Kungl. Maj:ts proposition nr 97 (Proposition 1950:97)

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Nr 97.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete in. rn ; given Drottningholms slott den 3 februari
1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall föreslås i propositionen
att från och med den 1 juli 1950 skola utgå tillägg av statsmedel till vissa

1—559 4!) Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 97.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med
denna närbesläktade författningar.

Till skadade under 67 år, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 %,
förordas tillägg enligt en differentierad skala som är så konstruerad, att tilllägget
blir större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju högre
graden av arbetsoförmåga är. Om arbetsförmågan är nedsatt med mera än
75 % skall tillägg sålunda utgå med 100 % om olycksfallet inträffat före år
1920, med 80 % om det inträffat under åren 1920—1926, med 60 % om det
inträffat under åren 1927—1941, med 40 % om det inträffat under tiden 1942
—den 30 juni 1946 och med 30 % om det inträffat under tiden den 1 juli
1946—1948. Motsvarande procenttal för skadade med mera än 50 men högst
75 % nedsättning av arbetsförmågan äro 70, 60, 40, 30 och 20 och för skadade
med minst 30 men högst 50 % nedsättning av arbetsförmågan 50, 40, 30,
20 och 0.

Efterlevande make med livränteberättigat barn föreslås få tillägg efter
samma procenttal som föreslagits för tillägg till skadade med över 50 men
högst 75 % invaliditet.

Till andra ersättningstagare än de nu nämnda föreslås tillägg enligt samma
grunder som gälla för de nu utgående dyrtidstilläggen, dvs. med 20 %,
dock endast om olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941 och medfört en
nedsättning i arbetsförmågan med minst 30 %.

I fråga om ersättningar enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning förordas
i propositionen en reglering, som i vissa avseenden avviker från den,
som föreslagits för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen. Avvikelserna
äro betingade av de speciella regler, som gälla för fiskarförsäkringen.

Förslagets genomförande beräknas för nästkommande budgetår medföra en
merkostnad av omkring 1,7 5 miljon kronor. Merkostnaden kommer emellertid
att sedan successivt sjunka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Förslag

till

Förordning

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de författningar,
som angivas i 2 §, äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad nedan
sägs. Har Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas
enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar, skall tillägg utgå
även å sådan ersättning.

Skada, som avses i denna förordning, skall anses hava inträffat den dag
olycksfallet skedde eller, om skadan ej orsakats av olycksfall, den dag sjukdomen
yppades.

2 §.

De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tilllämpning
av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å
arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

3 §•

Tillägg enligt denna förordning utgår även å sjukpenning eller livränta,
som utgives av arbetsgivare vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk.

4 §•

Tillägg enligt denna förordning utgår ej, där rätt till ersättning föreligger
enligt förordningen den 1950 (nr ) angående omreglering

av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
samt ej heller å sjukpenning eller livränta, som grundas på annan frivillig
försäkring än enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2).

5§\

Tillägg å sjukpenning eller livränta till den skadade utgives endast, om
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent, försåvitt ej annat följer
av vad i 11 § sägs.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till sjukpenning
eller livränta enligt någon av de i 2 § nämnda författningarna, förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall eller ock Konungens
förordnande, skall nedsättningen i arbetsförmågan anses motsvara det procenttal,
som utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Vid
sammanläggning som nu sagts skall dock hänsyn icke tagas till skada, varför
livränta eller sjukpenning utgår på grund av annan frivillig försäkring
än sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller 3 §
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), samt ej heller till skada, som inträffat
efter den 31 december 1948 och varför livränta ej blivit fastställd.
Därest livränta, som utgår till följd av skada efter sistnämnda dag, övergår
i sjukpenning, skall vid sammanläggningen skadan anses medföra den nedsättning
i arbetsförmågan, efter vilken livräntan bestämts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

6 §•

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tilllägg
enligt följande tabell:

	Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med
Tid varunder skadan inträffat	över 75 procent	över 50 men högst 75 procent	minst 30 men högst 50 procent
	100	70	50
	80	60	40
	60	40	30
	40	30	20
	30	20	—
		—

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I
sådant fall utgör tillägget 20 procent av ersättningens belopp.

