Kungl. Maj:ts proposition Nr 99 (Proposition 1936:99)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående obligatorisk sjuårig
folkskola m. m.; given Stockholms slott den 21 februari
1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majda,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:

Såsom framgår av propositionen nr 174/1935 angående statens övertagande
av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m., bemyndigades jag
av Kungl. Majit den 29 december 1933 att tillkalla högst fyra sakkunniga
för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva
förslag i vissa frågor angående folkskoleväsendet. Bland de frågor, som
enligt mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet för nämnda dag borde
bliva föremål för utredning, ingick spörsmålet örn en utvidgning av den
obligatoriska lärotiden i folkskolan med ett sjunde skolår.

Jag yttrade härom följande:

»Bland dem, som äro sysselsatta på folkskolans arbetsfält, har det länge
framstått såsom ett alltmer trängande önskemål att genom en förlängning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av den nuvarande sexåriga lärokursen med ett sjunde år stärka den gemensamma
barndomsskolan och dymedelst skapa ett mera solitt underlag för
vår allmänna medborgarbildning. Man har pekat på att folkskolestadgan
i själva verket genom sina bestämmelser om skolålderns omfattning förutsätter
en sjuårig folkskola, och man har hänvisat till att i ett llertal av de
västerländska kulturländerna folkskolans lärokurs är avsevärt längre än hos
oss, i Norge och Danmark 7, i Tyskland och Österrike 8 och i England 9
år. Under de senare åren har spörsmålet tilldragit sig ett särskilt intresse
genom den omfattande arbetslösheten bland den ungdom, som nyss avgått
ur folkskolan, och det har framhållits, att de vådor, som av denna arbetslöshet
framkallas, bäst skulle avhjälpas genom att ännu ett år behålla ungdomen
under skolans tillsyn och ledning.

Jag tillerkänner för min del dessa synpunkter en stor vikt. Det må ytterligare
framhållas, att de stora krav, som det demokratiska statsskicket ställer
på den enskilde medborgarens deltagande i det offentliga livet, i vilken ställning
han än må befinna sig, och den intensiva utveckling, som försiggått
på alla områden av mänsklig verksamhet, alltmer hava stegrat behovet av
en i möjligaste mån solid allmänt medborgerlig skolutbildning. Jag har
den uppfattningen, att vår folkskola i detta hänseende, trots dess stora förtjänster
och lärarkårens nitälskan för sitt kall, icke helt fyller måttet, och
jag ser därför i kravet på lärotidens utökning till sju år det förnämsta målet
för pedagogiska reformsträvanden på folkundervisningens område under
den kommande tiden.

Det sjunde läsåret är icke oprövat i vårt land. I åtskilliga skoldistrikt
inrättades redan tidigt, frivilligt men för distriktets barn obligatoriskt, sjuårig
folkskola, och under de sista femton åren har antalet skoldistrikt med
sådan anordning ej oväsentligt stegrats. Av skolöverstyrelsens yttrande
framgår, att under det antalet skoldistrikt med sjuårig folkskola år 1920
utgjorde 7(3, hade det år 1931 vuxit till 340. Det är särskilt Skåne, som
gått i spetsen för denna utveckling. Vi hava alltså en ej alldeles ringa
erfarenhet att bygga på här i landet, då det gäller att bedöma föreliggande
spörsmål.

Då de sakkunniga, som nu skola taga befattning med frågan om en ändrad
fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för folkskoleväsendet
och möjligheterna att genom ökad koncentration och på annat sätt vinna
en mera rationell organisation av detta skolsystem, därvid, på sätt framgår
av vad jag förut anfört, komma att syssla med de flesta av de mera viktiga
organisatoriska problem, som röra vår folkundervisning, har det synts
mig lämpligt, att de jämväl verkställa en undersökning rörande de förutsättningar,
som kunna föreligga för att i vårt land genomföra en allmän
obligatorisk utökning av folkskolans lärokurs till att omfatta sju år, samt
överväga, på vad sätt en sådan reform skulle vara möjlig att åstadkomma.

Jag förbiser ingalunda de svårigheter, som föreligga för att komma fram
till det här avsedda målet. Dessa svårigheter äro dels av ekonomisk art,
och dels ligga de i den mera känslobetonade obenägenhet mot en förlängning
av skoltiden, som otvivelaktigt på många håll är förhanden. Vad den
ekonomiska sidan av saken beträffar, är det önskvärt, att de sakkunniga
noga beakta densamma och söka att åtminstone approximativt uppskatta,
vad en reform av denna innebörd skulle medföra i kostnader för det allmänna
i fråga om såväl lärarkrafter som lokalutrymmen m. m. Med hänsyn
till de ovan omtalade svårigheterna torde det i alla händelser bliva nöd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 3

vändigt att räkna med en ganska långvarig övergångstid för reformens genomförande.

Ett problem, som i detta samband icke kan undvikas, är frågan örn fortsättningsskolans
ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.
Kostnadssynpunkten och hänsynen till att den obligatoriska skolgången
dock för den enskilde även representerar en kännbar belastning av
ekonomisk och annan art göra, att det för mig närmast framstår såsom den
lämpliga lösningen att i och med inrättandet av obligatorisk sjuårig folkskola
fortsättningsskolan får försvinna eller riktigare, om det eljest låter sig
göra och befinnes önskvärt, inbygges i det sjunde skolåret. Det må med
rätta kunna sägas, att tillkomsten av ett obligatoriskt sjunde skolår för vårt
folkundervisningsväsende skulle innebära ett så stort steg framåt, att denna
vinst icke betalas för dyrt med förlusten av de relativt kortvariga fortsättningsskolkurserna.
De sakkunniga böra därför i första rummet undersöka,
huruledes en lösning av frågan må ur tekniskt-pedagogiska, organisatoriska
och ekonomiska synpunkter te sig efter denna nu angivna linje. Jag har
emellertid klart för mig, att särskilt bland skolman den meningen är ganska
utbredd, att ett slopande av den efter många års strider och svårigheter
till slut skapade obligatoriska fortsättningsskolan skulle, även örn folkskolan
gjordes sjuårig, innebära en allvarlig förlust för vårt folkundervisningsväsende,
och likaledes har det på fackmannahåll gjorts gällande, att det
i fråga om de svagare skolformerna rent tekniskt skulle ställa sig svårt,
för att icke säga ogenomförbart, att i det sjunde läroåret inarbeta fortsättningsskolans
kurs. Det är min önskan, att de sakkunniga skola söka finna
en väg, varpå dessa betänkligheter och svårigheter kunna neutraliseras.
Finna de sakkunniga en sådan väg till slut dock ej framkomlig, vill jag
icke betaga dem rätten att överväga något alternativ, som innebär ett bevarande
av det mest värdefulla i fortsättningsskolan i form av en kortare
påbyggnad på folkskolan, obligatorisk eller frivillig.»

De av mig för ändamålet sedermera tillkallade sakkunniga — numera
tillförordnade statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer,
ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen
G. H. Andersson, Rasjön, undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen
J. E. Engvall och folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde
N. A. Persson — hava med skrivelse den 20 november 1935
till mig överlämnat betänkande och förslag angående obligatorisk sjuårig
folkskola (statens offentliga utredningar 1935:58).

I ärendet hava avgivits utlåtanden av länsstyrelserna och domkapitlen,
av skolöverstyrelsen den 7 januari 1936 samt av statskontoret den 31 januari
1936. Överstyrelsen har därvid överlämnat dels infordrade yttranden från
samtliga statens folkskolinspektörer, dels ock inkomna yttranden från Stockholms
folkskoledirektion, allmänna folkslcolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelserna
i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollär ar förening, styrelsen för Sverges folkskollär ar förbund,
centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sveriges
småskollär ar inne förening och styrelsen för Sveriges överlär ar ejörbund. Vidare
hava yttranden avgivits av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för

Kungl. May.ts p-oposition Nr 99.

svenska landskommunernas förbund, arbetarnes bildningsförbund, svenska landsbygdens
studieförbund samt styrelsen för jordbrukarungdomens förbund.

Vid behandlingen av förevarande ärende redogör jag först för de nuvarande
förhållanden inom folk- och fortsättningsskolan, som i detta sammanhang
äro av intresse, och sedan för de sakkunnigas utredning och förslag
samt för omförmälda utlåtanden i ämnet, varefter jag angiver min egen
ståndpunkt i frågan. De sakkunnigas utredning, vilken återfinnes i ovannämnda,
från trycket utkomna betänkande, behandlas därvid av utrymmesskäl
icke mer utförligt än som omedelbart erfordras för förståelsen av den
efterföljande framställningen.

1. Nuvarande förhållanden.

Den allmänna skolplikten fullgöres för närvarande i folkskolan och fortsättning
sskolan.

Folkskolan. Enligt 1921 års stadga angående folkundervisningen i
riket meddelas den allmänna barnundervisningen i folkskolan, som innefattar
småskola, där den grundläggande undervisningen lämnas, och egentlig folkskola,
där undervisningen fullföljes och avslutas. Beträffande skolplikten i
folkskolan är stadgat, att barns skolålder räknas från och med det kalenderår,
under vilket barnet fyller sju, till och med det, under vilket barnet
fyller fjorton år. Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper,
vilka fordras för avgång från skolan, skall fortfarande anses skolplikt^,
varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga
kunskaper, äger rätt att bliva från skolgång befriad, dock icke före
det kalenderår, under vilket han fyller tretton år. Där särskilda skäl föreligga,
äger emellertid skolöverstyrelsen beträffande sådan lärjunge kunna
medgiva, att avgång må äga rum vid en tidigare tidpunkt, än sist sagts;
dock må under inga omständigheter sådant medgivande lämnas i fråga om
lärjunge, som vid slutet av det läsår, varunder lärjungen genomgått folkskolans
högsta klass, icke uppnått tolv års ålder.

Enligt folkskolestadgan äro läroämnen i småskolan kristendomskunskap,
modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och
gymnastik. Den egentliga folkskolan omfattar förutom småskolans läroämnen
undervisning i geometri, geografi, naturkunnighet, historia, teckning
samt, där tillfälle därtill gives, trädgårdsskötsel. Därjämte bör i den utsträckning,
omständigheterna det medgiva, även undervisning i slöjd anordnas
för gossar och flickor, som anmälas att deltaga i denna undervisning.
Likaledes bör undervisning i hushållsgöromål beredas åt de flickor, som
begära och erhålla tillstånd att däri deltaga. Såväl undervisningen i slöjd
som undervisningen i hushållsgöromål kan efter skoldistriktets beslut göras
obligatorisk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 5

Gällande undervisningsplan för rikets folkskolor särskiljer de olika skolformerna
först i två stora grupper, huvudformer och undantagsformer.

Till huvudformerna höra skolor med heltidsläsning, i vilka barnen erhålla
undervisning hela den stadgade lärotiden och där undervisningen på folkskolestadiet
bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen, eller undantagsvis
av biträdande lärare med småskollärarexamen.

Undantagsformerna åter utgöras av dels folkskolor med halvtidsläsning, i
vilka barnen i regel erhålla undervisning blott hälften av den eljest stadgade
lärotiden och vilka få förekomma endast där heltidsläsning på grund
av gles befolkning och långa skolvägar icke kan anordnas, dels ock mindre
folkskolor, vilkas egentliga särmärke ligger däri, att undervisningen på såväl
småskole- som folkskolestadiet helt och hållet bestrides av lärare med småskollärarexamen.

Folkskolorna omfatta, vare sig de äro heltidsläsande eller halvtidsläsande,
sex eller sju årsklasser, därav småskolestadiet första och andra årsklassen
och folkskolestadiet de följande klasserna. Stundom förekomma tre årsklasser
å småskolestadiet. I fråga om undantagsformerna må dock denna
anordning förekomma endast, för så vitt skolkursen i sin helhet är sjuårig,
så att folkskolestadiet i varje fall kommer att omfatta fyra läsår.

Inom såväl huvudformerna som undantagsformerna förekomma åtskilliga
olika skoltyper.

Till huvudformerna höra A-formen, där varje lärare undervisar blott en
årsklass, samt första, andra och tredje B-formerna, där läraren samtidigt
undervisar två eller flera årsklasser. I andra B-formen bilda småskolestadiet
och folkskolestadiet var sin läraravdelning, medan i tredje B-formen
småskolestadiet och folkskolestadiet tillsammans bilda en läraravdelning.
Utmärkande för sistnämnda skolform är vidare, att nybörjare intagas blott
vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året endast
första, tredje, femte samt, där sådan förekommer, sjunde klassen och andra
året endast andra, fjärde och sjätte klassen.

De halvtidsläsande folkskolorna omfatta tre huvudslag av skolformer, benämnda
första, andra och tredje C-formerna. Av mindre folkskolor förekomma
likaledes tre huvudslag, benämnda första, andra och tredje D-formerna.
I skola av första C-formen bilda småskolestadiet och folkskolestadiet
var sin läraravdelning, vardera läraravdelningen fördelad på två undervisningsavdelningar.
I andra C-formen bilda småskolestadiet och folkskolestadiet
tillsammans en läraravdelning, fördelad på två undervisningsavdelningar,
den ena omfattande småskolestadiet och den andra folkskolestadiet.
Tredje C-formen är organiserad på samma sätt som första C-formen, dock
med den skillnaden att de två undervisningsavdelningarna undervisas på
skilda stationer (flyttande folkskola). I den mindre folkskolan bilda samtliga
årsklasser tillsammans en läraravdelning, utgörande antingen en undervisningsavdelning
med heltidsläsning eller två undervisningsavdelningar med

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

halvtidsläsning (varannandags- eller periodläsning). Är den mindre folkskolan
heltidsläsande och intagas nybörjare blott vartannat år, benämnes skolformen
första D-formen. Mindre folkskolor med halvtidsläsning och med
två undervisningsavdelningar, den ena omfattande småskolestadiet och den
andra folkskolestadiet, benämnas andra D-formen. Med tredje D-formen
betecknas mindre folkskola med halvtidsläsning och med två undervisningsavdelningar,
vilka undervisas å skilda stationer (flyttande mindre folkskolor).
I denna skolform intagas nybörjare blott vartannat år.

Fortsättningsskolan. Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan
är denna skolas uppgift att såsom praldisk ungdomsskola grundlägga och
förbereda de ungas utbildning för deras levnadsyrke och befordra deras
framtida medborgerliga duglighet, allt under det den syftar till att vidga
deras allmänna bildning och främja deras sedliga utveckling.

Vid tillkomsten av 1918 års riksdagsbeslut örn fortsättningsskolans omorganisation
— vilket beslut innebar en genomgripande omgestaltning av
den gamla fortsättningsskolan bland annat på så sätt, att dess undervisning
gavs en mer praktisk läggning samt avpassades efter den från folkskolan
avgående ungdomens åldersstadium ävensom att skolan blev obligatorisk,
med skyldighet för skoldistrikten att inrätta och för lärjungarna att besöka
skolan — betonades, att vid skolans reformerande yrkessynpunkten i främsta
rummet borde tillgodoses i undervisningen. Samtidigt därmed framhölls
emellertid, att förhållandena kunde göra det omöjligt, att undervisningen
samlades kring något visst yrke. Då det kunde förväntas, att en fortsättningsskola
av mera allmän läggning en tid framåt erhölle ganska stor utbredning,
framhöll riksdagen den stora betydelsen av att även i sistnämnda
form av fortsättningsskola undervisningen erhölle en så praktisk läggning
som möjligt. Riksdagen fann det önskvärt, att undervisning i slöjd, trädgårdsskötsel
och husligt arbete, i den mån så kunde ske, infördes i dessa
skolor. Särskilt syntes det riksdagen vara lämpligt, att åt slöjden bereddes
en mera fast plats i den allmänna fortsättningsskolans undervisning.

Rörande undervisningens allmänna läggning innehåller fortsättningsskolstadgan
utförliga anvisningar och föreskrifter. Undervisningen skall så
långt möjligt är utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt, vari
lärjungarna befinna sig. Den bör anknytas till lärjungarnas i folkskolan
inhämtade kunskaper men bör icke onödigtvis uppehålla sig vid ett återtagande
av sådant, som lärjungarna redan inhämtat. Vidare bör nödig
begränsning iakttagas, så att tillräcklig tid vinnes för läroinnehållets grundliga
genomarbetande och lärjungarna få tillfälle att tillägna sig säkra och
bestämda kunskaper. I möjligaste mån skall arbetet i fortsättningsskolan
söka att i fråga örn både undervisning och uppfostran tillgodose det behov
av självständighet och självverksamhet, som utmärker denna ålder. Arbetet
inom skolan bör vidare hava till uppgift att verka uppfostrande på lärjungarnas
ansvars- och gemensamhetskänsla och därigenom också främja
deras sociala och sedliga utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Fortsättningsskolan särskiljes i två huvudformer: den yrkesbestämda fortsättningsskolan,
där undervisningen samlar sig mera bestämt kring visst yrke
eller viss grupp av yrken, och den allmänna fortsättningsskolan, där undervisningen
erhåller en mera allmänt praktisk läggning. Till dessa båda
huvudformer kommer den s. k. ersättningsskolan, avsedd för minderårig, som
avgått från mindre folkskola och åt vilken, vare sig på grund av bristande
förkunskaper eller av annan anledning, icke kan beredas tillfälle att deltaga
i undervisningen i egentlig fortsättningsskola, ävensom sådan minderårig,
som avgått från egentlig folkskola eller från mindre folkskola utan att erhålla
fullständigt avgångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan.

Fortsättningsskolans huvudämnen äro arbetskunskap, medborgarkunskap
och modersmålet. De båda sistnämnda ämnena förekomma i alla fortsättningsskolor.
I den allmänna fortsättningsskolan är ämnet arbetskunskap
utbytt mot undervisning i naturkunnighet. I båda huvudformerna förekomma
vidare, där förhållandena sådant medgiva, slöjd och trädgårdsskötsel
samt gymnastikövningar.

Fortsättningsskolans kurs skall med vissa undantag omfatta minst 360
timmar, fördelade på två eller i särskilda undantagsfall tre årskurser. Är
fortsättningsskolan inrättad på grundval av heltidsläsande sjuårig folkskola
eller mindre folkskola, kan fortsättningsskolans kurs inskränkas till att omfatta
endast en årskurs med minst 180 undervisningstimmar. Detsamma
gäller, där fortsättningsskolan bygger på genomgången årskurs i folkskolans
högre avdelning eller på genomgången obligatorisk åttonde årskurs vid halvtidsläsande
folkskola. Vid fortsättningsskola, som grundar sig på halvtidsläsande
sjuårig folkskola eller mindre folkskola slutligen, kan fortsättningsskolan
inskränkas till endast en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.
Undervisningstiden kan, vare sig fortsättningsskolan är anordnad med
en eller två årskurser, utsträckas intill sammanlagt 540 undervisningstimmar.

I fråga örn lärotidernas anordning råda stora olikheter, då de särskilda
skoldistrikten äga frihet att lämpa skolans arbetstider efter ortens förhållanden.
Undervisningen kan pågå 30 timmar i veckan, och en årskurs
kommer då att omfatta sex veckor. Undervisningen kan även ordnas på
det sättet, att den utsträckes över en längre tid av läsåret, antingen så, att
undervisningen pågår en dag i veckan eller fördelas med ett mindre timtal
på två eller flera dagar i veckan. Även andra anordningar förekomma.

Består fortsättningsskolan av två eller tre årskurser, skall varje årskurs
omfatta minst 120 timmar. Högst en årskurs av skolan kan förläggas till
det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Är fortsättningsskolan
tvåårig, får dock andra årskursen ej begynna tidigare än ett år efter
första årskursens början.

En så vittgående omläggning av fortsättningsskolan, som 1918 års reform
innebar, kunde självfallet icke genomföras i ett slag. Redan från början
bestämdes därför en viss övergångstid, före vars utgång fortsättningsskolan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

enligt den nya organisationen skulle vara genomförd, varjämte Kungl. Majit
erhöll rätt att för viss tid medgiva skoldistrikt befrielse från vad enligt
fortsättningsskolstadgan eljest ålåge skoldistriktet. Den från början bestämda
övergångstiden utsträcktes sedermera ytterligare.

2. De sakkunniga.

De sakkunniga lämna inledningsvis en orienterande redogörelse för tillkomsten
av de nuvarande skolpliktsbestämmelserna samt för folkskolans
organisation, dess utveckling och nuvarande tillstånd (sid. 9—32). Härav
framgår, att vad som måhända mest karakteriserar folkskoleväsendets utveckling
under de senaste årtiondena är inskränkningen av de svagare skolformernas
förekomst och en stark tillväxt av antalet skolor av högrevärdig
typ.

Den flyttande folkskolan förekommer numera ytterst sparsamt. Lärjungeantalet
i de mindre folkskolorna har starkt nedgått. Dessa skolor hava sin
huvudsakliga förekomst i de norrländska länen. Medan år 1910 ej mindre
än 39.2 procent av hela lärjungeantalet undervisades i halvtidsläsande skolor
och mindre folkskolor, uppgick motsvarande procenttal vid slutet av
vårterminen 1933 till 7.7 procent. Utvecklingen från halvtidsläsning till
heltidsläsning på landsbygden belyses genom följande sammanställning:

Procent barn i halvtidsläsande skolor d landsbygden.

Län	Åren	Län	Åren
1912	1922	1932	1912	1922	1932
Stockholms.......	12.7	2.9	0.2	Göteborgs och Bohus .	73.7	65.3	51.1
Uppsala.........	12.1	2.0	1.1	Alvsborgs ........	83.7	68.0	50.0
Södermanlands ....	17.7	8.3	2.9	Skaraborgs .......	78.6	53.3	12.0
Östergötlands.....	66.6	45.4	10.6	Värmlands.......	78.5	36.6	10.1
Jönköpings.......	73.6	51.9	28.2	Örebro.........	16.4	3.6	0.7
Kronobergs ......	73.3	45.0	21.5	Västmanlands.....	15.3	2.5	0.2
Kalmar.........	71.9	32.2	3.3	Kopparbergs......	16.8	2.0	0.4
Gotlands........	5.8	4.2	0.0	Gävleborgs.......	56.5	29.9	13.6
Blekinge........	39.1	6.8	0.7	Västernorrlands ....	57.9	35.1	13.8
Kristianstads......	12.5	4.7	2.0	Jämtlands.......	50.5	24.7	6.6
Malmöhus.......	5.3	2.6	0.2	Västerbottens.....	63.8	42.9	10.7
Hallands........	46.3	24.6	16.6	Norrbottens......	36.2	14.1	1.8

Vid slutet av vårterminen 1933 undervisades mer än 86 procent av hela
lärjungeantalet i skolor av A- samt första och andra B-formerna. I städerna
voro A-skolorna förhärskande. På landsbygden åter voro de flesta skolorna av
första och andra B-formerna, ehuru även här A-skolorna intogo en framskjuten
plats. Vidstående tablå utvisar närmare lärjungeantalets fördelning
å olika skolformer vid slutet av vårterminen 1933:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 9

Skolformer	Hela riket	Landsbygden	Städer
A-, Bl- och B 2-former.........	572,8221	399,197	173,625
B 3-formen.................	15,737	15,629	108
Undantagsformer.............	74,139	74,099	40
Summa	662,698	488,925	173,773

1 Häribland 4,990 i folkskolans högre avdelning.

Det svenska folkskoleväsendets nuvarande tillstånd framgår även av läråravdelningarnas
fördelning på olika skolformer. Ur statistiken må här i
detta hänseende anföras följande uppgifter, hänförande sig till vårterminen
1933. Hela antalet läraravdelningar utgjorde vid denna tidpunkt 28,225.
Av dessa voro 24,933 läraravdelningar vid heltidsläsande folkskolor, 1,334
läraravdelningar vid halvtidsläsande folkskolor, 1,495 läraravdelningar vid
heltidsläsande mindre folkskolor och 463 läraravdelningar vid halvtidsläsande
mindre folkskolor. Av läraravdelningarna vid heltidsläsande folkskolor
utgjorde ej mindre än 10,481 läraravdelningar vid skolor av A-formen.
Antalet läraravdelningar vid skolor, tillhörande första och andra B-formerna,
utgjorde 12,741. Antalet läraravdelningar i skolor av tredje B-formen, omfattande
hela småskolestadiet och 4 eller 5 årsklasser av folkskolan, utgjorde
809. Vid de halvtidsläsande folkskolorna av första C-formen funnos 959
läraravdelningar och vid de halvtidsläsande folkskolorna av andra C-formen
332 läraravdelningar. Antalet läraravdelningar vid de halvtidsläsande mindre
folkskolorna av andra D-formen slutligen utgjorde 265.

Vid bedömandet av folkskoleväsendets utveckling torde ett visst mått på
den allmänna förbättringen av undervisningen även kunna erhållas av de
siffror, som angiva medeltal lärjungar per läraravdelning. Ar 1901 kommo
i genomsnitt för samtliga skolor 47 barn på varje lärare, år 1911 hade antalet
nedgått till 39 och vid slutet av vårterminen 1933 utgjorde medeltalet
lärjungar per läraravdelning i städerna 27.4 och på landsbygden 22.3.

Den årliga lärotiden för folkskolan utgör enligt folkskolestadgan minst
åtta månader eller 34 1/i veckor. Skoldistrikten äro emellertid oförhindrade
att besluta en förlängning av lärotiden utöver åtta månader, och folkskolestadgan
innehåller även en direkt anvisning om, att övertidsläsning bör förekomma
vid de svagare skolformerna. Möjligbeten att genom lärotidens förlängning
förstärka undervisningen har också vunnit beaktande ej allenast
vid sistnämnda skolformer utan även vid skolor av högrevärdig typ. De
sakkunniga hava med stöd av uppgifter från folkskolinspektörerna sökt
vinna en översikt över den omfattning, i vilken övertidsläsning förekommer.

Av dessa uppgifter framgår bland annat, att en utsträckning av lärotiden
vidtagits i sammanlagt 156 skoldistrikt med tillhopa 148,449 dagar. Av
denna övertidsläsning kommer dock största anparten (omkring 91 procent)
på skolor i städerna, där den ökade undervisningstiden kommer de bättre

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

skolformerna till godo; blott en ringa del (omkring 9 procent) faller på landsbygdsskolorna.
Endast i mindre utsträckning har alltså möjligheten att
genom lärotidens förlängning förbättra undervisningen i de svaga skolformerna
begagnats.

Enligt gällande skolpliktsbestämmelser ligger det i skoldistriktets hand
att inom de av folkskolestadgan angivna gränserna närmare bestämma den
tidpunkt, då skolgången skall taga sin början. Enligt den officiella statistiken
redovisningsåret 1932—1933 började i det stora flertalet skoldistrikt,
eller 2,382 av landets 2,463 skoldistrikt, skolgången det lealenderår, under
vilket barnet fyller sju år. Endast i 49 skoldistrikt, därav två stadsdistrikt,
var skolgången bestämd att taga sin början det läsår, under vilket barnet
fyller sju år, och i återstående 32 distrikt började skolgången först det kalenderår,
då barnet fyller åtta eller nio år. Bortsett från de skolor, där intagning
av lärjungar sker vartannat år, upphör alltså barnens skolgång i folkskolan
i regel vid sexåriga skolor det kalenderår, då barnet fyller tretton år,
och vid sjuåriga skolor det kalenderår, då barnet fyller fjorton år.

Här må även lämnas några statistiska uppgifter angående de barn, som
avgå från folkskolan. Av samtliga redovisningsåret 1932—1933 avgångna
109,253 lärjungar utgjorde gossarna 55,629 och flickorna 53,624. Omkring
85.5 procent av alla lärjungarna avgingo i enlighet med folkskolestadgans
§ 47, således efter genomgången fullständig lärokurs. Omkring 5.3 procent
avgingo enligt folkskolestadgans § 48. Avgången enligt sistnämnda författningsrum
har under årens lopp nedgått högst väsentligt; sålunda uppgick
motsvarande procenttal för femårsperioden 1905—1909 till i medeltal 15.3
procent. Gynnsammast ställer sig utvecklingen i detta hänseende i fråga
örn flickorna, i det att av dessa endast 3.8 procent men av gossarna 6.8
procent avgingo enligt § 48. Procenttalet till andra läroanstalter före avslutad
folkskolekurs avgångna barn företer en ökning, som är synnerligen
starkt framträdande beträffande städerna. Medan redovisningsåret 1928—
1929 av de i städerna avgångna 13.7 procent av gossarna och 14 procent
av flickorna övergingo till andra läroanstalter, hade motsvarande procenttal
redovisningsåret 1932—1933 stigit till ej mindre än respektive 22.5 procent
och 22 procent. Vad landsbygden angår utgjorde redovisningsåret 1928—
1929 procenttalen för till andra läroanstalter avgångDa 2.2 procent för gossarna
och 2.4 procent för flickorna, vilka procenttal redovisningsåret 1932
—1933 undergått den förhållandevis ringa ökningen till respektive 2.7 procent
och 2.5 procent.»

De olika skolformerna äro, såsom redan tidigare erinrats, dels sjuklassiga,
dels ock sexklassiga. Medan de sjuåriga skolorna tidigare i vårt folkskoleväsen
endast förekommo sparsamt, har — anföra de sakkunniga — undervisningens
utsträckande till sju år under senare tid företett en ganska kraftig
stegring. Med ledning av undervisningsstatistiken ävensom uppgifter,
som i januari 1935 lämnats till de sakkunniga av folkskolinspektörerna,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell I.

Antal skoldistrikt och skolor, där sjuårig skolplikt införts
eller beslutats.

1	2	3	4	5	6	7	3	9 1	10 \|	ii !	12
Län	Antal skol-		S k	0 1	f 0	r m	e r			Summa
distrikt	A	Bl	B 2	B 3	Cl	C 2	Dl	D 2	D 3
Stockholms stad . .	1	1	_	_	_	_	—	—	-’	—	1
Stockholms län . .	14	27	7	4	3	—	—	1	—	—	42
Uppsala » . .	4	3	—	—	—	—	1	—	—	—	4
Södermanlands län	4	4	1	2	—	—	—	—	—	—	7
Östergötlands län .	6	3	4	—	—	—	2	—	3	—	12
Jönköpings » .	13	2	—	—	—	7	8	—	3	—	20
Kronobergs » . Kalmar » . Gotlands » .	16		1			4	22		12		39
Blekinge » .	6	4	10	2	1	—	—	—	—	—	17
Kristianstads » .	92	22	91	65	7	—	6	1	2	—	194
Malmöhus » .	199	19	148	171	21	—	—	5	—	—	364
Hallands » .	6	2	2	1	—	1	—	—	—	—	6
Göteborgs o.Bohus 1.	55	4	6	6	—	97	14	—	48	1	176
Älvsborgs län. . .	83	3	12	15	—	71	34	—	15	—	150
Skaraborgs » . . .	6	3	—	—	—	2	3	—	1	—	9
Värmlands » . . .	25	4	6	9	3	7	31	—	17	—	77
örebro «...	2	2	—	—	—	—	—	—	—	—	<M OO
Västmanlands län .	3	3	1	4	—	—	—	—	—	—
Kopparbergs » .	6	4	2	7	1	—	1	—	—	—	15
Gävleborgs » .	21	2	3	2	—	10	11	—	27	13	68
Västernorrlands län	2	—	1	1	—	—	—	—	—	—	2
Jämtlands län . . .	2	—	2	—	—	—	—	—	—	—	2
Västerbottens län .	1	1									1
Norrbottens » .	2	2	1	—	—	—	—	—	—	—	3
Summa	569	115	298	289	36	199	133	7	128	14	I 1,219

Anin. 1. Tabellen avser förhållandena i början av år 1935.

2. Samtliga A-skolor i stad beräknas såsom en skola.

3. Småskolestadiet i allmänhet treårigt vid de halvtidsläsande sjuåriga skolorna. Vid
ett mindretal skolor av B-form undervisas tre årsklasser i småskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell II.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.
Hela riket.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ll	12
Län	Antal skol-		s	k o	1 f	o r	m e	r			Summa
	distrikt	A	Bl	B 2	B 3	Cl	C 2	Dl	D 2	D 3
Stockholms stad .	1	29,674									29,674
Stockholms län .	14	8,757	620	367	42	—	—	9	—	—	9,795
Uppsala » .	4	2,500	—	—	—	—	42	—	—	—	2,542
Södermanlands 1.	4	4,614	88	106	—	—	—	—	—	—	4,808
Östergötlands län	6	7,888	298	—		—	58	—	74	—	8,318
Jönköpings *	13	3,626	—	—	—	335	293	—	40	—	4,294
Kronobergs » Kalmar » Gotlands >	16		74			306	650		294		1,324
Blekinge »	6	4,251	980	107	24	—	—	—	—	—	5,362
Kristianstads »	92	6,259	7,749	3,174	150	—	210	19	67	—	17,628
Malmöhus *	199	24,541	12,807	7,475	447	—	—	83	—	—	45,353
Hallands >	6	3,177	207	53	—	98	—	—	—	—	3,535
Göteb. o. Bohus 1.	55	22,180	559	255	—	6,930	498	—	1,090	5	31,517
Alvsborgs län	83	4,780	1,010	493	—	4,338	1,133	—	259	—	12,013
Skaraborgs »	6	1,419	—	—	—	125	94	—	18	—	1,656
Värmlands »	25	1,060	224	190	27	486	800	—	250	—	3,037
Örebro »	2	2,970									2,970
Västmanlands »	3	3,728	68	169	—	—	—	—	—	—	3,965
Kopparbergs »	6	1,315	113	245	19	—	17	—	—	—	1,709
Gävleborgs >	21	4,436	134	109	—	655	334	—	772	263	6,703
Västernorrlands 1.	2	—	93	38	—	—	—	—	—	—	131
Jämtlands län	2	—	144								144
Västerbottens »	1	678									678
Norrbottens >	2	3,087	—	—	—	—		—	—	—	3,087
Summa	569	140,940\| 25,168	12,781	709	13,278	4,129	lil	2,864	268	200,243

Anm. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

hava de sakkunniga gjort en sammanställning rörande förekomsten av sjuåriga
skolor. Resultatet av denna undersökning meddelas i vidstående tabeller
I—IV.

Från vårterminen 1920 till vårterminen 1933 hade alltså antalet skoldistrikt
med heltidsläsande sjuåriga folkskolor, omfattande fem klasser å det
egentliga folkskolestadiet, ökats från 76 till 348. I januari 1935 var sju -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell III.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.
Landsbygd.

1	\|	2	3	4	5	6 1	7 1	8 1	9	10 !	11	12
Län	Antal skol-		s	k o	i f	o r	m e	r			Summa
distrikt	A	Bl	B 2	B 3	Cl	C 2	Dl	D 2	D 3
Stockholms	län	11	6,459	620	367	42	_	_	9	_	_	7,497
Uppsala .	»	2	187	—	—	—	—	42	—	—	—	229
Södermanlands		1	426									426
Östergötlands	>	3	—	—	—	—	—	58	—	74	—	132
Jönköpings	>	11	—	—	—	—	335	293	—	40	—	668
Kronobergs	>	16	—	74	—	—	306	650	—	294	—	1,324
Kalmar	1							•
Gotlands	>	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge	>	2	-	980	107	24	—	—	—	—	—	1,111
Kristianstads	>	88	3,873	7,749	3,174	150	—	210	19	67	—	15,242
Malmöhus	I	193	3,004	12,807	7,475	447	—	—	83	—	—	23,816
Hallands	)	4	—	207	53	—	98	—	—	—	—	358
Göteb. o. Bohus	>	53	578	433	224	—	6,930	498	—	1,090	5	9,758
Älvsborgs	>	81	490	791	436	—	4,338	1,133	—	259	—	7,447
Skaraborgs		4	224	—	—	—	125	94	—	18	—	461
Värmlands Örebro	»	24	596	224	190	27	486	800		250		2,573
Västmanlands	»	1	360	—	113	—	—	—	—	—	—	473
Kopparbergs		4	400	113	245	19	—	17	—	—	—	794
Gävleborgs	)	19	—	134	109	—	655	334	—	772	263	2,267
Västernorrlands 1.	2	—	93	38	—	—	—	—	—	—	131
Jämtlands	län	2	—	144								144
Västerbottens	1
Norrbottens	»	1	1,843	—	—	—	—	—	—	—	—	1,843
Summa	522	18,440	24,369	12,531	709	13,273	4,129\| Hl	2,864 268	76,694

Anni. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

årig skolplikt, i heltids- eller halvtidsläsande skola, införd eller beslutad i
569 skoldistrikt, därav 522 på landsbygden och 47 i städer. I 435 av dessa
distrikt hade samtliga folkskolor sju årsklasser, medan i 134 distrikt endast
vissa skolor voro sjuåriga. Antalet sjuåriga skolor med heltidsläsning utgjorde
745. Därvid hava emellertid A-skolorna för varje stad räknats som
blott en skola. Antalet sjuåriga skolor med halvtidsläsning utgjorde 474.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell IV.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.
Städer.

1	2	3	i	5	6
Län	Antal skol-	S k	o 1 f o r m	e r	Summa
	distrikt	Al	Bl	B 2
Stockholms stad.....	1	29,674	_	__	29,674
Stockholms län....	3	2,298	—	—	2,298
Uppsala » . . . .	2	2,313	—	—	2,313
Södermanlands » . . . .	3	4,188	88	106	4,382
Östergötlands » . . . .	3	7,888	298	—	8,186
Jönköpings ti ... .	2	3,626	—	—	3,626
Kronobergs * . . . .	• -	—	—	—	— - ■
Kalmar » . . . .	—	—	-	—	—
Gotlands » . . . .	—	—	—	—	■—
Blekinge » . . . .	4	4,251	—	—	4,251
Kristianstads > . . . .	4	2,386	—	—	2,386
Malmöhus > . . . .	6	21,537	—	—	21,537
Hallands > . . . .	2	3,177	—	—	3,177
Göteborgs och Bohus län	2	21,602	126	31	21,759
Älvsborgs län . . .	2	4,290	219	57	4,566
Skaraborgs » . . .	2	1,195	—	—	1,195
Värmlands » . . .	1	464	—	—	464
örebro > . . .	2	2,970	—	—	2,970
Västmanlands » . . .	2	3,368	68	56	3,492
Kopparbergs » . . .	2	915	—	—	915
Gävleborgs » . . .	2	4,436	—	—	4,436
Västernorrlands «...	—	—	—	—	—
Jämtlands » . . .	—	—	—	—	—
Västerbottens » . . .	1	678	—	—	678
Norrbottens «...	1	1,244	—	—	1,244
Summa	47	122,500	799	250	123,549

Anm. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

Antalet lärjungar i skolor med införd eller till införande beslutad sjuårig
skolplikt utgjorde vid slutet av vårterminen 1934 200,243, därav 123,549 i
skolor, tillhörande städer, och 76,694 i landsbygdsskolor. Omkring 72 procent
av städernas folkskolebarn tillhörde sjuåriga folkskolor. Av landsbygdens
barn däremot undervisades endast omkring 16 procent i sjuåriga sko -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

lor. På landsbygden var den sjuåriga skolan starkast företrädd i Malmöhus,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Älvsborgs län. Medan
i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län den sjuåriga skolan huvudsakligen
förekom vid skolor, tillhörande undantagsformerna, var den i de övriga
nämnda länen att till övervägande delen finna vid skolor, tillhörande
A- samt första och andra B-formerna.

De sakkunniga lämna vidare en överblick över fortsättningssicolans organisation,
utveckling och nuvarande tillstånd (sid. 32—44).

Redovisningsåret 1919—1920 funnos dylika fortsättningsskolor i 304 av
landets dåvarande samtliga 2,436 skoldistrikt. Tio år senare eller redovisningsåret
1929—1930 hade reformen genomförts i 2,452 av landets 2,463
skoldistrikt. Numera torde den nya organisationen vara införd i hela landet.

Antalet fortsättningsskolavdelningar utgjorde redovisningsåret 1927—1928
9,456, redovisningsåret 1929—1930 hade antalet vuxit till 10,524 och redovisningsåret
1931—1932 till 10,897. Vid utgången av redovisningsåret 1932
—1933 hade däremot antalet nedgått till 10,826. Den fortgående stegringen
hade alltså vid sistnämnda tidpunkt avbrutits. En likartad hild av utvecklingen
erhåller man vid betraktandet av de för samma redovisningsår
tillgängliga uppgifterna rörande lärjungeantalet. Detta uppvisar för motsvarande
år följande siffror: 139,016, 150,631, 147,641 och 143,974. En
minskning i lärjungeantalet hade alltså inträtt redan 1931—1932.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Av här antydda förhållanden läge ju nära till hands att draga den slutsatsen,
att fortsättningsskolan vore stadd i tillbakagång. Förklaringen till
minskningen av antalet lärjungar och undervisningsavdelningarna är dock
att söka i andra orsaker. Den sedan åtskilliga år tillbaka i vårt land förefintliga
nedgången i det totala barnantalet har sålunda under senare år börjat
göra sig märkbar även i fortsättningsskolan. Härtill kommer, att antalet
av de barn, som från folkskolan övergå till högre undervisningsanstalter
och följaktligen aldrig komma att bevista fortsättningsskolan, visar en
fortgående stegring. På fortsättningsskolans område hava vidare på senare
år vidtagits åtgärder i syfte att åstadkomma större koncentration av undervisningen,
vilka i sin mån bidragit till nedgången i antalet undervisningsavdelningar.
Slutligen må framhållas, att, då skoldistrikten i samband med
införandet av ett sjunde folkskoleår allmänt begagnat sig av möjligheten
att inskränka undervisningen i fortsättningsskolan till en årskurs, såväl barnantalet
som undervisningsavdelningarna i fortsättningsskolan därigenom reducerats.

Av de statistiska uppgifterna framgår, att den yrkeshestämda fortsättningsskolan
utvecklats starkt och omfattar i det närmaste samma lärjungeantal
som den allmänna fortsättningsskolan. Redovisningsåret 1932—1933
uppgick antalet undervisningsavdelningar i allmänna fortsättningsskolor till
5,758 med 76,875 lärjungar och i yrkeshestämda skolor till 5,068 med 67,099
lärjungar.

Den allmänna fortsättningsskolan har sin största utbredning på lands -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell V.

YrJcesbestämda fortsättningsskolor 1927—1928.

1	2	3	4 1	6
Arbetskunskapens art	Antal avdel-	Antal lärjungar
ningar	gossar	flickor	Summa
Landsbygd:
Jordbruk nied binäringar.............	842	7,678	4,058	11,736
Bergsbruk och järnhantering..........	72	1,026	2	1,028
Metallindustri och metallslöjd . . .........	3	71	—	71
Trämasse- och pappersindustri.........	29	448	15	463
Fiske och sjöfart..................	29	412	5	417
Handel........................	42	479	85	564
Snickeri och träindustri..............	52	564	41	605
Skomakeri......................	8	92	—	92
Kvinnligt beklädnadsyrke............	6	—	71	71
Husligt arbete...................	1,268	—	16,200	16,200
övriga........................	6	84	2	86
Summa	2,357	10,854	20,479	31,333
Städer:
Jordbruk med binäringar.............	11	110	46	156
Bergsbruk och järnhantering..........	84	1,745	—	1,745
Metallindustri....................	8	148	—	148
Elektroteknisk industri..............	34	718	—	718
Handel........................	143	2,409	391	2,800
Snickeri och träindustri..............	80	1,608	—	1,608
Kvinnligt beklädnadsyrke............	34	—	624	624
Husligt arbete...................	535	—	9,501	9,501
Övriga........................	3	44	6	50
Summa	932	6,782	10,568	17,350
Hela riket:
Yrkesbestämda...................	3,289	17,636	31,047	48,683
Allmänna och yrkesbestämda..........	9,456	69,879	69,137	139,016

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99,

Tabell VI.

Yrkesbestämda fortsättningssJcolor 1932—1933.

1	2	3	4	5
	Antal	Antal lärjungar
Arbetskunskapens art	avdel-
	ningar
		gossar	flickor	Summa
Landsbygd:
Jordbruk med binäringar.............	1,155	10,795	3,526	14,321
Bergsbruk och järnhantering..........	79	1,039	—	1,039
Metallindustri och metallslöjd..........	8	136	—	136
Trämasse- och pappersindustri.........	46	669	8	677
Fiske och sjöfart..................	37	452	3	455
Handel........................	69	774	140	914
Snickeri och träindustri.............	258	2,593	—	2,593
Skomakeri......................	58	608	'' —	608
Kvinnligt beklädnadsyrke............	18	—	270	270
Husligt arbete...................	2,263	1	29,503	29,504
Övriga........................	7	71	—	71
Summa	3,998	17,138	33,450	50,588
Städer:
Jordbruk med binäringar.............	8	65	15	80
Bergsbruk och järnhantering..........	95	1,657	—	1,657
Metallindustri....................	11	161	—	161
Trämasseindustri..................	4	73	—	73
Elektro teknisk industri..............	39	798	—	798
Handel........................	136	2,179	389	2,568
Snickeri och träindustri..............	124	2,113	—	2,113
Kvinnligt beklädnadsyrke............	30	—	436	436
Husligt arbete...................	620	103	8,480	8,583
Övriga........................	3	38	4	42
Summa	1,070	7,187	9,324	16,511
Hela riket:
Yrkesbestämda...................	5,068	24,325	42,774	67,099
1 Allmänna och yrkesbestämda..........	10,826	72,928	71,046	143,974

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

bygden. Av dess totala antal undervisningsavdelningar funnos sålunda ej
mindre än 5,493 på landsbygden med ett sammanlagt lärjungeantal av 72,321.
Anledningen till denna skolforms stora spridning på landsbygden får givetvis
sökas i svårigheten, för att ej säga omöjligheten på många orter att
samla undervisningen kring något bestämt yrke. Många gånger torde ej
heller lämpliga lärarkrafter för yrkesbetonad undervisning stå till buds.

För vinnande av översikt över den yrkesbestämda fortsättningsskolans
förekomst och utveckling hava de sakkunniga sammanställt några statistiska
uppgifter rörande de yrkesbestämda fortsättningsskolornas antal, lärjungeantal
och fördelning på olika typer redovisningsåren 1927—1928 och 1932
—1933, vilka återfinnas i omstående tabeller V—VI.

Som av tabellerna framgår, finnas även bland de yrkesbestämda fortsättningsskolorna
skoltyper, som till sin majoritet äro förlagda till landsbygden,
nämligen skolor med undervisning i jordbruk med binäringar samt skolor
med undervisning i husligt arbete. Vad landsbygden beträffar, utvisar det
stora flertalet skoltyper en ökning såväl i avseende å antalet undervisningsavdelningar
som lärjungeantal. Särskilt kraftig är denna utveckling i fråga
örn undervisningen i husligt arbete, som under tidsperioden ökat från 1,268
till 2,263 avdelningar med ett från 16,200 till 29,504 ökat lärjungeantal.
En betydande ökning är även att konstatera beträffande undervisningen i
jordbruk samt i snickeri. Liksom på landsbygden är även i städerna fortsättningsskolan
med undervisning i husligt arbete i majoritet. Trots en
ökning i antalet undervisningsavdelningar bär dock lärjungeantalet något
minskats. I övrigt utvisa i städerna de särskilda skoltyperna med undantag
för undervisningen i snickeri ett stillastående eller en minskning såväl
vad undervisningsavdelningar som lärjungeantal beträffar. Givetvis har den
i städerna allt allmännare anordningen med fortsättningsskolan som ettårig
överbyggnad på sjuårig folkskola varit en starkt bidragande orsak till minskningen
av lärjungeantalet.

Med hänsyn till det av 1918 års riksdag gjorda uttalandet, att inom varje
skoldistrikt tillfälle på ett eller annat sätt borde beredas den kvinnliga ungdomen
att erhålla undervisning i husligt arbete, hava de sakkunniga sökt
att med uppgifter, hämtade ur undervisningsstatistiken, vinna en mera detaljerad
översikt över denna undervisnings utbredning.

Undersökningen avser dels förekomsten av undervisning i husligt arbete
i fortsättningsskolor inom de olika skoldistrikten redovisningsåren 1927—
1928 och 1932—1933, dels ock denna undervisnings fördelning å landsbygd
och städer inom de olika länen.

Undersökningen utvisar, att antalet skoldistrikt med undervisning i husligt
arbete i fortsättningsskolan under den ifrågavarande tidsperioden ökat
med 76.8 procent. Vid periodens slut återstodo likväl 1,468 skoldistrikt,
som saknade sådan undervisning. Visserligen måste man härvid taga i beräkning,
att dylik undervisning i viss utsträckning även meddelas i folk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skolan. Evar står emellertid, att denna undervisning ännu icke på långt
när vunnit den utveckling, som 1918 års riksdag åsyftade med sitt uttalande.
De gjorda sammanställningarna utvisa dock, att den i städerna allmänt
genomförts och å landsbygden omfattats med stigande intresse.

Vad undervisningen i ersättningsskolorna beträffar, utgjorde antalet undervisningsavdelningar
i dessa redovisningsåret 1929—1930 800, fördelade med
609 på landsbygden och 191 i städerna. Motsvarande siffror för redovisningsåret
1932—1933 utgjorde respektive 627, 468 och 159.

Lärjungeantalet i ersättningsskolorna uppgick redovisningsåret 1929—1930
till 10,469 och redovisningsåret 1932—1933 till 9,982, av vilka 4,250 undervisades
gemensamt med lärjungar i folk- eller fortsättningsskolor och övriga
i fristående ersättningsskolor.

Undervisningen i fortsättningsskolan och ersättningsskolan bestrides till
största delen av folkskolans lärare. Antalet lärare uppgick redovisningsåret
1932—1933 till 11,120, och av dessa undervisade sammanlagt 9,543 i
både folk- och fortsättningsskola. 178 lärare vid folkskola åtnjöto tjänstledighet
å sin tjänst vid folkskolan och hade full tjänstgöring i fortsättningsskola.
1,399 lärare i fortsättningsskola innehade ej anställning vid
folkskola. I sistnämnda siffra ingick ett betydande antal lärarinnor i hushållsgöromål.

Beträffande frågan om en allmän utökning av folkskolans lärotid
med ett sjunde skolår är önskvärd och möjlig framhålla de sakkunniga
inledningsvis, att tiden efter genomförandet av den obligatoriska folkskolan,
vilket skedde under 1800-talets fjärde årtionde, icke haft att i fråga
örn skolpliktslagstiftningen uppvisa några, kvantitativt sett, mera genomgripande
förändringar, även örn hänsyn foges till fortsättningsskolan, utan
fastmera i själva verket karakteriserades av ett stillastående. Under berörda
tid hade krafterna i stället inriktats på att inom den av skolpliktsbestämmelserna
givna ramen bygga upp en sådan yttre och inre organisation av
skolan, som gjorde denna efter rådande förhållanden så funktionsduglig
som möjligt. Men detta vore icke tillfyllestgörande. Den väsentligaste
bristen hos folkskolan läge däri, att skoltiden vore för kort. I fråga om
längden av den,tid, som lärjungarna vore underkastade skolans inflytande,
hade enligt de sakkunnigas mening en önskvärd anpassning efter samhällsförhållandenas
omgestaltning icke skett.

Det vore icke så, att de sakkunniga ansåge någon genomgripande förändring
beträffande folkskolans bildningsmål påkallad, och att med hänsyn
härtill en förlängning av skoltiden erfordrades. Detta bildningsmål, sådant
det komme till uttryck i 1919 års undervisningsplan, syntes de sakkunniga
i det stora hela väl motsvara de krav, som i vår tid borde uppställas på
den elementära medborgarskolan.

Men örn det skulle bliva möjligt att utan alltför forcerad arbetstakt meddela
de kunskaper och färdigheter, nämnda undervisningsplan angåve, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

framför allt att meddela dem på ett sådant sätt, att vad lärjungarna i skolan
inhämtat i sina väsentligaste delar ägde bestånd efter deras utträde i det
praktiska livet och där kunde av dem i olika levnadsställningar på bästa
sätt tillgodogöras, då måste skolan rå om lärjungarna under längre tid, än
vad den sexåriga kursen lämnade möjlighet till. Detta gällde folkskolan i
gemen, oavsett skoltypen, men givetvis i särskilt hög grad de landsbygdsskolor,
där läraren hade att undervisa flera klasser samtidigt eller där halvtidsläsning
ännu på åtskilliga håll vore rådande.

Ej endast för dem, som vore verksamma på skolans arbetsfält, utan även
för dem, som vore sysselsatta inom skilda praktiska verksamhetsområden
i samhället, hade erfarenheterna givit vid handen, att av de kunskaper och
färdigheter, som en gång i skolan inhämtats, snart nog mycket gått förlorat
hos skolans forna lärjungar. Så mycket betänkligare vore detta, som
det nutida samhällslivet ställde långt större krav på den enskilde medborgaren,
än vad som för några årtionden sedan var fallet.

Strävandena att nå ett mera varaktigt resultat av undervisningen hade
alltmer inriktats på en utsträckning av den nuvarande lärotiden i folkskolan.
För skolans män hade det länge stått klart, att en skoltid av sex år måste
anses för knapp för att lämna möjlighet till en sådan anordning av undervisningen
i folkskolan, att de därstädes inhämtade kunskaperna skulle äga
varaktighet, även sedan lärjungarna trätt ut i livet. Med den ännu allmännast
förekommande skoltiden på sex år, därav de två första åren måste
ägnas åt inhämtande av de allra första grunderna i läsning, räkning och
skrivning, vore det icke möjligt att så inlära huvudmomenten av kunskapsstoffet,
att så klargöra saksammanhangen, att så uppöva tankeförmågan och
så träna barnens färdigheter, att dessa sedermera i sin verksamhet på ett
nöjaktigt sätt behärskade de hjälpmedel för ett ordnat samfundsliv, skolan
velat sätta i deras händer.

Läsning, räkning och skrivning torde få betraktas såsom de för lärjungarna
ur praktisk synpunkt allra viktigaste av folkskolans ämnen. God färdighet
i dessa ämnen ernåddes dock icke utan mycken och långvarig övning.
Just själva träningsmomentet i undervisningen spelade här en särskilt
viktig roll. Den tid, som vore anslagen åt övriga ämnen inom folkskolans
lärokurs, vore så knappt tillmätt, att några mera väsentliga rubbningar
därav icke torde kunna företagas, utan att folkskolans allmänna
bildningsuppgift därigenom äventyrades. Den förstärkning av undervisningen
i folkskolans viktigaste färdighetsämnen, som enligt de sakkunnigas
mening vore behövlig, torde icke kunna vinnas annorlunda än genom en
utsträckning av lärotidens längd.

