Kungl. Maj:ts proposition nr 99 (Proposition 1952:99)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/53, m. m.;
given Stockholms slott den 7 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas de förslag, som 1949 års växtskyddsutredning
framlagt rörande organisationen av den statliga växtskyddsverksamheten.
Med hänsyn till den ökade betydelse, som denna verksamhet fått på grund
av utvecklingen på jordbrukets område, föreslås att statens växtskyddsanstalt
skall erhålla ökade resurser för sin forsknings- och upplysningsverksamhet.
Några nya tjänster föreslås därför skola inrättas vid anstalten,
bland annat för upplysnings- och inspektionsverksamheten. Även anstaltens
omkostnadsanslag föreslås skola uppräknas.

Den lokala upplysningsverksamheten anses böra i högre grad än hittills
bedrivas av hushållningssällskapens befattningshavare. Med hänsyn härtill
föreslås att medel skola anvisas för anordnande av fortbildningskurser i
växtskyddsfrågor för dessa befattningshavare.

En ny filial till växtskyddsanstalten anses böra inrättas från och med
nästa budgetår i Röbäcksdalen vid Umeå. Vidare föreslås, att de nu befintliga
filialerna i Alnarp, Linköping och Skara skola bibehållas och att den
förstnämnda av dessa skall erhålla en viss förbättring av utrustning och
lokaler. Utredningens förslag om en ytterligare utbyggnad av det statliga

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

filialsystemet har däremot — med hänsyn främst till vad nyss sagts om
hushållningssällskapens befattning med den lokala upplysningsverksamheten
— ej ansetts böra genomföras.

Försäljningen av växtskyddsmedel anses i enlighet med utredningens förslag
böra ställas under offentlig kontroll såtillvida, att tillverkare och importörer
av dylika medel skola åläggas att göra anmälan till växtskyddsanstalten
samt att såväl vid dylik anmälan som vid försäljningen av medlen
lämna vissa uppgifter angående dessas sammansättning.

I anslag till växtskyddsanstaltens avlöningar och omkostnader för nästa
budgetår äskas sammanlagt 763 000 kronor eller 252 300 kronor med än vad
som upptagits för ändamålet i riksstaten för innevarande budgetår. Därjämte
äskas ett anslag på 50 000 kronor till utrustning för anstalten samt
ett investeringsanslag på 46 000 kronor till vissa byggnadsarbeten för anstaltens
filial i Alnarp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, följande:

I årets statsverksproposition (IX ht p. 17) har Kungl. Maj:t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1952/53 till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar och Omkostnader
beräkna två förslagsanslag å 488 000 kronor respektive 99 000
kronor.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor och vissa därmed
sammanhängande problem.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade min företrädare i
ämbetet den 1 april 1949 sakkunniga för att utreda frågan om organisationen
av den statliga växtskydd sverksamheten. De sakkunniga, vilka antogo
benämningen 1949 års växtskyddsutredning, voro ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, tillika ordförande,
sekreteraren i Malmöhus läns hushållningssällskap B. T. Lanke samt
ledamoten av riksdagens första kammare, professorn K. H. Osvald.

Utredningen har den 2 november 1951 avgivit betänkande med förslag rörande
det statliga växtskyddets organisation (stencilerat).

över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
l iksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, styrelserna för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens växtskyddsanstalt,
statens centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
och statens institut för folkhälsan, arbetarskyddsstyrclscn, lantbruksakademien,
jordbrukets forskningsråd, Hushållningssällskapens förbund,
hushållningssällskapen i Östergötlands län, Kalmar läns södra område, Gotlands,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, statens
plantskolenämnd, Röbäcksdalsutredningen, de sakkunniga för översyn
av folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter och organisation m. m., Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Civila statsförvaltning -

Kungl, Maj. ts proposition nr 99.

ens tjänstemannaförbund, Civilförvaltningens personalförbund och Föreningen
Bekämpningsmedels-Leverantörer.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök har vid sitt
utlåtande fogat ett gemensamt yttrande av lärarkollegiet och försökskollegiet.
Kommerskollegium har med sitt utlåtande överlämnat yttranden av
Sveriges kemiska industriköntor och Sveriges färghandlares riksförbund.
Därjämte har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund inkommit med yttrande
över betänkandet.

Slutligen ha avdelningsföreståndaren vid växtskyddsanstalten O. Ahlberg
och överassistenten därstädes E. Johansson inkommit med en promemoria
i ämnet.

I skrivelse den 21 augusti 1951 har styrelsen för statens växtskyddsanstalt
hemställt om medelsanvisning till anstaltens avlöningar och omkostnader
för nästa budgetår.

Jag torde först få lämna en sammanfattning av betänkandet och yttrandena
över detta samt därefter redogöra för de särskilda avsnitten av utredningens
förslag jämte motiveringen för dessa ävensom för detaljerna i yttrandena.

I. Huvuddragen av utredningens förslag och yttrandena däröver.

Utredningen.

Utredningen framhåller inledningsvis att växtskyddet på grund av de
stora ekonomiska förluster, som årligen vållas av växtsjukdomar och skadedjur,
bör betraktas som en produktiv verksamhet. Växtskyddet bör därför
i princip ges en omfattning som står i relation till de vinster, som det
kan tillföra folkhushållet. Utredningen har dock i sina förslag till förbättringar
av växtskyddsverksamheten beaktat nödvändigheten av stor återhållsamhet
i fråga om de statliga utgifterna. Även andra omständigheter — såsom
den begränsade tillgången på fackkunnig personal — hindra ett omedelbart
förverkligande av ett fullständigt växtskyddsprogram. Förslagen omfatta
därför endast vad som enligt utredningens mening är ett minimum
för att man skall kunna påräkna bästa utbyte av de kostnader, som nedlagts
i växtskyddet. I första hand ha föreslagits sådana åtgärder, vilka beräknats
kunna ge den redan befintliga växtskyddsorganisationen en betydligt
ökad effekt med en relativt begränsad kostnadsökning.

Förslagen förklaras vara ett försök till en åtminstone för nu överskådlig
lid giltig lösning av frågan om växtskyddets organisation. Samtidigt betonas
att förändringar i fråga om vetenskap, teknik och samfärdsel liksom i
fråga om sjukdoms- och skadedjursangreppens art och frekvens kunna påkalla
åtgärder i olika avseenden. Dylika förändringar kunna dock lätt vidtagas
inom den organisatoriska ram, som utredningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Enligt utredningen kan den genomsnittliga totalförlusten per år för vårt
land till följd av angrepp av växtsjukdomar och skadedjur inom jordbruk
och trädgårdsskötsel med en försiktig uppskattning värderas till omkring
300 miljoner kronor. Härtill kommer ett belopp av 100 å 150 miljoner
kronor för förluster, som orsakas av ogräs. Utredningen finner med hänsyn
härtill att ett effektivt växtskydd blir en synnerligen lönande verksamhet
även om det endast kan förebygga en del av dessa skador.

Utredningen har av en överblick över det aktuella läget på växtskyddsområdet,
som lämnats i betänkandet, dragit den slutsatsen, att växtskyddsorganisationen
i vårt land icke är tillräckligt rustad för att fylla de krav,
som numera rimligen måste ställas. En förbättring av växtskyddsanstaltens
resurser förklaras vara nödvändig över hela linjen, alltså såväl i fråga om
forskning och försök som beträffande upplysnings- och kontrollverksamheten.
De många nya kemiska växtskyddsmedlen böra enligt utredningens
mening underkastas särskild kontroll.

I fråga om anstaltens forskningsmöj ligheter föreslås icke några
genomgripande förändringar. Utredningen förordar emellertid, att personalen
å anstaltens botaniska och zoologiska avdelningar skall förstärkas
med sammanlagt två assistenter och två laboratoriebiträden, att filialsystemet
skall utvidgas och att den vetenskapliga utrustningen skall kompletteras.
Härigenom anses en viss förstärkning av forskningsresurserna kunna
åstadkommas. Den betydelsefullaste förändringen av forskningsmöj ligheterna
ligger emellertid i att anstalten föreslås skola erhålla ett kemiskt
laboratorium. Detta laboratorium skulle dock icke endast ha forskningsuppgifter
utan framför allt ha till uppgift att analysera växtskyddsmedel, häri
inräknat medel mot ogräs. Förslaget betingas av att kemien på senare tid
fått en alltmer framträdande betydelse för växtskyddet och av att en offentlig
kontroll av växtskyddsmedlen ansetts nödvändig.

I vad avser avgränsningen av forskningsuppgifterna och formerna för anstaltens
samarbete med andra statliga institutioner föreslås icke några
mera betydande förändringar.

I fråga om anstaltens upplysningsverksamhet uttalas, att denna
i betraktande av anstaltens mycket begränsade resurser hittills bedrivits
med stor intensitet. Resurserna ha emellertid icke motsvarat det föreliggande
behovet. Med hänsyn härtill föreslås flera olika åtgärder för att förbättra
anstaltens möjligheter att bedriva upplysning i växtskyddsfrågor.
Enligt utredningen är en utbyggnad av filialsystemet det utan jämförelse
effektivaste medlet. En dylik utbyggnad förordas jämväl ehuru, bland annat
av kostnadsskäl, endast i begränsad omfattning. Vidare föreslås väsentligt
förbättrade resemöjligheter för anstaltens tjänstemän, förstärkning av personalen
på upplysningsavdelningen, ökad kontakt med jordbrukets upplysningsnämnd,
ökade insatser från hushållningssällskapens och försöksgårdarnas
sida, utbildningskurser i växtskyddsfrågor för jordbrukets konsulenter
m. fl. samt en aktivisering av anstaltens rapportörkår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Anstaltens kontrollverksamhet gäller såväl import- och exportkontroll
som åtgärder mot potatiskräfta, potatisål, koloradoskalbagge och
blodlus inom landet. I vad avser import- och exportkontrollen, speciellt den
förstnämnda, konstaterar utredningen att anstalten erhållit en väsentligt
ökad arbetsbörda såväl genom utrikeshandelns ansvällning som genom att
risken för import av vissa farliga skadedjur ökat jämfört med förkrigstidens
förhållanden. Utredningen har funnit, att det i detta läge främst
gäller att förbättra växtinspektionens tekniska möjligheter. Därvid beröras
möjligheterna att anordna gasning av växter och växtdelar som komplettering
av inspektionen vid import samt att anskaffa enkla maskiner för förpackning
av undersökta varupartier. Vidare föreslås att inspektörerna skola
förses med goda optiska instrument och med erforderlig skrivhjälp under
högsäsongerna.

I betänkandet har behovet av en offentlig kontroll över växtskyddsmedlen
ingående övervägts. Därvid har utredningen konstaterat,
att den frivilliga kontroll, som för närvarande utövas genom Stiftelsen Kontrollmärkningen
av bekämpningsmedel, är av betydande värde. Med hänsyn
till de synnerligen viktiga såväl ekonomiska som hygieniska intressen, som
här föreligga, anser utredningen det dock icke tänkbart att låta hela ansvaret
vila på denna organisation. Efter mönster av de bestämmelser som gälla
utomlands, bland annat i Danmark och Norge, föreslås därför att en offentlig
kontroll över växtskyddsmedelsmarknaden skall anordnas och läggas i
växtskyddsanstaltens händer.

Beträffande organisationen vid huvudanstalten föreslås
dels att bekämpningsmedelskontrollen, vilken nu är direkt underställd
anstaltens chef, skall återföras till fackavdelningarna, dels att upplysningsoch
kontrollavdelningen skall uppdelas på två avdelningar, nämligen en
upplysningsavdelning direkt underställd anstaltschefen samt en inspektionsavdelning
under en särskild föreståndare. Om det senare förslaget genomföres,
skulle anstaltschefen i större utsträckning än hittills kunna ägna
sig åt de egentliga chefssysslorna. Detta anser utredningen vara en viktig
förutsättning för ett förbättrat växtskydd. För att chefen skall kunna befrias
från åtskilliga administrativa göromål föreslås vidare att en sekreterartjänst
skall inrättas. Då utredningen, såsom förut nämnts, anser att
en kemisk avdelning bör inrättas, innebär dess förslag, att anstalten skall
arbeta på fem avdelningar, nämligen en botanisk, en zoologisk och en kemisk
avdelning samt en inspektionsavdelning och en upplysningsavdelning.
Härtill komma kansliet samt vakt- och hantverkarpersonalen.

Enligt betänkandet bör personaluppsättningen på de olika avdelningarna
i viss mån förstärkas. Var och en av de botaniska och zoologiska avdelningarna
samt inspektionsavdelningen anses sålunda böra tillföras en assistenttjänst
och en biträdestjänst, varjämte upplysningsavdelningen bör erhålla
en tjänst i 27 lönegraden. Den förstärkning som förordats för de botaniska
och zoologiska avdelningarna är föranledd av förslaget om utvidgad växt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

skyddsmedelskontroll. För den nya kemiska avdelningen föreslås tre tjänster
för kemister och tre biträdestjänster. Vidare föreslås att kontorspersonalen
skall ökas med tre biträden samt att en förmanstjänst skall inrättas för
vissa yttre arbeten.

I betänkandet föreslås även i vissa fall löneförbättringar för huvudanstaltens
personal. Sålunda anses chefstjänsten för närvarande vara alldeles
för lågt avlönad. Utredningen framhåller att detta förhållande, som
blivit mer påfallande genom den senaste löneregleringen för chefstjänstemän,
accentueras i den mån verksamheten ökar i omfattning. Chefstjänsten
föreslås därför skola placeras i lönegrad Cp 14. Vidare föreslås en uppflyttning
från 27 till 29 lönegraden för de befattningshavare på botaniska respektive
zoologiska avdelningen, som stå närmast under avdelningsföreståndaren.
Även för assistentpersonalen och växtinspektörerna föreslås vissa
smärre förändringar, delvis i form av reglerad befordringsgång.

Styrelsen föreslås skola utökas med en ledamot till sju ledamöter. Utredningen
anser vidare att föreståndarnämnden bör utvidgas och att dess ställning
som remissorgan bör förstärkas.

Såsom förut nämnts föreslår utredningen, främst i syfte att förbättra
upplysningsverksamheten, en viss utbyggnad av filialsystemet. Sålunda
föreslås att de tre nuvarande filialerna i respektive Alnarp, Linköping
och Skara skola få personalförstärkningar, komplettering av utrustningen
och större resemöjligheter samt delvis också bättre lokaler. Utredningen
förutsätter att en Norrlandsfilial redan från och med nästa budgetår i begränsad
skala skall kunna träda i verksamhet vid den planerade forskningsinstitutionen
för jordbruksfrågor i Röbäcksdalen. Därjämte föreslås att i
första hand en ny filial skall inrättas och förläggas till Kalmar. Förslaget
motiveras med att Öland samt delar av Kalmar och Blekinge län ha vidsträckta
och värdefulla specialodlingar. Filialsystemet föreslås därefter successivt
och med ett par års mellanrum efter det Kalmarfilialen kommit till
stånd skola utbyggas med filialer i Örebro län respektive på Gotland.

I fråga om filialernas arbetsområden föreslår utredningen att dessa skola
vara begränsade på sådant sätt, att de kunna bli föremål för en direkt och
intensiv bearbetning, även i form av personliga besök av filialtjänstemännen.
Vid en dylik avgränsning komma vissa delar av landet att ligga utanför
filialernas arbetsområden. För att icke dessa områden — i den mån de
ligga utanför huvudanstaltens direkta aktionsradie -—• skola vara helt vanlottade
i fråga om växtskydd ifrågasätter utredningen, att genom växtskyddsanstältens
försorg försök skall göras att inom sådana områden på
frivillig grund organisera rapport- och upplysningscentraler för växtskyddsfrågor.
Utredningen har här särskilt räknat med insatser från hushållningssällskapens
tjänstemän och från försöksgårdsföreståndarnas samt från lantbruks-
och lantmannaskolelärarnas sida.

Den viktigaste arbetsuppgiften för filialerna bör enligt utredningens mening
vara upplysningsverksamheten. I betänkandet förklaras emellertid, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

denna verksamhet icke kan bedrivas helt isolerad från alla forskningsmöjligheter.
Bland annat av denna orsak böra filialerna vara utrustade med
vissa resurser för försök och forskning. Forskningen bör helt naturligt
främst vara inriktad på lokala problem men även kunna utgöra en komplettering
till anstaltens centrala forskningsresurser.

Anstaltens årliga avlöningskostnader beräknas vid full utbyggnad
enligt utredningens förslag komma att stiga från cirka 490 000 kronor
till cirka 868 000 kronor. Utbyggnaden föreslås emellertid skola ske successivt
och kostnadsökningen beräknas skola fördelas med omkring en tredjedel
på vart och ett av de tre närmaste budgetåren. För budgetåret 1952/53
räknar utredningen med avlöningar om cirka 625 000 kronor.

En utvidgning av växtskyddsanstaltens organisation och verksamhet enligt
utredningens förslag beräknas även medföra vissa ökningar av o mkostnaderna.
Dessa ökningar ha delvis karaktären av engångsutgifter
för byggnadsarbeten samt för nyanskaffning av vetenskaplig utrustning
m. m. Utredningen förutser för dylika utgifter ett medelsbehov av omkring
295 000 kronor. Detta belopp anses likaledes kunna uppdelas med omkring
en tredjedel på vart och ett av de närmast följande tre budgetåren. Anstaltens
anslag till löpande omkostnader utgör för budgetåret 1951/52 136 000
kronor. De verkliga utgifterna uppgingo budgetåret 1950/51 till omkring
156 000 kronor. Utredningen beräknar att de löpande omkostnaderna, om
utredningens förslag genomföres och hänsyn tages till den inträdda prisstegringen,
komma att stiga till 234 000 kronor för budgetåret 1952/53 och
vid full utbyggnad till omkring 276 000 kronor årligen.

Yttrandena.

Så gott som samtliga de remissinstanser, vilka yttrat sig över betänkandet
i dess helhet, ha anslutit sig till utredningens ståndpunkt att växtskyddet
bör betraktas såsom en produktiv verksamhet och därför i princip bör ges
en omfattning, som står i relation till de vinster det kan tillföra folkhushållet.
Likaså dela remissinstanserna utredningens uppfattning att växtskyddsanstaltens
resurser för forskning och försök samt för en betryggande
upplysnings- och kontrollverksamhet för närvarande äro otillräckliga. Utredningens
förslag om utbyggnad av växtskyddet tillstyrkas i enlighet härmed
av flertalet remissinstanser.

I några yttranden uttalas emellertid att utredningens förslag äro alltför
begränsade. Sålunda framhåller styrelsen för statens växtskyddsanstalt att
det visserligen är förståeligt, att utredningen beaktat nödvändigheten av att
iakttaga återhållsamhet i fråga om de statliga utgifterna, men att utredningen
enligt styrelsens mening i vissa hänseenden drivit denna återhållsamhet
för långt. Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt uttalar att utredningens
förslag på några väsentliga punkter icke äro tillräckliga. Detta
gäller främst de personella resurserna och utrustningen vid huvudanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, lantbruksakademien
och jordbrukets forskningsråd ävensom styrelsen för statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt understryka utredningens uttalande om att de
förbättringar av växtskyddsverksamhetens villkor som föreslagits äro att
betrakta såsom ett minimum

Sveriges lantbruksförbund anför att förbundet utgår från att anledningen
till att utredningen begränsat sina förslag främst är bristen på fackkunnig
personal. Förbundet anser det icke rimligt att minimiförslag skulle godtagas
av besparingsskäl, då en intensifierad växtskyddsverksamhet skulle
kunna rädda avsevärda summor åt vårt land.

Däremot uttalar statskontoret att ekonomiska förutsättningar för någon
mera vittgående förstärkning av växtskyddsanstaltens organisation svårligen
kunna anses vara för handen i rådande statsfinansiella läge. Med hänsyn
härtill avstyrker ämbetsverket i huvudsak utredningens förslag.

Vad speciellt angår växtskyddsanstaltens forsknings möjligheter
uttrycker Sveriges kemiska industrikontor sin förvåning över att utredningen
icke föreslagit några genomgripande förbättringar på biologiens område. Jämväl
Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer och Sveriges färghandlares
riksförbund anmärka att utredningens förslag innebär en mycket begränsad
personalförstärkning för anstaltens biologiska avdelningar.

Med allenast få undantag biträda remissinstanserna förslaget om inrättande
av en kemisk avdelning vid anstalten. Till undantagen höra statskontoret
och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Utredningens förslag rörande en intensifierad upplysningsverksamhet
tillstyrkas i allmänhet i remissyttrandena. Vissa remissinstanser
såsom Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk ge dock uttryck åt den uppfattningen, att
upplysningsverksamheten bör anknytas till hushållningssällskapen i högre
grad än som föreslagits i betänkandet. Lantbruks förbundet uttalar vidare
att de åtgärder, som utredningen föreslagit i fråga om upplysningsarbetet,
enligt förbundets mening icke äro tillräckligt omfattande. Förbundet anser
att förslagen i denna del endast böra betraktas som ett provisorium. Styrelsen
för statens centrala frökontrollanstalt förklarar, att den finner den föreslagna
ökningen av upplysningsavdelningens personal alldeles för knappt tilltagen.

I den promemoria, som ingivits av avdelningsföreståndaren Ahlberg och
överassistenten Johansson, uttalas att upplysningsverksamheten i sin helhet
bör omhänderhas av sällskapens konsulenter och instruktörer.

Några erinringar mot vad i betänkandet anförts rörande kontrollverksamheten
göras i allmänhet icke i remissyttrandena. Styrelsen
för statens centrala frökontrollanstalt uttrycker dock önskemål om en förbättring
av anstaltens personella resurser för övervakning av de bekämpningsåtgärder
mot växtparasiter, vilka regleras i särskilda kungörelser. Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

riges handelsträdgårdsmästareförbiind förordar i sitt yttande en viss utvidgning
av importkontrollen.

Remissinstanserna ansluta sig i huvudsak till utredningens ståndpunkt rörande
behovet av en offentlig kontroll över växtskydd smedlen.
I fråga om utformningen av kontrollen ha dock delade meningar
yppats. Vidare framhålles från flera håll, bland annat från Hushållningssällskapens
förbund och Sveriges lantbruksförbund, att kontrollen även bör
omfatta en kontinuerlig och grundlig efterkontroll av växtskyddsmedlen.
Såsom tidigare berörts förorda bland andra Sveriges kemiska industrikontor
och Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer, att anstaltens botaniska
och zoologiska avdelningar skola erhålla ökade resurser för att kunna
genomföra de för prövningen av växtskyddsmedel grundläggande biologiska
undersökningarna.

Jämväl huvuddragen av utredningens förslag i fråga om organisationen
vid huvudanstalten tillstyrkas i remissyttrandena. Vissa remissinstanser
förorda dock, såsom framgått av det föregående, större personalförstärkningar
än som föreslagits i betänkandet. Vidare ha framställts
önskemål om förbättringar i löneställningen för tjänstemännen utöver vad
utredningens förslag innebära.

Icke heller förslagen rörande filialsystemet ha föranlett några
principiella erinringar från det stora flertalet remissinstansers sida. I Ahlbergs
och Johanssons promemoria anföres emellertid, att växtskyddsfilialer
endast böra upprätthållas i Alnarp och i Röbäcksdalen.

II. Omfattningen och organisationen av den statliga
växtskyddsverksamheten.

Utredningen.

I betänkandet redogöres i fyra inledande kapitel för utredningsuppdraget
och vissa principiella utgångspunkter, växtsjukdomarnas och skadedjurens
ekonomiska betydelse samt den moderna utvecklingen inom växtskyddet,
växtskyddsanstaltens nuvarande organisation ävensom för vissa äldre utredningar
m. m. I fråga om innehållet i ''dessa redogörelser torde få hänvisas
till betänkandet (s. 1—29).

Utredningen diskuterar därefter först vissa frågor rörande omfattningen
och organisationen av den statliga växtskyddsverksamheten. Den behandlar
därvid i särskilda avsnitt forsknings- och försöksverksamheten, upplysningsverksamheten
samt kontrollverksamheten. Jag torde nu få i stora drag
redovisa utredningens ståndpunktstaganden och motiveringar härför. Beträffande
de närmare detaljerna av förevarande avsnitt torde få hänvisas till
betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Forsknings- och försöksverksamheten. Utredningen framhåller att en mångsidig
och aktivt bedriven forsknings- och försöksverksamhet på längre sikt
är en grundläggande förutsättning för växtskyddsanstaltens mera utåtriktade
verksamhet, nämligen upplysningsarbetet bland odlarna och kontrollarbetet.
I betänkandet (s. 30—41) lämnas en detaljerad redogörelse för den
forsknings- och försöksverksamhet, som under de senaste åren bedrivits vid
anstalten, samt för anstaltens samarbete med andra offentliga institutioner
samt privata organisationer och enskilda företag. Bland de offentliga institutioner,
med vilka växtskyddsanstalten samarbetar, framhållas särskilt
hushållningssällskapen, statens centrala frökontrollanstalt och de lokala
frökontrollanstalterna i Linköping och Skara, Sveriges utsädesförening,
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt statens jordbruksförsök
och statens trädgårdsförsök. Förutom samarbete i fråga om speciella
undersökningar äger i anstaltens allmänna verksamhet en stadigvarande och
livlig kontakt rum med nämnda institutioner.

Utredningen uttalar att anstaltens forsknings- och försöksverksamhet är
både intensiv och synnerligen mångsidig. Möjligheterna till samarbete med
offentliga och privata institutioner ha utnyttjats i mycket stor utsträckning.
Växtskyddsanstaltens egna begränsade resurser ha i betydlig grad utdrygats
genom detta samarbete, ej minst genom insatser av kapital, arbetskraft,
försöksmark och dylikt från privata eller halvprivata institutioner. Den omständigheten
att en statlig institution mottager dylika förmåner kan emellertid
medföra en viss grad av beroende och därmed också vissa risker. En
sådan risk är att tilltron till objektiviteten i myndighetens bedömningar
obefogat reduceras. Denna konsekvens skulle givetvis kunna medföra olägenheter
redan inom området för anstaltens forskning och alldeles särskilt
inom området för dess författningsmässigt reglerade kontrollverksamhet.
En annan risk är att anstaltens frihet i fråga om urval av forskningsuppgifter
och dirigering av forskningen kunde bli minskad. Växtskyddsutredningen
understryker att, såvitt den kunnat finna, några sådana missförhållanden
som här nämnts hittills icke ha gjort sig märkbara för växtskyddsanstaltens
del. Utredningen har emellertid ansett det angeläget att framhålla
att man måste vara uppmärksam på de konsekvenser som här kunna uppkomma.
De allmänna intressena måste även i framtiden förbli avgörande
för växtskyddsanstaltens verksamhet i stort.

I betänkandet framhålles vidare att det biträde, som växtskyddsanstalten
kan erhålla från utomstående håll, ej heller får skymma bort angelägenheten
av att man förbättrar anstaltens egna möjligheter till försök och forskning.
Vid utmätandet av anstaltens resurser i detta avseende måste man
således söka tillse, att dessa bli så betryggande att anstalten icke behöver
uppträda som suppleant hos privata intressen för att kunna fullgöra sina
uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Flera andra statliga forskningsinstitutioner bearbeta forskningsområden,
som äro närliggande dem, åt vilka växtskyddsanstalten nu ägnar sig. Arbetsfördelningen
mellan och samordningen av de olika institutionerna krä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ver enligt utredningen, att varje institutions arbetsområde är såvitt möjlig!
klart angivet. I betänkandet diskuteras även huru växtskyddsanstaltens
forskningsuppgifter skola avgränsas mot och samordnas med andra forsknings-
och försöksorgans. Därvid beröres först frågan huruvida grundforskning
skall bedrivas vid anstalten. Av anstaltens instruktion framgår att anstaltens
forskning har ett direkt praktiskt syfte. Enligt utredningen kan den
dock icke i praktiken begränsas till målforskning i denna terms begränsade
innebörd. För att tillfredsställande kunna fylla sin uppgift måste anstalten
ha tillfälle att i viss utsträckning ägna sig åt uppgifter vilka ha karaktär av
grundforskning. Såsom exempel nämnas olika biologiska problem, vilka
måste lösas för att man skall kunna bedöma vilken bekämpningsåtgärd
eller vilka allmänna hygieniska åtgärder, som böra rekommenderas odlarna.

I betänkandet framhålles vidare att inrättandet år 1949 av en institution
för växtsjukdomslära vid lantbrukshögskolan innebär en ny faktor i fråga
om den grundläggande forskningen på växtskyddsområdet. Genom denna
åtgärd ha även möjligheterna att rekrytera vetenskapligt och praktiskt utbildad
växtskyddspersonal väsentligt förbättrats. Institutionens arbetsprogram
omfattar för närvarande huvudsakligen grundforskningsuppgifter.
Den samarbetar härvid intimt med växtskyddsanstaltens botaniska och zoologiska
avdelningar. Utredningen anser icke att det finnes någon anledning
att i detta sammanhang draga upp någon gräns mellan anstaltens och institutionens
uppgifter. Samarbetet och arbetsfördelningen böra i stället fritt få
utformas enligt därav berörda forskares intentioner. Detsamma uttalas beträffande
förhållandet mellan växtskyddsanstalten och lantbrukshögskolans
institution för växtodlingslära. Enligt utredningens mening föreligger ej
heller något behov av att i instruktionsväg närmare bestämma gränserna
mellan frökontrollanstaltens respektive växtskyddsanstaltens forskningsområden.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att risken för
dubbelarbete på sistnämnda område är synnerligen ringa och kan förebyggas
genom samråd mellan vederbörande tjänstemän.

Enligt anstaltens instruktion skall dess forsknings- och försöksverksamhet
omfatta för växtodlingen skadliga företeelser som härröra från växtriket
eller djurvärlden. Anstaltens styrelse har uttalat att jämväl sjukdomar som
ha direkta kemiska, fysikaliska eller mekaniska orsaker (s. k. fysiogena
sjukdomar) liksom även virussjukdomarna i praxis ansetts tillhöra anstaltens
arbetsområde. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning. Anstalten
skulle sålunda bland annat arbeta med bristsjukdomar samt skador,
förorsakade av bekämpningsmedel eller av rökgaser från industrier. Däremot
anser utredningen att anstaltens verksamhet icke skall omfatta vegetationsskador,
som bero på geologiska eller klimatiska faktorer. De från
djurvärlden härrörande skador, vilka skulle ingå bland arbetsuppgifterna,
definierar utredningen såsom skador förorsakade av insekter och andra lägre
djur.

I betänkandet framhålles vidare att vid växtskyddsanstalten allt ifrån

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

dess begynnelse bedrivits en målmedveten forskning i fråga om skadeinsekter
på vegetabilieprodukter, främst spannmål och fröer, trots att något stöd
härför icke finnes i instruktionen. Denna forskning tar sikte på de ekonomiska
skadeverkningarna och gäller sådana faktorer som skadedjurens näringsförhållanden,
utvecklingshastighet och förökning samt inverkan i detta
sammanhang av luftens temperatur- och fuktighetsförhållanden in. in., allt
i syfte att få hållpunkter för bekämpningen av skadedjuren. I fråga om användandet
av giftiga bekämpningsmedel mot förrådsskadeinsekter upprätthålles
en nära kontakt med statens institut för folkhälsan. I fråga om avgränsningen
av anstaltens uppgifter på detta område anför utredningen, att
de lagringsobjekt, vilka anstaltens verksamhet bör omfatta, kunna anges
såsom vegetabiliska produkter och därav beredda livsmedel. Däremot böra
anstaltens uppgifter icke instruktionsmässigt omfatta även lagringsskador
på animaliska livsmedel. Med hänsyn till att det torde vara anstaltens särskilda
sakkunskap på det entomologiska området, som föranlett att den
kommit att ägna sig åt lagringsskador, finner utredningen att anstaltens
uppgifter inom denna forskning böra gälla skador, som förorsakas av insekter
och andra lägre djur samt av lägre växter. Däremot anses sådana faktorer
som den direkta inverkan på de lagrade produkterna av exempelvis fuktighets-,
ljus- och temperaturförhållanden icke böra bli föremål för forskning
vid anstalten.

Utredningen erinrar om att kontrollen av bisjukdomar enligt beslut av
1950 års riksdag har överförts från växtskyddsanstalten till statens husdjursförsök
men att en närliggande uppgift, nämligen undersökningar rörande
giftverkan på bin av växtskydds- och ogräsmedel, sedan länge åvilar
anstalten. Utredningen förutsätter att sistnämnda uppgift även framgent
skall ankomma på anstalten. Med hänsyn bland annat till det nära sambandet
mellan studiet av binas sjukdomar och av växtskyddsmedlens inverkan
på bin förutskickar utredningen vidare att anstalten och statens husdjursförsök
komma alt samarbeta på detta område.

I betänkandet framhålles att ogräsbekämpningen hittills omhänderhafts
av statens jordbruksförsök och lantbrukshögskolans institution för växtodlingslära
men att i tidigare utredningar föreslagits att såväl registrering
som kontroll av både de egentliga växtskyddsmedlen och ogräsmedlen skulle
åvila växtskyddsanstalten. Växtskyddsutredningen uttalar för sin egen del
den uppfattningen att någon dubblering av statens jordbruksförsöks organisation
för bland annat ogräsförsök icke bör ifrågakomma genom att liknande
försök igångsättas i växtskyddsanstaltens regi. Utredningen föreslår
därför icke någon ändring i det nu rådande förhållandet, att den fältmässiga
prövningen av olika medel och metoder för ogräsbekämpning utföres
av statens jordbruksförsök. Däremot anser utredningen att den laboratoriemässiga
prövningen av ogräsmedlen, d. v. s. fastställandet av vissa biologiska
och kemiska data rörande medlens egenskaper och verkningar samt
sådan prövning i parceller, som kan ske i direkt anslutning därtill, bör åvila

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

anstalten. Denna prövning utgör enligt utredningen ett naturligt led i anstaltens
kontroll av växtskyddsmedel.

Uppdragandet av växtsorter, vilka äro resistenta mot sjukdomar och skadedjursangrepp,
betecknas som en art av växtskyddsverksamhet i vidsträckt
mening. Denna uppgift ankommer icke på växtskyddsanstalten utan uteslutande
på landets växtförädlingsanstalter. Då emellertid resistensförädlarna i
allmänhet icke samtidigt kunna vara sakkunniga på växtskyddsområdet,
föreligger för växtförädlingsanstalternas del ett bestämt behov av tillgång
till växtskyddsexpertis. Utredningen framhåller med anledning härav, att
det vore önskvärt, om växtförädlingsanstalterna försåges även med specialister
på växtskydd. Härigenom skulle förädlingsanstalternas möjligheter
förbättras och belastningen på växtskyddsanstaltens avdelningar, främst
den botaniska, minskas.

Forskningen rörande teknik och apparatur för spridning av växtskyddsoch
ogräsmedel anges böra åvila jordbrukstekn-iska institutet, statens maskinprovningar
och lantbrukshögskolans institutioner för maskinlära och
växtodlingslära, medan anstaltens uppgift på detta område främst bör vara
av konsultativ karaktär.

I betänkandet erinras om att det sedan åtskillig tid i olika sammanhang
har framhållits att växtskyddsanstalten måste ha tillgång till kemisk expertis
dels för anstaltens forskningsuppgifter, dels speciellt för prövningen
av bekämpningsmedlen. Efter att ha redogjort för olika förslag, som tidigare
framlagts i detta ämne, anför utredningen att enligt dess mening såväl
den växtpatologiska forskningen som bekämpningsmedelsprövningen till
följd av utvecklingen under senare år kräver specialinriktad kemisk expertis
av hög klass. Arbetsuppgifterna på kemiens område äro av betydande
omfattning. I samband med tidigare förslag i ämnet ha delade meningar
yppat sig om huruvida växtskyddsanstalten borde förses med ett fullständigt
kemiskt laboratorium eller utrustas endast med möjligheter att lösa
enklare och mer rutinartade kemiska uppgifter samt i övrigt hänvisas till
att anlita på andra håll befintlig kemisk sakkunskap. För att närmare
belysa arten och omfattningen av de föreliggande arbetsuppgifterna, speciellt
i vad de avse växtskyddsmedlen, anför utredningen.