7 §■

Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande make, äger denne, såframt
livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn till makarna, erhålla tillägg
enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat	Procentuellt \| tillägg ;
före den 1 januari 1920............	70
1 januari 1920—31 december 1926 ..	60
1 januari 1927—31 december 1941 . .	40
1 januari 1942—30 juni 1946 ......	30
1 juli 1946—31 december 1948......	20

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 procent av livräntans
belopp.

8 §•

Vid tilläggets bestämmande skall den ersättning, varå tillägget utgår, i
förekommande fall beräknas med hänsyn tagen till bestämmelserna i kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.,
kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § lagen
om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare, som
före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, ävensom förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, så ock med beaktande av de föreskrifter, som Konungen meddelat
rörande förstärkning av vissa livräntor jämlikt lagen den 11 juni 1937
(nr 348), rörande dyrtidskompensation åt vissa ersättningstagare enligt förordningarna
den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) samt rörande vidgad tilllämpning
av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess lydelse
enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) och motsvarande stadganden i övriga i
2 § omförmälda författningar.

9 §•

Därest sjukpenning eller livränta enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348)
eller förordningen den 13 april 1940 (nr 213) överstiger motsvarande ersättning
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, beräknad efter det i
9 § sistnämnda lag vid tiden för olycksfallet stadgade högsta beloppet för den
årliga arbetsförtjänsten, skall överskjutande belopp icke beaktas vid tilläggets
bestämmande.

10 §.

Yad som finnes stadgat rörande avdrag från sjukpenning eller livränta till
den som åtnjuter däremot svarande understöd skall äga tillämpning även beträffande
tillägg enligt denna förordning; och må avdrag från tillägget ske
ändå att understödet ej var utfäst, då skadan inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock göras om och i den mån däremot svarande
skadestånd enligt lag tillkommer den ersättningsberättigade, så ock i den
mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först
nämnt fall må dock tillägget utgå utan avdrag, därest den ersättningsberättigade
å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

I fall som avses i denna paragraf utgives ej tillägg, om dess belopp, efter
det avdrag skett, skulle understiga fem kronor för månad räknat.

11 §■

Tillägg enligt denna förordning skall för den, som varit berättigad till tilllägg
enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgöra lägst det
belopp, som skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda förordning, om denna
alltjämt ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade jämväl ägt uppbära
tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., skall tillägg varom nu är fråga uppgå till lägst det belopp, varmed
tillägg skolat utgå, om nyssnämnda förordningar den 29 juni 1946 och den 30
juni 1943 alltjämt varit gällande.

Avdrag enligt vad i 10 § stadgas må ej föranleda, att tillägg nedsättes
under det belopp, som skolat utbetalas om förenämnda äldre förordningar
ännu varit i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97

Beloppet av tillägg enligt 4 § förordningen den ''29 juni 1946 (nr 347) beräknas
efter den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av juni
1950.

12 §.

I den mån Konungens förordnande, att ersättning skall utgivas enligt
grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna, innebär viss avvikelse
från dessa grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

13 §.

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes
och utgives av riksförsäkringsanstalten eller, där med avseende å ersättning,
som enligt Konungens förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av
de i 2 § angivna författningarna, Konungen förordnat att ersättningen skall
utgivas av annan myndighet, av denna.

Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger
att samtidigt med utbetalning av ersättning förskottsvis utgiva tillägg enligt
denna förordning.

14 §.

över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet
sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av
beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt
denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

15 §.

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den ersättning,
varå tillägget utgår.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Förslag

till

Förordning

om tillägg av statsmedel ä vissa livräntor enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som jämlikt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall uppbär
livränta i anledning av olycksfall i arbete äger erhålla tillägg därå i enlighet
med vad nedan sägs. Har Konungen förordnat, att livränta skall utgivas enligt
grunderna i nämnda förordning, skall tillägg utgå även å sådan livränta.

