Kungl. Maj:ts proposition nr 9 (Proposition 1953:9)

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Nr 9.

Kungl. Maj ris proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda
bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller
krigsfara m. m.; given Stockholms slott den 19 december
1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 13 mars 1942
(nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De föreslagna ändringarna i 1942 års administrativa fullmaktslag avse
grunderna för lagens försättande i tillämpning samt en anpassning av lagen
till den vid 1951 års riksdag beslutade civila regionala beredskapsorganisationen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953, 1 samt. Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 13 mars 1942 (ur 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 11 och 12 §§ lagen den 13 mars 1942
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, når riksdagen
ej är samlad, förordna, att bestämmelserna
i 2—13 §§ skola tilllämpas;
dock må sådant förordnande
ej meddelas med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Varder ej meddelat
förordnande av nästföljande riksdag
inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter
utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, förhållanden vara för handen,
som avses i första stycket, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.

Under tid, då förordnande, som nu
sagts, är i kraft, gälla icke i lag eller
författning meddelade stadganden i
den mån de strida mot vad enligt förordnandet
blivit bestämt.

§•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—13 §§ äga tilllämpning.
Vid krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket
sägs, skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå.
Varder förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—
13 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden
i den mån de strida mot samma
bestämmelser eller vad med stöd av
dem blivit föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller i fråga om
krigsdomstolar eller myndigheter, som
avses i lagen med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara
m. in., eller beträffande mål eller
ärende, varom stadgats i sistnämnda
lag eller lagen med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.

Med den--

Denna lag äger ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk eller i fråga om
krigsrätter eller myndigheter, som
avses i lagen med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara
m. in., eller beträffande mål eller
ärende, varom stadgats i nämnda lag.

— och inrättningar.

2 §•

Då det---------—---är stadgat.

I den mån det finnes påkallat på I den mån det finnes påkallat på
grund av förhållanden, som avses i grund av förhållanden, som avses i
1 § första stycket, må Konungen ock 1 § första stycket, må Konungen ock
bestämma, att befattningshavare i bestämma, att befattningshavare i stastatens
tjänst skall tjänstgöra i annan tens tjänst skall tjänstgöra i annan
statlig befattning än den han innehar statlig befattning än den han innehar
eller i kommunal befattning. eller i kommunal befattning eller att

kommunal befattningshavare skall
tjänstgöra i statlig befattning eller i
annan kommunal befattning än den
han innehar.

3 §.

Då det-----------tillträda uppdraget.

Bestämmelserna i-------genom val.

Vad i lag eller författning är stad- Vad i lag eller författning är stadgat
därom, att kvinna eller den, som gat därom, att kvinna eller den, som
redan innehaft uppdrag viss tid eller redan innehaft uppdrag viss tid eller
uppnått viss ålder, må avsäga sig uppnått viss ålder, må avsäga sig
uppdrag, äge ej tillämpning; dock uppdrag, äge ej tillämpning.
vare den som fyllt sjuttio år ej skyldig
att mottaga uppdrag eller kvarstå
däri.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Befogenhet, som enligt 2 § första
stycket 2—6 eller andra stycket, 3 §
första eller andra stycket, 4 § första
stycket eller 10 § andra stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag
av Konungen utövas av underordnad
myndighet. I trängande fall äge länsstyrelse
i vad angår länet även utan
sådant uppdrag, för statsförvaltningens
och den kommunala verksamhetens
upprätthållande, utöva befogenhet,
som enligt denna lag tillkommer
Konungen.

Delgivning med den, som fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten, skall
ske genom militär myndighets försorg.
Intyg av sådan myndighet gälle
såsom fullt bevis, att delgivning blivit
så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning kallelse att infinna
sig inför myndighet, skall intyget
tillika innehålla uppgift, huruvida
den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig. Har
delgivning verkställts annorledes än
genom militär myndighet, vare den
gällande; dock må delgivning ej ske
genom handlings införande i allmänna
tidningarna eller dess fästande å
den söktes husdörr och uppläsande
för hans husfolk eller på annat sådant
sätt.

Befogenhet, som enligt 2 § första
stycket 2—6 eller andra stycket, 3 §
första eller andra stycket, 4 § första
stycket eller 10 § andra stycket tillkommer
Konungen, må på uppdrag
av Konungen utövas av underordnad
myndighet. Kan under krig förbindelsen
mellan någon del av riket och
riksstyrelsen icke eller allenast med
avsevärd svårighet upprätthållas eller
föreligger eljest under krig trängande
behov av omedelbara åtgärder, äge civilbefälhavare
inom sitt område eller,
om civilbefälhavare ej finnes eller
hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse
i vad angår länet även utan sådant
uppdrag utöva befogenhet, som
enligt denna lag tillkommer Konungen.

§•

Delgivning med den, som fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten, skall
ske genom militär myndighets försorg.
Intyg av sådan myndighet gälle
såsom fullt bevis, att delgivning blivit
så verkställd som intyget innehåller.
Avser delgivning kallelse att infinna
sig inför myndighet, skall intyget
tillika innehålla uppgift, huruvida
den kallade på grund av sin tjänstgöring
är hindrad att inställa sig. Har
delgivning verkställts annorledes än
genom militär myndighet, vare den
gällande; dock må delgivning ej ske
genom handlings införande i allmänna
tidningarna eller dess överlämnande
till den söktes husfolk eller på annat
sådant sätt.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 november 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nord en st am.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i
lagen med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. m. samt anför därvid
följande.

Lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående
stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller
krigsfara m. m. (i allmänhet benämnd administrativa fullmaktslagen) bereder
möjlighet att vid krig eller krigsfara eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden göra väsentliga avvikelser från eljest gällande
regler rörande den statliga och kommunala förvaltningens organisation och
verksamhet. Lagen torde alltjämt böra bibehållas för att kunna hållas i beredskap
för tillämpning vid ett skärpt läge. Med hänsyn till åtgärder, som
på senare tid vidtagits på beredskapsplaneringens område, och andra förhållanden
är emellertid vissa ändringar i lagen påkallade. Frågan härom har
varit föremål för utredning inom justitiedepartementet. En inom departementet
upprättad promemoria i ämnet har varit remitterad till vissa myndigheter.
Sedan yttrandena nu inkommit, anhåller jag att få anmäla
ärendet.

Gällande bestämmelser m. in.

Genom proposition nr 183 till 1940 års lagtima riksdag framlades på
grundval av en av processlagberedningen utarbetad promemoria förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m. Sedan propositionen bifallits av riksdagen, utfärdades
lag i ämnet den 26 april 1940 (nr 272). Denna lag, som var tidsbegränsad,
är numera ej i kraft.

Då en motsvarande lagstiftning ansågs erforderlig beträffande förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ningsdomstolarnas och förvaltningsmyndigheternas verksamhet, tillkallades,
efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 19 april 1940, särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning och utarbeta förslag i ämnet. De sakkunniga
avgav den 14 augusti 1940 betänkande med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras
verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (SOU 1940:23). Förslaget
framlades för 1940 års urtima riksdag (proposition nr 30). Sedan riksdagen
bifallit propositionen, utfärdades den 1 november 1940 en lag i detta
ämne, vilken lag skulle gälla till och med den 31 mars 1942.

Vid 1942 års riksdag framlades genom proposition nr 6 förslag till ny
lag i samma ämne. Anledningen till omarbetningen var bl. a. att lagen
ansågs böra omfatta även vissa kyrkliga myndigheter. För denna komplettering
av lagen ansågs allmänna kyrkomötets medverkan erforderlig.
På grundval av den nämnda propositionen, vilken bifölls av riksdagen, utfärdades
förutnämnda lag den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m. Till skillnad från de år 1940 utfärdade
särskilda lagarna gjordes denna lag ej tidsbegränsad. Såsom skäl härtill
åberopades i propositionen det förhållandet, att betydande svårigheter kunde
uppstå att erhålla erforderlig medverkan av kyrkomötet till eventuella prolongeringar.

I det förutnämnda av särskilda sakkunniga framlagda betänkandet angavs
såsom allmänna riktlinjer för utformningen av lagförslaget, att de behov,
som i fråga om de statliga och kommunala förvaltningsmyndigheterna
krävde beaktande vid krig eller krigsfara, avsåge dels organisationen och
dels förfarandet. Den ledande synpunkten beträffande myndigheternas organisation
måste vara, att deras funktionsduglighet såvitt möjligt upprätthölles.
Detta vore av desto större vikt som de krav förvaltningen hade att
tillgodose under de utomordentliga förhållanden, som krigstiden medförde,
i vissa fall framträdde med långt större styrka liksom de erhölle en helt
annan omfattning än under normala förhållanden. Även förvaltningsverksamheten
måste i många hänseenden påverkas av krigsförhållandena. Särskild
uppmärksamhet påkallade de bestämmelser som reglerade förfarandet
vid förvaltningsärendenas behandling; även här framträdde i främsta rummet
kravet på förvaltningens effektivitet.

Enligt de angivna grundsatserna avser lagen såväl förvaltningsmyndigheternas
organisation som förvaltningsförfarandet. Under de sakkunnigas
arbete framfördes från olika håll förslag om vissa av krigsförhållandena
påkallade materiella ändringar i lagar och författningar, såsom rörande
vård och behandling av fångar och andra av samhället omhändertagna,
kontrollåtgärder och regleringar av olika slag in. m. Dessa frågor ansåg de
sakkunniga dock falla utanför sitt uppdrag. Bestämmelserna i lagen anknyter
i flera fall till regler i den särskilda rättegångslagen, vilken emellertid
enligt vad nyss anmärkts numera är ur kraft.

Huvudbestämmelserna i administrativa fullmaktslagen (2—13 §§) skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

enligt 1 § första och andra styckena äga tillämpning först när Kungl. Maj :t
förordnat därom. Sådant förordnande får meddelas vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Även riksdagens medverkan är emellertid erforderlig. Förordnande
får sålunda ej meddelas, därest ej Kungl. Maj:t låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio dagar, och om
förordnandet icke blir av nästfoljande riksdag godkänt inom trettio dagar
från riksdagens början, skall det efter utgången av denna tid upphöra att
lända till efterrättelse. Om behov av tillämpning av lagen inträder under
tid, då riksdagen är samlad, kan förordnande därom av Kungl. Maj :t meddelas
endast med riksdagens samtycke.

Under tid, då förordnande om lagens tillämpning är i kraft, gäller icke i
lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strider mot vad
enligt förordnandet blivit bestämt (1 § tredje stycket). I 1 § fjärde stycket
stadgas, att lagen ej äger tillämpning beträffande riksdagen eller allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer,
ombudsmän och verk. Undantag har även gjorts med avseende å krigsdomstolar
samt beträffande myndigheter, mål och ärenden, som föll under 1940
års särskilda rättegångslag, ävensom mål och ärenden, som avsågs i en av
kriget föranledd särskild lag angående patent, utfärdad den 1 november 1940
(nr 924). Sistnämnda lag är i likhet med den särskilda rättegångslagen
numera ur kraft.

I femte stycket av 1 § har upptagits definitioner på begreppen statsmyndighet
och kommunalmyndighet med reservation för den begränsning, som
innefattas i de nu omförmälda reglerna i fjärde stycket. Dessa definitioner
ansluter sig nära till motsvarande definitioner i 2 kap. 3 § i 1949 års tryckfrihetsförordning
(§ 2 l:o andra stycket äldre tryckfrihetsförordningen).
Med statsmyndighet skall förstås »alla till statens förvaltning hörande
myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer»,
medan begreppet kommunalmyndighet omfattar »alla till kommunal styrelse
eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter,
styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer
jämte underlydande verk och inrättningar».

I 2 § första stycket inrymmes befogenhet för Kungl. Maj :t att beträffande
den statliga och kommunala förvaltningen vidtaga vissa organisatoriska
förändringar, som påkallas av de i 1 § angivna krigsförhållandena. Dessa
befogenheter är angivna i sex särskilda punkter.

1) Kungl. Maj :t äger förordna, att uppgift, som tillkommer Kungl. Maj:t,
skall i fråga om visst slag av mål eller ärenden övertagas av underordnad
myndighet. -— Såsom exempel på fall, då förordnande av här avsett slag
kunde ifrågakomma, nämnes i de sakkunnigas betänkande, att det kunde
överlämnas åt länsstyrelserna att i viss omfattning meddela tillstånd till
expropriation eller att i stadsplaneärenden fatta beslut som eljest ankomm e
på Kungl. Maj :t. Likaså kunde omständigheterna göra det nödvändigt, att
åt länsstyrelse uppdroges att föreskriva ingripanden i olika hänseenden
enligt allmänna förfogandelagen.

2) Kungl. Maj :t äger förordna, att de uppgifter, som tillkommer viss stats -

Kungt. Maj.ts proposition nr 9.

myndighet, skall helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet eller
av kommunalmyndighet eller att i fråga om visst slag av mål eller ärenden
talan mot statsmyndighets beslut icke må fullföljas. — I betänkandet
exemplifieras bestämmelsen bl. a. med att fångvårdsstyrelsen bör kunna
bemyndigas att fullgöra de åligganden, som åvilar interneringsnämnden och
ungdomsfängelsenämnden, och att uppgifter bör kunna överföras från en
länsstyrelse till annan länsstyrelse. En viktig begränsning av stadgandet
är betingad av grundlagarna; det är sålunda icke förenligt med § 46 regeringsformen,
att den civila förvaltningen inom ett län helt överflyttas å
militär myndighet.

3) Kungl. Maj :t äger en liknande befogenhet beträffande uppgifter, som
tillkommer viss kommunal myndighet. Förordnande kan meddelas att dylika
uppgifter skall helt eller delvis övertagas av annan kommunalmyndighet i
samma kommun eller, om hinder därför möter, av statsmyndighet eller av
kommunalmyndighet i annan kommun.

4) I fall, då enligt lag eller författning suppleanter skall utses till visst
antal, äger Kungl. Maj :t förordna, att sådana må utses till visst större antal.
— Bestämmelsen har närmast tillkommit med tanke på de kommunala myndigheterna
men kan ha betydelse även för statliga organ.

5) Förordnande kan meddelas, att myndighet må ha sin verksamhet helt
eller delvis förlagd till annan ort än den, där verksamheten eljest skall utövas.
— Beträffande statsmyndighet har i allmänhet icke i lag fastslagits
den ort där myndigheten skall ha sitt säte, men ofta har i samband med
anslagsbeviljande eller eljest förutsatts, att verksamheten skall utövas å
viss ort. Det är att märka att bestämmelsen icke avser det fall, att enstaka
sammanträde eller en viss förrättning eller åtgärd måste hållas eller företagas
å annat ställe än som i lag eller författning är föreskrivet; härom
stadgas i 4 § andra stycket.

6) Kungl. Maj :t kan meddela förordnande om att myndighet må fatta
beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i annan
ordning än eljest är stadgat. — Ändringar av detta slag kan motiveras
bl. a. av ökad arbetsbelastning och en med hänsyn härtill otillräcklig personaltillgång.
Ett förordnande att myndighet får besluta i annan sammansättning
än eljest är stadgat kan avse att självständig beslutanderätt i samband
med uppdelning av en myndighet tillerkännes de olika avdelningarna,
på vilka myndigheten organiserats, eller att beslutanderätten får utövas av
befattningshavare i lägre tjänsteställning än eljest.

I 2 § andra stycket föreskrives att Kungl. Maj :t, i den mån det finnes påkallat
på grund av de i 1 § angivna krigsförhållandena, kan bestämma att
befattningshavare i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning
än den han innehar eller i kommunal befattning. De möjligheter att ålägga
statsjänsteman tjänstgöring i annan befattning som finns enligt olika avlöningsförfattningar
m. m. (jfr statens allmänna avlöningsreglemente, 11
och 13 §§) har ansetts ej tillfyllest för krigsförhållandena. I de sakkunnigas
betänkande har understrukits att det uppenbarligen är fråga om förändringar
av tillfällig art; ett förordnande av här avsett slag innebär sålunda
ej att tjänstemannen bär att avgå från den befattning han eljest innehar,
och han bör icke åtnjuta lägre löneförmåner än i sin vanliga befattning.
Stadgandet innehåller icke några motsvarande bestämmelser om skyldighet
för kommunernas tjänstemän att upprätthålla befattning hos annan
kommunalmyndighet eller hos statsmyndighet. De sakkunniga framhöll, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

något mera framträdande behov av dylika bestämmelser icke torde vara
att förvänta. Eu utvidgning av stadgandet att omfatta även kommunernas
tjänstemän skulle därjämte medföra särskilda svårigheter i fråga om fördelning
av kostnaderna för löner till dessa tjänstemän.

Det är uppenbart att det vid krig eller därmed jämförliga förhållanden
kan möta svårigheter att föranstalta om val eller utseende i annan ordning
av innehavare av kommunala och andra allmänna uppdrag. Med hänsyn
härtill har Kungl. Maj :t enligt 3 § erhållit befogenhet att förordna om anstånd
med sådant val eller utseende ävensom föreskriva den jämkning av
valperiodens längd som kan påkallas därav. I samma paragraf stadgas att
vad i lag eller författning är föreskrivet därom att kvinna eller den, som
redan innehaft uppdrag viss tid eller uppnått viss ålder, må avsäga sig uppdrag
ej skall äga tillämpning; dock är den som fyllt sjuttio år ej skyldig att
mottaga uppdrag eller kvarstå däri. I motiven har till stöd för den sistnämnda
begränsningen bl. a. åberopats att den då gällande 1939 års lag om
tjänsteplikt innehöll bestämmelse om att tjänsteplikt ej skulle kunna åläggas
någon senare än under det kalenderår då han fyllde sjuttio år.1

Bestämmelserna i 4 § avser att sätta ur kraft vissa av de tids- och ortsbestämmelser
som reglerar förvaltningsförfarandet. Där i lag eller författning
är föreskrivet, att sammanträde eller förrättning skall hållas eller
annan sådan uppgift skall fullgöras inom viss tid, äger Kungl. Maj :t förordna
om jämkning av sådan tid. Beträffande ändring av föreskriven plats
för sammanträde eller åtgärd har det anförtrotts åt vederbörande myndighet
att själv besluta.

Flera lagar och författningar innehåller stadganden i fråga om förvaltningsärendenas
handläggning av innebörd, att myndighet skall höras eller
viss annan utredning förebringas eller att under vissa förutsättningar återförvisning
skall äga rum. Om sådan åtgärd på grund av krigsförhållandena
finnes vara förenad med väsentlig olägenhet, äger enligt 5 § vederbörande
myndighet i stället i annan ordning föranstalta om den erforderliga utredningen
eller, då fråga är om återförvisning, utan sådan fortsätta handläggningen.

Enligt 6 § skall med behandling av mål eller ärenden angående part tillkommande
rättighet eller förmån eller honom åliggande skyldighet anstå,
om anledning är att antaga, att på grund av lcrigsförhållanden part är ur
stånd att bevaka sin talan eller hinder eljest möter för utredningen. Handläggningen
skall dock kunna fortsättas och avslutas, under förutsättning att
frågan kan nöjaktigt utredas och handläggningens fortsättande är av synnerlig
vikt för part eller eljest påkallas av särskilda skäl. Behandlingen av
målet eller ärendet skall enligt 7 § återupptagas, så snart hindret upphört.

I 8 § finns bestämmelser, enligt vilka vissa påföljder, som är förenade
med underlåtenhet av part eller annan att fullgöra vad myndighet förelagt
honom för måls eller ärendes handläggning, icke skall tillämpas, om han

1 Lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt har upphört att gälla med utgången
av år 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

för sin underlåtenhet att efterkomma föreläggandet haft giltig ursäkt, som
har sin grund i krigsförhållanden. När det ej är för myndigheten känt, huruvida
giltig ursäkt sålunda förelegat, åligger det myndigheten att inhämta
upplysning därom. Även 9 och 10 §§ innehåller bestämmelser om vissa lättnader
för parter, hl. a. beträffande fullföljdstider.

I fråga om delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten,
stadgas i 12 § att sådan delgivning skall ske genom militär myndighets försorg.
Avser delgivning kallelse att infinna sig inför myndighet, skall delgivningsintyget
innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin
tjänstgöring är hindrad att inställa sig. Även delgivning, som verkställts annorledes
än genom militär myndighet, är gällande. Dock får delgivning ej
ske genom handlings införande i allmänna tidningarna eller dess fästande
å den söktes husdörr och uppläsande för hans husfolk eller på annat sådant
sätt. Denna reservation anknyter närmast till det ill kap. 10 § äldre rättegångsbalken
stadgade delgivningsförfarandet. I övergångsbestämmelserna
till lagen stadgas att densamma icke innebär upphävande av vad i lag är
stadgat om befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om delgivning
genom kungörelse eller annorledes (jfr bl. a. 30 § allmänna förfogandelagen).

Enligt 13 § medges lättnader i fråga om kungörande av sammanträde med
kommunalmyndighet.

För tillämpning av ett flertal bestämmelser i administrativa fullmaktslagen,
bl. a. 2 §, förutsättes särskilt förordnande utöver det allmänna förordnande
som meddelas med stöd av 1 §. Sådant särskilt förordnande skall
enligt vad som angivits i de olika paragraferna meddelas av Kungl. Maj :t.
Enligt 11 § första punkten kan emellertid Kungl. Maj :t uppdraga åt underordnad
myndighet att utöva vissa av de ifrågavarande befogenheterna. I 11 §
andra punkten stadgas därjämte, att länsstyrelse även utan uppdrag av
Kungl. Maj :t i trängande fall äger i vad angår länet, för statsförvaltningens
och den kommunala verksamhetens upprätthållande, utöva befogenhet, som
enligt lagen tillkommer Kungl. Maj :t. En förutsättning härför är dock uppenbarligen,
att lagen enligt 1 § satts i tillämpning. I anslutning till detta
stadgande anförde de sakkunniga bl. a. följande:

Som framgår av stadgandets lydelse har länsstyrelsens befogenhet icke
uttryckligen begränsats till det fall, då förbindelsen mellan skilda delar av
riket avbrutits. Ehuru stadgandet närmast åsyftar en dylik situation, kan
det alltså tillämpas även då eljest i ett allvarligt läge ett snabbt beslut är av
nöden. Ett sådant läge lär endast i sällsynta undantagsfall kunna inträda
utan att riket är invecklat i krig. Ett ingripande i de befogenheter, som tillkomma
ämbetsverk och därmed jämställda myndigheter, kan medföra betydande
organisatoriska olägenheter och bör uppenbarligen icke ske i andra
fall än då dessa myndigheter satts ur stånd att inom länet utöva på dem ankommande
funktioner.

Med stöd av bestämmelse i 14 § och på grundval av ett av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet förslag (SOU 1942: 42) utfärdade Kungl. Maj:t den
2 april 1943 (nr 137) kungörelse om tillämpningen av lagen, vilken kungö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

relse alltjämt är gällande. Bestämmelserna i kungörelsen skall träda i tilllämpning
först i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar. Enligt föreskrift
i 1 § kungörelsen skall dock sådana förberedande åtgärder vidtagas som
särskilt anges i kungörelsen eller som eljest befinnes erforderliga för dess
tillämpning.

Beträffande länsstyrelserna meddelades bestämmelser i en den 24 september
1943 (nr 708) utfärdad kungörelse om särskilda åligganden, som under
vissa förhållanden tillkommer länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter.
Denna kungörelse, som icke enbart innefattade tillämpningsföreskrifter
till administrativa fullmaktslagen utan jämväl upptog bestämmelser
av annan natur, sattes i tillämpning genom en kungörelse samma dag (nr
709), vilken emellertid upphävdes med utgången av december 1947 enligt
en den 12 december 1947 (nr 967) utfärdad kungörelse. Vidare må erinras
om Kungl. Maj :ts brev till samtliga länsstyrelser den 5 mars 1943 (nr 335)
angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under
krig. 1943 års båda författningar (nr 335 och 708) har numera delvis
ersatts av kungörelsen den 20 september 1951 (nr 644) med vissa bestämmelser
angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.,
vilken kungörelse närmare beröres i det följande.

Av intresse i detta sammanhang är även vissa föreskrifter i 27 kap. 16 §
strafflagen samt kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404) om vad som skall
iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelsen). I det
nämnda lagrummet i strafflagen stadgas, att beredskapstillstånd föreligger,
sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till
tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, och varar intill dess enligt
Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skall äga rum. Enligt
bestämmelse i 1 § beredskapskungörelsen tillkännages beredskapstillstånd
av Kungl. Maj :t genom kungörelse, som bringas till allmän kännedom
genom radio och på annat lämpligt sätt. Vid omedelbar krigsfara kan Kungl.
Maj :t låta tillkännagiva beredskapstillstånd genom beredskapslarm eller genom
sådant larm skärpa redan bestående beredskapstillstånd. I 4 § 3. stadgas
bl. a., att rekvisitionslagen (av den 30 juni 1942; jfr § 74 regeringsformen)
äger omedelbar tillämpning, därest beredskapslarm givits. Detsamma
gäller enligt 6 § 2. vissa stadganden i allmänna förfogandelagen, i den mån
icke förordnande om tillämpning av desamma redan tidigare meddelats. Enligt
9 § låter Kungl. Maj :t, då riket kommer i krig, giva beredskapslarm,
därest så icke redan skett, och kungör att krigstillstånd inträtt.

Den civila regionala beredskapsorganisationen enligt beslut vid 1951 års
riksdags vårsession.

På grundval av ett av särskilda sakkunniga framlagt betänkande rörande
länsstyrelsernas krigsorganisation m. m. framlade Kungl. Maj :t till 1951 års
riksdags vårsession proposition (nr 149) rörande den civila regionala beredskapsorganisationen.
Enligt propositionen skulle länsstyrelserna fungera så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

som regionala organ på den ekonomiska försvarsberedskapens område, inom
länsstyrelsens landskansli skulle organiseras en underavdelning för handhavande
av hithörande frågor. Underavdelningen skulle vara uppdelad på fyra
detaljer, var och en ledd av sakkunnig person. I syfte att åstadkomma eu
samordning beträffande planläggningen av de civila försvarsuppgifterna och
för att i krig möjliggöra en samverkan mellan civila och militära myndigheter
föreslogs vidare i propositionen sammanförande av vissa län till s. k.
civilområden, i huvudsak sammanfallande med nuvarande militärområden.
Till befälhavare inom civilområde skulle utses en landshövding. Civilbefälhavare
erfordrades dock ej för Gotlands län, som helt sammanfölle med ett
militärområde. För Västerbottens och Norrbottens län skulle enligt förslaget
samordningen lösas efter delvis andra linjer än vad som förutsattes skola
gälla beträffande landet i övrigt.

I sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr 145) yttrade statsutskottet
bl. a. följande:

Vad i propositionen anförts om behovet av ett allmänt regionalt organ för
den ekonomiska försvarsberedskapen har utskottet icke funnit övertygande.
Enligt utskottets uppfattning kan nuvarande ordning — i varje fall vid en
relativt restriktiv målsättning för verksamheten — icke under fredstid anses
otillfredsställande. Denna ordning synes fördenskull i princip böra bibehållas,
medan länsstyrelsernas egentliga krigsorganisation endast bör planläggas
på sådant sätt, att en länsstyrelse vid förbindelseavbrott under krig
i erforderlig grad kan övertaga de centrala myndigheternas uppgifter och
åstadkomma den nödvändiga samordningen inom länet. Härför erfordras
icke under normala förhållanden någon utvidgning av länsstyrelsernas nuvarande
befattning med de ekonomiska försvarsberedskapsuppgifterna eller
någon förstärkning av deras organisation utan endast att landshövdingarna
— på sätt redan i regel torde ske — skaffa sig en allmän överblick över försvarsberedskapsuppgifternas
handhavande och aktuella ställning i länen.

Om utskottet såsom framgår av det anförda alltså icke kan ansluta sig
till den av departementschefen uttalade uppfattningen att länsstyrelsen redan
i fredstid i princip skall fungera som ett allmänt regionalt organ för den
ekonomiska försvarsberedskapen, finner utskottet det å andra sidan välbetänkt
att de problem, som kunna uppkomma i ett akut krigsläge, i nuvarande
världspolitiska situation penetreras ute i länen. Detta synes lämpligen kunna
ske inom den av departementschefen föreslagna underavdelningen (sektionen)
på varje landskansli för ärenden rörande den ekonomiska försvarsberedskapen.
Utskottet tillstyrker alltså att en sådan underavdelning tillfälligt
inrättas inom varje landskansli. Sektionens uppgift bör vara att uppgöra
planer för krigsorganisationen inom länet i händelse av ett förbindelseavbrott
under krig, och denna uppgift bör slutföras under loppet, av ett eller
högst ett par år. Därefter böra sektionerna icke draga några kostnader, utan
förpuppas för att kunna träda i verksamhet i ett ytterligare skärpt läge.

Förslaget om inrättande av större regionala enheter i form av civilområden
lämnades av utskottet utan erinran.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av tre av utskottets ledamöter,
vilka ansåg, att utskottets kritiska uttalanden borde utgå och ersättas av
ett allmänt uttalande om att vad i propositionen anförts om behovet av ett
allmänt regionalt organ för den ekonomiska försvarsberedskapen av utskottet
funnits övertygande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Vid behandlingen av frågan i första kammaren (I kamin. prot. 1951 nr
19 s. 92 ff) rörde diskussionen sig huvudsakligast kring frågan huruvida de
föreslagna underavdelningarna vid länsstyrelserna skulle få permanent eller
tillfällig karaktär. Utskottets utlåtande godkändes efter votering.

Vid frågans behandling i andra kammaren (II kamm. prot. 1951 nr 20 s.
88 ff), framförde dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg, bl. a. vissa erinringar mot vad utskottet uttalat därom, att de föreslagna
underavdelningarna skulle ha till uppgift att uppgöra planer för
krigsorganisationen inom länet i händelse av att ett förbindelseavbrott skulle
uppkomma under krig. Inrikesministern anförde bl. a.:

Vid studier vid krigsspel och på annat sätt, som vi metodiskt bedrivit under
de senaste åren, har det visat sig, att det inte räcker med att ha beredskap
för förbindelseavbrott, alltså för det fall att en landsända till följd av
en fientlig aktion blivit avskuren från förbindelse med de centrala statsmyndigheterna.
Redan i och med själva krigsutbrottet måste man nämligen räkna
med att både beträffande järnväg, post, telegraf och telefon uppkomma svårigheter
i fråga om förbindelserna på grund av den överbelastning, som uppkommer
när militären tar kommunikationsmedlen i anspråk, och att det
kommer att stöta på utomordentligt stora svårigheter för en central myndighet
att i detalj reglera vad som skall företagas i de olika länen. Därför
måste vi i händelse av ett krigsutbrott kunna räkna med att genast genomföra
en mycket långt gående decentralisering av förvaltningsuppgifterna.

I den efterföljande debatten anförde talesmän för utskottet, att utskottets
ifrågavarande uttalande icke skulle tolkas alltför bokstavligt och att utskottet
endast avsett att den nya organisationen icke skulle göras permanent
utan vara av tillfällig karaktär. Efter dessa deklarationer förklarade reservanterna
sig kunna avstå från att framställa yrkande om bifall till reservationen.
Utskottets utlåtande godkändes av kammaren.

Kungl. Maj :t har sedermera den 20 september 1951 utfärdat kungörelse
(nr 644) med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m. Såsom förut nämnts ersätter denna kungörelse
delvis tvenne år 1943 utfärdade författningar (nr 335 och 708). I kungörelsens
1 § stadgas, att dess bestämmelser skall gälla, när administrativa
fullmaktslagen är i tillämpning, så ock eljest i den män Kungl. Maj :t därom
förordnar. Dock skall sådana förberedande åtgärder omedelbart vidtagas,
som särskilt anges i kungörelsen eller som eljest finnes erforderliga för
dess tillämpning. Bland bestämmelserna i kungörelsen må särskilt nämnas
6 §, där det stadgas att, därest under krig förbindelsen mellan någon del av
riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet kan upprätthållas
eller eljest under krig föreligger trängande behov av omedelbara
åtgärder, det åligger länsstyrelse att vidtaga de åtgärder för den civila statsförvaltningens
gång och de militära myndigheternas understödjande, som
av förhållandena påkallas.

Civilbefälhavare i de olika civilområdena har förordnats från och med
den 1 juli 1951, och instruktion för civilbefälhavare har utfärdats den 15
juni 1951 (SFS nr 429). Enligt instruktionen skall civilbefälhavaren under
fred hålla sig underrättad om planläggningen av försvarsberedskapen inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

hans område och bl. a. verka för att planläggningen samordnas de olika
myndigheterna emellan. Under krig skall civilbefälhavaren, i enlighet med
vad därom är eller kan bli närmare föreskrivet, efter samråd med vederbörande
militärbefälhavare eller kårchef samordna de civila försvarsåtgärderna
och annan civil verksamhet inom civilområdet samt verka för att det
militära försvaret på allt sätt understödjes och att försvarsviljan och försvarsförmågan
hos befolkningen upprätthålles ävensom eljest utöva den myndighet
som kan anförtros honom. Han skall även bistå de militära myndigheterna
med av dem begärda råd och upplysningar. Civilbefälhavare skall upprätthålla
erforderligt samband med civilbefälhavare i angränsande civilområden
samt, där sådant område gränsar till län, som ej tillhör civilområde,
med länsstyrelsen i detta län.

Beträffande frågan vilka maktbefogenheter, som skall tillkomma civilbefälhavare,
anförde de förutnämnda sakkunniga i sitt betänkande i huvudsak
följande:

Först i krig eller eljest då Kungl. Maj :t så förordnar skall civilbefälhavaren
få några egentliga maktbefogenheter. Direkta maktbefogenheter skola
tillkomma civilbefälhavaren i den mån sådana delegeras av Kungl. Maj :t
eller av de centrala verken eller ock då sådana faktiska svårigheter i förbindelserna
uppstå, att civilbefälhavaren måste ingripa, eller eljest beslut från
central instans ej hinner inhämtas. Det måste emellertid förutsättas, att
civilbefälhavaren och vederbörande centrala myndigheter alltid i mån av
förbindelsemöjligheter hålla varandra underrättade om utvecklingen och
om vidtagna åtgärder. På så sätt torde i huvudsak kompetenskonflikter uppåt
kunna undgås. I förhållande till länsstyrelserna gäller det framför allt att
se till att länsstyrelserna icke känna sig förhindrade att taga erforderliga
initiativ eller att besluta av snabba lägesförändringar påkallade åtgärder. I
vissa fall torde det framstå som självklart att civilbefälhavaren alltid skall
kontaktas, t. ex. då det gäller att dirigera en flyktingström. Civilbefälhavaren
skall dock ej heller i krig i egentlig mening utöva en direkt verkställande
myndighet. Verkställigheten skall ankomma på resp. länsstyrelser och andra
regionala myndigheter.

Departementschefen uttalade i propositionen, att han icke ansåge sig behöva
redan i densamma taga definitiv ställning till frågan vid vilken tidpunkt
i händelseutvecklingen civilbefälhavarna borde tilldelas självständiga maktbefogenheter.
Principiellt utgick departementschefen emellertid från att såväl
de till civilområdena hörande länsstyrelserna som andra regionala myndigheter
borde fungera självständigt, så länge förhållandena medgåve.

Det framhölls vidare i propositionen, att vid bifall till vad i densamma
förordats erfordrades ändringar bl. a. i administrativa fullmaktslagen.

Framställningar av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

I en till handelsdepartementet överlämnad promemoria, dagtecknad den
28 mars 1951, har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap lämnat
en översikt över erforderliga fullmakter under krig eller avspärrning. I promemorian
har bl. a. behandlats behovet av förordnanden jämlikt administrativa
fullmaktslagen. Det framhålles i promemorian, att under krig åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

situationer kunde uppkomma, då åtgärder måste få vidtagas utan hinder
av olika lagbestämmelser. Vid undanförsel och utrymning i brådskande fall
kunde t. ex. dispens behövas från bestämmelser om yrkesmässig trafik,
fartygs sjövärdighet etc. Byggnader kunde behöva uppföras i strid med
stadsplane- och byggnadsbestämmelser, ved kunde behöva avverkas utan
hänsyn till skogsvårdslagens bestämmelser in. m. I stor utsträckning torde
administrativa fullmaktslagen öppna möjligheter härutinnan, men frågan
vore om icke dennas bestämmelser behövde kompletteras med något slag
av generell fullmakt att i dylika fall dispensera från olika lagbestämmelser.

Riksnämnden har vidare, i samband med avgivande av utlåtande den 7
juni 1951 över framställningar av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
angående ändringar i kungörelserna om civilförsvaret vid järnvägarna och
kraftverken, upptagit vissa spörsmål rörande administrativa fullmaktslagen.
I utlåtandet har riksnämnden understrukit, hurusom i krigsfall kunde komma
att finnas ett oavvisligt behov av att direkt på det civila regionala planet
i större utsträckning än vad för närvarande vore stadgat ha tillgång till
förfoganderätt för att bemästra olika uppkommande, det ekonomiska livet
berörande situationer, i vilka ett snabbt ingripande bleve av nöden. I anslutning
härtill anför riksnämnden:

De möjligheter att tillgripa förfoganderätt, som nu gällande författningar
tillstäd ja, torde, såvitt nu är i fråga, vara antingen ej till fyllest eller ock
otillräckligt preciserade. De i 76 och 85 §§ civilförsvarslagen åt civilförsvarschef
resp. civilförsvarsmyndighet anförtrodda befogenheterna avseende förfoganderätt
åsyfta endast tillgodoseende av civilförsvarets uppgifter. För
tillämpning av allmänna förfogandelagen erfordras beslut av Konungen. När
det gäller behov att tillämpa allmänna förfogandelagen torde dock "administrativa
fullmaktslagen erbjuda vissa möjligheter för länsstyrelserna att ingripa
i kritiska situationer. Enligt 11 § i sagda lag äger länsstyrelse nämligen
»i trängande fall» i vad angår länet utan uppdrag av Konungen utöva de befogenheter
som enligt lagen tillkomma Konungen. Det torde vara mycket
vanskligt att avgöra under vilka förutsättningar och i vad mån länsstyrelsen
med stöd av detta lagrum må äga utöva förfoganderätt och det synes böra
övervägas om ej dessa frågor böra klarläggas genom närmare utformade
bestämmelser.

Härför talar numera ytterligare den omständigheten, att årets riksdag i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 149 angående den civila regionala
beredskapsorganisationen beslutit, att en avdelning för ärenden rörande
den ekonomiska försvarsberedskapen tillfälligt skall inrättas inom varje
landskansli. Härigenom torde länsstyrelsen komma att erhålla en samlad
överblick över samtliga civila försvarsförberedelser inom länet. Denna omständighet
torde göra länsstyrelsen, som ju redan har åtskilliga åligganden
på hithörande områden, framför varje annan regional myndighet bäst skickad
att under krig bedöma var länets resurser av olika slag i kritiska situationer
böra insättas för att ur det totala försvarets synvinkel bästa möjliga
resultat i det aktuella läget skall kunna ernås. Med hänsyn härtill torde
förevarande spörsmål om regionala myndigheters eller organs förfoganderätt
under krig — i de fall då en dylik rätt över huvud taget anses böra komma
i fråga eller företrädesvis vid avbrott å förbindelsen med riksstyrelsen
— lämpligen kunna lösas på så sätt att länsstyrelsen erhåller befogenhet att
pröva uppkommande behov av att förfoga över olika inom länet befintliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

förnödenheter för skilda regionala eller lokala myndigheters räkning. Till
följd av krigshandlingar kunna emellertid situationer uppkomma, då förbindelsen
även mellan länsstyrelsen och andra civila regionala eller lokala myndigheter
eller organ inom länet med betydelsefulla uppgifter på det totala
försvarets område bli avbrutna. För att sistnämnda myndigheter eller organ
i dylika katastroffall likväl skola kunna snabbt förfoga över förnödenheter,
vilka äro oundgängligen nödvändiga för deras verksamhet, synes såsom en
yttersta utväg vedex-börande ansvariga myndighet eller organ ute i länet böra
tilläggas befogenhet att själv meddela förfogandebeslut.

Riksnämnden framhåller även — i anslutning till det i propositionen nr
149 av departementschefen gjorda uttalandet, att han ej tagit definitiv ställ*
ning till spörsmålet vid vilken tidpunkt i händelseutvecklingen civilbefälhavarna
borde tilldelas självständiga maktbefogenheter — vikten av att behovet
av befogenheter för civilbefälhavaren jämväl med avseende på förfoganderätt
uppmärksammades. I samband härmed syntes också böra övervägas
om och i vilken utsträckning de befogenheter härutinnan, som kunde
komma att tilläggas länsstyrelserna, behövde överflyttas på civilbefälhavaren.

Justitiedepartementets promemoria.

I den inledningsvis omnämnda, inom justitiedepartementet upprättade
promemorian, vid vilken fogats ett förslag till ändringar i administrativa fullmaktslagen,
har till en början upptagits frågan om vissa ändringar beträffande
förutsättningarna och ordningen för lagens försättande i tillämpning.
Därutinnan föreslås att Kungl. Maj :t ej skall behöva inhämta samtycke till
eller efterföljande godkännande av riksdagen i fall, då förordnande om lagens
tillämpning föranletts av att riket befinner sig i krig eller omedelbar
krigsfara. Även beträffande formen för riksdagens medverkan, i den mån
den påkallas, föreslås en uppmjukning. Enligt förslaget skall förordnande
om tillämpning av lagen, när det ej föranletts av att riket befinner sig i krig
eller omedelbar krigsfara, skyndsamt underställas riksdagen, och för förordnandets
fortsatta giltighet skall då fordras, att riksdagen godkänner det
inom en månad från underställningen.

Beträffande 3 § i lagen föreslås i promemorian borttagande av den i tredje
stycket stadgade övre åldersgränsen av sjuttio år. Därvid eiänras att i
motiven till bestämmelsen åberopats, att 1939 års lag om tjänsteplikt innehållit
bestämmelse om att tjänsteplikt ej skulle kunna åläggas någon senare
än under det kalenderår, då han fyllde sjuttio år. Under krig vore det
emellertid nödvändigt att tillvarataga all tillgänglig användbar arbetskraft.
Alla vuxna medborgare borde oavsett ålder vara skyldiga att göra sin insats
i den mån de hade hälsa och krafter i behåll. Självklart vore att ingen skulle
påtvingas ett uppdrag, som han på grund av ålderssvaghet eller sjukdom ej
kunde sköta.

I promemorian föreslås vidare vissa ändringar i 11 § andra punkten i anslutning
till genomförandet av den civila regionala beredskapsorganisationen
enligt 1951 års beslut. Det framhålles, att beslutet ej innebure något de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

finitivt ställningstagande till frågan om den närmare kompetensfördelningen
mellan civilbefälhavare och länsstyrelse. Det syntes emellertid böra överlåtas
åt civilbefälhavaren att, i vad anginge civilområdet, i sådana situationer
som avsåges i 11 § andra punkten utöva Kungl. Maj :ts befogenheter enligt
lagen. Länsstyrelsen borde dock, i vad anginge länet, i kritiska lägen få
handla på egen hand, därest civilbefälhavarens beslut ej kunde avvaktas eller
om länet ej tillhörde civilområde och civilbefälhavare således icke funnes.
Därjämte erfordrades ett förtydligande av begreppet »i trängande fall».
Beträffande denna fråga anföres i promemorian:

I de ursprungliga motiven till 11 § andra punkten har understrukits, att
stadgandet närmast åsyftar den situationen, att förbindelsen mellan skilda
delar av riket avbrutits, men att det undantagsvis kan tillämpas även då eljest
i ett mycket kritiskt läge ett snabbt beslut är av nöden. Denna grundsats
synes stå i överensstämmelse med principerna för den civila regionala beredskapsorganisationen
enligt 1951 års beslut men torde böra på ett tydligare
sätt få komma till uttryck i lagtexten. Såsom förutsättning för befogenhet
till självständigt handlande hos civilbefälhavare resp. länsstyrelse
bör i enlighet härmed stadgas, att under krig förbindelsen med riksstyrelsen
icke eller allenast med avsevärd svårighet kan upprätthållas eller att
eljest under krig föreligger behov av omedelbara åtgärder. En liknande formulering
har redan begagnats i 6 § kungörelsen den 20 september 1951 (nr
644) med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig
eller krigsfara m. m.

Ytterligare en ändring föreslås i 11 §, nämligen uteslutande av uttrycket
»för statsförvaltningens och den kommunala verksamhetens upprätthållande».
Till stöd härför har i promemorian anförts följande.

Krigsförhållandena medföra ju alltid att de allmänna organen måste ingripa
i samhällslivet i väsentligt större utsträckning och på ett helt annat
sätt än under fredliga förhållanden. Var gränsen går för myndigheternas
befogenheter att ingripa i lägen av mer eller mindre katastrofartad karaktär
är måhända icke i alla avseenden fullt klart. En viss tvekan kan med
hänsyn härtill råda rörande den närmare innebörden av det i 11 § andra
punkten i dess gällande lydelse förekommande uttrycket »för statsförvaltningens
och den kommunala verksamhetens upprätthållande». Det berörda
uttrycket torde emellertid utan olägenhet kunna uteslutas ur stadgandet,
som ju icke kan avse andra befogenheter än dem som enligt lagen tillkomma
Kungl. Maj :t.

1 anslutning till vad riksnämnden anfört därom, att till följd av stridshandlingar
kunde uppkomma situationer, då förbindelsen mellan länsstyi''elsen
och andra civila regionala eller lokala myndigheter eller organ
inom länet bleve avbrutna och att det i ett sådant läge kunde bli nödvändigt
att nämnda organ ute i länet finge självständig beslutanderätt, ifrågasättes
i promemorian, om icke 11 § andra punkten borde utvidgas så att beslutanderätt
utan särskilt förordnande i vissa fall tillerkändes även lokala
organ. I ett sådant snabbt inträdande katastrof läge, där ett dylikt självständigt
handlande från de lokala civila myndigheternas sida bleve nödvändigt
måste dock, uttalas i promemorian, förutsättas att myndigheterna äger be 2

Bihang till riksdagens protokoll i953. 1 samt. Nr 9.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

fogenhet att utan stöd av särskilda lagstadganden vidtaga de åtgärder som
nödläget kräver.

I promemorian beröres även det av riksnämnden framförda förslaget om
komplettering av administrativa fullmaktslagen med något slag av generell
fullmakt att under krig dispensera från olika lagbestämmelser. Det erinras
i promemorian att redan under förarbetena till administrativa fullmaktslagen
från olika håll framhållits, hurusom krigsförhållandena påkallade åtskilliga
materiella ändringar i lagar och författningar. De sakkunniga hade dock ansett
frågan ligga utanför de sakkunnigas uppdrag och ej framlagt något förslag
i detta hänseende. Det syntes ej heller möjligt att upptaga frågan i nu
förevarande sammanhang. Med hänsyn till de ofta komplicerade förhållanden
som det gällde att reglera och den mångfald olika intressen som gjorde
sig gällande vore det knappast troligt, att det ginge att lösa frågan medelst
en eller ett par generella bestämmelser. I varje fall vore det nödvändigt att
först göra en grundlig genomgång av alla berörda lagar och författningar, så
att hela fältet kunde överblickas, en genomgång som borde under ledning av
resp. departement göras av vederbörande myndigheter, var och en inom sitt
verksamhetsområde. Förberedande åtgärder för en sådan översyn hade redan
vidtagits.

I promemorian föreslås slutligen ett par ändringar i administrativa fullmaktslagen
av formell natur. Uttrycket »krigsdomstolar» i 1 § fjärde stycket
bör sålunda enligt förslaget utbytas mot »krigsrätter» (jfr 15 kap. militära
rättegångslagen den 30 juni 1948). Ehuru den särskilda lagen angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in. ej är i kraft,
föreslås att det i nämnda stycke stadgade undantaget i avseende å denna
lag får kvarstå i oförändrad form; såsom skäl härför anföres, att rättegångslagen
sannolikt kommer att återupplivas inom den närmaste framtiden.
Detsamma gäller motsvarande undantag i 9 § sista stycket. Däremot föreslås,
att det undantag som avser den särskilda lagen angående patent vid krig
eller krigsfara m. in. uteslutes i avbidan på en utredning, huruvida och i
vilken form denna lag skall förnyas. Beträffande 12 § sista stycket föreslås,
i syfte att få överensstämmelse med 33 kap. 8 § rättegångsbalken, att ett av
de där anförda exemplen på delgivning som ej sker med den sökte personligen
— nämligen handlings fästande å den söktes husdörr och uppläsande
för hans husfolk — ändras till att avse överlämnande av handling till den
söktes husfolk. I promemorian understrykes, att detta icke innebure någon
ändring i sak av stadgandets innebörd.

Yttranden över promemorian.

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av överbefälhavaren, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
samtliga civilbefälhavare, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och
Norrbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Det i promemorian framlagda lagförslaget lämnas i yttrandena i huvudsak
utan erinran. En del ändrings- och tilläggsförslag framföres emellertid.

Överbefälhavaren, riksnämnden och civilbefälhavaren i femte civilområdet
uttalar sig för att administrativa fullmaktslagen får automatiskt träda i tilllämpning
vid lägen av starkt krisartad karaktär. I den mån det icke ansåges
möjligt att i lagen direkt anknyta till ett visst faktum, såsom krigstillstånd,
beredskapslarm el. dyk, borde i beredskapskungörelsen intagas föreskrift
om att beredskapslarm innebure, att administrativa fullmaktslagen försattes
i omedelbar tillämpning. Riksnämnden framhåller därjämte, att något behov
av att giva förordnande om tillämpning av lagen under av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, som icke samtidigt ansåges innebära
krigsfara för Sveriges del, knappast torde komma att föreligga. Denna betingelse
för lagens tillämpning borde därför kunna utgå.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i 11 § framhåller civilbefälhavaren
i andra civilområdet vikten av att erforderlig arbetsorganisation
ställes till civilbefälhavarnas förfogande. Genom instruktionen för civilbefälhavarna
hade dessa ålagts uppgifter, särskilt i fråga om planläggning och
samordning, som ginge väsentligt längre än vad tidigare förutsatts. Genom
anvisningar från centrala myndigheter hade civilbefälhavarna ålagts ytterligare
synnerligen ansvarsfulla uppgifter beträffande planläggning för det
civila försvaret, varjämte utredningsförslag förelåge om nya åligganden på
ett flertal områden. Det vore uppenbart att det ej funnes möjlighet för civilbefälhavarna
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra vad sålunda redan
ålagts dem eller som i sådant hänseende föreslagits, såvida ej redan i fred
erforderlig arbetsorganisation ställdes till deras förfogande. Med den arbetsbelastning,
som åvilade länsstyrelserna, kunde man ej av deras befattningshavare
få den hjälp som krävdes. Innan denna organisationsfråga blivit löst,
torde de uppgifter, som enligt promemorian skulle ankomma på vederbörande
civilbefälhavare, icke motsvaras av dennes möjligheter att fullgöra desamma.
Angelägenheten av att civilbefälhavarna erhåller tillräcklig personal
understrykes även av civilbefälhavaren i femte civilområdet. Han framför i
samband härmed förslag om bestämmelser, som möjliggör för statlig myndighet
att taga i anspråk kommunal befattningshavare. Härom anföres:

Under krigsförhållanden är det avsett att å civilbefälhavaren lägga omfattande
och betydelsefulla arbetsuppgifter, och de torde komma att utrustas
med självständiga maktbefogenheter. För fullgörande av uppgifterna att
samordna den civila försvarskraften torde till civilbefälhavarnas förfogande
komma att ställas ett kansli, sammansatt i huvudsak av experter inom skilda
civila förvaltningsområden. Behovet av kompetenta befattningshavare inom
civilbefälhavares kansli torde måhända icke alltid kunna fyllas enbart med
ianspråktagandet av statliga befattningshavare, utan det synes även böra
räknas med att för en del arbetsuppgifter, t. ex. inom den administrativa försvarsberedskapens
område, kunna behöva ianspråktagas kommunala tjänstemän,
exempelvis kommunalborgmästare, drätseldirektörer, landstingsdirektör
eller stadsombudsman. Någon möjlighet att med tillhjälp av en tjänstepliktslag
åvägabringa en dylik omflyttning synes knappast föreligga, åtminstone
om tjänstepliktslagen erhåller samma avfattning som den senast
gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

På grund av det anförda ifrågasätter denne civilbefälhavare, huruvida
icke stadgandet i 2 § andra stycket administrativa fullmaktslagen borde
kompletteras med en föreskrift om skyldighet för kommunal befattningshavare
att tjänstgöra i statlig befattning. I förarbetena till lagen hade visserligen
framhållits, att en utvidgning av det ifrågavarande stadgandet i
lagen skulle medföra särskilda svårigheter i fråga om fördelning av kostnaderna
för löner till dessa tjänstemän. Emellertid syntes icke alltför stort
avseende böra fästas vid lönefrågan i nu förevarande sammanhang. För
tjänstgöring t. ex. inom civilbefälhavares kansli torde endast heltidstjänst
kunna komma i fråga, och i så fall borde befattningshavaren helt av statsmedel
erhålla den avlöning, till vilken han varit berättigad i sin kommunala
befattning. Skulle deltidstjänst mellan statlig och kommunal befattning i
något fall anses böra förekomma, syntes möjligheter föreligga att göra en
skälig uppdelning.

Överbefälhavaren och civilbefälhavaren i tredje civilområdet betonar särskilt
angelägenheten av att erforderliga decentraliseringsåtgärder planeras
redan i fredstid. Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet påpekar, att vad
som för civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas del vore av särskild betydelse
i förslaget vore, att en länsstyrelse endast i det fall att civilbefälhavare ej
funnes eller hans beslut ej kunde avvaktas skulle vid förbindelseavbrott äga
att utan särskilt uppdrag utöva befogenhet, som enligt lag tillkomme
Konungen. Ehuru måhända vid beslutet om tillsättande av civilbefälhavare
en sådan ställning som följde härav icke varit tillämnad dessa, torde en konsekvens
av beslutet vara, att vid förbindelseavbrott den delegerade regeringsmakten
sammanhölies hos civilbefälhavarna. Det torde nämligen även i ett
dylikt fall vara lämpligt att enhetliga regler gjordes gällande för så stora
delar av riket som möjligt. Det vore emellertid en självklar förutsättning,
att i den mån möjligheter därtill förefunnes, sådana befogenheter icke
komme att av civilbefälhavarna utövas utan samråd med övriga till området
hörande länschefer. Civilbefälhavaren i femte civilområdet framhåller, att
föreskrifter saknas huru skall förfaras, då i fall som avses i 11 § andra
punkten meningsskiljaktigheter föreligger mellan civila myndigheter, som
handlar med Kungl. Maj :ts befogenhet, och militära befälhavare. I särskilt
hög grad framträdde kravet på kompletterande föreskrifter i nu förevarande
avseende, när det gällde frågor, som berörde civilförsvarsverksamhetens inriktning
samt befolkningens försörjning med livsmedel och andra förnödenheter.

överbefälhavaren, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus lån ger uttryck åt den uppfattningen, att den i promemorian förutsatta
befogenheten för lokala myndigheter att i ett snabbt inträdande katastrofläge
utan särskilda bemyndiganden vidtaga de åtgärder som nödläget
kräver borde komma till uttryck i lagen.

överbefälhavaren anser det av riksnämnden framförda förslaget om komplettering
av administrativa fullmaktslagen med något slag av generell fullmakt
att under krig dispensera från olika lagbestämmelser beaktansvärd.

Kmigi. Maj.ts proposition nr 9.

Den översyn av lagar och författningar som påbörjats måste därför betecknas
som synnerligen angelägen. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Civilbefälhavaren i tredje civilområdet påpekar,
att man i avvaktan på den berörda utredningen, vilken förutsattes bli omfattande,
vore hänvisad att i krigssituationer på detta område handla utan
stöd av lagbestämmelser. Å andra sidan måste man utgå från att dispenser
av antytt slag i betydande omfattning bleve nödvändiga. Ett sådant tillstånd
måste givetvis skapa stor osäkerhet hos myndigheterna. Det förefölle med
hänsyn härtill lämpligt, att riksnämndens förslag i någon form genomfördes
provisoriskt i avvaktan på en mera definitiv lagstiftning.

Beträffande delgivningsreglerna i 12 § framhåller civilbefälhavaren i
tredje civilområdet, att viss tjänstgöring inom civilförsvaret, t. ex. vid bevakningspolisen,
vore jämförbar med tjänstgöring vid krigsmakten. Det
borde därför övervägas, om icke särskilda delgivningsregler erfordrades
jämväl för viss personal inom civilförsvaret.

Departementschefen.

I syfte att den statliga och kommunala förvaltningens effektivitet i möjligaste
mån skall kunna upprätthållas vid krigstillstånd eller därmed jämförligt
läge ger 1942 års administrativa fullmaktslag Kungl. Maj:t eller,
under vissa villkor, underordnad myndighet befogenhet att för sådant fall
förordna om ändringar i gällande regler rörande förvaltningens organisation
och verksamhet. Nämnda lag har i den remitterade promemorian gjorts till
föremål för en översyn, som resulterat i ett förslag till ändringar i vissa av
lagens stadganden. Förslaget innebär dels ändring av grunderna för lagens
försättande i tillämpning, dels anpassning av lagen till den civila regionala
beredskapsorganisationen enligt 1951 års riksdagsbeslut och dels ytterligare
en del ändringar av huvudsakligen formell natur.

Vad den förstnämnda frågan beträffar har i promemorian föreslagits, att
kravet på riksdagens medverkan vid lagens försättande i tillämpning skall
inskränkas i viss omfattning, varjämte enligt förslaget förfarandet vid frågans
underställning hos riksdagen, när sådan underställning är påkallad,
något uppmjukats. Även jag anser det ur beredskapssynpunkt angeläget
med en förenkling av proceduren. Jag vill dock förorda några jämkningar
i promemorians förslag. När riket befinner sig i krig, torde det ej vara erforderligt
med särskilt förordnande om att lagen skall träda i tillämpning,
utan lagen bör då automatiskt gälla. Förhandenvaro av krigstillstånd skall
enligt 9 § beredskapskungörelsen konstateras genom en av Kungl. Maj:t
utfärdad kungörelse. I övriga fall bör däremot krävas förordnande av Kungl.
Maj :t, vilket alltid skall underställas riksdagens prövning, således även då
förordnandet föranletts av omedelbar krigsfara. Föreskrifterna om riksdagens
medverkan torde böra utformas i nära anslutning till stadgandena i 2 §
lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten. Förordnandet torde alltså böra, vid äventyr att
det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen. Om riksdagen ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

gillar förordnandet inom två månader från underställningen, bör det vara
förfallet. Inträder krigstillstånd innan underställning hunnit ske, ingriper
regeln om automatiskt ikraftträdande och underställning blir då onödig.

Med hänsyn till den moderna krigföringens karaktär måste man räkna
med att behov av tillämpning av administrativa fullmaktslagen kan inträda,
även om riket icke befinner sig i krig eller det föreligger ett läge, som för
vårt land kan anses innebära krigsfara. Möjligheten att sätta lagen i tilllämpning
vid utomordentliga, av krig föranledda förhållanden bör därför
bibehållas.

Om läget är sådant, att beredskapslarm kan givas enligt beredskapskungörelsen,
föreligger uppenbarligen förutsättningar för att lagen omedelbart
skall äga tillämpning. För att i ett sådant läge förenkla förfarandet torde det
vara lämpligt att i beredskapskungörelsen intaga ett stadgande att beredskapslarm
innebär förordnande om att lagen skall äga tillämpning. Som
framgår av den förut lämnade redogörelsen har motsvarande stadganden
intagits i beredskapskungörelsen i fråga om rekvisitionslagen och vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen, och i propositionen 1952: 181, vilken
ligger till grund för nyssnämnda lag den 30 maj 1952, har chefen för inrikesdepartementet
framhållit lämpligheten av att beredskapslarm innebär
förordnande om sådan skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid
krigsmakten, varom stadgas i lagen.

För anpassning av administrativa fullmaktslagen till den civila regionala
beredskapsorganisationen föreslås i promemorian vissa ändringar i 11 §
andra punkten. Den därstädes stadgade befogenheten för länsstyrelse att i
kritiska lägen handla i Kungl. Maj :ts ställe skall enligt förslaget i första
hand tillkomma civilbefälhavare. Blott om civilbefälhavarens beslut ej kan
avvaktas eller länet ej tillhör civilområde och civilbefälhavare således icke
finnes, skall länsstyrelsen äga handla på egen hand. Vidare har begreppet »i
trängande fall» närmare utvecklats i lagtexten, varjämte på anförda skäl
föreslagits, att uttrycket »för statsförvaltningens och den kommunala verksamhetens
upprätthållande» skall uteslutas ur lagrummet. Jag tillstyrker
dessa ändringar, vilka torde stå i överensstämmelse med grunderna för 1951
års beslut om den civila regionala beredskapsorganisationen. Såsom understrukits
av civilbefälhavaren i fjärde civilområdet bör civilbefälhavaren vid
utövande av den angivna befogenheten i möjligaste mån samråda med övriga
länschefer inom civilområdet. Anvisningar om samråd och samarbete
med de militära myndigheterna finnes i den för civilbefälhavarna utfärdade
instruktionen.

I överensstämmelse med den uppfattning som uttalats i promemorian anser
jag ej erforderligt att i lagen meddelas uttryckliga bestämmelser om beslutanderätt
för lokala organ i lägen av katastrofartad karaktär. I den mån
icke delegation i förväg skett på grundval av bestämmelser i administrativa
fullmaktslagen måste det, såsom uttalas i promemorian, förutsättas att
myndigheterna i ett sådant läge har att utan stöd av särskilda lagstadganden
vidtaga de åtgärder som nödläget kräver.

Ej heller är jag beredd att framlägga förslag till ett generellt stadgande

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

om dispens från olika lagbestämmelser av materiell karaktär. Skulle det visa
sig att den utredning på området som pågår kommer att draga alltför långt
ut på tiden, torde det dock böra övervägas att genomföra en provisorisk lagstiftning
i ämnet.

Ett par civilbefälhavare har i sina yttranden betonat vikten av att tillräcklig
personal ställes till civilbefälhavarens förfogande. Denna fråga torde
ej böra behandlas här. I detta sammanhang har emellertid även framförts
förslag om sådan komplettering av 2 § administrativa fullmaktslagen, att
kommunal befattningshavare kan åläggas tjänstgöra i statlig befattning. Man
torde få räkna med att behov av sådan omflyttning kan uppkomma. Jag förordar
därför att 2 § kompletteras i det angivna hänseendet. Möjlighet bör
emellertid även beredas att flytta kommunal befattningshavare till annan
kommunal befattning.

Såsom föreslagits i promemorian torde den i 3 § stadgade åldersgränsen
böra borttagas. Vidare bör de formella jämkningar i 1 § fjärde stycket och
12 § som föreslagits i promemorian genomföras.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet har ifrågasatt, om icke 12 § borde
kompletteras med särskilda delgivningsregler för personal inom civilförsvaret.
Det är möjligt att i vissa fall svårigheter kan uppstå att på vanligt
sätt verkställa delgivning med personer som fullgör civilförsvarsplikt.
Då emellertid tjänstgöring inom civilförsvaret som regel fullgöres i hemorten,
anser jag ej behövligt med särskilda delgivningsregler för civilförsvarspersonal.

Lagändringarna torde böra träda i kraft snarast möjligt.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87)
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäb
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.

1 Denna bilaga, vilken frånsett viss redaktionell jämkning är iikalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 december
1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 12 december 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 28 november 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 13 mars 1942
(nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Per Gunnar Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj ris proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 december 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 16 december
1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 november 1952
remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 13 mars 19b2 (nr 87)
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndighet er na
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget med viss redaktionell jämkning måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 9.