Då kemiska substanser började användas i kampen mot växtsjukdomar
och skadedjur, var det uteslutande jämförelsevis enkla oorganiska föreningar,
innehållande t. ex. svavel, koppar, kvicksilver eller något annat
grundämne, som komnio till användning. Senare kommo organiska kvicksilverföreningar
i bruk, särskilt i kampen mot växtsjukdomar hos utsäde.
Under de senaste årtiondena ha rent organiska föreningar, ofta med mycket
komplicerad sammansättning, kommit att spela en framträdande roll
inom växtskyddet. Som exempel må här blott nämnas sådana substanser
som diklor-difenyl-trikloretan (DDT), ett viktigt medel i kampen mot diverse
skadeinsekter, och hormonderivat av skilda slag, som användas i
kampen mot ogräs. Antalet kemiska föreningar, som prövats eller prövas
som växtskyddsmedel, är redan nu mycket stort, och det växer för varje
dag. I en år 1947 i USA utgiven katalog upptagas omkring tusentalet paten -

Kungi. Maj.ts proposition nr 99.

terade kemiska insekticider och fungicider. Visserligen ha icke alla de prövade
kemiska föreningarna kommit till praktisk användning, men å andra
sidan kan det på en enda substans byggas upp en mängd olika handelspreparat.
Substanser, som skola användas för besprutning, måste sålunda
ofta lösas i någon vätska eller utspädas. Sådana, som skola användas för
bestoftning, kunna också behöva blandas med ett utspädningsmedel, som
icke självt har någon fysiologisk verkan. För att fördelningen av besprutnings-
eller bestoftningsmedlen skall bli jämn och likformig, krävs icke
sällan en tillsats av särskilda spridningsmedel. Vätskor kunna behöva blandas
med vätningsmedel i syfte att minska ytspänningen. Stundom tillsätter
man substanser, som öka genomträngningsförmågan d. v. s. underlättar
för den verksamma beståndsdelen att intränga i den organism, som behandlas.
I andra fall kan man tillsätta preparat, som aktivera den verksamma
substansen, s. k. synergismer. I många fall tillsätter man s. k. vidhäftningsmedel.
Lägger man härtill att vid tillverkningen av de aktivt verksamma
substanserna föroreningar bildas i växlande mängder och att den
efterföljande reningen kan vara mer eller mindre grundlig, inses lätt, att
två preparat, innehållande en och samma verksamma substans, ingalunda
behöva vara identiska utan kunna skilja sig från varandra avsevärt såväl
i fråga om halten av den verksamma substansen som i fråga om arten och
mängden föroreningar, utspädningsmedel och tillsatsämnen av skilda slag.
Den amerikanska publikationen Entoma för år 1949—50 upptager icke mindre
än omkring 2 300 olika tillverkningar av växtskyddsmedel av skilda slag.
I den av brittiska föreningen för tillverkare av växtskyddsmedel utgivna
förteckningen för år 1950 upptagas sammanlagt 136 olika tillverkningar av
växtskyddsmedel och liknande substanser, varjämte förteckningen över
handelspreparat upptager nära 300 nummer. Av den stora mångfald av preparat,
som nu nämnts, förekommer helt naturligt hittills endast en ringa
del på den svenska marknaden, men å andra sidan ha vi ett stort antal
preparat från Danmark, Holland, Frankrike, Schweiz och vissa andra länder
och slutligen ha vi en icke obetydlig tillverkning av växtskyddsmedel
inom landet. Enligt vad växtskyddsutredningen inhämtat, torde antalet
preparat av detta slag, som för närvarande säljes på den svenska marknaden,
uppgå till omkring 200.

Utredningen anför att den med hänsyn till arten av de uppgifter, som
föreligga på det kemiska området i samband med den växtpatologiska forskningen
och bekämpningsmedelsprövningen, finner det vara en helt orealistisk
tanke, att växtskyddsanstalten skulle kunna vara betjänt med att
själv endast kunna verkställa enklare rutinarbeten och i övrigt vara beroende
av andra institutioners eventuella insatser. I och med att numera
den kemiska forskningen vid sidan av och i samarbete med den botaniska
och den zoologiska forskningen framträtt som en grundläggande faktor i
växtskyddsverksamheten, är det enligt utredningens åsikt på längre sikt
alldeles oundgängligt, att växtskyddsanstalten blir rustad att följa denna
nya utvecklingslinje. Mot denna bakgrund kan utredningen alltså icke finna
det tillfredsställande att anstalten utrustas endast med ett för enklare analyser
och beredningsarbeten avsett laboratorium och i övrigt hänvisas till
att anlita inom andra institutioner förefintlig kemisk expertis. Eu sådan
anordning skulle — bortsett från tidsutdräkt och andra svårigheter till
följd av andra kemiska forskningsinstitutioners arbetsbelastning — med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

föra att anstalten i väsentliga avseenden bleve ställd vid sidan om utvecklingen
inom sitt eget arbetsområde.

Utredningen föreslår därför, att vid växtskyddsanstalten skall organiseras
en särskild kemisk avdelning, sidoordnad med de botaniska och zoologiska
avdelningarna och försedd med sådana personella och materiella resurser,
att den självständigt kan bemästra åtminstone flertalet av de kemiska
uppgifter, som bli aktuella i samband med anstaltens forskning och
bekämpningsmedelsprövning. Däremot kan det enligt utredningens mening
icke gärna bli fråga om att enbart för växtskyddsanstaltens kemiska avdelning
anskaffa den dyrbara apparatur och specialutbildade personal, som
krävs för vissa mera ingående analyser av organiska preparat, t. ex. strukturbestämningar.
Sådan apparatur och sakkunskap bör anskaffas gemensamt
av de laboratorier, som ha behov därav, och användningen av apparaturen
regleras av en samarbetsnämnd.

Frågan om personal, utrustning och lokaler för den kemiska avdelningen
redovisas i samband med utredningens förslag rörande anstaltens organisation.

Upplysningsverksamheten. Växtskyddsanstaltens åliggande att lämna allmänheten
råd och anvisningar i ämnen, vilka hänföra sig till dess verksamhetsområde,
betecknas i betänkandet som anstaltens i praktiskt hänseende
utan jämförelse viktigaste uppgift. Kontakten med allmänheten upprätthålles
dels centralt av anstaltens huvudinstitution och dels lokalt genom
dess filialer. En huvudform för denna verksamhet är besvarandet av
inkomna förfrågningar. Anstalten bedriver emellertid i betydande utsträckning
även en aktiv upplysningsverksamhet i olika former, såsom utställningar,
föredrags- och kursverksamhet, artiklar och meddelanden i press
och radio samt egna publikationer.

I betänkandet lämnas (s. 64—67) vissa uppgifter angående den omfattning,
i vilken verksamheten under senare år bedrivits i berörda former.
Här må blott nämnas följande.

Antalet skriftliga förfrågningar, som huvudanstalten besvarat, rör sig
mellan 3 000 och 4 000 per år. Motsvarande siffror för filialerna äro cirka
750 för Alnarpsfilialen, cirka 1 000 för Linköpingsfilialen och cirka 250 för
Skarafilialen.

Anstalten ger ut tre publikationer, nämligen Meddelanden (upplaga 1 300
exemplar), Flygblad (upplaga varierande, högst 40 å 50 000 exemplar) samt
Växtskyddsnotiser (upplaga 3 000 exemplar). I Meddelanden publiceras vetenskapligt
hållna artiklar rörande de rön, som gjorts vid anstaltens forsknings-
och försöksverksamhet. Flygblad och Växtskyddsnotiser vända sig
till den växtodlande allmänheten med praktiska anvisningar och iakttagelser.
Meddelanden och Flygblad ha under senare år utkommit med 2 å 3
nummer vardera om året och innehålla sammanlagt ett trettiotal artiklar
per år.

Anstalten har på senare tid årligen deltagit i 6 å 7 utställningar på olika
platser i landet, främst lantbruksmöten samt frukt- och trädgårdsutställningar.
Under år 1950 inträffade en avsevärd ökning av denna verksamhet,
och anstalten deltog då i ett 20-tal utställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Föredragsverksamheten äger rum dels såsom samlade framträdanden i
form av kurser, diskussionsmöten, växtskyddsdagar och markvandringar,
dels såsom enstaka föredrag. Den är av betydande omfattning. Sålunda höllo
tjänstemän vid anstalten under vart och ett av åren 1948, 1949 och 1950 föredrag
i växtskyddsfrågor vid ett sextiotal olika tillfällen.

1 betänkandet uttalas att anstalten bedriver ett upplysningsarbete, som
med hänsyn till de resurser, varöver den nu förfogar, måste betecknas såsom
både intensivt och väl differentierat. Då det likväl i olika sammanhang
gjorts gällande, att kontakten mellan anstalten och odlarna är otillräcklig,
att gjorda förfrågningar besvaras för långsamt eller att vår beredskap på
växtskyddsområdet är otillfredsställande, är detta således enligt utredningens
mening i huvudsak beroende på att anstaltens resurser icke motsvara
det föreliggande behovet. Vad angår yrkandet på förbättrad upplysning
i växtskyddsfrågor finner utredningen detta synnerligen befogat. Ett
tillgodoseende av detta krav bör vara ägnat att på ett betydelsefullt sätt
medverka till en förbättring i växtodlingens lönsamhet. Utredningen har
därför övervägt olika möjligheter att förbättra upplysningsverksamheten
inom växtskyddet. De utvägar, som härvidlag närmast erbjuda sig, äro förutom
ett ökat utnyttjande av press, radio, film och undervisningsbilder följande:
Utbyggnad av filialsystemet, förbättrade resemöjligheter för anstaltens
tjänstemän, utökning av anstaltens personal för upplysningsverksamhet,
utbildning i växtskyddsfrågor för jordbrukskonsulenter in. fl. samt användande
av anstaltens rapportörkår för upplysningsverksamhet.

Den mest effektiva metoden för att förbättra upplysningsverksamheten
i växtskyddsfrågor är enligt utredningen inrättandet av filialer till växtskyddsanstalten
i de olika jordbruksbygderna. Denna utväg är emellertid
både av kostnads- och personalskäl tills vidare framkomlig endast i begränsad
mån. Utredningen räknar därför icke med en utbyggnad av filialsystemet
i större omfattning. Utredningens förslag härutinnan redovisas i det följande.

Beträffande resemöjligheterna för anstaltens befattningshavare anföres
att reseanslaget för budgetåret 1951/52 kan sägas utgöra 900 kronor per
tjänsteman, medan motsvarande belopp var 1 000 kronor år 1932, då anstalten
inrättades. Utredningen förklarar att den under arbetets gång fått
övertygande belägg för den uppfattningen, att anstaltens tjänstemän alltför
ofta genom de knappa reseanslagen äro hindrade att företaga välbefogade
resor. 1 den mån ett sådant förhållande föreligger innebär det, att tjänstemännens
kapacitet icke kan utnyttjas på bästa sätt. Ett dylikt förhållande
kan sägas medföra en mindre god hushållning med de medel, som staten i
övrigt anslår åt växtskyddsverksamhet. Utredningen föreslår därför en väsentlig
höjning av anslagsposten till reseersättningar. För att ernå någorlunda
paritet med den anslagspost, som vid verksamhetens början beräknades
för resekostnader, erfordras nu enligt utredningen ett anslag motsvarande
omkring 1 500 kronor per år och befattningshavare.

Utredningen anser vidare, att en förstärkning av anstaltens personal för

2 Zlihang till riksdagens protokoll I9.r>2. I samt. Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

upplysningsverksamhet är oundgänglig, om den önskade förbättringen i
verksamheten skall kunna ernås. Utredningens förslag härom torde få redovisas
i det följande.

I betänkandet erinras om att det i olika sammanhang föreslagits, att särskilda
växtskyddskonsulenter skulle tillsättas vid de olika hushållningssällskapen
men att det i direktiven för utredningen framhållits, att denna
väg alt förbättra upplysningsverksamheten av kostnadsskäl icke vore framkomlig.
Enligt direktiven syntes det däremot tänkbart alt söka anknytning
till hushållningssällskapen, vilkas tjänstemän redan i viss utsträckning lämna
råd och upplysningar i växtskyddsfrågor. Dessa tjänstemäns möjligheter
att göra en värdefull insats skulle emellertid ökas, om de genom efterutbildning
finge fördjupade insikter i växtskyddets aktuella problem. Även
till de statliga försöksgårdarna kunde en liknande anknytning tänkas.

Utredningen, som funnit skälen mot att inrätta en särskild kår av växtskyddskonsulenter
övertygande, framhåller i detta sammanhang, att det
förhållandet, att vegetationsperioden är så kort i större delen av vårt land,
synes utesluta tanken på att inrätta särskilda tjänster, avsedda enbart för
rådgivande växtskyddsverksamhet.

I syfte att undersöka möjligheten att med hjälp av hushållningssällskapens
konsulenter förbättra upplysningsverksamheten i växtskyddsfrågor
bland odlarna har utredningen inhämtat yttranden från de särskilda hushållningssällskapen
ävensom Hushållningssällskapens förbund.

Beträffande de synpunkter, som sällskapen anlagt på frågan, anföres i
betänkandet.

Sällskapens jordbruks- och trädgårdskonsulenter samt jordbruksinstruktörer
utöva redan nu i viss utsträckning rådgivning på växtskyddsområdet.
Jordbrukskonsulenterna ha efter senast genomförd omorganisation i ökad
utsträckning fått sina arbetsuppgifter inriktade på växtodlingens problem
och ha i samband därmed mer än tidigare kommit att taga befattning med
växtskyddsfrågor. För att riktigt kunna bedöma resultaten av sällskapens
försöksverksamhet på växtodlingens område är det nödvändigt, att växtskyddsfrågor
behandlas under hänsynstagande till växtodlingen inom området.
Det bör därför erbjuda påtagliga fördelar, om den lokala verksamheten
på växtskyddets område i ökad omfattning anknytes till hushållningssällskapen.
Emellertid måste i samband härmed frågan om utbildning av
sällskapens befattningshavare i hithörande ämnen lösas. Både med hänsyn
till den snabba utveckling, som äger rum inom ämnesområdet, och med tanke
på att utbildningen i växtpatologi vid lantbrukshögskolan intill nyligen
varit föga omfattande, böra återkommande efterutbildningsmöjligheter anordnas.
Som förebild åberopas här de kurser, som anordnas för besiktningsmän
för insyning av utsädespotatis.

Emellertid uppstår i detta sammanhang även ett personalproblem i den
mån sysslandet med växtskyddsfrågor medför ökad arbetsbelastning för
sällskapens tjänstemän. Det eventuellt ökade personalbehovet föreslås tillgodosett
genom att det sommartid anställes en yngre agronom eller agronomi
studerande som biträde åt konsulenten eller genom anställande av en extra
konsulent. Sällskapens ifrågavarande tjänstemän kunna lämpligen fungera
icke blott som förmedlare av upplysning i växtskyddsfrågor till odlarna utan
även som rapportörer till växtskyddsanstalten angående gjorda iakttagelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

i fråga om sjukdoms- och skadedjursangrepp. I de områden, där icke någon
filial till anstalten finnes, kan det vara ändamålsenligt, att områdets växtskyddsrapporlörer
insända sina rapporter till hushållningssällskapet för
vidare befordran till anstalten. Det bör även beaktas, att sällskapens förvaltningsutskott
under alla förhållanden skola ha ledningen av de hos sällskapen
anställda befattningshavarnas verksamhet.

Även om det stora flertalet sällskap varit eniga om de huvudpunkter,
som nyss angivits, förekomma dock vissa undantag. Sålunda har Östergötlands
läns hushållningssällskap anmält, att dess konsulenter icke kunna
åtaga sig några speciella förrättningar avseende växtskyddsfrågor. Vissa
sällskap ha även anmält betänkligheter mot tanken att anlita sällskapen
som centraler för samling av växtskyddsrapporterna.

Hushållningssällskapens förbund har enligt betänkandet utöver de synpunkter,
som nyss återgivits, framhållit i huvudsak följande.

Forsknings- och försöksverksamheten på bekämpningsmedelsområdet
hör få väsentligt ökade resurser. Lika viktigt är dock, att upplysningsverksamheten
i växtskyddsfrågor utvidgas och förstärkes avsevärt. Upplysningsverksamheten
på området kan ej bedrivas särskilt för sig, utan bör
ingå som ett naturligt och nu mycket viktigt led i de av hushållningssällskapen
handhavda åtgärderna för jordbruksdriftens rationalisering. Sällskapens
befattningshavare kunna på många sätt lämna odlarna råd och anvisningar
i växtskyddsfrågor, exempelvis genom föredrag, demonstrationer,
utsändande av meddelanden och direkt rådgivning. Hithörande spörsmål
synas även böra i ökad omfattning behandlas inom sällskapens försöksverksamhet,
genom såväl demonstrationsförsök som mera utredande försök.
Denna verksamhet bör givetvis äga rum i samverkan med bl. a. växtskyddsanstalten
och dess filialer.

En intensifierad verksamhet på växtskyddsområdet från hushållningssällskapens
sida kan dock icke genomföras utan utökning av sällskapens
resurser. Härvidlag synes en utökning av antalet jordbruksinstruktörer
vara den lämpligaste, men också nödvändigaste utvägen. Antalet instruktörer
är redan med nuvarande arbetsuppgifter otillräckligt.

För att sällskapens befattningshavare själva skola äga tillräckliga kunskaper,
är det ofrånkomligt med återkommande fortbildningskurser. Önskvärt
vore, om en sådan kunde anordnas utan uppskov.

Det synes naturligt och lämpligt, att sällskapens ifrågavarande befattningshavare
infogas i växtskyddsanstaltens system av frivilliga rapportörer
samt att inom de hushållningssällskapsområden, där anstalten icke har någon
filial, sällskapet blir anstaltens lokala kontaktorgan.

För egen de] anför utredningen, att den tagit fasta på de positiva uttalanden,
som gjorts om möjligheten att effektivisera den lokala upplysningsverksamheten
i växtskyddsfrågor med hjälp av hushållningssällskapens
konsulenter och instruktörer. Vad gäller utbildningsfrågan erinrar
utredningen om att efter tillkomsten av institutionen för växtsjukdomslära
den 1 juli 1949 undervisningen vid lantbrukshögskolan i detta ämne
väsentligt utvidgats. De agronomer, som utexaminerats efter att ha deltagit
i den nyordnade undervisningen i växtsjukdomslära, kunna enligt
utredningen förväntas ha de kunskaper, som erfordras för här ifrågavarande
syfte. Med hänsyn till den ständiga utvecklingen på området, både i
form av nya vetenskapliga rön och i form av nya slag av sjukdoms- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

skadedj ursangrepp, måste man dock räkna med att behov av efterutbildning
efter hand uppkommer även för de nyutexaminerade agronomerna.
Denna återkommande efterutbildning anses icke behöva omfatta mer än en
å två dagars föreläsningar och praktiska demonstrationer varje gång.

Med anledning av vad förbundet anfört om hushållningssällskapens personalbehov
tillstyrker utredningen att vid bedömandet av detta behov skälig
hänsyn skall tagas till den betydelse, som hushållningssällskapens
tjänstemän kunna ha för växtskyddsarbetet.

I fråga om en anknytning av upplysningsverksamheten till de statliga
försöksgårdarna anföres, att försöksgårdsföreståndarna och deras assistenter
såväl genom sill utbildning som genom förekommande samarbete med
växtskyddsanstalten kunna förutsättas i viss utsträckning vara inriktade
på växtskyddsfrågor. Det synes då vara en naturlig tanke att söka utnyttja
denna personal även för upplysningsverksamhet inom växtskyddet och såsom
rapportörer till anstalten. Så sker även redan i viss utsträckning. Utredningen
förordar en fortsättning och utvidgning i detta avseende. Här
ifrågavarande personal bör givetvis vara berättigad att deltaga i de efterutbildningskurser
i växtskydd, som anstalten i enlighet med utredningens
förslag kan komma att anordna. Inom område där en försöksgård är belägen
men för vilket icke huvudanstalten, en filial eller någon hushållningssällskapets
tjänsteman fungerar som rapportsamlingscentral, synes
det tänkbart att för detta ändamål kunna anlita försöksgårdsföreståndare
eller assistent till honom. Försöksgårdarna kunna även fungera som upplysningscentraler
i växtskyddsfrågor genom tillkallande av särskilda växtskyddsexperter
för föredrag och demonstrationer vid de s. k. instruktionsdagar,
som bruka anordnas där.

I betänkandet (s. 75—78) redogöres för det rapportsystem, som nu tilllämpas
för att anstalten skall erhålla upplysningar angående sjukdomarnas
och skadedjurens förekomst och utbredning i landets olika delar, deras
uppträdande under olika yttre betingelser samt den ekonomiska betydelsen
av deras skadegörelse. Till denna redogörelse torde här få hänvisas.

Enligt redogörelsen har det nuvarande systemet icke fungerat tillfredsställande.
Utredningen anvisar två huvudlinjer, som kunna följas då det
gäller att förbättra detsamma. Den ena avser att skapa en livligare kontakt
mellan växtskyddsinstitutionerna och deras rapportörer. Denna väg har redan
beträtts genom att rapportörerna inom de olika filialernas arbetsområden
börjat insända sina rapporter till filialerna och filialerna övergått
till ett mera aktivt samarbete med sina rapportörer. Utredningen understryker
betydelsen av en viss kontinuerlig kontakt med rapportörerna exempelvis
genom personliga besök och telefonsamtal samt genom regelbundet
utsändande av frågeformulär. Utredningen föreslår i anledning härtill, såsom
nyss berörts, att personal vid hushållningssällskapen och vid försöksgårdarna
skall fungera som central för rapportörer i områden, som icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ligga i huvudanstaltens omedelbara närhet eller tillhöra en växtskyddsfilials
arbetsområde. Det bör i dylikt fall ankomma på vederbörande vid
sällskapet eller försöksgården att upprätta en rapportsamlingscentral för
områdets rapportörer, att vidarebefordra rapporterna till huvudanstalten
samt att upprätthålla livligast möjliga kontakt med rapportörerna. Vederbörande
tjänstemans åtagande gentemot växtskyddsanstalten blir givetvis
helt frivilligt men behöver icke enbart innebära en belastning för honom.
Utredningen förutsätter, att det även kan vara av värde för tjänstemännen
i fråga att få del av rapportörernas iakttagelser och att det därför på åtskilliga
håll vid hushållningssällskapen och på försöksgårdarna kan finnas
personer, som åtaga sig en dylik uppgift av intresse för saken.

Den andra huvudväg, som enligt utredningens mening kan ifrågakomma
beträffande rapportsystemets förbättring, är att sörja för att rapportörerna
erhålla tillräckliga kunskaper i växtskyddsfrågor. Genom en sådan åtgärd
tillgodoses det dubbla syftet att förbättra rapportörernas förmåga att avgiva
rapporter av värde och att på längre sikt upprätthålla deras intresse.
Utredningen föreslår att förutom den information, som kan delges rapportörerna
vid samtal, överläggningar och demonstrationer, årliga informationsdagar
skola anordnas vid varje filial och inom varje utanför filialområdena
beläget hushållningssällskapsområde. Vid dessa informationsdagar
skulle upplysning lämnas i ämnen, som äro väsentliga för rapportörernas
förmåga att verkställa korrekta iakttagelser och att riktigt återgiva
dessa på rapportformulären. Undervisningen skulle icke enbart eller huvudsakligen
vara teoretisk utan skulle framför allt omfatta markvandringar
och praktiska demonstrationer. För att man skall kunna påräkna
full anslutning till dylika instruktionsdagar förutsättes, att reseersättning
och dagtraktamente utbetalas till deltagarna.

Vidare föreslås att den nuvarande rapportörstammen, som till närmare
60 procent är helt passiv, skall gallras och förstärkas. Nyrekryteringen anses
huvudsakligen böra ske bland kategorier med god utbildning och god
kontakt med växtskyddsarbetet såsom lärare vid jordbruksskolorna, jordbruksinstruktörer,
betinspektörer, ledare för försöksringar, agronomer och
lantmästare med egna egendomar eller i driftsledartjänst samt trädgårdskonsulenter
och personer, som genomgått handelsträdgårdsmästarekurser
eller fruktodlareskola. Slutligen bör eftersträvas att rapportörerna bli jämnt
tördelade över landet och att områden med olika växtodling bli företrädda
i sådan omfattning och sådana proportioner, att rapporterna kunna beräknas
ge ett representativt uttryck för de rapporterade iakttagelsernas frekvens
och betydelse. I den mån kunniga och intresserade växtskyddsrapportörer
erhölles, skulle dessa automatiskt även komma att utöva viss
upplysningsverksamhet bland odlarna.

Den undervisningsverksamhet, som anstalten för närvarande bedriver i
olika sammanhang, bör enligt betänkandet ges större utrymme och stadga.
Utredningen finner det mindre tillfredsställande att, som nu är fallet, anstaltens
kontakt med jordbrukskonsulenter och jordbruksinstruktörer äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ruin helt sporadiskt och blir beroende av huruvida medel från gång till
annan ställas till förfogande, kanske till följd av inträffade katastrofala
skador eller av andra mer tillfälliga orsaker. Verksamheten bör i princip
vara inriktad på åtgärder av förebyggande natur. Detta utesluter dock självfallet
icke att möten för undervisning och planläggning kunna behöva anordnas
i anledning av redan inträffade skador. Utredningen föreslår därför,
att i anstaltens anslag årligen skola inräknas medel, som möjliggöra för
anstalten att upprätthålla en regelbunden undervisnings- och upplysningsverksamhet
genom möten och kortare kurser för jordbrukskonsulenter in. fl.,
informationsdagar för anstaltens rapportörer och föredragsverksamhet riktad
till allmänheten. Med hänsyn till anstaltens begränsade personalresurser
och personalens särskilt under vegetationsperioden stora arbetsbelastning
kan icke en sådan verksamhet få så synnerligen stor omfattning. Det
synes även vara lämpligt att till en början i mera begränsad omfattning
pröva i vilka former denna verksamhet bäst bedrives. Utredningen föreslår
därför att det årsbelopp, som avses till nu ifrågavarande ändamål, till en
början skall begränsas till 15 000 kronor. Den närmare planeringen av
denna verksamhet bör få ankomma på anstaltens styrelse.

Kontrollverksamheten. Anstalten utövar en omfattande ehuru icke fullständig
kontroll över import och export av växter och växtdelar samt har
på vissa relativt begränsade avsnitt (potatiskräfta, potatisål, koloradoskalbagge,
blodlus) en kontrolluppgift beträffande inhemska odlingar.

Beträffande de bestämmelser, som reglera anstaltens kontroll- och inspektionsverksamhet,
samt den nuvarande omfattningen av denna verksamhet
torde få hänvisas till betänkandet (s. 84—87).

Vad angår importkontrollen konstateras i betänkandet att anstalten erhållit
en väsentligt ökad arbetsbörda såväl genom utrikeshandelns ansvällning
som genom att risken för att vissa farliga skadedjur komma in i landet
blivit större än tidigare. Vidare framhålles att inspektörerna, vilka endast
äro tre till antalet, i verkligheten blott hinna inspektera en mycket ringa
del av importen. För att belysa omfattningen av växtinspektörernas arbetsuppgifter
nämnes, att år 1949 enbart till Stockholm inkommo mer än 20 000
kollin, innehållande växter av beskaffenhet att böra undersökas, och att varje
kolli kan innehålla ett stort antal växter.

Utredningen anser att det i detta läge främst gäller att förbättra växtinspektionens
tekniska möjligheter. Som exempel på vad som kan göras i
detta hänseende nämnas anordningar för gasning av växter samt anskaffande
av enkla maskiner för förpackning av undersökta varupartier. Vidare
böra inspektörerna förses med goda optiska instrument. Slutligen anses att
inspektörerna böra erhålla erforderlig skrivhjälp under högsäsongerna mars
—maj och september—december.

Ett i motion till 1948 års riksdag framlagt förslag om inrättande av en
permanent kontroll av alla viktiga kulturväxters sundhetstillstånd avvisas
emellertid i betänkandet. Enligt utredningens mening föreligga nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

icke vare sig praktiska eller ekonomiska förutsättningar härför. Däremot
anses kontrollbestämmelserna böra kunna efter band utvidgas och avpassas
efter växlande krav.

I detta sammanhang diskuteras ett likaså motionsvägen framkommet
förslag om att växtinspektionen skulle skiljas från anstalten och bilda ett
separat organ härför. Utredningen avvisar emellertid tanken att skilja kontroll-
och inspektionsverksamheten från växtskyddsanstalten.

Vidare berör utredningen plantskolenämndens uppgifter och ställning och
diskuterar möjligheterna att slopa nämnden och överföra dess verksamhet
till växtskyddsanstalten. Ehuru vissa anledningar kunna anföras för en
sådan åtgärd, finner utredningen dock att plantskolenämndens speciella
syften komma häst till sin rätt om plantskolenämnden bibehålies. Utredningen
förutsätter att dubbelarbete mellan växtskyddsanstalten och nämnden
framdeles liksom hittills undvikes genom överenskommelse om gemensamt
utnyttjande av inspektionspersonalen.

Utredningen finner sig icke kunna biträda ett från trädgårdsodlarehåll
framlagt förslag om en speciell kontrollnämnd för småplantodlingar.

Yttrandena.

Forsknings- och försöksverksamheten. Utredningens uttalande att växtskyddsanstaltens
forskning i praktiken icke kan begränsas till målforskning
i denna terms begränsade innebörd utan att anstalten i viss utsträckning bör
kunna ägna sig åt uppgifter av grundforskningskaraktär har föranlett några
remissinstanser att framhålla att forskningen vid anstalten bör begränsas
till målforskning.

Sålunda anför Sveriges lantbruksförbund, att jordbrukarna behöva ett
praktiskt inriktat växtskydd och att förbundet därför vill uttala önskemålet,
att den direkta grundforskningen skall förläggas till lantbrukshögskolan.
Växtskyddsanstaltens arbete bör således helt inriktas på problemlösningar.
Enligt förbundets mening bör en klar gräns dragas mot de uppgifter som
böra tillkomma lantbrukshögskolans institutioner för växtsjukdomslära och
växtodlingslära. Anstalten får ej heller, om utredningens förslag genomföres,
resurser som tillåta såväl målforskning som grundforskning. Förbundet
understryker i detta sammanhang utredningens uttalande om vikten av ett
intimt samarbete mellan växtskyddsanstalten och försöksverksamheten.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför att frågan om omfattningen av
forskningsverksamheten vid växtskyddsanstalten kommit i ett nytt läge i
och med inrättandet av institutionen för växtsjukdomslära vid lantbrukshögskolan.
Denna institution är ännu av ganska begränsad omfattning och bör
enligt förbundets mening utvidgas betydligt för att kunna fylla sin uppgift.
Ä andra sidan anser förbundet med hänsyn härtill att någon ökning av forskningsverksamheten
vid anstalten icke behöver ifrågasättas på lång sikt utan
att man där bör begränsa sig till sådan tillämpad forskning, som erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

för att anstalten skall kunna fullgöra sina egentliga uppgifter. Dessa bestå
enligt förbundet i upplysnings- och kontrollverksamhet.

Jämväl statskontoret förklarar, att grundforskningen bör ankomma på
lantbrukshögskolan.

Beträffande avgränsningen av de växtsjukdomar, som skola tillhöra anstaltens
forskningsområde, ansluta sig remissinstanserna i huvudsak till utredningens
ståndpunkt i denna fråga. I några remissutlåtanden framställas
dock erinringar på vissa punkter.

Sålunda framhåller växtskyddsanstaltens styrelse att utredningen begränsat
anstaltens arbetsuppgifter i fråga om skador härrörande från djurvärlden
till skador som orsakats av insekter och andra lägre djur. Härigenom skulle
anstalten utestängas från att syssla med skador av sorkar, mullvadar och
harar m. fl. högre djur. Detta vore enligt styrelsens mening synnerligen
olyckligt, då de skador som förorsakas av dylika djur äro av mycket stor
betydelse. Vidare bör enligt styrelsens mening uteslutas den inskränkningen
i fråga om fysiogena sjukdomar, att anstalten icke skulle få befatta sig med
vegetationsskador, som förorsakas av klimatiska förhållanden. Styrelsen anför
såsom motivering härför att frostskador mycket intimt beröra anstaltens
verksamhet i flera hänseenden, dels rent diagnostiskt, dels såsom medverkande
faktor vid framkallandet av komplicerade sjukdomstillstånd. Styrelsen
anser att en strängt detaljerad gränsdragning beträffande anstaltens
arbetsuppgifter ej är vare sig erforderlig eller önskvärd.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt anför alt det väl knappast
kan ha varit utredningens mening att ett sådant viktigt forskningsområde
såsom t. ex. höstsädens och vallarnas övervintring, vilken ju i högsta grad
är beroende av klimat- och jordmånsförhållanden, skulle vara undandraget
växtskyddsanstaltens arbetsområde.

I fråga om bristsjukdomarna uttalar styrelsen för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök att det synes angeläget att något närmare definiera
de forskningsavsnitt, som lämpligen böra tillkomma växtskyddsanstalten
och andra institutioner. Det synes då klart, att växtskyddsanstalten i första
rummet har två intressen av sådana arbeten, nämligen dels diagnos,t dels inverkan
av bristtillstånd på sjukdomar och skador av olika slag. Det bör
naturligtvis stå anstalten fritt att utföra även andra forskningar rörande
bristsjukdomar i den mån så kan befinnas för dess verksamhet nödvändigt
eller lämpligt. Däremot böra försök rörande bekämpning av bristsjukdomar
och därför nödvändig forskningsverksamhet samt därtill anknuten
upplysning till allmänheten fortfarande i huvudsak åvila statens jordbruksförsök
respektive statens trädgårdsförsök i samarbete med ett antal andra
institutioner.

Hushållningssällskapens förbund anför alt det vore till fördel om en någorlunda
klar och ändamålsenlig gränsdragning kunde åstadkommas mellan
de olika organ, som bedriva med växtskydd^ sammanhängande forskningsverksamhet.
Enligt förbundets åsikt innebär utredningens förslag icke i alla
avseenden den förbättring härvidlag, som är önskvärd. Förbundet påpekar i

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

anslutning härtill att utredningen med avseende på växtskyddsanstaltens
uppgifter i fråga om lagringsforskningen föreslagit, att desamma skulle gälla
skadegörelse på lagrade vegetabiliska produkter och därav beredda livsmedel,
som förorsakas av insekter och andra lägre djur samt av lägre växter,
ävensom medlen att förekomma och hejda denna. De av utredningen begagnade
uttrycken lägre djur och lägre växter kunna ges olika innebörd. Förbundet
vill för sin del framhålla lämpligheten av att ifrågavarande definition
ej erhåller en alltför snäv tolkning.

I detta sammanhang må nämnas att Sveriges lantbruksförbund riktar uppmärksamheten
på att utredningens förslag beträffande lagringsskador lämnar
t. ex. kampen mot råttor utanför växtskyddsanstaltens arbetsuppgifter.

Vad angår prövningen av ogräsbekämpningsmedel ha växtskyddsanstaltens
styrelse och styrelsen för lantbrukshögskolan olika meningar i frågan vart
denna prövning skall förläggas. Högskolestyrelsen tillstyrker utredningens
förslag att prövningen skall handhas av växtskyddsanstalten och anför till
stöd härför, att högskolans analyslaboratorium med dess nuvarande inriktning
och resurser är mindre lämpat för denna uppgift samt att en kemisk
prövning av ogräsmedel vid högskolan skulle medföra onödigt dubbelarbete.
Anstaltsstyrelsen å sin sida anför att lantbrukshögskolan och jordbruksförsöken,
vilka utföra försök med ogräsmedel, även framdeles böra handha
prövningen av dessa medel. Enligt anstaltsstyrelsen kommer det kemiska
laboratorium, som föreslagits för anstalten, icke att förslå för såväl en dylik
prövning, vilken är synnerligen krävande med avseende å både kvalificerad
personal och apparatur, som för mera centrala växtskyddsuppgifter.

Växtskyddsanstaltens styrelse förklarar sig vidare icke vara övertygad
om att anstaltens medverkan i forskningar rörande teknik och apparatur
för spridning av växtskydds- och ogräsmedel, såsom utredningen uttalat,
främst bör vara av konsultativ natur.

Förslaget alt anstalten skall ges resurser för kemisk forskning biträdes,
såsom nämnts i det föregående, i nästan samtliga remissyttranden, vari
denna fråga behandlats. Sålunda uttalar styrelsen för statens centrala frökontvollanstalt
att detta förslag tillhör det mest positiva och betydelsefulla
i betänkandet. Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
anser det högst angeläget att en kemisk avdelning för växtskyddsändamål
skall inrättas och har i princip icke något att invända mot att avdelningen
skall förläggas till växtskyddsanstalten. Lantbruksstyrelsen framhåller
att inrättandet av en kemisk avdelning vid växtskyddsanstalten måste
betraktas såsom en förutsättning för att anstalten skall kunna åtaga sig
prövning och kontroll av växtskyddsmedel i den omfattning som utredningen
förutsatt.

Styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt förklarar att växtskyddsanstaltens
behov av ett kemiskt laboratorium såsom komplement till
de botaniska och zoologiska forskningsavdelningarna blivit väl dokumenterat.
Styrelsen vill icke heller motsätta sig att växtskyddsanstalten skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

förses med erforderliga resurser för den kemiska prövningen av bekämpningsmedel
men anser att denna anordning närmast bör betraktas som ett
provisorium. I samband med att lantbrukskemiska kontrollanstaltens lokalfråga
och övriga upprustningsfrågor slutligt prövas, bör även spörsmålet
om förläggningen av den kemiska prövningen av bekämpningsmedel övervägas
på nytt.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför att förbundet visserligen anser
det nödvändigt att kemisk sakkunskap skall ställas till växtskyddsanstaltens
förfogande men att frågan, huruvida ej anstalten kan sammanföras
med lantbrukskemiska kontrollanstalten till en institution, enligt förbundets
mening bör närmare undersökas.

