Kungl. Maj:ts proposition nr 99 (Proposition 1930:99)

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om kommunal styrelse på landet m. m.; given
Stockholms slott den 31 januari 1930.

Under åberopande ay bilagda utdrag ay statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om kommunalstyrelse på landet;

2) lag örn kommunalstyrelse i stad;

3) lag örn kommunala och kyrkliga val;

4) lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.;

5) lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862
(nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm;

6) lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20
juni 1924 (nr 349) örn landsting;

7) lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning; samt

8) lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Kr 99.) 686 29 1

F. L. 1:

1—6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om kommuiialstyrelse på landet.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ I Yarje

socken utgör en kommun. Aro två eller flera socknar redan förenade
till en kommun, skall därvid förbliva, till dess Konungen efter gjord framställning
annorlunda förordnar. Örn kommunalförbund och örn kommuners
förening till fattigvårdssamhälle är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område, förordnar
Konungen angående gränsens rätta sträckning. Örn ändring i kommunal
indelning är särskilt stadgat.

§ 2.

Medlem av kommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom var
och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger
eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.

§4.

Vad kommun samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande
rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för kommunens
gemensamma behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter
av sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma kommunen från
staten eller landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande
av kommunens gemensamma utgifter.

§5-

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna
erfordras för bestridande av kommunens utgifter, äger kommunen beskattningsrätt
enligt vad i denna lag stadgas.

§6.

Kommun äger att för överträdelse av de kommunalstadgar, som kommunen
kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet samt ordning

F. L. 1:

6-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma böter från och
med fem till och med etthundra kronor.

Örn utfärdande för område på landet i vissa fall av ordningsstadganden,
byggnadsordning, hälsovårdsstadganden och brandordning samt örn deras
upprätthållande är särskilt stadgat.

§ 7.

Kommuns beslutanderätt utövas å kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma kommunalnämnd eller de styrelser,
nämnder eller personer, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller
verkställighetsbestyr.

§ 8.

I kommun med mera än 1,500 invånare skall den kommunen tillkommande
beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas
åt kommunalfullmäktige.

Har kommunens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslutanderätten
fortfarande utövas av kommunalfullmäktige, därest icke kommunalstämman
annorlunda besluter.

Kommun med 1,500 invånare eller därunder äger åt kommunalfullmäktige
uppdraga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande
av sådant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan
kommunalfullmäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes,
tillämpas från utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit
laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av kommunalfullmäktige skall ofördröjligen
anmälas hos länsstyrelsen.

§9-

Finnas kommunalfullmäktige, inskränkes kommunalstämmans befattning
till följande ärenden, nämligen:

a) ärenden, för vilkas avgörande gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt;

b) val av ordförande och vice ordförande i kommunalstämman;

c) frågor örn införande och avskaffande av kommunalfullmäktige samt örn
kommunalfullmäktiges antal;

d) frågor örn ställe för kommunalstämma, örn sättet för stämmas kungörande
samt örn sätt och ställe för förvaring av stämmans protokoll; ävensom e)

val av nämndemän; av valmän för utseende av vattenrättsnämndemän;
av skiftesgodemän; samt av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän.

I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, äger kommunalstämman
utöva kommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

§ io.

Yad i lag eller författning är stadgat örn befogenhet eller skyldighet
för kommunalstämmas ordförande att taga befattning med ärende skall i

F. L. 1: 10;

2: 1—3.

Kungl. Majus proposition nr 1)9.

kommun, där kommunalfullmäktige finnas, i stället gälla fullmäktiges ordförande,
där ej beslutanderätten i sådant ärende tillkommer kommunalstämman.

Kap. 2. Om kommunalstämma.

§ I Rättighet

att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut tillkommer,
utom i fall, varom sägs i § 3, envar inom kommunen mantalsskriven
man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad äger
en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder
för flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda
rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar
ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

Att den som är redovisningsskyldig till kommunen ej må deltaga i vissa
ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§2.

Örn upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas
i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§3.

Angår ärende endast i mantal satt jord, må ej andra deltaga däri än de
som innehava sådan jord.

I ärende, varom nu är sagt, tillkommer rösträtt jordinnehavare]!, ändå att
han ej är mantalsskriven i kommunen eller är omyndig eller i konkurstillstånd
eller ej uppnått sådan ålder, som sägs i § 1; och må sådan rätt
utövas jämväl för oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet. För
omyndig röstar förmyndare, som har jorden under sin förvaltning, eller, där
dessa äro flera, den, som de bland sig utse; för oskiftat dödsbo, bolag eller
annan samfällighet må ej mera än en person föra talan.

Yid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom kommunalnämndens
föranstaltande finnas tillgänglig längd över de i sådant
ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstberättigade i
den allmänna röstlängden.

F. L. 2:

4-6.

Kungl. Majus proposition nr 99. 5

§4.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin
talan och rösträtt å kommunalstämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven
med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten
skall tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt
nnderskrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet
på den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten.

Ar fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill.
Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen
för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för
mera än en röstberättigad.

§5-

Kommunalstämma utser bland de röstberättigade, som äro boende inom
kommunen och uppnått tjugufem års ålder, en ordförande och en vice ordförande
för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i
hans ställe annan för den återstående delen av samma tid. Underrättelse
örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen
insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Ordförande eller vice ordförande kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,
som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ordförande eller vice ordförande
än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av kommunalstämman;
eller

e) vid valet den som efter de fyra senaste årens tjänstgöring såsom ordförande
eller vice ordförande är i ordning att avgå därifrån.

§ 6.

Kommunalstämma skall hållas i sockenstuga eller å annat ställe, som för
sådant ändamål blivit av stämman särskilt bestämt.

F. L. 2:

7-9.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 7.

Mom. 1. I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, skola årligen
tre ordinarie kommunalstämmor hållas:

en under senare hälften av mars månad eller under april månad för besluts
fattande i anledning av berättelsen örn föregående årets räkenskaper
och förvaltning;

en i oktober månad för fastställande av kommunens utgifts- och inkomststat;
samt

en i december månad för anställande av val till de befattningar inom
kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

I kommun inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län må de två först nämnda stämmorna, därest skäl därtill föreligger,
hållas högst fjorton dagar före eller högst fjorton dagar efter den
ovan stadgade tiden.

Ordinarie kommunalstämma i december må beträffande ordinarie kommunalstämma
eller kommunalstämmor under nästföljande år besluta, å vilken
dag sådan stämma skall hållas eller huruvida stämma skall hållas å söneller
helgdag.

Mom. 2. Extra kommunalstämma hålles, när länsstyrelsen därom förordnar
eller kommunalnämnden sådant äskar eller ordföranden finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å kommunalstämma, äger för uppgivet
ärende begära sådan stämmas hållande. Lämnas dylik framställning av ordföranden
utan avseende, skall han, örn det begäres, meddela sitt beslut skriftligen
med skälen därtill; och äger sökanden att däröver anföra besvär hos
länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

§ 8.

I kommun, där kommunalfullmäktige finnas, skall kommunalstämma hållas,
när det finnes erforderligt för behandling av ärende, i vilket beslutanderätten
är förbehållen stämman. Beträffande sådan stämma skola föreskrifterna i
§ 7 mom. 2 äga motsvarande tillämpning.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalstämma utfärdas av ordföranden eller, vid hinder
för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid,
ställe och överläggningsämne för stämman.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst
fjorton dagar före stämman. Innefattar kommun jämte moderförsamling även
annex- eller kapellförsamling, och hålles i dennas kyrka gudstjänst inom
nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är kommunalstämma
utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den
dagen ånyo uppläsas. För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning,
att kungörande i nu föreskriven ordning icke medhinnes, må kommunalstämma
hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag den blivit
pålyst; dock må ej å sådan stämma beslut fattas om utgift eller anskaffande

F. L. 3:

9-11.

Kungl. Majus proposition nr 99. <

av medel därtill eller avhändande av kommunen tillhörig egendom eller
efterskänkande av någon kommunens rättighet.

Kungörelsen skall på ordförandens föranstaltande jämväl ansins a plats
eller platser inom kommunen, som kommunalstämman för ändamålet bestämt.

Tillkännagivande örn tid och ställe för kommunalstämma bör ock, där
kommunalstämman icke med minst två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster annorlunda besluta, införas i en eller flera ortstidningar,
såvida ej beträffande stämma för ärende, som fordrar skyndsam handläggning,
hinder däremot möter. Kommunalstämman besluter, i vilken eller
vilka tidningar sådant tillkännagivande skall införas, därvid sådana tidningar
böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av kommunens medlemmar
bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet
av sistnämnda beslut förslag örn tillkännagivandets införande i annan ortstidning
än de sålunda beslutade varit under omröstning och därvid erhållit
minst en tredjedel av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet
införas jämväl i denna tidning. Tillkännagivandet skall, såvida ej
kommunalstämman annorledes beslutit, innehålla underrättelse allenast örn
de viktigare ärenden, vilka icke enligt lag skola förekomma å kommunalstämman.
Ordföranden skall i god tid avsända tillkännagivandet för intagande
i tidning, örn möjligt minst en vecka före stämman.

På kommunalstämma ankommande beslut, som här omförmälas, skola
fattas å ordinarie kommunalstämma i december och avse nästföljande kalenderår.

Den omständigheten, att kungörelse örn stämma ej blivit anslagen eller
att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse örn stämma,
som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i annex- eller kapellförsamlings
kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör ej hinder
för stämmans hållande.

§ 10.

De ärenden, som företagas till avgörande å kommunalstämma, skola förut
vara vederbörligen beredda av kommunalnämnden eller annan kommunal
styrelse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller
av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,
som beretts annorledes än av kommunalnämnden, företages till avgörande
å kommunalstämma, skall tillfälle lämnas nämnden att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av kommunalstämma förrättas utan föregående beredning.
Detsamma gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning
och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande
av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon
kommunens rättighet.

§ Il Kan

ärende, som handlägges å kommunalstämma, icke å den utsatta
dagen bringas till slut, skall stämman fortsättas å annan dag, varom, därest

F. L. 2:

11—13.

ö Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stämman så besluter, kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke
sådan kungörelse, har ordföranden att, innan stämman upplöses, bestämma
och för de närvarande tillkännagiva tid för den fortsatta stämman.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å kommunalstämma bordläggning av
ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall
ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och
i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning ma ej, savida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,
ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 12.

Ordföranden åligger att å kommunalstämma framställa ärendena till överläggning
samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande än de
som finnas angivna i kungörelsen örn stämman.

Nj fråga kan vid kommunalstämma väckas av envar röstberättigad men
må icke avgöras förrän vid annan stämma samt efter vederbörlig beredning
och kungörelse.

§ 13.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer
ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja
eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den vid val, så ock i annat ärende, där sådant
begäres, ske med slutna sedlar. Annan omröstning sker öppet. Vid örn
röstning skola de röstande avgiva sina röster efter upprop eller, där ordföranden
så bestämmer, i den tur de anmäla sig hos honom. Där ej för
särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet
av de avgivna rösterna. Balla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid
val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som
ordföranden biträder.

Val av kommunalnämnd samt av revisorer och revisorssuppleanter, som
avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning
av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma, skall
vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som
motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med
siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid
sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser:

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fastställd
stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått,
i kommun, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio
kronor för skattekrona;

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i kommun, där
högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor för
skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i kommun, där
högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tolv kronor för
skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i kommun, där högsta
uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger femton kronor för
skattekrona;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna kommunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den
beslutits av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras
eller upplånas.

§ 14-

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av kommunalstämma
beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande
omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av kommunalstämma
beslutas i andra fall än i § 15 och kap. 3 § 13 sägs.

§ 15.

Mom. 1. Kommunalstämmas ordförande är icke i denna sin egenskap
berättigad att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget
förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter,
som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Kommunalstämman
må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå

F. L. 2:

15-16.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till
beräkneliga utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äger kommunalstämman
besluta, att ledamot av kommunalnämnden och vald ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande
i sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens
angelägenhet åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i form av dagtraktamente
med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.
Kommunalstämman må ock besluta, där kommunikationsförhållandena anses
sådant kräva och våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och
sammanträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer, att reseersättning
skall utgå till ledamoten eller revisorn. Denna ersättning må
icke överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil
eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,
ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats på järnväg, där sådan finnes,
och för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet företages
utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, örn kommunalstämman
så besluter, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning
för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för
kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter kommunalstämmans
bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode
till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som
utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande
eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande
befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till
.revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder
och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan
anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst,
yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går
förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier, postporton och
dylika utgifter må, med iakttagande av vad i mom. 1 är stadgat för där
avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omförmälas
i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, postporton
och dylika utgifter, må icke överstiga vad kommunens ekonomiska
bärkraft utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas örn arvode
eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda
finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§ 16.

Ordföranden skall vid kommunalstämma föra eller på sitt ansvar låta föra
protokoll.

F. L. 2:

16—19; 3: 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr [.‘9. 11

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet oell beslutet,
med angivande huruvida oell i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter stämman
å tid, som ordföranden bestämmer och vid stämman tillkännagiver, av ordföranden
jämte minst två därtill för varje gång av stämman utsedda närvarande
röstberättigade. Justering må ock verkställas av stämman antingen
genast eller vid stämma senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället
underrättelse meddelas. Protokollet underskrives, med anteckning örn justeringen,
av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen
verkställts av stämman, minst två vid stämman närvarande röstberättigade.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom ske från predikstolen
i församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst
där hålles, och bevis därom åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas*

Innefattar kommun jämte moderförsamling även annex- eller kapellförsamling,
erfordras sådant tillkännagivande allenast i moderförsamlingens kyrka.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av
ordföranden på sätt och å ställe, som kommunalstämman bestämt.

§ 17-

Den som å kommunalstämma deltagit i avgörandet av ärende kan genast
eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot det fattade
beslutet.

§ 18-

Ordföranden skall tillse, att utdrag av kommunalstämmans justerade protokoll
tillställes kommunalnämnden eller de andra styrelser, nämnder eller personer,
åt vilka verkställighet av stämmans beslut uppdragits. För övrigt
äger envar att taga avskrift av protokollet och att utan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt.

§ 19-

Kommunalstämmas förhandlingar skola vara offentliga.

Ordföranden vakar över ordningen å kommunalstämman samt kan varna
och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller sig oskickligt.

Uppstår oordning, som ordföranden icke kail avstyra, äger han upplösa
stämman.

Kaj). 3. Om kommunalfullmäktige.

§ 1*

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden
sålunda, att

kommun med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,
kommun med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,
kommun med över 5,000 till och med 10,(MX) invånare utser 20—30, samt
kommun med över 10,000 invånare utser 25—40.

F. L. 3:

2—5.

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kommunalstämman besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru
många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Örn beslutet skall
länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

§ 2.

Rösträtt vid val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt
å kommunalstämma. Yarje röstberättigad äger en röst.

§ 3.

I avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig, obehörighet och rätt till
avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ordförande i kommunalstämma
äga motsvarande tillämpning.

§ 4''

Kommunalfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1
januari året näst efter det, då valet skedde. I kommun, där val sker första
gången och icke äger rum under år, då allmänna val av kommunalfullmäktige
förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då
sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall kommunen ändock
intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola
förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,
och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.
Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av
folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av kommunalfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning
är särskilt stadgat.

§ 5.

För val av kommunalfullmäktige skall kommun med mera än 10,000 invånare
indelas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst
tio, högst tjugu kommunalfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en kommunalfullmäktig utses för varje befolkningstal
motsvarande det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman
ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall
kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige
för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, fördelas
lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av kommunalnämnden uppgjort förslag, kommunalfullmäktige
göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning må
länsstyrelsen förordna örn sådan indelning, sedan tillfälle beretts kommunalfullmäktige
att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under
vilket beslutet skall träda i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. L. 3:

6-9.

§6.

Om valdistrikt ock valdag samt vals kungörande, förrättande oell avslutande,
så ock om förfarandet, när kommunalfullmäktig avgår före den
bestämda tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen örn kommunala och
kyrkliga val.

§ I Kommunalfullmäktige

välja varje år för nästkommande kalenderår bland
sig en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med
angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas
till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av kommunalfullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas
av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§ 8-

Angående ordinarie sammanträden av kommunalfullmäktige gäller vad i
kap. 2 § 7 mom. 1 är stadgat örn kommunalstämmor i kommun, där kommunalfullmäktige
icke finnas.

I övrigt sammanträda kommunalfullmäktige, när länsstyrelsen därom förordnar
eller kommunalnämnden eller de flesta av fullmäktige sådant äska
eller ordföranden finner det nödigt.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalfullmäktigsammanträde utfärdas första gången,
sedan beslutanderätten uppdragits åt fullmäktige, av kommunalstämmans
ordförande och därefter av fullmäktiges ordförande eller, vid hinder för endera
av dem, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn
tid, ställe och överläggningsämne för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst en vecka
före sammanträdet. Innefattar kommun jämte moderförsamling även annexeller
kapellförsamling och hålles i dess kyrka gudstjänst inom nämnda tid,
skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är sammanträde utsatt till
dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu
föreskriven ordning icke medhinnes, må sammanträde hållas efter kortare
kungörelsetid och även samma dag det blivit pålyst; dock må ej å sådant
sammanträde beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller
avhändande av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon
kommunens rättighet.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl skall anslås å plats eller
platser inom kommunen eller att tillkännagivande örn tid och ställe för
sammanträde skall införas i en eller flera ortstidningar, skall ordföranden,
där så ske kan, föranstalta därom.

Den omständigheten, att kungörelse örn sammanträde ej blivit anslagen
eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse om

F. L. 3:

9—13.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

sammanträde, som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i kapelleller
annexförsamlings kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör
ej hinder för sammanträdets hållande.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan
sägs, bör, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar
förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas till honom.

§ 10.

Kommunalfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke
flera än hälften av dem äro tillstädes. År tillstädesvarande fullmäktig enligt
stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör
ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger
hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av kommunalfullmäktige godkänt
hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till kommunens kassa
fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till
de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 11.

Varje kommunalfullmäktig äger en röst.

Vid kommunalfullmäktiges sammanträden äga ordföranden och vice ordföranden
i kommunalstämman samt ordföranden och vice ordföranden i
kommunalnämnden, ändå att de icke äro kommunalfullmäktige, att vara tillstädes
och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer
jämväl ordförande och vice ordförande i annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av styrelsen,
nämnden eller beredningen, så ock revisor vid granskning av den av honom
avgivna revisionsberättelsen.

§ 12.

Med avseende å kommunalfullmäktige och deras ordförande skall vad i
kap. 2 §§ 6 och 10—19 är stadgat för kommunalstämma och dess ordförande
äga motsvarande tillämpning; dock skall, där omröstning begäres, den
utom vid val alltid ske öppet. Kommunalfullmäktige må för visst ärende
besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda dörrar. Av protokollet
vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall framgå, vilka fullmäktige varit
närvarande.

§ 13.

Kommunen ma besluta, att, där väglängden mellan kommunalfullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer, reseersättning
vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall utgå till honom,
dock allenast enligt de grunder, som i kap. 2 § 15 mom. 2 första stycket
äro stadgade för där avsedda fall, och med motsvarande tillämpning av föreskriften
i samma paragraf mom. 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

F. L. 4
1—4.

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§ I I

varje kommun skall finnas en kommunalnämnd.

§2.

Kommunalnämnden tillhör att:

a) förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt
handhava dess drätsel;

b) ombesörja verkställigheten av kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges
beslut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt särskilt
därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer; .

c) hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning;

d) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling
å kommunalstämma eller hos kommunalfullmäktige;

e) avgiva infordrade betänkanden i kommunens angelägenheter; samt

f) handhava och tillämpa av kommunen beslutade, vederbörligen fastställda
kommunala stadgar rörande sedlighet samt ordning och säkerhet
inom kommunen.

Kommunalnämnden har ock att, i enlighet med vad särskilda författ*
ningar föreskriva, taga befattning med andra ärenden, såsom beträffande hälsovård,
brandväsende, försäljning av rusdrycker och arbetarskydd.

§3.

Kommunalnämnden äger att för erkända överträdelser av de kommunalstadgar,
vilka det tillkommer nämnden att handhava, ålägga i samma stadgar
utsatta böter. Örn den tilltalade nekar till gärningen, må förhållandet anmälas
hos vederbörande åklagare till beivran inför domstol.

Kallas någon, som är boende eller uppehåller sig inom kommunen, till
inställelse inför kommunalnämnden för att höras i ordningsmål eller i ärende,
för vilket han inför nämnden är redovisningsskyldig, är han pliktig att
hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav.
Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem
kronor till kommunens kassa och genom vite tillhålla honom att inställa
sig. I fall av tredska äger nämnden att fälla honom till vitet samt förelägga
högre vite. Yitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan
den tredskande ändå ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning
hos polismyndigheten.

§4.

Ledamöter av kommunalnämnden väljas av kommunalstämman eller, där
kommunalfullmäktige finnas, av dem till det antal, som stämman eller fullmäktige
finna lämpligt med hänsyn till kommunens vidd och folkmängd.
Antalet ledamöter må dock icke vara under fem eller över elva. Jämte leda -

00 •

V T. 4;

16 Kungl. Majlis proposition nr 99.

möterna skola utses lika många suppleanter. Sker ej valet proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring.

§5-

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunalnämnden,
obehörighet och rätt till avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ordförande
i kommunalstämma äga motsvarande tillämpning.

Följande personer må icke vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnden:
landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, domhavande
eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt,
som är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk
och är för sin befattning redovisningsskyldig inför nämnden.

§6.

Ledamöter och suppleanter i kommunalnämnden väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall
förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av kommunalfullmäktige
ägde rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade
tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.
Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,
äga rum å ordinarie kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde
i december månad.

§?•

Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är berättigad att i ärenden,
som angå åtgärder till främjande av sedlighet, deltaga i kommunalnämndens
överläggningar och beslut.

§8.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige utses bland nämndens
ledamöter en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för
vilken de blivit invalda såsom ledamöter. Till dessa befattningar kunna
ordförande och vice ordförande i kommunalstämman eller kommunalfullmäktige
väljas, såvida de äro ledamöter i nämnden.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig
vid nämndens sammanträde, äger nämnden utse annan ledamot att för tillfället
föra ordet.

F. L. 4:

9-15.

Kungl. Majus proposition nr 99. 17

§9.

Kommunalnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom
då länsstyrelsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens
ledamöter gör framställning därom.

§ io.

Suppleanterna böra i den vid valet bestämda'' ordningen kallas till tjänstgöring,
i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid
uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som icke
utsetts vid proportionellt val.

§ 11-

Kommunalnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av
nämnden godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till
kommunens kassa fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet
måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 12.

Med avseende å kommunalnämnden skall vad i kap. 2 § 13 mom. 1 är
stadgat för kommunalstämma äga motsvarande tillämpning; dock skall, där
omröstning begäres, den utom vid val alltid ske öppet.

§ 13.

Yid kommunalnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt
ansvar låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill
för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering
må ock verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande örn verkställd justering skall ske i den i kap. 2 § 16
föreskrivna ordningen.

Envar äger att taga avskrift av kommunalnämndens protokoll och att utan
avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 14.

Ordföranden åligger att ombesörja kommunalnämndens skriftväxling, mottaga
alla till nämnden ställda framställningar, ansvara för att räkenskaper
föras i enlighet med givna föreskrifter, vårda nämndens handlingar och hålla
register över dem.

De biträden, som jämte av kommunen anställda tjänstemän befinnas
nödiga vid utförande av dessa göromål samt i § 13 avsedd protokollföring,
må ordföranden antaga och entlediga.

§ 15.

Kommunalnämnden utser för varje kalenderår inom eller utom sig en
kassaförvaltare.

Bihang till riksdagens protokoll 19.30. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.)

686 29 2

F. L. 4:

15—16;

5: 1—2.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Nämnden äger att, där den finner nödigt, för olika delar av kommunens
område sig till biträde antaga särskilda personer, vilka handla på nämndens
ansvar och efter de föreskrifter nämnden meddelar.

§ 16-

Örn kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel samt örn revision
och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; örn debitering och
uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

§ I Kommun

skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det nästföljande
kalenderåret.

Ä statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed kommunens skulder under det
nästföljande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,
som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag
för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som
ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Kommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning
upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning
enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång
uppgöras av kommunalnämnden. För detta ändamål skola de styrelser,
nämnder eller personer, vilka kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatt,
före den 1 september till kommunalnämnden ingiva sina specialförslag
över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Kommunalnämndens statförslag skall från och med dagen för kungörandet
av den ordinarie kommunalstämma eller av det kommunalfullmäktigsammanträde,
som skall hållas i oktober månad, vara offentligen tillgängligt
på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda stämma eller sammanträde upptages statförslaget till granskning
och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande,
samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning
och avgörande.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 19

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till kommunalnämnden.

§3.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige skola årligen utses två
eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföljande
årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av kommunalnämnden eller eljest är redovisningsskyldig
till kommunen, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga
i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning
eller i beslut med anledning av granskningen.

§4.

Det åligger kommunalnämnden att i enlighet med givna föreskrifter föra
kommunens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna
skola årligen före den 1 februari tillhandahållas kommunalstämmans eller,
där kommunalfullmäktige finnas, dessas ordförande, vilken oförtövat, med
föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande, tillhandahåller
dem åt revisorerna.

Av kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder
eller personer skola före den 15 januari varje år till kommunalnämnden avlämna
redovisning för de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft
för att upptagas i kommunens allmänna räkenskaper och granskas
tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till kommunalstämmans eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessas ordförande, som över framställda anmärkningar
infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen
kunna framläggas till granskning å ordinarie kommunalstämma
eller kommunalfullmäktigsammanträde, som hålles i mars eller april månad.

§6.

På beslut av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige ankommer,
huruvida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av kommunens rätt skall
vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom
ett år från det berättelsen framlades å kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde,
skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad.
Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig
handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. 6. Örn uttaxering oell uppbörd.

§ I För

täckande av kommuns medelsbehov, i den mån det ej fylles genom
andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogs -

F. L. 6:

1-6.

Ktingl. Maj:ts proposition nr 99.

accismedel enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressivskatt
och lagen örn skogsaccis. Yad därutöver erfordras skall fyllas genom
uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och
skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda
taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§2.

Är i lag eller författning stadgat, att skatt till kommun skall utgå efter
andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldighet till kommunen
eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av särskilda
behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

Kommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning föreskrivna
grunderna för kommunalskatts utgörande.

§ B.

De utskylder, som enligt kommunens beslut i anledning av förslaget till
utgifts- och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras
av dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till kommunen, anses
för det löpande årets utskylder.

§4.

Kommunalnämnden åligger att på grund av den fastställda utgifts- och
inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling eller skoldistrikt,
som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse delgivas
nämnden, oförtövat upprätta debiterings- och uppbördslängd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas enligt formulär, som fastställes
av Konungen. Upplägges längden i särskilda delar, skall sammandrag
upprättas över de särskilda delarnas slutsummor.

§5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall kommunalnämnden
under fjorton dagar i december månad på lämpligt ställe hava längden
offentligen utlagd för granskning. Kungörelse örn den tid, då längden kommer
att sålunda vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall uppläsas
från predikstolen i församlingens kyrka och införas i den eller de tidningar,
där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

Till någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger
han, därest han är medlem av kommunen eller hans rätt eljest är beroende
av debiteringen, att före årets utgång ingiva skriftlig anmälan därom till
kommunalnämnden.

Kommunalnämnden skall skyndsamt meddela beslut över de framställda
anmärkningarna och i längden införa de ändringar, som härav föranledas.
Längden anses härefter fastställd.

§ 6.

Det åligger nämnden att härefter utfärda debetsedlar och inom utgången
av januari månad låta tillställa de skattskyldiga desamma.

F. L. 6

7-9.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 7.

Uppbördsstämma för erläggande av sålunda debiterade kommunalutskylder
skall före februari månads utgång på lämpligt ställe inom kommunen förrättas
av kommunalnämnden eller, på dess ansvar, av vissa dess medlemmar eller
kommunens tjänstemän, såvida icke kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa annorledes bestämt om tiden eller sättet för uppbörden.

Kungörelse om uppbördsstämma uppläses minst fjorton dagar före stämman
från predikstolen i församlingens kyrka, varjämte, där det lämpligen
kan ske, tid och ställe för stämman skola angivas å debetsedlarna. Tillkännagivande
örn stämman må ock, när skäl därtill äro, införas i den eller
de tidningar, där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 andra stycket bestämda tiden framställt anmärkning
mot debiterings- och uppbördslängden men anmärkningen ej godkänts,
må besvär däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7. Ej
må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras annorledes än
nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden
finnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med
oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär
hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola
ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit
klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till
länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Kommunalnämnden äger att hos länsstyrelsen göra framställning örn
rättelse av debiterings- och uppbördslängden på den grund, att debitering
underlåtits eller skett till för lågt belopp. Dylik framställning skall ingivas
till länsstyrelsen under kalenderåret näst efter det, då debiteringen ägt rum.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess mindre
pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,
med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas, få det för
mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§ 9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan
taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till kommunen,
blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall kommunalnämnden
göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna enligt
vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt vad
särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av kommunalnämnd, som nu sagts, felaktighet
förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom vidtagen av
nämnden, äger han att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen i den ordning,
som sägs i § 8 andra stycket, skolande tiden för besvärs anförande

F. L. 6:

9—10; 7: 1.

22 Kungl. Maj:ts.proposition nr 99.

räknas från det han erhållit vetskap om kommunalnämndens beslut i anledning
av anmälan.

§ io.

Efter uppbördsstämman upprättar kommunalnämnden dels avkortningsocli
avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka kommunen
eller församlingen beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest
avkortning ägt rum, än även dem, för vilka kommunalnämnden verkställt
avskrivning, med angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken,
dels ock restlängd å övriga skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman
behörigen guldit sin skatt. Restlängden skall, åtföljd av en uppgift rörande
det belopp, som influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning och
avskrivning, inom två månader efter uppbördsstämmans slut i två summerade
exemplar insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift
meddelar kommunalnämnden bevis och efter verkställande av vederbörliga anteckningar
översänder båda exemplaren till utmätningsmannen i orten; och
åligger det denne att i vederbörlig ordning indriva och till nämnden redovisa
de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, i kommun
där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden
finnas anställda, särskilt för varje dylikt område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad
efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som
skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger
tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å berörda
slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen
av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I För

att vinna bindande kraft skola kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges
beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då
de angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan kommunen tillhörig fastighet,
som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kommunen
genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför
ändring i någon kommunens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att
underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet
av kommunens utan underställning skedda upplåning överstiger
skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet
av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras
för sistförflutDa året, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda
år beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering.

F. L. 7: 1-4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 23

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av kommunalstämman
eller kommunalfullmäktige antagna förslag till nya eller förhöjda
avgifter å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas
till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte
eget yttrande, till Konungen.

§2.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,
vilka:

a) äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar till främjande av
sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 15 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade, under b)

omförmiilda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse
underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda
omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.
Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas
länsstyrelsen till tablå över kommunens ekonomiska ställning det år
besluten avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras
fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

§3.

Medlem av kommun, som ej nöjes åt kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges
beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse
däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen
inom trettio dagar efter den dag, då tillkännagivande örn verkställd justering
av det över beslutet förda protokollet enligt kap. 2 § 16 ägde rum, dagen
då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att
vid besvären foga bevis örn dagen, då sådant tillkännagivande ägde rum,
som ock att inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande
utgått till kommunalstämmans eller, där beslutet fattats av kommunalfullmäktige,
till dessas ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå
i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, eller
att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över -

F. L. 7:4—7;

8: 1.

24 Kungl. Majda proposition nr 99.

skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där besvären
finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet
kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för
den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes
strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund,
då länsstyrelsen må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde
dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde
likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar
längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot kommunalnämnds beslut i sådana mål och
ärenden, vilka nämnden på grund av föreskrifter i särskilda författningar har
att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt skall, där medlem av kommun ej nojés åt kommunalnämndens
beslut, som icke är av rent förberedande eller verkställande art, vad i §§
3—5 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande
enskild persons förhållande, skall dock tiden för talans fullföljande räknas
från den dag, då beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden.

Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den
prövande myndigheten annorledes förordnar.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av kommunalnämnd
rörande debitering av kommunalskatt, att debitering obehörigen
verkställts eller underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger länsstyrelsen,
efter vederbörandes hörande, föreskriva erforderlig rättelse i debiteringen.
Jämväl må, örn någon av länsstyrelsen befrias från honom i debiterings-
och uppbördslängden påförd kommunalskatt p>ä den grund, att annan
person bort uppföras till utgörande av densamma, länsstyrelsen, efter vederbörandes
hörande, överflytta debiteringen på denne.

Kap. 8. Om köpingar och municipalsamliällen.

§ I Köping

skall utgöra särskild kommun; dock att, där köping, då denna lag
träder i kraft, utgör kommun gemensamt med den socken, inom vars område
köpingen är belägen, därvid skall förbliva, intill dess annorlunda förordnas i
enlighet med vad örn ändring i kommunal indelning är särskilt föreskrivet.

I fråga örn köping, som utgör särskild kommun, gäller, med iakttagande
av för köpingen meddelade föreskrifter, vad i denna lag är stadgat. Annan
köping utgör municipalsamhälle, efter ty i § 2 sägs.

F. L

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 2-

Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse:

a) ordningsstadgan för rikets städer,

b) byggnadsstadgan för rikets städer eller de i lag meddelade föreskrifterna
örn stadsplan oell tomtindelning i stad,

c) vad i brandstadgan är föreskrivet örn stad eller

d) vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet örn stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende
av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och liushållningsangelägenlieter,
som föranledas av de i sådant förordnande avsedda
föreskrifternas tillämpning inom samhället. Yad nu är sagt skall, oberoende
av sådant förordnande, gälla örn köping, som ej utgör egen kommun, i avseende
å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må den omständigheten, att del av municipalsamhälle är undantagen
från tillämpningen av vissa bland de föreskrifter, som gälla den övriga delen,
föranleda därtill, att sistnämnda del anses såsom särskilt municipalsamhälle.

§ 3.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter
vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande därav att i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige
och kommunalnämnd träda inom municipalsamhälle municipalstämma,
municipalfullmäktige och municipalnämnd. Indelning i valkretsar
för val av municipalfullmäktige skall dock icke i något fall företagas.

§4.

Genom stadgandena i §§ 2 och 3 sker ej inskränkning vare sig i den
medlem av municipalsamhälle tillkommande rätt att såsom medlem av kommun,
vilken samhället tillhör, deltaga i överläggningar och beslut rörande
angelägenheter av enahanda art som dem, vilka avses i sagda paragrafer,
eller i hans skyldighet att lämna bidrag till utgifter, som föranledas av sådana
beslut.

§ B.

Finnas i visst fall särskilda omständigheter påkalla undantag från de i
§§ 2—4 givna stadgandena eller nödvändiggöra annan ordning för municipalsamhälles
beslutande- och beskattningsrätt, äger Konungen, efter framställning
av länsstyrelsen eller kommunen eller av samhället eller medlem
därav, att i ärendet förordna efter ty skäligt prövas.

C* •

F. S. 1:

1—5.

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

tili

Lag om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ L

Varje stad utgör en kommun. Om kommunalförbund är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för stadskommuns område, förordnar
Konungen angående gränsens rätta sträckning. Om ändring i kommunal
indelning är särskilt stadgat.

Örn Stockholms stad stadgas särskilt.

§2.

Medlem av stadskommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom
var och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger
eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Stadskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,
varda sina medlemmars gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter,
såvitt icke liandhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.

§4.

Vad stad samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande
rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för stadens gemensamma
behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter av
sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma staden från staten eller
landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande av stadens
gemensamma utgifter.

§5.

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna
erfordras för bestridande av stadens utgifter, äger stadskommunen beskattningsrätt
enligt vad i denna lag stadgas.

F. S. 1

6—9; 2:

Kungl. Majus proposition nr 99. 27

§ 6-

Om utfärdande för stad av ordningsstadganden, byggnadsordning, hälso.
vårdsstadganden oell brandordning samt örn deras upprätthållande är särskilt
stadgat.

§T Stadskommuns

beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige eller å allmän
rådstuga.

Förvaltning och verkställighet tillkomma, under inseende av magistrat
eller stadsstyrelse, drätselkammare eller de styrelser, nämnder eller personer,
som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

§ 8.

I stad med mera än 1,500 invånare skall den stadskommunen tillkommande
beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas
åt stadsfullmäktige.

Har stadens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslutanderätten
fortfarande utövas av stadsfullmäktige, därest icke allmänna rådstugan
annorlunda besluter.

Stad med 1,500 invånare eller därunder äger åt stadsfullmäktige uppdraga
beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande av sådant
beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan stadsfullmäktige
trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes, tillämpas från
utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av stadsfullmäktige skall ofördröjligen
anmälas hos länsstyrelsen.

§ 9-

Finnas stadsfullmäktige, inskränkes allmänna rådstugans befattning till
följande ärenden, nämligen:

a) överläggningar och beslut i sådana angelägenheter, som enligt särskilda
författningar äro förbehållna vissa klasser av stadens medlemmar;

b) frågor örn införande och avskaffande av stadsfullmäktige samt örn stadsfullmäktiges
antal; samt

c) val av nämndemän.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, äger allmänna rådstugan utöva
stadskommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

Kap. 2. Örn stadsfullmäktige.

§ I Stadsfullmäktiges

antal bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda,
att

stad med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,

stad med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,

F. S. 2:

1-4.

2° Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stad med över 5,000 till oell med 10,000 invånare utser 20—30,
stad med över 10,000 till och med 20,000 invånare utser 25—40,
stad med över 20,000 till och med 40,000 invånare ntser 35—50, samt
stad med över 40,000 invånare utser 45—60.

Allmänna rådstugan besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru
många stadsfullmäktige skola utses för staden. Örn beslutet skall länsstyrelsen
ofördröjligen underrättas.

§ 2.

Rösträtt vid val av stadsfullmäktige tillkommer envar inom staden mantalsskriven
man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under
nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad
äger en röst.

Sådan rösträtt tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till
betalning under de tre sistförfluten kalenderåren, häftar för utskylder för
flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar

ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

§ 3‘

Om upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stadgas
i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 4.

Stadsfullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom staden
och uppnått tjugufem års ålder.

Stadsfullmäktig kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Följande personer må icke vara stadsfullmäktige: landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor, ledamot av magistraten eller stadsstyrelsen,
tjänsteman eller betjänt vid magistraten eller stadsstyrelsen eller allmän
åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd
vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin befattning
redovisningsskyldig.

F. S. 2:

4-7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 29

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara stadsfullmäktig än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av flertalet bland
övriga fullmäktige; eller

e) vid valet den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring såsom
stadsfullmäktig är i ordning att avgå därifrån.

§ 5.

Stadsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skedde. I stad, där val sker första gången och
icke äger rum under år, då allmänna val av stadsfullmäktige förrättas, skall
valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna
val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall staden ändock
intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola förrättas,
företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,
och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.
Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av
folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av stadsfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning
är särskilt stadgat.

§ 6.

För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10,000 invånare indelas
i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst
tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande
det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige
för hela staden; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån
det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av magistraten eller stadsstyrelsen uppgjort förslag, stadsfullmäktige
göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning
må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts
stadsfullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår,
linder vilket beslutet skall träda i tillämpning.

§ 7.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande,
så ock örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda
tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

F. S. 2:

8—11.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§8.

Stadsfullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en
ordförande och en vice ordförande samt, då stadsfullmäktige så besluta,
jämväl en andre vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med angivande
av de valdas namn och postadress, skall genom magistraten eller
stadsstyrelsen ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av stadsfullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas av den
som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§9.

Stadsfullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som för sådant ändamål
blivit av stadsfullmäktige bestämt.

§ io.

Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas enligt ordning, som
bestämmes av fullmäktige. Varje år skola minst två sådana sammanträden
hållas, ett före utgången av juni månad för besluts fattande i anledning av
berättelsen örn föregående årets räkenskaper och förvaltning samt ett före
utgången av december månad för fastställande av stadens utgifts- och inkomststat
och för anställande av val till de befattningar inom kommunen,
vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

I övrigt sammanträda stadsfullmäktige, när länsstyrelsen därom förordnar
eller magistraten eller stadsstyrelsen eller de flesta av fullmäktige sådant
äska eller ordföranden finner det nödigt.

§ Il Kallelse

till stadsfullmäktigsammanträde utfärdas första gången, sedan beslutanderätten
uppdragits åt fullmäktige, av magistraten eller stadsstyrelsen
och därefter av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.
Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen och innehålla bestämd uppgift
örn tid och ställe samt, såvitt möjligt är, även örn överläggningsämne för
sammanträdet, skall senast dagen före sammanträdet delgivas envar stadsfullmäktig.

En vecka före sammanträdet eller, örn saken ej tål sådant uppskov,
senast dagen förut bör tillkännagivande örn sammanträdet, med uppgift å
de ärenden, som därvid skola förekomma, införas i en eller flera ortstidningar,
därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom
olika grupper av stadens invånare bringa tillkännagivandet till de flestas
kännedom.

I december månad avgöres för nästföljande kalenderår av stadsfullmäktige
eller, där fullmäktige ej finnas, av allmänna rådstugan, i vilken eller vilka
tidningar sådant tillkännagivande skall införas. Har vid fattandet av beslutet

F. S. 2:

11-15.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 31

förslag om tillkännagivandets införande i annan ortstidning än de sålunda
beslutade varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av
de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl
i denna tidning.

Den omständigheten, att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör
ej hinder för sammanträdets hållande.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall särskilt skriftligen underrättas örn
sammanträde.

§ 12.

Stadsfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke
flera än hälften av dem äro tillstädes. Ar tillstädesvarande fullmäktig enligt
stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende,
utgör ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande
icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av stadsfullmäktige godkänt
hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till stadens kassa fem
kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de
närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 13.

Yarje stadsfullmäktig äger en röst.

Vid stadsfullmäktigsammanträde äger borgmästaren eller stadsstyrelsens
ordförande eller, vid hinder för honom, den, vilken magistraten eller stadsstyrelsen
bland sina ledamöter utser, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna,
men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl ordförande
och vice ordförande i kommunal styrelse, nämnd eller beredning vid behandling
av ärende, som beretts av styrelsen, nämnden eller beredningen,
så ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

§ 14.

Stadsfullmäktige äro skyldiga att, efter sakens beskaffenhet, antingen
meddela yttrande eller fatta beslut över alla de frågor, vilka blivit av högre
myndighet eller av magistraten eller stadsstyrelsen hänskjuta till dem.

§ 15-

De ärenden, som företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skola förut
vara vederbörligen beredda av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller
av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,
som beretts annorledes än av drätselkammaren eller allmänt beredningsutskott,
företages till avgörande av stadsfullmäktige, skall tillfälle lämnas
kammaren eller utskottet att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av stadsfullmäktige förrättas utan föregående beredning
Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand -

Oi •

32 Kungl. Majus proposition nr 99.

läggning oell icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande
av staden tillhörig egendom eller efterskänkande av någon stadens
rättighet.

§ 16.

Kan ärende, som ; handlägges å stadsfullmäktigsammanträde, icke å den
utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag,
varom, därest fullmäktige så besluta, kallelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes
icke sådan kallelse, har ordföranden att, innan sammanträdet upplöses,
bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å stadsfullmäktigsammanträde bordläggning
av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall
ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och
i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,
ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 17-

Ordföranden åligger att å stadsfullmäktigsammanträde framställa ärendena
till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande
än de som finnas angivna i kallelsen till sammanträdet. Fråga,
som fordrar skyndsam handläggning, må dock, ändå att den ej angivits i
kallelsen, företagas till avgörande å sammanträdet, där samtliga närvarande
fullmäktige besluta, att den skall upptagas.

Ny fråga kan vid stadsfullmäktiges sammanträde väckas av envar bland
dem men må icke avgöras förrän vid annat sammanträde samt efter vederbörlig
beredning och kallelse.

§ 18.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer
ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja
eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med
klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika
för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i
övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

Val av drätselkammare samt av revisorer och revisorssuppleanter, som
avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning
av ärenden, som skola företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skall vara
proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

svara det tal, vilket erkålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran
för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser:

a) avliändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fastställd
stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i
stad, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor
för skattekrona;

d) höjande av visst linder året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i stad, där
högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor för
skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta
uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tretton kronor för skattekrona; 3)

mera än tio procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta
uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger sexton kronor för skattekrona; e)

beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna konmmunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den beslutits
av stadsfullmäktige, allmän rådstuga, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida
anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras
eller upplånas.

§ 19-

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av stadsfullmäktige
beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande
omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av stadsfullmäktige
beslutas i andra fall än i § 20 sägs.

§ 20.

Mom. 1. Stadsfullmäktiges ordförande är icke i denna sin egenskap berättigad
att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget förenade
kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som
för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Stadsfullmäktige
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) esc 29 3

F. S. 2:

20—21.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst
belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga
utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,
att vald ledamot av drätselkammaren och av annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom staden i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av
stadens medel i form av dagtraktamente med högst fem kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag. Stadsfullmäktige må ock besluta, där kommunikationsförhållandena
anses sådant kräva och väglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större
än fem kilometer, att reseersättning skall utgå till ledamoten eller revisorn.
Denna ersättning må icke överstiga hälften av Itel opp, beräknat efter lägsta
avgift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller
fartygslägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats
på järnväg, där sådan finnes, och för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst
sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som sägs i första stycket, må, örn stadsfullmäktige
så besluta, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning
för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som förstadens
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter stadsfullmäktiges
bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode till
sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd
eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare
av annan motsvarande befattning inom kammaren, styrelsen, nämnden eller
beredningen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för
högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till
den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom
dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter må med iakttagande av vad i mom. 1
är stadgat för där avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omförmälas
i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, postporton
och dylika utgifter, må icke överstiga vad stadens ekonomiska bärkraft
utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode
eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda
finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§ 21.

Ordföranden skall vid stadsfullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka fullmäktige varit närvarande, skall
upptaga för varje ärende överläggningsämnet oell beslutet, med angivande
huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,
av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda
närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen
genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning
örn justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,
där justeringen verkställts av fullmäktige, minst två vid sammanträdet närvarande
ledamöter.

Det justerade protokollet skall därefter å förut kungjord dag offentligen
uppläsas.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras på
sätt och å ställe, som fullmäktige bestämt.

§22.

Den som vid stadsfullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende
kan genast eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot
det fattade beslutet.

§ 23.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blivit justerade, skriftligen
delgivas magistraten eller stadsstyrelsen. För övrigt äger envar att taga
avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 24.

Stadsfullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige
för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda
dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid stadsfullmäktigsammanträde samt
kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller
sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han
upplösa sammanträdet.

Kap. 3. Örn allmän rådstuga.

§ I Rättighet

att deltaga i allmän rådstugas överläggningar och beslut tillkommer,
utom i fall, varom sägs i § 2, envar, som äger rösträtt vid stadsfullmäktigval.
Yarje röstberättigad äger en röst.

Att den som är redovisningsskyldig till staden ej må deltaga i vissa
ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§ 2.

Beträffande rättighet att deltaga i överläggningar och beslut i sådana
angelägenheter, som enligt särskilda författningar liro förbehållna vissa
klasser av stadens medlemmar, gäller vad sålunda är stadgat.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

3<>

Vid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom magistratens
eller stadsstjrrelsens föranstaltande finnas tillgänglig längd över de
i sådant ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstberättigade
i den allmänna röstlängden.

§3.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin
talan och rösträtt å allmän rådstuga.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven
med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall tilllika
vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt underskrivits
av utställaren å den dag fullmakten utvisar, samt att namnet på den
person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Är
fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogin.
Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen
för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för
mera än en röstberättigad.

§4.

Allmän rådstuga hålles inför magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 5.

Allmän rådstuga skall hållas å rådhuset eller å ställe, som för sådant
ändamål blivit av rådstugan eller, i brist på dess föreskrift, av magistraten
eller stadsstyrelsen bestämt.

§ 6.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, skola årligen två ordinarie allmänna
rådstugor hållas: en före utgången av juni månad för besluts

fattande i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och
förvaltning samt en före utgången av december månad för fastställande
av kommunens utgifts- och inkomststat och för anställande av val till de
befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av
revisorer och revisorssuppleanter.

Den andra ordinarie allmänna rådstugan under året må beträffande
ordinarie rådstuga eller rådstugor under nästföljande år besluta, å vilken
dag sådan allmän rådstuga skall hållas eller huruvida allmän rådstuga skall
hållas å sön- eller helgdag.

§ 7.

Extra allmän rådstuga hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller
magistraten eller stadsstyrelsen finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å allmän rådstuga, äger för uppgivet ärende
begära rådstugas hållande. Lämnas dylik framställning av magistraten eller
stadsstyrelsen utan avseende, skall magistraten eller stadsstyrelsen, örn det
begäres, meddela sitt beslut skriftligen, med skälen därtill; och äger sökanden

F. S. 3:

7-10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 37

att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må
talan ej föras.

§ 8.

Kungörelse om allmän rådstuga utfärdas av magistraten eller stadsstyrelsen
och skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne
för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i stadens kyrka eller kyrkor
minst fjorton dagar före sammanträdet. Ar allmän rådstuga utsatt till dag,
då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu
föreskriven ordning icke medhinnes, må allmän rådstuga hållas efter kortare
kungörelsetid och även samma dag den blivit pålyst; dock må ej å sådan
rådstuga beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller
avhändande av någon stadens egendom eller efterskänkande av någon stadens
rättighet.

Jämväl skall kungörelsen anslås å plats eller platser inom staden och
tillkännagivande örn tid och ställe för allmänna rådstugan, om möjligt minst
en vecka förut, införas i en eller flera ortstidningar, örn sådant bestämts
av allmänna rådstugan eller, där stadsfullmäktige finnas, av dessa i den
ordning, som för tillkännagivande örn stadsfullmäktigsammanträde är föreskriven
i kap. 2 § 11.

Den omständigheten, att kungörelse örn allmän rådstuga ej blivit anslagen
eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder
för allmänna rådstugans hållande.

§ 9-

Magistraten eller stadsstyrelsen skall vid allmän rådstuga låta föra protokoll.

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet och beslutet,
med angivande huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Protokollet justeras genast, där så ske kan, men i annat fall offentligen
inför magistraten eller stadsstyrelsen å tid, som tillkännagives innan allmänna
rådstugan upplöses.

Envar äger att taga avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet
bestyrkt.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av
magistraten eller stadsstyrelsen på sätt och å ställe, som allmänna rådstugan
eller, där stadsfullmäktige finnas, dessa bestämt.

§ io.

Yad i kap. 2 §§ 14—20, 22 och 24 är stadgat om stadsfullmäktige skall
äga motsvarande tillämpning i fråga örn allmän rådstuga; dock att rådstugans
förhandlingar alltid skola vara offentliga samt att även i annat
ärende än val omröstning skall ske med slutna sedlar, därest det begäres.

F. S. 4:

1-3.

38 Kungl. Majlis proposition nr 99.

Kap. 4. Om magistrat och stadsstyrelse samt örn drätselkammare.

§ 1.

Mom. 1. Om tillsättande av magistrat är särskilt stadgat. Beträffande
magistraten, för såvitt den sammanfaller med rådstuvurätten, ävensom i
fråga örn magistratens handliavande av vad till exekutionsverket, säkerhets-,
ordnings-, sundliets- och sedlighetspolisen inom staden hör, gäller vad därom
i lag och författningar är stadgat.

Mom. 2. I stad utan magistrat skall för fullgörande av de eljest å magistraten
ankommande bestyr och åligganden, om vilkas besörjande därstädes
ej i lag eller författning meddelats särskild föreskrift, finnas en stadsstyrelse,
bestående av en kommunalborgmästare såsom ordförande och minst två kommunalrådmän;
dock att utan hinder härav i stad, som kommit i åtnjutande
av stadsrättigheter före den 1 januari 1921, örn stadsstyrelses sammansättning
skall gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller blir stadgat.

Kommunalborgmästare tillsättes av Konungen bland de tre behöriga personer,
som jämlikt av Konungen meddelade bestämmelser därtill föreslagits
av stadens vid stadsfullmäktigval röstberättigade invånare. Kommunalrådmän
utses av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

Reglemente för stadsstyrelsen utfärdas av Konungen efter därom av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan upprättat förslag.

§ 2.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att vaka över att av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet
av drätselkammaren eller för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
tillsatta styrelser, nämnder eller personer, som böra taga
befattning därmed, ävensom att åt staden donerad fast egendom och staden
förunnade inkomstgivande rättigheter bliva behörigen använda till sina bestämda
ändamål.

Finner magistraten eller stadsstyrelsen, att av stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan fattat beslut icke tillkommit i laga ordning, står i strid
mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,
som fattat beslutet, eller att underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits,
är magistraten eller stadsstyrelsen pliktig att vägra handräckning till
verkställighet av samma beslut. Vägras sådan handräckning, må stadsfullmäktige
eller, örn beslutet fattats av allmän rådstuga, denna fullfölja
saken genom besvär i den ordning, som i allmänhet är föreskriven för
sökande av ändring i magistrats eller stadsstyrelses beslut.

§3.

Magistraten eller stadsstyrelsen tillsätter vid stadens förvaltning anställda
tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen
annorlunda stadga.

F. S. 4:

4-11; 5: 1.

Kungl. Majus proposition nr 99. 39

§ •

Alla av staden utsedda styrelser stå i sin förvaltning under magistratens
eller stadsstyrelsens överinseende.

§5.

Framställningar oell utlåtanden, som från stadsfullmäktige, allmänna rådstugan
eller av staden utsedda styrelser avgivas till högre myndighet, skola
insändas genom magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 6.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att hos stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma
angelägenheter.

§ 7.

Stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan äga rätt att från magistraten
eller stadsstyrelsen erhålla sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande
fall finnas erforderliga.

§ 8.

I varje stad skall finnas en drätselkammare.

§9.

Drätselkammare har att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster
och i övrigt handhava dess drätsel samt därjämte ombesörja de allmänna
uppdrag för stadens räkning, vilka enligt för drätselkammaren gällande
reglemente tillhöra dess befattning.

Reglemente för drätselkammare fastställes av länsstyrelsen. Förslag därtill,
upprättat av magistraten eller stadsstyrelsen, skall överlämnas till stadsfullmäktiges
eller allmänna rådstugans granskning samt därefter insändas
till länsstyrelsen.

§ io.

Ledamöterna i drätselkammaren utses bland kommunens röstberättigade
medlemmar av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

I stad utan magistrat må stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan bestämma,
att drätselkammaren skall utgöras, utom av de valda ledamöterna,
jämväl av stadsstyrelsens ordförande.

§ liom
drätselkammarens befattning med kommunens drätsel samt örn revision
och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; om debitering och
uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

Kap. 5. Om stadens drätsel.

§ 1-

Stadskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det
nästföljande kalenderåret.

F. S. 5:

1—3.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed stadens skulder under det nästföljande
året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,
som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag
för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

Stadskommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning
upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning
enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§ 2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före november månads utgång
uppgöras av magistraten eller stadsstyrelsen efter hörande av drätselkammaren
eller särskild av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga därför tillsatt
beredning. För detta ändamål skola de styrelser, nämnder eller personer,
vilka staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatt, å tid, som utsättes av
magistraten eller stadsstyrelsen, till drätselkammaren ingiva sina specialförslag
över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Magistratens eller stadsstyrelsen statförslag skall från och med dagen
för tillkännagivandet örn det ordinarie stadsfullmäktigsammanträde eller kungörandet
av den allmänna rådstuga, som skall hållas före utgången av december
månad, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som utsättes i tillkännagivandet
eller kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller rådstuga upptages statförslaget till granskning
och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till
beviljande, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för
överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till magistraten
eller stadsstyrelsen.

§ 3.

Av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan skola årligen utses två eller
flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföljande
årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av drätselkammaren eller eljest är redovisningsskyldig
till staden, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller
deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning
eller i beslut med anledning av granskningen.

F. S. 5:

4—6;

6: 1-2.

Kungl. Majus proposition nr dd. 41

§ 4.

Det åligger drätselkammaren att i enlighet med givna föreskrifter föra
stadens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola
årligen före den 1 april tillhandahållas magistraten eller stadsstyrelsen,
vilken oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande,
inför protokollet tillhandahåller dem åt revisorerna.

Av staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller
personer skola före den 1 mars varje år till drätselkammaren avlämna redovisning
för de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för
att upptagas i stadens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, som
över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt,
att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning hos
stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga vid det ordinarie sammanträde,
som hålles i maj månad.

§ ö På

beslut av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan ankommer, huruvida
framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen
meddelas eller laga åtgärd för bevarande av stadens rätt skall vidtagas.
Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år
från det berättelsen framlades å stadsfullmäktigsammanträde eller allmän
rådstuga, skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder
av att ansvarsfrihet beviljats må talan förås på grund av brottslig handling,
där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. O. Örn uttaxering och upphörd.

§ 1-

För täckande av stads medelsbehov, i den mån det ej fylles genom
andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogsaccismedel
enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressivskatt
och lagen örn skogsaccis. Vad därutöver erfordras skall fyllas genom
uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och
skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda
taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§2.

Moni. 1. Personliga tjänstbarheter, vilka inom stad utgjorts efter förut
antagna grunder, må fortfarande, till dess annorlunda förordnas, utgöras
efter samma grunder.

Mom. 2. Är i lag eller författning stadgat, att skatt till stad skall
utgå efter andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldighet
till staden eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av sär
skilda behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

F. S. 6:

2-8.

42 Kungl. Majus> proposition nr 99.

Stadskommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning
föreskrivna grunderna för kommunalskatts utgörande.

§3.

De utskylder, som enligt stadens beslut i anledning av förslaget till utgifts-
och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras av
dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till staden, anses för
det löpande årets utskylder.

§4-

Magistraten eller stadsstyrelsen åligger att på grund av den fastställda
utgifts- och inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling
eller skoldistrikt, som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse
delgivas drätselkammaren, oförtövat låta upprätta debiterings- och uppbördslängd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas i enlighet med de föreskrifter,
som meddelas av magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall denna under
fjorton dagar på rådhuset eller annat lämpligt ställe vara offentligen utlagd
för granskning. Kungörelse om den tid, då längden kommer att sålunda
vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall offentligen anslås och införas
i den eller de tidningar, där tillkännagivande om stadsfullmäktigsammanträde
eller allmän rådstuga skall ske.

Vill någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger
han, därest han är medlem av stadskommunen eller hans rätt eljest är beroende
av debiteringen, att före utgången av nyss sagda tid ingiva skriftlig
anmälan därom till magistraten eller stadsstyrelsen.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall skyndsamt meddela beslut över de
framställda anmärkningarna, och skola ändringar, som härav föranledas, införas
i längden. Denna anses härefter fastställd.

§ 6.

Sedan debiterings- och uppbördslängden fastställts, överlämnas den till
drätselkammaren.

Det åligger härefter drätselkammaren att utfärda debetsedlar och låta tillställa
de skattskyldiga desamma.

§ 7-

Uppbörd verkställes, med iakttagande av därom i drätselkammarens reglemente
givna föreskrifter, av drätselkammaren å tid och i ordning, som bestämmas
av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 bestämda tiden framställt anmärkning mot debiterings-
och uppbördslängden men anmärkningen ej godkänts, må besvär
däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7 § 3, och skall tiden
för talans fullföljande räknas från den dag, då klaganden erhöll del av be -

F. S. 6

8-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

slutet. Ej må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras
annorledes än nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden
tinnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med
oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär
hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola
ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit
klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till
länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Drätselkammaren samt magistraten eller stadsstyrelsen äga att hos länsstyrelsen
göra framställning örn rättelse av debiterings- och uppbördslängden
på den grund, att debitering underlåtits eller skett till för lågt belopp.
Dylik framställning skall ingivas till länsstyrelsen under kalenderåret näst
efter det, vars utskylder debiteringen avser.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess
mindre pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,
med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas,
få det för mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan
taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till staden,
blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall magistraten eller stadsstyrelsen
göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna
enligt vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt
vad särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av magistraten eller stadsstyrelsen, som
nu sagts, felaktighet förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom
vidtagen av magistraten eller stadsstyrelsen, äger han att däröver anföra
besvär hos länsstyrelsen i den ordning, som sägs i § 8 andra stycket, skolande
tiden för besvärs anförande räknas från det han erhållit vetskap örn
magistratens eller stadsstyrelsen beslut i anledning av anmälan.

§ K»-

Efter uppbördsstämman upprättar drätselkammaren dels avkortnings- och
avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka staden eller församlingen
beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest avkortning
ägt rum, än även dem, för vilka drätselkammaren verkställt avskrivning, med
angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken, dels ock restlängd
å övriga skattskyldiga, som ej; vid uppbördsstämman behörigen guldit sin
skatt. Restlängden skall summerad jämte berättelse, huru uppbörden utfallit,
efter uppbördsstämmans slut överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen.

T stad, där magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor, låter
magistraten i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa
de resterande utskylderna. ■

F. S. 6: 10;

7: 1—2.

44 Kungl. Majus proposition nr 99.

I annan stad skall restlängden, åtföljd av en uppgift rörande det belopp,
sorn influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning oell avskrivning,
inom två månader efter uppbördsstämma^ slut av stadsstyrelsen eller magistraten
insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift meddelar
drätselkammaren bevis och efter verkställande av vederbörliga anteckningar
översänder restlängden till utmätningsmannen i orten; och åligger
det denne att i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa
de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, och i
övrigt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av magistraten
eller stadsstyrelsen.

Al id indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad
efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som
skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger
tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å berörda
slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen
av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I För

att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges och allmän rådstugas
beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då de
angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan staden tillhörig fastighet,
som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit staden
genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför ändring
i någon stadens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att
underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet
av stadens utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,
å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor
och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras för sistförflutna
året och, a andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i
staden anskaffas genom uttaxering; skolande i sistnämnda summa icke inräknas
de belopp, som avse folkskoleväsendet.

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan antagna förslag till nya eller förhöjda avgifter
å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall av
magistraten eller stadsstyrelsen, åtföljt av dess utlåtande, insändas till länsstyrelsen,
vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande,
till Konungen.

§ 2.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,
vilka:

F. S. 7: 2-4.

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 99. 45

a) innefatta av staden upprättade allmänna planer för liushållningen med
stadens donationsjord;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 20 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Beslut, som skall underställas länsstyrelsens prövning, bör genom magistraten
eller stadsstyrelsen och åtföljt av dess utlåtande insändas.

Samtliga av staden för ett och samma kalenderår fattade, under b) omförmälda
beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse
underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda
omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.
Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas
länsstyrelsen till tablå över stadens ekonomiska ställning det år besluten
avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras
fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må stadskommunen föra klagan hos Konungen.

§ 3.

Medlem av stadskommun, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges eller allmänna
rådstugans beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse
däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen
inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges protokoll offentligen
upplästes eller allmän rådstugas protokoll justerades, dagen då det skedde
likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att vid besvären foga
bevis örn dagen, då sådan uppläsning eller justering ägde rum, som ock att
inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till magistraten
eller stadsstyrelsen ingiva diariiutdrag över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå
i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller
att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där besvären
finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet
kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån folden
som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes
strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då
länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

46 Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde
dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde likväl
oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar
längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot drätselkammares beslut i sådana mål och
ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrifter i särskilda författningar
har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes
stadgat. I övrigt gäller vad i drätselkammarens reglemente är bestämt.

Örn magistratens eller stadsstyrelsens överinseende över drätselkammaren
sägs i kap. 4 § 4.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av drätselkammaren
eller magistraten eller stadsstyrelsen rörande debitering av kommunalskatt,
att debitering obehörigen verkställts eller underlåtits eller ej
skett till riktigt belopp, äger länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande,
föreskriva erforderlig rättelse i debiteringen. Jämväl må, örn någon av länsstyrelsen
befrias från honom i debiterings- och uppbördslängden påförd
kommunalskatt på den grund, att annan person bort uppföras till utgörande
av densamma, länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, överflytta debiteringen
på denne.

1. V. 1-3.

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om kommunala och kyrkliga val.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Kommunala val, som avses i denna lag, äro val av landstingsman, kommunalfullmäktige,
municipalfullmäktige och stadsfullmäktige.

Med kyrkliga val avses i denna lag val av kyrkofullmäktige.

§ 2.

Örn valkretsar vid val av landstingsman, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige är särskilt stadgat.

Kap. 2. Om valdistrikt oell valförrättare.

§ 3.

Moni. 1. Vid val av landsting smån eller av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige skall varje kommun eller del av kommun, som enligt lagen
örn val till riksdagen utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare,
bilda ett valdistrikt.

Moni. 2. Vid val av municipalfullmäktige skall varje municipalsamhälle
bilda ett valdistrikt. Dock skall, där municipalsamhälle helt sammanfaller med
två eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, varje sådant
distrikt utgöra ett valdistrikt jämväl vid val av municipalfullmäktige.

Moni. 3. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där församling
är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt.
Där på grund av bestämmelserna i lagen örn val till riksdagen delar
av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagens
andra kammare, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt
vid val av kyrkofullmäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna,
att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle
var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid
sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt.

Moni. 4. Beslut örn distriktsindelning enligt lagen örn val till riksdagen
skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning på landet
beträffande kommunala och kyrkliga val, som förrättas enligt den under nästföljande
år upprättade röstlängden, och i stad å lid, som angives i beslutet.

F. V. 4-5.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 4.

Röstberättigad äger utöva rösträtt allenast vid valförrättning för det valdistrikt,
där lian är mantalsskriven.

§ 5.

Mom. 1. Kommunala val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den
valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen har att förrätta val till riksdagens
andra kammare för distriktet, samt i stad inför magistraten eller sådana
dess deputerade, som avses i nämnda lag.

I municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt
vid val till riksdagens andra kammare, skola dock vid val av municipalfullmäktige
municipalstämmans ordförande och två av stämman utsedda personer vara
valförrättare. Ordet föres av municipalstämmans ordförande.

Morn. 2. Kyrkliga val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den valnämnd,
som i mom. 1 första stycket sägs. Där valdistrikt ej helt sammanfaller
med valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, skall kyrkligt val
förrättas inför valnämnden i det distrikt vid val till andra kammaren, varav
det kyrkliga valdistriktet utgör del. Meddelar länsstyrelse beträffande valdistrikt
på landet förordnande, som avses i § 3 mom. 3, skall länsstyrelsen
tillika förordna, inför vilken valnämnd val av kyrkofullmäktige i det sålunda
bildade distriktet skall förrättas. I stad förrättas kyrkligt val inför magistraten
eller sådana dess deputerade, som avses i lagen örn val till riksdagen.

Där församling finner lämpligt, äger den för varje valdistrikt vid val av
kyrkofullmäktige utse en inom församlingen röstberättigad person att såsom
ledamot i valnämnden eller i magistraten eller såsom särskild deputerad
jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val. Sådan ledamot
eller deputerad jämte en suppleant utses varje år å ordinarie kyrkostämma eller
i församling, där kyrkofullmäktige finnas, å ordinarie fullmäktigsammanträde
före utgången av maj månad. Det åligger i förra fallet kyrkostämmans och
i senare fallet kyrkofullmäktiges ordförande att ofördröjligen utan avgift låta
tillställa envar av de valda utdrag av protokollet, i vad det rör honom.

Ej må annan avsäga sig uppdrag, som här avses, än

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder; eller

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av stämman eller fullmäktige.

Menar någon, att val av sådan ledamot eller deputerad, som ovan sägs, eller
av suppleant icke skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröver, att av
honom gjord avsägelse av sådant uppdrag icke godkänts, äger han att hos
domkapitlet anföra besvär före klockan tolv å femtonde dagen, i förra fallet
från den dag valet hölls och i senare fallet från den dag. då det beslut meddelades,
däri rättelse sökes. Över domkapitlets utslag i sådant mål må klagan
ej förås.

F. V. 6-9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. <i. Örn röstlängd.

§ 6.

Varje år skall röstlängd för kommunala och kyrkliga beslut och val upprättas,
på landet och i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som
verkställer debitering av utskylder till kronan, samt i annan stad av magistraten
eller, där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av
dessa under magistratens inseende.

§ 7.

Röstlängd upprättas för varje kommun. Äro i kommun flera valdistrikt
för kommunala val, skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje
valdistrikt; dock skall, där sådant valdistrikt omfattar två eller flera distrikt
för kyrkliga val eller delar av sådana distrikt, särskild del uppläggas för varje
kyrkligt valdistrikt eller del därav. Finnes inom kommun eller valdistrikt
municipalsamhälle, skall för detta särskild underavdelning uppläggas.

Örn röstlängd vid ändring i kommunal indelning gäller vad särskilt är
stadgat.

§ 8.

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla inom valdistriktet
mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå
en ålder av tjugutre år, med angivande för var och en, huruvida han äger eller
saknar rösträtt i avseende å beslut å kommunalstämma eller allmän rådstuga
ävensom val av kommunal- eller stadsfullmäktige och landstingsman.

Envar sådan person, örn vilken upplysning ej vinnes, att han den 10 juni
brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i ena eller andra
avseendet, antecknas i längden såsom röstberättigad; dock skall i fråga örn den,
som först under kalenderåret uppnått eller uppnår den för rösträtt i visst avseende
särskilt föreskrivna åldern, anmärkas, att han icke är i sådant avseende
röstberättigad förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och val, som i första stycket sägs, röstberättigad
person antingen saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige
på den grund, att han är främmande religionsbekännare eller anmält
sig till utträde ur svenska kyrkan eller tillhör icke territoriell församling,
eller ock saknar rösträtt å municipalstämma och vid val av municipalfullmäktige
av det skäl, att han häftar för honom påförda utskylder till municipalsamhället,
skall örn förhållandet göras anteckning i längden.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock örn
skyldighet för myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till införande i
längden meddelas av Konungen.

§ 9.

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller avlämnad
på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten, där
ej denna själv verkställt upprättandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.)

G8C 29 4

F. V. 9—11.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Envar äger att rinder behörig tillsjön taga del av röstlängden ävensom göra
avskrift därav.

Yad i lagen om val till riksdagen stadgas om röstlängds framläggande till
granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse till person, som i
längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning
mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt anmärkning
framställts, örn prövning av sådan anmärkning samt örn längdens justering
ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut skall äga motsvarande
tillämpning beträffande röstlängd, som avses i detta kapitel.

§ 10.

Morn. 1. Har mot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, anmärkning
ej förekommit, eller har med anledning av framställd anmärkningbeslut
givits och rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i röstlängden, länder
längden, i den mån ej enligt mom. 2 rättelse skall verkställas, till ovillkorlig
efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet sätt kommit till stånd.

Mom. 2. Har på klagan, som förts i samband med besvär över valförrättning
eller annan omröstning, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall,
sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen, ändå att felaktigheten ej föranlett
omröstningens upphävande, låta i längden införa av förklaringen föranledd
rättelse.

Kap. 4. Om valdag.

§ 11.

Mom. 1. Val av landstingsman skall förrättas tredje söndagen i september
månad eller i stad, där magistraten så besluter, närmast därförut infallande
lördag.

Valet må dock utsättas till annan dag under tiden från och med den 13 till
och med den 30 september, därest samma år, då valet skall äga rum, på landet
av kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dem å ordinarie
sammankomst i mars månad och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av allmänna rådstugan å ordinarie sammankomst i maj månad så
beslutes med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.
Bestämmes annan valdag än tredje söndagen i september, skall underrättelse
därom meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall
äga rum.

Moni. 2. Yal av kommunalfullmäktige skall förrättas under tiden från och
med den 13 september till och med den 20 oktober. Valdag bestämmes, med
iakttagande av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman. Beslut, varigenom
valet bestämmes till dagen för landstingsmannaval i valdistriktet, skall fattas
före den 15 juli.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad nu är sagt äga motsvarande
tillämpning, dock må val av municipalf ullmäktige icke förrättas å samma
dag som landstingsmannaval för samhället. Där kommunalfullmäktigval i kommun,
varav samhället utgör del, icke förrättas å samma dag som landstings -

F. V. 11—12.

Kungl. Majlis proposition nr 99. . 51

mannaval, må municipalstämman eller, där municipalfullmäktige finnas, dessa
besluta, att municipalfullmäktigvalet skall äga rum å samma dag som kommunalfullmäktigvalet.

Mom. 3. Val av stadsfullmäktige skall förrättas under tiden från oell med
den 13 september till november månads utgång. Magistraten utsätter för
staden eller, där staden är indelad i valkretsar, för varje valkrets dag, då
valet skall förrättas. Val må dock ej förrättas å samma dag som landstingsmannaval
för staden, därest icke stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
allmänna rådstugan före den 15 juli det år, då valet skall äga rum, sådant besluter,
i vilket fall magistraten har att utsätta valet till den sålunda bestämda
dagen.

Morn. 4. Val av kyrkofullmäktige för församling, som består av enbart
landsbygd eller av landsbygd och stad, skall förrättas under tiden från och med
den 13 september till och med den 20 oktober och för annan församling under
tiden från och med den 13 september till november månads utgång.

Dag för val av kyrkofullmäktige för församling bestämmes, med iakttagande
av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman. Skola kyrkofullmäktige
väljas både för kyrklig samfällighet, som avses i kap. 1
§ 1 i lagen örn församlingsstyrelse, och för församling, vilken helt eller delvis ingår
i samfälligheten, skall i församlingen eller församlingsdelen val av fullmäktige
för samfälligheten äga rum å samma dag som val av fullmäktige för församlingen.
I annat fall bestämmes dag för val av fullmäktige för samfälligheten
av samfällighetens fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av samfällighetens
kyrkostämma. Skola kyrkofullmäktige väljas både för församling och
för skoldistrikt, som utgör del av församlingen, skall för skoldistriktet val av
fullmäktige äga rum å samma dag som val av fullmäktige för församlingen.
Där val av kyrkofullmäktige för församlingen skall förrättas å samma dag som
val av fullmäktige för kyrklig samfällighet, i vilken församlingen helt eller
delvis ingår, skall dock val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet äga rum
å annan dag. Skall val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet ej äga rum å
samma dag som val av fullmäktige för församlingen, bestämmes dag för val av
fullmäktige för skoldistriktet av skoldistriktets fullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av skoldistriktets kyrkostämma.

Kyrkligt val må icke förrättas å dag, då kommunalt val inom valdistriktet
äger rum.

Mom. 5. Beträffande Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om
tid för förrättande av val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 12.

Mom. 1. I landskommun, vars invånarantal överstiger 3,000, skall val av
kommunalf ullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande dagar,
av vilka den ena skall vara en söndag.

I sådan kommun skall ock val av landstingsmän äga rum, förutom å den i
§11 mom. 1 åsyftade dagen, jämväl å dagen närmast efter eller enligt valnämndens
beprövande närmast före sagda dag.

F. V. 13—17.

52 Kungl. Majus proposition nr 99.

Är kommun delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i stället
äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 2. I församling på landet, vars invånarantal överstiger 3,000, skall
val av kyrkofullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande
dagar, av vilka den ena skall vara en söndag.

Är församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,
delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment äga tillämpning å varje
valdistrikt på landet, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 3. I denna paragraf omförmäld utsträckning av tiden för val skall
icke, i annat fall än i § 17 sägs, äga rum vid val i köping, som bildar särskild
kommun eller särskild församling.

§ 13.

I fall, som avses i § 12, må valet endera förrättningsdagen äga rum å annan
lokal än den sedvanliga, därest valnämnden med hänsyn till samfärdsförhållandena
eller andra förhållanden inom kommun, församling eller valdistrikt prövar
det erforderligt.

Utsättes val att endera förrättningsdagen äga rum å annan lokal än
den sedvanliga, äger valnämnden jämväl, där förhållandena det påkalla,
bestämma, att valförrättningen den senare dagen icke skall företagas förrän å
andra dagen efter föregående förrättningsdag, dock att endera förrättningsdagen
alltid skall vara en söndag.

§ 14.

Där synnerliga skäl därtill äro, må beträffande kommun, församling eller
valdistrikt, som avses i § 12, val enligt valnämndens bestämmande utsättas
att äga rum jämväl en påföljande tredje förrättningsdag å annan tillgänglig
lokal än den, där förrättning under första eller andra dagen skall hållas. TJtsättes
valet sålunda jämväl till en tredje förrättningsdag, äga föreskrifterna i
§ 13 andra stycket motsvarande tillämpning.

§ 15.

Har val bestämts till samma dag som annat val inom valdistriktet, och utsättes
endera valet till särskilda dagar, skall, där valen skola förrättas inför
samma valförrättare, den sålunda utsträckta tiden tillämpas jämväl i fråga örn
det andra valet.

§ 16.

Väljare är oförhindrad att avgiva sin röst vilken av de för valet utsatta
förrättningsdagarna han önskar å den för denna dag bestämda lokalen.

§ 17.

Mom. 1. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden
för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kommunalfullmäktige
eller landstingsman i köping, som bildar särskild kommun, samt i
annan kommun på landet eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett invånarantal
överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 15 och 16 föreskrives
samt för annan kommun på landet än köping och för valdistrikt inom
sådan kommun jämväl vad i §§ 13 och 14 stadgas.

F. V. 17-30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 53

Vid val av municipal fullmäktige äger, där municipalsamhället helt sammanfaller
med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, valnämnden
i varje valdistrikt och i annat fall municipalstämmans ordförande bestämma,
att den i § 12 mom. 1 omförmälda utsträckningen av tiden för val skall
äga rum, och gäller i sådant fall vad i §§ 15 och 16 föreskrives.

Mom. 2. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden
för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kyrkofullmäktige
i köping, som bildar särskild församling, samt i annan församling eller
valdistrikt på landet, som icke uppnått ett invånarantal överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 13—16 är
stadgat, dock skola i fråga om köping, som bildar särskild församling, och valdistrikt
därinom §§ 13 och 14 icke äga tillämpning.

§ 18.

Val av stadsfullmäktige eller av landstingsmän för stad eller av kyrkofullmäktige
för församling eller valdistrikt i stad må efter magistratens bestämmande
utsträckas att hållas två på varandra följande dagar. Förordnas örn sådan
utsträckning, skall gälla vad i §§ 15 och 16 stadgas.

§ 19.

Utsättes val av landstingsmän till särskilda dagar, skall underrättelse angående
vilka dagar valet skall hållas samt å vilken lokal förrättningen skall för
varje särskild förrättningsdag äga rum av valnämnden eller magistraten meddelas
länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall ske.

Kap. 5. Om vals kungörande oell förrättande.

§ 20.

Moni. 1. När val av landstingsmän skall äga rum, låter länsstyrelsen därom
i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.
I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas inom varje valkrets
angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet
ävensom valstället noggrant utsättas.

Mom. 2. Örn val av kommunalfullmäktige, municipalf ullmäktige eller stadsfullmäktige
skall i den beträffande kommunalstämma eller allmän rådstuga
föreskrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten, beträffande
val av municipalfullmäktige i municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller
med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, av municipalstämmans
ordförande samt i övriga fall av valnämndens ordförande. I
kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas angivas samt, särskilt för
varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom valstället noggrant utsättas.

Mom. 3. Örn val av kyrkofullmäktige skall i den för kyrkostämma föreskrivna
ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten samt på landet av
valnämndens ordförande. I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas
angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom
valstället noggrant utsättas.

I. V. 20—23.

54 Kungl. Majus proposition nr 99.

Morn. 4. Har val utsatts till särskilda dagar, skall i kungörelsen angående
valet tydligt angivas, vilka dagar valet skall kållås samt å vilken lokal förrättningen
skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. I kungörelsen skall
ock meddelas vad i § 16 är sagt.

Morn. 5. I fråga om Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat örn
kallelse till val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 21.

Val äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller tryckta
eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som valförrättaren ej kan avstyra,
äger han att avbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar av denna lag finnas anslaget.

§ 22.

Moni. 1. Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen
samt å landet minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen och i stad
minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. Där högmässogudstjänst å
valdagen hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, skall uppehåll
göras för den tid gudstjänsten pågår. Yad nu är stadgat gäller, där val hålles
å särskilda dagar, med avseende å varje förrättningsdag.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistraten
och på landet av valnämnden eller i fall, som avses i § 5 mom. 1 andra stycket,
av municipalstämmans ordförande. Örn beslut beträffande vallokal och valtider
vid landstingsmannaval skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli
månads utgång det år, då valet skall äga rum.

Mom. 2. Där kommunalt val förrättas å samma dag och inför samma valförrättare
som annat sådant val eller val av elektorer för utseende av ledamöter av
riksdagens första kammare så ock då två kyrkliga val samma dag förrättas,
skola valen förrättas i samband, så att tillfälle beredes väljare, som äger utöva
rösträtt vid båda valen, att samtidigt avgiva sina röster. Örn sammanräkning
av de vid de särskilda valen avgivna rösterna skall verkställas av olika myndigheter,
skall särskilt exemplar av röstlängden användas vid vartdera valet.

§ 23.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas valsedlar
av vitt papper utan kännetecken. Nederst å valsedels framsida må
vara såsom valbeteckning anbragt en av beteckningarna »landstingsmannaval»,
»kommunalfullmäktigval», »municipalfullmäktigval», »stadsfullmäktigval»,
»kyrkofullmäktigval för församlingen», »kyrkofullmäktigval för samfälligheten»
eller »kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller annan beteckning i ord
för ifrågavarande val. Ovanför namnen skall å valsedel utsättas partibeteckning
(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av väljare eller för
viss meningsriktning). Ovanför partibeteckningen må förekomma en kartellbeteckning
(beteckning i ord för två eller flera vid valet samverkande partier)

F. V. 33—35

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 55

och mellan partibeteckningen och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i
ord för viss grupp av väljare eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift å den eller de utseddas namn, titel
eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för
att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Är något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende å något
där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem därmed åsyftas, eller upptager
valsedel namn å någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom obefintligt.
Äro å valsedel eller särskild del därav upptagna flera namn, än enligt
§ 24 är medgivet, anses det eller de sista, övertaliga namnen såsom obefintliga.

§ 24.

Valsedel skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det andra,
eller ock på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det
antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser, dock ma, där endast en landstingsman
skall utses, valsedel innehålla tre namn. Namnen gälla själva landstingsmanna-
eller fullmäktigvalet, samt, i den man de icke därvid tagas i
anspråk, val av suppleanter för landstingsmän eller av efterträdare för fullmäktige.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver
det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser. Dessa namn skola uppföras
vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva landstingsmanna- eller
fullmäktigvalet samt, i den mån namnen icke därvid tagas i anspråk, val av
suppleanter eller efterträdare. För suppleantvalet eller efterträdarvalet må dessutom
i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart
och ett av de för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet upptagna namnen.
Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma det
ena under det andra. För val av suppleant eller efterträdare särskilt upptaget
namn, som saknar motsvarande namn för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet,
anses såsom obefintligt.

§ 25.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där
anbragt;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst a framsidan;

vilken saknar partibeteckning;

vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än
ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen; eller

vilken icke upptager något giltigt namn.

Har vid val, vilket förrättats i samband med annat val, avgivits sedel, försedd
med valbeteckning för det senare valet, skall detta icke föranleda att
sedeln ogillas.

F. V. 25-28.

56 Kungl. Majus proposition nr 99.

Finnas i ett valkuvert, som avlämnats vid val förrättat i samband med
annat val, två valsedlar, av vilka den ena är försedd med valbeteckning för det
förra valet och den andra för det senare valet, skall endast sedeln med valbeteckning
för det val, varvid valkuvertet avgivits, räknas.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel
räknas.

Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två valsedlar, eller finnas i
ett valkuvert flera än två valsedlar, äro de alla ogilla. Där i valkuvert finnes
jämte valsedel annat än sådan sedel, är valsedeln ogin.

§ 26.

Vid valförrättning skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, tillhandahållas väljarna för det ändamål, varom förmäles i
§ 27. Till varje väljare utlämnas ett valkuvert. Å valkuvert skall vara tydligt
anbragt valbeteckning för valet. Innan valkuvert utlämnas, skall, där förfarande,
som avses i § 34 mom. 2, ej kommer att äga rum, å kuvertet intryckas
en stämpel utvisande valdistriktet. Blanketter till valsedlar skola jämväl tillhandahållas
i vallokalen.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att valurnan är tom.

§ 27.

Väljarna äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos valförrättare!!.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att
möjliggöra för envar att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel
i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med skärmar
eller dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättare!! som allmänheten är
synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valf örr ättar en att vaka över
att väljares förehavande därstädes ej kan av någon iakttagas. Efter det väljaren
vid någon av omförmälda särskilda platser inlagt sin valsedel i kuvertet och
tillslutit detsamma, har han att utan dröjsmål personligen överlämna det till
ordföranden. Sedan denne förvissat sig, att den, som avlämnar valkuvertet, är
i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är
försett med vederbörlig valbeteckning samt, där så är föreskrivet, behörigen
stämplat men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan,
i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning,
att rösträtten utövats. Valkuvert, som saknar vederbörlig valbeteckning
eller stämpel, eller som är å utsidan märkt med annat kännetecken, skall ej
mottagas.

Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning
avgiva sin röst, äger att till biträde vid röstningen anlita den han själv
därtill utser.

§ 28.

Aro äkta makar båda röstberättigade, må den ena av dem ingiva valsedel
genom andra maken. Vill väljare begagna dylik rätt, skall valsedelsförsändelse
anordnas tidigast fjorton dagar före dagen för valets början. Valsedelsförsändelse
skall anses vara anordnad den dag. då det i § 29 omförmälda vittnesintyget
underskrives.

F. V. 39—32.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 29.

För valsedelsförsändelse, sora avses i § 28, skall användas ett innerknvert
och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas genom kommunens eller församlingens
försorg. Ej må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av
kuvert och örn väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

Väljaren skall själv frivilligt inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta
detta samt i närvaro av ett ojävigt vittne inlägga innerkuvertet i ytter -kuvertet, vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En å ytterkuvertet
anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt
undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid tiden
för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar å ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets
meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

§ 80.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken, avlämnar vid valförrättningen
till ordföranden valsedelsförsändelse, varom sägs i §§ 28 och 29.
Finnes, att båda makarna äro röstberättigade, att ytterkuvertet är sådant, som
avses i § 29, samt att därå äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg
i behörigt skick, och förekommer ej skälig anledning, att ytterkuvertet blivit
efter tillslutandet öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall
det ej mottagas.

Sedan ordföranden därefter tillsett, att innerkuvertet är sådant, som avses
i § 29, samt att det är tillslutet och utan annat märke än i § 60 omförmäld
ändamålsbeteckning, stämplas detsamma, där så i § 26 är föreskrivet, och nedlägges
i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres
anteckning, att rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej sådant, som avses i § 29, eller ej tillslutet eller finnes
å dess utsida annat märke än ändamålsbeteckningen, skall det ej mottagas.

§ 31.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock skall örn
rätt att i visst fall ingiva valsedel till den myndighet, som har att verkställa
sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna, gälla vad i kap. 6 stadgas.

§ 32.

Moni. 1. Då uppehåll i valförrättningen sker. skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar;
och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren
inför öppna dörrar förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrättningen
eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, örn
utrymme där saknas, å anvisad plats dannell men ej då hunnit deltaga i valet,
äga rätt att i den tur de anmäla sig avlämna sina valsedlar.

F. V. 33—34.

58 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 33.

Mom. 1. Isär alla, som vid det för valförrättnings slut fastställda klockslaget
äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden röstningen
avslutad.

Mom. 2. Omedelbart därefter upptagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av Konungen
fastställda formulär och i formulären givna anvisningar skall föras vid förrättningen,
antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i protokollet
antalet av de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet.
Därefter tillkännagivas såväl antalet valkuvert som antalet av nyssnämnda personer.
Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall
dessutom anteckning örn detta förhållande göras i protokollet för vartdera valet.

Mom. 3. Sedan dessa åtgärder vidtagits, inläggas valkuverten, där förfarande
enligt § 34 icke kommer att äga rum, i ett eller flera hållfasta omslag,
som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill och förses med
påskrift angivande valet. De sålunda åsätta sigillen skola därefter avtryckas å
protokollet. Därjämte skall i protokollet antecknas antalet omslag, vari valkuverten
inlagts. Omslagen jämte protokollet skola därefter läggas i säkert
förvar. Efter det valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden
och två av de närvarande, avslutas förrättningen.

Mom. 4. Då val förrättas å särskilda dagar, skall vad i mom. 1—3 är föreskrivet
äga motsvarande tillämpning beträffande varje förrättningsdag. Å
annan förrättningsdag än den sista skola, även om förfarande enligt § 34 kommer
att äga rum, vidtagas de i mom. 3 omförmälda åtgärder, därvid omslagen
jämväl skola förses med påskrift angivande förrättningsdagen.

§ 34.

Morn, 1. Där magistrat jämlikt § 42 har att verkställa sammanräkning av
de avgivna rösterna samt fråga ej är örn val av landstingsman för valkrets omfattande
två eller flera städer, må sammanräkningen verkställas omedelbart
efter vidtagande av de i § 33 mom. 2 omförmälda åtgärderna. Härvid skall i
tillämpliga delar gälla vad i kap. 7 stadgas.

Mom. 2. Vid val av landstingsman, för vilket sammanräkning ej omedelbart
verkställes jämlikt mom. 1, så ock vid val av kommunalfullmäktige och
municipal!''ullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för församling, som består
av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, skola följande åtgärder vidtagas.

a) Sedan i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärder vidtagits, öppnas valkuverten
och uttages innehållet. Innan så sker, skall, där valet förrättats å särskilda
dagar, ordföranden hava inför öppna dörrar förvissat sig, att de sigill, som
»satts de i § 33 mom. 3 omförmälda omslagen, överensstämma med de å protokollet
avtryckta och äro obrutna, ävensom uttagit valkuverten ur omslagen, i
samband varmed kuverten skola hava räknats.

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 59

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av
annat än en valsedel skall, efter det att i senare fallet innehållet aterinlagts,
valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet sålunda
tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera omslag. A
varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert ävensom dessas
antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts
enda innehåll, är ogin, lägges sedeln åsido. Antalet salunda asidolagda valsedlar
räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag
antecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b) och c) återinlagts
i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar, vilka
äro likalydande med avseende å väljarbeteckning (kartell-, parti- och fraktionsbeteckning),
sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje grupp räknas,
varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller flera omslag. A
varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas väljarbeteckning samt
antal.

e) De omslag, varom i detta mom. förmärs, skola, utöver ovan föreskrivna
anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet, där förrättningen
äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt förseglas
under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas å protokollet.

f) I protokollet skall, utöver vad i mom. 2 sagts, ytterligare antecknas:

1) antalet valkuvert, vilka enligt bestämmelserna i b) inneslutits i andra

kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

2) antalet valsedlar, vilka enligt bestämmelserna i c) lagts åsido, jämte

antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

3) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i d), samt

gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar inlagts;

g) Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda skäl
föranleda avbrott, må förrättningen icke avbrytas i annan ordning än att, sedan
de i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, verkställandet av de i a)—fj
här ovan föreskrivna åtgärderna i sin helhet uppskjutes, dock icke längre än till
påföljande dag. Innan förrättningen sålunda avbrytes, skall tid för densammas
fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas i omslag, vilka förseglas
under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till valet
hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar; och förrättningen må
ej ånyo företagas, innan valförrättaren inför öppna dörrar förvissat sig, att de
åsätta sigillen äro obrutna.

h) Sedan de i a)—f) här ovan föreskrivna åtgärderna vidtagits samt valprotokollet
upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de
närvarande, avslutas valförrättningen. Skall röstsammanräkningen verkställas
av annan än valförrättaren, åligger det denne att ofördröjligen till den
myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, insända dels de förseglade
omslag, som avses i detta moment, dels valprotokollet eller, där

F. V. 34-36.

66 Kungl. Majus proposition nr 99.

val förrättats å särskilda dagar, samtliga protokoll för valet, dels ock röstlängden.
feker insändandet med posten, skall försändelsen assureras. Då sådant
insändande ej skall äga ram, skola omslagen jämte protokollet läggas i säkert
förvar.

Mom. 3. Vid val av stadsfullmäktige samt av kyrkofullmäktige för stadsförsamling
äger magistraten besluta, att de i mom. 2 omförmälda åtgärderna
skola vidtagas.

Kap. 6. Om rätt tor väljare att 1 vissa fall ingiva valsedel till den
myndighet, som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 35.

^ äljare, som tillhör någon av nedanstående yrkes- eller tjänstegrupper, må
i den ordning i detta kapitel föreskrives avgiva valsedel genom försändelse
omedelbart till den myndighet, som har att verkställa sammanräkning av de
vid valet avgivna rösterna. Denna rätt må dock ej utövas i annat fall än då,
enligt vad vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst, hinder
för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen möter på grund därav,
att yrkets eller tjänstens utövning betingar hans vistande utom valdistriktet
vid den tidpunkt, då röstningen äger rum.

Hindret skall styrkas på sätt i § 39 stadgas.

Den rätt nu är sagd tillkommer:

a) den som utövar militärtjänst;

b) den som utövar sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller annans
räkning i fiske i öppen sjö eller i annan egenskap tillhör besättning eller annan
personal å fartyg;

c) den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat;

d) den som tillhör personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järnvägsföretag
eller vid postverket, tullverket eller lots- eller fyrväsendet.

Batt att avgiva valsedel genom försändelse, som nu nämnts, tillkommer
jämväl äkta make till den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller
svenskt konsulat, där vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst,
att hinder för väljarens, personliga inställelse vid valförrättningen möter på
grund därav, att väljaren är bosatt å makens tjänsteort.

§ 36.

Valsedelsförsändelse må ej anordnas tidigare än trettio dagar före den dag,
då valet skall börja, och ej heller senare än dagen för röstningens avslutande.
Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då det i § 39 omförmälda
vittnesintyget underskrives.

Valsedelsförsändelse skall hava inkommit till myndighet, som har att verkställa
röstsammanräkningen, före sammanräkningens början och ej senare än
dagen efter den, då röstningen avslutades.

F. V. 37—39.

Kungl. Majus proposition nr 99. 61

§ 37.

Mom. 1. Vid anordnande av valsedelsförsändelse skall väljaren anlita ojävigt
vittne.

Vistas väljaren inom riket, skall såsom vittne anlitas på landet ordförande
eller ledamot i valnämnd eller i kommunalnämnd samt i stad tjänsteman, som
förordnas av magistraten.

Vistas väljaren utom riket, skall såsom vittne anlitas svensk konsul eller
ock, där väljaren tillhör besättning eller annan personal å svenskt fartyg, dettas
befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans närmaste man.

De personer, som nämnts i detta moment, äro pliktiga att, när de därom
anmodas, tillhandagå väljaren såsom nu är sagt.

I fråga örn viss grupp av väljare äger Konungen förordna, vilka personer
ytterligare må anlitas såsom vittne.

Mom. 2. Är väljaren ej personligen känd för vittnet, åligger det honom att
styrka sin identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller ock
medelst prästbevis, debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllestgörande
handling.

§ 38.

För valsedelsförsändelse skall användas ett innerkuvert med vidhängande
blankett och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas utom riket genom statsverkets
och inom riket genom kommunens eller församlingens försorg. Ej må för ändamålet
annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn väljarens
rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

§ 39.

Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta detta.

Därefter skall i vittnets närvaro å den innerkuvertet vidhängande blanketten
tecknas noggrann upplysning angående de av väljarens yrke eller tjänst förorsakade
omständigheter, som hindra hans personliga närvaro vid valförrättningen,
ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt sin valsedel i
kuvertet och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats å blanketten skall
egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika skola å blanketten angivas jnke
eller tjänsteställning, valdistrikt, som väljaren vid tiden för valet tillhör, och
hans hemvist inom valdistriktet, så ock de omständigheter i övrigt, angående
vilka Konungen föreskriver, att uppgift härvid skall meddelas.

Vittnet skall å blanketten vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren angivits
såsom förfallogrund, och intyga, att väljaren egenhändigt skrivit sitt
namn å blanketten, såsom ovan sagts, samt att han omedelbart dessförinnan
befunnit sig i enrum, ävensom angiva dag och ort för intygets meddelande.

Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren i vittnets närvaro
inläggas i ytterkuvertet. Detta tillslutes och adresseras till den myndighet,
som har att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna. En
å ytterkuvertet anbragt uppgift, att det innehåller väljarens valsedel, skall dessförinnan
egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika angives det valdistrikt

F. V. 39-43.

62 Kungl. Majus proposition nr 99.

väljaren tillhör och hans hemvist inom distriktet. Därefter skall försändelsen
av väljaren personligen överlämnas till nyssnämnda myndighet eller genom
posten eller annorledes tillställas samma myndighet. Överlämnas försändelsen
åt posten, skall den rekommenderas. Vittne, som enligt § 37 har skyldighet att
på sätt där sägs tillhandagå väljare, åligger ock att, då särskild anhållan därom
framställes, ombesörja försändelsens postbefordran mot gottgörelse för postavgifter.

§ 40.

Då valsedelsförsändelse ankommit till myndighet, som har att verkställa
röstsammanräkningen, skall anteckning därom, med uppgift å dagen för ankomsten,
ske i bok, som upplagts för ändamålet. Försändelserna förvaras
under lås.

§ 41.

Närmare föreskrifter för tillämpning av stadgandena i §§ 37 och 39 meddelas
av Konungen.

Kap. 7. Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

§ 42.

Sammanräkning av de vid kommunala och kyrkliga val avgivna rösterna
verkställes

vid val av landstingsman

för valkrets, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,
av länsstyrelsen;

för stad, som bildar egen valkrets, av magistraten; och
för annan stadsvalkrets av magistraten i den folkrikaste staden;
vid val av kommunalfullmäktige och municipalullmäktige av länsstyrelsen;
vid val av stadsfullmäktige av magistraten; samt
vid val av kyrkofullmäktige

för församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och
stad, av länsstyrelsen; och
för stadsförsamling av magistraten.

§ 43.

Sammanräkning verkställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas vid
val av stadsfullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för stadsförsamling inom
sju dagar, vid val av landstingsman i stadsvalkrets inom fyra dagar från valförrättningarnas
avslutande och i annat fall så snart omständigheterna medgiva
det.

Där sammanräkningen verkställes av länsstyrelsen, skall örn förrättningen
utfärdas särskild kungörelse med uppgift i förekommande fall å den ordningsföljd,
vari sammanräkningen, därest hinder icke möter, kommer att företagas

F. V. 43-44.

Kungl. Maj:U proposition nr 09. 63

för olika val; sådan särskild kungörelse skall senast sex dagar före förrättningens
början införas i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Där sammanräkningen verkställes av magistrat och ej äger rum omedelbart
efter röstningens avslutande, skall tid och ställe för sammanräkningen sist dagen
därförut kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger den myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, att i
god tid före förrättningen tillse, att valprotokoll, röstlängd och omslag, som
avses i § 33 mom. 3 eller § 34 mom. 2, inkommit från samtliga de valdistrikt,
vilkas röster skola sammanräknas, samt att, där så ej skett, från försumlig valförrättare
infordra vad som felas. Myndigheten verkställer även förberedande
granskning av nämnda handlingar och inskaffar, där dessa härvid befinnas icke
vara i behörigt skick, på lämpligt sätt de upplysningar rörande anledningen härtill,
vilka prövas erforderliga.

§ 44.

Mom. 1. Å utsatt tid och ställe verkställes sammanräkningen inför öppna
dörrar. Valprotokollen uppläsas och granskas, och sigillen å omslagen jämföras
med de sigill, som äro avtryckta å protokollen. Förekommer därvid ej
skälig anledning, att omslag blivit efter tillslutningen öppnat, brytes förseglingen.
I annat fall lämnas omslaget orubbat, och de däri inneslutna valsedlarna
inverka ej på valet.

Mom. 2. Hava valsedelsförsändelser ankommit, räknas desamma och antalet
jämföres med den över sådana försändelser förda boken. Därefter brytas försändelsernas
ytterkuvert. Har försändelse ankommit senare än i § 36 är sagt
eller är ytterkuvertet ej sådant eller ej försett med sådan påskrift, som föreskrives
i §§ 38 och 39, eller förekommer skälig anledning, att ytterkuvert efter
tillslutandet blivit öppnat, lämnas kuvertet obrutet och är däri innesluten valsedel
utan verkan på valet. Sedan övriga ytterkuvert brutits, granskas innerkuverten
med vidfästade blanketter. Finnas därvid flera kuvert härröra från
samma väljare, äro de alla ogilla och läggas orubbade åsido.

I övrigt skall tillses:

att den som avgivit valsedelsförsändelsen är i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad och icke har inför valförrättare utövat sin rösträtt,
att han jämlikt § 35 är behörig att avgiva valsedelsförsändelse,
att valsedelsförsändelsen anordnats inom tid, som stadgas i § 36, och i enlighet
med föreskrifterna i §§ 37—39, samt

att innerkuvertet är utan annat märke än ändamålsbeteckningen.

Brister något i nu nämnda hänseenden, lägges innerkuvertet orubbat åsido
såsom ogillt. I annat fall avskiljes blanketten, i sammanhang varmed i röstlängden
vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats. Därefter blandas
de godkända innerkuverten med varandra.

Morn.. 3. Sedan de i mom. 1 och 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, uttagas
valsedlarna ur de godkända innerkuverten och ur de inför valförrättama avgivna
valkuverten. De sålunda uttagna valsedlarna jämte, där förfarande som
avses i § 34 mom. 2 ägt rum, de från valförrättama insända valsedlarna gran -

F. V. 44-46.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skås, varefter myndigheten prövar valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut,
som föranledas av valsedlarna och protokollen, med hänsyn jämväl till
enligt vad ovan är sagt inhämtade upplysningar.

§ 45.

För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckning
(kartell-, parti- och fraktionsbeteckning) sålunda, att valsedlar med samma
första beteckning sammanföras i särskilda grupper, här nedan benämnda Agrupper.

Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra beteckning, ordnas
A-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda
B-grupper. Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning
bilda en särskild B-grupp.

Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje beteckning, ordnas
B-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda
C-grupper. Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar
bilda en särskild C-grupp.

§ 46.

Morn. 1. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å C-gruppens valsedlar,
vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Vid varje sammanräkning
gäller valsedel allenast för ett namn.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står först
å sedeln. C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar med samma
första namn bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först
på namngruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och
nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den pågående
sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;
däremot bibehållas övriga befintliga namngrupper oförändrade. Valsedlarna
inom varje nybildad namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens
rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och jämförelsetal.

Bösttalet för ett namn är lika med rösttalet eller sammanlagda rösttalet för
den eller de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. Jämförelsetalet
för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar, som
gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Har så skett.

F. V. 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 65

erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med namngruppens
platstal, ökat med 1, eller örn flera namngrupper av valsedlar, som gälla för
namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med dessa namngruppers
sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en namngrupp motsvarar den
del, namngruppen tagit i besättandet av plats eller platser, som förut utdelats,
och beräknas sålunda, att namngruppens rösttal delas med största jämförelsetalet
vid sammanräkningen närmast före namngruppens bildande. Bråktal, som
uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till antalet; höjning av den
sista decimalsiffran må ej äga rum.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

Mom. 2. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å B-gruppens valsedlar,
vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen
å varje C-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 1 bestämda ordningen
och tillämpas i övrigt de i nämnda moment angivna grunderna.

Mom. 3. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å A-gruppens valsedlar,
vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen
å varje B-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 2 bestämda ordningen
och tillämpas i övrigt de i mom. 1 angivna grunderna.

Morn. 4. Skola genom valet två eller flera platser besättas, fördelas de mellan
de olika A-grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den
A-grupp, som för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besattes genast så, att A-gruppens
första plats tillerkännes den, vilkens namn är det första i ordningen inom
A-gruppen, A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen,
A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare
efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig
tillerkänd plats från en eller flera andra A-grupper.

Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu
icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje
gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av
A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser
från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats,
vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från
tre A-grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare
efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
de å A-gruppens valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val av
suppleant eller efterträdare, skall den uteslutas från vidare jämförelse.

Mom. 5. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vilkens namn
står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i mom. 4 sägs, har
största jämförelsetalet.

Moni. 6. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.)

680 29 5

F. 7. 47-49.

66 Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 47.

Sedan val av landstingsmån avslutats, skola suppleanter utses sålunda, att
för varje landstingsman inom den A-grupp, för vilken han blivit vald, företagas
så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som A-gruppen erhållit
platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera A-grupper, anses
han vald för den A-grupp, från vilken plats först tilldelades honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upptaga
landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn vid den
sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen. Yarje
valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn å någon, som blivit
genom valet utsedd till landstingsman eller till suppleant för den landstingsman
sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräknas
det namn, som står främst av de för den ifrågavarande landstingsmannen
särskilt upptagna suppleantnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det
namn för själva landstingsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, örn ej
heller sådant namn finnes, det namn som står främst bland samtliga suppleantnamnen
å valsedeln. Den som erhållit högsta rösttalet är vald till suppleant
för den landstingsman sammanräkningen avser. Mellan lika rösttal skall
skiljas genom lottning.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i den
ordning, i vilken de blivit utsedda.

§ 48.

Hava vid valet landstingsman eller fullmäktige icke blivit till föreskrivet
antal utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för utseende av det felande antalet
och, vid val av landstingsman, jämväl av suppleanter. Äro landstingsman men
ej suppleanter valda till erforderligt antal, skall vid valet bero.

§ 49.

Moni. 1. Vid rösternas sammanräknande användas blanketter och föres protokoll
i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i
formulären givna anvisningar.

Mom. 2. Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut eller finnes
eljest nödigt att uppskjuta eller avbryta densamma, skola alla valsedlar inläggas
i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa
omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert
förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan den myndighet, som har
att verkställa sammanräkningen, inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta
sigillen äro obrutna.

Moni. 3. Samtliga valsedlar vid varje val inläggas, de godkända och de
underkända särskilt, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med
minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras,
vid val av landstingsman till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av
besvär, dessa blivit avgjorda, samt vid annat val intill utgången av den tid,
för vilken valet gäller.

F. V. 50-52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 67

§ 50.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrättningen
förda protokollet. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter
inkomna röstlängder återställas till vederbörande.

§ 51.

Efter röstsammanräkning för val av landsting smån åligger det länsstyrelsen
eller magistrat, som verkställt sammanräkning, att översända avskrift av
protokollet över förrättningen till landstingets expedition samt att utan avgift
skyndsamt låta tillställa var och en landstingsman och suppleant ett utdrag
av detsamma i vad det rör honom, gällande detta protokollsutdrag såsom fullmakt
för den valde. Magistraten skall ock inom tre dagar efter röstsammanräkningen
till länsstyrelsen insända utdrag av protokollet över förrättningen,
upptagande de personers namn och boningsort, som blivit utsedda till landstingsman
och suppleanter, med angivande tillika av den ordning, i vilken de
för varje särskild landstingsman valda suppleanterna blivit utsedda.