Stundom hörde man den meningen uttalas, att vårt folkskoleväsen intoge
en plats i främsta ledet i jämförelse med andra länders folkundervisning.
I Danmark och Norge vore den obligatoriska folkskolan sjuårig. I såväl
Tyskland som Österrike hade skoltiden utsträckts till åtta år. I Frankrike
och Holland omfattade den sju år. I Storbritannien sträckte sig skolåldern
från fyllda fem till fjorton år. Skolgången skulle under alla omständigheter
taga sin början senast vid sju år och minimiåldern för avgång från
folkskolan vore fjorton år. I Schweiz vore folkskolan i flertalet kantoner
nioårig och i övriga åtta- eller sjuårig. Förslag om ytterligare utsträckning
av skoltiden hade under de senaste åren framkommit bland annat i Danmark,
England och Tyskland. Som en sammanfattning kunde sägas, att
folkskolekursen i de främmande länder, som tillhörde den västerländska

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

kulturkretsen, numera i allmänhet icke understege sju år och i åtskilliga
fall vöre väsentligt längre, åtta eller nio år. Även i dessa länder kunde
svaga skolformer föranleda en avkortning av den årliga undervisningstiden
för vissa barn. Men i flertalet av länderna vore jämväl den årliga lästiden
i allmänhet längre än hos oss.

Självfallet kunde icke den omständigheten, att skoltiden i andra länder
vore längre än i vårt land, åberopas som ett avgörande skäl för en utsträckning
av vår folkskolas lärokurs, och det läge alltid en fara i att vid reformer
på skolans område alltför mycket bygga på utländska förebilder. Då
det gällde att råda bot för bristerna i vårt folkskoleväsende, vore det dock
icke utan betydelse, att därvid beaktades utvecklingen i andra länder och
främst då i dem, med vilka vårt land stöde i närmare förbindelser. Obestridligt
torde vara, att ett påtagligt samband förefunnes mellan ett folks
allmänna kulturståndpunkt och folkskoleväsendets utvecklingsnivå. Det
vore icke förenligt med vårt lands intressen och dess ställning som kulturnation,
om vårt folkskoleväsen med avseende på en så viktig förutsättning
för en effektiv undervisning, som skoltidens längd utgjorde, intoge en avsevärt
svagare ställning än flertalet övriga länders.

Folkundervisningskommittén betonade i sitt år 1914 avgivna betänkande
rörande folkskolan starkt önskvärdheten av en utsträckning av skoltiden.
Redan vid tiden för framläggandet av denna kommittés förslag rörande
skolväsendet, omfattades en allmän utsträckning av skolplikten till sjuårig
lärokurs med starkt intresse. Om redan vid denna tidpunkt starka skäl
kunde anses föreligga för en utökning av skoltiden, måste med den nutida
stegringen i intensitet på samhällslivets olika områden kraven på förlängd
skoltid framträda med desto större styrka. Vår folkskola hade dock under
nära ett sekel bibehållits oförändrad vid sex år. Under denna tid hade
kunskapsstoffet alltjämt ökats och kraven på den enskilde medborgarens
insikter och kunnighet stegrats i mycket hög grad.

De senaste årtiondena kännetecknades otvivelaktigt av en starkare utveckling
på skilda områden än någon tidigare period. Tekniska rön och uppfinningar
hade i mycket omgestaltat formerna för vårt liv. Den alltmer
fullkomnade maskintekniken hade tagits i anspråk inom alla grenar av vårt
näringsliv. Omvälvningen på samfärdsmedlens område, som reducerat avstånden,
hade brutit såväl bygdeisoleringen inom landet som Sveriges tidigare
avskildhet i förhållande till främmande länder, och vårt land hade
gjorts mera delaktigt i det internationella utbytet på den andliga och materiella
kulturens olika områden. Skulle folkskolan kunna fylla sin uppgift
att utgöra en förberedelse för medborgarens verksamhet i livet, måste den
lära det uppväxande släktet att i någon mån förstå den värld, i vilken det
levde, den måste förklara och giva de olika företeelserna sammanhang.
Därmed följde med nödvändighet nytt innehåll åt undervisningen, nya uppgifter
för skolan, men därmed också ett oavvisligt behov av ökad tid för
undervisningen.

Genomgripande vore de förändringar, som vårt näringsliv undergått. Allt
fortfarande torde väl jordbruket få betraktas som modernäringen i vårt
land, men med industriens snabba och kraftiga utveckling hade dock jordbruket
kommit att sysselsätta en jämförelsevis mindre del av befolkningen
än tidigare, och dess relativa betydelse inom folkhushållet vore ej längre
densamma. Äveu inom jordbruksnäringen själv hade stora förändringar
inträtt. Ännu för några årtionden sedan hade jordbruket befunnit sig på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

familjehushållningens stadium. Jordbrukaren och hans familj kunde vid
denna tid betecknas som en produktions- och konsumtionsenhet. I jordbrukarens
hem hade producerats ej blott livsmedlen. Även det mesta av
vad familjen behövde av kläder, redskap och övriga förnödenheter hade
framställts av familjens medlemmar av råvaror, som vunnits på den egna
jorden. Helt annorlunda ställde sig förhållandena nu. Trots minskningen
i den jordbrukande befolkningens antal utvisade jordens avkastning i våra
dagar en betydande ökning. Lantbruket bedreves numera efter metoder,
som byggde ej blott på nedärvd erfarenhet utan även på den vetenskapliga
forskningens rön. Driften hade rationaliserats. En förbättrad arbetsteknik,
möjliggjord genom den utvecklade industrien, hade givit jordbruket en
mängd maskinella hjälpmedel, tack vare vilka det varit möjligt att trots
minskad tillgång till arbetskraft av jordbruket vinna ökad valuta. Denna
utveckling hade ej endast kommit de större jordbruken till godo. Ett utvecklat
föreningsväsen hade möjliggjort, att även de mindre jordbruken berette
tillfälle att anskaffa de förbättrade maskiner och redskap av olika slag,
som ställts till jordbrukets tjänst. Jordbrukets produkter inginge i det allmänna
varuutbytet, och avsättningen vore beroende av förhållandena på
den allmänna marknaden. Med jordbruksnäringens stigande utveckling
hade kraven på jordbrukaren ökats. Han måste följa framstegen inom sin
egen näring, och han måste äga förmåga att kalkylera och göra beräkningar,
han borde vidare kunna bedöma det allmänna marknadsläget och
han borde äga de förutsättningar, som vöre nödiga för att driva handel
och köpenskap. En förutsättning för att jordbruksnäringens utövare skulle
kunna nöjaktigt fylla dessa fordringar vore dock, att ökade krav ställdes
på undervisningen i folkskolan, som väl för de flesta jordbrukare komme
att utgöra det väsentliga bildningsunderlaget. Ej minst gällde detta beträffande
skolans möjligheter att meddela säker färdighet i läsning, räkning
och skrivning.

Medan den i jordbruksnäringen sysselsatta andelen av befolkningen minskades,
funne en allt större del av densamma sin utkomst inom industri,
handel och samfärdsel. Ett kännetecknande drag för vår tid vore en allt
längre gående specialisering inom produktionen på olika områden. Till
följd av utvecklingen inom andra länder hade inom olika produktionsområden
konkurrensen skärpts till det yttersta, Arbetsintensiteten och arbetstempot
hade i hög grad uppdrivits. Strävandena att i den hårda konkurrensen
vidmakthålla och öka avsättningen av producerade varor krävde i
vår tid en allt större anspänning av den enskildes krafter. Ett lands, och
i all synnerhet ett litet lands, ekonomiska ställning vore nu och för visso
även i framtiden i sista hand beroende av de enskilda medborgarnas vakenhet,
kunnighet och duglighet. Framför allt ägde detta tillämpning i
fråga om ett land, vilket såsom vårt måste inrikta sig på kvalitetsproduktion
för att kunna hävda sig på världsmarknaden. En viktig betingelse
för vårt folks ekonomiska välfärd vore, att den ungdom, för vilken genomgången
kurs i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna utgjorde det
huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god undervisning som
möjligt, innan den ginge att taga sin andel i arbets- och samhällslivet.

Ej mindre genomgripande vore de förändringar, som genomförts inom
statslivet under tiden från folkskolans tillkomst till våra dagar. Det svenska
samhället hade sedan gammalt vilat på rättens grundval, och det
skänkte sina medborgare en frihet, som förpliktade: frihet under ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Ett sådant samhällsskick krävde med nödvändighet för sitt lyckosamma
upprätthållande en god allmän folkbildning. Detta hade varit en ledande
tanke, redan när den lagstadgade folkskolan tillkommit. Sedan den tiden
hade utvecklingen gått hän mot en allt starkare demokratisering av såväl
det kommunala som det statliga styrelsesättet. Genom den allmänna rösträtten
hade varje till viss ålder kommen man och kvinna, oberoende av
levnadsställning, möjlighet att öva inflytande på samhällets angelägenheter.
Det måste därför i våra dagar ställas väsentligt ökade krav på den medborgerliga
bildning, folkskolan skulle meddela, krav på ökade insikter, förmåga
av självständigt bedömande, känsla av ansvar för det allmänna och
av samhörighet. Demokratiens problem bleve på detta sätt i yttersta hand
en fråga örn folkupplysning och folkuppfostran.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, anföra de sakkunniga, att utvecklingen
på det ekonomiska, sociala och samhälleliga livets skilda områden
gjorde det i våra dagar oerhört mycket svårare för den unge att finna sig
tillrätta i samhället än under gångna tider. Den anpassning för livet, folkskolan
vore avsedd att skänka, måste med nödvändighet kräva längre tid,
än vad som för nära ett århundrade sedan kunde anses tillfyllest. Den
korta undervisningstid, den sexåriga folkskolan erbjöde, i förening med den
alltför låga avgångsåldern försvagade folkskolans möjligheter att skänka
den intellektuella och moraliska fostran, som vore dess uppgift som den
grundläggande barndomsskolan.

Den pedagogiska erfarenheten hade givit mångfaldiga och otvetydiga
vittnesbörd örn behovet av en förlängd skoltid i folkskolan. Lärokursens
fördelning på sex skolår medförde ämnesträngsel och överbelastning, som
starkast gjorde sig gällande under de sista skolåren. Tiden medgåve icke
en grundligare bearbetning och ett säkert tillägnande av lärokursen, vilket
försvagade folkskolans arbetsresultat. Detta missförhållande, som ofta diskuterats
vid lärarsammankomster och i facklitteraturen, hade vunnit bekräftelse
bland annat genom olika undersökningar, som företagits i syfte att
utröna, i vilken mån svensk ungdom bevarat de i skolan inhämtade kunskaperna
och färdigheterna. Att, såsom dessa undersökningar visat, vissa
minneskunskaper, som ej odlats efter skoltidens slut, inom kort förflyktigade,
vore ett förhållande, som ej enbart kunde konstateras i fråga örn
folkskolans lärjungar, och torde ej böra tillmätas alltför stor vikt. Allvarligare
vore det emellertid, att färdigheten i sådana ämnen som modersmålet
och räkning, vilka för det praktiska livet och även för personlighetslivets
utveckling ägde stor betydelse, ej visat sig tillräckligt säker och varaktig.
Orsakerna till detta nedslående resultat vore i allmänhet ej att söka i brister
med hänsyn till arbetsintensiteten eller det metodiska förfarandet i folkskolan.
Såsom ovan framhållits, vore i de nämnda ämnena övningsmomentet
av största betydelse. För de barn, som vid 12—13 års ålder lämnade folkskolan
efter endast sex års undervisning, hade skoltiden uppenbarligen varit
för kort för att lämna tillräckligt utrymme åt den övning, den innötning,
förutan vilken bestående färdighet i berörda ämnen icke kunde vinnas.

Dessa brister i den nuvarande folkskoleutbildningen hade bland annat
framträtt, då det gällt att i de påbyggnader, som funnes på folkskolan,
vinna full effektivitet av undervisningen. Av yrkesundervisningens måls -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

män hade klagomål många gånger försports, hurusom lärjungarna redan
glömt mycket av vad de i folkskolan inhämtat, och att därför undervisningen
i dessa skolor till en del måst inriktas på inlärandet av rent elementära
kunskaper och färdigheter, vilkas meddelande vore folkskolans uppgift.

Aven tungt vägande psykologiska skäl talade för en utsträckt skolplikt.
Vid den ålder, då barnet nu i regel utskreves från folkskolan, stöde det
vid början av en ny utvecklingsperiod, som förmedlade övergången till
ungdomsåldern och väsentligt skilde sig från de tidigare barnaåren. Iakttagelseförmågan
vore starkare utvecklad. Förmågan att draga slutsatser
och överblicka ett sammanhang började framträda. Barnets ambition vore
starkare, och det visade ökat intresse för vissa delar av undervisningen.
Dess känsloliv vore rikare nyanserat och dess mottaglighet större än under
den tidigare barndomen. Under denna ömtåliga övergångstid vore därför
barnet i högre grad än eljest i behov av en målmedveten ledning och
fostran. På grund av samhällsförhållandenas omgestaltning, som medfört,
att hemmets betydelse som uppfostringsfaktor ej längre vore densamma
som förr, komme ansvaret för sagda fostran numera att i långt större utsträckning
än tidigare vila på skolan. Så mycket viktigare vore det då,
att skolans fostrande inflytande ej upphörde just i denna brytningsperiod,
utan att barnet omhändertoges av skolan, åtminstone till dess det mest
kritiska stadiet vore övervunnet.

Jämväl vissa sociala förhållanden kunde åberopas till stöd för kravet på
en utsträckning av skoltiden. Genom de år 1931 vidtagna ändringarna i
lagen om arbetarskydd hade minimiåldern för minderårigas användande i
arbete blivit höjd från 12 till 13 år. Vad beträffade åldern fördeltagande
i industriellt arbete, vore 14-årsgränsen numera fastställd såsom minimiålder
för både gossar och flickor. Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverkseller
annat industriellt arbete, byggnadsarbete eller arbete med transport av
personer eller gods finge enligt nu gällande bestämmelser icke användas
minderårig under 14 år. Då det visat sig allt svårare att upprätthålla en
gräns mellan industriellt och icke-industriellt arbete, tenderade utvecklingen
emot en enhetlig minimiålder av 14 år för arbetsanställning. Det syntes
vara en näraliggande konsekvens, att skoltidens längd anpassades efter nu
nämnda förhållanden, så att folkskolan, så vitt möjligt, finge utöva sitt
fostrande inflytande på lärjungarna, ända till dess den tid komme, då de
kunde mottagas i yrkesverksamhet.

Det vore emellertid ej enbart på grund av föreskrifterna rörande minderårigas
användande i arbete, som de ungas inträde i förvärvslivet framflyttats
till ett senare åldersstadium. De senaste årens arbetslöshet i städer och
industrisamhällen hade försvårat och fördröjt ungdomens inträde i ett ordnat
arbete, som kunde bereda den utbildning och utkomstmöjligheter för framtiden.
Även om ungdomsarbetslösheten kunde antagas vara av övergående
natur och således icke borde tillmätas en avgörande betydelse, när det gällde
skolreformatoriska åtgärder av permanent karaktär, hade den dock ytterligare
ådagalagt vikten av att barnet icke genom en alltför knappt tillmätt
skoltid utsattes för de vådor, sysslolösheten medför.

Utan tvivel hade ovan berörda omständigheter utgjort en starkt bidragande
orsak till att folkskolan under senare tid genom frivilligt vidtagna
åtgärder från kommunernas sida i ej ringa utsträckning utökats med ett
sjunde skolår i städer och sådana samhällen å landsbygden, som företedde
ett mera betydande inslag av industriell verksamhet. Fortginge utveck -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

lingen i denna riktning, torde inom kort barnen i städer och stadsliknande
samhällen allmänt åtnjuta en längre och mera effektiv undervisning än den,
som stöde landsbygdens barn till buds. Enligt av de sakkunniga verkställda
beräkningar vore omkring 72 procent av städernas barn numera tillförsäkrade
en folkskolundervisning, som omfattar minst sju skolår, men av landsbygdens
barn endast omkring 16 procent.

Folkskolans organisation vore i hög grad beroende av lokala förutsättningar
och behov. Ekonomiska och geografiska förhållanden av olika slag
hade härvid inverkat. Städerna befunne sig i den förmånliga ställningen,
att de kunde koncentrera sitt skolväsen till ett fåtal skolor, och dessa anordnades
enligt den ur undervisningssynpunkt särdeles gynnsamma A-formen
med en lärare för varje klassavdelning. Ej sällan hade i städerna den
stadgade årliga minimitiden av åtta läsmånader utökats med övertidsläsning.
De svagast begåvade barnen omhändertoges i hjälpklasser med för dessa
barn avpassad undervisning. Städernas i allmänhet större ekonomiska resurser
hade möjliggjort socialpedagogiska anordningar av olika slag. På landsbygden
åter hade den ringare folktätheten och de stora avstånden vanligen
gjort det nödvändigt att decentralisera skolväsendet och upprätthålla ett i
förhållande till folkmängden stort antal skolor. Dessa tillhörde oftast skolformer,
i vilka läraren hade att samtidigt undervisa flera årsklasser. Särklasser
för svagt begåvade barn kunde vanligen ej anordnas, utan läraren
stöde inför uppgiften att taga vård även örn dessa barn, samtidigt som det
måste tillses, att ej de övriga barnens undervisning därav bleve lidande.
Endast i ringa omfattning hade övertidsläsning införts vid landsbygdsskolor.
Där den förekomme, hade den i allmänhet till uppgift att utgöra en kompensation
för svagare skolformer.

Visserligen hade även i åtskilliga landsbygdsdistrikt folkskolan utbyggts
med ett sjunde skolår. Så vore t. ex. den sjuåriga skolan allmänt införd
i stora delar av Skåne. Vidare hade i vissa landskap med ett stort antal
halvtidsläsande skolor ett sjunde skolår införts såsom förstärkning av svag
skolform. Såsom förut anförda procenttal i fråga örn sjuårig folkskolas
utbredning giva vid handen, vore dock den sjuåriga folkskolans förekomst
på landsbygden alltjämt en undantagsföreteelse. I verkligheten bestode fortfarande
med avseende på folkskoleväsendets kvalitativa beskaffenhet en
skarpt markerad skillnad mellan stad och land. Mycket hade otvivelaktigt
under senare tid gjorts till förbättring av landsbygdsskolorna, men i stort
sett hade städerna härutinnan ännu ett betydande försprång.

Det moderna samhällets struktur och nutidens livsföring ställde emellertid
ur bildningssynpunkt icke lägre krav på landsbygdens än på städernas befolkning.
Det kunde icke längre vara försvarligt att med hänsyn till en så
viktig faktor som undervisningstidens längd upprätthålla en högre standard
för städernas och därmed jämförliga samhällens skolor och en lägre för
landsbygdens skolor. Det läge i den påpekade skillnaden mellan städernas
och landsbygdens skolor en social orättvisa, som, så långt sig göra läte,
borde avlägsnas. Staten, som numera övertagit den väsentliga delen av
kostnaderna för skolväsendet och därmed även iklätt sig ett större ansvar
för skolväsendets allmänna standard, hade skyldighet att tillse, att i fråga
om den elementära medborgerliga utbildningen landsbygdens ungdom icke
lämnades i den efterhandsställuing, den hittills intagit.

Sammanfattningsvis uttala do sakkunniga, att den nuvarande sexåriga folkskolan
icke förmår på ett nöjaktigt sätt fylla de bildnings- och uppfostrings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

krav, som numera måste ställas på den elementära medborgarskolan, att
detta förhållande väsentligen har sin grund i att skoltiden är för kort, samt
att fördenskull en allmän förlängning av folkskolans lärotid från sex- till
sjuårig är behövlig. Det är härvid icke i första rummet en utvidgning i
kvantitativ mening av lärokurserna i de olika ämnena, som de sakkunniga
åsyfta, utan väsentligen och framför allt tillgodoseende av behovet av en
grundligare inhämtad och i metodiskt avseende bättre meddelad kunskap
samt en förstärkning av skolans uppfostrande inflytande under en för lärjungarna
kritisk brytningsperiod.

En utsträckning av skoltiden vore givetvis tänkbar även på annat sätt än
genom skolkursens förlängning från sex till sju år. De sakkunniga syftade
därvid på möjligheten att förlänga skoltiden genom en utökning av den årliga
lästiden. Emellertid kunde först och främst det ovan angivna syftet
med skoltidens förlängning icke helt vinnas på denna väg, i det att önskemålet
örn barnens bevarande i skolans hägn under den omtalade brytningsperioden
härigenom icke tillgodosåges. En utsträckning av läsåret skulle
alltjämt ställa barnen utanför skolans uppfostrande påverkan under ett av
de för inflytelser utifrån känsligaste och för deras karaktärsdaning viktigaste
åren. Vidare skulle enligt de sakkunnigas mening helt visst en förlängning
av läsåret mötas av ett starkt motstånd från föräldrahåll. Det bleve nämligen
nödvändigt att göra denna förlängning ganska avsevärd, och svårigheter
skulle säkerligen möta att sammanpassa terminernas förläggning med
hemmens intressen. Dessutom vore de klimatiska förhållandena i vårt land
utan tvivel sådana, att barnen, särskilt under den ljusa delen av året, borde
kunna vistas i det fria så mycket som möjligt, en möjlighet, som nu vore
dem beredd men som i ej oväsentlig omfattning skulle komma att beskäras
vid en sådan förlängning av terminerna, som här avsåges. En förlängning
av läsåret kunde ej heller, rent pedagogiskt sett, giva samma resultat som
ett samlat, helt skolår.

Beträffande möjligheterna för ett allmänt genomförande av sjuårig
lärotid vid vissa svagare skolformer anföres följande:

Från lärarhåll hade farhågor uttalats, att införandet av ett sjunde skolår
skulle göra arbetet i skolor av B-form, särskilt B 2- och B3-skolor, så besvärligt
och komplicerat, att värdet av reformen vöre tvivelaktigt, ja, man
hade till och med på denna grund ansett sig kunna uttala ett bestämt avstyrkande
av densamma, i vad nämnda skolor anginge. I allmänhet torde
dock dessa uttalanden hava utgått från den uppfattningen, att det sjunde
året skulle betyda införandet av nya kursmoment i skolan. Endast i mindre
utsträckning torde detta bliva fallet. Vad man framför allt velat vinna och
även uppnått med den sjuåriga lärotiden jämväl vid skolor av här avsedd
typ vöre möjligheten att på ett lämpligt sätt och till otvivelaktig nytta för
undervisningsarbetet fördela skolkursens nuvarande lärostoff på sju årskurser
i stället för sex. Med en sådan fördelning hade undervisningen kunnat
vinna i effektivitet, ej minst i skolor av B-form, där en gynnsammare kursfördelning
blivit möjlig. Det borde nämligen vid diskussionen örn den sjuåriga
B-skolans problem nogsamt beaktas, att man här icke vore hänvisad
till hypoteser och teoretiska konstruktioner, utan att man vid bedömande av

Kungl. Maj. ts proposition Nr 99.

denna skolas möjligheter och värde hade en långvarig och rik erfarenhet
att bygga på. Särskilt Skåne hade härvidlag spelat rollen av ett pedagogiskt
försöksfält, örn man så ville, där sedan länge den sjuåriga skolan utexperimenterats
i skoltyper av olika slag. Av dem, som undervisat i den
sjuåriga folkskolan, vore det allmänt omvittnat, att med det sjunde skolåret
vunnes en bättre fördelning av lärostoffet i de högre klasserna, större
arbetslugn, tid för grundligare genomgång och för vinnande av ökad färdighet
i de grundläggande färdighetsämnena läsning, skrivning och räkning.
Mångåriga och säkra erfarenheter gåve vid handen, att ur undervisningsteknisk
synpunkt den sjuåriga B 2-skolan, under förutsättning att barnantalet
ej vore för högt, icke vore mera svårskött än den sexåriga. Liksom i denna
fördelades folkskolestadiets klasser vid undervisningen i flertalet läroämnen
på två arbetsgrupper, inom vilka samläsning ägde rum. Skillnaden vore
blott den, att den övre avdelningen omfattade klasserna 5—7 i stället för
5—6. I folkskolans övre avdelning sträckte sig alltså kursväxlingen över
tre i stället för två år, vilket vore en uppenbar fördel. Det vore en allmän
erfarenhet, att den sexåriga skolan erbjöde en alltför kort lärotid i förhållande
till den föreskrivna lärokursen, och att denna olägenhet starkast framträdde
i de skolformer, i vilka flera klasser samtidigt undervisades av en
lärare. Vad beträffade ämnet kristendomskunskap, hade det ofta framhållits,
att lärokursen i detta ur karaktärsdanande synpunkt betydelsefulla ämne
vore i klasserna 5—6 synnerligen stor i förhållande till den för ämnet anslagna
tiden. När denna lärokurs i stället kunde fördelas på tre år, vunnes
tid för ett grundligare tillägnande, fördjupning och arbetsro. Att 11—12-åringar skulle på två år inhämta en historiekurs, som började med tiden
omkring år 1350 och sträckte sig fram till vår egen tid, skulle belysa samhällsordningens
utveckling och dessutom meddela valda bilder ur den allmänna
historien, vore för visso ingen ringa fordran. En uppdelning av
denna kurs på tre år vore mer än välbehövlig. Detsamma gällde geografikursen,
som i klasserna 5—6 omfattade Europa utom Sverige, de främmande
världsdelarna, något örn jorden som himlakropp och en sammanfattande
framställning av fäderneslandets geografi. Med införandet av ett sjunde
skolår kunde kursen i naturkunnighet vidgas. Men ännu viktigare vore, att
den kunde i större utsträckning sättas i samband med det praktiska livet
samt grundas på försök och av lärjungarna gjorda iakttagelser. I de nu
nämnda läroämnena ägde samläsning rum mellan klasserna 5—7. Endast
i räkning torde varje klass böra undervisas för sig, och här tillkomme alltså
vid den sjuåriga skolan en ny avdelning. En jämförelse mellan undervisningens
resultat i en sjuårig och en sexårig skola av i övrigt samma typ
hade till fullo utvisat den förstnämnda skolans företräde.

Om alltså de befarade svårigheterna, åtminstone när det gällde B 2-formen,
måste anses överdrivna och föreställningen örn deras storlek ofta hade
sin grund i bristande kännedom örn de verkliga förhållandena, kunde det
dock ej bestridas, att under vissa omständigheter, exempelvis vid ett högt
barnantal, olägenheter för undervisningen kunde framträda vid sjuårig kurs
i de svagare skolformerna, särskilt beträffande B 3- och D 1-skolorna. Dessa
olägenheter gjorde sig speciellt gällande de år, nybörjare intoges. De vore
dock icke av den art, att de kunde åberopas såsom vägande skäl mot skolkursens
förändring till sjuårig i allmänhet eller ens mot införande av sjuårig
kurs vid de ifrågavarande skolformerna särskilt. Just i skolor av berörda
typer vore undervisningens förstärkning genom utökad skoltid sär -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skilt behövlig. En reform i fråga om skoltidens längd, som lämnade dessa
företrädesvis på landsbygden förekommande skolor utanför, skulle hava förfelat
något av det väsentligaste i sitt syfte. Men, örn en allmän övergång
till sjuårig kurs komme till stånd, vore det enligt de sakkunnigas mening
angeläget att förbinda densamma med sådana åtgärder, genom vilka de avsedda
olägenheterna kunde undanröjas eller till sin verkan motvägas. Detta
syntes kunna ske dels genom en reglering av barnantalet i läraravdelningarna
på sådant sätt, att uppkomsten av alltför stora avdelningar förebyggdes,
dels ock genom anordnande på statens bekostnad av övertidsläsning,
där sådan lämpligen borde komma till stånd.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna till förstärkning av de svagare
skolformerna framgå av det efterföljande.

De av ett sjunde skolår föranledda ökade utgifterna kunde särskiljas
i tre stora huvudgrupper: 1) kostnader för avlöning åt nya lärare
jämte bostäder åt dessa; 2) kostnader för anordnande av skollokaler och
dessas uppvärmning, belysning och städning samt förseende med inventarier
och undervisningsmateriel samt 3) kostnader för den enskilde genom
förpliktelsen att hålla barnen ytterligare ett år i skola.

Vad de två förstnämnda kostnadsgrupperna anginge, torde det med tämligen
stor visshet kunna sägas, att dessa, då frågan örn det sjunde skolårets
införande tidigare varit föremål för diskussion, verkat som ett starkt återhållande
moment. Sedan staten numera övertagit större delen av kostnaderna
för folkskoleväsendet, hade så till vida en ändring inträtt, som de av
nya reformer på den allmänna folkundervisningens område föranledda kostnaderna
numera komme att jämnare fördelas på landets samtliga inbyggare.

Även i annat avseende förelåge numera ändrade förhållanden av icke
ringa betydelse, då det gällde att bedöma kostnaderna för ett allmänt införande
av ett sjunde skolår. De sakkunniga syftade på de stora förändringar,
som under senare åren framträtt i fråga om barnantalet i folkskolan.
Som bekant hade detta företett en starkt sjunkande siffra, och
verkställda undersökningar utvisade, att vi under lång tid framåt hade att
räkna med en fortgående nedgång i detta barnantal. Verkningarna härav
hade också redan framträtt i indragning av överflödiga lärartjänster och
nedläggande av ej längre behövliga skolor med därav följande minskat
lokalbehov för folkskoleväsendet. Den av besparingsskäl numera igångsatta
centraliseringen, möjliggjord eller underlättad genom skolskjutsar och inackordering,
vore givetvis också i sin mån ägnad att minska såväl lärarsem
lokalbehovet. De anförda omständigheterna i samverkan gjorde, att
en allmän utökning av folkskolans lärokurs till att omfatta sju år numera
torde vara möjlig att åstadkomma utan att föranleda någon mera kännbar
stegring av kostnaderna för folkskoleväsendet utöver de nuvarande.

De sakkunniga hade med ledning av tillgängligt statistiskt material och
från folkskolinspektörerna infordrade uppgifter verkställt undersökningar
för utrönande av såväl ökningen i lärarantal som behovet av lokaler för
skolväsendet, därest folkskolan gjordes obligatoriskt sjuårig. Givet vore, att
dessa beräkningar endast vore mycket approximativa. Då de emellertid
grundade sig på tämligen exakta siffror i fråga örn barnantalet, måste dock

Kungl. May.ts proposition Nr 99.
Tabell VII.

Ökat behov av nya lärosalar, om sjuårig skolplikt allmänt
införes läsåret 1940—1941.

1	2	3 1	i	5
	Totala antalet	Antal skoldis sjuårig	trikt, i vilka kolplikt	Antalet behövliga nyuppförda lärosalar, be-
Län	skol- distrikt	icke föran-leder behov av nya läro-salar	föranleder behov av nya läro-salar	tingat av 7:e skolåret i distrikt, som avses i kol. 4
Stockholms stad............	1	1	—	—
Stockholms län..........	118	98	20	27
Uppsala » ..........	86	72	14	17
Södermanlands » ..........	90	47	43	59
Östergötlands » ..........	148	97	51	65
Jönköpings » ..........	133	97	36	45
Kronobergs » ..........	82	37	45	66
Kalmar • ..........	lil	68	43	54
Gotlands » ..........	91	76	15	18
Blekinge » ..........	40	16	24	47
Kristianstads * ..........	148	108	40	59
Malmöhus » ..........	245	232	13	18
Hallands » ..........	91	61	30	35
Göteborgs och Bohus län......	93	38	55	98
Älvsborgs län ..........	217	154	63	80
Skaraborgs » ..........	237	181	56	64
Värmlands » ..........	92	69	23	34
Örebro » ..........	64	48	16	30
Västmanlands » ..........	69	55	14	19
Kopparbergs » ..........	58	22	36	71
Gävleborgs » ..........	58	22	36	69
Västernorrlands » ..........	66	29	37	79
Jämtlands » ..........	62	29	33	66
Västerbottens » ..........	34	6	28	69
Norrbottens » ..........	29	4	25	59
Summa	2,463	1,667	796	1,248

beräkningarna kunna anses giva en ganska god vägledning vid kostnadsfrågans
bedömande.

För beräknande av merkostnaderna för skollokaler i anledning av införandet
av obligatorisk sjuårig folkskola hava de sakkunniga från samt -

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

liga statens folkskolinspektörer införskaffat uppgifter rörande det ökade behov
av lärosalar, som enligt inspektörernas uppskattning skulle komma att
föreligga, i händelse en sådan reform på en gång över hela riket genomfördes
med läsåret 1940—1941. Härvid har hänsyn tagits uteslutande till
det nyanskaffningsbehov, som betingas av folkskolans utökning med en
sjunde årsklass. Alltså hava icke medtagits de nya lärosalar, som av andra
orsaker eventuellt skulle bliva behövliga. Vidare äro allenast sådana lärosalar
medräknade, som måste anskaffas genom ny- eller ombyggnad. Sådana
redan befintliga lärosalar, som för närvarande utgöra reservutrymmen eller
användas för annat ändamål eller bliva lediga genom indragningar, ingå
följaktligen icke i beräkningarna. En sammanställning av de lämnade uppgifterna
utvisar, att det under angivna förutsättning beräknade ökade behovet
av lärosalar för hela landet uppgår till 1,248, därav 1,173 på landsbygden
och 75 i städer. Den närmare fördelningen av lokalerna på de
olika länen framgår av ovanstående tabell VII.

På grund av växling i barnantalet och med hänsyn till ovissheten, örn
skolskjutsar kunna komma till stånd, har för ett fåtal skoldistrikt uppgivits,
att eventuellt ytterligare en eller ett par skollokaler kunna bliva erforderliga.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra räkna med en av
det sjunde skolåret föranledd ökning i antalet lärosalar av 1,300.

I det av de sakkunniga den 27 november 1934 avgivna betänkandet angående
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.
(statens offentliga utredningar 1934: 47 sid. 31) hava de sakkunniga uppskattat
det dåvarande medelpriset per lärosal till 10,000 kronor. Om denna
beräkningsgrund användes även i detta fall, skulle sålunda totalkostnaden
för behövliga nya lärosalar kunna uppskattas till (1,300x10,000=) 13 miljoner
kronor. I enlighet med av 1935 års riksdag fattat beslut skall staten
härav övertaga tre fjärdedelar eller 9,750,000 kronor. Örn man an toge, att
hela lokalbehovet tillgodosåges på en gång, vilket representerade det för
stat och kommuner i kostnadshänseende mest kännbara alternativet, bomme
enligt de nya statsbidragsbestämmelserna nämnda belopp av 9,750,000 kronor
att fördelas på 25 år. Den årliga merkostnaden för staten under 25
år bleve då 390,000 kronor. På kommunerna skulle av de totala byggnadskostnaderna
falla ett belopp av 3,250,000 kronor. Utginge man från
en amorteringstid för detta belopp på 25 år, skulle alltså på kommunerna
under 25 år falla en årlig merkostnad av 130,000 kronor jämte ränta.

Det inom de särskilda skoldistrikten förefintliga ökade behovet av lärosalar
belyses genom nedanstående, av de sakkunniga upprättade tablå.

Av tabellen framgår, att i ej mindre än 1,667 eller 2U av landets 2,463
skoldistrikt medför införande av ett sjunde skolår intet ökat behov av lärosalar.
Inom mer än 68 procent av de återstående 796 skoldistrikten är ökningen
inskränkt till en lärosal. Det största antalet lokaler, som behövs
inom något skoldistrikt, är 10. Efter statens övertagande av 75 procent

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av byggnadskostnaderna, skulle emellertid även i detta distrikt anskaffningskostnaderna
för de nya lärosalarna stanna vid ett relativt obetydligt belopp
eller 25,000 kronor.

Vad kostnaderna för underhållet av de nya lärosalarna samt för tillhandahållande
av inventarier och undervisningsmateriel (underhållsbidrag) beträffar,
innebär detta för statens del en årlig merutgift efter 50 kronor för
lärosal av (50x1,300=) 65,000 kronor. Kommunernas utgifter i detta hänseende
vore helt naturligt svåra att uppskatta. Om man emellertid i likhet
med chefen för ecklesiastikdepartementet enligt Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 till 1935 års riksdag (sid. 74) beräknade att underhållsbidraget
motsvarade omkring 20 procent av kostnaderna för nyssnämnda ändamål,
skulle på kommunernas anpart komma en merutgift av 260,000 kronor per
år. Härtill kom me utgifterna för bränsle, lyse och städning, vilka utgifter
kommunerna ensamma bestrede. Medelkostnaden per lärosal för dessa sistnämnda
ändamål torde kunna uppskattas till omkring 200 kronor för år.

Merbehovet av lokaler inom de särskilda
skoldistrikten.

Antal läro-salar	Antal skol-distrikt	Summa antal lärosalar
10	1	10
8	2	16
7	1	7
G	7	42
5	10	50
4	29	116
3	59	177
2	143	286
1	544	544
—	1,667	—
Summa summarum	2,463	1,248

För kommunernas del tillkomme alltså ytterligare en utgiftsökning av
(200x1,300=) 260,000 kronor årligen.

De sakkunniga övergå härefter till de utgifter, som komma att föranledas
av ökat lärarbehov. För dessa beräkningar hava de sakkunniga från statens
folkskolinspektörer införskaffat uppgifter rörande antalet för ett allmänt
införande av sjuårig folkskola behövliga lärartjänster. Med hänsyn till svårigheten
att för tiden efter läsåret 1940—1941 redan nu beräkna antalet
barn i skolorna, hava uppgifterna rörande antalet behövliga lärare i sjuårig
folkskola anknutits till nämnda läsår.

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Uppgifterna grunda sig i övrigt på följande av de sakkunniga vid uppgifternas
infordrande uppställda förutsättningar: att sjuårig folkskola i regel
ansetts böra omfatta tvåårigt småskolestadium och femårigt folkskolestadium,
att undervisningen å folkskolestadiet ansetts böra — utom i mindre
folkskolor — handhavas av folkskollärare, dock att avvecklingen av tjänster
för biträdande lärare icke i detta sammanhang beräknas fortgå i raskare
tempo än eljest skulle vara fallet, att, då lokala förhållanden, halvtidsläsning,
barnantalets lämpliga fördelning på läraravdelningar o. d. göra det
ändamålsenligt, den sjuåriga skolan undantagsvis må anordnas med treårig
småskola, varav en årsklass tillhör folkskolestadiet, eller ock med treårigt
småskolestadium och fyraårigt folkskolestadium, att behov av ny lärartjänst
ansetts böra föreligga, då barnantalet synes varaktigt komma att överstiga
de i av skolöverstyrelsen utarbetade planer och förebilder till reglementen
angivna maximitalen för olika skolformer, samt att vid beräkningen av antalet
behövliga lärartjänster läsåret 1940—1941 hänsyn tagits till då inträdd
minskning av barnantalet, samt till indragning av tjänster, som kunnat anses
bliva möjlig genom rationalisering av skolväsendet.

Beträffande dessa, här uppräknade förutsättningar hava de sakkunniga
framhållit, att de icke vore att betrakta såsom ett uttryck för de sakkunnigas
slutgiltiga ståndpunkt till där berörda frågor utan allenast använts för
att på ett förberedande stadium erhålla en praktisk och fast utgångspunkt
för beräkningarna.

En sammanställning länsvis av de införskaffade uppgifterna lämnas i vidstående
tabeller VIII och IX.

Av tabell VIII framgår, att läsåret 1940—1941, örn sjuårig skolplikt då allmänt
införts, antalet folkskollärartjänster beräknas hava ökats med 905,
medan antalet småskollärartjänster vid samma tidpunkt beräknas hava minskats
med 1,077. Den i tabellen redovisade minskningen av antalet lärartjänster
har intet samband med den sjuåriga skolkursens införande utan är
en följd av barnantalets nedgång och vidtagna rationaliseringsåtgärder. Enligt
tabell IX skulle sjuårig skolplikt i 1,192 skoldistrikt under läsåret 1940—
1941 kunna införas, utan att nya lärartjänster behövde inrättas. Då sjuårig
skolplikt redan är helt genomförd inom 435 distrikt, skulle enligt ifrågavarande
uppgifter endast i 836 distrikt nya lärartjänster vara erforderliga
för reformens genomförande.

Med den utbredning, den sjuåriga skolan redan vunnit i städerna, har,
såsom man kunnat förvänta, den verkställda utredningen givit vid handen,
att ett allmänt införande av det sjunde skolåret skulle för städernas del
medföra obetydliga förändringar. Beräknade förändringar av lärartjänsternas
nuvarande antal i städer med sexårig folkskola, örn nämnda städer läsåret
1940—1941 infört sjuårig skolplikt, utvisar sålunda en ökning av antalet
folkskollärartjänster med allenast 50, medan småskollärartjänsterna vid
samma tidpunkt utvisa en minskning med 55.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell VIII.

Antal lärartjänster dels vid slutet av vårterminen 1934, dels läsåret
1940—1941, om sjuårig skolplikt då allmänt införts, med hänsyn
jämväl tagen till minskning av barnantalet.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
Län	Vårterminen 1934	Läsåret 1940—1941	Beräknad ökning	Beräknad minskning
Folksk. tj.	Småsk. tj-	Folksk. tj-	Småsk. tj-	Folksk. tj-	Småsk. tj.	Folksk. tj-	Småsk. tj.
Stockholms stad. . .		1,008	155	803	337	—	182	205	—
Stockholms	län .		758	519	755	464	—	—	3	55
Uppsala	»		347	242	343	219	—	—	4	23
Södermanlands	»		479	362	513	329	34	—	—	33
Östergötlands	»		754	553	847	524	93	—	—	29
Jönköpings	»		596	476	638	438	42	—	—	38
Kronobergs	»		408	346	464	341	56	—	—	5
Kalmar	3>		601	493	657	444	56	—	—	49
Gotlands			149	114	167	116	18	2	—	—
Blekinge	»		383	277	426	256	43	—	—	21
Kristianstads	»		655	539	714	505	59	—	—	34
Malmöhus	»		1,222	908	1,212	780	—	—	10	128
Hallands			343	344	386	310	43	—	—	34
Göteborgs och Bohus	län	1,015	778	1,018	683	3	—	—	95
Älvsborgs	län .		748	607	832	556	84	—	—	51
Skaraborgs	»		617	463	687	440	70	—	—	23
Värmlands	»		767	612	798	543	31	—	—	69
Örebro			541	421	532	345	—	—	9	76
Västmanlands	»		429	334	435	306	6	—	—	28
Kopparbergs			689	612	698	522	9	—	—	90
Gävleborgs	»		689	739	779	637	90	—	-	102
Västernorrlands	» .		730	747	843	670	113	—	—	77
Jämtlands	»		360	468	419	413	59	—	—	55
Västerbottens			549	810	646	757	97	—	—	53
Norrbottens	»		605	778	735	685	130	—	—	93
	Summa	15,442	12,697	16,347	11,620	1,136	184	231	1,261

Enligt de sakkunnigas mening torde försiktigheten bjuda, att de framkomna
uppgifterna rörande det ökade lärarbehovet underkastas någon jämkning.
De sakkunniga anse sig sålunda böra utgå från, att det ökade behovet
av folkskollärartjänster sättes till 950 och att minskningen i antalet
småskollärartjänster sättes till 1,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

Tabell IX.

Antal skoldistrikt, i vilka sjuårig skolplikt är införd eller ock beräknas
kunna införas läsåret 1940—1941 utan inrättande
av nya lärartjänster.

1	2	3	4	6	6
			Antal	s k o 1 d i	strikt
			Sjuårig skolplikt
Län		Totala antalet distrikt				Summa distrikt i kol. 3 och kol. 5
	införd vid samt-liga skolor	införd vid vissa skolor	kan införas 1940—1941 utan att nya lärartjänster erfordras
Stockholms stad......	1	1			1
Stockholms	län ....	118	11	3	79	90
Uppsala	» ....	86	2	2	70	72
Södermanlands	» ....	90	3	1	43	46
Östergötlands	» ....	148	3	3	85	88
Jönköpings	» ....	133	4	9	84	88
Kronobergs	T> ....	82	4	12	36	40
Kalmar	» ....	lil	—	—	59	59
Gotlands	» ....	91	—	—	72	72
Blekinge	» ....	40	5	1	10	15
Kristianstads	» ....	148	86	6	19	105
Malmöhus	» ....	245	197	2	34	231
Hallands	» ....	91	4	2	47	51
Göteborgs och Bohus län	93	38	17	22	60
Älvsborgs	län ....	217	49	34	106	155
Skaraborgs	» ....	237	6	—	167	173
Värmlands	» ....	92	3	22	56	59
Örebro	» . .	64	2	—	47	49
Västmanlands	T> ....	69	3	—	52	55
Kopparbergs	» ....	58	4	2	28	32
Gävleborgs	» ....	58	8	13	16	24
V ästernorrlands	» ....	66	—	2	24	24
Jämtlands	» ....	62	—	2	29	29
Västerbottens	» ....	34	1	—	7	8
Norrbottens	» ....	29	1	1	—	1
	Summa	2,463	435	134	1,192	1,627

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Det ökade lärarbehovet medför för staten ökade utgifter dels i form av
avlöningar, dels ock i form av tjänstebostadsbidrag. Vad beräkningen av
de ökade avlöningskostnaderna beträffar, föreligger en fast grund i de gällande
avlöningsförmånerna. En viss svårighet vållas emellertid av den omständigheten,
att man har att räkna med både manliga och kvinnliga lärare
med därav följande olika avlöningsbelopp. Helt naturligt är det omöjligt
att åstadkomma någon mer tillförlitlig uppskattning av det ökade lärarantalets
fördelning på manliga och kvinnliga lärare. Utgår man emellertid
ifrån, att den nuvarande relationen mellan antalet manliga och kvinnliga
lärare förblir oförändrad, erhålles dock ett ej alltför osäkert underlag
för beräkningen. Uttryckt i procent voro redovisningsåret 1932—1933 56.4
procent av folkskollärartjänsterna besatta med manliga och 43.6 procent
med kvinnliga innehavare. Med utgångspunkt härifrån torde man följaktligen
kunna räkna med, att av de erforderliga nya folkskollärartjänsterna
omkring 535 bliva manliga och 415 kvinnliga. Avlöningarna torde enligt
vedertagna principer böra beräknas efter näst högsta löneklassen. För ordinarie
manlig folkskollärare utgör avlöningen i denna klass 2,700 kronor
och för ordinarie kvinnlig folkskollärare utgör motsvarande avlöning 2,300
kronor. Ökningen av antalet folkskollärartjänster skulle följaktligen innebära
i avlöningar en kostnadsökning av (535 X 2,700 + 415 X 2,300 =) 2,399,000
kronor årligen. Från detta belopp kan emellertid avdragas den minskning
i avlöningskostnaderna, som uppstår genom den beräknade nedgången i antalet
småskollärartjansten Efter samma beräkningsgrunder skulle sålunda
avlöningskostnaderna minskas med (1,000x1,500=) 1,500,000 kronor. Den
totala nettoökningen skulle alltså stanna vid ett belopp av (2,399,000 —
1,500,000=) 899,000 kronor per år.

Till lärare vid folk- och småskolor utgår vidare av statsmedel provisorisk
avlöningsförbättring. Denna utgår för varje särskild lärargrupp med två
olika belopp, beroende på den ortsgrupp, till vilken vederbörande skoldistrikt
hör. Medeltalet av avlöningsförbättringen utgör: för ordinarie manlig folkskollärare
273 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 228 kronor och
för ordinarie småskollärare 159 kronor. För extra ordinarie och vikarierande
lärare utgår avlöningsförbättringen med något lägre belopp. Med utgångspunkt
från dessa medeltal och under förutsättning, att samtliga erforderliga
nya lärartjänster bleve ordinarie, skulle statens ökade kostnader för
provisorisk avlöningsförbättring till folkskollärare kunna beräknas till (535 X
273 + 415x228 =) 240,675 kronor. Med den beräknade minskningen av
antalet småskollärartjänster kan från sistnämnda summa avdragas (1,000 x
159=) 159,000 kronor, varför statens ökade utgifter för provisorisk avlöningsförbättring
torde kunna uppskattas till (240,675-—159,000=) 81,675
kronor eller i avrundat tal 81,000 kronor.

Till de ökade avlöningskostnader, som belöpa på staten, måste också hänföras
utgifterna för dyrtidstillägg till de nya lärarna. Örn man räknar med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ett procenttal för dyrtidstillägget av 27, kan merutgiften, med tillämpningav
samma förutsättningar som vid beräknandet av kostnaderna för ordinarie
löner och provisorisk avlöningsförbättring och med bortseende från barntillägget,
uppskattas till (2? *qq7QQ X 535+ 27 x415 =) 647,000 kro nor

i runt tal. Härifrån kan dock avdragas den besparing i dyrtidstillläggsutgifterna,
som uppkommer genom minskningen i antalet småskollä/27
x 1 500 \

rartjänster, utgörande!-— X 1,000 =j 405,000 kronor. Nettoökningen

av dyrtidstilläggskostnaderna blir alltså omkring 242,000 kronor.

Till statens utgifter på grund av lärartjänsternas ökning höra vidare de
år 1935 beslutade, till kommunerna utgående årliga tjänstebostadsbidragen
med 160 kronor för manlig ordinarie folkskollärare och 120 kronor för
kvinnlig ordinarie folkskollärare. Det ökade lärarbehovet skulle härutinnan
medföra en kostnadsökning av (535x160+415x120=) 135,000 kronor i
runt tal. Samtidigt med denna ökning av tjänstebostadsbidragen för folkskollärare
kan emellertid beräknas en minskning av motsvarande bidrag
till småskollärare med (1,000x80=) 80,000 kronor. Kostnadsökningen för
tjänstebostadsbidragen torde alltså kunna beräknas stanna vid ett belopp
av 55,000 kronor.

Vad härefter angår kommunernas ökade utgifter för lärarpersonalen vid
ett allmänt införande av sjunde stolåret, hör dit först och främst kostnaden
för anskaffande av tjänstebostäder åt de erforderliga nya lärarkrafterna.
I vilken grad ökningen av lärartjänsternas antal kommer att höja kommunernas
utgifter för lärarbostäder vore givetvis svårt att beräkna. I sitt betänkande
angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m. hava de sakkunniga uppskattat medelkostnaden för en
tjänstebostad till 8,000 kronor. De sakkunniga hava emellertid ansett sig
böra i detta sammanhang utgå från en till 10,000 kronor höjd medelkostnad,
eftersom den erforderliga nyanskaffningen av tjänstebostäder endast
avser manliga och kvinnliga folkskollärare och icke småskollärare. Efter
denna beräkningsgrund skulle anskaffningskostnaden för 950 nya lärarbostäder
utgöra 9,500,000 kronor. Om årskostnaden (räntor, amortering,
underhåll m. m.) beräknas till 8 procent å anläggningskapitalet, skulle årliga
merutgiften för ifrågavarande bostäder kunna uppskattas till 760,000
kronor. Avdrages härifrån statens tjänstebostadsbidrag, 135,000 kronor,
återstår ett belopp av omkring 625,000 kronor, som emellertid kan avsevärt
reduceras med hänsyn till den utgiftsminskning för tjänstebostäder,
som för kommunerna uppkommer, genom att 1,000 småskollärartjänster
förutsättas bliva indragna. Beräkningen av denna utgiftsminskning är dock
förbunden med vissa svårigheter, eftersom det är omöjligt att förutsäga, i
vilken utsträckning kommunerna kunna komma att bereda sig inkomster
av eller alltjämt få vidkännas kostnader för de bostäder, som genom in -

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

dragningarna blivit överflödiga. De sakkunniga hava i anslutning till de av
de sakkunniga i deras tidigare avgivna betänkande framlagda uppgifterna
rörande de hyresersättningar, som av kommunerna utbetalas i sådana fall,
där kommunerna ej tillhandahålla bostäder in natura, ansett sig kunna
uppskatta den genom indragningen av småskollärartjänsterna uppkommande
utgiftsminskningen för kommunerna till omkring 225,000 kronor. Kommunernas
ökade årsutgifter för bostäder åt lärarpersonal vid ett allmänt
införande av sjunde skolåret skulle alltså kunna beräknas uppgå till (625,000 —
225,000=) 400,000 kronor.

Även ökad bränslekostnad bör tagas i beräkning. Bränslepriserna variera
ju rätt mycket allt efter ortsbelägenheten, men de sakkunniga anse sig
kunna räkna med en medelkostnad för uppvärmning per eldstad av 40
kronor örn året, varvid särskilt beaktats, att det här huvudsakligen är fråga
örn landsbygdsdistrikt. Medelkostnaden för fritt bränsle skulle alltså bliva
för en folkskollärarbostad (4X40=) 160 kronor, för en folkskollärarinnebostad
(3x40=) 120 kronor och för en småskollärarinnebostad (2x40=)
80 kronor, allt per år. Det ökade behovet av folkskollärartjänster skulle
efter dessa och förut använda beräkningsgrunder för kommunerna medföra
en merkostnad av (535x160+415x120=) 135,000 kronor i runt tal. Minskas
denna summa med bränslekostnaden för 1,000 småskollärarinnebostäder
eller (1,000x80=) 80,000 kronor, kvarstår såsom nettoökning av kommunernas
bränsleutgifter 55,000 kronor.

Summa nettoökning för kommunerna av kostnaderna för tjänstebostäder
skulle alltså kunna angivas till (400,000 4-55,000 =) 455,000 kronor i
runt tal.

Kostnadsberäkningarna angiva den ökning av nuvarande kostnader för
folkskoleväsendet, som skulle krävas, örn reformen vore fullt genomförd
läsåret 1940—1941. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid övergångstiden
för reformens genomförande utsträckas intill läsåret 1946—1947.
Den av den sjunkande nativiteten föranledda minskningen av antalet lärartjänster
vid folk- och småskolorna kommer emellertid att fortgå även under
åren 1941—1946, varav följer minskning av skolutgifterna. De i de sakkunnigas
beräkningar angivna kostnaderna kunna därför anses representera
maximum för de merkostnader, reformens successiva genomförande under
en tioårig övergångstid skulle betinga.

Ett sammandrag av de sålunda gjorda kostnadsberäkningarna utvisar
följande av ett allmänt införande av ett sjunde skolår föranledda merkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

A. Utgifter för undervisningslokaler.

Byggnadskostnader.