Statskontoret framhåller, att enligt dess mening forskningsverksamheten
på det kemiska området i princip bör åvila andra statliga organ, vilka redan
förfoga över personal och utrustning för dylik forskning, i första hand
lantbrukskemiska kontrollanstalten.

Ahlberg och Johansson framhålla i sin promemoria, att enligt utredningen
den nya kemiska avdelningens huvudsakliga uppgift skulle bli prövningen
av bekämpningsmedel men däremot icke kemisk biologisk forskning.
I motsats till utredningen anse de emellertid att den vetenskapliga
forskningens behov bör tillgodoses i första hand och att det beträffande
kontrollarbetet bör närmare undersökas, huruvida det icke är lämpligare
att förlägga detta arbete till lantbrukskemiska kontrollanstalten.

Upplysningsverksamheten. Remissinstanserna ansluta sig genomgående
till utredningens ståndpunkt, att upplysningsverksamheten inom växtskyddet
behöver förbättras, och tillstyrka i allmänhet de åtgärder i detta syfte,
som utredningen föreslagit, nämligen utbyggnad av filialnätet, förbättrade
resemöjlighetcr för anstaltens tjänstemän, förstärkning av anstaltens upplysningsavdelning,
större insatser från hushållningssällskapen in. fl. samt
aktivisering av rapportsystemet in. in.

Såvitt angår förslaget om utbyggnaden av filialerna torde redogörelse för
det närmare innehållet i yttrandena få lämnas i ett följande avsnitt. Beträffande
förslagen i övrigt anmärka några remissinstanser, att de anse
dessa otillräckliga. Sålunda anför Sveriges lantbruksförbund att upplysningen
och den omedelbara kontakten med odlarna ha avgörande betydelse
för växtskyddsarbetet. Det är därför av vikt att växtskyddsanstaltens verksamhet
på detta område skall få en omfattning och effektivitet, som svarar
mot de värden det gäller att försöka rädda. Enligt förbundets mening äro
de åtgärder, som utredningen föreslagit, icke tillräckligt omfattande. Förbundet
anser att förslagen i denna del endast böra betraktas som ett provisorium.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök ifrågasätter
om icke upplysningsavdelningen behöver ytterligare personalförstärkning
utöver vad utredningen föreslagit. Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt
yttrar att den föreslagna ökningen av upplysningsavdelningens personal
är alldeles för knappt tilltagen.

Knngl. Maj.ts proposition nr 99.

Flera remissinstanser understryka att upplysningsarbetet bör åvila hushållningssällskapens
konsulenter och instruktörer i större utsträckning än
vad utredningen synes ha avsett. Sålunda anför Hushållningssällskapens
förbund bland annat följande.

En av de viktigaste förutsättningarna för att den avsedda intensifieringen
av åtgärderna på växtskyddsområdet skall leda till önskat resultat är att
den härmed sammanhängande upplysningsverksamheten kan utökas och
aktiviseras. Det må först betonas, att växtskyddet utgör en del av växtodlingen
i största allmänhet och att all upplysningsverksamhet, som på ifrågavarande
område riktas till de praktiska jordbrukarna, bör bedrivas under
beaktande av detta förhållande. Denna verksamhet kan sålunda icke ske
fristående från övrig upplysningsverksamhet på växtodlingens område,
enär växtskyddsfrågorna i dylikt fall icke komma att naturligt infogas på sin
plats i växtodlingen. Med hänsyn härtill bör den upplysningsverksamhet,
som genom växtskyddsanstalten, och därvid främst dess filialer, bedrives
bland jordbrukarna, äga rum i nära samverkan med hushållningssällskapens
allmänna verksamhet i berörda avseende. Inom de sällskapsområden,
där filialer till växtskyddsanstalten inrättats, böra sålunda filialens befattningshavare,
i den mån övriga arbetsuppgifter det medge, biträda och deltaga
i sällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet. Befattningshavarna
vid filialerna kunna därvid genom sina specialkunskaper utgöra ett värdefullt
komplement till den allmänna växtodlingsrådgivning, som sällskapen
bedriva. En dylik samverkan och gemensam planläggning av kurser,
föredrag, demonstrationer m. in. i växtskyddsfrågor synes sålunda erforderlig
för uppnåendet av bästa resultat med de resurser, som även framgent
komma att stå till buds.

Enligt förbundsstyrelsens förmenande är filialernas huvuduppgift att bedriva
sådan forsknings- och försöksverksamhet, som är av särskild betydelse
inom de jordbruksområden, där filialerna äro belägna. Det är på resultaten
härifrån, som upplysningsverksamheten i stor utsträckning skall
vila. Sällskapens personal måste därför erhålla fortlöpande informationer
härom. Med hänsyn till omfattningen av filialernas huvuduppgift torde deras
befattningshavare knappast kunna få möjlighet att i större utsträckning
deltaga i upplysningsverksamhet av nyss skisserat slag, utan deras insatser
på upplysningsområdet torde mera komma att bestå i besvarandet av från
enskilda jordbrukare inkomna förfrågningar. Den för en större allmänhet
avsedda upplysningsverksamheten torde således till väsentligaste del även
framgent komma att åvila sällskapens konsulenter och instruktörer.

I förevarande sammanhang framhåller förbundet, alt sällskapens personella
resurser behöva förstärkas, i första hand genom ökning av antalet
jordbruksinstruktörer och vidare genom inrättande av särskilda assistenttjänster
hos vissa sällskap. Härom anföres följande.

Hushållningssällskapens personella resurser äro i hög grad otillräckliga.
Utredningen har för sin del tillstyrkt, att vid bedömande av sällskapens personalbehov
skälig hänsyn skall tagas till den betydelse, som sällskapens
tjänstemän kunna ha för växtskyddsarbetet. Den snabba utvecklingen på
jordbruksområdet bar ställt väsentligt ökade krav på sällskapens undervisnings-
och upplysningsverksamhet. Nya arbetsuppgifter ha tillkommit och
en av de viktigaste av dessa utgöres av växtskyddsfrågorna. Förbundet anser
sig därför icke kunna underlåta att i detta sammanhang ånyo rikta uppmärksamheten
på nödvändigheten av att sällskapens personal skall förstår -

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 99.

kas. Utan sådan förstärkning torde sällskapens möjligheter att på nu förevarande
område göra den arbetsinsats, varav behov föreligger, bli relativt
begränsade. Med hänsyn till de ekonomiska värden, som stå på spel, är en
omfattande upplysningsverksamhet erforderlig. Kostnaderna för denna torde
emellertid endast utgöra en mindre del av de ökade skördevärden, som
kunna vinnas.

Utredningen har redogjort för de skäl, som tala emot tillskapandet av
särskilda växtskyddskonsulenter hos sällskapen. Ej heller förbundet anser,
att dylika konsulentbefattningar böra inrättas. Den arbetskraftsförstärkning
som erfordras synes i stället böra komma till stånd i första hand genom
en utökning av antalet jordbruksinstruktörer och vidare genom inrättande
av särskilda assistentbefattningar inom de sällskap, vilkas verksamhet
omfattar mera betydande jordbruksområden. Dessa assistenter, som i
avlönings- och anställningshänseende böra följa bestämmelserna för den
reglerade befordringsgången, torde för ernående av den lämpliga samordningen
av sällskapens åtgärder på växtodlingsområdet liksom jordbruksinstruktörerna
närmast böra underställas jordbrukskonsulenterna. Genom
inrättandet av dylika assislenttjänster skulle samtidigt rekryteringen av
nyssnämnda konsulentbefattningar med väl utbildad arbetskraft kunna underlättas.

Jämväl styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
framhåller vikten av att sällskapens tjänstemän i största utsträckning skola
utnyttjas för den lokala upplysningsverksamheten.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser — jämte det förbundet ansluter
sig till utredningens förslag om utbyggnad av filialerna — att man på lång
sikt bör räkna med att den väsentligaste delen av den lokala upplysningsverksamheten
bör åvila hushållningssällskapen. Även om det ekonomiska
läget just nu ej medger inrättandet av särskilda växtskyddsinstruktörseller
växtskyddskonsulentbefattningar, bör dock enligt förbundet organisationen
av växtskyddet byggas upp på sådant sätt, att dvlik komplettering
kan ske så smidigt som möjligt vid ett senare tillfälle. Tills vidare kan en
viss specialisering äga rum genom att någon av jordbrukskonsulenterna
och jordbruksinstruktörerna inom varje hushållningssällskap beredes tillfälle
till kompletterande utbildning på växtskyddsområdet. Förbundet anser
det dock ej möjligt för hushållningssällskapen att erbjuda jordbrukarna
fullgod service på detta område utan eu betydande personalförstärkning.

Ahlbcrg och Johansson uttala i sin promemoria, att den lokala upplysningsverksamheten
helt bör åvila sällskapens konsulenter och instruktörer.

I fråga om rapportörsystemet understryka bland andra Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk att detta system hittills visat
sig ineffektivt. Lantbruksförbundet yttrar att rapportörerna böra få ersättning
för sitt uppdrag och att de måste få grundligare undervisning än den
som utredningen föreslagit för att organisationen skall kunna bli effektiv.

Hushållningssällskapens förbund föreslår att växtskyddsrapporterna
skola samordnas med de skörderapporter, som lämnas genom sällskapens
underavdelningar eller gillesombud, och att sällskapen skola fungera såsom
lokala uppsamlingscentraler för dessa rapporter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Däremot framhåller styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt att
hushållningssällskapens tjänstemän liksom föreståndarna för statens försöksgårdar
under sommarmånaderna äro för hårt belastade för att kunna
omhänderha den omfattande rapportverksamheten. Härför äro enligt styrelsen
lärare vid lantmannaskolor m. fl. skolor, vilka ej ha sin huvudsakliga
tjänstgöring förlagd till sommarhalvåret, mera lämpade.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök uttalar att
rapportsystemet bör ges en fastare organisation än den som utredningen föreslagit.

Lantbruksakademien och jordbrukets forskningsråd förklara sig anse
att rapportverksamheten icke är tillfyllest för att kunna ge en rättvis bild
av de skador, som förekomma på odlade växter. I betraktande av att det
för växtskyddets verksamhet och särskilt med hänsyn till beredskapen på
växtskyddsområdet är av allra största vikt, att möjligast fullständig och
objektiv kunskap om växtsjukdomarnas utbredning och ekonomiska betydelse
finnes tillgänglig, anse akademien och forskningsrådet, att samarbetet
med hushållningssällskapens jordbruks- och trädgårdskonsulenter bör
väsentligt intensifieras. För att åstadkomma detta böra konsulenterna minst
en gång årligen kallas till informationsmöten med specialisterna vid växtskyddsanstalten.

I Ahlbcrgs och Johanssons promemoria uttalas, att den nuvarande rapportörkåren
bör helt försvinna. Enligt deras uppfattning är det orimligt
att vänta sig att denna ytterst heterogena kår framdeles ens efter sträng
gallring skulle kunna med nämnvärd fördel utnyttjas i anstaltens upplysningsverksamhet,
då den hittills — under mer än 40 år — icke varit till
avsedd nytta.

Behovet av ökad undervisning på växtskyddsområdet understrykes av
bland andra Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbnnd
och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I anslutning till sin uppfattning att upplysningsverksamheten främst
kommer att åvila sällskapens konsulenter och instruktörer betonar sålunda
Hushållningssällskapens förbund nödvändigheten av att dessa befattningshavare
få tillfälle att genom återkommande fortbildningskurser hålla sig å
jour med utvecklingen på växtskyddsområdet. Åtminstone en dylik kurs
bör enligt förbundet anordnas under innevarande år. Vidare framhåller förbundet
att för närvarande stora brister föreligga i fråga om tillgången på
lämplig undervisningsmateriel i form av preparat och småbilder rörande
olika växtsjukdomar. För att växtskyddsanstalten skall kunna tillhandahålla
hushållningssällskapen och jordbrukets undervisningsanstalter lämplig
undervisningsmateriel finner förbundet det starkt motiverat att en preparatorstjänst
skall inrättas vid anstalten.

'' I huvudsak samma synpunkter framföras av Sveriges lantbruksförbnnd,
som jämväl föreslår att korrespondensundervisning och studiecirklar kompletterade
med kortare kurser skola anordnas för att man skall få fram
dugande växtskyddsrapportörer. En undervisning av detta slag är enligt

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

förbundet även en verksam form för råd och upplysningar till jordbrukarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår att för upplysning på växtskyddsområdet
genom bland annat fortbildningskurser och publikationer
skola anvisas 50 000 kronor per år i stället för 15 000 kronor som utredningen
föreslagit.

Styrelsen för växtskyddsanstalten föreslår att informations- och diskussionsmöten
med jordbruks- och trädgårdskonsulenterna skola anordnas årligen
av anstalten för att ett fruktbärande samarbete mellan anstalten och
hushållningssällskapen skall kunna komma till stånd. Enligt styrelsen böra
dessa möten — till skillnad från de av utredningen föreslagna informationsmötena
för rapportörer — vara gemensamma för hela riket och anordnas
efter särskilt, med hänsyn till mötesdeltagarnas relativt större kvalifikationer
upprättat program. Det belopp som utredningen beräknat till
kurskostnader måste i så fall uppräknas.

Kontrollverksamheten. Remissinstanserna ha i allmänhet icke särskilt
uppehållit sig vid vad i betänkandet anförts rörande kontrollverksamheten.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt finner utredningens förslag
på detta område vara i stort sett väl avpassade efter behovet. Den anför
dock att det kanske vore önskvärt, att anstalten skulle erhålla ökade personella
resurser för övervakning av bestämmelserna angående bekämpande
av potatiskräfta och andra inom landet förekommande svåra växtparasiter,
för vilka särskilda kungörelser utfärdats, eller att i vissa fall, såsom till exempel
beträffande potatiskräftan, de av hushållningssällskapens tjänstemän,
som fått särskild utbildning i sortkännedom vid frökontrollanstalten, kunde
anmodas biträda vid övervakningen.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund uttalar att en noggrannare importkontroll
är önskvärd. Vidare framhåller förbundet önskvärdheten av
att en växtskyddstjänsteman biträder förbundet vid kontroll av inom landet
odlade småplantor av allehanda växthusväxter.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt och statens plantskolenämnd understryka
starkt utredningens slutsats att plantskolenämnden tills vidare
bör behållas såsom ett fristående organ.

III. Frågan om offentlig kontroll över växtskyddsmedlen.

Utredningen.

Nuvarande förhållanden. Växtskyddsanstaltens prövning av växtskyddsmedel
omfattar för närvarande dels försöksprodukter och färdiga preparat,
vilka tillverkare eller försäljare anmäla för prövning, dels sådana preparat
som redan finnas i marknaden och som anstalten av eget initiativ undersöker.
Vidare ha enligt avtal mellan Sveriges oljeväxtodlares centraiför -

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

ening'', växtskyddsanstalten och ett antal firmor vissa preparat för bekämpning
av oljeväxternas skadeinsekter underkastats särskild kvalitetskontroll.

Några föreskrifter angående obligatorisk prövning av växtskyddsmedel
finnas icke i Sverige. Emellertid har en av tillverkare och importörer av bekämpningsmedel
år 1947 bildad branschförening, Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer
(BML), under senare tid utövat viss kontroll över
handeln med bekämpningsmedel. Verksamheten handhas av en av föreningen
år 1949 bildad stiftelse, Stiftelsen Kontrollmärkningen av Bekämpningsmedel
(SKB), vilken enligt sina stadgar har att verka för tillämpningen av sunda
och lojala metoder vid försäljning av bekämpningsmedel i Sverige. Stiftelsen
skall i sådant syfte verka för kontroll av bekämpningsmedlens kvalitet och
av försäljningsreklamen för desamma. Stiftelsens organ härför är en granskningsnämnd
och en under denna ställd granskningsbvrå, vilken som första
instans handlägger prövningsärendena.

För preparat, som blivit godkänt av granskningsbyrån eller, efter överklagande,
av granskningsnämnden, får begagnas ett hos patent- och registreringsverket
inregistrerat kontrollmärke (SKB-märket), vilket är avsett att
utgöra en kvalitetsgaranti för förbrukarna. Möjlighet att få bekämpningsmedel
prövat står öppen även för den, som icke är medlem i föreningen
BML.

För att ett preparat skall kunna godkännas för kontrollmärkning erfordras
enligt stiftelsens stadgar, att varans egenskaper genom uppgifter
angående dess kemiska sammansättning eller hänvisning till utförda biologiska
prov eller annorledes dokumenterats på ett sådant sätt, att varan skäligen
kan antagas vara verksam för det i ansökningen uppgivna ändamålet.

Vidare fordras av leverantören en skriftlig försäkran, att reklamen och
försäljningen av varan skall ske i överensstämmelse med sunda och lojala
metoder. Leverantör, som svikit sina förpliktelser, kan av granskningsnämnden
bli fråntagen rätten att använda kontrollmärket. Nämnden kan även
som ett yttersta påtryckningsmedel låta offentliggöra sina beslut.

Stiftelsen bedriver icke någon egen kemisk, biologisk eller annan prövning
av medlen men hänvisar, där så erfordras, vederbörande leverantör till
officiella provningsinstitutioner, alltså exempelvis växtskyddsanstalten, statens
jordbruksförsök eller folkhälsoinstitutet.

Stiftelsen har till en början ägnat sig åt den mest omfattande gruppen av
bekämpningsmedlen, nämligen växtskydds- och ogräsmedel. Den 1 april
1951 hade sammanlagt ett 120-tal ogräs- och växtskyddsmedel godkänts.
Stiftelsen planerar, enligt vad utredningen inhämtat, att utsträcka sin kontrollverksamhet
till andra slag av bekämpningsmedel, såsom malmedel,
råttgifter och träkonserveringsmedel.

Tidigare yrkanden och förslag m. m. I betänkandet framhålles att frågan
om eu obligatorisk kvalitetskontroll av bekämpningsmedel varit aktuell sedan
lång tid tillbaka. Sålunda erinras bland annat om att växtskyddsanstalten
vid olika tillfällen alltsedan år 1933 föreslagit lagstiftning i frågan. Sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Kungl. Maj :t överlämnat en skrivelse av 1947 års riksdag (nr 86), vari
hemställdes om skyndsam utredning i ämnet, till 1946 års utredning angående
kvalitetsforskning och konsumentupplysning, hade även denna utredning
år 1948 avgivit förslag till kungörelse om registrering av växtskyddsmedel.
Förslaget jämte remissyttrandena däröver ha överlämnats till växtskyddsutredningen
för beaktande vid fullgörandet av dennas uppdrag.

I betänkandet lämnas utförliga redogörelser för förslaget av år 1948 jämte
remissyttrandena däröver. Här torde endast huvudpunkterna i förslaget
och yttrandena böra återgivas, medan beträffande detaljerna torde få hänvisas
till betänkandet (s. 97—103).

Förslaget av år 1948 innefattade registreringsplikt för tillverkare och importörer
av växtskyddsmedel, däri inbegripet medel mot ogräs. Genom registreringen
skulle växtskyddsanstalten snabbare få kännedom om olika
preparat som salufördes. På grundval av resultatet av utförda prövningar
skulle anstalten vidare lämna upplysningar om de registrerade medlens
användbarhet. Upplysningarna skulle publiceras i en vid lämpliga tidpunkter
utgiven lista. Registreringsplikten skulle ej förenas med förbud mot försäljning
av icke prövade eller godkända preparat. I samband med registreringsanmälan
skulle de verksamma beståndsdelarna i preparatet deklareras.
Däremot skulle icke föreskrivas skyldighet att deklarera medlets beståndsdelar
för allmänheten. Dock skulle viss märkningsskyldighet föreligga i
fråga om förpackningar, avsedda att tillhandahållas förbrukare. Därest anstalten
funne att verkan av ett en gång registrerat medel försämrats på
grund av ändrad sammansättning, skulle registreringen kunna återkallas.

I remissyttrandena över förslaget yppades olika meningar. Det övervägande
antalet remissinstanser, bland andra medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
statens centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,
skogsstyrelsen, statens skogsforskningsinstitut, veterinärhögskolan, statens
institut för folkhälsan och Kooperativa förbundet, tillstyrkte i princip
förslaget.

Växtskyddsanstalten ansåg att registreringen borde föregås av en kvalitetsprövning
och att endast godkända preparat borde få registreras. Vidare
borde förbud mot försäljning av icke godkända preparat kunna meddelas.

Åtskilliga remissinstanser såsom kommerskollegium, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges färghandlares riksförbund och Föreningen
Bekämpningsmedels-Leverantörer uttalade, att en sanering av bekäinpningsmedelsmarknaden
syntes kunna åvägabringas genom en vidare utbyggnad
av den frivilliga kontroll, som redan i stor utsträckning förekomme vid
växtskyddsanstalten i samarbete med tillverkare och importörer av bekämpningsmedel,
jämte en utökad upplysningsverksamhet. Det vore därför önskvärt,
att resultaten av denna utvidgade frivilliga kontroll avvaktades, innan
någon lagstiftning på området genomfördes.

Sveriges kemiska kontor framhöll nackdelen av att även skadliga och
overksamma medel skulle få registreras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

Sveriges lantbruksförbund uttalade att kontroll över bekämpningsmedelsmarknaden
vore i hög grad önskvärd ur förbrukarnas synpunkt men att
förslaget i viktiga avseenden vore otillfredsställande.

Växtskyddsutredningen har från statens institut för folkhälsan inhämtat
institutets synpunkter och önskemål i fråga om en kontroll av växtskyddsinedlen.

I institutets yttrande anförcs att växtskyddsmedlen äro giftiga även för
människor och att åtgärder därför måste vidtagas för att hindra att medlen
medföra skada å människor. Prövningen av ett nytt medels giftighet för
människor kompliceras av att vissa medel, såsom DDT-medlen, vid experiment
på djur visat sig ha kronisk giftverkan. Sålunda har det visat sig att
upprepad tillförsel av i och för sig ofarliga doser ackumulerats i kroppen
och förorsakat skador. De problem, som de hälsovårdande myndigheterna
ställas inför i samband med den alltmer utbredda användningen av växtskyddsmedel,
äro enligt institutets mening både omfattande, betydelsefulla
och vanskliga att taga ställning till. De kräva ett omfattande samarbete
bland annat mellan hälsovårdsmyndigheter samt representanter för jordbruk
och växtskydd.

Institutet framhåller att det rör sig om betydande kvantiteter giftiga ämnen,
enär importen exempelvis år 1949 av allenast några av de i landet använda
växtskyddsmedlen avsevärt översteg 200 ton samt tillverkningen inom
landet enbart av kvicksilverhaltiga betningsmedel samma år uppskattades
till närmare 300 ton.

Enligt institutets mening bör anmälningsskyldighet föreskrivas i fråga
om växtskyddsmedlen. Till stöd härför anföres följande.

De ur hygienisk synpunkt viktigaste bestämmelserna angående hanteringen
med giftiga ämnen äro intagna i 1943 års giftstadga. Stadgan hänför
till gifter endast ämnen, som äro upptagna i bilaga 1 och 2 vid stadgan,
och dessa bilagor upptaga endast ett mycket ringa antal av de för människor
giftiga ämnen, vilka användas som växtskyddsmedel. Detta förhållande
sammanhänger med att bilagorna revideras endast med tämligen långa
tidsintervaller (enligt stadgan minst vart tredje år) och med att det oavbrutet
pågår en framställning av nya medel. Man har sålunda att räkna
med att ständigt ett betydande antal växtskyddsmedel, vilka kunna presumeras
vara giftiga för människor, icke finnas upptagna i giftstadgans bilagor
och sålunda bland annat kunna utlämnas till allmänheten utan att
några åtgärder behöva vidtagas ens för att fästa uppmärksamheten på deras
giftighet.

Enklast kan denna olägenhet undanröjas genom införandet av en bestämmelse
av innebörd, att ämnen, som avses att användas som växtskyddsmedel,
alltid för det fall att icke strängare bestämmelser gälla, skola vara
underkastade föreskrifterna i 21 § 2 mom. giftstadgan. En dylik bestämmelse
skulle betyda, att växtskyddsmedlen i varje fall skulle bli underkastade
de säkerhetsföreskrifter, som gälla vid försäljning av gift av andra
klassen till förbrukare.

Även om en dylik bestämmelse skulle kunna anses utgöra tillräckligt
skydd för allmänheten beträffande själva växtskyddsmedlen, skulle den
vara overksam som skydd mot växtskyddsmedlen såsom föroreningar i livs 3

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

medel. Ett sådant skydd kan icke åvägabringas genom livsmedelskontrollen,
utan den enda praktiskt framkomliga vägen torde vara att föreskriva anmälningsskyldighet
beträffande växtskyddsmedlen.

Såsom skäl mot att införa registreringsplikt såsom föreslogs år 1948 anför
institutet, att registreringen kunde tolkas som ett godkännande eller en
auktorisation från myndigheternas sida. Detta skulle däremot ej bli fallet
vid en anmälan. Institutet föreslår vidare att föreskrifter skola utfärdas
om att växtskyddsmedel icke skola få försäljas till förbrukare annat än i
slutna förpackningar samt att förpackningarna skola vara märkta på visst
sätt in. m.

I betänkandet lämnas vissa uppgifter om giftigheten hos vissa växtskyddsmedel,
om växtskyddsmedelskontrollen i utlandet samt om omfattningen av
växtskyddsmedelsförbrukningen i Sverige. Beträffande dessa uppgifter torde
få hänvisas till betänkandet (s. 107—115).

Utredningens ställningstagande och förslag. I betänkandet anföres att flera
olika intressen kunna åberopas för en kontroll av växtskyddsmedlen. De
intressen som nämnas äro växtodlarnas ekonomiska intresse, behovet av
skydd åt biodlingen, yrkes- och födoämneshygieniska säkerhetskrav, naturskyddsintresset
och veterinärmedicinska synpunkter. Beträffande förstnämnda
intresse anmärkes, att därmed avses icke endast den direkta förlust,
som inköpet och spridningen av ett ineffektivt eller eljest olämpligt
växtskyddsmedel innebär, utan även de sannolikt mångdubbelt större förluster
genom växtsjukdomar eller skadedjursangrepp, som kunnat undvikas
eller mildras genom användning av ett ändamålsenligt växtskyddsmedel.

Enligt utredningen är dock, då det gäller att bedöma behovet av en kontroll,
den viktigaste faktorn förgiftningsrisken för människor vid framställning
och användning av medlen eller vid konsumtion av jordbruksprodukter.
I betänkandet diskuteras huruvida den frivilliga kontroll, som
bedrives av Stiftelsen Kontrollmärkningen av bekämpningsmedel (SKB),
är till fyllest eller om en statlig kontroll erfordras. Utredningens slutsats
blir att den frivilliga och i och för sig värdefulla kontroll, som äger rum
inom SKB, i olika avseenden måste kompletteras med statliga föreskrifter.

Härom anföres bland annat följande.

En frivillig kontroll vore i och för sig att föredraga framför en tvångsmässig,
under förutsättning, att den lika väl tillgodosåge det avsedda ändamålet.
Vidare gäller det här att icke genom statliga åtgärder minska tillverkarnas
och importörernas känsla av ansvar för sina produkter. Ehuru
motivet för en offentlig kontroll över växtskyddsmedlen i hög grad förstärkes
genom de nytillkomna hälsovårdssynpunkterna, kompliceras samtidigt
härigenom denna fråga avsevärt. Av folkhälsoinstitutets yttrande
framgår klart, hur tidsödande och svåra de undersökningar äro, som måste
göras beträffande de nya ämnenas verkan på människan, direkt och via
födoämnen. Detta förhållande har föranlett institutet att starkt betona vikten
av att bevara tillverkarnas känsla av ansvar för sina produkter. En -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ligt institutets mening bör man icke vidtaga åtgärder, varigenom någon del
av ansvaret — ens i psykologisk mening eller skenbart — skulle kunna
delegeras på myndigheterna. Då institutet likväl föreslår en viss anmälningsoch
deklarationsskyldighet för tillverkarna och en viss förbudsrätt för myndigheterna,
kan detta ställningstagande på sätt och vis synas vara inkonsekvent.
Det torde emellertid vara ostridigt, att de intressen det gäller att
skydda äro allt för viktiga för att man skall våga överlåta åt branschens
egna intressenter att ensamma bära ansvaret härför. Det synes vara myndigheternas
självklara skyldighet att tillse att skyddet verkligen blir effektivt,
och därav torde också följa skyldighet att ange de regler, som ur det
allmännas synpunkt böra uppställas och lända till efterrättelse.

Även om man alltså enligt växtskyddsutredningens åsikt icke kan undvika
att en viss del av ansvaret i fråga överföres till myndigheterna i samband
med att man inför en offentlig kontroll av växtskyddsmedlen, kvarstår
givetvis angelägenheten av att dels i största möjliga mån bibehålla tillverkarens
eller importörens känsla av ansvar för sin produkt och dels undvika
sådana åtgärder som av konsumenterna och allmänheten i övrigt kunna
uppfattas som en statlig garanti för varans effektivitet för sitt ändamål
eller ofarlighet för människor och husdjur.

Enligt vad som uppgivits för utredningen voro våren 1951 80 å 85 procent
av antalet i Sverige saluförda olika växtskyddsmedel underkastade den
frivilliga kontrollen, s. k. SKB-märkning. Detta gällde sålunda vid en tidpunkt,
då systemet med SKB-märkning endast varit i funktion under ett
års tid. SKB-medlens kvantitetsmässiga andel i marknaden antages vara
något lägre. Man kan med ledning härav enligt utredningens åsikt räkna
med att SKB-märkningen har slagit igenom väl. Någon garanti för att SKBmärkningen
skall uppnå och bibehålla en hundraprocentig omfattning finnes
dock icke. Denna uppvisar även i andra avseenden väsentliga luckor.
Visserligen tillgodoses därmed i viss utsträckning växtodlarnas intresse av
att rimlig garanti skall föreligga för de saluförda växtskyddsmedlens effektivitet.
Men det måste bemärkas, att SKB-organisationen även i fråga om
kontrollen över växtskyddsmedlens effektivitet är ganska lös. Någon skyldighet
för den, som söker rätt att begagna SKB-märket för sina varor, att
deklarera varornas olika beståndsdelar föreligger nämligen icke, och förnyelse
av en gång lämnade tillstånd till SKB-märkning lämnas i regel automatiskt,
d. v. s. utan föregående prövningar. Detta förhållande, vilket måste
anses vara en väsentlig svaghet i SKB-systemet, torde vara föranlett av företagens
obenägenhet att till en frivillig och mer eller mindre okontrollerad
sammanslutning lämna ut uppgifter, vilka de enskilda företagen betrakta
som viktiga tillverkningshemligheter. Enligt vad utredningen inhämtat har
man vid växtskyddsanstalten i samband med växlingar i importmöjligheterna
för olika råvaror kunnat i åtskilliga fall iakttaga avsevärda ändringar
i växtskyddsmedlens sammansättning och kvalitet, en omständighet, som
enligt utredningens åsikt talar för att behov föreligger av en skärpning av
k va lite t sk ont rollen.

Eu annan lucka i SKB-märkningcns kontrollfunktion är att man hittills
så gott som helt inriktat sig på växtskyddsmedlens effektivitet och i huvudsak
bortsett från alla de problem, som växtskyddsmedlens giftighet medföra
i olika avseenden, bl. a. ur yrkes- och födoäinncshygienisk synpunkt. Det
är givetvis icke uteslutet för SKB att ägna även giftigheten sin uppmärksamhet,
och utredningen har sig bekant att man planerar att i fråga om kontrollmärkning
av malmedel beakta även preparatens toxicitet och eldfarlighet.
Men det är å andra sidan tydligt, att det måste vara eu uppgift för sialen
all, i den män särskilda skyddsbestämmelser erfordras till följd av
växtskyddsmedlens giftighet för människan, utfärda sädana bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I detta sammanhang vilt utredningen inskjuta, att exempelvis de amerikanska
kontrollbestämmelserna icke gälla vid export av växtskyddsinedel.
Möjlighet finnes sålunda, att medel, som på grund av för hög halt av skadliga
föroreningar eller för låg halt av verksam substans icke få säljas inom
eller mellan de amerikanska delstaterna, i stället komma att exporteras till
länder, där motsvarande skyddsföreskrifter icke finnas.

Men även om SKB-systemet alltså icke är fullt effektivt i alla de avseenden,
som önskvärt vore, kvarstår det dock som en värdefull insats från
branschens sida, vilken såvitt möjligt bör bevaras. Utredningen avser härmed
främst den reklamövervakning, som i detta sammanhang äger rum.
Denna måste inom en bransch som den nu ifrågavarande anses vara särskilt
värdefull. Det torde ligga i sakens natur att en statlig övervakning i
detta avseende knappast kan bli lika noggrann som den konkurrenterna inbördes
ägna varandra.

Slutsatsen av det sagda blir emellertid för växtskyddsutredningens del, att
man icke kan slå sig till ro med en enkel hänvisning till den frivilliga och i
och för sig värdefulla kontroll, som äger rum inom SKB-märkningens ram.
Denna måste i olika avseenden kompletteras med statliga föreskrifter, vilka
böra taga sikte på samtliga de intressen, som här bli aktuella, alltså bl. a.
växtodlarnas ekonomiska intresse, skyddet åt biodlingen, yrkes- och födoämneshygieniska
säkerhetskrav, naturskyddsintresset och veterinärmedicinska
synpunkter. Det vore givetvis till fördel, om de statliga föreskrifter,
som kunna befinnas erforderliga, kunde utarbetas enhetligt och i ett sammanhang.
Därigenom skulle undvikas den brist på enhetlighet, som lätt
uppstår om bestämmelser till skydd för vart och ett av de särskilda intressen,
som nyss nämnts, konstrueras vid skilda tillfällen. Å andra sidan ligger
det utanför växtskyddsutredningens kompetens att utarbeta förslag till
sådana allsidiga bestämmelser. För övrigt torde vissa av de problem, varom
det här är fråga, ännu ej vara tillräckligt klarlagda. Växtskyddsutredningen får
därför nöja sig med att föreslå sådana skyddsföreskrifter, som kunna erfordras
för att ernå rimlig garanti för att de växtskyddsmedel, som utbjudas
i allmänna marknaden, verkligen uppfylla de krav, som kunna ställas på dem i
fråga om sammansättning och effektivitet liksom ock att erforderliga skyddsföreskrifter
lämnas i fråga om sådana medel, som kunna förorsaka skador
av ena eller andra slaget på människor, husdjur, bin och andra nyttiga djurarter,
samt på kulturväxter. Ehuru växtskyddsutredningen har ett rent tekniskt-organisatoriskt
uppdrag och icke företräder någon medicinsk eller
hygienisk sakkunskap, har den sålunda icke helt kunnat förbise behovet
av skydd bl. a. för växtodlarna mot förgiftningsrisker i samband med användningen
av växtskyddsmedlen. Utredningen har haft desto mindre anledning
att bortse härifrån, eftersom den dels haft ingående överläggningar
rörande dessa problem med representanter för folkhälsoinstitutet, dels förgiftningsrisken
föranlett kontrollbestämmelser i en rad andra länder, varibland
även Förenta staterna, Danmark och Norge.

I anslutning till de synpunkter, som nyss anförts, framläggas i betänkandet
förslag till kontrollbestämmelser. Här torde endast huvuddragen av
dessa bestämmelser behöva anmälas. De innebära att den, som tillverkar
eller importerar växtskyddsmedel, skall vara skyldig alt anmäla detta till
växtskyddsanstalten och att därvid deklarera preparatets sammansättning.
Enligt utredningens åsikt måste en dylik skyldighet vara ett grundläggande
moment i anordnandet av eu statlig kontroll över växtskyddsmedlen. För
att anmälningsskyldigheten skall kunna upprätthållas böra vidare vissa fö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

reskrifter meddelas angående märkning av förpackning, vari växtskyddsmedel
saluhålles, innefattande bland annat en deklaration av medlets ingredienser.

I fråga om de medel, som skola omfattas av den statliga kontrollen, ansluter
sig utredningen till 1948 års förslag, enligt vilket det avgörande kriteriet
härvidlag skall vara, om medlet avsetts skola användas såsom växtskyddsmedel
eller ej. På anförda skäl föreslår utredningen, att fordringarna
på omfattningen av den varudeklaration, som skall avgivas till myndigheten,
icke skola ställas högre än att den skall kunna offentliggöras. Samma krav
på specifikation skall sålunda kunna uppställas för den varudeklaration,
vilken skall ingå i registreringsanmälan till växtskyddsanstalten, som för
den varudeklaration, vilken skall finnas på preparatets förpackning vid
försäljning till allmänheten. Enligt utredningen skall i anmälan till anstalten
varje verksam beståndsdel, som ingår i preparatet, angivas till typ och
viktprocent. Någon fullständig kemisk beskrivning skall sålunda icke fordras
utan endast en beskrivning, som möjliggör en kemisk klassificering av
beståndsdelarna. Vidare skall den totala viktprocenten av de ämnen, som
tillsättas preparatet för att öka de verksamma beståndsdelarnas effekt,
angivas. Tillsatsämnenas slag skall däremot ej behöva uppgivas. Slutligen
skall den specificerade varudeklarationen ange slag och viktprocent av de
lösnings- eller uppslamningsmedel, som ingå i preparatet.