Länsstyrelsen låter i länskungörelserna meddela underrättelse örn samtliga
valens utgång.

§ 52.

Moni. 1. Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
inkallas enligt vad särskilt är stadgat till ordinarie landstingsman
den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör
i stället inträda.

Mom. 2. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
skall ny sammanräkning företagas. Sammanräkningen verkställes vid offentlig
förrättning, som skall påbörjas så snart omständigheterna medgiva det.

Den nya sammanräkningen äger rum inom den A-grupp, för vilken den avgångne
blivit vald. Blev den avgångne Amid för flera A-grupper, skall sammanräkningen
ske inom den A-grupp, från vilken plats först tilldelades
honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,
vilka upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn
vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen.
Varje valsedel gäller såsom hel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom
valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det namn,
som står främst bland de för den a\Tgångne fullmäktigen särskilt upptagna
efterträdarnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det namn för själva fullmäktigvalet,
som står främst å sedeln, eller, örn ej heller sådant namn finnes,
det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln. Den
som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig i den avgångnes ställe.
Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.

F. V. 53-56.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 53.

Avgår jämväl enligt § 52 utsedd landstingsman eller fullmäktig före utgången
av den tid, för vilken lian blivit utsedd, förfares på enahanda sätt,
som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid ny sammanräkning för utseende
av fullmäktig hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar, vilka upptaga
den först avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn vid den
sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen.

§ 54.

Vid sammanräkning, som avses i § 52 mom. 2 eller § 53, föres protokoll i
överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i formulären
givna anvisningar. Protokollet skall upptaga de föreliggande omständigheterna
samt vem på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe.
Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av nämnda protokoll.
Med protokollets uppläsning är förrättningen avslutad.

§ 55.

Pinnes icke någon, som enligt de i § 52 eller 53 givna bestämmelserna kan
inträda i stället för avgången landstingsman eller fullmäktig, skall platsen
stå obesatt intill utgången av den tid, för vilken den avgångne varit vald.

§ 56.

Ar någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen;
och skall han, vid förlust av talan, sist inom trettio dagar efter den dag, då
valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som
genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar,
utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas
till länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen, om sammanräkningen verkställts
av magistrat, från denna infordrar de avgivna valsedlarna samt övriga
handlingar rörande valet. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden
tilländagått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar,
som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga
handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten
skyndsamt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas
därom. Länsstyrelsen, som där fråga är om val av landstingsman låter
sådan underrättelse införas i länskungörelserna, vidtager, örn icke i följd av
besvären över valet annan person förklarats vara vald, för inkallande till ordinarie
landstingsman av närmast i ordningen varande suppleant eller för förnyad
sammanräkning den åtgärd, som av beslutet över besvären må föranledas. Har
hela valet upphävts, förordnar länsstyrelsen örn ofördröjligt företagande av
nytt val för den tid, som avsetts med det upphävda valet, eller för den återstående
delen därav, samt örn tid och ställe för valet.

Vid nytt val gäller i övrigt vad örn allmänt val är föreskrivet.

F. V. 56—60.

Kungl. Majus proposition nr 99. 69

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn förrättning för ny röstsammanräkning.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

§ 57.

I ärenden rörande val är det envar tillåtet att, under iakttagande av behörig
tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar i betalt
brev med posten.

Örn valsedelsförsändelse gäller vad i § 39 är stadgat.

§ 58.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans fullföljande
eller bevarande sist bör företagas, må åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

§ 59.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar, som
avses i § 27, ordentligen verkställas.

Kostnaden för kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magistrat,
samt utgifter för stämplar, valkuvert och de i §§ 33 och 34 omförmälda
omslagen skola gäldas vid val av kyrkofullmäktige av församlingen och i
övriga fall av kommunen, vilken jämväl har att tillhandahålla lämpliga vallokaler
och bestrida kostnaden för de anordningar, som avses i § 27.

§ 60.

Mom. 1. Innerkuvert och ytterkuvert till valsedelsförsändelse skola vara
av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt, vad
vart och ett val angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär till innerkuvert och ytterkuvert samt till blankett, som skall vidhänga
innerkuvert, ävensom till ändamålsbeteckning, förklaring, uppgift och
vittnesintyg fastställas av Konungen.

Mom. 2. Väljare äger att av person, vilken jämlikt § 37 må anlitas såsom
vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse, på begäran utan avgift erhålla
kuvert till sådan försändelse.

Mom. 3. För valdistrikt på landet har ordföranden i valnämnden och för
stad magistraten ej mindre att i god tid före varje val på lämpligt sätt lämna
väljarna underrättelse om de personers namn och adresser, vilka inom valdistriktet
eller staden må enligt § 37 anlitas såsom vittnen vid anordnande av
valförsändelser och av vilka väljarna äga erhålla kuvert till sådan försändelse,
än även att tillse, att erforderliga kuvert i god tid före valet finnas tillgängliga
hos nämnda personer. Kommun eller församling äger att från länsstyrelsen
på rekvisition mot ersättning bekomma dylika kuvert.

Kuvert till valsedelsförsändelse, som avses i kap. 6, skola i god tid före
valet vara tillgängliga jämväl hos de personer, vilka vid sådan försändelses an -

F. V. 60-63.

70 Kungl. Majus proposition nr 99.

ordnande må anlitas såsom vittne av väljare utom riket. Dessa kuvert tillhandahållas
på statsverkets bekostnad.

§ 61.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad i §§ 59 och 60 är stadgat
örn kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället, och skola de i
dessa paragrafer givna bestämmelserna örn ordförande i valnämnd, såvitt angår
municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt vid
val till riksdagens andra kammare, äga motsvarande tillämpning å municipalstämmans
ordförande.

§ 62.

De i denna lag givna bestämmelserna örn församling skola, i den män ej
annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande kyrklig samfällighet
eller skoldistrikt, som avses i kap. 1 § 1 i lagen örn församlingsstyrelse.

Erfordras särskilda föreskrifter örn tillämpning av denna lag med avseende
å kyrklig samfällighet eller skoldistrikt, som i första stycket sägs, meddelas
sådana föreskrifter av Konungen.

§ 63.

Vad i denna lag stadgas i avseende å magistrat skall i stad, där magistrat
ej finnes, gälla örn den för staden tillsatta styrelsen.

Kungl. Majus -proposition nr 99.

Formulär 1.

Formulär till valsedel, som avses i § 24 sista stycket i lagen örn
kommunala och kyrkliga val.

Plats för kartellbeteckning.
Plats för partibeteckning.
Plats för fraktionsbeteckning.







Plats för valbeteckning.

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignamn och suppleant-
eller efterträdarnamn; högra sidan är avsedd för särskilda suppleant- eller
efterträdarnamn.

Såsom valbeteckning må nederst å valsedelns framsida vara anbragt en av beteckningarna
»Landstingsmannaval», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktigval»,
»Stadsfullmäktigval», »Kyrkofullmäktigval för församlingen», »Kyrkofullmäktigval
för samfälligheten» eller »Kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller
annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.

Skall enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riksdagsmannaval
eller ock val å kommunalstämma, munieipalstämma, allmän rådstuga
eller kyrkostämma eller inom kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,
stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige vara proportionellt, skola därvid
de i denna lag givna bestämmelserna lända till efterrättelse.

§ 2.

Vid valet utses av och bland de i valet deltagande erforderligt antal personer
att vid valförrättningen biträda ordföranden.

Där ordföranden med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning
finner det nödigt, äger han att, sedan valsedlarna avlämnats och innan
sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande
och avslutande. Da så sker, skola av och bland de i valet deltagande
utses minst två personer att såsom vittnen närvara vid den fortsatta valförrättningen,
och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras, omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas
i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
skall ordföranden i vittnenas närvaro förvissa sig, att sigillen äro obrutna.
Särskild kungörelse örn dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

§ 3.

Val skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteckning
(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av de väljande
eller för viss menings riktning), men vilka i övrigt äro omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna och fria från
överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än det antal
personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gäller den dock
för övriga namn.

§ 4.

De avgivna valsedlarna skola ordnas i grupper, så att sedlar med samma
partibeteckning bilda en grupp.

Inom varje grupp skall, till den utsträckning, som erfordras för utseende
av det antal personer valet avser, bestämmas ordning mellan namnen å gruppens
valsedlar. Härvid iakttages:

Kungl. Majus proposition nr 99.

a) Upptaga valsedlar till antal av mera än hälften av hela antalet valsedlar
inom gruppen (gruppens rösttal) samma första namn, blir detta namn det första
i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första namn och utgöra mera
än två tredjedelar av gruppens rösttal, jämväl samma andra namn, blir detta
namn det andra i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första och
samma andra namn samt utgöra mera än tre fjärdedelar av gruppens rösttal,
jämväl samma tredje namn, blir detta namn det tredje i ordningen; och så vidare
efter samma grunder.

b) I den mån ordningen inom gruppen icke kan enligt nyss angivna grunder
bestämmas, skola särskilda sammanräkningar av namnens rösttal verkställas.
Vid varje sådan sammanräkning gäller valsedel såsom hel röst, där
icke något av sedelns namn erhållit rum i ordningen. Annan valsedel gäller
såsom halv röst, där ett av sedelns namn erhållit rum i ordningen; såsom
tredjedels röst, där två av namnen uppförts i ordningen; såsom fjärdedels
röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; och så vidare efter samma
grund. För varje gång kommer det namn närmast i ordningen, som erhållit
högsta rösttalet.

Till protokollet antecknas för varje grupp dess rösttal samt, där de under
a) angivna grunderna tillämpats, antalet av de valsedlar, som upptaga samma
första namn eller samma första och andra namn, och så vidare, men eljest,
för varje särskild sammanräkning, röstvärdet för de olika valsedlarna och det
rösttal, som uträknats för varje namn.

§ 5.

Mom. 1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika
valsedelsgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp,
vilken för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första
plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom gruppen, gruppens
andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens tredje plats
den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå
att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en
eller flera andra grupper.

Jämförelsetalet är lika med gruppens rösttal, så länge gruppen ännu icke
fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång
så, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av gruppen
tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två grupper,
skall dock vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen
anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre grupper,
anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma
grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
antalet namn å gruppens valsedlar, är den utesluten från vidare jämförelse.

Kungl. Majus proposition nr 99.

Morn. 2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står
främst i ordningen inom den. grupp, som har största rösttalet.

§ 6.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom
lottning.

§ 7.

Vid val av suppleanter skall vad här ovan är stadgat i fråga örn val av
ledamöter äga motsvarande tillämpning.

§ 8.

Den ordning, vari suppleanter böra inkallas till tjänstgöring i stället för
ledamot, skall bestämmas enligt följande regler:

a) Suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den
grupp, från vilken ledamoten blivit vald, har företräde framför övriga suppleanter,
och av dessa har den företräde, som utsetts från grupp med högre
rösttal.

b) Av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars namn blivit
tidigare uppfört i den jämlikt § 4 bestämda ordningen inom gruppen.
Den ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller flera

grupper, anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats honom.

Kungl. Maj.-ts proposition nr !J!J.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen deli 23 maj 1862 (nr 33)
om koniinunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 3—5, § 6 mom. 2 andra oell fjärde
styckena, § 8 mom. 3 samt §§ 10—14 i förordningen den 23 maj 1862 örn
kommunalstyrelse i Stockholm skola upphöra att gälla ävensom att § 5
mom. 2, § 8 mom. 2 och § 45 i samma förordning skola, § 45 i nedan angivna
del, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Mom. 2. Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande
verkan stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 8.

Mom. 2. Örn valdistrikt samt örn vals förrättande och avslutande så ock
örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 45.

Sedan i---kronan verkställa.

Yid indrivandet av utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda,
uttages därutöver en avgift, beräknad efter tre öre å varje full krona av slutsumman
å de utskylder, som skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda
slutsumma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre,
och efter sex öre å berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem
kronor. Yerkställes indrivningen gemensamt beträffande utskylder, som här
avses, och utskylder till församling, skall vad nu stadgats äga tillämpning
å de sammanlagda utskylderna. Denna ersättning skall, då indrivningen
sker i Stockholm, ingå till stadskassan men eljest tillfalla den, som verkställer
indrivningen.

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni
1924 om landsting skola, 5 och 58 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

5 §■

Rätt att — — — års ålder.

Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stad
gas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

7 §‘

Landstingsmän jämte suppleanter väljas med de undantag, som i 13 §
andra stycket och 14 § tredje stycket omförmälas, för fyra år, räknat från
och med den 1 januari året efter det, då valet skett.

Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss åberopade
bestämmelser i 13 och 14 §§, skola tjänstgöra från och med den 1 januari
året efter det, då valet skett, och till utgången av tjänstgöringstiden för
övriga landstingsmän och suppleanter.

Rörande upphörande i vissa fall tidigare än ovan sägs av uppdrag att
vara landstingsman eller suppleant stadgas i 13 § tredje stycket och 14 §
fjärde stycket.

8 §.

1 mom. För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undantag,
varom nedan i denna paragraf och i 9 § förmäles, iakttagas, att för
varje valkrets komma att utses minst 5, högst 9 landstingsmän.

Stad, vars folkmängd utgör minst 15,000, bildar en valkrets.

Stad med mindre folkmängd än 15,000 förenas med annan stad eller andra
städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. I valkrets, som
utgöres endast av städer, skall folkmängden uppgå till minst 15,000. Delar
av samma stad må icke ingå i olika valkretsar.

Valkrets bestående av stad och landsbygd bör icke utan synnerliga skäl
bildas.

Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets
än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden
verkställes, där så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller härad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

mea eljest efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga,
som utgör egen domkrets.

9 §•

Där med iakttagande av de i 8 § 2 mom. givna bestämmelser bildande
av valkrets på sätt i nämnda moment stadgas medför synnerlig olägenhet,
må område med mindre invånarantal, än i samma moment sägs, utgöra valkrets.
Sådan valkrets skall dock, örn landsbygd däri ingår, hava en folkmängd
av minst 10,000 samt i vad angår landsbygden utgöras av domsaga
eller av ett eller flera tingslag eller härad.

10 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 8 och 9 §§
meddelade föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår
till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja
landstingsmän bestämmas lägre tal än det uti 8 § 1 mom. angivna, på det
att landstingsmännens antal för hela landstingsområdet må uppgå till minst
tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna,
i övrigt gälla vad i 8 § 2 mom. och 9 § är stadgat.

11 §•

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall för
varje valkrets utses, fastställes efter de i 8—10 §§ angivna grunder av
landstinget. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas
av länsstyrelsen, sedan landstingsområdets kommuner berette tillfälle att
yttra sig.

För landsting, som enligt 2 § första stycket nybildats, skall efter förslag
av länsstyrelsen indelning, varom i denna paragraf förmäles, fastställas av
det äldre landstinget vid dess sista lagtima möte.

12 §.

Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda indelningen,
så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i 8—10 §§
påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget, på länsstyrelsens
förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen
; och skall, där ej sådant fall är för handen, som i 13 § första stycket
och 14 § andra stycket avses, jämkningen ske året innan val av landstingsmän
nästa gång äger rum.

13 §.

Örn genom stads inträde i landsting eller genom ändring i den territoriella
indelningen landstingsområde utvidgas, äger nästa lagtima landsting,
på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa
den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Örn folkmängden i det område, varmed landstingsområdet utvidgats, uppgår
minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en landstingsman,
eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som
i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen

Kungl. Majus proposition nr 99.

berörda valkretsar, är högre än det antal landstingsmän, som före jämkningen
utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall
å den för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verkställts
val företagas inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen
nybildats av det överförda området eller del därav eller ock eljest
berörts av jämkningen, ändå att val av landstingsmän därstädes eljest icke
det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,
äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts förden
eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar
fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val
utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i första stycket avses, skall det förslag till jämkning i valkretsindelning,
som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de
val, som med anledning av jämkningen skola enligt andra stycket företagas,
ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt tredje stycket
tjänstgöringstiden inskränkes.

14 §.

Utträder stad ur landsting eller upphör på grund av ändring i den territoriella
indelningen område, som bildar egen valkrets, att deltaga i visst
landsting, äga de för staden eller valkretsen utsedda landstingsmän och
suppleanter icke fortfara med sina befattningar.

Örn genom ändring i den territoriella indelningen område, som utgör del
av en eller flera valkretsar, upphör att deltaga i visst landsting, äger nästa
lagtima landsting, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess
yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Örn folkmängden i område, som upphört att deltaga i visst landsting,
uPPgår minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en
landstingsman, eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning,
som i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen
berörda valkretsar, är lägre än det antal landstingsmän, som före jämkningen
utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den
för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verkställts
val företagas inom den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen, ändå
att val av landstingsmän därstädes eljest icke det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,
äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den
eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar
fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val
utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i andra stycket avses, skall det förslag till jämkning i valkretsindelning,
som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de
val, som med anledning av jämkningen skola enligt tredje stycket företagas,

Kungl. Majus proposition nr 99.

ävensom å de landstingsman och suppleanter, för vilka enligt fjärde stycket
tjänstgöringstiden inskränkes.

15 §.

Örn valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande
stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt
av personer för beredning, varom förmäles i 31 och 42 §§, så ock av revisorer
och revisorssuppleanter, som avses i 53 §, skall, där två eller flera
personer skola utses, vara proportionellt, därest det begäres av minst så
många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes
antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

58 §.

Medlem av---hållas tillgängliga.

Över landstingets beslut, som i 11—14 §§ avses, må ej klagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 22, 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i lagen den
13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning skola, 18 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Är nybildad---ävensom kommunalnämnd.

Är nybildad kommun stad, som i kap. 4 § 1 mom. 2 lagen örn kommunalstyrelse
i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma tid förordna
kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla allmän rådstuga
för val av kommunalrådmän.

Skall i---av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med uppgörande
av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens ikraftträdande
ansta utöver den i kap. 5 § 2 lagen örn kommunalstyrelse på landet
stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens bestämmande skall ske inom
november månads utgång.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den
upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill
dess de i kap. 7 § 1 lagen örn kommunalstyrelse på landet och kap. 7 § 1 lagen
örn kommunalstyrelse i stad i sadant hänseende meddelade bestämmelser kunna
tillämpas.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 13 och 14 §§ motsvarande
tillämpning i fråga örn utövandet av församlings beslutanderätt.

40 §.

Skall ny församling bildas, aligge det domkapitlet att så fort ske kan under
året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober förordna
präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma och hos dess kyrkofullmäktige
samt i dess kyrko- och skolråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen träder i

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kraft fullmäktige och befattningshavare i församlingen utses oberoende av
eljest gällande bestämmelser örn tid för dylikt val; och skall i fråga om beräknandet
av deras tjänstgöringstid så anses, som örn denna börjat först med ingången
av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem
tillkommande uppgifter; och skola jämväl befattningshavare, som utses före
den nya församlingsindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning av
sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i
anledning av indelningsändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn församling,
intill dess den i kap. 6 § 1 lagen örn församlingsstyrelse meddelade bestämmelsen
om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § åge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling gälle i tillämpliga delar
skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige,
ändå att dess område icke sammanfaller med församlingens
område.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

77 käft. (Nr 99.)

88G 29 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om införande av lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ I Från

oell med den 1 januari 1931 skola, med iakttagande av vad i denna
lag stadgas, följande nu antagna lagar lända till efterrättelse:
lagen örn kommunalstyrelse på landet;
lagen om kommunalstyrelse i stad;

lagen örn kommunala och kyrkliga val i vad den avser andra val än val
av kyrkofullmäktige;

lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m. i vad den avser andra val än val å kyrkostämma och inom
kyrkofullmäktige;

lagen örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862 (nr 33)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;

lagen örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni
1924 (nr 349) örn landsting;

lagen örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr
293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,
i vad den avser ändring i 18, 19 och 22 §§ i sistnämnda lag.

§2.

Genom de nya lagarna upphävas följande förordningar, stadga och lagar:
förordningen den 21 mars 1862 (nr 13) örn kommunalstyrelse på landet;
förordningen den 21 mars 1862 (nr 14) örn kommunalstyrelse i stad;
stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) örn proportionellt valsätt vid vissa val
inom landsting och stadsfullmäktige m. m. i vad den avser andra val än
val å kyrkostämma;

lagen den 30 juni 1920 (nr 392) örn rätt för vissa väljare att utan inställelse
inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn
behandling av valsedelsförsändelse;

lagen den 20 maj 1921 (nr 252) med vissa föreskrifter i fråga örn val av
kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring av vad
sålunda upphävda författningar innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
de nya lagarnas bestämmelser.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§3.

Beträffande de allmänna val av landstingsmän, kommunalfullmäktige,
municipalfullmäktige och stadsfullmäktige, som skola förrättas under år 1930,
skola de nya bestämmelserna äga tillämpning.

Revisorer för granskning av kommuns förvaltning under år 1931 samt
suppleanter för dem skola med tillämpning av de nya bestämmelserna utses
under år 1930.

§4.

I fråga örn offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,
som fattats före den 1 januari 1931, samt angående sökande av ändring i
sådant beslut så ock i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning av kommunalskatt
för tidigare år än 1931 samt besvär i anledning därav skola, där
ej annat följer av vad i § 3 stadgas, förut gällande föreskrifter tillämpas.

De nya bestämmelserna äga tillämpning i avseende å val å kommunalstämma,
municipalstämma eller allmän rådstuga eller inom kommunalfullmäktige,
municipalfullmäktige eller stadsfullmäktige för tid, som helt och
hållet infaller efter den 31 december 1930, men föranleda ej rubbning i beståndet
av sådana val, som företagits före samma dag.

§5.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av ''protokollet över social ärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Linnar an, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
BissaiARK, Johansson, Dahl.

Historik.

Chefen för
civildepartementet
1919.

Kommunal författnings sakkunniga 1921.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck,
frågan om revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på landet
och i stad.

Härvid anför föredraganden:

Spörsmålet örn en allmän, i huvudsak formell revision av förordningarna den
21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet och i stad har vid flera tillfällen
varit föremål för övervägande. Med denna fråga hava understundom sammanförts
vissa förslag om verkställande i nämnda förordningar av materiella
ändringar.

Vid anmälan i statsråd den 30 maj 1919 av frågan örn tillkallande av sakkunniga
för biträde med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens
område anmärkte chefen för civildepartementet, statsrådet
Schotte, bland annat, att den form, vari kommunallagarna framträdde, efter de
många förändringar, som desamma tid efter annan och särskilt under de sista
åren undergått, icke kunde anses fullt tillfredsställande. En och annan av
de nya bestämmelserna stöde ej heller i full överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i de andra lagarna. Det vore därför angeläget, att
en formell revision av kommunallagarna snarast möjligt komme till stånd. Departementschefen
hade emellertid icke ansett sig böra för det dåvarande göra
framställning örn åtgärder för en dylik revision, dels emedan vissa spörsmål
örn ändringar i kommunallagarna därförinnan syntes böra vara utredda och
riksdagen underställda, dels ock enär det syntes vara skäl att avvakta resultatet
av den utredning angående frågan örn representativt system jämväl i den kyrkliga
kommunen, som uppdragits åt särskilda inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga — de så kallade kyrkofullmäktigsakkunniga — helst
som de sakkunnigas utredning syntes resultera i förslag rörande omfattande
ändringar i vissa kommunalförfattningar.

De för först angivna ändamål tillkallade sakkunniga — de så kallade kommunalförfattningssakkunniga
-—- underströko i sitt den 12 februari 1921 avgivna
betänkande II rörande vissa till de sakkunniga hänskjutna frågor behovet
av en fullständig omarbetning av kommunalförfattningarna, vilket behov

Kungl. Majus proposition nr 99.

under de sakkunnigas arbete framträtt i en mångfald av författningarnas
detaljer. De sakkunniga framhöllo vidare, att ett fortsatt partiellt avhjälpande
av bristerna i nämnda författningar och en därefter följande allmän revision
måste medföra ett avsevärt dubbelarbete, som knappast vore påkallat, sedan
de mest trängande kraven genom lagändringar blivit tillgodosedda. Dessutom
riskerades ytterligare genom ett dylikt arbetssätt samstämmigheten mellan såväl
de olika författningarna som vardera författningens olika delar. Ett ytterligare
vägande skäl för den allmänna revisionens omedelbara företagande vore,
att i annat fall såväl förordningen örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
som förordningen örn landsting komme att erhålla ny form och delvis nytt innehåll,
innan åtgärder i liknande syfte blivit vidtagna beträffande förordningarna
örn kommunalstyrelse på landet och i stad. Kyrkofullmäktigsakkunnigas utredning,
vilken syntes komma att leda till en fullständig revision av kyrkostämmoförordningen,
väntades nämligen vara avslutad under år 1921. Och åt
kommunalförfattningssakkunniga hade uppdragits att verkställa utredning
och avgiva förslag angående revision av landstingsförordningen, vilken utredning
förutsattes bliva färdig så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas
1922 års riksdag. Det syntes knappast vara med nödig planmässighet i lagstiftningsarbetet
förenligt, att de för den borgerliga primärkommunen gällande förordningarna,
till vilka förordningarna för den kyrkliga kommunen och länskommunen
dittills anslutit sig, under någon längre tid bibehölles oförändrade
i en del hänseenden, som genom revisionen av de senare underkastats mer eller
mindre genomgripande förändringar.

Då kommunalförfattningssakkunnigas omförmälda betänkande den 18 mars
1921 anmäldes i statsråd, anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Elmquist, bland annat, att även han vore av den uppfattningen, att en allmän
revision av kommunalförordningarna borde inom den närmaste tiden företagas.
Med anledning därav ansåg han sig böra för det dåvarande upptaga endast sådana
i betänkandet föreslagna lagändringar, som vore nödvändiga för undanröjande
av vissa påtalade svårigheter.

Vid 1921 års riksdag hemställdes i en av herr Lyberg inom första kammaren
väckt motion, nr 27, att riksdagen vålle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
det Kungl. Majit täcktes snarast möjligt föranstalta örn en allmän revision av
gällande förordningar angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt
för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet gåve anledning.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 41, framhöll konstitutionsutskottet
till en början, att behovet av en formell revision av de nuvarande
kommunalförfattningarna under de senaste åren vunnit erkännande från
olika håll. Efter att hava omnämnt vissa av mig redan berörda uttalanden i
denna riktning och det då pågående arbetet på en fullständig omarbetning av
författningarna om landsting och örn den kyrkliga kommunen anförde utskottet
i huvudsak följande:

Det vore givetvis av största vikt, att författningar, sådana som förordningarna
örn kommunalstyrelse på landet och i stad, vilka framför allt skulle

Chefen för
socialdepartementet
1921.

Motion 1921.

Konstitutionsutskottet
1921.

Kungl. Majus proposition nr 99.

tillämpas av personer, som ej finge förutsättas äga större vana vid tolkning av
lagtext, vöre överskådligt uppställda. Det vore en allmän erfarenhet, att berörda
förordningar ej tillfredsställde nämnda krav. I vissa hänseenden berodde den
bristande överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som
förelegat vid tiden för förordningarnas tillkomst, sedermera undanryckts eller
förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar inom
det kommunala livet. I andra hänseenden hade överskådligheten blivit lidande
därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser blivit, särskilt för
undvikande av omparagrafering, tillagda här och var utan att äga direkt sammanhang
med de äldre lagbud, med vilka de formellt förbundits. Givet vore
även, att den omfattning, som vissa på detta sätt till små lagkomplex för sig
förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig grad minskade möjligheten att lätt
överblicka de ifrågavarande förordningarna.

Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner, så långt
överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefunnes, vore enligt utskottets
mening en naturlig norm för dessa förordningars redigering. Vid deras
tillkomst hade denna synpunkt i allmänhet vunnit beaktande. Särskilt genom
den ökade användningen av det representativa systemet i landskommunerna
hade emellertid för dessas vidkommande numera i flera hänseenden större reell
överensstämmelse uppnåtts med förhållandena i städerna än som från början
varit fallet. Dock hade icke någon formell motsvarighet till denna ökade reella
överensstämmelse skapats i de båda kommunalförordningarna. På grund därav
lämnade dessa även i berörda avseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett de
brister av samma slag, vilka kunde hava förefunnits allt sedan deras tillkomst.

Även beträffande detaljerna hade emot de ifrågavarande författningarna
riktats den enligt utskottets mening befogade anmärkningen, att en hel del
otydligheter och oegentligheter förefunnes. Såsom belysande för förhållandena
i nämnda hänseende kunde utskottet hänvisa till vissa erinringar, som kommunalförfattningssakkunniga
i sitt betänkande II gjort i fråga örn tillämpligheten av
de i förordningen örn kommunalstyrelse på landet givna bestämmelserna angående
kungörande och hållande av stämma, stämmans arbetsformer, verkställighet
av stämmans beslut och stämmoordförandens befogenhet. Slutligen ville utskottet
påminna därom, att förordningarna i sitt nuvarande skick betungades
av en eller annan bestämmelse, som numera blivit överflödig därigenom, att förutsättningarna
för dess tillämpning ej längre förelåge, såsom fallet exempelvis
vore med § 11 mom. 2 i förordningen örn kommunalstyrelse på landet.

Betydelsen av att sådana missförhållanden som de påpekade undanröjdes
borde enligt utskottets mening val motivera ett bifall till motionens hemställan
örn skrivelse till Kungl. Majit i vad den avsåge en formell revision snarast möjligt
av de ifrågavarande förordningarna. Därtill koinme emellertid också, att
såsom framhållits omarbetningar av förordningarna för den kyrkliga kommunen
och för länskommunen redan vore påbörjade. Utskottet delade motionärens
uppfattning, att detta förhållande måste anses såsom ett särskilt, mycket betydande
skäl för ett omedelbart igångsättande av den i motionen föreslagna revisionen.
Det kunde därvidlag ifrågasättas, örn över huvud taget ett lyckligt
resultat i formellt hänseende kunde vinnas av revisionsarbetet beträffande förordningarna
för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta
arbete företoges i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga
primärkommunerna gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet örn den
ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning hänskjutna
partiella reformfrågor på det kommunala området — örn åtgärder för
underlättande av valdeltagandet, örn utsträckt tillämpning av proportionell valmetod
och örn ändrade regler för röstsammanräkning — vilka då ännu befunne
sig under förberedande behandling, ville utskottet framhålla, att nämnda frågor

Kungl. Majus proposition nr 99.

i regel finge anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse, eller ock vore
i allt fall derus lösning icke av särskilt brådskande natur. Några större olägenheter
syntes därför icke uppstå, om de flesta av dem löstes först i samband med
genomförandet av den allmänna revisionen.

Motionären hade ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen
skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av reell innebörd
än nyss omförmälda. Utskottet ansåge dock icke lämpligt att på sådant sätt
upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke tagit ställning, eller rörande
vilka framställning örn utredning och förslag icke gjorts av riksdagen. Endast
för den händelse, att önskvärd likformighet mellan de båda förordningarnas
bestämmelser i ett eller annat hänseende påkallade jämkning av endera förordningens
innehåll, borde sakliga ändringar i detta sammanhang ifrågasättas.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, det täcktes Kungl. Majit snarast möjligt föranstalta
örn en allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse
på landet och i stad samt för riksdagen framlägga de lagförslag,
vartill revisionsarbetet gåve anledning.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herr von Geijer m. fl.
vilka ansett, att utskottet bort avstyrka motionen, och såsom stöd härför anförde
i huvudsak följande:

Ben lovande utveckling av vår svenska kommunalrätt, som i och genom fri
praxis ägde rum, ej minst på landet, där det nya fullmäktiginstitutets genomförande
framkallat nödvändigheten av en viss nyorientering av både formell
och reell natur, borde efter reservanternas tanke få fortgå utan att av en formell
lagrevision, som ej samtidigt upptoge till prövning sakliga reformfrågor, i förväg
klavbindas. De svårigheter, varöver från landskommunernas sida allmänt
klagats vid övergången till fullmäktigsystemet, komme efter reservanternas
tanke att mycket snart genom en sådan av formella lagändringar ostörd praxis
på ett säkerligen bättre sätt övervinnas än genom en förtidig lagstiftning, vilken
såsom blott formell måste inrikta sig på allenast en omformulering av gällande
rättsregler.

Ett särskiljande av den formella och den reella revisionen läte sig dock icke
vid närmare granskning praktiskt genomföra, såsom för övrigt tämligen allmänt
erkänts och även motionären i viss mån syntes medgiva. Skulle åter revisionen
förty bliva även saklig, vare sig beträffande frågor, i vilka riksdagen
redan uttalat sig eller, såsom med nödvändighet bleve fallet, beträffande alla
under arbetet uppdykande frågor, vilka, örn så erfordrades, säkerligen också
bragtes inför riksdagen för erhållande av direktiv, så komme därigenom den
formella revision, som önskats snabbt genomförd, att väsentligt både försvåras
och fördröjas.

Av den kommitté, som erhölle uppdraget, vare sig den bleve enmans- eller
flermanskommitté, vare sig den sammanfölle med kommunalförfattningssakkunniga
eller ej, och vare sig den bildades genom sammanslagning av redan
sittande olika kommittéer eller bleve fristående, skulle med ali sannolikhet mycket
snart framväxa en kommunal lagberedning av liknande permanent karaktär
som lagberedningen, processkommissionen, strafflagskommissionen m. fl. Reservanterna
funne därför att, då frågan redan vore föremål för Kungl. Majits
uppmärksamhet, riksdagen icke hade anledning uttala sig i densamma.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagens beslut anmäldes
i skrivelse den 7 maj 1921, nr 186.

Riksdagens nyssnämnda skrivelse anmäldes i statsråd den 20 juni 1924.
Därvid anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, bland annat:

Riksdagen

1921.

Chefen för
socialdepartementet
1924.

Den sakkunnige
1928.

88 Kungl. Majus proposition nr 99.

De mångfaldiga partiella ändringar, som förordningarna örn kommunalstyrelse
på landet oell i stad under tidernas lopp undergått, hade framkallat en
brist på överskådlighet och likformighet i författningarnas uppställning och
avfattning, som åstadkommit åtskillig tvekan och osäkerhet angående en del
bestämmelsers innebörd samt utgjort en betydande olägenhet vid ifrågavarande
författningars tillämpning. Denna olägenhet, som på senare tid blivit allt mera
kännbar, vöre särskilt allvarlig när det gällde författningar sådana som de omförmälda,
vilka i stor utsträckning skulle tillämpas av personer, som icke finge
förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext. Med hänsyn därtill syntes
den av riksdagen begärda revisionen av författningarna i fråga icke längre böra
uppskjutas. Departementschefen funne sig därför böra föreslå, att Kungl. Maj :t
måtte uppdraga åt en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda
med ifrågavarande revisionsarbete.

Det sålunda ifrågasatta uppdraget borde avse verkställande av en allmän,
i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på
landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i sagda förordningar,
vartill revisionsarbetet kunde giva anledning. Därjämte borde den sakkunnige
äga befogenhet att, där så under arbetets fortgång visade sig erforderligt,
utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, som sammanhängde
med de nämnda.

I enlighet med hemställan av departementschefen uppdrog Kungl. Majit
därefter åt landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld att verkställa det ifrågasatta
revisionsarbetet.

Till fullgörande av sitt uppdrag avgav den sakkunnige den 10 februari 1928
yttrande och förslag till:

lag örn kommunalstyrelse (kommunallag);

lag innefattande vissa bestämmelser örn allmänna val (vallag);

lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.;

lag örn valsedelsförsändelser;

lag örn ändrad lydelse av 6 § i förordningen örn kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862;

lag örn ändring i förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862;

lag örn ändrad lydelse av 2 kap. i lagen örn landsting den 20 juni 1924 och
av 58 § i samma lag;

lag örn införande av kommunallagen och vallagen m. m.; samt

lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges
befogenhet m. m.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av den verkställda revisionen har
den sakkunnige anfört, att med en allmän, i huvudsak formell revision av förordningarna
örn kommunalstyrelse på landet och i stad måste i främsta rummet
avses att, under avlägsnande av omotiverade skiljaktigheter mellan de båda förordningarna,
åt kommunallagstiftningen giva en förbättrad och mera överskådlig
uppställning. Ett viktigt led i revisionsarbetet bestode uppenbarligen däri,
att de vidlyftiga och tyngande bestämmelserna örn val med största möjliga
fullständighet utbrötes och upptoges i en för stad och land gemensam lagstift -

Kungl. Maj;ts proposition nr 9U.

ning. Vad anginge själva kommunalförfattningarna, finge erinras, att den sakkunniges
uppdrag egentligen avsåge allenast förordningarna örn kommunalstyrelse
på landet oell i stad. Visserligen hade, enligt statsrådsprotokollet, befogenhet
tillerkänts den sakkunnige att, örn så under arbetets fortgång visade sig erforderligt,
utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, vilka sammanhängde
med de nämnda. Men av denna befogenhet hade den sakkunnige
ansett sig böra göra bruk endast i trängande fall och icke redan på den grund,
att likhet i uppställning, avfattning och innehåll kunde anses önskvärd.

Över den sakkunniges förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län, vilka i sin tur dels inhämtat yttranden
från landstingen, stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting, och
stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige i de kommuner, som ansetts böra
höras, dels ock berett övriga kommuner tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.
Utlåtanden hava avgivits även av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium
samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund, varjämte styrelsen för föreningen
Sveriges landsfiskaler inkommit med en framställning i ämnet.

Såväl före tillkallandet av nämnde sakkunnige som därefter har riksdagen
vid flera tillfällen erinrat örn det önskade revisionsarbetet. I en del av dessa
fall har riksdagen angivit särskilda frågor, som borde upptagas i samband med
en allmän revision. Till vissa av dessa frågor torde jag få återkomma senare.
Här må endast erinras om följande.

Med anledning av en vid 1928 års riksdag väckt motion örn införande av
en kyrkofullmäktiginstitution anhöll riksdagen i skrivelse den 23 mars 1928,
nr 86, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan örn införande av en
kyrkofullmäktiginstitution i samband med den allmänna revisionen av kommunallagarna
och den därmed enligt erhållen upplysning sammanförda frågan
örn skolärendenas möjliga överflyttning till den borgerliga kommunen.

Vid behandling av en vid 1929 års riksdag väckt motion angående utsträckning
av tillämpningsområdet för lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer
uttalade konstitutionsutskottet i sitt med anledning av motionen avgivna
utlåtande, nr 6, att då det enligt vad utskottet erfarit med bestämdhet kunde
antagas, att förslag i frågan örn skolärendenas överflyttning till den borgerliga
kommunen vid 1930 års riksdag komme att framläggas i samband med förslag
till en allmän revision av kommunalförfattningarna och örn kyrkofullmäktiginstitutionens
införande, utskottet finge, i förväntan att så komme att ske, hemställa,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets
hemställan godkändes av riksdagen.

Med anledning av riksdagens sålunda uttalade mening verkställdes under
våren 1929 inom ecklesiastikdepartementet efter samråd med socialdepartementet
en omarbetning av gällande bestämmelser rörande den kyrkliga kommunen.
Till grund för detta arbete Indes vissa äldre förslag och framställningar, däribland
kyrkofullmäktigsakkunnigas den 30 december 1922 avgivna betänkande
med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m., ävensom de yttranden, som

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1929.

Utkast inom
ecklesiastikdepartementet

1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

avgivits däröver av myndigheter och sammanslutningar. Vid arbetet åsyftades
dels en formell revision av förordningarna den 21 mars 1862 örn kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd och den 20 november 1863 örn kyrkostämma, samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm, varigenom dessa författningar till uppställning
och form bringades i nära överensstämmelse med det av den sakkunnige
framlagda förslaget till kommunallag, dels införande av bestämmelser örn ett
representativt system i församlingarna, dels och meddelande av vissa föreskrifter
rörande kyrkliga samfälligheter. De stadganden örn val av fullmäktige inom
församlingarna, som med anledning därav blevo erforderliga, sammanfördes
med bestämmelserna örn kommunala val i det av den sakkunnige avgivna förslaget
till vallag. Av skäl, till vilka jag i det följande torde få återkomma,
ansågs det emellertid olämpligt att i vallagen upptaga föreskrifter örn riksdagsmannaval.
I förslaget intogos därför endast regler örn kommunala och
kyrkliga val. Emellertid inarbetades däri bestämmelserna örn valsedelsförsändelser,
såvitt angår dylika val. Det av den sakkunnige framlagda förslaget till
lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma
m. m. utsträcktes att gälla även val inom kyrkofullmäktige. I lagen den 13
juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
föreslogos vissa ändringar, betingade av de ifrågasatta ändringarna i kommunalförfattningama.
En omarbetning verkställdes jämväl av lagen den 25
juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer, varigenom lagens bestämmelser
gjordes tillämpliga även å landskommuner. Tillika vidtogos i lagen
vissa, huvudsakligen formella jämkningar i syfte att bringa densamma i överensstämmelse
med de ändrade bestämmelserna örn församlingarnas styrelse.

Det sålunda verkställda arbetet ledde till uppgörande av utkast till:

lag örn församlingsstyrelse;

lag örn församlingsstyrelse i Stockholm;

lag örn kommunala val;

lag om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.;

lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;
lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m.; samt
lag örn skolstyrelse i vissa kommuner.

Över utkasten jämte en därvid fogad promemoria avgåvos yttranden av kammarkollegium,
skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i
samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium,
magistraten i Stockholm, statens folkskolinspektörer, flertalet församlingar
i Stockholm och Göteborg ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund samt centralstyrelsen för allmänna
svenska prästföreningen. Utkasten hava även varit föremål för yttrande
av 1929 års kyrkomöte. Med anledning av väckt motion anhöll nämligen kyrkomötet,
som icke på ärendets dåvarande stadium kunde taga ställning till lagutkastens
detaljer men ansåge angeläget att framhålla de principiella kyrkliga

Kungl. Majus proposition nr 99.

synpunkterna, i skrivelse den 2 november 1929, nr 22, att Kungl. Majit vid det
slutliga utarbetandet av förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. ville tillse,
att inga åtgärder måtte vidtagas, som kunde vara ägnade att försvaga den
kyrkliga församlingens hittillsvarande självständighet eller försvåra strävandena
att göra henne allt mera skickad att lösa de henne påvilande uppgifterna,
särskilt i fråga örn det inre församlingsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för ecklesiastikdepartementet att
senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till lag
örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm, lag örn införande
av lagen örn församlingsstyrelse m. m. samt lag örn skolstyrelse i vissa
kommuner, vilka förslag i huvudsak ansluta sig till de inom nämnda departement
uppgjorda utkasten med samma rubriker. Övriga utkast, vilka för fortsatt
behandling överlämnats till socialdepartementet, komma att av mig behandlas
i det följande. Dessa utkast äro såsom bilagor fogade vid detta protokoll
(se bilagor A—C).

De nu gällande förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad Allmänna
lida i formellt hänseende av betydande brister. Författningarnas i vissa delar synPunl£terålderdomliga
form motsvarar icke nutida anspråk på klarhet och fullständighet,

En del bestämmelser hava visat sig svåra att tolka och hava givit anledning till lagarna.
olika tillämpning. Vid de talrika ändringar, som å skilda tider verkställts i Departementsförfattningarna,
hava nya bestämmelser infogats i paragrafer, med vilkas rlicfc"''
övriga innehåll de hava föga sammanhang. Till följd härav hava författningarna
i hög grad förlorat i reda och överskådlighet. Härtill bidraga även
de omständliga föreskrifterna rörande fullmäktigval. På grund av utvecklingen
å det kommunala området har åt vissa stadganden givits en tillämpning, som
står i mindre god överensstämmelse med författningarnas lydelse. I en del fall
kvarstå stadganden, vilka numera sakna betydelse. Mellan förordningarna för
land och stad föreligga icke sakligt betingade olikheter, vilka blivit än mera
framträdande, sedan genom ökad användning av representativt system på landsbygden
större reell överensstämmelse vunnits. Nu omförmälda brister måste
anses särskilt betänkliga, då det här är fråga om författningar, vilka i stor utsträckning
skola tillämpas av personer, som sakna juridisk utbildning och ofta
även vana att tolka författningstext. Vid flera tillfällen hava också statsmakterna
framhållit, att en allmän revision av ifrågavarande författningar bör verkställas.
Samma mening har kommit till uttryck i det övervägande flertalet av
de nu avgivna yttrandena.

Ehuru sålunda starka skäl kunna anföras för verkställande av en formell
revision av kommunalförfattningarna, får å andra sidan icke förbises, att mot
en dylik revision kunna resas vissa invändningar. Det är naturligen förenat
med olägenhet att vidtaga formella ändringar i viktiga författningar, vid vilkas
avfattning och uppställning allmänheten på grund av långvarig tillämpning
hunnit vänja sig. Varje omläggning medför ökat arbete och risk för misstag.

Härtill kommer, att på förevarande område flera betydelsefulla frågor av saklig
natur ännu äro olösta. Det är därför att vänta, att, sedan en formell revision
företagits, viktiga ändringar bliva erforderliga av sakliga skäl. Mot denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

erinran kan emellertid framhållas, att det för det fortsatta reformarbetet är av
värde, att ifrågavarande författningar erhålla en systematisk och överskådlig
uppställning. Härigenom underlättas införandet av de materiella ändringar,
som efter hand kunna ifrågakomma. De omarbetade författningarna kunna sålunda
utgöra en ram, i vilken blivande nya bestämmelser med fördel kunna infogas.

Vid prövning av nu anförda omständigheter har jag — utan att överskatta
värdet av en formell revision — dock ansett en dylik böra komma till stånd.
I huvudsak synas de av den sakkunnige avgivna förslagen väl ägnade att läggas
till grund för revisionsarbetet.

Vad angår omfattningen av den ifrågasatta revisionen må till en början erinras,
att det naturligen i vissa fall icke är möjligt att vidtaga formella
ändringar utan att samtidigt taga ställning till därmed sammanhängande sakliga
frågor. Även av andra skäl torde ändringar av reell innebörd vara erforderliga.
Sålunda bär riksdagen utgått från, att dylika jämkningar kunna finnas
påkallade för vinnande av likformighet mellan de båda författningarna för
land och stad. Tillika har riksdagen förutsatt, att i samband med den formella
revisionen skulle upptagas sakliga frågor, till vilka riksdagen tagit ställning
eller rörande vilka framställning örn utredning och förslag gjorts av riksdagen.
Samtidigt har riksdagen emellertid avvisat tanken, att vid revisionen andra
reella spörsmål än de sålunda avsedda skulle upptagas till bedömande. Denna
begränsning synes böra iakttagas. Jag har därför ansett mig böra utan närmare
prövning avvisa ett flertal förslag till sakliga ändringar, vilka icke berörts
i eller icke stå i samband med av riksdagen gjorda framställningar. Vad
angår vissa av de frågor, som enligt riksdagens uttalade mening böra upptagas
till prövning i samband med en allmän revision, vill jag yttra mig vid behandlingen
av de särskilda bestämmelser, där dessa frågor beröras. Beträffande en
del av de spörsmål, som vid olika tillfällen sammanförts med frågan örn en dylik
revision, må dock redan här följande anföras.

På sätt tidigare berörts har riksdagen uttalat, att i samband med revisionen av
kommunallagarna frågorna örn införande av kyrkofullmäktiginstitutionen och
om skolårendenas överflyttande till den borgerliga kommunen borde upptagas
till prövning. Såsom jag redan framhållit ämnar chefen för ecklesiastikdepartementet
senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av förslag till lagar behandlande
dessa ämnen. Det av riksdagen uttalade önskemålet, att omförmälda
frågor skola upptagas i sammanhang med revisionen av bestämmelserna rörande
den borgerliga kommunen, kommer sålunda att bliva tillgodosett.

Den sakkunnige har i sitt yttrande anmält, att han den 8 december 1925
fått från Stockholms stadskollegium mottaga en utförlig promemoria med stadskollegiets
önskemål vid en revision av förordningen örn kommunalstyrelse i
Stockholm. Rörande dessa önskemål har den sakkunnige framhållit, att deras
bedömande och bearbetande förutsatte särskild sakkunskap och erfarenhet. Med
hänsyn härtill har den sakkunnige i nämnda författning föreslagit endast sådana
ändringar, som påkallades av valbestämmelsernas sammanförande till en

Kungl. Majlis proposition nr 99. 93

särskild lag eller i anledning av de nya stadgandena befunnits nödvändiga till
förebyggande av motsägelser eller upprepningar.

I sitt yttrande över den sakkunniges förslag hava Stockholms stadsfullmäktige
hemställt, att den pågående revisionen av gällande kommunallagstiftning
måtte utsträckas jämväl till kommunalförordningen för Stockholm, med beaktande
av de särskilda önskemål stadsfullmäktige anfört beträffande vissa bestämmelser
i sakkunnigförslaget. Därvid hava stadsfullmäktige framhållit, att
i den reviderade förordningen borde inarbetas, förutom de ändringar, som föranleddes
av sakkunnigförslaget, de ändringar i övrigt, som kunde följa av två
inom stadsfullmäktige väckta motioner om ändringar i överståtkållarämbetets
ställning till kommunalförvaltningen eller som eljest kunde finnas önskvärda.
Detta uttalande har biträtts av Överståthållarämbetet.

För egen del anser jag mig icke beredd att nu upptaga frågan örn revision
av kommunalförordningen för Stockholm. En dylik revision torde icke kunna
ske utan en mera omfattande utredning än den som nu föreligger. Ett uppskov
med lösningen av denna fråga synes påkallat även med hänsyn därtill, att stadskollegiet
den 22 november 1928 tillkallat särskilda kommitterade för att verkställa
utredning rörande överståthållarämbetets och stadens inbördes förhållande.
Det synes vara lämpligt att före reformarbetets upptagande avvakta
resultatet av denna utredning.

Några av de hörda myndigheterna hava gjort gällande, att frågan örn revision
av kommunalförfattningarna sammanhängde med processreformen och den
i samband därmed nödvändiga omläggningen av kommunalförvaltningen i de
nuvarande magistratsstäderna. I detta hänseende må erinras, att jag den 1
november 1928 efter därtill erhållet bemyndigande tillkallade tre sakkunniga
att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens
ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en
processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag angående
rättegångsväsendets ombildning med däri av lagrådet förordade jämkningar.
Till fullgörande av sitt uppdrag hava nämnda sakkunniga — 1928 års
kommunalförvaltningssakkunniga — den 30 september 1929 avlämnat utredning
i ämnet. De sakkunniga hava föreslagit inrättande av ett nytt centralt
förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens
och magistratens kommunala funktioner, och hava i ett förslag till lag örn
stadsstyrelse sammanfört de grundläggande bestämmelserna angående detta
organs uppgifter, organisation och arbetsformer. Samtidigt hava de sakkunniga
framhållit, att förslaget ej vore avsett att bringas till genomförande som en
självständig författning utan borde ingå som ett kapitel i den nya för städerna
gällande kommunallag, som kunde förväntas bliva antagen, innan processreformen
komme att förverkligas.

Det torde vara uppenbart, att frågan örn stadsförvaltningens ordnande efter
processreformens genomförande icke nu kan bringas till lösning. Härför kräves
ett omfattande arbete i samband med det pågående processreformarbetet. Att
i avbidan på slutförandet av sistnämnda arbete uppskjuta den nu föreliggande

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

revisionen synes icke lämpligt. Märkas bör även, att såsom redan berörts
det av 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga avgivna förslaget till lag
om stadsstyrelse uppställts på sådant sätt, att det kan infogas i en reviderad
lag örn kommunalstyrelse i stad.

Den sakkunnige har i sitt förslag även berört frågan örn lagstiftning rörande
kommunal fondbildning. Härom har den sakkunnige anfört, att nämnda lagstiftningsfrågas
lösning, som syntes icke längre kunna undanskjutas, läge utanför
gränserna för den sakkunniges uppdrag och i alla händelser, att döma efter
föreliggande förslag i ämnet, krävde så invecklade och speciella föreskrifter,
att en särskild lag vore påkallad. I sitt förslag till lagtext har den sakkunnige
alltså begränsat sig till att intaga hänvisning till blivande lagstiftning i ämnet.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att nyssnämnda
spörsmål borde upptagas till lösning i samband med den allmänna revisionen
av kommunalförfattningarna. Härvid har på en del håll uttalats, att bestämmelser
örn fondbildning borde infogas i kommunallagen och icke givas i en särskild
författning.

Yad angår frågan örn lagstiftning rörande kommunal fondbildning vill jag
erinra, att riksdagen i skrivelse den 28 april 1911, nr 74, anhållit örn utredning
angående lämpligheten av att, utöver vad nu kunde anses medgivet, stadga rätt
för kommun att för vissa ändamål upplägga fonder samt, därest utredningen
därtill gåve anledning, örn framläggande av de förslag till ändring av bestämmelserna
i gällande kommunalförordningar, som kunde påkallas. Med anledning
av skrivelsen tillkallade chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet
bemyndigande den 9 december 1917 borgmästaren Gunnar Fant att verkställa
den begärda utredningen. Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade
denne med skrivelse den 29 september 1919 förslag till lag om kommunal fondbildning
och vissa i samband därmed stående författningar. Över förslagen inhämtades
yttranden från ett stort antal statliga och kommunala myndigheter
samt enskilda sammanslutningar.

Naturligen vore det ur flera synpunkter önskvärt, att frågan örn lagstiftning
rörande kommunal fondbildning nu kunde upptagas till lösning. Emellertid
torde detta icke vara möjligt. Mot det föreliggande förslaget hava framställts
betydelsefulla anmärkningar, och ett avgörande synes icke kunna träffas utan
en förnyad grundlig utredning. Härtill kommer, att frågan örn fondbildning
nära sammanhänger med spörsmålen rörande omläggning av det kommunala
budgetväsendet och angående skatteutjämning mellan olika kommuner. För utredning
rörande sistnämnda viktiga spörsmål hava som bekant tillkallats särskilda
sakkunniga.

Då jag sålunda anser mig nu böra lämna åsido såväl sist omförmälda frågor
som åtskilliga i de inkomna yttrandena berörda spörsmål av reell natur, vill
jag ånyo framhålla, att jag naturligen icke på något sätt tagit ställning till där
avsedda sakliga problem. Slutligt avgörande rörande desamma torde böra träffas
i annat sammanhang och synes i en del fall icke kunna ske utan ytterligare
utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Innan jag ingår på närmare granskning av den sakkunniges förslag, vill jag
något beröra frågan om ämnets uppdelning på olika författningar.

Den sakkunnige har, såsom redan berörts, sammanfört reglerna för land och
stad i en gemensam lag örn kommunalstyrelse (kommunallag). Bestämmelserna
om val av fullmäktige hava överflyttats till en lag örn allmänna val och i en
särskild lag hava upptagits föreskrifter örn förfarandet vid proportionella val
inom de beslutande kommunala organen.

I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Det hade utan tvivel varit möjligt att i de mycket talrika fall, då samma
eller nära motsvarande regler kunde och borde gälla pa landet och i stad, föreslå
gemensamma bestämmelser, särskilt i form av en s. k. allmän del eller genom
hänvisningar. Den sakkunnige hade emellertid icke ansett den ena eller andra
av dessa anordningar vara, med hänsyn till kommunallagstiftningens natur och
uppgift, tillrådlig. De i primärkommunerna och särskilt i det stora flertalet
landskommuner verksamma personer, som på ett eller annat sätt deltoge i handhavandet
av kommunens angelägenheter, torde hava ett berättigat anspråk
därpå, att deras uppgift icke utan starka skäl försvårades genom nödvändigheten
att i stor utsträckning med varandra kombinera vare sig allmänna och
speciella föreskrifter, eller direkta bestämmelser och sådana, till vilka hänvisats.
Den sakkunnige hade därför ansett riktigast att fortfarande hålla bestämmelserna
örn kommunalstyrelse på landet och örn kommunalstyrelse i stad atskilda
och göra vardera serien i huvudsak lika fullständig och självbestaende, som
för närvarande vore händelsen. Däremot hade det icke bort ifrågakomma att
föreslå självständiga stadganden örn köpingar och municipalsamhälle]!, med
avseende å vilka bestämmelserna örn landskommuner kunde, liksom hittills,
gälla med några få och lätt angivna modifikationer. De utbrutna bestämmelserna
om representantval, vilka sammanförts i vallagen, komme att gemensamt
gälla bland annat för primärkommunerna på landet och i stad. Det hade avskäl
motsvarande dem, som motiverade vallagen, synts lämpligt att fortfarande
i en särskild lag upptaga reglerna om förfarandet, när val inom en beslutande
kommunal korporation skulle ske proportionellt. Huruvida vid tillämpning av
antydda grunder bestämmelserna om kommunalstyrelse på landet och i stad
meddelades i särskilda författningar eller i särskilda avdelningar av samma
författning, syntes vara av relativt ringa betydelse. Den sakkunnige hade föredragit
det senare alternativet, vilket starkare betonade samhörigheten och framholle
såväl överensstämmelserna som skiljaktigheterna. Örn förkortnmgsvis
lagen betecknades som »kommunallagen» och de särskilda avdelningarna blott
med siffror, komme citerandet att vara enklare, än eljest vöre möjligt, hor
ändring av lika eller motsvarande bestämmelser behövdes blott en lagstiltningsakt.

Av de hörda myndigheterna hava flera, däribland länsstyrelserna i Kalman,
Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och jämtlands län, tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något
att erinra mot förslaget att sammanföra bestämmelserna lör land och stad i en
gemensam lag.

Däremot hava bland andra länsstyrelserna i Kronobergs och Orebro län samt
styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund uttalat sig för särskilda författningar för land och
stad. Styrelsen för sistnämnda förbund har härom anfört bland annat följande:

Särskilda
lagar för land
och stad.

Pen sakkunnige.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Lagens formella uppställning under en huvudrubrik, »Kommunallag», och
tre olika avdelningar, innehållande bestämmelser om kommunalstyrelse på landet,
i stad samt om köpingar och municipalsamhällen, kunde vid första överblicken
synas nog så tilltalande, men vid närmare granskning framträdde vissa olägenheter
med en dylik uppställning. Motsvarighet till kommunallagens uppställning
erbjöde visserligen t. ex. hälsovårdsstadgan och brandstadgan; men mellan
dessa författningar och den nu framlagda kommunallagen förekomme dock
väsentliga artskillnader. Saväl hälsovårdsstadgan som brandstadgan innehölle
nämligen, utom de kapitel, som innefattade bestämmelser uteslutande för stad
och uteslutande för landet, stadganden, som vöre för stad och landet gemensamma,
Någon sådan gemensam del för landet oell stad förekomme icke i förslaget
till kommunallag, då utredningsmannen, för att undgå besvärande hänvisningar,
med avsikt undvikit gemensamma bestämmelser. Därmed bortfölle
också behovet av en gemensam lag. I sak skulle anordningen med en gemensam
lag icke spela någon egentlig roll, då ju avdelningarna var för sig ändock
vore självständiga, men vid lagens publicering kunde berörda omständighet
spela en viss roll. _ Sammanfattades icke avdelningarna i en gemensam lag,
kunde de var för sig tillhandahållas allmänheten, vilket ju bleve billigare än örn
de nödvändigtvis måste publiceras tillsammans. Vidare borde uppmärksammas
de svårigheter, som med en gemensam lag följde vid åberopande av lagen med
därav föranledda hänvisningar och citat.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit i huvudsak:

Det väsentliga skälet för en enda lag syntes vara, att de gemensamma reglerna
för land och stad med ett sådant förfaringssätt kunde sammanföras i en
allmän del, dit hänvisningar på andra punkter kunnat lämnas. Den sakkunnige
hade emellertid ansett, att användningen av författningarna försvårades genom
en dylik metod. Denna uppfattning delade styrelsen. Det vore otvivelaktigt
en väsentlig fördel, att kommunalmännen icke tvingades använda författningar,
som genom hänvisningar och specialbestämmelser måste med nödvändighet bliva
svårhanterliga, i synnerhet för lekmannen. Men då syntes också det verkligt
bärande skälet för sammanslagningen bortfalla. Att denna »betonar samhörigheten
och framhåller så väl överensstämmelserna som skiljaktigheterna» kunde
ju vara ägnat att väcka tillfredsställelse hos lagstiftaren men torde knappast
vara av någon större betydelse för kommunalmannen, som oftast hade att tilllämpa
och orientera sig endast i en av författningarna, den för landsbygden
eller den för stad gällande.

Liknande synpunkt er hava anförts av styrelsen för svenska landstingsförbundet,
som yttrat bland annat:

Det föreslagna systemet skulle medföra, att i den nya lagen örn kommunalstyrelse
vart och ett av de olika paragrafnumren skulle förekomma ända upp
till 15 gånger. För angivande av ett lagrum skulle genomgående krävas tre
bestämningar: avdelning, kapitel och paragraf. För gemene man, som vänjt
sig vid det nuvarande systemet, skulle den nya ordningen givetvis bliva en
källa till misstag och felhänvisningar. Ihågkommas borde också, att gemene
man vanligen hade att tillämpa allenast bestämmelserna för landsbs^gd eller
för stad och att det följaktligen för honom icke kunde anses såsom en vinst,
att samtliga bestämmelser återfunnes i en enda lag, samt att det nya systemet
under alla förhållanden måste betecknas såsom en halvmesyr, eftersom bestämmelserna
om den kyrkliga primärkommunen och landstinget alltjämt skulle inrymmas
i särskilda lagar. Styrelsen kunde icke finna annat än att förordningarna
rörande den borgerliga primärkommunen alltjämt borde utgöra tvenne
skilda lagar, den ena avseende de egentliga landskommunerna samt köpingar
och municipalsamhällen, den andra städerna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt, att bestämmelserna
rörande land oell stad göras var för sig fullständiga. Ett sammanförande av
vissa bestämmelser i en gemensam allmän del eller ett system med hänvisningar
skulle visserligen ur legislativ synpunkt erbjuda vissa fördelar men måste av
praktiska skäl utmönstras. Mot båda dessa utvägar kan nämligen anmärkas,
att de skulle i avsevärd grad öka svårigheterna vid lagens tillämpning. Då sålunda
avdelningarna för land och stad måste göras fullständiga, uppnås icke
den viktigaste av de fördelar, som skulle stå att vinna genom bestämmelsernas
sammanförande till en enda lag. De skäl, som av den sakkunnige
anförts till förmån för ett dylikt sammanförande, synas mig icke
heller övertygande. De påpekade fördelarna, att detta alternativ starkare betonar
samhörigheten och framhåller såväl överensstämmelserna som skiljaktigheterna,
samt att för ändring av lika eller motsvarande bestämmelser kräves
blott en lagstiftningsakt, synas vara av jämförelsevis ringa betydelse. Det är
visserligen riktigt, att därest lagen betecknas som »kommunallagen», viss fördel
vinnes vid citering, men å andra sidan bör märkas, att denna även försvåras, därigenom
att man nödgas angiva ej blott kapitel och paragraf utan även avdelning.
Mot ett sammanförande talar vidare — och detta synes mig vara av stor betydelse
— att de personer, som hava att tillämpa de nu ifrågavarande bestämmelserna,
i regel hava intresse endast av endera avdelningen. För dem skulle ett sammanförande
— utan att medföra några praktiska fördelar — minska överskådligheten
och öka risken för misstag. Viss betydelse bör även tillmätas den
omständigheten, att allmänheten är van att finna reglerna för landsbygd och
stad i skilda författningar. På grund av det anförda har jag ansett mig böra
föreslå, att den sakkunniges förslag till kommunallag uppdelas i två särskilda
lagar, avseende den ena landsbygden samt köpingar och municipalsamhällen
och den andra städerna. Däremot finner jag lämpligt, att reglerna örn förfarandet
vid proportionella val inom de beslutande församlingarna upptagas i en
gemensam lag.

Yad angår frågan örn en särskild vallag vill jag erinra, att kommunalförfattningssakkunniga
i sitt den 20 januari 1920 avgivna betänkande I, vilket behandlade
bland annat frågan örn röstning utan .personlig inställelse vid de
kommunala representantvalen, uttalade, att det möjligen kunde hava ifrågasatts,
att bestämmelserna i ämnet skulle hava sammanförts till en särskild lag.
Av vissa skäl hade de sakkunniga ej velat slå in på nämnda väg. De sakkunniga
ville emellertid framhålla önskvärdheten av att samtliga bestämmelser
angående de kommunala representantvalen, vilka vore i stort sett analoga, utbrötes
ur respektive kommunallagar och sammanfördes till en gemensam kommunal
vallag. Måhända kunde det enligt de sakkunnigas mening vid en dylik
lagskrivning visa sig möjligt att åstadkomma en enda vallag gemensam för
politiska och kommunala val.

Då nämnda förslag anmäldes i statsråd den 12 mars 1920, förklarade chefen

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. 77 hä/t. (Nr 99.) G86 29 7

Departements chefen.

Särskild

vallag.

Kommunal författnings sakkunniga 1920.

Chefen för
civildepartementet
1920.

Komraunal författnings sakkunniga 1923.

Chefen för
socialdepartementet
1924.

Den

sakkunnige.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

för civildepartementet, statsrådet Svensson, att lian anslöte sig till de sakkunnigas
yttrande om önskvärdheten att framdeles samtliga bestämmelser angående
de kommunala representantvalen utbrötes ur kommunallagarna och sammanfördes
till en gemensam kommunal vallag, i vilken skulle ingå jämväl den då
föreslagna lagen örn rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare
avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

I kommunalförfattningssakkunnigas den 31 januari 1923 avgivna betänkande
IV med förslag till lag om landsting m. m. framhölls bland annat, att vid lagförslagets
uppställning och vid avfattningen av bestämmelserna om val av landstingsman
beaktats, att en kommunal vallag gång efter annan bebådats, och att
i en sådan vallag, som alltså syntes vara att motse, skulle sammanföras samtliga
kommunallagars med varandra likartade stadganden örn sättet för de kommunala
representantvalens förrättande och därmed sammanhängande frågor.

Vid anmälan i statsråd den 19 mars 1924 av de sakkunnigas förslag framhöll
chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, att han godkände de sakkunnigas
förslag, såvitt anginge ärendets formella behandling, bland annat
därför, att genom den förändrade uppställningen ett överförande framdeles av
valbestämmelserna till en tilltänkt för kommunala val gemensam vallag i hög
grad underlättades.

Den sakkunnige har, såsom jag redan berört, framhållit, att ett viktigt led
i revisionsarbetet uppenbarligen vore, att de vidlyftiga och tyngande bestämmelserna
örn val utbrötes och upptoges i en för land och stad gemensam lagstiftning.
Härom har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Vad detta moment anginge, vore det antagligt, att man i de framställda
yrkandena närmast tänkt på införandet av en kommunal vallag, ersättande
valbestämmelserna i nuvarande landstingslag samt förordningar örn kommunalstyrelse
på landet och i stad ävensom i en blivande på principen örn kyrkofullmäktige
byggd lag om församlingsstyrelse. En sådan kommunal vallag
skulle emellertid nödvändigtvis komma att huvudsakligen innehålla bestämmelser
parallella, eller t. o. m. liklydande, med de i lagen örn val till riksdagen
upptagna föreskrifterna örn val till andra kammaren och örn elektorsval. Fördelarna
av en särskild vallag skulle sålunda långt ifrån fullständigt vinnas.
Åtminstone borde man till den nya vallagen överflytta bestämmelserna örn val
till andra kammaren, med bibehållande av lagen örn val till riksdagen såsom
en lag örn val till riksdagens första kammare. Det hade emellertid synts den
sakkunnige mera praktiskt att till vallagen överflytta samtliga bestämmelser
om representantval, så att endast en »vallag» behövde anföras och bestämmelserna
örn elektorsval fullständigt återfinnas i samma lag.

Bestämmelser örn rätt för väljare att i vissa fall avgiva valsedel utan personlig
inställelse inför valförrättaren återfunnes nu dels, på två skilda ställen,
i lagen örn val till riksdagen, dels, beträffande kommunala val, i en särskild
lag, som, på grund av hänvisning i lagen örn val till riksdagen, även ägde tilllämpning
å elektorsval. Med anledning av dessa bestämmelsers speciella beskaffenhet
och jämförelsevis stora omfång hade den sakkunnige ansett lämpligt
att upptaga dem i en till vallagen sig anslutande lag örn valsedelsförsändelser.

Däremot hade innehållet i 1921 års lag med vissa föreskrifter i fråga örn

Kungl. Majus proposition nr 99. 99

val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsman
hort och, örn också icke utan vissa svårigheter, kunnat infogas i vallagen.

Den sakkunniges förslag att sammanföra bestämmelserna om val till en
särskild lag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter
och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga. Bland dessa äro
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands, örebro, Västmanlands $
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Östergötlands,
Kronobergs, Hallands och Kopparbergs läns landsting samt stadsfidlmäktige i
Stockholm och Malmö ävensom styrelserna för svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har under frågans tidigare behandling
framhållits som ett viktigt önskemål vid den ifrågasatta revisionen,
att de tyngande föreskrifterna örn val, vilka nu hava sin plats i kommunalförordningarna
och landstingslagen, utbrytas och sammanföras till en särskild vallag.
Valbestämmelserna i landstingslagen hava uppställts med hänsyn till ett
sådant utbrytande. Det synes lämpligt, att ett överflyttande nu sker och att
reglerna örn samtliga kommunala val upptagas i en fristående lag.

Däremot synes det mycket tveksamt, huruvida i denna lag böra ingå även
bestämmelser örn politiska val. De fördelar, som därigenom skulle vinnas, synas
mig ganska obetydliga. Visserligen kan det vara lämpligt, att bestämmelserna
örn val av elektorer för utseende av ledamöter av första kammaren sammanföras
med reglerna örn stadsfullmäktigval, då ju dessa val skola förrättas i samband
med varandra och enligt enhetliga regler. Emellertid synes betydelsen av ett sammanförande
i detta hänseende vara ringa, enär elektorsval för närvarande förekommer
i endast sex städer. Å andra sidan måste det anses vara en olägenhet
att i lagen upptaga stadganden om val till första kammaren, vilka stadganden
— bortsett från magistraterna i Stockholm och Göteborg — sakna betydelse för
valnämnder och magistrater. Mot ett sammanförande av reglerna örn de kommunala
och de politiska valen talar även en annan omständighet. I skrivelse
den 19 april 1929, nr 106, har riksdagen anhållit örn skyndsam utredning och
därpå grundat förslag örn sådana bestämmelser vid val till andra kammaren,
att därigenom illojalt användande av ett partis beteckning å valsedlar må förekommas,
samt i samband därmed om officiella valförberedelser. Efter därtill
erhållet bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 17 september
1929 uppdragit åt två personer att inom departementet biträda vid den av riksdagen
begärda utredningen. Det är anledning antaga, att de sakkunnigas förslag
i ämnet kommer att leda till sådana olikheter mellan bestämmelserna örn
andrakammarval och örn kommunala val, att deras sammanförande i en lag ej
är ändamålsenligt. Med hänsyn till det anförda synes det lämpligast att ur
denna vallag utesluta regler om de politiska valen. Däremot hava i förevarande
lag upptagits bestämmelser rörande val av kyrkofullmäktige. Motiven härför
komma nu att framläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Yttranden.

Departements chefen.

Chefen för
ecklesiastikdepartementet.

Kyrko fullmäktig sakkunniga.

Utkasten.

100 Kungl. Moj:ts proposition nr 99.

Härefter anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindskog,
följande.

Såsom chefen för socialdepartementet redan framhållit, har jag för avsikt
att senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till,
jämte annat, lag örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm
och lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m. Enligt förslagen
skall i församling med mera än 3,000 invånare församlingens beslutanderätt
med undantag för vissa grupper av ärenden utövas av kyrkofullmäktige.
Hörsamling med 3,000 invånare eller därunder äger att åt kyrkofullmäktige
uppdraga beslutanderätt, som nu nämnts. Samma regler skola gälla beträffande
så kallad kyrklig samfällighet. I Stockholms stads territoriella församlingar
skola kyrkofullmäktige alltid finnas. Kyrkofullmäktige skola väljas av
dem som äga rösträtt å kyrkostämma. Yarje röstberättigad äger en röst. Mandattiden
för fullmäktige är fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då valet skedde.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan örn sättet för val
av kyrkofullmäktige. Härvid vill jag till en början erinra, att enligt de av
kyrkofullmäktigsakkunniga framlagda förslagen, vilka inneburo ett fakultativt
införande av kyrkofullmäktige, reglerna örn val av dylika fullmäktige utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats rörande val av fullmäktige
inom den borgerliga kommunen. Val av fullmäktige skulle sålunda förrättas på
landet inför den valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen utses för val
till andra kammaren, samt i stad inför magistraten. Val skulle verkställas
under tiden mellan den 16 september och den 30 november men skulle icke få
utsättas å dag, då landstingsmannaval för distriktet förrättades. Däremot ansågo
de sakkunniga särdeles lämpligt, att k y rk o f u 11 m ä k ti g v al en, där det läte
sig göra, ägde rum samtidigt med val av kommunal- eller stadsfullmäktige,
med vilka val de enligt de sakkunnigas mening vore av mera likartad karaktär.
Med avseende å valen, deras kungörande och förrättande, röstning utan personlig
inställelse, utseende av efterträdare åt fullmäktig, som avgår före den bestämda
tjänstgöringstidens utgång, samt besvär över val skulle lända till efterrättelse
på landet vad för val av kommunalfullmäktige och i stad vad för val
av stadsfullmäktige vore eller bleve stadgat.

I de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkasten hade föreskrifterna
örn val av kyrkofullmäktige sammanförts med bestämmelserna om
val av landstingsman samt kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
till en särskild lag med rubriken: lag örn kommunala val. Föreskrifterna
örn val av kyrkofullmäktige voro i huvudsak lika med de gällande reglerna
örn kommunalfullmäktig- och stadsfullmäktigval. Val skulle således förrättas
på landet inför valnämnden och i stad inför magistraten eller dess deputerade.
I vissa fall kunde val utsättas att äga rum å särskilda dagar. Valsedelsförsändelse
finge användas av såväl äkta make som person tillhörande
viss yrkes- eller tjänstegrupp. Valen skulle vara proportionella och preliminär
röstsammanräkning äga rum. I fråga om tid för kyrkofullmäktigval innehöll

101

Kungl. Majus proposition nr 99.

utkastet samma regler, som nu gälla för stadsfullmäktigval. Valen skulle sålunda
förrättas under tiden från och med den 13 september till och med november
månads utgång. Kungörelse örn kyrkofullmäktigval skulle ske i den
för kungörelse örn kyrkostämma stadgade ordningen. I den utkasten åtföljande
promemorian framhölls, att därest kyrkofullmäktigval skulle förrättas i såväl
församling som kyrklig samfällighet, i vilken församlingen eller del därav
ingår, valen lämpligen kunde äga rum samtidigt. Allmänna val av kyrkofullmäktige
skulle äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättas.
Kyrkofullmäktigval skulle således ske första gången under år 1931 och i Stockholm
under år 1932.

I de yttranden, som avgivits över de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda
utkasten, hava delade meningar kommit till synes rörande bestämmelserna
örn val av kyrkofullmäktige. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som uttalat sig rörande dessa bestämmelser, hava lämnat utkasten
i denna del utan erinran. Från en del håll hava däremot anmärkningar framställts.

Körande själva valsättet hava domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund ansett,
att obligatoriskt användande av proportionell valmetod vid val av kyrkofullmäktige
icke vore lämpligt. Härom har domkapitlet i Växjö yttrat bland annat:

Helt visst önskade många församlingar att icke bliva betungade med proportionella
val, alldeles särskilt icke i dessas mera komplicerade former, med
kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar o. s. v. Minoritetens rätt torde bliva
nog tillgodosedd genom ett stadgande, att val skulle ske proportionellt, därest
så begärdes av en minoritet, bestämd enligt föreskrifterna i § 23 i förordningen
om kyrkostämma.

Domkapitlet i Lund har i denna fråga anfört:

Då för valen till kyrkofullmäktige valsedlar av samma slag som vid övriga
kommunala val skulle komma till användning med kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar,
syntes detta innebära, att lagstiftningen fastsloge de kyrkliga
valens fullständiga politisering, och därigenom för överskådlig framtid
omöjliggjorde kyrklivets emancipering från ett för dess egenart fullkomligt
främmande, och för dess sunda utveckling ödesdigert partivälde.

Jämväl inom kyrkomötet uttalades vid behandlingen av förut omförmälda
motion viss tvekan rörande lämplighet av att val av kyrkofullmäktige skulle
ske proportionellt.

Beträffande ordningen för val av kyrkofullmäktige hava länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och
Göteborg samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium ävensom
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen uttalat sig för att kyrkostämman
borde bibehållas såsom valkorporation och kyrkofullmäktige sålunda
väljas å kyrkostämman inför dess ordförande.

Domkapitlet i Linköping har framhållit, att enligt utkastet val av kyrkofullmäktige
skulle ske icke å kyrkostämma utan inför valnämnd eller magistrat,
och att val av kyrkofullmäktige utan vidare hänförts till de rent kommunala
valen. Härefter har domkapitlet anfort;

Yttranden över
utkastet.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Domkapitlet ville på det bestämdaste motsätta sig vad som i berörda avseende
föreslagits, ty ehuru det kunde synas gälla en obetydlig formsak, rörde
det sig här i själva verket örn en livsfråga för den svenska kyrkan. Likställandet
av kyrkofullmäktigeval med rent kommunala val och kyrkostämmans borteliminerande
såsom valkorporation betydde det principiella utplånandet av det
kyrkliga församlingsbegreppet, vars uttryck kyrkostämman vore, det innebure
faktiskt ett hot mot den svenska folkkyrkans självständiga tillvaro, ett utplånande
av dess egenart såsom en andlig institution. Det vore en contradictio in
adjecto att tala örn »utkast till lag örn församlingsstyrelse», när den kyrkliga
kommunen uppslukats av den borgerliga, när den kyrkliga representationen
bleve en rent borgerlig angelägenhet och utgifterna för kyrkliga ändamål bleve
intet annat än blott kommunalt-ekonomiska frågor. Kyrkofullmäktigevalen
skulle dessutom nästan tvingas in under politiska synpunkter därigenom, att
valkretsarna så vitt möjligt skulle sammanfalla med valkretsarna vid kommunal-
eller stadsfullmäktigeval, och det proportionella valsättet skulle draga in
kyrkan i de politiska partistriderna och direkt motverka det idealet, att kyrkan
måtte stå över de politiska partierna. Det karolinska enväldets identifierande
av det andliga och världsliga samfundet hade i modern tid återuppstått i en
socialistiskt färgad statsabsolutism, som kvävde kyrkans självständiga liv och
hävdade den absoluta statskyrkotanken. Men det ginge ej i nutiden att vidhålla
Kristofer Jakob Boströms princip örn kyrkan såsom den för religiösa
ändamål organiserade staten; sekulariseringen hade på hart när alla områden
av kultur- och samhällslivet fortskridit därhän, att förutsättningarna för en
sådan statskyrkoteori helt saknades. När sekulariseringen i så ytterlig grad
gjort sig gällande, vore det då rimligt att genom lagstiftning söka lägga kyrkan
helt under kommunen eller staten, då dessutom den samtida kyrkohistorien
visade en helt motsatt tendens, såsom framgått till exempel av den evangeliska
kyrkans ställning i det nutida Finland och Tyskland. En lagstiftning, sorn berörde
det kyrkliga området, måste klart fatta i sikte, att statens (respektive
kommunens) och kyrkans subjekt numera icke sammanfölle samt draga slutsatserna
därav. En statens och kommunens absolutism över den svenska kyrkan
kunde ej principiellt hävdas rent kyrkorättsligt sett och borde därför ej få sätta
sin prägel på en lagstiftning, som principiellt kunde få de mest vittgående
följder för denna kyrka. Vid all kyrklig lagstiftning borde det målet stå klart
såsom den förutsättning, från vilken man utginge, och såsom det ideal, mot
vilket man strävade: en andligt fri folkkyrka i förtroendefull samverkan med
den svenska staten. Val av kyrkofullmäktige vore icke ett rent kommunalt utan
ett kyrkligt val och borde därför enligt domkapitlets bestämda mening förrättas
med kj-rkostämman såsom valkorporation och kyrkorådet såsom valnämnd.

Domkapitlet i Västerås har motiverat sin ståndpunkt sålunda:

Det förefölle väl ändamålsenligast liksom med sakens natur närmast överensstämmande,
att val av kyrkofullmäktige skedde genom kyrkostämman såsom
den primära korporationen för kyrkans angelägenheter. Men nu hade bestämmelserna
därom blivit vid sidan av sådana för åtskilliga valförrättningar inom
den världsliga kommunen inryckta i en gemensam s. k. lag för kommunala
val. Det kunde icke undgå domkapitlet att specifikt kyrkliga intressen därigenom
blivit mindre val tillgodosedda. Det hade av de föreliggande förslagens
upphovsmän ansetts, att valen till ett kyrkligt institut skulle i allo likställas
med valen till t. ex. stads- eller kommunalfullmäktige. Även den myndighet,
som skulle handhava valen, borde enligt förslaget vara densamma, den s. k.
valnämnden, och örn valtiderna lämnades ungefär liknande bestämmelser i fråga
om de olika valen. Att det emellertid icke borde anses lämpligt, att valmännen

103

Kungl. Majus proposition nr 91).

alldeles samtidigt utövade sin rösträtt såsom medlemmar av den kyrkliga och
den världsliga kommunen, läge väl i öppen dag åtminstone för den, som besinnade
den särskilda vikten och ofta grannlaga karaktären av kyrkliga angelägenheter,
och något sådant som ett så gott som gemensamt val kanske icke
heller vore att tills vidare befara, då det i anmärkningarna till lagförslaget förklarades,
att det vore meningen, att allmänna val av kyrkofullmäktige skulle
äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättades. Men sloge
man in på en väg, där val av kyrkliga representanter bleve uteslutande förlagt
till världsliga myndigheters sfär och därigenom ställdes i fullkomlig paritet
med eller mer eller mindre betraktades såsom ett bihang till andra medborgerliga
val, kanske den tid icke vore avlägsen, då man av bekvämlighets- och
andra lätt insedda skäl, såsom av partitaktisk hänsyn, läte valen försiggå alldeles
samtidigt, såsom förslaget redan från början medgåve till exempel för val
av elektorer till riksdagens första kammare och till kommunala institutioner.
Domkapitlet måste hävda, att för val av en kyrklig korporation såsom kyrkofullmäktige
vore kyrkostämman under kyrkoherdens presidium det rätta forum,
och att besvär över ett sådant val borde falla icke under länsstyrelsens, utan
under domkapitlets domvärjo.

Rörande denna fråga har Stochholms stads konsistorium, i vars yttrande
hovkonsistorium instämt, anfört:

Den föreslagna anordningen innebure, att kyrkliga angelägenheter skulle
ombesörjas av borgerlig myndighet, vilket syntes principiellt oriktigt. Kyrkostämman
borde alltjämt såsom hitintills bibehållas som valkorporation och
kyrkofullmäktige sålunda väljas å kyrkostämman inför pastor i församlingen.
Intet syntes hindra, att för dessa val i övrigt meddelades bestämmelser av likartat
innehåll med vad som gällde för prästval, exempelvis att val av kyrkofullmäktige
skulle hållas vissa bestämda tider på dagen och att val kunde förrättas
på skilda lokaler inför av konsistoriet förordnade biträdande valförrättare.

Andra synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som yttrat:

Länsstyrelsen ifrågasatte lämpligheten av att, på sätt föreslagits, låta kyrkofullmäktigvalen
i likhet med övriga kommunala val förrättas valdistriktsvis
inför valnämnd, respektive magistrat eller dess deputerade. Det vore därvidlag
mindre valens egenskap av kyrkliga i och för sig, som gjorde länsstyrelsen
tveksam. Men svårigheten att exempelvis i en större stad följa församlingsgränser
vid valkrets- och valdistriktsindelning för riksdagsmannaval och borgerliga
val måste beaktas. Länsstyrelsen framställde vissa erinringar mot utkastet
i denna del samt anförde vidare, att frågan bleve än mera invecklad, när
det gällde kyrkofullmäktigval för samfälligheter, där församlingsdel understundom
erhölle samma ställning, som eljest tillerkändes församling.

Domkapitlet i Lund har uttalat den meningen, att val av kyrkofullmäktige
borde ske inför vederbörande kyrko- och skolråd, men inför kyrkorådet allenast,
då skolärendena utgjorde en kommunal angelägenhet. Domkapitlets yttrande är
i huvudsak av följande lydelse:

Det syntes domkapitlet betänkligt, att, så som här skett, helt inordna valen
av kyrkofullmäktige under de kommunala valen, utan att ens lagens rubrik
angåve, att den hade avseende såväl på den kyrkliga som på den borgerliga
kommunen. Här framträdde en tendens att helt utsudda gränsen mellan dessa
båda områden av samhällslivet samtidigt som utvecklingen gått och sannolikt

104

Chefen för
ecklesiastikdepartementet.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Romme att gå i riktning mot deras allt bestämdare åtskiljande. En konsekvens
av att valen till kyrkofullmäktige helt inordnades bland de kommunala valen,
bleve med ali säkerhet att även på dessa val enbart eller alldeles övervägande
politiska synpunkter komme att läggas, utan hänsyn till det kyrkliga livets
särskilda villkor och behov. Detta framhävdes ytterligare genom den proportionella
valmetoden.

Gemensam valdag med övriga val, de detaljerade och för politiska förhållanden
skrivna bestämmelserna örn proportionellt valsätt, de yttre formerna för
valet, allt talade sålunda för att valet av kyrkofullmäktige icke komme att
skiljas från övriga val. Det syntes därför domkapitlet lämpligast, att bestämmelserna
örn utseende av kyrkofullmäktige borde utgå ur den föreslagna lagen
örn kommunala val. I stället borde intagas erforderliga bestämmelser i kap. 3
av lagen örn församlingsstyrelse.

Valet av kyrkofullmäktige borde sålunda ske inför vederbörande kyrko- och
skolråd, men inför kyrkorådet allenast, då skolärendena utgöra en kommunal
angelägenhet. På dessa råd finge sedan ankomma att ordna själva valförrättningen
med röstuppsamlandet och röstsammanräkningen. Råden eller rådet
skulle vidare förklara, vilka som genom omröstningen blivit valda.

Vad först angår frågan örn valsättet vid val av kyrkofullmäktige anser jag
uppenbart, att möjlighet bör finnas att förrätta dessa val med tillämpning av
den proportionella valmetoden. Denna metod torde i en del fall vara nödvändig
för att bereda olika meningsriktningar en rättvis representation bland fullmäktige.
Att göra tillämpningen av det proportionella valsystemet beroende på
beslut av församlingen i varje särskilt fall synes emellertid mindre lämpligt.
Betydande svårigheter av praktisk art möta, då det gäller att bestämma, i vilken
ordning ett dylikt beslut skulle kunna fattas. Tillräckliga skäl torde för övrigt
icke föreligga att i detta hänseende i fråga örn val av kyrkofullmäktige uppställa
andra regler än de som gälla för fullmäktigval i övrigt. Vid kyrkofullmäktigval
synes således böra i huvudsak tillämpas samma valsätt som vid val
av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Vidkommande härefter frågan örn valförrättare vid val av kyrkofullmäktige
kunna naturligen vissa skäl anföras för den uppfattningen, att dessa val
böra äga rum inför annan myndighet än de kommunala valen. För vinnande av
detta önskemål skulle kunna föreskrivas, att de kyrkliga valen skola förrättas
antingen på kyrkostämma inför dess ordförande eller ock vid en fristående förrättning
inför en särskild valförrättare, utsedd allenast för dessa val. Båda
nu anförda utvägar synas emellertid vara förenade med betydande praktiska
olägenheter.

Tydligt torde sålunda vara, att vid val av kyrkofullmäktige måste finnas möjlighet
att i folkrika eller vidsträckta församlingar fördela valet på olika vallokaler.
Vid 1928 års riksdagsmannaval voro 14 församlingar i Stockholm delade i 6
eller flera valdistrikt och av rikets landskommuner, vilka i regel sammanfalla
med församling, voro 466 delade i valdistrikt, därav 34 i 6 eller flera distrikt.
Då förrättningen sålunda i många fall måste äga rum i skilda lokaler, synes
det mindre lämpligt att låta densamma äga karaktär av kyrkostämma. Härtill
kommer, att de vanliga reglerna beträffande dylik stämma icke kunna
oförändrade tillämpas å valförrättning. För dylik förrättning synes nämligen

105

Kunyl. Majus proposition nr i),9.

böra gälla, att överläggning icke må förekomma och att fullmaktsröstning ej
må äga rum. I gällande förordning om kommunalstyrelse i stad föreskrives
visserligen, att stadsfullmäktige, där val sker samfällt, skola väljas vid allmän
rådstuga, men denna fiktion har borttagits i det av den sakkunnige framlagda
förslaget till vallag.

Nu anförda skäl kunna icke åberopas mot förslaget, att val av kyrkofullmäktige
skall ske inför en särskild valförrättare. Detta förslag är emellertid ägnat
att väcka betänkligheter av annan art. Ofta torde det bliva svårt att finna tillräckligt
många personer, som äro skickade och villiga att tjänstgöra såsom valförrättare
vid kyrkofullmäktigval. Antalet personer, vilka skola fungera som
valförrättare, måste, då antalet valdistrikt är stort, bliva ganska avsevärt.
Vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida de kyrkliga myndigheterna
äro i stånd att på ett tillfredsställande sätt verkställa sammanräkning
av de avgivna rösterna. Sådan sammanräkning, vilken skall ske
med tillämpning av proportionell metod, erbjuder ofta betydande vanskligheter.
Därjämte bör den sammanräknande myndigheten förvara de avgivna
röstsedlarna och verkställa ny sammanräkning, då fullmäktig under
mandattiden avgår. Tydligt torde vara, att den slutliga sammanräkningen
icke kan utföras av valförrättaren. Denna uppgift torde därför — örn man
önskar att förrättningen skall omhänderhavas av kyrklig myndighet — böra
överlämnas åt domkapitlen. För dem skulle emellertid detta arbete, även om
sakkunniga biträden i viss utsträckning kunna anlitas, vara förenat med stora
svårigheter.

De olägenheter, som nu berörts, torde kunna i huvudsak undvikas, därest
handhavandet av kyrkofullmäktigvalen uppdrages åt de organ, som hava att
eljest verkställa allmänna val, nämligen på landet valnämnden och i stad magistraten.
Dessa organ, av vilka valnämnden utsetts endast för denna uppgift,
hava vunnit förtrogenhet med valarbetet, och hos såväl magistrater som länsstyrelser
finnes numera en rik erfarenhet rörande röstsammanräkning. Med
hänsyn härtill synes det föga lämpligt att skapa särskilda organ för de relativt
fåtaliga kyrkofullmäktigvalen. De invändningar, som framställts mot förslaget
att förlägga de kyrkliga valen till nämnda valförrättare, äro icke heller övertygande.
Även örn man ej helt får bortse från att den föreslagna ordningen kan
i någon mån öka faran för att berörda val komma att ske efter partipolitiska
synpunkter, torde denna omständighet icke böra tillerkännas avgörande vikt.
För frågan örn församlingsmedlemmarnas uppdelning efter partilinjer lärer
det nämligen vara av ringa betydelse, om valet äger rum inför borgerligt
eller kyrkligt organ. Ej heller torde fog finnas för det gjorda påståendet,
att valens förrättande inför borgerligt organ skulle leda till ett utplånande
av det kyrkliga församlingsbegreppet och innebära ett hot mot kyrkans
självständiga tillvaro. Vissa kyrkliga uppgifter handhavas redan nu av
borgerliga myndigheter, utan att därav försports några ödesdigra verkningar,
och sådana torde ej heller inträda genom att det tekniska valarbetet uppdrages

Paragraf följden.

Den sakkunnige.

106 Kungl. Majus proposition nr 99.

åt borgerliga organ. Vad slutligen angår de svårigheter, som kunna uppstå
därigenom att gränserna för valkretsar och valdistrikt vid borgerliga val icke
följa församlingsgränserna, torde dessa svårigheter kunna undanröjas genom
vissa ändringar i de i utkastet till vallag föreslagna bestämmelserna.

Ehuru det sålunda torde vara lämpligt, att val av kyrkofullmäktige äger
rum inför borgerliga organ, synes det riktigt, att församling erhåller rätt att
i någon mån vara representerad vid valförrättningen. Detta torde kunna ske
på det sätt, att möjlighet beredes församling att utse en särskild representant att
såsom ledamot i valnämnden eller magistraten eller såsom särskild deputerad
jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val.

Beträffande slutligen frågan om tiden för val av kyrkofullmäktige torde det
vara nödvändigt, att valen utsättas till annat år än det, då val av kommunaloch
stadsfullmäktige äga rum. Utsättande av flera val till ett och samma år
torde nämligen böra ske allenast då valen kunna sammanföras till en förrättning.
Att sammanföra kyrkliga val med nyss nämnda borgerliga val torde
emellertid icke vara tillrådligt. De sistnämnda hava nämligen i stor utsträckning
— vid 1926 års val i omkring hälften av alla valkretsar — sammanförts
med landstingsmannaval, och att samtidigt förrätta tre olika val torde knappast
vara möjligt. Ett sammanförande av kyrkofullmäktigval med val till riksdagens
andra kammare är med hänsyn till valens olika karaktär mindre
lämpligt. Med hänsyn till det anförda torde allmänna val av kyrkofullmäktige
böra förrättas året efter det, då allmänna kommunala val äga rum. Kyrkofullmäktigval
böra således hållas första gången under år 1931.

Då sålunda i allt väsentligt samma regler böra gälla för val av kyrkofullmäktige
och val av kommunal- och stadsfullmäktige, synes det lämpligt, att
erforderliga föreskrifter rörande samtliga dessa val sammanföras i en lag.
Emellertid torde i lagens rubrik böra utmärkas, att lagen avser även kyrkliga
val. Härigenom framhäves ock tydligare den olikhet, som består mellan kyrkliga
och borgerliga val.

Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:

Jag ansluter mig till den uppfattning, som sålunda uttalats av chefen för
ecklesiastikdepartementet. I vallagen, som alltså bör innehålla regler rörande
kommunala och kyrkliga val, torde för vinnande av överensstämmelse med lagen
örn val till riksdagen böra inarbetas föreskrifter örn valsedelsförsändelser vid
förstnämnda båda grupper av val.

Med frågan örn uppställningen av lagarna örn kommunalstyrelse på landet
och i stad samt örn kommunala och kyrkliga val sammanhänger spörsmålet örn
paragrafföljden inom desamma.

Den sakkunnige har för att eventuella ändringar skulle kunna lättare företagas
utan genomgående rubbning av paragrafernas nummer och i syfte att så
mycket som möjligt genom paragrafnumreringen framhålla motsvarigheten mellan
bestämmelserna för landsbygd och stad indelat de olika avdelningarna i
kapitel med särskild paragraf följd,

107

Kungl. Majus proposition nr DD.

I flera av de inkomna yttrandena Ilar ifrågasatts, huruvida det icke vore
lämpligare, att den föreslagna kommunallagen eller i allt fall dess särskilda avdelningar
erhölle genomgående paragrafering. Uttalanden härom hava gjorts
av bland andra länsstyrelserna i Stochholms, Gotlands, Hallands, Skaraborgs
och örebro län samt stadsfullmäktige i Uppsala, Södertälje, Lidingö, Linköping,
Växjö, Kalmar, Halmstad och Vänersborg ävensom styrelserna för svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. Styrelsen för stadsförbundet har till stöd för sin uppfattning
anfört:

Hade frågan: en eller två författningar, en relativt underordnad betydelse,
syntes däremot den i betänkandet tillämpade uppställningen inom författningarna,
respektive avdelningarna i förslaget, vara ägnad att i väsentlig grad försvåra
det dagliga användandet. Inom varje avdelning hade en uppdelning skett
på kapitel och självständig paragrafering införts för varje kapitel. Som motiv
för en sådan anordning anfördes, att eventuella ändringar med detta förfaringssätt
lättare kunde företagas utan genomgående rubbning av paragrafernas nummer
och att motsvarigheterna i bestämmelserna för land och för stad skarpare
framhölles. Dessa i och för sig naturligen ostridiga fördelar syntes emellertid
vara skäligen betydelselösa jämfört med de verkligt betydande olägenheter, den
föreslagna uppställningen medförde. För dem, som skulle vid sammanträden
och annars tillämpa lagen, särskilt då för ordförande i de beslutande församlingarna
eller dessas sekreterare, vore det av vikt att vara väl orienterade i författningstexten
och kunna snabbt återfinna en bestämmelse. En van ordförande
hade så småningom lärt sig paragrafnummer för de föreskrifter, han oftast behövde
återfinna under sammanträdena, t. ex. att bestämmelserna örn kvalificerad
majoritet återfunnes i § 18 av stadsförordningen. Det bleve betydligt besvärligare
att lära in, att de för framtiden för städernas del återfunnes i kommunallagens
andra avdelning, kapitel 2 § 17. Ännu besvärligare bleve det självfallet
för den, som hade att i dagligt bruk använda föreskrifterna för både landsbygd
och stad. Särskilda typografiska anordningar syntes bliva nödvändiga i^varje
edition av lagen för att man skulle kunna orientera sig vid en blick på viss
paragraf och icke behöva bläddra för att se, vilken avdelning och kapitel av
avdelning en viss paragraf tillhörde. Vid åberopande av en paragraf torde
många möjligheter till felskrivning yppa sig, då densamma kunde avse avdelning,
kapitel eller paragraf. Örn bestämmelserna sammanfördes i en lag, syntes
det för det praktiska användandet oundgängligen nödvändigt, att paragraferingen
gjordes genomgående för hela lagen. Kapitelrubrikerna kunde lämpligen
bibehållas, eftersom den systematiska uppställningen därigenom framstode tydligare
och hänvisningar beträffande viss grupp av ärenden då kunde ske genom
angivande av kapitel i stället för ett antal paragrafer.

Å andra sidan har den föreslagna självständiga paragrafföljden i varje
kapitel förordats av bland andra länsstyrelsen i Kalmar län samt stadsf ullmäktige
i Trälleberg.

Den i sakkunnigförslaget förordade anordningen med särskilda kapitel, ettvart
med självständig paragrafföljd, finner jag förenad med betydande fördelar.
Såsom jag redan berört innebär den nu föreslagna revisionen icke ett ställningstagande
till alla de olika materiella frågor, som föreligga på kommunallagstiftningens
område. En del av dessa frågor torde böra inom en nära framtid upptagas

Yttranden.

Departements chefen.

Övriga

lagförslag.

108 Kungl. Majlis proposition nr 99.

till slutlig behandling och komma förmodligen att föranleda ändringar i de nu
föreslagna lagarna. Nämnda lagar böra därför såsom redan nämnts bilda en ram,
i vilken nya eller ändrade bestämmelser lätt kunna infogas. Detta underlättas
i hög grad, om varje kapitel erhåller särskild paragraf följd. Därest paragraferingen
göres genomgående för varje lag, kunna ändringar i regel icke vidtagas
utan att antingen omnumrering verkställes av ett stort antal paragrafer, med
därav följande ändringar i fråga örn hänvisningar, eller ock — såsom skett beträffande
de nu gällande kommunalförordningarna — nya bestämmelser infogas
i paragrafer, med vilka de icke äga något egentligt sakligt sammanhang.
Väljes sistnämnda utväg, torde lagarna snart komma att förlora den systematiska
uppställning man nu velat vinna och syftet med den verkställda revisionen
förfelas. Naturligen är det även en viss fördel, att likartade bestämmelser
för lands- och stadskommuner återfinnas under samma paragrafnummer. Ej
heller torde den särskilda paragrafföljden medföra några egentliga svårigheter
vid citering. Då jag, som redan berörts, föreslår särskilda lagar för land och
stad, blir citeringen avsevärt enklare än beträffande sakkunnigförslaget, och att
beteckna ett lagrum i de föreslagna kommunallagarna genom angivande av
kapitel och paragrafnummer torde ej erbjuda större svårigheter än att såsom nu
sker på samma sätt angiva en bestämmelse i t. ex. de civilrättsliga balkarna eller
strafflagen. Antagligen komma även, därest de föreliggande förslagen antagas,
lagarna att utgivas med sådan typografisk uppställning, att deras begagnande
därigenom underlättas. I fråga örn vallagen föreligger icke samma behov avändringar,
som nu berörts, och i denna lag synes därför en fortlöpande paragrafering
vara att föredraga.

De av den sakkunnige framlagda förslagen till lagar örn ändring i förordningen
örn kommunalstyrelse i Stockholm, örn ändrad lydelse i viss del
av lagen örn landsting ävensom om införande av de nsm bestämmelserna anser
jag mig böra i huvudsak biträda. Den sakkunniges förslag till lag örn proportionellt
valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma m. m. har inom
ecklesiastikdepartementet omarbetats och därvid utsträckts att gälla även val
inom kyrkofullmäktige. Tillika har såsom redan berörts inom nämnda departement
uppgjorts utkast till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i 1919
års lag örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
Jämväl omförmälda båda förslag synas ägnade att läggas till grund för
lagstiftning. Förslaget till lag örn ändring i viss paragraf i kyrkostämmoförordningen
har blivit onödigt till följd av utkastet till lag örn församlingsstyrelse.

I de förslag till lagar, som sålunda föreligga, har jag — huvudsakligen med
anledning av de inkomna yttrandena — vidtagit vissa ändringar. För dessa vill
jag redogöra i det följande. Därjämte hava vidtagits en del jämkningar av
väsentligen formell art, för vilka någon motivering icke torde erfordras. I det
följande betecknas förordningen örn kommunalstyrelse på landet med L och
förordningen örn kommunalstyrelse i stad med S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

109

Förslaget till lag om kommunalstyrelse på landet.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I denna paragraf Ilar deli sakkunnige sammanfört- bestämmelser hämtade
från L. §§ 1—3. Nya äro allenast hänvisningarna.

Svenska stadsförbundets styrelse har påpekat, att enligt 1 § i lagen den 6
juni 1924 örn samhällets barnavård kommuner kunde hava barnavården gemensam,
samt framhållit, att om än obligatoriskt gemensam fattigvård och gemensam
barnavård sammanfölle, den i förevarande paragraf intagna hänvisningen
till särskilda bestämmelser örn kommuners förening till fattigvardssamhälle
dock borde avse även barnavården.

Enligt nyssnämnda paragraf i barnavårdslagen gäller, att örn två eller flera
kommuner jämlikt fattigvårdslagen förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle,
de även skola gemensamt handhava sin barnavård. Någon
självständig förening av kommuner till särskilt samhälle för barnavård förekommer
däremot icke. Med hänsyn härtill synes det ej erforderligt att i förevarande
paragraf upptaga någon erinran örn att kommuner kunna vara förenade
även för sistnämnda uppgift.

I förhållande till sakkunnigförslaget innebär det föreliggande förslaget i
denna paragraf allenast den avvikelsen, att den i förstnämnda förslag intagna
hänvisningen till de särskilda bestämmelserna örn köpingar och municipalsamhällen
med hänsyn till förslagets förändrade uppställning uteslutits.

§ 2.

Förevarande paragraf motsvarar L. § 4 och sakkunnigförslaget § 6. Med
hänsyn därtill, att vid tiden för framläggande av sistnämnda förslag frågan
om den kommunala beskattningen ej ännu funnit sin lösning, har den sakkunnige
i sitt förslag — i såväl nyssberörda som vissa andra paragrafer — upptagit
alternativa bestämmelser, byggande den ena på dåvarande lagstiftning
och den andra på den väntade nya. Då numera frågan örn den kommunala beskattningen
ordnats genom kommunalskattelagen den 28 september 1928 och
därmed sammanhängande författningar, har den sakkunniges förstberörda alternativ
kunnat uteslutas. Samma ändring har vidtagits i vissa andra paragrafer.

§3.

Till denna paragraf, vilken motsvarar § 2 i sakkunnigförslaget, har överflyttats
den del av innehållet i L. § 1, som ej återfinnes i § 1 av förevarande
förslag.

Enligt L. § 1 äga kommuns medlemmar att vårda sina gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter, såvitt det icke enligt gällande författningar
tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att handhava dem.

F. L. 1:
.IS.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

F. L. 1:

3—5.

Deri sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

110 Kungl. Majlis proposition nr 99.

Den sakkunnige Ilar med hänsyn till numera rådande förhållanden utbytt
uttrycket »offentlig ämbetsmyndighet» mot »staten eller landsting».

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett det tidigare använda uttrycket
»offentlig ämbetsmyndighet» lämpligare och har härom anfört bland annat:

o Kommun kunde t. ex. icke befatta sig med ärende vars prövning ankomme
på domstol (t. ex. fråga örn tolkning av viss löneutfästelse). I andra fall kunde
t. ex. stadsfullmäktige icke besluta i ärenden, som ankomme på taxeringsnämnd
eller byggnadsnämnd. Uttrycket staten som beteckning för nämnda myndigheter
syntes inadekvat. I vissa fall kunde det ankomma på både stat och kommun
att »handhava» en och samma angelägenhet. Men kommunen finge då icke
befatta sig med de delar av denna angelägenhet, som respektive statsmyndighet
handlade enligt lag. Det syntes vara gränsen mellan kommunen och offentlig
myndighets kompetensområde, icke mellan stat och kommun det här gällde.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag det kunna ifrågasättas, huruvida
beteckningen staten i detta fall är lämplig. Naturligen äger kommunen
icke upptaga sådana ärenden, vilka enligt gällande författningar skola handläggas
till exempel av magistraten eller hälsovårdsnämnden, men att beteckna
dessa myndigheter såsom staten synes ej överensstämma med allmänt språkbruk.
Därest undantag göres för de uppgifter, som åvila landsting, borde liknande
förbehåll upptagas för de frågor, som skola handhavas av väghållningsdistrikt.
Det synes mig lämpligare att i denna paragraf endast föreskriva, att
kommunen äger vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande bestämmelser
tillkommer annan.

Uti andra punkten av § 2 i den sakkunniges förslag har intagits en erinran,
att örn avsättande av medel till fond och örn förvaltande och användande av
sålunda bildad fond gäller vad särskilt må stadgas.

Härom har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört, att, då berörda fråga
sedan 1919 icke varit föremål för något livligare intresse från statsmakternas
sida, det vore omotiverat att i lagen liksom giva ett förhandslöfte örn en lagstiftning
på området. En eventuell hänvisning hade naturligare sin plats i
stadgandena örn statförslagets uppgörande, då det ju vore ur nämnda bestämmelser
förbudet mot fondering finge utläsas.

Såsom jag redan framhållit torde frågan om bestämmelser rörande kommunal
fondbildning icke för närvarande kunna lösas. Att vid sådant förhållande
i det nu föreliggande förslaget intaga hänvisning till föreskrifter i nämnda
ämne synes icke påkallat. Märkas bör även, att det icke nu kan bedömas, huruvida
dylika föreskrifter skola infogas i kommunallagarna eller meddelas i särskild
författning. Det är antagligt, att även örn sistnämnda form väljes för utfärdande
av erforderliga stadganden, därav föranledas vissa ändringar i kommunallagarna,
till exempel i fråga örn kvalificerad majoritet.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara L. § 5 och sakkunnigförslaget §§ 3 och 4.

Den sakkunnige har dels ansett lämpligt att i § 3 uttryckligen nämna de

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

lil

F. L. 1:

4—6.

medel, som tillkomma kommunen från landstinget, dels ock i syfte att förenkla
redaktionen av kap. 6 § 1 i § 4 infogat ett förtydligande tillägg örn bolag och
andra samfälligheter.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava ifrågasatt om ej formuleringen av
§ 3 i sakkunnigförslaget borde vara sadan, att kommun icke för normala
löpande utgifter hade rätt — åtminstone i allmänhet — att använda fonderade
medel och framför allt ej fastigheter.

Det har mot lydelsen av 11. § 5 anmärkts, att i denna paragraf en sammanblandning
skett mellan, å ena sidan, kommunens inkomster, vilka skola upptagas
i utgifts- och inkomststaten och användas för täckande av löpande utgifter,
och, å andra sidan, kommunens kapitaltillgångar, vilka skola redovisas
å kapitalkonto och balanseras av skulderna. Bestämmelserna syntes innebära,
att kommunens kapitaltillgångar kunde förbrukas för bestridande av löpande
utgifter. Till förebyggande av en sådan tolkning har jag ansett mig böra
föreslå en ändrad lydelse av förevarande paragrafer. De där intagna bestämmelserna
— vilka endast angiva omfattningen av kommunens beskattningsrätt

_hindra naturligen icke, att i vissa fall kapitaltillgångar tagas i anspråk för

gäldande av löpande utgifter.

§ 6.

Paragrafen har sin motsvarighet i § 5 i sakkunnigförslaget.

Rörande sistnämnda paragraf har den sahhunnige anfört, att den kompletterade
L. § 7, andra stycket, med ledning av L. § 74. De numera uppenbarligen
ineffektiva vitesbeloppen — från och med en till och med tjugo riksdaler
hade, liksom på andra ställen, förslagsvis höjts. Då vitesbestämmelserna inginge
i stadgarna, vilka skulle underställas, vore en särskild erinran om länsstyrelsens
prövning och godkännande av de förra överflödig. I andra stycket hade hänvisats
till de stadgar, som kunde komma att gälla i följd av särskilda förordnanden.

I vissa yttranden har hemställts, att maximum för vite, som kan bestämmas
av kommunen, måtte höjas. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands län föreslagit
en höjning till åtminstone femtio kronor och kommunalfullmäktige i en kommun
förordat, att maximum måtte bestämmas till etthundra kronor.

Det torde överensstämma med numera använd terminologi att beteckna ansvarspåföljder,
som enligt denna paragraf kunna föreskrivas i kommunalstadgar,
såsom böter. Den i sakkunnigförslaget vidtagna höjningen av maximum för sådan
påföljd synes mig knappast tillräcklig. Även ett bötesbelopp av fyrtio kronor
torde i många fall visa sig overksamt. De stadganden, varom här är fråga,
avse ofta kontroll över förevisnigar samt dans- och andra nöjestillställningar,
där det ekonomiska utbytet för anordnarna kan vara betydande. I föreliggande
förslag har maximum därför höjts till etthundra kronor, varigenom överensstämmelse
i denna punkt vunnits med reglerna om påföljd för överträdelse av
sådana stadganden, som utfärdas enligt ordningsstadgan för rikets städer.

T hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och brandstadgan den 15 juni 1923

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 1:

6-7.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

112 Kungl. Majlis proposition nr 99.

hava givits bestämmelser örn rätt att föreskriva böter för överträdelse av hälsovårdsstadganden
och brandordning. Enligt lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande
och släckning av skogseld kan stadgas vite för överträdelse av ordningsföreskrift,
som antages med stöd av nämnda lag. Med hänsyn härtill synes
det icke erforderligt att i förevarande paragraf beröra stadgar till främjande av
hälsovård eller vård om brandväsendet.

Då enligt hälsovårdsstadgan och brandstadgan hälsovårdsordning och brandordning
under vissa förhållanden kunna antagas för område på landet utan
iakttagande av de för stad gällande föreskrifterna, har andra stycket erhållit
en något ändrad lydelse.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 6.

Ben sakkunnige har tillagt en erinran örn underställningsplikten, varemot
sista stycket såsom bredvid § 2 överflödigt uteslutits. Med anledning av kommunalnämndens
överinseende över särskilda verkställighetsorgan har i sakkunnigförslaget
»eller» utbytts mot »jämte». För berörda organs uppgift har använts
ett något fylligare uttryck, som syntes bättre svara mot de nutida förhållandena.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava anfört, att erfarenheterna från den
tid kommunalfullmäktiginstitutionen nu varit införd i flertalet av landets
större kommuner syntes giva stöd för den meningen, att någon olägenhet av denna
institutions obligatoriska införande i landets alla kommuner av den art, att den
uppvägde fördelen, näppeligen kunde befaras. Undersökning i nämnda avseende
borde därför verkställas innan ny kommunallag utfärdades, och, i den
händelse sådan undersökning bekräftade nyssberörda antagande, lagförslaget
omarbetas med hänsyn därtill.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett hänvisningen till stadgandena
örn underställning onödig i samband med bestämmelserna örn beslutanderätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke kunnat förorda utbytet av ordet »eller»
mot »jämte». Enligt länsstyrelsens mening bleve bestämmelsen otydlig, i det
att med visst stöd av ordalagen skulle kunna göras gällande, att kommunalnämnden
kunde i en fråga, däri beslut fattats av särskilt utsedd styrelse, besluta
annorlunda och därigenom upphäva styrelsens beslut.

Någon anledning att nu verkställa utredning rörande obligatoriskt införande
av fullmäktiginstitution även i landets mindre kommuner torde icke föreligga.
De nuvarande bestämmelserna i detta hänseende böra bibehållas i sak oförändrade.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag tillräcklig anledning ej föreligga
att här upptaga en hänvisning till bestämmelserna örn underställning. Det
kan även göras gällande, att en erinran örn underställning, vilken berör endast
frågan örn ett fattat beslut skall vinna bindande kraft, knappast har sin plats
i denna paragraf, som såvitt nu är i fråga blott angiver, av vem beslutanderätten
i kommunens angelägenheter skall utövas.

Det föreslagna utbytet av ordet »eller» mot »jämte» torde såsom länssty -

1. L. 1: 7-9.

Kungl. Majus proposition nr 99. 113

reisen i Malmöhus län påpekat kunna föranleda tvekan, och en återgång har därför
skett till nu gällande formulering.

Med hänsyn till den av mig föreslagna lydelsen av § 3 kunde det ifrågasättas,
huruvida icke i förslaget borde upptagas någon motsvarighet till föreskriften
i L. § 6 sista stycket, att kommunalmyndighet icke må befatta sig med
verkställighetsåtgärd, som hör till offentlig myndighet. En dylik bestämmelse
torde emellertid icke vara erforderlig. Ej heller synes det nödigt att intaga
någon bestämmelse liknande den i kommunalförordningen för Stockholm givna
regeln, att den beslutande församlingen ej må samfällt och omedelbart befatta
sig med verkställighetsåtgärder av något slag eller med förvaltning av penningar
eller andra tillgångar. De ifrågasatta bestämmelserna skulle endast
innebära ett upprepande av vad som följer av innehållet i §§ 3 och 7.

L. § 7, första stycket, som snarast har karaktären av en övergångsbestämmelse,
har uteslutits i såväl den sakkunniges som nu föreliggande förslag.

§ 8.

Paragrafen återgiver L. § 27. Den sakkunnige har tillagt en bestämmelse
örn tiden, då beslut örn avskaffande av kommunalfullmäktiginstitutionen
skall träda i tillämpning. Vidare har den sakkunnige ansett, att spärrtiden,
under vilken förslag örn upphävande av beslut örn fullmäktiginstitutionens införande
ej får väckas, icke lämpligen borde räknas från dagen för nämnda besluts
fattande; ändringen har föranlett en siffermässig förkortning av spärrtiden.
Samma bestämmelser hava upptagits i föreliggande förslag.

§9.

Denna paragraf motsvarar L. § 35.

I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat, att då val av kommunalfullmäktige
lika litet inginge i kommunalstämmas som i kommunalfullmäktiges
verkningskrets, undantag därför icke borde göras. Den i kap. 3 upptagna
hänvisningen till vallagen vore tillräcklig. Under ärenden, för vilkas avgörande
gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt, folie enligt lagen örn delningav
jord på landet val av gode män och, utom i köping, av valmän för utseende
av ägodelningsnämndemän; berörda val hade emellertid ansetts böra för fullständighetens
skull här nämnas. Av paragrafens ingress och den föreslagna lagen
om kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet
framginge, att, när kommunalfullmäktige funnes tillsatta, dessa ägde
utöva kommunens beslutanderätt utan andra undantag än de uttryckligen angivna.
Ett ytterligare förtydligande hade den sakkunnige icke funnit erforderligt
eller möjligt. När i en bestämmelse av offentligrättslig karaktär en befogenhet
tillädes kommunalstämma, kunde det icke lida något tvivel, att det
åsyftades kommunalstämman såsom organ för kommunen och att det alltså
avsåges kommunens beslutanderätt. Däremot kunde onekligen vid enskilda dispositioner
stundom uppstå frågor örn den disponerandes avsikt, till exempel om i

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.) 686 29 8

Den sakkunnige.

F. L. 1: 9.

Yttranden.

Departements chefen.

114 Kungl. Majus proposition nr 99.

testamente föreskrivits, att avkastningen av en donation skulle disponeras enligt
beslut av socknemännen.

Nämnda av den sakkunnige framlagda förslag till lag örn kommunalfullmäktiges,
municipal fullmäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. innefattar
föreskrift, att utan hinder av vad eljest må vara i lag eller författning stadgat
kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt deras ordförande skola äga
den befogenhet, som för varje fall i kommunallagen sägs. Lagen skulle enligt
den sakkunniges mening erhålla civillags natur. Anledningen härtill vört1, att
efter föregående försök att bestämma omfattningen av fullmäktiges befogenhet
uppstått tvivelsmål, huruvida en i civillag meddelad bestämmelse kunde anses
på giltigt sätt modifierad genom kommunallagstiftning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att en överflyttning
till kommunalfullmäktige av justeringen av debiterings- och uppbördslängden
skulle bidraga att göra gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges
beslutanderätt klarare, då däremot nuvarande bestämmelser
ofta utgjorde utgångspunkten för ren missuppfattning om såväl justeringen
av längden som ock örn kommunalfullmäktigeinstitutionens ställning som kommunens
beslutande organ. Jämväl kommunalfullmäktige i 2 kommuner
hava ansett, att justeringen av nämnda längd borde överflyttas till fullmäktige.
Kommunalfullmäktige i en av dessa kommuner hava hemställt,
att kommunalstämman måtte helt avskaffas i de kommuner, där fullmäktige
finnas. I detta sammanhang må nämnas att kommunalfullmäktige i
några kommuner uttalat, att förfarandet vid justering av längden borde omläggas
och denna justering uppdragas åt kommunalnämnden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att bland de ärenden, som i
kommuner med kommunalfullmäktige skola handläggas av kommunalstämman,
borde upptagas även bestämmande av plats för kommunalstämmans sammanträden
och för förvarande av stämmans protokoll.

Den viktigaste av de frågor, som i kommun, där kommunalfullmäktige finnas,
nu handläggas av kommunalstämman, är — vid sidan av frågor örn avskaffande
av fullmäktige och örn fullmäktiges antal — justering av debiteringsoch
uppbördslängden. I det följande kommer jag att föreslå sådan ändring
härutinnan, att granskning av debiterings- och uppbördslängden ålägges kommunalnämnden.
Jag anser emellertid icke detta utgöra tillräcklig motivering
att i kommuner, där kommunalfullmäktige finnas, helt avskaffa kommunalstämman,
även örn dennas uppgift blir mera inskränkt och den obligatoriska
decemberstämman ej blir behövlig. Till sistberörda fråga återkommer jag vid
behandlingen av kap. 2 § 8.

Den av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda anmärkningen har beaktats
vid förslagets överarbetande.

Den sakkunniges förslag till lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges
och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. är huvudsakligen föranlett
av de i några äldre författningar givna mindre fullständiga bestämmelserna angående
vem kommunens beslutanderätt i vissa fall tillkommer. Vid revision

Kungl. Majus proposition nr 99. 115

av dessa författningar torde nämnda brist komma att beaktas och fullständigare
regler givas i omförmälda hänseende. Fullmäktiges befogenhet har hittills bestämts
genom kommunalförordningarna, utan att detta synes hava medfört några
egentliga svårigheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts lära några bestämmelser
angående fullmäktiges befogenhet utöver dem som intagits i föreliggande
förslag till kommunallagar icke vara erforderliga.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 5.

Mot den av den sakkunnige föreslagna lydelsen, att vad i lag eller författning
är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för kommunalstämmas ordförande
att taga befattning med ärende skall i kommun, där kommunalfullmäktige
finnas tillsatta, anses i stället gälla fullmäktiges ordförande, såvida beslutanderätten
i sådant ärende tillkommer kommunalfullmäktige, har styrelsen
för svenska landskommunernas förbund anfört, att skulle den sakkunniges förslag
härutinnan bliva lag, komme en ändring till stånd i nuvarande förhållanden
— ett sakförhållande, som att döma av motiveringen till paragrafen icke
varit avsett. Ändringen komme jämväl att giva anledning till villrådighet i en
del fall, huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande vore behörig att taga
viss befattning med ärendet. Det förekomme nämligen, att ärenden icke skulle
eller alltid behövde behandlas av kommunens beslutande organ, då ärendets
handläggning vore av rent expeditionell art. Exempel därpå lämnade bland
annat föreskriften i taxeringsförordningen örn skyldighet för kommunalstämmans
ordförande att hålla avskrifter av taxeringslängden under viss tid tillgängliga
för de skattskyldiga samt föreskriften i förordningen örn uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, att stämmans ordförande vore skyldig
att under viss tid hålla förteckningen över arbetsgivarna de avgiftspliktiga tillhanda.
I båda fallen vore ärendenas handläggning en ren expedition. Kommunens
beslutande organ toge nämligen befattning med avskriften av taxeriugslängderna
endast i det fall att fråga uppstode om taxerings överklagande från
kommunens sida. Enligt nu gällande föreskrifter borde otvivelaktigt den uppgift,
som i sagda och liknande fall ålåge stämmans ordförande, tillkomma fullmäktiges
ordförande i kommun, där fullmäktige funnes. Ifrågavarande bestämmelses
avfattning i förslaget borde därför ändras i den riktning, att villrådighet
icke i något fall kunde uppstå huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande
borde träda i funktion vid handläggning av ett ärende.

Den av förbundsstyrelsen gjorda anmärkningen finner jag beaktansvärd. Jag
har därför givit ifrågavarande stadgande en något annan avfattning. Densamma
ansluter sig till lydelsen av nu gällande bestämmelse.

Kap. 2. Örn kommunalstämma.

§ 1.

Paragrafen motsvarar L. §§ 8 och 9, § 10 mom. 1 samt § 11 mom. 1. med
tillägg av hänvisningar till två undantagsbestämmelser.

F. L. 1:

9-10; 2: 1.

Yttrande.

Departements chefen.

F. L. 2: 1.

Den sakkunnige.

Yttranden.

116 Kungl. Maj.-ts proposition nr 99.

Den sakkunnige Ilar sökt att för det så kallade utskyldsstreeket filina ett
mindre konstlat uttryck än det nuvarande.

Beträffande innehållet i denna paragraf hava kommunalfullmäktige i en kommun
hemställt, att stadgandet, att person, som är i konkurstillstånd, ej må utöva
rösträtt, måtte uteslutas, att utskyldsstreeket måtte återinföras i förut gällande
omfattning samt att bestämmelsen örn det så kallade fattigvårdsstrecket måtte
ändras sålunda, att alla, vilka åtnjöte åtminstone stadigvarande större eller
mindre bidrag av det allmänna för sig, hustru eller barn, uteslötes från rösträtt,
oavsett örn omhändertagande ägt rum. Även vissa andra kommunalfullmäktige
hava föreslagit sakliga ändringar beträffande utskyldsstreeket.

Börande paragrafens formulering har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund anfört bland annat:

Av ordalydelsen att döma skulle en var inom kommunen mantalsskriven
svensk undersåte, som uppnått 23 års ålder, bliva upptagen i den kommunala
röstlängden såsom röstberättigad i kommunen, ehuru sådan rättighet dock ej
finge utövas av den, som vore omyndig förklarad, vore i konkurstillstånd o. s. v.
Därav skulle följa, att utövning av rösträtten vid kommunalstämma skulle
kunna prövas i varje särskilt fall vid stämma. Nu kunde ju en sådan eventualitet
icke gärna förekomma, då vallagen innehölle tydliga bestämmelser örn dels
vilka, som skulle upptagas i den kommunala röstlängden och antecknas såsom
röstberättigade, och dels att röstlängd, som blivit i vederbörlig ordning justerad,
skulle lända till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet
sätt kommit till stånd. Men för den, som läste kommunallagen utan att hava
tillgång till vallagens kompletterande stadgande, kunde saken te sig oviss.

Nämnda oklarhet i fundamentalstadgandet för den kommunala rösträtten
kunde lätt giva anledning till andra misstag, varpå exempel icke saknats. Enligt
L. § 13 kunde icke den vara kommunalstämmans ordförande eller vice ordförande,
som icke rådde över sig och sitt gods, som vöre förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas etc. Berörda stadgande verkade omedelbart, d. v. s.
den. som komme i sådant tillstånd, som lagen förutsatte för att icke kunna vara
ordförande, bleve underkastad verkningarna av stadgandet, oavsett om tillståndet
inträdde under den tid, för vilken röstlängden gällde, eller under period,
för vilken han vore vald. I motsats därtill förlorade icke den sin rösträtt, som
under röstlängdsperioden inträdde i sådant tillstånd, som eljest skulle diskvalificera
honom. Uttrycket i L. § 8 — kap. 2 § 1 i sakkunnigförslaget — att
»sådan rätt må dock ej utövas av den, som etc.», kunde lätt ge anledning till
missförstånd å ena sidan så, att i röstlängden upptagen person, som under längdens
giltighetsperiod t. ex. inträdde i konkurstillstånd, nekades att utöva sin
rösträtt i trots av vallagens stadgande, att längden skulle lända till ovillkorlig
efterrättelse, intill dess ny längd kommit till stånd, och å andra sidan så, att
även stadgandet i L. § 13 -— kap. 2 § 5 i sakkunnigförslaget —- ansåges falla
under vallagens kvalifikationsperiod. Samstämmighet mellan kommunallagen
och vallagen borde åstadkommas.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det av den sakkunnige föreslagna
uttrjmket för utskyldsstreeket icke vore lämpligt och att bestämmelsens nuvarande
lydelse vore att föredraga. Anmärkningar av i huvudsak detta innehåll
hava framställts av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Jämtlands län, magistraten i Göteborg
ävensom styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda sty -

F. L. 2:1—3

Kungl. Majus proposition nr 99. 117

reise har ansett den nya lydelsen kunna tolkas så, att samtliga omförmälda
utskylder skulle vara erlagda för att personen ej skulle bliva diskvalificerad
samt att, då den sakkunnige icke avsett någon reell ändring av gällande bestämmelse,
den nya formuleringen icke vore tillfredsställande.

Slutligen har länsstyrelsen i Värmlands län anfört, att, då enligt vad i ett
av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena framhållits det för utövande av
rösträtt uppställda hindret, att medlem av kommun av allmänna fattigvården
omhändertagits för varaktig försörjning, i allmänhet tolkats restriktivt att gälla
allenast å ålderdomshem intagna personer men ej sådana, som eljest omhändertagits
för dylik försörjning, ett närmare bestämmande av innebörden av nämnda
föreskrift vore av nöden.

Att för närvarande föreslå några sakliga ändringar i fråga örn villkoren för Departemontsutövande
av rösträtt å kommunalstämma synes icke lämpligt. Spörsmålet rö- chefen,
rande omfattningen av utskyldsstrecket torde sålunda böra lämnas utanför det nu
ifrågavarande revisionsarbetet.

Såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, kan
lydelsen av denna paragraf i sakkunnigförslaget giva anledning till visst missförstånd.
Med hänsyn härtill har i det föreliggande förslaget andra styckets
första del erhållit en något ändrad formulering. Härigenom bortfaller visserligen
den olikhet i uttryckssätt, som nu förekommer beträffande de i första
stycket angivna villkoren för rösträtt och de villkor, som upptagits i andra
stycket, men upprätthållandet av denna olikhet torde icke äga någon praktisk
betydelse.

I likhet med den sakkunnige finner jag den nuvarande lydelsen av föreskriften
örn utskyldsstrecket något konstlad. Emellertid torde icke heller den
av den sakkunnige förordade formuleringen vara oangriplig. Då någon enkel
lydelse, som riktigt och otvetydigt angiver bestämmelsens innehåll, icke torde
stå att finna, nödgas jag föreslå bibehållande av det i gällande förordning
använda uttrycket.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att verkställa något förtydligande av
stadgandet rörande fattigvårdsstrecket. Den nu gällande bestämmelsen lärer i
regel tolkas sålunda, att från rösträtt uteslutas alla som på sätt i 62 § i lagen
den 14 juni 1918 örn fattigvården avses av fattigvårdsstyrelsen mottagits till
stadigvarande försörjning.

§ 2.

Denna paragraf, som ersätter L. § 14 mom. 1—4, har kunnat inskränkas till
en hänvisning till lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 3.

Paragrafen motsvarar L. § 10 mom. 2 och § 14 mom. 5, vilka av den sakkunnige
i huvudsakligen förtydligande syfte något ändrats. L. § 11 mom. 2 har,
såsom uppenbarligen numera saknande praktisk betydelse, av den sakkunnige
uteslutits. I paragrafen hava — delvis i anslutning till framställda anmärkningar
— vidtagits vissa redaktionella jämkningar.

F L. 2:4-5.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

118 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 4.

Förevarande paragraf ansluter sig nära till L, § 12, nied uteslutande undennäs
sista stycke om kommunalfullmäktigval.

För att försvåra överklagade missbruk genom uppsamlande av fullmakter, i
vilka fullmäktigens namn icke finnes utsatt, har den sakkunnige föreslagit
den skärpningen beträffande vittnesmeningen, att denna skall vara egenhändigt
skriven av ettdera vittnet med angivande av dagen för utfärdandet och av fullmäktigens
namn. Samma ändring har föreslagits beträffande fullmakt för utövande
av rösträtt å allmän rådstuga.

Mot den föreslagna skärpningen i fråga örn vittnesmeningen hava anmärkningar
framställts av ett mycket stort antal myndigheter. Densamma har sålunda
avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus.
Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län; kommunal- och stadsfullmäktige i omkring 70
kommuner ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. De skäl, som anförts mot den ifrågasatta skärpningen,
hava varit främst, att densamma skulle i hög grad försvåra ett legitimt användande
av fullmakter. Då den stora allmänheten i regel icke hade kunskap örn
lämplig formulering å vittnesmeningen och i många fall vore mindre skrivkunnig,
skulle en dylik skärpning antagligen leda till ett i hög grad minskat
bruk av fullmakter. Svårigheten att följa den ifrågasatta bestämmelsen skulle
även medföra, att ett stort antal fullmakter måste förklaras ogiltiga. Det skulle
jämväl bereda ordförandena å stämmorna stora svårigheter att övertyga sig
om. huruvida omförmälda formföreskrift iakttagits. Därtill komme, att bestämmelsen
i endast ringa grad skulle förhindra missbruk. Uppsamling av fullmakter
skulle lätt kunna ske genom anlitande av formuleringskunniga biträden.

De från olika håll framställda anmärkningarna torde ej sakna berättigande.
Den föreslagna skärpningen skulle antagligen icke förhindra missbruk men
däremot medföra svårigheter vid tillämpningen. Jag föreslår därför, att bestämmelsen
uteslutes.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 13.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört bland annat följande: Den

sakkunnige hade med stöd även av S. § 30, jämförd med S. § 23 mom. 1,
anslutit sig till den tolkningen, att faktiskt boende inom kommunen förutsattes
för valbarhet. Utflyttning med mantalsskrivning eller faktisk bosättning utom
kommunen hade efter förebild av S. § 30 upptagits såsom särskild avsägelsegrund;
avsägelse med sådant skäl torde faktiskt utan vidare godkännas. I överensstämmelse
med kommunal lagstiftningens allmänna grunder föresloges intagandet
av en uttrycklig bestämmelse, att suppleringsval avsåge allenast återstående
delen av den avgångnes uppdragstid. Av uppdragstidens utsättande i
kalenderår framginge, att val borde ske före uppdragstidens början, vilket ytterligare
bekräftades av kap. 2 § 7. Tillagts hade en föreskrift om valens anma -

F. L. 2: 5.

Kungl. Majus proposition nr 99. 119

lande för länsstyrelsen och kungörande. Såsom ett förtydligande borde anses,
att avsägelse på grund av de fyra sistförflutna årens tjänstgöring skulle ske vid
valtillfället.

De i denna paragraf givna bestämmelserna örn valbarhet, obehörighet och
avsägelse äro i såväl sakkunnigförslaget som förevarande förslag på grund av
hänvisning tillämpliga även beträffande kommunalfullmäktige samt ledamöter
och suppleanter i kommunalnämnd.

Samma föreskrifter återfinnas i fråga örn stadsfullmäktige.

Beträffande det i första stycket i den sakkunniges förslag intagna stadgandet.
att ordföranden skall väljas bland de röstberättigade, som äro boende
inom kommunen, har styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört,
att då genom regeringsrättsutslag blivit fastslaget, att den valde icke blott vid
valtillfället skall vara röstberättigad, utan detta villkor skall fyllas under hela
valperioden, villkoret ifråga syntes böra inflyta i tredje stycket. Detsamma
ansåge styrelsen kunna sägas örn villkoret »inom kommunen boende», som syntes
vara analogt med villkoret »röstberättigad». Stadsfullmäktige i 2 städer hava
påyrkat ett tillägg, att den som ej längre uppfyllde villkoren för rösträtt icke
vidare kunde vara stadsfullmäktig.

Vad angår föreskriften rörande suppleringsval har länsstyrelsen i Malmöhus
län ifrågasatt, huruvida det icke till förekommande av all tvekan vore lämpligt
att införa en bestämmelse att, icke blott då ordförande i kommunalstämma avginge
före uppdragstidens slut utan också då hail upphörde att vara valbar,
annan skulle utses i hans ställe.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett bestämmelsen, att underrättelse
örn valen skall insändas till länsstyrelsen för kungörande i länstrycket, icke
medföra något egentligt praktiskt gagn, särskilt som länskungörelserna i ganska
liten utsträckning nådde den stora allmänheten. Däremot funne länsstyrelsen
lämpligt, att postverket erhölle underrättelse örn dessa befattningshavares namn
och adresser.

I fråga örn stadgandet, att rätt till avsägelse tillkommer den, som icke vidare
är inom kommunen mantalsskriven och boende, har styrelsen för svenska landskommuner
ms förbund anfört följande:

Det kunde ifrågasättas, örn icke nämnda stadgande komme i strid med
paragrafens första stycke. Då regeringsrätten som redan nämnts förklarat,
att det icke vore nog att vara röstberättigad i kommunen vid tidpunkten för
valet utan förklarat kommunalfullmäktige, som sedermera blivit från rösträtt
uteslutna, icke berättigade att bibehålla sina mandat, borde som naturlig konsekvens
därav följa, att även villkoret »inom kommunen boende» skulle fyllas
för uppdragets bibehållande. Följaktligen skulle avsägelse på grund av avflyttning
från kommunen icke behöva ifrågakomma, då sådan avflyttning automatiskt
skulle medföra diskvalifikation.

Stadgandet att avsägelse på grund av föregående tjänstgöring måste ske vid
valtillfället har avstyrkts av länsstyrelsen i Blekinge län samt kommunalfullmäktige
i 3 kommuner. Länsstyrelsen har anfört, att örn med valtillfället menades
själva valförrättningen och icke sammanräkningsförrättningen, syntes stadgandet
vara orimligt, då vederbörande icke med säkerhet då kunde veta örn han

Yttranden.

F. L. 2: 5—7.

Departements chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

komme att bliva vald. Men även om man avsett, att avsägelsen skulle ske då
sammanräkningsresultatet tillkännagåves, måste stadgandet anses olämpligt, då
det förutsatte, att vederbörande skulle vara närvarande vid berörda tillfälle.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett den föreslagna formuleringen »vid
val tillfället» tvivelaktig, i synnerhet då samma bestämmelse skulle gälla även
i avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig. I dylikt fall kunde enligt
länsstyrelsens förmenande tveksamhet uppstå, örn vad som skulle menas med
orden »vid valtillfället». Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län hava erinrat, att då valet skulle ske före uppdragstidens början, uppdragstiden
för närmast föregående val icke fullt logiskt kunde vid valtillfället
betecknas såsom de fyra sistför/Zwtea åren.

Såsom i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, torde numera få anses
fastslaget, att det föreskrivna villkoret för valbarhet: att vara röstberättigad
inom kommunen, måste föreligga under hela upp dragstiden, det vill säga att
förlust av rösträtt medför obehörighet att kvarstå såsom ordförande. Detsamma
synes böra gälla beträffande det andra i första stycket upptagna villkoret: att
vara boende inom kommunen. Då sålunda i detta avseende någon olikhet icke
består mellan de behörighetsvillkor, som angivas i första stycket, och de som
upptagits i andra stycket — tredje stycket i sakkunnigförslaget — torde någon
omflyttning av dessa bestämmelser icke vara erforderlig.

Med hänsyn till denna uppfattning örn tolkningen av första stycket har bestämmelsen
örn rätt till avsägelse för den som icke vidare är i kommunen mantalsskriven
och boende uteslutits.

Det synes ligga i sakens natur, att regeln örn suppleringsval vid ordförandens
avgång under uppdragstiden skall gälla även då ordföranden under angivna tid
förlorar valbarheten och på den grund ej längre kan kvarstå i sin befattning.

Redan nu lärer på en del håll, sedan val av ordförande och vice ordförande
i kommunalstämmorna ägt rum, uppgift å de valdas namn och adress intagas
i länskungörelserna. Då ett dylikt kungörande synes äga ett visst värde, torde
det vara lämpligt att upptaga föreskrift härom.

Enligt utslag av regeringsrätten kan avsägelse på grund av föregående tjänstgöring
icke ske under valperioden. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att
föreskriva, att avsägelse på angivna grund skall ske vid valet. Den av länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län gjorda anmärkningen
rörande formuleringen av sistberörda avsägelsegrund har beaktats.

§ 6.

Stadgandet överensstämmer med L. § 15.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 första stycket och mom. 2 ävensom
sakkunnigförslaget §§ 7 och 8 med undantag av § 7 första stycket sista
punkten.

F. L. 2: 7.

Kungl. Maj: ta proposition nr 99. 121

Den sakkunnige Ilar framhållit, att elen i L. § 17 mom. 1 upptagna hänvisningen
till bestämmelserna om nämndemansval i detta sammanhang vore
intetsägande. Vidare har den sakkunnige i § 8 i sitt förslag infört beteckningen
extra ordinarie kommunalstämma. Den sakkunnige har anfört,
att det ej ansetts lämpligt, att »vederbörande kronobetjänt» likställdes med
enskild röstberättigad och hänvisades att klaga över formligt avslag från
kommunalstämmoordförandens sida. Örn ordföranden ej funne extra stämma
nödig, borde tjänsteman hellre hemställa örn länsstyrelsens förordnande,
att stämma skulle hållas. Det hade synts vara antingen olämpligt eller
ändamålslöst att i en fråga av sådan beskaffenhet medgiva överklagande av
länsstyrelsens beslut. Bestämmelsen i L. § 17 mom. 2 örn fatalietid för klagan
vore överflödig och kunde för övrigt icke i sin nuvarande lydelse tillämpas,
eftersom den i L. § 75 stadgade utgångspunkten för fatalietidens beräkning
saknades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner
hava framhållit, att den föreslagna tidpunkten för det sammanträde, å vilket
revisionsberättelsen skall behandlas, medförde, att tiden för avslutande av
räkenskaperna och revisionen av desamma — särskilt i större kommuner -—
bleve för knapp. Omförmälda sammanträde borde därför utsättas senare på
året. I fråga örn tiden för utsättande av nämnda sammanträde hava kommunalfullmäktige
i 7 kommuner föreslagit april eller senare hälften av nämnda månad
samt länsstyrelsen och kommunalfullmäktige i 9 kommuner föreslagit maj
månad. Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett hinder icke möta att tillmötesgå
det framställda önskemålet, att det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen
skall behandlas, måtte utsättas senare på året i överensstämmelse
med vad som gällde för kyrkliga församlingar och stad. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har ansett det förtjäna beaktande, att i större kommuner gjort sig
gällande ett visst behov att få den i förslaget för beslut om ansvarsfrihet angivna
tiden framskjuten.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att införandet
av benämningen extra ordinarie stämma förefölle att vara en nyhet, varav icke
förelåge något behov. Kommunalfullmäktige i 3 kommuner hava anfört att
den nu använda beteckningen extra stämma borde bibehållas.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava uttalat, att ett tillägg eller förtydligande
vore för kommunmedlemmarna önskligt med uttryckligt stadgande
för stämmans ordförande, att, för det fall han avsloge begäran örn
stämma, om så begärdes lämna skriftligt besked därom jämte besvärshänvisning,
varvid den eljest vanliga fatalietiden borde räknas från den dag klaganden
undfått del av beslutet, varom sålunda erkännande skulle tagas.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har hemställt, att nu gällande bestämmelse
örn rätt för landsfiskal att påyrka sammankallande av kommunalstämma
måtte kvarstå. Föreningen har härom anfört i huvudsak följande:

Praktiskt taget syntes uteslutandet av rätten för kronobetjänt, d. v. s. numera
landsfiskal, att begära kommunalstämma i flera fall leda till dröjsmål
och onödigt skriveri. Det förekomme i landsfiskalens så mångskiftande tjänst

Den sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 2: 7.

Departements chefen.

122 Kungl. Majus proposition nr 99.

ofta frågor av olika slag, vilka tarvade framställning till kommunalstämma
för dess beslut. Även örn det kunde antagas, att stämmans ordförande i de allra
flesta fall funne nödigt att höra stämman över dylik framställning, måste det
dock vara obehagligt för landsfiskalen att i ett rent tjänsteärende sakna formell
rätt till framställningen. Han måste ovillkorligen känna sig på visst sätt beroende
av stämmoordföranden och överlämnad åt dennes goda vilja. Lika motbjudande^
kunde det kännas att begära länsstyrelsens förordnande örn stämma
för ett låta vara nödvändigt men likväl synnerligen enkelt ärende, där stämmans
hörande vore självklart ehuru icke i lag fordrat. Länsstyrelsen torde
hava tillräckligt att göra förut utan att den skulle bliva en onödig mellanhand
i dylika fall. Av motiveringen syntes orsaken till bestämmelsens uteslutning
endast vara det olämpliga i kronobetjänts rätt till överklagande av
stämmoordförandes avslag å framställd begäran örn stämma. Men därvid syntes
hava förbisetts, att dylikt besvär, som väl hittills förekommit i ytterst få undantagsfall,
praktiskt sett hädanefter skulle bliva regel, då ju landsfiskalen i varje
fall, där stämma fordrades, nödgades besvära länsstyrelsen. Vöre det icke
enklare att bibehålla den nuvarande bestämmelsen, att landsfiskal (mot vilket
ord »kronobetjänt» borde utbytas) ägde för uppgivet ärende begära stämmas
hållande, med tillägg att, om sådan begäran avsloges av ordföranden, landsfiskalen
ägde anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd.
Därigenom bortfölle den farliga besvärsrätten och länsstyrelsen behövde icke
så ofta besväras.

Såsom i yttrandena framhållits torde den tid, som enligt gällande författning
liksom enligt sakkunnigförslaget står till förfogande för verkställande av revision
och infordrande av förklaringar över revisionsberättelsen, vara väl kort.
En förlängning av tiden synes därför önskvärd. Jag anser mig böra föreslå,
att tiden förlänges med en månad och att sålunda tidpunkten för hållande
av sammanträde, då beslut skall fattas i anledning av revisionsberättelsen, bestämmes
till senare hälften av mars eller under april månad.

Det torde vara ändamålsenligt att införa en särskild beteckning å sådan
stämma, som avses i andra momentet av förevarande paragraf. Den i vissa
yttranden föreslagna benämningen »extra stämma» synes lämplig.

I likhet med den sakkunnige finner jag onödigt att upptaga bestämmelser
om meddelande av besvärshänvisning rörande avslag å begäran örn utsättande
av stämma och om fatalietid för klagan över sådant avslag.

Jämväl i fråga örn borttagande av bestämmelsen örn särskild rätt för kronobetjänt
att påkalla stämmas hållande och att överklaga beslut örn avslag å
sådan framställning kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. I de flesta
fall torde, därest landsfiskal under åberopande av giltigt skäl hos stämmans
ordförande begär utsättande av stämma, denne finna nödigt att föranstalta
därom. Skulle han emellertid lämna en dylik begäran utan avseende, synes det
lämpligt, att landsfiskalen utan iakttagande av formerna för överklagande hos
länsstyrelsen påkallar förordnande örn stämma. En dylik anordning torde i
mindre grad medföra, att landsfiskalen framstår såsom beroende av ordföranden
än den nu gällande ordningen, enligt vilken hans framställning kail föranleda
ett formligt avslag från ordförandens sida.

/•’. L. 2: 8-9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

123

§ 8.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 andra stycket samt sakkunnigförslaget
§ 7 första stycket sista punkten.

I det föregående har jag anfört, att överflyttandet av granskningen och
prövningen av debiterings- och uppbördslängden till kommunalnämnden gör
den obligatoriska decemberstämman onödig i kommuner, där kommunalfullmäktige
finnas. Kommunalstämma i dylika kommuner synes böra hållas allenast,
när behov därav yppar sig. Härvid synas de beträffande extra kommunalstämma
i § 7 morn. 2 meddelade bestämmelserna böra få motsvarande tillämpning.

§ 9.

Paragrafen motsvarar L. § 16.

Den sakkunnige har erinrat, att kungörelsens uppläsande jämväl gudstjänstdag,
till vilken en stämma vore utlyst, saknade betydelse, örn icke gudstjänsten
föreginge stämman. Med beslut örn utgift hade enligt lagens grund och i överensstämmelse
med L. § 18 andra stycket likställts beslut örn avhändande av
egendom eller örn efterskänkande av rättighet. Uttrycket »tidningar inom
orten» hade utbytts mot ordet »ortstidningar», som mindre ledde tanken på utgivningsorten.

I vissa av de inkomna yttrandena har hemställts, att uppläsandet av kommunala
kungörelser i kyrkan måtte avskaffas. I andra har uttalats, att föreskriften,
att uppläsandet skall ske från predikstolen, måtte utgå, enär på vissa
håll kungörelser plägade uppläsas från annan plats i kyrkan.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, örn icke stadgandet örn uppläsning
av kungörelsen i »församlingens kyrka» kunde ytterligare förtydligas så
tillvida, att uttryckligen angåves, att därmed avsåges den kyrka, till vilken
församlingen för högmässogudstjänst vore hänvisad på den för kungörelsens
uppläsande avsedda dagen.

Länsstyrelsen i Väst er norrlands län och kommunalfullmäktige i 3 kommuner
hava påyrkat, att den föreslagna kungörelsetiden, fjorton dagar, måtte förkortas.
Härvid har föreslagits tio dagar och en vecka.

Yad angår det av den sakkunnige föreslagna utbytet av orden tidningar inom
orten mot ortstidningar har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt, att
uttrycket »ortstidning» visserligen vore bättre än »tidning i orten» men dock
vore svävande. Intet syntes hindra, att annonserna infördes uti i kommunen
allmänt lästa tidningar, som alla utkomme utom kommunen, även örn en tidning
utgåves där, vilket syntes något oegentlig!. -Jämväl i andra yttranden
har gjorts gällande att uttrycket ortstidningar borde förtydligas.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande föreskriften,
att sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom olika
grupper av kommunens medlemmar bringade tillkännagivandet till de flestas
kännedom, anfört bland annat:

Stadgandet vore otvivelaktigt tillkommet i dea bästa avsikt, men då det som
resultat medförde, att en tidning, på grund av sin spridning, mot kommunens

Deli sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 2: 9.

Riksdagen

1923.

departements chefen.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

vilja genom besvär kunde tilltvinga sig annonser, förefölle det, som hade bestämmelsen
kommit att få en vidsträcktare innebörd än lagstiftarna avsett. Den
garanti, som kunde behövas, syntes vara tillgodosedd genom stadgandet, att örn
en tredjedel röstade för annonsering i viss tidning, skulle tillkännagivandet även
införas i den tidningen. En tidning, som icke kunde samla en tredjedel av de
beslutande för att kommunens kungörelser skulle införas i densamma, syntes
icke böra genom administrativ hjälp kunna tilltvinga sig denna fördel. Stadgandet
borde därför utgå.

Vidkommande slutligen bestämmelsen, att å kommunalstämma, som hålles
efter kortare kungörelsetid än fjorton dagar, beslut ej må fattas örn utgift
eller erläggande av bidrag därtill, har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund anfört, att uttrycket »eller erläggande av bidrag därtill» borde förtydligas
till exempelvis »eller anskaffande av medel för utgift». Styrelsen har
vidare anfört:

Det kunde för övrigt ifrågasättas, örn stadgandet numera vore behövligt, då
enligt kap. 2 § 13 morn. 3 i sakkunnigförslaget beslut örn beviljande av anslag
skulle för att vara giltigt tillika innefatta, huruvida erforderligt belopp skulle
anskaffas genom uttaxering av allmän kommunalskatt eller utgå av tillgängliga
medel eller upplånas. Under sådana förhållanden kunde separat fråga »om
erläggande av bidrag» icke komma ifråga.

I detta sammanhang må erinras, att riksdagen år 1923 i viss mån tagit ståndpunkt
till stadgandet, att när kommunalstämma utsatts till dag, då gudstjänst
hålles, kungörelsen den dagen skall ånyo uppläsas. I en vid nämnda års riksdag
inom andra kammaren väckt motion, nr 28, hemställde herrar Olsson i
Broberg och Gustafson i Kasenberg, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring
i L., att nämnda stadgande uteslötes. I utlåtande över motionen, nr 8, anförde
konstitutionsutskottet bland annat:

Vad anginge frågan örn sättet för kommunalstämmas kungörande funnes enligt
utskottets mening skäl, som talade för att i berörda hänseende bibehålla
den gällande ordningen. I varje fall kunde utskottet icke för det dåvarande
tillstyrka en ändring derutinnan. De stadganden, som i olika kommunalförfattningar
förekomme angående sammanträdens och valförrättningars kungörande,
kunde visserligen förtjäna att underkastas en jämförande granskning, i syfte
att utröna huruvida och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade.
Men utskottet holle före, att berörda spörsmål borde komma under övervägande
vid den allmänna revisionen av kommunalförfattningarna, vadan utskottet icke
kunde tillstyrka riksdagen att särskilt upptaga frågan örn sättet för kommunalstämmas
kungörande.

Denna utskottets uppfattning biträddes av riksdagen.

Vad angår förslaget att borttaga föreskrifterna örn kungörelsers uppläsande
i kyrkan må erinras, att riksdagen i skrivelse den 31 mars 1905. nr 50, anhållit
örn åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet
från predikstolen. I skrivelse den 24 november 1909, nr 16,
har vidare kyrkomötet anhållit, att Kungl. Majit täcktes så snart ske kunde
vidtaga åtgärder för fullständigt upphävande av eller väsentlig inskränkning
uti gällande föreskrifter om världsliga kungörelsers uppläsande i ks^rka. Sedermera
hava inom socialdepartementet vissa utredningar verkställts och förslag

Kungl. Majus proposition nr 00. 125

till författningsbestämmelser utarbetats, varefter ärendet för vidare behandling
överlämnats till justitiedepartementet. Enligt de föreslagna bestämmelserna
skall uppläsandet av kungörelser i kyrkorna i viss omfattning ersättas av ett anslagsförfarande.
Slutligen har kyrkomötet i skrivelse den 31 oktober 1929, nr 18,
anhållit, att Kungl. Majit ville låtaverkställa utredning snarast möjligt av frågan
örn ytterligare inskränkning i kungörelseläsandet vid allmänna gudstjänsterna i
kyrkan samt därefter för kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Erågan är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att nu vidtaga några
ändringar i reglerna örn kungörelseförfarandet. Ej heller synes det påkallat
att vidtaga ändringar i det av länsstyrelsen i Uppsala län anmärkta hänseendet
eller att förkorta kungörelsetiden.

Körande utbytet av uttrycket tidning i orten mot ortstidning ansluter jag mig
till den sakkunniges förslag. Något oegentligt synes ej ligga däri, att kungörelserna
införas i tidningar, som utkomma utom kommunen, ehuru tidning utgives
därstädes, naturligen under förutsättning att de tidningar, som anlitas, kunna
betecknas såsom ortstidningar och även i övrigt fylla de i paragrafen angivna
villkoren.

De av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anmärkta omständigheterna
synas mig icke böra föranleda ändring i förslaget. Yad angår påståendet,
att separat fråga örn erläggande av bidrag icke kan komma i fråga, må erinras,
att sådan fråga dock kan uppkomma, till exempel då beslut fattats örn utgift,
vartill medel skola anskaffas genom upplåning, och beslutet örn upplåning vid
underställning ogillas. Någon jämkning av hädelsen synes dock lämplig.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar L. § 18. Sista stycket i sistnämnda paragraf har
flyttats till en gemensam föreskrift i kap. 2 § 13 örn förutsättningarna för proportionellt
val.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att
senare delen av andra stycket innehåller ett onödigt upprepande av vad som
tidigare stadgats i § 9.

Förbundsstyrelsens anmärkning synes bero på ett missförstånd. Den åsyftade
bestämmelsen i § 9 innehåller endast undantag från de vanliga reglerna
örn kungörelse, under det att i förevarande stycke medgives, att ärende upptages
till handläggning utan föregående beredning.

§ 11.

Paragrafen motsvarar L. § 20 mom. 1 och 3. Innehållet i mom. 2 av sistnämnda
paragraf har flyttats till den särskilda lagen örn proportionellt valsätt.

I förtydligande syfte har den sakkunnige tillagt, att ordföranden även i
tredje styckets fall bestämmer dagen för ärendets fortsatta behandling.

I fråga örn andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har styrelsen
för svenska stadsförbundet anfört, att »uppskov» avsåge vad i dagligt tal van -

F. L. X:

9—11.

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 2:

11—13.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

126 Kungl. Majus proposition nr 91).

ligell kallades bordläggning och således ej innefattade återremiss för vidare utredning.
Om yrkande framkomme, att ärendet måtte förklaras vilande (»bordläggas»),
skulle således en minoritet kunna genomdriva sådant beslut. Men avsåge
yrkandet återremiss, fordrades vanlig majoritet. Det uppkomme ofta nog
delade meningar på nämnda punkt och det vore därför önskligt, örn genom någon
tydligare formulering tveksamhet i berörda avseende kunde undvikas.
Växjö domkapitel har ansett, att bestämmelsen örn möjligt; borde formuleras så,
att det otvetydigt framginge, att ett beslut örn uppskov på exempelvis fem år
med en frågas lösning icke kunde framtvingas av en tredjedel av de närvarande.

Beträffande sista stycket har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt,
att den missuppfattningen förekomme, att bisatsen: såvida icke uppskovet beslutes
i vanlig ordning, ansåges hänförlig endast till sista ledet av huvudsatsen,
och man därför ansåge, att val över huvud ej kunde bordläggas, således ej heller
med vanlig majoritet. Liknande anmärkning har framställts av domkapitlet
i Växjö och kommunalfullmäktige i en kommun.

Till förtydligande av andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har
för uppskov, varom där är fråga, införts beteckningen bordläggning. Härigenom
torde även det av domkapitlet i Växjö beträffande samma punkt framställda
önskemålet bliva tillgodosett, då i uttrycket bordläggning lärer ligga, att uppskovet
endast kan avse en kortare tid.

För undvikande av det missförstånd, vartill andra punkten visat sig kunna
giva anledning, har densamma erhållit en något ändrad lydelse.

§ 12.

Paragrafen motsvarar L. § 21 mom. 1, första och andra styckena.

§ 13.

Mom. 1 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 1, tredje och fjärde styckena,
ävensom § 22.

Den sakkunnige har i förenklande och förtydligande syfte föreslagit uttryckliga
bestämmelser, att där vid val omröstning begäres, den skall ske med slutna
sedlar, och att till val icke hänföres tjänstemans tillsättande.

Enahanda bestämmelser hava upptagits för städerna.

Mot stadgandet, att omröstning skall verkställas efter upprop, hava erinringar
framställts av domkapitlen i Västerås och Växjö, som föreslagit sådana
bestämmelser, att icke samtliga röstberättigade måste uppropas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att föreskriften, att till val icke
skall hänföras tjänstemans tillsättande, strede mot hittills vanlig praxis, vari
ändring icke syntes önskvärd. Jämväl styrelsen för svenska stadsförbundet
har ansett det omotiverat att skilja mellan val av tjänsteman och annat val.
Samma uppfattning har uttalats av stadsfullmäktige i 5 städer och kommunalfullmäktige
i 3 kommuner. Länsstyrelsen i Jämtlands län har gjort gällande,
att även vid tjänstetillsättning lotten bör fälla utslag mellan dem som erhållit
lika rösttal.

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 91). 127

Vad angår sättet tor verkställande av omröstning vid stämma må erinras,
att herr Gelotte i tre vid 1914 års riksdag inom första kammaren väckta motioner,
nr 8—10, hemställde om sådana ändringar i förordningarna örn kommunalstyrelse
på landet och i stad samt örn kyrkostämma, att det skulle ankomma
på stämman eller allmänna rådstugan att besluta, huruvida omröstning skulle
ske efter upprop. I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 4, anförde konstitutionsutskottet
bland annat följande:

Enligt gällande stadganden i kommunalförfattningarna skulle, där å kommunalstämma,
allmän rådstuga eller kyrkostämma omröstning äskades, densamma
verkställas efter upprop. Vid val av landstingsman, stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige däremot gällde såsom regel, att valmännen ägde avgiva
sina röster i den tur, de anmälde sig hos ordföranden. Grunden för berörda
olikhet för rösternas avlämnande vore uppenbar. Röstning efter upprop hade
i allmänhet ansetts bidrag-a till upprätthållande av ordning och reda, och något
skäl att frångå berörda princip hade därför icke förefunnits vid vanliga stämmoförrättningar,
där regelmässigt ett flertal frågor förelåge till avgörande och
stämmodeltagarne sålunda efter en viss omröstnings företagande kvarstannade
i stämmolokalen i avvaktan på förhandlingarnas fortsättande. Vid nyssberörda
kommunala val däremot komme valmännen tillstädes för förrättande av en enda
omröstning. Deras intresse vore då givetvis att få snarast möjligt avlämna sina
röster för att kunna därefter avlägsna sig, och berörda intresse tillgodosåges i de
flesta fall bäst därigenom, att de erhölle tillfälle att rösta, allteftersom de anmälde
sig vid valbordet. Emellertid kunde ock förekomma en mellanform mellan
nämnda båda omröstningssätt, vilken bestode däri, att vissa större grupper av
röstägande, genom angivande av by, rote, kvarter eller dylikt, på en gång uppropades,
varefter röstningen inom varje sådan grupp verkställdes, antingen i
mån av anmälan hos ordföranden eller efter upprop i enlighet med röstlängden
av de tillstädeskomna, I själva verket torde, efter vad utskottet försport, sagda
form för omröstnings förrättande i det praktiska livet synnerligen ofta komma
till tillämpning. Detta vore ock helt naturligt. Å ena sidan bibehölles nämligen
därigenom plan och ordning vid förrättningens företagande, å andra sidan
förebyggdes den omgång, som vore förenad med uppropandet av samtliga namn
i röstlängden. Metoden medförde alltså påtagliga praktiska fördelar.

Efter att hava framhållit, att i vissa fall omröstning efter nämnda metod
ansetts lagligen verkställd, fortsatte utskottet. Även örn i anförda fall röstning
efter anmälan ej medfört stämmobesluts upphävande, måste man dock giva
motionären rätt uti. att ett dylikt omröstningssätt konsekvent genomfört ej läte
sig väl förena med ifrågavarande lagstadgandens avfattning. Vid kommunala
avgöranden i allmänhet syntes emellertid behov av en dylik konsekvent genomförd
röstning efter anmälan endast mera sällan förefinnas. Det skulle dock icke
förnekas, att i vissa fall dess användande kunde visa sig förmånligt, såsom då
allenast en fråga av mer betydande intresse förelåge till avgörande — exempelvis
folkskollärarval å kyrkostämma — eller därest stämman vore mycket fåtaligt
besökt. _ .

Utskottet hade ock övervägt, huruvida ej — med hänsyn till fall av sistnämnda
slag, ävensom för åstadkommande av full otvetydighet rörande tillåtligheten
av omröstningar av nyssberörda kombinerade art en lagändring i av
motionären föreslagen riktning borde vidtagas. Emellertid skulle efter dess
genomförande en del svårigheter möta i den praktiska tillämpningen. Vid val
av landstingsmän ginge det väl för sig att pa förhand bestämma, vilket omröstningssätt,
som skulle komma till användning. Så vore^ däremot ej förhållandet
beträffande kommunala avgöranden i allmänhet. Erågan, huruvida den ena
eller den andra formen borde väljas, måste där enligt sakens egen natur avgöras

Riksdagen

1914.

F. L. 2; 13.

Departements chefen.

Proportionella
val
inom kommunens
beslutande

anjan.

Riksdagen

1911.

128 Kungl. Majus proposition nr 99.

från fall till fall allt efter olika medverkande faktorer, såsom stämmodeltagarnas
antal m. m. Därvid kunde en omröstning örn omröstningssättet lätteligen
bliva följden, i det att exempelvis vissa personer, som i händelse av röstning
efter anmälan stöde nära i tur att rösta, sökte framtvinga en sådan ordning för
röstningen, medan för andra en röstning efter upprop vore att föredraga. Uppenbarligen
vore dylika dubbla röstningar icke ägnade att verka i det av motionären
avsedda syftet till stämmoförrättningarnas förenkling och påskyndande.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den nu gällande bestämmelsen, att omröstning skall verkställas efter upprop,
kan icke efter ordalagen tillämpas i större kommuner. Ett uppropande av
samtliga röstberättigade är naturligen uteslutet. På många håll lärer man därför
använda det av konstitutionsutskottet berörda sättet för omröstnings utförande,
det vill säga samtidigt ropa upp en större grupp röstberättigade genom
angivande av till exempel by eller kvarter. Emellertid är även ett dylikt förfarande
förenat med vissa olägenheter, och det kan ifrågasättas, huruvida ej
möjlighet bör finnas att låta de röstberättigade avgiva sina röster i den tur de
anmäla sig hos ordföranden. Konstitutionsutskottet har medgivit, att i vissa
fall en dylik ordning för omröstningen kan vara lämplig, och de skäl utskottet
anfört mot införande av sådan ordning synas icke bärande. Den av utskottet
påpekade olägenheten av votering rörande omröstningssättet kan undvikas,
därest det lägges i ordförandens hand att avgöra, huruvida upprop skall ske.
I förslaget har därför upptagits stadgande, att vid omröstning de röstande skola
avgiva sina röster efter upprop eller, där ordföranden så bestämmer, i den ordning
de anmäla sig hos honom.

Tillräcklig anledning torde ej föreligga att i fråga örn sättet för omröstnings
verkställande och erhållande av beslut vid lika rösttal göra skillnad mellan val
och tillsättande av tjänstemän. Även vid sådant tillsättande torde omröstningen
böra förrättas med slutna sedlar och avgörandet vid lika rösttal ske genom lottdragning.

I detta moment har även infogats en allmän föreskrift, i vilka fall val skall
vara proportionellt. Beträffande denna fråga må erinras, att, sedan år 1909 proportionellt
valsätt införts vid val till landsting och stadsfullmäktige, vid flera
tillfällen framförts krav på utsträckning av detta valsätts användning även vid
val inom dessa korporationer.

Med anledning av fyra inom andra kammaren väckta motioner anhöll riksdagen
i skrivelse den 20 maj 1911, nr 137, det täcktes Kungl. Majit efter verkställd
utredning framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt vid
val av sådana hos stadsfullmäktige och landsting förekommande utskott och
nämnder, vilkas egentliga uppgift vore att förbereda de hos nämnda korporationer
förekommande ärenden. I skrivelsen framhöll riksdagen, att då i fråga
om sådana styrelser, nämnder eller kommittéer, som helt och hållet eller i
allt väsentligt hade till uppgift att verkställa de kommunala myndigheternas
beslut, det ej syntes vara nödvändigt att bereda olika åsikter den möjlighet att
komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, hade riksdagen
ansett, att nämnda valsätts tillämpning borde begränsas till sådana val inom

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 99. 129

stadsfullmäktige oell landsting av nämnder oell utskott, som huvudsakligen hade
till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala representationerna.

"Vid behandling i statsråd den 4 april 1913 av vissa förslag örn ändringar i
gällande kommunalförfattningar berörde chefen för civildepartementet, statsrådet
Schotte, även frågan örn den proportionella valmetoden samt anförde
därvid:

I skrivelse den 19 maj 1905 i anledning av väckta motioner i fråga örn pro^t
valsätt vid val av riksdagens utskott m. m. hade riksdagen framhållit,
hurusom det vore synnerligen önskvärt, att redan vid ärendenas förberedande
behandling minoritetens män lämnades tillfälle att, med den sakkunskap
och erfarenhet de måste antagas äga i ej mindre mån än majoritetens,
framföra de skäl och grunder, som från deras ståndpunkt borde bliva de bestämmande
vid ärendenas slutliga behandling, samt hurusom det vore givet, att
utredningen av de olika frågorna därigenom måste vinna i allsidighet och grundlighet,
på samma gång som större möjlighet skulle förefinnas för en sammanjämkning
av de olika åsikter, som vore inom riksdagen representerade. Vad
riksdagen sålunda anfört i fråga örn de hos densamma förekommande ärendena
måste anses äga giltighet även i fråga örn de ärenden, som ankomme på stadsfullmäktige
och landstingen. Enligt departementschefens mening kunde det därför
vara ej endast överensstämmande med rättvisans krav utan även ändamålsenligt,
att genom proportionell valmetod de olika meningsgrupper, som funnes
inom stadsfullmäktige och landsting, bereddes tillfälle att göra sig hörda redan
vid ärendenas förberedande behandling.

Efter att hava berört riksdagens uttalande, att den proportionella valmetoden
borde begränsas till sådana val av nämnder och utskott, som huvudsakligen
hade till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala representationerna,
men att det icke vore nödvändigt, att i styrelser, nämnder och
kommittéer, som helt och hållet eller i allt väsentligt hade till uppgift att verkställa
de kommunala myndigheternas beslut, bereda olika åsikter den möjlighet
att komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, anförde departementschefen,
att även örn han skulle kunna vara benägen att ansluta sig till
nämnda uppfattning i dess allmänhet, mötte dock flera svårigheter för en dylik
särdelning av de kommunala utskotten och styrelserna, närmast vidkommande
sådana delegationer, som vore både utredande och verkställande. Det mest
typiska exemplet på sådana finge anses vara drätselkammare i städerna, framför
allt i de städer, som ej tillika begagnade sig av ett särskilt beredningsutskott.
Enligt departementschefens mening kunde man därför knappast strängt vidhålla
den uppdelning riksdagen förordat, utan finge man med avseende å de särskilda
delegationerna undersöka, huruvida deras karaktär vore sådan, att proportionellt
valsätt kunde vara önskligt eller icke.

Vidkommande till en början stadsfullmäktige i andra städer än Stockholm
syntes det vara klart, att proportionell valmetod borde komma till användning
vid val av de personer, som enligt § 36 i förordningen örn kommunalstyrelse i
stad utsåges för beredning av förekommande ärenden. De organ för vissa särskilda
kommunala uppgifter, som det ålåge stadsfullmäktige att utse, såsom
fattigvårdsstyrelse, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fosterbarnsnämnd
o. s. y., syntes till sin verksamhet vara så i övervägande grad verkställande, att
majoritetsval med avseende å dem fortfarande kunde bibehållas. Annorlunda
förhölle det sig med drätselkammare, vilken delegation, på sätt nyss erinrats,
i flertalet städer hade stora och omfattande uppgifter av utredande natur. Departementschefen
ansåge därför övervägande skäl tala för att föreslå proportionellt
valsätt vid val av drätselkammare.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. t sami. 77 haft. (Nr 99.) ess 29 9

Chefen för
civildepartementet
1913.

F. L. 2: 13.

130 Kungl. Majus proposition nr 1)0.

Departementschefen berörde därefter förhållandena i Stockholm samt fortsatte.
Vad slutligen anginge landstingen syntes det vara tydligt att proportionellt
valsätt borde komma till tillämpning vid val av de ledamöter, till vilka landstinget
enligt § 38 i förordningen örn landsting överlämnade vissa ärendens beredning.
Däremot kunde tilläventyrs olika meningar råda örn vilket valsätt
borde tillämpas vid val av de förvaltningsutskott eller motsvarande delegationer,
som i regel plägade utses av landstingen, vanligen på grund av bestämmelser
i av landstinget antagna arbetsordningar. Förvaltningsutskottets uppgift vore
visserligen till stor del verkställande och förvaltande, men såsom en ständig
delegation av det i regel endast en gång örn året sammanträdande landstinget
komme det att mellan sammanträdena i viss mån representera tinget. Ofta överlämnade
landstinget också till sitt förvaltningsutskott att med landstingets myndighet
avgöra en del ärenden, huvudsakligen ekonomiska, såsom lånekontrakts
uppgörande. Med hänsyn till arten och omfattningen av det verksamhetsområde,
som i allmänhet tillkomme förvaltningsutskotten, ansåge departementschefen
sig böra föreslå proportionellt valsätt jämväl vid val av nämnda utskott. Vidkommande
de val av styrelser och direktioner eller särskilda ledamöter av sådana
eller revisorer, som ankomme på landstingen, syntes övervägande skäl tala
för att bibehålla majoritetsvalsystemet.

I enlighet med hemställan av departementschefen framlade därefter Kungl.
Majit genom proposition, nr 185, för 1913 års riksdag förslag örn sådan utvidgning
av det proportionella valsättets tillämpning, att dylikt valsätt skulle
kunna användas vid utseende av personer, som jämlikt S. § 36 kunna utses för
beredning av förekommande ärenden, samt vid val av drätselkammare ävensom,
vad angår landstingen, vid utseende av de ledamöter, till vilka landstinget
enligt § 38 i då gällande förordning ägde överlämna vissa ärendens beredning,
samt av landstingets förvaltningsutskott.

Konstitutions- Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 25, vid behandling av

utskottet 1913. propositionen och vissa i ämnet väckta motioner, vilka avsågo genomförande av
proportionellt valsätt vid val till alla inom stadsfullmäktige och landsting förekommande
styrelser och delegationer, att gränsen mellan förberedande delegationer
och andra understundom kunde bliva svår att uppdraga och att skäl
kunde anföras för en vidsträcktare användning av den proportionella valmetoden.
Utskottet hade dock, med hänvisning till riksdagens ståndpunkt år 1911,
stannat vid att tillstyrka den proportionella metodens införande endast för de
av Kungl. Majit föreslagna fallen. Utskottet föreslog emellertid vissa smärre
jämkningar i Kungl. Maj :ts förslag. I vissa vid utlåtandet fogade reservationer
av herrar Wavrinsky, Larsson i Västerås rn. fl. påkallades utvidgning av den
proportionella valmetodens användning i enlighet med motionerna. Riksdagen
biträdde utskottets uppfattning. — Vid samma riksdag infördes även proportionellt
valsätt vid val till kommunalfullmäktige.

Sakkunniga I det betänkande med förslag till kommunal rösträttsreform, som den 10
1918. april 1918 framlades av särskilda sakkunniga, föreslogo de sakkunniga bland
annat sådana ändringar i kommunallagarna, att kommunalnämnd, kyrkoråd och
skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd ävensom två eller flera av primärstämmorna
eller kommunalfullmäktige för särskild beredning utsedda personer skulle
tillsättas proportionellt, därest det äskades av minst ett visst antal väljande.

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 90.

131

A iel anmälan i statsråd den 16 april 1918 av detta förslag anförde cliefen
för civildepartementet, statsrådet Schotte, bland annat följande:

I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen den proportionella
valmetodens tillämpande i föreslagen omfattning vara att förorda såsom en
lämplig garanti mot majoritetsförtryck vid delegationsval inom fullmäktige och
å stämmorna, en garanti, som kunde vara av behovet påkallad just i samband
med den lika rösträttens införande. Genom en dylik reform syntes kunna förebyggas,
att de viktigare nämnderna besattes uteslutande med medlemmar ur
en nybliven majoritet, som sökte undantränga alla till minoriteten hörande kommunala
förmågor.

Efter att hava berört vissa invändningar, som tidigare anförts mot den proportionella
metodens tillämpning vid val å primärstämmor, anförde departementschefen
vidare. Emellertid uppstode genom den proportionella metodens införande
givetvis ett ökat arbete för de kommunala myndigheterna, och det syntes
därför vara bäst att, såsom de sakkunniga förordat, och med beaktande av de betänkligheter,
som vid detta spörsmåls tidigare behandling inom riksdagen uttalats
mot en alltför vidsträckt tillämpning av berörda metod, för det dåvarande icke gå
längre än som påkallades såsom en garanti vid den lika rösträttens införande och
såsom en konsekvens av den föreslagna bestämmelsen örn de kommunala ärendenas
obligatoriska beredande inom den borgerliga kommunen. Det syntes därför
vara riktigt att, i överensstämmelse med vad då gällde beträffande stad,
icke utsträcka metodens användande till andra än till de beredande styrelserna
och för särskild beredning tillsatta personer. Den skulle därför tillämpas med
avseende å kommunalnämnd samt kyrko- och skolråd ävensom å av primärstämmorna
eller kommunalfullmäktige för särskild beredning tillsatta personer.
Enligt förslaget skulle för övrigt kommunalnämnden lämnas tillfälle att, då
visst ärendes behandling anförtrotts åt annan delegation, i ärendet avgiva yttrande,
vilken bestämmelse syntes göra det ur garantisynpunkt överflödigt att
utsträcka den proportionella metoden till andra styrelser och nämnder av permanent
natur. Vidare borde det icke ifrågakomma att låta nämnda metod tilllämpas
i vidare mån än som för det dåvarande gällde beträffande stadsfullmäktige
och landsting, d. v. s. då så påfordrades av ett så stort antal väljande, som
kunde efter den proportionella valmetoden inverka på valets utgång. Där inga
starkare partimotsättningar gjorde sig gällande bland de väljande, kunde det
givetvis vara förmånligt att slippa det ökade besvär, som metodens begagnande
onekligen medförde. Redan den omständigheten, att möjlighet till proportionellt
val förelåge, bomme att verka hämmande på strävanden till maktmissbruk, så
att dylikt val ej behövde tillgripas.

Det förslag till bestämmelser i ämnet, som enligt departementschefens hemställan
genom proposition, nr 290, framlades för 1918 års lagtima riksdag, tillstyrktes
i denna del av konstitutionsutskottet i dess utlåtande, nr 18, men frågan
förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vid samma riksdag hemställde herr Leander i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 44, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
och förslag i syfte att i »förordningarna örn kommunalstyrelse i stad, örn landsting
och örn kommunalfullmäktige» bestämmelser måtte införas därom, att alla
val, där två eller flera personer skola utses, måtte ske proportionellt.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 19, anförde konstitutionsutskottet
bland annat följande:

Utskottet funne starka skäl tala för en mera vidsträckt tillämpning av den
proportionella valmetoden. Även om åtskillnaden mellan förberedande delega -

Chefen för
civildepartementet
1918.

Motion

1918. L.

Konstitutions utskottet 1918.

F. L. 2: 13.

Proposition

1918. U.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

tioner och sådana, vilkas uppgift huvudsakligen vore verkställande, finge tillmätas
en viss betydelse för frågan, i vad mån proportionellt valsätt borde tilllämpas,
kunde det dock icke förnekas, att sagda gräns i praktiken vore synnerligen
svår att uppdraga. Det kunde för övrigt enligt utskottets mening icke
bestridas, att det för den kommunala verksamheten överhuvudtaget vore till
fördel, att olika meningsriktningar inom de kommunala representationerna
bleve företrädda även i andra styrelser och delegationer än dem, vars uppgifter
huvudsakligast bestode uti att förberedande behandla inkomna ärenden. Vid
sådant förhållande hade det synts utskottet riktigt, att det proportionella valsättet
bleve tillämpligt vid alla inom kommunala representationer förekommande
val av styrelser, revisorer och nämnder. De betänkligheter, som möjligen skulle
kunna göras gällande mot en dylik utsträckning ur synpunkten av det ökade
besvär, som därav skulle föranledas, kunde icke tillmätas nämnvärd betydelse.
De ifrågasatta stadgandena, som givetvis borde erhålla den formen, att den proportionella
metodens tillämpning bleve fakultativ enligt de principer, som
gällde för de val inom kommunala representationer, för vilka den redan vore
föreskriven, komme nämligen, enligt vad redan vunnen erfarenhet bestyrkte,
att bliva av betydelse, även örn de ej direkt tillämpades utan allenast framtvingade
frivilliga överenskommelser i den riktning, som med dem avsåges.

Huru långt man i det av motionären berörda hänseendet kunde gå och vilken
avfattning de ifrågasatta nya bestämmelserna sålunda borde erhålla, kunde
emellertid ej utan utredning avgöras. Utskottet vöre för sin del ej övertygat örn
lämpligheten av att, på sätt i motionen föreslagits, utan varje inskränkning alla
på kommunala representationer ankommande val inbegrepes i nämnda bestämmelser.
Det måste nämligen ifrågasättas, huruvida icke vissa sådana val, såsom
fallande helt och hållet utanför den i egentlig mening kommunala verksamhetens
ram, borde undantagas. Dessutom borde särskild uppmärksamhet ägnas,
åt frågan örn sådana val, beträffande vilka i andra författningar funnes speciella
bestämmelser, som ej utan vidare läte förena sig med ett generellt stadgande
i kommunalförfattningarna örn tillämpning av den för val av drätselkammare
m. fl. delegationer gällande metoden. Så t. ex. vöre i fråga örn hyresnämnder
och pensionsnämnder föreskrivet, att för varje ledamot en särskild
suppleant skulle utses, och i fråga örn hyresnämnder och styrelser för arbetsförmedlingsanstalter,
att vissa av de personer, som skulle väljas, borde besitta särskilda
kvalifikationer. På utredningen syntes sålunda böra bero, vilken utsträckning
stadgandet med hänsyn till anförda omständigheter borde erhålla, och
vilka ändrade bestämmelser i andra författningar än kommunallagarna, som
därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utreda, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på landsting, stadsoch
kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan vore
stadgat, skulle ske proportionellt, därest sådant av visst antal väljande äskades,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Skrivelseförslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut.

De för 1918 års lagtima riksdag framlagda förslagen Wero — så vitt nu
är i fråga oförändrade — genom proposition, nr 34, framlagda för samma års
urtima riksdag. I två med anledning av propositionen väckta motioner påyrkades
utsträckt tillämpning av den proportionella valmetoden, i den ena, nr 27, i
första kammaren av herr K. J. Ekman, såvitt anginge alla borgerligt- och kyrkligt-kommunala
val, där två eller flera personer skulle utses, och i den andra,

Kungl. Majus proposition nr ,rW. 133

nr 59, i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd, beträffande alla inom kommunala
representationer förekommande val.

T sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 1, anförde tredje
särskilda utskottet, att utskottet med hänsyn till de stora praktiska svårigheter,
som tvivelsutan skulle yppa sig, icke i vidare mån än av Kungl. Majit föreslagits
kunde tillstyrka införande av den proportionella valmetoden vid sådana
val, som förekomme å kommunalstämma. Däremot ville utskottet på de skäl,
som anförts av konstitutionsutskottet i dess nyssnämnda utlåtande, nr 18, hemställa
örn utredning, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på landsting,
stads- och kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan
vore stadgat, skulle ske proportionellt, där det äskades av visst antal väljande.

Riksdagen godkände utskottets hemställan, varefter riksdagens beslut anmäldes
i skrivelse den 19 december 1918, nr 40.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom första kammaren en motion, nr 41, av
herr Stendahl, vilken hemställde, att riksdagen ville för sin del besluta sådan
utsträckning av användandet av den proportionella valmetoden inom landsting,
stads- och kommunalfullmäktige, att val måtte förrättas proportionellt, därest
sådant äskades av minst så många väljande, som motsvarade det tal, vilket
erhölles örn samtliga väljandes antal delades med det antal personer valet avsåge,
ökat med 1. I avgivet utlåtande, nr 9, hemställde konstitutionsutskottet
under hänvisning till pågående utredning, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den åsyftade utredningen var anförtrodd åt kommunaltörfättningssakkunniga.
I sitt den 31 januari 1923 framlagda betänkande IV med förslag till lag
örn landsting med mera meddelade emellertid de sakkunniga, att de — vilkas
uppdrag förklarats skola upphöra nämnda dag -— ej behandlat omförmälda
spörsmål, som enligt de sakkunnigas mening borde företagas till behandling i
samband med utarbetandet av en ifrågasatt kommunal vallag.

Landshövdingen Hammarskjöld har i sitt förslag vidtagit allenast den utvidgningen
av det proportionella valsättets tillämpning, att detsamma skall
komma till användning jämväl vid val å kommunalstämma, samt i kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige av revisorer och revisorssuppleanter, i fråga
om mika befattningar enligt den sakkunniges mening kravet på minoritetens
representerande synts vara särskilt välgrundat.

Vid 1928 års riksdag upptog herr Stendahl i en inom första kammaren väckt
motion, nr 55, sitt vid 1920 års riksdag framförda yrkande med tillägg, att riksdagen
ville besluta, att den successiva förnyelsen av nämnder, styrelser och delegationer
skulle upphöra.

I utlåtande, nr 8, med anledning av motionen erinrade konstitutionsutskottet
örn tidigare framställningar i ämnet samt om den sakkunniges förslag, varefter
utskottet fortsatte i huvudsak:

Den i riksdagens skrivelse år 1918 begärda utredningen hade sålunda icke
blivit verkställd i hela den omfattning, som med skrivelsen avsetts. Utskottet
vidhölle sin vid 1918 års lagtima riksdag uttalade och av urtima riksdagen
samma år omfattade åsikt om lämpligheten av att proportionellt valsätt tilläm -

F. L. 2: 13.

Särskilda

utskottet

1918. U.

Motion 1920.

Komiuunalför
fattnings -sakkunniga

1923.

Den sakkunnige.

Motion 1928.

Konstitutionsutskottet
192b.

F. L. 3: 13.

Yttrauden.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

pades inom de kommunala representationerna utom vid val till förberedande
delegationer jämväl vid val till nämnder m. m., som hade förvaltande och verkställande
uppgift. Visserligen kunde sägas, att vid dylika val, fastän proportionellt
valsätt för dem icke vore i lag föreskrivet, i regel en proportionell fördelning
av mandaten ägde rum mellan olika meningsgrupper. Men det oaktat,
och då exempel i motsatt riktning ej saknades, funne utskottet det vara önskvärt,
att principen fastställdes i lag. Ett sådant stadgande borde givetvis liksom
de motsvarande nu gällande givas fakultativ karaktär. Utskottet ville icke
förneka — vilket även framhållits år 1918 — att svårigheter kunde yppa sig
därigenom, att i gällande författningar i vissa fall gåves bestämmelser om särskild
kvalifikation hos ledamöter i de nämnder, varom här vore fråga, men,
oavsett att dessa bestämmelser i en del fall måhända saklöst skulle kunna falla
bort, förmenade utskottet, att utväg för svårigheternas övervinnande borde kunna
finnas. Givetvis borde jämväl frågan örn den successiva förnyelsen av dylika
nämnder därvid tagas under omprövning. Med hänsyn till att utredning i berörda
frågor syntes, erforderlig, hade utskottet emellertid icke ansett sig böra i enlighet
med motionärens hemställan förelägga riksdagen förslag till lagändringar.

Utskottet ansåge, att utredningen lämpligen borde anordnas sålunda, att
förslag i ämnet kunde framläggas i samband med det väntade förslaget till
allmän revision av kommunalförfattningarna, som torde få förväntas inom nära
liggande tid.

I anledning av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta utreda i
vilken utsträckning den proportionella valmetoden kunde komma till användning,
utöver vad som redan vore stadgat, vid på landsting, stads- och kommunalfullmäktige
ankommande val, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. Riksdagen biträdde utskottets hemställan,
varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 16 mars 1928, nr 73.

över riksdagsskrivelsen hava stranden inhämtats i samband med utlåtanden
över sakkunnigförslaget.

En del av de hörda myndigheterna hava utan att ingå på själva sakfrågan
tillstyrkt, att en utredning måtte komma till stånd i det av riksdagen angivna
hänseendet. Andra hava uttalat sig rörande den föreslagna utsträckningen men
samtidigt framhållit, att ytterligare utredning vore erforderlig. Utredning har
sålunda tillstyrkts eller förslaget om verkställande av utredning lämnats utan
erinran av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands, Värmlands,
Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Halmstad,
Karlstad och Falun, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet. Överståthållarämbetet
har anfört, att vid bifall till den ståndpunkt ämbetet i anslutning
till riksdagsskrivelsen sålunda intagit resultatet av den begärda utredningen
icke borde föregripas genom ändringar av kommunalförfattningarnas
nuvarande bestämmelser örn proportionella val och följaktligen borde även
anstå med genomförandet av sakkunnigförslaget i denna punkt.

Vad angår själva sakfrågan hava bland andra följande myndigheter tillstyrkt
eller förklarat sig icke hava något att i princip erinra mot en utsträckning
av den proportionella valmetoden i enlighet med den av riksdagen uttalade
uppfattningen: länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr -

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 99. 135

lands och Västerbottens län ävensom stadsfullmäktige i Uppsala, Malmö, Hälsingborg,
Landskrona, Göteborg, Vänersborg, Västerås, Söderhamn och Umeå.
I en del av dessa yttranden har även förordats, att den successiva förnyelsen av
nämnder, styrelser med flera måtte upphöra.

En utsträckning av den proportionella valmetodens användning i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget, det vill säga till revisorer och revisorssuppleanter,
har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs
och Jämtlands län. Däremot har länsstyrelsen i Blekinge län ansett, att
då för revisorsuppdrag erfordrades särskilda kvalifikationer, som icke vore
beroende eller stöde i omedelbart sammanhang med vederbörandes politiska
åskådning, det vore olämpligt att åt berörda val giva någon partipolitisk anstrykning.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att viss utsträckning
av den proportionella valmetoden utöver vad den sakkunnige föreslagit borde
komma till stånd. Härvid har i allmänhet föreslagits, att utsträckning borde
ske till alla val, där ej för den eller de valda föreskreves särskilda kvalifikationer.
Uttalanden i denna riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna,
i Jönköpings, Gotlands och Västmanlands län samt stadsfullmäktige i Gävle.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett användningen av proportionell valmetod
onödig vid val av nämnder med rent verkställande uppgift. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bolms län har anfört, att den proportionella valmetoden borde
utan olägenhet kunna komma i användning även för val av de styrelser eller
nämnder, som skulle utses för kommuners eller landstings särskilda förvaltningsuppgifter.
Då särskilt landsting och stadsfullmäktige emellertid hade att
verkställa en mångfald val, vilka icke berörde landstingets eller kommunens
egna förvaltningsuppgifter, och den proportionella valmetodens utsträckning
även till dessa med säkerhet skulle bliva alltför betungande, syntes dock erforderligt,
att en klar begränsning till nämnder och styrelser för de egna förvaltningsuppgifterna
gjordes. I några yttranden har uttalats, att valnämnden
borde utses proportionellt.

Däremot har den föreslagna utsträckningen av den proportionella valmetoden
avstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs län,
stadsfullmäktige i 7 städer, däribland Stockholm och Linköping, kommunalfullmäktige
i 40 kommuner samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Såsom uttryck för denna uppfattning må anföras följande citat ur några
av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län:

Någon som helst anledning att ytterligare utvidga området för de politiska
inflytelserna förefunnes icke. För övrigt hade redan i praktiken tämligen allmänt
på överenskommelsens väg de intressen blivit tillgodosedda, som tillämpningen
av den proportionella valmetoden skulle vara avsedd att främja, och ett
fortgående på berörda linje syntes i alla avseenden vara att föredraga icke minst
ur den synpunkten, att man då lättare kunde tillfredsställa önskemålet, att vid
delegationers sammansättande få den rätte mannen på den rätta platsen. Skulle
den proportionella valmetoden komma till tillämpning i större utsträckning än
för närvarande vore fallet, borde den successiva förnyelsen av de nämnder, sty -

F. L. 2: 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

reiser och delegationer vid vilkas sammansättning valmetoden skulle användas,
nett upphöra och samtliga ledamöter väljas för samma mandattid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Länsstyrelsen företrädde den uppfattningen, att det proportionella valsättet
"vöre agnat att skärpa partimotsättningarna och därför under inga förhållanden
norde komma till begagnande, då det gällde att utse dugande och väl kvalificerad®
personer till nämnder och styrelser av helt opolitisk karaktär. Med utgående
Iran nämnda principiella ståndpunkt ställde sig länsstyrelsen helt naturligt
avvisande till tanken på den proportionella valmetodens utsträckta tilliampning
vid val inom kommunala församlingar. En sådan utsträckning borde
i varje lall icke göras mer omfattande än vad den sakkunnige föreslagit.
Karlskoga kommunalfullmäktige:

!\ågot verkligt behov av sådan utökning, som nu ifrågasatts, syntes icke
vara pavisat. Så länge den borgerliga kommunens beslutanderätt i många kommuner
utövades av kommunalstämma och den kyrkliga alltid av kyrkostämman,
kunde proportionellt val vid stämmor, med dess växlande tillslutning, aldrig
åstadkomma den rättvisa, som avsåges med valmetoden. Frånsett det förhållandet,
att det vore högst tvivelaktigt örn den uppdelning i politiska partier,
som framtvingades av den proportionella valmetoden, kunde vara till fördel i
det kommunala förvaltningsarbetet, funnes åtskilliga nämnder, vilkas sammansättning
efter politiska eller andra gruppsynpunkter komme att direkt strida
mot ändamalet med deras verksamhet. Så t. ex. taxeringsnämnd, där redan föreskrift
funnes, enligt vilken medlemmarnas praktiska verksamhet skulle vara
avgörande, fattigvårdsstyrelse, där särskilt för en vidsträckt landskommun
med indelning i rotar stor hänsyn borde tagas till medlemmarnas bostadsort.
i\ ämnda mera vägande synpunkter kunde icke tillgodoses vid proportionella
■val. Redan tillämpning därav vid val av skolråd, där även medlems bostadsort
hade viss betydelse, kunde medföra och hade medfört olägenhet.

Stockholms stadsfullmäktige hava uttalat, att något beli o v av nya lagbestämmelser
i den riktning riksdagsskrivelsen angåve enligt stadsfullmäktiges
mening knappast förelåge, enär genom den praxis, som vid de kommunala
valen allmänt tillämpades, även med nuvarande bestämmelser erhölles den
representation för olika meningsriktningar, som den proportionella valmetoden
avsåge att trygga. Stadsfullmäktiges beslut i denna del har fattats med
39 röster mot 34, vilka avgåvos för ett uttalande örn behovet av ytterligare utredning.

Beträffande frågan örn den successiva förnyelsen inom fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund framhållit följande:

Det funnes icke något formellt hinder för bibehållande av en sådan ordning
även vid proportionellt val, ehuru den proportionella valmetoden ju komme
bättre till sin rätt vid val av större antal ledamöter samtidigt. Villkoret att
minst en av ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skulle
vara kvinna, bleve däremot svarare att uppehålla vid tillämpning av den proportionella
valmetoden. Beträffande däremot de villkor i övrigt, som gällde
för barnavårdsnämndens sammansättning, vore nog dessa grundade på behov,
sorn ,!clV medgåve jämkning av desamma. Den proportionella valmetoden borde
därför i detta fall begränsas till de ledamöter kommunen hade att välja jämlikt
barnavårdslagen 3 § mom. d). Det finge också anses uteslutet att genom den
proportionella valmetodens tillämpning betrygga sådan sammansättning av taxe -

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr UO. 137

ringsnämnden, som gällande förordning föreskreve. Skulle en utsträckning av
den proportionella valmetodens användning inom landskommunerna komma till
stånd, funnes enligt styrelsens mening ingen anledning att, såsom riksdagen
ifrågasatt, begränsa användningen endast till de kommuner, som hade kommunalfullmäktige.

Rörande de yttranden, som avgivits av landsting och av styrelsen för svenska
landstingsförbundet, får jag hänvisa till behandlingen av förslaget till ändringar
i landstingslagen.

Såsom den nu verkställda utredningen visar, äro meningarna synnerligen
delade rörande önskvärdheten av en vidgad tillämpning av den proportionella
valmetoden på det område, varom här är fråga. Sålunda har å ena sidan framhållits,
att en ökad användning av denna valmetod vore påkallad för att bereda
de olika meningsriktningar, som finnas inom de väljande församlingarna,
skälig representation bland de valda. Härvid har påpekats, att fall förekommit,
då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning för att från de kommunala
verkställighetsorganen utesluta lämpliga personer av annan uppfattning
än majoriteten. Å andra sidan har gjorts gällande, att berörda fall numera
hörde till undantagen samt att de olika partierna oftast till följd av frivillig
överenskommelse erhölle skälig representation inom de valda organen.
Till en dylik proportionell fördelning har ansetts bidraga, att frågor örn val i
regel förberedas av nämnd eller beredning, som utsetts med tillämpning av
proportionell metod. Behovet av utsträckt tillämpning av denna metod skulle
för övrigt, vad angår städerna, bliva svagare, därest det nu föreliggande förslaget
till lag örn kommunalstyrelse i stad upphöjes till lag. Enligt detsamma
skall nämligen, när ärende beretts annorledes än genom drätselkammare eller
allmänt beredningsutskott, kammaren eller utskottet erhålla tillfälle att yttra
sig däröver. Härigenom vinnes bland annat, att ärendena alltid komma att
behandlas av ett enligt proportionell metod tillsatt organ. Tydligt är även, att
en ökad användning av nämnda metod medför vissa olägenheter. Även örn
större betydelse icke kan tillmätas den anförda omständigheten, att det proportionella
valsystemet leder till att valen i vidgad omfattning ske efter partisynpunkter,
får det ej förbises, att berörda system i en del fall kan försvåra en
god rekrytering. Däremot kan naturligen systemet i andra fall medföra ökade
möjligheter att till kommunala befattningar välja sakkunniga personer. Särskilda
svårigheter uppkomma emellertid i fråga om de befattningar, för vilkas
innehavare speciella kvalifikationer föreskrivas. Att såsom riksdagen för vissa
fall ifrågasatt låta kravet på dylika kvalifikationer bortfalla, synes icke lämpligt,
och någon god utväg för övervinnande av svårigheterna lärer ej kunna anvisas.
Naturligen är det riktigt, att proportionellt valsystem kan användas även
med bibehållande av gällande regler örn successiv förnyelse. Emellertid är det
tydligt, att för ett fullt utnyttjande av det proportionella valsättets fördelar vid
val av nämnder eller styrelser med jämförelsevis ringa antal medlemmar kräves,
att alla medlemmarna väljas samtidigt. Märkas bör även, att vid borttagandet
år 1922 av den successiva förnyelsen av kommunal- och municipalnämnd såsom
skäl härför anfördes, att nämnda anordning stöde i mindre god överens -

Departements chefen.

F. L. 2: 13.

Dea sakkunnige.

Yttranden.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stämmelse med regeln, att val av ledamöter och suppleanter i dylik nämnd skall
ske proportionellt. Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna föreslå
någon allmän utvidgning av den proportionella valmetodens tillämpning vid
de val, som ankomma på kommunal- och stadsfullmäktige. I likhet med den
sakkunnige anser jag emellertid, att val av revisorer och revisorssuppleanter
bör kunna ske proportionellt. Såsom den sakkunnige framhållit synes vid dylikt
val kravet på minoritetens representerande vara särskilt välgrundat. Utvidgningen
synes emellertid böra begränsas till kommunens eller stadens egna revisorer
och sålunda ej gälla de andra revisorer, som på grund av särskilda föreskrifter
utses av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Beträffande frågan örn vidgad användning av proportionellt valsystem vid
val inom landsting kommer jag att yttra mig vid behandlingen av förslaget till
ändringar i landstingslagen.

Mom. 2 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 2 och 3.

Rörande denna paragraf har den sakkunnige anfört, att beslut örn avliändande
av fast egendom ansetts lika väl som beslut örn inköp böra, när transaktionen
avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning, undantagas
från bestämmelsen örn kvalificerad majoritet, ävensom att det synts riktigast
att i punkterna c och d utbyta uttrycket »under det löpande året» emot
»året näst före det, som höjningen avser»; eljest skulle nämligen bestämmelsen
örn kvalificerad majoritet i vissa fall kunna kringgås genom beslutets uppskjutande
över årsskiftet.

I en del av de inkomna yttrandena hava föreslagits sakliga ändringar i reglerna
örn användningen av kvalificerad majoritet. Bland annat hava Stockholms
stadsfullmäktige yttrat:

Stadsfullmäktige ville för sin del uttala, att stadgandena örn dubbelt flertal
såsom förutsättning för rättsgiltigt beslut syntes böra ur kommunalförordningen
utgå. Syftet med sagda bestämmelser vore givetvis att binda den kommunala
beslutanderätten och inskränka kommunens rörelsefrihet. Enligt stadsfullmäktiges
mening hade erfarenheten icke visat, att något behov av sådana
inskränkningar förelåge, tvärtom kunde det i mångå fall vara till kommunens
fördel, att den tveksamhet, som ofta gjorde sig gällande i fråga örn lösningen
av för staden betydelsefulla frågor eller igångsättande av viktiga nya företag,
icke, såsom nu vöre fallet, kunde med stöd av bestämmelserna örn två tredjedels
majoritet lägga hinder i vägen eller i varje fall avsevärt fördröja det slutliga
avgörandet. Den grundliga utredning genom ett flertal olika organ, som inom
stadens vittutgrenade förvaltning vore av nöden för alla större ärenden, innebure
jämte den offentliga kritiken enligt stadsfullmäktiges mening fullt tillräckliga
garantier emot förhastade beslut.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Det kunde ifrågasättas, om icke förvärv av fast egendom för tillgodoseende
av författningsenliga åligganden såsom tomt till ålderdomshem m. m. liksom
då inköpet avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning,
borde få ske med enkel majoritet. Då kommun vore pliktig att bygga ålderdomshem
och uppföra byggnader för andra kommunala behov, borde icke författningen
göra det möjligt för en tredjedel av de beslutande att kanske rent

F L. 2: 13.

Kungl. Majlis proposition nr 09. 139

provokatoriskt hindra detta genom att motsätta sig förvärv av byggnadstomt
eller förhindra majoriteten att välja en tomt med för anstalten lämpligt läge.
Någon fara kunde en i detta avseende vidgad rätt för majoriteten icke innebära.

Beträffande elen i sakkunnigförslaget vidtagna ändringen i punkterna c och d
har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Den föreslagna formuleringen torde medföra, att i vissa fall (örn enligt c)
anslag ifrågasattes under det år anslaget avsåge samt anslag närmast föregående
år funnits för ändamålet eller (örn enligt d) höjning ifrågasattes under
det år anslaget avsåge av redan beslutat anslag, samt anslaget för ändamålet
under det år, som närmast föreginge det, vilket höjningen avsåge, uppgått till
minst det höjda beloppet, kvalificerad majoritet icke komme att erfordras,
ehuru sådan krävdes med nuvarande formulering.

I enlighet med den princip för revisionsarbetet, som jag tidigare angivit,
anser jag mig icke nu böra upptaga förslag om sakliga ändringar i gällande
bestämmelser örn kvalificerad majoritet. Denna fråga torde för övrigt icke
kunna lösas utan en mera ingående utredning.

Den av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda erinringen synes mig icke
böra föranleda ändring i förslaget.

Med hänsyn till den föreslagna lagen örn församlingsstyrelse har tillagts en
bestämmelse örn utskylder, som beslutas av kyrkofullmäktige.

Vid denna paragraf möter frågan örn precisering av uttrycket nytt ändamål
eller behov. Nämnda spörsmål har vid flera tillfällen varit föremål för prövning
i samband med behandlingen av reglerna örn kvalificerad majoritet.

Vid anmälan i statsråd den 30 januari 1907 av den proposition, nr 29, i vilken
— i samband med förslag till kommunal rösträttsreform — framlades förslag till
de föreskrifter rörande kvalificerad majoritet, som ännu i huvudsak gälla, erinrade
chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, att redan enligt då gällande
kommunalförordningar kvalificerad majoritet erfordrades för åstadkommande
av beslut i vissa fall. Härefter fortsatte han:

Den tanke, som läge till grund för nämnda anordning, hade synts böra än
vidare beaktas, då förändringar föresloges, som säkerligen skulle djupt ingripa
i det kommunala livet. Erfarenheten hade visat, att de maktägande inom kommunerna
mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser, som blivit
för de skattdragande i hög grad betungande. Bestämmelserna därom, att vissa
kommunala beslut skulle underställas myndigheternas prövning, vore icke väl
ägnade att förekomma sådana mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder. För
åstadkommandet av någon garanti därutinnan syntes den naturligaste utvägen
vara uppställandet av den fordran, att beslut, vilka kunde utöva kännbart inflytande
på kommunens ekonomi under en följd av år, icke finge komma till
stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening inom kommunen. I sådant
syfte borde stadgas, att till beslut i vissa frågor skulle erfordras två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet.

Efter att hava framhållit att bland nämnda frågor vore avhändande av fast
egendom eller därifrån härflytande rättighet samt inköp av fastighet, anförde
departementschefen vidare. Såsom därmed likställda hade ansetts frågor om
beviljande av anslag till nya företag eller behov samt om sådan ökning av
anslag, som föranledde uttaxering för längre tid än fem år. Särskilt i frågor
av nämnda art syntes varsamhet av nöden oell kravet på kvalificerad majoritet

Departements chefen.

Nytt ändamål
eller behov.

Chefen för
civildepartementet
1907.

F. L. 2: 13.

Särskilda utskottet
1907.

Konstitutionsutskottet
1927.

Den sakkunnige.

140 Kungl. Majds proposition nr 90.

för åstadkommande av beslut välbetänkt. Av grunden för det ifrågasatta stadgandet
syntes bliva tydligt, att med »nya företag eller behov» avsåges icke
frågor av alltför underordnad vikt, utan i allmänhet sådana, som i sig innefattade
ett nytt uppslag i den kommunala utvecklingen, evad uppslaget ginge
ut på igångsättande av ett nytt kommunalt företag eller tillgodoseende av ett
förut ej känt eller erkänt kommunalt behov. Med ledning av den för kommunen
gällande utgiftsstaten komme det ej att möta någon större svårighet att
avgöra, huruvida en viss fråga vore att hänföra under bestämmelsen eller icke.

Särskilda utskottet, nr 1, framhöll i sitt med anledning av propositionen avgivna
utlåtande, nr 4, bland annat följande:

Särdeles angeläget syntes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet
gjordes till villkor för sådana beslut, vilka avsåge att föra in den kommunala
verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål, vilka
förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet vore, att en bestämmelse
i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån svävande och att dess
tillämpning komme att bero av ett förnuftigt skön efter de i varje fall föreliggande
omständigheterna. Det syntes utskottet emellertid därvid i främsta
rummet vara av nöden, att stadgandet icke erhölle en avfattning, som inbjöde
till en alltför vittgående tolkning. Efter att hava redogjort för den i Stockholmsförordningen
intagna föreskriften i ämnet och för vissa fall, då densamma
ansetts tillämplig, fortsatte utskottet. En bestämd praxis hade sålunda utbildat
sig i fråga örn räckvidden av berörda stadgande. Det torde då ock vara lämpligt.
att när den tanke, som uppbure detsamma, skulle föras ut på ett vidsträcktare
lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehölles oförändrad.

På grund härav föreslog utskottet, att det i propositionen använda uttrycket
»nya företag eller behov» skulle utbytas mot »nya ändamål eller behov». Riksdagen
godkände utskottets uppfattning.

Med anledning av en vid 1927 års riksdag väckt motion örn ändrade bestämmelser
angående kvalificerad majoritet vid vissa kommunala beslut anförde
konstitutionsutskottet i sitt utlåtande, nr 20, bland annat:

Motionärernas uttalande, att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet för
beviljande av anslag till nya ändamål eller behov blivit alltmera betydelselösa,
innefattade enligt utskottets mening en överdrift. Emellertid syntes erfarenheten
visa, att nämnda bestämmelser kunde bliva föremål för skilda tolkningar
och att den begränsning av majoritetens beslutanderätt, som där avsetts, under
vissa förhållanden kunde bliva av tvivelaktigt värde. Utskottet ville därför uttala
önskvärdheten av att bestämmelserna erhölle en mera bestämd formulering;
särskilt syntes ett klarläggande av innebörden i begreppet »nya ändamål
och behov» vara önskvärd. Det syntes dock kunna förväntas, att berörda fråga
skulle bliva föremål för uppmärksamhet i samband med den revision av kommunalförfattningarna,
som igångsatts genom Kungl. Maj:ts beslut den 20
juni 1924.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit stadgande, att till nya ändamål
och behov skola hänföras sådana, för vilka anslag ej utgått under tio år näst
före det år, som anslaget avser. I sin motivering har den sakkunnige anfört,
att han i enlighet med framställda önskningar sökt precisera begreppet »nya
ändamål eller behov». Därvid hade han icke funnit någon bättre utväg än att
fastställa en tidsgräns, inom vilken ett föregående beslut skulle falla för att

F. I.. 2 : 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 141

kunna åberopas. Detta stöde i överensstämmelse med grunden för åtskillnaden
mellan bestämmelserna i punkterna b), c) och d) och vore även praktiskt lämpligt
för undvikande av tvivelsmål och misstag.

Den sakkunniges förslag har tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län, Gotlands
och Kristiastads luns landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Växjö
och Halmstad, samt kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

I en del yttranden har gjorts gällande, att den föreslagna tiden borde förkortas.
Sålunda hava länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands och Västmanlands
län föreslagit en tidrymd av 5 år. Samma tid har förordats av vissa stads- och
kommunalfullmäktige.

Överståthållarämbetet har utan att vilja förorda den föreslagna definitionen
dock ansett frågan örn en ändamålsenlig och verksam bestämmelse angående
dubbelt flertal vid avgörande av ärenden örn anslag till nya ändamål och behov
vara av den betydelse ur synpunkten av kommimernas sunda utveckling i ekonomiskt
hänseende, att ett allvarligt försök till utformande av en dylik bestämmelse
icke borde underlåtas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit
önskvärdheten av att begreppet nya ändamål och behov än ytterligare
förtydligas.

Den föreslagna bestämmelsen har däremot avstyrkts av länsstyrelserna i
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, Hallands, Skaraborgs och, Örebro
läns landsting, kommunalfullmäktige i 6 kommuner, stadsfullmäktige i 8
städer, däribland Lund, Hälsingborg, Karlstad, Örebro och Falun, ävensom
styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och
svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Jämtlands län har till
stöd för sin mening anfört, att genom den föreslagna bestämmelsen angående
vad som skulle hänföras till nya ändamål och behov, klargjordes visserligen
den tvistefrågan, hur långt tillbaka i tiden en jämförelse skulle sträckas, men
däremot icke frågan örn själva identiteten mellan det ena och det andra ändamålet.
Någon precisering därav torde ej heller kunna äga rum i själva lagen,
utan måste överlämnas åt praxis. Samma uppfattning har uttalats av länsstyrelsen
i Kronobergs län, som framhållit, att i avseende å tolkningen av begreppet
nya ändamål och behov nog numera utbildat sig'' en sa stadgad praxis,
att några allvarligare svårigheter vid tillämpningen av den gällande bestämmelsen
i allmänhet ej mötte. Även stadsfullmäktige i Örebro hava hållit före,
att en fortsatt utveckling av en praxis, sorn, grundad på en reell prövning av
föreliggande förhållanden, anpassade sig till syftet med stadgandet, komme att
lämna den ledning vid stadgandets tolkning, som kunde anses erforderlig. Med
hänsyn härtill kunde stadsfullmäktige icke förorda eli föreskrift, som, örn densamma
än uteslöte tvivel och misstag, likväl medförde att kvalificerad majoritet
komme att krävas även i fall, där skäl för påfordrandet av dylik majoritet icke
förelåge. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i denna del
framhållit, att en tidsbegränsning icke gärna kunde »precisera» betydelsen av
uttrycket nya ändamål eller behov, men inskränkte givetvis möjligheten tor

Yttranden.

F. L. 2: 13.

Departements chefen.

142 K ungl. Maj-.ta proposition nr lik.

den enkla majoritetens beslutanderätt oell vore således en saklig ändring. Då
en sådan icke syntes styrelsen påkallad, avstyrkte styrelsen densamma, så
mycket mer som den föreslagna lydelsen lätteligen kunde föranleda missförstånd.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Den avgränsning av begreppet, som föresloges, syntes knappast stå i god
överensstämmelse med tillämpad praxis på området. Många prejudikat visade
nämligen, att ett ändamål icke betraktats såsom nytt för kommunen, då anslag
för detsamma utgått tidigare, ehuru icke på de senaste åren. Kontinuitet i tid
och belopp syntes icke tillmätas någon avgörande betydelse. Icke heller syntes
ändamalen behöva vara fullt identiska, blott de hade en liknande innebörd.
Anslag exempelvis till viss folkbildande verksamhet hade ansetts motivera, att
anslag till liknande annan verksamhet kunnat beviljas med enkel majoritet.
Praxis vore dock i sistnämnda avseende något vacklande. Så hade t. ex. anslag
till fri skolmaterial ansetts påkalla kvalificerad majoritet, ehuru anslag till viss
fri sådan material redan beviljats. Örn än praxis i sistnämnda avseende sålunda
icke vöre fullt tydlig och klar, torde den dock få anses bestämt hava fastslagit,
att full identitet mellan ändamålen och viss tid mellan dessa identiska ändamåls
tillmötesgående icke påfordrades. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet
torde vara tillkommen som en garanti mot missbruk av den utsträckta
rösträtten. Den påfordrades därför under alla förhållanden vid vissa beslut
av större vikt för kommuns ekonomi, såsom avhändande och inköp
av fastighet, upptagande av lån, efterskänkande av oguldna utskylder samt i
nu ifrågavarande fall, tillgodoseende av nytt ändamål eller behov. Med detta
senare stadgande syntes hava avsetts att förhindra majoriteten att leda kommunens
utveckling in på nya vägar, som kunde bliva i framtiden dyrbara för kommunen
även örn i det aktuella fallet inga större utgifter, som kunde påkalla
lånemedel, vore behövliga. Det torde sålunda icke hava förutsatts någon relation
i avseende å tidpunkten mellan i visst fall ifrågasatt anslag och ett tidigare
av jämförbar natur.

Man syntes väl få giva den sakkunnige rätt däri, att den föreslagna lydelsen
vore »praktiskt lämplig för undvikande av tvivelsmål och misstag», då den
skulle utesluta all tveksamhet för framtiden örn uttryckets innebörd. Meli det
torde kunna sättas starkt i fråga örn bestämmelsen i realiteten skulle visa sig
praktisk. Efter några exempel, avsedda att styrka detta påstående, har styrelsen
förklarat sig finna den praxis, som numera utformat sig, i stort sett
lycklig, varför en ändring, som skulle åstadkomma, att en reell prövning av uppkommande
fall ersattes av en formell, rent schablonmässig sådan, icke syntes
styrelsen önskvärd.

Den i sakkunnigförslaget upptagna nya bestämmelsen kan näppeligen sägas
innebära någon precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov. Densamma
medför endast att, även örn anslag tidigare lämnats till samma eller likartat
ändamål, det ändamål eller behov, varom fråga är, dock skall betraktas som
nytt. därest det tidigare anslagsbeviljandet ligger mera än tio år tillbaka. Stadgandet
innebär sålunda en utvidgning av kravet på kvalificerad majoritet. Däremot
ger detsamma ingen ledning för bedömande av den vanskliga frågan, när
ett anslag ur saklig synpunkt skall anses som nytt. Naturligen medför den föreslagna
avgränsningen en viss fördel, i det att den onödiggör allt hänsynstagande
till beslut, som äro mera än tio år gamla. Denna fördel torde emellertid vara
av obetydligt värde med hänsyn till det ringa antal fall, då ett beaktande av så

F. L. 2:

13—15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 143

gamla beslut kan komma ifråga. Ehuru jag delar den uppfattningen, att det
vore önskvärt att erhålla en precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov,
kan jag icke förorda det av den sakkunnige föreslagna stadgandet. En godtagbar
precisering av omförmälda uttryck synes för övrigt knappast möjlig, och några
större olägenheter torde ej vara att förvänta, därest det överlämnas åt praxis
att fortfarande liksom hittills utforma lämpliga regler i detta hänseende.

Mom. 3 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 5.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har funnit uttrycket »tillgängliga
medel» ej fullt klart. Disponerandet av »tillgängliga medel» medförde ofta nog
tvång att låna, något som stundom stöde klart redan vid beslutets fattande.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och vissa kommunalfullmäktige hava
hemställt örn ett förtydligande av nämnda uttryck.

Att närmare precisera innebörden av berörda uttryck torde icke vara möjligt.
Det bör emellertid fasthållas, att beslut örn anslag alltid måste noggrant angiva,
hur anslaget skall bestridas. Enligt utslag av regeringsrätten kan anslag för en
obestämd följd av år icke anvisas att utgå av »tillgängliga medel».

§ 14.

Första stycket av denna paragraf överensstämmer med L. § 21 mom. 4. I
andra stycket har upptagits en ytterligare inskränkning i kommunalstämmans
beslutanderätt.

Med hänsyn därtill att jag av skäl, som komma att beröras i det följande,
föreslagit, att § 16 i sakkunnigförslaget skall utgå, har en jämkning blivit erforderlig
i sista stycket av förevarande paragraf.

§ 15.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar L. §§ 19 och 24, har den sakkunnige
anfort, att i paragrafen sammanförts bestämmelserna örn gottgörelse
till kommunala förtroendemän, som utses av kommunalstämman. Det föresloges,
att även för andra än kommunalstämmoordföranden ersättningen för kostnader
för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter finge fixeras för ett år i
sänder och ej skulle inräknas, när det bedömdes, örn ersättningarnas sammanlagda
belopp överstege vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet
medgåve. Att icke heller ersättningar, som utginge enligt föreskrift i annan
lag eller författning, direkt komme under sådant bedömande, hade förtydligats
genom ändring av ordningen mellan de två sista momenten.

Motsvarande bestämmelser i fråga örn städerna hava upptagits i II kap. 2
§ 19 i sakkunnigförslaget och kap. 2 § 20 i det nu föreliggande förslaget till
lag örn kommunalstyrelse i stad.