	För staten	För kommunerna	Summa
	kronor	kronor	kronor
(Totalkostnad 13,000,000)..... —	—	—
Ärlig merutgift	vid byggnads-
kostnadernas	fördelning på
25 år......	........... 390,000	130,0001	520,000
	Underhållshostnader
(kostnader för underhåll, inventarier, undervisningsmateriel,
	bränsle, lyse och städning).
Årlig merutgift.	........... 65,000	520,000	585,000
	B. Utgifter för lärarpersonal.
	Ordinarie lön.
	För staten	För kommunerna	Summa
Årlig merutgift.	kronor	kronor	kronor
........... 899,000	—	899,000
	Provisorisk avlöningsförbättring.
Årlig merutgift.	........... 81,000	—	81,000
	Dyrtidstillägg.
Årlig merutgift.	........... 242,000	—	242,000
	Tjänstebostäder.
(Totalkostnad 9,500,000)...... — Årlig merutgift (inberäknat kost-	—	—
nader för underhåll och upp-
värmning) . . .	........... 55,000	455,000	510,000
Summa kronor årlig merutgift 1,732,000	1,105,000	2,837,000

De totala engångsutgifterna för genomförande av ett sjunde skolår såsom
en obligatorisk anordning, d. v. s. kostnaderna för anskaffande av lärosalar
och tjänstebostäder, skulle enligt] ovanstående belöpa sig till 22,500,000
kronor. Medelpriset per lärosal är, framhålla de sakkunniga, därvid så pass

1 Jämte under amorteringstiden eventuellt löpande ränta.

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

högt beräknat, att det kan anses inkludera även kostnaden för den första
uppsättningen inventarier och undervisningsmateriel.

Man torde emellertid enligt de sakkunnigas mening kunna förutsätta, att
denna summa, 22,500,000 kronor, icke skall komma att på en gång, under
ett enda eller ens ett fåtal finansår, belasta statens och kommunernas budget.
Ej endast med hänsyn till det sannolika sättet för reformens genomförande
utan även på grund av den antagliga formen för finansiering av
den erforderliga byggnadsverksamheten vore det berättigat att utgå från,
att ifrågavarande kostnader komme att fördelas på en längre tid. Vad
anginge den på staten belöpande andelen av kostnaderna för de nya lärosalarna,
följde, såsom förut framhållits, av 1935 års riksdagsbeslut, att den
kortaste tidsperiod, som kunde ifrågakomma, vore 25 år. Kommunerna
torde i stor utsträckning komma att anskaffa det behövliga byggnadskapitalet
genom långfristiga amorteringslån. Vidare torde man få räkna med
att reformen kommer att genomföras successivt. De sakkunniga hava därför
ansett även nu ifrågavarande kostnader böra beräknas i årsbelopp.
Därvid måste likväl uppmärksammas, att berörda kostnader icke ägde permanent
natur, liksom övriga i förestående sammanställning upptagna årsutgifter,
utan efter kapitalbeloppets slutamortering försvunne. I fråga örn
tjänstebostäderna förelåge dock här det förhållandet, att den på kommunernas
anpart upptagna summan av 455,000 kronor innefattade jämväl
underhållskostnader, varför blott en del av denna summa efter kapitalets
slutamortering försvunne. Den på staten uppförda summan för tjänstebostäder
avsåge det årligen utgående tjänstebostadsbidraget och vore alltså en
permanent årlig utgift.

Vidare påpekas, att, på sätt av de sakkunnigas redogörelse för beräkningarna
framgått, de angivna beloppen representera nettookningen, sålunda
nämligen, att hänsyn jämväl tagits till den kostnadsminskning, som möjliggöres
till följd av nedgången i barnantal och olika rationaliseringsåtgärder.
Särskilt minskningen i barnantalet gjorde, att kostnadsberäkningarna
för genomförandet av ett sjunde skolår tedde sig avsevärt mycket gynnsammare,
än om denna faktor ej förelegat.

Av sammanställningen framgår, att reformen i nuvarande läge kan beräknas
medföra en total årlig merutgift av 2,840,000 kronor. Av merutgiften
belöper omkring 1,100,000 kronor på undervisningslokaler och omkring

1,740,000 kronor på lärarlöner och tjänstebostäder. Mellan staten och kommunerna
fördelar sig merutgiften sålunda att omkring 1,750,000 kronor
faller på staten och omkring 1,100,000 kronor på kommunerna. Härtill
kommer för statens del kostnaden för de av de sakkunniga föreslagna förstärkningsåtgärderna
vid vissa former av sjuårig folkskola, uppskattad till i
medeltal 257,000 kronor per år.

Det visade sig alltså, yttra de sakkunniga, att kostnadsökningen kunde
inskränkas till en summa, som motsvarade blott omkring 1.9 procent av det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

allmännas årliga totalutgifter för folkskoleväsendet i dess helhet. För kommunernas
finanser skulle utgiftsökningen innebära en höjning av medelutdebiteringen
för hela riket med knappa 3 öre. Det vore uppenbart, att för de
enskilda kommunerna ökningens relativa storlek komme att växla i ganska
hög grad; dock framginge av utredningen, att för ett mycket stort antal
kommuner utgiftsökningen måste bliva av jämförelsevis ringa betydelse.

Toge man i betraktande reformens utomordentliga betydelse och värde
ur samhällelig synpunkt ville det synas, som om de samhällsekonomiska
verkningarna icke med fog skulle kunna åberopas såsom ett avgörande skäl
mot reformens genomförande. Det borde därvid alldeles särskilt uppmärksammas,
att på grund av förut angivna omständigheter för närvarande de
ekonomiska konjunkturerna, örn detta uttryck finge begagnas, tedde sig
speciellt gynnsamma. Genom minskningen i barnantalet möjliggjordes väsentliga
besparingar i det allmännas utgifter för folkskoleväsendet under
den närmare framtiden, och till följd härav komme det ökade ekonomiska
tryck, som ifrågavarande utvidgning av folkskolorganisationen under alla
omständigheter måste föra med sig, att högst avsevärt lättas, under förutsättning
att reformen igångsattes just nu.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna återstode så frågan om den enskildes
kostnader för förpliktelsen att hålla barnen ytterligare ett år i skolan.
Det torde väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för barnens
föräldrar i vissa fall komme att innebära en kännbart ökad tunga dels med
hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlighet
att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänkte man
emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivelaktigt vore
ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förutsättningar att
bestå och göra sig gällande i livskampen, förringades väsentligt betydelsen
av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnd art. I enstaka fall kunde
fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skolplikten till en
börda för hemmet. Men ingalunda kunde det allmänna ekonomiska och
sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke
skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra västerländska
kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhölle det sig väl så, att Sveriges
folk vore bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra. De sakkunniga
ansåge därför, att nu berörda privatekonomiska skäl mot reformen
icke kunde tillmätas större betydelse.

I den nu senast avhandlade frågan läge även i viss mån spörsmålet örn
den allmänna folkopinionens ställning till det sjunde skolåret. Såge man
på folkskoleväsendets historia, torde man finna, att snart sagt alla reformer
mötts av ett mer eller mindre starkt motstånd från allmänhetens sida. Till
en mycket stor del bottnade ett sådant motstånd i en naturlig reaktion mot
det nya och oprövade, alltså i bristande erfarenhet och kännedom om vad
saken gällde. Det vore givetvis att vänta, att röster skulle komma att höjas
även mot ett allmänt införande av ett obligatoriskt sjunde år i folkskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

För allt större delar av vårt lands befolkning torde det dock med den inom
skilda läger obestridligt ökade insikten örn och förståelsen för en god folkbildnings
betydelse framstå som en naturlig sak, att det mål, som i våra
dagar borde vara skolans uppgift, icke kunde vinnas med en skoltid, som
för nära ett sekel sedan ansågs tillräcklig för dåtidens förhållanden. Som
ett bevis härpå torde väl också kunna tjäna den frivilliga förlängning av
skolkursen med ett sjunde år, som ägt rum ej allenast i städerna utan även
på landsbygden. Det vore ock de sakkunnigas övertygelse, att, därest sjunde
året skulle bliva obligatoriskt, det förbättrade undervisningsresultatet snart
skulle, även hos dem, som måhända nu intoge en avvisande hållning mot
reformen, framkalla insikt om dess stora värde för vårt land. De sakkunniga
befästes i denna sin övertygelse därigenom att, såvitt de sakkunniga
erfarit under sina resor till olika skoldistrikt med sjuåriga skolor, ifrågavarande
anordning rönt allmän uppskattning bland ortsbefolkningen. Det
vore emellertid av vikt att i möjligaste mån vidtaga reformer på folkskoleväsendets
område på sådant sätt, att ej en alltför stark motsättning uppstode
mellan den nya ordningen och rådande uppfattning bland föräldrar
och målsmän. Befolkningens förtroende vore en grundförutsättning för ett
gott resultat av folkskolans arbete. Denna synpunkt borde tillmätas stor
betydelse, då det gällde att utgestalta det sätt, varpå den avsedda utökningen
av skolkursen må äga rum.

I detta sammanhang hade de sakkunniga även måst ställa sig den frågan,
huruvida icke det kunde anses tillfyllest och lämpligast att söka ernå den
önskvärda förbättringen av folkskolan på frivillighetens väg. Denna tanke
avvisas emellertid under anförande av att det enligt de sakkunnigas förmenande
ej kunde förväntas, att den önskvärda förlängningen av folkskolans
kurs skulle inom överskådlig tid i någon större utsträckning komma
landsbygdens barn tillgodo, örn det överlämnades åt skoldistriktens eget
gottfinnande att genomföra reformen i fråga. Men behovet av den avsedda
förbättringen av vår folkundervisning vore alltför trängande och de värden,
som här stöde på spel, alltför stora, för att det skulle kunna anses försvarligt,
att statsmakterna på detta sätt läte reformkravet skjutas undan
och överlämnas åt ovissheten. De sakkunniga tillstyrka därför att den sjuåriga
folkskolan genomföres såsom en obligatorisk anordning.

Måhända kunde det dock ifrågasättas, anföra de sakkunniga, om ej målet
vore möjligt att inom ej alltför avlägsen tid nå även på frivillighetens väg,
därest inrättandet av sjuårig folkskola finge medföra en förmånligare ställning
i statsbidragshänseende än för distrikt med blott sexårig kurs. Oavsett
att det säkerligen skulle möta stora svårigheter att finna praktiskt användbara
normer för ett dylikt statsbidragssystem, måste, principiellt sett,
mot en sådan anordning resas starka invändningar. Det kunde icke vara
tilltalande, att staten på detta sätt sökte »locka fram» skolförbättringar.
Erkändes det sjunde året vara en nödvändig del av vår folkskola, borde
i fråga örn densamma gälla samma statsbidragsbestämmelser som beträffande
folkskolan i övrigt. Skulle ett premieringssystem av här antydd art
lagfästas, måste vidare rättvisan kräva, att de skoldistrikt, som redan infört
sjuårig folkskola, även komme i åtnjutande av samma förmånliga bestämmelser.
Resultatet skulle i många fall bliva, att mera bärkraftiga skol -

Kungl. Maj:s proposition Nr 99.

distrikt komme att erhålla bidrag efter gynnsammare grunder än sämre
ställda. De sakkunniga måste därför avvisa tanken på en sådan ordning,
som nu senast diskuterats.

Däremot kunde det möjligen anses befogat, att staten vid genomförande
av obligatorisJc sjuårig folkskola vidtoge en höjning av t. ex. statsbidragen
till lärosalar och tjänstebostäder för att lätta det ekonomiska trycket på
kommunerna, som ju ostridigt ökas genom en sådan reform. De sakkunniga
ansåge likväl icke tillräckliga skäl härtill föreligga, eftersom med tilllämpning
av 1935 års statsbidragsgrunder de merkostnader, reformen för
kommunerna medförde, kunde betecknas såsom mycket måttliga.

Då tid måste lämnas för erforderliga lokalers anskaffning och deras utrustning
och för att bereda tillgång på behövliga nya lärarkrafter m. m. och då
det vidare vöre uppenbart, att vid en så djupt ingripande åtgärd i gestaltningen
av hela vårt folkskoleväsende samt barnens och hemmens levnadsförhållanden,
som folkskolekursens obligatoriska förlängning med ett år utgjorde,
det vore i hög grad tillrådligt att gå varsamt fram, syntes det motiverat, att en
ganska lång tidrymd beräknades för genomförandet av övergången från
sexårig till sjuårig folkskola. De sakkunniga ville för sin del föreslå, att
övergångstiden bestämdes till 10 år, varvid de förutsatte, att beslut i ämnet
trädde i kraft den 1 juli 1936. Från och med ingången av läsåret 1946—
1947 skulle alltså samtliga skoldistrikt vara skyldiga att hava infört sjuårig
skolkurs vid varje skola. Till jämförelse kunde erinras örn att i samband
med riksdagsbeslutet örn den lagstadgade folkskolans införande bestämdes
en övergångstid av 5 år och för den obligatoriska fortsättningsskolans
införande lämnades en respittid av 7 år. Liksom därvid skedde,
torde emellertid även här böra åt Kungl. Majit givas befogenhet att för
enstaka fall bevilja anstånd med skolkursens förlängning utöver den sålunda
stadgade tidpunkten. Det kunde nämligen tänkas, att för viss eller
vissa skolor inom ett distrikt eller för hela distriktet sådana särskilda omständigheter
förelåge — organisatoriska, ekonomiska eller andra — som
gjorde det synnerligen svårt eller olägligt att till nämnda tid omdana skolan
på föreskrivet sätt.

Det vore emellertid icke de sakkunnigas mening, att införandet av sjuårig
folkskola på alla de håll, där skolan nu vore sexårig, skulle uppskjutas
till ingången av läsåret 1946—1947 och sålunda ske på en gång för
hela riket. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dels medföra en mera kännbar
ekonomisk belastning för det allmänna och en oläglig anhopning av
arbete och besvärligheter av olika slag för såväl den lokala som den centrala
skoladministrationen. Det skulle också innebära ett icke önskvärt
eller behövligt fördröjande av en angelägen förbättring av folkskolans undervisning.

De sakkunniga ansåge därför, att såsom en allmän regel borde gälla, att
vid skola, där antalet årsklasser för närvarande vore sex, övergång till sjuårig
skolkurs skulle äga rum, så snart sådant, med hänsyn till härav föranledda
kostnader, skolväsendets organisation inom distriktet och övriga ortsförhållanden,
prövades lämpligen kunna ske.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Enligt denna regel bleve det i första hand skoldistriktets egen sak att
överväga, huruvida förutsättningarna för sjuårig kurs förelåge. Såsom av
de sakkunnigas kostnadsberäkningar framginge, vore det en betydande grupp
av skoldistrikt, där till följd av det starkt sjunkande barnantalet det sjunde
skolårets införande redan under de första åren efter statsmakternas beslut
om obligatorisk sjuårig folkskola möjliggjordes utan nämnvärt ökade utgifter
för distrikten. Där detta vore fallet, torde det kunna förväntas, att
skoldistrikten i stor utsträckning självmant genomförde en utsträckning av
skoltiden. För alla parter, både skolan, distrikten och de statliga skolmyndigheterna,
måste det betraktas såsom i hög grad eftersträvansvärt, att
reformen så långt som möjligt komme till stånd under gott samförstånd
och samarbete, alltså i frivillighetens tecken. Upplysning och rådgivning
borde i detta skede vara den främsta uppgiften för de statliga myndigheterna.

I allmänhet komme det väl att vara kostnadssynpunkter, organisatoriska
förhållanden eller en folkopinion inom orten, som från kommunalt håll
åberopades såsom hinder för skolkursens förlängning. I den mån dylika
skäl ägde ett reellt underlag, borde till dem tagas den största hänsyn. Denna
hänsyn bjöde enligt de sakkunnigas mening att under de första åren av
övergångstiden helt utesluta möjligheten av den sjuåriga skolkursens införande
i sådana fall, där skoldistriktet motsatte sig förändringen. Detta
första avsnitt av övergångstiden, då distrikten skulle äga ett absolut veto
i fråga om det sjunde året, kunde lämpligen bestämmas till fyra läsår,
d. v. s. till utgången av läsåret 1939—1940. Intet skoldistrikt skulle sålunda
enligt de sakkunnigas förslag utan eget medgivande kunna åläggas
att förändra någon folkskola till sjuårig tidigare än med ingången av läsåret
1940—1941.

Men även efter avslutandet av denna första etapp, under vilken full frihet
i förevarande avseende skulle råda, syntes det vara tillrådligt, att stor
varsamhet iakttoges vid reformens utförande. Samförstånd borde alltjämt
främst vara rättesnöret. Likväl skulle dåmera skoldistrikten hava haft god
tid på sig för förberedelser av olika art, och folket kunde haft tillfälle att
göra sig mera förtroget med den nya ordningen. Under dessa förhållanden
kunde det i åtskilliga fall tänkas komma att föreligga ett sådant läge,
att ett motstånd mot skolkursens förlängning från distriktets sida måste betecknas
såsom uppenbart orimligt. Det borde då kunna anses befogat att
tillgripa tvångsmedel. I fall av det nu skildrade slaget, vilka fall dock
torde bliva sparsamt förekommande, vore det enligt de sakkunnigas uppfattning
icke lämpligt, att underordnade statliga myndigheter träffade det
slutgiltiga avgörandet, som förutsatte en grundlig utredning och ett allsidigt
hänsynstagande. De sakkunniga föresloge därför, att prövningen av dessa
fall skulle läggas i Kungl. Maj:ts hand. Vägen till denna prövning syntes
— även om varianter kunde tänkas — normalt böra bliva den, att folkskolinspektören,
sedan godvilliga förhandlingar med distriktet visat sig
fruktlösa, påkallade domkapitlets beslut i saken. Ginge detta beslut i positiv
riktning, måste det underställas Kungl. Maj:ts prövning för att vinna
giltighet. Ställde sig åter domkapitlet avvisande till inspektörens framställning,
skulle ärendet gå till skolöverstyrelsen och Kungl. Majit.

Inom vissa skoldistrikt kunde föreligga sådana särskilda förhållanden,
som gjorde det önskvärt att utsträcka folkskolekursen utöver

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

sju år. En utsträckning av den obligatoriska folkskolan till åttaårig i Stockholm,
varom framställning gjorts hos Kungl. Maj:t av Stockholms folkskoledirektion,
skulle innebära ett stadfästande av sedan länge bestående
faktiska förhållanden samt möjliggöra en lärjungarnas behov bättre motsvarande
anpassning av kurserna. I två landsbygdsdistrikt, Hyssna i Västergötland
och Urshult i Småland, hade vid halvtidsläsande skolor under åtskilliga
år funnits införd åttaårig kurs.

De sakkunniga anse icke, att anledning finnes att nu överväga den åttaåriga
folkskolan såsom ett alternativ i jämbredd med den sjuåriga. Men
det synes dem, särskilt av stockholms fallet och andra liknande fall, där en
stadigt och livligt frekventerad folkskolans högre avdelning finnes, framgå,
att det under vissa, av speciella ortsförhållanden betingade förutsättningar
kan vara önskvärt att vinna en förlängning av folkskolekursen till åtta år.
Författningen borde enligt de sakkunnigas mening lämna möjlighet att tillgodose
ett dylikt, åtminstone tills vidare mera undantagsvis uppträdande
behov. Detta syntes böra ske, genom att den av de sakkunniga
förordade allmänna regeln, att folkskolan skulle omfatta sju årsklasser, kompletterades
med ett särskilt stadgande av innehåll, att vad som sålunda
föreskrivits angående antalet årsklasser i folkskolan icke skulle utgöra hinder
för Kungl. Maj:t att, i händelse särskilda förhållanden därtill föranledde,
efter framställning av skoldistrikt medgiva anordnande av folkskola med
ett större antal årsklasser än sju. Prövningen av dessa fall hade de sakkunniga
ansett böra läggas i Kungl. Maj:ts hand, med hänsyn till att det
här vore fråga örn en avvikelse från den vanliga skolorganisationen, som
visserligen icke behövde men lewide medföra betydelsefulla ekonomiska och
organisatoriska konsekvenser. En åttonde klass, som i denna ordning komme
till stånd, torde alltid böra göras obligatorisk för lärjungarna; detta i enlighet
med vad som städse principiellt gällt för folkskolans undervisning.
En frivillig åttonde klass borde alltjämt som hittills vara att hänföra till
folkskolans högre avdelning.

Beträffande upphörandet av skolplikten i folkskolan är
enligt folkskolestadgan § 35 mom. 3 avgörande, huruvida lärokursen inhämtats.
Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper,
vilka fordras för avgång från skolan, skall fortfarande anses skolpliktig,
varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga kunskaper,
äger rätt att bliva från skolgång befriad. Dock får sådan befrielse
ej ske före det kalenderår, under vilket lärjungen fyller 13 år. Ännu tidigare
kan emellertid lärjunge, under förutsättning av inhämtat kunskapsmått,
erhålla befrielse, därest skolöverstyrelsen prövar särskilda skäl föreligga,
men under inga omständigheter kan dylik tidigare befrielse meddelas,
örn ej lärjungen vid slutet av det läsår, varunder han genomgått högsta
klassen, uppnått 12 års ålder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

De sakkunniga föreslå sådan ändring i nu anförda bestämmelser, att efter
införande av obligatoriskt sjunde skolår lärjunge, som vid skolålderns slut
icke inhämtat de kunskaper, som fordras för avgång från skolan, icke skulle
vara skyldig att kvarstanna i folkskolan mer än ett läsår utöver det, under
vilket skolplikten i normala fall upphörde. En i § 35 mom. 3 av folkskolestadgan
intagen bestämmelse, att befrielse från skolgång icke får äga
rum före det kalenderår, under vilket lärjunge fyller tretton år, föreslås
skola utgå, detta med hänsyn till att genomgången av högsta klassen i den
sjuåriga folkskolan aldrig kommer att kunna avslutas före nämnda kalenderår.

Sammanfattningsvis innebära de sakkunnigas förslag i avseende
å de grundläggande stadgandena örn folkskolekursens omfattning följande:

Folkskolan skall omfatta sju årsklasser. Vid skola, där antalet
årsklasser för närvarande är sex, skall övergång till sjuårig
skolkurs äga rum, så snart sådant, med hänsyn till härav
föranledda kostnader, skolväsendets organisation inom distriktet
och övriga ortsförhållanden, prövas lämpligen kunna ske,
dock senast med ingången av läsåret 1946—1947. Härvid skall
iakttagas, att före nämnda läsår sjuårig skolkurs icke må
utan skoldistriktets medgivande införas annorledes än efter
Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av
läsåret 1940—1941. Emellertid skall Kungl. Majit äga befogenhet
att, där omständigheterna sådant påkalla, för viss tid medgiva
distrikt anstånd i större eller mindre omfattning utöver
läsåret 1946—1947 med införande av sjuårig skolkurs.

Vad nu sagts angående antalet årsklasser i folkskolan skall
icke utgöra hinder för Kungl. Majit att, i händelse särskilda förhållanden
därtill föranleda, efter framställning av skoldistrikt
medgiva anordnande av folkskola med ett större antal årsklasser
än sju.

De sakkunniga övergå därefter till att behandla frågan om fortsättningsskolans
ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig
folkskola.

De erinra om, att tanken på att en sjuårig folkskola skulle kunna i utbildningshänseende
giva en fullgod ersättning för sexårig folkskola plus
fortsättningsskola vid flera tillfällen skymtat i den offentliga diskussionen
om den allmänna harna- och ungdomsundervisniugen samt genom motioner
upprepade gånger bragts under statsmakternas prövning. En redogörelse
för vad sålunda förekommit lämnas här nedan.

Med anledning av en inom riksdagens andra kammare väckt motion
anhöll 1927 års riksdag i skrivelse nr 255, att Kungl. Majit täcktes taga
under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas i folkskolans

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan komme att inrymma
jämväl en kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolans undervisning.

Riksdagen intog i sin skrivelse icke någon bestämd ståndpunkt till frågan,
huruvida genomgången sjuårig folkskola borde medföra befrielse från
all fortsättningsskolplikt. Den lade i motiveringen tonvikten på en omarbetning
av kursplanerna för det sjunde året i A-skolan därhän, att dessa
genom differentiering på olika linjer inriktades ej blott på en allmänbildande
undervisning utan även på det praktiska arbetet. Frågan örn fortsättningsskolpliktens
bortfallande borde bliva föremål för närmare utredning.
Det framhölls, att å ena sidan en föreskrift av innebörd, att sjuårig
folkskola befriade från fortsättningsskolan, kunde antagas komma att i
åtskilliga samhällen, som hade endast sexårig A-skola, främja ett frivilligt
upprättande av en sjuårig folkskola, något som riksdagen sade sig hnna i
hög grad beaktansvärt, men att å andra sidan uppmärksamhet måste ägnas
åt spörsmålet örn vilket inflytande en föreskrift av nyssnämnda innebörd
kunde komma att utöva på skolförhållandena i de skoldistrikt, som redan
inrättat obligatorisk sjuårig folkskola jämte ett- eller tvåårig fortsättningsskola.
Vidare framhöll riksdagen, att det måste övervägas, hur ett sådant
beslut kunde komma att inverka på skolor av andra typer än de i motionen
berörda A-skolorna.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva
utlåtande med anledning av nämnda riksdagsskrivelse, avgav överstyrelsen
den 19 oktober 1928 en omfattande utredning i frågan (tryckt
såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr 110 vid 1929 års riksdag).
Överstyrelsen avstyrkte en anordning, som skulle innebära, att sjunde klassen
i sjuklassig folkskola av A-form skulle i sig fullständigt upptaga den
tvååriga fortsättningsskolans lärokurs, och att skoldistrikt skulle befrias
från att upprätta fortsättningsskola för lärjungar, som avgått från sådan
sjunde klass. Under erinran, att man vid organisationen av fortsättningsskolan
så långt möjligt sökt att göra denna skola till en ungdomsskola,
framhöll överstyrelsen bland annat, att det icke torde vara möjligt att giva
folkskolans sjunde klass ungdomsskolans karaktär. Även om denna klass
finge en mera fristående ställning och erhölle en från övriga folkskoleklasser
i viss mån avvikande organisation, så måste den tillhöra folkskolan och
vara fast inordnad i denna. Den måste stå i nära samband med övriga
folkskoleklasser, då det vore från denna klass, som lärjungarna skulle erhålla
avgångsbetyg, vilket givetvis skulle avse folkskolekursen i dess helhet.
Ett hinder för sjunde klassens förvandling till en ungdomsskola förefunnes
enligt överstyrelsens mening också i lärjungarnas åldersståndpunkt och därmed
följande förståndsmognad. Överstyrelsen påvisade ytterligare svårigheten
att i sjunde klassen införa fortsättningsskolans hela kurs i samhällslära,
och i fråga örn det andra för fortsättningsskolan karakteristiska ämnet
arbetskunskap kunde det enligt överstyrelsens mening icke ifrågakomma
att införa detta ämne i sjunde klassen och därmed göra undervisningen i
denna klass yrkesbetonad. Överstyrelsen erinrade vidare, att syftet med
forsättningsskolan var icke blott att meddela kunskap utan även att verka
uppfostrande. Ur dessa synpunkter vore det angeläget, att lärjungarna
komme att stå under skolans inflytande så många år, som detta läte sig
göra. Den tvååriga fortsättningsskolans ersättande med en sjunde folk -

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

skoleklass skulle medföra ett betänkligt avsteg från den med forsättningsskolans
tillkomst godtagna regeln av en sammanlagd undervisningstid i
folk- och fortsättningsskola av minst åtta år.

Någon åtgärd från Kungl. Majts sida vidtogs icke för åstadkommande
av ändring i bestämmelserna örn fortsättningsskolplikten i förevarande avseende.

Frågan örn fortsättningsskolans ställning i förhållande till den sjuåriga
folkskolan blev snart ånyo föremål för utredning på grund av riksdagsinitiativ.
I skrivelse nr 214, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan,
anhöll 1929 års riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes framlägga
utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar från heltidsläsande
folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg genomgått sjunde
klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att
erhålla befrielse från fortsättningsskolplikten.

Det är av stort intresse att taga del av vad riksdagen i denna skrivelse
yttrar örn »den rådande motviljan mot fortsättningsskolan», som vissa av
motionärerna åberopat. Riksdagen framhåller i anledning härav, att man
i diskussionen örn fortsättningsskolan syntes hava visat en benägenhet att
generalisera de yttringar av missnöje med och motstånd mot denna skolform,
som på en del håll kommit till synes, under det att de många fall,
där fortsättningsskolan omfattats med intresse av skoldistrikten och skolgången
varit utan anmärkning, låtit föga tala örn sig. Man får komma
ihåg — heter det i riksdagsskrivelsen — att det här gäller en obligatorisk skoltyp,
som ännu är i sitt första utvecklingsskede, och att det därför är naturligt,
att vissa svårigheter måste yppa sig, medan organisationsarbetet ännu
befinner sig i begynnelsestadiet. Det vore med hänsyn härtill enligt riksdagens
mening också av vikt att ej draga förhastade slutsatser av på enstaka
håll hittills vunna erfarenheter. I detta sammanhang påpekade riksdagen,
att enligt då senast tillgängliga officiella statistik antalet fortsättningskolavdelningar
uppginge till över 7,000, samt tilläde, att det ej vore
ägnat att väcka förvåning eller giva grundad anledning till misströstan om
fortsättningsskolans framtid, att i en så vittomfattande organisation då och
då motigheter måste uppstå.

I själva huvudfrågan, fortsättningsskolpliktens avskaffande vid genomgång
av sjuårig folkskola, sade sig riksdagen icke heller denna gång vilja
taga definitiv ståndpunkt. Men riksdagen uttalade dock såsom sin mening,
att åtskilliga skäl kunde andragas till förmån för inarbetande av den tvååriga
fortsättningsskolans kurs i det sjunde skolåret. Ur undervisningsoch
uppfostringssynpunkt syntes mera vara att vinna genom en förlängning
av skoltiden med ett helt skolår, då lärjungarna under åtta månader
oavbrutet stöde under lärarens tillsyn och ledning, än genom fortsättningsskolans
i regel ej mer än 360 timmar omfattande, kanske till några få timmar
i veckan eller till spridda tidsperioder förlagda undervisning. Och för
en stor del av lärjungarna borde en sådan organisation vara ägnad att
undanröja de svårigheter, som genom fortsättningsskolplikten stundom kunde
uppkomma, då det för dem gällde att genom arbetsanställning bidraga till
eller själva förvärva sitt uppehälle. De kunde då i en sammanhängande
följd fullgöra sin skolgång för att sedan mera odelat ägna sig åt det praktiska
livets uppgifter i stället för att under två år efter folkskolans slut
med vissa mellantider vara underkastade skolplikt. Riksdagen betonade så -

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

som eftersträvansvärt, att icke fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde
skolår medförde en försämring av det hittillsvarande resultatet av folk- och
fortsättningsskolans undervisning. Den föreslagna anordningen tarvade därför
en omarbetning av de dåvarande läroplanerna för den sjuåriga folkskolan,
så att den sjunde klassen komme att innebära en verklig påbyggnad
på en sexårig avslutad folkskolekurs och en påbyggnad, som i sig
inneslöte det kunskapsstoff, som i fortsättningsskolan skulle hava meddelats.
Riksdagen ansåg, att den ifrågasatta rätten för skoldistrikten att utbyta
fortsättningsskolan mot ett sjunde skolår borde inskränkas till att avse allenast
de bäst organiserade folkskolorna, d. v. s. de heltidsläsande huvudformerna
(A- och B-formerna). I en av motionerna hade berörts vissa svårigheter
för en sådan anordning, när det gällde skolor av B-form. Riksdagen
ville icke förneka, att vad i sådant hänseende anförts hade ett visst berättigande,
men trodde dock, att nämnda svårigheter genom lämpliga anordningar
skulle kunna övervinnas. Jämväl i andra hänseenden kunde
olägenheter av pedagogisk eller organisatorisk art möjligen yppas, och hela
spörsmålet tarvade därför ytterligare utredning och belysning från olika
synpunkter.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse bemyndigade Kungl. Majit
den 5 juli 1929 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
särskilda sakkunniga (1929 års fortsättningsskolsakkunniga) för att inom
nämnda departement biträda med den av riksdagen i samma skrivelse begärda
utredningen ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och
förslag över andra i samband med den av riksdagen äskade utredningen
uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation. De av dåvarande
departementschefen tillkallade sakkunniga (ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, Norup, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen A. V. Säfström, ledamoten av riksdagens
första kammare, hemmansägaren K. E. Andersson, Eliantorp, samt ledamoten
av riksdagens andra kammare, redaktören B. Petersson, Lerbäcksbyn)
avgåvo den 29 maj 1931 utredning och förslag rörande forsättningsskolans
organisation (statens offentliga utredningar 1931: 17).

Fortsättningsskolsakkunniga, som för frågans närmare studium avlade
besök i ett stort antal skolor i skilda delar av landet och därvid även höllö
talrika överläggningar med skolråd och enskilda, funno sig, efter ingående
övervägande av alla de omständigheter, till vilka hänsyn vid bedömandet
av frågan örn fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde folkskoleår
måste tagas, böra på grund av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl
avstyrka förslaget att till folkskolans sjunde klass förlägga fortsättningsskolans
båda årskurser.

Propositionen till 1932 års riksdag, nr 134, angående ändrade bestämmelser
beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. anslöt sig till de
sakkunnigas uppfattning.

I en vid samma riksdag väckt motion hemställdes emellertid, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utarbetande av kursplaner
för ett sjunde skolår, inrymmande den kurs, som tillhörde den tvååriga
fortsättningsskolans undervisning, samt att därefter den ändring i gällande
fortsättningsskolstadga måtte vidtagas, att skoldistrikt med heltidsläsande
skolor, som i sjunde klass tillämpade dessa kursplaner, måtte erhålla
tillstånd att ersätta fortsättningsskolan med ett sjunde skolår.

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 99.

Statsutskottet ställde sig i sitt utlåtande avvisande mot det i motionen
gjorda yrkandet. Utskottet anförde därvid bland annat:

»Enligt utskottets mening bar den verkställda sakkunnigutredningen på
ett övertygande sätt uppvisat, att det icke med fördel låter sig göra att ersätta
fortsättningsskolkursen med ett sjunde läsår. Följande invändningar
mot ett sådant utbyte synas förtjänta av beaktande. Om i skola av
lägre form än A-typen fortsättningsskolans kunskapsstoff skall meddelas i
sjunde klassen, synes detta icke kunna ske, utan att undervisningen i de
lägre klasserna blir avsevärt lidande härpå. Men även i A-skolor uppkomma
icke oväsentliga svårigheter vid en sådan anordning, särskilt när
det gäller de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, där, till följd av nödvändigheten
att uppdela lärjungarna i grupper vid undervisningen i arbetskunskap,
störningar i undervisningsarbetets jämna fortgång måste bliva
följden. Örn anordningen inskränkes till skolor av A-formen — vilka synas
vara de enda, där förändringen överhuvudtaget är tänkbar — kommer den
påkallade reformen att få sin betydelse huvudsakligen endast för städerna
och de stadsliknande samhällena, där skolplikten i dylikt fall blir sjuårig,
under det att densamma för den övervägande delen av landsbygden fortfarande
skulle förbliva åttaårig. Ej nog med att på detta sätt olikheterna
mellan landsbygdsbefolkningens och stadsbefolkningens ställning ytterligare
markeras; även inom ett och samma skoldistrikt kan det inträffa, att en
del av barnen får ett år längre skolplikt än de övriga, beroende på till vilken
skolrote vederbörande hör. Beträffande sådana skoldistrikt, som redan
infört ett sjunde skolår i sina heltidsläsande folkskolor och därpå byggt en
ettårig fortsättningsskola, kan det befaras, att den sålunda ofta med möda
genomförda organisationen genom den påyrkade förändringen skulle slås
sönder, i det att ett medgivande att ersätta fortsättningsskolan med ett
sjunde läsår skulle giva distrikten anledning att avskaffa fortsättningsskolan.
Dessa och andra i propositionen framhållna skäl av pedagogisk och organisatorisk
natur synas utskottet starkt tala mot fortsättningsskolans ersättande
med ett sjunde läsår i folkskolan.»

Till utskottets utlåtande var fogad en reservation, däri hemställdes, att
riksdagen i anledning av förutnämnda motion måtte besluta, dels att sådana
lärjungar, som med fullständigt avgångsbetyg avgått från sjunde klassen
av folkskola, anordnad enligt A-formen i gällande undervisningsplan
för rikets folkskolor, skulle, under förutsättning att i nämnda folkskola tilllämpats
vederbörligen fastställd kursplan, inrymmande, vad angår sjunde
klassen, jämväl fortsättningsskolans kurs, vara befriade från fortsättningsskolplikt,
dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit
ville låta utarbeta och fastställa sådana kursplaner, som nyss nämnts.

Utgången i riksdagen blev den, att andra kammaren antog utskottets förslag,
medan i första kammaren reservationen segrade. Det med anledning
av motionen framställda yrkandet i reservationen hade därmed fallit.

De sakkunniga fastslå för egen del till en början, att fortsättningsskolans
uppgift är en annan än folkskolans. Fortsättningsskolan vore tillkommen
i ändamål att vara en ungdomsskola och vore såväl till sin yttre som sin
inre organisation anpassad med hänsyn härtill, under det att folkskolan vöre
en barndomsskola med en sådans särdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Ett utmärkande drag för fortsättningsskolan vore undervisningens praktiska
inriktning. Vid sitt beslut rörande fortsättningsskolan år 1918 uttalade
riksdagen, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan borde stå som det
mål, som borde eftersträvas överallt, där förutsättningarna vore för handen
för denna skolform. Fortsättningsskolans utveckling visade, att trots de
betydande svårigheter, som självfallet mött vid genomförandet av denna
skolform såsom obligatorisk, och trots den jämförelsevis korta tidsperiod,
som vår nuvarande fortsättningsskola bestått, man i ganska stor utsträckning
lyckats förverkliga detta riksdagens uttalande. Men även i de fall,
där fortsättningsskolan icke kunnat givas en yrkesbestämd form, hade, likaledes
i full överensstämmelse med av 1918 års riksdag gjorda uttalanden,
undervisningen i den allmänna fortsättningsskolan erhållit en praktisk läggning,
i det utrymme beretts åt undervisning såväl örn ortens arbetsliv och
näringsförhållanden som ock i allmänhet om olika yrken för att därmed
underlätta lärjungarnas yrkesval. Att denna fortsättningsskolans praktiska
inriktning vunnit ett berättigat uppskattande torde framgå av det faktum,
att åtminstone på vissa orter fortsättningsskolan kommit att tjäna som förmedlare
vid de ungas anställande i praktiskt arbete. Enligt vad de sakkunniga
erfarit, hade det sålunda blivit allt vanligare, att företagare eller
arbetsgivare vände sig till fortsättningsskolan för erhållande av lämpliga
arbetskrafter.

I enlighet med fortsättningsskolans uppgift hade den givits en från folkskolan
skild organisation, och som karakteristiska kännetecken för densamma
stöde dess större rörlighet och anpassning efter på olika orter rådande
förhållanden. Undervisningstidens längd, dess förläggning under
arbetsåret, läroplanernas beskaffenhet, allt detta växlade efter föreliggande
behov.

Då alltså fortsättningsskolan tillkommit och organiserats i ett helt annat
syfte och med en till arten helt annan uppgift i undervisningsväsendet än
folkskolan, syntes det de sakkunniga uppenbart, att redan på grund härav
tanken på att låta fortsättningsskolan så att säga helt uppgå i folkskolan
måste avvisas. Man kunde visserligen såsom skett genom 1925 års beslut
från fortsättningsskolans undervisning avskilja vissa partier av lärostoffet,
vilka lika väl eller bättre lämpade sig för barndomsskolans stadium. En
sådan åtgärd kunde vara berättigad såsom en efter vunnen erfarenhet påkallad
revidering av fortsättningsskolans läroplan. Men erkände man behovet
av en efter ett mognare åldersstadium anpassad allmän ungdomsskola
— och, så vitt de sakkunniga hade sig bekant, hade behövligheten
härav icke av någon i ansvarig ställning på allvar ifrågasatts — då läge
det i sakens natur, att folkskolan icke kunde i sig upptaga fortsättningsskolans
funktioner.

Detta vore ett av huvudskälen mot fortsättningsskolans slopande i samband
med genomförandet av en obligatorisk sjuårig folkskola. Ett annat
och minst lika viktigt skäl vore det, att, örn man i en sådan folkskolas
lärokurs inlade även fortsättningsskolans, man högst avsevärt försvagade
värdet av den åsyftade folkskolereformen.

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Av vad de sakkunniga enligt det föregående anfört framginge, att ett
sjunde skolår erfordrades framför allt för att barnen skulle kunna få en
bättre och grundligare utbildning i folkskolans ämnen, särskilt i de för deras
framtida verksamhet grundläggande elementära färdigheterna i att läsa,
skriva och räkna. På förmågan att behärska dessa färdigheter ställde det
nutida samhällslivet så stora krav, att, då härjämte utbildning skulle meddelas
i ett flertal andra viktiga kunskapsgrenar, en sjuårig skoltid i den
allmänna barndomsskolan i själva verket icke vore att betrakta såsom rundligt
tillmätt utan, i synnerhet vid landsbygdens mera svårarbetade skolor,
snarare såsom ett minimum. En obligatorisk sjuårig folkskola vore icke
någon lyxsak, något utslag av en samhällets frikostighet mot dess barn
eller något symptom på kulturell blomstring, utan helt enkelt en sak, som
tarvades för botandet av allvarliga brister i vår nuvarande elementära medborgarutbildning.
Det sjunde skolåret måste därför helt och hållet ägnas
åt folkskolans uppgifter. Det hade i allmänhet icke råd att avstå någon del
av sig självt till andra ändamål. Med denna syn på den föreliggande
frågan vore det tydligt, att de sakkunniga måste ställa sig avvisande mot
tanken på att inlägga fortsättningsskolan i folkskolans lärokurs.

Det tredje viktiga skälet mot en sådan åtgärd läge i de tekniskt pedagogiska
och organisatoriska svårigheter, för att icke säga hinder, som
mötte.

I enlighet med de givna direktiven hade de sakkunniga ingående undersökt
och övervägt olika utvägar för det avsedda inarbetandet av fortsättningsskolans
lärostoff inom folkskolans ram. Resultatet hade för deras del
blivit detsamma som för 1929 års fortsättningsskolsakkunniga, som i sitt
betänkande (sid. 10—21) utförligt behandlat detta ämne och därvid tydligt
påvisat, hurusom, såsom nämnda sakkunniga i sitt slutomdöme uttryckte
saken, »ett fullständigt borttagande av särskild fortsättningsskola inom
skoldistrikt med heltidsläsande sjuårig folkskola skulle försvaga skolväsendet
och på ett betänkligt sätt rubba dess organisation». Då folkskolesakkunniga
emellertid anbefallts att ånyo särskilt göra undersökning härutinnan,
ansåge de sig böra mera utförligt upptaga även denna sida av problemet
till behandling.

Folkskolan hade icke, såsom läroverken, en enhetlig organisation. Folkskoleväsendet
måste tvärtom anpassas efter de skiftande förhållandena på
olika orter och företedde därför en mångfald av former, vilka erbjöde mycket
olikartade betingelser för undervisningsarbetet. Gällande undervisningsplan
för rikets folkskolor upptoge ett tiotal olika folkskoletyper, vartill komme ett
icke ringa antal variantformer, som i skilda hänseenden avveke från de i
undervisningsplanen angivna. I städer och stadsliknande samhällen hade
folkskolan kunnat anordnas enligt den i organisatoriskt hänseende mest utvecklade
A-formen, i vilken varje lärare undervisade allenast en årsklass.
T de på landsbygden allmännast förekommande skoltyperna av B-, C- och
D-former hade läraren däremot att samtidigt undervisa flera årsklasser. Antalet
samtidigt undervisade klasser växlade mellan två och i regel högst fem
årsklasser men kunde i undantagsfall uppgå ända till sju årsklasser. När -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 09.

mast A-formen komme folkskolan av första B-formen. Denna vore på folkskolestadiet
uppdelad i två läraravdelningar, den lägre omfattande klasserna
3—4, den högre klasserna 5—6 eller, örn skolan vore sjuårig, klasserna
5—7, och varje lärare undervisade samtidigt två eller tre årsklasser. I folkskolan
av andra B-formen, som utgjorde en på landsbygden allmänt förekommande
skolform, tillhörde alla klasserna på folkskolestadiet samma läraravdelning,
och fyra eller fem årsklasser undervisades därför samtidigt av
en lärare. Folkskolan av tredje B-formen saknade underlag av särskild
småskola, varför en och samma lärare måste samtidigt sköta undervisningen
av samtliga årsklasser, representerande så vitt skilda ålders- och utvecklingsstadier
som från det rena nybörjarstadiet till och med folkskolans avgångsklass.
För att antalet klasser i denna svårskötta skolform skulle nedbringas,
gällde i allmänhet, att nybörjare intoges blott vartannat år. Undervisningsavdelningen
innefattade därför i regel ena året första, tredje, femte och
eventuellt sjunde klassen samt andra året andra, fjärde och sjätte klassen.

Samtliga ovan angivna skolformer betecknades i undervisningsplanen såsom
normala skolformer eller huvudformer. Till dessa komme så de såsom
undantags former betecknade C- och D-formerna, vilka hnge förekomma, där
vissa lokala förhållanden därtill föranledde. Skolor, som anordnats enligt
någon av C-formerna, vore folkskolor med halvtidsläsning, i vilka barnen i
regel åtnjöte undervisning blott hälften av den eljest stadgade lästiden.
Skolorna av D-form vore mindre folkskolor, i vilka undervisningen på såväl
småskole- som folkskolestadiet helt och hållet bestredes av lärare med småskollärarexamen,
och kunde vara antingen heltids- eller halvtidsläsande. Av
C- och D-former förekomme även flyttande skolor, vilka undervisades på
skilda stationer.

Av den ovan lämnade översikten framginge att oaktat en genomgripande
reformverksamhet på folkskoleväsendets område vore de yttre förutsättningar,
under vilka folkskolan fullgjorde sin uppgift att meddela den grundläggande
medborgerliga undervisningen, ännu högst olikartade. Ett enhetligt, författningsmässigt
fastställt kunskapsmål för folkskolan hade ej kunnat uppställas
eller uppnås. För att ett så tillfredsställande undervisningsresultat, som förhållandena
medgåve, skulle kunna vinnas, måste arbetssättet i skolan anpassas
efter de särskilda betingelser, som de olika skolformerna erbjöde.

A-skolorna intoge i så måtto en särställning, att läraren undervisade endast
en årsklass och ständigt hade möjlighet att meddela denna direkt undervisning.
Väsentligt annorlunda vore de undervisningsmöjligheter beskaffade,
som stöde till buds i de skolformer, i vilka läraren samtidigt undervisade
flera årsklasser. Om i skolor, tillhörande B-, C- och D-formerna,
A-skolans arbetssätt skulle tillämpas på det sättet, att läraren sysselsatte sig
med en klass åt gången, komme den tid, varje årsklass kunde erhålla för
direkt undervisning, att stå i omvänt förhållande till klassernas antal inom
undervisningsavdelningen. Ju större antal årsklasser, som tillhörde en undervisningsavdelning,
desto kortare bleve den tid, som stöde till förfogande
för direkt undervisning av varje årsklass. Tillämpad på en sjuårig skola av
andra B-formen, som på folkskolestadiet hade 30 undervisningstimmar i
veckan, skulle en dylik anordning innebära, att var och en av folkskolestadiets
fem årsklasser direkt undervisades endast omkring 6 veckotimmar.
Under återstående 24 veckotimmar skulle lärjungarna behöva sysselsättas
med tysta övningar. Under samma förutsättning skulle i sjuårig skola av
första B formen tiden för den direkta undervisningen inskränkas i tredje

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

och fjärde klasserna till hälften och i de högre klasserna till tredjedelen av
hela undervisningstiden. De anförda exemplen avsåge skolor med heltidsläsning.
I skolor med endast halv lästid skulle uppenbarligen ett dylikt
förfaringssätt giva ännu mera ogynnsamt resultat.

För att vinna tid för direkt undervisning i de ur undervisningsteknisk
synpunkt mest svårskötta skolformerna hade det befunnits nödvändigt, att
i den utsträckning, så lämpligen kunde ske, anordna samläsning mellan olika
årsklasser, som sammanhöllos i en arbetsgrupp. Denna utväg kunde ej anlitas
i alla skolans läroämnen. I ett ämne, såsom räkning, där lärokursen
med nödvändighet måste inhämtas i en viss, av ämnets natur betingad ordningsföljd,
måste varje årsklass i regel undervisas för sig. Men i andra
läroämnen, såsom kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet,
förenades flera årsklasser till en arbetsgrupp, som samtidigt sysselsattes
med samma kursmoment, varvid s. k. Tcursväxling tillämpades. En och
samma arbetsgrupp kunde i allmänhet ej lämpligen omfatta mera än två
eller tre årsklasser. Örn ett större antal årsklasser undervisades tillsammans,
gjorde skillnaden med hänsyn till lärjungarnas ålders- och utvecklingsgrad
sig så starkt gällande, att den medförde alltför stora olägenheter för undervisningen.
I B 1-skolan kunde varje lärare på folkskolestadiet sammanhålla
sina klasser i en arbetsgrupp i de ämnen, för vilka kursväxling tillämpades
och undervisningsbetingelserna i dessa ämnen bleve då i viss mån
likartade med A-skolans. Örn däremot, såsom i B 2-skolan, en undervisningsavdelning
innefattade samtliga klasser på folkskolestadiet, skedde en
fördelning på två arbetsgrupper, den ena omfattande tredje och fjärde, den
andra femte, sjätte och sjunde årsklasserna. Innefattade en och samma
läraravdelning därtill även småskolestadiet, såsom i B 3-skolan, bildade detta
ytterligare en arbetsgrupp.

Samläsningen mellan flera årsklasser skänkte således i de mera komplicerade
skolformerna förbättrade undervisningsmöjligheter, genom att ett större
timtal kunde anslås till omedelbar undervisning och tiden för tysta övningar
inskränkas. Så vitt den pedagogiska erfarenheten gåre vid handen, erbjöde
denna anordning med nu gängse undervisningsmetoder den bästa lösningen
av ifrågavarande skolformers undervisningsproblem. Det borde dock icke
förbises, att arbetet i dessa skolformer likväl vore förbundet med betydande
svårigheter, som, under förutsättning att barnantalet vore måttligt, visserligen
kunde av den erfarne och skicklige läraren i viss mån modifieras men
icke helt förebyggas. Kursväxlingen gjorde det nödvändigt, att samma kursmoment
måste samtidigt genomgås med skilda årsklasser. Därvid kunde
det icke undvikas, att de olika kursmomenten komme att behandlas i annan
ordningsföljd, än vad som med hänsyn till lärjungarnas intellektuella utveckling
i de olika klasserna voro mest lämplig och önskvärd.

Det vore uppenbart, att om i ett skolsystem av här beskriven art vid
undervisningen nytt lärostoff, nya kursmoment, måste inläggas, en sådan
åtgärd medförde mycket olika verkningar till följd av skolornas skiftande
organisation. Såsom förut omtalats medgav 1925 års beslut angående fortsättningsskolplikten
möjlighet att vid sjuårig folkskola av huvudform anordna
ettårig fortsättningsskola. Därvid skulle dock i enlighet med ett av
riksdagen gjort uttalande noggrant tillses, att undervisningen under sjunde
folkskoleåret så ordnades, att därunder inhämtades så mycket av det för
fortsättningsskolan särskilt föreskrivna kunskapsstoffet, som eljest skulle lia
inhämtats under det första året i sistnämnda skola. De flosta skoldistrikt

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

med helt genomförd sjuårig folkskoleplikt i heltidsläsande skola hade också,
såsom nämnts, anordnat ettårig fortsättningsskola, sedan läroplan för sjuårig
folkskola och reglemente för fortsättningsskolan blivit av skolöverstyrelsen
fastställda.

Under besök i ett stort antal skoldistrikt med ifrågavarande anordning
hade de sakkunniga inhämtat kännedom örn de praktiska erfarenheter, som
vunnits angående möjligheten och lämpligheten av att i det sjunde folkskoleåret
inbygga den ena av fortsättningsskolans båda årskurser.

Därvid hade framgått, att skoldistrikten icke beträffande läroplaner för
sjunde folkskoleåret ansett sig kunna införa några väsentliga avvikelser från
den allmänna undervisningsplanen, utan ändringarna hade inskänkts till
sådana mindre jämkningar, som varit betingade av förhållandet till fortsättningsskolan.
Den undervisning, som i sjunde årsklassen meddelades i
modersmålsämnets skilda grenar, hade ansetts fullt uppväga, vad som eljest
skolat inhämtas i fortsättningsskolans första årskurs. Till den ettåriga fortsättningsskolan
hade förlagts övningar i uppsättande av praktiska skrivelser,
som kunde av lärjungarna bevaras som en formulärsamling. Vidare finge
lärjungarna i fortsättningsskolan göra bekantskap med några verk av våra
främsta författare, ofta i form av arbetsuppgifter i anslutning till folk- och
skolbibliotek, i syfte att väcka håg för fortsatta studier på egen hand. Ej
heller beträffande sjunde skolårets kurs i räkning hade ändring ansetts behövlig.
Den kurs i räkning, som meddelades i allmän fortsättningsskola,
avsåge dels repetition av det förut genomgångna, dels praktiska tillämpningsövningar.
I yrkesbestämd fortsättningsskola gåves räkneuppgifter i anslutning
till kursen i arbetskunskap. Till fortsättningsskolan hade vidare
förlagts en ganska omfattande kurs i bokföring, avslutad med uppgörande
av deklaration, vilken kurs svårligen kunnat medhinnas i skolor av B-form.
Uppgiften att i sjunde klassen införa de kursmoment i medborg arkunskap,
som skulle ingått i ena fortsättningsskolårets kurs, hade i skolor av B-form
ej kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. I skolor av B 1-form ansloges
i sjunde klassen en särskild veckotimme, tagen från ämnet historia, för
genomgång av valda delar av fortsättningsskolans kurs i medborgarkunskap,
och därvid genomginges företrädesvis sådana kursmoment, som anslöte sig
till lärokursen i historia. Men i B 2-, B 3- och D 1-skolor hade den särskilda
undervisningen i medborgarkunskap måst begränsas till ett minimum, för
att den ej skulle alltför störande ingripa i folkskolans övriga undervisning.
Den särskilda undervisningen av sjunde klassen medförde en motsvarande
minskning av tiden för direkt undervisning av övriga klasser. Till fortsättningsskolåret
uppskötes de svårare delarna av statskunskapen, den kurs i
kommunalkunskap, som eljest vanligen genomginges under det första fortsättningsskolåret,
behandlingen av vissa viktigare företeelser på samhällslivets
område, de delar av den sociala lagstiftningen, som skulle behandlas,
o. s. v.