Tillägg enligt denna förordning skall utgå utan hinder av att livräntan för
viss tid övergår i sjukpenning.

2 §•

Tillägg till den skadade utgives endast, om arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst 30 procent.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till ersättning
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) eller enligt någon av de
författningar, som avses i 2 § förordningen denna dag (nr ) om tilläggav
statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete in. m. eller ock enligt Konungens förordnande, skall nedsättningen i
arbetsförmågan anses motsvara det procenttal, som utgör summan av procenttalen
för de skilda skadorna. Vid sammanläggning som nu sagts skall dock
hänsyn icke tagas till skada, varför livränta eller sjukpenning utgår på grund
av annan frivillig försäkring än sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober
1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall eller 3 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375),
samt ej heller till skada, som inträffat efter den 31 december 1948 och varför
livränta ej blivit fastställd. Därest livränta, som utgår till följd av skada
efter sistnämnda dag, övergår i sjukpenning, skall vid sammanläggningen
skadan anses medföra den nedsättning i arbetsförmågan, efter vilken livräntan
bestämts.

3 §•

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tillägg
enligt följande tabell:

Kungl. Maj:ts proposition nr i)7.

	Procentuellt tillag	g då arbetsförmågan är nedsatt med
Tid varunder olycksfallet inträffat	över 75 procent	över 50 men högst 75 procent	minst 30 men högst 50 procent
	50	40	20
	30	20	—

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 juli 1942. I sådant fall
utgör tillägget 20 procent av livräntans belopp.

4 §•

Har skada medfört döden, och utgår i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg med 40 procent, om skadan inträffat före
den 1 juli 1942, och med 20 procent, om den inträffat under tiden den 1 juli
1942—31 december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om
skadan inträffat före den 1 juli 1942, och utgör i sådant fall 20 procent av
livräntans belopp.

5 §■

Vid tilläggets bestämmande skall i livräntan inräknas tillägg enligt kungörelsen
den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av vissa ersättningar enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375).

I den mån Konungens förordnande, att livränta skall utgivas enligt grunderna
i förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), innebär viss avvikelse från dessa
grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

6 §•

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes
och utgives av riksförsäkringsanstalten.

7 §-

Över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till forsäkringsrådet
sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av
beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt
denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

8 §-

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den livränta,
varå tillägget utgår.

9 §■

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning beträffande
ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Föi-slag

till

Förordning:

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Den skadades---sjukdomens yppande.

Befinnes den arliga arbetsförtjäns- Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga ettusensjuhundrasextio- ten överstiga tretusensexhundra krofyra
kronor, tages det överskjutande nor, tages det överskjutande beloppet
beloppet icke i beräkning. icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som
yppats efter den 31 december 1948.

1 Senaste lydelse, se 1942: 655.

Kungl. May.ts proposition nr 97.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Den skadades---sjukdomens

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tages det överskjutande
beloppet icke i beräkning.

(Föreslagen lydelse:)
yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra kronor,
tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Senaste lydelse, se 1942: 656.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om tillägg av statsmedel
åt vissa ersättningstagare enligt olycksfållsför säkringslagen m. m. samt
anför.

Socialvårdskommittén har den 26 februari 1949 avlämnat ett betänkande
med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra författningar. I
betänkandet förordas i fråga om ersättning till de kategorier det här gäller
nya regler, avsedda att höja ersättningsnivån i de äldre skadefallen. Redan
i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 74) har jag tillkännagivit
min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen förslag
på grundval av socialvårdskommittens betänkande; och jag anhåller nu
att få upptaga denna fråga till närmare behandling. Jag anser mig då först
böra lämna en översikt över hur bestämmelserna på området utvecklats.

Gällande bestämmelser.

