Kungl. Maj:ts proposition nr 99 (Proposition 1949:99)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99

Nr 99.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för olovlig varuutförsel, m. in.; given Stockholms
slott den 25 februari 19b9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. in.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat in. m.; samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

1 liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varuutförsel m. m. skall ersättas med en ny lag i samma ämne. Förslaget
till sådan lag bygger i stort sett på nuvarande bestämmelser men innebär
på åtskilliga punkter förenkling och modernisering. Bl. a. ha föreskrifterna
om straff och förverkandepåföljder omarbetats i överensstämmelse
med den nyligen företagna revisionen av vissa kapitel i allmänna
strafflagen. Även rättegångsreformen har föranlett ändringar, framför allt
beträffande reglerna om laga domstol, åtal, beslag och andra tvångsmedel.

Vidare framlägges förslag till liknande ändringar i 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Härjämte föreslås, i enlighet med vad riksdagen förut hemställt, att de
andelar i böter m. m., som vid smuggling och olovlig rusdryckshantering för
narvarande utgå till åklagare, angivare och beslagare eller till gratifikationer
åt tulltjänstemän och polismän, skola indragas till kronan.

I övrigt innefattar propositionen ett par mindre följdändringar i lagen
om inteckning i fartyg och lagen den 10 februari 1933 om ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller medelst
vilseledande åtgärd från riket utför gods, oaktat det enligt av Konungen
utfärdat förbud icke må utföras, straffes för olovlig varuutförsel med
dagsböter eller, om utförseln sker i större omfattning eller yrkesmässigt,
högst med fängelse i ett år.

Har gärningsmannen förut genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för
enahanda brott, vare straffet dagsböter eller fängelse och må, om den olovliga
utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt, dömas till straffarbete
i högst två år.

2 §■

Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses:

1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud ej
gäller men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling
av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets myckenhet eller
omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen
avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till
utförsel förbjudna ämnena;

2. om någon utan Konungens tillstånd från riket bortför till utförsel
förbjudet gods som ännu ej är att enligt tullagstiftningen anse såsom till
riket infört men som inkommit å svenskt territorialvatten eller inom rikets
landgräns och ej är bestämt till ort utom riket; samt

3. om någon utan tillstånd av tullmyndighet tager gods av till utförsel
förbjuden beskaffenhet i större myckenhet eller av annat slag, än han på
grund av särskild föreskrift må vara berättigad att utföra, ombord på fartyg
eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik eller skall avgå i
sådan trafik.

3 §•

Lika med olovlig varuutförsel anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning som enligt denna lag är belagd med
straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

4 §•

Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall förklaras förverkat.
Kan godset ej tillrättaskaffas, gälde den brottslige dess värde.

Tillika skall förklaras förverkat

a) emballage eller kärl vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel
i vilken godset påträffas, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet
är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugu ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap som för transport av godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuutförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna
till väsentlig del utgjorts av gods som var avsett att olovligen utföras, allt
dock endast om forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp
innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om
den olovliga varuutförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under forslingen.

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning, må domstolen ock förklara att panträtten i farkosten skall upphöra.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens
prövning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

5 §•

När beslag lagts å egendom som kan antagas vara förverkad enligt denna
lag, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol med
yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 6 § 2 mom.
sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

6 §•

1 mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd, eller har han icke känt hemvist inom riket, eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i
riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med
egendom som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är
allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka
talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande att beslaget
skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

verkad därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren
eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler
missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes
ej talan inom en månad sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning som ovan
angivits, åtal angående olovlig befattning med de varor förordnandet avser,
skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med
åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder
förfalla.

7 §•

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom som tagits i beslag skall
vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på offentlig auktion.
Förvaringspersedel som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för olovlig varuutförsel må dock försäljas allenast om den gjorts
otjänlig för sådant ändamål. Där detta icke lämpligen kan ske, skall med
persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. År beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig
auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats
av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol
som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må
utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt detta moment skall intill
dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i
bank.

8 §•

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

i» §■

Tulltjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar
åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant
övervaka, att olovlig varuutförsel icke äger rum. Vid sådan tillsyn
äger, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om
undersökning av postpaket som vid postanstalt i riket inlämnats för befordran
till utrikes ort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förekommer anledning att olovlig varuutförsel eller försök till sådan
utförsel ägl rum, må befattningshavare som sägs i första stycket taga egendom,
som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall
skyndsamt göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.

Tulltjänsteman äger ock enahanda rätt som enligt lag tillkommer polisman
att gripa den som inisstänkes för olovlig varuutförsel eller försök därtill
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats där sådant
brott förövas.

10 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han
har på sig förstucket, till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det, må
för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å
honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter
bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med
lägenheten eller under tidrymden från platsen till utlandet avresande person.
Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej, med mindre föremål som påträffas tages i beslag.

11 §•

Böter som ådömas enligt denna lag så ock värdet av förverkad egendom
tillfalla kronan.

12 §.

Där i lag eller författning angående förbud mot utförsel av visst gods givits
särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet, skall vad
i denna lag stadgas icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, då förordningen den 3 mars
1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel in. m. upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom beslämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 jnni 1923 (nr 147) om straff för olovlig

varninförsel.

Härigenom förordnas, att 1 § 3—5 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varninförsel skola upphöra att gälla ävensom att 1 § 9 och 10
mom. samt 6, 7, 11, 19 och 21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

9 mom. Är olovligen —---ock förverkat:

a) emballage eller---varuinförsel; samt

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap,
som för transport av det
olovligen införda godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuinförsel, eller eljest vid
tillfälle, då de forslade varorna till
väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör godsets
ägare eller annan, som finnes hava
ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning att
misstänka densamma, samt tillika
godset anträffats under forslingen.

10 in o in. Innefattar olovlig varuinförsel
tillika förbrytelse i tjänsten,

b) farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap,
som för transport av det
olovligen införda godset begagnats
vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig varuinförsel, eller eljest vid
tillfälle, då de forslade varorna till
väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör eller
på grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan, som
finnes hava ägt kännedom om den
olovliga varuinförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma,
samt tillika godset anträffats under
forslingen.

10 mom. Avser förverkandeförklaring
farkost, som besväras av sjö -

Senaste lydelse se beträffande 1 § 9 inom. och 6 § 1924: 226 samt beträffande 19 § 1938: 267.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.)

varde den förbrytelse bedömd enligt
allmänna strafflagen.

Förövar den, som två eller flera
gånger straffats för olovlig varuinförsel
av annat slag, än som avses i
1 § 6 mom., ånyo enahanda brott av
beskaffenhet att icke vara hänförligt
under sagda mom., dömes till böter
efter de för varje särskilt fall i 1 och
5 §§ stadgade grunder, till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

Beträffande gods — —• — 9 mom.

Den, som uppsåtligen förleder annan
till olovlig varuinförsel eller vid
utförande av sådant brott med råd
eller dåd uppsåtligen hjälper, så att
gärningen därigenom sker, straffes
som vore han själv gärningsman. Har
någon före brottets utförande eller
vid utförandet, dock i mindre mån
än nyss är sagt, med råd eller dåd
gärningen främjat, straffes efter ty
som han prövas hava till brottet bidragit.
Om någon utan att hava sådan
del i brottet, som nu sagts, sedan
brottet timat, med vetskap därom varit
gärningsmannen behjälplig att
godset dölja, förbyta eller föryttra,
straffes efter som brottet var till,
dock mindre ån om han själv varit
gärningsman.

(Föreslagen lydelse.)

panträtt eller inteckning, må domstolen
ock förklara, att panträtten i farkosten
skall upphöra. Finnes i annat
fall någons rätt till föremål, som förklaras
förverkat, böra oaktat förklaringen
bestå, göre domstolen förbehåll
därom.

§•

Förövar den, som genom lagakraftvunnen
dom dömts för olovlig
varuinförsel av annat slag än som
avses i 1 § 6 mom., ånyo enahanda
brott av beskaffenhet att icke vara
hänförligt under sagda mom., dömes
till böter efter de för varje särskilt
fall i 1 och 5 §§ stadgade grunder
eller till fängelse. Sker den olovliga
införseln i större omfattning eller yrkesmässigt,
må dömas till straffarbete
i högst två är.

sägs.

§•

Hava flera medverkat till olovlig
varuinförsel, gälle vad i 3 kap. strafflagen
år stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Den, till vilken olovligen infört
gods avyttrats, vare ej på den grund
förfallen till ansvar för delaktighet i
gärningen enligt vad i första stycket
sägs.

Delaktighet i olovlig varuinförsel, Anstiftan av eller medhjälp till
som avses i 1 § 6 mom., är ej med olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6
ansvar belagd. mom., är ej med ansvar belagd.

11 §•

Tulltjänsteman äger---lag avses.

Enahanda undersökningsrätt —--än tulltjänsteman.

Vid undersökning, varom sågs i
första stycket, äger tulltjänsteman
enahanda rått som enligt lag tillkommer
polisman att gripa den som
misstänkes för brottet samt att till
förhör medtaga den som år tillstädes
å den plats dår brottet förövats.

19 §.

Av böter, som ådömas enligt den- Böter som ådömas enligt denna lag
na lag, så ock av behållna försäljnings- så ock värdet av förverkad egendom
summan för förverkad egendom eller tillfalla kronan.
av belopp, som jämlikt 8 § utgivits i
stället för sådan egendom, skall en
tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens
förfogande att användas till uppmuntran
av tulltjänstemän och polismän,
som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig varuinförsel,
eller eljest till ändamål, ägnat
att främja upptäckandet av eller motverka
sådan införsel.

21 §.

1 mom. Egendom, som genomlä- 1 mom. Sedan slutligen avgjorts,
ga kraft ägande utslag förklarats för- att egendom som tagits i beslag skall
verkad, skall, där ej föreskrift i sär- vara förverkad, skall egendomen, där
skild författning till annat föranle- ej föreskrift i särskild författning till
der, av vederbörande tullförvaltning annat föranleder, av vederbörande
försäljas å offentlig auktion. Förva- tullförvaltning försäljas å offentlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ringspersedel må likväl försäljas allenast
för så vitt den gjorts otjänlig
att användas såsom redskap för olovlig
varuinförsel; skolande, där detta
icke lämpligen kan ske, med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

2 mom. F or sling sr edskap, som
tages i beslag, må försäljas utan annat
uppskov, än som erfordras för
auktionens behöriga kungörande.

I fall, då beslagtagen annan egendom
ådagalägges vara underkastad
förskåmning eller snar förstörelse eller
annan nedgång i värde, såframt
avyttringen därav fördröjes, åge på
anmälan därom den domstol, å vilkens
handläggning målet beror, att
utan avbidan på ägares inställelse
meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring
enligt detta mom., skall, Intill
dess utslag fallit och vunnit laga
kraft, nedsättas i tullkassan.

auktion. Förvaringspersedel, som på
grund av. sin beskaffenhet år särskilt
ägnad att användas i och för olovlig
varuinförsel, må likväl försäljas allenast
för så vitt den gjorts otjänlig för
sådant ändamål; skolande, där detta
icke lämpligen kan ske, med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer.

2 in o m. Är beslagtagen egendom
underkastad förskåmning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i
värde, må den genast försäljas på
offentlig auktion, och skall så alltid
ske, om ägaren begär det. Uppskattas
egendomens värde till etthundra
kronor eller mera och har ej försäljning
påkallats av ägaren, skall dock
tillstånd till försäljningen sökas hos
den domstol, som har att upptaga
frågan om egendomens förverkande.
Domstolen må utan ägarens hörande
meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring
enligt detta mom., skall, intill
dess frågan om förverkande blivit
slutligen avgjord, nedsättas i tullkassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

oiu ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelsei
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 3 inom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
skall upphöra att gälla ävensom att 1 § 2—4 inom., o § 1 och 2 mom., 10 §
1 och 2 inom. samt 16, 22 och 23 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

2 mom. Vad i 1 § 2—5 mom. i
lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel finnes
stadgat skall i tillämpliga delar äga
giltighet beträffande brott, som avses
här ovan i 1 mom.

2 m o in. Vad i 1 § 2 mom i lagen
den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel finnes
stadgat skall i tillämpliga delar äga
giltighet beträffande brott, som avses
här ovan i 1 mom.

3 m o m.

Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom
i 1 mom. förmäles, skall gälla vad
som finnes stadgat i 7 § första stycket
i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 mom. Förövas olovlig införsel
av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff
för enahanda brott eller för brott,
som i 5 § sägs, skall till fängelse eller
till straffarbete i högst två år dömas.
Har införseln skett i allenast ringa
omfattning och utan syfte att försälja
dryckerna, då må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande i

Hava flera medverkat till brott,
varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
i 3 kap. strafflagen är stadgat.

4 in o in. Förövas olovlig införsel
av spritdrycker eller vin av den, som
förut genom lagakraftvunnen dom
dömts för enahanda brott eller för
brott, som sägs i 5 §, eller för olovlig
införsel av andra varor än spritdrycker
och vin, vare straffet böter efter
vad i 1 mom. stadgas eller fängelse,
och må, där den olovliga införseln
skett i större omfattning eller yrkes -

i Senaste lydelse se beträffande 1 § 4 mom., 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. 1928:145, beträffande
16 § 1946: 867, beträffande 22 § 1938: 264 samt beträffande 23 § 1 mom. 1947: 473. (Angående
23 § 2 och 5 mom. se 1938:264.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.)

och ej föreligger fall, som avses i 1 §
3 mom. i lagen om straff för olovlig
varuinförsel, dömas till böter efter
vad i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker
eller vin av den, som två eller
flera gånger undergått straff för
olovlig införsel av andra varor än
spritdrycker och vin, skall dömas till
böter efter vad i 1 mom. stadgas eller
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år; dock må ej i fall, som
avses i 1 §3 mom. i lagen om straff
för olovlig varuinförsel, till böter
dömas.

(Föreslagen lydelse.)

mässigt, dömas till straffarbete i
högst två år. Var det tidigare brottet
sådant som sägs i denna lag, må ej
till böter dömas i annat fall, än då
införseln skett i allenast ringa omfattning
och utan syfte att försälja
dryckerna samt omständigheterna
jämväl i övrigt äro synnerligen mildrande.

5 §.

1 m o m. Var som, utan att kun- 1 m o in. Var som, utan att kunna
na såso<m gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för brott, som i 1 §

sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar
spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen
införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst
tjugu kronor för liter av de drycker,

fällas till ansvar för brott, som i 1 §
sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar
spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen
införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst

befattning, dock minst trettio och
högst femtusen kronor, eller med
fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp
gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.

tjugu kronor för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig
med vilka han tagit sådan olovlig
befattning, dock minst trettio och
högst femtusen kronor, eller med
fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp
gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.

Kan den — —----— ansvar fri.

Förövas brott, som i detta inom. Förövas brott, som i detta mom.
avses, av den, som förut fällts till avses, av den, som förut genom lastraff
för enahanda brott eller för gakraftvunnen dom dömts för enabrott,
som i 1 § sägs, straffes som i handa brott eller för brott, som i
1 § 4 mom. första stycket är för där 1 § sägs, straffes som i 1 § 4 mom.
avsett fall stadgat. är för där avsett fall stadgat.

2 mom. Lika med — — — försök därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,
om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gålle vad
första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen är stadgat,
terna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

1 in o in. Var som
Kan den----

10 §.

---- stycket stadgas.

--ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig Beträdes någon med sådan olovlig
befattning med spritdrycker, som i befattning med spritdrycker, som i
detta mom. sägs, och har han förut detta mom. sägs, och har han förut
fällts till straff för enahanda brott genom lagakraftvunnen dom dömts
eller för brott, som avses i 30 § 1 för enahanda brott eller för brott,
mom. eller 31 § 2 mom. i förordning- som avses i 30 § 1 mom. eller 31 §
en angående tillverkning och be- 2 mom. i förordningen angående tillskattning
av brännvin eller i 22 § verkning och beskattning av bränn1
mom. i förordningen angående vin eller i 22 § 1 mom. i förordninghandel
med skattefri sprit eller i 11 § en angående handel med skattefri
1 mom. första stycket i förordning- sprit eller i 11 § 1 mom. första stycen
angående vissa alkoholhaltiga ket i förordningen angående vissa
preparat m. in., straffes såsom i 30 § alkoholhaltiga preparat m. in., straf1
mom. andra och tredje styckena fes såsom i 30 § 1 mom. andra och
i förordningen angående tillverkning tredje styckena i förordningen anoch
beskattning av brännvin är för gående tillverkning och beskattning
där avsett fall stadgat. av brännvin är för där avsett fall

stadgat.