Undervisning i arbetskunskap hade ej ifrågasatts till införande i sjunde klas''
sen i annan mån, än att hushållsgöromål upptagits på läroplanen i några
distrikt. Andra former av arbetskunskap hade ej ansetts böra ifrågakomma
på folkskolestadiet. För att bästa möjliga resultat skulle utvinnas av den
för flickorna betydelsefulla undervisningen i hushållsgöromål, hade distrikten
funnit lämpligast att införa densamma vid en tidpunkt, då lärjungarna
vunnit större mognad. Att undervisningen i hushållsgöromål förlagts till
fortsättningsskolan vore dock först och främst att tillskriva de svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

siv organisatorisk art, som mötte vid införandet av ifrågavarande ämne i
folkskolans sjunde klass. I de på landsbygden mera allmänt förekommande
skolformerna vore antalet flickor i sjunde klassen vanligen för ringa för
att lämpligen bilda en grupp vid skolköksundervisningen. När dylik undervisning
förekomme i folkskolan, bleve det nödvändigt att befria flickorna
från deltagande i den övriga undervisningen under de dagar, skolköksundervisningen
påginge. Två alternativ komme vanligen i fråga beträffande
tiden för skolköksundervisningens förläggning: antingen påginge kursen en
hel skoldag i veckan under hela läsåret, eller ock koncentrerades den till
en sammanhängande kurs örn sex veckor likaledes med heldagsundervisning.
Det förra alternativet vore sällan genomförbart på landsbygden, eftersom
särskild facklärarinna behövde anställas och beredas full tjänstgöring.
Vilkendera utvägen, som valdes, medförde flickornas frånvaro från
den övriga undervisningen kännbara olägenheter. I de skolformer, örn vilka
vore fråga, undervisades gossar och flickor tillsammans, men under de dagar,
skolkökskurs påginge, vore i sjunde klassen endast gossarna närvarande.
Läraren nödgades att senare med flickorna ånyo genomgå det väsentliga av
de kursmoment, som behandlats under deras frånvaro. Anordningen verkade
splittrande på arbetet i folkskolan och försvagade dess resultat. Starkast
gjorde detta sig gällande, när flickorna, såsom vanligen vore fallet,
under sex veckor i följd vore av skolköksarbetet hindrade att deltaga i folkskolans
övriga undervisning. Ur kostnadssynpunkt bleve anordningen ingalunda
mera förmånlig, eftersom klasslärarens lön under alla omständigheter
utginge oavkortad men samtidigt facklärarinnan skulle hava sin lön.

Av den lämnade översikten framginge, att vid fördelningen av lärokursen
mellan det sjunde skolåret och den ettåriga fortsättningsskolan hade till
sjunde klassen överförts endast sådana delar av fortsättningsskolans lärostoff,
som kunnat sättas i organiskt samband med folkskolans lärokurser
i övrigt. Däremot hade man ej inom folkskolans ram kunnat tillgodose de
rena fortsättningsskolsynpunkterna. Av hänsyn till det arbetssätt, som
krävdes i folkskolor av 13-form och lägre typ, hade man undvikit anordningar,
som skulle påkallat, att sjunde klassen i större utsträckning undervisades
för sig. Till den ettåriga fortsättningsskolan hade förlagts de kursmoment,
som förlänade fortsättningsskolan dess karaktär av en praktisk ungdomsskola,
först och främst den yrkesbetonade delen av undervisningen och det
väsentligaste av kursen i medborgarkunskap. Den sjuåriga folkskolan kunde
lägga en fastare grundval för fortsättningsskolan, och arbetet inom denna
bedrivas med större intensitet, varför även en relativt så kort fortsättningsskolkurs,
som minimitiden 180 timmar utgör, kunde skänka värdefulla resultat.
Den starkt framträdande praktiska inriktningen av den till ett år
koncentrerade fortsatta undervisningen hade, enligt vad de sakkunniga erfarit
under sina resor till olika skoldistrikt, rönt uppskattning och ökat intresset
för skolan. De svårigheter beträffande skolgången, som stundom
visat sig under andra fortsättningsskolåret, hade ej förmärkts i den ettåriga
formen. Med anordningen hade sålunda vunnits en förstärkt folkskolebildning,
utan att fortsättningsskolans bildningsmål uppgivits.

Örn det nu förelåge ett tvång att inom den sjuåriga folkskolans ram inpressa
även den ettåriga fortsättningsskolkursen, kunde olika utvägar tänkas
bliva anlitade. Antingen skulle nämnda kurs sammansmältas med folkskolekursen,
d. v. s. ingå såsom en del av denna, förlagd till de högsta klasserna,
eller skulle undervisningen i fortsättningsskolans mera speciella ämnen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

visserligen inrymmas inom de sju folkskoleåren men förläggas till vissa
timmar antingen före eller efter folkskolans dagliga undervisningstid eller
till tid, som eljest utgör ferier i folkskolan, närmast vinterferien. Det torde
väsentligen vara mellan dessa tre alternativ, man i dylikt tvångsläge hade
att välja.

De sakkunniga hade underkastat de här antydda möjligheterna ingående
undersökningar, därvid de sakkunniga jämväl haft överläggningar med särskilda
av departementschefen tillkallade experter.

Vad det första alternativet anginge vore det väl, såsom också 1929 års
fortsättningsskolsakkunnig a framhållit, möjligt att, när det gällde de bäst
lottade skolorna, A-skolorna, där läraren hade endast en klass att undervisa,
låta det väsentliga av den allmänna fortsättningsskolans kurs ingå i det
sjunde skolåret, men till följd av lärjungarnas ringare förståndsmognad under
den tid, de tillhörde sjunde årsklassen, bleve dock resultatet av undervisningen,
särskilt i fråga om medborgarkunskapen, mindre tillfredsställande.
Vidare vore det tydligt, att med en sådan anordning måste följa en beskärning
av kurserna i folkskolans egentliga ämnen, som ofrånkomligen ledde
till en sänkning av kunskapsnivån i de ämnen, som drabbades av denna beskärning.
Konsekvensen torde alltså bliva en försämring i det hela.

I fråga örn övriga skoltyper, för vilka det karakteristiska vore, att läraren
samtidigt hade flera årsklasser att undervisa, ställde sig emellertid möjligheterna
att i folkskolan inlägga fortsättningsskolkursen ännu mycket sämre.
Nämnda kurs med sin för lärjungar på ett mera moget åldersstadium avpassade
undervisning måste tydligtvis väsentligen förläggas till sjunde klassen
och kunde icke ingå i den i här ifrågavarande skolor förekommande
kursväxlingen. Möjlighet måste sålunda beredas läraren att i sjunde klassen
meddela lärjungarna särskild undervisning i sådan omfattning, att de kunde
anses därunder inhämta fortsättningsskolans lärokurs. Detta förutsatte
emellertid, att lärjungarna i övriga klasser i långt större utsträckning än
hittills måste sysselsättas med s. k. tysta övningar, d. v. s. lämnas att på
egen hand sysselsätta sig med särskilda uppgifter, som lämnats dem av
läraren, medan denne samtidigt meddelade undervisning åt sjunde klassens
elever. En sådan utveckling komme, därom ansåge de sakkunniga intet
tvivel kunna råda, att innebära en obestridlig minskning i undervisningens
effektivitet i dess helhet, ja, i fråga om B 2-, B 3-, C- och D-skolorna, alltså
de på landsbygden vanligast förekommande skolorna, nära nog äventyra ett
hjälpligt resultat av skolarbetet. Det borde i detta sammanhang påpekas, att
i fråga örn skolor av lägre typ än A- och B 1-skolor, det heller icke, de
sakkunniga veterligen, någonsin ifrågasatts, att en anordning av förevarande
art skulle vara genomförbar.

Vad de sakkunniga nu anfört, hade avsett den allmänna fortsättningsskolans
kurs. Än tydligare framträdde emellertid svårigheterna, när det gällde
det för fortsättningsskolan betydelsefulla ämnet arbeislcunsJcap. Härutinnan
vore den av 1929 års fortsättningsskolsakkunniga verkställda utredningen
synnerligen klargörande. Redan ämnets speciella karaktär gjorde att läraren
vid undervisningen i detta ämne måste direkt sysselsätta sig med de i samma
undervisning deltagande lärjungarna, och under denna undervisning
måste det anses uteslutet, att läraren samtidigt skulle kunna utöva någon
uppsikt över och ledning av de andra klassernas arbete. Vidare krävde ämnet
arbetskunskap som regel en uppdelning av lärjungarna i smärre grupper,
vartill komme, att gossar och flickor i de flesta typer av den yrkes -

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

bestämda fortsättningsskolan icke kunde undervisas tillsammans. Därest en
och samme lärare skulle bestrida hela undervisningen — förutsatt att klassläraren
överhuvudtaget vore kompetent att meddela undervisning i arbetskunskap,
vilket i många fall icke vore förhållandet — kunde undervisningstimmarna
i arbetskunskap icke inläggas i sjunde årsklassen, utan att i de
övriga klasserna en motsvarande inskränkning i undervisningstiden vidtoges,
innebärande en allvarlig försämring av folkskolans nivå, särskilt i vad anginge
landsbygdens mera svårarbetade skolformer.

Om undervisningen i arbetskunskap överlätes åt särskild eller särskilda
lärare, kunde väl för de lärjungar, som ej undervisades i arbetskunskap,
avkortningen i folkskolans undervisningstid undvikas. Denna anordning måste
dock medföra en icke oväsentlig utökning av antalet lärarkrafter. Aven
med bortseende från de ekonomiska konsekvenserna måste denna utväg
sägas lida av betydande olägenheter ur undervisningssynpunkt. Nödvändigheten
att för undervisningen i arbetskunskap befria lärjungarna viss tid
från den övriga klassundervisningen medförde, att läraren i sjunde klassen
tidvis endast kunde undervisa en del av klassen. En sådan splittring måste
emellertid i hög grad förrycka klassens normala arbete och lämna ett otillfredsställande
resultat.

Av nu angivna skäl syntes det de sakkunniga tydligt, att vad man velat
vinna med den yrkesbestämda fortsättningsskolundervisningen i stort sett
måste gå till spillo vid ett inarbetande av fortsättningsskolans kurs i det
sjunde året, samtidigt som en sådan åtgärd ledde till en försämring av
folkskolans undervisning. Det första alternativet kunde därför icke annat än
underkännas av de sakkunniga.

Aterstode att undersöka de två andra alternativen, nämligen att förlägga
vissa åt fortsättningsskolans lärokurs speciellt ägnade undervisningstimmar
inom ramen för en sjuårig skoltid i folkskolan antingen till särskilda timmar
med den sjunde klassen före eller efter den för övriga klasser bestämda
dagliga undervisningstiden (det andra alternativet) eller till de övriga
klassernas ferietid (det tredje alternativet).

Vad det andra alternativet beträffade, skulle det åtminstone rent schematekniskt
vara möjligt att genomföra. Något intrång på folkskolans egentliga
ämnen behövde därigenom icke ske. Sjunde klassen skulle under dessa
särskilda, åt fortsättningsskolans speciella ämnen ägnade timmar undervisas
för sig, skild från övriga klasser. Om emellertid lärjungarna i folkskolans
sjunde klass varje vecka skulle deltaga i vissa timmars särskild undervisning
i fortsättningsskolans kurs, vore det sannolikt, att deras skoldag komme
att bliva alltför lång och tröttande. Hänsyn måste också tagas till att
lärarens arbetsdag icke bleve alltför betungande. Av schematekniska grunder
hade de sakkunniga icke funnit det möjligt att för den speciella undervisning
i folkskolan, som skulle ersätta fortsättningsskolan, beräkna ett timtal,
som motsvarade minimitiden under ett helt fortsättningsskolår. Det högsta
antal timmar, som enligt de sakkunnigas mening skulle i folkskolan kunna
anslås för denna speciella undervisning i fortsättningsskolans lärokurs, torde
vara fyra. Huru än dessa fyra timmar placerades på veckans sex arbetsdagar,
komme man emellertid till att den fordrade arbetsprestationen bleve
alltför ansträngande för lärjungarna och i vissa fall även för läraren och
därför ej kunde giva nöjaktigt utbyte. Så vitt lärjungarna anginge, funnes
visserligen den utvägen att i stället befria sjunde klassen från motsvarande
timantal i folkskolans övriga ämnen. Men därmed vöre man framme vid

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

samma resultat som i första alternativet, nämligen en försämring av folkskolans
arbetsresultat. I hög grad oläglig ställde sig vidare denna utväg, då
det gällde det för fortsättningsskolan så betydelsefulla ämnet arbetskunskap.
Detta ämne krävde i regel, om resultat skulle kunna vinnas med undervisningen,
att denna koncentrerades till mera sammanhängande tider. Alldeles
uteslutet funne de sakkunniga, att exempelvis flickornas undervisning i husligt
arbete skulle med den här ifrågasatta anordningen kunna medföra ett
resultat, jämförligt med vad som vunnes i en fullständig kurs i fortsättningsskolan.
Helt visst skulle även stora svårigheter möta att annorstädes
än i större samhällen erhålla särskilda lärare i yrkesbetonade ämnen, då
det knappast vore troligt, att någon skulle vilja binda sig för en så splittrad
undervisning. Otvivelaktigt bleve anordningen förbunden med väsentligt
ökade kostnader för lärarkrafterna.

Förläggandet av undervisning i fortsättningsskolans ämnen till vissa timmar
på dagen före eller efter folkskolans undervisningstimmar skulle även
i andra hänseenden visa sig mindre lämpligt. De olika klasserna i skolan
komme nämligen att börja och sluta sin skoldag å skilda tider. Det vore
klart, att en sådan anordning måste medföra olägenheter ej endast för barnen
utan även för barnens föräldrar. Icke minst skulle svårigheter uppstå
på de håll, där barnen för sin skolgång vore hänvisade till skolskjutsar.
Av här anförda skäl hade de sakkunniga funnit även det andra alternativet
oantagligt.

Det tredje alternativet, att förlägga fortsättningsskolundervisningen till
ferietid, närmast till tiden mellan höst- och vårterminerna under det sjunde
skolåret, förorsakade antingen olämpliga förskjutningar i fråga örn terminsoch
ferieindelningen eller ock ett alltför tröttande skolarbete för lärjungarna.
Örn fortsättningsskolkursen inskötes mellan höst- och vårterminerna
i sjunde klassen, bleve det för att bereda lärjungarna nödig vila nödvändigt
att väsentligt utsträcka den nuvarande ferietiden omkring jul. Men då
måste också, örn den sammanlagda årliga undervisningstiden skulle kunna
bibehållas oavkortad, sommarferierna i sin tur undergå en icke ringa avkortning.
Då emellertid den nuvarande sommarledigheten vore baserad på
en långvarig erfarenhet av och anpassning efter förhållandena på olika
orter, torde det vara ställt utom allt tvivel, att en inskränkning i sommarferierna
skulle mötas av en stark opinion från barnens målsmän. Även ur
hälsovårdssynpunkt måste en dylik anordning medföra betänkligheter. Motsvarande
olägenheter uppstode, därest fortsättningsskolkursen placerades under
sommarferien mellan sjätte och sjunde året. Av anförda skäl hade de sakkunniga
funnit det som det tredje betecknade alternativet icke heller böra
ifrågakomma.

Det visade sig alltså som resultat av den föregående undersökningen, att
det föreliggande problemet icke ens formellt tekniskt kunde lösas på ett
tillfredsställande sätt, men även örn en sådan lösning hade varit möjlig,
komme dock alltid att kvarstå det från undervisningssynpunkt oantagbara
förhållandet, att eleverna skulle komma att genomgå fortsättningsskolan,
innan de inhämtat det kunskapsmått, som vore avsett att utgöra grund för
den fortsatta undervisningen. Framhållas kunde slutligen, att en enligt de
två senare alternativen ordnad fortsatt undervisning ingalunda komme att
innebära någon besparing i utgifterna för fortsättningsskolan, och vad det

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

andra alternativet särskilt anginge, vore det snarare så, att detta komme
att medföra ökade kostnader, eftersom en centralisering därmed omöjliggjordes.

I det föregående hade de sakkunniga anfört de principiella, pedagogiska
och organisatoriska skäl, som enligt deras mening borde utesluta tanken på
att inbygga fortsättningsskolan i den sjuåriga folkskolan, d. v. s. avskaffa
den särskilda fortsättningsskolkursen i och med genomförandet av en obligatorisk
sjuårig folkskola. Till dessa skäl komme emellertid andra, med
en sådan förändring förbundna konsekvenser, till svårbotlig skada för skolväsendet.

De sakkunniga ville erinra örn, hurusom enligt de förut i detta betänkande
lämnade uppgifterna antalet lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt
vid slutet av vårterminen 1934 uppgått till ej mindre än 200,243 eller i det
närmaste en tredjedel av samtliga folkskolans lärjungar, och att omkring
72 procent av städernas folkskolebarn tillhörde sjuåriga folkskolor. Nära
en tredjedel av landets folkskolebarn tillhörde alltså redan nu en skolorganisation
med sjuårig folkskola jämte minst ettårig fortsättningsskolkurs. Skulle
fortsättningsskolplikten avskaffas i och med den sjuåriga folkskolans obligatoriska
genomförande, vore det fara värf, att detta för en mycket stor del
av landets skolbarn skulle medföra en försämring av deras nuvarande utbildningsmöjligheter.
I samband med tidigare diskussioner rörande fortsättningsskolans
ersättande med ett sjunde folkskoleår hade väl av förespråkarna
för en dylik förändring uttalats den förmodan, att de skoldistrikt,
som redan hade sjuårig folkskola jämte fortsättningsskola, även efter en
dylik reforms genomförande skulle bibehålla denna anordning. Aven örn
de sakkunniga kunnat konstatera, att man numera i vida kretsar långt mera
än förr insåge fortsättningsskolans betydelse, måste de sakkunniga tyvärr
säga sig, att nämnda förmodan vittnade örn en alltför hög uppskattning av
den förståelse, som i allmänhet rådde för värdet av en god skolunderbyggnad.
De sakkunniga kunde för sin del icke hysa den förhoppningen, att
efter införande av obligatorisk sjuårig folkskola med däri inrymd fortsättningsskolkurs
de nu bestående sjuåriga folkskolorna jämte fristående fortsättningsskola
komme att i någon större utsträckning bibehållas. Fortsättningsskolans
bibehållande skulle bliva beroende av kommunalpolitiska, av ekonomiska
synpunkter starkt påverkade faktorer, vilka skulle skapa ett osäkerhetstillstånd,
liknande det, som uppkommit vid tiden för den obligatoriska
fortsättningsskolans genomförande. Av vad som då förekommit förelåge
en bestämd erfarenhet örn de ofördelaktiga verkningarna av att olika skolpliktsbestämmelser
tillämpades i olika distrikt. En katastrofal verkan skulle
ett inbyggande av fortsättningsskolans undervisning i den sjuåriga folkskolan
i all synnerhet komma att utöva på det med mycken möda och även
stora kostnader uppbyggda systemet av yrkesbestämda fortsättningsskolor,
av vilka för närvarande funnes mera än 5,000.

De sakkunniga hade i det föregående framhållit, vilken betydelse och
uppskattning undervisningen i arbetskunskap i fortsättningsskolan vunnit.
Samtidigt hade de sakkunniga vid undersökningen av olika tänkbara vägar
för ifrågavarande spörsmåls lösning uttalat, att de sakkunniga funnit ett
meddelande i folkskolans sjunde klass av arbetskunskap förenat med så
stora organisatoriska svårigheter, att en sådan anordning näppeligen kunde

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

tänkas komma till stånd. Utan tvivel skulle dessa organisatoriska svårigheter
i mycket stor utsträckning framtvinga ett uteslutande av undervisningen
i arbetskunskap, medan den på andra håll måste i hög grad inskränkas.

De sakkunniga kunde alltså på grund av samtliga de skäl, som ovan anförts,
icke komma till annat resultat, än att fortsättningsskolpliktens slopande
i samband med genomförandet av obligatorisk sjuårig folkskola på
sådant sätt, att fortsättningsskolans kurs inrymdes inom folkskolans läroplan,
mötte så svåra hinder och olägenheter, att en förändring av denna
innebörd måste anses såsom en försämring i det stora hela av vårt folkundervisningsväsende.

Man kunde då fråga sig, örn under sådana omständigheter, därest den
erforderliga förlängningen av folkskolekursen icke kunde vinnas annorledes
än på bekostnad av fortsättningsskolan, en reform, som innebure ett allmänt
införande av sjuårig folkskola men den obligatoriska fortsättningsskolans
utplånande, icke i allt fall skulle beteckna ett stort framsteg.

Med hänsyn till vad ovan andragits syntes det de sakkunniga, som örn
detta kunde dragas i tvivelsmål. Betänkte man, att en mycket betydande
del av samtliga skolpliktiga barn redan åtnjöte undervisning i sjuårig folkskola
plus ett- eller tvåårig fortsättningsskola och de återstående i sexårig
folkskola plus tvåårig fortsättningsskola, borde det stå klart, att en dylik
reform i alla händelser icke kunde sägas innebära den förbättring, som man
vid första påseendet kanske vore benägen att föreställa sig.

De sakkunniga måste bestämt hävda, att fortsättningsskolan, sådan den
numera tedde sig, ägde för vår medborgarbildning ett så stort värde, att
det icke vore sakligt befogat att göra den till ett bytesobjekt vid upphjälpandet
av bristerna i folkskolans undervisning.

Erfarenheten hade visat, att fortsättningsskolan av dem, som verkligen
tagit kännedom örn dess arbete, rönt uppskattning i den mån, den kunnat
meddela en dylik undervisning, till innehåll och form skild från barndomsskolans
och med mera direkt anknytning till det praktiska livet och samhällslivet.

I början av den obligatoriska fortsättningsskolans tillvaro, då arbetet med
dess organiserande i inre och yttre måtto ännu var trevande och osäkert
på grund av avsaknaden av erfarenheter från vårt eget land, yppade sig
åtskilliga motigheter, som huvudsakligen sammanhängde med svårigheten
att anpassa fortsättningsskolans mål efter våra förutsättningar och att anskaffa
lämpliga lärare. Under de gångna sexton åren av ett intensivt arbete
på att övervinna dessa svårigheter hade den nödiga anpassningen skett,
tusentals lärare hade i särskilt för ändamålet anordnade kurser erhållit utbildning
såsom undervisare i fortsättningsskolan, lämpliga arbetsmetoder
hade utarbetats, och överhuvudtaget präglades numera verksamheten i fortsättningsskolan
av allt större fasthet och målmedvetenhet. Särskilda anordningar
hade i stor utsträckning av distrikten vidtagits för att bereda lärjungarna
undervisning i arbetskunskap. Lokaler för skolköksundervisning
och verkstadsarbete hade anskaffats och försetts med behövlig utrustning.
Omfattande centraliseringsåtgärder hade skett eller vore under utförande,
främst i landets nordligaste delar. I hela inspektionsområden och län hade,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

tack vare fortsättningsskolan, praktiskt taget alla flickor beretts möjlighet
till undervisning i husligt arbete och flertalet gossar i verkstadsarbete i form
av snickeri, metallarbete eller skomakeri.

Fortsättningsskolan hade numera slagit rot och vunnit ökad stadga, den
hade anpassat sig och vunnit allt bättre förutsättningar för att kunna fylla
sin betydelsefulla uppgift på ett riktigt sätt. Ännu vore dock långt ifrån
alla utvecklingsmöjligheter tillvaratagna. Organisationsarbetet påginge alltjämt
med en starkt markerad tendens till inriktning på praktiskt betonad
undervisning. Men för att kunna danas till ett alltmera fulländat verktyg
i arbetet på de ungas utbildning till samhällsdugliga människor behövde
fortsättningsskolan arbetsro. De strider, som stått örn denna skola, hade
väl på ett tidigare stadium icke varit utan sin nytta genom den i vissa avseenden
välgrundade kritik, som därvid framkommit mot skolans anordning
och undervisningens beskaffenhet och som föranlett behövliga förändringar
härutinnan. Men sedan numera fortsättningsskolan i stort sett syntes hava
på ett önskvärt sätt anpassat sig för sin uppgift, borde den få verka under
mera lugna förhållanden. Det upprepade ifrågasättandet av dess existensberättigande
hade på många håll haft ett hämmande inflytande på skolans
utveckling genom den osäkerhet, som härigenom frammanats och som alstrat
obenägenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för skolans konsolidering.

De sakkunnigas slutsats av vad nu anförts vore alltså, att det vore en
för vår folkundervisning angelägen sak, att fortsättningsskolan under alla
förhållanden bibehölles, oavsett huruvida den obligatoriska sjuåriga folkskolan
bleve verklighet eller icke.

I de av departementschefen givna direktiven hade slutligen ifrågasatts,
huruvida, därest fortsättningsskolans bibehållande skulle visa sig erforderligt,
det icke i allt fall läte sig göra att inskränka kursens längd.

Den ettåriga fortsättningsskolan — och det vore ju i regel endast den,
det bleve fråga om i ett system med obligatorisk sjuårig folkskola — skulle
för närvarande omfatta minst 180 timmar, vilka ofta sammanfördes till en
kurs på sex veckor med heldagsundervisning, i vissa fall förlagd till samma
läsår, då lärjungarna avgått från folkskolan. Om något påtagligt resultat
skulle kunna vinnas av den fortsatta undervisningen, vore det icke möjligt
att sätta timantalet lägre än angivna minimum. Detta gällde alldeles särskilt
de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, där arbetet i regel ägnades dels
till en viss, mindre grad åt undervisning av mera teoretisk, allmänbildande
art, dels ock i större utsträckning åt arbetskunskapen. Det sistnämnda
ämnet krävde på grund av sin art, att tiden icke tillmättes alltför knappt.
Eljest kunde arbetet i det stora hela betraktas såsom bortkastat.

De sakkunniga funne sig därför böra bestämt avstyrka en ytterligare beskärning
av den minimitid, som nu vore anslagen åt den ettåriga fortsättningsskolan.

Inom ett stort antal skoldistrikt funnes redan sjuårig folkskola med en
på denna byggd ettårig fortsättningsskolkurs, omfattande minst 180 timmar.
Erfarenheterna av denna anordning gåve vid handen, att man inom
en sådan skolorganisation kunde på ett ändamålsenligt sätt tillgodose undervisningen
såväl i de teoretiska som i de mera praktiskt betonade läroäm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nena. Enligt de sakkunnigas mening torde, därest folkskolan allmänt bleve
sjuårig, en utveckling i denna riktning få anses som den mest lämpliga. Med
en på sjuårig folkskola byggd fristående fortsättningsskolkurs om minst 180
timmar borde i fortsättningsskolan, i likhet med vad fallet vore i den nuvarande
ettåriga fortsättningsskolan, mesta tiden ägnas åt undervisning i
praktiskt betonade ämnen. Fortsatta strävanden att förbättra denna skola
och stärka dess ställning borde enligt de sakkunnigas mening koncentreras
på undervisningens anknytning till det praktiska livets behov.

I samband med tillkomsten av 1918 års fortsättningsskola betonades, att
vad den kvinnliga ungdomen framför allt behövde vore undervisning i
husligt arbete, och att beredande av dylik undervisning åt alla unga kvinnor
i vårt land vore ett mål, som det gällde att inom den närmaste framtiden
söka få förverkligat. Enligt de sakkunnigas mening vore undervisningen i
husligt arbete något av det allra nyttigaste, som fortsättningsskolan hade
att bjuda ungdomen, och de sakkunniga funne det därför angeläget, att
särskilda ansträngningar gjordes för att realisera omnämnda, år 1918 uppställda
program. Utvecklingen hittills hade i detta hänseende varit glädjande.
Vilken genomgripande förbättring av möjligheterna till erhållande
av praktisk undervisning, som genomförandet av fortsättningsskolreformen
inneburit för landsbygdens barn, framstode i klar belysning därav, att läsåret
innan 1918 års fortsättningsskolstadga den 1 juli 1919 trädde i kraft
i skolor på landsbygden undervisning i hushållsgöromål meddelades i endast
185 avdelningar med 2,018 deltagare, redovisningsåret 1932—1933 undervisades
på landsbygden i husligt arbete i folkskolan 2,292 flickor och i
fortsättningsskolan ej mindre än 29,504 flickor. Medan undervisningen i
husligt arbete på landsbygden i folkskolan utvisade en mera stillastående
tendens, vore utvecklingen av densamma i fortsättningsskolan påfallande
stark. De senare årens utveckling belystes även av ökningen i antalet skoldistrikt
på landsbygden, vilka i fortsättningsskolan infört undervisning i
husligt arbete. Från redovisningsåret 1927—1928 till redovisningsåret 1932
—1933 hade detta antal ökats från 464 till 888. Trots att ett framgångsrikt
organisationsarbete pågått för här ifrågavarande undervisnings utbredning,
funnos dock sistnämnda redovisningsår alltjämt 1,468 skoldistrikt, i
vilka sådan undervisning icke förekom i fortsättningsskolan. I en del av
dessa skoldistrikt hade visserligen undervisning i husligt arbete anordnats i
folkskolan eller hade flickorna beretts tillfälle att deltaga i dylik undervisning
i närgränsande distrikt. Men även med hänsyn tagen härtill måste
det sägas, att vi ännu voro långt från det år 1918 angivna målet. Då det
icke folie inom de sakkunnigas uppdrag att planera för fortsättningsskolans
förstärkande och konsolidering, hade de sakkunniga icke velat i nu berörda
hänseende framställa något bestämt positivt förslag. Men de ansåge sig
böra här fästa uppmärksamheten på det synnerligen önskvärda i att undervisning
i husligt arbete gjordes till en obligatorisk sak för flickor, som
avgått från folkskolan. En dylik obligatorisk kurs i husligt arbete kunde
ordnas på olika sätt. I enstaka fall kunde den tänkas förlagd till det sjunde
folkskoleåret, men i regel torde det befinnas lämpligast, att undervisningen
meddelades i fortsättningsskolan.

Allmänt införande av husligt arbete som obligatoriskt ämne torde emellertid
ej kunna ske utan efter viss övergångsperiod. På åtskilliga håll kunde

Kungl. Marits proposition Nr 99.

lokala och andra förhållanden förväntas lägga hinder i vägen för en omedelbar
reform. Även efter övergångstidens slut vore det att antaga, att på
åtskilliga håll svårigheter komme att uppstå för här ifrågavarande undervisnings
ordnande. De sakkunniga tänkte då närmast på det fall, att barnantalet
vore för ringa för möjliggörande av särskild undervisning åt flickorna.
I många fall torde dock denna svårighet kunna övervinnas genom samarbete
mellan närgränsande skoldistrikt. Med de bestämmelser, som nu förefunnes
angående centraliseringsåtgärder i fråga om undervisningen, torde
en sådan lösning vara möjlig på många håll. I de fall, där icke ens denna
väg stöde till buds, borde Kungl. Majit äga möjlighet att dispensera från
skyldigheten att anordna obligatorisk undervisning i husligt arbete. Det
vore tydligt, att denna fråga tarvade närmare utredning, bland annat med
hänsyn till frågan örn lämpliga lärarkrafters anskaffande och ur kostnadssynpunkt.
Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det önskligt, att en
sådan utredning snarast möjligt komme till stånd. I samband härmed borde
även frågan örn hithörande lärarpersonals — jämväl de ambulerande lärarinnornas
— anställnings- och pensionsförhållanden upptagas till prövning.

De sakkunniga ville slutligen framhålla att, örn folkskolan bleve obligatoriskt
sjuårig och fortsättningsskolan samtidigt begränsades till en årskurs,
en starkare centralisering av undervisningen i fortsättningsskolan torde
bliva nödvändig inom åtskilliga skoldistrikt. Genom fortsättningsskolans
begränsning från två årskurser till en komme barnantalet i fortsättningsskolan
att nedgå till omkring hälften. Det torde därvid kunna förutsättas,
att på vissa håll lärjungarna i fortsättningsskolan bleve så få, att särskild
fortsättningsskolkurs ej kunde för dem upprätthållas. I större utsträckning
än hittills torde det därför komma att visa sig erforderligt att sammanföra
lärjungar från olika skolområden till en gemensam fortsättningsskola. Härav
följde, att även örn fortsättningsskolan bibehölles i ett skolsystem med obligatorisk
sjuårig folkskola, det allmännas utgifter för fortsättningsskolan
komme att reduceras.

Sammanfattningvis innebär de sakkunnigas ståndpunkt, att det icke
vore möjligt att, utan skada för vår folkundervisning i det hela,
i den obligatoriska sjuåriga folkskolan inbygga fortsättningsskolans
kurs, att fortsättningsskolan vore av mycket stort värde
för den allmänna medborgarutbildningen och att den därför
borde bibehållas såsom en obligatorisk påbyggnad på folkskolan,
även sedan denna utvidgats till sjuårig, samt att skolplikten i
fortsättningsskolan efter genomförande av obligatorisk sjuårig
folkskola borde omfatta minst en årskurs om 180 timmar.

De sakkunniga hava vidare till behandling upptagit vissa frågor rörande
den obligatoriska sjuåriga folkskolans yttre och inre organisation.

Beträffande sjunde klassens ställning i yttre, organisatoriskt
hänseende i förhållande till folkskolans övriga
klasser erinras inledningsvis, att i det ojämförligt största antalet av våra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nuvarande folkskolor, såväl sex- som sjuklassiga, den grundläggande undervisningen
vore förlagd till första och andra klasserna, vilka således som
regel bildade småskolestadiet, medan folkskolestadiet omfattade tredje och
följande klasser.

Från denna anordning, som betecknades som den normala, förekomme
emellertid avvikelser. Särskilt vore detta fallet i fråga örn halvtidsläsande
sjuåriga folkskolor, vilka i stor utsträckning hade ett treårigt småskolestadium.
Då undervisningstiden för de båda första klasserna i den halvtidsläsande
skolan i regel omfattade endast hälften av den eljest för dessa
båda klasser tillmätta tiden, vore det självfallet, att resultatet av undervisningen
i nämnda klasser icke kunde bliva detsamma som i den heltidsläsande
skolan. För att i någon mån kompensera olägenheten av den
kortare undervisningstiden, hade man vid här ifrågavarande skolform delat
upp småskolans kurs på tre i stället för två läsår, varigenom möjlighet bereus
till ett grundligare inhämtande av de första elementära kunskaperna.
Det kännetecknande för den treklassiga småskolan vid de här ifrågavarande
skolformerna vore, att under de tre läsåren blott den för småskolestadiet
avsedda lärokursen genomginges.

Att lärare i småskolan undervisade i de tre lägsta årsklasserna förekomme
emellertid icke endast vid folkskolans undantagsformer. I viss mindre
utsträckning vore detta även fallet vid de heltidsläsande skolorna. Sistnämnda
anordning skilde sig emellertid i ett betydelsefullt hänseende från
motsvarande anordning vid folkskolans undantagsformer. I de fall, där
läraren i småskolan undervisade i de tre lägsta klasserna vid någon av folkskolans
huvudformer, lästes nämligen småskolans lärokurs i regel endast i
de två lägsta klasserna, medan undervisningen i tredje klassen omfattade
den för första klassen av den egentliga folkskolan avsedda lärokursen. Läraren
i småskolan undervisade sålunda jämväl i den egentliga folkskolans
första klass. Skälet till denna anordning vore ett helt annat än det, som
vid skolans undantagsformer föranlett de tre lägsta klassernas undervisning
av småskolans lärare. I vissa fall, där barnantalet vore lågt, såväl i småskolans
båda klasser som folkskolans första klass, hade det nämligen ansetts
lämpligt att för underlättande av undervisningen i folkskolans högre klasser
låta småskolans lärare bestrida undervisningen i samtliga de tre första klasserna.
I de fall, då folkskolan vore belägen på större avstånd från småskolan,
hade även hänsyn till skolvägarnas längd kunnat föranleda, att barnen
jämväl under tredje skolåret undervisades i småskolan.

Då inom den redan befintliga skolorganisationen förekomme såväl tvåsom
treårig småskola, torde, då fråga bleve örn ett allmänt införande av ett
sjunde skolår, ståndpunkt böra tagas till spörsmålet, huruvida den obligatoriska
sjuåriga folkskolan borde omfatta allenast en av de båda nu förekommande
typerna, tvåårig småskola + femårig egentlig folkskola och treårig
småskola + fyraårig egentlig folkskola, eller örn båda typerna alltjämt
borde få förekomma vid sidan av varandra.

Som av det föregående torde framgå, vore den treklassiga småskolans
syfte icke detsamma vid folkskolans huvudformer och vid dess undantagsformer.
I förra fallet avsåge den beredande av lättnad för undervisningen
på folkskolestadiet, i det senare fallet vore dess egentliga syfte att förstärka

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

småskolan. Det vore av vikt, att denna skillnad i syftemålet noga beaktades
vid ett ställningstagande till spörsmålet örn två- eller treklassig småskola.
Vad då först undantagsformerna beträffade, torde det vara klart, att under
vissa förhållanden det för undervisningen i dess helhet i en sjuklassig skola
kunde anses vara av större värde att erhålla en förstärkning av småskolestadiet
genom att småskolans kurs delades upp på tre klasser, än att på
ett ur undervisningssynpunkt svagt småskolestadium byggdes ett femårigt
folkskolestadium. Vad'' skolans huvudformer anginge, måste en utsträckning
av lärarnas i småskolan undervisning på folkskolestadiet bedömas icke allenast
med avseende å möjligheterna att bereda lättnad för undervisningen på
det övriga folkskolestadiet utan även med hänsyn till det undervisningsresultat,
anordningen kunde väntas medföra.

Redan det nu befintliga ringa antalet treklassiga småskolor vid skolans
huvudformer torde giva vid handen, att denna typ icke ansetts representera
något större värde ur undervisningssynpunkt. Väl torde vid ett mera ytligt
betraktande av spörsmålet om treklassig småskola och fyrklassig folkskola
en dylik anordning kunna anses innebära en lämplig fördelning av undervisningen
på de olika lärarkrafterna. Såge man emellertid på möjligheterna
att organisatoriskt ordna undervisningen i här avsedda småskoletyp, torde
det ganska tydligt framgå, att anordningen snarast innebure en försämrad
undervisning i jämförelse med den på tvåårig småskola byggda femklassiga
folkskolan. Vad man framför allt i detta sammanhang måste beakta vore,
att undervisningen i småskolan avsåge nybörjare, vilka varken kunde läsa
eller skriva. Dessa lärjungar måste följaktligen i största utsträckning bliva
föremål för omedelbar undervisning. Skulle nu i småskolan undervisning
även meddelas åt en folkskoleklass i den för denna avsedda lärokursen,
måste självfallet den direkta undervisningen i småskolekursen i väsentlig
grad beskäras. Den eljest brukade metoden att tillgripa kursväxling för
minskande av olägenheterna av samtidig undervisning av tre eller flera
klasser kunde ej med fördel i här avsedda fall användas, då småskolans
lärjungar, vilka icke inhämtat läsandets och skrivandets grunder, självfallet
icke kunde inordnas i ett genomfört kursväxlingssystem.

Även de praktiska erfarenheter, som vunnits i småskolor, vari samma
undervisningsavdelning innefattade både småskolestadiets två årsklasser och
en årsklass på det egentliga folkskolestadiet, vore av den beskaffenhet, att
skolformen i fråga icke borde anbefallas till allmänt införande.

Örn den svenska småskolan, sådan den vanligast vore anordnad — med
ett i allmänhet måttligt barnantal, fördelat på två årsklasser, vilka samtidigt
undervisades av en för undervisning av barn på detta åldersstadium särskilt
utbildad lärarinna — torde med rätta kunna sägas, att den utgjorde en i
många avseenden förträfflig skolform, som i hög grad åtnjöte hemmens förtroende.
Varsamt förmedlade den barnets övergång från hemmet till skolans
värld. Undervisningen bedreves efter metoder, som vore väl genomarbetade,
och lärostoffet vore på ett lyckligt sätt tillrättalagt för den ålder, varom
vore fråga. Den arbetsglädje och arbetsro, som kunde beredas barnet i de
vanliga småskoleformerna, ginge väsentligen förlorad, när en folkskoleklass
tillädes. Å ena sidan måste lärarinnan tillse, att nybörjarnas undervisning
icke försummades, och å andra sidan skulle lärokursen i folkskoleämnena
någorlunda tillfredsställande inhämtas. Den andra årsklassen, som ej med
fördel kunde i större utsträckning vid undervisningen sammanhållas med
någon av de båda övriga klasserna, finge därvid ofta stå tillbaka. En på

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 5

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

detta tidiga stadium föga önskvärd forcering, införande oro och jäkt i undervisningsarbetet,
bleve följden, åtminstone örn barnantalet icke vore synnerligen
ringa. Likväl kunde kurserna svårligen mera grundligt tillägnas.

Det vore på grund av dylika erfarenheter, som antalet läraravdelningar
med denna anordning befunne sig i jämn tillbakagång. Medan antalet treåriga
småskolor av här ifrågavarande typ vid slutet av vårterminen 1920
uppgick till 294, hade det vid slutet av vårterminen 1933 sjunkit till 181.
Särskilt borde framhållas, att denna tendens i samma grad kommit att göra
sig gällande i de trakter, där den sjuåriga B 2-skolan sedan länge haft stor
utbredning.

På grund av det här ovan anförda ansåge de sakkunniga, att den normala
anordningen vid den obligatoriska sjuåriga folkskolan borde vara, att
småskolestadiet omfattade första och andra klassen och folkskolestadiet de
övriga fem klasserna. Under vissa lokala förhållanden och särskilt då fråga
vore om halvtidsläsande skolor, där typen treårig småskola + fyraårig egentlig
folkskola redan vunnit hävd eller eljest ansåges fördelaktig, borde dock
även denna sistnämnda anordning få förekomma. De sakkunniga ansåge
följaktligen, att även efter införandet av ett obligatoriskt sjunde år i folkskolan
en viss frihet borde råda i fråga om skolans organisation i förevarande
hänseende. De sakkunniga ville dock härvid ytterligare betona, att
den treåriga småskolan icke minst med hänsyn till, att en på denna byggd
fyraårig folkskola komme att utgöra en svagare grund för fortsättningsskolan,
måste betraktas som en i allmänhet mindre önskvärd anordning.

Vad ovan anförts, ägde närmast tillämpning på skolor av B- och C-formerna.
Vad A-skolan anginge, vore sakläget i viss mån annorlunda. I denna
skolform bure det tredje skolåret i högre grad prägeln av ett genomgångsstadium,
som förmedlade övergången från småskolans till folkskolans lärokurs.
De sakkunniga funne dock övervägande skäl tala för att såsom hittills
undervisningen från och med tredje skolåret även vid skolor av A-form
meddelades av manliga eller kvinnliga folkskollärare. I

I fråga om sjunde klassens kursplan erinra de sakkunniga örn att—
då de föreslagit införande av ett obligatoriskt sjunde skolår — de starkt
framhållit, att detta främst föranletts av det konstaterade behovet av ett
grundligare och mera fördjupat inhämtande av folkskolans lärokurs. Detta
syftemål borde dock icke utesluta, att i den mest utvecklade skolformen,
A-skolan, den sjunde klassen kunde, där så ansåges påkallat, med hänsyn till
lärostoffet givas en sådan ställning, att den till en viss grad finge
karaktären av en fristående påbyggnad på de lägre klasserna. Denna synpunkt
hade även vunnit beaktande i den kursplan för A-skolans sjunde årsklass,
som innehölles i den allmänna undervisningsplanen för rikets folkskolor.
I samband med spörsmålet om förhållandet mellan lärokurserna i
folkskolan och i fortsättningsskolan hade omläggningar av den sjunde folkskoleklassens
lärokurs ifrågasatts och även blivit föremål för ingående överväganden.
Sålunda erinras, att skolöverstyrelsen i utlåtande den 19 oktober

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

1927, vilket refereras å sid. 110—112 i betänkandet, belyst frågan om den
sjunde klassens ställning. För egen del betona de sakkunniga, att — om
sjunde klassen bleve obligatorisk — kursplanen i främsta rummet borde
vara utformad med hänsyn till, att denna klass utgjorde ett organiskt led i den
egentliga folkskolan. Vad beträffade möjligheten att giva den sjunde folkskoleklassen
en friare ställning, torde detta vara en angelägenhet, som närmast
vore begränsad till skolor av A-formen. Vid övriga skolformer borde
det sjunde skolårets huvudsakliga uppgift bliva ett förstärkt inhämtande av
folkskolans nuvarande lärokurs.

Beträffande frågan om den obligatoriska sjuåriga folkskolans ställning
i förhållande till vårt skolsystem i övrigt, särskilt den fyraåriga
realskolan och övriga bildningslinjer, för vilka genomgångna sex årsklasser
i sex- eller sjuårig folkskola utgöra grundval, framhålla de sakkunniga,
att av deras ståndpunkt,-att det sjunde skolårets väsentligaste uppgift vore
att möjliggöra en förstärkning och fördjupning av den nuvarande lärokursen
i folkskolan, torde framgå, att de icke åsyftade någon ändring i grundskolans
och därpå byggande utbildningsanstalters inbördes förhållande. Även
efter det sjuårig folkskola allmänt blivit införd, borde anknytningen till påbyggnaderna
vara förlagd efter det sjätte skolårets avslutning. Den sjuåriga
skolan vore behövlig för dem, som för sin elementära medborgerliga
utbildning vore hänvisade uteslutande till de allmänna folkundervisningsanstalterna.
För dessa lärjungar, som icke hade att räkna med någon fortsatt
skolutbildning utöver vad nämnda anstalter kunde giva, vore den sjuåriga
skolan med ettårig fortsättningsskola närmast att betrakta såsom ett minimum.
Det kunde icke bestridas, att saken tedde sig väsentligt annorlunda,
när det gällde lärjungar, som vore i tillfälle att i högre skolor fullfölja sin
utbildning. Endast i den mån, som den sexåriga folkskolan ådagalades
vara otillräcklig såsom underlag för de fortsatta studierna, förelåge här
anledning att ifrågasätta anknytning på ett senare stadium. Hittills vunna
erfarenheter av sex årsklasser i sex- eller sjuårig folkskola såsom grund
för den fyraåriga realskolan syntes dock, så vitt företagna jämförande undersökningar
rörande examensresultat och kvarsittning gåve vid handen, icke
lämna stöd för uppfattningen, att den sexåriga kursen härutinnan icke
skulle fylla måttet.

De sakkunniga hava också till behandling upptagit frågan örn särskilda
förstärkningsåtgärder vid vissa former av sjuårig folkskola och
anföra härutinnan, att behovet av organisationens förstärkning framträdde
särskilt i de skolformer, där en lärare hade att samtidigt undervisa flera
årsklasser. Ett sådant behov hade gjort sig gällande även inom den nuvarande
sexåriga folkskolan, och spörsmålet vore alltså ingalunda nytt. Frågan
hade sedan länge varit föremål för diskussion men hade givetvis i samband
med planerna på ett obligatoriskt sjunde folkskoleår erhållit ökad aktualitet.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 99.

Undervisningen av flera årsklasser samtidigt måste helt naturligt bereda
vissa svårigheter. Med ökat antal årsklasser reducerades den tid, som kunde
ägnas åt omedelbar undervisning av varje särskild klass. Skulle därtill
barnantalet vara högt, innebure detta i sin ordning minskade möjligheter
att individualisera undervisningen. Stora krav ställdes på lärarens förmåga
att planlägga och samtidigt leda arbetet i de olika klasserna, att på lämpligt
sätt avväga förhållandet mellan direkt undervisning och tysta övningar
och att göra dessa övningar fruktbringande.

Det vore särskilt i B 3- och D 1-skolorna, som de här berörda olägenheterna
gjorde sig kännbara. Nämnda båda skolformer saknade underlag av särskild
småskola, och en och samme lärare måste därför samtidigt meddela
undervisning åt barn på skolans alla stadier.

Redan vid utfärdandet av 1919 års undervisningsplan betraktades de här
påtalade olägenheterna. I fråga örn A 3- och D 1-formerna upptog sålunda
undervisningsplanen som den normala anordningen, att, för undvikande av
att samtliga sex eller sju klasserna skulle komma att samtidigt undervisas
av en och samma lärare, vartannatårsintagning av nybörjare skulle äga rum,
varigenom klassantalet reducerades. Vidare upptogs i undervisningsplanen
för vissa skolformer anvisning örn anordnande av samläsning mellan två
eller tre årsklasser i de ämnen, där så lämpligen kunde ske, såsom exempelvis
i kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet. Dessutom
uppgjordes timplanerna med tanke på att särskild undervisning för
olika klasser skulle i någon utsträckning förekomma utan intrång i undervisningstiden
för övriga klasser.

Det gemensamma för de här omförmälda förstärkningsanordningarna vöre,
att genom desamma erhölles ökade möjligheter för omedelbar undervisning
i en klass eller i två eller tre till en arbetsgrupp förenade klasser utan inskränkning
av den författningsenliga lärotiden.

Det syntes emellertid de sakkunniga önskvärt, att ytterligare anordningar
i samma syfte komme till stånd.

I åtskilliga skoldistrikt hade man också redan vidtagit åtgärder för förstärkning
av hithörande skolformer genom att vid dessa införa en överläsningsmånad,
som förlädes till början av läsåret och användes till undervisning
av enbart lärjungarna på småskolestadiet. Denna anordning visade
sig särskilt värdefull de år, då nybörjare intoges i skolan. Övergången från
hemmet till skolan underlättades. Nybörjarna humle inhämta de allra första
grunderna samt förvärva någon skolvana och förutsättningar att kunna
sysselsättas med tysta övningar, när den gemensamma undervisningen vidtoge.
Under överläsningsmånaden kunde läraren helt ägna sig åt undervisningen
på småskolestadiet, utan att undervisningen i övriga klasser eftersattes.
I de fall, där barnantalet på småskolestadiet vöre synnerligen ringa,
kunde även den lägsta klassen å folkskolestadiet deltaga i undervisningen
under överläsningsmånaden. Om så befunnes önskvärt, kunde de barn, som
härunder deltagit i undervisningen, senare befrias under en månad, då läraren
helt kunde ägna sig åt övriga klasser i skolan. Lärarens tjänstgöring
bleve sålunda 9 månader, medan barnens lästid begränsades till 8 månader.
Den gemensamma undervisningen påginge 7 månader, medan folk- och småskolestadiet
undervisades var för sig under vardera en månad.

Åtgärden att genom övertidsläsning förstärka undervisningen syntes de
sakkunniga innebära en så värdefull anordning, när det gällde att vid skolformer,
som saknade särskild småskola, avhjälpa eller åtminstone minska

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 99.

de härav härflytande svårigheterna, att övertidsläsning borde göras obligatorisk
vid de sjuåriga B 3- och D 1-skolorna de år, nybörjare intoges.
Övertidsläsning syntes emellertid icke behöva förekomma under alla förhållanden.
Vore barnantalet i skolan ringa, torde sålunda övertidsläsning icke
kunna anses oundgängligen nödvändig. Enligt de sakkunnigas mening borde
följaktligen den obligatoriska övertidsläsningen göras beroende av barnantalet
i skolorna. De sakkunniga hade ansett sig böra förorda, att obligatorisk
övertidsläsning vid sjuåriga B 3- och D 1-skolor skulle äga rum det läsår
nybörjare intoges (jämna årtal) under förutsättning, att barnantalet vid läsårets
början uppginge till lägst 12.

Gjordes övertidsläsningen obligatorisk, borde den till läraren utgående ersättningen
för övertidsläsningen enligt de sakkunnigas mening helt bestridas
av staten. För närvarande ankomme denna kostnad uteslutande på skoldistrikten.
Där övertidsläsning redan nu förekomme, omfattade den i regel
en månad. Erfarenheten gåve vid handen, att en månads övertidsläsning
medförde en väsentlig förbättring i undervisningsmöjligheterna. De sakkunniga
föresloge därför, att den obligatoriska övertidsläsningen skulle bestämmas
till en månad. I fråga om storleken av ersättningen för övertidsläsningen
syntes de hittills gällande bestämmelserna, att läraren för varje överläsningsmånad,
beräknad till 30 dagar, erhölle en åttondel av den kontanta
minimiavlöning, han eljest författningsenligt ägde åtnjuta, böra bibehållas.

Anordningen med övertidsläsning, bekostad av staten, funnes redan i vårt
skolväsende. De sakkunniga erinrade om att enligt beslut av 1935 års riksdag
statsbidrag finge utgå för övertidsläsning vid skolor av B 3- och D 1-formerna i rikets nordligaste gränstrakter.

I samband med diskussionen örn det sjunde skolåret hade från några
håll framförts krav på förstärkningsanordningar även i fråga om B 2- och
B 1-sJcolorna. Därvid hade bland annat ifrågasatts, att i samband med införandet
av sjuårig skolplikt, förbättrade undervisningsmöjligheter skulle
åstadkommas genom införande vid sistnämnda skolformer av vartannatårsintagning,
varigenom antalet samtidigt undervisade klasser kunde nedbringas.
Folkskolestadgan medgåve redan en sådan anordning. Detta medgivande
hade dock endast i ringa utsträckning tagits i anspråk. Enligt de
sakkunnigas mening vore det icke heller önskvärt, att stadgandet vunne
någon mera vidsträckt tillämpning. I och med införandet av ett sjunde
skolår komrae nämligen frågan om vartannatårsintagning i ett nytt läge,
vari de med anordningen förenade olägenheterna ökades. Frånsett ojämnheterna
i fråga örn barnens ålder och förseningen av skolgången, som redan
vid den sexåriga skolan vore ägnade att framkalla svårigheter, borde framhållas,
att i den sjuåriga skolan växlingarna i barnantalet under olika år
skulle i ifrågavarande skolformer komma att bliva alltför stora. Så skulle
exempelvis folkskolestadiet i B 2-skolan ena året innefatta klasserna 3, 5
och 7 samt andra året klasserna 4 och 6. Ännu starkare skulle den ojämna
fördelningen av barnantalet under olika år göra sig gällande i B 1-skolans
högsta avdelning, som ena året komme att utgöras av klasserna 5 och 7
men andra året allenast av en klass, den sjätte. Vartannat år skulle således
läraravdelningen hava i medeltal dubbelt så högt lärjungeantal som
övriga år.