Växtskyddsmedel skall endast få försäljas i sluten förpackning. Denna
skall förses med etikett, som skall innehålla, bland annat, uppgift om den
benämning, under vilken medlet anmälts hos anstalten, en av anstalten godkänd
uppgift om medlets karaktär och det ändamål, för vilket det avsetts,
uppgift om förpackarens eller importörens namn in. m. samt varudeklaration
och nummer- eller datumbeteckning. Varudeklarationen skall omfatta
samma uppgifter som deklarationen till anstalten. Syftet med nummer- eller
datumbeteckningen är att underlätta identifieringen av delar av skilda tillverknings-
eller importpartier, som distribuerats till återförsäljare. Vidare
skola meddelas uppgifter om de åtgärder, som enligt föreskrifter av statens
institut för folkhälsan böra iakttagas till undvikande av skada å människor
vid medlets användning. Slutligen skall beträffande preparat med begränsad
lagringsduglighet anges den tid, inom vilken preparatet bör användas.

Beträffande frågan huruvida växtskyddsanstalten skall ha befogenhet
alt förbjuda försäljning av preparat, vilka den funnit odugliga eller skadliga,
uttalar utredningen, att en dylik befogenhet icke är nödvändig ur de
ekonomiska synpunkter, varom nu i första hand är fråga. Härom anföres
bland annat följande.

Redan den omständigheten, att deklarationsskyldighet föreskrives, torde
få en betydligt avskräckande inverkan på den, som till äventyrs ämnat saluföra
en uppenbart värdelös eller skadlig produkt. För den händelse detta
icke skulle betraktas som betryggande, kan det erinras om att anstalten genom
publikation av försöksresultaten i sina Växtskyddsnotiser eller i annan
form har ett mycket verksamt medel, då det gäller att upplysa allmänheten
om ett preparats värde. Del får även förutsättas att anstalten, då den konstaterat
att ett preparat på grund av sin sammansättning eller enligt utförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

prov är utan avsedd verkan eller skadligt, underrättar vederbörande tillverkare
eller importör härom. Sedan så skett, kunna straffrättsliga påföljder inträda
för den som, oaktat han erhållit sådan underrättelse, fortfar med att saluhålla
samma preparat såsom om det vore ett lämpligt och verksamt medel.
Beträffande skadliga medel kan hänvisas till stadgandet i 19 kap. 7 § strafflagen
och beträffande odugliga sådana till strafflagens bedrägeribestämmelser.
Vidare skulle en förbudsbefogenhet automatiskt innebära att samtliga
preparat, som icke blivit av växtskyddsanstalten förbjudna, lcomme att
betraktas såsom officiellt godkända, en konsekvens som ur flera synpunkter
vore olämplig.

Från kontrollstiftelsens sida har framhållits för utredningen, att ett system
med officiellt godkännande av växtskyddsmedel skulle i så hög grad
reducera den frivilliga kontrollorganisationens arbetsmöjligheter, att man
knappast kunde räkna på att den under sådana förhållanden skulle fortleva.
Man har vidare framhållit, att även om alltså ett system liknande det
danska, med en officiell lista över godkända preparat, icke kan välkomnas
från branschhåll, så föreligger ingen erinran mot en publicering från växtskyddsanstaltens
sida av erhållna resultat ungefär på det sätt som nu redan
sker. Utredningen, som betonat att införandet av en offentlig kontroll icke
får i något avseende inkräkta på anstaltens publiceringsfrihet i vetenskapligt
eller upplysningssyfte, anser å andra sidan ej heller, att några godkännanden
skola utfärdas av anstalten, vare sig uttryckligt eller underförstått.
Däremot kan man förutse att i samband med en utvidgning av anstaltens
kontrollarbete även anstaltens publicitet på området kommer att
öka i omfång. Det torde av flera skäl vara lämpligt, att anstaltens meddelanden
angående växtskyddsmedelsprövningen publiceras i en särskild serie,
där utgivningstid och upplagestorlek smidigt kan anpassas efter växlande
lägen.

I fråga om behovet av skyddsföreskrifter ur hygienisk eller annan synpunkt
erinras om att de viktigaste skyddsbestämmelserna ur förstnämnda
synpunkt innefattas i 1943 års giftstadga. Dessa bestämmelser innebära,
att beträffande ämnen, som intagits i bilaga 1 eller 2 till stadgan, vissa särskilda
försiktighetsåtgärder skola iakttagas i fråga om utlämnande, emballering
och etikettering. Giftstadgans bestämmelser utgöra emellertid enligt
utredningen ett mycket ofullkomligt skydd i vad gäller växtskyddsmedel,
beroende på att ifrågavarande bilaga revideras endast med tämligen långa
mellanrum, varigenom hanteringen med åtskilliga nya och mycket giftiga
växtskyddsmedel kommit att bli oreglerad. Bland andra folkhälsoinstitutet,
Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer och Sveriges färghandlares
riksförbund ha även uttryckt tvivel på lämpligheten av att i fortsättningen
bygga på giftstadgan i detta avseende.

Utredningen finner sig icke själv böra framlägga något förslag till lösning
av frågan om hygieniska skyddsföreskrifter. Den framhåller emellertid
att de önskemål, som institutet för folkhälsan framfört till utredningen,
i huvudsak blivit tillgodosedda i utredningens förslag. De uppgifter på förpackningarna,
som utredningen föreslagit skola lämnas, synas emellertid i
enlighet med vad institutet förordat böra kompletteras i vissa avseenden.
Utredningen har dock icke ansett sig kunna taga ställning till frågan om
utformningen av föreskrifter härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Vid betänkandet har fogats ett förslag till kungörelse angående anmälningsskyldighet
beträffande handel med växtskyddsmedel, upprättat i anslutning
till vad utredningen föreslagit i betänkandet. Utredningen framhåller
som exempel på olägenheterna av att olika sidor av frågan om kontroll över
växtskyddsmedlen erhålla separata lösningar, att, därest dess förslag antagas,
såväl växtskyddsanstalten som lantbruksstyrelsen kommer att handha
vissa funktioner i detta sammanhang. Därest man icke inom en nära
framtid kan påräkna en lösning av frågan om kontroll över bekämpningsmedlen,
som tar hänsyn till samtliga aktuella sidor därav, bör enligt utredningens
mening lantbruksstyrelsens befattning med föreskrifterna till skydd
för pollenöverförande insekter överflyttas till växtskyddsanstalten.

Beträffande omfattningen av anstaltens prövningsarbete in. in. anföres
att det för närvarande är omöjligt för anstalten att ens tillnärmelsevis tillgodose
firmornas krav på undersökningar eller att utföra en så fullständig
och allsidig prövning, som vore önskvärd. Ej heller finnas tid eller
resurser för en självständig forskning på växtskyddsmedelsområdet. Enligt
utredningens åsikt är det oundgängligt, att anstalten erhåller möjlighet att
medhinna dels en fullständig prövning av samtliga nyanmälda preparat och
dels en stickprovskontroll av de medel, som finnas i marknaden. Sistnämnda
verksamhet måste anses nödvändig med hänsyn till de förändringar,
som vissa preparat företett under olika säsonger. Det är givetvis även mycket
angeläget att anstalten erhåller rimliga möjligheter till en självständig
forskning på området. Endast därigenom kan anstalten på ett tillfredsställande
sätt påverka utvecklingen. Behovet av förstärkning av anstaltens forskningsmöjligheter
har även betygats såväl från näringslivets håll som i riksdagen.
Utredningen understryker att införandet av den kontroll över växtskyddsmedel,
som utredningen föreslagit, medför ökade anspråk på arbetskraft.
Utredningens förslag i detta hänseende kommer att redovisas i det
följande.

I förevarande sammanhang uttalas, att avgift bör uttagas såväl då en
tillverkare eller importör får ett preparat prövat på experimentstadiet som
då ett preparat anmäles för saluhållande. För att vederbörande på förhand
skall kunna bedöma prövningskostnaden bör denna utgå efter en av växtskyddsanstalten
kungjord taxa, uppgjord för olika huvudtyper eller grupper
av preparat.

Yttrandena.

Behovet av att anmälnings- och märkningsskyldighet införes för växtskyddsmedel
vitsordas allmänt av remissinstanserna.

I anledning av att utredningen betecknat Stiftelsen Kontrollmärkningen
av bekämpningsmedel (SKB) såsom en branschorganisation framhåller
emellertid styrelsen för statens växtskyddsanstalt, att SKB-granskningsnämnden,
vilken utövar stiftelsens kontroll, är sammansatt av icke endast
representanter för branschen utan därjämte av ombud för växtskyddsan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

stalten och statens jordbruksförsök m. fl. och att nämnden ledes av en opartisk
ordförande. Styrelsen understryker att granskningsnämnden utfört eu
gagnande verksamhet. Styrelsen finner det därför angeläget, att denna faktor
i bekämpningsmedelskontrollen skall nyttjas i det allmännas tjänst och
att inga åtgärder skola vidtagas, som kunna vara ägnade att minska intresset
för den frivilliga kontrollverksamheten.

Föreningen Bekämpningsmedels-Lcveranlörer framhåller likaledes, att
sammansättningen av nämnden garanterar en opartisk och sakkunnig handläggning
av kontrollfrågorna. Vidare bemöter föreningen vissa anmärkningar,
som utredningen framställt mot SKB-märkningen, nämligen att ingen
garanti finnes för att märkningen skall uppnå och bibehålla en hundraprocentig
omfattning samt att kontrollen i fråga om växtskyddsmedels effektivitet
är ganska lös, därigenom att förnyelse av en gång lämnade tillstånd
beviljas automatiskt, d. v. s. utan föregående prövningar. Häremot anför
föreningen bland annat följande.

SKB-systemet kan anlitas av alla leverantörer — oberoende av om de
äro medlemmar i BML eller icke. Systemet innebär en kvalitetsmärkning
och omfattar därför självfallet endast sådana bekämpningsmedel, vilkas
effektivitet på ett tillfredsställande sätt dokumenterats. Vidare gäller alt
från märkningen uteslutas preparat, som kunna vara effektiva men som på
grund av bristfällig etikettering, vilseledande reklam eller andra olämpliga
försäljningsmetoder icke befinnas förtjäna märkning. Märkesrätten kan
även frånkännas leverantör, som åsidosatt de skyldigheter, som äro förbundna
därmed. Att redan nu huvuddelen av i marknaden förekommande
växtskyddsmedel äro SKB-märkta visar, att syftet med märkningen på relativt
kort tid i stort sett uppnåtts. Varje förbrukare av bekämpningsmedel har
tack vare kontrollmärket möjlighet att välja sådan vara, som med säkerhet
kan förutsättas uppfylla alla rimliga krav på effektivitet och ändamålsenlighet.
På grund av den stora anslutningen till detta system finnes det
också för varje ändamål flera kontrollmärkta växtskyddsmedel, som konkurrera
med varandra.

Med rätten att begagna SKB-märket följer skyldighet för leverantören att
på egen bekostnad låta utföra prövning av preparatet vid tidpunkt och på
sätt som granskningsnämnden eller granskningsbyrån föreskriver. Fortlöpande
kontroll av märkta preparat har i viss utsträckning redan genomförts
i fråga om oljeväxtskyddsmedlen. I övrigt torde flertalet märkta preparat
undergå kontinuerlig prövning vid växtskyddsanstalten. Skulle ett
medel vid sådan prövning uppvisa otillfredsställande effekt, kommer detta
omedelbart till SKB:s kännedom och någon förnyelse av rätten att använda
kontrollmärket lämnas självfallet icke.

Granskningsbyrån har för övrigt skyldighet att ingripa så snart någonting
inträffat, som antages respektive konstateras ha försämrat ett kontrollmärkt
medels effektivitet, eller som på annat sätt befinnes strida mot för
verksamheten gällande regler. Flera sådana ingripanden ha skett. Några
gånger ha de framförda anmärkningarna vid företagen undersökning visat
sig sakna fog; i övriga fall har erforderlig rättelse åstadkommits nära nog
omgående. BML vill med anledning härav hävda, att den förefintliga kontrollen
redan visat en tillfredsställande effektivitet.

Frågan om en fortlöpande kontroll av samtliga SKB-märkta preparat
sammanhänger intimt med frågan om växtskyddsanstaltens utbyggnad.
Trots den komplettering av anstaltens resurser, som utredningen föreslår,

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

har denna likväl icke ansett sig kunna räkna med mera än en stickprovskontroll
av de växtskyddsmedel, som finnas i marknaden. Med hänsyn härtill
och då en ofrånkomlig standardisering av provnings- och analysmetoder
ännu ej kunnat genomföras beträffande ett stort antal växtskyddsmedel, förefaller
det ej befogat att lasta SKB-kontrollen för vad som ännu brister i
fråga om prövningsmöjligheterna.

Såsom nämnts tillstyrkes i remissyttrandena att anmälningsskyldighet
skall införas. Vissa remissinstanser, däribland statens institut för folkhälsan,
kommerskollegium och Sveriges kemiska industrikontor anse, att de
uppgifter som skola lämnas i anmälningsdeklarationen böra vara mera detaljerade
än vad utredningen föreslagit. Uppgifterna rörande de verksamma
beståndsdelarna i ett preparat böra sålunda enligt deras mening icke inskränkas
till ämnestyp utan upptaga beståndsdelarnas fullständiga kemiska
sammansättning.

Industrikontoret anför härom bland annat följande.

För att man skall kunna få en riktig uppfattning om halten verksam beståndsdel
i ett växtskyddsmedel är det ofta icke tillräckligt alt änmestypen
angives på sätt utredningen föreslagit. Inom samma ämnestyp torde egenskaperna
kunna avsevärt variera även med sådana förändringar i den kemiska
molekylen, som i och för sig kunna synas obetydliga. Det är stundom
icke ens tillräckligt att den kemiska formeln för ämnet anges, ty olika isomerer
kunna förefinnas av ett och samma ämne, och av dessa isomerer
kanske endast en är verksam.

I stort sett kan sägas att de av utredningen föreslagna deklarationsuppgifterna
ingalunda alltid äro tillräckliga för att man skall kunna draga någon
slutsats om ifrågavarande växtskyddsmedels effektivitet. Det torde vara
möjligt att beträffande vissa medel framställa två preparat för vilka deklarationen
enligt utredningens förslag skulle bliva identisk men av vilka ett
var mycket effektivt medan det andra icke borde godkännas såsom växtskyddsmedel.
Utredningen har enligt kemikontorets mening haft en övertro
beträffande betydelsen av den kemiska varudeklarationen för bedömning
av växtskyddsmedels effektivitet. Det är den biologiska prövningen
som är den grundläggande och som ofta måste tillgripas för att man skall
kunna få en säker bedömning av ett växtskyddsmedels effektivitet; detta
gäller givetvis i särskilt hög grad i fråga om sådana medel, där det ännu
icke är klarlagt vilken speciell kemisk substans som är verksam.

Det synes kemikontoret önskvärt att myndigheterna få tillgång till en
mera uttömmande kemisk deklaration än utredningen föreslagit. Vid anmälningen
av ett växtskyddsmedel till den administrativa myndigheten böra
uppgifterna rörande den verksamma beståndsdelen icke inskränkas till ämnestypen.
Anmälaren måste emellertid få rätt att begära att vissa deklarationsuppgifter
skola behandlas konfidentiellt av myndigheterna.

Jämväl arhetarskgddsstgrelsen och de sakkunniga för översyn av folkhälsoinstitutets
arbetsuppgifter och organisation m. m. finna att detaljerade
uppgifter rörande medlens sammansättning äro oundgängligen nödvändiga.
Styrelsen och de sakkunniga anse dessutom all preliminära toxicitetsuppgifter
böra lämnas. De sakkunniga förorda därjämte, alt växtskyddsanstalten
skall få en konsult med toxikologisk erfarenhet till sill förfogande.

Arbetarskyddsstyrclsen anför i dessa frågor bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Beträffande den deklaration rörande sammansättningen av respektive medel,
som enligt förslaget skall avgivas i samband med anmälan, finner styrelsen,
att detaljerade uppgifter rörande medlens sammansättning äro oundgängligen
nödvändiga. Vissa tillsatser kunna nämligen förändra ett ämnes
inverkan på organismen samt öka eller minska ämnets giftverkan. Förutom
uppgifterna om medlens sammansättning böra emellertid för underlättande
av bedömningen av erforderliga skyddsåtgärder preliminära toxicitetsuppgifter
lämnas. Styrelsen finner här angiven deklaration och uppgiftsskyldighet
vara av sådan betydelse, att av utredningen diskuterade sekretessynpunkter
måste få vika. Uppgiftsskyldigheten torde även medföra, att tillverkarnas
och importörernas känsla av ansvar för sina produkter stärkes
och att den av utredningen i viss mån befarade förskjutningen av ansvaret
från dem till den statliga myndigheten motverkas.

Ifrågavarande preliminära toxicitetsuppgifter torde kunna erhållas genom
undersökningar vid statens institut för folkhälsan eller vid andra laboratorier,
där garanti för den vetenskapliga vederhäftigheten förefinnes, såvitt
dylika uppgifter ej äro tillgängliga i litteraturen.

I fråga om varudeklarationen till allmänheten anse däremot några remissinstanser
såsom kommerskollegium, Sveriges kemiska industrikontor
och Föreningen Bekämpningsmedels-Leveruntörer, att allmänheten är bättre
betjänt av uppgifter om varans egenskaper, användningsområde och användningssätt
än av att namnen på och halten av preparatets beståndsdelar
utförligt deklareras. Föreningen anför härom bland annat följande.

Det förefaller ovisst på vad sätt växtodlarnas intressen skulle tillgodoses
genom en offentlig innehållsdeklaration. Avsikten skulle väl närmast vara
att odlaren genom kännedom om i ett växtskyddsmedel ingående verksamma
beståndsdelar skulle kunna sluta sig till dess egenskaper, framför allt dess
biologiska effekt. I praktiken kan det emellertid vara så, att något enkelt
regelmässigt samband mellan den kemiska sammansättningen och den biologiska
effekten ej förefinnes. Den senare kan nämligen påverkas av andra
faktorer, vilkas redovisning på etiketten av praktiska skäl får anses utesluten.
I många fall är det dessutom än så länge omöjligt att ange den kemiska
sammansättningen av alla beståndsdelar i ett växtskyddsmedel. Tjäroch
mineraloljor, svavelkalkvätska, ett flertal organiska lösningsmedel m. fl.
kunna icke fullständigt kemiskt analyseras, och många nyare bekämpningsmedelskemikalier
föreligga i form av tekniska produkter, vilkas sammansättning
är ofullständigt känd. Bekämpningsmedel innehålla vidare vanligen
en icke oväsentlig halt av i mindre grad verksamma respektive overksamma
substanser, varför det ofta är svårt att draga gränsen mellan verksamma
och icke verksamma beståndsdelar. Å andra sidan kan man ibland i substanser,
vilka redovisas som lösnings- eller utspädningsmedel, återfinna beståndsdelar,
som äro självständigt eller synergistiskt verksamma. En mellanställning
inta vissa hjälpmedel såsom emulgatorer och vätningsmedel, vilka
i sig själva sakna insekticid eller fungicid verkan och dock icke kunna
undvaras eller okritiskt utbytas utan allvarliga konsekvenser med avseende
på den biologiska effekten.

Offentligt redovisade uppgifter om viktprocent och typ av varje slag av
verksamma beståndsdelar kunna därför i enlighet med vad nu anförts
verka vilseledande för förbrukarna, eftersom det ligger nära till hands för
dessa att — med orätt — förutsätta ett enkelt, regelmässigt samband mellan
halten av verksamma beståndsdelar och den biologiska effekten. En mindre
nogräknad försäljare skulle till sin fördel kunna utnyttja dylika missför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stånd. Enligt BML:s upfattning är förbrukaren väsentligt mer betjänt av att
varje vara är försedd med en vederhäftig egenskapsdeklaration, vilken — i
motsats till en innehållsdeklaration ■— ger de för förbrukaren väsentliga
uppgifterna om medlets egenskaper och hur detsamma skall användas. Det
är just ett av SKB:s syften att genom granskning av etiketter, bruksanvisningar
etc. tillse, att de kontrollmärkta preparaten äro försedda med en
invändningsfri egenskapsdeklaration.

Sammanfattningsvis kan sägas, att en skyldighet att förse förpackning
av växtskyddsmedel med lämpligt vald typbeteckning kan godtagas i princip,
men att det praktiska värdet härav ur växtskyddssynpunkt synes ringa.
Bestämt måste BML emellertid avråda från att i detta sammanhang — på
sätt utredningen föreslagit — fordra kvantitativa uppgifter om sammansättningen.

Utredningens förslag till bestämmelser rörande anmälningsskyldighet avstyrkes
av kommerskollegium, Sveriges kemiska industrikontor, Föreningen
Bekämpningsmedels-Leverantörer och Sveriges färghandlares riksförbund.
De framhålla önskvärdheten av att bestämmelser rörande tekniska gifter om
möjligt skola intagas i en enda stadga och förorda att utredningens förslag
till kungörelse i ämnet i tillämpliga delar skall inarbetas i 1943 års giftstadga.
Stadgan bör därvid uppdelas i dels en stadga för gifter, som huvudsakligen
användas såsom läkemedel med medicinalstyrelsen som administrativ
myndighet, dels en stadga för icke endast växtskyddande utan alla tekniska
gifter med kommerskollegium som administrativ myndighet.

Till motivering för dessa förslag anför kemikontoret följande.

Tvivelsutan är det mycket önskvärt att alla bestämmelser rörande tekniska
gifter såvitt möjligt intagas i en enda stadga. I särskild grad gäller detta föreskrifter,
som bland annat avse detaljhandeln. Bestämmelserna rörande bekämpningsmedel
av olika slag intaga numera nästan en dominerande plats
i giftstadgans bilagor. Om Kemikontoret rätt förstått utredningens förslag,
vilket dock icke närmare utarbetats i sina konsekvenser, skulle de speciella
bestämmelserna rörande växtskyddspreparat försvinna ur giftstadgan. I
fråga om andra bekämpningsmedel, såsom malmedel, råttutrotningsmedel
in. in., skulle erforderliga bestämmelser dock liksom hittills ha sin plats i
giftstadgan. Ur många synpunkter är en dylik uppdelning av bekämpningsmedlen
förenad med nackdelar.

Det måste betecknas som föga lämpligt att en institution av växtskyddsanstaltens
karaktär tilldelas administrativa uppgifter av större betydelse.
Alldeles särskilt gäller detta om anstaltens chef skall vara forskare såsom
utredningen föreslagit. Det må vidare framhållas att växtskyddslagstiftningen
ingalunda berör enbart de två institutioner, som enligt utredningen skulle
få befattning med densamma, nämligen statens växtskyddsanstalt och statens
institut för folkhälsan. Även arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen ha betydande intressen på detta område.

Kemikontorets förslag är att kommerskollegium skall bli den administrativa
myndigheten och därvid samråda med alla berörda myndigheter och
institutioner på samma sätt som planerats i fråga om godkännande av tillsatser
till livsmedel. Om kommerskollegium blir den administrativa myndigheten
kan hela växtskyddslagstiftningen infogas i giftstadgan och kollegium
bemyndigas att utan Kungl. Maj:ts hörande snabbt revidera giftstadgans
bilagor. Ett dylikt bemyndigande synes nödvändigt för att man äntligen
skall kunna få till stånd eu rationell lösning av det stora problemkomplex,
som giftstadgan sedan gammalt inneburit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Kommerskollegium erinrar i detta sammanhang om att kollegiet enligt
den nya livsmedelsstadgan har förhandsprövning i fråga om tillsatser till
livsmedel, som framställas eller beredas för avsalu eller servering. Kollegiet
skall vid handläggningen av dessa frågor samråda med representanter för
medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan.
Ärenden rörande giftiga ämnen, som icke huvudsakligen användas såsom
läkemedel, böra enligt kollegiets mening handläggas på liknande sätt.

Jämväl styrelsen för statens institut för folkhälsan och de sakkunniga för
översyn av institutets arbetsuppgifter och organisation m. m. förorda, att
giftstadgan skall omarbetas samt att kommerskollegium skall vara den myndighet,
till vilken anmälningsskyldigheten skall fullgöras.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, som tillstyrker
förslaget om obligatorisk anmälnings- och märkningsskyldighet, ifrågasätter
dock, om allmänheten genom detta förslag beredes ett tillfredsställande
skydd mot undermåliga växtskyddspreparat. Enligt styrelsens mening
bör denna fråga göras till föremål för viss ytterligare översyn. Därvid böra
beaktas de erfarenheter, som vunnits vid verksamhet av i viss mån liknande
art, exempelvis vid statens institut för folkhälsan.

Beträffande frågan, huruvida försäljning av skadliga eller odugliga preparat
skall kunna förbjudas, äro meningarna i remissyttrandena delade. Ett
flertal remissinstanser ansluta sig till utredningens uppfattning att någon
befogenhet att meddela förbud icke är nödvändig.

Det förslag, som framlagts av bland andra kommerskollegium och Sveriges
kemiska industrikontor om att kollegiet skall vara den administrativa
myndigheten, innebär dock befogenhet för kollegiet att meddela förbud mot
skadliga preparat.

Arbetarskyddsstyrelsen förordar att man skall överväga att införa befogenhet
för statlig instans att förbjuda användning av ämne, som ur arbetarskyddssynpunkt
eller eljest ur hygienisk synpunkt medför alltför stora
risker.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt förklarar sig vad beträffar frågan
om försäljningsförbud för odugliga och skadliga preparat vara tveksam, huruvida
nu gällande bestämmelser i strafflagen äro tillräckliga för ett beivrande
av försäljning av sådana preparat. Styrelsen anser emellertid att erfarenheter
från den föreslagna förstärkta kontrollverksamheten böra avvaktas,
innan skärpta åtgärder påyrkas.

Sveriges lantbruks förbund föreslår att växtskyddsanstalten skall åläggas
att underrätta vederbörande importör eller tillverkare, om ett medel på
grund av sin sammansättning eller enligt utförda prov är skadligt eller utan
avsedd verkan.

Slutligen uttala bland andra styrelsen för statens växtskyddsanstalt, Sveriges
kemiska industrikontor och Före>ningen Bekämpningsmedels-Leverantörer,
att växtskyddsanstaltens resurser böra förstärkas för att möjliggöra
en betydligt ökad prövning av växtskyddsmedel. Sveriges lanlbruksförbund

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

yttrar att växtskyddsanstalten bör ges möjlighet att utöver den kontroll, som
förutsättes skola ske, då ett preparat anmäles, utöva en fortlöpande, verksam
efterkontroll av växtskyddsmedlens sammansättning. Även Hushållningssällskapens
förbund framhåller att kontrollen för att vara effektiv
jämväl måste innefatta en kontinuerlig och grundlig efterkontroll.

IV. Organisationen vid växtskyddsanstaltens huvudinstitution
m. m.

Nuvarande förhållanden och tidigare organisationsförslag.

Växtskyddsanstaltens huvudinstitution arbetar på tre avdelningar, nämligen
den botaniska, den zoologiska samt upplysnings- och kontrollavdelningen.
Var och en av dessa avdelningar ledes av en avdelningsföreståndare.
Kungl Maj :t förordnar en av avdelningsföreståndarna att vara anstaltens
chef. För närvarande är föreståndaren för upplysnings- och kontrollavdelningen
samtidigt chef för anstalten.

Den s. k. bekämpningsmedelskontrollen, vilken sysslar med biologisk
prövning av preparat för bekämpning av växtsjukdomar och skadedjur, hildar
en fjärde arbetsenhet, direkt underställd anstaltens chef. Den tillkom
år 1938 genom utbrytning ur den botaniska och den zoologiska avdelningen.
Jämväl anstaltens kansli samt vakt- och hantverkarpersonalen äro direkt
underställda anstaltschefen.

Avdelningsföreståndarna med anstaltschefen som ordförande bilda en
nämnd. Denna har att årligen till anstaltens styrelse inge förslag till arbetsplan
för nästföljande kalenderår och att yttra sig i frågor, som hänskjutas
till nämnden av styrelsen eller anstaltschefen. Nämnden skall befrämja enhet
och samverkan mellan anstaltens olika avdelningar. I praktiken ha under
senare år samtliga tjänstemän i lägst assistents tjänsteställning kallats
till nämndens sammanträden.

Anstaltens styrelse består av sex ledamöter, av vilka tre förordnas av
Kungl. Maj:t och två väljas av lantbruksakademien, varjämte anstaltens
chef är självskriven ledamot.

I skilda sammanhang ha förslag till ändring i anstaltens organisation
framlagts. Sålunda föreslog anstaltens styrelse år 1938 att avdelningssystemet
skulle slopas. Påföljande år avgav dåvarande länsassessorn E. Rolander,
vilken dåvarande chefen för jordbruksdepartementet med stöd av vederbörligt
bemyndigande tillkallat för att verkställa utredning rörande ifrågasatt
ändring av anstaltens organisation, betänkande med förslag i ämnet.
Slutligen framlade anstaltsstyrelsen år 1947 en utredning angående huvudinstitutionens
organisation och utrustning. Förenämnda utredningar ha redovisats
i växtskyddsutredningens betänkande. Beträffande de förslag, som
dessa innehålla, torde få hänvisas till betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Utredningens ställningstagande och förslag.

Anstaltens organisation. Förslaget att slopa avdelningssystemet avvisas av
utredningen. Detsamma gäller ett förslag, som anstaltsstyrelsen år 1940
framlagt om att forskningsavdelningarna skulle handha den löpande upplysningsverksamheten
och att särskild personal, direkt underställd anstaltens
chef, skulle anlitas för kontrollverksamheten. Däremot anser utredningen
i fråga om bekämpningsmedelsprövningen tillräckliga skäl icke föreligga
att bibehålla den nuvarande organisationsformen, d. v. s. med denna
verksamhet utbruten ur forskningsavdelningarna. I betänkandet anföres i
denna fråga att det visserligen råder ett nära samband mellan den botaniska
och den zoologiska provningsverksamheten och att en ständig kontakt
erfordras mellan de personer, som företräda dessa olika slag av provningsverksamhet.
I allmänhet komina dock helt olika preparat till användning
vid sjukdoms- respektive skadedjursangrepp. Det samarbete, som erfordras
i varje särskilt fall, kan enligt utredningens mening lika väl äga rum
om tjänstemännen äro inordnade i de båda forskningsavdelningarna som
om de äro direkt underställda anstaltens chef. Om, som utredningen föreslår,
även kemisk prövning av bekämpningsmedlen skall bedrivas vid anstalten,
är det näppeligen tänkbart att utbryta denna verksamhet ur den kemiska
avdelningens ram och ställa prövningen direkt under anstaltschefen
i likhet med bekämpningsmedelsprövningen i övrigt. Konsekvensen synes
då fordra, att ej heller den botaniska eller den zoologiska prövningen utbrytes
ur respektive forskningsavdelningar. Genom utredningens förslag vinnes,
förutom en viss lättnad i chefens arbetsbörda, en förbättrad kontakt
mellan provningsverksamheten och den egentliga forskningen.

Utredningen föreslår vidare — i likhet med anstaltsstyrelsen i dess organisationsförslag
år 1947 — att den nuvarande upplysnings- och kontrollavdelningen
skall uppdelas på två avdelningar. Därvid understrykes att om
kontrollverksamheten undantages från anstaltschefens omedelbara föreståndarskap
minskas hans arbetsuppgifter till förmån för hans egentliga uppgifter
som chef. Ansvaret för den viktiga del av anstaltens arbete, som upplysningsverksamheten
representerar, låter sig väl förenas med anstaltschefens
övriga uppgifter.

Såsom framgått av det föregående föreslår utredningen, att en kemisk avdelning
skall inrättas med uppgift att företaga kemisk prövning av växtskyddsmedel
samt att bedriva forskning i samarbete med de övriga fackavdelningarna.
Såsom i det följande kommer att närmare beröras föreslås
slutligen att kansliet skall förestås av en särskild tjänsteman.

Personal- och lönefrågor. Innan utredningen går in på frågan om den personalstyrka,
som anstaltens olika avdelningar böra ha, diskuterar den anstaltschefens
ställning och uppgifter. Vidare behandlar den avdelningsföreståndarnas,
överassistenternas och assistenternas löneställning. I detta sammanhang
torde jämväl få redovisas vissa allmänna synpunkter, som utredningen
framlagt rörande avlöningsförhållandena för anstaltens tjänstemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Vad gäller anstaltschefen beröres först frågan om denne bör vara
en administratör eller en forskare. Enligt utredningens mening bör närmast
en naturvetenskapsman komma i fråga för denna post. Utredningen anser
det nämligen höra till sällsyntheterna, att en person med rent administrativ
utbildning även har en sådan insikt i naturvetenskaperna, att han kan
leda, samordna och avväga forskningsarbete berörande botaniken, zoologien
och kemien. Det förhållandet att en naturvetenskapsman icke kan behärska
samtliga de områden, som omfattas av anstaltens forskning, kan enligt utredningen
icke förringa värdet av att anstaltens ledning utövas av en naturvetenskapligt
utbildad person. Genom sin vetenskapliga skolning bör han i
allmänhet kunna förväntas vara bättre rustad att företaga den nödvändiga
avvägningen mellan de olika forskningsgrenarna än en administrativt utbildad
person.

Utredningen betraktar det som synnerligen angeläget, att anstaltens chef
skall lämnas möjlighet att i första hand ägna sig åt sin egentliga chefsuppgift.
Enligt utredningens förslag till arbetsenheter och arbetsfördelning
inom anstaltens huvudinstitution kommer chefen att befrias från den omedelbara
befattningen med bekämpningsmedelsprövningen samt den författningsmässiga
kontroll- och inspektionsverksamheten. Utredningen föreslår
vidare, att en särskild tjänst skall inrättas för ledningen av kansliarbetet,
häri inberäknat de kamerala uppgifterna. Därigenom skulle anstaltens chef
befrias från en väsentlig del av sina allmänna förvaltningsuppgifter. Kansliets
föreståndare, förslagsvis benämnd sekreterare, kan enligt utredningens
mening lämpligen övertaga ansvaret för protokollföring, expediering, kamerala
ärenden, intendentsärenden och diarieföring. Vidare bör sekreteraren
ansvara för den tekniska sidan av personalärendena och biblioteksärendena.

För anstaltschefens del kvarstå därefter —- förutom uppgiften att leda
upplysningsavdelningen — de egentliga chefsuppgifterna, såsom att leda
verksamheten i stort, att fördela uppgifter och ansvar på de olika arbetsenheterna
och övervaka arbetets behöriga gång, att bereda och föredraga styrelseärendena,
att uppgöra årsberättelse över anstaltens verksamhet, att redigera
anstaltens publikationer samt att förkovra dess bibliotek.

Beträffande anstaltschefens nuvarande löneställning — Ca 31 såsom avdelningsföreståndare
och ett årligt tilläggsarvode av 1 008 kronor såsom
chef — uttalas, att denna är för låg. Utredningen anser att ledningen av
landets växtskydd är en uppgift, som väl motiverar inrättandet av en förordnandetjänst
i lönegrad Cp 14, och föreslår sålunda, att anstaltschefen
skall placeras i denna lönegrad med tjänstebenämningen professor och chef.

I fråga om avdel ningsför estån dar na anför utredningen alt deras
nuvarande placering i lönegrad Ca 31 är tillräckligt hög för att kunna
locka väl meriterade sökande. Samma löneställning anses böra tillämpas
för föreståndaren för den föreslagna kemiska avdelningen.

Av föreståndaren för den tilltänkta inspektionsavdelningen behöver enligt
utredningens åsikt icke krävas vetenskapliga meriter av samma valör
som hos de övriga avdclningsföreståndarna. Utredningen föreslår därför
atl han skall placeras i lönegrad Ca 27.

Kungl. Maj:Is proposition nr 99.

Den föreslagne föreståndaren för kansliet bör enligt utredningen placeras
i lönegrad Ca 29 och erhålla tjänstebenämningen sekreterare. Till stöd
härför anföres att denne befattningshavare skall vara kompetent att leda den
expeditionella sidan av anstaltens löpande verksamhet, att förestå den kamerala
redovisningen för anstalten och dess filialer samt att fungera som intendent
åt anstalten. Han bör äga juridisk och administrativ utbildning och
erfarenhet. Icke minst i samband med kontrollen över växtskyddsmedlen
uppkomma frågor, för vilkas bedömande anstalten behöver tillgång till juridisk
sakkunskap. Arbetsuppgifterna förklaras väl överensstämma med dem,
som åvila sekreterarna vid lantbrukshögskolan och statens veterinärmedicinska
anstalt, vilka befattningshavare äro placerade i lönegrad Ca 29.