1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Den första mera allmänna regleringen av rätten till ersättning vid olycksfall
i arbete kom till stånd genom lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
föi skada till följd av olycksfall i arbete (nr 39). I denna lag — som alltjämt
äger giltighet på olycksfall som inträffat under tiden fram till den 1 januari
1918 stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen
sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,
som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten eller kommun
verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även staten
eller kommunen. Därest olycksfall medfört bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan, skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet
å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans
minskning. Livränta skulle dock icke utgå, därest arbetsförmågan
ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två år medfört

Kungl. Maj ds proposition nr 97.

döden, skulle änka erhålla en årlig livränta å 120 kronor, så länge lion levde
ogift, och varje barn en årlig livränta å GO kronor till dess det fyllt femton
år; livräntor till efterlevande finge dock sammanlagt ej uppgå till högre belopp
än 300 kronor.

Livräntorna enligt 1901 års lag ha senare vid olika tillfällen höjts. Vid
1918 års riksdag beslöts viss höjning av de livräntor, för vilkas utgivande
staten såsom arbetsgivare bar ansvaret. Sedan beslut om ytterligare höjning
av dessa livräntor fattats vid 1921 års riksdag, utfärdades den författning i
ämnet, som efter en däri år 1930 vidtagen ändring fortfarande gäller, nämligen
kungörelsen clen 10 juni 1921 angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.
(nr 410; ändr. 172/1930).

Enligt denna kungörelse må arbetare, som skadats genom olycksfall i
statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag är berättigad till livränta av statsmedel,
utöver livräntan uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande
125 % av livräntan. Änka och barn efter arbetare, som avlidit genom
olycksfall, äger likaledes uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp
motsvarande 125 % av de livräntor, vartill de enligt lagen äro berättigade.
Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga om tillägg till
invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till livränta med ett
årligt belopp av minst 90 kronor, dvs. vars arbetsförmåga genom olycksfallet
nedsatts med minst 30 %, ägde uppbära tilläggsersättning. Denna begränsning
borttogs genom den år 1930 genomförda ändringen i kungörelsen.

Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgå till andra
än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, löstes först
1938, då riksdagen antog ett av Kungl. Maj:t härom framlagt förslag. Enligt
den i ämnet utfärdade författningen — förordningen den 3 juni 1938 om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete (nr 216)
— äger den, som har rätt till livränta enligt 1901 års lag, erhålla ett årligt
livräntetillägg, motsvarande 125 % av livräntan. Tillägg utgår dock icke för
invalidlivränta, som understiger 90 kronor. Livräntetilläggen bestridas helt
av statsmedel.

Av vad nu anförts följer att för en helinvalid livräntan enligt 1901 års
lag jämte livräntetillägg uppgår till sammanlagt 675 kronor för år. För efterlevande
änka är livräntan enligt samma lag, inklusive dylikt tillägg, 270 kronor
för år. Härtill kommer, såsom vidare skall beröras i det följande, vissa
dyrtidstillägg.

1916 års olycksfallsförsäkringslag och vissa därtill anknutna författningar.

Den 1 januari 1918 avlöstes 1901 års lag av lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922,
155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941,
940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948),

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

enligt vilken i princip varje arbetare är försäkrad för skada till följd av
olycksfall i arbetet. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av
statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av
arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.
Arbetsgivare är berättigad både att för olycksfall i arbete försäkra arbetare,
som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, och att försäkra arbetare
för olycksfall även utom arbetet.

Om en arbetare skadats eller avlidit till följd av olycksfall i arbetet, skall
ersättning utgå enligt vissa i lagen upptagna bestämmelser. Av de olika ersättningsformer,
som kunna ifrågakomma, äro endast två av intresse i detta
sammanhang, nämligen sjukpenning och livränta. Sjukpenning utgives om
olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan, dock endast om sjukdomen varat visst antal dagar och arbetsförmågan
nedsatts med minst en fjärdedel. Sjukpenningen beräknas för dag
och utgår så länge sjukdomen varar. Medför olycksfallet —- sedan därav
förorsakad sjukdom upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, utgives livränta under tiden, såvida
arbetsförmågan är nedsatt med minst en tiondel. Har olycksfallet lett till
arbetarens död, utgå livräntor till vissa efterlevande. Livräntorna beräknas
för år.