Den förstärkningsåtgärd, som närmast kunde ifrågasättas beträffande skolor
av B 2- och B 1-formerna i samband med införandet av ett sjunde skolår,
torde enligt de sakkunnigas mening vara en reglering av skolornas barn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

antal. En åtgärd i sådan riktning syntes så mycket önskligare, som behovet
av sänkt barnantal förelåge i åtskilliga fall redan vid den sexåriga
skolan. Denna form av förstärkning torde ock i själva verket få anses vara
ett av det sjunde skolåret oberoende spörsmål.

Vad barnantalet i de särskilda skolformerna beträffade förelåge därom
inga författningsbestämmelser. Föreskrifter örn maximiantal lärjungar i
läraravdelning förefunnes däremot i de för skoldistrikten gällande reglementena.
Sedan år 1920 förelåge även av skolöverstyrelsen utgivna »Planer
och förebilder till reglementen och andra bestämmelser för distrikten», upptagande
bland annat vissa maximiantal barn för läraravdelning i olika skolformer,
vilka i allmänhet tjänat till ledning vid utarbetandet av förslag till
reglementen. Nämnda planer och förebilder innehölle i fråga om maximiantalet
lärjungar, vilket i regel ej finge överskridas, följande tal: för folkskola
av A-formen på folkskolestadiet 40, på småskolestadiet 30; för folkskola
av första B-formen på folkskolestadiet 40; för folkskola av andra Bformen
på folkskolestadiet 35, på småskolestadiet 25; för folkskola av tredje
B-formen 30 samt för mindre folkskola av första D-formen 25. De här
nämnda maximitalen bade i skoldistriktens reglementen i en del fall överskridits,
i andra fall åter underskridits, men i allmänhet hade de länt till
efterrättelse.

Maximeringen av barnantalet i läraravdelningarna vore en fråga, där ekonomiska
och pedagogiska intressen komme att stå emot varandra. A ena
sidan förelåge på grund av nativitetsminskningen och därav följande strävanden
att koncentrera skolväsendet en tendens att genom ökning av barnantalet
i läraravdelningarna nedbringa skolkostnaderna, å andra sidan krävde
de pedagogiska synpunkterna, att barnantalet hölles inom måttliga gränser.
Begränsningen av lärjungeantalet utgjorde nämligen en förutsättning för en
god undervisning. Med måttligt barnantal ökades möjligheterna att anpassa
undervisningen efter lärjungarnas olika förutsättningar, att individualisera
undervisningen och att tillgodose skolhygienens krav. Frågan örn mindre
läraravdelningar vore följaktligen en fråga av allmänt pedagogisk innebörd.
Ehuru denna ej vöre framkallad enbart av spörsmålet örn ett sjunde folkskoleår,
vore det självfallet, att i samband med införandet av obligatorisk
sjuårig folkskola ett särskilt intresse komme att föreligga, att de läraravdelningar,
i vilka sjunde klassen inginge, ej bleve för stora.

Vad de i skolöverstyrelsens förebilder upptagna maximiantalen lärjungar
beträffade, hade sedan åtskillig tid tillbaka den uppfattningen gjort sig gällande,
att dessa tal numera, särskilt vad B 1- och B 2-skolorna anginge, måste
anses för höga. Enligt de sakkunnigas mening kunde det icke heller bestridas,
att denna uppfattning, om frågan såges från rent pedagogiska synpunkter,
ägde berättigande. Klart vore nämligen att ett stort barnapta1
måste i hög grad försvåra lärarens uppgift. Olägenheterna framträdde Ib :
ligast, när fråga vore om sådana ämnen, i vilka krävdes en mera individuell
handledning av lärjungarna.

En revidering av allmänt tillämpade maximiantal lärjungar i undervisningsavdelningar
inom de olika skolformerna vöre ur pedagogisk synpunkt
önskvärd. Spörsmålet örn en sänkning av ifrågavarande maximital kunde
emellertid icke bedömas enbart ur pedagogiska synpunkter utan vore ett
spörsmål, som jämväl kunde få en stor ekonomisk räckvidd, i den mån en
reform på detta område medförde behov av nya skollokaler och lärartjänster.
Det läge, vari vår befolkningsfråga befunne sig med hänsyn till den sjun -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

kande nativiteten, manade till en viss varsamhet i fråga om åtgärder av
permanent art, som avsåge att anpassa skolväsendet efter barnantalet vid
en viss tidpunkt. Ännu torde det icke vara möjligt att klart överblicka,
vilka konsekvenser barnantalets successiva nedgång komme att medföra med
avseende på skolväsendets framtida organisation.

Den allmänna nedgången i barnantalet genom den minskade födelsefrekvensen
och de rationaliseringsåtgärder, som ledde till att läraravdelningar
med synnerligen ringa barnantal indroges talade emellertid för att, under förutsättning
att övergångstiden för reformens genomförande, såsom de sakkunniga
föreslagit, utsträcktes till 10 år, det sjunde skolåret skulle kunna
allmänt införas och samtidigt den av pedagogiska skäl önskvärda minskningen
av maximiantalet barn i läraravd elllin g komma till stånd, utan att
de i de sakkunnigas kostnadsberäkningar angivna kostnaderna därigenom
överskredes. Särskilt syntes det de sakkunniga angeläget, att lärjungeantalet
begränsades i de fall, då läraren hade att samtidigt undervisa flera årsklasser.
I den på landsbygden vanligaste skolformen, B 2-skolan, borde
sålunda enligt de sakkunnigas mening barnantalet på folkskolestadiet, den
sjunde klassen inberäknad, i regel icke överstiga 30.

De sakkunniga hade även övervägt andra åtgärder för att förstärka undervisningen
i den sjuåriga B 2-skolan. Vad som därutinnan närmast syntes
kunna ifrågasättas, vore beredande av möjlighet att i ökad utsträckning
meddela skild undervisning åt olika klasser.

1 B 2-skolan skedde undervisningen på folkskolestadiet — vare sig detta
vore fyra- eller femårigt — i regel parallellt på två avdelningar. Sjunde
klassen i denna skola föranledde beträffande flertalet ämnen icke ökat behov
av skild undervisning för olika klasser. Men klart vore att en sådan anordning
skulle innebära en förstärkning av skolans undervisning särskilt i
ämnet räkning.

Olika förslag till åtgärder i förevarande syfte hade också varit föremål
för diskussion bland skolans målsmän. Förslaget att genom intagning av
nybörjare vartannat år kunna nedbringa klassantalet och därmed vinna
ökad möjlighet till särskild undervisning av de olika klasserna hade av de
sakkunniga redan i det föregående berörts. Även en annan linje för lösning
av det här föreliggande spörsmålet hade varit under debatt. De sakkunniga
syftade därvid på framkomna förslag örn en utsträckning av lärarens
tjänstgöring för vecka utöver den tid, som gällande undervisningsplan
förutsatte eventuellt i förening med en ämnesfördelning i viss utsträckning
mellan de vid samma skola tjänstgörande lärarna. Ett slutgiltigt ställningstagande
till frågan örn sättet för förbättrande av undervisningen vid
B 2-skolan syntes icke vara möjligt utan tillgång till mera ingående praktiska
erfarenheter av olika anordningar i detta syfte. Även örn försök i
viss utsträckning förekommit, vore dock dessa enligt de sakkunnigas mening
alltför få, för att av dem skulle kunna dragas några mera bestämda
slutsatser om de lämpligaste anordningarna. På grund härav hade de sakkunniga
icke heller funnit tillrådligt att framlägga något bestämt förslag i
ämnet, men ville uttala önskvärdheten av, att olika anordningar försöksvis
prövades, så att därvid vunna erfarenheter så småningom kunde läggas till
grund för eventuella förstärkningsåtgärder vid denna skolform. Örn skoldistrikten
befunnes villiga att anordna dylika försök, borde enligt de sakkunnigas
mening staten härtill lämna sitt stöd. Då dessa försök förutsatte
en utsträckning av lärarens tjänstgöring utöver don eljest vanliga, torde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

särskild ersättning till lärarna bliva erforderlig. Kostnaderna för denna
ersättning borde enligt sakkunnigas mening bestridas av staten. Givetvis
borde som villkor uppställas, att försöken anställdes enligt av skolöverstyrelsen
godkänd plan och under dess överinseende.

Då de föreslagna förstärkningsåtgärderna med avseende å B 3- och D 1-skolorna komme att vara fullt genomförda först med utgången av den övergångstid
örn tio år, som av de sakkunniga förordats för anordnande av obligatorisk
sjuårig skolkurs i folkskolan, vore det uppenbarligen svårt att beräkna,
till vilka kostnader dessa förstärkningsåtgärder i sin fulla utsträckning
skulle komma att uppgå. En ungefärlig uppskattning av kostnaderna
har emellertid av de sakkunniga verkställts (sid. 122 i betänkandet) varav
framgår, att den sammanlagda, vartannat år återkommande kostnaden för
förstärkningsåtgärder vid B 3- och D 1-skolorna skulle vid en fullständigt
genomförd skolorganisation med sjuårig folkskola kunna beräknas till, inklusive
dyrtidstillägg, i avrundat tal 515,000 kronor, d. v. s. i medeltal för
år 257,000 kronor. Kostnaden kunde, anföra de sakkunniga, förefalla hög
men möjliggjorde å andra sidan en avsevärd förbättring av de svagaste
landsbygdsskolorna.

Under det första året, för vilket anslag komme att erfordras, beräknades
kostnaderna till allenast i runt tal 16,000 kronor.

Till de ovannämnda försöken med förstärkningsåtgärder vid B 2-skolor
torde ett årligt anslag av 10,000 kronor bliva tillfyllest.

De sakkunniga hava även upptagit till behandling vissa frågor rörande
flyttning inom och avgång från folkskola. Dessa frågor äro icke av
beskaffenhet, att de torde behöva underställas riksdagen, varför jag anhåller
att få återkomma till dem i annat sammanhang. Jag gör dock undantag
för ett spörsmål, nämligen av de sakkunniga föreslagna ändringar i bestämmelserna
i § 48 folkskolestadgan örn lärjunges avgång från folkskolan utan
fullständigt avgångsbetyg och, i samband härmed, av § 49 samma stadga.
Härom anföra de sakkunniga:

Bestämmelserna i § 48 folkskolestadgan örn lärjunges avgång från folkskolan
utan fullständigt avgångsbetyg hade länge ansetts otillfredsställande.
Särskilt hade stadgandet i mom. 1, att fattigdom skulle anses utgöra giltigt
skäl för lärjunges avgång från folkskolan, innan han inhämtat det eljest
föreskrivna kunskapsmåttet, stämplats såsom otidsenligt och framkallat yrkanden
på ändring av paragrafen. Även de sakkunniga funne stadgandet
i mom. 1 av § 48 olämpligt och ansåge, att det borde utgå ur folkskolestadgan.
Det stöde nämligen icke i överensstämmelse med vår samhällsordning
i övrigt, att ett barn nödgades på grund av föräldrarnas fattigdom
avbryta sin skolgång i folkskolan. Där så erfordrades, borde samhället
komma i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade familjer till hjälp på
sådant sätt, att barnen icke hindrades att inhämta det minimum av allmän
medborgerlig utbildning, folkskolan avsåge att meddela. Härvid borde iakttagas,
att dylikt bistånd för barns hållande i folkskola icke borde erhålla

[Kungl. May.ts proposition Nr 99.

karaktär av fattigunderstöd. Föreskrift om att så icke finge ske, funnes
med avseende på skolgång i fortsättningsskolan införd i § 28 fortsättningsskolstadgan,
medan § 49 folkskolestadgan ännu hade en motsatt innebörd.
Sistnämnda paragraf borde alltså enligt de sakkunnigas mening ändras till
överensstämmelse med § 28 fortsättningsskolstadgan.

Angående anslagsfrågorna anföra de sakkunniga, som utgått från att
de nya bestämmelserna komma att träda i kraft den 1 juli 1936, följande:

De kostnadsberäkningar, som av de sakkunniga enligt det föregående
framlagts, avsåge den årliga merkostnad, som den föreslagna reformen, fullt
genomförd, kunde väntas medföra för staten och kommunerna. Enligt dessa
beräkningar hade de årliga merutgifterna för staten uppskattats till omkring
2,000,000 kronor. Med hänsyn till den föreslagna övergångstiden för reformens
genomförande, bomme emellertid dessa merutgifter under de närmaste
åren att bliva väsentligt lägre.

Enligt de av 1935 års riksdag godkända grunderna för utgående av byggnadsbidrag,
underhållsbidrag och tjänstebostadsbidrag skulle dessa rekvireras
och utbetalas, först sedan vederbörande budgetår gått till ända. Med avseende
å ordningen för ^anordning av byggnadsbidrag gällde dock, att
första årsbidraget, så snart en lokal blivit i vederbörlig ordning godkänd,
skulle omedelbart utbetalas. Att en av det sjunde skolåret föranledd ny
lokal skulle kunna bliva färdig och godkänd redan under budgetåret 1936/
1937 torde näppeligen vara att förvänta. Även om i något enstaka fall
detta skulle inträffa, torde de omedelbart utgående årsbidragen uppgå till
så ringa belopp, att någon böjning av det eljest för budgetåret 1936/1937
erforderliga anslaget till statsbidrag för uppförande av nya undervisningslokaler
för folkskoleväsendet icke kunde anses påkallad.

Samtliga avlönings- oell arvodesbidrag bomme att utbetalas först efter utgången
av det budgetår, de avsåge. I den mån förskott utginge, skulle ''
dessa beräknas med hänsyn till under närmast föregående budgetår utbetalda
belopp. Följaktligen komme införandet av ett obligatoriskt sjunde
skolår icke att för budgetåret 1936/1937 erfordra någon ökning av anslaget
till statsbidrag för avlöning åt folk- och småskollärare.

I fråga örn dyrtidstillägget gällde visserligen likaledes, att de definitiva
utbetalningarna, i vad de avsåge budgetåret 1936/1937, skulle ske först under
budgetåret 1937/1938. Men enligt den i ämnet gällande författningen ägde
skoldistrikt, örn utanordnat förskott, vilket regelmässigt utginge halvårsvis
med en fjärdedel av dyrtidstillägget för näst föregående budgetår, befunnes
otillräckligt för beredande av dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, förskottsvis
utbekomma det ytterligare belopp, som härför prövades erforderligt. Med
hänsyn till den korta tid, som komme att förflyta mellan ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna och läsårets 1936—1937 början, torde man vara
berättigad antaga, att en av det sjunde skolåret föranledd ökning av lärarpersonalen
under budgetåret 1936 1937 bleve jämförelsevis ringa. Med hänsyn
härtill torde någon ökning av dyrtid stilläggsanslaget icke erfordras för
budgetåret 1936/1937.

Vad beträffade de föreslagna förstärTcningsåtgärderna vid B 3- och I) 1-sMorna, föranledde dessa ökade kostnader för staten i form av ersättning
till lärarna för övertidsläsning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle övertidsläsningen
förekomma de år, nybörjare intoges. Då nyintagning enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

vedertagen praxis ägde rum under jämna årtal, skulle alltså övertidsläsning
förekomma redan läsåret 1936—1937. Då i fråga om utbetalning av här
ifrågavarande ersättning borde gälla samma bestämmelser som för övriga
avlöningsbidrag, d. v. s. att bidraget utanordnades i efterskott, erfordrades
inga statsmedel för ändamålet förrän under budgetåret 1937/1938. Förskott
vore, då statsbidrag för detta ändamål tidigare icke utgått, uteslutet. I den
mån förskott av dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen kunde ifrågakomma,
torde dessa för budgetåret 1936/1937 kunna bestridas utan höjning av dyrtid
stilläggsanslaget.

Vad till sist de föreslagna försöken med förstärkningsanordningar vid B 2-skolan anginge, torde för detta ändamål anslag böra ställas till förfogande
redan under budgetåret 1936/1937. Det härför erforderliga beloppet hade
de sakkunniga ansett böra upptagas såsom reservationsanslag med 10,000
kronor.

FortsättningssJcolans begränsning till en årskurs i samband med ett allmänt
införande av ett obligatoriskt sjunde folkskoleår komme för statens del att
så småningom innebära minskade utgifter för statsbidrag till avlöning av
lärare i fortsättningsskolan. Under budgetåret 1936/1937 torde emellertid
någon minskning i dessa utgifter icke vara att påräkna.

Av vad här ovan anförts framgår, att det ökade behov av statsanslag,
som skulle uppkomma under det första budgetår, från och med vilket förslagets
bestämmelser träda i tillämpning, inskränker sig till ett anslag å

10,000 kronor att användas till försök med förstärkningsanordningar vid
skolor av B 2-formen.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande har herr Andersson i
Håsjön anfört följande:

Ehuru reservanten i huvudsak vore ense med de sakkunnigas majoritet
därutinnan, att en utökning av lärotiden i den sexåriga folkskolan vore
eftersträvansvärd som ett närmaste mål i fråga om vårt skolväsendes utveckling,
hade han icke kunnat i alla delar biträda de förslag, som de sakkunniga
framlagt.

Av de företagna undersökningarna framginge visserligen, att redan nu ett
jämförelsevis stort antal barn undervisades i sjuklassiga folkskolor, men på
samma gång vore det också ådagalagt, att förekomsten av dylika skolor vore
ytterst växlande i olika delar av landet. I allmänhet hade obligatorisk sjuårig
folkskola införts endast i städer och stadsliknande samhällen. Förutom
i sådana trakter, där skolplikten utvidgats som kompensation för halvtidsläsning,
vore det egentligen endast i Skåne som anordningen mera allmänt
genomförts på landsbygden. Utvecklingen ginge emellertid i den riktningen,
att allt flera skoldistrikt frivilligt överginge till formen med sjuårig
folkskola, en utveckling, som under de senare åren främjats bland annat
genom det sjunkande barnantalet.

I de trakter, där här ifrågavarande skolform icke vore vanlig, måste man
dock räkna med, att opinionen bland föräldrarna och skolans målsmän behövde
tid att mogna. Ett lagstadgat genomförande av obligatorisk sjuårig
skolplikt kunde där lätt uppväcka ett motstånd, som ledde till nya strider
omkring vår folkskola med därav följande menliga verkningar för skolan
själv. Det vore utan tvivel bättre, örn den allmänna uppfattningen bered -

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

des tillfälle att småningom acceptera tanken på en utökad skolplikt, genom
att frivillig övergång till sjuårig skola i mera allmän omfattning avvaktades.
De sakkunniga hade därför enligt reservantens mening icke bort framlägga
förslag om att nu införa lagstadgad allmän sjuårig skolgång.

Det vore sannolikt, att ett dylikt steg framdeles kunde tagas utan risker
av ovanberörda art. Åtskilliga förhållanden torde nämligen komma att
verksamt bidraga till en fortsatt utveckling med frivillig övergång till sjuårig
folkskola. Icke minst torde de frikostiga statsbidrag, som hädanefter
lämnades till folkskoleväsendet, komma att verka främjande på skolans utveckling
i allmänhet och jämväl i fråga örn benägenheten att förbättra
undervisningen genom en förlängning av skoltiden. Vidare torde många
distrikt, som stöde inför eventualiteten att på grund av minskat barnantal
nedlägga en eller annan skola, komma att överväga lämpligheten av att i
stället utvidga skolplikten. Allt detta jämte den propaganda, som bedreves
av för saken intresserade, talade för antagandet, att man kunde komma
förhållandevis långt med frivillig övergång till sjuårig folkskola. Det syntes
klokt att ställa sig avvaktande ännu någon tid, innan steget till obligatorisk
sjuårig skolplikt toges fullt ut.

Visserligen hade de sakkunniga föreslagit en jämförelsevis lång övergångstid.
Sannolikt komme dock förslaget i praktiken att verka därhän, att utvidgningen
av skoltiden måste genomföras i flertalet skoldistrikt inom de
närmaste fyra till fem åren. På många håll komme detta att betraktas
som en olämplig forcering och fara vore, att ett lagfäst tvång kunde uppamma
motstånd, även där en frivillig övergång till den nya formen vore
tänkbar inom en nära framtid.

Därest en anordning med sjuårig skolplikt likväl genomfördes, vore reservanten
ense med de sakkunnigas majoritet, att fortsättningsskolan borde
bibehållas på sätt, som i betänkandet avsåges, ävensom i fråga om förslagets
övriga organisatoriska detaljer.

3. Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande tillstyrkt införandet av ett obligatoriskt
sjunde skolår i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag och
under de förutsättningar, de sakkunniga angivit i sitt betänkande, samt med
beaktande av de synpunkter, överstyrelsen i sitt utlåtande anfört.

Överstyrelsen har starkt understrukit behovet av denna skolreform. Väl
kunde vissa svårigheter yppa sig vid en del skolor av mindre gynnsamma
former. Men dessa svårigheter kunde tvivelsutan med ledning av redan
vunnen erfarenhet och med stöd av vissa förstärkningsåtgärder inom jämförelsevis
kort tid övervinnas. Sannolika skäl synas överstyrelsen tala för
det antagandet, att ett mera allmänt införande av ett sjunde skolår icke
skulle äga rum på landsbygden under överskådlig tid, därest beslutanderätten
härom skulle helt förbliva hos de enskilda skoldistrikten. De föreslagna
övergångsbestämmelserna hava icke givit överstyrelsen anledning till
erinran. Beträffande fortsättningsskolans ställning i ett system med sjunde
skolår framhåller överstyrelsen, att denna skolform med sitt nuvarande ar -

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

betssätt mer och mer tillvunnit sig befolkningens förtroende. Överstyrelsen
går så långt, att överstyrelsen finner starka skäl tala för ett bibehållande
även efter det sjunde skolår införts — av den obligatoriska fortsättningsskolan
i nuvarande omfattning. Emellertid ansluter sig överstyrelsen
till de sakkunnigas förslag på denna punkt, dock under uttalande, att skoldistrikt
borde kunna medgivas rätt att i vissa fall utöka timtalet till melan
180 timmar i en årskurs eller att hålla i verksamhet en andra årskurs.

Av överstyrelsens yttrande inhämtas i nyssberörda och i andra avseenden
följande:

Skolöverstyrelsen hade kommit till det resultatet, att den sexåriga folkskolan
icke i allmänhet kunde anses äga tillräckliga möjligheter att i alla
avseenden på ett tillfredsställande sätt meddela den undervisning och fostran,
som det nutida samhällslivets gestaltning med nödvändighet krävde, att
varje medborgare skulle hava kommit i åtnjutande av.

Den viktigaste orsaken till detta förhållande läge tvivelsutan däruti, att
skoltiden vore för kort. Folkskolan hade efter folkskolestadgans tillkomst
undergått högst betydande förändringar till det bättre. I ett avseende stöde
den dock kvar på samma ståndpunkt som vid sin tillblivelse, nämligen i
fråga örn skoltidens längd. Nya läroämnen hade tillkommit, nya kursmoment,
avsedda att tjäna olika viktiga undervisnings- eller uppfostringssyften,
hade införts, och fordringarna i allmänhet på undervisningens omfattning
och beskaffenhet hade tid efter annan ökats, medan skoltidens längd däremot
i stort sett förblivit oförändrad. Detta hade bland annat medfört, att
skolarbetet kommit att präglas av ett visst jäkt, av en nervös strävan efter
att hinna genomgå föreskrivna kurser och att utföra förelagda andra uppgifter,
som icke vore till gagn för skolans verksamhet. Därigenom omöjliggjordes
nämligen ett erforderligt innötande och en välbehövlig och önskvärd
fördjupning av kunskaperna i olika ämnen, framför allt i skolans viktigaste,
nämligen modersmålet och räkning.

De flesta barnen avginge från skolan, sådan denna nu vore organiserad,
då de vore omkring 13 år gamla eller just vid den ålder, då deras andliga
mogenhet började mera hastigt tillväxa och då ökade förutsättningar även
i övrigt tillkomme för att de på ett vida mer fruktbringande sätt än tidigare
skulle kunna tillgodogöra sig den undervisning, skolan meddelade.
Häri lage den måhända förnämsta förklaringsgrunden till att inhämtade
kunskaper snart till betydande del förflyktade och måhända redan få år
efter avslutad skolgång företedde i många" fall betänkliga brister.

Många kulturländer hade också funnit det nödvändigt att öka skolårens
antal. International Labour Office i Genéve hade verkställt en närmare undersökning
rörande den obligatoriska skoltidens längd i ett stort antal olika
länder. Härav franninge, att i det övervägande antalet länder, som infört
obligatorisk skolundervisning, lärjungarna vore pliktiga att deltaga i undervisningen,
till dess de voro åtminstone 14 år gamla. Även om skolpliktstidens
längd icke enbart kunde användas som mätare på skolväsendets allmänna
ståndpunkt och beskaffenhet inom ett land, visade dock de lämnade
uppgifterna med stor tydlighet, att ett stort antal nationer ansett det vara
nödvändigt att genom stadganden om obligatorisk skolplikt utöver sex år
öka medborgarskolans möjligheter att fylla sina uppgifter.

Även i vårt land hade de ständigt ökade kraven på de ungas utbildning
föranlett ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt att på frivillighetens väg

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

utöka skoltiden med ett sjunde skolår, men i stort sett vore dock skoltiden,
särskilt vad landsbygden beträffade, ännu endast sexårig. Enligt av de sakkunniga
verkställda undersökningar åtnjöte nämligen för närvarande icke mindre
än 72 procent av städernas barn men blott 16 procent av landsbygdens
en skolundervisning, som omfattade minst sju skolår. Denna uppgift vittnade
oförtydbart om behovet av åtgärder från det allmännas sida, för att även
landsbygdens barn skulle bliva tillförsäkrade den fördjupade undervisning
och fostran, en sjuårig folkskola kunde giva. I fråga örn möjligheter till
undervisning för de unga hade städse rått en avsevärd skillnad mellan städer
och landsbygd. Enligt överstyrelsens mening borde denna skillnad i
möjligaste mån hävas. Kravet därpå växte i styrka, ju mer skillnaden i
övriga avseenden mellan land och stad förminskades.

Enligt överstyrelsens uppfattning kunde de fördelar ur undervisningens
och uppfostrans synpunkter, man ville vinna genom införandet av ett sjunde
skolår, icke nås genom endast en utökning av den årliga lästiden. Undervisningen
skulle genom en sådan åtgärd icke kunna givas den fördjupning,
som framstode såsom nödvändig, och icke heller skulle barnen därigenom
komma att stå under skolans uppfostrande inflytande under en med hänsyn
till årens antal utsträckt tid. Därtill komme, att arbetslivets gestaltning,
särskilt på landsbygden, samt de klimatiska förhållandena inom vårt land
gjorde det önskvärt, att de unga under somrarna kunde i största möjliga
utsträckning befrias från studiearbete och i stället givas möjligheter att idka
friluftsliv och att i lämplig omfattning deltaga i arbete utomhus.

På grund av det anförda finge överstyrelsen som sin uppfattning och i
likhet med de sakkunniga uttala, att ett starkt behov av den obligatoriska
skolkurseus utökande med ett sjunde skolår förelåge.

Möjligheterna för ett allmänt genomförande av sjuårig lärotid vid vissa svagare
skolformer. I flertalet av de till överstyrelsen avgivna yttrandena framhölles,
att införande av sjuårig lärotid vid folkskolor, tillhörande de svagare
skolformerna, komme att medföra vissa svårigheter, särskilt beträffande skolor
av B 3- och D 1-form. Allmänt uttalades dock den uppfattningen, att
dessa svårigheter icke borde överskattas och att de i varje fall icke finge
tillmätas någon avgörande vikt med hänsyn till de betydande fördelar ur
andra synpunkter, som skulle vinnas genom reformen. Emellertid förutsattes,
att förstärkningsåtgärder i av de sakkunniga föreslagen riktning vidtoges.
Endast styrelsen för Sverges folkskollärarförbund ställde sig i viss mån avvisande
till frågan om införande av ett sjunde skolår vid de svagare skolformerna.
Styrelsen funne sig sålunda icke kunna förorda sjuårig lärotid i
skolor av B ‘2-form och ansåge, att det sjunde skolåret icke borde göras obligatoriskt
i skolor, tillhörande B 3-formen och undantagsformerna.

Överstyrelsen funne det för egen del naturligt och förklarligt, att många
av de lärare, som undervisade i sexklassiga skolor av mindre gynnsamma
former med högt barnantal och vilka fördenskull redan nu mötte betydande
svårigheter vid strävandena efter att nå i olika avseenden tillfredsställande
resultat av undervisningen, ställde sig betänksamma inför utsikten att få
läraravdelningen utökad med en årsklass. Givetvis kunde icke heller överstyrelsen
bortse ifrån att en del svårigheter skulle komma att möta vid reformens
genomförande. Störst torde dessa bliva vid de skolor, som talrikast
förekomme på landsbygden, nämligen vid skolor av andra och tredje Bformerna
samt vid skolor av D-form. Särskilt i de skolor, där samtliga sex
klasser undervisades av en och samma lärare och där intagning i regel skedde
vartannat år, kunde tillkomsten av ett sjunde skolår komma att med -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

föra betydande olägenheter av undervisningsteknisk natur. Dessa olägenheter
torde emellertid kunna övervinnas. Att så kunde ske, framginge bland annat
därav, att de erfarenheter, som vunnits i de skoldistrikt, där ett sjunde
skolår redan under jämförelsevis lång tid varit infört, vore gynnsamma.
De lärare, som handhaft undervisning såväl i sexåriga som i sjuåriga folkskolor
av i övrigt lika former, vitsordade allmänt dels att resultaten av undervisningen
i sjuårig skola bleve ojämförligt mycket bättre än i sexårig, dels
att det vore möjligt att ur såväl pedagogiska som undervisningstekniska
synpunkter ordna skolarbetet på ett tillfredsställande sätt.

Redan vunna erfarenheter från arbetet i sjuåriga folkskolor visade alltså,
att de svårigheter ur pedagogiska och undervisningstekniska synpunkter,
som möjligen från början kunde komma att yppa sig vid ett sjunde skolårs
införande i eu del skolor av svagare former, rätt snart skulle kunna
elimineras. Detta borde för kommande tid kunna ske så mycket lättare och
snabbare, som ledning och stöd nu kunde givas på grund av de rön, som
gjorts vid de skolor, vilka redan hade sitt arbete fördelat på sju skolår. Det
borde i detta sammanhang också framhållas, att de betänkligheter, som
kommit till synes mot det sjunde skolårets införande i de mindre gynnsamma
skolformerna, så gott som uteslutande hade framförts av lärare, som
icke haft tillfälle att förvärva personlig erfarenhet örn huru undervisningen
kunde och borde planläggas i sjuårig folkskola.

Överstyrelsen kunde icke tillråda, att de betänkligheter, som kommit till
synes mot införandet av ett sjunde skolår, tillmättes avgörande betydelse. En
reform, som avsåge att utöka skoltiden med ett år endast vid skolor av A- och
B 1-formerna samt vid de skolor av B 2-formen, vilka i samband med utvidgningen
på grund av barnantalets storlek måste ombildas till B 1-forin,
skulle nämligen enligt överstyrelsens mening bliva till syftet, nämligen att
höja den nationella allmänbildningen i stort sett, väsentligen förfelad. Det
borde nämligen bemärkas, att ett sjunde skolår redan vore infört i ett betydande
antal skolor av A- och B 1-formerna, varför behovet av utsträckt
skoltid vid dessa skolformer i viss utsträckning redan vore tillgodosett.
Men vidare ville överstyrelsen med särskild styrka framhålla, att genom en
på nyss angivet sätt begränsad reform i fråga örn skolkursens längd, skulle
ett mycket stort antal av landsbygdens skolor komma att bliva kvarstående
på nuvarande ståndpunkt. Detta vore synnerligen beklagligt, eftersom de
mindre gynnsamma skolformerna vore mest i behov av ökad tid för nåendet
av ett fördjupat undervisningsresultat och eftersom en av reformens
förnämsta uppgifter skulle vara att i fråga möjligheterna till god folkskolebildning
i avsevärd utsträckning minska nu rådande skillnad mellan städer
och landsbygd.

Örn avsett resultat skulle vinnas av undervisningen i de mindre gynnsamma
skolformerna, torde emellertid vissa åtgärder vara erforderliga för
att underlätta övervinnandet av de olägenheter, vilka, såsom överstyrelsen
tidigare framhållit, kunde komma att följa av ett införande av ett "obligatoriskt
sjunde skolår. Till de sakkunnigas förslag örn dylika åtgärder finge
överstyrelsen anledning återkomma längre fram i detta yttrande.

Kostnaderna för ett allmänt genomförande av sjuårig folkskola. I de till överstyrelsen
inkomna yttrandena hade i allmänhet icke gjorts några erinringar
mot de sakkunnigas beräkningar i detta hänseende. Två folkskolinspektörframhölle
emellertid, att kostnaderna, därest ifrågasatt sänkning i vissa fall
av maximiantalet barn per undervisningsavdelning med därav följande ombildning
av skolor från lägre till högre skolform komme till stånd, skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

komma att överstiga de beräknade, vilka grundade sig på uppgifter, utgående
fråu de maximital, som angivits i av överstyrelsen utarbetade planer
och förebilder till reglementen. Den ene av dessa inspektörer uttalade vidare,
att vid beräkningarna å andra sidan icke tagits hänsyn till möjligheten av
kostnadsbesparingar genom centralisering av sjunde klassen i vissa skoldistrikt.

Av lätt förklarliga skäl kunde överstyrelsen i det föreliggande ärendets
nuvarande läge icke ingå på ett närmare bedömande av de sakkunnigas
kostnadsberäkningar, som givetvis vore i hög grad approximativa. Beräkningarna
syntes emellertid vara så allsidiga och så noggrant uppgjorda, som
möjligt vore under nuvarande förhållanden, då så många obestämbara faktorer
förelåge. Överstyrelsen funne det emellertid innebära en väsentlig lättnad
för reformens genomförande, att det antal nya lärosalar, som beräknades
böra anskaffas, visade sig vara så jämförelsevis begränsat. Överstyrelsen
ansåge, att vissa skäl talade för den uppfattningen, att det av de sakkunniga
beräknade antalet nya lärosalar i verkligheten kunde komma att visa
sig väl högt. Indragningen av skolor och läraravdelningar torde nämligen,
så vitt nu kunde bedömas, komma att medföra, att lärosalar bleve lediga
vid ett rätt betydande antal skolor. I många fall torde sådana salar lämpligen
kunna tagas i anspråk för det behov, som uppstode genom det sjunde
skolårets införande. En och annan av folkskolinspektörerna hade ock
givit uttryck åt samma uppfattning.

Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenser, den ifrågasatta reformen
kunde komma att medföra, borde, utöver vad de sakkunniga anfört,
även beaktas, att kostnaderna såväl för inackordering av skolbarn som för
anordnande av skolskjutsar i viss omfattning komme att ökas. En beräkning
av denna öknings storlek kunde emellertid icke nu verkställas. Det
syntes dock på grund av barnantalets fortgående successiva minskning
kunna med en viss grad av sannolikhet antagas, att de nu utgående förslagsanslagen
för ifrågavarande ändamål icke skulle behöva höjas nämnvärt.
Överstyrelsen ville vidare fästa uppmärksamheten på att ökade kostnader
framdeles torde komma att uppstå i viss utsträckning för pensionering
av de lärare, som anställdes på grund av det sjunde skolårets tillkomst.

Av de i det föregående lämnade uppgifterna och beräkningarna framginge,
att kostnaderna för det allmänna för införandet av ett obligatoriskt
sjunde skolår visserligen bleve avsevärda, men att de dock på grund av
dels de nuvarande förhållandena på folkskolans område, där i anledning av
barnantalets nedgång skolor och läraravdelningar kunde indragas och stora
besparingar därigenom vinnas såväl för staten som för kommunerna, dels
den jämförelsevis gynnsamma allmänna ekonomiska situationen i landet,
icke kunde betecknas såsom så stora, att reformen fördenskull borde förkastas
eller uppskjutas.

I fråga därefter örn de ekonomiska uppoffringar, som kunde anses komma
att drabba den enskilde därigenom, att skoltiden förlängdes för barnen,
tilläte sig överstyrelsen anföra följande. Vad först beträffade de städer, där
skoltiden redan vore minst sjuårig, bade klagomål från föräldrars och målsmäns
sida över att ökade kostnader därigenom pålagts hemmen, icke försports
i större utsträckning. I de fall, då sådana ekonomiska svårigheter
varit rådande, att stöd varit erforderligt för att barnen skulle kunna ordent -

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ligt fullgöra sin skolplikt, hade sådant ock i regel lämnats av vederbörande
stad.

På landsbygden kunde åtminstone i vissa fall en förlängd skoltid för
barnen komma att betraktas såsom en i ekonomiskt avseende mera kännbar
sak. Barnen kunde nämligen där tagas i anspråk för utförande av arbeten
i hemmen i större utsträckning och på ett annat sätt än i städerna. Beträffande
såväl städer som landsbygd torde emellertid förvärvsarbete i egentlig
mening och av större betydelse i ekonomiskt avseende för barn, som
icke nått 14-årsåldern, praktiskt taget få anses vara uteslutet.

Under alla förhållanden måste enligt överstyrelsens mening en fördjupad
och förbättrad medborgerlig utbildning anses vara av så stort värde för de
ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i vissa fall kunde komma
att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägdes. Det bade ock
visat sig, att föräldrar och målsmän i de landsbygdsdistrikt, som redan infört
sjuårig skoltid, icke i allmänhet betraktade de kostnader, som de måste
ikläda sig för barnens utsträckta skolgång, såsom särskilt svåra att bära.
Många bade tvärtom, då anledning därtill givits, uttalat sin tillfredsställelse
med den längre skoltiden och förklarat sig icke önska återgång till en
kortare.

I de fall, då särskilt ömmande ekonomiska omständigheter förelåge, borde
kommunerna i allmänhet, liksom nu vore fallet, vara förpliktade att lämna
det understöd, som kunde erfordras, för att stadgad skolplikt skulle kunna
fullgöras.

Kan ett allmänt genomförande av sjuårig fol/cslcola lämpligen s7ce på frivillighetens
väg? Rörande nu förevarande spörsmål hade i de till överstyrelsen
avgivna yttrandena icke uttalats någon från de sakkunnigas uppfattning
avvikande mening.

För egen del anför skolöverstyrelsen, att — på grund av erfarenheterna
av det sätt, varpå den redan befintliga möjligheten att på frivillighetens
väg utvidga skoltiden blivit tagen i anspråk — sannolika skäl saknades
för det antagandet, att ett mera allmänt införande av ett sjunde skolår
skulle komma att äga rum på landsbygden under nu överskådlig framtid,
därest beslutanderätten härom skulle helt förbliva hos de skilda skoldistrikten.
Med hänsyn till den stora betydelse, en utvidgad och förbättrad
undervisning måste anses hava för landsbygden ansåge överstyrelsen, att
statsmakterna borde genom allmänna bestämmelser föreskriva, att ett sjunde
skolår skulle inom viss tid införas i landets samtliga folkskolor.

Överstyrelsen vore visserligen medveten örn att en obligatorisk utsträckning
av skoltiden av befolkningen inom en del skoldistrikt kunde komma
att åtminstone till en början väcka missnöje. Men denna omständighet
kunde icke anses utgöra ett tillräckligt bärande skäl för ett avvisande från
statsmakternas sida av den föreslagna reformen, därest denna vore erforderlig
för ett stärkande av den allmänt medborgerliga bildningen. Missnöjets
styrka torde för övrigt i hög grad bliva beroende på det sätt, varpå
reformen komme att genomföras. Överstyrelsen funne det för sin del självfallet,
att varsamhet skulle iakttagas och att tillbörlig hänsyn skulle tagas
till de olika förhållandena i landets skilda delar, liksom ock till de lokala
skolmjmdigbeternas inställning och uppfattning.

Övergångstid. Mot de sakkunnigas förslag rörande övergångstid för det
sjunde skolårets allmänna införande bade i flertalet yttranden icke framställts
några erinringar. Från flera håll betonades emellertid angelägenheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av att med hänsyn till de särskilda svårigheter, lokala förhållanden skulle
kunna föranleda, stor varsamhet iakttoges vid reformens genomförande. I
ett fall föresloges, att den period, under vilken det sjunde skolåret skulle
få införas endast med vederbörande skoldistrikts samtycke, skulle utsträckas
till tio år. Å andra sidan hade en folkskolinspektör uttalat, att lokal vetorätt
över huvud icke borde tillerkännas skoldistrikt i sådana fall, där reformen
skulle kunna genomföras utan kostnadsökning eller rubbning av skolorganisationen
i övrigt. En annan inspektör föresloge vetorättens bortfallande,
därest eljest erforderlig ombildning av skola till lägre skolform skulle
kunna undvikas genom införande av ett sjunde skolår. Vad beträffade den
föreslagna anordningen, att det skulle tillkomma Kungl. Majit att pröva
varje uppkommen fråga örn införande av sjuårig lärotid mot skoldistriktets
önskan under andra delen av övergångstiden, funne några folkskolinspektörer
en dylik anordning opåkallad och förordade i stället, att ärenden av
denna art skulle behandlas och avgöras i samma ordning som reglementsfrågor
i allmänhet.

Skolöverstyrelsen har för egen del — bland annat under hänvisning till
vad överstyrelsen anfört örn vikten av att den föreslagna utökningen av
skoltiden med ett sjunde skolår genomfördes på sådant sätt, att irritation
och missnöje, så vitt möjligt vore, undvekes>— förklarat sig icke hava något
att erinra emot de sakkunnigas förslag, att övergångstiden skulle bestämmas
till 10 år och fördelas i två perioder på det sätt, de sakkunniga
föreslagit.

Åttaårig folkskola. De sakkunnigas förslag rörande åttaårig folkskola
hade närmare berörts endast av vissa skolstyrelser och av styrelsen för
Sverges folkskollärarförbund. I samtliga ifrågavarande yttranden biträddes
förslaget.

Överstyrelsen har för egen del erinrat, att den åttonde klassen i Stocka
holm omfattades med ett synnerligen stort intresse. Överstyrelsen ansåge
icke, att skäl för närvarande förelåge att till övervägande upptaga frågan
örn en åttaårig folkskola såsom alternativ till d£U sjuåriga. Däremot syntes
det överstyrelsen vara motiverat av de nuvarande förhållandena i vissa skoldistrikt,
att Kungl. Majit i de fall, då behov av ett obligatoriskt åttonde
skolår kunde uppvisas och de lokala skolmyndigheterna ansåge, att detta
borde fyllas, skulle äga befogenhet medgiva de avvikelser från den allmänna
skolorganisationen, som kunde betingas av införandet av en åttonde klass.
Överstyrelsen delade tillika de sakkunnigas uppfattning därom, att då en
åttonde klass inrättades, den alltid borde göras obligatorisk för lärjungarna
och att den i de fall, dälden gjordes frivillig, borde anses tillhöra folkskolans
högre avdelning. Överstyrelsen ville dock fästa uppmärksamhet vid
att ett medgivande om rätt att anordna en åttonde klass såsom obligato.
^risk skulle få en mycket begränsad räckvidd, enär det sannolikt icke skulle
komma att tagas i anspråk mer än av ett eller annat av de största skoldistrikten
i riket.

Ändringar i bestämmelserna om skolplikt i folkskolan. Det av de sakkunniga
framställda förslaget till ändring av § 35 i folkskolestadgan funne
överstyrelsen motiverat av de förändrade förhållanden, som komme att bliva
rådande efter införandet av det sjunde skolåret, varför överstyrelsen tillstyrkte
detsamma.

Fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.
I de till överstyrelsen avgivna yttrandena framhölles genomgående med

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skärpa, att slopande av fortsättningsskolan såsom självständig ungdomsskola
och överflyttande av dess uppgifter till den sjuåriga folkskolan skulle — om
och i den mån det överhuvudtaget vore möjligt att genomföra en sådan anordning
— medföra en väsentlig försämring av undervisningen. I flera fall
uttalades därjämte den uppfattningen, att på sjuårig folkskola byggande
yrkesbestämda fortsättningsskolor, i synnerhet sådana med husligt arbete,
regelmässigt borde omfatta en längre kurstid än den av de sakkunniga föreslagna
minimitiden 180 timmar. Vissa skolstyrelser framhölle särskilt såsom
önskvärt, att skoldistrikt även efter genomförande av obligatorisk sjuårig
folkskola skulle medgivas rätt att med statsbidrag anordna tvåårig fortsättningsskola.
Styrelsen för Sverges folkskollärarförbuud förordade bibehållande
av fortsättningsskolan i dess nuvarande omfattning. Allmänt framhölles
även önskvärdheten av att undervisningen i husligt arbete skulle
göras obligatorisk för flickorna.

Med särskild styrka ville överstyrelsen framhäva betydelsen av att tillräcklig
hänsyn toges till det förhållandet, att folkskolan vore en barndomsskola,
medan fortsättningsskolan vore organiserad såsom en ungdomsskola.
Undervisningen i fortsättningsskolan skulle hava en sådan praktisk inriktning,
som av olika anledningar men främst på grund av dels lärjungarnas
ålder och allmänna mognadsståndpunkt, dels bristen på tillräckliga förkunskaper
icke med framgång kunde givas undervisningen i folkskolan.

Fortsättningsskolan hade också med sitt nuvarande arbetssätt mer och
mer tillvunnit sig befolkningens förtroende. I särskilt hög grad gällde detta
om den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Den praktiska undervisning, som
meddelades i olika typer av denna, uppskattades högt icke blott av de lärjungar,
som deltoge i densamma, utan även av föräldrar och målsmän, och
detta vore fallet även inom sådana skoldistrikt, där föreskrifterna örn en
obligatorisk fortsatt undervisning på sin tid mottogos med en viss ovilja.
Sådan praktisk undervisning förekomme nu i mycket stor utsträckning. De
yrkesbestämda skolorna vunne allt större och större terräng, och speciellt
omfattades undervisningen i hushållsgöromål för flickor med stort och allmänt
intresse. Inom vissa inspektionsområden vore sådan undervisning numera
införd i samtliga fortsättningsskolor icke blott i städer och större samhällen
utan även på landsbygden. För gossarnas del vore undervisningen
i arbetskunskap i regel anknuten till jordbruk eller snickeri, men även anknytning
till andra yrken förekomme. Erfarenheten visade sålunda, att de
möjligheter, som nu funnes att giva den fortsatta undervisningen en till
övervägande del praktisk karaktär och att därvid anpassa den till förhållandena
på närings- och arbetslivets område inom skilda orter, tagits i bruk
i stor utsträckning och vunnit allmän uppskattning. Dessa möjligheter borde
fördenskull icke borttagas eller i någon mera väsentlig grad förminskas

Den fortsatta undervisningen omfattade nu i regel två årskurser örn vardera
minst 180 timmar. I fråga örn fördelningen av de för de föreskrivna
ämnena bestämda timtalen rådde jämförelsevis stor frihet. I ett betydande
antal fall hade skoldistrikten planlagt undervisningen på ett sådant sätt, att
den mera teoretiska delen av densamma i huvudsak förlädes till den ena
årskursen, medan undervisningen i de praktiska ämnen, som förekomme,
vore förlagd till den andra årskursen. Denna planläggning hade visat sig
medföra stora fördelar både ur pedagogiska och undervisningstekniska synpunkter.
Såsom en betydelsefull vinst torde få betraktas, att den praktiska
undervisningen kunde meddelas i ett sammanhang under den ena årskursen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Det vore enligt överstyrelsens mening utan vidare uppenbart, att införandet
av ett sjunde skolår icke kunde helt ersätta den fortsatta undervisningen,
sådan denna nu vore gestaltad. Det sjunde skolåret vore nämligen icke
huvudsakligen avsett att möjliggöra en utvidgning av folkskolans lärokurser,
även örn en sådan i viss mån och beträffande ett eller annat ämne
kunde visa sig vara både lämplig och möjlig att genomföra, utan avsikten
med skoltidens förlängning vore i främsta rummet att möjliggöra ett fördjupande
och starkare befästande av de kunskaper, som nu meddelades i
den sexåriga folkskolan. Skulle detta syfte kunna uppnås, vore det icke möjligt
att i den sjunde klassen inrymma den praktiska undervisning, som nu
förekomme i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna. Om så skedde, skulle
i stället för en förbättring av nuvarande förhållanden en mycket betydande
försämring bliva följden. Detta vore så mycket mer att beklaga, som försämringen
till övervägande del komme att drabba den praktiska undervisning,
som under betydande svårigheter blivit allmänt införd, så småningom
tagit mera bestämda former och vuxit sig stark samt visat sig vara till stort
gagn främst för den uppväxande ungdomen men även för utvecklingen i
allmänhet i de skilda bygderna.

Det borde icke heller i nu förevarande sammanhang förbises, att ett slopande
av fortsättningsskolan även skulle komma att medföra arbetslöshet
för ett betydande antal lärare, som blivit särskilt anställda ter undervisning
i fortsättningsskola. Detta gällde i främsta rummet lärare i ämnet arbetskunskap.
Många av dessa innehade nämligen reglerade tjänster, varför undervisningens
nedläggande komme att medföra vissa ekonomiska konsekvenser
för de skoldistrikt, som givit lärare vid fortsättningsskolorna en fastare
anställning genom att ordna deras anställnings- och pensionsförhållanden.

På grund av vad i det föregående anförts, ansåge överstyrelsen starka
skäl tala för ett bibehållande — även efter det ett sjunde skolår införts
— av den obligatoriska fortsättningsskolan i nuvarande omfattning.
Då det emellertid av olika anledningar icke torde vara möjligt att föreskriva
en obligatorisk folkundervisning i sådan omfattning, ansåge sig överstyrelsen
icke böra framställa något yrkande i denna riktning, utan överginge i
stället till att beröra spörsmålet, huruvida det kunde anses, att den obligatoriska
fortsättningsskolan kunde inskränkas till att omfatta blott en årskurs,
därest ett sjunde skolår bleve lagstadgat, utan att undervisningens
resultat därigenom äventyrades.

I detta avseende ville överstyrelsen till en början erinra därom, att skoldistrikt,
inom vilka folkskolan vore sjuårig, enligt nu gällande bestämmelser
ägde rätt att anordna fortsättningsskolan med endast en årskurs, omfattande
minst 180 timmar En organisation enligt dessa normer vore genomförd
i ett betydande antal kommuner. Erfarenheterna av denna anordning
visade, att den under vissa förutsättningar kunde giva tillfredsställande
resultat. Örn så skulle bliva fallet, måste emellertid de för tvåårig fortsättningsskola
nu bestämda lärokurserna minskas. Detta hade, vad de yrkesbestämda
skolorna beträffade, visat sig lämpligast kunna ske genom en inskränkning
huvudsakligen av den teoretiska undervisningen. Den praktiska
hade däremot bibehållits i så stor utsträckning som möjligt. Skulle folkskolekursen
obligatoriskt bliva sjuårig och fortsättningsskolkursen ettårig,
borde iakttagas, att undervisningen i de praktiska ämnena i största möjliga
omfattning förlädes till fortsättningsskolan.

Men även örn överstyrelsen på grund av do vunna erfarenheterna ansåge,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

att den obligatoriska fortsättningsskolans nuvarande lärotid efter införandet
av ett obligatoriskt sjunde skolår i folkskolan under vissa förutsättningar
kunde inskränkas till endast en årskurs om minst 180 timmar utan att
fortsättningsskolans speciella uppgift såsom en mera praktiskt inriktad ungdomsskola
därigenom förfelades, funne överstyrelsen det dock vara synnerligen
viktigt, att möjligheter gåves till undervisningstidens utsträckning utöver
vad ovan nämnts. I annat fall komme det nuvarande skolväsendet
inom vissa skoldistrikt att bliva försämrat. I en del skoldistrikt vore nämligen
folkskolan redan sjuårig men fortsättningsskolan det oaktat tvåårig.
Ett slopande av fortsättningsskolans ena årskurs skulle i dessa fall givetvis
medföra ett försvagande av den utbildning, som för närvarande meddelades
i fortsättningsskolan. Vad särskilt Stockholm vidkomme, skulle därjämte,
såsom folkskoledirektionen i sitt yttrande framhållit, tillslutningen till den
åttonde klassen komma att minskas. Överstyrelsen ansåge fördenskull, att
de skoldistrikt, som funne förhållandena påkalla, att fortsättningsskolans
undervisningstid utsträcktes antingen genom ett utökande av timtalet till
mer än 180 i en årskurs eller att en redan beslutad andra årskurs bibehölles
eller att en ny sådan infördes, borde medgivas rätt därtill. De borde
även kunna erhålla statsbidrag för den utsträckta undervisningen enligt de
grunder, som gällde eller kunde komma att bliva gällande för de normala
fallen.

De sakkunniga hade i nu förevarande sammanhang uttalat sig för att
undervisningen i husligt arbete skulle göras obligatorisk för alla flickor,
som avginge från folkskolan, samt för att den förlädes till fortsättningsskolan.
Emellertid hade de sakkunniga ansett, att denna fråga icke kunde
lösas, utan att en närmare utredning först verkställdes bland annat med
hänsyn till spörsmålet örn lämpliga lärarkrafters anskaffande. Denna utredning,
som snarast möjligt borde komma till stånd, hade föreslagits även
skola omfatta hithörande lärarpersonals anställnings- och pensionsförhållanden.

Överstyrelsen ville i anledning av nämnda förslag erinra därom, att överstyrelsen
genom nådig remiss den 15 mars 1935 anbefallts avgiva yttrande
över en av centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas förening ingiven
underdånig framställning angående ordnandet av skolkökslärarinnornas
vid folk- och fortsättningsskolor ställning i löne- och pensionshänseende.

Överstyrelsen funne syftet med ifrågavarande framställning, som i huvudsak
sammanfölle med de sakkunnigas förslag, vara mycket behjärtansvärt.
Arbets-, löne- och pensionsförhållandena för ifrågavarande grupp av lärare
vore nämligen högst växlande och i stort sett icke tillfredsställande. På
grund därav finge överstyrelsen tillstyrka, att den av de sakkunniga föreslagna
utredningen komme till stånd, samt hemställa, att skolkökslärarinnornas
förenämnda skrivelse skulle upptagas till närmare prövning vid den
utredning, som kunde komma att verkställas. Vid fortsättningsskolorna
funnes emellertid anställda även andra lärare, nämligen i manlig och kvinnlig
slöjd. Icke heller deras anställnings- och pensionsförhållanden vore annat
än undantagsvis ordnade. På grund därav ansåge överstyrelsen det vara
av behovet påkallat, att den utredning, som kunde komma att anbefallas,
föreskreves skola avse utarbetandet av förslag till åtgärder för ett ordnande
av samtliga vid fortsättningsskolorna anställda lärares anställnings- och pensionsförhållanden.