I de inkomna yttrandena hava framställts ett flertal förslag till sakliga
ändringar i omförmälda bestämmelser. Det har sålunda föreslagits bland annat,
att föreskrifterna om ersättning till kommunala förtroendemän måtte helt borttagas,
att ersättning till ordföranden för skrivmaterialier, postporton och dylika
utgifter, samt arvodet till de i mom. 3 omförmälda funktionärerna måtte be -

Yttranden.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 2:

15—16.

Departementschefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

144 Kungl. Marits proposition nr 99.

stämmas för hela tjänstgöringstiden, att dagtraktamentets belopp måtte höjas
samt att reseersättning måtte utgå endast i det fall, att våglängden överstiger
tjugu kilometer.

Stochholms stadsfullmäktige hava i anslutning till de föreslagna jämkningarna
beträffande ersättning åt förtroendemän i stad anfört följande:

De därom gällande bestämmelserna i kommunalförordningen för Stockholm
i avseende å uppdraget såsom stadsfullmäktiges ordförande kunde icke anses
tillfredsställande. Enligt stadsfullmäktiges mening borde stadsfullmäktige hava
rätt att lämna ordföranden icke blott, såsom enligt kommunalförordningen för
övriga städer, ersättning med belopp motsvarande beräkneliga utgifter för uppdraget
utan även arvode för med uppdraget förenade besvär. De förpliktelser,
som numera åvilade stadsfullmäktiges ordförande, vore av den omfattning och
betydelse, att detta uppdrag måste anses väl jämförbart med andra kommunala
förtroendeuppdrag, för vilka enligt gällande lag gottgörelse i form av arvode
finge utgå. Den nuvarande ordningen måste i längden leda till en obehörig inskränkning
av stadsfullmäktiges frihet att välja lämplig person till ordförande.

Anledning torde icke föreligga att nu vidtaga några sakliga ändringar i reglerna
örn ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Frågan örn arvode till
stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm bör upptagas till prövning vid den
blivande revisionen av den för huvudstaden gällande kommunalförordningen.
Berörda fråga torde icke kunna lösas utan en ingående undersökning av alla
på densamma inverkande omständigheter. Tydligt är emellertid, att ett avgörande
i nämnda fråga kan komma att medföra verkningar även vad angår övriga
större städer.

§ 16.

Denna paragraf motsvarar L. § 23 första och tredje styckena samt § 25 andra
stycket ävensom sakkunnigförslaget § 17 och § 19 andra stycket.

Den sakkunnige har i sitt förslag uteslutit den nuvarande bestämmelsen, att
i kommunalstämmans protokoll skälen för beslut skola upptagas, men däremot
föreslagit, att i protokollet skulle angivas, huruvida och i vilken ordning omröstning
företagits. Såsom grund härför har framhållits, att förstnämnda bestämmelse
vore betydelselös. Däremot vore, för händelse av underställning eller
överklagande, av vikt, att i protokollet redogjordes för omröstning, där sådan
ägt rum. Den sakkunnige har vidare ansett, att det borde vara tillåtet att uppdraga
protokollsjusteringen åt särskilda justeringsmän, även örn icke något
ärende förekommit, som kunde sägas erfordra särskild skyndsamhet. Tid för
justeringen måste, också när den ej skulle ske å stämma, på förhand bestämmas
för tryggande av reservationsrätten, vilken skulle utövas sist vid justeringen.
Enligt den sakkunniges förslag skulle tiden för justeringen bestämmas av
stämman.

Jämväl i fråga örn allmän rådstugas protokoll har föreslagits, att i protokollet
skulle angivas, huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt styrelsen för svenska landskommunernas
förbund och vissa kommunalfullmäktige hava ansett, att det vore onödigt att i
protokollet göra anteckning, huruvida omröstning ägt rum. Däremot vore det

F. L. 2: 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 145

av vikt, att där omröstning verkligen skett angåves, i vilken ordning omröstning
företagits samt utgången av densamma. Kommunalfullmäktige i 2
kommuner hava framhållit, att i protokollet även skälet till heslutet borde antecknas,
då det mången gång kunde vara av stor vikt att känna till detsamma.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att, örn föreskriften angående protokollets
innehåll icke efterlevdes, därav icke borde följa, att ett sålunda protokollerat
beslut förklarades ogiltigt samt att en mindre kategorisk formulering
därför borde användas.

Beträffande föreskrifterna örn justering av kommunalstämmans protokoll har
länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att med hänsyn till praktiska skäl
och till nästan undantagslöst rådande praxis desamma borde ändras därhän, att
föreskrift meddelades, att justeringen i regel skulle ske genom särskilda av
stämman utsedda justeringsmän. Liknande anmärkning har framställts av
kommunalfullmäktige i 1 kommun. På vissa håll har lämpligheten av att
stämman bestämmer dag för protokollets justering ifrågasatts. Växjö domkapitel
har påpekat, att bestämmelser saknades, huru skulle förfaras, i händelse
justeringsman ansåge sig icke kunna vitsorda protokollets riktighet.

Såsom redan berörts har i en del yttranden föreslagits, att allt uppläsande av
kommunala meddelanden i kyrkan skulle borttagas. Yad särskilt angår tillkännagivande
örn justering av protokoll har dess borttagande påyrkats av kommunalfullmäktige
i 5 kommuner.

Med hänsyn därtill, att stämmans beslut kan komma att överklagas och i Departementsvissa
fall skall underställas Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens prövning, torde ctefe“''
det vara lämpligt att i protokollet alltid antecknas, huruvida omröstning skett.
Fullgörandet härav torde icke medföra något egentligt besvär. Däremot synes
det onödigt att upptaga skälen för beslutet. Ett riktigt och fullständigt angivande
av skälen måste i många fall erbjuda betydande svårigheter.

Huruvida åsidosättande av bestämmelserna rörande protokollets innehåll
skall medföra, att det beslut, som avses, blir ogiltigt torde icke kunna allmängiltigt
besvaras. Ett avgörande härutinnan måste bliva beroende på prövning i
varje särskilt fall. En ändring av bestämmelserna i den riktning, som föreslagits
av länsstyrelsen i Jämtlands län, synes därför icke påkallad.

Då protokollsjusteringen numera i regel torde verkställas genom utsedda
justeringsmän, har i tredje stycket dylikt förfarande angivits såsom det normala.
Samtidigt har emellertid möjlighet bibehållits för stämman att själv
verkställa justeringen antingen genast eller vid särskild stämma. Med hänsyn
därtill, att ordföranden är ansvarig för protokollets förande, synes det riktigt,
att han äger bestämma tid för verkställande av justering. Till förhindrande att
justeringen uppskjutes allt för länge, torde dock en viss tid böra föreskrivas inom
vilken justeringen skall äga rum. Den i S. stadgade tiden för justering å
stämma, fjorton dagar, synes lämplig. För tillvaratagande av reservanternas
rätt bör tiden för justeringens företagande tillkännagivas å stämman.

Någon särskild föreskrift torde icke erfordras rörande förfarandet, då justeringsman
finner sig icke kunna bestyrka protokollets riktighet. Det torde ligga

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Il haft. (Nr 99.)

680 29 10

F. L. 2:

16-19.

Ben sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

146 Kungl. Majus proposition nr 99.

i sakens natur, att hail för dylikt fall skriftligen angiver sina anmärkningar mot
protokollets innehåll. Frågan om protokollet kail anses justerat, när en eller flera
justeringsmän framställt anmärkningar mot detsamma, lärer bliva att bedöma
med hänsyn till anmärkningarnas beskaffenhet.

Det i sista stycket upptagna stadgandet -— vilket överensstämmer med föreskriften
i L. § 25 andra stycket och sakkunnigförslaget § 19 andra stycket ——
har ansetts böra sammanföras med de i förevarande paragraf givna reglerna örn
protokollet.

§ 17.

Paragrafen överensstämmer med L. § 23 andra stycket och sakkunnigförslaget
§ 18.

§ 18.

Denna paragraf motsvarar L. § 25 första stycket och sakkunnigförslaget § 19
första stycket.

Ben sakkunnige har i sitt förslag upptagit bestämmelsen, att envar äger att
taga avskrift av kommunalstämmans beslut och att utan lösen få avskriftens
riktighet bestyrkt av ordföranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län, styrelserna för svenska stadsförbundet och
svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 7 kommuner
hava ansett, att vad sålunda stadgats om ordföranden borde gälla även i kommunens
förvaltning anställd befattningshavare.

Det torde ej vara erforderligt att i lagen bestämma, vem skyldigheten att bestyrka
protokollsavskrift skall åligga. I lagen synes endast böra upptagas, att
allmänheten äger rätt att kostnadsfritt få sådan avskrift bestyrkt. Det lärer
sedermera bliva kommunalstämmans sak att besluta, huruvida skyldighet härutinnan
skall åligga annan än stämmans ordförande.

§ 19.

Denna paragraf återgiver L. § 26.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt en med L. § 36 mom. 4, första stycket,
överensstämmande föreskrift att kommunalstämmans förhandlingar skola
vara offentliga dock med rätt för stämman att för visst ärende besluta att överläggningen
skall hållas inom 1 yekta dörrar.

Rörande detta tillägg har styrelsen för svenska landskommunernas förbund
anfört:

Något behov av en dylik begränsning av en sedan urminnes tider rådande
offentlighet av de kommunala förhandlingarna hade icke gjort sig märkbart.
Och att införa en så pass omtvistad nyhet blott för önskan att åstadkomma likformighet
mellan kommunalfullmäktige och kommunalstämma förefölle icke att
vara motiverat. Missbruk av rätten att hålla stämma inför lyckta dörrar skulle
knappast komma att låta vänta på sig i orter, där man icke hade öppen blick för
styrkan i det kommunala livets karaktär av offentlighet. Styrelsen avstyrkte
införandet av bestämmelser örn en dylik sekretess.

Kungl. Majus proposition nr 99. 147

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit den ändringen, att kommunalstämmans
och kommunalfullmäktiges förhandlingar skulle vara offentliga
för kommunens röstberättigade medlemmar. Det hade nämligen visat sig vara
mindre lämpligt på flera sätt, att personer från andra kommuner trängde sig
in och närvoro vid förhandlingarna och därvid opåkallat påverkade besluten i
viss riktning.

I nu gällande förordning gives icke någon föreskrift, att kommunalstämma
skall vara offentlig. Det har emellertid av ålder ansetts självklart, att så skall
vara förhållandet. Värdet av offentlighet i det kommunala livet synes mig vara
så stort, att denna gamla princip icke utan starka skäl bör övergivas. Någon
olägenhet av att stämmorna hållas offentligt lärer ytterst sällan kunna påvisas.
Däremot kan det befaras, att möjligheten till sekretess skulle komma att missbrukas.
Med hänsyn härtill har i nu föreliggande förslag det av den sakkunnige
föreslagna undantaget från offentlighetsgrundsatsen uteslutits.

Kap. 3. Om kommunalfullmäktige.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 1.

I skrivelse den 11 oktober 1922 har landshövdingen K. J. Bergström framhållit
såsom brist i L., att däri icke stadgades skyldighet för ordförande i kommunalstämma
att underrätta länsstyrelsen örn kommunalstämmans beslut rörande
fullmäktiges antal. I yttrande över framställningen har majoren E. von Heidenstam
anfört, att det obestridligen berott på ett förbiseende, att skyldighet icke
ålagts kommunalstämman att meddela länsstyrelsen sina beslut örn antalet fullmäktige.

Den sakkunnige har i anslutning till det gjorda påpekandet föreslagit skyldighet
att underrätta länsstyrelsen örn beslut rörande fullmäktiges antal. Enligt
den sakkunniges mening behövde nämligen länsstyrelsen ej blott vid sammanräkning
utan även i andra fall känna det för kommunalfullmäktige bestämda
antalet.

Det av den sakkunnige förordade stadgandet har i sak oförändrat upptagits
i föreliggande förslag.

§ 2.

Den sakkunnige har framhållit, att enär kommunalfullmäktige icke valdes
å kommunalstämma, erfordrades örn rösträtt och röstlängd hänvisande bestämmelser.
Dessa bestämmelser hade i sakkunnigförslaget upptagits under §§ 2
och 3. Sistnämnda paragraf innehöll, att örn upprättande av röstlängd och örn
röstlängdens bindande verkan stadgades i vallagen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att sistberörda
stadgande med hänsyn till innehållet i § 2 vore onödigt.

Då i § 2 — enligt dess omarbetade lydelse — föreskrives, att rösträtt vid
val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt å kommunal -

F. L. 2:19;
3: 1—2.

Departements chefen.

Lands hövdingen Bergström 1922.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

F. L 3: 2—3.

148 Kungl. Mqj:ts proposition nr 99.

stämma, synes det icke nödvändigt att hänvisa till de speciella reglerna örn
röstlängd och örn dess bindande verkan. Att dessa regler skola gälla torde
följa redan av stadgandet i § 2. Föreskriften i § B i sakkunnigförslaget har
därför uteslutits.

Den sakkunnige.

Yttranden.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, första stycket och § 4 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har med anslutning till L. § 41 och S. § 29 mom. 2 föreslagit.
att följande personer, med hänsyn till sin ämbets- eller tjänstemannaställning,
icke må vara kommunalfullmäktige, nämligen landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor, domhavande eller allmän åklagare i
orten, ej heller tjänstemän och betjänte, vilka äro vid kommunens drätsel eller
andra dess förvaltande verk anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga.
Rörande bestämmelsen örn kommunens egna tjänstemän och betjänte har
den sakkunnige anfört, att stadgandet i inskränkande riktning förtydligats.

I en del av de inkomna utlåtandena har yrkats, att förbudet för vissa statliga
ämbets- och tjänstemän samt kommunala befattningshavare att vara kommunalfullmäktige
måtte utgå. Framställningar härom hava gjorts av kommunalfullmäktige
i 5 kommuner. Såsom skäl har framhållits, att erfarenheten
från landsbygdens kommunala liv visat, att befattningshavare, som folie under
den föreslagna bestämmelsen, varit en värdefull tillgång vid besättande av
kommunala förtroendeposter.

Förbudet för domhavande i orten att vara kommunalfullmäktig har avstyrkts
av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunalfullmäktige
i 12 kommuner.

Mot bestämmelsen, att allmän åklagare i orten ej må vara kommunalfullmäktig,
hava anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län, kommunalfullmäktige i 15 kommuner samt föreningen Sveriges
landsfiskaler. Föreningen har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört i huvudsak
följande:

Den föreslagna nya bestämmelsen bomme icke att få någon mera praktisk
betydelse för annan av de uppräknade ämbets- och tjänstemännen än landsfiskal
och möjligen domhavande. Av landsfiskalerna vore flertalet bosatt inom
landskommuner. Örn förslaget i förevarande del bifölles, skulle alltså dessa
bliva obehöriga såsom kommunalfullmäktige. Ehuru kanske icke så många
landsfiskaler hade sådant intresse för kommunala angelägenheter, att de låtit
invälja sig bland sin orts kommunalfullmäktige, syntes det dock föreningen
synnerligen olämpligt att hindra dem, som så ville, från dylikt inval. Deras
ställning som åklagare torde knappast i något fall behöva komma i kollision
med fullmäktigeuppdraget. Däremot måste det otvivelaktigt i flera hänseenden
vara till nytta och av värde för fullmäktige att bland sig hava en tjänsteman,
som måste antagas besitta större förmåga att sätta sig in i flertalet förekommande
ärenden än många av de övriga fullmäktige. Det vore ju icke gärna
möjligt för lantborna i gemen att rätt tolka och förstå alla de lagar och författningar,
som reglerade det moderna samhället. Även örn det finge förutsättas
att kommunalfullmäktiges ledamöter tillhörde de mest upplysta och för

F. L. 3: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 149

uppdraget bäst skickade inom socknen, vilket emellertid långt ifrån alltid vore
fallet, torde det icke så sällan förekomma, att okunnighet i lagtolkningsfrågor
förekomme. Att då från deltagande i dessa och andra frågors behandling utestänga
ortens landsfiskal, vilken säkerligen kunde och även gjorde god nytta
till kommunens bästa, örn han vore intresserad för uppdraget, syntes föreningen
icke lyckligt. En för uppdraget ointresserad landsfiskal komme för övrigt
sannolikt icke att låta uppställa sig som fullmäktigkandidat. Genom sin intima
kännedom örn ortsbefolkningen och dess förhållanden, sin hela verksamhet,
sin nära beröring med länsstyrelsen och andra myndigheter m. m. hade
han dessutom ofta synnerligen goda förutsättningar att verksamt bidraga till
ett lyckligt resultat av fullmäktiges förhandlingar. Enligt sin instruktion borde
landsfiskalen bl. a. ägna sin uppmärksamhet åt fattigvården, ävensom åt förhållanden,
vilka inom visst område å landsbygden kunde påkalla tillämpning
av bestämmelser i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer,
brandstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen örn fastighetsbildning i stad samt,
där så funnes erforderligt, i berörda hänseenden göra anmälan till länsstyrelsen.
I dessa fall kunde det ofta vara till mycket stor nytta örn landsfiskalen såsom
medlem av kommunalfullmäktige kunde, innan eventuell anmälan gjordes,
dryfta frågan med fullmäktige och inhämta deras mening. Han kunde därvid
lämna upplysningar och lägga till rätta förhållanden, som vantolkats eller uppfattats
oriktigt. Därigenom kunde behövliga bestämmelser lättare och mjukare
genomföras än örn anmälan alldeles oförberett delgåves kommunens beslutande
myndighet.

Rörande stadgandet, att vissa kommunala tjänstemän och betjänte ej finge
vara kommunalfullmäktige har styrelsen för svenska landskommunernas förbund
anfört i huvudsak följande:

Det kunde ifrågasättas, örn nämnda begränsning av den personliga valbarheten
vöre motiverad. Dessa personers redovisning skedde icke direkt till fullmäktige.
De svarade envar inför det förvaltningsorgan, hos vilket de vore
anställda. Då det gällde valbarhet till en representativ församling förefölle
det icke kunna hava någon menlig inverkan att även i kommunens tjänst anställda
kunde vara valbara. Det bleve förenat med vissa svårigheter att konsekvent
kunna utestänga alla dem, som hade redovisningsskyldighet till kommunen.
Redovisningsskyldiga vore ju ledamöterna i alla förvaltningsorgan och
även fjärdingsman, men deras valbarhet vore icke ifrågasatt. Det funnes förtroendemän,
som helt toges i anspråk för sitt uppdrag och som åtnjöte ett
arvode, som svarade mot en anställd befattningshavares lön. Då innehavet av
fullmäktigskapet i varje fall vore beroende av ett allmänt val, och från innehavarens
sida finge anses förutsätta ett mer allmänt intresse för kommunala
angelägenheter och ett större mått av förtroende från kommunens invånare,
syntes det ifrågasatta hindret för kommunala befattningshavares valbarhet icke
vara rättvist.

Liknande synpunkter hava framförts av Kopparbergs kommunalfullmäktige,
som därutöver yttrat följande:

I många fall vore ifrågavarande personer de som besutte den största sakkännedomen.
Deras antal vore i landskommuner så ringa att det knappast
läte tänka sig, att de annat än genom sakskäl kunde öva något avgörande inflytande
på besluten. Man finge alltså anse att det vore deras ställning som
redovisningsskyldiga som skulle vara avgörande för valbarheten till fullmäktige.
Det ifrågasattes emellertid icke vare sig i nu gällande förordning eller
i sakkunnigförslaget annat än att kommunalnämndens ordförande och kassa -

F. L. 3:3-5.

Departementschefen.

Yttrande.

Departementschefen
.

Den sakkunnige.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

förvaltare skulle vara valbara till fullmäktigeledamöter. Det fiuge väl anses
obestridligt, att dessa senare i minst lika hög grad kunde vara redovisningsskyldiga
till kommunen som t. ex. kommunalkamrerare eller fjärdingsman.

Det ifrågasatta förbudet har avstyrkts även av länsstyrelsen i Västmanlands
län samt kommunalfullmäktige i 10 kommuner.

Vad angår det av den sakkunnige föreslagna nya stadgandet örn förbud
för vissa statliga och kommunala befattningshavare att vara kommunalfullmäktige
må anföras, att det knappast är lämpligt att från behörighet,
varom här är fråga, utesluta domhavande och allmän åklagare i orten.
Nämnda personer torde ofta tillföra den beslutande församlingen värdefulla
kunskaper och praktisk erfarenhet. Det lärer icke behöva befaras, att annat än
i undantagsfall någon motsättning skall uppstå mellan de intressen de hava
att företräda i sin tjänst och i egenskap av kommunalfullmäktige. Ej heller
synes det lämpligt att från ledamotskap i kommunalfullmäktige utestänga de
kommunala tjänstemän och betjänte, som angivits av den sakkunnige. Stadgande
härom skulle i en del fall kunna leda till att från behörighet såsom kommunalfullmäktige
komme att uteslutas därtill lämpliga personer och skulle
även kunna minska möjligheterna att tillfredsställande besätta vissa kommunala
tjänster. Vad angår bestämmelserna rörande landshövding och vissa tjänstemän
vid länsstyrelsen, torde desamma hava ringa praktisk betydelse, då nämnda
personer i regel icke äro vare sig röstberättigade eller boende inom landskommun.
Att bibehålla endast denna bestämmelse synes därför ej tillräckligt motiverat.
Av nu anförda skäl har jag ansett mig böra utesluta det av den sakkunnige
föreslagna tillägget.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, andra och tredje styckena samt
sakkunnigförslaget § 5.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt kommunalfullmäktige i 1 kommun
hava ansett, att i lagen borde intagas bestämmelse örn vem beslutanderätten
i kommun skulle tillkomma under tid, som förflöte mellan den dag, då ett kommunalfullmäktigeval
upphävts, och till dess att de nyvalda fullmäktige hunnit
sammanträda.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att i lagen upptaga bestämmelser''
rörande det speciella fall, som avses i länsstyrelsens yttrande.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 29 mom. 1 och § 6 i sakkunnigförslaget. Förstnämnda.
paragrafs innehåll i övrigt liksom de följande §§ 30—33 hava överflyttats
till lagen om kommunala och kyrkliga val.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört följande:

Särskilt på grund därav, att med indelningen i valkretsar sammanhängde
bestämmandet av antalet fullmäktige i varje valkrets, och med hänsyn till motsvarande
föreskrifter i landstingslagen hade det ansetts praktiskt och principiellt
riktigt att icke till vallagen överföra stadgandena örn valkretsindelning.

F L 3: 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 151

För närvarande gällde, att »indelningen i valkretsar jämte antalet fullmäktige
för varje valkrets bestämmes, efter därom av kommunalnämnden uppgjort
förslag, av kommunalstämma» samt att Konungens befallningshavandes godkännande
erfordrades för att giva gällande kraft åt beslut, vilka »röra kommunens
indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige», skolande sådant
beslut antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

I följd av underställningstvånget finge det anses förebyggt, att en olaglig
eller olämplig valkretsindelning komme till stånd. Men, då beslut skulle oförändrat
fastställas eller ogillas, kunde tillkomsten av en ny valkretsindelning
och därav beroende valdistriktsindelning till följd av en helt obetydlig felaktighet
i beslutet fördröjas så mycket, att den icke komme i tillämpning vid näst
infallande val, utan först fyra år senare. Vid sådant förhållande hade den sakkunnige
ansett sig böra föreslå beslutanderättens överlämnande åt länsstyrelsen,
som säkerligen icke utan tvingande skäl komme att avvika från de kommunala
myndigheternas framställning. Ett förkortande av den tid, som skulle återstå
till valårets ingång, kunde ej föreslås, enär tillräckligt rådrum måste finnas
för ändrande av valdistriktsindelningen.

Då fråga allenast vore örn kommun med mera än 10,000 invånare, syntes det
överflödigt att tala örn kommunalstämmas beslutanderätt.

I några yttranden har föreslagits, att möjlighet i vissa fall borde finnas för
kommuner med mindre än 10,000 invånare att besluta indelning i valkretsar.
Yrkanden härom hava framställts av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, domkapitlet i Växjö och kommunalfullmäktige i 2 kommuner. De
skäl som därvid anförts hava varit i huvudsak följande:

En gräns för valkretsindelningen vore givetvis nödvändig. Invånarantalet
kunde emellertid icke ensamt för sig vara den faktor man borde räkna med vid
bedömande av behovet av valkretsindelningen. Geografiska förhållanden hade
därvid stor betydelse. Då emellertid författningen icke gärna kunde innehålla
andra förutsättningar för obligatorisk uppdelning av kommun i valkretsar an
invånarantalets storlek, borde det övervägas, örn ej åt kommuner med ett invånarantal
mellan t. ex. 5,000 och 10,000 borde medgivas rätt att själva besluta
örn valkretsindelning. Några sakliga invändningar mot en sådan anordning
kunde icke göras i de fall då geografiska och andra förhållanden medförde att
socknens invånare själva önskade detsamma och då i alla händelser länsstyrelsen
i sista hand hade beslutanderätt i frågan.

Beträffande överflyttandet till länsstyrelsen av beslutanderätten rörande
valkretsindelningen hava kommunalfullmäktige i 1 kommun uttalat, att tillräckliga
skäl icke förelåge för en dylik förändring. Däremot har länsstyrelsen
i Jämtlands län ansett den föreslagna ändringen innebära en förbättring, som
vöre ägnad att både påskynda förfarandet och betaga tillgodoseendet av alla
de synpunkter, som vid valkretsindelning borde iakttagas. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har hållit före, att avgörande lämplighetsskäl talade för att
beslutanderätten överlämnades till länsstyrelsen. Emellertid bär länsstyrelsen
ifrågasatt, huruvida icke av skäl analoga med dem, som föranlett bestämmelsen
om förbehållande åt kommunalstämman att inom föreskrivna gränser fixera
kommunalfullmäktiges antal, jämväl i ärenden angående valkretsindelning stämman
och icke fullmäktige borde jämte kommunalnämnden vara det å kommunens
vägnar verksamma organet.

Yttranden.

F. L 3:5-7.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Departements

chefen.

Naturligen kunna vissa skäl anföras för uppfattningen, att bestämmelserna
örn valkretsindelningen skola överföras till vallagen. Särskilt bör märkas, att
reglerna rörande valkretsindelning vid val till andra kammaren kava sin plats
i lagen örn val till riksdagen. Emellertid bar på de av den sakkunnige angivna
grunderna omförmälda bestämmelser ansetts böra kvarstå i förevarande förslag.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att medgiva valkretsindelning i kommuner
vilkas folkmängd icke överstiger 10,000. För att syftet med den proportionella
valmetoden skall vinnas får antalet fullmäktige, som skola väljas i
varje valkrets, icke vara alltför litet. Ett medgivande av valkretsindelning även
i kommuner med 10,000 invånare eller därunder skulle därför lätt kunna leda
till att antalet fullmäktige för hela kommunen bleve onödigt stort. Därtill kommer,
att valkretsindelning i någon mån minskar möjligheterna för en rättvis
fördelning av mandaten.

Vad angår förslaget att överflytta beslutanderätten rörande valkretsindelning
till länsstyrelsen vill jag ansluta mig till den sakkunniges uppfattning.
Genom överflyttningen torde vinnas, att förfarandet vid fastställande av dylik
indelning påskyndas och sålunda risken för att indelningen icke skall komma
i tillämpning a avsedd tid minskas. Endast sällan lärer länsstyrelsen komma
att avvika från kommunalfullmäktiges framställning.

Det synes icke erforderligt att i ärenden örn valkretsindelning kräva medverkan
av kommunalstämman. Handläggningen av dylika frågor torde böra
tillkomma fullmäktige.

§ 6.

Denna paragraf innehåller en hänvisning till de bestämmelser i lagen örn
kommunala och kyrkliga val, som skola ersätta L. § 29 mom. 2—7 och §§
30—33. I sakkunnigförslaget har denna hänvisning upptagits i § 7.

Riksdagen

1926.

§ 7.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 1, första stycket, med enahanda tillägg
som i kap. 2 § 5, första stycket ävensom sakkunnigförslaget § 8.

Angående tidpunkten för val av ordförande och vice ordförande i kommunal-
och stadsfullmäktige har riksdagen givit sin mening tillkänna. I en vid
1926 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 83, hemställde herr
Karlsson i Vätö, att riksdagen matte besluta sådana ändringar i förordningarna
örn kommunalstyrelse på landet och i stad att val av ordförande och vice ordförande
i kommunal- och stadsfullmäktige — med undantag för det år, då allmänna
kommunala val ägt rum — skulle väljas å sista sammanträdet året före
det år valet avsåge.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 17, anförde konstitutionsutskottet
bland annat:

Enligt utskottets mening talade goda skäl för att omförmälda val, särskilt
för landsbygdens vidkommande, såsom regel borde äga rum under december
manad för påföljande år, så att ordföranden och hans ställföreträdare redan vid

F. L. 3: 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 153

årets början kunde vara i funktion. Undantag därifrån borde givetvis äga rum
det år, då nyval av fullmäktige skett; i dylikt fall borde valen i fråga förrättas
vid de nyvalda fullmäktiges första sammanträde under året och alltså gälla
det löpande året. Detta förfarande tillämpades ock på många båll. Även örn
förfarandet finge anses förenligt med nuvarande bestämmelser, syntes dock, då
olika tolkningar förekommit, en tydlig lagändring i angiven riktning önskvärd.

Utskottet funne alltså syftet med motionen beaktansvärt. Då emellertid ett
närmare övervägande av frågan syntes påkallat och då, enligt vad utskottet
inhämtat, spörsmålet komme att upptagas vid den utredning angående revision
av kommunalförordningarna, som efter därom av riksdagen gjord framställning
påbörjats, ansåg utskottet frågan icke påfordra någon vidare riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den sakkunnige har genom utbyte av ordet »årligen» mot uttrycket »för
varje år» sökt tydliggöra, att valet bör ske före årets början, vilket emellertid
mötte hinder, då fullmäktiges sammansättning skulle ändras vid årsskiftet.
För sådana fall har den sakkunnige föreslagit en tilläggsbestämmelse, som
ansluter sig till en åtminstone i flera städer förekommande praxis. Andra stycket
av först nämnda moment ersättes genom hänvisningen i kap. 3 § 13, första
stycket.

Samma bestämmelser örn tid för valet hava beträffande ordförande i stadsfullmäktige
upptagits i avdelning II av sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett föreskriften att val av ordförande,
där så kan ske, skall äga rum före årets början torde tarva ytterligare förtydligande
än vad uttrycket »för varje år» angåve. Liknande anmärkning har
framställts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner samt stadsfullmäktige i
Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Lidköping. Länsstyrelsen i Gotlands län
har förklarat att, ehuru bestämmelsen att kommunalfullmäktige skola för
varje kalenderår utse ordförande och vice ordförande väl knappast kunde innebära
hinder för fullmäktige att, där ordföranden eller vice ordföranden under
uppdragstiden avginge, utse annan i hans ställe för den återstående tiden, en
uttrycklig föreskrift därom dock vore på sin plats. Samma erinran har gjorts
av stadsfullmäktige i Visby. Stadsfullmäktige i Västerås hava funnit det icke
lämpligt att även för ett undantagsfall och för kort tid inrymma befogenhet
för en avgående representation att bestämma över presidiet i en nytillträdande
samt framhållit att den praxis, som på vissa håll utbildats att förlägga valet
för varje år till ett extra sammanträde å första helgfria dagen i januari månad
efter kallelse av äldste ledamoten, lämpligen borde lagfästas.

För att tydligare utmärka, att val av ordförande och vice ordförande i regel
skall ske före ingången av det år valet avser, har en ändring vidtagits i första
stycket.

Då det måste anses olämpligt, att kommunalfullmäktige utse ordförande för
tid efter utgången av deras egna mandat, har det föreskrivits, att för året efter
det, då allmänna val av kommunalfullmäktige ägt rum, ordförandevalet alltid
skall ske i januari månad samma år. Detta stadgande synes sta i överensstämmelse
med riksdagens tidigare uttalade mening.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 3: 7—9.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Riksdagen

1923.

154 Kungl. Majus proposition nr 99.

Med anledning- av det yrkande, som gjorts av stadsfullmäktige i Västerås,
vill jag framhålla, att stadgandet i paragrafens andra stycke möjliggör för
stadsfullmäktige att året efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum,
sammanträda till ordförandeval första helgfria dagen i januari. Den omständigheten
att kallelse till dylikt sammanträde skall utfärdas av person, som
utsetts därtill av de förutvarande fullmäktige, torde ej medföra någon olägenhet.

§ 8.

Denna paragraf, som delvis ersätter L. § 36 mom. 4, sista stycket, innehåller
särskilda bestämmelser örn ordinarie och andra sammanträden av kommunalfullmäktige,
vilka bestämmelser ansluta sig till föreskrifterna i S. §§ 33 och 34.
Paragrafen överensstämmer med § 9 i sakkunnigförslaget.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 1, tredje—sjätte styckena, och sakkunnigförslaget
§ 10.

Den sakkunnige har anfört, att paragrafen i tydlighetens intresse icke i den
grad, som varit möjligt, inskränkts till hänvisningar till bestämmelserna örn
kommunalstämma. I överensstämmelse med därom framställt yrkande hade
uttrycket »minst åtta dagar» utbytts mot det fullt otvetydiga »en vecka».

Mot denna paragraf hava framställts en del av de anmärkningar, som anförts
vid kap. 2 § 9. Det har sålunda hemställts, att kungörelsens uppläsande
i kyrkan måtte borttagas, och att uttrycket församlingens kyrka måtte förtydligas,
så att uttryckligen angåves att därmed avsåges den kyrka, till vilken
församlingen vore hänvisad för högmässogudstjänst på den för kungörelsens
uppläsande avsedda dagen. Därjämte har yrkats, att kungörandet i tidning
såsom allt för kostsamt måtte avskaffas.

Vad angår frågan örn angivande av kungörelsetiden för sammanträde med
kommunalfullmäktige må erinras, att sedan herr Jeppsson i en vid 1923 års
riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 84, hemställt, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i gällande stadgande i ämnet, att orden »minst
åtta dagar» måtte ersättas med orden »minst en vecka», konstitutionsutskottet
i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 7, yttrat bland annat:

Enligt utskottets mening hade vissa skäl anförts för en ändring av förevarande
stadgande i den av motionären angivna riktningen. Berörda stadgande
måste emellertid ses i samband med de bestämmelser, som annorstädes i kommunalförfattningarna
meddelats angående sammanträdens och valförrättningars
kungörande, varvid särskilt syntes böra uppmärksammas, att tidrymden åtta
dagar även i andra fall än det av motionären avsedda förekomme i nämnda
författningar. Nämnda stadganden kunde enligt utskottets mening väl förtjäna
att underkastas en jämförande granskning i syfte att utröna, huruvida
och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade. Utskottet holle
före att nämnda spörsmål borde komma under övervägande vid den allmänna
revisionen av kommunalförfattningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 155

Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av skäl, som anförts vid kap. 2 § 9, anser jag mig ej höra vidtaga ändring
i reglerna örn kungörelses uppläsande i kyrka.

Att föreskriften örn kungörelses intagande i tidning ej kail borttagas synes
uppenbart. Emellertid anser jag mig icke i denna del kunna helt ansluta mig
till den sakkunniges förslag. Detsamma innebär nämligen en utvidgning av nu
gällande skyldighet att kungöra i tidning, i det att enligt förslaget sådant kungörande
skall ske, där ej fullmäktige med kvalificerad majoritet beslutat annorlunda,
under det att enligt gällande förordning kungörelsen skall införas i tidning
endast då fullmäktige fattat beslut därom. En dylik utvidgning skulle
kunna medföra en avsevärd ökning av annonskostnaderna utan motsvarande fördel,
varför nu gällande regler torde böra bibehållas.

I enlighet med riksdagens uppfattning har såväl i förevarande paragraf som
på vissa andra ställen uttrycket »åtta dagar» ersatts med »en vecka».

§ 10.

I denna paragraf, som motsvarar § 11 andra stycket i sakkunnigförslaget,
upptagas bestämmelser svarande mot L. § 36 mom. 2.

Enligt sistnämnda lagrum skall ordförande eller ledamot av kommunalfullmäktige,
som utan anmält och godkänt förhinder avhåller sig fran sammankomst
böta två riksdaler riksmynt och dubbelt så mycket örn sammanträdet
måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Den sakkunnige har föreslagit en höjning av böterna till fem respektive tio
kronor.

Den föreslagna höjningen av böterna har avstyrkts av styrelsen för svenska
landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De
skäl, som därvid anförts, hava varit i huvudsak följande:

De nuvarande böterna vore tillräckliga, då böternas verkan vore huvudsakligen
moralisk och icke ekonomisk. En förhöjning skulle medföra alltför stort
tvång samt föranleda onödigt tidsödande förhör med de anklagade. I vissa fall
skulle för höga böter kunna leda till mindre skärpa i bedömandet av vad som
vore laga förfall. Särskilt i Norrland, där med hänsyn till de stora avstånden
kommunalfullmäktige ofta ej utan uppoffring kunde inställa sig till sammanträde,
skulle en förhöjning medföra obilliga verkningar.

I likhet med den sakkunnige finner jag en höjning böra ske av ifrågavarande
böter. Det i gällande förordning stadgade bötesbeloppet måste med hänsyn till
numera rådande förhållanden anses orimligt lågt. Några ogynnsamma verkningar
av en förhöjning torde icke vara att befara. Märkas bör även, att enligt
landstingslagen landstingsman eller behörigen kallad suppleant, som uteblir,
skall för varje dag han är frånvarande böta fem kronor men dubbelt om landstinget
måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

F. L. 3:
9-10.

Departements chefen.

Don sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 3:

11—12.

Yttranden.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

156 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ ii.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 3, varjämte här upptagits den i
mom. 4 ingående regeln örn lika rösträtt.

Paragrafen överensstämmer med sakkunnigförslaget § 11 första stycket och

§ 12.

Mot bestämmelsen att ordföranden och vice ordföranden i kommunalstämman
äga yttranderätt i kommunalfullmäktige har av kommunalfullmäktige i
en kommun anmärkts, att bestämmelsen kunde såsom onödig uteslutas, då kommunalstämmans
befogenhet inskränkts till ett sådant fåtal ärenden, varmed
kommunalfullmäktige icke hade någon befattning, att nämnda förtroendeposter
vore av långt mindre betydenhet än ordförande- och vice ordförandebefattningarna
i vilken kommunal styrelse som helst. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län samt kommunalfullmäktige i 6 kommuner hava ansett, att rätten att
deltaga i kommunalfullmäktiges överläggningar borde utsträckas att gälla även
ordförande och vice ordförande i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Såsom jag i det följande kommer att närmare beröra har från vissa håll även
föreslagits, att kommunens revisorer skulle äga rätt att närvara vid fullmäktiges
sammanträde och yttra sig vid behandlingen av revisionsberättelsen.

De framställningar, som gjorts rörande utvidgad rätt för kommunala förtroendemän
att närvara vid kommunalfullmäktiges sammanträde, synas mig
befogade. Det torde ofta för det kommunala arbetet vara av värde, att vid behandlingen
hos fullmäktige av åtminstone viktigare frågor någon representantför
det kommunala organ, som handhaft ärendets beredning, är tillstädes och
utvecklar de synpunkter, som framkommit under den förberedande behandlingen.
Av skäl, som jag senare kommer att angiva, synes det även lämpligt, att
revisorerna äga deltaga vid behandlingen av framställda revisionsanmärkningar
och frågan örn ansvarsfrihet. Med hänsyn till det anförda har ett tillägg gjorts
till paragrafens andra stycke.

§ 12.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 4 i de delar, som icke upptagits i § 11
i föreliggande förslag ävensom sakkunnigförslaget § 13. Med hänsyn till den
ändring, som vidtagits i kap. 2 § 20, har i förevarande paragraf upptagits en
föreskrift örn befogenhet för kommunalfullmäktige att i visst ärende utesluta
offentlighet.

I den sakkunniges förslag har vid denna paragraf intagits ett stadgande,
att protokoll vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall upptaga de närvarande
fullmäktiges namn. Samma bestämmelse har i avdelning II upptagits
beträffande stadsfullmäktiges protokoll.

Den föreslagna bestämmelsen rörande protokollet har avstyrkts av länsstyrelserna
i Stochholms, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt domkapitlet i Västerås och
styrelsen för svenska landskommunernas förbund ävensom, såvitt angår kom -

F. L. 3: 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)9. 157

munal fullmäktiges protokoll, kommunalfullmäktige i 31 kommuner och beträffande
stadsfullmäktiges protokoll stadsfullmäktige i 3 städer. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har föreslagit, att stadgandet måtte erhålla en något
ändrad lydelse. I yttrandena har gjorts gällande, att en uppräkning av de närvarandes
namn endast skulle tynga protokollet och icke medföra någon praktisk
nytta. Tillika har föreslagits, bland annat, att i början av varje valperiod
skulle i protokollet intagas en förteckning å samtliga fullmäktige, varefter i
protokollet för varje sammanträde borde antecknas de fullmäktige, som varit
frånvarande. På andra håll har det ansetts tillräckligt, att i protokollet angåves
antalet närvarande fullmäktige samt de frånvarandes namn.

Beträffande spörsmålet örn upptagande av nya frågor inom fullmäktige har
styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört följande:

Örn, som i förslaget vore ifrågasatt — kap. 2 § 12 — nya frågor endast
finge väckas vid fullmäktiges sammanträde, bleve följden den, att endera finge
fullmäktige oftare sammanträda eller ock komme fullmäktige att arbeta under
mycket ogynnsamma förhållanden. I medelstora kommuner holle fullmäktige
ofta icke flera sammanträden under året än de ordinarie. För att få en motion
behandlad t. ex. på oktobersammanträdet, måste denna väckas vid marssammanträdet.
Att skapa ett system, som medförde sådant resultat, kunde icke
anses lämpligt. Det kunde sägas, att nuvarande ordning i berörda avseende
vore tillfredsställande och följaktligen borde kunna bibehållas med den begränsning
ifråga örn rätten att väcka ny fråga, att detta endast skulle tillkomma fullmäktig.
Genom att förslag till kommunalfullmäktige finge ingivas till fullmäktiges
ordförande även mellan sammanträdena, kunde ordföranden för beredning
remittera ärende till vederbörligt beredningsorgan och ärendet således vid
fullmäktiges därpå följande sammanträde föreligga berett. Den strävan till likformighet
mellan stadgandet för land och stad, som vore genomgående i förslaget,
finge icke drivas så långt, att det försvårade ett praktiskt arbete och
förhållandena vore varandra så olika på landet och i städerna, att en skiljaktighet
i berörda avseende vore väl motiverad.

Syftet med den av den sakkunnige föreslagna bestämmelsen rörande protokollet
är naturligen, att av detsamma skall otvetydigt framgå, vilka fullmäktige
varit närvarande och deltagit i avgörandet av varje ärende. För vinnande av
detta ändamål är det dock icke nödvändigt att för varje sammanträde uppräkna
de närvarandes namn. Det synes vara tillräckligt att, sedan fullmäktiges namn
till exempel vid valperiodens början angivits i protokollet, vid sammanträdet
antecknas namnen endast å de frånvarande. Då ett dylikt förfarande synes böra
möjliggöras, har stadgandet erhållit en något ändrad lydelse.

Den av styrelsen för svenska landskommunernas förbund framställda anmärkningen
beträffande sättet för väckande av ny fråga synes utgå från en
oriktig förutsättning. De av den sakkunnige föreslagna stadgandena i denna
del överensstämma helt med nu gällande föreskrifter. Sakkunnigförslaget
hindrar sålunda icke, att förslag mellan sammanträdena ingivas till fullmäktiges
ordförande och därpå efter vederbörlig beredning upptagas till avgörande
å sammanträde.

Departements chefen.

F. L. 3: 13;

4: 1—2.

Den sakkunnige.

Yttranden.

158 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 13.

Paragrafen återgiver L. § 34 och sakkunnigförslaget § 14. Den sakkunnige
Ilar anfört, att uttrycket »kommunen må besluta» bibehållits i syfte att utmärka,
att sådant beslut kunde fattas av kommunalstämma, då kommunalfullmäktige
ej ännu tratt i verksamhet. Reseersättningar åt fullmäktige syntes
den sakkunnige av samma skäl som motsvarande ersättningar åt de i kap. 2
§ 15 mom. 2 nämnda förtroendemännen böra vara underkastade den i nämnda
paragraf mom. 5 stadgade inskränkningen.

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§§ 1 och 2.

Paragraferna motsvara L. §§ 37 och 38 samt sakkunnigförslaget § 1 och § 2
mom. 1.

Främst i nämnda moment har den sakkunnige upptagit en allmän föreskrift
örn kommunalnämndens förvaltningsuppgift. Rörande sista stycket i samma
moment har den sakkunnige anfört, att handhavandet av kommunala stadgar
angående hälsovård och brandväsende icke numera kunde sägas vara utan vidare
uppdraget åt kommunalnämnden. Emellertid har den sakkunnige ansett
lämpligt att i lagtexten infoga en erinran örn kommunalnämndens verksamhet
enligt särskilda författningar. Denna erinran vore enligt sin ordalydelse icke
avsedd att vara fullständig och behövde alltså ej kompletteras i anledning av
nytillkommande uppgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att bestämmelsen i § 2 första
punkten borde kompletteras med en föreskrift, varigenom egendom, vars förvaltning
på grund av särskild föreskrift ankomme på annan myndighet, undantoges
från nämndens förvaltning. I fråga om det i nyssnämnda punkt använda uttrycket
»drätsel» har styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat,
att uttryckets egentliga innebörd för landsbygdens vidkommande vore oklart och
att dess intagande i en ny lag knappast förefölle ändamålsenligt, särskilt med
hänsyn till att revision av kommunallagarna påyrkats till stor del i avsikt att
erhålla en lättförståelig text. Ett uttryck, som syntes fullt täcka ordet »drätsel»
och som numera vunnit stor användning inom kommunalförvaltningen, vore ordet
»medelsförvaltning». Nämnda ord vore begripligt för alla och finge anses som
lämplig begreppsbestämning såväl i lagtexten som i rubriken till kap. 5. Att den
avsikt att åstadkomma likformighet mellan lagens avdelning för landet och
den för stad, som synbarligen föresvävat den sakkunnige, i nämnda detalj icke
kunde fullföljas syntes vara av underordnad betydelse, allrahelst som konsekvenserna
av begreppsbestämningens införande i avdelningen för landet icke
kunnat genomföras beträffande förvaltningsorganets benämning.

Mot den i § 2 mom. 1 sista stycket i sakkunnigförslaget förekommande uppräkningen
av de uppgifter, som enligt särskilda författningar åligga kommunalnämnden,
hava anmärkningar framställts av styrelsen för svenska stadsförbundet
samt kommunalfullmäktige i 3 kommuner. Anmärkningarna hava före -

F. L. 4:1-4.

Kungl Majlis proposition nr 99. 159

trädesvis avsett intagandet i nämnda uppräkning av ärenden beträffande arbetslöshetsunderstöd.
Det har emellertid även gjorts gällande, att förteckningen,
då den ej vore fullständig, kunde giva anledning till missförstånd och därför
borde uteslutas.

Att i detta sammanhang upptaga stadgande om undantag från kommunalnämndens
förvaltning beträffande egendom, som på grund av särskild föreskrift
skall förvaltas av annan myndighet, lärer icke vara erforderligt. Det torde
ligga i sakens natur, att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter kunna
medföra undantag från de i nämnda paragraf givna allmänna reglerna.

Den i sakkunnigförslaget använda benämningen drätsel synes mig lämplig.
Tolkningen av nämnda uttryck torde icke, .såvitt angår landskommuner, erbjuda
större svårigheter än beträffande städerna, där uttrycket sedan gammalt
förekommer. För övrigt lärer det i stället föreslagna uttrycket, medelsförvaltning,
icke helt motsvara begreppet drätsel.

Det synes lämpligt, att här upptages en erinran örn de uppgifter, som på
grund av särskilda författningar åvila kommunalnämnden. Denna torde emellertid
kunna göras mindre fullständig än i sakkunnigförslaget. Härigenom vinnes
även, att uppräkningens karaktär av exemplifikation tydligare framträder.

§ 3.

De i sakkunnigförslaget under § 2 mom. 2 och 3 upptagna bestämmelserna,
vilka motsvara L. §§ 39 och 55, hava vid överarbetningen intagits i förevarande
paragraf.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit ett förtydligande så till vida, att
det borde uttryckligen föreskrivas, att kommunalnämnden äger fälla till vite
för underlåtenhet att hörsamma nämndens kallelse.

Vid tillämpningen av L. § 55 har viss tvekan försports, huruvida det tillkommer
kommunalnämnden att fälla till där avsedda böter och vitén. I syfte
att tydligt angiva, att nämnden äger dylik befogenhet, har en jämkning vidtagits
i lydelsen av andra stycket i förevarande paragraf.

Då det synes opraktiskt att kommunalnämnden för att få tredskande personer
inställda för nämnden skall behöva vända sig till länsstyrelsen, som i sin
tur beordrar polismyndigheten, har det föreskrivits, att nämnden skall kunna
begära handräckning direkt hos sagda myndighet. Samma befogenhet tillkommer
barnavårdsnämnd enligt 75 § i barnavårdslagen.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 40 mom. 1. Mom. 2 av samma paragraf har
ersatts genom en allmän bestämmelse i kap. 2 § 13, vartill kap. 3 § 12 hänvisar.

Med hänsyn till stadgandet i § 10, att suppleanterna böra i bestämd ordning
kallas till tjänstgöring, har det ansetts lämpligt att här upptaga föreskrift, att
ordningen mellan suppleanter, som ej utses genom proportionellt val, skall fastställas
vid valet.

Departements chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

F. L. 4: 5—7.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

Yttranden.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 5.

Denna paragraf motsvarar L. § 41 och § 42, första stycket.

I L. § 41 ingår efter en uppräkning av de personer, som icke må vara ledamöter
av kommunalnämnd, stadgande att andra ämbets- och tjänstemän ej mot
sin vilja kunna förpliktas att mottaga dylikt uppdrag.

Den sakkunnige har i sitt förslag i stället för uttrycket andra ämbets- och
tjänstemän använt uttrycket andra i det allmännas tjänst anställda personer.
Tillika har den sakkunnige framhållit, att stadgandet komme att äga blott ringa
praktisk betydelse.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett ändringen innebära
en omtvistad utvidgning av den kategori, som har rätt till avsägelse och har
uttalat att förslagets uttryck för övrigt vore mera obestämt än nu gällande och
svårt att tolka. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige
i 2 kommuner.

I kap. 2 § 5 i föreliggande förslag stadgas, att rätt att avsäga sig uppdraget
såsom ordförande i kommunalstämma tillkommer bland andra ämbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget. Enligt
första stycket av förevarande paragraf skall detsamma gälla i avseende å uppdraget
att vara ledamot eller suppleant i kommunalnämnden. Det kan starkt
ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att härutöver tillerkänna ämbets- eller
tjänsteman befogenhet att avsäga sig dylikt uppdrag. Avgörande för frågan,
örn rätt till avsägelse skall föreligga, synes böra vara, huruvida tjänstens fullgörande
kan antagas i det särskilda fallet hindra uppdragets mottagande. Med
hänsyn härtill har stadgandet i andra stycket av sakkunnigförslaget uteslutits
i nu föreliggande förslag.

På grund av den ändring, som vidtagits i kap. 3 § 3 — kap. 3 § 4 i sakkunnigförslaget
— har såsom ett andra stycke i förevarande paragraf upptagits
förbud för vissa personer att vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnd.
Stadgandet överensstämmer i huvudsak med regeln i L. § 41 första
stycket; dock hava här liksom i sakkunnigförslaget tillagts landssekreterare,
landskamrerare och länsassessor. Nämnda tillägg ävensom stadgandet rörande
landshövding torde hava föga praktiskt värde men har dock ansetts lämpligt
såsom uttryck för en hävdvunnen princip.

§ 6.

Paragrafen motsvarar L. § 42, andra och tredje styckena.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 43.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit borttagande av förevarande
bestämmelse. Däremot har stadgandet tillstyrkts av domkapitlen i Linköping
och Luleå, av vilka förstnämnda domkapitel framhållit, att örn syftet
med bestämmelsen skulle kunna förverkligas, det måste stadgas, att pastor i
dylika fall skulle erhålla särskild kallelse till sammanträdena ifråga, då det

F. L. 4:

7-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 161

eljest bleve honom omöjligt att kunna fullgöra, vad den föreslagna lagbestämmelsen
väntade av honom.

Även örn förevarande bestämmelse icke numera äger någon större praktisk
betydelse, torde densamma dock lämpligen böra bibehållas. Med hänsyn till
kyrkoherdens ämbetsuppgifter och ställning som ordförande i kyrkorådet, vilket
bland annat har att i avseende å sedernas vård vaka över efterlevnaden av
därom gällande författningar, synes det nämligen ändamålsenligt, att kyrkoherden
erhåller säte i kommunalnämnden, då denna behandlar ärenden angående
åtgärder till sedlighetens främjande. Skäl torde icke föreligga att i lagen
införa stadgande, att kyrkoherden skall särskilt kallas till sammanträde, då
till behandling föreligger ärende, varom här är fråga, så mycket mera som
föreskrift icke gives örn kallelse beträffande nämndens ledamöter. Det torde
emellertid ligga i sakens natur, att ordföranden bör underrätta kyrkoherden örn
dylikt sammanträde.

§ 8.

Här intagna bestämmelser överensstämma med föreskrifterna i L. §§ 44 och
49 ävensom sakkunnigförslaget §§ 8 och 13.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Med nuvarande och föreslagna bestämmelser kunde det icke låta sig göra
att entlediga en ordförande, med mindre han avginge ur nämnden. Ofta nog inträffade
emellertid, att en duglig och rutinerad ordförande till följd av hopade
kommunala uppdrag, på grund av ökat arbete i tjänst eller affärsrörelse eller
på grund av försvagad hälsa funne sig föranlåten att lämna ordförandeskapet.
Om han i dylikt fall ändock vore villig att kvarstå som ledamot och låta nämnden
draga fördel av hans insikt och erfarenhet, vore det självfallet av stor
betydelse att så kunde ske. Flera dylika fall hade förekommit i kommunala
centralbyråns konsultationsverksamhet.

För kontinuiteten i det kommunala arbetet är det naturligen av vikt, att
täta växlingar å ordförandeplatsen i kommunalnämnden såvitt möjligt undvikas.
Med hänsyn härtill synes det1 lämpligt, att den som för viss valperiod
valts till ordförande bibehåller denna befattning under hela valperioden.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 45, med tillägg av föreskrift örn rätt för
länsstyrelsen att förordna örn sammanträde.

§ 10.

Paragrafen motsvarar L. § 46.

Den sakkunnige har erinrat, att med hänsyn till bestämmelserna i § 6 erfordrades
här föreskrift örn suppleants inkallande vid uppkommen ledighet
endast beträffande tiden till föreskrivet fyllnadsval efter ledamot, som icke
utsetts vid proportionellt val.

Växjö domkapitel har ansett, att i paragrafen borde föreskrivas, att suppleanterna
skulle kallas till tjänstgöring antingen efter bestämd nummerföljd
eller så, att viss suppleant vid valet bestämdes skola inträda vid förfall för

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) C86 29 1 1

Departements

chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 4:

10-14.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

viss ordinarie ledamot. Domkapitlet befarade, att utan dylik ändring- paragrafen
komme att utrota det stundom använda smidiga valsätt, som i viss mån hade
proportionsvalens fördelar utan att kräva så stor apparat som dessa, nämligen
med gemensam lista med platserna på förhand reglerade efter styrkeförhållandet
mellan partierna. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava gjort gällande,
att föreskriften, att suppleanterna skulle inkallas i bestämd ordning,
borde fullständigas med stadgande, att ordningen skulle bestämmas vid valet.

Sist omförmälda anmärkning har som jag redan berört beaktats vid förslagets
omarbetande. Den föreslagna lydelsen innebär, att hinder ej möter för det
av domkapitlet förordade förfaringssättet.

§ 11.

Paragrafen överensstämmer med L. §§ 47 och 48 dock med den ändringen,
att det i förstnämnda paragraf stadgade bötesbeloppet höjts från 2 riksdaler till
fem kronor. I den sakkunniges förslag hava dessa bestämmelser upptagits
under §§11 och 12.

Mot den föreslagna höjning-en hava framställts i huvudsak samma anmärkningar
som vid kap. 3 § 10.

Av skäl, som anförts vid nyss nämnda paragraf, finner jag mig böra förorda
omförmälda höjning.

§ 12.

Denna paragraf motsvarar L. § 50 samt sakkunnigförslaget § 14.

§§ 13 och 14.

Paragraferna motsvara L. §§ 51—53 samt sakkunnigförslaget §§ 15—17.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt dels i § 16 en bestämmelse örn tillkännagivande
angående verkställd justering, vilken förutsattes för det längre
fram föreslagna stadgandet örn besvär över kommunalnämndens beslut, dels
ock i § 15 ett påpekande, att kommuns räkenskaper skola föras i enlighet med
givna föreskrifter, samt en erinran örn möjligheten för kommun att anställa
tjänstemän, som biträda vid utförande av de i paragrafen omförmälda göromålen.

Föreskriften örn tillkännagivande av justering av kommunalnämndens protokoll
har avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län
samt kommunalfullmäktige i 21 kommuner. De skäl som härvid anförts hava
varit i huvudsak, att dylikt tillkännagivande skulle bliva för kommunerna
tyngande och icke medföra någon praktisk nytta. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund har framhållit, att genom bestämmelsen åsamkades kommunalnämnderna
en avsevärd ökning i den stora arbetsbörda, som redan åvilade
dem. I större kommuner hölles ofta regelbundna månadssammanträden. Den
jämkning i denna nya tunga, som vore möjlig, borde följaktligen medgivas.
Så kunde det ju anses obehövligt att tillkännagiva protokolls justeringen för de

Kttngl. Majus proposition nr 90. 163

fall, att nämnden endast behandlat ärenden, beträffande vilka besvärsrätt ej
förelåge, såsom ifråga om yttranden och förslag. I en del utlåtanden har föreslagits,
att, därest bestämmelsen om tillkännagivande av justering borttoges,
besvärstiden skulle räknas från justeringsdagen, som i så fall skulle angivas,
eller från sammanträdesdagen, varvid tillika borde stadgas, att justering skulle
vara verkställd inom viss tid från nämnda dag. Det Ilar även föreslagits, att
meddelande om justering skulle införas i tidningarna.

Beträffande stadgandet i sakkunnigförslaget, att envar äger taga avskrift
av kommunalnämndens protokoll och att utan lösen få avskriftens riktighet bestyrkt
av ordföranden, hava framställts samma anmärkningar som vid motsvarande
stadgande i kap. 2 § 18.

Med anledning av regeln, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna
föreskrifter, har styrelsen för svenska stadsförbundet framhållit, att stadgandet
väl avsåge av nämnden, eventuellt av kommunalfullmäktige lämnade föreskrifter.
Det vore emellertid av vikt att tydligare fastslå detta, så att stadgandet
icke kunde tagas till intäkt för ett utfärdande i allmän författning av
dylika föreskrifter. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige i 1 kommun
gjort gällande, att föreskrifter, varom här vore fråga, borde utfärdas av Kungl.
Maj:t. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att i lagen
borde stadgas, vem som skulle meddela föreskrifter om räkenskapernas förande.
Enligt sts^relsens mening vore lagstiftning i ämnet ej önskvärd.

Vid stadgandet om rätt för ordföranden att tillsätta och entlediga biträden
har styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, att antagandet
och entledigandet av ifrågavarande biträden med fördel kunde överlämnas
till kommunalnämnden, allrahelst som nämnden jämlikt § 18 i sakkunnigförslaget
hade att antaga biträden för vissa uppgifter och den föreslagna skillnaden
i sättet att anställa biträden icke kunde vara ändamålsenlig. Samma yrkande
har framställts av kommunalfullmäktige i 1 kommun. Styrelsen för svenska
stadsförbundet har ansett önskvärt, att skillnaden mellan av kommunen anställda
tjänstemän och av ordföranden antagna biträden klarare markerades,
och länsstyrelsen ''i Östergötlands län har yrkat, att stadgandet måtte förtydligas
så att ordförandens skyldighet att själv bekosta avlöningen till de biträden,
som av honom antoges utan tillstånd av kommunalrepresentationen, uttryckligen
fastsloges.

Med hänsyn till det föreslagna stadgandet örn rätt till klagan över kommunalnämnds
beslut måste en lämplig tidpunkt bestämmas, från vilken besvärstiden
skall räknas. Att till utgångspunkt taga dagen för sammanträdets
hållande eller någon dag viss tid därefter torde icke vara lämpligt. Tiden för
kommunalnämndssammanträde kungöres icke, och det kan ej krävas, att kommunmedlem,
vilkens rätt beröres av nämndens beslut, skall hålla sig underrättad
om sammanträdesdagarna. Bristande kännedom härom skulle emellertid, därest
besvärstiden ställdes i förhållande till tiden för sammanträdet, kunna medföra
rättsförlust. Någon bättre utväg lärer icke kunna anvisas än upptagande av

F. L. 4:

13-14.

Departements chefen.

F. L. 4:

13—16.

Yttranden.

Departements chefen.

164 Kungl. Majus proposition nr 99.

föreskrift, att tillkännagivande om verkställd justering- skall ske i den ordning-,
som gäller beträffande kommunalstämmas protokoll, samt att besvärstiden skall
räknas från tillkännagivandet.

Vidkommande sättet för justerings verkställande och rätten att erhålla bestyrkande
å avskrift av protokollet får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

Stadgandet, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna föreskrifter,
avser naturligen samtliga i behörig ordning tillkomna föreskrifter. Emellertid
synes det, såsom jag i det följande torde få närmare utveckla, icke lämpligt,
att Kungl. Majit utfärdar föreskrifter rörande kommunernas bokföring. Det
torde böra ankomma på kommunens beslutande organ att giva regler i detta
avseende.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att beröva ordföranden rätten att antaga
och entlediga biträden, varom här är fråga. Ej heller synes det erforderligt
att i anmärkta hänseenden förtydliga de föreslagna bestämmelserna i ämnet.

§ 15.

Paragrafen motsvarar L. § 54 och § 56 första stycket samt sakkunnigförslaget
§ 18.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige
i 14 kommuner hava yrkat, att i likhet med vad fallet är för kyrkoråd och
skolråd även kommunalnämnden borde medgivas rätt att tillsätta kassaförvaltare
utom nämnden, detta med särskild hänsyn till, att ett flertal större kommuner
måste tillsätta tjänstemän för handhavande av kassarörelsen. Det har
även yrkats, att i lagen borde föreskrivas, att nämnden skulle utse kassakontrollant.

Den föreslagna ändringen, att kommunalnämnden skulle äga utse kassaförvaltare
även utom nämnden, finner jag befogad. Skäl torde icke föreligga att
upprätthålla den nuvarande olikheten mellan å ena sidan kommunalnämnd och
å andra sidan kyrkoråd och skolråd. Därest kommunalnämnden erhåller befogenhet,
som nyss nämnts, lärer ökad möjlighet vinnas för kommunerna att på
ett enhetligt sätt ordna sitt kassa- och räkenskapsväsen.

Att i lagen intaga föreskrift örn tillsättande av kassakontrollant synes icke
lämpligt. Det torde böra överlämnas åt kommunerna att för varje särskilt fall
ordna denna angelägenhet på lämpligaste sätt.

§ 16.

Beträffande § 19 i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande
paragraf, har den sakkunnige anfört, att då i förevarande kapitel bland kommunalnämndens
uppgifter framhållits uppgiften att uppbära kommunens inkomster
och i övrigt handhava dess drätsel, hade det ansetts lämpligt att i en
slutparagraf hänvisa till nästföljande två kapitel, som särskilt handlade, kap.
5 örn kommuns drätsel och i sammanhang därmed örn revision och ansvarighet
samt kap. 6 om bland annat uppbörd av kommunalskatt.

F. L. 4: 16.

Kungl. Majus proposition nr 00. 165

I L. § 56 andra stycket föreskrives bland annat, att envar ledamot av kommunalnämnden
ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, nämnden baft
under sin förvaltning, ävensom för de säkerlietshandlingar, mot vilkas antaglighet
han icke gjort anmärkning till protokollet.

Den sakkunnige har i sitt förslag under § 3 upptagit stadgande, att ledamöter
av kommunalnämnden, vilka, genom att överträda den föreslagna kommunallagen
eller särskilt givna föreskrifter eller eljest, uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndade kommunen skada, skulle jämte det ansvar enligt allmän
lag, som kunde ifrågakomma, vara underkastade skyldighet, en för alla och
alla för en, att ersätta skadan. Det sagda skulle äga motsvarande tillämpning
i fråga örn styrelser eller personer, som blivit utsedda för särskilda förvaltningseller
verkställighetsbestyr.

Samma bestämmelse har föreslagits beträffande ledamöter av drätselkammare
samt styrelser och personer, vilka i stad blivit utsedda för särskilda förvaltnings-
och verkställighetsbestyr.

Den sålunda föreslagna ansvarigheten har avstyrkts av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronabergs, Malmöhus och Norrbottens län samt stadsfullmäktige
i Stockholm, Sölvesborg, Halmstad, Örebro och Hudiksvall ävensom
kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De skäl, som härvid anförts, hava
varit i huvudsak, att det utvidgade ansvaret vore mindre lämpligt, då här vore
fråga örn ofta oavlönade förtroendeposter, som man icke utan laga ursäkt kunde
avsäga sig. Bestämmelserna skulle i hög grad försvåra en lämplig rekrytering.
Särskilt skulle personer i god ekonomisk ställning avsäga sig inval i nämnder
eller styrelser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Otvivelaktigt innebure en precisering av förutsättningarna, under vilka ett
kommunalt förvaltnings- och verkställighetsorgan kunde ställas till ansvar för
skada, som tillskyndades kommunen, en förbättring av gällande bestämmelser.
Däremot hyste styrelsen stora betänkligheter mot utkrävande av eventuellt
skadestånd solidariskt mellan ledamöterna. Uppdragen, som här vore fråga örn.
vore i allmänhet oavlönade förtroendeuppdrag, vilka ledamöterna icke annat
än i vissa fall kunde avsäga sig, och de finge heller icke själva välja sina medansvariga.
Under sådana omständigheter förefölle det, som skulle kravet på
solidarisk ansvarighet vara att ställa allt för stora anspråk på dem, som finge
bära den kommunala arbetsbördan.

De personer, som avses i förevarande paragraf, äro enligt 25 kap. 22 § strafflagen
i straffrättsligt hänseende jämställda med statens ämbetsmän. Härav
följer, att de, därest de genom överträdelse av lag eller särskilt givna föreskrifter
eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kommunen skada,
äro förfallna till ämbetsbrott. Med tillämpning av allmänna rättsregler följer
vidare, att de äro solidariskt ansvariga för uppkommen skada. Den sakkunniges
förslag torde sålunda på denna punkt icke innehålla något mera än vad
som redan gäller. Med hänsyn härtill kan jag icke biträda de anmärkningar,
som framställts mot berörda förslag. Att i något avseende minska det ansvar,
som nu gäller, torde icke vara tillrådligt. Emellertid synes det icke påkallat

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 4: 16;

B: 1.

Den sakkunnige.

Yttranden.

166 Kungl. Majus proposition nr 99.

att i förevarande lag upptaga särskilda föreskrifter i detta avseende. Ej heller
torde det vara erforderligt att hänvisa till gällande rätt. Det föreslagna stadgandet
har därför uteslutits.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

Rörande innehållet i detta kapitel har den sakkunnige anfört, att nian för
närvarande i femte avdelningen av L. funne bestämmelser om skattskyldighet
och uppbörd sammanförda med stadganden om utgifts- och inkomstförslag samt
örn räkenskaper, revision och ansvarighet. Det hade synts angeläget att hålla
dessa båda grupper av ämnen åtskilda och behandla de till den senare hörande
i ett särskilt kapitel, för vilket uttrycket »om kommunens drätsel» kunde tjäna
som en kortfattad rubrik.

§ 1.

Paragraten motsvarar i huvudsak L. § 62 utom detta lagrums sista stycke,
som återfinnes i § 2.

Beträffande innehållet i denna paragraf har den sakkunnige anfört, att till
en riktig uppställning av utgiftsförslaget ansetts höra, att i detsamma upptoges
det löpande årets beräknade brist, vilken icke inginge i verkliga skulder. Med
anledning av en mångenstädes förekommande praxis, enligt vilken en för ett år
uppkommen behållning foges i anspråk först för andra följande året, föresloges
en bestämmelse örn rätt att på visst sätt beräkna löpande årets brist eller behållning.
De i L. § 62, andra stycket d), förekommande orden »av kommunalnämnden»
syntes böra uteslutas, enär det lika litet som i stad borde vara omöjligt
att meddela särskilda föreskrifter örn disponerande av anslaget eller delar
därav.

Samma bestämmelser återfinnas i avdelning II i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande uppställningen
av utgifts- och inkomstförslagen anfört i huvudsak:

Sakligt sett kunde det starkt ifrågasättas örn anordningen ifråga vore att rekommendera.
Det vore få landskommuner, som så noggrant följde en uppgjord
stat, att täckning söktes vid årets slut för underskott i anslag, och lika litet
vore det vanligt, att överskott redovisades på annat sätt än att det infördes i det
därpå följande årets räkenskaper som kassabehållning. Skulle föregående årets
verkliga brist eller behållning intagas i staten, som under löpande år uppgjordes
för det därpå följande året, utan hänsyn till det löpande, mellanliggande
årets beräknade^ brist eller behållning, borde detta förutsätta en budgetteknik,
som icke vore så vanlig i landskommuner.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt kommunalfullmäktige i 2 kommuner och
stadsfullmäktige i 6 städer hava ansett, att det i fjärde stycket upptagna alternativet
borde göras obligatoriskt, enär det vore det enda, som kunde giva nödig
trygghet och stabilitet åt budgeten. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige
i 2 kommuner gjort gällande, att bestämmelsen borde utgå. Styrelsen för
svenska stadsförbundet bär anfört:

F. L. 5: 1.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 167

Förevarande frågor hade varit föremål för ingående behandling i de utredningar
om enhetlig bokföring m. m. för städerna, som pågått och fortfarande
påginge inom stadsförbundet. Ett bestämt förslag på sagda punkt komme antagligen
att framläggas av den kommitté, som arbetade med bokföringsfrågan.
Med den alternativa formulering den sakkunniges förslag fått, syntes det stå
kommittén öppet att gå in för vilketdera som helst av de två motsatta alternativen:
beräknad eller verklig behållning. Icke heller ett blandat system med
verklig behållning för räkenskapsår -f- beräknad behållning för löpande år
syntes stå i strid med den föreslagna lydelsen. Ehuru ett lagstadgande om användande
av den ena eller andra metoden måhända varit att föredraga hade
styrelsen med hänsyn till vad sålunda anförts, icke något att invända mot den
föreslagna lydelsen.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava framhållit följande:

I en stad med samma budgetpraxis som Stockholm vore sakkunnigförslaget
ägnat att medföra svårigheter. I Stockholm upptoges nämligen i staten icke
det löpande årets beräknade brist eller behållning utan motsvarande poster för
närmast föregående år. Ett bokstavligt genomförande av de föreslagna^ bestämmelserna
skulle i en sådan stad alltså kunna medföra, att i övergångsårets
budget måste upptagas behållning, respektive brist för två år. Denna svårighet
borde vid förslagets slutliga avfattande uppmärksammas, och överhuvudtaget
syntes det önskvärt, att den i rask utveckling stadda kommunala budgettekniken
måtte i så ringa mån som möjligt bindas av detaljerade lagbestämmelser.

I detta yttrande har Överståthållarämbetet instämt.

Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava hemställt, att tiden för avgivande
av specialförslag måtte framflyttas till den 25 september.

Det har synts mig lämpligt att giva denna huvudbestämmelse örn den kommunala
utgifts- och inkomststaten en sadan avfattning, att den kommer att
avse staten såsom sådan, ej förslaget till stat. Den nu hävdvunna beteckningen
utgifts- och inkomststat återfinnes för närvarande ej i de egentliga
budgetparagraferna men väl i L. § 17, vari beröres den stämma, vid vilken
»utgifts- och inkomststaten» skall lastställas. Av denna ändring följa vissa formella
jämkningar.

Yad särskilt statens inkomstsida angår, hade den sakkunnige i b) utbytt
det nuvarande uttrycket »anslag» mot »utskylder», som förfalla till uppbörd
under det nästföljande året. I uttrycket »utskylder» torde ingå även skogsaceis,
vilken enligt den nu antagna kommunalskattelagstiftningen i regel ej
direkt tillföres budgeten utan inflyter till skogsaccisfonden, vilken i sin tur
får i viss utsträckning anlitas, och nämnda uttryck bör fördenskull ej nu upptagas.
Då uttrycket »anslag» emellertid numera vanligen förbehålles utgiftssidan
— där det för övrigt synts lämpligt att även i lagtexten använda detsamma
— har jag funnit det lämpligt att sammanslå de gamla punkterna b)
och c). Att även den gamla punkten d) sammanförts med de nu nämnda i en
gemensam punkt, har berott därpå, att uttaxeringen innefattar så att säga två
moment, mellan vilka kail förekomma ett moment med ianspråktagande av befintliga
tillgångar. Såsom framgår av kap. 0 § 1, sker uttaxering av kommunal
progressivskatt, innan skogsaccismedel, vilka ju vanligen hämtas fran en fond,
tågås i anspråk, varefter slutligen allmän kommunalskatt uttages.

Departements chefen.

F. L. 5:1-2.

Yttranden.

Departements chefen.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag det naturligt, att i budgeten vanligen
upptages det löpande årets beräknade brist eller behållning. Särskilt i
landskommuner torde detta förfaringssätt kunna förutsättas bliva det normala.
Det synes emellertid ej kunna möta väsentliga olägenheter att lagfästa
nu i ett stort antal städer tillämpad praxis att i stället upptaga nästföregående
årets brist eller behållning enligt räkenskaperna. Denna praxis är visserligen
ett uttryck för en annan princip än den närmast till hands liggande men lärer i
de många fall, då den hittills tillämpats, ej hava medfört olägenheter. Såsom
stadsfullmäktige i Stockholm påpekat, skulle ett förbud mot denna metod medföra,
att vid övergången från densamma i sådana fall, där den förut tillämpats,
under ett och samma år skulle upptagas behållning eller brist för två år. Detta
skulle måhända på något håll medföra svårigheter. Då sålunda övervägande
skäl synas tala för att låta sådana kommuner, som anse det lämpligt, tillämpa
nu antydda praxis i stället för den normala, har jag funnit det önskvärt att i
lagtexten giva ett fullt tydligt uttryck för denna tankegång.

Framflyttande av tiden för avgivande av specialförslag synes ej påkallat Naturligen

hade det varit önskvärt, att i detta sammanhang bestämmelser
kunnat meddelas örn samverkan vid upprättande av statförslag mellan den
borgerliga och den kyrkliga kommunens organ. Förslag till föreskrifter i dettahänseende
framlades av kyrkofullmäktigsakkunnige i deras år 1922 avlämnade
betänkande. Deras förslag i denna del ansågs emellertid av åtskilliga bland de
däröver hörda myndigheterna mindre tillfredsställande, och frågan synes icke
kunna lösas utan en förnyad utredning.

§ 2.

Paragrafen motsvarar i huvudsak L. § 62, sista stycket, samt § 63, första
och andra styckena. Tredje stycket återfinnes i kap. 6 § 3; slutbestämmelsen
i andra stycket och § 64 motsvaras av kap. 6 § 4.

Rörande andra stycket i den sakkunniges förslag har styrelsen för svenska
landskommunernas förbund anfört, att styckets lydelse syntes ansluta sig till
en tid, då den kommunala förvaltningen på landet varit mindre utvecklad än
den nu vore. Det borde tydligt angivas, att det vore kommunalstämman, respektive
fullmäktige, som fastställde utgifts- och inkomststaten, samt att denna
borde införas i eller vidfogas protokollet och att kommunalnämnden genom utdrag
av detta skulle erhålla del av beslutet. Samma anmärkning har framställts
av kommunalfullmäktige i 2 kommuner.

Den omständigheten, att § 1 upptager bestämmelser örn utgifts- och inkomststatens
innehåll, bär medfört, att reglerna rörande statförslagets formella behandling
sammanförts i § 2. Därvid har även iakttagits, att de olika kommunala
organens befogenheter kommit till tydligt uttryck. Rörande tredje stycket
märkes, att detsamma avfattats i närmare anslutning till gällande lydelse än
enligt den sakkunniges förslag. Det torde även enligt den nu föreslagna lydelsen
vara tydligt, att, örn utgift föreslås, som skall täckas genom upplåning,
särskilt beslut därom skall fattas i samband med utgiftens beviljande.

F. L. 5: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 169

§ 3.

Paragrafen, som motsvarar en del av L. § 72, innehåller i första stycket före- Kommunal
skrift om tillsättande av revisorer. I anslutning härtill anser jag mig böra reviswn m-mupptaga
frågan om åstadkommande av effektivare kontroll och revision av kommunernas
räkenskaper och förvaltning. Med detta spörsmål sammanhänger frågan
örn genomförande av enhetliga principer för kommunernas bokföring.

Rörande dessa frågor vill jag erinra om följande.

Med anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt Motion 1913.
motion, nr 251, av herr Hage, anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1913, nr
116, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning
normerande bestämmelser från statens sida borde utfärdas till ledning för bokföringen
av kommunernas räkenskaper samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen gåve anledning. -— Över framställningen inhämtades
yttranden från bland andra statistiska centralbyrån samt styrelserna för
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

I en vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 68, i andra kammaren hemställde Motion 1921.
herr Andersson i Igelboda, att riksdagen måtte för sin del antaga sådana ändringar
av kommunallagarna, att val av kommunala revisorer bomme att ske
före ingången av det år, som revisionen skulle omfatta. Konstitutionsutskottet
anförde i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 38, bland annat:

Syftet med motionen vore enligt utskottets mening så till vida värt beaktande,
som det i många fall kunde innebära en fördel, att kommunala revisorer
valdes redan före det års ingång, som revisionen skulle omfatta, då de därigenom
sattes i tillfälle att omedelbart efter revisionsårets ingång genom aktgivande
på kommunens förvaltning förbereda sig på sitt revisionsuppdrag. Då
emellertid kommunallagarna i sin nuvarande lydelse icke syntes lägga hinder
i vägen för primärkommunerna att använda det av motionären förordade förfaringssättet,
syntes någon lagändring icke vara av behovet påkallad. Motionens
syfte borde i stället vinnas genom att man i de kommuner, där så ansåges
lämpligt, begagnade sig av möjligheten att utse revisorer före revisionsårets
början.

TJtskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1923 års riksdag hemställde herr Hage i en inom andra kammaren väckt Motion 1923.
motion, nr 88, att riksdagen måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Majit ville låta
utreda, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna om kommunal revision och
väljande av revisorer m. m. kunde ändras på sådant sätt, att effektivare bestämmelser
åstadkommes med avseende på kontrollerande och revision av kommunernas
ekonomiska förvaltning. I motionen angåvos vissa frågor, som vid utredningen
borde upptagas till övervägande. Motionären ansåg sålunda, att det
skulle utredas, »huruvida ej resp. länsstyrelser skulle kunna tillerkännas en
kraftigare initiativrätt med avseende på kontrollerandet av räkenskaperna i
kommunerna, där anledning därtill förelåge». Tillika borde enligt hans mening
upptagas till granskning den frågan, »huruvida ej kommunerna skulle vara

F. L. 5: 3.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

skyldiga att, där skäl därtill förelåge, anställa eller anlita auktoriserade revisorers.
\ idare ifrågasattes viss ändring i bestämmelserna rörande den tidpunkt,
vid vilken revisorer skulle utses. En bestämmelse i kommunallagarna syftande
till ett förtydligande av desamma på nämnda punkt skulle enligt motionärens
uppfattning vara av betydelse. Han avsåg därutinnan antingen bestämmelser
örn skyldighet för kommunerna att tillsätta revisorer före ingången av det år
revisionen avser, eller ock sådana ändringar, att rätten att välja revisorer i dylik
ordning bleve tydligt angiven. Slutligen ifrågasatte motionären, »huruvida ej
revisorerna särskilt i de fall, där de valdes för kommande år, borde tillerkännas
en större befogenhet och rätt till ingripande i vissa fall än vad som nu är
fallet».

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 10, förklarade konstitutionsutskottet,
att utskottet för sin del icke kunde ansluta sig till de uppslag,
som i motionen givits för den ifrågasatta utredningen, samt anförde vidare:

En^ sådan anordning, att länsstyrelserna tillerkändes viss befogenhet i avseende
å kontrollerandet av kommunernas räkenskaper, kunde utskottet icke tillstyrka.
Oavsett de principiella betänkligheter, som gjorde sig gällande mot en
utvidgning av den kontroll över kommunerna, som författningarna lagt i länsstyrelsernas
händer, holle utskottet före, att en åt länsstyrelserna sålunda meddelad
befogenhet att i vissa fall ingripa knappast skulle bliva av större praktisk
betydelse.

Vad därnäst anginge frågan örn anställande eller anlitande av auktoriserade
revisorer i kommunerna, vore det enligt utskottets mening uppenbart, att det
skulle vara till fördel för den kommunala förvaltningen, örn fackmässig revision
i .större utsträckning, än nu vore fallet, komme till användning. En utveckling
i sadan riktning torde emellertid ej kunna annorledes än på frivillighetens väg
främjas. Att för kommunerna stadga viss skyldighet i berörda hänseende kunde
enligt utskottets mening ej gärna ifrågakomma. En sådan skyldighet måste
nämligen antingen erhålla den innebörden, att viss myndighet skulle äga i förekommande
fall påfordra anordnandet av en kvalificerad revision, eller ock få
formen av lagbud, som under vissa bestämda förutsättningar föreskreve anordnandet
av sådan revision. I förra fallet gällde vad redan sagts i fråga örn vidsträcktare
befogenheter för länsstyrelserna i avseende å den kommunala förvaltningen.
I senare fallet skulle tydligtvis oöverkomliga svårigheter möta mot
en sådan gestaltning av lagbudet, att det å ena sidan bleve tillämpligt å alla
de fall, där dess tillämpning vore behövlig, å andra sidan icke onödigtvis tyngde
kommunernas budget med utgifter för revision.

I avseende å frågan om revisorers tillsättande före ingången av det år, revisionen
skall avse, erinrade utskottet örn sitt uttalande vid 1921 års riksdag samt
framhöll, att utskottet i allo anslöte sig till den mening, som där kommit till
uttryck. Utskottet kunde sålunda icke tillstyrka en lagändring i den riktning
motionären i första hand avsett, nämligen därhän, att kommunerna skulle åläggas
att välja revisorer på förhand. Icke heller kunde utskottet finna det påkallat
att i kommunalförfattningarna precisera den rätt, som kommunerna i
berörda hänseende ägde och som redan på många håll tagits i anspråk. För den
händelse kommunalförfattningarnas avfattning på berörda punkt kunde anses
lämna utrymme för någon tvekan, syntes erforderlig rättelse lämpligen kunna
företagas i samband med den allmänna formella revisionen av kommunallagarna.

Yad slutligen anginge förslaget att genom lagändringar utvidga de befogenheter,
som tillkomma kommunernas revisorer, ville utskottet erinra, att revisorerna
redan nied gällande lagstiftning syntes äga möjlighet att i erforderlig
utsträckning göra sig förtrogna med förvaltningens gång inom det område deras

F. L. 5: S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 171

granskning skulle avse. Att åter vidga deras befogenhet utöver den gräns, som
gällande rätt uppdroge, vore enligt utskottets mening icke tillrådligt.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biträdde utskottets uppfattning.

Den sakkunnige har föreslagit stadgande, att revisorerna skola utses för Den sakgranskning
av det nästpåföljande årets förvaltning. Härom har den sakkunnige kunniseanfört,
att för närvarande revisorer i allmänhet utsåges i efterhand, d. v. s. för
granskning av det löpande årets räkenskaper, även örn lagtexten ej lade hinder
i vägen för ett annat förfaringssätt. Efter att hava berört det 1923 gjorda uttalandet
att ett åläggande för kommunerna att på förhand välja revisorer icke
kunde tillstyrkas, varemot kommunens rätt att så förfara borde i händelse av
behov förtydligas, har den sakkunnige framhållit, att han för sin del trott sig
finna, att kommunernas valfrihet i sådant avseende lätteligen kunde medföra
misstag och svårigheter, samt att en föreskrift örn revisorernas utseende på förhand
vore av beskaffenhet att i önskvärd riktning påverka uppfattningen av
revisorernas uppgift och borde föranleda revisorerna att med uppmärksamhet
följa förvaltningen under revisionsåret. Möjligheten för kommunalnämnden att
rådföra sig med revisorerna saknade enligt den sakkunniges mening ej heller
betydelse.

Enahanda bestämmelser hava upptagits beträffande städernas revisorer.

Frågan örn den kommunala revisionen upptogs åter vid 1928 års riksdag. I Motioner 1928.
en inom andra kammaren väckt motion, nr 47, av herr Johansson i Edsbyn hemställdes
nämligen, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar och tillägg i
förordningen om kommunalstyrelse på landet, att effektivare kontroll och revision
av kommunernas räkenskaper och förvaltning måtte vinnas och i sådant
syfte föreskriva:

a) att revisorer för granskning av kommunalnämndens oell andra av kommunalfullmäktige
eller kommunalstämma utsedda styrelsers räkenskaper och
förvaltning, som utses vid decembersammanträdet, skulle avse granskning, kontroll
och revision av kommande års räkenskaper och förvaltning,

b) att de sålunda valda revisorerna måtte tillerkännas rätt, att när som
helst under året hos räkenskapsförare för kommunens kassor få taga del av och
inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbördslängder, restlängder, protokoll
och alla övriga papper och handlingar, som rörde kommunens ekonomiska
ställning, samt

c) att, i de fall kommun hade bankräkningar med en eller flera banker,
föreskrifter måtte lämnas, att bankerna skulle vara skyldiga att minst en gång
i kvartalet tillställa kommunens revisorer bankbesked örn kommunens samtliga
bankräkningars ställning.

I tre likaledes inom andra kammaren väckta motioner, nr 211—213, hemställde
herr Pettersson, i Hällbacken, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning och förslag till sådana bestämmelser, att kyrkostämma,
kommunalstämma (kommunalfullmäktige) och allmän rådstuga
(stadsfullmäktige) skulle äga rätt att utse revisorer för följande års räkenskaper
samt att minst en av revisorerna skulle vara bokföringskunnig.

F. L. 3.

172 Kungl. Majus proposition nr HO.

Konstitutionsutskottet hemställde i sitt med anledning''av motionerna avgivna
utlåtande, nr t, pa anförda skäl att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation förordade herr Thulin m. fl. avlåtande
av skrivelse i ämnet. Till stöd härför anfördes bland annat:

Det spörsmål, som genom motionerna underställts riksdagens prövning, förtjänade
särskild uppmärksamhet. Försnillning av allmänna medel hade under
det senaste årtiondet erhållit en oroväckande omfattning. Vad särskilt försnillning
eller förskingring av kommunala medel beträffade hade på grund av upplysningar
i tidningarna gjorts en sammanställning för de två senaste åren. Av
densamma, som givetvis ingalunda kunde vara fullständig, framginge, att sammanlagt
2,000,000 kronor under nämnda två år gått förlorade för kommunerna
genom brottsliga manipulationer. Den angivna siffran — av naturliga skäl en
minnu isiffra — vore skrämmande och syntes påkalla skyndsamma och effektiva
åtgärder till förekommande i möjligaste mån av de angivna brottsliga manipulationerna.

Efter att hava omnämnt sakkunnigförslaget och uttalat, att en särskild framställning
borde göras till Kungl. Majit örn företagande av utredning för åstadkommande
av en mera detaljerad och noggrann kontroll över kommunernas räkenskapsväsen,
berörde reservanterna de uppslag i nämnda avseenden, som
framkommit i motionerna, samt anförde vidare.

Vad först beträffade det framställda önskemålet, att minst en av de utsedda
revisorerna borde vara bokföringskunnig, vore det otvivelaktigt, att det skulle
vara till fördel för den kommunala förvaltningen, om en mera kvalificerad
revision än vad nu ofta vore fallet komme till användning, men att i lag stadga
skyldighet för kommunerna syntes dock ej lämpligt; ett dylikt stadgande skulle
också medföra kostnader, som, särskilt för mindre kommuner, bleve betungande.
Bakom motionärernas förslag läge emellertid en tanke, som borde ägnas beaktande.
Det förekomme ofta, att till revisorer utsåges personer med ringa insikt
i bokföring. Det vore givet, att dessa personer, så utan all ledning som de vore
i fråga örn granskning och revision av den kommunala medelsförvaltningen,
icke kunde fylla sin uppgift och göra erforderligt gagn. Föga syntes ändras
därutinnan, vare sig de utsåges före eller under revisionsåret. En åtgärd, som
däremot i större omfattning skulle kunna bidraga till en ändring i det anmärkta
förhållandet, vore, att revisorerna hade att iakttaga en särskild instruktion över
huru den kommunala revisionen skulle utföras. Alltför ofta vore revisorer, såväl
av det allmännas som av enskilda företags räkenskaper, benägna att underskatta
omfattningen av sitt uppdrag, och de plägade ej sällan gå förbi rätt så
viktiga detaljer av revisionsmaterialet. Därest det funnes anvisningar, meddelade
av statsmakterna i en särskild författning, beträffande vad revisorerna
hade att iakttaga, skulle åtminstone i viss mån den tanke, som läge bakom förslaget
att minst en av revisorerna borde vara bokföringskunnig, bliva tillgodosedd.
I en dylik instruktion skulle vidare, bland mycket annat, kunna bestämmas,
att revisorerna skulle för varje kvartal genom infordrande av bankbesked
kontrollera de kommunala kassorna.

I samband därmed borde till övervägande upptagas en annan åtgärd, som i
sin mån skulle kunna medverka till en bättre sakernas ordning. Effektiviteten
av kontrollen över ett företag skärptes i väsentlig grad därigenom, att granskning
utan varsel kunde företagas. Den, som på obehörigt sätt manipulerat med
omhänderhavda medel, träffades med en sådan anordning oförberedd av granskningen.
Vetskapen örn möjligheten av en dylik granskning, utförd med vederbörlig
sakkunskap, hade en god moralisk effekt och verkade avhållande på
många, som med ett dåligt ordnat granskningsväsen folie offer för frestelsen.
Det- syntes därför böra övervägas, huruvida icke en dylik kontroll borde kunna

F L. 5: 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr liff. 173

anordnas såsom ett led i den kommunala revisionen. Huruledes den skulle organiseras
lämnade reservanterna oavgjort. Det skulle kunna tänkas, att den
centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i socialdepartementet
eller att den uppdrogs åt någon landsstatstjänsteman, som då och då
besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan varsel.

Det syntes reservanterna jämväl kunna upptagas till prövning, huruvida
icke, till underlättande av revisionen och för ernående av översiktlighet över
medelsförvaltningen, det meddelades särskilda bestämmelser örn de kommunala
räkenskapernas förande. Förhållandena växlade visserligen på olika orter, men
det läte väl tänka sig, att ett par olika typer för räkenskapernas förande, allt
efter kommunernas storlek, uppställdes till efterföljd.

.Jämväl andra åtgärder i förut angivna syfte läte tänka sig och syntes böra
göras till föremål för överväganden.

Sedan båda kamrarna återförvisat ärendet till konstitutionsutskottet, anförde
utskottet i sitt med anledning därav avgivna memorial, nr 39, bland annat:

I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen och under kamrarnas behandling
av ärendet hade nya uppslag i frågan framkommit, vilka icke berörts
i motionerna. Genom kamrarnas återremiss av ärendet hade detsamma sålunda
till sin omfattning betydligt vidgats. Med anledning därav hade utskottet
funnit sig föranlåtet att söka utreda frågan örn kommunernas medelförvaltning
i hela dess vidd. I sådant syfte hade utskottets begärt yttranden av svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. Av vad sålunda bragts till utskottets kännedom framginge, att en
''undersökning vore påkallad, huruvida icke kommunal författningarnas bestämmelser
angående kommunernas medelförvaltning borde kompletteras och omarbetas
för åstadkommande av större trygghet i förvaltningen. Utskottet, som
icke ansåge sig böra närmare ingå på de erforderliga lagstiftningsåtgärderna
i berörda hänseende, ville därför föreslå, att frågan örn kommunernas medelförvaltning
upptoges till en allsidig prövning i sammanhang med slutbehandlingen
av den sakkunniges förslag till revision av kommunallagarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Majit i samband med behandlingen av det föreliggande förslaget
till lag örn kommunalstyrelse ville låta verkställa en allsidig utredning
rörande frågan örn kommunernas medelförvaltning.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter riksdagens beslut anmäldes
i skrivelse den 31 maj 1928, nr 319.

I det yttrande, som av styrelsen för svenska landstingsförbundet avgivits
till konstitutionsutskottet, hade anförts bland annat följande:

Det spörsmål, som avhandlades i motionerna och utskottsutlåtandet, måste
tillerkännas den allra största betydelse. Vad som rimligen kunde göras för
stärkande av den ekonomiska kontrollen över den kommunala förvaltningen,
borde icke underlåtas. Å andra sidan måste ihågkommas, att man befunne sig
på ett område, där en reglering genom lagstiftning vore synnerligen svår att
åstadkomma, framför allt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de
därav betingade skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Den omständigheten,
att förvaltning och kassarörelse framför allt i landskommunerna oftast handhades
icke av tjänstemän utan av oavlönade förtroendemän, måste också helt
naturligt beaktas. Ihågkommas borde till slut, att statsingripande på ifrågavarande
område med åsidosättande av den kommunala självstyrelseprincipen
lätteligen kunde leda till ett försvagande av det ansvar och den kontroll över
den kommunala förvaltningen, som borde ankomma på de kommunala organen.

Styrelsen för
svenska landstingsförbundet
1928.

174

Kungl. Majus proposition nr 00.

Granskade man med hänsynstagande till omförmälda synpunkter de framförda
förslagen, syntes man till en början böra till fullo instämma i kraven på
att de kommunala revisorerna, som väljas i december, skulle granska och revidera
räkenskaper och förvaltning för det närmast följande året. Berörda krav
vöre av gammalt datum och hade redan tillgodosetts för landstingens vidkommande.
Ändrades kommunallagarna i överensstämmelse därmed, syntes några
särskilda lagbestämmelser beträffande den rätt, som borde tillerkännas revisorerna
eller beträffande skyldighet för bank att tid efter annan tillställa revisorerna
besked örn kommunens samtliga bankräkningars ställning icke vara erforderliga
eller ens lämpliga. Ihågkommas borde också, att införandet av omlörmälda
bestämmelser med avseende på revisorernas mandatstid under inga
förhållanden finge leda därhän, att revisorerna på övriga organs bekostnad tillskansade
sig ett otillbörligt inflytande på den kommunala förvaltningen. Råd
och anvisningar beträffande löpande förvaltningsåtgärder med undantag för
sådana, som direkt avsage medelförvaltningen, borde revisorerna icke avgiva.

Vad därefter anginge den påyrkade lagbestämmelsen, att minst en av revisorerna
borde vara bokföringskunnig, ansåge styrelsen att en dylik bestämmelse
icke vöre ägnad att leda till önskat resultat. Ej heller kunde styrelsen för sin
del biträda den föreslagna åtgärden att tillskapa en författning örn hur den
kommunala revisionen skulle utföras och vad revisorerna hade att iakttaga.
Motiven för styrelsens avvisande hållning gent emot en dylik lagstiftning hade
redan i det föregående antytts. På grund av de olika förhållandena i kommunerna
måste den föreslagna författningen antingen hållas i så allmänna ordalag,
att den praktiska, nyttan av densamma bleve synnerligen ringa, eller ock göras
sa vidlyftig och innehålla så många alternativ, att det skulle ställa sig synnerligen
svårt att rätt tillämpa densamma. Huru en dylik författning än avfattades,
komme den dock för den icke bokföringskunnige revisorn att i stort
sett vara utan praktiskt gagn. Men det vore just för den icke bokföringskunnige,
som författningen i fråga skulle vara avsedd. Nej, vad denne behövde vore
icke en svårförstådd författning med ett fåtal eller en mångfald paragrafer,
som han ovillkorligen skulle men icke kunde tillämpa, utan, vad behovet krävde
och vad som skulle lända till stort gagn, vore enligt styrelsens mening vissa i
enkel och lättförståelig form avfattade promemorior angående den kommunala
penningförvaltningen och bokföringen med råd och anvisningar för de kommunala
revisorerna. Dylika promemorior, en för landsbygdens primärkommuner,
en för städerna och en för sekundär kommunerna, tjänande verkligt praktiska
syften, borde, efter det att pågående utredningar avslutats, kunna åstadkommas
genom de tre kommunförbunden. Promemoriorna borde av förbunden tillhandahållas
kommunerna och noga studeras icke blott av de kommunala revisorerna
utan jämväl av ledamöterna i de kommunala nämnderna och styrelserna. I berörda
sammanhang ville förbundsstyrelsen för sin del uttala, att den egentliga
penningkontrollen inom en kommun borde åstadkommas icke blott genom revisorerna
och deras granskning utan i första hand av respektive förvaltningsnämnder
själva och deras medlemmar, eventuellt genom särskild kassakontrollant.
Denna penningkontroll i hela dess omfattning reglerades ofta nog.
framför allt för städernas vidkommande, av särskilda av kommunerna själva
antagna reglementen och instruktioner.

Reservanterna inom konstitutionsutskottet hade vidare ifrågasatt anordnande
av »granskning utan varsel» såsom ett led i den kommunala revisionen. Angående
sättet för en dylik kontrolls organiserande hade framförts alternativen:
att den centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i socialdepartementet
eller att den uppdroges åt någon landsstatstjänsteman, som då
och då besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan
varsel. Berörda förslag måste styrelsen för sin del bestämt tillbakavisa. Redan

F. L. 5: 3.

Kungl. Majt:s proposition nr 00. 175

önskt målet att icke utan synnerligen tvingande skäl öka raden av statliga kontrollörer
och inspektörer över den kommunala förvaltningen gjorde stitelsen
betänksam mot förslaget. Denna betänksamhet ökades därigenom, att, såsom
redan framhållits, den kommunala finansförvaltningen åtminstone i landskommunerna
vanligen handhades icke av tjänstemän utan av kommunala förtroendemän.
Redan under nuvarande förhållanden torde det ofta nog vara rätt svårt
att förmå den för uppgiften lämpligaste mannen att åtaga sig den kommunala
penningförvaltarens ansvarsfulla och arbetsamma uppgift. Det kommunala förtroendeuppdraget
handhades på lediga stunder och under kommunalt ansvar.
Förtroendemannens kommunala räkenskaper kunde icke såsom ett affärskontors,
som handhades av för ändamålet särskilt anställda och avlönade krafter, ständigt
ligga färdiga och framförda till dags datum. Förtroendemannen kunde icke när
som helst, då en statlig inspektör funne för gott, sätta till tid och arbete för
tillhandahållande av räkenskaper och nödiga upplysningar för kontroll och
revision. En dylik statlig kontroll och revision utan varsel skulle ovillkorligen
kräva övergivande av förvaltningen genom förtroendemän och övergång till
tjänstemannasystemet med ty åtföljande ökning av förvaltningskostnaderna åtminstone
för de smärre kommunerna. Den skulle vidare utan tvivel försvaga
vaksamheten och ansvaret hos de kommunala organ, som — vid sidan av det
statliga — alltjämt skulle hava att kontrollera den kommunala penningförvaltningen.
En utan varsel skeende revision borde under inga omständigheter avse
annat än en kontroll, att icke försnillningar eller oegentligheter begåtts, och en
dylik revision kunde ju, då revisorsval komme att avse det följande året, mycket
väl företagas av kommunens ordinarie revisorer.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, hade i sitt yttrande anfört i huvudsak
följande:

Styrelsen delade till fullo den meningen, att syftet med motionerna vore synnerligen
beaktansvärt. De på senaste åren även i städerna ovanligt talrikt förekommande
förskingringarna av kommunala medel hade självfallet riktat de
kommunala förvaltningarnas egen uppmärksamhet på de brister, som på många
håll visat sig vidlåda revision och kontroll. I den fortlöpande konsultationsverksamhet,
som utövades av stadsförbundets byrå, hade man också haft tillfälle
konstatera, att strävanden allmänt gjorde sig gällande att söka få såväl
löpande kontroll som årligen återkommande revision allt mera effektiv.

När man emellertid måste konstatera, att ännu mycket återstode att göra
därvidlag, syntes förklaringen till berörda förhållande således mindre få sökas
i bristande intresse för uppgiften än bland annat däri, att man rörde sigpå
ett område, där man hade ytterst stora svårigheter att övervinna. Nämnda
frågor vore i själva verket betydligt komplicerade, och åtskilliga reformprojekt,
som när de framkastades, tedde sig bestickande nog, visade sig vid närmare
granskning föra med sig så framträdande olägenheter, att man måste ställa sig
mycket tveksam om deras värde.

När det gällde att bedöma framkomna förslag till åtgärder på området, finge
heller icke förglömmas, att förhållandena ställde sig mycket olika i olika kommuner.
Först och främst vore förvaltningens omfång ytterst varierande och
ställde redan på den grund olika krav på kontrollen. T den ena stadskommunen
vore vidare kassaväsen och bokföring centraliserade, i andra icke. Den penningförvaltning
hos en nämnd eller styrelse, som i ena staden handhades av en förtroendeman
(kassaförvaltare), ombesörjdes på annat håll av tjänstemän och på
ett tredje av en central kassa.

Redan av nämnda skäl vore fullt likformiga regler svåra att åstadkomma.
Det syntes ligga vikt på, att varje kommun finge ordna sitt revisions- och kon -

Styrelsen för
svenska stadsförbundet 1928.

F. L. 5: :i.

176 Kungl. Majus proposition nr 09.

trollsystem efter vad som lämpade sig för dess förvaltning. I samma mån det
använda systemet kunde anpassas efter de lokala behoven, torde det bäst fylla
sitt syfte. Lagstadgade generella regler, som icke lämpade sig för en viss kommun,
skulle för denna snarast vara ägnade att verka i motsatt riktning mot vad
man avsett. Ett fastställande i en författning av de bestämda uppgifter, som
skulle åligga revisorerna, skulle förmodligen lätt föra med sig, att i författningen
till äventyrs förbisedda åtgärder ej heller bomme till utförande. I lagstiftningsväg
ålagda åtgärder, som för t. ex. en medelstor stad icke skulle kunna
anses svåröverkomliga ur ekonomisk synpunkt, kunde kanske för ett mindre samhälle
komma att verka onödigt betungande.

För sin del vore styrelsen av den bestämda meningen, att vägarna till en förbättrad
revision och kontroll i vart fall i stadskommunerna icke i första hand
ginge genom någon mera omfattande lagstiftning. Det vore säkerligen mindre
lyckligt, örn man läte sig påverkas av viss panikstämning till att gå in för en
lagstiftning, som snävt bunde kommunerna på berörda område. Oavsett vad
som kunde bliva stadgat i ena eller andra avseendet, komme effektiviteten i kontrollen
dock alltid i varje kommun att bero dels på dess speciella efter förvaltningen
noga avpassade system och dels och framför allt på valet av de personer,
som skulle verkställa kontrollen. I städerna torde tämligen genomgående möjligheter
yppa sig att för revisionen erhålla lämpliga förtroendemän, örn man än
därvid finge förutsätta, att snäva partisynpunkter vid valen finge träda i bakgrunden.

Av en viss vikt syntes också vara, att de erinringar, som gjordes av revisorerna,
hos den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten mottoges med förståelse
och, där de befunnes befogade, föranledde åtgärd. Vissa erfarenheter syntes
giva vid handen, att så icke alltid vore förhållandet. Detta torde sammanhänga
med, att revisorerna stundom ej alls vore företrädda inom fullmäktige, medan de
klandrade förvaltningsnämndernas ledamöter där vore desto mer representerade.
Ur nämnda synpunkt kunde måhända ifrågasättas ett stadgande, att någon av
revisorerna skulle vara ledamot av den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten
eller att revisorernas ordförande tillerkändes yttranderätt vid revisionsberättelsens
föredragning, även örn han icke vore stadsfullmäktig.

Örn än någon mera ingående lagstiftning icke vore önskvärd på ifrågavarande
område, borde å andra sidan naturligen med fullt fog kunna göras gällande, att
den lagstiftning, som redan funnes, icke finge försvåra önskvärda reformer och
att dess innebörd vore fullt tydlig och klar. Ur sagda synpunkt hade man för
stadskommunernas del länge nog funnit en viss svårighet ligga i den omständigheten,
att kommunalförordningen föreskreve val av revisorer först i slutet
av det år, revisionen skulle avse. I stad efter annan hade man emellertid, sedan
konstitutionsutskottet pä sin tid förklarat ett sådant tillvägagångssätt icke sta
i strid med kommunallagarna, börjat välja revisorerna i förväg. För närvarande
skedde det i minst ett 70-tal städer. Efter tillkomsten av ett regeringsrättens
prejudikat, som syntes hävda en mot utskottets tidigare uttalanden stridande
uppfattning, hade mycken tveksamhet rått på berörda punkt. Där överklagande
varit att befara, hade man stundom sökt sig fram på rena kompromisslinjer som
t. ex. att låta vissa personer först under löpande år som siffergranskare följa
förvaltningen för att sedan i december välja just dem till revisorer. Det syntes
styrelsen vara av intresse att på området i vart fall få fullt klara bestämmelser.

Såsom under ärendets riksdagsbehandling framhållits, betydde emellertid
själva omläggningen av tiden för valet icke allt. Kommunalförfattningarna behandlade
revisionen som en efter förvaltningsåret under viss tid och i vissa
former under magistratens ledning företagen eftergranskning, och under förvaltningsåret
syntes revisorerna därför, örn ensamt den av den sakkunnige föreslagna
ändringen genomfördes, knappast äga vare sig rätt eller skyldighet att

F. L. 5: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 177

granska förvaltningen. I motiveringen till förslaget talades också endast om
möjlighet för myndigheterna att rådföra sig med revisorerna. — Ville man hava
en granskning under förvaltningsåret, syntes det icke räcka enbart med ett nytt
lagstadgande örn tiden för valet.

Att taga bestämd ställning till frågan, huruvida en ändring borde ske på
nämnda punkt eller icke, vore synnerligen svårt. Å ena sidan måste det anses
önskvärt, att revisorerna kunde genom sin granskning under förvaltningsåret
söka förhindra underslev och försnillningar. Men å andra sidan torde det också
få anses vara mycket värdefullt att bevara det gällande systemet, att en nämnd
eller styrelse under förvaltningsåret själv svarade för förvaltningen och först i
efterhand stöde sitt ansvar gentemot fullmäktige. Möjligheten för en förvaltningsnämnd
att rådföra sig med revisorerna kunde visserligen hava sina fördelar,
men den risken vore väl heller icke helt utesluten, att revisorerna komme
att trycka sin prägel på själva besluten och förvaltningsåtgärderna. Det kunde
starkt ifrågasättas, örn detta vore till fördel för en sund och målmedveten förvaltning.
Örn revisorerna skulle väljas i förväg, syntes det därför vara önskvärt,
att deras rätt att revidera under året finge sin bestämda begränsning. En
dylik granskning syntes icke böra hava annat syfte än att förhindra försnillningar
men under inga förhållanden omfatta någon real p rövnin g av olika
beslut. En dylik uppdelning syntes i praktiken visserligen icke vara så alldeles
lätt att åstadkomma men borde ej heller få anses oöverkomlig.