Beträffande överassistenterna anser utredningen det rimligt att
lönegraden för de två tjänster, som äro placerade på den botaniska och den
zoologiska avdelningen, ändras från 27 till 29. Arbetsuppgifternas art samt
den utbildning och erfarenhet, som förutsättes för uppnående av dessa
tjänster, motivera enligt utredningens mening väl en sådan lönegradsplacering.
Tjänstebenämningen överassistent finner utredningen föga lämplig,
bland annat med hänsyn till att dessutom två andra assistentgrader finnas
vid anstalten. Utredningen föreslår, att titeln överassistent skall ersättas
med tjänstebenämningen laborator för nyssnämnda två tjänster. Titeln försöksledare,
som anstaltsstyrelsen förordat år 1947, finner utredningen
mindre lämplig. Den tredje av de överassistenttjänster, som nu finnas vid
anstalten, skall enligt utredningens förslag omvandlas till en tjänst som
föreståndare för inspektionsavdelningen. Dessa tre tjänster föreslås skola
göras till ordinarie, då behovet av dem är stadigvarande.

Sedan numera allmänna bestämmelser tillkommit om reglerad befordringsgång
för amanuenspersonal, tillämpliga även för personal vid de s. k.
lärda verken, föreslår utredningen att denna befordringsgång skall tillämpas
för assistenterna inom växtskyddsanstalten. Denna befordringsgång
innebär begynnelse i 17 respektive 19 lönegraden, beroende på utbildningens
art, och slutplacering i 24 lönegraden efter 7 1/2 respektive 5 år.
Det förutsättes att en dylik ändring icke får medföra försämring i lönehänseende
för någon nuvarande innehavare av tjänst i 22 eller 24 lönegraden.

I betänkandet erinras om att anstaltens styrelse upprepade gånger under
senare år framhållit behovet av en förbättring av avlöningsförhållandena
och befordringsmöjligheterna för anstaltens tjänstemän med akademisk eller
motsvarande utbildning. Utredningen betonar för sin del vikten av att
anstalten skall kunna erbjuda minst lika goda avlöningsförmåner åt sin
rekryteringspersonal som de vilka stå till buds på annat håll för personal
med samma utbildning. I fråga om utredningens allmänna synpunkter
beträffande lönegradsplaceringen för anstaltens tjänstemän
anföres vidare.

Växtskyddsverksamhetens starkt specialiserade karaktär medför att övergång
till annat arbetsområde efter några år i växtskyddsanstaltens tjänst
är svår att realisera. Andra avigsidor med växtskyddstjänsten äro att per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

sonalen i allmänhet icke kan utnyttja sådana allmänt förekommande förmaner
som sommarsemester och förkortad arbetstid under sommaren. Om
rekrytering av väl kvalificerade aspiranter skall kunna säkerställas får icke
— som hittills får anses ha varit fallet — till här nämnda nackdelar
läggas låga löner och dåliga befordringsmöjligheter.

Med bortseende från kemisterna måste av växtskyddsanstaltens tjänstemän
krävas god teoretisk utbildning i biologiska ämnen, vilken får kompletteras
antingen med den växtpatologiska skolning, som verksamheten
vid anstalten medför eller med (ten specialutbildning i växtpatologi, som
numera kan erhållas vid lantbrukshögskolan. De kategorier, som här
trämst kunna komma i fråga, äro sålunda personer med examen inom det
naturvetenskapliga ämnesområdet vid universitet eller högskola samt
agronomer. Även för anstaltens kemister förutsättes akademisk examen.
1947 års utredning påpekade den konkurrens i fråga om arbetskraften som
bl. a. lärarbanan erbjuder, ett förhållande som ytterligare understrukits
från personalorganisationens sida vid med växtskyddsutredningen förda
överläggningar.

Utredningen anför slutligen, att dess förslag i fråga om växtskyddspersonalens
löneställning äro resultatet av ett försök till avvägning mellan å ena
sidan rekryterings- och skälighetshänsyn och å andra sidan behovet av
största återhållsamhet i fråga om kostnadsökningar. Särskilt framhålles
att utredningen utgått från att såväl de allmänna förutsättningar i fråga
om inplacering i reglerad befordringsgång, vilka i fortsättningen kunna
komma att gälla, och de förbättringar i fråga om enskilda tjänsters lönegradsplacering,
vilka genom tjänsteförteckningskommitténs arbete eller i
annan ordning kunna åvägabringas i avseende å tjänster för personal med
samma eller liknande utbildning som växtskyddspersonalen i fullt mått
skola få återverka även för sistnämnda personals löneförhållanden.

Till jämförelse mellan den nuvarande och den av utredningen föreslagna
personalorganisationen vid huvud anstaltens olika avdelningar
må lämnas följande sammanställning.

Nuvarande organisation. Utredningens förslag.

Botaniska avdelningen

Tjänst	Antal	Lönegrad	Tjänst	Antal	Lönegrad
Avdelningsf öreståndare	. . 1	Ca 31	Avdelningsf ö reståndare	. . 1	Ca 31
Överassistent.......	. . 1	Ce 27	Laborator ....	. . 1	Ca 29
Förste assistent.....	. . 2	Ce 24	Växtskyddskonsulent .	. . 1	Ca 27
Assistent..........	.. 1	Ce 22	Assistent ....		Enl. regi. befordr.
Laboratoriebiträde.....	. . 2	Ce 11	Laboratoriebiträde .. .	. . 2	gång Ce 11
»	. . 1	Ce 8	»	. . 1	Ce 8
»	. . 2	Cg G	»	. . 3	Cg 6
	Zoologiska	avdelningen.
Avdelningsf öreståndare	. . 1	Ca 31	Avdelningsföreståndare	. . 1	Ca 31
Överassistent.......	. . 1	Ce 27	Laborator . . .		Ca 29
Förste assistent........	. . 2	Ce 24	Växtskyddskonsulent .	. . 2	Ca 27
Assistent.........	. . 1	Ce 22	Assistent ....		Enl. regi.
					befordr.
4 liihang till riksdagens	protokoll l''J.r)2. t samt. Nr .9.9.		gsing

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Nuvarande organisation. Utredningens förslag.

Tjänst Antal Lönegrad Tjänst Antal Lönegrad

Laboratoriebiträde......	. 3	Ce 8	Laboratoriebiträde......	. 1	Ce 11
» ......	. 1	Cg 6	»	. 3	Ce 8
		(avlönas av vikariats-lönemedel)	1	. . 1	Cg 6

	Kemiska avdelningen.
			Avdelningsföreståndare .	. 1	Ca 31
			Assistent...............	. 2	Enl. regi. befordr.
					gång
			Laboratoriebiträde......	. 1	Ce 11
			»	. 1	Ce 8
				. 1	Cg 6
	Upplysning savdelning en.
Föreståndare (anstaltens			Föreståndare (anstaltens
chef)			chef)
—			Växtskyddskonsulent ..	. . 1	Ca 27
Förste assistent........	. 1	Ce 24	Assistent...............	. 2	Enl regi. befordr.
					gång
Assistent...............	. 1	Ce 22
Kontorsbiträde.........	1	Ce 8	Kontorsbiträde.........	.. 1	Ce 8
	Inspektionsavdelningen.
Föreståndare (anstaltens			Avdelningsföreståndare	.. 1	Ca 27
chef) Över assistent..........	. 1	Ce 27	Assistent..............	.. 1	Enl regi. befordr.
					gång
Växtskyddsinspektör. ...	. 3	Ce 20	Växtinspektör..........	.. 3	Ce 22
Kontorsbiträde..........	1	Ce 8	Kontorsbiträde.........	. 2	Cf 4—
	(avlönat med			—Ce 8
		vikariats- lönemedel)
	Kansli- och övrig personal.
_			Sekreterare............	.. 1	Ca 29
Kansliskrivare..........	1	Ce 15	Kansliskrivare..........	. 1	Ca 15
Kanslibiträde...........	1	Ce 11	Kanslibiträde...........	. 1	Ca 11
				. 1	Ce 11
Kontorsbiträde..........	1	Ca 8	Kontorsbiträde.........	. 1	Ca 8
	. 1	Ce 8	» .........	9	Cf4—
			—Ce 8
Trädgårdsmästare......	1	Ce 14	Trädgårdsmästare......	. 1	Ca 14
Verkstadsbiträde........	. 1	Ce 11	Hantverkare...........	. 1	Ce 13
Vaktmästare............	1	Ca 11	Vaktmästare...........	. 1	Ca 11
_			Förman...............	. 1	Ce 11

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

I anslutning till de uppgifter, som i sammanställningen lämnats rörande
den nuvarande organisationen, må anmärkas, att prövningen av växtskyddsmedel,
vilken nu är fristående från de botaniska och zoologiska avdelningarna,
sysselsätter två förste assistenter och ett laboratoriebiträde i lönegrad
Ce It. 1 sammanställningen ha dock dessa befattningshavare redovisats under
nämnda avdelningar, nämligen den ene förste assistenten och laboratoriebiträdet
under botaniska avdelningen och den andre förste assistenten
under zoologiska avdelningen. Under sommarmånaderna anställes vidare
för ifrågavarande verksamhet ett extra laboratoriebiträde, som avlönas
av särskilda medel.

Beträffande motiveringen för utredningens förslag må, i den mån den icke
redovisats i det föregående, här nämnas följande.

Med hänsyn till att införandet av en obligatorisk kontroll över växtskyddsmedlen
medför ett väsentligt ökat ansvar för de båda förste assistenterna
förordar utredningen, att de skola erhålla ordinarie tjänster i 27 lönegraden.
Såsom tjänstebenämning föreslås titeln växtskyddskonsulent.

För den utvidgade prövningen av växtskyddsmedel erfordras enligt utredningen
ytterligare två assistenter och två laboratoriebiträden. Enär behovet
av att under sommarmånaderna förfoga över ett extra laboratoriebiträde
är av bestående natur, anser utredningen vidare, att medel böra anslås
härför. För prövningen av växtskyddsmedel skulle sålunda avses två
växtskyddskonsulenter i lönegrad Ca 27, två assistenter och tre laboratoriebiträden,
frånsett nyssnämnda extra biträde under sommarmånaderna.
Av denna personal skulle en växtskyddskonsulent, en assistent och två laboratoriebiträden
inordnas under botaniska avdelningen samt en växtskyddskonsulent,
en assistent och ett laboratoriebiträde under zoologiska avdelningen.

Utredningen^ förslag innebär i övrigt icke någon personalökning för
namnda avdelningar i annan mån än att utredningen föreslår, att särskilda
medel skola anvisas för avlönande av det laboratoriebiträde å zoologiska
avdelningen, vilket nu avlönas av vikariatslönemedel.

Beträffande personalen a zoologiska avdelningen förordar utredningen
slutligen, att den förste assistent, vilken sysslar med undersökningar rörande
förrådsskadedjurens bekämpande, skall erhålla ordinarie tjänst i
lönegrad Ca 27 med benämningen växtskyddskonsulent.

I fråga om personalen vid den föreslagna kemiska avdelningen anföres
att det är svårt att nu avgöra hur stor denna bör vara, även om det utan
vidare kan sägas att avdelningen omedelbart kommer att få stora arbetsuppgifter.
Utredningen har stannat för att nu föreslå, att personalen förutom
föreståndaren skall bestå av två assistenter och tre laboratoriebiträden.
Utredningen förklarar i anslutning härtill, att den är medveten om
att man icke med denna begränsade personal och inom den av utredningen
beräknade kostnadsramen för utrustning av det kemiska laboratoriet
kan erhålla en i alla avseenden komplett och självständigt arbetande institution.
Utredningen har därför måst förutsätta, att avdelningens resurser

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

kompletteras genom samarbete med andra laboratorier, exempelvis beträffande
analyser å sådana utomordentligt dyrbara instrument som den moderna
infrarödspektrografen.

Beträffande upplysningsavdelningen anföres att arbetskraften för upplysningsverksamheten
och speciellt provundersökningar behöver förstärkas
och att täckandet av detta behov enligt utredningens mening utgör en av
de mest angelägna förstärkningarna av anstaltens funktionsmöjligheter. Utredningen
förslår i enlighet härmed att en ny tjänst för en växtpatologiskt
skolad person skall inrättas vid avdelningen, förslagsvis placerad i lönegrad
Ca 27 och med tjänstetiteln växtskyddskonsulent. En sådan åtgärd är enligt
utredningens mening oundgänglig om ökad snabbhet med besvarandet av
förfrågningar skall kunna ernås, ett önskemål som ofta framställts. Den föreslagna
lönegradsplaceringen är enligt utredningens mening väl motiverad
då anstaltschefen endast i begränsad mån kan väntas komma att direkt deltaga
i avdelningens arbete. Innehavaren av den nya tjänsten kommer sålunda
att få ett betydande ansvar.

Enär avdelningens arbete är tämligen säsongbetonat och extra arbetskraft
därför kan behövas under vissa tider föreslås vidare att medel skola beräknas
härför.

Såsom framgått av det föregående föreslår utredningen att föreståndaren
för inspektionsavdclningen skall placeras i lönegrad Ca 27. Vidare föreslås
att en assistenttjänst och en kontorsbiträdestjänst skola nyinrättas på avdelningen.
Enär avdelningens uppgifter hittills, under anstaltschefens överinseende,
kunnat bestridas av en överassistent och de tre växtskyddsinspektörerna,
böra uppgifterna enligt utredningens åsikt framdeles kunna omhänderhas
av avdelningsföreståndaren med tillhjälp av en assistent samt de
tre växtskyddsinspektörerna jämte erforderlig arbetskraft för kontorsgöromål.

I praktiken har sedan länge i stället för tjänstebenämnirigen växtskyddsinspektör
begagnats titeln växtinspektör. Utredningen, som finner den senare
benämningen enklare och även mer logisk, föreslår att den officiella
tjänstebenämningen skall bli växtinspektör.

För att växtinspektörerna skola kunna tillfredsställande fylla sin uppgift
böra de enligt utredningens åsikt ha en högre utbildning, motsvarande den
som lämnas vid den s. k. högre trädgårdskursen vid Alnarpsinstitutet. Efter
en jämförelse med de befattningar, som stå öppna för personer med högre
trädgårdsutbildning, uttalar utredningen att den finner växtinspektörernas
nuvarande löneställning alltför låg. Å andra sidan anser den förutsättningar
för närvarande icke föreligga för att inordna denna personalgrupp i den
reglerade befordringsgången för amanuenspersonal. Utredningen föreslår
som ett provisorium — i avvaktan på en väntad revision av bestämmelserna
om reglerad befordringsgång och en likaså förutsedd förändring av den högre
trädgårdskursens ställning — att växtinspektörsbefattningarna skola placeras
i 22 lönegraden.

Personaluppsättningen på avdelningen skulle sålunda bli en föreståndare,
en assistent, tre växtinspelctörer och två kontorsbiträden. I betänkandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

unföres att denna personalstyrka bör vara tillräcklig för nu föreliggande
uppgifter. Skulle emellertid ett starkt ökat behov av importkontroll och
därmed sammanhängande skyddsåtgärder uppkomma, exempelvis i samband
med ett eventuellt uppträdande av koloradoskalbaggen, måste avdelningens
personal givetvis ökas. En sådan ökning förutsättes för en kortare
tid kunna ske genom omdisposilion av anstaltens övriga personal.

Utredningen anför att kansliets arbetsuppgifter komma att öka i olika
avseenden, därest utredningens förslag förverkligas, nämligen dels som en
följd av inrättandet av nya filialer samt utökningen av tjänstemannastaben
och dels i samband med införandet av en utökad kontroll av växtskyddsmedel.
Kontrollen av växtskyddsmedlen kommer för kansliets del att innebära
bland annat uppbörd av avgifter.

Om i enlighet med utredningens förslag en sekreterartjänst inrättas, kommer
sekreteraren att i första hand avlasta chefens administrativa uppgifter
men även i viss mån övertaga chefens ansvar för den kamerala verksamheten.
Med hänsyn till att behovet av den nuvarande kansliskrivartjänsten
och kanslibiträdestjänsten måste anses vara av permanent natur, anser utredningen
att de böra ombildas till ordinarie tjänster. För täckande av dels
nuvarande underskott på kontorsarbetskrafl och dels det genom utredningens
förslag nytillkommande behovet därav erfordras enligt utredningens
åsikt två tjänster. För de mera kvalificerade och ansvarsfulla arbetsuppgifterna
bör inrättas en extra ordinarie kanslibiträdestjänst. Den andra tjänsten
bör inplaceras i den reglerade befordringsgången för kontorspersonal.

Utredningen föreslår vidare, att erforderliga medel skola anvisas för bibliotekets
uppordnande efter moderna bibliotekstekniska principer med tillhjälp
av expertis utifrån. Den löpande skötseln av biblioteket bör därefter kunna
medhinnas av anstaltens egen personal.

I fråga om övrig personal föreslås, att trädgårdsmästartjänsten skall föras
å ordinarie stat, enär det enligt utredningens mening är ofrånkomligt att eu
dylik tjänst finnes vid en inrättning av anstaltens art. Då anstalten kan
beräknas spara stora belopp för underhåll och nyanskaffning av apparatur
m. m., om den har tillgång till en kunnig och tekniskt skicklig hantverkare,
föreslår utredningen vidare att den nuvarande tjänsten som verkstadsbiträde
skall ändras till en hantverkartjänst i lönegrad Ce 13.

Slutligen understrykes att anstalten, ej minst i samband med prövningen
av växtskyddsmedlen, behöver ha tillgång till en förman för fältförsöken.
Trädgårdsmästaren förklaras icke kunna tjänstgöra som förman för dessa
försök utan att växthusets skötsel asidosättes. Utredningen föreslår därför
att en förmanstjänst skall inrättas och placeras i 11 lönegraden. Förmannen
förutsättes vintertiden kunna medverka vid laboratoriearbete in. in.

Föreståndarnämnden. Utredningen föreslår alt föreståndarnämnden skall
utvidgas genom att sekreteraren samt — vid behandling av frågor som beröra
filialerna — vederbörande filialföreståndare skola ingå i nämnden. Vidare
föreslås att nämndens ställning som remissorgan skall förstärkas genom
att i anstaltens instruktion skall föreskrivas, alt frågor av allmän eller

Kungl. Maj.ts proposition, nr 99.

väsentlig betydelse för anstaltens verksamhet skola behandlas i nämnden,
innan de föredragas i styrelsen.

Styrelsen. I betänkandet anföres, att den nuvarande styrelsen, i vilken ingå
fem professorer (inklusive anstaltschefen), ur odlarnas synpunkt måste te
sig såsom något ensidigt företrädande anstaltens forskningsverksamhet. Å
andra sidan är det enligt utredningens åsikt viktigt för växtskyddsanstalten,
att anknytningen i dess styrelse till olika forskningsinstitutioner icke försvagas.
Representation för odlarna bör därför beredas icke på bekostnad av
vad som kan kallas för forskningsrepresentationen utan genom en ökning av
ledamöternas antal, förslagsvis med en, vilken bör utses av Kungl. Maj:t. Av
de ledamöter, som Kungl. Maj :t utser, bör en representera det praktiska
jordbruket och en trädgårdsodlingen.

Utrustnings- och lokalfrågor. Utredningens förslag beträffande personalen
vid huvudanstalten innebär en ökning med åtta högre tjänstemän, nio biträden
samt en förman. Utredningen har funnit det vara möjligt att lösa
lokalfrågan inom anstaltens nuvarande utrymmen. För att den kemiska
avdelningens personal skall kunna placeras erfordras dock vissa särskilda
anordningar. Den nuvarande laboratorielokalen bör sålunda slopas
och det kemiska laboratoriet förläggas till souterrängvåningen. Möjligen
kunna även utrymmen i denna våning, vilka nu begagnas som verkstad,
behöva tagas i anspråk för det kemiska laboratoriet.

Utredningen pekar även på den möjligheten att växtskyddsanstalten, i
samband med att frökontrollutredningens förslag till omorganisation av
centrala frökontrollanstalten eventuellt genomföres, kan få disponera visst
utrymme i frökontrollanstaltens närbelägna institutionsbyggnad vid Bergshamra.

Vidare framhålles att växtskyddsanstaltens försöksarealer nu äro otillräckliga
och att det därför är angeläget att anstalten får ytterligare försöksmark
till sitt förfogande. En viss del av Bergshamra egendom är nu utarrenderad.
Vid arrendeperiodens utgång bör mark undantagas för växtskyddsanstaltens
räkning.

Huvudanstaltens utrustning med instrument och vetenskaplig apparatur
förklaras behöva kompletteras i vissa avseenden. I betänkandet redovisas
en förteckning som anstaltschefen uppgjort över de mest angelägna
behoven. Denna upptager instrument m. m. för en beräknad kostnad av
närmare 43 000 kronor. Utredningen finner det angeläget, att anstalten
sättes i tillfälle att göra dessa nyanskaffningar.

Vidare uttalar utredningen, att anstalten har en besvärande brist på
jordbruksredskap. För att anstalten skall kunna möta de alltmer ökade
arbetsuppgifterna inom jordbruks- och trädgårdsarbetet utan att anställa
ytterligare arbetskraft föreslår utredningen att 13 000 kronor skola anvisas
för anskaffning av en jordfräs samt vissa anordningar för transporter och
slätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Yttrandena.

Anstaltens organisation. Utredningens förslag rörande uppdelning av upplysnings-
och kontrollavdelningen på två avdelningar, inordnande av bekämpningsmedelskontrollen
i fackavdelningarna samt inrättande av ett
kansli m. in. ha i stort sett icke föranlett några invändningar. Statskontoret
avstyrker dock att anstalten skall utbyggas med två nya avdelningar. Ämbetsverket
finner det icke heller motiverat med en sekreterare änst vid anstalten.

Växtskyddsanstaltens styrelse uttalar sin tillfredsställelse med förslaget
om uppdelning av upplysnings- och kontrollavdelningen och sin fulla anslutning
till utredningens yrkande om en sekreterare änst. I fråga om bekämpningsmedelsprövningen
yttrar styrelsen att den, ehuru det nuvarande systemet
fungerat väl, icke vill motsätta sig utredningens förslag att denna verksamhet
skall inordnas under fackavdelningarna.

Personal- och lönefrågor. Växtskyddsanstaltens styrelse förklarar att den
helt biträder vad som i betänkandet anförts rörande anstaltschefen.
Styrelsen understryker att det belopp av 1 000 kronor, som år 1942 anvisades
som chefsarvode, genom penningvärdets fall förlorat mer än hälften av
sitt realvärde. Ersättningen för de med chefskapet förenade arbetena är därför
för närvarande mycket obetydlig.

Lärar- och försökskollegierna vid lantbrukshögskolan uttala sin anslutning
till utredningens åsikt, att anstaltschefen bör vara en naturvetenskapligt
skolad forskare med beprövad administrativ förmåga. Enligt deras mening
bör tjänsten placeras i samma lönegrad som professorstjänsterna och
tillsättningen ske efter sakkunnigförfarande. För handhavandet av de administrativa
göromålen bör utgå ett särskilt arvode. Högskolestyrelsen framhåller
att vid tillsättandet av chefstjänsten stor hänsyn bör tagas till praktisk
erfarenhet och organisatorisk skicklighet samt att tjänsten därför bör
inplaceras å Cp-plan.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt anför att det enligt styrelsens
mening är uppenbart att anstaltschefen bör vara en forskare samt
äga sinne för upplysningsverksamhet men att man icke bör fordra att han
skall ha beprövad administrativ förmåga. Såsom skäl åberopar styrelsen att
ett dylikt krav kan medföra svårigheter vid tillsättandet av tjänsten. Då en
sekreterartjänst föreslagits skola inrättas för att minska chefens arbetsbörda
i fråga om de rent administrativa plikterna, anser styrelsen det icke heller
nödvändigt att upprätthålla ett dylikt krav. Beträffande den föreslagna
löneställningen uttalar styrelsen, att steget i lönehänseende mellan chefen
och hans närmaste medarbetare, avdelningsföreståndarna, vilka ha i stort sett
samma vetenskapliga kvalifikationer, synes bli för stort. Enligt styrelsens
mening är den föreslagna lönegradsplaceringen dessutom ej skälig, om man
jämför den med löneställningen för cheferna för andra institutioner av liknande
omfattning och betydelse som växtskyddsanstalten. Dessa chefer äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

liksom även institutionsföreståndarna vid lantbrukshögskolan placerade i
Ca 37 och enligt styrelsens uppfattning bör denna placering jämväl vara
lämplig för växtskyddsanstaltens chef.

Lantbruks styrelsen yttrar att anstaltschefen bör vara likställd med professor.
Med beaktande av den justering av nuvarande löneställning, som kan
förväntas komma att ske beträffande professorerna, motsätter sig styrelsen
ej att anstaltschefen skall placeras i Cp 14.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund förordar, att chefstjänsten
skall placeras i Cp 15 och ifrågasätter om icke tjänstebenämningen bör vara
överdirektör. Enligt förbundets mening finnes icke något motiv för att placera
denna tjänst lägre än exempelvis motsvarande tjänst vid skogsforskningsinstitutet.

I fråga om avdelningsföreståndarna förordar styrelsen för
växtskyddsanstalten, att föreståndarna för forskningsavdelningarna skola
uppflyttas i 33 lönegraden. Den framhåller därvid att utredningens uttalande
att den nuvarande lönegradsplaceringen är tillräckligt hög för att kunna
locka väl meriterade aspiranter måhända kan vara riktigt, åtminstone vid
vissa konjunkturlägen, men att det gäller icke endast att locka välmeriterade
aspiranter utan också att mera varaktigt behålla de krafter, som genom
sitt arbete vid anstalten förvärvat en hög grad av skicklighet och erfarenhet.
Mot den föreslagna löneställningen för kansliets föreståndare förklarar
sig styrelsen icke ha något att erinra.

Lärar- och försökskollegierna vid lantbrukshögskolan anse med hänsyn
till gällande kompetenskrav, att föreståndarna för de botaniska, zoologiska
och kemiska avdelningarna i princip böra jämställas med laboratorer vid
universitet och högskolor samt att lönegraden bör fastställas i anslutning till
resultatet av de löneförhandlingar, som gälla högre akademiska befattningshavare.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund yttrar att ett bibehållande
av nuvarande löneläge för avdelningsföreståndarna kan väntas leda till
rekryteringssvårigheter i framtiden. Förbundet förordar att föreståndarna
för de botaniska och zoologiska avdelningarna skola placeras i Ca 37. Med
hänsyn till svårigheterna att för närvarande bedöma, vilka arbetsuppgifter
som kunna komma att åläggas chefskemisten, förklarar sig förbundet berett
att godtaga en något lägre löneställning för honom liksom för föreståndaren
för inspektionsavdelningen. För den senares tjänst krävas nämligen icke vetenskapliga
meriter av samma valör som för övriga avdclningsföreståndare.
Föreståndarna för den kemiska avdelningen och för inspektionsavdelningen
synas därför enligt förbundet kunna hänföras till 31 lönegraden. Förbundet
framhåller emellertid, att beträffande löneställningen för berörda tjänster
liksom för de föreslagna laboratorstjänsterna hänsyn bör tagas till de förslag
till ändrad löneställning för motsvarande tjänster vid universitet och
högskolor, vilka komma att föreläggas 1952 års riksdag.

Lärar- och försökskollegierna vid lantbrukshögskolan avstyrka bestämt
benämningen laborator för de nuvarande överassistenterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

vid de botaniska och zoologiska avdelningarna. Kollegierna hänvisa därvid
till att tjänsterna besättas utan sakkunnigförfarande och till att föreståndarna
för ifrågavarande avdelningar i princip böra jämställas med laboratorer
vid universitet och högskolor. Beträffande överassistenternas löneställning
förutsätta kollegierna att denna skall fastställas i överensstämmelse med
löneställningen för motsvarande befattningshavare vid övriga forskningsoch
försöksinstitutioner.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund föreslår att överassistenttjänsterna
skola placeras i 31 lönegraden.

De två ledarna för bekämpnings medelsprövningen,
vilka utredningen föreslagit skola placeras i 27 lönegraden med titeln växtskyddskonsulent,
föreslås av stgrelserna för växtskyddsanstalten och centrala
frökontrollanstalten skola placeras i 29 lönegraden. Såsom motivering
härför anför växtskyddsanstaltens styrelse.

Enligt styrelsens uppfattning äro dessa befattningar väl så krävande och
ansvarsfyllda som de föreslagna laboratorstjänsterna. Den mycket hastiga
utvecklingen på bekämpningsmedelsområdet ställer ledarna av kontrollen
inför ständigt nya metodiska och tekniska problem, liksom den också fordra1,
en fortlöpande uppmärksamhet på nytillkommande preparat. Den ömtåliga
ställning, som dessa tjänstemän intaga mellan å ena sidan fabrikanter
och försäljare av preparat, å den andra förbrukarna av dessa, bör också
uppmärksammas. Det är nödvändigt att till innehavare av dessa tjänster
söka finna personer, som icke blott äro fackligt dugande utan även besitta
de personliga egenskaper, som krävas på utsatta poster. De böra därför placeras
i samma lönegrad som »laboratorerna» och även tilldelas samma
tjänstetitel.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund förordar, att växtskyddskonsulenterna
skola uppflyttas i 29 lönegraden.

Växtskyddsanstaltens styrelse liksom Hushållningssällskapens förbund
finna den för dessa befattningar föreslagna tjänstebenämningen växtskyddskonsulent
mindre lämplig.

Den föreslagna befordringsgången för assistenter betecknas av
styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt såsom helt otillfredsställande.
Lärar- och försökskollegicrna vid lantbrukshögskulan understryka, att
förslaget innebär en påtaglig försämring av nuvarande förhållanden.

Under hänvisning till att för rekryteringspersonal hos lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, vilken avlagt agronom- eller lantmätarexamen,
numera gäller den kortare befordringsgången av fem år förklarar växtskyddsanstaltcns
styrelse, att den förutsätter såsom självklart, att denna befordringsgång
skall tillämpas på såväl filosofie kandidater eller magistrar
som agronomer med styrkta grundläggande kunskaper i växtpatologi. Att
personer med nu nämnda meriter skulle underkasta sig en befordringsgång,
som innebär lön enligt 17 lönegraden i l1/2 år och en väntetid på 7V2 år för
uppnående av 24 lönegraden, finner styrelsen alldeles uteslutet.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund föreslår, i avvaktan på
tjänsteförteckningskommitténs arbete, att assistenterna skola placeras i 27

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

lönegraden efter ett års aspiranttjänstgöring i 25 lönegraden. Enligt förbundets
uppfattning böra assistenterna helt jämställas med konsulenterna inom
lantbruksorganisationen och läroverkslärarna.

Statskontoret anför att vid lantbrukshögskolan finnas såväl överassistenttjänster
som förste assistent- respektive assistentbefattningar i samma lönelägen
som vid växtskyddsanstalten. Assistentbefattningar i Ce 24 och Ce 22
förekomma vidare bland annat vid statens centrala frökontrollanstalt. Under
sådana omständigheter finner statskontoret det icke tillrådligt att enbart
för växtskyddsanstaltens del genomföra en lönerevision för omförmälda befattningar.
Frågan om ändrad löneställning för berörda tjänster bör i stället
bedömas av tjänsteförteckningskommittén. Även övriga av utredningen föreslagna
lönegradsuppflyttningar torde böra prövas av denna kommitté.

I fråga om den föreslagna löneställningen för de tre växtinspektörerna
uttalar Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund att denna
är orimligt låg och att de böra placeras lägst i den slutlönegrad, som kan bli
fastställd för akademisk rekryteringspersonal.

Beträffande löneställningen för laboratori e- och kontorsbiträdes
personal anför förbundet.

Någon väsentlig förbättring av löneställningen för laboratoriebiträdespersonalen
föreslås icke av utredningen. Den föreslagna lönegradsplaceringen i
Cg 6 kan av förbundet icke under några förhållanden godtagas utan för denna
personal bör i avvaktan på pågående utredningar tillämpas den reglerade
befordringsgången, som finnes fastställd för biträden med skriv- och kontorsgöromål.
Därjämte bör utöver den befordringstjänst i Ce 11, som av utredningen
föreslagits, ytterligare en tjänst i Ce 13 inrättas på vardera av de
tre forskningsavdelningarna.

Löneställningen för biträdespersonalen å kansliet torde komma att prövas
i samband med 1947 års biträdesutrednings fortsatta arbete. Förbundet
önskar därför för närvarande endast framföra yrkande om uppflyttning av
en av kanslibiträdestjänsterna till kontoristtjänst i 13 lönegraden. Denna
placering torde vara fullt motiverad med hänsyn till att i vederbörandes arbetsuppgifter
utöver diarieföring och biblioteksarbete ingår delvis självständigt
ombesörjande av såväl svensk som utländsk korrespondens.

Civilförvaltningens personalförbund anför att den löneställning som utredningen
föreslagit för trädgårdsmästaren är för låg. Enligt förbundets
åsikt motivera vederbörandes arbetsuppgifter en placering i 16 lönegraden
och förbundet hemställer därför, att han skall uppflyttas i lönegrad
Ca 16. Förbundet förklarar sig däremot icke ha något att erinra mot
utredningens förslag rörande hantverkarens lönegradsplacering. Förbundet
förordar emellertid med hänsyn till dennes arbetsuppgifter tjänstebenämningen
reparatör.

Statskontoret erinrar om att i vart fall ordinarie hantverkartjänster icke
äro placerade i 13 lönegraden men väl i 10 och 11 lönegraderna.

Vad angår personalorganisationen vid de olika avdelningarna
ha, såsom nämnts i det föregående, vissa remissinstanser uttalat
att utredningen enligt deras mening bort föreslå längre gående förstärkningar
av de personella resurserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

I fråga om de botaniska och zoologiska avdelningarna har denna uppfattning
framförts av Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer, Sveriges
kemiska iudustrikontor och Sveriges färghandlares riksförbund. De framhålla
därvid särskilt vikten av att anstalten skall kunna medhinna dels en
fullständig prövning av samtliga nya växtskyddsmedel, dels en stickprovsundersökning
av de preparat, som nu finnas i marknaden. Vidare understrykes
den biologiska forskningens betydelse för växtskyddet.

För den kemiska avdelningen förorda lantbrukshögskolans lärar- och försökskollegier
samt styrelsen för lantbrukskemiska kontrollanstalten den
ändringen i utredningens förslag, att en assistenttjänst skall utbytas mot en
tjänst såsom förste assistent. Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök betecknar de resurser, som det kemiska laboratoriet skulle
få enligt utredningens förslag, såsom helt otillräckliga.

Statskontoret, som avstyrker förslaget om inrättande av eu kemisk avdelning,
uttalar att, därest en befattningshavare med kemisk utbildning skulle
behövas för kontrollen av växtskyddsmedel, denne förslagsvis bör ingå
i den nuvarande upplysnings- och kontrollavdelningen. Enligt ämbetsverkets
mening bör han placeras i högst 27 lönegraden eller den lönegrad som
gäller för tjänsterna såsom förste kemist vid lantbrukshögskolan och lantbrukskemiska
kontrollanstalten.

Beträffande upplysningsavdelningen anför styrelsen för statens centrala
frökontrollanstalt, att den personalförstärkning som utredningen föreslagit
enligt styrelsens mening är alldeles för knappt tilltagen. Lanlbrukshögskolans
lärar- och försökskollegier föreslå att den nuvarande förste assistenttjänsten
vid avdelningen skall bibehållas och att utöver den växtskyddskonsulenttjänst,
som utredningen föreslagit, en assistenttjänst skall nyinrättas.
Såsom nämnts i det föregående förorda Hushållningssällskapens förbund
och Sveriges lantbruksförbund, att avdelningen skall förses med ett prepareringslaboratorium
och att en preparatorstjänst skall inrättas för detta laboratorium.

Växtskyddsanstaltens styrelse uttalar önskemålet att ytterligare en tjänst
i högre löneställning än assistents så snart som möjligt skall inrättas vid
inspektionsavdelningen.

I stället för att en sekreterartjänst skall inrättas bör enligt statskontorets
mening ett arvode beräknas för att möjliggöra anställande av en administrativ-juridisk
rådgivare. Ämbetsverket anser ej heller att en förman behöver
anställas utan att tillfällig arbetskraft bör anlitas såsom biträde åt trädgårdsmästaren
vid tillsynen av fältförsöken.

Styrelsen. Hushållningssällskapens förbund föreslår att förbundet skall
få utse eu ledamot i anstaltens styrelse. Såsom motivering härför anföres,
att anstaltens forsknings- och försöksverksamhet i stor omfattning ägt rum
i samverkan med hushållningssällskapen. Anstaltens nuvarande filialer ha
i de flesta fall tillkommit på vederbörande sällskaps initiativ och med ckomiskt
stöd av detsamma. För den förordade förbättringen av anstaltens
rapportsystem avses sällskapen komma att tagas i anspråk i ökad omfatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ning. För en effektiv upplysningsverksamhet i växtskyddsfrågor är det
jämväl ofrånkomligt att densamma bedrives i nära samarbete mellan anstalten
och sällskapen. Mot bakgrunden av dessa förhållanden är det i hög
grad motiverat, att hushållningssällskapen beredas visst inflytande på ledningen
av växtskyddsanstalten.