Sjunde klassens ställning i yttre organisatoriskt hänseende i förhållande till
skolans övriga klasser. Vad de sakkunniga i förevarande avseende anfört

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 85

hade i allmänhet icke föranlett några erinringar i de till överstyrelsen ingivna
utlåtandena.

För egen del har överstyrelsen vad först frågan om den sjunde årsklassens
ställning i yttre organisatoriskt avseende beträffar, framhållit, att avsikten
med det föreslagna obligatoriska sjunde skolåret vore huvudsakligen
att befrämja en sådan utveckling av undervisningsverksamheten, att lärjungarnas
kunskaper i skolans viktigaste ämnen, särskilt i modersmålets
muntliga och skriftliga behandling samt i räkning, bleve till omfattningen
ökade och av mera bestående värde än för närvarande vore fallet. Den
obligatoriska sjunde klassen borde därför icke organiseras såsom en fristående
påbyggnad på folkskolans övriga klasser utan givas en sådan ställning,
att den intimt anknöte till dessa både i fråga om kurser och arbetssätt.
Den sjuåriga obligatoriska folkskolan borde i möjligaste mån bilda en
sammanhängande enhet, inom vilken en högre klass direkt byggde på den
närmast lägre.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening hade i sitt i
ärendet avgivna yttrande framhållit såsom önskvärt, att den sjunde klassen
i skolor av A-form även såsom obligatorisk måtte kunna anordnas såsom
en påbyggnad av den sexåriga folkskolan. Lärjungarna skulle enligt centralstyrelsens
mening erhålla avgångsbetyg efter genomgången sjätte klass
men det oaktat vara pliktiga att deltaga i sjunde klassens undervisning,
vilken då kunde givas en mera lokal betoning. Centralstyrelsen hade hänvisat
till att Göteborgs stads skoldistrikt erhållit medgivande att organisera
den sjunde klassen på dylikt sätt.

I anledning härav ville överstyrelsen erinra därom, att överstyrelsen i sitt
underdåniga yttrande över allmänna folkskolestyrelsens i Göteborg framställning
örn förenämnda medgivande betonade, att särskilda omständigheter
föranledde överstyrelsen att icke motsätta sig anordningen. Tillstyrkandet
finge dock icke betraktas såsom prejudicerande för överstyrelsens ståndpunkt
i fråga örn den sjunde klassens ställning i allmänhet.

Såsom torde framgå av det anförda, funne sig överstyrelsen icke kunna
tillstyrka en allmän föreskrift därom, att den sjunde årsklassen vid A-skolor
skulle kunna givas en från skolans övriga klasser fristående ställning.
Förelåge i ett eller annat fall sådana särskilda lokala förhållanden, att
nämnda klass vid skola av A-form ansåges böra givas en viss särställning,
borde framställning därom av skoldistrikt ingivas till och prövas av Kungl.
Majit.

Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga ett tvåårigt småskolestadium
vara att föredraga framför ett treårigt. De skäl, som de sakkunniga
anfört för sin uppfattning i detta avseende, syntes överstyrelsen bärande.
Därest ett obligatoriskt sjunde skolår bleve genomfört, borde detta fördenskull
icke medföra en sådan förändring i fördelningen av skolåren, att småskolestadiet
bestämdes skola omfatta tre skolår och folkskolestadiet de fyra övriga,
utan den nuvarande regelmässiga fördelningen borde bibehållas och
småskolan följaktligen normalt komma att omfatta två årsklasser och den
egentliga folkskolan fem.

Något större behov av en förändring i nu berörda avseende förelåge icke
heller. Detta framginge bland annat därav, att antalet treklassiga småskolor
under den senaste tiden sjunkit betydligt, vilket huvudsakligen torde bero
därpå, att erfarenheten ådagalagt, att undervisningen av nybörjarna i dessa
skolor icke alltid kunde på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Då emel -

Kungl. May.ts proposition Nr. 99.

lertid redan nu funnes treklassiga småskolavdelningar vid ett antal folkskolor,
borde dessa givetvis få fortsätta sin verksamhet med nuvarande
organisation, därest vederbörande skoldistrikt så önskade. Icke heller
syntes skäl föreligga att för framtiden förbjuda en dylik anordning av
småskolestadiet, därest de lokala förhållandena i vissa fall ansåges motivera,
att en sådan avvikelse från den normala ordningen genomfördes.

Sjunde klassens kursplan. De i ärendet hörda hade i huvudsak anslutit
sig till vad de sakkunniga härutinnan anfört.

Skolöverstyrelsen har själv anfört, att det icke torde vara av behovet påkallat,
att ett mera detaljerat förslag till kursplaner för olika former av
obligatorisk sjuårig folkskola framlades, innan statsmakterna i princip avgjort
frågan örn införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår. Kursplaner
för sjuårig folkskola funnes redan utarbetade och intagna i 1919 års undervisningsplan.
Dessa planer torde emellertid böra i vissa avseenden omarbetas,
därest ifrågavarande skolform skulle bliva obligatorisk. Överstyrelsen
hade, såsom de sakkunniga närmare påvisat, redan år 1928 avgivit ett underdånigt
utlåtande i fråga om sådana ändringar, som borde vidtagas i folkskolans
undervisningsplan, därest i det sjunde skolårets kursplan skulle
komma att inrymmas jämväl den kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolan.
I detta utlåtande hade överstyrelsen förklarat sig anse, att
skäl icke förelåge för sådana ändringar i undervisningsplanen, att den tvååriga
fortsättningsskolans kurser skulle kunna komma att inhämtas under
ett sjunde skolår. Förslaget hade upptagit tre olika alternativ till läroplan
för ifrågavarande klass. Därest de sakkunnigas hemställan om införande
av ett obligatoriskt sjunde skolår skulle bifallas, funnes följaktligen kursplaner
redan utarbetade, som kunde vara till ledning, intill dess att förnyade
planer kunde komma att visa sig behövliga på grund av erfarenheter,
som kunde vinnas under den övergångstid, som föreslagits.

Ben obligatoriska sjuåriga folkskolans ställning i förhållande till andra bildningslinjer.
Rörande förevarande spörsmål hade de sakkunnigas uppfattning
icke mött någon invändning i de inkomna yttrandena.

Överstyrelsen har erinrat, att enligt gällande föreskrifter örn prövning av
inträdessökande till realskola sådan sökande till första klassen av femårig
realskola, som med vitsord om minst godkända insikter i ämnena kristendomskunskap,
modersmålet, räkning och geometri, geografi, naturkunnighet
samt historia genomgått lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt
någon av A- eller B-formerna, skulle för intagning i nämnda klass av realskola
undergå prövning i modersmålet och räkning, vilken skulle avse det
kunskapsmått, som folkskolans fjärde klass hade att bibringa. Inträdessökande
till första klassen av fyraårig realskola eller första kretsen av lyceum,
som med vitsord om minst godkända insikter i ovan angivna ämnen genomgått
sjätte klassen av sex- eller sjuårig folkskola enligt någon av A- eller
B-formerna, skulle för intagning likaledes undergå prövning i modersmålet
och räkning.

Dessa föreskrifter vore givna med hänsyn till nu gällande kursplaner för
folkskolor av A- och B-formerna. Den frågan kunde då uppstå, huruvida
icke genom nämnda planers omarbetande till följd av införande av ett obligatoriskt
sjunde skolår folkskolans ställning i skolsystemet kunde bliva så
förändrad, att nya föreskrifter rörande anknytningen till andra läroanstalter
bleve erforderliga.

Kungl. Maj:ts proprosilion Nr 99.

Till belysande av detta spörsmål ville överstyrelsen först erinra därom,
att kursplanerna för folkskolans lägre klasser efter ett genomförande av de
sakkunnigas förslag sannolikt icke skulle komma att behöva i någon väsentlig
mån omläggas. Någon anledning till förändring i förhållandet mellan
folkskola och realskola, vad anknytningen mellan folkskolans fjärde klass
och den femåriga realskolans första klass anginge, syntes fördenskull icke
komma att uppstå.

Icke heller i fråga om övergång från folkskolans sjätte klass till den fyraåriga
realskolans första klass syntes, så vitt överstyrelsen nu kunde bedöma,
ändrade föreskrifter bliva påkallade, i värjo fall icke omedelbart efter besluts
fattande örn införande av ett obligatoriskt sjunde skolår. Redan nu funnes
nämligen sjuklassiga folkskolor i rätt stor utsträckning, särskilt i städerna,
där övergång av lärjungar från folkskolan till realskolan sannolikt talrikast
förekomme. Den omständigheten, att rätt under ovan angivna förutsättningar
funnes för lärjungar i sjuårig folkskola att från denna skolas sjätte
klass övergå till första klassen i den fyraåriga realskolan, hade icke visat
sig medföra olägenheter. Hittills vunna erfarenheter hade icke lämnat stöd
för den uppfattningen, att den sexåriga folkskolekursen icke skulle utgöra
tillräcklig grund för övergången från sjätte folkskoleklassen till den fyraåriga
realskolans första klass.

Skulle emellertid erfarenheten framdeles giva vid handen, att anknytningsförhållandena,
vad realskolan vidkomme, vore i behov av justering,
torde sådan utan svårighet kunna verkställas. Vad därefter anknytningen
mellan folkskolan och de praktiska ungdomsskolorna beträffade, torde den
bliva underlättad genom den ifrågasatta reformen, och därjämte syntes det
endast komma att bliva till fördel för nämnda ungdomsskolor, att de lärjungar,
som överginge till dem från folkskolan, i allmänhet kunde anses
vara i besittning av bättre förkunskaper än vad fallet vore för närvarande.

Särskilda för stärknings åt g är der vid vissa former av sjuårig folkskola. Behovet
av förstärkningsåtgärder vid vissa svagare skolformer, därest lärotiden
utökades med ett sjunde skolår, vitsordades allmänt i de avgivna yttrandena.
Närmare halva antalet av dem, som hörts i ärendet, påyrkade eller
ifrågasatte dylika åtgärder i större utsträckning, än de sakkunniga föreslagit.
Särskilt betonades angelägenheten av att maximiantalet lärjungar per undervisningsavdelning
minskades. I åtskilliga yttranden framhölles, att antalet
barn i folkskola av B 2-form icke borde överstiga 25. Några föresloge begränsning
av barnantalet i B 3-skola till 20 ä 25 och i D 1-skola till 20.
Aven med avseende å den föreslagna övertidsläsningen uttalades i ett antal
fall särskilda önskemål.

Såsom överstyrelsen i en föregående avdelning redan framhållit, vore det
sannolikt, att vissa svårigheter av undervisningsteknisk och pedagogisk natur
kunde komma att yppa sig vid en del skolor av svagare former, därest
en obligatorisk sjunde klass inrättades. För övervinnande av dessa svårigheter
vore tvivelsutan särskilda åtgärder i vissa fall av behovet påkallade.
Detta gällde särskilt om de skolor, där en lärare hade att samtidigt undervisa
flera årsklasser. Redan med skoltidens nuvarande längd hade det visat
sig erforderligt att vid skolor av B 3- och I) 1-formerna vidtaga vissa anordningar
för att möjliggöra individualiserad undervisning i önskvärd utsträckning,
och det vore givet, att behovet av dylika anordningar ökades, örn
ytterligare en årsklass obligatoriskt tillfördes skolorna. Den förstärkningsåtgärd,
som bestode i införandet av en övertidsläsningsmånad, vore redan

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

prövad inom åtskilliga skoldistrikt, och de erfarenheter, som vunnits av
denna anordning, vore gynnsamma.

Överstyrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas förslag om att
dylik övertidsläsning infördes såsom obligatorisk anordning vid skolor av
B 3- och D 1-formerna de år, då intagning av nybörjare ägde rum, och under
förutsättning, att lärjungeantalet uppginge till minst 12. I de skolor,
som eventuellt kunde komma att förbliva i verksamhet, ehuru lärjungeantalet
icke uppginge till det nyss nämnda, torde särskilda förstärkningsåtgärder
icke vara erforderliga.

Vidkommande skolor av B 2-formen ansåge överstyrelsen det icke vara
av behovet påkallat, att åtgärder av obligatorisk natur föreskreves till undervisningens
stärkande, främst på den grund, att småskolavdelningen här
undervisades av särskild lärarinna. Då emellertid även denna skolform av
ett stort antal lärare betraktades såsom mycket besvärlig, borde dock möjlighet
givas att försöksvis använda olika slag av förstärkningsanordningar, bland
dem de av de sakkunniga omnämnda. Sådana försök borde dock alltid utföras
efter bestämda planer, som blivit granskade och godkända av skolöverstyrelsen.
Såväl den obligatoriska övertidsläsningen som de försöksanordningar,
som kunde komma till stånd i enlighet med vad nyss sagts,
borde understödjas med statsmedel.

Vidkommande därefter frågan om underlättande av undervisningen genom
reglering av barnantalet ville överstyrelsen erinra därom, att denna fråga
under senare tid trätt mer och mer i förgrunden i den allmänna pedagogiska
diskussionen. Framställningar hade ock tid efter annan av olika sammanslutningar
ingivits såväl till Kungl. Majit som till skolöverstyrelsen med
anhållan örn åtgärder för åstadkommande såväl i högre som lägre skolor
av lägre maximital än de nuvarande för lärjungeantalet i läraravdelningarna.

Överstyrelsen hade tidigare i underdåniga yttranden i princip uttalat sig
för behovet av en minskning av maximiantalet lärjungar i olika anstalters
läraravdelningar. Emellertid hade överstyrelsen icke hittills ansett sig böra
framlägga några detaljerade förslag rörande det lämpliga antalet lärjungar
i olika skolformer. Och överstyrelsen vore icke heller nu beredd att taga
slutlig ståndpunkt i denna fråga.

För närvarande funnes för folkskolans del varken i folkskolestadgan eller
i någon annan allmän författning bestämda föreskrifter örn lärjungeantalet
i olika skolformer.

Överstyrelsen ansåge det också önskvärt, att en betydande frihet fortfarande
finge vara tillfinnandes på detta område, så att nödig hänsyn kunde
tagas till de synnerligen växlande förhållanden, som vore rådande inom
landet. Så kunde till exempel i ett skoldistrikt en önskvärd reglering av
barnantalet nedåt genomföras utan att skoldistriktet därigenom förorsakades
någon som helst ökad kostnad, medan däremot en dylik åtgärd inom ett
annat skoldistrikt skulle komma att medföra betydande utgifter för anskaffning
av erforderliga nya lokaler.

Med hänsyn till dessa skiftande förhållanden inom skoldistrikten syntes
det överstyrelsen icke tillrådligt, att statsmakterna nu bestämde vare sig
minimi- eller maximital för lärjungeantalet i olika skolformer. Följderna
av en sådan bestämmelse skulle tvivelsutan komma att visa sig bliva mindre
gynnsamma. Men överstyrelsen ansåge sig böra meddela, att överstyrelsen
hade för avsikt att inom en nära framtid för sin del upptaga frågan örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

åtgärder för en lämplig reglering av barnantalet i folkskolans olika former
till närmare behandling.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i nu förevarande avdelning hade överstyrelsen
för övrigt intet att erinra.

Vissa frågor rörande flyttning inom och avgång från folkskola. De av de
sakkunniga härutinnan föreslagna författningsändringarna hade i flertalet
av de avgivna yttrandena förordats eller lämnats utan erinran.

Skolöverstyrelsen har bland annat erinrat, att mot föreskriften i § 48
mom. 1 folkskolestadgan örn att fattigdom skall anses utgöra ett lagligt
hinder för avslutande av skolgången, innan lärokursen inhämtats, en stark
opposition sedan länge förekommit. Tvivelsutan vore också tiden nu inne
för ett upphävande av denna särbestämmelse, som under nutida förhållanden
knappast kunde anses hava någon praktisk betydelse. Endast i enstaka
undantagsfall hade under senare år avgång beviljats på grund av fattigdom.
Skoldistrikten underlättade numera genom lämpliga stödåtgärder möjligheterna
för fattiga föräldrar att hålla barnen i skola, till dess avgång i vanlig
ordning kan äga rum.

Ej heller i övrigt hade överstyrelsen något att erinra mot vad de sakkunniga
under nu förevarande rubrik föreslagit.

Anslagsfrågor. Överstyrelsen hade erinrat om att ett beslut örn införande
av ett obligatoriskt sjunde skolår skulle kunna tänkas medföra ett så ökat
behov av lärare, att den organisation av folkskoleseminarierna, överstyrelsen
i avgivet underdånigt yttrande tillstyrkt såsom lämpligt med nuvarande
organisation av folkskolan, måhända icke bomme att visa sig fullt tillräcklig.
Men även örn beslut fattades örn ett obligatoriskt sjunde skolår och
om bibehållande på grund därav tills vidare av något av de till avveckling
föreslagna folkskoleseminarierna, vore fördenskull ökade anslag för budgetåret
1936/1937 icke erforderliga, enär för nämnda budgetår icke föreslagits
sådana avvecklingsåtgärder, som hade någon inverkan på av överstyrelsen
överlämnade statförslag för ifrågavarande folkskoleseminarier.

Överstyrelsen hade likaledes tidigare fäst uppmärksamheten därpå, att en
obligatorisk förlängning av skoltiden kunde komma att medföra en viss
ökning av statens bidragskostnader till inackordering av skolbarn och till
anordnande av skolskjutsar. Den kostnadsökning, som i dessa avseenden
kunde komma att uppstå, inträdde emellertid successivt och krävde icke
någon ökning av de förslagsanslag, som med utgångspunkt från nu rådande
förhållanden föreslagits för budgetåret 1936/1937.

De sakkunnigas anslagsberäkningar för nämnda budgetår föranledde i övrigt
ingen erinran från överstyrelsens sida.

Länsstyrelserna hava med endast ett undantag tillstyrkt förslaget örn
införande av ett obligatoriskt sjunde skolår. Undantaget gäller länsstyrelsen
i Jönköping, som avstyrkt förslaget under anförande av att reformen
borde åtminstone under den närmaste tiden liksom hittills växa fram på
frivillighetens väg. Sistnämnda uppfattning har också länsstyrelsen i Stockholms
län — ehuru mindre bestämt — givit sin anslutning. Som skäl för
en förlängning av skolplikten i enlighet med de sakkunnigas förslag bava
av de återstående länsstyrelserna, i den mån de närmare utvecklat sina synpunkter
på frågan, i allmänhet anförts nödvändigheten av en förstärkningav
skolunderbygguaden och behovet av att sådana åtgärder vidtagas, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skolundervisningen på landsbygden ej blir sämre än den, som meddelas i
städerna. Tidpunkten för ett genomförande av reformen har ansetts vara
lämplig med hänsyn till det sjunkande barnantalet och till den rådande arbetslösheten,
vilken gör det önskvärt, att barnen icke alltför tidigt föras ut
i förvärvsarbete. Ett par av länsstyrelserna hava anfört vissa särskilda synpunkter.
Länsstyrelsen i Nyköping och även, ehuru utan att göra något
bestämt uttalande, länsstyrelsen i Karlstad hålla sålunda före, att övergångstiden
bör förlängas. De återstående länsstyrelser, som yttrat sig om
denna detalj, anse övergångstiden tillräcklig. Länsstyrelsen i Vänersborg
hävdar den uppfattningen, att skoldistrikten ej böra hava den föreslagna
rätten till veto mot reformens genomförande under de närmaste fyra åren.
Länsstyrelsen i Visby har väckt tanken på en förkortning av det sjunde
skolåret i de skoldistrikt, där så kunde anses lämpligt och erforderligt, samt
har även framhållit, att staten borde träda hjälpande emellan för de kommuner,
som drabbades av extra kostnader. Länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt
en höjning av statsbidragen till lärosalar och tjänstebostäder i syfte att
lätta det ekonomiska trycket på kommunerna. Länsstyrelsen i Göteborg
föreslår bestämmelser örn att förskott å statsmedel för det budgetår, under
vilket införandet av den sjuåriga skolkursen ägt rum, skall utgå även å de
beräknade bidragen för avlöning åt nyanställda lärare.

Förslaget örn fortsättningsskolans ställning efter införandet av ett obligatoriskt
sjunde skolår har tillstyrkts av i det närmaste alla länsstyrelser.
Från vissa håll har särskilt framhållits, att denna skolform med åren tillvunnit
sig en allt större uppskattning. Länsstyrelserna i Uppsala och Härnösand
ifrågasätta förnyat övervägande rörande förevarande fråga, förstnämnda
länsstyrelse dock allenast i vad angår den allmänna fortsättningsskolan.
Länsstyrelsen i Göteborg uttalar sig bestämt för fortsättningsskolans avskaffande
och framhåller som sin åsikt, att städerna och stadsliknande samhällen
böra inriktas på upprättande av ett åttonde skolår, helst så organiserat,
att det kunde omfatta även praktiska linjer.

Vad nu anförts, belyses närmare av efterföljande sammandrag av flertalet
länsstyrelsers yttranden:

Uppsala. Såsom franninge av de sakkunnigas utredning vore användningen
av den 7-åriga undervisningen i folkskolan inom Uppsala län så gott som
uteslutande inskränkt till städerna. Landsbygdens barn åtnjöte således en
kortare undervisning, vilken just i de grundläggande ämnena gjorde det
mindre möjligt för dem än för stadsbarnen att erhålla bestående kunskaper.
Länsstyrelsen hade en ofta återkommande erfarenhet av de svårigheter, som
funnes för sökande, när blott några få år förflutit från skolavslutningen,
att avfatta enkla ansökningar på egen hand och att skriva något så när
väl. Aven de i regel mera studieintresserade och studiebegåvade ungdomar,
som sökte inträde vid sådana frivilliga bildningsanstalter som folkhögskola
och lantmannaskola, visade sig ofta i anmärkningsvärd grad hava glömt
förmågan att rätt uppfatta en ganska enkel svensk text, att muntligen återge

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

innehållet av densamma, att avfatta en enkel skrift eller räkna med någon
säkerhet. Det funnes därför anledning att befara, att skolundervisningen i
de grundläggande ämnena lämnade alltför flyktigt resultat. Anledningen
härtill vore säkerligen icke bristande intresse hos lärarna eller hos genomsnittsbarnen
under skoltiden, utan snarare den att just de grundläggande
tekniska färdigheterna krävde ett upprepat nötande och repeterande för att
bestå under längre tid. Ur denna synpunkt syntes en ökning av skoltiden
hava mycket stor betydelse, och det måste framför allt vara till stort gagn
för landsbygdens barn, örn de i detta avseende likställdes med stadsbarnen.
Det stora antal unga män och kvinnor från landet, vilka sökte anställning
i städer eller industrisamhällen, borde icke genom bristfällig skolbildning
hindras att uppnå en fördelaktig ställning. Men även de, som stannade
kvar vid jordbruket, hade numera behov av säkra kunskaper i läsning,
skrivning och räkning.

Länsstyrelsen delade således de sakkunnigas uppfattning, att ett sjunde
skolår skulle vara till stort gagn för att befästa det kunskapsmått, som folie
inom planen för den sexåriga folkskolan. Någon kvantitativ ökning av kunskapsstoffet
torde icke böra åsyftas därmed. Däremot torde man kunna
hysa förhoppning, att det sjunde skolåret skulle bidraga till den karaktärsdanande
uppfostran, som skolan också borde lämna.

Örn ett sjunde skolår således ansåges erforderligt, torde man icke kunna
undvika, att efter vederbörlig övergångstid göra detsamma obligatoriskt.
Framför allt i de små landskommunerna med deras stora känslighet för
varje utgiftsökning måste man räkna med att ett frivilligt genomförande
skulle bli ganska ojämnt och under en lång tid framåt ofullständigt. Länsstyrelsen
föreställde sig också, att med de bestämmelser angående statsbidrag,
som numera antagits, det skulle vara möjligt att under övergångstiden
vinna förståelse för det sjunde skolårets fördelar hos befolkningen i allmänhet.

Med avseende på skolformer med upp till 4 årsklasser hade länsstyrelsen
icke kunnat undgå den reflektionen, att de sakkunniga något underskattat
de svårigheter, som uppstode, om ytterligare en årsklass tillkomme. Vid
exempelvis läraravdelningar med 4 årsklasser för närvarande syntes det
föreligga risk att lärarna bleve alltför hårt ansträngda eller att resultatet av
undervisningen icke komme att medföra någon större förbättring genom
tillfogandet av ytterligare en årsklass. Länsstyrelsen föreställde sig att under
övergångstiden olika typer, lämpade efter olika befolkningsförhållanden och
därpå beroende skolorganisationer, måste utarbetas. Värdet av förslaget ur
landsbygdens synpunkt syntes dock vara så stort, att dessa svårigheter icke
borde hindra reformens beslutande.

Vad fortsättningsskolan anginge hade den yrkesbestämda fortsättningsskolan
visat sig innebära ett mycket betydelsefullt tillskott till barnens utbildning
såväl ur uppfostringssvnpunkt som genom den praktiska kunskap
de crhölle. Icke minst gällde detta angående fortsättningsskolor med utbildning
i husligt arbete. Länsstyrelsen delade därför helt de sakkunnigas
uppfattning därom att icke på grund av det sjunde skolårets införande något
intrång på den yrkesbestämda formen av fortsättningsskolan borde ske.
Likaledes vore de sakkunnigas utredning angående svårigheterna att inlägga
den yrkesbestämda fortsättningsskolans kurser i det sjunde skolåret fullt
övertygande.

Däremot hade det icke förefallit länsstyrelsen så visst, att den allmänna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

fortsättningsskolan med dess undervisning i hembygdskunskap och medborgarkunskap
hade så stor betydelse som de sakkunniga tilläde densamma.
Kärnpunkten syntes vara, huruvida kunskapsmeddelelsen i den allmänna
fortsättningsskolan hade så stort värde, att den i sådan form borde bibehållas
även efter den förstärkta undervisningen under sjunde skolåret. Ur
uppfostringssynpunkt torde sex veckors kurs under året näst efter det
sjunde skolåret icke äga alltför stor vikt. I dessa avseenden f dref olle det
som örn de sakkunnigas undersökning behövde kompletteras.

Nyköping. Utvecklingen ginge i den riktningen att allt fler skoldistrikt
frivilligt överginge till den sjuåriga folkskolan. En sådan utveckling finge
anses önskvärd ej minst för att förminska den skillnad i utbildningsmöjligheterna,
som nu faktiskt uppkommit till nackdel för landsbygdens ungdom.
Under de senaste årtiondena bade vidare de svagare skolformernas
förekomst alltmer inskränkts, under det att antalet skolor av högrevärdig
typ i avsevärd grad tillväxt. Då det sålunda på många håll visat sig möjligt
att utan olägenhet utveckla folkskoleväsendet i nu avsedd riktning,
syntes det icke behöva möta avgörande betänkligheter att nu lagfästa en
skolform som den föreslagna, försåvitt det allenast tillsåges, att en tillräcklig
övergångstid bereddes. Den föreslagna övergångstiden borde avsevärt
förlängas.

Linköping. Med avseende å övergången till den nya organisationen hade
tillbörlig hänsyn tagits till de skilda förhållanden på skolväsendets område,
som förekomme inom olika skoldistrikt i riket.

Växjö. De sakkunniga hade givit goda och vägande skäl för sitt hävdande
av behovet och önskvärdheten av vårt folkskoleväsendes förbättring
genom lärotidens i folkskolan utsträckning med ett sjunde skolår. Utredningen
syntes även visa på att den åsyftade reformen läte sig realiseras
med fördel och utan allt för betungande kostnader. I anslutning till det
sagda och då länsstyrelsen i likhet med de sakkunniga icke trodde det vara
att förvänta, att en önskvärd förlängning av folkskolans lärotid inom överskådlig
tid i någon större utsträckning skulle komma landsbygdens barn
tillgodo, örn det överlämnades åt skoldistriktens eget gottfinnande att genomföra
reformen ifråga, ville länsstyrelsen biträda de sakkunnigas förslag örn
införandet av sjuårig folkskola såsom obligatorisk. Mot de sakkunnigas
förslag, i vad det gäller övergångsbestämmelser för reformens genomförande,
hade länsstyrelsen icke funnit anledning till erinringar.

Då länsstyrelsen funne, att de sakkunniga även för sin ståndpunkt i fråga
örn fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med sjuårig folkskola
hade synnerligen välgrundade skäl, kunde länsstyrelsen biträda förslaget
jämväl i denna del.

Kalmar. Länsstyrelsen funne sig kunna tillstyrka förslaget, helst som
den långt tilltagna övergångstiden borde göra det möjligt att genomföra
reformen utan alltför stort motstånd från befolkningens sida. Fortsättningsskolan
borde bibehållas även framdeles, särskilt som nämnda skolform, som
under de första åren efter dess genomförande möttes av ett visst misstroende,
numera rönt en alltmera ökad uppskattning.

Karlskrona. Länsstyrelsen hade intet att erinra under förutsättning att,
såsom i betänkandet angåves, det sjunde skolåret icke skulle användas till
en kvantitativ utvidgning av lärokursen utan till ett grundligare inhämtande
av den nuvarande kursen samt till övning i skolans viktigaste ämnen, läsning,
skrivning och räkning, ävensom att merkostnaderna för skollokaler
och lärarbostäder bestredes av staten ensam.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Kristianstad. Den nuvarande skoltiden måste anses för knapp för att på
ett varaktigt sätt meddela för egen och medborgerlig verksamhet nödvändig
kunskap. Det torde därjämte vara av stor betydelse för barnens fostran,
att de under en för dem betydelsefull övergångsålder kunde få stå under
skolans inflytande. För landsbygdens del komme förslaget att medföra ett
utjämnande av den olikhet, som förelåge i förhållande till städernas mer
utvecklade skolväsen. Övergångstiden vore tillräckligt lång. Fortsättningsskolan
vore av det värde för utbildningen, att den borde bibehållas även
efter införandet av ett sjunde skolår. Den borde allt starkare anknyta till
det praktiska livets behov.

Malmö. Den hittills föreliggande utvecklingen syntes giva vid banden,
att behovet av en utökning av folkskolans lärotid från sex till sju år alltmer
vunnit beaktande, ävensom att en dylik anordning nog i allmänhet i
förhållandevis större omfattning genomförts i skoldistrikt, där gynnsamma
ekonomiska betingelser därför varit förhanden. Sedan staten genom beslut
av 1935 års riksdag påtagit sig avsevärt mycket större andel i kostnaderna
för folkskoleväsendet än förut varit fallet, torde man kunna förvänta, att
den på sina håll förefintliga obenägenheten att övergå till den sjuåriga folkskolan
alltmer skulle avtaga. En ökad frivillig övergång syntes jämväl
komma att främjas därav, att den genom nativitetens sjunkande alltjämt
fortgående nedgången i barnantalet torde, såvitt nu kunde bedömas, för en
avsevärd tid framåt, medföra ett minskat behov av lärarkrafter och undervisningslokaler
med däremot svarande minskning i kostnaderna. Med hänsyn
till nu angivna förhållanden kunde möjligen påräknas, att det med förslaget
avsedda syftet skulle kunna nås utan anlitande av tvångsåtgärder.
Emellertid torde det likväl icke saknas anledning antaga, att på åtskilliga
håll reformen icke komme att på angivna väg bliva under överskådlig tid
genomförd. Då likformighet på detta område givetvis vore önskvärd, funne
sig länsstyrelsen, trots de svårigheter som i vissa fall torde möta, dock
icke böra avstyrka, att den åsyftade utökningen av undervisningstiden i
folkskolan genomfördes i överensstämmelse med det framlagda förslaget. -—
I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl funne länsstyrelsen,
att fortsättningsskolan icke borde inordnas i den sjuåriga skolans läroplan
utan bibehållas som en fristående kurs.

Halmstad. Förhållandena inom Hallands län gåve icke länsstyrelsen anledning
till några särskilda erinringar mot de sakkunnigas förslag. Ett sjunde
skolår skulle innebära en välbehövlig och välmotiverad förstärkning av den
elementära medborgarskolan. Bristen i vår nuvarande folkskolebildning
vore utom en av de olika förhållandena i stad och på land betingad oenhetlighet,
framför allt en viss löslighet i det inhämtade kunskapsstoffet, beroende
på den med skoltidens korthet sammanhängande omöjligheten att
genomföra en verklig syntes av detta vid de avslutande studierna. Som ett
verksamt botemedel mot dylika brister måste enligt länsstyrelsens mening
skoltidsförlängningen oell i samband därmed stående utjämningar hälsas
med glädje. Några allvarligare betänkligheter att inom den av de sakkunniga
föreslagna tidsramen genomföra lagstadgad sjuårig skolplikt syntes
heller knappast motiverade.

Länsstyrelsen funne sig även övertygad av de skäl, som av de sakkunniga
anförts för fortsättn)ngsskolans bibehållande på sätt, som i betänkandet
aVsåges, och hade heller intet att invända mot förslagets övriga detaljer.
Kostnaderna bleve avsevärda för såväl staten som kommunerna; då folk -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 99.

skolans möjligheter att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen bleve
i så betydande mån förböjda, syntes emellertid kostnaderna icke böra få
hindra reformens genomförande.

Göteborg. Erfarenheten hade otvivelaktigt givit vid handen, att den sexåriga
folkskolan varit för knapp för att ge åt undervisningsresultatet, särskilt
i modersmålet och räkning, den fasthet, som vore önskvärd. Vidare
ställde det nutida samhällslivet allt större krav på den enskilde medborgarens
kunnighet och duglighet, varför en enbart sexårig grundskola bleve
för knapphändig. Dessutom hade arbetsförhållandena under senare år visat,
att det vore önskvärt, att barn icke alltför tidigt fördes ut i förvärvsarbete.

Angående kursplaner för det sjunde skolåret ville länsstyrelsen förorda
förslaget örn att desamma gåves en alternativ karaktär. I många fall, särskilt
i de mindre utvecklade skolorna, vore det naturligt, att den kurs, som
nu gällande undervisningsplan upptoge för de sex åren, sloges ut på sju
skolår. I andra fall återigen torde det föreligga det största intresse utav
att ge åt det sjunde skolåret en mera praktisk karaktär så att den nödvändiga
inövningen utav kunskaperna i modersmålet och räkning fullföljdes
men att undervisningen i övrigt finge en mera praktiskt betonad läggning.

Vad anginge fortsättningsskolans förhållande till det sjunde skolåret kunde
länsstyrelsen icke biträda de sakkunnigas förslag härutinnan. En del av
de uppgifter, som den nuvarande fortsättningsskolan hade, kunde utan vidare
överföras till det sjunde skolåret. De flesta fortsättningsskolor på
landsbygden hade varit repetitionskurser utav folkskolans lärokurs jämte
elementär undervisning i medborgarkunskap, ..sorn väl stöde i överensstämmelse
med planen på ett sjunde skolår. Aven den arbetskunskap, som
förefunnes inom fortsättningsskolan, kunde i vissa fall upptagas i sjunde
klassen. Särskilt önskvärt vore det därvid, att sjunde årskursen för flickor
erhölle undervisning i hushållsgöromål. Det torde icke erbjuda oöverstigliga
svårigheter att så göra, låt vara, i vissa fall med någon inskränkning
utav kursmoment i andra ämnen.

Det obligatoriska sjunde skolåret skulle omfatta samma åldersstadium,
där man hittills haft fortsättningsskola. Varken sjunde klassen eller fortsättningsskolan,
såsom den vore eller föreslagits bliva organiserad, kunde i
egentlig mening bliva en ungdomsskola, därtill vore elevmaterialet alltför
mycket barn. Och en ungdomsskola i den betydelse, som man tidigare
tänkt sig att fortsättningsskolan skulle vara, nämligen att den skulle kunna
behålla skolans ledning och fostrande verkan under någon längre tid utöver
den obligatoriska grundskolan, ginge förlorad redan därigenom, att
med all säkerhet den för fortsättningsskolan föreslagna kursen örn 180
timmar komme att bliva koncentrerad till en sex veckors kurs strax efter
avslutad folkskola. En sådan fortsättningsskola bleve icke av någon större
fostrande betydelse. Den förlust, som vissa skolor i städer skulle lida genom
att plikten att genomgå dessa skolor bortfölle, vore icke nämnvärd.

Det vore angeläget, om man vid detta tillfälle inriktade städerna och
stadsliknande samhällen på upprättandet av ett åttonde skolår, helst så organiserat,
att det kunde omfatta även praktiska linjer, som kunde ge en
utbildning, som verkligen hade någon betydelse för barnens både utkomst
och fostran. En skolköksundervisning, för att nu lämna ett exempel, för
ett sådant åttonde skolår, skulle kunna få en omfattning, som vore av stor
betydelse för deras kunskaper och inställning, vilken icke ämnet arbetskunskap
inom en sex-veckors kurs kunde ge. För landsbygdens del vore

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

det en angelägenhet utav den allra största vikt just nu att mångdubbelt
större möjligheter erbjödes för laudsbygdens ungdom att få genomgå de
ungdomsskolor, som vi bade på landsbygden, nämligen folkhögskolor och
lantmannaskolor. Dessa skolor motsvarade, kunde man säga, vad fortsättningsskolan
velat men aldrig kunnat förverkliga, belt enkelt därför att
elevmaterialet, då det komme till folkhögskola eller lantmannaskola, hade det
rätta åldersstadiet samt hade fått den kontakt med det praktiska livet och
med de problem, som skolan skulle hjälpa dem att komma tillrätta med.

Vidkommande kostnadsberäkningarna hade de sakkunniga uttalat, att införandet
av ett obligatoriskt sjunde skolår icke komme att för budgetåret
1936/1937 erfordra någon ökning av anslaget till statsbidrag för avlöning
åt folk- och småskolor, beroende på gällande bestämmelser om sättet för
statsbidragens utbetalande. Detta syntes länsstyrelsen kunna för vissa skoldistrikt,
åtminstone för sådana där flera nya lärarkrafter komme att anställas,
bliva alltför ekonomiskt betungande. Det torde icke vara förenligt med
billighet och rättvisa att tvångsvis införa sjuårig folkskola och låta skoldistrikten
förskjuta avlöningsmedel för dessa ett helt år med åtföljande
ränteförluster. Med hänsyn härtill syntes kunna ifrågasättas, huruvida
icke bestämmelse borde utfärdas därom, att förskott å statsmedel för det
budgetår, under vilket införandet av den sjuåriga skolkursen ägt rum,
skulle utgå även å beräknade statsbidragen för avlöning åt nyanställda lärare.
Uppgift å denna merkostnad borde i så fall ingivas av skoldistrikt
till folkskolinspektören, som, efter vitsordande, överlämnade densamma till
länsstyrelsen för vederbörlig utanordning.

Vänersborg. De sakkunniga hade på ett övertygande sätt motiverat behovet
av och möjligheten att genomföra en sjuårig folkskola. Vår folkskolas
kvantitativa underlägsenhet i förhållande till motsvarande skolor i våra nordiska
grannländer och de större västeuropeiska kulturländerna kunde icke
gärna få fortsätta. Vi borde akta oss för den självöverskattningen, att vi
kvalitativt skulle vara så väl utrustade, att härigenom skulle uppvägas vad
kvantitativt bruste. Påtagligt vore också, att i sakkunnigkretsar uppfattningen
vore allmän, att den sexåriga skoltiden vore otillräcklig för nöjaktigt
inhämtande av det kunskapsmått, som gällande läroplan upptoge och
borde uppta. Vore ej så fallet, skulle icke kunna förklaras den allmänna
övergång, som i våra städer och i de tätast befolkade delarna av landet redan
frivilligt skett till den sjuåriga folkskolan. Men härigenom hade ytterligare
ökats skillnaden mellan de undervisningsmöjligheter, som stöde städernas
och landsbygdens ungdom till buds. De vore redan stora nog förut
genom de svagare skolformer, som på grund av avstånd och gles befolkning
mångenstädes på landsbygden måste komma till användning. Genom den
sjuåriga skoltidens frivilliga införande i städerna hade klyftan mellan stad
och land ytterligare vidgats. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore detta
mycket olyckligt. Därför borde också nu, när genom sjunkande elevantal
förutsättningarna för övergång till obligatorisk sjuårig skola syntes särskilt
gynnsamma, steget tagas. Länsstyrelsen hade blott den erinran att göra
mot förslaget, att skoldistriktets absoluta veto mot reformens genomförande
under de närmaste fyra åren ej borde förekomma. Övergången till den
sjuåriga skolan finge gärna taga i anspråk en avsevärd tid och all hänsyn
tagas till distriktens önskningar, men det gynnsamma tillfälle till reformens
genomförande, som ett sjunkande elevantal erbjöde, borde icke
försittas, även örn detta tillfälle skulle inträffa inom de allra närmaste åren.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 99.

Annars kunde resultatet bli det, att först på grund av sjunkande elevantal
en svagare skolform infördes i distriktet, varefter, sedan några år fått gå,
den sjuåriga skolan med långt större svårigheter måste införas. I den mån
den sjuåriga skolans genomförande vid landsbygdens svagare skolformer
gjorde av sakkunniga föreslagna eller andra förstärkningsåtgärder vid dessa
skolformer nödvändiga, måste dessa givetvis företagas.

De sakkunnigas förslag beträffande fortsättningsskolan tillstyrktes. Länsstyrelsen
ville endast tillägga, att om antalet timmar i fortsättningsskolan
sattes till 180 timmar, statsbidrag likväl borde utgå för det större timantal,
som i varje fall nu användes och ansåges erforderligt för den yrkesbestämda
skola, som omfattade ämnena hushållsgöromål och kvinnlig slöjd.

Mariestad. Bärande skäl hade anförts för förslaget om övergång till sjuårig
folkskola. Särskilt ville länsstyrelsen understryka vikten av att bildningskraven
hos landsbygdens ungdom tillgodosåges. Med jordbrukets stigande
utveckling hade kraven ökats på jordbrukarnas allmänbildning och
kunnighet i grundläggande ämnen, därvid en förbättrad folkskoleundervisning
måste vara av betydelse. Om länsstyrelsen — icke minst med tanke
på jordbrukarungdomen — alltså ville förorda de sakkunnigas förslag, hade
länsstyrelsen ej kunnat undgå att samtidigt göra den redektionen, att tiden
nu torde vara inne för åvägabringandet av en lösning av frågan om en
brett lagd yrkesundervisning inom jordbrukets område, så att de unga, som
ämnade ägna sig åt arbete inom landets modernäring, mera allmänt och
bättre än hittills bereddes tillfälle att — som överbyggnad på en god folkskoleundervisning
— förvärva en efter tidens krav anpassad yrkesutbildning.

Karlstad. Bristerna i folkbildningen hade allt tydligare trätt i dagen.
Då dessa brister, åtminstone ej i nämnvärd utsträckning, kunde anses böra
tillskrivas sättet eller formen för folkskolans undervisning utan måste härledas
från en alltför kortvarig skolgång, vore en utvidgning av lärotiden
påkallad. Förslaget tillstyrktes därför, helst som en sådan utvidgning syntes
kunna genomföras utan alltför kännbart ökade kostnader för stat och
kommun. Utan att göra något bestämt uttalande ansåge sig länsstyrelsen
böra ifrågasätta, örn icke någon förlängning av övergångstiden skulle vara
att förorda. Mot förslaget i vad det avsåge fortsättningsskolan hade länsstyrelsen
icke något att erinra.

Örebro. Vår skolbildning fyllde icke helt de krav, som i nuvarande tid
borde ställas på densamma. I den mån detta finge hänföras till skolundervisningen
och genom en utökning av lärotiden kunde rättas, vore åtgärder
i föreslagen riktning påkallade. Tiden vore väl vald, då ett sjunkande barnantal
i ekonomiska och andra hänseenden underlättade övergången och en
omfattande arbetslöshet bland ungdomen krävde dess omhändertagande under
längre tid än förr varit önskvärt eller erforderligt. Undervisningen
borde under sjunde skolåret erhålla en så praktisk inriktning som möjligt
och sålunda tjäna till förberedelse för en helt 3Trkesbetonad undervisning i
fortsättningsskolan. På så sätt borde de olika önskemål kunna förenas,
som syftade till bibehållande av fortsättningsskolan utöver den sjuåriga folkskolan,
å ena, och till inbyggande helt eller delvis av fortsättningsskolan i
den sjuåriga folkskolan, å den andra. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, örn
icke vissa bestämmelser borde meddelas, som medgåve undantag från regeln
örn sjuårig folkskola beträffande skoldistrikt, inom vilka säregna förhållanden
påkallade anordningar av annan art. Härvid torde närmast komma
i fråga de glest befolkade jordbruks- och skogsdistrikten inom olika delar
av landet, men huvudsakligen i Norrland. Därest i sådana distrikt eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

andra, där särskilda förhållanden ansåges föreligga, det sjunde skolåret icke
frivilligt infördes, syntes det böra läggas i Kungl. Maj:ts hand att på framställning
av vederbörande besluta i saken. Om den verkställda kostnadsberäkningen
finge anses hållbar, syntes kostnaderna för planens genomförande
i och för sig icke behöva verka avskräckande. Uttalanden i betänkandet
gåve emellertid fog för frågan, örn icke de sakkunniga vid denna beräkning
låtit sig i alltför hög grad påverkas av den sedan en tid särskilt uppmärksammade
nedgången av barnantalet i skolorna och därav föranletts att beräkna
kostnaderna för framtiden för lågt.

Gävle. Utvecklingen gjorde otvivelaktigt en förbättring av undervisningen
och förlängning av skolplikten till frågor av stor betydelse. \ id sådant
förhållande och då en övergång till den föreslagna organisationen syntes
inom länet kunna utan avgörande olägenheter genomföras, hade länsstyrelsen
i princip icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Visby. Utredningen gåve vid handen, att en sjuårig folkskola vore önskvärd.
Stor försiktighet borde dock iakttagas. Avgjort bäst hade varit, örn
reformen kunnat åstadkommas på frivillighetens väg eller den väg, som
hittills varit i författningarna anvisad. Då det emellertid visat sig att den
sjuåriga skolan, vad anginge landsbygden, gått mycket långsamt framåt och
det måste anses principiellt riktigt att samtliga folkskolebarn, oberoende av
bostadsort, kunde få komma i åtnjutande av en ungefärligen likvärdig utbildning,
ville länsstyrelsen icke motsätta sig ett genomförande av obligatorisk
sjuårig skolplikt. Stadgandena borde göras smidiga för undvikande
av nya strider omkring folkskolan.

Hänsyn måste tagas till i små omständigheter levande enskildas berättigade
intresse, att barn i den åldern, varom här vore fråga, i någon mån
bereddes tillfälle att bidraga till familjens uppehälle genom arbete antingen
i eller utom hemmet, vilket jämväl skulle vara till nytta för barnen själva
i deras framtida praktiska arbete. För jordbruket exempelvis vore en bråd
tid höst- och vårmånaderna. Jordbrukarna hade då mer än andra tider på
året behov av att få ha barnen hemma till hjälp. Även för många andra
hem, framför allt fattiga och med flera barn, bleve det synnerligen betungande
att hålla barn i skolan ett helt sjunde läsår. Detta ledde tanken
in på förkortande av det sjunde läsåret i de skoldistrikt, där sådant av omständigheterna
ansåges lämpligt och erforderligt. Ur skolteknisk synpunkt
torde ej kunna resas några oöverstigliga hinder för en sådan begränsning
av skolåret. Av denna anledning eventuellt lediga lärare borde kunna till
gagn för undervisningen beredas sysselsättning genom uppdelning av skolan
i flera avdelningar. Möjligen skulle även den föreslagna förstärkta undervisningen
genom övertidsläsning i skolor av vissa typer i sådant fall
icke behöva förekomma. På grund härav föresloge länsstyrelsen, att möjlighet
bereddes skoldistrikt, där så ansåges nödigt, att förkorta det sjunde
läsåret, exempelvis med två månader.

Ur ekonomisk synpunkt för stat och kommun vore på grund av nedgången
i barnantalet tidpunkten onekligen lämplig för utökning av folkskolekursen,
ehuru, vad länet anginge, denna synpunkt icke finge tillmätas
någon avgörande betydelse. Inom länet erfordrades 18 nya lärosalar samt
20 nya tjänstebostäder. Den årliga sammanlagda utgiftsökningen för de
18 kommuner, som berördes härav, uppginge till 28,960 kronor. På grund
av att de flesta av dessa kommuner vore mycket små med ringa skatteunderlag,
inverkade denna utgiftsökning på kommunernas finanser rätt

Bibang till riksdagens protokoll inuti. 1 sami. Nr 99. 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

avsevärt. Efter 1934 års taxering skulle höjningen av utdebiteringen per
skattekrona bliva högst 2 kronor 2 öre och lägst 7 öre eller i medeltal för
samtliga kommuner 1 krona 14 öre per skattekrona. Icke mindre än sju
kommuner skulle få en skattehöjning överstigande 1 krona 50 öre. De
bördor, som genom den sjuåriga folkskolan skulle åläggas vissa kommuner,
vore alltså icke så obetydliga, som i betänkandet antytts. Då härtill komme,
att många av dessa kommuner redan nu måste brottas med stora svårigheter
för hållande av skattetrycket inom rimliga gränser, insåges lätt, att
den föreslagna utökningen av skolan från deras sida ej skulle mötas med
någon större förståelse. Ansåges en sjuårig skola ur statens synpunkt vara
erforderlig, syntes staten jämväl böra träda hjälpande emellan för de kommuner,
som drabbades av extra kostnader. Då merkostnaderna, vad länet
anginge, huvudsakligast drabbade ekonomiskt svaga kommuner med en
skattebörda år 1934 av ända upp till 20 kronor 64 öre i enbart kommunalskatt
samt för de kanske bäst lottade kommunerna i riket ställts i utsikt
att med bidrag av statsmedel få inrätta en åttaårig folkskola, torde någon
orättvisa icke ligga i en sådan åtgärd, som åtminstone vad Gotlands-kommunerna
anginge vore synnerligen nödig.

Västerås. Övertygande skäl hade anförts för införande av en obligatoriskt
sjuårig folkskola. Angelägenheten av att inom ett folk som vårt, med en
genomförd demokratisk styrelse, den stora massan besutte goda grundläggande
kunskaper — vilket för närvarande icke vore fallet — torde icke
kunna bestridas av någon. Att reformens genomförande komme att kräva
betydande kostnader, dock ingalunda oöverkomliga, syntes icke böra avskräcka.
Dessa kostnader komme förvisso att väl ränta sig.

Svårare bleve utan tvivel att till en början komma till rätta med en
åskådning, som i obekantskap med nuvarande förhållanden och fördelarna
av den nya ordningen ansåge, att allt tillsvidare kunde stanna vid det
gamla. Givet vore, att när det gällde en reform av den art som här ifrågavarande,
en reform, som berörde hela folket, det måste framstå såsom
synnerligen angeläget, att saken allmänligen omfattades med förtroende och
tillförsikt. Man syntes icke hava anledning att härutinnan ställa sig misströstande.
Den sjuåriga folkskolan hade redan på frivillighetens väg införts
i ett stort antal skoldistrikt, låt vara mest i stadssamhällena. Det nutida
livet ställde också i snabbt ökad takt höjda anspråk på individens kunskaper
och förmåga av utveckling och anpassning, och denna tendens framträdde
med hart när samma styrka i staden som på landet, detta även i
anställningar, som förr ansågos mest kräva fysisk styrka och uthållighet.
De stadganden beträffande övergången till den nya ordningen, som av de
sakkunniga föreslagits, innefattade en mycket stor och lämpligt avvägd
hänsyn till den tröghet, det här gällde att besegra, främst på övertygelsens
väg. Förslaget syntes även i detta hänseende lyckligt upplagt.

Gjorde man klart för sig, att det här gällde att vederbörligen förstärka
främst de grundläggande kunskaperna hos folket, läsning, skrivning och
räkning, så frågade man sig, örn den nuvarande sexåriga folkskolan fullt
tillvaratoge sina möjligheter i berörda hänseende. Det syntes, som örn så
icke i allo vore fallet. Åtskilligt mera borde kunna göras i två hänseenden,
dels genom en utsträckning av läsåret, dels också genom en minskning av
elevantalet i alltför stora klasser.

En förlängning av läsåret vore för visso ej populär, vare sig i hemmen
eller i lärarkretsar. De sakkunniga avspisade också denna tanke med hänvisning
till de skäl, som plägade åberopas vid tal härom. Befallningshavan -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

den kunde icke finna dessa skäl övertygande. Aven om arbetstakten inom
skolan vid en förlängning av lästiden, förslagsvis med fyra läsveckor, måste
bliva något mindre uppdriven än nu vore fallet, vunne man dock mera tid
och även ro för den innötning, som vore av nöden särskilt för grundläggande
kunskaper. Det syntes också innebära en misshushållning att alltjämt
i vårt land bibehålla en årlig lästid, som vore väsentligt kortare än
vad utlandet med sina 7—9-åriga folkskolär ansåge sig behöva.

Vidare torde det icke kunna bestridas, att de ofta otillbörligt stora läsklasserna
utövade en mycket skadlig inverkan på kunskapsmeddelandet.
En lärare, som hade att göra med klasser på inemot 40 elever, kunde helt
enkelt icke hinna med dem alla eller ens det stora flertalet. I allmänhet
kunde endast de bästa fullt tillgodogöra sig undervisningen. Härtill komme,
att med hemmens avtagande inflytande över de unga, skolans uppfostrargärning
blivit av allt större betydelse. Men skulle läraren därvid kunna
åstadkomma något, måste han beredas tillfälle att individuellt påverka varje
barn, något som ju vore alldeles uteslutet i klasser av antydd storleksordning.
I båda dessa hänseenden borde en utredning komma till stånd, som
utan förutfattade meningar såge till vad som i antytt hänseende kunde och
borde åstadkommas och vilka kostnader i ty fall skulle uppkomma.

Med det anförda hade länsstyrelsen ingalunda avsett att ifrågasätta behovet
av den sjuåriga folkskolan. Även örn man inom den sexåriga folkskolans
ram skulle kunna åstadkomma avsevärda förbättringar, torde dessa
i bästa fall icke bliva så stora, att vårt land i fortsättningen skulle kunna
reda sig med väsentligt kortare folkundervisning än det stora flertalet närbesläktade
europeiska folk. Länsstyrelsen ansåge sig sålunda böra giva det
framlagda förslaget sin fulla anslutning.

Falun. Fullgoda skäl hade anförts för att införa en obligatorisk förlängning
av skolkursen från sex till sju år och för att bibehålla fortsättningsskolan
såsom en fristående kurs efter det sjunde skolåret. Länsstyrelsen anslöte
sig till den av de sakkunniga gjorda hemställan.

Härnösand. Vad som enligt länsstyrelsens mening talade starkast för ett
övergivande av betänkligheterna mot att nu göra den sjunde klassen i folkskolan
obligatorisk vore den ökade svårigheten för de unga att omedelbart
efter slutad skolgång erhålla lämplig sysselsättning. Man finge icke underskatta
faran av att de unga efter avgången från folkskolan under längre
tid komme att sakna ordnad sysselsättning, särskilt som tillsynen över dem
ofta vore bristfällig. Länsstyrelsen ville sålunda främst på denna grund
ansluta sig till de sakkunnigas förslag örn det obligatoriska sjunde skolåret.
Emellertid borde en ej alltför kringskuren möjlighet hållas öppen att erhålla
dispens vid skolor, där reformens genomförande med hänsyn till skolformen
eller eljest skulle vålla avsevärda olägenheter. —• De sakkunniga
hade icke ansett sig kunna biträda det av departementschefen i direktiven
för utredningen hävdade önskemålet örn fortsättningsskolans inbyggande i
det sjunde skolåret. Länsstyrelsen kunde för sin del icke finna de sakkunnigas
argumentering i detta avseende övertygande. Det sjunde skolårets
genomförande skulle utan tvivel främjas och påskyndas, om detta genomförande
finge förbindas med upphörande av den särskilda fortsättningsskoleplikten.
Länsstyrelsen ifrågasatte för flen skull, örn icke detta knappast
olösliga problem borde göras till föremål för förnyat övervägande.

Umeå. Det vore otvivelaktigt av mycket stort värde för folkbildningens
höjande, att folkskolan påbyggdes med en årsklass. Fortsättningsskolan
syntes biha bestå i den föreslagna omfattningen, oavsett införandet av ett
obligatoriskt sjunde läsår.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Luleå. Den pedagogiska sakkunskapen syntes vara ganska enig om behovet
av en förlängd skoltid i folkskolan, då sex år icke ansåges räcka till
för en grundligare bearbetning och ett säkert tillägnande av fastställda lärokurser.
För länsstyrelsens del pekade erfarenheten i samma riktning. Särskilt
kunde länsstyrelsen vitsorda, att i de speciella yrkesskolorna, skogsoch
lantmanna- m. fl. sådana skolor, bristerna i den nuvarande folkskoleutbildningen
tydligt yppat sig, i det att lärjungarna ofta visat sig hava
glömt mycket av vad de i folkskolan inhämtat, varför ock undervisningen
i dessa skolor ofta måste börja med ett inlärande av sådana rent elementära
kunskaper, vilkas meddelande varit folkskolans uppgift. Länsstyrelsen
ansåge sålunda behovet av en allmän förlängning av folkskolans lärotid från
sex- till sjuårig konstaterat och ville för egen del ej motsätta sig en sådan,
dock under förbehåll, att nuvarande lärokurser utom i trängande undantagsfall
ej utökades, utan att lärotidens utvidgning endast komma att tillgodose
behovet av en grundligare och bättre meddelad kunskap.

Emot de sakkunnigas förslag om en tvångsvis skeende förlängning av
lärotiden kunde visserligen en del betänkligheter resas, särskilt med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenser, en sådan anordning skulle medföra. Och
detta gällde i särskilt hög grad Norrbottens län, där kostnaderna för folkskoleväsendet
i de allra flesta kommuner redan nu vore onormalt höga.
En summarisk beräkning med ledning av de sakkunnigas kostnadsberäkningar
visade, att för Norrbottens län ett fullt genomförande av den sjuåriga
folkskolan skulle medföra 14 öres höjning i uttaxeringen per skattekrona
för hela länet, men härvid vore att märka, att de små kommunerna
med ringa antal skattekronor givetvis skulle komma att drabbas proportionsvis
hårdare än de större kommunerna, och att kostnadsökningen sålunda
för många smärre kommuner skulle bliva nog så kännbar.

För att i möjligaste mån mildra de ekonomiska verkningarna av ett
genomförande av de sakkunnigas förslag ansåge länsstyrelsen sålunda nödvändigt,
att övergångstiden för reformens genomförande sattes till minst den
av de sakkunniga föreslagna, 10 år, möjligen även med rättighet för Kungl.
Majit att i särskilda undantagsfall kunna medgiva en ytterligare förlängning
av denna tid. Likaså borde tagas i övervägande, örn ej staten vid genomförandet
av sjuårig folkskola skäligen borde vidtaga en höjning av statsbidrag
till lärosalar och tjänstebostäder för att lätta det ekonomiska trycket
på kommunerna. Det vore visserligen sant, att grunderna för dessa statsbidrags
utgående bestämts så sent som 1935, men särskilt för kommunerna
i Norrbottens län, som under en följd av år genom särskilda nådiga brev
tillerkänts dylika statsbidrag, uppgående till 70 ä 80 procent och högre av
den verkliga byggnadskostnaden och utbetalda i mån av arbetets fortskridande,
måste de grunder, efter vilka dessa bidrag numera skulle utgå, anses
ganska otillfredsställande.

Vad slutligen an ginge fortsättningsskolan och dess ställning efter ett genomförande
av den obligatoriska sjuåriga folkskolan, ansåge länsstyrelsen i likhet
med de sakkunniga, att fortsättningsskolan borde bibehållas som en
påbyggnad på folkskolan, då den ju hade en helt annan uppgift än meddelande
av grundläggande undervisning, och särskilt den yrkesbetonade
praktiska undervisning, som där i allt större utsträckning bedreves, syntes
börja röna allt större uppskattning.

Stockholms län. Att utökning av folkskolans normala lärotid utöver nu
stadgade sex år vore behövlig torde få anses ådagalagt ej minst genom det
faktiska förhållandet, att ett så stort antal skoldistrikt själva gått i förf att -

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning om införande av ett sjunde skolår. Länsstyrelsen delade de sakkunnigas
mening, att samma elementära skolbildning, som meddelades i städer
och stadsliknande samhällen, borde så långt det vore möjligt åstadkommas
även på landsbygden. Om detta praktiskt sett läte sig göras genom stadgande
av sjuårig folkskola såsom regel för hela riket — och örn det läte
sig göras endast på sådant sätt — talade uppenbarligen starka skäl för de
sakkunnigas förslag att utvidga den normala lärotiden i folkskolan till sjuårig.

Emellertid hade länsstyrelsen icke kunnat undgå att fråga sig, huruvida
icke en sådan utvidgning, örn den skulle kunna leda till den därmed avsedda
nyttan, förutsatte att folkskolan vore organiserad enligt någon av de
högsta typerna, närmast A- och första B-formen. Vad de sakkunniga anfört
till stöd för sin uppfattning, att även lägre skolformer skulle med fördel kunna
påbyggas med ett obligatoriskt sjunde år, syntes knappast övertygande —
och dessa lägre skolformer hade ju alltjämt en betydande utbredning i stora
delar av rikets landsbygd. Man torde kunna ifrågasätta, örn icke sådana
förstärkningar, som de sakkunniga föreslagit, lämpligare borde utprovas
innan sjuårsregeln lagstadgades. Men därjämte läge den tanken nära till
hands att man, innan steget toges till lagstadgande av sjuårig folkskola,
borde förbereda detsamma främst genom planmässiga åtgärder för att i
största möjliga utsträckning få fram de högre typerna av nuvarande skolorganisation
i stället för de lägre. Örn också en sådan förberedelse måste
taga längre tid än de sakkunniga föreslagit såsom period för övergången,
så syntes dock vinsten av de högre skolformernas genomförande i och för
sig vara så betydande, att den väl motvägde denna förlängning av vägen
till det slutliga målet. För övrigt borde man kunna räkna med att den
frivilliga övergång till sjuårig lärotid, som hittills endast undantagsvis förekommit
på landsbygden (utom Skåne), i och med en sådan förbättring av skoltypen
skulle vinna fotfäste även inom nya delar av riket, varigenom marken
skulle beredas för en obligatorisk sjuårsskola. Den övergångstid om tio år,
som de sakkunniga förordat, kunde visserligen i och för sig synas lång,
men för en skolreform av denna räckvidd, utsträckt över hela vårt land
med dess starkt skiftande förhållanden, kunde man befara att den knappast
vore tillräcklig, i all synnerhet som skoldistriktens eget bifall till införande
av det sjunde skolåret enligt förslaget icke skulle vara erforderligt
längre än under fyra år av de tio.

En särskild och betydelsefull fråga vid införande av sjuårig folkskolekurs
bleve tydligen den verkan, som därav kunde följa för fortsättningsskolan.
Länsstyrelsen skulle i detta hänseende inskränka sig till att uttala den bestämda
meningen, att huru önskvärt än ett sjunde år i själva folkskolan
kunde vara det icke borde få lända till förfång för den särskilda utbildning,
som fortsättningsskolan hade att giva. Den i vidsträckt mening praktiska
påbyggnad av den egentliga folkskoleundervisningens resultat, som vore fortsättningsskolans
uppgift, särskilt medborgarskap och ej mindre arbetskunskap
av skilda slag (yrkesbestämda folkskolor), hade fastmera efter länsstyrelsens
mening en alltjämt växande betydelse i våra dagars samhälle. Kunde
fortsättningsskolan, såsom de sakkunniga gjorde gällande, icke lämpligen
införlivas i ett sjunde folkskoleår — och vägande skäl syntes vara anförda
för denna mening — så borde den obetingat bibehållas såsom efterföljande
ungdomsskola, gärna koncentrerad för att icke mer än nödigt uppskjuta de
ungas inträde i praktisk verksamhet, men med tillräckligt tidsmått för att
kunna tillfredsställande motsvara sitt ändamål att förbereda övergången till
sådan verksamhet.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Såsom av det ovanstående framgår, har endast en länsstyrelse helt avstyrkt
det föreliggande förslaget, nämligen länsstyrelsen i Jönköping. Denna
länsstyrelse har till stöd för sin ståndpunkt anfört följande:

De sakkunniga hade som sin uppfattning uttalat, att någon frivillig förlängning
av folkskolans kurs ej vore, såvitt anginge landsbygden, att förvänta
i någon större utsträckning inom överskådlig tid. Riktigheten av
denna uppfattning torde dock kunna ifrågasättas. I detta sammanhang
kunde åberopas vad en av de sakkunniga, riksgäldsfullmäktigen Gustaf
Andersson i särskilt yttrande framhållit, nämligen att åtskilliga faktorer framdeles
kunde beräknas komma att verka i riktning mot en fortsatt frivillig
övergång till sjuårig folkskola. Sålunda torde många skoldistrikt komma
att föredraga införande av ett sjunde skolår framför att nödgas nedlägga
en eller annan skola på grund av minskat barnantal. Även andra omständigheter
torde komma att verka i samma riktning. Det måste anses vara
av avgörande vikt, att införandet av ett sjunde skolår ej ägde rum i strid
mot opinionen hos den, som närmast därav berördes, föräldrar och skolans
målsmän. Otvivelaktigt skulle ett lagstadgat genomförande av obligatorisk
sjuårig skolplikt på många håll mötas av ett mer eller mindre starkt motstånd.
En icke önskvärd motsättning skulle därför lätt uppkomma mellan
den nya ordningen och rådande uppfattning hos stora delar av vårt lands
befolkning. De sakkunniga hade i sin framställning vid behandlingen av
detta spörsmål såsom sin övertygelse framhållit, att det förbättrade undervisningsresultatet
snart skulle även hos dem, som nu intoge en avvisande
hållning mot reformen, framkalla insikt örn dennas stora värde. För att
förebygga de följder ett forcerat genomförande av den föreslagna reformen
skulle medföra, föresloge de sakkunniga en jämförelsevis lång övergångstid.
Såsom framhölles i ovan åberopade särskilda utlåtande av en av de sakkunniga,
komme dock förslaget sannolikt att medföra, att en utsträckning
av skoltiden i de flesta skoldistrikt måste genomföras redan inom de närmaste
åren, vilket i många fall skulle komma att verka som en olämplig
forcering. Otvivelaktigt måste det under dylika förhållanden anses lämpligare,
att en frivillig övergång till sjuårig skola i mera allmän omfattning
avvaktades.

Vad anginge den av de sakkunniga verkställda utredningen rörande de
kostnader, som skulle orsakas av den föreslagna reformen, syntes visserligen
denna utredning giva vid handen, att någon mera avsevärd stegring av
.kostnaderna för folkskoleväsendet utöver de nuvarande ej vore att befara.
Den utgiftsökning, som dock bleve en oundviklig följd, borde emellertid,
sedd i samband med ständigt ökade krav på stat och kommun, ej förbises.

Slutligen ville länsstyrelsen ej underlåta att fästa uppmärksamheten på
de betydande pedagogiska svårigheter, som införandet av ett sjunde skolår
skulle innebära för vissa svagare skolformer. Dessa olägenheter hade i vissa
från lärarhåll gjorda uttalanden starkt betonats och i åtskilliga fall ansetts
motivera ett avstyrkande av reformen.

Sammanfattningsvis finge länsstyrelsen som sin uppfattning angiva, att
det sjunde skolåret med hänsyn till de med dess införande förenade svårigheter
och konsekvenser borde åtminstone under den närmaste tiden liksom
hittills växa fram på frivillighetens väg. I enlighet härmed ansåge sig länsstyrelsen
böra avstyrka det föreliggande förslaget.

Domkapitlen hava i samtliga fall tillstyrkt förslaget örn införande av
obligatorisk sjuårig folkskola. Därvid hava anförts som motiv i stort sett

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

samma synpunkter, som av länsstyrelserna framhållits som skäl för denna
reform. Domkapitlet i Visby har dock förmenat, att reformen borde tillsvidare
begränsas till att avse allenast folkskolor av A-form, och domkapitlet
i Linköping bar uttalat, att det sjunde skolåret borde göras obligatoriskt
endast vid de skolformer, där det ur pedagogiska synpunkter vore möjligt
och lämpligt. Övriga domkapitel hava emellertid anslutit sig till de sakkunnigas
ståndpunkt. I allmänhet har den föreslagna övergångstiden ansetts
vara tillfyllest. Vissa av domkapitlen hava särskilt understrukit, att
det icke torde vara möjligt att inom överskådlig tid erhålla någon motsvarande
förbättring av folkskoleväsendet genom att låta reformen bliva helt
beroende av det kommunala initiativet.

Endast domkapitlet i Uppsala har mera positivt uttalat sig för en avveckling
av fortsättningsskolan i samband med införandet av sjuårig skolplikt.
Domkapitlet i Strängnäs har intagit en mer tveksam ställning och
ifrågasatt eu prövning i de särskilda fallen rörande förutsättningarna för
anordnande av fortsättningsskolundervisning efter det sjunde skolårets avslutande.
Enligt domkapitlet i Linköping bör fortsättningsskolan som regel
erhålla rent praktisk läggning. De övriga domkapitlen hava, i den mån de
yttrat sig i frågan, mer eller mindre reservationslöst anslutit sig till de sakkunnigas
uppfattning. Ett par av domkapitlen hava därvid anfört, att de
tidigare haft en annan uppfattning, men att de låtit sig övertyga av de av
de sakkunniga förebragta skälen för de sakkunnigas ståndpunkt. I vissa
fall har framhållits, att värdet av den föreslagna reformen skulle bliva problematiskt,
om det sjunde skolåret finge helt ersätta fortsättningsskolan. Av
intresse är, att domkapitlet i Lund, som har särskild erfarenhet av skolformen
sjuårig folkskola + fortsättningsskola, bestämt uttalar sig till förmån
för de sakkunnigas förslag. Anmärkas må, att domkapitlet i Luleå ifrågasatt,
huruvida icke minimitiden för fortsättningsskolan borde sättas något
högre än de sakkunniga föreslagit.

Ett flertal domkapitel hava framhållit önskvärdheten av att åtgärder vidtagas
för att, vid införande av sjunde skolår, ordna konfirmandundervisningen
på lämpligt sätt.

Domkapitlen hava anfört i stort sett följande:

Uppsala. Domkapitlet ansåge sig böra utan tvekan eller förbehåll giva
sin principiella anslutning till förslaget om införande av ett obligatoriskt
sjunde skolår i folkskolan. Det kunde icke nog starkt framhållas, att en
viktig betingelse för vårt folks sociala och ekonomiska välfärd vore, att den
ungdom, för vilken undervisningen i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna
utgjorde det huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god
och så effektiv undervisning som möjligt, innan den ginge att taga sin andel
i arbets- och samhällslivet. Domkapitlet funne de sakkunniga hava
givit en klar och övertygande utredning både örn önskvärdheten av införandet
av ett obligatoriskt sjunde skolår och om möjligheterna av en dylik
reforms genomförande jämväl i fråga örn mindre goda skoltyper. Vad an -

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ginge sättet för reformens genomförande, ansåge domkapitlet de sakkunnigas
förslag vara i stort sett välgrundat. Domkapitlet funne sig dock i vissa
punkter böra framställa erinringar mot detsamma; särskilt gällde detta den
viktiga frågan om fortsättningsskolans fortsatta bibehållande såsom obligatorisk
påbyggnad på folkskolan, även sedan denna omgestaltats till sjuklassig.
Domkapitlet ville sålunda giva uttryck åt sin bestämda uppfattning,
att den viktiga frågan örn möjligheterna av att inom ramen av det sjunde
skolåret taga vara på det värdefullaste i den nuvarande fortsättningsskolan
vore förtjänt av att underkastas en förnyad ingående prövning och undersökning.
Framför allt borde härvid hänsyn tagas till undervisniugsämnena
i den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Domkapitlet holle nämligen före,
att den obligatoriska fortsättningsskolan i sin nuvarande form ej sällan visat
sig vara mindre effektiv. Eventuellt kunde fortsättningsskolan bibehållas i
form av en kortare lärokurs, innefattande det mest värdefulla i fortsättningsskolans
undervisningsämnen. Denna påbyggnad torde enligt domkapitlets
mening helst böra gestaltas som frivillig. För att uppmuntra och underlätta
inrättandet av dylik mindre påbyggnad av den egentliga, sjuklassiga
folkskolan — särskilt torde den glesare befolkade landsbygden vara förtjänt
av dylikt stöd — borde i så fall statsbidrag utgå, beräknat med hänsyn
till kommunernas ekonomiska bärkraft och andra omständigheter, för ernående
av största möjliga rättvisa. Domkapitlet ville emellertid även ifrågasätta
en annan lösning av spörsmålet om fortsättningsskolans bibehållande
vid inrättandet av en sjunde skolklass. Det vore måhända tänkbart, att
den årliga lärotiden vid folkskolan kunde utökas från nu vanliga 341 /2 till
36 veckor. En sådan utökning av lärotiden skulle för varje barn innebära
en vinst av omkring 45 timmar per läsår, alltså omkring 300 timmar under
en skoltid av sju år. Med denna utökning av folkskolans lärotid syntes
den efter införande av sjuklassig folkskola ettåriga fortsättningsskolans 180
timmar kunna kompenseras, under förutsättning av härav följande nödig
reglering av lärarlönerna.

Domkapitlet ville såsom ett sitt varma önskemål uttala, att vid lagtextens
utarbetande all uppmärksamhet måtte skänkas däråt, att konfirmationsundervisningens
intressen vederbörligen tillgodosåges.

Linköping. En allmän utökning av folkskolans lärotid med ett sjunde
skolår vore önskvärd, för att det bildningsmål, som komme till uttryck i
1919 års undervisningsplan, måtte kunna realiseras, så långt möjligt vore.
Stora vore ju de krav, som i vår tid ställdes på den elementära medborgarskolan,
och problemet för vår stats- och samhällsform vore till väsentlig del
en fråga örn folkuppfostran och folkupplysning. Den sexåriga kursen möjliggjorde
icke meddelande och inhämtande av de kunskaper och färdigheter,
som varje medborgare i denna tid behövde för att kunna fylla sina plikter
såsom enskild och samhällsmedlem. Detta gällde icke mindre den religiöstetiska
fostran, som den grundläggande barndomsskolan hade såsom sin uppgift
att skänka barnen och de unga. Rent allmänt alltså, oavsett skoltypen,
behövde folkskolan utökningen med ett sjunde skolår med tanke på de stora
svårigheterna för de unga att i nutidens samhälle kunna finna och fylla
sina livsuppgifter samt att kunna såväl praktiskt som religiöst-etiskt finna
sig tillrätta med nutidslivets många problem. Många företeelser från det
moderna ungdomslivet gåve skrämmande belägg på nödvändigheten av att
barnens och ungdomens fostran behövde intensifieras och att den tid, då
lärjungarna stöde under skolans fostrande inflytande, borde utökas, var -

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

igenom större möjlighet bereddes att hjälpa ungdomen under de svåra övergångsåren
och förhindra förstörandet av det fostringsresultat, som i skolan
borde och kunde vinnas. — litt sjunde läsår komme att giva ett synnerligen
värdefullt komplement till skolor av undantagsformer, i den män dessa
former kunde möjliggöra ett sjunde läsår. Denna utökning av undervisningstiden
torde komma att iner och mer betraktas icke såsom en tunga utan
såsom en rättvisa gent emot de barn, som ej kunde åtnjuta undervisning i
samma utsträckning som barnen i heltidsläsande skolor. — Domkapitlet
fäste alldeles särskild uppmärksamhet på de pedagogiska svårigheter, som
vore förenade med ett allmänt införande av sjuårig folkskola vid de svagare
skolformerna, och förmenade, att de ökade kostnader, som sammanhängde
med ett dylikt genomförande, vägde föga i jämförelse med den pedagogiska
risk, som kunde bliva följden. Huvudsaken vore, att man lyckades finna
en lösning, som i möjligaste mån tillgodosåge skolans undervisnings- och
uppfostringssyfte. — Domkapitlet anslöte sig till de sakkunnigas ståndpunkt,
att inrättandet av sjuårig folkskola icke borde göras beroende av de olika
skoldistriktens fria val eller främjas genom lämnande av högre statsbidrag
eller gynnsammare villkor i en eller annan form till respektive skoldistrikt
för att uppmuntra till reformens genomförande. Laga bestämmelser borde
härvid vara avgörande, utan att hänsyn toges till större eller mindre tillmötesgående
från skoldistrikten. Enligt domkapitlets mening borde det
sjunde skolåret göras obligatoriskt endast vid de skolformer, där det ur
pedagogiska synpunkter vore möjligt och lämpligt. — Vad slutligen beträffade
förhållandet mellan obligatorisk sjuårig folkskola och fortsättningsskolan
ansåge domkapitlet, att redan de avsevärda och rätt talrika förändringar
och jämkningar, vilka vidtagits under den relativt korta tid, som förflutit
sedan fortsättningsskolan blivit obligatorisk i vårt land, torde visa, att denna
överbyggnad på folkskolan icke helt lyckats växa organiskt in i folkskoleorganisationen,
ej heller i det allmänna medvetandet såsom en ändamålsenlig
och lycklig lösning av det synnerligen viktiga problem, huru skolan
skulle kunna fullfölja sitt fostrande inflytande och vara ungdomen till hjälp
under de viktiga åren närmast efter avgången från folkskolan. För ungdomens
fostran intellektuellt och moraliskt betydde förvisso ett sjunde år i
folkskolan oändligt mycket mer än en fortsättningsskolekurs under exempelvis
sex veckor. Det syntes, som örn fortsättningsskolan för att kunna fylla
sin uppgift och verkligen vinna elevernas intresse, borde göras rent praktisk.
För egen del ville domkapitlet alltså förorda, att man, så långt det på något
sätt vore möjligt, läte en sjuårig folkskola efterföljas av en praktisk, yrkesbetonad
fortsättningsskola omfattande en årskurs av 180 timmar, varvid
varje orts arbetsliv och förhållanden skulle beaktas. Endast i de fall, där
vid eventuella svaga skolformer sjuårig folkskola icke kunde genomföras,
torde allmän fortsättningsskola höra utfylla den med skolformen förenade
bristen.

Skara. De sakkunniga hade förebragt så många skäl för reformens genomförande,
att fördelarna av densamma i stort sett måste anses väl uppväga
de nackdelar, som otvivelaktigt på en del håll komma att uppslå. Särskilt
betydelsefullt ansåge domkapitlet det vara, att städernas oell landsbygdens
barn skulle erhålla lika lång undervisningstid. Domkapitlet ville även framhålla
önskvärdheten av att övergångsbestämmelserna gjordes så mjuka som
möjligt, så att reformen icke från början måtte mötas med allt för stort
motstånd från deras sida, som saken närmast gällde. — Mot en begräns -

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning av fortsättningsskolan från två årskurser till en årskurs hade domkapitlet
intet att erinra. — Enligt gällande folkskolestadga skulle domkapitlet
fastställa en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet i ett skoldistrikt.
Stannade i en sådan fråga domkapitlet och folkskolinspektören i olika
meningar, skulle ärendet avgöras av skolöverstyrelsen. Genom besvär ägde
ett skoldistrikt i båda fallen möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj:ts
prövning. De sakkunnigas förslag, att ett domkapitelsbeslut om det sjunde
skolårets införande under alla förhållanden skulle bliva föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, syntes innebära ett avsteg från nu gällande regler angående
omorganisation av en kommuns skolväsen, vadan domkapitlet i denna
punkt icke atisåge sig kunna tillstyrka bifall till förslaget.

Strängnäs. De skäl, som förelåge för införandet av en obligatorisk sjuårig
folkskola, syntes synnerligen starka. De sakkunnigas uttalande, att den
nuvarande sexåriga folkskolan »icke på nöjaktigt sätt förmår fylla de bildnings-
och uppfostringskrav, som numera måste ställas på den elementära
medborgarskolan», torde icke kunna bestridas. Olika omständigheter hade,
ville det synas domkapitlet, samverkat till att just i det närvarande läget
skapa nödiga förutsättningar för ett genomförande av den planerade reformen.
Domkapitlet ville alltså i betraktande av den stora betydelse, som ett
sjunde skolår otvivelaktigt skulle komma att äga för folkbildningen, livligt
tillstyrka det framlagda förslaget örn en obligatorisk sjuårig folkskola. De
föreslagna bestämmelserna angående tidpunkten för genomförandet vore välbetänkta.
Däremot kunde domkapitlet icke utan vidare instämma i förslaget,
att det sjunde skolåret (med undantag för A-skolor) endast skulle ha till
uppgift att åstadkomma »ett fördjupat inhämtande» av folkskolans nuvarande
kurs. Åtminstone i vissa ämnen torde det sjunde skolåret i alla folkskolor
böra bjuda på något nytt kunskapsstoff. Fortsättningsskolan hade, enligt
vad domkapitlet hade sig bekant, långt ifrån alltid haft den betydelse, som
man kunnat önska. Domkapitlet ville ifrågasätta, huruvida icke anordnandet
av fortsättningsskola utöver det sjunde skolåret kunde göras beroende av en
prövning, örn de nödiga förutsättningarna i de särskilda fallen förefunnes.
Domkapitlet ville också i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida det icke
skulle vara möjligt att för ett senare åldersstadium anordna kurser i medborgarkunskap.

Västerås. Domkapitlet har, efterrätt hava uttalat sin anslutning till ett
stort antal av de synpunkter, som de sakkunniga anfört, förklarat sig icke
tveka att tillstyrka ett obligatoriskt införande av den sjuåriga folkskolan i
synnerhet med den långa övergångstid, de sakkunniga föreslagit. Även domkapitlet
hade tidigare haft starka sympatier för tanken att bygga in fortsättningsskolan
i det sjunde skolåret, men genom den av de sakkunniga
förebragta utredningen hade domkapitlet blivit fullständigt övertygat om
omöjligheten att låta ett sjunde skolår helt ersätta fortsättningsskolan. Skulle
så ske, komme säkerligen värdet av den föreslagna reformen att bliva mycket
problematiskt. Ett inarbetande av fortsättningsskolan i ett sjunde läsår
skulle komma att erbjuda stora organisatoriska svårigheter särskilt beträffande
den praktiska arbetskunskapen, som vore fortsättningsskolans värdefullaste
tillgång. Domkapitlet tillstyrkte därför livligt den av de sakkunniga
föreslagna ettåriga fortsättningsskolan med särskilt betonande av vikten, att
undervisningen i denna företrädesvis måtte inriktas på den praktiska utbildningen,
i hushållsgöromål för flickor och i yrkeskunskap för gossar.

Växjö. Även om domkapitlet ansåge, att svårigheterna vid förslagets genom -

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

förande skalle bliva större, än de tedde sig i de sakkunnigas framställning,
till och med avsevärt större, vågade domkapitlet icke taga på sitt ansvar
att avstyrka reformen. Domkapitlet hade nämligen den känslan, att vinsterna
i olika hänseenden trots allt komme att överväga de huvudsakligen ekonomiska
förlusterna. Domkapitlet hade övervägt, huruvida ett införande på
frivillighetens väg — i anslutning till vad reservanten bland de sakkunniga
förordat — kunde väntas ske så pass snabbt, att denna väg, som förvisso
— med tanke på hemmens inställning till skolan — vore den mest önskvärda,
kunde tillrådas. Domkapitlet kunde tyvärr icke känna sig övertygat,
att reformens fördelar framstode så otvetydigt för den stora allmänheten,
att dess starkt ekonomiskt betingade motvilja mot en utsträckning av skoltiden
kunde väntas övervunnen inom rimlig tid. Tänkbart förefölle, att det
skulle stimulera till genomförande på frivillighetens väg, därest ett fyllnadsarvode
på förslagsvis 200 kronor årligen under åren intill dess reformen
bleve obligatorisk i hela landet tillerkändes den lärare, som åtoge sig att
jämte andra klasser undervisa en sjunde årskurs. Då de sakkunnigas förslag
med däri angivna dispensmöjligheter syntes domkapitlet lämna en — så vitt
förutses kunde — skälig marginal, finge domkapitlet tillstyrka, att reformens
genomförande i den utsträckning, som de sakkunniga föresloge, gjordes
obligatoriskt.

Domkapitlet funne beklagligt, att de sakkunniga icke i överensstämmelse
med direktiven kunnat finna ett sätt att helt inbygga fortsättningsskolan i
det sjunde skolåret. Vore detta möjligt, så bleve visserligen det redan nu
ur arbetsanställningssynpunkt ganska värdelösa året närmast efter sjätte skolåret
upptaget till samma längd som ett normalt skolår men däremot det
följande helt skolfritt. Detta skulle tvivelsutan avsevärt underlätta reformens
genomförande — så avsevärt, att man kanske kunde lita till frivilligheten
och ändå påräkna att i stort sett ha den genomförd inom den tilltänkta
tidsfristen av tio år. Vissa av de sakkunniga anförda skäl mot »inbyggande»
verkade icke övertygande, exempelvis det att fortsättningsskolan med
hänsyn till åldersstadiet skulle fordra annat lärostoff och andra metoder
än ett folkskoleår, vore det också det sjunde. Praktiskt komme ju det förutsatta
nya folkskoleåret att infalla på just det åldersstadium, dit hittills det
första fortsättningsskolåret varit förlagt. I A-skolor skulle väl det sjunde
skolåret sålunda ganska väl kunna ersätta fortsättningsskola Men A-skolorna
hade ofta redan nu sjuårig folkskola plus fortsättningsskola, varför
detta skulle innebära försämrad undervisning. I svagare skolformer läge saken
annorlunda. Där skulle väl samläsningen mellan flera klasser (exempelvis
klass 5—7 i en B 1-skola) göra det nödvändigt att vid »inbyggnad» utmönstra
alltför mycket av sådant lärostoff, som hade värde speciellt i en
ungdoms-(icke längre barndoms-)skola. Därmed vore de speciella värden, som
man velat vinna med nuvarande fortsättningsskola, tillspillogivna. Gällde
detta redan fortsättningsskolan av allmän typ, där dock inbyggnadsmöjligheterna
förefölle störst, så gällde det i förstärkt grad den yrkesbetonde fortsättningsskola
(ej minst den i husligt arbete för flickor), som man gärna
ville se som utvecklingens mål, fast detta ännu endast i ringa utsträckning
vore förverkligat. Av dessa skäl och med tanke på behovet av arbetsro för
fortsättningsskolan, kring vilken det nyss stått så mycken strid, accepterade
domkapitlet de sakkunnigas slutsats, att ett fortsättningsskolår örn cirka
180 timmar borde bestå, även örn ett sjunde skolår tillädes i folkskolan.
Domkapitlet ville emellertid med styrka framhålla önskvärdheten av att fort -

108

Kungl. May.ts ''proposition Nr 99.

sättningsskoleplikten finge fullgöras så snart efter sista folkskoleårets slut
som möjligt. — Under det sjunde folkskoleåret borde tid reserveras, så att
konfirmanderna erhölle erforderlig lättnad i skolarbetet för att kunna närvara
vid nattvardsundervisningen och förbereda sig till dessa lektioner.

Lund. Domkapitlets principiella ställning till frågan örn sjuårig folkskola
samt ettårig fortsättningsskola franninge därav, att domkapitlet redan under
nuvarande förhållanden på det skolorganisatoriska området på allt sätt
sökt medverka till att denna skolform allmänt infördes i stiftets skoldistrikt.
Då det nu gällde att taga ställning till införandet av den obligatoriska sjuåriga
folkskolan, borde all möjlig hänsyn tagas till den vid betänkandet
fogade reservationen, som ännu icke ansåge förhållandena kräva genomförandet
av den sjuåriga folkskolan tvångsvis gentemot de skoldistrikt, som
ej frivilligt ville så ordna sitt skolväsen. På grund av den betydande vinsten
för den medborgerliga bildningen —- domkapitlet instämde till fullo
i vad de sakkunniga härom anfört — och då den övervägande delen av
stiftets skoldistrikt utan större svårigheter redan kunnat anordna sitt skolväsen
på det sätt, som nu föresloges bliva obligatoriskt, holle domkapitlet
emellertid före, att tvekan ej borde råda om att lagfästa den sjuåriga folkskolan.
Det syntes nämligen som om hinder icke borde möta för den återstående
delen av stiftets skoldistrikt — där förhållandena på skolväsendets område
i övrigt torde vara av ungefärligen samma natur som inom de distrikt,
vilka infört sjuårig folkskola — att också genomföra denna skolform. Övergångstiden
vore dessutom rundligt tilltagen och möjlighet lämnad öppen för
Kungl. Majit att även efter denna tid i särskilda fall kunna medgiva en
annan skolform. Domkapitlet anslöte sig sålunda, vad Lunds stift vidkomme,
till förslaget örn införande av obligatorisk sjuårig folkskola. — Vad
sedan anginge fortsättningsskolan, så hade domkapitlet tidigare givit uttryck
för den åsikten, att fortsättningsskolekursen torde om möjligt böra inarbetas
i kursen för det sjunde skolåret. I likhet med de sakkunniga funne nu
domkapitlet, att fortsättningsskolekursen i sin helhet ej borde förläggas
till detta skolår. Enligt domkapitlets erfarenhet hade den till den sjuåriga
folkskolan anknutna ettåriga fortsättningsskolan i stiftet på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppgifter. Det skulle alltså vara till
stor skada för skolans ändamål, örn densamma borttoges i samband med
införandet av den sjuåriga folkskolan. Särskilt för detta stifts vidkommande,
som ju till övervägande del organiserat sitt skolväsen med bland
annat ettårig fortsättningsskola, skulle konsekvenserna bliva ödesdigra. En
allmän återgång till sämre skolförhållanden skulle bliva en sannerligen icke
önskad följd. Domkapitlet gå ve de sakkunnigas förslag om den ettåriga fortsättningsskolan
sin fulla anslutning. — Inskrivning av konfirmander skedde
i allmänhet efter slutad skolgång i folkskolan. Konfirmandundervisningen
bedreves sålunda samtidigt med undervisningen i fortsättningsskolan. Detta
hade icke medfört några större svårigheter. Genom den sjuåriga folkskolans
obligatoriska genomförande erhölle skolbarnen ytterligare ett års kristendomsundervisning
i folkskolan. Detta måste anses utgöra en betydande
vinst för konfirmandundervisningen. Vidare komme konfirmandundervisningen
att framflyttas ett år och för barnen äga rum i den kritiska period,
som plägade benämnas övergångsåldern. Genom barnens större mognad
och större lätthet att tillgodogöra sig undervisning vore det därför att förvänta,
att konfirmandundervisningen komme att bliva av större betydelse
för barnen än hittills och för ett större antal medföra bestående intryck för

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

livet. Konfirmandundervisningens fostrande betydelse under barnens övergångsår
måste också tillmätas den största vikt. Domkapitlet kunde sålunda
jämväl med hänsyn till den viktiga kyrkliga angelägenhet, som konfirmandundervisningen
representerade, förorda det framlagda förslaget. — Inom åtskilliga
skolor av B3- och D-typerna inom stiftet, där överläsningsmånad
redan förekomme, ägde sådan övertidsläsning i regel rum varje år — den
vore sålunda ej inskränkt till de år, då nybörjare intoges. De sakkunniga
hade nu föreslagit, att statsbidrag allenast borde utgå vid övertidsläsning
de år, nybörjare intoges. Med hänsyn till de betydande fördelar för undervisningen,
som denna övertidsläsning medförde, borde statsbidrag utgå till
varje sådan övertidsläsning.

Göteborg. Domkapitlet funne såväl behovet ur folkbildningssynpunkt att
förstärka folkskolebildningen beli j ärtans värt, som ock tiden för genomförandet
av denna förstärkning väl vald, ej minst med avseende på den rikliga
tillgång av lärarkrafter inom folkskolan, som nu förefunnes och helt säkert
under de närmaste åren vore att förvänta. Såväl med hänsyn till kostnadsökningen
som till de svårigheter, som komme att drabba ej minst
Göteborgs stift vid organiserandet av en ny årsklass i folkskolans svagare
former, ansåge domkapitlet sig böra hemställa, huruvida ej en längre övergångstid
än den av de kommitterade föreslagna borde allmännare, än som
avsetts, medgivas. Då domkapitlet funne skäligt att tillstyrka bibehållandet
av den ettåriga fortsättningsskolan, skedde det med särskilt understrykande
därav, att den nya tillökningen av folkskolans arbetstid användes till effektiv
förkovring i de nödvändiga, grundläggande färdigheterna, såväl i de
teoretiska: läsning, skrivning och räkning, som ock i de praktiska, och ej
till införande av ökade kurser.

Karlstad. Skäl kunde anföras såväl för som emot förslaget, vilket medförde
dryga kostnader. Domkapitlet ville emellertid icke avstyrka bifall
till förslaget men ansåge, att en grundlig övergångstid borde lämnas vid
reformens genomförande, varvid största hänsyn torde böra tagas till den
förefintliga skillnaden i förhållandena mellan stad och landsbygd samt
mellan Sydsverige och Nordsverige.

Härnösand. Aven om vissa skäl nog skulle kunna anföras emot den nu
föreslagna obligatoriska utvidgningen av skoltiden från sex till sju år, så
måste dock erkännas att de skäl, som talade för en dylik utvidgning av
skoltiden betydligt vägde över. — Reformens frivilliga genomförande skulle
taga alltför lång tid. På vissa håll skulle den helt säkert aldrig bliva genomförd.
Erfarenheten torde också tydligt hava utvisat, att så skulle bliva
fallet. Om man utginge ifrån att en skoltid av sex år icke längre kunde,
med de ökade krav, som nutidens samhällsliv ställde på den enskilde medborgaren,
anses tillfyllest, borde det givetvis icke, såsom nu vore fallet,
överlåtas åt vederbörande kommunala myndigheter att bestämma, om skoltiden
skulle utökas eller ej. Icke blott att detta skulle komma att innebära
en orättvisa mot de barn, som härigenom icke komme i åtnjutande av den
förmån ett sjunde skolår givetvis — åtminstone ur barnens synpunkt —
måste innebära, utan även att det sjunde skolårets vara eller icke vara i de
olika skoldistrikten säkerligen i många fall komme att bliva beroende av
nämnda myndigheters mer eller mindre hausio- och privatekonomiskt betonade
vägande för och emot.. Den föreslagna övergångstiden syntes väl avpassad
och borde ge skoldistrikten möjligheter att väl förbereda sig för och
sätta sig in i dess genomförande. — Vad beträffade frågan om fortsätt -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ningsskolans ställning i ett system med sjuårig folkskola, finge domkapitlet
— ehuru övertygat örn att det föreslagna sjunde skolåret skulle på många
håll rönt ett mera gynnsamt mottagande, om fortsättningsskolan samtidigt
föreslagits skola helt uppgå i folkskolan — instämma med de sakkunniga
däri, att värdet av det sjunde skolåret genom en dylik anordning i väsentlig
grad skulle förringas, för att icke säga, helt gå förlorat. Även örn ett obligatoriskt
sjunde skolår genomfördes, borde fortsättningsskolan bibehållas i
sin nuvarande form, men med den inskränkning i undervisningstiden, som
av de sakkunniga föreslagits. — Väl värt att taga i övervägande vore, huruvida
icke, därest ett obligatoriskt sjunde skolår bleve verklighet, de skoldistrikt,
som så önskade, kunde medgivas att på ett lämpligt sätt kombinera
det sjunde skolårets kristendomsundervisning med konfirmationsundervisningen.

Luleå. Den föreslagna utökningen av den obligatoriska skolplikten med
ett år vore önskvärd och välbetänkt. Huru det obligatoriska sjunde skolåret
komme att mottagas av landsbygdens befolkning, vore vanskligt att
förutsäga. Utan tvivel torde det på många håll komma att röna motstånd.
Föräldrarna behövde i regeln sina barn till hjälp i arbetet, när de uppnått
13 ä 14 år, och torde därför icke gärna se, att de bleve bundna vid skolan
under ytterligare ett obligatoriskt läsår. Men om ett sådant motstånd på
sina håll komme att resa sig, torde det dock så småningom kunna övervinnas,
i den mån föräldrar och målsmän komme underfund med den nytta,
det tillkomna läsåret komme att få för deras barns utbildning. Domkapitlet
ville i detta sammanhang som sin mening uttala, att det sjunde läsåret på
landsbygden skulle lia utsikt att bli mottaget med ganska allmän välvilja,
om ett större utrymme bereddes åt kristendomsämnet i denna klass än i
övriga klasser, och att undervisningen huvudsakligen komme att röra sig
om den kristna tros- och livsåskådningen. — Domkapitlet ville ansluta sig
till de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om fortsättningsskolan. Ifrågasättas
kunde dock, örn icke minimitiden för fortsättningsskolan bort sättas något
högre. Då de flesta fortsättningsskolor vore yrkesbestämda bland annat i
anslutning till huslig ekonomi och undervisningen i detta praktiska ämne,
som överallt vore högt uppskattat, torde kräva en tid av minst 180 timmar,
syntes fortsättningsskolorna böra få något längre tid, exempelvis 230 ä 240
timmar, för att undervisning även måtte kunna meddelas i ytterligare något
ämne, exempelvis i medborgarkunskap, som nu inginge i fortsättningsskolans
undervisning. — Beträffande övergångstiden anslöte sig domkapitlet till
förslaget.

Visby. Domkapitlet ansåge sig för närvarande icke böra tillstyrka införande
av obligatorisk sjuårig folkskola i annan omfattning än beträffande
folkskolor av A-typ. Frågan om införande av obligatorisk sjuårig folkskola
för lägre skolformer än av A-typ borde tills vidare anstå i avvaktan på de
erfarenheter, som kunde vinnas av såväl ett partiellt genomförande av
ifrågavarande skolreform, på sätt domkapitlet föreslagit, som resultatet av
den av befolkningskommissionen påbörjade utredningen rörande vårt lands
demografiska förhållanden.

Statskontoret har anfört följande:

Önskvärdheten av ett genomförande av sjuårig folkskoleundervisn ng vid
landets samtliga folkskolor ville statskontoret icke bestrida. Ämbetsverket
ville dock understryka, att de förbättringar i olika avseenden, som under

lil

Kungl. Maj. ts proposition Nr 99.

årens lopp vidtagits inom skolväsendet, särskilt ifråga om lärarutbildningen,
säkerligen — vilket även berörts av de sakkunniga — medfört ett avsevärt
förbättrat undervisningsresultat och att sålunda det kunskapsmått, som förr
inhämtades i folkskolan, icke torde vara jämförbart med vad nutidens lärjungar
kunde tillgodogöra sig under sin skoltid.

I anslutning till vad reservanten bland de sakkunniga anfört ville statskontoret
ifrågasätta, örn icke — för att minska de betänkligheter, som av
kostnadsskäl eller andra orsaker kunde yppas mot införandet av ett sjunde
obligatoriskt skolår — den övergångstid, som av de sakkunniga föreslagits,
kunde i lämplig omfattning utsträckas.

Mot de förutsättningar, från vilka de sakkunniga utfört sina kostnadsberäkningar,
hade statskontoret icke funnit anledning till erinran. Ämbetsverket
ville emellertid understryka, att man — såsom även de sakkunniga
påpekat —- vid beräkningarna till fullo utnyttjat den kostnadsminskning,
som automatiskt följde av den motsedda nedgången i barnantal eller på
grund av olika rationaliseringsåtgärder. De sakkunniga hade sålunda tillgodogjort
sig de besparingar, som intill nämnda tid vore att vänta på förevarande
område, i händelse undervisningens omfattning bibehölles vid det
nuvarande. Den kostnadsstegring för ett genomförande av sakkunnigförslaget,
som i de sakkunnigas beräkningar redovisades, vore sålunda en nettoökning och
följaktligen mindre än vad i verkligheten vore fallet. Att märka vore även,
att, då de sakkunniga ansåge sig kunna utgå ifrån att ett tusental småskollärartjänster
komme att bortfalla, de räknade med hela den besparing,
som genom denna minskning i antalet lärartjänster kunde förväntas inträda,
utan att därvid beaktades att åtminstone under en övergångstid vissa merkostnader
skulle kunna uppkomma i anledning av att tjänster bleve övertaliga.

I likhet med de sakkunniga funne statskontoret, att de ekonomiska konsekvenserna
av skoltidens utsträckande icke vore sådana, att de borde utgöra
hinder för förslagets genomförande. Statskontoret kunde emellertid
icke bortse ifrån, att de alltmer ökade anspråk, som ställdes på det allmännas
ekonomiska medverkan på skilda områden, måste tvinga till att i
de olika fallen skärpt avseende fästes vid kostnadssynpunkten. I föreliggande
fall syntes detta böra föranleda, att — även örn en obligatorisk sjuårig
folkskola icke torde kunna förverkligas inom en mindre kostnadsram
än som beräknats — det dock borde noga undersökas, örn icke i samband
härmed åtgärder skulle kunna vidtagas ifråga om folkskoleväsendets organisation,
vilka i större eller mindre mån kunde kompensera de nya utgifterna.

Härvid torde i första hand uppmärksamheten böra ägnas åt fortsättningsskolan.
Statskontoret tilltrodde sig icke att bedöma nödvändigheten eller
behovet av att efter en förlängning av den obligatoriska skoltiden i folkskolan
bibehålla en obligatorisk fortsättningsskola. Även örn denna skolform
icke skulle kunna avvaras, ville ämbetsverket dock ifrågasätta, om
icke möjligheter förelåge att — utan större olägenhet ur utbildningens synpunkt
— genom ändrade kursplaner eller organisatoriska förändringar inom
folkskoleundervisningens ram vinna större besparingar än de sakkunniga
tänkt sig. I detta syfte syntes även böra övervägas, om statsbidrag borde
lämnas för mer än en årskurs om 180 timmar i skoldistrikt med sjuårig
folkskola.

I detta sammanhang ville statskontoret vidare erinra örn den allmänna
revision av anställnings- och avlöningsvillkoren för olika kategorier av lä -

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

rarpersonal — bland annat folkskollärare — vilken för närvarande påginge»
ävensom framhålla, att i samband därmed torde böra övervägas, i vad mån
undervisningsskyldigheten för folkskollärare skulle kunna utsträckas att omfatta
jämväl fortsättningsskolan. Härvid torde uppmärksamhet ock böra
ägnas frågan örn särskild ersättning för s. k. övertidsläsning, vilken enligt
förslaget skulle bliva obligatorisk vid vissa svagare skoltyper och i dessa
fall helt bekostas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit, i händelse särskilda förhållanden
kunde därtill föranleda, skulle äga att efter framställning av skoldistrikt
medgiva anordnande av folkskola med ett större antal obligatoriska årsklasser
än sju, hade väckt betänkligheter hos ämbetsverket. Statskontoret
ville erinra, att de sakkunniga vid behandlingen av spörsmålet örn en utökning
av skolans lärotid framhållit, att det icke längre kunde vara försvarligt
att i fråga örn en så viktig faktor som undervisningstidens längd
upprätthålla en högre standard för städernas och därmed jämförliga samhällens
skolor och en lägre för landsbygdens skolor. Det läge i den påpekade
skillnaden mellan städernas och landsbygdens skolor en social orättvisa,
som, så långt sig göra läte, borde avlägsnas. Såvitt statskontoret
kunde finna, skulle ett bifall till de sakkunnigas förslag om beredande av
möjlighet till inrättande av flera obligatoriska årsklasser än sju kunna komma
att medföra uppkomsten av nya missförhållanden av den art, som av
de sakkunniga sålunda påtalats.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört föranledde icke uttalande från statskontorets
sida.

Svenska stadsförbundets styrelse har yttrat:

Goda skäl vore anförda för det föreslagna obligatoriska sjunde läsåret.
Då ej mindre än 72 procent av städernas folkskolebarn i januari 1935
undervisades i sjuåriga folkskolor, syntes reformen i vart fall för städernas
del knappast ägnad att väcka några större betänkligheter. Detta syntes så
mycket mindre behöva bliva fallet, som kostnaderna för kommunernas del
syntes överkomliga och övergångstiden tillmätts relativt rundligt. En tid
med nedgående nativitet och därav förorsakad god tillgång på lärarkrafter
och lokaler syntes särskilt lämpad för reformens genomförande.

En ettårig fortsättningsskola ovanpå den sjuåriga folkskolan innebure för
en mycket stor del av städerna ej heller någon nyhet.

Önskvärt torde vara, att det sjunde läsåret icke tillförde lärjungen en
mängd nytt lärostoff utan innebure ett fördjupande och en träning framför
allt i modersmålets användande i tal och skrift. Eventuella utökningar
torde böra avse ämnen av praktisk innebörd.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Styrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att folkskolan i vårt land
behövde förstärkas och utvecklas för att bli i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin betydelsefulla uppgift. Det hade sedan rätt länge klagats
över att resultatet av skolans arbete icke vore så gott som önskvärt
vore. Det förråd av kunskaper och färdigheter, som folkskolan avsåge att
bibringa eleverna, förminskades ganska snart efter skoltidens slut. Och den
färdighet i läsning, räkning och skrivning — de ur praktisk synpunkt allra
viktigaste av folkskolans ämnen -— som en genomgången folkskola gåve

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

barnen, vore ofta ganska bristfällig, vilket vittnade om att det icke funnits
tid till tillräcklig övning och träning.

Inför dessa förhållanden syntes det styrelsen naturligt och angeläget, att
folkskolans undervisningstid utökades med ett sjunde skolår. För att en
sådan reform skulle bli genomförd utan onödigt dröjsmål, borde den emellertid
göras obligatorisk så långt detta med nuvarande skolformer vore möjligt.
Att lita på att syftemålet inom ej allt för lång tid skulle kunna vinnas
på frivillighetens väg, såsom man på vissa håll förmenade, syntes styrelsen
allt för optimistiskt. I städerna hade visserligen den sjuåriga folkskolan
vunnit stor utbredning, men på landsbygden hade den gått mycket
långsamt framåt, bortsett från vissa delar av Skåne.

Om styrelsen således i princip vore för att ifrågavarande reform gjordes
obligatorisk, ville den dock på samma gång framhålla, att av praktiska skäl
undantag från principen tillsvidare syntes böra göras. Då gagnet av att
obligatoriskt införa ett sjunde skolår vore omtvistat i fråga om vissa av
folkskolans former, syntes det styrelsen, att det bästa vore att nu nöja sig
med att genomföra den föreslagna reformen beträffande de skolformer, där
den enligt alla omdömesgillas mening skulle bli till gagn för barnens utbildning
och fostran, men i fråga örn de svagare formerna eller vissa av
dem tillsvidare låta reformens genomförande bli en frivillig sak, där man
således kunde låta avgörandet bli beroende av de särskilda förhållandena i
varje särskilt fall.

Beträffande fortsättningsskolan vore styrelsen av samma uppfattning som
de sakkunniga, nämligen att den i varje fall borde bibehållas åtminstone
såsom ettårig. Ett uppgående av denna skola i folkskolan, barndomsskolan,
borde således, även örn folkskolan bleve sjuårig, icke äga rum.

Arbetarnas bildningsförbund har uttalat sin principiella anslutning
till de sakkunnigas förslag, dock med framhållande av önskemålet, att fortsättningsskolan
måtte på lämpligt sätt anpassas till det sjunde skolåret. Av
yttrandet inhämtas följande:

De erfarenheter, som komme till uttryck bland förbundets folk ute i landet,
underströke starkt behovet av en förlängning av den ordinarie skoltiden,
liksom även under det högsta stadiet i skolans undervisning en viss, örn
ock begränsad anpassning av skolans arbete till metoder och riktlinjer, som
sedan skulle kunna läggas till grund för ett blivande deltagande i det frivilliga
folkbildningsarbetet. Erfarenheterna visade nämligen ganska allmänt,
att det visserligen hos många mötte svårigheter redan att vinna intresse för
det frivilliga folkbildningsarbetet, men att svårigheterna vore allra störst,
när det gällde att hålla ett en gång väckt intresse vid liv och se till att
detta lände till resultat. Och det vore en allmän erfarenhet, att alldeles för
många av det frivilliga folkbildningsarbetets deltagare snart nog tröttnade
och folie ifrån. Till en del berodde detta måhända på, att arbetet vore förenat
med ansträngningar, vida större än de, som beräknats, och att därigenom
intresset fort nog försvunne. I de flesta fall torde man dock kunna
utgå ifrån, att do bästa föresatser funnes, och att svårigheterna för många
tedde sig övermäktiga. Grunden vore för dålig; någon övning att söka taga
sig fram i ett under friare former bedrivet bildningsarbete bade aldrig erhållits.
För mångå år hade förflutit, sedan skolarbetet lämnades och denna
nya form av kunskapssökande trädde till. Sett ur folkbildningssynpunkt

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skulle bär en förlängning av skoltiden betyda mycket för en ökad effekt
och en större allmännelighet i det fria folkbildningsarbetet. Men det torde
icke få anses tillräckligt med blott och bart en förlängning av skoltiden.
Med den stora betydelse, som förbundet här tillmätte det fria folkbildningsarbetet,
borde en anpassning av undervisningen inom skolans högsta klasser
till det fria folkbildningsarbetets former så långt möjligt prövas.