2 in o in. Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,
om i 1 inom. förmäles, skall vad i varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
7 § första stycket första och andra i 3 kap. strafflagen är stadgat,
punkterna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning.

10 §•

Är fråga-----— med stämning.

Påföljd, som i 8 § 3 mom. sägs, må
ej ådömas, med mindre inteckningens
innehavare erhållit underrättelse
om målet i den ordning, som angå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ende delgivning av stämning är stadgad;
är inteckningens innehavare ej
känd eller har han icke känt hemvist
inom riket eller kan eljest ej på
sätt om stämning i brottmål är stadgat
delgivning ske här i riket, må i
stället sådan underrättelse kungöras
på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
sågs.

Med spritdrycker---

I fråga om förfarande med forslingsredskap,
som jämlikt denna lag
tages i beslag, skall vad i 21 § i lagen
om straff för olovlig varuinförsel
stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse; dock att farkost, som
har en nettodräktighet av fem ton eller
därutöver, må säljas först sedan
frågan om dess förverkande blivit
avgjord. Med egendom, som avses i
8 § 4 mom. denna lag, förfares, där ej
föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, i överensstämmelse
med de regler som gälla beträffande
det forslingsredskap, varå egendomen
anträffats. Finnes sådan egendom
vara underkastad förskämning eller
snar förstörelse, må den likväl alltid
säljas innan frågan om dess förverkande
blivit avgjord.

Utan hinder--------finner lämpligt.

---— eller mera.

I fråga om förfarande med forslingsredskap,
som jämlikt denna lag
tages i beslag, samt egendom, som
avses i 8 § 4 mom., skall vad i 21 § i
lagen om straff för olovlig varuinförsel
stadgas i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

23 §.

1 mom. Av böter, som ådömas enligt
denna lag eller, på grund av stadgandet
i 9 §, jämlikt lagen om straff
för olovlig varuinförsel, så ock av
behållna försäljningssumman för
förverkad egendom eller av belopp,
som utgivits i stället för sådan egen -

Böter som ådömas enligt denna
lag eller, på grund av stadgandet i
9 §, jämlikt lagen om straff för olovlig
varuinförsel så ock värdet av förverkad
egendom tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition
(Gällande lydelse.)

dom, skall en tredjedel tillfalla kronan.
Återstoden skall, då fråga år om
böter, som ådömas på grund av stadgande
i 1 kap., eller om försäljningssumman
för eller värdet av egendom,
som på grund av sådant stadgande
dömts eller skolat dömas förverkad,
ställas till generaltullstyrelsens förfogande
att användas till det i 19 §
i lagen om straff för olovlig varuinförsel
omförmälda ändamål och i annat
fall fördelas med ena hälften till
generaltullstyrelsen, att användas på
sätt nyss sagts, och med andra hälften
i Stockholm till poliskammaren,
i annan stad till magistraten samt eljest
till länsstyrelsen, att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker.

3 mom. På vederbörande länsstyrelse
eller, där åklagaren är tullverkets
åklagare, på generaltullstyrelsen
ankommer att fastställa fördelningen
av försäljningssumman för
förverkad egendom, då frågan om
egendomens förverkande blivit avgjord
annorledes ån genom domstols
u t slag.

4 mom. Skall egendom vara förverkad
såväl jämlikt denna lag som
jämlikt annan författning, skall beträffande
fördelningen av försäljningssumman
eller egendomens värde
gälla vad i denna lag är stadgat.

nr 99.

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 19 a § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i
fartyg1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av
förklaring att fartyg jämlikt 2 kap.
17 § strafflagen skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande inteckning
i fartyget förklarat, att panträtten
i fartyget skall upphöra, må,
sedan utslaget vunnit laga kraft, inteckningen
dödas på ansökan utav
ny ägare av fartyget eller lott däri,
ändå att inteckningshandlingen i
huvudskrift ej företes.

Har domstol, vid meddelande av
förklaring att fartyg skall vara förverkat
till kronan, tillika beträffande
inteckning i fartyget förklarat, att
panträtten i fartyget skall upphöra,
må, sedan utslaget vunnit laga kraft,
inteckningen dödas på ansökan utav
ny ägare av fartyget eller lott däri,
ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift
ej företes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter in. m.

Härigenom förordnas, att andra stycket i lagen den 10 februari 1933 om
ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter in. m. skall
utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Se 1948: 464.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 kap.

22 §.

Av böter som ådömas enligt denna Böter och viten som ådömas enligt
förordning samt värdet av rusdryc- denna förordning så ock värdet av
ker jämte kärl och emballage som en- förverkad egendom tillfalla kronan,
ligt denna förordning dömas förbrutna
tillfälle en tredjedel, dock högst
femhundra kronor, åklagaren. Lika
del skall, om särskild angivare eller
beslagare finnes, tillfalla denne, men
om så ej är fallet, ställas i stad till
magistratens samt på landet till länsstyrelsens
förfogande att, i enlighet
med föreskrifter som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker. Återstoden tillfaller
kronan.

Andel som nu sagts tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den
hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949. 1 2

1 Senaste lydelse se 1947: 482.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 99.

Kungl. Maj. ts proposition nr 99.

Förslag till Förordning om

iindrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 mom. Av böter, som enligt denna
förordning ådömas, ävensom av
värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Lika del
skall, om särskild angivare eller beslagare
finnes, tillfalla denne, men,
om så ej är fallet, ställas i Stockholm
till poliskammarens, i annan stad till
magistratens samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig rusdrycks-
eller sprithantering. Återstoden
tillfaller kronan.

Andel, som nu sagts, tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

2 in o m. Böter som ådömas enligt
denna förordning så ock värdet av
förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 478.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)
angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 an -

gående vissa alkoholhaltiga preparat
lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 in o m. Av böter, som enligt denna
förordning ädömas, ävensom av
värdet av vad som jämlikt densamma
år att anse såsom förbrutet, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Lika del skall, om
särskild angivare eller beslagare finnes,
tillfalla denne, men, om så ej är
fallet, ställas i Stockholm till poliskammarens,
i annan stad till magistratens
samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet med
föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olavjig rusdryckseller
sprithantering. Återstoden tillfaller
kronan.

m. in.1 skall erhålla följande ändrade
(Föreslagen lydelse.)

§•

2 m o in. Böter som ådömas enligt
denna förordning så ock värdet
av förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

Senaste lydelse se 1947: 479.

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 .juni 1926 (nr 207)
angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

46 §.

1. Av böter som ådömas enligt
denna förordning samt av värdet av
redskap och annan egendom som förklarats
förbrutna skola två tredjedelar
ställas i Stockholm till poliskammarens,
i annan stad till magistratens
samt å landet till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet med föreskrifter
som Konungen utfärdar användas
till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Återstoden tillfaller
kronan.

1. Böter som ådömas enligt denna
förordning så ock värdet av förverkad
egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

1 Senaste lydelse se 1947: 477.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 5 november 19U8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, handels- och inrikesdepartementen
fråga om ändrade bestämmelser angående bestraffningen av olovlig
varuutförsel m. m. Föredraganden anför följande.

Frågan om påföljd för den som i strid mot meddelat exportförbud utför
gods ur riket regleras för närvarande genom förordningen den 3 mars 1916
(nr 49) om straff för olovlig varuutförsel m. m. Under senare år ha vid
upprepade tillfällen framställts önskemål om ändring av föreskrifterna i
nämnda förordning.

Sålunda har länsstyrelsen i Värmlands län i skrivelse den 16 april 1940
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte till prövning upptaga frågan om revision
av förordningens bestämmelser angående laga domstol, åtal och beslag.

Sedermera ha . den 15 juni 1944 och den 29 december 1947 till Kungl.
Maj :t överlämnats framställningar i samma ämne från landsfiskalen i Kiruna
distrikt och landsfogden i Värmlands län.

En ändring av åtalsbestämmelserna har dessutom påyrkats av föreningen
Sveriges landsfogdar i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 september 1944.

I processlagberedningens betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 10)
har (s. 68) uttalats, att jämkning borde ske i varuutförselförordningens
stadganden om beslag och förverkandepåföljder.

Riksdagen har i skrivelse den 10 juli 1944 (nr 455 punkt 8) anhållit, att
Kungl. Maj :t ville låta taga under övervägande frågan om indragning av angivar-
och åklagarandelarna enligt förordningen.

Vidare har justitieombudsmannen i skrivelse den 29 juni 1944 erinrat,
att i förordningen borde intagas bestämmelse om att egendom som förklarats
förverkad skall säljas på offentlig auktion.

Slutligen har generaltullstyrelsen, i yttrande över denna justitieombudsmannens
.skrivelse, hemställt all förordningen måtte bli föremål för en allmän
revision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs under hösten 1947
åt tullfiskalen Herbert Alexandersson att upprätta utkast till ny förordning
om straff för olovlig varuutförsel. Ett sådant utkast avlämnades till justitiedepartementet
i november 1947. På grundval av detta utkast utarbetades
sedermera inom justitiedepartementet en promemoria med förslag till författning
i ämnet. Utlåtanden över denna promemoria ha avgivits av justitiekanslersämbetet
och generaitullstyrelsen, varefter ytterligare överarbetning
ägt rum. I samband därmed har tillika uppkommit fråga om jämkningar i
ett flertal andra lagar och författningar.

Jag anhåller att nu få upptaga de sålunda berörda lagstiftningsfrågorna.
Därvid skall jag först behandla ett formellt spörsmål.

I äldre lagstiftning hänfördes till »olovlig utförsel av varor» såväl de
fall, då ett meddelat exportförbud överträddes, som de, då någon exporterade
»lovgivna» varor utan att erlägga föreskriven utförseltull. Reglerna
om bestraffning av sådan olovlig utförsel voro sammanförda med bestämmelserna
om straff för olovlig införsel av tullpliktiga varor och utfärdades
av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. När sedermera utförseltullarna
bortföllo och begreppet olovlig varuutförsel alltså kom att omfatta endast
utförsel av exportförbjudet gods, tillämpades till en början den ordningen,
att erforderliga straffbestämmelser upptogos i de särskilda exportförbudsförfattningarna.
I samband med den ökning av antalet dylika författningar
som skedde under första världskriget befanns det emellertid lämpligare att
föreskrifterna om påföljder för överträdelse av exportförbud samlades på
ett håll. Med anledning därav utfärdades år 1916 den nu gällande förordningen
om straff för olovlig varuutförsel m. in. Även denna förordning tillkom
utan riksdagens medverkan.

Vid riksdagen 1917 anmärkte åtskilliga ledamöter av konstitutionsutskottet
att 1916 års förordning innehölle föreskrifter av sådan natur att de
icke bort meddelas av Kungl. Maj :t ensam utan rätteligen skulle behandlats
i den för stiftande av kriminallag stadgade ordningen. Redan långt tidigare
hade uttalanden av motsvarande innebörd gjorts rörande bestämmelserna
om straff för olovlig införsel. Dessa senare bestämmelser blevo också
år 1923 utbrutna ur tullstadgan och överförda till en särskild författning
av lags natur, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har det synts mig lämpligast att
frågan om meddelande av nya bestämmelser rörande påföljder för olovlig
utförsel prövas i den ordning § 87 regeringsformen föreskriver.

I enlighet med det anförda har jag låtit upprätta förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 192i (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s.l)
om inteckning i fartyg;

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564-) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Jag övergår nu till att redogöra för innehållet i dessa förslag, vilka torde
få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet.

Förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel.

1 §•

I denna paragraf angivas de allmänna brottsrekvisiten och meddelas bestämmelser
om straff. Paragrafen är avsedd att ersätta 1 § 1 mom. samt
4 § 1—3 mom. 1916 års förordning.

Enligt den nuvarande brottsbes k rivningen i 1 § 1 mom. 1916
års förordning föreligger olovlig varuutförsel så snart någon i strid mot
gällande, av Kungl. Maj :t i utfärdad författning meddelat förbud utför gods
ur riket. Straffbudet omfattar alltså även sådana fall, då utförseln på förhand
anmälts hos vederbörlig myndighet, t. ex. i den ordning 119 § tullstadgan
föreskriver. I fråga om den praktiska betydelsen härav bör beaktas,
att försök till olovlig varuutförsel straffas lika med fullbordat brott och
att ovetskap om exportförbudet icke länder gärningsmannen till ursäkt.
Detta medför att straff kan inträda redan på den grund, att någon i god tro
och med vederbörligt iakttagande av föreskriven anmälningsskyldighet söker
utföra gods som i själva verket ligger under exportförbud.

Utredningsmannen anförde, att en dylik ordning uppenbarligen icke vore
tillfredsställande. I sådana fall som det nyss anförda syntes den omständigheten
att godset vore exportförbjudet icke böra föranleda annan åtgärd
än att den tilltänkta utförseln förhindrades. I enlighet härmed hade i utredningsmannens
utkast upptagits en bestämmelse att försök till olovlig
varuutförsel ej skulle anses föreligga enbart på den grund att gods i föreskriven
ordning anmäldes till utförsel.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian anmärktes
häremot, att med en sådan avfattning tvekan syntes kunna uppstå hur ansvarsfrågan
skulle bedömas, om tullmyndigheten av förbiseende läte godset
passera och saken således ej stannade vid försök. Det syntes därför
lämpligare att införa en motsvarande begränsning redan i beskrivningen
på fullbordat brott. Därvid borde eftersträvas att straffrihet kunde inträda,
ej blott om vederbörande gjort anmälan enligt 119 § tullstadgan utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

även om han t. ex. på adresskortet till ett postpaket riktigt och fullständigt
angivit paketets innehåll. I överensstämmelse med det sålunda anförda
hade i det vid promemorian fogade författningsutkastet såsom allmänt
rekvisit för straffbarhet angivits, att utförseln skett utan föregående anmälan
hos vederbörlig myndighet.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande över promemorian anfört, att en
på sådant sätt utformad brottsbestämning ej bleve tillräckligt omfattande.
Sålunda skulle en exportör ej komma att drabbas av ansvar, därest han mot
bättre vetande anmälde exportförbjudet gods till utförsel och genom vilseledande
åtgärder, t. ex. missbruk av licenser eller användandet av skenfakturor,
lyckades få godset utfört ur riket. Enligt generaltullstyrelsens mening
borde därför den nuvarande straffbestämmelsen bibehållas.

För egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att den nuvarande
ordningen icke är tillfredsställande. Redan vid tillkomsten av 1916 års förordning
uppmärksammades också, att den vida brottsbeskrivningen i vissa
fall kunde leda till stötande resultat. Med anledning därav intogs i 8 § i
förordningen ett stadgande, att åtal eller beslag ej må äga rum utan länsstyrelsens
tillstånd. Denna åtalsprövning — som i det stora flertalet fall
blott förorsakar onödig omgång — bör emellertid ej lämpligen bibehållas.
Det är därför nödvändigt att genom en ändring av straffbestämmelserna begränsa
deras tillämplighetsområde på sådant sätt, att de icke straffvärda
tallen uteslutas från detsamma. Därvid synes mig den utväg som anvisats
i justitiedepartementets promemoria vara att föredraga framför den som
utredningsmannen föreslagit. Den i promemorian förordade brottsbeskrivningen
torde emellertid vara något för snäv. Såsom generaltullstyrelsen erinrat
bör straff inträda icke blott när utförseln skett utan anmälan, utan
även när anmälan visserligen gjorts men vederbörande förfarit illojalt i
något annat avseende. I överensstämmelse härmed ha förutsättningarna för
straffbarhet i lagförslaget angivits så, att någon utan föregående anmälan
hos vederbörlig myndighet eller med vidtagande av vilseledande åtgärd från
riket utför gods, mot vars utförande Konungen i utfärdad författning meddelat
lörbud. På sätt uttalats i promemorian torde under uttrycket anmälan
hos vederbörlig myndighet böra innefattas ej allenast sådan utförselanmälan
som omförmäles i 119 § tullstadgan utan också t. ex. en uppgift om
godset, som lämnats på adresskortet till ett postpaket.