Samma förslag framföres av Kalmar läns södra hushållningssällskap och
Östergötlands läns hushållningssällskap. Det senare sällskapet ifrågasätter
därvid en minskning av lantbruksakademiens representation till en ledamot.

Riksförbundet Landsbygdens folk, som likaledes anser att Hushållningssällskapens
förbund bör utse en ledamot i styrelsen för anstalten, föreslår
därjämte att jordbrukarna skola bli representerade i styrelsen genom att
jordbrukets organisationer få tillsätta en styrelseledamot.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök förordar
att samtliga styrelseledamöter skola förordnas av Kungl. Maj :t. Till stöd
härför framhålles att det synes vara lättare att få olika intressegrupper
representerade i styrelsen och att få dessa intressegrupper på lämpligt sätt
avvägda mot varandra, om samtliga styrelseledamöter utses av en myndighet.
Vidare synes det icke längre föreligga något skäl att belasta lantbruksakademien
med uppgiften att utse ledamöter i styrelsen.

Utrustnings- och lokalfrågor. Styrelserna för växtskyddsanstalten och
lantbrukskemiska kontrollanstalten samt lantbrukshögskolans lärar- och
försökskollegier uttala, att tillfredsställande lokaler för den kemiska avdelningen
icke kunna anordnas i anstaltsbyggnadens souterrängvåning.
Kollegierna åberopa härvidlag promemorior av professorerna N. Hellström
och O. Svanberg.

Växtskyddsanstaltens styrelse framhåller vidare att det synes förhastat
att för närvarande räkna med möjligheten att växtskyddsanstalten kan få
övertaga lokaler från frökontrollanstalten vid Bergshamra. Styrelsen anser
det ofrånkomligt att en särskild utredning rörande lokalfrågan utföres
av byggnadstekniskt sakkunniga samt hemställer att en dylik utredning
skall verkställas.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt förklarar att det icke är
möjligt för frökontrollanstalten att avstå några lokaler åt växtskyddsanstalten
på Bergshamra, enär frökontrollens egna utrymmen äro i knappaste
laget.

Beträffande huvudanstaltens utrustning med instrument och vetenskaplig
apparatur och jordbruksmaskiner yttrar växtskyddsanstaltens styrelse,
att de belopp, som utredningen beräknat härför, äro mycket knappt
tilltagna. Vidare anser styrelsen att medel böra anvisas för anskaffande av
packningsmaskiner för inspektionen av importerade växtpartier.

Lantbrukshögskolans lärar- och försökskollegier framhålla att de belopp,
som utredningen beräknat för utrustning m. in. för den kemiska avdelningen,
äro otillräckliga. Styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
betecknar dessa belopp såsom mycket knappt tilltagna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

V. Organisationen m. m. vid filialerna.

Nuvarande förhållanden och tidigare organisationsförslag.

Växtskyddsanstalten har för närvarande tre filialer, nämligen i Alnarp,
Linköping och Skara. Alnarpsfilialen, vilken har Skåne såsom verksamhetsområde,
inrättades år 1937 och har därefter successivt utbyggts. Personalen
består nu av en föreståndare i lönegrad Ce 29, två förste assistenter
i lönegrad Ce 24, en vaktmästare i lönegrad Ce 10, ett laboratoriebiträde
i Ce 8 och ett kontorsbiträde. Sedan längre tid tjänstgöra dessutom vid
filialen två assistenter och ett biträde, vilka äro anställda mot arvode och
huvudsakligen syssla med undersökningar rörande oljeväxternas skadedjur
och viss kontroll av bekämpningsmedel.

Linköpingsfilialens verksamhetsområde omfattade till en början Östergötlands
län men har från och med den 1 januari 1949 utvidgats till att omfatta
även Kalmar läns norra hushållningssällskaps område. Filialen inrättades
som ett provisorium år 1944 och bekostades till en början huvudsakligen
av medel, som insamlats på initiativ av Östergötlands läns hushållningssällskap
och av länets fröodlareförening. År 1948 inrättades en förste
assistenttjänst i lönegrad Ce 24, avsedd för föreståndaren vid filialen. Enligt
beslut av 1950 års riksdag har även inrättats en kontorsbiträdestjänst.
Under sommarhalvåret tjänstgöra vid filialen ett par tillfälligt anställda
biträden.

Verksamheten vid Skarafilialen påbörjades sommaren 1946.

År 1947 avlämnade lantbruksstyrelsen och styrelsen för växtskyddsanstalten
en utredning rörande behovet av filialer till anstalten (filialutredningen).
Häri föreslogs en utbyggnad av filialsystemet med filialer av två olika
typer, en mindre med huvudsakligen upplysnings- och observationsuppgifter
och en större, där även mer omfattande forskningsarbete skulle bedrivas.
En första utbyggnad av filialsystemet borde enligt sagda förslag
omfatta utvidgning av Skånefilialen, inrättande i Norrland av en filial av
den större typen samt utveckling av filialerna i Linköping och Skara till
filialer av den mindre typen. En andra utbyggnadsetapp borde omfatta tre
filialer, en för Örebro och Värmlands län, en för Gotland och en för Kalmar
läns södra hushållningssällskaps område, alla av den mindre typen.

I betänkandet lämnas utförliga redogörelser för de olika filialernas personella
och andra resurser samt för omfattningen av deras verksamhet ävensom
för det närmare innehållet i förenämnda utredning. I dessa hänseenden
torde få hänvisas till betänkandet (s. 168—175).

Utredningens ställningstagande och förslag.

Allmänna synpunkter. Under erinran om att filialerna i utredningens direktiv
betraktats i första hand såsom lokala organ för upplysningsverksamhet
bland odlarna uttalar utredningen, att den ansluter sig till denna stånd -

Kungi. Maj.ts proposition nr 99.

punkt. Enligt utredningen bör sålunda filialernas forskningsverksamhet i
huvudsak avse problem, som ha direkt anknytning till den lokala upplysningsverksamheten.

Utredningen framhåller att verksamheten vid Alnarpsfilialen på ett övertygande
sätt bevisat värdet — såväl ur upplysningssynpunkt som ur forskningssynpunkt
-— av en välskött filial, placerad i ett betydelsefullt odlingsområde
med starka inslag av lokalt begränsade specialodlingar. Jämväl erfarenheterna
av de båda senare tillkomna filialerna ha varit utomordentligt
goda. Till belysning av filialernas betydelse som upplysningscentraler
nämnes, att deras skriftliga rådgivningsverksamhet — utan att föranleda
någon minskning av huvudanstaltens motsvarande verksamhet — sammanlagt
numera är nästan lika stor som huvudanstaltens.

Utredningen finner det ställt utom tvivel, att en utvidgning av filialnätet
är den mest effektiva metoden att tillgodose växtskyddsintresset, främst i
avseende å upplysning till odlarna men även i fråga om beredskap och
lokalt betingad forskning.

Vid planläggningen av ett filialsystem kunna -— enligt vad som anföres i
betänkandet — i första hand två olika metoder ifrågakomma. En metod är
att indela landets hela yta i distrikt och att låta en filial ansvara för varje
distrikt, varvid huvudanstalten finge förutsättas dels ansvara för ett eget
distrikt och dels utöva ledningen av växtskyddsverksamheten i hela landet.
Utredningen förklarar sig icke kunna rekommendera denna metod. På grund
av landets vidsträckthet och då det icke kan komma i fråga att inrätta något
större antal filialer, måste man nämligen härvid räkna med att åtminstone
de flesta filialerna erhålla mycket omfattande distrikt. Enär kommunikationerna
mångenstädes äro mindre väl utvecklade, kan man knappast
räkna med att filialpersonalen vid detta tillvägagångssätt skall kunna
genom besök hos odlarna in. m. täcka in hela sitt distrikt. De yttre delarna
av åtskilliga distrikt skulle sålunda, ehuru de formellt tillhörde respektive
filialers arbetsområden, icke i någon större utsträckning kunna påräkna
aktivt bistånd från filialerna.

Utredningen föreslår i stället att man skall fortsätta att bygga ut filialsystemet
efter den metod, som hittills tillämpats. Denna innebär att varje
filial tilldelas ett avgränsat arbetsområde, vilket står i lämpligt förhållande
till filialens kapacitet och till kommunikationsmöjligheterna.

Beträffande principen för förläggandet av filialerna m. m. samt för ordnandet
av växtskyddet i de områden, som ligga utanför filialernas egentliga
arbetsområden, anföres bland annat.

Vid förläggandet av filialerna och avgränsningen av deras arbetsområden
bör enligt utredningens mening den största vikt fästas vid kommunikationsförhållandena.
Läns- och andra gränser böra sålunda icke vara avgörande,
i den mån förefintliga kommunikationsleder föranleda en annan avgränsning
av arbetsområdet. Å andra sidan bör även såvitt möjligt tillses, att arbetsområdenas
gränser lätt kunna klargöras för den växtskyddsintresserade
allmänheten.

Enär antalet filialer i varje fall måste bli begränsat, följer härav också,
att icke obetydliga delar av landet komma att ligga utanför filialernas egent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

liga arbetsområden. Då det bör eftersträvas, att även dessa delar av landet
på ändamålsenligt sätt betjänas i växtskyddshänseende, måste det närmare
övervägas hur odlarna inom dessa områden skola tillgodoses. Man kan då
givetvis till en början utgå ifrån att ett område omkring huvudanstalten
direkt betjänas av denna på samma sätt som filialernas arbetsområden betjänas
av respektive filialer. Inom övriga delar av landet, vilka sålunda varken
tillhöra filialernas eller huvudanstaltens närmaste arbetsområden, avser
utredningen att, där så med hänsyn till personal- och arbetsförhållanden
lämpligen kan ske, en eller flera av hushållningssällskapets tjänstemän
eller en försöksgårdsföreståndare eller annan lämplig person skall i fria former
organisera en rapport- och upplysningscentral i växtskyddsfrågor. En
dylik frivilligt anordnad växtskyddscentral torde i de fall, där intresserade
och lämpliga personer ställa sig till förfogande, kunna vara till mycket stor
nytta för det lokala växtskyddsintressets tillgodoseende. Något egentligt ansvar
för växtskyddsverksamheten inom området kan helt naturligt icke
åläggas en dylik central, utan detta kommer att odelat åvila huvudanstalten,
på vilken även arbetet med organiserandet av sådana centraler kommer
att vila.

Filialsystemets utbyggnad. I betänkandet erinras om alt filialutredningens
förslag innebar, att i första hand fyra filialer skulle finnas, nämligen två
(Alnarpsfilialen och en ny filial i Norrland) av en större typ, vilka utöver
upplysningsverksamhet jämväl skulle bedriva viss forskning, samt två (i
Linköping och Skara) av en mindre typ, vilka i huvudsak skulle ägna sig
åt upplysningsarbete. Växtskyddsutredningen, som i princip godkänner denna
indelning av filialerna i två typer, förklarar att denna första etapp av
utbyggnaden numera antingen förverkligats eller i princip beslutats av statsmakterna,
nämligen genom att staten övertagit ansvaret för Linköpingsoch
Skarafilialerna och genom principbeslutet av 1949 års riksdag om inrättandet
av en norrländsk forskningsinstitution vid Röbäcksdalen utanför
Umeå. Även om detta principbeslut icke innebär att formell ställning tagits
till frågan, vilka forskningsgrenar som skola representeras där, anser utredningen
det kunna fastslås, att förslaget om inrättande av en växtskyddsfilial
i anslutning till denna institution icke föranlett några invändningar.
Det kan också enligt utredningens mening anses ligga i sakens natur att växtskyddsverksamhet
i form av såväl växtpatologisk forskning som upplysning
måste utgöra en integrerande del av en dylik institution. Utredningen anser
sig därför sakna anledning att ytterligare motivera behovet av en norrländsk
växtskyddsfilial eller diskutera förläggningsorten för en sådan. Utredningen
har inhämtat, att Röbäcksdalsutredningen avser att föreslå att växtskyddsfilialen
i begränsad omfattning skall träda i funktion redan från ingången
av budgetåret 1952/53. Detta förslag finner växtskyddsutredningen för sin
del mycket tillfredsställande.

Beträffande spörsmålet på vad sätt försöksgården i Röbäcksdalen och de
filialer till olika riksinstitutioner på jordbruksforskningens område, som
komma att förläggas dit, skola samarbeta med varandra och med riksinstitutionerna
uttalar växtskyddsutredningen att den i likhet med Röbäcksdalsutredningen
ansluter sig till den ståndpunkt, som intagits av norrlands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kommittén, nämligen att forsknings- och försöksarbetena helt skola ledas
från huvudanstalterna. Växtskyddsanstalten bör sålunda ha samma möjligheter
att leda forskningen och försöksverksamheten vid Norrlandsfilialen
som vid anstaltens övriga filialer. Detta förhållande utesluter icke att, på
sätt tidigare föreslagits, ett särskilt organ kan behöva bildas bland annat
för handläggning av vissa för institutionerna i Röbäcksdalen gemensamma
frågor av praktisk natur.

Såsom en andra etapp i utbyggnaden av filialsystemet föreslog filialutredningen
inrättande av ytterligare tre filialer, nämligen en för Örebro och
Värmlands län, en för Gotlands län och en för Kalmar läns södra hushållningssällskaps
område. Dessa filialer borde enligt filialutredningens mening
organiseras så snart man kunnat undanröja de hinder som bristen på
kompetent personal och på lokaler utgör.

Växtskyddsutredningen förklarar att den är medveten om att såväl det
statsfinansiella läget som den allmänna bristen på bostäder och lokaler alltjämt
utgöra svåra hinder för upprättande av nya växtskyddsfilialer. Dessa
omständigheter äro dock enligt utredningens bedömande icke av beskaffenhet
att påverka själva planeringen av filialsystemet utan böra endast få inverka
på takten för dess genomförande. Detsamma gäller bristen på fackutbildad
personal. Utredningen utgår emellertid från att bristen på personer
med speciell inriktning på ett teoretiskt och praktiskt studium av växtsjukdomarna
väsentligen kommer att avhjälpas, sedan numera vid lantbrukshögskolan
inrättats en särskild institution för växtsjukdomslära och
undervisningen i detta ämne fått en större plats på högskolans program.
Under förutsättning att den vetenskapligt utbildade personal, som ägnar sig
åt växtskyddsverksamhet, kan erbjudas löneförmåner och befordringsmöjligheter
i samma utsträckning som inom andra verksamhetsområden, där
samma utbildning kräves, behöver man enligt utredningen icke räkna med
någon brist på aspiranter.

I likhet med filialutredningen anser växtskyddsutredningen, att — sedan
Norrlandsfilialen beslutats — de tre nämnda områdena, nämligen Örebro
och Värmlands län, Gotlands län samt Kalmar läns södra hushållningssällskaps
område (vari Öland ingår) i första hand böra komma i fråga vid eu
utbyggnad av filialnätet. Härvidlag bör enligt utredningens mening i första
hand en Kalmarfilial ifrågakomma. Såsom motivering härför anföres i huvudsak
följande.

Utredningen har i detta sammanhang främst haft i åtanke de omfattande
speeialodlingar, som under de senaste två decennierna framkommit särskilt
på västra Öland. De fältmässiga odlingarna av lök, gurkor och andra köksväxter
samt fröodlingarna av trädgårds- och prydnadsväxter ha skapat ett
stort behov av växtskyddsverksamhet. Med hänsyn till att produktionsvärdet
av dylika odlingar i allmänhet är mångfaldigt större per arealenhet än
vid exempelvis sädesproduktion, bli förlustriskerna genom sjukdoms- och
skadedj ursangrepp i motsvarande mån ökade. Talesmän för här åsyftade
odlare ha även i olika sammanhang framfört sina bekymmer över att växtslcyddet
inom detta område blivit eftersatt. De ifrågavarande odlingarna bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ra enligt utredningens mening icke betraktas såsom tillfälliga och konjunkturbetonade
utan såsom ett led i en ny utvecklingslinje inom det svenska
jordbruket, innebärande en successiv övergång på därför lämpade områden
från övervägande produktion av spannmål och foderväxter till olika slag av
grönsaks-, frukt- och fröodlingar. Denna utveckling står delvis i samband
med förändringar i konsumtionsvanorna, betingade bl. a. av den hittills fortgående
ekonomiska standardhöjningen, och tendensen kan därför antagas
vara av långsiktig karaktär.

Då genom här ifrågavarande odlingar alldeles speciella växtskyddsproblem
uppkomma, enär förlustriskerna äro särskilt stora och emedan, såsom
filialutredningen påpekat, berggrund, jordmån och klimat ha en utpräglad
egenart på Öland, vilket förhållande starkt inverkar på växtskyddsfrågorna,
föreligga enligt växtskyddsutredningens mening övertygande skäl för att en
växtskyddsfilial för området bör upprättas utan uppskov. Filialen i fråga
bör emellertid betjäna ej endast Öland utan även södra delen av Kalmar län
samt angränsande delar av Blekinge och Kronobergs län, inom vilket område
betydande arealer odlingsjord rymmas, och där fruktodlingar och specialodlingar
kräva särskild uppmärksamhet från växtskyddsorganisationens
sida. Enligt utredningens åsikt bör filialen förläggas till fastlandet i eller i
närheten av Kalmar, varifrån kommunikationerna till Öland särskilt under
vegetationsperioden äro goda.

Enligt vad utredningen inhämtat föreligger från stadens sida intresse för
att få en växtskyddsfilial förlagd dit och villighet att låta växtskyddsanstalten
förhyra en särskilt för detta ändamål planerad lokal i en fastighet, vilken
staden avser att uppföra för sin parkförvaltnings behov. I anslutning
till denna lokal kan växthus anordnas och försöksmark upplåtas. Om denna
plan kan genomföras, skulle Kalmarfilialen erhålla synnerligen goda
förutsättningar i dessa avseenden.

Då utbyggnaden av filialnätet bör ske successivt uttalar utredningen, att
endast Norrlandsfilialen och Kalmarfilialen böra inrättas nu. Med ett eller
ett par års intervaller böra därefter de båda övriga föreslagna filialerna i
Örebro län och på Gotland komma till stånd. Med hänsyn till de många
viktiga växtskyddsproblem, som möta i Örebro län, bör enligt utredningen
Örebrofilialen därvid komma i första hand.

Filialutredningen räknade med att huvudanstalten skulle kunna direkt
betjäna Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs
län samt landskapet Gästrikland. Växtskyddsutredningen finner det
osannolikt, att Kopparbergs län och Gästrikland kunna inbegripas i huvudanstaltens
speciella arbetsområde, utan ifrågasätter om icke för dessa områden
frivilliga växtskyddscentraler böra organiseras.

Vad beträffar arbetsfördelningen mellan huvudanstalten och filialerna
anmärkes att den omständigheten alt var och en av filialerna skall tilldelas
ett geografiskt begränsat område i fråga om upplysnings- och rådgivningsverksamheten
icke bör få inskränka på huvudanstaltens centrala ansvar
för upplysnings- och rådgivningsverksamheten i växtskyddsfrågor. Den
centrala planeringen av upplysningsverksamheten och ansvaret för dess genomförande
måste åvila anstaltens ledning.

I fråga om forskningsuppgifternas fördelning på huvudanstalten och filia 5

Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

lerna ansluter sig växtskyddsutredningen till den ståndpunkt, som intagits
av filialutredningen, nämligen att de större filialerna närmast skola svara
för sådana forskningsuppgifter, som huvudsakligen beröra deras områden.
Principen bör dock icke tillämpas stelt, utan undantag bör göras både på
det sätt att huvudanstalten utför undersökningar av lokalt intresse i sådana
fall då dessa kräva annan utrustning eller personal än den, som finnes tillgänglig
vid filialen, och på det sätt att en filial, när så påfordras, medverkar
i huvudanstaltens forskningsprogram.

I likhet med filialutredningen räknar växtskyddsutredningen med att försöksverksamhet
och forskning skola bedrivas i någon utsträckning jämväl
vid de mindre filialerna. Detta motiveras dels med nödvändigheten av att
vidmakthålla och utveckla filialtjänstemännens intresse för sin uppgift och
dels med att åtskilliga problem kräva försök i flera olika delar av landet.
Vidare kunna lokala växtskyddsproblem behöva lösas lokalt.

Filialernas behov av personal, lokaler och utrustning m. m. Utredningen
framlägger förslag dels om ökning av personalen, komplettering av utrustningen
och förbättring av lokalförhållandena vid de nuvarande filialerna,
dels om personalstyrka och utrustning in. m. vid de föreslagna filialerna
vid Röbäcksdalen och i Kalmar.

Vad beträffar Alnarpsfilialen föreslås i fråga om dess personal
en utökning med en assistent, ett laboratoriebiträde och ett kontorsbiträde.

Assistenten skulle ha till huvudsaklig uppgift att införskaffa och sammanställa
erforderliga primäruppgifter för att därigenom förskaffa sig och
övrig personal förbättrade möjligheter att ställa prognoser. På grundval
härav skulle speciella upplysningskampanjer för skånedistriktet kunna företagas
med anlitande av press och radio. Denna form av upplysningsverksamhet
bör enligt utredningens mening eftersträvas i särskilt hög grad. Då
inkomna förfrågningar vid filialen hittills ej alltid kunnat besvaras med
önskvärd snabbhet, beroende på att personalen varit otillräcklig, behöver
han i viss utsträckning tagas i anspråk även härför. För inrättandet av
assistenttjänsten åberopas slutligen att jämväl importkontrollen kräver
ökad arbetskraft. För denna tjänst liksom för de två assistenttjänster, vilka
nu finnas vid filialen, föreslås skola tillämpas den reglerade befordringsgången
för amanuenspersonal.

Den nya laboratoriebiträdestjänsten föreslås skola placeras i lönegrad
Ce 11. Såsom skäl härför anföres att det är mycket angeläget att filialens
möjligheter att behålla duglig laboratoriepersonal skola förbättras. Beträffande
behovet av kontorsarbetskraft frainhålles att expeditionsarbetet under
senare år har ökat starkt bland annat till följd av att de växtförsändelser,
som inkomma över Malmö från utlandet, tilltagit mycket avsevärt i antal.
Filialens möjligheter att anställa kontorsarbetskraft böra därför enligt utredningens
mening förbättras genom att medel anslås för avlöning åt det
biträde, som nu avlönas med vissa inbesparade lönemedel.

Den nuvarande vaktmästartjänsten i lönegrad Ce 10 föreslås skola ändras

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

till en förmanstjänst, då huvuduppgiften för tjänstens innehavare är att
leda arbetena i växthus, trädgård och på försöksfält. Utredningen anser att
han bör placeras ill lönegraden i likhet med vad som förordats beträffande
förmannen vid huvudanstalten.

Slutligen föreslås att filialföreståndartjänsten skall föras å ordinarie stat.

Vad gäller filialens lokalfråga erinras om att filialutredningen framhållit
att de nuvarande lokalerna äro otillräckliga och föreslagit att filialen
skulle få övertaga hela den byggnad, som den nu disponerar tillsammans
med frökontrollanstaltens filial, därest denna senare filial konime att såsom
ifrågasatts förflyttas till annan plats. Växtskyddsutredningen erinrar om
att 1950 års frökontrollutredning hösten 1951 framlagt förslag till organisatoriska
förändringar, vilka om de genomföras medföra att institutionsbyggnaden
i Alnarp ej ens i sin helhet skulle bli tillräcklig för frökontrollfilialens
behov. Under hänvisning härtill och till det förhållandet att växtskyddsanstaltens
Alnarpsfilial är i starkt behov av ökade lokaler, har frökontrollutredningen
efter samråd med växtskyddsutredningen funnit det
vara ur skilda synpunkter fördelaktigast att en ny institutionsbyggnad skall
uppföras för centrala frökontrollanstaltens filial och att växtskyddsanstaltens
filial får övertaga den nu befintliga institutionsbyggnaden i dess helhet.
Växtskyddsutredningen tillstyrker livligt att frökontrollutredningens förslag
i detta avseende skall förverkligas. Därest icke växtskyddsfilialen kan få
förfoga över hela den nuvarande institutionsbyggnaden så som föreslagits,
uppkomma ett flertal svåra lokalproblem för filialen i fråga, till förfång
för verksamheten där.

Från filialledningen har för utredningen framlagts förslag rörande de
byggnadsarbeten, som ansetts böra utföras, därest filialen skulle få disponera
hela institutionsbyggnaden. Utredningen har funnit att vissa av
dessa arbeten nödvändigt måste verkställas, därest filialen får övertaga hela
institutionsbyggnaden. Dessa arbeten äro:

Inredande av en vaktmästarbostad om två rum och kök i bottenvåningen.

Ändringsarbeten i ladan så att denna skall kunna tjänstgöra som maskinhall
samt som tvättrum och omklädningsrum för manlig fältarbetande personal.

Uppförande av en mindre garagehyggnad.

Kostnaderna för dessa arbeten ha uppskattats till respektive 20 400, 11 150
och 5 000 kronor eller tillhopa till 36 550 kronor. Härtill komma vissa ändrings-,
reparations- och målningsarbeten för en beräknad kostnad av 13 000
å 14 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden skulle sålunda uppgå till
omkring 50 000 kronor.

Utredningen framhåller att filialen vid bifall till dessa förslag skulle erhålla
ökade lokalutrymmen på cirka 155 kvm golvyta, vilket väsentligt
skulle förbättra filialens arbetsmöjligheter.

Beträffande Alnarpsfilialens utrustningsbehov finnes i betänkandet intagen
en förteckning å instrument m. in., som anses böra anskaffas. Kostnaden
för dessa anskaffningar uppskattas till 9 500 kronor. Vidare förordar

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

utredningen inköp av en lastbil och ett tröskverk för tröskning av parceller
ävensom anskaffning av möbler och annan utrustning, som erfordras om
filialen övertager hela byggnaden. Kostnaderna härför beräknas till respektive
10 000 å 12 000 kronor, 5 000 kronor och 5 000 kronor. Slutligen föreslås
att filialens fasta försöksfält skall inhägnas med ett betryggande
stängsel för en beräknad kostnad av 6 800 kronor.

Beträffande Linköpingsfilialen föreslår utredningen, att filialens
personal skall förstärkas med en assistent i befordringsgången och en
förman i lönegrad Ce 11. Till stöd härför anföres att ett nödvändigt villkor
för att en växtskyddsfilial skall kunna fungera tillfredsställande enligt utredningens
åsikt är att där finnes åtminstone en zoologiskt och en botaniskt
utbildad befattningshavare. För att den utbildade personalens arbetskraft
skall kunna utnyttjas på bästa sätt erfordras vidare en person för skötseln
av filialens försöksfält, för utläggning av försök och för biträde med laboratoriearbeten
in. m. under vintern.

Med hänsyn till den stora betydelse, som Linköpingsfilialen redan visat
sig ha för sitt distrikt, samt till det ansvar och de omfattande arbetsuppgifter,
som äro förenade med föreståndarskapet för denna filial, anser växtskyddsutredningen
att föreståndartjänsten bör placeras i lönegrad Ce 27.

Personalen vid Linköpingsfilialen skulle vid bifall till dessa förslag utgöras
av en föreståndare, en assistent, en förman och ett kontorsbiträde.
Utredningen framhåller att denna personalstyrka bör vara den normala för
en växtskyddsfilial av den mindre typen.

Med hänsyn till den ökning av filialens verksamhet, som ägt rum efter år
1947, betecknar utredningen filialens lokaler, som nu bestå av tre arbetsrum
jämte källarutrymmen, såsom knappast tillräckliga. Utredningen har införskaffat
ritningar och preliminära kostnadsberäkningar över en tillbyggnad
till institutionsbyggnaden om cirka 30 kvm och en friliggande växthusbyggnad,
innehållande förutom växthus om 71 kvm pannrum och ett arbetsrum
om tillhopa 30 kvm golvyta. Tillbyggnaden till institutionsbyggnaden är
avsedd att innehålla laboratorium samt ett mindre kontorsrum. Kostnaderna
för tillbyggnaden ha kalkylerats till 14 500 kronor och för växthusbyggnaden
till 24 000 kronor. Ägaren av fastigheten har förklarat sig villig att utan
uppskov låta utföra dessa byggnadsarbeten och uthyra de nya byggnaderna
till växtskyddsanstalten till hyresbelopp, som baseras på byggnadskostnaden.

Utredningen, som anser dessa byggnadsarbeten utgöra en lösning av filialens
lokalfråga för en rimlig kostnad, förordar, att arbetena skola utföras, i
första hand tillbyggnaden till institutionsbyggnaden.

Utrustningen vid Linköpingsfilialen förklaras vara i behov av komplettering.
Detta behov ökas i den mån utredningens förslag till utbyggnad förverkligas.
I detta sammanhang framlägger utredningen en detaljerad plan
för normalutrustning vid en växtskyddsfilial av den mindre typen (betänkandet
s. 194—196). Planen upptager möbler, kontorsmaskiner, instrument

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

och apparatur, fotografisk utrustning och redskap m. m. för en sammanlagd
anskaffningskostnad av 25 000 kronor.

De inventarier som nu finnas ha ett värde av omkring 5 300 kronor. Vid
full utbyggnad skulle filialen sålunda kunna beräknas ha ett ytterligare utrustningsbehov
av omkring 20 000 kronor.

För Skarafilialen föreslås samma personalstyrka som för Linköpingsfilialen.
Föreståndartjänsten anses dock böra placeras i 24 lönegraden,
medan övriga tjänster skulle erhålla samma ställning som vid sistnämnda
filial. Filialens utbyggnad bör enligt utredningens mening börja
med att föreståndaren stationeras i Skara och att ett biträde anställes.

Skarafilialens nuvarande lokaler, som bestå av en lägenhet med 80 kvm
golvyta, förklaras icke vara tillräckliga för filialens behov vid en personalstyrka
av den omfattning, som utredningen föreslår, men dock innebära en
avsevärd förbättring i jämförelse med filialens tidigare lokalförhållanden.
De möjliggöra nu en fortlöpande verksamhet året runt. Några nybyggnädsförslag
framläggas därför icke.

Utrustningen anges ha ett anskaffningsvärde av omkring 3 700 kronor.
Enligt utredningens förslag till normalutrustning skulle sålunda vid full
utbyggnad av filialen dess utrustning behöva kompletteras för en kostnad
av omkring 21 000 kronor.

Röbäc k sdalen. Utredningen föreslår efter samråd med Röbäcksdalsutredningen,
att denna filial skall beräknas för en personal med den sammansättning
som förordats för Linköpingsfilialen, eller alltså en föreståndare
i lönegrad Ce 27, en assistent, en förman och ett kontorsbiträde.

Filialen bör enligt utredningarnas mening träda i verksamhet i viss utsträckning
redan från ingången av budgetåret 1952/53. Utredningarna avse
att föreståndaren med tillhjälp av kontorsbiträdet vid nämnda tid skall påbörja
filialens uppbyggnad, till en början i förhyrda lokaler.

Filialens lokalfråga bör i enlighet med ett förslag, som framlagts av Röbäcksdalsutredningen,
lösas antingen så att en särskild institutionsbyggnad
uppföres för densamma eller så att växtskyddsfilialen och en filial till statens
frökontröllanstalt få en gemensam byggnad. Växtskyddsfilialen avses där
erhålla följande utrymmen, nämligen rum för föreståndare, assistent och
expedition, två laboratorierum å 30 kvm, grovarbets-, planterings- och lagerrum
om tillsammans 60 kvm, växthus 5 X 15 kvm samt arbetshall, allt
enligt en planering som enligt växtskyddsutredningens mening väl motsvarar
föreliggande behov.

Filialens utrustning bör enligt växtskyddsutredningens mening tillsvidare
beräknas få ungefärligen samma sammansättning som föreslagits för filialerna
i Linköping och Skara, kostnadsberäknad till omkring 25 000 kronor.

Kal m arfilialens personal bör enligt utredningens mening vid full
utbyggnad ha samma sammansättning och lönegradsplacering som föreslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

gits för Skarafilialen, eller alltså eu föreståndare i lönegrad Ce 24, en assistent,
en förman och ett kontorsbiträde.

Filialen anses emellertid böra upparbetas successivt, förslagsvis med början
vid ingången av budgetåret 1953/54. Vid denna tid böra enligt utredningens
mening tjänsterna för filialföreståndaren och biträdet inrättas.

Beträffande lokaler torde få hänvisas till redogörelsen i föregående avsnitt.

För filialens utrustning skulle enligt utredningens normalplan vid full
utbyggnad erfordras 25 000 kronor.

Yttrandena.

Allmänna synpunkter. Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till
de allmänna synpunkter, som utredningen anlagt på planläggningen av filialsystemet.
Såsom framgått av redogörelsen för remissyttrandenas innehåll beträffande
upplysningsverksamheten betona emellertid åtskilliga remissinstanser,
bland dem Hushållningssällskapens förbund och Riksförbundet
Landsbggdens folk, att den lokala upplysningsverksamheten i stor utsträckning
måste åvila hushållningssällskapen.

Skaraborgs läns hushållningssällskap, som delar sistnämnda åsikt, förklarar,
att sällskapet ej helt kan ansluta sig till den form av filialverksamhet,
som utredningen tänkt sig, nämligen att filialernas huvuduppgift skulle
bestå i undervisnings- och upplysningsverksamhet. Härom anför sällskapet.

Frånsett den omständigheten, att filialer med denna huvuduppgift måste
få svårigheter att effektivt utnyttja personalen, är det uppenbart, att utvecklingen
på växtodlingens område gått och går i den riktningen, att rådgivning
i växtodlingsfrågor knappast kan ges utan samtidig rådgivning i växtskyddsfrågor.
En oljeväxtodling kan t. ex. ej planläggas utan att växtskyddet
samtidigt diskuteras. Detta innebär, att hushållningssällskapens tjänstemän
på växtodlingsområdet med nödvändighet måste ges ökad kunnighet i växtskyddsfrågor
för att rätt kunna utöva sin rådgivande verksamhet.

Som komplement till filialerna — då lämpligen organiserade på något annorlunda
och måhända billigare sätt än vad som utredningen föreslagit —
måste man därför räkna med att sällskapen skola ges möjligheter att bedriva
den lokala upplysningsverksamheten i växtskyddsfrågor, självfallet
i nära kontakt med eventuell filial. Vad som ytterligare talar för en sådan
uppläggning av växtskyddsupplysningen är att växtskyddsfrågor liksom andra
växtodlingsfrågor äro en del av jordbrukets driftsrationalisering, som det
ankommer på de lokala driftsrationaliseringsorganen, d. v. s. hushållningssällskapen,
att svara för.

Liknande synpunkter framföras av Kalmar läns södra hushållningssällskap.
Sällskapet yttrar att forsknings- och försöksuppgifter böra anses vara
filialernas primära arbetsuppgifter. Filialernas resurser i detta avseende
böra därför icke tillmätas för knappt. Enligt sällskapets mening erhålla
filialerna sin rätta betydelse endast om de få bedriva egen forsknings- och
försöksverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Hallands läns hushållningssällskap föreslår att filialernas verksamhetsområde
skall ökas på så sätt, att landet i sin helhet indelas i växtskyddsdistrikt
i huvudsak överensstämmande med de försöksdistrikt, som föreslagits
av 1950 års lantbruksförsökskommitté. Enligt sällskapet bör inom Mälardistriktet
växtskyddsverksamhet omhänderhas direkt av växtsltyddsanstalten,
medan inom ett och vart av de övriga sex distrikten bör finnas en växtskyddsfilial,
vars föreståndare i första hand skall bedriva forskning på
växtskyddsområdet inom respektive distrikt. Växtskyddsfilialen skulle sålunda
såsom verksamhetsområde ha hela växtskyddsdistriktet och icke såsom
utredningen föreslagit ett begränsat område, medan samtidigt stora delar
av landet skulle stå utan lokal expertis på växtskyddsområdet. Sällskapet
anför vidare att rapportverksamheten inom hela växtskyddsdistriktet bör
omhänderhas av filialen. Upplysningsverksamheten på växtskyddsområdet
bör i huvudsak bedrivas av vederbörande hushållningssällskap. Föreståndaren
för växtskyddsfilialen bör stå i ständig kontakt med hushållningssällskapen
inom sitt område och bör vid behov kunna anlitas av dessa.

Jämväl Riksförbundet Landsbygdens folk förordar, att filialområdena
skola samordnas med försöksdistrikten samt dessutom även med frökontrollens
filialer och lokala lantbrukskemiska stationer. Förbundet anför i
denna fråga i huvudsak följande.