Det syntes dock med fog kunna ifrågasättas, om man i diskussionen om den
kommunala revisionen i själva verket icke ofta nog förblandat tvenne olika
saker: revision och fortlöpande kontroll. Det skulle säkerligen vara ägnat att
klara begreppen, örn man holle dessa två mycket strängt i sär. Revisionen vore
en
Efter mera moderna begrepp finge den väl anses innefatta en granskning också
av beslut och åtgärder ur den synpunkten, huruvida dessa stämma med gällande
föreskrifter i allmänna eller lokala författningar och örn de varit ägnade att
främja kommunens bästa. Under själva förvaltningsåret behövde emellertid
den för förvaltningen ansvariga myndigheten en fortlöpande kontroll för att
vara i görligaste män skyddad för obehagliga efterräkningar. Ville man strängt
hålla i sär revisionen från den löpande förvaltningen, borde man låta denna
senare under förvaltningsåret främst bliva föremål för en annan löpande övervakning
än revisorernas. Detta skulle då ske inom ramen av själva förvaltningen
genom att de, som bure ansvaret för viss förvaltning, kommunalnämnd, drätselkammare
etc., ålades att genom utsedda konirollanter, siffergranskare eller
dylikt under året följa förvaltningen. Möjligen skulle vissa rapporter, åsyftande
endast medelskontroll, av dessa kunna successivt överlämnas till revisorerna, örn
dessa valts före förvaltningsåret. I större förvaltningar vore givetvis kassareglementen,
som meddelade tämligen minutiösa föreskrifter i kontrollväg, inrättande
av revisionskontor eller stadsrevisorstjänster etc. olika redan praktiserade
sätt att utöva denna fortlöpande och med efterhandsrevisionen icke sammanfallande
granskning. Som en utgångspunkt syntes man i vart fall böra göra klart
för sig, om och i så fall i vilken omfattning revisorerna skulle sörja även folden
löpande kontrollen. Örn särskilda anordningar med större fördel kunde
träffas för den löpande kontrollen, syntes frågan örn tidpunkten för revisorernas
val få en mera sekundär betydelse.

Vad angingc detaljer i de framlagda förslagen, ville styrelsen ansluta sig till
uppfattningen, att något generellt stadgande icke borde meddelas, att en av revisorerna
skulle vara bokföringskunnig. Redan svårigheten att definiera uttrycket
bokloringskunnig syntes utgöra ett skäl mot motionärens förslag på nämnda
punkt. Styrelsen hade redan uttalat som sin mening, att kommunerna icke borde

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.) esc ä9 12

F. L. 5: 3.

178 Kungl. Majus proposition nr 99.

bindas med alltför snäva föreskrifter, och behovet torde för städernas del som
sagt i regel kunna fyllas utan alltför stora svårigheter.

När styrelsen så överlinge till att yttra sig om reservanternas uppslag, finge
till en början framhållas, att styrelsen delade dessas uppfattning, att ett genomförande
enbart av sakkunnigförslaget icke vore tillfyllest. Motiveringen för
denna mening vore redan angiven i det föregående.

Även till förslaget om en instruktion för revisorerna hade styrelsen i
viss man redan angivit sin ställning. För städernas del bleve som nämnt dylika
lokala instruktioner allt vanligare. Samlingar av dessa funnes tillgängliga till
utlåning hos förbundet, och när i en stad uppgjordes förslag till dylik instruktion,
skedde detta nästan alltid med ledning av nämnda material, ur vilket utplockades
vad som ansåges lämpat efter de lokala förhållandena. Det ville synas
sannolikt, att en instruktion, tillkommen på detta sätt, bra mycket bättre borde
kunna väntas täcka behovet inom respektive kommun än en av statsmakterna
meddelad författning. En dylik författning skulle dels vara generell, således
antagligen icke passa för alla, dels uppgjord av någon myndighet utan egen intimare
kännedom örn kommunal förvaltning. Om generella anvisningar skulle
göras, syntes det vara naturligare, att dessa tillkomme på initiativ av kommunerna
själva i samarbete inom respektive förbund. Erfarenheten inom det dagliga
arbetet hos förbunden torde dock snarast giva vid handen, att en långt
driven standardisering och likformighet borde undvikas men möjligheter att
utnyttja de samlade erfarenheterna noggrant tillvaratagas.

Under debatten i kamrarna hade framkommit en mycket stark opinion mot
utskottsreservanternas tanke, att de kommunala kassorna skulle utan varsel
granskas av en tjänsteman från socialdepartementet eller vederbörande länsstyrelse.
Denna opinion funne styrelsen mycket förklarlig och synnerligen befogad.
Förslaget syntes till en början innefatta ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen
av så allvarlig natur, att man på kommunalt håll närmast vore benägen
att betrakta detsamma mera som ett lösligt framkastat projekt, framsprunget
ur den panikstämning, som alstrats av de senare årens kommunala förskingringar,
än ett verkligt allvarligt genomtänkt reformförslag. Det vore vidare svårt
att riktigt klargöra, hur reservanterna tänkt sig att anordningen skulle verka.
Skulle en tjänsteman från socialdepartementet systematiskt taga dessa stickprov,
följande någon hemlig resplan, eller skulle han ingripa endast, när anledning
förelåge? I sistnämnda fall torde det bliva svårt att avgöra, när denna anledning
skulle anses förefintlig. En av reservanterna hade i debatten tolkat förslaget
så, att kommunerna själva skulle begära granskningen. Örn stadsfullmäktige
t. ex. skulle fatta formligt beslut örn rekvirerande av inspektören, bleve väl
syftet med hans besök förfelat. Skulle åter enskild kommunalman eller revisor
kunna taga initiativ, torde här kunna yppa sig föga önskvärda möjligheter att
trakassera politiska motståndare eller personliga ovänner. En kontroll enbart
därav, att inga förskingringsmanipulationer förelåge, torde slutligen svårligen
låta sig verkställas utan en mera ingående granskning av själva förvaltningen.

Reservanterna hade till sist pekat på bokföringssystemets betydelse ur kontrollsynpunkt.
Därvid hade helt visst berörts en faktor av verklig betydelse folden
föreliggande frågan. Det vore självfallet, att viss bokföringsmetod icke i
och för sig kunde omöjliggöra underslev. Men ju klarare och redigare bokföringen
vore uppställd, desto större möjligheter torde föreligga för kommunens
förtroendemän och i synnerhet dess revisorer att följa förvaltningen och observera
försök till oegentligheter. Också ur andra synpunkter vore frågan örn enhetlig
bokföring av den vikt och betydelse för kommunerna, att en lösning av
detta spörsmål måste anses vara högeligen önskvärd. Vad städerna anginge,
hade frågan örn åstadkommande av en enhetlig bokföring redan länge varit föremål
för uppmärksamhet. Ett från stadsförbundets sida taget initiativ hade av -

F. L. 5: 3.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 179

satt ett första resultat i oell med framläggande för förbundets kongress av ett
förslag i ämnet. Med detta som utgångspunkt sysslade en kommitté inom förbundet
med att söka åstadkomma ett definitivt förslag. I vad mån detta kunde
lyckas, vore ännu för tidigt att yttra sig örn. Lika litet vore styrelsen ännu i
tillfälle att bedöma, huruvida det kunde anses önskvärt att lagstiftningsvägen
få fastställda vissa föreskrifter, som den pågående utredningen kunde visa vara
nödvändiga, eller örn möjligheter bomme att föreligga att lösa frågan genom
frivillig anslutning från stadskommunernas sida. linder alla förhållanden
syntes det önskvärt, att resultatet av utredningen avvaktades, innan statsmakterna
ginge in för att lagstifta i bokföringsfrågan för städernas del. Det torde
under alla förhållanden ligga i öppen dag, att enhetligheten i bokföringen icke
ens för städernas del kunde komma att avse annat än vissa principer och uppställningsmetoder.
Tanken att »uppställa till efterföljd ett par olika typer för
räkenskapernas förande allt efter kommunernas storlek» måste nog förefalla
grotesk, örn därmed menades, att en stad av t. ex. Uddevallas storlek skulle
nödgas söka använda antingen en uppställning, användbar för Stockholm, eller
en användbar för en liten landskommun med 150 invånare.

Liknande synpunkter hade anförts av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, som yttrat:

Frågan om kontroll av kommunernas medelsförvaltning vore en angelägenhet
av stor betydelse. De många förskingringar av kommunala medel, som på
senare tider förekommit, gjorde det angeläget, att alla de förslag, som kunde
tänkas komma att förbättra tillståndet, borde komma under en sorgfällig prövning.
Det förefölle emellertid, som skulle denna bristande ärlighet få tillskrivas
den moral, som i vidsträckta kretsar blivit en följd av kristidens påfrestningar,
och den överbelastning med arbete, som många kommunala förtroendemän då
utsatts för. Nämnda förklaringsgrunder kunde givetvis icke få utgöra något försvar
för ett vårdslöst handhavande av kommunala medel, men å andra sidan
finge förhållandena icke föranleda åtgärder, som i något avseende äventyrade
den kommunala självbestämningsrätten eller åstadkomme rubbningar i förvaltningssystem,
som i andra avseenden vore tillfredsställande.

Beträffande de förslag, som framförts av motionärerna och reservanterna i
utskottet, finge styrelsen anföra följande.

Mot förslaget att välja revisorer före räkenskapsårets början för granskning
av det kommande årets räkenskaper kunde i och för sig icke vara mycket att
erinra, ehuru styrelsen för sin del hulle före, att en sådan åtgärd icke kunde
hava avgörande betydelse för revisorernas möjlighet att mera omsorgsfullt fullgöra
sitt uppdrag. Det saknades dock icke utväg att även med nuvarande ordning
välja revisorer, som med uppmärksamhet följt förvaltningen under året.
Ehuru styrelsen icke avstyrkte förslaget, ville den dock varna för att giva det
en räckvidd, som icke vore av behovet påkallad eller i varje fall icke kunde anses
utan vidare följa av den föreslagna lagtexten. Ett sådant betraktelsesätt, som
den sakkunnige gjort sig till tolk för, då han i motiveringen anfört: »Möjligheten
för kommunalnämnden att rådföra sig med revisorerna saknar ej heller
betydelse», delade icke styrelsen. Ett dylikt förhandsrådslag med dem, som
kommunen utsett att kontrollera förvaltningen, skulle lätt kunna leda till att
revisorerna tillägnade sig ett otillbörligt inflytande på förvaltningen. Å andra
sidan kunde revisorerna därigenom komma att på ett betänkligt sätt på förhand
binda sig för förvaltningsåtgärder, vilkas riktighet och lämplighet de senare
skulle bedöma. Örn det också icke borde förhindras, att förvaltningsorgan under
hand inhämtade sakkunniga råd, var helst sådana stöde till buds, borde eventuella
rådslag med revisorerna icke givas officiell prägel.

Styrelsen för
svenska landskommunernas förbund

1928.

180

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

Utskottet hade i .sitt betänkande givit uttryck åt den meningen, att val av
revisorer före räkenskapsårets början skulle innebära bland annat befogenhet
för revisorerna att vidtaga alla de av herr Johansson i Edsbyn i dennes motion
under moment b) omnämnda åtgärder, såsom att inventera kassor, granska räkenskaper
o. s. v. Detta syntes emellertid vara att giva den ifrågasatta bestämmelsen
en vidsträcktare innebörd än vad den rätteligen hade. i; 72 i förordningen
örn kommunalstyrelse pa landet och § 71 i förordningen örn kommunalstyrelse
i stad finge anses innehålla föreskrifter angående sättet och tiden för revisionens
utförande och revisorernas rätt att taga del av kassors och räkenskapers ställning.
Någon ändring därutinnan hade icke ifrågasatts i sakkunnigförslaget.
Ansåges det önskvärt att åt revisorerna giva sådan befogenhet, som i motionen
föreslagits, borde därför detta i lagen uttryckligen stadgas.

Mot en sådan anordning hyste styrelsen emellertid stora betänkligheter. Visserligen
skulle revisorernas skyldighet att under löpande räkenskapsår kontrollera
kassarörelsen kunna anses innebära ett trygghetsmoment beträffande medlens
förvaltning. Men det kunde mycket starkt ifrågasättas, örn det ansvar, som
åvilade nämnder och styrelser, under dylika förhållanden kunde hava samma
värde som eljest. Visserligen kunde författningarnas bestämmelser örn ansvar findé
medel, som nämnder och styrelser hade under sin förvaltning, bibehållas,
även örn revisorerna finge en utvidgad skyldighet till kassakontroll. Men skulle
kommunen genom sina revisorer under löpande räkenskapsår utöva kassakontroll
och granska räkenskaper och förvaltning, kunde den uppfattningen lätt uppstå,
att detta egentligen vore den kontroll, som författningsenligt skulle utövas. Det
kommunala förvaltningssystemet byggde emellertid genomgående på den grundsatsen,
att varje nämnd och styrelse själv skulle välja, kontrollera och ansvara
för sin kassaförvaltare. Bröte» detta system genom att kommunen utsåge speciella
kontrollanter, så vore det fara värt, att nämndernas ansvarighet för de
medel de hade under sin förvaltning äventyrades.

Förbundet hade haft frågan örn bokföring, kassakontroll och revision under
utredning, ehuru arbetet icke fortskridit så långt, att något resultat ännu kunnat
offentliggöras. Förbundets centralbyrå hade emellertid vid direkta förfrågningar
örn, hur en kassakontroll lämpligen borde ordnas, rekommenderat kommunerna
att antaga reglementen, vari uttryckligen föreskreves, att kommunens nämnder
och styrelser själva skulle tillsätta kassakontrollanter, som utan varsel ett visst
minsta antal gånger om året utövade kontroll på den kassarörelse, för vilken
nämnden — styrelsen — vore ansvarig. En sålunda vald kassakontrollant torde
onekligen utöva sitt uppdrag med samma örn ej större effektivitet än vad revisorerna
kunde göra. En sådan anordning hade dessutom den fördelen, att den
icke i något avseende rubbade det ansvar, som åvilade respektive förvaltningsorgan.

Ehuru förbundet sålunda hittills inriktat sig på att få kommunerna att frivilligt
genom antagande av reglementen giva nämnderna direkta ålägganden att
utse kassakontrollanter, kunde det ju övervägas, huruvida icke direkt lagstadgande
därom borde givas. Närmare föreskrift örn, vad som borde åligga en kassakontrollant.
torde dock lämpligast givas i av kommunen antaget reglemente.

Då styrelsen av princip vore emot detaljerade författningsbestämmelser örn
sättet för de kommunala uppdragens fullgörande, hade styrelsen heller inga
sympatier för, att statsmakterna utfärdade en särskild instruktion för revisorerna.
Visserligen skulle en dylik instruktion kunna vara till god vägledning
för dem i deras arbete, men å andra sidan kunde knappast alla omständigheter,
som revisorerna hade att taga hänsyn till, förutses. Det skulle följaktligen icke
vara uteslutet, att revisorerna iakttagit alla i instruktionen angivna moment,
men likväl icke uppmärksammat ett falsarium, därför att det rörde sig på ett i
instruktionen icke förutsett område. Revisorerna skulle då kunna försvara sig
med, att de iakttagit instruktionen.

F. L. 3: 3

Kungl. Majits proposition nr 99. 181

Den vägledning, som revisorerna kunde hava behov av, kunde säkert givas
bättre genom lämplig litteratur. I detta sammanhang ville styrelsen omnämna,
att förbundets centralbyrå förberedde ett arbete örn kommunal bokföring och
revision.

Mot en lagstadgad instruktion för revisorer likaväl som mot fastställda formulär
för den kommunala bokföringen talade även den omständigheten, att de
kommunala förvaltningsbestyren icke borde kringgärdas med alltför detaljerade
bestämmelser. Därigenom byråkratiserades den kommunala verksamheten onödigtvis,
och det bleve förenat med stora svårigheter att uppehålla de kommunala
förtroendeuppdragen.

Beträffande förslaget om att minst en av revisorerna skulle vara bokföringskunnig
skulle därom ingenting vara att säga, örn bokföringskunniga personer
alltid stöde till buds inom kommunerna. Nu vore det ju, åtminstone i mindre
landskommuner, så, att ingående kunskap i bokföring icke vore så allmän, och
uttrycket bokföringskunnig vore ju också ett relativt begrepp, som i och för
sig icke heller meriterade till skicklighet i revisionsarbete. Styrelsen delade
den meningen, att det läge i kommunernas eget intresse att tillse, att sakkunskapen
bleve vederbörligen företrädd bland revisorerna.

Vad styrelsen tidigare anfört beträffande en vidgad befogenhet för revisorerna
att utöva kassakontroll kunde även sägas örn tanken att giva särskild
inom socialdepartementet anställd person eller landsstatstjänstemän i uppdrag
att verkställa granskning av kommunernas kassor och räkenskaper. — Ansvaret
för den egentliga kassarörelsen skulle sannolikt förryckas, örn staten genom sådana
åtgärder toge direkt del i kommunernas förvaltningsangelägenheter. Kontrollen
från kommunens sida skulle därigenom kunna förslappas, då man i allmänhet
skulle lita på statens kontroll. Därtill komme den omständigheten, att
en sådan åtgärd på ett betänkligt sätt skulle inkräkta på kommunernas självbestämningsrätt
— en omständighet, som gjorde, att styrelsen icke under några
omständigheter kunde ge förslaget sin anslutning.

Det gåves dock en del mer allmängiltiga principer rörande den kommunala
revisionen, vilkas intagande i författningen borde övervägas. Så skulle det icke
sakna betydelse, att en viss kontinuitet i revisionsarbetet uppehölles genom att
varje revisor finge deltaga i flera års granskning, samtidigt som ett ständigt
omväljande av samma person borde förhindras. Revisorernas antal kunde t. ex.
bestämmas till tre och föreskrift utfärdas örn antingen att minst en revisor
skulle nyväljas varje år eller ock att valet skulle avse tre år med successiv förnyelse
varje år. Vidare borde det uppdragas åt en av revisorerna att sammankalla
till revisionen och en föredragande revisor utses med yttranderätt å fullmäktiges
sammanträde vid behandling av revisionsberättelsen och dechargen.
Det kunde vidare vara angeläget att genom uttryckliga bestämmelser hävda
revisorernas rätt till allt material och sådana upplysningar, som hade sammanhang
med förvaltningen och kassarörelsen.

Det kunde därjämte stadgas uttryckligt förbud för en ordförande i stämma
eller fullmäktige, som tillika vore kassaförvaltare, eller för annan ledamot av
nämnd eller styrelse, vars förvaltning stöde under granskning, att leda förhandlingarna
vid behandling av revisionsberättelsen och vid fråga om ansvarsfrihet
för förvaltningen.

En del av berörda önskemål hade visserligen genom utvecklad praxis och
givna prejudikat vunnit hävd, men saknaden av uttrycklig lagtext skapade
ibland villrådighet och gjorde icke tillämpningen enhetlig.

Örn styrelsen således icke kunnat ge de ifrågasatta åtgärderna sin odelade
anslutning, finge styrelsen dock vitsorda, att kommunalförordningarnas bestämmelser
om kommunernas medelsförvaltning vore knapphändiga och för -

F. L. 5: 3.

Yttranden.

182 Kungl. Majus proposition nr 99.

åldrade och icke kunde anses tillgodose de behov, som numera gjorde sig gällande.

Förbundet hade i flera avseenden ägnat frågan om den kommunala kontrollen
och revisionen sin uppmärksamhet. Utom den förut omnämnda utredning,
som påginge därom, hade förbundets centralbyrå upplagt lämpliga räkenskapsböcker
för den kommunala bokföringen samt formulär för längder och
kort^ för redovisning och kontroll av restantier å kommunalutskylder m. m.
Byrån utövade jämväl en omfattande konsultationsverksamhet rörande kassarörelsen
och revisionen. Därjämte hade byrån avtalat med flera personer, som
vore kvalificerade revisorer, vilka på begäran från kommuner ställdes till deras
förfogande.

Över riksdagens nyssnämnda skrivelse hava yttranden inhämtats i samband
med yttranden över sakkunnigförslaget. För de därvid gjorda uttalandena vill
jag redogöra i ett sammanhang.

En del av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt, att en utredning måtte
komma till stånd i det av riksdagen berörda avseendet. Uttalanden i denna
riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Uppsala län har anfört:

Länsstyrelsen ville icke avstyrka den ifrågasatta utredningen men ville
framhålla, att full effektivitet vid kontroll och revision av kommunernas räkenskaper
och förvaltning svårligen kunde vinnas genom lagstiftningsåtgärder
utan i främsta rummet berodde på de personers kvalifikationer, som hade att
verkställa kontrollen och revisionen. Emellertid syntes de av den sakkunnige
framlagda förslagen örn revisorers utseende i förväg och örn möjlighet att välja
revisorer proportionellt vara ägnade att medföra förbättringar i nuvarande förhållanden.
Något kunde måhända ytterligare vinnas med utarbetande, genom
sakkunnig försorg, av formulär jämte anvisningar till räkenskaper och revisionsberättelser
samt av normalinstruktion för revisorer, att tillämpas efter
beslut av vederbörande kommuner. Frågan örn anordnande av kassainventeringar
under löpande året syntes även vara förtjänt av närmare utredning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att lagstiftningen borde inskränka
sig till att meddela föreskrifter örn fortlöpande kontroll.

Däremot hava andra myndigheter uttalat, att ytterligare lagstiftningsåtgärder
på förevarande område icke borde vidtagas. Denna ståndpunkt har intagits
av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Länsstyrelsen i
Stockholms län har ansett lämpligt, att resultatet av de inom landstingsförbundet,
stadsförbundet och landskommunernas förbund pågående utredningarna
i förevarande avseende avvaktades, innan lagstiftningsåtgärder vidtoges.
Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen
i Kalmar län har uttalat tvekan, huruvida lagstiftningsvägen kunde och
borde anlitas för vinnande av ett önskvärt resultat.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava biträtt de yttranden, som avgivits
till konstitutionsutskottet av styrelserna för de kommunala förbunden.
Bland övriga yttranden av mera allmän innebörd märkas följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Att åtgärder i syfte att åstadkomma skarpare tillsyn över förvaltningen av
kommunala medel påyrkats, vore synnerligen förklarligt under intrycket av

F. L. 3: 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 183

upprepade underrättelser om förskingringar av kommunala medel. Önskemålet
syntes dock svårligen kunna realiseras genom allmänna lagbestämmelser. Redan
den olika beskaffenheten av de svenska kommunerna i avseende å storlek, inkomster
och utgifter utgjorde hinder för normalbestämmelser, som skulle kunna
lämna något verkligt resultat. Detta gällde först och främst angående kommunernas
bokföring. Men det vore också uppenbart, att en liten och fattig kommun
icke kunde underkasta sig sådana kostnader för kontrollpersonal, som en
förmögen kommun. Det förefölle därför sannolikt, att man icke kunde komma
längre än att ställa vissa hjälpmedel till kommunernas förfogande. I berörda
avseende borde först och främst de genom förbunden pågående utredningarna
angående lämplig uppställning av olika typer av kommunal bokföring kunna
göra god nytta. Vad anginge tillhandahållandet av sakkunniga revisorer syntes
det icke uteslutet att länsstyrelsen skulle kunna ställa lämpliga tjänsteman till
förfogande, vilka på begäran av viss kommun finge biträda med revision av
dess räkenskaper, örn en sådan revision beslötes som en normal åtgärd för
större kommuner, skulle därigenom sannolikt en större grad av trygghet kunna
ernås, och kostnaderna därför skulle säkerligen Wiva. avsevärt lägre än utgifterna
för anlitandet i landsorten av auktoriserade revisorer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Att genom lagstiftning reglera den ekonomiska kontrollen mötte svårighet
särskilt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de därav betingade
skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Att, såsom ifrågasatts, låta någon statens
tjänsteman i allmänhet utöva en flygande kontroll över de kommunala
kassorna syntes vara olämpligt och innefatta ett obehövligt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Dock borde statsmyndighet tillerkännas rättighet att i
visst fall, då fråga av någon anledning uppstått örn kommuns rätt till andel i
allmänna medel — till exempel andel i skatteutjämningsmedel — verkställa
kontroll av kommunala räkenskaper. Likaledes kunde det. ifrågasättas, huruvida
icke kommunerna — med undantag möjligen för de minsta — borde åläggas
att antaga och för fastställelse till länsstyrelsen ingiva instruktion för sina
revisorer, innefattande bland annat föreskrifter örn kommunala medels hållande
avskilda från andra medel samt om sättet för kommunala medels insättande och
uttagande å bankräkning eller postgiro. Vägen till en förbättrad kontroll och
revision torde dock icke i första hand böra ga genom lagstiftning. Efter att
hava berört det arbete, som inom förbunden utförts för åstadkommande av
förbättrade räkenskaper, yttrade länsstyrelsen slutligen, att genom dylika åtgärders
vidtagande av de kommunala förbunden skulle en god början göras
till vinnande av en effektivare kontroll och revision av kommunernas medelsförvaltning.

Vad härefter angår de särskilda förslag till åtgärder, sorn under utredningen
berörts, märkes, att föreskriften, att revisorerna skola utses för granskning av
det kommande årets förvaltning, tillstyrkts av länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings,
. Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlaiuls, Gävleborgs.
Jämtlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i 6 städer, däribland
Malmö, Hälsingborg och Halmstad, kommunalfullmäktige i 17 kommuner samt
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Däremot
har bestämmelsen avstyrkts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört bland annat:

Beträffande den föreslagna anordningen att utse revisorer för granskning
av det nästföljande årets förvaltning skulle därom icke vara något att erinra,
om icke därmed avsåges att giva revisorerna en ställning, som icke kunde anses

F. L. 5: 3.

184 Kungl. Majus proposition nr 99.

vare sig erforderlig eller lämplig. Enligt styrelsens mening kunde det icke vara
till fördel för förvaltningen eller kontrollen, att revisorerna i något avseende
under löpande revisionsår ingrepe i förvaltningen, antingen detta skedde genom
rådslag med förvaltningsorgan eller genom löpande kontroll av kassarörelsen.
Härigenom kunde revisorerna på förhand bliva bundna, så att de vid revisionen
ej objektivt kunde bedöma alla förvaltningsåtgärder. De finge del i ansvaret
och kunde därför knappast utkräva ansvar hos dem, som rätteligen borde bära
detta. Om därför förslaget om förhandsvalda revisorer bleve lag, vore det enligt
styrelsens mening nödvändigt, att bestämmelser tillika meddelades, som
förhindrade revisorernas ingripande i förvaltningen.

Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Stockholm
och Södertälje, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet hava uttalat, att
det borde tillkomma kommunen att besluta, huruvida revisorerna skola utses i
förväg. Styrelsen för svenska stadsförbundet har till motivering av sin ståndpunkt
anfört följande:

För sin del anslöte sig styrelsen obetingat till den av 1923 års konstitutionsutskott
hävdade meningen, att ett val i förväg borde vara beroende av respektive
kommuns eget beslut. Örn revisorerna borde väljas före eller i slutet av
förvaltningsåret vore en fråga, som intimt sammanhängde med, hur den
fortlöpande kontrollen över förvaltningen vore ordnad. Vöre kontrollen så
lagd, att den ombesörjdes av de förvaltande myndigheterna själva, förelåge
intet behov att för kontrollens skull välja revisorer för den rent parlamentariska
revisionen i förväg. Enligt gällande bestämmelser ägde kommunens förvaltande
myndigheter under förvaltningsåret själva svara för sina åtgärder och
först i efterhand stå sitt ansvar gentemot stadsfullmäktige. I och med revisorernas
utseende på förhand syntes den risken enligt mångas mening icke vara
utesluten, att revisorerna komme att trycka sin prägel på själva besluten och
förvaltningsåtgärderna. Att tvinga kommunens beslutande myndighet att
under alla förhållanden företaga revisorsvalen i förväg, oavsett hur den löpande
kontrollen över förvaltningen inom kommunen vore ordnad och oavsett vilken
uppfattning man hade av lämpligheten att låta förvaltningsnämnderna rådföra
sig med revisorerna, syntes under inga förhållanden böra ifrågakomma. Kommunen
borde i berörda fall beredas full valfrihet och det vore svårt att förstå,
vilka misstag och svårigheter skulle kunna följa med en sådan valfrihet. Styrelsen
funné således önskvärt att få till stånd en lagändring, som klart medgåve
val av revisorer i förväg, men ville bestämt avstyrka, att en sådan anordning
gjordes obligatorisk.

Mot det i motiven gjorda uttalandet om värdet av att de förvaltande organen
äga möjlighet att rådföra sig med revisorerna hava anmärkningar framställts
av stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Malmö, Hälsingborg och Halmstad,
samt kommunalfullmäktige i 5 kommuner. Stadsfullmäktige i Halmstad hava
anfört bland annat:

Det skulle säkerligen ej vara till gagn för den kommunala förvaltningen, örn
den praxis utvecklade sig, att de olika styrelserna skulle allt som oftast anordna
rådplägning med revisorerna för att på förhand försäkra sig örn deras
gillande av ett visst tillämnat beslut eller någon åtgärd. Revisorerna skulle
därigenom så småningom komma att bliva ett slags bestämmande rådgivare,
ledande till att styrelserna förlorade sill självständighet liksom revisorerna möjligheten
att fritt utöva sin kritik över de förvaltande organens verksamhet.

Däremot har länsstyrelsen i Östergötlands län anfört, såvitt nu är i fråga:

F. L. S: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 185

Mot förslaget hade invänts, att revisorerna därigenom frestades att obehörigen
blanda sig i rena förvaltningsärenden. Enligt länsstyrelsens mening
komme de sålunda antydda olägenheterna av den föreslagna reformen knappast
i praktiken att visa sig särdeles betydande. Länsstyrelsen biträdde i berörda
avseende fullständigt den av den sakkunnige företrädda ståndpunkten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att genom det klara uttalandet,
att revisorernas uppdrag vore att utöva granskning, vore uteslutet,
att revisorerna genom förhandsuttalanden eller direktiv beträffande ärendenas
handläggning tillvällade sig inflytande på själva förvaltningen, vilken utveckling
länsstyrelsen ansåge skulle vara synnerligen olämplig. Stadsfullmäktige
i T rulteborg hava erinrat, att även om den föreslagna anordningen möjliggjorde
för revisorerna att följa den kommunala förvaltningen under revisionsåret, revisionen
varken kunde eller borde ersätta en fortlöpande inre kontroll av själva
medelsförvaltningen.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att föreskriften örn
revisorernas tillsättande för nästkommande år borde för att leda till önskat
resultat fullständigas med bestämmelser, alt revisorerna ägde rätt att ncir som
helst under räkenskapsåret taga del av räkenskaperna och verkställa kassainventering.
Det har även föreslagits intagande av föreskrift, att revisorerna
skulle vara skyldiga att under året följa förvaltningen. Å andra sidan hava
stadsfullmäktige i Umeå anfört, att vad beträffade revisorernas rätt att under
året få taga del av och inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbördslängder,
restlängden, protokoll oell alla övriga papper och handlingar, som
rörde kommunens ekonomiska ställning, ansåge stadsfullmäktige att något lagstadgande
därom ej erfordrades, enär det vore givet, att, örn revisorer utsåges
för kommande år, de ägde rätt att under året granska räkenskaper, kassa och
bankbesked.

I några yttranden har gjorts gällande, att i kommunallagarna borde intagas
detaljerade bestämmelser rörande revisorernas skyldigheter. I andra har föreslagits,
att för revisorerna skulle utfärdas särskild instruktion innehållande
regler rörande revisionens utförande. Enligt vissa yttranden skulle föreskrift
örn utfärdande av dylik instruktion intagas i lagen. Rörande innehållet i en
sådan instruktion hava stadsfullmäktige i Växjö anfört:

Det vore säkerligen lämpligt att på ett eller annat sätt direktiv gåves revisorerna
i fråga örn t. ex. undersökning rörande fastighetsgravationer, bankinsättningar
och i övrigt kapitalplacering, kontroll över utgifters anslutning till
fattade beslut och föregående års räkenskaper samt eventuella anmärkningar
däröver, skatteindrivningseffektivitet, utsökande av andra utestående fordringar,
fastigheters och annan egendoms vård och underhåll, möjligheter till direkt
eller indirekt besparande ändringar i förvaltningssystemet, inköp genom anbud
eller eljest under gemensamt tillvaratagande av de särskilda kommunalinstitutens
inom staden behov.

Vissa myndigheter hava framhållit, att i lagen borde intagas föreskrifter
örn anordnande av fortlöpande kassakontroll genom siffergranskare eller på
annat sätt.

Kravet, att en revisor skulle vara bokföring slemmig, har avstyrkts av de
myndigheter, som yttrat sig i frågan. Däremot har på vissa håll föreslagits be -

F. L 5: 3.

186 Kungl, Majas proposition nr 99.

stämmelse, att hänsyn skulle tagas till de till revisorer föreslagna personernas
kvalifikationer för uppdraget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att det icke vore ur vägen att
tillerkänna revisorerna eller åtminstone någon av dem rätt att vid behandling
av revisionsberättelse yttra sig i den kommunala församlingen, även örn han
eller de icke där hade säte och stämma.

Jämväl förslaget, att kommunernas räkenskaper skulle utan föregående
Tarfling granskas av någon statens befattningshavare, har avstyrkts av samtliga
de myndigheter, som yttrat sig därom. Länsstyrelsen i Västmanlands län hälan
fört:

Förslaget örn en statsinspektör, som utan föregående varsel skulle granska
den kommunala kassaställningen, hade mött ett sådant motstånd hos vederbörande
förbundsstyrelser, vilka på till synes goda grunder avstyrkt förslaget,
att detsamma icke borde genomföras. Däremot skulle möjligen den anordningen
kunna tänkas, att där en viss minoritet inom kommunalrepresentation respektive
stämma hemställde örn utseende av en allmän revisor, länsstyrelsen skulle äga
att utse ytterligare en revisor att deltaga i den kommunala revisionen.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Gotlands län, som
ifrågasatt, huruvida icke åt kommun borde inrymmas rätt att, örn sådant med
viss majoritet beslötes, hos länsstyrelsen påkalla utseende av en revisor att deltaga
i revisionen.

Däremot har på en del håll framhållits som ett önskemål, att sakkunniga
revisorer eller konsulenter funnes tillgängliga för att vara huvudsakligen de
mindre och medelstora landskommunerna behjälpliga med bokföring och dylikt
samt utöva kontroll över räkenskapernas riktiga förande. Sålunda hava stadsfullmäktige
i Gävle anfört bland annat:

Det förefölle, som om det kunde vara en uppgift för de kommunala förbunden
att för konsultationer och vägledning tillhandahålla ett lämpligt antal auktoriserade
revisorer, som specialiserat sig på kommunala räkenskaper och kunde
stå de lokala förvaltningarna och revisorerna bi med råd och instruktioner. En
dylik konsultationsverksamhet behövde icke ingripa i de särskilda kommunernas
rätt att bestämma över räkenskaper och revision. Tanken på konsulterande
revisorer skulle möjligen kunna så utvecklas, att förbunden samverkade vid
upprättande av en central räkenskaps- och revisionsbyrå, som biträdde med
uppläggande och avslutande av räkenskaper efter enhetliga och för skilda kommuntyper
avpassade grander, föresloge kontrollanordningar och på begäran
verkställde revisioner. Finansieringen av en sådan byrå borde kunna byggas
på avgifter från de kommuner, som direkt anlitade dess hjälp.

Vissa av de hörda myndigheterna hava föreslagit införande av bestämmelser
rörande den kommunala bokföringen. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län
anfört, att klarhet och reda i bokföringssystemet vore en av de viktigaste faktorerna
i fråga örn kontroll å medelsförvaltning och det måste därför framstå
såsom ett önskemål att allmänna föreskrifter i sådant hänseende kunde meddelas.
Liknande synpunkter hava framförts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.
Däremot har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat bland annat:

Ett genomfört räkenskapssystem för den kommunala bokföringen vore givetvis
ägnat att medföx-a stor lättnad vid den kommunala revisionen. Emellertid

F. L 5: 3:

Kungl. Majlis proposition nr 99. 187

syntes det icke möjligt att i lagstiftningsväg ordna ett för kommuner av alla
storleksklasser lämpat sådant system. I de avgivna yttrandena hade upplysts,
att förslag till sådana formulär vore under utarbetande hos kommunalförbunden.
Det syntes därför lämpligast att överlåta åt vederbörande beslutande
myndighet inom kommunen att till efterrättelse antaga sådant. I lagstiftningen
syntes emellertid böra intagas ett påpekande av att berörda fråga skulle
bliva föremål för kommunens beslut.

Samma länsstyrelse har ansett, att en föreskrift därom, att kommunens
kassaväsen skulle handhavas över postgiro, säkerligen skulle i hög grad stärka
möjligheten till kontroll därå, men fråga vore, örn ej förvaltningsapparaten därigenom
bleve för tung. En utredning därom syntes böra ske.

Med anledning av de uttalanden, som gjorts rörande det inom de kommunala
förbunden pågående arbetet för förbättrande av kommunernas räkenskapsväsen,
vill jag rörande detta arbete meddela följande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uppdrog den 6 december
1927 åt förbundets centralbyrå att företaga en ingående utredning av frågan
örn kommunernas medelsförvaltning, bokföring och revision i syfte att åstadkomma
ett praktiskt bokföringssystem för landskommunerna samt anvisningar
för medelsförvaltningen i allmänhet och för revisionen. I anslutning härtill har
centralbyrån utarbetat formulär för kassaböcker lör de hos kommunerna vanligast
förekommande kassorna, såsom kommunalnämndens, fattigvårdsstyrelsens
och barnavårdsnämndens. Dessa kassaböcker ansluta sig till det formulär, som
statistiska centralbyrån använder för inhämtande av uppgifter angående kommunernas
finanser. Böckerna äro tillräckligt omfångsrika för att, där endast s. k.
enkel bokföring förekommer, innehålla en fullständig redovisning över kommunens
inkomster och utgifter samt för jämförelse mellan bok och stat. Kassaböckerna
äro jämväl fullt användbara för kommun, som önskar föra sina räkenskaper
enligt s. k. dubbel bokföring. Vidare hava upplagts en del hjälpböcker av
olika slag, varjämte blanketter för flera ändamål uppgjorts. Vad som återstår av
utredningen är uppgörande av förslag till huvudbok med bokslut, en del ytterligare
hjälpböcker samt en sammanfattande redogörelse över bokföringen. Arbetet
härmed pågår för närvarande, och resultatet väntas inom kort komma att,
utgivas i tryck.

Efter åtskilliga förberedelser uppdrog styrelsen för svenska stadsförbundet
den 9 december 1921 åt förbundets centralbyrå att med biträde av en sakkunnig
person verkställa utredning och framlägga förslag rörande enhetligt ordnande av
städernas budget- och räkenskapsväsen. Ett förslag i ämnet lörelåg 1927.
Samma år tillsatte styrelsen en kommitté för utredningens vidare bedrivande.
Efter en principdiskussion uppdrog kommittén åt ett arbetsutskott att uppgöra
förslag i ämnet. Inom arbetsutskottet hava utarbetats flera förslag till budgetuppställningar
och bokföring för både större och mindre städer. Man har därvid
sökt göra uppställningen sådan, att själva stommen skulle kunna användas i såväl
stora som små städer. Huvudvikten har lagts på budgeten och beträffande
bokföringen har man huvudsakligen sysslat med de ledande principerna. Vid
ett sammanträde under försommaren 1929 enades kommittén in pleno örn det

F. L. o : 3.

Departements chefen.

188 Kungl. Majus proposition nr 31).

väsentliga i arbetsutskottets förslag. Utredningen laar numera avslutats, och
resultatet därav torde enligt uppgift komma att föreligga i tryck under februari
månad innevarande år. Därest enighet vinnes om förslaget, lärer man kunna
räkna med att styrelsen överlämnar förslaget till städerna för alt av dem
Irivilligt följas. Detta anses dock icke utesluta, att styrelsen framdeles, örn förhållandena
giva anledning därtill, kan komma att göra framställning örn lagfästande
av vissa principer på förevarande omi’åde.

Ehuru det ej direkt berör primärkommunernas räkenskaper, kan nämnas, att
inom landstingsförbundet åtgärder övervägas för förbättrande av landstingens
räkenskapsväsen. Förbundets styrelse beslöt emellertid 1927 att avvakta det
arbete, som pågår inom stadsförbundet. Avsikten är, att sedan stadsförbundet
framlagt förslag till i’äkenskaper för städerna, undersöka, huruvida dessa räkenskaper
kunna anpassas för landstingen. Genom en av förbundsstyrelsen tillsatt
kommitté, i vilken en i’epresentant för medicinalstyrelsen deltager, pågår för
närvarande arbete för vinnande av förbättrad uppställning av räkenskaperna för
landstingens sjukvårdsanstalter.

Såsom under den nu verkställda utredningen framhållits, är det synnerligen
önskvärt, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en effektivare kontroll
och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning. Erfarenheten har
visat, att förhållandena på detta område för närvarande icke äro tillfredsställande.
De förskingringsbrott och andra oegentligheter, som förövats av kommunala
förtroendemän och tjänstinnehavare, hava i många fall underlättats
genom bristfälligheter i bokföringen och slapp kontroll. Att åstadkomma en
förbättring i detta hänseende är icke blott av vikt för kommunerna. Det är
även ett statens intresse att tillse, att de statsmedel till högst betydande belopp,
sorn utbetalas till kommunerna, icke på grund av brister i bokföring eller kontroll
komma i orätta händer.

Då det gäller att undanröja nu berörda missförhållanden möta emellertid betydande
svårigheter. Till en del hava dessa sin grund i de olikhetei-, som råda
inom olika kommuner. Den skillnad i omfattning, som förefinnes mellan kommunalföi-valtningen
i till exempel en stor stad och en liten landskommun, gör det
omöjligt att reglera förhållandena på ett enhetligt sätt. Medan i en stor kommun
en omlattande bokföring och ett därmed sammanhängande kontrollsystem äro nödvändiga,
skulle införandet av liknande anordningar i en liten kommun vara ekonomiskt
otörsvai-ligt och sakligt obehövligt. Redan med hänsyn till dessa omständigheter
synes det betänkligt att meddela allmänna bestämmelser i ämnet. Det
torde böra överlämnas åt kommunerna själva att under samverkan med de
kommunala förbunden söka finna de former, som bäst lämpa sig för deras särskilda
förhållanden. Ett statligt ingripande i kommunernas självbestämmanderätt
på detta område kan lätt medföra en byråkratisering av den kommunala
förvaltningen och försvåra dess anpassning efter utvecklingens krav. Beaktas
måste även, att en stor del av de kommunala förvaltningsuppgifterna handhaves
av valda förtroendemän, som endast under åberopande av särskilda skäl
kunna avsäga sig dylika uppdrag. Försiktighet mäste naturligen iakttagas, då

F. L. 5: 3.

Kungl. Majda proposition .nr 9(3. 189

det gäller att pålägga dessa förtroendemän ytterligare bördor och att i olika
hänseenden kringskära deras rörelsefrihet. Åtgärder i detta syfte kunna minska
möjligheterna att till kommunala befattningar erhålla de mest lämpade personerna.
Ett för långt drivet statsingripande kan även komma att minska intresset
hos dem, som böra hava ansvaret för den kommunala förvaltningen. Märkas bör
slutligen, att värdet av de åtgärder, sorn på detta område kunna vidtagas, icke
får överskattas. Intet bokförings- eller kontrollsystem kan helt omöjliggöra
otillåtna åtgärder med kommunernas medel, och i sista hand kommer hederligheten
i förvaltningen alltid att bliva beroende på valet av de personer, som utses
till de kommunala förvaltnings- och kontrolluppdragen. Nu anförda synpunkter
måste hållas i minnet vid bedömande av de uppslag till åtgärder, som under
utredningen framkommit.

Vad först angår förslaget örn införande av skyldighet för kommunerna alt
anlita auktoriserade revisorer eller att till revisor utse hokföringskunnig person
synes detsamma icke kunna tillstyrkas. På vissa håll torde auktoriserade revisorer
icke vara att tillgå, och anlitandet av sådan revisor skulle för många
kommuner vara förenat med alltför stora kostnader. En föreskrift, att revisorerna
eller någon av dem skall vara bokföringskrrnnig, skulle, med hänsyn till
vanskligheten att närmare precisera nämnda behörighetsvillkor, bereda svårigheter
i tillämpningen. Det synes vara lämpligast, att kommunerna erhålla frihet
att till revisorer utse de personer de anse bäst skickade för uppdraget. Till
värdefull hjälp för kommunerna iorde vara, att de kommunala förbunden —
såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund berört — ställa till
förfogande kvalificerade personer, vilka kunna biträda vid revision.

Ej heller anser jag mig böra tillstyrka förslaget om upptagande av stadgande,
att varje revisor skulle deltaga i flera års granskning, och alt sättuna
person ej finge omväljas mer än ett visst antal år. Naturligen är det önskvärt
å ena sidan, att en viss kontinuitet erli ål lös i revisionsarbetet, och å andra sidan,
att en person ej alltför länge får kvarstå såsom revisor. Att i detta hänseende
uppställa allmänna regler synes emellertid icke lämpligt.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen har riksdagen uttalat, att det
i många fall kunde vara fördelaktigt, att dc kommunala revisorerna utses för
granskning av det nästföljande årets räkenskaper. Härigenom erhålla revisorerna
möjlighet att bättre följa förvaltningen och verkställa en effektiv revision.
Erfarenheten har visat, att under revisionsåret kunna inträffa omständigheter,
som påkalla omedelbart ingripande från revisorernas sida. Regeln att revisorerna
skola väljas i förväg — vilken regel tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som
berört denna fråga — har för landstingens del upptagits i landstingslagen. Samma
bestämmelse synes böra gälla även för kommunerna. Riksdagen har visserligen
förordat, att kommunerna skulle äga frihet att avgöra, huruvida revisorsvalet
skulle avse del löpande ellen diet följande året, men att i detta hänseende tillerkänna
kommunerna en valrätt, som icke givits landstingen, torde ej vara påkallat.
Jag anser mig därför i denna punkt böra tillstyrka den sakkunniges
förslag. Tydligt är emellertid, att valet av revisorer i förväg icke får leda till
att revisorerna taga del i förvaltningen. En dylik utveckling skulle kunna

190

F. L. 5: 3.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

medföra ett minskande av ansvarskänslan hos de förvaltande organen och en
begränsning av revisorernas möjlighet att sedermera fritt bedöma vidtagna åtgärder.
Med hänsyn härtill måste möjligheten att under revisionsåret rådföra
sig med revisorerna begagnas med största försiktighet. Den bör utnyttjas
endast i undantagsfall och får icke föranleda, att revisorernas mening inhämtas
rörande åtgärder liggande inom ramen för den sedvanliga förvaltningen. Märkas
bör även, att revisionen — även örn revisorerna utses i förväg -— icke kan ersätta
en fortlöpande kassakontroll. Anordnandet av sådan kontroll bör ankomma på
dem, som närmast hava ansvaret för den kommunala förvaltningen.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intager är det tydligt, att jag
icke kan biträda förslaget örn intagande i lagen av föreskrift om rätt för revisorerna
att när som helst under året inventera kassor, taga del av räkenskaper,
infordra bankbesked med mera. Revision bör alltjämt huvudsakligen vara en
efterhandsgranskning.

Däremot anser jag mig böra tillstyrka förslaget att revisorerna erhålla rätt
att närvara i den beslutande församlingen och deltaga i debatten vid behandling
av revisionsberättelsen och frågan örn ansvarsfrihet. För närvarande lärer
ej sällan inträffa, att revisorerna icke äro företrädda inom dylik församling,
under det de personer, mot vilkas förvaltning anmärkning framställts, hava
tillfälle att där utveckla sin talan. Det är tydligt, att revisionen skulle vinna i
effektivitet, därest revisorerna alltid hade tillfälle att vid behandlingen av
nämnda ärenden framföra sina synpunkter. Erforderliga tillägg hava därför
gjorts i de föreliggande förslagen.

Det har från olika håll vitsordats, att den kommunala revisionen i många
fall är av ringa värde till följd av att revisorerna sakna kunskap örn hur granskningen
lämpligen bör verkställas. Med hänsyn härtill skulle det vara fördelaktigt,
att i en instruktion för revisorerna angåves, vilka åtgärder böra av dem
vidtagas. Att i detta hänseende meddela generella föreskrifter torde emellertid
på grund av de olika förhållanden, som råda i skilda kommuner, icke vara
lämpligt. En sådan instruktion måste, därest den skall kunna tillämpas i ett
större antal kommuner, innehålla så allmänna regler, att den för icke bokföringskunniga
personer — för vilka den naturligen företrädesvis är avsedd —
kommer att vara till föga hjälp. Risk föreligger även, att granskningsåtgärder,
som i visst fall kunna anses påkallade men av någon anledning icke angivits i
en dylik instruktion, komma att försummas. Lämplig handledning för revisorerna
synes böra meddelas i form av anvisningar och råd. För utfärdande av
.sådana torde medverkan kunna påräknas av de kommunala förbunden.

Av de allmänna synpunkter jag tidigare anfört torde följa, att jag icke kan
tillstyrka förslaget örn anordnande av en statlig inspektion över kommunernas
förvaltning, vare sig denna inspektion skulle utövas av en tjänsteman i socialdepartementet
eller någon befattningshavare hos länsstyrelsen. Ett dylikt ingrepp
i den kommunala självstyrelsen måste anses särskilt betänkligt, då det
här är fråga örn förvaltning, som i stor utsträckning handhaves av förtroendemän.
Härtill kommer svårigheten att praktiskt ordna en dylik inspektion, fram -

191

F. L. 5

3-4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

för allt att bestämma, när inspektion skall verkställas, ävensom olägenheterna av
att skapa en ny grupp av statliga kontrollörer. En kontroll från statens sida av
kommunernas förvaltning Ilar även avstyrkts av riksdagen. Tydligt är emellertid,
att ett visst övervakande av god ordning inom den kommunala förvaltningen
utgör ett led i det arbete för främjande av länets utveckling och dess befolknings
bästa, som åligger länsstyrelsen.

Naturligen vore det mycket önskvärt ali, kunna fastställa vissa principer
för kommunernas räkenskaper. Ändamålsenlig uppställning av räkenskaperna
är av stor vikt ej blott för själva förvaltningen utan även för ernående av en
effektiv kontroll. Svårigheten att på detta område giva allmängiltiga regler
har redan berörts, men vissa principer torde kunna angivas. Emellertid anser
jag mig icke nu böra tillstyrka utfärdande av bestämmelser i detta ämne. Såsom
redan anförts pågår för närvarande inom svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund arbete för åstadkommande av förbättringar i
det kommunala räkenskapsväsendet, och detta arbete lärer komma att avslutas
inom en nära framtid. Det torde vara skäl att, innan ytterligare åtgärder vidtagas,
avvakta resultatet av berörda arbete och de förändringar, som kunna följa
därav. Stor vikt kommer härvid att ligga på det upplysningsarbete, som utföres
av de kommunala förbunden, och det skulle antagligen vara av värde, om
de genom anställda konsulenter eller på annat sätt kunde verka för övergång
till ett lämpligt bokföringssystem. Först sedan erfarenhet vunnits rörande de
åtgärder i detta hänseende, som av kommunerna frivilligt vidtagas, torde frågan
örn lagstiftning böra upptagas till förnyat övervägande.

Icke heller kan jag biträda förslaget örn åläggande för kommunerna att anställa
kassakontrollant eller vidtaga andra åtgärder för ordnande av en verksam
löpande kontroll. Det synes böra överlämnas åt kommunerna att i detta
hänseende anordna det kontrollsystem, som kan anses lämpligast.

Vidkommande slutligen frågan om skyldighet för kommunerna att anlita
postgiro kan jag meddela, att nämnda spörsmål för närvarande är under utredning
inom finansdepartementet.

I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse den 1 juni 1928,
nr 330, anhållit, att Kungl. Majit ville låta utredningen rörande frågan örn
kommunernas medelsförvaltning omfatta jämväl frågan örn vägdistriktens
medelsförvaltning, över skrivelsen hava yttranden inhämtats i samband med
utlåtanden över sakkunnigförslaget. Sedan ärendet därefter överlämnats till
kommunikationsdepartementet, har framställningen för fortsatt behandling hänskjuta
till de sakkunniga, som — jämlikt därtill den 29 november 1929 erhållet
bemyndigande — av chefen för nämnda departement tillkallats för att verkställa
revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

§ 4.

Paragrafen innehåller bestämmelser, som äga sin motsvarighet i L. § 71.

I en del yttranden har föreslagits, att de i paragrafen angivna tiderna för

Yttranden

F. L. 5:

4-6.

Departements chefen.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

avlämnande av räkenskaper och specialredovisningar måtte framflyttas. I
stället för den i första stycket bestämda tiden för räkenskapernas avlämnande
till ordföranden i kommunalstämman eller hos kommunalfullmäktige har föreslagits,
av 9 kommunalfullmäktige den 15 februari, av 12 kommunalfullmäktige
den 1 mars och av 8 kommunalfullmäktige den 1 april. Såsom tid för avlämnande
av de i andra stycket avsedda specialredovisningarna har föreslagits
av 2 kommunalfullmäktige den 25 januari, av 8 kommunalfullmäktige den 1
februari, av 13 kommunalfullmäktige den 15 februari och av 2 kommunalfullmäktige
den 1 mars. Länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län hava
ansett de framställda önskemålen om förlängning av omförmälda tider behjärtansvärda.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att de omförmälda tiderna
— liksom den i § 5 angivna tiden för hållande av stämma eller fullmäktigsammanträde
— borde göras beroende av kommunens beslut. Dock borde vissa sluttider
angivas i lagen.

Kommunalfullmäktige i Västra Frölunda hava anfört i huvudsak följande:

I en stor kommun med utvecklad förvaltning och räkenskapsväsendet upptagande
ett flertal böcker, som innehölle räkenskaper för flera år och för
senaste räkenskapsåret tusentals allegat, måste endast ur transportsynpunkt
vara olämpligt att överlämna dem först från kommunens kontor till kommunalstämmans
ordförande och från denne till revisorerna. Att sedan dessa handlingar
fråntoges kontoret, där de uppenbarligen dagligen behövdes vid förekommande
göromål, måste vara en stor olägenhet, som komme att orsaka mycket
förargelse och besvär, och det kunde knappast heller vara önskvärt för den
myndighet, som stöde i ansvar för handlingarna att överlämna dem till enskilda
personer i deras bostäder. Det måste vara tillfyllest, att bestämmelsen
funnes, att revisorerna skulle erhålla meddelande det räkenskaperna från viss
dag läge för granskning tillgängliga.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att vidtaga någon ändring i fråga örn
tiden för avlämnande av nu omförmälda räkenskaper och särskilda redovisningar.
De gällande tidsbestämmelserna lära i regel kunna följas, och en ändring
i denna del skulle förkorta tiden för verkställande av revision och inskaffande
av förklaringar över revisionsberättelsen.

Vad angår anmärkningen örn det olämpliga uti att transportera räkenskaperna
först till ordföranden och därefter till revisorerna vill jag framhålla, att
de i paragrafen använda uttryckssätten icke avse, att räkenskaperna skola
fraktas till omförmälda personer. Det torde vara tillräckligt, att räkenskaperna
efter förutgående meddelande hållas vederbörande tillhanda. För att tydligare
utmärka detta, har en jämkning vidtagits i ordalagen.

§ 5.

Paragrafen ansluter sig till L. § 72 andra punkten, första delen. Den ändring,
som vidtagits i kap. 2 § 7, har föranlett en jämkning jämväl i förevarande
paragraf.

§ 6.

Paragrafen motsvarar dels slutet av L. § 72, dels sista punkten av L. § 56,
vilken av den sakkunnige modifierats i anslutning till 86 § i aktiebolagslagen.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

193

F. L. 6

1-3.

Kap. 6. Om uttaxering och uppbörd.

I sakkunnigförslaget har kap. 6 erhållit rubriken: Om skattskyldighet och
uppbörd. Då emellertid skattskyldigheten fastslås företrädesvis i kommunalskattelagen
och förevarande kapitel behandlar huvudsakligen uttaxering och
uppbörd, har en jämkning skett i rubriken.

§§ 1-3.

Dessa paragrafer ersätta L. §§ 57 och 60 samt § 63 sista stycket och hava
sin motsvarighet i sakkunnigförslagets §§ 1—4. De olikheter, som föreligga
i förhållande till den sakkunniges förslag, äro i huvudsak betingade av den år
1928 genomförda kommunalskattereformen.

I samband med genomförandet av nämnda reform antogos vissa ändringar i
kommunallagarna, vilka emellertid inskränktes till nödvändiga följdändringar.
När nu en mera genomgripande omredigering av dessa lagar äger rum, synes
det möjligt att giva anknytningen till kommunalskattelagen en mera preciserad
form än förut.

Andra punkten i § 1 avser sålunda särskilt att klargöra, att utdebiteringssiffran
för den allmänna kommunalskatten erhålles genom att slå ut det belopp,
som återstår att täcka, sedan kommunens progressivskatt och skogsaccismedel
tagits i anspråk, å tillgängliga skattekronor och skatteören, samt att, såsom
självklart är, hänsyn härvid skall tagas till den senaste taxeringen. Av kommunalskattelagen
framgår däremot, att envar är skyldig att erlägga allmän kommunalskatt
för sina skattekronor och skatteören.

Med denna avfattning av § 1 skulle sakkunnigförslagets § 4 i sin senare del
kommit att innehålla en upprepning. Ändring har därför skett.

Det i § 2 av sakkunnigförslaget liksom i L. § 60 förekommande uttrycket
»kommunalirtskyld» torde till sin innebörd ej vara fullt klart, och har därför utbytts
mot »skatt till kommun». Lagrummet har även sammandragits, då det
däri förut angivna första alternativet finnes inneslutet jämväl i det förut angivna
andra alternativet. Avfattningen har gjorts i huvudsaklig anslutning till
den nu för stad gällande lydelsen. Ändringen i andra stycket betingas därav,
att den kommunala beskattningen numera regleras, utom av § 1, även av andra
författningar. Hänvisningen till »lag och författning» innebär givetvis en hänvisning
ej mindre till förevarande lag än även till andra lagar och författningar.

Den i § 3 av sakkunnigförslaget, motsvarande L. § 61, intagna regeln torde,
om tillämpning därav numera ens kan ifrågakomma, ej vara behövlig, då missbruk
av det slag, lagrummet en gång torde hava avsett att förekomma, numera
ej behöver befaras. Då det däremot kan tänkas, att lagrummets existens skall
kunna vålla undran och möjligen missförstånd, har det synts riktigast att låta
detsamma utgå, vilket har till följd en omnumrering av de följande paragraferna.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 häjt. (Nr 99.) ose *9 13

F. L. 6: 4.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 4.

Paragrafen motsvarar sista delen av L. § 63, andra stycket, och L. § 64 samt
§ 5 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har föreslagit bestämmelse, att formulär för debiteringsoch
uppbördslängd skulle fastställas av Kungl. Majit. Rörande föreskriften,
att när kommun innefattar flera valdistrikt, längden skall uppläggas i särskilda
delar, en för varje valdistrikt, har den sakkunnige framhållit, att densamma
syntes äga betydelse allenast för upprättande av röstlängd, men dock
bibehållits.

Föreskriften, att formulär till debiterings- och uppbördslängd skall fastställas
av Kungl. Majit, har avstyrkts i vissa av de inkomna utlåtandena.
Beträffande stadgandet, att längden skall uppläggas i särskilda delar för
olika valdistrikt, har styrelsen för svärska landskommunernas förbwid erinrat,
att debiterings- och uppbördslängden icke finge anses hava så omedelbart sammanhang
med den kommunala röstlängden, att den kunde behöva uppläggas i
särskilda delar för varje valdistrikt. En sådan uppdelning ansåges numera
sakna praktisk betydelse. I större kommuner kunde en uppdelning av längden
vara till nytta, men uppdelningen borde då företagas i överensstämmelse
med de fjärdingsmannadistrikt — indrivningsdistrikt —- i vilka kommunen vore
indelad. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige i 2
kommuner. Härvid har framhållits bland annat, att det borde överlämnas åt
kommunen att bestämma, huruvida längden skall uppläggas i olika delar.

Nu gällande regler beträffande sättet för klagomål rörande debitering av utskylder
till kyrka och skola äro till sin innebörd oklara. Sannolikt förefaller
dock, att dessa utskylder i berörda avseende helt följa utskylderna till den borgerliga
kommunen. Klagomålen skola med denna uppfattning upptagas på
kommunalstämma, ehuru stundom den borgerliga och den kyrkliga kommunen
ej sammanfalla. I det följande föreslås ändrad ordning för klagan över den
borgerliga kommunens debitering. Då det otvivelaktigt är sakligt lämpligast, att
vid klagomål över debitering någon åtskillnad ej göres mellan den borgerliga
och den kyrkliga kommunens utskylder, utan att dessa bliva enhetligt behandlade,
har jag ansett det lämpligast att nu uttryckligen stadga härom. Särskild
bestämmelse i dylikt syfte torde erfordras allenast i förevarande paragraf, varigenom
de följande paragraferna bliva automatiskt tillämpliga å båda slagen av
utskylder.

Enligt äldre bestämmelser krävdes för fastställande av formulär till debiterings-
och uppbördslängd riksdagens medverkan. I samband med genomförande
av kommunalskattereformen vidtogs sådan ändring i L. § 64, att formuläret
skall fastställas av Kungl. Majit. Någon anledning att vidtaga ändring
i denna nyligen antagna bestämmelse föreligger ej.

Såsom i utlåtandena framhållits lärer det icke föreligga sådant samband
mellan å ena sidan debiterings- och uppbördslängden och å andra sidan den
kommunala röstlängden, att kommunens indelning i valdistrikt nödvändiggör
att debiterings- och uppbördslängden upprättas i olika delar. Däremot torde det

Kungl. Maj:t8 proposition nr 99. 195

vara lämpligt, att längden upplägges i särskilda delar, en för varje indrivningsdistrikt.
Emellertid synes det icke erforderligt, att i lagen upptages föreskrift
i detta hänseende. Det bör överlämnas åt kommunerna att besluta härom. I
lagen bör endast stadgas, att, därest längden upplägges i olika delar, tillika skall
upprättas sammandrag av delarnas slutsummor.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 65 och förra delen av § 66 samt § 6 och en del av
§ 7 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har framhållit, att kungörelsen syntes böra införas i samma
tidningar, där tillkännagivande om kommunalstämma skulle ske. Anledning
att från granskning och rättighet att göra anmärkningar utesluta kommunmedlemmar,
som icke vore skattskyldiga, syntes den sakkunnige efter den allmänna
rösträttens införande saknas, då anmärkning ej behövde avse den anmärkandes
egen debitering. Sista punkten vore fortfarande, liksom med gällande
lydelse av L. § 17 mom. 1, strängt taget överflödig, men hade dock ansetts
kunna bibehållas.

I vissa av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att en omläggning
borde ske av det för granskning av debiterings- och uppbördslängden föreskrivna
förfarandet. Jag kan här hänvisa till redogörelsen i motiveringen till
kap. 1 § 9.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett önskvärt, att bestämmelserna örn
besvär över den kommunala debiteringen omarbetades på sådant sätt, att besvär
kunde anföras enligt de regler, som gälla för besvär över debitering av kronoutskylder.

Genom kommunalskattereformen hava genomgripande ändringar skett i sättet
för fastställande av den kommunala skattskyldigheten. Denna bestämdes förr
vid justering av debiterings- och uppbördslängden. Det förekom ock ofta, att
skattskyldigheten till kommunalskatt blev en annan än skattskyldigheten till
bevillning. I dylikt avseende må allenast hänvisas till jordägares skattskyldighet
till fastighetsbevillning och arrendators skattskyldighet till kommunalskatt
samt den omständigheten, att skattskyldigheten till fastighetsbevillning avsåg
förhållandena vid årets början, medan den kommunala skattskyldigheten för
fastighet avsåg förhållandena vid debiterings- och uppbördslängdens fastställande.
Då förekom med andra ord vid debiterings- och uppbördslängdens fastställande
stundom en reell prövning. Härutinnan är det nu annorlunda. Skattskyldigheten
till kommunalskatt prövas helt i taxeringsväg, och debiteringen inskränker
sig till en räknefråga. Endast i ett fåtal speciella avseenden, såsom
beträffande dissenters i fråga om utskylder till kyrkan, kan viss skattefrihet
för de eljest skattskyldiga ifrågakomma. Vid dylikt förhållande synes den å
ena sidan omständliga men å andra sidan otillräckliga formen med debiteringsoch
uppbördslängdens fastställande å kommunalstämma — även där kommunalfullmäktige
finnas — ej längre praktisk. Det torde vara blott sällan, som
skattskyldiga begagna sig av möjligheten att i den offentligen utlagda längden
efterforska sin debitering, och det torde vara synnerligen vanligt, att de stäm -

F. L. 6:

4-5.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 6:

5-6.

Den sakkunnige.

Yttranden.

196 Kungl. Majlis proposition nr 99.

mor, där längden fastställes, äro mycket fåtaligt besökta. Jag har därför funnit
det riktigt att, ehuru frågan om uppbördsväsendets ordnande står på dagordningen,
vidtaga den i verkligheten mycket enkla reformen att överlåta ansvaret
för debiteringslängdens granskning åt kommunalnämnden och samtidigt utvidga
rätten till debiteringsbesvär i huvudsaklig anslutning till vad som gäller
örn kronoutskylder. Någon olägenhet för kommunerna härutinnan torde ej förefinnas,
då det, såsom nyss antytts, rör sig praktiskt taget blott örn räknefrågor.
För den skattskyldige däremot måste det framstå såsom en stor orättvisa att ej
kunna få felräkning ändrad. Det må för övrigt framhållas, att berörda uppdrags
överlämnande åt kommunalnämnden har sin förebild i städerna, där magistraten
verkställer prövning av dylika frågor.

Förfarandets innebörd torde så klart framgå av lagtexten, att någon särskild
utläggning därav ej synes erforderlig. Allenast huvudpunkterna må framhållas.

Den av kommunalnämnden upprättade debiterings- och uppbördslängden utlägges
såsom förr till offentlig granskning, dels för att giva de skattskyldiga
tillfälle att få ändring av eventuell felaktighet på ett så förberedande stadium,
att hänsyn till rättelsen kan tagas vid debetsedlarnas utskrivande, dels för
att giva kommunens medlemmar och andra, vilkas rätt därav kan bero —
t. ex. utom kommunen bosatta medlemmar av församling, varav kommun utgör
en del — tillfälle att taga del av längden. Anmärkningar skola framställas
till kommunalnämnden före årets slut. Kommunalnämnden fattar skyndsamt
beslut över anmärkningarna, varefter längden anses fastställd och länder till
efterrättelse vid debetsedlarnas utfärdande, över kommunalnämnds beslut i anledning
av anmärkning kan besvär anföras i vanlig ordning, såvitt fråga är örn
anmärkning beträffande annan skattskyldigs debitering. Sådan talan må föras
även av annan än den som framställt anmärkningen. Härefter kvarstår emellertid
viss rätt att hos länsstyrelsen överklaga debitering, nämligen dels för den
som blivit felaktigt debiterad, dels såsom hittills för kommunalnämnd, såvitt
fråga är örn för lag debitering. Den som vill klaga över egen debitering har
dylik rätt under ett år från utskyldernas avfordrande, d. v. s. i regel debetsedelns
mottagande, under det kommunalnämndens klagorätt gäller under
kalenderåret efter det debiteringen ägt rum.

Motsvarande besvärsrätt har i 9 § stadgats vid ändring i debitering på
grund av ändrad taxering. I dylikt fall har emellertid ansetts, att tillfälle först
borde lämnas kommunalnämnden att själv vidtaga rättelse i händelse att någon
finner sig oriktigt behandlad.

§ 6.

Denna paragraf överensstämmer med senare delen av L. § 66 och motsvarar
del av § 7 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt ett stadgande, att formulär för
debetsedel skall fastställas av Kungl. Maj:t.

Motsvarande regel har av den sakkunnige upptagits beträffande stad.

Det föreslagna tillägget har, såvitt angår landsbygden, avstyrkts av kommunalfullmäktige
i 8 kommuner. Beträffande städerna hava anmärkningar mot

Kungl. Majus proposition nr 99. 197

stadgandet framställts av Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 18
städer, däribland Stochholm, Uppsala, Malmö, Lund, Hälsingborg, Landskrona,
Karlstad, örebro och Sundsvall, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet.
Förbundsstyrelsen har till stöd för sin mening anfört bland annat följande:

Yad städerna anginge, förhölle det sig så, att å debetsedlarna stundom upptoges
även avgifter av olika slag. Också i övrigt företedde debetsedlarna sinsemellan
av lokala skäl betingade olikheter. Att för varje nödig funnen ändring
underställa Kungl. Majit nytt formulär bleve givetvis tidsödande. Det syntes
också svårt att inse, varför en kommun, som ägde beskatta sina medlemmar,
icke skulle få själv bestämma, hur underrättelsen örn beskattningens innebörd
skulle vara uppställd och avfattad. Örn feldebitering skedde, kunde ju ändring
ske genom besvär. Det vöre icke lätt att förstå, vilken den skattskyldiges rätt
skulle skyddas genom nämnda byråkratiskt tunga föreskrift.

Enligt nu gällande bestämmelser äga landskommuner och städer att själva
besluta rörande uppställningen av de debetsedlar de önska använda. Genom
kungörelse den 31 maj 1929 har emellertid Kungl. Majit beträffande landsbygden
framlagt ett formulär till debetsedel, som må användas. Detsamma är
sålunda avsett endast att tjäna till ledning. I fråga om städerna har dylikt
formulär icke upprättats.

Någon anledning att frångå den sålunda gällande ordningen synes ej föreligga.
De fördelar, som skulle vinnas genom formulärens fastställande av
Kungl. Majit, torde vara obetydliga. Därtill kommer, att det med hänsyn till
de olika förhållanden, som råda på skilda orter, synes vara svårt att uppställa
enhetliga formulär. Särskilt gäller detta beträffande städerna, där till följd
av olika praxis beträffande de avgifter, som skola upptagas i samband med
kommunalutskylderna, olika sätt för uppbörden m. m. olikheter betingas i
debetsedlarnas uppställning. Den föreslagna nya bestämmelsen har därför uteslutits.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 67 och sakkunnigförslagets § 8.

Den sakkunnige har framhållit, att sättet för kungörande närmare bestämts
och hänsyn tagits till möjligheten, att kommunen anställt tjänstemän, vilka
vore verksamma vid uppbörden. Vidare hade erinrats om kommunalnämndens
ansvar för uppbörden.

Domkapitlet i Växjö samt kommunalfullmäktige i 3 kommuner hava föreslagit,
att kungörandet av uppbördsstämman i bjurkan måtte avskaffas. I stället
har föreslagits kungörelsens införande i ortstidning.

Med hänsyn till den betydelse, som uppläsandet av kungörelser i kyrkan
flerstädes äger, torde det icke vara lämpligt att borttaga bestämmelsen om
offentliggörande på dylikt sätt av meddelande örn uppbördsstämma. Däremot
bör införas stadgande, att sådant meddelande, där det finnes lämpligt, må intagas
i ortstidningar.

L. § 68 har såsom överflödig uteslutits i såväl sakkunnigförslaget som nu
föreliggande förslag.

F. L. 6 :

6—7.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L■ 6:

8-10.

Don sakkunnigo.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

198 Kungl. Majas proposition nr 99.

§ 8.

Paragrafen motsvarar L. § 69 och § 9 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har anfört, att såsom förut nämnts rätt att göra anmärkning
tillerkänts även icke skattskyldiga kommunmedlemmar. Att besvär skulle
anföras i den beträffande kommunalstämmobeslut i allmänhet stadgade ordningen,
vore självklart. En hänvisning till bestämmelsen om ränta å återburet
skattebelopp hade tillagts.

Rörande innehållet i denna paragraf kan hänvisas till vad jag anfört vid § 5.

§ 9.

Rörande denna paragraf, som saknar motsvarighet i L., men upptagits såsom
§ 11 i sakkunnigförslaget, har den sakkunnige anfört, att den i huvudsak
överensstämde med nuvarande praxis. Att den skattskyldige borde äga tillfälle
att få efterdebitering i vanlig ordning prövad, syntes naturligt. Även här erfordrades
en hänvisning till stadgandet örn ränta å den skattesumma, som skulle
återbäras. Detta, som återfunnes i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt
till ränta vid restitution av utskylder m. m., täckte efter ordalydelsen icke det
fall, att taxering nedsattes eller undanröjdes oberoende av anförda besvär. 1
praxis syntes dock tvekan näppeligen kunna förekomma därom, att även i sådant
fall ränta skulle utgå. Och skulle anförda förordning böra tolkas restriktivt,
saknade den sakkunnige anledning att föreslå ändring, enär hänvisningen i § 11
vore förenlig också med den restriktiva tolkningen.

Rörande andra stycket i denna paragraf hänvisar jag till vad jag anfört
vid § 5.

§ 10.

Paragrafen motsvarar L. § 70 och sakkunnigförslaget § 12.

Rörande de i nämnda paragraf i sakkunnigförslaget intagna bestämmelserna
har den sakkunnige anfört följande:

Påföljden för uraktlåtenhet att gälda utskylderna hade skärpts till överensstämmelse
med gällande uppbordsreglemente. Nuvarande föreskrift uppmuntrade,
enligt erfarenhetens vittnesbörd, alltför mycket därtill, att skattskyldig
läte avhämta utskylderna och ej bekymrade sig örn att direkt eller genom anlitande
av s. k. intressekontor eller dylikt inbetala desamma. Det hade ansetts
lämpligt att här liksom i S. undvika uttrycket uppbördsprovision och lämna
öppet, huru de uttagna procenten skulle disponeras. Det hade uttryckligen
sagts, att bestämmelserna avsåge varje särskild uppbördsstämma. För vinnande
av överensstämmelse med bestämmelserna örn kronoutskylder hade termen »avskrivning»
utbytts mot »avkortning». »Avskrivningslängdens» (avkortningslängdens)
avlämnande till utmätningsmannen saknade praktisk betydelse. Formulär
till restlängd syntes, särskilt på grund av dess betydelse för uppgifterna
till vallängden, böra fastställas av Kungl. Majit; så hade i viss mån redan skett
genom restindrivningsförordningen år 1917.

Jämväl i fråga örn städerna har den sakkunnige föreslagit, att restlängd
skall upprättas efter varje uppbördsstämma, att restlängd skall upprättas enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj :t, samt att för underlåtenhet att erlägga
utskylder skall gälla samma påföljd som enligt uppbördsreglementet.

F. L. 6: 10.

Kungl. Majus proposition nr 91). 199

Bestämmelsen, att restlängd skall upprättas efter varje uppbördsstämma, har
föranlett anmärkning från länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län samt
kommunalfullmäktige* i 1 kommun och stadsfullmäktige i 3 städer. Förstnämnda
länsstyrelse har härom anfört:

Inom flera kommuner hade till de skattskyldigas förmån anordnats s. k.
restmöten någon kortare tid efter de ordinarie uppbördsstämmorna, varigenom
skattskyldig bereddes ytterligare tillfälle att få inbetala sina utskylder utan
erläggande av indrivningsavgift. För att denna förmån icke skulle berövas de
skattskyldiga, särskilt de ekonomiskt mindre väl situerade, hemställde länsstyrelsen,
att bestämmelsen örn upprättande av restlängd lämpligen modifierades
så att, där restmöten anordnats, restlängden icke behövde upprättas förr än
efter sådant restmöte.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund, vilken såsom jag redan
berört, ansett att debiterings- och uppbördslängden i större kommuner borde
uppdelas i särskilda delar för varje fjärdingsmansdistrikt, har föreslagit, att
jämväl restlängden måtte upprättas i enlighet därmed.

Rörande benämningarna avkortningslängd och avkortning har länsstyrelsen
i Södermanlands lån anfört, att desamma vore missvisande, och att de förut
använda uttrycken borde bibehållas. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava
hemställt, att ordet avkortningslängd måtte utbytas mot efterskänkningslängd,
varigenom överensstämmelse skulle vinnas med bestämmelserna i kap. 2 örn
efterskänkande av kommunalutskylder.

Stadgandet, att restlängd skulle upprättas enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit, har, såvitt angår städerna, avstyrkts av stadsfullmäktige i 9
städer, däribland Linköping, Malmö, Lund, Hälsingborg och Sundsvall.

Den föreslagna höjningen av påföljden för underlåtenhet att gälda utskylderna
har avstyrkts av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands - och Alvsborgs län ävensom kommunalfullmäktige i 9 kommuner
och stadsfullmäktige i 11 städer, däribland Hälsingborg, Halmstad och
Sundsvall. De skäl, som härvid anförts, hava varit i huvudsak, att påföljden,
vilken företrädesvis drabbade de mindre bemedlade, komme att träffa betydligt
hårdare än vid indrivning av kronoutskylder, då kommunalutskylderna i regel
uppg inge till högre belopp, att höjningen näppeligen kunde antagas skola fylla
sitt syfte att förmå notoriska skatteskolkare att betala, samt att den nuvarande
uppbördsprovisionen vore fullt tillräcklig.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava anfört bland annat:

Förhöjningen sammanhängde nära med frågan örn en lämpligare ordning
över huvud taget för uppbörd och indrivning av utskylder. Då berörda spörsmål
vore under utredning genom särskilda sakkunniga, borde man avvakta resultatet
av utredningen, innan den av den sakkunnige väckta frågan upptoges till prövning.
I varje fall ansåge fullmäktige önskvärdheten att ernå full likformighet
med gällande bestämmelser i fråga om uppbörden av kronoutskylder icke utgöra
tillräckligt skäl för ändring av kommunalförfattningarna på berörda punkt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet ville icke uttala någon bestämd mening
örn lämpligheten av stämmoböternas förhöjande men framhölle vikten av att
berörda fråga underkastades en mera ingående prövning, än som hittills syntes

Yttranden.

F. L. 6: 10.

200 Kungl. Magsta proposition nr 99.

hava skett, innan den sakkunniges förslag på denna punkt eventuellt accepterades.
Att uppbördsreglementet gått in för en högre procentsats syntes icke i
och för sig vara giltig anledning att höja också stämmoböterna för kommunalskatten.
Skulle uppbörden av krono- och kommunalskatt förläggas till samma
myndighet, bleve läget uppenbarligen ett annat. Frågan syntes intimt sammanhänga
med hela uppbördsväsendets reformering.

Å andra sidan har förhöjningen tillstyrkts av länsstyrelsen i Hallands län
samt kommunalfullmäktige i 1 kommun och stadsfullmäktige i 1 stad. Styrelsen
för svenska landskommunernas förbund har förklarat, att lämpligheten av
den ifrågasatta ökningen vore mycket omtvistad, samt anfört, att en med sex
procent ökad kommunalskatt givetvis kunde kännas betungande för dem, som
skulle erlägga beloppen, men då indrivningen av kronoutskylderna löpte med
denna provision, skulle, genom att kommunalutskylderna åsattes samma avgift,
skälet till den förmånsrätt, som indrivningsmännen ofta ville giva kronoutskylderna,
bortfalla.

Bestlängds De i förevarande paragraf behandlade spörsmålen örn uppdelning av resttiu
länssty- längd, dess överlämnande till länsstyrelse och länsstyrelses åligganden i samrelse
m. m. band härmed sammanhänga med den nu aktuella frågan örn förbättrad kontroll
över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning.
Med anledning härav vill jag erinra om följande.

Enligt L. § 70 skall kommunalnämnden samtidigt med överlämnandet av
restlängden till utmätningsmannen härom till länsstyrelsen insända skriftlig
anmälan med uppgift å restlängdens slutsumma. Stadgandet avser att möjliggöra
kontroll att utmätningsman vid inventering lämnar redovisning för samtliga
till honom ankomna restlängden. Den sakkunnige har icke föreslagit någon
ändring häri.

Frågan örn skärpning av detta stadgande berördes emellertid i de förslag
till skärpt kontroll över landsfiskalernas med flera medelsförvaltning, som den
4 april och den 28 oktober 1925 framlades av särskilda av riksräkenskapsverket
för ändamålet tillkallade sakkunniga. De sakkunniga förordade nämligen, att
den kommunala restlängden skulle överallt, där inventering hos utmätningsman
verkställdes av landsfogde, insändas till länsstyrelsen, som hade att anteckna
längden i särskild dagbok och därpå skicka den vidare till utmätningsmannen.
De sakkunnigas förslag, över vilka åtskilliga myndigheter hördes, gåvo anledning
till vissa i administrativ ordning meddelade föreskrifter örn användande
av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena
samt särskilda indrivningskvitton m. m. Däremot hava förslagen i
nyss berörda hänseende icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.

I skrivelse den 13 mars 1928 framlade länsstyrelsen i Stockholms län —
under förmenande att genom förberörda nya kontrollföreskrifter tillräcklig
garanti ej vunnits mot underslev hos utmätningsmännen — för den åtgärd
Kungl. Majit kunde finna påkallad resultaten av en av länsstyrelsen företagen
undersökning rörande möjligheterna för ökade garantier mot sådant underslev.
Länsstyrelsen föreslog därvid bland annat meddelande av föreskrift, att av -

F. L. 6:10.

Kungl. Majus proposition nr 99. 201

skrift av restlängden skulle överlämnas till länsstyrelsen samt att utmätningsmannens
redovisning i anledning av restlängden skulle insändas till länsstyrelsen,
som efter anteckning skulle översända handlingarna till den kommunala
uppbördsmyndigheten. I avsikt att göra denna föreskrift effektiv föreslog länsstyrelsen
därjämte, att kommun, som bruste i sin skyldighet att insända avskrift
av restlängden till länsstyrelsen, skulle mista den kommunen nu i händelse av
tillgrepp eller förskingring tillförsäkrade rätten till ersättning av statsmedel.

Frågan upptogs åter av riksdagens år 1928 församlade revisorer, vilka i siri
berättelse till 1929 års riksdag, under § 24, ifrågasatte vissa kontrollföreskrifter
med avseende å landsfiskalernas och dem underlydande fjärdingsmäns och exekutionsbiträdens
medelsförvaltning, däribland stadgande, att, i överensstämmelse
med länsstyrelsens i Stockholms län förslag, avskrift av restlängden
skulle insändas till länsstyrelsen och utmätningsmans redovisning lämnas genom
nämnda myndighet.

över revisorernas nämnda uttalande inhämtades utlåtanden från riksräkenskapsverket
och samtliga länsstyrelser. Av dessa myndigheter tillstyrkte länsstyrelserna
i Stochholms, Gotlands, Kopparbergs och örebro län vad revisorerna
föreslagit angående restlängds insändande till och redovisningens lämnande
över länsstyrelse. Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län avstyrkte visserligen,
att utmätningsmans redovisning skulle lämnas genom länsstyrelse, men
förordade, att restlängden eller ock avskrift av densamma skulle insändas till
länsstyrelsen. De flesta myndigheterna reste invändningar mot revisorernas
förslag. Det framhölls sålunda, att systemet måste medföra ökning av arbetskrafterna
hos länsstyrelserna och alltså medföra behov av högre anslag, samt
att värdet av systemet icke skulle motsvara kostnadsökningen.

Efter prövning av vad revisorerna anmält och myndigheterna andragit, anhöll
riksdagen i skrivelse den 16 maj 1929, nr 175, under punkten 4, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande anordnande av skärpt kontroll
över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning
ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.

I anledning närmast av riksdagsskrivelsen tillkallade jag, jämlikt därtill den
1 november 1929 erhållet bemyndigande, särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag
till ändrade föreskrifter, avsedda att, inom ramen av nuvarande organisation,
beträffande landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning
förebygga oegentligheter eller underlätta deras uppdagande, ävensom
andra därmed sammanhängande spörsmål.

På förfrågan, huruvida nämnda sakkunniga hade för avsikt att föreslå någon
ändring i gällande kommunalförordningar, hava de sakkunniga den 19 december
1929 meddelat bland annat följande:

Enligt vad den undersökning, som av de sakkunniga företagits, givit vid
handen, hade kommunalnämnderna ej så sällan underlåtit sin skyldighet att till
länsstyrelsen insända skriftlig anmälan örn restlängdens överlämnande till utmätningsmannen
och uppgift å restlängdens slutsumma. Det hade emellertid
på grund av undersökningsmaterielets ofullständiga beskaffenhet icke kunnat

F. L. 6:10.

202 Kungl. Martts proposition nr 99.

utrönas, huruvida förskingringarna — såsom lätt kunnat ske och tidigare inträffat
— även avsett medel upptagna å restlängd, som icke blivit av utmätningsmannen
diarieförd och som till följd av kommunalnämndens försummade
anmälningsskyldighet kunnat vid inventering hos utmätningsmannen undanhållas
inventeringsförrättaren.

Kontrollen av utmätningsmännens debet beträffande de kommunala restlängdsmedlen,
vilken dock vore grundläggande för medlens redovisning, kunde
således icke för närvarande anses vara tillräcklig. Klart vore ock, att, i den
män kontrollen i fråga örn andra delar av utmätningsmännens medelsförvaltning
skärptes och bleve effektiv, nämnda lucka i kontrollbestämmelserna ökade
risken av förskingring av restförda kommunalutskylder.

Tillstängandet av denna lucka hade de sakkunniga ansett icke kunna ske på
annat sätt, än som föreslagits av de år 1925 av riksräkenskapsverket tillkallade
sakkunniga, nämligen att restlängden skulle av kommunalnämnden insändas till
länsstyrelsen för att av denna myndighet överlämnas till utmätningsmannen.
I enlighet med vad som föreslagits i nämnda yttrande, ansåge de sakkunniga
samma anordning böra införas beträffande stadsutskylder i stad, där länsstyrelsen
vore överexekutor och alltså verkställde inventering hos utmätningsmannen,
även där magistraten hade denna befattning. I annan stad gällde redan
motsvarande anordning, då restlängden skulle avlämnas till magistraten och
magistraten vid sina inventeringar hos utmätningsmannen vore i tillfälle kontrollera,
att utmätningsmannen diariefört ankomna restlängder.

De sakkunniga hava under åberopande av det nyss anförda föreslagit vissa
ändringar i L. § 70 och S. § 70.

Yad angår L. § 70 innebär de sakkunnigas förslag, såvitt här är av intresse,
att restlängd i kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden
finnas anställda, skall upprättas särskilt för varje sådant område.
Restlängden skall inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande
i två summerade exemplar överlämnas till länsstyrelsen, som örn mottagandet
meddelar kommunalnämnden bevis och i särskild liggare låter verkställa anteckning.
Därefter skall- länsstyrelsen översända de båda exemplaren av restlängden
till utmätningsmannen i orten.

Vidkommande S. § 70 innebär de sakkunnigas förslag att i stad, där magistraten
eller ledamot av magistraten icke är överexekutor, skall restlängden
inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande av magistraten insändas
till länsstyrelsen, som örn mottagandet meddelar drätselkammaren bevis och i
särskild liggare låter verkställa anteckning. Därefter skall länsstyrelsen översända
restlängden till utmätningsmannen i orten.

De sakkunniga hava vidare anfört följande:

Förslagen att restlängderna skulle passera länsstyrelsen och att länsstyrelserna
skulle lämna den kommunala uppbördsmyndigheten mottagningsbevis
syntes icke förorsaka anmärkningsvärd ökning av länsstyrelsernas arbete.

Med förslaget att för landskommun restlängden skulle avlämnas i två exemplar
och särskilt för varje fjärdingsmansdistrikt avsåge de sakkunniga, dels att
underlätta arbetet för utmätningsmannen, som på grund av anordningen ej behövde
verkställa avskrift till fjärdingsmannen, dels att påskynda indrivningen,
i det att längden kunde omedelbart avgå till fjärdingsmannen för åtgärd, dels
ock att öka kontrollen över utmätningsmannen, som därest viss utskyldspost
icke skulle indrivas av fjärdingsmannen, måste härom underrätta fjärdingsmannen.

F. L. 6:10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 203

Det av länsstyrelsen till den kommunala uppbördsmyndigheten meddelade
mottagningsbeviset borde bliva av grundläggande värde vid den kommunala
revisionen, vilken även syntes komma att avsevärt underlättas vid genomförandet
av de sakkunnigas tillämnade förslag att även utmätningsmannens interimsredovisningar
till kommunerna skulle bliva specifika.

Då enligt de sakkunnigas mening säkerhet icke komme att finnas, att icke
restlängd, trots föreskrift att den skulle insändas till länsstyrelsen, kunde avlämnas
till utmätningsmannen, så framt icke därmed vore förenad någon risk,
föresloge de sakkunniga, att, där eljest ersättning av allmänna medel skulle
erhållas för vad som tillgripits eller förskingrats av restförda kommunala utskylder,
sådan ersättning ej skulle utgå, därest restlängden å utskylderna bort
insändas till länsstyrelsen men i stället överlämnats direkt till utmätningsmannen.

Såsom i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, torde på en del håll
särskilda åtgärder pläga vidtagas för att underlätta erläggandet av förfallna
utskylder efter uppbördsstämma^ slut. Ett dylikt förfarande synes böra få
fortsätta. Med hänsyn härtill har första punkten i första stycket jämkats till
överensstämmelse med nu gällande föreskrift.

I uppbördsreglementet behandlas såväl avkortning som avskrivning av kronoutskylder.
Förstnämnda åtgärd må äga rum på grund av feldebitering,
dubbeldebitering, fattigdom eller dödsfall. Skäl för avskrivning är däremot, att
den skattskyldige icke kan anträffas eller att utskylderna på grund av hans
vistelseort icke kunna uttagas. Avkortningen innebär ett efterskänkande av
betalningsskyldigheten, under det att vid avskrivning betalningsskyldigheten
alltjämt kvarstår.

Den terminologi, som sålunda användes i uppbördsreglementet, har icke upptagits
i kommunalförordningarna. I dessa synes skillnad icke göras mellan avkortning
och avskrivning. Vid framläggande den 16 april 1909 av det förslag
till ändring av L. § 70, varigenom nämnda författningsrum erhöll sin i huvudsak
ännu gällande lydelse, anförde föredragande departementschefen, att med hänsyn
till bestämmelserna rörande upprättande av röstlängd för val till riksdagens
andra kammare nämnda paragraf borde i vissa hänseenden undergå ändring.
Då i röstlängden borde meddelas upplysning örn dem vilka icke erlagt sina kommunalutskylder,
förfallna till betalning under de tre sistförfluten aren, borde
nämligen uppgifter härom tillhandahållas den som hade att upprätta röstlängden.
De personer, vilka vid uppbördsstämma)! ej betalt sina utskylder, redovisades
nog till största delen av restlängderna. Men då den av kommunalnämnden
upprättade restlängden ej upptoge dem, för vilka kommunalstämman dessförinnan
kunde hava beviljat avskrivning, vore det tydligen erforderligt att upplysning
meddelades även om dessa senare personer. Orsaken till avskrivning
av utskylder vore väl i regel fattigdom eller deli skattskyldiges vistande å
okänd ort och de, för vilka på sådan grund avskrivning beviljats, vore ej röstberättigade
vid riksdagsmannaval. En avskrivningsåtgärd kunde emellertid
vara föranledd även därav, att kommunalstämman funnit att en utskyld för
vilken någon blivit debiterad ej rätteligen bort honom påföras. I sådant fall
borde tydligen den ifrågavarande personen oaktat han ej erlagt utskylderna

Dopartements chefen.

F. L. 6:10.

204 Kungl. Majus proposition nr 99.

vara berättigad att deltaga i valet. Och således borde röstlängdens upprättare
få del jämväl av de skäl, som åberopats till grund för beviljade avskrivningar.
—- I denna motivering sammanföras tydligen avskrivning och avkortning — i
uppbördsreglementets mening — under benämningen avskrivning.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner jag ej tillräckliga skäl att
nu utbyta uttrycket avkortning mot avskrivning. Intetdera uttrycket omfattar
samtliga de åtgärder, som avses. Det är emellertid önskvärt, att klarhet ernås
angående innebörden av de åtgärder, varom fråga är, ävensom av terminologien.
Det bör då märkas, att den ifrågavarande längdens betydelse är rätt inskränkt.
I och för sig lärer den numera ej äga betydelse för avgörande av
frågor örn rösträtt —- det är kommunalnämnden, som till häradsskrivaren avlämnar
uppgifter rörande försummad skattelikvid — utan lärer snarast vara
att betrakta såsom en verifikation till debiterings- och uppbördslängden, i det
denna längds debiterade summa skall överensstämma, med summan av dels influtna
belopp, dels den nu ifrågavarande längdens slutbelopp, dels restlängdens
slutbelopp. Det torde nu ej vara så ovanligt, att i restlängden icke uppföras
sådana personer, av vilka ingen skatt kan väntas. För vissa sådana personer
har måhända kommunen eller församlingen i laga ordning beslutat efterskänkande
eller har på grund av ändring i debiteringen eller dylikt viss skattefordran
förfallit, i vilket fall föreligger vad som i uppbördsreglementet benämnes
avkortning, för andra har måhända kommunalnämnden funnit, att åtgärder
tills vidare ej böra vidtagas, ehuru det ej finnes anledning avstå från
möjligheten att senare försöka indrivning; i detta senare fall är fråga örn avskrivning
i uppbördsreglementets mening. Det synes mig lämpligt att här antaga
denna terminologi och fördenskull benämna längden »avkortnings- och
avskrivningslängd». Anteckning om avskrivnings- eller avkortningsorsaken torde
med den nya terminologien äga mindre betydelse för rösträttens bestämmande;
blott beträffande avskrivna utskylder står skatteskulden kvar. Däremot torde
det för möjligheten att granska räkenskaperna vara av viss vikt, att nämnda
orsak finnes antecknad, framför allt i sådana fall, där ej efterskänkande beslutats
i laga ordning.

De förslag angående uppdelning av restlängd, dess överlämnande till länsstyrelse
och länsstyrelses åligganden i samband härmed, vilka framlagts av
förenämnda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, äro av viss betydelse
för erhållande av en förbättrad kontroll över utmätningsmännen. Genom
desamma underlättas för inventeringsförrättare att fastslå utmätningsmans
debet. Såsom de sakkunniga anfört torde de föreslagna åtgärderna icke komma
att förorsaka anmärkningsvärd ökning i länsstyrelsernas arbetsbörda. Det merarbete
för de kommunala myndigheterna, som nödvändiggöres genom föreskriften,
att restlängd i kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda
tjänstgöringsdistrikt finnas anställda, skall upprättas särskilt för varje sådant
distrikt, synes ej avsevärt. Näppeligen kan heller den något ökade tidsutdräkten,
innan utmätningsman erhåller restlängden, spela någon roll. Jag har därför
ansett mig böra i förevarande paragraf upptaga bestämmelser i huvudsaklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 205

överensstämmelse med de sakkunnigas nämnda förslag. Beträffande de sakkunnigas
förslag att, där eljest ersättning av allmänna medel skulle erhållas
för vad som tillgripits eller förskingrats av restförda kommunala utskylder, sådan
ersättning ej skall utgå, därest restlängden icke insänts i föreskriven ordning,
anser jag mig i förevarande sammanhang icke böra göra något uttalande.
Jag utgår härvid från, att de av mig nu senast förordade bestämmelserna äro
lämpliga, även örn de ej erhålla stöd av de föreskrifter, som avses med de sakkunnigas
sistberörda förslag. Med prövningen av detta förslag torde därför böra
anstå, till dess de sakkunniga inkommit med förslag beträffande de ytterligare
åtgärder, vartill den av dem verkställda utredningen kan föranleda.

Däremot har jag ansett mig i visst avseende böra föreslå ett mindre tillägg
i syfte att något utöka kontrollmöjligheterna, nämligen beträffande restlängdens
riktighet, när denna insändes till länsstyrelsen. I dylikt avseende föreslås,
att en rapport skall samtidigt insändas rörande uppbördsresultatet, innefattande
dels uppgift å influtna belopp, dels uppgift å avskrivet och avkortat
belopp.

Av skäl, som anförts i den sakkunniges yttrande, anser jag mig böra bibehålla
förslagets bestämmelse, att restlängd skall upprättas enligt formulär, som
fastställes av Kungl. Majit.

Den föreslagna skärpningen av påföljden för underlåtenhet att i rätt tid
erlägga förfallna utskylder anser jag mig böra tillstyrka. Ku föreskriven uppbördsprovision
synes vara allt för låg och innebär icke en tillräckligt kraftig
påtryckning å försumliga skattebetalare. Det torde av flera skäl vara lämpligt,
att samma regler gälla beträffande kommunal- och kronoutskylder. Med hänsyn
därtill, att det måste dröja en avsevärd tid innan en reform av uppbördsväsendet
kan bliva genomförd, synes det olämpligt att i avbidan på en dylik reform
uppskjuta lösningen av nu förevarande detaljspörsmål. Jag har emellertid
givit stadgandet en sådan avfattning, att uppbördsprovision allenast får uttagas
å de belopp, som skolat erläggas vid stämman, men ej å sådana belopp, som
skolat gäldas vid senare stämmor men som enligt kommuns beslut på grund av
underlåtenheten att betala första delbeloppet jämväl anses hava förfallit till
betalning.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

Paragrafen motsvarar L. § 73.

Den sakkunnige har i sitt förslag intagit dels stadgande, att under upptagande
av lån skulle i underställningsavseende inbegripas ingående av borgen,
dels ock föreskrift, att Kungl. Majlis fastställelse erfordrades å bland annat
förslag till nya eller förhöjda hamnpenningar.

Rörande förstnämnda ändring har styrelsen för svenska landstingsförbundet
framhållit, att styrelsen funne densamma fullt riktig. I fråga om kvalificerad
majoritet vore sagda företeelser redan likvärdiga, och prejudikat förelåge för att
även beslut örn ingående av borgen skulle underställas.

F. L. 6:10;
7:1.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

F. L. 7:1—2.

Departementschefen
.

Den

sakkunnige.

206 Kungl. Maj:1s proposition nr 99.

Beträffande underställning av beslut angående hamnpenningar har styrelsen
för svenska stadsförbundet påpekat, att i allmän författning funnes bestämmelser
rörande fastställelse av hamnavgifter, oavsett vem som vore hamnens ägare.
Bet syntes under sådana förhållanden oegentligt att i kommunallagen särskilt
lagstifta örn hamnavgifter i de fall, då kommun vore hamnens ägare.

Stadgandet att med upptagande av lån skall jämställas ingående av borgen
innebär endast ett fastställande av vad som redan tillämpas och synes i sak
riktigt.

I likhet med stadsförbundets styrelse och på det av styrelsen anförda skälet
anser jag opåkallat att upptaga föreskrift örn underställning beträffande förslag
till nya eller förhöjda hamnpenningar. Då fastställandet av övriga i paragrafen
nämnda avgifter regleras genom särskilda bestämmelser, har den i
paragrafen intagna exemplifieringen uteslutits.

§ 2.

Den sakkunnige har i kap. 2 § 16 föreslagit en ny bestämmelse av innehåll,
att där det på grund av särskilda omständigheter finnes erforderligt och kostnaden
icke överstiger vad kommunens ekonomiska bärkraft utan olägenhet medgiver,
kommunalstämma må besluta inrättande av tjänstebefattning för vissa
bestämda förvaltnings- och verkställighetsbestyr, vilkas utförande eljest åligger
kommunens valda förtroendemän.

Såsom motivering härför har den sakkunnige anfört, att det hade, som det
syntes på goda skäl, yrkats, att stadsliknande samhällen på landet icke måtte
vara utestängda från möjligheten att anlita tjänstemän för vissa förvaltningsoch
verkställighetsbestyr. Då det vore svårt eller omöjligt att i lagen uppdraga
en bestämd och tillfredsställande begränsning av de samhällen, där behov av en
sådan ordning gjorde sig gällande och borde tillfredsställas, föresloges här allmänna
förutsättningar och i en senare paragraf beslutets underställande, så att
i varje särskilt fall länsstyrelsen finge tillfälle att pröva, huruvida berörda förutsättningar
vore för handen.

Samma bestämmelse har i avdelning II upptagits under kap. 2 § 20. Härom
har den sakkunnige framhållit, att då fråga allenast vore örn inrättande av
tjänstebefattning för bestyr, som eljest ålåge valda förtroendemän, hade det ej
synts böra möta betänkligheter, utan fastmera, till förebyggande av olämplig
byråkratisering, vara önskvärt, att för stad meddelades samma inskränkande
bestämmelser som för landskommun.

I anslutning till nämnda stadgande har i förevarande paragraf, vilken motsvarar
L. § 74, upptagits bestämmelse, att länsstyrelsens godkännande erfordrades
beträffande beslut, som avsåge inrättande av tjänstebefattning, varom förmäldes
i kap. 2 § 16. I övrigt har den sakkunnige i paragrafen vidtagit den
ändringen, att punkten örn valkretsindelningen utgått i följd av vad i kap. 3 § 5
— kap. 3 § 6 i sakkunnigförslaget — föreslagits samt att, då vid prövningen
av beslut örn arvoden eller örn tjänstebefattnings inrättande vore av vikt att
känna icke blott utgifter och inkomster, utan även tillgångar och skulder, be -

F. L. 7: 2.

Kungl. Majus proposition nr 99. 207

skattningsobjektens summa och utdebiteringen inom kommunen, en allmännare
beteckning av den föreskrivna tablåns innehåll föreslagits.

Yad angår stadgandet örn underställningsplikt beträffande beslut om arvode
hava stadsfullmäktige i 2 städer ansett, att bestämmelsen borde utgå såsom
onödig. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett det obehövligt
att varje år för godkännande anmäla beslut örn arvode till förtroendemän.
Det med underställningen avsedda syftet syntes vara vunnet örn länsstyrelsens
godkännande inhämtades första gången ett arvode beviljades innehavare av ett
visst uppdrag och sedermera vid eventuell ökning av arvodet. Samma anmärkning
har framställts av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Bestämmelsen örn inrättande av tjänstebefattning och den därmed sammanhängande
regeln örn underställning av beslut i sådan fråga har avstyrkts av
ett mycket stort antal myndigheter och sammanslutningar. Avstyrkande yttranden
hava sålunda avgivits av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län,
stadsfullmäktige i 25 städer, däribland Stockholm, Uppsala, Växjö, Malmö,
Halmstad, Göteborg, Karlstad, örebro, Västerås och Sundsvall, kommunalfullmäktige
i 8 kommuner samt styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda förbunds
styrelse har i denna fråga anfört följande:

Utan att på minsta sätt vilja göra gällande annat än att kommunerna på ett
sparsamt och med hänsyn till ekonomiska verkningar ändamålsenligt sätt borde
ordna sin förvaltning och i avseende å sin skuldsättning lojalt underordna sig
gällande författning, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka den ytterligare
skärpning i bestämmelserna örn underställning, som förslaget innebure. Inrättandet
av kommunala tjänstebefattningar, som bleve alltmera vanligt i större
kommuner, vore icke utslag av något minskat intresse hos de kommunala förtroendemännen
för de uppgifter de hade att fylla. Det vore i stället en naturlig
följd av den ökade arbetsbörda, som, icke minst på grund av ålägganden från
statens sida, numera belastade kommunerna. Arbetsbördan i större kommuner
vore så stor, att personer ofta måste anställas, som helt finge ägna sig åt de
kommunala uppgifterna, örn dessa skulle kunna utföras på föreskrivet sätt. Att
under sådana förhållanden fordra underställning av dylika beslut, som rörde
rent administrativa angelägenheter, verkade som misstroende mot kommunerna
— ett misstroende, som de icke syntes hava förtjänat. Kommunerna vore kända
för försiktighet vid löners utmätande och de tillfällen till meningsskiljaktighet
mellan länsstyrelserna och kommunerna beträffande bland annat fjärdingsmännens
löner, till vilka polislagen givit anledning, vittnade icke örn att kommunerna
brustit i sparsamhet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har yttrat i huvudsak följande:

Då den sakkunnige föreslagit, att tjänstemän finge i landskommunerna
samt köpingar och municipalsamhäl len anställas endast efter länsstyrelsens
prövning av de ekonomiska förhållandena, syntes detta innebära ett visst avsteg
från hittills gällande rättsgrundsatser på kommunalförvaltningens område
redan för landskommunernas del. Än betänkligare bleve förslaget emellertid
för städernas del. Den sakkunnige har uppenbarligen på denna punkt låtit strävandena
efter likformighet mellan lands- och stadsavdelningen i kommunallagen
förleda till en formulering, som för städernas del möjligen kunde hava
haft något berättigande vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst men
knappast kunde anses stå i någon rimlig relation till de förhållanden, som nu

Yttranden.

F. L. 7:2.

Departements chefen.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

rådde i våra städer. »Förvaltnings- och verkställighetsbestyr» tillkomme som
bekant åtminstone i något så när stora städer numera icke primärt förtroendemännen
utan i regel särskilda tjänstemän. Dessa förhållanden uteslöte dock icke
för städernas del olägenheter av förslaget. I städer, där man nu hade och i årtionden
haft en stab av tjänstemän, skulle enligt förslaget nyinrättande av
tjänster bliva beroende på länsstyrelsens prövning, där visst arbete tidigare utförts
av förtroendemän. Örn t. ex. en stad haft en drätseldirektör -— förtroendeman
—- men måste ersätta honom med en tjänsteman, eller örn en ordförande i
en fattigvårdsstyrelse ansåges böra få till sitt biträde en jurist för fattigvårdsprocessernas
förande eller ett skrivbiträde, skulle underställningsproceduren påkallas,
hur många tjänstemän, staden än tidigare hade, och oaktat i sist anförda
exempel fattigvårdslagen redan nu medgåve, att biträde anställdes hos fattigvårdsstyrelse
bland annat »för att utföra några av de göromål, som åligga ordföranden».
Medan enligt den nya polislagen en stad av länsstyrelsen kunde åläggas
utgifter för sitt polisväsen, som stadens beslutande myndighet ansåge överstiga
»stadens ekonomiska bärkraft», skulle samma stad av sin länsstyrelse med hänvisning
till samma ekonomiska bärkraft kunna förvägras anställa nödigbefunna
tjänstemän. En dylik konsekvens av en »formell» revision av kommunallagarna
kunde man i städerna icke undgå att finna lika oväntad som egendomlig. Redan
i sitt yttrande rörande lagstiftningen örn ersättning åt kommunala förtroendemän
hade styrelsen ställt sig avvisande mot tanken på underställning och prövning
genom länsstyrelserna av kommunens ekonomiska bärkraft. Styrelsen befarade
att underställningsproceduren skulle komma att inskränka sig »till en
serie expeditionella handgrepp» utan inflytande på den sakliga prövningen. Då
i nu föreliggande fall än starkare skäl talade mot underställning ville styrelsen
i vart fall för städernas del kraftigt avstyrka sakkunnigförslaget på berörda
punkt.

Utöver de skäl, som sålunda anförts, bär ytterligare framhållits, att det föreslagna
stadgandet inneburc ett oberättigat intrång i den kommunala självstyrelsen.
Bestämmelsen har även ansetts komma att erbjuda svårigheter i tillämpningen,
då gränsen mellan de bestyr, som ålåge de valda förtroendemännen, och
dem, som åvilade de avlönade tjänstemännen, icke kunde klart angivas. Därtill
komme, att beslut örn inrättande av tjänstebefattning i regel krävde uttaxering
för längre tid än fem år och redan på den grund måste underställas.

Å andra sidan hava stadsfullmäktige i Gävle anfört, att stadgandet såsom
en parallell till bestämmelserna örn arvoden till förtroendemän hade visst fogför
sig. Någon annan olägenhet än en viss omgång i dylika ärendens behandling
vore väl icke heller att befara av förslagets genomförande. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har ansett, att i och för sig intet vore att erinra mot
bestämmelsen, vilken finge anses närbesläktad med bestämmelsen angående
underställning av beslut örn arvoden för vissa kommunala uppdrag, men då tvekan
kunde råda örn vilka förvaltnings- och verkställighetsbestyr, som vore av
den art, att deras utövande eljest ålåge kommunens valda förtroendemän, syntes
det länsstyrelsen erforderligt, att i lagtexten klart angåves, vilka bestyr som
åsyftades.

Med hänsyn till vad jag tidigare anfört rörande revisionsarbetets omfattning
anser jag mig icke för närvarande böra vidtaga någon ändring i bestämmelserna
örn underställning av beslut rörande arvode.

Nu gällande författningar hava icke ansetts hindra vare sig lands- eller stadskommuner
att anställa avlönade tjänstemän för fullgörande av uppdrag, som

F. L. T: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 209

eljest skulle åvila valda förtroendemän. Denna utveckling har blivit nödvändig
i den mån kommunernas uppgifter vuxit och den kommunala förvaltningen blivit
allt mera omfattande. Särskilt i de större städerna hava allt flera uppgifter
överflyttats å tjänstemän. De av den sakkunnige uppställda reglerna komma
därför närmast att verka såsom inskränkningar i den rätt att inrätta tjänstebefattningar,
som redan tillkommer kommunerna. Enligt förslaget skall nämligen
dels ett avvägande av kostnaden ske i förhållande till kommunens ekonomiska
bärkraft, dels ock underställning krävas för att giva beslut örn inrättande
av tjänstebefattning gällande kraft. Yad först angivna begränsning angår,
torde densamma i viss mån ligga i sakens natur och även vara påkallad med
hänsyn till de villkor, som uppställts beträffande rätten att besluta örn arvode
till kommunala förtroendemän. Den föreslagna underställningsplikten synes
mig däremot ägnad att ingiva betänkligheter. Densamma skulle komma att i
tillämpningen innebära en ny begränsning i deli kommunala självbestämningsrätten,
vilken begränsning näppeligen kail anses påkallad. Beträffande de kommuner
— framförallt de större städerna — där tillsättandet av tjänstemän
särskilt erfordras, torde länsstyrelsens prövning komma att bliva rent formell.
I regel torde även beslut örn tillsättande av tjänstebefattning medföra utgifter
under längre tid än fem år att bestridas genom uttaxering, och torde underställning
redan på denna grund vara erforderlig. Med hänsyn till det anförda har
jag ansett mig böra utesluta såväl bestämmelsen örn tillsättande av tjänster som
föreskriften örn underställning av beslut i dylikt ärende.

Till förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget även fogats ett stadgande
av innehåll, att beslut örn beviljande av anslag, vartill medel skulle anskaffas
genom upplåning, skulle, för att bliva gällande, underställas länsstyrelsen, vilken,
där det efter inhämtade upplysningar örn kommunens ekonomiska ställning
funnes uppenbart, att upplåningen icke kunde ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd,
skulle förbjuda beslutets verkställande innan sådant tillstånd erhållits, men i
annat fall skulle förklara hinder ej möta för verkställigheten.

I motiveringen till detta stadgande har den sakkunnige anfört följande:

I en från finansdepartementet överlämnad promemoria hade framhållits vissa
önskemål beträffande underställningsplikten. I promemorian erinrades örn
svåra olägenheter, som vållats därav, att kommunerna begagnat den fria upplåningsrätten
eller tillgängliga medel till bestridande preliminärt av utgifter,
vilka sedermera i samband med beslut örn amorteringslån komme under Kungl.
Maj:ts prövning, vadan uttryckliga bestämmelser därom, att beslut, som föranledde
upplåning, skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning, vore önskvärda.
Örn en viss av Kungl. Majlis prövning oberoende upplåningsrätt skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nu gällde bibehållas, syntes emellertid den
sålunda ifrågasatta vägen icke vara framkomlig, eftersom gränsen för den fria
upplåningen växlade från år till år. Av samma skäl vore det även svårt att
föreskriva, att beslut om en utgift, vartill medel skulle anskaffas genom upplåning,
skulle angiva, huruvida upplåningen skulle ske med eller utan inhämtande
av Kungl. Maj:ts tillstånd. Dessutom förelåge, såsom i promemorian antyddes,
den möjligheten, att ett fullbordat faktum skapades och Kungl. Maj:ts
prövning av ett beslut om upplåning prejudicerades genom ett företags påbörjande
med medel, som anskaffades på ett annat sätt. Något medel att fullstän Bihang

till riksdagens protokoll 1930 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) 080X9 14

Den

sakkunnige.

F. L. 7: 2.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

digt förebygga de överklagade missförhållandena vore den sakkunnige icke i
tillfälle att anvisa. Han hade emellertid funnit sig böra i anslutning till föreskriften
örn kvalificerad majoritet såsom förutsättning för beviljande av anslag,
vartill medel skola anskaffas genom upplåning, föreslå ett tillägg av innehåll,
att sådana beslut även skulle underställas länsstyrelsen, vilken, där det efter
inhämtade upplysningar örn kommunens ekonomiska ställning funnes uppenbart,
att upplåningen ej kunde ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd, ägde förbjuda
beslutets verkställande, innan sådant tillstånd erhållits.

Enahanda bestämmelse har för städernas del upptagits i avdelning II i sakkunnigförslaget.

Jämväl denna utvidgning av underställningsplikten har avstyrkts i det övervägande
flertalet av de yttranden, i vilka denna fråga berörts. Densamma bär
sålunda avstyrkts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro,
VÖsterbottens och Norrbottens län, stadsfullmäktige i 25 städer, däribland
Stockholm, Uppsala, Linköping, Växjö, Malmö, Lund, Hälsingborg, Halmstad,
Göteborg, Vänersborg, Karlstad, Örebro, Västerås och Gävle, kommunalfullmäktige
i 17 kommuner ävensom styrelserna för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. De
viktigaste av de skäl, som åberopats mot den föreslagna bestämmelsen, har angivits
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrat:

Väl finge erkännas, att nuvarande system ägde brister och att olägenheter
stundom uppstått därav, att kommunerna begagnat den fria upplåningsrätten
eller tillgängliga medel till bestridande tillfälligt av utgifter, vilka först sedermera
i samband med beslut örn amorteringslån kommit under Kungl. Maj:ts
prövning. Påtagligt vore ock, att förslaget i viss mån skulle motverka sådana
missbruk, som nu understundom förekomme. Den ytterst tungrodda apparat,
som genom det föreslagna preliminära underställningsinstitutet skulle tillskapas,
kunde emellertid föranleda fullständig omöjlighet för en kommun att
tillvarataga för densamma lämpliga tillfällen till åtgärder, som tarvade upplåning,
exempelvis fastighetsköp, då försäljningsanbud givits begränsad giltighetstid.
Att därigenom betydande förluster och i allt fall olägenheter av svårare
art, än de som av nuvarande regler angående upplåningsrätten möjliggjordes,
kunde för kommunerna uppkomma, syntes länsstyrelsen uppenbart.
Länsstyrelsen ville även framhålla, att förslaget, sådant det formulerats, icke
syntes utesluta den tolkning, att jämväl anslag, till vilka uttaxerade medel
slutligt utginge men till vilka, intill dess nästa kommunalskatteuppbörd ägt
rum, lånemedel måste anlitas, skulle bliva föremål för underställning hos länsstyrelsen.
Även den möjlighet att tillfälligt mellan uppbörderna upplåna medel,
som väl i främsta rummet finge anses åsyftad med den jämväl i förslaget bibehållna
rätten att inom viss marginal verkställa upplåning utan Kungl. Majtts
medgivande, skulle på detta sätt kunna understundom bliva illusorisk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört i huvudsak:

Det botemedel, som föreslagits för undanröjande av de anmärkta missförhållandena,
komme att medföra olägenheter av vida allvarligare beskaffenhet
än dem, som vore förbundna med den nuvarande lagstiftningen i ämnet, och
detta åtminstone i två hänseenden. För det första komme de föreslagna bestämmelserna
att medföra, att länsstyrelserna på grundval av kommunernas
ekonomiska förhållanden finge fatta beslut, som säkerligen komme att betraktas
som obefogade ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Länsstyrel -

F. L. 7: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 211

sens erfarenheter från tillämpningen av polislagens föreskrifter örn underställning
av kommunernas beslut rörande polis- och fjärdingsmannalöner och den
av dessa föreskrifter nödvändiggjorda inblandningen i kommunernas angelägenheter
uppmuntrade icke till fortgående på samma väg. För det andra skulle
den föreslagna reformen komma att medföra en synnerligen betydande ökning
av länsstyrelsens arbetsbörda och redan på denna grund vara ägnad att väcka
betänkligheter. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen, örn denna myndighet
icke funne uppenbart, att till den ifrågasatta upplåningen erfordrades Kungl.
Maj:ts tillstånd, förklara hinder ej möta för verkställighet av kommunens beslut
i ämnet. En dylik avfattning av de föreslagna bestämmelserna måste
under alla förhållanden anses mindre lämplig. Om nämligen en länsstyrelse
skulle anse starka skäl tala för att ett lånebeslut borde underställas Kungl.
Maj:ts prövning, men dock icke funne detta »uppenbart», skulle länsstyrelsen
alltså — i viss mån i strid med sin egen övertygelse — förklara hinder ej möta
för verkställighet av beslutet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört bland annat:

Det framkomna förslaget innebure en betydande inskränkning i den kommunala
självstyrelsen och dess antagande skulle tvivelsutan medföra avsevärda
olägenheter för den kommunala förvaltningen. Det behövde endast erinras örn,
att kommunen exempelvis vid ett fastighetsförvärv måste för att ej ett gynnsamt
tillfälle skulle försittas, så snabbt som möjligt fatta och genomföra beslut
örn sådant anslagsbeviljande, som förutsatte lånefinansiering. Stundom behövde
ett arbete igångsättas, medan årstiden vore tjänlig. Krisåren hade nödvändiggjort
för städerna att vidtaga åtgärder för bostadsproduktionens höjande
och för avhjälpande av arbetslöshetens följder. Städerna hade i allt större utsträckning
fått en affärsdrivande verksamhet. Allt detta medförde att underställningsproceduren
borde göras så smidig och så litet hindrande som möjligt.
Den nu föreslagna lagstiftningen skulle verka i rakt motsatt riktning. I stället
för sådana åtgärder, vilkas syfte vore att tilltäppa varje möjlighet till missbruk
av den kommunala upplåningsrätten, men vilka icke kunde smidigt nog
anpassa sig efter det levande livets fordringar, syntes man böra fortgå på den
redan inslagna vägen att i administrativ ordning söka länka den kommunala
finanspolitiken i andra banor. För städernas del syntes erfarenheterna från
arbetet inom stadsförbundets finansråd visa, att mycket av det man önskade
vinna kunde genomföras utan lagstiftning och förvaltningen förlamande tvångsåtgärder.
önskvärt syntes vara, att Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade
en formlig föreskrift av ungefär samma innebörd som 1918 års cirkulär,
i vilket Kungl. Majit uppmanat kommunerna att utan lagstadgande därom
underställa alla beslut om anslag, för vilkas bestridande amorteringslån vore
avsedda att i en framtid upptagas, ehuru medel tillsvidare kunde upplånas med
anlitande av den underställningsfria lånerätten. Det borde slutligen erinras
därom, att det redan tillkomme magistrat och stadsstyrelse att tillse, att underställning
skedde i de fall, då Kungl. Majlis tillstånd vore erforderligt. Det
syntes därför svårt att förstå varför en extra kontroll i detta fall skulle utövas
av länsstyrelserna, som ju icke i övrigt övervakade verkställigheten.

Stadsfullmäktige i Lidingö, Malmö och Gävle ävensom kommunalfullmäktige
i 1 kommun hava ansett, att de påpekade missförhållandena bättre skulle
undanröjas genom föreskrift att alla lånebeslut skulle underställas Kungl.
Majlis prövning, därest frugal ej vore örn lån, som skulle återbetalas inom en
viss kortare tid.

Å andra sidan har den i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen till -

F. L. 7:

2—5.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

212 Kungl. Majda proposition nr 99.

styrkts av länsstyrelserna i Stochholms, Gotlands och Hallands län samt stadsfullmäktige
i 1 stad och kommunalfullmäktige i 3 kommuner. Länsstyrelsen i
Stochholms län har ansett den framförda invändningen att underställnings -skyldigheten på grund av den tidsutdräkt, som därigenom vållades med besluts
verkställande, kunde medföra olägenheter icke förtjäna avseende samt har anfört:

Lånets upptagande torde icke annat än i undantagsfall kunna ske, förrän
beslutet därom vunnit laga kraft. Intet hindrade, att kommunen omedelbart
efter beslutets fattande ingåve detsamma till länsstyrelsen, som i brådskande
fall icke komme att underlåta att, i vad på länsstyrelsen ankomme, tillse, att
den utredning, som erfordrades, förelåge i så god tid, att länsstyrelsens b esf Tit
kunde meddelas omedelbart efter det lagakrafttiden gått till ända. På de
skäl den sakkunnige anfört, tillstyrkte länsstyrelsen den föreslagna inskränkningen,
vilken länsstyrelsen ansåge lämplig och ändamålsenlig.

Erfarenheten har visat, att nu gällande bestämmelser rörande kommunernas
upplåning lämnar utrymme för vissa missförhållanden. Med användande av
den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel hava konynunerna i vissa
fall preliminärt bestritt utgifter, vilka först sedermera, genom underställande
av beslut örn amorteringslån, kommit under Kungl. Majlis prövning. Härigenom
har Kungl. Majit ställts inför ett fullbordat faktum och prövningen
av lånefrågan i hög grad försvårats. Visserligen lära dessa missförhållanden
under senare år hava avtagit. Härtill torde i främsta rummet hava bidragit
den samverkan, som ägt rum mellan kommunerna och finansdepartementet,
samt det arbete, som utförts av de kommunala förbunden. Det oaktat vore det
emellertid önskvärt, att något medel kunde finnas, ägnat att förhindra missförhållanden
av den art, som nu berörts. Dock synes den av den sakkunnige
förordade utvägen icke lämplig. Till en början bör märkas, att den
föreslagna underställningen icke kan helt råda bot på de anmärkta missförhållandena,
då densamma dels avser endast beslut, vartill medel skola anskaffas
genom upplåning, dels ock begränsar länsstyrelsens prövningsrätt till
att bedöma, huruvida den beslutade upplåningen faller inom området för den
fria lånerätten. Därtill kommer, att denna underställning är förenad med avsevärda
olägenheter. Genom densamma skulle verkställigheten av kommunala
beslut i många fall komma att fördröjas och kommunerna härigenom kunna
tillskyndas ekonomisk förlust. Såsom i yttrandena framhållits torde det nämligen
i många fall vara ur ekonomisk synpunkt nödvändigt, att ett fattat beslut
omedelbart går i verkställighet. Därest samtliga lånebeslut — även de sorn
avse rent tillfällig upplåning — skola underställas, kommer länsstyrelsernas
arbetsbörda att avsevärt ökas, och viss risk föreligger att prövningen kommer
att nedsjunka till en formalitet. Vad städerna angår föreligger redan skyldighet
för magistraten eller stadsstyrelsen att tillse, att vederbörlig underställning
äger rum. Vid nu anförda förhållanden anser jag mig icke kunna förorda
den ifrågasatta inskränkningen i kommunernas självbestämmanderätt.

§§ 3—5.

Dessa paragrafer ersätta L. § 75, § 76 första och andra styckena samt § 77.

Den sakkunnige har i sin motivering anfört följande:

Kungl. Majus proposition nr 99. 213

I § 3 hade infogats ett förbehåll för särskilda bestämmelser örn överklagande;
sådana funnes exempelvis beträffande val till taxeringsnämnd och valnämnd.
Åt motsvarande förbehåll i § 5 hade givits en allmännare lydelse än
för närvarande, så att otvetydigt innefattades sådana fall, då länsstyrelsens
utslag icke finge överklagas. En genomgående omarbetning av föreskrifterna
örn besvär kunde visserligen synas önskvärd, men skulle i avseende å besvärsproceduren,
för att bestämmelserna skulle bliva lika fullständiga som rättegångsbalkens,
leda till rätt stor vidlyftighet och torde med hänsyn till långvarig
praxis icke vara nödvändig. Då med anledning härav paragraferna
lämnats väsentligen oförändrade, hade det i och för sig ganska behjärtansvärda
yrkandet på föreskrift örn kostnadsersättning icke föranlett någon åtgärd.

Motsvarande stadgande återfinnes beträffande överklagande av stadsfullmäktiges
och allmän rådstugas beslut.

Angående bestämmelsen i § 3 sista stycket i den sakkunniges förslag, att
örn klaganden försummade något av vad i paragrafen föreskrivits för besvärs
anförande, beslutet finge gå i verkställighet, har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund anfört i huvudsak följande.

Av formuleringen syntes framgå, att, örn klaganden icke försummade något
av vad som föreskrivits, beslutet icke kunde gå i verkställighet. Nu funnes det
emellertid kommunala beslut, som måste gå i verkställighet, örn icke det kommunala
maskineriet helt skulle stoppa. Örn valet av kommunalnämnd, förrättat
i slutet av december, överklagades i slutet av januari och utslaget, först
i länsstyrelsen och sedan i regeringsrätten, folie, i bästa fall, några månader
därefter, kunde kommunen icke vara utan kommunalnämnd under sagda tid.
Om stämmans eller fullmäktiges beslut örn utgifts- eller inkomststat överklagades
såsom icke i laga ordning tillkommet, kunde icke uppgörande av uppbördslängd
och hållandet av uppbördsstämmor uppskjutas, tills utslag fallit.

I huvudsak samma anmärkning har framställts av stadsfullmäktige i Gävle.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit, att det lika litet i den
föreslagna kommunallagen som i nu gällande bestämmelser funnes klart angivet,
hur det skulle förfaras med verkställigheten i händelse av besvär, samt
uttalat att berörda missförhållande borde avhjälpas.

Rörande § 4 har styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrat:

Av ordalydelsen framginge, att besvär kunde godkännas utan att verkställigheten
förbjödes. Medan alltså en klagande, vars anförda skäl för överklagande
icke vore av det starkare slaget, men som iakttoge lagens former,
skulle kunna, till dess utslag fallit hindra verkställigheten av ett beslut, skulle
däremot besvärens godkännande i laga ordning icke med nödvändighet medföra,
att beslutets verkställighet förbjödes. Det förelolle, som om bestämmelserna
om besvär skulle behöva en grundlig bearbetning till större tydlighet
och inbördes överensstämmelse.

Såsom den sakkunnige framhållit vore det önskvärt, att en omarbetning
verkställdes av reglerna rörande besvär i kommunala mål. En sådan omarbetning,
vilken skulle medföra upptagandet av ganska vidlyftiga bestämmelser,
ligger emellertid utom ramen för den nu ifrågavarande revisionen. Med hänsyn
härtill anser jag mig icke nu böra ingå på den svåra frågan om besvärs inverkan
på verkställbarheten av kommunala beslut.

F. L. 7:

3-5.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 7:

6—7; 8.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

214 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 6.

Paragrafen motsvarar L. § 78.

Den sakkunnige har ansett, att det med hänsyn till omfattningen av kommunalnämndens
befogenhet syntes önskvärt, att, efter förebild av § 42 i kyrkostämmoförordningen,
en allmän bestämmelse örn besvär över kommunalnämnds
beslut meddelades. Då i kap. 4 § 16 — kap. 4 § 13 i förevarande förslag —
intagits föreskrift örn tillkännagivande angående kommunalnämndsbesluts
Justering, kunde denna bestämmelse inskränkas till en hänvisning till nästföregående
paragrafer.

Beträffande stadgandet örn klagan över kommunalnämnds beslut har kommunalfullmäktige
i 1 kommun anfört, att rent principiellt kunde någon invändning
däremot icke vara att göra. Emellertid hade icke såsom i kyrkostämmoförordningen
från besvärsrätten uttryckligen undantagits beslut av
verkställande och förberedande art. Ett sådant undantag syntes emellertid
vara behövligt, därest ej den kommunala verksamheten skulle bliva alldeles för
tung. I stadsliknande kommuner vore det också många gånger nödvändigt,
att nämnden kunde utan tidsutdräkt verkställa beslut av här omnämnd art,
enär i annat fall ekonomiska värden måhända kunde tillspillogivas. Ett undantag
i enlighet med vad som i berörda avseende gällde för kyrko- och skolråd
borde således införas. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava hemställt, att
bestämmelsen örn besvär över nämndens beslut måtte utgå.

Den framställda erinran rörande besvärsrättens omfattning synes värd
beaktande. Med hänsyn härtill har den i paragrafen givna begränsningen avfattats
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i kyrkostämmoförordningen.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 76 sista stycket.

I den sakkunniges förslag hade de bestämmelser, som i förevarande förslag
intagits i denna paragraf, upptagits i kap. 6 bland reglerna örn skattskyldighet
och uppbörd. Emellertid synas dessa bestämmelser hava närmare sammanhang
med föreskrifterna örn besvär. Märkas bör även, att i L. stadgandet har
sin plats bland besvärsreglerna. En överflyttning till kap. 7 har därför synts
lämplig. Omformuleringen har skett i anslutning till bestämmelserna i kap. 6.

Kap. 8. Om köpingar och municipalsamhälle!!.

Såsom redan berörts har den sakkunnige i sitt förslag till kommunallag
som en särskild avdelning intagit föreskrifter örn köpingar och municipalsamhällen.
Härom har den sakkunnige anfört, att det ansetts lämpligt att i en särskild,
tredje, avdelning, till vilken i I, kap. 1 § 1 hänvisades, upptaga bestämmelserna
örn köpingar och municipalsamhällen, vilka visserligen vore belägna
på landet men dock icke utgjorde landskommuner i vanlig mening, utan antingen,
nämligen i regel köpingarna, kommuner av särskild beskaffenhet, eller,

Kungl. Majus proposition nr 99. 215

nämligen municipalsamhällena, ett slags ofullständiga kommuner med begränsade
kommunala uppgifter. Köping, som icke utgjorde särskild kommun, vore
väsentligen likställd med municipalsamhälle, ehuru begränsningen av dess kommunala
uppgifter vore åtminstone formellt en annan.

Av skäl, som tidigare anförts, hava vid omarbetningen av den sakkunniges
förslag bestämmelserna för land och stad uppdelats på två särskilda lagar. Det
har därvid funnits lämpligt att såsom ett sista kapitel i lagen örn kommunalstyrelse
på landet upptaga de särskilda föreskrifterna örn köpingar och municipalsamhällen.

§ 1.

Denna paragraf motsvarar L. § 79. Där har av den sakkunnige infogats
en erinran örn de för köping, som utgör särskild kommun, meddelade föreskrifter,
vilka icke gälla för vanliga landskommuner. Den sakkunnige har ansett
överflödigt att beträffande andra köpingar utsäga något mera än en hänvisning
till bestämmelserna örn municipalsamhällen.

§ 2.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar L. § 80 mom. 1, första delen
av första stycket, och mom. 5, med förtydligande i avseende å omfånget av
köpings kommunala uppgifter, har den sakkunnige anfört följande:

I angivandet av förutsättningarna för ett municipalsamhälles tillkomst hade
företagits sådana jämkningar, som föranleddes av nyare lagstiftning. Utan
vidare syntes vara klart, att, örn förordnande skulle återkallas, i ett beslut
därom borde för municipalsamhället beredas möjlighet till sådan fortsatt verksamhet,
som kunde vara nödvändig för fullföljande eller avveckling av redan
vidtagna åtgärder. Då municipalsamhälles uppgifter berodde därav, vilken eller
vilka av ifrågavarande föreskriftsgrupper vore förklarade tillämpliga, måste
områden, mellan vilka i berörda avseende någon olikhet rådde, i regel utgöra
särskilda municipalsamhällen. Kör det ofta förekommande fall, att viss plats,
särskilt sådan, som tillhörde järnväg, vore i visst avseende undantagen från
föreskrifternas tillämpning, hade emellertid praxis funnit en sadan lösning vara
opraktisk och obillig. I anslutning därtill hade sista stycket tillagts; av ordalydelsen
framginge, att denna undantagsbestämmelse icke vore tillämplig, när
särskilda förordnanden örn de ifrågavarande föreskriftsgruppernas tillämpning
meddelats för områden, av vilka det ena inginge i det andra.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Kohus samt Jämtlands
län hava ansett, att till förebyggande av den missuppfattningen, att tilllämpning
av samtliga de under a)—d) upptagna stadgorna skulle erfordras,
för att ett område skulle betraktas som municipalsamhälle, paragrafen borde
förtydligas.

I anslutning till den framställda anmärkningen har i förtydligande syfte en
jämkning skett i paragrafens lydelse.

§ 3.

Paragrafen motsvarar återstående delen av L. § 80 mom. 1, för såvitt detta
mom. ej innefattar valbestämmelser, vilka överflyttats till vallagen. Liksom i

F. L. 8:

1—3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. L. 8:

3—5.

F. S. 1:1-7.

216 Kungl. Majus proposition nr 99.

sakkunnigförslaget har tillagts sådant undantag från hänvisningen till bestämmelserna
för den egentliga landsbygden, att indelning i valkretsar för val av
municipalfullmäktige icke skall företagas. Att municipalsamhälle har mera än
10,000 invånare har synts den sakkunnige vara alltför sällsynt för att kunna
motivera de nödvändigtvis tämligen komplicerade bestämmelser, som skulle i
vissa fall erfordras.

§§ 4 och 5.

Paragraferna motsvara S. § 80 mom. 2 och 4. Mom. 3 har såsom, särskilt
efter vidtagen jämkning i redaktionen av § 80 mom. 1, överflödigt uteslutits. Beträffande
§ 5 har den sakkunnige anfört, att den rätt att göra framställning,
som tillerkänts medlem av samhället, tydligen borde i främsta rummet tillkomma
samhället självt.

Förslaget till lag om kommunalstyrelse i stad.

Körande flertalet av de olikheter, som föreligga mellan å ena sidan detta
förslag och å andra sidan S. och sakkunnigförslaget får jag hänvisa till vad
som anförts vid motsvarande paragrafer i förslaget till lag örn kommunalstyrelse
på landet.

Kap. 1. Allmänna bestämmelsen

§ 1.

Denna paragraf innehåller bestämmelser hämtade från S. §§ 1 och 2.

§ 2.

Paragrafen motsvarar S. § 3 och sakkunnigförslaget § 6.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar en del av S. § 1 och överensstämmer med sakkunnigförslaget
§ 2.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 5, första och tredje styckena; andra stycket
har ansetts kunna såsom överflödigt uteslutas. I sakkunnigförslaget hava
motsvarande stadganden upptagits under §§ 3 och 4.

§ 6.

Paragrafen motsvarar § 5 i sakkunnigförslaget.

S. § 4 har såsom överflödig uteslutits.

§ 7.

Paragrafen överensstämmer med S. § 6.

Kungl. Maj:ta proposition nr 99.

217

F. S. 1:
8-9; 2:1-3.

§ 8.

Denna paragraf motsvarar S. § 7.

Magistraten i en stad har ansett, att obligatorisk stadsfullmäktiginstitution
borde stadgas redan vid ett invånarantal av 1,000.

Anledning torde icke föreligga att vidtaga ändring i nu gällande bestämmelser,
så mycket mera som stadsfullmäktige för närvarande finnas tillsatta i
samtliga rikets städer utom Skanör med Falsterbo.

§ 9.

Paragrafen motsvarar S. § 8, andra till och med fjärde styckena; första
stycket äger motsvarighet i kap. 3 § 1.

Kap. 2. Om stadsfullmäktige.

I S. hava reglerna örn allmän rådstuga upptagits i andra kapitlet, under det
att bestämmelserna örn stadsfullmäktige bilda förordningens tredje kapitel.

Den sakkunnige, vilken i avdelningen om kommunalstyrelse på landet först
behandlat primärförsamlingen och därefter fullmäktige, har i avdelningen om
kommunalstyrelse i stad upptagit föreskrifterna i motsatt ordning. Till stöd
härför har den sakkunnige anfört i huvudsak följande:

Utan tvivel hade det varit önskvärt, om de båda avdelningarnas bestämmelser
kunnat över hela linjen upptagas i samma ordning. Däremot hade emellertid
mött ett hinder, som ansetts avgörande. Medan i stad beslutanderättens
bibehållande åt primärförsamlingen, allmänna rådstugan, redan för närvarande
utgjorde ett ytterst sällsynt undantag, utgjorde på landet kommunalstämmans
beslutanderätt ännu den övervägande. Det skulle vara, örn ej ologiskt, åtminstone
i hög grad opraktiskt att för stad upptaga föreskrifterna örn allmän rådstuga
såsom grundbestämmelser, till vilka i kapitlet örn stadsfullmäktige hänvisades.
Däremot måste det anses såsom åtminstone alltför tidigt att vad landsbygden
anginge uppställa fullmäktiginstitutionen såsom regel. Därtill komme,
att de ärenden, som, även där fullmäktige funnes tillsatta, vore förbehållna
primärförsamlingen, ägde större betydelse på landet än i stad. Olikheten i
kapitelföljd kunde emellertid begränsas till allenast två kapitel.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt att vid behandlingen av
reglerna om kommunalstyrelse i stad först upptaga bestämmelser örn stadsfullmäktige
och därefter föreskrifter örn allmän rådstuga. Den omständigheten,
att härigenom viss olikhet uppkommer mellan de båda lagarna för land och
stad, synes vara av mindre betydelse.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 21.

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

§§ 2 och 3.

Dessa paragrafer motsvara S. §§ 9—11 och 13 samt en del av § 23 mom. 1.

F. S. 2:

4—6.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

218 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 4.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 23 mom. 1 ävensom §§ 29 och 30.

Den sakkunnige har anfört, att faktisk bosättning utom staden i enlighet
med vad för kommunalfullmäktige torde gälla, upptagits såsom uteslutande
valbarhet. Med tanke på städer under landsrätt hade domhavande i orten upptagits
bland de på grund av ämbete obehöriga.

Förbudet för domhavande i orten att vara ledamot av stadsfullmäktige har
avstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län samt stadsfullmäktige
i 2 städer. Härvid har framhållits, att ett dylikt förbud varken vore
av behovet påkallat eller önskvärt, då det i många fall icke vore utan betydelse
för korporation, varom här vore fråga, att inom sig hava tillgång till
person med de kvalifikationer, som domhavande besutte.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ävensom föreningen Sveriges landsfiskaler
hava avstyrkt jämväl förbudet för allmän åklagare i orten att vara stadsfullmäktig.
Föreningen har härvid åberopat de skäl, som av föreningen anförts till
stöd för uppfattningen, att åklagare icke bör vara obehörig att vara kommunalfullmäktig.

Tillräcklig anledning synes ej föreligga att såsom den sakkunnige föreslagit
från behörighet att vara stadsfullmäktig utesluta ledamot av rådstuvurätten eller
domhavande i orten. Däremot torde det nu gällande förbudet beträffande åklagare
böra bibehållas. Den olikhet, som sålunda kommer att föreligga mellan
land och stad, synes motiverad med hänsyn därtill att i stad åklagaren är en
kommunal tjänsteman.

§ 5.

Denna paragraf överensstämmer med S. § 31.

§ 6.

Paragrafen motsvarar S. § 22.

Rörande innehållet i förevarande paragraf har den sakkunnige anfört följande.

Då stadsfullmäktige kunde, så snart stadens folkmängd överstege 40,000,
vara 60, hade det synts lämpligt att från 25 till 30 utsträcka det högsta antal
stadsfullmäktige, som finge väljas i en valkrets; antalet 30 kunde förekomma
även i stad, som icke skulle fördelas i valkretsar, och inom landskommun finge
i en valkrets väljas hälften av högsta möjliga antalet fullmäktige. I S. föreskreves
visserligen ej, såsom i L., underställning av beslut örn valkretsindelning.
Men då genom överklagande av sådant beslut i allt fall kunde föranledas
betänkligt dröjsmål, hade tillräckliga skäl ansetts föreligga att även beträffande
valkretsindelningen i stad föreslå beslutanderättens överlämnande åt länsstyrelsen,
vilket ej kunde antagas förorsaka några praktiska olägenheter. Erinras
finge, att valkretsindelningen för elektorsval redan nu fastställdes av länsstyrelsen.

På grund av den åtskillnad, som i den föreslagna vallagen II, kap. 4 § 4,
liksom i nu gällande föreskrift gjordes mellan land och stad, skulle tidsbestämmelsen
i sista punkten kunnat i viss mån modifieras, men likformighet mellan
första och andra avdelningarna hade dock ansetts övervägande önskvärd.

Kungl. Majus proposition nr 99. 219

Stadsfullmäktige i Halmstad hava ansett, att indelning i valkretsar icke bör
ske i stad nied mindre än 50,000 invånare, enär indelning av mindre städer i
valkretsar icke behövdes samt erfarenheten visat, att sådan indelning ledde till
uppenbara orättvisor till förfång för de mindre partierna. Stadsfullmäktiges
uttalande i denna fråga har fattats efter omröstning med 17 röster mot 17, därvid
ordförandens utslagsröst varit avgörande. Stadsfullmäktige hava vidare
uttalat, att föreskriften att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje borde utgå, enär det vore svårt och ofta omöjligt att
efterfölja föreskriften därom.

Förslaget att överflytta beslutanderätten i fråga om valkretsindelning till
länsstyrelsen har avstyrkts av Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 5
städer, däribland Stockholm och Halmstad. De skäl, som härvid anförts, hava
varit, att det vore naturligt och riktigt, att staden själv ägde besluta i
dylika frågor. Några olägenheter av det nu tillämpade förfarandet hade icke
försports, och en förändring skulle utan skäl öka länsstyrelsernas arbetsbörda.
Stadsfullmäktige i Malmö hava ansett, att då länsstyrelsen säkerligen icke utan
tungt vägande skäl kunde antagas avvika från de kommunala myndigheternas
framställning, anledning saknades att motsätta sig den inskränkning i stadsfullmäktiges
befogenhet, som här i likformighetens intresse föreslagits. Även
stadsfullmäktige i Hälsingborg hava tillstyrkt förslaget.

Anledning synes icke föreligga att nu vidtaga några ändringar i de materiella
reglerna örn valkretsindelning.

Yad angår rätten att besluta angående dylik indelning kan jag ansluta mig
till den sakkunniges förslag. Ett överflyttande av beslutanderätten till länsstyrelsen
synes ägnat att medföra ett snabbare avgörande. I regel torde länsstyrelsen
komma att följa stadsfullmäktiges framställning.

§ 7.

Paragrafen hänvisar till de bestämmelser i vallagen, som skola ersätta L.
§ 23 mom. 2 samt §§ 24—28.

§ 8.

Paragrafen motsvarar S. § 32, första och andra styckena; tredje stycket återfinnes
i § 20.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar § 9 sista stycket i sakkunnigförslaget.

Hen sakkunnige har påpekat, att allmän rådstuga tydligen kan besluta örn
ställe för stadsfullmäktiges sammanträde endast innan stadsfullmäktige trätt i
verksamhet.

Häremot har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt, att det syntes
opåkallat, att allmän rådstuga skulle besluta örn lokal för stadsfullmäktigsammanträdens
hållande, när fullmäktigeinstitutionen infördes. Det kunde ju

F. S. 2:

6-9.

Yttranden.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Yttrande.

F. S. 2:

9—10.

Departements chefen.

Yttranden.

Departements chefen.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

icke bliva fråga om mera än ett första sammanträde, vid vilket fullmäktige
själva kunde fatta beslut för framtiden.

Föreskriften örn befogenhet för allmän rådstuga att besluta örn ställe förhållande
av stadsfullmäktigsammanträde torde kunna uteslutas. Den skulle
komma att äga endast ringa praktisk betydelse.

§ 10.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 33 samt § 34, ävensom sakkunnigförslaget
§ 9, första och andra styckena.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit, att det syntes något
verklighetsfrämmande att tala örn två ordinarie stadsfullmäktigsammanträden
årligen. En omformulering, innebärande att antalet rättades efter behovet,
hindrade självfallet icke en föreskrift, att vissa ärenden obligatoriskt skulle behandlas
före viss dag på året.

I flera yttranden har gjorts gällande, att det — särskilt i fall då förklaring
över i revisionsberättelsen framställda anmärkningar skall infordras — bleve
svårt örn ej omöjligt att efterleva stadgandet att beslut i anledning av berättelsen
skall fattas å ordinarie sammanträde i maj. Det har därför föreslagits,
att tiden för sammanträde, då revisionsberättelsen skall behandlas, måtte framflyttas.
Yrkanden härom hava framställts av länsstyrelserna i Kalmar och
Malmöhus län samt stadsfullmäktige i Malmö, Lund, Trälleberg, Halmstad,
Falkenberg, Göteborg och Söderhamn. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har ansett det olämpligt, att budgeten skall fastställas under viss månad, för
städernas del december. Visserligen vore det vanligt att så skedde. Men det
syntes dock förekomma, att den på något håll avslutades tidigare. Där den
första kommunaluppbörden utsatts relativt tidigt påföljande år, vore det av
vikt, att statbehandlingen kunde avslutas så tidigt förhållandena medgåve, och
någon risk för att densamma komme att framflyttas så långt från årsskiftet,
att detta kunde menligt inverka på bedömandet av anslagsbelopp och dylikt,
behövde knappast befaras; för landskommunernas del fastställdes ju också
budgeten tämligen långt före budgetårets början. Stadsfullmäktige i Halmstad
hava anfört, att bestämmelsen örn att vid ordinarie sammanträde i december
skulle handläggas såväl utgifts- och inkomststat som val av de kommunala
förtroendemännen vore svår att utan olägenhet efterfölja, i det att dessa ärenden
vore av så vidlyftig art, att de lämpligen borde fördelas å skilda sammanträden.
Sålunda hade stadsfullmäktige i Halmstad brukat företaga valen å
novembersammanträdet och utgifts- och inkomststaten å decembersammanträdet.
Önskligt vore, att den föreslagna lagbestämmelsen ändrades i överensstämmelse
med denna, säkerligen även i många andra städer tillämpade praxis.
Ej heller stadsfullmäktige i Örebro hava ansett av nöden att genom lagbestämmelse
utesluta en tidigare budgetbehandling.

Föreskriften örn två ordinarie stadsfullmäktigsammanträden örn året synes
med hänsyn till numera rådande förhållanden något oegentlig. Stadsfullmäktige
torde regelbundet sammanträda flera gånger årligen. På grund härav har

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 221

föreskrivits, att ordinarie sammanträden skola hållas enligt ordning, som fullmäktige
bestämma. I regel torde detta bestämmande ske i en av fullmäktige
antagen arbetsordning.

Då det synes mindre lämpligt att föreskriva, att sammanträden för fattande
av beslut rörande revisionsberättelsen samt för bestämmande av utgifts- och
inkomststat och anställande av val skola hållas under viss månad, har i stället
stadgats, att dylika sammanträden skola äga rum före viss angiven tidpunkt.
Härigenom erhålla stadsfullmäktige större möjlighet att utsätta sammanträdena
till lämplig tid.

Yad angår tidpunkten för sammanträde, då beslut skall fattas angående revisionsberättelsen,
synes någon framflyttning önskvärd. Tiden har därför bestämts
till före utgången av juni månad.

§ 11.

Paragrafen motsvarar S. § 35 och sakkunnigförslaget § 10.

Den sakkunnige har anfört, att liksom enligt sistnämnda paragraf vore den
personliga kallelsen det principala, men i övrigt närmade sig förslaget till vad
beträffande kallelse till kommunalfullmäktiges sammanträde föreskreves. Sålunda
föresloges, att kallelsen skulle innehålla bestämd uppgift bland annat örn
överläggningsämnen för sammanträdet. En sådan föreskrift borde åtminstone
icke vara svårare att efterleva i fråga örn stadsfullmäktige, vilkas vanliga sammanträden
säkerligen i allmänhet återkomme oftare än kommunalfullmäktiges.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava uttalat sig för att den i nu gällande förordning
förekommande begränsningen, att kallelsen »såvitt möjligt är» bör upptaga
de ärenden, som skola förekomma å sammanträdet, måtte bibehållas. Stadsfullmäktige
hava erinrat, att med exempelvis den i gällande arbetsordning för
Göteborgs stadsfullmäktige intagna föreskriften, att tre eller flera ledamöter av
fullmäktige äga påyrka bordläggning av varje utlåtande, som icke minst en vecka
varit i tryck för fullmäktige tillgängligt, varje fara för maktmissbruk med det
nuvarande stadgandet i kommunalförordningen syntes vara utesluten. Samma
anmärkning har framställts av stadsfullmäktige i Hälsingborg, Falkenberg och
Sundsvall. Däremot hava stadsfullmäktige i Halmstad uttalat, att någon befogad
anmärkning icke kunde göras mot den föreslagna lydelsen, då denna tillkommit
i det berättigade syftet att skydda de frånvarandes rätt.

Beträffande stadgandet i andra stycket har styrelsen för svenska stadsförbundet
anfört, att föreskrifterna om annonsering med fullständiga föredragningslistor
åsamkade kommunerna stora kostnader, samt ifrågasatt, örn ej en
annonsering rörande tiden för själva sammanträdet med ett meddelande örn
föredragningslistans anslående vid lokalen kunde vara nog.

Yad angår föreskriften i fjärde stycket har förbundsstyrelsen framhållit, att
örn utebliven annonsering gjorde sammanträdets beslut olagliga, vore det icke
mycket glädje med att sammanträdet finge hållas. Örn sammanträdets beslut
åter bleve lagliga, syntes bestämmelserna örn annonsering skäligen illusoriska.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har påyrkat upptagande av bestämmelse, att den

F. S. 2:

10—11.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

F. S. 2:
11-15.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

222 Kungl. Majus proposition nr 99.

omständigheten att stadsfullmäktigledamot icke kunnat kallas i följd av oanträffbarhet
icke hindrar besluts fattande å sammanträdet.

Såsom i vissa yttranden påpekats synes det icke lämpligt att införa det i
sakkunnigförslaget upptagna stadgandet, att kallelsen alltid skall innehålla
uppgift å samtliga överläggningsämnen. I vissa fall torde det vara nödvändigt
att ärende upptages till behandling, ehuru det ej angivits i kallelsen. Med
hänsyn härtill synes den nu gällande inskränkningen: såvitt möjligt är, böra
bibehållas. En sådan begränsning är påkallad med hänsyn till den ändring jag
ämnar föreslå i § 17.

Ej heller torde man böra ändra den nu gällande bestämmelsen, att sådant
tillkännagivande örn sammanträde, som införes i tidning, skall innehålla uppgift
å de ärenden, som skola förekomma. Kungörande av en dylik uppgift är
av värde för dem, som önska följa behandlingen av viss fråga.

Det torde vara uppenbart, att regeln, att sammanträde må hållas utan hinder
av att tillkännagivande örn detsamma ej införts i tidning, innebär jämväl,
att de fattade besluten ej på angivna grund äro ogiltiga. Föreskriften örn annonsering
bör dock bibehållas såsom erinran, att annonsering alltid skall verkställas.
Anledning torde saknas att upptaga bestämmelser för det fall. att stadsfullmäktigledamot
icke kan anträffas.

§ 12.

Paragrafen motsvarar S. § 40 och sakkunnigförslaget § 11 andra och tredje
styckena.

§ 13.

Denna paragraf motsvarar S. § 38 med tillägg av den i § 41 intagna bestämmelsen,
att varje fullmäktig äger en röst. I sakkunnigförslaget hava dessa
bestämmelser upptagits i § 11 första stycket och § 12.

§ 14.

Paragrafen återgiver S. § 37 och sakkunnigförslaget § 13.

§ 15.

Denna paragraf motsvarar en del av S. § 36 samt sakkunnigförslaget § 14.

Beträffande sistnämnda paragraf har den sakkunnige anfört, att bestämmelsen
örn nödvändigheten av föregående utredning erhållit en allmännare
lydelse, omfattande också förslag, som väckts annorledes än genom motion.
Tillika hade, med anslutning till L., föreslagits dels undantag för vissa ärenden,
dels, i syfte att trygga sammanhang i förvaltningen, att, när ärende beretts
annorledes än genom drätselkammare eller sådant allmänt beredningsutskott,
som i vissa städer tillsattes, tillfälle skulle beredas kammaren eller utskottet
att jättra sig.

Yad angår den allmänna regeln, att ärendena skola före behandlingen i stadsfullmäktige
vara vederbörligen beredda, har styrelsen för svenska stadsförbundet
anfört:

F. S. 2: 15.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99. 223

Av stadgande^ syntes närmast framgå, att ärendena från »högre myndighet»
måste beredas i vanlig ordning, något som syntes strida mot nu tillämpad
praxis. Den initiativrätt, som i praxis tillkomme nämnder och styrelser, hade
ej heller lagfästs. Åtminstone vore det tvivelaktigt, om ett förslag, som avgivits
till stadsfullmäktige av drätselkammaren, kunde anses »berett» av kammaren,
ehuru det aldrig remitterats dit. En omformulering, som klart och
tydligt toge hänsyn till gängse rättsuppfattning på denna punkt, syntes önskvärd.

Stockholms stadsfullmäktige hava — utan att därmed taga ställning till förslaget
i vad det avsåge övriga städer — uttalat, att någon rubbning icke därav
borde föranledas i den rätt Stockholms stadsfullmäktige enligt gällande kommunalförordning
ägde att omedelbart pröva och avgöra ett vid sammanträde
väckt förslag i det fall, att samtliga tillstädesvarande fullmäktige instämde i
förslaget. I detta yttrande har Överståthållarämbetet instämt.

Den föreslagna bestämmelsen, att i ärende, som beretts annorledes än genom
drätselkammaren eller allmänt beredningsutskott, kammaren eller utskottet
skulle erhålla tillfälle att avgiva yttrande, har tillstyrkts av stadsfullmäktige
i Malmö, Hälsingborg, Träleborg, Halmstad, Göteborg, Gävle och Sundsvall.

Däremot hava anmärkningar mot det föreslagna beredningssättet framställts
av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län samt stadsfullmäktige i 8 städer.
De skäl, som därvid anförts, hava sammanfattats av stadsfullmäktige i Uppsala,
vilka framhållit följande:

Redan utan särskilt stadgande syntes den praxis allmänt råda, att alla
frågor av central betydelse passerade drätselkammaren. Det kunde befaras,
att ett stadgande örn obligatoriskt överlämnande till drätselkammaren av alla
ärenden skulle komma att verka onödigt tyngande på kammarens arbete och
vålla tidsutdräkt med behandlingen av sådana frågor, som saklöst kunde gå
drätselkammaren förbi. Stadgandet avsåge visserligen endast att drätselkammaren
skulle beredas tillfälle att avgiva yttrande, men redan avgörande av
frågan, huruvida tillfället skulle begagnas eller icke, förutsatte en viss prövning
av varje ärende. För att endast taga ett exempel, kunde framhållas, att
det för sammanhanget i förvaltningen skulle vara utan betydelse men för drätselkammarens
egentliga arbete till stor olägenhet, därest alla av nykterhetsnämnden
beredda frågor skulle behöva upptagas till diskussion i drätselkammaren.

Stadsfullmäktige i Örebro hava anfört, att örn med allmänt beredningsutskott
avsåges endast sådant, som i regel beredde alla ärenden, skulle det i örebro
bliva nödvändigt antingen att med uppgivande av det i stadsfullmäktiges
arbetsordning fastställda sättet för ärendenas beredning med fullmäktiges uppdelning
på flera beredningsavdelningar eller också att varje ärende, som förelädes
stadsfullmäktige, skulle underställas drätselkammaren oavsett ärendets
ekonomiska räckvidd.

Det torde vara en riktig princip, att alla ärenden — även de, som väckts
annorledes än genom motion — före behandlingen hos stadsfullmäktige skola
beredas av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning.
Denna princip synes böra tillämpas även i fråga om ärenden, som inkomma
från högre myndighet, ehuru i vissa fall beredningen av ärenden, som

Departements chefen.

F. S. 2:

15-17.

Yttrande.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

224 Kungl. Majus proposition nr 99.

först handlagts av till exempel magistraten, kommer att bliva summarisk. Naturligen
måste ett förslag, som framlägges för stadsfullmäktige av drätselkammaren,
anses berett av denna, även örn någon remiss till kammaren icke
skett.

Såsom den sakkunnige föreslagit synes undantag från regeln om föregående
beredning böra göras — förutom för val — beträffande ärende, som kräver
skyndsam behandling och ej avser fråga av närmare angiven ekonomisk betydelse.
Det av Stockholms stadsfullmäktige framförda önskemålet torde böra
upptagas vid revisionen av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Det i sakkunnigförslaget intagna stadgandet, enligt vilket drätselkammaren
eller beredningsutskottet skulle erhålla tillfälle att yttra sig i alla ärenden, som
ej beretts av kammaren eller utskottet, synes mig böra bibehållas. Därigenom
tryggas i viss mån enhetligheten i stadens förvaltning och stärkes de centrala
förvaltningsorganens ställning. Tydligt torde vara, att drätselkammaren eller
beredningsutskottet kan besluta att beträffande viss grupp av ärenden, till
exempel vissa ärenden, som handlagts av nykterhetsnämnden, icke avgiva yttrande.
Därest man önskar tillgodose det nyss berörda syftet att stärka sammanhanget
i förvaltningen, torde det icke vara lämpligt att med behandling i
allmänt beredningsutskott jämställa den beredning, som äger rum genom stadsfullmäktiges
fördelning på särskilda beredningsavdelningar. Härigenom ernås
icke den enhetlighet, som vinnes, därest samtliga ärenden passera ett särskilt
beredningsutskott.

§ 16.

Paragrafen motsvarar S. § 18 mom. 1 och 2, till vilket senare mom. hänvisas
i S. § 41, sista stycket, ävensom sakkunnigförslaget § 15.

Stadsfullmäktige i Borås hava funnit mindre lämpligt, att ordföranden har
att bestämma dagen för ärendets fortsatta behandling, då genom de stridiga
intressen som i samband med dagens utsättande kunde uppstå ordförandens
opartiskhet åtminstone till skenet kunde sättas på alltför stora prov. Stadsfullmäktige
hava föreslagit, att stadsfullmäktige i vanlig ordning skulle bestämma
dagen eller att, örn särskilt beslut därom ej fattats, ärendet skulle utsättas till
nästkommande ordinarie sammanträde.

Anledning synes icke föreligga att i denna punkt frångå den sakkunniges
förslag. Att i dylikt fall tillerkänna ordföranden beslutanderätt torde vara ur
praktisk synpunkt lämpligt.

§ 17.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 36 och sakkunnigförslaget § 16.

Den sakkunnige har anfört, att han även för ordföranden i stadsfullmäktige
föreslagit •— huvudsakligen till skyddande av de frånvarandes rätt — skyldighet
att tillse, att ej nya frågor företagas till avgörande.

I en del av de avgivna yttrandena har gjorts gällande, att undantag borde
stadgas från förbudet att upptaga ärende, som ej angivits i kallelsen. Yrkanden
i denna riktning hava framställts av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge
och Malmöhus län samt stadsfullmäktige i vissa städer, däribland Uppsala, Häl -

F. S. 2:

17—20.

Kungl. Majus proposition nr 99. 225

singborg, Göteborg, Söderhamn och Sundsvall. I vissa av dessa utlåtanden har
påkallats undantag för ärenden, som kräva skyndsam handläggning och icke
avse utgift eller avhändande av staden tillhörig egendom eller efterskänkande
av någon stadens rättighet. I andra yttranden har uttalats, att ärende, som ej
upptagits i kallelse, borde få företagas till avgörande, därest de närvarande
enhälligt fattade beslut därom. Å andra sidan har bestämmelsen tillstyrkts av
stadsfullmäktige i Halmstad. Liknande undantag hava i vissa yttranden förordats
från den i andra stycket givna regeln, att ny fråga ej må avgöras vid det
sammanträde, då densamma väckes.

Det föreslagna stadgandet örn ordförandens skyldighet att övervaka, att ej Departements
andra frågor upptagas till avgörande än de, som angivits i kallelsen, synes mig chefen,
böra bibehållas. En dylik regel är av betydelse för tillvaratagande av de frånvarandes
rätt och synes vara ett naturligt komplement till föreskriften, att
överläggningsämnena såvitt möjligt skola angivas i kallelsen. Emellertid torde
nämnda regel ej kunna tillämpas undantagslöst. Såsom jag redan berört lärer
det understundom vara nödvändigt, att ärende upptages till slutligt avgörande,
oaktat det ej angivits i kallelsen. Förutsättning härför synes böra vara, dels
att ärendet är av brådskande beskaffenhet, dels ock att de närvarande enhälligt
besluta, att ärendet skall upptagas. Att därutöver föreskriva, att ärendet ej får
avse utgift eller eljest hava verkningar av ekonomisk art, synes ej lämpligt.

Ofta torde nämligen sådan brådskande fråga, som bör upptagas, ehuru den ej
angivits i kallelsen, medföra utgift. Jag anser mig därför böra föreslå, att till
stadgandet i första stycket fogas ett undantag av det innehåll, som nyss berörts.
Genom detta undantag göres ej avvikelse från de i § 15 givna reglerna
örn ärendenas beredning. Örn enligt sistnämnda paragraf beredning är föreskriven,
skall sålunda dylik beredning äga rum, även örn ärendet upptages till
avgörande utan att vara angivet i kallelsen. Sådan beredning torde i vissa fall
kunna komma till stånd å samma dag, då frågan väckes.

§ 18.

Denna paragraf motsvarar delvis S. § 41 samt däri anförda § 18 mom. 4,

5 och 7 ävensom § 17 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har anfört, att tillägget i mom. 2, sista stycket, om kyrkofullmäktige
föranletts av de särskilda bestämmelserna om Göteborg. Detta tilllägg
har erhållit ökad räckvidd genom de föreslagna bestämmelserna örn församlingsstyrelse.

§ 19.

Första stycket överensstämmer med S. § 18 mom. 6, vartill hänvisning sker
i S. § 41. Andra stycket innehåller en ytterligare inskränkning i stadsfullmäktiges
beslutanderätt. I sakkunnigförslaget återfinnas dessa bestämmelser under
§ 18.

§ 20.

Paragrafen motsvarar S. § 17 och § 32, sista stycket, ävensom sakkunnigförslaget
§ 19.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.)

688 2» 15

F. S. 2:
21—24;
3: 1—2.

Yttranden.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

226 Kungl. Majus proposition nr 99.

§§ 21 och 22.

Paragraferna motsvara S. § 42, § 43 andra stycket och § 44 ävensom sakkunnigförslaget
§§21 och 22 samt § 23 andra stycket.

Rörande föreskriften, att ordföranden skall föra eller på sitt ansvar låta
föra protokoll hava stadsfullmäktige i Uppsala anfört, att bestämmelsen stöde
i dålig överensstämmelse med det regelmässiga förhållandet, att protokollet
fördes av en utav stadsfullmäktige utsedd sekreterare och syntes rent av kunna
leda till den tolkningen, att stadsfullmäktige icke ens örn de så önskade ägde att
själva utse sekreterare. Magistraten i Söderhamn har ansett att, örn ordföranden,
såsom naturligt vore, fortfarande skulle vara ansvarig för protokollet, han
borde hava rätt att utse sekreterare.

Någon anledning att frångå principen, att ordföranden skall vara ansvarig
för protokollets förande, lärer icke föreligga. Av denna princip torde följa, att
ordföranden även skall hava rätt att utse sekreterare.

§ 23.

Paragrafen motsvarar S. § 43 första stycket och sakkunnigförslaget § 23
första stycket.

Rörande sistnämnda bestämmelse har den sakkunnige framhållit, att det
med hänsyn till stadgandet i kap. 4 § 2 icke behövde särskilt föreskrivas att
magistraten eller stadsstyrelsen skall, i den mån det ej sker genom stadsfullmäktiges
egen försorg, tillställa vederbörande erforderliga protokollsutdrag.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, domkapitlet i
Växjö samt stadsfullmäktige i en stad hava föreslagit att i överensstämmelse
med stadgandet beträffande kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges protokoll
bestyrkandet av avskrift av stadsfullmäktiges protokoll måtte ske utan
lösen.

Tillräckliga skäl synas ej föreligga att i nämnda avseende vidtaga ändring i
hittills gällande bestämmelser.

§ 24.

Paragrafen motsvarar S. §§ 39 och 45. I förhållande till nu gällande förordning
företer paragrafen den ändringen, att ordföranden äger utvisa ej blott
åhörare utan även stadsfullmäktige som förhålla sig oskickligt.

Kap. 3. Om allmän rådstuga.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. §§ 9—11 och § 14 mom. 2, andra stycket.

§ 2.

Beträffande innehållet i denna paragraf — som motsvarar sakkunnigförslaget
§ 3 •— har den sakkunnige framhållit, att särskilt i anledning därav, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 227

stads område kunde innefatta i mantal satt jord, hade ifrågavarande bestämmelser
ansetts böra upptagas. Det nuvarande förbehållet i S. § 9 erhölle sålunda
fortfarande åtminstone någon giltighet, och det saknades anledning att formellt
inskränka dess omfattning.

§ 3.

Paragrafen motsvarar S. § 12 och sakkunnigförslaget § 4. Sista stycket av
förstnämnda paragraf bortfaller, enär stadsfullmäktigval icke skall hållas å allmän
rådstuga.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 14 mom. 1 och sakkunnigförslaget §§ 5 och 6.

§ 6.

Paragrafen motsvarar S. § 14 mom. 2, med uteslutande av första punkten,
som förutsätter stadsfullmäktigvals hållande å allmän rådstuga, och av andra
stycket, som flyttats till kap. 5 § 3 andra stycket. De ändringar, som föreslagits
beträffande kap. 2 § 10, hava ansetts böra medföra ändringar jämväl i
förevarande paragraf, vilken motsvarar § 7 i sakkunnigförslaget.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar S. § 14 mom. 3 och sakkunnigförslaget § 8. Förstnämnda
paragraf har kompletterats i anslutning till föreskrifterna örn kommunalstämma.
I stad med stadsfullmäktige förekomma, såsom för närvarande,
endast extra allmänna rådstugor.

§ 8.

Paragrafen motsvarar S. § 15 och sakkunnigförslaget § 9.

Ben sakkunnige har framhållit, att då individuell kallelse ej förekomme,
hade uttrycket »kungörelse» använts. Att det principala offentliggörandet
skulle ske genom anslag, syntes numera vara olämpligt, helst i fråga örn kungörelser,
som så sällan förekomme. över huvud hade stadgandet avfattats i
anslutning till bestämmelsen örn kommunalstämmas kungörande.

Även vid denna paragraf har hemställts, att föreskriften örn kungörelses
uppläsande i kyrka måtte avskaffas.

På sätt jag tidigare anfört synas nu gällande regler örn kungörelse böra bibehållas
oförändrade.

§ 9.

Paragrafen motsvarar S. § 20 och sakkunnigförslaget § 10.

§ 10.

Paragrafen, vilken motsvarar § 11 i sakkunnigförslaget, innehåller en hänvisning
till de bestämmelser om stadsfullmäktige, som kunna äga tillämpning i
fråga örn allmän rådstuga.

Då allmän rådstugas förhandlingar, liksom kommunalstämmans, böra vara
offentliga, har stadgande härom infogats i förevarande paragraf.

F. S. 3:

, 2-10.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

F. S. 4:

1-9.

Den

sakkunnige.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 4. Om magistrat och stadsstyrelse samt örn drätselkammare.

Ben sakkunnige har för vinnande av motsvarighet till föreskrifterna rörande
landsbygden i ett kapitel sammanfört bestämmelserna om stadskommunens allmänna
verkställande organ.

Naturligen kan det ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att i ett kapitel
sammanföra föreskrifterna rörande å ena sidan magistraten och stadsstyrelsen
och å andra sidan drätselkammaren och övriga verkställande organ. Magistraten
eller stadsstyrelsen utövar i förhållande till kommunen en statlig kontrollfunktion
och kan näppeligen anses såsom ett kommunens verkställande organ.
Emellertid kan det ur praktisk synpunkt vara lämpligt att upptaga omförmälda
bestämmelser i ett kapitel. Härigenom vinnes motsvarighet till bestämmelserna
örn landskommuner. Vidare är att märka, att 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga,
såsom jag redan berört, i sitt betänkande föreslagit
sammanförande av de uppgifter, vilka nu åligga magistraten och drätselkammaren,
till ett gemensamt organ, kallat stadsstyrelse. De härför erforderliga
bestämmelserna böra naturligen hava sin plats i ett kapitel, och det torde för
underlättande av dessa bestämmelsers eventuella infogande i den nu föreslagna
lagen vara ändamålsenligt, att ej heller de regler, varom här är fråga, taga i
anspråk mera än ett kapitel.

Det har vid flera tillfällen gjorts gällande, att en omorganisation borde ske
av städernas förvaltning. Såsom jag redan framhållit är frågan örn stadsförvaltningens
ordnande ett av de sakliga spörsmål på kommunallagstiftningens
område, som ligga utom ramen för det nu förevarande revisionsarbetet. Ett
förslag till frågans lösning föreligger i nyssnämnda sakkunnigbetänkande.
Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra lämna åsido samtliga de förslag,
som nu framkommit till mindre ändringar beträffande magistratens uppgifter
samt förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen. Det har
även synts mig olämpligt att vidtaga några väsentliga sakliga ändringar i
fråga örn drätselkammarens organisation och uppgifter.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. §§ 46, 53 och 54.

§§ 2—7.

Dessa paragrafer motsvara S. §§ 47—52. I § 2 har vidtagits en jämkning,
varigenom paragrafen bringats i överensstämmelse med reglerna i kap. 7 § 3.

§ 8.

Paragrafen återgiver den i S. § 55 intagna bestämmelsen, att i varje stad
skall finnas en drätselkammare.

§ 9.

Paragrafen motsvarar återstående delen av S. § 55.

Den i sista stycket av nämnda paragraf upptagna övergångsbestämmelsen
har av den sakkunnige uteslutits såsom överflödig. Den sakkunnige har fram -

Kungl. Majus proposition nr 99. 229

hållit, att då för drätselkammaren, skall finnas ett reglemente, det icke i lagen
erfordrades så utförliga bestämmelser som angående kommunalnämnd.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har häremot erinrat, att rörande drätselkammaren
funnes mycket få stadganden i kommunalförordningen. Örn man jämförde
vad som i landsförordningen vore stadgat örn kommunalnämnd, syntes
skillnaden särdeles framträdande. Det kunde med fog sättas ifråga, om icke
vissa bestämmelser örn diskvalifikationsgrunder, rätt till avsägelse med mera
borde införas i kommunallagen.

Beträffande första stycket hava länsstyrelsen i Kronobergs län och stadsfullmäktige
i Växjö framhållit, att bestämmelsen, att drätselkammaren har att
förvalta stadens egendom, borde kompletteras med en föreskrift, varigenom
egendom, vars förvaltning på grund av särskild föreskrift ankomme på annan
myndighet, undantoges från drätselkammarens förvaltning.

Stadsfullmäktige i 3 städer hava ansett det i andra stycket förekommande
uttrycket »granskning och godkännande» mindre lämpligt, då det givetvis
kunde inträffa, att av magistraten upprättat förslag icke vunne stadsfullmäktiges
eller allmänna rådstugans godkännande.

Stadsfullmäktige i Malmö hava gjort gällande, att till undvikande av osäkerhet
den nuvarande bestämmelsen, att erforderlig ändring av redan gällande
reglemente skall ske i samma ordning som för nytt reglementes upprättande är
stadgad, borde bibehållas.

Av skäl, som den sakkunnige anfört, finner jag obehövligt att i lagen giva
fullständigare bestämmelser rörande drätselkammare. Mot ett utarbetande av
föreskrifter i detta ämne talar även att, såsom jag redan berört, frågan örn
omorganisation av städernas förvaltning måste upptagas till slutlig behandling
i samband med genomförandet av en processreform.

Lika litet i fråga örn drätselkammarens befogenheter som beträffande kommunalnämndens
uppgifter synes det mig erforderligt att göra undantag för
förvaltning av sådan egendom, som enligt särskild föreskrift skall förvaltas
av annat organ.

Paragrafens andra stycke har i anslutning till de framställda erinringarna
erhållit en något ändrad lydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att ändringar i reglemente för drätselkammaren
skola ske i samma form som reglementets antagande. Något förtydligande
härutinnan synes ej erforderligt.

§ 10.

Paragrafen överensstämmer med S. § 56, första och tredje styckena, samt
sakkunnigförslaget § 11. Den sakkunnige har framhållit, att på grund av den
jämkade ordalydelsen i kap. 4 § 1 behövde ej kommunalborgmästaren här särskilt
nämnas.

§ 11.

Paragrafen överensstämmer med kap. 4 § 16 i förslaget till lag om kommunalstyrelse
på landet och § 12 i sakkunnigförslaget.

F. S. 4:

9-11.

Yttranden.

Departements chefen.

F. S. 5:

1-3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 5. Om stadens drätsel.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 60 med undantag av där förekommande bestämmelser
örn sättet för budgetförslagets tillkomst.

§ 2.

Paragrafen motsvarar delar av S. § 60 samt § 61 med ett ur § 63 hämtat
tillägg.

Den sakkunnige har anfört, att i anledning av det vanliga och naturliga förhållandet,
att utgifts- och inkomstförslagen i själva verket upprättades av drätselkammaren,
hade han, som ej tilltrott sig att förorda magistratens eller stadsstyrelsens
formella ersättande med drätselkammaren, något som också möjligen
kunde i mindre städer medföra praktiska olägenheter, föreslagit, att magistraten
eller stadsstyrelsen skulle handla »efter drätselkammarens hörande» och
icke blott »med ledning av de från drätselkammaren infordrade upplysningar».

Av de hörda myndigheterna hava magistraterna i Södertälje och Ystad samt
stadsfullmäktige i Jönköping, Hälsingborg och Halmstad anslutit sig till den
sakkunniges förslag, att utgifts- och inkomstförslagen skola upprättas av magistraten.

Däremot hava länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län samt
stadsfullmäktige i omkring 20 städer, däribland Uppsala, Växjö, Malmö, Lund,
Vänersborg och Sundsvall ansett, att upprättandet av utgifts- och inkomstförslagen
borde åläggas drätselkammaren. I en del yttranden har uttalats, att förslagen
borde underställas magistratens granskning.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört följande:

Icke minst under de senaste årens svåra ekonomiska läge hade mycket arbete
nedlagts på budgetens beredande och särskilda organ hade i flera städer tillskapats
för ändamålet, s. k. budgetberedningar. Örn det omfattande arbete, som
i dessa nedlades, icke längre skulle utesluta budgetens behandling också i en
särskild ytterligare slutinstans, syntes det bliva nödvändigt att slopa dylika
beredningar. Budgetberedningarnas betydelse borteliminerades för övrigt även
genom det föreslagna stadgandet, att magistraten skulle uppgöra statförslag
»efter drätselkammarens hörande». Statens uppgörande skulle således komma
att åvila drätselkammare, budgetberedning och eventuellt allmänt beredningsutskott
för att icke tala örn magistraten, som i vissa städer också ägnade
statförslaget åtminstone en viss realbehandling. Då budgetberedningen syntes
hava fungerat till belåtenhet och då dess borttagande säkerligen här och var
skulle påkalla en omläggning av drätselkammarens arbete, som man icke
funné vara av behovet påkallad, syntes det knappast vara önskvärt att tvångsvis
framkalla en förändring, vars värde kunde vara rätt så tvivelaktigt.

Även stadsfullmäktige i 3 städer, bland dem Göteborg, hava uttalat önskvärdheten
av att genom ändring i paragrafen möjlighet lämnades stadsfullmäktige
att låta bereda utgifts- och inkomstförslaget även genom därför särskilt
tillsatt beredning. Mot detta förslag har magistraten i Göteborg framhållit, att
genom en sådan ändring hela syftet med bestämmelsen, nämligen att åstad -

Kungl. Majus proposition nr 99. 231

komma en enhetlig behandling av budgetförslaget ur ekonomisk synpunkt,
väsentligen förfelades. Magistraten har vidare anfört:

Därest åt bestämmelsen gåves sådan lydelse, som med stadsfullmäktiges beslut
avsåges, kunde förväntas, att den hittills i Göteborg tillämpade ordningen
för granskning av budgetförslaget genom en av stadsfullmäktige särskilt tillsatt
beredning komme att bibehållas. Då den knappa tiden för budgetbehandlingen
icke tilläte remiss av budgetförslaget även till drätselkammaren för saklig
granskning av de delar av förslaget som icke uppgjorts av drätselkammaren,
innebure detta, att tillräckliga garantier ej vunnes för att budgetförslaget
underkastades en ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande granskning.
Det kunde nämligen ej förutsättas, att de av stadsfullmäktige i budgetberedningen
insatta förtroendemännen kunde ägna tillräcklig tid och besitta erforderlig
sakkunskap för att verkställa sådan granskning av budgetförslaget, som
kunde utföras inom drätselkammaren med biträde av dess tjänstemän. Därtill
komme att genom en dylik ordning för budgetbehandlingen undandroges drätselkammaren
vederbörligt inflytande i ekonomiskt avseende på förvaltningsområden,
som icke vore kammaren underlagda, samt att sålunda en enhetlig ledning
ur ekonomisk synpunkt av stadens förvaltning ej vunnes.

I likhet med den sakkunnige anser jag mig böra bibehålla det nuvarande
stadgandet, att utgifts- och inkomstförslagen skola upprättas av magistraten.
Med hänsyn till flerstädes tillämpad praxis, enligt vilken den huvudsakliga
budgetbehandlingen omhänderhaves av en särskild beredning, har emellertid
föreskrivits, att magistraten därvid skall höra drätselkammaren eller särskild
av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan tillsatt beredning.

§ 3.

Paragrafen ansluter sig delvis till S. §§ 14 och 33.

§§ 4—6.

Paragraferna motsvara S. §§ 71—73.

Med anledning av föreskriften i § 4, att räkenskaperna skola före den 1 april
överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, hava bland andra stadsf ullmäktige
i Malmö, Lund, Hälsingborg, Landskrona, Halmstad, Göteborg och Sundsvall
förklarat, att det av praktiska skäl vore olämpligt att drätselkammarens omfattande
räkenskaper skulle forslas till magistraten för att därifrån transporteras
till platsen för revisionen samt att bestämmelsen därom numera ej heller efterlevts.
Det vore tillfyllest, örn föreskrift gåves, att räkenskaperna skulle vara
för granskning tillgängliga från den 1 april.

I anslutning till de framställda erinringarna har en redaktionell jämkning
vidtagits i § 4 första stycket. Av de använda ordalagen torde framgå, att räkenskaperna
icke behöva fraktas till magistraten utan att det är tillräckligt att
de hållas tillgängliga.

F. S. 5:

2-6.

Departements chefen.

Yttranden.

Departements chefen.

F. S. 6:

1—4.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Ben

sakkunnige.

Kap. 6. Om uttaxering och uppbörd.

§ i.

Paragrafen ersätter S. § 57.

§ 2.

Denna paragraf motsvarar S. § 58.

Nuvarande S. § 59, upptagen såsom mom. 3 i § 2 av sakkunnigförslaget,
har jag ansett böra utgå. Detta lagrum torde från början hava åsyftat en
verklig differentiering av den allmänna kommunalskatten i städerna men har
tillämpats i ytterligt begränsad omfattning. Den kommitté, som år 1917 fram,
lade betänkande med förslag angående kommunala nybildningar, gjorde på sin
tid förfrågningar hos rikets städer rörande tillämpningen av berörda lagrum.
De svar, som inkommo från 90 av rikets städer, gåvo vid handen, att skattedifferentiering
i den ordning nämnda lagrum stadgade beslutats i allenast tre
fall. Av redogörelsen för dessa tre fall framgår emellertid, att ehuru visserligen
S. § 59 åberopats vid beslutens fattande, det i två av fallen, avseende
städerna Lund och Nyköping, ej rörde sig örn en sådan skattedifferentiering,
som lagrummet åsyftade, utan örn avgifter för särskilda kommunala anordningar.
Vad det tredje fallet, avseende Malmö stad, angår, har jag inhämtat,
att berörda skattedifferentiering för flera år sedan upphört. På grund av anställda
förfrågningar kan antagas, att stadgandet numera ej praktiskt tillämpas.

Däremot Ilar det stundom inträffat, att stadgandet i fråga missuppfattats
och att försök till felaktig tillämpning därav förekommit. Detta är naturligen
ett skäl att, örn stadgandets bibehållande ej påkallas av sakliga skäl, låta detsamma
utgå. Härtill kommer, att lagrummet enligt sin bokstav torde tillåta en
ganska vittgående rätt att frångå kommunalskattelagens beskattningsgrunder.
Om det också ej behövde riskeras, att detta stadgande i en gammal lag skulle i
praktiken återupplivas och tillämpas i nya fall, är naturligtvis risken härför
större, örn stadgandets tillämplighet så att säga legaliserades i den nya lagen.
Att ett dylikt återupplivande skulle strida mot grundsatserna för gällande
kommunala beskattningsprinciper, torde vara otvivelaktigt. Starka skäl torde
fördenskull tala för stadgandets borttagande.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar S. § 62 och § 4 i sakkunnigförslaget,

§ 4.

Förevarande paragraf motsvarar S. §§ 63 och 64 samt § 5 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har framhållit, att ehuru magistraten eller stadsstyrelsen
upprättade vallängderna för särskilda valdistrikt i staden, syntes, enär uppgifterna
örn de för utskylder häftande skulle lämnas distriktsvis, finnas ett
visst praktiskt skäl att även här föreskriva uppbördslängdens uppläggande i

Kungl. Majlis proposition nr 99. 233

särskilda delar, en för varje valdistrikt. Men, särskilt enär uppbördsdistrikt.
ock valdistrikt ej alltid sammanfölle, syntes det vara lämpligt att låta detta
intresses tillgodoseende bero på de närmare föreskrifter, som magistraten eller
stadsstyrelsen ägde meddela.

I andra styckt av § 5 i sakkuunigförslaget har den sakkunnige intagit bestämmelse,
att debiterings- och uppbördslängden skall upprättas enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Majit.

Föreskriften örn fastställelse av formulär till debiterings- och uppbördslängd
har avstyrkts av stadsfullmäktige i 12 städer, däribland Malmö, Landskrona,
Hälsingborg, Tråleborg, Vänersborg, Karlstad och örebro, samt styrelsen
för svenska stadsförbundet. Såsom skäl härför har framhållits i huvudsak,
att det skulle bliva ett besvärligt hinder för städerna att på ett för de särskilda
lokala förhållandena lämpligt och praktiskt sätt ordna uppbörden. Ofta inginge
andra avgifter än den egentliga kommunalskatten i uppbörden. Däremot
har bestämmelsen tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län.

Såsom redan berörts vid behandlingen av motsvarande stadgande i förslaget Departementstill
lag om kommunalstyrelse på landet, har i samband med kommunalskattereformens
genomförande vidtagits sådan ändring beträffande landsbygden, att
formulär till debiterings- och uppbördslängd skall fastställas av Kungl. Majit.

I fråga örn städerna bibehölls däremot den förutvarande regeln, att längden
skall uppgöras i enlighet med de föreskrifter, som meddelas av magistraten.

Denna anordning synes böra bibehållas. Några olägenheter därav hava icke
försports, och med hänsyn till de olika förhållanden, som råda i skilda städer,
torde det vara svårt att fastställa ett för samtliga lämpligt formulär.

§ 5.

Paragrafen motsvarar S. §§ 66 och 67 samt § 6 och första stycket av § 7 i
sakkunnigförslaget.

Den av mig nu föreslagna ordningen för granskning av debiterings- och uppbördslängden
skiljer sig ej väsentligt från den nu gällande. Några formella
ändringar hava dock gjorts för att i möjligaste mån vinna överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser för landet.

Vad besvär över debitering angår innebär förslaget däremot en anordning
i huvudsak lika med den som av mig föreslagits beträffande landet. Vissa
olikheter i förhållande till landet betingas därav, att debiterings- och uppbördslängden
i städerna ej behöva färdigställas före det löpande årets utgång.

Det i S. § 67 andra stycket nu förekommande stadgandet, att magistraten
äger vid granskning av debiteringen i vissa fall överflytta skattskyldighet å
annan person, torde numera vara överflödigt, då fråga allenast blir om rättelse
av debitering, ej om ändring av skattskyldighet. Att magistraten äger vidtaga
sådan rättelse, torde ligga i sakens natur. Någon motsvarighet till detta
stadgande har därför ej upptagits vare sig i förevarande lagförslag eller förslaget
till lag örn kommunalstyrelse på landet.

F. S. 6:

4-5.

Yttranden.

F. S. 6:

6—10.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

234 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 6.

Paragrafen motsvarar del av S. § 69 och de två sista styckena i § 7 enligt
sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har här liksom i motsvarande paragraf i avdelningen rörande
landsbygden upptagit föreskrift, att debetsedlarna skola tillställas de
skattskyldiga.

Beträffande detta stadgande har styrelsen för svenska stadsförbundet framhållit,
att skattebetalarna visserligen med fog kunde göra anspråk på att få
debetsedlarna sig tillställda men att å andra sidan dessa anspråk knappast rättvisligen
kunde omfatta annat än försändande till den hostad, där vederbörande
senast varit mantalsskriven, eller till annan uppgiven adress. Den föreslagna
formuleringen syntes styrelsen kunna anses giva vid handen en skyldighet att
efterspana avflyttad skattskyldig för att tillställa honom debetsedlarna, en
tolkning, som kunde åsamka kommunerna betydande kostnader. Liknande erinringar
hava framställts av stadsfullmäktige i 10 städer.

Det av den sakkunnige föreslagna stadgandet, att debetsedlarna skola tillställas
de skattskyldiga, synes lämpligt. En dylik föreskrift gäller redan nu
för landsbygden, och det har icke visats, att tillämpningen av densamma medfört
några svårigheter. Anledning synes ej föreligga att i detta hänseende hava
olika bestämmelser för land och stad. Det torde vara tydligt, att den omständigheten,
att debetsedel icke kunnat tillställas skattskyldig, ej befriar honom
från plikten att å föreskriven tid erlägga de debiterade utskylderna.

§ 7.

Paragrafen motsvarar slutbestämmelsen i S. § 69 och § 8 i sakkunnigförslaget.

§ 8.

Denna paragraf motsvarar S. § 68 och § 9 i sakkunnigförslaget. Hänvisningen
till S. § 76 har av den sakkunnige utbytts mot hänvisning till de allmänna
reglerna örn sökande av ändring i magistrats eller stadsstyrelses beslut.

Angående lagrummets innebörd får jag hänvisa till mitt anförande vid § 5.
Då kap. 7 ej innehåller någon uttrycklig bestämmelse örn ordningen för överklagande
av magistrats eller stadsstyrelses beslut, synes en direkt hänvisning
till kap. 7 § 3 vara att föredraga framför sakkunnigförslagets mera allmänna
formulering.

§ 9.

Paragrafen överensstämmer med kap. 6 § 9 i förslaget till lag örn kommunalstyrelse
på landet och § 11 i sakkunnigförslaget.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar S. § 70 och § 12 i sakkunnigförslaget. Vissa
ändringar hava dock skett i likhet med motsvarande bestämmelser för landet.

Kungl. Majus proposition nr 99.

235

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 74. Med anledning av 1924 års lagstiftning om
samhällets barnavård har den sakkunnige ansett, att slutorden i första stycket
av sistnämnda paragraf borde strykas. Denna ändring bär upptagits även i
förevarande paragraf.

§ 2.

Förevarande paragraf ersätter S. § 75.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar S. § 76.

Den sakkunnige har föreslagit en besvärstid för överklagande av stadsfullmäktiges
eller allmänna rådstugans beslut av trettio dagar efter den dag, då
stadsfullmäktiges protokoll offentligen upplästes eller allmän rådstugas protokoll
justerades. Härom har den sakkunnige anfört följande:

Att ändring föresloges i bestämmelserna dels örn besvärstidens längd, dels
örn utgångspunkten för besvärstidens beräkning motiverades genom önskvärdheten
av överensstämmelse mellan föreskrifterna för landsbygd och för stad.
Därtill komme, vad anginge den för stad gällande föreskriften örn utgångspunkten
för besvärstidens beräkning, att enligt denna föreskrift, i den mån den
medförde annat resultat än vad för landsbygden gällde, besvärstiden komme
att, som det syntes utan giltiga skäl, bliva för vissa klagande en annan än den
allmänna.

Den föreslagna utsträckningen av besvärstiden har avstyrkts av Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, stadsfullmäktige
i 20 städer, däribland Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund, Hälsingborg,
Tralleborg, Halmstad, Göteborg, Vänersborg, Karlstad, örebro och Sundsvall
ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet. Skälen för avstyrkandet hava
närmare utvecklats av förbundsstyrelsen, vilken anfört i huvudsak:

Den besvärstid, som ansetts tillräcklig år 1862, borde med hänsyn till utvecklingen
sedan dess av kommunikationsanstalter av alla slag även nu anses
tillräcklig och mer än tillräcklig. Om en utjämning ovillkorligen skulle ske,
syntes en inskränkning av besvärstiden för landsbygden vara mera förenlig
med nyss antydda utveckling, som också för landsbygdens del medfört stora
förändringar. För städernas förvaltningar skulle helt visst en utsträckning
medföra kännbara olägenheter. Den tid exempelvis, som förflöte från beslut
örn upptagande av lån och till dess ett eventuellt behövligt lånetillstånd erhållits
av Kungl. Maj:t, vore redan nu i regel så lång att en ytterligare förlängning
genom lagakraftbevisets avvaktande under ännu 10 dagar borde undvikas.
Vid beslut, som behövde snabb expedition, t. ex. beträffande arbetslöshetshjälp
i ena eller andra formen, igångsättande av brådskande arbeten under
tjänligaste årstid, måste det bliva synnerligen ovälkommet för städerna att få
besvärstiden på föreslaget sätt ytterligare utökad. Styrelsen ville därför för
sin del bestämt avstyrka förslaget i denna punkt.

F. S. 7:

1-3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

F. S. 7:

3-7.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Däremot hava stadsfullmäktige i Gävle och Nässjö icke haft något att erinra
mot förslaget.

De skäl, som anförts mot den föreslagna förlängningen av besvärstiden,
synas mig beaktansvärda. Att endast för vinnande av likformighet mellan reglerna
för land och stad vidtaga en ändring, som för städerna skulle medföra
betydande olägenheter, torde ej vara lämpligt. I fråga örn utgångspunkten för
besvärstidens beräknande kan jag emellertid ansluta mig till sakkunnigförslaget.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 77, första och andra styckena, samt § 78
ävensom sakkunnigförslaget §§ 4 och 5 samt kap. 6 § 10.

§ 6.

Ben sakkunnige har i denna paragraf intagit dels i fråga örn besvär över
drätselkammarens beslut hänvisning till särskilda författningar och till drätselkammarens
reglemente, dels en erinran örn magistratens eller stadsstyrelsens
överinseende över drätselkammaren.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har beträffande första stycket i denna
paragraf anfört:

Det torde kunna ifrågasättas, örn ej rätten till besvär över drätselkammares
beslut borde fastslås i kommunallagen och ej lämnas åt respektive drätselkammarreglementen.
Exempel funnes för närvarande därpå, att ett drätselkammarreglemente
medgåve anförande av besvär över kammarens beslut hos
stadsfullmäktige, en säkerligen aldrig i kommunallagarna avsedd anordning.
Oftast saknade drätselkammarreglementena föreskrifter örn besvärsrätt och
enligt föreliggande prejudikat tillkomme det då magistraten med hänsyn till
dess allmänna kontroll över stadens förvaltning att pröva anförda besvär. Det
torde också influera på frågan, örn drätselkammarhandlingarnas offentlighet,
örn besvärsrätt funnes eller ej, och även av berörda grund syntes generella
regler vara att föredraga. Det vore emellertid önskvärt med likartade besvä-rsregler
för samtliga kommunala nämnder och styrelser.

Jämväl Stadsfullmäktige i Malmö och Gävle hava framhållit behovet av
tydliga bestämmelser örn rätt till klagan över drätselkammarens beslut.

Såsom jag tidigare framhållit torde det icke vara möjligt att nu verkställa
en fullständig reglering av frågan örn besvär över kommunala myndigheters
beslut. Med hänsyn härtill anser jag mig icke heller böra vidtaga annan ändring
i förevarande bestämmelser än att som skett i sakkunnigförslaget hänvisning
intages till gällande bestämmelser örn besvär över drätselkammares beslut.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar S. § 77 sista stycket och sakkunnigförslaget
kap. 6 § 10.

F. V 1-3.

Kungl. Maj:ta proposition nr 99.

237

Förslaget till lag om kommunala och kyrkliga val.

Vid behandlingen av de här föreslagna bestämmelserna avser jag med den
sakkunniges förslag, såvida ej för särskilt fall annat uttryckligen angives,
hans förslag till vallag andra avdelningen. Med utkastet avses det inom
ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkastet till lag örn kommunala val.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I fråga örn denna paragraf, varigenom lagförslagets räckvidd angives, får
jag hänvisa till vad i det föregående därom redan anförts.

§ 2.

Paragrafen, vilken motsvarar kap. 1 § 2 i den sakkunniges förslag, hänvisar
till annorstädes meddelade bestämmelser örn valkretsar vid val av landstingsmän
samt kommunal-, stads- och kyrkofullmäktige. Sådana bestämmelser
återfinnas i landstingslagen samt i nu framlagda förslag till lagar örn
kommunalstyrelse på landet och i stad samt örn församlingsstyrelse. För
val av municipalfullmäktige skall enligt förslaget till lag örn kommunalstyrelse
på landet kap. 8 § 3 valkretsindelning icke förekomma.

Kap. 2. Örn valdistrikt och valförrättare.

§3.

Enligt gällande bestämmelser begagnas samma valdistriktsindelning vid
val till riksdagens andra kammare, vid val av landstingsmän på landet samt
vid val av kommunalfullmäktige. Stadganden örn valdistriktsindelning vid
dessa val finnas i lagen örn val till riksdagen 31 §, landstingslagen 11 §
1 morn., första till och med tredje styckena, samt L. § 29 mom. 2, första
stycket.

Yad val av stadsfullmäktige ävensom av landstingsmän i stad beträffar,
finnes ej någon valdistriktsindelning i samma bemärkelse, som vid nyss
berörda val. Här gäller i stället enligt föreskrift i 9 § första stycket i
lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-,
municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän, att magistraten eller
stadsstyrelsen äger förordna, att val samtidigt skall äga rum å flera lokaler,
avsedda för särskilda delar av staden eller av valkrets i staden. Dessa röstupptagningsdistrikt
behöva ej med nödvändighet sammanfalla med de valdistrikt
vid val till andra kammaren, vari staden må vara indelad.

Föreskrifterna om överensstämmelse i valdistriktsindelningen vid val av
riksdagsmän samt val av landstingsmän på landet och kommunalfullmäktige
infördes efter förslag av kommunulförfattningssakkunniga i deras den 20
januari 1920 avgivna betänkande I. Till stöd för förslaget i denna del anförde
de sakkunniga bland annat följande:

Då den i lagen örn val till riksdagen omnämnda valnämnden skulle taga
enahanda befattning med den kommunala röstlängden som med den politiska,

Valdistrikt
vid val av
landstingsmän
samt
kommun aloch
stadsfullmäktige.

Kommunal författnings sakkunniga 1920.

F. V. 3.

Ben sakkunnige.

Yttrande.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kunde bristande överensstämmelse mellan valdistriktsindelningen icke längre
få förekomma. Enligt vallagen skulle på landsbygden i varje valdistrikt
finnas en valnämnd. Sammanfölle nu icke valdistriktet för riksdagsmannaval
med det för landstingsmannaval eller kommunalfullmäktigval, komme
tydligen ovisshet att råda, vilken valnämnd, som skulle taga befattning med
den kommunala längden. En överensstämmelse mellan valdistriktsindelningar
för politiska och kommunala val på landsbygden vore vidare praktiskt taget
ofrånkomlig, om man skulle kunna förverkliga planen på att sammanföra
den kommunala och den politiska längden i en handling. Röstlängderna
skulle ju uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt, och örn då
dessa valdistrikt ej vore desamma för de kommunala som för de politiska
valen komme lätteligen för häradsskrivaren ovisshet och osäkerhet att uppstå,
huru de sammanförda längderna rätteligen borde uppläggas.

De sakkunniga berörde även frågan örn åstadkommande jämväl för städernas
del av överensstämmelse i valdistriktsindelningen för politiska och
kommunala val samt anförde därom:

. Magistraten vore vid val av stadsfullmäktige och landstingsman oförhindrad
att bestämma örn röstupptagning inom olika delar av staden, vilket
utan svårighet och oberoende därav att röstlängden icke vid upprättandet
blivit upplagd särskilt för varje sådan del läte sig göra, emedan längden
uppställdes och när som helst efter utskrivningen kunde uppdelas efter rotar
eller kvarter. Magistraten vore därvid obunden av regler och icke pliktig
att vid de olika valen för röstupptagning uppdela staden på samma sätt.
Det kunde sålunda inträffa, att valdistrikten vid riksdagsmannaval samt
röstupptagningsställena vid stadsfullmäktigval och landstingsval icke sammanfölle.

Då de särskilda röstupptagningsställena för olika delar av stad i motsats
till valdistrikten på landsbygden icke förutsatte vare sig röstlängdens upprättande
i särskilda delar eller särskild myndighets prövning av varje del,
läge det i sakens natur, att de förhållanden, som för landsbygden nödvändiggjorde
likformiga bestämmelser örn valdistriktsindelning, icke förelåge
beträffande valdistrikt och röstupptagningsställen i stad. Icke heller syntes
av någon annan anledning vara påkallat, att uppdelningarna av staden för
röstupptagning vid de olika slagen av val sammanfölle.

Enligt den sakkunniges förslag skall även vid val av stadsfullmäktige samt
av landstingsman i stad verklig valdistriktsindelning äga rum. Valdistrikten
skola helt sammanfalla med distrikten vid val till riksdagens andra kammare.
Ben sakkunnige har härom anfört följande:

Aven i stad hade valdistriktsindelning ansetts böra vara den enda formen
för vals fördelning på »flera lokaler, avsedda för särskilda delar av staden
eller av valkrets av staden», och föresloges sålunda, att § 9, första stycket,
av lagen med vissa föreskrifter i fråga om val den 20 maj 1921 skulle upphöra
att gälla. Allenast därigenom syntes nämligen en klar och bestämd
ordning kunna vinnas. Att indelningen i valdistrikt vore underkastad länsstyrelsens
prövning syntes icke vara ägnat att väcka betänkligheter. Då indelningen
i valdistrikt vore enhetlig och även vad riksdagsmannaval anginge
skedde inom valkrets för fullmäktigval, kunde det ej vidare såsom nu inträffa,
att skiljaktighet rådde mellan valdistrikten och de särskilda delar av
staden, för vilka enligt 1921 års lag olika lokaler bestämts.

Länsstyrelsen t Jämtlands län har anfört, att möjligheten att anordna särskilda
vallokaler utan distriktsindelning syntes hava medfört praktiska för -

F V. 3.

Kungl. Muj:ts proposition nr 99. 239

delar och, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke några olägenheter, varför
denna möjlighet borde bibehållas.

Den sakkunniges förslag, varigenom överensstämmelse åstadkommes mellan
valdistriktsindelningen vid andrakammarval, å ena, samt motsvarande indelning
för val av stadsfullmäktige och landstingsman i stad, å andra sidan,
har jag funnit mig böra, på de av den sakkunnige anförda grunderna, tillstyrka.
Jag vill härvid påpeka, att av de myndigheter, som hörts över den
sakkunniges förslag, ingen stadsmyndighet haft några erinringar mot förslaget
i denna del. Bestämmelser i förevarande avseende torde emellertid
lämpligen böra infogas i lagen örn val till riksdagen 31 §. Förslag har därför
utarbetats till ändring av, bland annat, sistnämnda paragraf, vilket kommer
att anmälas av chefen för justitiedepartementet. Paragrafen har enligt förslaget
ändrats i ytterligare ett hänseende. I stället för hänvisningen i nuvarande
mom. 4 till förordningen örn landsting har direkt angivits, att, där delar av
landskommun höra till olika valkretsar för landstingsmannaval, varje sådan
del skall bilda ett valdistrikt, där icke ytterligare delning i valdistrikt skall
förekomma. Man vinner härmed — förutom att en sådan direkt föreskrift
står i överensstämmelse med paragrafens avfattning i övrigt — att i föreliggande
förslag stadgandet örn valdistrikt vid val av landstingsmän samt
kommunal- och stadsfullmäktige kan begränsas till en hänvisning till vad i
lagen örn val till riksdagen stadgas örn valdistrikt vid val till andra kammaren.
Denna hänvisning har intagits i mom. 1 av förevarande paragraf.

I avseende å valdistrikt vid val av municipalfullmäktige har den sakkunnige
anfört, att han med anledning av svårigheter, vilkas lösande skulle
för sällan förekommande fall kräva komplicerade bestämmelser, icke föresloge
någon valdistriktsindelning för sådana val.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har härom anfört följande:

Länsstyrelsen funne det vara en brist i förslaget, att detsamma uteslöte
möjligheten av valdistriktsindelning för municipalfullmäktigval. I länet
funnes ett municipalsamhälle, Älvsborgs, med en folkmängd den 31 december
1927 av 9,303 personer. Att där behandla hela samhället som ett valdistrikt
för municipalfullmäktigval vore uppenbarligen olämpligt och detta så mycket
mera, som samhället direkt motsvarade fyra av de valdistrikt för andra allmänna
val, vari Västra Frölunda kommun vore indelad. Låt vara vid sidan
av lagen hade länsstyrelsen av praktiska skäl nödgats att vid 1926 års
municipalfullmäktigval inom Älvsborgs municipalsamhälle tolerera, att valet
skedde distriktsvis med tillämpning av den för kommunen fastställda valdistriktsindelningen,
och önskvärt vore givetvis, att en åtgärd, som sålunda
praktiskt sett visat sig nödvändig, också av lagen erkändes som tillåten.
Då någon svårighet sällan syntes föreligga att så ordna valdistriktsindelningen
för kommuner med större municipalsamhälle)!, att vissa av valdistrikten
tillsammans direkt motsvarade municipalsamhället, skulle frågan
enligt länsstyrelsens mening på ett enkelt sätt lösas genom att, där förhållandena
på detta sätt föreligga, utan vidare erkänna valdistrikten ifråga
såsom valdistrikt jämväl vid municipalfullmäktigval.

Yad länsstyrelsen sålunda anfört finner jag värt beaktande. Det synes
lämpligt, att valdistrikt, som tillhopa helt sammanfalla med ett municipal -

Departements chefen.

Valdistrikt
vid val av
municipalfullmäktige.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

F. V. 3.

Valdistrikt
vid val av
kyrkofullmäktige.

Kyrko fullraäktigsakkunniga.

Yttrande Sver
utkastet.

Departements chefen.

240 Kungl. Majus proposition nr 99.

samhälle, få tjäna såsom valdistrikt jämväl vid municipalfullmäktigval. En
dylik ordning medför naturligen stora praktiska fördelar. Där dylik överensstämmelse
ej är för handen, torde det vara nödvändigt, att municipalsamhället
i dess helhet utgör ett valdistrikt vid val av municipalfullmäktige.
Att detta kan föranleda vissa olägenheter vid val inom större municipalsamhällen
är uppenbart. Det torde emellertid kunna antagas, att länsstyrelserna
vid indelning i valdistrikt komma att beakta lämpligheten av att
större municipalsamhällen såvitt möjligt sammanfalla med två eller flera valdistrikt.
I enlighet med det anförda har mom. 2 i förevarande paragraf
avfattats.

Mom. 3 första punkten i denna paragraf överensstämmer med § 3 mom.
2 i utkastet och motsvarar § 23 mom. 2, första punkten, i kyrkofullmäktigsakkunnigas
förslag till lag örn församlingsstyrelse. Härom anförde de sakkunniga
bland annat följande:

Föreskriften att det kyrkliga valdistriktets gränser skulle rättas efter det
borgerligas vore nödvändig för att ej bestämmelserna örn valkretsindelningför
olika slag av val (riksdagsmannaval, kommunalfullmäktigval och kyrkofullmäktigval)
måtte allt för mycket invecklas. Understundom kunde dock
inträffa, att församlingsdistriktet ej helt sammanfölle med det borgerliga
valdistriktet. Därest någon, vanligen mindre, del av en församling inginge
uti en angränsande, till annan församling i övrigt hörande kommun, måste
någon regel givas för, varest de röstberättigade i det särskilda valdistrikt
för kyrkofullmäktigval, som därigenom uppkomme, skulle avlämna sina
röster.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande över utkastet
anfört bland annat:

Svårigheten att exempelvis i en större stad följa församlingsgränser vid
valkrets- och valdistriktsindelning för riksdagsmannaval och borgerliga val
måste beaktas. Av kap. 3 § 6 i utkastet till lag om församlingsstyrelse
framginge, att denna svårighet i viss mån uppmärksammats, i det att där
föreskrivits att valkretsarna för kyrkofullmäktigvalen borde »såvitt möjligt»
sammanfalla med valkretsarna för val inom den borgerliga kommunen. Till
vad nytta en allenast ungefärlig överensstämmelse mellan de kyrkliga och
de borgerliga valkretsarna skulle tjäna, kunde dock med skäl frågas, aå den
väl icke i någon mån kunde underlätta användandet av gemensamma valorgan
eller gemensamma röstlängder. Att försöka lösa detta invecklade
problem genom att bilda egna valdistrikt för kyrkofullmäktigvalen av de
rester av församlingarna eller församlingskretsarna, som icke kunnat direkt
inpassas i den borgerliga valdistriktsindelningen, syntes dock vara en långt
ifrån praktisk nödfallsutväg. Än mera invecklades frågan, när det gällde
kyrkofullmäktigval för samfälligheter, där församlingsdel understundom erhölle
samma ställning, som eljest tillerkändes församling.

Att de kyrkliga valdistrikten sammanfalla med valdistrikten för de borgerliga
valen synes ur flera synpunkter lämpligt. Såsom kyrkofullmäktigsakkunniga
anfört förekomma dock understundom fall, där en sådan överensstämmelse
icke är möjlig. Ibland sammanfaller församling icke helt
med den borgerliga kommunen. Även eljest inträffar, att de valkretsar,
vari församling bör vara indelad för kyrkofullmäktigval, icke överens -

F. V. 3-5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 241

stämma med de valkretsar, vari den borgerliga kommunen är indelad för
kommunal- eller stadsfullmäktigval. Genom det av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län påpekade stadgandet i utkastet till lag örn församlingsstyrelse
föreskrives emellertid, att valkretsindelningen för kyrkliga val skall
verkställas på sådant sätt, att valkretsarna i den utsträckning detta låter
sig göra helt sammanfalla med de borgerliga valkretsarna.

De delar av församling eller valkrets, som icke direkt kunna inpassas i
den borgerliga valdistriktsindelningen, skulle enligt första punkten av förevarande
moment bilda egna valdistrikt. För att minska olägenheterna härav
har i andra punkten intagits stadgande, att delar av församling eller valkrets,
vilka delar skulle var för sig bilda eget valdistrikt, kunna av länsstyrelsen
förenas till ett distrikt. Stadgandet torde företrädesvis böra tillämpas,
då en mindre del av församling, vilken enligt första punkten eljest skulle
utgöra eget valdistrikt, kan sammanslås med ett intilliggande distrikt. Dock
kunna även andra fall tänkas, då sammanslagning kan äga rum, exempelvis
med hänsyn till beräknat mindre deltagande i det kyrkliga valet.

Fjärde momentet av förevarande paragraf motsvarar § 3 mom. 3 i utkastet
och överensstämmer delvis med kap. 2 § 4, första stycket, i den sakkunniges
förslag ävensom med § 23 mom. 2, andra punkten, i kyrkofullmäktigsakkunnigas
förslag till lag örn församlingsstyrelse. Det är avsett att ersätta
L. § 29 mom. 2, andra stycket, samt landstingslagen 11 § 1 mom. sista stycket.

§ 4.

Denna paragraf, som överensstämmer med L. § 29 mom. 3 och kap. 2 §
1 mom. 2 i den sakkunniges förslag, upptager den allmänna regeln, att rösträtt
må utövas endast vid valförrättning för det valdistrikt, där den väljande
är mantalsskriven.

§5-

I första momentets första stycke hava intagits stadganden motsvarande
L. § 29 mom. 4, första stycket, och föreskriften under a) i 2 mom. 11 § landstingslagen.
Stycket ersätter även i viss män S. § 23 mom. 1, andra punkten.
Bestämmelserna i detta stycke skola äga tillämpning jämväl i fråga om
stadsfullmäktigval i Stockholm. Första momentets andra stycke motsvarar,
med det tillägg som betingas av § 3 mom. 2 i föreliggande förslag, föreskrift
i L. § 80 morn. 1, första stycket. Första och andra punkterna i andra
momentets första stycke motsvara § 24, första stycket, i kyrkofullmäktigsakkunnigas
förslag till lag om församlingsstyrelse. Tredje punkten i detta
stycke kompletterar föreskriften i § 3 mom. 3, andra punkten. Fjärde
punkten motsvarar § 24 andra stycket i kyrkofullmäktigsakkunnigas nyssnämnda
förslag. I andra, tredje och fjärde styckena av andra momentet
äro intagna bestämmelser angående särskild ledamot eller deputerad vid
kyrkliga val.

Genom den i mom. I intagna hänvisningen till de i lagen örn val till riksdagen
givna reglerna om magistratens deputerade bliva de särskilda föreskrifter,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) osa j9 16

F. V. 5.

Allmänna

valmansför bundet

1929.

242 Kungl. Majas proposition nr 99.

som meddelats genom kungörelsen den 8 september 1922 örn magistrats i stad
fördelning på avdelningar samt sammansättning vid valförrättningar överflödiga.
I nämnda kungörelse föreskrives, att vid offentliga valförrättningar magistrat
må, utan hinder av vad däremot stridande må vara föreskrivet i den
för magistraten gällande arbetsordningen, fördela sig på två eller flera avdelningar
ävensom till ledamöter att vid dylika förrättningar biträda magistraten
förordna erforderligt antal därtill lämpade personer, dock att ordföranden å
varje avdelning skall liava fullgjort vad i lag och författning är föreskrivet
för kompetens att förvalta domarämbete.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att allmänna v almans förbundet i skrivelse
den 13 september 1929 till chefen för justitiedepartementet, vilken
skrivelse överlämnats till socialdepartementet, anfört följande:

Efter de senaste stadsfullmäktigvalen hade inom högerpartiets organisationer
en ganska allmän önskan gjort sig gällande, att man skulle kunna till
ett annat år få sådana bestämmelser genomförda, att stadsfullmäktigvalet i
en stads olika valkretsar skulle kunna äga rum på en och samma dag, såsom
skedde vid val till andra kammaren. De olägenheter, som vore förenade
med nuvarande bestämmelser i detta avseende, vore dels sådana som
drabbade valorganisationerna och tidningspressen, dels sådana som drabbade
de enskilda medborgarna. För valorganisationernas och tidningspressens del
innebure nuvarande anordningar, att valrörelsen utsträcktes över en längre
tid. I städer med många valkretsar vore denna olägenhet givetvis mest
framträdande. Den utsträckta valrörelsen medförde, att mycket arbete av
samma slag måste göras 2, 3, 4 och 5 gånger, att man måste söka hålla intresset
vaket i hela staden genom tidningspressens förmedling likaledes en
längre tid, och att just av dessa båda anledningar kostnaderna för alla valorganisationer
bleve ofantligt mycket större än de behövde vara örn valen
kunde äga rum på samma dag. För de enskilda medborgarnas del vore
också olägenheterna av nuvarande system påtagliga. De bleve av press och
partier oroade under en betydligt längre tid än eljest behövde vara fallet.
Det vore fullt ursäktligt örn under sådana förhållanden dels de, som redan
fullgjort sin röstning, funne den utsträckta valrörelsen besynnerlig, och dels
de, som, när första valet ägde rum, hade en eller annan vecka kvar tills det
bleve deras tur, bleve nervösa och olustiga för hela valförrättningen. Valorganisationerna
i städerna finge varje gång göra dylika erfarenheter av stämningarna,
och tidningsredaktionerna kunde också vittna därom.

Enligt vad liögervalledningarna i några städer förvissat sig örn delades
missnöjet med det nuvarande systemet av de ledande inom andra partier.
Det syntes alltså enligt förbundets uppfattning vara ett ganska allmänt
önskemål, att en lagändring komme till stånd som möjliggjorde för vederbörande
myndigheter att utlysa val i samtliga valkretsar i städerna på samma
dag. Någon saklig anledning till att hava olika bestämmelser vid andrakammarval
och stadsfullmäktigval förelåge väl icke heller. Det hade ju visat
sig, att det gått utmärkt bra att få kompetenta valförrättare vid andrakammarvalen,
och alla resonerade därför nu så, att någon svårighet att få lika
kompetenta valförrättare vid stadsfullmäktigvalen icke borde kunna förefinnas.

I berörda sammanhang ansåge sig förbundet också böra omnämna, att förbundet
fått underrättelse örn, att man i Lund räknade med, att magistraten,
örn den vore intresserad för saken, hade möjlighet att även med nuvarande
lagbestämmelser åstadkomma en enda valdag. Möjligt vore att detta kunde

243

Kungl. Majds proposition nr 99.

gå för sig i Lund, där det antagligen funnes större tillgång på juridiskt
bildade personer. I de flesta andra städer torde emellertid en sådan utveckling
vara omöjlig utan lagändring.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föresloge förbundet, att åtgärder
måtte vidtagas för att för 1930 års riksdag framlägga sådana förslag till
ändring i S., att lagfaren ledamot icke längre skulle behöva vara valförrättare
vid stadsfullmäktigval.

Att bestämmelserna i mom. 1 första stycket skola äga tillämpning även i
Stockholm, torde icke böra föranleda någon ändring i § 6 mom. 2 första
stycket av kommunalförordningen för Stockholm.

De av allmänna valmansförbundet påpekade faktiska hindren för vals förrättande
på en och samma dag inom samtliga valkretsar i stad bortelimineras
vad angår andra städer än Stockholm därigenom, att även vid kommunala
val i stad de i lagen örn val till riksdagen givna stadgandena angående
magistratens deputerade skola tillämpas. Där föreskrivas icke särskilda
kompetensfordringar för ordföranden. En sådan ändring av nu gällande
föreskrifter, vilken även överensstämmer med den sakkunniges förslag, har
synts mig väl motiverad. Någon saklig anledning till olika bestämmelser i
avseende å valförrättarna vid val till riksdagens andra kammare och vid kommunala
eller kyrkliga val i stad torde icke föreligga. Till frågan örn den ytterligare
lagändring, som erfordras beträffande Stockholm, skall jag återkomma
i det följande.

Vad angår valförrättare vid kyrkliga val samt särskild ledamot eller deputerad
vid samma val får jag åberopa vad chefen för ecklesiastikdepartementet
därom tidigare anfört. Här må endast tilläggas, att i fråga örn särskild
ledamot eller deputerad bestämmelserna i stort sett utformats i överensstämmelse
med de föreskrifter, som enligt lagen örn val till riksdagen gälla
för ledamot i valnämnden. Ifrågavarande ledamot skall hava samma ställning
vid valförrättningen som annan ledamot av valnämnden eller magistraten
eller annan deputerad. Dock har besvär över val av sådan särskild ledamot
eller deputerad eller av suppleant ansetts böra prövas av domkapitlet.

Kap. 3. Om röstlängd.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit stadganden örn röstlängd under
kapitel 4. Paragraferna 1—4 och 15 i detta kapitel motsvara huvudsakligen
nu gällande bestämmelser i L. § 14 mom. 1—4, S. § 13, förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm § 5 mom. 2—5, landstingslagens 5 §, andra
stycket, förordningen örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd § 6,
andra stycket, samt förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm § 5 mom. 2. Från kungörelsen den 29 januari 1921 örn
upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av
kommunal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter
åliggande uppgiftsskyldigliet har den sakkunnige hämtat föreskriften under
§ 3 om vad som skall iakttagas beträffande de i allmänhet röstberättigade,
som sakna rösträtt å kyrkostämma eller i municipalsamhälles angelägenheter.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

F. V. 6 -11.

Utkastet.

Departements chefen.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Paragraferna 5—14 och 16 innefatta bestämmelser örn röstlängds framläggande
till granskning och örn kungörelse därom, om underrättelse till person, som
i längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning
mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt anmärkning
framställts, om prövning av sådan anmärkning samt örn längdens justering
ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut.

I utkastet återfinnas bestämmelser angående röstlängd under kapitel 3.
Med hänsyn till att ur sistnämnda förslag uteslutits föreskrifterna örn val
till riksdagen hava här §§ 5—14 och 16 i sakkunnigförslaget ersatts med
hänvisning till vad i lagen örn val till riksdagen stadgas i de ämnen, som
behandlas i nyssnämnda paragrafer. Vidare hava vissa smärre jämkningar
vidtagits i övriga paragrafer.

Vid överarbetningen av utkastet hava vissa ändringar verkställts och en
del tillägg gjorts, betingade av de kyrkliga valen. Sålunda har, bland annat,
intagits stadgande därom att, där valdistrikt för val av landstingsmän samt
kommunal- eller stadsfullmäktige omfattar två eller flera distrikt för kyrkliga
val eller delar av sådana distrikt, röstlängden skall ytterligare uppdelas så,
att en särskild del kommer på varje kyrkligt valdistrikt eller del därav. Tilllägget
är nödvändigt för möjliggörande i varje fall av röstlängdens användning
vid de kyrkliga valen. Därjämte har föreskrivits, att i röstlängden jämväl
skall antecknas, då en person saknar rösträtt på den grund, att han är medlem
av icke territoriell församling. Enligt förslagen till lag örn församlingsstyrelse
och till lag om församlingsstyrelse i Stockholm saknar nämligen
medlem av icke territoriell församling rösträtt inom den territoriella församling,
där han är bosatt, och det synes i följd härav nödvändigt, att anteckning
verkställes i röstlängden, utvisande att han ej äger rösträtt i sistnämnda
församling.

Kap. 4. Om valdag.

Bestämmelser angående valdag m. m. återfinnas i den sakkunniges förslag
under kapitel 5.

^ § 11.

Första momentet motsvarar § 2 mom. 1 i den sakkunniges förslag och
överensstämmer med landstingslagen 9 §, första till och med tredje styckena.

Andra momentets första stycke överensstämmer med L. § 29 mom. 4,
andra stycket, samt sakkunnigförslaget § 3 mom. 1, första stycket. Momentets
andra stycke är avsett att ersätta L. § 80 mom. 1, andra stycket, jämte
en del av hänvisningen i första stycket och motsvarar sakkunnigförslaget
§ 3 mom. 1, andra stycket.

Tredje momentet motsvarar S. § 23 mom. 2, första stycket. Momentet
överensstämmer, bortsett från några mindre väsentliga formella olikheter,
med § 3 mom. 2 i sakkunnigförslaget.

I fjärde momentet hava bestämmelser meddelats angående tiden för val
av kyrkofullmäktige.

I femte momentet göres förbehåll i anledning av de särskilda föreskrifterna
i kommunalförordningen för Stockholm § 6 mom. 2 samt förslaget till
lag örn församlingsstyrelse i Stockholm kap. 2 § 7.

F. V. 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 245

I utkastet upptogos samma bestämmelser, som nu gälla, i fråga örn den
tid, inom vilken val av stadsfullmäktige skulle äga rum. Motsvarande tidsbegränsning
upptogs för val av kyrkofullmäktige.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär ansett de i utkastet föreslagna tiderna
för kyrko- och stadsfullmäktigvalen mindre lämpliga. Därest dessa val skulle
företagas så sent på hösten, som i utkastet angivits, syntes möta mycket
stor svårighet för länsstyrelserna — örn dessa myndigheter trots allt skulle
företaga sammanräkningar för dessa val — att utan stark och för arbetets
omsorgsfulla utförande menlig forcering av arbetet, för vilket säkerligen julhelgen
måste tagas i anspråk, medhinna dessa sammanräkningar före det
nya årets inträde.

1 anslutning till de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna angående
förbud i vissa fall att sammanföra val vill jag här något ingå på
frågan örn vals sammanförande.

På grund av en inom andra kammaren väckt motion, nr 23, av herr Olsson
i Gävle m. fl, anhöll 1925 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit den 22
april 1925, nr 130, örn utredning och förslag till sådana ändringar i gällande
förordningar, att val av kommunal- och stadsfullmäktige finge äga rum vid
samma förrättning som val av landstingsmän.

Genom proposition, nr 107, framlade Kungl. Majit för 1926 års riksdag
förslag till lagändringar, åsyftande att tillgodose de sålunda framförda önskemålen.
Yid anmälan i statsråd den 12 februari 1926 av nämnda förslag
yttrade chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller — sedan han framhållit,
att från vissa håll den synpunkten framförts, att man skulle låta anstå
med valsammanförandet till dess utredning och förslag angående den allmänna
formella revisionen av kommunallagarna och en allmän kommunal vallag
läge färdiga — bland annat, att det syntes riktigast att omedelbart tillgodose
kravet på möjlighet till valsammanföring. Genom ett dylikt tillvägagångssätt
vunne man också enligt föredragandens mening den väsentliga
fördelen, att man så att säga kunde pröva sig fram till en lämplig lösning
av förevarande spörsmål, och att man, då det gällde att i en blivande kommunal
vallag skapa ett slutgiltigt system, kunde draga fördel av erfarenheter
från höstvalen 1926 och därvid tillämpade bestämmelser.

De framlagda förslagen antogos i huvudsak oförändrade av riksdagen, varefter
nu gällande bestämmelser angående valsammanföring utfärdades genom
särskilda lagar den 21 maj 1926.

Genom cirkulär från socialdepartementet den 29 september 1926 till länsstyrelserna
i samtliga län anmodades härefter — under framhållande att
det vore av vikt att erhålla kännedom dels angående den omfattning, i vilken
gemensamma valförrättningar förekommit vid landstings- och kommunvalen
under hösten 1926. dels och angående de erfarenheter, som kunde hava gjorts
beträffande olägenheterna av gemensamt förrättande av flera val — länsstyrelserna
att, sedan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande beretts magistraten
i de städer i länet, där valen förrättats gemensamt samt röstsammanräkning
ägt rum, inkomma med redogörelse i angivna hänseenden för

Utkastet.

Yttrande.

San iman förande
av val.

V. V. 11.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 911.

länets vidkommande, därvid särskilt borde angivas, huruvida såsom följd av
gemensam valförrättning kassering av valsedlar förekommit i någon större
omfattning, samt, örn så varit förhållandet, vilka de oftast förekommande
kassationsgrunderna varit. Därest i något hänseende ändring i de i avseende
å gemensamma valförrättningar meddelade bestämmelserna ansåges
påkallad, skulle detta tillika angivas.

På grund av cirkulärskrivelsen inkommo till socialdepartementet redogörelser
i fråga örn gemensamt förrättade landstingsmanna- och fullmäktigval
från länsstyrelserna i samtliga län samt från magistraterna i 26 städer.
Vidare avgav svenska landstingsförbundets byrå, vilken erhållit tillfälle taga
del av dessa redogörelser, en på grundval härav upprättad sammanfattning
av erfarenheterna vid sammanförande av ifrågavarande val. Redogörelserna
ävensom nämnda sammanfattning överlämnades därefter till den sakkunnige
och hava tagits i övervägande vid fullgörandet av den sakkunniges uppdrag.
Av den verkställda utredningen framgår bland annat följande:

Valsammanföring av landstingsmanna- och full makt! g val ägde vid omförrnälda
val rum i 41 procent av samtliga de städer och i 59 procent av
samtliga de landskommuner, där dylik sammanföring kunnat ske. Svenska
landstingsförbundets byrå har härtill anmärkt, att den relativt stora utsträckning,
i vilken valsammanföring praktiserats och som måste anses såsom ett
uttryck för att reformen verkligen motsvarade ett allmänt känt behov, förefolle
för städernas vidkommande så mycket mera anmärkningsvärd, örn
vederbörlig hänsyn toges därtill, att författningarna i ämnet utkommit så
sent, att sannolikt i flera fall stadsfullmäktige avslutat arbetet före sommarferierna
och att följaktligen särskilda svårigheter förelegat att träffa avgörande
i ärendet före den 15 juli. Även för landskommunerna syntes den
sena tidpunkten för författningarnas utfärdande varit ägnad att i någon mån
reducera antalet valsammanföringar. I varje fall vore dock ådagalagt, att den
under den tidigare diskussionen uttalade uppfattningen, att något verkligt
intresse för en dylik valsammanföring icke förefunnes i orterna, saknat grund.

Såsom totalomdöme örn de förrättade valen framhålles i flertalet utlåtanden
antingen att allt i stort sett fungerat tillfredsställande eller att
inga särskilda eller i varje fall inga mera betydande olägenheter kunnat
förmärkas. I en del redogörelser utsäges direkt, att de gemensamma valen
medfört påtagliga fördelar eller överträffat de förväntningar, som knutits
till desamma.

Vissa anmärkningar såväl av mera allmän som av speciell beskaffenhet
hava emellertid framställts. Beträffande de speciella erinringarna, vilka till
stor del röra förväxling och kassation av valsedlar, vill jag yttra mig i det
följande under vederbörliga paragrafer. Rörande de allmänna anmärkningarna
må följande anföras.

Några myndigheter hava framhållit att omgång och dröjsmål vållats med
röstsedlarnas avgivande. Vidare har påpekats, att större krav på grund av
de gemensamma valförrättningarna måste ställas på valförrättarna och att
reformen medfört väsentligt ökat arbete för dem omedelbart efter röstningens
avslutande. Man har även påstått, att reformen medfört ökade
kostnader till följd av förhyrande av ökat antal vallokaler och anlitande
av större antal valförrättare. En länsstyrelse har anmärkt, att systemet
medfört viss långrandighet i protokollsskrivningen och från olilia håll
har framhålllits att reformen medfört ökning i sammanräkningsarbetet.
Vad angår anmärkningen, att omgång och dröjsmål vållats med röstsed -

F. V. 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 247

larnas avlämnande, må emellertid framhållas att från flera håll uttalats,
att förrättningarna gått raskt undan och kunnat fortgå med ungefär samma
snabbhet som förut; några myndigheter hava till och med förklarat, att
reformen varit tidsbesparande.

Vidkommande sammanförande av kyrkliga val med kommunala val får
jag erinra, att kyrkofullmäktigsakkunniga i sitt betänkande förordade, att
kyrkofullmäktigvalen, där så läte sig göra, skulle utsättas att äga rum samtidigt
med kommunal- respektive stadsfullmäktigvalen. Genom en sådan anordning
uppnåddes, anförde de sakkunniga, att valmännen mindre ofta behövde
besväras med särskilda, nära varandra påkommande valförrättningar. I de
utlåtanden och yttranden, som på sin tid avgåvos över nämnda betänkande,
hävdades emellertid i allmänhet den ståndpunkten, att de kyrkliga fullmäktigvalen
under inga förhållanden borde förrättas samtidigt med de borgerliga
valen.

Vid val, där länsstyrelse har att verkställa sammanräkning, torde svång- DepartemeDtslieter
kunna uppkomma för styrelsen att medhinna sammanräkningen före chefondet
nya årets ingång, örn valet finge hållas så sent som beträffande kyrkofullmäktigvalen
föreslagits i utkastet. Med hänsyn härtill har jag funnit
lämpligt att i föreliggande förslag upptaga bestämmelse, att val av kyrkofullmäktige
för församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd
och stad — i likhet med vad som gäller i fråga om kommunalfullmäktige
— skall förrättas senast den 20 oktober.

Som jag ämnar närmare beröra vid behandlingen av § 42 i föreliggande
förslag, förordar jag, att sammanräkning av stadsfullmäktigval liksom hittills
skall verkställas av magistraten ävensom att sammanräkning vid val av kyrkofullmäktige
för stadsförsamling skall företagas av samma myndighet. Vid
sådant förhållande synes anledning icke föreligga att ändra tiderna för stadsfullmäktigvalen
och valen av kyrkofullmäktige för stadsförsamlingar.

Vad angår sammanförande av val, hava de nu gällande bestämmelserna
härom, såsom torde framgå av den redogörelse jag nyss lämnat, i huvudsak
visat sig lämpliga. För kyrkliga val har jag dock ej ansett mig kunna förorda,
att dessa må förrättas samtidigt med kommunala val. Ett visst hinder
härför synes möta redan däri, att särskild ledamot eller deputerad, enligt
vad som föreslagits vid § 5, må utses att tjänstgöra i valnämnden eller magistraten
såsom valförrättare vid kyrkligt val. Jag delar även de betänkligheter
chefen för ecklesiastikdepartementet uttryckt mot sammanförande av
kyrkliga och borgerliga val. Oaktat det är avsett, att kyrkofullmäktigvalen
i regel icke skola förrättas samma år som kommunala val, torde uttryckligen
böra föreskrivas, att sammanförande av kyrkligt val med kommunalt
val ej må äga rum.

Däremot synes det synnerligen lämpligt, att där två kyrkliga val skola
förrättas inom en församling eller del av församling, dessa val förrättas i
samband med varandra. Jag förordar också, att ett sådant sammanförande,
där det kan äga rum, göres obligatoriskt. Sammanförande är möjligt dels då
kyrkofullmäktige skola väljas såväl för kyrklig samfällighet som för församling,
vilken helt eller delvis ingår i samfälligheten, dels ock då fullmäktige

F. V. 11-19.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skola tillsättas både i församling och i skoldistrikt, som utgör del av församlingen.
Skola åter tre kyrkliga val — såsom är tänkbart — äga rum
inom en församling eller församlingsdel, böra ej samtliga dessa val företagas
i samband med varandra. För detta fall bär därför i föreliggande förslag
givits en särskild undantagsbestämmelse. Valdagen för val av kyrkofullmäktige
för kyrklig samfällighet kommer vid valens sammanförande att bestämmas
av de beslutande kyrkliga organen för de i samfälligheten helt
eller delvis ingående församlingar, för vilka kyrkofullmäktige jämväl skola
väljas. Likaså kommer församlingens beslutande organ att, där sammanförande
kan ske, bestämma dagen för val av kyrkofullmäktige för skoldistrikt,
som utgör del av församlingen. Där sammanförande ej kan äga rum, skall
samfällighetens eller skoldistriktets organ bestämma dagen för fullmäktigval
för samfälligheten respektive skoldistriktet.

§§ 12-19.

Genom lagen den 20 maj 1921 hava vissa föreskrifter meddelats i fråga
örn val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän.
Som en följd av den av mig tillstyrkta valdistriktsindelningen även vid
kommunala val i stad bör — såsom också den sakkunnige förordat — 9 §,
första stycket, av nämnda lag upphöra att gälla. Huvuddelen av föreskrifterna
i lagen skola ersättas med förevarande paragrafer. De bestämmelser,
som innefattas i 7 §, andra och tredje samt femte och sjätte styckena, i
lagen äga motsvarigheter i §§ 33 och 34 av föreliggande förslag. Stadgandet
i 7 § första stycket har intagits i § 22 mom. 1, första stycket; bestämmelsen
i fjärde stycket av samma paragraf torde däremot av skäl, som jag vill
framhålla vid behandlingen av § 33 i föreliggande förslag, böra upphöra att
gälla. Bestämmelserna i 6 §, första stycket, första punkten, och andra stycket,
hava intagits i § 20 mom. 4 av föreliggande förslag. De bestämmelser i
lagen, som motsvara nu ifrågavarande paragrafer, hava här kompletterats med
föreskrifter av enahanda innehåll i fråga örn val av kyrkofullmäktige. I
sakkunnigförslaget motsvaras paragraferna av §§ 4—8 och 10—12; § 9 i
sakkunnigförslaget motsvarar 7 § i lagen.

En princip beträffande reglerna örn sammanförande av val är, att den
väljande alltid skall hava tillfälle att på en gång avlämna röstsedel för båda
valen. Dessa böra alltså pågå mellan samma klockslag. Redan med nuvarande
bestämmelser torde också gälla att, då två val utsättas att äga rum
å samma dag och det ena av valen enligt nu behandlade stadganden utsträckes
till flera dagar, exakt samma utsträckning skall äga rum beträffande
det andra valet. Då det synes lämpligt, att detta kommer till direkt uttryck
i lagen, har stadgande därom upptagits lander § 15.

Paragraferna 17 och 18 motsvara 8 § och 9 § andra stycket i 1921 års lag
samt §§ 10 och 11 i sakkunnigförslaget. För köping och municipalsamhälle
har ansetts lika litet som för stad finnas behov därav, att valet de särskilda
förrättningsdagarna hålles på olika ställen. Däremot kan för vidsträckta
kommuner eller valdistrikt på landet med högst 3,000 invånare vara önskvärt,

F. V. 19-21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 249

att valet endera förrättningsdagen äger rum å annan tillgänglig lokal än den
sedvanliga; i sådana kommuner eller valdistrikt kan även en tredje förrättningsdag
å särskilt ställe stundom vara önskvärd.

Vad angår de nya föreskrifterna örn val av kyrkofullmäktige, ansluta sig
dessa i fråga örn församling eller valdistrikt på landet till reglerna för val
av kommunalfullmäktige ock i fråga örn församling eller valdistrikt i stad till
reglerna för val av stadsfullmäktige oell landstingsmän för stad.

Kap. 5. Om vals kungörande och förrättande.

Bestämmelser angående vals kungörande, förrättande ock avslutande m. m.
återfinnas i den sakkunniges förslag under kapitel 6.

§ 20.

Första momentet, som motsvarar § 1 mom. 1 i den sakkunniges förslag,
ersätter landstingslagens 11 § 2 mom. c) samt en del av känvisningen i 3 mom.
av samma paragraf. Tillräcklig anledning att, som den sakkunnige föreslagit,
föreskriva, att kungörelsen skall innehålla erinran örn den skyldigket, som
för vissa fall åligger valförrättare att ofördröjligen till den myndigket, som
kar att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna, insända
valkandlingarna, kar icke ansetts föreligga.

Andra momentet, som motsvarar § 1 mom. 2, med undantag för detta
moments sista punkt, i den sakkunniges förslag, är avsett att ersätta L.
§ 29 mom. 4, tredje stycket, tredje ock fjärde punkterna, ock en del av den
allmänna känvisningen i § 80 mom. 1 samt en del av bestämmelserna i S.
§ 23 mom. 2. På grund av likheten med kungörelse örn allmän rådstuga
torde — såsom den sakkunnige anfört — ifrågavarande kungörelse böra utfärdas
av magistraten eller stadsstyrelsen, icke blott av dess ordförande.
Bestämmelser örn utsättande av valdag m. m. »särskilt för varje valdistrikt»
äger uppenbarligen betydelse blott för stad; ett uttryckligt angivande av
denna inskränkning har emellertid synts överflödigt.

Tredje momentet innefattar bestämmelser angående kungörelse om val av
kyrkofullmäktige.

Fjärde momentet motsvarar 6 §, första stycket, första punkten, ock andra
stycket av samma paragraf i lagen den 20 maj 1921 med föreskrifter i fråga
örn val av kommunal-, municipal- ock stadsfullmäktige samt av landstingsmän.

I fråga om Stockkolms stad skall enligt femte momentet, som kar sin
motsvarighet i den sakkunniges förslag § 1 andra momentets sista punkt,
gälla vad särskilt är stadgat om kallelse till val av stadsfullmäktige och
kyrkofullmäktige.

§ 21.

I L. § 29 mom. 6, första stycket, S. § 24 mom. 2, första stycket, kommunalförordningen
för Stockholm § 10 mom. 2, andra stycket, samt landstingslagen
11 § 2 mom. e) första stycket återfinnes stadgandet i första styckets
andra punkt. Övriga bestämmelser bliva först genom denna paragraf uttryckligen
tillämpliga på de val, varom här är fråga. Bestämmelserna överens -

F. V. 21—22.

Uppehåll i
valförrättning
på grund av
gudstjänst.

250 Kungl. Majus proposition nr 99.

stämma med lagen örn val till riksdagen 57 §. Paragrafen motsvarar § 2
mom. 2 i sakkunnigförslaget.

§ 22.

Paragrafen motsvarar § 3 i den sakkunniges förslag.

Första momentet äger motsvarighet i L. § 29 mom. 4, tredje stycket, första
och andra punkterna, S. § 23 mom. 2, andra stycket, kommunalförordningen
för Stockholm § 10 mom. 2, första stycket, samt landstingslagen 11 § 2
mom. b) och 3 mom. ävensom i 7 §, första stycket, av lagen den 20 maj 1921
med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän. Vissa av dessa lagrum böra jämföras
med stadgandena örn behörighet att utfärda kungörelse, i vilka stadganden
behörighet att bestämma vallokal och valtider förutsättes.

Med anledning av den i detta moment intagna bestämmelsen angående
uppehåll i valförrättning på grund av högmässogudstjänst må erinras om
följande.

I fråga örn val av kommunalfullmäktige och av landstingsmän på landet
gäller nu att, där allmän gudstjänst å valdagen hålles inom kommunen,
uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten pågår. Angående val av stadsfullmäktige
samt av landstingsmän i stad gäller att, där allmän gudstjänst å
valdagen hålles inom staden, uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten
pågår. I lagen örn val till riksdagen 58 §, enligt den lydelse detta lagrum
hade före ikraftträdandet av lagen den 12 maj 1927, stadgades med avseende
å val till andra kammaren, att vid förrättande av sådant val skulle, där allmän
gudstjänst hölles inom valdistriktet, uppehåll göras för den tid gudstjänsten
påginge.

Vid 1926 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Wiklund en motion,
nr 18, åsyftande ett förtydligande av föreskrifterna örn uppehåll i valförrättning
på grund av allmän gudstjänst. Motionären framhöll därvid, bland
annat, att stor meningsskiljaktighet rått i fråga örn tillämpningen av nyssnämnda
stadgande i lagen örn val till riksdagen. Han ansåg, att det läge
närmast till hands för att råda bot härför, att lagändring vidtoges, som läte
innehållet framstå i full klarhet. Därvid påpekade motionären även önskvärdheten
av att i samband med en ändring i lagen örn val till riksdagen
jämväl motsvarande stadganden i kommunallagarna bleve föremål för ändring.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 7, yttrade konstitutionsutskottet, att
den tveksamhet, som förelåge rörande innebörden av nämnda bestämmelse
i lagen örn val till riksdagen, enligt utskottets mening borde undanröjas
genom lagändring. Utskottet föreslog därför, att riksdagen hos Kungl. Majit
måtte anhålla örn utredning och förslag i ämnet. Därvid borde jämväl motsvarande
bestämmelser i de kommunala författningarna bliva föremål för
prövning. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse den 24
februari 1926, nr 44, anhöll örn utredning i bland annat nu berörda hänseende.

I anledning av riksdagsskrivelsen inhämtades utlåtanden från samtliga
länsstyrelser. I dessa utlåtanden förordade det övervägande flertalet av
myndigheterna ändring i det dåvarande stadgandet i lagen örn val till riks -

F. V. 22.

Kungl. Majus proposition nr 99. 251

dagen om uppehåll i valförrättning på grund av gudstjänst. Merendels utgingo
myndigheterna härvid från, att meningen med berörda stadgande
vore, att uppehåll skulle göras, då allmän gudstjänst hölles i församling,
vartill valdistriktet hörde, och föreslogo lagändring i enlighet härmed. Flera
myndigheter betonade därvid uttryckligen, att överensstämmelse i förevarande
avseende borde råda mellan lagen örn val till riksdagen och kommunalförordningarna.
Tre länsstyrelser föreslogo, att uppehåll blott borde göras under
högmässogudstjänst. Tre länsstyrelser ifrågasatte, huruvida föreskrift örn
uppehåll på grund av allmän gudstjänst över huvud borde bibehållas. En
länsstyrelse ansåg, att bestämmelserna för kommunala val borde gälla även
för val till riksdagens andra kammare; en annan ansåg, att bestämmelserna
för kommunala val borde bringas att överensstämma med då gällande stadgande
i lagen örn val till riksdagen.

Vad angår val till andra kammaren anmäldes riksdagsskrivelsen och den
sålunda förebragta utredningen i statsrådet den 24 februari 1927 av dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén. Departementschefen förordade
därvid, att stadgandet i lagen örn val till riksdagen örn uppehåll i
valförrättning under gudstjänst skulle utgå. I överensstämmelse härmed
avfattades det förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26
november 1920 örn val till riksdagen, som genom proposition, nr 188, framlades
för 1927 års riksdag.

I en med anledning av propositionen inom andra kammaren väckt motion,
nr 306, hemställde herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. bland annat, att i
lagen örn val till riksdagen måtte intagas bestämmelse därom att, där allmän
gudstjänst å valdagen hölles inom församling, till vilken valdistriktet eller
del därav hörde, uppehåll i valförrättningen skulle göras för den tid gudstjänsten
påginge.

I utlåtande nr 17 anförde honstitutionsutsfcottet bland annat:

Såsom i motionen framhållits, syntes den lösning Kungl. Majit ville giva
åt förevarande spörsmål näppeligen varit avsedd med riksdagens skrivelse.
Utskottet funne det ej vara förenligt med god borgerlig och kyrklig ordning,
att valförrättning påginge samtidigt med högmässogudstjänst i orten.

Utskottet ville sålunda, i överensstämmelse med den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets år 1926 i ämnet avgivna utlåtande, föreslå, att
i ifrågavarande paragraf av lagen örn val till riksdagen stadgades, att uppehåll
i valförrättningen skulle göras under den tid, då högmässogudstjänst påginge
i den församling, till vilken valdistriktet hörde. Det syntes böra utsägas, att
endast högmässogudstjänst skulle föranleda avbrott i valförrättningen. Till
annan gudstjänst kunde hänsyn icke skäligen tagas, då det skulle föranleda
upprepade avbrott i valförrättningen. Det vore givetvis önskvärt, att avbrott
av ifrågavarande anledning överhuvud i möjligaste mån undvekes, och utskottet
förutsatte, att tiden för gudstjänst skulle, där så erfordrades, kunna
för sådant ändamål jämkas. Bärskilt för de fall, där ett valdistrikt vore
delat på flera församlingar, eller där högmässogudstjänst hölles på flera
ställen inom en församling å olika tider, syntes dylikt behov böra beaktas.
Att i lagen giva bestämmelser därutinnan kunde ej lämpligen ske, utan
förlitade sig utskottet därpå, att de kyrkliga myndigheterna skulle tillse, att
högmässogudstjänster å valdagen hölles å sådana tider, att avbrott i valförrättningen
på grund därav skedde i minsta möjliga utsträckning.

F. V. 22—23.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Vad utskottet sålunda anfört vann riksdagens bifall. Med anledning av
riksdagens beslut föreskrevs härefter genom förenämnda lag den 12 maj
1927, att, där vid val till andra kammaren högmässogudstjänst å valdagen
hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, uppehåll skall göras för
den tid gudstjänsten pågår.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit samma föreskrift rörande uppehåll
i valförrättning för gudstjänst, som nu finnes beträffande val till riksdagens
andra kammare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förmenat, att, med hänsyn till
att högmässogudstjänst för församling, som saknade kyrka, plägade hållas i
kyrkan inom någon grannförsamling, »i församling» med fördel kunde ändras
till »för församling».

Någon anledning till olika bestämmelser i fråga örn uppehåll i valförrättning
för gudstjänst vid val till riksdagens andra kammare och vid nu ifrågavarande
val synes icke föreligga. Av samma skäl har den av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framställda anmärkningen icke föranlett någon
ändring i stadgandet. För kommunala och kyrkliga val har därför här
givits samma föreskrift, som enligt lagen örn val till riksdagen 58 § i dess
nuvarande lydelse gäller i fråga örn andrakammarval.

Andra momentet överensstämmer vad angår val av landstingsmän med
landstingslagen 9 § fjärde stycket. Motsvarande bestämmelser finnas i L.
§ 29 mom. 4, sista stycket, S. § 23 mom. 2, sista stycket, samt kommunalförordningen
för Stockholm § 8 mom. 3, vilka lagrum, de båda förstnämnda
helt och det sistnämnda delvis, ersättas av stadgandena i detta moment.
Likaså ersättes av förevarande stadganden viss del av hänvisningen i L.
§ 80 mom. 1 tredje stycket.

I fråga om sammanförande av val får jag hänvisa till vad som anförts
därom vid § 11. Här vill jag dock anmäla, att länsstyrelsen i Kopparbergs
län i anledning av socialdepartementets cirkulär den 29 september 1926
föreslagit en föreskrift av innebörd, att röstavlämnandet vid gemensamma
val skulle ske vid olika bord, varför skulle erfordras dubbla röstlängder och
två urnor samt måhända en utökning av valnämnden. Anordningen vore
enligt länsstyrelsens uppfattning ägnad att förebygga användning av felaktiga
valsedlar samt skulle medföra, att förrättningen ginge fortare. Jag har
emellertid icke funnit anledning föreslå en uttrycklig föreskrift i det avseende
länsstyrelsen påyrkat. Bestämmelserna enligt föreliggande förslag lära —
liksom de hittills gällande — icke lägga hinder i vägen för det förfaringssätt
länsstyrelsen föreslagit.

§ 23.

Paragrafen har sin motsvarighet i sakkunnigförslaget § 4 och motsvarar
L. § 29 mom. 5, första—tredje, sjunde och — utom sista punkten — nionde
styckena, S. § 24 mom. 1, första—tredje, sjunde och — utom sista punkten —
nionde styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 1 första—
tredje, sjunde och — utom sista punkten — nionde styckena samt landstings -

F. V. 23.

Kungl. Majus proposition nr 99. 253

lagen § 10 första—fjärde, åttonde, tionde och — utom sista punkten —
elfte styckena.

Genom lagarna den 21 maj 1926 möjliggjordes anbringande å valsedel vid
fullmäktig- och landstingsmannaval av beteckning i ord för det slag av val
sedeln avsåge. Bestämmelsen härom ingick bland de bestämmelser, som
då meddelades i syfte att förebygga förväxlingar vid samtidiga valförrättningar.

Ben sakkunnige har nu föreslagit föreskrift om obligatorisk valbeteckning
å valsedel avgiven vid val, som förrättas å samma dag och inför samma
valförrättare som annat val, och till stöd häldor anfört följande:

När särskilda val förrättades samtidigt och inför samma valförrättare, vore
valbeteckning nyttig till undvikande därav, att en för ett visst val avsedd
valsedel avlämnades vid ett annat val. Antagligen skulle partiernas valledningar
i regel sörja därför, att av dem tillhandahållna valsedlar innehölle
valbeteckning. En lagbestämmelse örn obligatorisk valbeteckning syntes dock
vara önskvärd.

Frågan örn obligatorisk valbeteckning har berörts redan vid ett tidigare
tillfälle. I propositionen till 1926 års riksdag, nr 107, däri, såsom förut angivits,
förslag framlades angående sammanförande av val, framhöll nämligen
föredragande departementschefen, att flera myndigheter — länsstyrelserna i
Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Västmanlands, Värmlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt stadsstyrelsen i Katrineholm — och
svenska landskommunernas förbund i avgivna yttranden hållit före, att påskrift
eller stämpel å valsedel borde föreskrivas såsom obligatorisk. Därvid hade
från en del håll uttryckligen framhållits, såsom konsekvens av stadgande
örn obligatorisk påskrift eller stämpel, att valsedel, som icke vederbörligen
stämplats, borde kasseras. Föredraganden tillstyrkte emellertid icke en sådan
obligatorisk påskrift å valsedel. Såsom skäl mot en sådan bestämmelse
anförde han, att örn dylik föreskrift infördes detta givetvis skulle leda därhän,
att sedel, som icke vore försedd med lagstadgad beteckning, måste kasseras.
Valförrättaren kunde, då valkuvertet överlämnades till honom, väl kontrollera,
att detta hade lagstadgad påskrift, men att sedeln hade sådan påskrift kunde
allenast väljaren tillse. Förslagets genomförande skulle sålunda, anförde
föredraganden, efter allt att döma skapa nya kassationsanledningar.

I anledning av den sakkunniges förslag hava nu åter vissa myndigheter
yttrat sig i frågan.

Stockholms stadsfullmäktige, i vilkas yttrande Överståthållarämbetet instämt,
har anfört bland annat:

Även örn syftet med den föreslagna bestämmelsen finge anses behjärtansvärt
— i verkligheten komme detta syfte genom vederbörande valorganisationers
försorg helt visst att bliva liksom hittills i huvudsak tillgodosett — måste
stadsfullmäktige avstyrka densamma med hänsyn till de därav följande nya
grunderna för kassation.

Magistraten i Stockholm har avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett en lagbestämmelse örn obligatorisk
valbeteckning icke vara önskvärd samt därvid anfört:

Obligatorisk
valbeteckning
vid gemensamma
val.

Den sakkunnige.

Yttranden.

F. V. 23.

254 Kungl. Maj:t.t proposition nr 99.

Vid kommunalfullmäktigval förekomme oftare än vid övriga val separatlistor,
vilka utgjorde uttryck för lokala intressegrupperingar, fristående från
de politiska skiljelinjerna. Sådana gruppbildningar kunde ju vara fullt berättigade.
Beträffande dylika listor kunde man icke antaga, att föreskriften
örn obligatorisk valbeteckning alltid skulle komma att iakttagas och underlåtenhet
därutinnan skulle tydligen föranleda kassation, vilken således komme
att huvudsakligen gå ut över ett visst slag av listor. En sådan påföljd
syntes dock knappast vara befogad.

Däremot har den sakkunniges förslag uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Kalmar län. Sålunda anför länsstyrelsen i
Stockholms län, att bestämmelsen väl kunde synas sträng men att den, örn
den också icke vore absolut nödvändig, dock vore synnerligen önskvärd såsom
undanröjande största delen av svårigheterna för valförrättarna att verkställa
sammanräkning vid samtidiga val.

Särskild färg En annan fråga, som även sammanhänger med sammanförande av val,
och Talkuvert ^or<^e böra bär i korthet beröras. Jag åsyftar vissa förslag, som framställts
får olika val. örn särskild färg på valkuvert och valsedlar för olika val. Även detta spörsmål
berördes i nyssnämnda proposition, nr 107, till 1926 års riksdag. Föredragande
departementschefen framhöll sålunda, att i en del utlåtanden föreslagits
antingen olika färg på valkuverten eller också olika färg beträffande
såväl valkuvert som valsedlar. Även här invände föredraganden, att förslaget,
att valsedeln ovillkorligen skulle vara av viss föreskriven färg, olika
för olika val, måste skapa nya kassationsanledningar. Att utan synnerligen
trängande skäl frångå bestämmelsen, att valsedlarna skola vara av vitt papper
syntes föredraganden för övrigt böra undvikas även örn annan färg än
vit icke gjordes obligatorisk, detta bland annat av den anledningen, att valhemligheten
härigenom i thögre grad än vid systemet med vita sedlar
skulle kunna äventyras. Beträffande förslaget örn färgade kuvert, en
färg för vartdera valet, syntes fördelen av en föreskrift i sådant syfte sannolikt
bliva så gott som ingen, örn icke motsvarande stadgande komme att
avse jämväl valsedlarna. Fördelen av en sådan allenast valkuvert gällande
föreskrift syntes, anförde föredraganden vidare, inskränka sig därtill, att
därigenom valförrättaren finge något lättare att sortera kuverten före räkningen.
Men denna fördel syntes icke vara av den räckvidd, att den ensamt
kunde motivera ett frångående av det nuvarande systemet.

Yttranden. Av myndigheterna, som yttrat sig i anledning av socialdepartementets
cirkulär den 29 september 1926, har länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt,
huruvida det icke vore lämpligt, att för undvikande av förväxling använda
valsedlar av olika färg för varje val. Liknande synpunkt har även framställts
av magistraten i Trälleberg, som förordat en föreskrift av innebörd,
att valkuverten för de olika valen skulle vara olika färgade samt att röstsedlarna
vid de olika valen erhölle samma färg som kuverten.

Beträffande paragrafen i övrigt har länsstyrelsen i Malmöhus län för att
hindra att en väljargrupp i avsikt att obehörigen stärka sitt rösttal såsom
väljarbeteckning använde ett ord eller en ordsammanställning, som lätteligen

F. V. 23-25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 255

kunde uppfattas endast utgöra beteckning för valet, föreslagit en bestämmelse
av innehåll, att som väljarbeteckning icke finge användas ord eller
ordsammanställning, som helt eller huvudsakligen utgjordes av valbeteckning.

Den sakkunniges förslag örn obligatorisk valbeteckning å sedlarna vid samtidigt
förrättade val har jag ej ansett mig böra tillstyrka. Tillräckliga skäl att
på denna punkt vidtaga ändring i nu gällande föreskrifter synas icke hava förebragts.
Därjämte strider förslaget mot en princip, som år 1926 i viss mån
var vägledande vid prövningen av frågan örn de föreskrifter, som vore erforderliga
och önskvärda till förebyggande av förväxlingar vid samtidiga
valförrättningar, nämligen att bestämmelserna, i den män kontrollen över att
de efterlevas ankommer på valförrättaren, böra äga obligatorisk giltighet,
medan däremot, där någon sådan kontroll icke kan utövas av valförrättaren,
bestämmelserna böra hava formen av anvisningar på förfaringssätt, som
lämpligen kunna begagnas men icke skola vara obligatoriska. Huvudsakligen
betingas principen av omsorgen att icke genom bestämmelserna skapa
nya kassationsanledningar eller nya anledningar till vals upphävande.

Förslagen örn föreskrift angående färgade valsedlar eller valkuvert har
jag även funnit mig böra avstyrka. Jag vill härvid påpeka, att något hinder
ej möter att, då två val företagas samtidigt, använda kuvert av olika
färg för vartdera valet, något som genomgående torde hava tillämpats vid
1926. års val. Ej heller har jag ansett mig böra tillstyrka det av länsstyrelsen
i Malmöhus län framställda förslaget. Något behov av föreskrifter
i detta hänseende synes icke föreligga.

§ 24.

Paragrafen motsvarar § 5 mom. 2 i sakkunnigförslaget och överensstämmer
i motsvarande delar med landstingslagens 10 §, femte—sjunde styckena
och sista punkten i elfte stycket, L. § 29 mom. 5, fjärde—sjätte styckena
och sista punkten i nionde stycket, S. § 24 mom. 1, fjärde—sjätte styckena
och sista punkten i nionde stycket, samt kommunalförordningen för Stockholm
§ 10, mom. 1, fjärde—sjätte styckena och sista punkten i nionde
stycket.

§ 25.

Paragrafen motsvarar L, § 29 mom. 5, åttonde och tionde—trettonde
styckena, S. § 24 mom. 1, åttonde och tionde—trettonde styckena, kommunalförordningen
för Stockholm § 10 mom. 1, åttonde och tionde—trettonde
styckena samt landstingslagens 10 §, nionde och tolfte—femtonde styckena.

Den sakkunnige har upptagit bestämmelser angående valsedels ogiltighet
under § 6.

Enligt den sakkunniges förslag skulle vissa föreskrifter angående valsedlars
giltighet, som infördes i kommunallagarna i samband med bestämmelserna
örn sammanförande av val, upphöra att gälla. Jag åsyftar härmed
dels föreskriften att, om valsedel, som avgivits vid visst val, förrättat å
samma dag som annat val, befinnes vara försedd med valbeteckning

Departements chefen.

Valsedlar med
valbeteckning
för ett samtidigt
förrättat
annat val.

F. V. 25.

256 Kungl. Majus proposition nr 99.

för det senare valet, detta icke föranleder, att sedeln ogillas, dels och föreskriften
att, om i ett valkuvert, som lämnats vid val, förrättat å samma dag
som annat val, två valsedlar finnas, av vilka den ena är försedd med valbeteckning
för det först avsedda valet och den andra för det andra valet,
allenast den förra sedeln skall räknas. Bestämmelserna avse att förebygga
onödiga kassationer.

Till belysande av, huru dessa föreskrifter verkat vid valen hösten 1926
får jag meddela, att å landsbygden i 12 län, varifrån sifferuppgifter i omförmälda
hänseende lämnats i anledning av cirkuläret den 29 september
1926, sammanlagt 3,862 valkuvert med sedlar för kommunalfullmäktigvalet
avgivits vid landstingsmannavalet och 4,193 valkuvert med sedlar för landstingsman
navalet avgivits vid fullmäktigvalet, och att i städerna Eskilstuna,
Visby, Kristianstad, Hässleholm, Landskrona och Trälleberg sammanlagt
411 dylika kuvert med förväxlade sedlar förekommit vid landstingsmannavalet
och 363 vid stadsfullmäktigvalet. Inom 8 län, varifrån sifferuppgifter
såväl rörande antalet förväxlade sedlar som antalet på denna grund kasserade
sedlar föreligga, blev vid landstingsmannavalet ingen enda av 2,198
förväxlade sedlar förklarad ogin. Vid kommunalfullmäktigvalet blevo 451
av 2,351 förväxlade sedlar kasserade. I städerna Eskilstuna, Visby, Landskrona
och Trälleberg, där vid landstingsmannavalet antalet förväxlade sedlar
var 368 och vid stadsfullmäktigvalet 330, blev vid intetdera valet någon
enda av dessa sedlar förklarad ogill.

Ganska enstämmigt uttala myndigheterna, att förväxling icke förekommit
i större omfattning. Av redogörelserna att döma har kassation på grund
av förväxling endast förekommit i mycket ringa utsträckning. Såsom den
vanligaste kassationsorsaken angives så gott som genomgående, att valsedel
uteslutande upptagit namn å icke valbara personer. Av utlåtandena framgår
vidare, att den av de gemensamma valen föranledda kassationen endast
undantagsvis utövat eller kunnat utöva någon inverkan å valresultatet.

Emellertid hava i yttrandena med anledning av nyssnämnda cirkulär även
framställts erinringar angående bestämmelsernas innehåll och deras inverkan
på röstsammanräkningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört,
att dessa bestämmelser närmast tillfredsställde ett formellt rättfärdighetskrav,
men att den praktiska fördelen därav visat sig vara skäligen ringa
samt att den teoretiska fördelen borde vägas mot den praktiska olägenheten
i form av väsentligen ökat arbete för sammanräkningsmyndigheten, vilken
olägenhet syntes vara uppenbar. Länsstyrelsen har därför hemställt, att
bestämmelserna måtte helt upphävas. Vid frånvaro av dessa bestämmelser
syntes man, enligt länsstyrelsens förmenande, icke behöva befara kassering
av valsedlar i nämnvärd omfattning. Vidare har länsstyrelsen i Västmanlands
län anfört, att det förhållandet att valsedlar, försedda med annan än för
valet avsedd partibeteckning, måst godkännas, förorsakat länsstyrelsen ett
onödigt extra arbete, samt ifrågasatt, att dylika sedlar skola kasseras, under
påpekande, att desamma ytterst sällan förekomme i den omfattning, att de
kunde inverka på valutgången. Samma tanke har framkastats av länsstyrelsen

F. V. 35.

Kungl. Majus proposition nr 99. 257

i Kronobergs län samt av magistraterna i Torshälla oell Västerås, därvid
magistraten i Torshälla anfört, att ett godkännande av sådana sedlar fullkomligt
slumpartat lände till fördel eller till nackdel för ett parti, under
det att magistraten i Västerås — som därjämte påpekat att de med oriktig
valbeteckning försedda sedlarna vållat extra besvär vid den i övrigt omständliga
sammanräkningen — framhållit, att en röstsedel, avgiven av en
person, som sa helt saknade intresse för den valhandling han irtförde, att
han icke ens toge hänsyn till vilket slag av röstsedlar han använde, utan
vidare syntes kunna lämnas utan avseende vid röstsammanräkningen. Länsstyrelsen
i Värmlands län har vitsordat, att granskningen av felaktigt avgivna
röstsedlar påtagligen varit ägnad att öka arbetet vid de för länsstyrelsen
så betungande röstsammanräkningarna. Ytterligare har såsom en mindre
tillfredsställande konsekvens av garantibestämmelserna mot kassering av
röstsedlar till följd av valsammanföring anmärkts av länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Kohus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro samt Jämtlands län ävensom magistraten i Torshälla, att ett parti,
som vid de särskilda valen använde en och samma partibeteckning, vid
förväxling av röstsedlar i konkurrensen med andra partier tillfördes alla
sina röster, under det att ett parti, som använde olika partibeteckningar,
finge dylika röstsedlar hänförda till en särskild A-grupp, vilken i och för sig
bleve utan betydelse för valets utgång.

Såsom förut angivits innebär den sakkunniges förslag, att bestämmelserna,
som nyss berörts, skola upphöra att gälla. Len sakkunnige har i stället
föreslagit en uttrycklig föreskrift av innebörd, att valsedel för det fall den
enligt därå anbragt valbeteckning avsåge annat val än det, varvid den avgivits,
skulle vara ogin. Till motivering har den sakkunnige anfört följande:

Härför talade, att i dylika fall väljarens verkliga avsikt vore allt annat
än klar och att sådana sedlar, vare sig väljarbeteckningen saknade eller
ägde överensstämmelse med en för det andra valet avsedd välj arbeteckning,
komme att, för såvitt de över huvud finge någon praktisk verkan, förrycka
valet, antingen genom införande i sammanräkningen av ett nytt parti (kartell,
fraktion) eller genom ändring av namngrupperna. Enligt de offentliggjorda
erfarenheternas vittnesbörd hade det samtidiga hållandet av olika val redan
första gången förlupit utan alltför talrika misstag. Farhågan för så kallad
masskassering torde därför icke kunna tillräckligt motivera den mildare nu
gällande regeln, vilken hos väljaren förutsatte en avsikt, när det dock efter
ali sannolikhet allenast förelåge ett föga ursäktligt misstag. I åtskilliga
fall, da valsedel enligt nu gällande lag vore ogin, skulle det finnas minst
lika starka skäl att låta valsedeln tillgodoräknas visst parti.

Stockholms stadsfullmäktige, i vilkas yttrande Överståthållarämbetet instämt,
hava yttrat följande:

Örn vid stadsfullmäktigval avgåves valsedel utan valbeteckning, eller med
valbeteckning för det samtidigt förrättade elektorsvalet, eller tilläventyrs
jämte valsedel för det senare valet, kunde ett dylikt förbiseende knappast
giva anledning till någon tvekan om väljarens avsikt vid valet, och hans
röst borde följaktligen även, såsom för närvarande, komma den menings Bihang

till riksdagens protokoll 1930. I sami. 77 haft. (Nr 99.) 686 29 17

Ben sakkunnige.

Yttranden.

F. V. 26.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

258 Kungl. Majus proposition nr 99.

riktning oell de personer till godo, som hans valsedel tillkännagåve att han
önskade stödja.

Magistraten i Stockholm har avstyrkt den sakkunniges förslag i förevarande
avseende.

Däremot har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört, att länsstyrelsen ansåge
den felaktigheten, att valsedel enligt därå anbragt valbeteckning avsåge annat
val än det, varvid den avgivits, innebära ett misstag, som icke borde i
jämförelse med andra, såsom ogiltighetsgrunder behandlade misstag, lämnas
utan påföljd. Även länsstyrelsen i Kalmar län har tillstyrkt förslaget i
denna del.

De bestämmelser, örn vilka nu är fråga, hava införts i syfte att förebygga
onödiga kassationer på grund av sammanförande av val. Den verkställda
utredningen beträffande 1926 års val har visat, att bestämmelserna också
verkat i sådan riktning. I motsats till den sakkunnige finner jag därför
utredningen mera tala för ett bibehållande än ett hävande av dessa bestämmelser.
Märkas bör jämväl, att någon säker uppfattning icke kan
grundas på de erfarenheter, som hittills vunnits, då bestämmelserna ännu
endast prövats vid nyssnämnda val. På grund av det anförda har jag icke
ansett mig böra tillstyrka de av den sakkunnige i denna del föreslagna ändringarna.

Den sakkunniges förslag innehåller vidare, såsom en konsekvens av förslaget
örn obligatorisk valbeteckning för vissa fall, föreskrift därom att valsedel,
som saknar valbeteckning, då sådan är föreskriven, är ogin.

Ytterligare innebär den sakkunniges förslag ändring av nu gällande bestämmelser
i det fall, att i ett valkuvert finnas flera likalydande valsedlar.
Nu gäller, att örn dessa valsedlar till antalet äro två, får en sedel räknas,
men att i annat fall alla valsedlarna äro ogilla. Den sakkunnige har icke
ansett det böra för godkännande av en sedel föreskrivas, att de likalydande
valsedlarna skola vara blott två. Ej heller flera likalydande valsedlar syntes
nämligen vara ägnade att göra väljarens avsikt tvivelaktig.

Malmöhus läns landsting har härom anfört följande:

Visserligen kunde den nuvarande begränsningen till högst två likalydande
valsedlar i samma kuvert ur rationell synpunkt anses mindre hållbar, men
fråga vore dock, huruvida den icke, allmänmänskligt bedömd, läte sig åtminstone
delvis försvara. Utan berättigad anmärkning syntes nämligen
förefintligheten av tvenne lika lydande sedlar i samma kuvert kunna karaktäriseras
såsom ett misstag av den röstande, för vilket han icke borde
straffas så hårt, att hans röst förklarades ogill, men genast förekomsten av
tre stycken sedlar, i synnerhet då sådant i upprepade fall inträffade, väckte
gärna misstanken örn en viss bestämd avsikt. På grund därav ville landstinget
ifrågasätta, huruvida icke nu gällande bestämmelser borde i förevarande
hänseende bibehållas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har instämt i landstingets yttrande och därjämte
anfört, att flera valsedlar i ett kuvert, genom tjockleken av valkuvertets
innehåll, skulle kunna användas som kännetecken för viss röstning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett giltig anledning icke vara för
handen att godkänna en valsedel för det fall att tre eller flera likalydande

F. V. 25-26.

Kungl. Majus proposition nr 99. 259

sedlar inlagts i samma kuvert. Länsstyrelsen funne det ursäktligt örn
en valman av misstag inlade två sedlar, men att, om kuvertet innehölle ett
större antal, skäl funnes att misstänka antingen någon bestämd avsikt eller
ock okynne, vilket icke synts länsstyrelsen böra genom lagstiftningen uppmuntras.

I motsats till nämnda myndigheter har länsstyrelsen i Jämtlands län
uttryckligen anslutit sig till den sakkunniges uppfattning därom, att då
flera än två lika lydande valsedlar finnas i ett valkuvert, en av dem bör få
räknas som giltig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att bland ogiltighetsgrunder
för valsedel även borde upptagas uppställande av namnen på
annat sätt än som föreskrivits i nästföregående paragraf.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förmält, att vid sammanräkning av
de vid val till riksdagens andra kammare avgivna röster befunnits, att i ett
vart av 13 valkuvert funnits jämte en valsedel ett innerkuvert till valsedelsförsandelse
av äkta make. Länsstyrelsen har under åberopande härav föreslagit
bestämmelse, som tydligt angåve, att en sådan sedel vore ogin.

Pa grund av den ställning jag redan intagit till förslaget örn obligatorisk Departomentsvalbeteckning
å valsedlarna vid samtidigt förrättade val har föreskriften örn chefen''
ogiltighet för visst fall av valsedel, som saknar valbeteckning, bär uteslutits.

I fråga örn den sakkunniges förslag, att då ett valkuvert innehåller flera
an två likalydande valsedlar, en sedel skall anses giltig, har jag funnit de
skäl myndigheterna anfört häremot bärande. Jag förordar alltså en återgång
därutinnan till nu gällande formulering.

Att i förevarande sammanhang, utöver vad som föranledes av den sakkunniges
förslag, ingå pa frågan örn nya kassationsanledningar, synes mig icke
lämpligt. Jag har därför icke ansett nödigt upptaga till prövning den nya
ogiltighetsgrund, som föreslagits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Däremot finner jag länsstyrelsens i Södermanlands län anmärkning visa på
en lucka i nu gällande föreskrifter. Jag har med anledning härav i föreliggande
förslag upptagit bestämmelse om det fall, som länsstyrelsen avser. Motsvarande
bestämmelse synes vid tillfälle böra inflyta i lagen om val till riksdagen.

§ 26.

Paragrafen överensstämmer med § 7 i den sakkunniges förslag och motsvarar
L. § 29 mom. 6, andra stycket, S. § 24 mom. 2, andra stycket, kommunalförordningen
för Stockholm § 10 mom. 2, tredje stycket, och landstingslagens
11 § 2 mom. e), andra stycket. Därjämte har för sammanhangets
skull hit flyttats bestämmelsen, att till varje väljare utlämnas ett valkuvert.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt örn icke, sedan preliminär samman- yttrande,
räkning genom valnämnden införts, det föreskrivna förfarandet med intryck -ning av stämpel a valkuvert skulle kunna till lättnad för valnämnden efterskänkas.

Vägande skäl torde tala för länsstyrelsens erinran. För de fall, i vilka Dopartcmcntsenligt
vad jag i det följande ämnar föreslå preliminär rösträkning kommer chefen,
att företagas, har alltså i denna paragraf undantag gjorts från regeln örn
anbringande av stämpel å valkuvert. Vad angår förslag, som framställts örn

F. V. 26—30.

Yttranden.

Departements chefen.

260 Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

olika färgade valkuvert vid sammanförande av val, får jag hänvisa till vad
jag därom anfört vid § 23.

§ 27.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med § 8 i den sakkunniges förslag
och motsvarar L. § 29 mom. 6, tredje—sjätte styckena, S. § 24 mom. 2, tredje—
sjätte styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, fjärde—
sjunde styckena, samt landstingslagens 11 § 2 mom. e), tredje—sjätte styckena,
vartill mom. 3 hänvisar.

Att bestämmelserna örn valsedelsförsändelser, såvitt angår de val, örn vilka
här är fråga, inarbetats i föreliggande förslag har föranlett vissa avvikelser
från sakkunnigförslaget.

§ 28.

Denna paragraf motsvarar kap. 1 § 1 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser och är avsedd att ersätta §§ 8 och 9 i lagen den 30 juni
1920 örn rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva
valsedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

Mot den sakkunniges förslag hava Överståthållarämbetet, Stochholms stadsfullmäktige
och stadsfullmäktige i Örebro samt svenska stadsförbundet anfört,
att några olägenheter med den nuvarande ordningen, enligt vilken makar ägde
utöva rösträtt för varandra även i fall de vore röstberättigade i olika valdistrikt
eller i olika valkretsar, icke kunde påvisas. Magistraten i Stockholm
har härom anfört följande:

Den nuvarande bestämmelsen hade av magistraten tolkats så, att makar
ansetts äga utöva rösträtt för varandra även örn de vore röstberättigade i
olika valdistrikt eller till och med i olika valkretsar. Denna tolkning syntes
leda till ett rättvist resultat, då ju indelningen i valkretsar och valdistrikt
vore avsedd att underlätta valförrättningen och icke att beröva valmännen
någon av de befogenheter, som de skulle äga, därest en sådan indelning icke
funnes. Pabet inträffade icke så sällan i Stockholm, särskilt vid stadsfullmäktigvalen,
då röstlängden hänförde sig till förhållandena, sådana de förelåge melån
ett år tillbaka i tiden, under vilken långa mellantid ett stort antal äktenskap
hunnit ingås. Den, som ville under angivna förhållanden avlämna
valsedelsförsändelse för maken, hade då att med intyg styrka sin egen rösträtt
vid valet. Såvitt magistraten kunnat finna, hade några olägenheter av
denna praxis ej yppats.

Yad myndigheterna sålunda anfört har beaktats, och återgång till nu
gällande formulering har därför skett i föreliggande förslag.

§ 29.

Paragrafen motsvarar kap. 1 §§ 2 och 3 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser samt överensstämmer i huvudsak med § 10 i 1920
års lag.

§ 30.

Paragrafen motsvarar kap. 1 § 4 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser och § 11 i 1920 års lag.

F. V. 31-33.

Kungl. Majus proposition nr 99. 261

§ 31.

Denna paragraf hänvisar till bestämmelserna under kap. 6 i föreliggande förslag
örn rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel till den myndighet,
som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 32.

Paragrafen överensstämmer med § 9 i den sakkunniges förslag och motsvarar
L. § 29 mom. 6, åttonde stycket och nionde styckets första punkt,
S. § 24 mom. 2, åttonde stycket och första punkten i nionde stycket,
kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, nionde stycket och
tionde styckets första punkt, samt landstingslagen 11 § 2 mom. e), åttonde
stycket och första punkten av nionde stycket, till vilka sistnämnda bestämmelser
mom. 3 hänvisar.

§ 33.

Paragrafen är avsedd att äga tillämpning såväl då val förrättas endast
en dag som då val äger rum å flera förrättningsdagar. Mom. 3 skall dock
ej tillämpas å sista eller enda förrättningsdagen vid val, där slutlig sammanräkning
verkställes omedelbart efter röstningens avslutande eller där
preliminär rösträkning ifrågakommer.

I den sakkunniges förslag motsvarar paragrafen dels kap. 5 § 9 utom
sista stycket dels ock kap. 6 § 10 första och andra momenten samt fjärde
momentets sista stycke. Bestämmelserna i kap. 5 § 9 sista stycket i den
sakkunniges förslag, vilka bestämmelser blott hava avseende å fall, där preliminär
rösträkning företages, hava intagits i § 34 mom. 2.

Av nu gällande bestämmelser äger paragrafen motsvarigheter i dels 7 §
av lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-,
municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän dels ock
L. § 29 mom. 6, nionde—elfte styckena, S. § 24 mom. 2, nionde och
tionde styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, tionde
och elfte styckena samt landstingslagen 11 § 2 mom. e), nionde—elfte
styckena, vartill mom. 3 hänvisar.

Vid kap. 5 § 9 har den sakkunnige anfört följande:

De i. 1921 års lag § 7 meddelade särskilda föreskrifterna avsåge insändandet
till länsstyrelsen av de varje dag avlämnade valkuverten. Dessa föreskrifter,
styckena 2—6, skulle kunna bibehållas oförändrade, örn ej, särskilt
för beredande av snar kännedom örn det huvudsakliga valresultatet, föresloges
allmänna bestämmelser örn preliminär sammanräkning genom valförrättaren.
Under förutsättning av detta förslags godkännande erfordrades
särskilda bestämmelser i avseende på sammanförandet till den preliminära
sammanräkningen av de å olika förrättningsdagar avlämnade valsedlarna.

När inom något eller några valdistrikt val vore utsatt till flera dagar än
inom andra till samma valkrets hörande valdistrikt, ökades antalet av de
fall, da valresultatet i ett valdistrikt kunde bliva känt, innan röstningen i
ett annat distrikt vore avslutad, och alltså kunde tänkas påverka denna.
Detta förhållande, som borde tågås i betraktande vid prövningen av frågan,
huruvida över huvud en preliminär rösträkning vore önskvärd, kunde
givetvis ej få vare sig medföra hinder däremot, att val utsattes till mera

Den sakkunnige.

262

Departements chefen.

Preliminär

rösträkning.

Val till andra
kammaren.

Riksdagen

1924.

Kungl. Majus proposition nr 99.

än en dag, eller föranleda, att en eljest föreskriven preliminär sammanräkning
icke skulle i detta fall äga rum. Ett förslag till den preliminära sammanräkningens
anordnande vid sådant val kade alltså bort framläggas.

Under nästföljande paragraf kommer jag att föreslå, att preliminär rösträkning
obligatoriskt skall företagas vid val av landstingsman, för vilket
slutlig sammanräkning ej verkställes omedelbart efter röstavgivningens slut,
så ock vid val av kommunalfullmäktige ock municipalfullmäktige ävensom av
kyrkofullmäktige för församling, som består av enbart landsbygd eller av
landsbygd ock stad. I de fall, där preliminär rösträkning sålunda skall äga
rum, måste tydligen de valkuvert, som avgivits en tidigare förrättningsdag,
förvaras kos valförrättaren intill dess kela valet avslutats för att vara att
tillgå vid den preliminära rösträkningens företagande. I de fall, där preliminär
rösträkning enligt föreliggande förslag ej ovillkorligen skall äga rum,
är magistraten, enligt vad jag i det följande kommer att föreslå, sammanräknande
myndigliet. Föreskriften i 7 § fjärde stycket av 1921 års lag blir
sålunda överflödig i föreliggande förslag. De båda sista styckena av nyssnämnda
paragraf äga motsvarigheter i § 34.

Den sakkunnige kar föreslagit, att omslagen ock protokoll från föregående
förrättningsdag eller förrättningsdagar skulle omkändertagas av ordföranden.
Lämpligare ock i överensstämmelse med gällande föreskrifter för förfarandet,
då valförrättaren kar att verkställa den slutliga sammanräkningen ock sådan
ej företages omedelbart efter röstningens avslutande, synes vara att föreskriva,
att omslagen jämte protokollet skola läggas i säkert förvar.

§ 34.

Rätten enligt första momentet att verkställa slutlig sammanräkning omedelbart
efter röstningens avslutande finnes i nu gällande förordningar uttryckt
i S. § 24 mom. 2, tionde stycket, kommunalförordningen för Stockholm
§ 10 mom. 2, elfte stycket samt i 12 § 2 mom. landstingslagen.

De i mom. 2 intagna bestämmelserna angående preliminär rösträkning vid
vissa kommunala ock kyrkliga val ansluta sig i huvudsak till stadgandena
i mom. 3—5 av § 69 i lagen örn val till riksdagen.

Rörande tillkomsten av sistnämnda bestämmelser samt innebörden av desamma
vill jag framhålla följande.

Uti en vid 1924 års riksdag inom första kammaren av kerr Gustav Hansson
m. fl. väckt motion, nr 28, hemställdes, att riksdagen måtte vidtaga sådana
ändringar i lagen örn val till riksdagen, att i densamma stadgades, att valnämnd,
efter det valkuverten räknats ock deras antal antecknats i protokollet,
skulle öppna kuverten och företaga en sammanräkning för utrönande
av huru rösterna fördelade sig emellan de olika partibeteckningarna, samt
därom göra anteckning i valprotokoilet ock sedan detta skett inlägga de
olika valsedelstyperna i omslag för att i vederbörlig ordning insända dem
till länsstyrelsen.

F. T7. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 263

I utlåtande, nr 32, över motionen anförde konstitutionsutskottet bland annat,
att utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka en omedelbar lagändring i enlighet
med vad motionärerna föreslagit, utan ansåge frågan böra underkastas
närmare utredning. Utskottet ansåge vidare, att vissa åtgärder samtidigt
borde tagas under övervägande, åsyftande att det slutliga valresultatet skulle
kunna framläggas med mindre tidsutdräkt.

Enligt hemställan av utskottet anliöll riksdagen i skrivelse den 6 juni
1924, nr 319, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida sådan
ändring skulle kunna företagas i lagen örn val till riksdagen, att resultatet
av val till andra kammaren tidigare, än då skedde, bleve bekant, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen ifrågasatte härvid i första hand införande av preliminär rösträkning
genom vederbörande valförrättare.

Med anledning av riksdagens hemställan verkställde revisionssekreteraren Dahlgvist»
S. Dahlqvist enligt uppdrag av chefen för justitiedepartementet en utredning
rörande de ändringar i vallagen, som kunde finnas påkallade för tillgodoseende
av de i riksdagens skrivelse framförda önskemålen. Härvid upptogs
till behandling spörsmålet örn preliminär rösträkning och framlades förslag
till anordnande av sådan sammanräkning. De åtgärder, som i sådant avseende
föreslogos, voro huvudsakligen följande:

Sedan valkuverten räknats oöppnade för konstaterande av deras antal och
jämförelse med anteckningarna i röstlängden samt föreskrivna anteckningar
verkställts, skulle valsedlarna uttagas ur kuverten och en förberedande sammanräkning
därav verkställas. Någon för den slutliga sammanräkningen
bindande prövning skulle därvid ej äga rum, men, därest vid den förberedande
granskningen skulle befinnas uppenbart, att valsedel enligt vallagens
stadganden vore ogin, skulle sådan valsedel ej medräknas utan vid sammanräkningen
läggas åsido, därvid i det fall, att valsedel vore ogill på den
grund att i ett valkuvert funnes två eller flera valsedlar eller andra papper
än valsedel, valkuvertets innehåll åter skulle inläggas i kuvertet för att i
sådant skick insändas. Angående antalet av dylika såsom uppenbart ogilla
betraktade valsedlar skulle anteckning ske i valprotokollet med särskilt angivande
av antalet valkuvert, däri funnits två eller flera valsedlar eller annat
papper. För rösternas sammanräknande skulle valsedlarna med imdantag
av dem, som ansetts uppenbart ogiltiga, ordnas efter partibeteckning och
sammanräkningen avse utrönandet av antalet röster, som tillfallit varje parti,
varom anteckning skulle verkställas i protokollet. Härmed ansågs syftet
med den preliminära sammanräkningen hava i huvudsak uppnåtts. Någon
sammanräkning för bestämmande av ordning mellan namnen å partiets valsedlar
ansågs icke kunna ifrågakomma. Ej heller ansågs det böra ifrågakomma
att utsträcka den preliminära röstsammanräkningen jämväl till underpartier
och fraktioner.

Över det sålunda framlagda förslaget avgåvos yttranden av överståthållar- Yttranden över
ämbetet och länsstyrelserna i samtliga län. orsiaget.

I fråga örn innehållet i dessa yttranden torde jag få hänvisa till det
sammandrag av desamma, som meddelats i propositionen nr 188 till 1927
års riksdag, sid. 15—23.

Vid anmälan av förslaget i statsråd den 24 februari 1927 anförde chefen chefon för
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, bland annat följande: ^mcnte^WST’''"

F. V. 34.

264 Kungl. Majus proposition nr 09.

Om det berättigade i önskemålet att valresultaten bleve tidigare bekanta
syntes skilda meningar knappast förekomma. Lika allmänt erkändes emellertid,
att en förändrad anordning i detta syfte icke borde genomföras, örn
den kunde medföra ett äventyrande av röstsammanräkningens tillförlitlighet.
I första hand måste därför prövas, huruvida i detta hänseende betryggande
garantier stöde att vinna.

Bland de utvägar, som för det angivna syftet kunde komma under övervägande,
hade i riksdagsskrivelsen i främsta rummet hänvisats till preliminär
rösträkning av vederbörande valförrättare.

Emot en dylik anordning hade från några länsstyrelser gjorts gällande,
att valhemlighetens bevarande skulle komma att äventyras genom en röstsammanräkning
i de särskilda valdistrikten. Till stöd för denna uppfattning
syntes dock knappast kunna åberopas något starkare skäl. Örn de i lag
stadgade formerna för valsedlarnas inläggande i valkuvert bleve iakttagna —
och härutinnan förutsattes icke i detta sammanhang någon ändring -— syntes
valhemligheten icke beröras av att valkuverten efter valets avslutande bleve
öppnade redan i vallokalen.

Föredraganden övergick härefter till bedömande av frågan örn valförrättarnas
kompetens att företaga en preliminär rösträkning samt framhöll, att
örn, såsom han ärnade föreslå, vid den preliminära rösträkningen inför valförrättaren
vissa åtgärder vidtoges för att denna sammanräkning skulle äga
rum under betryggande former, hinder icke syntes möta mot förslagets genomförande.
Vidare anförde föredraganden:

Såsom en fördel av den föreslagna anordningen syntes ock kunna framhållas,
att därigenom en viss lättnad komme att inträda i länsstyrelsernas
arbete med röstsammanräkningen. Det ofta synnerligen tidsödande arbetet
med valkuvertens brytande skulle nämligen icke komma att utföras hos
länsstyrelsen.

Vad anginge frågan, huru långt sammanräkningen borde sträcka sig — örn
den borde begränsas till den första å valsedeln förekommande partibeteckningen
eller örn den borde gälla även underparti- och fraktionsbeteckningarna
— ville föredraganden, i anslutning till vad från några länsstyrelsers sida
hemställts, förorda det senare alternativet. Det vore nämligen självfallet,
att resultatet av en röstsammanräkning, som allenast gällde den första beteckningen,
skulle äga ett jämförelsevis ringa intresse. Då denna beteckning
säkerligen i många fall komme att avse en s. k. valkartell, vore det
för bedömande av partiernas ställning givetvis nödvändigt att äga kännedom
örn huru det röstetal, som samlats under denna gemensamma beteckning,
fördelade sig på de i kartellen ingående partierna. Därtill komme, att valkarteller
ofta inginges kretsvis, vilket föranledde att siffror, som erhållits
från kretsar, där partierna gått fram vart för sig, ej skulle kunna sammanställas
med motsvarande siffror från andra kretsar, där kartellbildning ägt
rum. Skulle över huvud taget valförrättarna åläggas bestyret med en förberedande
rösträkning, syntes det vara ett befogat krav, att denna verkställdes
på sådant sätt, att dess resultat kunde tillgodogöras i avsedd utsträckning.
En sammanräkning i denna omfattning ansågs möjlig att genomföra utan
nämnvärt merarbete.

Beträffande de närmare bestämmelserna rörande förfarandet vid sammanräkningen
syntes i huvudsak böra gälla följande. De valsedlar, ifråga örn
vilka valförrättare!! funne anledning antaga, att de vore ogiltiga — vare sig
anledningen läge i valkuvertets yttre beskaffenhet eller i dess innehåll —
borde ej ingå i den förberedande sammanräkningen utan därvid läggas å

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 265

sido. För att icke någon omständighet av betydelse vid den prövning länsstyrelsen
senare hade att verkställa i fråga om valsedlarnas giltighet, skulle
bliva obeaktad, syntes i dylikt fall valsedeln åter böra inläggas i sitt valkuvert.
Skulle i valkuvertet hava nedlagts mer än en valsedel eller jämte
valsedel annat papper e. d., borde hela innehållet i valkuvertet.åter inläggas
däri. För att förhindra att under transporten ett valkuverts innehåll folie
ut, syntes valkuvertet böra inläggas i ett nytt kuvert, som tillslötes.

I anslutning till från några länsstyrelsers sida gjord hemställan, förordades,
att efter den preliminära sammanräkningen varje partis valsedlar inlades
i särskilda omslag, försedda med påskrift örn partibeteckning, antal
valsedlar och valdistriktet. De valkuvert, vilka innehölle de såsom ogiltiga
ansedda sedlarna, borde ävenledes läggas i särskilt omslag, varå skulle antecknas
antalet dylika valkuvert och valdistriktet. Ett eller flera dylika omslag
borde därpå inläggas i ett gemensamt ytteromslag, som förseglades i
enlighet med vad därom vore föreskrivet.

I protokollet borde anteckning göras örn antalet valsedlar inom de karteller,
partier eller fraktioner, vilkas valsedlar gjorts till föremål för sammanräkning,
antalet valkuvert, innehållande valsedlar, vilka ansetts ogiltiga, samt
antalet förseglade ytteromslag.

Därest sammanräkningen icke kunde bringas till slut å den dag, då valet
hölles, borde rörande valsedlarnas förvaring i huvudsak gälla samma regler
som i motsvarande fall gällde ifråga örn sammanräkningar hos länsstyrelsen.

Genom förenämnda proposition, nr 188, till 1927 års riksdag föreslog
härefter Kungl. Majit riksdagen att antaga ett förslag till lag örn ändring i
vissa delar av lagen örn val till riksdagen. Förslaget åsyftade bland annat
införande av bestämmelser angående preliminär rösträkning enligt de av
chefen för justitiedepartementet förordade principerna.

I sitt med anledning av propositionen och vissa motioner avgivna utlåtande,
nr 17, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne de av
Kungl. Majit föreslagna reglerna för förfarandet vid den preliminära rösträkningen
i stort sett ändamålsenliga och lämpliga. Dock hade utskottet
funnit sig böra göra en del detaljanmärkningar i såväl sakligt som formellt
hänseende. Sålunda förordade utskottet vissa sakliga ändringar i förslaget
och anförde härom bland annat följande:

I syfte att förebygga oegentligheter vid valsedlarnas sortering hade införts
en bestämmelse, att sedan antalet valkuvert och antalet personer, vilka
enligt anteckningarna i röstlängden avlämnat sina röster, räknats, nämnda
båda antal skulle tillkännagivas, innan valkuverten öppnades.

Enligt propositionen skulle i det fall, att ett valkuvert icke innehölle giltig
valsedel, dess innehåll återinläggas i valkuvertet, som i sin tur skulle inläggas
i ett annat kuvert, vilket tillslötes. Propositionens formulering täckte
emellertid icke det fall, att ett valkuvert icke alls innehölle någon valsedel
— vore tomt eller innehölle annat än valsedel. Utskottet hade i sitt förslag
till lagtext sökt giva uttömmande regler i berörda hänseende. Vidare hade
utskottet föreslagit, att, därest ett valkuvert innehölle allenast en valsedel
och denna antoges vara ogill, sedeln icke skulle återinläggas i sitt kuvert.
Det syntes nämligen lätt kunna inträffa, att i detta fall ogiltighetsanledningen
icke upptäcktes förrän på ett senare stadium av förrättningen, då
sambandet mellan valsedeln och valkuvertet redan brutits och det till valsedeln
hörande valkuvertet icke längre kunde identifieras. Något behov för
länsstyrelsen att vid den definitiva sammanräkningen hava tillgång till val -

Konstitutions utskottet 1927.

F V. 34.

266 Kungl. Majda proposition nr 99.

kuvertet syntes icke heller föreligga i dylika fall. Valsedlar, vilka utgjort
ett valkuverts enda innehåll och antoges vara ogilla, skulle därför enligt
utskottets förslag allenast läggas åsido. Innehölle ett valkuvert annat än en
enda valsedel, eller vore det tomt, syntes däremot ett dylikt förhållande
observeras genast vid kuvertets öppnande, varför det i propositionen föreslagna
förfarandet i dylika fall vore möjligt att genomföra. I dessa fall behövde
även länsstyrelsen tillgång till valkuverten för att avgöra frågan örn
eventuellt inneliggande valsedlars giltighet.

Utskottet föresloge i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen,
att varje grupps valsedlar skulle inläggas för sig i ett eller vid behov flera
omslag, därå antecknades de inneliggande sedlarnas antal och väljarbeteckning.
Enligt utskottets förslag skulle de kuvert, i vilka av valförrättaren i
vissa, förut anmärkta fall inlagts valkuvert, inläggas för sig i ett eller flera
omslag samt de ogilla valsedlar, vilka utgjort ett valkuverts enda innehåll,
likaså inläggas för sig.

I propositionen föresloges, att ett eller flera av förut angivna omslag
skulle inläggas i gemensamt ytteromslag, vilket skulle förseglas. Utskottet
föresloge, att varje omslag, i vilket valsedlar eller valkuvert inlagts, skulle
förseglas, varigenom bestämmelser örn ytteromslag undvekes. Det ökade
arbetet med sigilleringen, utskottets förslag medförde, syntes icke kunna
tillmätas nämnvärd betydelse. Alla de förseglade omslagen borde givetvis
insändas eller inlämnas till länsstyrelsen i en försändelse, därom likväl
några lagbestämmelser icke syntes behövas.

I propositionen föresloges bestämmelser av innebörd, att om sammanräkningen
av valförrättaren icke kunde bringas till slut samma dag, valet
ägt rum, förrättningen skulle kunna avbrytas. I en motion hade föreslagits,
att dessa bestämmelser skulle utgå eller i varje fall ersättas av andra bestämmelser,
som uteslöte, att syftet med den preliminära sammanräkningen
äventyrades. Utskottet funne de i motionen framförda synpunkterna beträffande
förevarande fråga beaktansvärda, och föresloge utskottet en bestämmelse
i lagen av innehåll, att förättningen bör utan avbrott bringas till
slut. Ett kategoriskt påbud därom syntes vara allt för strängt, då i undantagsfall
ett avbrott kunde vara betingat av särskilda omständigheter. För
sådana fall föresloge utskottet mera detaljerade bestämmelser än Kungl.
Majit, dels ur synpunkten att betrygga ordningen och säkerheten vid förrättningen,
dels ock ur synpunkten att hindra längre uppskov, än som vore
oundgängligen påkallat. Sålunda funne utskottet ur förstnämnda synpunkt
erforderligt, att örn avbrott skulle göras, detta skedde efter det att valkuverten
oöppnade räknats och deras antal jämförts med antalet personer,
som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet, samt nämnda båda
antal tillkännagivits, men innan valkuverten öppnats. Ur sistnämnda synpunkt
funne utskottet lämpligt föreslå en bestämmelse, att förrättningens
fortsättning icke finge uppskjutas längre än till dagen efter valet. Slutligen
föresloges en bestämmelse, att vid förrättningens avbrytande tid för densammas
fortsättande skulle tillkännagivas.

Konstitutionsutskottets förslag bifölls av riksdagen, varefter genom lag
den 12 maj 1927 om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen i sistnämnda lag infördes bestämmelser om
preliminär rösträkning vid val till riksdagens andra kammare.

Kommunala Vad härefter angår frågan örn preliminär rösträkning vid kommunala
°Ch kvaidlSa °C^ kyrkliga val, må erinras, att vid 1927 års riksdag i två likalydande
Riksdagen motioner, nr 72 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 125 i andra
1927. kammaren av herr Vennerström m. fl., hemställdes, att riksdagen ville hos

F. T’. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 267

Kungl. Maj:t anhålla, att den i riksdagsskrivelsen nr 319 år 1924 begärda
utredningen om sådan ändring i lagen om val till riksdagen, att resultatet
av val till andra kammaren tidigare än då skedde bleve bekant,
måtte utsträckas att omfatta även landstingsval oell kommunalfullmäktigval,
samt att av utredningen föranledda förslag måtte snarast möjligt för riksdagen
framläggas.

Till stöd för sitt förslag anförde motionärerna bland annat följande:

Sedan 1924 års riksdagsskrivelse avlåtits, hade erfarenhet vunnits, att det
reformkrav, som riksdagen då uppställt, icke borde begränsas till andrakammarvalen.
Vid 1926 års landstingsval hade det väckt starkt och allmänt
missnöje, att sammanräkningarna mångenstädes dröjt så lång tid efter
valet. Åtskilliga länsstyrelser hade visat en utpräglad obenägenhet att inom
rimlig tid verkställa sammanräkningarna, och i något län hade det hänt, att
allmänheten nödgats vänta en hel månad, innan slutligt besked örn valresultatet
kommit. Oavsett partiställning hade pressen enhälligt uttalat sitt
beklagande av denna långsamma tågordning och påyrkat en sådan anordning,
varigenom valresultatet omedelbart efter valförrättningens slut kunde
åtminstone i summarisk form komma till allmänhetens kännedom. Enligt
pressens samstämmiga uppfattning skulle en dylik reform avsevärt stimulera
valintresset. Man syntes sålunda stå i samklang med en allmän och stadgad
mening, örn man påyrkade, att den av riksdagen redan beslutade utredningen
måtte omfatta även landstingsvalen.

Det syntes också kunna ifrågasättas, örn icke den preliminära sammanräkning,
som föresloges för val till andra kammaren och landstingen, även
borde komma till stånd vid kommunalfullmäktigval. För stadsfullmäktigvalens
vidkommande kunde dock särskilda åtgärder för en snabbare sammanräkning
anses onödiga, alldenstund redan nu magistraterna så gott som
undantagslöst verkställde sammanräkningen omedelbart efter valen. Det
vore visserligen sant, att kommunalfullmäktigvalen icke ägde någon politisk
betydelse eller vore föremål för ett allmänt riksintresse. Men å andra sidan
funnes knappast något skäl, varför den lokala valmanskåren skulle vid ett
kommunalfullmäktigval undanhållas det preliminära besked örn valresultatet,
som skulle ges den vid valen till andra kammaren och landstingen.
Detta så mycket mindre som utvecklingen gått i den riktningen, att landstingsval
och fullmäktigval ofta förrättades på samma dag. Därtill borde
läggas, att de praktiska svårigheter, som vore förenade med ett preliminärt
sammanräkningsförfarande, torde vara mindre vid fullmäktigvalen.

I utlåtande, nr 2, över motionerna anförde konstitutionsutskottet bland
annat:

De skäl, som legat till grund för 1924 års riksdagsskrivelse, syntes i viss
utsträckning äga giltighet även i fråga om de kommunala valen. Vissheten
örn att resultatet av ett val snabbt bleve bekant vore i sin mån ägnad att
höja intresset för valen, och åtgärder i angiven riktning kunde möjligen
medföra ett ökat valdeltagande. Behovet av en ändring framträdde särskilt
i fråga örn landstingsmannavalen, vilka i viss mån hade politisk karaktär
och sålunda i detta avseende kunde likställas med val till riksdagen. Vad
kommunalfullmäktigvalen beträffade, syntes visserligen icke samma skäl för
införande av en snabbare procedur vid rösträkningen föreligga, men utskottet
ansåge dock, att även denna fråga borde upptagas till prövning. För stadsfullmäktigvalens
vidkommande syntes särskilda åtgärder för påskyndande
av sammanräkningen knappast vara behövliga.

Utskottet funne sig alltså böra hemställa om utredning i det av motio -

F. V. 34.

268 Kungl. Majus proposition nr 99.

nema angivna syftet. Vid utredningen borde de synpunkter, som i riksdagsskrivelsen
av år 1924 anförts i tillämpliga delar beaktas. Den rösträkning
genom valförrättare i distrikten, varigenom ett snabbare offentliggörande
av valresultaten skulle möjliggöras, borde alltså vara av blott preliminär karaktär
och icke föregripa den definitiva röstsammanräkningen genom vederbörande
valmyndigheter.

Enligt utskottets mening borde den föreslagna utredningen icke sammankopplas
med ovanberörda fråga örn snabbare offentliggörande av valresultaten
vid val till andra kammaren.

I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den
8 mars 1927, nr 58, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida
sådana ändringar kunde vidtagas i gällande föreskrifter angående landstingsval
och kommunalfullmäktigval, att utgången av dessa val tidigare bleve
känd, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Chefen för I detta sammanhang må även erinras att chefen för justitiedepartementet
departementet * förut omförmälda anförande till statsrådsprotokollet den 24 februari
1927. 1927 även berörde nu ifrågavarande spörsmål. Han anförde sålunda, att

det syntes böra tagas under övervägande, huruvida ej vissa av de ändringar
i vallagen, som han föreslagit, och särskilt i vad dessa ändringar avsåge
preliminär rösträkning borde föranleda ändring jämväl i kommunallagarna.
Han häntydde härvid på de vid riksdagen väckta motionerna i ämnet och
konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av desamma samt framhöll, att
enligt vad han inhämtat komme inom socialdepartementet att företagas i
detta hänseende erforderlig utredning. Då emellertid allmänna kommunala
val ej ägde rum förrän år 1930, syntes frågan ej behöva underställas 1927
års riksdag.

Över riksdagens skrivelse den 8 mars 1927 inhämtades yttranden från
samtliga länsstyrelser.

Yttranden över Av dessa yttranden inhämtas i huvudsak följande:

riksdags- . ... J

skrivelsen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Västerbottens län hava tillstyrkt införande av preliminär rösträkning
vid landstingsmannaval och kommunalfullmäktigval. I tillstyrkande
riktning hava även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs
och Norrbottens län yttrat sig. Nämnda myndigheter hava emellertid framhållit,
att denna ståndpunkt föranleddes av det förhållandet, att bestämmelser angående
preliminär rösträkning införts i fråga örn val till andra kammaren
och att samma omständigheter, som legat till grund för ett sådant införande,
kunde åberopas även för likartade bestämmelsers införande vid nu
ifrågavarande val. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län har tillstyrkt preliminär
rösträkning vid dessa val.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län
hava tillstyrkt införande av preliminär rösträkning vid landstingsmannaval,
men förklarat sig hysa betänkligheter ifråga örn preliminär rösträkning vid
kommunalfullmäktigval.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Solins län har tillstyrkt införande av preliminär
rösträkning endast vid landstingsmannaval å landsbygden. I fråga örn
stadsvalkretsar har länsstyrelsen förklarat sig anse redan nu gällande bestämmelser
tillfyllest.

F. r. 34.

Kungl. Majas proposition nr 99. 269

De sålunda tillstyrkande myndigheterna liava, i den mån de yttrat sig
däröver, förordat bestämmelser motsvarande de nu för val till riksdagens
andra kammare gällande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har emellertid
ifrågasatt, att den preliminära rösträkningen skulle inskränkas till att
avse kartell- och partibeteckningar.

Övriga myndigheter hava ställt sig.. betänksamma inför den ifrågasatta
reformen, därvid likväl länsstyrelsen i Östergötlands län uttalat den uppfattningen,
att reformen vore i och för sig önskvärd. Samtliga sist avsedda
myndigheter hava ansett lämpligt att avvakta, huru de preliminära sammanräkningarna
komme att utfalla, vilka skulle företagas i fråga örn 1928 års
andrakammarval. Även åtskilliga av de i princip tillstyrkande myndigheter
hava ansett ett sådant uppskov lämpligt.

Mot reformen hava länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
samt Jämtlands län anmärkt, att landstingsmanna- och kommunalfullmäktigval
ofta förrättades på en och samma dag. Detta försvårade den
preliminära sammanräkningens utförande. Åtskilliga omkastningar av valsedlar
kunde föranledas därav, så att landstingsvalsedlar inlades i kuvert
avsedda för fullmäktigval och tvärtom. Härigenom ökades valbeteckningarnas
antal och frågor örn ogillande uppkomme i större omfattning. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har i detta sammanhang anfört, att, örn reformen skulle
genomföras, fordrades, utöver stadganden, motsvarande de i fråga örn valen
till andra kammaren meddelade, föreskrifter för att undvika att valkuvert,
som avgivits vid vart och ett av samtidigt hållna val till landstingsmän och
kommunalfullmäktige, sammanblandas, samt för att betrygga att sammanräkningen
av de särskilda valsedlarna skedde var för sig.

Mot reformen har vidare länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, att
risk förelåge, särskilt vid kommunalfullmäktigval, att allmänheten komme
att misstänka valförrättarna för valfusk. Länsstyrelserna i Östergötlands och
Kalmar län hava ansett, att reformen icke, såsom förutsatts, skulle vara ägnad
att stimulera valintresset. Härutöver har mot reformen anmärkts, att kommunalfullmäktigval
icke vore politiska samt att landstingsmannavalens politiska
inflytande inträdde först långt efter det de ägt rum. Länsstyrelsen i
Stockholms län har framhållit, att valsedlarna vid kommunalfullmäktigyalen
på grund av dessas opolitiska karaktär företedde en mångfald skiftningar
med avseende å valbeteckningar, som försvårade uppdelningen och bedömandet
huruvida de vore giltiga.

Särskilt mot preliminär rösträkning vid kommunalfullmäktigval hava
flera anmärkningar framställts.

Sålunda har länsstyrelsen i Kristianstads län anfört, att vid kommunalfullmäktigval
ej vore ’ ovanligt, att de röstande ginge fram med en gemensam
lista, s. k. gemensamhetslista, vilken emellertid sällan bleve en verklig
samlingslista, utan tvärtom genom strykningar och tillskrivningar av nya
namn. åstadkomma e en verklig förbistring mellan namnen. Härigenom vållades
stora svårigheter vid uträkningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har även framhållit, att mångenstädes begagnades gemensamma listor eller
gemensamma partibeteckningar, och anfört, att en sammanräkning, som då
endast toge hänsyn till väljarbeteckning ej fyllde något förnuftigt ändamål.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att det större antalet kommunalfullmäktige,
som skulle väljas, försvårade uträkningen. Vidare hava
länsstyrelserna i Västmanlands och Stochholms län påpekat, att kommunalfullmäktigval
endast ägde lokalt intresse. Man har även framhållit, att
intresset vid kommunalfullmäktigval vore knutet till personvalet och att det
icke ens ifrågasatts, att valnämnden skulle inlåta sig härpå. Ytterligare Ilar
framhållits, att något särskilt intresse av snabbare sammanräkning vid

F. V. 34.

270 Kungl. Majus proposition nr 99.

kommunalfullmäktigval icke försports. I sådan riktning Lava länsstyrelserna
t Kristianstads och Orebro län uttalat sig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att förevarande önskemål
kunde i fråga om kommunalfullmäktigvalen i väsentlig mån tillgodoses genom
en sådan ändring i kommunalförordningen för landet, att röstsammanräkningen
finge av länsstyrelsen företagas omedelbart i den mån valhandlingarna
inkomme.

Emellertid hava flera länsstyrelser vitsordat, att lång tid förflöte, innan
valresultatet med nu gällande bestämmelser bleve offentliggjort. Länsstyrelserna
i Ostergötlands, Jönköpings och Hallands län hava räknat med tids- och
arbetsbesparing för länsstyrelserna, örn reformen bomme till stånd. Och
länsstyrelsen i Ostergötlands län har ytterligare anfört, att det för underlättande
av valnämndernas arbete och förebyggande av felaktigheter, vore av
viss betydelse, att procedurerna vid de olika valen, riksdags-, landstingsoch
kommunalfullmäktigvalen, i minsta möjliga mån avveke från varandra.

. I anledning av den framställda anmärkningen, att det vore lämpligt avfareDheterna"''
vakta- huru de preliminära sammanräkningarna komme att utfalla vid 1928
vid 1928 års års andrakammarval, får jag anmäla, att en utredning verkställts i syfte att
kammaren!™ fhälla upplysning, huruvida vid dessa val olägenheter uppkommit genom
preliminär rösträkning. Genom cirkulär den 30 oktober 1928 anmodade jag
nämligen Överståthållarämbetet och länsstjTelserna i samtliga län att inkomma
med redogörelse för de erfarenheter, som gjorts i nyssberörda hänseende,
samt därvid tillika angiva, huruvida av dylik anledning ändring i
något avseende kunde anses påkallad i de vid nämnda val tillämpade föreskrifterna.
Körande innehållet i de med anledning av cirkuläret avgivna
yttrandena vill jag meddela följande:

Medan några av de hörda myndigheterna icke ansett några olägenheter
hava uppkommit med det nya systemet utan i stället vitsordat, att valförrättarna
med framgång löst sin nya uppgift, samt framhållit, att syftet med
den preliminära sammanräkningen syntes hava vunnits, hava i de flesta av
yttrandena påpekats, att felaktigheter och misstag begåtts av valförrättarna
i större eller mindre omfattning. I allmänhet angivas dessa felaktigheter
hava varit av mindre betydelse. Vid kommande valförrättningar, då valförrättarna
erhållit större vana vid bestämmelsernas tillämpning, anses de också
kunna väsentligt inskränkas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emellertid,
då det ej synts länsstyrelsen möjligt att genom ändrade bestämmelser avlägsna
vådorna av den nya ordningen och ernå önskvärd trygghet eller att
kunna överlämna sammanräkningen åt någon myndighet, som ägde vederbörlig
kompetens, förordat återgång till förut gällande ordning.

Vad angar de påpekade felaktigheterna och misstagen, hava myndigheterna
mera allmänt påpekat, att det faktiska valmaterialet i flera fall icke överensstäm^
med uppgifterna i valprotokollen eller i röstlängden. En del av dessa
myndigheter hava därvid framhållit den risk för felaktigt valresultat, som
förelåge, där antalet befintliga sedlar överstege antalet i valnämndernas protokoll^
redovisade sedlar. Det läge nära till hands — anföra sist avsedda
myndigheter — att antaga, att förekomsten av dylika övertaliga sedlar berodde
därpå, att valnämnderna av misstag medtagit förekommande dubbelsedlar
bland de giltiga. Länsstj^relse vore ej berättigad förklara de övertaliga
valsedlarna utan inverkan på valet.

Vidare har påpekats, att valförrättarna icke kunnat hålla i sär de olika
omslagen. Det har därför från flera håll ifrågasatts gemensamt omslag för

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 271

sådana valkuvert, med eller utan innehåll, oell sådana valsedlar, som antagits
vara ogilla, vilka enligt gällande bestämmelser skola inläggas i särskilda
omslag. Till stöd härför har anförts, att något oundgängligt behov av uppdelning
i två grupper icke syntes förefinnas samt att med sammanförandet
i gemensamt omslag förenkling av protokollen skulle ernås såväl ifråga örn
den preliminära som den slutliga röstsammanräkningen. Tre länsstyrelser
— i Södermanlands, Kopparbergs och Västerbottens län — hava därjämte ifrågasatt,
om ej enahanda tillvägagångssätt överhuvud borde föreskrivas för samtliga
de fall, som omhandlas i vallagens 69 § 3 mom. styckena b) och c).

Magistraten i Stochholm — vars yttrande åberopats av Överståthållarämbetet
— har föreslagit, att uttrycklig föreskrift skulle meddelas örn huru
borde förfaras, då redan själva valkuvertet i och för sig befunnes vara i
sådant skick, att valförrättarna utan kuvertets öppnande kunde konstatera,
att detsamma icke borde godkännas och dess eventuella innehåll alltså icke
medräknas vid röstsammanräkningen. Det kunde exempelvis tänkas, att
någon valman råkat komma i tillfälle att själv i valurnan nedlägga ett kuvert,
som icke blivit stämplat eller varit behäftat med brist i annat avseende.
Vid avfattandet av en dylik föreskrift borde måhända ej förbises, att ordföranden
vid valförrättningen kunde hava genom vårdslöshet vid granskningen
av de från valmännen mottagna kuverten själv varit vållande till att ett i
något avseende felaktigt kuvert nedlagts i valurnan. För sådant fall kunde
det möjligen synas hårt mot valmannen att hans valkuvert kasserades.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, örn ej föreskrift borde
meddelas, att de av valnämnderna vid de preliminära sammanräkningarna
öppnade eller eljest mottagna valkuverter, i den mån dessa ej skulle insändas
till länsstyrelsen, skulle förvaras av valnämnd intill dess valet vunnit laga
kraft. Särskilda föreskrifter vore ju meddelade angående storleken, beskaffenheten
och stämplingen av valkuvert och upphävande av val hade förekommit
på grund av överträdelse av berörda föreskrifter. För att påstådd
felaktighet härutinnan skulle kunna visas och bedömas, måste i de flesta fall
de valkuvert kunna företes, mot vilka anmärkning framställts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att det tydligt skulle i lagen
framhållas, att de giltiga valsedlarna skola uttagas nr kuverten och att dessa
kuvert ej skola insändas till länsstyrelsen.

Flera länsstyrelser hava påpekat, att reformen ej, såsom antagits, medfört
lättnad i länsstyrelsernas arbete med röstsammanräkningen. Tvärtom hade
de felaktigheter, som förekommit, ofta medfört försvårat och ökat arbete för
länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Orebro län har ansett att den genom valkuvertens
brytande och sedlarnas ordnande vunna besparingen mer än väl motvägts
redan av det omständliga förfarandet vid brytandet av de olika kuvertomslagen
samt bedömandet av dessas innehåll oell upptagande av de olika
besluten i protokollen. Endast en av de länsstyrelser, som yttrat sig över
nu förevarande spörsmål, nämligen länsstyrelsen i Gävleborgs län, har ansett,
att länsstyrelsens arbete i rätt så avsevärd grad minskats.

I den sakkunniges förslag hava intagits bestämmelser, avseende införande
av preliminär rösträkning vid kommunala val. Bestämmelserna återfinnas i
den sakkunniges förslag § 10 mom. 3—5. Härom har den sakkunnige anfört
följande:

Den av riksdagen år 1927 begärda utredningen beträffande utsträckning
av preliminär rösträkning till kommunala val vore visserligen icke ännu slutförd.
Emot utsträckningen kunde även åberopas, att man först vid 1928 års
andrakammarval erhölle erfarenhet om verkningarna av en anordning med

Den

sakkunnige.

F. V■ 34.

Yttranden.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

preliminär sammanräkning, oell att skälen för sådan anordning vore svagare,
i den mån ett val kunde anses sakna allmän betydelse och politisk karaktär.

Icke desto mindre hade den sakkunnige ansett sig böra föreslå likformighet
på ifrågavarande område. Sådan likformighet vore uppenbarligen redan
i sig själv mycket önskvärd. Genom återgång beträffande riksdagsmannaval
till den äldre anordningen kunde likformigheten givetvis icke vinnas annat
än i det föga sannolika fall, att överväldigande svårigheter och olägenheter
skulle vid tillämpningen framträda. Det syntes vara omöjligt att i avseende
på val, som sammanräknades av länsstyrelse, annorledes än genom anordnande
av preliminär sammanräkning tillfredsställa de starka krav, som framkommit
på snabbt offentliggörande av valresultaten. Även med den största
tänkbara, permanenta eller tillfälliga, förstärkning av länsstyrelsens arbetskrafter
måste ett stort och ständigt växande antal sammanräkningar kräva
en ganska lång tid. Härtill komme, att de definitiva sammanräkningarna
ofta nog måste avsevärt fördröjas i följd av kommunikationsförhållandena
och nödvändigheten att efter förberedande granskning av valhandlingarna
införskaffa erforderliga upplysningar. Genom anordnande av preliminär sammanräkning
möjliggjordes även att förlägga även sammanräkningen för stadsvalkrets
till länsstyrelse utan att därigenom kännedomen örn det huvudsakliga
valresultatet försenades. Den kompetens, som förutsattes för preliminär
sammanräkning, vore större vid fullmäktigval än vid riksdagsmannaval endast
för så vitt svårigheterna kunde antagas ökas med antalet av dem, som
skulle väljas. För att emellertid i någon mån lätta valnämndens prövning
och förekomma misstag, som svårligen skulle stå att rätta, föresloge den
sakkunnige en uttrycklig och tydlig bestämmelse, att innehållet i ett valkuvert
skulle återinläggas i valkuvertet, ej blott då valkuvertet innehölle
annat än en valsedel, utan även då innehållet utgjordes av mera än en valsedel.

Det borde i detta sammanhang framhållas, att man vid bedömande av
den preliminära sammanräkningens värde och lämplighet icke hnge förbise,
att i följd av densamma resultatet i ett valdistrikt kunde bliva känt i ett
annat tili samma valkrets hörande distrikt, innan röstgivningen därstädes
avslutats. Att den definitiva sammanräkningen kunde giva annat resultat
än den preliminära läge i öppen dag. Vid dragande av politiska eller andra
slutföljder av det preliminära resultatet måste man rimligen taga hänsyn
till den större eller mindre sannolikheten av en sådan eventualitet. Även
den definitiva sammanräkningens resultat kunde ju för övrigt undanröjas
eller ändras efter överklagande.

I alla förekommande fall syntes det vara endast sällan, som, åtminstone
i större valdistrikt, den preliminära sammanräkningen lämpligen kunde företagas
efter den ganska sena timme, då röstgivningen slutade. Den sakkunnige
hade emellertid icke ansett sig böra föreslå ändring i stadgandet, att
valförrättning »bör utan avbrott bringas till slut». Den nästföljande punkten,
enligt vilken den preliminära sammanräkningen kunde, därest särskilda
skäl förelåge, uppskjutas till påföljande dag, syntes nämligen bereda erforderlig
lättnad.

Av de myndigheter, som yttrat sig över den sakkunniges förslag på denna
punkt, hava vissa länsstyrelser delvis upprepat anmärkningar, som framställts
i tidigare utlåtanden i ämnet. Här torde endast behöva framhållas
följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län har med hänsyn till de goda erfarenheter,
vilka vunnits vid andrakammarvalen, intet att erinra mot den föreslagna

F. V. 34.

Kungl. Majus proposition nr 99. 273

utsträckningen av den preliminära sammanräkningen. Vidare tillstyrkes reformen
av stadsfullmäktige i Stockholm, Gävle och Örebro.

Magistraten i Lysekil Ilar funnit stor tveksamhet råda rörande lämpligheten
av preliminär rösträkning.

I motsats till länsstyrelsen i Stockholms län hava länsstyrelserna i Södermanlands
och Skaraborgs län, vilka, såsom förut angivits, tidigare tillstyrkt
den ifrågasatta reformen, nu, med hänsyn till erfarenheterna vid andrakammarvalen,
avstyrkt densamma. I avstyrkande riktning hava vidare kommunalfullmäktige
i 3 kommuner yttrat sig.

Två länsstyrelser — i Göteborgs oell Bohus samt Skaraborgs län — hava
anfört, att valnämnderna icke visat sig vuxna sin nya uppgift.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att valhemligheten komme att
äventyras, örn förslaget bleve genomfört, samt att väl stora anspråk komme
att ställas på valnämnderna, varjämte enligt länsstyrelsens förmenande reformen
vore onödig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framställt den detaljanmärkningen,
att, då två val samtidigt förrättats, omslagen borde förses med anteckning
jämväl örn valbeteckning på det att sammanblandning av valsedlar lättare
skulle kunna undvikas vid valens sammanräkning inför länsstyrelsen.

Som jag förut angivit innebar utkastet, att bestämmelserna för kommunala Utkastet,
val även skulle vara tillämpliga i fråga örn kyrkliga val. Preliminär rösträkning
skulle sålunda äga rum även vid dessa senare val.

Av de myndigheter, som yttrat sig över utkastet, hava några berört denna Yttranden
fråga. över utkastet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat, att förfarandet, enligt länsstyrelsens
förmenande, innebure sådana allvarliga risker för valsäkerheten,
att stora betänkligheter mot detsamma måste hysas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört: På utkastet förutsatte
möjligheten av gemensamma förrättningar för val av kyrkofullmäktige för
församling och dylikt val för samfällighet, därav församling utgjorde del,
skulle exempelvis de olägenheter, som länsstyrelsen på goda grunder befarade
av preliminära rösträkningar vid andra val än sådana av politisk betydelse,
i full omfattning göra sig gällande även för de kyrkliga valen, örn
utkastets förslag angående dylika sammanräkningar upphöjdes till lag.

Magistraten i Stockholm har bland annat anfört: Gällande bestämmelse

örn den preliminära sammanräkningens avbrytande och fortsättande hade
givit anledning till tvekan, huruvida ett dylikt fortsättande ovillkorligen
måste äga rum på samma vallokal och av samma valförrättare. Ehuru enligt
magistratens mening denna tolkning vore den, som bäst överensstämde
med bestämmelsens ordalag, torde härutinnan ett förtydligande vara önskvärt.
Magistraten ansåge det därvid kunna ifrågasättas, huruvida icke ett
fortsättande av förrättningen å annan vallokal och jämväl av andra valförrättare
borde medgivas. Åtminstone i huvudstaden användes i stor utsträckning
vallokaler av mera tillfällig beskaffenhet, såsom skolsalar och dylikt,
vilka endast disponerades för själva valdagen och därefter ånyo toges i anspråk
för sina ordinarie ändamål. Likaså tjänstgjorde i betydande utsträckning
såsom valförrättare personer, vilka endast för själva valdagen stöde till
magistratens förfogande. Vid riksdagsmannavalet 1928 hade icke något dylikt
avbrytande av den preliminära sammanräkningen förekommit, detta förmodligen
delvis på grund av de livliga uppmaningar, som från magistratens
sida riktats till valförrättarna att om möjligt undvika sådant avbrytande.

Hade emellertid uppskov i något fall måst ske, hade därav kunnat upp ISihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. [Nr 99.) osa sa 18

F. V■ 34

Departements chefen.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

komma betydande svårigheter. Lämpligast hade under sådana förhållanden
varit att kunna fortsätta förrättningen i själva rådhuset och med anlitande
av magistratens och rådhusrättens egen personal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har här uttalat sig mot den ändring den
sakkunnige ifrågasatt i syfte att förtydliga, att innehållet i ett valkuvert
skall återinläggas i valkuvertet, även då innehållet utgöres av mer än en
valsedel, och därvid anfört: Det förtydligande, som avsetts med ändringen,
hade icke uppnåtts. Orden »annat» och »mera» fordrade nämligen olika
betoning på ordet »en» för att kunna beteckna olika fall. För övrigt syntes
efter ändringen uttrycket »senare fallet» ej vara användbart. Därest annan
avfattning än den, som förekomme i lagen örn val till riksdagen, ansåges
nödvändig, varom länsstyrelsen icke vore övertygad, syntes följande stadgande
vara att föredraga: »Befinnes — — — utgöras av mera än en val sedel

eller av en eller flera valsedlar jämte annat, skall, efter det att i
förekommande fall innehållet återinlagts, valkuvertet» etc.

Den preliminära rösträkningen åsyftar att göra valutgången tidigare känd
och därigenom öka intresset för valet.

Enligt den ordning, som nu gäller, är — vad angår här ifrågavarande val —
tidsutdräkten innan valresultatet bekantgöres störst vid val av kommunal- och
municipalfullmäktige samt av landstingsmän å landsbygden. Vid dessa val, där
enligt såväl gällande bestämmelser som nu föreliggande förslag länsstyrelsen
är sammanräknande myndighet, råda i stort sett samma förhållanden,
som på sin tid föranledde införande av preliminär rösträkning vid val till
andra kammaren. Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida preliminär röst
räkning även bör införas vid sistnämnda kommunala val, synes emellertid
nu hänsyn böra tagas jämväl till de erfarenheter, som beträffande sådan
rösträkning redan gjorts vid val till andra kammaren. Av den gjorda utredningen
framgår, att dessa erfarenheter varit i övervägande grad goda.
Yalförrättarna hava i stort sett visat sig äga förmåga att tillfredsställande
verkställa den preliminära rösträkningen. Härtill kommer, att man torde
kunna påräkna ännu bättre resultat, sedan valförrättarna blivit mer erfarna
på området. Erfarenheterna från andrakammarvalen synas därför stödja
införandet av preliminär rösträkning jämväl vid andra val. Vid övervägande,
huruvida preliminär rösträkning bör föreskrivas vid kommunalfullmäktigval
och landstingsmannaval på landet, bör ytterligare en omständighet beaktas.
Dessa val kunna företagas och hava också i ej ringa utsträckning företagits
vid gemensam valförrättning. Uppenbart är, att vid sådan gemensam förrättning
valförrättarnas arbete även med de preliminära rösträkningarna
kommer att ökas och att stor noggrannhet måste iakttagas för undvikande
av sammanblandning av valsedlarna för de olika valen. Dessa svårigheter
för valförrättarna synas dock överkomliga. Då enligt föreliggande förslag
länsstyrelsen skiille hava att verkställa den slutliga sammanräkningen även
vid kyrkliga val för annan församling än stadsförsamling, synas de skäl, som
tala för preliminär rösträkning vid de båda slag av borgerliga val, som nyss
nämnts, kunna åberopas även för sådan sammanräkning vid omförmälda kyrkliga
val. Med hänsyn till det sålunda anförda förordar jag införande av preliminär
rösträkning vid kommunal- och municipalfullmäktigval samt, i de fall där

F. V. 34.

Kungl. Majus proposition nr 99. 275

länsstyrelsen är sammanräknande myndighet, vid val av landstingsman och
kyrkofullmäktige. Företagandet av denna preliminära rösträkning bör vara
obligatoriskt.

Vid landstingsmannaval i stadsvalkrets föreligga ej samma skäl, som tala
för preliminär rösträkning vid nyssberörda val. Sammanräkningen av landstingsmannaval
i sådan valkrets skall nämligen enligt gällande, i föreliggande
förslag bibehållet stadgande börja inom fyra dagar efter valförrättningarnas
avslutande. Tidsutdräkten innan valresultatet bekantgöres är därför betydligt
mindre vid sist avsedda val. Landstingsmannavals utgång är emellertid
av intresse icke blott inom valkretsen utan inom hela länet. Intresset är
ej heller begränsat till valresultatet inom en viss valkrets utan omfattar
utgången av samtliga landstingsmannavalen inom länet. Det kan därför
synas mindre lämpligt att föreskriva preliminär rösträkning vid vissa landstingsmannaval,
men ej vid andra. Med hänsyn härtill har jag funnit mig
böra förorda införande av preliminär rösträkning även vid landstingsmannaval
i stadsvalkrets. Företagandet härav bör liksom vid övriga landstingsmannaval
vara obligatoriskt, dock med undantag för de fall, där magistraten
omedelbart efter valförrättningens slut verkställer slutlig sammanräkning.

I fråga örn stadsfullmäktigval gäller, att sammanräkningen skall påbörjas
inom sju dagar efter valförrättningens avslutande. Såsom förut angivits
ansåg 1927 års riksdag, att särskilda åtgärder för påskyndande av sammanräkningen
för stadsfullmäktigvalens vidkommande knappast vore behövliga.
Enligt den sakkunniges förslag skulle preliminär rösträkning äga rum jämväl
vid dessa val. Emellertid innebar detta förslag, såsom jag redan tidigare
antytt, att länsstyrelsen vid dessa val skulle verkställa den slutliga sammanräkningen.
Jag har, såsom jag närmare vill beröra vid § 42, funnit mig
böra frångå den sakkunniges förslag i sistnämnda hänseende och förorda
bibehållandet av nuvarande ordning. Sammanräkning av stadsfullmäktigval
skall också enligt föreliggande förslag företagas inom samma tid från valförrättnings
avslutande, som nu är stadgad. De bestämmelser i förevarande
hänseende, som sålunda föreslås för stadsfullmäktigval, skola enligt föreliggande
förslag gälla jämväl vad angår kyrkliga val för stadsförsamling.
Tydligt är att ofta skäl icke föreligga att företaga preliminär rösträkning
vid stadsfullmäktigval och vid kyrkliga val för stadsförsamling. Dock kan
i städer, omfattande flera valkretsar ■— i synnerhet örn samtidigt med stadsfullmäktigval
förrättas val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens
första kammare eller om flera kyrkliga val samtidigt äga rum — avsevärd
tid förflyta innan det slutliga valresultatet kai: bekantgöras. Någon
anledning att utesluta möjligheten till företagande av preliminär rösträkning
vid dessa val torde icke förefinnas. Jag vill därför tillstyrka, att rätt tillägges
magistraten eller stadsstyrelsen, att, där deli så finner lämpligt, besluta
örn vidtagande av preliminär rösträkning även vid stadsfullmäktigval
och kyrkliga val för stadsförsamling. I enlighet härmed har mom. 3 avfattats.
På grund av hänvisningen i lagen örn val till riksdagen till vad
för val av stadsfullmäktige är stadgat kommer rätt att förordna örn prell -

F. V. 34-37.

Yttranden.

Departementschefen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

minar rösträkning att, vid bifall till vad jag nu föreslagit, tillerkännas magistraten
även vid val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens
första kammare.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att bibehålla den av den sakkunnige
föreslagna formuleringen av mom. 3 b), vilken avser att tydligare utmärka,
att innehållet i ett valkuvert skall återinläggas i kuvertet ej blott då kuvertet
innehåller annat än en valsedel utan även då innehållet utgöres av mera
än en valsedel. Den förordade lydelsen synes — såsom länsstyrelsen
i Malmöhus län anfört — något oegentlig. Det kan även ifrågasättas, huruvida
ett förtydligande i denna punkt är erforderligt. Ej heller de övriga
ändringsförslag i olika hänseenden, som av myndigheterna framställts, har
jag funnit mig böra förorda.

Kap. 6. Om rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel till den
myndighet, som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 35.

Denna paragraf motsvarar kap. 2 § 1 i den sakkunniges förslag till lag
örn valsedelsförsändelser och § 1 i lagen den 30 juni 1920 örn rätt för vissa
väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala
val samt örn behandling av valsedelsförsändelse. Bestämmelserna i
sistnämnda paragrafs sista stycke hava något modifierats med anledning av
de nya bestämmelserna örn kvinnas tillträde till statstjänst.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att rätt till valsedelsförsändelse
borde tillkomma även personalen vid telegrafverket.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava påyrkat, att rätt måtte beredas
avsides boende röstberättigade att i likhet med vissa yrkes- och tjänstegrupper
på förhand få avgiva sina röster till länsstyrelsen.

Skäl att i förevarande sammanhang ingå i prövning av spörsmålet om
utvidgning av rätten till valsedelsförsändelser synas mig icke finnas.

§ 36.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 2 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser samt § 2 i 1920 års lag.

Såsom den sakkunnige framhållit synes ej finnas anledning att, när röstningen
pågår mera än en dag, förbjuda valsedelsförsändelsers anordnande
ännu sista dagen; väljaren kan ju i det längsta hava trott sig bliva i tillfälle till
personlig inställelse. Ej heller torde beträffande ankomsttiden erfordras
någon strängare regel, än att försändelsen skall hava inkommit före röstsammanräkningens
början, dock senast å dagen efter sista omröstningsdagen.

§ 37.

Förevarande paragraf motsvarar kap. 2 § 3 i den sakkunniges förslag till
lag örn valsedelsförsändelser och § 3 i 1920 års lag.

F. V. 37—42-

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 277

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande:

I en mängd fall av mycket olika art måste en tjänstförrättande prästman
meddela intyg. Det förefölle, som örn han borde kunna duga att vara
ojävigt vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse. Paragrafen skulle
vinna på att utökas med en punkt, där det stadgades, att i församling inom
valdistriktet tjänstgörande prästman vore berättigad ehuru ej pliktig att
tjänstgöra som ojävigt vittne. För vissa väljare syntes man härigenom
kunna underlätta begagnandet av denna rättighet.

Det av länsstyrelsen berörda spörsmålet synes falla utom ramen för det
nu föreliggande revisionsarbetet.

§ 38.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 4 samt kap. 3 § 4 mom. 1, första stycket,
och en del av mom. 2 i den sakkunniges förslag till lag örn valsedelsförsändelser
och överensstämmer i huvudsak med § 4, första stycket, av 1920
års lag. Det har synts lämpligt att i denna paragraf — liksom fallet är i
motsvarande nu gällande stadgande — angiva genom vilkas försorg kuverten
skola tillhandahållas.

§ 39.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 5 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser och § 4 tredje—åttonde styckena i 1920 års lag. Det
har, i huvudsaklig överensstämmelse med kungörelsen örn vittnen vid anordnande
av valsedelsförsändelse vid kommunala val m. m. den 20 maj 1921
§ 4, i lagen utsagts, att det icke åligger vittne att besörja försändelsens
befordran annorledes än genom dess överlämnande åt posten eller att bekosta
postavgifter.

§ 40.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 6 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser samt § 5 i 1920 års lag.

§ 41.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 8 i den sakkunniges förslag till lag örn
valsedelsförsändelser samt § 7 i 1920 års lag.

Kap. 7. Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

Bestämmelser motsvarande dem, som upptagits i detta kapitel, återfinnas
merendels i kap. 6 av den sakkunniges förslag.

§ 42.

Enligt den sakkunniges förslag skulle vid alla kommunala val den slutliga
sammanräkningen verkställas av länsstyrelsen. Den sakkunnige har
framhållit, att bortsett från likformighetsintresset härför syntes tala huvudsakligen
följande skäl:

Klagomål över sammanräkning av stadsfullmäktigval kunde — i motsats
mot förhållandet vid kommunalfullmäktigval och vid landstingsmannaval,

Yttrande.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

F. V. 42.

Yttranden.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

även sådant, som sammanräknats av magistrat eller stadsstyrelse — fullföljas
i två instanser, vilket måste förorsaka dröjsmål med det slutliga avgörandet.
Hos stadsstyrelsen ock måhända även magistrater, i mindre
städer kunde icke med säkerhet påräknas erforderlig kompetens. Även i
större städer vore sammanräkningarna så fåtaliga, att önskvärd rutin näppeligen
kunde av vederbörande förvärvas och bibehållas, medan förhållandet
vore ett annat hos länsstyrelserna. Slutligen finge anföras, att misstag vid
avgivande av valsedelsförsändelser kunde lätteligen förekomma, då en väljare
skulle beträffande särskilda val adressera valförsändelse till olika myndigheter;
i detta sammanhang hade det särskild betydelse, att nu vid landstingsmannaval
för stad sammanräkningen för en av staden och landsbygdsområde
bestående valkrets verkställdes av länsstyrelsen och för en av två
eller flera städer bestående valkrets av magistraten eller stadsstyrelsen i
den folkrikaste staden. Hessa olägenheter kunde endast delvis avhjälpas
genom formulären till ytterkuvert.

Invändas kunde givetvis, att länsstyrelsens arbetsbörda bomme att ökas.
Men även örn ökningen i vissa fall vore ganska avsevärd, torde denna invändning
dock ej böra tillmätas avgörande betydelse, då det i allt fall
regelmässigt torde vara av nöden att anlita extra personal. Hen för sammanräkning
erforderliga tiden bomme för övrigt att avsevärt minskas i följd av
den föreslagna preliminära sammanräkningen, särskilt enär valkuvertens
öppnande och valsedlarnas uttagande redan i förväg undangjorts.

Hen sakkunniges förslag, i vad därigenom röstsammanräkning, som nu
är överlämnad åt magistraten eller stadsstyrelsen, skulle verkställas av länsstyrelsen,
har avstyrkts av länsstyrelserna i Ostergötlands, Malmöhus, Alvsborgs,
Orebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt stadsfullmäktige
i 3 städer och stadsstyrelsen i 1 stad.

För samma förslag hava länsstyrelserna i Stochholms, Kalmar samt Göteborgs
och Bohus län ävensom stadsfullmäktige i 2 städer yttrat sig.

Mot förslaget har anförts, att icke några bärande skäl för detsamma
framförts och att det bomme att medföra försenad kännedom örn valresultaten.
Likformighetskravet vore i detta fall rent teoretiskt och i praktiken tämligen
betydelselöst.

Vidare har anförts, att de nu sammanräknande myndigheterna visat sig
fullt kompetenta för sammanräkningen. Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands
län yttrat, att erfarenheten icke syntes hava visat någon bristande
kompetens hos dessa myndigheter för uppgiften i fråga, något som heller
icke av förslagsställaren påståtts. He lokala myndigheterna hade ock lättare
än länsstyrelserna att identifiera och i vederbörande röstlängder igenfinna
de olika kandidaterna, och det hade i många fall — vid sammanräkningar
för kommunalfullmäktigval — visat sig nödvändigt för länsstyrelsen att inhämta
upplysningar hos ortsmyndigheten.

Vad angår den sakkunniges anmärkning att klagomål över sammanräkningav
stadsfullmäktigval nu kunde fullföljas i två instanser har länsstyrelsen i
Östergötlands län anfört, att denna olägenhet kunde avhjälpas genom föreskrift
örn anförande — i likhet med vad rörande borgmästarval vore gällande
—- direkt hos regeringsrätten av besvär över stadsfullmäktigval.

Beträffande anmärkningen, att misstag vid avgivande av valsedelsförsändelser
lätt kunde förekomma under nuvarande förhållanden, har samma länsstyrelse

F. V. 42-43.

Kungl. Majus proposition nr 99. 279

framhållit, att det inom länet i något eller några enstaka fall förekommit,
att dylik försändelse inkommit till felaktig myndighet, som emellertid befordrat
försändelsen vidare till adressaten. Någon olägenhet för väljarna
förorsakades knappast därigenom, särskilt i betraktande av den ytterst inskränkta
omfattning, i vilken rätten för vissa yrkesmän att rösta medels
valförsändelse tagits i anspråk.

Länsstyrelserna i 7 län hava understrukit det tidsödande arbete för länsstyrelserna,
röstsammanräkningarna utgöra; från några håll har därvid även
påpekats, att den preliminära rösträkningen ej visat sig verka tids- och
arbetsbesparande för länsstyrelserna.

Såsom jag redan vid ett par tillfällen framhållit, kan jag ej förorda den
sakkunniges förslag att göra länsstyrelsen till sammanräknande myndighet
för samtliga kommunala val. Övervägande skäl synas mig tala för bibehållande
av den nu Farande ordningen. Magistraterna och stadsstyrelserna
torde i allmänhet hava visat sig väl skickade för sammanräkningsproceduren.
Nämnda myndigheter hava även en ofta önskvärd personkännedom. Därjämte
kan det slutliga valresultatet framläggas betydligt tidigare än örn
länsstyrelsen har att verkställa sammanräkningen. Som ett vägande skäl
mot länsstyrelsernas övertagande av den slutliga sammanräkningen vid
samtliga kommunala val må jämväl framhållas den ökning i länsstyrelsernas
arbetsbörda, som därigenom skulle vållas.

Yad angår den sakkunniges anmärkning, att klagomål över sammanräkning
av stadsfullmäktigval nu kunna fullföljas i två instanser, vill jag redan
här påpeka, att enligt § 56 i föreliggande förslag besvär över sådant val
alltid skall anföras direkt hos Konungen.

I fråga örn kyrkliga val för stadsförsamling synes lämpligt föreskriva
samma regler som i fråga örn stadsfullmäktige. Vid val för annan församling
torde däremot länsstyrelsen böra verkställa sammanräkningen.

§ 43.

Paragrafen motsvarar första och andra styckena av § 12 i den sakkunniges
förslag. Bestämmelserna skola ersätta stadganden i L. § 29 mom. 7,
första stycket, S. § 24 mom. 2, tionde stycket, samt i landstingslagens 12 §
första och andra moment. Vissa föreskrifter i paragrafen hava sill motsvarighet
i fastställda protokollsformulär.

Vid kommunalfullmäktigval skall enligt nu gällande bestämmelser sammanräkningsförrättning
kungöras minst sex dagar förut i kommunens kyrkor.
Vid landstingsmannaval, där länsstyrelsen har att verkställa sammanräkningen,
skall kungörelse örn sammanräkning ske minst sex dagar därförut i
en eller flera av valkretsortens mest spridda tidningar. I stad, som bildar
egen valkrets för landstingsmannaval, skall, där sammanräkningen ej äger
rum omedelbart efter röstningens avslutande, vid valförrättningen tid och
ställe för sammanräkningen tillkännagivas. För annan stadsvalkrets för
landstingsmannaval skall tid och ställe för sammanräkningen sist dagen
därförut kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar. Vid

Departements chefen.

F. V. 43-47.

Deri sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

280 Kungl. Majlis proposition nr 99.

stadsfullmäktigval plägar ock kungörelse utfärdas, om sammanräkningen ej
verkställes omedelbart efter röstningens avslutande.

Enligt den sakkunniges förslag skulle kungörande av sammanräkning
vid samtliga val ske genom en eller flera av ortens mest spridda tidningar.
Den sakkunnige har härtill anfört, att det ansetts vara i skyndsamhetens
intresse önskvärt och med hänsyn till förrättningens art icke möta betänklighet,
att även beträffande fullmäktigval tillkännagivandet skedde genom
tidningarna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt lämpligheten härav.

Det av den sakkunnige föreslagna sättet för kungörande av sammanräkningsförrättning
synes mig lämpligt för de fall, då sammanräkningen ankommer
på länsstyrelsen. Där sammanräkningen verkställes av magistrat
och ej äger rum omedelbart efter valets förrättande, torde däremot kungörelse
böra ske sist dagen före sammanräkningsförrättningen genom en eller
flera av ortens mest spridda tidningar.

§ 44.

Första momentets stadgan den överensstämma med föreskrifter enligt fastställda
protokollsformulär för röstsammanräkning vid kommunalfullmäktigval,
stadsfullmäktigval och landstingsmannaval. Momentet motsvarar § 12,
tredje stycket, i den sakkunniges förslag. I lagen örn val till riksdagen
77 §, första och andra styckena, finnas med momentets i huvudsak överensstämmande
föreskrifter.

Andra momentet motsvarar kap. 2 § 7 i den sakkunniges förslag örn
valsedelsförsändelser. Den är avsedd att ersätta § 6 i lagen den 30 juni
1920.

Tredje momentet motsvarar § 12, fjärde stycket, i den sakkunniges förslag.
Bestämmelserna i momentet överensstämma i huvudsak med givna föreskrifter
enligt protokollsformulär. Bestämmelserna motsvara i huvudsak
lagen örn val till riksdagen 78 §.

§ 45.

Paragrafen överensstämmer med § 13 i den sakkunniges förslag och motsvarar
första momentet av L. § 30, av S. § 25, av kommunalförordningen
för Stockholm § 11 och av landstingslagen 13 §.

§ 46.

Denna paragraf, som överensstämmer med § 14 i den sakkunniges förslag,
motsvarar L. § 30 mom. 2—4, § 31 och § 32 mom. 1, S. § 25 mom. 2—4, § 26
och § 27, första stycket, kommunalförordningen för Stockholm § 11 mom.
2—4, § 12 och § 13, första stycket, ävensom landstingslagen 13 § 2—5 och
7 morn., sistnämnda moment i vad det ej avser suppleanter.

§ 47.

Paragrafen motsvarar § 16 i den sakkunniges förslag och överensstämmer
med landstingslagens 13 § 6 och 7 morn., det sistnämnda momentet i vad det
har avseende å suppleantval.

F. V. 48-51.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 281

§ 48.

Denna paragraf motsvarar § 15 i den sakkunniges förslag samt L. § 32
mom. 2, S. § 28 mom. 1, kommunalförordningen för Stockholm § 14 mom. 1
och landstingsförordningen 13 § 8 mom.

§ 49.

Paragrafen motsvarar § 17 i den sakkunniges förslag och innehåller bestämmelser,
som ersätta L. § 29 mom. 7, andra och femte styckena, S. §27,
andra och tredje styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 13, andra
och tredje styckena, samt landstingslagen 12 § 4 mom. Uppskov eller avbrott,
som i mom. 2 förutsättes, torde knappast annat än i följd av oförutsedda
omständigheter förekomma, men sådana kunna tänkas inträffa vid
alla sammanräkningar.

§ 50.

Paragrafen motsvarar L. § 29 mom. 7, fjärde stycket, samt landstingslagens
12 § 1 morn., andra stycket, och 2 morn., fjärde stycket. I den
sakkunniges förslag äger paragrafen sin motsvarighet i § 18.

Yid sistnämnda paragraf har den saklcunnige anfört, att ordet »genast» i
gällande författningar utbytts mot »ofördröjligen», i huvudsakligt syfte att
möjliggöra röstlängdernas utlånande åt statistiska centralbyrån, när sådant
erfordrades.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande.

Yid besvär över val syntes jämväl röstlängderna böra av länsstyrelsen
insändas till Konungen. På grund därav syntes med återställande av röstlängderna
lämpligen böra anstå, i avvaktan på besvärstidens utgång.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har ordet »ofördröjligen» uteslutits
i föreliggande förslag.

§ 51.

Paragrafen, som motsvarar § 19 mom. 2 i den sakkunniges förslag, överensstämmer
med 12 § 5 mom. landstingslagen.

Under § 19 mom. 3 har den salclcunnige föreslagit, att jämväl underrättelse
örn utgången av fullmäktigval skulle meddelas i länskungörelserna.
Den sakkunnige har nämligen, särskilt efter införande av preliminär rösträkning,
funnit officiellt kungörande av det definitiva sammanräkningsresultatet
för fullmäktigval vara önskvärt.

Häremot hava från några myndigheters sida rests invändningar. Sålunda
har länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasatt örn med hänsyn till de för
statsverket betungande kostnaderna sådant kungörande borde ske. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har anfört följande:

Enligt länsstyrelsens mening kunde ett sådant kungörande näppeligen
anses vare sig behövligt eller lämpligt. Särskilt efter förrättade allmänna
kommunalfullmäktigeval för — såsom i Kristianstads län vore förhållandet —
ett åttiotal valdistrikt med 15—30 fullmäktige i varje kommun skulle ett
dylikt kungörande draga stora kostnader och utrymme utan att, såvitt läns -

Ben sakkunnige.

Yttrande.

Departements chefen.

Yttranden.

F. V. 51-52.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements chefen.

282 Kungl. Majus proposition nr 99.

styrelsen kunde finna, bliva till praktisk nytta, då ingen toge del av länskungörelsernas
uppgifter. Därest, såsom nu skedde, underrättelse genom protokollsutdrag
meddelades ordföranden i kommunalstämman respektive kommunalfullmäktige
syntes detta vara fullt tillräckligt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har likaså ansett, att utgifterna för publicerandet
ingalunda motsvarade nyttan av detsamma.

Det föreslagna kungörelseförfarandet beträffande utgången av fullmäktigval
synes mig vara av jämförelsevis ringa värde. Då härtill kommer, att
kostnaderna skulle bliva avsevärda, hava bestämmelser härom uteslutits i
föreliggande förslag.

§ 52.

Första momentet motsvarar § 20 mom. 2 i den sakkunniges förslag. Momentet
innefattar hänvisning till landstingslagens 21 §, första stycket, vilket
stadgande ansetts icke lämpligen böra utbrytas ur sitt sammanhang.

Andra momentet motsvarar § 20 mom. 1 i den sakkunniges förslag. Det
avser att ersätta L. § 32 mom. 3, första—fjärde styckena, S. § 28 mom. 2,
första—fjärde styckena och kommunalförordningen för Stockholm § 14 mom. 2,
första—fjärde styckena.

Enligt nyssnämnda nu gällande stadganden skall förrättning avseende ny
röstsammanräkning av kommunalfullmäktigval kungöras minst sex dagar
förut i kommunens kyrkor. Vidare skall förrättning avseende ny röstsammanräkning
av stadsfullmäktigval kungöras minst åtta dagar förut.

Enligt den sakkunniges förslag skulle beträffande kungörande av ny röstsammanräkning
gälla samma regler som för den ursprungliga sammanräkningen,
det vill säga kungörelse skulle alltid ske genom tidningarna minst
sex dagar före förrättningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att statsverket skulle tillskyndas
ganska avsevärda utgifter genom införande i tidning av kungörelse
örn sammanräkning för utseende av efterträdare åt avgången kommunaleller
municipalfullmäktig samt att med hänsyn till det ringa intresse allmänheten
visade för dessa förrättningar en sådan kungörelse vore skäligen
onödig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt örn sådant kungörande
som här föreslagits, borde ske, enär en eller flera sammanräkningar efter
avgångna fullmäktige förekomme nästan varje vecka året runt, och de redan
för statsverket så betungande kungörelsekostnaderna skulle komma att ytterligare
höjas i ej oväsentlig mån.

Vad myndigheterna anfört synes värt beaktande. Sammanräkningar förutseende
av efterträdare förekomma redan nu i mycket stor utsträckning,
och antalet sådana sammanräkningar kommer att betydligt ökas med införandet
av kyrkofullmäktige. Förslaget att kungörelse örn dylika sammanräkningar
skall ske genom tidningarna kommer alltså tydligen att förorsaka
statsverket stora kostnader. Något större allmänt intresse för dessa förrättningar
lärer emellertid icke finnas. Av de intresserade torde förrättningarnas
utgång oftast kunna på förhand beräknas. Med hänsyn härtill
har jag ej funnit mig böra tillstyrka den sakkunniges förslag i denna del.

F. Tr. 53-56.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 283

En återgång till nu gällande föreskrifter Ilar ej heller synts mig önskvärd,
titan förordar jag på grund av det anförda, att bestämmelser örn kungörande
av ny sammanräkning helt uteslutas.

Föreliggande förslag innefattar ytterligare en avvikelse från gällande bestämmelser.
I förslaget är nämligen icke föreskrivet, att den nya sammanräkningen
skall igångsättas på fullmäktiges anmälan. Det har synts mig, till
förekommande av missförhållanden, uppkomna på grund av underlåtenhet
att göra sådan anmälan, lämpligt att ej göra den sammanräknande myndighetens
befogenhet att företaga ny rösträkning beroende på dylik anmälan.

§ 53.

Paragrafen motsvarar § 21 i den sakkunniges förslag. I vad den angår
fullmäktig har paragrafen motsvarighet i L. § 32 mom. 3, femte stycket,
S. § 28 mom. 2, femte stycket, och kommunalförordningen för Stockholm
§ 14 mom. 2, femte stycket. Landstingsman nämnes blott för fullständighetens
skull och till undvikande av missförstånd vid tillämpning av § 55.

§ 54.

Denna paragraf motsvarar § 22 i den sakkunniges förslag. Bestämmelserna
äga motsvarighet i L. § 32 mom. 3, sjätte stycket.

Under § 23 mom. 2 har den sakkunnige föreslagit, att underrättelse örn
utgången av ny röstsammanräkning för utseende av fullmäktig skulle meddelas
i länskungörelse. Av skäl, som anförts vid § 51, har detta stadgande
uteslutits.

§ 55.

Förevarande paragraf motsvarar i den sakkunniges förslag § 24 och i nu
gällande författningar L. § 32 mom. 4, S. § 28 mom. 3 och kommunalförordningen
för Stockholm § 14 mom. 3, med ett tillägg, som i förevarande avseende
likställer landstingsmän med fullmäktige.

§ 56.

Paragrafens första stycke motsvarar § 25 mom. 2, första stycket i den
sakkunniges förslag. I gällande författningar motsvarar det 14 § första
stycket i landstingslagen och L. § 33.

Redan nu är föreskrivet, att klagan över landstingsmannaval, även där
magistrat verkställt sammanräkningen, skall föras direkt hos Konungen.
Motsvarande förhållande gäller jämlikt lagen den 14 mars 1921 örn val av
borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare
i Stockholm. Genom de bestämmelser, som här föreslås, skulle denna regel
gälla även stadsfullmäktigval och val av kyrkofullmäktige i stadsförsamling.
Härmed vinnes, att det slutliga avgörandet kommer att föreligga tidigare
vid dessa val än vad nu är fallet vid stadsfullmäktigval. Mot förslaget kan
anmärkas, att man för vissa fall kan ifrågasätta, örn magistrater och stadsstyrelser
äga sådan kompetens i förevarande frågor, att besvär över deras
beslut böra få anföras direkt hos Konungen. De svårigheter vid prövning
av klagomål, som kunna uppkomma på grund av valförrättares bristande

Departements chefen.

F. V. 56—60.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kompetens, äro dock överkomliga ock uppvägas säkerligen av den fördel,
som otvivelaktigt vinnes med allenast en prövande instans.

Andra, tredje oell fjärde styckena motsvara samma stycken av § 25 mom. 2
i den sakkunniges förslag. Andra och tredje styckena äga motsvarighet i
14 § i landstingslagen andra och tredje styckena. Fjärde stycket saknar
motsvarighet i gällande bestämmelser men har tillagts i tydlighetens intresse.

Den Ben sakkunnige har anfört bland annat följande:

xunmge. j landstingslagen 14 §, andra stycket, stadgades, att, örn den valde skiljdes
från uppdraget och icke i följd av besvären annan person förklarats
vara vald, till ordinarie landstingsman skulle inkallas den närmast i ordningen
varande suppleanten. Med hänsyn till de grunder, enligt vilka ordningen
mellan suppleanterna bestämmes, syntes emellertid detta stadgande
åtminstone icke alltid leda till riktiga resultat. Örn exempelvis den valde
lanstingsmannen skildes från uppdraget av det skäl, att han ej vore valbar,
hade hans namn vid sammanräkningen bort betraktas som obefintligt och
de för honom särskilt upptagna suppleantnamnen icke komma i betraktande.
Rättelse kunde i sådana och jämförliga fall vinnas genom ny sammanräkning
utan anställande av nytt val, då det ju vore i och för sig mest
önskvärt, att besvären ledde till samma resultat, som skulle förelegat, örn
vid sammanräkningen riktigt förfarits. I anledning därav och tillika för att
framhålla regeringsrättens befogenhet att i alla avseenden draga slutföljden
av den valdes skiljande från uppdraget hade den sakkunnige föreslagit en
mera allmänt hållen lydelse. Något skäl, varför —- bortsett från suppleantinstitutionen
— andra regler borde gälla för fullmäktigval än för val av
landstingsmän, torde icke föreligga.

Yttranden. Läns styr (Åserna i Södermanlands och Kristianstads län hava ifrågasatt lämp ligheten

av — såsom den sakkunnige föreslagit — införande i länskungörelserna
av underrättelse örn fullmäktiges skiljande från uppdraget.

Departements- I överensstämmelse med den ståndpunkt jag intagit vid § 51 har här uteslutits
det av den sakkunnige ifrågasatta kungörelseförfarandet, så vitt angår
fullmäktig. I övrigt har jag anslutit mig till den sakkunniges förslag.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

Kapitlet motsvarar kap. 7 i den sakkunniges förslag.

§§ 57 och 58.

Paragraferna motsvara §§ 1 och 2 i den sakkunniges förslag.

§ 59.

Paragrafen motsvarar § 3 i den sakkunniges förslag. Med hänsyn till
att de kyrkliga valen skola förrättas inför borgerlig valförrättare har det ansetts
lämpligt, att den borgerliga kommunen även vid dessa val tillhandahåller
lämpliga vallokaler och bestrider kostnaden för de anordningar, som
avses i 8 27.

§ 60.

Första momentet motsvarar kap. 3 § 2 i den sakkunniges förslag till lag
örn valsedelsförsändelser och § 12, andra stycket, samt § 13 i 1920 års lag

F. V. 60-63.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 285

om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva val
sedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

Andra momentet motsvarar kap. 3 § 3 i den sakkunniges förslag till lag
örn valsedelsförsändelser och äger motsvarighet såväl i 1920 års lag § 4
andra stycket som i kungörelsen den 21 maj 1926 angående kuvert till valsedelsförsändelse
vid vissa kommunala val § 3, sista stycket.

Tredje momentet motsvarar vissa bestämmelser i kap. 3 § 4 i den sakkunniges
förslag till lag örn valsedelsförsändelser. Dess föreskrifter äga
motsvarigheter i 1920 års lag § 14, i nyssnämnda kungörelse den 21 maj
1926 § 3 ävensom i kungörelsen den 20 maj 1921 örn vittnen vid anordnande
i vissa fall av valsedelsförsändelse vid kommunala val m. m. §§ 2 och 3

§ 61.

Paragrafen motsvarar § 3, andra stycket, i den sakkunniges förslag till
vallag ävensom kap. 3 § 4 mom. 1, sista stycket, i hans förslag till valsedelsförsändelser.

§§ 62 och 63.

Paragraferna ”komplettera lagens föregående bestämmelser. Det har ansetts
lämpligt att tillerkänna Kungl. Maj:t rätt att meddela särskilda föreskrifter
i fråga örn val för kyrklig samfällighet och särskilt skoldistrikt.

Förslaget till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
å kommunalstämma m. m.

Denna lag är avsedd att ersätta stadgan om proportionellt valsätt vid
vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. den 13 juni 1913.

§ I Paragrafen

motsvarar § 1 i stadgan.

Körande innehållet i denna paragraf har den saide,unnige anfört:

Det hade måhända varit önskvärt att i lagen upptaga även förutsättningarna
för användande av proportionellt valsätt. Därför skulle emellertid
hava förutsatts så många lagändringar, särskilt i kyrkostämmoförordningen
och landstingslagen, att den sakkunnige ansett det icke böra ifrågakomma.
Vid sådant förhållande hade den nuvarande uppräkningen av förtroendemän,
vilken måhända skulle behöva tid efter annan kompletteras, synts vara ändamålslös
och kunna ersättas genom ett angivande allenast av de väljande
församlingarna. Vid val enligt riksdagsordningen § 6 morn. 7 skulle suppleanter
icke utses, vadan det utan vidare vore klart, att förslagets §§ 7, 8
saknade tillämpning å sådant val.

Visserligen har omarbetning nu verkställts av kyrkostämmoförordningarna,
men det synes dock lämpligt att såsom den sakkunnige föreslagit i denna
lag icke angiva förutsättningarna för användande av proportionellt valsätt.
Bestämmelser härom torde böra kvarstå i lagarna om den borgerliga och
den kyrkliga kommunens organisation. Förevarande lag bör endast reglera

Den

sakkunnige.

Departements chefen.

Den

sakkunnige.

Departements chefen.

286

Kungl. Majus proposition nr 99.

förfarandet i de fall, då enligt nyssnämnda bestämmelser val skall vara proportionellt.

Lagen bör naturligen gälla även beträffande val, som verkställas inom
kyrkofullmäktige.

§ 2''

I den sakkunniges förslag hade tillämpningen av denna paragraf begränsats
till val å kommunal- och municipalstämma samt allmän rådstuga ävensom
inom kommunal-, municipal- eller stadsfullmäktige. Den sakkunnige
yttrade i sin motivering:

De i § 2 upptagna bestämmelserna avsåge förfarandet vid proportionellt
val och santos alitsa hava sin lämpligaste plats i denna lag. För undvikande
av rubbningar i landstingslagen och kyrkostämmoförordningen hade dock
landsting och kyrkostämma lämnats utanför paragrafens tillämpningsområde
Paragrafen motsvarade L. § 18, fjärde stycket, § 20 mom. 2 och § 40 morn’
o’ jämförda med § 36 morn. 4, sista stycket, samt S. § 16, andra stycket,
9 3b, andra stycket, och § 56, andra stycket. Emot utsträckning till stad
av vad för landskommun gällde, torde så mycket mindre kunna möta betänklighet,
som föreskrifterna vore väsentligen fakultativa. Att även i stad
fall kunde förekomma, då de behövde tillämpas, syntes obestridligt. Jämföras
kunde lagen örn val till riksdagen § 14.

Såsom den sakkunnige påpekat torde de i denna paragraf intagna reglerna
böra hava sin plats i förevarande lag. Då en omarbetning nu verkställts
av förordningarna angående kyrkostämma, hava paragrafens bestämmelser
kunnat utsträckas att gälla även val å sådan stämma. I samband härmed
hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å val inom landsting.
Att dessa regler böra gälla också i fråga örn val inom kyrkofullmäktige
synes uppenbart.

§§ 3—8.

Dessa paragrafer överensstämma med 2—7 §§ i stadgan. Åt sista paragrafen
har liksom i sakkunnigförslaget givits en något förändrad redaktion,
avsedd att bättre utmärka, att vid valet skall bestämmas den ordning, vari
suppleanter skola inkallas.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj
1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Av skäl, som tidigare berörts, hava i denna lag vidtagits endast de ändringar,
som blivit nödvändiga genom valbestämmelsernas överflyttande till
den särskilda lagen örn kommunala och kyrkliga val samt de i övriga kommunallagar
verkställda ändringarna.

§ 5-

Mom. 2—5 torde böra ersättas av en hänvisning till de i lagen örn kommunala
och kyrkliga val givna reglerna örn upprättande av röstlängd och
örn röstlängdens bindande verkan.

287

Kungl. 7daj:ts proposition nr 99.

§ 6.

Sedan i lagen om kommunala och kyrkliga val intagits föreskrifter, att
stad skall vara indelad i valdistrikt och att röstberättigad äger utöva rösträtt
allenast vid valförrättning för det valdistrikt, där han är mantalsskriven,
synes det i förevarande paragraf mom. 2 andra stycket upptagna stadgandet
böra uteslutas.

Vid behandlingen av § 5 i förslaget till lag örn kommunala och kyrkliga
val redogjorde jag för innehållet av en skrivelse den 13 september 1929 från
allmänna valmansförbundet. Förbundet framhöll däri, bland annat, att en
allmän önskan gjort sig gällande, att stadsfullmäktigval i en stads olika valkretsar
skulle kunna äga rum på en och samma dag, samt att hinder häremot
mötte på grund av gällande föreskrift, att en av valförrättarna vid dessa
val skulle vara lagfaren. Nämnda hinder kommer, såsom jag påpekade vid
berörda paragraf, ej längre att förefinnas vid bifall till förslaget till lag örn
kommunala och kyrkliga val. På grund härav torde det, örn förslaget bifalles,
icke böra vålla svårigheter att anordna stadsfullmäktigval i en stads
olika valkretsar på samma dag. I fråga örn Stockholm synes emellertid
även föreskriften i förevarande paragraf mom. 2, fjärde stycket, att ordningen
för valkretsarnas sammankallande skall ombytas dem emellan så, att varje
valkrets får i sin tur börja valet, förhindra att valen inom valkretsarna förrättas
på samma dag. Som det emellertid även i Stockholm är av intresse
att valen kunna äga rum på en och samma dag, vill jag förorda, att det i
sistberörda stycke intagna stadgandet upphäves.

§§ 8 samt 10—14.

I stället för § 8 mom. 2 och 3 samt §§ 10—14 torde böra infogas en
hänvisning till de i lagen örn kommunala och kyrkliga val givna reglerna
örn valdistrikt, örn vals förrättande och avslutande så ock örn förfarandet,
när stadsfullmäktig avgår före mandattidens utgång.

§ 45.

Såsom i annat sammanhang berörts har en skärpning föreslagits av den
i förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad stadgade påföljden
för underlåtenhet att i rätt tid erlägga kommunalutskylder. Motsvarande
ändring bör göras i förevarande paragraf. Tydligt torde vara att,
där kommunalutskylder indrivas gemensamt med utskylder till församling,
indrivningsavgiften skall beräknas å det sammanlagda beloppet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting.

5, 7-15 §§.

Såsom redan berörts framhöllo kommunalflirfattningssaklcunniga i sitt den
31 januari 1923 avgivna betänkande IV med förslag till lag örn landsting
m. m. bland annat, att vid lagförslagets uppställning och vid avfattningen

Den

sakkunnige.

Departements chefen.

Riksdagen

1928.

288 Kungl. Majlis proposition nr 99.

av bestämmelserna örn val av landstingsman beaktats, att en kommunal vallag
gång efter annan bebådats, samt att i en sådan vallag, som alltså syntes
vara att motse, skulle sammanföras samtliga kommunallagars med varandra
likartade stadganden örn sättet för de kommunala representantvalens förrättande
och därmed sammanhängande frågor. Vid anmälan i statsråd den 19 mars
1924 av de sakkunnigas förslag förklarade chefen för socialdepartementet, statsrådet
Malm, att han godkände de sakkunnigas förslag, så vitt anginge ärendets
formella behandling, bland annat därför, att genom den förändrade
uppställningen ett överförande framdeles av valbestämmelserna till en tilltänkt
för kommunala val gemensam vallag i hög grad underlättades.

De sakkunniga ävensom departementschefen åsyftade med sina nyssberörda
uttalanden det förhållandet, att antalet lagrum under kapitel 2 i de
sakkunnigas förslag — motsvarande samma kapitel i gällande landstingslag
— i högre grad, än som eljest varit önskligt, begränsats i syfte att möjliggöra
bibehållandet av detta antal, örn större delen av kapitlet skulle komma
att överföras till en särskild vallag. De sakkunniga hade även i betänkandet
framlagt förslag till kapitlets uppställning efter det en sådan utbrytning
ägt rum.

Enligt den sakkunniges förslag skulle dels de bestämmelser, som motsvara
stadganden i hans förslag till vallag, utgå ur landstingslagen, dels ock
kvarstående bestämmelser i landstingslagens andra kapitel ordnas under
paragrafer på sådant sätt, att det nuvarande paragrafantalet bibehölles. I
anledning av den föreslagna vallagen hade, anför den sakkunnige, 5 §, andra
stycket, kunnat förenklas. I 7 § erfordrades, efter uppdelningen av 8 §,
ändring i hänvisningarna.

Den sakkunniges förslag till ändrad uppställning av de bestämmelser,
som efter valstadgandenas utbrytande komma att kvarstå i landstingslagens
andra kapitel, överensstämmer i princip med kommunalförfattningssakkunnigas
uppfattning. Däremot skiljer sig förslaget i utformningen från vad de
sakkunniga förordat. Skiljaktigheterna nödvändiggöras huvudsakligen därav,
att vissa stadganden, som enligt kommunalförfattningssakkunnigas mening
skulle överflyttas till vallagen, enligt den sakkunniges förslag bibehållits i
landstingslagen. Sist avsedda stadganden synas med hänsyn till omfattningen
av det förslag till lag örn kommunala och kyrkliga val, som jag tidigare
förordat, böra kvarstå i landstingslagen. Det av den sakkunnige här
framlagda förslaget torde, efter några redaktionella ändringar, böra tillstyrkas.

32 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter angående tillämpning av proportionell
valmetod vid vissa val inom landsting.

Som jag redan i samband med behandlingen av förslaget till lag örn
kommunalstyrelse på landet kap. 2 § 13 erinrat, har riksdagen i skrivelse
den 16 mars 1928 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i vilken
utsträckning den proportionella valmetoden kunde komma till användning,
utöver vad som redan vore stadgat, vid på landsting, stads- och kommunal -

Kungl. Majus proposition nr 99. 289

fullmäktige ankommande val, ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. I fråga örn de närmare motiven
till riksdagsskrivelsen får jag hänvisa till vad jag därom tidigare anfört.

För innehållet i en del av de yttranden, som avgivits över riksdagsskrivelsen,
har jag redogjort vid behandlingen av nyssnämnda paragraf i förslaget
till lag örn kommunalstyrelse på landet. Rörande de utlåtanden, som
avgivits av landsting och av styrelsen för svenska landstingsförbundet, vill
jag framhålla följande:

Blekinge och Värmlands läns landsting hava utan att ingå på själva sakfrågan
tillstyrkt, att en utredning måtte komma till stånd i det av riksdagen
angivna hänseendet.

Södermanlands läns landsting har, under framhållande att landstinget ansåge
en utsträckning av den proportionella valmetoden vid val inom landsting
lämplig, förklarat sig icke hava något att erinra mot det framställda
förslaget örn utredning härutinnan.

Följande landsting hava tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något i
princip att erinra mot en vitsträckning av den proportionella valmetoden i
enlighet med den av riksdagen uttalade uppfattningen, nämligen Jönköpings
läns landsting, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landsting, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands samt Västerbottens läns
landsting. Ej heller Östergötlands läns landsting har funnit anledning avstyrka
en sådan utsträckning men har därvid anfört följande:

Landstinget hade visserligen för egen del icke funnit, att tillämpning av
det nu gällande valsättet skulle vara förenat med några olägenheter, men
som en vidsträcktare användning av den proportionella valmetoden allenast
i nu ebil re en konsekvens av de lagbestämmelser, som för närvarande gällde
för de flesta val torde det vara svårt att av principiella skäl motsätta sig
densamma. Mot en utvidgad tillämpning av ifrågavarande valmetod vid val
av styrelser och delegationer syntes ej heller av praktiska skäl någon vägande
invändning kunna göras. Däremot hyste landstinget för sin del vissa
betänkligheter i fråga örn införandet av proportionellt valsätt jämväl vid val
till sådana förtroendeuppdrag, där de personliga kvalifikationerna för uppdraget
och icke den politiska partigrupperingen borde vara avgörande förvalens
utgång. Sålunda syntes med visst fog anmärkning kunna riktas mot
förslaget örn proportionella val vid utseendet av revisorer, ty dessa val
borde framför allt avse att tillföra den kommunala revisionen personer med
bästa möjliga insikter och erfarenhet i den kommunala förvaltningen och
bokföringen m. m. Landstinget ansåge emellertid, att även ett fullständigt
genomförande av det proportionella valsättet troligen icke komrne att medföra,
att vid valen hänsyn icke skulle i tillbörlig utsträckning tagas till vederbörande
kandidaters lämplighet i varje särskilt fall för uppdragen.

Gotlands läns landsting har förklarat, att den proportionella valmetoden
vid val inom kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt landsting
borde utsträckas att även omfatta val av förvaltande myndighet.

Kopparbergs läns landsting har anfört:

Landstinget hade intet i princip att invända emot den föreslagna utsträckningen
av den proportionella valmetodens användning till val av styrelser
och direktioner för landstinget direkt underlydande institutioner samt

Bihang till riksdagens protokoll 1990. 1 saini. 77 haft. (Nr 99.) 0302a 19

Yttranden.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

andra nämnder med förvaltande oell verkställande uppgift. Däremot syntes
icke kunna ifrågakomma, att berörda valmetod skulle komma till användning
vid sådana val, som enligt skilda författningar ålåge landstinget och
avsåge andra funktioner än sådana, som vore hänförliga till landstingets
egen verksamhet.

En utsträckning av den propotionella valmetodens användning, begränsad
till revisorer och revisorssuppleanter, har förordats av svenska landstingsförbundets
styrelse, i vars yttrande Skaraborgs och Örebro läns landsting instämt.
Samma förslag har framställts av Uppsala och Malmöhus läns landsting. Styrelsen
för svenska landstingsförbundet har härvid anfört följande:

För att erhålla en föreställning örn räckvidden av den ifrågasatta reformen
för landstingens vidkommande hade styrelsen företagit en undersökning av
vilka val för närvarande förrättas av landstingen. TJr de resultat, som vid
denna undersökning erhållits, meddelades till en början följande uppgifter
angående antalet så att säga permanenta delegationer, styrelser och nämnder
inom landstingens egen förvaltning.

Antal

Förvaltningsutskott....................................................................................... 25

Övriga centrala styrelser och nämnder, såsom epideminämnder, barnmorskestyrelser,
veterinärstyrelser,dispensärstyrelser,distriktssköterske styrelser,

blindnämnder, lönenämnder, allmänningsstyrelser m. fl...... 220

Styrelser och direktioner för landstingens sjukvårdsinrättningar, såsom
lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, hem för kroniskt
sjuka, sinnessjukvårdsanstalter och sinnesslöanstalter.................. 410

Styrelser för undervisningsanstalter, såsom folkhögskolor, lanthushållsskolor,
småskoleseminarier, skyddshem och dövstumskolor.................. 164

Styrelser för arbetsförmedlingsanstalter och arbetshem ......................... 30

Summa 849

Härtill bomme de permanenta, landstingsförvaltningen ej direkt tillhörande,
delegationer, vars ledamöter helt eller delvis utsåges av landstingen, såsom
poliskollegier, markegångsdeputerade, skogsvård sstyrelser, inskrivningsnämnder,
inskrivningsrevisioner, mönstringskommissioner för hästutskrivning,
automobilkommissioner, fastighetstaxeringsnämnder, avgäldsnämnder, personer
valbara till expropriation snämnder, sakkunniga för avgivande av förslag
vid utarrendering av kronans domäner, terminsavgiftsnämnder, styrelser för
sparbanker och för spritbolag m. il.

En grupp för sig utgjorde de val av revisorer av olika slag, som landstingen
hade att förrätta både vad anginge den egentliga landstingsförvaltningen
och institutioner utanför densamma.

Till slut bomme, örn man bortsåge från förstakammarvalen, valen av de
ordinarie och tillfälliga utskott samt av valnämnder, som landstingen hade
att förrätta för pågående landstingsmöten, samt val av tillfälliga beredningar,
som fungerade vid sidan av förvaltningsutskotten. Liksom ifråga örn förvaltningsutskotten
kunde valen av samtliga hithörande delegationer redan
nu förrättas proportionellt.

Allt som allt syntes man kunna uppskatta det antal val av olika slag,
som landstingen hade att förrätta, till över 2,000, eller inemot 100 val per
landsting. Av dessa kunde för närvarande allenast vid pass 150 st„ d. v. s.
6 per landsting, förrättas proportionellt. Den nu påyrkade reformen skulle
sålunda medföra en mångdubbling av sistnämnda slags val. Redan inför
dessa siffror måste man bliva betänksam mot förslagets genomförande för

291

Kungl. Majus proposition nr 99.

landstingens vidkommande. En blick på de delegationer, som landstingen
hade att utse, gåve också vid handen, att de politiska partisynpunkterna
mycket litet hade eller borde hava att göra med flertalet av dessa val. Det
giillde oftast att, oberoende av parti, välja personer, som sutte inne med
verklig kompetens på respektive områden. Ofta nog vore det av vikt att
tillse icke att de olika partierna utan att de olika delarna av landstingsområdet
bleve vederbörligen representerade. Ihågkommas borde till slut,
att det utan undantag vore den inom alla landsting förekommande valnämnden
eller -utskottet, som uppgjorde förslag till dessa val och att denna
nämnds förslag så gott som undantagslöst accepterades av landstingen. Valnämnden
utsåges ju, där så önskades av visst antal ledamöter, med tillämpning
av den proportionella valmetoden. Under sådana förhållanden syntes
redan nu partisynpunkterna kunna komma till sin rätt vid de olika valen,
och att utan tvingande skäl genom ett allmänt införande av den proportionella
valmetoden ytterligare politisera de på landstingen ankommande valen
finge icke anses tillrådligt.

Styrelsen kunde sålunda icke tillstyrka den i riksdagsskrivelsen ifrågasatta
utsträckningen av den proportionella valmetoden till samtliga på landstingen
ankommande val, utan ansåge, att härutinnan i stort sett den nuvarande
ordningen borde bibehållas oförändrad. Den enda utvidgning av
den proportionella valmetoden inom landstingsförvaltningen, som styrelsen
för sin del kunde biträda, gällde landstingets egna revisorer och deras
suppleanter, ifråga örn vilka kravet på minoritetens representerande syntes
vara särskilt välgrundad. Bestämmelse härom borde inryckas i 32 § av
landstingslagen.

Däremot har den ifrågasatta utsträckningen av den proportionella valmetoden
avstyrkts av Hallands och Gävleborgs läns landsting.

Ur Hallands läns landstings yttrande torde följande citat få lämnas:

Landstinget hyste ganska stora betänkligheter mot utsträckning i föreslagen
riktning av ifrågavarande valmetod. Synnerligen stora svårigheter
yppade sig nämligen att tillämpa densamma, då det gällde successiv förnyelse
av nämnder, styrelser och delegationer eller då det vore fråga örn
att utse personliga suppleanter eller ock då de valda skulle besitta vissa
särskilda kvalifikationer. En successiv förnyelse av styrelser och nämnder
förekomme mycket ofta och det vore tillika av synnerligen stor vikt, att en
sådan förnyelse ägde rum för att icke äventyra kontinuiteten i en styrelses
förvaltningsåtgärder. Vid användning härvid av den porportionella valmetoden
vore det icke möjligt, att den proportionella rättvisa man velat uppnå,
kunde komma till sin rätt, utan resultatet måste i regel bliva det rakt motsatta.
Ävenledes bleve frågan örn förfaringssättet, då de valde skulle besitta
vissa särskilda kvalifikationer så gott som olöslig. Visserligen kunde man
föreskriva, att i dylika fall samtliga val skulle underställas viss myndighet
för fastställelse, men då återstode att lösa frågan huru man skulle förfara,
därest fastställelse ej vunnes, en fråga, som bleve synnerligen aktuell för
landstingens vidkommande med sammanträden en gång örn året. Landstinget
finge därför för sin del avstyrka den ifrågasatta utsträckningen.

I överensstämmelse med vad jag förordat i fråga örn utsträckning av den
proportionella valmetodens användning vid val, som ankomma på stads- och
kommunalfullmäktige, finner jag mig böra tillstyrka, att de revisorer och
revisorssuppleanter, som landstinget jämlikt 53 § landstingslagen har att
utse, skola kunna väljas med tillämpning av proportionellt valsätt. Där -

Departements chefen.

Den sakkunnige.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr ,99.

emot avstyrker jag ytterligare utvidgning av möjligheten att använda proportionell
valmetod vid de inom landsting, förekommande valen. Till stöd
härför kan jag åberopa de skäl, som jag anfört för mitt ståndpunktstagande
i fråga örn val inom stads- och kommunalfullmäktige. Jag vill härvid även
framhålla de synpunkter, som anförts av styrelsen för svenska landstingsförbundet.

58 §.

Uppdelningen av nuvarande 8 § har medfört nödvändigheten att ändra
den i 58 §, sista stycket, förekommande hänvisningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13
juni 1919 (nr 293) örn ordning oell villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning.

De i 18, 19 och 22 §§ av denna lag föreslagna ändringarna äro av formell
natur och betingas av den verkställda omarbetningen av förordningarna örn
kommunalstyrelse på landet och i stad. Övriga ändringar äro erforderliga
med hänsyn till det föreslagna införandet av kyrkofullmäktige.

Förslaget till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse

på landet lii. m.

Rörande behovet av en särskild promulgationslag har den salckunnige anfört
såvitt nu är ifråga:

Enär de nuvarande L. och S. vore avsedda att var för sig ersättas med
mera än en av de nya lagarna, vore det oegentligt att i någon särskild av
dem förklara upphävda mera än vissa delar av de äldre lagarna. Med hänsyn
till härav följande olägenheter och även för undvikande av upprepning
i övergångsbestämmelserna hade den sakkunnige ansett sig böra föreslå en
särskild lag örn ikraftträdande av den nya lagstiftningen och upphävande
av den äldre.

Yad angår den föreslagna lagens innehåll har den sakkunnige framhållit
följande:

Yid avfattandet av §§ 3, 4 hade ledning hämtats från övergångsbestämmelserna
i landstingslagen 61, 65 §§. Under den i § 3 tillagda bestämmelsen
örn »ändringssökande» innefattades framställning örn ändring i uppbördslängden.
Stadgandet örn beståndet av val, som före lagens ikraftträdande
ägt rum, föranleddes särskilt av föreslagna ändringar beträffande
behörighetsvillkor för de valda, men syftade även på det fall, att revisorer
valts för löpande året; örn revisorer icke i förväg valts, måste sådana.väljas
för nämnda år och utöva sitt uppdrag även efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Att med avseende å val, som uteslutande avsåge tid efter
lagens ikraftträdande, de nya bestämmelserna skulle tillämpas, torde böra
särskilt uttalas. Självklart och med vanlig praxis överensstämmande syntes
vara, att Kungl. Maj:t kunde med avseende å tiden efter lagens ikraftträdande
i förväg utöva befogenheten att utfärda särskilda bestämmelser och fastställa
formulär.

293

Kungl. Majus proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt, att bestämmelserna om
den nya lagstiftningens ikraftträdande meddelas i en särskild lag.

Beträffande lagens innehåll ansluter jag mig i huvudsak till sakkunnigförslaget.
Av lagen följer, att de nya föreskrifterna skola tillämpas vid de
val av landstingsmän samt kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige, som
skola förrättas under år 1930. Beaktas bör, att det för möjliggörande härav
i vissa fall torde vara nödvändigt att i stad före valen verkställa ny distriktsindelning
för val till andra kammaren. På grund härav synes den ändring
av 31 § i lagen örn val till riksdagen, som kommer att föreslås av chefen
för justitiedepartementet, böra träda i kraft redan den 15 maj 1930. Länsstyrelserna
böra tydligen i nu avsedda fall upptaga frågan örn ny valdistriktsindelning
i så god tid, att deras förslag kunna för yttrande underställas
stadsfullmäktige vid det sammanträde, som plägar hållas i juni månad. De
föreslagna nya bestämmelserna rörande debitering m. m. av kommunalskatt
böra givetvis ej tillämpas å utskylder för tidigare år än 1931. Då enligt den
föreslagna ordningen val av revisorer för granskning av den kommunala
förvaltningen skola ske för det nästkommande året och kunna vara proportionella,
torde revisorsval för år 1931 böra i enlighet med de nya reglerna
äga rum under år 1930. Stadganden i dessa ämnen hava intagits i §§ 3 och 4.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen till
lag örn kommunalstyrelse på landet'', lag örn kommimalstyrelse i stad; lag örn
kommunala och kyrkliga val; lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting,
å kommunalstämma m. m.; lag örn ändring i vissa delar av förordningen
den 23 maj 1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm; lag örn ändrad
lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn
landsting; lag om ändrad lydelse av tussa paragrafer i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;
samt lag om införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet m. m.
och hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att proposition i ämnet, av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Departonients chefen.

294

Kungl. Majus proposition nr 99.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag om kommunala val.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ I Kommunala

val, som avses i denna lag, äro val av landstingsman, kommunalfullmäktige,
municipalfullmäktige, stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 2.

Örn valkretsar vid val av landstingsmän, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige är särskilt stadgat.

Kap. 2. Örn valdistrikt oell valförrättare.

§ 3.

Mom. 1. Vid val av landsting smäll eller av TcommunalfullmäHige eller stadsullmäktige
skall varje kommun eller, där kommun är för fullmäktigval delad
i valkretsar, varje valkrets bilda ett valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna
i lagen örn val till riksdagen del av kommunen eller av valkretsen
utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, i vilket fall sådan
del bildar eget valdistrikt även vid val, som avses i detta moment. Höra
delar av kommun till olika valkretsar för landstingsmann aval, skall varje sådan
del bilda ett valdistrikt, där icke enligt vad nyss nämnts ytterligare delning
i valdistrikt förekommer.

Mom. 2. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där
församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett
valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna i lagen örn val till riksdagen
delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till
riksdagens andra kammare, i vilket fall varje sådan del bildar eget valdistrikt
vid val av kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn distriktsindelning enligt lagen örn val till riksdagens
andra kammare skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i
tillämpning på landet beträffande kommunala val, som förrättas enligt den
under nästföljande år upprättade röstlängden, och i stad å tid, somangives
i beslutet.

• § ^.

Röstberättigad äger utöva valrätt allenast vid valförrättning för det valdistrikt,
där han är mantalsskriven.

295

Kungl. Majus proposition nr 99.

§5.

Kommunala val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den valnämnd,
som enligt lagen örn val till riksdagen kar att förrätta val till riksdagens
andra kammare för distriktet, samt i stad inför magistraten eller sådana dess
deputerade, som avses i nämnda lag.

I municipalsamhälle, som ej utgör särskilt valdistrikt, skola vid val av
municipalfullmäktige municipalstämmans ordförande och två av stämman
utsedda personer vara valförrättare. Ordet föres av municipalstämmans
ordförande.

Kap. 3. Om röstlängd.

§6.

Yarje år skall röstlängd för kommunala beslut och val upprättas, på landet
och i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som verkställer
debitering av utskylder till kronan, samt i annan stad av magistraten eller,
där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av dessa
under magistratens inseende.

§ 7‘

Röstlängd upprättas för varje kommun. Äro i kommun flera valdistrikt,
skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt. Finnes
inom kommun eller valdistrikt municipalsamhälle, skall för dettas område
särskild underavdelning uppläggas.

Örn röstlängd vid ändring i kommunal indelning gäller vad särskilt är
stadgat.

§8.

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla invånare
inom valdistriktet, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder
av tjugutre år, med angivande för var och en. huruvida han äger eller saknar
rösträtt i avseende å kommunala beslut och val samt landstingsmannaval.

Envar sådan person, örn vilken upplysning ej vinnes, att han den 10
juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i ena eller
andra avseendet, antecknas i längden såsom röstberättigad, dock att i fråga
örn den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår den för rösträtt
i visst avseende särskilt föreskrivna åldern, anmäldes, att han icke är i sådant
avseende röstberättigad förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och val röstberättigad person vare sig
saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige på den grund,
att han är främmande religionsbekännare eller anmält sig till utträde ur
svenska kyrkan, eller ock saknar rösträtt å municipalstämma och vid val
av municipalfullmäktige av det skäl, att han häftar för honom påförda utskylder
till municipalsamhället, skall om förhållandet göras anteckning i
längden.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock om
skyldighet för myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till införande i

296

Kungl. Majus proposition nr 99.

längden meddelas av Konungen. Omfattar valdistrikt två eller flera kyrkoförsamlingar
eller delar av församlingar, ankommer på Konungen att förordna
om röstlängds uppläggande i särskilda delar eller underavdelningar,
en för varje församling eller del av församling.

§ 9.

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller
avlämnad på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten,
där ej denna själv verkställt upprättandet.

Envar äger att under behörig tillsyn taga del av röstlängden ävensom göra
avskrift därav.

Yad i lagen örn val till riksdagen stadgas örn röstlängds framläggande till
granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse till person, som
i längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning
mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt
anmärkning framställts, örn prövning av sådan anmärkning samt örn längdens
justering ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut
skall äga motsvarande tillämpning beträffande kommunal röstlängd.

§ io.

Mom. 1. Har mot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd,
anmärkning ej förekommit, eller har med anledning av framställd anmärkning
beslut givits och rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i röstlängden,
länder längden i den mån ej enligt mom. 2 rättelse skall verkställas, till
ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet sätt kommit
till stånd.

Mom. 2. Har på klagan, som förts i samband med besvär över valförrättning
eller annan omröstning, röstlängden i någon del förklarats felaktig,
skall, sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen, ändå att felaktigheten
ej föranlett omröstningens upphävande, låta i längden införa av förklaringen
föranledd rättelse.

Kap. 4. Örn valdag m. in.

§ 11-

Mom. 1. Val av landstingsman skall förrättas tredje söndagen i september
månad eller i stad, där magistraten så beslutar, närmast därförut infallande
lördag.

Valet må dock utsättas till annan dag under tiden från och med den 13
till och med den 30 september, därest samma år, då valet skall äga rum,
på landet av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige å ordinarie sammankomst
i mars månad och i stad av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
å ordinarie sammankomst i maj månad så beslutes med minst två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Bestämmes annan valdag
än tredje söndagen i september, skall underrättelse därom meddelas
länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall äga rum.

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Mom. 2. Val av kommunalfullmäktige skall förrättas under tiden från och
nied den 13 september till och med den 20 oktober. Valdag bestämmes
det år, då valet skall äga rum, av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige,
med iakttagande av att beslut, varigenom valet bestämmes till dagen
för landstingsmannaval i valdistriktet, skall fattas före den 15 juli.

I fråga örn val av municipal/''ullmäktige skall vad nu är sagt äga motsvarande
tillämpning, dock må val av municipalfullmäktige icke förrättas å
samma dag som landstingsmannaval för samhället. Där kommunalfullmäktigval
i kommun, varav samhället utgör del, icke förrättas å samma dag som
landstingsmannavalet, må municipalstämman eller municipalfullmäktige besluta,
att municipalfullmäktigvalet skall äga rum å samma dag som kommunalfullmäktigvalet.

Mom. 3. Val av stadsfullmäktige skall förrättas under tiden från och med
den 13 september till och med november månads utgång. Magistraten utsätter
för staden eller, där staden är indelad i valkretsar, för varje valkrets
dag, då valet skall förrättas. Val må dock ej förrättas å samma dag som
landstingsmannaval för staden, därest icke stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan före den 15 juli det år, då valet skall äga rum, sådant beslutar,
i vilket fall magistraten har att utsätta valet till den sålunda bestämda
dagen.

Mom. 4. Val av kyrkofullmäktige skall förrättas under tiden från och med
den 13 september till och med november månads utgång. Valdag bestämmes
det år, då valet skall äga rum, av kyrkostämman eller kyrkofullmäktige.

Mom. 5. Beträffande Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om
tid för förrättande av val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 12-

Mom. 1. I landskommun, vars invånarantal överstiger 3,000, skall med de
i §§ 14 och 15 angivna undantagen val av kommunalfullmäktige utsättas att
äga rum å två på varandra följande dagar, av vilka den ena skall vara en
söndag.

I sådan kommun skall ock med enahanda undantag landstingsmannaval
utsättas att äga rum, förutom å den i § 11 mom. 1 åsyftade dagen, jämväl
å dagen närmast efter eller enligt valnämndens beprövande närmast före
sagda dag.

Är kommun delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i stället
äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

Föreskrifterna i detta moment hava icke avseende å köping, som utgör
särskild kommun.

Mom. 2. I församling på landet, vars invånarantal överstiger 3,000, skall
med de i §§ 14 och 15 angivna undantagen val av kyrkofullmäktige utsättas
att äga rum å två på varandra följande dagar, av vilka den ena skall vara
en söndag.

Är församling delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i
stället äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 13.

I fall, som avses i § 12, skall valförrättningen äga rum å sedvanligt ställe.
Endera förrättningsdagen må valet dock äga rum å annan tillgänglig lokal,
därest valnämnden med hänsyn till samfärdsförliållandena eller andra förhållanden
inom kommun, församling eller valdistrikt prövar det erforderligt.

§ 14.

Utsättes jämlikt § 13 val att endera förrättningsdagen äga rum å annan
lokal än den sedvanliga, äger valnämnden jämväl, där förhållandena det påkalla,
bestämma, att valförrättning å lokal, som senare användes, icke skall
taga sin början förrän å andra dagen efter näst föregående förrättningsdag,
dock att endera förrättningsdagen alltid skall vara en söndag.

§ 15.

Där synnerliga skäl därtill äro, må beträffande kommun, församling eller
valdistrikt, som avses i § 12, val enligt valnämndens bestämmande utsättas
att äga rum jämväl en påföljande tredje förrättningsdag å annan tillgänglig
lokal än den, där förrättning under första eller andra dagen skall hållas.
Utsättes valet sålunda jämväl tillen tredje förrättningsdag, äga föreskrifterna
i § 14 tillämpning.

§ 16.

Väljare är oförhindrad att avgiva sin röst vilken av de för valet utsatta
förrättningsdagarna han önskar å den för denna dag bestämda lokalen.

§ 17-

Mom. 1. På valnämnden ankommer, huruvida den i § 12 mom. 1 stadgade
utsträckningen av tiden för val skall äga rum vid val av kommunalfullmäktige
eller landstingsmän i köping, som bildar egen kommun, samt i
annan kommun på landet eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett
invånarantal överstigande 3,000.

Einnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i § 16 föreskrives
samt för annan kommun på landet än köping och för valdistrikt inom sådan
kommun jämväl vad i §§ 13—15 stadgas.

Vid val av municipalfullmäktige äger, där municipalsamhället utgör särskilt
valdistrikt, valnämnden och i annat fall municipalstämmans ordförande
bestämma, att den i § 12 mom. 1 stadgade utsträckningen av tiden för val
skall äga rum, och gäller i sådant fall vad i § 16 föreskrives.

Mom. 2. På valnämnden ankommer, huruvida den i § 12 mom. 2 stadgade
utsträckningen av tiden för val skall äga rum i församling på landet
eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett invånarantal överstigande
3,000.

Einnes sådan utsträckning böra äga rum, skola bestämmelserna i §§ 13—
16 äga tillämpning.

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 18-

Yal av stadsfullmäktige eller av landstingsman för stad eller av kyrko
fullmäktige för församling i stad må efter magistratens bestämmande utsträckas
att hållas två på varandra följande dagar. Förordnas örn sådan utsträckning,
skall gälla vad i § 16 stadgas.

§ 19.

Utsattes val till särskilda dagar, skall i den kungörelse, som utfärdas
angående valet, tydligt angivas, vilka dagar valet skall hållas samt å vilken
lokal förrättningen skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. För
detta ändamål erforderliga underrättelser skola ifråga örn landstingsmannaval
av valnämnden eller magistraten meddelas länsstyrelsen före juli månads
utgång det år, då valet skall ske.

I kungörelsen skall ock meddelas vad i § 16 är sagt.

Kap. 5. Om vals kungörande oell förrättande.

§ 20.

Mom. 1. När val av lands tingsmän skall äga rum, låter länsstyrelsen därom
i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen skall upptagas:

a) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen; samt

b) dag för valet samt valtider och valställe för varje valdistrikt.

Kungörelsen skall tillika innehålla erinran örn den skyldighet, som enligt

§ 34 åligger valförrättaren, att ofördröjligen till länsstyrelsen insända de
förseglade omslag, som avses i § 33 mom. 3, ävensom valprotokoll och röstlängd.

Morn. 2. Örn val av kommunalfullmäktige, munidpälfullmäktige eller stadsfullmäktige
skall i den beträffande kommunalstämma eller allmän rådstuga
föreskrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten, beträffande
val av municipalfullmäktige i municipalsamhälle, som ej utgör särskilt valdistrikt,
av municipalstämmans ordförande samt i övriga fall av valnämndens
ordförande. I kungörelsen skall angivas antalet av dem, som skola väljas,
samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom valstället
noggrant utsättas.

Morn. 3. Örn val av kyrkofullmäktige skall i den för kyrkostämma föreskrivna
ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten samt på landet av
valnämndens ordförande. I kungörelsen skall angivas antalet av dem som
skola väljas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet
ävensom valstället noggrant utsättas.

Morn. 4. Beträffande kungörelse örn val, som skall hållas å särskilda
dagar, meddelas ytterligare bestämmelser i § 19.

Moni. 5. I fråga om Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om
kallelse till val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

300

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 21.

Val äger ruin inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller tryckta
eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan avstyras,
äger valförrättaren att avbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar av denna lag finnas anslaget.

§ 22.

Mom. 1. Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen
samt å landet minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen och i stad
minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. Där högmässogudstjänst
å valdagen hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, skall uppehåll
göras för den tid gudstjänsten pågår. Vad nu är stadgat gäller, där
val hålles å särskilda dagar, med avseende å varje förrättningsdag.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistraten
och på landet av valnämnden eller i fall, som avses i § 5 andra stycket, av
municipalstämmans ordförande. Örn beslut beträffande vallokal och valtider
vid landstingsmannaval skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli
månads utgång det år, då valet skall äga rum.

Mom. 2. Där kommunalt val förrättas å samma dag som annat sådant
val eller val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens första
kammare, skola valen förrättas i samband, så att tillfälle beredes väljare,
som äger utöva rösträtt vid flera än ett av valen, att samtidigt avgiva sina
röster.

§ 23.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas
valsedlar av vitt papper utan kännetecken. Nederst å valsedels framsida
må vara såsom valbeteckning anbragt ett av orden »landstingsmannaval»,
»kommunalfullmäktigval», »municipalfullmäktigval», »stadsfullmäktigval» eller
»kyrkofullmäktigval» eller annan beteckning i ord för ifrågavarande val.
Ovanför namnen skall såsom väljarbeteckning å valsedel utsättas partibeteckning
(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av
väljare eller för viss meningsriktning). Ovanför partibeteckningen må såsom
ytterligare väljarbeteckning förekomma en kartellbeteckning (beteckning i
ord för två eller flera vid valet samverkande partier) och mellan partibeteckningen
och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i ord för viss grupp
av väljare eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift å den eller de utseddas namn, titel
eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig
för att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Ar något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende å något
där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem därmed åsyftas, eller upptager
valsedel namn å någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom

301

Kungl. Majus proposition nr 99.

obefintligt. Äro å valsedel eller särskild del därav upptagna flera namn,
än enligt § 24 är i förekommande fall medgivet, anses det eller de sista,
övertaliga namnen såsom obefintliga.

Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall
å valsedel vara anbragt valbeteckning, som ovan sägs.

§ 24.

Valsedel skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det
andra, eller ock på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som
det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser, dock att, där endast
en landstingsman skall utses, valsedel må innehålla tre namn. Namnen
gälla själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet, samt, i den mån de icke
därvid tagas i anspråk val av suppleanter för landstingsmän eller av efterträdare
för fullmäktige.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver
det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser. Dessa namn
skola uppföras vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva landstingsmanna-
eller fullmäktigvalet samt, i den mån namnen icke därvid tagas
i anspråk, val av suppleanter eller efterträdare. För suppleantvalet eller
efterträdarvalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras
högst två namn för vart och ett av de för själva landstingsmannaeller
fullmäktigvalet upptagna namnen. Upptager rum å sedelns högra sida
två namn skola de förekomma det ena under det andra. För val av suppleant
eller efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande
namn för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet, anses såsom obefintligt.

§ 25.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där
anbragt;

vilken saknar valbeteckning, då sådan är föreskriven;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst å framsidan;

vilken saknar partibeteckning;

vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än
ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen;

vilken enligt därå anbragt valbeteckning avser annat val än det, varvid
den avgivits;

vilken icke upptager något giltigt namn.

Finnas i ett valkuvert två eller flera likalydande valsedlar, skall allenast
en sedel räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två eller
flera valsedlar, äro de alla ogilla.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 26.

Vid valförrättning skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, tillhandahållas väljarna för det ändamål, varom förmäles
i § 27. Till varje väljare utlämnas ett valkuvert. Å valkuvert skall vara
tydligt anbragt valbeteckning för valet. Innan valkuvert utlämnas, skall
därå intryckas en stämpel utvisande det valdistrikt, där valförrättningen
äger rum. Blanketter till valsedlar skola jämväl tillhandahållas å vallokalen.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att valurnan är tom.

§ 27.

Väljarna äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos valförrättaren.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att
möjliggöra för envar att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel
i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med
skärmar eller dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättaren som allmänheten
är synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valförrättaren
att vaka över att väljares förehavande därstädes ej kan av någon iakttagas.
Efter det väljaren vid någon av omförmälda särskilda platser inlagt sin valsedel
i kuvertet och tillslutit detsamma, har han att utan dröjsmål personligen
överlämna det till ordföranden. Sedan denne förvissat sig, att den,
som avlämnar valkuvertet, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,
ävensom tillsett, att kuvertet är försett med vederbörlig valbeteckning samt
behörigen stämplat men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden
kuvertet i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn
göres anteckning, att rösträtten utövats. Valkuvert, som saknar vederbörlig
valbeteckning eller stämpel, eller som är å utsidan märkt med annat kännetecken,
skall ej mottagas.

Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven
ordning avgiva sin röst, äger att till biträde vid röstningen anlita den
han själv därtill utser.

§ 28.

Aro äkta makar båda röstberättigade i samma valdistrikt, må den ena av
dem ingiva valsedel genom andra maken. Vill väljare begagna dylik rätt,
skall valsedelsförsändelse anordnas tidigast fjorton dagar före dagen för
valets början. Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då
det i § 29 omförmälda vittnesintyget underskrives.

§ 29.

För valsedelsförsändelse, som avses i § 28, skall användas ett innerkuvert
och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas genom kommunens eller församlingens
försorg. Ej må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten
av kuvert och örn väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs
i § 59.

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Väljaren skall själv frivilligt inlägga sin valsedel i innerkuvertet oell tillsluta
detta samt i närvaro av ett ojävigt vittne inlägga innerkuvertet i ytterkuvertet,
vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En å ytterkuvertet
anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt
undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid
tiden för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar å ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets
meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

§ 30.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken, avlämnar vid valförrättningen
till valförrättarens ordförande valsedelsförsändelse, varom sägs
i §§ 28 och 29. Finnes, att båda makarna äro i röstlängden upptagna såsom
röstberättigade, att ytterkuvertet är sådant, som avses i § 29, samt att
därå äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg i behörigt skick,
och förekommer ej skälig anledning, att ytterkuvertet blivit efter tillslutandet
öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall det ej mottagas.

Sedan ordföranden därefter tillsett, att innerkuvertet är tillslutet och utan
annat märke än ändamålsbeteckningen, stämplas detsamma och nedlägges i
valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning,
att rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej tillslutet eller ej sådant, som avses i § 29, eller finnes
å dess utsida annat märke än ändamålsbeteckningen, skall det ej mottagas.

§ 31.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock
att örn rätt att i visst fall ingiva valsedel till länsstyrelsen gäller vad i kap.
6 stadgas.

§ 32.

Mom. 1. Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrättningen
eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller,
örn utrymme där saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga
i valet, äga rätt att i den tur de anmäla sig avlämna sina valsedlar.

Mom. 2. Har val förrättats å särskilda dagar, skall med avseende å sådant
val gälla:

a) När å annan förrättningsdag än den sista alla, som vid det för förrättningens
slut fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat sina röstsedlar,
förklarar ordföranden röstningen för dagen avslutad.

b) Omedelbart därefter upptagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av
Konungen fastställda formulär samt i formulären givna anvisningar skall

304

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas ock
upptages i protokollet antalet av de personer, som enligt anteckningarna i
röstlängden deltagit i valet. Därefter tillkännagives såväl antalet valkuvert
som antalet av nyssnämnda personer.

c) Sedan dessa åtgärder vidtagits, inläggas valkuverten i ett eller flera
kållfasta omslag, som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes
sigill ock förses med påskrift angivande valet ock förrättningsdagen. De
sålunda åsätta sigillen skola därefter avtryckas å protokollet. Därjämte
skall i protokollet antecknas antalet omslag, vari valkuverten inlagts. Där
särskilda val samtidigt förrättas inför samma valförrättare, skall dessutom
anteckning örn detta förkållande göras i protokollet för vartdera valet.

d) Sedan valprotokollet för dagen upplästs ock dess riktigliet bekräftats
av ordföranden ock två av de närvarande, avslutas förrättningen för dagen.

e) Protokollet ock nämnda omslag omkändertagas av ordföranden.

f) A sista förrättningsdagen skall ordföranden, sedan kan inför öppna
dörrar förvissat sig, att de sigill, som åsatts nämnda omslag, överensstämma
med de å protokollet avtryckta ock äro obrutna, uttaga valkuverten
ock, efter det desamma räknats, nedlägga dem oöppnade i valurnan. Vid
valprotokollet för sista förrättningsdagen fogas protokoll för föregående
förrättningsdag eller förrättningsdagar.

§ 33.

Mom. 1. När alla, som vid det för valförrättnings slut fastställda klockslaget
äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden
röstningen avslutad.

Mom. 2. Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av
Konungen fastställda formulär ock i formulären givna anvisningar skall föras
vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas ock upptages
i protokollet antalet av de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden
deltagit i valet. Därefter tillkännagives såväl antalet valkuvert som antalet
av nyssnämnda personer.

Mom. 3. a) Sedan i mom. 2 föreskrivna åtgärder vidtagits, öppnas valkuverten
ock uttages innehållet.

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av
annat eller mera än en valsedel skall, efter det att i senare fallet innehållet
återinlagts, valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet
sålunda tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera omslag.
A varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert ävensom
dessas antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts
enda innehåll, är ogin, lägges sedeln åsido. Antalet sålunda åsidolagda
valsedlar räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag.
A varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom
dessas antal.

30o

Kungl. Majus proposition nr 99.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b) och c) återinlagts
i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar,
vilka äro likalydande med avseende å väljarbeteckning (kartell-, parti- och
fraktionsbeteckning), sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje
grupp räknas, varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller
flera omslag. Å varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas väljarbeteckning
samt antal.

e) De omslag, varom i detta mom. förmäles, skola, utöver ovan föreskrivna
anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet, där förrättningen
äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas
å protokollet.

Mom. 4. I protokollet skall, utöver vad i mom. 2 sagts, ytterligare antecknas
:

a) antalet valkuvert, vilka enligt bestämmelserna i mom. 3 b) inneslutits
i andra kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

b) antalet valsedlar, vilka enligt bestämmelserna i mom. 3 c) lagts åsido,
jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

c) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i mom. 3 d),
samt gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar
inlagts.

Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall
dessutom anteckning örn detta förhållande göras i protokollet för vart och
ett av valen.

Morn. 5. Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda
skäl föranleda avbrott, må förrättningen icke avbrytas i annan ordning än
att, sedan de i mom. 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, verkställandet av de
i mom. 3 och 4 föreskrivna åtgärderna i sin helhet uppskjutes, dock icke
längre än till påföljande dag. Innan förrättningen sålunda avbrytes, skall
tid för densammas fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas
i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa
omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i
säkert förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan valförrättaren
inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta sigillen äro obrutna.

§ 34.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden
och två av de närvarande, avslutas valförrättningen, med erinran om blivande
röstsammanräkning inför länsstyrelsen. Valf ör rättar en insänder därefter
ofördröjligen till länsstyrelsen dels de förseglade omslag, som avses i § 33
mom. 3, dels ock valprotokollet och röstlängden. Sker insändandet med
posten, skall försändelsen assureras.

Att, när val förrättas å särskilda dagar, vid protokollet för sista dagen
skall fogas protokoll för föregående dag eller dagar, sägs i § 32 mom. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.) s7o n 20

306

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kap. 6. Om rätt för väljare att 1 vissa fall ingiva valsedel
till länsstyrelsen.

§ 35.

Väljare’ som tillhör någon av nedanstående yrkes- eller tjänstegrupper,
må i den ordning i detta kapitel föreskrives avgiva valsedel genom försändelse
omedelbart till länsstyrelsen. Denna rätt må dock ej utövas i annat
fall än då, enligt vad vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för
visst, hinder för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen möter på
grund därav, att yrkets eller tjänstens utövning betingar hans vistande utom
valdistriktet vid den tidpunkt, då röstningen äger rum.

Hindret skall styrkas på sätt i § 39 stadgas.

Den rätt nu är sagd tillkommer:

a) den, som utövar militärtjänst;

b) den, som utövar sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller
annans räkning i fiske i öppen sjö eller i annan egenskap tillhör besättning
eller annan personal å fartyg;

c) den, som tillhör personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat
;

d) den, som tillhör personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järnvägsföretag
eller vid postverket, tullverket eller lots- eller fyrväsendet.

Rätt att avgiva valsedel genom försändelse omedelbart till länsstyrelsen
tillkommer jämväl äkta make till den, som tillhör personalen vid svensk
beskickning eller svenskt konsulat, där vid tiden för försändelsens anordnande
kan tagas för visst, att hinder för väljarens personliga inställelse vid
valförrättningen möter på grund därav, att väljaren är bosatt å makens
tjänsteort.

§ 36.

Valsedelsförsändelse må ej anordnas tidigare än trettio dagar före den
dag, då valet skall börja, och ej heller senare än dagen för röstningens avslutande.
Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då det
i § 39 omförmälda vittaesintyget underskrives.

Valsedelsförsändelse skall hava inkommit till länsstyrelsen före röstsammanräkningens
början och ej senare än dagen efter den, då röstningen avslutades.

§ 37.

Mom. 1. Vid anordnande av valsedelsförsändelse skall väljaren anlita
ojävigt vittne.

Vistas väljaren inom riket, skall såsom vittne anlitas på landet ordförande
eller ledamot i valnämnd eller i kommunalnämnd samt i stad tjänsteman,
som förordnas av magistraten.

Vistas väljaren utom riket, skall såsom vittne anlitas svensk konsul
eller ock, där väljaren tillhör besättning eller annan personal å svenskt
fartyg, dettas befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans närmaste
man.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 307

De personer, som nämnts i detta moment, äro pliktiga att, när de därom
anmodas, tillhandagå väljaren såsom nu är sagt.

I fråga örn viss grupp av väljare äger Konungen förordna, vilka personer
ytterligare må anlitas såsom vittne.

Mom. 2. Ar väljaren ej personligen känd för vittnet, åligger det honom
att styrka sin identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller
ock medelst prästbevis, debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllestgörande
handling.

§ 38.

För valsedelsförsändelse skall användas ett innerkuvert med vidhängande
blankett och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas utom riket genom statsverkets
och inom riket genom kommunens eller församlingens försorg. Ej
må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn
väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 59.

§ 39.

Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta
detta.

Därefter skall i vittnets närvaro å den innerkuvertet vidhängande blanketten
tecknas noggrann upplysning angående de av väljarens yrke eller
tjänst förorsakade omständigheter, som hindra hans personliga närvaro
vid valförättningen, ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt
sin valsedel i kuvertet och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats
å blanketten skall egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika skola å
blanketten angivas yrke eller tjänsteställning, valdistrikt, som väljaren vid
tiden för valet tillhör, och hans hemvist inom valdistriktet, så ock de omständigheter
i övrigt, angående vilka Konungen föreskriver, att uppgift härvid
skall meddelas.

Vittnet skall å blanketten vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren
angivits såsom förfallogrund, och intyga, att väljaren egenhändigt skrivit
sitt namn å blanketten, såsom ovan sagts, samt att han omedelbart dessförinnan
befunnit sig i enrum, ävensom angiva dag och ort för intygets meddelande.

Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren i vittnets närvaro
inläggas i ytterkuvertet. Detta tillslutes och adresseras till den länsstyrelse,
som har att sammanräkna de vid valet avgivna rösterna. En å
ytterkuvertet anbragt uppgift, att det innehåller väljarens valsedel, skall
dessförinnan egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika angives det valdistrikt
väljaren tillhör och hans hemvist inom distriktet. Därefter skall
försändelsen av väljaren personligen överlämnas till nyssnämnda länsstyrelse
eller genom posten eller annorledes tillställas samma myndighet. Överlämnas
försändelsen åt posten, skall den rekommenderas. Vittne, som enligt
§ 37 har skyldighet att på sätt där sägs tillhandagå väljare, åligger ock
att, då särskild anhållan därom framställes, ombesörja försändelsens postbefordran
mot gottgörelse för postavgifter.

308

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 40.

Då valsedelsförsändelse ankommit till länsstyrelsen, skall anteckning därom,
med uppgift å dagen för ankomsten, ske i bok, som upplagts för ändamålet.
Försändelserna förvaras under lås.

§ 41.

Närmare föreskrifter för tillämpning av stadgandena i §§ 37 och 39 meddelas
av Konungen.

Kap. 7. Örn rösternas sammanräknande och valets avslutande.

§ 42.

Länsstyrelsen skall vid offentlig förrättning, som skall äga rum så snart
omständigheterna medgiva det, verkställa sammanräkning av de vid valet
avgivna rösterna. Örn förrättningen utfärdas särskild kungörelse med uppgift
i förekommande fall å den ordningsföljd, vari sammanräkningen, därest
hinder icke möter, kommer att företagas för olika val; sådan särskild kungörelse
skall senast sex dagar före förrättningens början införas i en eller
flere av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger länsstyrelsen att i god tid före förrättningen tillse, att valprotokoll,
röstlängd och omslag, som avses i § 33 mom. 3, inkommit från
samtliga de valdistrikt, vilkas röster skola sammanräknas, samt att, där så
ej skett, från försumlig valförrättare infordra vad som felas. Länsstyrelsen
verkställer även förberedande granskning av nämnda handlingar och inskaffar,
där dessa härvid befinnas icke vara i behörigt skick, på lämpligt sätt de
upplysningar rörande anledningen härtill, vilka prövas erforderliga.

§ 43.

Mom. 1. A utsatt tid och ställe verkställer länsstyrelsen inför öppna
dörrar sammanräknandet av de vid valet avgivna rösterna. De från valförrättarna
insända valprotokollen uppläsas och granskas, och sigillen å insända
omslag jämföras med de sigill, som äro avtryckta å protokollet. Förekommer
därvid ej skälig anledning, att omslaget blivit efter tillslutningen
öppnat, brytes förseglingen. I annat fall lämnas omslaget orubbat, och de
däri inneslutna valsedlarna inverka ej på valet.

Mom. 2. Hava valsedelsförsändelser ankommit, räknas desamma och antalet
jämföres med den över sådana försändelser förda boken. Därefter brytas försändelsernas
ytterkuvert. Har försändelse ankommit senare än i § 36 är
sagt eller är ytterkuvertet ej sådant eller ej försett med sådan påskrift,
som föreskrives i §§ 38 och 39, eller förekommer skälig anledning, att ytterkuvert
efter tillslutandet blivit öppnat, lämnas kuvertet obrutet och är
däri innesluten valsedel utan verkan på valet.

Sedan ytterkuverten brutits, granskas innerkuverten med vidfästade blanketter.
Finnas därvid flera kuvert härröra från samma väljare, äro de alla
ogilla och läggas orubbade åsido.

I övrigt skall tillses:

309

Kungl. Majus proposition nr 99.

att den som avgivit valsedelsförsändelsen är i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad och icke har inför valförrättare utövat sin rösträtt,
att han jämlikt § 35 är behörig att avgiva valsedelsförsändelse,
att valsedelsförsändelsen anordnats inom tid, som stadgas i § 36, och i
enlighet med föreskrifterna i §§ 37—39, samt

att innerkuvertet är utan annat märke än ändamålsbeteckningen.

Brister något i nu nämnda hänseenden, lägges innerkuvertet orubbat
åsido såsom ogillt. I annat fall avskiljes blanketten, i sammanhang varmed
i röstlängden vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats.
Sedan därefter de godkända innerkuverten sammanblandats med varandra,
uttagas och granskas valsedlarna.

Mom. 3. Sedan valprotokollen upplästs samt valsedlarna uttagits såväl
ur de från valförrättarna insända, i § 33 mom. 3 under b)—d) omförmälda
omslagen som ur de valkuvert, som ankommit i valsedelsförsändelser, prövar
länsstyrelsen valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut, som föranledas
av valsedlarna och protokollen, med hänsyn jämväl till enligt vad ovan är
sagt inhämtade upplysningar.

§ 44.

För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckningar
(kartell-, parti- och fraktion sbeteckning) sålunda, att valsedlar med
samma första beteckning sammanföras i särskilda grupper, här nedan benämnda
A-grupper.

Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra väljarbeteckning, ordnas
A-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan
benämnda B-grupper. Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning
bilda en särskild B-grupp.

Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje väljarbeteckning, ordnas
B-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda
C-grupper. Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar
bilda en särskild C-grupp.

§ 45.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står
först å sedeln. C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar
med samma första namn bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står
först på namngruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

o) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å
sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas,
och nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den
pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;
däremot bibehållas övriga befintliga namngrupper oförändrade. Valsedlarna
inom varje nybildad namngrupp räknas, och deras antal utgör
namngruppens rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och
jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet eller sammanlagda rösttalet
för den eller de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. Jämförelsetalet
för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar,
som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Har
så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med
namngruppens platstal, ökat med 1, eller örn flere namngrupper av valsedlar,
som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med
dessa namngruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en
namngrupp motsvarar den del, namngruppen tagit i besättandet av plats
eller platser, som förut utdelats, och beräknas sålunda, att namngruppens
rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen närmast före
namngruppens bildande. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i
decimaler, två till antalet; höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

Mom. 2. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å B-gruppens valsedlar,
vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid
anses namnen å varje C-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom.
1 bestämda ordningen och tillämpas i övrigt de i nämnda moment angivna
grunderna.

Mom. 3. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å A-gruppens valsedlar,
vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses
namnen å varje B-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 2 bestämda
ordningen och tillämpas i övrigt de i mom. 1 angivna grunderna.

Mom. 4. Skola genom valet två eller flera platser besättas, fördelas de
mellan de olika A-grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas
den A-grupp, som för varje gång uppvisar det största av nedan angivna
jämförelsetal. Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besättes genast så, att
A-gruppens första plats tillerkännes den, vilkens namn är det första i ordningen
inom A-gruppen, A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet
i ordningen, A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen,
och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 311

till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra Agrupper.

Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu
icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för
varje gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar
antalet av A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person
erhållit platser från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal
platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har
någon erhållit platser från tre A-grupper, anses varje sådan plats såsom en
tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
de å A-gruppens valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val
av suppleant eller efterträdare, skall den uteslutas från vidare jämförelse.

Mom. 5. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vilkens namn
står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i mom. 4 sägs,
har största jämförelsetalet.

Mom. 6. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras,
skiljas genom lottning.

§ 46.

Hava vid valet landstingsmän eller fullmäktige icke blivit till föreskrivet
antal utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för utseende av det felande
antalet och, vid val av landstingsmän, jämväl av suppleanter. Äro landstingsmän
men ej suppleanter valda till erforderligt antal, skall vid valet bero.

§ 47.

Sedan val av landstingsmän avslutats, skola suppleanter utses sålunda,
att för varje landstingsman inom den A-grupp, för vilken han blivit vald,
företagas så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som A-gruppen
erhållit platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera Agrupper,
anses han vald för den A-grupp, från vilken plats först tilldelades
honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upptaga
landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn
vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom
A-gruppen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att
namn å någon, som blivit genom valet utsedd till landstingsman eller till
suppleant för den landstingsman sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt,
skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som står främst av de för
den ifrågavarande landstingsmannen särskilt upptagna suppleantnamnen eller,
örn sådant namn ej finnes, det namn för själva landstingsmannavalet, som
står främst å sedeln, eller, örn ej heller sådant namn finnes, det namn som
står främst bland samtliga suppleantnamnen å valsedeln. Den som erhållit
högsta rösttalet är vald till suppleant för den landstingsman sammanräkningen
avser.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i
den ordning, i vilken de blivit utsedda.

312

Kungl. Majis proposition nr 99.

§ 48.

Mom. 1. Vid rösternas sammanräknande användas blanketter och föres
protokoll i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen,
och i formulären givna anvisningar.

Morn. 2. Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut eller finnes
eljest nödigt att uppskjuta eller avbryta densamma, skola alla valsedlar inläggas
i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa
omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i
säkert förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas, innan länsstyrelsen
inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta sigillen äro obrutna.

Mom. 3. Samtliga valsedlar vid varje val inläggas, de godkända och de
underkända särskilt, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses
med minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola
förvaras, vid val av landstingsmän till dess valet vunnit laga kraft eller, i
händelse av besvär, dessa blivit avgjorda, samt vid annat val intill utgången
av den tid, för vilken valet gäller.

§49.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter inkomna röstlängder
ofördröjligen återställas till vederbörande.

§ 50.

Moni. 1. Efter röstsammanräkning för val av landstingsmän åligger det
länsstyrelsen att översända avskrift av protokollet över förrättningen till
landstingets expedition samt att utan lösen skyndsamt låta tillställa var och
en landstingsman och suppleant ett utdrag av detsamma i vad det rör honom,
gällande detta protokollsutdrag såsom fullmakt för den valde.

Länsstyrelsen låter ock i länskungörelserna meddela underrättelse örn
valets eller valens utgång.

Mom. 2. Underrättelse örn utgången av fullmäktigval meddelas i länskungörelserna,

§51.

Morn. 1. Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
inkallas enligt vad särskilt är stadgat till ordinarie landstingsman
den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen
bör i stället inträda.

Moni. 2. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång
skall ny sammanräkning av länsstyrelsen företagas vid offentlig, på sätt i
§ 42 sägs kungjord förrättning.

Den nya sammanräkningen äger rum inom den A-grupp för vilken den
avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera A-grupper, skall
sammanräkningen ske inom den A-grupp, från vilken plats först tilldelades
honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,
vilka upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 313

namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom
A-gruppen. Varje valsedel gäller såsom liel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom
valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det namn,
som står främst bland de för den avgångne fullmäktigen särskilt upptagna
efterträdarenamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det namn för själva
fullmäktigvalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller sådant namn
finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln.
Den som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig i den avgångnes
ställe. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.

§ 52.

Avgår jämväl enligt § 51 utsedd landstingsman eller fullmäktig före utgången
av den tid, för vilken han blivit utsedd, förfares på enahanda sätt,
som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid nj sammanräkning för utseende
av fullmäktig, hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar, vilka
upptaga den först avgångnes namn och gå grund därav gällde för detta
namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom
A-gruppen.

§ 53.

Mom. 1. Vid sammanräkning, sorn avses i § 51 mom. 2 eller § 52 låter
länsstyrelsen i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen,
och däri givna anvisningar föra protokoll, som upptager de föreliggande
omständigheterna samt vem på grund därav skall inträda i den avgångnes
ställe. Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av nämnda
protokoll. Med protokollets uppläsning är förrättningen avslutad.

Morn. 2. Underrättelse om utgången av ny röstsammanräkning för utseende
av fullmäktig meddelas i länskungörelserna.

§ 54.

Finnes icke någon, som enligt de i § 51 eller 52 givna bestämmelserna
kan inträda i stället för avgången landstingsman eller fullmäktig, skall platsen
stå obesatt intill utgången av den tid, för vilken den avgångne varit vald.

§ 55.

Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen;
och skall han, vid förlust av talan, sist inom trettio dagar efter den dag,
då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen,
som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens
mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över
besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande
bestämda tiden tilländagått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända
besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet,
valsedlarna och övriga valet rörande handlingar till Konungen för att i regeringsrätten
skyndsamt föredragas och avgöras.

314

Kungl. Majis proposition nr 99.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas
därom. Länsstyrelsen låter sådan underrättelse införas i länskungörelserna
samt vidtager, örn icke i följd av besvären över valet annan person
förklarats vara vald, för inkallande till ordinarie landstingsman av närmast
i ordningen varande suppleant eller för förnyad sammanräkning den åtgärd,
som av beslutet över besvären må föranledas. Har hela valet upphävts,
förordnar länsstyrelsen örn ofördröjligt företagande av nytt val för den tid,
som avsetts med det upphävda valet, eller för den återstående delen därav,
samt örn tid och ställe för valet.

Vid nytt val gäller i övrigt vad om allmänt val är föreskrivet.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn förrättning för ny röstsammanräkning.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

§ 56.

I ärenden rörande val är det envar tillåtet att, under iakttagande av
behörig tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar
i betalt brev med posten.

Örn valsedelsförsändelse är särskilt stadgat.

§ 57.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må åtgärden vidtagas å nästa
söckendag.

§ 58.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar, som
avses i § 27, ordentligen verkställas. Kostnaden för dessa anordningar och
för kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magistrat, samt
utgifter för stämplar, valkuvert och1 de i § 33 omförmälda omslagen skola
gäldas vid val av kyrkofullmäktige av församlingen och i övriga fall av
kommunen, vilken jämväl har att tillhandahålla lämpliga vallokaler.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad i denna paragraf är stadgat
örn valnämnd och örn kommun äga motsvarande tillämpning å municipalstämmans
ordförande och å municipalsamhället.

§59.

Formulär till innerkuvert och ytterkuvert samt till blankett, som skall
vidhänga innerkuvert, ävensom till ändamålsbeteckning, förklaring, uppgift
och vittnesintyg fastställas av Konungen.

Mom. 2. Väljare äger att av person, vilken jämlikt § 37 må anlitas såsom
vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse, på begäran utan avgift erhålla
kuvert till sådan försändelse.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Mom. 3. För valdistrikt på landet har ordföranden i valnämnden och för
stad magistraten ej mindre att i god tid före varje val på lämpligt sätt
lämna väljarna underrättelse örn de personers namn och adresser, vilka
inom valdistriktet eller staden må enligt § 37 anlitas såsom vittnen vid anordnande
av valförsändelser och av vilka väljarna äga erhålla kuvert till
sådan försändelse, än även att tillse, att erforderliga kuvert i god tid före
valet finnas tillgängliga hos nämnda personer.

Kommun eller församling äger att från länsstyrelsen på rekvisition mot
ersättning bekomma dylika kuvert.

I fråga om val av municipalfullmäktige skall vad i denna paragraf är
stadgat örn ordförande i valnämnd samt örn kommun äga motsvarande tilllämpning
å municipalstämmans ordförande samt å municipalsamhället. (

§ 60.

Vad i denna lag stadgas i avseende å magistrat skall i stad, där magistrat
ej finnes, gälla örn den för staden tillsatta styrelsen.

I fråga örn Stockholms stad skall vad i denna lag föreskrives örn länskungörelser
avse den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen
intagas.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Formulär 1.

Formulär till valsedel att användas i visst fall enligt § 24
i lagen om kommunala val.

Plats för 1—3 välj arbe-teckningar, nämligen:	för kartellbeteckning. för partibeteckning. för fraktionsbeteckning.







Plats för valbeteckning.

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignamn och suppleanteller
efterträdarenamn; högra sidan är avsedd för särskilda suppleant- eller efterträdarenamn.

Såsom valbeteckning må nederst å valsedelns framsida vara anbragt ett av
orden »Landstingsmanna val», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktigval»,
»Stadsfullmäktigval» eller »Kyrkofullmäktigval» eller annan beteckning i
ord för ifrågavarande val. Att i visst fall valbeteckning skall vara anbragt å
valsedeln, sägs i § 23 sista stycket.

Kungl. Maj:ts yroposition nr 99.

317

Bilaga B.

. Utkast
till

Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.

§ I Skall

enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riksdagsmannaval
eller ock val å kommunalstämma, municipalstämma, allmän rådstuga
eller kyrkostämma eller inom kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,
stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige vara proportionellt, skola därvid
de i denna lag givna bestämmelserna lända till efterrättelse.

§ 2.

Vid valet utses av och bland de i valet deltagande erforderligt antal personer
att vid valförrättningen biträda ordföranden.

Där ordföranden med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning
finner det nödigt, äger lian att, sedan valsedlarna avlämnats och innan
sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande
och avslutande. Då så sker, skola av och bland de i valet deltagande
utses minst två personer att såsom vittnen närvara vid den fortsatta valförrättningen,
och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras,
omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas
i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,
skall ordföranden i vittnenas närvaro förvissa sig, att sigillen äro obrutna.
Särskild kungörelse örn dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

§3.

Val skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteckning
(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av de
väljande eller för viss meningsriktning), men vilka i övrigt äro omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna och fria från
överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än det
antal personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gäller
den dock för övriga namn.

§ 4.

De avgivna valsedlarna skola ordnas i grupper, så att sedlar med samma
partibeteckning bilda en grupp.

Inom varje grupp skall, till den utsträckning, som erfordras för utseende
av det antal personer valet avser, bestämmas ordning mellan namnen å
gruppens valsedlar. Härvid iakttages:

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

a) Upptaga valsedlar till antal av mera än hälften av hela antalet valsedlar
inom gruppen (gruppens rösttal) samma första namn, blir detta
namn det första i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första
namn och utgöra mera än två tredjedelar av gruppens rösttal, jämväl
samma andra namn, blir detta namn det andra i ordningen; upptaga valsedlar,
som hava samma första och samma andra namn samt utgöra
mera än tre fjärdedelar av gruppens rösttal, jämväl samma tredje namn,
blir detta namn det tredje i ordningen; och så vidare efter samma
grunder.

b) I den mån ordningen inom gruppen icke kan enligt nyss angivna
grunder bestämmas, skola särskilda sammanräkningar av namnens rösttal
verkställas. Vid varje sådan sammanräkning gäller valsedel såsom hel
röst, där icke något av sedelns namn erhållit rum i ordningen. Annan
valsedel gäller såsom halv röst, där ett av sedelns namn erhållit rum i
ordningen; såsom tredjedels röst, där två av namnen uppförts i ordningen;
såsom fjärdedels röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; och så
vidare efter samma grund. För varje gång kommer det namn närmast
i ordningen, som erhållit högsta rösttalet.

§5-

Mom. 1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika
valsedelgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp,
vilken för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första
plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom gruppen,
gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens
tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter
samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig
tillerkänd plats från en eller flera andra grupper.

Jämförelsetalet är lika med gruppens rösttal, så länge gruppen ännu icke
fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje
gång så, att gruppens rösttal delas med det tab- som motsvarar antalet av
gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser
från två grupper, skall dock vid beräkning av det antal platser, som utdelats,
vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser
från tre grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så
vidare efter samma grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
antalet namn å gruppens valsedlar, är den utesluten från vidare
jämförelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 519

Mom. 2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn
står främst i ordningen inom den grupp, som har största rösttalet.

§ 6.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom
lottning.

§ 7-

Yid val av suppleanter skall vad här ovan är stadgat i fråga om val av
ledamöter äga motsvarande tillämpning.

§ 8.

Den ordning, vari suppleanter böra inkallas till tjänstgöring i stället för
ledamot, skall bestämmas enligt följande regler:

a) Suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den
grupp, från vilken ledamoten blivit vald, har företräde framför övriga
suppleanter, och av dessa har den företräde, som utsetts från grupp med
högre rösttal.

b) Av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars namn
blivit tidigare uppfört i den jämlikt § 4 bestämda ordningen inom gruppen.
Den ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller

flera grupper, anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats
honom.

320

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

Bilaga C.

Utkast

tili

Lag om ändrad lydelse ar vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919
(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 22, 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i lagen den
13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning skola, 18 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Är nybildad--- — ävensom kommunalnämnd.

Är nybildad kommun stad, som i kap. 4 § 1 mom. 2 lagen örn kommunalstyrelse
i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma
tid förordna kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla allmän
rådstuga för val av kommunalrådmän.

Skall i--— av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med uppgörande
av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens
ikraftträdande anstå utöver den i kap. 5 § 2 lagen örn kommunalstyrelse på
landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens bestämmande skall
ske inom november månads utgång.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den
upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill
dess de i kap. 7 § 1 lagen örn kommunalstyrelse på landet och kap. 7 § 1
lagen örn kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser
kunna tillämpas,*

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgande^ i 13 och 14 §§ motsvarande
tillämpning i fråga örn utövandet av församlings beslutanderätt.

40 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske kan
under året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober
förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma och hos
dess kyrkofullmäktige samt i dess kyrko- och skolråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen träder i
kraft fullmäktige och befattningshavare i församlingen utses oberoende av

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

eljest gällande bestämmelser örn tid för dylikt val; och skall i fråga örn beräknandet
av deras tjänstgöringstid så anses, som örn denna börjat först
med ingången av nästföljande året.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn församling,
intill dess den i kap. 6 § 1 lagen örn församlingsstyrelse meddelade
bestämmelsen örn lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling gäde i tillämpliga delar
skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige,
ändå att dess område icke sammanfaller med församlingens
område.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

77 haft. (Nr 99.)

870 20

322

Kungl. Majus proposition nr 99.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Lagförslag.......................................................................................................... 2

Förslag till lag om kommunalstyrelse på landet......................................... 2

Förslag till lag örn kommunalstyrelse i stad ........................................... 26

Förslag till lag om kommunala och kyrkliga val ...................................... 47

Förslag till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m................................................................................. 72

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj

1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm.................................... 75

Förslag till lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting ............................................. 76

Förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni
1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning................................................................................ 80

Förslag till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet
m. m.......................................................................................................... 82

Historik........................................................................................................... 84

Allmänna synpunkter ......................................................................................... 91

Revision av kommunallagarna ................................................................... 91

Särskilda lagar för land och stad ............................................................... 95

Särskild vallag ............................................................................................ 97

Paragrafföljden ............................................................................................ 106

Övriga lagförslag ....................................................................................... 108

Särskild motivering ............................................................................................ 109

Förslaget till lag örn kommunalstyrelse på landet....................................... 109

Förslaget till lag om kommunalstyrelse i stad .......................................... 216

Förslaget till lag örn kommunala och kyrkliga val .................................... 237

Förslaget till lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. m................................................................................. 285

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj

1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm .................................... 286

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting ................................................ 287

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13
juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning..................... 292

Förslaget till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet
m. m.......................................................................................................... 292

Bilagor.

Utkast till lag örn kommunala val............................................................... 294

Utkast till lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
m. .................................................................................. 317

Utkast till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni
1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning................................................................................ 320

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.