Under 2 § i 1916 års förordning angivas vissa fall då gods som ligger under
exportförbud ändock straffritt får utföras. Bestämmelserna i fråga innefatta
i själva verket begränsningar av exportförbudens giltighet och ha
därför systematiskt knappast sin rätta plats i en lag om straff för överträdelse
av sådant förbud. På grund härav har någon motsvarighet till nämnda
stadganden ej upptagits i lagförslaget. Erforderliga föreskrifter i ämnet
torde i stället böra utfärdas i administrativ ordning.

Straffet skall enligt lagförslaget, liksom för närvarande, i allmänhet
vara dagsböter. Under vissa omständigheter skall emellertid även frihetsstraff
kunna ådömas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 99.

I sistnämnda hänseende anförde utredningsmannen att medveten överträdelse
av ett utförselförbud i svårare fall borde kunna föranleda frihetsstraff.
I enlighet därmed hade i hans utkast upptagits en bestämmelse, att
vid uppsåtlig olovlig varuutförsel finge dömas till fängelse i högst ett år.

Med anledning härav erinrades i promemorian att innebörden av ordet
uppsåtlig icke vore fullt klar. I doktrinen hade sålunda gjorts gällande, att
ovetskap om att en handling vore förbjuden ej uteslöte att gärningsmannen
skulle anses ha handlat med uppsåt. Det syntes därför lämpligare att, på
sätt som skett i lagen om straff för olovlig införsel, göra rätten att döma
till frihetsstraff beroende av att utförseln ägt rum i större omfattning eller
yrkesmässigt. Enligt vad i promemorian vidare anfördes kunde visserligen
mot en sådan avfattning anmärkas att åtminstone alternativet »större omfattning»
formellt beredde möjlighet att tillgripa frihetsstraff, även om vederbörande
saknat kännedom om utförselförbudet. Någon fara för att domstolarna
i dylika fall skulle döma till fängelse syntes emellertid icke föreligga.

I det yttrande generaltullstijrelsen avgivit över promemorian har uttalats,
att frihetsstraff enligt styrelsens mening borde få tillgripas även vid allmänt
försvårande omständigheter. Som exempel på dylika omständigheter har anförts,
att gärningsmannen ådagalagt särskild förslagenhet och därigenom
försvårat brottets upptäckande.

Vid övervägande av de olika förslag som sålunda framställts har jag funnit
de starkaste skälen tala för den i promemorian förordade lösningen. I
sådana fall, då den olovliga utförseln ej skett yrkesmässigt eller i större
omfattning, torde det praktiska behovet av att ändock kunna döma till fängelse
på grund av andra försvårande omständigheter vara ringa. Därtill kommer,
att en regel av det innehåll generaltullstyrelsen föreslagit skulle medföra
den betydande olägenheten att strafföreläggande ej kunde begagnas i
mål av nu ifrågavarande slag.

Behov av att kunna tillgripa frihetsstraff kan tydligen föreligga även då
fråga är om återfall. Beträffande återfall stadgas för närvarande i 4 § 1
mom. 1916 års förordning att om den, som två eller flera gånger straffats
för olovlig varuutförsel, ånyo förövar enahanda brott, han skall dömas till
fängelse från och med en månad till och med två år eller till straffarbete
från och med två månader till och med två år. Aro omständigheterna synnerligen
mildrande, må dock, enligt 2 mom. samma paragraf, dömas till böter
enligt vad för olovlig utförsel i allmänhet är föreskrivet.

I den förut omnämnda departementspromemorian erinrades att dessa bestämmelser
syntes onödigt stränga. Tillika framhölls, att det höga maximum
av två års straffarbete medförde, att mål om återfall i rådhusrätt alltid måste
handläggas med nämnd. I samband med dessa uttalanden anfördes, alt ett
högsta straff av ett års fängelse syntes tillräckligt även när återfall förelåge.
Ä andra sidan borde — i överensstämmelse med vad som numera gällde
enligt 4 kap. 14 § allmänna strafflagen — återfallsstraff kunna inträda så
snart gärningsmannen förut blivit dömd för olovlig varuutförsel. Kravet

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

på undergången bestraffning anslöte till en äldre lydelse av omförmälda
lagrum i strafflagen och borde därför ej lämpligen bibehållas.

Vad som i denna del föreslagits i promemorian har lämnats utan anmärkning
i remissyttrandena. För min del är jag emellertid icke beredd att
tillstyrka en så betydande sänkning av straffet. Åtminstone för de grövsta
fallen bör enligt min uppfattning straffarbete alltjämt ingå i skalan. I enlighet
härmed har i lagförslaget återfallsstraffet satts till böter eller fängelse
med möjlighet att döma till straffarbete i högst två år, om den olovliga
utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt.

I 4 § 3 mom. 1916 års förordning meddelas föreskrifter om förhöjt straff
för olovlig varuutförsel av vissa befattningshavare.
Enligt dessa föreskrifter skall befattningshavare vid tullverket som beträdes
med sådant brott dömas till straffarbete från och med sex månader till och
med två år. Samma straffskala skall tillämpas därest befattningshavare vid
statens järnvägar, postverket eller lotsverket eller åklagare gör sig skyldig
till olovlig utförsel av gods som han i och för sin tjänst har under händer
eller till vilket han av sådan anledning har tillträde.

Liknande bestämmelser finnas upptagna i 1 § 3—5 och 10 mom. 1923 års
lag om straff för olovlig varuinförsel. De innebära bl. a., att om olovlig varuinförsel
förövas i tjänsten av tjänsteman vid tull- eller lotsverket, straffet
skall vara straffarbete i högst två år eller fängelse. Detsamma gäller, därest
järnvägs- eller posttjänsteman olovligen inför gods som han i och för sin
tjänst haft under händer eller vartill han av sådan anledning haft tillträde.
Härjämte föreskrives en förhöjning av det vanliga straff maximum för vissa
andra fall, då vid järnväg eller postverket anställd person gjort sig skyldig
till olovlig införsel och begagnat sig av sin ställning för att underlätta brottet.
Slutligen stadgas, dels att om olovlig varuinförsel förövas av tjänsteman
vid tullverket eller lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses begånget
under synnerligen försvårande omständigheter, och dels att om sådant
brott tillika innefattar förbrytelse i tjänsten, den förbrytelsen skall bedömas
enligt allmänna strafflagen.

Utredningsmannen hade på denna punkt avfattat sitt utkast i huvudsaklig
överensstämmelse med 1923 års lag.

I promemorian föreslogs att i stället skulle meddelas ett allmänt stadgande,
att om olovlig varuutförsel förövades av befattningshavare vid tullverket,
lotsverket, postverket eller statens järnvägar och han funnes ha genom
brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, gärningsmannen skulle dömas till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Detta förslag har av generaltullstyrelsen lämnats utan erinran. Justitiekansler
sämbetet har däremot ifrågasatt, om det funnes något verkligt behov
av en så sträng straffskala.

För egen del vill jag erinra, att frågan om verkan av att ett allmänt brott
förövats i offentlig tjänst varit föremål för prövning i samband med den
ändring av 25 kap. strafflagen som beslutats vid årets riksdag och träder i

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kraft den 1 januari 1949. I det betänkande av straffrättskommittén som låg
till grund för denna ändring (SOU 1944: 69) uttalades, att det försvårande
moment, som låge i att brottet begåtts i tjänsten, regelmässigt borde kunna
beaktas inom ramen för den vanliga strafflatiluden. Emellertid framhöll
kommittén tillika att vissa gärningar borde bedömas strängare än enligt den
allmänna straffskalan, om de förövades av ämbetsman i samband med
tjänsten. Som exempel anfördes att brott mot brevhemligheten förövades av
posttjänsteman i hans tjänst. För dylika fall föreslog kommittén ett allmänt
stadgande, att om ämbetsman genom brott åsidosatt sin tjänsteplikt, han må
dömas till fängelse i högst två år, även om så strängt straff eljest ej kunnat
följa å brottet.

Den ståndpunkt straffrättskommittén sålunda intagit biträddes av statsmakterna.
I enlighet därmed stadgas i 25 kap. 5 § strafflagen i detta lagrums
nya lydelse, att om ämbetsman finnes hava genom allmänt brott åsidosatt
sin tjänsteplikt, denna omständighet skall beaktas vid straffets bestämmande,
samt att i sådant fall fängelse intill två år må ådömas, ändå att så
högt straff eljest ej kunnat följa.

I detta sammanhang bör också beaktas, att enligt den nya lydelsen av
25 kap. 7 § strafflagen ämbetsman, som för allmänt brott förskyller fängelse
eller böter, skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Finnes
med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet att han genom brottet
visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava densamma, må till
avsättning dömas. Vad sålunda är föreskrivet äger tillämpning vare sig
brottet förövats i samband med tjänsten eller ej.

Genom nu berörda stadganden i strafflagen beredas enligt min uppfattning
tillräckliga möjligheter att i alla de fall, då olovlig varuutförsel förjövas
av offentlig tjänsteman, med erforderlig skärpa ingripa mot honom.
Jag har därför icke ansett påkallat att i förevarande lagförslag upptaga
något stadgande om särskild strafförhöjning, därest sådant brott begås t. ex.
av befattningshavare vid tullverket eller lotsverket. Ej heller innehåller förslaget
någon motsvarighet till den i lagen om straff för olovlig varuinförsel
nu förekommande bestämmelsen, att om sådant brott förövas av tjänsteman
vid tullverket eller lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses begånget
under synnerligen försvårande omständigheter. En dylik föreskrift
skulle stundom kunna leda till obilliga resultat. Som exempel kan nämnas
att ett skrivbiträde hos generaltullstyrelsen sänder ett gåvopaket till
utlandet och däri inlägger även en obetydlig kvantitet utförselförbjudna
livsmedel.

De skäl som bestämt min ståndpunkt i denna del äga tydligen giltighet
även såvitt fråga är om olovlig införsel. De nuvarande stadgandena i 1 §
,‘5—5 och 10 mom. 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel torde följaktligen
böra upphävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

2 §•

Enligt denna paragraf likställas med olovlig varuutförsel vissa förfaranden
som ej falla in under den allmänna brottsbeskrivningen i 1 §. Punkterna
1 och 2 överensstämma med 3 § första stycket a) och b) i 1916 års förordning.
Punkt 3 är främst avsedd att ersätta 5 § andra stycket samma
förordning. Den har till syfte att underlätta förhindrandet av olovlig utr
försel genom passagerare och anställda å fartyg och luftfartyg i utrikes
trafik.

Sådana passagerare och anställda äro enligt 2 § 1 mom. h) i 1916 års
förordning berättigade att utan hinder av meddelat exportförbud utföra
förnödenheter som prövas icke överstiga behovet under resan. Vad besättningen
beträffar är dessutom att beakta, att gods, som ligger under exportförbud,
det oaktat må utföras såsom skeppsproviant eller i och för restaurangrörelse
å färja eller luftfartyg, såvida godset prövas icke överstiga för
ändamålet erforderlig myckenhet. Det måste uppenbarligen vara förenat med
svårigheter att kontrollera, att dessa lättnader icke missbrukas. För att
underlätta övervakningen infördes år 1918 såsom andra stycke i 5 § ett
stadgande, att som försök till olovlig varuutförsel skall anses ombordförande
i fartyg med destination till utrikes ort för förbrukning under fartygets
uppehåll i svensk hamn av proviant eller förnödenheter av till utförsel
förbjuden beskaffenhet utan tillstånd av vederbörande tullmyndighet.

Utredningsmannen anförde på denna punkt, att för åstadkommande av
en effektivare kontroll sistnämnda stadgande borde utsträckas att gälla
allt ombordtagande av exportförbjudet gods på fartyg eller luftfartyg i utrikes
trafik. I överensstämmelse härmed hade i hans utkast upptagits en
bestämmelse, att olovlig varuutförsel skulle anses föreligga, därest gods
av till utförsel förbjudet slag utan tillstånd av behörig tullmyndighet toges
ombord på fartyg eller luftfartyg som befunne sig på resa i utrikes trafik
eller skulle avgå i sådan trafik.

I promemorian erinrades, att en dylik föreskrift syntes kunna föra alltför
långt. Det föreslogs därför att med olovlig utförsel skulle likställas endast
sådana fall, då ombordtagandet skett i strid mot ett av tullmyndigheten
utfärdat förbud.

Häremot har justitiekanslersämbetet invänt, att även ett dylikt stadgande
måhända vore alltför vitt. Det syntes icke uteslutet att någon utan vetskap
om meddelat förbud i strid därmed toge ombord utförselförbjudet gods
under sådana omständigheter att det vore obilligt om han drabbades av
straff. Ämbetet har därför ifrågasatt om ej bestämmelsen i stället borde utformas
så, att straff såsom för olovlig varuutförsel föreskreves för den som,
med uppenbart missbruk av rätt att medföra förnödenheter för behov under
resan, å fartyg eller luftfartyg ombordför utförselförbjudet gods.

Generaltullstyrelsen har anfört, att en bestämmelse av det innehåll som
förordats i promemorian sannolikt komme att medföra avsevärda tillämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ningssvårigheter. I samband därmed har styrelsen föreslagit den avfattningen,
att såsom olovlig varuutförsel skall anses, om till utförsel förbjudet
gods av annat slag eller i större myckenhet än som enligt »2 § 1 mom.
h)» må utföras ur riket, utan tillstånd av tullmyndighet av någon tages
ombord å fartyg eller luftfartyg som befinner sig på resa i utrikes trafik
eller skall avgå i sådan trafik.

Enligt min uppfattning tala övervägande skäl för det av generaltullstyrelsen
framställda förslaget. De bestämmelser som förordats av utredningsmannen
och i promemorian torde under vissa förhållanden kunna leda till
obilliga resultat. Mot en föreskrift av det innehåll justitiekanslersämbetet
tillstyrkt kan å andra sidan invändas att den knappast utsäger mera än
som följer redan av allmänna regler om försök. Lagförslaget överensstämmer
därför i sak med generaltullstyrelsens förslag.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att 3 § andra stycket 1916
års förordning innehåller en hänvisning till vad särskilt är stadgat angående
skyldighet att till riket återföra å fiskeresa medhavda förråd av salt,
tunnor och lådor. I detta ämne gäller för närvarande en kungörelse av den
18 september 1916. Den anses emellertid numera ej tillämplig utan ersättes
i praktiken av föreskrifter som meddelas av vederbörande licensmyndighet.
Med anledning härav har någon motsvarighet till 3 § andra stycket
varuutförselförordningen ej upptagits i lagförslaget.

3 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om straff för försök och
medverkan till olovlig varuutförsel. Den överensstämmer i sak med 5 §
första stycket och 6 § 1916 års förordning. 4

4 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om förverkandepåföljder.

Härom stadgas för närvarande i 1 § 2 mom. 1916 års förordning att olovligen
utfört gods skall vara förverkat samt att, därest godset ej kan tillrättaskaffas,
gärningsmannen i stället skall gälda dess värde. Dessutom gäller
enligt 3 mom. samma paragraf, att mindre farkoster, dragare och körredskap,
vilka vid olovlig varuutförsel begagnas för att föra godset från land
till större fartyg eller för landväga transport, likaledes skola vara förbrutna
såvida godset anträffas under forslingen och forslingsredskapen tillhöra
godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga
utförseln eller skälig anledning att misstänka den. Vad sålunda är föreskrivet
om förverkande skall enligt 5 § äga tillämpning även vid försök.

Liknande men i viss mån avvikande stadganden finnas beträffande olovlig
varuinförsel meddelade i 1 § 8 och 9 mom. lagen om straff för sådan
införsel.