Under år 1951 ha — förutom växtskyddet — frökontrollanstalten och den
lokala försöksverksamheten varit föremål för utredningar inom statliga
kommittéer, vilka synas ha arbetat i stort sett oberoende av varandra. Samtliga
dessa sektorer inom jordbruket ha tillsammans med lantbrukskemiska
kontrollanstalten det gemensamt, att de till viss del arbeta på regional basis
genom lokala stationer eller filialer. I betänkandet angående den lokala försöksverksamheten
föreslås en viss distriktsindelning i huvudsaklig anslutning
till de viktigaste jordbruksområdena.

Ur jordbrukarnas synvinkel vore det önskvärt, att en dylik distriktsindelning
kunde göras enhetlig för samtliga här berörda specialinstitutioner
och att dessa institutioner sammanfördes geografiskt och helst även administrativt.
Detta skulle innebära, att man finge en institution av i någon
mån samma typ som »Röbäcksdalen» inom varje område. Detta skulle i hög
grad bidraga till att göra dessa institutioner kända bland jordbrukarna i
gemen ute i bygderna. Så som förhållandena nu äro, veta jordbrukarna ofta
inte vart de kunna vända sig i olika frågor och följden blir ofta, att de
underlåta att söka sakkunnig hjälp.

Utredningen framhåller också att det även såvitt möjligt bör tillses, att
arbetsområdenas gränser lätt kunna klargöras för den växtskyddsintresserade
allmänheten. Detta mål nås lättast, om dessa gränser sammanfalla
med områdesgränser för annan kontroll- eller rådgivningsverksamhet. Om
man här stöter på investeringskrav, som äro omöjliga att realisera i dagens
läge, är det väsentligt, att man har huvudlinjen klar, och att man ej tillgriper
provisoriska lösningar, vilka på lång sikt måste innebära oekonomiska
investeringar. Riksförbundet anser därför, att innan några av de tidigare
nämnda reorganisationsplanerna realiseras, man närmare bör utreda i vad
mån en samordning av dessa olika verksamhetsgrenar är möjlig såväl administrativt
som regionalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Östergötlands läns hushållningssällskap förordar att en samarbetsnämnd
skall inrättas i de hushållningssällskapsområden, där växtskyddsfilialer finnas,
för att främja samarbetet mellan sällskapet och filialen.

Såsom tidigare nämnts föreslå Ahlberg och Johansson i sin promemoria,
att endast filialer av den större typen med huvudsakligen forskningsuppgifter
(i Alnarp och vid Röbäcksdalen) skola finnas, medan filialerna av den
mindre typen enligt deras mening böra nedläggas. Såsom motivering härför
anföres i promemorian bland annat följande.

Utredningen anser att de mindre filialerna skola ha till huvudsaklig uppgift
att ansvara för upplysningen och rådgivningen inom respektive distrikt
och att därjämte bedriva viss forskning. Emellertid bör all forskning vara
i möjligaste mån centraliserad och specialiserad. Den som skall bedriva vetenskaplig
forskning måste, även om vissa detaljstudier stundom måste
förläggas på annat håll, ha intim kontakt med andra forskare inom samma
eller närliggande ämnesområden. Han måste vidare ha tillgång till viss vetenskaplig
utrustning, till bibliotek o. s. v. En viss, om ock — enligt vad
som framgår av utredningens kompletteringsförslag — otillräcklig vetenskaplig
utrustning finnes visserligen vid de båda redan existerande småfilialerna
i Linköping och Skara. Några bibliotek, som skulle tillåta dessa
filialers föreståndare att, som utredningen i instruktionsutkastet föreslår,
noga följa utvecklingen på växtskyddsområdet såväl inom som utom landet
ha de däremot ej och kunna knappast heller tänkas få.

De föreslagna fem smärre filialerna avses skola vara verksamma inom
Värmlands, Örebro, Skaraborgs, Älvsborgs, Östergötlands, Kalmar och Gotlands
län och beräknas draga en årlig kostnad av sammanlagt 280 000 kronor,
d. v. s. i det närmaste 56 000 kronor för var och en. För den gotländska
filialen torde väl arbetsområdet ej bli större än att tjänstemännen tämligen
väl skulle kunna tillgodose behovet av upplysning och rådgivning överallt
på ön. Annorlunda torde det förhålla sig med den filial, som får Värmlands
och Örebro län till arbetsområde. Dessa båda län äro tillsammans något
mer än nio gånger större än Gotland, och man torde kunna förutse att filialens
upplysningsverksamhet här aldrig kommer att bli så omfattande
eller så intensiv som önskligt vore. Detsamma kan befaras även i fråga om
Linköpingsfilialen, vars område, sedan numera Norra Kalmar län anslutits
därtill, omfattar omkring 16 000 kvkm. Man torde därför kunna vänta att
det inom en mycket snar framtid kommer att resas krav ej blott på delning
av dessa filialområden, utan även på inrättande av ytterligare sådana
filialer i andra delar av landet.

Även om man i en del län anställde ytterligare såväl en jordbruks- som en
trädgårdsinstruktör, skulle detta otvivelaktigt draga lägre kostnader än de
föreslagna fem småfilialerna, vilkas arbetsområden för övrigt blott täcka
en mindre del av landet.

I motsats mot vad som utredningen föreslagit synes upplysnings- och den
övriga växtskyddstjänsten böra anförtros åt hushållningssällskapens tjänstemän
och i någon mån även åt de statliga försöksgårdarna, medan rapportörerna
och de mindre filialerna torde böra helt försvinna. Dessa senares föreståndare
torde böra överflyttas till huvudanstalten, där en ökning av personalen
ovillkorligen måste ske och även föreslagits av utredningen.

Filialsystemets utbyggnad. De remissinstanser, som anslutit sig till utredningens
allmänna synpunkter rörande filialsystemet, tillstyrka jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

utredningens förslag i fråga om systemets utbyggnad. I några av dessa yttranden
göras dock särskilda uttalanden rörande takten för utbyggnaden
eller rörande behovet av viss filial.

Sålunda uttalar Hushållningssällskapens förbund — jämte det förbundet
förklarar sig vara väl medvetet om att det under nuvarande ekonomiska
förhållanden icke är möjligt att inrätta filialer inom landets samtliga jordbruksområden
— att det dock är önskvärt, att en fortsatt utbyggnad av
filialsystemet kan äga rum utan alltför stort dröjsmål.

Västerbottens läns hushållningssällskap konstaterar med tillfredsställelse,
att utredningen anslutit sig till Röbäcksdalsutredningens förslag om en
växtskyddsfilial vid Umeå, och framhåller särskilt vikten av att de speciellt
norrländska problemen på växtskyddets område vinna beaktande.

Kalmar läns södra hushållningssällskap förklarar att sällskapet med största
tillfredsställelse hälsar förslaget att en filial till växtskyddsanstalten
skall inrättas i Kalmar. Sällskapet erinrar om att det provisoriskt lyckats
lösa filialfrågan med anlitande av vissa medel, som tillskjutits från enskilda
företag och föreningar. För att verksamheten vid denna provisoriskt inrättade
växtskyddsavdelning skall kunna fortsättas av filialen utan avbrott
bör filialen komma till stånd vid ingången av budgetåret 1953/54.

Gotlands läns hushållningssällskap framhåller att en statlig försöksgård
föreslagits skola förläggas till Gotland och att enligt sällskapets mening en
växtskyddsfilial bör förläggas till samma ställe. En sådan förläggning skulle
medföra betydande fördelar, ej minst i ekonomiskt hänseende. Nödiga anstalter
härför böra därför göras vid försöksgårdens planering.

Betydelsen av att en växtskyddsfilial snarast möjligt skall upprättas i
Örebro framhäves av Örebro läns hushållningssällskap. Sällskapet understryker
att växtodlingen inom landets stora sjösänkningsområden är i synnerligen
stort behov av den upplysning i växtskyddsfrågor, som en filial
kan lämna. Sällskapet ifrågasätter om icke filialernas utbyggnad bör påskyndas
och ske i snabbare takt än utredningen föreslagit.

Statskonto<ret uttalar att spörsmålet om den fortsatta utbyggnaden avanstaltens
filialsystem bör prövas först vid den tidpunkt, då förslagen härom
kunna beräknas bli genomförda.

Filialernas behov av personal, lokaler och utrustning m. m. I fråga om
personalorganisationen ha i remissyttrandena erinringar i huvudsak
endast framställts mot utredningens förslag att föreståndarna för
Skara- och Kalmarfilialerna skola placeras i 24 lönegraden eller tre lönegrader
lägre än föreståndarna för filialerna i Linköping och vid Röbäcksdalen.
Sålunda förorda lantbrnksstgrclsen, växtskgddsanstaltens styrelse, lantbrukshögskolans
lärar- och för sökskollegier, Hushållningssällskapens förbund
samt Örebro läns hushållningssällskap cn enhetlig löncgradsplacering
för föreståndarna för filialerna i Linköping, Skara och Kalmar. Hushållningssällskapen
i Skaraborgs län och i Kalmar läns södra område föreslå att filial -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

föreståndaren i respektive hushållningsområde skall jämställas med föreståndaren
för Linköpingsfilialen.

Lantbruksstyrelsen anför i fråga om filialföreståndarnas löneställning att
denna icke bör vara lägre än 26 lönegraden. Denna lönegrad tillämpas för
närvarande för ordinarie ämneslärare vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
ävensom för konsulenter vid lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
Lantbruksstyrelsen erinrar emellertid om att lantbruksstyrelsen ocli
styrelsen för statens växtskyddsanstalt i sin gemensamma utredning framhållit
att föreståndare vid större filial borde placeras i lönegrad Ce 29 och
föreståndare för filialer av mindre omfattning i lönegrad Ce 27. Lantbruksstyrelsen
finner icke skäl att frångå detta förslag och förordar alltså, att
föreståndarna vid filialerna i Skara och Kalmar skola placeras i 27 lönegraden.

Även växtskyddsanstaltens styrelse föreslår att sistnämnda filialföreståndare
skola hänföras till 27 lönegraden.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund anför att det icke finnes
några motiv för att löneställningen för personalen vid filialerna skall differentieras
med hänsyn till dessas storlek, då samma kompetens fordras för
ifrågavarande tjänstemän. Föreståndartjänsterna böra enligt förbundets mening
placeras lägst i samma lönegrad, som förbundet förordat för växtskyddskonsulenterna,
nämligen 29 lönegraden. Den enda avvikelse från
denna normalplacering, som bör komma i fråga, är att föreståndaren för
filialen vid Alnarp med hänsyn till denna filials storlek och i viss mån speciella
arbetsuppgifter bör placeras två lönegrader högre, eller i 31 lönegraden.
I övrigt bör den löneställning, som föreslagits för motsvarande befattningshavare
vid huvudanstalten, även tillämpas för tjänstemännen vid filialerna.

Statskontoret uttalar att föreståndaren för Röbäcksdalsfilialen i vart fall
icke för närvarande bör placeras i högre lönegrad än den, som nu gäller för
motsvarande tjänsteman vid Linköpingsfilialen, eller 24 lönegraden. Beträffande
frågan om personalorganisationen vid de nuvarande filialerna hänvisar
ämbetsverket till vad det anfört rörande motsvarande spörsmål vid
huvudanstalten och tillägger, att bärande skäl icke synas ha anförts för
uppflyttning av vaktmästartjänsten vid Alnarpsfilialen.

Vad gäller lokal- och utrustningsfrågor ha erinringar i
stort sett endast riktats mot utredningens förslag rörande Alnarpsfilialen.
Sålunda framhåller växtskyddsanstaltens styrelse, att denna filials lokalbehov
är synnerligen trängande. Då det i nuvarande läge synes vara ovisst,
huruvida och i så fall när hela den nuvarande byggnaden kan få disponeras
av filialen, anser styrelsen det nödvändigt att man redan nu planerar sådana
åtgärder, som under alla förhållanden kunna genomföras oberoende av hur
huset kommer att disponeras. Hit höra dels uppförandet av en fristående
garagebyggnad och de av utredningen föreslagna inredningsarbetena i ladan,
dels inredning av de ovanför växtskyddsfilialens lokaler befintliga vinds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

utrymmena till ateljé med mörkrum, lunchrum och pentry, uppställningsplats
för utställningsmaterial och samlingar m. m. Härigenom kunna vissa,
om ock begränsade, utrymmen i växtskyddsfilialens nuvarande lokaler
frigöras till arbetsplatser. Kostnaderna för separat iordningställande av
vindsvåningen ha med ledning av anbud, som infordrats av länsarkitektkontoret,
beräknats uppgå till 30 000 kronor. Styrelsen hemställer att under
alla förhållanden medel för dessa ändamål skola äskas av 1952 års riksdag.

Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt anmärker att utredningen,
trots att något avgörande ännu ej träffats av statsmakterna angående den
statliga frökontrollens organisation och filialverksamhet i Skåne, ej framlagt
något som helst alternativt förslag till lösningen av den skånska växtskyddsfilialens
lokalfrågor vid en föreslagen utökning av driften, utan helt
utgått ifrån att frökontrollanstalten skulle lämna sina nuvarande lokaler.
Utredningen borde ha närmare undersökt, vilka andra möjligheter som
kunna stå till buds för en åtminstone provisorisk och tidsbegränsad förbättring
av lokalutrymmena utan nybyggnad.

Beträffande Kalmarfilialens lokalfråga anför Kalmar läns södra hushållningssällskap
att enligt yttranden av olika kommunala organ i Kalmar,
vilka yttranden bifogats sällskapets yttrande, goda förutsättningar finnas
för en lämplig lösning av lokalfrågan, inberäknat frågan om för söksjord.

VI. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

Avlöningar.

I sin skrivelse den 21 augusti 1951 hemställer styrelsen för statens växtsky
ddsanstalt, att anstaltens avlöningsanslag för nästa budgetår skall höjas
med 85 400 kronor till 497 100 kronor. Av förstnämnda belopp betingas
76 400 kronor av höjningen av det rörliga tillägget samt 2 900 kronor av
beräknade löneklassförändringar. Återstoden av höjningen avses för avlönande
av ett kontorsbiträde i lönegrad Cg 6 vid huvudanstalten och ett kontorsbiträde
i lönegrad Cf 4 på halvtid vid Alnarpsfilialen. Styrelsen framhåller
att den i avvaktan på resultatet av växtskyddsutredningens förslag avstått
från andra yrkanden än sådana, som äro ofrånkomliga inom ramen
för den nuvarande organisationen.

Växtskyddsntredningen beräknar att vid bifall till dess förslag om utökning
av personalen och förbättring i vissa fall av lönegradsplaceringarna
avlöningskostnaderna komma att stiga till omkring 868 000 kronor per år.
Då utredningen med beaktande av de allmänna löneregleringar, som skett
under år 1951, uppskattar anstaltens nuvarande årliga lönekostnader till
omkring 490 000 kronor, skulle detta sålunda innebära en ökning med i
runt lal 378 000 kronor. Sistnämnda belopp fördelar sig med cirka 218 000
kronor på huvudanstalten och med cirka 157 000 kronor på filialerna samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

med ett mindre belopp för avlönande av tillfällig personal, vilket ej fördelats
mellan huvudanstalten och filialerna. Lönerna ha beräknats för nyinrättade
eller uppflyttade tjänster efter näst högsta löneklassen och för tjänster i
reglerad befordringsgång efter lägsta löneklassen i den högsta lönegraden.

Utredningen framhåller emellertid, att den icke avsett att hela den föreslagna
utbyggnaden av växtskyddsapparaten skall äga rum omedelbart. I
betänkandet anföres att det av flera skäl skulle vara mindre lämpligt med
en plötslig ansvällning av anstalten. Visserligen har denna sedan länge arbetat
med alltför klena resurser och de vinster, som kunna skördas av växtskyddsapparatens
omedelbara utbyggnad, kunna beräknas bli mycket stora.
Bland annat av hänsyn till anstaltens funktionsduglighet synes det emellertid
vara lämpligast att utbyggnaden sker successivt. Utredningen föreslår
därför att man för budgetåret 1952/53 endast skall räkna med omkring en
tredjedel av kostnadsstegringen för avlöningar och att de återstående två
tredjedelarna skola fördelas på de båda därpå följande budgetåren.

Vidare framhålles att ett sådant förfarande vad beträffar huvudanstalten
synes väl ansluta sig till utredningens förslag med hänsyn till att större delen
av kostnadsökningarna för huvudanstalten hänföra sig till den utvidgade
växtskyddsmedelsprövningen. Denna anses nämligen i vart fall icke kunna
träda i verksamhet förr än vid ingången av budgetåret 1953/54. Även vad
beträffar filialerna synes det vara riktigast att räkna med att huvudparten
av kostnadsökningen icke blir aktuell förrän tidigast vid ingången av budgetåret
1953/54, detta främst med hänsyn till de lokalfrågor, som måste
lösas i detta sammanhang.

De personal- och tjänsteförändringar, som enligt utredningen böra genomföras
från och med budgetåret 1952/53, ävensom de kostnadsökningar,
som skulle föranledas härav, framgå av följande uppställning.

Huvudanstalten:

Chefstjänsten placeras i Cp 14 .............................. 4 700

Botaniska avdelningen:

Överassistenttjänsten i Ce 27 ändras till laboratorstjänst i Ca 29 800

Zoologiska avdelningen:

Överassistenttjänsten i Ce 27 ändras till laboratorstjänst i Ca 29 3 200

En ny laboratoriebiträdestjänst i Cg 6 .................... 5 600

Upplysningsavdelningen:

En ny konsulenttjänst i Ca 27 ............................ 17 500

Inspektionsavdelningen:

En överassistenttjänst i Ce 27 ändras till föreståndartjänst i

Tre växtinspektörstjänster uppflyttas från Ce 20 till Ce 22 . . 6 100

En ny assistenttjänst i regi. befordringsgång .............. 13 600

En ny kontorsbiträdestjänst ............................ 6 300

Kansli- och övrig personal:

Trädgårdsmästartjänsten ordinariesättes .................. —

En ny kontorsbiträdestjänst i regi. befordringsgång ........ 6 300

Tjänsten som verkstadsbiträde i Ce 11 ändras till en hantverkartjänst
i Ce 13........................................ 300

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 77

Filialerna:

Alnarp:

Föreståndartjänsten ordinariesättes ...................... —

En ny assistenttjänst i regi. befordringsgång .............. 12 000

En ny laboratoriebiträdestjänst i Ce 11 .................... 7 100

Vaktmästartjänsten i Ce 10 ändras till förmanstjänst i Ce 11 . . 600

En ny kontorsbiträdestjänst i regi. befordringsgång ........ 5 500

Linköping:

Föreståndartjänsten uppflyttas från Ce 24 till Ce 27 ........ 3 200

En ny förmanstjänst i Ce 11 ............................ 7 400

Skara:

Föreståndartjänsten stationeras i Skara (genom ändrad dyr ort

kostnadsminskning) ....................................— 1 100

En ny kontorsbiträdestjänst.............................. 5 800

Röbäcksdalen:

En föreståndartjänst i Ce 27 ............................ 17 000

En kontorsbiträdestjänst ................................ 6 000

Summa ökning 131 100

Vidare föreslås att assistenttjänsterna skola inordnas i den reglerade befordringsgången
för amanuenspersonal från och med nästa budgetår. Någon
kostnadsökning härför har icke upptagits.

Under budgetåren 1953/54 och 1954/55 böra enligt utredningens förslag
successivt följande ändringar genomföras:

På envar av botaniska och zoologiska avdelningarna uppflyttas i samband
med införandet av en utvidgad kontroll av växtskyddsmedel en tjänst i 24
lönegraden till 27 lönegraden. Därjämte inrättas en assistenttjänst i den
reglerade befordringsgången å vardera avdelningen. Vidare inrättas en laboratoriebiträdestjänst
i Ce 11 och en dylik tjänst i Cg 6. Tjänsterna i 27 lönegraden
ordinariesättas.

På kemiska avdelningen inrättas de sex föreslagna tjänsterna.

På kansliet inrättas en sekreterartjänst och en kanslibiträdestjänst, varjämte
en kansliskrivartjänst och en kanslibiträdestjänst ordinariesättas.
Vidare inrättas en förmanstjänst i Ce 11.

I Linköping inrättas en assistenttjänst. I Skara inrättas likaså en assistenttjänst
jämte en förmanstjänst i Ce 11. I Kalmar inrättas efter hand
samtliga fyra föreslagna tjänster. I Röbäcksdalen inrättas slutligen en assistenttjänst
och en förmanstjänst i Ce 11.

Kostnaderna för de nu nämnda personalförbättringarna, avsedda att genomföras
budgetåren 1953/54 och 1954/55, beräknas uppgå till omkring
150 100 kronor för huvudanstalten och 92 900 kronor för filialerna, eller tillhopa
243 000 kronor.

Stgrelsen för statens växtski/ddsanstalt föreslår i sitt remissyttrande, att
från och med nästa budgetår skola genomföras följande tjänsteförändringar
utöver dem, som utredningen förordat: De båda första assistenter, som
syssla med prövningen av bekämpningsmedel, uppflyttas i 29 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Föreståndaren för Skarafilialen uppflyttas i 27 lönegraden. Föreståndarna
för de botaniska och zoologiska avdelningarna uppflyttas i 33 lönegraden.

Å andra sidan bör enligt styrelsen uppflyttningen av de båda överassistenterna
vid sistnämnda avdelningar i 29 lönegraden uppskjutas.

Styrelsen beräknar att ett bifall till nämnda förslag skulle medföra en
kostnadsökning av 2 000 kronor i förhållande till utredningens förslag.

I yttrandena av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och av
styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt framställas erinringar mot
förslaget, att uppflyttning av vissa tjänster icke skulle ske omedelbart utan
genomföras etappvis. Tjänstemannaförbundet anför att det, om statsfinansiella
skäl lägga hinder i vägen för ett omedelbart genomförande av den
föreslagna utvidgningen av anstaltens verksamhet, enligt förbundets åsikt
bör få anstå med inrättandet av nya tjänster, medan däremot de tjänster,
som redan finnas, böra inplaceras i den lönegrad, som tjänsternas kvalifikation
motiverar. Styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt framhåller,
att det skulle innebära en orättvisa gentemot vissa befattningshavare, att
de för dem förutsedda löneförbättringarna skulle träda i kraft först efter
två eller tre år, medan andra tjänstemän skulle komma i åtnjutande av
dylika förbättringar redan år 1952.

Omkostnader.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt hemställer i sin förutnämnda
skrivelse den 21 augusti 1951 att anslaget för nästa budgetår skall höjas
från 99 000 kronor till 117 800 kronor. Därvid räknas å ena sidan med en
stegring av utgifterna med 24 800 kronor samt å andra sidan med en ökning
av uppbördsmedlen med 6 000 kronor. Den beräknade ökningen av inkomsterna
sammanhänger med att taxorna för prövning av bekämpningsmedlen
ha höjts. Av den begärda uppräkningen av utgiftsposterna fördela
sig 18 000 kronor å posterna övriga expenser, publikationstryck och övriga
utgifter med respektive 2 300, 2 800 och 12 900 kronor. Såsom motivering
anföres i huvudsak den höjda prisnivån. Återstoden, 6 800 kronor, begäres
till ett nytt stängsel omkring Alnarpsfilialens försöksområde.

Växtskyddsutredningen anser att flertalet poster i anstaltens omkostnadsstat
böra uppräknas i samband med den utvidgning av organisationen, som
utredningen förordat.

I följande uppställning redovisas dels belastningen under de olika posterna
budgetåret 1950/51, dels de belopp, med vilka posterna äro uppförda i
gällande omkostnadsstat, dels ock de belopp, med vilka posterna enligt utredningen
böra uppräknas för budgetåret 1952/53 och följande budgetår i
förhållande till innevarande budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Anslagspost

Sjukvård m. m............

Reseersättningar...........

Bränsle, lyse och vatten ...

Övriga expenser...........

Publikationstryck..........

Övriga utgifter............

Belastningen

1950/51

4 080
... 20 213

... 30 823

... 27 400

. . . 10 100

63 500

Belopp

1951/52

500

21 000

18 000

27 400

7 200

61 900

ökning

1952/53

3 000

18 400

17 000
12100

5 800

41 700

ökning

följande

budgetår

3 100
36 200
18 200
19 400

8 800
54 600

156 116

136 000

98 000

140 300

För kostnader för växtskyddskurser ha under posten övriga utgifter beräknats
10 000 kronor för budgetåret 1952/53 och 15 000 kronor för följande
budgetår.

Beträffande inkomster av särskilda uppbördsmedel förutsätles att inkomsterna
av bekämpningsmedelskontrollen komma att stiga om den utvidgning
av denna kontroll, som utredningen föreslagit, kommer till stånd.
Någon närmare beräkning av storleken av denna inkomstökning har ej
gjorts.

Styrelsen för växtskyddsanstalten föreslår i syfte att Linköpingsfilialens
lokalbehov skall kunna skyndsamt tillgodoses, att beloppet till lokalhyra i
omkostnadsstaten för nästa budgetår skall höjas, så att överenskommelse
kan träffas med fastighetsägaren om utförande av tillbyggnad till institutionsbyggnaden.
Vidare må erinras om att styrelsen framlagt vissa förslag
om årliga informationsmöten för jordbrukskonsulenter in. fl. och att ett
bifall till dessa förslag skulle medföra, att medelsanvisningen till kurskostnader
måste höjas.

Såsom nämnts i det föregående har Riksförbundet Landsbygdens folk förordat,
att till kurskostnader skola anvisas 50 000 kronor mot av utredningen
beräknade 15 000 kronor vid fullt genomförande av förslagen.

Statskontoret framhåller beträffande anstaltens omkostnader, att frågan
om ökad medelsanvisning för detta ändamål givetvis måste ses mot bakgrunden
av vad som i rådande statsfinansiella läge anses kunna investeras
i vetenskapliga institutioner över huvud taget för att möjliggöra mera generella
standardförbättringar. Ämbetsverket kan dock svårligen anse förutsättningar
föreligga för alt anslagsposten till reseersättningar skall uppräknas
från 21 000 kronor för innevarande budgetår till 39 400 kronor för budgetåret
1952/53. För publikationstryck (budgetåret 1951/52 7 200 kronor)
böra enligt statskontoret avses högst 10 000 kronor eller det belopp, som
växtskyddsanstalten i sina medelsäskanden för nästkommande budgetår begärt
för detta ändamål.

I anledning av utredningens hemställan, att under anstaltens anslag årligen
skulle inräknas medel för att möjliggöra regelbunden undervisningsoch
upplysningsverksamhet för bland andra jordbrukskonsulenter, anför
statskontoret slutligen, att frågan om en dylik medelsanvisning bör prövas
från fall till fall, alltefter som speciellt behov av sådan verksamhet kan
anses föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Engångsutgifter.

I samband med den ökning av personalen vid huvudanstalten, som utredningens
förslag innebär, erfordras enligt en i betänkandet intagen specifikation,
att möbler och kontorsmaskiner m. in. anskaffas för eu kostnad av
närmare 7 000 kronor. Härtill kommer kostnaden för utrustning med instrument
m. in. för kemiska laboratoriet. Sistnämnda kostnad bör enligt utredningen
uppskattas till lägst 50 000 kronor. Vidare föreslås att för ordnande
av huvudanstaltens bibliotek skola beräknas 5 000 kronor. Nyanskaffning
bör vidare enligt utredningen ske av vetenskaplig apparatur m. m.
till ett belopp av 42 875 kronor och av jordbruksredskap till en beräknad
kostnad av 10 000 kronor. Tillhopa föreslås sålunda nyanskaffningar vid
huvudanstalten till ett belopp av omkring 115 000 kronor.

För filialerna böra enligt utredningen för engångsanskaffningar beräknas
sammanlagt 181 000 kronor. Av detta belopp avses 90 000 kronor för Alnarpsfilialen,
20 000 kronor för Linköpingsfilialen, 21 000 kronor för Skarafilialen
och 25 000 kronor för vardera Kalmar- och .Röbäcltsdalsfilialen.
Av beloppet för Alnarpsfilialen avses 19 500 kronor för nyanskaffningar av
apparatur, redskap och möbler m. m., 12 000 kronor för inköp av en mindre
lastbil och 6 800 kronor för uppförande av ett stängsel omkring försöksområdet
samt slutligen i runt tal 50 000 kronor för ombyggnadsarbeten
m. m. i samband med övertagande av frökontrollens lokaler. Beloppen för
övriga filialer avses i sin helhet för anskaffande av utrustning.

Utredningen anför att engångskostnaderna för utrustning m. in. böra
uppdelas så att en mindre del faller på budgetåret 1952/53 och resten på
budgetåren 1953/54 och 1954/55. Utredningen föreslår sålunda, att för budgetåret
1952/53 skall beräknas en särskild anslagspost om 100 000 kronor
för engångsutgifter under det att återstående belopp om 196 000 kronor skall
uppdelas på lämpligt sätt på anslagen för de båda därpå följande budgetåren,
allt i den mån av utredningen framlagda byggnadsförslag m. m. bli
aktuella.

Utredningen anmärker att den icke tagit hänsyn till eventuella ändringskostnader
i samband med att huvudanstaltens lokaler omdisponeras för att
kunna rymma den förutsatta personalökningen. Utredningen förklarar att
den icke på nuvarande stadium kunnat uppskatta dessa kostnader men att
den ansett sig kunna utgå ifrån att de bli jämförelsevis ringa.

Styrelsen för statens ■ växtskyddsanstalt hemställer, att medel skola anvisas
för nästa budgetår till utförande av de byggnadsarbeten vid Alnarpsfilialen,
vilka kunna utföras oberoende av frökontrollanstaltens eventuella
förflyttning. Vidare begär styrelsen att medel skola anvisas till anskaffande
av packningsmaskiner för växtinspektionen. Slutligen har styrelsen framhållit,
att de summor, som utredningen beräknat för inköp av instrument,
apparatur och jordbruksmaskiner, äro mycket knappt tilltagna.

Statskontoret hänvisar beträffande engångsutgifterna till vad ämbetsverket
anfört rörande anstaltens omkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

VII. Departementschefen.

Den utveckling, som ägt rum på jordbrukets område under senare år,
har medfört att växtskyddsverksamheten fått allt större betydelse. Sålunda
har å ena sidan forskningen rörande möjligheterna att bekämpa kulturväxternas
skadegörare genom kemiska och biologiska medel gjort stora
framsteg. Å andra sidan har intensifieringen av jordbruksdriften och införandet
av nya grödor i växtföljden skapat nya problem och på vissa områden
medfört betydligt ökade risker för allvarlig skadegörelse genom angrepp
av växtsjukdomar och skadedjur. Till belysande av de värden, som
här stå på spel, kan erinras om att enligt utredningen de förluster, som
växtsjukdomar och skadeinsekter årligen vålla växtproduktionen i vårt
land, kunna skattas till minst 300 miljoner kronor och att dessutom ogräsen
förorsaka förluster på 100 å 150 miljoner kronor om året. De siffror,
som nu återgivits, gälla vidare endast den så att säga mera regelmässiga
skadegörelsen. Vilka värden, som kunna förstöras vid särskilt svårartade
och intensiva angrepp, framgår ej minst av erfarenheterna från svartrostens
härjningar år 1951.

Även om förluster av den art, som nu berörts, till stor del äro oundvikliga,
framstår det som ett betydande allmänt intresse, att man genom forsknings-
och försöksverksamhet samt genom upplysning och rådgivning till
jordbrukarna skall söka att begränsa dem i största möjliga utsträckning.
Det torde även stå utom allt tvivel att genom dylika åtgärder kunna räddas
värden, vilka mångdubbelt överstiga kostnaderna för verksamheten. Växtskyddet
bör därför, såsom utredningen framhållit, betraktas som en produktiv
verksamhet och ges en omfattning, svarande mot de vinster det kan
tillföra folkhushållet.

Vid upprepade tillfällen under de senaste åren ha från jordbrukarehåll
framförts klagomål över att växtskyddsverksamheten icke varit organiserad
på ett tillfredsställande sätt. Klagomålen ha särskilt gällt det förhållandet,
att växtskyddsanstalten på grund av bristande resurser icke varit i stånd
att bedriva upplysnings- och rådgivningsverksamhet bland jordbrukarna i
erforderlig omfattning. Olika förslag till förbättringar ha även framförts
men ha, bortsett från vissa smärre personalförstärkningar, hittills icke lett
till några åtgärder.

Även utredningen har kommit till den uppfattningen, att växtskyddsverksamhetens
resurser behöva förstärkas i olika avseenden och har jämväl
framlagt åtskilliga förslag härom. Förslagen ha i huvudsak godtagits eller
lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Åtskilliga av
dessa ha dock ansett ännu mera omfattande åtgärder motiverade.

För egen del vill jag först helt allmänt framhålla, att den redogörelse för
växtskyddets läge, som lämnats i betänkandet, enligt min mening till fullo
bestyrker, att växtskyddets resurser behöva förstärkas. Bortsett från frätt
Itiliang till riksdagens protokoll /952. 1 samt. Nr .9.9.

Kungi. Maj.ts proposition nr 99.

gan om en utbyggnad av växtskyddsanstaltens filialsystem kan jag även i
väsentliga delar ansluta mig till de förslag, som utredningen framlagt. Till
de jämkningar, som enligt min mening böra göras i desamma, återkommer
jag i det följande.

Sedan jag sålunda angivit min allmänna inställning till frågan om en
utbyggnad av växtskyddsorganisationen, torde jag få övergå till att närmare
behandla de särskilda avsnitten av utredningens förslag.

Vad då först gäller frågan, vilken forsknings- och försöksverksamhet som
bör bedrivas vid anstalten, vill jag framhålla, att det enligt min mening icke
är lämpligt att binda anstalten genom i detalj gående föreskrifter i detta
hänseende. Den snabbhet, med vilken utvecklingen sker på växtskyddsområdet
och med vilken nya problem kunna aktualiseras, gör att anstalten
torde böra ha en viss handlingsfrihet för att kunna sätta in sina resurser
på de områden, där åtgärder äro påkallade i särskilt hög grad eller där
möjligheterna att nå resultat kunna bedömas vara särskilt goda. Detta torde
dock ej böra hindra, att vissa allmänna riktlinjer uppdragas för verksamheten.
Då det ej torde vara möjligt att ge anstalten sådana materiella och
personella resurser, att den kan vara verksam på alla de områden, som i
och för sig äro av intresse, synes det nämligen nödvändigt, att anstaltens
verksamhet åtminstone i huvudsak koncentreras på vissa områden, som
äro av särskild betydelse och där det erforderliga arbetet ej kan utföras på
annat håll. Den gränsdragning, som med hänsyn härtill bör ske, bör enligt
min mening göras något snävare än vad utredningen och vissa remissinstanser
förordat. Såsom en allmän princip bör enligt min mening gälla, att växtskyddsanstaltens
forskning skall vara inriktad på att lösa problem av direkt
praktisk betydelse för jordbruket och sålunda ha karaktären av ren
målforskning. Den erforderliga grundforskningen bör i stället utföras å
lantbrukshögskolans institutioner, särskilt då givetvis institutionen för växtsjukdomslära.
Vidare bör anstaltens forskningsverksamhet i främsta rummet
avse sådana skador å växtodlingen, som härröra från växtriket eller
djurvärlden.

Jag kan alltså icke ansluta mig till utredningens uppfattning, att anstaltens
primära arbetsområde skall omfatta jämväl sjukdomar som ha direkta
kemiska, fysikaliska eller mekaniska orsaker. Det bör dock vara anstalten
obetaget att i andra hand och i den mån resurserna räcka till utsträcka
sitt forskningsarbete till sistnämnda sjukdomar. Jämväl forskningen i fråga
om skadeinsekter på vegetabilieprodukter torde endast sekundärt böra hänföras
till anstaltens uppgifter. Däremot böra virussjukdomarna höra till anstaltens
ordinarie arbetsfält. I övrigt vill jag rörande området för växtskyddsanstaltens
forskningsverksamhet endast understryka vikten av att
samarbete uppehälles mellan anstalten och de institutioner som arbeta på
samma eller angränsande områden.

Därest behov skulle uppstå av särskilda bestämmelser angående gränsdragningen
utöver vad nu anförts, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t
att meddela dylika bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Med hänsyn till den alltmer framträdande betydelse, som kemien genom
den senare tidens utveckling kommit att få för växtskyddet, har utredningen
ansett att anstalten behöver ha tillgång till kemisk expertis dels för
anstaltens forskningsuppgifter och dels speciellt för prövningen av bekämpningsmedel.
Utredningen har därför föreslagit, att anstalten skall erhålla
en kemisk avdelning och utrustas med ett kemiskt laboratorium. Förslaget
har med allenast få undantag tillstyrkts i remissyttrandena.