Det syntes sålunda önskvärt, att undervisningen delvis lades så, att densamma
anknöte till arbetsmetoder av sådan art, som förekomme inom det
fria folkbildningsarbetet och dess studiecirklar. Det ville med andra ord
säga, att åtminstone i den högsta klassen en viss specialisering efter lärjungarnas
närmaste intressen och kunskapsmått borde genomföras. Därutöver
torde framförallt det allmänna behovet av större övning och förtrogenhet
med svenska språket beaktas. Det vore frapperande, huru nu i regel
modersmålets behandling hos »nykomlingarna» i folkbildningsarbetet i stor
utsträckning vore till ytterlighet bristfällig. Då detta ökade studium av modersmålet
så starkt underströkes, borde inte minst den muntliga framställningen
beaktas — lärjungarna måste ges mera övning, än vad nu i allmänhet
vore fallet, att muntligen framställa sina tankar och uppfattningar.
Aven ansåge sig förbundet böra framhäva betydelsen av att lärjungarna
under det sjunde året måtte övas i bibliotekskunskap och i förmågan att
använda uppslagsböcker av statistisk och annan art, ävensom i förmågan att
på grundval därav göra enklare sammanställningar. Med ett sjunde skolår
anpassat till ett senare tänkt — och ur medborgarfostrans synpunkt oundgängligen
nödvändigt — frivilligt folkbildningsarbete skulle en i största utsträckning
för land och folk betydelsefull kulturgärning komma till utförande.

Då förbundet sålunda med den allra största tillfredsställelse skulle hälsa
genomförandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, skedde detta slutligen icke
minst ur den synpunkten, att därigenom olikheterna mellan landsbygden å ena
sidan och städerna och de mera industrialiserade samhällena å den andra i
någon mån skulle utjämnas. Det kunde icke vara annat än ett bjudande
riksintresse, att här alla landets barn gåves en sådan undervisning i barndomsskolan,
att därigenom deras blivande ställning som medborgare i ett
fritt och demokratiskt samhälle — så långt detta genom en ordnad folkundervisning
vore möjligt ordna — på alla sätt underlättades.

Styrelsen för jordbrukareungdomens förbund har anhållit, att det
sjunde skolåret för närvarande icke måtte göras obligatoriskt annat än vid
A-skolor och att beträffande övriga skolor försöksverksamhet i mindre omfattning
i enlighet med en av förbundet framlagd plan måtte igångsättas.
I yttrande har anförts bland annat följande:

Styrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att ungdomen vore i behov
av förbättrad undervisning och fostran. Detta gällde icke minst jordbrukareungdomen.
Jordbrukareyrket ställde numera mycket stora krav på sina utövare,
och den blivande jordbrukarens duglighet för sitt yrke vore i hög
grad beroende av den utveckling av inneboende anlag, fysiska och psykiska,
som kunnat äga rum under uppväxtåren, inte minst under de första tonåren.
Att resultatet av den nuvarande folkskoleundervisningen, sådant detsamma
avspeglades i den allmänna bildningsnivån i landet icke vore till -

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

fredsställande, sammanhängde enligt styrelsens mening bland annat därmed,
att i skolan icke gåves tillräcklig tid till träning i framför allt skrivning
och räkning, men dels också därmed, att i skolan förvärvade kunskaper och
färdigheter icke komme till användning i tillräcklig omfattning efter skoltidens
slut.

För jordbrukareungdomens vidkommande syntes det vara av betydelse,
att uppväxtåren i största möjliga omfattning användes till arbete vid jordbruket
och i hemmet och att i skolan förvärvade kunskaper och färdigheter
redan tidigt komme till användning i en frivillig, praktisk verksamhet.

Då de sakkunniga föreslagit, att sjunde klassen vid A-skolor med avseende
på lärostoffet kunde få givas karaktären av en »fristående och praktiskt
inriktad påbyggnad på de lägre klasserna», syntes det styrelsen, att
en dylik möjlighet borde beredas även landsbygdens flerklassiga skolor.
Därvid syntes det lämpligast att söka utbygga och förbättra den nuvarande,
tvååriga fortsättningsskolan och därvid pröva, huruvida ett samarbete med
förbundets klubbverksamhet vore möjligt. Måhända skulle fortsättningsskolan
därigenom få en så god utformning, att den kunde anses motsvara
ett sjunde praktiskt skolår vid A-skolor. Då emellertid en förlängning av
skolplikten i sådant fall helt komme att läggas till den praktiska påbyggnaden
på den egentliga folkskolan, borde ökad tid till träning i skrivning
och räkning tagas från övriga delar av lärokursen.

Påbyggnaden på den sexåriga bottenskolan syntes i A-skolor i regel böra
utgöras av ett sjunde skolår med därpå följande ettårig fortsättningsskolkurs.
Men beträffande övriga skolformer i jordbruksbygder syntes det, som
om den nuvarande tvååriga obligatoriska fortsättningsskolan borde omorganiseras
och utbyggas, så att den i möjligaste mån kunde motsvara ett sjunde
skolår med en fortsättningsskolkurs på 180 timmar i skolor av A-formen.
Svårigheten läge i att finna en lämplig form för en dylik utbyggd och förbättrad
fortsättningsskola. Styrelsen vore av den meningen, att man inte
utan vidare kunde eller borde fastställa planer för densamma. I stället borde
en försöksverksamhet komma till stånd, förslagsvis efter vissa i yttrandet
angivna linjer och i olika delar av landet. Först efter tillgodogörandet av
härvid vunna erfarenheter, syntes slutgiltiga planer böra utarbetas.

Sammanfattningsvis anföres, att en utökning av skolpliktstiden syntes
ofrånkomlig med hänsyn till de allt större krav, som det moderna samhället
ställde på den enskilde såsom medborgare och yrkesman. Det borde emellertid
stå skoldistrikt fritt att antingen utöka folkskolans lärotid till sju år
eller också låta undervisningen efter det sjätte året få karaktär av en »fristående
och praktiskt inriktad påbyggnad på de lägre klasserna». Då sjunde
klassen kunde bilda en undervisningsavdelning, kunde denna jämte en kortare
fortsättningsskolkurs utgöra den praktiska påbyggnaden, men beträffande
andra fall borde utredas, om icke en utbyggd och förbättrad tvåårig
fortsättningsskola kunde fylla samma uppgift. Detta alternativ innebure, att
man finge ett skolsystem, där såväl stadens som landsbygdens speciella
möjligheter utnyttjades och olika behov tillgodosåges utan uppgivande av
enhetsskolidén. För landsbygdens vidkommande skulle en dylik anordning
även ur privatekonomisk synpunkt vara tillfredsställande, enär eleverna i
fortsättningsskolan bleve fria under den del av året, då dc behövdes bäst i
jordbruket.

Införandet av ett sjunde skolår kunde utan vidare ske i A-skolor. Men
vid andra skolformer, där en utbyggd och förbättrad fortsättningsskola alter -

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nativt borde få motsvara ett sjunde skolår, syntes en utsträckning av skolpliktstiden
icke böra ske, förrän man genom försöksverksamhet utrönt, vilka
vägar, som vore bäst framkomliga.

Svenska landsbygdens studieförbund bär tillstyrkt förslaget örn
införande av sjuårig obligatorisk folkskola under anförande av bland annat
följande synpunkter:

Vår nuvarande sexåriga folkskola hade icke förmått att på ett tillfredsställande
sätt fylla den uppgift, som måste ställas på en elementär medborgarskola
i en demokratisk kulturstat. De brister, som vidlådde folkskolan,
vore emellertid huvudsakligen lokaliserade till landsbygden, under det att
städer och stadsliknande samhällen i allmänhet på ett tillfredsställande sätt
ordnat sin folkskoleunderyisning. Härigenom hade skapats en olikhet i
utbildningsavseende mellan landsbygdens och städernas barn, som vore
mindre lycklig. Då dessutom folkskolan för flertalet barn torde vara den
enda skola, de genomginge, måste det betraktas som ett stort samhällsintresse
att i möjligaste mån bibringa alla barn likvärdig folkskoleundervisning.
Utan att ingå på ekonomiska synpunkter delade studieförbundet
ur bildningssynpunkt de sakkunnigas uppfattning angående behovet av
sjuårig folkskola och instämde därför i sakkunnigas förslag örn obligatorisk
sjuårig folkskola ävensom beträffande tiden för skolreformens genomförande.

Utöver de förstärkningar genom övertidsläsning, som de sakkunniga föreslagit
beträffande B 3- och D 1-skolor, ville förbundet föreslå, att för två
skolor av detta slag gemensamt skulle anställas småskollärarinnor, som vartannat
år på respektive platser skulle ombesörja undervisningen av nybörjare.
Härigenom skulle man kunna komma ifrån att blanda samman alla årsklasserna
i samma läraravdelning, och nybörjarna kunde då erhålla den
direkta undervisning, de så väl behövde.

Den höga värdesättning, de sakkunniga givit åt fortsättningsskolan, kunde
förbundet endast delvis instämma uti. I och med att folkskolan gjordes
sjuårig och fortsättningsskolan enligt sakkunnigas förslag minskades till
hälften av 1918 års fortsättningsskola, förringades avsevärt fortsättningsskolans
uppgift att under en kritisk brytningstid mellan barn- och ungdomsåldern
lämna de unga en moralisk och intellektuell omvårdnad. I detta
avseende hade konfirmationsundervisningen en mycket större betydelse. Efter
införandet av sjuårig folkskola vore det huvudsakligen undervisningen i
arbetskunskap, som gåve fortsättningsskolan existensberättigande som obligatorisk
skolform. Särskilt gällde detta undervisningen av flickorna i hushållsgöromål.
Undervisningen i kvinnlig slöjd borde däremot förläggas till
folkskolan. Dessutom borde fortsättningsskolans nuvarande allmänna ämnen,
i den omfattning som prövades lämpligt, inbyggas i sjunde skolårets kurs.
Fortsättningsskolan borde, där undervisning i arbetskunskap kunde anordnas,
endast omfatta detta ämne. Härigenom bleve det mera hen med denna
undervisning, samtidigt som det utan svårighet borde kunna gå att avkorta
den obligatoriska fortsättningsskolan till att omfatta omkring en månad.
En sådan praktisk kurs på en månad hade utsikt att vinna förståelse bland
föräldrar och målsmän, vilket däremot den nuvarande fortsättningsskolan
i allmänhet inte gjort. Lämpligt kunde dock vara beträffande denna praktiska
kurs att i stället för fortsättningsskola använda benämningen »praktisk
skolkurs».

117

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Undervisningen av flickorna i hushållsgöromål borde bedrivas i mycket
större omfattning än som varit fallet i den nuvarande fortsättningsskolan.
Även om det vid en del skolor inte skulle gå för sig att anordna yrkesundervisning
för pojkarna, borde detta inte få hindra, att flickorna undervisades
i hushållsgöromål. I sådana fall kunde ju pojkarna ensamma undervisas
i allmän arbetskunskap. Örn fortsättningsskolan endast omfattade ämnet
arbetskunskap, bleve pojkarnas och flickornas undervisning i allmänhet oberoende
av varandra och kunde därför förläggas till de tider, som bäst passade
för ifrågavarande undervisning. På så sätt kunde även ambulerande
skolkökslärarinnor beredas någorlunda jämn sysselsättning.

Jag vill tillägga, att i några fall avvikande meningar från ovan refererade
yttranden anmälts. Beträffande dessa avvikande meningar ber jag
att få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Behovet av en utsträckning av folkskolans lärotid har praktiskt taget enhälligt
vitsordats av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Min egen
principiella inställning till detta spörsmål har jag utvecklat redan i det anförande
till statsrådsprotokollet den 29 december 1933, varmed jag motiverade
folkskolesakkunnigas tillkallande och som ovan finnes återgivet. Jag
har ingen anledning att nu, sedan sakkunnigutredningen verkställts och
genomgått vederbörlig remissbehandling, göra någon ändring i vad jag
vid berörda tillfälle i förevarande avseende uttalade. Min uppfattning att
kravet på lärotidens ökning till sju år måste betraktas såsom det för närvarande
förnämsta målet för reform strävanden på folkundervisningens område
synes mig hava till fullo bekräftats av vad som sedan dess förevarit.
Det kan synas onödigt att här återupprepa de i ämnet auförda synpunkterna,
vilka enligt mitt förmenande bilda en bärande motivering för att
åtgärder vidtagas till förstärkning av folkskolan på föreslaget sätt. Sammanfattningsvis
må emellertid anföras följande.

Undervisningstiden vid folkskolan har under närmare 100 år varit praktiskt
taget oförändrad, sex år. Under denna tid har samhället och samhällslivet
på alla områden undergått en genomgripande omvandling. Styrelsesättets
fortskridande demokratisering, den starka andliga och materiella utvecklingen,
den stegrade intensiteten inom olika delar av samhällslivet och
den därav betingade, allt starkare framträdande yrkesspecialiseringen äro
några av de faktorer, som framkallat avsevärt ökade krav på den enskilde
medborgarens insikter och kunnighet, oavsett vilket yrke han utövar. Åtskilliga
förbättringar hava under de senaste årtiondena vidtagits inom folkskoleväsendet.
Det inre arbetet i skolan har reformerats, lärarutbildningen har
förbättrats och de högre skolformerna hava vunnit allt mera terräng. Det
oaktat har folkskolan ej kunnat hålla jämna steg med utvecklingen på andra
områden. Från många håll har betygats, att folkskolan icke förmår på ett
nöjaktigt sätt fylla de bildnings- och uppfostringskrav, som numera måste
ställas på den elementära medborgarskolan. Den främsta anledningen här -

Departemen
techef en.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

till är den alltför korta lärotiden. Folkskolans undervisning är för närvarande
icke så beskaffad, att de därstädes inhämtade kunskaperna äga nödig
varaktighet, även sedan lärjungarna trätt ut i livet. Erfarenheterna hos
dem, som äro verksamma såsom lärare i folkskolans överbyggnader, och
under de senare åren vidtagna undersökningar hava bekräftat detta förhållande.
Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna samt på folkbildningsväsendets
område verksamma sammanslutningar hava pekat på de ofta
betydande bristerna i särskilt modersmålets skriftliga och muntliga behandling
samt i räkning, som yppas hos dem, vilka hava endast folkskola som
bildningsunderlag, och som träda i dagen bland annat då dessa skola fullfölja
sin utbildning i yrkesundervisningsanstalter eller ägna sig åt det fria
bildningsarbetet. Det är, såsom de sakkunniga anföra, icke möjligt att på
sex år »så inlära huvudmomenten av kunskapsstoffet, att så klargöra saksammanhangen,
att så uppöva tankeförmågan och så träna barnens färdigheter,
att dessa sedermera i sin verksamhet på ett nöjaktigt sätt behärska
de hjälpmedel för ett ordnat samfundsliv, skolan velat sätta i deras händer».
I utlandet har en längre lärotid än sex år i allmänhet ansetts erforderlig.
Folkskolekursen i de länder, som tillhöra den västerländska kulturkretsen,
understiger numera i allmänhet icke sju år och uppgår i åtskilliga fall till
åtta eller nio år. Om folkundervisningsväsendet mates med denna måttstock,
är alltså vår folkskola för närvarande underlägsen åtskilliga andra
jämförbara länders. Utöver de pedagogiska tala även många tungt vägande
psykologiska skäl för en utsträckt skolplikt. De sakkunniga och flera myndigheter,
bland dem speciellt domkapitlen, hava framhållit vikten av att
skolans fostrande inflytande ej upphör just i den brytningsperiod, i vilken
barnen befinna sig, då de nu i regel lämna folkskolan, utan får verka
ända till dess den tid kommer, då barnen kunna mottagas i yrkesverksamhet,
d. v. s. vid en minimiålder av ungefärligen 14 år.

Till sist hava de sakkunniga och åtskilliga myndigheter ävensom bildningsförbund
och studiesammanslutningar bland landsbygdens befolkning
pekat på, att utvecklingen under de senare åren karakteriserats av en fortlöpande
förstärkning av folkskolan i städerna, som nu i stor utsträckning
frivilligt utbyggt sin folkskola till sjuårig, medan skoltiden på landsbygden i
regel hållit sig vid sex år. Härigenom har uppstått en kvalitetsskillnad mellan
folkskolan i stad och på landet, innebärande en social orättvisa gentemot landsbygdens
befolkning, ett missförhållande, som skulle ej oväsentligt utjämnas, om
sjuårig folkskola allmänt införes. En utsträckning av läsårets längd har ansetts
icke kunna erbjuda alla de fördelar, som kunna ernås genom en ökning
av antalet läsår, och tanken härpå har även av andra, enligt min
mening tungt vägande skäl avvisats av de sakkunniga och vissa myndigheter,
bland dem skolöverstyrelsen. I linje med de motiv, som tala för
lärotidens förlängning, hava de sakkunniga och myndigheterna understrukit,
att det sjunde skolåret icke i första rummet bör användas till en utvidg -

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning i kvantitativ mening av lärokurserna i de olika ämnena utan väsentligen
och framför allt tillgodose behovet av en grundligare inhämtad och i
metodiskt avseende bättre meddelad kunskap samt en förstärkning av skolans
uppfostrande inflytande under en för lärjungarna kritisk brytningsperiod.

Det resultat, varuti de sakkunnigas och myndigheternas överväganden sålunda
utmynnat, överensstämmer helt med den uppfattning, för vilken jag
gjorde mig till tolk i mitt ovan återgivna anförande till statsrådsprotokollet
den 29 december 1933. Vad i ärendet anförts rörande syftet med
den reform, jag alltså ger min fulla anslutning, har icke givit mig anledning
till erinran.

Vissa omständigheter kunna sägas hava i särskild grad aktualiserat det
föreliggande reformkravet. Genom 1935 års riksdags beslut om statens övertagande
av vissa kostnader för folkskoleväsendet, som hittills ålegat skoldistrikten,
kommer nämnda reform icke att i lika hög grad, som tidigare
skulle hava varit fallet, belasta kommunernas ekonomi. Staten kommer att
bära huvuddelen av kostnaderna. Kostnadsökningen motsvarar, som nämnts,
för staten ej fullt 2 procent av det allmännas årliga totalutgifter för folkskoleväsendet
och för kommunerna en höjning av medelutdebiteringen för
hela riket med knappa 3 öre. Den sistnämnda siffran är givetvis endast
ett grovt medeltal. Sålunda är det att antaga, vilket även av åtskilliga av
de i ärendet avgivna yttrandena framgått, att utgiftsökningen för vissa landsbygdskommuner
kommer att bliva relativt högre. De ökade kostnaderna
inträda emellertid vid bifall till mitt efterföljande förslag först efter en relativt
lång övergångstid, som tilltages med bred marginal bland annat med
tanke på att lämna kommunerna möjlighet att i god tid vidtaga lämpliga
förberedelser. Att — såsom ett par länsstyrelser ifrågasatt — bereda särskilt
ekonomiskt stöd från statens sida åt vissa kommuner torde icke vara motiverat
under sådana förhållanden och med hänsyn till att staten så sent som år
1935 beslutat avlyfta kommunerna en väsentlig del av kostnaderna för folkskoleväsendet.
I likhet med flertalet myndigheter, bland dem statskontoret,
håller jag före, att de beräknade kostnaderna för reformen icke äro sådana,
att de böra utgöra hinder för förslagets genomförande. Detta omdöme synes
stå fast, även om hänsyn tages därtill att de sakkunnigas beräkningar, såsom
de själva betona, äro att anse såsom nettokalkyler, i det de sakkunniga vid
deras uppgörande tillgodogjort sig de minskningar i behovet av anslag till
folkskoleväsendet, som för framtiden äro att emotse på grund av rationaliseringsåtgärderna
inom skolväsendet och genom det sjunkande barnantalet.
Just sistberörda förhållande, som med säkerhet kommer att åtminstone
under de närmaste tio åren medföra en avsevärd minskning i behovet av
lärarkrafter och skollokaler, gör det så mycket angelägnare att utan dröjsmål
vidtaga den ifrågavarande viktiga reformen inom folkskoleväsendet.
Slutligen må som en omständighet, för vilken reformens genomförande i
sin mån äger betydelse, fästas uppmärksamheten på do svårigheter, som
möta, i viss utsträckning även på landsbygden, att i erforderlig omfattning

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

finna lämplig sysselsättning i yrkesverksamhet för de från folkskolan utgående
ungdomarna. Denna synpunkt har understrukits företrädesvis av
vissa länsstyrelser, vilka haft riklig erfarenhet av denna sida av saken.

Det torde på grund av nu angivna omständigheter vara berättigat att
påstå, att tidpunkten för reformens verkställande just nu är särskilt lämplig.

De sakkunnigas förslag, att förlängningen av undervisningstiden vid folkskolan
lör göras obligatorisk har biträtts av så gott som alla i ärendet hörda
myndigheter och sammanslutningar. Endast en länsstyrelse har, såsom av
det ovan sagda framgår, bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag i denna
del. Denna länsstyrelse har anslutit sig till den uppfattning, som hävdats
av reservanten bland de sakkunniga och som innebär, att reformen icke
bör genomföras, förrän opinionen bland föräldrarna och skolans målsmän
fått tid att mogna. Åtskilliga av myndigheterna och särskilt de, som stå i
närmare kontakt med stämningen bland den del av befolkningen, varom
här är fråga, hava berört denna fråga. Praktiskt taget utan undantag hava
dessa myndigheter, vilka haft blicken öppen för sannolikheten av att reformen
kan på sina håll möta motstånd från vissa delar av föräldraopinionen,
ansett den vara av sådant värde för vårt folkundervisningsväsende, att
de trots de antydda svårigheterna velat förorda det av de sakkunniga föreslagna
sättet för reformens genomförande. Den opinion mot en utsträckning
av lärokursen vid folkskolan, som kan finnas inom vissa kretsar på
landsbygden, torde i allmänhet bottna i en önskan att hemmen icke under
den tid, som erfordras för det sjunde skolårets genomgående, undandragas
barnens arbetskraft. Jag instämmer med dem, som häremot invänt, att en
fördjupad och förbättrad medborgerlig utbildning måste anses vara av så
stort värde för de ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i vissa
fall kunna komma att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägas.
Erfarenheterna från tiden för den obligatoriska fortsättningsskolans genomförande
ådagalägga, att — i den mån svårigheter av antydd art komma
att möta — de äro av övergående karaktär. Bland de i ärendet hörda myndigheterna
synes också den meningen ganska allmänt råda, att de förbättringar
av skolväsendet, som stå att vinna genom en utsträckning av skolpliktstiden,
skulle undanskjutas till en avlägsen framtid, örn dessa åtgärder
skulle även i fortsättningen göras helt beroende av det kommunala initiativet.
Möjligen skulle mera snabba resultat stå att ernå, därest de skoldistrikt,
som införde sjunde skolår, premierades på ett eller annat sätt,
exempelvis genom särskilt förmånliga statsbidragsgrunder. Med en sådan
åtgärd, som icke skulle garantera, att en för vårt folkundervisningsväsende
så betydelsefull fråga som den förevarande inom rimlig tid skulle vinna
sin lösning, äro emellertid förenade vissa av de sakkunniga berörda principiella
och tekniska svårigheter, som icke torde uppvägas av de fördelar,
man genom en sådan omgång skulle vilja ernå. För egen del finner jag
mig därför i likhet med majoriteten bland myndigheterna böra biträda de

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

sakkunnigas förslag om att foga det sjunde skolåret till den nuvarande folkskolan
som en obligatorisk beståndsdel av densamma.

Ett brett utrymme har i den hittills förda diskussionen ägnats frågan örn
möjligheterna att allmänt genomfara sjuårig lärotid även vid vissa svagare
skolformer. Övervägandena härutinnan kunna sägas hava utmynnat i följande
slutsatser.

Vissa svårigheter komma troligen att uppstå i fråga om en del av de
svagare skolformerna. Men flertalet myndigheter — och särskilt bland dem
de på området speciellt sakkunniga — hava betonat, att dessa svårigheter
icke få överskattas och att de i varje fall icke få tillmätas avgörande betydelse
med hänsyn till de betydande fördelar i andra hänseenden, som
skulle vinnas genom reformen. De betänkligheter, som kommit till synes
mot det sjunde skolårets införande i de mindre gynnsamma skolformerna,
hava enligt skolöverstyrelsen så gott som uteslutande framförts av lärare,
som icke haft tillfälle att förvärva personlig erfarenhet örn huru undervisningen
kan och bör planläggas i sjuårig folkskola. Erfarenheterna från
arbetet i sjuårig folkskola — och sådana erfarenheter finnas i rikligt mått
i vårt sydligaste landskap — hava givit vid handen, att denna skolform är
pedagogiskt och undervisningstekniskt den sexåriga väsentligt överlägsen,
samt att de svårigheter, som möjligen från början kunna komma att yppa
sig vid vissa svagare skolformer, rätt snart kunna elimineras. Att såsom
ett par myndigheter ifrågasatt — med hänsyn till olägenheterna med sjuårig
folkskola i vissa skolformer begränsa reformen till att för närvarande
avse endast de starkare skolformerna, har ansetts så långt ifrån vara att
tillråda, att det i stället gjorts gällande, att just de skolformer, som mest
äro i behov av ökad tid för ernåendet av ett fördjupat undervisningsresultat,
genom en sådan åtgärd skulle berövas möjligheter att i detta hänseende
ernå förbättring.

Jag vill för egen del instämma i dessa synpunkter och särskilt betona,
att det enligt min mening ej gärna kan ifrågakomma att ytterligare markera
skillnaden mellan utbildningsmöjligheterna för städernas och de tätare bebyggda
samhällenas befolkning, å ena sidan, och den rena landsbygdens
befolkning, å andra sidan, genom att såsom på ett par enstaka håll föreslagits
begränsa den ifrågavarande reformen till att avse endast de starkare
skolformerna. Den föreliggande utredningen synes hava till fullo klarlagt,
att de olägenheter, som under en övergångsperiod kunna uppträda vid
vissa svagare skolformer, kunna i väsentlig grad avhjälpas genom att införa
särskilda förstärkningsåtgärder vid de mest ömtåliga skolformerna, nämligen
B 3- och D 1-formerna. Mot de sakkunnigas av skolöverstyrelsen
tillstyrkta förslag till sådana förstärkningsåtgärder — införande av obligatorisk
övertidsläsning under en månad vid sjuåriga skolor av nämnda former
do år, nybörjare intagas, och under förutsättning, att barnantalet uppgår
till lägst 12 — har jag ingen erinran att göra. Uppmärksammas må,
att liknande förstärkningsåtgärder redan prövats i ett flertal skoldistrikt och

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

med gott resultat. Jag har heller ingenting att erinra mot, att kostnaderna
för nämnda övertidsläsning gäldas av statsmedel. Även beträffande en del
andra skolformer, särskilt B 2-skolan, hava vissa förstärkningsåtgärder ifrågasatts.
Dessa åtgärder skulle enligt de sakkunnigas mening närmast gå
ut på att begränsa lärjungeantalet i uudervisningsavdelningarna. Från olika
håll har starkt understrukits vikten av att begränsande åtgärder av denna
art vidtagas även oberoende av frågan om den sjuåriga folkskolans införande.
För egen del vill jag uttala sympatier för detta sedan länge på dagordningen
stående önskemål. Det torde emellertid icke vara möjligt och ej
heller för ett ställningstagande till den föreliggande frågan erforderligt att
nu närmare ingå på berörda, ekonomiskt ganska vittsyftande spörsmål.
Däremot vill jag redan nu tillstyrka förslaget att med understöd av statsmedel
vidtaga de av de sakkunniga och överstyrelsen förordade försöken med
ifrågakommande förstärkningsanordningar av annan art vid B 2-skolor,
exempelvis beredande av ökade möjligheter till särskild undervisning av
olika klasser. Till frågan örn de anslag, som kunna vara erforderliga med
anledning av vad här förordats, återkommer jag i ett efterföljande sammanhang.

Frågan om den övergångstid, som bör bestämmas vid reformens genomförande,
har, såsom av det föregående framgår, varit föremål för delade
meningar. Vissa myndigheter hava uttalat sig för en förlängning av den
av de sakkunniga ifrågasatta respittiden, medan andra synas luta åt en motsatt
uppfattning. Flertalet myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, hava
emellertid anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Statskontoret har däremot
— i syfte att minska de betänkligheter av kostnads- eller andra skäl,
som skulle kunna yppas mot ett införande av ett sjunde skolår — ifrågasatt
en utsträckning av övergångstiden. För egen del är jag med de sakkunniga
ense örn att det med hänsyn till lokala förhållanden och erforderliga
förberedande organisatoriska åtgärder är lämpligt att bestämma en ganska
lång övergångstid. I betraktande av att övergångstiden vid den lagstadgade
folkskolans införande bestämdes till fem år och vid den obligatoriska
fortsättningsskolans införande till sju år och även under hänsynstagande
till att utvecklingen inom folkskoleväsendet liksom på andra områden
numera fortlöper i så mycket snabbare takt än då frågorna om övergångstid
för den lagstadgade folkskolan och för den obligatoriska fortsättningsskolan
behandlades, kan jag icke finna grundad anledning till antagande
att den av de sakkunniga förordade övergångstiden av tio år är för
kort. Snarare skulle jag, med hänsyn till vad nyss anförts och till de betydande
intressen av allmän karaktär, som här äro i fråga, vilja göra gällande,
att berörda övergångstid kunde tåla någon beskärning. Då jag emellertid
uttalar min anslutning till de sakkunnigas förslag på denna punkt, sker det
med förhoppning, att den övergångstid av tio år, jag sålunda förordar, skall
underlätta reformens införande genom att avlägsna eller förminska några av de
irritationsmoment, som äro förknippade med de ovan föreslagna åtgärderna.

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Mot detaljerna i förslaget till övergångsbestämmelser — vilka bland annat
innebära, att intet skoldistrikt skulle utan eget medgivande kunna åläggas
att förändra någon folkskola till sjuårig tidigare än med ingången av läsåret
1940—1941, alltså först örn fyra år, att endast Kungl. Majit skulle äga
befogenhet att efter sistnämnda tidpunkt, sedan allsidig och grundlig utredning
föregått, mot skoldistriktets bestridande bestämma, att sjuårig skolkurs
skall införas före övergångstidens slut, samt att även efter övergångstidens
tilländalöpande Kungl. Majit skulle äga rätt att medgiva skoldistrikt
anstånd i större eller mindre omfattning med införande av sjuårig skolkurs
— har jag icke något att erinra. Vissa myndigheter hava förordat,
att under övergångstiden fråga om införande av sjuårig lärotid mot skoldistriktets
önskan skulle prövas och avgöras i samma ordning som reglementsfrågor
i allmänhet, d. v. s. av vederbörande domkapitel eller, vid
olika meningar mellan domkapitel och folkskolinspektör, av skolöverstyrelsen.
För egen del finner jag förevarande frågor vara av den vikt, att ett
avsteg från den normala ordningen för prövning av ärenden av detta slag
kan försvaras. Under alla förhållanden torde, såsom de sakkunnigas förslag
till närmare bestämmelser i ämnet ger vid handen, de ifrågavarande
underordnade myndigheternas medverkan påkallas vid prövningen av nämnda
frågor och de alltså erhålla möjlighet att giva uttryck åt sin uppfattning
i de olika fallen.

I fråga om förhållandena under övergångstiden vill jag slutligen särskilt
understryka de sakkunnigas framhävande av det önskvärda i att omläggningen
till sjuårig folkskola såvitt möjligt sker i samförståndets tecken. Det
blir särskilt för folkskolinspektörerna en mycket grannlaga uppgift att
främja reformens förverkligande på ett sådant sätt, att befolkningens sympatier
för och förtroende för folkskolan bevaras och stärkas. Med de erfarenheter,
jag fått örn denna tjänstemannakårs sätt att i allmänhet fatta
sin ställning och sina åligganden, hyser jag de bästa förhoppningar örn att
den sjuåriga folkskolans införande skall kunna ske utan några svårartade
slitningar mellan skoldistrikten och myndigheterna.

De sakkunnigas förslag i fråga örn rätt för Kungl. Majit att, i händelse
särskilda förhållanden därtill föranleda, efter framställning av skoldistrikt
medgiva anordnande av folkskola med ett större antal årsklasser än sju, har
i allmänhet icke väckt någon gensägelse. Förslaget har tillkommit närmast
för att tillgodose ett från Stockholm framfört önskemål och torde i övrigt
näppeligen, åtminstone icke under avsevärd tid framåt, få tillämpning
annat än i en eller annan av rikets större stadskommuner. Då det
skulle ligga i Kungl. Majits hand att pröva förutsättningarna för tillkomsten
av en sålunda organiserad folkskola, synes mig förslaget icke giva anledning
till några betänkligheter, varför jag vill tillstyrka detsamma.

I min ovannämnda diktamen till statsrådsprotokollet av den 29 december
1933 fäste jag uppmärksamheten på att frågan om fortsättningss/colans ställning
i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola icke vid fullgörandet

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av de sakkunnigas uppdrag kunde förbigås, saint anförde, att tillkomsten
av ett obligatoriskt sjunde skolår för vårt folkundervisningsväsende skulle
innebära ett så stort steg framåt, att denna vinst icke skulle betalas för
dyrt med förlusten av de relativt kortvariga fortsättningsskolkurserna. Jag
erinrade emellertid, att särskilt bland skolman den meningen vore ganska
utbredd, att ett slopande av den efter många års strider och svårigheter
till slut skapade obligatoriska fortsättningsskolan skulle, även om folkskolan
gjordes sjuårig, innebära en allvarlig förlust för vårt folkundervisningsväsende,
samt vidare att det på fackmannahåll gjorts gällande, att det i fråga
om de svagare skolformerna rent tekniskt skulle ställa sig svårt, för att
icke säga ogenomförbart, att i det sjunde läroåret inarbeta fortsättningsskolans
kurs. Jag framhöll också, att jag icke ville betaga de sakkunniga
rätten att överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det
mest värdefulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på
folkskolan, obligatorisk eller frivillig.

De sakkunniga hava nu verkställt en grundlig undersökning i detta ämne
och därvid kommit till det resultatet, att fortsättningsskolan bör bevaras
som en fristående kurs även efter införandet av en obligatorisk sjuårig folkskola.
Att fortsättningsskolan, som är att betrakta som en praktiskt betonad
ungdomsskola, skulle helt uppgå i folkskolan, hava de sakkunniga funnit
vara ur principiell synpunkt oegentligt med hänsyn till det syfte och den
uppgift, som vid fortsättningsskolans tillkomst av statsmakterna tillagts densamma.
Med fortsättningsskolans inläggande i folkskolan skulle för den sistnämnda
värdet av det sjunde skolåret i hög grad reduceras. Med hänsyn
till de många former, varunder vår folkskola arbetar, och det skiftande
arbetssätt, som måste tillämpas vid undervisningens meddelande, möter enligt
de sakkunnigas mening inläggandet av fortsättningsskolans lärostoff i
folkskolan stora tekniskt pedagogiska och organisatoriska svårigheter, för att
icke säga hinder. Härtill komme, att en sådan åtgärd skulle för en stor del
av landets skolbarn innebära en försämring i utbildningshänseende, nämligen
för den kategori av lärjungar, omfattande icke mindre än en tredjedel
av i folkskolan skolpliktiga, som för närvarande äro tillförsäkrade undervisning
i sjuårig folkskola jämte minst ettårig fortsättningsskola. Det vore
följaktligen icke möjligt, uttala de sakkunniga, att utan skada för vår folkundervisning
i det hela i den obligatoriska sjuåriga folkskolan inbygga fortsättningsskolans
kurs. Fortsättningsskolans stora'' värde och den allt mer
ökade uppskattningen av densamma utgöra enligt deras mening ytterligare
starka skäl för dess bibehållande såsom en fristående kurs, även efter införandet
av allmän obligatorisk sjuårig folkskola. I fråga örn fortsättningsskolpliktens
omfattning föreslås, att fortsättningsskolan skall kunna inskränkas
till en årskurs om minst 180 timmar. Det har av de sakkunniga betonats,
att undervisningen borde allt starkare anknytas till det praktiska livets
behov. Särskilt vore det önskvärt, att undervisningen i husligt arbete gjordes
obligatorisk för flickor, som avgått från folkskolan. För en sådan reform

125

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

torde emellertid, framhålles i betänkandet, en närmare utredning krävas,
vilken snarast borde komma till stånd.

De i ärendet hörda myndigheterna hava i allmänhet uttalat sin anslutning
till de sakkunnigas uppfattning i hithörande frågor. Jag har särskilt
uppmärksammat, att ett betydande antal av dessa myndigheter betonat, att
fortsättningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,
särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan, vilken numera,
såsom av det föregående framgår, har ungefär samma omfattning som den
allmänna.

Med hänsyn till de, så vitt jag kan bedöma, sakligt vägande skäl, som
sålunda förebragts till förmån för fortsättningsskolans bibehållande, och myndigheternas
praktiskt taget enhälliga uppslutning kring fortsättningsskolan
föranledes jag att frångå den ståndpunkt, som jag antydde i direktiven för
utredningen. Vad som för mig härvidlag varit avgörande är icke allenast det
förhållandet, att den ifrågavarande skolformen numera synes hava arbetat
sig in i folkmedvetandet och synbarligen röner livlig uppskattning även
bland dem, som vid fortsättningsskolans allmänna införande tillhörde den
dåvarande mot nämnda skolform riktade föräldraopinionen, utan även den
omständigheten att fortsättningsskolans uppgifter och lärostoff äro av sådan
karaktär, att, enligt vad utredningen ger vid handen, fortsättningsskolans undervisning
icke kan med fördel lämpas efter folkskolans förhållanden. Än vidare
måste jag tillägga det faktum en mycket stor betydelse, att fortsättningsskolans
slopande såsom en obligatorisk skolform, på sätt de sakkunniga och myndigheterna
påvisat, i realiteten skulle medföra en försämring av utbildningsmöjligheterna
för en stor del av landets ungdom. Med hänsyn härtill och
då de sakkunnigas utredning ävensom de hittills vunna erfarenheterna från
de nuvarande fortsättningsskolekurser örn 180 timmar, som äro anordnade
som påbyggnad av sjuårig folkskola, ådagalagt möjligheten av att i flertalet
fall inskränka fortsättningsskolans lärotid efter införande av sjunde skolår
till endast en årskurs örn minst 180 timmar, utan att fortsättningsskolans
speciella uppgift såsom en mera praktiskt inriktad ungdomsskola därigenom
förfelas, finner jag mig böra i princip ansluta mig till de sakkunnigas föreliggande
förslag. Jag biträder även de sakkunnigas uppfattning, att undervisningen
i den obligatoriska fortsättningsskola, som sålunda enligt min
mening bör följa på sjuårig lärokurs, bör inriktas huvudsakligen på undervisning
i praktiskt betonade ämnen. I detta hänseende hava, såsom av det
föregående framgår, de sakkunnigas förslag rönt genklang även hos ett
stort antal av de hörda myndigheterna och åtskilliga förslag hava framlagts,
vilka torde böra vinna beaktande vid de fortsatta strävandena att förbättia
fortsättningsskolan och att stärka dess ställning.

Skolöverstyrelsen, som i övrigt anslutit sig till de sakkunnigas föreliggande
förslag, har ifrågasatt, att de skoldistrikt, som funne förhållandena
påkalla, att fortsättningsskolans undervisningstid utsträcktes antingen genom
en ökning av timtalet till mer än 180 i en årskurs eller att en redan

126

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

beslutad andra årskurs bibehålies eller att en ny sådan införes, borde medgivas
rätt därtill. Ifrågavarande skoldistrikt borde även erhålla statsbidrag
för den utsträckta undervisningen enligt de grunder, som gälla eller kunde
komma att gälla för de normala fallen. Detta förslag, vilket synes ansluta
sig till vissa av domkapitlet i Luleå uttalade önskemål örn utöver 180 timmar
utsträckt undervisningstid i den fortsättningsskola, som skulle komma
att finnas, sedan sjuårig skolplikt införts, lärer överensstämma med syftet
i de sakkunnigas förslag i ämnet. Detta förslag förutsätter nämligen, såsom
av det föregående framgår, att timtalet i fortsättningsskolorna skall kunna
utsträckas till att omfatta mer än 180 timmar.

Bestämmelsen att vid sjuårig folkskola fortsättningsskolan skall omfatta
en årskurs om 180 timmar torde böra gälla såsom ett minimikrav för fortsättningsskola,
som bygger på heltidsläsande skola. Vad angår halvtidsläsande
skolor torde, såsom nu är fallet, minimitiden för årskursen böra
vara 270 timmar. Hinder bör emellertid ej möta att, såsom för närvarande
gäller, med rätt till statsbidrag utsträcka undervisningstiden härutöver.
Om, såsom önskligt är, undervisningen i fortsättningsskolan erhåller
en alltmer praktisk betoning, torde säkerligen i viss utsträckning
behov yppa sig att öka kursens timantal utöver vad nyss angivits, även
örn flertalet skoldistrikt torde komma att nöja sig med en årskurs av
minimilängd. Särskilt torde nämnda behov komma att göra sig gällande
för hushållsundervisningens vidkommande. Enligt min mening har staten
anledning att stödja en sådan utveckling. Ej heller synes skäl föreligga att
kategoriskt föreskriva, att fortsättningsskolundervisningen må omfatta endast
en årskurs. Därest särskilt, av skoldistriktet styrkt behov därav föreligger,
bör möjlighet beredas att anordna två sådana kurser. En dylik anordning
förekommer, såsom av överstyrelsens utlåtande framgår, redan nu som påbyggnad
på sjuårig folkskola. Däremot torde det — med hänsyn till den
långa skolplikt, som i sådant fall skulle komma att föreskrivas — ej vara
lämpligt att medgiva rätt till anordnande av tre årskurser. I båda fallen —
alltså såväl i fråga örn ökning av timtalet som i fråga om anordnande av
två årskurser lärer det böra ankomma på skoldistrikten att göra framställning
i ämnet och på skolöverstyrelsen att pröva sådan framställning. Närmare
bestämmelser rörande de former, under vilka framställningar av denna
art böra avgöras, böra i sinom tid meddelas av Kungl. Maj:t. Den utöver
normaltiden ökade undervisning i fortsättningsskolan, som sålunda i särskilda
fall kan komma att anordnas, torde böra vara obligatorisk för de lärjungar,
som därav beröras. Sammanlagda tiden i fortsättningsskolan bör ej få omfatta
längre tid än den nuvarande maximitiden för skolplikt i fortsättningsskolan
eller 540 timmar. Statsbidrag för densamma bör utgå enligt nu
gällande regler.

De sakkunniga hava uttalat önskvärdheten av att undervisningen i husligt
arbete göres obligatorisk för alla flickor, som avgå från folkskolan, samt
att denna undervisning förlägges till fortsättningsskolan. Jag anser mig böra

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

redan i detta sammanhang uttala min tillfredsställelse med detta förslag,
som dock, såsom de sakkunniga även påpeka, tarvar närmare utredning.
Det är min avsikt att senare ägna ytterligare uppmärksamhet åt detta utredningsspörsmål,
som i enlighet med överstyrelsens i dess ovanberörda utlåtande
uttalade uppfattning jämväl innesluter frågan om ordnande av de
vid fortsättningsskolorna anställda lärarnas anställnings- och pensionsförhållanden.
Utredningen i ämnet bör följaktligen bedrivas i samband med
den pågående utredningen örn anställnings- och avlöningsvillkoren för olika
kategorier av lärarpersonal.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande på denna punkt, må uppmärksamheten
riktas på att ett biträdande av mitt ovannämnda förslag sannolikt
kommer att så småningom medföra en, av allt att döma, ej obetydlig
reduktion av det allmännas utgifter för fortsättningsskolan, enär barnantalet
i fortsättningsskolan genom dess begränsning i flertalet fall från två till i
regel en årskurs kommer att minskas till inemot hälften, vilket torde komma
att möjliggöra ytterligare centralisering av fortsättningsskolväsendet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn den sjuåriga folkskolans yttre och inre
organisation kan jag i huvudsak biträda. Liksom de sakkunniga anser jag,
att småskolestadiet normalt bör omfatta de två första klasserna och folkskolestadiet
de fem övriga klasserna, dock med möjlighet att, därest lokala
eller andra förhållanden så motivera, i likhet med vad nu stundom är fallet,
anordna treårigt småskolestadium och fyraårigt folkskolestadium.

Beträffande den sjunde klassens ställning i förhållande till övriga klasser
torde det normala böra vara, att det sjunde året användes till ett fördjupat
och förstärkt inhämtande av lärokursen i folkskolans vanliga ämnen. Men
jag anser det angeläget att för sådana fall, där särskilda godtagbara skäl
förebringas för att i viss mån giva undervisningen i sjunde klassen en
annan mera praktiskt betonad inriktning, något som väl i allmänhet icke
kommer att ifrågasättas annat än för A-skolor, alltför snäva regler, som
verka hindrande för en sådan utveckling, icke uppställas. Det torde böra
ankomma på skolöverstyrelsen att under hänsynstagande till olika orters
behov meddela fastställelse å dylik särskild kursplan. Eljest torde till ledning
vid fastställande av kursplaner för sjuårig folkskola kunna åtminstone
tills vidare tjäna ej allenast de planer för sådan skola, som redan föreligga
i 1919 års undervisningsplan utan även de förslag till kursplaner, som, på
sätt de sakkunniga erinrat, av skolöverstyrelsen i annat sammanhang framlagts
i dess underdåniga utlåtande av den 19 oktober 1928. Såsom de sakkunniga
framhållit bör för övrigt frågan örn kursplaner för sjuårig folkskola
ägnas särskild uppmärksamhet under övergångstiden.

Någon ändring i de nuvarande bestämmelserna rörande anknytning av
folkskolan till andra bildningslinjer finner jag lika litet som de sakkunniga
och överstyrelsen vara av behovet påkallad. Ej heller har jag i detta sammanhang
anledning framställa någon erinran mot de av de sakkunniga
föreslagna ändrade bestämmelserna örn skolplikt och om avgång från folk -

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skola. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid företaga
dessa och med föreliggande förslag i övrigt sammanhängande författningsfrågor
till ytterligare övervägande.

Jag anser mig böra särskilt betona vikten av att det tillses, att folkskolans
utvidgning till sjuårig icke medför svårigheter för barnen att bevista
konfirmationsundervisningen. Härutinnan föreligga emellertid, enligt vad jag
inhämtat, de bästa erfarenheter från de skoldistrikt, där sjuårig folkskola
redan finnes.

Vad till sist angår anslagsfrågorna för nästkommande budgetår, har överstyrelsen
berört spörsmålet örn den inverkan på organisationen av folkskoleseminarierna,
som ett bifall till föreliggande förslag kan medföra. I anledning
härav vill jag erinra, att i förslaget till organisation av sagda seminarier
beräknats enligt min mening rikligt tilltagna marginaler för mötande
av det merbehov av folkskollärare, som i en framtid kan uppstå, därest
obligatoriskt sjunde skolår införes. Beräkningarna rörande de för nästa
budgetår för nämnda utbildningsanstalter erforderliga anslagen påverkas
givetvis icke av de förslag, som här framläggas. Vad överstyrelsen anfört
rörande eventualiteten av en i framtiden inträdande ökning av kostnaderna
för anordnande av inackordering av skolbarn och av skolskjutsar, ger mig
icke i detta sammanhang anledning till särskilt uttalande. Den enda merkostnad,
som vid bifall till ovanstående förslag skulle belöpa på nästa budgetår,
är enligt det föregående det av de sakkunniga och skolöverstyrelsen
ifrågasatta särskilda anslaget till anordnande av försök med förstärkningsanordningar
i skolor av B 2-formen. Då, såvitt nu kan bedömas, kostnaderna
för ifrågavarande förstärkningsanordningar komma att utgöras av ersättningar
till lärare för övertidstjänstgöring, torde det icke vara erforderligt
att för ändamålet anvisa ett särskilt anslag. Lämpligen bör riksdagens
medgivande inhämtas, att av förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor må användas högst 10,000 kronor till anordnande av
sådana förstärkningsanordningar under nästa budgetår. Att på grund härav
höja förevarande anslag, som enligt Kungl. Majits förslag under punkten
143 i årets åttonde huvudtitel, skulle för nästa budgetår uppföras med

62,350,000 kronor, lärer icke erfordras. Beträffande grunderna för dispositionen
av nämnda belopp å 10,000 kronor torde bestämmelser få meddelas
av Kungl. Majit efter förslag av skolöverstyrelsen. De ersättningar till lärare,
som från anslaget skulle utgå, kunna uppenbarligen icke bliva prejudicerande
i löneregleringsavseende, då här är fråga örn en extraordinär anordning
av ren försökskaraktär.

Länsstyrelsen i Göteborg har, såsom av det föregående framgår, uttalat,
att det icke torde vara med billighet och rättvisa förenligt att tvångsvis införa
sjuårig folkskola och låta skoldistrikten, såsom fallet skulle bliva med
nuvarande bestämmelser örn rekvisition av avlöningsmedel, förskjuta medel
för täckande av utgifterna härför under ett helt år med åtföljande rönte -

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

förluster. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt en bestämmelse om att förskott
å statsmedel för det budgetår, under vilket införandet av den sjuåriga
kursen ägt rum, skulle utgå även å de beräknade statsbidragen för avlöning
åt nyanställda lärare. Detta påpekande utgör ett enligt min mening värdefullt
uppslag, vilket synes böra vinna beaktande. Att redan för nästa budgetår
införa en sådan anordning lärer emellertid icke vara erforderligt.
Förslag i ämnet torde efter ytterligare utredning lämpligen böra framdeles
komma under prövning.

I detta sammanhang tillåter jag mig slutligen beröra en vid sidan om
ämnet liggande fråga, som angår dispositionen av nyssnämnda anslag.

I anledning av propositionen nr 174/1935 beslöt riksdagen (skrivelse nr
359), att i samband med statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
meddela föreskrifter, som åsyftade att bereda staten ökat inflytande
och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande. Enligt
dessa föreskrifter skulle lärare vara skyldig underkasta sig förflyttning
från ett skoldistrikt till ett annat. För flyttningshostnaderna skulle läraren
erhålla ersättning av statsmedel. Vidare medgav riksdagen, att ersättning
för flyttningskostnad skulle efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall av statsmedel utgå till lärare, som från skoldistrikt med övertalig lärartjänst
erhållit frivillig förflyttning till annat skoldistrikt.

I samband med omförmälda beslut meddelades emellertid icke föreskrifter,
från vilket anslag berörda flyttningsersättningar finge gäldas. Riksdagens
medgivande torde böra inhämtas, att, såvitt angår budgetåren 1935/
1937, må för nämnda ändamål anlitas ovannämnda förslagsanslag till bidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor. Eftersom berörda anslag närmast är
avsett för bestridande av avlöningar, bör den av mig nu förordade anordningen
endast erhålla tillfällig karaktär. För ett kommande budgetår torde
efter ytterligare utredning särskilt anslag böra ställas till förfogande för
ändamålet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels fastställa följande huvudsakliga grunder angående
folkskolekursens omfattning att äga giltighet från och
med den 1 juli 1936, med rätt för Kungl. Majit att utfärda
de närmare föreskrifter, som för deras tillämpning befinnas
erforderliga:

Folkskolan skall omfatta sju årsklasser. Vid skola, där
antalet årsklasser för närvarande är sex, skall övergång till
sjuårig skola äga rum, så snart sådant, med hänsyn till
härav föranledda kostnader, skolväsendets organisation inom
distriktet och övriga ortsförhållanden, prövas lämpligen kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ske, dock senast med ingången av läsåret 1946—1947. Härvid
skall iakttagas, att före nämnda läsår sjuårig skolkurs
icke må utan skoldistriktets medgivande införas annorledes
än efter Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med
ingången av läsåret 1940—1941. Där särskilda omständigheter
sådant påkalla, må Kungl. Majit kunna för viss tid
medgiva distrikt anstånd i större eller mindre omfattning
utöver läsåret 1946—1947 med införande av sjuårig skolkurs.

Vad nu sagts angående antalet årsklasser i folkskolan
skall icke utgöra hinder för Kungl. Majit att, i händelse
särskilda förhållanden därtill föranleda, efter framställning
av skoldistrikt medgiva anordnande av folkskola med ett
större antal obligatoriska årsklasser än sju.

Vid skola, tillhörande någon av de i undervisningsplanen
upptagna B 3- och D 1-formerna, skall det år, nybörjare
intagas, och under förutsättning att lärjungeantalet i skolan
uppgår till lägst 12, anordnas övertidsläsning under en
månad;

dels besluta, att för sådan övertidsläsning skall av statsmedel
till lärare utgå ersättning enligt nu gällande bestämmelser
om ersättning för övertidsläsning;

dels medgiva, att till anordnande av försök med förstärkningsanordningar
i skolor av B 2-formen må under budgetåret
1936/1937 av förslagsanslaget till Folkskolor m. m.i
Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor användas högst

10,000 kronor att disponeras enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit må finna gott meddela;

dels besluta, att i skoldistrikt med obligatorisk sjuårig
folkskola på sådan skola grundad fortsättningsskola skall,
med tillämpning eljest av nu gällande bestämmelser och
under de villkor i övrigt, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva,
omfatta en årskurs med, vid heltidsläsande skola
minst 180 undervisningstimmar och vid halvtidsläsande skola
minst 270 undervisningstimmar; dock att, där så prövas
vara av särskilda förhållanden påkallat, skoldistrikt må kunna
medgivas rätt att mot åtnjutande av statsbidrag enligt gällande
grunder låta årskursen omfatta högre timantal, än nu
sagts, och att fördela undervisningen på två årskurser, allt
under iakttagande, att skolplikten i fortsättningsskolan icke
må omfatta och statsbidrag icke utgå för längre tid än sammanlagt
540 undervisningstimmar;

dels och medgiva, att sådan ersättning till lärare för flyttningskostnad,
varom förmäles i riksdagens skrivelse den 14

131

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

juni 1935, nr 359, må, såvitt angår budgetåren 1935/1937,
bestridas ur sagda förslagsanslag till Folkskolor: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars Tunberg.