Utredningsmannen erinrade på förevarande punkt, att olovlig varuutförsel
till Finland under senare år i icke obetydlig omfattning ägt rum direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med mindre motorbåtar. På grund härav hade i hans utkast ej upptagits
någon motsvarighet till föreskriften att farkost ej må förklaras förverkad i
annat fall, än då den begagnats för att föra godset från land till större fartyg-
I övrigt hade de nuvarande förverkandebestämmelserna i huvudsak bibehållits
oförändrade, dock med det betydelsefulla tillägget att de icke skulle
tillämpas, om av omständigheterna uppenbarligen framginge att uppsåtlig
förbrytelse ej förelåge. Med sistnämnda föreskrift åsyftades främst att utesluta
sådana fall, då vederbörande ej ägt kännedom om att godset lagts under
exportförbud.

I promemorian förordades att bestämmelserna om förverkande av farkoster
och andra forslingsredskap skulle avfattas i överensstämmelse med
motsvarande stadganden i 1 § 9 mom. varuinförsellagen. I övrigt anfördes,
att goda skäl syntes tala för att konfiskationspåföljd icke borde inträda,
därest gärningsmannen saknat kännedom om utförselförbudct eller feltolkat
detta och således befunnit sig i god tro. Det vore emellertid tveksamt, om
han ej även i sådant fall måste anses ha handlat med uppsåt. På grund
därav borde lämpligen i stället föreskrivas, att rätten finge eftergiva konfiskationspåföljden,
om brottet skett av förbiseende eller omständigheterna
eljest vore synnerligen mildrande.

I det yttrande generaltullstyrelsen avgivit över promemorian har anförts,
att en så vidsträckt prövningsrätt för domstolen som föreslagits i promemorian
kunde befaras medföra alltför långt gående eftergifter och därmed
bliva till men för ett effektivt bekämpande av den olovliga varuutförseln.
Lämpligare syntes vara att som villkor för befogenhet att eftergiva förverkandepåföljden
föreskreves, att av omständigheterna uppenbarligen framginge
att den olovliga varuutförseln ej skett mot bättre vetande.

För egen del vill jag i fråga om förverkande av forslingsredskap till en
början framhålla, att bestämmelserna i 1916 års förordning delvis äro strängare
än motsvarande stadganden i 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel.
En person, som i egenskap av turist företager en bilfärd till utlandet
och därvid olovligen för med sig t. ex. ett par kilo kaffe, har därigenom
enligt 1916 års förordning förbrutit ej blott kaffet utan även bilen.
Sistnämnda påföljd skulle däremot icke inträtt, om han på hemvägen sökt
smuggla in exempelvis några lådor cigarrer eller cigarretter. Som villkor för
förverkande enligt 1923 års lag gäller nämligen att resan måste antagas
hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel eller att de
forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods. Det synes
önskvärt att denna begränsning blir gällande även vid olovlig utförsel.
På grund härav och då några skäl till olika behandling ej heller i övrigt
torde föreligga har jag funnit mig böra förorda, att bestämmelserna i denna
del avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med 1923 års lag. Därigenom
tillgodoses också det av utredningsmannen framställda önskemålet att farkoster
skola kunna förklaras förbrutna i större utsträckning än hittills.

Emellertid ha genom lagändring den 30 juni 1948, som träder i kraft den
1 januari 1949, i 2 kap. 17 § strafflagen införts allmänna regler om förver -

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

kande på grund av brott mot nämnda lag. Under förarbetena till lagändringen
berördes även frågan, huruvida förverkandeförklaring borde medföra
att jämväl begränsade sakrätter i egendomen upphävdes. Härom anförde
lagrådet bl. a., att avfattningen av det lagrådet underställda förslaget
kunde giva anledning till tvekan, huruvida, då fartyg dömdes förverkat,
också sjöpanträtter och inteckningar i fartyget skulle förfalla. Det vore
emellertid uppenbart att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedom
ekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna
sitt fartyg. Erfarenheten hade givit vid handen att motsvarande förhållande
kunde förekomma också beträffande fordringar av beskaffenhet
att grunda sjöpanträtt. Enligt lagrådets uppfattning borde därför förverkandet,
om domstolen funne det påkallat, kunna drabba även sådana rättigheter.
Beträffande de fall, då någon eljest hade särskild rätt till föremål
som förklarades förverkat, ansåge lagrådet likaledes att det borde ankomma
på domstolen att pröva, huruvida denna rätt skulle bestå eller ej. Därest
föremålet köpts på avbetalning, borde domstolen sålunda, om skäl därtill
förelåge, kunna i samband med förverkandeförklaringen göra förbehåll om
att säljarens rätt till föremålet oaktat förklaringen ej skulle vara förfallen.

På grund av vad sålunda förekommit upptogos i det förslag som framlades
för riksdagen dels en föreskrift, att om förverkandeförklaring avser
fartyg som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, domstolen må förklara
att panträtten i fartyget skall upphöra, och dels ett stadgande, att om i annat
fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat finnes böra oaktat
förklaringen bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Dessa bestämmelser
godkändes av riksdagen.

Övervägande skäl torde tala för att de grundsatser som sålunda kommit
till uttryck i strafflagen vinna tillämpning också på förevarande område. I
lagförslaget ha därför upptagits enahanda föreskrifter som i strafflagen om
skälighetsprövning av domstolen då annans rätt är i fråga, varjämte bestämmelserna
i övrigt avfattats så, att forslingsredskap kan förklaras förverkat
även om det köpts på avbetalning. Om i dylikt fall avbetalningssäljaren
ej haft kännedom om den olovliga utförseln eller skälig anledning att
misstänka densamma, bör domstolen tydligen begagna sig av möjligheten
att göra förbehåll om beståndet av hans rätt. Något uttryckligt stadgande
härom torde icke erfordras.

Vid genomförande av vad sålunda föreslagits torde motsvarande ändringar
böra vidtagas i lagen om straff för olovlig varuinförsel. Dessutom
bör eu jämkning ske i 1901 års lag om inteckning i fartyg.

Vad härefter beträffar frågan om rätt för domstol att eftergiva förverkandepåföljden
är även jag av den uppfattningen, att möjlighet därtill bör
införas. Vid angivandet av förutsättningarna för att eftergift må ske synes
den formulering som förordats i promemorian i och för sig vara att törcdraga
framför den som föreslagits av utredningsmannen. Emellertid torde
den anmärkning generaltullstyrelscn framställt icke kunna frånkännas ett
visst berättigande. I lagförslaget har därför bestämmelsen utformats i närmare
anslutning till generaltullstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5 §•

Denna paragraf ersätter 8 § i 1916 års förordning, som handlar om laga
domstol, åtal och beslag.

Beträffande forum föreskrives för närvarande, att åtal skall anhängiggöras
vid rådhusrätten i den stad, där brottet blivit begånget eller upptäckt,
eller, om brottet timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten
i närmaste stad.

Som jag redan framhållit ha vid upprepade tillfällen framställts önskemål
om ändring av dessa bestämmelser.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 16 april 1940 från länsstyrelsen
i Värmlands län ifrågasattes sålunda, om det vore påkallat att i forumhänseende
behandla mål av nu förevarande slag på annat sätt än andra
brottmål. Även i de framställningar i ämnet som, på sätt förut nämnts, inkommit
från landsfogden i samma län och från landsfiskalen i Kiruna
distrikt påyrkades, att den särskilda forumregeln för mål om olovlig varuutförsel
skulle upphävas. Som skäl härför åberopades, dels att bestämmelsen
i fråga ej längre vore motiverad, enär häradsrätterna nu sammanträdde
så gott som varje månad, och dels att den föranledde icke obetydliga kostnader
och olägenheter genom långa och tidsödande resor för åklagare, tilltalade
och vittnen.

Dessutom har frågan om forum i olika sammanhang behandlats av generaltullstyrelsen.

I ett yttrande som styrelsen den 2 augusti 1940 avgav över nyss berörda
skrivelse från länsstyrelsen i Värmlands län anförde styrelsen, att det icke
syntes finnas något skäl för en överflyttning av mål angående olovlig varuutförsel,
som timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, från rådhusrätten
i närmaste stad med dess i allmänhet goda kommunikationer till vederbörande
häradsrätt. De nuvarande forumbestämmelserna hade betydande
fördelar, såsom rådhusrätternas tätare sammanträdesturer och den större
erfarenhet hos domstolen som vunnes genom att mål av ifrågavarande slag
sammanfördes till större antal.

Sedermera har styrelsen i samband med sin tidigare omförmälda hemställan
om en allmän revision av 1916 års förordning uttalat, att åtal för
olovlig varuutförsel borde väckas vid tullmålsdomstol och utföras av tullåklagare.
Till stöd härför anfördes, att olovlig varuutförsel i de flesta fall
upptäcktes av tullpersonal och ofta förövades av besättningsmän å fartyg,
vilka lämpligen skulle kunna delgivas stämning och avkrävas deposition för
böter genom tullverkets försorg. Det vore därför önskvärt, att i fråga om
åtal för sådant brott gällde liknande bestämmelser som beträffande olovlig
varuinförsel.

Samma ståndpunkt intog styrelsen i ett den 31 maj 1945 avgivet remissyttrande
över 1939 års polisutrednings betänkande. I detta yttrande anfördes
bl. a., att erfarenheterna från senare tid, då allmänt exportförbud rått,
ytterligare framhävt önskvärdheten av att mål om olovlig varuutförsel behandlades
på samma sätt som tullmål.

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 99.

Utredningsmannen föreslog på denna punkt allenast en mindre jämkning.

I hans utkast hade sålunda som huvudstadgande upptagits en bestämmelse
av samma innehåll som den nuvarande forumregeln. Dessutom hade emellertid
i ett särskilt tillägg föreskrivits, att om stad saknade egen jurisdiktion,
skulle vad som sagts om rådhusrätt i stället gälla häradsrätt med tingsställe
i staden.

I promemorian anfördes att ett huvudskäl för forumbestämmelsen i 191(i
års förordning torde ha varit, att målens förläggande till rådhusrätt möjliggjorde
en snabbare behandling. I samband därmed uttalades att detta skäl
genom rättegångsreformen förlorat det mesta av sin vikt, även om det ej
helt kunde frånkännas betydelse. Därutöver framhölls att den fortgående
indragningen av mindre rådhusrätter måste leda till en ökning av de olägenheter
i form av kostsamma och tidsödande resor m. m. som följde med
den nuvarande ordningen. Dessa olägenheter kunde endast delvis undanröjas
genom en ändring i enlighet med utredningsmannens förslag.

Vidare anmärktes i promemorian, att nämnda olägenheter skulle bli ännu
mera framträdande än nu, därest åtal för olovlig varuutförsel, på sätt generaltullstyrelsen
föreslagit, finge väckas endast vid tullmålsdomstol. I sammanhang
därmed erinrades också, att från flera håll framställts önskemål
om avskaffande av tullmålsdomstolarna och de särskilda tullåklagarbefattningarna.
På grund av vad sålunda anförts förordades i promemorian att
mål om olovlig varuutförsel skulle i forumhänseende behandlas på samma
sätt som brottmål i allmänhet.

Generaltullstijrelsen har i sitt yttrande över promemorian invänt, att det
åtminstone ej borde vara uteslutet att väcka åtal för olovlig varuutförsel
även vid tullmålsdomstol. Härom har styrelsen anfört följande.

Frågan om forum i dylika mål sammanhänger intimt med frågan om åklagarskapet.
I sistnämnda hänseende har styrelsen tidigare förordat åtalsrättens
överflyttande på tullverkets åklagare. I åtalshänseende äro också förhållandena
vid olovlig införsel och utförsel av varor väsentligen likartade.
Flertalet sådana brott begås av resande och besättningsmän å fartyg. Brotten
upptäckas och rapporteras i regel av tulltjänstemän. I båda fallen utgör
skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning för ett effektivt inskridande mot
brottsligheten. Utan särskilda tullåklagare med åtminstone alternativ åtalsrätt
kan effektivitetskravet uppenbarligen ej i önskvärd utsträckning upprätthållas
beträffande ifrågavarande brott. De krav på omdöme, allmän
duglighet och administrativ erfarenhet, som måste fyllas av de högre tulltjänstemän,
vilka fungera såsom tullåklagare, utgöra garanti för att dessa
tjänstemän i allmänhet också äro, även där de icke äga juridisk utbildning,
väl skickade såsom åklagare. 1 den mån invändning om bristande åklagarkompetens
över huvud förtjänar avseende med hänsyn till det begränsade
lagstiftningsområde, varom här är fråga, utgör eu sådan invändning därför
närmast fog för att dessa åklagare beredas ökade utbildningsmöjligheter.
Alternativ åtalsrätt för tullåklagare och allmän åklagare finnes redan enligt
14 § lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin. Om sådan åtalsrätt skulle ifrågakomma
i mål angående olovlig varuutförsel, synas de nuvarande forareglerna
böra alltjämt gälla vid åtal av tullåklagare, medan rättegångsbal .

*{ llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. AV 99.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kens foraregler böra gälla vid åtal av allmän åklagare. För åtalsrätt åt tullåklagare
talar även numera det nya institutet strafföreläggande, som skulle
kunna bliva av stor praktisk betydelse vid beivrandet av brott av resande
och besättningsmän.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har jag funnit mig böra avvisa
tanken på en lösning i enlighet med utredningsmannens förslag. Den
nuvarande ordningen synes mig vara förenad med så betydande olägenheter
utan motsvarande fördelar att den ej lämpligen bör bibehållas. Mera
tveksamt är, huruvida målen om olovlig varuutförsel böra följa vanliga
forumregler eller hänvisas till tullinålsdomstol, eller om möjligen båda dessa
utvägar böra hållas öppna.

Till förmån för att tullmålsdomstol bör vara behörig att upptaga dylika
mål kan främst anföras, att försök till olovlig utförsel i allmänhet upptäckas
av tullverkets personal. Det lär då ej sällan vara önskvärt att stämning
kan utfärdas och delgivas utan dröjsmål. Detta torde stundom lättare
låta sig göra, om åtalsrätten anförtros åt tullåklagare än om den förbehålles
allmän åklagare. Åtminstone i stad där tullkammare finnes lär
nämligen tullbevakningspersonalen i regel stå i närmare förbindelse med
tullåklagaren än med allmänne åklagaren i staden.

I flertalet av de fall då olovlig utförsel sker över landgräns torde det å
andra sidan vara utan betydelse för snabbheten i förfarandet, huruvida
åtalsrätt tillkommer tullåklagare. Mången gång lär det i dylika fall tvärtom
vara till fördel att utredningen kan handhavas av åklagaren i orten och åtal
ske vid den lokala domstolen.

I detta sammanhang bör också beaktas att frågan om tullåklagarnas ställning
varit föremål för behandling vid 1946 års riksdag. I anslutning till
en av Kungl. Maj :t då framlagd proposition, vari bl. a. föreslogs att tullåklagare
vid beivrande av olovlig varuinförsel skulle erhålla samma straffprocessuella
befogenheter som enligt lag tillkomma allmän åklagare, väcktes
i andra kammaren en motion om avslag å propositionen i denna del.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57), att vissa skäl otvivelaktigt
kunde anföras till stöd för motionärernas ståndpunkt. Flertalet
tulåklagare hade icke någon juridisk utbildning, och de saknade erforderliga
kvalifikationer för åklagaruppgifterna. Enär det sannolikt ej komme
att dröja länge innan tullåklagarbefattningarna avskaffades, hade utskottet
emellertid icke ansett sig böra frångå propositionens förslag.

Detta utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Med hänsyn härtill
möta uppenbarligen vissa betänkligheter mot att nu anförtro tullåklagarna
nya uppgifter. Från saklig synpunkt synes det mig också tveksamt, om
åt dessa åklagare — som i allmänhet sakna erfarenhet av dagsbotssystemets
tillämpning — bör överlämnas befogenhet att utfärda strafförelägganden
å dagsböter.