Jämväl enligt min mening motiverar den viktiga roll, som kemien numera
spelar vid bekämpandet av växtsjukdomar, att anstalten skall ha erforderlig
sakkunskap på det kemiska området. Jag ansluter mig därför till
förslaget, att en kemisk avdelning skall inrättas vid anstalten. Däremot ställer
jag mig tveksam till utredningens förslag beträffande omfattningen av
de resurser, som böra tillföras denna avdelning. I betänkandet har visserligen
framhållits, att det icke gärna kan komma i fråga att enbart för den
kemiska avdelningens räkning anskaffa den dyrbara apparatur och specialutbildade
personal, som krävs för vissa mera ingående analyser av organiska
preparat. Detta överensstämmer helt med min uppfattning. Utredningen
har emellertid vidare uttalat, att avdelningen bör förses med sådana
personella och materiella resurser, att den självständigt kan bemästra åtminstone
flertalet av de kemiska uppgifter, som bli aktuella i samband med
anstaltens forskning samt prövning av bekämpningsmedel. Enligt min mening
bör det emellertid vara möjligt att förlägga den rutinmässiga kemiska
prövningen av bekämpningsmedel till något redan befintligt kemiskt laboratorium.
I första hand synas härvid statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
eller lantbrukshögskolans analyslaboratorium kunna komma i fråga.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om att den kemiska sakkunskapen
i remissutlåtandena, representerad av lantbrukshögskolans båda kemiprofessorer
samt lantbrukskemiska kontrollanstalten, förklarat att de lokaler,
som enligt utredningens förslag skulle inredas i växtskyddsanstaltens souterrängvåning,
icke skulle bli tillfredsställande för ett laboratorium av den
storlek, som utredningen tänkt sig. Med hänsyn till det anförda är jag icke
beredd att nu förorda, att ett fullständigt kemiskt laboratorium skall inrättas
vid växtskvddsanstalten. Ä andra sidan anser jag, såsom nyss nämnts,
att växtskyddsanstalten bör tillföras erforderlig kemisk sakkunskap. Till
anstalten synes därför böra knytas en kemist. Denne bör erhålla möjligheter
till laboratoriearbeten i begränsad omfattning. Ett laboratoriebiträde
hör därför ställas till hans förfogande. Det bör även undersökas huruvida
icke innehavaren av nämnda kemisttjänst, när han behöver tillgång till
mera fullständig kemisk laboratorieutrustning, kan använda sig av de resurser
som därutinnan finnas vid lantbrukskemiska kontrollanstalten eller
lanthrukshögskolan.

Upplysnings- och rådgivningsverksamheten utgör otvivelaktigt eu av växtskyddets
i praktiskt hänseende allra viktigaste uppgifter. Utredningen har
även föreslagit flera olika åtgärder för att denna verksamhet skall kunna gö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ras effektivare. Sålunda har den bland annat förordat, att resemöjligheterna
för anstaltens tjänstemän skola förbättras, att personalen på upplysningsavdelningen
skall ökas, att utbildning i växtskyddsfrågor skall meddelas för
jordbrukskonsulenter m. fl. samt att anstaltens rapportörkår skall användas
för upplysningsverksamhet. Vidare har utredningen förordat att press, radio,
film och undervisningsbilder skola användas för upplysning om växtskydd i
större utsträckning än tidigare. Den mest effektiva metoden för att förbättra
upplysningsverksamheten är emellertid enligt utredningen att inrätta filialer
till växtskyddsanstalten i de olika jordbruksbygderna. Utredningen har därför
även förordat en successiv utbyggnad av filialsystemet.

Till flertalet av de förslag, som utredningen här framlagt, kan jag ansluta
mig. Jag anser det sålunda angeläget, att anstaltens upplysningsavdelning
skall erhålla en personalförstärkning. Vidare torde anslaget till reseersättningar
böra höjas, så att personalen får möjlighet att företaga resor i den
omfattning, som erfordras för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt.
Även vad i betänkandet anförts om användande av press, radio, film och
undervisningsbilder i upplysningsverksamheten synes så vitt möjligt böra beaktas.
Däremot kan jag, såsom jag redan tidigare antytt, ej helt biträda utredningens
ståndpunkt i fråga om en utbyggnad av filialsystemet.

Utredningen har här föreslagit, att filialsystemet skall successivt utbyggas
dels med en filial vid Röbäcksdalen av större typ, vilken utöver upplysningsverksamhet
skall bedriva viss forskning, dels med tre filialer av mindre typ
i respektive Kalmar, Örebro och på Gotland. De senare skulle, i likhet med
de redan befintliga filialerna i Linköping och Skara, huvudsakligen ägna sig
åt upplysningsverksamhet men i viss utsträckning även bedriva forskning.
Av de tre nya filialerna av mindre typ skulle i första hand Kalmarfilialen
inrättas. De båda övriga filialerna ha ansetts böra komma till stånd med ett
par års intervaller. Därjämte har utredningen förordat en viss upprustning
av de nuvarande filialerna.

Det står enligt min mening klart att de två av utredningen förutsatta filialerna
av den större typen i Alnarp och Röbäcksdalen ha en viktig uppgift att
fvlla. Vad angår Röbäcksdalen torde jag få erinra om att jag vid anmälan av
frågan om utbyggnad av en försöks- och forskningsinstitution på jordbrukets
område därstädes (prop. nr 77/1952) anfört, bland annat, att jag i
princip anslöte mig till Röbäcksdalsutredningens uppfattning om det önskvärda
i atl växtskyddet, frökontrollväsendet samt maskin- och redskapsprovningarna
bleve representerade vid nämnda institution. Jag uttalade även
att det syntes särskilt angeläget, att en växtskyddsfilial skulle komma till
stånd där. Samtidigt framhöll jag emellertid, att det vore nödvändigt att
igångsätta forsknings- och försöksverksamheten vid Röbäcksdalen etappvis.
Redan de investeringar, som erfordrades för själva försöksgården, representerade
ett mycket avsevärt belopp. Med hänsyn även till den begränsning,
som måste iakttagas i fråga om byggnadsverksamheten, ansåg jag mig
ej kunna förorda att därutöver betydande medel nu skulle anvisas till byggnadsarbeten.
Lösningen av frågorna om inrättande av särskilda filialer i

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Norrland till maskinprovningarna och statens centrala frökontrollanstall
borde därför under sådana förhållanden få uppskjutas. Beträffande spörsmålet
om inrättande av en filial till växtskyddsanstalten erinrade jag om
att Röbäcksdalsutredningcn ansett, att denna filial borde komma till stånd
redan innan dess byggnadsfråga blivit definitivt löst och att den tills vidare
torde kunna inrymmas i förhyrda lokaler. Jag uttalade att ställningstagandet
till detta spörsmål borde ske i samband med behandlingen av växtskyddsutredningens
förslag.

De speciella problem, som föreligga beträffande växtskyddsverksamheten
i Norrland, ha hittills endast i ringa omfattning blivit beaktade. Lösningen
av dessa problem torde avsevärt främjas, om en på desamma speciellt inriktad,
lokalt bedriven verksamhet kommer till stånd. Med hänsyn härtill
förordar jag att en växtskyddsfilial skall upprättas vid Röbäcksdalen redan
från och med nästa budgetår. Till dess byggnadsfrågan lösts torde lokaler
böra hyras åt filialen.

Vad åter angår de mindre filialerna, vilka enligt utredningens förslag huvudsakligen
skulle syssla med upplysningsverksamhet men i viss utsträckning
även med forskning, vill jag till en början framhålla, att det uppenbarligen
skulle draga avsevärda kostnader, om en var av dessa filialer skulle
erhålla sådana personella och materiella resurser, att forskningsarbete av
verklig betydelse skulle kunna bedrivas vid den. Det synes sannolikt, att en
koncentration av detta arbete skulle kunna ge minst lika gott resultat till
lägre kostnad. Begränsas filialernas uppgifter till att avse upplysningsverksamheten
måste det vidare beaktas, att denna verksamhet i huvudsak bedrives
under en kortare tid av året och att personalen följaktligen svårligen
skulle kunna utnyttjas effektivt under återstoden av året. Härtill kommer,
att det enligt min mening är angeläget, att hushållningssällskapen skola utnyttjas
i upplysnings- och rådgivningsarbetet i växtskyddsfrågor i högre grad
än vad utredningens förslag synes förutsätta. Den ständiga kontakt med jordbruket,
som hushållningssällskapens konsulenter och instruktörer ha, representerar
enligt min mening en tillgång, som i största möjliga utsträckning
bör utnyttjas även i växtskyddsarbetet. Upplysning i växtskyddsfrågor synes
sålunda böra ingå som ett naturligt led i sällskapens allmänna rådgivning
rörande växtodlingen. Även om den sakkunskap, som skulle finnas vid en
filial av mindre typ, skulle komma att vara överlägsen den, som ett sällskaps
befattningshavare kunna beräknas besitta, torde de senare dock ha större
möjligheter än en eller eventuellt två tjänstemän vid filialen att stå i intim
kontakt med jordbrukarna och lämna dessa erforderliga råd i en rad växtskyddsfrågor.
.Tåg vill även framhålla att det inom de hushållningssällskapsområden,
som enligt utredningens förslag ej skulle erhålla någon filial, under
alla förhållanden torde bli nödvändigt att i betydande utsträckning bygga
på sällskapens medverkan i växtskyddsverksamheten.

En utbyggnad av organisationen för upplysnings- och rådgivningsverksamheten
i växtskyddsfrågor bör därför enligt min mening ske så, att denna
verksamhet lokalt kommer att i huvudsak vila på sällskapen, varjämte dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

böra ha möjlighet att i sin tur erhålla råd och anvisningar hos växtskyddsanstalten.
Härjämte bör givetvis sagda anstalt liksom hittills bedriva både
en mera allmänt lagd upplysningsverksamhet och även direkt upptaga inkommande
förfrågningar.

Av de skäl, som nu anförts, är jag ej beredd att förorda, att någon ny filial
av mindre typ skall inrättas. Ej heller kan jag tillstyrka någon utvidgning av
filialerna i Linköping och Skara. Då verksamheten vid dessa filialer redan
blivit i viss mån stabiliserad vill jag å andra sidan ej föreslå någon indragning
av desamma. Härvid vill jag dock påpeka, att den befattningshavare vid
växtskyddsanstalten, som svarar för Skarafilialen, endast är placerad där under
en del av året. Vad slutligen angår den verksamhet, som hushållningssällskapet
i Kalmar läns södra område igångsatt i syfte att densamma skulle
utbyggas till en filial till växtskyddsanstalten, synes hinder ej böra möta att
anstalten, därest den så finner påkallat, under vegetationsperioden placerar
en befattningshavare i Kalmar med uppgift att biträda med upplysnings- och
rådgivningsverksamheten i ifrågavarande delar av landet.

Om sällskapens befattningshavare skola kunna på ett tillfredsställande sätt
fylla den uppgift, som jag nu angivit, torde det bli erforderligt att ett antal
efterutbildningskurser anordnas för att ge dem möjlighet att förvärva nödiga
insikter i växtskyddsfrågor. Dylika kurser torde för övrigt komma att behöva
anordnas ej enbart som en engångsåtgärd utan såsom regelbundet återkommande
kurser, där befattningshavarna få möjlighet att följa den senaste
utvecklingen på växtskyddsområdet.

Sedan jag sålunda redogjort för min inställning till frågan om en utbyggnad
av filialsystemet, torde jag få behandla spörsmålet om Alnarps- och
Röbäcksdalsfilialernas resurser. Vad då först gäller Röbäcksdalsfilialen torde
personaluppsättningen, i enlighet med Röbäcksdalsutredningens och växtskyddsutredningens
förslag, under nästa budgetår kunna begränsas till en
föreståndare och ett kontorsbiträde. I likhet med vad som är fallet vid Linköpingsfilialen
torde emellertid tills vidare en förste assistent i lönegrad
Ce 24 kunna tjänstgöra som föreståndare. Mot utredningens beräkning av
kostnaderna för filialens utrustning har jag icke något att erinra.

Beträffande Alnarpsfilialen kan jag för närvarande ej förorda någon annan
ökning av de personella resurserna än att jag föreslår, att medel skola
beräknas för avlönande av ytterligare ett kontorsbiträde. Jag biträder förslaget
att föreståndartjänsten skall föras å ordinarie stat.

Vad angår Alnarpsfilialens lokalfråga har utredningen utgått från att
filialen skall få disponera hela den byggnad, som den nu delar med statens
centrala frökontrollanstalts filial. Jag torde rörande detta spörsmål få erinra
om att jag vid anmälan av vissa av 1950 års frökontrollutredning framlagda
förslag rörande organisationen av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten
(prop. nr 50/1952) anfört att det syntes ändamålsenligt,
att den nuvarande frökontrollfilialen i Alnarp skulle sammanföras med statens
centrala frökontrollanstalts fältkontrollavdelning samt att lokalfrågan
lämpligen borde lösas så att växtskyddsfilialen finge övertaga de lokaler,

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

som nu disponerades av frökontrollfilialen, och att eu ny institutionsbyggnad
skulle uppföras för sistnämnda filial och fältkontrollavdelningen. Jag uttalade
emellertid samtidigt att denna lösning av lokalfrågan, med hänsyn
till den begränsning som måste iakttagas i fråga om den offentliga byggnadsverksamheten,
under inga omständigheter kunde genomföras redan
under loppet av nästa budgetår.

Växtskyddsanstaltens styrelse har med hänsyn till att det vore ovisst
huruvida och i så fall när Alnarpsfilialen skulle kunna få disponera hela
den nuvarande byggnaden föreslagit att vissa arbeten, vilka kunna utföras
oberoende av hur huset kommer att användas, skola utföras redan under
nästa budgetår i syfte att snarast möjligt skapa nya arbetsplatser inom de
nuvarande utrymmena. Jag biträder styrelsens förslag härutinnan och föreslår,
att medel skola anvisas för nästa budgetår för detta ändamål.

I fråga om utrustningen in. in. vid Alnarpsfilialen förordar jag, i enlighet
med utredningens förslag, att för komplettering av instrumentutrustningen
in. m. skola beräknas 9 500 kronor. Likaså tillstyrker jag att 6 800 kronor
skola anvisas för upprättande av ett nytt stängsel kring filialens fasta försöksfält.
Däremot kan jag icke för närvarande förorda, att medel skola anslås
för inköp av en lastbil och ett tröskverk.

Såsom jag förut berört torde efterutbildning för hushållningssällskapens
tjänstemän i växtskyddsfrågor i form av fortbildningskurser böra ordnas i
betydligt större omfattning än utredningen förutsatt. Utredningen har för
detta ändamål beräknat 10 000 kronor för nästa budgetår. Jag anser att
detta belopp bör höjas till förslagsvis 20 000 kronor. På längre sikt torde
sällskapen jämväl behöva en viss personalförstärkning för att kunna ombesörja
upplysningsverksamheten på växtskyddets område på ett fullt tillfredsställande
sätt. Jag är dock icke beredd att i detta sammanhang taga
ställning till sistnämnda fråga. Jag vill i stället här fästa uppmärksamheten
på den möjlighet, som torde föreligga att i hushållningssällskapens upplysningsverksamhet
rörande växtskyddsfrågor utnyttja lärare vid lantmannaskolor,
vilka ha att fullgöra fyllnadstjänstgöring.

På tal om upplysningsverksamhetens organisation torde jag till slut få
något beröra rapportörsystemet. I vissa av remissyttrandena har uttalats
tveksamhet huruvida det vore möjligt att få fram en effektiv rapportörverksamhet
efter de linjer, som utredningen förordat. Med hänsyn till att
resultaten av det nuvarande rapportsystemet varit föga uppmuntrande är
jag närmast böjd för att ansluta mig till denna uppfattning. Det torde emellertid
i första hand få ankomma på styrelsen för statens växtskyddsanstalt
att närmare överväga denna fråga. Jag vill erinra om att den nuvarande
rapportörorganisationen är uppbyggd helt på frivillighetens väg.

I fråga om kontrollverksamheten har utredningen icke föreslagit några
förändringar av beskaffenhet att behöva beröras i detta sammanhang. Vad
utredningen anfört angående önskvärdheten att växtinspektionens tekniska
möjligheter skola förbättras föranleder icke någon erinran från min sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Ett i viss män fristående problem utgör det i betänkandet behandlade
spörsmålet om införande av offentlig kontroll i en eller annan form över
försäljningen av växtskyddsmedel, däri inbegripet medel för bekämpning
av ogräs. Ställningstagandet till detsamma är emellertid av betydelse för
bedömningen av ffågorna om växtskyddsanstaltens organisation och om
de personella och materiella resurser, med vilka anstalten bör utrustas.
Det torde därför vara lämpligt att jag här i korthet redogör för min ståndpunkt
beträffande sagda spörsmål.

Ur förbrukarnas synpunkt är kvaliteten av de växtskyddsmedel, som saluföras,
och tillförlitligheten av de uppgifter, som genom reklam för eller vid
försäljning av dylika medel lämnas angående deras verkningar, av utomordentligt
stor betydelse. Såsom utredningen framhållit gäller det här ej blott
de i och för sig stora belopp, som landets jordbrukare och trädgårdsodlare
årligen ge ut för inköp av dylika medel, utan i ännu högre grad de förluster,
som kunna uppstå vid användningen av olämpliga medel. Vidare måste
mycket stor vikt fästas vid de förgiftningsrisker för människor och djur,
som föreligga vid användningen av många av de nya växtskyddsmedlen.

Den kontroll över försäljningen av växtskyddsmedel, som sedan några
år tillbaka bedrives på frivillighetens väg av en sammanslutning, bildad på
initiativ av tillverkare och importörer av dylika medel, har otvivelaktigt varit
av betydande värde. Det är därför enligt min mening önskvärt, att denna
kontroll skall bibehållas och utbyggas. Såsom utredningen framhållit torde
det emellertid, även om så blir fallet, vara erforderligt att densamma kompletteras
med en viss offentlig kontroll. Utredningen har med hänsyn härtill
även föreslagit att den, som tillverkar eller importerar växtskyddsmedel,
skall vara skyldig att göra anmälan därom till växtskyddsanstalten och
att därvid lämna deklaration angående medlets sammansättning. Vidare
har föreslagits, att växtskyddsmedel skall få säljas till förbrukare endast i
förpackning, som bland annat är försedd med vissa uppgifter angående medlets
sammansättning. Utredningen har förutsatt att växtskyddsanstalten
skall bedriva fortlöpande undersökningar av anmälda preparat samt bland
annat genom sin publikationsverksamhet kunna lämna upplysningar om
resultaten av dessa undersökningar. Däremot skulle anstalten enligt utredningens
förslag ej äga befogenhet att förbjuda försäljningen av preparat,
som anstalten funnit odugligt eller skadligt.

Uppfattningen att försäljningen av växtskyddsmedel bör underkastas en
offentlig kontroll har genomgående biträtts av remissinstanserna. Även jag
ansluter mig till densamma. Vad angår spörsmålen om kontrollens omfattning
och om valet av kontrollmyndighet ha däremot delade meningar kommit
till uttryck i yttrandena.

I vissa remissyttranden har sålunda uttalats att kontrollen borde omfatta
alla tekniska gifter oavsett om de avses för bekämpning av växtsjukdomar
eller för annat ändamål. Dessa remissinstanser ha även ansett att de erforderliga
kontrollbestämmelserna borde införas i giftstadgan. Anmälningsskyldigheten
borde vidare enligt dessa remissinstansers mening fullgöras

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

till kommerskollegium i stället för till växtskyddsanstalten. Med anledning
härav vill jag framhålla, att spörsmålet om kontroll över försäljningen av
växtskyddsmedel givetvis ur vissa synpunkter endast utgör en del av det
större problemet om kontroll över försäljningen av tekniska gifter över
huvud taget. När sistnämnda problem är moget för en lösning torde det ej
heller vara uteslutet att den väg, som de nu berörda remissinstanserna antytt,
kan befinnas vara den lämpligaste även för växtskyddsmedlens del. I avbidan
härpå bör man emellertid enligt min mening nu begränsa sig till att
finna en ur jordbrukets och trädgårdsskötselns synpunkt tillfredsställande
lösning av frågan om en kontroll över växtskyddsmedlen. Kontrollen synes
sålunda i främsta rummet böra taga sikte på medlens värde ur växtskyddssynpunkt.
Med hänsyn till de förgiftningsrisker, som i vissa fall kunna föreligga,
bör man dock samtidigt söka tillse, att förbrukarna erhålla erforderliga
upplysningar angående dessa risker.

Ur nu anförda synpunkter ansluter jag mig till utredningens förslag, att
den offentliga kontrollen bör få formen av en skyldighet att göra anmälan
till växtskyddsanstalten om tillverkning och import av växtskyddsmedel
samt att lämna uppgifter om medlens sammansättning både till anstalten
och vid försäljningen av medlen till förbrukare.

I några yttranden har vidare framförts den uppfattningen, att tillsynsmyndigheten
borde äga meddela förbud mot försäljning av skadligt eller
odugligt preparat. Såsom utredningen anfört skulle emellertid en dylik
befogenhet medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Bland annat skulle
något utrymme icke längre finnas för den frivilliga kvalitetskontroll, som
för närvarande bedrives av Stiftelsen Kontrollmärkningen av bekämpningsmedel.
Såsom jag förut anfört är det emellertid enligt min mening önskvärt
att sistnämnda kvalitetskontroll skall fortfara såsom ett komplement till
den offentliga prövningen. Det synes vidare sannolikt, att erforderligt skydd
för förbrukarna skall kunna erhållas även utan en uttrycklig förbudsbestämmelse.
Med hänsyn härtill ansluter jag mig till utredningens uppfattning i
detta spörsmål. Skulle det visa sig, att avsaknaden av en dylik förbudsbestämmelse
medför allvarligare olägenheter, torde frågan dock böra upptagas
till omprövning.

För prövning av växtskyddsmedel, som anstalten verkställer eller låter
verkställa, torde tillverkaren eller importören böra vara skyldig att erlägga
avgift enligt en av anstalten fastställd taxa. Denna bör avvägas så, att den
i princip täcker självkostnaderna för prövningen. Skyldigheten bör gälla både
prövning av nya preparat och efterkontroll av tidigare anmälda preparat.

Jag torde senare få för Kungl. Maj :t anmäla frågan om utfärdande av
författningsbestämmelser angående kontroll över handeln med växtskyddsmedel,
i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer som jag nu angivit.
Därvid torde jag även få upptaga de detalj spörsmål rörande utformningen av
dylika bestämmelser, som behandlats i betänkandet och remissyttrandena
men här ej berörts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Utredningens förslag rörande organisationen vid växtskyddsanstaltens huvudinstitution
ha icke föranlett erinran från annan remissinyndighet än
statskontoret. Jag finner dessa förslag i stort sett ändamålsenliga och kan
i huvudsak biträda dem. Jag förordar sålunda, att upplysnings- och kontrollavdelningen
skall uppdelas på två avdelningar, nämligen en upplysningsavdelning,
som skall direkt underställas anstaltschefen, samt en inspektionsavdelning
med en särskild föreståndare. Vidare tillstyrker jag att
bekämpningsmedelskontrollen skall inordnas i de botaniska och zoologiska
avdelningarna. Såsom framgått av det föregående är jag icke beredd att föreslå,
att något fullständigt kemiskt laboratorium skall inrättas vid avdelningen,
men förordar däremot att en kemist skall knytas till anstalten. Enligt
min mening äro de administrativa uppgifterna icke så omfattande att de
motivera inrättande av en sekreterartjänst. Kansliet torde således liksom
hittills böra vara direkt underställt anstaltschefen.

Med hänsyn till att tjänsteförteckningskommitténs arbete pågår är jag i
fråga om de förslag till ändrad löneställning för åtskilliga av växtskyddsanstaltens
tjänstemän, som utredningen framlagt, endast beredd att nu taga
ställning till anstaltschefens lönefråga. I likhet med utredningen anser jag
att dennes nuvarande avlöning är för låg. Jag vill erinra om att såväl föreståndaren
för statens centrala frökontrollanstalt som föreståndaren för statens
lantbrukskeiniska kontrollanstalt för närvarande är placerad i lönegrad
Ca 37. Enligt min mening bör chefen för växtskyddsanstalten i lönehänseende
jämställas med föreståndarna för nyssnämnda båda anstalter.
Jag förordar därför att han tills vidare skall placeras i lönegrad Ca 37.

I fråga om personaluppsättningen på de olika avdelningarna innebär utredningens
förslag för de botaniska och zoologiska avdelningarnas del i huvudsak
en förstärkning med två assistenter och två laboratoriebiträden. Ökningen
avses dock icke skola genomföras förrän under budgetåren 1953/54
och 1954/55. Med hänsyn härtill anser jag att det kan anstå med avgörandet
av frågan, om och i vad mån de botaniska och zoologiska avdelningarna
böra erhålla personalförstärkning efter utgången av budgetåret 1952/53.
Jag biträder däremot utredningens förslag att för nästa budgetår medel skola
beräknas för avlönande under sommarmånaderna av ett extra laboratoriebiträde
för prövningen av växtskyddsmedel samt för avlönande av ett
extra laboratoriebiträde å zoologiska avdelningen.

Såsom jag förordat i det föregående torde anstalten böra erhålla en kemist.
Denne torde — i likhet med vad som i årets statsverksproposition föreslagits
för förste kemisterna vid lantbrukskeiniska kontrollanstalten — böra
placeras i 29 lönegraden. Han torde tills vidare böra uppföras å extra ordinarie
stat. Till kemistens förfogande torde böra ställas ett laboratoriebiträde
i lönegrad Ce 11. Sedan erfarenhet om arbetsuppgifternas omfattning
vunnits synes det böra övervägas, huruvida jämväl en assistent bör anställas
för den kemiska forskningen.

Beträffande upplysningsavdelningen tillstyrker jag förslaget att avdelningen
skall tillföras en ny tjänst, avsedd för en växtpatolog, i 27 lönegra -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

den. Tjänsten, vars innehavare bör benämnas överassistent, torde tills vidare
vara extra ordinarie. Därjämte torde medel böra beräknas för avlönande
av viss tillfällig arbetshjälp. Några remissinstanser ha ansett att denna
förstärkning är otillräcklig. Sålunda har förordats att avdelningen skulle
erhålla ytterligare en assistent samt att ett prepareringslaboratorium under
ledning av en preparator skulle inrättas vid avdelningen. För närvarande
anser jag mig icke kunna biträda dessa yrkanden. Det torde få ankomma på
anstaltsstyrelsen att i anslagsäskandena för kommande budgetår ånyo framföra
dessa förslag, därest den skulle finna en ytterligare förstärkning av avdelningens
resurser erforderlig.

Vad gäller inspektionsavdelningen föreslår jag, att för ledningen av denna
skall inrättas en tjänst som förste inspektör i lönegrad Ce 27. I samband
därmed bör en överassistenttjänst i samma lönegrad indragas. I enlighet
med utredningens förslag bör avdelningen tillföras en assistent och ett
kontorsbiträde.

I fråga om kansliet har jag i det föregående anfört, att arbetsuppgifterna
enligt min mening icke motivera inrättande av en sekreterare änst.
Även om eu viss ökning av kansliets arbetsuppgifter torde vara att emotse
bland annat i samband med den utvidgning av personalen på de olika avdelningarna,
som jag förordat i det föregående, inskränker jag mig för närvarande
till att föreslå, att kanslipersonalen skall ökas med ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång. Jag har icke något att erinra mot att trädgårdsmästaren,
kansliskrivaren och kanslibiträdet skola erhålla ordinarie anställning.

Jämväl förslaget att antalet ledamöter i växtskyddsanstaltens styrelse
skall utökas till sju kan jag biträda. I likhet med styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök anser jag dock att samtliga ledamöter
utom anstaltschefen, vilken bör vara självskriven, böra utses av
Kungl. Maj :t.

Frågan om föreståndarnämndens sammansättning och uppgifter torde
icke behöva behandlas i detta sammanhang.

Vad angår lokalfrågan bortfaller det svåraste problemet, nämligen spörsmålet
om anskaffande av lokaler för ett kemiskt laboratorium, därest mitt
förslag angående den kemiska avdelningen vinner bifall. Det begränsade laboratorieutrymme,
som enligt min mening erfordras för denna avdelning,
kan nämligen utan svårighet erhållas inom anstaltsbyggnaden. Ett mindre
laboratorium med avrykningsrum och vågrum finnes även redan inrett i
anstaltsbyggnaden. Jämväl för övrig nytillkommande personal kan plats beredas
inom anstaltens nuvarande utrymmen.

I likhet med utredningen anser jag att anstaltens utrustning med instrument
och vetenskaplig litteratur samt jordbruksredskap behöver förbättras.
Jag återkommer till denna fråga i samband med anslagsberäkningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Mina i det föregående framlagda förslag innebära att följande personalförstärkningar
och tjänsteförändringar skola genomföras vid växtskyddsanstalten
från och med nästa budgetår. Anstaltens chef uppflyttas i lönegrad
Ca 37. En tjänst såsom förste kemist i lönegrad Ce 29 inrättas. Denna
tjänst synes dock böra tillsättas först från och med den 1 januari 1953.
Å upplysningsavdelningen inrättas en överassistenttjänst i lönegrad Ce 27,
medan en dylik tjänst utbytes mot en tjänst som förste inspektör i samma
lönegrad å inspektionsavdelningen. Medel beräknas för avlönande av ytterligare
en förste assistent (för Röbäcksdalsfilialen), en assistent (för inspektionsavdelningen),
ett laboratoriebiträde (för zoologiska avdelningen)
och ett laboratoriebiträde under första halvåret 1953 (för kemiska avdelningen)
samt fyra kontorsbiträden (för respektive inspektionsavdelningen,
kansliet samt Röbäcksdals- och Alnarpsfilialen).

För avlönande av tillfällig arbetskraft och vikariatsersättningar torde
böra beräknas 8 800 kronor.

Slutligen böra från och med den 1 juli 1952 följande tjänster ordinariesättas,
nämligen tjänsten som föreståndare för Alnarpsfilialen, en trädgårdsmästartjänst
samt en kansliskrivartjänst och en kanslibiträdestjänst.

I likhet med vad som i statsverkspropositionen föreslagits för högskolorna
och vissa andra institutioner på jordbrukets område torde från och med
nästa budgetår böra utgå dels ett årligt arvode till ordföranden i växtskyddsanstallens
styrelse, dels ett dagarvode för sammanträdesdag till övriga icke
självskrivna ledamöter i styrelsen. Årsarvodet torde böra bestämmas till
750 kronor och dagarvodet till 20 kronor.

\ id bifall till de tjänste- och personalförändringar in. in., som jag nu föreslagit,
skulle avlöningsanslaget för nästa budgetår behöva höjas med 93 300
kronor. På grund av höjningen av det rörliga tillägget och beräknade löneklassförändringar
torde anslaget därutöver behöva uppräknas med i runda
ial 76 000 kronor respektive 3 000 kronor. Anslaget skulle alltså behöva
höjas med sammanlagt (93 300 + 76 000 -f 3 000 =) 172 300 kronor.

Anslaget beräknas sålunda:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän 95 000 (-f 36 200)
kronor;

arvoden, bestämda av Kungl. Maj: t, 1 200 (4- 100) kronor; avlöningar

till icke-ordinarie personal 344 000 (+

35 800) kronor;

rörligt tillägg 143 800 (+ 100 200) kronor.

Anslaget uppföres alltså med (95 000 + 1 200 + 344 000 + 143 800 =)
584 000 kronor.

A personalförteckningen för statens växtskyddsanstalt böra en avdelningsföreståndartjänst
i lönegrad Ca 31 utbytas mot en föreståndartjänst i lönegrad
Ca 37 och en filialföreståndartjänst i lönegrad Ce 29 föras å ordinarie stat.
Vidare böra å förteckningen uppföras en tjänst som förste kemist i lönegrad
Ce 29, en tjänst som förste inspektör i lönegrad Ce 27, en trädgårds -

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

mästartjänst i lönegrad Ca 14 samt en kansliskrivartjänst i lönegrad Ca 15
och en kanslibiträdestjänst i lönegrad Ca 11.

Vad härefter angår anstaltens omkostnader torde ställning nu böra tagas
allenast till anslagsbehovet för budgetåret 1952/53, medan medelsbehovet
vid full utbyggnad av organisationen torde böra prövas först i samband
med anslagsäskandena för därefter följande budgetår.

Posterna sjukvård in. m. samt bränsle, lyse och vatten torde, på grund
av medelsåtgången under det sistförflutna budgetåret och inträdda prisstegringar,
i enlighet med utredningens förslag böra höjas med 3 000 respektive
17 000 kronor till 3 500 respektive 35 000 kronor.

Jag har i det föregående förordat att resemöjligheterna för anstaltens
tjänstemän skola förbättras väsentligt. Härför erfordras att posten till reseersättningar
skall höjas betydligt. Posten bör enligt min mening höjas med
14 000 kronor till 35 000 kronor eller något mindre än vad utredningen föreslagit.
Jämväl beträffande posterna övriga expenser och publikationstryck
torde de av utredningen föreslagna uppräkningarna kunna begränsas
något. Jag förordar sålunda att dessa poster skola höjas med 10 100 respektive
3 800 kronor till 37 500 respektive 11 000 kronor. I fråga om posten
övriga utgifter slutligen har utredningen föreslagit en uppräkning med
41 700 kronor. Därvid ha 10 000 kronor beräknats till kostnader för växtskyddskurser.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande omfattningen
av denna kursverksamhet förordar jag att för detta ändamål
skola avses 20 000 kronor. Trots detta anser jag att höjningen av posten
bör kunna begränsas till 38 100 kronor och att posten sålunda skall upptagas
med 100 000 kronor.

I fråga om de särskilda uppbördsmedlen har jag icke något att erinra
mot anstaltsstyrelsens beräkning av desamma. För nästa budgetår torde sålunda
dessa medel böra upptagas med 43 000 kronor eller 6 000 kronor mer
än som beräknats för innevarande budgetår.

Vid bifall till vad jag nu föreslagit skulle omkostnadsanslaget för nästa
budgetår behöva uppföras med (3 500 + 35 000 + 35 000 +• 37 500 + 11 000
+ 100 000 — 43 000 =) 179 000 kronor. Detta belopp överstiger med 80 000
kronor vad som anslagits för innevarande budgetår och med cirka 51 000
kronor den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1950/51.

Vad gäller anslag till engångsanskaffningar vid huvudanstalten har utredningen
föreslagit, att i runt tal 53 000 kronor skola beräknas för anskaffande
av vetenskaplig apparatur in. in. till de botaniska och zoologiska
laboratorierna och för inköp av jordbruksmaskiner. För utrustning av det
kemiska laboratoriet och för inköp av möbler och kontorsmaskiner m. in.
samt för ordnande av anstaltens bibliotek har utredningen vidare upptagit
respektive 50 000, 7 000 och 5 000 kronor. Jag anser att medelsanvisningen
till dessa anskaffningar in. in. bör begränsas till sammanlagt 65 000 kronor.

För anskaffning av apparatur, redskap och möbler vid Alnarpsfilialen
samt uppförande av elt stängsel kring försöksområdet ävensom för utrust -

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ning av Röbäcksdalsfilialen böra enligt min mening anvisas tillhopa 35 000
kronor.

Sammanlagt böra sålunda enligt min mening för engångsanskaffningar
vid huvudanstalten och filialerna upptagas (65 000 -j- 35 000 =) 100 000
kronor. Summan torde böra anvisas med halva beloppet för nästa budgetår
och halva beloppet för budgetåret 1953/54. Medelsanvisningen synes böra
ske i form av reservationsanslag under benämningen Statens växtskyddsanstalt:
Utrustning.

Slutligen anser jag det angeläget att Alnarpsfilialens lokalförhållanden
skola förbättras snarast möjligt. .lag tillstyrker därför anstaltsstyrelsens
hemställan att redan för nästa budgetår medel skola anvisas till de byggnadsarbeten,
som kunna utföras oberoende av när frökontrollfilialen kan
komma att flytta från den för nämnda filialer nu gemensamma byggnaden.
Sålunda böra enligt min mening de av utredningen föreslagna ändringsarbetena
i ladan, uppförandet av en garagebyggnad samt iordningställandet
av vindsvåningen ske redan under budgetåret 1952/53. Beräkningen av kostnaderna
härför, sammanlagt i runt tal 46 000 kronor, har icke föranlett
någon erinran från min sida. Jag föreslår därför, att nämnda belopp skall
anvisas för budgetåret 1952/53 såsom ett investeringsanslag under statens
allmänna fastighetsfond, benämnt Byggnadsarbeten vid statens växtskyddsanstalts
filial i Alnarp.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för statens växtskyddsanstalt, vilka angivits
i det föregående;

2) godkänna följande avlöningsstat för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -

vis ...................................... 95 000

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis 1 200

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal ........ 344 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 143 800

Summa kronor 584 000;

3) å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar ett förslagsanslag
av 584 000 kronor,

b) till Statens växtskyddsanstalt: Omkostnader ett förslagsanslag
av 179 000 kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 95

c) till Statens växtskyddsanstalt: Utrustning ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

4) å kapitalbudgeten för budgetåret 1952/53 under Statens
allmänna fastighetsfond till Byggnadsarbeten vid statens
växtskyddsanstalts filial i Alnarp anvisa ett investeringsanslag
av 46 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson.