Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967 (Proposition 1967:4)

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformerad lärarutbildning;
given Stockholms slott den 3 januari 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag rörande en reformering av utbildningen av
klass- och ämneslärare.

Den nya utbildningen, som avses bli införd med början läsåret 1868/69,
ersätter dels nuvarande utbildning av småskollärare och folkskollärare vid folkskoleseminarium
och lärarhögskola, dels utbildning av lärare i läroämnen vid
universitet och högskolor, lärarhögskolor och praktisk lärarkurs.

Den årliga intagningskapaciteten, som f. n. uppgår till sammanlagt ca 2 800
klasslärarkandidater och ca 2 000 ämneslärarkandidater, beräknas under 1960-talet böra öka till ca 3 200 resp. 2 300 studerande.

Lärarutbildningen skall svara mot de krav som de nya skolformernas målsättning,
kursinnehåll och verksamhetsformer ställer. Ett huvudmål för utbildningen
är att hos lärarna grundlägga vilja och förmåga till omvärdering
och ständig förbättring av skolans verksamhet samt att ge dem förutsättningar
att följa det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.

Den blivande läraren skall få dels ämnesteoretisk utbildning, dels praktiskpedagogisk
utbildning omfattande pedagogik, metodik och praktik. Utbildningen
föreslås liksom hittills bli specialiserad på olika lärarkategorier. Lärarna skall
dock, även då utbildningen blir stadieinriktad, kunna i viss utsträckning undervisa
över stadiegränserna.

Den sammanlagda utbildningstiden för klasslärare på lågstadiet föreslås bli
2Va år och för klasslärare på mellanstadiet 3 år. Inom denna tid skall rymmas
en fördjupad utbildning, som ger kompetens att i viss utsträckning undervisa
på överliggande stadium, samt utbildning i engelska för alla lärare på lågstadiet.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr i

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

Som allmänt behörighetsvillkor till utbildning av klasslärare för lågstadiet och
mellanstadiet skall gälla att sökande genomgått gymnasium, fackskola eller äger
motsvarande utbildning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för blivande ämneslärare på grundskolans
högstadium och det gymnasiala stadiet skall bedrivas inom universitetsväsendet
och skall i fråga om nivå och omfattning ansluta till vad som nu gäller för
behörighet till adjunkttjänst på resp. stadier. För adjunkttjänst i allmänna
läroämnen skall utbildningen vara enhetlig såtillvida att behörighet skall uppnås
av den som vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen med lärarinriktning.
Den ämnesteoretiska utbildningen av blivande lärare i tekniska ämnen bör tillgodoses
genom teknisk magisterutbildning eller civilingenjörsutbildning och av
blivande lärare i ekonomiska ämnen genom studier vid universiteten eller utbildning
vid handelshögskolorna. Den ämnesteoretiska utbildningens närmare
utformning fixeras inte i propositionen utan avses ytterligare prövas av universitetskanslersämbetet
i samband med ämbetets utredning rörande bl. a. fasta
studiegångar vid filosofisk fakultet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen av ämneslärare skall bestå av en
förberedande del i anslutning till den ämnesteoretiska utbildningen och en avslutande
del omfattande det sista studieåret. Denna utbildning liksom utbildningen
av klasslärare föreslås förlagd till självständiga lärarhögskolor.

Lärarhögskolorna skall spela en central roll inom det pedagogiska forskningsoch
utvecklingsarbetet samt inom fortbildningen.

I avvaktan på en mer allsidig översyn av övningslärarutbildningen föreslås
provisoriska åtgärder, som innebär att lärartjänst på högstadiet, i gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan skall kunna avse en kombination av läroämnen och
övningsämnen samt vissa andra ämnen.

En fastare organisation av huvudlärarsystemet föreslås. I grundskolan och
samtliga gymnasiala skolformer skall inrättas arvodestjänster som huvudlärare.

Intagning till lärarutbildningen skall grundas huvudsakligen på betyg från
föregående utbildning medan lämplighetsprövning tills vidare skall utnyttjas
endast för att undvika intagning av för yrket klart olämpliga sökande.

Varje lärarhögskola föreslås få förfoga över en eller flera skolenheter inom det
allmänna skolväsendet för försöks- och demonstrationsändamål. För handledning
av lärarkandidater under den praktiska utbildningen skall därutöver finnas särskilda
handledare, så långt möjligt samlade till särskilda skolenheter eller s. k.
praktikcentra.

Utöver de lärarhögskolor för utbildning av såväl klass- som ämneslärare,
som redan är organiserade, föreslås nya sådana bli upprättade i Umeå den 1 juli
1967 och i Linköping den 1 juli 1968. Flertalet av de nuvarande folkskoleseminarierna
ersätts den 1 juli 1968 med lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning.
Vid några folkskoleseminarier skall den utbildning av klasslärare som bygger
direkt på grundskolan fortsätta övergångsvis. I avvaktan på en utredning
om utbildning av lärare för bl. a. den finsktalande befolkningen i Sverige skall
verksamheten vid folkskoleseminariet i Haparanda till vidare fortsätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
8 januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om reformerad
lärarutbildning samt anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 350 och 355) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68
beräkna

a) till Lärarhögskolorna: Avlöningar ett förslagsanslag av 84 310 000 kr.,

b) till Lärarhögskolorna: Omkostnader ett förslagsanslag av 4 712 000 kr.,

c) till Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. to. ett reservationsanslag av
1 960 000 kr.,

d) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar ett förslagsanslag av 39 570 000 kr.,

e) till F olkskole seminarierna: Omkostnader ett förslagsanslag av 3 306 000 kr.,

f) till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 2 215 000 kr.,

g) till Kostnader för praktisk lärar kurs m. to. ett förslagsanslag av
13 550 000 kr.

Jag anhåller att nu få anmäla dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

1. Inledning

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling

De under senare år beslutade genomgripande reformerna av den obligatoriska
skolan och av de gymnasiala skolorna ställer nya krav på lärarutbildningen.
Reformerna påverkar lärarutbildningen bade kvantitativt och kvalitativt. Den
förlängda skolplikten och expansionen av gymnasiestadiets skolor medför sålunda
ett starkt ökat lärarbehov. Skolans mål och innehåll har förändrats bl. a.
''genom att nya ämnen och nytt lärostoff tillkommit. Undervisningens utformning
har ändrat karaktär bl. a. genom att självständigare och friare arbetsformer
betonas starkare, grupparbete tillämpas i ökad utsträckning och samverkan mellan
ämnen och lärare ges större vikt. Den ämnesteoretiska utbildningen likaväl
som den praktisk-pedagogiska måste anpassas till de nya förhållandena.

Lärarutbildningsfrågorna både i kvantitativt och kvalitativt avseende har
fortlöpande uppmärksammats under arbetet med skolreformerna. I nära anslutning
till principbeslutet om skolväsendets utveckling behandlades sålunda vid
1950 års riksdag riktlinjer för lärarutbildningens ordnande, i vilka underströks
uppfattningen om lärarutbildningens grundläggande betydelse för skolreformen.
Delreformer rörande lärarutbildningen har därefter genomförts såsom upprättande
av lärarhögskolor, en starkt ökad intagning vid folkskoleseminarierna jämte
ny organisation och nya undervisningsplaner vid dessa, provarets omvandling
till praktisk lärarkurs om i regel en termin jämte efterföljande handledd praktik,
en kraftig utökning av kapaciteten vid lärar kursskolorna samt åtgärder för
vidareutbildning av folkskollärare.

Allteftersom grunddragen i det nya skolsystemets utformning klarare kunde
skönjas aktualiserades behovet av ett mer långsiktigt perspektiv pa lärarutbildningens
omfattning och utformning.

Den 30 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst fem
sakkunniga för att utreda ämnes- och klasslärarutbildningens organisation m. m.
Direktiven för de sakkunnigas arbete angavs i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
samma dag. I första hand avsågs en utredning rörande den yttre organisationen
av lärarutbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 1 oktober 1960 fem sakkunniga
(verkställande direktören i Hansakoncernen Olle Karleby, ordf., riksdagsmannen,
rektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm Stellan Arvidson,
f. d. rektorn för lärarhögskolan i Stockholm Eskil Rällquist, rektorn för lärarhögskolan
i Göteborg Börje Svensson och skolrådet i skolöverstyrelsen Arne
Sönnerlind; direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 259). De sakkunniga antog
benämningen 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS).

I samband med att LUS den 6 juni 1962 erhöll vidgade direktiv (se 1963 års
riksdagsberättelse s. 242) avseende lärarutbildningens innehåll och struktur till -

5 ;

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

kallade jag ytterligare fem sakkunniga (professorn vid universitetet i Stockholm
Gunnar Hoppe, professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husen, skolrådet
i skolöverstyrelsen Bertil Junel, kanslichefen i Sveriges lärarförbund Ingrid
Lunde och rektorn för lärarhögskolan i Uppsala Ruth Sävhagen). Den 12 juli;
1962 tillkallades därutöver såsom sakkunnig tillika huvudsekreterare undervisningsrådet
i skolöverstyrelsen Sixten Marklund. ,

Den 10 maj 1963 fick LUS även i uppdrag att i samråd med 1962 års Umeå-;
kommitté närmare utreda frågan om anordnande av lärarutbildning vid ett universitet
i Umeå (se 1964 års riksdagsberättelse s. 274). ,

LUS har biträtts av förutom sekreterarpersonal ett stort antal experter och
andra medarbetare. i

LUS har utöver ett antal stencilerade betänkanden överlämnat betänkandena
Lärare på grundskolans mellanstadium (SOU 1963: 35) den 9 maj 1963, Skolans
försörjning med lärare (SOU 1964: 44) den 4 september 1964 och Specialundersökningar
om lärarutbildning (SOU 1965:31) den 25 maj 1965. Sina huvudsak-;
liga överväganden och förslag har LUS lagt fram i dels huvudbetänkandet Lärarutbildningen
del 1 och 2 (SOU 1965:29 och SOU 1965:30) den 16 maj resp.
den 25 maj 1965, dels betänkandet Studieplaner för lärarutbildning (SOU 1965:

25) den 5 april 1965. '' ■

Efter remiss har yttranden över huvudbetänkandet (SOU 1965:29 och SOU;
1965: 30) och studieplansbetänkandet (SOU 1965: 25) avgetts av följande myndigheter
och organisationer m. fl., nämligen

skolöverstyrelsen, efter hörande av lärarhögskolorna, folkskoleseminarierna,
länsskolnämnderna, som anmodats höra vissa kommuner, lärarkursskolorna, styrelsen
för teknisk magisterutbildning i Linköping och Örebro, seminarierna för
huslig utbildning, textillärarlinjen i Malmö, slöjdlärarseminariet, teckningslärarinstitutet
samt statens försöksskola i Linköping; ,

universitetskanslersämbetet, efter hörande av universiteten, de tekniska högskolorna
och handelshögskolan i Göteborg;

medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, direktionen över gymnastiska
centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien, efter hörande av lärarrådet
vid musikhögskolan, samt centrala studiehjälpsnämnden;
överståthållarämbetet i Stockholm och samtliga länsstyrelser;
yrkesutbildningsberedningen, 1963 års forskarutredning, utredningen rörande
utbildningen inom teaterns, filmens, radions och televisionens områden m. m.;
skolarbetstidsutredningen, sakkunniga för utredning rörande samlevnadsfrågor
och sexualupplysning, utredningen om lärarnas arbetsförhållanden, lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
för universitet och högskolor samt 1965 års
musei- och utställningssakkunniga;

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande) samt Handelns arbetsgivarorganisation
(åberopar SAF:s yttrande som sitt eget); ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges förenade
studentkårer (SFS), Målsmännens riksförbund, Blivande lärares riksförbund,
Biologilärarnas förening, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas
riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas
förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska
klassikerförbundet, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning
i Stockholm, Lund och Göteborg, Svenska teknologföreningen, Hermods korrespondensinstitut,
Teckningslärarnas och teckningslärarinstitutselevernas (Tl-elevernas)
förening, Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, Svenska förbundet
för specialundervisning, Svensk yrkesvalslärareförening, Sveriges elevers
centralorganisation (SECO) samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande; Centerns

ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit vilka till större delen
avser gymnasieadj unktsutbildningen.

Med anledning av riksdagens beslut angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. anbefalldes skolöverstyrelsen den 22 januari 1965 att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag beträffande bl. a. behörighetsbestämmelser för de
lärarkategorier, vilka ej avsågs skola behandlas av LUS. Skolöverstyrelsen har
sedermera avlämnat ett sådant förslag. Efter remiss har yttranden häröver avgetts
av följande myndigheter, organisationer m. fl., nämligen

skolnämnden för Stockholms stad och län, samtliga länsskolnämnder;

seminarierna för huslig utbildning, textillärarlinjen vid Malmö lärarhögskola,
slöjdlärarseminariet, teckningslärarinstitutet;

universitetskanslersämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, direktionen
över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien,
yrkesutbildningsberedningen;

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund;

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Målsmännens riksförbund,
Blivande lärares riksförbund;

Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening, Samfundet för affärsutbildning,
Melinska stenografförbundet, Svenska facklärarförbundet;

Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Vissa av remissinstanserna har även bifogat yttranden från underställda myndigheter
eller från föreningar och förbund hörande till huvudorganisationerna.

1.2 Propositionens uppläggning

I propositionen lämnas en starkt förkortad redogörelse för LUS’ betänkanden,
i huvudsak avseende huvudbetänkandet Lärarutbildningen (SOU 1965: 29—30).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

I fråga om vissa till huvudbetänkandet fogade särskilda yttranden och reservationer
torde få hänvisas till betänkandet. På många punkter avser LUS’ förslag
frågor, vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan, t. ex. frågor om behörighet
till tjänster eller att vinna inträde till utbildningslinjer. Även för vissa
av dessa förslag lämnas emellertid för överblickens och sammanhangets skull en
kortfattad redovisning.

De över betänkandena avgivna yttrandena redovisas med hänsyn till materialets
omfång i starkt begränsad form med inriktning väsentligen på huvudfrågor.
Det inkomna materialet bildar dock även i övriga delar ett värdefullt
underlag för det fortsatta arbetet med hithörande frågor.

I propositionen behandlas i tre huvudavsnitt lärarutbildningens uppgifter —
från kvantitativ och kvalitativ synpunkt — dess innehåll och utformning samt
slutligen utbildningens yttre organisation.

LUS’ arbete har huvudsakligen avsett utbildningen av de lärarkategorier som
hittills benämnts småskollärare, folkskollärare samt lärare i läroämnen. Även
propositionen tar väsentligen sikte på nämnda kategorier. Vissa spörsmål av
generell giltighet tas emellertid upp. Det har bl. a. befunnits lämpligt att i detta
sammanhang behandla frågan om gränsdragningen mellan lärarkategorierna.
Vidare behandlas skolöverstyrelsens förutnämnda förslag beträffande vissa behörighetsfrågor
som inte behandlats av LUS.

Med hänsyn till synpunkter och förslag som framkommit vid remissbehandlingen,
samt till det förhållandet att flera av LUS’ förslag äger ett nära samband
med andra sektorer inom utbildningsväsendet, främst universiteten, och därför
måste behandlas i ett större sammanhang, har jag inte funnit det möjligt eller
lämpligt att i alla avseenden följa eller nu föreslå genomförande av förslagen.

I fråga om lärarutbildningens uppgifter liksom dess yttre organisation är mina
ställningstaganden även i viktigare enskildheter slutgiltiga. När det gäller den
inre organisationen fordras emellertid på flera punkter ytterligare utredningar
och överväganden. Riktlinjerna för detta fortsatta arbete anges i propositionen.

Beredningen av propositionen har även omfattat överläggningar med representanter
för Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, vissa berörda
kommuner samt för personalorganisationerna.

Statens avtalsverk har på grundval av ett inom ecklesiastikdepartementet
upprättat organisationsförslag fört förhandlingar med Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
och Statstjänstemännens riksförbund om personalens anställnings- och arbetsvillkor.
Avtal har träffats under förbehåll om Kungl. Maj:ts godkännande.
Kungl. Maj:t har överlämnat avtalet till riksdagens lönedelegation och denna
har på riksdagens vägnar godkänt innehållet i avtalet. Delegationen har därvid
erinrat om att den inte tagit ställning till de organisatoriska förutsättningar
som redovisats i överenskommelsen. Kungl. Maj:t har den 21 december 1966
godkänt överenskommelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lp år 1967

2. Lärarutbildningens uppgifter

2.1 Behovet av lärare

2.1.1 Lärarutbildningssakkunniga

Lärarutbildningens mål är enligt LUS att förse skolan med tillräckligt många
och tillräckligt utbildade lärare. De rent kvantitativa lärarutbildningsfrågorna
kan inte helt särhållas från de rent kvalitativa framhåller LUS. I betänkandet
Skolans försörjning med lärare (SOU 1964:44) redovisar LUS sin kartläggning
av lärarsituationen och sina beräkningar av det framtida lärarbehovet. I prop.
1965: 79 (s. 4—5) angående vissa frågor rörande lärarutbildning har en summarisk
redogörelse lämnats för innehållet i detta betänkande.

Hur antalet klasslärare ökat under efterkrigstiden framgår av följande sammanställning
(tablå 1 s. 40)h

År	Lågstadielärare1	Mellanstadielärare
1945 ..............................	10 829	15 332
1950 ..............................	11 652	17 440
1953 ..............................	12 979	18 902
1957 ..............................	13 409	21 182
1961 ..............................	14 751	23 032
1963= ..............................	16 059	23 541

1 Beteckningarna lågstadielärare och mellanstadielärare används här som tekniska termer och
refererar inom folkskoleväsendet till småskollärare resp. folkskollärare.

2 Preliminära uppgifter.

Ökningen är betydande och har orsakats av dels det ökade barnantalet, dels
den successivt förlängda skolgången. Härtill kommer att bristen på akademiskt
utbildade lärare i stor utsträckning täckts med hjälp av klasslärare. Antalet
folkskollärare utan vidareutbildning som helt eller partiellt tjänstgjorde i högre
skolor utgjorde (s. 40):

År 1947	......... 99	År 1961 ........	........ ca 1 600
1950 .........	......... 265	1963 ........	........ » 2 000
1954 .........	......... 406	1964 ........	........ » 2 000

Enligt de beräkningar som framlades av 1932 års seminariesakkunniga skulle
det vid 1950-talets början behövas en examination av endast 215 småskollärare

1 Sidhänvisningen avser här liksom i det följande LUS’ huvudbetänkande (SOU 1965: 29), om ej
annat anges.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

och 105 folkskollärare. Då nativitetsutvecklingen blev en helt annan än dessa
sakkunniga förutsatt med ökat lärarbehov som följd, måste examinationen
kraftigt höjas redan under 1940-talets senare hälft. Den årliga examinationen
av folk- och småskollärare uppgick sålunda (s. 41)

1940—44	till	77	småskollärare och	259	folkskollärare
1945—49	»	598	»	»	625	»
1950—54	»	793	»	»	1 438	»
1955—59	»	558	»	»	1237	»

Den bristande överensstämmelsen mellan planeringen vid 1930-talets mitt och
den faktiska utvecklingen på 1950-talet berodde inte enbart på felbedömningen
av nativitetsutvecklingen utan också på vissa besparingsåtgärder under krigsåren.
Dessa hade till följd att antalet folkskollärartjänster under en femårsperiod
minskades med mer än 700 och antalet småskollärartjänster med omkring
1 200. Samtidigt minskades intagningen vid seminarierna, vilket i sin
tur ledde till att det alltsedan 1920-talet förefintliga överskottet av småskollärare
tog slut. Den mot 1940-talets mitt starkt ökade nativiteten medförde
nu i förening med genomförandet av obligatorisk sjuårig skolgång en betydande
ökning av lärarbehovet.

I viss mån kunde detta behov under 1940-talet tillgodoses genom snabba
åtgärder för ökad examination. Under 1950-talet höjdes temporärt elevantalet
i klasserna. På klasslärarstadiet uppstod aldrig någon större lärarbrist, vilket
däremot blev fallet på ämneslärarstadiet.

Sistnämnda brist har som nämnts täckts av bl. a. folkskollärare, vilket medfört
en viss lärarbrist även på klasslärarstadiet. Klasslärarbristen efter 1955
framgår av följande sammanställning.

Antalet lärare utan vederbörlig kompetens, som vissa år under tiden 1955—196h
tjänstgjort som klasslärare (tablå 2 s. 42)

År	Antal icke-behöriga med tjänstgöring som folkskollärare	Antal icke-behöriga med tjänstgöring som småskollärare
Totalt	Därav småskollärare
1955 ......................	710	351	108
1957 ......................	610	210	209
1959 ......................	790	252	280
1961 ......................	813	uppgift saknas	192
1963 ......................	1 071	277	694
1964 ......................	1 823	399	1 027

Anm. För åren 1955, 1957 och 1959 uttryckes bristen i antalet icke-behöriga lärare med förordnande
på minst en månad. För åren 1961, 1963 och 1964 anges lärarbristen vid en viss tidpunkt
under resp. år.

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Bristen på klasslärare bör jämföras med det antal folkskollärare utan vidareutbildning
(ca 2 000 år 1963) som tjänstgör på högre stadier. Jämförelsen visar
för 1963 ett överskott av folkskollärare utan vidareutbildning vilket emellertid
i huvudsak motsvarade bristen på vidareutbildade folkskollärare.

Behovet av lärare i läroämnen har fördubblats under den senaste tioårsperioden.
Åren 1961—1964 var lärarbristen enligt det s. k. 60-procentsalternativet
i stort sett konstant, nämligen — beroende på vilken definition som väljes
— 3 000 ä 4 000 heltidstjänster.

Brist på lärare i läroämnen vissa år på grundskolans högstadium samt i realskolor
och gymnasier (tablå 4 s. 43)

År	Icke behöriga
Med full tjänstgöring	Med partiell tjänstgöring
1947 ..............................	172	455
1952 ..............................	568	715
1956 ..............................	1 624
1960 ..............................	2 900
1963 ..............................	3 900

Anm. Talen för 1960 och 1963 avser det s. k. 60-procentsalternativet. Uppgifterna för 1947 och
1952 är hämtade ur skolöverstyrelsens utredning Skolan och de stora årskullarna, för 1956 ur
Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21), för 1960 och 1963 ur prop. 1964: 68.

LUS har låtit utföra lärarbehovsprognoser. I första delen av betänkandet
Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44) redogör LUS för den s. k. utbildningsundersökningen.
Denna visar att 63,8 % av undervisningen på högstadieoch
realskolenivån läsåret 1961/62 bestreds av lärare med minst ett akademiskt
betyg i undervisningsämnet eller motsvarande. Höjdes kraven till tvåbetygsnivån
sjönk andelen till 46,1 % . På gymnasiet sköttes 83,3 % av undervisningen
av lärare med minst två akademiska betyg i ämnet. Sattes kraven till trebetygsnivån
utgjorde andelen endast 40,1 %.

Aktuell utbildningsnivå för undervisningen i olika skolformer 1961/62
(tablå 6 s. 56)

	Lägre norm	Högre norm
Renodlade högstadier ................................	50,6 %	26,4 %
Realskoleorganisationen ................................	69,8 %	54,8 %
Båda skolformerna tillsammantagna ....................	63,8 %	46,1 %
Gymnasiet .........................................	83,3 %	40,1 %

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

I del II i Skolans försörjning med lärare (s. 137, SOU 1965: 29 s. 51) framlägger
LUS sina beräkningar av den s. k. yrkesverksamhetsgraden hos anställda
lärare. Undersökningen avser att belysa »lärarbortfallet», dvs. lärarnas frånvaro
p. g. a. studier, sjukdom, havandeskap o. d. Beräkningarna visar att yrkesverksamhetsgraden
hos lärare med filosofisk ämbetsexamen uppgick till 84% av
tjänstgöringsskyldigheten (= nettoverksamhetsgrad). Bortfallet kompenseras
delvis av lärarnas övertimmar. Medtas dessa i beräkningarna stiger talet till i
genomsnitt 93 % (— bruttoverksamhetsgrad). Övertimmarna i undersökningen
motsvarade omkring 1 100 heltidstjänster.

Nettoverksamhetsgraden för klasslärare undersöktes i klasslärarprognosen och
uppgick där till i genomsnitt 87 %.

LUS lämnar i del III av SOU 1964: 44 en reviderad beräkning av lårarbehovet
fram till 1970 och beräkningar av lärarbehovet för tiden 1970—1989. I huvudbetänkandet
har LUS emellertid också kunnat bygga på statistiska centralbyråns
befolkningsprognos i februari 1965 (maximialternativet). Med hänsyn
även till ett skattat ytterligare behov av lärare i läroämnen beräknar nu LUS
det årliga examinationsbehovet under 1970-talet till ca 1100 lågstadielärare, ca
1 500 mellanstadielärare, varav ca 300 förutsätts vidareutbilda sig för tjänst på
högstadiet, och ca 2 000 direktutbildade lärare i läroämnen. Huvuddelen av de
sistnämnda utgörs av gymnasiestudiets behov. De angivna talen utgör den ungefärliga
ramen för LUS’ förslag till lärarutbildningsorganisation. I en diskussion
angående premisserna för prognoserna (s. 45) anges den s. k. lärarbenägenheten
som den mest svårbedömbara av alla prognosfaktorer. Denna torde inte kunna
bedömas utan ingående analyser av arbetsmarknadsläget i stort, där läraryrket
relateras till andra yrken och sysselsättningar. En lärarprognos måste, för att
ge en meningsfull belysning av tillgång och behov, inarbetas i en större arbetsmarknadskalkyl.
Inom ramen för en på detta sätt »rullande» prognos är en fortlöpande
bevakning av lärarbehovsfrågorna nödvändig.

2.1.2 Yttranden

De av LUS gjorda beräkningarna beträffande tillgång och behov av lärarkrafter
på skilda stadier har tilldragit sig stort intresse.

Skolöverstyrelsen finner att LUS redovisat ett omsorgsfullt och noggrant
prognosarbete som grund för sina beräkningar av det framtida behovet av
lärare. Man kan emellertid också konstatera, att LUS gjort vissa »grova skattningar»
vid sitt arbete, varför en mera detaljerad bedömning av prognoserna
inte kan göras. Därtill kommer osäkerheten beträffande dels den framtida
yrkesverksamhetsgraden, lärarbenägenheten och avgången från lärarbanan, dels
skolans utveckling och därav följande nya behov. En obetydlig procentuell förskjutning
i någon av de faktorer, som påverkar lärarbehovsberäkningen, kan
medföra betydande kvantitativa förändringar i det antal lärare som måste utbildas.
Stor försiktighet måste därför iakttas vid dimensioneringen av lärarut -

] 2 Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

bildningsorganisationen liksom vid bedömningen av hur man i detta skede
skall förfara med den nuvarande seminarieorganisationen.

I del 2 av huvudbetänkandet (SOU 1965: 30) anger LUS behovet av klasslärare
år 1970 till 38 050 (s. 89), medan överstyrelsen nu vill ange behovet till ca
40 000. Detta innebär att under de närmaste fem åren skulle erfordras ett tillskott
av ca 2 000 klasslärare mer än vad LUS angett. Inte minst mot bakgrunden
av erfarenheterna från senare år finner överstyrelsen det nödvändigt, att skolan
nu definitivt tillförsäkras en jämn och tillräckligt omfattande lärarförsörjning,
dimensionerad även för att möta snabba förändringar. Det behövs därför en
lärarutbildningsorganisation som ger en större tillgång på klasslärare än vad
LUS beräknat och som också möjliggör vidareutbildning av klasslärare.

Överstyrelsen finner det angivna behovet av ämneslärare svårbedömbart och
betonar osäkerheten i de använda lärarkoefficienterna, osäkerheten i elevernas
fördelning på olika sektorer inom det gymnasiala skolväsendet, inte minst efter
en genomförd reform av yrkesskolsektorn, tillkomsten av nya utbildningsvägar
bl. a. av postgymnasial natur samt en vidgning av vuxenutbildningen. Överstyrelsen
finner dock, utan att nu kunna ange några mer konkreta eller precisa
beräkningar, att de angivna talen bör betraktas som minimital.

Ett tiotal av skolöverstyrelsens remissinstanser understryker nödvändigheten
av större årlig ökning av lärarproduktionen än den av LUS föreslagna. Skälen
härför sammanfattas av länsskolnämnden i Jämtlands län på följande sätt. Tendensen
på arbetsmarknaden mot ett vidgat inrättande av del- och halvtidstjänster
främst för kvinnlig arbetskraft torde för läraryrkets del innebära att
examinationsbehovet kraftigt ökar på alla stadier. LUS har inte i tillräcklig
grad räknat med den förväntade snabba expansionen av vuxenutbildningen och
dess behov av lärare. Skolans behov av lärare med hänsyn till nya verksamhetsformer
för de yrkesutbildade lärarna synes inte tillräckligt ha beaktats.
Skolstyrelsernas ökade befogenheter att medge nedsättning i undervisningsskyldigheten
för lärare ökar lärarbehovet. Samhälle, organisationer, företag och
enskilda kommer att i ökad utsträckning anställa för läraryrket utbildade i
andra befattningar. Yrkesskolans behov av ämneslärare synes ha underskattats.
Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller att tillgången på lärare även
är betingad av skolans möjligheter att behålla den utbildade personalen inom
lärartjänst. Trivsel- och miljöfrågornas betydelse i detta sammanhang borde
bli föremål för mer ingående undersökning. Länsskolnämnden i Örebro län anser
att LUS har överskattat lärarbenägenheten och att läraravgången är större än
den av LUS uppskattade. Då fast vidareutbildning genomförs kommer genomströmningen
av lärare att öka från lägsta till högsta utbildningsnivå med påföljd
att utbildningsplatser kommer att vara blockerade under längre tid än
vad LUS beräknat. Rektor och kollegium vid jolkskoleseminariet i Falun finner
mycket tyda på att man kan vänta ytterligare ökning av lärarbehovet på alla
stadier och framhåller särskilt den nya möjligheten till halvtidstjänst för klasslärare.
Tjänsterna som lärare på mellanstadiet kommer sannolikt inom en snar

Kungl. Maj:ts ''proposition nr k år 1967

framtid att helt nyrekryteras med kvinnor, om man som LUS föreslår upphör
att reservera viss procent av utbildningsplatserna pa mellanstadielärarlinjerna
för manliga sökande. Lärarutbildningsorganisationen måste dimensioneras så,
att den lätt kan möta ett ökat lärarbehov.

Behovet av »rullande» prognoser rörande lärarbehovet betonas av flertalet
remissinstanser som uttalat sig om lärarbehovsberäkningarna.

Universitetskanslerämbetet finner att den framlagda prognosen inte kan utgöra
underlag för en rullande prognos, eftersom en löpande prövning av huruvida
prognosens antaganden alltjämt gäller skulle medföra mycket omfattande
räknearbeten. Behovet av rullande lärarprognoser är emellertid trängande, men
för att en prognos skall kunna användas under en längre tid för bedömningar
av lärarbehovet måste dess grundantaganden framträda klarare än i LUS’
lärarprognos. Ämbetet anför vidare.

Ämbetet finner det förenat med mycket stora risker att lösa rekryteringsproblemet
på det mekaniska sätt som använts i prognosen. Särskilt de totalsiffror
som anges för intaget till ämneslärarutbildning maste tillmätas rmga
värde som grund för beslut. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling
med bl a. ett rådande underskott, som är olika stort i fråga om lärare med
olika ämneskombination finner ämbetet, att tillströmningen till lararutbildningen
måste säkerställas från andra förutsättningar än dem de sakkunniga
utgått från.

Det är nödvändigt att dels kartlägga utvecklingen av den totala tillgången
på personer med olika slag av lärarkvalificerande utbildning och komplettera
denna kartläggning med bedömningar av läraryrkets attraktionskratt, dels beakta
substitutionsmöjligheterna mellan olika slag av lärare, dels undersöka vi ta
medel — exempelvis fortbildning och vidareutbildning — som star till torfogande
för att öka substitutionsmöjligheterna. Ämbetets uppfattning ar, att
ett strikt kvantitativt reglerat intag till utbildning mom envar av manga ämneskombinationer
på det sätt utredningen räknar med icke framjar en önskad
utveckling mot balans. Ämbetet avstyrker därför utredningens förslag i denna

del.

Ämbetet berör avslutningsvis bedömningen i prognosen av utvecklingen

1963_1970. Det förutsätts att utbyggnaden av skolväsendet äger rum i önskad

takt och att balans uppnåtts 1970. Detta måste innebära att balans uppnåtts
för samtliga ämnen. Ämbetet finner emellertid ett sådant antagande helt orealistiskt
och anser det nödvändigt att man i planerandet utgår från specificerade
bedömningar av bristens utveckling de närmaste åren för olika ämnen och
ämneskombinationer.

Osäkerheten i uppskattningarna som ligger till grund för beräkningarna borde
ha redovisats i betydligt större utsträckning än vad som skett anser universitetskanslersämbetets
universitetspedagogiska utredning som av den anledningen
ställer sig tveksam till storleken av det beräknade lärarbehovet. Osäkerheten
påtalas även av konsistoriet vid Lunds universitet och historisk-filosofiska sektionen
samt matematisk-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakulte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

terna vid Göteborgs universitet. Faran av för snäva marginaler vid beräkningen
av lärarbehovet betonas av rektorsämbetet, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna samt historisk-filosofiska sektionen vid
Uppsala universitet, rektorsämbetet och fakulteterna vid Stockholms universitet
samt språkvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet. Rörande lärarbenägenheten
anser rektorsämbetet vid Uppsala universitet att man knappast kan
tvinga en person som genomgått lärarutbildning att verkligen bli lärare samt att
en ökad lärarbenägenhet med största sannolikhet förutsätter att läraryrket görs
mera attraktivt än vad det tycks vara i dag. Historisk-filosofiska sektionen och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet anser det
sannolikt att de akademiska linjerna kommer att bli attraktiva men att avbro
ttsfrek vensen blir hög och att många examinerade väljer annan verksamhet
än lärarens. Sprakvetenskapliga sektionen vid Göteborgs universitet menar att
genom den föreslagna lärarutbildningslinjen en skiljelinje dras mellan blivande
lärare och övriga universitetsutbildade, vilket kan försvåra rekryteringen till
lärarbanan och medföra risker för lärarkårens isolering. Matematisk-nat^vetenskapliga
fakulteten vid Stockholms universitet finner att LUS beträffande högstadie-
och gymnasielärarna synes ha förutsatt att 95 % av de utbildade kommer
att ägna sig åt läraryrket, vilket är en anmärkningsvärt hög siffra. Konsistoriet
vid Umeå universitet ifrågasätter om inte LUS väl optimistiskt bedömt
»nettoproduktionen» av lärare, dvs. den andel av de på lärarutbildningslinjerna
intagna som verkligen blir lärare.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att prognosmetoderna
blir föremål för fortsatt utvecklingsarbete. Beräkningarna måste också fortlöpande
revideras och planeringen anpassas till nya och förändrade betingelser.

Statistiska centralbyrån anser att LUS’ betänkanden har inneburit väsentliga
framsteg vad avser de definitioner, metoder och fakta som behövs för att
kunna göra tillförlitliga lärarprognoser, men finner dock LUS’ antagande att
ämneslärarbristen helt skulle vara upphävd 1970 orealistiskt. Den stagnerande
tillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna gör det i stället troligt
att en besvärande brist på lärare i matematik, fysik och kemi fortfarande
råder då.

Med anledning av LUS’ oklara uppgifter om förekomsten av ämneslärare
i yrkesskolan har centralbyrån redovisat tillgängliga resultat av en under april
1965 gjord undersökning, vilken vid remissyttrandets avlämnande ej var slutförd.

Det obligatoriska skolväsendets lärarbehov på längre sikt blir i första hand
beroende av födelsetalens utveckling. Centralbyrån anför vidare.

Det arbete med olika matematiskt formulerade modeller av utbildningsväsendet
som bedrivs inom prognosinstitutet vid centralbyrån siktar till att
kartlägga informationsbehovet och få fram standardiserade rutiner för en regelbunden
uppföljning av framtida utbildningsprognoser. Sedan bl. a. en nu pågående
omfattande bearbetning av befintlig lärarstatistik avslutats avser institutet
att under 1966 framlägga en reviderad lärarprognos avseende klasslärare
och ämneslärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar att beräkningarna av lärarbehovet
måste fortlöpande korrigeras med hänsyn till bl. a. årskullarnas storlek och
ändrade bestämmelser om elevantal i klasser och grupper. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län varnar för samma felbedömningar som präglat tidigare utredningar
på detta område och anser att man inte får bortse från att den ökade skolplikten
med därav följande disciplinsvårigheter, särskilt på högstadiet, minskar
den s. k. lärarbenägenheten. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner att vad
länsskolnämnden i länet anfört om behovet av en aktuell redovisning och statistisk
bearbetning av antalet barn före skolåldern bör uppmärksammas. En årlig
sådan redovisning och prognos på antalet klasser per skolenhet skulle, utöver
den nytta kommunerna och nämnderna finge därav, kunna användas av skolöverstyrelsen
för rullande lärarprognoser.

Yrhesutbildningsberedningen finner det nödvändigt, bl. a. för att uppnå ett
rationellt utnyttjande av lärarresurserna, att det gymnasiala stadiet i framtiden
blir en funktionell enhet. Den av LUS antydda samordningen av skolformerna
på det gymnasiala stadiet, vartill räknas gymnasiet, fackskolorna och yrkesskolorna,
bör genomföras allteftersom de praktiska förutsättningarna därtill
inställer sig.

SACO finner LUS’ beräkningar av lärarbehovet svårbedömbara. Bedömningen
försvåras av de förestående reformerna inom bl. a. vuxenutbildningen
och yrkesskolan. Beräkningarna måste bli föremål för kontinuerlig bearbetning
och redovisning. Lärarnas riksförbund understryker osäkerheten i beräkningarna
av lärarbehovet och framhåller att lärarbenägenheten hos de studerande är i
avtagande. Förbundet beklagar att LUS helt underlåtit att belysa begreppet
»klass-storlek» enligt vedertaget språkbruk genom en undersökning av antalet
elever per undervisningstillfälle på olika stadier och i olika ämnen, varigenom
lärarnas undervisningssituation skulle ha belysts på ett mera klarläggande sätt.

Så långt TCO anser sig kunna bedöma synes LUS’ beräkning av det årliga
rekryteringsbehovet under 1970-talet grunda sig på en mycket noggrann och allsidig
inventering av de faktorer som påverkar lärarbehovet. Med hänsyn till de
osäkerhetsfaktorer som måste vidlåda en lärarprognos måste prognosarbetet
vidareutvecklas och nu föreliggande material följas upp och kontrolleras. Då
lärarbenägenheten i huvudsak är avhängig av de löne- och anställningsvillkor
som kan erbjudas, måste man genom insatser på detta område medverka till
större stabilitet på lärararbetsmarknaden.

SFS konstaterar att LUS vid sina behovsberäkningar inte tagit tillräcklig
hänsyn till efterfrågetrycket från andra håll, t. ex. vuxenutbildning, omskolning
och folkbildning. Likaså synes variationer i födelsetal kraftigt kunna förändra
rekryteringsbehovet av lärare. Vidare betonas att det vore mycket olyckligt
både ur individens och samhällets synvinkel om tillträdet till lärarutbildningen
spärras. I stället bör läraryrket ges större uppmärksamhet genom studierådgivning
och yrkesvägledning.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker ange -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

lägenheten av »rullande» prognoser beträffande lärarbehovet. I fråga om ämneslärarna
får man räkna med ökad efterfrågan även från de stora utbildningssektorer
som står närmast i tur för reformer, nämligen yrkesutbildningen och
vuxenutbildningen. Bl. a. med hänsyn härtill är det sannolikt att relationstalet
elever-lärare i grundskola, fackskola och gymnasium tills vidare måste bibehållas
oförändrat under åtskilliga år, för att tillräcklig kraft skall kunna sättas
in på ämneslärarutbildningen.

Folkpartiets ungdomsförbund anför att LUS försökt beräkna behovet av
lärare i olika ämnesgrupper i ett jämviktsläge som väntas uppstå efter 1970.
Dessa beräkningar ligger till grund för dimensioneringen av de olika linjerna.
Beräkningarna är tvivelaktiga, då de vilar på den osäkra grunden att lärarbristen
kommer att vara hävd 1970, vilket förefaller osannolikt. De överväganden
LUS gjort beträffande graden av de färdigutbildade lärarnas yrkesintensitet
är inte övertygande. Högerns ungdomsförbund accepterar beräkningarna
av lärarbehovet för grundskolan men finner det sannolikt att det faktiska
behovet av gymnasielärare blir större än det beräknade. Centerns ungdomsförbund
anser att med hänsyn till osäkerheten i behovsberäkningarna en så elastisk
utbildningsorganisation som möjligt måste eftersträvas, liksom också en
väl utbyggd kontinuerlig prognosverksamhet är nödvändig. Även Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund betonar osäkerheten i lärarbehovsberäkningarna
och anser att man bör inrikta sig på att dimensionera främst klasslärarutbildningen
för avsevärt högre tal än vad LUS förordar.

2.2 Lärarutbildningens mål

2.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS har analyserat skolreformernas innebörd för att utröna om reformerna
inte endast kräver en omläggning av lärarutbildningens innehåll och organisation
utan även påverkar själva målsättningen för denna utbildning. Därvid
har LUS kommit fram till att en stark förändring av målsättningen är nödvändig.
Frågan om målet för lärarutbildningen måste ses i belysning av de
nya kraven på skolans verksamhet och lärarens arbete. Den centrala uppgiften
för skolans verksamhet inom såväl grundskolan som det gymnasiala stadiets
skolformer är den enskilda elevens person]ighetsutveckling. Lärarutbildningens
uppgifter i det nya läget sammanfattas av LUS i följande punkter (s. 101).

1. Utbildningen skall hos den blivande läraren tillvarata eller grundlägga
intresse för de enskilda eleverna och deras individuella utveckling och fördjupa
detta intresse i samband med studiet av skolans målsättning, kursernas utformning
och det rekommenderade arbetssättet.

2. Utbildningen skall tillvarata eller grundlägga intresse för samarbete med
andra om elevernas fostran, varvid uppmärksamheten riktas på samverkan med
hemmen, samarbetet mellan elevens lärare och samarbetet mellan stadierna.

3. Utbildningen skall bidra till att skapa aktning för elevens människovärde

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

och personlighet och respekt för hans rätt till individuell utveckling. Häri ingår
inskärpningen av lärarens plikt att vara objektiv och neutralt informerande i
kontroversiella frågor på livs- och samhällsåskådningarnas områden.

4. Utbildningen skall ge psykologiska insikter med tonvikt på personlighetsoch
utvecklingspsykologi och med syfte att skapa förståelse för elevernas olikhet
i fråga om förutsättningar för skolarbete.

5. Utbildningen skall ge erforderliga kunskaper i pedagogik med tonvikt på
skolans nutidshistoria, skolreformens ideologi, målsättningen för skolarbetet
och de däremot svarande undervisningsprinciperna.

6. Utbildningen skall ge skicklighet i handhavandet av det för skolväsendet
rekommenderade arbetssättet, varvid elevernas själv verksamhet och skolarbetets
individualisering träder i förgrunden.

7. Utbildningen, som för alla lärarkategorier skall bygga på inhämtad allmänbildning
motsvarande genomgånget gymnasium, skall fördjupa denna, bl. a.
med sikte på sambandet mellan skolarbete och samhällsutveckling och på
skolans uppgift att ge estetisk fostran.

8. Utbildningen skall stå på vetenskaplig grund och skapa en vetenskaplig
kritisk hållning till företeelser och problem.

9. Utbildningen skall ge de för olika ämnen och stadier erforderliga ämneskunskaperna
och ämnesfärdigheterna.

10. Utbildningen skall vara så lagd, att den skapar gemenskap mellan de
olika lärargrupperna.

11. Den praktiska lärarutbildningen skall vara nära integrerad med metodikundervisningen
och samtidigt ge det nya arbetssättet konkret belysning.

12. Utbildningen skall vara ett led i den fortgående skolreformen och grundlägga
vilja och förmåga till omstrukturering och omvärdering av skolans arbetssituation,
av kurser och lärostoff samt ge läraren förutsättningar att delta i det
pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet på vetenskaplig grund.

2.2.2 Yttranden

LUS’ synpunkter på målsättningen för lärarutbildningen har väckt
stort intresse bland remissinstanserna och accepteras allmänt i sina huvuddrag.
Mot en del uttalanden har dock vissa erinringar gjorts.

Skolöverstyrelsen finner att LUS presenterat grunddragen i ett vidsynt och
progressivt lärarutbildningsprogram. Överstyrelsen framför emellertid vissa
principiella invändningar beträffande avvägningen mellan ämnesutbildningen
och utbildningen i pedagogik och metodik. Vetenskapernas expansion och den
genomgripande samhällsutvecklingen under de senaste årtiondena har starkt
förändrat lärarens situation i skolan. Förslagen till studieplaner präglas emellertid
i viss mån av att de metodiska och yrkesförberedande inslagen fått stå
tillbaka för ett mer omfattande, inte sällan jämförelsevis konventionellt ämnesinnehåll.
Lärarutbildningen måste mer än tidigare inrikta sig på lärarens uppgifter
som arbetsledare och som medarbetare i skolans elevvårdande verksamhet.
Inlärningen är inte enbart en intellektuell additionsprocess, utan de emotionella
faktorerna och den sociala situation, i vilken inlärningen försiggår, spelar
en avgörande roll för inpräglingen av kunskaper och färdigheter, vanor och
attityder.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1967

Särskilt i sina förslag beträffande utbildningen av högstadiets och det gymnasiala
stadiets lärare såväl vad avser innehållet i ämnesstudierna samt i pedagogik
och metodik som i fråga om fördelningen av den tillgängliga utbildningstiden
tar LUS enligt överstyrelsens mening inte de fulla konsekvenserna av
sitt eget målsättningsresonemang och inte heller tillräcklig hänsyn till de principiella
synpunkter som överstyrelsen nu framfört. Överstyrelsen anför vidare.

Tydligast kommer de sakkunnigas inställning till avvägningsfrågorna fram i
betänkandets del III, Studieplaner för lärarutbildningen (SOU 1965: 25). Speciellt
studieplanerna för högstadie- och gymnasielärarutbildningen är i ej ringa
utsträckning präglade av en mera konventionell syn på lärarutbildningens
innehåll. Fackkunskapernas betydelse inom traditionella utbildningsämnen överbetonas
ej sällan. Detta kan bl. a. få till följd, att lärarkandidaterna under sina
studier bibringas en skev uppfattning om skolarbetets mål.

Överstyrelsen ansluter sig i det hela till LUS’ sammanfattning av målsättningen
men föreslår vissa ändringar på några av de tolv punkterna.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser synes de flesta som uttalat sig om
målsättningen acceptera LUS’ synpunkter. Några av instanserna anser att
vissa av dessa synpunkter bör betonas starkare, medan andra ställer sig
frågande inför förslag som synes behöva ytterligare belysning och inför
problem som förefaller kvarstå. Länsskolnämnden i Uppsala län anser det
viktigt inte minst med hänsyn till disciplin och arbetstrivsel i skolan att moment
av socialpsykologisk natur, som t. ex. personlighet och roll, referensgrupper,
normativa grupprocesser, attitydernas uppkomst och förändringar m. m., får en
central plats i utbildningen inom ämnet pedagogik. Länsskolnämndema i Jönköpings,
Västernorrlands och Jämtlands län betonar lärarens arbetsledarfunktioner
i förhållande till eleverna. Länsskolnämndema i Blekinge och Norrbottens
län understryker värdet av kontakten med näringslivet och med den
tekniska och ekonomiska utvecklingen, när det gäller lärarutbildningen för
yrkesinriktade studielinjer. Lärarhögskolan i Stockholm föreslår följande tilllägg
till de sammanfattande tolv punkterna: Utbildningen skall ge kännedom
om sådana åtgärder, som befrämjar trivsel och arbetsro i skolarbetet och som
motverkar tendenser i annan riktning.

Även universitetskanslersämbetet delar utredningens allmänna värderingar i
många och väsentliga delar, bl. a. utbildningens inriktning mot en medveten
skolning av läraren för att ge denne en elevcentrerad attityd och förståelse
för den nya skolans bärande principer.

Såsom i annat sammanhang refereras ansluter sig skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet
inte till LUS’ krav på genomgånget gymnasium för
samtliga lärarkategorier. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm
däremot finner de skäl vägande som LUS anger för att samtliga lärare skall
besitta en allmänbildning som svarar mot gymnasiekunskaper, vilka
på vitala områden fördjupats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Historisk-filosofiska sektionen vid universitetet i Lund konstaterar efter genomgång
av studieplanerna att föga utrymme givits åt de allmänbildande momenten
och anför vidare.

Möjligheterna för lärarkandidaterna att skaffa den av de sakkunniga önskade
allmänbildningen synes ej existera med hänsyn till den hårt bundna tidsramen.
Enligt sektionens mening föreligger här en diskrepans i förhållandet
mellan å ena sidan utformningen av den nya skolan och de uppgifter denna
ställer på lärarna och å andra sidan utbildningen av lärarna.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund efterlyser med
tanke på naturvetenskapernas betydelse för vår moderna, materiella kultur
krav inte endast på teknisk utan även på allmän naturvetenskaplig orientering
i den fördjupade allmänbildningen. Efter gymnasiereformens genomförande synes
ett sådant krav kunna bli uppfyllt, om genomgång av gymnasium uppställs
som generellt villkor för intagning till lärarutbildning.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala understryker att fördjupningen
av allmänbildningen bör innehålla stora moment av naturvetenskapliga
och biologisk-medicinska kunskaper och synsätt. Konsistoriet vid universitetet
i Lund hävdar att LUS helt utelämnat ett så fundamentalt problem som våra
naturresursers handhavande och vill därför understryka, att det är en central
uppgift för skolan att söka skapa insikt om nödvändigheten av att individ
och samhälle samverkar till att en biologiskt acceptabel miljö bevaras samt
att våra naturresurser förvaltas på ett ansvarsfullt sätt.

Styrelsen för Musikaliska akademien konstaterar med tillfredsställelse att
LUS fäster särskild vikt vid skolans estetiska fostran, och Teckningslärarnas och
Tl-elevernas förening anser att LUS här vidrör ett av samhällets viktigaste
problem. I

I fråga om ämnesutbildningen understryker matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Uppsala betydelsen av goda ämnesteoretiska
kunskaper, särskilt på högstadiet och gymnasiet, och anser att dessa inte
får komma i bakgrunden för den pedagogiska, metodiska och praktiska utbildningen.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller att en av skolans
angelägnaste uppgifter är att bibringa eleverna erforderliga kunskaper om
det svenska rättssamhället, dess grundläggande principer och viktigaste rättsregler.
För att möjliggöra detta måste inom lärarutbildningens samtliga stadier
rättskunskapen få tillbörligt utrymme.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm och
Universitetslärarförbundet framhåller, att de ämnesteoretiska målsättningarna
bör accentueras i kraven på lärarutbildningens uppgifter. Mot bakgrunden härav
framstår enligt universitetslärarförbundets mening de föreslagna teoristudietiderna
för högstadie- och gymnasielärarna såsom absoluta minima. Matematisknaturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Göteborg anser det fullt naturligt,
att den ämnesteoretiska utbildningen får sin inriktning präglad av skolans

Kungl. Maj:ts proposition nr J± år 1967

läroplaner, men detta får enligt fakultetens uppfattning inte medföra att varje
moment i utbildningen måste få en praktisk syftning.

LUS’ uppfattning att utbildningen skall stå på vetenskaplig
grund understryks bl.a. av SACO och Universitetslärarjörbundet. I organisatoriskt
hänseende har grunden för effektuerandet av denna målsättning dock
inte i alla delar skapats i LUS’ detalj förslag, framhåller emellertid universitetslärarförbundet.

Enligt skolöverstyrelsens mening kan inte samtliga lärare förutsättas delta
i det pedagogiska forskningsarbetet på vetenskaplig grund men de kan ha
kontakt med eller hålla sig informerade om det. Utbildningen skall därför ge
lärarna förutsättningar för detta. Rektor och kollegium vid Rostads folkskoleseminarium
i Kalmar hävdar att det finns en allmän tendens att överskatta
de omedelbara forskningskontakternas effekter i lärarutbildningen.

LUS’ uttalande om betydelsen av lärarens insikter i psykologi, pedagogik
och metodik understryks av flera remissinstanser. Skolledarförbundet
betonar de psykologiska insikterna med tyngdpunkten lagd på personlighets-
och utvecklingspsykologi. Enligt förbundets uppfattning har frågan om
lärarens elevvårdande uppgifter inte heller lösts tillfredsställande. För att ge
ökat utrymme åt dessa avsnitt bör tiden för den direkta lärarutbildningen förlängas.

Kursföreståndaren för lärar kursskolan vid Malmö latinskola anser att de s. k.
elevnära momenten måste få stort utrymme på bekostnad av t. ex. pedagogikens
historia. Svenska förbundet för specialundervisning instämmer helt i de
sakkunnigas förslag till utökad kunskap om elever med skrivsvårigheter och
om metodiska lösningar för sådana elever.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om arbetssättet i skolan
och undervisningsformerna. Skolöverstyrelsen liksom ett par
länsskolnämnder betonar sålunda lärarens roll som arbetsledare och hjälpmedlens
användning i undervisningen. S^dCO, Lärarnas riksförbund och Hermods
Korrespondensinstitut understryker lärarnas viktiga uppgift att fostra eleverna
till självständigt arbete, vilket förutsätter att lärarna själva i sin utbildning
fått träning i sådana moment. SACO tillägger att en annan förutsättning
för detta är att utbildningen är förlagd till utbildningsanstalter, där
vetenskaplig forskning bedrivs. Lärarnas riksförbund hyser vissa farhågor för
att studiegången blir så bunden, att den målsättning som är fastslagen för
skolan försummas på universitetsnivå. Språkvetenskapliga sektionen vid universitetet
i Göteborg framhåller, att det nuvarande studiesättet vid de fria
fakulteterna bättre synes svara mot det för skolan rekommenderade arbetssättet,
med självverksamhet och individualisering, än lärarutbildningslinjens strängt
tidsreglerade momentföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

Lärarnas riksförbund betonar att läraren måste få stöd i undervisningen i
form av goda yttre förutsättningar såsom ändamålsenliga skollokaler, lämpliga
pedagogiska hjälpmedel, för de nya skolformerna avpassade läroböcker etc.

SECO betonar att de blivande lärarna måste erhålla insikter om kravet på
objektivitet i undervisningen och att objektivitetskravet också
måste ställas på läroboksvalet.

Lärarhögskolan i Göteborg anser, att lärarens fostrande uppgift
alltför litet betonats och uttalar vidare.

I samband med lärarutbildningens mål skall finnas ett samlat uttryck för den
syn som skall vara bakgrund för den fostran av elevens karaktär och personlighetsutveckling
i enlighet med sina förutsättningar, som uppställts som första
uppgift för skolans arbete bland de unga.

Kravet på skolning till neutralitet och objektivitet i undervisningen bör inte
drivas så långt, att man förbiser sådana moment inom livs- och samhällsåskådningarna,
där inga delade meningar råder.

2.3 Departementschefen

2.3.1 Behovet av lärare

Utbildning ger vidgade möjligheter för den enskilda människan att utveckla
sina personliga anlag och intressen. Den är samtidigt en av de viktigaste
förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. Utbildningen bör
genom sin utformning och genom en alltmer breddad rekrytering medverka till
att utjämna sociala och ekonomiska olikheter i samhället. Den spelar därigenom
en väsentlig roll för strävandena att åstadkomma en ökad jämlikhet mellan
medborgarna.

Detta synsätt har präglat reformarbetet på utbildningsområdet under de senaste
decennierna. Genom 1962 års beslut har alla barn och ungdomar tillförsäkrats
en sammanhållen nioårig utbildning i en skolform som ställer eleven och
hans utveckling i centrum för skolans verksamhet. Samma synsätt utgjorde
en av grundvalarna för 1964 års riksdagsbeslut om en genomgripande omgestaltning
av de gymnasiala skolorna.

Parallellt med detta reformarbete, som lett till stora och djupgående förändringar
av skolans struktur, har utbildningsväsendet genomgått ett skede av
utomordentligt stark expansion. Antalet elever på grundskolestadiet och det
gymnasiala stadiet har under en 20-årsperiod ökat med i runt tal 60 %. Så
gott som alla ungdomar får i dag nioårig utbildning. Närmare två tredjedelar

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

av dem fortsätter i någon gymnasial skolform. Denna andel beräknas fram till
1970-talets början växa till 80 ä 85 %.

Denna dynamiska utveckling har givetvis ställt statsmakterna inför många
problem, som i vissa fall visat sig svårlösta. Ett av de mera svårbemästrade är
att förse skolväsendet med ändamålsenligt utbildade lärare i tillräckligt antal.

Den expansion av utbildningsväsendet som skett under senare år har varit
möjlig bl. a. därför att antalet lärare ökat väsentligt. Sålunda har antalet småoch
folkskollärare under den senaste tioårsperioden ökat med närmare en femtedel
och i läroämnena har antalet lärare i runt tal fördubblats. Trots denna
kraftiga ökning har emellertid tillskottet av lärare inte hållit jämna steg med
skolväsendets expansion. Brist på utbildade lärare har därför uppkommit. Situationen
är något olika för klasslärare och ämneslärare. Under de senaste åren
har antalet icke behöriga klasslärare successivt ökat. På lågstadiet tjänstgjorde
hösten 1963 ca 700 och hösten 1966 ca 1 400 icke utbildade lärare. Sistnämnda
antal är närmare 10 % av det totala lärarbehovet för stadiet. På mellanstadiet
tjänstgjorde hösten 1963 ca 1 100 lärare utan utbildning för stadiet. Hösten
1966 var motsvarande tal ca 2 400 vilket är mer än 10 % av det totala lärarbehovet
på mellanstadiet. Samtidigt bestred folkskollärare utan vidareutbildning
undervisning på grundskolans högstadium och realskolestadiet i en omfattning
som svarade mot ca 1 600 heltidstjänster. Vidare tjänstgjorde småskollärare
i viss utsträckning på mellanstadiet. Bilden blir därför något ljusare om
man jämför den totala tillgången på klasslärare med behovet på låg- och mellanstadiet,
dvs. om man tänker sig att varje lärare med småskollärarexamen tjänstgjorde
på lågstadiet och varje lärare med folkskollärarexamen på mellanstadiet.
Bristen på småskollärare skulle då innevarande läsår vara drygt 700 och bristen
på folkskollärare knappt 700. Härtill kommer emellertid en brist på över 1 500
folkskollärare med särskild vidareutbildning för tjänstgöring på högstadiet. I
fråga om lärare i läroämnen med akademisk utbildning har situationen sedan
länge varit betydligt ogynnsammare. Tecken tyder emellertid på att en ändring
till det bättre nu är på väg. Enligt det s. k. 60 %-alternativet, vilket innebär
att 60 % av undervisningen i läroämnen på högstadiet skall bestridas av lärare
med akademisk utbildning, var bristen relativt konstant under åren 1960—1964.
År 1963 uppehölls undervisning i läroämnen i en omfattning motsvarande ca
3 400 heltidstjänster av lärare utan akademisk examen eller motsvarande behörighet.
Hösten 1966 hade detta antal minskat till ca 2 700. Att situationen kontinuerligt
förbättras, bekräftas även av rapporter från lärarförmedlingarnas
verksamhet. Den konstaterade bristen fördelar sig emellertid mycket ojämnt på
olika skolformer. Den är särskilt stor på högstadiet, medan lärarbristen på gymnasiet
är obetydlig. Vidare är bristen på lärare särskilt stor i fråga om naturvetenskapliga
ämnen.

Under det senaste decenniet har fortlöpande utförts undersökningar av den
faktiska lärarsituationen och beräkningar av behov av och tillgång på lärare
i framtiden. Allteftersom det blivit möjligt att bedöma utfallet av prognoserna

Kungl. Maj:ts proposition nr £ år 1967

har det regelmässigt visat sig att lärarbehovet underskattats. Förklaringarna
härtill är flera. När det gäller de icke-obligatoriska skolorna är en avgörande
orsak till det ökade lärarbehovet, att efterfrågan på utbildning vuxit snabbare
än man förutsett, vilket i sin tur föranlett statsmakterna att besluta en snabbare
utbyggnad av dessa skolformer. Förutom av skolväsendets dimensionering beror
lärarbehovet på den s. k. lärartätheten, varmed brukar menas förhållandet mellan
antalet elever och antalet lärare. Av väsentlig betydelse för lärartätheten är
den genomsnittliga klass torleken. År 1965 visade det sig att den genomsnittliga
klasstorleken i grundskolan sjunkit under vad som förutsattes i 1962 års grundskolebeslut.
Följden hade blivit ett avsevärt ökat lärarbehov, framför allt av
folkskollärare. Vissa åtgärder vidtogs under våren 1966 i syfte att gradvis uppnå
de år 1962 förutsatta klasstorlekarna. Enligt skolöverstyrelsens redovisning
i anslagsframställningarna för budgetåret 1967/68 synes detta syfte delvis ha
nåtts i årskurserna 1, 4 och 7.

Det av LUS redovisade prognosarbetet, som varit mycket omfattande och
grundligt, har syftat främst till en kartläggning av nuvarande lärarsituation och
beräkningar av behovet av lärare i framtiden. LUS framhåller svårigheterna att
med större noggrannhet uppskatta detta behov. Det är belysande att konstatera
att den s. k. klasslärarprognosen, ursprungligen publicerad år 1962, reviderades
av LUS åren 1964 och 1965 med anledning av de nya befolkningsprognoser som
framlades år 1963 och år 1965. De senaste bedömningarna av lärarbehovet avviker
avsevärt från den första. LUS har bedömt behovet av lärare under 1970-talet så, att 1100 studerande bör intas till lågstadielärarutbildning, ca 1 500 till
mellanstadielärarutbildning och ca 2 000 till ämneslärarutbildning. Till lågstadielärarutbildning
intas innevarande budgetår 1 440 studerande och till mellanstadielärarutbildning
1 344 studerande. I anslagsberäkningarna för innevarande
budgetår i fråga om ämneslärarutbildning har vidare räknats med en intagning
av ca 2 000 ämneslärarkandidater under budgetåret.

Remissinstanserna har i regel starkt förordat en högre intagningskapacitet vid
lärarutbildningsanstalterna än den LUS räknat med. Man anser bl. a. att LUS
i sina prognoser underskattat behovet av lärare för vuxenutbildning och postgymnasial
utbildning men kritiserar också LUS’ antagande att lärarbristen i
huvudsak skulle vara hävd omkring 1970.

Enligt vad jag erfarit pågår inom statistiska centralbyråns prognosinstitut arbetet
med nya beräkningar över behovet av såväl klasslärare som lärare i läroämnen.
I fråga om klasslärare torde resultatet av beräkningarna framläggas
inom kort.

I avvaktan härpå har vissa överslagsmässiga kalkyler gjorts inom ecklesiastikdepartementet.
Enligt dessa torde en intagning till småskollärarutbildning
av den omfattning LUS föreslagit, nämligen 1 100 lärarkandidater, vara tillräcklig
på lång sikt. De närmaste åren borde emellertid kapaciteten med hänsyn
till bl. a. nu rådande lärarsituation vara väsentligt större. I fråga om mellanstadielärarutbildning
skulle enligt kalkylerna den av LUS föreslagna kapaci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

teten även på längre sikt vara helt otillräcklig. Beträffande lärare i läroämnen
skulle de närmaste åren erfordras ett årligt nytillskott motsvarande i runt tal
2 000 heltidstjänster för att år 1970 balans mellan tillgång och efterfrågan skulle
kunna uppnås. För att erhålla ett sådant tillskott måste intagningen till ämneslärarutbildning
vara avsevärt högre.

För egen del är jag övertygad om nödvändigheten av att vidga lärarutbildningens
kapacitet. Det är angeläget att så snart som möjligt komma till rätta
med lärarbristen och förse skolväsendet med ett tillräckligt antal utbildade lärare.
Redan uppgifter om nuläget och bedömningar av skolväsendets framtida
utveckling motiverar, såsom remissinstanserna framhållit, att fler lärare utbildas
än enligt LUS’ förslag. Det är emellertid nödvändigt att vid bestämmandet
av lärarutbildningens kapacitet anlägga ett vidare perspektiv än vad som följer
av ett strikt tillgodoseende av skolväsendets behov av lärare. Osäkerheten i
sådana beräkningar har nyss berörts. Som också LUS framhållit får emellertid
orsaken till att lärarprognoserna hittills ofta slagit fel till en del sökas i det faktum
att av de lärarutbildade ett mindre antal än beräknat utnyttjat sin utbildning
för pedagogisk verksamhet i skolan.

Bakgrunden härtill torde i betydande grad vara den allmänna användbarhet
som en pedagogisk utbildning har. Att detta gäller ämneslärarutbildningen är
uppenbart, då denna till betydande del utgörs av en akademisk grundutbildning
av värde för en mängd olika yrkeskategorier. Inte så få av dem som efter avslutad
grundutbildning ännu tvekar i valet mellan lärarbanan och annan yrkesverksamhet
synes hitintills också ha genomgått den avslutande praktisk-pedagogiska
lärarutbildningen utan att därför sedan bli lärare. Med den uppbyggnad
den nya ämneslärarutbildningen får, enligt mina på LUS’ förslag grundade ställningstaganden,
blir även i framtiden denna utbildning användbar och attraktiv
för många andra än dem som slutligt väljer läraryrket. Det sagda kommer
med sannolikhet också att gälla för den nya klasslärarutbildningen. Redan nu
har denna utbildning visat sig värdefull inom områden utanför skolväsendet,
vilket beror på att den är brett upplagd med allmänna ämnen och vid sidan
härav psykologiska, pedagogiska och metodiska studier. De förstärkningar av
klasslärarutbildningen jag i det följande avser att föreslå kommer att medverka
till att utbildningens avnämarkrets breddas ytterligare. Det anförda visar att
det är nödvändigt att i framtiden vid dimensioneringen av lärarutbildningen
ta hänsyn även till att pedagogiskt utbildad arbetskraft i växande utsträckning
efterfrågas av andra avnämare än skolväsendet.

Ungdomens intresse för olika former av postgymnasial utbildning, bl. a. lärarutbildning
är stort i dagens läge. Som framgår av statistiska centralbyråns
remissyttrande var sålunda höstterminen 1965 antalet sökande till klasslärarutbildning
mer än dubbelt så stort som antalet utbildningsplatser. Goda möjligheter
bör därför föreligga att tillgodose samhällets efterfrågan på pedagogiskt
utbildad personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Jag har här enbart uppehållit mig vid dimensioneringen av lärarutbildningen.
Det förda resonemanget har emellertid räckvidd därutöver och ger en intressant
principiell belysning av användningen av arbetskraftsprognoser vid dimensioneringen
av utbildningsvägar. Ursprungligen var syftet med dylika prognoser enbart
eller främst att motivera en eventuell begränsning av utbildningsvägarnas
kapacitet i syfte att undvika »överproduktion» av utbildade. I ljuset av bl. a.
de erfarenheter man gjort dels av prognosernas osäkerhet och dels av den vida
användbarheten av många slag av utbildning har synen på arbetskraftsprognoserna
successivt förändrats. Numera — och detta är en internationell företeelse
med giltighet i alla mer utvecklade länder — är prognosernas främsta uppgift
att på ett så tidigt stadium som möjligt rikta uppmärksamheten på kommande
arbetskraftsbehov så att bristsituationer så långt möjligt kan undvikas. Endast
när det gäller mycket specialiserad utbildning med ingen eller ringa användbarhet
utanför en speciell yrkesverksamhet, är det tillrådligt att begränsa utbildningskapaciteten
på grundval av behovsprognoser, som förutsäger ett kommande
arbetskraftsöverskott. I övriga fall måste eventuella kapacitetsbegränsningar
göras med hänsyn till de resurser som finns. Härvid spelar behovsprognosema
självfallet en roll vid fördelningen av tillgängliga resurser.

Av vad jag anfört framgår att lärarutbildningen — av såväl klasslärare som
ämneslärare — inte kan dimensioneras så snävt att den svarar bara mot skolväsendets
behov. Det är därför tillfredsställande att vi i dag förfogar över
en lärarutbildningsorganisation vilken — som jag skall återkomma till i det
följande — utan avsevärda svårigheter kan anpassas inte endast till den nya
utbildningens utformning utan också kan ges en väsentligt ökad kapacitet.
I ett läge med en besvärande lärarbrist och med förutsedda ökade behov av
lärare inom skolväsendets område måste slutsatsen bli att för den period, som
nu kan överblickas, bör intagningen till lärarutbildning ligga på en nivå som är
påtagligt högre än nu. Jag räknar med att till lågstadielärarutbildning bör intas
ca 1 400 och till mellanstadielärarutbildning ca 1 800 studerande omkring år
1970. I jämförelse med intagningskapaciteten budgetåren 1965/66 och 1966/67
utgör detta en ökning med sammanlagt i runt tal 1 000 resp. 500 studerande.
Även den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutbildningen bör öka i omfattning,
och jag räknar med att ca 2 300 studerande skall intas årligen för sådan
utbildning.

Jag vill ånyo understryka den osäkerhet som kännetecknar prognoser rörande
behovet av pedagogiskt utbildad arbetskraft. Den hittillsvarande utvecklingen
visar klart att sådana prognoser måste användas med stor försiktighet och kontinuerligt
omarbetas. »Rullande» prognoser och planering är numera nödvändiga.
Utbildningsorganisationen bör göras så elastisk, att den lätt och snabbt
kan ställas om med hänsyn till de förändringar i intagningens omfattning som
föranleds av sådan kontinuerligt överarbetad planering. De förslag jag i det följande
framlägger har utformats med beaktande härav.

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

2.3.2 Lärarutbildningens mål

Det är naturligt att vid reformeringen av skolväsendet förändringarna i den
yttre strukturen kan genomföras snabbare än förverkligandet på det »inre planet»
av den nya skolans målsättning, kursinnehåll och verksamhetsformer. Betydande
insatser har emellertid gjorts och åtskilliga resultat uppnåtts också i
sistnämnda hänseende. Förutsättningar härför har skapats genom att skollokaler
har upprustats, hjälpmedel anskaffats i snabb takt och fortbildningen av lärare
intensifierats. Samtidigt har lärarnas grundutbildning i möjligaste mån successivt
anpassats till de nya kraven. Den nu aktuella, mer omfattande reformen
av lärarutbildningen är ett viktigt led i ansträngningarna att skapa förutsättningar
för fortsatta förbättringar av vårt skolväsende.

Målet för lärarutbildningen måste givetvis, vilket också LUS framhåller,
fastställas med utgångspunkt i de nya skolformernas målsättning, kursinnehåll
och verksamhetsformer, såsom dessa närmare angivits i läroplanerna. De punkter
i LUS’ sammanfattning av lärarutbildningens mål, som ger uttryck för detta
samband, har föranlett få erinringar i remissyttrandena. Vissa nyanseringar
eller kritiska synpunkter gäller närmast LUS’ detaljutformning av lärarutbildningen.
Till sådana frågor återkommer jag i min framställning. Detsamma gäller
frågan om förutbildningen, vilken inte bör behandlas i förevarande mera allmänna
sammanhang. Här skall jag kort beröra frågorna om lärarutbildningens
vetenskapliga karaktär och lärarutbildningen såsom ett led i den fortgående
skolreformen (punkterna 7 och 12 i LUS’ sammanfattning).

Vid utformningen av en ny lärarutbildning är det som nyss antytts självklart,
att man bör utgå från den nya skolans krav. Man måste emellertid hålla i
minnet att skolan inte får vara statisk. Den måste ständigt utvecklas i takt
med förändringarna i samhället och samtidigt utveckla de unga generationernas
vilja att ytterligare förbättra detta. De första lärarna med den nya lärarutbildningen
kommer att vara verksamma ännu ett stycke in på 2000-talet.
Den tidens skola kommer med största sannolikhet att i åtskilliga hänseenden
avvika från dagens. Även om de grundläggande målsättningarna står kvar,
ändras studievägar och kursinnehåll. Mycket tyder på att lärarnas roll och formerna
för deras verksamhet tillhör det som kommer att vara mest förändrat.
Att i dag mera i detalj ange dessa förändringar låter sig inte göra. Några tendenser
kan dock registreras. Lärarens uppgift som informationsgivare kommer
att bli mycket mindre och övertas av nya och förbättrade pedagogiska hjälpmedel.
Med sådana kan säkerligen läraren också avlastas en betydande del av
arbetet med kunskapskontrollen. Den traditionella klassundervisningen, som
i grundskolan redan till en del börjat överges, kommer sannolikt att successivt
ersättas av andra arbetsformer. Måhända kommer också själva systemet med
indelning i klasser att försvinna; i varje fall kommer klassen som undervisningsgrupp
att i stor utsträckning ersättas av friare bildningar av studiegrupper
med varierande storlek och sammansättning. Orsakerna till en sådan utveckling
är flera. Här skall i första hand erinras om nödvändigheten av att ta större hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr b är 1967

syn till den enskilde elevens behov och intressen, vilket leder till krav på mer
differentierade verksamhetsformer. I samma riktning pekar behovet av ökat
utbyte — kvalitativt och/eller kvantitativt — av kapital- och personalinsatser
på utbildningsområdet.

Det är uppenbart att vi aldrig kan konstruera en utbildning som förbereder
läraren för förändringar i den meningen att han från första början behärskar
alla nya kursplaner eller verksamhetsformer, som kommer att möta honom under
hans lärarverksamhet. Däremot måste vi utbilda lärare som är inriktade
på förändringar. Det betyder inte bara att de skall vara mottagliga för nyheter
som införs i skolan, utan också att de själva måste åstadkomma förbättringar
genom att stimulera till, pröva och driva fram förändringar. Det är sålunda
av största vikt, att den nya lärarutbildningen blir ett led i den fortgående skolreformen
och hos läraren grundlägger vilja och förmåga till omvärdering och
ständig förbättring av skolans arbetssituation, av kurser och lärostoff. Det fordras
också att hos läraren skapas förmåga att kritiskt bedöma företeelser och
problem liksom att han ges goda förutsättningar att följa det pedagogiska forsknings-
och utvecklingsarbetet. I denna mening bör lärarutbildningen stå på vetenskaplig
grund. Därmed är inte sagt, att samtliga lärare kan förutsättas aktivt
delta i ett sådant pedagogiskt forskningsarbete på vetenskaplig grund men
de bör kunna ha kontakt med och hålla sig informerade om arbetet. Utbildningen
måste ge lärarna de förutsättningar som behövs härför.

I detta sammanhang vill jag till sist konstatera att förändringar i lärarens roll
och formerna för hans verksamhet i den riktning nuvarande tendenser pekar
på längre sikt kan leda till att sammansättningen av den del av skolans personal
som är direkt engagerad i undervisningsarbetet förändras väsentligt. Redan nu
har skolväsendet tillförts stödpersonal i betydande omfattning såsom kuratorer,
bibliotekarier, institutionstekniker och skrivbiträden för lärare. Inom det
pedagogiska utvecklingsarbetet bedrivs försök bl. a. med att flytta över vissa
arbetsuppgifter som traditionellt åvilat lärare på assistentpersonal. Det är för
tidigt att värdera betydelsen av en sådan ändrad fördelning av undervisningsuppgifterna.
Däremot aktualiseras redan nu en viss differentiering av lärarkåren
genom att huvudlärarsystemet ges en fastare organisation och huvudlärarna
får mer preciserade uppgifter. Jag återkommer härtill i det följande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

3. Lärarutbildningens innehåll och utformning

3.1 Utbildningens innehåll och specialisering

3.1.1 Lär aru tbildningssakkunniga

Lärarutbildningens innehåll grupperas för samtliga lärare i fyra huvudkategorier:
ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik.

Amnesutbildningen (s. 115) föreslås för lågstadiets lärare omfatta alla ämnen
på lågstadiet utom slöjd, men ämnesfördjupning skall förekomma främst i
svenska, religionskunskap, bild- och formarbete, musik och gymnastik. LUS räknar
sålunda med ett praktiskt taget renodlat klasslärarsystem på lågstadiet.

Ämnesbyten och ämnesspecialisering har lett till att mellanstadiets lärare inte
undervisar i alla ämnen. Klassens veckotimtal och lärarens överensstämmer inte
längre. Ett modifierat klasslärarsystem föreslås därför på detta stadium. Ämnesområdesbegränsningen
leder till en annan typ av ämnesfördjupning än tidigare.
Denna bör ske i färre ämnen och omfatta svenska, engelska, ett av orienteringsämnena
samhällskunskap, historia, geografi och biologi samt ett av övningsämnena
musik och gymnastik. Mindre ämnesfördjupande kurser föreslås i matematik,
religionskunskap samt bild- och formarbete. Mellanstadieläraren får inte
kompetens i slöjd.

För högstadiets lärare bör ämnesbredden omfatta normalt tre ämnen. Även
den för högstadiet vidareutbildade mellanstadieläraren skall ha ämnesfördjupning
i tre ämnen.

Gymnasieläramas ämneskrets förelås regelmässigt omfatta två ämnen. I undantagsfall
bör emellertid även dessa lärare kunna ha tre ämnen.

Pedagogikutbildningen (s. 122) bör få en klart starkare inriktning mot läraryrket
än hittills. Pedagogik och metodik måste nära samordnas. LUS har låtit
undersöka klassläx-arkandidaters och aktiva lärares uppfattning om pedagogikämnet.
Utvecklingspsykologi, mentalhygien och pedagogisk psykologi värderades
högst. Pedagogikens historia och statistik intresserade minst.

LUS definierar pedagogik som vetenskapen om hur man undervisar. Pedagogikforskningen
och pedagogikutbildningen bör centrei''as kring undervisningsprocessen,
dess mål, betingelser och resultat. Till målfrågorna hör läroplansoch
kursplaneforskning, som bör följas upp i aktivt kursplaneringsarbete. Undervisningsprocessens
betingelser för lärare och elever utgör ett stort forskningsområde.

LUS understryker pedagogikens centrala plats i lärarutbildningen. Ämnets
företrädare har därför visst ansvar även för den rent ämnesmässiga utbildningen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Metodiken (s. 140) utgör i förhållande till ämnesteori, pedagogik och praktik
ett gränsområde och ett samordningsområde. Den uppdelas vanligen i allmän
och speciell metodik. Den förra samordnas nära med pedagogiken. Huvuddelen
av den speciella metodiken är ämnesmetodik och står nära ämnesutbildningen.
Metodikutbildningen får inte enbart bestå av tekniska grepp, didaktiska
knep och tumregler. Den skall syfta till noggranna observationer av hur
valet av lärostoff, arbetssätt och hjälpmedel görs inför en viss uppgift. Metodikundervisningen
skall vila på en god ämnesmässig grund och vara väl underbyggd
av och nära korrespondera med undervisningen i psykologi och i pedagogik.
Ett viktigt led i utbildningen är planering av undervisningen på längre
sikt. Undervisningstekniska detaljer skall uppmärksammas och hör delvis till
handledarnas uppgifter. En väsentlig fråga är hur man på bästa sätt skall
kunna leda lärarkandidaterna till ett självständigt ställningstagande i metodfrågor.
Metodikutbildningens centrala uppgift ligger i att åstadkomma en intim
samverkan mellan lärarutbildningens teori och praktik. Det bör ske bl. a. genom
seminarieövningar för lärarkandidaterna under gemensam ledning av pedagogikoch
metodiklektorer samt handledare, genom konferenser mellan nyssnämnda
lärare, genom systematisering av metodiakttagelser t. ex. genom att lärarkandidaterna
får föra s. k. didaktisk journal. Vidare bör planer utarbetas för samordningen
av pedagogik- och metodikutbildningen, och varje handledare bör föra
särskild utbildningsjournal.

Med praktik (s. 159) förstås de utbildningsavsnitt, där lärarkandidaten får
övning i att undervisa eller i övrigt fullgöra en lärares syssla i konkreta skolsituationer.
Praktikmomenten indelas i auskultationer, undervisningsövningar
och praktiktjänstgöring.

LUS föreslår att antalet auskultationer nedskärs och att de samtidigt görs
effektivare genom användande av intern television (ITV), varigenom ett stort
antal lärarkandidater och lärare kan göra samtidiga elev-, lärar- och metodobservationer.
Auskultationer av traditionell typ har dock sitt berättigande såsom
introduktion till undervisningsövningarna.

Även undervisningsövningarna kan effektiviseras och nedbringas till antalet
bl. a. genom att praktikterminen i högre grad än nu är fallet blir en verklig
utbildningstermin. Praktiktjänstgöringen ute i skolväsendet skall dels verka
yrkesorienterande, målinriktande och problemorienterande, dels ge tillfälle att
pröva i utbildningen vunna färdigheter och övertagandet av läraransvaret.

Praktiktjänstgöringen måste mera uttalat än tidigare infogas i den övriga
utbildningen. Härav följer bl. a. att lärarhögskolan skall ta det fulla ansvaret
för den pedagogiska verksamheten under praktiken i handledarklasserna. Metodiklektorns
funktion bör inte enbart vara undervisande och handledande utan
även samordnande och sammanhållande. Den för metodikutbildningen kanske
väsentligaste frågan är dock, hur en tillfredsställande överensstämmelse skall
kunna uppnås mellan metodikutbildningens innehåll och de praktiska övning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

arna. En av kärnpunkterna i hela utbildningen är därför valet av handledare
och utbildningen av dessa.

I fråga om utbildningens specialisering på olika lärarkategorier (s. 170) betonar
LUS att målet för lärarens verksamhet är »den enskilde elevens rika, allsidiga
och kontinuerliga utveckling» och att denna målsättning leder till att
läraryrket måste ses som en helhet. Specialisering och uppdelning av lärarna
på olika kategorier kan emellertid av praktiska skäl inte undvikas. Läraryrket
har gått mot ökad specialisering. Ämneslärarnas årskursvidd har minskat liksom
i viss mån ämnesvidden. En och samma lärare kan inte vägleda eleverna
i alla ämnen genom hela skoltiden. Den nuvarande uppdelningen på klasslärare
och ämneslärare är historiskt betingad och har kommit i ett annat läge
i och med att det gamla parallellskolesystemet (folkskola-läroverk) ersätts med
ett enhetsskolesystem.

LUS gjorde hösten 1962 en undersökning i fråga om klasslärarsystemets tilllämpning
på mellanstadiet i kommuner, där den nya skolorganisationen nått
lägst årskurs 6. Resultaten härav redovisas i betänkandet Lärare på grundskolans
mellanstadium (SOU 1963: 35). Undersökningen visar att det på mellanstadiet
inte längre råder något renodlat klasslärarsystem och att lärarna på
detta stadium inte heller önskar ett sådant. Samtidigt är det uppenbart, att det
nya mellanstadiet ej konstruerats för ett ämneslärarsystem. Avvägning måste
ske mellan helhetsaspekten och specialiseringsaspekten.

LUS har även låtit undersöka intresset bland ca 1 300 mellanstadielärare för
undervisning i olika skolämnen samt dessa lärares inställning till olika stadiegränser.
Resultatet redovisas i betänkandet Specialundersökningar om lärarutbildning
(SOU 1965:31, del 3). Härav framgår bl. a. att 69 % av de tillfrågade
ville ha stadierna indelade i årskurserna 1—3, 4—6 och 7—9 medan
22 % uttalade sig för en stadieindelning 1—3 och 4—9. LUS påpekar emellertid
att resultatet måste ses mot bakgrund av att utbildningen för de svarande anpassats
till det förstnämnda alternativet.

Lärarutbildningen för mellanstadiet kan enligt LUS’ uppfattning inte längre
baseras på tillämpandet av ett renodlat klasslärarsystem. Ämnet slöjd föreslås
därför helt överfört till facklärare. Vidare skall mellanstadieläraren undervisa
i endast ett av ämnena musik och gymnastik. Ämnesområdesbegränsningen
skall samtidigt leda till ämnesfördjupning.

Den nuvarande indelningen av skolans ämnen i läroämnen, övningsämnen
och yrkesämnen är oskarp och godtycklig och vilar på en princip som inte har
stöd i målsättningen för den nya skolan. Uppdelningen i läroämnen och övningsämnen
är en rest av ett äldre synsätt om vissa ämnen som formellt bildande
och andra som manuellt färdighetsfrämjande. Den nutida uppdelningen i grundskolan
på färdighetsämnen (svenska, främmande språk och matematik) och
orienteringsämnen (historia, samhällskunskap, kristendomskunskap, geografi
osv.) är en principiellt annan, men inte heller denna kan bli konsekvent. Yrkes -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

ämnenas ställning som en från övriga ämnen helt skild grupp beror också på ett
synsätt som blir allt mindre giltigt.

Den för LUS självklara målsättningen, att läraren skall få en i alla avseenden
och i alla ämnen fullgod utbildning — om än inte för all framtid — leder till
slutsatsen att alla ämnen i detta avseende är likvärdiga. Nuvarande hinder
mot kombination av läro-, övnings- och yrkesämnen bör därför elimineras även
om ett fritt kombinerande inte är tillrådligt. Lärarnas kategorisering på stadier
och ämnen är inte a priori given utan endast ett resultat av rent praktiska
avvägningar.

Beträffande specialklasser framhåller LUS att förekomsten av en kategori
speciallärare får inte tas som en förevändning att alltid sammanföra elever, som
är i behov av speciell undervisning och vård, till särskilda klasser. Speciallärarutbildningen
bör i tilltagande grad avse ett kliniksystem snarare än ett specialklassystem.

Helhetssynen på lär aruppgiften leder till att utbildningen för de olika lärarkategorier,
som av praktiska skäl är nödvändiga, bör ha ett gemensamt innehåll,
gemensamma studieformer och gemensam organisation. Alla lärare måste
ges en bred ämnesorientering, en målbeskrivning och en översiktlig analys av
ämnesinnehållet förutom specialiserande moment. Med gemensamma studieformer
menar LUS att lärarutbildningen för olika kategorier skall ske i högskolemässiga
former. Den främsta motiveringen för detta ligger i de nya arbetsformerna
i skolan med mera individualiserat och självständigt studium.

Gemensamt innehåll och gemensamma studieformer leder till en gemensam
lärarutbildningsorganisation för olika stadiers lärarutbildning. Detta innebär
också att intagning, studiegång och examination sker efter enhetliga principer.

Eftersom tidsramen för utbildningen måste begränsas, bör en specialisering
bland lärarna ske. Denna blir resultatet av en avvägning mellan årskursvidd
och ämnesvidd. LUS anser att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori.
Med hänsyn till det med högre stadier ökade ämnesinnehållet sker en successiv
ämnesområdesbegränsning. Att stadiet får ange lärarens arbetsområde har sin
grund bl. a. i tim- och kursplanernas konstruktion samt i den ombildning av
klasserna som ofta sker efter vissa årskurser. Adjunktskåren klyvs i två grupper,
en för högstadiet (i regel tre ämnen) och en för gymnasiestadiet (i regel två
ämnen).

Klasslärarnas nuvarande uppdelning i två kategorier, folk- och småskollärare,
går tillbaka på vissa provisoriska åtgärder vid 1800-talets mitt. 1957 års skolberedning
aktualiserade frågan om en enda lärarkategori för årskurserna 1—6.
LUS har kommit till den bestämda slutsatsen att lågstadiet bör ha lärare med
specalisering på detta stadium. En av orsakerna till att behovet av specialklasser
och specialundervisning av annan typ visat sig vara måttligt kan bero på

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

lågstadiespecialiseringen. Folkskollärarna är nu formellt behöriga att undervisa
i årskurserna 1—6, men LUS anser deras reella kompetens för lågstadiet otillräcklig.
En för de båda kategorierna gemensam utbildning kan inte ske utan
tidsförlust. LUS fäster stort avseende vid att stadiegränserna i lärarutbildningen
skall kunna överbryggas genom ett fast system för vidareutbildning (kap. 16).

Enligt tilläggsdirektiven den 6 juni 1962 borde de ämnesteoretiska och de
praktisk-pedagogiska inslagen i lärarutbildningen så långt möjligt integreras.
I fråga om den nuvarande lärarutbildningen framhåller LUS att klasslärarutbildningen
har haft för mycket av integration mellan teori och praktik medan
ämneslärarutbildningen har haft för litet. En utjämning bör åstadkommas.
LUS har i sitt studieplansarbete beträffande ämneslärarutbildningen strävat
efter att tillvarata alla möjligheter till rationaliseringsvinster genom integrering
(s. 204). En planläggning av studierna inom ämneskombinationen bör leda till
att dubbelläsning undviks, att närbesläktade moment i skilda ämnen kan stödja
varandra samt att ämnena kan tas i lämplig ordning och i viss utsträckning
parallelläggas eller varvas. Dylika anordningar avser mera det tekniska utanverket.
Det väsentligaste är emellertid att utbildningen till innehåll och utformning
står i meningsfull relation till den kommande yrkesutövningen.

Såsom en speciell aspekt av integrationsproblemet karaktäriserar LUS kongruensproblemet
(s. 207). Härmed avses graden av överensstämmelse mellan
den utbildning läraren själv fått i ett ämne och den undervisning han senare
skall meddela i samma ämne.

I direktiven för LUS underströks, att den ämnesteoretiska utbildningen
måste bättre anpassas till skolans läroplaner. LUS har låtit dels kartlägga den
ämnesteoretiska lärarutbildningen vid universiteten, dels utföra s. k. kongruensbestämningar.
Resultaten redovisas i betänkandet Specialundersökningar om
lärarutbildning (SOU 1965:31, delarna 4 och 5). Enligt dessa har inkongruenserna
sin orsak mera i hur studieplanerna tillämpas än i deras innehåll.

LUS förordar att kongruensproblemet löses på så sätt, att studierna i avgränsade
examensämnen och i hela betygsenheter ersätts med ett mera elastiskt
kombinationssystem av mindre, avgränsade delkurser, som är riksgiltiga
och som kan sammanfogas till examina enligt givna regler. Detta kräver bl. a.
en ny examensordning.

Även i klasslärarutbildningen är kongruensproblemet aktuellt men ej i samma
utsträckning som beträffande ämneslärarutbildningen. De för den nuvarande
klasslärarutbildningen utmärkande frivilliga kurserna föreslås avskaffade. Ett
system med tillval av fördjupningskurser, i vilka lärarkandidaterna är skyldiga
delta, bör ge klarare målinriktning och större effektivitet. Den fasta studiegången
innebär också att praktikterminen i högre grad än hittills måste bli en
av lärarhögskolan ledd utbildning.

LUS framhåller att den nya och bättre lärarutbildning de vill åstadkomma
inte får ha vare sig traditionellt seminariemässig eller traditionellt akademisk
uppläggning. Den bör mera ansluta sig till den form av fackhögskoleutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

som karaktäriserar utbildningen av läkare, tandläkare, civilingenjörer och civilekonomer.
För dessa yrkeskategorier är utbildningen fast utan att vara skolmässig.

3.1.2 Yttranden

Den av LUS föreslagna indelningen av utbildningens innehåll i
fyra huvuddelar — ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik — har
remissinstanserna regelmässigt funnit adekvat. TCO påpekar dock att om LUS’
intentioner härvidlag skall kunna förverkligas måste erforderliga resurser —
såväl personella som materiella — ställas till lärarutbildningens förfogande.

Den föreslagna ämnesfördjupningen på de olika stadierna tillstyrks av bl. a.
filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå, humanistiska fakulteten vid universitetet
i Stockholm och SFS.

Vad LUS föreslagit beträffande låg- och mellanstadielärarnas
ämnesutbildning har i stort sett accepterats av skolöverstyrelsens remissinstanser.
I fråga om lågstadielärarnas utbildning anser dock två folkskoleseminarier
att hemkunskap bör ingå som självständigt ämne. Vad angår mellanstadielärarnas
utbildning har ett tiotal av dessa remissinstanser framfört önskemål
om möjligheter till ämnesfördjupning i fysik och kemi samt i religionskunskap.

Skolnämnden för Stockholms stad och län finner det otillfredsställande att
lärarna på mellanstadiet inte skall få en utbildning som gör dem kompetenta
att undervisa både i gymnastik och musik samt undrar enligt vilka grunder
de studerande skall fördelas på de båda ämnena. Nämnden föreslår för sin del
att i såväl gymnastik som musik ges en grundkurs som ger kompetens för undervisning
i båda ämnena samt att därutöver även ges fördjupning i ettdera
ämnet åt dem som så önskar.

Mot utredningens förslag att högstadielärarnas ämnesvidd normalt
bör omfatta tre ämnen och gymnasielärarnas två med större djup i
ämneskunskaperna har matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet
i Stockholm inte något att invända. Filosofiska fakulteten vid universitetet
i Umeå ifrågasätter om inte större smidighet i systemet med ämneskombinationer
vore möjlig. Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala finner det inte
nödvändigt att varje högstadielärare har tre ämnen. Fn kombination med
svenska och religionskunskap ger således flera timmar med samtliga elever i en
klass än många av de föreslagna treämneskombinationerna. Historisk-filosofiska
sektionen vid universitetet i Lund betonar den stora vikten av självständigt
vetenskapligt arbete vid gymnasielärarutbildningen.

Lärarnas riksförbund anser att lärare med bättre ämnesfördjupning än vad
LUS föreslår behövs i samtliga ämnen på högstadiet, samt fortsätter.

Detta önskemål kan i viss mån tillgodoses, om ett antal tjänster i tvåämneskombinationer
inrättas. Sådana tjänster bör nämligen finnas även av olika
andra skäl. De redan färdigutbildade lärare, som har två ämnen i sin examen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr t

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1/. år 1967

bör kunna få tjänst på högstadiet. Vidare bör inte högstadiet vara helt stängt
för lärare som enligt det av LUS föreslagna systemet utbildats för gymnasiet.

LUS menar visserligen, att kompetens i tre ämnen är en förutsättning för att
klassföreståndarfrågorna skall kunna lösas. Det har dock vid närmare undersökningar
visat sig, att denna uppfattning är förhastad. Det är möjligt att
t. o. m. på ett treparallelligt högstadium genomföra tvåämneskombinationer, låt
vara med vissa byten mellan årskurserna 7 och 8. Man kan dessutom överväga
att föra över en del av klassföreståndarnas rutinmässiga och elevvårdande
uppgifter på andra befattningshavare, t. ex. kanslibiträden resp. skolkuratorer.
LR finner således, att inga hinder möter för att inrätta både två- och treämnestjänster
på högstadiet.

Vad beträffar pedagogikutbildningen delar skolöverstyrelsen LUS’
uppfattning att pedagogikämnet bör inta en central plats i lärarutbildningen
och måste få prägla undervisningen i alla ämnen vid lärarhögskolan. Överstyrelsen
understryker angelägenheten av att ämnet får en starkare inriktning
mot läraryrket än hittills. Såsom LUS framhållit måste utbildningen i ämnet
ha sin grund i en kvalificerad vetenskaplig forskning. Den pedagogiska forskningens
rön skall förmedlas till lärarkandidaterna och hos dem främja en förutsättningslös
och kritiskt prövande inställning till deras egen kommande verksamhet.

Ett femtontal av de instanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen
instämmer helt i LUS’ syn på pedagogikutbildningen och definition av
ämnet pedagogik såsom vetenskapen om hur man undervisar, med centrering
kring undervisningsprocessen, dess mål, betingelser och resultat. Flera av dessa
remissinstanser anser emellertid definitionen otillräcklig. Uppgiften att undervisa
kan inte isoleras från uppfostringsproblemet som helhet. Det väsentligt
nya i skolreformerna, skolans fostran av eleverna och elevernas personlighetsutveckling,
kommer med LUS’ definition utanför ämnet pedagogik anser denna
grupp. Lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg påpekar emellertid att det av
flera uttalanden i utredningen framgår att LUS i princip accepterar en vidare
definition.

Universitetskansler sämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag i fråga
om lärarnas pedagogiska utbildning men anser att beträffande utformningen av
denna också bör beaktas vad medicinska jakulteten vid universitetet i Uppsala
anfört. Fakulteten anser att vid planeringen av lärarutbildningen i pedagogik
tillräcklig hänsyn inte har tagits till den nya målsättningen för skolan, nämligen
att elevens personlighetsutveckling sätts i första hand, inhämtandet av
kunskaper och färdighet i andra hand. De blivande lärarna bör bibringas kunskaper
som ger dem en helhetssyn på barnet som växande organism och som
ger dem de sociala aspekter på de olika mognadsskedena och de störningar i
dessas normala förlopp som kan inträffa. Den utbildning i psykologi som ingår i
ämnet pedagogik enligt studieplanen saknar den önskvärda helhetssynen samt
integrationen av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Fakulteten anför
vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

Fakulteten anser därför att en särskild kurs i pedologi, dvs. studiet av barnets
liv och utveckling, bör ingå i ämnet pedagogik, omfattande framför allt utvecklingens
och mognadsprocessernas biologi, psykologi och sociologi och det samband
som finns mellan olika faktorer inom dessa områden. I anslutning till denna
kurs bör de blivande lärarna även undervisas om de vanliga barnsjukdomarna,
deras orsak och förlopp och förebyggande åtgärder, tillika om psykiska avvikelser
och sjukdomar samt principerna för deras förebyggande och behandling, innefattande
kännedom om existerande organisationer för dessa uppgifter på det sociala
och medicinska området.

Även konsistoriet och medicinska fakulteten vid universitetet i TJmeå förordar
att pedologi skall ingå i pedagogikutbildningen.

LUS’ förslag i fråga om pedagogikämnet tillstyrks i stort sett av bl. a. Skolle
dar för bundet, TCO, SR, SFS och Centerns ungdomsförbund. SR anför emellertid
också att målsättningen fått en alltför ensidig inriktning på den rent
undervisande funktionen hos läraren och åsidosatt lärarens elevvårdande och
karaktärsfostrande uppgifter. Sveriges Psykolog förbund ger uttryck åt liknande
synpunkter.

Också samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund finner LUS’
definition på pedagogik för trång och anför att pedagogiken som forskningsdisciplin
har ett väsentligt vidare arbetsfält än att enbart syssla med frågan
om hur man undervisar, ämnet har viktiga uppgifter att fylla i samhället även
utanför den egentliga skolans ram.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionerna vid universitetet i
TJppsala påpekar att LUS stundom synes betrakta pedagogiken såsom en renodlad
Iärarutbildningsdisciplin, helt koncentrerad till lärarhögskolorna, vilken
uppfattning sektionerna tar avstånd från.

Behovet av pedagogisk forskning betonas av flera remissinstanser, däribland
filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå. Rektorsämbetet vid universitetet
i Uppsala understryker behovet av kontakt med all samhällsvetenskaplig forskning.
Utredningen om lärarnas arbetsförhållanden påpekar att det är synnerligen
viktigt att de vunna forsknings- och försöksresultaten inte hamnar i arkivens
gömmor utan görs tillgängliga för de aktiva pedagogerna och i den
mån de befinns värdefulla förverkligas i det dagliga skolarbetet. Detta bör
gälla inte bara de framtida resultaten utan även de rikhaltiga samlingar av
avhandlingar, försöksrapporter m. m. som redan föreligger. Den pedagogiska
forskningen bör få goda ekonomiska villkor anser Lärarnas riksförbund, som
samtidigt framhåller att särskilt inlärnings- och utvecklingspsykologi, läroplansforskning
och testteori bör uppmuntras.

Den föreslagna integrationen mellan pedagogik och metodik tillstyrks av
SÄ CO, TCO och SFS. Universitetslärarförbundet önskar däremot en klarare
gräns mellan pedagogik- och metodikämnena. Svenska förbundet för specialundervisning
anför att specialundervisningens problem borde kraftigare ha
accentuerats, eventuellt borde en särskild orienteringskurs härom lagts in i
undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

I fråga om metodiken betonar skolöverstyrelsen att den inte är tillräckligt
tillgodosedd i utbildningen och att de av LUS angivna huvudriktlinjerna (s. 149)
bort på ett helt annat sätt än som blivit fallet följas i studieplansförslagen. Metodikutbildningen
bör tidsmässigt utökas på bekostnad av tiden för ämnesstudierna.
Därvid bör beaktas att allmänmetodiska frågor måste grundligt behandlas
inte endast inom pedagogiken utan också i anslutning till praktiska exempel
inom de olika ämnenas och ämnesgruppernas metodik samt att lärarkandidaterna
bör få lära sig hur psykologins och pedagogikens rön kan omsättas i praktiskt
skolarbete. Erfarenheter från det pågående arbetet med skolreformens genomförande
har tydligt visat att det hos lärarna, oavsett stadium, finns större
behov av fördjupad insikt i skolarbetets mål och grundläggande förutsättningar
än av mer eller mindre ingående kännedom om tekniskt ämnesmetodiska grepp.

Överstyrelsen finner de förslag som LUS framlägger för realiserandet av metodikutbildningens
centrala uppgift att binda samman teori och praktik (s. 158)
välmotiverade. Överstyrelsen framhåller att metodikutbildningen för blivande
ämneslärare måste organiseras annorlunda än i klasslärarutbildningen, enär metodiklektorerna
för högstadiet är knutna till endast ett eller två skolämnen. Viss
del av undervisningen i allmän metodik måste därför i regel handhas av pedagogiklektorerna.
Överstyrelsen understryker vikten av de av LUS föreslagna
seminarieövningarna och konferenserna under gemensam ledning av lektorerna
i pedagogik och metodik samt handledarna.

Beträffande de tekniska hjälpmedlens användning betonar överstyrelsen att
detta problem måste belysas fortlöpande i all metodik och inte får isoleras från
övriga undervisningsfrågor. Lärarkandidaten bör genom metodikundervisningen
få en pedagogisk helhetssyn också på hjälpmedlens användning och denna skall
kunna komma till uttryck i hans egen undervisning under utbildningstiden.
Det är vidare angeläget att självinstruerande hjälpmedel behandlas inom såväl
pedagogik- och metodikutbildningen som praktikutbildningen.

De remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen betonar
i många fall vikten av ett nära samband mellan pedagogik, metodik och ämnesteoretisk
utbildning. Olika uppfattningar råder dock om de olika disciplinernas
inbördes förhållande och relativa betydelse. Lärarhögskolorna i Malmö och Uppsala
anser sålunda att ämnesmetodiken vid lärarhögskolorna bör få en starkare
ställning än enligt LUS’ förslag, och ytterligare några remissinstanser framför
liknande synpunkter. I flera yttranden understryks att lärarhögskolorna måste
få riklig utrustning i fråga om bibliotek och tekniska hjälpmedel.

Universitetskanslersämbetet tillstyrker i allt väsentligt LUS’ förslag beträffande
metodikutbildningen, och det gör bl. a. också SACO, TCO, SR, Skolledarförbundet
och Lärarnas riksjörbund. TCO framhåller emellertid att möjligheterna
att realisera förslagen sammanhänger med de resurser metodikutbildningen
ges i olika avseenden. Lärarnas riksjörbund betonar att ämnesmetodiken
spelar den centrala rollen inom metodiken och att den beskärning av pedagogiken
som förbundet föreslagit bör komma ämnesmetodiken till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Konsistoriet vid universitetet i Umeå finner det nödvändigt att metodiklektorerna
fast knyts till de vetenskapliga institutionerna för att garantier skall
skapas för ett nödvändigt kontinuerligt uppehållande av linjen teori-praktik.
Filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser att metodiklektorerna bör
tillhöra de universitetsinstitutioner som meddelar den ämnesteoretiska utbildningen.
Liknande åsikter har uttryckts av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
vid universitetet i Göteborg och Modersmålslärarnas förening.

Universitetslärarförbundet önskar som tidigare nämnts en klarare gränsdragning
mellan pedagogik- och metodikämnena och ansluter sig till Lärarhögskolornas
lektor sförenings önskemål om att innehållet i och den inbördes avgränsningen
av ämnena pedagogik och metodik tas upp till förnyad och principiell
analys. Även SFS önskar en fastare avgränsning mellan pedagogik och metodik
utan att för den skull metodiken isoleras från den pedagogiska forskningens
framsteg. Ämnesmetodiken får inte framstå som en serie mekaniska inlärningspsykologiska
handgrepp till vilka läraren skall anpassa sig utan skall utgöra
den fond av möjligheter bland vilka läraren kan välja för att variera undervisningen
på ett för eleverna stimulerande sätt.

Biologilärarnas förening påpekar att biologilärarna i regel upplever pedagogiken
som alltför teoretisk och ointressant medan ämnesmetodiken upplevs som
stimulerande och föreslår att ämnesmetodiken radikalt utökas på den allmänna
pedagogikens bekostnad.

Beträffande den praktiska utbildningen har frågan om auskultationernas
antal och anordning tilldragit sig remissinstansernas livliga
intresse. Skolöverstyrelsen ansluter sig till LUS’ förslag om intern television som
reguljärt hjälpmedel i systematiserade elev- och metodobservationer. Härigenom
bör pedagogik- och metodikundervisningen bli effektivare och därför möjligheter
föreligga att reducera tiden för auskultationer enligt LUS’ förslag. Minskningen
får dock inte gå ut över ämneslärarkandidaternas tillfällen att åhöra lektioner
i andra ämnen än de egna — denna form av auskultering bör ges gott utrymme.

Av de remissinstanser som lämnat sina yttranden till skolöverstyrelsen har
ett tiotal yttrat sig om auskultationernas värde. Ungefär hälften av dessa tar
auskultationerna i försvar, dock ofta med tillägg att de måste planeras omsorgsfullt
eller ges en aktiv prägel för att bli värdefulla. Sålunda anser utbildningsledaren
vid lärarutbildningsblocket i Västerås att auskultationerna alltför
ofta haft karaktären av »avsittning», emedan de inte satts in i ett meningsfullt
sammanhang. Här finns dock ett tämligen enastående tillfälle för lärarna att
bryta sin isolering och få kännedom om andra lärares undervisningsmetoder.
Inte minst auskultationer på andra stadier, i andra ämnen och i t. ex. specialklassundervisningen
kan berika lärarens egen undervisning. Utbildningsledaren
vid lärarutbildningsblocket i Linköping anför liknande synpunkter och menar
att med övervägande TV-auskultation risk föreligger att den personliga kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

takten mellan lärarkandidaterna och eleverna blir lidande och att även detta
system så småningom skulle betraktas som »avsittning». Enligt kollegiet vid
folkskoleseminariet i Landskrona synes LUS ha övervärderat betydelsen av ITV
i utbildningsarbetet. TV-kameran riktas mot enstaka elever men ger ingenting
av den samlade klassrumssituationen. Detta yttrande kan exemplifiera de kritiska
synpunkter på ITV som anförts av några av överstyrelsens remissinstanser.
I flera andra av dessa yttranden har gjorts positiva uttalanden i frågan,
i ett par fall dock med vissa frågetecken och reservationer.

Skolledarförbundet tillstyrker LUS’ förslag beträffande auskulteringen men
framhåller att om detta skall kunna genomföras och undervisningsövningarna
samtidigt skall effektiviseras och nedbringas i antal, måste praktikterminen
bli en verklig utbildningstermin mer än hittills, vilket kräver mer intensifierad
handledning under praktikterminen.

Lärarnas riksförbund medger att auskultationerna alltför ofta varit ineffektiva,
emedan de inte samordnats med t. ex. seminarieövningar, men anser att
de kan utgöra ett värdefullt inslag i lärarutbildningen om de förbereds och
efterbehandlas. Förbundet vill därför inte acceptera en minskning av deras
antal i den omfattning LUS föreslår. Förbundet inser de fördelar som användningen
av ITV och »one-way-sereen» kan innebära men anser att LUS
ibland resonerar en smula verklighetsfrämmande beträffande dessa hjälpmedel.
Svårigheten med ITV är framför allt att åstadkomma en undervisningssituation
som ger utbyte trots den störande närvaron av en TV-kamera. En risk med
»one-way-sereens» är att förtroendet mellan handledaren och lärarkandidaterna
kan skadas av att den direkta kontakten inte kan upprätthållas i klassrumssituationen.
I båda fallen rör man sig fortfarande på experimentstadiet.

TCO har inte något att invända mot föreslagna åtgärder i effektiviserande
syfte men betonar nödvändigheten av att de olika tekniska hjälpmedlens utnyttjande
i den praktiska utbildningen blir föremål för fortsatta försök i avsikt
att få kännedom om vilken omfattning och på vilka områden denna utbildningsform
på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utnyttjas.

Blivande lärares riksförbund accepterar LUS’ synpunkter på auskultationernas
värde men framhåller att erfarenheten av ITV visat att den personliga
kontakten vid en auskultation går förlorad vid den metoden. Båda metoderna
bör tills vidare användas.

Den typ av auskultationcr som LUS beskriver (s. 164) anser Biologilärarnas
förening vara av stort värde, förutsatt att auskultationerna sker i små grupper
och noggrant förbereds och efterbehandlas. Att i ämnet biologi se lektioner i TV
kan inte ge den materielkännedom och experimentförtrogenhet som krävs varför
auskultationerna inte bör få försvinna ur detta ämne.

Auskultationer är en viktig del av den praktiska utbildningen och bör därför
tillerkännas betydligt större utrymme än utredningen föreslagit anser Föreningen
för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg.
Lärarkandidaten bör auskultera på olika stadier och hos olika lärare

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

och det är viktigt att han kommer i kontakt med vardagsarbetet i skolan.
Auskultationerna måste noggrant planläggas i samråd med handledare.

Strävan att minska antalet betygsatta undervisningsövningar för
klasslärarkandidater till förmån för icke betygsatta finner skolöverstyrelsen välmotiverad.

Förslaget att metodiklektorema skulle beredas tillfälle att i ökad omfattning
besöka lärarkandidaterna under deras praktiktjänstgöring anser skolöverstyrelsen
nog beaktansvärt, men det skulle medföra ökning av en reseverksamhet
som redan erfarenhetsmässigt är för stor. Beträffande ämneslärarkandidaterna
torde metodiklektorernas uppgift kunna inskränkas till bedömning
medan handledningen till allra största delen överlåts åt särskilt utsedda handledare.
Metodiklektorernas kapacitet torde även bättre utnyttjas om de får tillfälle
att leda konferenser med handledare och lärarkandidater på orter där ett
större antal kandidater fullgör sin praktiktjänstgöring.

SFS anser de sakkunnigas förslag att närmare knyta samman lärarhögskolan
och den praktiska utbildningen genom ett större engagemang från metodiklektorernas
sida såsom ett framsteg samt fortsätter.

Lärarkandidatens beroendeställning gentemot handledaren-bety gssättaren har
i alltför hög grad fått sätta sin prägel på den praktiska utbildningen. SFS finner
detta vara ett resultat av dels en övervärdering av betyget i undervisningsskicklighet
och dels en bristande handledarutbildning, vilket medfört att intentionerna
bakom metodik- och pedagogikutbildningen förfelats. Enligt SFS’
uppfattning måste dessa brister snarast möjligt avskaffas för att även den avslutande
praktikterminen skall kunna räknas som utbildning.

Beträffande utbildningens specialisering på olika lärarkategorier
delar skolöverstyrelsen liksom flertalet av överstyrelsens remissinstanser
LUS’ uppfattning att läraryrket så långt detta är möjligt måste ses som en
helhet enär lärarens uppgift gäller hela eleven, hans fostran och kontinuerliga
utveckling. Eftersom en lärare aldrig kan följa en elev genom hela skoltiden
har ett av LUS’ problem varit att avväga kravet på lärares specialisering och
uppdelning på kategorier mot kravet på helhet.

Överstyrelsen delar LUS’ uppfattning att den nuvarande uppdelningen av
ämneslärare på lärare i läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen inte är i
överensstämmelse med en modern skolsyn. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser
beklagar också att nya benämningar på de olika ämnesgrupperna inte
föreslagits. Inte något ämne är i sig viktigare än ett annat ämne och elevens
estetiska och praktiska fostran är lika viktig som hans intellektuella. Lärartjänst
bör därför kunna omfatta såväl läroämne som övningsämne, och det
bör även vara möjligt att kombinera såväl läroämne som övningsämne med
yrkesämne.

Även universitetskansler sämbetet delar LUS’ synsätt beträffande beteckningarna
läroämne och övningsämne och understryker att målsättningen för

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Tf år 1967

grundskolan, fackskolan och gymnasiet innebär att varje ämne bör betraktas
som lika viktigt och värdefullt.

Att LUS tar avstånd från den nuvarande uppdelningen i läroämnen och övningsämnen
konstateras med tillfredsställelse av direktionen över gymnastiska
centralinstitutet, styrelsen för Musikaliska akademien och yrkesutbildningsberedningen.
Musikhögskolans lärarråd anser att dessa sakligt omotiverade
olikheter negativt har påverkat tillgången på lärare i musik och därmed också
möjligheterna att från musiklärarkåren få fram personer kvalificerade för tjänster
som metodiklektorer i musik. Om eleverna i skolan skall få avsedd förbättrad
undervisning i musik måste också metodiklektorns kompetens stärkas. En
grundläggande åtgärd är då att ge musikläraryrket sådana villkor att rekryteringen
säkras.

SACO ansluter sig också till LUS’ synpunkter att en uppdelning av lärare i
övningsämnen och läroämnen inte längre är motiverad och anser att ämneskombinationer
bör skapas inte enbart för läroämne och gymnastik utan även
för läroämne och musik eller teckning. Skolledarförbundet framhåller att LUS
inte dragit konsekvenserna av sitt resonemang. Tiden är mogen för att avskaffa
beteckningarna ämneslärare, övningslärare och yrkeslärare och genomföra att
alla lärare som i huvudsak tjänstgör på ett och samma stadium får en enhetlig
benämning.

Till LUS’ synpunkter på spörsmålet läroämne-övningsämne ansluter sig också
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Folkpartiets ungdomsförbund
och Centerns ungdomsförbund. Så gör också LO och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, vilka instanser understryker behovet av en
grundlig översyn av den nuvarande övningslärarutbildningen. LO framhåller vidare
behovet av ökad samordning av all lärarutbildning syftande till mindre
skarpa gränsdragningar mellan det teoretiska och icke-teoretiska.

LUS’ uttalande angående problemställningen vanliga klasser-special
k lasser har väckt stort intresse. Skolöverstyrelsen delar LUS’ åsikt
beträffande detta spörsmål och finner det angeläget att den s. k. särskilda specialundervisningen
framdeles byggs ut. Överstyrelsen understryker att elevernas
behov och inte förekomsten av en kategori speciallärare skall ligga till
grund för åtgärder av pedagogisk eller organisatorisk art. I den mån det behövs
andra särskilda anordningar, t. ex. specialklasser eller teknisk utrustning, för
att en elev skall kunna utvecklas och tillägna sig kunskaper efter sina personliga
förutsättningar, måste skolan emellertid tillhandahålla sådana anordningar.

De till skolöverstyrelsen ingivna remissvaren ansluter sig i huvudsak till
LUS’ förslag. Skolnämnden för Stockholms stad och län framhåller dock att
specialklasser i form av hjälpklasser, observationsklasser, syn- och hörselklasser
har visat sig vara av stort värde och att det inte synes rådligt att lärarutbildningsvägen
söka anvisa den framtida utformningen av detta system. Länsskolnämnden
i Älvborgs län delar inte LUS’ uppfattning att organiserandet av hjälp -

Kungl. Maj:ts proposition nr Jp år 1967

klasser skulle vara detsamma som att skapa en inkörsport till ett linjedelningssystem.
Individualiserade arbetsformer måste få stort utrymme i lärarutbildningen
men nämnden ställer sig skeptisk till LUS’ åsikt att individualisering
kommer att minska behovet av hjälpklasser. Individuell undervisning är karaktäristisk
för hjälpklassundervisning, men individuella prestationer i en normalklass
torde inte medverka till att förbättra den studiehämmade elevens studiesituation.
En placering i normalklass skulle snarast isolera de hjälpklassmässiga.
Det är bättre att skydda dessa och ge dem en chans till samhörighet och balans
i en avpassad miljö än att riskera uppenbara misslyckanden. Nämnden betonar
att utbyggnaden av hjälpklassformen där den är möjlig att organisera
inte är som LUS hävdar oroväckande utan snarast stämmer med uppfattningen
att skolarbetet skall hjälpa eleven att bli en harmonisk, aktiv, självständig,
varm, öppen och fri människa.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala har icke blivit
övertygad av LUS’ skäl för att hjälpklasser och andra specialklasser skulle bli
mindre behövliga i den nya skolan. Samma uppfattning har matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Göteborg som framhäver de stora
svårigheterna för lärare och kanske även för flertalet elever som orimligt heterogena
klasser måste komma att utgöra särskilt vid högre elevålder.

Länsstyrelsen i Uppsala anser inte undervisningen i hjälpklasser stå i strid
med den nya skolans målsättning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län reagerar mot
förslagets syfte att i princip endast elever med fysiska handikapp såsom svårare
syn- och hörselskador samt Cp-skadade bör undervisas i särskilda klasser.
En individualisering i den omfattning LUS förordar skulle ställa orimliga krav
på de lärare som har att fullgöra en sådan uppgift i klasser av nuvarande storlek.
Länsstyrelsen avstyrker bestämt en reducering av nuvarande specialundervisning
och förordar i stället att denna utbyggs gärna under annan mindre
särskiljande beteckning än den nuvarande. I konsekvens härmed bör vidareutbildningen
av lärare för denna uppgift intensifieras.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ uppfattning att utbildningen av
speciallärare bör intensifieras och att kliniksystemet och annan specialundervisning
bör utbyggas och differentieras. Däremot kan förbundet inte finna
att organiserandet av hjälpklasser skulle skapa en inkörsport till ett linjedelningssystem
som är främmande för grundskolan. Här bör principen om hänsyn
till eleverna vara vägledande.

TCO anser att frågan om den för eleverna lämpliga formen för specialundervisning
bör följas med största uppmärksamhet. Försöksverksamhet med olika
typer av kliniksystem pågår och bör följas upp. Såvitt nu kan bedömas synes
ett system med särskilda specialklasser för många elever erbjuda den bästa
undervisnings- och vårdnadssituationen. En viss flexibilitet på detta område
där olika system kan komplettera varandra borde vara att föredra.

Svenska förbundet för specialundervisning betonar specialundervisningens trefaldiga
målsättning: att förebygga svårigheter, att reparera redan etablerade
3*— Bihang till riksdagens ''protokoll 1967. 1 samt. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

svårigheter samt att, då så är nödvändigt, skapa en för vissa elever annan
skolmiljö än den vanliga klassens. Den särskilda specialundervisningen har sin
tyngdpunkt lagd på förebyggande verksamhet. Specialklassen är till för elever
för vilka av olika anledningar krävs en specifik skolmiljö. LUS har utan tillräcklig
grund värderat intellektuellt handikapp på annat sätt än andra former
av handikapp. Enligt förbundets mening bör alla slag av handikapp behandlas
med orsaksutredning som grund och med grundskolans målsättning om eleven
i centrum som riktmedel. Förbundet kan icke acceptera LUS’ uttalanden beträffande
skolmognadsklassernas problem. Förbundet hyser stor tilltro till specialundervisning
i klinikform och förväntar liksom LUS en tillväxt och effektivisering
av denna undervisning. Alla organisatoriska och metodiska möjligheter
till specialundervisning skall utnyttjas utan förutfattade meningar. Förbundet
förutsätter att problemen kring specialpedagogiken i fortsättningen får en mera
expertmässig belysning.

LUS’ helhetssyn på lä rar uppgiften och dess konsekvenser för
lärarutbildningen innebärande gemensamt innehåll, gemensamma studieformer
och gemensam utbildningsorganisation synes i stort sett accepteras av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen finner det i och för sig önskvärt att helhetssynen
kunde genomföras mer fullständigt och gälla även övriga kategorier av lärare.
Detta är emellertid tills vidare praktiskt ogenomförbart, och flera kategorier
lärare med betydande numerär lämnas sålunda utanför helhetssynen. Den
strikta indelningen av utbildningen för klass- och ämneslärare i stadier enligt
LUS’ förslag, vilket överstyrelsen ej helt kan ansluta sig till, motverkar i viss
mån helhetssynen.

SACO understryker LUS’ synpunkt att en helhetssyn bör tillämpas på lärarnas
kategoriindelning genom att ett visst innehåll görs gemensamt för alla.
Med de föreslagna vidareutbildningsmöjligheterna kan stadiegränsema lättare
överbryggas. En ännu mer likartad syn på de olika kategorierna hade emellertid
anlagts om LUS föreslagit en enhetlig organisation för all lärarutbildning.
I sitt yttrande till SACO uttalar sig skolledarförbundet med större skärpa och
konstaterar att den grundläggande målsättning för lärarutbildningen som LUS
angivit inte kunnat förverkligas i deras förslag. Genom att utbildningen i realiteten
inte sammanhålls i en organisationsform blir gemenskapen mellan de
olika lärarkategorierna mycket liten. Förbundet anser det önskvärt att man
genom en enhetlig organisation av utbildningen redan från början tillvaratar
möjligheterna att få en likartad syn på läraruppgiften hos skilda lärarkategorier
och därigenom överbrygga förefintliga motsättningar mellan dem.

TCO instämmer helt i LUS’ principiella uttalande om helhetssynen på läraryrket.
Den specialisering på olika lärarkategorier som av olika skäl är ofrånkomlig
måste med nödvändighet ske på sådant sätt att minsta möjliga avkall
görs på helhetsaspekten. Avvägningen mellan helhetskravet och specialiseringskravet
blir härmed en avgörande fråga i hela lärarutbildningsreformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Beträffande kravet på specialisering för olika stadier
framhåller skolöverstyrelsen att LUS i princip stannat för att varje stadium
skall ha sin egen för detta stadium utbildade lärarkategori. LUS har ingående
diskuterat den av 1957 års skolberedning väckta frågan om gemensam lärarutbildning
för årskurserna 1—6 men finner det värdefullt med en särskild lärarkategori
för nybörjarstadiet. En av överstyrelsens remissinstanser hävdar att
LUS överdrivit skillnaderna beträffande låg- och mellanstadierna och underskattat
de fördelar som en enhetlig lärarkategori där skulle ge. Då gemensam
utbildning för låg- och mellanstadierna enligt LUS’ beräkningar skulle behöva
göras treårig ansluter sig emellertid överstyrelsen främst av hänsyn till skillnader
i utbildningstidens längd till förslaget om bibehållande av åtskild lärarutbildning
för årskurserna 1—3 och 4—6. I fråga om gymnasiet innebär LUS’ förslag ett
avsteg från principen att varje stadium skall ha sin egen lärarkategori. På gymnasiet
föreslås som en normal företeelse två skilda kategorier, gymnasieadjunkter
resp. lektorer. LUS’ förslag leder till att adjunktskåren klyvs i två grupper, en
för högstadiet och en för gymnasiestadiet. Risk finns enligt överstyrelsens uppfattning
för att flertalet lärarkandidater väljer utbildning för gymnasiet och
att grundskolan därför i framtiden skulle lida brist på lärare.

Liknande synpunkter på adjunktskårens klyvning anförs av universitetskanslersämbetet
som framhåller att LUS motiverar den särskilda gymnasielärarutbildningen
inte enbart med pedagogiska skäl utan att man vill se förslaget
även som en metod att förhindra en överströmning av lärararbetskraften från
högstadiet till gymnasium och fackskola. Ämbetet ifrågasätter åtgärdens effekt
härvidlag och finner det minst lika troligt att den föreslagna anordningen får
motsatt effekt. Det bör också påpekas att de svårigheter som sammanhänger
med att ämneslärarnas arbetsmarknad i själva verket består av många delmarknader
skulle bli större vid genomförande av de sakkunnigas förslag. Ämbetet
anför vidare.

Om lärarna i ämneskombinationer som förekommer både på högstadiet och
i gymnasium-fackskola utbildningsmässigt skulle delas upp i två kategorier
innebär detta en fördubbling av antalet delmarknader i dessa kombinationer.
Med hänsyn till dessa förhållanden kan ämbetet inte finna en ytterligare uppspjälkning
av lärarkåren eftersträvansvärd utan vill fastmer hävda det önskvärda
i att kåren blir så enhetlig som möjligt. Utbildningen av högstadie- och
gymnasieadjunkter bör därför utformas med tanke på att tjänstgöringen skall
kunna fullgöras på båda stadierna. Härigenom synes man kunna eliminera
spänningar som gärna uppstår i ett system med markerade cellbildningar. Samma
lärare blir verksamma i såväl avlämnande som mottagande skola vilket bör
vara av stort värde för skolväsendet.

Ämbetet vill i anslutning till det anförda föreslå att adjunktskåren utbildas
med avsikt att lärarna så långt möjligt är skall kunna tjänstgöra på såväl
grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och att utbildningen
följaktligen ges inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd
och antalet ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Den föreslagna differentieringen av adjunktskåren accepteras av bl. a. historisk-filosofiska
sektionen vid universitetet i Uppsala, konsistoriet och samhällsvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Lund, humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna vid universitetet i Stockholm samt filosofiska fakulteten
vid universitetet i Umeå.

Lärarnas riksförbund anser att man borde tillåta att en för högre stadium
utbildad lärare — eventuellt efter metodikkomplettering — får ordinarie tjänst
på närmast föregående stadium. Den skarpa gränsdragningen mellan t. ex. högstadieadjunkter
och gymnasieadjunkter medför bristande elasticitet.

Skolledarförbundet beklagar att lärarutbildningen inte utformats med större
flexibilitet. LUS borde ha framlagt alternativa förslag som kunnat tillgodose
en ämneskoncentration på högstadiet. Förbundet anser det angeläget att den
framtida lärarutbildningen konstrueras så att en eventuell övergång till ett mer
sammanhållet högstadium underlättas.

Vad LUS uttalat angående integrations- och kongruensproblemen
synes i allmänhet godtas av remissinstanserna. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Stockholm anser dock att utredningen
överbetonat kongruensproblemet. Länsstyrelsen i Jönköpings län kan
inte ansluta sig till förslaget att det nuvarande systemet med studier i vissa
universitetsämnen helt ersätts med en rad delkurser i olika ämnen som
tillsammans skall täcka resp. skolämnes kursinnehåll. SR framhåller att integrationen
mellan ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska moment enligt all
erfarenhet har varit av stort positivt värde i klasslärarutbildningen. Enligt
direktiven skulle en sådan integration också eftersträvas i ämneslärarutbildningen.
LUS förslag härvidlag innebär dock knappast någon god lösning. En
integration av långt större värde skulle ha kunnat uppnås för högstadielärarutbildningens
del om den ämnesteoretiska och den praktisk-pedagogiska utbildningen
lagts under samma utbildningsinstitutions regi och t. ex. de fem
sista terminerna i analogi med mellanstadielärarutbildningen kunnat ägnas åt
praktisk-pedagogisk utbildning vid sidan av ämnesstudier.

3.2. Utbildningen av klasslärare

3.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

3.2.1.1 Lågstadiet

De attityder, arbetsmetoder och kunskaper, som eleverna på lågstadiet tillägnar
sig, blir avgörande för deras anpassning, utveckling och prestationer
under deras fortsatta skolgång framhåller LUS (s. 249). De krav skolan ställer
på lågstadiets lärare gör det därför enligt LUS’ uppfattning nödvändigt att
läraraspiranterna har goda personliga förutsättningar för arbete på lågstadiet
och en god allmänbildningsgrund. Utbildningen bör fördenskull bygga på helt

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

genomgånget gymnasium. De för lärarkandidaterna betydelsefulla studierna i
utvecklings-, inlärnings- och socialpsykologi jämte andra delar av pedagogik
och metodik är av den art att en lägre förkunskapsnivå än genomgånget gymnasium
torde bli direkt hindrande. LUS erinrar (s. 110) om att tillgången på
aspiranter med studentexamen ökat. Vidare skall lågstadielärarna beredas möjlighet
till vidareutbildning för tjänst på högre stadium och behöver därför fullständig
gymnasieutbildning. LUS understryker även att endast gymnasiet torde
ge en tillräckligt bred rekryteringsbas, medan fackskola — varmed avses
fackskolans sociala linje — som enda rekryteringsbas skulle ge alltför begränsat
underlag. Den sociala fackskolan med specialisering på ämnen lämpliga för
lågstadielärarutbildning — och efter ca ett års kompletterande studier — har de
sakkunniga dock funnit kunna utgöra likvärdig grund för denna lärarutbildning.

Den nuvarande 3-åriga utbildningen föreslås avvecklad med utgången av
1960-talet. Möjlighet att genom dispens vinna inträde till lågstadielärarutbildning
bör dock stå öppen.

För att vinna inträde bör sökande ha medelbetyget 2,3 vid avgång från
gymnasiet. I ämnena svenska, matematik, religionskunskap, historia, samhällskunskap,
naturkunskap (biologi, kemi och fysik), teckning, musik och gymnastik
föreslås lägst betyget 2. I övrigt likvärdiga aspiranter rangordnas efter betygssumman
i svenska, matematik och musik. Alla nödvändiga kompletteringar
bör ha gjorts före lärarutbildningens början.

I musik och gymnastik skärps inträdesfordringarna. I det förstnämnda ämnet
bör inträdesprov bibehållas för alla, eftersom det är möjligt att inte alla aspiranter
deltagit i musikundervisning efter årskurs 6. Sökande som ej deltagit

1 teckning på gymnasiet föreslås få genomgå prov för godkännande.

Beträffande utbildningstidens längd har LUS övervägt två alternativ, ett på

2 år och ett på 2 V2 år. Det senare alternativet skulle ge en bättre utbildning i
svenska, pedagogik och svenskmetodik och vara till fördel för den praktiska
utbildningen. LUS’ majoritet har emellertid stannat för 2-årsalternativet, eftersom
det enligt deras uppfattning möjliggör en fullt tillfredsställande utbildning.
Dock har LUS inte stått främmande för tanken på en övergång till 2 V2 år
inom en överskådlig framtid. Ledamoten Ingrid Lunde har reservationsvis yrkat
på en utbildningstid av 2 V2 år för lågstadiets lärare.

Den schemabundna studietiden blir något mer än 1 900 timmar, vilket ungefär
motsvarar den nuvarande omfattningen på den 2-åriga småskollärarlinjen vid
folkskoleseminarium. Hur studierna kan fördelas på utbildningsterminer framgår
av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildningen
av lågstadielärare (tablå 25 s. 273)

Ämne	Antal timmar under termin
i	II	III	IV	Summa
Ämnesstudier
Svenska ............................	55	50			105
Religionskunskap ....................	25	20			45
Hembygdskunskap ...................	60	701	30		160
	48	52	20		120
	42	42	28	28	140
Gymnastik, tillvalskurs1 2 .)............	55	55	45	45	200
eller
Bild- och formarbete2 . i..............					(120)
Musik, tillvalskurs2 . .. ’..............	(62)	(62)	(38)	(38)	(200)
Gymnastik2 .........)..............	(40)	(40)	(30)	(30)	(140)
eller
Bild- och formarbete, tillvalskurs2 . ) .. .	(64)	(66)	(35)	(15)	(180)
Musik2 ........................ 1..					(140)
Gymnastik2 .....................I...					(140)
Pedagogik
Psykologi och allmän pedagogik m. m.	60	32	48	60	200
Skolhygien ......................				14	14
Metodik
Svenska ..........................	32	32	18	18	100
Matematik .......................	16	16	18		50
Hembygdskunskap och tekniska hj’älp-
medel ..........................	4	15	18	18	55
Handskrivning .....................	20				20
Praktik
Auskultationer och övningsundervis-
ning (6 v.) ......................	ca 50	ca 115	ca 15*	ca 15	ca 195
	(40)3 4	(125)8
Praktiktj''änstgöring (17,5 v.) ........			ca 245	ca 260	ca 505
Summa totalt ......................	467	499	485	458	1 909
» utan praktik ................	417	384	225	183	1 209
Antal teoriveckor ....................	16	14,5	9	9	48,5
Belastning per teorivecka ............	26,1	26,5	25	20,3	24,9

1 Häri ingår 30 timmar för lägerskola som förläggs till slutet av vårtermin andra eller första utbildningsterminen.

2 Lärarkandidaten väljer tillvalskurs i ett av de tre ämnena bild- och formarbete, musik eller
gymnastik och genomgår obligatorisk kurs i de två övriga.

3 Timtalet inom parentes avser kandidater intagna en vårtermin.

4 15 timmar utgör hospitering i årskurs 4 eller specialklass under praktiktj''änstgöringen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

Utbildningstidens fördelning på ämnesutbildning, pedagogik, metodik och
praktik framgår av följande grafiska framställning, där LUS’ förslag (D) kan
jämföras med nuvarande utbildningsvägar vid folkskoleseminarium (A) och lärarhögskola
(B—C).

Utbildningstidens fördelning i nuvarande småskollärarutbildning (A, B och C)
och enligt de sakkunnigas förslag (D) (figur 5 s. 257)

A Folkskoleseminarium

4 terminer

!■■■■■■■!

Lärarhögskola
5 terminer med
praktikterminen

fristående __

Praktiktermin

C Lärarhögskola
5 terminer med
praktikterminen

D De sakkunnigas
förslag
4 terminer

Läroämnen

övningsämnen och metodik

Ämnesstudier

Siffrorna anger procent

Pedagogik
Metodik
[ | Praktik

I LUS’ förslag upptar pedagogik och metodik tillsammans en större del av
utbildningen än tidigare. Vidare har svenskämnet förstärkts, och orienteringsämnena
samhällskunskap, historia, geografi, biologi, fysik och kemi föreslås
sammanförda till ämnet hembygdskunskap liksom på lågstadiet. Ämnena teckning
och slöjd samordnas till ämnet bild- och formarbete, som omfattar skapande
verksamhet av skiftande art med olika material.

Varje lärarkandidat bör ges grundutbildning i ämnena bild- och formarbete,
musik och gymnastik samt tillvalskurs i ett av dessa ämnen beroende på anlag
och intresse.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

Den praktiska utbildningen föreslås bli bättre infogad i den totala utbildningen
bl. a. genom delning av praktikterminen och genom ett vidgat samarbete
mellan metodiklektorer, handledare och lärarkandidater. Antalet auskultationer
har reducerats och delvis ersatts med de observationer som intern TV
och film kan erbjuda som komplettering till de direkta elev- och metodiakttagelserna
i klasserna. Den praktiska utbildningen organiseras i form av sex
praktikveckor och två halva praktikterminer, den ena med en handledare och
en lärarkandidat i en övningsklass i årskurs 1 och den andra med en handledare
och två lärarkandidater i två övningsklasser i årskurs 2 eller 3. Lärarkandidaten
får undervisa i samtliga årskurser på lågstadiet och därvid hålla
ungefär 430 egna lektioner samt auskuitera 240 timmar.

Lågstadiets lärare får kompetens för stadiet i svenska, matematik, kristendomskunskap,
hembygdskunskap, teckning, musik och gymnastik.

3.2.1.2 Mellanstadiet

Att i planeringen för 1970-talet räkna även med nuvarande 4-åriga utbildning,
som bygger på realexamen (motsv.), anser LUS inte realistiskt (s. 111). Den begå
vningsreserv för vilken denna linje tidigare har spelat så stor roll kan nu gå
till gymnasium eller vuxenutbildning av skilda slag. Linjen föreslås helt avvecklad
från 1970/71.

Utbildningen av mellanstadielärare bör grundas på helt genomgånget gymnasium,
varvid samtliga fem linjer i princip är likställda (s. 289). Viss komplettering
kan behöva ifrågakomma men den skall ske före intagningen. Medelbetyget
vid avgång från gymnasiet skall vara 2,3 och sökande skall ha erhållit minst
betyget 2 i svenska, matematik, engelska, religionskunskap, historia, samhällskunskap,
naturkunskap (biologi, kemi och fysik) och teckning samt musik eller
gymnastik.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS övervägt en förlängning av den
nuvarande studietiden vid lärarhögskolorna från 2 V2 till 3 år. Majoriteten inom
LUS har dock funnit det möjligt att bibehålla en 21/2-årig utbildningstid, om
följande åtgärder vidtas, nämligen 1) viss begränsning i antalet ämnen, 2) viss
specialisering efter eget val, 3) kompletteringskursernas förläggande till tid
utanför utbildningen, 4) ett effektivt utnyttjande av den schemabundna tiden,

5) rationalisering av den praktiska utbildningen, främst auskultationerna, och
effektivare handledning under praktiktjänstgöringen samt 6) ett fastställande
av varje termins längd till 20 veckor med omkring 18 veckors schemabunden
undervisning.

Ledamoten Ingrid Lunde har i en reservation förordat en 3-årig utbildning.

Klassläraren på mellanstadiet måste ha fått en översiktlig orientering om ett
stort antal olika ämnen. Förhållandet mellan ämnesbredd och ämnesfördjup -

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

ning i mellanstadielärarutbildningen är dock ett problem, som ej är lättlöst.
Erfarenheterna från lärarutbildningsanstalterna visar att betydligt starkare behov
föreligger av ämnesfördjupning över studentexamensnivå i vissa ämnen än
man fått utrymme för i den nuvarande utbildningen. Dit hör ämnena svenska
och engelska, och i fråga om sistnämnda ämne bör utbildningen ge behörighet
att undervisa i ämnet på hela mellanstadiet. Då det måste vara värdefullt för
skolan att ha lärare med ämnesfördjupning i olika orienteringsämnen, föreslås
lärarkandidaterna utöver grundkurs få välja en fördjupningskurs i ett av ämnena
historia, samhällskunskap, geografi och biologi. Utbildningen ger dock kompetens
i samtliga orienteringsämnen.

Av undersökningen om undervisningen på mellanstadiet (SOU 1963:35) framgick
att omkring var tredje klassföreståndare inte undervisade i musik, och
var femte avstod från att undervisa i gymnastik. LUS anser bl. a. med hänsyn
härtill att utbildningen bör ge behörighet i endast ett av dessa ämnen. I det
andra får lärarkandidaterna en mindre kurs, som ej ger behörighet. Omkring
hälften skulle sålunda få full utbildning i gymnastik och den andra hälften i
musik.

Undervisningen i slöjd har alltmer övertagits av facklärare. LUS föreslår att
slöjd utgår som fristående ämne i lärarutbildningen. I stället breddas ämnet
teckning och ges benämningen bild- och formarbete.

Inom utbildningsramen föreslås sålunda fördjupande kurser i ämnena svenska,
engelska, ett av de fyra orienteringsämnena samhällskunskap, historia, geografi
eller biologi samt ett av ämnena musik och gymnastik. I de ämnen där fördjupningskurser
inte ges föreslås obligatoriska grundkurser, som sedan skall
kunna byggas på genom egen fortbildning. Den schemabundna studietiden omfattar
totalt omkring 2 285 timmar. Hur studierna kan fördelas på utbildningsterminer
framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Exempel på plan för studiernas fördelning på terminer vid utbildning
av mellanstadielärare (tablå 29 s. 304)

Ämne	Antal timmar under termin
I	II	III	IV	V	S:a
Jimnesstudier
Svenska ..................	115	90				205
Engelska .................	80	60	50			190
Matematik ...............	30					30
Orienteringsämnen:
Religionskunskap ......	45	15				60
Samhällskunskap........
Historia ..............
Geografi ...............
Biologi ................			20	40	40	20	120
Fysik ..................
Kemi ..................
Obligatoriskt tillval ....			108	92		200
Bild- och formarbete ......	34	33		33		100
j Musik, obl. kurs ........	24	24	3	6	3	60
1 Gymnastik, tillvalskurs ....	75	75		30	30	210
eller
I Gymnastik, obl. kurs ......	(30)	(30)				(60)
\| Musik, tillvalskurs ........	(75)	(75)	(6)	(30)	(24)	(210)
Pedagogik
Psykologi och allmän peda-
gogik .................	42	40		42	76	200
Allmän metodik ..........
Skolhygien ..............					14	14
Metodik
Svenska ..................	8	16	4	22
Matematik ..............	8	16	3	13
Orienteringsämnen och tek-						180
niska hjälpmedel ......	8	22	3	35	20
Handskrivning ...........	16					16
Praktik
Auskultationer och övnings-
undervisning (6 veckor). .	ca 30	ca 90		ca 60		ca 180
Praktiktjänstgöring (17,5
veckor) ................			ca 260		ca 260	ca 520
Summa totalt ............	515	503	471	373	423	2 285
» utan praktik ......	485	413	211	313	163	1 585
Antal teoriveckor ........	17	15	9,5	16	9	66,5
Belastning per teorivecka ..	28,5	27,5	23,4	19,6	18,1	23,8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

Utbildningstidens fördelning mellan olika utbildningsavsnitt vid seminarium,
lärarhögskola och enligt de sakkunnigas förslag (figur 9 s. 291)

A Folkskoleseminarium

4 terminer

B Lärarhögskola
5 terminer med
praktikterminen
fristående

Praktiktermin

C Lärarhögskola
5 terminer med
praktikterminen
inräknad

D De sakkunnigas
förslag
5 terminer

8,4

53,7

Läroämnen och viss ämnesmetodik I

| Ämnesstudier

övningsämnen och metodik
Siffrorna anger procent

Den praktiska utbildningen fördelas på sex praktikveckor och en termins
praktiktjänstgöring uppdelad på två lika långa perioder förlagda till tredje
terminens första och femte terminens senare del.

Under praktiktjänstgöringen svarar två lärarkandidater och en handledare
tillsammans för undervisningen i två klasser. Lärarkandidaternas undervisning
ökar under terminens gång. Praktiktjänstgöringen skall anknytas starkare till
lärarhögskola, så att ett permanent system med praktikplatser skapas.

Utbildningen skall leda till kompetens för mellanstadiet i 10 ämnen, nämligen
svenska, engelska, matematik, religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi,
naturkunskap, teckning samt alternativt musik eller gymnastik.

jlllll Pedagogik
[jji-ift] Metodik
□ Praktik

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

3.2.2 Yttranden

3.2.2.1 .Lågstadiet

Remissinstanserna synes i stor utsträckning vilja förorda genomgånget
gymnasium såsom grund för all lärarutbildning. Beträffande
fordringarna för tillträde till klasslärarutbildning framhåller dock skolöverstyrelsen
att krav på genomgånget gymnasium inte utgör någon garanti för att
man därmed också får de lämpligaste sökandena. Det väsentligaste är att man
till varje utbildning — och detta gäller alldeles särskilt utbildningen till lärare
— får den lämpligaste oavsett på vilken väg denne förvärvat för den avsedda
utbildningen erforderliga förkunskaper. Även en väl kvalificerad sökande till
läraryrket med fackskola som grund bör ha rätt att med åberopande av samtliga
sina meriter — utbildning, praktik, kurser osv. — få dessa prövade utan
det formella hinder som ej genomgånget gymnasium skulle utgöra. Starka skäl
talar för att man bör undersöka om inte också kunskaper motsvarande genomgången
fackskola kan utgöra en betryggande grund för klasslärarutbildningen.
Med utvidgning av LUS’ förslag föreslår överstyrelsen att behörig till inträde
på klasslärarlinje skall vara den som har kunskaper m. m. motsvarande genomgånget
gymnasium och därjämte den som har kunskaper m. m. motsvarande
slutbetyg från fackskolans sociala eller ekonomiska linjer.

Beträffande värdet av slutbetyg från nyssnämnda linjer anför skolöverstyrelsen.

Av jämförelsen mellan timplanerna på gymnasiet och fackskolans sociala
linje framgår, att den i vissa fall ger ett bättre utgångsläge än gymnasiet. Detta
gäller t. ex. ämnena psykologi, slöjd och dramatik. På gymnasiet varierar timtalen
i olika ämnen avsevärt. På vissa linjer understiger timtalet i en del ämnen
motsvarande timtal på den sociala linjens olika grenar. Man kan med hänsyn
enbart till timtalen hävda, att den sociala linjen ger en med gymnasiet jämförbar
standard i de för klasslärarutbildningen relevanta ämnena. I fråga om språkkunskaper
blir grunden sämre i fackskolan än på gymnasiet, eftersom ettdera
av B- eller C-språken saknas i fackskolan. Detta har dock ingen avgörande betydelse
för klasslärarutbildningen. Kursplanerna för gymnasium och fackskola
i de olika ämnena företer inga väsentliga skillnader.

I ämnet matematik kan det underlag som fackskolan ger förefalla svagt, men
detsamma kan med lika rätt sägas om ämnet på gymnasiets humanistiska linje
och den ekonomiska linjens ekonomisk-språkliga gren.

Beträffande fackskolans ekonomiska linje kan i stort sett samma omdöme
fällas som om den sociala. Vad som redan anförts beträffande ämnena psykologi,
språk och matematik gäller också den ekonomiska linjen. Därtill kommer
att estetiska ämnen kan förekomma som fritt tillval på denna linje och att åtskilligt
av den undervisning som ges i de mer yrkesförberedande ämnena, t. ex.
i företagsekonomi, kontorsteknik och maskinskrivning, har sådan karaktär, att
den kan anses tillföra en blivande lärare kunskaper och färdigheter av betydelse
och värde för lärarutbildning och lärarverksamhet.

Tre av överstyrelsens ledamöter anmäler avvikande mening. De anser bl. a. att

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i år 1967

en jämförelse mellan gymnasiets och fackskolans läroplaner visar att det finns
fullt fog för en tvåårig påbyggnad för att fackskoleeleverna skall nå upp till
gymnasiekompetens.

Ett femtontal av skolöverstyrelsens remissinstanser förordar att endast fullt
genomgånget gymnasium skall berättiga till inträde på klasslärarlinjen. Som
skäl anföres bl. a. att den sociala fackskolan ger en alltför smal rekryteringsbas
och att lågstadielärarna bör beredas möjlighet till vidareutbildning i samma
utsträckning som andra lärare och utan tidsödande och kostnadskrävande
kompletteringar av gymnasiekurser. Några av dessa instanser tillstyrker gymnasium
eller fackskola som inträdesgrund, medan några andra förordar gymnasium
eller motsvarande kunskaper.

Bland överstyrelsens remissinstanser förordar några folkskoleseminarier och
en länsskolnämnd att nuvarande treåriga utbildning för lågstadielärare behålls
tills vidare. Sålunda framhåller rektor och kollegium vid Rostads folkskoleseminarium
i Kalmar att rekryteringsunderlaget för den treåriga småskollärarlinjen
i storlek överträffar samtliga övriga linjers med bred marginal och har
medgivit ett mycket gott urval av lärarkandidater. Sökande med studentexamen
till treårig linje har gynnats av att studentbetyget uppräknats med koefficienten
1,5, en bestämmelse som hävdes först 1965. Vad LUS anfört om den treåriga
linjens betydelse för upptagning av en värdefull begåvningsreserv har fortfarande
sin fulla giltighet. Kollegiet vid folkskole seminariet i Landskrona påpekar
att den av LUS framhållna ökningen av antalet studenter i småskollärarutbildningen
är resultatet av en av statsmakterna styrd utveckling i vilken de
treåriga linjernas antal successivt minskats till förmån för de tvååriga.

ZJniversitetskanslersämbetet konstaterar att något ställningstagande från
statsmakternas sida inte föreligger i fråga om förkunskapskrav för lärarutbildning.
Med påpekande att de lokala universitetsinstanserna har understött LUS’
förslag, förordar ämbetet att som behörighetskrav för tillträde till lågstadie- och
mellanstadielärarutbildning skall gälla fullständig lärokurs antingen på gymnasium
eller på fackskolans sociala eller ekonomiska linje.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar att även läraraspiranter
utan fullständig gymnasieutbildning tills vidare bör kunna antas till
utbildning för lågstadiet förslagsvis i den formen att två särskilda läroanstalter
bibehålls för sådana läraraspiranter.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om inte genomgången fackskola skulle
utgöra tillräcklig grund i varje fall för lågstadie- och mellanstadielärarutbildning
men anser att frågan om inträdeskraven i sin helhet bör tas upp i samband
med att frågan om gymnasiets och fackskolans kompetens närmare utreds.

Lärarnas riksförbund framhåller att en tvåårig utbildning bör bygga på genomgånget
gymnasium och att förhållandena avsevärt kompliceras om möjligheter
bereds elever från social eller annan fackskolelinje att vinna tillträde till
lågstadielärarutbildning.

TCO hävdar att lågstadielärarutbildningen skall bygga på fullt genomgånget

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

gymnasium och är helt enig med LUS om att lärarkandidater med bristande
baskunskaper och lägre genomsnittsålder än lärarkandidater på nuvarande studentlinjer
har beskurna möjligheter att genom ett självständigt studiesätt tillägna
sig kunskaper, färdigheter och åsikter.

SR har i sitt yttrande skisserat en konstruktion av ett propedeutiskt år för
aspiranter till lågstadielärarutbildning med social fackskola som grund.

LO finner förslaget om genomgånget gymnasium som grund för all lärarutbildning
alltför begränsat. Med hänsyn till det anförda behovet av lärare och
de relativt begränsade tillgångarna på lärarkandidater bör fackskolan kvalificera
som kompetens för lärarutbildning. Vidare framhåller LO att många elever
som genomgått folkhögskola med hänsyn till erfarenheter, mognad och god allmänorientering
inte minst i samhällsfrågor väl kan mäta sig med gymnasieelever.
Möjligheter bör därför skapas för att folkhögskoleelever blir kompetenta
för lärarutbildning. LO understryker även nödvändigheten av att vid antagandet
av lärarkandidater man i väsentligt högre grad borde ta hänsyn till praktiska
meriter och goda läraranlag och i mindre grad än enligt LUS’ förslag fästa
avseende vid formella kompetenser.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framför liknande synpunkter.

Den av LUS föreslagna skärpningen av inträdeskraven beträffande övningsämnena
synes remissinstanserna i stort sett acceptera. Av skolöverstyrelsens
remissinstanser anför dock ett par länsskolnämnder att kraven är något högt
ställda i fråga om musik och gymnastik. Arbetsmarknadsstyrelsen hyser farhågor
för att dessa skärpta krav kan utestänga grupper av sökande som i övrigt
är lämpade för lärarbanan och föreslår en generell dispens från dessa krav för
sökande som i övrigt är så väl meriterade att de i annat fall skulle ha antagits.
Styrelsen för musikaliska akademien och musikhögskolans lärarråd understryker
vikten av att höga krav ställs på en blivande lågstadielärares musikalitet.

Beträffande utbildningstidens längd för låg- och mellanstadielärare
uttalar ett tjugotal remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen och universitetskansler
sämbetet, sin anslutning till LUS’ förslag. Ett tiotal remissinstanser
föreslår att studietiden för låg- och mellanstadielärare förlängs till 2 %
resp. 3 år. Skolöverstyrelsen framhåller att om engelska införs som obligatoriskt
ämne på lågstadiet detta språk också måste ingå som ämne i lärarutbildningen
för lågstadiet. Utbildningstiden måste då förlängas men studierna i
engelska skulle knappast behöva en hel termin utan även andra moment skulle
då kunna tas upp i utbildningen, i första hand en angelägen fördjupning beträffande
diagnostisering av läs-, skriv- och räknesvårigheter samt utökad auskultation
i förskolor. Man bör därför räkna med att lågstadielärarutbildningen
inom en framtid bör omfatta 2 % år. Av skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker
ett tiotal en tvåårig utbildning för lågstadielärare, medan ett trettiotal
föreslår en utbildning på 2V2 år. Som motiv för 21/2-årsalternativet anförs bl. a.
vikten av utbildning i engelska även för lågstadiets lärare.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Rektor vid lärarhögskolan i Malmö finner det anmärkningsvärt att LUS inte
tagit hänsyn till erfarenheterna från den 2 %-åriga småskollärarutbildningen vid
lärarhögskolan i Malmö. Bland de många skäl som talar för 2 %-årsalternativet
understryker rektor särskilt att LUS’ förslag innebär en betydande nedskärning
av pedagogikundervisningen som inte är sakligt motiverad, att ringa utrymme
kommer att finnas för den behandling av skolmognadsproblemen och
de speciella inlärnings- och anpassningssvårigheterna som är nödvändig för lågstadielärarna
samt att anhopningen av schemabunden undervisning enligt det
kortare alternativet motverkar strävan att göra utbildningen högskolemässig.

Några av de av överstyrelsens remissinstanser som förordat 2 ^-årsalternativet
anser att klasslärarutbildningen bör vara gemensam för låg- och mellanstadielärarna.
Rektor vid jolkskoleseminariet i Linköping hävdar sålunda att
klasslärarna i grundskolans sex första årskurser bör få en gemensam grundutbildning
och dessutom en specialutbildning för det stadium de i första hand vill
inrikta sig på. Deras utbildning måste då omfatta samma antal terminer.

Skolledarförbundet föreslår en längre utbildning än den föreslagna med hänsyn
till praktiktjänstgöringens organisation. TCO hävdar att en utbildningstid
på 2 r/z år ger större garantier för att lågstadiets lärare erhåller en utbildning
som motsvarar de krav grundskolan ställer på nämnda lärarkategori. Blivande
lärares riksförbund ansluter sig till den reservation som framlagts för ett
längre utbildningsalternativ. Kristendomslärarnas förening ansluter sig också
till reservationen och understryker reservantens uppfattning att undervisning
i skolämnet kristendomskunskap ofta bereder lågstadieläraren bekymmer. En
undervisning enligt läroplanens intentioner förutsätter fördjupade och utvidgade
kunskaper i ämnet.

Beträffande ämnesstudierna förutsätter skolöverstyrelsen att engelska
kommer att ingå i utbildningen så snart beslut fattas om engelska som
obligatoriskt ämne på lågstadiet. SR hävdar att lärarkandidaterna på lågstadielärarlinjen
liksom hittills bör beredas möjlighet att förvärva behörighet för undervisning
i engelska på grundskolans mellanstadium. Blivande lärares riksförbund
reagerar också kraftigt mot att den blivande lågstadieläraren fråntas möjligheten
att erhålla sådan behörighet. Förbundet erinrar om den försöksverksamhet
som pågår med undervisning i engelska på lågstadiet och anser att det
skulle vara synnerligen olyckligt om några årskullar av lärarkandidaterna inte
skulle erhålla denna möjlighet till behörighet då mycket talar för att undervisning
i engelska inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att införas på
lågstadiet.

I stort sett alla instanser som yttrat sig om ämnet svenska har funnit en
förstärkning av utbildningen i detta ämne väl motiverad. TCO anser det sålunda
helt riktigt att ämnet svenska får en förstärkt ställning men ifrågasätter om
den föreslagna tidsramen är tillräcklig. Utbildningen i dramatik borde också
ha getts större utrymme med möjlighet till fördjupning. Enligt Modersmålslä -

56 Kungl. Maj:ts pr o-position nr 4 år 1967

ramas förening är omfattningen av den föreslagna utbildningen i röst- och talvård
otillräcklig.

Beträffande'' ämnet hembygdskunskap anser skolöverstyrelsen att
detta ämne och ämnet kristendomskunskap bör behandlas med likartad metodik
och att stoffet bör samordnas. En del av skolöverstyrelsens remissinstanser opponerar
sig mot att ämnena hemkunskap och trädgårdsskötsel tas bort ur lågstadielärarutbildningen.
De bör ingå som moment i utbildningen för ämnet
hembygdskunskap. TCO ställer sig positiv till förslaget beträffande hembygdskunskapen
men förmodar att genomförandet av förbättringarna kräver en vidgad
tidsram. Samma uppfattning har SR som även förordar att undervisningen
i trädgårdsskötsel och hemkunskap bibehålls och bestrids av kompetenta lärarkrafter.

I fråga om övningsämnena har en del erinringar framställts av några
av skolöverstyrelsens remissinstanser. Sålunda förordar lärarhögskolan i Malmö,
här företrädd av lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, bl. a. att en förstärkning
sker av samtliga övningsämnen på lågstadiet och att den obligatoriska
tillvalskursens timtal fördelas på samtliga tre ämnen. Den i ämnet bildoch
formarbete ingående utbildningen i trä- och textilslöjd bör ges större utrymme
och givetvis meddelas av facklärare. Även lärarhögskolan i Uppsala understryker
vikten av att ämnet bild- och formarbete erhåller tillräcklig utbildningstid.
Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm anser att lärartjänst i
trädgårdsskötsel bör bibehållas och att undervisningen i ämnet skall komma undervisningen
i biologi, teckning och hembygdskunskap till godo och integreras
med dessa ämnen. Förslaget avser särskilt lågstadielärarutbildningen. Rektor
vid folkskoleseminariet i Strängnäs finner en uppdelning i obligatoriska kurser
och fördjupningskurser beträffande ämnena bild- och formarbete, musik och
gymnastik omöjlig och avstyrker LUS’ förslag i detta hänseende. Kollegiet vid
folkskoleseminariet i Uppsala beklagar att ämnet slöjd utgår som självständigt
ämne och betonar vikten av att ämnet bild- och formarbete får tillräcklig
utbildningstid.

TCO framhåller att det nya och kombinerade ämnet bild- och formarbete
bör få minst samma timtal som föreslås för vart och ett av övriga övningsämnen.
Med hänsyn till bildens stora betydelse som kommunikationsmedel
för barnet och dess uppgift som integrerande moment i alla ämnen anser TCO
att också tillvalskursen bör göras obligatorisk. Hela studiekursen i ämnet skulle
då omfatta 200 timmar. SR anser att LUS’ förslag om en kurs på 120 timmar
i bild- och formarbete för de 2/3 av lärarkandidaterna som inte har tilläggskurs
på 60 timmar innebär en försvagning av utbildningen i de moment som ingår
i ämnet. Förbundet föreslår att utbildningen i ämnet tilldelas ett större antal
timmar än de föreslagna. Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening föreslår
bl. a. att samma timtal beräknas för bild- och formarbetets obligatoriska kurs
som för musik och gymnastik samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

I fråga om metodikundervisningen anser skolöverstyrelsen att
ämnena kristendomskunskap och hembygdskunskap bör behandlas med likartad
metodik och att en gemensam studieplan för orienteringsämnenas metodik bör
utarbetas.

TCO delar helt LUS’uppfattning att pedagogiken bör inta en central
plats i lärarutbildningen och beklagar att den för lågstadielärarutbildningen tillmätta
tiden fått stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig uppläggning av
utbildningen i detta ämne. Trots att den tid LUS reserverat för metodik inte
nämnvärt överstiger den tidsram nuvarande lärarutbildningsanstalter förfogar
över kan man dock tala om en förstärkning beroende på att den föreslagna integreringen
mellan metodik och pedagogik, ämnesstudier och praktik ger metodiken
bättre ställning.

Beträffande den praktiska utbildningen menar några av skolöverstyrelsens
remissinstanser att för liten tid är anslagen till auskultationer och att
den på 2 halvterminer delade praktikterminen medför för hård belastning på
övningsklasserna. Sålunda avstyrker lärarhögskolan i Göteborg bestämt förslaget
om halv praktiktermin av modellen en lärare -f- två klasser -j- två lärarkandidater.
Halv praktiktermin kan för lågstadiets del endast tänkas under
förutsättning att det blir en lärare -f- en klass -f- en lärarkandidat. Rektor vid
folkskoleseminariet i Skara anser att den på två halvterminer delade praktikterminen
innebär en alltför hård belastning på de praktikklasser som termin efter
termin skall ta emot lärarkandidater med växling fyra gånger under ett läsår.
Kollegiet vid j olkskole seminariet i Strängnäs avvisar bestämt att praktikterminen
koncentreras till ett fåtal avdelningar, så att dessa belastas med lärarkandidatnärvaro
till 100 % och med elevlektioner till ca 80 %.

Skolledarförbundet reserverar sig kraftigt mot den föreslagna organisationen
av praktiktjänstgöringen. Uppdelningen på halva terminer har kanhända fördelar
ur metodisk synpunkt men måste tillbakavisas med hänsyn till elev- och
målsmannasynpunkter. Eleverna har behov av en i så stor utsträckning som
möjligt kontinuerlig lärartjänstgöring. Det föreslagna systemet får också allvarliga
konsekvenser för skolornas administration. För den enskilda lärarkandidaten
bör det vara av stort värde att under en längre period få leva sig in i skolans
och klassens arbetsförhållanden. TCO finner det anmärkningsvärt att vissa delar
av praktiken fått en ytterst begränsad utformning, t. ex. specialauskultationerna
som trängts ihop på ett totalutrymme av sex dagar. Utan att ta ställning till
de två av LUS framlagda alternativen till praktiktjänstgöring föreslår TCO att
försöksverksamhet med båda alternativen kommer till stånd för att man skall få
erfarenhet av hur den praktiska utbildningen lämpligen bör utformas. Vad gäller
praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången förordar Blivande
lärares riksförbund fortsatt försöksverksamhet där flera modeller prövas. Det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. år 1967

emellertid enligt förbundets mening angeläget att praktiktjänstgöringen förläggs
till sådan tidpunkt att lärarkandidaterna efter dess slut får återvända till Iärarutbildningsanstalten
för en avslutande gemensam del. Målsmännens riksförbund
avstyrker att praktikutbildningen ges den form som LUS föreslagit och anför
som motivering att olägenheterna för eleverna i övningsklasserna blir för stora
och att elevvårdande synpunkter måste vara avgörande i detta sammanhang.

3.2.2.2 Mellanstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper tillstyrker flertalet remissinstanser
genomgånget gymnasium såsom grund för utbildningen. För de erinringar
mot LUS’ förslag som framställts av skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet
och andra remissinstanser har redogjorts tidigare (3.2.2.1).

Vad gäller utbildningstidens längd tillstyrks LUS’ förslag av
skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet samt ytterligare ett tjugotal
instanser. Ett tiotal remissinstanser förordar att studietiden förlängs till tre år.
Av skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker ett tiotal uttryckligen den föreslagna
utbildningstiden medan nära ett tjugotal föreslår tre år. Som motivering
för en treårig utbildning anförs särskilt önskemål om bättre möjligheter till
ämnesfördjupning. Länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs län föreslår
sålunda fördjupning i två orienteringsämnen. Länsskolnämnden i Jönköpings
län understryker behovet av studiero och därmed sammanhängande möjligheter
till engagemang inom samhällslivet, ett oeftergivligt krav med hänsyn
till den nya skolans målsättning. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av
lektorskonferensen för klasslärarutbildningen, framhåller att den längre utbildningstiden
även skulle möjliggöra att inom utbildningstidens ram förlägga de
kompletteringar som enligt LUS’ förslag förutsätts fullgjorda före intagningen.
Tidsödande kompletteringar kan vara en minst lika rekryteringshämmande
faktor som en förlängd utbildningstid. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet
i Falun betonar att en treårig utbildning skulle möjliggöra antingen fördjupade
studier genom obligatoriskt tillval i ytterligare något ämne eller utökat
timtal för alla orienteringsämnena samt en önskvärd förstärkning av
praktikutbildning.

TCO förordar en treårig utbildning och framhåller att den tid som erhålls
genom ytterligare en utbildningstermin huvudsakligen bör utnyttjas för fördjupade
ämnesstudier inom gruppen orienteringsämnen. Vidare är en förstärkt
ämnesutbildning i matematik erforderlig. SR anser 2% års utbildning tillräcklig
endast under förutsättning att utbildningen ges en skarpt avgränsad inriktning
på stadiet. Blivande lärares riksförbund föreslår treårig utbildning bl. a. av det
skälet att den kortare studietiden förhindrar möjligheterna för lärarkandidaterna
att själva få uppleva de studiemetoder som de sedan såsom arbetsledare skall
använda i klassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

LUS’ synpunkter på ämnesfördjupning och ämnesstudier bedöms
i stort sett positivt i remissyttrandena, men på en del punkter riktas
erinringar mot de framlagda förslagen. Ett par av skolöverstyrelsens remissinstanser
anser att ämnesbredden kunnat minskas ytterligare och finner kravet
på allsidighet hos lärarkandidaten fortfarande vara alltför högt. En annan av
dessa instanser påpekar däremot faran i alltför stor specialisering. Det ifrågasätts
om inte en lärarkandidat kommer att välja fördjupning i det ämne vari
han redan har de bästa kunskaperna och för vilka han har det största intresset.
SR varnar för de bristfälliga kunskaper lärarkandidaten kan få i de ämnen där
endast grundkurs utan redovisningskrav inhämtas. Förbundet förordar att även
en annan typ av fördjupning än den LUS föreslagit prövas genom försök. Som
exempel anförs att lärarkandidaterna kunde fördjupa sig i intresseområden inom
flera eller färre ämnen, där t. ex. ett tema, ett längdsnitt, en geografisk eller
en biologisk miljö skulle kunna studeras.

Remissinstanserna har så gott som genomgående framfört krav på valmöjlighet
med fördjupade studier även i dubbelämnet f y s i k - k e m i, ett förslag
som reservationsvis framlagts av ledamoten Börje Svensson. Skolöverstyrelsen
framhåller att det gäller att inte bara fånga upp elevernas ofta starkt
markerade intresse för fysikaliskt-kemiska problem utan också att tillgodose
de matematiskt-naturvetenskapligt intresserade och begåvade lärarkandidaternas
intressen. Denna synpunkt är värd beaktande även med hänsyn till rekryteringen
till mellanstadielärarutbildningen. Universitetskanslersämbetet stöder
även alternativet fysik-kemi liksom också SR. Med hänsyn till att fysik-kemi
endast som orienteringsundervisning ingår i ämnet naturkunskap finner däremot
Lärarnas riksförbund den av LUS föreslagna utbildningen tillfyllest. TCO finner
att behov av fördjupningskurs i fysik-kemi föreligger men anser en sådan icke
möjlig att realisera inom en utbildningstid på 2 V2 år.

Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framför önskemål om ämnesfördjupning
i religionskunskap. Som motivering anför en av dessa instanser
att de krav på objektivitet som med sådan styrka numera ställs på undervisaren
i olika ämnen, bl. a. kristendomskunskap, förutsätter en avsevärd kringsyn
och ämnesfördjupning. Ju mindre man känner till religionsvetenskapens
resultat ju mer subjektiv och tillfällig blir undervisarens attityd. TCO framhåller
att en treårig utbildning skulle möjliggöra val av fördjupningskurs även
i ämnet religionskunskap. Även Kristendom slärarnas förening anser att tillfälle
bör ges till fördjupning i detta ämne framförallt med hänsyn till de svårigheter
undervisningen i kristendomskunskap brukar bereda lärarna.

Den föreslagna ämnesfördjupningen i svenska accepteras genomgående av
remissinstanserna. I detta sammanhang framhåller Modersmålslärarnas förening
liksom i fråga om lågstadielärarutbildningen att den föreslagna utbildningen i
röst- och talvård måste betraktas som absolut otillräcklig.

Remissinstanserna synes så gott som genomgående acceptera LUS’ förslag
i fråga om ämnet engelska. En av skolöverstyrelsens remissinstanser önskar

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

dock att möjlighet skall finnas att erhålla examen utan betyg i engelska då
det kan finnas för övrigt lämpliga lärarkandidater som saknar förmåga att undervisa
just i engelska. Ett par andra av dessa remissinstanser föreslår att utbildningen
skall ge behörighet i ett av ämnena engelska, gymnastik eller musik. SR
ifrågasätter om inte det höga timtal som tilldelats engelskan avsevärt inskränker
den tillgängliga utbildningstiden för andra ämnen och därigenom menligt
påverkar lärarkandidaternas möjligheter att i andra ämnen uppnå den standard
som är nödvändig.

Beträffande undervisningen i övningsämnen tillstyrks i stort sett
LUS’ förslag. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller emellertid
att B-skolornas behov av lärare som har kompetens att undervisa i både musik
och gymnastik inte har beaktats tillräckligt. Länsskolnämnden i Jönköpings
län samt rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Falun anför som möjlig
lösning att tillvalskurs i båda ämnena anordnas vid någon lärarhögskola. Lärarhögskolan
i Göteborg föreslår att lärarhögskolorna genom att anordna frivilliga
tillvalskurser i musik och gymnastik skall kunna tillgodose dem som har utpräglade
anlag för båda ämnena. Länsskolnämnden i Kalmar län anser det tillräckligt
om en tredjedel av lärarna får behörighet i musik och en tredjedel i
gymnastik medan återstoden kunde få fördjupningskurs i ytterligare ett ämne.
Länsskolnämnden i Jönköpings län ser med saknad att slöjd försvinner från
mellanstadielärarutbildningen och finner det önskvärt att timtalet i undervisningen
i bild- och formarbete ökas till åtminstone den nivå som föreslagits för
lågstadielärarutbildningen. I fråga om ämnet bild- och formarbete tillstyrks
ledamoten Svenssons reservation uttryckligen av lärarhögskolan i Göteborg och
kollegiet vid folkskoleseminariet i Linköping, medan ett par andra av överstyrelsens
remissinstanser anser att ämnets ställning bör avsevärt stärkas.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet beklagar dock att en lärare
inte får möjlighet att utbilda sig i både musik och gymnastik vilka ämnen är
så passande för en integrering. Vidare anser direktionen att det föreslagna timantalet
är helt otillräckligt. Även Styrelsen för musikaliska akademien hävdar
att lärarkandidaterna borde ges större frihet att välja en kombination av fördjupning
i både musik och gymnastik varför styrelsen endast med tvekan kan
acceptera LUS’ förslag. Styrelsen efterlyser också åtgärder för att stimulera
rekryteringen av lärarkandidater som väljer musikutbildning. Enligt TCO bör
teckning, gymnastik och musik tidsmässigt likställas i mellanstadielärarutbildningen
och den avvägning som gjorts mellan de olika övningsämnena finner
TCO helt otillfredsställande. Även SR anser att utbildningen i bild- och formarbete
bör förstärkas och föreslår en ökning av timtalet med minst 20. Teckning
slärarnas och TI-elevernas förening föreslår att ämnet bild- och formarbete
görs till föremål för omfattande analys och revision med avseende på komponenterna
slöjd-teckning, att dessa integrerade moment bereds tillräcklig timtid, att
ämnet bild- och formarbete i slutgiltigt förslag föreslås såsom ämnesfördjupande
med tillval samt att ämnet benämnes bild- och formkunskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

LUS’ förslag beträffande utbildningen i pedagogik och metodik lämnas
i stort sett utan erinran av remissinstanserna. Skolöverstyrelsen understryker
angelägenheten av att ämnet kristendomskunskap i alla sammanhang behandlas
som ett av orienteringsämnena och att en gemensam studieplan i metodik
för samtliga orienteringsämnen utarbetas. Även Lärarnas riksförbund anser
en förstärkt ämnesmetodik erforderlig för religionskunskapen. TCO finner
uppläggningen av metodikundervisningen ändamålsenlig men påpekar att det i
vissa fall är både omöjligt och olämpligt att dra några skarpa gränser mellan
ämnesstudier och ämnesmetodik. TCO förordar vidare att ämnesmetodiken i
ämnet religionskunskap inordnas i det gemensamma timtalet för orienteringsämnena
och den samlade undervisningens metodik. Kristendomslärarnas förening
är av samma åsikt och understryker att en gemensam metodikundervisning
i kristendomskunskap och i samhällsorienterande ämnen gynnar en önskvärd
samordning av undervisningen.

Beträffande den praktiska utbildningen finner skolöverstyrelsen
att LUS’ förslag innebär ett rationellt och riktigt utnyttjande av den tillmätta
tiden. Skolledarförbundet däremot reserverar sig kraftigt mot organisationen av
praktiktjänstgöringen. Förbundet inser att den föreslagna uppdelningen på halva
terminer kan ha fördelar ut metodisk synpunkt men kan inte acceptera förslaget
med hänsyn till elev- och målsmannasynpunkter. TCO tillstyrker den allmänna
uppläggningen av praktikutbildningen men betonar att förutsättningen
för effektiviseringen av praktikutbildningen inom den tidsram som står till
förfogande bl. a. är att handledningen blir kontinuerlig, att den synkroniseras
med utbildningen i pedagogik och metodik, att antalet lärarkandidater per övningsklass
under praktikperioderna andra och fjärde terminen inte överskrider
två samt att praktikskolor av olika slag ges en ändamålsenlig utrustning. Med
hänsyn till att organisationen är oprövad förordar TCO försöksverksamhet även
med andra konstruktioner. Målsmännens riksförbund befarar att olägenheterna
för eleverna i praktikskolor kan bli rätt väsentliga. Förbundet avstyrker att
praktikutbildningen ges den form LUS föreslagit. Blivande lärares riksförbund
förordar fortsatt försöksverksamhet där flera modellösningar kan utprovas beträffande
praktikutbildningens längd och placering i utbildningsgången.

3.3 Utbildningen av ämneslärare

3.3.1 Lärarutbildningssakkunniga

3.3.1.1 Högstadiet

Beträffande den direkta högstadielärarutbildningen (s. 309) framhåller LUS
att lärarproblemen i dagens skola i hög grad gäller grundskolans högstadium.
Där råder den största lärarbristen, och lärarutbildningen för stadiet är inte anpassad
till den nya skolsituationen. För att lärartillgång och lärarbehov skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

kunna överblickas och lärarutbildningsorganisationen anpassas härtill måste utbildningen
bli en lärarutbildning och den får inte som hittills utgöra en obestämbar
och oåtkomlig andel av utbildningen vid de fria fakulteterna.

För tillträde till högstadielärarutbildningen, som i regel skall omfatta tre ämnen,
föreslår LUS behörighet att inskrivas vid universitet, lägst betyget 2 i slutbetyg
från gymnasiet i de ämnen som skall studeras samt krav på förkunskaper
enligt studieplanerna för resp. ämnen.

Utbildningstiden för högstadielärarna föreslås bli sammanlagt fyra år. Ämnesutbildningen
skall omfatta tre år, varav omkring ett år för vart och ett av de
tre ämnena i kombinationen. Värdet av en till tiden fixerad utbildning har LUS
bedömt så stort att de gett samma tid, i princip ett år, åt alla ämnen med
endast sådana justeringsmöjligheter att det ena ämnets läsår kan bli något längre
och det andra i gengäld något kortare. LUS har fäst största avseende vid att
tidsramen normalt skall hållas. Fast studiegång, införande av kvalitetsbetyg
efter avslutade kurser samt effektiva åtgärder mot överskridande av studietiden
anges som medel härför. Det fjärde året blir yrkesutbildande med första terminen
förlagd till lärarhögskola och den andra till praktikplats i det kommunala
skolväsendet.

Ämneslärarutbildningen föreslås bli trappstegsformigt uppbyggd, vilket innebär
att den blivande ämnesläraren skall kunna påbörja sin utbildning utan att
ha tagit ställning till om han vill bli högstadie- eller gymnasielärare. Först efter
två års studier i två ämnen träffas normalt valet mellan att bredda utbildningen
med ett tredje ämne och bli högstadielärare eller att gå vidare mot
större fördjupning i de två ämnen som dittills studerats och bli gymnasielärare.
Om ett urval bland de studerande måste göras vid fördelning på utbildningsvägar
och ämnen föreslås detta ske på grundval av de betyg de studerande förvärvat
i de två redan studerade ämnena (s. 520).

LUS’ plan för högstadielärarutbildningen framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

Plan för högstadielärarutbildningen. Antal timmar (tablå 33 s. 316)

Termin 1 2 3 4 5 6 7

A. Ämnesstudier

B. Pedagogik m. in.
Introduktionskurs

Inledande orientering
Skolans mål m. m. ..

Studieteknik ........

Pedagogisk psykologi .
Huvudkurs

Pedagogiska tankemotiv
...............

Allmän psykologi ....
Allmän undervisningsmetod
............

Skoladministration
Utvecklingspsykologi .

Mentalhygien ......

Skolhygien ..........

Pedagogisk psykologi .
Pedagogisk statistik2 .

Yrkespsykologi ......

Problem i modem skol forskning

.........

Seminarier angående
stadiesamverkan ...
Seminarier i anslutning
till auskultationer
............

C. Metodik

Förberedande ämnes metodik

..........

Ämnesmetodik 30 timmar
per ämne ____

Teknisk metodik ....

D. Praktik

Auskultationer ........

Undervisningsövningar .
Praktiktjänstgöring ____

E. Muntlig framställning

och språkvård, röstoch
tal vård m. m.4 .. 4

Ämne 2 Ämne 3

6 6 8

4 8 4 8

5—10 5—10 30

friv. friv. 45—60

12—15

Amne 1

5—10

friv.

8 S:a

3 år1

118

136

ca 360

480

1 Från dessa 3 år avgår den tid inom terminerna 1—6, som enligt ovanstående uppställning går
till pedagogik, metodik och praktik, totalt ca 5 veckor.

2 Till detta kommer en frivillig statistikkurs på 14 timmar.

3 För den enskilde lärarkandidaten kan talet 10 överskridas eller underskridas allt efter vilken
färdighet lärarkandidaten har.

4 För momentet muntlig framställning gäller i tillämpliga delar studieplanerna för motsvarande
moment i ämnet svenska på klasslärarlinjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Utbildningen inleds med en pedagogisk introduktionskurs på två veckor, som
utgör en del av pedagogikstudierna och avslutas med tentamen. Huvuddelen av
utbildningen i pedagogik och metodik kommer under den sjunde terminen, som
också omfattar undervisningsövningar. Under ämnesstudierna får lärarkandidaterna
emellertid en kontinuerlig kontakt med skola och undervisning i form av
s. k. pedagogiska strimmor, dvs. begränsade inslag av pedagogik, metodik och
praktik, vilka betraktas som förberedande ämnesmetodik.

Efter introduktionskursen läses under det första studieåret det första ämnet.
Detta inleds med en studieorienterande och studieteknisk introduktion på omkring
fyra timmar avseende det specifika ämnet, främst ämnets plats i skolan,
dess relationer till andra ämnen, dess karaktär som skolämne och lärarutbildningsämne.
Under den andra terminen ges åtta timmars förberedande ämnesmetodik,
varjämte 5—10 timmar anslås åt auskultationer. Auskultanten kan
därunder få överta viss del av undervisningen. Auskultationerna bör förberedas
genom seminarier, där uppgjorda iakttagelseformulär diskuteras eller uppgiften
på annat sätt avgränsas.

Studierna i det andra och tredje ämnet sker på samma sätt som i det första.

För ämnesstudierna har LUS utarbetat förslag till studieplaner (SOU 1965:25).
Dessa följer skolämnenas benämningar och inte examensämnenas. Studierna får
sin karaktär i hög grad av att varje ämne så långt möjligt gjorts till ett homogent
ämne och att detta ämne inordnats i en samlad studiegång tillsammans med
pedagogik, metodik och praktik. I fråga om denna samordning har LUS strävat
efter en integrationsmodell som tillgodoser en mot läraryrket klart inriktad studiegång,
samtidigt som kontakterna med utbildning och forskning i övrigt vid
universiteten upprätthålls.

Den sjunde terminen omfattar utbildning i pedagogik, metodik och praktik.
Med hänsyn till belastningen av praktikklasserna kan praktiken ej för samtliga
lärarkandidater koncentreras till terminens senare hälft. LUS föreslår därför att
praktiken sprids över terminen genom att lärarkandidaterna indelas i två grupper,
varav den ena bör avse huvudsakligen humanistiskt inriktade ämneskombinationer,
den andra huvudsakligen matematiskt-naturvetenskapligt inriktade
(se figur s. 317).

Under den sjunde terminen infaller pedagogikstudiernas huvudkurs. Inom
ramen för ämnet pedagogik faller också den allmänna undervisningsmetodiken,
medan ämnesmetodiken upptar huvuddelen av metodikutbildningen. Ca 30
timmars ämnesmetodik föreslås för vart och ett av de tre ämnena. Viss tid
beräknas dessutom för teknisk metodik, som avser teknisk utrustning för undervisningen,
framförallt AV-hjälpmedlen. Lärarkandidaten beräknas under
sjunde terminen hålla 45—60 lektioner, vilka inte skall betygsättas.

Högstadielärarutbildningen avslutas med praktiktjänstgöring under hela den
åttonde terminen. Erfarenheterna från nuvarande praktiktjänstgöring visar att
handledningen av lärarkandidaterna måste ökas. Vidare bör lärarkandidaterna
få bättre tid än hittills att förbereda sina uppgifter. Deras vecko tjänstgöring

Kungl. Maj:ts -proposition nr k år 1967

föreslås därför till 14—16 veckotimmar. Betygsättningen i undervisningsskicklighet
sker vid slutet av denna termin, då lärarkandidaten också får ut sin
examen.

Systemet med fasta studiegångar för blivande ämneslärare innebär sålunda
enligt LUS’ förslag bl. a. att studierna samordnas till en mera homogen enhet
med inriktning på den kommande lärarverksamheten. Studierna är vidare
bundna till vissa bestämda ämneskombinationer (3.3.3) med bestämd tidsföljd
för ämnena inbördes och för den praktisk-pedagogiska utbildningen samt med
givna tidsramar. Den av LUS eftersträvade fastheten i studiegången innebär
också att praktikterminen i högre grad än vad hittills varit fallet med denna
måste bli en av lärarhögskolan ledd utbildning. Med lärarutbildningslinje inom
ämneslärarutbildningen avser LUS i första hand de ämneskombinationer, för
vilka en fast organiserad studiegång skall finnas vid varje universitet. Syftet
med de fasta ämneskombinationerna är bl. a. att möjliggöra förutsägelser av
lärarbehov och lärartillgång. Enligt LUS’ förslag bör intagningen på ämneslärarlinje
liksom på klasslärarlinje bli spärrad och Kungl. Maj:t besluta om det
antal studerande, som årligen skall intagas på varje ämneslärarlinje.

3.3.1.2 Det gymnasiala stadiet

Undervisningen på de högre skolstadierna leder till en begränsning av lärarnas
ämnesområde samtidigt som kraven på ämnesfördjupningen blir större,
framhåller LUS (s. 328). Gymnasieläraren föreslås med anledning härav i regel
utbildas i två ämnen.

I fråga om utbildningstidens längd har LUS inte kunnat ansluta sig till gymnasieutredningens
förslag om en treårig ämnesutbildning för gymnasielärarna
utan har funnit det nödvändigt med en minimitid på fyra år. Som huvudskäl
härför anges 1) att läraren måste ha en försvarlig bredd i sina ämneskunskaper,
2) att han måste ha fått fördjupa sig i sina ämnen, 3) att arbetssättet i den
nya skolan ställer ökade krav på läraren, 4) att med hänsyn till de mindre
gymnasiernas lärarförsörjning krävs att vissa lärare har kompetens att undervisa
i tre ämnen och 5) att ämnena i det nya gymnasiet, främst samhällskunskap
och naturkunskap, har vida större omfång än det äldre gymnasiets. I övrigt
överensstämmer kraven på utbildningen av gymnasiets lärare väsentligen med
vad LUS ansett nödvändigt för högstadielärarutbildningen.

Normalt blir de första två studieåren gemensamma för högstadie- och gymnasielärare.
Studierna inleds därför på samma sätt med en introduktionskurs
och får sedan samma inslag av förberedande ämnesmetodik och auskultationer.
Under de därpå följande två åren fördjupar sig gymnasieläraren i sina båda
ämnen. Viss värvning i ämnesstudierna måste därvid ske. Pedagogik-, metodik 4

— Bihang Ull riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr k

Kun tgl. Maj:ts proposition nr b år 1967

och praktikinslagen fortsätter under tredje och fjärde året på samma sätt
som under de två första åren men avser nu gymnasiestadiet.

Utbildningen blir något annorlunda i de rena gymnasieämnena, dvs. vissa
C-språk (exempelvis spanska, italienska, ryska), de klassiska språken, allmän
språkkunskap, filosofi, psykologi, socialkunskap samt ekonomiska och tekniska
ämnen. I dessa ämnen blir utbildningen gymnasieinriktad redan från början.
Någon ändring i den pedagogiska introduktionskursen anser LUS inte motiverad.
Den förberedande ämnesmetodiken och auskultationerna med tillhörande
seminarier får däremot sin prägel av att ämnet avser gymnasiestadiet. Värvning
i ämnesstudierna blir inte nödvändig.

Ett mellanting mellan den trappstegsformade utbildningen och direktutbildningen
tillämpas i de ämneskombinationer, där det ena ämnet är såväl högstadie-
som gymnasieämne och det andra är enbart gymnasieämne. Såsom exempel
på sådana kombinationer nämner LUS bl. a. matematik — företagsekonomi
och tyska — grekiska — ryska. Lärarkandidater som väljer sådana ämneskombinationer
måste ta ställning till undervisningsstadium redan efter ett års ämnesstudier.

Ämnesstudierna föreslås ske enligt de föreslagna studieplanerna (SOU 1965:25).
En princip vid konstruktionen av de ämnesteoretiska studierna har varit att
lärarkandidaten skall nå den nivå man hittills karakteriserat som trebetygsnivå
och helst inom varje skolämne. En annan princip har varit att det i varje
ämne skall finnas minst ett alternativ för utbildning av gymnasielärare, på
vilket man skall kunna bygga en lektorsutbildning eller annan typ av forskarutbildning.

Det självständiga arbete som ingår i fördjupningsstudierna är avsett att leda
till viss specialisering. Tiden för fördjupningen är fixerad i studieplanerna. Utbildningstiden
varierar mellan ett och 2 % år per ämne.

De nya arbetsformerna i gymnasiet — grupparbetet, elevernas självverksamhet
och samverkan mellan ämnen — ställer större krav på läraren än mer traditionella
undervisningssätt och måste därför beaktas i metodikutbildningen.
Den praktiska utbildningen är av samma omfattning och art som i högstadielärarutbildningen
men inriktad på gymnasiestadiet och avser normalt endast
två ämnen. Den nionde terminen är därför uppbyggd som den sjunde i högstadielärarutbildningen.
Under de 8 praktikveckorna bör lärarkandidaterna
hinna med 40—45 egna lektioner och 35—40 auskultationstimmar. Under den
tionde terminen omfattar praktiktjänstgöringen 14—16 veckotimmar.

Kravet på en för läraryrket tillrättalagd utbildning gäller även de tekniska
och ekonomiska ämnena (s. 337). Det nya gymnasiet och fackskolan är därför
enligt LUS bäst betjänta av lärare i dessa ämnen, utbildade på i princip samma
sätt som lärare i andra ämnen, dvs. primärt utbildade till lärare. Ämnesstudierna
måste dock få en något annan uppläggning med inslag av praktik. Utbildningen
bör i första hand ske genom universitetens försorg.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4- är 1967

För lärarutbildningen i teknologi föreslås att till studerande antas sådana
som gått det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje, maskin- eller
byggteknisk gren, samt att de inom ramen för ämnesutbildningen skall ha minst
en termins praktik på ett företag inom den bransch de specialiserar sig i.

Även lärarna i de tekniska specialämnena behöver viss praktisk ämnesutbildning,
vilken lättast uppnås om utbildningen i teknologi kombineras med utbildning
i antingen maskin-eller byggteknik. I kombinationen matematik-elteknik
utformas den praktiska ämnesutbildningen i elteknik som en laboratorieteknisk
kurs.

Utbildningen av lärare i tekniska ämnen baseras på dels treårig, dels fyraårig
gymnasieutbildning. Den förra utbildningsvägen består av fyra och den
senare av tre års ämnesutbildning. Båda avslutas med ett års praktiskpedagogisk
lärarutbildning. Utbildningen ger kompetens i dels kombinationer av
tekniska ämnen och andra läroämnen, dels kombinationer av enbart tekniska
ämnen.

De sakkunniga tar även upp frågan om den tekniska magisterutbildningen
(s. 339) och föreslår en förlängning av utbildningstiden, så att den med inräknande
av föreskriven ämnespraktik uppgår till fyra år, vartill kommer ett avslutande
praktiskt-pedagogiskt år liksom för ämneslärare i övrigt.

För lärarutbildningen i ekonomiska ämnen föreslås en inte fullt terminslång
kurs i praktisk ämnesutbildning (studiebesök och styrd praktik på t. ex. banker,
näringslivsorganisationer, statliga och kommunala inrättningar).

LUS erinrar om den stora betydelse som tillmätts huvudlärarinstitutionen i
det nya gymnasiet och finner det uppenbart att för huvudlärarens betydelsefulla
uppgifter krävs kompetens utöver den vanliga gymnasielärarens. I princip
vill LUS sätta likhetstecken mellan huvudlärare och lektor (s. 340).

LUS påpekar att under läsåret 1963/64 av lektorstjänstcrna (inalles 2 615)
nära hälften (1 194) var obesatta. Behovet av årligt nytillskott av lektorer beräknas
till omkring 400. Med hänsyn främst till konkurrensen från universiteten
bör en utbildning av 500 ä 600 lektorer per år eftersträvas.

I fråga om lektor sutbildning en har LUS haft överläggningar med 1963 års
forskarutredning, varvid diskuterats dels huruvida trebetygsnivån uppnås i den
föreslagna gymnasielärarutbildningen, dels behovet av en särskild mellanexamen
efter två års fortsatt utbildning. Beträffande den första frågan har problemen
framför allt gällt de skolämnen som motsvaras av två eller flera universitetsämnen,
dvs. i första hand svenska, biologi och samhällskunskap, men även
andra ämnen, dock i lägre grad. Utbildningen är direkt påbyggbar i matematik,
tyska, engelska och franska. De rena gymnasieämnena når enligt LUS i flertalet
fall ej trebetygsnivån. Ett särskilt problem utgör ämnet religionskunskap.

Med de förslag LUS framför i detta sammanhang anser de sig i*stort ha löst
frågan om anknytningen mellan en på gymnasiet inriktad lärarutbildning och
en fortsatt specialiserad forskarutbildning utan komplettering av grundutbildningen
(med undantag för religionskunskap och biologi).

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Beträffande den ifrågasatta nya mellanexamen föreslår LUS att lektorsutbildningen
skall utgöras av de två första åren av den fyraåriga forskarutbildning,
som forskarutredningen preliminärt stannat för, och avslutas med en formell
examen. Examensuppgiften bör vara mindre omfattande än de nuvarande
licentiatavhandlingarna utan att förlora sin karaktär av självständigt vetenskapligt
arbete. Ingenting hindrar att det självständiga vetenskapliga examensarbetet
kan få en undervisningsmetodisk inriktning.

Förutsättningen för att tidsramen på två år skall hållas är en fast uppläggning
av utbildningen med intensiv individuell handledning. Utbildningen bör
vara den normala vägen till lektorstjänst. Den av gymnasieutredningen förordade
praktisk-pedagogiska meriteringen för sådan tjänst bör som hittills utgöra
en dispensväg.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen för blivande lektorer skall omfatta
ett avslutande lärarhögskoleår, detsamma som för övriga gymnasielärare. De
presumtiva huvudlärarna bör därunder även få en förberedande utbildning avseende
deras specialuppgifter.

Lektorsutbildningen kommer alltså att omfatta sju år, varav sex väsentligen
ämnesteoretiska utbildningsår och det sjunde ett lärarhögskoleår.

LUS framhåller, att om det sålunda krävs, att en lektor — utöver vederbörliga
praktisk-pedagogiska moment — skall ha dels den för övriga gymnasielärare
förslagna ämnesbredden, dels den ämnesfördjupning som mellanexamen
utgör, är därmed sagt, att enbart högre utbildning inte är tillräcklig för lektorsbehörighet.
Möjlighet till komplettering bör dock ges den som vill övergå till
lärarbanan från en forskarinriktad utbildning. LUS förutsätter att dessa frågor
liksom hittills bevakas av den centrala skolmyndigheten.

LUS föreslår att mellanexamen på de för lärarutbildningen aktuella studievägarna
blir obligatorisk även för den på forskarutbildning redan från början
klart inriktade. Frågan om mellanexamen beträffande övriga fakulteter och
ämnen har LUS inte funnit anledning ta ställning till.

Lektorsutbildningen i ekonomiska och tekniska ämnen föreslås ske pa samma
sätt som lektorsutbildningen i övrigt. Civilingenjörerna bör anlitas även i fortsättningen,
men det bör av dem krävas praktisk lärarutbildning, kvalificerade
betyg i tjänstens ämnen samt minst tre års yrkesverksamhet. Deras praktiska
lärarutbildningsår bör alltid börja en hösttermin och föregås av en sommarkurs,
eftersom de saknar introduktionskursen i pedagogik in. m. Civilekonomutbildningen
som ämnesutbildning för lektorstjänst bör endast övergångsvis bibehållas.

LUS anser sig endast ofullständigt ha utrett frågan huruvida de i civilingenjörsexamen
och civilekonomexamen ingående ämnena utgör en adekvat utbildning
för lärare i de tekniska resp. ekonomiska ämnena. LUS förutsätter att
detta spörsmål beaktas av den centrala skolmyndigheten och hyser den allmänna
uppfattningen att man i ämnen där universiteten har samma utbildningsresurser
som fackhögskolorna inte i första hand bör vända sig till institutioner
för en klart målinriktad icke-pedagogisk utbildning (s. 348).

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

3.3.1.3 Ämneskombinationer

LUS framhåller att högstadie- och gymnasielärarutbiklningen måste ses i ett
sammanhang när det gäller ämneskombinationer och ämnesstudier (s. 350). De i
studieplanerna (SOU 1965:25) för enskilda ämnen angivna för kunskap erna har
bestämts så, att ämneskombinationerna ej skall göra komplettering av gymnasiekunskaperna
nödvändiga (tablå 37 s. 350).

Huvuddelen av utbildningen skall ske i följande tolv fasta tvåämneskombinationer,
s. k. baskombinationer, som bör utgöra grunden för uppdelningen av lärarkandidaterna
på fasta linjer.

1. Matematik—samhällskunskap

2. Matematik—kemi

3. Matematik—fysik

4. Engelska—svenska

5. Tyska—svenska

6. Tyska—engelska

7. Franska—svenska

8. Franska—engelska

9. Historia—svenska

10. Historia—religionskunskap

11. Historia—samhällskunskap

12. Kemi—biologi

Med dessa tolv kombinationer, var och en kompletterad med ett tredje ämne
(s. 353), kan grundskolans högstadium förses med lärare i alla läroämnen.
Kombinationerna täcker även större delen av undervisningsvolymen i gymnasiet
och fackskolan, men för gymnasiestudiet tillkommer vissa specialkombinationer
(s. 355). Härutöver torde för ett begränsat antal lärare behövas mera fria kombinationer.
De fasta ämneskombinationerna ger bättre möjligheter att förutse
lärarbehov och lärartillgång samt att dimensionera utbildningen.

Ämnena skall inbördes stödja varandra. Detta har lett till att matematik
kommer före fysik och kemi. Biologi föregås alltid av kemi. Svenska ingår aldrig
som första ämne, därför att man inom den hårt pressade ettårsutbildningen i
svenska så långt möjligt skall dra fördel av stödet från kombinationsämnena.
Högst två moderna främmande språk får ingå i en kombination. Tyska och
franska åtföljs aldrig i någon ämneskombination, därför att de utesluter varandra
på grundskolans högstadium. Däremot kan engelska kombineras med
tyska eller franska. Kombinationerna skall ge underlag för lärartjänster och
allmänt underlätta schemaläggning och skolarbetets organisation. I fråga om
högstadiet skall så många lärare som möjligt kunna fungera som klassföreståndare
och därför ha så många timmar som möjligt med sin egen klass.

LUS räknar med följande rekryteringsbehov (avrundat) av ämneslärare för
åren 1970/71—1979/80 (s. 359).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

Grundskolans högstadium ................... 3 600

Fackskola ...................................... 3 300

Gymnasium ....................... 6 900

13S00

Det angivna lärarbehovet har fördelats på de enskilda ämnena på följande
sätt.

Rekryteringsbehovet i enskilda ämnen för olika skolor under perioden 1970/71
—1979/80. Antalet lärare, (tablå 38 s. 359)

Ämne	Grundskolans högstadium	Fackskola	Gymnasium	Summa
Svenska ..........................	500	300	600	1 400
Matematik .......................	600	300	700	1 600
Engelska ........................	500	200	500	1 200
Tyska ...........................	200	200	500	900
Franska ..........................	200	200	500	900
Spanska ..........................	—	—	100	100
Ryska ........................... Allmän språkkunskap, Latin och	—	—	100	100
Grekiska ......................	—	—	100	100
Religionskunskap .................	200	100	200	500
Filosofi ........................	—	—	100	100
Psykologi ...;....................	—	100	100	200
Historia .........................	200	100	400	700
Samhällskunskap ..................	200	100	500	800
Geografi .........................	200	—	—	200
Biologi ..........................	300	100	200	600
Kemi ..............’.............	200	200	300	700
Fysik ............................	300	200	400	900
Naturkunskap I ..................	—	—	200	200
Ekonomiska ämnen ..............	—	300	400	700
Tekniska ämnen ..................	—	900	1 000	1 900
Summa	3 600	3 300	6 900	13 800

Anm. Uppgifterna för grundskolans högstadium avser 60-procentalternativet.

Med ledning av lärarbehovet i de enskilda ämnena har en beräkning gjorts
över fördelningen på olika ämneskombinationer vid en årlig intagning av 2 000
lärarkandidater. Fördelningen framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

Fördelning på olika ämneskombinationer av den årliga intagningen.

(tablå 39 s. 360)

Baskombinationer	Procent	Antal vid en total-intagning av 2 000
Matematik-fysik ................................	13	260
Matematik-samhällskunskap .....................	8	160
Matematik-kemi ................................	5	100
Kemi-biologi ....................................	7	140
Historia-svenska ................................	6	120
Historia-samhällskunskap ........................	5	100
Historia-religionskunskap ........................	4	80
Engelska-svenska ................................	7	140
Tyska-engelska ..................................	6	120
Tyska-svenska ..................................	6	120
Franska-engelska ................................	5	100
Franska-svenska ...............................	6 78	120 1 560
Rena gymnasiekombinationer
Naturkunskap I-kemi/fysik ....................	3	60
Samhällskunskap-företagsekonomi ..............	5	100
Matemalik/fysik-tekniska ämnen................	5	100
Teknologi-tekniska ämnen ......................	9 22	180 440
Summa	100	2 000

Frågan om ämneskombination övningsämne — läroämne (kap. 15 s. 379) hånsköts
till LUS genom tilläggsdirektiven i anledning av riksdagsbeslutet om
grundskolan 1962. LUS framhåller att samma synpunkter som vid sammansättningar
av ämneskombinationer med enbart läroämnen bör vara vägledande
även i fråga om kombination av övningsämne med läroämne (s. 391). En breddning
från ett till två ämnen för övningslärarna skulle förbättra deras möjligheter
till individualisering och elevvård. Den skulle även göra det möjligt att
på ett mera konsekvent sätt låta dessa lärare fungera som klassföreståndare.
Vidare kan timunderlaget för en enämneslärare bli för litet i en liten skolenhet.

Tidsramen för utbildning i övningsämne — läroämne bör bringas i överensstämmelse
med motsvarande för andra ämneskombinationer men detta förutsätter
en översyn av utbildningen i övningsämnena. Kombination av övningsämne
och läroämne skulle underlättas om utbildningen redan från början kunde
inriktas på kombinationen i dess helhet. En från början samordnad studiegång
kunde avslutas med en praktiktermin i skolväsendet.

En allmän översyn av övningslärarutbildningen framstår alltså som nödvändig,
men denna översyn kan inte verkställas nu eftersom de under utredning
varande yrkesämnena också måste beaktas i detta sammanhang. LUS föreslår
emellertid vissa redan nu möjliga dellösningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

Nuvarande hinder i skolstadga och övriga bestämmelser mot en kombination
i ämneslärartjänst i grundskola, fackskola och gymnasium av övningsämne med
läroämne bör undanröjas. Vissa fasta kombinationer bör anges i stadga medan
övriga fastställs från fall till fall av länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen.

Gymnastik är enligt LUS det övningsämne som lättast låter sig kombinera
med läroämne. Fem fasta kombinationer föreslås, nämligen gymnastik-matematik,
gymnastik-fysik, gymnastik-kemi, gymnastik-biologi och gymnastik-samhällskunskap-trafikkunskap.
I motiveringen för dessa kombinationer framhåller LUS
bl. a. följande. De matematisk-naturvetenskapliga ämnena har flera beröringspunkter
med gymnastiklärarutbildningen än de humanistiska och lärarbristen
är särskilt kännbar i matematik, fysik och kemi. Kombinationen gymnastikbiologi
har länge ansetts lämplig främst av det skälet, att gymnastiklärarutbildningen
genom sina starka biologiinslag kan berika även biologilärarutbildningen.
Kombinationen kan också ge kompetens för ämnet ergonomi på gymnasiestadiet.
Även mellan ämnena gymnastik och samhällskunskap finner LUS nära
anknytning. För kombination med samhällskunskap talar också behovet av
trafikundervisning i skolorna.

I kombination med samhällskunskap föreslås en kurs i trafikkunskap omfattande
en månad och förlagd till sommartid före den avslutande lärarhögskoleterminen.
För att det nya läroämnet trafikkunskap skall slå igenom bör
kombination av enbart gymnastik och samhällskunskap inte tillåtas. Förläggning
av kursen i trafikkunskap till sommartid gör det möjligt även för andra
lärare, särskilt klasslärare, att delta i utbildningen.

LUS har inte funnit det realistiskt att ange fasta ämneskombinationer för
musik, teckning samt trä- och metallslöjd men anser att möjligheten att medge
kombination med läroämne allmänt skall finnas.

För fackskolan föreslår LUS vissa speciella kombinationer. Vissa övningslärare
skulle, i enlighet med fackskoleutredningens förslag, beredas tillfälle till
vidareutbildning genom akademiska studier. Fn ettårig akademisk kurs för
sådana lärare, som genomgått treårigt seminarium för huslig utbildning, för
utbildning i konsumentkunskap och jamiljekunskap har utarbetats. Som fasta
ämneskombinationer föreslås hemkunskap-konsumentkunskap-familjekunskap,
textilslöjd-konsumentkunskap-familjekunskap och barnavård-konsumentkunskap-f
amil j ekunskap.

Ämnesstudierna i det läroämne som skall kombineras med ett övningsämne
blir identiska med vad som gäller ämnet i kombination med andra läroämnen.
Lärarhögskoledelen av utbildningen i läroämnet kan minskas till en termin,
emedan utbildningen endast avser ett ämne.

Pedagogikstudierna föreslås omfatta kompletterande kurser konstruerade från
fall till fall. Metodikutbildningen begränsas till enbart det aktuella läroämnet
och koncentreras till terminens början. Praktikutbildningen bör omfatta ett
50-tal auskultationstimmar och ett 10-tal veckotimmars självständig tjänstgöring
i egen klass. Betyg i undervisningsskicklighet ges endast för läroämnet
eftersom betyg över övningslärarutbildningen ges separat.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

Innan erfarenhet vunnits om kombinationernas dragningskraft har LUS ansett
det vara olämpligt att föreslå fixerade årskvoter. Utbildningen i konsument-
och familjekunskap föreslås dock omfatta en årlig utbildning av 20 lärare
i Stockholm och 20 i Göteborg. I denna utbildning måste den praktiska utbildningsterminen
ersättas av en två veckors metodik- och praktikkurs under själva
utbildningsåret. Dessa två praktiska veckors innehåll bör utformas tillsammans
med lärarhögskola.

Slutligen betonas beträffande kombination av övningsämne med läroämne,
att det torde vara av icke ringa betydelse att utbildningen leder till en lärarexamen
av den art lärare i övrigt får efter avslutade lärarhögskolestudier.
Examensbeviset bör utfärdas av lärarhögskolan.

I detta sammanhang vill jag något redogöra för skolöverstyrelsens förslag till
behörighetskrav för vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fackskolan.
Förslaget avser ämnena musik, teckning, gymnastik, konst- och musikhistoria,
hushållsteknik, slöjd (textilslöjd, trä- och metallslöjd), svensk affärskorrespondens,
engelsk affärskorrespondens, stenografi (svensk och utländsk), maskinskrivning,
praktiskt sekreterararbete och kontorsteknik.

Som en allmän bakgrund till förslagen om behörighetskrav förutsätter skolöverstyrelsen
att eu tillfredsställande fortbildning sverksamhet skall kunna komma
till stånd. Överstyrelsen vill dock inte förorda att genomgång av fortbildning,
i vart fall f. n., uppställs som behörighetskrav för ifrågavarande ämnesområden
men framhåller att fortbildning liksom speciell utbildning och praktik utöver
behörighetskraven givetvis kan vara att betrakta som särskild merit för tjänsten.

Behörighetskraven för ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik
och slöjd bör enligt överstyrelsen betraktas som ett provisorium för den närmaste
tiden, eftersom starka skäl talar för att en allmän översyn av nuvarande lärarutbildning
i övningsämnen såsom LUS föreslagit kommer till stånd. I dagens läge
bör möjligheter tas till vara att inom den nuvarande övningslärarutbildningen
beakta det gymnasiala stadiets ändrade krav. I fråga om ordinarie lärartjänst i
ämnena musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik, textilslöjd samt trä- och
metallslöjd föreslår överstyrelsen sålunda med hänvisning till det nämnda, att
nuvarande behörighetskrav för grundskolan blir gällande även för det nya gymnasiet
och fackskolan.

Ämnet konst- och musikhistoria vill överstyrelsen betrakta mera som en ny
undervisningsform än som ett nytt ämne. Ämnet bör inte anges i ämneskombination
för lärartjänst men i generellt stadgande bör föreskrivas, att lärare i teckning
resp. musik i gymnasiet har undervisningsskyldighet även inom ämnet
konst- och musikhistoria. På motsvarande sätt torde böra föreskrivas undervisningsskyldighet
i ämnet teckning, estetisk specialisering resp. musik, estetisk specialisering.

I fråga om ämnena svensk affärskorrespondens och engelsk affärskorrespon4*—
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 1

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

dens i fackskolan finner överstyrelsen med hänsyn till ämnenas uppläggning
enligt läroplanen naturligt att behörighetskraven ansluter till vad som kommer
att gälla för lärare i svenska resp. engelska i fackskolan. Några speciella behörighetskrav
bör enligt överstyrelsens mening sålunda inte uppställas för ifrågavarande
ämnen. De bör i lärartjänst kombineras med resp. språkämne.

För behörighet till ordinarie tjänst vid gymnasium eller fackskola som lärare
i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete föreslår överstyrelsen
förutom sedvanliga krav beträffande hälsotillstånd och undervisningsförmåga
och lärartjänstgöring samma fordringar som gäller vid yrkesskolan.

För behörighet till ordinarie lärartjänst vid gymnasium eller fackskola i stenografi
(svensk och utländsk) förordar överstyrelsen i jämförelse med behörighetskraven
vid handelsgymnasium dels en skärpning eller precisering beträffande
allmänna språkkunskaper och kunnighet i utländsk stenografi, dels en tidsfixering
i fråga om kravet på praktisk erfarenhet från näringsliv eller offentlig förvaltning,
dels ock krav på genomgång av praktisk lärarutbildning.

Överstyrelsen räknar med att det under en första period kan bli svårt att rekrytera
lärare i stenografi i gymnasiet, som utöver svensk stenografi behärskar
alla de tre främmande språkens stenografi. Dispensbefogenheter bör därför föreligga
för tillsättande myndigheter.

3.3.2 Yttranden

3.3.2.1 Högstadiet

Beträffande kravet på förkunskaper framhåller skolöverstyrelsen att
LUS funnit att avlagd studentexamen i princip skall vara tillräcklig men att
propedeutiska kurser och kompletteringsstudier i åtskilliga fall blir nödvändiga
för att ämnesstudierna på universitetsnivå skall kunna starta från samma utgångsläge.
Överstyrelsen betonar vikten av att den förberedande undervisningen
utformas så, att kraven för inträde på inga villkor vare sig formellt eller reellt
höjs över den normala gymnasienivån. Universitetskanslersämbetet föreslår
att behörighetsvillkoren skall vara desamma som för studier vid vederbörande
fakultet över huvud taget. Vidare föreslår ämbetet att generösa regler utformas
för antagning till lärarutbildning av personer som utan att ha formellt tillräckliga
skolmeriter har goda praktiska meriter. Historisk-filosofiska sektionen vid
universitetet i Göteborg yrkar på att universitets- och skolmyndigheter snarast i
samarbete utformar ett fast organiserat men i tillämpningen smidigt kompletteringssystem
som kan tillämpas efter gymnasiestudierna men före universitetsstudierna.
SFS anser att möjligheter bör finnas för elever med fackskola eller
annan utbildning att genom kompletteringsstudier vinna inträde på lärarutbildningslinjer
men kan inte finna att LUS presenterat tillräckligt material för bestämmande
av kompletteringens omfattning. Man måste grundligt undersöka

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1 år 1967

vilken kompetens studierna i de olika ämnena på gymnasiet ger och väga resultatet
av denna undersökning mot en liknande för fackskolan innan man kan
avgöra hur kompletteringar från fackskolan till lärarutbildning skall utformas.

Beträffande utbildningstidens längd kan noteras att skolöverstyrelsen
och universitetskansler sämbetet föreslår en kortare utbildningstid för
gymnasieadjunkter och vänder sig mot den delade ämneslärarutbildningen. Även
statskontoret uttalar tveksamhet beträffande förlängning av utbildningstiden för
gymnasiets ämneslarare, medan åtskilliga andra remissinstanser, i synnerhet universiteten,
betonar att de föreslagna utbildningstiderna måste betraktas som
minimikrav.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att lärarna i en kommun i någon
utsträckning kan vara rörliga mellan stadierna och anför vidare följande.

Genomförs förslaget om två skilda lärarutbildningar — där gymnasieläraren
emellertid är behörig att undervisa i endast två ämnen på högstadiet — kan
man förvänta sig att lokaliseringen av resurserna inte blir den tänkta, dvs. inte
en fördelning på stadier utan en fördelning på mer eller mindre attraktiva orter.
Risken för en anhopning av gymnasieutbildade lärare till högstadier och gymnasier
på mer centralt belägna orter måste bedömas som betydande, särskilt
som tvåämneskombinationer i så vitala ämnen som svenska, moderna språk och
matematik är fullt möjliga även på högstadier med få paralleller. Samtidigt
kan inte bara högstadier utan även gymnasier på mer avlägsna orter beräknas
erhålla enbart lärare med högstadielärarutbildning. Den situationen kan då i rak
motsats till LUS’ syften beräknas uppstå, att medan på centrala orter högstadieundervisning
bestrids av gymnasielärare, kommer på mer avlägset liggande
orter gymnasieundervisning att bestridas av högstadielärare.

Överstyrelsen konstaterar att det för närvarande sker en markerad övergång
av adjunktsbehörig arbetskraft från högstadiet till gymnasiet. Skälen härför är
komplicerade och svårvägbara men överstyrelsen anför som exempel lägre undervisningsskyldighet,
lugnare arbete, förväntningar om större ekonomiskt utbyte.
Överstyrelsen drar den slutsatsen av sina överväganden att samtliga
adjunkter oavsett om de kommer att fullgöra sin lärargärning på grundskolans
högstadium eller inom gymnasiet-fackskolan bör få en i princip gemensam utbildning
av för alla samma längd. Med hänsyn till nödvändigheten av att på
allt sätt söka hushålla med utbildningsresurserna är det angeläget att utbildningstiden
för samtliga adjunkter begränsas till totalt fyra år.

Universitetskanslersämbetet kommer till samma resultat som skolöverstyrelsen
och framhåller att LUS’ förslag strider mot den av LUS intagna principiella
ståndpunkten att söka åstadkomma mindre markerade gränser mellan lärarkategorierna.
Med hänsyn till tidigare refererade synpunkter på ämneslärarnas
arbetsmarknad vill ämbetet hävda det önskvärda i att ämneslärarkåren blir så
enhetlig som möjligt. Högstadie- och gymnasieadjunkternas utbildning bör därför
utformas med tanke på att tjänstgöringen skall kunna fullgöras på båda
stadierna. Samma lärare blir då verksamma i såväl avlämnande som mottagande

Kungl. Maj:ts proposition nr It- år 1967

skola vilket bör vara av stort värde för skolväsendet. Adjunktskåren bör sålunda
utbildas med avsikt att lärarna, så långt det är möjligt, skall kunna tjänstgöra
såväl på grundskolans högstadium som i gymnasiala skolformer och ges
inom en gemensam ram vad gäller både utbildningstidens längd och antalet
ämnen.

Statskontoret har ansett sig böra ta upp frågan om utbildningstidens längd
med hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna. Statskontoret erinrar
om att gymnasieutredningen förordat en ämneslärarutbildning inom ramen
för nu gällande normalstudietid för den teoretiska utbildningen och ansett en
uppdelning av adjunktskåren i två kategorier med skilda utbildningsnivåer obehövlig.
Statskontoret fortsätter:

De motiv som legat till grund för gymnasieutredningens bedömning torde
fortfarande äga giltighet. Enligt statskontorets uppfattning finns det skäl till
tvekan inför en reform som innebär en höjning av de nuvarande utbildningskraven
med hänsyn till de svårigheter som f. n. föreligger för skolans lärarförsörjning.
Om man utgår från att grundskolans utbyggnad får anses ha högsta
prioritet följer därav att man bör undvika sådana åtgärder på lärarutbildningssidan
som kan leda till sämre förutsättningar för grundskolans lärarförsörjning.
Detta kan emellertid bli en tänkbar följd vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag. Konsekvenserna av en kategoriklyvning i enlighet med förslaget
skulle nämligen kunna bli en starkare tillströmning till de längre utbildningslinjerna
än som f. n. kan vara önskvärd. Om man utgår från att grundskolans
utbyggnad har högsta prioritet bör man således enligt statskontorets
uppfattning låta den hittills förutsatta utbildningstiden för adjunkter bli normerande
vid den överarbetning av de sakkunnigas förslag som ämbetsverket finner
påkallad.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser ansluter sig uttryckligen omkring hälften
av länsskolnämnderna och några rektorer till den föreslagna utbildningstiden
för högstadielärare. Några av remissinstanserna har dock ställt sig kritiska
till den föreslagna klyvningen av adjunktskåren i två grupper. Sålunda
anser länssJcolnämnden i Västerbottens län att utbildningen av de båda kategorierna
borde kunna göras radikalt mer samordnad och kongruent än enligt
förslaget. Även länsskolnämnden i Norrbottens län önskar en mer enhetlig
adjunktskår och föreslår att den ämnesteoretiska utbildningstiden för hela
adjunktskåren blir sju terminer, varvid en termin ägnas fördjupningskurs i ett
av ämneskombinationens tre ämnen. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid
Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg finner den föreslagna klyvningen
försvarbar med hänsyn till bl. a. det ökade behovet av högstadielärare
men anser att anordningen medför en sänkt lärarstandard ifråga om ämnesteoretiska
kunskaper.

LUS’ förslag angående utbildningstidens längd för högstadielärare synes i
stort sett accepteras av övriga remissinstanser men ett flertal anser den
föreslagna tiden vara ett minimikrav. Historisk-filosofiska sektionen vid universitetet
i Göteborg betonar sålunda att en förutsättning för ett lyckat utbildnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967 77

resultat på den snävt tilltagna utbildningstiden är att gruppstorleken hålls låg,
15 elever.

SACO betonar att det med hänsyn till skillnaden i fråga om krav på lärarnas
ämnesteoretiska kunskaper är nödvändigt att gymnasielärarutbildningen blir
längre än högstadielärarutbildningen samt anför vidare följande.

Med utredningens förslag garanteras högstadiets lärarförsörjning.^ Genom att
tillträde till högstadie- resp. gymnasielärarutbildningen avgränsas från varandra
med hänsyn till högstadiets resp. gymnasiets lärarbehov, tillförsäkras nämligen
högstadiet en egen lärarkår, vilket inte vore fallet om utbildningen vore densamma
för högstadie- och gymnasielärare. För utredningens förslag talar även
det förhållandet, att den nya skolorganisationen med dess horisontella klyvning
rimligen måste medföra, att lärarna i minskad utsträckning kommer att
utnyttjas samtidigt på det gymnasiala skolstadiet och på grundskolans högstadium.

Även TCO finner de föreslagna utbildningstiderna rimligt avvägda och anser
en specialutbildning för högstadiet nödvändig om man skall fa behalla adjunktskompetenta
lärare där. För en särutbildning av gymnasielärarna talar de speciella
krav på ämneskunskaper som undervisningen på gymnasiestadiet ställer.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter om inte de föreslagna utbildningstiderna
för ämneslärare är för korta, medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser dem vara mycket långa. Förbundet anser det också mindre välbetänkt
att skapa två särskilda ämneslärarkårer. I

I fråga om studietiden för varje ämne uttalar sig flera remissinstanser
för en längre studietid i ämnet svenska. Salunda synes det universitetskanslersämbetet
vara nödvändigt att för ämnet svenska regelmässigt beräknas
tre terminers studier. Historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet
anser att svenska bör få disponera fyra terminer. Det går ändå att hålla den
treåriga tidsramen om nämligen ämnet i examen kombineras med endast ett
annat ämne. Modersmålslärarnas förening föreslår att den ämnesteoretiska utbildningen
i svenska för högstadiet må omfatta tre terminer. Detta kan ske
utan att den totala tiden för utbildningen utökas om utbildningstiden för det
tredje ämnet begränsas till en termin. Enligt föreningens åsikt vore dock med
tanke på svenskämnets omfattning och skolans krav en tvåämneskombination
med fyra terminers utbildning i svenska en bättre lösning.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att det med tanke på den allt centralare
roll ämnet svenska får på högstadiet vore av vikt att det funnes lärare som
kunnat studera detta ämne mer än ett år. Tvåämneskombinationer borde därför
införas på högstadiet.

Universitetskanslersämbetet understryker att en adjunktsutbildning för såväl
högstadiet som de gymnasiala skolformerna måste anordnas så att den kan dels
utgöra grund för en forskarutbildning, dels ge tillräckligt ämnesstoff från två
eller flera i ett skolämne ingående universitetsämnen. Med hänsyn till båda

''78

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

dessa svårigheter förordar ämbetet i princip att ett av skolämnena i grundutbildningen
ges en studietid av tre terminer. Eftersom en lärare bör ha behörighet
att undervisa i tre ämnen på högstadiet bör grundutbildningen i övrigt i
regel omfatta tva terminers studier i ett andra skolämne och en termins studier
i ett tredje, varvid utbildningen i det tredje ämnet skulle ge undervisningsbehörighet
endast på högstadiet. Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag
till ämneskombinationer underkastas förnyad granskning.

Ämbetet framhåller också att det synes onödigt att beträffande enskilda
ämnen halla fast vid det relativt stela schemat med en, två eller tre hela terminer
som måttenhet. En större mjukhet härvidlag innebär icke obetydliga möjligheter
då det gäller att konstruera de nya studieplanerna.

Skolleclarförbundet finner det angeläget att lärarutbildningen konstrueras så
att en eventuell övergång till ett mer sammanhållet högstadium underlättas.
Vidare anser förbundet att frågan om det finska språkets ställning i den framtida
lärarutbildningen inte bör lämnas obeaktad. LUS’ förslag bör kompletteras
med möjligheter för utbildning av finsktalande lärare.

Beträffande den trappstegsformiga utbildningsgången har
några av skolöverstyrelsens remissinstanser anfört kritiska synpunkter. Länsskolnämnden
i Kopparbergs län är sålunda inte övertygad om vinsten i trappstegssystemet.
För den på gymnasium inriktade förefaller värvningen av ämnesstudierna
onödig. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid Hvitfeldtska högre
allmänna läroverket i Göteborg anser att det är en stor fördel för en gymnasielärare
att ha stor bredd på sina kunskaper. Rektor föreslår därför studier i tre
ämnen som avslutas med filosofisk examen och lämnar ämneskompetens för högstadiet.
Den som sedan önskar förvärva gymnasiekompetens har att fördjupa
sina studier i två ämnen. Två andra rektorer anser att det skulle vara till fördel
om de som så önskade kunde i ett sammanhang utbildas för lärartjänstgöring
både på högstadiet och gymnasiet. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid
högre allmänna läroverket i Umeå anser att det borde bli möjligt att tjänstgöra
på högstadiet även om utbildningen i och för sig berättigar till tjänst på gymnasiet.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet hävdar att trappstegsformen
medför patagliga olägenheter vid utbildningen av gymnasielärare främst
inom ämnena religionskunskap och svenska men även inom andra ämnen. Inom
den givna tidsramen skulle i vissa fall en avsevärt högre kvalitet uppnås inom
gymnasielärarutbildningen om denna inte obligatoriskt gjordes trappstegsformad.
Sprakvetenskapliga sektionen vid Lunds universitet anser att möjligheter
bör finnas till såväl trappstegsformad utbildning som direktutbildning.

TCO kan inte frigöra sig från intrycket att en studiegång inriktad mot ettdera
högstadiet eller gymnasiet vid en tidigare tidpunkt än efter två år skulle ha
möjliggjort en för resp. stadium bättre avpassad utbildning. TCO betraktar
därför de framlagda förslagen som dellösningar möjliga att omedelbart

Kungl. May.ts proposition nr Jf år 1967

genomföra i avvaktan på ytterligare åtgärder för att skapa en utbildning som
för alla lärare innebär en effektiv målinriktning och som bygger på samma
grunduppfattning rörande utbildningens inre struktur. TCO anser vidare att
de på olika vägar utbildade lärarna med samma uppgifter på visst stadium
skall vara helt jämställda. För alla kombinationer bör därför finnas utbildningsvägar
både direkt och via vidareutbildning. Det bör således skapas möjligheter
till direktutbildning även för yrkesvalslärartjänster och tjänster i vilka ingår
merkantila ämnen. Yrkesvägledningsämnet liksom de merkantila ämnena skall
även kunna kombineras med övningsämne.

Förslaget om en pedagogisk introduktionskurs tillstyrks av
flertalet remissinstanser i vissa fall med mindre ändringsförslag. Skolöverstyrelsen
betonar vikten av att kursen får en lämplig utformning. Överstyrelsen framhåller
särskilt betydelsen av en grundlig orientering om målsättningen för de
olika skolformerna. Klarare än som framgår av förslaget till studieplan bör den
aktuella utbildningspolitiken behandlas.

Enligt språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet synes introduktionskursen
ta i anspråk en alltför stor del av den korta utbildningstiden. Den
torde kunna reduceras till fyra -f- fyra timmar under vart och ett av de tre
första utbildningsåren. Matematisk-natur vetenskaplig a fakulteterna vid universiteten
i Göteborg och Stockholm förordar att introduktionskursen läggs före
den första terminens början, så att den inte tidsmässigt belastar det först studerade
ämnet, varjämte förstnämnda fakultet föreslår att betyget på kursen
inte inräknas i slutbetyget i pedagogik.

SFS betonar att momentet studieteknik i introduktionskursen bör ges en
starkare ställning än enligt förslaget men tillstyrker eljest att huvuddelen av
den pedagogisk-praktiska utbildningen förläggs efter ämnesstudierna.

Beträffande undervisningen i pedagogik och metodik framhåller
skolöverstyrelsen att den balansering av pedagogik, metodik, praktik och ämnesstudier
som LUS gjort i det hela förefaller god dock med det undantaget att
metodiken inte genomgående fått det utrymme eller den uppmärksamhet som
utbildningens karaktär av yrkesutbildning motiverar. Överstyrelsen betonar
vikten av att lärarens roll som arbetsledare uppmärksammas. Överstyrelsen
finner det angeläget att de sammanfattande seminarier som LUS föreslår utformas
på ett sådant sätt att lärarkandidaterna aktivt deltar i arbetet och
finner en naturlig anknytning mellan sina erfarenheter från klassrumssituationen
och den teoretiska undervisningen i samband med seminarierna. För att
läraren skall kunna umgås på ett naturligt sätt med de hjälpmedel och den
utrustning som finns i skolan är det vidare nödvändigt att hjälpmedelsfrågorna
genomgående förs in som en dimension av undervisningsmetodiken. Flera av
skolöverstyrelsens remissinstanser finner den sjunde terminens program särskilt
hårt ansträngt. Några rektorer anser det sålunda inte realistiskt att lärarkandidaterna
under endast en halv termin — dvs. sedan studierna i psykologi, pedagogik
och metodik är avklarade — skall hinna genomföra undervisningsövningar,
genomgångar och auskultationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Universitetskanslersämbetet understryker värdet av att den studerande under
den ämnesteoretiska delen av utbildningen har kontakt med det arbetsfält på
vilket han senare skall arbeta och tillstyrker därför förslaget om »pedagogiska
strimmor» i utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att vuxenutbildningen i framtiden kommer
att spela en allt väsentligare roll och kräva sin del av lärarkåren. Undervisning
av vuxna ställer särskilda krav på läraren och styrelsen finner det angeläget
att det i utbildningen av högstadie- och gymnasielärare ingår moment av
metodik, pedagogik och eventuellt också praktik med särskild hänsyn till vuxenundervisningens
speciella problematik.

Flera remissinstanser, bl. a. Lärarnas riksförbund, Föreningen lärare i samhällskunskap,
Modersmälslärarnas förening och Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg förordar en ökning
av undervisningen i ämnesmetodik. Språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala
universitet däremot hävdar att de åtta timmarna förberedande ämnesmetodik
borde kunna sänkas till fyra timmar. Vidare anser sektionen att erfarenheter
från utbildningen vid universitetet visar att benämningen metodik kan
vara vilseledande eftersom den av universitetslärare lätt uppfattas som studiemetodik
eller rent av forskningsmetodik. För att undvika missuppfattningar bör
man använda benämningen undervisningsmetodik eller pedagogisk metodik.

Beträffande utformningen av praktiken framhåller skolöverstyrelsen att
det av skoladminstrativa skäl vore enklare om praktiktjänstgöringen kunde
fastställas till hälften av en lärartjänst. Det skulle då på den enskilda praktikskolan
bli lättare att organisera praktiken, eftersom två lärarkandidater med
samma ämneskombination kunde dela på en tjänst.

Universitetskanslersämbetet hoppas på en sådan utformning av den praktiska
utbildningen att den motiverar att så mycket som en åttondedel av hela utbildningstiden
reserveras för densamma. En förutsättning härför torde vara att
handledare utväljs med största omsorg och att endast sådana kommer i fråga
som är väl förtrogna med den nya skolans mål och arbetsformer.

Flertalet remissinstanser tillstyrker LUS’ förslag om en fast studiegång
men betonar samtidigt nödvändigheten av övergångs- och kompletteringsmöjligheter
mellan lärarutbildningslinjer och andra linjer. Skolöverstyrelsen understryker
bestämt nödvändigheten av att en för alla studier fastställd tidsram
inte överskrids, och överstyrelsens remissinstanser tillstyrker i de flesta fall den
klart målinriktade utbildningen med fast studiegång. I några yttranden uttrycks
dock vissa farhågor för nackdelarna med systemet och framförs önskemål om
att det skapades större möjligheter att tillgodose lärarkandidaternas individuella
olikheter. Kur sföre ståndarna för lär arkur sskolorna vid högre allmänna läroverket
i Bromma m. fl. läroverk i Stockholm tror att en hel del studerande, som
skulle vilja bli lärare, skulle, på grund av försörjningsproblem, föredraga en
längre och mindre komprimerad studiegång för att ha möjlighet att ha arbete
vid sidan av studierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

Även universitetskanslersämbetet anser att utbildningen bör vara klart målinriktad
med i princip fast studiegång. Ämbetet uttalar sig emellertid mot införande
av en spärrad intagning till ämneslärarutbildningen. Konsistoriet vid
universitetet i Lund anser att en fast rutin för omhändertagande av underkända
elever är nödvändig och ställer sig av flera skäl avvisande till införandet av
ännu en spärrad utbildningsväg. Ett av dessa skäl är svårigheterna att finna
ett lämpligt urvalssystem. Lärarutbildningslinjerna torde komma att attrahera
studerande med höga betyg oavsett yrkesinriktning, vilket skulle kunna medföra
att sökande med i och för sig goda betyg och direkt inriktning på läraryrket
skulle ställas utanför. Konsistoriet finner att frånvaron av en adekvat urvalsmetod
är ett tungt vägande skäl för att avstå från spärr och i stället låta de
studerandes intresseinriktning fälla utslaget. Konsistoriet delar LUS’ förslag om
en fixerad studieordning, men anser att ett sådant system går att genomföra
även med fritt tillträde till lärarutbildningslinje. Konsistoriet finner det ohållbart
att i ett och samma ämne ha parallella utbildningsvägar av vilka den ena
privilegieras på den andras bekostnad. Vidare motsätter sig konsistoriet uppfattningen
att alla som intagits på lärarutbildningslinje automatiskt skall beredas
plats i ämne främst av laborativ karaktär där intagningen är begränsad.
Fördelningen av studieplatserna i sådana ämnen måste enligt konsistoriets mening
ske efter prövning av individuella meriter och oavsett studielinje. Konsistoriet
betraktar det som en mycket viktig princip att onödiga hinder inte reses
mot byte av studieinriktning för de studerande, om de upptäcker att de inte
lämpar sig för den utbildningsväg de valt eller om de ändrar intresseinriktning.
Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg samt Hermods
korrespondensinstitut hyser samma uppfattning i fråga om byte av studieväg.
Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet vill att möjlighet
skall skapas för deltidsarbetande att vinna utbildning för lärarbanan. Samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Lunds universitet ställer sig avvisande till tanken
på spärrad lärarutbildningslinje dels med hänsyn till osäkerheten i på betyg och
prov grundade prognoser rörande fullföljandet av ämnesteoretiska studier och
rörande framtida lärarskicklighet, dels på grund av de återverkningar en spärr
skulle få på rekryteringen till fria utbildningslinjer vid universiteten. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Göteborgs universitet pekar på den
komplicerade situation, som uppstår efter de två första åren, då valet mellan
utbildning till högstadie- och gymnasielärare skall ske och anför.

De studerande har här icke fritt val, eftersom antalet platser från början är
fixerat. Dessutom skall val ske på högstadielinjerna av ämne för tredje året
och i vissa fall val mellan olika gymnasielinjer. Det är givetvis önskvärt, att de
studerandes önskemål såvitt möjligt beaktas, då annars en studerande kan bli
hänvisad att läsa ett ämne, för vilket han saknar intresse eller fallenhet. Då
önskemålen kan variera från universitet till universitet, finner fakulteten det
önskvärt, att uppdelningen sker centralt för riket.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Stockholm finner
konstruktionen med särskilda lärarutbildningslinjer vilka de studerande
skulle pressas igenom på tidtabellstider och dirigeras ut i skolorna enligt rullande
prognoser helt verklighetsfrämmande och motbjudande. Det bör enligt fakultetens
mening beaktas att de studerande av olika skäl kan tvingas avbryta sina
studier under längre eller kortare perioder. Fakulteten pekar på risken att
läraryrkets bristande attraktivitet i förening med de starkt frihetsinskränkande
inslagen i de fasta studiegångarna kan komma att göra lärarutbildningslinjerna
betydligt mindre attraktiva än vad LUS föreställer sig. Konsistoriet vid Umeå
universitet betonar att studiegången inte bör bindas fastare än vad som oundgängligen
krävs för att kraven på en ändamålsenlig utbildning skall kunna tillgodoses.
Universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning framhåller
att LUS’ antagande rörande effekten av en fast studiegång och en ökning
av den schemabundna undervisningen synes alltför dåligt underbyggt. Det finns
starka skäl att avvakta empiriska data i fråga om examinationsfrekvens och
studiebortfall innan man alltför hårt binder sig för en utbildningsform med
mycket schemabunden undervisning. Det synes föreligga en viss risk för att
det av LUS föreslagna systemet med strängt fixerad studiegång och studietid
skulle kunna verka i konservativ riktning och leda till eu viss tröghet i den
ämnesteoretiska utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att LUS’ förslag innebär att de studerande
tidigare än enligt nu gällande system måste bestämma sig för att bli
lärare. Därför kommer risken för felval i ena eller andra riktningen att öka. Då
mycket av ämnesstoffet kommer att vara gemensamt för lärarutbildning och
annan akademisk utbildning behöver kompletteringarna inte bli särskilt omfattande,
och fasta former för komplettering bör anordnas inom universiteten
och lärarhögskolorna. I möjligaste mån bör dock felval undvikas, och här kommer
ökade krav att ställas på yrkesvägledningen i dess uppgift att förbereda de
studerande inför yrkesvalet.

SA CO tillstyrker att utbildningsgången för högstadie- och gymnasielärare görs
fastare i den meningen, att de ämnen som kan ingå i olika kombinationer skall
läsas i en viss följd. Fördelarna härav uppväger enligt SACO den inskränkning
i valfriheten, som blir ett ofrånkomligt resultat.

TCO anser det nödvändigt att fasta studiegångar inrättas för ämneslärarutbildningen,
om man skall kunna göra utbildningen målinriktad och om man
skall kunna hålla tidsramarna.

SFS uttalar sig för en fri intagning till ämneslärarutbildning på grund av
osäkerheten i prognoserna för det framtida behovet av lärare. I yttrandet framhålls
vidare att de studerande måste ha frihet att kunna byta studieinriktning
utan alltför stora kompletteringar. För att trygga lärarförsörjningen måste en
friktionsfri övergång till lärarutbildningslinjerna skapas, varvid de studerande
skall kunna tillgodoräkna sig ämnesteoretiska studier för annan akademisk

examen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

Målsmännens riksförbund beklagar att den fasta studiegången innebär en
spärr och understryker vikten av att tillräckligt många tas in i den fasta studiegången
med tanke på att en del studerande avbryter utbildningen för att ägna
sig åt annan verksamhet.

3.S.2.2 Det gymnasiala stadiet

LUS’ förslag beträffande utbildningstidens längd för gymnasielärare
har, som tidigare anförts (3.3.2.1), inte accepterats av skolöverstyrelsen, universitetskanslerämbetet
och statskontoret. Det godtas inte heller av rektorsämbetet
vid tekniska högskolan i Stockholm. I fråga om överstyrelsens remissinstanser
tillstyrks emellertid förslaget uttryckligen av nära hälften av länsskolnämnderna
och ett par rektorer. I övrigt tillstyrks förslaget a v bl.a. språkvetenskapliga sektionen
vid universitetet i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds
universitet, som kraftigt understryker vikten av det fjärde ämnesteoretiska studieåret,
historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms universitet, SACO, Universitetslärarförbundet,
Skolledarförbundet, TCO, Statstjänstemännens riksförbund, SAF och Sveriges
industriförbund, Geografilärarnas riksförening, Kristendomslärarnas förening,
Modersmålslärarnas förening och Folkpartiets ungdomsförbund. Flera av nyssnämnda
instanser, i synnerhet universiteten, betonar att en fyraårig ämnesteoretisk
utbildning måste betraktas som minimikrav. De instanser som uttalat sig
rörande ämnesvidden tillstyrker vad LUS föreslagit i detta hänseende.

Skolöverstyrelsen understryker att om LUS’ förslag accepteras innebär detta
också ett accepterande av förlängd normalstudietid. Ett återställande av den
faktiska studietiden till nu gällande normalstudietid kan enligt överstyrelsens
uppfattning inte betraktas som en standardsänkning. I en situation där dels lärarbrist
råder, dels universitets och högskolors utbildningsresurser är starkt ansträngda
måste varje rationaliseringssträvande inte bara ta sig kvalitativa uttryck
utan även leda till större faktiskt utbyte per tidsenhet. Detta kan ske
endast genom att utbildningstiden blir kortare än enligt förslaget. Det formella
kravet på behörighet för ämneslärartjänst på gymnasiet är nu minst två betyg i
de ämnen som ingår i tjänsten. Av LUS’ specialundersökning framgår att mer än
80 % av undervisningen på gymnasiet handhas av lärare med två betyg i ämnet.
Höjs kraven till tre betyg sjunker behörighetstalet till ca 40 %. Höjs behörighetskravet
till den nivå enligt vilken LUS konstruerat sitt förslag skulle alltså
mer än hälften av de nuvarande gymnasielärarna inte vara behöriga.

Den nyutbildade läraren kommer att vara yrkesverksam under lång tid, 40 år
eller mera. Det stoff grundutbildningen gett kommer i många ämnen inte bara
att vara förnyat utan i vissa fall radikalt förändrat även avsevärd tid före slutet
av yrkesverksamheten. Lärarens fortbildning blir därför alltmer betydelsefull,
och när man talar om tiden för en lärares utbildning bör man enligt överstyrelsens
mening ta hänsyn till såväl grundutbildningen som fortbildningen. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

till utbildningens användbarhet och utnyttjandet av utbildningsresurserna får
grundutbildningen inte ta för mycket tid i anspråk. Det kan i och för sig ifrågasättas
om det är rationellt med en för alla ämneskombinationer enhetlig utbildningstid.
Med hänsyn bl. a. till svårigheten att från ämne till ämne och från tid till
annan avväga vad som i fråga om utbildningstid kunde vara befogat eller inte
understryker överstyrelsen nödvändigheten av att en för alla studier gemensam
fastställd studietidsram inte överskrids. Denna bör ligga så nära den nuvarande
normalstudietiden som möjligt. Den utbildning som den nuvarande filosofie
magisterexamen ger har i allmänhet ansetts vara kunskapsmässigt tillräcklig.
Kritiken mot den nuvarande lärarutbildningen har framför allt avsett den praktiska
lärarutbildningen, inte den ämnesmässiga grundutbildningen. Överstyrelsen
fortsätter.

Ett alternativ till den av de sakkunniga föreslagna utbildningen bör av hänsyn
till högstadiet i varje fall i vissa kombinationer omfatta tre undervisningsämnen.
På de mindre högstadierna ger de samhällsorienterande och naturorienterande
ämnena så litet underlag för lärartjänster att det uppstår svårigheter att placera
lärare i dessa ämnen. Dessutom tillkommer att dessa lärare blir mindre användbara
som klassföreståndare. En tänkbar lösning är att utbildningen organiseras så, att
två ämnen ges en längre utbildningstid och att läraren vid gymnasietjänstgöring undervisar
i dessa. Ett tredje ämne får en kortare utbildningstid med inriktning på
att ämnet skall utnyttjas huvudsakligen vid högstadieundervisningen. Vid en lämpligt
vald ämneskombination blir det tredje ämnet vid gymnasieundervisningen
värdefullt som stödämne.

Den av de sakkunniga föreslagna teoretiska utbildningen för högstadiet kan
i överensstämmelse med det föreslagna poängsystemet betecknas 40 + 40 -(- 40,
gymnasielärarutbildningen 80 + 80. Det av överstyrelsen tänkta alternativet kan
i överensstämmelse härmed betecknas med poängtalen 60 + 40 + 20.1 varje ämne
skulle enligt överstyrelsens här framlagda förslag studierna organiseras trappstegsvis
med två avgångsetapper, efter 20 och 40 poäng. Av ämnena skulle de två om
60 och 40 poäng utnyttjas vid undervisningen på båda stadierna, medan det tredje
om 20 poäng som nämnts skulle inriktas huvudsakligen för undervisning på högstadiet.
I utbildningssystemet 60 + 40 + 20 kan med vissa reservationer de av de
sakkunniga föreslagna baskombinationerna användas. I en utbildning som avser
att ge kompetens för båda stadierna måste emellertid vissa förändringar av dessa
vidtas. Bl.a. måste en kombination finnas som innefattar tre samhällsvetenskapliga
ämnen. En kombination bör också finnas som ger möjlighet till undervisning
i ämnet teknisk orientering på högstadiet.

Överstyrelsen ger också exempel som visar kompletteringar av ämneskombinationerna.
Överstyrelsen framhåller emellertid att den angivna lösningen inte är
helt tillfredsställande och anför olika svårigheter som möter ett realiserande av
förslaget samt betonar att svårigheterna skulle vara lättare att övervinna om
större kongruens förelåg mellan ämnena på högstadium och gymnasium. För
högstadiet kan emellertid förutses förändringar som inte styrs av lärarutbildningsskäl
men som kan medverka till en enklare konstruktion av en för högstadiet och
gymnasiet gemensam lärarutbildning.

Universitetskansler sämbetet har såsom tidigare refererats tagit ställning för en

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

utbildningsmässigt enhetlig adjunktskår. Ämbetet framhåller nu att en längre
studietid för gymnasiestadiet medför betydande kostnadsökning. Vidare innebär
en förlängning av utbildningstiden troligen en minskad lärarbenägenhet. En lång
utbildning måste vägas mot kravet att snabbt tillföra arbetsmarknaden nyutbildade
lärare i en situation som präglas av stor efterfrågan på denna kategori. På
grund av att ämnesstoffet ständigt förnyas och nya pedagogiska metoder vinner
insteg måste en lärare ständigt förnya sina kunskaper och ompröva sina undervisningsmetoder.
Detta måste ske genom fortbildning. Ämbetet hävdar därför att
grundutbildningen bör vara kort och att den måste kompletteras genom en fortlöpande
organiserad fortbildning. I likhet med skolöverstyrelsen förordar ämbetet
sålunda en treårig ämnesteoretisk utbildning jämte ett års studier vid lärarhögskola.

I sitt yttrande till universitetskanslersämbetet understryker rektorsämbetet
vid tekniska högskolan i Stockholm svårigheten att bjuda ett konkurrenskraftigt
alternativ till en i princip fyraårig utbildningsgång för civilingenjörer med mycket
goda lönevillkor inom industrin efter avslutade studier vilket utgör en effektiv
varningssignal mot alltför långa studietider för blivande lärare i tekniska ämnen.
Rektorsämbetet påyrkar mycket bestämt att ämnesutbildningen för samtliga
kategorier lärare som medtar tekniska ämnen i sin examen blir treårig. Denna
utbildningstid har visat sig väl avvägd i den nuvarande tekniska magisterutbildningen
och det synes inte finnas anledning att förlänga den. Rektorssämbetet
accepterar därjämte en praktisk-pedagogisk utbildningstid om tillsammans
ytterligare två terminer och finner det oundvikligt att resa krav på genomgång
av sex månaders ingenjörspraktik vid något industriföretag utöver tidigare
praktikverksamhet före eller under ämnesutbildningstiden för blivande lärare i
teknologi samt maskintekniska resp. byggtekniska ämnen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet understryker vikten
av att de blivande gymnasieadjunkternas studier i minst ett av de i examen
ingående ämnena når upp till en nivå som motsvarar nuvarande trebetygsnivå.

Yrkesutbildningsberedningen förutsätter att vid den slutliga utformningen av
den kommande utbildningen av lärare i läroämnen även yrkesskolans speciella
behov skall bli tillgodosedda och beredningens synpunkter beaktade.

SACO erinrar om att samhällsvetenskaplig examen numera kan ges ett innehåll
som i huvudsak överensstämmer med civilekonomexamen. Därför bör även pol.
mag.-examen under en övergångstid vara en alternativ meriteringsväg för adjunkts-
och lektorstjänster. Dispens bör i olika avseenden lämnas på lika villkor
för de två utbildningskategorierna.

Flertalet av de instanser som närmare uttalat sig om utbildningen av lärare
i tekniska ämnen har riktat stark kritik mot LUS’ förslag i detta hänseende.
I yttrandena påyrkas genomgående översyn av LUS’ förslag.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att även för ekonomiska och
tekniska ämnen en utbildning kommer till stånd som planmässigt inriktas på

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

lärarverksamhet. F. n. synes universiteten inte vara särskilt väl utrustade
för en sådan utbildning. Det torde därför vara ändamålsenligt att i väsentligt
större utsträckning än LUS tänkt sig förlägga den ämnesteoretiska delen
av ifrågavarande utbildning till fackhögskolor. Även om den tekniska linjen i
det nya gymnasiet blir mindre starkt specialiserad än den utbildning som den
avses ersätta är det dock alltjämt fråga om en tämligen kvalificerad yrkesutbildning.
Höga krav måste då alltjämt ställas på att gymnasieundervisningen
skall vara realistisk och präglad av verklighetstrogna tekniska tillämpningar.
Överstyrelsen är inte övertygad om att den av LUS föreslagna utbildningen av
lärare i tekniska ämnen i sin ännu oprövade form ger de blivande lärarna i dessa
ämnen tillräckligt mycket av praktisk teknisk erfarenhet för att angivna villkor
skall uppfyllas. I avvaktan på fortsatt bearbetning av LUS’ förslag finner överstyrelsen
det nödvändigt att lärare för de tekniska och ekonomiska ämnena i
årskurs 3 och i fackskolan tills vidare alltjämt rekryteras även på den väg som
hittills varit den dominerande, dvs. via civilingenjörs- och civilekonomexamen.

Överstyrelsen finner det också angeläget att studieplanerna för de tekniska
ämnena inom den av LUS föreslagna studievägen blir föremål för en genomgripande
revision i samband med den överarbetning av studieplanerna som
överstyrelsen förutsätter kommer att ske. I samband med denna översyn bör
också den föreslagna utbildningen för lärare i teknologi överses. Beträffande
lärarutbildningen för fjärde årskursen på gymnasiets tekniska linje betonar överstyrelsen
bl. a. att lärarna i kemitekniska ämnen måste ha kunskaper i apparatteknik
och kemisk teknologi samt erforderlig praktik och att sådana lärare
därför bör rekryteras huvudsakligen från teknisk högskola.

Vniv er sitets kanslersämbetet finner den kritik som riktats från de tekniska
högskolornas sida mot LUS’ förslag till utbildningsplaner i de tekniska ämnena
i många avseenden berättigad och anser den nuvarande tekniska magisterutbildningen
mer ändamålsenlig än den utbildning som LUS förordar.

Kanslersämbetet förordar bl. a. med hänvisning till yttrandet från rektorsämbetet
vid tekniska högskolan i Stockholm att LUS’ förslag i vad avser den
ämnesteoretiska utbildningen av lärare i tekniska ämnen blir föremål för översyn.
Därvid bör beaktas att nuvarande och planerad treårig teknisk magisterutbildning
efter erforderlig revision av utbildnings- och studieplaner kan ligga
till grund för sådan utbildning.

Den tekniska magisterutbildningen bör i princip förläggas till de tekniska
högskolorna varvid dock undantag kan göras för Uppsala där teknisk magisterutbildning
skall påbörjas 1967. Den regionala utbildningen i Linköping och
Örebro bör tills vidare vara knuten till tekniska högskolan i Stockholm för att
beträffande Örebro senare kunna anknytas till universitetet i Uppsala.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm avvisar mycket bestämt
splittringen på både universitet och tekniska högskolor av ämnesutbildningen
för lärare i tekniska ämnen. De tekniska högskolorna har goda resurser för utbildning
i matematik, fysik, mekanik och hållfasthetslära och det enda rimliga

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jp år 1967

vore att koncentrera utbildningen av ifrågavarande lärare till de tekniska högskolorna.
Endast där kan den nödvändiga integrationen av olika aktuella ämnesdelar
ske på allvar. Blivande lärare i tekniska ämnen bör i största möjliga
utsträckning vistas i den miljö — teknisk fakultet — där de studerande utbildas
för anställning i industrin. Endast därigenom får de blivande lärarna sin inriktning
markerad på ett ändamålsenligt och förnuftigt sätt. Lärarna vid en
teknisk fakultet har också en betydande erfarenhet av samarbetet mellan tekniska
gymnasieenheter och teknisk högskola. Rektorsämbetet förordar att all
gymnasielärarutbildning skall bygga på det treåriga gymnasiets grund samt att
utbildningen av adjunkter som medtar tekniska ämnen i sin examen skall vara
fyraårig, varav tre års ämnesutbildning och ett års praktisk-pedagogisk utbildning,
dock att för lärarbehörighet i teknologi skall krävas sex månaders praktik.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg framhåller att
den föreslagna lärarutbildningen i tekniska tillämpningsämnen inte torde ge tillräckliga
ämnesteoretiska kunskaper och ej heller tillräcklig praktisk ingenjörserfarenhet
samt att lärarutbildningen i grundläggande tekniska ämnen inte torde
ge tillfredsställande kunskapsomfång. Rektorsämbetet hänvisar till utlåtande
av högskolans tekniska fakultet i vilket det betonas att utbildningen i fråga om
ämneskunskaper innebär t. o. m. ytterligare försämring i jämförelse med den nu
bedrivna teknologie magisterutbildningen. Fakulteten pekar också på den uppenbara
risken för ett negativt urval av studenter till speciella lärarlinjer på tekniska
högskolor. En student som avser att studera på teknisk högskola söker
i första hand till en normal civilingenjörslinje där han får en utbildning som berättigar
till såväl ingenjörsyrket som läraryrket och endast i sista hand till en
lärarutbildningslinje som endast meriterar till lärartjänster på adjunktsnivå.
Fakulteten anser att lärarna i tillämpade tekniska ämnen som huvudregel bör
vara civilingenjörer med praktisk erfarenhet i ingenjörsyrket. I de grundläggande
tekniska ämnena bör man kunna acceptera en speciell lärarutbildning
enligt LUS’ modell men med en väsentligt förstärkt utbildning i fackämnena.

Enligt SACOis uppfattning kan en utbildning enligt LUS’ förslag måhända
skapas för lärare i de grundläggande tekniska ämnena men i de tillämpade
tekniska ämnena där undervisningen börjar i gymnasiets tredje årskurs och slutförs
under det fjärde året måste man som hittills ha lärare med en grundlig
fackmässig ingenjörsutbildning och med god praktisk erfarenhet av ingenjörsyrket.
Mot LUS’ förslag beräffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen
för gymnasiets tre första årskurser och för fackskola invänder SACO att den
praktisk-tekniska verksamheten är otillräcklig och ämnesbildningen alltför begränsad
samt att utbildning helt saknas i vissa tekniska tillämpningsämnen.
SACO förordar en närmare utredning om lärarutbildningen i tekniska ämnen.

Universitetslärarförbundet hävdar att den föreslagna ämneslärarutbildningen
i de tekniska tillämpningsämnena och vissa ekonomiska ämnen ger en alltför
begränsad ämnesutbildning och otillräcklig fackmässig utbildning. För lärare
i grundläggande tekniska och ekonomiska ämnen kan förbundet dock acceptera
en utbildning enligt LUS’ förslag förutsatt att fackämnesstudierna utökas.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

TCO ifrågasätter om den föreslagna studiegången för gymnasieadjunkter i
tekniska och ekonomiska ämnen ger tillräckligt arbetslivsnära ämneskunskaper
för att möjliggöra fullgod undervisning i målinriktade lärokurser på detta
stadium. En skärpning av kraven på praktik till att omfatta även förvärvsverksamhet
med viss minimikvalitet och viss tidsomfattning bör övervägas och
accepteras, även om detta skulle leda till någon förlängning av den totala utbildningstiden.

SFS anser att LUS’ förslag av allt att döma kan accepteras beträffande de
grundläggande tekniska ämnena. I de direkt tillämpade tekniska ämnena i vilka
undervisningen påbörjas i det nya tekniska gymnasiets tredje årskurs och fullföljs
under det avslutande fjärde gymnasieåret är det nödvändigt att i största
möjliga utsträckning engagera lärare med grundlig fackmässig utbildning och
med god praktisk erfarenhet av ingenjörsyrket. LUS’ förslag beträffande lärarutbildningen
i de tekniska ämnena är inte tillfredsställande utan en förnyad utredning
är nödvändig varvid även möjligheten till en samordning med teknologie
magisterutbildningen ingående bör prövas.

SAF och Sveriges industrijörbund finner den föreslagna lärarutbildningen i de
tekniska och ekonomiska ämnena på gymnasiets yrkesförberedande linjer samt
vid fackskolan ej tillräckligt genomarbetade. Ytterligare utredning erfordras
varvid näringslivet och andra intressenter utanför skolan bör få medverka. Enligt
organisationernas uppfattning kan »vanliga» lärare i kemi inte anses kompetenta
att meddela undervisning jämväl i kemitekniska ämnen. Kompletterande
utredning bör verkställas beträffande lärarutbildningen för de kemitekniska
ämnena.

Svenska teknologföreningen betonar att eftersom de tekniskt-gymnasiala linjerna
har en klar yrkesinriktning måste även lärarutbildningens innehåll ha
samma klara inriktning. Förslagen rörande lärarutbildningen i tekniska ämnen
är enligt föreningens mening summariskt presenterade och motiverade och
betydande luckor kan påvisas i förslagen till utbildningsplaner. Föreningen påyrkar
att lärarutbildningen för gymnasiets och fackskolans tekniska linjer görs
till föremål för ny utredning varvid även företrädare för näringslivet, lärare i
tekniska läroämnen och yrkesverksamma ingenjörer bör anlitas som utredningsmän
och experter.

Förnyad utredning om utbildningen av lärare i tekniska ämnen krävs också
av Högerns ungdomsförbund, medan Centerns ungdomsförbund med tillfredsställelse
hälsar förslaget om reguljär lärarutbildning i ekonomiska och tekniska
läroämnen och att denna utbildning så långt möjligt parallellställs med övrig
ämneslärarutbildning.

Den kritik mot LUS’ förslag beträffande lärarutbildningen i tekniska ämnen
som uttalas i remissyttrandena sägs av flera instanser också avse förslaget om
lärarutbildning i ekonomiska ämnen. I dessa ämnen föreligger samma
krav på målinriktad yrkesutbildning vid gymnasierna varför även här under -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 4 år 1967

visningen bör bedrivas av lärare med teoretisk och praktisk erfarenhet av den
verksamhet för vilken gymnasiets och fackskolans elever utbildas.

TJniversitetskanslersämbetet finner att förslaget om en femårig utbildning för
gymnasieadjunkter i ekonomiska ämnen bjärt belyser nödvändigheten av att
avpassa utbildningstidens längd också med hänsyn till konkurrerande arbetsmarknader.
Civilekonomutbildningens attraktionskraft och bristen på personer
med högre företagsekonomisk utbildning måste nämligen försvåra rekryteringen
av lärare i ekonomiska ämnen. Med en alltjämt treårig civilekonomutbildning
måste en femårig adjunktsutbildnings attraktionskraft betecknas som i varje
fall osäker. En arbetsgivare kan också komma att föredra en adjunktsutbildad
med fyra terminers studier i företagsekonomi framför en civilekonom med normalt
tre terminers studier i samma ämne varför det eventuella tillskottet för
skolan av lärare utbildade på denna väg kan komma att kraftigt reduceras.
Problemen kommer säkerligen att kvarstå under lång tid framöver. Ämbetet
kan därför inte dela LUS’ uppfattning att det inte finns »skäl att mer än övergångsvis
bibehålla nuvarande civilekonomutbildning som ämnesutbildning för
lektorstjänst».

Fakulteten vid handelshögskolan i Göteborg framhåller att ämnet företagsekonomi
är det centrala av de fem ekonomiska ämnena i gymnasiets och fackskolans
undervisningsplaner. Fakulteten påpekar vidare att LUS ställer »universitetens
ekonomiska fakulteter» i motsats till »civilekonomutbildningen».
Benämningen ekonomisk fakultet infördes i Sverige när en sådan 1961 inrättades
vid Lunds universitet. Den uppfattades närmast som en i universitetet inbyggd
handelshögskola då den skulle bedriva civilekonomutbildning och har
samma inträdesspärr etc. Fakulteten anför vidare.

Personalbristen i ämnet företagsekonomi har gjort att undervisningen och
studieplanen för de filosofiska examina (i vad avser ämnet företagsekonomi)
måst utformas med utgångspunkt från de resurser som civilekonomutbildningen
kunde undvara för detta ändamål. Uppsala universitet har i den även där inrättade
samhällsvetenskapliga fakulteten ingen civilekonomutbildning och därför
endast en professur i ämnet företagsekonomi, medan för civilekonomutbildningen
vid handelshögskolorna och vid fakulteten i Lund finns i varje fall minst
3 eller 4 professurer som specialiserat sig på de fyra ämnesdelar, som enligt studieplanen
utgöra alternativ fr. o. in. 3-betygsnivån. Vid Göteborgs universitet
finns ingen professur i företagsekonomi utan fungerar en av handelshögskolans
professorer som ämnesföreståndare och examinator och anlitas flera av handelshögskolans
övriga lärare och andra mot timarvoden. Just nu pågår en utredning
med syfte att undersöka huruvida fr. o. in. nästa studieår universitetets undervisning
i företagsekonomi skall kunna överföras i handelshögskolans regi. Undervisningen
i företagsekonomi vid Stockholms och Umeå universitet försvåras av det
förhållandet att det vid vardera universitetet finns en professur men att man
ännu ej lyckats förvärva kompetent innehavare.

Med hänsyn till det anförda finner fakulteten LUS’ förslag orealistiska, då de
utgår från att universiteten redan nu för den ifrågasatta utbildningen av lärare
i företagsekonomi skulle förfoga över samma utbildningsresurser som fackhög -

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

skolorna. Fakulteten finner det erforderligt att lärarutbildningen i ekonomiska
ämnen blir föremål för en kompletterande utredning.

Förnyad utredning rörande utbildningen i ekonomiska ämnen förordas också
av Universitetslärarförbundet samt SAF och Sveriges industriförbund.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anför att det f. n inte
synes föreligga några stora skillnader mellan olika lärosäten eller mellan
olika examenstyper beträffande innehållet i och omfattningen av akademiska betyg
i ämnet företagsekonomi, i varje fall på tvåbetygsnivån. Civilekonomutbildningen
kan emellertid i framtiden komma att förändras i en riktning som gör den
mindre väl lämpad som lärarutbildning. Det är då önskvärt att möjlighet hålls
öppen för civilekonomer att efter erforderlig kompletteringsutbildning övergå
till lärarbanan. Skolväsendet kan ha nytta av civilekonomutbildningen som rekryteringsbas,
och bland civilekonomerna finns personer som torde ha stor lust
och fallenhet för lärartjänst. Vid handelshögskolan i Stockholm tyder det stora
antalet förfrågningar på ett betydande intresse för lärartjänst.

Beträffande lektorsutbildningen framhåller skolöverstyrelsen att den
föreslagna mellanexamen på lång sikt kan tillföra gymnasiet ny arbetskraft men
att effekten av den nya utbildningen ger utslag i gymnasierna först efter ett par
decennier. En satsning på ökad forskarutbildning kommer nämligen att leda till
en »feed-back»-effekt. Behovet av forskarhandledare vid universiteten blir
mycket stort och det tillskott av utbildade forskare som kommer från de nya
forskarexamina kommer sålunda under de första årtiondena att i stor utsträckning
konsumeras av universiteten. Därtill kommer att den föreslagna mellanexamen
för forskare enligt direktiven till forskarutredningen inte skall tillgodose
enbart skolans behov. Man måste realistiskt räkna med att marginalerna för
skolväsendet inte kan bli särskilt stora.

Universitetskansler sämbetet understryker att lektorn-huvudläraren intar en
nyckelposition i en skola. Det är angeläget att tillförsäkra skolan lektorer som
så långt möjligt uppfyller de krav som måste ställas på en huvudlärare. Ämbetet
finner sig icke nu kunna ta slutgiltig ställning till den föreslagna mellanexamen
och dess konstruktion, och frågan om tvåårsutbildningens avslutning med formell
examen är svår att avgöra innan mellanexamens utformning kan bedömas. Ämbetet
kan emellertid inte rekommendera ett obligatorium om detta leder till en
förlängning av tiden för dem som redan från början är klart inriktade på fullständig
forskarutbildning. Om en redovisning efter halva etappen ej innebär någon
tidsförlust och en mellanexamen bidrar till att ge stadga åt studierna kan ämbetet
dock godta ett sådant obligatorium. Ämbetet finner det emellertid orealistiskt
att räkna med mellanexamen som enda meriteringsväg till lektorstjänster vid
gymnasierna. På grund av dels forskningens expansion, dels den kraftigt ökade
tillströmningen av studerande kommer universiteten och högskolorna själva att
ha behov av en stor del av dem som genomgår forskarutbildning.

1963 års forskarutredning framhåller att den fyraåriga gymnasieadjunktsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr k är 1967

bildningen enligt LUS’ förslag synes med vissa undantag ge en god grund för
forskarutbildning. I vissa ämnen blir komplettering av grundkunskaperna erforderlig.
Utredningen anför vidare.

I de ämnen som utgör nybörjarämnen på gymnasiet blir kompletteringsstudier
sannolikt oundvikliga. I fråga om de sammansatta ämnena är situationen mer
komplicerad. I några av dem har forskarutredningen efter samråd med LUS
funnit sig kunna acceptera gymnasieadjunktskompetensen som bas för forskarutbildning.
Detta gäller sålunda ämnena samhällskunskap och svenska med avseende
på forskarutbildning i statskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi
resp. nordiska språk och litteraturhistoria. Skälet härtill är, att det i gymnasieadjunktsutbildningen
i dessa ämnen förekommer en valfri, alternativ fördjupningskurs
i något av de nämnda examensämnena. Denna fördjupningskurs
ger betydande utrymme för studier av trebetygsmässig karaktär. Så är däremot
ej fallet i ämnena biologi och religionskunskap. För att uppnå den nödvändiga
ämnesbredden i studierna har man där måst avstå från fördjupningskurser..

Forskarutredningen betonar att kompletteringen av kunskaperna i grundexamen
måste äga rum före tillträdet till forskarutbildningen. En förutsättning
för att kompletteringsstudierna skall kunna begränsas till omfattningen är att
den ämnesteoretiska studiegången i gymnasieadjunktsutbildningen blir fyraårig.
Med en kortare studiegång vilket exempelvis gymnasieutredningen föreslog
måste kompletteringsstudierna bli mer omfattande.

Forskarutredningen tillstyrker i princip förslaget om mellanexamen men finner
det ofrånkomligt att ett definitivt beslut i fråga om lektorsutbildningens utformning
får anstå i avvaktan på utredningens eget betänkande. Utredningen vill
emellertid redan nu framhålla angelägenheten av att doktorer i mån av tillgång
rekryteras till gymnasierna med hänsyn till såväl skolans eget arbete som forskarrekryteringen.
Redan i sitt remissutlåtande över gymnasieutredningens betänkanden
framhöll utredningen att det för att bredda rekryteringsunderlaget
för forskarbanan är angeläget att gymnasierna alltfort framstår som en viktig
avnämare av forskarutbildad arbetskraft. Studerande som fullföljer sina vetenskapliga
studier till doktorsexamen bör därför på lämpligt sätt kompenseras härför
vid anställning som lektor. Det är viktigt att möjligheterna till övergång mellan
forskarutbildningslinjer och lärarutbildningslinjer också underlättas.

LUS’ förslag beträffande utbildningen av blivande lektorer i allmänna ämnen
synes i stort sett accepteras av bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga
sektionerna vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga och matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna vid Uppsala universitet, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Göteborgs universitet, humanistiska fakulteten vid
Stockholms universitet, filosofiska fakulteten vid Umeå universitet och rektorsämbetet
vid tekniska högskolan i Stockholm. Språkvetenskapliga sektionen i
Uppsala understryker dock att utbildningen kan godtas endast om den bygger
på ett utbildningsstadium motsvarande nuvarande trebetygsstadium. Matematisk-natur
vetenskaplig a fakulteten i Göteborg och humanistiska fakulteten i

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

Stockholm anser att den tvååriga utbildningen måste betraktas som ett minimum.

LUS’ förslag accepteras vidare av SACO, TCO, SFS, Modersmålslärarnas förening,
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm,
Lund och Göteborg samt Centerns ungdomsförbund.

Ett stort antal remissinstanser framhåller att slutlig ställning inte kan tas till
LUS’ förslag förrän 1963 års forskarutredning framlagt sitt förslag.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner det tveksamt om den föreslagna lektorsutbildningen
kan accepteras, då den innebär en standardsänkning i förhålllande
till nuvarande lektorsutbildning. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Lunds universitet finner en tvåårig lektorsutbildning efter avslutad gymnasieadjunktsutbildning
särskilt i vissa ämnen för kort. Språkvetenskapliga sektionen
vid Göteborgs universitet anser att den föreslagna gymnasielektorsutbildningen
inte innebär den kvalificerade vetenskapliga utbildning som det framtida gymnasiets
huvudlärare behöver. Sektionen avstyrker därför bestämt LUS’ förslag
och förordar att för ifrågavarande ändamål fil. ämbetsexamen med tre betyg i
två ämnen och fil. licentiatexamen tills vidare måtte krävas, bl. a. i avvaktan
på de erfarenheter av en mera bunden studiegång vid universiteten som den
blivande högstadielärarutbildningen kan komma att ge.

Att mellanexamen inte bör vara den enda meriteringsvägen till lektorstjänst
betonas i flera av remissyttrandena. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att
med hänsyn till de många uppgifter av metodisk och pedagogisk karaktär som
en huvudlärare har att handlägga det vore av värde om vägen till huvudlärarebefattning
också kunde gå över en mer utpräglad pedagogisk-metodisk meritering.
En sådan alternativ meriteringsväg borde bygga på en kvalificerad adjunktsutbildning
till vilken kunde som ytterligare meriter läggas verksamhet som läroboksförfattare,
aktivitet i försöksverksamhet e. d. Man torde kunna förutsätta
att dessa ytterligare tillägg till grundutbildningen inte kommer att skapa konkurrens
med vägen via mellanexamen. En ledamot av skolöverstyrelsen reserverar
sig beträffande detta förslag om alternativ meriteringsväg till lektorskompetens.

Även universitetskanslersämbetet anser att möjlighet att nå lektorat bör öppnas
även för vissa adjunkter. Verksamhet som läroboksförfattare, pedagogiskt
författarskap, aktivt studieplansarbete, utformande av lärarhandledningar, betydelsefullt
arbete i försöksverksamhet, praktiskt och teoretiskt utvecklingsarbete
i form av undersökningar för institutionerna för pedagogik och för lärarhögskolans
räkning eller annat för skolans eller ämnets utveckling värdefullt arbete
bör enligt ämbetets mening tillsammans med kvalificerad utbildning i grundexamen
utgöra merit för lektorat. Ämbetet föreslår sålunda att lektorat skall kunna
vinnas dels genom avlagd licentiatexamen (motsvarande) eller högre, dels genom
adjunktsutbildning med kvalificerade betyg och särskild pedagogisk meritering.

Den föreslagna möjligheten till en vetenskapligt pedagogisk-metodiskt inriktad
mellanexamen tillstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 nr 1967

Uppsala universitet endast under förutsättning att ämnesföreträdaren icke blott
enligt LUS’ förslag deltar i planeringen av sådana studier utan även i examinationen.
Språkvetenskapliga sektionen vid samma universitet är också kritisk
mot ifrågavarande förslag. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs
universitet avstyrker bestämt LUS’ förslag att didaktisk-metodisk meritering
inom ett ämne skall leda till lektorskompetens i ämnet. Fakulteten avstyrker
också gymnasieutredningens förslag att adjunkter på grund av enbart
pedagogiska meriter skall kunna befordras till lektorer. Även matematisknaturvetenskapliga
och humanistiska fakulteterna vid Stockholms universitet
motsätter sig gymnasieutredningens förslag att till lektorer befordra adjunkter
med pedagogisk meritering.

SACO anser att för en begränsad tid vissa övergångsbestämmelser bör komma
till stånd som ger särskilt kvalificerade adjunkter möjlighet att inneha lektorstjänst.
SACO förutsätter således härvidlag ett dispensförfarande. Liksom i sitt
yttrande över gymnasieutredningens betänkande framför SACO också förslag
om inrättande av förste lektorstjänster vid gymnasium. Dessa skulle vara ämnesgrupphuvudlärare
och ha kvalificerad lektorskompetens. Liknande synpunkter i
fråga om förste lektorstjänster anförs av Universitetslärarförbundet.

Lärarnas riksförbund anser att man bör överväga LUS’ förslag att göra den
föreslagna mellanexamen obligatorisk. I samband härmed föreslår förbundet
även att den som efter fyra års ämnesteoretiska studier inte fortsätter den praktiska
utbildningen får ett examensbevis jämte lämplig titel och att i varje fall den
genomgångna utbildningen får räknas honom tillgodo vid komplettering till annan
examen. Omvänt bör den som nått högre akademisk examen på annan väg än
lärarutbildningslinje få möjlighet att efter skälig komplettering nå lektorsbehörigheten.

TCO anser att som reguljär meritering till lektorstjänst bör vid sidan av den
föreslagna forskarutbildningen praktiska pedagogiska insatser i enlighet med
gymnasieutredningens förslag fastställas.

LUS’ förslag om möjlighet för civilingenjörer att vinna
lektorskompetens tillstyrks av skolöverstyrelsen som därvid understryker
att även lärarna i kemi-tekniska ämnen bör rekryteras huvudsakligen från
teknisk högskola. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser reser däremot invändningar
mot civilingenjörers behörighet till lektorstjänst och framhåller att
deras utbildning inte varit inriktad på undervisning. Att ge dem lärarkompetens
rimmar illa med utredningens allmänna inställning till en målinriktad utbildning.

Universitetskansler sämbetet ansluter sig till förslaget att civilingenjörer med
kvalificerade betyg skall kunna erhålla lektorat. Däremot avstyrks kravet på
tre års praktik för lektorstjänst. Ämbetet anser nämligen att en bättre rekryteringseffekt
uppnås genom att ge väl vitsordad industriell verksamhet ett betydande
meritvärde vid tillsättning av lektorstjänst.

LUS’ förslag om lektorsbehörighet för civilingenjörer tillstyrks också av ma -

Kungl. Maj ds proposition nr år 1967

tematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid XJppsala universitet och rektorsämbetet
vid tekniska högskolan i Stockholm. Sistnämnda remissinstans förordar
emellertid att praktiktiden med hänsyn till den långa utbildningstiden minskas
till två år.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola betonar att kraven för
civilingenjörers lektorsbehörighet inte får utformas på ett sådant sätt att de
verkar rekryteringshämmande. Att tänka sig att välkvalificerade civilingenjörer
med god praktik i någon större omfattning skulle sluta sin ingenjörsanställning
och under ett oavlönat år bedriva studier vid lärarhögskola i avsikt att
eventuellt vinna anställning som lektor är klart verklighetsfrämmande. Den
pedagogiska utbildningen bör istället utformas så att den kan inbyggas i tjänsten
efter vunnen anställning som lärare.

Enligt SACO.-s uppfattning måste lektorerna i tekniska tillämpningsämnen
utgöras av högskoleutbildade tekniker med flerårig praktisk-teknisk verksamhet.
Då en välmeriterad civilingenjör knappast vill avbryta sin yrkesverksamhet för
att underkasta sig en pedagogisk utbildning synes det motiverat att överväga
om inte civilingenjörernas pedagogiska utbildning bör förläggas efter deras utnämning.
Beträffande ämneslärarutbildningen i tekniska ämnen för gymnasiets
tre första årskurser och för fackskolan föreslår SACO en närmare utredning.
Liknande synpunkter har anförts av Tekniska linjers lärarförbund och Svenska
teknologf öreningen.

TCO anser att det praktiska alternativet beträffande vägarna till lektorskompetens
i tekniska och ekonomiska ämnen bör bli den normala rekryteringsbasen.
Lektorsrekryteringen denna väg bör dock inte helt knytas till grundexamen från
teknisk resp. ekonomisk fackhögskola utan vähneriterade tekniker och ekonomer
med lägre grundutbildningsnivå bör också kunna komma i fråga.

TCO är medveten om att det är förenat med stora svårigheter att mäta de
ämneskunskapskvaliteter som skapats på mera informell väg och göra dem jämförbara
med formell meritering. Problemet måste emellertid lösas. Då yrkesskolan
inpassas i det gymnasiala skolsystemet kan det komma att uppstå behov
av lektorskompetenta lärare för undervisning i specialämnen i kurser för praktiska
yrken på hög nivå, dvs. specialämneskunskaper som inte kan inhämtas på
formell väg.

SFS anser i likhet med LUS att civilingenjörer även i fortsättningen bör anlitas
som lektorer i tekniska ämnen. Den föreslagna lärarutbildningen i tekniska
ämnen är emellertid inte tillfredsställande utan bör bli föremål för förnyad utredning,
varvid även möjligheten till en samordning med teknologie magisterutbildning
ingående bör prövas. Denna utredning bör också ta ställning till möjligheten
att uppnå lektorskompetens genom komplettering efter genomgången
teknologie magisterutbildning eller motsvarande gymnasieadjunktsexamen.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att för lektorsbehörighet i de tekniska
ämnena bör i första hand krävas två ä tre års praktisk erfarenhet samt
pedagogisk utbildning ovanpå ämnesstudierna i den grundläggande lärarutbildningen
alternativt efter civilingenjörsutbildning. Enbart den av LUS föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

vetenskapligt inriktade forskarutbildningen kan inte accepteras som meriteringsgrund
för lektorer i tekniska ämnen.

Svenska teknologföreningen hävdar att civilingenjörsutbildningen frånsett
bristen på pedagogisk utbildning är den för lärartjänst vid tekniskt gymnasium
lämpligaste utbildningsvägen. Det är nödvändigt att bygga en sådan karriärväg
till ifrågavarande lärartjänster att den står öppen för personer som ursprungligen
tänkt ägna sig åt teknisk yrkesverksamhet men senare funnit intresse för lärarverksamhet.
Den erforderliga undervisningen i pedagogisk metodik bör kunna
meddelas efter det att vederbörande blivit antagen till tjänst.

Beträffande utbildningen för lektorst jänster i ekonomiska
ämnen bedömer universitetskansler sämbetet universitetens möjligheter att ge
en god utbildning i företagsekonomi som f. n. mycket begränsade med hänsyn till
deras egen lärarbrist. De högre läroanstalternas företagsekonomiska institutioner
kommer med all sannolikhet för sin undervisning att behöva alla forskarutbildade
som inte går till näringslivet eller förvaltningen. LUS’ förslag måste därför
betraktas som orealistiskt. Bristen på lektorer är minst lika besvärande vid nuvarande
handelsgymnasier som vid de allmänna gymnasierna och torde bli bestående
under lång tid. En civilekonom som varit ute i praktisk verksamhet har
förvärvat erfarenhet som är värdefull för skolans undervisning. Civilekonomexamen
bör därför ge behörighet till lektorstjänst om den kompletteras med ett
års praktisk-pedagogisk utbildning vid lärarhögskolan.

Lärarnas riksjörbund anser att civilingenjörer och civilekonomer skall ha kvalificerade
betyg samt ha genomgått praktisk-pedagogisk utbildning för att dispensvägen
få ordinarie lektorstjänst.

SAF och Sveriges industriförbund vill även i de ekonomiska ämnena tillmäta
erfarenhet från näringslivet större betydelse än LUS gör såväl för lektorer som
för övriga lärare. Civilekonomexamen kompletterad med kvalificerad praktisk
verksamhet samt pedagogisk utbildning bör även framdeles kunna ge lektorsbehörighet.

För lektorskompetens i ämnet företagsekonomi uppställer direktionen för handelshögskolan
i Stockholm krav på trebetygsnivå dels i ämnesdelen kostnadsintäktsanalys,
varigenom den blivande lektorn ges fördjupning i ämnets mest
centrala delar, dels i ytterligare en ämnesdel, t. ex. redovisning eller distribution.
Direktionen vill ej annat än under en övergångstid acceptera att man skall
kunna bli lektor i företagsekonomi (eller motsvarande) med en ekonomexamen
med trebetygsnivå i enbart redovisning eller distribution jämte tre års yrkespraktik
och ett års praktisk-pedagogisk utbildning.

3.3.2.3 Ämneskombinationer

Beträffande kraven på förkunskaper för lärarutbildning i enskilda
ämnen framhåller skolöverstyrelsen att LUS anger dem som krav dels på viss
genomgången linje på gymnasiet, dels på förkunskaper i visst ämne eller vissa

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

ämnen från gymnasiet. Överstyrelsen anser att endast den senare principen bör
tillämpas och erinrar om att det nya gymnasiets konstruktion gör det möjligt för
den enskilde eleven att utvidga sitt studieprogram med s. k. utökad studiekurs.
Den elev som på teknisk linje valt utökad studiekurs i biologi skall givetvis
vara behörig för fortsatta universitetsstudier i biologi. Även från andra synpunkter
finner överstyrelsen det angeläget att förkunskaperna preciseras som
ämneskunskaper. Personer som förvärvat adekvata förkunskaper bör få tillträde
till lärarutbildning, även om de inte förvärvat fullständigt gymnasiebetyg.
Sökande med fackskolekompetens men med gymnasiekunskaper i relevanta
ämnen bör sålunda bli behörig att antas som studerande på ämneslärarlinjen.
Även genom vuxenutbildning förvärvar många gymnasiekompetens i en grupp
ämnen utan att kompetensen som helhet motsvarar ett slutbetyg från gymnasium.
Med hänsyn till rekryteringsbehovet finner överstyrelsen det angeläget
att kraven på förkunskaper för ämneslärarutbildning inte ställts högre än som
för varje särskild typ av utbildning är befogat.

Universitetslcanslersämbetet förordar att till utbildningen i maskintekniska,
byggnadstekniska och eltekniska ämnen bör antas även sådana studerande som
gått ut det nya gymnasiets fjärde årskurs på teknisk linje och där tillhört någon
av de aktuella grenarna.

Språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet påyrkar att för tillträde
till högstadielärarutbildning i svenska, engelska, tyska, franska och ryska
skall krävas humanistisk studiekurs som grund. Sektionen accepterar förslaget
att inte kräva latinkunskaper av blivande högstadielärare men anser att för
tillträde till utbildning som gymnasieadjunkt i svenska, tyska, engelska eller
franska skall krävas förkunskaper i latin motsvarande minst betyget 2 vid avgång
från gymnasiet.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet kommer
antagningen av studerande från samhällsvetenskaplig gymnasielinje att
för ett flertal ämnen inom fakulteten vålla problem på grund av dessa studenters
bristande förkunskaper. Problemet kan lösas genom att alternativa kurser med
längre studietid inrättas för studerande med lägre förkunskaper, ett system som
redan tillämpas inom ämnet matematik. Poängberäkningen måste emellertid
anpassas så, att de båda kursalternativen ges samma poängvärde.

Lärarnas riksförbund finner det anmärkningsvärt att LUS vill hålla förkunskapskraven
låga samtidigt som man kräver att tidsramarna skall hållas. Förbundet
förordar att slutbetyg från naturvetenskaplig linje skall krävas för tillträde
till kurserna i matematik, fysik och kemi samt att kvalificerat betyg,
t. ex. 3, från gymnasiet genomgående skall fordras i det ämne som skall studeras.

SFS anser det orimligt att det för gymnasielärarutbildning i svenska krävs
allmän språkkunskap eller latin i gymnasiekombinationen. Studerande från naturvetenskaplig
linje bör ha möjlighet att bli gymnasielärare i svenska och även
möjligheten att bli gymnasielärare i religionskunskap med annan grund än

9 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

examen från humanistiska linjens helklassiska gren bör prövas. Vidare ifrågasätts
nödvändigheten av allmän språkkunskap eller latin som förutsättning för
studier i moderna språk.

Biologilärarnas förening anser det nödvändigt att elever som endast läst naturkunskap
inhämtar den naturvetenskapliga studiekursens biologi före sin utbildning
till högstadie- eller gymnasielärare, medan Svenska klassikerförbundet
förordar att hela frågan om förkunskaper tas upp till övervägande. Föreningen
för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm, Lund och Göteborg
kan inte acceptera att examen från samhällsvetenskaplig linje godtas som
förkunskapskrav för blivande lärare i fysik, kemi och matematik.

Beträffande de föreslagna fasta baskombinationerna finner skolöverstyrelsen
kombinationerna för högstadielärarutbildningen i viss mån bristfälligt
konstruerade. De ämnen som enligt läroplanen för grundskolan skall ge
möjlighet till samlad eller samordnad undervisning förekommer inte i någon
kombination. De föreslagna kombinationerna motverkar sålunda det mål som
uppställts för undervisningen på grundskolans högstadium. En grundläggande
förutsättning för att det mål skall kunna uppnås som uppställts för undervisningen
i orienteringsämnena på grundskolans högstadium är att lärostoffet väljs
och organiseras med hänsyn till elevernas utvecklingsstadium och att studiet av
lärostoffet innebär ett betydande mått av självständig elevaktivitet. Med anledning
av hittills gjorda erfarenheter överväger överstyrelsen att föreslå vissa
ändringar i de kursplaner som gäller för orienteringsämnena på högstadiet.
Överstyrelsen finner att följande förhållanden främst bör beaktas när man bedömer
frågan om lämpliga ämneskombinationer i lärartjänster för högstadiet:

1. möjligheten att skapa ett pedagogiskt och organisatoriskt underlag för en
bättre elevvård bl. a. genom att i största möjliga utsträckning inom kombinationerna
hålla samman inbördes besläktade skolämnen,

2. möjligheten att skapa underlag för lärartjänster samt underlätta schemaläggning
och skolarbetets organisation,

3. möjligheten att åstadkomma en för ifrågavarande verksamheter relevant
lärarutbildning.

Huruvida en ämneskombination för lärartjänst på högstadiet under sådana
förutsättningar generellt bör omfatta två, tre eller fyra skolämnen är inte möjligt
att nu avgöra. Vinner överstyrelsens i kap. 9 framförda förslag till gemensam
ämneslärarutbildning för högstadiet och gymnasiet beaktande, kan de svårigheter
som belysts övervinnas. Men även om den av de sakkunniga föreslagna
organisationen skulle genomföras, är det från undervisningssynpunkt oundgängligt
att de tidigare (vid behandlingen av kap. 9) nämnda ämneskombinationerna
kommer till stånd. Överstyrelsen föreslår därför att vid översynen av ämneskombinationerna
även kombinationerna av samhällsorienterande och naturorienterande
ämnen skapas.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser har ett tjugotal framfört synpunkter
på LUS’ förslag i fråga om ämneskombinationer. Ett par av dessa instanser
synes i stort sett acceptera det framlagda förslaget. I övrigt framförs kritiska
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr k

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

synpunkter av olika slag. Flera remissinstanser anser sålunda att LUS föreslagit
en för hårt bunden studiegång även för högstadiets och gymnasiets lärare
och ifrågasätter om inte ett friare system skulle ge lika gott resultat sett ur
lärarförsörjningssynpunkt. Studiegången borde inte ha bundits så hårt med
tanke på den planerade läroplansöversynen för grundskolan. Ett principresonemang
om högstadiets utformning borde ha legat till grund för förslaget. Tillräcklig
hänsyn har inte tagits till lärarkandidaternas individuella olikheter, och
vissa nu rätt vanliga ämneskombinationer blir inte möjliga därför att de regelmässigt
parallelläggs på schemat. I ett gemensamt yttrande finner sex rektorer
vid lärarkursskolor i Stockholm de tolv kombinationerna i stort sett lyckligt
valda men anser att kombinationerna 4, 5, 7, 9, 10 och 12 bör leda till en högstadielärarexamen
i två ämnen eftersom svenska, religionskunskap och biologi
är så omfattande ämnen att två terminers studier måste betecknas som otillräckliga.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län saknar en redovisning av
hur LUS tänkt sig att utbildningen av yrkesvalslärare skall ordnas. Utan klarhet
på denna punkt är det svårt att bedöma hur samhällskunskapen lämpligen
bör ingå i lärares ämneskombinationer och med ledning därav samordnas med
övrig utbildning.

Såsom tidigare refererats förordar universitetskansler sämbetet i princip att ett
av ämnena i grundutbildningen ges en studietid av tre terminer, det andra
ämnet två terminer och det tredje en termin, varvid utbildningen i det tredje
ämnet skall ge undervisningsbehörighet endast på grundskolans högstadium.
Om dessa riktlinjer accepteras måste LUS’ förslag till ämneskombinationer underkastas
förnyad granskning med hänsyn till både lärarbehovet i skilda kombinationer
och önskvärdheten att undvika »tunga» ämneskombinationer.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet avstyrker
högstadiekombinationen matematik-samhällskunskap-kemi och gymnasiekombinationen
matematik-kemi-filosofi samt föreslår bl. a. högstadiekombinationerna
matematik-samhällskunskap-historia, matematik-fysik-filosofi, biologigeografi-samhällskunskap
samt gymnasiekombinationerna matematik-fysik och
fysik-biologi.

Tekniska fakulteten vid Chalmers tekniska högskola föreslår att frågan om
lärarutbildning i fysik närmare utreds varvid sambandet med undervisningen i
matematik särskilt bör beaktas. Sektionen för teknisk fysik vid samma högskola
föreslår ämneskombinationen matematik och fysik för enbart gymnasielärare.

Teologiska fakulteten vid TJppsala universitet anser flera tvåämneskombinationer
möjliga och önskvärda men finner ett par av de föreslagna kombinationerna
i stort sett ogenomförbara. Biologisk-geografiska sektionen vid Uppsala universitet,
teologiska fakulteten vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten
vid Umeå universitet förordar större flexibilitet beträffande baskombinationerna.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser att
LUS på ett skickligt sätt löst de svåra problemen att finna lämpliga ämneskombinationer
för högstadie- och gymnasielärare av olika kategorier, och humanistiska
fakulteten vid samma universitet har intet att erinra mot de före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

slagna baskombinationerna men finner det önskvärt med möjlighet till ett friare
val av underkombinationer än vad LUS stannat för.

Historisk-filosojiska sektionen vid Göteborgs universitet föreslår att ämnet
religionskunskap inte kombineras med historia utan med samhällskunskap. Samhällsvetenskapliga
fakulteterna vid universiteten i Lund, Göteborg och Stockholm
samt filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå föreslår ämneskombinationen
historia-geografi-samhällskunskap. Sistnämnda fakultet föreslår därjämte
kombinationen geografi-samhällskunskap-biologi, vilken även förordas av Geografiläramas
riksförening.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det önskvärt att yrkesvalslärarutbildningen
inordnas i den ordinarie ämneslärarutbildningen. Yrkesvägledning bör kunna
ingå som tredje ämne i de kombinationer som innehåller samhällskunskap eller
tillsammans med samhällskunskap utgör en baskombination. Statistiska centralbyrån
hävdar att LUS inte tillräckligt ingående analyserat ämneslärarbehovets
fördelning på skolämnen och skolämneskombinationer.

SACO tillstyrker att lärarutbildningen anpassas med hänsyn till efterfrågan
inom olika stadier och ämneskombinationer, och Skolledarförbundet understryker
vikten av att ämneskombinationerna konstrueras så att man kan tillgodose
en eventuell framtida omläggning av högstadiets ämnen mot mer sammanhållna
block. Lärarnas riksförbund har inga allvarliga invändningar beträffande de
föreslagna ämneskombinationerna men framställer dock erinringar på vissa
punkter.

TCO accepterar anordningen med fasta studiegångar men förordar att ämneskombinationerna
i dessa avpassas med hänsyn till den reformering av grundskolans
högstadium som kan väntas.

SFS tillstyrker de föreslagna baskombinationerna men förordar större frihet
vid valet av ämnen inom dessa. Införandet av tvåämneskombinationer med
svenska och ett modernt språk i högstadielärarutbildningen bör övervägas. Införandet
av tvåämneskombinationer för samtliga gymnasielärare bör också allvarligt
övervägas. Problemet med det tredje ämnet kan antingen lösas genom
fortbildning eller om så visar sig nödvändigt genom fyllnadstjänstgöring på
andra skolformer än gymnasiet.

Föreningen lärare i samhällskunskap godtar de föreslagna baskombinationerna
men förordar också kombinationen historia-samhällskunskap-geografi, vilken
kombination även rekommenderas av Geografilärarnas riksförening. Kristendomslärarnas
förening föreslår en ämneskombination religionskunskap-svenska.

Modersmålslärarnas förening förordar en tvåämneskombination för svensklärare
på högstadiet och anser att röst- och talvård bör kunna ingå som särskilt
ämne i gymnasielärarnas ämneskombination. Svenska klassikerförbundet hävdar
att latin bör kunna kombineras med svenska.

SECO betonar att lärarna i ett flertal ämnen måste ges kunskap att behandla
problem ur en internationell synvinkel. Det bör vidare övervägas att överlåta
sexualundervisningen till speciellt utbildade lärare som reser runt i landets
skolor.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Beträffande de tekniska ämnena anser rektorsämbetet vid tekniska
högskolan i Stockholm att kombinationsmöjligheterna inte har utnyttjats så
långt det är möjligt och önskvärt. De av LUS föreslagna studieplanerna avseende
det tekniska och i viss mån det matematiska-naturvetenskapliga ämnesområdet
måste helt avvisas och en särskild expertgrupp bör tillkallas för att
utarbeta nya sådana planer. Förändringarna är numera utomordentligt snabba
inom alla naturvetenskapliga och tekniska ämnesområden vilket LUS inte tillräckligt
insett. Rektorsämbetet förordar en kort, koncentrerad och åldringsbeständig
utbildning i början av lärarbanan. En blivande lärare i teknologi och
maskintekniska (byggtekniska) ämnen måste ha en lika gedigen grundutbildning
i matematisk-naturvetenskapliga ämnen som i princip en teknolog. Vidare
är det för de små gymnasierna av stort värde från rekryteringssynpunkt om en
lärare har en vidare ämnesbehörighet än enbart teknologi och maskin- respektive
byggtekniska ämnen. Ämbetet fortsätter.

Sammanfattningsvis skulle följande ämneskombinationer bli möjliga:

1. Teknologi med maskinteknisk inriktning -j- maskintekniska ämnen + matematik
eller fysik.

2. Teknologi med byggnadsteknisk inriktning -|- byggnadstekniska ämnen -fmatematik.

3. Eltekniska ämnen -|- matematik eller fysik.

De förslag till ämneskombinationer, som här framlagts, skulle medföra att
lärare med ämneskombinationerna i fråga skulle få kompetens som lärare i första,
andra och tredje årskurserna på tekniska grenen i det blivande gymnasiet,
såvida lärartjänster inrättas med motsvarande kombinationer.

De remissinstanser som närmare uttalat sig beträffande ämneskombinationer
övningsämne — läroämne har samtliga, ett sextiotal, i princip
tillstyrkt sådan kombination. Omkring hälften av instanserna har därvid
varmt anbefallt den av LUS föreslagna översynen av övningslärarutbildningen.
Flera instanser betonar att även yrkesämne bör kunna kombineras med övningsämne
och läroämne.

Skolöverstyrelsen förordar att de nuvarande speciella gruppbeteckningarna
på skolans ämnen och lärare slopas. Alla lärare som undervisar endast i ett, ett
par eller några få ämnen bör kallas ämneslärare till skillnad från klasslärare
som undervisar i alla eller så gott som alla ämnen i en årskurs. Några principiella
hinder kan inte resas mot en kombination i lärartjänst av övningsämne
och läroämne. Av skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller bl. a. några
länsskolnämnder att kombination övningsämne—läroämne skulle underlätta
rekryteringen av behöriga lärare till mindre högstadier och främja den elevvårdande
verksamheten.

XJniversitetskanslersämbetet tillstyrker att kvarstående formella hinder för
kombinationer i lärartjänst av läroämnen och övningsämnen undanröjs. Det avgörande
problemet då det gäller att få till stånd lärarutbildning med här avsedda
kombinationer är att begränsa utbildningstidens längd på övningsämnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr b <!~ 1967

101

sidan så att studietiden för behörighet som adjunkt i dessa kombinationer inte
överstiger studietiden för annan adjunktsutbildning.

Konsistoriet vid Lunds universitet och filosofiska fakulteten vid Umeå universitet
anser sig inte kunna ta ställning till de av LUS föreslagna kombinationerna
förrän den ifrågasatta översynen av övningslärarutbildningen genomförts.

Yrkesutbildningsberedningen hävdar att de s. k. yrkesämnena inte får utestängas
från möjligheten att i tjänst ingå i kombination med annat ämne, det
må vara läroämne eller övningsämne.

TCO finner inte LUS’ förslag till ämneskombinationer tillfredsställande och
anser att man inte tillvaratagit alla möjligheter till kombinationer i nuvarande
situationer. TCO finner det otillfredsställande att kombinationsfrågor som går
utöver LUS’ förslag skall tills vidare lösas från fall till fall och föreslår att
LUS’ förslag kompletteras med vissa andra fasta kombinationer. Exempel på
sådana möjliga kombinationer lämnas i yttrandet.

SR tillstyrker livligt LUS’ förslag om ämneskombination med läroämne och
praktiskt-estetiskt ämne men beklagar att LUS inte tagit steget fullt ut och
föreslagit fasta kombinationer med läroämne och musik eller gymnastik.

De av LUS föreslagna kombinationerna med ämnet gymnastik tillstyrks
av skolöverstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, historiskfilosofiska
sektionen vid Göteborgs universitet och direktionen över gymnastiska
centralinstitutet men avstyrks av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid
Göteborgs universitet. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anser att
gymnastik bör kunna kombineras med vilket annat skolämne som helst. Av
praktiska skäl tillstyrker emellertid direktionen att man nu startar med de
föreslagna fem ämneskombinationerna. En kombination i lärartjänst av övningsämne
och läroämne skulle sannolikt underlättas om utbildningen redan från
början kunde inriktas på kombinationen i dess helhet. Direktionen anser det
dock vara ytterst angeläget att möjligheterna till ämneskombination med nuvarande
organisation av gymnastiklärarutbildningen omedelbart öppnas och att
eventuella ändringar i undervisningen vid GCI genomförs efter hand. Direktionen
anser det vidare värdefullt att utbildningen i ämnet ergonomi kommer in
i kombinationen gymnastik-biologi.

Vad beträffar ämnena musik, teckning samt trä- och metallslöjd
hemställer skolöverstyrelsen om bemyndigande att från fall till fall fastställa
kombinationer av övnings- och läroämne i sådana fall där förslag ej nu
föreligger.

Styrelsen för Musikaliska akademien förbigår frågan om ämneskombinationer
mellan läro- och övningsämnen som enligt styrelsens mening ytterligare bör
övervägas i andra utredningssammanhang men framhåller att den fäster stor
vikt vid förslagen om en reformering av musiklärarutbildningen i riktning mot
en kombinationsexamcn med föreslagen benämning mus. mag. Med hänsyn till
pågående utredning om musikutbildningens olika former vill musikhögskolans

102

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

lärarråd inte närmare diskutera kombinationen musik-läroämne. Enligt Teckningslärarnas
och Tl-elevernas förening bör kombinationsfrågan beträffande ämnena
teckning, estetisk specialisering på olika stadier samt konsthistoria grundligt
utredas.

Beträffande kombinationerna med konsumentkunskap och f a m i 1-jekunskap har skolöverstyrelsen inte något att erinra mot att även lärare
med högstadie- eller gymnasielärarutbildning tas emot i den föreslagna ettåriga
kursen varvid överstyrelsen dock förutsätter att kraven på förkunskaper skall
vara i stort sett likvärdiga för samtliga deltagare i kursen. Rektorerna vid de
fyra seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för textillärarlinjen i
Malmö konstaterar i ett gemensamt yttrande med tillfredsställelse att LUS
föreslagit fasta ämneskombinationer för lärare i hemkunskap, textilslöjd och
barnavård men framhåller att redan nu flera fasta ämneskombinationer vore
lämpliga för dessa lärare. De föreslår kombinationerna hemkunskap-kemi och
textilslöjd-historia samt påpekar att det finns lärare i övningsämnen med goda
kunskaper i språk som gärna skulle vilja genom akademisk utbildning skaffa
sig meriter för kombinerade tjänster i övningsämnc-språk.

TCO tillstyrker LUS’ förslag i detta hänseende men anser att kursens omfattning
och uppläggning bör omprövas längre fram. TCO vänder sig mot att
olika krav på s. k. objektkunskaper ställs för studiebehörighet i ämnet beträffande
å ena sidan lärare med examen från husligt seminarium — hushållslärare,
textillärare och barnavårdslärare — samt å andra sidan gymnasielärare i företagsekonomi,
samhällskunskap och psykologi och föreslår att samma villkor
skall uppställas. TCO påpekar vidare att även teckningslärarutbildningen har
ett sådant innehåll att den bör kunna komma i fråga som förutbildning till den
föreslagna universitetskursen på samma grunder som föreslås gälla för andra
lärargrupper. I

I fråga om skolöverstyrelsens förslag angående behörighetskrav för
vissa lärarkategorier i det nya gymnasiet och fackskolan
ställer sig remissinstanserna med några enstaka undantag positiva till
att behörighetskraven icke för närvarande skärps.

I flera yttranden understryks de nuvarande bestämmelsernas provisoriska karaktär
i avvaktan på en, som det betonas, angelägen allmän översyn av
den nuvarande utbildningen för de aktuella lärarkategorierna. I en
sådan översyn bör enligt SR ingå en undersökning av förutsättningarna för ett
inordnande av den praktiska lärarutbildningen i lärarhögskolornas verksamhet.

Behovet av fortbildning för redan utbildade lärare understryks kraftigt
överlag i yttrandena. Lärarnas riksförbund anser, att fortbildningen bör förläggas
inom ramen för den normala belastningen av lärarna. Värdet av att genomgångna
fortbildningskurser får räknas som merit vid tjänstetillsättning betonas
särskilt av länsskolnämnderna i Kronobergs och Värmlands län samt seminariet
för huslig utbildning i Göteborg, slöjdlärarseminariet, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet. Skolnämnden för Stockholms stad och län,

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

länsskölnämnden i Västerbottens län, teckningslärarinstitutet och Sveriges socialdemokratiska
ungdonnsförbund framhåller, att fortbildningen icke bör vara
obligatorisk och ej utgöra ett behörighetskrav. En motsatt uppfattning hävdas
i fem. yttranden. Sålunda anser länsskölnämnden i Göteborgs och Bohus län det
önskvärt att fortbildning inrycks bland behörighetskraven, dock först efter en
övergångstid, under vilken lärarna beretts tillfälle till fortbildning.

Svenska facklärarförbundet förordar beträffande ämnena teckning, hemkunskap,
textilslöjd samt trä- och metallslöjd en termins vidareutbildningskurs som
behörighetskrav. Enligt seminarierna för huslig utbildning i Umeå och JJppsdla
bör möjlighet skapas till kompletteringsutbildning för lärare i hushållsteknik
och textilslöjd vid fackskola. Dylika kurser skulle enligt seminarierna för vinnande
av behörighet krävas av lärare som examinerats före år 1964. TCO finner
att kompletterande utbildning bör uppställas som krav för behörighet för de
redan yrkesverksamma lärarna samt för dem som nu är under utbildning.

Vad överstyrelsen föreslagit beträffande behörighet till lärartjänst i ämnena
musik, teckning, gymnastik, hushållsteknik och slöjd
tillstyrks av samtliga remissinstanser. Ett tiotal instanser vänder sig mot ett av
Svenska facklärarförbundet väckt förslag om förlängning av studietiden med en
termin.

Seminariet för huslig utbildning i Umeå och yrkesutbildningsheredningen förutsätter,
att vissa lärare, i första hand de som utgått från seminarium för huslig
utbildning, bereds tillfälle att genomgå vidareutbildning i konsumentkunskap.
Yrkesuibildningsberedningen föreslår därjämte sådan utbildning i familjekunskap.

Beträffande ämnet konst- och musik historia framförs med ett par
undantag inga invändningar mot skolöverstyrelsens ställningstagande. SR finner
att behörighetskraven i ämnet bör skärpas. Musikaliska akademiens styrelse kan
ej helt acceptera överstyrelsens uppfattning att konst- och musikhistoria är att
betrakta mera som en ny undervisningsform än som ett nytt ämne. Akademiens
styrelse konstaterar, att den nuvarande musiklärarutbildningen ej tar sikte på
detta ämne, att musiklärarna i gemen inte kan anses ha tillfredsställande utbildning
för sin undervisningsdel i ämnet samt att deras nuvarande utbildning följaktligen
icke kan anses motivera full behörighet. I avvaktan på en reformering
av musiklärarutbildningen anser sig styrelsen likväl, ehuru med tvekan, kunna
acceptera en provisorisk behörighet för musiklärarna att undervisa i konst- och
musikhistoria. Styrelsen anser dock, liksom teckningslärarinstitutet, att lärare
som undervisar i ämnet skall äga rätt till viss nedsättning av undervisningsskyldigheten
med hänsyn till att undervisning i ämnet torde fordra ett betydande
förberedelsearbete.

Endast en remissinstans har någon allvarligare invändning att göra mot vad
skolöverstyrelsen föreslagit rörande ämnena svensk affärskorrespondens
och engelsk affärskorrespondens. Sålunda föreslår TCO att
för behörighet bör krävas en kompletterande kurs med företagsekonomisk orientering
samt dessutom viss miljöpraktik. Bäst torde man enligt TCO kunna lösa

104

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

detta lärarproblem, om man inriktade sig på att ge ämnesfördjupande vidareutbildning
åt civilekonomer och gymnasieekonomer med praktisk yrkeserfarenhet
från det merkantila området.

Ett tjugotal remissinstanser tillstyrker förslaget i vad det avser ämnena m a -skinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterara
r b e t e. Invändningar och erinringar framförs av åtta instanser. Sålunda anser
bl. a. TCO att av lärare i dessa ämnen bör krävas avlagd studentexamen eller
examen vid handelsgymnasium. Länsskolnämnden i Skaraborgs län finner att
vederbörande lärare bör ha avlagt minst examen vid handelsgymnasium — vilken
mening också delas av Lärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet
— och nämnden föreslår, liksom facklärarförbundet, kortare praktik. De av
överstyrelsen föreslagna behörighetskraven för lärare i stenografi och engelsk
stenograf i menar länsskolnämnden i V ästernorrlands län även skall gälla för
lärare i maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete, dock att
brist i fråga om allmän grundutbildning för lärare i sistnämnda tre ämnen enligt
nämnden borde kunna uppvägas av längre tids yrkesverksamhet.

Frågan om behörighetskraven i ämnena stenografi och engelsk
stenografi är den del av förslaget som rönt den livligaste uppmärksamheten
bland remissinstanserna. Ett tiotal instanser tillstyrker förslaget medan ändringar
på vissa punkter föreslås av ca femton instanser, varav hälften föreslår en skärpning
och hälften en mildring av kraven. Den starkaste kritiken framförs av
Melinska stenograf förbundet, som finner den teoretiska kompetensen vara för
låg. Förbundet framhåller att det av skolöverstyrelsen föreslagna behörighetskravet,
att genom avlagd handelsgymnasieexamen eller på annat sätt ha förvärvat
goda teoretiska insikter och god praktisk färdighet i stenografi inom det eller
de språkområden tjänsten avser, innebär att en lärare för att erhålla formell
kompetens att undervisa icke skulle behöva ha förvärvat djupare insikter i ämnet
än han själv skall meddela. Det krav på praktik skolöverstyrelsen uppställer
garanterar inte någon djupare ämneskunskap utan avser att göra läraren förtrogen
med kon tors världen. I övrigt anser förbundet att praktikkravet ställts
för högt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsens förslag skulle enligt förbundets mening,
om det förverkligas, komma att innebära en successiv utarmning av det
stenografiska kunnandet i vårt land. Förbundet anser att en utredning bör tillsättas
med uppdrag att skyndsamt framlägga förslag till lämplig ämnesutbildning
för lärare i stenografi. Att kraven på kunskaper i språk sätts för lågt hävdas
av skolnämnden för Stockholms stad och län, länsskolnämnderna i Skaraborgs
och Västmanlands län samt Svenska samfundet för af färsutbildning. Vidare förordar
länsskolnämnden i TIallands län, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund en till tre
år bestämd praktik. Ungdomsförbundet finner däremot att kravet på gymnasieutbildning
kan slopas, dock att om tjänsten omfattar engelsk stenografi, gymnasiekunskaper
bör fordras i engelska och tyska eller franska, samt i svenska
om ämnet omfattar stenografi. Universitetskansler sämbetet ifrågasätter om icke

105

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i år 1967

även genomgången fackskola på ekonomiska linjen med erforderliga tillval av
språk och stenografi kan fastställas som generellt behörighetskrav.

Ett tiotal remissinstanser som uttalat sig om överstyrelsens förslag att befogenhet
till att medge dispens skall tillkomma de myndigheter som skall
tillsätta lärartjänsterna, tillstyrker förslaget i den delen.

3.4 Vidareutbildning

3.4.1 Läraruthildningssakkimniga

Med vidareutbildning avser LUS sådana fortsatta studier efter vunnen behörighet
för viss lärartjänst, som leder till behörighet att inneha lönegradsmässigt
högre tjänst, dvs. i regel tjänst på närmast ovanför liggande stadium (s. 402).

Behovet av särskilda åtgärder för vidareutbildning av lärare på olika stadier
granskas från skolväsendets och den enskilde lärarens synpunkter. Vidareutbildningen
har hittills varit av väsentlig betydelse huvudsakligen för mellanstadiets
lärare. LUS bedömer den direktutbildning som utredningen konstruerat såsom
den lämpligaste lärarutbildningen. Vid full tillgång på direktutbildade lärare är
det enligt utredningen inte i och för sig nödvändigt att tillföra ett högre stadium
lärarkrafter, som primärt utbildat sig för det underliggande stadiet. För den enskilde
läraren som är klart lämplig för undervisning som ämneslärare och som
vill nå för honom bättre lämpade arbetsuppgifter bör det dock finnas vidareutbildningsmöjligheter.
Med hänsyn till mellanstadiets eget behov av välutbildade
lärare bör tendenserna i fråga om tillströmningen av direktutbildade lärare uppmärksammas.
Finner man det önskvärt med en särskild karriärmöjlighet även
i ett jämviktsläge, bör det övervägas, om inte en sådan kan skapas inom stadiet
på grundval av för detta lämpliga och värdefulla studier. Den nuvarande ordningen
kan innebära risk både för nedvärdering av mellanstadiet bland dess
egna lärare och för en flykt från detta stadium. De avgörande skälen för vidareutbildning
av mellanstadiets lärare är enligt LUS att ingenting kan sägas om
när den hittillsvarande lärarbristsituationen kommer att förändras och att det
behövs effektiva former för att föra grundskolans båda högre stadier närmare
varandra.

LUS föreslår, att en för visst skolstadium genomgången lärarutbildning skall
kunna byggas på för kompetens att undervisa på närmast ovanförliggande skolstadium.
För detta bör finnas fast etablerade vidareutbildningsvägar.

Lågstadieläramas vidareutbildning (s. 411) föreslås bli ettårig. Huvuddelen av
denna avser en fördjupningskurs i svenska och en i ett orienteringsämne, utbildning
i engelska och en tilläggskurs i musik eller gymnastik. Till detta kommer
metodik och 4 veckors praktik. Vidareutbildningen skall föregås av minst
tre års lärartjänstgöring. Fn kurs per läsår med ca 24 deltagare anser LUS
tillräcklig för vidareutbildning av lågstadielärare.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr k

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

För mellanstadielärarnas vidareutbildning (s. 413) föreslår LUS att den nuvarande
splittringen på en akademisk och en icke-akademisk utbildningsväg ersätts
med en enhetlig form. Ämneskretsen för högstadiets lärare — även vidareutbildade
— skall enligt direktiven till LUS vidgas. LUS vill därtill häva olikheten
i fördjupningsgrad mellan direktutbildade och vidareutbildade lärare. Den
nuvarande ettåriga utbildningen och den tvååriga form som leder till adjunktsbehörighet
bör därför samordnas till en enda vidareutbildningsväg. Ettårsramen
har LUS funnit otillräcklig och föreslår att utbildningstiden skall omfatta tre
terminer. Dessa skall disponeras så, att den sammanlagda studietiden i minst
ett ämne — i vissa fall tillsammans med grundutbildningen — skall uppgå
till 10 månader. Härigenom nås i ett eller två av kombinationens tre ämnen
en nivå motsvarande den direktutbildades. I allmänhet måste studierna koncentreras
på två ämnen. Ämneskombinationerna bör vara så konstruerade att
de dels ger ett tillfredsställande antal undervisningstimmar i varje årskurs, dels
upptar ett eller flera ämnen, vari mera omfattande studier redan förekommit
i mellanstadielärarutbildningen. Kombinationer bör alltid bygga på minst 4
månaders studier i ett av kombinationens ämnen. LUS’ förslag till studievägar
framgår av följande (figur 18 s. 414).

Mellanstadielärarnas studievägar vid vidareutbildning

Grundu tbildning	Vidareutbildning
Studiemånader	Termin 1	Termin 2	Termin 3
Studiemånader
3	3	4	5	5	5
Sv	Eng	Sk	Eng	-1 Sv/Ty/Fr
Ma	Sk	Yv
Ha
Hi	Eng/Sv	-1 Sv/Ty/Fr/Re
Ma	Ili	Yv
Ge	Eng	--1 Sv
Ke	Bi/Ge1
Ma	Ge	Fy
Fy/Ke
Bi	Ma	Fy/Ke
Ke	Bi

Normalformer

la, 2a—b
3a

lb, ld—f
4

5b (variant)

5b—c
6a—b

6b (variant)

Eng

Ge/Bi

Den vidareutbildades ämneskombination

Undantags form -

Förkortningar: Ha = liandelsämnen. Yv = yrkesvägledning. (Se för övrigt figur 16 s. 353.)
1 Alternativet avser kombination med biologi i grundutbildningen.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Den vidareutbildade läraren når inte i alla ämnen samma fördjupning som
den direktutbildade (matematik samt orienteringsämne i vissa kombinationer)
men han har en mera allsidig utbildning vilket enligt LUS’ uppfattning kompenserar
brister i ämnesfördjupningen. Minst tre års lärartjänstgöring bör dessutom
föregå vidareutbildningen. Under en övergångstid bör dock medges dispenser
från detta krav.

Förkunskap skrav en i de enskilda ämnena bör vara desamma som i direktutbildningen.

Eftersom de lärare som genomgår vidareutbildning har undervisningsvana
kan deras praktiska utbildning minskas i förhållande till de direktutbildades och
begränsas till aktiv auskultation på 36 timmar. Prövning av undervisningsskickligheten
skall inte förekomma. Däremot bör tillfälle ges till frivillig prövning
i egna klasser.

Den direkta administrationen av vidareutbildningen föreslås av praktiska
skäl ankomma på universiteten eller anordningar för decentraliserad akademisk
utbildning. Ämneskombinationerna i vidareutbildningen (s. 420) överensstämmer
nämligen med motsvarande i direktutbildningen, med undantag för
handelsämnen och yrkesvägledning som ej ingår i direktutbildningen. Utbildningen
skall vidare i ett eller två ämnen leda till samma kunskapsmått som
direktutbildningen. Vissa ämnesstudier i vidareutbildningen kan helt sammanfalla
med direktutbildningen. Därtill kommer att LUS vill ha en enhetlig utbildningsform
för vidareutbildningen. Studiegången skall vara bunden. Vidareutbildningen
vid varje universitet bör stå under utbildningsrektorn för motsvarande
ämneslärarlinje (4.1). Auskultationema svarar lärarhögskolan för.

LUS räknar med att vidareutbildningsbehovet av mellanstadielärare vid tilllämpning
av den s. k. 40:60-procentsregeln skall uppgå till ca 320 per år. Antalet
vidareutbildningskurser och deras fördelning på universitetsorterna bör fastställas
av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen som har att samarbeta
med universiteten. Anmälan om deltagande görs till universiteten, som utser
deltagare och utfärdar bevis över genomgången vidareutbildning.

För högstadielärarnas vidareutbildning (s. 423) krävs inga andra anordningar
än att den lärare, som så önskar, efter fullgjord högstadielärarutbildning återupptar
och fortsätter sina akademiska ämnesstudier enligt de studieplaner som
gäller för gymnasielärarutbildningen.

3.4.2 Yttranden

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig över de sakkunnigas förslag till
vidareutbildning. Av yttrandena framgår klart att vidareutbildning är av stort
värde. LUS’ principresonemang att lärarutbildningen skall kunna byg -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

gas på för kompetens att undervisa på närmast ovanför liggande skolstadium
accepteras av de flesta.

Skolöverstyrelsen konstaterar inledningsvis att de vidareutbildade mellanstadielärarna
tillfört högstadiet ett värdefullt lärartillskott men delar LUS’
uppfattning, att direktutbildning för ett stadium är att föredra som reguljär
rekryteringsväg. Överstyrelsen instämmer även med LUS i deras uppfattning
att det med hänsyn till den enskilde läraren dock måste finnas möjlighet till
vidareutbildning.

Universitetskansler sämbetet finner LUS’ förslag om en förstärkt vidareutbildning
värdefullt. Visserligen medför vidareutbildningen svårigheter för det
lägre stadiet genom en avtappning av de kanske mest intresserade lärarna, men
detta förhållande får enligt ämbetets uppfattning inte hindra, att man betraktar
vägen över vidareutbildning som en lika naturlig väg som direktutbildning
för att bli lärare på ett högre stadium.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet m. fl.
universitetsinstanser anför att möjlighet till vidareutbildning alltid måste finnas
för att de enskilda individernas intressen skall kunna tillgodoses och deras inneboende
möjligheter tillvaratas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att möjligheten till vidareutbildning utgör
en så stimulerande faktor för lärarkåren, att den bör finnas oavsett om i framtiden
ett behov av vidareutbildning av lågstadielärare till mellanstadielärare och
av mellanstadielärare till högstadielärare konuner att föreligga eller ej. Länsstyrelsen
i Örebro län synes det mycket värdefullt både för den enskilde läraren
och för skolan, att det finns möjligheter såväl för lärare på högstadiet som för
lärare på låg- och mellanstadierna att genom vidareutbildning skaffa sig kompetens
att undervisa på mer än ett stadium. Länsstyrelsen är dessutom av den
uppfattningen att det skulle vara en stor fördel, om det anordnades möjlighet
för de studerande att i ett sammanhang skaffa sig kompetens för tjänstgöring
både på högstadiet och gymnasiet.

SACO delar LUS’ synpunkt att alla lärarkategorier skall ges möjlighet att
genom vidareutbildning skaffa sig högre kompetens. Lärarnas riksförbund är av
den uppfattningen att vidareutbildningsmöjligheter skall finnas för alla lärarkategorier
för att tillgodose den enskildes rätt att så långt möjligt fritt få välja
utbildningsväg, korrigera misstag vid valet eller av annan anledning ändra sina
planer och ambitioner.

TCO ansluter sig inte helt till LUS’ principiella resonemang angående vidareutbildningsfrågan.
Inledningsvis fastslår TCO att vidareutbildning i dagens
samhälle inom alla områden fått ökad omfattning och betydelse och att detta
förhållande med hänsyn till såväl den enskilde som samhället måste anses
både önskvärt och nödvändigt. Detta synsätt äger generell giltighet och bör således
även gälla för skolan. TCO kan inte acceptera LUS’ uppfattning om
vidareutbildningen som huvudsakligast ett behov för den enskilde. TCO hävdar
att vissa för skolan speciella omständigheter gör att systemet med vidareut -

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr tf. år 1967

bildning kanske mer än på många andra områden måste betraktas som önskvärt
ur skolans synpunkt och finner det alldeles nödvändigt att vidareutbildning
inlemmas som ett naturligt led i lärarutbildningssystemet. Härigenom underlättas
enligt TCO:s uppfattning också den tjänstgöring över stadiegränserna
som skolstadgan förutsätter skall ske i viss utsträckning. Ett sådant system
anses även i längden böra kunna bidra till ett mer rationellt utnyttjande av
lärarresurserna.

SFS anser att individen har ett ständigt intresse av och en rätt till att genom
en vidareutbildning kvalificera sig för en verksamhet på närmast högre nivå,
och att möjligheter till vidareutbildning därför skall erbjudas av samhället i
reguljära och klart kompetensgivande former. I detta avseende ser SFS med
tillfredsställelse på LUS’ förslag.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet uttalar sin tillfredsställelse
över att möjligheter enligt LUS’ förslag skapats för de olika lärarkategorierna
att genom begränsade påbyggnadskurser skaffa sig lärarbehörighet
för närmast ovanför liggande skolstadium.

Skolöverstyrelsen, TCO, SFS och Modersm,ålslärarnas förening m. fl. fäster
uppmärksamheten på LUS’ synpunkter på önskvärdheten av karriärmöjligheter
även inom respektive skolstadier. Skolöverstyrelsen finner den
framförda tanken synnerligen fruktbar och föreslår att denna fråga snarast
ytterligare övervägs och realiseras, då det i många fall torde vara avsaknaden
av en sådan karriärmöjlighet som motiverar en lärares vidareutbildning. Överstyrelsen
anser att det för den pedagogiska utvecklingen i stort är i hög grad
angeläget att lärare, som är särskilt kunniga och pedagogiskt verksamma, får
möjlighet till befordran utan att behöva lämna det undervisningsområde, för
vilket han är utbildad och har intresse.

SACO stöder Lärarnas riksförbunds förslag om inrättande av tjänster som
huvudlärare på högstadiet. Sådana tjänster skulle innebära befordringsmöjligheter
vilka kan motverka flykt från stadiet.

Enligt Modersmålslärarnas förening är det av största vikt för skolan i dess
helhet »att vidareutbildade lärare kan beredas tillfälle att utan förlust av ekonomiska
eller andra fördelar kvarstanna på det skolstadium, för vilket de från
början utbildats» och föreslår därför att en utredning företas i denna fråga.
TCO anser att för befordringstjänsterna inom resp. stadium, vilka kan gälla
t. ex. huvudläraruppgifter eller liknande, skall lärare kunna meritera sig genom
fördjupningskurser i undervisningsämnena, i pedagogik, allmän metodik och viss
ämnesmetodik samt i olika slags specialutbildningar. Även praktiska pedagogiska
insatser bör ge högt meritvärde för sådan befordran.

Folkpartiets ungdomsförbund framhåller värdet av att människor på alla
områden får möjligheter att vidareutbilda sig. Förbundet ser dock inte som
lämpligt det nuvarande systemet att en lärare flyttar över från ett lägre stadium
till ett högre utan vill föreslå en form av vidareutbildning för låg- och

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

mellanstadielärare som ger ett slags lektorskompetens inom dessa skolstadier.
Denna utbildning skulle antingen kunna leda till fördjupade kunskaper i pedagogik
eller till en utvidgning av kunskaperna i lärarens fördjupningsämne.

LUS’ förslag till vidareutbildning av lågstadielärare bär så
gott som helt accepterats av de remissinstanser som yttrat sig i denna de!. Endast
i detaljfrågor har anmälts avvikande meningar.

Skolöverstyrelsen finner kravet på minst tre års tjänstgöring före vidareutbildningen
'' väl motiverat, men anser inte desto mindre att utbildningen innehåller
för litet av metodik och praktik.

Lärarhögskolan i Stockholm noterar med uppskattning utbildningstiden för
lågstadielärama.

Humanistiska, fakulteten vid Stockholms universitet anser den föreslagna vidareutbildningsgången
för lågstadielärare väl motiverad med hänsyn till betydelsen
av att läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad utbildning.

Lärarnas riksförbund ansluter sig till LUS’ förslag om vidareutbildning av
lågstadielärare då denna utbildning helt i linje med föreningens bestämda uppfattning
i princip leder till samma kompetens som den direktutbildade lärarens.

TCO har inte några principiella invändningar mot det framlagda förslaget.
Beträffande detaljutformningen ifrågasätter dock organisationen om inte lågstadieläraren
bör få välja fördjupningskurs i antingen musik eller gymnastik
oavsett om vederbörande genomgått till valskurs i grundutbildningen eller ej.
TCO finner det även angeläget att vidareutbildningslinjen inte stadigvarande
knyts till en och samma lärarutbildningsanstalt.

SR tillstyrker att för vidareutbildningen av lågstadielärama följs den föreslagna
principen att lärarutbildningen skall ha en trappstegsformad konstruktion,
som ger läraren möjlighet att successivt utbilda sig för högre stadier.

Blivande lärares riksförbund önskar minska kravet på tre års lärartjänstgöring
före vidareutbildning till att omfatta endast ett års tjänstgöring efter genomgången
lärarutbildning. I annat fall medför förslaget enligt förbundets mening
en onaturligt lång utbildningstid för den studerande som efter genomgånget
gymnasium kommer att göra ett kanske felaktigt val.

Modersmålslärarnas förening accepterar tidsramen för och innehållet i den
vidareutbildning i svenska som utredningen föreslår för lågstadielärama, dock
endast under förutsättning att den totala tiden för grundutbildningen ökas.

LUS’ förslag om vidareutbildning av mellanstadielärare har
väckt stort intresse hos remissinstanserna och föranlett de mest omfattande yttrandena.
Förslaget tillstyrks av vissa instanser men har även mött kritik från
flera håll.

Skolöverstyrelsen har ingen principiell erinran mot förslaget men påpekar att
utbildningen här liksom för lågstadielärama enligt överstyrelsens uppfattning

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1967

inrymmer alltför litet metodik och praktik även om vidareutbildningen skall
föregås av minst tre års praktisk tjänstgöring. Överstyrelsen föreslår dessutom
att pedagogikundervisningen skall ges större utrymme.

Flera av skolöverstyrelsen hörda instanser ställer sig kritiska mot förslaget.
Lärarhögskolan i Göteborg anser att vad beträffar ämneskunskaper är vidareutbildningen
i de flesta ämnen inte på något sätt likvärdig med direktutbildningen
och är inte beredd att tillstyrka någon annan vidareutbildning än den
som är fullt likvärdig med direktutbildningen. Avsaknaden av metodikundervisning
och övningsundervisning strider mot utredningens ofta uttalade uppfattning
att all lärarutbildning skall vara inriktad på stadiet för vilket läraren
utbildar sig. Även lärarhögskolan i TJppsala önskar att de metodiska momenten
inom respektive ämnen tillgodoses bättre än vad som sker i förslaget. Länsskolnämnden
i Värmlands län finner det vara en allvarlig brist att inte alla
lärare som är behöriga i ett visst ämne på ett visst stadium skall ha samma
kvalifikationer ämnesmässigt.

Ett par av skolöverstyrelsens remissinstanser anser utbildningstiden väl
knappt tilltagen. Utbildningsledaren vid lärarutbildning sblocket i Jönköping -lluskvarnaområdet påpekar att vidareutbildningen på grund av den knappt tillmätta
tiden inte kan leda fram till samma standard som direktutbildningen.
Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå redovisar samma uppfattning
och framhåller att den försämrade kompetensen i synnerhet kommer att
drabba de naturvetenskapliga ämnena. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd
av pedagogisk-psykologiska institutionen, ifrågasätter om den föreslagna utbildningen
kan väntas ge en reell kompetens som svarar mot de direktutbildades
och om det inte vore riktigare att de som önskar vidareutbilda sig i stället faller
in i den ordinarie utbildningsgången och där erhåller kompetens i ett ämne i
sänder. Länsskolnämnden i Malmöhus län uttalar farhågor för att alltför många
mellanstadielärare kommer att utbilda sig i ämneskombinationer vari svenska
och/eller engelska ingår med hänsyn till den ej obetydliga fördjupning i dessa
ämnen som ingår i mellanstadieutbildningen. Enligt nämnden skulle detta
kunna medföra en snedbelastning på så sätt att dessa kombinationer bleve
mindre attraktiva i den reguljära utbildningen.

Beträffande LXJS’ förslag om tre terminers vidareutbildning för mellanstadielärare
framhåller universitetskansler sämbetet att ämbetets förslag om en gemensam
utbildning för en enhetlig adjunktskategori inte hindrar att ämbetet
finner LUS’ uppfattning på denna punkt fortfarande äga relevans. Ämbetet erinrar
samtidigt om att det här är fråga om vuxna personer med studieträning
och erfarenhet av de ämnesområden som studierna avser.

Universitetsinstanserna understryker i allmänhet att vidareutbildningen måste
ligga på samma kvalitetsnivå som direktutbildningen och att en vidareutbildning
på tre terminer för mellanstadielärare ger en otillfredsställande högstadiekompetens.
Historisk-jilosofiska sektionen vid Uppsala universitet kan i ett läge
där akut brist på högstadielärare föreligger till nöds acceptera förslaget till

112 Kungl. May.ts ''proposition nr k år 1967

vidareutbildning för mellanstadielärare men måste i ett jämviktsläge kategoriskt
underkänna det. I det senare fallet kräver sektionen förslag om en vidareutbildning
som ger den vidareutbildade samma ämneskompetens som den direktutbildade.
Enligt sektionens uppfattning måste vidareutbildningen i varje läge,
där inte svår lärarbrist råder, byggas på med ytterligare minst en termin. Samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Uppsala universitet är i stort av samma uppfattning
men kan även tänka sig en höjning av tiden för grundutbildningen.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet konstaterar
att den föreslagna utbildningen skulle ge högstadielärare med oroväckande
låg kompetens i vissa ämneskombinationer, framför allt i matematiska och naturvetenskapliga.
Ett sätt att råda bot på detta förhållande vore enligt fakulteten
att skapa möjligheter till fördjupningskurser i dessa ämnen i mellanstadielärarutbildningen.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms
universitet ifrågasätter likaledes om vidareutbildningen i de matematisk-naturvetenskapliga
ämneskombinationerna verkligen kan ges tillräcklig omfattning
på de tre terminer LUS föreslagit. Fakulteten avvisar dessutom bestämt förslaget
att en fördjupningskurs i ett visst läroämne på mellanstadienivå skall
kunna ge kompetens för högstadieundervisning i detta ämne.

Konsistoriet vid Lunds universitet avstyrker LUS’ förslag, emedan konsistoriet
finner att de vidareutbildade mellanstadielärarnas kompetens kommer att
ligga avsevärt under de direktutbildades, och förordar i stället att en mellanstadielärare
får rätt att undervisa på högstadium i ett ämne, där han genomgått
högstadieutbildning samtidigt som han i övriga ämnen undervisar på mellanstadiet.

Ilistorisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet avråder bestämt från
den omotiverade sänkning av utbildningens kvalitet, som eu vidareutbildning
omfattande endast tre terminer, skulle innebära enligt sektionens uppfattning.

Hermods korrespondensinstitut förordar att vidareutbildning till högstadiekompetens
i enbart ett ämne skall bli möjlig och öppna vägen till motsvarande
tjänstgöring på högstadiet. Den av LUS föreslagna bredare kompetensen når
knappast enligt institutet i full utsträckning upp till de direktutbildades ämnesmässiga
kunskapsnivå.

SACO anser att den föreslagna vidareutbildningen kan accepteras som eu
övergångsanordning men poängterar samtidigt att målsättningen bör vara att
de vidareutbildade skall nå samma kunskapsnivå som de direktutbildade. Universitetslärarförbundet
liksom bl. a. Föreningen lärare i samhällskunskap hävdar
att det krävs minst två års vidareutbildning för att nivåskillnaden mellan de
vidareutbildade och de direktutbildade ej skall bli för stor.

TCO har i annat sammanhang förordat en treårig mellanstadielärarutbildning
samt framhållit, att ämnesstudierna avpassade för mellanstadiet i väsentliga
stycken överensstämmer med högstadiets behov. Under förutsättning att
vidareutbildningen kan grundas på en treårig mellanstadielärarutbildning bör
den enligt organisationens uppfattning kunna begränsas till ett års ämnesstudier.

113

Kungl. Maj:ts ■proposition nr U år 1967

Vidareutbildningen måste föregås av en viss tids tjänstgöring för att det överliggande
stadiet skall tillföras erfarenheter från det underliggande. TCO tillstyrker
därför LUS’ förslag om tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbildningen.

SR finner att den vidareutbildade högstadieläraren inte mer än i något enstaka
ämne når en ämnesteoretisk kompetens som är likvärdig den direktutbildades.
Enligt förbundets mening kan inte erfarenheterna från mellanstadietjänstgöringen
kompensera denna brist. Vidare anser förbundet att utbildningen
bör kompletteras med undervisning i ämnesmetodik i sådana moment
som är speciella för högstadiet och med övningstjänstgöring i sådan omfattning
att den vidareutbildade läraren ställs i paritet med den direktutbildade.

Blivande lärares riksförbund önskar liksom för lågstadielärarna minska kravet
på tre års praktisk tjänstgöring före vidareutbildningen till endast ett år.

Biologilärarnas förening och Geografilärarnas riksförening anser det vara klart
otillfredsställande att en tillvalskurs i mellanstadielärarutbildningen i vissa kombinationer
skall ge kompetens för högstadieundervisning.

Svensk yrkesvalslärareförening har intet att erinra mot LUS’ förslag att ordna
vidareutbildning i yrkesvägledning för mellanstadielärare, men denna
vidareutbildning bör inte vara den enda utbildningsformen för yrkesvalslärare
på högstadiet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är av samma åsikt.

LUS har föreslagit att administrationen av vidareutbildningskurserna
bör ankomma på universiteten och att fördelningen av kurserna på universitetsorterna
bör ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen,
som i förevarande frågor har att samarbeta med universiteten. Enligt skolöverstyrelsens
och universitetskanslersämbetets uppfattning bör detta senare samarbete
ske med universitetskanslersämbetet. Dessa båda instanser anser även
att den decentraliserade akademiska undervisningen och korrespondensstudier
borde utnyttjas i större utsträckning än vad LUS föreslagit samt att en del av
studierna borde kunna förläggas till sommar- och ferietid.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet instämmer i förslaget om
att vidareutbildningen i görligaste mån bör samordnas med direktutbildningen
för högstadielärare, vilket synes fakulteten fullt möjligt tack vare det system
med ett flertal kurser för direktutbildningen som utredningen konstruerat. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms universitet anser att vidareutbildningen
uteslutande bör arrangeras genom universitetens försorg. Filosofiska
fakulteten vid Umeå universitet finner också det angeläget att vidareutbildningen
sker inom universitetsorganisationens ram.

SFS ser med tillfredsställelse att LUS föreslagit en enhetlig och reguljär vidareutbildning
vid universiteten och att denna samordnas med direktutbildningen
till olika stadier.

Hermods korrespondensinstitut förordar, med hänvisning till det behov, som

114

Kungl. Maj ds ''proposition nr J,\ år 1967

den hittillsvarande vidareutbildningen per korrespondens visat sig fylla och
sannolikt kommer att fylla även i framtiden, att vidareutbildning av lärare
med hjälp av korrespondensundervisning alltjämt skall äga rum.

LUS har med tillämpning av den s. k. 40:60-procentregeln beräknat u t b i l dningsbehovet
av vidareutbildade mellanstadielärare under 1970-talet till
820 per år.

Flera remissinstanser ställer sig dock kritiska till den föreslagna omfattningen
av vidareutbildningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet påpekar att det förhållandet
att vidareutbildningen skall fä svara för 40 % av högstadiets lärarbehov
endast kan godtas som en krisåtgärd och att frågan om den procentuella
andelen vidareutbildade rimligen måste omprövas när lärarbristen hävts.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet framhåller
med skärpa att det gällande förhållandet med 60 % direktutbildade och 40 %
vidareutbildade lärare inte får permanentas.

Betraktelsesättet att det alltid måste finnas en viss proportion vidareutbildade
lärare verksamma på högstadiet ter sig för humanistiska fakulteten vid
Stockholms universitet såsom något fullkomligt förlegat, en kvarleva från de
av utredningen utdömda äldre utbildningsförhållandena utan relevans vid ett
genomfört lärarutbildningssystem av den art utredningen nu föreslår.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet anför.

Den nuvarande 60—40-procentiga fördelningen på direktutbildade och vidareutbildade
högstadielärare får inte betraktas som en permanent regel. Fakulteten
vill starkt understryka angelägenheten av att procentfördelningen regelbundet
justeras i förhållande till den aktuella bristen på direktutbildade lärare och
med hänsyn tagen till prognoser. Vidareutbildningen kan i den form den skisseras
i betänkandet bli en bakväg för dem som inte kommit in i en spärrad direktutbildning
— en bakväg som såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som av
hänsyn till den enskilde studeranden bör undvikas.

Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid högre allmänna läroverket i
Umeå varnar likaså för att vidareutbildningen kommer att utgöra en förhållandevis
bekväm bakväg till högre kompetens för sådana som ej mottagits på den
spärrade direktutbildningen.

Enligt SACO bör man vid planeringen av lärarutbildningen utgå från direktutbildning
för olika skolstadier och inte från att en viss kvot av tjänsterna skall
tillsättas via vidareutbildning. Lärarbristen på högstadiet bör hävas genom en
ökad dimensionering av direktutbildningen för stadiet. Endast om bristen inte
kan täckas härigenom bör en vidareutbildning av ifrågavarande slag ifrågakomma.
Omfattningen bör beslutas för ett år i sänder.

TCO vänder sig bestämt emot LUS’ uppfattning att det vid full tillgång på
direktutbildade lärare inte i och för sig är nödvändigt för högstadiet att tillföra
detta lärarkrafter, som primärt är utbildade för mellanstadiet. Enligt TCO:s

115

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

mening är högstadiet betjänt av att lärarna rekryteras dels genom direktutbildning,
dels genom vidareutbildning. Ur skolans synpunkt är båda grupperna lika
användbara och bör således i alla avseenden vara jämställda. För att högstadiet
i nuvarande situation skall ha tillräckligt med lärare ifrågasätter TCO om inte
vidareutbildningen borde ökas. TCO vill förorda en planering av utbildningen
som tills vidare siktar mot att ca 50 % av behovet av högstadiets ämneslärare
täcks genom att vidareutbilda mellanstadielärare.

SFS anser den kvotering mellan vidareutbildade och direktutbildade som
ligger till grund för vidareutbildningen av mellanstadielärare helt omotiverad
eftersom man här uppenbarligen löper risken att de studerande som avvisats
till direkt utbildningen väljer en omväg via närmast underliggande stadium.
Detta är varken från individens, skolans eller samhällets synpunkt den lämpligaste
studiegången enligt SFS’ uppfattning.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet förutsätter att de fast
etablerade vidareutbildningslinjerna blir smidigt dimensionerade från år till år
alltefter behov och efterfrågan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar LUS’ uppfattning om begränsning
av vidareutbildningsverksamhetens omfattning och anser att en anpassning
därvid bör ske av den nu överdimensionerade organisationen.

Frågan om högstadielärarnas vidareutbildning har berörts
endast i ett par remissyttranden. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala
universitet instämmer i LUS’ förslag och framhåller att man också i detta fall
måste söka en så praktisk lösning som möjligt. Humanistiska fakulteten vid
Stockholms universitet finner det väl motiverat att vidareutbildningen av högstadielärare
inordnas i samma fasta studiegång som de direktutbildade följer,
varvid läraren får en för hans undervisningsstadium adekvat utformad utbildning.

3.5 Fortbildning

3.5.1 Lär ar utbildningssakkuimiga

Utbildningen fram till lärarexamen kan aldrig ge något för lärarverksamheten
avslutat och färdigt framhåller LUS (s. 471). Fortbildning är därför den naturliga
fortsättningen på grundutbildningen och avser att göra läraren bättre
skickad att undervisa på det stadium och i de ämnen han har grundutbildning
för. Liksom i fråga om grundutbildningen bör den fortsatta utbildningens innehåll
utgöras av ämnesstudier, pedagogik, metodik och praktik. Fortbildningens
allmänna karaktär såsom ett självklart led i lärararbetet klargörs enligt LUS
genom exempel på fortbildning såsom lektionsförberedelser, det dagliga skolarbetet,
deltagande i pedagogisk debatt, pedagogisk handledning och kurser under
studiedagar, terminer eller ferier.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Fortbildningen är väsentligen en angelägenhet för den enskilde läraren (s. 476).
För att underlätta och främja hans kontinuerliga utveckling bör emellertid olika
yttre organisatoriska arrangemang vidtas. Den jortbildningsorganisation som
växt fram under senare år anser LUS lämplig att främja den föreslagna kontinuerliga
fortbildningen.

Den organiserade fortbildningsverksamheten kan ske i form av kurser dels
under terminstid, dels under ferietid. Även en kombination av båda dessa typer
förordas. Vissa kurser under terminstid avses äga rum på kvällstid i kombination
med hel eller halv studiedag och arrangeras av skolstyrelse eller länsskolnämnd.
Feriekurserna koncentreras till en vecka och förläggs vanligen till internat. De
är oftast planlagda centralt av skolöverstyrelsen och fortbildningsinstituten.

LUS föreslår dessutom fortbildning på heltid i form av terminskurser med
ämnesfördjupning eller ämneskomplettering, t. ex. fördjupningskurs i orienteringsämne,
behörighetskurs i engelska eller i slöjd. Terminskurserna bör planeras
av skolöverstyrelsen och lärarhögskolorna samt anordnas av lärarhögskolorna
(fortbildningsinstituten) och universiteten. Denna kursform kan även förläggas
till kvällstid under tre terminer och en feriekurs på två veckor.

LUS har inte funnit skäl att föreslå att fortbildningen görs obligatorisk
(s. 477). I första hand bör kurserna göras attraktiva genom en hög standard.
Lärarnas allmänna attityd, skolledningens hållning i fortbildningsfrågorna samt
en positiv och konstruktiv inställning från lärarnas fackliga organisationer är
viktiga faktorer.

Som en fortbildningsfrämjande åtgärd föreslås att genomgång av fortbildningskurser
skall ge poäng på i princip samma sätt som genomgång av grundutbildningen.
Det bedöms som angeläget att fortbildningen tillmäts ett relativt
större meritvärde än den hittills haft.

3.5.2 Yttranden

Ett flertal instanser har yttrat sig om de sakkunnigas förslag till fortbildning.
I stort har avvikande meningar endast anmälts beträffande detaljfrågor såsom
meritvärdering och obligatorium.

LUS’ allmänna synpunkte r på fortbildningen stödes i allt väsentligt
av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen delar sålunda LUS’ uppfattning att fortbildning av lärare
är en synnerligen angelägen uppgift för skolväsendet. Överstyrelsen tillstyrker
vidare förslaget om längre fortbildningskurser syftande till ämnesfördjupning
eller ämneskomplettering. Kvällskurserna föreslås dock delvis kunna ersättas
med korrespondensstudier.

Rektorerna vid seminarierna för huslig utbildning och föreståndaren för textillärarlinjen
i Malmö bedömer däremot som helt otillfredsställande LUS’ förslag
om att fortbildning i form av terminskurs skall kunna ge behörighet i ämnet
slöjd.

117

Kungl, Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Universitetskanslersämbetet understryker LUS’ uppfattning att genomgången
lärarutbildning inte leder till något avslutat och att fortbildning bl. a. därför
framstår som den naturliga och nödvändiga fortsättningen på grundutbildningen.
Beträffande de föreslagna enterminskurserna anför ämbetet att det
förefaller som om denna typ av fortbildningskurser i så hög grad sammanfaller
med vad som menas med vidareutbildning, att de snarast bör ha den benämningen.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet understryker betydelsen
av de av utredningen föreslagna fortbildningsfrämjande åtgärderna och räknar
med ett framtida behov av ämnesfortbildningskurser förlagda till universitetsinstitutionerna.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet
anför.

Grundutbildningen bör innehålla de för ämnet grundläggande snarare än för
tillfället aktuella tillämpningar, som lätt förlorar sin aktualitet. Den bör också
syfta framåt, d. v. s. den bör innehålla även det modernaste av det grundläggande
stoffet och därutöver ge viss kännedom om aktuella frågeställningar och
aktuell forskning. I fortbildningen kan sedan information ges dels om ämnets
vetenskapliga utveckling dels om aktuella tillämpningar.

Fakulteten ställer sig positiv till de föreslagna formerna för fortbildning, särskilt
de hela terminskurserna, som kan förväntas få en inspirerande verkan på
lärarna.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet finner det angeläget att fortbildning
betraktas som eu reguljär utbildningsuppgift för ämnesinstitutionerna.

Lärarnas riksförbund betonar vikten av att samma kompetenskrav ställs på
de lärare som avses undervisa på fortbildningskurserna som på lärare som svarar
för den grundläggande lärarutbildningen.

Med hänsyn till den snabba föränderligheten på skolväsendets område finner
TCO det angeläget att understryka behovet av vidgade möjligheter för lärarna
till fortsatt utbildning efter grundexamen. TCO betonar vidare värdet av att
samtliga utbildningsavsnitt i grundutbildningen — ämnesstudier, pedagogik,
metodik och praktik — också återfinns inom fortbildningen. Bland de föreslagna
verksamhetsformerna bedömer TCO som särskilt värdefullt förslaget om
fortbildningskurser av längre omfattning.

SFS framhåller att fortbildningen måste ses som ett naturligt led i en lärares
arbete och att det därför är av betydelse att denna görs så attraktiv som möjligt
och bedrivs i organisatoriskt enhetliga former.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att behovet av fortbildning troligen
kommer att växa och förordar fortsatt utredning på denna punkt, detta inte
minst med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, enär det torde bli nödvändigt
att fortbildningen i framtiden i ökad utsträckning förläggs till ordinarie
arbetstid och görs obligatorisk.

Fortbildningen av lärare, framför allt huvudlärare i tekniska och ekonomiska

118

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

ämnen bör enligt dessa instanser till en del ske i form av praktiktjänstgöring
eller studier på arbetsplatser.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om fortbildningens
förläggning till tjänstetid eller ferietid samt obligat or
i u m.

En väsentlig del av kursverksamheten bör enligt skolöverstyrelsen organiseras
så att den på ett eller annat sätt ingår i lärarens tjänstgöringsskyldighet och
blir obligatorisk, eftersom det alltjämt i första hand är de intresserade och kunniga
lärarna som söker sig till kurserna, under det att de lärare som kanske
bäst skulle behöva deltaga inte kommer med. Överstyrelsen föreslår att studiedagar
skall kunna föras över från ett läsår till ett annat för att bereda lärare
tillfälle att på studiedagstid deltaga i veckolång kurs. Fortbilclningsinstituten
bör dimensioneras så att fyra kurser med ca 80 lärare kan anordnas samtidigt
varje vecka och avse fyra olika skolstadier. Denna organisation innebär en möjlighet
för skolväsendet att i genomsnitt vart fjärde år kunna nå varje lärare
med en minst veckolång kurs utan att någon annan form av obligatorium kommit
i fråga än utnyttjandet av studiedagar.

Universitetskansler sämbetet betraktar fortbildning som ett så viktigt inslag
i lärarutbildningen, att ämbetet anser att det kan ifrågasättas, huruvida icke
deltagande i organiserad fortbildning bör göras obligatorisk för lärarna. Enligt
ämbetets uppfattning bör fortbildningskurserna, utan att inkräkta på skäligt
utrymme för vila och rekreation, kunna huvudsakligen förläggas till ferietid.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet förordar
att vissa ämnesteoretiska fortbildningskurser blir obligatoriska på samma sätt
som lärarutbildningens kurser är obligatoriska.

Lärarnas riksförbund anser att man på ett tillfredsställande sätt måste skapa
möjligheter för lärare att fortbilda sig. Antingen sådan fortbildning bedrivs enskilt
eller i organiserad form bör den enligt förbundets bestämda mening ske
på tjänstetid, d. v. s. på tid då läraren blir ledig just för detta ändamål. Förbundet
räknar med att ett sådant förhållande skulle locka huvudparten av lärarna
att deltaga. Förbundet avvisar tanken på obligatoriskt deltagande i fortbildningskurser.

TCO framhåller, att lärarna under många år visat stort intresse för fortbildning
och organisationen är därför av den uppfattningen att skola och undervisning
bäst gagnas av att lärarnas deltagande i fortbildning utformad i enlighet
med de sakkunnigas förslag alltjämt förblir frivilligt.

SR hävdar att det bör finnas möjlighet till fortbildning under läsårstid i varje
på timplanen upptaget ämne, samt att lärare med enbart obligatorisk kurs i
musik eller gymnastik skall ha rätt till fortbildning under läsåret.

Enligt SFS bör fortbildning som avser ämnesteoretisk förnyelse med fördel
kunna inordnas i en sommartermin vid universiteten. Korrespondensundervisning
bör dessutom komma till ökad användning inom fortbildningen.

119

Kungl, Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Hemnods korrespondensinstitut föreslår att fortbildningen till vissa delar görs
obligatorisk samt betonar möjligheterna att använda korrespondensundervisning
i fortbildningen.

Enligt Föreningen för rruxtematisk-naturvetenskaplig undervisning i Stockholm,
Lund och Göteborg bör fortbildningen på allt sätt stimuleras och helt och hållet
vara möjlig att genomföra på friställd tjänstetid samt dimensioneras så att
plats kan beredas alla som önskar fortbilda sig.

Högerns ungdomsförbund anser att en kontinuerlig fortbildning under fasta
former är nödvändig och att fortbildningskurserna bör förläggas till sommaren.
Dessutom bör antingen kurserna vara obligatoriska eller rekryteringen till dem
stimuleras med lönemässiga medel.

Några remissinstanser tar i samband med fortbildningen upp frågan om inrättande
av ett s. k. sabbatsår.

Enligt den uppfattning som Lärarnas riksförbund hyser skulle sabbatsåren
vara av värde för fortsatta akademiska studier både av fortbildningskaraktär
men också för t. ex. forskarutbildning, självständigt vetenskapligt arbete eller
läroboksförfattande. Systemet kan enligt förbundets mening bidraga till uppkomsten
av en kader kvalificerade fortbildningslärare.

Högerns ungdomsförbund föreslår att lärare skall beredas möjligheter att ta en
sabbatstermin vart tionde år för att närmare kunna studera sina ämnens utveckling.
För språklärare kan sabbatsterminen lämpligen förläggas utomlands.
Full lön skall utgå under tiden.

Biologilärarnas förening hävdar att fortbildning principiellt bör ske på tjänstetid,
eventuellt i samband med sabbatsår eller -termin.

LUS’ förslag om att fortbildningen bör tillmätas större meritvärde än
den hittills haft har berörts av flera remissinstanser.

Skolöverstyrelsen tillstyrker LUS’ förslag om att genomgång av längre fortbildningskurs
för ämnesfördjupning eller ämneskomplettering skall tillgodoräknas
i merithänseende. Kortare kurser, om en veckas längd, anser överstyrelsen
däremot inte böra åsättas meritpoäng.

Även flera av skolöverstyrelsen hörda remissinstanser liksom SFS förordar
att genomgången fortbildning skall meritvärderas men samtidigt framhålls i en
de! remissvar vikten av att de genom fortbildningskurser erhållna kunskaperna
skall vara kontrollerbara. Några instanser avstyrker förslaget. Länsskolnämnden
i Malmöhus län kan sålunda inte tillstyrka poängsättning och påpekar att
en sådan skulle kräva att alla lärare som anmäler sig till en kurs också skulle
beredas plats. Länsskolnämnden i Västmanlands län menar att man skulle
riskera att intresset för fortbildning kommer att snedvridas i riktning mot
poängen i stället för kunskaperna som sådana. Länsskolnämnden i Västerbottens
län är tveksam inför en poängsättning och anser att en sådan skulle förutsätta
nya former för kurserna och ställa andra krav på deltagarna.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Enligt universitetskansler sämbetets uppfattning bör terminskurserna givetvis
ge meritpoäng.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet hävdar att fortbildningskurser bör
ge poäng på i princip samma sätt som genomgång av grundutbildning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet vill att
möjlighet till tentamen efter fortbildningskurser skall förekomma och att godkänt
tentamensresultat ges meritvärde.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att frågan om genomgång av fortbildningskurs
skall ge poäng i princip på samma sätt som genomgång av grundutbildning,
bör avgöras från fall till fall.

TCO föreslår att frågan om fortbildningens meritvärde blir föremål för en
översyn.

3.6 Departementschefen

3.6.1 Utbildningens innehåll och specialisering

I detta avsnitt behandlar jag frågorna rörande den inre organisationen av
lärarutbildningen och återkommer (4.5) senare till de yttre former i vilka
denna utbildning bör bedrivas.

Att innehållet i lärarutbildningen grupperas i fyra huvuddelar, nämligen
ämnesutbildning, pedagogik, metodik och praktik, finner jag liksom LUS och
remissinstanserna ändamålsenligt även om självfallet gränserna — såsom också
LUS framhåller — mellan dessa delar ofta blir flytande. I fråga om avvägningen
mellan de olika huvuddelarna går inte sällan åsikterna isär. Det är
naturligt att tyngden hos varje del varierar med hänsyn till det stadium och
de ämnen utbildningen avser. Men även om man tar hänsyn härtill är meningarna
delade om betydelsen av de olika komponenterna. Jag skall återkomma
till dessa frågor i samband med mina överväganden i det följande
angående utbildningen av olika lärarkategorier.

Några allmänna synpunkter vill jag emellertid redan här redovisa. Den nya
skolans vidgade målsättning ställer krav, som starkt påverkar bl. a. pedagogikutbildningen.
Denna måste, som LUS framhåller, få en klart starkare inriktning
mot läraryrket än hittills och inriktas på undervisningsprocessen, dess mål, betingelser
och resultat. Att en så inriktad pedagogikutbildning utgör en mycket
väsentlig del av lärarutbildningen är ställt utom allt tvivel. Men även de
övriga komponenterna i lärarutbildningen kan göra anspråk på vidgat utrymme.
Den nya skolans starkt förändrade verksamhetsformer kräver självfallet en
anpassning av lärarutbildningen som tar sig uttryck i krav på en förstärkt
metodisk skolning. Ett annat väsentligt drag hos den nya skolan är den i
vissa fall radikala förändring av skolämnenas mål och innehåll som ägt och
äger rum. Även på skolans lägsta stadier prövas inom ämnen, som traditionellt
betraktas som relativt oföränderliga i fråga om sitt innehåll, nya idéer som

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J år 1967

torde komma att genomgripande omdana dessa ämnen. Självfallet måste dessa
förhållanden påverka lärarnas ämnesutbildning. Varje lärare måste genom
grundutbildning och fortbildning ges förutsättningar att undervisa enligt ämnenas
nya utformning. Lika viktigt är emellertid att på varje stadium och i
varje ämne finns lärare som getts särskilda förutsättningar för att medverka
i ämnenas metodiska och innehållsliga förnyelse.

Det sagda visar — om än kortfattat — att den nya skolan med sin förändrade
målsättning aktualiserar en annan avvägning än tidigare mellan de
olika komponenterna i lärarutbildningen. Samtidigt kan synpunkterna åberopas
som skäl för en samlad förstärkning av lärarutbildningen. Även krav på ökat
utrymme för den praktiska utbildningen kan hävdas. I sistnämnda fall har
LUS gett konkreta förslag till utbildningsformer som bör kunna leda till en
väsentlig rationalisering. Det är i detta sammanhang av stor vikt att, såsom
LUS och flera remissinstanser bl. a. skolöverstyrelsen framhåller, hålla i minnet
att lärarutbildningen inte utgörs enbart av grundutbildning utan att en lika
viktig komponent är den fortbildning som varje lärare kontinuerligt måste
skaffa sig, ibland på egen hand, ibland med samhällets direkta stöd. Avvägningen
mellan grundutbildning och fortbildning är en fråga av samma vikt
som avvägningen mellan de olika komponenterna i utbildningen.

Även om all utbildning av lärare innehåller de fyra ovannämnda komponenterna,
är det självklart att en lärare aldrig kan svara för undervisningen i alla
ämnen genom skolans alla stadier. Inom utbildningen är det därför nödvändigt
med en specialisering på olika lärarkategorier. LUS’ förslag härvidlag innebär
vissa nyheter.

När det gäller undervisningen på grundskolans låg- och mellanstadier har LUS
kommit till den slutsatsen att huvuddelen härav bör ombesörjas av två typer
av klasslärare, den ena utbildad för lågstadiet och den andra för mellanstadiet.
Förslaget ansluter relativt nära till nuvarande system. Det i samband med
grundskolereformen diskuterade uppslaget med en enda lärarkategori för årskuserna
1—6 avvisas. De remissinstanser som hyst en annan uppfattning än
LUS synes vara relativt få, även om viss tvekan kan förmärkas. Skolöverstyrelsen
accepterar sålunda LUS’ förslag främst med utgångspunkt i resonemanget
om studietidens längd. För egen del kan jag i nuvarande läge ansluta
mig till LUS’ förslag om en i första hand på resp. låg- och mellanstadiet inriktad
lärarutbildning, även om jag inte därmed anser att frågan om en mera enhetlig
utbildning för dessa båda stadier är avförd ur diskussionen. Mina förslag i det
följande kommer f. ö. att innebära ett steg i riktning mot en viss utjämning
mellan de båda lärarkategorierna. LUS’ förslag innebär, som nämnts, att huvuddelen
av undervisningen i grundskolans årskurs 1—6 skall ombesörjas av
klasslärare. För mellanstadiets del är det emellertid inte fråga om ett renodlat
klasslärarsystem. En viss ämnesområdesbegränsning sker till förmån för en
ämnesfördjupning. Jag kan liksom flertalet remissinstanser ansluta mig i princip

122

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

till förslaget. Det bör ses som ett led i strävan att inom mellanstadiets lärarkår
skapa sådana ökade förutsättningar för metodisk och innehållslig förnyelse som
den nya skolan kräver.

Förslaget har också en annan aspekt som sammanhänger med den av LUS
med rätta hävdade helhetssynen på läraruppgiften. De konsekvenser LUS
drar av denna helhetssyn synes mig emellertid ha kommit att alltför mycket
inriktas på förhållandena under lärarutbildningen, särskilt i fråga om dennas
yttre organisation. Det väsentligaste, när man vill skapa en helhet av lärarnas
verksamhet, måste vara att i skolsituationen främja en kontinuerlig samverkan
genom alla skolstadier och lärarkategorier. En skarp uppdelning av lärarkåren
efter stadier motverkar — såsom bl. a. skolöverstyrelsen framhåller — helhetssynen.
Olägenheterna av en sådan uppdelning elimineras inte genom samordningsåtgärder
inom enbart lärarutbildningen. I stället måste goda förutsättningar
skapas för en samverkan i det praktiska skolarbetet bl. a. genom att
lärarnas insatser inte binds alltför hårt till ett enda stadium. Lärarna måste
med andra ord även i de fall, då lärarutbildningen blir stadieinriktad, kunna
i viss utsträckning undervisa över stadiegränserna. Det nu anförda utgör ett
skäl mot ett av LUS’ förslag, som jag senare skall återkomma till, nämligen att
adjunktskåren klyvs i två grupper, en för högstadiet och en för det gymnasiala
stadiet.

Sedan långt tillbaka är skolans ämnen indelade i grupperna läroämnen,
övningsämnen och yrkesämnen, av vilka även undergrupper förekommer, t. ex.
allmänna, tekniska och ekonomiska läroämnen. Indelningen torde ursprungligen
ha syftat till att ange ämnenas olika karaktär men i överensstämmelse med
den moderna helhetssynen på skolans verksamhet som ger alla ämnen lika
vikt och värde har indelningen i dag uteslutande det praktiska syftet att möjliggöra
enkla och kortfattade beskrivningar, t. ex. i författningar av skilda
slag. Emellertid är det tydligt, att det fortfarande lever kvar föreställningar
om att benämningarna läroämne, övningsämne och yrkesämne uttrycker en
olika värdering av skolans ämnen. Det synes vara mycket svårt att ändra
dylika uppfattningar, så länge benämningarna finns kvar. Trots att en omredigering
av hithörande författningskomplex kommer att medföra mycket
besvärliga tekniska problem avser jag att senare föreslå Kungl. Maj:t att avskaffa
benämningarna läro-, övnings- och yrkesämne. I det följande använder
jag dock i regel nuvarande benämningar för att underlätta jämförelser med rådande
förhållanden.

LUS’ uttalande rörande specialundervisningen ansluter jag mig till — liksom
åtskilliga remissinstanser bl. a. skolöverstyrelsen. En riktpunkt bör sålunda,
som jag tidigare uttalat, vara den, att utbildningen av speciallärare i ökad
utsträckning tar sikte på verksamhet i kliniker. Jag räknar med att skolmyndigheterna
i överensstämmelse härmed positivt stimulerar till en omlägg -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J. år 1967 123

ning av specialundervisningen på fältet, vilket dock av praktiska skäl måste
ske successivt.

3.6.2 Utbildningen av klasslärare

Beträffande den inre uppbyggnaden av klasslärarutbildningen har huvuddragen
i LUS’ förslag i stort sett accepterats av remissinstanserna. Jag vill
först ta upp två spörsmål som föranlett en väsentligt livligare diskussion både
i remissyttrandena och den offentliga debatten, nämligen frågorna om förkunskapskraven
och utbildningstidens längd. LUS föreslår att genomgånget
gymnasium skall vara inträdesvillkor för utbildning till såväl låg- som mellanstadielärare.
Detta betyder, med den av LUS’ majoritet föreslagna 2- resp. 2V2-åriga utbildningen, att en klasslärare får en sammanlagd studietid av 14 resp.
lJVs år, varav 5 resp. 5x/2 år i icke-obligatorislc utbildning.

Frågan om förutbildningen har enligt min mening i många fall setts ur en
alltför snäv synvinkel. Jag vill först erinra om att jag i prop. 1964:171 angående
reformering av de gymnasiala skolorna m. m. i samband med frågan om
kompetensvärdet av fackskolans utbildning också tog upp fackskolan som
rekryteringsväg för de pedagogiska yrkena, speciellt klassläraryrket. Därvid
konstaterade jag att utgångspunkterna för tidigare överväganden rörande
klasslärarutbildningens anknytning nedåt i väsentliga avseenden ändras genom
den utformning som det nya gymnasiala skolsystemet får. Vid de förnyade
överväganden, som skulle erfordras, måste självfallet fackskolan särskilt beaktas.
Med hänsyn till att klasslärarutbildningen vid tidpunkten för nämnda proposition
var under utredning av lärarutbildningssakkunniga, ansåg jag emellertid,
att frågan om förutbildningen borde tills vidare hållas öppen och tas upp,
när LUS’ förslag skulle prövas. Riksdagen hade inget att erinra mot vad jag
anfört (SäU 1, rskr 407).

I prop. 1964:171 anförde jag också, att jag hade för avsikt att tillkalla
särskilda sakkunniga för att utreda frågan om främst gymnasie- och fackskoleutbildningens
kompetensvärde inklusive de postgymnasiala utbildningsvägarnas
intagningsbestämmelser. En utredning, den s. k. kompetensutredningen, har
sedermera tillsatts. I direktiven till denna (se 1966 års riksdagsberättelse s.
290) uttalade jag bl. a. att en fundamental regel, då det gäller att uppställa
behörighetsvillkor för en viss utbildning i form av krav på förutbildning, bör
vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn
till den fortsatta verksamheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller
andra ovidkommande omständigheter påverka utformningen av behörighetsvillkor
måste självfallet motverkas. Vidare framhålls att det oftast är angeläget
att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning
och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. En viktig
förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera rationellt är att behörighetsreglerna
inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjligheter måste

124 Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

sålunda finnas för att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller
ett visst yrke.

Som redan framhölls i prop. 1964:171 bör hela området för s. k. icke-akademisk,
postgymnasial fackutbildning i princip tillhöra fackskolans kompetensområde.
Kompetensutredningen skall enligt direktiven undersöka om inte bland
de postgymnasiala utbildningsvägar, som i dag kräver studentexamen eller
motsvarande förutbildning, finns åtskilliga som bör kunna grundas på fackskolekompetens.
I viss mening bör detta gälla även den s. k. akademiska postgymnasiala
utbildningen. Principerna för den sistnämnda utbildningens anknytning
till det underliggande skolväsendet skall sålunda tas upp till en
förutsättningslös prövning. I direktiven framhålls att det allmänna villkoret
i fråga om bredd i förutbildning eller erfarenheter bör kunna anses tillgodosett
om den utbildningssökande har en gymnasial utbildning av inte alltför speciellt
slag. Därutöver kan speciella behörighetsvillkor behöva uppställas.

Jag vill betona att det synsätt jag gett uttryck för i direktiven till kompetensutredningen
ligger helt i linje med de av statsmakterna godtagna principerna
för utvecklingen av det icke-obligatoriska utbildningsväsendet. Det
mer integrerade gymnasiala skolsystem, som håller på att införas, har till syfte
att ge unga människor väsentligt större möjligheter än de har i dag att välja
studievägar som de är bäst lämpade för och mest intresserade av. Skall detta
uppnås, får inte en studieväg framstå som en återvändsgränd, som inte ger
tillträde till breda och attraktiva avnämarområden.

Vad jag här anfört, visar att allmänna utbildningspolitiska skäl talar för
att lärarutbildningen inte bör bygga på enbart den del av det gymnasiala
skolsystemet, som utgörs av gymnasiet. Även av andra skäl är detta emellertid
olämpligt. Fackskolan avses genom sin målsättning och utformning komma att
attrahera många ungdomar, för vilka mer vetenskapligt inriktade teoretiska studier
inte är ett primärt intresse. Så har t. ex. fackskolans sociala linje till huvuduppgift
att ge förutbildning för i vid mening sociala yrken. Till dessa hör otvivelaktigt
de pedagogiska yrkena. Jag vill erinra om skolans viktiga fostrande uppgift,
starkt betonad i skollagen. De personliga egenskaper, som är av särskild vikt
för att en lärare skall kunna fullgöra denna uppgift, garanteras självfallet inte
av att vederbörande genomgått gymnasiet.

När det slutligen gäller de speciella förkunskapskrav som bör fordras för
klasslärarutbildningen har skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande gjort vissa
jämförelser mellan timplanerna för gymnasiet och för fackskolans sociala linje.
Den senare ger i vissa fall enligt skolöverstyrelsen ett bättre utgångsläge än
gymnasiet. På gymnasiet varierar timtalen i samma ämne avsevärt från linje till
linje. På vissa linjer understiger timtalet i en del ämnen motsvarande timtal
på den sociala linjens olika grenar. Skolöverstyrelsen hävdar att den sociala
linjen ger en med gymnasiet jämförbar standard i de för klasslärarutbildningen
relevanta ämnena. I stort sett samma omdöme gäller fackskolans ekonomiska
linje. Då skillnaden mellan de olika linjerna på gymnasiet med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

125

de ingående kurserna som grund för lärarutbildningen inte är mindre än den
generella skillnaden mellan å ena sidan gymnasiet och å andra sidan fackskolans
sociala och ekonomiska linjer, blir överstyrelsens slutsats att dessa båda linjer
allmänt sett ger en för klasslärarutbildningen godtagbar grund.

Beträffande fackskolans tekniska linje finner skolöverstyrelsen det sannolikt
att en person med slutbetyg från denna linje endast sällan kommer att söka
till klasslärarutbildning. Om en sådan person antas, räknar överstyrelsen med
att han skulle möta betydande svårigheter i studierna och har därför slutligen
stannat för att den tekniska linjen ej utan komplettering bör berättiga till
inträde på klasslärarlinje. Jag delar i sak skolöverstyrelsens uppfattning. Det
är emellertid enligt min mening lämpligare att i fråga om det allmänna behörighetskravet
inte göra någon skillnad mellan de olika linjerna i gymnasiet
och fackskolan utan i stället uppställa speciella behörighetsvillkor.

Med hänvisning till det anförda avser jag att senare föreslå Kungi. Maj :t att
till utbildning av klasslärare för lågstadiet och mellanstadiet skall som allmänt behörighetsvillkor
gälla krav på genomgången fackskola, gymnasium eller motsvarande
utbildning. Speciella behörighetsvillkor bör uttryckas i krav på kunskaper
i särskilt specificerade ämnen enligt fackskolans läroplan. Jag har för avsikt att
föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt kompetensutredningen att med beaktande av
LUS’ överväganden och den definitiva utformningen av klasslärarutbildningen

1 samråd med skolöverstyrelsen framlägga förslag till detaljerade bestämmelser. I
avvaktan härpå tar jag inte ställning till LUS’ förslag i vissa detaljfrågor såsom
kravet på ett visst lägsta medelbetyg, kvalifcerade betyg i vissa ämnen samt
skärpta inträdeskrav i musik eller gymnastik. Till frågan om lämplighetsprov i
samband med intagning till lärarutbildning skall jag återkomma i det följande.

Beträffande utbildningstidens längd föreslår LUS’ majoritet såsom nämnts

2 år för lågstadielärarutbildningen och 2V2 år för mellanstadielärarutbildningen.
Remissopinionen är splittrad. Skolöverstyrelsen tillstyrker LUS’ förslag men
räknar med att lågstadielärarutbildningen inom en framtid bör omfatta 2 3/2 år
om engelska ingår i utbildningen. Inom ramen för en förlängning med en
termin bör emellertid även andra moment kunna rymmas. Såsom motiv för
en förlängning av mellanstadielärarutbildningen med en termin åberopas i andra
remissyttranden bl. a. behovet av en förstärkning av ämnesutbildningen.

För egen del finner jag starka skäl tala för att utbildningstiden i den nya
klasslärarutbildningen görs en termin längre än vad LUS räknat med. I det
föregående (3.6.1) har jag betonat angelägenheten av att inom hela skolväsendet
gränserna mellan de olika stadiernas lärarkategorier inte blir alltför skarpa.
Det är nödvändigt att lärare som är inriktade huvudsakligen på ett stadium
också får möjligheter att undervisa över stadiegränserna. Skall detta kunna
realiseras för klasslärarnas del erfordras en viss förstärkning av lärarutbildningen.
Den bör ta sikte på metodikutbildningen och en fördjupad ämnesutbildning
så att i ett ämne eller en ämnesgrupp fördjupningen leder till kom -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

petens att undervisa på överliggande stadium. I lågstadielärarutbildningen bör
redan nu engelska obligatoriskt ingå, varigenom beredskap skapas för en reform
av grundskolans lågstadium innebärande att engelska införs som obligatoriskt
ämne på detta stadium.

Genom en förlängning av klasslärarutbildningen skapas vidare förutsättningar
för att minska den genomsnittliga belastningen på lärarkandidaterna i jämförelse
med LUS’ förslag. Enligt detta förslag skulle lärarkandidaterna i genomsnitt
under de s. k. teoriveckorna belastas med närmare 25 undervisningstimmar
per vecka och under de första terminerna ännu mera. Att vid en sådan belastning
kunna realisera det fria och självständiga studiesätt som jag liksom
LUS finner nödvändigt torde inte vara möjligt. Genom förlängning av studietiden
bör den schemabundna undervisningstiden kunna väsentligt nedbringas.
Det totala antalet undervisningstimmar bör i vardera utbildningen inte ökas
med mer än ca 200 timmar.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda att den sammanlagda utbildningstiden
för klasslärare på lågstadiet blir 2V2 år och för klasslärare på mellanstadiet
3 år. I jämförelse med LUS’ förslag innebär detta en förlängning av
utbildningstiden vid lärarutbildningsanstalt men totalt sett i åtskilliga fall en
viss förkortning då förutbildningen medräknas.

Till grundtankarna i LUS’ förslag till innehåll och uppläggning av klasslärarutbildningen
kan jag ansluta mig. Med hänsyn till vad jag i det föregående
anfört, erfordras självfallet en överarbetning av LUS’ förslag till studieplaner
samt bestämmelser och anvisningar i anslutning härtill. Det bör uppdras åt
skolöverstyrelsen att med beaktande av i remissyttrandena framförda synpunkter
och i det följande angivna riktlinjer utföra denna överarbetning.

LUS har för mellanstadielärarutbildningen föreslagit fördjupningskurser i
vissa ämnen, varav en del kan väljas fritt av lärarkandidaterna. Förslaget har
mottagits positivt i remissyttrandena och är i princip i överensstämmelse med
vad jag i det föregående för egen del förordat. Möjligheterna till val av fördjupningskurs
bör emellertid vidgas till att i princip omfatta samtliga ämnen
eller ämnesgrupper. Härigenom tillgodoses önskemålet om att inom varje stadium
ha tillgång till en viss kader av lärare med intresse och förutsättningar
för utvecklingen av de olika ämnena. Samtidigt skapas förutsättningar för ett
överbryggande av klyftan mellan lärarna på mellanstadiet och lärarna på högstadiet
i grundskolan. Vad jag här uttalat beträffande mellanstadielärarutbildningen
bör tjäna som riktpunkt även för överarbetningen av lågstadielärarutbildningen.

Fördjupningskurserna bör när det gäller såväl låg- som mellanstadielärarutbildningen
förläggas till studiernas senare del och bygga på den för alla
lärarkandidater obligatoriska utbildningen i ämnet eller ämnesgruppen. Härigenom
vinner man dels att — i varje fall vid de större lärarhögskolorna — lärarkandidaterna
kan uppskjuta sitt val av fördjupningsämne, dels att personalresurserna
vid lärarutbildningsanstalterna kan utnyttjas på ett effektivare sätt.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

LUS’ förslag att praktikterminen skulle delas upp och förläggas till två olika
tidpunkter under utbildningsgången har föranlett vissa erinringar bl. a. från
Målsmännens riksförbund med hänsyn till konsekvenserna för eleverna i grundskolan.
Jag finner dessa invändningar beaktansvärda, och då därtill kommer
att förslaget har uppenbara organisatoriska svagheter och är vad gäller lågstadielärarutbildningen
mycket lärarkrävande, kan jag inte förorda att det
genomförs. Genom den av mig i det föregående föreslagna förlängningen av
klasslärarutbildningen synes också en förläggning av praktiktjänstgöringen till
en enda termin kunna genomföras utan olägenhet.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär i fråga om lärartjänster på
grundskolans låg- och mellanstadium inga väsentliga förändringar. De nuvarande
tjänstekategorierna bör bibehållas och vidare bör lärarnas åligganden och anställningsform
liksom andelen ordinarie tjänster förbli oförändrade. På låg- och
mellanstadiet bör i ämnena musik, slöjd och gymnastik och på mellanstadiet
dessutom i teckning och hemkunskap behörighet att undervisa tillkomma
även lärare med särskild utbildning i ifrågavarande ämne. Behörig att tjänstgöra
på nämnda stadier är likaså speciallärare. Då den stadieinriktade lärarutbildningen
föreslagits bli utformad så, att lärarna i viss utsträckning kan undervisa
över stadiegränserna, kan slutligen klasslärare för mellanstadiet ha viss
undervisning på låg- eller högstadiet liksom lärare på låg- eller högstadiet
kan ha sådan på mellanstadiet.

3.6.3 Utbildningen av ämneslärare

Medan LUS för grundskolans låg- och mellanstadium föreslår — om än med
vissa modifikationer — ett klasslärarsystem, räknar de sakkunniga med att
undervisningen på grundskolans högstadium och det gymnasiala stadiet liksom
nu skall ombesörjas av ämneslärare, dvs. lärare som var och en undervisar
endast i ett fåtal ämnen. LUS’ förslag omfattar väsentligen endast lärare i
vad som f. n. kallas allmänna, tekniska och ekonomiska läroämnen. Jag skall
först behandla utbildningen för adjunkttjänst.

Adj unktsutbildningen enligt LUS’ förslag överensstämmer till sin principiella
uppbyggnad nära med den nuvarande. Den ämnesteoretiska delen av studierna
dominerar starkt under utbildningens första skede, medan den praktisk-pedagogiska
delen är förlagd i huvudsak till det sista året. I några remissyttranden
frågar man sig om inte utredningen borde tagit ett mindre konventionellt grepp
på frågan och konstruerat en ämneslärarutbildning i vilken de ämnesteoretiska
och praktisk-pedagogiska momenten, såsom fallet är i klasslärarutbildning,
varit starkare integrerade. Något konkret utformat förslag av denna innebörd
finns emellertid inte. Flertalet remissinstanser synes också stödja LUS’ linje.
I dagens läge bör enligt min mening LUS’ förslag i fråga om adjunktsutbildningens
principiella uppbyggnad accepteras. Detta är motiverat med hänsyn
till sambandet med den allmänna uppläggningen av studierna vid universitet

128

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

och högskolor. Det kan emellertid inte uteslutas att en mer radikal omdaning
av adjunktsutbildningen aktualiseras i en framtid.

Mitt nyssnämnda ställningstagande innebär också att jag ansluter mig till
LUS’ förslag i fråga om huvuddragen i utformningen av den praktisk-pedagogiska
delen av adjunktsutbildningen. Vidare bör de ämnesteoretiska studierna,
såsom LUS föreslår, bedrivas inom universitetsväsendet och ske i en tidsföljd.
Enligt LUS skall därvid studeras ett skolämne i sänder. Jag har förståelse
för de praktisk-organisatoriska motiven för en sådan utformning men är inte
övertygad om att den från pedagogisk synpunkt är den bästa. Erfarenheter
av en studiegång i vilken ämnena varvas eller i viss utsträckning paralleliläses
skulle enligt min mening vara av värde. Även om således huvudlösningen
skulle komma att överensstämma med LUS’ modell, vill jag därför inte utesluta
möjligheten att man i vissa ämneskombinationer vid någon läroanstalt
prövar andra alternativ.

När det gäller ställningstagandena i övrigt till LUS’ förslag beträffande den
ämnesteoretiska delen av adjunktsutbildningen är det främst tre problem av
principiell räckvidd, vilka tilldragit sig betydande intresse från remissinstansernas
sida. Jag syftar här på frågorna angående de s. k. fasta studiegångarna,
klyvningen av lärarkåren i två adjunktskategorier och utbildningstidens längd.
Den sistnämnda frågan hör självfallet samman med bl. a. ställningstagandet
till antalet ämnen i ämneskombinationerna och studiernas omfattning i de olika
ämnena.

Systemet med fasta studiegångar enligt LUS’ förslag kan sägas innebära dels
en fast inre organisation, nämligen ett begränsat antal fixerade kombinationer
av ämnen som läses i bestämd ordningsföljd på given studietid, dels i fråga
om den yttre organisationen att lärarutbildningslinjerna blir spärrade, dvs. får
ett år för år fixerat intag.

När flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om fasta studiegångar,
synes man i regel avse den fasta inre organisationen. I fråga om den yttre
ramen uttalar sig emellertid åtskilliga mot spärrade utbildningslinjer. BL a. framhålls
av ett stort antal företrädare för universiteten att om lärarutbildningslinjerna
erbjuder väsentligt större möjligheter att bli lärare än andra studievägar
inom universiteten så kommer de förra att attrahera åtskilliga studerande
som senare väljer en annan bana är läraryrket. Om å andra sidan andra studievägar
utan avsevärda hinder leder till lärarbanan, förlorar lärarutbildningslinjerna
en stor del av sin betydelse. Bl. a. blir inte möjligheten större att prognostisera
lärarbehov och lärartillgång. Invändningarna kan sammanfattas så: ett system
med spärrade lärarutbildningslinjer inom ett i övrigt till stora delar fritt universitetsväsende,
som erbjuder i avseende på ämnesteoretisk utbildning likartade
parallella studievägar, är inte ändamålsenligt. Även annan tungt vägande kritik
har framförts. Om man antar att de spärrade lärarutbildningslinjerna skulle
komma att fungera såsom avsetts, och alltså i stort sett alla utbildade skulle
tillföras skolväsendet, så borde, vilket också framgår av LUS’ överväganden,

129

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

en rad sådana linjer göras kvantitativt mycket små, vilket skulle vara synnerligen
oekonomiskt. LUS synes vidare räkna med att undervisningen på lärarutbildningslinjerna
skulle ges större resurser än undervisningen i övrigt, dvs.
utbildningskostnaden per lärarkandidat skulle bli högre än utbildningskostnaden
per studerande i övrigt vid de filosofiska fakulteterna. Jag delar de
kritiska synpunkter som i remissyttrandena framförts mot ett dylikt system,
vilket skulle innebära att man i ett och samma universitetsämne har två olika
studievägar av vilka den ena privilegieras på den andras bekostnad.

Jag hyser således uppfattningen att tillträde till lärarutbildningslinjerna bör
vara fritt i samma mening som tillträdet till universitetsutbildningen i övrigt.
Skall skolväsendets rekrytering av ämneslärare kunna säkerställas måste utbildningsorganisationen
vara mer elastisk än LUS’ konstruktion medger. Vi kan
inte avhända oss större delen av det rekryteringsunderlag de filosofiska fakulteternas
studerande utgör.

LUS’ princip att ämneslärarutbildningen skall ha en fast inre organisation
har som nämnts mottagits positivt av den övervägande delen av remissinstanserna.
Den ligger också helt i linje med de av riksdagen — med anledning
av prop. 1965:141 angående utbyggnaden av universitet och högskolor m. m. —
accepterade riktlinjerna för en omläggning av utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna. En reform av den ämnesteoretiska utbildningen av ämneslärare
måste uppenbarligen samordnas med denna omläggning. Universitetskanslersämbetet
har den 21 januari 1966 fått i uppdrag att utreda och framlägga
förslag om bl. a. ett system med fasta studiegångar vid filosofisk fakultet.
Bland dessa bör ingå studiegångarna för blivande ämneslärare. Av vad jag
anfört om nödvändigheten av större elasticitet i fråga om den yttre organisationen
följer att enligt min mening studiegångarna för blivande ämneslärare
bör kunna väljas även av studerande som ej direkt siktar till att bli lärare.
Studiegångar avsedda för enbart lärarutbildning bör alltså inte organiseras.

När det gäller frågan om klyvningen av adjunktskåren i två kategorier vill
jag först erinra om att jag i enlighet med den av LUS hävdade helhetssynen
på lärarnas uppgift funnit det angeläget undvika en skarp uppdelning av lärarkåren
efter stadier. Det pedagogiska kravet på att lärarna skall kunna undervisa
över stadiegränserna är inte förenligt med en uppdelning i två adjunktskategorier.
Även kvantitativa skäl talar mot en sådan uppdelning. Redan det
förhållandet att lärarkåren med hänsyn till ämneskombinationer är sammansatt
av ett betydande antal mindre grupper gör det svårt att tillförlitligt förutse
framtida behov och tillgång på ämneslärare. En ytterligare klyvning av dessa
grupper försvårar väsentligt planeringsarbetet.

Spörsmålet om adjunktskårens uppdelning sammanhänger nära med frågan
om utbildningstidens längd. LUS föreslår att utbildningen för högstadieadjunkterna
och det gymnasiala stadiets adjunkter blir 4 resp. 5 år, varav 3 resp.
4 år i huvudsak anslås åt den ämnesteoretiska delen. En alldeles övervägande
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 1*

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

del av remissinstanserna har tillstyrkt LUS’ förslag i denna del. Däremot har
bl. a. skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet avvisat LUS’ förslag.
De båda utbildningsverken föreslår mot bakgrund av sina överväganden eu
total utbildningstid om 4 år för såväl högstadielärare som lärare på det gymnasiala
stadiet.

En första utgångspunkt för ställningstaganden till frågan om utbildningstidens
längd är nu gällande förhållanden. F. n. krävs för behörighet till
adjunkttjänst i allmänna läroämnen såväl i grundskolan som på det gymnasiala
stadiet i fråga om ämnesteoretisk utbildning i regel filosofisk ämbetsexamen.
Denna skall omfatta totalt minst sex betygsenheter varav minst en
kan avse pedagogik. I vissa fall erfordras därutöver särskilda, mindre kurser.
Ofta har, beroende på den studerandes val av ämnen och i examen ingående
betygsenheter, endast fyra av de sex betygsenheterna direkt betydelse för behörigheten
i den ämneskombination tjänsten omfattar, nämligen två betygsenheter
i vartdera av två ämnen, som motsvarar skolämnen. I vissa fall motsvaras
emellertid ett skolämne av två universitetsämnen varvid fem, ibland
sex betygsenheter får direkt betydelse för behörighet i tjänstens ämnen. Det
sagda visar att, inom ramen för det omfång nuvarande filosofisk ämbetsexamen
har, en väsentligt förbättrad ämnesutbildning kan erhållas genom att hela omfånget
effektivt utnyttjas för ämnesteoretisk utbildning med direkt inriktning
på lärarverksamhet.

Med någon förenkling kan man vidare säga att f. n. gäller att minimikravet
för behörighet till undervisning i enskilt ämne i gymnasiet är två betygsenheter
och i grundskolan en betygsenhet.

Det nya gymnasiet är, även om många förändringar genomförts, inte avsett
att i det stora hela kräva mer än nuvarande gymnasium. Varken skolberedningen,
facks ko 1 e u t r e d n i n ge n eller gymnasieutredningen har som konsekvens
av skolreformerna hävdat att den nya skolan ställer sådana ökade krav på
lärarnas ämnesteoretiska kunskaper, att en ökning av grundutbildningens omfång
blir nödvändig. Gymnasieutredningen ansåg emellertid en bättre samordning
av de i utbildningen ingående ämnena angelägen och fann det vidare
önskvärt att lärare i gymnasiet har en fördjupning i ett ämne motsvarande
nuvarande trebetygsnivån.

Diskussionen om utbildningen av adjunkter för undervisning på det gymnasiala
stadiet synes i själva verket såväl i LUS som bland majoriteten av
remissinstanserna till stor del ha präglats av just önskemål om att gymnasielärarna
får en fördjupad utbildning i jämförelse med lärarna i grundskolan.
I alltför ringa grad synes man därvid ha beaktat att gymnasiet utgör endast
en del av det gymnasiala skolsystemet och att det i nästan varje ämne finns
ett flertal kurser med stor variation i kraven. Vidare måste man ta hänsyn
till lektorsinstitutionen som har till uppgift bl. a. att till gymnasiet rekrytera
lärare med en väsentligt fördjupad ämnesteoretisk utbildning.

För egen del finner jag skäl tala för att adjunkterna på det gymnasiala

131

Kungl. Maj ds proposition nr 4 år 1967

stadiet i viss utsträckning har en fördjupad ämnesteoretisk utbildning av den
karaktär gymnasieutredningen fann önskvärd. Med hänsyn till de nyss nämnda
förhållandena är det emellertid enligt min mening inte motiverat att kräva
en dylik fördjupning i mer än ett ämne. Inte heller ger, som jag tidigare framhållit,
de olika skolformernas läroplaner stöd för en uppdelning av adjunktskåren
i två kategorier, nämligen en för grundskolans högstadium och en för
det gymnasiala stadiet. Det bör sålunda vara möjligt att rymma utbildning för
såväl det gymnasiala stadiet som grundskolans högstadium inom en utbildning
av samma omfång. Det betyder inte att utbildningen för de båda stadierna
behöver vara identisk. Jag kan emellertid inte förorda en så stel organisation av
den ämnesteoretiska utbildningen som den LUS föreslagit. Liksom i fråga om
den yttre organisationen av utbildningen måste den inre organisationen ges
stor elasticitet. Jag skall strax något närmare fixera riktlinjerna för hur studiegångarna
bör utformas.

Enligt nu gällande regler skall undervisningen läggas upp så att, bortsett
från tid för eventuellt erforderlig kurs i psykologi samt pedagogikens teori
och historia, studietiden i regel omfattar sex terminer för filosofisk ärnbetsexamen
med sex betygsenheter. Den enskilde studerandens studietid överstiger
emellertid — såsom jag redovisat i bl. a. prop. 1965:141 — i mycket stor utsträckning
denna tid. Detta förhållande synes ha utgjort ett tungt vägande
motiv för det ställningstagande LUS gör i fråga om studietidens längd. Som
universitetskanslersämbetet framhållit med utgångspunkt i de kostnadsberäkningar
ämbetet latit göra, kommer emellertid utbildningskostnaderna vid
bifall till LUS förslag att bli större än nu, i fråga om utbildning av gymnasiestadiets
lärare avsevärt större. I nyssnämnda proposition har jag angett ett
flertal åtgärder som bör vidtas för att bringa de faktiska studietiderna i bättre
överensstämmelse med de s. k. normalstudietiderna. Bland effektiveringsåtgärderna
vill jag här nämna införandet av fasta studiegångar vid filosofisk
fakultet. Sasom jag redan framhållit kan diskussionen om lärarutbildningen inte
isoleras från den utredning beträffande fasta studiegångar som f. n. görs inom
universitetskanslersämbetet. LUS’ förslag till ämnesteoretisk utbildning för adjunkter
måste sålunda enligt min mening tas upp till förnyad prövning i detta
sammanhang.

Vad jag i det föregående anfört har främst tagit sikte på utbildning för
adjunktstjänst i allmänna läroämnen. LUS har framlagt förslag till utbildning
även för de tekniska och ekonomiska ämnena. Dessa förslag har utsatts för en
delvis mycket hård kritik. Remissinstanserna anser i regel nu existerande utbildningsvägar
mera ändamålsenliga. För egen del kan jag inte finna att LUS
förebragt övertygande skäl för sina förslag till lärarutbildning för de tekniska
och ekonomiska ämnena. Som flera remissinstanser framhåller är det
vidare inte motiverat och inte heller möjligt att i större utsträckning överflytta
den ämnesteoretiska utbildningen från de tekniska högskolorna till universiteten.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Inledningsvis har jag framhållit att jag finner att LUS’ förslag beträffande
den praktisk-pedagogiska delen av adjunktsutbildningen bör kunna ligga till
grund för en lärarutbildningsreform. Den ämnesteoretiska utbildningen för
adjunktstjänst bör däremot ytterligare prövas. Jag har för avsikt föreslå att
Kungl. Maj:t uppdrar åt universitetskanslersämbetet att göra denna förnyade
prövning och i samråd med skolöverstyrelsen framlägga förslag. Den självklara
utgångspunkten för detta arbete är dels de sakkunnigas överväganden
och förslag i huvudbetändandet och betänkandet »Studieplaner för lärarutbildningen»
(SOU 1965:25), dels de synpunkter som framkommit i remissyttrandena
och dels vad som anförts i det tidigare nämnda beslutet den 21 januari 1966
i anledning av riksdagens skrivelse 1965: 411 rörande utbyggnaden av universitet
och högskolor m. m., vilket innehåller direktiv för universitetskanslersämbetets
utredning rörande bl. a. fasta studiegångar vid filosofisk fakultet.

Med hänsyn till vad jag i det föregående framhållit, bör utgångspunkten
för övervägandena beräffande utbildningens nivå och omfattning när det gäller
adjunkttjänst i allmänna läroämnen vara, att denna utbildning i princip bör
ansluta till vad som nu gäller i fråga om ämnesteoretisk utbildning för behörighet
för adjunkttjänst på grundskolans högstadium resp. det gymnasiala stadiet.

Adjunktsutbildningen bör vara enhetlig i den meningen, att behörigheten skall
uppnås av den som vid filosofisk fakultet avlagt primärexamen med lärarinriktning.
Med primärexamen avser jag här motsvarigheten till nuvarande grundexamina,
dvs. filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, filosofisk-samhällsvetenskaplig
examen och ekonomexamen.

Den sammanlagda studietiden för primärexamen bör bestämmas med utgångspunkt
i nu gällande normalstudietider för fil. mag.- och fil. kand.-examina.
För att bredda, fördjupa eller, därest särskilda omständigheter föreligger, avsluta
utbildningen, bör möjlighet finnas till en viss tids ytterligare studier på
primärexamensnivå. Detta innebär att den enskilde studeranden bör medges
större elasticitet i sitt studieprogram än enligt LUS’ förslag.

Inom primärexamens ram bör studerande, som avser att tjänstgöra på företrädesvis
gymnasialt stadium, normalt uppnå kompetens för adjunkttjänst på
detta stadium i två skolämnen. I åtminstone ett av dessa bör studierna fördjupas
och omfatta tre terminer. Jag vill inte utesluta möjligheten att studerande
som så önskar ägnar ytterligare en termin åt fördjupning i detta ämne. Studerande,
som syftar till att tjänstgöra på företrädesvis grundskolans högstadium,
bör normalt uppnå kompetens för adjunkttjänst på detta stadium i tre skolämnen
enligt gällande läroplan och för gymnasialt stadium i ett eller två skolämnen.

I görligaste mån bör de i studiegången ingående ämnena stödja varandra,
dvs. närbesläktade ämnen i första hand kombineras, och studiegången i största
möjliga utsträckning byggas upp följdriktigt. I anslutning till vad LUS anfört
bör beaktas att innehållet i lärarutbildningen anpassas till skolans läroplaner.
Detta behöver dock inte innebära, att fullständig kongruens måste föreligga

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

mellan det ämnesstoff, som skall läras in och det som senare skall läras ut.
Tyngdpunkten i utbildningen bör ligga på centrala teorier och problemställningar.

Den ämnesteoretiska utbildningen av blivande lärare i tekniska ämnen bör,
som jag tidigare anfört, liksom hittills tillgodoses genom såväl teknisk magisterutbildning
som civilingenjörsutbildning. Den förra utbildningstypen, som i första
hand är en lärarutbildning, anordnas f. n. dels vid tekniska högskolan i Stockholm,
dels som regional utbildning i Linköping och Örebro.

I skilda sammanhang har redovisats ett betydande behov av lärare i tekniska
läroämnen. Med anledning härav beslöt riksdagen hösten 1965 (jfr prop. 1965:
141 s. 139, SU 173, rskr 411), att teknisk magisterutbildning skall anordnas
även vid Uppsala universitet med början läsåret 1967/68. Avsikten är att denna
utbildning skall ges elektroteknisk inriktning såsom redan är fallet beträffande
den regionala utbildningen i Linköping och Örebro. Den tekniska linjen inom
gymnasiet och fackskolan kräver emellertid också lärare med specialisering
inom maskinteknik, byggnadsteknik och teknisk kemi. Vid tekniska högskolan
i Stockholm (KTH) reserveras numera 45 av 60 intagningsplatser för teknisk
magisterutbildning med maskinteknisk inriktning.

Inom ecklesiastikdepartementet har, i syfte att skapa underlag för den fortsatta
planeringen, upprättats en promemoria angående utbyggnaden av den
tekniska magisterutbildningen. Med utgångspunkt i en behovsundersökning som
företagits inom skolöverstyrelsen föreslås i promemorian bl. a. att utbildning
för teknisk magisterexamen skall anordnas även vid Chalmers tekniska högskola
(CTH). Utbildningen i Uppsala, som vid full utbyggnad avses få en årlig
intagningskapacitet av 72 platser, bör enligt promemorian under de närmaste
åren begränsas till 40 intagningsplatser per år med hänsyn till svårigheterna att
anordna den praktiska lärarutbildningen. Förslagets huvudsakliga innehåll framgår
av följande sammanställning.

Inriktning	1966/67	Intagningsplatser 1967/68	1968/69
KTH Teknisk fysik .................
Maskinteknik .................		60	60
CTH Byggnadsteknik ...............			30
Uppsala Elektroteknik .................		40	40
Linköping Elektroteknik .................	................. 40	40	40
Örebro Elektroteknik .................		40	40
Totalt .....................		180	210

134

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

Yttranden över promemorian har avgetts av bl. a. skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

De förslag som framlagts i promemorian bör enligt min mening i allt väsentligt
kunna läggas till grund för planeringen av den tekniska magisterutbildningens
utbyggnad. En koncentration av ifrågavarande utbildning vid tekniska
högskolan i Stockholm till maskinteknisk specialisering bör sålunda komma till
stånd redan nästa läsår. Vad gäller den i promemorian förordade utbildningen
med byggnadsteknisk inriktning talar enligt min mening den aktuella lokalsituationen
för en placering vid Chalmers tekniska högskola. Jag avser dock att i
annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att — med anledning av de synpunkter
som framkommit vid remissbehandlingen av promemorian — ge universitetskanslersämbetet
i uppdrag att i samråd med skolöverstyrelsen närmare pröva
frågorna om denna utbildnings innehåll och förläggning. Det bör därför tills
vidare anstå med ett ställningstagande till promemorians förslag i den delen.

Antalet intagningsplatser vid den av statsmakterna beslutade tekniska magisterutbildningen
i Uppsala bör — av de skäl som anförs i promemorian —
begränsas till 40 under det första läsåret. Planeringen av utbildningen i Uppsala
har hittills utgått från de kursplaner som gäller för den regionala utbildningen.
I sitt yttrande över promemorian framhåller skolöverstyrelsen emellertid
att målet för utbildningen bör vidgas med hänsyn till de gymnasiala skolornas
olika linjer. Kanslersämbetet talar i sitt yttrande för bl. a. en samordning av
utbildningens innehåll på berörda orter. För att den tekniska magisterutbildningen
med elektroteknisk specialisering skall få en enhetlig och ändamålsenlig
uppläggning, bör enligt min mening denna studiegång så snart som möjligt
ses över. Därvid bör hänsyn tas till de erfarenheter som vunnits av den regionala
utbildningen. Det bör i annat sammanhang uppdras åt universitetskanslersämbetet
att i samråd med skolöverstyrelsen företa denna översyn. En följd av
mitt ställningstagande är att utbildningen i Uppsala kommer att kunna börja
först läsåret 1968/69.

I detta sammanhang vill jag beröra den civilingenjörsutbildning som sedan
år 1962 (jfr prop. 1962: 1 bil. 10 s. 300, SU 102, rskr 245) bedrivs vid Uppsala
universitet. Utbildningen, som f. n. är ett tvåårigt komplement till en filosofisk
primärexamen i naturvetenskapliga ämnen, leder till examen motsvarande den
som avläggs vid sektion för teknisk fysik vid teknisk högskola. Enligt förut
nämnda riksdagsbeslut hösten 1965 skall antalet intagningsplatser till denna
utbildning läsåret 1967/68 öka från nuvarande 30 till 60. Utbildningen avses
i fortsättningen bli sammanhållen och redan från första terminen inriktad mot
civilingenjörsexamen. Därigenom blir det möjligt att förkorta den totala utbildningstiden
från f. n. fem till fyra år. För att frågan om en ny utbildningsplan —
konstruerad i enlighet med här angivna förutsättningar — skall hinna beredas i
vederbörlig ordning bör planeringen ta sikte på att den nya studieordningen skall
träda i kraft läsåret 1968/69. Omläggningen av utbildningen liksom den beslutade
intagningsökningen bör med hänsyn härtill genomföras först nämnda läsår.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

I sitt yttrande rörande teknisk magisterutbildning vid Uppsala universitet
berör kanslersämbetet även frågan om samordning vid universitetet såväl mellan
de båda tekniska utbildningslinjerna som mellan den tekniska magisterutbildningen
och tvåbetygsutbildningen i matematik och fysik. Jag vill med anledning
härav understryka det väsentliga i att ämbetet vid sin planering prövar möjligheterna
till sådan samordning.

Den ämnesteoretiska utbildningen för blivande lärare i ekonomiska ämnen
bör tillgodoses genom dels fasta studiegångar vid universiteten, dels utbildning
vid handelshögskolorna. Utformningen av de fasta studiegångarna bör ingå i det
tidigare nämnda uppdraget till universitetskanslersämbetet.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen bör, i enlighet med LUS’ förslag,
bestå av en förberedande del lagd i omedelbar anslutning till den ämnesteoretiska
utbildningen och en avslutande del omfattande det sista studieåret. En viss
översyn av förslaget erfordras och skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att göra
denna i samråd med universitetskanslersämbetet. Den bör främst avse den
förberedande delen som skall bestå dels av en introduktionskurs, dels av den
s. k. pedagogiska strimman, dvs. inslag av pedagogik, metodik och praktik,
som interfolierar de ämnesteoretiska studierna. I samband med denna översyn
bör också beaktas frågan rörande praktik inom näringslivet m. m. för blivande
lärare i tekniska och ekonomiska ämnen. Härvid bör bl. a. undersökas förutsättningarna
för att till viss del av tiden för den praktisk-pedagogiska utbildningen
under det sista studieåret förlägga dylika praktiskt inriktade moment.

Jag övergår så till frågan om utbildningen för lektorstjänst. F. n. gäller som
behörighetsvillkor för lektorat vid gymnasium avlagd licentiatexamen. För lektorat
i tekniska och ekonomiska ämnen finns en alternativ väg via civilingenjörsexamen
resp. ekonomexamen.

Jag berörde dessa behörighetsfrågor i prop. 1964:171 (s. 496), varvid jag
uttalade att någon ändring i gällande behörighetsregler inte borde ske i avvaktan
på förslag från LUS och 1963 års forskarutredning. Emellertid räknade jag med
att dispenser för behörighet till lektorstjänst i något vidgad omfattning skulle
kunna beviljas. Forskarutredningen har nyligen framlagt sina förslag (SOU
1966:67). Lektorsutbildningen bör enligt min uppfattning bedömas också med
hänsyn till dessa förslag, varför jag avser att härutinnan återkomma i samband
med ställningstagandet till utredningens förslag.

Vad jag uttalat i prop. 1964:171 beträffande behörighet till lektorstjänst bör
alltså även fortsättningsvis gälla. Möjligheten att genom dispens tillsätta lektorstjänst
har emellertid endast i ringa grad utnyttjats. Andelen vakanta
lektorat har därför inte nämnvärt påverkats. I stort sett halva antalet lektorstjänster
är i dag vakanta. Att inom överskådlig tid besätta dessa med enligt
gällande krav behöriga sökande är inte möjligt. Även om LUS’ förslag beträf -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

fande utbildning för lektorstjänst omedelbart genomfördes skulle — som bl. a.
skolöverstyrelsen framhåller — effekten visa sig i gymnasierna först efter mycket
lång tid. Att antalet vakanta tjänster även i fortsättningen är orimligt stort
innebär emellertid sådana olägenheter för gymnasiets verksamhet att detta
förhållande enligt min mening inte bör accepteras. I syfte att åstadkomma en
fullständigare täckning av antalet tjänster med ordinarie innehavare bör lektorstjänst
kunna ledigförklaras som lektors- alternativt adjunkttjänst så att,
därest någon för lektorstjänst behörig person ej anmäler sig som sökande
till sådan tjänst, denna kan göras till adjunkttjänst och besättas av adjunktskompetent
sökande. I enlighet med prop. 1964:171 förutsätts att man åstadkommer
en bl. a. från geografiska synpunkter ändamålsenlig fördelning av lektorstjänsterna.
I den mån en lektorstjänst tillsatts som adjunkttjänst och en
adjunkttjänst senare led gförklaras, bör denna, för att proportionen mellan
lektors- och adjunkttjänster skall bevaras normalt ledigförklaras som lektorsalternativt
adjunkttjänst. Det angivna förfaringssättet bör tillämpas fr. o. m.
den 1 juli 1968. Kungl. Maj:t bör äga besluta i dessa frågor.

I fråga om kraven på förkunskaper för tillträde till ämneslärarutbildning en
vill jag hänvisa till de principiella synpunkter jag i motsvarande fråga anfört
rörande klasslärarutbildningen. Detaljutformningen av behörighetskraven är
jag inte beredd att nu ta ställning till då denna utformning är beroende av hur
utbildningen slutgiltigt kommer att konstrueras. Den bör hänskjutas till kompetensutredningen
och utredas i samråd med universitetskanslersämbetet. En
riktpunkt bör härvid bl. a. vara att gymnasiala kompletteringsstudier inte skall
anordnas inom universitetsorganisationens ram.

Spörsmålet om ämneskombinationer utgör självfallet en del av frågan om de
fasta studiegångarnas, dvs. lärarutbildningslinjernas utformning och ingår därför
i universitetskanslersämbetets utredningsuppdrag. Viss kritik har framförts mot
LUS’ förslag och den synes mig delvis vara berättigad. Vid det fortsatta utredningsarbetet
kan det därför bli aktuellt med avvikelser från vad LUS förordat.
Jag vill här erinra om vad jag i det föregående anfört om angelägenheten
av en mer elastisk utformning av lärarutbildningslinjerna. I de ämnesteoretiska
studiernas slutskede bör sålunda de studerande ges större frihet i
valet mellan fördjupning och breddning. Det blir också främst i detta skede
som en inriktning på visst skolstadium i förekommande fall kommer till uttryck.

Mina principiella ställningstaganden i det föregående innebär att jag är
positiv till möjligheten att i lärartjänst kombinera läro- och övningsämne. De
praktiska svårigheterna är emellertid, som LUS redovisat, stora. En slutgiltig
lösning av detta problem kan inte erhållas förrän en mer genomgripande utredning
av övningslärarutbildningen företagits. I avvaktan härpå bör emellertid
vissa provisoriska åtgärder kunna företas. Jag förordar sålunda att lärartjänst

137

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

på högstadiet skall kunna utgöra en kombination av läroämnen och övningsämnen
samt vissa andra ämnen och lärartjänst på gymnasiet en kombination
av läroämnen och övningsämnena musik, teckning och gymnastik. I fackskolan
liksom i yrkesskolan bör tjänster med liknande kombinationer mellan läro- och
övningsämnen kunna inrättas.

Beträffande skolöverstyrelsens förslag angående behörighetskrav för vissa
lärarkategorier i det nya gymnasiet och jackskolan vill jag här anföra att jag
liksom den övervägande delen av remissinstanserna är positiv till förslaget. De
ämnen som här avses är musik, teckning, gymnastik, konst- och musikhistoria,
hushållsteknik, slöjd (textilslöjd, trä- och metallslöjd), svensk affärskorrespondens,
stenografi (svensk och utländsk), maskinskrivning, praktiskt sekreterararbete
och kontorsteknik. I behörighetsfrågorna äger Kungl. Maj:t besluta ensam.

De nuvarande behörighetskraven för lärare i ämnena musik, teckning, gymnastik,
hushållsteknik och slöjd liksom vissa närliggande ämnen i grundskolan
bör gälla tills vidare i avvaktan på eu allmän översyn av lärarutbildningen
i övningsämnen. En utredning som omfattar bl. a. musiklärarutbildningen har
nyligen tillsatts (se 1966 års riksdagsberättelse s. 285). Även i övriga fall kommer
frågan om utredning att övervägas. Jag vill vidare nämna att jag räknar
med att j ämnet dramatik inte f.n. skapas någon särskild lärarutbildning innan
erfarenheter vunnits av undervisningen i skolan. Detsamma gäller för ämnena
familjekunskap och konsumentkunskap. De lärare som tills vidare närmast bör
komma i fråga för att meddela undervisning i dessa ämnen är lärarna i hushållsteknik.
Lärare i barnavård bör kunna meddela undervisning jämväl i ämnet
familjekunskap eller i vissa delar av detta ämne, liksom textillärare bör kunna
svara för undervisningen i ämnet konsumentkunskap eller i vissa delar därav.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag räknar med att på grundskolans
högstadium samt i gymnasiet, fackskolan och yrkeskolan kommer att finnas
huvudsakligen samma lärarkategorier som i nämnda skolformer av i dag. Jag
har dock föreslagit den förändringen att lärartjänster som innehåller en kombination
av läroämnen och vissa andra ämnen skall finnas. Sådana tjänster bör
inrättas tidigast under läsåret 1967/68.

Beträffande lärares allmänna åligganden bör nuvarande bestämmelser gälla
med de ändringar som föranleds av gymnasie-fackskolereformen samt lärarutbildningsreformen,
t. ex. skyldighet för lärare att biträda vid lärarutbildning
förlagd till skolenheten. Vidare vill jag redan nu anmäla att jag räknar med
att läsåret inom skolväsendet i samband med en övergång till 5-dagarsvecka
skall omfatta 40 veckor.

Anställningsformen för lärare blir väsentligen av samma karaktär som tidigare.
Lektorer kommer alltså att anställas som ordinarie lärare, andra lärare
som ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare dock att tjänster med kombination
av läroämnen och övningsämnen eller andra ämnen tills vidare inrättas
endast som extra ordinarie liksom att särskilda tjänster i vilka ingår ämnena

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 1

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

konst- och musikhistoria, dramatik, konsumentkunskap, familjekunskap eller
trafik- och motorkunskap tills vidare inte inrättas.

3.6.4 Vidareutbildning

Med termen vidareutbildning avser jag här främst sådana studier som ger en
lärare med behörighet för tjänst på ett visst stadium behörighet till tjänst
på närmast högre stadium. Termen används också i andra betydelser t. ex. för
studier som leder till lönegradsmässigt högre tjänst på samma stadium, exempelvis
när adjunktsbehörig person skaffar sig lektorsbehörighet. Denna senare typ
av vidareutbildning skall jag emellertid i detta sammanhang inte beröra.

Det är naturligt att direktutbildning bör vara den reguljära utbildningsvägen
till behörighet för viss lärartjänst. Flera motiv finns emellertid för att möjligheter
till vidareutbildning erbjuds lärarna. Jag har i det föregående understrukit
vikten av att sambandet mellan de olika stadierna inom skolväsendet
upprätthålls. Vidareutbildning utgör ett av de instrument med vars hjälp
kontakt mellan olika stadier och i viss utsträckning också mellan olika ämnen
kan skapas. För skolväsendet är det även av värde med vidareutbildning så
att vid behov brist på och överskott av lärare på olika stadier kan balanseras.
Men även ur den enskildes synvinkel är möjligheter till att erhålla vidareutbildning
motiverade. Exempelvis kan ett byte av undervisningsområde vara en
förutsättning för att en lärare skall kunna få arbete på den ort han önskar.
Det kan också vara så, att läraren i fråga anser sig kunna göra en bättre
insats på ett annat undervisningsområde än det han ursprungligen är utbildad
för.

Man kan självfallet inte bortse från att löne- och anställningsförhållanden
också påverkar den enskilde lärarens inställning till vidareutbildning. I vissa
situationer kan detta vara ogynnsamt för skolväsendet. Ett visst stadium kan
berövas skickliga lärare som inte i och för sig är mer intresserade av att undervisa
på ett högre stadium än på ett lägre men av ekonomiska skäl likväl vill
byta stadium. Jag är här inne på en problematik som sammanhänger med hela
frågan om karriärvägen inom utbildningsväsendet. Genom skolväsendets snabba
utbyggnad och tillkomsten av nya kategorier av tjänstemän har lärare fått
ökade möjligheter att erhålla befordran. Sålunda har antalet tjänster med
chefskaraktär i form av skolledare- och skolchefsbefattningar ökat kraftigt.
Men även inom rent pedagogisk verksamhet erbjuds goda karriärmöjligheter.
Den nu aktuella lärarutbildningsreformen kommer att ytterligare väsentligt öka
dessa möjligheter. Likväl finns såsom också LUS och flera remissinstanser,
exempelvis skolöverstyrelsen, framhållit mycket starka skäl för att inom skolväsendet
skapa sådana anordningar att lärarna utan att lämna det stadium
eller det ämne de är utbildade för ges möjligheter att avancera. Detta förutsätter
givetvis att ifrågavarande lärare är intresserade och lämpliga för särskilda
pedagogiska uppgifter. En för skolväsendet ogynnsam övergång av lärare från
ett stadium till ett högre skulle härigenom kunna motverkas. En väsentlig

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

fråga är givetvis om det finns ett positivt behov i skolan av sådana anordningar.
Som jag i det föregående (2.3.2) framhållit finns klart iakttagbara tendenser
i utvecklingen vilka pekar mot en differentiering av de pedagogiska
arbetsuppgifterna. Vad som nu aktualiseras är en fastare organisation av det
sedan långt tillbaka existerande liuvudlärarsystemet som ger huvudlärarna mer
preciserade uppgifter. I samband med 1964 års beslut angående reformering
av de gymnasiala skolorna togs ett steg i denna riktning. Jag förordade nämligen
i prop 1964:171 en förstärkning av den pedagogiska ledningen bl. a. i
avseende på huvudlärarorganisationen. Huvudlärarna borde i ökad utsträckning
ägna sig åt den pedagogiska planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp.
Med hänsyn till den ökade insats som detta skulle komma att kräva från
huvudlärarnas sida beslöts att ett befattningsarvode skulle utgå under vissa
förutsättningar. Jag förordar nu att man går ett steg vidare på så sätt att
arvodestjänster för huvudlärare inrättas också i grundskolan och yrkesskolan.
Huvudläraren bör ha till uppgift att tillhanda gå övriga lärare med råd och
upplysningar rörande pedagogisk och metodisk verksamhet inom det stadium
på vilket vederbörande i huvudsak tjänstgör. Det gäller här att bl. a. genom
att främja fortbildning, leda ämnes- och stadiekonferenser, hjälpa och handleda
vikarier och mindre erfarna lärare, informera om nya metoder, ny litteratur och
andra hjälpmedel m. m. stimulera utvecklingen av arbetet i skolan.

På grundskolans låg- och mellanstadium bör — därest flera huvudlärare finns
inom samma rektorsområde — viss specialisering ske, företrädesvis så, att en
huvudlärares uppgifter omfattar en grupp av ämnen. På högstadiet och det
gymnasiala stadiet bör huvudlärarens verksamhetsområde avse ämne eller grupp
av ämnen. Huvudlärare i övningsämne kan vara huvudlärare i detta ämne även
på mellanstadiet och undantagsvis lågstadiet. Huvudlärare i grundskolan bör
förordnas inom rektorsområde tills vidare för en tid av högst tre år. På samma
villkor bör på det gymnasiala stadiet huvudlärare förordnas för varje skolenhet.

Arvodestjänst som huvudlärare bör få inrättas efter särskilt medgivande.
Till grund för medgivanden bör ligga vissa allmänna regler. Jag räknar med att
tills vidare bör på låg- och mellanstadiet i grundskolan inom varje rektorsområde
inrättas en arvodestjänst som huvudlärare för varje fullt fyrtal klasser
inom resp. stadium, dock högst tre arvodestjänster på varje stadium. På högstadiet
och det gymnasiala stadiet bör finnas en arvodestjänst som huvudlärare
i ämne eller ämnesgrupp som omfattar ett visst lägsta antal veckotimmar och
vari flera lärare undervisar.

För behörighet till förordnande som huvudlärare bör inte uppställas andra
formella behörighetskrav än att vederbörande skall vara behörig till sådan
ordinarie lärartjänst som omfattas av ifrågavarande huvudlärares verksamhet
och inneha lärartjänst med placering vid skolenheten eller i rektorsområdet under
den tid huvudlärarförordnandet avser.

De närmare regler och anvisningar som erfordras för inrättande och till -

140 Kungl. Maj:ts ''proposition nr J år 1967

sättande av huvudlärarebefattningar bör få meddelas i den ordning Kungl. Maj :t
bestämmer.

Jag övergår nu till vissa frågor om vidareutbildningens utformning. Hittills
har möjligheterna till vidareutbildning utnyttjats framför allt av klasslärare
på mellanstadiet som skaffat sig behörighet först och främst för ämneslärartjänst
på högstadiet. Studierna, som för ämneslärarbehörighet omfattar ett år,
kan ske genom deltagande i särskilda vidareutbildningskurser eller i huvudsak
förläggas till universiteten, varvid kurserna i sistnämnda fall sammanfaller
med universitetskurserna och omfattar två betygsenheter. I båda fallen finns
möjlighet att genom ytterligare ett års universitetsstudier erhålla behörighet
till adjunkttjänst på högstadiet. LUS anser att endast en vidareutbildningsväg
bör finnas och torde avse att denna skall leda till kompetens närmast motsvarande
nuvarande ämneslärarbehörighet. Något förslag om vidareutbildning till
adjunktskompetens har LUS inte lagt fram. Liksom LUS anser jag att tillgången
på vidareutbildade folkskollärare som i egenskap av ämneslärare tjänstgör
på grundskolans högstadium är av stort värde. Jag är inte beredd föreslå
åtgärder som skulle väsentligt ändra strukturen i lärarkårens sammansättning
på detta stadium. Detta innebär som också framgår av vad jag i det föregående
(3.6.3) anfört att ämneslärartjänster för mellanstadielärare med viss vidareutbildning
fortfarande bör finnas. Hittills har man utgått från proportionen 40:60
mellan antalet sådana tjänster och antalet adjunkt tjänster. Proportionen mellan
dessa typer av tjänster måste givetvis anpassas med hänsyn till bl. a. rekryteringsförhållandena.
Talen 40 % och 60 % är därför inte fixerade för längre tid utan
omprövas av Kungl. Maj:t från år till år.

Några särskilda anordningar för vidareutbildning av lärare i läroämnen har
hittills inte varit erforderliga. Den lärare som så önskar kan genom ämnesteoretiska
studier vid universiteten vidareutbilda sig. Såvitt nu kan bedömas
kommer detta system att vara tillräckligt även i framtiden.

Särskilda vidareutbildningsformer torde emellertid komma att behövas för
klasslärare på låg- och mellanstadiet vilka erhållit den nya grundutbildningen.
De framlagda förslagen beträffande denna vidareutbildning måste givetvis överarbetas
med hänsyn till dels vad jag nyss anfört, dels de ändrade förutsättningar
som följer av översynen av LUS’ förslag till utbildning av lärare i läroämnen
och av den av mig förordade förstärkningen av grundutbildningen av klasslärare.
Som en allmän riktlinje för detta arbete vill jag här nämna att man
inte bör eftersträva någon fullständig identitet mellan direktutbildning och
vidareutbildning.

Organisationen av vidareutbildningen uppvisar f. n., som LUS konstaterat,
en relativt splittrad bild. Genom en viss koncentration av verksamheten
och en mer enhetlig utformning av utbildningen bör man kunna göra besparingar
samtidigt som det troligen blir möjligt att bättre tillmötesgå önskemål
om utbildning. Även organisationen av vidareutbildningen bör överses.
Administrationen av vidareutbildningen av klasslärare bör ankomma på

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- år 1967

lärarhögskolorna som emellertid i fråga om den ämnesteoretiska utbildningen
kan behöva anlita universiteten. Jag vill också här betona att det för många
lärare är värdefullt om vidareutbildningen kan ske genom deltidsstudier.

Jag har för avsikt föreslå att Kungl. Maj :t uppdrar åt skolöverstyrelsen att
överarbeta vidareutbildningens innehåll och organisation och när det gäller
innehållet i vidareutbildningen av mellanstadiets klasslärare avge förslag
efter samråd med universitetskanslersämbetet.

Jag vill här också ta upp ett spörsmål som aktualiserats i olika sammanhang
under senare år — bl. a. genom uttalande av 1966 års riksdag (SU 42, rskr 125)
— och har ett visst samband med vidareutbildningsproblemen. Den stora bristen
på utbildade lärare har lett till att det finns ett inte obetydligt antal personer som
saknar lärarutbildning men under många år på ett förtjänstfullt sätt verkat i
grundskolan som klasslärare på heltid. Deras ställning är självfallet osäker då de
f. n. inte har möjlighet att erhålla extra ordinarie eller ordinarie tjänst.
I åtskilliga fall är det fråga om personer som skulle vara ett värdefullt
tillskott till den permanenta lärarkåren om de erhöll lärarutbildning. De
torde emellertid ofta inte ha reell möjlighet att genomgå den reguljära utbildningen.
Deras långa lärarerfarenhet bör emellertid till en betydande del
kompensera vad som brister i fråga om utbildning. Det förefaller sålunda motiverat
att undersöka om inte en kortare lärarutbildning än vad som normalt
fordras kunde anordnas för ifrågavarande personer, vilket skulle leda till att
de erhöll behörighet. Anordningen bör självfallet vara av engångskaraktär. Det
förefaller vidare värt att överväga en utbildning som anordnas på deltid, t. ex.
en kombination av självstudier med korrespondensundervisning, kvällsundervisning
och kurser på ferietid. Innan avgörande träffas om utformningen av
denna utbildning måste emellertid vissa utredningar göras, bl. a. angående
intresset för en sådan utbildning, förutsättningarna hos de presumtiva studerandena,
utbildningens innehåll och uppläggning m. m. Kungl. Maj:t har den
29 juni 1966 på mitt förslag uppdragit åt skolöverstyrelsen att verkställa denna
utredning och inkomma med förslag till åtgärder.

3.6.5 Fortbildning

Fortbildningens syfte är såsom LUS framhåller att fullfölja och — allteftersom
samhället och villkoren för skolarbetet ändras — även förändra grundutbildningen.
De snabba förändringarna inom skolväsendet gör fortbildningen
till en oundgänglig del av varje lärares utbildning. Liksom grundutbildningen
måste fortbildningens innehåll i princip omfatta ämnesutbildning, pedagogik,
metodik och praktik. De inbördes relationerna mellan dessa komponenter kan
givetvis växla.

I lärarens dagliga arbete ingår först och främst genom lektionsförberedelser
åtskilligt som har karaktär av fortbildning. Denna är sålunda en viktig angelägenhet
för den enskilde läraren. Betydelsefulla uppgifter åvilar emellertid

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

också samhället som jag vid flera tillfällen under senare år framhållit. Genom
omfattande insatser främjar i dag stat och kommun kontinuerligt lärarnas
fortbildning. De verksamhetsformer som därvid utvecklats synes i huvudsak
böra bibehållas. En så rationell arbetsfördelning som möjligt måste eftersträvas
mellan de myndigheter, institutioner och personalkategorier som är verksamma
inom fortbildningen. Det är också angeläget att lägga ytterligare vikt vid utvecklingen
av sådana verksamhetsformer som tar hänsyn till att många lärare
är bundna vid bostads- och skolort. Ett alternativ som bör undersökas är
möjligheten att i ökad utsträckning använda radio och TV. Tryckt materiel,
bl. a. brevkurser, lämpad för självstudier och studiecirkelverksamhet bör framställas
i väsentligt större omfattning än hittills.

Redan nu spelar studie- och planeringsdagar en viktig roll för fortbildningen.
En effektivering av denna verksamhet bör emellertid eftersträvas. Skolöverstyrelsens
förslag att studiedagar skall kunna föras över från ett läsår till ett
annat för att ge möjlighet till anordnandet av en längre sammanhängande
kurs bör undersökas. Detsamma gäller förutsättningarna för att i ökad omfattning
kunna disponera den s. k. planeringsveckan i början av läsåret för fortbildning.

Nu tillämpade verksamhetsformer liksom de ovan angivna har av naturliga
skäl inriktats på att inte i alltför stor utsträckning reducera lärarnas egentliga
verksamhet i skolväsendet. LUS’ förslag att fortbildning dessutom skulle få
anordnas på heltid i form av terminskurser främst för ämnesfördjupning kan
jag inte biträda.

Frågan om lärares deltagande i fortbildning har diskuterats både av LUS och
remissinstanserna. Skäl talar för att de praktiska konsekvenserna av den uttalade
principen att fortbildning utgör en oundgänglig del av varje lärares utbildning
bör klarare fastslås. För både lärare och skolmyndigheter borde det vara av
värde att sådan klarhet skapas. Enligt min mening bör fortbildningen regelmässigt
förläggas vid sidan av lärarnas övriga tjänstgöring — antingen under
ferietid eller parallellt med tjänstgöring under läsåret. Vid den senaste avtalsförhandlingen
har de lönefrågor m. in. som kan hänga samman med fortbildningen
inte lösts. Enligt min bedömning kommer detta i praktiken inte vara till
någon väsentlig nackdel under de närmaste åren.

LUS har som en stimulans förordat att genomgången fortbildning skall tillmätas
ett relativt sett större meritvärde än hittills varit fallet. Jag delar denna
uppfattning. Detta bör beaktas i samband med den översyn av de allmänna
meritvärderingsbestämmelserna som blir en nödvändig följd av mina förslag till
ny lärarutbildning.

Till vissa administrativa och organisatoriska frågor — främst lärarhögslcolorganisationens
uppgifter i och ansvar för fortbildningen — skall jag återkomma
i det följande.

Kungl. Maj:ts fr o-position nr 4 år 1967

143

4. Utbildningens yttre organisation

4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning

4.1.1 Lärarutbildningssakkunniga

4.1.1.1 Lärarhögskola och universitet

LUS redovisar tre olika möjligheter med underalternativ till principlösningar
för lärarutbildningens organisation (s. 479).

A. Ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning förläggs i sin helhet till var
sin utbildningsorganisation, ämneslärarutbildningen till universiteten med universitetskanslersämbetet
som centralmyndighet eller till särskilda enheter av
högskolekaraktär med kanslersämbetet eller skolöverstyrelsen som centralmyndighet
samt klasslärarutbildningen till lärarhögskolor underställda kanslersämbetet
eller skolöverstyrelsen.

B. Ämneslärarutbildningen och klasslärarutbildningen bedrivs i sin helhet
inom en utbildningsorganisation endera vid universiteten med universitetskanslersämbetet
som centralmyndighet eller vid fristående utbildningsanstalter av
högskolekaraktär underställda kanslersämbetet eller skolöverstyrelsen.

C. Två fristående organisationer, universiteten och en lärarutbildningsorganisation,
bibehålls men bringas att nära samverka. Lärarutbildningsorganisationen
svarar för den praktisk-pedagogiska utbildningen av alla lärare och för den
dominerande delen av klasslärarnas ämnesutbildning. Universiteten ombesörjer
övrig ämnesutbildning. Skolöverstyrelsen resp. universitetskanslersämbetet blir
centralmyndighet.

LUS har vid sina överväganden i organisationsfrågan bl. a. utgått från att
klasslärarutbildningen och ämneslärarutbildningen bör ske inom samma organisatoriska
system och i möjligaste mån samordnas samt i fråga om ämneslärarutbildningen
att de ämnesteoretiska och praktisk-pedagogiska delarna bör sammanfogas
till en organisk helhet. Kraven på effektivitet och sammanhang i lärarutbildningen
måste dessutom tillgodoses på bästa sätt.

Majoriteten av de sakkunniga har bedömt utvecklingen på längre sikt så
att den tämligen snart torde leda till att ifrågavarande lärarutbildning helt förläggs
inom universitetsorganisationens ram. En effektivare lärarutbildning bör
emellertid påbörjas med minsta möjliga dröjsmål. LUS anser inte att detta krav
kan tillgodoses om universiteten nu belastas med hela ansvaret för lärarutbildningen
på grund av de stora påfrestningar för universitetsorganisationen som
den kraftiga tillströmningen av studerande och omorganiseringen av den lokala
och centrala ledningen medför. LUS räknar med risken att den praktiska utbildningen
kunde få en andrarangsställning inom universiteten och att klasslärarutbildningen
inte skulle kunna hållas samlad.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

LUS’ majoritet har stannat för en principlösning enligt alternativ C. Detta
förslag innebär att en mycket nära samverkan i delvis fasta former åstadkommes
mellan å ena sidan universiteten och å andra sidan en särskild lärarhögskoleorganisation
med omedelbar anknytning till skolväsendet och underställd
skolöverstyrelsen.

De olika lärarhögskolorna bör i det väsentliga ha samma organisatoriska uppbyggnad
som för närvarande. Principlösningen skall gälla (s. 490) utom för
Umeå, för vilken ort majoriteten av de sakkunniga har föreslagit en annan lösning
som innebär att lärarutbildningen bedrivs vid en till universitetet hörande
avdelning.

Ledamoten Junel har reserverat sig mot detta organisationsförslag och förordar
att samma principlösning skall gälla för Umeå som för övriga universitetsorter.
Han delar inte heller den uppfattning rörande utvecklingen på längre
sikt som flertalet av ledamöterna inom LUS hyser. Ledamoten Arvidson har i
särskilt yttrande bl. a. framhållit risken för att klasslärarnas ämnesstudier genom
förläggning till lärarhögskolor alltjämt skulle bli isolerade från vetenskaplig
forskning samt att klyftan mellan ämneslärare och klasslärare därigenom bevaras.
Han förordar därför att lärarhögskolorna inordnas i universitetsväsendet
ev. som pedagogiska fakulteter och endast upprättas på universitetsorter, dock
med ev. interimistiska filialer i Norrland.

För att stärka sambandet mellan de ämnesteoretiska studierna och den praktisk-pedagogiska
utbildningen föreslår LUS att särskilda skolämneskollegier,
ämneslärarlinjer och lärarutbildningsnämnder skapas samt att de praktisk-pedagogiska
institutionernas medverkan i lärarutbildningen blir aktivare och fastställs
klarare.

Skolämneskollegierna (s. 491) skall tillgodose krav på samverkan dels mellan
företrädare för olika universitetsinstitutioner inbördes, dels mellan dessa och den
praktisk-pedagogiska sakkunskapen vid lärarhögskolorna. Ett skolämneskollegium
skall finnas för varje skolämne och närmast motsvara ett institutionsgruppkollegium.
Dess uppgift är bl. a. att noga följa lärarutbildningen i ämnet,
uppmärksamma tillämpningen av studie- och organisationsplanerna samt vid
behov ta initiativ i dessa frågor och ställa förslag i anslagsfrågor till fakulteterna.
I skolämneskollegium skall ingå en representant för varje i lärarutbildningen
i ämnet medverkande universitetsinstitution, en lektor i det ifrågavarande
skolämnets metodik, en representant för den praktisk-pedagogiska institutionen
samt en representant för studentkåren. Vid handläggning av ärende
rörande ämne i klasslärarutbildningen skall även en representant för metodiklektorerna
vid ifrågavarande linje delta. Representationen i skolämneskollegium
skall kunna begränsas i de fall då kollegiet blir en stor församling på grund av
många institutioners medverkan.

För utbildningen vid universitetet bör inom varje skolämne finnas en utbildningsrektor
(s. 492). Denne skall tillhöra skolämneskollegium och fungera som

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

145

dess verkställande ledamot. Han bör också kunna åläggas skyldighet att åtaga
sig följa en grupp studerande vid lärar utbildningslinje för att tillvarataga deras
intressen.

Såsom nämnts tidigare (3.3) föreslår LUS ett antal ämneskombinationer,
vilka bygger på vissa baskombinationer. Motsvarande fast organiserade studiegångar
benämns lärarutbildning slinjer (s. 496). 17 sådana linjer föreslås inom
ämneslärarutbildningen. Klasslärarutbildningen får tre lärarutbildningslinjer, en
för lågstadie-, en för mellanstadie- och en för speciallärarutbildningen.

För samverkan mellan universitet och lärarhögskola på vad som närmast
motsvarar fakultetsnivån föreslås en lärarutbildning snämnd (s. 499). Dess uppgifter
består i att 1) fungera som en samlad representation för skolämneskollegierna,
2) följa alla på lärarutbildningen inverkande förhållanden och verka för
dessas förbättrande (särskilt samordningen teori-praktik), 3) ta initiativ till
ämnesmetodisk forskning, 4) yttra sig över studieplansförslag och fungera som
remissorgan i lärarutbildningsfrågor av principiell vikt samt 5) fatta beslut i
intagningsfrågor i den mån sådana inte avgörs centralt.

Lärarutbildningsnämnd bör överta de uppgifter i fråga om lärarutbildning
som fakulteternas utbildningsnämnder nu har. Den bör närmast verka som
inflytelserikt beredningsorgan och ha betydligt starkare ställning än de nuvarande
olika utbildningsnämnderna samt fungera genom avdelningar med samma
befogenheter som nämnden i dess helhet.

I nämnden föreslås ingå lärarhögskolans rektor, tillika ordförande, två representanter
(lärare) för varje skolämneskollegium, professorn i praktisk pedagogik,
en lektor i pedagogik samt två representanter för studentkåren.

Som en ytterligare åtgärd i syfte att åstadkomma integration mellan universitet
och lärarhögskola i fråga om lärarutbildningen föreslår LUS att rektorn
för lärarhögskolan eller den han sätter i sitt ställe skall som ledamot delta i
fakultetssammanträde, där lärarutbildningsfråga behandlas.

Lärarexamen för både ämneslärare och klasslärare skall enligt LUS’ förslag
meddelas först efter fullbordad utbildning i såväl teoretiska som praktiska moment
och avläggas vid lärarhögskola (s. 501). LUS har inte ansett det motiverat
att låta ämnesstudiema leda till en filosofisk examen. En sådan examen omedelbart
före den praktiska utbildningen befaras medföra risk för bortfall bland de
studerande från den senare delen av utbildningen och för tillströmning till den
fasta studiegången av studerande som vill tillgodogöra sig utbildningen utan
att bli lärare. Genomgångna kurser och erhållna poäng i lärarutbildningen bör
emellertid kunna användas i en akademisk grundexamen, som till sitt omfång
bör vara mindre än ämnesutbildningen för högstadieadjunkter. Vid lärarhögskola
kan avläggas fem olika examina, vilka avser behörighet för lärartjänst
på lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och vid gymnasiet samt för lektorat vid
gymnasiet. Samtliga examina bör betecknas pedagogisk ämbetsexamen.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

För den föreslagna lärarutbildningen har LUS utarbetat särskilda studieplaner
(s. 436). I dessa anges för varje ämne och stadium studiernas mål, förkunskapskrav,
studiekurser samt anvisningar och råd. Studieplanerna föreslås bli riksgiltiga.
Normalt ingår ej litteraturlistor utan de skall fastställas lokalt. Skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet skall i flertalet ämnen gemensamt
fastställa studieplanerna. I vissa fall fastställs de av skolöverstyrelsen ensam.

LUS anser att dimensioneringen av lärarkrafter för lärarutbildningen bör liksom
för den nuvarande universitetsundervisningen regleras genom särskilda
organisationsplaner (s. 446). Dessa bör vara riksgiltiga och fastställas av Kungl.
Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet gemensamt,
varvid de har att utgå från förslag från de lokala universitetsmyndigheterna.
Det huvudsakliga arbetet kommer härvid att åvila skolämneskollegierna.
Dessa bör även upprätthålla de årliga förslagen till undervisningspianer
med uppgifter om undervisningens fördelning på olika betygsnivåer och Kursmoment.

För att illustrera uppläggningen och den ungefärliga omfattningen av undervisningen
enligt de föreslagna studieplanerna har LUS utarbetat preliminära
förslag till organisationsplaner för utbildningen av högstadiets och det gymnasiala
stadiets lärare (s. 447 samt s. 75 i del 2 av betänkandet, SOU 1965: 30).
LUS framhåller att en jämförelse mellan de nu gällande kostnaderna och kostnaderna
enligt LUS’ förslag är vansklig bl. a. därför att de förra avser de formella
kostnadsramarna och inte de reella kostnaderna. Grundskolan, fackskolan och
det nya gymnasiet kräver vidare nya studieplaner för lärarutbildningen, varför
en jämförelse med nuvarande studie- och organisationsplaner saknar intresse.
Allmänt kan sägas att i relation till nuläget, ger organisationsplaneförslaget ökat
utrymme åt lektorsundervisning på bekostnad av amanuens- och assistentundervisning
och beträffande högstadielärarutbildningen minskad professorsundervisning.

Det bör enligt LUS undersökas om samundervisning med andra än blivande
lärare kan ske.

LUS föreslår att bestämmelserna rörande de väsentligaste delarna av lärarutbildningen
innefattas i tre författningar, nämligen en lärarutbildningsstadga
(s. 668), en författning med allmänna bestämmelser om utbildning vid filosofisk
fakultet (s. 677) samt en stadga för lärarhögskolorna (s. 699).

4.1.1.2 Intagning och bedömning

LUS redovisar de svårigheter som föreligger vid urval av kandidater till lärarutbildning
(s. 426). Kunskaper och färdigheter är mer åtkomliga för utvärdering
än förmåga till anpassning, initiativ, samarbete osv. Svårigheten att finna

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

ett lämpligt intagningsinstrument sammanhänger bl. a. med att betyget i undervisningsskicklighet
är ett osäkert kriterium på lärarduglighet. Kännetecken
på en god undervisning och en god lärare är svåra att ange.

LUS har studerat forskningsresultaten beträffande urvalsprinciper vid intagning
till lärarutbildning och därvid funnit att ett sökande efter positiva karakteristika
inte är en framkomlig väg. I stället får man försöka gallra bort de
mindre lämpliga. LUS har övervägt möjligheterna till urval genom provtjänstgöring,
villkorlig intagning, villkorlig avgång, avrådning och avstängning. Villkorlig
intagning och villkorlig avgång avvisas. Möjligheterna till avrådning och
avstängning finns redan men har visat sig svåra att effektivt tillämpa. Provtjänstgöring
under erfaren handledares tillsyn anses vara av visst värde men
LUS vill inte införa denna metod som ett reguljärt urvalsinstrument (s. 431).
Intagningen bör i princip vara gjord vid utbildningens början.

Samma urvals- och intagningsprocedur bör i princip tillämpas för både klasslärar-
och ämneslärarutbildning (s. 432). Att låta tillträdet till ämneslärarutbildningen
vara fritt och samtidigt spärra intagningen till klasslärarutbildningen
kan leda till att den som befunnits olämplig att bli klasslärare kan utbilda sig
till ämneslärare.

Den bör grundas på (s. 433) betyg från genomgånget gymnasium eller motsvarande,
vilket torde bli det viktigaste urvalsinstrumentet, särskild prövning i
musik till klasslärarlinje för sökande utan betyg i detta ämne från gymnasiet,
lämplighetsprövning, läkarintyg och övriga handlingar sökanden vill åberopa.
Av sakkunniga bedömt arbete bland barn och ungdom bör tillmätas särskild vikt.
Resultaten av lämplighetsprov vid intagningen till ämneslärarlinje under en försökstid
bör endast bilda grund för rådgivning.

Lämplighetsproven för klasslärarkandidater bör utföras på i huvudsak samma
sätt som hittills (intervju, prov i muntlig framställning m. m.). Urvalet och
intagningen ombesörjs av lärarhögskolan. Urval och intagning av ämneslärarkandidater
bör ombesörjas av universitet och lärarhögskolor i samråd. Universitetskanslersämbetet
bör också kunna besluta om central intagning till ämneslärarlinje.

Avrådning bör ske, när anledning härtill finns. Möjlighet till avstängning
föreslås. Lärarutbildningsnämnd är skyldig att avstänga den som nämnden
efter utredning finner olämplig för läraryrket. Studerande som på vägande
grunder bedöms olämpliga som lärare bör man försöka föra över till andra
studiebanor.

Förkunskaper för en viss utbildningslinje anges i förslaget till lärarutbildningsstadgan
(s. 669). Såsom tidigare nämnts (3.3.1.1) krävs för tillträde till
studier i visst ämne lägst betyget 2 i ämnet i slutbetyg från gymnasiet. I vissa
ämnen förekommer dessutom särskilda förkunskapskrav, vilka anges i studieplanerna.

Principen att den mest meriterade bör intas till lärarutbildning talar enligt

148

Kungl. Maj:ts ''proposition nr h år 1967

LUS’ mening för att den nuvarande bestämda fördelningen av utbildningsplatserna
mellan manliga och kvinnliga lärarkandidater på mellanstadielärarlinje
upphävs (s. 434). Endast om utvecklingen skulle leda till att skolan i lärarIiänseende
blir helt dominerad av lärare av ettdera könet finns det anledning
fasthålla vid en viss kvotering.

De blivande ämneslärarna skall inskrivas vid fakultet och universitet, antas
till lärarutbildningslinje samt registreras vid universitetens utbildningsavdelning
och lärarhögskolans kansli. Klasslärarkandidaterna intas vid lärarhögskolans
klasslärarlinje. Antagningen berättigar till inskrivning vid universitet och studentkår.

För genomförande av förslaget till en ny lärarutbildning krävs enligt LUS
en omläggning av betygs- och examenssystemet. Förslag till ett nytt sådant har
utarbetats. Enligt detta ersätts studierna i avgränsade ämnen och med hela betygsenheter
av ett system med kurser av varierande längd. Varje kurs skall i
princip avslutas med tentamen, varvid kvalitetsbetyg i tregradig skala bör tilllämpas
där 1 anger lägsta och 3 högsta prestation (s. 444). Alla tre betygen
anger godkänd prestation. Fördelningen av de studerande på de tre förekommande
betygsgraderna såväl i fråga om ämnesstudier som pedagogik och praktisk
utbildning föreslås bli 60 % på det lägsta betyget, som alltså blir normalbetyg,
30 % på det mellersta och 10 % på det högsta (s. 456).

Ett poängsystem (s. 444) föreslås vilket innebär att varje studievecka med
fullt arbete skall ge 1 poäng. Studieåret har satts till 40 veckor och skall motsvara
40 poäng och terminen 20 poäng. I lågstadielärarutbildningen når man
lägst 80 poäng, i mellanstadielärarutbildningen 100 poäng, i högstadielärarutbildningen
160 och i gymnasielärarutbildningen 200 poäng.

Pedagogik ger för samtliga lärarkategorier 12 poäng samt metodik och praktik
28 poäng. Högstadielärarna får vidare poäng i sina tre ämnen och gymnasielärarna
i sina två och ibland tre ämnen. Lågstadie- och mellanstadielärarna
får poäng- och merittal enligt särskilda regler (tablå 15 s. 455).

Sammanfattningsbetyget för varje ämne erhålls genom sammanvägning av
kursernas betyg och den vikt deras poängtal ger (s. 512). Godkänt sammanfattningsbetyg
kan inte ges om inte samtliga i utbildningen ingående kurser godkänts.
För lärarbehörighet krävs därjämte godkänd undervisningsskicklighet.

De i studieplanerna angivna kurserna skall vara utformade så att de studerande
regelmässigt uppnår lägst godkänt betyg inom den föreskrivna tiden. LUS
anser att den andel studerande, som inom föreskriven tid godkänns under en
period av några år, bör genomsnittligen och under normala förhållanden vara
85 ä 90 % (s. 517).

Utbildningsavsnitt som lärarutbildningen har gemensamma med andra studievägar
skall kunna tillgodoräknas även för dessa och vice versa (s. 443). LUS föreslår
att examina i övrigt vid de filosofiska fakulteterna konstrueras genom ett
system med mindre byggbara enheter än nuvarande hela betygsenheter.

149

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

LXJS anser att betyget i undervisningsskicklighet i de former som hittills tilllämpats
har föga samband med senare framgång som lärare. LUS har prövat
möjligheterna att slopa betyget men stannat för att betyg skall ges. Dock anser
LUS att det bör få minskad vikt i meritsammanhang. Någon betygsättning
föreslås inte ske förrän under den avslutande längre sammanhängande praktikperioden
(s. 465). Samma tregradiga skala som i ämnesutbildningen används.
LUS anser att vissa faktorer endast kan bedömas någorlunda säkert i lärarens
egen klass och föreslår att möjlighet skall finnas till särskilt lärarprov i egen
klass för att höja betyget i undervisningsskicklighet.

Som grund för meritvärderingen skall läggas sammanfattningsbetyget för hela
utbildningen. Endast de första 15 tjänsteåren som lärare bör meritvärderas med
avtagande poängtal.

4.1.2 Yttranden

4.1.2.1 Lärarhögskola och universitet

LUS’ principiella uppfattning om lärarutbildningens organisation
har föranlett uttalanden från omkring hälften av remissinstanserna.
Därvid följer ungefär lika många LUS’ förslag som ledamoten Arvidsons
enligt hans särskilda yttrande. Skolöverstyrelsen, universitetskansler sämbetet
och statskontoret m. fl. förordar majoritetens förslag men följer i fråga om
organisationen i Umeå ledamoten Junels reservation. Bl. a. universiteten i allmänhet,
riksrevisionsverket, SACO och SFS instämmer i de synpunkter och
förslag som Arvidson framför.

Skolöverstyrelsen finner den föreslagna organisationen vara den riktiga även
på längre sikt. Lärarutbildningen behöver en omfattande tillgång till det allmänna
skolväsendet och bör enligt överstyrelsens uppfattning inte avskäras
stödet från det centrala skolämbetsverket. Överstyrelsen anför vidare följande.

Överstyrelsen föreslår sålunda, att lärarutbildningen skall ske i samverkan
mellan universitet och lärarhögskola i stort sett efter de linjer, som de sakkunniga
i nuvarande läge föreslagit, och ansluter sig till deras uppfattning, att
den ämnesteoretiska utbildningen av ämneslärare och viss ämnesteoretisk utbildning
av lågstadie- och mellanstadielärare skall ombesörjas av universiteten,
övrig ämnesteoretisk utbildning samt den praktiska utbildningen däremot av
lärarhögskolorna, vilka skall stå under central ledning av skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen framhåller vikten av att överstyrelsen medverkar inte endast i
fråga om planering och sammanhållande administrativ ledning utan också beträffande
de allmänna riktlinjerna för den innehållsmässiga planeringen och uppläggningen
av utbildning, pedagogiskt utvecklingsarbete och forskning vid lärarhögskolorna.
Överstyrelsen finner en ökad decentralisering till lärarhögskolorna
av beslutanderätten önskvärd, eftersom lärarhögskolarna bör ha en självständig
och ansvarsfull ställning.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser tilltyrker ett trettiotal direkt eller
indirekt den av LUS föreslagna organisationsmodellen. Kursjöreståndaren för
lärarliursskolan vid högre allmänna läroverket i Umeå tror inte att skolöverstyrelsens
inflytande på lärarutbildningen skulle försvagas om lärarhögskolorna
inordnades under universiteten. Erfarenheten från den korta försökstiden vid
universitetet i Umeå har visat att det finns goda möjligheter att hos universitetslärare
och universitetsmyndigheter vinna gehör för skolsynpunkter. Kollegiet
vid folkskoleseminariet i Jönköping betonar lärarutbildningens behov av
intim kontakt med skolväsendet samt den speciella karaktären på klasslärarnas
ämnesutbildning med dess sammansmältning av ämnesteoretiska och praktiskmetodiska
moment. Enligt kollegiets uppfattning talar detta för att utbildningen
hör hemma i en fackhögskola. Därmed skulle inte utbildningens akademiska
karaktär gå förlorad men dess egenart lättare kunna hävdas. Länsskolnämnden
i Jämtlands län och kur sf öre ståndar en för lär arkur skolan och kollegiet
vid Katedralskolan i Linköping föreslår att lärarhögskolorna skall ställas under
universitetskanslersämbetets centrala ledning. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd
av rektor, pedagogisk-psykologiska institutionen och konferensen av lektorer
i högstadiets metodik, anser att lärarhögskolorna bör ställas under universitetskanslersämbetets
centrala ledning och ansluter sig till de synpunkter
som reservationsvis framförts av ledamoten Arvidson. Rektor ifrågasätter om
LUS har följt utredningsdirektiven när de presenterar ett detaljerat organisationsförslag
för lärarhögskolornas anknytning till skolöverstyrelsen men underlåter
att presentera ett sådant förslag beträffande anknytningen till universiteten.
Rektor tillstyrker emellertid LUS’ förslag under förutsättning att anknytningen
till skolöverstyrelsen får bestå under en begränsad övergångstid varunder
man ägnar särskild uppmärksamhet åt erfarenheterna från den lärarutbildning
som är förlagd till universitetet i Umeå. Kollegiet vid lärarhögskolan i
Uppsala anser att ett genomförande av LUS’ förslag beträffande den centrala
ledningen skulle göra lärarhögskoleorganisationen särpräglad och osmidig och
knappast underlätta eller påskynda samarbetet mellan lärarhögskolorna och
universiteten. Kollegiet hävdar att den centrala ledningen bör ligga hos universitetskanslersämbetet
bl. a. med hänsyn till den starkt dominerande ställning
som den pedagogiska institutionen bör få i lärarhögskoleorganisationen.

Universitetskansler sämbetet ansluter sig till det av LUS förordade organisationsalternativet.
Ett infogande av lärarhögskoleorganisationen i universiteten
skulle enligt ämbetet ställa dessa läroanstalter inför svårbemästrade problem.
Ämbetet pekar på de anspråk som redan den starkt ökande studenttillströmningen,
den växande forskningsverksamheten samt den påbörjade reformen av
universitetens organisation och förvaltning ställer på universitetsorganisationen.
Härtill kommer enligt ämbetets uppfattning att huvudparten av de frågor som
är aktuella vid en lärarhögskola rör förhållanden som väsentligen är av betydelse
för skolväsendet och skulle, om lärarhögskolorna inordnas i universitetsväsendet,
skapa reciproka samarbetsproblem mellan skola och universitet. I

151

Kungi. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

fråga om lärarutbildningsorganisationen i Umeå biträder ämbetet ledamoten
Junels uppfattning sådan den framförts i hans reservation. Emellertid finner
ämbetet det vara av vikt att gemensamma lokal- och utrustningsprogram utarbetas
för universitet och lärarhögskola på de olika orterna. Ämbetet framhåller,
att genom sambruk av lokaler och genom andra anordningar kan kostnadsreduktioner
vinnas.

Statskontoret ställer sig i huvudsak bakom LUS’ förslag men förordar att en
särskild lärarhögskola upprättas även i Umeå. Enligt statskontorets mening bör
man inte redan nu binda sig för en viss utveckling på längre sikt av lärarutbildningens
organisationsformer. Inlemmandet av lärarhögskolorna i en större förvaltningsgemenskap
är enligt statskontorets uppfattning en tänkbar utvecklingsmöjlighet
när en mer permanent organisation fastställts för universitet och
högskolor. F. n. saknas tillräckligt underlag för att ta ställning till ett sådant
utvecklingsalternativ.

Universiteten samt deras fakulteter och sektioner har i allmänhet ingående
behandlat frågan om lärarutbildningens organisation och därvid förordat en
inordning av lärarutbildningen i universitetsorganisationen endera helt integrerad
med universitetens verksamhet eller vid lärarhögskola som ställs under
universitetskanslersämbetets överinseende.

Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala universitet förordar att klasslärarutbildningen
i överensstämmelse med LUS’ förslag tills vidare förläggs utanför
universiteten till de särskilda lärarhögskolorna. Enligt sektionens mening bör
en fullständig inkorporering, eventuellt i form av en pedagogisk fakultet med
det snaraste komma till stånd men skulle nu för de redan hårt pressade universiteten
medföra ytterst svårbemästrade problem.

Bl. a. medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala
universitet samt rektorsämbetet och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
vid Stockholms universitet accepterar att lärarhögskolorna tills vidare bibehålls
med den verksamhet LUS föreslagit men förordar att de ställs under
universitetskanslersämbetets överinseende.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet understryker att det skulle vara till
stor fördel för utbildningen i sin helhet om metodikfrågorna fick utgöra en del
av utbildningsverksamheten vid berörda universitetsinstitutioner. Metodiklärare
och andra lärare bör direkt samarbeta i utbildningen vilket enligt rektorsämbetet
måste leda till utbildningens effektivering. Säkrast skulle önskemålet
tillgodoses om de skilda lärarkategorierna inom ett ämne tillhörde samma institution
och metodiklärarna således placerades till tjänstgöring vid vederbörlig
institution. Det anförda talar enligt rektorsämbetet för att ämneslärarutbildningen
helt bör inlemmas i universiteten. Lärarkrafterna och de olika resurserna
i form av lokaler, materiel och apparatur kommer därvid att tillhöra universitetet
och vara avsedda för både lärarutbildning och annan utbildning samt för
forskning.

För låg- och mellanstadielärarutbildningens förläggning till universiteten talar

152

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

enligt rektorsämbetet bl. a. det föreslagna inträdeskravet om genomgånget gymnasium
samt förslaget om vidareutbildningsmöjligheter vid universiteten. Rektorsämbetet
finner det vara lämpligt att lärarkrafterna på olika nivåer som så
intimt skall samverka i grundskole- och gymnasieutbildningen har universitetsstudier
som påbyggnad på grundexamen. Lärarutbildningen i dess helhet bör
därför knytas till universiteten innebärande att lärarhögskolornas verksamhet
helt integreras med universiteten. Rektorsämbetet föreslår att vid universiteten
inrättas en ny fakultet kallad pedagogiska fakulteten. Den bör inrymma två
institutioner, dels en pedagogisk institution, dels en lärarutbildningsinstitution.
Rektorsämbetet anför vidare.

Den pedagogiska institutionen bör svara för forskningen och utbildningen i
detta ämne vid universitetet. En av de professorer, som förutsätts komma att
tillhöra denna institution, bör i sin forskning vara inriktad på skolans speciella
pedagogiska problem. Till lärarutbildningsinstitutionen knytes administrativt
metodiklektorerna i olika ämnen. Dessa bör dock placeras till tjänstgöring på
respektive institution och ingå i de institutionsgruppskollegier, som behandlar
lärarutbildningsfrågor. Det bör även ankomma på dessa lektorer att under lärarkandidatstjänstgöringen
följa upp denna verksamhet vid olika läroanstalter.
Till institutionen bör även läggas den föreslagna ämnesteoretiska utbildningen
och metodikutbildningen för låg- och mellanstadielärarna.

Konsistoriet vid universitetet i Lund framhåller i sitt yttrande, att fog saknas
för LUS’ farhågor beräffande en omedelbar förläggning av lärarutbildningen i
dess helhet till universiteten. I likhet med LUS betonar konsistoriet vikten av
att organisationen för lärarutbildningen arbetar i nära kontakt och samverkan
med skolväsendet. För att säkerställa detta krävs emellertid inte enligt konsistoriets
uppfattning en fristående lärarhögskoleorganisation under skolöverstyrelsens
huvudmannaskap. En i universitetet inordnad lärarhögskola skulle i många
avseenden verka på samma sätt som t. ex. den medicinska fakulteten, vilken
för sin praktiska utbildning tar sjukhusväsendet i anspråk och har mycket god
kontakt med lasaretten i dessas egenskap av både praktikgivare och avnämare.

Konsistoriet understryker vidare att ett dubbelt huvudmannaskap för lärarutbildningen,
vilket med få undantag saknar motsvarighet för andra utbildningsvägar,
snarare motverkar än främjar den av LUS eftersträvade integrationen
mellan ämnesteori, metodik och pedagogik samt praktik.

Ett inordnande i universiteten av klasslärarutbildningen skulle enligt konsistoriets
mening underlätta kontakten med vetenskapligt utvecklingsarbete, möjliggöra
ett effektivare utnyttjande av undervisningsresurserna och även skapa
förutsättningar för en direkt samordning av viss ämnesteoretisk undervisning
för ämnes- och klasslärare.

Slutligen framhålls att konsistoriet ur administrativ och organisatorisk synvinkel
inte finner några hinder för att efter nödvändiga förstärkningar av förvaltningsorganisationen
redan nu ta steget fullt ut. Konsistoriet tror inte att
övergångssvårigheterna skulle bli mindre vid en senareläggning.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

Rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg hänvisar till synpunkter framförda
i yttranden från universitetets fakulteter och sektioner av i huvudsak
den innebörden att lärarhögskolorna på något sätt inordnas i eller anknyts till
universiteten. En organisatorisk samordning skulle enligt rektorsämbetet medföra
en förenkling i den föreslagna, tungrodda organisationen och avlägsna de
svårigheter som följer av ett dubbelt huvudmannaskap.

Konsistoriet vid Umeå universitet kan inte godkänna de skäl som redovisas
mot ett omedelbart inlemmande i universitetsorganisationen av lärarutbildningen
och instämmer i detta avseende i ledamoten Arvidsons uppfattning enligt
hans särskilda yttrande.

Enligt riksrevisionsverkets mening bör lärarutbildningen antingen förläggas
till utbildningsanstalter helt fristående från universitetsorganisationen eller överföras
till universiteten. Ur de synpunkter verket har att beakta föredrages det
senare alternativet, då detta kommer att innebära vissa besparingar jämfört
med en fristående organisation. Lärarutbildningen skulle dessutom ha till förfogande
en administration med betydande erfarenhet och av sådan storleksordning
att det fanns tillgång på specialister på administrativa och ekonomiska
frågor.

SACO föreslår att principbeslut om ett inordnande av lärarhögskolorna i universitetsadministrationen
fattas redan nu och att en utredning tillsätts för att
framlägga detaljförslag om de organisatoriska lösningarna. Några mer genomgripande
reformer torde inte vara behövliga för en sådan anordning, framhåller
organisationen. Såväl Lärarnas riksförbund som Universitetslärarförbundet menar,
att erfarenheterna från Umeå talar för en snar integrering av lärarhögskolorna
i universiteten. Mot bakgrunden av angelägenheten att erhålla gemensamma,
enhetliga institutioner för pedagogiken på varje utbildningsort framträder
också tanken på en enhetlig lärarutbildning organiserad som pedagogisk
fakultet fördelaktig och angelägen, framhåller Sveriges psykologförbund. Skolledarförbundet
hävdar att den nuvarande kategoriklyvningen mellan klasslärare
och ämneslärare i stort sett kommer att bibehållas till följd av att det nuvarande
systemet med två huvudmän bibehålls. Konsekvensen av de sakkunnigas
grundsyn, menar förbundet, hade varit att ge universiteten ansvaret för hela
lärarutbildningen.

TCO vill rubricera LUS’ förslag i organisationsfrågan som en övergångsanordning
och är övertygad om att den enda rationella lösningen av frågan är
att lärarutbildningen organiseras helt inom universitetens ram. När TCO likväl
inte vill motsätta sig att lärarutbildningen i nuläget organiseras enligt majoritetsförslaget
inom LUS sker detta endast med beaktande av de praktiska problem
som utredningen pekat på såsom hinder för en omedelbar lösning enligt
universitetsalternativet.

SFS finner det motiverat att lärarhögskolornas verksamhet överförs till en
särskild praktikinstitution, som underordnas universitetskanslersämbetet. Denna
institution, som till sig skulle knyta metodiklektorerna och i övrigt skulle ad -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

ministrera övningsundervisning och praktikterminstjänstgöring, kan enligt SFS’
uppfattning på grund av den starka anknytningen till pedagogik inordnas i den
samhällsvetenskapliga fakulteten. I institutionskollegiet bör dock förutom företrädare
för i undervisningen engagerade metodiklektorer och de studerande
även ingå representanter för den pedagogiska institutionen samt för försöksoch
praktikskolan.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund är däremot tveksamt om lärarutbildningen
skulle göra några vinster av att de metodiska, pedagogiska och
praktiska delarna inlemmades i universiteten.

Flera remissinstanser har, med hänvisning till att de föredragit en annan organisationsmodell,
som gör de föreslagna samverkansorganen överflödiga, ej
närmare behandlat förslaget om skolämneskollegierna. Bland dem
som närmare skärskådat konstruktionen har flertalet understrukit nödvändigheten
av en nära samverkan mellan skola och universitet även om man i en
del fall riktat kritik mot formerna för samverkan.

Skolöverstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt utredningsförslaget om skolämneskollegier,
vilket anses vara i linje med den princip om samverkan som uppställts.
I fortsättningen anför överstyrelsen.

Överstyrelsen finner det också i och för sig riktigt, att de sakkunniga inte
velat genom formella föreskrifter alltför mycket reglera skolämneskollegiernas
uppgifter och vill därför ej heller för närvarande föreslå några sådana utöver
de förslagna bestämmelserna. Överstyrelsen vill dock framhålla, att dessa bör
underkastas en noggrann granskning just med hänsyn till hur skolämneskollegiums
befogenheter skall kunna realiseras med praktiska resultat.

Bland yttrandena från skolöverstyrelsens remissinstanser återfinns positiva
uttalanden från bl. a. skolnämnden för Stockholms stad och län, länsskolnämnderna
i Kristianstads, Värmlands och Norrbottens län, lärarhögskolan i Stockholm
och utbildningsledaren vid lärarutbildning sblocket i Västerås. Ett par av
överstyrelsens remissinstanser är dock kritiskt inställda. Sålunda framhåller
läns skolnämnden i Göteborgs och Bohus län att deltagande i kollegierna kommer
att ta en stor del av lärarnas tid i anspråk till förfång för deras egentliga
uppgift som utbildare. Länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter om skolämneskollegierna
i den föreslagna utformningen kommer att vara funktionsdugliga.

Universitetskansler sämbetet anger sin principiella syn i fråga om samverkansorganen
på följande sätt.

Universitetskanslersämbetet finner en nära samverkan i lärarutbildningsfrågor
erforderlig såväl mellan de centrala instanserna — universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen — som på det lokala planet, dvs. mellan universitet (teknisk
högskola) och lärarhögskola. Av stor praktisk betydelse kan en dylik samverkan
utan tvekan sägas vara både vid uppgörandet av förslag till nya eller
ändrade studieplaner och vid de centrala instansernas handläggning av dylika
ärenden. Men även vid själva tillämpningen av olika slag av planer för utbild -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

ningen, såsom utbildningsplaner, studieplaner, organisationsplaner och undervisningsplaner,
måste ett utbyte av erfarenheter mellan universitetslärare och
representanter för den praktisk-pedagogiska expertisen vid lärarhögskola vara
till gagn för utbildningen.

Ämbetet erinrar vidare om att vid universitetsreformen år 1964 tillkom ett
antal organ för handläggning av bl. a. utbildningsärenden. Samtidigt tillförsäkrades
lärarhögskolans rektor inflytande över lärarutbildningsärenden vid universitetet.
Enligt ämbetet har LUS inte beaktat detta utan föreslagit en komplicerad
uppbyggnad av organ för samverkan som ämbetet tror kommer att
försvåra ärendenas handläggning och därigenom motverka syftet med förslaget.
I de fall universitetsämne och skolämne i stort sammanfaller anser ämbetet
inte behov föreligga av särskilda skolämneskollegier. Ämbetet föreslår i stället
att institutionsgruppskollegiema vid handläggning av ärenden som rör utbildningen
för pedagogisk ämbetsexamen får förstärkning med en representant från
vardera av vederbörande lärarhögskolas institutioner för metodik resp. pedagogik.
Dessa kollegier bör enligt ämbetet kunna fungera fullt tillfredsställande
som organ för samverkan mellan vederbörande universitetsinstitution och lärarhögskolan
på orten. Endast beträffande några skolämnen såsom svenska och
biologi kan det visa sig erforderligt att skapa särskilda organ.

Ämbetet påpekar att LUS inte har föreslagit att universiteten erhåller representation
i lärarhögskolornas organ på motsvarande sätt som beträffande förslagen
om skolämneskollegier och lärarutbildningsnämnd. Universiteten bör på
lämpligt sätt tillförsäkras inflytande på utbildningen vid lärarhögskolorna.

Universitetskanslersämbetets inställning till samverkansorganen delas av bl. a.
historisk-filosofiska sektionen och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala
universitet och konsistoriet vid Lunds universitet. Språkvetenskapliga sektionen
vid Göteborgs universitet finner systemet alltför komplicerat och tungrott och
dessutom ägnat att vålla konflikter mellan universitet och lärarhögskola på
grund av den senares överrepresentation i skolämneskollegium och anspråk på
kontroll över universitetens ämnesteoretiska undervisning. Språkvetenskapliga
sektionen vid Uppsala universitet ansluter sig däremot till förslaget med den
motiveringen att behov av samordning mellan olika universitetsämnens lärarutbildning
synes föreligga i vissa fall.

Statskontoret rekommenderar i princip samma lösning som universitetskanslersämbetet
och avstyrker inrättande av både skolämneskollegier och lärarutbildningsnämnder.

SACO delar inte LUS’ uppfattning om formen för samverkan mellan universitetsmyndigheterna
och skolöverstyrelsen och anför.

Det kan inte sägas föreligga skäl som talar för att skolöverstyrelsen skall ha
någon särställning i förhållande till universitetsmyndigheterna jämfört med
andra avnämare av akademiskt utbildad arbetskraft. Universitetsadministrationen
medger numera inflytande från arbetsmarknadsintressenterna via universitetskanslersämbetets
styrelse, fakultetsberedningarna och utbildningsråden. Det

156

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

är principiellt felaktigt, att skolöverstyrelsen ges en annan ställning genom att
tilldelas medbeslutanderätt i frågor som rör lärarutbildning. Studieplanerna bör
därför fastställas av universitetskanslersämbetet ensamt.

TCO tillstyrker inrättande av skolämneskollegier men ifrågasätter samtidigt
om dessa och andra samverkansorgan i praktiken kommer att spela den betydelsefulla
roll som LUS tänkt sig. Detta bör emellertid enligt TCO inte hindra
att de föreslagna åtgärderna kommer till stånd. Tvärtom anser TCO det viktigt
i detta läge att alla vägar prövas som kan underlätta ett kontinuerligt
samarbete mellan de i lärarutbildningen medverkande.

Beträffande skolämneskollegiernas sammansättning framhåller medicinska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Umeå att det syns ändamålsenligt
att den medicinska fakulteten får utse en representant i vardera skolämnet biologi,
psykologi och pedagogik samt att åtminstone en av dessa representanter
ingår i lärarutbildningsnämnden. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid
universitetet i Göteborg och TCO påpekar liksom SFS att studentrepresentationen
är för svag. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Göteborg menar att även amanuens- och assistentrepresentationen
borde förstärkas.

Skolöverstyrelsen finner kollegiets sammansättning väl avvägd men anser att
studenterna bör få en mer tillfredsställande representation.

Blivande lärares riksförbund vill att studentkåren skall få ytterligare en representant
för att säkerställa att såväl klasslärarlinje som ämneslärarlinje blir
representerad.

Universitetskanslersämbetet biträder tanken att särskilda lärare skall kunna
förordnas att tjänstgöra som utbildningsrektorer för lärarutbildningslinjer.
Denna fråga bör emellertid enligt ämbetets mening prövas ytterligare i
samband med en revision av de nuvarande bestämmelserna om studierektorernas
ställning och uppgifter.

Konsistoriet vid Lunds universitet understryker betydelsen av funktionen
som utbildningsrektor. Utbildningsrektorerna för lärarlinje bör enligt konsistoriets
mening huvudsakligen ägna sig åt samordnande och planerande uppgifter,
medan uppgifter av kurativ art bör falla på utbildningsrektorerna för resp.
skolämne.

TCO understryker att förutsättningen för att lärarutbildningslinjerna skall
ha något reellt värde är att personella resurser ställs till förfogande för samordningsuppgifter
och kontaktverksamhet. Regelmässigt bör enligt TCO:s uppfattning
utbildningsrektor inom skolämneskollegium eller annan lämplig person
förordnas för dessa uppgifter.

Förslaget om lärarutbildningslinjer har huvudsakligen behandlats
vid den tidigare redogörelsen (3.3.2.1).

Universitetskanslersämbetet kan ej biträda LUS’ förslag om klasslärarkandi -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

daternas inskrivning vid universitet och fakultet, oavsett om den studerande
begagnar sig av undervisningen vid fakulteten eller ej. Ämbetet anför härom.

Att en dylik blott formell inskrivning vid universitet skulle, såsom de sakkunniga
synes mena, kunna bidraga till att onödiga olikheter och gränsdragningar
mellan dem som följer olika utbildningsvägar tages bort torde vara
mindre sannolikt. Därtill kommer att svårigheter av teknisk art måste uppstå
såväl vid registreringen av studerande som ej väntas deltaga i undervisningen
som vid redovisningen av deras bristande studieresultat vid universitetet.

LUS’ förslag om inrättande av lärarutbildningsnämnder avstyrks
av flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen säger sig principiellt inte ha någon erinran mot förslaget
men påpekar att studentrepresentationen blir anmärkningsvärt blygsam för att
inte säga direkt otillfredsställande.

Universitets kansler sämbetet finner det inte tillfredsställande att, vid inrättande
av lärarutbildningsnämnder, en mångfald utbildningsärenden på grund av
den nära samhörigheten mellan utbildningen till pedagogisk ämbetsexamen och
övriga universitetsexamina behöver handläggas av skilda organ på samma nivå.
Ämbetet avstyrker därför bestämt förslaget i denna del men anser det motiverat
att lärarhögskolans representation på fakultetsplanet vidgas i samband med
omläggningen av lärarutbildningen. Sålunda förordar ämbetet att en eller två
företrädare för vederbörande lärarhögskola får ingå som ledamot i respektive
fakulteter och sektioner samt utbildningsnämnder i ärenden som rör utbildningen
för pedagogisk ämbetsexamen. Ämbetet har i annat sammanhang i yttrandet
föreslagit att ett antal ämnesexperter eller utbildningskonsulenter knytes
till ämbetet. Ett genomförande härav skulle enligt ämbetets mening kunna
tjäna skolans intressen och öka möjligheterna att åstadkomma enhetlighet i
fråga om studieplanernas innehåll och utformning samt överensstämmelse med
skolans läroplaner.

Bland företrädarna för universiteten anser t. ex. historisk-filosofiska sektionen
vid Uppsala universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet,
humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och konsistoriet vid Umeå
universitet att det föreslagna systemet blir alltför komplicerat och tungrott
samt att redan existerande utbildningsnämnder lätt kan anpassas, genom lämplig
förstärkning med representanter för den pedagogiska och den metodiska utbildningen,
till att fullgöra även de uppgifter som LUS föreslagit att lärarutbildningsnämnderna
bör sköta.

I fråga om lärarutbildningsnämndernas sammansättning anser matematisknaturvetenskapliga
fakulteten vid Uppsala universitet, att assistenter och amanuenser
vid universitetsinstitutionerna bör få representanter i lärarutbildningsnämnd
och att studentinflytandet bör säkras i lärarutbildningsnämndens avdelningar.

Biologisk-geografiska sektionen vid Uppsala universitet fruktar att svårigheter
kommer att vållas genom att utbildningsärenden i framtiden måste bere -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

das av många instanser. En klarare kompetensfördelning mellan dessa måste
skapas, anser sektionen, om inte systemet skall bli alltför tungrott. Sektionen
pekar på behovet av samarbete på riksplanet mellan skolämneskollegierna. Ett
sådant organ måste enligt sektionens mening bl. a. verka för möjligast riksgiltiga
studieplaner och fortlöpande arbeta för revision av kursinnehållet allt efter
samhällets förändrade behov och vetenskapens framsteg.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framför
ett liknande förslag om skolämneskommittéer på universitetskanslersnivå. Fakulteten
understryker vidare att universiteten genom tillkomsten av lärarutbildningsnämnden
med den föreslagna sammansättningen i betänklig utsträckning
förlorar sina initiativ i lärarutbildningen, där universiteten enligt fakultetens
mening har huvudarbetet och huvudansvaret. Fakulteten avstyrker därför tillskapandet
av lärarutbildningsnämnder med den föreslagna sammansättningen.
Skall de finnas, bör deras sammansättning enligt fakultetens uppfattning kompletteras
med fakultetsdekanerna av vilka den till utnämningsåret äldste bör
fungera som ordförande. Lärarhögskolans pedagogiska representation torde vidare
kunna reduceras till en person enligt fakultetens mening.

Konsistoriet vid Lunds universitet kan inte acceptera förslaget om att lärarutbildningsnämnden
med dess relativt begränsade sammansättning skall övertaga
utbildningsnämndens uppgifter i fråga om lärarutbildningen, enär detta enligt
konsistoriets mening skulle medföra en olycklig uppspaltning av utbildningsfrågornas
handläggning. Konsistoriet anför.

Lösningen torde här i stället få sökas i en dubbelbehandling av de utbildningsfrågor
som rör lärarutbildningen, så att dessa behandlas av såväl lärarutbildningsnämnd
som utbildningsnämnd i nu angiven turordning. Konsistoriet vill
vidare framhålla, att frågor rörande studieplaner och därtill hörande spörsmål
alltid måste behandlas på fakultetsnivå. Det kan således enligt konsistoriets
mening icke ifrågakomma, att såsom föreslagits av de sakkunniga, överlämna
t. ex. fastställande av litteraturanvisningar till avgörande i skolämneskollegierna.

Statskontoret avstyrker förslaget, emedan det torde medföra en dubblering
av redan befintliga organ inom universiteten.

TCO tillstyrker förslaget om lärarutbildningsnämnder men anser att nämndens
arbetsuppgifter nödvändiggör en ökad representation i nämnden från dem
som är praktiskt verksamma inom klasslärarutbildningen. Dessutom bör studentrepresentationen
enligt TCO:s mening förstärkas.

SFS förordar att utbildningsnämnder och fakulteter eller sektioner efter
komplettering med representanter för lärarutbildningens intressen blir de organ
som får ansvaret för lärarutbildningen i sin helhet. Om LUS’ förslag förverkligas
beträffande lärarutbildningens organisation är en förstärkning av studentrepresentationen
nödvändig enligt studentkårernas mening.

Centerns ungdomsförbund, som i likhet med Högerns ungdomsförbund tillstyrker
förslaget om lärarutbildningsnämnder, talar likaså för en ökning av
studentrepresentationen.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr Tf år 1967

Blivande lärares riksförbund anser att alla tre kategorierna av lärarkandidater
bör vara representerade i lärarutbildningsnämnden. Antalet representanter
för studentkåren bör därför utökas till tre.

Skolöverstyrelsen liksom bl. a. skolnämnden för Stockholms stad och län ansluter
sig till LUS’ förslag att lärarexamen för såväl ämneslärare som
klasslärare skall meddelas först efter fullbordande även av den praktiska lärarutbildningen,
att lärarhögskolorna skall bli examensmyndighet och att
lärarexamen får benämningen pedagogisk äm betsexamen.

Utbildningsledaren vid lärarutbildningsblocket i Västerås finner förslaget att
slopa akademiska titlar för de olika utbildningsnivåerna diskutabelt och anser
att LUS visar alltför stor rädsla för avhopp från lärarbanan. Ändring i yrkesvalet,
vilket kan ske av respektabla skäl, bör inte förhindras genom brist på
avgångsetapper i form av examina.

Styrelsen för teknisk magisterutbildning anser att formella hinder för fritt
yrkesval inte skall resas.

Länsslcolnämnden i Malmöhus län finner det i hög grad påkallat med ett
auktorativt uttalande i titelfrågan för att underlätta samlevnaden inom skolväsendet
och föreslår benämningen magister som övergripande tjänstetitel eftersom
detta ord i framtiden inte anknyter till viss lärarexamen.

Univer sitets kan slersäm betet är inte berett att utan vidare tillstyrka förslaget
att studerande på lärarutbildningslinje inte skall äga rätt att utfå ett samlat
tentamens- eller examensbevis före den praktisk-pedagogiska utbildningen vid
lärarhögskola. Ämbetet anför.

Därest den filosofiska grundexamen kommer att till sitt omfång bestämmas
till lägst sex betygsenheter (eller motsvarande mått i andra enheter), bör den
studerande när han genomgått teoretisk utbildning som motsvarar den filosofiska
grundexamen också utfå vederbörligt bevis härom, oavsett om hans yrkesutbildning
därmed är avslutad eller ej. Endast under denna förutsättning kan
ämbetet biträda de sakkunnigas förslag om att examen från lärarhögskola får
en enda beteckning, nämligen pedagogisk ämbetsexamen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller
i fråga om den av LUS framkastade tanken på en mindre omfattande
filosofisk grundexamen än den nuvarande filosofie kandidatexamen att man
måste ordna examensfrågan för de icke lärarinriktade studerandena med hänsyn
till deras och avnämarnas intressen, inte för att undvika att alltför många
lärarkandidater vid en viss tidpunkt skall avbryta sin utbildning. Humanistiska
fakidteten vid Stockholms universitet anser att ingen ändring i filosofie kandidatexamens
omfattning skall vidtagas utan föregående utredning. Filosofiska
fakulteten vid universitetet i Umeå menar att tiden ännu inte är mogen att
ta ställning till frågan om ny grundexamen.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm förordar i motsats till
LUS att en ämnesteoretisk examen inrättas före det praktisk-pedagogiska utbildningsåret
och anför härom bl. a. följande.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

Rektorsämbetet delar i denna fråga helt den uppfattning som kommit till
uttryck i flera av de yttranden som inkommit till ämbetet, nämligen att en
lärare i tekniska ämnen under inga förhållanden får avgränsas från sina i näringslivet
arbetande kolleger. Han skall själv vara tekniker och ha kunskaper, väl
jämförliga med en civilingenjörs på de områden, där han skall undervisa. Han
måste få en utbildning, som gör honom väl användbar i industrin. Han bör
arbeta i industrin vissa tider. Även om detta skulle innebära konkurrens om
arbetskraften från industrins sida, så måste den konsekvensen tagas. Som framhållits
av rektorsämbetets särskilda expertgrupp behöver en sådan konkurrens
inte vara att frukta med tillräckligt tilltagen utbildning och tillräckligt goda
arbetsvillkor för lärarna.

Även från allmänna, samhälleliga synpunkter är det synsätt, som tycks ligga
till grund för de sakkunnigas ställningstagande, inte acceptabelt enligt rektorsämbetets
mening. Man bör nämligen enligt rektorsämbetet inte eftersträva att
binda en ung studerande till ett visst yrke genom en anordning som ej är påkallad
av utbildningens innehållsmässiga målsättning.

SACO förordar att en översyn omedelbart kommer till stånd rörande filosofiska
examina och föreslår att även frågan om benämningen pedagogisk ämbetsexamen
anstår till dess hela komplexet blivit utrett.

Lärarnas riksjörbund finner det självklart, att beviset på lärarbehörighet erhålls
först vid avslutad lärarutbildning. Förbundet är emellertid inte benäget
att acceptera LUS’ resonemang kring lärarexamina och titlar. Olika examenstitlar
för de olika lärarkategorierna bör enligt förbundets mening införas. Dessutom
anser förbundet det rimligt med en särskild examen för dem som fullgjort
den ämnesteoretiska delen av utbildningen för högstadie- och gymnasielärare.
Dessa frågor bör enligt förbundet ytterligare utredas.

Universitetslärarjörbundet säger sig kunna acceptera att lärarexamen avläggs
vid lärarhögskola sedan hela utbildningen avslutats. Förbundet anser emellertid
att genomgång av den ämnesteoretiska utbildningen för högstadie- och gymnasielärare
skall berättiga till den akademiska examen, som gäller för motsvarande
utbildning inom berörda fakulteter i övrigt. I fråga om den föreslagna
benämningen pedagogisk ämbetsexamen anför förbundet.

ULF finner det mindre rimligt att examen med två års utbildningstid ges
samma benämning som en som fordrar fem år. ULF vill därför föreslå att de
berörda examina benämnes respektive småskollärarexamen, folkskollärarexamen,
högstadieadjunktsexamen och gymnasieadjunktsexamen. Dessa titlar synes vara
helt naturliga med hänsyn till att examina ifråga exklusivt leder fram till de
tjänster som ingår i de föreslagna examensbeteckningarna.

TCO tillstyrker att lärarexamen för alla lärare meddelas först sedan utbildningen
till alla delar avslutats, att lärarhögskolorna blir examensmyndighet och
att beteckningen pedagogisk ämbetsexamen införs för alla lärarexamina. TCO
anser skäl föreligga att ompröva tjänstebenämningarna småskollärare och folkskollärare
och finner benämningen magister bäst svara mot beteckningar för
lärarexamen. Enligt TCO:s mening är denna titel lämplig för samtliga lärare
inom grundskolan.

161

Kungl. Majits proposition nr b år 1967

SFS godtar inte LUS’ argument för att införa en filosofisk grundexamen på
två och ett halvt år. Man tror knappast det finns anledning antaga att lärarbenägenheten
skulle öka om den ämnesteoretiska lärarutbildningen görs ett
halvt år längre än en filosofisk grundexamen. Frågan om en filosofisk grundexamen
bör behandlas i samband med utredningen om införandet av yrkesinriktade
bundna studiegångar vid de filosofiska fakulteterna, framhålls i
yttrandet.

LUS’ förslag om riksgiltiga studieplaner godtas i allmänhet av
de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen har ingående granskat de föreslagna studieplanerna. I de
allmänna synpunkter som överstyrelsen ger över dessa understryks kraftigt
kravet på att ämnesstoffet avvägs så att tillräckligt utrymme finns för en grundlig
ämnesmetodisk behandling av respektive ämne.

I fråga om studieplanernas uppläggning har generellt tillstyrkande gjorts av
bl. a. länsskolnämnden i Jönköpings län som framhåller att uppställningen och
konstruktionen synes innebära betydande framsteg jämfört med nuvarande förhållanden.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser tillstyrker kollegiet vid lärarhögskolan
i Stockholm, länsskolnämnderna i Kronobergs och Älvsborgs län LUS’ förslag
om fastställande av studieplanerna. Skolnämnden för Stockholms stad och
län framhåller att förslaget att universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen
gemensamt skall fastställa studieplanerna förutsätts skapa verkliga garantier
för att den fortlöpande förnyelsen av ämnesinnehållet ställs i relation till pedagogiska
och metodiska synpunkter. Länsskolnämnden i Örebro län däremot hävdar
att huvudansvaret för fastställandet bör ligga hos skolöverstyrelsen men
att samråd med universitetskanslersämbetet givetvis skall äga rum.

Universitetskanslersämbetet anser att riksgiltiga studieplaner erbjuder fördelar
i förhållande till lokalt giltiga planer. Under den uttryckliga förutsättningen
att dels en i förhållande till LUS’ förslag förenklad utbildningsadministrativ
organisation kommer till stånd vid de berörda läroanstalterna, dels ett antal
experter knyts till ämbetet förordar ämbetet ett system med riksgiltiga studieplaner.
Ämbetet godtar LUS’ förslag om att de centralt fastställda studieplanerna
inte skall innehålla litteraturlistor utan dessa bör få bestämmas lokalt
förslagsvis av vederbörande fakultet (sektion) eller utbildningsnämnd. Vidare
tillstyrks att studieplanerna för klasslärarutbildningen i viss utsträckning skall
prövas och fastställas av ämbetet och skolöverstyrelsen gemensamt.

Även språkvetenskapliga sektionen och samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Uppsala universitet samt filosofiska fakulteten vid Umeå universitet instämmer
i LUS’ förslag om att studieplanerna inte skall innehålla litteraturlistor.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller
att studieplanernas riksgiltighet knappast är en kontroversiell fråga. Av
betydelse är emellertid hur den skall uppnås. Fakulteten föreslår att samord7
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr i

162

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

ningen organiseras i skolämneskommittéer på kanslersnivå. Hur fastställandeproceduren
skall fungera när meningsskiljaktigheter i hithörande frågor uppstår
mellan de föreslagna myndigheterna ställer sig fakulteten frågande till. Då
undervisningen skall meddelas av universitetslärarna som är underställda universitetskanslersämbetet
finner fakulteten det naturligt att denna myndighet
bör ha sista beslutanderätten. Slutligen framhålls vikten av att anpassningen
mellan skolans läroplaner och universitetens studieplaner blir ömsesidig.

Enligt humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm erbjuder studieplanernas
riksgiltighet vissa fördelar. Samtidigt påpekar fakulteten emellertid
att proceduren med ändring i en gång fastställda studieplaner kommer att bli
trög och omständlig, eftersom den förutsätter hörande såväl av samtliga berörda
fakulteter som av samtliga lärarhögskolor samt samråd mellan två centrala
ämbetsverk. Om de sistnämnda inte enas, synes ett avgörande kunna nås endast
genom beslut av Kungl. Maj:t.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser det väsentligt
att den ämnesteoretiska och den ämnesmetodiska expertisen får samverka
vid sakbehandlingen av studieplanerna på institutionsnivå eller institutionsgruppsnivå.
Fakulteten tror knappast, att studieplansarbetet kan vinna något
väsentligt genom att man begär att vid sidan av den högt kvalificerade ämnesexpertisen
vid lärarhögskolorna även skolöverstyrelsen skall bidra med synpunkter.
En av LUS företagen undersökning visar, påpekar fakulteten, att skolöverstyrelsen
hittills i regel inte utnyttjat sitt medinflytande till mer väsentliga
ändringar i studieplanerna. Enligt fakultetens mening är det mest ändamålsenligt
att universitetskanslersämbetet ensamt fastställer studieplanerna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet är
också beredd att tillstyrka att studieplanerna blir riksgiltiga förutsatt att litteraturlistorna
inte fastställs i studieplanerna.

Rektorsämbetet och sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola
anser att det finns ett legitimt krav på en för hela riket giltig likformighet
i studieplanerna samtidigt som olikheter i dessa och deras tillämpning de
olika orterna emellan måste tolereras. Centrala organ, förslagsvis kallade skolämneskommittéer,
bör ha till uppgift att utarbeta stommar till studieplaner,
vilka på de enskilda orterna byggs ut till fullständiga studieplaner. Såväl
stommarna som de fullständiga planerna fastställs därefter av universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen.

Universitetslärarförbundet tillstyrker riksgiltighet för studieplanerna. Förbundet
hävdar dock med skärpa att studieplanerna bör fastställas av universitetskanslersämbetet
ensamt efter hörande av skolöverstyrelsen.

Lärarnas rilcsförbund finner det synnerligen värdefullt att skolans företrädare
enligt LUS’ förslag får medverka, då studieplaner utarbetas och revideras.
Förbundet anser det konsekvent att universitetskanslersämbetet gemensamt
med skolöverstyrelsen har den högsta formella beslutanderätten i fråga om studieplanerna.

163

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ^ år 1967

SFS tillstyrker riksgiltighet för studieplanerna men framhåller att riksgiltigheten
inte får innebära att initiativ från lärosätena i studieplansfrågor motverkas.
Det bör därför enligt SFS’ mening åligga universitetskanslersämbetet att i
enlighet med nu gällande bestämmelser fastställa studieplanerna för varje enskilt
lärosäte. SFS anser inte att LUS helt löst frågan om ansvaret för litteraturlistornas
utformning på ett tillfredsställande sätt, när man föreslagit att
dessa generellt skall fastställas lokalt. En väsentlig fördel vore enligt SFS’ förmenande
om en riksgiltig stomme skapades i litteraturlistorna, åtminstone för
den lägre undervisningen. Fordringarna bör i största möjliga utsträckning vara
desamma över hela riket, framhålls i yttrandet. Man anser vidare att utformningen
av studieplanerna är en uppgift för universitetskanslersämbetet men att
skolöverstyrelsen bör medverka till att en anpassning mellan studieplaner och
läroplaner skall kunna ske på ett rationellt sätt.

SAF och Sveriges industriförbund betonar vikten av att studieplanerna undergår
en rullande revision och anser det önskvärt att revisionen överlåtes åt
organ i vilka ingår sakkunskap även utanför universitet och skola. Det är inte
minst nödvändigt att näringslivet får medverka eventuellt genom ett remissförfarande.
Garantier måste också skapas för att revisionen inte leder till bristande
enhetlighet i studieplanerna mellan olika lärosäten.

Universitetskanslersämbetet delar LUS’ uppfattning att dimensioneringen av
lärarkrafter även fortsättningsvis skall regleras genom organisationsplaner,
och att dessa — i motsats till vad nu gäller — skall vara riksgiltiga. Däremot
avstyrker ämbetet, att förslag till dylika planer skall framläggas gemensamt
av ämbetet och skolöverstyrelsen. Motiveringen för detta är att överstyrelsen
har inflytande på utformningen och fastställandet av studieplanen, vilken
utgör utgångspunkten och ramen för organisationsplanen. Vidare innebär de
s. k. kostnadsramarna för olika typer av ämnen att en bestämd gräns uppdragits
för den centrala myndighetens handläggning av dylika ärenden. Ämbetet anser
således handläggningen vara av övervägande teknisk natur.

För att åstadkomma en i förhållande till LUS’ förslag förkortad utbildningstid
för adjunkter på gymnasiestadiet synes det ämbetet erforderligt, att undervisningen
i vissa ämnen får bedrivas på ett intensivare sätt än som f. n. sker.

Statskontoret anser det angeläget att genom vidare utredningar få bättre
förutsättningar för riktiga avvägningar av utbildningsresurserna. Organisationsplanerna
kan därför behöva få en annan utformning. Med den nu avsedda uppläggningen
av studiegången behöver organisationsplanerna inte nödvändigtvis
vara knutna till de enskilda examensämnena. Alternativt kan statskontoret
tänka sig ett system där organisationsplanerna grundas på en bedömning av undervisningsbehoven
inom de utbildningslinjer, där de enskilda examensämnena
ingår.

SACO finner det synnerligen egendomligt att vad som nu betecknas professorstimmar
föreslås bli lektorsundervisning i LUS’ preliminära organisationspla -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/. år 1967

ner. Vidare understryker SACO angelägenheten av att resurser skapas för dem
som skall genomföra den föreslagna utbildningen. Inte minst kommer kraven
på de akademiska lärarnas pedagogiska skicklighet att aktualiseras. Universitetslärarförbundet
kan inte acceptera att ändringar i principerna för undervisningens
fördelning på olika lärarkategorier vidtages.

SFS ser positivt på att lektorsundervisningen utökas på bekostnad av assistentundervisningen,
men förutsätter samtidigt att även i fortsättningen vissa
former av gruppundervisning och laborationsövervakning kan handhas av
mindre kvalificerad akademisk personal.

Modersmålslärarnas förening erinrar om att LUS förutsätter att universitetsundervisningen
kominer att bedrivas av kvalificerade lärare med relativt stort
inslag av s. k. professorsundervisning och med grupper om högst 15 deltagare.
Föreningen understryker att denna kvalitetsförbättring, inte minst begränsningen
till små grupper, vilkas deltagarantal enligt föreningens mening under
inga förhållanden bör få ökas, är en viktig förutsättning för att den bundna
studiegången skall ge resultat.

Hermods korrespondensinstitut framhåller att den föreslagna strängt kursbundna
lärarutbildningen kommer att kräva en stor insats av lärare på universitets-
och högskolenivå. Behovet av individuellt insatta åtgärder för handledning
m. m. torde enligt institutets bedömning bli stort i den bundna studiegången
efterhand som åtskilliga studerande visar sig ha svårt att följa med i
studietakten. Sådan stödundervisning blir också lärarkrävande. Institutet föreslår
att ett individualiserat och självständigt arbetssätt med handledning och
ett självinstruerande material används, vilket skulle minska behovet av direktundervisning
av typen kurs eller föreläsning och medföra att tillgängliga lärarkrafter
på olika kvalifikationsnivåer utnyttjas rationellt. I detta sammanhang
tar institutet även upp universitetslärarnas pedagogiska utbildning och påpekar
att kravet på sådan utbildning är i hög grad relevant redan för sådana
universitetsstudier som inte är inriktade på lärarutbildning men är så mycket
mer framträdande inom en utbildningsorganisation som bland sina elever enbart
har blivande lärare.

4.1.2.2 Intagning och bedömning

LUS’ allmänna överväganden och förslag beträffande urvalsprinciper
vid intagning till lärarutbildning tillstyrks eller godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen liksom bl. a. filosofiska fakulteten vid universitetet i Umeå
delar LUS’ synpunkter. Överstyrelsen anför.

Överstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att lärarframgång innehåller
ett flertal olika komponenter, vars samspel det är svårt att i det enskilda fallet
närmare fastställa, särskilt om man inriktar sig på positiva karakteristika. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr I år 1967 165

redningens förslag om ett negativt urvalsförfarande torde därför vara den väg
som tills vidare bör prövas.

De olika urvalsmöjligheterna provtjänstgöring, avrådning, avstängning, villkorlig
intagning och villkorlig avgång har diskuterats av de sakkunniga. Överstyrelsen
ansluter sig till vad som anförts beträffande dessa metoder. Särskilt
vill överstyrelsen betona, att urvalsförfarandet bör kompletteras med rådgivning
för sökande, som inte bedöms lämpliga för lärarutbildning. Ett system
med kontinuerlig studie- och lämplighetsrådgivning för lärarkandidaterna bör
alltså tillämpas. I särskilda fall bör även avstängning av uppenbart olämpliga
kunna förekomma. I fråga om provtjänstgöring bör denna fråga följas, och möjligheterna
med försöksverksamhet undersökas.

Vad avser det mer direkta urvalsförfarandet kan överstyrelsen ansluta sig
till vad de sakkunniga föreslagit ifråga om de olika faktorer som bör utgöra
grunden för urvalet. Intagning av klasslärarkandidater bör sålunda omhänderhas
av lärarhögskolorna. Ämneslärarkandidaternas intagning ombesörjs av universitet
och lärarhögskolor i samråd.

SACO betonar vikten av att vetenskaplig forskning bedrivs i syfte att få
fram säkrare urvalsinstrument vid antagning av studerande till spärrade utbildningsvägar.

TCO beklagar att LUS inte haft möjlighet att framlägga ett konstruktivt förslag
beträffande urvalsinstrument vid intagning av lärarkandidater men tills
vidare har organisationen inte något att erinra mot förslaget att urvalsförfarandet
blir negativt, dvs. inriktas på att försöka finna någon metod att gallra
bort mindre lämpliga läraraspiranter.

LO understryker starkt behovet av bättre urvalsinstrument än vad som nu
finns tillgång till.

Att urvals- och intagningsproceduren i princip skall vara lika för klasslärar-
och ämneslärarutbildningen liksom förslaget om procedurens
utformning tillstyrks i allmänhet.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala ställer sig tveksamt till lämplighetsprövningen
i nuvarande form för sökande till låg- och mellanstadielärarutbildning
och anser att den inte bör tillmätas så stor betydelse vid intagningen som
för närvarande sker.

Skolöverstyrelsen, skolnämnden för Stockholms stad och län samt humanistiska
fakulteten vid Stockholms universitet finner det angeläget att den föreslagna
försöksverksamheten med lämplighetsprov vid intagning till
ämneslärarlinjen kommer till stånd.

TCO förordar att lämplighetsproven tillmäts samma värde för samtliga lärarkategorier.
Med hänsyn till osäkerheten i prognosvärdet för proven föreslår TCO
att resultaten av prövningen på alla lärarutbildningslinjer tills vidare endast
skall utgöra grund för rådgivning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund anser att bortsett
från urval av medicinska skäl bör intagning och fördelning grundas på studierådgivning
och de sökandes egen intresseinriktning. Detta bör dock inte utesluta
en försöksverksamhet med lämplighetsprov för att undersöka möjligheterna
att åstadkomma tillförlitliga prov av denna art.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

SFS ställer sig inte avvisande till försöksverksamhet med lämplighetsprov
men betonar att de bör användas med varsamhet. Även studentbetyget anses
osäkert som kriterium för att förutsäga lärar lämpligheten. Vidgad försöks- och
forskningsverksamhet bör enligt SFS komma till stånd om säkrare urvalsinstrument
skall kunna utarbetas.

Medicinska fakulteten vid TJppsala universitet anser det inte tillfredsställande
att enbart betygspoäng från gymnasium skall bli avgörande för
intagning och beklagar att någon generellt lämpligare antagningsprincip inte
kan anges. Fakulteten ser som en möjlighet att låta en viss andel av utbildningsplatserna
till klasslärarutbildning, förslagsvis 20 %, få besättas utan beräkning
av betygspoäng med studerande med genomgånget gymnasium samt
väl vitsordad praktik som lärare eller i annat arbete bland barn och ungdom.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller att avgångsbetyget
från gymnasiet enligt erfarenhet inte är särskilt tillfredsställande
ur prognossynpunkt. Fakulteten vill därför föreslå ett intagningssystem av den
beskaffenheten, att de studerande under en termin finge ådagalägga sin lämplighet
för studier enligt den fasta och bundna studiegången.

Inte heller Målsmännens riksförbund vill att intagningen skall bli beroende
enbart av gymnasiebetygen och anför vidare följande.

Målsmännens riksförbund anser de sakkunnigas synpunkter rimliga men beklagar
att man skjuter ifrån sig det konkreta problemet och låter det bli skolöverstyrelsens
och universitetens sak att med hjälp av expertis från lärarhögskolorna
formulera intagningsreglerna. Målsmännens riksförbund hade nämligen
gärna sett att den tredje grunden — arbete bland barn och ungdom — hade
diskuterats närmare. Det torde vara en allmän erfarenhet, att det icke är de
lärdaste personerna, som är de bästa lärarna. Likaledes torde många ha en
känsla av att lärare som själva haft det myckt lätt i skolan gärna underskattar
de svårigheter som deras elever kan ha. Det framstår därför som önskvärt att
icke gymnasiebetygen blir alltför dominerande; bl. a. är förmågan att få kontakt
med barn och ungdom särskilt värdefull för en lärare. Målsmännens riksförbund
vill gärna uttala sig för ett direkt tillgodoräknande av arbete inom
scouting, vid simskolor, vid ungdomsgårdar o. s. v. särskilt om konkurrensen
skulle bli sådan, att mycket höga gymnasiebetyg skulle komma att krävas för
intagning.

De sakkunniga anger som riktpunkt för urvalet »att försöka upptäcka de
drag hos de sökande, som väntas hindra eller försvåra deras yrkesutövning».
Målsmännens riksförbund menar att denna väg måste användas med mycket
stor urskiljning. Vissa handicap av fysisk art kan många gånger kompenseras
eller rent av överkompenseras av dem som har en stark håg för yrket. Skall
undantagsregler finnas — och det anser Målsmännens riksförbund — bör de i
första hand tjäna till att sådana som av andra skäl än höga betyg förefaller
speciellt lämpliga kan tas in.

LUS’ förslag beträffande för kunskapskraven för tillträde till lärarutbildningen,
vilket tidigare berörts (3.3.2.1 och 3.3.2.3), har tilldragit sig stort
intresse hos remissinstanserna.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Med hänvisning dels till uppfattningen att man ej bör konstruera intagningsbestämnielser
som kan inverka störande på verksamheten i underliggande
skolformer, dels till att det torde vara mycket ovanligt att sökande med lägsta
betyg i ett ämne väljer att studera just det ämnet finner universitetskanslersämbetet
det vara tillräckligt att som kompetensgrund använda genomsnittet
av gymnasiebetyget. Ämbetet framhåller att LUS’ förslag att avskaffa
latinkravet för tillträde till högstadielärarutbildningen i moderna språk har om
än med viss tvekan tillstyrkts av ämbetets remissinstanser. Däremot är sektionerna
eniga i sin uppfattning beträffande värdet av latin för blivande
språklärare i de gymnasiala skolorna. De skäl mot latinkravet som redovisas i
remissdiskussionen äger emellertid enligt kanslersämbetet en övervägande tyngd.
Ämbetet ifrågasätter om det över huvud taget är befogat att uppställa ett generellt
latinkrav.

En annan uppfattning än universitetskanslersämbetets i fråga om kompetensgrunden
kommer till uttryck i ett flertal yttranden från fakulteter och sektioner
vid universiteten. Historislc-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala avråder
sålunda bestämt från förslaget att minimibetyget 2 i det ämne som skall
studeras skulle räcka för inträde på lärarutbildningslinje. Minst kunskaper motsvarande
betyget 3 måste krävas. Att gå under denna nivå skulle enligt sektionens
mening vara oförsvarligt med tanke på de krävande prestationer som förväntas
av de studerande på lärarutbildningslinje.

SACO föreslår att en höjning av inträdeskraven till betyget 3 i de ämnen som
beräknas ingå i utbildningen närmare bör övervägas. Även Universitetslärarförbundet
är tveksamt om det förordade inträdeskravet på betyget 2 i ämnet i
slutbetyg från gymnasiet är tillräckligt för att de studerande skall kunna hålla
de regelmässigt mycket snävt tilltagna tidsramarna i den fasta studiegången.

Svenska klassiker förbundet kräver förkunskaper i latin motsvarande lägst betyget
2 vid avgång från gymnasiets humanistiska linje för gymnasielärare i
svenska, engelska, tyska, franska, spanska, religionskunskap, filosofi och historia.
Kunskaper i allmän språkkunskap motsvarande likaså betyget 2 från
nämnda gymnasielinje bör krävas för högstadielärare i svenska, engelska, tyska,
franska, religionskunskap och historia.

Att det nuvarande systemet med kvotering av manliga och
kvinnliga sökande till mellanstadielärarutbildningen bör upphöra tillstyrker
skolöverstyrelsen.

För slopande av kvoteringen har också skolnämnden i Stockholms stad och
län, Lärarnas riksförbund, TCO, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Centerns ungdomsförbund uttalat sig. Målsmännens riksförbund
instämmer i LUS’ förslag om avskaffande av kvoteringen men menar att frågan
bör tas upp igen om det framledes visar sig att något slag av reglering blir nödvändig.
Förbundet anser nämligen att skolans uppfostrande uppgift knappast
kan lösas utan samverkan mellan lärare av båda könen.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr £ år 1967

Remissinstanserna är genomgående positivt inställda till principerna i LUS’
förslag om införande av ett nytt betygs- och examenssystem. I vissa
yttranden förutsätts emellertid att detaljutformningen ytterligare ingående
övervägs.

Skolöverstyrelsen instämmer i LUS’ åsikt, att det finns mer allmängiltiga skäl
än hänsynen till lärarutbildningens behov att frångå betygssystemet till förmån
för ett allmänt genomförande av det system LUS föreslår. Överstyrelsen framhåller,
att de filosofiska fakulteterna fått och i framtiden beräknas få än fler
yrkesutbildande uppgifter, att i en situation, då universitetens utbildningsresurser
är starkt ansträngda, det föreslagna systemet skulle innebära ett bättre
utnyttjande av realekonomiska resurser och att det skulle vålla organisatoriska
besvärligheter om det nya systemet infördes endast för eu del av den utbildning
som bedrivs vid en och samma institution. Bland fördelarna med det
föreslagna systemet nämner överstyrelsen att en studerande vid övergång från
utbildning med annan målinriktning till lärarutbildning får möjlighet att exakt
avgöra vad han måste komplettera.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser som yttrat sig om betygs- och examenssystemet
är övervägande positiva till LUS’ förslag.

Enligt universitetskanslersämbetets bedömning talar starka skäl för en modifiering
av betygssystemet i riktning mot den av LUS föreslagna ordningen för
poängvärdering och betygsättning av kurser. Ämbetet kan dock inte rekommendera
att examensbestämmelserna utformas i enlighet med det amerikanska
creditsystemet. Riskerna för parallelläsning, svårigheten att bestämma den tidsmässiga
förläggningen av kurserna i lämplig ordningsföljd för skilda utbildningsändamål
m. m. talar enligt ämbetets mening för ett annat system. Ett
nytt system bör konstrueras så att det väsentligaste av fastheten i den nuvarande
ordningen bibehålls men med inbyggda möjligheter till sammanläggning
av kurser för skilda examina och utbildningsändamål.

Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala universitet har ingenting att invända
mot den föreslagna uppläggningen av ämnesstudierna med delkurser i
fast studiegång och poängberäkningar enligt s. k. creditsystem. Sektionen anser
det vara ett stort framsteg att det länge kända behovet av en klar åtskillnad
mellan kvantitets- och kvalitetsbetyg genom den föreslagna konstruktionen
blir tillgodosett.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner systemet med mindre kursenheter
vara av stort värde. Därigenom skapas möjligheter till större flexibilitet i utformningen
av examina. Systemet får dock enligt konsistoriets mening inte medföra
att kravet på överblick över ett större kunskapsområde åsidosätts.

Historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet framhåller att universitetsundervisningen
i skolämnen skall utformas så att den lär de studerande
att tänka över och självständigt arbeta med ett lärostoff. Sektionen finner
det därför betänkligt att LUS uppmuntrar till korta tentamenskurser utan
integration inom en allmän ämnesram. LUS’ betygspoängberäkning är utformad

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

för att ge rättvisa åt enskilda studiemoment men får enligt sektionens mening
inte leda till en allmän tendens till plotter med mindre centrala ämnesmoment,
som man sitter av utan större eftertanke på vad det skall tjäna till utom själva
poängsamlandet. Sektionen anser att det måste krävas en enhetlig linje i studiegången
inom varje examensämne, om man inte skall riskera omtuggning av
lärostoff och förflackning av studiearbetet.

Rektorsämbetet vid Stockholms universitet förordar poängsystemet och finner
LUS’ förslag innebära väsentliga fördelar framför nuvarande betygssystem.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet anser det väl
värt att pröva poängberäkningssystemet även utanför lärarutbildningslinjen.
Systemet utgör enligt fakultetens mening i själva verket en anpassning till förhållanden
som redan råder i många ämnen och innebär inte något radikalt ingrepp.

Konsistoriet vid Umeå universitet förordar att frågan om ett allmänt införande
av det föreslagna systemet vid de filosofiska fakulteterna skyndsamt utreds.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker varmt förslaget
om övergång till ett system med kurser i ämnesutbildningen som möjliggör
kombination med olika ämnen på ett smidigare sätt än nu.

1963 års forskarutredning föreslår att beslut i frågan om betygssystemets utformning,
som enligt utredningen är central även för forskarutbildningens vidkommande,
får anstå tills utredningen avlämnat sitt eget betänkande.

SACO anser det föreslagna creditsystemet vara en förutsättning för en reformerad
lärarutbildning. Systemet bör enligt SACO:s mening genomföras även
för andra utbildningsvägar så att en överskrivning av betyg blir möjlig.

Universitetslärarförbundet och Skolledarförbundet liksom Folkpartiets ungdomsförbund
och Högerns ungdomsförbund tillstyrker i allt väsentligt det föreslagna
examenssystemet.

Enligt TCO:s uppfattning skulle en övergång till det föreslagna creditsystemet
underlätta påbyggnads- och vidareutbildningsmöjligheterna. TCO förutsätter
emellertid att frågan om betyg och meritvärdering blir föremål för en ytterligare
bearbetning.

SFS finner den föreslagna meritvärderingen med poängsystem och kvalitetsbetyg
vara en klar förbättring i jämförelse med det nu tillämpade betygssystemet
vid de filosofiska fakulteterna.

I detta sammanhang efterlyser åtskilliga remissinstanser någon form av
övergångsbestämmelser, som klart ger anvisningar, hur lärare utbildade
efter det gamla och efter det nya systemet skall bedömas, då de samtidigt
söker tjänst.

Vidare har länsskolnåmnden i Skaraborgs län, samhällsvetenskapliga fakulteten
vid Uppsala universitet, statistiska centralbyrån, Lärarnas riksförbund och
SFS understrukit nödvändigheten av en intensifierad studierådgivning

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr k

170

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

och yrkesorientering i såväl gymnasiet som på senare stadium i samband
med en omläggning.

I detaljutformningen av betygssystemet har bl. a. betygsskalan och
normalbetyg tilldragit sig särskilt intresse bland remissinstanserna. Skolöverstyrelsen
framhåller som väsentligt för förverkligandet av den nya målinriktade
och fasta studiegången att procenttalen för fördelning på de tre betygsgraderna
och för godkännandefrekvens i avvaktan på närmare erfarenheter endast
uppfattas som riktlinjer för betygsättningen. Bland överstyrelsens remissinstanser
föreslår t. ex. kur sföre ståndar en för lärarkursskolan vid Hvitfeldtska
högre allmänna läroverket i Göteborg samt rektor och kollegium vid lärarkursskolan
i Linköping (Katedralskolan) en fyrgradig skala för kvalitetsbetygen,
medan kur sf öre ståndar en för lärarkursskolan vid Latinskolan i Malmö anser att
en femgradig skala vore att föredraga. Kursföreståndaren för lärarkursskolan vid
Nicolaiskolan i Hälsingborg vill ha en femgradig skala för betyget i undervisningsskicklighet.

De akademiska remissinstanserna har stannat för en tre- eller fyrgradig skala.
Bl. a. språkvetenskapliga sektionen vid TJppsala universitet, historisk-filosofiska
sektionen vid Lunds universitet och humanistiska fakulteten vid Stockholms
universitet förordar en fyrgradig skala. Historisk-filosofiska sektionen vid Lunds
universitet påpekar att en fyrgradig skala tillåter en större kvalitativ differentiering.
Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet vill ha en fyrgradig
skala, därför att fakulteten finner det sannolikt att väsentliga skillnader i fråga
om insikter och kunskaper vid en tregradig skala kommer att inrymmas under
betygsgraden 1. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet
och universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning
ställer sig tveksamma till en tregradig skala. Fakulteten föreslår en närmare utredning
i frågan.

I allmänhet föreslås på universitetshåll andra steget på betygsskalan som
normalbetyg i de fall uttalanden görs i denna fråga. Ilistorisk-filosofislca sektionen
vid Uppsala universitet framhåller att därigenom skulle betyget 1 kunna ges
för tämligen klena tentamensprestationer och vederbörande studerande därmed
passera vidare i studierna. Samma uppfattning hyser även konsistoriet vid universitetet
i Lund. Enligt konsistoriets mening vore detta ett utmärkt medel att
förhindra förseningar och studieavbrott. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
vid Lunds universitet fäster vikt vid att det lägsta godkända betyget inte
blir normalbetyg. Det bör enligt fakultetens uppfattning finnas en möjlighet att
ange att en prestation visserligen godkänts men ligger under normal standard,
i synnerhet som det förutsätts att 90 % av de studerande skall godkännas.
Universitetskanslersämbetets universitetspedagogiska utredning finner
med tanke på genomströmshastigheter m. m. många fördelar med 2 som
normalbetyg med möjlighet att markera ett passabelt resultat men dock
under det normala med betyget 1 och låta 3 utgöra honnörsbetyg. Om det före -

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr k år 1967

ligger behov av två honnörsbetyg bör en fyrgradig skala väljas, framhåller utredningen.
Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet säger sig
kunna acceptera det föreslagna creditsystemet men anser att konstruktionen av
betygsskalan och valet av normalfrekvenser bör övervägas ytterligare.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet accepterar
att den största andelen godkända tilldelas lägsta betyget i skalan men förordar
med tanke på den föreslagna meritvärderingen av lärarexamina kvalitetssiffrorna
3—4—5 i stället för 1—2—3. Även rektorsämbetet vid tekniska högskolan
i Stockholm ifrågasätter om inte betygssiffrorna 3, 4, 5, som nu tillämpas vid
teknisk högskola vore bättre lämpade för lärarutbildningen vid teknisk högskola.

Lärarnas riksförbund accepterar en tregradig skala men diskuterar även en
femgradig för den praktiska lärarutbildningen. Vitsord bör ges i varje ämne
som respektive lärarkandidats praktiska lärarkurs omfattar, framhåller förbundet.
Dessutom bör enligt förbundets mening givetvis sammanfattningsbetyg ges.
Lärarkandidaterna bör vidare erhålla vitsord endast om de anses lämpliga att
vara lärare i ämnet.

SFS accepterar att det lägsta betyget bör vara normalbetyg.

Främst skolöverstyrelsen och dess remissinstanser uppehåller sig vid vissa
detaljer i poäng- och meritvärderingssystemet.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till LUS’ förslag om hur poängsystemet
med både kvantitets- och kvalitetspoäng skall utnyttjas vid meritberäkningen,
men förutsätter att åtskilliga avvägningsfrågor blir föremål för närmare utformning
vid senare överväganden. Överstyrelsen understryker att systemet med
poängvärdering överfört till ett meritvärderingssystem har fördelar men dock
kan föranleda tveksamhet. Vidare påpekas i yttrandet att poängvärderingen
av pedagogik får olika relativ vikt i den totala meritvärderingen för skilda
lärarkategorier.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser framhålls i åtskilliga fall den ringa
vikt ämnet matematik får i klasslärarutbildningen i LUS’ förslag. Sålunda fruktar
lärarhögskolan i Göteborg att minskat poängtal för matematik betyder
minskat värde i lärarkandidaternas ögon med åtföljande minskat studieintresse
för ämnet. Rektor vid folkskoleseminariet i Gävle framhåller att den skillnad i
meritvärdering som förslaget innebär mellan å ena sidan matematik och å andra
sidan svenska och engelska ter sig desto orimligare som vid den nuvarande
intagningen till folkskoleseminarierna svenska och matematik värderas lika och
med högre poäng än övriga läroämnen. Kollegiet vid folkskole seminariet i Linköping
anser att principen att studieveckornas antal för matematik skall helt
bestämma betygens vikt borde kunna modifieras t. ex. så, att gymnasiebetyget
i matematik efter bestämda grunder, som fastställs med hänsyn till betygets
storlek samt de kurser gymnasiebetyget grundats på, kunde överföras till lärarbetyget
för lågstadiet. På det sättet finge båda klasslärarlinjerna meritskiljande

172

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

betyg i matematik. Kollegiet konstaterar vidare att betygen i metodik och
praktik har mycket olika vikt för resp. utbildningslinjer och framhåller att så
inte bör vara fallet, eftersom skicklighet i praktiskt skolarbete är lika betydelsefullt
på gymnasiestadiet som på lågstadiet och föreslår att värdet av betyget i
metodik och praktik fastställs till 20% av hela betygssummans vikt, lika för
alla utbildningslinjerna. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå
understryker att matematiskt-naturvetenskapligt inriktade lärarkandidater blir
klart missgynnade genom det föreslagna systemet.

Även TCO påtalar den svaga ställning i merithänseende matematiken givits
och hävdar, att också religionskunskap och bild- och formarbete undervärderats
på ett inte godtagbart sätt. TCO framhåller vidare att LUS i förslag till
meritvärdering inte i tillräckligt hög grad beaktat betyg och kunskaper erhållna
utanför den egentliga lärarutbildningen vid fortbildning och i vidareutbildning.

Blivande lärares riksförbund framför önskemål om att betyget i undervisningsskicklighet
får kvantitetsbetyget 14 i stället för föreslagna 28.

I samband med poängsystemet tar några remissinstanser upp frågan om det
akademiska läsårets längd. Historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala
universitet anser sålunda att den förlängning av det akademiska läsaret,
som LUS’ förslag om 40 studieveckor per fullbordat läsår innebär, under inga
förhållanden får inkräkta på den enskilde lärarens enligt sektionens mening
redan nu alltför knappt tillmätta tid för forskning och undervisningsförberedelser.
Konsistoriet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet
framför liknande synpunkter.

Främst från universitetshåll har kritik riktats mot LUS’ synpunkter på d e n
andel studerande som bör godkännas. Skolöverstyrelsen anser
däremot som tidigare nämnts att LUS’ förslag kan antas som riktlinjer för
betygsättningen. Även kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm instämmer i
LUS’ resonemang på denna punkt. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av
konferensen av lektorer i högstadiets metodik, däremot reagerar mot att en
procentsiffra fastställs för det antal studerande som genomsnittligt bör godkännas
inom föreskriven tid.

Konsistoriet vid Lunds universitet finner den föreslagna principen oantagbar
och i uppenbar strid med de riktlinjer, som hittills varit vägledande för all högre
utbildning vid universitet och högskolor. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
vid Lunds universitet framhåller att kravet på att 90 % skall godkännas
innebär en standardsänkning för fakultetens ämnen, eftersom det kommer att
framtvinga en sänkning av kursfordringarna. Historisk-filosofiska fakulteten vid
Göteborgs universitet avstyrker varje beräkning av procenttal som norm för
godkännande. Varje föreskrift i den riktningen måste enligt fakultetens mening
leda till en desorganisation vad beträffar upprätthållandet av ett nödvändigt
minimum kunskaper i vederbörande ämne. Ämnesföreträdarna måste även i
fortsättningen i samråd med skolämneskollegium få någon frihet att ordna kun -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

skapskontrollen på lämpligaste sätt utan att vara bundna av strikta föreskrifter,
framhåller fakulteten. Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten vid Göteborgs
universitet anser procenttalen 85—90 helt orimliga och varnar för risken för
orättvisor, som lätt kan begås med en så liten kuggningsprocent som 10—15 %.
Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten vid Stockholms universitet avvisar
med skärpa ett relativt examinationssystem, som skulle innebära att, oavsett
gruppens allmänna standard, 85—90 % av de studerande genomsnittligen och
under normala förhållanden skulle tilldelas godkänt betyg. Det är enligt fakultetens
mening avgjort bättre att övergångsvis acceptera lärarbristen och utnyttja
icke behöriga vikarier än att dölja en permanent brist genom att förvandla
kunskapskontrollen till en rent statistisk formalitet.

SACO accepterar procenttalen 85—90 som ett riktmärke men understryker
samtidigt att detta tal inte bör appliceras på en enda årskull och att läraren
måste ha rätt att avvika härifrån om han bedömer prestationerna otillräckliga.
Lärarnas riksförbund anser att förslaget kan få betänkliga konsekvenser men
accepterar det tills vidare för att få en så hög examination som möjligt och
under förutsättning att de angivna procenttalen skall appliceras på det samlade
resultatet för samtliga lärarutbildningsanstalter. Universitetslärarförbundet
däremot avvisar den föreslagna fixerade procentsatsen och anser att det
måste överlämnas till vederbörande lärare att pröva huruvida en studerande
skall godkännas eller ej.

Förslagen rörande betyget i undervisningsskicklighet har bl.a.
kommenterats i skolöverstyrelsens och dess remissinstansers yttranden. Genomgående
understryks LUS’ uppfattning rörande det bristfälliga prognosvärdet hos
betyget i undervisningsskicklighet, och flera hälsar med tillfredsställelse förslaget
om att detta betyg också bör omfatta förmågan att organisera arbetet i en klass
och att planera undervisningen på längre sikt.

Skolöverstyrelsen betonar vad LUS anfört om grunderna för betygsättningen
i undervisningsskicklighet men ifrågasätter om inte beteckningen undervisningsskicklighet
eller snarare lämplighet för läraryrket borde ersättas med ett gemensamt
betyg för metodik och praktik. Härigenom skulle enligt överstyrelsens
uppfattning markeras en önskvärd tyngdpunktsförskjutning mot mera
adekvata och lättare bedömbara funktioner.

TCO har övervägt ett slopande av betyget i undervisningsskicklighet men
anser att LUS framlagt skäl för att alltjämt bibehålla det. Betygets poängvärde
i meritsammanhang bör emellertid bli väsentligt lägre än enligt nuvarande bestämmelser.
TCO anser att betygsättningen i ämnet bör ske i direkt samråd med
de lärare som handlett lärarkandidaterna.

SFS anser att betyget i undervisningsskicklighet kommer att vila på så
osäkra bedömningsgrunder att det är motiverat att ersätta den tregradiga bedömningsskalan
med ett godkänd eller icke godkänd.

Inom Blivande lärares riksförbund råder tveksamhet om betyget i undervisningsskicklighet
bör bibehållas eller ej men förbundet anser sig kunna accep -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1967

tera att betyget kvarstår under förutsättning att det sätts av därtill utbildade
handledare. Förbundet framför vidare önskemål om att betyget efter genomgången
lärarutbildning endast ges i kvaliteterna 1 och 2, varvid 1 utdelas till
huvuddelen. Betyget 3 skulle reserveras för lärare som efter en tids tjänstgöring
vill efterpröva.

4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer

4.2.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS’ förslag beträffande målsättningen för lärarutbildningen innebär att
tyngdpunkten i lärarhögskolornas verksamhet kommer att mycket markerat
ligga på den praktiskt betonade delen av lärarutbildningen. Grundvalen för utbildningen
vid lärarhögskolan skall vara de aktuella resultat som den pedagogiska
och ämnesmetodiska forskningen har uppnått, vilket innebär att lärarhögskolorna
mer konsekvent skall inriktas på uppgiften att fungera som pedagogiska
fackhögskolor (s. 535).

LUS föreslår att lärarhögskolan skall vara uppbyggd av följande organisatoriska
enheter: a) kansli, b) institutionen för pedagogik, c) institutionerna för metodik,
d) bibliotek samt e) försöks- och praktikskola. På grundval av dessa resurser
uppbyggs lärarutbildningslinjema och fortbildningsavdelningen (s 536).

Utbildningen på klasslärarlinjerna och speciallärarlinjen skall helt organiseras
av lärarhögskolorna varvid dock samverkan med universitet kan och bör
ske vid meddelande av ämnesfördjupning åt lärarkandidaterna. Såsom tidigare
refererats skall i fråga om ämneslärarlinjerna utbildningen organiseras som en
sammanhängande utbildningsgång, vilken börjar inom universitet eller högskola
och fortsätter och avslutas vid lärarhögskolan.

LUS anser att fristående ämnesinstitutioner inte bör organiseras vid lärarhögskolorna.
I den mån ämnesutbildning äger rum där bör den ske vid de
metodikinstitutioner som är nödvändiga för lärarutbildningen i dess helhet.
Bland institutionerna kommer den pedagogiska institutionen att inta en central
ställning. För den praktiska lärarutbildningen erfordras en särskild försöks- och
praktikskola jämte möjligheter att för övningsändamål använda skolklasser
inom det allmänna skolväsendet (s. 537).

Lärarhögskolorna bör som redan nämnts vara ställda under central ledning av
skolöverstyrelsen. I fråga om lärarutbildningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet
bör emellertid lärarhögskolorna tillerkännas stör självständighet. Nuvarande
anordning med företrädare för lärarhögskola som föredragande i skolöverstyrelsen
i vissa ärenden bör upphöra. Detta gäller också tillsättningen av tjänster
vid lärarhögskolorna (s. 538).

Den omedelbara ledningen av en lärarhögskola skall utövas av en rektor
(s. 540). Då chefen för en lärarhögskola utöver att ha lärarerfarenhet och organisatorisk
förmåga också borde vara vetenskapligt skolad i pedagogik, har LUS

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

övervägt tanken på att chefen för den pedagogiska institutionen också skulle
vara chef för lärarhögskolan. LUS har emellertid funnit att rektorstjänsten tills
vidare bör bibehålla sin nuvarande karaktär.

För de olika utbildningslinjerna skall liksom nu finnas biträdande utbildningsledare.
De nuvarande fortbildningsinstituten föreslås bli inordnade i lärarhögskoleorganisationen
och j ortbildning sledaren bli underställd rektor dock med
friare ställning än de biträdande utbildningsledarna. För ledningen av försöksoch
praktikskolan bör finnas två rektorer. I vissa fall blir det aktuellt med rektorstjänster
även vid andra praktikskolor.

Den grupp befattningshavare med ledande uppgifter som kommer att finnas
under rektor bör få en i stadgan erkänd ställning som rådgivande nämnd åt
rektor. I denna nämnd, förslagsvis kallad rektorsnämnd, skall rektor vara ordförande
och övriga ledamöter vara professorn i praktisk pedagogik, de biträdande
utbildningsledarna, ledaren för fortbildningsverksamheten samt rektorerna
vid försöks- och praktikskolan.

LUS framhåller att allmänt kollegium vid en lärarhögskola skulle bli en alltför
stor och heterogen församling för att man inom den skulle kunna behandla
högskolans angelägenheter. Den lämpligaste arbetsformen bör vara konferenser
av olika slag. I stället för allmänt kollegium bör finnas ett lärarråd, bestående
av rektorsnämndens samtliga ledamöter samt representanter för lärarna. Lärarrådets
viktigaste uppgift blir att ge uttryck för lärarhögskolans uppfattning
dels i frågor som hänskjuts till högskolan för yttrande, dels i sådana fall då
högskolan vill ta initiativ eller eljest säga sin mening i frågor inom dess verksamhetsområde.

LUS betonar att den pedagogiska institutionens huvuduppgift skall vara utbildning
och forskning i pedagogik med centrering kring tre huvudproblem,
nämligen målet för undervisningen, undervisningsprocessen och dess betingelser
samt utvärderingen av undervisningsresultaten. Varje pedagogisk fråga och
varje forskningsprojekt måste beröra samtliga dessa tre avsnitt, varför institutionen
måste förses med den expertis på forskningens område som gör en sådan
allsidig behandling möjlig (s. 553).

I fråga om personalen vid den pedagogiska institutionen framhåller LUS att
för professuren i praktisk pedagogik bör kraven på vetenskaplig meritering i
princip vara desamma som för professurer vid universiteten. Eftersom ämnesområdet
definierats som praktisk pedagogik, måste emellertid en vetenskaplig
meritering inom den tillämpade pedagogiken tillmätas större betydelse än en
meritering inom psykologiska och sociologiska specialområden. Professorn bör
tillhöra en universitetsfakultet, närmast den samhällsvetenskapliga.

Beträffande fördelningen av laboraturer och övriga tjänster på de olika lärarhögskolorna
krävs en central planering. De framtida behoven av ytterligare
forskarpersonal vid lärarhögskolorna är svåra att överblicka, varför LUS avstår
från att framlägga preciserade förslag och förutsätter att dessa frågor be -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1967

handlas i samband med de årliga förslagen till anslagsäskanden. Vid varje lärarhögskola
med fullständig pedagogisk institution bör finnas en tjänst som
forskningssekreterare vars uppgift bl. a. blir att samordna den försöksverksamhet
som institutionen bedriver vid försöks- och praktikskola med de demonstrationer
som ingår som ett led i utbildningen i pedagogik och metodik. Den beräknade
ökningen av utbildningskapaciteten vid lärarhögskolorna medför ett större
behov än för närvarande av assistenttjänster. Antalet erforderliga sådana tjänster
samt behovet av skolpsykologer och övriga psykologer bör anges i de årliga
anslagsäskandena.

Som behörighetskrav för lektorstjänst i pedagogik föreslås doktorsdisputation
samt fullgjord lärarutbildning, vilket senare krav skall gälla generellt för lektorstjänster
vid lärarhögskola. Framstående meriter på det pedagogiska området bör
emellertid kunna motivera dispens från kravet på fullgjord disputation.

Den pedagogiska institutionen bör ha som en av sina uppgifter att söka
stimulera till ämnesmetodisk forskning. Den bör också bevaka det ämnesmetodiska
forskningsfältet och ge forskarna på detta område erforderlig hjälp i
vetenskapliga metodfrågor. I fråga om högre examen med inriktning på metodik
(s. 557) föreslår LUS att en licentiatstuderande skall kunna lägga tyngdpunkten
i sina vetenskapliga studier på ett metodiskt problem rörande ett visst skolämne
samtidigt som han fördjupar sig i ämnet i fråga. Beträffande sådana studier
bör en planering ske i varje särskilt fall i samråd mellan den studerande och
företrädare för vederbörande ämnesinstitution vid universitetet och den pedagogiska
institutionen vid lärarhögskolan. Enligt LUS’ uppfattning bör en sådan
ordning för högre examen med inriktning mot metodik bättre svara mot skolans
behov än en fristående särskilt konstruerad standardiserad examen i ett skolämnes
metodik.

Eftersom studier i pedagogik med inriktning på lärarutbildning i fortsättningen
kommer att förläggas till lärarhögskolornas pedagogiska institutioner och
inte till universiteten uppkommer vissa samordningsproblem (s. 559). Verksamheten
vid lärarhögskolornas pedagogikinstitutioner inklusive den pedagogiska
institutionen i Umeå bör samordnas av skolöverstyrelsen genom dess lärarutbildningsavdelning
såsom nu är fallet. Ett annat spörsmål är hur lärarhögskolornas
pedagogiska institutioner skall förhålla sig till universitetens sedan de senare
institutionerna förlorat sin lärarutbildande uppgift. LUS anser att denna fråga
snarast bör aktualiseras.

För metodikutbildningen i de skilda ämnena föreslår LUS institutioner för
ämnesmetodik vilka bör vara fristående från den pedagogiska institutionen
(s. 561). I fråga om metodikutbildningen för klasslärare bör finnas en institution
för klasslärarmetodik vilken skall ha en avdelning för lågstadiets och en för mellanstadiets
metodik. LUS betonar kravet på nära samverkan mellan företrädarna
för pedagogik och metodik. Metodiklektorer som saknar fördjupade
kunskaper i pedagogik bör efter vunnen anställning vid lärarhögskola kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

177

helt eller delvis befrias från sin undervisningsskyldighet under en termin för
att vid lärarhögskolans pedagogiska institution bedriva studier i pedagogik.
Det är också angeläget att lektorerna i pedagogik får möjligheter till vidgad kontakt
med undervisningen på skolans olika stadier. Vidare bör gemensamma planläggningskonferenser
mellan pedagogik- och metodiklektox-er äga rum.

För att öka möjligheterna till metodisk forskning föreslår LUS att ett visst
antal lektorstjänster disponeras för enbart ämnesmetodisk forskning. Till en
början bör sådana lektorstjänster efter ansökan från de olika lärarhögskolorna
årligen fördelas av skolöverstyrelsen. Ledigheten för befattningshavaren bör
maximeras till tre år. Vidare förordas inrättande av ett antal till den pedagogiska
institutionen knutna laboratorstjänster i metodik. Antalet tjänster bör
bli relativt stort eftersom behovet av ämnesmetodisk forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete är betydande. I en första omgång bör inrättas en tjänst i
vardera matematik, svenska, moderna språk och något av de naturvetenskapliga
ämnena, samtliga med inriktning företrädesvis på högre stadiers metodik,
samt en tjänst i vardera svenskundervisningens, hembygdskunskapens och orienteringsämnenas
metodik, avseende företrädesvis lågstadiet och mellanstadiet.

Lektorstjänsterna i metodik bör omfatta dels lektorstjänster i klasslärarmetodik,
dels lektorstjänster i ämnesmetodik (s. 564). De förra är specialiserade på
lågstadiet eller mellanstadiet. Som behörighetskrav för lektorstjänst i mellanstadiets
metodik bör gälla avlagd mellanstadielärarexamen och för lektorstjänst i
lågstadiets metodik avlagd lågstadielärarexamen. Behörighetsbestämmelserna för
dessa lektorstjänster bör innehålla en föreskrift om att sökande skall ha förvärvat
fördjupade insikter antingen genom akademiska studier eller på annat
sätt inom område av betydelse för tjänsteutövningen.

Lektorstjänsterna i ämnesmetodik kan alltefter ämnets art indelas i lektorstjänster
i läroämnenas och övningsämnenas metodik. Liksom för närvarande
bör finnas två kategorier av lektorer i läroämnenas metodik, en i högre och en i
lägre lönegrad. För behörighet till lektorstjänst i högre lönegrad föreslås filosofie
licentiatexamen eller motsvarande. Som behörighetskrav för lektorstjänst
i den lägre lönegraden bör i fråga om ämnesteoretisk utbildning gälla samma
villkor som för högstadielärare eller gymnasieadjunkt. Beträffande lektorerna i
övningsämnenas metodik bör nu gällande behörighetsvillkor tillämpas. Även
för denna lektorskategori bör dock gälla vad som sagts beträffande lektorer i
mellanstadiets och lågstadiets metodik om fördjupade insikter inom område
av betydelse för tjänsteutövningen.

Den del av ämnesfördjupningen för klasslärarkandidater som nu meddelas
av lektorer i högstadiets metodik kommer enligt LUS’ förslag att bli mer omfattande
än hittills. För viss del av denna ämnesfördjupning bör lärare från
universiteten kunna engageras. Viss del av undervisningsskyldigheten för lektorerna
i läroämnenas metodik bör på motsvarande sätt kunna fullgöras vid universitetsinstitution.

Beträffande den undervisning som skall meddelas av lektorerna i klasslärar -

178

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J± år 1967

metodik synes de fördelar som vinns genom att dessa lektorer får koncentrera
sig på metodiken inom mer begränsade ämnesområden överväga nackdelarna
med en sådan anordning. För att lektorerna i klasslärarmetodik skall hålla kontakten
med klasslärarnas undervisning i skolsituationen föreslår LUS emellertid
att särskilda åtgärder vidtas.

Lektorerna i ämnesmetodik har för närvarande fyllnadstjänstgöring i övningsskola,
och som beräkningsgrund för sådan tjänstgöring tillämpas ett medeltal
av sex veckotimmar per lektor. Även lektorerna i övningsämnenas metodik
har viss skoltjänstgöring. LUS föreslår att denna skoltjänstgöring skall
omfatta ca fyra veckotimmar. Som skäl för metodiklektorernas undervisning i
skolklass har anförts att de måste ha levande och omedelbar kontakt med det
arbete för vilket de utbildar lärarkandidaterna. Lektorerna bör dessutom ha
möjlighet att i sin egen skolundervisning pröva nya metoder och tillvägagångssätt,
så att de ständigt förnyar och verifierar sin metodikundervisning. Dessa
synpunkter äger sin giltighet beträffande alla kategorier av metodiklektorer.
Beträffande lektorerna i klasslärarmetodik föreligger emellertid stora svårigheter
att ordna en kontinuerlig skoltjänstgöring. LUS föreslår därför i stället
att för dessa lektorer en mer omfattande tjänstgöring (förslagsvis tio—tolv
veckotimmar) ordnas vart fjärde år under ett helt läsår i följd.

Bland lärarkandidaterna föreligger ett stort behov av personlig rådgivning
vilken hittills ombesörjts av rektor och utbildningsledare samt av metodiklektorer.
Utbyggnaden av lärarhögskolorna kommer att ställa ökade krav på personlig
rådgivning och LUS föreslår därför att det inrättas kuratorstjänster vid
lärarhögskolorna. Kurator skall kunna anlitas av såväl lärarkandidater som
lärarhögskolans personal.

Beträffande försöks- och praktikskolan (s. 571) betonar LUS att det gäller att
skapa förutsättningar för övningsundervisning, för konkretisering av pedagogik
och metodik, för bedrivande av planmässig försöksverksamhet och för kontakt
mellan lärarnas praktiska utbildning och pedagogisk försöksverksamhet. Den nya
lärarutbildning som LUS föreslår ställer ökade krav på ett systematiskt inordnande
av både pedagogik och metodik i auskultationerna. I fråga om ämneslärarutbildningen
måste de över utbildningstiden spridda pedagogikmomenten
få en konkret inriktning. Denna yrkesteoretiska undervisning måste utformas
så att de studerande upplever den som verklighetsinriktad och värdefull för
deras kommande yrke. Beträffande klasslärarutbildningen gäller det att samordna
pedagogik-metodik med auskultering på ett sådant sätt att största
möjliga effektivitet i utbildningen åstadkommes och därigenom en reduktion
av tiden för den praktiska utbildningen kan genomföras.

Konkretiseringen av de teoretiska pedagogik- och metodikmomenten skall
försiggå på tre nivåer, nämligen 1) vid demonstrationer i försöksskolan i direkt
anslutning till undervisningen i pedagogik och metodik, 2) i övningsklasser under
härför anslagna praktikveckor och 3) i klasser under praktiktjänstgöringen (s.
574).

3 79

Kungl. Maj:ts proposition nr k år 1967

För att tillgodose den praktiska utbildningen bör finnas en kader av handledare,
som utgörs av lärare inom det allmänna skolväsendet. Den föreslagna
ordningen för den praktiska utbildningen innebär att lärarkandidaten rör sig
över de tre nivåerna för konkretisering i riktning mot en undervisningssituation
som präglas av en allt större självständighet för honom. För att systemet som
helhet skall fungera väl måste sambandet vara starkt mellan lärarhögskolan och
de olika instanserna för konkretiseringen. Det är vidare synnerligen viktigt att
en väl genomförd synkronisering av arbetet på de olika nivåerna tillämpas.

Enligt LUS’ mening blir demonstrationerna den väsentligaste delen av försöksskolans
uppgift (s. 575). Största delen av lärarhögskolans pedagogiska forskning
måste bedrivas genom försök i klasser tillhörande det allmänna skolväsendet.
Verksamheten i de s. k. pedagogiska utvecklingsblocken i kommunal regi
bör enligt LUS i framtiden bedrivas företrädesvis på orter där lärarhögskolor
finns.

LUS understryker angelägenheten av att en större grupp lärarkandidater tillsammans
med läraren skall kunna iaktta samma konkreta undervisningssituation.
Goda hjälpmedel härför är s. k. one-way-screen — en vägg mellan två rum
vilken tillåter insyn från det ena rummet in i det andra men inte tvärtom — och
intern television (s. 576). Det mesta av vad man syftar till med lärarkandidatens
auskultationer kan nås med dessa hjälpmedel på ett mer rationellt sätt än vid
auskultering direkt i klass. LUS betonar emellertid att de tekniska hjälpmedlen
inte helt kan ersätta olika slag av direktstudier i klassrummen, men de bör i de
förberedande utbildningsmomenten kunna verksamt bidra till att göra dessa
mer meningsfulla för lärarkandidaterna.

Beträffande försöks- och praktikskolans storlek (s. 578) framhåller LUS att det
är vanskligt att göra en siffermässig uppskattning av dels hur många timmar
som krävs för demonstrationer, dels hur stor belastning på varje klass man bör
räkna med. LUS räknar med sammanlagt tolv klasser på låg- och mellanstadiet
för demonstrations- och försöksändamål vilka bör ingå i en större skolenhet
om 6—8 paralleller.

På högstadiet och det gymnasiala stadiet bör vissa lärare och inte vissa klasser
stå till förfogande för ifrågavarande ändamål. För ändamålet bör sex hela tjänster
reserveras placerade vid en skolenhet med 4—6 paralleller av var och en av
de ingående skolformerna.

Försöks- och praktikskolan bör enligt LUS utgöras av sektorer av olika skolenheter
vilkas byggnader och elever tillhör det kommunala skolväsendet men
vilkas lärare är statligt anställda och knutna till lärarhögskolan. Samtliga lärare
skall vara skyldiga att åta sig demonstrationsundervisning eller medverka i utförandet
av de undersökningar som förläggs till skolan.

En stor del av auskultering och övningsundervisning (s. 585) måste förläggas
till särskilda handledarklasser på platser utanför nyssnämnda skolenheter. Om
ca 75 % av en skolenhet måste tas i anspråk för lärarutbildningsändamål, anser
LUS att hela enheten bör ställas under ledning av en på lärarhögskolans stat

180

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

uppförd rektor och skolenheten i sin helhet stå till lärarhögskolans disposition
som praktikskola. Organisationen av praktikklasser på varje lärarhögskoleort
måste byggas upp successivt, och riktpunkten bör därvid vara att i lämplig omfattning
sammanföra klasserna till praktikskolor.

LUS räknar med att för den praktiska utbildningen erfordras i huvudsak tre
typer av befattningshavare, nämligen 1) lärare vid försöks- och praktikskolor,
2) lärare i andra praktikskolor samt 3) särskilt arvoderade handledare. Den
första kategorien skall tidvis tjänstgöra vid demonstrationsundervisning eller
engageras i försöksverksamhet, tidvis utnyttjas för auskultation och övningsundervisning.
Den andra kategorien skall handha övningsundervisning och auskultation
under praktikveckor eller vara handledare vid praktiktermin. Dessa
båda kategorier bör enligt LUS vara statligt anställda lärare. Den tredje kategorien
kan antingen utnyttjas enbart för endera av uppgifterna eller växelvis
fullgöra dem båda. Beträffande urvalet till ifrågavarande befattningar bör gälla
att ådagalagd lämplighet för uppgiften och pedagogisk skicklighet skall väga
tyngst såsom meritering.

Ett avgörande skäl för att praktikterminen bör förläggas mot slutet av utbildningen
är att lärarkandidaterna bör komma till denna tjänstgöring så väl
rustade som möjligt inte minst med avseende på ämneskunskaper (s. 591). Den
praktiska utbildningen bör få en sådan uppläggning att lärarkandidaterna blir
medvetna om att det stoff som behandlas under pedagogik- och metodikundervisningen
får sin viktigaste konkreta tillämpning under praktikterminen.

För att praktikterminen skall kunna bli det viktiga led i utbildningen som
åsyftas, bör varje ämneslärarkandidat kunna besökas av metodiklektor åtminstone
vid tre tillfällen under terminen. Klasslärarkandidaterna bör få besök
från metodiklektorerna vid tre tillfällen under varje halv praktiktermin. Vidare
bör lärarkandidaterna inkallas till konferens minst en gång under pågående
praktiktermin. Konferenser mellan handledare och metodiklektorer bör förekomma
dels i början av utbildningen, dels vid något tillfälle under utbildningen
och vid slutet av densamma.

Vid placeringen av praktiklärare bör en sådan organisation eftersträvas att
lärarkandidaterna placeras i grupper vid särskilda skolor eller praktikcentra
(s. 594). Inom en sådan fast organisation bör finnas en kader av handledare som
arbetar som ett lärarutbildarteam med en föreståndare som är ansvarig för organisationen.
För organisationen av praktiktermin måste de kommunala skolmyndigheterna
i stor utsträckning engageras.

Någon genom bestämmelser reglerad utbildning av handledare har hittills
inte existerat men viss kursverksamhet har förekommit. LUS anser att det bör
skapas en fast organisation för utbildningen av handledare (s. 593).

LUS framhåller att man beträffande utbildningen av ämneslärare aldrig tänkt
sig annat än att den skulle äga rum vid s. k. fullständiga lärarhögskolor, förlagda
till universitetsorterna (s. 600). I diskussionen om ofullständiga lärarhögskolor

181

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J/. år 1967

för utbildning av enbart klasslärare har förutsatts att fullgoda resurser för klasslärarutbildningen
skulle kunna skapas utanför de fullständiga lärarhögskolorna.
LUS anser emellertid att starka skäl talar för att så stora delar av lärarutbildningen
som möjligt bör hållas samman inom en utbildningsorganisation. Endast
om det visar sig inte vara praktiskt möjligt att förlägga all klasslärarutbildning
till samma orter som lärarhögskolorna, bör en annan lokalisering av denna utbildning
övervägas. LUS hävdar att lärarhögskolorna bör bli av en enda typ,
nämligen den som betecknats som fullständig lärarhögskola, och att tanken på
ofullständiga lärarhögskolor nu bör överges.

LUS finner emellertid att vissa skäl främst av kvantitativ art talar för att
lärarutbildningen i några fall, delvis endast under en övergångstid, bör förläggas
även till några andra orter än universitetsorterna. Sålunda synes det
vara nödvändigt att enbart klasslärarutbildning mera permanent förläggs till
två orter i norra Sverige och att under en övergångstid lokaler och övriga resurser
inom seminarieorganisationen i södra och mellersta Sverige i viss utsträckning
tas i anspråk för att möjliggöra en snabb övergång till utbildning
enligt lärarhögskolemodell av alla klasslärare. Dessa få enheter för enbart klasslärarutbildning
bör emellertid få ställning som filialer med fast anknytning till
fullständiga lärarhögskolor.

4.2.2 Yttranden

Beträffande lärarhögskolornas uppgift understryker skolöverstyrelsen
LUS’ uttalande (s. 535) att lärarhögskolorna mera konsekvent skall
inriktas på uppgiften att fungera som pedagogiska fackhögskolor. Som två betydelsefulla
uppgifter för en pedagogisk fackhögskola anger överstyrelsen dels
att till utbildningen sammanföra olika personalkategorier som har läraryrket
gemensamt, dels att bidra till att föra pedagogisk teori och pedagogisk praktik
närmare varandra.

Beträffande utbildningslinjer tillstyrker överstyrelsen förslagen om
klasslärarlinjer, ämneslärarlinjer och speciallärarlinjer och understryker därvid
den helhetssyn på lärarutbildningen som LUS eftersträvar. Överstyrelsen ansluter
sig däremot inte till förslaget att fortbildningen skall omhänderhas av lärarhögskolorna
utan föreslår i stället fortbildningsinstitut direkt underställda
överstyrelsen.

Överstyrelsen ansluter sig till LUS’ uppfattning att lärarhögskolorna inte bör
förses med särskilda institutioner för ämnesutbildning. Överstyrelsen
accepterar även vad LUS anfört om den pedagogiska institutionens centrala
ställning och ökade engagemang i ämnesmetodik och undervisningspraktik samt
om nödvändigheten av att för övningsändamål även använda skolklasser inom
det allmänna skolväsendet.

Beträffande lärarhögskolornas omedelbara ledning tillstyrker skolöverstyrelsen
att rektor stjänsterna tills vidare får bibehålla sin nuvarande ka -

182

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

raktär och att några formella behörighetskrav för dessa tjänster inte uppställs.
Överstyrelsen avvisar den framförda tanken på att professorn vid den pedagogiska
institutionen samtidigt skulle vara rektor för lärarhögskolan, bl. a. på
grund av att han då helt eller delvis måste frånträda ledningen av forskningsoch
utvecklingsarbetet vid institutionen. Om det administrativa arbetet för
rektor skulle visa sig bli för betungande bör rektor erhålla mer kvalificerad hjälp
för de administrativa uppgifterna, t. ex. genom att lärarhögskolans kansli i stället
för byrådirektörstjänst erhåller avdelningsdirektörstjänst.

Lärarnas riksjörbund understryker att rektor skall ansvara för ledningen av
lärarutbildningen medan chefen för den pedagogiska institutionen i största möjliga
utsträckning bör få inrikta sig på forskningsuppgifter. Förbundet föreslår,
att rektorstjänsten skall tillsättas efter ansökningsförfarande. TCO ifrågasätter
om inte en uppdelning av rektors arbetsuppgifter i en administrativ del, för
vilken en förvaltningschef skulle svara, samt en utbildningsmässig del, som
skulle ledas av chefen för den pedagogiska institutionen, skulle vara rationell.
SR betonar att rektor för en lärarhögskola bör ha lärarerfarenhet, eftersom rektors
uppgifter innefattar en mängd avgöranden som kräver synnerligen god
kännedom om skolväsendet.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om biträdande utbildningsledare
och understryker att dessa skall biträda rektor och inte utgöra en
mellaninstans mellan honom och övriga lärare. Kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm anser att de båda klasslärarlinjerna redan nu bör få var sin utbildningsledare
och att beteckningen biträdande utbildningsledare bör utbytas mot
enbart utbildningsledare. Rektor vid lärarhögskolan i Malmö framhåller att biträdande
utbildningsledare på ämneslärarlinje skall inneha ämneslärarkompetens
och att ansökningsförfarande vid tillsättande av sådan tjänst skall äga
rum.

Skolöverstyrelsen avstyrker som nämnts förslaget om fortbildningsinstitutens
inordnande i lärarhögskolan. Överstyrelsen framhåller att de nuvarande
fortbildningsinstituten handhar planering och genomförande av fortbildning
för alla lärarkategorier, oavsett var de erhållit sin utbildning. Vid planeringsarbetet
har fortbildningsinstituten omfattande kontakter med lärarhögskolor
och universitetsinstitutioner men också med de institutioner som utbildar övningslärare
dvs. gymnastiska centralinstitutet, musikhögskolan, teckningslärarinstitutet,
slöjdlärarseminariet och seminarierna för huslig utbildning. Dessutom
har fortbildningsinstituten kontakt med de yrkespedagogiska instituten och
med de olika yrkesbranscherna. Fortbildningsinstituten bör liksom hittills vara
organ vid sidan av lärarhögskolorna och lyda direkt under skolöverstyrelsen,
men i institutets instruktion bör föreskrivas skyldighet att samarbeta med lärarutbildningsanstalter
av olika slag.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser, som yttrat sig över förslaget biträder
detta i allmänhet. Sålunda anser länsskolnämnden i Jämtlands län att förslaget
möjliggör en nödvändig kommunikation i båda riktningarna mellan skolan

183

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

i arbete och lärarutbildningen. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen
av lektorer i högstadiets metodik, anser att uppgiften som fortbildningsledare
blir så differentierad och komplicerad, att denne bör fungera inom
en nämnd bestående av, utom rektor för lärarhögskolan, representanter för de
olika stadierna. Lärarhögskolan i Göteborg finner att fortbildningsledaren vid
sin sida måste ha en nämnd bestående av representanter för pedagogik och
skolans alla stadier, till vilka han kan adjungera företrädare för olika ämnen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker också inrättande av en rektorsnämnd och
ett lärarråd men anser att dessa båda organs befogenheter bör komma till
klarare uttryck än i stadgeförslaget och även i viss mån utvidgas. Överstyrelsen
finner det vidare långt ifrån tillfredsställande att i förslagen till lärarhögskolornas
ledning studenterna inte tillförsäkrats någon möjlighet till inflytande. Överstyrelsen
föreslår att företagsnämnder inrättas vid lärarhögskolorna. I sådan
nämnd bör, förutom rektor och representanter för den utbildande personalen,
ingå representanter för lärarkandidaterna samt för den övriga personalen vid
lärarhögskolan.

De av skolöverstyrelsens remissinstanser som yttrat sig över förslaget om inrättande
av en rektorsnämnd godtar i regel detta. Vissa av dessa instanser har
dock en från LUS avvikande uppfattning beträffande rektorsnämndens sammansättning
och uppgifter. Lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen
av lektorer i högstadiets metodik, föreslår att en rådgivande institution
kallad rektorsnämnd inrättas i stället för rektorsnämnd och lärarråd. I denna
rektorsnämnd bör ingå rektor såsom ordförande, professorn i praktisk pedagogik,
en lektor i pedagogik, två representanter för ämnes- och två för klasslärarmetodik.
Då ärenden rör speciallärarutbildning, fortbildning eller försöksoch
praktikskolan, bör en representant för speciallärarutbildning, fortbildningsledaren
respektive rektorerna för försöks- och praktikskolan kallas att delta i
handläggningen. Om rektorsnämnden sammansätts enligt LUS’ förslag och lärarrådet
bibehålls bör inte rektorsnämnden utan endast rektor och professorn i
praktisk pedagogik ingå i lärarrådet. Lärarhögskolan i Göteborg framhåller att
det i vissa för verksamheten centrala avseenden kan vara lämpligt att åstadkomma
garantier för att ett medinflytande och ett medansvar kan utövas av
andra än de permanenta ledamöterna i rektorsnämnden. Högskolan anser vidare
att avsaknaden av ett kollegium bör leda till att lärarrådet får en mera representativ
karaktär än enligt förslaget. Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala
finner lärarrådets sammansättning knappast representativ. Antalet representanter
för lektorerna i läroämnenas metodik bör vara minst fyra om de skilda
ämnesområdenas metodik skall bli företrädda på ett godtagbart sätt. Lärarrådet
bör få rätt att fatta beslut i frågor som mera påtagligt har anknytning
till och kan påverka lärarnas arbets- och undervisningssituation.

Universitetskanslersämbetet anmärker att LUS inte föreslagit någon motsvarighet
till de kollegiala beslutande organ som är utmärkande för universiteten.
En allmän omarbetning bör därför ske av den föreslagna stadgan för

184

Kungl. Maj:ts proposition nr .f år 1967

lärarhögskolorna så att både lärare och studenter liksom även företrädare för
universiteten jämte rektor får ett direkt medinflytande vid avgörandet av för
lärarhögskolorna betydelsefulla frågor på utbildningens område. Konsistoriet vid
Lunds universitet anser att lärarhögskolorna bör organiseras enligt samma principer
som de under universitetskanslersämbetet stående högskolorna. Historiskfilosofiska
sektionen vid Göteborgs universitet anför att LUS givit lärarhögskolornas
lärare alltför små möjligheter att medverka i anstaltens styrelse och
i motsvarande grad alltför mycket stärkt rektors ställning. Lärarrådet bör beredas
ett väsentligt inflytande på ärendenas behandling. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Göteborgs universitet föreslår att lärarhögskolornas
organisationsformer utreds i syfte att skapa kollegiala organ för ansvars- och
beslutsfördelning samt bereda utrymme för normala former för studentinflytande.
Efter en sådan omorganisation synes tiden mogen för att mera varaktigt
organisera samarbetsformerna på fakultetsnivå. Humanistiska fakulteten vid
Stockholms universitet finner lärarråden nödvändiga för samarbetet med universiteten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län hävdar att lärarkandidaternas medinflytande
bör vara större än vad LUS ansett lämpligt.

Lärarnas riksförbund anser att en kollegial beslutande myndighet är mest
tilltalande i fråga om den lokala ledningen. Representanter för de studerande
bör ingå som fasta ledamöter och inte endast som vid behov adjungerade.

TCO påtalar att LUS konsekvent undviker att tilldela andra instanser än
rektor och rektorsnämnd några besluts- och verkställighetsfunktioner. Lärarrådets
befogenheter och ärendefördelning bör närmare klarläggas liksom även
lärarrådets sammansättning vad gäller handledarna. Förbundet efterlyser också
mer preciserade bestämmelser om olika konferensers sammansättning, ärendefördelning,
kompetenser i fråga om beslut osv. En översyn av hela denna problematik
erfordras i syfte att uppnå en funktionellt uppbyggd organisation
inom vilken hänsyn tas till bl. a. olika befattningshavaregruppers möjligheter
att erhålla ett reellt medinflytande över lärarutbildningens innehåll och utformning.

SR anser att en representant från ämneslärarlinjens metodiklektorer och en
från klasslärarlinjernas bör genom val utses till ledamöter i rektorsnämnden.
Förbundet ansluter sig till LUS’ åsikt att allmänt kollegium vid en lärarhögskola
endast i särskilda fall bör sammankallas och att ett lärarråd i stället får
representera lärarhögskolan vid yttrande av vikt. Förbundet föreslår viss ändring
av lärarrådets sammansättning och fäster stor vikt vid att lärarrådet inte
enbart får en rådgivande funktion medan all beslutanderätt koncentreras till
rektor. Rådet bör också ges medinflytande på administrationen av lärarhögskolans
inre arbete.

Blivande lärares riksförbund anser att två representanter för studentkåren bör
ingå i lärarrådet, och Centerns ungdomsförbund påtalar att studenterna får
små möjligheter att mer aktivt ta del i arbetet inom lärarhögskolans ledning.

185

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf år 1967

Ett liknande system som vid universiteten beträffande studentrepresentation
bör övervägas vid lärarhögskolorna.

Beträffande institutionen för pedagogik understryker skolöverstyrelsen
att denna vid de hittills upprättade lärarhögskolorna har varit av
största betydelse inte endast för högskolornas verksamhet utan för lärarutbildning
och utvecklingsarbete över huvud taget. De resurser som har stått till
institutionernas förfogande har emellertid visat sig vara för små, vilket delvis
förklaras av rådande brist på kvalificerad personal lämplig att rekrytera till de
pedagogiska institutionerna. Genom att professorn vid lärarhögskolan samtidigt
är ledamot av den samhällsvetenskapliga fakulteten vid högskoleortens
universitet har det funnits möjligheter för lärarhögskolornas elever att i pedagogikämnet
tentera också för akademiskt betyg. Vid lärarhögskolorna i Stockholm
och Malmö har metodiskt-didaktiska linjer inom universitetsämnet pedagogik
inrättats. Inom dessa linjer har undervisningen skett i universitetets regi
men anordnats med lärarhögskoleinstitutionernas personal som lärare. Denna
på skolans behov klart inriktade utbildning är av största betydelse bl. a. för
att täcka ovannämnda personalbrist. Överstyrelsen betonar vikten av att ämnesmetodisk
forskning ägnas större uppmärksamhet än hittills och att de pedagogiska
institutionerna förses med forskningsexpertis härför.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar den pedagogiska institutionens
viktiga funktion i det pedagogiska utvecklingsarbetet och understryker behovet
av en mer objektiv vetenskaplig grund för metodiken.

Lärarnas riksförbund delar LUS’ uppfattning att både utbildning och forskning
skall ingå i de pedagogiska institutionernas uppgifter men anser att forskningen
skall vara målinriktad och äga rum i nära samarbete med universitetsinstitutionerna.
God samverkan är också nödvändig mellan pedagogik- och metodikinstitutionerna
men det direkta ansvaret för rent metodisk forskning kan
i regel överlåtas på institutionen för metodik.

SR konstaterar att den pedagogiska institutionen har fått rollen av samordnare
och ledare av forskning och utvecklingsarbete och framhåller vikten av att
institutionen far bästa möjliga resurser för sitt arbete. Pedagogikläraren synes
dock enligt förslaget fa ett alltför starkt inflytande över andra ämnens utformning.
Metodisk forskning i ämnena bör ej uteslutande ledas av pedagogiska
institutionen utan även av föreståndarna för ämnesmetodikinstitutioner.

Beträffande de pedagogiska institutionernas personal
understryker skolöverstyrelsen LUS’ uppfattning att behörighetskrav och tjänstgöringsförhallanden
bör utformas sa, att de sa långt det är möjligt överensstämmer
med motsvarande förhållanden vid universitetsinstitutioner. Den av
LUS föreslagna första personaluppsättningen vid de pedagogiska institutionerna
(SOU 1965: 30 s. 30) innebär en stor ökning av den personal som har med pedagogikämnet
att göra. Personalökningen utgörs huvudsakligen av fler lektorer
i ämnet medan utökningen av personal med kvalificerad forskning som huvud -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

sysselsättning är tämligen blygsam. Överstyrelsen understryker att institutionens
främsta uppgift är att bedriva forskning samt meddela vetenskaplig undervisning.
Som basuppsättning vid institutionerna accepterar överstyrelsen
om än med tvekan LUS’ förslag men betonar att efter hand ytterligare forskningsexpertis
måste tillföras lärarhögskolorna. Da samhällets efterfrågan pa
arbetskraft med akademisk utbildning i pedagogik och angränsande ämnen är
mycket större än tillgången finner överstyrelsen det föreslagna antalet lektorer
i pedagogik vid lärarhögskolorna — inemot 120 — skrämmande stort. Under
överskådlig tid är det omöjligt att besätta sa manga tjänster i den takt som
föreslagits. Det är därför nödvändigt att avsevärt nedbringa behovet av lektorer
i pedagogik och överstyrelsen ger vissa antydningar om hur detta skall
kunna åstadkommas.

Lärarhögskolan i Stockholm här företrädd av pedagogisk-psykologiska institutionen
understryker behovet av ytterligare tjänster på laboratorsnivå. Även
pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Malmö finner den
föreslagna forskargruppen kraftigt underdimensionerad och föreslår vid sidan
av laboraturerna inrättandet av ett antal forskartjänster på lägst licentiatnivå.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet anser att professorn
i praktisk pedagogik inte bör tillsättas efter några speciella undantagsregler. De
sakkunniga vid tillsättningen bör utses av vederbörande fakultet och inte av
skolöverstyrelsen som bör få yttra sig om de sökande ur de synpunkter som
ämbetsverket har att företräda. Det slutliga förslaget bör komma från universitetskanslersämbetet.

Lärarnas riksförbund understryker att behörighetskraven för lektorerna i pedagogik
bör vara desamma som för universitetslektorer. Samma uppfattning
har SR.

Förslaget om en högre akademisk examen i ett visst ämnes
metodik tillstyrks av skolöverstyrelsen som finner det betydelsefullt att även
skolor utanför lärarutbildningen kan tillföras personal med just den metodiska
skolning som denna typ av examen ger. Lärarhögskolan i Göteborg anser det
angeläget att förslaget om en högre examen med ämnesmetodisk inriktning förverkligas,
och kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala finner förslaget ägnat att
främja en välbehövlig metodikforskning.

Beträffande samordningen av verksamheten vid de pedagogiska
institutionerna framhåller skolöverstyrelsen att vid ett genomförande
av LUS’ förslag undervisningen i pedagogik för lärarutbildningen
kommer att helt övertas av lärarhögskolornas pedagogiska institutioner. Detta
aktualiserar frågan om hur förhållandet mellan lärarhögskolornas och universitetens
institutioner skall vara i framtiden. Erfarenheterna av universitetsundervisningen
på metodiskt-didaktisk linje vid lärarhögskolorna i Stockholm och
Malmö har varit så gynnsamma att linjen bör permanentas genom en ändamålsenlig
samordning av resurserna vid universitet och lärarhögskola. Behovet
av lärare för denna typ av undervisning bör tillgodoses enligt de vanliga auto -

187

Kungl. Maj:ts ''proposition nr tf år 1967

inatikreglerna. Lärarhögskolan i Stockholm, här företrädd av pedagogiskpsykologiska
institutionen framhåller att flertalet lärarhögskolor är placerade
på orter med universitetsinstitutioner i pedagogik och att ett rationellt utnyttjande
av de personella resurserna och en samordnad undervisning och
forskning sker bäst om de bada institutionerna har samma huvudman. Lärarhögskolorna
bör därför helt inordnas i universitetsväsendet och eventuellt få
karaktären av pedagogiska fakulteter. Pedagogisk-psykologiska institutionen vid
lärarhögskolan i Malmö anser att uppgiftsfördelningen mellan universitetens och
lärarhögskolornas pedagogiska institutioner i viss utsträckning kan tänkas variera
från fall till fall beroende på de personella resurserna. Det torde emellertid
allmänt sett vara rimligt att lärarhögskoleinstitutionerna inriktar sig på skolpedagogiken
och eventuellt skolpsykologin medan universitetsinstitutionerna inriktar
sig på vuxenutbildning (särskilt universitetspedagogiken), industripedagogik)
medverkan i utbildningen av arbetspsykologer, kliniska psykologer och
internationella utbildningsexperter samt historisk-komparativ pedagogik -i allmänhet.
Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar att de nuvarande universitetsinstitutionerna
inte kan ersättas av lärarhögskolornas. Förutsättningar
bör skapas för en arbetsfördelning mellan universitetens och lärarhögskolornas
pedagogiska institutioner genom att pedagogiken som akademisk disciplin delas
llPP på flera professurer med specialiserade ämnesområden.

Universitetskansler sämbetet anser att lärarhögskolornas institutioner för praktisk
pedagogik främst bör inriktas på ungdomsårens och skolvärldens pedagogik
medan universitetens motsvarande institutioner bör bedriva forskning
på vuxenpedagogikens områden. Ämbetet avser att låta utreda de pedagogiska
institutionernas framtida ställning och uppgifter samt inriktningen och förekomsten
av olika slags tjänster för ifrågavarande ändamål. Samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Uppsala universitet finner det självklart att en utbyggnad
av undervisning och forskning i riktning mot skolans och lärarutbildningens
behov genom en utvidgad lärarhögskoleorganisation inte får lägga hinder i vägen
för pedagogikämnets utveckling och möjligheter i andra avseenden. Andra
delar av pedagogiken, t. ex. fostran i hemmen och i andra samhällssammanhang
än skolans, vuxenpedagogik, anstaltspedagogik, industripedagogik och den akademiska
undervisningens egna problem behöver bli föremål för forskning. Samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms universitet anser att samarbetet
mellan de pedagogiska institutionerna vid universitet och lärarhögskola skulle
underlättas om de båda underställdes universitetskanslersämbetet. Konsistoriet
vid Lunds universitet hyser den bestämda meningen att det bör skapas en gemensam
institution innefattande en lärarhögskolas institution för praktisk pedagogik
och ett universitets pedagogiska institution. Vid en kraftig satsning
på den del av pedagogiken som rör skolan och lärarutbildningen får man inte
förbise att pedagogisk grundforskning behövs också på andra områden, såsom
industripedagogikens, vuxenpedagogikens och socialpedagogikens. De olika grenarna
inom pedagogiken måste arbeta i intim kontakt med varandra, och

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

bästa sättet att åstadkomma detta är en gemensam institution knuten till lärarutbildningsavdelningen
men samtidigt företrädd i den samhällsvetenskapliga
fakulteten.

Lärarhögskolan i Göteborg påtalar att LUS inte behandlat frågan om högre
studier i pedagogik annat än i samband med metodiklektorsutbildningen. Denna
fråga är emellertid en direkt angelägenhet för lärarutbildningen, eftersom akademiska
betygsstudier i pedagogik vid lärarhögskolorna framstår som den mest
naturliga utbildningsgången för lärarhögskolornas pedagogiklektorat liksom för
forskarsekreterar- och skolpsykologtjänster.

Sveriges psykologförbund hävdar att LUS’ förslag att lärarhögskolornas pedagogiska
institutioner skall vara underställda skolöverstyrelsen innebär en föga
rationell hushållning med de personella och ekonomiska resurserna. Enhetliga
institutioner medför ökade rationaliseringsmöjligheter beträffande institutionsbibliotek,
tekniska hjälpmedel, arkiv och instrument samt i fråga om kontorspersonal
och experter. Institutionernas förläggning till universiteten möjliggör
bättre angelägna ömsesidiga kontakter med där befintliga ämnen såsom psykologi,
sociologi, pedagogik etc.

SR finner att frågan om hur lärarhögskolornas pedagogiska institutioner skall
förhålla sig till universitetens bör ytterligare prövas. De nuvarande universitetsinstitutionerna
kan inte ersättas av lärarhögskolornas. Oavsett om lärarutbildningen
helt infogas i universitetsorganisationen eller inte bör förutsättningar
skapas för en arbetsfördelning mellan universitetens och lärarhögskolornas
pedagogiska institutioner genom att pedagogiken som akademisk disciplin
delas upp på flera professurer med specialiserade ämnesområden.

SFS anser en fortsatt utbyggnad av lärarhögskolornas pedagogiska institutioner
innebärande en kraftig personalförstärkning oförsvarlig. En nödvändig samordning
av resurserna för pedagogisk forskning åstadkoms endast om även
den målinriktade forskningen bedrivs inom universitetens ram. I

I fråga om metodikutbildningen tillstyrks förslaget om särskilda
institutioner för metodik av skolöverstyrelsen som även ansluter sig till LUS’ förslag
att metodikinstitutionerna organiseras fristående i förhållande till pedagogikinstitutionen
och att metodikinstitutionernas föreståndare direkt underställs
lärarhögskolans rektor.

Filosofiska fakulteten vid Umeå universitet understryker vikten av integration
mellan ämnesstudier och metodik. Ett intimt samarbete mellan de lärare
som skall förmedla de teoretiska ämneskunskaperna och metodiklektorerna är
synnerligen angeläget, och metodiklektorerna bör därför tillhöra de universitetsinstitutioner
som meddelar den ämnesteoretiska utbildningen. Samhällsvetenskapliga
fakidteten vid Lunds universitet anser att metodiklärarna med hänsyn
till den eftersträvade integrationen mellan pedagogik och metodik organiskt
bör knytas till de pedagogiska institutionerna.

TCO tillstyrker att utöver institutioner för ämnesmetodik också inrättas
särskilda institutioner för metodikutbildningen för klasslärare och förutsätter att

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

nära samverkan mellan de olika metodikinstitutionema äger rum. SR finner det
angeläget att lärarhögskolorna får institutioner såväl i de olika ämnenas metodik
som för lågstadiets och mellanstadiets läroämnen samt de olika praktisk-estetiska
ämnena.

En förutsättning för att samverkan mellan pedagogik och metodik skall bli
tillfredsställande är enligt skolöverstyrelsens uppfattning att regelbundna planläggningskonferenser
anordnas mellan metodik- och pedagogiklektorerna. Vid
den kontinuerliga revisionen av studieplanerna i metodik bör den pedagogiska
institutionen medverka. Överstyrelsen tillstyrker förslaget att metodiklektorer
bereds tillfälle att bedriva fördjupade studier i pedagogik under en termin i
början av sin tjänstgöring vid lärarhögskolan. Överstyrelsen anser det vara en
påtaglig brist att för behörighet till metodiklektorat inte uppställs krav på
genom egen erfarenhet förvärvad ingående kännedom om undervisningen på
stadiet i fråga. Sådan praktik är särskilt viktig för de lektorer i ämnesmetodik
som skall förbereda lärarkandidaterna för arbetet bland elever i pubertetsåren
på grundskolans högstadium. Vidare understryker överstyrelsen behovet av
regelbundna konferenser mellan metodiklektorer och praktikhandledare.

Utredningen om lärarnas arbetsförhållanden anser att den pedagogiska forskningen
och den metodiska försöksverksamheten bör effektivt samordnas även
om verksamheten bedrivs vid skilda institutioner. Utredningen finner det angeläget
att såväl forskning som försök företrädesvis ägnas åt för skolväsendet
centrala problemställningar och alltså blir mer målinriktad och analyserande
samt mindre deskriptiv än tidigare. Det är också angeläget att vunna forskningsoch
försöksresultat inte hamnar i arkivens gömmor utan görs tillgängliga för
de aktiva pedagogerna och förverkligas i det dagliga skolarbetet. Detta bör
gälla inte enbart framtida resultat utan även de rikhaltiga samlingar av avhandlingar,
försöksrapporter samt andra redogörelser och motiverade förslag
som redan föreligger. Hur man därvid bör gå till väga bör skyndsamt utredas.

Lärarnas riksförbund anser det värdefullt att kravet på metodiklektorernas
praktiska lärarduglighet och förmåga att handleda betonas. De bör ha kontinuerlig
kontakt med praktiska undervisningsproblem och så ofta som möjligt
ges tillfälle att tjänstgöra vid övningsskola. Där möjligheter föreligger bör
parallell tjänstgöring vid lärarhögskolan och på fältet uppmuntras.

Förslaget att metodiklektorerna skall kunna erhålla ledighet upp till tre år för
ämnesmetodisk forskning tillstyrks av kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
liksom också förslaget om inrättande av metodiklaboraturer. Kollegiet anser
emellertid att de föreslagna forskningsområdena är för snävt avgränsade. Förslagen
tillstyrks också av lärarhögskolan i Malmö, här företrädd av konferensen
av lektorer i högstadiets metodik, som föreslår att en laboratorstjänst inrättas
även för samhällsorienterande ämnen. Vidare föreslås inrättande av forskartjänster,
där befattningshavaren har möjlighet att bedriva sin verksamhet vertikalt
genom alla skolstadierna. Lärarhögskolan i Göteborg anser att antalet
forskartjänster bör ökas så att behovet av vetenskapligt utvecklingsarbete till -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

godoses inom alla ämnesområden. Den ämnesmetodiska forskningen måste nära
samordnas med lärarhögskolornas övriga skolforskning. Lärarhögskolans forskningsprogram
kräver en gemensam planering, många forskningsprojekt fordrar
insatser från olika specialister och metodfrågor behöver belysas från skilda
aspekter. Då det är angeläget att forskningsresultaten blir kända av lärarna på
fältet föreslår högskolan att en utredning tillsätts med uppgift att undersöka
möjligheterna till publicering och distribution av forskningsresultaten vid lärarhögskolorna.
Kollegiet vid lärarhögskolan i Uppsala betonar att metodikinstitutionerna
bör vara självständiga enheter och inte underordnas pedagogikinstitutionen.
Forskartjänsterna i ämnesmetodik bör knytas till respektive metodikinstitution
och vara direkt underställda rektor. Samma krav bör ställas på kompetensen
för både metodik- och pedagogiklektor, dvs. samma krav som för
universitetslektor. Vid varje tillsättning av detta slag bör dock lämplighetsfrågan
få spela en avgörande roll.

TCO föreslår att laboratorstjänster inrättas rörande engelskundervisningen
på mellanstadiet samt matematikundervisningen på låg- och mellanstadiet.
Vidare bör forskartjänster inrättas också i övningsämnenas metodik. Den ämnesmetodiska
forskningen bör särskilt uppmärksamma samhällsmetodiska spörsmål.

SR tillstyrker förslaget om ämnesmetodisk forskning men framhåller att resultaten
i hög grad är beroende av de ekonomiska resurser som ställs till förfogande.
Vidare bör forskningen omfatta alla på skolschemat förekommande
ämnen.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund finner det tveksamt om de som
skall syssla med ämnesmetodisk forskning helt bör frikopplas från den praktiska
lärargärningen. LUS’ förslag om inrättande av laboraturer i skolämnenas metodik
och forskarmetodiklektorer bör därför ytterligare övervägas.

LUS’ förslag till behörighetskrav för lektorstjänster i klasslärarmetodik
tillstyrks av skolöverstyrelsen med det tillägget att man bör uppställa
krav på utbildning för och erfarenhet av lärarverksamhet på det klasslärarstadium
för vilket vederbörande metodiklektor skall utbilda lärarkandidaterna.
Detta krav är nödvändigt att upprätthålla om en förtroendefull kontakt
skall kunna åstadkommas och bevaras mellan metodikens och praktikens företrädare
i klasslärarutbildningen. Några av skolöverstyrelsens remissinstanser
anser att behörighetskraven bör skärpas så att normalt akademisk examen eller
åtminstone dokumenterade akademiska studier fordras. Sålunda understryker
kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm kravet på ämnesteoretisk meritering
och vill också kräva kvalificerade kunskaper i pedagogik. De av LUS föreslagna
behörighetsbestämmelserna bör kunna gälla under en inte alltför lång övergångstid
varefter de bör skärpas. Lärarhögskolan i Göteborg anser att behörighetsbestämmelserna
bör få en klarare utformning. Vid sidan om grundutbildning och
lärartjänstgöring skall krävas att sökande genom ämnesfördjupande akademiska
studier eller metodiskt inriktade studier i pedagogik har förvärvat fördjupade

191

Kungl. Maj:ts proposition nr h år 1967

insikter inom område av betydelse för tjänsteutövningen. Utbildningsledaren vid
lärarutbildning sblocket i Linköping hävdar att akademisk examen eller åtminstone
akademiska tentamina bör krävas.

Beträffande behörighetsvillkoren för befattningshavarna vid metodikinstitutionerna
förutsätter TCO att krav uppställs på relativt omfattande erfarenhet
av undervisning på det stadium och i de ämnen metodiklektorstjänsten avser.
Beträffande lektorstjänsterna i klasslärarmetodik och i övningsämnenas metodik
accepterar TCO LUS’ förslag men understryker att en metodikutbildning
med det innehåll som studieplanerna anger utöver praktisk erfarenhet av undervisning
på respektive stadium kräver avsevärda kunskaper i pedagogik och
psykologi samt ämneskunskaper på de områden metodikutbildningen avser.

Beträffande lektorstjänster i ämnesmetodik föreslår bl.a. lärarhögskolan
i Göteborg att för behörighet till sådan tjänst såväl som till lektorstjänst
i pedagogik skall fordras behörighet till ordinarie tjänst som universitetslektor
i ämnet, fullständig utbildning för lärartjänst i skolväsendet samt lärartjänstgöring
i minst två år. I vissa fall bör dispens från disputationskravet kunna
medges. Beträffande lektorstjänst i den lägre lönegraden accepterar högskolan
förslaget till behörighetsvillkor.

Universitetslärarförbundet hävdar att för metodiklektoraten i den högre lönegraden
måste uppställas samma krav som för universitetslektoraten och därjämte
genomgången lärarutbildning. Tjänsterna bör benämnas universitetslektor.
För metodiklektorerna i den lägre lönegraden bör lägre kompetens än vad
som gäller för gymnasieadjunkt inte ifrågakomma.

Beträffande metodiklektorernas tjänstgöringsförhållanden finner skolöverstyrelsen
det rimligt att lektorer i mellanstadiets metodik kan beredas tillfälle att
specialisera sig på visst ämne eller viss ämnesgrupp inom sitt behörighetsområde.
På mellanstadiet bör specialiseringen främst avse svenska, matematik samt
orienteringsämnenas och den samlade undervisningens metodik. Dessutom bör
viss specialisering kunna förekomma på undervisning i engelska och i kristendomskunskap.
En inriktning på helheten i klasslärarens uppgifter måste dock
alltid eftersträvas.

Den föreslagna skoltjänstgöringen i praktikskola för lektorerna i lågstadiets
och mellanstadiets metodik tillstyrks men en effektivare form att utnyttja den
föreslagna tjänstgöringstiden bör eftersträvas.

Beträffande skoltjänstgöringen för lektorerna i läroämnenas metodik instämmer
överstyrelsen i LUS’ motiveringar men uttalar tvekan angående förslaget
att skära ned medeltalet veckotimmar från sex till fyra.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm uttalar tveksamhet beträffande förslaget
att lektorerna i klasslärarmetodik vart fjärde år skall tjänstgöra som
klasslärare tio ä tolv veckotimmar under ett helt läsår i följd och finner det
knappast meningsfullt att 25 % av lektorskåren ständigt skall arbeta i försöksoch
praktikskolan. Klasstjänstgöringen bör ordnas med hänsyn till de i lektoraten
ingående ämnena och variationsmöjligheter finnas som inom den före -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

slagna tidsramen bäst gagnar lärarutbildningen och inte äventyrar kontinuiteten
i handledningen av den enskilde lärarkandidaten. Då helårstjänstgöring
torde vara onödigt lång förordas block på hela eller halva terminer. Lärarhögskolan
i Göteborg välkomnar LUS’ förslag om skoltjänstgöring för lektorerna i
klasslärarmetodik men finner det angeläget att sådan tjänstgöring fullgöres i
kontakt med undervisningsarbetet i klassen och att utredningens förslag betraktas
som ett av flera tänkbara alternativ.

TCO är införstådd med att metodiklektorerna måste ha nära och kontinuerlig
kontakt med skolarbetet för att kunna förnya och berika sin undervisning. Formerna
härför bör emellertid kunna variera. En kontinuerlig skoltjänstgöring
några timmar per läsår kan i vissa fall vara en mer ändamålsenlig lösning än
en mer omfattande undervisning med längre tidsintervall. Några bindande föreskrifter
i denna fråga bör därför inte utfärdas, utan möjlighet till varierande
lösningar bör föreligga.

Målsmännens riksförbund förordar att kurator skall finnas vid alla lärarhögskolor,
medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att frågan
om kuratorstjänster inte bör lösas på annat sätt än som kan komma att ske för
övriga postgymnasialt studerande.

Skolöverstyrelsen tar även upp frågan om hälsovården vid lärarhögskolorna
och finner det nödvändigt att bestämmelser härom intas i lärarutbildningsstadgan,
bl. a. med hänsyn till lärarkandidaternas kontakter med elever i olika
sammanhang.

Medicinalstyrelsen erinrar om att lärarkandidaternas egen hälsovård hittills
varit tillgodosedd vid folkskoleseminarierna liksom vid lärarhögskolornas småoch
folkskollärarlinjer men ej på ämneslärarlinjerna. Enligt medicinalstyrelsens
mening bör vid lärarutbildningsanstalt finnas en skolläkare. Styrelsen framhåller
att denne, som har möjlighet att kontinuerligt följa lärarkandidaternas såväl
fysiska som psykiska hälsotillstånd, genom sin personkännedom kan lämna värdefulla
medicinska synpunkter vid bedömandet av huruvida en lärarkandidat
på grund av olämplighet för läraryrket skall avstängas från fortsatt lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen instämmer helt i LUS’ uttalande, att lärarutbildningen skall
ske i så nära anknytning som möjligt till forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet.
Utöver anordningar för lärarkandidaternas övningsundervisning
och praktiktjänstgöring behövs för detta ändamål en särskild försöksoch
praktikskola, där vissa klasser utan att störas av övningsundervisning
skall kunna utnyttjas enbart för experiment och demonstrationer samt
i viss utsträckning i samband med lärarhögskolans forskningsverksamhet. Överstyrelsen
noterar med särskild tillfredsställelse LUS’ bedömning att behovet
av auskultationstillfällen i vanliga klasser kan minskas genom användning av
vissa hjälpmedel, bl. a. intern TV. Överstyrelsen delar däremot inte LUS’ upp -

193

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

fattning att de s. k. pedagogiska utvecklingsblocken i framtiden borde upprättas
företrädesvis på orter, där lärarhögskola finns, och att all försöksverksamhet i
dessa block borde ske i samarbete med den pedagogiska institutionen. Det föreligger
en stor disproportion mellan önskemål om och behov av forsknings- och
utvecklingsarbete på skolans område å ena sidan och möjligheter att utföra
sådant å den andra sidan framhåller överstyrelsen. I detta läge anser överstyrelsen
det synnerligen angeläget att de knappa resurser som finns koncentreras
på ett fåtal, med vetenskaplig metod lösbara problem.

Överstyrelsen finner det mest ändamålsenligt såväl för den pedagogiska institutionen
som för utvecklingsblocket att liksom nu inte alltför hårt binda
blockets verksamhet till lärarhögskolans forskningsprogram annat än när särskild
anledning finns därtill.

Med viss tvekan tillstyrker överstyrelsen LUS’ förslag att försöks- och praktikskolan
organiseras med statligt anställda lärare i byggnader som tillhör det
kommunala skolväsendet. Vore lärarna kommunalt anställda skulle nämligen
det dubbla huvudmannaskapet undvikas och principen att hela ansvaret för
alla skolor i första hand åvilar kommunen konsekvent upprätthållas. Emellertid
måste försöks- och praktikskolans lärare kunna disponeras ganska självständigt
av lärarhögskolan. Deras tjänstgöringsförhållanden avviker många gånger
från de kommunalt anställda lärarnas. På den skolenhet inom vilken försöksoch
praktikskolan skall ligga måste bestämda krav på utrustning uppställas.
Denna skolenhet måste även ligga så nära lärarhögskolan som möjligt. Ambulerande
experimentklasser är svåra att utnyttja på ett ändamålsenligt sätt.
Överväganden av denna art har föranlett överstyrelsen att gå med på förslaget.
Överstyrelsen tillstyrker att planeringen av verksamheten vid försöks- och
praktikskolan görs vid den pedagogiska institutionen och fastställs av rektor
för lärarhögskolan.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser betonar lärarhögskolan i Stockholm.
vikten av att försöks- och praktikskolorna redan från starten ges tillräckliga
personella, lokalmässiga och materiella resurser. Lärarhögskolan anser det vidare
önskvärt att försöksskolan görs så stor att det går att genomföra försök med
arbete enligt storgruppssystem. Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala anser
de föreslagna försöks- och praktikskolorna artificiella. Kollegiet finner det
mest naturligt att lärarkandidaterna på klasslärarlinjema gör sina barniakttagelser
i klassrummet och inte bakom en vägg eller framför TV-rutan. Länsskolnämnden
i Kalmar län föreslår att samverkan mellan de pedagogiska utvecklingsblocken,
de pedagogiska institutionerna vid universitet och lärarhögskolor
samt försöks- och praktikskolorna närmare utreds. Skolnämnden för
Stockholms stad och län framhåller att en skola, varav försöksskolan skall vara
en del måste vara av sådan storleksordning att den ger prov på en tillräckligt
differentierad verksamhet.

Skolledarjörbundet understryker med skärpa att ett genomförande av den
föreslagna organisationen kommer att leda till en icke önskvärd dualism i det

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1967. 1 sand. Nr i

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

kommunala skolväsendet. Inom en skolkommun kommer vissa skolenheter att
bli elitskolor med bättre resurser än andra skolor och med eliten av lärarkåren.
Förbundet betonar vidare att lärarkandidaternas övningsundervisning
bör ske i en med avseende på lärare, material och lokaler normal undervisningssituation.

Lärarnas riksförbund, noterar med tillfredsställelse att möjligheter till demonstrationer
skall ges i samband med pedagogikundervisningen, varigenom
denna får verklighetsanknytning. Förbundet anser det självfallet att stora anspråk
måste ställas på de skolanläggningar, som skall fylla funktionen av praktikskolor
men understryker att samma krav måste ställas på alla skolenheter.
Det är enligt förbundets mening förfelat, att först låta lärarkandidaterna känna
yrket i skolenheter med en utrustning, som är fulländad i olika avseenden, och
sedan släppa ut dem till skolor, där de icke kan tillämpa vad de lärt.

TCO tillstyrker att en försöksskola organiseras i enlighet med LUS’ förslag
men framhåller samtidigt att det är väsentligt, att en skola, som skall tjänstgöra
som demonstrationsskola, så långt möjligt ger lärarkandidaterna en i alla
avseenden realistisk bild av hur en fullständig skola fungerar. Det är också
väsentligt att försöksskolan utrustas med tekniska hjälpmedel i form av intern
TV och one-way-screen. Om så skulle anses ändamålsenligt bör en utökning
ske av antalet klasser engagerade i denna del av den praktiska lärarutbildningen.
TCO anser det vidare ändamålsenligt, att de klasser, som ej engageras i försöksoch
demonstrationsverksamheten vid skolenheten, kan användas för viss del av
lärarkandidatens auskultation och övningsundervisning under praktikveckor.
Därigenom kan lärare vid försöks- och praktikskolorna beredas alternativa arbetsuppgifter
men likväl hela tiden vara fast knutna till den egentliga lärarutbildningen.

Enligt SR:s uppfattning torde demonstrationsundervisning och försöksverksamhet
vid försöks- och praktikskolan bli ett värdefullt inslag i lärarutbildningen.
En förutsättning är dock att skolan i fråga om lokaler och utrustning
har en sådan standard, att ett pedagogiskt utvecklingsarbete i enlighet med
skolreformens intentioner är möjligt.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser förslaget angående
praktikskoleorganisationen inte vara fullt genomarbetat. Förklaringen
torde enligt förbundens bedömning kunna vara den att organisationen måste
byggas upp successivt och formerna anpassas till ortens skolväsende. Förbunden
fäster stor vikt vid att dessa problem penetreras mycket noggrant på varje
lärarhögskoleort.

Skolöverstyrelsen anser att de lärare i andra skolor än försöks- och praktikskolan
som tas i anspråk till mer än 75% för lärarkandidaternas auskulationer
och övningsundervisning, bör vara kommunalt anställda och
av lärarhögskolan förordnas som handledare. Rektor vid sådan skolenhet bör
emellertid upptas på lärarhögskolans stat.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

TCO framhåller att det i praktikskolorna kan uppstå vissa samordningsproblem
mellan skolans primära uppgift att ge eleverna undervisning och lärarutbildningens
krav på att undervisningen organiseras för att på bästa sätt tillgodose
lärarutbildningens behov. TCO betonar att sådana åtgärder måste vidtas
i bl. a. organisatoriskt och ekonomiskt resursmässigt avseende att den reguljära
undervisningen inte utsätts för onödiga påfrestningar.

Den av LUS föreslagna organisationen med fasta centra för placering och
handledning av ämneslärarkandidater under praktiktermin är enligt
skolöverstyrelsens mening synnerligen angelägen. Överstyrelsen erinrar om den
vinst man därvid gör genom att konferenser med deltagande av metodiklektorer,
handledare och praktiklärare lättare kan ordnas.

Bland skolöverstyrelsens remissinstanser framhåller kollegiet vid lärarhögskolan
i Uppsala, att det med tanke på ökningen i metodiklektorernas resor till
praktikiärare är önskvärt att dessa lärare placeras relativt nära lärarhögskoleorten.
Varje lärarhögskola bör kunna ta i anspråk skolväsendet på ett antal närliggande
orter för placering av praktiklärare. Länsskolnämnden i Malmöhus län
observerar de problem, som kan uppstå i samband med kontakten mellan lärarhögskola
och kommun i fråga om praktikterminen som enligt LUS’ förslag skall
bli en ren utbildningstermin och mera än hittills läggas under lärarhögskolans
direkta ledning. Nämnden hyser farhågor för att en kommun kan komma att
känna denna styrning som ett intrång i sin självbestämmanderätt.

Lärarnas riksjörbund framhåller att det för lärarutbildningens effektivitet är
önskvärt att lärarkandidaterna får tillfälle till kontakt med sina metodiklektorer
minst fem gånger per termin samt att fler tillfällen bör ges till konferenser
och diskussioner mellan metodiklektorer, handledare och ämneslärarkandidater
än vad LUS föreslagit.

TCO finner det angeläget att i möjligaste mån enligt LUS’ förslag sammanföra
till enheter de klasser som är avsedda att användas för praktikvecka och
praktiktjänstgöring. Behovet av samverkan såväl olika handledare emellan som
mellan handledarna och lärarhögskolan skulle underlättas om organisationen
hålls samlad.

SFS tillstyrker LUS’ förslag att ämneslärarkandidaternas övningsundervisning
och auskultationer i möjligaste mån bedrivs i praktikcentra i omedelbar
anslutning till lärarhögskolan.

Skolöverstyrelsen, Lärarnas riksjörbund, TCO, SFS och Målsmännens riksjörbund
delar LUS’ uppfattning om nödvändigheten av att skapa en organisation
för utbildning av handledare. SFS framhåller att det är av utomordentlig
betydelse för lärarkandidatens inställning till det kommande yrket att
denne och handledaren talar samma språk i fråga om de pedagogiska problem
och arbetsmetoder som har aktualiserats under framför allt metodikundervisningen
vid lärarhögskolan.

LUS’ uppfattning att man så långt möjligt bör eftersträva fullständiga
lärarhögskolor delas i princip av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen vill
8*— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr i

196

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 1967

emellertid att lärarutbildningsorganisationen skall få en större kapacitet än
vad LUS föreslagit samt att den utformas så flexibel att uppkommande förändringar
jämförelsevis lätt kan mötas. I stället för lärarhögskolefilialer föreslår
överstyrelsen att utöver de av LUS’ föreslagna fullständiga lärarhögskolorna
ytterligare en sådan upprättas samt att seminarieorganisationen inte nu avvecklas.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Karlstad noterar att LUS’ förslag beträffande
lärarutbildningens organisation inrymmer tydliga inslag av decentralisering
när det gäller Norrland. Mot denna bakgrund synes det kollegiet anmärkningsvärt
att LUS är så restriktiva, när det gäller syd- och mellansvenska förhållanden
att de i varje fall principiellt avvisar tanken på s. k. ofullständiga
lärarhögskolor. Kollegiet finner det olyckligt, om det genom provisoriestämpeln
på de för en övergångstid föreslagna lärarhögskolefilialerna från början inrättas
ett par andra rangens anstalter vid sidan av de fullvärdiga. Kollegiet vid folkskoleseminariet
i Landskrona finner idén med moderhögskolor och filialer erbjuda
flera fördelar, bl. a. den att investeringar för pedagogiska institutioner
kan koncentreras till ett fåtal ställen och de uppnådda forskningsresultaten därifrån
spridas för att stimulera och inspirera arbetet ute i filialerna. Rektor vid
jolkskoleseminariet i Skara föreslår att de nuvarande seminarierna i stället för
att avvecklas organiseras som filialer till närmaste lärarhögskola med huvuduppgift
att i sin övningsskola ta emot lärarkandidater, som fullgör praktikperiod,
och där lägga ut skolförsök. Kollegiet vid Guldhedens folkskoleseminarium i
Göteborg ställer sig tvivlande till att en så stor organisation som den nya kan
ge möjligheter till önskvärda personliga kontakter och hänsynstaganden. Den
föreslagna centraliseringen av lärarutbildningen till ett fåtal högskolor borde
tas under omprövning, då den medför stora praktiska och organisatoriska problem.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att det alltid är stor risk att
s. k. filialer blir betraktade som i alla avseenden sekundära inrättningar, som ej
besitter samma goda kvalitet som moderföretaget,

TJniversitetskanslersämbetet delar LUS’ uppfattning att lärarhögskolor i princip
skall lokaliseras till universitetsort eller ort i universitets omedelbara närhet.
Rektorsämbetet och humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet avstyrker
LUS’ förslag om lärarhögskolefilialer utanför universitetsorterna, då
en sådan organisation enligt deras mening ej ger garantier för en erforderlig
kontakt mellan vetenskapligt arbete och ämnesutbildningen.

Enligt SACO.-s mening vore det praktiskt omotiverat och ur utbildningsmässig
synpunkt olyckligt, om en del av lärarutbildningen förlädes utanför universiteten.
SACO avstyrker därför LUS’ förslag om s. k. filialer.

TCO tillstyrker LUS’ förslag att i prinicip endast fullständiga lärarhögskolor
upprättas och att dessa förläggs till orter, där nära samverkan med universitet
möjliggörs. LUS’ motivering för att lärarhögskolorna bör bli av en enda typ,
nämligen fullständ''ga lärarhögskolor, finner TCO bärande och väl överensstämmande
med helhetssynen på läraryrket. TCO finner att de av LUS redo -

Kungl. Majris proposition nr k år 1967

197

visade praktiska skälen för att göra avsteg från den angivna principen utgör
motiv för inrättande av lärarhögskolefilialer. En förutsättning för inrättandet
av dessa filialer är enligt TCO:s mening att de såväl kvantitativt som kvalitativt
får en stark ställning samt att det skapas tillfredsställande former för samverkan
mellan filial och moderhögskola.

Främst med hänsyn till organiserandet av den praktiska lärarutbildningen
anser SR en decentralisering av lärarhögskoleutbildningen nödvändig. Utbildningen
vid alltför stora enheter finner SR bli på ett inte önskvärt sätt opersonlig
och svåradministrerad. En decentralisering av lärarutbildningen bör ansluta
sig till decentraliseringen av universitetsutbildningen. Universitetsfilial och
lärarhögskolefilial bör få samma moderort. En decentralisering av universiteten
kombinerad med en decentralisering av lärarhögskolorna skulle enligt SR:s mening
ge funktionsdugliga enheter och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av
lärarkrafterna.

4.3 Organisationens genomförande

4.3.1 Lärarutbildningssakkunniga

LUS framhåller att frågan om lärarhögskolornas storlek intimt sammanhänger
med spörsmålet om deras lokalisering (s. 602). Denna fråga är delvis redan avgjord
genom att fyra lärarhögskolor upprättats och riksdagen uttalat sig för
att lärarhögskoleutbildning skall äga rum i Umeå. Det gäller sålunda att undersöka
dels utbildningskapaciteten vid de nuvarande lärarhögskolorna på universitetsorterna,
dels omfattningen av eventuellt erforderlig utbildning utanför
dessa.

Beträffande utbildningen av ämneslärare föreslår LUS en årlig examination
av ca 2 000 under 1970-talet. Utbildningen vid lärarhögskolorna bör dimensioneras
så, att lärarkandidaterna från sina ämnesteoretiska studier skall kunna
gå direkt till praktisk-pedagogisk utbildning vid lärarhögskolorna. Övergången
till lärarhögskola borde helst kunna ske på samma ort men detta är inte överallt
möjligt. Med hänsyn till den begränsade tillgången på övningsklasser kan
sålunda ämneslärarlinjerna vid lärarhögskolorna i Uppsala och Umeå inte få en
sådan dimensionering som den möjliga omfattningen av ämnesutbildningen på
dessa orter kunde motivera.

Den sammanlagda kapaciteten vid nu existerande lärarhögskolor jämte lärarutbildningen
vid universitetet i Umeå beräknas till 300 (Stockholm) -f- 250 (Göteborg)
+ 200 (Malmö) + 150 (Uppsala) -f- 75 (Umeå) = 975 ämneslärarkandidater
per termin, dvs. 1 950 per läsår. Av flera skäl är det emellertid tveksamt
om hela denna kapacitet omedelbart skall tas i anspråk. I princip bör lärarhögskolorna
utbilda såväl ämneslärare som klasslärare men av praktiska skäl är det
inte möjligt att omedelbart förlägga all klasslärarutbildning till universitetsorterna.
Om en lärarhögskola inrättas utanför universitetsorterna, dit lärarkandidater
från i första hand Uppsala och Umeå kan hänvisas, ökas möjligheterna att

198

Kungl. Maj:ts ''proposition nr It- år 1967

ta emot ett större antal lärarkandidater till fast studiegång på dessa orter samtidigt
som utrymme för ökad utbildning i Stockholm och Göteborg kan behållas
som en reserv. LUS föreslår att intagningen per termin på lärarhögskolornas
ämneslärarlinjer tills vidare får följande omfattning, nämligen i Stockholm,
Göteborg och Malmö vardera 175 lärarkandidater, i Uppsala 150, i Umeå
75 och vid ytterligare en lärarhögskola 100. Årskapaciteten blir då 1 700 och
under 1970-talet bör utbyggnad ske till en kapacitet av 2 000 per år.

Beträffande utbildningen av klasslärare föreslår LUS en årlig intagning av ca
1100 på lågstadielärarlinje och ca 1 500 på mellanstadielärarlinje. Om utbildningen
på dessa linjer skall kunna bedrivas utan olägenheter måste intagningen
uppnå vissa minimital. Lärarkandidaterna bör nämligen kunna fördelas i ungefär
lika stora grupper med hänsyn till sina ämnesval. Erfarenheten har visat att
den nu tillämpade storleken av normalgrupp vid undervisningen är lämplig. En
intagningsavdelning på lågstadielärarlinje bör i regel omfatta minst 48 lärarkandidater.
För utbildningen på mellanstadielärarlinje bör terminsintagningen uppgå
till minst 96. Enheter med mindre omfattning bör upprättas endast om det
är oundgängligen nödvändigt.

Tillgången på övningsklasser är av avgörande betydelse för storleken av lärarhögskolor
på olika orter. Behovet av övningsklasser för utbildningen under
praktikveckor och praktikterminer framgår av följande sammanställningar.

Behovet av övningsklasser för demonstrationsundervisning och för praktikveckor
på klasslärarlinjer (tablå 47 s. 607)

Årskurs	Lågstadielärarlinje	Årskurs	Mellanstadielärarlinje
Intagning per termin	Intagning per termin
24	48	72	96	24	48	72	96	144
1	8	8	11	14	4	6	8	11	14	20
2	5	8	8	10	5	6	8	11	14	20
3	5	8	8	10	6	6	8	11	14	20

Behovet av övningsklasser för praktiktermin på klasslärarlinje (tablå 48 s. 607)

Årskurs	Lågstadielärarlinje	Årskurs	Mellanstadielärarlinje
Intagning per termin		Intagning per	termin
24	48	72	96	24	48	72	96	144
1	12	24	36	48	4	8	16	24	32	48
2	6	12	18	24	5	8	16	24	32	48
3	6	12	18	24	6	8	16	24	32	48

199

Kungl. Maj:ts proposition nr \ år 1967

Beträffande tillgången på övningsklasser bär Stockholm, Göteborg och Malmö
de bästa förutsättningarna för skapandet av stora utbildningsenheter. LUS föreslår
en terminsintagning på lågstadielärarlinje av 96 lärarkandidater i Stockholm
och 72 i Göteborg och på mellanstadielärarlinje 144 i båda städerna. Med hänsyn
till antalet övningsklasser har dessa städer större intagningskapacitet men
denna bör inte helt utnyttjas. I fråga om Malmö föreslås en intagning av 72
lärarkandidater på lågstadielärarlinje och 96 på mellanstadielärarlinje. Med
hänsyn till den begränsade tillgången på övningsklasser i Uppsala förordar LUS
en intagning där av 48 lärarkandidater per termin på vardera klasslärarlinjen.
LUS anser dock att intagningen på mellanstadielärarlinjen bör snabbt kunna
ökas till 72 per termin. I Umeå kan högre intagning än 48 per linje och termin
över huvud taget inte komma i fråga. Den årliga examinationen av klasslärare
blir enligt det framlagda förslaget vid de nuvarande lärarhögskolorna och
i Umeå sammanlagt 672 lågstadielärare och 1 008 mellanstadielärare. Om de
tidigare angivna examinationstalen 1 100 lågstadielärare och 1 500 mellanstadielärare
skall uppnås måste sålunda den totala intagningen bli betydligt större.
En ökning till en årlig intagning av 288 på lågstadielärarlinje och 384 på mellanstadielärarlinje
i Stockholm och Göteborg skulle i och för sig vara möjlig men
skulle inte tillgodose hela det föreliggande utbildningsbehovet inom ramen för
en lärarhögskoleorganisation på de nuvarande universitetsorterna.

Enligt LUS’ uppfattning bör Linköping främst ifrågakomma som lämplig ort
för ytterligare en fullständig lärarhögskola (s. 609). Där försiggår redan en omfattande
utbildning av såväl ämneslärare som klasslärare. Det nuvarande folkskoleseminariets
lokaler kan efter viss ombyggnad utnyttjas för lärarhögskolan.
Skolorna i det närbelägna Norrköping torde även utan större svårigheter
kunna utnyttjas för undervisningspraktik. Med utnyttjande av övningsklasser
i både Linköping och Norrköping torde i Linköping kunna utbildas 100 ämneslärarkandidater
per termin. Beträffande klasslärarutbildningen förordar LUS
en intagning till en början av 48 per termin på lågstadielärarlinje och 72 per
termin på mellanstadielärarlinje.

Lokaliseringen av lärarutbildningen i Norrland måste särskilt beaktas (s. 609).
Klasslärarutbildningen i Umeå kan inte göras så omfattande att den tillgodoser
hela behovet av lågstadie- och mellanstadielärare inom denna landsdel. Med
hänsyn till de speciella förhållandena i de nordligaste delarna av landet är det
nödvändigt att bibehålla utbildning av klasslärare i Luleå där en filial till lärarutbildningen
vid universitetet i Umeå bör inrättas. Intagningen bör omfatta 24
lärarkandidater per termin på vardera klasslärarlinjen. För att tillgodose lärarförsörjningen
inom det stora området mellan Umeå och Uppsala bör ytterligare
en utbildningsanstalt inrättas i denna region och lämpligen förläggas till Sundsvall.
Även Härnösand har diskuterats som förläggningsort men stadens befolkningsunderlag
är för litet för att ge nödvändigt utrymme för övningsundervisning.
LUS föreslår alltså att en lärarhögskolefilial knuten till universitetet i
Umeå förläggs också till Sundsvall och att intagningen där bestäms till 48 lärarkandidater
per termin på såväl mellanstadielärarlinje som lågstadielärarlinje.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

Om på föreslaget sätt lärarhögskola upprättas i Linköping och filialer i Norrland
erhålls tillsammans med den förordade utbildningskapaciteten vid lärarhögskolorna
på universitetsorterna en årlig utbildning av 912 lågstadielärare
och 1 296 mellanstadielärare (s. 611). För att den önskvärda utbildningsvolymen
skall uppnås måste ytterligare ca 200 klasslärare på vardera linjen utbildas. LUS
föreslår att lärarhögskoleutbildning för klasslärare övergångsvis förläggs till
ytterliggare enheter för lärarhögskoleutbildning, nämligen till två filialer, den
ena i Karlstad och den andra i Jönköping. Filialen i Karlstad bör anknytas till
lärarhögskolan i Stockholm och ta in 48 lärarkandidater per termin på vardera
linjen. Filialen i Jönköping bör anknytas till lärarhögskolan i Göteborg och ta
in 48 lärarkandidater per termin på lågstadielärarlinje och 72 per termin på mellanstadielärarlin
j e.

LUS’ förslag till lärarhögskoleorganisation framgår av följande sammanställning.

Förslag till lärarhögskoleorganisation (tablå 51 s. 614)

Lärarhögskola i	Filial i	Intagning per läsår på
Lågstadie- lärarlinje	Mellanstadie- lärarlinje	Ämnes- lärarlinje
Stockholm ............		192	288	350
	Karlstad1 .............	96	96
Malmö ...............		144	192	350
Göteborg .............		144	288	350
	Jönköping1 ...........	96	144
Uppsala ..............		96	144	300
Umeå ................		96	96	150
	Sundsvall .............	96	96
	Luleå ................	48	48
Linköping ............		96	144	200
Summa lärarkandidater per läsår ............	1 104	1 536	1 700

1 Anordnad övergångsvis.

Utbildningen vid lärarhögskolefilialerna bör med avseende på innehåll och
planering ledas av moderhögskolan. Sålunda skall den pedagogiska institutionen
vid moderhögskolan sörja för filialens kontakt med pedagogiskt forsknings- och
utvecklingsarbete och för att innehållet i utbildningen i pedagogik blir likvärdigt
med motsvarande vid lärarhögskolan. För ledningen av filialerna föreslås i
princip samma organisation som vid moderhögskolorna.

I fråga om behovet av lärartimmar och tjänster inom lärarhögskoleorganisationen
(s. 616) har LUS i del 2 av sitt betänkande (SOU 1965: 30 s. 7) framlagt
förslag till principer för gruppindelning och tilldelning av lärartimmar. Där har
också sammanställts behovet av lärartimmar för de olika talen för terminsin -

201

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

tagning på klasslärarlinjer och ämneslärarlinje. På grundval av dessa tal anges
den personalorganisation som enligt LUS’ förslag erfordras vid de olika typerna
av lärarhögskolor och filialer.

LUS antyder i korthet olika problem beträffande lokaler m. m. som är förenade
med genomförandet av den lokala organisationen vid de olika lärarhögskolorna
och filialerna (s. 617). Många av dessa problem måste emellertid enligt
LUS’ uppfattning bli föremål för särskilda överväganden och utredningar.

LUS framlägger slutligen ett förslag till tidsplan för upprättande av lärarhögskolorganisationen
och avveckling av praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier
(s. 626). En enhetlig praktisk utbildning av ämneslärare bör genomföras så
snart detta är möjligt. Tvåterminsutbildningen av ämneslärare bör helt överföras
till lärarhögskolorna och överföringen påbörjas snarast möjligt samt vara
genomförd från och med höstterminen 1967. Enterminsutbildningen av ämneslärare
bör upphöra fr. o. m. läsåret 1967/68. Praktisk utbildning av ämneslärare
vid lärarutbildningsavdelningen vid Umeå universitet bör påbörjas höstterminen
1967, medan intagning på ämneslärarlinjen vid den nya lärarhögskolan
i Linköping bör ske fr. o. m. höstterminen 1968. Resurserna vid de nuvarande
lärarutbildningsblocken och skolorna för egentlig lärarkurs utanför lärarhögskoleorterna
förutsätts i framtiden bli till stor del utnyttjade för handledd
praktik.

LUS’ förslag till tidsplan för ökning av intagningen på klasslärarlinjer upp
till full kapacitet framgår av följande sammanställning. Ökningen sker successivt
och skall vara genomförd fr. o. m. läsåret 1968/69.

Förslag till tidsplan för ökning av intagningen på lärarhögskolornas klasslärarlinjer
under perioden 1965/66—1968/69 (tablå 52 s. 628)

Lärarhög-skolan i	Filialen i	Lågstadielärarlinje	Intagna avdel-ningar om 24 Ik 1968/69	Mellanstadielärarlinje	Intagna avdel-ningar om 24 lk 1968/69
Intagning under läsåren	Intagning under läsåren
1965/ 66	1966/ 67	1967/ 68	1968/ 69	1965/ 66	1966/ 67	1967/ 68	1968/ 69
Stockholm			96	144	192	8	144	144	192	288	12
	Karlstad				96	4				96	4
Malmö		96	96	144	144	6	144	144	192	192	8
Göteborg		192	192	144	144	6	144	144	192	288	12
	Jönköping				96	4				144	6
Uppsala			96	96	96	4		96	96	144	6
Umeå			96	96	96	4		96	96	96	4
	Sundsvall				96	4				96	4
	Luleå				48	2				48	2
Linköping					96	4				144	6
Total intagning	288	576	624	1 104	46	432	624	768	1 536	64

202

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Omfattningen av klasslärarexaminationen under läsåren 1965/66—1969/70
enligt de angivna förslagen till intagning framgår av följande sammanställning.

Examination av klasslärare under perioden 1965/66—1970/71 (tablå 53 s. 628)

	Lågstadielärare	Mellanstadielärare
Läsår	1965/ 66	1966/ 67	1967/ 68	1968/ 69	1969/ 70	1970/ 71	1965/ 66	1966/ 67	1967/ 68	1968/ 69	1909/ 70	1970/ 71
Lärarhög-skolor ..,. Folkskole-	144	144	576	600	864	1 104	288	288	432	624	768	1 536
seminarier	864	744	480	432	240	—	768	840	672	576	384	—
Total exa-
mination	1 008	888	1056	1 032	1 104	1 104	1 056	1 128	1 104	1 200	1 152	1 536

LUS föreslår att folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs
nedläggs med utgången av läsåret 1966/67. Samma läsår skall intagning på
klasslärarlinjen börja vid lärarhögskolan i Uppsala och lärarutbildningsavdelningen
vid Umeå universitet, varför folkskoleseminarierna i dessa städer då
upphör med sin verksamhet. Guldhedens folkskoleseminarium i Göteborg och
folkskoleseminariet i Stockholm beräknas ha blivit helt samordnade med lärarhögskolorna
i de båda städerna vid början av läsåret 1968/69. Lärarhögskolan
i Linköping föreslås börja sin verksamhet läsåret 1968/69, liksom även filialerna
i Luleå, Sundsvall, Jönköping och Karlstad. Seminarieorganisationen beräknas
vara helt avvecklad med utgången av läsåret 1969/70. ''

4.3.2 Yttranden

Beträffande lärarhögskolornas storlek uttalar ett tiotal av skolöverstyrelsens
remissinstanser (bland folkskoleseminarierna och lärarkursskolorna)
erinringar mot en koncentration av lärarutbildningen till stora enheter. Sålunda
ifrågasätter rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Falun om inte
vårt eget lands från början regionalt begränsade klasslärarutbildning rymmer värden
som bättre borde tillvaratas i den nya organisationen än vad LUS’ förslag
möjliggör. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Kalmar framhåller
att väsentliga värden av personlighetsutvecklande art går förlorade, om enheter
av rimlig storlek måste expandera därhän att de får karaktären av
utbildningsfabriker, samt att seminarieorganisationen med dess mindre en -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

203

heter visat stor flexibilitet i sin anpassningsförmåga till förändringar av examinationsbehovet.
Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kristianstad uttalar farhågor
för en organisation av lärarutbildningen som leder till mastodontskolor och
industrialisering av utbildningen. De onaturligt stora lärarhögskolorna måste få
en helt opersonlig prägel, där trivsel och social fostran, personlig omvårdnad och
individuell handledning äventyras. Rektor vid folkskoleseminariet i Strängnäs
framhåller att de stora dimensionerna på den föreslagna organisationen för med
sig tendenser till en isolering från samhället i övrigt och till ett fåtalsvälde på
lärarutbildningsområdet, som illa rimmar med den demokratiska skola man avsett
att skapa med 1962 års skolreform.

Statistiska centralbyrån betonar att svängningarna i födelsetalen nödvändiggör
en flexibel organisation för utbildning av låg- och mellanstadielärare. Beträffande
ämneslärarutbildningen bör så länge lärarbrist råder till praktisk-pedagogisk utbildning
antas alla sökande med lämplig ämnesteoretisk utbildning. Då balans
uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan på lärare, kan spärr övervägas till den
praktisk-pedagogiska utbildningen.

Centralbyrån redovisar vidare uppgifter om antalet sökande till låg- och mellanstadielärarutbildningen
hösten 1965. Till ca 1 560 tillgängliga utbildningsplatser
på studentlinjerna inkom ansökningar från omkring 3 700 individer. Minimipoängen
för antagning beräknas motsvara Ba i genomsnitt på studentbetyget.
Till ca 300 tillgängliga platser på icke-studentlinjerna inkom ansökningar från
drygt 3 700 individer. Minimipoängen för antagning beräknas motsvara ett AB
i genomsnitt på realexamensbetyget (el. motsvarande).

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att lärarhögskolefilialerna bör göras
relativt stora, så att lärarkandidaternas önskemål beträffande ämnesval i fördjupningskurserna
skall kunna tillgodoses.

TCO accepterar att den nya uppläggningen av lärarutbildningens innehåll nödvändiggör
eu relativt omfattande årlig intagningskapacitet. Utan väsentliga olägenheter
för undervisningens organisation kan intagningskapaciteten på vissa
lärarhögskoleorter variera, vilken möjlighet till flexibilitet TCO finner mycket
angelägen.

Beträffande lokaliseringen av lärarhögskoleutbildning utanför de nuvarande
lärarhögskoleorterna synes remissinstanserna allmänt acceptera förslaget
om förläggning av en ny lärarhögskola till Linköping. Förslaget tillstyrks
salunda av skolöverstyrelsen och ett tiotal av skolöverstyrelsens remissinstanser.

Vniversitetskanslersämbetet delar LUS’ synpunkter på målsättningen att lärarhögskolor
i princip skall lokaliseras till universitetsort eller ort i universitets
omedelbara närhet. Ämbetet finner en placering i Linköping av lärarhögskola
självklar, om förslagen i prop. 1965:141 angående förläggning till Linköping av
teknisk och medicinsk utbildnings- och forskningsorganisation samt universitetsfilial
för humanistisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig
utbildning förverkligas.

204

Kungl. Maj:ts ''proposition nr i er 1967

Statskontoret ifrågasätter om en till Linköping lokaliserad lärarutbildning bör
på en gång utformas som en fullständig lärarhögskola och om inte lärarutbildningen
där i varje fall till en början skulle kunna ske genom en filial till en lärarhögskola.
Frågan om fullständig lärarhögskola eller filial i Linköping gäller nämligen
väsentligen huruvida en institution för praktisk pedagogik skall upprättas
eller inte och bör bedömas med hänsyn till forskningens behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker fullständig lärarhögskola i Linköping,
emedan därigenom gynnsamma betingelser skapas för att på samma ort
förena möjligheterna till såväl grundläggande teoretisk utbildning som praktisk
lärarutbildning.

Beträffande lärarutbildningen i Norrland synes överstyrelsens
remissinstanser acceptera förslaget om en lärarhögskolefilial i Lulea, medan den
föreslagna filialen i Sundsvall är omstridd. Länsskolnämnden i Västernorrlands
län finner att en lärarhögskolefilial kan förläggas till såväl Sundsvall som Härnösand
och förordar att skolöverstyrelsen närmare utreder de ekonomiska och pedagogiska
konsekvenserna av de två alternativen. Länsskolnämnden i Jämtlands
län anser att Östersund har minst lika goda personella förutsättningar i anslutning
till lärarkursgymnasiet som Sundsvall och att det lokalmässiga underlaget
inte heller torde väga till Sundsvalls fördel. Rektor vid folkskoleseminariet i
Härnösand finner det inte helt uteslutet att den föreslagna lärarhögskolefilialen
i Sundsvall med hänsyn till tillgången på övningsklasser skulle kunna förläggas till
Härnösand, där det också finns två i gott skick varande seminariebyggnader, ägda
av staten och med stora tomtområden. Länsskolnämnden i Nörrbottens län kan
inte godta LUS’ uttalande att utbildningen av klasslärare vid filialen i Luleå inte
bör få större omfattning än 48 lärarkandidater per år på vardera klasslärarlinjen,
om inte en betydande överproduktion av lärare i förhållande till övre Norrlands
behov skall uppstå. Nämnden föreslår att intagningen skall omfatta 98 per år på
vardera linjen och att till filialen också förläggs viss ämneslärarutbildning liksom
också praktisk-pedagogislc utbildning för förslagsvis ett 100-tal ämneslärare
per år. Nämnden betonar vikten av den allmänna stimulans som skola och undervisning
i Norrbotten skulle få genom en utökning av filialen i Luleå på antytt
sätt. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Haparanda avstyrker nedläggandet av
Haparanda-seminariet och förordar att vid seminariet inrättas en filial till närmaste
lärarhögskola med uppgift att dels utgöra försöks- och forskningscentrum
för utbildning av tvåspråkiga lärare ägnade att ta sig an finsktalande elever, dels
utforma lämplig metodik vid svenskundervisningen. Utbildningen bör endast avse
lågstadielärare. Rektor och kollegium vid folkskoleseminariet i Luleå förklarar
att filialen i Luleå bör överta uppgifterna att uppmärksamma de problem som
möter en lärare i Tornedalen med utnyttjande av den sakkunskap och erfarenhet
som finns vid seminariet i Haparanda. Övningsskolklasserna i Haparanda bör
bibehållas och övningsskollärarna där överföras på Luleå-filialens stat.

Länsskolnämnden i Gävleborgs lön anser att om intagningen i Umeå och Luleå
inte kan beräknas få erforderlig omfattning för hela Norrland, bör den ytterligare

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 år 1967

205

erforderliga klasslärarutbildningen i form av en filial föras under Uppsala men
lokaliseras till Gävle. Rektor vid folkskole seminariet i Gävle hävdar att Gävle är
bättre lämpad som lärarhögskoiefilial än de av LUS föreslagna orterna och att
deras förslag i frågan därför bör tas under förnyad prövning. Utbildningsledaren
vid lärarutbildningsblocket i Gävle finner det förvånande att LUS vid diskussion
om lärarhögskolornas och filialernas uppläggning helt förbigått Gävle, som har
en mångsidig, väl utvecklad skolorganisation.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det angeläget att de regionala och lokala
skolmyndigheternas samt Gävle stads intresse för en filial i Gävle allvarligt prövas
vid det slutliga ställningstagandet till LUS’ förslag. En filial i Gävle bör emellertid
inte anordnas övergångsvis. Erforderligt samband mellan lärarhögskola i
Uppsala och filial i Gävle bör lätt kunna upprätthållas, och ändamålsenliga lokaler
och god tillgång på övningsldasser finns i Gävle. Länsstyrelsen förutsätter att
även den föreslagna filialen i Sundsvall kommer till stånd, om så erfordras för ett
effektivt utnyttjande av lärarutbildningen vid universitetet i Umeå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hävdar att Härnösand ur såväl samhällsekonomisk
som lokaliseringssynpunkt synes kunna ställas som fullt jämförbart
alternativ till Sundsvall. Flertalet av länsstyrelsens regionala och lokala remissinstanser
har även framhållit detta i sina yttranden. Vid det slutliga ställningstagandet
bör därför de av länsstyrelsen och i remissyttrandena framförda synpunkterna
på valet av förläggningsort för lärarhögskolefilialen i länet beaktas i
högre grad än vad LUS synes ha gjort.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att olika landsändars behov bör
tillgodoses med hänsyn till deras befolkningsunderlag. De fyra nordligaste länen
har ca 12 % av rikets folkmängd men den föreslagna ämneslärarutbildningen i
Umeå utgör endast 9 % av rikets sammanlagda utbildning. Möjligheterna till
en utvidgning av den föreslagna utbildningskapaciteten i Umeå bör ytterligare
utredas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig inte böra ta ställning till förslaget
beträffande förläggningsorterna för de två filialerna i Norrland men tillstyrker att
dessa filialer inrättas och förläggs till övre Norrland, resp. mellersta Norrland.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det naturligt att den föreslagna lärarutbildningsorganisationen
för Norrland förläggs till Umeå i anknytning till Umeå
universitet. Länsstyrelsen ifrågasätter dock det lämpliga i att denna organisatoriskt
skulle bilda en lärarutbildningsavdelning inom universitetet medan övriga
föreslagna lärarhögskolor skulle utgöra självständiga institutioner.

Länsstyrelsen understöder förslaget om två filialer, en i Luleå och en i Sundsvall,
särskilt vad beträffar Luleå. En av länsskolnämnden i Norrbottens län 1962
gjord undersökning visade att 65 % av då tjänstgörande folkskollärare i länet
utexaminerats från folkskoleseminariet i Luleå och 60 % av småskollärarna från
folkskoleseminarierna i Luleå och Haparanda. Vid samma tid rekryterades ungefär
70 % av lärarkandidaterna vid dessa seminarier från Norrbotten medan in -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

slaget av studerande från detta län vid övriga seminarier i riket utgjorde endast
drygt 1 %. Detta tyder på att de flesta av de i Luleå och Haparanda utbildade
lärarna kommer att stanna inom länet och att det är nödvändigt för länets lärarförsörjning
att inom länet ha en lärarutbildning. Den föreslagna årliga intagningen
vid filialen av endast 48 lärarkandidater på vardera klasslärarlinjen skulle
emellertid medföra en betydande underproduktion. Examinationen måste göras
minst dubbelt så stor.

Länsstyrelsen understryker att LUS helt förbigått skolväsendet i Tornedalen
och andra tvåspråkiga bygder i länet och de krav som de speciella förhållandena
där ställer på lärarutbildningen. Hur dessa problem skall bemästras måste vara
en uppgift för lärarutbildningen att informera de blivande lärarna om. Av en undersökning
för läsåret 1964/65 framgår att för 76 % av nybörjarna var ett
annat språk än riksspråket mer eller mindre en aktualitet. Rektor och kollegium
vid folkskoleseminariet i Luleå och länsskolnämnden i Norrbottens län har framlagt
vissa förslag om huru tvåspråkighetens problem skall behandlas i lärarutbildningen.
Länsstyrelsen är inte beredd att ta ställning till dessa förslag men
understryker starkt att den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen anser fullgoda
kunskaper i svenska språket vara en oundgänglig och nödvändig förutsättning
för sina barns utkomstmöjligheter och att den har rätt att kräva en lika fullgod
utbildning för sina barn som övriga svenska medborgare. Dessa krav måste på
lämpligt sätt tillgodoses.

SFS finner det motiverat att filialer upprättas i Luleå och Sundsvall för att tillgodose
Norrlands behov av lärare, och Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
accepterar av samma skäl en permanent lärarhögskolefilial i Luleå.
Även Centerns ungdomsförbund finner filialerna i Luleå och Sundsvall väl motiverade
för Norrlands försörjning med klasslärare.

Beträffande frågan om ytterligare enheter för lä rar högskoleutbildning
framhåller skolöverstyrelsen att bristen på lärare med förutsatt
praktisk utbildning f. n. är skolväsendets svåraste problem såväl kvantitativt som
kvalitativt. Detta problem måste nu definitivt lösas, varvid tillgången på lärare
måste bli så stor, att även de mer avlägset liggande delarna av landet regelmässigt
och utan dröjsmål kan besätta ny tillblivna tjänster av olika slag med behöriga
innehavare. LUS har utfört mycket omfattande beräkningar av det kommande
lärarbehovet. Trots detta rymmer beräkningarna av lärarbehovet så många ofta
svårbedömbara förutsättningar och osäkra faktorer, att någon beräkning med
för en detaljerad och preciserad planering godtagbar säkerhet knappast föreligger.
Lärarutbildningsorganisationen måste på alla stadier dimensioneras så, att en
för skolans försörjning med lärare betryggande säkerhet erhålls. En avsevärd
ökning synes också kunna genomföras, utan att den enskilde lärarkandidaten behöver
riskera att vid utbildningstidens slut stå med en examen som inte leder till
adekvat arbete. Lärarutbildningsorganisationen bör sålunda nu erhålla större kapacitet
än enligt LUS’ förslag och utformas så, att uppkommande förändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

207

jämförelsevis lätt kan mötas. Överstyrelsen förordar att i stället för de av LUS
föreslagna fyra lärarhögskolefilialerna ytterligare en sjunde fullständig lärarhögskola
upprättas fr. o.m. läsåret 1968/69. För att därjämte tillgodose det större
klasslärarbehov som överstyrelsen motiverat bör seminarieorganisationen —• med
vissa undantag — inte nu avvecklas. I princip bör fullständig lärarhögskola förläggas
till ort med universitet eller s. k. fast universitetsfilial. Eftersom enligt
prop. 1965:141 fasta universitetsfilialer skall upprättas i Linköping och Örebro,
bör utöver den föreslagna lärarhögskolan i Linköping en sjunde lärarhögskola
förläggas till Örebro. I dessa båda städer och i deras närhet synes förutsättningarna
vara bättre än på andra platser att komma till rätta med den för hela lärarutbildningen
mycket viktiga praktikfrågan.

Beträffande det föreslagna filialsystemet framlägger skolöverstyrelsens remissinstanser
varierande synpunkter. Skolnämnden för Stockholms stad och län
understryker starkt vikten av att filialerna ges förutsättningar att bjuda en med
lärarhögskolorna jämbördig utbildning. Länsskolnämnden i Östergötlands län
finner det vara mera rationellt att vid en omorganisation och nydaning av lärarutbildningen
konsekvent eftersträva en koncentration till befintliga lärarhögskolor
med universitetsanknytning och till Linköping än att förlägga ofullständig
lärarhögskoleutbildning för enbart klasslärare till ytterligare två orter i MellanSverige.
Länsskolnämnden i Jönköpings län liksom kollegiet vid folkskoleseminariet
i Jönköping tillstyrker en filial i Jönköping. Länsskolnämnden skulle gärna se
att en fullständig lärarhögskola upprättades eftersom förutsättningar härför
finns.

Länsskolnämnden i Kronobergs län finner det anmärkningsvärt att Växjö helt
förbigåtts i diskussionen om filialerna och föreslår att en filial för lärarutbildning
förläggs till Växjö med anknytning till lärarhögskolan i Malmö. För Växjö framför
Jönköping talar bl. a. behovet av en jämnare spridning av lärarutbildningstillfällena
i södra Sverige. Rektor vid folk sk ole seminariet i Växjö finner det synnerligen
egendomligt att LUS underlåtit att ta hänsyn till 1963 års universitetsoch
högskolekommittés förslag till lokalisering av universitetsfilialer, då
det måste anses ofrånkomligt att lärarhögskolefilialer lokaliseras till de städer
där universitetsfilialer inrättas. Länsskolnämnden i Blekinge län finner det anmärkningsvärt
att LUS helt bortsett från möjligheten att anordna en filial i sydöstra
delen av riket. Nämnden uttalar sig för att en lärarhögskolefilial förläggs
till någon av städerna inom Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. Rektor och
kollegium vid folkskoleseminariet i Kalmar hävdar att eu filial till lärarhögskolan
i Malmö bör upprättas i Kalmar, medan kursföreståndaren för lärarkursskolan
vid högre allmänna läroverket i Kalmar finner att de skäl som LUS anför för en
lärarhögskola i Linköping också kan åberopas med avseende på Kalmar.

Länsskolnämnden i Kristianstads län och kollegiet vid folkskoleseminariet i
Kristianstad föreslår att en lärarhögskolefilial förläggs till Kristianstad, medan
kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona anser att en utbildningsenhet bör
placeras i Landskrona i intimt samarbete med Hälsingborg för att avlasta lärar -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1967

högskolan i Malmö. Länsskolnämnden i Skaraborgs län betonar risken av att s. k.
filialer betraktas som sekundära inrättningar och tillstyrker därför de föreslagna
filialerna för klasslärarutbildning i Karlstad och Jönköping endast som interimistiska
nödlösningar för att häva den föreliggande lärarbristen. Länsskolnämnden
i Värmlands län tillstyrker inrättandet av en filial i Karlstad men anser att den
bör underställas lärarhögskolan i Göteborg. Länsskolnämnden i Örebro lön förordar
inrättandet av fullständiga lärarhögskolor i Linköping och Örebro.

Universitetskanslersämbetet anser att vid placeringen av lärarhögskolefilialer
hänsyn måste tas till närheten till universitets/lärarhögskoleort, resp. förefintligheten
av etablerad seminarieorganisation. Filialer bör upprättas i Örebro,
Växjö och Karlstad, knutna till lärarhögskolorna i resp. Uppsala, Malmö och
Göteborg. I Sundsvall och Luleå bör filialer till lärarhögskolan i Umeå upprättas.
Rektorsämbetet vid Stockholms universitet avstyrker förslaget om lärarhögskolefilialer
utanför universitetsorterna, då en sådan organisation inte ger garantier för
erforderlig kontakt mellan vetenskapligt arbete och ämneslärarutbildning. Förslaget
avstyrks även av humanistiska fakidteten vid samma universitet, varvid
fakulteten dock inte tar ställning till de speciella anordningar som kan bli erforderliga
för vissa praktiska moment av lärarutbildningen i övre Norrland. Samhällsvetenskapliga
fakulteten vid samma universitet betraktar de föreslagna filialerna
som en övergångsföreteelse och finner det självklart att så snart förhållandena
det medger utbildningen av låg- och mellanstadielärare förläggs till universitetsstäderna
med deras större förutsättningar att erbjuda kvalificerad utbildning.
Detta resonemang är dock inte helt tillämpligt för Norrlands del. Även
de lärare som under en övergångstid utbildas utanför universitetsstäderna måste
få universitetsmässig utbildning i sina fördjupningsämnen.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det från flera synpunkter önskvärt att lärarhögskolornas
filialer förläggs till de orter som får universitetsfilialer. Den av LUS
förordade lärarhögskolefilialen i Jönköping och den i prop. 1965:141 föreslagna
universitetsfilialen i Växjö bör förläggas till samma ort. Liknande synpunkter
anförs av statskontoret som i princip tillstyrker den föreslagna lokaliseringen av
lärarhögskolorna och filialerna. Statskontoret utgår emellertid från att förslaget
om inrättande av en filial i Jönköping kommer att prövas med beaktande av det
i prop. 1965:141 upptagna förslaget om en universitetsfilial i Växjö. I detta fall
liksom eljest bör möjligheterna till besparingar uppmärksammas. Även riksrevisionsverket
förutsätter att såväl lokalisering som utformning av lärarhögskolefilialerna
sker under hänsynstagande till förslagen i prop. 1965:141.

Byggnadsstyrelsen framhåller att den föreslagna utbyggnaden av universitet
och högskolor samt den väntade utbyggnaden av annan postgymnasial utbildning
kommer att under de närmaste åren ställa mycket stora krav på samhällets
resurser för produktion av undervisningslokaler. Det nuvarande byggnadsbeståndet
på folkskoleseminarieorterna måste därför nyttjas under betydligt längre
tid än vad LUS föreslagit. Om så inte är möjligt måste lokaliseringen av lärarhögskolorna
och deras filialer anpassas till universitetsorganisationen. Såväl ur

209

Kungl. Maj:ts proposition nr J. år 1967

lokalplanerings- och byggnadssynpunkt som med hänsyn till flexibiliteten i användningen
måste en nära integration mellan lärarhögskolorna och universiteten
vara eftersträvansvärd. Styrelsen tillstyrker LUS'' förslag om fullständiga lärarhögskolor
i Stockholm, Malmö, Göteborg, Uppsala och Linköping samt en lärarutbildningsavdelning
vid Umeå universitet. Det föreslagna systemet med filialer
bör anordnas endast övergångsvis i befintliga seminarielokaler. Utvecklingen bör
i stället inriktas på att lärarhögskolor successivt anordnas på orter som får universitetsfilialer.
Endast därigenom kan lokalfrågorna även på lång sikt ordnas
på ett rationellt och samhällsekonomiskt sätt. Eftersom i prop. 1965:141 föreslagits
universitetsfilialer utöver i Linköping även i Karlstad, Örebro och Växjö,
förordar byggnadsstyrelsen att lokaliseringsöverväganden för ytterligare lärarhögskolor
begränsas till dessa städer.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner filialsystemet för klasslärarutbildning diskutabelt.
Möjligen kan filialerna i Luleå och Sundsvall godtas med hänsyn till
de begränsade resurserna i Umeå. Filialer i Jönköping och Karlstad framstår inte
som lika nödvändiga. Det torde vara lämpligare att öka lärarelevernas antal i
universitetsstäderna i södra och mellersta Sverige.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker klasslärarutbildning i Jönköping och
understryker att förutsättningarna härför är mycket gynnsamma. Regionen tillhör
de mera folkrika och expanderande i landet och dess underlag för högre utbildning
är betydande. Den goda yrkesdifferentieringen och välutvecklade servicen
utgör viktiga förutsättningar för en fortsatt expansiv utveckling liksom
också det goda kommunikationsläget. I regionen finns också goda förutsättningar
för den praktiska lärarutbildningen. Enbart i Jönköping-Huskvarna finns tillräckligt
antal övningsklasser för lärarkandidaternas utbildning under praktikveckor
och till viss del även under praktikterminen. Därutöver finns goda möjligheter
att ordna praktiktjänstgöring på relativt korta avstånd från utbildningsenheten.
En lärarhögskolefilial i Jönköping med enbart klasslärarutbildning
torde kunna fungera helt tillfredsställande även om universitetsutbildning ej
skulle förläggas dit. En samordning av universitets- och lärarutbildningen är
emellertid angelägen och länsstyrelsen har i annat sammanhang betonat att Jönköping
är den ur alla synpunkter lämpligaste lokaliseringsorten för en sydsvensk
universitetsstad. Länsstyrelsen anser det vara av stort värde att de utbildningstraditioner
och erfarenheter som finns i staden och likaså det allmänna och kommunala
intresset kan nyttiggöras för den nya lärarutbildningsorganisationen samt
understryker att lokalfrågorna för såväl universitets- som lärarhögskolefilial i
Jönköping skulle kunna lösas på ett lyckligt sätt.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län är såväl en universitetsfilial som en lärarhögskola
i sydöstra Sverige en lokaliseringspolitisk faktor av stor betydelse. Bl. a.
kan lokal- och bostadsfrågorna lösas rationellare vid en lokalisering av viss del
av utbildningen utanför de nuvarande lärar högskoleorterna. Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget om lärarhögskolefilial i Karlstad, vilken emellertid bör anknytas

210

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 4 år 1967

till lärarhögskolan i Göteborg, men kan inte acceptera förslaget om en lärarhögskolefilial
i Jönköping. Länsstyrelsen finner det egendomligt att LUS kunnat
undvika jämförelser med den snabbt expanderande staden Växjö. Där har sedan
mycket länge bedrivits klasslärarutbildning och staden är ovanligt väl lottad
i fråga om lokaler för lärarhögskolefilial. I staden och dess närmaste omgivningfinns
ett tillfredsställande klassunderlag för övningsundervisning. Dessa omständigheter
jämte stadens centrala läge i sydöstra Sverige talar för lokalisering
av en lärarhögskola eller lärarhögskolefilial till Växjö. En lärarhögskolefilial i
anslutning till föreslagen universitetsfilial i Växjö kan avlasta Lund-Malmö och
detta utan att hämma utbyggnaden i Linköping. Länsstyrelsen föreslår att en
lärarhögskola eller lärarhögskolefilial för södra delen av landet förläggs till Växjö
i stället för till Jönköping och anför sammanfattningsvis följande skäl härför.
En filial till universitetet i Lund skall enligt avlämnat förslag förläggas till Växjö
vilket får som konsekvens att till Växjö även bör lokaliseras en lärarhögskola
eller lärarhögskolefilial för sydöstra Sverige. Växjö har mycket goda möjligheter
att för lärarutbildningen utnyttja befintliga lokal- och personalresurser samt har
erforderlig tillgång på övningsklasser för den praktiska utbildningen. Allmänna
lokaliseringssynpunkter talar entydigt för att en lärarhögskola eller lärarhögskolefilial
i anslutning till den föreslagna universitetsfilialen lokaliseras till Växjö.
Ett otillfredsställt behov av ifrågavarande kvalificerade samhälleliga utbildningsservice
föreligger för den stora befolkningen i sydöstra Sverige, där Växjö mer
och mer har kommit att tjäna som landsdelscentrum.

Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att en viss decentralisering måste komma
till stånd för att tillgodose lärarförsörjningen i landets skilda regioner. I den del
av sydöstra Sverige där Kalmar är centralort kan tillgången på klasslärare beräknas
bli långt mera knapp än för närvarande, om folkskoleseminariet i Kalmar
inte får en fortsättning i form av lärarhögskoleutbildning i staden. Länsstyrelsen
i Malmöhus län framhåller att det måhända även bör övervägas att åtminstone
övergångsvis förlägga viss klasslärarutbildning till filial på annan närbelägen
ort, varvid speciellt Landskrona borde komma i fråga. Länsstyrelsen i Hallands
län påpekar betydelsen av att högskolorna förläggs till orter med goda kommunikationer
till universitetsorterna. I detta hänseende äger Halmstad synnerligen
goda förutsättningar för att motta en lärarhögskola. Vidare är Halmstad
centrum i en storregion som rymmer närmare 130 000 invånare. Länsstyrelsen
i Värmlands län tillstyrker livligt att klasslärarutbildning anordnas i Karlstad
men ifrågasätter om inte filialen i Karlstad bör knytas till lärarhögskolan i Göteborg.

Länsstyrelsen i Örebro län accepterar förslaget om lärarhögskolefilialer i Luleå
och Sundsvall men kan inte godta LUS’ uttalande att Jönköping vid jämförelse
med bl. a. Örebro skulle vara lämpligast för lokalisering av en lärarhögskolefilial
emedan klasslärarutbildning f. n. saknas i Örebro. Då nu Örebro föreslagits få en
universitetsfilial, bör Örebro på grund av sina goda förutsättningar för lärar -

211

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

utbildning i första hand ifrågakomma som lokaliseringsort för ytterligare en
lärarhögskola. Om examinationen i Linköping får samma omfattning som föreslagits
för Örebro, kan klasslärarutbildningen vid lärarhögskolor i Linköping och
Örebro helt ersätta den av LUS föreslagna sammanlagda examinationen av klasslärare
i Linköping samt filialerna i Karlstad och Jönköping.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det för att undvika nackdelarna
med de efter våra förhållanden alltför stora bebyggelsekoncentrationerna krävs
en planmässig utbyggnad, ekonomiskt och kulturellt, av ett antal orter lämpade
härför. I en sådan strävan är spridningen av den högskolemässiga utbildningen
ytterst betydelsefull. De studerandes bostadsfråga på de nuvarande universitetsorterna
synes bli allt mer svårlöst, varför ett filialsystem avsevärt underlättar
bostadsfrågans lösning. Länsstyrelsen finner det uppenbart att det av LUS föreslagna
begränsade antalet lärarhögskolefilialer skall visa sig otillräckligt och
komma att innebära svårigheter såväl beträffande bostäder till de studerande
och deras lärare som i fråga om övningsklasser för den praktiska lärarutbildningen.
Inte minst med hänsyn till det osäkra prognosmaterialet är dylika farhågor
väl grundade. Eftersom den nuvarande seminarieorganisationen enligt LUS’
förslag skall helt upphöra med utgången av läsåret 1969/70 måste även ett
ganska stort antal seminariebyggnader anpassas för andra uppgifter. Det bör
övervägas om inte det av LUS föreslagna filialsystemet kan utbyggas ytterligare.
I fråga om Kopparbergs län skulle i så fall den i Falun befintliga seminariebyggnaden
erbjuda ändamålsenliga lokaler. Om en lärarhögskolefilial i Falun inte
skulle anses böra komma till stånd, borde i andra hand kunna tänkas en samverkan
mellan folkskoleseminariet i Falun och lärarhögskolan i Uppsala beträffande
klasslärarutbildning och mellan olika högre skolor i Falun-Borlängeområdet
samt lärarhögskolan och universitetet i Uppsala beträffande ämneslärarutbildning.

Enligt SACO:s mening vore det praktiskt omotiverat och ur utbildningsmässig
synpunkt olyckligt om en del av lärarutbildningen förlädes utanför universiteten.
SACO avstyrker därför LUS’ förslag om s. k. filialer. Lärarnas riksförbund finner
LUS’ förslag om den nya lärarutbildningsorganisationen acceptabelt och
understryker att utbyggnaden måste samordnas med den allmänna utbyggnaden
av universiteten.

TCO har i princip intet att invända mot LUS’ förslag beträffande lärarhögskoleorganisationens
upprättande och omfattning men förutsätter att anpassning
av förslaget sker till vad som kommer att beslutas med anledning av U 63 :s förslag.
Detta gäller såväl valet av filialorter som decentralisering även av ämneslärarutbildningen.
TCO understryker nödvändigheten av att såväl klasslärarsom
ämneslärarutbildningen sker på sådant sätt, att universitetens resurser bl. a.
med avseende på ämnesfördjupning effektivt kan utnyttjas.

SR, som tillstyrkt decentralisering av universitetsutbildningen enligt de av
U 63 framlagda förslagen, finner en decentralisering av lärarhögskoleutbildningen

212

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

i än högre grad nödvändig, främst med hänsyn till organiserandet av den praktiska
utbildningen. Behovet av decentralisering gör sig särskilt gällande då den
föreslagna utbildningsvolymen för en viss lärarkategori inte står i rimlig proportion
till antalet tillgängliga övningsklasser på lärarhögskoleorten. Metodisk
förnyelse befrämjas inte av att övningsserier måste läggas ut i klasser oberoende
av om vederbörande lärare är lämplig som handledare eller inte, och det går inte
i verkligheten att bara räkna klasser. Man kan inte flytta på en stor del av en
orts lärarkår och ersätta den med utbildade och skickliga handledare. Med hänsyn
till utbildningen som helhet, lärarkandidaternas arbetsförhållanden och hushållning
med lärarkrafter är det i längden inte hållbart att övningsserier under
pågående lärarhögskoletermin måste läggas i städer på åtskilliga mils avstånd
från lärarhögskolan. Organisationen är inte heller väl utformad, om en orts skolväsen
blir så hårt belastat med övningsundervisning av oerfarna lärarkandidater
att målsmannaopinionen till sist reagerar. Förbundet förordar att rådande
förhållanden i berörda hänseenden vid de nuvarande lärarhögskolorna undersöks
innan propositionen utformas. En decentralisering av universiteten kombinerad
med en decentralisering av lärarhögskolorna skulle ge funktionsdugliga enheter
och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av lärarkrafterna. Avgörande för lokaliseringen
av filialorterna bör vara befolkningsmässiga fakta och den skönjbara
befolkningsutvecklingen. Sammanfattningsvis föreslår SB. att lärarhögskolefilial
bör ha samma moderort som universitetsfilialen, att ytterligare en filialort ansluten
till lärarhögskolan i Malmö inrättas i Öresundsregionen, exempelvis i Hälsingborg,
att i stället för att förlägga två lärarhögskolor till samma ort filialsystemet
bör utvidgas, så fort befolkningsutvecklingen i ett område så kräver, samt
att lärarhögskolefilial i undantagsfall bör kunna skapas utan samband med universitetsfilial.

SFS förordar att utöver Linköping en fullständig lärarhögskola upprättas i
Örebro. Beträffande klasslärarutbildningen kan filialer i Luleå och Sundsvall
vara motiverade men förslaget om filialer i Jönköping och Karlstad avvisas bestämt.
Ett övergångsvis anordnat filialsystem skulle senare försvåra en övergång
till fullständiga lärarhögskolor.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet konstaterar viss brist
på samordning när det gäller LUS’ förslag till lokalisering av lärarhögskolefilialer
och U 63 :s förslag till lokalisering av universitetsfilialer. Mest iögonfallande är
LUS’ förord för Jönköping medan U 63 förordar Växjö. Utan att ta ställning i
denna fråga finner förbundet det önskvärt att lokaliseringsfrågan i detta fall ytterligare
penetreras.

Centerns ungdomsförbund anser att de som övergångsformer föreslagna filialerna
bör göras permanenta och att det bör starkt övervägas att ordna klasslärarutbildning
på ytterligare en ort i södra Sverige. Enligt Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund bör universitetsfilialerna i Örebro, Karlstad, Växjö
och Linköping utnyttjas för utbildning av såväl ämneslärare som klasslärare. I
Linköping och ev. även i Örebro bör det ske genom upprättande av lärarhögskola.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr / dr 1967

Vad beträffar lärarhögskolorna på de olika orterna påpekar
byggnadsstyrelsen att LUS har framlagt preliminära förslag hur lokalfrågorna
bör lösas på resp. orter men anser sig inte för närvarande med säkerhet kunna
bedöma om förslagen i dessa delar är realistiska. Sedan beslut fattats om lärarutbildningens
förläggning, måste de föreliggande lokalbehoven i varje särskilt
fall utredas dels med avseende på en provisorisk lösning dels med hänsyn till
en lösning på längre sikt.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker att lärarhögskolornas
och filialernas egna lokalproblem, lokaliseringen i städerna osv. är
ett stort kommunalt intresse. Dessa frågor kräver utredningar och planeringsarbete
på det lokala planet, varför styrelsen anser det självklart att de kommunala
myndigheterna direkt deltar i detta arbete och att de kommunala synpunkterna
därvid tillmäts stor betydelse.

Beträffande förslaget till tidsplan för upprättande av lärarhögskoleorganisationen
och avveckling av praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier finner
skolöverstyrelsen det närmast självklart att seminarieorganisationen inte skall
avvecklas. Det vore varken rationellt eller planmässigt att nu besluta om avvecklingen
av en befintlig, synnerligen värdefull organisation med stora tillgångar
i fråga om erfarna skolledare och lärare, ofta goda lokaler och tillfredsställande
utrustning för att därefter med säkerhet inom kort behöva överväga uppbyggnaden
av t. ex. en ny postgymnasial organisation. Överstyrelsen föreslår därför
att seminarieorganisationen med vissa undantag bibehålls samt att frågan om
hur den skall konverteras för att möta förutsebara behov utreds utan dröjsmål.
Alla seminarier som finns på lärarhögskoleort bör avvecklas i enlighet med LUS’
förslag. Av de 19 för närvarande existerande seminarierna skulle 13 bestå med
fullständig organisation i varje fall t. o. m. läsåret 1970/71, nämligen seminarierna
i Falun, Gävle, Haparanda, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Kristianstad, Landskrona, Luleå, Skara, Strängnäs och Växjö. I god tid dessförinnan
bör utredningen om deras konvertering till andra postgymnasiala utbildningsändamål
ha hunnit slutföras, och det kan sålunda enligt överstyrelsens
mening inte bli fråga om organisationens avveckling.

Lärarhögskolorna i Linköping och Örebro bör inrättas fr. o. m. läsåret 1968/69,
medan omorganisationen av lärarutbildningen i Umeå bör kunna påbörjas läsåret
1967/68. Överstyrelsen planerar att senast höstterminen 1966 helt överföra
den praktiska lärarkurs som äger rum på lärarhögskoleorterna till lärarhögskolorna.
Vid full utbyggnad av en organisation med sju fullständiga lärarhögskolor
beräknar överstyrelsen den årliga kapaciteten till sammanlagt 2 350 ämneslärare,
nämligen vid lärarhögskolan i Stockholm 600, Malmö 400, Göteborg 500, Uppsala
300, Umeå 150 samt i Linköping och Örebro vardera 200. Eftersom behovet av
utbildningsplatser för praktisk lärarkurs under de närmaste åren inte f. n. kan
anges, kan någon plan för avveckling av lärarkursskolor utanför lärarhögskolorna
inte nu framläggas. Överstyrelsen uttalar viss tvekan beträffande möjligheterna
att genomföra lärarhögskolornas utbyggnad i den föreslagna takten.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

I fråga om personalen vid folkskoleseminarium som avvecklas understryker
överstyrelsen vikten av att lärare som mer eller mindre ofrivilligt berörs av en
beslutad organisationsförändring ges all skälig hjälp till och lättnad vid den
oundvikliga omställningen. Under åtskilliga år har oro rått bland folkskoleseminariernas
befattningshavare inför den beräknade avvecklingen av seminarieorganisationen.
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund har i en till
överstyrelsen ingiven framställning i tio punkter sammanfattat sina krav angående
lärarpersonalens behandling i samband med seminariernas avveckling.
Överstyrelsen understryker starkt vikten av att sådana anordningar vidtas och
sådana bestämmelser utfärdas, att även vid seminarium som skall avvecklas undervisningen
blir fullgod och att tjänstemännen kan fullgöra sina uppgifter utan
att behöva känna oro inför framtiden.

Av skolöverstyrelsens remissinstanser har ett tiotal yttrat sig i denna fråga och
av dessa har ett par intet att erinra mot LUS’ förslag medan de övriga framför
vissa invändningar. Sålunda förmodar länsskolnämnden i Kalmar län att övergången
till ny lärarutbildning kommer att ske i långsammare takt än som föreslagits,
bl. a. med hänsyn till den erforderliga översynen och samordningen av de
förslag som LUS och U 63 framlagt i lokaliseringsfrågan. I avvaktan på att möjlighet
att bygga lågstadielärarutbildning på fackskolans grund prövats bör nedläggningen
av den treåriga lågstadielärarutbildningen uppskjutas. Länsskolnämnden
i Blekinge län finner det vara riktigare att ange läsåret 1979/80 än 1969/70
som ett definitivt avvecklingsår för den äldre lärarutbildningsorganisationen.
Nämnden befarar att lärarbristen alltjämt kan bestå och i så fall behövs förmodligen
ett större antal utbildningsorter än städerna med lärarhögskolor. Länsskolnämnden
i Kristianstads län framhåller att om seminarieorganisationen skulle
behöva vara i funktion längre än LUS föreskrivit, måste den fast inorganiseras
i det utbildningssystem som kommer att beslutas. Det är väsentligt att seminarierna
i så fall ges samma standard som lärarhögskolorna. Även länsskolnämnden
i Kopparbergs län är tveksam om lämpligheten av att inom den snäva tidsram
som föreslagits så gott som helt avveckla den nuvarande lärarutbildningen. Det
måste finnas starka skäl om i en tid av stor brist på lärare en lärarutbildningsorganisation
helt skall avvecklas och ersättas av en annan som är förenad med
stora organisatoriska svårigheter särskilt när det gäller den praktiska lärarutbildningen.
Länsskolnämnden i Jämtlands län motsätter sig en alltför snabb avveckling
av all nuvarande lärarutbildning. Utanför universitets- och filialorterna
borde ett mindre antal orter med goda resurser kunna under en längre övergångstid
fortsätta att utbilda ämneslärare. Rektor och kollegium vid jolkskoleseminariet
i Kalmar finner det föga välbetänkt att under nuvarande förhållanden avskriva
en stor del av en redan befintlig organisations resurser och föreslår att man
begränsar avvecklingstakten och går fram med stor försiktighet och under längre
tid än fram till år 1970. Många av rektorerna vid folkskoleseminarierna påtalar
det förhållandet att LUS inte föreslagit några övergångsbestämmelser för per -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

sonal vid lärarutbildningsanstalt under avveckling. Förslag till dylika övergångsbestämmelser
utarbetat av Lärarhögskolornas och seminarielärarnas lärarförbund
framläggs.

Universitetskanslersämbetet anser att seminarieorganisationen i den mån den
inte uppgår i nya lärarhögskolor bör bibehållas under en övergångstid. Den nuvarande
svåra lärarbristen måste mana till försiktighet då det gäller att avveckla
seminarieorganisationen, som f. n. fungerar i stort sett tillfredsställande.
Vissa av seminarierna torde kunna fungera som fortbildnings- och vidareutbildningsanstalter.
Inte heller den nuvarande organisationen med praktisk
lärarkurs bör avvecklas alltför snabbt.

Statskontoret tillstyrker i princip den föreslagna omläggningen av klasslärarutbildningen
men anser vissa skäl tala för att utbildningen på de nuvarande seminarieorterna
bör fortsätta i varje fall så länge det råder en besvärande knapphet
på lärare. Statskontoret erinrar om de stora anspråk på samhällets investeringsresurser
som den starka expansionen inom utbildningssektorn för närvarande
ställer. Det samlade utbyggnadsprogrammet på området bör underkastas en prioritering
som kan vara avgörande för takten i seminarieorganisationens avveckling.
En sådan prioritering kan leda till att nu förefintliga utbildningsresurser
på vissa orter inte bör avvecklas i föreslagen ordning, även om pedagogiska och
driftsekonomiska skäl kan tala härför.

Riksrevisionsverket ifrågasätter det välbetänkta i att nedlägga folkskoleseminarierna
i den takt LUS förutsätter. Det kan vidare diskuteras i vad mån ett
filialsystem är att föredra framför en fortsatt verksamhet från seminariernas sida
till dess lärarbristen hävts. Ett ställningstagande till dessa spörsmål försvåras av
att de framlagda kostnadsberäkningarna är ofullständiga, och några kalkyler beträffande
investeringsbehovet har inte framlagts. Kostnaderna måste bli högst
betydande och bör ha ett avgjort inflytande på bedömningen av förslagen till
organisation.

Byggnadsstyrelsen framhåller att de nuvarande seminarierna representerar en
avsevärd lokaltillgång och att byggnaderna dessutom är i gott skick. Byggnadsstyrelsen
anför vidare.

I den mån seminarieanläggningarna icke skall tagas i anspråk för lärarhögskolor,
måste det vid en eventuell avveckling av seminarierna klarläggas om och
i vad mån lokalerna kan komma till användning för något annat ändamål. Om
detta i någon större utsträckning är möjligt utan kostnadskrävande ombyggnadsarbeten
kan icke nu överblickas. Seminarielokalerna skulle dock kunna komma
att utgöra en värdefull lokalreserv för andra undervisningsändamål, t. ex.
fortbildning av lärare, vuxenutbildning samt yrkeslärarutbildning. Även andra
statliga ändamål bör i vissa fall kunna tillgodoses inom de sålunda friställda lokalerna.
I andra fall torde ett överlåtande av lokalerna till kommuner komma att
aktualiseras. Vid en eventuell avveckling — helt eller delvis — av folkskoleseminarieorganisationen
avser byggnadsstyrelsen att för resp. seminarium utreda
den lämpliga användningen av de friställda lokalerna samt att i förekommande
fall inkomma till Kungl. Maj:t med förslag i frågan.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Med hänsyn till lärarbristen ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län
om inte utbildningen vid folkskoleseminarier i viss utsträckning under en längre
övergångstid kunde äga rum jämsides med utbildningen vid lärarhögskolor och
således avvecklingen av samtliga seminarier inte ske så snabbt som enligt LUS’
förslag. Även länsstyrelsen i Kristianstads län anser att folkskoleseminarierna
bör bibehållas tills vidare men att deras verksamhet samtidigt så vitt möjligt bör
anpassas till den fortgående förändringen av lärarutbildningen i stort. Länsstyrelsen
finner olika skäl tala för att folkskoleseminariet i Kristianstad inte bör
avvecklas.

Samarbetsnämnden för lokal- och utrustning sprogramkommitté erna för universitet
och högskolor accepterar LUS’ förslag om nybyggnader för lärarhögskolorna
i Uppsala och Umeå inom dessa städers universitetsområden samt framhåller
vikten av att planeringen på andra orter drivs i denna riktning, så att det
framdeles blir möjligt att organisatoriskt samordna all lärarutbildning. Nämnden
erinrar om att i universitetens yttranden över LUS’ betänkande framförts nödvändigheten
att total integration mellan universiteten och lärarhögskolorna. Med
hänsyn härtill föreslår nämnden att lokal- och utrustningsprogrammeringen för
lärarhögskolorna på universitetsorterna samordnas inom LUP-kommittéernas
ram, vilket förfarande inte bör föregripa ett ställningstagande till integrationsfrågan
i övrigt. LUS synes ha övervärderat möjligheterna att utnyttja seminarierna
för lärarutbildningen och det torde vara realistiskt att räkna med ett väsentligt
nybyggnadsbehov. Nuvarande seminariebyggnader bör inordnas i den
allmänna planeringen och eventuellt utnyttjas för andra statliga ändamål eller
som lokaler för universitetsinstitutioner av icke-laborativ karaktär.

SACO framhåller svårigheterna att bedöma behovet av praktisk lärarkurs som
en komplettering av lärarhögskolornas kapacitet. F. n. finns inte tillräckliga
förutsättningar att fastställa tidsschemat och ett sådant fastställande bör därför
uppskjutas i avvaktan på närmare utredning. Lärarnas riksförbund anför
att ämneslärare kommer att utexamineras enligt den nya ordningen tidigast
1970, att under hela 1970-talet lärare med den äldre utbildningen kommer att
vara i majoritet och att de sista filosofie magistrarna enligt nuvarande system
inte når pensionsåldern före år 2000. Parallella behörighetsföreskrifter måste därför
finnas under en mycket lång tid framöver. Vidare måste det snarast möjligt
klarläggas hur studierna i fortsättningen skall gestalta sig för dem som nu utbildar
sig vid universiteten eller som står i begrepp att börja sin utbildning de
närmaste åren. Meritvärderingen av nuvarande utbildningar jämförda med den
väntade nya måste också noga övervägas.

TCO tillstyrker i princip den föreslagna planen för avvecklingen av praktisk
lärarkurs och av utbildning vid folkskoleseminarier såväl lokalmässigt som tidsmässigt.
TCO förutsätter att vid avvecklingen av seminarieorganisationen stor
hänsyn tas till personalfrågorna. Vidare betonar TCO vikten av att de lärarkandidater
som är under utbildning under avvecklingstiden bereds fullgod ut -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf år 1967

bildning och att klarhet snarast skapas rörande befattningshavarnas fortsatta
engagemang i lärarutbildningsverksamheten.

SR påpekar att LUS inte har föreslagit några övergångsbestämmelser vid folkskoleseminariernas
avveckling och framlägger i sitt yttrande förslag till dylika
bestämmelser.

SFS understryker betydelsen av att alla som genomgår en ämnesteoretisk utbildning
för läraryrket också bereds tillfälle att genomgå den praktisk-pedagogiska
utbildningen. Det kan därför bli nödvändigt att under lång tid bibehålla
provårsinstitutionen och lärarblocken.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet framhåller att avvecklingen
av nuvarande övningsskolor vid såväl seminarierna som lärarhögskolorna
påverkar det kommunala skolväsendet mycket påtagligt. Även i de städer där
ingen ny lärarutbildningsanstalt skapas i stället för seminariet måste noggrann
utredning ske om hur de statliga övningsskolbyggnaderna skall disponeras. Styrelsen
förutsätter att statsmakterna tar initiativ till förhandlingar med kommunerna
i varje särskilt fall.

LO tillstyrker avvecklingen av seminarierna men påpekar att dessa måste fungera
på samma sätt som lärarhögskolorna under ett rätt långt övergångsskede.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att det för att åstadkomma
balans på lärarsidan kan vara befogat att behålla vissa seminarier — därvid dock
endast sådana som nu har fullständig klasslärarutbildning — avsevärt längre
tid än LUS föreslagit.

4.4 Departementschefen

4.4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning

Lärarutbildningens yttre organisation måste självfallet utformas med hänsyn
till utbildningens mål och innehåll. Därvid måste beaktas bl. a. hur de olika delarna
i utbildningen bäst tillgodoses inom existerande eller nyinrättade utbildningsanstalter.
Såsom framgått av det föregående kommer det alltjämt att finnas
ett stort antal lärarkategorier inom skolväsendet. Å ena sidan är de ämnesteoretiska
eller rent fackmässiga delarna av de olika kategoriernas utbildning synnerligen
varierande, å andra sidan finns redan mycket, som är gemensamt i
fråga om den praktisk-pedagogiska utbildningen. I och för sig är det önskvärt
att de olika kategorierna får en så långt möjligt gemensam lärarutbildning. Detta
skulle otvivelaktigt underlättas om utbildningen av alla lärare kunde ske inom
samma organisatoriska system. En sådan anordning skulle även öka förutsättningarna
för ett gott samarbete och samverkan i skolan mellan de olika
kategorierna av lärare. LUS har stannat vid att föreslå att den ämnesteoretiska
utbildningen av lärare i läroämnen förläggs till universiteten och anser att starka
skäl därför talar för att utbildningen i sin helhet liksom utbildningen av
klasslärare sker inom universitetens ram. Av praktiska skäl föreslår emellertid

218

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

LUS’ majoritet att en organisation med fullständig universitetsanknytning inte
nu genomförs även om man bedömer att så kommer att ske längre fram i tiden.
Den praktisk-pedagogiska utbildningen av alla lärare och huvuddelen av klasslärarnas
ämnesutbildning bör enligt LUS förläggas till särskilda lärarhögskolor.
Den till Umeå förlagda lärarutbildningen bör emellertid enligt LUS’ majoritet
i sin helhet bedrivas inom universitetets ram.

Remissopinionen är splittrad. Bl. a. skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet
och statskontoret förordar LUS’ principlösning som anses böra genomföras
också i Umeå. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. vissa företrädare för universiteten,
anser däremot att man redan nu borde inordna utbildningen av klasslärare
och lärare i läroämnen i sin helhet i universitetsorganisationen. För egen del
ansluter jag mig till den förstnämnda uppfattningen. Så sent som vid 1964 års
riksdag fattades beslut om en omfattande organisations- och administrationsreform
för universitetsväsendet och f. n. pågår som jag i det föregående anfört
utredningar som kan komma att på ett genomgripande sätt påverka utbildningsorganisationen
bl. a. vid universitetens filosofiska fakulteter. Att i detta
läge, då förvaltningsapparaten håller på att byggas upp och anpassas till nya
stora uppgifter, lägga på universiteten ytterligare uppgifter av fullständigt ny
karaktär bör inte komma i fråga. En rad andra skäl som t. ex. lärarutbildningens
intima samverkan med skolväsendet talar också mot att lärarutbildningen i
sin helhet inordnas i universitetsorganisationen. Som LUS föreslår bör emellertid
den ämnesteoretiska utbildningen av lärare i läroämnen äga rum vid universitet
och vissa högskolor. Däremot bör utbildningen av klasslärare samt den
praktisk-pedagogiska utbildningen av lärare i läroämnen ske i separata, under
skolöverstyrelsen lydande enheter, lärarhögskolor. Det är av praktiska skäl
nödvändigt att tillämpa samma organisationsmodell på alla orter, sålunda även
i Umeå. Frågan om utvecklingen på lång sikt kan komma att leda till en förändring
av denna organisationsmodell kan inte nu besvaras. Jag vill emellertid
understryka att en samordning av den yttre organisationen av lärarutbildningen
inte kan avse endast de nu aktuella lärarkategorierna, klasslärare och lärare
i läroämnen, utan måste inbegripa också de många andra lärarkategorier som
finns inom skolväsendet såsom övningslärare och yrkeslärare. Uppenbarligen
kan inte utbildningen av sistnämnda kategorier — i varje fall inte inom överskådlig
tid — överföras till universitetsväsendet. Detta innebär dock inte, att
det inte skulle finnas förutsättningar för att åtminstone partiellt samordna den
praktisk-pedagogiska delen av utbildningen för fler lärarkategorier än hittills
skett. Såsom jag i det föregående nämnt pågår eller kommer tillsättandet av utredningar
rörande vissa övningslärarkategorier att övervägas. Vid dessa utredningar
måste givetvis en samordning av nyssnämnt slag beaktas. För vissa yrkeslärarkategorier
kan en sådan samordning relativt snabbt aktualiseras. Starka
skäl talar nämligen för att de yrkespedagogiska instituten inordnas i lärarhögskolorganisationen.
På orter som kommer att ha både lärarhögskola och yrkespedagogiskt
institut bör, så snart praktiska förutsättningar härför föreligger,

219

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b år 1967

en samordning ske. Jag har för avsikt att senare föreslå att åt skolöverstyrelsen
uppdras att — efter samråd med statskontoret —■ överväga denna fråga samt
formerna för samordning av institutens och lärarhögskolornas verksamhet under
en övergångstid.

Som jag förut anfört bör skolöverstyrelsen alltjämt vara central myndighet
för lärarhögskolorganisationen. Jag vill emellertid understryka — vilket f. ö.
skolöverstyrelsen också framhållit — att lärarhögskolorna bör ha en självständig
ställning. En betydande decentralisering av beslutanderätten till lärarhögskolorna
inom relativt vida ramar bör alltså genomföras.

En nära samverkan mellan de olika institutioner och andra myndigheter som
svarar för lärarutbildningen är självfallet nödvändig och angelägen. Till vissa
härmed sammanhängande frågor främst när det gäller den lokalmässiga samordningen
skall jag återkomma i det följande. Här vill jag närmast uppehålla mig
vid LUS’ förslag beträffande samverkansorgan. Alla remissinstanser som yttrat
sig i frågan understryker i princip vikten av en nära samverkan men från ett
flertal håll bedöms det av LUS förordade systemet som alltför komplicerat
och tungrott. Det framhålls bl. a. att LUS inte tillräckligt beaktat de förändringar
som skedde i samband med universitetsreformen år 1964 och som hade till
syfte att såväl på det centrala som på det lokala planet bättre samordna de
olika myndigheternas handläggning av utbildnängsärenden. Jag delar denna uppfattning
och är inte beredd att nu ta ställning till LUS’ förslag i denna del.
Frågan om att inrätta nya organ och skapa nya tjänster med samverkansuppgifter,
såsom lärarutbildningsnämnder, skolämneskollegier och utbildning sr ektorat,
bör därför ytterligare övervägas. En grundprincip bör därvid vara att man
så långt möjligt skall repliera på redan existerande anordningar. Universitetskanslersämbetet
bör få i uppdrag att närmare undersöka hur erforderlig samverkan
skall kunna tryggas och efter samråd med skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t inkomma med redogörelse och förslag.

Vissa åtgärder för att stärka samverkan mellan lärarhögskolor och universitet
vilka ligger i linje med administrationsreformen av år 1964 tar jag redan nu
ställning till. Rektor för lärarhögskola bör sålunda vara ledamot i fakultet och
sektion vid behandling av frågor som har samband med lärarutbildning. Metodiklektor
vid lärarhögskola bör vid universitetsinstitutions behandling av frågor
som berör lärarutbildning i tillämpliga fall jämställas med ordinarie lärare vid
institutionen. På liknande sätt bör företrädare från universiteten ges möjlighet
delta i lärarhögskolornas behandling av frågor rörande ämnesteoretisk utbildning
som är förlagd till lärarhögskolorna. Det är vidare uppenbart att en mycket
effektiv åtgärd för att skapa en god samverkan mellan de olika läroanstalter
som medverkar i lärarutbildningen är att lärare från en anstalt i viss utsträckning
då så befinns lämpligt får sin tjänstgöring förlagd till en annan. En sådan
anordning bör utan några särskilda komplikationer kunna genomföras efter överenskommelse
från fall till fall mellan lärarhögskola och universitet/högskola.

220

Kungl. Maj:ts ''proposition nr / år 1967

På det centrala planet säkras samverkan bl. a. genom att universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen gemensamt i huvudsak såsom LUS föreslår fastställer
studieplaner för utbildningen.

De frågor angående samverkan mellan lärarhögskolor och universitet som
jag här kortfattat berört fordrar inte beslut av riksdagen men har för helhetsbildens
skull redovisats.

Det förhållandet att den praktisk-pedagogiska utbildningen av lärare i läroämnen
förläggs till lärarhögskola, medan den ämnesteoretiska sker vid universiteten,
medför också i fråga om läsårskonstruktionen vissa samordningsproblem.
Jag har i det föregående förordat att den praktisk-pedagogiska utbildningen
utformas i huvudsak enligt LUS’ förslag vilket för den här nämnda lärarkategorin
innebär att den förberedande delen som består av dels en introduktionskurs,
dels en s. k. pedagogisk strimma skall löpa parallellt med de ämnesteoretiska
studierna. Den förberedande delen bör i princip stå öppen för alla universitetsstuderande
som valt en studiegång som leder till lärarkompetens. Då den
förberedande delens uppgift är att bidra till att lärarutbildningen redan från
början inriktas på den praktiska lärarverksamheten bör den också normalt ingå
i blivande lärares utbildning. Universitetsstuderande som deltar i den förberedande
pedagogiska utbildningen bör förutom vid universitetet registreras även
vid lärarhögskolan. LUS har med utgångspunkt i den föreslagna konstruktionen
av lärarutbildningen funnit det erforderligt att läsåret vid lärarhögskolor och
universitet blir i huvudsak lika långt, nämligen 40 veckor. F. n. omfattar läsåret
vid lärarhögskolorna 39 veckor, tid för inträdesprövning ej inräknad, vid
universiteten 234 dagar och vid de tekniska högskolorna 241 dagar. I de
utredningar angående fasta studiegångar som pågår inom universitetskanslersämbetet
har det enligt vad jag erfarit framkommit att det oberoende av samordningen
med lärarutbildningen är erforderligt med en förlängning av läsåret
inom universitetsväsendet. Jag räknar med att en förlängning genomförs. Sålunda
bör läsåret fr. o. m. 1967/68 omfatta vid lärarhögskolor 40 veckor, tid för
inträdesprövning inräknad, samt vid universitet och de övriga högskolor Kungl.
Maj:t bestämmer 270 dagar. Detta innebär att undervisning och examination
inom universitetsväsendet anordnas under sistnämnda tid men på sådant sätt
att i princip tjänstgöringen för varje enskild lärare inte behöver utsträckas över
sammanlagt längre tidsperiod än det nuvarande läsårets längd.

Jag har i det föregående vid behandlingen av frågan om villkoren för tillträde
till lärarutbildning framhållit att en rad egenskaper, som i varje fall inte
i tillräcklig grad kommer till uttryck i betyg från förutbildning, är av mycket
stor betydelse för den blivande lärarens framgång i sitt yrke. Det vore i hög
grad önskvärt att sådana egenskaper kunde beaktas vid urval av kandidater
till lärarutbildning. Som LUS framhåller är det emellertid f. n. inte möjligt att
konstruera ett intagningsinstrument som på ett tillfredsställande sätt tar hänsyn
till positiva karakteristika av denna art. LUS’ förslag om ett s. k. negativt

221

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

urvalsförfarande måste därför tills vidare bli den väg som får prövas. Jag kan
liksom remissinstanserna i huvudsak ansluta mig till vad LUS anfört om de
olika urvalsmöjligheterna i detta hänseende. Jag vill emellertid understryka att
när man som nu är fallet tvingas att inrikta sig på en negativ urvalsmetod denna
självfallet måste användas med mycket stor återhållsamhet.

Som jag i det föregående framhållit räknar jag med att den förberedande
praktisk-pedagogiska utbildningen av blivande ämneslärare i princip skall stå
öppen för alla som genomgår motsvarande ämnesteoretiska utbildning. Intagningen
i lärarhögskolan av ämneslärarkandidaterna bör däremot ske först inför
det avslutande praktisk-pedagogiska året.

Intagningen till lärarhögskolorna bör samordnas. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen
att närmare utforma intagningsförfarandet. Med hänsyn till
främst möjligheterna att organisera lärarkandidaternas praktiska utbildning
är det nödvändigt att intagningen till lärarutbildning sker varje termin. På
grund härav bör övervägas bl. a. att vid universiteten anordna fasta studiegångar,
som avser skolämnen, så att utbildningen kan påbörjas varje termin.

LUS förordar att det system som f. n. tillämpas för fördelning av utbildningsplatserna
mellan manliga och kvinnliga sökande till mellanstadielärarutbildning
skall slopas. Förslaget har inte mött några allvarliga erinringar i remissyttrandena
och jag ansluter mig till det.

Införandet av fasta studiegångar inom de filosofiska fakulteterna medför att
nu gällande examensbestämmelser måste omarbetas. I det sammanhanget bör
såsom jag framhållit i riktlinjerna angående universitetskanslersämbetets utredningsarbete
också frågan om betygsystemets utformning närmare övervägas.
Detta innebär att universitetskanslcrsämbetet också måste pröva LUS’ förslag
till omläggning av betyg- och examenssystemet beträffande den ämnesteoretiska
delen av lärarutbildningen. Jag är sålunda inte beredd att nu ta ställning
till detta förslag. Betyg- och examenssystemet för klasslärarutbildningen liksom
betygsättningen av ämneslärarnas praktisk-pedagogiska utbildning måste
givetvis utformas med hänsyn till hur motsvarande fråga löses för den ämnesteoretiska
delen av ämneslärarnas utbildning. Åt skolöverstyrelsen bör uppdras
att efter samråd med universitetskanslersämbetet utreda denna fråga.

För den som med tillfredsställande resultat genomgått lärarutbildningens såväl
praktiska som teoretiska moment bör av lärarhögskolan utfärdas betyg över
pedagogisk examen. LUS har däremot inte ansett det motiverat att låta de
ämnesteoretiska studierna vid universiteten för blivande ämneslärare leda till
en universitetsexamen. Jag är inte nu beredd att ta ställning till denna fråga.
Den bör avgöras först sedan kanslersämbetet framlagt sina nyss nämnda förslag
till examens- och betygsystem i samband med införandet av fasta studiegångar.
I detta sammanhang vill jag omnämna att frågan om att ompröva tjänstebenämningama
småskollärare och folkskollärare har aktualiserats. Benämningarna
är otvivelaktigt inte adekvata i den nya skolsituationen. I denna fråga
bör Kungl. Maj:t få besluta om riksdagen inte har något att erinra däremot.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

Den nya lärarutbildningen kommer för ämneslärarkandidaterna likaväl som nu
är fallet för klasslärarkandidaterna att utgöra en sammanhängande utbildning.
De ämnesteoretiska och de praktisk-pedagogiska momenten blir — utom under
själva praktikterminen — integrerade. Vid tjänstgöring under praktikterminen
avses lärarkandidaterna erhålla anställning som lärare. Lön utgår då enligt
kollektivavtal. Under den övriga utbildningstiden bör de studerande vara berättigade
till studiesociala förmåner enligt studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 (nr 401). Detta innebär att studerande vid lärarhögskolans ämneslärarlinje
kommer att erhålla lön under en termin mot f. n. två. Detta bör första
gången tillämpas i fråga om studerande som under andra halvåret 1971 påbörjar
det avslutande årets praktisk-pedagogiska studier vid lärarhögskola.

4.4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer

Lärarhögskolorna har att svara för lärarutbildning — med tonvikten lagd
på den praktisk-pedagogiska delen. De bör vidare spela en central roll i det pedagogiska
forsknings- och utvecklingsarbetet. Som pedagogiska fackhögskolor
bör de målmedvetet inrikta sig på den viktiga uppgiften att föra den pedagogiska
teorin och den pedagogiska praktiken närmare varandra. Först genom en
nära samverkan mellan teori och praktik kan man förvänta resultat av reell betydelse
för vardagens skolarbete.

Grundutbildningen av lärare bör i enlighet med LUS’ förslag organiseras på
olika lärarutbildningslinjer, en för varje lärarkategori. Detta innebär att inom
lärarhögskolorganisationen tills vidare bör finnas klasslärarlinje, speciallärarlinje
och ämneslärarlinje. Relativt snart kan det, såsom jag i det föregående framhållit,
bli aktuellt att i organisationen infoga de yrkespedagogiska instituten vilket
då torde böra ske inom en yrkeslärarlinje.

Även inom den alltmer betydelsefulla fortbildningen har lärarhögskolorganisationen
eu viktig uppgift. Lärarhögskolorna såsom centra för förnyelse och förändring
av skolans verksamhet måste garanteras möjligheter att förmedla nya
idéer och erfarenheter inte endast till de blivande lärarna utan också till de
yrkesverksamma. Högskolornas direkta inflytande på fortbildningen bör därför
stärkas bl. a. genom att såsom LUS föreslår de nuvarande fortbildningsinstituten
inordnas i lärarhögskolorna såsom fortbildningsavdelningar. Starka skäl
talar enligt min mening för att även den länsvis uppbyggda fortbildningsorganisationen
närmare samordnas med lärarhögskolorna. Det nära sambandet mellan
fortbildning och introducerandet av nya pedagogiska hjälpmedel i undervisningen
aktualiserar också frågan om en samverkan med hjälpmedelscentralerna.
Genom en sådan samverkan skulle dessa centraler få möjlighet att spela en
väsentligt mer aktiv roll även för grundutbildningen av blivande lärare.

De sistnämnda samordningsfrågorna kräver emellertid ytterligare överväganden
bl. a. med hänsyn till att lärarhögskolor inte kommer att finnas i varje
län. Jag har för avsikt att senare föreslå en särskild utredning av dessa frågor.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

Ledningen av en lärarhögskola bör som LUS föreslagit utövas av en rektor.
Liksom bl. a. skolöverstyrelsen avvisar jag bestämt tanken på att chefskapet för
lärarhögskolan och dess pedagogiska institution skulle förenas. Under rektor bör
i mån av behov för de olika utbildningslinjerna liksom nu finnas biträdande utbildningsledare
samt för fortbildningsavdelningen en fortbildningsledare. LUS’
förslag beträffande rektorsnämnd och lärarråd har i remissyttrandena utsatts
för viss kritik främst med hänsyn till sammansättningen och det reella inflytandet.
Jag anser denna kritik i viss mån berättigad. En riktpunkt för det fortsatta
arbetet med detaljutformningen av dessa organ och deras befogenheter
bör vara att lärare och studerande bereds ett större inflytande i vissa frågor
än vad LUS synes ha räknat med. Bestämmelser i dessa frågor meddelas av
Kungl. Maj:t och jag har för avsikt att lägga fram förslag när beredningen i
denna del är avslutad.

Vid lärarhögskola bör i enlighet med LUS’ förslag finnas fristående institutioner
för pedagogik och metodik. Jag har i det föregående förordat att bl. a. den
ämnesteoretiska delen av klasslärarnas utbildning förstärks. Detta bör emellertid
inte medföra någon ändring av LUS’ förslag att ämnesutbildningen sker vid
motsvarande institutioner för ämnesmetodik.

Den pedagogiska institutionen vid lärarhögskola har till uppgift att svara
för utbildningen i pedagogik samt att då så erfordras medverka i forskningsoch
utvecklingsarbete. Som jag i det följande skall återkomma till blir vid de
större lärarhögskolorna den sistnämnda uppgiften av central betydelse. Vid
varje större lärarhögskola bör därför den pedagogiska institutionen — som nu
är fallet vid lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö — byggas upp
som en vetenskaplig institution med i huvudsak lärare och övrig personal av det
slag och med de uppgifter LUS förordar. Bl. a. bör finnas en professor. Institutionen
bör under lärarhögskolans rektor ledas av prefekt och institutionskollegium.
Det framgår av vad jag anfört att förekomsten av vetenskapliga institutioner
för pedagogik vid lärarhögskolor är en oundgänglig förutsättning för ett fortsatt
framgångsrikt arbete på skolväsendets utveckling. Å andra sidan kan man
inte bortse från risken för att de pedagogiska forskningsresurserna splittras på
alltför många institutioner. LUS liksom ett flertal remissinstanser har också
aktualiserat frågan om förhållandet mellan lärarhögskolornas och universitetens
pedagogiska institutioner. Verksamheten vid universitetsinstitutionerna kommer
att påverkas av att undervisningen i pedagogik för blivande lärare övertas
av lärarhögskolorna. Att på ett naturligt sätt fördela arbetsuppgifterna så, att
lärarhögskolinstitutionerna inriktar sig på skolväsendets frågor, löser givetvis
delvis samordningsproblemen. Emellertid faller många forskningsuppgifter på
skolfältet inte eller i varje fall inte helt inom ämnet pedagogik. En rad andra
universitetsdiscipliner såsom psykologi och sociologi men t. ex. också statistik
och ekonomiska ämnen har och får alltmer viktiga uppgifter inom skolforskningen.
Lärarhögskolorna får därför inte isoleras från universiteten. De pedagogiska
institutionerna vid lärarhögskolorna är vidare beroende av universiteten för re -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 4- är 1967

krytering av personal. Att professorn i pedagogik vid lärarhögskola är ledamot av
samhällsvetenskaplig fakultet har bl. a. haft betydelse för personalrekryteringen.
Hittills synes emellertid personalen ha rekryterats främst från gruppen lärare
eller blivande lärare. Det är, bl. a. mot bakgrunden av vad jag nyss anfört om
att många olika ämnen är av betydelse för skolforskningen, angeläget att de
pedagogiska institutionerna vid lärarhögskolorna tillförs personal med framför
allt bredare beteende- och samhällsvetenskaplig utbildning. Utöver det anförda
talar också vissa praktiska — bl. a. lokalmässiga — skäl för att frågan om hur
de pedagogiska institutionerna vid lärarhögskolorna och universiteten skall
samverka mera ingående prövas. Jag avser att i annat sammanhang föreslå
Kungl. Maj:t att tillkalla en särskild utredning för att pröva denna och därmed
sammanhängande frågor.

Beträffande de pedagogiska institutionernas personal vill jag slutligen framhålla
att det, som skolöverstyrelsen anfört, är nödvändigt att begränsa behovet
av lektorer i pedagogik. Detta bör alltså vara en av utgångspunkterna när LUS’
förslag till studieplaner överarbetas.

Vid metodikinstitutionerna bör i erforderlig omfattning finnas lektorer i metodik.
Deras huvuduppgifter skall vara att inom resp. arbetsområden meddela
undervisning i metodik och ämnesteori, att handleda vid övningsundervisning,
att meddela viss undervisning i det allmänna skolväsendet samt att följa
och då så erfordras medverka i metodisk forskning och utvecklingsarbete. Följande
kategorier av metodiklektorer kan förekomma: lektor i ämnesmetodik
för undervisning i läroämne, musik, teckning, gymnastik eller slöjd, lektor i specialundervisningens
metodik, lektor i klasslärarmetodik för lågstadiet eller mellanstadiet.
Därjämte bör finnas lektorat i logopedi och i vuxenundervisningens
metodik. Nu finns ett metodiklektorat med sistnämnda inriktning, nämligen
vid lärarhögskolan i Stockholm. Jag räknar med att det ökande behovet av
utbildning i vuxenpedagogik kommer att aktualisera inrättandet av nya sådana
lektorat. Forsknings- och utvecklingsarbete inom vuxenundervisningens område
kommer också att kräva vidgade insatser. Hur dessa bäst skall tillgodoses och
hur arbetet skall fördelas mellan lärarhögskola och universitet bör prövas av den
nyssnämnda utredningen.

Vid lärarhögskola bör vidare finnas lärare i röst- och talvård, lärare i musik
samt lärare för undervisning om tekniska hjälpmedel.

I huvudsak innebär detta att samma personalkategorier kommer att finnas
i den framtida som i den nuvarande lärarhögskolan exklusive övningsskolan.
Beträffande behörighet, anställningsform och tjänstetillsättning företas inga
väsentliga ändringar i det materiella innehållet i nu gällande regler och praxis.
Detta betyder bl. a. att det liksom nu bör finnas två kategorier av lektorer i
läroämnenas metodik. För behörighet till lektorstjänst i den ena kategorin liksom
till lektorstjänst i pedagogik bör gälla i huvudsak samma villkor som för
behörighet till tjänst som universitetslektor. Självfallet bör framstående meriter

225

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

från praktisk-pedagogisk verksamhet väga tungt vid urval mellan flera behöriga
sökande till sådan tjänst. Som LUS framhåller bör sålunda inte lärdomsmeriter
vara utslagsgivande utan dessa bör bli bedömda som en del av vad som tillsammantaget
konstituerar en sökandes lämplighet.

Lärarhögskolornas behov av personal med icke-pedagogiska uppgifter skall jag
här beröra endast i vad avser personal för hälsovården. Det är, såsom bl. a.
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen framhållit i sina yttranden, angeläget
att hälsovården för de studerande vid lärarhögskola ordnas på ett tillfredsställande
sätt med hänsyn till de speciella förhållanden som råder vid lärarutbildning.
Emellertid bör detta i princip ske på samma sätt som hälsovården ordnats
inom universitets- och högskoleväsendet i övrigt. Bl. a. denna fråga behandlas
i ett betänkande som nyligen framlagts av en arbetsgrupp inom ecklesiastikdepartementet
(Studerandehälsovård, Stencil E 1966:14). Jag avser att
inom kort föreslå Kungl. Maj:t att en proposition i detta ärende läggs fram
för riksdagen.

Omfattningen av personalen i dess helhet vid varje lärarhögskola får prövas
i vanlig ordning i samband med skolöverstyrelsens årliga anslagsframställningar.
Till vissa frågor rörande behovet för budgetåret 1967/68 återkommer jag i det
följande.

I fråga om den praktiska utbildningen har jag i det föregående förordat att
denna utformas i huvudsak enligt LUS’ förslag. Dock bör, såsom jag framhållit,
praktikterminen i klasslärarutbildningen vara odelad.

LUS har föreslagit att varje lärarhögskola skall förfoga över en eller flera
skolenheter inom det allmänna skolväsendet för demonstrationer och försök,
av LUS benämnda försöks- och praktikskolor. Jag finner en dylik anordning
väl ägnad att främja en konkretisering och samordning av pedagogik- och metodikutbildningen.
Liksom bl. a. skolöverstyrelsen delar jag LUS’ uppfattning att
den bör kunna bidra till att väsentligt effektivera lärarutbildningen, bl. a.
genom att tiden för den praktiska utbildningen kan utnyttjas rationellare och
antalet auskultationstillfällen kan nedbringas. Jag förordar därför att en eller
flera skolenheter inom det allmänna skolväsendet ställs till varje lärarhögskolas
förfogande. Vid sådan skolenhet bör anordnas såväl försök som demonstrationer.
Jag finner det vara av stor betydelse att lärarna i pedagogik och i metodik
vid lärarhögskolorna får möjligheter att inom nämnda skolenheter anknyta sin
undervisning för lärarkandidaterna direkt till verkligheten. Lärarhögskolans
program för demonstrationer och försök bör planeras av lärare i pedagogik och
i metodik samt av biträdande utbildningsledare. Det bör ankomma på ledningen
för den skolenhet inom det allmänna skolväsendet till vilken demonstrationer
och försök förläggs att svara för dessas inordnande i verksamheten vid skolenheten.

Enligt LUS’ förslag bör de skolenheter inom det allmänna skolväsendet som
ställs till lärarhögskolornas förfogande omfatta i fråga om grundskolans låg -

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

och mellanstadier 6—8 paralleller och i fråga om grundskolans högstadium och
de gymnasiala skolformerna 4—6 paralleller av varje skolform. Jag finner att
dessa tal tills vidare bör kunna tjäna till ledning vid planeringen av lärarhögskolornas
verksamhet. Den del av skolenheterna som inte tas i anspråk för försöksoch
demonstrationsverksamhet bör som LUS föreslagit användas för lärarkandidaternas
auskultationer och övningsundervisning. Tjänstgöring under, praktiktermin
bör däremot normalt inte förläggas till sådan skolenhet.

LUS har föreslagit att lärare och skolledare vid de skolenheter inom det allmänna
skolväsendet som ställts till lärarhögskolornas förfogande skall vara
statligt anställda. Invändningar har rests häremot. Skolöverstyrelsen har med
viss tvekan anslutit sig till LUS’ förslag. De argument som anförts för en anordning
med statligt anställda lärare finner jag emellertid inte tillräckligt vägande. Att
kommun i första hand skall ha hela ansvaret för alla kommunens skolor är en
princip som bör upprätthållas. Även om lärarhögskolorna måste ganska självständigt
få disponera vissa skolenheter inom det allmänna skolväsendet för försöks-
och demonstrationsverksamhet och annan lärarutbildning enligt vad jag
nyss anfört, bör de praktiska svårigheterna med kommunalt anställd personal
inte vara större än att de relativt lätt kan övervinnas. Det intima samarbete av
skiftande art som i åratal ägt rum mellan folkskoleseminarierna och de kommunala
skolorna har kunnat fortgå i stort sett utan friktioner. Jag förordar följaktligen
att lärare och skolledare som tjänstgör vid skolenhet som ställts till lärarhögskolas
förfogande anställs på tjänst i kommunen.

Försöks- och demonstrationsverksamhet och annan lärarutbildning vid skolenhet
inom det allmänna skolväsendet som ställts till lärarhögskolas förfogande
bör stå under högskolans ledning. I fråga om den direkta ledningen av skolenheten
bör gälla följande. Består skolenheten helt eller delvis av gymnasial skola
bör den ledas av rektor och studierektor. Vid skolenhet som omfattar endast
grundskola bör skolledningen bestå av rektor för rektorsområdet samt av en
studierektor. Studierektorn kan vara rektorsområdets studierektor. En särskild
studierektorstjänst bör dock kunna inrättas, om studierektorstjänst inte finns
i rektorsområdet eller om det eljest behövs. I studierektors åligganden bör ingå
att under rektor svara för de arbetsuppgifter som sammanhänger med ledningen
av försöks- och demonstrationsverksamheten och annan lärarutbildning vid
skolenheten.

I det föregående har jag förordat att vissa skolenheter inom det allmänna
skolväsendet skall ställas till lärarhögskolornas förfogande för bl. a. försöksoch
demonstrationsverksamhet. I kommun där sådan skolenhet finns bör kunna
inrättas särskilda lärartjänster med förordnande för bestämd tid, sex år, att fullgöra
tjänstgöring vid skolenheten. Möjlighet bör finnas till förlängning av förordnande
med en sexårsperiod i taget. Vid tillsättning av dessa tjänster bör särskild
hänsyn tas till meriter av betydelse för lärarutbildning. Lärarhögskolans
rektor bör därför ha möjlighet att yttra sig över sökandenas meriter.

Lärare som tjänstgör vid skolenhet som ställts till lärarhögskolas förfogande
för bl. a. försöks- och demonstrationsverksamhet bör vara skyldiga att full -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

göra uppgifter som lärarutbildare. Till deras uppgifter bör höra att enligt anvisningar
som lärarhögskolan meddelar medverka vid demonstrationsundervisning,
delta i försöksverksamhet, handleda lärarkandidaterna vid deras övningsundervisning,
delta i konferenser angående lärarutbildningen och fullgöra
övriga uppgifter som står i samband med denna utbildning. För övriga lärare
som tjänstgör vid skolenheten men inte innehar sådan särskild lärartjänst som
nyss sagts bör gälla den allmänna skyldighet att biträda vid lärarutbildning som
jag angett i det föregående (3.6.3).

Fn huvuddel av praktikutbildningen, nämligen tjänstgöring under praktikterminen
och en stor del av auskultering och övningsundervisning, måste såsom
LUS framhåller förläggas till andra skolenheter än dem som inrymmer
försöks- och demonstrationsverksamhet. För handledning av lärarkandidater
under denna utbildning bör därför finnas särskilda handledare. Så långt möjligt
böi; man givetvis sträva efter att dessa handledare koncentreras till vissa skolenheter,
av LUS benämnda praktikskolor. Även om en skolenhet i mycket hög
grad tas i anspråk för lärarutbildning bör detta dock i motsats till vad LUS
föreslår inte medföra någon ändring i fråga om skolenhetens och skolledningens
ställning. Handledarna har självfallet att följa lärarhögskolans anvisningar beträffande
lärarutbildningen samt delta i konferenser o. d. angående densamma.
För att säkra såväl permanens som flexibilitet inom handledarkåren bör finnas
två kategorier av handledare. I kommun med lärarhögskola och eventuellt
även i närliggande kommuner bör med ett visst antal lärartjänster vara förenat
uppdrag som handledare. Dessa kan beräknas bli permanent utnyttjade för
lärarutbildning. Innehavare av sådant uppdrag bör ha ordinarie lärartjänst i
kommunen och meddelas uppdrag som handledare vid lärarutbildning tills vidare
för tre år. Vidare bör anställas handledare för kortare tid, en termin eller
ett läsår. Dessa kommer emellertid att genomsnittligt svara för handledning i
mindre omfattning.

Det är betydelsefullt att metodiklektorerna har kontakt med lärarkandidater,
som genomgår praktikutbildning utanför lärarhögskola, liksom över huvud taget
att förbindelserna är goda mellan lärarhögskolan å ena sidan och dess
handledare och lärarkandidater ute på fältet å andra sidan. Dessa önskemål
har i nuvarande utbildningssystem medfört jämförelsevis många och långa resor,
vilket ur såväl kostnads- som effektivitetssynpunkt inte är tillfredsställande.
Dessa olägenheter måste så långt möjligt avhjälpas. Mina förslag i det följande
om inrättande av ytterligare lärarhögskolor kommer att bidra härtill. I anslutning
till vad LUS anfört bör vidare inrättas s. k. praktikcentra vid vilka tjänstgöring
under praktiktermin till stor del bör kunna ske. Dessa centra bör förläggas
till ur kommunikationssynpunkt lämpliga orter och få en sådan omfattning
och utformning att bl. a. resor och restid skall kunna avsevärt minskas.
Jag avser att senare föreslå att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen att
framlägga förslag beträffande den närmare utformningen av organisationen med
praktikcentra.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

En förutsättning för att tjänstgöring under praktiktermin skall kunna koncentreras
till ett väsentligt färre antal orter än f. n. är att på dessa orter ett
tillräckligt antal vakanta tjänster kontinuerligt står till förfogande för lärarutbildningen.
Hittills har tillgången på praktikplatser ofta kunnat säkras enbart
på grund av rådande lärarbrist. Självfallet måste en mer koncentrerad och
stabiliserad organisation baseras på andra förutsättningar. Det blir därför nödvändigt
att på orter med praktikcentra liksom på lärarhögskoleorterna eller i
deras närhet, där praktiklärare också kommer att placeras, säkerställa utrymme
för praktiktjänstgöring genom att den s. k. icke-ordinariekvoten hålls högre än
i landet i övrigt. Storleken av denna kvot liksom de övriga åtgärder som kan
visa sig erforderliga blir beroende av resultatet av skolöverstyrelsens nyss nämnda
utredningar och därav föranledda förslag och kan därför inte f. n. i detalj
fixeras. Kungl. Maj:t bör äga besluta i dessa frågor.

LUS har med rätta understrukit vikten av utbildning av handledare. Utformningen
av denna utbildning liksom det kvantitativa behovet måste emellertid
närmare klarläggas.

Mina förslag i det föregående innebär att åtskilliga klasser, lärare och skolenheter
inom det kommunala skolväsendet, främst på lärarhögskoleort men även
på andra platser, måste utnyttjas för den praktiska lärarutbildningen. Kommunerna
bör därför vara skyldiga att ställa skolväsendet till förfogande för
dessa ändamål. De extra kostnader, som kan vara förenade med lärarutbildningen
på grund av särskilda krav på utrustning och personal, bör givetvis åvila
staten. Överläggningar i hithörande frågor har ägt rum med Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet. Enighet har därvid, under förbehåll av
Kungl. Maj ds godkännande, uppnåtts om angivna principer för fördelningen
av kommunernas och statens ansvar för den praktiska lärarutbildningen.

Jag övergår nu till frågan om den enskilda lärarhögskolans organisation, dvs.
vilka utbildningslinjer som skall förekomma vid en lärarhögskola. LUS har förordat
att i princip lärarutbildningen sker vid s. k. fullständiga lärarhögskolor,
varmed LUS förstår högskolor förlagda till universitetsort och vid vilka såväl
klasslärare som ämneslärare utbildas. Av praktiska skäl — främst av kvantitativ
art — finner LUS det emellertid erforderligt att klasslärarutbildning i viss utsträckning
förläggs till ytterligare några orter på vilka lärarhögskolefilialer skulle
upprättas. Om lärarhögskolor med såväl klass- som ämne slärarutbildning använder
jag här för enkelhetens skull benämningen större lärarhögskolor. De kommer
nämligen att vara betydligt större än lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning.

Större lärarhögskolor finns f. n. i Göteborg, Malmö, Stockholm och Uppsala.
Med anledning av prop. 1963: 111 fattade riksdagen år 1963 principbeslut om
förläggning av en lärarhögskola till Umeå. I avvaktan på förslag om en mer

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

slutgiltig utformning av lärarutbildningsorganisationen i Umeå liar den praktiska
lärarutbildningen i Umeå försöksvis varit förlagd till universitetet. Som jag
i det föregående redan nämnt förordar jag att sistnämnda utbildning organiseras
på samma sätt som på övriga orter, dvs. inom en fristående lärarhögskola.
Utbildningen av ämneslärare vid lärarhögskolorna bör såsom LUS framhåller
ges en sådan kapacitet att lärarkandidaterna omedelbart efter genomgångna
teoretiska studier kan påbörja sin praktisk-pedagogiska utbildning. Det är i och
för sig önskvärt att denna utbildning kan erhållas på samma ort som den ämnesteoretiska
utbildningen. Bl. a. på grund av begränsad tillgång på övningsklasser
låter detta sig dock inte göra i vissa fall.

Den av LUS beräknade utbildningskapaciteten vid nuvarande lärarhögskolor
jämte utbildningen i Umeå utgör 1 700 ämneslärarkandidater per läsår, med en
beräknad utbyggnad till en kapacitet av 2 000 per år under 1970-talet. Jag har
i det föregående framhållit att enligt min uppfattning LUS’ beräkningar ligger
för lågt och att man bör inrikta sig på en årlig intagning av ca 2 300 studerande.
Redan en lägre kapacitet motiverar såsom LUS visat att praktisk-pedagogisk utbildning
av ämneslärare anordnas utanför de nyssnämnda fem orterna. Med
hänsyn till att lärarhögskolor som utbildar ämneslärare bör förläggas till ort
med universitetsutbildning kan ytterligare endast fyra orter komma i fråga,
nämligen Linköping, Örebro, Karlstad och Växjö. På dessa orter kommer nämligen
enligt riksdagens beslut fr. o. m. läsåret 1967/68 (jfr prop. 1965:141, SU 173,
rskr 411) att finnas universitetsfilialer. Av de angivna orterna intar enligt min
mening Linköping en särställning. Där sker sedan lång tid en omfattande utbildning
av såväl ämnes- som klasslärare. Linköping kommer vidare att jämte
Örebro få den mest omfattande universitetsutbildningen av filialorterna. Slutligen
kan en omfattande praktisk utbildning anordnas i Linköping och på närliggande
orter, bl. a. i Norrköping. Jag förordar därför inrättande av en större
lärarhögskola i Linköping. I remissyttrandena har förslag framförts om inrättande
av lärarhögskola med ämneslärarutbildning även på övriga filialorter.
Bl. a. skolöverstyrelsen förordar att detta sker i Örebro. För egen del är jag inte
beredd att föreslå upprättandet av lärarhögskolor för ämneslärarutbildning på
någon av de återstående tre filialorterna. Vissa åtgärder bör emellertid vidtas
som jag i det följande skall återkomma till. Utbildningen av speciallärare sker
på speciallärarlinjen vid lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
vid vilken sistnämnda lärarhögskola en speciallärarlinje inrättades efter beslut
av riksdagen år 1965 (prop. 1965:79, SU 121, rskr 310). Tills vidare bör inte
speciallärarutbildning komma i fråga på fler platser än de nämnda.

När det gäller behovet av ytterligare utbildningsenheter för klasslärarutbildning
går meningarna starkt isär i remissyttrandena. Som motiv för väsentligt
fler enheter än LUS räknat med anförs bl. a. att lärarutbildningsorganisationen
maste fa en väsentligt större kapacitet än LUS föreslagit. Den från resurssynpunkt
mest ändamålsenliga lösningen är, framhålls det, att även fortsättningsvis
använda sig av den organisation som folkskoleseminarierna utgör. Exempelvis
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr i

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967

anser skolöverstyrelsen att det är varken rationellt eller planmässigt att nu besluta
om avvecklingen av en befintlig, synnerligen värdefull organisation med
stora tillgångar i fråga om erfarna skolledare och lärare, ofta goda lokaler och
tillfredsställande utrustning. Även andra argument anförs för en mer decentraliserad
lärarutbildning än den LUS förordat. Bl. a. anser man att en mera spridd
organisation bättre tillgodoser lärarförsörjningen i landets olika delar. Organiserandet
av den praktiska lärarutbildningen underlättas också genom att denna
i stor utsträckning kan äga rum i närheten av lärarutbildningsanstalten.

För egen del finner jag de anförda skälen tala starkt för att klasslärarutbildning
anordnas på fler orter än LUS förordar. Som jag i det föregående framhållit
bör intagningen till klasslärarutbildningen för den period som nu kan
överblickas ligga på en nivå som är påtagligt högre än LUS räknat med. Att
på grundval av arbetsmarknadsprognoser mera precist fixera denna nivå låter
sig emellertid inte göra. Avgörande för dimensioneringen får i sista hand bli de
resurser vi förfogar över. Undersökningar har visat att ett ändamålsenligt utnyttjande
av befintliga lärarutbildningsanstalter med av mig förordade organisationsförändringar
motsvarar en intagning till lärarutbildning för lågstadiet
och mellanstadiet av ca 1 400 resp. 1 800 studerande i början av 1970-talet.
Den ungefärliga fördelningen på olika enheter återkommer jag strax till.

LUS har förutsatt att den utbildning som i varje fall övergångsvis bör meddelas
vid de av utredningen föreslagna lärarhögskolfilialerna skall vara identisk
med klasslärarutbildningen vid de större lärarhögskolorna. Skolöverstyrelsen
räknar däremot med att inom den bibehållna seminarieorganisationen skall ges
små- och folkskollärarutbildning av nuvarande typ, ehuru med viss omställning
av innehållet. För egen del anser jag det nödvändigt att utbildningen vid
de enheter, som kommer att finnas kvar under lång tid framåt, bedrivs enligt
samma studieplaner som vid de större lärarhögskolorna. Reformeringen av klasslärarutbildningen
är såsom jag tidigare framhållit synnerligen angelägen både
med hänsyn till grundskolereformen och det snabbt förändrade rekryteringsunderlag
som utbyggnaden av det nya gymnasiala skolsystemet innebär. Att
under sådana omständigheter för avsevärd tid framåt bibehålla en kvantitativt
mycket omfattande lärarutbildning enligt nuvarande ordning är enligt min
mening inte lämpligt. Med hänsyn till det stora elevintresset — dokumenterat
genom statistiska centralbyråns undersökningar av sökandena höstterminen
1965 till klasslärarutbildning — anser jag dock att den utbildning, som bygger
direkt på grundskolan, tills vidare i viss utsträckning bör bibehållas.

De folkskoleseminarier vilka enligt mina förslag kommer att meddela identiskt
samma utbildning av klasslärare som de större lärarhögskolorna bör ombildas
till lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning. För att säkerställa likvärdighet
i utbildningen bör vid alla lärarhögskolor finnas i huvudsak samma personalkategorier.
Det är emellertid enligt min mening inte erforderligt eller ändamålsenligt
att inrätta pedagogiska forskningsinstitutioner vid lärarhögskolor för enbart
klasslärarutbildning. Önskvärd kontakt med pågående pedagogiskt torsk -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr ^ år 1967

nings- och utvecklingsarbete kan åstadkommas genom lämpliga anordningar för
samarbete med lärarhögskolor som bedriver sådant arbete. LUS har velat säkerställa
detta samarbete bl. a. genom att anknyta de decentraliserade enheterna
såsom filialer till större lärarhögskolor. De eventuella vinster som en sådan anordning
kan medföra motsvarar enligt min mening inte de avsevärda administrativa
och organisatoriska olägenheterna. Garanti för att lärare och lärarkandidater
får kontakt med det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet skapas
enklare på andra vägar bl. a. genom utformningen av studieplanerna. En friare
etablerad samverkan innebär också att lärarhögskolorna för enbart klasslärarutbildning
lättare kan få kontakt med den ganska differentierade verksamhet
som de olika forskningsinstitutionerna bedriver.

4.4.3 Organisationens genomförande

Jag räknar med att den nya utbildningen av klasslärare och lärare i läroämnen
skall i väsentliga delar kunna successivt införas med början budgetåret
1968/69. Till vissa detaljer rörande tidsschemat återkommer jag i det följande.

Större lärarhögskolor bör som jag redan nämnt finnas i Stockholm, Malmö,
Göteborg, Uppsala, Umeå och Linköping. Lärarhögskolorna i Umeå och Linköping
föreslår jag upprättas den 1 juli 1967 resp. den 1 juli 1968. Seminarierna
i Göteborg (Guldheden), Linköping, Stockholm, Umeå och Uppsala bör avvecklas.
Detsamma bör gälla den nuvarande treterminsutbildningen av ämneslärare
vid lärarhögskolor samt praktisk lärarkurs. Denna avveckling avses äga rum i
anslutning till genomförandet av den nya organisationen i huvudsak enligt det
tidsschema LUS förordat. Intagning till treterminsutbildningen bör upphöra
redan med innevarande budgetår. Den ämnesteoretiska utbildningen inom ramen
för den i Umeå försöksvis anordnade utbildningen av ämneslärare bör avvecklas
i samband med inrättandet av en humanistisk utbildningsorganisation vid universitetet
i staden. Ansvaret för den pedagogiska delen av utbildningen övertas
av lärarhögskolan den 1 juli 1967.

Årskapaciteten vid de ovan angivna lärarhögskolorna uppskattas av LUS till
ca 1 700 med en möjlig utbyggnad under 1970-talet till 2 000. Även om dessa
lärarhögskolor genom avlastning av viss klasslärarutbildning bör kunna ta
emot ett något större antal ämneslärarkandidater än LUS räknat med, torde
det med den av mig angivna riktpunkten för kapaciteten, nämligen en intagning
av 2 300 lärarkandidater per år, visa sig nödvändigt att i viss utsträckning
anordna praktisk-pedagogisk utbildning av ämneslärare utanför orter med
större lärarhögskolor. Detta bör då i första hand ske på orter med universitetsfilialer.
Under alla omständigheter bör på sådan ort meddelas den förberedande
delen av den praktisk-pedagogiska utbildningen.

Jag föreslår vidare att de nuvarande seminarierna i Falun, Gävle, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö den 1 juli 1968
ersätts med lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning under förutsättning

232 Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

att de förhandlingar som statens förhandlingsnämnd tagit upp på Kungl. Maj:ts
uppdrag leder till att godtagbara överenskommelser träffas mellan staten och
berörda städer. Jag räknar med att vid dessa lärarhögskolor varje år bör i flertalet
fall kunna tas in 96 lärarkandidater till vardera lågstadie- och mellanstadielärarutbildning.

Den för klasslärare på lågstadiet avsedda utbildning, som bygger direkt på
grundskolan, bör behållas vid seminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs,
vilka alltså övergångsvis bör fortsätta sin verksamhet. Samma slag av utbildning
byggande på grundskolan bör också kunna ges vid några lärarhögskolor för
enbart klasslärarutbildning, där även i viss omfattning utbildning av klasslärare
för mellanstadiet med grundskolan som underlag bör ske. Utbildning på 3- och
4-åriga linjer bör i fortsättningen bedrivas i huvudsak enligt nu gällande undervisningsplaner.
Det är dock önskvärt och bör vara möjligt att inom ramen för
gällande timplaner åstadkomma en viss utvidgning av den praktiska utbildningen.
Jag avser att senare föreslå att Kungl. Maj:t uppdrar åt skolöverstyrelsen
att inkomma med förslag härom. Till seminarierna i Landskrona, Skara och
Strängnäs, vilka förutsätts komma att avvecklas så snart detta är praktiskt
möjligt, bör enbart nuvarande treåriga småskollärarutbildning förläggas.

Frågan om ställningen för folkskoleseminariet i Haparanda bör tills vidare hållas
öppen i avvaktan på utredning om vilka särskilda åtgärder för utbildning
av lärare som bör vidtas för att tillgodose behovet av lärare för bl. a. den finsktalande
befolkningen i Sverige. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att utreda
denna fråga och därvid också överväga förläggningen av utbildningen.

I samband med övergången till den nya organisationen av lärarutbildningen
bör i enlighet med mina förslag i det föregående angående den praktiska delen
av utbildningen de interna och externa övningsskolorna vid nuvarande lärarhögskolor
och folkskoleseminarier avvecklas, med undantag för övningsskolorna
vid seminarierna i Landskrona, Skara och Strängnäs samt i avvaktan på särskild
utredning övningsskolan vid seminariet i Haparanda. Vidare bör statens
försöksskola i Linköping avvecklas. Den verksamhet som bedrivs där bör övertas
av lärarhögskolan i Linköping och förläggas till bl. a. skolenheter för försöksoch
demonstrationsändamål.

På de flesta orter bör lokaler för de nya lärarhögskolorna kunna inrymmas
i de nuvarande seminariebyggnaderna medan försöks- och demonstrations verksamheten
bedrivs i skolenheter tillhörande det kommunala skolväsendet. Jag
vill här framhålla att de för skolväsendet i övrigt gällande bestämmelserna
rörande upprättande av klasser och grupper givetvis bör tillämpas även vid
dessa skolenheter.

Vid ombildningen och avvecklingen av seminarierna torde vissa problem uppkomma
främst beträffande eventuellt övertalig personals framtida placering.
Jag avser att i annat sammanhang föreslå att åt skolöverstyrelsen uppdras att

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1967 283

utreda behovet av särskilda åtgärder och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
om så fordras.

Beträffande tidpunkter för genomförandet samt vissa övergångsfrågor vill jag
sammanfattningsvis anföra följande.

Intagningen till den nya klasslärarutbildningen för grundskolans låg- och
mellanstadier bör som redan nämnts ske första gången höstterminen 1968. Intagning
till nuvarande småskollärarlinjer och folkskollärarlinjer vid lärarhögskola
samt till 2-åriga linjer vid folkskoleseminarium bör ske sista gången under
budgetåret 1967/68. Däremot bör tills vidare så länge elevintresset ger tillräckligt
underlag intagning kunna ske till 3-årig linje och 4-årig linje vid folkskoleseminarium
.

Den nya utbildningen för adjunkttjänst bör också kunna börja höstterminen
1968, eftersom vid denna tidpunkt både den ämnesteoretiska utbildningen vid
universitet eller högskola och den förberedande delen av den praktisk-pedagogiska
utbildningen vid lärarhögskolorna börjar.

Intagningen till lärarhögskolornas nuvarande tvåterminsutbildning för ämneslärare
bör ske sista gången våren 1968. Under en övergångstid fr. o. m. läsåret
1968/69 bör en i jämförelse med den nya utbildningen modifierad utbildning
under lärarhögskoleåret tillämpas med hänsyn till att de då berörda lärarkandidaterna
inte genomgått den förberedande delen av den praktisk-pedagogiska
utbildningen. Jag har för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöverstyrelsen
att utforma denna modifierade utbildning. Man kan räkna med
att under några år framåt ett antal personer med viss praktisk erfarenhet från
lärartjänstgöring fortfarande kommer att söka sig till lärarhögskolutbildningen.
Lämpligheten av att för dessa studerande avkorta den praktiska utbildningen vid
lärarhögskolorna bör övervägas av styrelsen i samband med nyssnämnda uppdrag Som

jag i det föregående anfört måste så småningom med hänsyn till de beslutade
och delvis genomförda reformerna av vårt skolväsende nya regler utfärdas
för behörighet till lärartjänster. För vissa tedan aktiva lärare eller för
studerande som håller på att utbilda sig till lärare kan de nya reglerna innebära
att de i behörighetshänseende kommer i ett formellt sett ogynnsammare läge
än de skulle ha gjort enligt nu gällande regler. Självfallet är det angeläget att
genom olika åtgärder undvika sådana konsekvenser. Formellt bör detta ordnas
på så sätt att den som enligt nu gällande regler har behörighet till viss lärartjänst
förklaras i princip vara behörig också till inrättad motsvarande tjänst sedan
nya behörighetsregler utfärdats. Reellt måste svårigheterna överbryggas
genom bl. a. fortbildningsåtgärder. Jag vill erinra om att den sedan åtskilliga
år tillbaka bedrivna fortbildningen bl. a. i stor omfattning inriktats på dessa
problem. För den som nu håller på med sin utbildning eller under det närmaste
året kommer att påbörja lärarutbildning är det emellertid angeläget att provisoriska
åtgärder vidtas för att minska olägenheterna. Jag har erfarit att universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen i avvaktan på genomförandet

234

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1967

av den nya lärarutbildningen företagit en översyn av studieplanerna i vissa universitetsämnen.
Denna översyn sker inom ramen för nu gällande bestämmelser
rörande filosofiska examina, studietider och behörighetskrav för lärartjänst samt
inom gällande kostnadsramar.

LUS har redovisat vissa beräkningar av kostnader för den föreslagna lärarutbildningen
samt jämförelser med kostnaderna för den nuvarande utbildningen.
Endast ett fåtal remissinstanser har berört dessa frågor. En genomgående invändning
är att LUS’ beräkningar är, ofullständiga. Sålunda framhåller t. ex.
skolöverstyrelsen att LUS inskränkt sig till att göra jämförelser mellan vissa
lärarlönekostnader medan driftkostnaderna i övrigt inte medtagits. Bl. a. några
universitetsmyndigheter konstaterar också att LUS synes ha räknat endast med
direkta lärarlönekostnader. Kalkyler för investeringsbehovet i ny- och ombyggnader
vid övergången till det nya systemet saknas. Kostnaderna härför anser
t. ex. riksrevisionsverket kommer att bli betydande.

Mina ställningstaganden i det föregående, där jag på vissa punkter väsentligt
avvikit från LUS’ förslag, har givetvis en kostnadssida. I detta sammanhang
skall jag redovisa endast vissa allmänna tendenser. Konsekvenserna i detalj får
presenteras i samband med ställningstagandena till de årliga anslagsbehoven.
Till anslagsbehovet budgetåret 1967/68 återkommer jag i det följande.

Av väsentlig betydelse för utbildningskostnaderna är de årliga driftkostnaderna
för personal samt behovet av ny- och ombyggnader av lokaler. Personalkostnaderna
domineras av lärarlönerna. Lärarbehovet är i sin tur förutom av
utbildningskapaciteten beroende av timplaner, organisationsplaner och därmed
sammanhängande bestämmelser. Detta senare förhållande är också avgörande
för lokalbehoven. Det är därför av vikt att nämnda bestämmelser utformas med
noggrant beaktande av kostnadsaspekten. Liksom nu är fallet bör Kungl. Maj:t
äga meddela bestämmelserna.

Driftkostnaderna per utbildad lärarkandidat på Iclasslärarlinje skulle enligt
LUS’ förslag bli högre än vid folkskoleseminariernas 2-åriga linje men något
lägre än vid nuvarande utbildning vid lärarhögskolorna. Mitt förslag i det föregående
att utbildningen för dessa lärarkategorier förlängs med en termin verkar
i kostnadshöjande riktning. Å andra sidan bör det genomsnittliga timtalet
för undervisning per vecka sänkas betydligt. Detta får tillsammans med ändringen
av LUS’ förslag angående praktiktjänstgöringen till resultat att driftkostnaderna
per elev enligt mitt förslag för blivande lågstadielärare torde komma att
ligga något under och för mellanstadielärare något över kostnaderna enligt LUS’
beräkningar. När det gäller lokalbehovet, har jag i det föregående förordat att
en väsentlig del av nuvarande seminarieorganisation skall bibehållas och omvandlas
till lärarhögskolor för enbart klasslärarutbildning. Med hänsyn till den
nya utformningen av lärarutbildningen måste seminariebyggnaderna upprustas
och mindre ombyggnadsarbeten genomföras. Preliminära uppskattningar visar
att kostnaderna härför blir jämförelsevis små.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1967

Kostnaderna för den ämnesteoretiska utbildningen av blivande ämneslärare
har relativt ingående diskuterats i universitetskanslersämbetets yttrande. Ämbetet
framhåller att det är vanskligt att göra beräkningar rörande kostnaderna
för denna utbildning med hänsyn till ett flertal relativt osäkra antaganden.
Uppskattningar tyder emellertid enligt ämbetet på att den av LUS föreslagna
utbildningen för grundskolans högstadium i jämförelse med nuläget skulle bli
åtskilligt dyrare i fråga om ämnen inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna men möjligen något billigare i fråga om matematisk-naturvetenskapliga
ämnen. Utbildningen för det gymnasiala stadiet skulle bli väsentligt
dyrare. Jag har i det föregående förordat att LUS’ förslag skall överarbetas
av ämbetet i samband med utredningen rörande de fasta studiegångarna.
En utgångspunkt härvid bör vara att inga väsentliga skillnader bör råda i kostnadshänseende
för den utbildning som erbjuds blivande lärare och den som
ges andra studerande med samma ämnesinriktning. Jag får tillfälle återkomma
till dessa frågor i samband med ställningstagandena till ämbetets kommande
förslag. Beträffande den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutbildningen
har jag i allt väsentligt accepterat LUS’ förslag, ehuru jag räknar med att insatsen
av lärarledd undervisning i pedagogik skall minskas. För denna del av
utbildningen torde sammantaget resultatet bli i stort sett oförändrade kostnader
per studerande räknat.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr J år 1967

5. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1) besluta att den 1 juli 1968 skall införas en ny utbildning
av klasslärare på grundskolans låg- och mellanstadier samt
lärare i läroämnen på grundskolans högstadium och i gymnasiala
skolor med mål, studietid, innehåll och uppläggning enligt
de riktlinjer jag angivit;

2) besluta att

a) utbildning av klasslärare och speciallärare i grundskolan
sker vid lärarhögskolor,

b) utbildning av lärare i läroämnen sker i fråga om praktisk-pedagogisk
utbildning vid lärarhögskolor och i
fråga om ämnesteori vid universitet och vissa högskolor,
i vad avser ämnen tillhörande de filosofiska
fakulteterna i fasta studiegångar som utformas särskilt
för lärarutbildning,

c) lärarhögskolorna skall svara för fortbildning och vidareutbildning
av lärare enligt de riktlinjer jag angivit; 3)

besluta att delar av det allmänna skolväsendet används
för lärarhögskolornas försöks- och demonstrations verksamhet
jämte praktisk lärarutbildning samt att särskilda lärartjänster
skall finnas för denna verksamhet och utbildning med de uppgifter
jag angivit;

4) besluta att lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö, Göteborg
och Uppsala får de uppgifter och den uppbyggnad som
jag angivit;

5) besluta att inrätta nya lärarhögskolor med de uppgifter
och den uppbyggnad som jag angivit, i Umeå den 1 juli 1967
och i Linköping den 1 juli 1968;

6) besluta att — under förut angivna förutsättningar — inrätta
nya lärarhögskolor med de uppgifter och den uppbyggnad
jag angivit i Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping, Kalmar,
Karlstad, Kristianstad, Luleå och Växjö den 1 juli 1968;

7) besluta att folkskoleseminarierna i Falun, Gävle, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå och
Växjö skall — i den mån lärarhögskolor enligt punkt 6 inrät -

237

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

tas — upphöra vid utgången av juni 1968 och att då ännu inte
avslutade lärokurser skall fullföljas inom ramen för de lärarhögskolor
som avses i punkt 6;

8) besluta att folkskoleseminarierna i Göteborg (Guldheden),
Linköping, Stockholm, Umeå och Uppsala avvecklas fr. o. m.
läsåret 1968/69 med en årskurs i sänder;

9) besluta att vid de folkskoleseminarier som inte avvecklas
tills vidare får meddelas utbildning för klasslärare enligt i huvudsak
nu gällande bestämmelser;

10) besluta att statens försöksskola i Linköping skall upohöra
vid utgången av juni 1968;

11) besluta att de nuvarande lärarhögskolornas och folkskoleseminariernas
övningsskolor utom vid de seminarier som
ej avvecklas skall upphöra vid utgången av juni 1968 eller den
senare tidpunkt Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmer;

12) godkänna vad jag anfört om avveckling av treterminsutbildning
av ämneslärare vid lärarhögskolor, av praktisk lärarkurs
och av den i Umea försöksvis anordnade utbildningen av
ämneslärare;

13) godkänna av mig förordade grunder för fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för försöksoch
demonstrationsverksamhet samt praktisk lärarutbildning
inom det allmänna skolväsendet;

14) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa de avtal med kommuner
som fordras för lärarutbildningen;

15) besluta att läsåret fr. o. in. läsåret 1967/68 skall omfatta
vid lärarhögskolorna 40 veckor samt vid universiteten och de
Övriga högskolor som Kungl. Maj:t bestämmer 270 dagar;

16) besluta att det inom det allmänna skolväsendet skall
finnas huvudlärare och skilda slag av lärare i huvudsak enligt
de riktlinjer som jag angivit;

17) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig angivna grunder och riktlinjer utfärda de
bestämmelser och andra föreskrifter, fatta de beslut samt i övrigt
vidta de åtgärder, som fordras för den av mig förordade
reformeringen av lärarutbildningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr l

238

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1967

6. Anslagsberäkningar för budgetåret 1967/68

Utbildning av ämnes- och klasslärare

Intagningskapaciteten vid lärarhögskolor, lärarkursskolor och folkskoleseminarier
bör för budgetåret 1967/68 få den omfattning som framgår av följande
tablå, som grundar sig på skolöverstyrelsens anslagsframställning samt föreliggande
bedömningar av lärarbehovet. Viss omfördelning i förhållande till skolöverstyrelsens
förslag har gjorts i fråga om intagningen av folk- resp. småskollärare.
I sammanställningen anges också antalet intagningsplatser läsåret
1966/67.

I sammanställningen är förutsatt att en ny lärarhögskola inrättas i Umeå den
1 juli 1967, med intagning enbart på ämneslärarlinje första verksamhetsåret.

Ämneslärare Treterminslinje vid LH i Stockholm och Malmö ................................ • Tvåterminslinje vid LH i Stockholm, Malmö, Göteborg, Uppsala och Umeå .............. Praktisk lärarkurs ........................	1966/67 100 1 100 800	1967/68 1 500 600	Ökn./Minskn. — 100 + 400 — 200
Summa	2 000	2 100	+ 100
Folkskollärare
Lärarhögskola ............................	432	528	+ 96
Folkskoleseminarium ......................	912	888	— 24
Summa	1 344	1 416	+ 72
Småskollärare
Lärarhögskola ............................	288	336	+ 48
Folkskoleseminarium ......................	1 152	960	— 192
Summa	1440	1 296	— 144
Speciallärare ..............................	424	424	of.

F 1. Lärarhögskolorna: Avlöningar

I riksstaten för innevarande budgetår har under åttonde huvudtiteln uppförts
fyra förslagsanslag till avlöningar vid lärarhögskolorna, nämligen ett till lärarhögskolan
i Stockholm av 16 495 000 kr., ett till lärarhögskolan i Malmö av
18 455 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 17 185 000 kr. och ett till
lärarhögskolan i Uppsala av 8 465 000 kr. För ändamålet har sålunda budgetåret
1966/67 anvisats ett sammanlagt belopp av 60 600 000 kr.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Följande uppställning visar personalstyrkans och anslagens storlek för lärarhögskolorna
tillsammans dels för budgetåret 1966/67, dels enligt gjorda beräkningar
för budgetåret 1967/68.

Beräknad ändring 1967/68

Tjänster	1966/67	Skolöver- styrelsen	Departements- chefen
Lärar- och forskarpersonal ................ Övrig personal ...........................	364 117	+ 120 + 38	+ 90 + 19
Summa tjr	481	+ 158	+ 109
Anslag Avlöningar till tjänstemän.................. Arvoden och särskilda ersättningar ........ Löneomräkning ..........................	52 003 000 8 597 000	+ 9 644 000 + 3 098 000 + 13 935 000	+ 7 353 000 + 2 900 000 + 13 457 000
Summa kr.	60 600 000	+ 26 677 000	-f 23 710 000

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin anslagsframställning för nästa budgetår, att nuvarande
avlöningsanslag till lärarhögskolor höjs med sammanlagt 8 642 000 kr.
Vidare föreslås, att en ny lärarhögskola inrättas i Umeå den 1 juli 1967 och
att ett avlöningsanslag av 4 100 000 kr. för denna högskola förs upp under
åttonde huvudtiteln. Härtill kommer löneomräkningar till 1966 års lönenivå
med 13 935 000 kr.

Enligt överstyrelsen blir vid befintliga fyra lärarhögskolor med föreslagen
intagning den procentuella ökningen av medeltalet per termin närvarande lärarkandidater
läsåret 1967/68 ca 14 %. Medeltalet lärarkandidater per termin
för alla linjer tillsammans budgetåret 1967/68 anges bli i Stockholm 939,5, i
Malmö 1 130,5, i Göteborg 1 360,5, i Uppsala 300 samt i Umeå 75.

De av överstyrelsen begärda anslagshöjningarna betingas av följande förslag.

240

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 är 1967

	LH Stockholm	LH Malmö	LH Göteborg	LH Uppsala	LH Umeå
	Klass-	och ämneslärarutbildning m. m.
1.	Rektor ....................					1
2.	Lektorer i psykologi och pe-
	dagogik ................	+ 2	+ 3	+ 1		2
3.	Lektorer i högstadiets me-
	todik (A 27) ............	+ 5	+ 6	+ 9	+ 1	8
4.	Lektorer i högstadiets me-
	todik (A 25) ............	+ 7	+ 3	+ i	+ 2	4
5.	Lektorer i mellanstadiets
	metodik ................	+ 1	+ 2	+ 2
6.	Lektorer i lågstadiets me-
	todik ; ........... ........		+ 1	+ 1
7.	Lektorer i övningsämnenas
	metodik ................	+ 1	+ 3	+ 5
8.	Lärare i röst- och talvård..	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
9.	Lärartimmar över stat ....	+ 541500	+ 827 500	4- 744 500		212 250
10.	Arvoden till experter och
	särskilda sakkunniga .....	+ 16 000	+ 11000	+ 31000	+ 17 000	15 000
11.	Arvoden till extra personal
	som biträder med pedago-
	gisk-administratiya arbets-
	uppgifter ................	— 15 000	— 15 000	— 35 000
12.	Ersättning till föreläsare och
	ledare för seminarieövning-
	ar vid speciallärarutbild-
	ningen ..................	— 75 000
13.	Expert- och assistenthjälp
	vid speciallärarutbildningen			-j- 3 000
14.	Kostnader för befattnings-
	havares ledighet för med-
	verkan i pedagogiskt ut-
	vecklingsarbete ..........	+ 50 000	+ 50 000	-f 50 000	-}- 50 000
15.	Kostnader för experter vid
	förundersökningar i sam-
	band med större projekt
	m. m. inom pedagogiska
	institutionerna ..........	-f 20 000	+ 20 000	-j- 20 000	+ 20 000
16.	Ersättning för mistad lön
	för handledare under konfe-
	renser ..................	+ 44 000	+ 44 000	-f 44 000	+ 44 000	30 000
17.	Avlöningsförmåner åt lä-
	rarkandidater ...........	+ 277 800	+ 251 250	+ 597 300		1 791 900
18.	Uppdragstillägg till biträ-
	dande utbildningsledare ...		+ 10 080	+ 10 080		10 080
19.	Uppdragstillägg till lärare
	som är bibliotekarie vid spe-
	ciallärarlinjen ............	— 1000		— 600

Kungl. Maj:ts proposition nr Jp år 1967

241

	LH Stockholm	LH Malmö	LH Göteborg	LH Uppsala	LH Umeå
20, Arvoden vid handledd
praktik .................	+ 270 000	+ 270 000	-f 135 000		405 000
21. Ersättning för handledning
vid praktisk lärarutbildning
utanför lärarhögskolan ....	-L 353 900	+ 409100	+ 476 500		650 000
22. Arvoden till läkare och skö-
terska ..................	+ 500
23. Lönetillägg till institutions-
föreståndare ............	+ 25 000	+ 25 000	+ 25 000	+ 25 000
	Pedagogiska institutioner
24. Professor .............				+ 1
25. Laboratorer .............	+ l	+ 2	+ 1
26. Skolpsykologer ..........		+ 1	+ 1	+ 1
27. Assistenter ............	"b 3	+ 4	+ 4	+ 1
28. Medel för nya tjänster ..	+ 128 800	+ 122 800	+ 125 800	-f 122 800
29. Kostnader för forskarter-
min för professorer och la-
boratorer ..............	-f 22 000	+ 16 800	+ 11400	-(- 6 000
Bibliotek, administration to. to.
30. Bibliotekarie ............					1
31. Biblioteksassistenter ......	+ 1	+ 1	+ 1
32. Biblioteksbiträden ........		— 1		+ 1
33. Byrådirektör ............					1
34. Kamrerare ..............	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
35. Kontorsskrivare ..........	+ 1	+ 1			1
36. Kansliskrivare ..........		+ 1
37. Kontorister ..............		+ 2	4- 1		1
38. Kanslibiträden ...........	+ 1	+ 2	+ 1	+ 1	1
39. Kontorsbiträden .........			+ 1		1
40. Materialförvaltare ........	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
41. Maskinister .............	+ 1		+ 1
42. Vaktmästare ............					1
43. Institutionstekniker ......	+ 1	+ 1	+ 1	+ 1
44. Arvoden till extra biträdes-
personal ..............		+ 5 000	+ 10 000	+ 5 000	20 000

Av skolöverstyrelsens motivering inhämtas bl. a.

2—6. Förslagen grundar sig på den beräknade ökningen av antalet lärarkandidater
och följer de av överstyrelsen tillämpade normerna för beräkning av erforderligt
antal ordinarie tjänster.

7. Överstyrelsen biträder rektorernas förslag om ökat antal ordinarie tjänster
i övningsämnenas metodik, då det framräknade timbehovet ihotiverar föreslagna
tjänster.

8. Extra ordinarie tjänster i röst- och talvård har fr. o. m. budgetåret 1966/67
inrättats vid lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg. Överstyrelsen föreslår,

242

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

att ytterligare en tjänst inrättas vid var och en av dessa lärarhögskolor samt
en tjänst vid. var och en av lärarhögskolorna i Stockholm och Uppsala.

9. Beträffande lärart immar över stat beräknas den utökade kapaciteten medföra
en kostnadsökning med 526 000 kr. för lärarhögskolan i Stockholm,
801 000 kr. för lärarhögskolan i Malmö, 723 000 kr. för lärarhögskolan i Göteborg
och 212 250 kr. för föreslagen lärarhögskola i Umeå. Härtill bör läggas ökat antal
tillgodoräkningstimmar för lektorer, som besöker praktiklärare. Kostnaderna
härför uppskattar överstyrelsen till 10 000 kr. för var och en av lärarhögskolorna
i Stockholm och Malmö samt 5 000 kr. för lärarhögskolan i Göteborg
och 11 250 kr. för lärarhögskolan i Umeå. Härtill kommer viss ökning av lärartimbehovet
på grund av förslag om ytterligare nedsättning av undervisningsskyldigheten
för biträdande utbildningsledare.

10 och 11. Överstyrelsen föreslår, att delposten till arvoden till extra personal,
som biträder med pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter, utgår som särskild
delpost och att medel för detta ändamål framledes beräknas under delposten
till experter och särskilda sakkunniga. Nämnda arvoden till extra personal
för pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter har för budgetåret 1966/67 utgått
med 15 000 kr. till vardera lärarhögskolan i Stockholm och Malmö samt
med 35 000 kr. till lärarhögskolan i Göteborg. Överstyrelsen föreslår, att för
lärarhögskolorna i Malmö och Göteborg angivna belopp var för sig minskas med
5 000 kr., om yrkandet angående biträdande utbildningsledare enligt punkt 18
bifalles. För meritvärdering av ansökningshandlingar till speciallärarlinjerna,
vilken uppgift från och med vårterminen 1966 överförts från skolöverstyrelsen
till lärarhögskolorna, beräknar överstyrelsen under expertposten ett belopp av
1 000 kr. för var och en av lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg.

12. Lektorer i högstadiets metodik beräknas i viss utsträckning bestrida
undervisningen på speciallärarlinjen, varför behovet av medel till föreläsare och
ledare för seminarieövningar minskar.

14. Lärarhögskolorna föreslås disponera angivna ;medel så, att t. ex. metodiklektorer,
som önskar ägna sig åt ämnesmetodiska undersökningar, kan beredas
ledighet från den schemabundna undervisningen.

16. Vid beräkningarna har överstyrelsen utgått från minskad lön under två
dagar för 200 handledare vid var och en av lärarhögskolorna i Stockholm,
Malmö, Göteborg och Uppsala samt för 140 handledare vid lärarhögskolan i
Umeå.

18. Medeltalet klasslärarkandidater per termin beräknas vid lärarhögskolorna
i Malmö och Göteborg för budgetåret 1967/68 uppgå till 672, resp. S76. På
grund av senare års kapacitetsökning på klasslärarlinjerna vid dessa lärarhögskolor
föreslås ytterligare en biträdande utbildningsledare, så att varje linje
erhåller sin utbildningsledare.

19. Vid bifall till överstyrelsens förslag om tjänsten som biblioteksassistent
(punkt 31) erfordras inte längre de nuvarande beloppen för uppdragstiliägg till
bibliotekarie vid speciallärarlinjerna vid lärarhögskolan i Stockholm och Göteborg.

20. Vid beräkningen av tjänstgöringstillägg vid handledd praktik har överstyrelsen
utgått från en kostnad av 2 400 kr. per praktiklärare och ämne samt 2,25
ämnen per praktiklärare.

21. Övningsskolan vid lärarhögskolan i Malmö är f. n. hårt belastad av övningsundervisning.
Såsom norm för folkskoleseminariernas övningsskolor gäller
lärarkandidatnärvaro under högst 52% av elevernas undervisningstid. Enligt
överstyrelsen bör samma norm gälla för lärarhögskolorna. Överstyrelsen före -

Kungl. Majrts proposition nr 4 år 1967

243

slår därför, att ifrågavarande övningsskola avlastas genom anlitande av ytterligare
handledarveckor inom det kommunala skolväsendet till en kostnad av
48 600 kr. Övriga kostnader under denna punkt är av automatisk natur.

28. Överstyrelsen föreslår att medel anvisas till vissa kostnader för försök med
intern TV. Dessa kostnader utgörs av löner till forskarassistent, institutionssekreterare,
TV-tekniker samt koordinator och produktionsledare.

29. Enligt 71 och 72 §§ universitetsstadgan må professor och laborator vid
universitet eller högskola erhålla befrielse från övriga tjänstegöromål högst en
termin under varje period av fem år för att ägna sig åt forskningsarbete av
väsentlig betydelse för ämne, som vederbörandes tjänst omfattar. Överstyrelsen
föreslår, att detsamma skall gälla för professor och laborator vid lärarhögskola.

32. Vid bifall till förslag om medel för biblioteksassistent vid lärarhögskolan
i Malmö kan en tjänst som biblioteksbiträde dras in.

Departementschefen

Medel till avlöningar vid lärarhögskolor, som tidigare anvisats särskilt för
varje lärarhögskola, bör för nästa budgetår anvisas under ett gemensamt förslagsanslag,
benämnt Lärarhögskolorna: Avlöningar.

Jag har tidigare förordat, att en lärarhögskola inrättas i Umeå den 1 juli
1967. Jag tillstyrker därför inrättande av en tjänst som rektor i Up 27 vid denna
högskola vid nämnda tidpunkt. Till den nya högskolans kansli bör i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag knytas en byrådirektör. Jag beräknar därför
medel även för sistnämnda tjänst (p. 1 och 33).

För ledning av den försöksvis anordnade ämneslärarutbildningen vid Umeå
universitet finns f. n. en föreståndare, som erhåller ett uppdragstillägg av 10 000
kr. Vid inrättande av en lärarhögskola i Umeå bör nämnda uppdragstillägg,
som f. n. anvisas under anslaget Humanistiska fakulteterna m. m.: Avlöningar,
bortfalla.

Mitt förslag till intagning budgetåret 1967/68 på klass- och ämneslärarlinjer
har jag redovisat i det föregående. Detta och en automatisk ökning beträffande
antalet klasslärarkandidater till följd av tidigare fattade beslut kräver personalförstärkningar
vid lärarhögskolorna. Beträffande av överstyrelsen föreslagna
nya lektorstjänster i psykologi och pedagogik räknar jag för lärarhögskolan i
Stockholm med två tjänster, för lärarhögskolan i Malmö med tre tjänster, för
lärarhögskolan i Göteborg med en tjänst och för lärarhögskolan i Umeå med en
tjänst (p. 2). Lektorer i högstadiets metodik är placerade i lönegraderna U 22:25
och U 20. Jag beräknar medel för följande antal nya sådana tjänster, nämligen
vid högskolan i Stockholm fem resp. sju, vid högskolan i Malmö sex resp. tre,
vid högskolan i Göteborg nio resp. fyra, vid högskolan i Uppsala en resp. två
samt vid högskolan i Umeå åtta resp. fyra (p. 3 och 4). Av föreslagna nya
lektorstjänster i mellanstadiets metodik bör medel beräknas för en tjänst i
Stockholm, två i Malmö och två i Göteborg (p. 5). Medel bör beräknas för nya
tjänster i lågstadiets metodik vid lärarhögskolan i Malmö och Göteborg enligt
överstyrelsens förslag (p. 6). Vidare beräknar jag medel för en ny lektorstjänst
i övningsämnenas metodik vid lärarhögskolan i Stockholm, tre sådana tjänster

244

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

vid lärarhögskolan i Malmö och fem sådana tjänster vid lärarhögskolan i Göteborg
(p. 7). Sammanlagt har jag i det föregående beräknat medel för 72 nya
lektorstjänster vid lärarhögskolorna.

Med hänsyn till den ökade utbildningskapaciteten beräknar jag ytterligare
medel för ökat antal timlärar timmar, för avlöningsförmåner åt lärarkandidater,
för tjänstgöringstillägg vid handledd praktik samt för ersättning för handledning
vid praktisk lärarutbildning utanför lärarhögskolorna, allt enligt överstyrelsens
förslag (p. 9, 17, 20, 21).

Jag anser det riktigt att minska belastningen av övningsskolan i Malmö med
lärarkandidater och beräknar därför medel för ytterligare arvoden till handledare
inom det kommunala skolväsendet i enlighet med överstyrelsens förslag (p. 21).

Nya tjänster som biträdande utbildningsledare bör, som överstyrelsen föreslår,
inrättas vid lärarhögskolorna i Malmö, Göteborg och Umeå (p. 18). Som
en följd härav räknar jag med att medelsbehovet till arvoden till extra personal,
som biträder med pedagogisk-administrativa arbetsuppgifter, minskas med 5 000
kr. vid vardera lärarhögskolan i Malmö och Göteborg. För expertkostnader vid
lärarhögskolan i Umeå beräknar jag 15 000 kr. (p. 11).

Vidare förordar jag, att medelsbehovet för expert- och assistenthjälp vid speciallärarutbildningen
vid lärarhögskolan i Göteborg räknas upp med 3 000 kr.
(p. 13) samt delar uppfattningen att medelsbehovet för ersättning till föreläsare
och ledare av seminarieövningar vid speciallärarutbildningen vid lärarhögskolan
i Stockholm kan räknas ned (p. 12).

Jag räknar med inrättande av föreslagna tjänster som lärare i röst- och talvård
samt beräknar medel till uppdragstillägg till institutionsföreståndare (p. 8 och 23).

I det föregående har jag understrukit betydelsen av att lärarhögskolornas
verksamhet omfattar pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. Vid lärarhögskolor
med både klass- och ämneslärarutbildning bör därför finnas professor
i pedagogik. Enligt min mening bör en tjänst som professor i praktisk
pedagogik knytas till lärarhögskolan i Umeå redan vid högskolans start. Vid
den nya lärarhögskolan bör därför inrättas en tjänst som professor i Uo 27.
Jag beräknar vidare medel för eu tjänst som biträde och en tjänst som assistent.
Professorn bör vara ledamot av den filosofiska fakulteten vid universitetet i
Umeå. Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt
skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet att i samråd utarbeta samt
inkomma med förslag angående fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten för
läsåret 1967/68 mellan lärarhögskolan och universitetet i Umeå för innehavaren
av ifrågavarande professur. Det bör nämnas att i fråga om tillsättning av professuren
2 § i de genom beslut den 22 april 1960 meddelade provisoriska bestämmelserna
angående tjänstetillsättningar vid lärarhögskolan i Malmö i tillämpliga
delar bör gälla.

Beträffande förslaget om en tjänst som professor vid lärarhögskolan i Uppsala
hänvisar jag till den utredning rörande samverkan mellan lärarhögskolornas
och universitetens pedagogiska institutioner, som jag tidigare omnämnt.
Jag är alltså inte nu beredd att ta ställning till denna fråga (p. 24). Såsom

245

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

överstyrelsen föreslagit bör professorer och laboratorer vid lärarhögskola kunna
medges befrielse från tjänstegöromål för visst forskningsarbete enligt samma
regler som gäller vid universiteten. Jag beräknar medel härför (p. 29). Vad gäller
förslaget om .särskilda medel till viss personal för försök med intern TV,
avser jag återkomma till denna fråga i samband med proposition om vuxenutbildning
(p. 28). Någon förstärkning av lärarhögskolornas forskningsorganisation
utöver det nyss sagda kan jag inte tillstyrka i avvaktan på nyssnämnda
utredning.

Jag beräknar vidare medel för en tjänst som bibliotekarie i Ae 24 med halvtidstjänstgöring
vid lärarhögskolan i Umeå (p. 30).

Det administrativa arbetet vid lärarhögskolornas kanslier har nått en betydande
omfattning. Vid de tre största lärarhögskolorna bör en förstärkning ske
på den kamerala sidan. Jag beräknar således medel för kamrerare i Ao 17 vid
lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg (p. 34). Vidare bör för lärarhögskolan
i Stockholm beräknas medel för en tjänst som kontorsskrivare, för
lärarhögskolan i Malmö en tjänst som kansliskrivare och två tjänster som
kontorsbiträde samt för lärarhögskolan i Göteborg två tjänster som kontorsbiträde.
Vid lärarhögskolan i Umeå bör finnas en tjänst som kontorsskrivare
och en tjänst som kontorsbiträde. Likaså beräknar jag medel för en tjänst som
maskinist vid var och en av lärarhögskolorna i Stockholm och Göteborg, en
tjänst som vaktmästare vid lärarhögskolan i Umeå samt en extra tjänst som
institutionstekniker vid lärarhögskolan i Malmö (p. 35—43). Slutligen bör till
arvoden till extra personal beräknas ett belopp av 20 000 kr. för lärarhögskolan
i Umeå samt 5 000 kr. för lärarhögskolan i Uppsala (p. 44).

De övriga förslag skolöverstyrelsen framlagt är jag inte beredd att tillstyrka.
Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 84 310 000 kr.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att på personalförteckning för
lärarhögskolorna föra upp en tjänst som rektor i Up 27 och
en tjänst som professor i praktisk pedagogik i Uo 27,

b) till Lärarhögskolorna: Avlöningar för budgetåret 1967/68
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
84 310 000 kr.

F 2. Lärarhögskolorna: Omkostnader

I riksstaten för budgetåret 1966/67 har under åttonde huvudtiteln uppförts
fyra förslagsanslag till omkostnader vid lärarhögskolorna, nämligen ett
till lärarhögskolan i Stockholm av 1 055 000 kr., ett till lärarhögskolan i Malmö
av 1 276 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 950 000 kr. och ett till
lärarhögskolan i Uppsala av 330 000 kr. För ändamålet har sålunda innevarande
budgetår anvisats ett sammanlagt belopp av 3 611 000 kr. Bestämmelser rörande
dispositionen av anslagen har meddelats av Kungl. Maj:t, senast i regleringsbrev
den 29 juni 1966.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Skolöverstyrelsen

I sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslår överstyrelsen, att
omkostnadsanslagen till lärarhögskolorna i Stockholm, Malmö, Göteborg och
Uppsala höjs med sammanlagt 1 247 000 kr. Överstyrelsens förslag till ändringar
i nuvarande omkostnadsstater redovisas i följande tabeller, där även
min anslagsberäkning intagits. För den föreslagna nya lärarhögskolan i Umeå
föreslås ett omkostnadsanslag av 237 000 kr. Överstyrelsens förslag innebär
således, att till omkostnader vid lärarhögskolorna bör anvisas totalt 5 095 000 kr.
för budgetåret 1967/68.

Lärarhögskolan i Stockholm

Beräknad ändring 1967/68

Sjukvård m. m., förslagsvis ..........		1966/67 10 000	Skolöver- styrelsen of.	Departements- chefen of.
Reseersättning åt befattningshavare, f slagsvis ............................	ör-	97 000	+ 10 000	+ 50 000
Bidrag till studie- och idrottsutfärder m.	m.	10 000	+ 27 000	of.
Expenser, förslagsvis a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis		100 000	of.	of.
b) Städning och renhållning, förslagsvis		198 000	+ 20 000	+ 50 000
c) Övriga expenser .................		315 000	+ 175 000	-f 150 000
Reseersättning åt lärarkandidater m. förslagsvis ..........................	fi.,	325 000	of.	of.
Summa kr.	1 055 000	+ 232 000	+ 250 000

Den årliga normalförbrukningen under delposten till övriga expenser beräknas
på grund av utökat antal lärarkandidater till 270 000 kr. För budgetåren
1965/69 föreligger ett upprustningsbehov för 130 000 kr., av vilken summa
35 000 kr. föreslås utgå budgetåret 1967/68. För inflyttning i nya lokaler i
Kungsholmens kommunala flickskola och för förvaringsskåp vid övergång till
ämnesrumsystem begärs ett engångsanslag av 185 000 kr.

Lärarhögsk

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ............

2. Reseersättning åt befattningshavare, förslagsvis
..............................

3. Bidrag till studie- och idrottsutfärder

m. in................. ...............

4. Expenser, förslagsvis

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..

b) Städning och renhållning, förslagsvis ..

c) Övriga expenser ....................

5. Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................

lan i Malmö

	Beräknad ändring 1967/68
1966/67	Skolöver- styrelsen	Departements- chefen
13 000	+ 1000	-f 1 000
230 000	+ 30 000	+ 45 000
12 000	+ 34 000	of.
] 20 000	+ 163 000	+ 163 000
330 000	of.	+ 20 000
280 000	-f 258 000	+ 70 000
291 000	+ 148 000	+ 9 000

Summa kr. 1 27G 000

+ 634 000

+ 308 000

247

Kungl. Maj:ts proposition nr Jg år 1967

Under delposten till övriga expenser beräknas kostnaderna för skrivmateriel
in. m. till 270 000 kr. och kostnaderna för telefon till 68 000 kr. För inköp och
underhåll av möbler och kontorsmaskiner föreslås 159 000 kr. För publikationstryck
begärs 41 000 kr.

Lärarhögskolan i Göteborg

Beräknad ändring 1967/68

	1966/67	Skolöver-	Departements-
Sjukvård m. m., förslagsvis ............	10 000	styrelsen of.	chefen of.
Reseersättning åt befattningshavare, för-slagsvis ..............................	180 000	+ 8 000	+	20 000
Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m.	17 000	+ 34 000		of.
Expenser, förslagsvis a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..	68 000	of.		of.
b) Städning och renhållning, förslagsvis ..	SO 000	+ 10 000	+	10 000
c) Övriga expenser ....................	272 000	+ 147 000	+	90 000
Reseersättning åt lärarkandidater m. fl., förslagsvis ............................	323 000	+ 47 000	+	47 000
Summa kr.	950 000	+ 246 000	+ 167 000

Under delposten till övriga expenser beräknas för skrivmateriel m. m. 130 000
kr., för telefon 94 000 kr., för inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner
142 000 kr., för bokinköp 15 000 kr., för underhåll och skötsel av
trädgården 8 000 kr. samt för publikationstryck 30 000 kr.

	Lärarhögskol	a n i U	p p s a 1 a
			Beräknad ändring 1967/68
		1966/67	Skolöver-	Departements-
			styrelsen	chefen
1.	Sjukvård m. m., förslagsvis ............	6 000	of.	of.
2.	Reseersättning åt befattningshavare, för-
	slagsvis ..............................	95 000	+ 5 000	+ 55 000
3.	Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m.	1 000	+ 16 000	of.
4.	Expenser ..............................	155 000	+ 94 000	+ 72 000
5.	Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,
	förslagsvis ............................	73 000	+ 20 000	-f 20 000
	Summa kr.	330 000	+ 135 000	+ 147 000

Under anslagsposten till expenser beräknas för skrivmateriel m. m. 55 000 kr.
och för telefon 62 000 kr., varav 17 000 kr. utgör engångsanslag för telefonväxel.
För inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner begärs 112 000 kr.,
för bokinköp 10 000 kr. samt för publikationstryck 10 000 kr.

248

Kungl. Maj ris ‘proposition nr / år 1967
Lärarhögskolan i Umeå

1967/G8

Skolöver- Departements styrelsen

chefen

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ............ 4 000 4 000

2. Reseersättning åt befattningshavare, förslagsvis
............................... 35 000 35 000

3. Bidrag till studie- och idrottsutfärder m. m. 7 500 —

4. Expenser .............................. 150 000 150 000

5. Reseersättning åt lärarkandidater m. fl.,

förslagsvis ............................ 40 000 40 000

Summa kr. 237 000 229 000

Departementschefen

Medelsbehovet för lärarhögskolornas omkostnader, som f. n. tillgodoses under
särskilt förslagsanslag för varje lärarhögskola, bör nästa budgetår tillgodoses
under ett nytt förslagsanslag med här använd rubrik.

Mina ställningstaganden till skolöverstyrelsens förslag framgår av den föregående
uppställningen. Jag beräknar inte medel för försök med lägerskolor. Vissa
anslagsposter har jag beräknat till högre belopp än överstyrelsen med hänsyn
till dels belastningen under föregående budgetår, dels inträffade prisförändringar.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Lärarhögskolorna: Omkostnader för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4, 712 000 kr.

F 3. Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m.

I riksstaten för budgetåret 1966/67 har under åttonde huvudtiteln uppförts
fyra reservationsanslag till materiel, böcker m. m. vid lärarhögskolorna, nämligen
ett till lärarhögskolan i Stockholm av 275 000 kr., ett till lärarhögskolan i
Malmö av 360 000 kr., ett till lärarhögskolan i Göteborg av 585 000 kr., och
ett till lärarhögskolan i Uppsala av 290 000 kr. För ändamålet har alltså innevarande
budgetår anvisats sammanlagt 1 510 000 kr.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin begäran om anslag för budgetåret 1967/68, att nu
utgående belopp till materiel, böcker m. m. för befintliga lärarhögskolor räknas
upp med 1 250 000 kr. till 2 760 000 kr. samt att till materiel, böcker m. m. för
föreslagen lärarhögskola i Umeå anvisas ett belopp av 225 000 kr. Dessutom
föreslås, att föreslagna medel uppförs i riksstaten som ett för lärarhögskolorna
gemensamt reservationsanslag samt att det skall ankomma på överstyrelsen att
fördela anslaget mellan lärarhögskolorna.

249

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

Till grund för skolöverstyrelsens beräkningar av medelsbehovet vid befintliga
lärarhögskolor ligger av rektorerna lämnade förslag. Dessa har utarbetats
bl. a. på grundval av de förslag till inköp, som lämnats av institutionsföreståndare
och huvudlärare. Stora variationer föreligger emellertid mellan förslagen
från de olika lärarhögskolorna, bl. a. beroende på att en gemensam grund för
bedömning av medelsbehoven för här ifrågavarande ändamål saknas. I syfte
att dels försöka finna en sådan, dels få till stånd en analys av medelsbehovet för
budgetåret 1967/68 har överstyrelsen låtit utföra en särskild undersökning genom
en för ändamålet tillkallad expert. Av skolöverstyrelsens redovisning för
undersökningens resultat inhämtas bl. a.

Anslagen till avlöningar och omkostnader har under senare år ökat kraftigt,
vilket avspeglar lärarhögskolornas expansion. Materielanslaget har däremot
varit i det närmaste konstant. Materielkostnadens relativa andel av totalanslagen
har även bidragit till en urholkning av resurserna för Materiel, böcker
m. in.

Antalet studerande vid lärarhögskolorna har ökat snabbt. Om anslagen för
materiel fördelas per elev framgår det klart, att medelstillgången visat en nedgång.

En jämförelse mellan lärarhögskolor och universitet visar att materielanslagens
relativa andel av totalbudgeten är 5 gånger så stor vid universiteten som
vid lärarhögskolorna.

Medel för reinvesteringar bör beräknas med utgångspunkt i en avskrivningstid
av 5 år för större delen av materielen.

Tillkallad expert föreslår sammanfattningsvis, att man med budgetåret
1964/65 som basår vid beräkningen av medelsbehovet för budgetåret 1967/68
under anslaget Materiel, böcker m. m. tar hänsyn till

1) elevantalsökning och penningvärdeförsämring,

2) avskrivning på gjorda investeringar,

3) behov av faktiska nyanskaffningar.

Den beräkning, som i utredningen presenteras på grundval av förebragt material
och förda resonemang, ger som resultat ett medelsbehov till materiel,
böcker m. m. av sammanlagt 2,5 milj. kr. Detta belopp understiger med 1,18
milj. kr. det av rektorerna beräknade medelsbehovet, mot vilket överstyrelsen
i och för sig inte funnit några vägande invändningar att göra. Överstyrelsen finner
emellertid de beräkningar, som utredningen redovisar, mera realistiska och
föreslår, att 2 500 000 kr. anslås för redan befintliga lärarhögskolor.

Dessutom anser överstyrelsen, att vissa medel för särskilt angivna syften bör
kunna ställas till lärarhögskolornas förfogande. För budgetåret 1967/68 har
lärarhögskolorna begärt medel för utrustning avsedd att användas för försöksverksamhet
med intern TV i lärarutbildningen. Under innevarande budgetår
har en arbetsgrupp tillsatts av skolöverstyrelsen med uppgift att samordna
och intensifiera den redan pågående verksamheten på detta område vid
lärarhögskolorna. Överstyrelsen föreslår, att medel för ifrågavarande utrustning
anvisas i enlighet med rektorernas beräkningar, dvs. med sammanlagt 260 000 kr.

250

Kungl. Maj ris ''proposition nr / år 1967

För lärarhögskolan i Umeå beräknar överstyrelsen dels ett engångsbelopp av
150 000 kr., dels ett belopp för förbrukningsmateriel och reinvestering av 75 000
kr., dvs. sammanlagt 225 000 kr.

Till materiel, böcker m. m. vid lärarhögskolorna bör enligt överstyrelsens förslag
anvisas sammanlagt (2 500 000 + 260 000 -f- 225 000 =) 2 985 000 kr. för
budgetåret 1967/68.

Departementschefen

Jag har ingen erinran mot skolöverstyrelsens förslag, att medel till förevarande
ändamål för nästa budgetår anvisas under ett gemensamt reservationsanslag,
benämnt Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m. Detta anslag bör för budgetåret
1967/68 föras upp med 1 960 000 kr. Vid fördelningen av beloppet mellan
lärarhögskolorna bör Heleneholmsskolans behov av upprustning beaktas.
Jämfört med materielanslag till lärarhögskolor innevarande budgetår innebär
mitt förslag en höjning med 450 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen

att till Lärarhögskolorna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 960 000 kr.

F 4. Folkskoleseminariema: Avlöningar

1965/66 Utgift ........ 35 407 465

1966/67 Anslag........ 34 025 000

1967/68 Förslag ...... 39 570 000

Seminarieorganisationen	omfattar	budgetåret	1966/67 18	folkskolesemina-
rier.
Tjänster		1966/67	Beräknad ändring 1967/68 Skolöver- Departements- styrelsen chefen
Lärarpersonal ................. Övrig personal .................		551 86	+ 16 — 1	+ 16 — i
Anslag	Summa tjr	637	+ 15	+ 15
Avlöningar till tjänstemän ..... Arvoden och särskilda ersättningar Löneomräkning ................		33 498 000 527 000	-f 422 000 of. + 5170 000	+ 379 000 of. + 5166 000
	Summa kr.	34 025 000	+ 5 592 000	+ 5 545 000

Skolöverstyrelsen

Enligt överstyrelsen måste antalet undervisningsavdelningar något minskas
vid folkskoleseminariema i Göteborg (Guldheden), Stockholm, Uppsala och

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

251

Umeå för att utrymme skall kunna beredas för lärarhögskolornas utvidgning på
dessa orter. Intagningen till klasslärarutbildning vid folkskoleseminarium ökades
budgetåret 1966/67 med 23 avdelningar och seminarieorganisationen beräknas
inte kunna ge rum för ett så stort antal lärarkandidater, som en oförändrad intagning
läsåret 1967/68 skulle medföra. Skolöverstyrelsen föreslår därför 75 intagningsklasser
vid folkskoleseminarierna budgetåret 1967/68, en minskning med
elva klasser jämfört med innevarande budgetår. Totalt ökar dock antalet undervisningsavdelningar
vid folkskoleseminarierna från 169 till 178. Den fördelning
av intagningsklasserna på olika linjer, som skolöverstyrelsen efter viss mindre
omfördelning i förhållande till sitt ursprungliga förslag räknat med, framgår av
följande tablå.

Antal klassavdelningar vid folkskoleseminarierna budgetåret 1967/68

Folkskollärarutbildning	Småskollärarutbildning	Total- s:a avd
Fyraårig linje	Tvåårig linje	S:a avd	Treårig linje	Tvåårig linje	S:a avd
I4	II*	III4	IV4	I2	II2	I3	II3	III3	I2	IT
3	3	3	4	32	35	80	17	18	10	23	30	98	178

Överstyrelsen föreslår för nästa budgetår en höjning av anslaget med 422 000
kr., vartill kommer löneomräkning med 5 170 000 kr. Följande detaljförslag
och bedömningar ligger till grund för anslagshöjningen.

1. Avveckling av de externa övningsskolklasserna på högstadiet vid folkskoleseminariet
i Falun och i samband härmed indragning av tre extra ordinarie
adjunktstjänster i Ae 23 (— 599 856 kr.).

2. Indragning av en extra ordinarie vaktmästartjänst vid folkskoleseminariet
i Falun (— 16 260 kr.).

3. Minskat behov av sommarkurser i engelska (— 44 000 kr.).

4. Inrättande av vissa ordinarie tjänster (+ 42 777 kr.).

5. Lärartimmar över stat på grund av organisationsökning (+ 502 163 kr.).

6. Arvoden till handledare på grund av organisationsökning och avveckling av
övningsskolklasser i Falun (+ 537 000 kr.).

Av överstyrelsens framställning inhämtas bl. a.

1. Överstyrelsen anför, att lärarkandidaternas auskultation med fördel kan
ske hos kommunens högstadielärare. Vid en indragning av det externa högstadiet
ökar behovet av anslag till arvoden åt handledare.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

2. Denna tjänst har till stor del utnyttjats för arbeten i seminarieträdgården.
Då seminariets handelsträdgårdsrörelse avvecklats, kan befattningshavaren i
fortsättningen ej beredas full tjänstgöring, varför rektor föreslår att tjänsten dras
in.

4. Överstyrelsen förordar inrättande av eu lektorstjänst i psykologi och pedagogik
samt fem övningslärartjänster.

Departementschefen

Mina ställningstaganden till intagningen vid folkskoleseminarierna läsåret
1967/68 har jag redovisat tidigare. Seminarieorganisationen bör budgetåret
1967/68 omfatta 180 avdelningar, varav 40 intagningsklasser för småskollärarutbildning
och 37 för folkskollärarutbildning. Kungl. Maj :t bör dock liksom tidigare
år bemyndigas fatta slutligt beslut i fråga om antalet intagningsavdelningar.

Jag har i det föregående förordat att delar av det allmänna skolväsendet används
för lärarhögskolornas försöks- och demonstrationsverksamhet samt för
den praktiska utbildningen av lärare och därvid föreslagit en avveckling av
huvuddelen av nuvarande övningsskoleorganisation. De externa övningsskolklasserna
på högstadiet vid folkskoleseminariet i Falun bör i enlighet med överstyrelsens
förslag avvecklas den 1 juli 1967. Jag räknar med att vid samma
tidpunkt till ifrågavarande övningsskolklasser knutna tre adjunktstjänster dras
in (p. 1). Med anledning härav samt på grund av föreslagen organisationsökning
bör ytterligare medel till handledare beräknas (p. 6).

Jag beräknar vidare viss minskning av posten till sommarkurser i engelska
(p. 3). Några nya ordinarie tjänster bör inte inrättas vid folkskoleseminarierna
den 1 juli 1967 (p. 4). Inrättande av nya ordinarie tjänster bör nämligen enligt
min mening anstå, till dess den nya lärarutbildningsorganisationen blir införd.
I övrigt har jag ingen erinran mot överstyrelsens förslag (p. 2 och 5).

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 39 570 000
kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om antalet intagningsklasser
vid folkskoleseminarierna,

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 39 570 000 kr.

F 5. Folkskoleseminarierna: Omkostnader

1965/66 Utgift ......... 2 784 305

1966/67 Anslag ........ 2 990 000

1967/68 Förslag ........ 3 306 000

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 1967

253

Beräknad ändring 1967/68

Utgifter	1966/67		Skolöver- styrelsen	Departements- chefen
].	Sjukvård m. m., förslagsvis ............	56 000		of.		of.
2.	Reseersättning åt tjänstemän, förslagsvis ..	21 000	+	12 000	+	12 000
3.	Expenser, förslagsvis a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ..	850 000		of.		of.
	b) Städning och renhållning, förslagsvis..	830 000		of.	+	120 000
	c) Övriga expenser ....................	470 000	_L i	84 000	+	84 000
4.	Trädgårdarnas underhåll och skötsel, för-slagsvis ..............................	210 000		of.		of.
5. 6.	Särskilda kurser och föreläsningar m. m. Underhåll och förnyelse av inventarierna i lärarkandidaternas bostadsrum vid semina-	68 000	+	15 000	+	15 000
7.	riet i Haparanda, förslagsvis ............ Reseersättning åt lärarkandidater, förslags-	600		of.		of.
	vis ..................................	504 000		of.	+	75 000
8.	Bidrag till studie- och idrottsutfärder	15 000		+ 11 000		of.
	Summa kr.	3 024 000		-f 122 000	+ 306 000
Särskilda uppbörds medel
1.	Upplåtelse av lokaler, ersättning för lyse	14 000		of.		of.
2.	Inkomster av trädgårdarna..............	20 000	—	10 000	—	10 000
3.	Lärarkandidatavgifter till underhåll och förnyelse av inventarierna i lärarkandida-ternas bostadsrum vid seminariet i Hapa-randa ................................	600		of.		of.
	Neltoutgift kr.	2 990 000	+	132 000	-f 316 000

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas bl. a.

2. Höjningen föranleds av förslag om traktamentsersättning till lärare i röstoch
talvård, när sådan lärare inte finns på seminarieorten utan för kortare tid
måste tas från annat håll.

3. Handelsverksamheten vid seminariernas trädgårdar är sedan budgetåret
1965/66 under successiv avveckling och beräknas upphöra helt med utgången
av budgetåret 1967/68. Avvecklingen och omläggningen av återstående handelsträdgårdar
medför vissa engångskostnader.

5. Vid folkskoleseminariernas småskollärarlinjer föreslås dels vidgad auskultationsverksamhet
inom förskola, dels metodikundervisning och seminarieövningar
i samband med auskultationema.

Departementschefen

Mina ställningstaganden till skolöverstyrelsens förslag framgår av den föregående
uppställningen. Vissa anslagsposter har jag beräknat till högre belopp
än överstyrelsen med hänsyn till inträffade prisförändringar. Jag hemställer,
att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 306 000 kr.

254

Kungl. Maj:ts -proposition nr / år 1967

F 6. Folkskoleseminariema: Materiel, böcker m. m.

I riksstaten för innevarande budgetår har under åttonde huvudtiteln upptagits
bl. a. två reservationsanslag till folkskoleseminariema, nämligen ett till materiel,
böcker m. m. av 795 000 kr., och ett till utrustning av 1 050 000 kr.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen föreslår i sin anslagsframställning, att de båda nämnda reservationsanslagen
från och med budgetåret 1967/68 sammanförs till ett reservationsanslag
till materiel, böcker m. in. och därvid förs upp med 2 500 000 kr.,
en ökning med 655 000 kr. i förhållande till summan av innevarande budgetårs
båda reservationsanslag vid folkskoleseminariema.

Det av rektorerna anmälda anslagsbehovet uppgår för budgetåret 1967/68
till 4 598 000 kr.

Till grund för överstyrelsens förslag ligger dels rektorernas beräkningar, dels
en undersökning motsvarande den som företagits för lärarhögskolornas del. Av
överstyrelsens redovisning för undersökningen inhämtas bl. a.

Så när som på en mindre höjning 1966/67 har anslagen den senaste femårsperioden
varit i stort sett oförändrade. Prisökningarna har minskat anslagens köpkraft.
Medelsanvisningen per elev räknat var budgetåret 1965/66 480 kr. För
innevarande budgetår är beloppet 450 kr.

En stor del av de kostnader som bestrids från ifrågavarande anslag är direkt
elevberoende — förbrukningsvaror, försöksapparatur, ersättningsanskaffning på
grund av förslitning m. m. — varför ökat elevintag ökar medelsbehovet.

De årliga anslagen bör vidare stå i viss relation till de gjorda investeringarna,
så att avskrivningar kan göras. Utrustningen vid seminarierna är i stor utsträckning
av sådan art, att den utsätts för stark förslitning (film, ljud- och bildband,
böcker m. m.), varför förnyelse ofta måste göras. Den ekonomiska livslängden
på investeringarna varierar mellan 5 och 10 år. En institution med tillfredsställande
utrustningsnivå måste kunna bibehålla denna.

Principiellt föreslås följande:

Automatiska uppjusteringar skall årligen göras för att kompensera för penningvärdets
och elevantalets förändringar. Viss överensstämmelse bör råda
mellan ny- och reinvesteringar, dvs. då t. ex. en ny institution tillkommit eller
upprustats skall en viss procent av utrustningskostnaderna reserveras och årligen
utbetalas för att hålla den befintliga utrustningen vid dess ursprungliga
nivå. Dessa justeringar innebär således endast oförändrad standard.

Därutöver skall påslag göras för klart motiverade behov, när statsfinansiella
möjligheter finns. Ökade materielanslag kan t. ex. krävas för att man skall kunna
följa med den pedagogiska och tekniska utvecklingen, främja rationell undervisning
eller spara personal. Dessa anslagsökningar är således de enda som innebär
förbättrad materiell standard.

Med beaktande av beslutade elevintagsökningar och kostnadsstegringar
beräknas anslagsbehovet till 2 500 000 kr., varav 700 000 för förbrukningsmateriel,
1 400 000 för nödvändiga avskrivningar och 400 000 för nyutrustningsbehov
med hänsyn till den tekniska och pedagogiska utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr / år 1967

255

Departementschefen

Under här använd anslagsrubrik bör för nästa budgetår beräknas medel till såväl
materiel, böcker m. m. som utrustning för folkskoleseminarierna. Anslaget
bör för budgetåret 1967/68 föras upp med 2 215 000 kr. Jämfört med reservationsanslagen
till folkskoleseminarierna innevarande budgetår innebär mitt förslag
en höjning med 370 000 kr. från 1 845 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen

att till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 215 000 kr.

F 11. Kostnader för praktisk lärarkurs ni. in.

1965/66 Utgift ........ 15 385 165

1966/67 Anslag........ 15 780 000

1967/68 Förslag ...... 13 550 000

Anslagets disposition budgetåret 1966/67 framgår av följande uppställning,
i vilken även redovisats skolöverstyrelsens resp. mina förslag till anslagsförändringar
för budgetåret 1967/68.

Beräknad ändring 1967/68

Ersättning till medverkande i praktisk lärarkurs samt därtill anslutande handledd	1966/67	Skolöver- styrelsen	Departements- chefen
praktik, förslagsvis .................... Avlöning åt deltagare i praktisk lärarkurs,	5 230 000	— 1 060 000	— 1 310 000
förslagsvis ............................ Resekostnadsersättning och traktamente	10 400 000	of.	— 2 600 000
åt deltagare, förslagsvis ................	100 000	+ 150 000	+ 120 000
Expenser .............................	50 000	of.	of.
Löneomräkning .......................		+ 1 935 000	+ 1560 000
Summa kr.	15 780 000	+ 1 025 000	— 2 230 000

Skolöverstyrelsen uppskattar för budgetåret 1967/68 behovet av platser för
genomgång av praktisk lärarkurs till 700 mot budgeterade 800 platser innevarande
budgetår. Kostnaderna för ersättning till medverkande beräknas därför
minska med 1 060 000 kr. Nu utgående belopp till resekostnadsersättning och
traktamente åt deltagare anses för lågt beräknat, varför en uppräkning av anslagsposten
med 150 000 kr. föreslås ske. Anslaget bör enligt överstyrelsen därför
minskas med 910 000 kr. och för budgetåret 1967/68 föras upp med 14 870 000
kr., vartill kommer löneomräkning med 1 935 000 kr.

256

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 4 dr 1967

Departementschefen

Jag har i det föregående föreslagit, att den praktiska utbildningen av ämneslärare
förs över till lärarhögskolorna. Avvecklingen av den praktiska lärarkursen
bör ske successivt. Utbildning i form av praktisk lärarkurs torde under nästa
budgetår efterfrågas i något mindre utsträckning än skolöverstyrelsen räknat
med. Jag grundar min anslagsberäkning på det antagandet, att omkring 600
platser kommer att utnyttjas.

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 13 550 000
kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Kostnader för praktisk lärarkurs m. m. för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
13 550 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

257

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £ år 1967

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning ....................................................... 4

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling ........................ 4

1.2 Propositionens uppläggning .................................. 0

2. Lärarutbildningens uppgifter ..................................... 8

2.1 Behovet av lärare............................................ 8

2.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 8

2.1.2 Yttranden ............................................ 11

2.2 Lärarutbildningens mål....................................... 16

2.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 16

2.2.2 Yttranden ............................................ 17

2.3 Departementschefen ......................................... 21

2.3.1 Behovet av lärare ..................................... 21

2.3.2 Lärarutbildningens mål ................................ 26

3. Lärarutbildningens innehåll och utformning ......... 28

3.1 Utbildningens innehåll och specialisering ....................... 28

3.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 28

3.1.2 Yttranden ............................................ 33

3.2 Utbildningen av klasslärare ................................... 44

3.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 44

3.2.1.1 Lågstadiet .................................... 44

3.2.1.2 Mellanstadiet .................................. 48

3.2.2 Yttranden ............................................ 52

3.2.2.1 Lågstadiet .................................... 52

3.2.2.2 Mellanstadiet .................................. 58

3.3 Utbildningen av ämneslärare.................................. 61

3.3.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 61

3.3.1.1 Högstadiet .................................... 61

3.3.1.2 Det gymnasiala stadiet ............ 65

3.3.1.3 Ämneskombinationer ........................... 69

3.3.2 Yttranden ............................................ 74

3.3.2.1 Högstadiet .................................... 74

3.3.2.2 Det gymnasiala stadiet ......................... 83

3.3.2.3 Ämneskombinationer ........................... 95

258 Kungl. Maj:ts jiroposition nr £ år 1967

Sid.

3.4 Vidareutbildning ............................................ 105

3.4.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 105

3.4.2 Yttranden ............................................ 107

3.5 Fortbildning ................................................ 115

3.5.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 115

3.5.2 Yttranden ............................................ 116

3.6 Departementschefen ......................................... 120

3.6.1 Utbildningens innehåll och specialisering................. 120

3.6.2 Utbildningen av klasslärare............................. 123

3.6.3 Utbildningen av ämneslärare............................ 127

3.6.4 Vidareutbildning ...................................... 138

3.6.5 Fortbildning .......................................... 141

4. Utbildningens yttre organisation................................... 143

4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning .......... 143

4.1.1 Lärarutbildningssakkunniga ............... 143

4.1.1.1 Lärarhögskola och universitet ................... 143

4.1.1.2 Intagning och bedömning ....................... 146

4.1.2 Yttranden ............................................ 149

4.1.2.1 Lärarhögskola och universitet ................... 149

4.1.2.2 Intagning och bedömning....................... 164

4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer.......... 174

4.2.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 174

4.2.2 Yttranden ............................................ 181

4.3 Organisationens genomförande ................................ 197

4.3.1 Lärarutbildningssakkunniga ............................ 197

4.3.2 Yttranden ............................................ 202

4.4 Departementschefen ......................................... 217

4.4.1 Organisationen i dess helhet. Intagning och bedömning .... 217

4.4.2 Lärarhögskolornas organisation och verksamhetsformer .... 222

4.4.3 Organisationens genomförande .......................... 231

5. Hemställan ..................................................... 236

6. Anslagsberäkningar för budgetåret 1967/68 ....................... 238