På grund av vad sålunda anförts är jag för närvarande icke beredd att
tillstyrka, att tullmålsdomstol anvisas som forum för mål om olovlig varuutförsel,
utan förordar i stället att dessa mål behandlas lika med brottmål

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

i allmänhet. I lagförslaget ha därför överhuvud ej upptagits några bestämmelser
om laga domstol, varav följer att frågan därom skall bedömas
enligt reglerna i 19 kap. rättegångsbalken. Jag vill framhålla att detta ej
utesluter, att om någon gjort sig skyldig såväl till olovlig införsel som till
olovlig utförsel, åtal för båda brotten kan väckas vid tullmålsdomstol.

I fråga om åtal gäller, såsom redan nämnts, enligt 1916 års förordning
att sådant ej må anställas utan länsstyrelsens tillstånd. Mot denna föreskrift
ha länsstyrelsen i Värmlands län och föreningen Sveriges landsfogdar
anmärkt, att därest åtalsprövning alltjämt ansåges behövlig, denna prövning
numera borde ankomma på landsfogden. Landsfiskalen i Kiruna
distrikt har hemställt, att bestämmelsen om åtalslov måtte upphävas.

Nämnda bestämmelse tillkom huvudsakligen i syfte att förebygga att åtal
— med åtföljande straff och förverkande — komme till stånd i sådana fall
då vederbörande exportör handlat fullt öppet och i god tro. Detta önskemål
har i lagförslaget beaktats redan vid utformandet av straff- och förverkandebestämmelserna.
Något krav på särskilt tillstånd till åtal har därför
icke uppställts i förslaget.

Jag vill nämna att utredningsmannen — som på motsvarande skäl föreslagit
att åtalsprövning i allmänhet icke skulle förekomma — likväl i sitt
utkast upptagit ett stadgande att brott som avses i 2 § 2 i lagförslaget ej
finge åtalas utan Konungens tillstånd. Som grund härför anförde utredningsmannen,
att i sådana fall åtal kunde tänkas föranleda internationella
förvecklingar, t. ex. då utländskt fartyg kommit innanför fyramils- men icke
inom tremilsgränsen och olika meningar därför kunde råda, huruvida det
befunnit sig på svenskt territorialvatten. Jag har emellertid icke ansett
nödvändigt att föreslå någon undantagsbestämmelse för dylika, i praktiken
knappast förekommande situationer.

Beträffande beslag föreskrives i 1916 års förordning, att det åligger
åklagaren att verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt förordningens
bestämmelser anses förbrutna. Även för beslag erfordras emellertid
länsstyrelsens tillstånd. I avbidan på behörigt beslut om beslag må
godset och forslingsredskapen kvarhållas av åklagaren eller av vederbörande
tull-, post- eller järnvägsmyndighet. Om sådant kvarhållande skall
ägaren ofördröjligen underrättas.

Numera ha i 27 kap. rättegångsbalken meddelats generella stadganden
om beslag. Enligt 1 § detta kapitel må beslag läggas1 bl. a. å föremål som
kan antagas vara förverkat på grund av brott. I 4 § givas föreskrifter om
vem som är behörig att verkställa beslag. Härom gäller, att beslag i allmänhet
får äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den
polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Är fara i
dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden vidtagas av underordnad
polisman. Dessutom må envar, som med laga rätt griper eller anhåller
misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation,
lägga beslag på föremål som därvid påträffas. Har i enlighet med

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

någon av dessa undantagsbestämmelser beslag företagits av annan än åklagaren
eller undersökningsledaren, skall anmälan skyndsamt göras hos denne,
som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Därest den, från
vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han enligt It § utan
dröjsmål underrättas om detsamma. I 6 § föreskrives, att den som drabbats
av beslag äger hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta
därvid fastställes, skall rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall
väckas. I annat fall än nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det
beslaget verkställdes. Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget omedelbart
hävas. Slutligen stadgas i 17 §, att om i lag eller författning givits avvikande
bestämmelser, dessa skola gälla.

Jag vill nämna att vissa dylika undantagsbestämmelser meddelats i 1923
års lag om straff för olovlig varuinförsel. Då beslag ägt rum enligt den
lagen, skall sålunda vad i rättegångsbalken är stadgat om viss tid för åtal
icke äga tillämpning. I detta hänseende föreskrives blott att åtal skall
väckas så snart ske kan. Vidare gäller, att tulltjänstemän, polismän och
lotstjänstemän äga självständig beslagsrätt även i andra fall än då sådan
skulle förelegat redan enligt nyssnämnda föreskrifter i 27 kap. 4 § rättegångsbalken.

Det torde vara uppenbart att rättegångsbalkens bestämmelser i allt väsentligt
böra lända till efterrättelse även i fråga om beslag på grund av
olovlig varuutförsel. Den särskilda föreskriften i 1916 års förordning att
beslag ej må ske utan länsstyrelsens tillstånd bör av tidigare angivna skäl
ej längre bibehållas. Däremot torde det vara påkallat att på nu ifrågavarande
område medgiva motsvarande lättnader som i mål om olovlig införsel. I
förevarande paragraf har därför föreskrivits, att med avseende å beslag
på grund av olovlig varuutförsel ej skall tillämpas vad i 27 kap. rättegångsbalken
är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall vara väckt. Dessutom
har i 9 § i lagförslaget upptagits en bestämmelse av innebörd att
befattningshavare, som enligt vad där sägs har att övervaka att olovlig utförsel
icke äger rum, därvid har obegränsad rätt att taga egendom som skall
vara förverkad i beslag.

6 §•

Under 10 § 1916 års förordning givas föreskrifter om tillvägagångssättet
då ägaren av beslagtagen egendom är okänd eller ej kan anträffas med
stämning. Även härom ha numera meddelats generella bestämmelser i 17 §
lagen om införande av nya rättegångsbalken. I samband med tillkomsten
av dessa stadganden infördes emellertid i 17 § lagen om straff för olovlig
varuinförsel särskilda regler, enligt vilka i vissa fall ett enklare förfarande
må användas. Enahanda lättnader torde böra medgivas i de mål varom nu
är fråga. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i denna paragraf.

7 §•

I förevarande paragraf regleras frågan om beslagtagen egendoms försäljning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Härom stadgas i 8 § 3 mom. 1916 års förordning, att därest gods, som
kvarhållits i avbidan på beslag, kan bliva underkastat förskämning, minskning
eller annan nedgång i värde, ägaren må påkalla att godset genom åklagarens
försorg omedelbart försäljes. Vidare föreskrives i 9 §, att sedan beslag
med länsstyrelsens tillstånd verkställts, åklagaren äger låta sälja det
beslagtagna utan avvaktan på domstols beslut om förverkande. Försäljning
som äger rum i enlighet med nämnda bestämmelser skall ske på offentlig
auktion. Influten köpeskilling skall, till dess förverkandefrågan blivit slutligen
avgjord, nedsättas hos länsstyrelsen genom insättning i riksbanken
eller annan bank som länsstyrelsen godkänner.

Med avseende å de fall, då egendom som dömes förverkad ej redan försålts
i nyss angiven ordning utan alltjämt finnes i behåll, innehåller förordningen
icke några stadganden om hur med egendomen skall förfaras. Såsom jag
inledningsvis nämnt har justitieombudsmannen i skrivelse den 29 juni 1944
hemställt om införande av föreskrift att den även i dylika fall skall försäljas
på offentlig auktion. I skrivelsen erinrades bl. a., att härigenom överensstämmelse
skulle uppnås med bestämmelserna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel.

I 21 § 1 mom. sistnämnda lag stadgas, att egendom som genom lagakraftägande
utslag förklarats förverkad skall, där ej föreskrift i särskild författning
till annat föranleder, av vederbörande tullförvaltning försäljas å offentlig
auktion. Förvaringspersedel må likväl försäljas allenast för så vitt den
gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig varuinförsel; skolande,
där detta icke lämpligen kan ske, med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen
bestämmer. Enligt 2 mom. i samma paragraf får i vissa fall
försäljning äga rum utan att dom å förverkande behöver avvaktas. Forslingsredskap
må sålunda alltid säljas utan annat uppskov än som erfordras
för auktionens behöriga kungörande. I fråga om annan egendom stadgas,
att därest den är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan
nedgång i värde, den domstol på vars handläggning målet beror äger att
utan avbidan på ägares inställelse meddela beslut om egendomens avyttring.
Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt 2 mom. skall, intill dess utslag
fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i tullkassan.

Utredningsmannen hade på denna punkt avfattat sitt utkast i huvudsaklig
överensstämmelse med 21 § varuinförsellagen. Med avseende å behandlingen
av köpeskilling för egendom, som försålts innan frågan om dess förverkande
prövats, skulle dock enligt utkastet gälla detsamma som nu finnes
föreskrivet i 1916 års förordning.

Också enligt min uppfattning bör förevarande spörsmål regleras i närmare
anslutning till vad som nu är föreskrivet i 21 § lagen om straff för
olovlig varuinförsel. Det synes mig emellertid icke förenligt med nutida
rättsuppfattning att forslingsredskap får försäljas innan frågan om dess
förverkande avgjorts. Skälig hänsyn till ägaren torde kräva, att sådant
redskap behandlas på samma sätt som annan beslagtagen egendom. Jämväl
beträffande möjligheterna till förtida försäljning av gods som är un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

derkastat förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde
torde vissa jämkningar böra ske i förhållande till de nuvarande bestämmelserna
i varuinförsellagen. På samma sätt som i 1916 års förordning torde
sålunda böra meddelas ett uttryckligt stadgande att ägare av sådant gods
må påkalla att det avyttras utan uppskov. Om dylik begäran framställes,
finnes tydligen icke någon anledning att kräva rättens tillstånd till försäljningen.
Även eljest lär domstolsprövning av försäljningsfrågan utan olägenhet
kunna undvaras, därest godsets värde är jämförelsevis obetydligt. I viss
anslutning till stadgandena i 6 § 2 mom. förevarande lagförslag och 22 §
första stycket spritinförsellagen synes därför krav på dylik prövning böra
uppställas endast för de fall, då försäljning ej begärts av ägaren och värdet
uppskattas till minst etthundra kronor.

Vad angår frågan om behandlingen av köpeskilling som influtit vid förtida
försäljning kan det enligt min mening icke anses erforderligt att beloppet
nedsättes hos länsstyrelsen eller annan myndighet. Det torde ej böra
krävas mera än att medlen göras räntebärande genom insättning i bank.

Lagförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört. Därest
förslaget genomföres, torde samtidigt lagen om straff för olovlig varuinförsel
böra ändras så, att överensstämmelse uppnås mellan de båda lagarna.

I förevarande sammanhang vill jag slutligen nämna, att It § 1 mom. 1916
års förordning innehåller ett stadgande av innebörd att egendom som förklarats
förverkad ej skall tullbeskattas. Detta torde, såsom ock utredningsmannen
framhållit, få anses följa redan av sakens natur, och någon motsvarande
föreskrift har därför icke upptagits i lagförslaget.

8 §.

I 11 § 2—4 mom. 1916 års förordning givas detaljerade föreskrifter om
vad som är att iakttaga, därest verkställt beslag häves genom domstols utslag.
Bestämmelserna innebära i stort sett att åklagaren, så snart han fått
kännedom om att utslaget vunnit laga kraft, skall lämna ägaren skriftlig
underrättelse därom. I allmänhet skall sedan egendomen eller, om den redan
försålts, köpeskillingen därför på anfordran utlämnas till ägaren, som
emellertid, då fråga är om köpeskilling, måste framställa anspråk inom viss
tid vid påföljd att beloppet eljest hemfaller till kronan. Därest den beslagtagna
egendomen utgöres av utländskt oförtullat gods, skall den dock i stället
av åklagaren överlämnas till vederbörande tullmyndighet och därefter i
vanlig ordning redovisas till ägaren genom tullmyndighetens försorg.

Utredningsmannen anförde på denna punkt att det låge i sakens natur,
att om ett beslag hävdes, egendomen eller de medel som influtit vid försäljning
av densamma skulle hållas ägaren tillhanda. Frågan om preskription
av ägarens anspråk därest han ej kunde anträffas eller ej läte sig avhöra
ägde betydelse även för andra fall än då beslaget skett på grund av olovlig
varuutförsel och borde följaktligen lösas i ett större sammanhang. Med an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

ledning härav borde av nyssnämnda stadganden i 1916 års förordning blott
bibehållas föreskriften, att om beslaget avsett utländskt oförtullat gods,
egendomen eller köpeskillingen skulle för tullbehandling ställas till tullmyndighetens
förfogande.

Jag har funnit mig böra biträda den ståndpunkt utredningsmannen sålunda
intagit. En bestämmelse av den innebörd utredningsmannen förordat
har upptagits i denna paragraf.

9 §■

Enligt 13 § 1 mom. 1916 års förordning är, vid sidan av polisen, även tullverkets,
postverkets och statens järnvägars personal skyldig att övervaka att
olovlig varuutförsel icke äger rum. Stadgandena därom ha med något ändrad
avfattning överflyttats till första stycket i denna paragraf.

I andra stycket har, av skäl som angivits vid behandlingen av 5 §, upptagits
en bestämmelse, att personal varom nu är fråga jämväl må taga egendom,
som kan antagas vara förverkad, i beslag. Tillika har föreskrivits, att
anmälan om sådant beslag skyndsamt skall göras hos åklagaren, som har
att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den beslagsrätt som sålunda
tillagts tull-, post- och järnvägsmyndigheterna skiljer sig i praktiken föga
från den befogenhet att kvarhålla gods och forslingsredskap, vilken tillkommer
dem enligt 8 § 1916 års förordning.

Jag vill i detta sammanhang nämna att 13 § 2 mom. sagda förordning
innehåller ett stadgande om rätt för tullmyndighet att i vissa fall förbjuda
utförsel av gods som tillsvidare ej finnes böra tagas i beslag. Därest tullmyndighet,
när gods, som ej är exportförbjudet, anmäles till utförsel, finner
tvivelaktigt, huruvida sådana omständigheter föreligga som avses i 2 § 1
i förevarande lagförslag, må sålunda myndigheten förordna, att godset ej
må utföras förrän nämnda fråga på myndighetens hemställan prövats av
generaltullstyrelsen. Någon motsvarighet till detta stadgande har ej upptagits
i lagförslaget. I den mån särskilda bestämmelser erfordras för dylika
fall, torde de kunna utfärdas i administrativ ordning.

Bestämmelserna i tredje stycket ha tillkommit med anledning av särskild
framställning från generaltullstyrelsens sida.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 december 1947 har styrelsen erinrat,
att tullpersonalens möjligheter att gripa för brott mot tullagstiftningen
misstänkta personer genom rättegångsreformen blivit mera begränsade än
förut. Styrelsen har tillika hemställt om åtgärder till undanröjande av denna
olägenhet.

Om gripande stadgas i 24 kap. 7 § första stycket nya rättegångsbalken,
att om mot någon förekomma skäl till anhållande men beslut därom icke
utan fara kan avvaktas, polisman må gripa honom även utan sådant beslut.
Enligt andra stycket av samma paragraf må vidare den som begått brott,
varå kan följa frihetsstraff, gripas av envar, därest han träffas på bar gärning
eller flyende fot. I sådant fall skall emellertid den gripne skyndsamt

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

överlämnas till närmaste polisman. Då polisman sålunda omhändertagit
någon, som gripits av annan, eller själv gripit misstänkt person, skall han
skyndsamt göra anmälan därom hos anhållningsmyndigheten. Denna har
att efter förhör med den gripne omedelbart besluta, huruvida han skall
anhållas eller frigivas. Anhållningsmyndighet är i regel vederbörande
åklagare.

Dessa bestämmelser innebära, såvitt angtår befogenheten för enskilda
personer att gripa den som ertappas vid begående av brott eller under
flyktförsök, en viss inskränkning i förhållande till förut gällande rätt. Enligt
19 § 10 punkten promulgationsförordningen till strafflagen kunde nämligen
under särskilda omständigheter sådan befogenhet föreligga även vid
bötesbrott. Förutsättningarna härför voro, att det var fråga om okänd person
som undandrog sig att uppgiva sitt namn eller sin hemort eller vars
uppgifter därom kunde misstänkas vara osanna. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att i motsvarande fall den brottslige alltjämt må gripas av
polisman. Enligt 24 kap. 2 § nya rättegångsbalken må nämligen häktning
— och därmed även anhållande — oberoende av brottets beskaffenhet tillgripas,
om den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann,
så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att
han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

Vad särskilt beträffar tullpersonalens ställning i förevarande hänseende
ha, såsom redan nämnts, tullåklagarna i samband med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande erhållit samma befogenhet som allmän åklagare att använda
straffprocessuella tvångsmedel. Övriga tulltjänstemän äga däremot,
liksom förut, icke annan rätt att gripa misstänkta personer än som enligt
vad nyss sagts tillkommer varje enskild medborgare. För deras del har
alltså rättegångsreformen medfört minskade befogenheter, i det att möjlighet
till gripande i denna ordning numera aldrig föreligger vid bötesbrott.
Detta är av särskild betydelse på den grund, att varken olovlig varuinförsel
eller olovlig varuutförsel i regel må bestraffas svårare än med böter.

Generaltullstyrelsen har i sin nyssnämnda skrivelse i ämnet anfört, att
tulltjänstemännen för att kunna behörigen fullgöra på dem ankommande
brottsundersökningar och anställa därvid erforderliga förhör måste äga åtminstone
lika stor befogenhet som före rättegångsreformen att gripa misstänkta
personer. Lämpligast syntes vara, att de erhölle enahanda rätt i sådant
avseende som enligt nya rättegångsbalken tillkomme polisman. Styrelsen
hemställde därför, att tulltjänsteman måtte vid fullgörande av honom
åliggande undersökning rörande brott mot tullagstiftningen tillerkännas
polismans befogenhet.

Över denna styrelsens framställning har yttrande infordrats från riksåklagarämbetet.

Ämbetet har till en början erinrat, att den befogenhet, polisman enligt
nya rättegångsbalken hade att gripa för brott misstänkta personer, i två
avseenden vore vidsträcktare än den som tillkomme tulltjänsteman. Dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

finge polisman gripa även annan än den som anträffades på bar gärning
eller flyende fot och dels ägde han i de fall som omförmäldes i 24 kap. 2 g
nämnda balk begagna detta tvångsmedel också vid bötesbrott.

I fortsättningen har ämbetet förklarat sig dela generaltullstyrelsens uppfattning
att tulltjänsteman i fråga om rätten till gripande borde likställas
med polisman. Härom har ämbetet bl. a. anfört följande.

Vad härefter angår behovet av utvidgad befogenhet för tulltjänsteman
att på eget ansvar gripa för brott misstänkt torde detta i främsta rummet
göra sig gällande vid den övervakning, som fullgöres av tullverkets kustoch
gränsbevakningspersonal för beivrande av smuggling. Uppenbarligen
kunna tullåklagarna med hänsyn till sina övriga åligganden icke annat
än i rena undantagsfall äga möjlighet att personligen deltaga i spaning och
annan undersökning angående brott som här avses. Då dessutom undersökningarna
i allmänhet äga rum på långt avstånd från deras stationeringsorter
och under förhållanden, som icke annat än undantagsvis torde innebära
möjlighet för bevakningspersonalen att telefonledes upprätthålla förbindelse
med vederbörande tullåklagare, synes den begränsade befogenhet
att gripa misstänkt person, som för närvarande tillkommer tulltjänsteman,
understundom kunna leda till betydande olägenheter. Särskilt vid yrkesmässig
eller annan organiserad smugglingsverksamhet torde misstankarna
ofta riktas mot viss person först efter mer eller mindre omfattande förberedande
spaningsåtgärder, då rekvisiten »bar gärning» respektive »flyende
fot» ej föreligga. Avsaknaden av rätt för tulltjänsteman att i samband med
sådan spaning gripa uppspårade misstänkta personer kan givetvis vara
ägnad att på ett betänkligt sätt äventyra effektiviteten i övervakningen.
Särskilt torde det vara anledning att uppmärksamma härav föranledda olägenheter
vid bekämpandet av spritsmuggling. Starka skäl synas emellertid
tala för att tulltjänsteman bör äga rätt att företaga gripande även då det
är fråga om ringare brott. Det kan härvid förtjäna uppmärksammas, att
processlagberedningen i motiven till nya rättegångsbalken såsom ett särskilt
skäl för en utsträckt rätt till häktning vid bötesbrott anfört, att en sådan
rätt vore av särskild betydelse beträffande sjömän och andra, som gjorde
sig skyldiga till olovlig varuinförsel och dylika brott.

Såsom skäl emot den ifrågasatta utvidgningen av tulltjänstemans befogenhet
skulle möjligen kunna anföras, att den personal, som ingår i tullverkets
kust- och gränsbevakning, liksom tullpersonal av lägre grad över
huvud taget ej äger den teoretiska utbildning rörande tillämpningen av
straffprocessuella och andra rättsliga föreskrifter, som polismän numera i
allmänhet erhålla. Dessutom äger polispersonal helt naturligt i regel en
betydligt större erfarenhet och vana vid handhavande av brottmålsutredningar
än tulltjänstemän. Då varje form av frihetsberövande innebär kännbara
ingrepp i den enskildes ställning, måste det givetvis vara ett allmänt
intresse av största vikt, att rätten till frihetsinskränkande åtgärder omgärdas
med erforderliga garantier. Vad nu anförts synes emellertid icke innebära
tillräckligt vägande skäl att ställa sig avvisande mot en utvidgad befogenhet
för tulltjänsteman att gripa för brott misstänkta personer. Enligt
olika lagar och författningar på tullagstiftningens område ha tulltjänslemän
tillagts vidsträckta befogenheter alt företaga beslag, kroppsvisitation
och andra liknande åtgärder. Genom de ändringar, som i samband med
nya rättegångsbalkens införande vidtagits i varuinförsellagen och spritinförsellagen,
har vidare åt tulltjänsteman inrymts samma rätt att utan förordnande
företaga husrannsakan, som enligt nämnda balk tillkommer po -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

lisman. Med beaktande härav och det praktiska behov, som otvivelaktigt
påkallar en utvidgad befogenhet i förevarande hänseende, anser sig riksåklagarämbetet
böra tillstyrka, att tulltjänsteman tillerkännes samma befogenhet
att gripa för brott misstänkt person, som tillkommer polisman.
Ämbetet förutsätter emellertid härvid, att generaltullstyrelsen genom särskilda
föreskrifter eller på annat sätt för tullpersonalen klargör de förutsättningar,
under vilka gripande av misstänkt må äga rum, ävensom att
vederbörande tullåklagare noggrant övervaka tullpersonalens handhavande
av ifrågavarande befogenhet.

Emellertid har ämbetet tillika uttalat att den sålunda tillstyrkta utvidgningen
av tulltjänstemännens rätt i förevarande hänseende lämpligen syntes
böra ske på annat sätt än generaltullstyrelsen föreslagit. I stället för
ett allmänt stadgande varigenom tulltjänsteman tillerkändes polismans befogenhet
har ämbetet sålunda förordat mera begränsade bestämmelser, som
toge sikte endast på den föreliggande frågan. Sådana bestämmelser borde
enligt ämbetets mening i första hand upptagas i 1923 års lag om straff för
olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag.

Vidare har ämbetet erinrat att gripande icke kunde begagnas för att i
andra fall än då skäl till anhållande förelåge tvångsvis inställa någon till
förhör. Det syntes därför ämbetet önskvärt att tulltjänsteman tillerkändes
jämväl den rätt som enligt 23 kap. 8 § nya rättegångsbalken tillkomme
polisman att till förhör medtaga person som vore tillstädes å plats där brott
förövats. Även därom borde föreskrifter meddelas i nyssnämnda lagar.

• För e§en del vill jag framhålla, att för ett effektivt bekämpande av
smugglingen torde krävas att tullbevakningspersonalen kan tillgripa även
fiihetsberövande åtgärder. De nuvarande möjligheterna därtill synas mig,
särskilt på grund av den inskränkning som blivit en följd av rättegångsreformen,
vara alltför snävt begränsade för att motsvara behovet. Med
hänsyn härtill bör enligt min uppfattning avgörande vikt ej fästas vid de
betänkligheter som kunna anföras mot att utsträcka tulltjänstemans befogenhet
i nämnda avseende. Jag har följaktligen ansett mig böra tillstyrka
att de av generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet förordade utvidgningarna
genomföras. Beträffande formen härför har jag funnit den av riksåklagarämbetet
anvisade utvägen vara att föredraga. Det har emellertid
synts mig uppenbart, att bestämmelser i ämnet böra meddelas ej blott med
avseende å mål rörande olovlig införsel utan också för de fall då fråga är
om olovlig utförsel.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § 1916 års förordning, behandlar
frågan om tullpersonalens rätt att till förhindrande av olovlig varuutförsel
företaga kroppsvisitation å resande till utlandet. Paragrafen har avfattats
i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser som i 13 och 14 §§
lagen om straff för olovlig varuinförsel meddelas angående kroppsvisitation
till förebyggande av sådan införsel. Om kroppsvisitation genom polismyndighet
stadgas i 28 kap. rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I 15 § 1916 års förordning givas föreskrifter om undersökning av gods
som medföres av till utlandet avresande personer. Dylika föreskrifter torde
emellertid kunna meddelas av generaltullstyrelsen, och någon motsvarighet
till sistnämnda paragraf har därför ej upptagits i lagförslaget.

11 §•

Enligt 7 § 1916 års förordning skall av böter och förverkad egendom en
tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare,
skall denne taga hälften av åklagarens andel.

Som jag inledningsvis omnämnt har riksdagen i skrivelse den 10 juli
1944 (nr 455 punkt 8) hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
frågan om indragning av angivar- och åldagarandelarna. Till grund
för denna hemställan lågo vissa uttalanden i 1943 års statsrevisorers berättelse.
Generaltullstyrelsen hade i ett den 18 januari 1944 avgivet yttrande
över berättelsen anfört, att såväl åklagar- som angivarandelen syntes
böra indragas till kronan.

Utredningsmannen föreslog att två tredjedelar av nu ifrågavarande belopp
skulle tillfalla kronan och återstoden —■ motsvarande den nuvarande
angivarandelen —- ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas
till uppmuntran åt befattningshavare, som visat synnerligt nit vid
beivrande av olovlig varuutförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja
upptäckandet av eller motverka sådan utförsel.

I promemorian anfördes — under erinran om generaltullstyrelsens nyssnämnda
uttalande av den 18 januari 1944 — att övervägande skäl syntes
tala för att böter och förverkad egendom i sin helhet tillfölle kronan.

Generaltullstijrelsen har i sitt yttrande över promemorian förordat en lösning
i enlighet med utredningsmannens förslag. Till stöd härför anfördes
i yttrandet att styrelsen på grund av den ytterligare erfarenhet, som sedan
år 1944 kunnat vinnas på förevarande område, numera funne det ovisst,
huruvida ett borttagande utan vidare av angivarandelen borde förekomma.
Denna erfarenhet hade ådagalagt att utsikten till ekonomiska fördelar vore
av sådan betydelse för ett effektivt bekämpande av olovlig varuutförsel, att
särskilda medel för utdelande av gratifikationer ej kunde undvaras. Vid
valet mellan ett anslag för detta ändamål eller andel i böter och konfiskationsmedel
hade styrelsen funnit det senare alternativet såsom mera praktiskt
och ändamålsenligt vara att föredraga. Om utredningsmannens förslag
genomfördes, skulle de belopp som därigenom komme att ställas till styrelsens
förfogande kunna tillföras den fond som nu bildades av medel vilka
inflöte enligt varuinförsellagen och spritinförsellagen.

För egen del vill jag erinra, att 1948 års riksdag uttalat sig för att nämnda
fond, som vanligen benämnes smuggelfonden, borde avvecklas. Fonden i
fråga bildas av andelar i böter och konfiskationsmedel som enligt föreskrifter
i 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel och 1924 års spritinförsellag
ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till uppmuntran

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

åt tulltjänstemän och polismän, som visat synnerligt nit vid beivrande av
olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja upptäckandet
av eller motverka sådan införsel. I statsrevisorernas berättelse till årets riksdag
uttalades, att det sålunda tillämpade gratifikationssystemet syntes böra
avskaffas. I den mån belöning av ifrågavarande slag i särskilda fall ansåges
böra utgå, borde medel för ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande
i form av å riksstaten uppfört anslag. Statsutskottet anförde i avgivet
utlåtande (nr 153 punkt 24) att utskottet i likhet med revisorerna
ansåge, att det gratifikationssystem som för närvarande tillämpades i samband
med beslag eller utredningar rörande smuggelbrott borde avvecklas
och medel som avsatts för detta ändamål tillgodoföras riksstaten. Utskottets
utlåtande godkändes av riksdagen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har i förevarande paragraf i lagförslaget
stadgats att böter och värdet av förverkad egendom skola tillfalla
kronan. Enahanda föreskrifter torde böra införas i varuinförsellagen och
spritinför sellagen.

Förslaget till lag angående ändring i 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel.

Angående grunderna för de ändringar som föreslås med avseende å 1,
11, 19 och 21 §§ förevarande lag torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid
behandlingen av 1, 4, 7, 9 och 11 §§ förslaget till lag om straff för olovlig
varuutförsel.

Under C> § i lagen föreskrives för närvarande bl. a., att om någon, som två
eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel av annat slag än som
avses i 1 § 6 inom., ånyo förövar enahanda brott av beskaffenhet att icke
vara hänförligt under sagda moment, han skall dömas till böter efter de
för varje särskilt fall i 1 och 5 §§ stadgade grunderna eller till fängelse eller
straffarbete i högst två år. Beträffande återfallsstraff vid olovlig utförsel
har jag förordat, att straffarbete skall kunna ådömas endast om utförseln
skett i större omfattning eller yrkesmässigt men att å andra sidan återfall
skall anses föreligga så snart gärningsmannen förut blivit dömd för enahanda
brott. De skäl som föranlett detta förslag torde äga giltighet även
då fråga är om olovlig införsel. Paragrafen föreslås därför ändrad i enlighet
med vad sålunda anförts.

I 7 § meddelas bestämmelser om straff för anstiftan av och medhjälp till
olovlig varuinförsel, varjämte paragrafen innehåller vissa stadganden om
vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet. Föreskrifterna
i fråga ansluta sig nära till de regler som vid lagens tillkomst funnos upptagna
i 3 kap. strafflagen. Detta kapitel har erhållit ändrad lydelse genom
lag som träder i kraft den 1 januari 1949. Därigenom ha nya principer införts
i fråga om bestraffningen av anstiftan och medhjälp. Med hänsyn härtill
har jag ansett mig böra förorda att de särskilda stadgandena därom i

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

första stycket av förevarande paragraf ersättas med en hänvisning till 3
kap. strafflagen. Vad paragrafen innehåller om s. k. efterföljande delaktighet
har ansetts böra utgå, enär det kommer att täckas av bestämmelserna
i 10 kap. 10 § strafflagen i detta lagrums nya lydelse. Slutligen föreslås en
redaktionell jämkning i nuvarande tredje stycket.

Förslaget till lag om ändring i 1924 års spritinförsellag.

De förut omförmälda förslagen om upphävande av 1 § 3—5 mom. lagen
om straff för olovlig varuinförsel samt om ändring av 7 § samma lag föranleda
formella jämkningar i 1 § 2 och 3 mom., 5 § 2 mom. och 10 § 2 mom.
spritinförsellagen.

I 1 § 4 mom. sistnämnda lag meddelas bestämmelser om förhöjt straff
då olovlig införsel av spritdrycker eller vin förövats av någon som tidigare
gjort sig skyldig till brott av samma eller liknande slag. I dylika fall kan
sålunda bl. a. dömas till straffarbete i högst två år. Förutsättningarna för
ådömande av återfallsstraff äro olika alltefter det föregående brottets beskaffenhet.
Stundom kräves det att detta brott blivit bestraffat, i andra fall
är det tillräckligt att fällande dom för brottet meddelats.

Såsom framgår av vad jag förut anfört medför den omständigheten, alt
straffmaximum satts till två års straffarbete, vissa processuella olägenheter.
Sålunda måste i rådhusrätt mål om återfall alltid handläggas med nämnd,
detta även om det med visshet kan förutses att straffet kommer att stanna
vid böter. Det är uppenbarligen önskvärt att en ändring på denna punkt
kommer till stånd. I anslutning till vad jag förordat i fråga om upprepad
olovlig varuutförsel och upprepad olovlig införsel av andra varor än
spritdrycker och vin tillstyrker jag därför, att det allmänna återfallsmaximum
även i förevarande fall sänkes till fängelse, dock med bibehållande
av möjligheten att döma till straffarbete i högst två år, såvida den olovliga
införseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt. Någon fara för
att straffbudets effektivitet härigenom skulle minskas torde icke föreligga.
I praktiken lär nämligen redan nu straffarbete komma till användning endast
därest fråga är om smuggling som bedrives yrkesmässigt eller i större
skala. Av skäl som jag tidigare angivit bör för tillämpning av återfallsstraff
aldrig krävas mera än att ansvar för det återfallsgrundande brottet ålagts
genom dom som vunnit laga kraft.

I 8 § 3 mom. stadgas i första stycket, att om farkost, vilken enligt föregående
moment i paragrafen skall vara förverkad, besväras av inteckning
som sökts efter den 30 juni 1924, domstolen i samband med beslutet om
förverkande skall förklara att panträtten i farkosten skall upphöra, såvida
ej av omständigheterna framgår, att inteckningshavaren saknat kännedom
om eller anledning misstänka farkostens användande vid olovlig
införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande
av förbindelse mellan annat fartyg och land. Sådan förklaring må dock un -

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

dei låtas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart
oskäligt att panträtten går förlorad.

Andra stycket innehåller vissa föreskrifter om underrättelse till inskrivningsdomaren
då panträtt i fartyg sålunda förklarats upphävd samt om
dödande av inteckning som avsetts med förklaringen.

Som jag tidigare nämnt har numera i strafflagen införts ett stadgande,
att om förverkandeförklaring enligt nämnda lag avser fartyg som besväras
av sjöpanträtt eller inteckning, domstolen ock må förklara att panträtten
i fartyget skall upphöra. Jag har förut förordat att enahanda bestämmelser
skola upptagas även i den föreslagna lagen om straff för olovlig varuutförsel
och i 1 § 10 mom. 1923 års varuinförsellag. Därvid har jag förutsatt
att de inskrivningstekniska spörsmålen skola lösas genom föreskrifter
i lagen om inteckning i fartyg.

Det är uppenbarligen önskvärt att den nu föreliggande frågan regleras
lika, oavsett vad slags brott som föranlett förverkandet. På grund härav
och då 9 g spritinförsellagen innehåller en hänvisning till 1 § 10 mom. varuinförsellagen,
torde 8 § 3 mom. spritinförsellagen böra upphävas. Detta innebär
visserligen, att reglerna på förevarande område erhålla en mera allmän
avfattning än nu, men det torde kunna förutsättas att prövningen likväl
kommer att ske efter väsentligen samma grunder som hittills.

I detta sammanhang vill jag framhålla att genom nyssnämnda hänvisning
till 1 § 10 mom. varuinförsellagen möjlighet öppnas att tillämpa även
regeln om rätt för domstol att i samband med förverkandeförklaring göra
förbehåll till förmån för sådan rätt till föremålet som finnes böra oaktat
förklaringen bestå. Detta är, såsom tidigare framhållits, av betydelse bl. a.
i de fall då fartyg eller annat forslingsredskap köpts på avbetalning.

Enligt 16 § andra stycket må påföljd som omförmäles i 8 § 3 mom. ej
ådömas, med mindre inteckningens innehavare erhållit underrättelse om
målet i den för delgivning av stämning stadgade ordningen. Med avseende
å motsvarande påföljd enligt strafflagen har förutsatts, att talan om panträttens
upphävande skall föras mot inteckningshavaren på sätt föreskrives
i 17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. I jämförelse därmed
innefattar nyssnämnda bestämmelse i spritinförsellagen måhända en viss
lättnad. I praktiken lär emellertid skillnaden vara obetydlig. Med hänsyn
härtill och då enhetliga regler tydligen böra eftersträvas, har jag ansett mig
böra förorda, att nu ifrågavarande bestämmelser i spritinförsellagen upphävas.
Utan särskilt stadgande följer då, att i stället skall iakttagas vad
i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

I 22 § andra stycket meddelas bestämmelser om försäljning av beslagtagna
forslingsredskap jämte därtill hörande inventarier och utrustningsföremål
m. in. Därvid hänvisas i första hand till vad 21 § lagen om straff
för olovlig varuinförsel innehåller i fråga om forslingsredskap. I ett särskilt
undantagsstadgande föreskrives dock, att fartyg som har en nettodräktighet
av fem ton eller däröver icke må säljas innan frågan om dess förverkande
blivit avgjord. Detsamma gäller egendom som hör till dylikt fartyg, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med den avvikelsen att sådan egendom får säljas omedelbart, om den är
underkastad förskämning eller snar förstörelse. Vid genomförande av de
ändringar jag förordat i 21 § varuinförsellagen bortfaller anledningen till
de begränsningar som sålunda föreskrivits beträffande tillämpningen av
sistnämnda lagrum. Dessa begränsningar böra därför ej vidare bibehållas.

Slutligen böra, såsom jag framhållit vid behandlingen av 11 § förslaget
till lag om straff för olovlig varuutförsel, de nuvarande bestämmelserna i
23 § spritinförsellagen ersättas med en föreskrift att böter och förverkad
egendom tillfalla kronan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 om

inteckning i fartyg.

I samband med upptagandet i 2 kap. 17 § strafflagen av den förut omnämnda
bestämmelsen om rätt för domstol att vid förverkande av fartyg
förklara panträtt som intecknats i fartyget förfallen infördes i förevarande
lag såsom en ny paragraf, betecknad 19 a §, ett stadgande av innebörd, att
efter sådan förklaring ny ägare av fartyget skall kunna få inteckningen
dödad. Dessutom fogades till 29 § i lagen en föreskrift, att då domstol meddelat
förklaring som sägs i 19 a §, bevis därom skall sändas till inskrivningsdomaren,
som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om
förhållandet i inteckningsboken. Vid genomförande av vad jag förordat i
fråga om befogenhet att förklara panträtt på grund av fartygsinteckning
upphävd även vid förverkande enligt annan lag än strafflagen bör tydligen
19 a § jämkas så, att den kommer att omfatta samtliga fall då sådan
förklaring kan meddelas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Förevarande lag omfattar för närvarande två stycken. Det första upptager
en allmän föreskrift att andel i böter, förbruten egendom eller dylikt,
som enligt lag eller författning skall tillfalla åklagare, beslagare, angivare
eller upptäckare av förseelse, icke må utgå med högre belopp än sammanlagt
femhundra kronor. Andra stycket innehåller ett särskilt undantagsstadgande
att beträffande den rätt till andel i böter och värdet av förverkad egendom,
som enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel och
lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin tillkommer beslagare, skall utan hinder av
vad i första stycket sagts gälla vad i sagda lagar stadgas. Vid bifall till förslaget
att böter och konfiskationsmedel enligt varuinförsellagen och spritinförsellagen
skola tillfalla kronan bör lämpligen sistnämnda stadgande
utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

Övriga författningsförslag.

I 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
stadgas, att av ådömda böter samt värdet av rusdrycker jämte kärl
och emballage, som förklarats förbrutna, en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, skall tillfalla åklagaren. Lika del skall, om särskild angivare
eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej är fallet, ställas i stad
till magistratens och på landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet
med föreskrifter som Konungen utfärdar användas till uppmuntran av
polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker. Återstoden tillfaller kronan.

Liknande bestämmelser finnas i 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 angående handel med skattefri sprit, 18 § 2 mom. förordningen samma
dag angående vissa alkoholhaltiga preparat m. in. och 46 § 1 mom. förordningen
den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin.
Dessutom vill jag framhålla att förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka ävensom vissa andra författningar i fråga
om böters fördelning hänvisa till vad som stadgas i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Närmare föreskrifter om dispositionen av de belopp som enligt vad nyss
sagts ställas till myndighets förfogande för uppmuntran av polismän ha
givits genom kungörelse den 25 augusti 1947.

I statsrevisorernas berättelse till 1948 års riksdag föreslogs att systemet
med att ur andelar av böter m. m. belöna polismän för visat nit vid beivrande
av olovlig rusdryckshantering skulle avskaffas samt att andelarna i stället
skulle inlevereras till statsverket. Därest undantagsvis belöning vid fullgörande
av viss polisverksamhet även i fortsättningen ansåges böra utgå,
borde enligt revisorernas mening medel för ändamålet ställas till länsstyrelsernas
förfogande i form av särskilt anslag å riksstaten.

Statsutskottet erinrade i avgivet utlåtande (nr 153 punkt 10) att det
tidigare allmänt tillämpade sportelsystemet numera avskrivits inom de
flesta områden av den offentliga förvaltningen. De av revisorerna i förevarande
sammanhang berörda bestämmelserna framstode mot bakgrunden
härav såsom föråldrade och otidsenliga. Möjligheten att erhålla gratifikation
kunde enligt utskottets uppfattning ej heller antagas påverka intensiteten
i polispersonalens arbete för uppdagande av olovlig rusdryckshantering.
I likhet med revisorerna funne utskottet därför starka skäl tala för att
ifrågavarande gratifikationssystem avskaffades.

I anslutning till vad sålunda yttrats hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande åtgärder i syfte att avveckla här avsedda gratifikationssystem.
Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då övervägande skäl torde
tala för att andel i böter in. in. ej heller utgår till åklagare, angivare eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

beslagare, har jag ansett mig böra förorda att nu ifrågavarande bestämmelser
i de olika rusdrycksförfattningarna ersättas med föreskrifter av innebörd
att böter och värdet av förverkad egendom skola tillfalla kronan.
Jag erinrar att motsvarande ändring föreslagits i 1923 års varuinförsellag
och 1924 års spritinförsellag.

De föreslagna-författningarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949,
varvid 1916 års förordning bör upphöra att gälla. Jag vill nämna att 1916
års förordning enligt de bestämmelser som meddelats rörande dess ikraftträdande
är tillämplig allenast såvitt föreskrift därom meddelats i exportförbudsförfattning.
Det lär emellertid icke finnas anledning att nu stadga
någon motsvarande begränsning.

I enlighet med det sålunda anförda ha alltså inom finansdepartementet
upprättats härvid fogade1 förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg;

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.;

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de under 1—5 omförmälda
lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.

» De under 2) samt 4)—9) upptagna förslagen, vilka frånsett en redaktionell jämkning av
förstnämnda förslag äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, ha
hiir utelämnats.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19k9. 1 samt. Nr 99.

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om straff för olovlig varuutförsel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet eller med
vidtagande av vilseledande åtgärd från riket utför gods, mot vars utförande
Konungen i utfärdad författning meddelat förbud, straffes för olovlig
varuutförsel med dagsböter eller, om utförseln sker i större omfattning
eller yrkesmässigt, högst med fängelse i ett år.

Har gärningsmannen förut genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för
enahanda brott, vare straffet böter eller fängelse och må, om den olovliga
utförseln skett i större omfattning eller yrkesmässigt, dömas till straffarbete
i högst två år.

2 §.

Såsom olovlig varuutförsel skall ock anses:

1. om någon utför gods, med avseende å vilket särskilt utförselförbud
icke stadgats men som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller
förädling av till utförsel förbjudna ämnen, därest av godsets''myckenhet eller
omständigheterna i övrigt framgår att den gjorda bearbetningen eller förädlingen
avsett allenast att möjliggöra utförsel av de i godset ingående, till
utförsel förbjudna ämnena;

3 §.

Lika med olovlig varuutförsel anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning som enligt denna lag är belagd med
straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

4 §•

Gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra vare förverkat. Kan
godset ej tillrättaskaffas, gälde gärningsmannen dess värde.

Tillika vare förverkat

a) emballage eller kärl vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel
i vilken godset påträffats, därest persedeln på grund av sin beskaffenhet
är särskilt ägnad att användas för olovlig varuutförsel; samt

Avser förverkandeförklaring farkost som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning, må rätten ock förklara att panträtten i farkosten skall upphöra.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må rätten
pröva, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

5 §•

När beslag lagts å egendom som kan antagas vara förverkad enligt denna
lag, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol
med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 6 §
2 mom. sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

6 §•

t mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd, eller har han icke känt hemvist inom riket, eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i
riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

verkad därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren
eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler
missnöje med beslaget.

7 §•

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig
auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats
av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den rätt
som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Rätten må utan
ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt detta moment skall intill
dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas i
bank.

8 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning. 9

9 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förekommer anledning att olovlig varuutförsel eller försök till sådan
utförsel ägt rum, må befattningshavure som sägs i första stycket taga egendom,
som kan antagas vara förverkad, i beslag. Anmälan därom skall
skyndsamt göras hos åklagaren, som har att omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.

Tulltjänsteman äger ock enahanda rätt som enligt lag tillkommer polisman
att gripa den som misstänkes för olovlig varuutförsel eller försök därtill
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats där sådant
brott förövas.

10 §.

Förekommer mot någon,’ som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att han
har på sig förstucket till utförsel förbjudet gods i avsikt att utföra det, må
för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation
å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må efter
bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med
lägenheten eller under tidrymden från platsen till utlandet avresande person.
Sådant förordnande skall ofördröj ligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men går likväl genast i verkställighet.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej, med mindre föremål som påträffas tages i beslag.

11 §•

Böter som ådömas enligt denna lag så ock värdet av förverkad egendom
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, då förordningen den 3 mars
1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1924 (ur 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 8 § 3 inom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
skall upphöra att gälla ävensom att 1 § 2—4 mom., 5 § 2 mom., 10 § 2
mom. samt 16, 22 och 23 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 §

2 in o in. Vad i 1 § 2—5 mom. i
lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel finnes
stadgat skall i tillämpliga delar äga

2 mom. Vad i 1 § 2 mom. i lagen
den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel finnes
stadgat skall i tillämpliga delar äga

giltighet beträffande brott, som av- giltighet beträffande brott, som avses
här ovan i 1 mom. ses här ovan i 1 mom.

3 in o m. ‘Lika med ----försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,
om i 1 mom. förmäles, skall gälla vad varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
som finnes stadgat i 7 § första styc- i 3 kap. strafflagen är stadgat,
ket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 m o m. Förövas olovlig införsel 4 m o m. Förövas olovlig införsel
av spritdrycker eller vin av den, som av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff förut genom lagakraftvunnen dom
för enahanda brott eller för brott, dömts för enahanda brott eller för
som i 5 § sägs, skall till fängelse eller brott, som sågs i 5 §, eller för olovlig
till straffarbete i högst två år dömas, införsel av andra varor än spritdrycHar
införseln skett i allenast ringa ker och vin, vare straffet böter efter
omfattning och utan syfte att försäl- vad i 1 mom. stadgas eller fängelse,
ja dryckerna, då må, dår omständig- och må, där den olovliga införseln
heterna åro synnerligen mildrande skett i större omfattning eller yrkes -

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § 4 mom. 1928: 145, beträffande 16 § 1946: 867, beträffande
22 § 1938: 264 samt beträffande 23 § 1938: 264 och 1947: 473.

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

och ej föreligger fall, som avses i 1 §
3 mom. i lagen om straff för olovlig
varuinförsel, dömas till böter efter
vad i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel av spritdrycker
eller vin av den, som två eller
flera gånger undergått straff för
olovlig införsel av andra varor än
spritdrycker och vin, skall dömas till
böter efter vad i 1 mom. stadgas eller
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år; dock må ej i fall, som
avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff
för olovlig varuinförsel, till böter
dömas.

mässigt, dömas till straffarbete i
högst två år. Var det tidigare brottet
sådant som sägs i denna lag, må ej
till böter dömas i annat fall, än då
införseln skett i allenast ringa omfattning
och utan syfte att försälja dryckerna
samt omständigheterna jämväl
i övrigt äro synnerligen mildrande.

5 §.

2 m o m. Lika med---försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen är stadgat,
terna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

10 §.

2 m o m. Lika med----försök därtill.

Angående delaktighet i brott, var- Hava flera medverkat till brott,

om i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § varom i 1 mom. förmäles, gälle vad
första stycket första och andra punk- i 3 kap. strafflagen år stadgat,
terna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

16 §.

Är fråga------- ■— — med stämning.

22 §.

Med spritdrycker---eller mera.

I fråga om förfarande med fors- I fråga om förfarande med forslingsredskap,
som jämlikt denna lag lingsredskap, som jämlikt denna lag
tages i beslag, skall vad i 21 § i lagen tages i beslag, samt egendom, som
om straff för olovlig varuinförsel avses i 8 § 4 mom., skall vad i 21 § i
stadgas i tillämpliga delar lända till lagen om straff för olovlig varuinför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99-

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

efterrättelse; dock att farkost som sel stadgas i tillämpliga delar lända
har en nettodräktighet av fem ton el- till efterrättelse.
ler därutöver, må säljas först sedan
frågan om dess förverkande blivit
avgjord. Med egendom, som avses i
8 § 4 mom. denna lag, förfares, där ej
föreskrift i särskild författning till
annat föranleder, i överensstämmelse
med de regler som gälla beträffande
det forslingsredskap, varå egendomen
anträffats. Finnes sådan egendom vara
underkastad förskämning eller
snar förstörelse, må den likväl alltid
säljas innan frågan om dess förverkande
blivit avgjord.

Utan hinder —-----finner lämpligt.

23 §.

i mom. Av böter, som ådömas enligt
denna lag eller, på grund av stadgandet
i 9 §, jämlikt lagen om straff
för olovlig varuinförsel, så ock av
behållna försäljningssumman för
förverkad egendom eller av belopp,
som utgivits i stället för sådan egendom,
skall en tredjedel tillfalla kronan.
Återstoden skall, då fråga är om
böter, som ådömas på grund av stadgande
i 1 kap., eller om försäljningssumman
för eller värdet av egendom,
som på grund av sådant stadgande
dömts eller skolat dömas förverkad,
ställas till generaltullstyrelsens förfogande
att användas till det i 19 §
i lagen om straff för olovlig varuinförsel
omförmälda ändamål och i annat
fall fördelas med ena hälften till
generaltullstyrelsen, att användas på
sätt nyss sagts, och med andra hälften
i Stockholm till poliskammaren,
i annan stad till magistraten samt eljest
till länsstyrelsen, att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen ut -

Böter som ådömas enligt denna lag
eller, på grund av stadgandet i 9 §,
jämlikt lagen om straff för olovlig
varuinförsel så ock värdet av förverkad
egendom tillfalla kronan.

, Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

färdar, användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig hantering
av rusdrycker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december
1948.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 november 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
5 november 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angaende olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg; samt

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning
S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om straff'' för olovlig varuutförsel.

1 §•

Enligt motiven till förslaget skall straff för olovlig varuutförsel vara uteslutet,
icke blott när vederbörande gjort anmälan enligt 119 § tullstadgan
till tullmyndigheten, utan även om han t. ex. på adresskortet till ett postpaket
riktigt och fullständigt angivit paketets innehåll. Det synes dock tvivelaktigt,
om förslagets innebörd härutinnan kan inrymmas under det i
paragrafen valda uttrycket »utan föregående anmälan hos vederbörlig myndighet».

Kungi. Maj:ts proposition nr 99.

Vid meddelande av exportförbud beträffande visst gods lärer regelmässigt
genom föreskrift om licensförfarande eller eljest stadgas undantag från förbudet.
Med hänsyn härtill synes en jämkning böra ske i paragrafen för att
utmärka, att det för straffbarhet icke är tillräckligt att utförselförbud meddelats
beträffande den vara det gäller, utan att det fordras att utförseln i
det särskilda fall varom fråga är verkligen sker i strid med förbudet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes i första stycket böra stadgas,
att den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller medelst
vilseledande åtgärd från riket utför gods, oaktat det enligt av Konungen
utfärdat förhud icke må utföras, skall straffas för olovlig varuutförsel.

4 §.

Enligt de nya bestämmelserna i strafflagen om medverkan till brott skiljes
mellan gärningsman och annan, som främjat den brottsliga gärningen.
Då meningen med bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf
lärer vara, att skyldighet att utgiva ersättning för förverkat gods, som ej
kan tillrättaskaffas, skall åvila även andra medverkande än gärningsmannen,
torde någon jämkning böra ske i bestämmelsen.

Promulgationsbestämmelsen.

Enligt promulgationsbestämmelsen till 1916 års förordning är förordningen
tillämplig allenast såvitt föreskrift därom meddelats i den exportförbudsförfattning
varom är fråga. Förslaget åsyftar icke att de nya bestämmelserna
skola äga en sålunda begränsad räckvidd. Det torde därför få antagas
vara meningen och lärer också vara påkallat, att en översyn sker av de författningar,
vilka utan att hänvisa till 1916 års förordning stadga exportförbud
av ifrågavarande slag. Då det emellertid kan tänkas understundom vara
önskvärt att helt eller delvis utesluta tillämpningen av den nu föreslagna
lagen, synes det böra övervägas om möjlighet härtill lämpligen må hållas
öppen genom att — exempelvis såsom en 12 § — i lagen införa ett sitadjgande
av innebörd att, om i lag eller författning angående förbud mot utförsel
av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse
av förbudet, vad i lagen om straff för olovlig varuutförsel stadgas icke skall
äga tillämpning.

Vad angår de exportförbudsförfattningar, som i fråga om påföljd för
överträdelse av exportförbud hänvisa till 1916 års förordning, torde i promulgationsbestämmelsen
till förevarande lag böra stadgas att dylik hänvisning
i stället skall gälla denna lag.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den H juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel.

7 §•

Med hänsyn till de genom ändring av 3 kap. strafflagen tillkomna nya
bestämmelserna om straff för medverkan till brott ha de i första stycket av

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

förevarande paragraf nu upptagna föreskrifterna om bestraffning av anstiftan
och medhjälp ersatts med en hänvisning till nämnda kapitel. I anslutning
till de nya medverkansreglerna har vidare innehållet i paragrafens nuvarande
tredje stycke underkastats viss jämkning. Däremot återfinnes ej
någon motsvarighet till regeln i nuvarande första stycket om bestraffning
av den, som sedan brottet timat med vetskap därom varit gärningsmannen
behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra det olovligen införda godset. I
följd av den sålunda gjorda begränsningen av paragrafens tillämplighetsområde
har däri ej heller upptagits någon motsvarighet till stadgandet i nuvarande
andra stycket, att den, till vilken olovligen infört gods avyttrats,
ej på den grund skall vara förfallen till ansvar för delaktighet i den olovliga
införseln. Om anledningen till sagda begränsning upplyser remissprotokollet,
att vad paragrafen nu innehåller om s. k. efterföljande delaktighet
ansetts böra utgå, enär det komme att täckas av bestämmelserna i 10 kap.
10 § strafflagen, vilket lagrum i dess från och med den 1 januari ,1949 gällande
lydelse stadgar straff för skyddande av brottsling.

Att märka är emellertid att en åtgärd, varigenom smugglaren erhållit
hjälp med att dölja, förbyta eller avyttra smuggelgodset, visserligen ej sällan,
såsom förutsättes för tillämpning av sistnämnda lagrum, innefattar motverkande
av hans befordran till straff eller annan påföljd, som i det särskilda
fallet skulle trätt i stället för straff, men att så ej nödvändigtvis behöver vara
fallet. Vid tiden för åtgärdens företagande kan smugglaren exempelvis redan
ha satt sig i säkerhet genom att lämna landet. Den som varit smugglaren
på angivna sätt behjälplig kan således ej alltid straffas för skyddande av
brottsling. Omständigheterna kunna vara sådana, att han i stället skall straffas
för häleri, vilket emellertid förutsätter att han berett sig otillbörlig vinning
av smugglarens brottsliga förvärv. Är ej heller sådant fall för handen,
torde han, om förfarandet ej straffbelägges i förevarande lag, helt och hållet
undgå straff.

Uteslutandet ur paragrafen av bestämmelsen om straff för de däri behandlade
formerna av s. k. efterföljande delaktighet innebär alltså, att i vissa
fall den, som hjälper smugglaren att draga fördel av brottet, från att förut
ha drabbats av straff skulle bliva straffri. Betänkligheter kunna naturligen
anföras mot att ens i den ringa mån, varom här är fråga, beskära det straffskydd
mot olovlig varuinförsel, som för närvarande står det allmänna till
buds. Vill man förebygga detta resultat skulle det kunna ske genom att låta
paragrafen såsom ett tredje stycke upptaga en bestämmelse av innehåll att,
om efter förövandet av olovlig varuinförsel av annan beskaffenhet än som
avses i 1 § 6 mom. någon, utan att hava medverkat till brottet, med vetskap
om detta varit gärningsmannen behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra
godset, den som sa förfarit skall straffas med böter eller fängelse i högst ett
år, dock att den, till vilken godset avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen
till ansvar enligt bestämmelsen.

Vid övervägandet, huruvida en bestämmelse av dylikt innehåll kan anses
påkallad, bör beaktas, att det område, som genom utelämnandet av en så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

dan bestämmelse skulle bliva straff ritt, har ringa omfattning. Detta följer
redan av att det endast är fråga om vissa speciella former av s. k. efterföljande
delaktighet. Särskilt kommer därvidlag i betraktande, att den som
med vetskap om den olovliga införseln köper godset ej därigenom ådrager
sig ansvar. Området begränsas ytterligare genom att den, som tillhandagått
smugglaren, i åtskilliga fall, såsom närmare berörts i det föregående, kan
straffas för skyddande av brottsling eller för häleri. Lagrådet saknar erforderligt
material för bedömande, huruvida det ändock finns behov av den
ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill inskränker sig lagrådet
till de påpekanden som ovan gjorts.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

1 §•

Den i andra stycket av 3 mom. i gällande lag upptagna hänvisningen till
de i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel givna delaktighetsbestämmelserna
har i förslaget ersatts med en hänvisning till de nya
medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen. Detta innebär att de former av
s. k. efterföljande delaktighet med avseende å olovlig införsel av spritdrycker
och vin, som för närvarande äro straffbelagda i förevarande paragraf, i
fortsättningen ej skulle bliva att straffa enligt detta lagrum. Såsom framgår
av vad lagrådet anfört under 7 § varuinförsellagen, komma de åtgärder,
varom här är fråga, att i vissa fall kunna straffas efter strafflagen såsom
skyddande av brottsling eller häleri, men blir så ej alltid fallet. Emellertid
torde desamma i allt fall komma att kunna straffas antingen såsom sådant
brott, som omförmäles i 5 § 1 mom. spritinförsellagen, eller enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.
I motsats till vad som gäller om borttagandet av
ansvar enligt 7 § varuinförsellagen för efterföljande delaktighet som där
•avses, lärer sålunda borttagandet av ansvar enligt förevarande paragraf för
motsvarande delaktighet i olovlig införsel av spritdrycker och vin näppeligen
i något fall kunna medföra, att gärning, som nu är straffbar, skulle bliva
straffri.

5 §•

Enligt första stycket av 1 mom. — vilket enligt förslaget icke avsetts
skola ändras — straffas den som, utan att kunna såsom gärningsman eller
delaktig fällas till ansvar enligt 1 §, för egen eller annans räkning förvärvar,
forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, där det är uppenbart,
alt dryckerna olovligen införts. Med hänsyn till den föreslagna ändringen i
1 § 3 mom. torde orden »såsom gärningsman eller delaktig» böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I tredje stycket av 1 mom. föreskrives att, om brott, som i momentet
avses, förövas av den, som förut fällts till straff för enahanda brott eller
för brott, som i 1 § sägs, han skall straffas såsom i 1 § 4 mom. första stycket
är för där avsett fall stadgat. Då enligt förslaget bestämmelserna i 1 §
4 mom. sammanförts till ett stycke, synas orden »första stycket» böra utgå.
I överensstämmelse med förslagets terminologi i sist omförmälda moment
synes därjämte uttrycket »fällts till straff» böra utbytas mot »genom
lagakraftvunnen dom dömts».

Enahanda ändring, som sist angivits, synes böra vidtagas i 10 § 1 mom.
tredje stycket.

Ett beaktande av lagrådets hemställan beträffande 5 § 1 mom. och 10 §
1 mom. torde föranleda jämkning jämväl av den föreslagna ingressen till
lagen.

10 §.

Viss jämkning av ordalagen i tredje stycket av 1 mom. synes, i enlighet
med vad som anförts under 5 §, böra vidtagas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 1949.

Närvaran de:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, handels- och inrikesdepartementen
lagrådets den 23 december 1948 avgivna utlåtande över de den 5
november samma år till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om straff för olovlig varuutförsel;

2) lag angående ändring i lagen den 8 jiini 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel;

3) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 a § lagen den 10 maj 1901 (nr 26
s. 1) om inteckning i fartyg, samt

5) lag angående ändring i lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

De erinringar av formell natur som lagrådet framställt vid 1 och 4 §§
i förslaget till lag om straff för olovlig varuutförsel ha beaktats.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har i nämnda förslag upptagits en
ny paragraf, betecknad 12 §, av innehåll att bestämmelserna i den föreslagna
lagen ej skola äga tillämpning, därest i lag eller författning angående
förbud mot utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd
för överträdelse av förbudet.

Dessutom har i anslutning till stadgandet om lagens ikraftträdande meddelats
sedvanlig föreskrift, att hänvisning till lagrum som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen i stället skall avse den bestämmelsen. Jag vill
emellertid framhålla, att det oaktat en översyn torde böra ske av de exportförbudsförfattningar,
som innehålla föreskrift om tillämpning av 1910 års
förordning.

Vid 7 § i förslaget till lag angående ändring i 1923 års lag om straff för
olovlig varuinförsel har lagrådet påpekat, att uteslutandet ur paragrafen
av bestämmelserna om s. k. efterföljande delaktighet koinme att medföra,
att den som hjälpte en smugglare alt draga fördel av brottet bleve strafffri
i vissa fall då han nu kunde drabbas av straff. Det område som sålunda
enligt förslaget blir straffritt är emellertid, såsom lagrådet också
framhållit, av ringa omfattning. Av särskild betydelse är därvidlag att re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

dan enligt den nuvarande lagen köp av smuggelgods icke i och för sig skall
föranleda ansvar för köparen samt att straff ej heller eljest skall inträda
annat än då vederbörande haft vetskap om brottet. I praxis har sistnämnda
föreskrift tolkats så strängt, att den som hjälpt annan att dölja, förbyta
eller föryttra insmugglat gods måste, för att kunna straffas, öveibevisas
om att han känt till ej blott att godset var olovligen infört utan också att
införseln förövats av just den person på vars uppdrag han handlat. Det
måste tydligen i allmänhet möta avsevärda svårigheter att förebringa sådan
bevisning. Enligt vad jag under hand erfarit från tullverket har också
åtal för efterföljande delaktighet enligt förevarande lagrum förekommit
endast i sällsynta fall. Jag vill vidare erinra, att även om bestämmelserna
rörande sådan delaktighet upphävas, därmed åsyftade gärningar likväl ofta
lära kunna föranleda straff för skyddande av brottsling eller för häleri.
Straffrihet inträder endast när syftet ej varit att skydda smugglaren mot
upptäckt och medhjälparen ej heller genom att betinga sig provision eller
på annat sätt berett sig otillbörlig vinning av smugglarens brottsliga förvärv.
Jämväl i sådant fall blir emellertid det olovligen införda godset förverkat.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag icke funnit tillräcklig
anledning att för närvarande föreslå någon ändring av de tidigare förordade
bestämmelserna.

Vad lagrådet hemställt i fråga om förslaget till lag om ändring i 1924
års spritinförsellag har iakttagits.

Dessutom ha även vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits i förslagen.

Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga

dels de sålunda jämkade härovan under 1—5 upptagna lagförslagen och

dels de vid statsrådsprotokollet i ärendet för den 5 november 1948 fogade
förslagen till

6) förordning om ändrad lydelse av 7 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

7) förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

8) förordning om ändrad lydelse av 18 % 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.; och

9) förordning om ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K.-E. Renström.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

483432