Kungl. Maj:ts proposition nr 98 (Proposition 1949:98)

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Nr 98.

Ilungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472) m. m.; given Stockholms slott den 18 februari
1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De ändringar som föreslås i militära rättegångslagen åsyfta främst att,
därest avdelning av krigsmakten blivit innesluten av fienden eller eljest
försatts i avskilt läge, krigsrätt vid avdelningen skall kunna inrättas av
militärbefälet. Om sådan krigsrätt skall gälla i stort sett detsamma som
om andra krigsrätter.

Förslaget angående ändring i lagen om dödsstraff innebär, att i särskilt
allvarliga lägen under krig militär myndighet skall kunna inrätta ståndrätt
för behandling av brott som kan förskylla sådant straff. Som villkor
härför skall bl. a. gälla, att den brottslige gripits på bar gärning och attt
behandling av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara
för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för
krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Även
i övrigt ansluta de föreslagna bestämmelserna om ståndrätt nära till tidigare
stadganden i ämnet.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 98.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, dels att 86, 91, 96 och 98 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 107 §, av
nedan angivna lydelse.

86 §.

Om rättens---är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade
vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen
om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning. Dömes den
arresterade till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, pröve rätten enligt
de i 30 § angivna grunderna, huruvida han skall i förvarsarrest avbida
att domen vinner laga kraft.

91 §.

Domstols dom---laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av hovrätt till straffarbete, fängelse, förvaring
eller internering, må hovrätten, om det finnes vara av synnerlig vikt
för krigslydnadens upprätthållande, förordna att domen skall verkställas
utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats om hovrätts
dom skall äga motsvarande tillämpning beträffande slutligt beslut av
hovrätt.

96 §.

Krigsrätt består —--regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt vid avskild avdelning och finnes ej på orten lämplig
person som kan tjänstgöra såsom civil nämndeman, må i stället till nämndeman
förordnas någon som fullgör militärtjänstgöring, dock ej den som
annorledes än i reserven är fast anställd vid krigsmakten. Kan vid sådan
krigsrätt befattningen som militär nämndeman ej besättas med officer av
lägst regementsofficers grad, må i stället till befattningen utses officer av
kaptens grad.

Krigsrätt är---lagfaren domare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så —--för krigsdomare.

Krigsrättsnämndemännen utses av Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till
nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i
militärt mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon
som tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband, såvida
ej fråga är om krigsrätt vid avskild avdelning där ingen annan finnes
som kan fullgöra uppdraget.

Är nämndeman---hans ställe.

107 §.

Varder, då riket är i krig, avdelning av krigsmakten försatt i sådan belägenhet
att beslut av Konungen eller behörig myndighet ej kan inhämtas
rörande fråga som avses i 95, 98 eller 102 §, må, om så erfordras för rättsvårdens
upprätthållande, chefen för avdelningen meddela förordnande med
giltighet till dess dylikt beslut kommit honom tillhanda.

Förordnandet skall så snart ske kan underställas Konungen eller myndigheten
i fråga.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas, dels att 2—5 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att i lagen skola införas tio nya paragrafer, betecknade
6—15 §§, av nedan angivna lydelse.

2 §•

Dömes någon av allmän underrätt eller krigsrätt till dödsstraff, skall
målet, i vad det rör honom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid
underrätten giva tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra
sig i hovrätten.

När dom —---annan anledning.

Vid huvudförhandling — — — sig personligen.

3 §•

Av hovrätt eller högsta domstolen ådömt eller fastställt dödsstraff må icke
verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke sådant
tillstånd, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla dödsstraff, i samband med visst krigsföretag
och under så allvarliga förhållanden att behandling av målet i vanlig
ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för krigslydnadens eller
motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags framgång,
militäravdelnings säkerhet eller rikets väl må, om den brottslige träffats på
bar gärning, högste militäre chefen på stället, därest han har lägst regementsofficers
grad, tillsätta ståndrätt att pröva och avgöra saken.

5 §.

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare,
mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej
fyllt tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda
skäl föranleda därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör, domare vid
allmän domstol eller annan lämplig person inom eller utom krigsmakten
som utövat domarämbete. Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället
förordnas annan befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad
eller tjänsteklass. Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för
uppdraget anlitas den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må
i den mån till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället
utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren, bör om möjligt bland
ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter skola i
första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän vid allmän
underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning som
möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl och meniga.
En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara militär
krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten
samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,
annan lämplig person.

Till försvarare förordnas advokat eller, om advokat icke finnes, annan
lämplig person. Har den misstänkte till försvarare föreslagit viss person
skall, om det är möjligt, denne förordnas, vare sig han är advokat eller icke.

8 §■

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

Innan rättegången påbörjas skola ordföranden och ledamöterna avlägga
denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid
hans heliga ord att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra
mitt uppdrag såsom medlem av denna ståndrätt och noga betänka mitt ansvar
vid omröstningen. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed må i stället avgiva försäkran på heder och samvete
av samma innehåll i övrigt som sägs i andra stycket.

9 §.

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.
Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten
kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för
rikets eller krigsmaktens säkerhet.

överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga
med försvararen.

Vid förhandlingen skall den tilltalade höras personligen. I övrigt skall
särskilt iakttagas att den tilltalade och hans försvarare erhålla möjlighet
att anföra vad de anse nödigt för tillvaratagande av hans rätt. Ej må i syfte
att framkalla bekännelse användas medvetet oriktiga uppgifter, hot, tvång,
uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest
för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro
ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå
domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med
angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om
domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i
den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om
dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste
militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste militäre chefen
på stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa
domen och har till följd därav eller av annan orsak verkställighet icke
följt inom tjugufyra timmar från avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

Har rättegång vid ståndrätt avslutats utan dom eller har ståndrätts dom
på grund av underlåten verkställighet förfallit, utgör ståndrättens prövning
ej hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler
är behörig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.
14 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han
därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

Om sättet för verkställande av dödsstraff, så ock om ersättning till medlem
av ståndrätt samt till åklagare, försvarare och vittnen vid sådan rätt
meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungi. Maj:ts proposition nr 98-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 december 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillägg till
lagstiftningen angående rättegången i krig. Föredraganden anför följande.

Vid antagandet av den nya straff- och processlagstiftning för krigsmakten
som träder i kraft den 1 januari 1949 lämnades vissa frågor angående
straffs ådömande och verkställande under extraordinära förhållanden i krig
tills vidare öppna i avbidan på närmare utredning. För att i egenskap av
sakkunniga biträda med sådan utredning tillkallades därefter dåvarande
militieombudsmannen, numera justitierådet N. I. Regner, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, fattigvårdskonsulenten V. V.
Hedlund, dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten vid försvarsstaben
H. J. Leche och byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. J.
M. Strömberg. Dessa sakkunniga ha den 31 juli 1948 avlämnat betänkande
med förslag till lagar om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni
1948 (nr 472) och lagen samma dag (nr 450) om dödsstraff i Vissa fall då
riket är i krig. Efter remiss ha utlåtanden över betänkandet avgivits av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, krigshovrätten, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, överbefälhavaren,
försvarsgrenscheferna, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer,
Sveriges advokatsamfund, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,
centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden och
svenska reservunderofficersförbundet. Tillfälle att yttra sig har dessutom
beretts föreningen Sveriges krigsfiskaler, landsorganisationen och värnpliktiga
officerares riksförbund, vilka emellertid ej inkommit med svar, samt
försvarsväsendets underbefälsförbund, som förklarat sig sakna anledning
att göra något uttalande. Jag anhåller att nu få upptaga de i betänkandet
berörda frågorna till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Allmän översikt över lagstiftningsärendet.

Enligt 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes (RLK)
utövas den militära rättsskipningen i första instans av specialdomstolar,
som benämnas krigsrätter. Under fred skall krigsrätt vara sammansatt av
två civila och två militära ledamöter. Vid varje regemente och därmed likställt
förband av armén, kustartilleriet och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt
samt vid envar av flottans stationer stationskrigsrätt. För
avdelning av krigsmakten som ej lyder under regements- eller stationskrigsrätt
äger Kungl. Maj :t inrätta särskild krigsrätt. Vid krig upplöses denna
krigsrättsorganisation och ersättes av fältkrigsrätter, bestående av en civil
fältkrigsdomare och två militärer. Det tillkommer i princip Kungl. Maj :t
att bestämma vilka fältkrigsrätter som skola finnas och var de skola inrättas.
I undantagsfall kan emellertid militär chef på egen hand besluta
om inrättande av fältkrigsrätt. Därest avdelning av krigsmakten i föreskriven
ordning detacherats från huvudstyrka, där fältkrigsrätt finnes, eller
blivit skild från förbindelse med dylik huvudstyrka på sådant sätt att skriftliga
befallningar ej kunna dagligen omedelbart inhämtas från dennas chef,
äger sålunda, enligt 18 § RLK, i förra fallet chefen för huvudstyrkan och i
det senare fallet den avskilda avdelningens chef bestämma, att fältkrigsrätt
skall inrättas vid avdelningen i fråga. Därjämte meddelas i 19 § RLK ett
allmänt stadgande, att om avdelning av krigsmakten blivit innesluten av fienden
eller eljest försatts i sådan belägenhet att den krigsrätt som skolat upptaga
åtal för förbrytelser vid avdelningen ej kan döma över dessa, avdelningens
chef må besluta om inrättande av fältkrigsrätt vid avdelningen, såframt
detta finnes nödigt för krigstuktens upprätthållande.

Rättsskipningen i andra instans ankommer enligt RLK i allmänhet på
krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild avdelning vid Svea
hovrätt. I krig kan emellertid vid sidan av krigshovrätten inrättas s. k.
överkrigsrätt för viss eller vissa i krigföringen deltagande land- eller sjöstyrkor.
Rätten att besluta härom är principiellt förbehållen Kungl. Maj :t
men må i vissa fall, då avdelning befinner sig i avskilt läge, utövas av chefen
för denna avdelning.

Såsom tredje instans fungerar högsta domstolen.

Vid sidan av den domstolsorganisation för vilken sålunda redogjorts räknas
i RLK även med extraordinära domstolar, benämnda ståndrätter.
Ståndrätt kan i vissa allvarliga lägen tillsättas av militärbefälet för att
döma över brott som är belagt med dödsstraff. Sådan domstol består av
en civil och tio militära ledamöter. Den skall sammanträda genast efter
tillsättandet och må ej upplösas innan den fattat sitt beslut. Ståndrätt har
endast att pröva, huruvida den tilltalade förskyller dödsstraff eller ej. Dömer
ståndrätten till dödsstraff, får detta omedelbart verkställas. Finner
ståndrätten sig däremot ej böra döma den tilltalade till döden, skall målet
förvisas till fortsatt behandling vid ordinär krigsdomstol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Den nya militära rättegångslagen, vilken som förut nämnts träder i
kraft den 1 januari 1949, innebär att den militära rättsskipningen i första
instans i fredstid överflyttas till de allmänna underrätterna. Varje avdelning
av krigsmakten skall sortera under en viss bestämd domstol, som i
princip har att upptaga alla från avdelningen härrörande mål. Såsom sådan
»domstol för avdelningen» skall i regel fungera den allmänna underrätten
i avdelningens ordinarie förläggningsort. Därest ett ändamålsenligt
ordnande av rättsskipningen så kräver, må dock Kungl. Maj:t beträffande
viss avdelning av krigsmakten förordna att annan allmän underrätt skall
vara domstol för avdelningen. Under krig och därmed jämförliga förhållanden
skola alltjämt kunna inrättas specialdomstolar, för vilka bibehållits
benämningen krigsrätter. Enligt lagen äger sålunda Kungl. Maj :t bl. a.
då riket är i krig förordna, att krigsrätt i stället för allmän underrätt skall
vara domstol för avdelning av krigsmakten. Dylikt förordnande kan begränsas
till att avse allenast viss eller vissa delar av krigsmakten. I den
mån förordnande meddelats tillkommer det Kungl. Maj :t att bestämma vilka
krigsrätter som skola finnas. För inrättande av krigsrätt kräves således
i varje enskilt fall ett särskilt beslut av Kungl. Maj:t utöver det allmänna
förordnandet.

Fullföljd av talan skall enligt militära rättegångslagen ske till allmän
hovrätt även när målet avgjorts av krigsrätt. Från hovrätten må talan fullföljas
till högsta domstolen.

Som framgår av det anförda innehåller militära rättegångslagen icke någon
motsvarighet till bestämmelserna i 18 och 19 §§ RLK angående rätt för
militär chef att på egen hand besluta om inrättande av krigsrätt vid avskild
eller innesluten avdelning. Ej heller ha i lagen upptagits några föreskrifter
om ståndrätt eller annan däremot svarande extraordinär domstol.
Båda dessa frågor voro föremål för uppmärksamhet under förarbetet till
lagen. I det betänkande som år 1946 avgavs av den s. k. krigsdomstolsutredningen
och som legat till grund för revisionen av det militära rättegångsväsendet
uttalades, att ingendera av de ifrågavarande anordningarna
syntes böra bibehållas. En motsatt åsikt kom till uttryck i vissa remissyttranden.
För egen del anförde jag vid reformfrågans anmälande i statsrådet
den 23 januari 1948, att jag icke vore beredd att taga slutlig ståndpunkt
till nu förevarande spörsmål utan att dessa enligt min mening borde
bli föremål för särskild utredning.

Då jag sedermera den 9 april 1948 upptog frågan om tillkallande av
särskilda sakkunniga för att verkställa sådan utredning framhöll jag, att
dessa sakkunniga även borde beakta de olika problem som uppkomme, om
det till följd av krigshändelserna bleve omöjligt att överklaga krigsdomstolars
avgöranden. Särskilt borde övervägas, huruvida och i vilken omfattning
det kunde befinnas nödvändigt av detta eller andra skäl att medgiva
omedelbar verkställighet av straffbeslut. I anslutning till de sålunda givna
direktiven ha de sakkunniga uppdelat sitt betänkande i tre olika avsnitt,
ett om krigsrätt vid avskild avdelning, ett om verkställighet i vissa fall av

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ådömda bestraffningar och slutligen ett om ståndrätt, .lag övergår nu till
att närmare behandla de sakkunnigas förslag och remissinstansernas yttranden
i vart och ett av dessa avseenden.

Om krigsrätt vid avskild avdelning.

Såsom redan berörts skola enligt militära rättegångslagen krigsrätter
finnas allenast under krig eller därmed jämförliga förhållanden. Bestämmelserna
om krigsrätt återfinnas i 15 kap., som omfattar 95—106 §§.

I 95 § stadgas i första stycket att under beredskapstillstånd och då riket
är i krig skall i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer krigsrätt i stället
för allmän underrätt vara domstol för avdelning av krigsmakten. Har
heredskapsövning anbefallts, kan vidare Kungl. Maj :t, enligt andra stycket,
förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där sådan tjänstgöring
fullgöres. I den mån sålunda bestämts att rättsskipningen skall utövas
av krigsrätt i stället för av allmän underrätt ankommer det enligt
tredje stycket på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall förordna om inrättande
av krigsrätt och om dess benämning samt att föreskriva under vilken
hovrätt krigsrätten skall höra. Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.
Maj :t bestämmer avgör också, för vilken eller vilka avdelningar krigsrätten
skall vara domstol.

Krigsrätt skall, enligt 96 §, bestå av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande
samt nämnd, vari skola sitta två civila och en militär. Den militäre
krigsrättsnämndemannen skall ha lägst regementsofficers grad. Om tillsättande
av krigsdomare och krigsrättsnämndemän meddelas bestämmelser i
98 §. Där föreskrives till en början i första stycket att krigsdomare förordnas
av Kungl. Maj :t. Av andra stycket framgår, att Kungl. Maj :t, om så
erfordras, även kan förordna vice krigsdomare att vid förhinder för krigsdomaren
träda i hans ställe. Kungl. Maj :t äger också i övrigt meddela närmare
bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie
för krigsdomare. Krigsrättsnämndemän utses, enligt tredje stycket, av
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer. Som allmänt
kompetensvillkor för krigsrättsnämndemän är föreskrivet, att han skall vara
valbar till nämndeman vid allmän domstol. Dessutom stadgas, att i mål,
där officer eller underofficer är svarande, ej må såsom militär krigsrättsnämndeman
tjänstgöra någon som tillhör samma regemente eller samma
därmed likställda förband. Är nämndeman på grund av denna bestämmelse
eller av annan anledning förhindrad att tjänstgöra eller uteblir han
från rättens sammanträde, ankommer det enligt fjärde stycket i paragrafen
på rättens ordförande alt tillkalla ersättare för honom.

Åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Sådan förordnas, jämlikt 102 §, av
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

Några närmare bestämmelser angående krigsrättsorganisationens uppbyggnad
ha cj meddelats i lagen. Under förarbetena har emellertid framhållits
att krigsrätter i första hand böra inrättas vid de operativa förbanden.
Det har förutsatts att dessa krigsrätter skola vara rörliga, så att de
kunna följa med vid förbandens förflyttningar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

Såsom framgått av den allmänna över siktsredogörelse jag förut lämnat
ha de sakkunniga haft att undersöka, om icke militärbefälet, liksom enligt
äldre rätt, borde ha befogenhet att på egen hand inrätta krigsrätt vid avdelning
som blivit skild från förbindelse med den domstol varunder avdelningen
i allmänhet hör. I krigsdomstolsutredningens betänkande anfördes,
att behov av en sådan anordning icke syntes förefinnas med hänsyn till
de tekniska hjälpmedel varav det militära förbindelseväsendet numera betjänade
sig. Med anledning härav erinrade chefen för armén i yttrande över
betänkandet, att det i ett modernt totalt krig ofta torde uppkomma situationer
då den ordinarie rättsskipningen icke kunde fungera. Erfarenheterna
från det senaste världskriget visade tydligt, att det alltjämt funnes behov
av bestämmelser om rätt för chef vid detacherad eller innesluten avdelning
att förordna om inrättande av krigsrätt vid avdelningen. Även värnpliktiga
officerares riksförbund uttalade, att militärbefälets befogenhet att inrätta
krigsrätt vid avskilda eller inneslutna avdelningar borde bibehållas.

De sakkunniga ha till en början erinrat, att därest en avdelning
som lydde under allmän underrätt bleve skild från förbindelse med denna,
Kungl. Maj:t med stöd av 70 § militära rättegångslagen kunde bestämmaj
att avdelningen i stället skulle höra under annan allmän underrätt. Om
det funnes lämpligare, kunde Kungl. Maj :t också jämlikt 95 § första
stycket förordna, att krigsrätt skulle vara domstol för avdelningen i fråga.
I sistnämnda fall kunde Kungl. Maj :t antingen själv inrätta en särskild
krigsrätt för avdelningen eller ock överlämna åt myndighet, vilken erhållit
sådant bemyndigande som avsåges i paragrafens tredje stycke, att förlägga
avdelningen under någon redan befintlig krigsrätt, med vilken avdelningen
kunde komma i förbindelse. På motsvarande sätt kunde, om ett förband
som lydde under krigsrätt bleve avskuret från förbindelse med krigsrätten,
antingen myndighet som nyss sagts föreskriva att annan krigsrätt skulle
vara domstol för förbandet eller ock Kungl. Maj :t inrätta en ny krigsrätt
där.

På grund av det sålunda anförda ha de sakkunniga funnit, att behovet
av krigsrätt i allmänhet borde kunna tillgodoses inom ramen för militära
rättegångslagens bestämmelser även i de fall då kommunikationssvårigheter
vore för handen. Nämnda bestämmelser vore emellertid icke tillräckliga,
om den avskilda avdelningens belägenhet vore sådan, att förbindelse icke
kunde uppnås vare sig med annan allmän underrätt eller krigsrätt eller
med Kungl. Maj :t. Med hänsyn till användningen av radio och flyg förelåge
väl enligt de sakkunnigas mening icke någon större fara för att ett förband
skulle bli så fullständigt isolerat, men man syntes dock böra räkna med att
detta kunde inträffa. I ett dylikt avskilt läge kunde disciplinen lätt utsättas
för svåra påfrestningar. Ej minst med hänsyn härtill funne de sakkunniga
angeläget att i nu åsyftade fall förbandschefen erhölle behörighet att inrätta
krigsrätt vid förbandet.

Härutöver ha de sakkunniga framhållit att med sådan behörighet uppenbarligen
borde följa rätt även att utse krigsdomare och vice krigsdomare

Kungl. Maj.ts proposition nr 98

samt krigsrättsnämndemän och krigsfiskal. Förbandschefen syntes också
böra få utöva den Kungl. Maj:t eljest tillkommande befogenheten att förordna
om krigsrättens benämning samt bestämma under vilken hovrätt
krigsrätten skulle höra.

I enlighet med dessa uttalanden ha de sakkunniga föreslagit att i 15 kap.
militära rättegångslagen skall såsom en ny paragraf med beteckningen 107 §
införas ett stadgande av innehåll, att därest under krig avdelning av krigsmakten
försatts i sådan belägenhet att beslut av Konungen eller behörig
myndighet ej kan inhämtas rörande fråga som avses i 95, 98 eller 102 §,
chefen för avdelningen om så erfordras må meddela förordnande med giltighet
till dess behörigt beslut föreligger.

De sakkunniga ha också upptagit vissa spörsmål rörande sammansättningen
av krigsrätt som inrättas vid avskild avdelning. Det måste enligt de
sakkunnigas mening beaktas, att det vid sådan krigsrätt kunde bli svårt att
upprätthålla de behörighetsvillkor som i 96 och 98 §§ militära rättegångslagen
föreskrivits för krigsrättsnämndemän.

Därest den avskilda avdelningen befunne sig utom riket eller inneslutits
å en ort varifrån hela eller större delen av civilbefolkningen bortflyttat,
kunde det sålunda visa sig omöjligt att finna någon lämplig person som
kunde tjänstgöra såsom civil nämndeman. De sakkunniga förordade därför,
att under dylika förhållanden i stället skulle kunna få till nämndeman förordnas
någon som fullgjorde militärtjänstgöring. De skäl som varit bestämmande
för föreskriften att två av nämndemännen skulle vara civila syntes
dock böra föranleda att yrkesmilitärer uteslötes.

Det kunde också inträffa att vid avdelningen ej funnes någon annan regementsofficer
än avdelningens chef. Då denne ej lämpligen borde ingå såsom
militär nämndeman i en av honom själv tillsatt krigsrätt, borde enligt
de sakkunnigas åsikt i dylikt fall officer av kaptens grad kunna få anlitas
för uppdraget. Dessutom borde möjlighet beredas att i nödfall göra avsteg
från regeln att i mål mot officer eller underofficer ej finge såsom militär
krigsrättsnämndemän tjänstgöra någon som tillhörde samma regemente eller
samma därmed likställda förband. Denna regel kunde tydligen i allmänhet
icke följas, om den avskilda avdelningen omfattade allenast ett regemente
eller en ännu mindre styrka.

I överensstämmelse med vad sålunda yttrats innefattar de sakkunnigas
förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen även jämkningar i
96 och 98 §§. I 96 § skall enligt förslaget införas ett nytt stycke vari föreskrives,
dels att om krigsrätt inrättas vid avdelning å avskild ort och där ej
finnes lämplig person som kan tjänstgöra såsom civil nämndeman, i stället
må till nämndeman förordnas någon som fullgör militärtjänstgöring, dock
ej den som är fast anställd vid krigsmakten, och dels att om vid sådan
krigsrätt befattningen som militär krigsrättsnämndemän ej kan besättas
med officer av lägst regementsofficers grad, i stället må till befattningen
utses officer av kaptens grad. Vid 98 § föreslås ett tillägg av innebörd, alt
förbudet mot att i vissa mål såsom militär nämndeman anlita någon, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

tillhör samma regemente eller därmed likställda förband som svaranden,
ej skall gälla, såvitt fråga är om krigsrätt vid avdelning å avskild ort och
där ej finnes annan som kan fullgöra uppdraget.

Vid remissbehandlingen ha inga invändningar framställts mot
själva tanken att krigsrätt i undantagsfall skall kunna inrättas av militärbefälet.
I vissa yttranden har uttryckligen framhållits att, oavsett de moderna
kommunikationsmedlen, en sådan möjlighet icke kunde undvaras. Även
förslaget att nämnda fråga skall lösas genom införande i militära rättegångslagen
av en ny paragraf, som bemyndigar chef för avskild avdelning att vid
behov meddela provisoriska förordnanden enligt 95, 98 och 102 §§ samma
lag, har i huvudsak lämnats utan erinran.

Skånska hovrätten har emellertid anmärkt, att föreskrift borde givas om
skyldighet för den som meddelat sådant förordnande att så snart ske kan
göra anmälan därom till vederbörande myndighet.

Krigshovrätten har ifrågasatt, om ej i lagen borde uttryckligen angivas
att förordnande varom nu är fråga ej må meddelas av chef för mindre styrka
än bataljon eller däremot svarande avdelning. Detta kunde ske t. ex.
på så sätt att behörigheten förbehölles chefer av lägst regementsofficers
grad. Enligt krigshovrättens mening borde emellertid övervägas om det icke
vore lämpligare att anknyta till den faktiska befälsutövningen än till den
militära graden. Detta ägde tillämpning också då fråga vore om att i det
föreslagna nya stycket av 96 § angiva minimikraven för behörighet att
tjänstgöra som militär krigsrättsnämndeman. I krig komme säkerligen ofta
bataljoner att föras av kaptener och kompanier av löjtnanter. Med hänsyn
därtill borde tagas under övervägande att i stället för beteckningarna regementsofficer
och kapten använda exempelvis uttrycken bataljonschef och
kompanichef.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har i sitt yttrande
erinrat, att de sakkunnigas förslag icke beredde möjlighet att inrätta krigsrätt
annat än då tillgång funnes till någon lagfaren person som kunde utses
till krigsdomare. I samband därmed har framhållits, att behov av krigsrätt
tydligen kunde yppa sig även i sådana fall, då detta villkor ej kunde uppfyllas.
Styrelsen har därför ansett, att i fråga om krigsrätt vid avskild avdelning
kravet på lagfaren ordförande borde kunna eftergivas. Vidare har
styrelsen förordat en jämkning i det föreslagna stadgandet i 96 §, att till
tjänstgöring i stället för civil krigsrättsnämndeman ej må förordnas någon
som är fast anställd vid krigsmakten. Styrelsen har erinrat att de sakkunniga
med detta stadgande avsett att utesluta yrkesmilitärer. Till de fast
anställda räknades emellertid även reservpersonalen, vars medlemmar enligt
styrelsens uppfattning vore väl lämpade för sådan nämndemanstjänstgöring.
Med hänsyn därtill borde förbudet lämpligen begränsas till att avse
personer med anställning i aktiv tjänst.

Även överbefälhavaren, chefen för marinen och svenska officersförbundet
ha anmärkt, att förbudet i fråga borde gälla allenast stamanställd personal.
Chefen för armén har ansett att stadgandet bör helt utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Departementschefen. Ej minst de senare årens erfarenheter ha visat, att i
ett rörligt krig en truppavdelning lätt kan bli innesluten av fienden eller
på annat sätt skild från förbindelse med krigsmaktens huvudstyrka. Det lär
i dylikt fall endast sällan komma att inträffa, att den krigsrätt varunder avdelningen
hör befinner sig på platsen. Och även om så är fallet, kan krigsrätten
komma att försättas ur funktion, t. ex. genom att krigsdomaren
såras eller dödas. Därest en avdelning sålunda kommer att sakna tillgång till
en domstol som kan upptaga vid avdelningen förekommande brottmål, kan
detta uppenbarligen medföra betydande vådor för krigslydnaden och även
andra olägenheter, särskilt om förhållandet består under någon längre tid.
Oftast torde visserligen dessa svårigheter kunna undanröjas genom att Kungl.
Maj :t på begäran inrättar ny krigsrätt vid avdelningen. Såsom de sakkunniga
framhållit måste man emellertid räkna med att stundom även förbindelserna
med Kungl. Maj :t kunna vara brutna. Det lär därför vara nödvändigt
att för dylika fall tillerkänna militärbefälet befogenhet att på egen
hand låta inrätta krigsrätt och meddela i samband därmed erforderliga förordnanden.
På motsvarande sätt bör, om krigsrätt finnes men blivit funktionsoduglig
eller icke är behörig för samtliga i avdelningen ingående styrkor,
vederbörande militäre chef kunna, i avvaktan på kontakt med behörig
central myndighet, själv vidtaga därav påkallade åtgärder. I likhet med
remissinstanserna tillstyrker jag därför de sakkunnigas förslag, att till
militära rättegångslagen skall fogas en ny paragraf av förut angiven innebörd.
Dess tillämplighet bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,
begränsas till tid då riket är i krig.

I den nya paragrafen torde också, såsom Skånska hovrätten förordat, böra
upptagas en föreskrift att förordnande, som meddelats i nu åsyftade ordning,
så snart ske kan skall underställas den myndighet å vilken beslutanderätten
i allmänhet ankommer. Däremot synes det mig icke påkallat att, på
sätt krigshovrätten ifrågasatt, i lagen föreskriva, att förordnande varom nu
är fråga ej må meddelas av chef för mindre styrka än bataljon eller däremot
svarande avdelning. Beträffande exempelvis en sådan åtgärd som att
förlägga avdelningen under någon redan befintlig krigsrätt lära några vägande
skäl för en begränsning av behörigheten knappast kunna anföras.
Och även vad angår befogenheten att inrätta ny krigsrätt torde avdelningens
storlek i och för sig vara av underordnad betydelse. En annan sak är, att de
krav som böra uppställas i fråga om ledamöternas kvalifikationer torde
föranleda att sistnämnda befogenhet i praktiken så gott som aldrig kominer
att kunna utnyttjas, om icke avdelningen omfattar åtminstone en bataljon.

Då krigsrätt inrättas vid avskild avdelning lär det —• oavsett vem som
beslutar därom — ej sällan kunna möta svårigheter att iakttaga eljest gällande
föreskrifter rörande krigsrätts sammansättning. Centralstyrelsen för
de svenska reservofficersförbunden har ifrågasatt, om ej med hänsyn härtill
kravet på lagfaren ordförande borde kunna eftergivas. En sådan anordning
är jag dock icke beredd att tillstyrka. Visserligen torde nämnda krav
kunna medföra, alt det icke blir möjligt att inrätta krigsrätt i alla de fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

då så kunde varit önskvärt, överhuvudtaget gäller emellertid på förevarande
område, att någon fullt tillfredsställande lösning knappast kan åstadkommas,
utan att en avvägning måste ske mellan olika intressen. Från denna
synpunkt har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, att
vid bristande tillgång på civila personer, som kunna tjänstgöra som nämndemän
i krigsrätten, i stället må anlitas militärer, dock med begränsning
till vissa kategorier. I överensstämmelse med vad som påyrkats i flera remissyttranden
torde detta medgivande böra utsträckas att omfatta även
personal som är anställd i reserven. Vad angår befattningen som militär
krigsrättsnämndeman torde kravet på att sådan nämndeman skall ha lägst
regementsofficers grad ej lämpligen kunna upprätthållas för nu avsedda fall.
Å andra sidan är det med hänsyn till den militäre nämndemannens uppgift
att vara sakkunnig tydligen önskvärt att han äger så allsidig erfarenhet av
tjänsten som möjligt. Då denna erfarenhet icke bör vara alltför kortvarig,
kan jag icke ansluta mig till krigshovrättens förslag, att behörighet skall
tillkomma envar som för befäl över kompani eller motsvarande styrka.
Jag förordar i stället, i likhet med de sakkunniga, att gränsen dragés vid
kaptens grad. Likaså tillstyrker jag de sakkunnigas förslag om uppmjukning
av förbudet att i vissa mål såsom militär nämndeman anlita någon
som tillhör samma regemente eller därmed likställda förband som svaranden.

Om verkställighet i vissa fall av ådömda bestraffningar.

Såsom jag redan nämnt framhölls i direktiven för de sakkunniga, att
dessa borde beakta de olika problem som uppkomme, om det till följd av
krigshändelserna bleve omöjligt att överklaga krigsdomstolars avgöranden.
Särskilt borde övervägas, huruvida och i vilken omfattning det kunde befinnas
nödvändigt av detta eller andra skäl att medgiva omedelbar verkställighet
av straffbeslut.

Om tiden för verkställighet av dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts meddelas bestämmelser i 53—56 och 91 §§ militära rättegångslagen.
Av dessa framgår, att arreststraff som ålagts i disciplinär ordning i allmänhet
icke får verkställas förrän straffbeslutet vunnit laga kraft mot den
dömde. Omedelbar verkställighet får dock äga rum, om straffbeslutet meddelats
ombord på fartyg i främmande farvatten eller den dömde är tagen i
förvarsarrest. Arreststraff som fastställts eller omedelbart ådömts av domstol
går genast i verkställighet, om ej i domen eller beslutet annorlunda förordnats.
Detsamma gäller i fråga om den nya form av disciplinstraff som
benämnes disciplinbot, detta vare sig straffet ålagts av befattningshavare
vid krigsmakten eller av domstol.

Beträffande verkställighet av annat straff än disciplinstraff innehåller
militära rättegångslagen icke några särskilda föreskrifter. I detta hänseende
skola alltså vanliga regler tillämpas.

Vad frihetsstraffen angår stadgas i lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m., att därest den som dömts till straffarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 08.

fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering avgivit nöjdförklaring
eller underlåtit att inom föreskriven tid fullfölja talan i målet, domen
må verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida.
Även i några andra fall må, enligt särskilda bestämmelser, dom å frihetsstraff
verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Jämlikt 5 §
lagen om ungdomsfängelse skall sålunda beslut om ungdomsfängelse gå i
verkställighet omedelbart, såframt ej domstolen annorlunda förordnat. I
vissa undantagsfall skall också dom å förvaring verkställas genast. Stadgande
härom har meddelats i 6 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt. Vidare föreskrives i 17 § lagen den 9 april
1937 om verkställighet av bötesstraff, att i mål om förvandling av böter
rätten må förordna att dess beslut skall verkställas utan hinder av att det
ej vunnit laga kraft.

Böter få i princip ej uttagas förrän domen eller beslutet vunnit laga
kraft. Ej heller kan ämbetsstraff verkställas innan domen är lagakraftvunnen.

Vad slutligen dödsstraff beträffar stadgas i lagen den 30 juni 1948 (nr
450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, att mål vari underrätt
dömt till dödsstraff skall underställas hovrätten samt att dödsstraff icke
må verkställas utan att tillstånd därtill meddelats av Kungl. Maj :t.

De sakkunniga ha till en början upptagit till övervägande, huruvida
militärbefälet borde få befogenhet att när kommunikationssvårigheter
förelåge inrätta särskild krigsöverdomstol. De ha emellertid funnit sig
icke böra förorda en sådan anordning. Härom ha de sakkunniga i första
hand anfört följande.

Domstol för avdelning av krigsmakten kan enligt militära rättegångslagen
då riket är i krig — beroende på Kungl. Maj :ts bestämmande — vara
antingen allmän underrätt eller krigsrätt. Genom kungörelse den 19 december
1947 om hovrätternas domkretsar har Kungl. Maj :t med stöd av
2 kap. 6 § rättegångsbalken bestämt de olika hovrätternas domkretsar. För
var och en av de allmänna underrätterna är härigenom bestämt till vilken
hovrätt talan skall fullföljas. Vad beträffar krigsrätterna gäller enligt 95 §
militära rättegångslagen att Kungl. Maj:t för varje krigsrätt föreskriver
under vilken ‘''hovrätt krigsrätten skall höra. Där erforderlig förbindelse
med denna hovrätt icke kan upprätthållas men sådan förbindelse kan erhållas
med annan hovrätt, kan Kungl. Maj :t tydligen, med ändring av sitt
tidigare beslut, förordna att krigsrätten i stället skall höra under den sistnämnda
hovrätten. Enligt de sakkunnigas förslag (107 § militära rättegångslagen),
att där avdelning av krigsmakten försatts i sådan belägenhet
att beslut av Kungl. Maj:t ej kan inhämtas rörande fråga som avses i 95 §,
chefen för avdelningen om så erfordras må meddela förordnande med giltighet
till dess behörigt beslut föreligger, erhåller även vederbörande chef
motsvarande möjlighet att föreskriva att talan skall fullföljas till annan
hovrätt än den som av Kungl. Maj :t ursprungligen bestämts. Med hänsyn
härtill och med beaktande av att hovrätter numera finnas i flera delar av
landet ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå några bestämmelser
som möjliggöra för chef för avskild avdelning att inrätta särskild överkrigsrätt.

2 Bilumg till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Vidare ha de sakkunniga erinrat, att avbrott i förbindelserna mellan underrätt
och hovrätt regelmässigt ej behövde föranleda dröjsmål med verkställigheten
av ådömda disciplinstraff. Så kunde bli fallet endast om underrätten
särskilt förordnat att straffet ej finge verkställas omedelbart,
och i dylikt fall vore sannolikt ingen olägenhet för disciplinen att befara
av uppskovet.

Ej heller beträffande böter ha de sakkunniga funnit hänsynen till disciplinen
påkalla särskilda åtgärder för att förekomma dröjsmål med verkställigheten.

I fråga om övriga straffarter ha de sakkunniga uttalat att vådor för disciplinen
uppenbarligen skulle kunna uppkomma, därest någon som t. ex.
dömts till straffarbete finge vistas på fri fot under längre tid, enär på grund
av avbrott i förbindelserna målet ej kunde bli prövat av hovrätt. De ha
emellertid samtidigt erinrat att vissa möjligheter redan funnes att förekomma
dylika olägenheter. Härom ha de hänvisat till reglerna angående häktning
och förvarsarrest.

Bestämmelser om häktning meddelas i 24 kap. rättegångsbalken. Av dessa
framgår bl. a. att rätten i mål vari den misstänkte är häktad kan, om han
dömes för brottet och häktningsskäl alltjämt föreligga, förordna att han skall
i häkte avbida att domen vinner laga kraft. Likaså kan i dom mot den som
är på fri fot förordnas att han skall häktas.

Om förvarsarrest stadgas i 30 § militära rättegångslagen att förman äger
förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest, dels om den underlydande
begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens
upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri
fot, och dels om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras
att han ånyo avviker. Därest målet mot den arresterade ej avgöres disciplinärt
utan hänskjutes till åklagare för prövning i rättegång, är åklagaren
enligt 85 § skyldig att inom viss kort tid underställa domstolen frågan, huruvida
arresten skall bestå. Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det
enligt 86 § anses som om den arresterade vore häktad.

De sakkunniga ha funnit det i någon mån tveksamt, huruvida sistnämnda
föreskrift medförde befogenhet att i annat fall än då skäl till egentlig häktning
vore för handen lata frihetsberövande! fortvara även i avvaktan på lagakraftägande
dom. De ha därför föreslagit att till 86 § skall göras ett tillägg,
varigenom domstolen uttryckligen berättigas att, om den arresterade dömes
till annan påföljd än böter eller disciplinstraff, enligt de i 30 § angivna
grunderna pröva, huruvida han skall i förvarsarrest avbida att domen vinner
laga kraft.

Därest detta förslag genomfördes vore det enligt de sakkunnigas mening
icke erforderligt att av hänsyn till risken för avbrott i förbindelserna mellan
underrätt och hovrätt medgiva omedelbar verkställighet av underrätts dom i
större omfattning än som redan skett. I den mån olägenheter för disciplinen
befarades uppkomma till följd av att verkställigheten fördröjdes genom avbrottet,
kunde dessa då alltid undvikas genom att den dömde hölles i häkte

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

eller förvarsarrest. Visserligen kunde det i så fall inträffa att den dömde
på grund av avbrottet finge sitta häktad eller arresterad under längre tid än
eljest. I allmänhet syntes dock hovrätten genom avräkning å häktnings- eller
arresttiden kunna tillse att han ej därigenom lede något förfång. Svårigheter
uppkomme egentligen endast, därest avbrottet varade så länge alt den tid
varunder den dömde hölles i häkte eller förvarsarrest komme att överstiga
den av underrätten bestämda strafftiden. Det syntes de sakkunniga önskvärt
att i dylikt fall underrätten ägde befogenhet att på begäran av den
dömde pröva frågan om hans frigivande. Emellertid kunde behov av en
sådan befogenhet förefinnas även i andra än militära mål, och frågan därom
syntes därför ej böra upptagas i förevarande sammanhang. Den lämpligaste
platsen för en bestämmelse av nu åsyftad innebörd vore enligt de sakkunnigas
uppfattning en allmän lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara.

Vad härefter beträffar hovrätts dom ha de sakkunniga anfört, att bedömandet
av frågan om förtida verkställighet syntes böra bli något annorlunda
än såvitt anginge underrätternas domar. Det vore självfallet, att de
olägenheter för disciplinen som kunde följa av att en straffdom icke kunde
verkställas skulle inträda oftare och med större styrka, om verkställigheten
fördröjdes även genom överklagande i högsta domstolen. Härvidlag måste
bl. a. beaktas att förbindelserna mellan hovrätterna och den centrala högsta
instansen kunde bli fördröjda eller avbrutna. Det vore också att märka, att
enligt rättegångsbalken tilltalad i regel ej ägde ovillkorlig rätt att få sin
sak prövad av högsta domstolen utan att detta berodde på om högsta domstolen
meddelade tillstånd därtill. Med hänsyn till vad sålunda anförts borde
enligt de sakkunnigas mening hinder ej anses föreligga mot alt i krigstid
låta hovrätt i samband med straffdom förordna om omedelbar verkställighet
av densamma även i andra fall än då sådan redan vore medgiven. Dylikt
förordnande borde dock få meddelas endast om det funnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthållande.

I de sakkunnigas förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen har
också, under 91 §, upptagits en bestämmelse av nu angiven innebörd. Stadgandet
har emellertid begränsats till att avse dom å straffarbete, fängelse,
förvaring eller internering. Från förtida verkställighet ha alltså uteslutits
såväl dödsstraff som böter och ämbetsstraff. Beträffande sistnämnda båda
straffarter ha de sakkunniga anfört, att behovet av snabb verkställighet syntes
föga framträdande. Frågan om omedelbar verkställighet av dödsstraff i
vissa fall beröres närmare i det avsnitt av betänkandet som handlar om
ståndrätt.

Den ståndpunkt de sakkunniga intagit med avseende å nu förevarande
spörsmål har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.

Hovrätten för Västra Sverige har emellertid anfört, att hovrätt borde äga
befogenhet att förordna om omedelbar verkställighet jämväl i sådana fall då
talan mot underrätts dom å straffarbete, fängelse, förvaring eller internering
funnes ej kunna upptagas till prövning, men tillräckligt material dock
förelåge för bedömande av verkställighetsfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Krigshovrätten har erinrat, att hinder för straffverkställighet med därav
följande olägenheter för disciplinen kunde uppkomma även av annan anledning
än att domen överklagades. Även om domen vunne laga kraft, kunde
det hända att den ej kunde befordras till verkställighet, enär möjlighet icke
förelåge att överföra den dömde till fångvårdsanstalt. Det syntes ej heller
vara lagligen möjligt att i avvaktan på tillfälle därtill kvarhålla honom i häkte
eller förvarsarrest. Därest t. ex. en värnpliktig, som av krigsrätt dömts till
straffarbete, förklarade sig nöjd med domen men förbindelse med fångvårdsanstalt
icke kunde uppnås, måste han sålunda genast försättas på
fri fot. Med hänsyn därtill kunde det förtjäna att övervägas, om icke domstolarna
borde berättigas att i dylika fall förklara, att häktningen eller arresten
skulle bestå till dess verkställighet i vanlig ordning kunde äga rum.
En bestämmelse av sådan innebörd borde uppenbarligen förbindas med
regler om avräkning från straffet av häktnings- eller arresttiden.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna delar jag de sakkunnigas
uppfattning att risken för avbrott i förbindelserna mellan underrätt
och hovrätt icke utgör ett tillräckligt skäl för att utvidga möjligheterna till
omedelbar verkställighet. De svårigheter som sammanhänga med att vid
dylikt avbrott prövningen av överklagade mål fördröjes böra, såsom närmare
utvecklats i betänkandet, kunna bemästras genom användande av
häktning eller förvarsarrest. För att förebygga tvekan beträffande möjligheten
att begagna sistnämnda tvångsmedel torde det vara lämpligt att
till 86 § militära rättegångslagen göres ett tillägg av det innehåll de sakkunniga
föreslagit. Frågan om rätt för domstolen att försätta den dömde på
fri fot, därest avbrottet varar längre än den i domen bestämda strafftiden,
bör av skäl som angivits i betänkandet upptagas till prövning i annat sammanhang.

Jag tillstyrker också de sakkunnigas förslag, att hovrätt då riket är i
krig skall äga förordna, att straffarbete, fängelse, förvaring eller internering
må verkställas utan hinder av att hovrättens avgörande ej vunnit laga kraft.
Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört torde emellertid
ett tillägg böra göras till de föreslagna bestämmelserna i detta ämne.

Det spörsmål som krigshovrätten berört har — liksom nyssnämnda fråga
om frigivande av häktad i vissa fall —- betydelse även för andra än militära
mål och torde följaktligen böra lösas i ett större sammanhang.

Om ståndrätt.

Av det förut anförda har framgått, att de sakkunniga funnit risken för
avbrott i förbindelserna icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning att
medgiva avsteg från de regler som meddelats angående verkställighet av
dödsstraff. En särskild fråga är, huruvida avvikelse från dessa regler i vissa
lägen kan vara påkallad av andra skäl. Jag syftar härvid på sådana fall, då
menliga verkningar kunna befaras även av ett kortvarigt uppskov med den
brottsliges bestraffande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

I dylika fall bär man hittills haft möjlighet att tillgripa ståndrättsförfarande.
Ståndrätt må sålunda enligt 83 § RLK inrättas av högste befälhavaren
på stället, om brott som är belagt med dödsstraff förövats vid trupp
som är i fält eller å fartyg som för krigsföretag är statt på sjötåg eller i
belägrad fästning, och våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets
eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige utan
uppskov befordras till straff. En ytterligare förutsättning är emellertid att
den brottslige gripits på bar gärning. Dessutom kräves att befälhavaren har
oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt över underlydande (jfr 191—193 §§
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914) eller är kommendant i
fästningen. Angående ståndrätts sammansättning stadgas i samma paragraf,
att ordförande skall vara högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där
ståndrätten skall hållas i fästning, den som näst kommendanten är berättigad
till befäl inom fästningen. Till ledamöter förordnas två officerare av
minst kaptens grad, två löjtnanter »eller underlöjtnanter», två underofficerare
och tre av manskapet ävensom en fältkrigsdomare. Om ståndrätt sättes
å fartyg, må vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre
grad i stället förordnas löjtnanter. I övrigt skall beaktas att ingen må vara
ledamot i ståndrätt som ej fyllt 25 år. Då ståndrätt förordnats skall den genast
sammanträda inför samlad trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst,
skola ordföranden och ledamöterna avlägga domared, detta även om de förut
gått sådan ed. Därefter skall ståndrätten utan vidlyftig omgång söka tillvägabringa
de till sakens utredande nödiga upplysningar, varvid noga skall
iakttagas vad såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver. Den tilltalade
äger såsom biträde i rättegången anlita på platsen varande person av
de egenskaper som enligt allmän lag fordras hos den, vilken för andra må
tala och svara inför rätta. Om den tilltalade ej själv vill utse rättegångsbiträde
åligger det rättens ordförande att före rannsakningens början därtill
förordna lämplig person. Ståndrätt må ej upplösas innan den fattat sitt beslut
och utslag blivit avkunnat. Dess prövning skall begränsas till frågan,
huruvida den tilltalade må dömas till döden eller ej. Finner sig ståndrätten
ej böra döma till dödsstraff skall den hänvisa målet till fortsatt behandling
vid vanlig krigsdomstol, som sedan företager saken i hela dess vidd utan att
vara bunden av ståndrättens ställningstagande. Omröstning till dom vid
ståndrätt sker offentligen inför den samlade truppen. Rättens ledamöter äga
dock dessförinnan träda avsides för enskild överläggning. Före omröstningen
skall fältkrigsdomaren göra en kort och tydlig framställning av vad vid
rannsakningen förekommit. Därefter skall först han och sedan var och en
av de övriga domarna i laga ordning säga sin mening. Vad envar sålunda
yttrat skall antecknas i protokollet även om skiljaktighet ej yppats. För den
tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst nio av domarna äro
ense därom. Så snart omröstning skett skall fältkrigsdomaren omedelbart
uppsätta utslag. Detta skall undertecknas av rättens ordförande och ledamöter
samt därefter i den tilltalades närvaro av ordföranden offentligen avkunnas
inför truppen. Det åligger sedan ordföranden att genast till högste

Kunql. Maj:ts proposition nr 98.

befälhavaren överlämna protokollet och utslaget, försett med anteckning om
dagen och timmen för dess avkunnande. Lyder utslaget på dödsstraff, äger
befälhavaren genast befordra det till verkställighet. Finner han sig på grund
av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget, eller har verkställighet
ej följt inom 24 timmar efter det utslaget avkunnades, skall han
genast insända handlingarna i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som
skall förfara med målet som om ståndrättens utslag vore underställt krigsöverdomstolens
prövning.

Även i utlandet har man i allmänhet vidtagit speciella anordningar för att
möjliggöra omedelbar verkställighet av dödsstraff i särskilt allvarliga lägen.
Både finsk och norsk krigslagstiftning innehålla sålunda föreskrifter om
ståndrätt, som i stort sett överensstämma med nyssnämnda svenska bestämmelser.
I Norge gäller dessutom, att i vissa fall vanlig krigsrätt, under förutsättning
av enhällighet, äger föreskriva att meddelad dödsdom genast skall
gå i fullbordan. Så får ske när dödsstraff ådömts för i krigstid begånget
brott, som förövats under sådana omständigheter att farliga följder för rikets,
militäravdelnings eller krigsföretags säkerhet äro att befara om den
skyldige icke utan uppskov bestraffas. På samma sätt kan i Schweiz, om landets
väl så anses kräva, krigsdomstol under krigstid förordna om omedelbar
verkställighet av ådömt dödsstraff. I England får dödsdom som meddelats
under fältförhållanden verkställas så snart den fastställts av behörig militär
myndighet, och i Förenta staterna, där krigsrätts dom å dödsstraff i allmänhet
skall underställas presidenten, erfordras vid krig ej sådan underställning
därest dödsstraffet ådömts för mord, våldtäkt, myteri, desertering eller spioneri.
I dylikt fall är det tillräckligt att domen fastställes av »the commanding
general of the army in the field» eller »the commanding general of the territorial
department or division».

Vid militära rättegångslagens antagande lämnades såsom jag redan nämnt
tills vidare öppet, huruvida det alltjämt borde beredas utväg att genom
ståndrättsförfarande eller annan särskild anordning snabbt åstadkomma
en verkställbar dom mot den, som genom grovt brott under allvarliga förhållanden
gjort sig förfallen till dödsstraff.

I krigsdomstolsutredningens betänkande hade uttalats att några bestämmelser
om en mot ståndrätten svarande extraordinär krigsdomstol ej syntes
böra upptagas i den nya lagstiftningen. Såsom skäl härför hade utredningen
—- efter en redogörelse för de väsentliga bestämmelserna om ståndrätt —
anfört följande.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att en anordning med dylika
domstolar icke väl överensstämmer med de krav som uppställas på nutida
rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol motsvarande ståndrätt torde
icke bättre än de föreslagna krigsrätterna tillgodose det särskilda behov av
snabbhet i rättsskipningen som kan föreligga i de situationer, då enligt den
nuvarande ordningen ståndrätt må inrättas. Sålunda är att märka att
den nuvarande ståndrätten icke kan träda i funktion förrän fältkrigsdomare
tillkallats för att inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt
torde hänsynen till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten

Kungl. Maj.ts proposition nr 98. 23

eller vederbörande avdelning därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Mot vad krigsdomstolsutredningen sålunda anfört erinrade chefen för
armén i avgivet remissyttrande över utredningens betänkande att enligt hans
mening ståndrättsförfarandet i en eller annan form borde bibehållas. Även i
lägen då förhållandena gjorde det omöjligt att anlita krigsrätt borde det
nämligen finnas en laglig möjlighet att beivra brott mot krigslydnaden, så
att ej vederbörande chef nödgades att för disciplinens upprätthållande tillgripa
åtgärder vid sidan av lagen.

Jag vill också nämna att under förarbetet till lagen om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig åtskilliga myndigheter och sammanslutningar hemställde,
att möjlighet skulle beredas militär chef att i Kungl. Maj :ts ställe
meddela tillstånd till verkställighet av dödsstraff. Till grund för dessa yrkanden
låg närmast den tanken att det i kritiska situationer kunde finnas
behov av omedelbar exekution.

I nu ifrågavarande sakkunnig betänk ande anföres, att
det knappast syntes kunna förnekas att under krig kunde uppkomma situationer
där det framstode såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kunde gå
i verkställighet med den största skyndsamhet. Det kunde exempelvis vara
fråga om någon som genom spioneri för fienden eller sabotagedåd förorsakat
att truppavdelning nedgjorts eller utsatt krigsmakten eller landet
för allvarlig fara i ett särskilt beträngt läge. önskemålet att i sådant fall
kunna verkställa dödsstraff utan uppskov motiverades främst av behovet av
snabba åtgärder i avskräckningssyfte och grundade sig på samhällets nödvärnsrätt
i farofyllt läge. Enligt de sakkunnigas mening förelåge i dylikt
fall risk att — om ej lagliga former för utövandet av nödvärnsrätten tillskapades
— militärbefälet under förhållandenas tryck toge saken i egen hand.
Möjligheten att använda de vanliga rättsinstanserna kunde också vara utesluten
och svårigheter föreligga att under mer än helt kort tid på ett betryggande
sätt omhändertaga dessa för riket farliga brottslingar. Det finge
dessutom beaktas, att behovet av särskilda garantier mot förhastande i fråga
om tillämpningen av dödsstraff måste framstå såsom mindre än eljest, när
förhållandena vore sådana att många oförvitliga människor löpte överhängande
fara för sitt liv.

Av sålunda angivna skäl ha de sakkunniga funnit motiverat att åtgärder
vidtoges för att under särskilt svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning
och verkställighet. De ha samtidigt framhållit, att frågan härom ej
vore begränsad till fall, då brott som kunde förskylla dödsstraff förövats av
krigsman. Liksom för närvarande även civila kunde ställas inför ståndrätt,
borde de nya bestämmelserna avse både militära och civila brottmål.

Vid övervägande av de olika metoder som kunna anlitas för att tillgodose
behovet av skyndsamhet ha de sakkunniga funnit sig böra avstyrka, att
frågan löstes genom att de vanliga domstolarna erbölle befogenhet alt förordna
om omedelbar verkställighet av dödsstraff. Vad krigsrätterna angår
kunde enligt de sakkunnigas mening mot denna utväg främst invändas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ifrågavarande allvarliga prövning ej borde uppdragas åt en domstol med
endast fyra ledamöter. Därtill komme att det syntes erforderligt att i nödfall
kunna eftergiva kravet på att lagfaren domare skall ha säte i rätten.
Beträffande de allmänna underrätterna ha de sakkunniga erinrat, att behov
av genast verkställbar dödsdom kunde föreligga särskilt under sådana förhållanden
som medfört att dessa domstolar upphört att fungera.

De sakkunniga ha därför stannat vid att föreslå att domsrätten i mål, vari
det är fråga om att med omedelbar verkan döma till dödsstraff, fortfarande
skall uppdragas åt en särskild domstol, för vilken skall bibehållas benämningen
ståndrätt och som, i likhet med den gamla ståndrätten, icke skall äga
ådöma annat straff.

Med avseende å placeringen av de nya reglerna om ståndrätt ha de sakkunniga
framhållit att dessa ej borde införas i militära rättegångslagen,
som avsåge endast militära mål. Det syntes lämpligast att bestämmelserna
upptoges i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Denna lag vore
tillämplig å både krigsmän och civila och innehölle redan vissa processuella
föreskrifter.

I lagen om dödsstraff stadgas för närvarande i 1 § att den som då riket är
i krig gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott varom
förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest straffarbete på livstid
kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. Detsamma skall gälla där riket
kommit i krig och någon genom gärning som nyss nämnts väsentligen bidragit
till framkallande av kriget eller genom sådan gärning, begången då uppenbar
fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar
eller väsentligen underlättat fiendens krigföring. Under 2 § meddelas
vissa processuella bestämmelser, bl. a. om underställning. Enligt första stycket
skall sålunda, där någon av underrätt dömes till dödsstraff, målet i vad
det rör honom underställas hovrättens prövning. Därvid skall underrätten
giva tillkänna vad part har att iakttaga om han vill yttra sig i hovrätten.
Jämlikt 3 § må dödsstraff icke verkställas utan att Kungl. Maj :t meddelat
tillstånd därtill. Om sådant tillstånd icke meddelas, skall den dömde i stället
undergå straffarbete på livstid. I 4 § föreskrives att om någon som är underkastad
ämbetsansvar dömes till dödsstraff, han därigenom skall anses avsatt;
i övrigt förfaller straff som någon vilken blivit dömd till dödsstraff tilllika
förskyllt. Slutligen stadgas i 5 § att det tillkommer Kungl. Maj :t att
meddela närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff.

De sakkunnigas förslag innebär att närmast efter nuvarande 3 § skola införas
sex nya paragrafer om ståndrätt, betecknade 4—9 §§. Vidare föreslås
dels ett par formella jämkningar i 2 och 3 §§ och dels omnumrering av nuvarande
4 och 5 §§, vilka enligt förslaget skola betecknas såsom 10 och 11 §§.

Av de föreslagna nya paragraferna angiver 4 § de förutsättningar under
vilka ståndrätt må inrättas. I sådant avseende ha de sakkunniga till en början
anfört att ståndrättsförfarande uppenbarligen ej borde få tillgripas annat
än då riket vore i krig. Något särskilt stadgande härom erfordrades emellertid
icke, ty hela lagen vore, enligt 1 §, tillämplig endast i krigstid. Härut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

över ha de sakkunniga — under hänvisning till sina förut återgivna yttranden
— uttalat att det ej borde komma i fråga att medgiva tillsättande avståndrätt
i alla de fall då dödsstraff kunde ådömas. Utöver de synnerligen
allvarliga förhållanden som kunde motivera att dödsstraff tillgrepes borde, för
att man med frångående av den vanliga instansordningen skulle överlåta åt
ståndrätt att slutgiltigt döma i målet, fordras att speciella omständigheter
förelåge som nödvändiggjorde målets handläggning i extraordinär ordning.
Dessa särskilda omständigheter ha i sakkunnigförslaget angivits sålunda, att
brott som kan förskylla dödsstraff förövats i samband med krigföringen och
under så allvarliga förhållanden att det för upprätthållande av krigslydnaden
eller motståndsviljan eller eljest för rikets väl är nödigt att straffet
skyndsamt verkställes. I övrigt innebär förslaget att ståndrätt må tillsättas
av högste militäre chefen på stället, dock endast under förutsättning att han
har lägst regementsofficers grad. Som skäl för sistnämnda begränsning ha
de sakkunniga anfört, att ståndrätt ej borde få förordnas vid hur liten avdelning
som helst.

I 5 § meddelas bestämmelser om ståndrättens sammansättning. Härom
föreslås till en början, att ståndrätt skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.
Till ordförande skall om möjligt utses krigsdomare eller annan domare.
I motiven ha de sakkunniga uttalat att därest krigsdomare funnes vid
förbandet, denne naturligen i första hand borde anlitas. Om varken krigsdomare
eller annan domare finnes att tillgå, må enligt förslaget till ordförande
utses annan lagfaren person eller militär befattningshavare av lägst
kaptens grad eller tjänsteklass. I dylikt fall skall alltså icke gälla att lagfaren
person obetingat äger företräde framför militär befattningshavare,
utan en militär skall kunna förordnas även om också en jurist står till buds.
Som skäl för denna ståndpunkt ha de sakkunniga anfört att om vid truppen
blott funnes en ganska nyexaminerad ung juris kandidat, det kunde vara
att föredraga att såsom ordförande i ståndrätten anlitades en äldre och mera
erfaren officer. I detta sammanhang ha de sakkunniga också erinrat om föreskriften
i 4 kap. 1 § rättegångsbalken att lagfaren domare skall ha fyllt 25
år. Vidkommande frågan, vilken lägsta grad en militär befattningshavare
borde ha för att få tjänstgöra som ordförande i ståndrätt, ha de sakkunniga
yttrat att ståndrätt borde kunna få inrättas vid förband av lägst bataljons
eller motsvarande styrka. Då det vid sådant förband ofta ej funnes annan
regementsofficer än förbandschefen och denne ej borde kunna förordna sig
själv till ordförande i ståndrätten, hade de sakkunniga ansett behörigheten
böra omfatta även befattningshavare av lägst kaptens grad eller tjänsteklass.

Rörande övriga ledamöter än ordföranden föreslås som huvudregel, att
fyra av dem skola vara civila och de fyra återstående militärer. I den mån
för uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå skall dock enligt förslaget
antalet militära ledamöter i stället kunna ökas i motsvarande omfattning.
Såsom civila ledamöter skola i första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän
och nämndemän vid allmän underrätt. De militära ledamöterna skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

med så lika fördelning som möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga
samt av befäl och meniga. En av de militära ledamöterna skall, om så är
möjligt, vara militär krigsrättsnämndeman.

Till motivering av dessa stadganden ha de sakkunniga bl. a. anfört, att det
icke syntes lämpligt att, såsom skett i RLK, i detalj angiva vilken grad och
ställning varje särskild militär ledamot skulle inneha. Med den mindre stela
regel som i detta avseende upptagits i förslaget bleve det lättare att i det
enskilda fallet utse dem som vore lämpligast. På grund av vad denna regel
innehölle om de militära ledamöternas fördelning på olika grupper vore det
också överflödigt att här upptaga någon motsvarighet till den vid 96 §
militära rättegångslagen föreslagna bestämmelsen, att militärperson som
skulle uppehålla befattning såsom civil krigsrättsnämndeman ej finge vara
fast anställd vid krigsmakten.

I 6 § av de sakkunnigas förslag föreskrives bl. a., att den som tillsätter
ståndrätt tillika skall förordna åklagare vid ståndrätten samt offentlig försvarare
för den misstänkte.

Till åklagare skall enligt förslaget utses krigsfiskal eller annan åklagare
eller, om sådan ej finnes, annan lämplig person. De sakkunniga ha uttalat
att i sistnämnda fall främst borde ifrågakomma civil eller militär person
med juridisk utbildning eller högre polisutbildning.

I fråga om försvarare gäller enligt rättegångsbalken att det i första hand
ankommer på den misstänkte att själv anskaffa sådan. Har den misstänkte
ej utsett försvarare och finnes hans rätt ej kunna tillvaratagas utan biträde,
skall emellertid rätten förordna offentlig försvarare för honom. Är den
misstänkte anhållen eller häktad skall även eljest, om han begär det, offentlig
försvarare förordnas. Vid förordnande av offentlig försvarare är rätten
domför med en lagfaren domare. Ersättning till sådan försvarare utgår av
allmänna medel.

De sakkunnigas förslag avviker alltså på denna punkt i två olika hänseenden
från rättegångsbalkens bestämmelser. Dels skall den misstänkte alltid
erhalla försvarare pa det allmännas bekostnad, och dels skall denne förordnas
icke av domstolen utan av den militäre befattningshavare som tillsätter
ståndrätten. Som grund för sistnämnda regel ha de sakkunniga anfört, att
försvarare borde utses innan förhandlingarna vid ståndrätten påbörjades, så
att den misstänkte finge tillfälle att i förväg överlägga med försvararen. Detta
önskemål kunde icke tillgodoses, därest förordnandet skulle meddelas av
ståndrätten, ty denna konime ej att hålla några förberedande sammanträden.
Ej heller kunde uppgiften lämpligen anförtros åt ståndrättens ordförande.
Denne funnes måhända icke på platsen före den tidpunkt då målet skulle
företagas.

Som kompetensvillkor för offentlig försvarare föreskrives i rättegångsbalken
att han skall vara advokat. I mål som tillhör krigsrätts behandling
må emellertid enligt 103 § militära rättegångslagen även annan lämplig person
förordnas, därest advokat ej finnes att tillgå. De sakkunniga ha föreslagit
att samma lättnad skall medgivas för ståndrättsmålens del. Dess -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

utom har i sakkunnigförslaget upptagits ett stadgande, att om den misstänkte
till försvarare föreslagit viss person, denne såvitt möjligt skall förordnas,
vare sig han är advokat eller icke.

Enligt 7 § av de sakkunnigas förslag skall förhandling inför ståndrätt
påbörjas så snart ske kan och utan onödigt uppskov fortgå så att dom i
målet skyndsamt kan meddelas. De sakkunniga ha anfört att det i övrigt
icke syntes erforderligt eller lämpligt att upptaga några bestämmelser om
förfarandet vid ståndrätt. Det låge enligt deras mening i sakens natur att
vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet borde gälla även för ståndrätt.
Framför allt borde självfallet iakttagas sådana fundamentala bestämmelser
i rättegångsbalken som avsåge tillvaratagande av den tilltalades intressen.
Däremot kunde avsteg bli nödvändiga från de mer eller mindre
detaljerade föreskrifter som reglerade domstolsförfarandet och förberedelsen
därtill. De sakkunniga ville sålunda bl. a. framhålla alt någon regelrätt förundersökning
ej alltid syntes kunna företagas. Ej heller syntes för väckande
av åtal vid ståndrätt behöva utfärdas skriftlig stämning.

Under 8 § föreskrives till en början att ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner, dels att den tilltalade uppenbarligen förövat gärningen och
därför förskyller dödsstraff, dels ock att det av anledning som angivits i 4 §
är nödigt att dödsstraffet skyndsamt verkställes. I vardera av dessa båda
frågor skall verkställas särskild omröstning, och som villkor för den tilltalades
dömande har uppställts, att ordföranden och minst sju av ledamöterna
äro ense samt besvarat båda frågorna jakande. Skulle den sålunda föreskrivna
majoriteten ej uppnås, kan alltså någon dom över huvud icke meddelas,
och den vid ståndrätten företagna prövningen utgör ej hinder för att
frågan om ansvar å den tilltalade sedermera i hela dess vidd upptages av
domstol som enligt vanliga regler är behörig. Någon uttrycklig bestämmelse
härom ha de sakkunniga icke ansett erforderlig. För det fall åter, att omröstningen
utfallit till den tilltalades nackdel, stadgas i förslaget att skriftlig
dom skall uppsättas. I denna skola antecknas namnen på ståndrättens ordförande
och ledamöter. Vidare skall domen innehålla uppgift om den brottsliga
gärningen, de lagrum varå domen grundas samt resultatet av omröstningen
beträffande varje fråga med angivande av förekommande avvikande
mening. Domen skall underskrivas av ordföranden och de ledamöter som
jämte honom bestämt utgången. Därefter skall den offentligen avkunnas
för den dömde. Tiden härför skall antecknas på domen.

Slutligen stadgas i 9 § i förslaget att sedan ståndrätts dom överlämnats till
högste militäre chefen på stället, denne genast äger befordra den till verkställighet.
Bestämmelsen innefattar allenast ett bemyndigande. Skulle vederbörande
av någon anledning ej finna skäl att verkställa domen, skall han
alltså äga underlåta detta. Om verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar
från det domen meddelades, skall enligt förslaget domen vara förfallen. Det
rättsliga läget blir då detsamma som när rättegången vid ståndrätten ej lett
fram till någon dom.

Vid remissbehandlingen har särskild uppmärksamhet ägnats
åt frågan, huruvida ståndrättsinstitutet överhuvud borde bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott som
samtliga avgivna yttranden.

Endast styrelsen för Sveriges advokatsamfund har — dock utan att formligen
avstyrka förslaget — funnit det kunna starkt ifrågasättas, om ståndrätter
verkligen alltjämt borde få förekomma. Till utveckling av sin ståndpunkt
har styrelsen anfört bl. a. följande.

Extraordinära domstolar vore enligt styrelsens mening i och för sig av
ondo. Därtill komme att reglerna om ståndrätts sammansättning och om
förfarandet i övrigt icke utgjorde någon garanti för att den tilltalades behov
av rättsskydd bleve tillgodosett. De föreslagna bestämmelserna innebure sålunda,
att en rättegång som gällde en människas liv kunde komma att handläggas
av en domstol med en kapten som ordförande och åtta militära ledamöter,
samtliga nio utsedda av en major. Styrelsen funne icke de i betänkandet
angivna skälen för bibehållande av ståndrättsförfarandet fullt övertygande.
Svårigheterna att utan dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna
och att i avvaktan på tillfälle därtill omhändertaga den misstänkte på ett
betryggande sätt syntes knappast utgöra tillräcklig anledning att tillgripa
ett summariskt förfarande, då fråga vore om en så allvarlig påföljd som att
beröva en människa livet. Större tyngd hade måhända argumentet att man
genom bibehållandet av ståndrätterna skulle kunna förekomma åtgärder vid
sidan av lagen. Enligt styrelsens mening hade man emellertid anledning antaga,
att även om ståndrätter icke funnes, den hos svenska folket djupt rotade
respekten för lagbunden ordning komme att föranleda att jämväl mycket
allvarliga brott i utsatta lägen bleve överlämnade till domstolsbehandling.
Och å andra sidan vore det knappast att förvänta, att möjligheten att
anlita ståndrättsförfarande skulle utesluta att övergrepp beginges under inflytande
av krigspsykosen. Slutligen ville styrelsen framhålla, att hlotta förekomsten
av en lagstiftning om ståndrätt kunde medföra att i ett upprört
läge även andra extraordinära domstolar inrättades — kanske av tillfälliga
makthavare — och finge sin motivering genom jämförelser med ståndrätterna.

Krigshovrätten har däremot uttalat, att de skäl de sakkunniga anfört till
stöd för ståndrättsinstitutets bibehållande enligt krigshovrättens mening
vore övertygande. Om man ville se realistiskt på saken, måste det framför allt
fasthållas, att stora risker förelåge för att man vid de militära förbanden
under pressande förhållanden i krigstid tillgrepe åtgärder vid sidan av lagen
för att upprätthålla disciplinen eller reagera mot begångna förbrytelser.
Krigshovrätten funne det vara ett angeläget samhällsintresse att i största
möjliga mån förminska dessa risker och sörja för att beivrandet av brott
även under svåra omständigheter i krig kunde äga rum i lagliga former. Därvidlag
måste det vara av mindre vikt att — såsom krigsdomstolsutredningen
anfört —- anordningen med ståndrätter icke väl överensstämde med de krav
som uppställdes på nutida rättsskipning. Man stode här faktiskt inför valet
mellan antingen lagliga former av, låt vara, viss bristfällighet eller ock avsaknad
av all laglighet.

Skånska hovrätten har anfört att, oaktat de betänkligheter som med hänsyn
till kravet på rättssäkerhet måste föreligga mot en rättsskipning genom
ståndrätt, en sådan domstol likväl enligt hovrättens mening vore erforderlig.
Särskilt måste hänsyn tagas till faran för att militärbefälet vid sidan av

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

lagen toge saken i egna händer, därest icke ett lagligen reglerat förfarande
stode till buds i mycket allvarliga lägen.

Hovrätten för Västra Sverige har i denna del yttrat följande.

Såsom de sakkunniga framhållit, kunna under krig situationer uppkomma,
i vilka det framstår såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kan gå
i verkställighet med den största skyndsamhel. Hovrätten anser därför, lika
med de sakkunniga, det motiverat att åtgärder vidtagas för att under särskilt
svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning och verkställighet. Av
skäl, som de sakkunniga anfört, böra de vanliga domstolarna icke erhålla
befogenhet att förordna om omedelbar verkställighet av dödsstraff. Behov
synes således föreligga av att för de fall som här avses inrätta en särskild
domstol (ståndrätt), vilken icke skall äga ådöma annat straff än dödsstraff.

Beträffande förutsättningarna för inrättande av ståndrätt
har hovrätten för Västra Sverige anfört, att dessa syntes vara väl
obestämt angivna i de sakkunnigas förslag. Enligt hovrättens mening borde
tydligt utsägas, att faran för krigslydnaden, motståndsviljan eller rikets
väl i övrigt skulle vara omedelbart överhängande och av synnerlig
storleksordning. Justitiekansler sämbetet har ifrågasatt, om icke kravet, att
skyndsamt verkställande av domen skall vara »nödigt» av hänsyn till nyss
berörda intressen, borde skärpas, exempelvis genom användande av uttrycket
»oundgängligen nödigt». Svenska officersförbundet har ansett mindre
lämpligt att behörigheten att tillsätta ståndrätt förbehållits chefer av
lägst regementsofficers grad. Visserligen syntes det nödvändigt att kräva
en viss minimistyrka hos avdelningen, men det vore icke tillfredsställande
att därvid anknyta till chefens tjänstegrad. Även om avdelningen vore av
sådan storlek att chefsskapet i fredstid skulle utövas av regementsofficer,
kunde det nämligen i krig ej sällan inträffa att befälet fördes av en äldre
kompaniofficer. Detta kunde bli nödvändigt både på grund av personalbrist
och därför att den ordinarie chefen till följd av stridshandlingar
bleve ur stånd att fungera. Förbundet ville därför ifrågasätta, om ej behörighet
borde tillkomma även den som vore satt i regementsofficers ställe.
Krigshovrätten har av samma skäl funnit det böra övervägas att utbyta
beteckningen regementsofficer mot uttrycket »chef för bataljon eller motsvarande
avdelning».

Vad angår ståndrätts sammansättning har hovrätten för
Västra Sverige förklarat sig icke kunna tillstyrka att ståndrätt finge fungera
utan att däri -— såsom ordförande eller ledamot — inginge åtminstone
en person som utövat domarämbete eller innehaft förordnande som
auditör eller vice auditör. Dessutom har hovrätten framhållit såsom önskvärt
att ytterligare en av de civila ledamöterna vore lagfaren. Riksåklagarämbetet
har uttalat, att enligt ämbetets mening en lagfaren person om möjligt
alltid borde ha säte i ståndrätten, låt vara att han ej behövde tjänstgöra
som ordförande. Först om det visade sig att någon person med dylik
utbildning ej funnes att tillgå, borde man uppgiva kravet på att i ståndrätten
skulle sitta någon som kunde företräda juridiska synpunkter. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

krigshovrätten har funnit det innebära en svaghet, att de sakkunniga eftergivit
det nuvarande kravet på en lagfaren domare såsom ledamot i ståndrätten,
men har tillika anfört att en ändring av förslaget i detta hänseende
svårligen syntes kunna ske utan att nackdelarna bleve större än vinsterna.

Överståthållnrämbetet har erinrat, att förslaget syntes bereda alltför vidsträckta
möjligheter att utse militär befattningshavare till ordförande i
ståndrätten. Så snart krigsdomare eller annan domare ej vore att tillgå
kunde sålunda — även om annan jurist funnes till hands — uppdraget såsom
ordförande överlämnas åt en officer. Det vore icke uteslutet att så
komme att ske i flertalet nu ifrågavarande fall. Enligt ämbetets mening borde
därför kretsen av dem vilka obligatoriskt skulle utses till ordförande
vidgas att omfatta även personer som tidigare utövat domarämbete. Detta
innebure bl. a., att man medtoge de stora juristgrupper som fullgjort tingstjänstgöring
men alltjämt uteslöte de nyexaminerade juris kandidaterna.

En annan erinran mot de föreslagna reglerna angående ordförandeskapet
i ståndrätt har framställts av krigshovrätten, som ifrågasatt om icke kravet
på att militär ordförande skall ha minst kaptens grad borde ersättas
med föreskrift att behörighet ej tillkomme lägre befattningshavare än chef
för kompani eller motsvarande avdelning.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har avstyrkt förslaget
att de militära ledamöterna skola så lika som möjligt fördelas på
fast anställda och värnpliktiga samt på befäl och meniga. Några fast anställda
meniga komme sannolikt ytterst sällan att finnas vid fältförbanden.
Det kunde därför lätt inträffa att samtliga representanter för de meniga
måste uttagas bland unga värnpliktiga, vilka ej ägde den livserfarenhet
som borde krävas för uppgiften. Befälsgruppen måste då sammansättas
uteslutande av fast anställda utan möjlighet att medtaga värnpliktigt befäl.
En sådan ordning vore enligt styrelsens mening icke lämplig. Styrelsen
förordade därför att stadgandet i fråga ersattes med bestämmelser av
innebörd, att de militära ledamöterna med så lika fördelning som möjligt
skulle utgöras av officerare, underofficerare och manskap samt att ingen
finge vara ledamot av ståndrätt som ej fyllt 25 år.

Även Skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sverige ha ansett det
böra föreskrivas att till medlem av ståndrätt må utses allenast person som
uppnått 25 års ålder.

I ett par remissyttranden har anmärkts, att av förslaget ej framginge
huruvida det vore avsett att ståndrättens ledamöter liksom hittills skulle
avlägga d o m a r e d. Skånska hovrätten har i sammanhang därmed framhållit,
att eden medförde en särskild känsla av ansvar inför domstolens
allvarliga uppgift. Enligt hovrättens åsikt borde därför uttrycklig föreskrift
om domared meddelas, detta även för den som förut avlagt sådan ed. Krigshovrätten
har däremot ansett övervägande skäl tala mot att krav på domared
uppställdes. Särskilt om ingen av ståndrättsmedleinmarna vore lagfaren,
kunde praktiska svårigheter möta mot edsavläggandet. Därtill komme
att formuläret för domareden syntes föga lämpat för medlemmarna i
en ståndrätt.

Kungl. Ma):ts proposition nr 98.

Även i fråga om förfarandet har erinrats, att förslaget ej gåve
tillräcklig ledning. I anslutning till de sakkunnigas uttalande att därvidlag
i tillämpliga delar borde gälla vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet
har sålunda justitiekanslersämbetet anfört, att rättegångsbalkens bestämmelser
i mångt och mycket syntes vara mindre ägnade för den summariska
process ett ståndrättsförfarande med nödvändighet måste utgöra. I praktiken
komine det sannolikt också mången gång att visa sig omöjligt att
följa nämnda bestämmelser, antingen på grund av de extraordinära förhållandena
eller därför att ståndrätten vore sammansatt uteslutande av
lekmän som saknade närmare kännedom om processlagarnas innehåll. Å
andra sidan vore det naturligtvis klart att de grundläggande rättegångsreglerna
till skydd för den tilltalade skulle iakttagas, t. ex. att han skulle höras
personligen, få tillfälle till samråd med försvarare och ej finge pressas
till erkännande med otillbörliga medel. Ämbetet ville ifrågasätta, om icke
dessa regler i någon form borde komma till uttryck i lagen. Därest bestämmelserna
om vittnesed ansåges böra tillämpas, borde uttryckligt stadgande
meddelas även därom. I övrigt kunde enligt ämbetets mening förfarandet
lämnas oreglerat och sålunda ytterst få bero av den enskildes
förstånd och samvete.

Med avseende å omröstningsreglerna har riksåklagarämbetet
uttalat, att enhällighet borde fordras för fällande dom. Skånska hovrätten
har ansett att krav på enhällighet borde uppställas i sådana fall, då ingen
lagfaren ledamot funnes i ståndrätten. Därjämte har hovrätten hemställt
om uttryckligt stadgande att överläggning och omröstning till dom icke
såsom nu skall ske offentligt utan enskilt.

I övrigt må nämnas att justitiekanslersämbetet förordat upptagandet
i lagen av ett vägledande stadgande om verkan av att ståndrättsförfarande
avslutas utan dom. Chefen för armén har framställt motsvarande
önskemål med avseende å sådana fall då ståndrätts dom icke blivit verkställd
inom föreskriven tid.

Departementschefen. Ett huvudskäl för att dödsstraffet ej avskaffats även
i krigstid har varit, att man ansett sig icke kunna undvara dess avskräckande
verkan. I ett allvarligt krigsläge, då lojala medborgare äro utsatta
för överhängande livsfara förlora de vanliga frihetsstraffen mycket av sin
hotande karaktär. Särskilt i vissa situationer kan det från denna synpunkt
också vara angeläget att icke alltför lång tid förflyter mellan brottet och bestraffningen.
Om t. ex. vid ett förband i stridszonen någon ertappas i färd
med alt sända radiomeddelanden till fienden eller söka anstifta myteri, kan
det sålunda vara av stor betydelse för andan inom förbandet att han med
minsta möjliga dröjsmål befordras till straff. Drar prövningen ut på tiden,
kommer den slutliga utgången måhända aldrig till truppens kännedom. Och
den omedelbart synliga påföljden —- gärningsmannens omhändertagande i
i ängsligt förvar — kan i jämförelse med de övrigas farofyllda belägenhet
närmast komina att te sig som eu förmån för den brottslige. Läget kan för

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

övrigt också vara sådant, att möjligheter till dylikt omhändertagande i betryggande
former föreligga endast under mycket begränsad tid. Därest stridshandlingarna
tvinga till hastiga förflyttningar, medför detta uppenbarligen
en betydande risk för att den brottslige får tillfälle att undkomma. Det ligger
då nära till hands att han flyr till fienden och där fortsätter sin brottsliga
verksamhet genom att tillhandagå med upplysningar som kunna bliva
av förödande verkan för försvaret. Om lagen ej möjliggör skyndsam exekution,
måste man i sådana och likartade fall uppenbarligen räkna med
att det ansvariga militärbefälet finner det nödvändigt att utan stöd av
lag såsom en nödvärnsrätt taga saken i egna händer. Det måste, såsom krigshovrätten
framhållit, betraktas som en angelägen samhällsuppgift att såvitt
möjligt förhindra en dylik utveckling genom att tillskapa ett lagligt
förfarande, även om detta måste bli extraordinärt och behäftat med vissa
brister.

På grund av det sålunda anförda bör man enligt min uppfattning tillse
att dom å dödsstraff i särskilt allvarliga lägen skall kunna lagligen verkställas
utan uppskov. Av den redogörelse jag tidigare lämnat har framgått,
att man i utlandet allmänt vidtagit anordningar i sådant syfte. Tydligt är
också, såsom de sakkunniga framhållit, att betänkligheterna häremot måste
bli mindre än eljest, när förhållandena äro sådana att alla i den brottsliges
närmaste omgivning äro utsatta för fara att inom kort förlora livet.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning att det föreliggande spörsmålet
ej lämpligen bör lösas genom att de vanliga domstolarna erhålla befogenhet
att förordna om omedelbar verkställighet av ådömt dödsstraff.
En föreskrift härom skulle, med hänsyn till svårigheterna att under sådana
omständigheter som nu äro i fråga tillräckligt snabbt få till stånd en rättegång
vid allmän underrätt, i praktiken få betydelse egentligen endast för
krigsrätternas del. Dessa äro emellertid icke behöriga att upptaga åtal mot
möjligen uppträdande civila förrädare eller sabotörer. Dessutom möta, såsom
de sakkunniga framhållit, betänkligheter mot att överlämna den slutliga
bestämmanderätten över en människas liv till domstolar med så relativt
begränsat antal ledamöter som krigsrätterna. Enligt min åsikt tala
följaktligen övervägande skäl för att ståndrättsinstitutet bibehålies. Visserligen
är, såsom från flera håll erinrats, ståndrättsförfarandet behäftat med
brister, men med hänsyn till att här är fråga om att legalisera en samhällelig
nödvärnsrätt i en mycket allvarlig situation synes det mig likväl kunna
godtagas. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att om krigsrätt
finnes tillgänglig, komma enligt de sakkunnigas förslag samtliga krigsrättsledamöter
att ingå i ståndrätten.

Bestämmelserna om ståndrätt torde, såsom de sakkunniga föreslagit,
lämpligen böra upptagas i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.
Därvid torde sakkunnigförslaget i sina grunddrag kunna tagas till utgångspunkt
för regleringen.

I likhet med justitiekanslersämbetet och hovrätten för Västra Sverige anser
jag emellertid, att förutsättningarna för inrättande av ståndrätt i de

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

sakkunnigas förslag angivits på ett alltför obestämt sätt. Ståndrättsförfarande
bör enligt min mening icke få tillgripas annat än då fråga är om
brott som begåtts på eller i närheten av plats där stridshandlingar pågå.
För att tydligare utmärka detta synes föreskriften att brottet skall ha förövats
»i samband med krigföringen» böra utbytas mot bestämmelse att det
skall ha skett »i samband med visst krigsföretag». Till krigsföretag böra
uppenbarligen hänföras såväl offensiva som defensiva operationer. Jag finner
vidare önskvärt att det starkare än som skett i förslaget betonas, att
prövning vid ståndrätt är att anse som en nödfallsåtgärd. I enlighet härmed
synes i lagen böra angivas att denna utväg må anlitas endast om behandling
av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för
krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Dessutom
torde, liksom nu, böra stadgas att ståndrätt ej må tillsättas i annat fall än
då den brottslige träffats på bar gärning. Därigenom minskas i icke ringa
mån faran för oriktiga domar.

Behörighet att tillsätta ståndrätt bör tydligen ej överlämnas åt annan än
den som med hänsyn till ålder och ställning kan antagas besitta erforderlig
livserfarenhet och mognad i omdömet. På grund härav torde det icke vara
tillrådligt att frångå det av de sakkunniga framlagda förslaget att för sådan
behörighet skall krävas lägst regementsofficers grad. Jag finner mig således
icke kunna biträda de i vissa remissyttranden framförda önskemålen att,
oavsett graden, ståndrätt skall få tillsättas av envar som för befäl över
minst bataljon eller motsvarande avdelning. På denna punkt synes det
knappast vara möjligt att åstadkomma en i allo tillfredsställande lösning.
Man nödgas begränsa sig till att söka få till stånd en skälig avvägning.

Vad beträffar ståndrätts sammansättning föreligga enligt min mening
icke tillräckliga skäl att frångå den hittillsvarande ordningen med, förutom
ordföranden, tio ledamöter. Det vore tydligen önskvärt att i ståndrätt alltid
inginge åtminstone någon lagfaren person. A andra sidan är det uppenbart,
att det i vissa fall kan möta oöverstigliga hinder att utan orimlig tidsutdräkt
tillkalla en jurist. Det synes mig därför oundgängligt att ståndrätt
i nödfall kan sammansättas av enbart lekmän. I enlighet med vad riksåklagarämbetet
föreslagit torde emellertid böra meddelas uttryckliga föreskrifter
av innebörd att, om så är möjligt, i ståndrätt skall sitta minst en
lagfaren person.

Även vad överståthållarämbetet anfört i fråga om ordförandeskapet i
ståndrätt bör enligt min mening beaktas. I den mån en person med erfarenhet
av processledande verksamhet är till hands, synes det naturligt att uppdraget
såsom ordförande överlämnas åt honom. Detsamma gäller, om auditör
finnes tillgänglig. Jag förordar därför som huvudregel, att till ordförande
i ståndrätt skall utses krigsdomare eller auditör eller annan person
inom eller utom krigsmakten som utövar eller tidigare utövat domarämbete.
Därest denna regel icke kan iakttagas, torde ordförande böra utses
bland militärbefälet. Det lär icke vara erforderligt att därjämte hålla möj ij

liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr DS.

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

lighet öppen att anlita annan lagfaren person än nyss nämnts. Finnes sådan
att tillgå, bör han i stället förordnas till ledamot. Tydligt är, att om
ordförandeskapet sålunda måste överlämnas åt annan än domarutbildad
jurist eller auditör, såvitt möjligt till uppdraget bör utses en äldre och erfaren
befattningshavare. Jag är därför icke beredd att tillstyrka krigshovrättens
förslag att för behörighet endast skall fordras tjänstgöring såsom
kompanichef. I stället förordar jag i likhet med de sakkunniga att krav
uppställes på lägst kaptens grad eller tjänsteldass. Dessutom torde emellertid,
i anslutning till gällande rätt, böra föreskrivas att uppgiften i nu avsedda
fall bör anförtros högste chefens närmaste man i befälet. För att erforderlig
hänsyn skall kunna tagas även till tjänstens krav och personliga
lämplighetssynpunkter bör dock avsteg från denna regel medgivas, om sådant
föranledes av särskilda skäl.

Beträffande övriga medlemmar än ordföranden synes mig de sakkunnigas
förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad centralstyrelsen för de
svenska reservofficersförbunden anfört rörande de militära ledamöternas
fördelning på skilda grupper vill jag framhålla, att det enligt min mening
måste anses lämpligt att även meniga värnpliktiga få säte i ståndrätten.

Av detta skäl kan jag ej heller obetingat ansluta mig till det av nämnda
styrelse och vissa andra remissinstanser framställda förslaget att ingen
som ej fyllt 25 år skall kunna utses till medlem av ståndrätt. I allmänhet
bör visserligen denna åldersgräns iakttagas, men möjlighet torde böra finnas
att, om så kräves för erhållande av en allsidig sammansättning, anlita
även yngre personer. Uppenbart är dock, att omyndiga aldrig böra tillåtas
deltaga i ståndrätt. Dessutom bör för behörighet krävas svenskt medborgarskap
och frånvaro av domar jäv.

Vad angår frågan, huruvida ståndrättens medlémmar böra avlägga domared,
finner jag angeläget att uppgiftens allvar på förhand inskärpes genom
en högtidlig försäkran. Såsom krigshovrätten framhållit lämpar sig
emellertid den vanliga domareden föga för ståndrättsförfarandet. Den torde
därför böra utbytas mot en ed enligt särskilt formulär. Denna bör avläggas
av samtliga medlemmar, oavsett om de förut gått domared eller ej. Den
som hyser religiösa betänkligheter mot edgång bör dock i stället kunna få
avgiva motsvarande försäkran på heder och samvete.

Även på åtskilliga andra punkter torde svårigheter möta att vid ståndrätt
iakttaga de regler som gälla för rättegång i allmänhet. Någon allmän
hänvisning till dessa regler synes därför ej böra upptagas i lagen. Däremot
förordar jag, i överensstämmelse med vad justitiekanslersämbetet hemställt,
att vissa kortfattade bestämmelser meddelas angående sådana frågor som
äro av särskild vikt. Det torde sålunda böra uttryckligen föreskrivas, att
den tilltalade skall få tillfälle att före förhandlingen överlägga med försvararen
samt att vid förhandlingen anföra vad han anser nödigt för tillvaratagande
av sin rätt. I samband därmed bör ock erinras, att den tilltalade
skall höras personligen och att han icke må pressas till bekännelse. Dessutom
torde böra angivas, att om vittnesed skall gälla vad i allmänhet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

stadgat samt att förhandling i princip skall vara offentlig, medan överläggning
och omröstning skola försiggå enskilt. I övrigt synes, såsom justitiekanslersämbetet
uttalat, närmare reglering icke vara erforderlig.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att ståndrätt, liksom hittills, icke
bör kunna ådöma annat straff än dödsstraff samt att detta bör ske endast
därest ståndrätten tillika finner, att förhållandena nödvändiggöra omedelbar
verkställighet. I sistnämnda hänseende bör prövningen tydligen ske
efter samma grunder som då fråga är om tillsättande av ståndrätt. Därest
förutsättningarna härför bestämmas i enlighet med vad jag förut föreslagit,
torde följaktligen lagtexten på nu ifrågavarande punkt böra givas den
avfattningen, att ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart,
dels att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,
dels ock att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra
synnerlig fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande
eller eljest för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets
väl. Såsom de sakkunniga föreslagit bör särskild omröstning verkställas i
vardera av dessa frågor. I vissa remissyttranden har anförts att enhällighet
borde krävas för fällande dom. Därest antalet domare på sätt jag förut förordat
bibehålies vid elva bör det dock enligt min uppfattning liksom hittills
vara tillräckligt med kvalificerad majoritet. I sådant hänseende torde
böra stadgas att ordföranden och minst åtta av ledamöterna skola vara ense
samt ha besvarat båda frågorna jakande.

På sätt de sakkunniga föreslagit bör det, liksom enligt gällande rätt, tillkomma
högste chefen på stället att avgöra huruvida ståndrätts dom skall
verkställas eller ej. Jag tillstyrker också de sakkunnigas förslag att domen
skall vara förfallen, om verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar från
avkunnandet. Till förebyggande av tvekan om vad härmed skall förstås torde
emellertid böra meddelas en uttrycklig föreskrift, att i dylikt fall samt
när rättegången avslutats utan dom, ståndrättens prövning ej skall utgöra
hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler är
behörig. Av denna föreskrift kommer också att framgå, att saken ej på
nytt får hänskjutas till ståndrätt.

Därest någon som icke fullgör krigstjänstgöring förordnas till medlem
av ståndrätt eller till åklagare vid sådan rätt, synes möjlighet böra öppnas
att bereda honom gottgörelse av allmänna medel. Även till försvarare
och vittnen bör, liksom i den allmänna processen, sådan ersättning kunna
utgå. Det torde emellertid icke vara erforderligt att frågan om de närmare
villkoren för ersättningsrätt och om ersättningens storlek regleras i lagen.
Där torde endast böra upptagas ett stadgande varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas
alt meddela bestämmelser i dessa ämnen, övervägande skäl synas
mig tala för alt ersättning, som sålunda utgått av allmänna medel,
alltid bör stanna å statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Hemställan.

I överensstämmelse med det förut anförda har jag låtit inom departementet
upprätta nya förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över dessa förslag, vilka torde
få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till föredragandens ovannämnda, av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen
bifall.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

1 Det under 1) upptagna förslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande
med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 jnni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

2 §•

När dom---annan anledning.

Vid huvudförhandling---sig personligen.

3 §•

4 §•

5 §.

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare
mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej
fyllt tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda
skäl föranleda därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör eller annan
person inom eller utom krigsmakten som utövar eller tidigare utövat domarämbete.
Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället förordnas annan
befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad eller tjänsteldass.
Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för uppdraget anlitas
den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må
i den mån till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället
utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren skall, om det är möjligt,
bland ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter
skola i första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän
vid allmän underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning
som möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl
och meniga. En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara
militär krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten
samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,
annan lämplig person.

8 §.

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

9 §•

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.

Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten
kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för
rikets eller krigsmaktens säkerhet.

Överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga
med försvararen.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,
samt

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå
domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i varje fråga med angivande
av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om
domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i
den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om
tiden för dess avkunnande, genast överlämnas till högste chefen på stället.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste chefen på
stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa
domen eller har verkställighet icke följt inom tjugufyra timmar från
avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

40 Kungl Maj:ts proposition nr 98.

14 §.

15 §.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
UPP§^1 utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den tO februari
1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 17 januari 1949 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över justitiedepartementisänenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 december 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472) och lag angående ändring i lagen den 30 juni
1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning
S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472).

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450)
om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

4 §.

Justitierådet Geijer:

Förslaget ger icke vare sig i motiv eller lagtext direkt någon antydan om
huruvida den militäre chefens beslut, att ståndrätt skall tråda i verksamhet,
är — under förutsättning att han själv var behörig att vidtaga sådan åtgärd
— att betrakta såsom slutgiltigt eller om ståndrätten, i fall den finner förutsättningarna
brista, skall kunna förklara sig obehörig. Detta måste anses
innebära en olägenhet därför att frågan dels under vissa omständigheter

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

kan få praktisk betydelse och dels icke kan tillförlitligen bedömas efter de
vanliga rättegångsregler, beträffande vilka förslaget förutsätter att de för
ståndrättens del icke lämnas obeaktade. För vanliga domstolar gäller den
allmänna regeln, att domstol har både befogenhet och skyldighet att tillse
sin egen behörighet. Utan inskränkning tillämpad på ståndrätt skulle emellertid
denna regel, med hänsyn till såväl de särskilda villkor som gälla
för tillsättandet som också ståndrättsinstitutets anordning i övrigt samt dess
behov av snabb effektivitet, föra för långt.

En jämförelse mellan förevarande paragraf och 11 § torde bestyrka det
sist sagda. Såsom förutsättningar för att ståndrätt tillsättes upptagas bland
andra två villkor, vilka icke ha någon motsvarighet i 11 §, nämligen att brottet
förövats i samband med visst krigsföretag och att den brottslige träffats
på bar gärning — det förstnämnda av dessa två rekvisit torde icke utan
vidare få anses inbegripet i ordet »gärningen» i 11 §. Ändock utgöra enligt
förslaget dessa två omständigheter, utan vilkas förhandenvaro ståndrätt
icke får tillsättas, i själva verket lika oeftergivliga villkor för att överhuvud
taget någon fällande dom skall kunna meddelas och exekveras som
de i 11 § upptagna omständigheterna. Men förslaget lämnar med sin avfattning
öppet om de i 11 § icke nämnda omständigheterna skola prövas endast
av den militäre chefen eller om också ståndrätten skall kunna komma in
på dessa frågor vid en prövning av sin egen behörighet. Skulle det sistnämnda
ske, innebure det tydligen, att ståndrätten i annan ordning än den i 11 §
stadgade och utan hänsyn till den fordran på röstövervikt, som där föreskrives,
prövade vissa materiella frågor, vilka förslaget avser att göra till
villkor för att någon ståndrättsprocess med åtföljande dödsdom och exekution
alls skall kunna ifrågakomma.

Frågan har icke blott teoretiskt intresse och det synes icke böra ifrågakomma
att lämna densamma att lösas vid lagens tillämpning, särskilt om
man betänker reglerna för ståndrättens sammansättning och frånvaron av
all klagorätt. Det kan ingalunda anses uteslutet, att ståndrätten, t. ex. med
stöd av nya upplysningar, som icke förelågo då den militäre chefen fattade
sitt beslut, funne att den brottslige i själva verket ej träffats på bär gärning.
Med tanke icke minst på de allvarliga konsekvenserna för den tilltalade
kunde ståndrätten då komma i besvärande tvivelsmål hur den borde
handla. Lätteligen skulle det också kunna hända att t. ex. den tilltalades
försvarare under åberopande av allmänna rättegångsregler toge upp frågan
och invändningsvis gjorde gällande, att av nyss anförd orsak någon lagenlig
ståndrätt icke kunnat tillsättas. Att på formella grunder avvisa en sådan
invändning såsom icke utgörande föremål för ståndrättens prövning vore
i saknad av lagens direkta stöd tydligen icke lätt. Ej heller skulle det stå i
överensstämmelse med den föreslagna lagen, om ståndrätten valde att taga
ställning till invändningen först vid det slutliga avgörandet och då, emot vad
11 § enligt sin lydelse ger anledning till, läte densamma föranleda en friande
dom. Blott den möjligheten åter stode då att pröva invändningen i
vanlig ordning, med vad detta enligt det ovan anförda innebär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Det bör anses vara ett oeftergivligt krav på en lag som denna, att i densamma
på ett otvetydigt sätt fastslås vilka på frågan om dödsstraff inverkande
omständigheter kring själva brottet som ståndrätten har att pröva
samt i vilken ordning denna prövning skall äga rum. Med förslagets uppställning
böra helst alla bestämmelser därom vara samlade i 11 §. Den
oklarhet, som i förevarande avseende vidlåder förslaget, bör enligt min mening
avlägsnas. Antagligen är avsikten med förslaget att det är den militäre
chefen som bär att slutgiltigt pröva de i förevarande paragraf uppräknade
omständigheterna, i den mån ej 11 § till annat föranleder. Någon avgörande
invändning synes icke kunna riktas mot en sådan ståndpunkt, även om
det naturligen på sätt och vis kan te sig såsom en motsägelse att det fordras
mera, även i fråga om själva brottstypen, för att kunna tillsätta en ståndrätt
än för att ståndrätten skall kunna meddela en fällande dom. Skulle
emellertid syftet vara att det också skall ligga under ståndrättens prövning
om brottet skett i samband med visst krigsföretag eller om den brottslige
träffats på bar gärning, synes detta i alla händelser icke böra prövas såsom
en processförutsättning, utan det riktiga torde då vara att 11 § kompletteras
genom att där angivas de ytterligare omständigheter som ståndrättens medlemmar
skola pröva vid det slutliga avgörandet.

I varje fall hemställer jag med stöd av det anförda att till förevarande
paragraf fogas ett stadgande att ståndrätt, som tillsatts av behörig chef,
icke har att pröva huruvida åtgärden bort vidtagas.

Regeringsrådet Quensel:

Bland rekvisiten för fällande dom — och därmed för dom över huvud
taget — ingår enligt 11 § icke det i 4 § för tillsättande av ståndrätt stadgade
villkoret att den brottslige träffats på bär gärning. Härav lärer kunna
slutas, att ståndrätten icke har att inlåta sig i prövning, hur härmed förhåller
sig, eller ens, om det i visst fall är alldeles klart att han icke träffats
på bar gärning, får fördenskull undandraga sig att pröva malet i sak. Någon
oegentlighet ligger icke i en dylik skillnad mellan förutsättningarna för
tillsättande av ståndrätt och förutsättningarna för dom. Tvärtom synes
lämpligt att, sedan rätten väl tillsatts, ett därvid begånget fel mot detta till
själva brottets beskaffenhet icke hörande villkor, ej längre må inverka utan
bevisningen må äga rum med andra medel såsom t. ex. eget inför rätten
avgivet och av omständigheterna styrkt erkännande eller tillförlitliga beedigade
vittnesutsagor. Vad som skall förstås med uttrycket att träffa den
brottslige på bar gärning kan ju också i avseende å vissa situationer tolkas
olika, och det i 11 § uppställda kravet på att brottet skall vara uppenbart
torde bereda ungefär samma garanti mot misstag som 4 §:s krav att brottslingen
träffats på bar gärning.

Icke heller det i 4 § för tillsättande av ståndrätt uppställda villkoret, att
brottet förövats i samband med visst krigsföretag, återfinnes i 11 § bland
rekvisiten för fällande dom. Det kan svårligen antagas att det i 11 § under
1 använda uttrycket »gärningen» åsyftar annat än åtalade gärningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

Ståndrätten torde sålunda ej heller ha att ingå i prövning av frågan om
brottet förövats i samband med visst krigsföretag. I detta fall synes den
bristande överensstämmelsen mellan förutsättningarna för tillsättande av
ståndrätten och förutsättningarna för rättens prövning av målet och för
fällande dom mindre förklarlig, eftersom sambandet med visst krigsföretag
hänför sig till en omständighet, som kan beröra själva brottets karaktär.
Som emellertid brottsbeskrivningen i 1 § icke upptar denna omständighet,
torde vara riktigast att i förevarande hänseende jämställa de båda
nämnda förutsättningarna för tillsättande av ståndrätt. Även beträffande
sambandet med visst krigsföretag gäller att uttryckets innebörd ej är så fast
att icke skilda meningar kunna uppstå i frågan huruvida kravet i visst fall
är uppfyllt; och betydelsen av detta kravs iakttagande i målet torde väsentligen
reduceras genom att det dock skall vara uppenbart att uppskov med
dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig fara i de i 11 § angivna
hänseendena.

Om sålunda förslagets ståndpunkt till frågan i vad mån ståndrätten har
att pröva de i 4 § angivna förutsättningarna för rättens tillsättande må
anses kunna utläsas av lagtexten och någon ändring av denna förslagets
ståndpunkt icke synes påkallad, så måste dock erinras att densamma, särskilt
med hänsyn till målens karaktär och ståndrätts sammansättning, borde
få ett ännu tydligare uttryck i lagtexten, något som lämpligen torde kunna
ske genom ett sådant stadgande som det, varom justitierådet Geijer ovan
hemställt.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Vad angår frågan huruvida ståndrätt skulle ha att såsom processförutsättning
pröva riktigheten av den militäre chefens åtgärd att tillsätta ståndrätten
lärer — särskilt med hänsyn till den föreliggande krigssituationen och ståndrättens
sammansättning — någon sådan prövning icke böra ske. Detta torde
ock vara förslagets mening. Då ståndrätt får tillsättas endast av regementsofficer
eller officer av högre grad synes ej behöva befaras, att åtgärden tillgripes
i andra fall, än då den kan anses fullt försvarlig. Vid tidigare revisioner
av krigslagstiftningen synes, att döma av den avfattning 88 § i
förut gällande lag erhållit och av förarbetena, den tanken ha varit lagstiftaren
främmande, att förevarande fråga skulle prövas av ståndrätten. Att
i lagen stadga uttryckligt förbud däremot synes knappast erforderligt.

Beträffande spörsmålen huruvida brottets samband med visst krigsföretag
och den brottsliges träffande på bar gärning böra vid målets slutliga avgörande
utgöra särskilda villkor för fällande, anse vi det icke mot It §:s lydelse
kunna antagas att något sådant är åsyftat. En annan sak är, att ståndrätten
får döma allenast om det är uppenbart att den tilltalade förövat gärningen
och att denna bevisprövning naturligen i allmänhet sammanhänger
med om han träffats på bar gärning. Likaså kommer väl frågan om brottets
samband med visst krigsföretag i regel att tagas i betraktande vid den
prövning av situationens farlighet, som alltid skall ankomma på ståndrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

5 §.

Justitierådet Gei jer:

Då det lärer åligga icke blott den som tillsätter ståndrätt utan även ståndrätten
själv att tillse medlemmarnas behörighet, synas uttrycken »förordnas»
och »utses» böra jämkas, så att paragrafen i stället uttrycker, att medlem
av ståndrätt ej må vara den o. s. v.

6 §.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Mot bestämmelserna i paragrafen kan anmärkas, att de i vissa fall lämna
alltför litet utrymme för och ej i alla fall tillräckligt framhålla den hänsyn,
som bör tagas till lämpligheten hos den person som avses för uppdraget.
Så utgör den omständigheten, att en person tidigare utövat domarämbete,
näppeligen någon säkerhet för att han vid tiden för ståndrättens tillsättande
är lämplig att vara ordförande i ståndrätt, liksom lagfarenhet icke under
alla förhållanden innefattar någon verklig garanti för lämplighet att fungera
såsom ledamot; och beträffande tillsättandet av militära ledamöter har,
i motsats till vad fallet är i fråga om de civila, frågan om lämpligheten icke
alls berörts. Denna brist skulle kunna avhjälpas genom ett kompletterande
stadgande av innebörd att vid tillämpningen av paragrafens bestämmelser
— såvitt de angå andra personer än krigsdomare och auditör, vilkas lämplighet
icke kan anses tarva bedömande i förevarande sammanhang — skall
iakttagas att ej någon må utses som finnes olämplig för uppdraget.

Beaktas denna erinran böra naturligtvis orden »till uppdraget lämpliga»
i andra stycket utgå.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Under vissa förutsättningar skall enligt förslaget den, som tidigare utövat
domarämbete, ovillkorligen utses till ordförande. Emellertid utgör den omständigheten,
att personen i fråga tidigare någon gång haft sig anförtrott
att utöva domarämbete, naturligen ingen säkerhet för att han vid tiden för
ståndrättens tillsättande är lämplig för uppdraget som ordförande i denna
domstol. I paragrafen synes därför böra komma till uttryck, att lämplighet
för uppdraget utgör förutsättning för att sådan person skall utses.

Regeringsrådet Quensel:

I förslaget utsäges icke, huruvida skyldighet skall föreligga att mottaga
uppdrag att vara ordförande eller ledamot av ståndrätt. Vid sådant förhållande
borde frågan väl besvaras nekande, dock att det lärer följa av sakens
natur att krigsdomare och auditör icke må avsäga sig uppdraget. Emellertid
kan spörsmålet anses tveksamt åtminstone vad angår sådan militär personal,
som i tjänsten lyder under den som tillsätter ståndrätten. Förordnandet
kan beträffande dylik personal uppfattas som eu kommendering. Och i
betraktande av att omständigheterna kunna vara sådana, att tillräckligt
antal såväl lämpliga som villiga ej står till huds och att därför skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

att mottaga uppdraget kan erfordras för att ståndrätt skall kunna tillsättas,
torde kunna ifrågasättas, huruvida icke sådan skyldighet bör stadgas åtminstone
i viss omfattning.

Lagens mening i förevarande hänseende synes i varje fall böra förtydligas.
Spörsmålet inverkar i högsta grad å innebörden av de detaljerade bestämmelserna
om rättens sammansättning, då där användas uttryck sådana
som att person med vissa angivna kvalifikationer skall förordnas, »om
det är möjligt» eller om han »kan erhållas», är »att tillgå» etc.

7 §■

Regeringsrådet Quensel:

Liksom krigsdomare och auditör torde vara pliktiga att mottaga uppdrag
som ordförande eller ledamot av ståndrätt, så torde också krigsfiskal vara
skyldig att på uppdrag tjänstgöra som åklagare i mål vid dylik rätt. Mindre
säkert är, huruvida annan innehavare av åklagartjänst skall anses ha sådan
skyldighet, vadan ett förtydligande härutinnan synes önskligt. Däremot torde
utan vidare kunna anses klart att den som icke har åklagartjänst, ej
heller må mot sin vilja förordnas att utföra åtalet, liksom även att åklagaren
i målet under alla förhållanden har att på eget ansvar pröva sannolikheten
av att den misstänkte begått brott, som enligt 1 § kan förskylla dödsstraff,
och således skall nedlägga åtalet, om åklagaren finner tillräckliga
skäl för dylikt antagande icke föreligga.

Skyldighet att mottaga förordnande som försvarare lärer icke kunna föreligga
för annan än advokat.

9 §.

Justitierådet Gei jer:

Förslaget upptager ingen omröstningsregel för andra fall än dem, som
avses i It §. Tydligt är att en del rättegångsfrågor kunna uppkomma som
tarva avgörande, såsom frågor om domarjäv och uppskov i förhandlingarna.
Omröstningsreglerna för de vanliga domstolarna äro icke enhetliga. Det torde
visserligen te sig naturligt för den juridiskt skolade att inom ståndrätt
tillämpa vanlig majoritetsregel, men militära medlemmar, som ha sin erfarenhet
endast från krigsrätterna, kunde möjligen -— utan att beakta den
omständigheten att där, i motsats till vad i fråga om ståndrätt är fallet,
ledamöterna utgöra en nämnd — anse en jämförelse med krigsrätterna
ligga nära till hands. Hur som helst torde det höra till vanlig ordning, att
omröstningsregel finnes för varje slags domstol. Jag hemställer därför att i
sista stycket av förevarande paragraf införes den bestämmelsen att vid omröstning,
utom i de i 11 § omförmälda fallen, skall gälla den mening som
omfattats av mer än hälften av medlemmarna.

tl §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om vad lagrådets särskilda ledamöter anfört under 4 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

Av förevarande paragraf framgår, att ståndrätten ej må meddela annan
dom än fällande sådan samt alltså, där prövningen leder till att åtalet ej
bifalles, skall sluta rättegången utan dom. Att en dylik avslutning skall
ske genom formligt beslut, som bringas till vederbörandes kännedom, finnes
icke utsatt i förslaget. Visserligen skall omröstning ske, men dess resultat
behöver ej kungöras och protokoll är icke föreskrivet. Då, såsom 9 §
jämväl förutsätter, avbrott i förhandlingarna skall kunna förekomma, utgör
ej heller den omständigheten, att ledamöterna åtskilts, i och för sig något
kännetecken på att rätten upphört att fungera och att således ytterligare
sammanträde icke må äga rum. Som emellertid, så snart denna situation
inträtt, det alltid bör stå klart, att så är förhållandet, synes rättens ordförande
böra hava att, när målets prövning avslutats utan att leda till dom,
förklara rätten upplöst och om förhållandet omedelbart skriftligen underrätta
högste militäre chefen på stället. Föreskrift om dylik skyldighet torde
böra intagas i slutet av förevarande paragraf.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Bland annat till förebyggande av möjligen uppkommande tvekan om innebörden
av det i denna paragraf under 1 använda uttrycket »gärningen»
torde orden »förövat gärningen och förskyller» lämpligen utbytas mot »förövat
åtalade gärningen och jämlikt 1 § förskyller».

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 februari
1949 avgivna utlåtande över de den 3 december 1948 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);
och

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen har av lagrådet
lämnats utan erinran.

Med avseende å förslaget till lag om ändring i lagen om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig har lagrådet hemställt, att till 11 § måtte fogas en
föreskrift om skyldighet för ordförande i ståndrätt att, när målets prövning
avslutats utan att leda till dom, förklara rätten upplöst och om förhållandet
omedelbart skriftligen underrätta högste militäre chefen på stället. Denna
hemställan har jag ansett mig böra beakta. Dessutom ha, med anledning
av de erinringar som vid 6 § framställts av lagrådets enskilda ledamöter,
vissa jämkningar vidtagits i nämnda paragraf i syfte att förekomma att till
ordförande eller lagfaren ledamot i ståndrätt utses någon som är olämplig
för uppdraget.

Vid 4 § ha två av lagrådets ledamöter förordat ett tillägg av innebörd, att
ståndrätt som tillsatts av behörig chef icke har att pröva, huruvida åtgärden
bort vidtagas. Som skäl härför har i främsta rummet åberopats, att
tvekan eljest kunde uppstå, huruvida det, vid sidan av övriga villkor för
fällande dom, jämväl skulle krävas att ståndrätten funne styrkt att brottet
förövats i samband med krigsföretag och att den brottslige gripits på bar
gärning. Enligt min mening framgår redan av 11 § tillräckligt tydligt, att
ståndrätten icke behöver inlåta sig på prövning av dessa spörsmål utan
kan begränsa sig till de frågor som omförmälas i sistnämnda paragraf. Jag
har därför icke funnit någon särskild bestämmelse i ämnet påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Lika litet har jag ansett erforderligt att, på sätt inom lagrådet jämväl
ifrågasatts, föreskrifter meddelas om skyldighet att tjänstgöra som ledamot
i eller åklagare vid ståndrätt eller om omröstning i andra fall än dem som
avses i 11 §. Vad särskilt angår omröstningen torde det allmänt betraktas
som en vedertagen grundsats att, om ej annat särskilt stadgats, beslut skall
fattas med enkel majoritet. I övrigt må framhållas, att det av praktiska skäl
knappast låter sig göra att uttryckligen reglera alla spörsmål som kunna
tänkas uppstå i samband med en rättegång vid ståndrätt. I praktiken lära
emellertid några större olägenheter icke komma att föranledas härav.

Ej heller har vad enskilda ledamöter av lagrådet i övrigt anfört synts
mig innefatta tillräcklig anledning till avvikelse från det remitterade förslaget.

Utöver de ändringar för vilka nyss redogjorts ha emellertid vissa formella
jämkningar vidtagits.

Härefter hemställer föredraganden att de i enlighet med det anförda
jämkade förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

4 liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 98.