Enligt en av de grundläggande principerna i 1916 års lag är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades beräknade årliga
arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. Ju större hans arbetsförtjänst
då varit, desto högre blir ersättningen; såsom kommer att framgå av vad
i fortsättningen anföres har denna princip dock icke genomförts utan vissa
begränsningar. En annan huvudprincip är att sjukpenningens och invalidlivräntans
storlek beror på den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt
till följd av olycksfallet. Vid total förlust av arbetsförmågan utgår sålunda
hel sjukpenning eller full livränta; vid nedsättning av arbetsförmågan jämkas
beloppen.

De nu angivna båda huvudprinciperna ha gällt sedan lagens tillkomst.
Emellertid ha de regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformats
och enligt vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt
fall skall beräknas, ändrats vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig
riktning för försäkringstagarna. Därvid har det icke ansetts möjligt
att göra lagändringarna tillämpliga på redan inträffade olycksfall. Till följd
härav gäller genomgående, att varje försäkringstagare får uppbära ersättning
enligt de regler som gällde, när olycksfallet inträffat. Om olycksfallet inträffat
vid en tidpunkt, då mindre förmånliga ersättningsregler gällde, utgår
alltså lägre ersättning än om olycksfallet inträffat vid en senare tidpunkt, då
ersättningsreglerna ändrats. I det följande skola de lagändringar, som äro av
betydelse i detta hänseende, något närmare beröras.

Enligt 6 § i dess ursprungliga lydelse skulle invalidlivränta för år

Kungl. Mcij-.ts proposition nr 97.

räknat utgå med belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två
tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen, dock med
den förut nämnda begränsningen att livränta ej skulle utgå, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel. I 9 §, vari regler upptagits
för arbetsförtjänstens beräknande, föreskrevs emellertid, att om den årliga
arbetsförtjänsten översteg 1 800 kronor, det överskjutande beloppet icke
skulle tagas i beräkning. Understeg åter den årliga arbetsförtjänsten 300
krortor, skulle den beräknas till detta belopp. Bestämmelserna i 9 § ha sedermera
ähdrats vid flera tillfällen. Sålunda ha de nyss angivna maximi- och
minimigränserna för arbetsförtjänsten höjts på sätt framgår av följande
tabell.

	Ikraft-	Maximum	Minimum
	trädande	(kronor)	(kronor)
Ursprungligen..................................	Vi 1918	1800	300
Lagändring 19/e 1919 (nr 323)....................	Vi 1920	2 400	450
» 18/e 1926 ( » 215)....................	Vi 1927	3 000	450
» 19/is 1941 ( » 940)....................	Vi 1942	3 900	450
» **/« 1946 ( » 350)....................	>/j 1946	4 800	450
» 26/6 1948 ( » 420)....................	Vi 1949	7 200	900

Förut har nämnts att invalidlivräntan enligt lagens ursprungliga lydelse
skulle vid förlust av arbetsförmågan utgöra två tredjedelar av den skadades
årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarade mot nedsättningen. Livräntans storlek stod således i direkt
proportion till invaliditetsgraden. Denna regel gällde oförändrad till den 1
januari 1949. Den då vidtagna lagändringen innebar att den, som till följd av
olycksfall i arbetet helt mist sin arbetsförmåga eller fått denna nedsatt med
minst tre tiondelar, erhåller en förhöjd livränta från och med månaden näst
efter den, varunder han fyllt 18 år, till och med den månad, varunder han fyller
67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, motsvarande vid
förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,
beräknad på sätt i 9 § sägs, och vid nedsättning av arbetsförmågan
ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av sagda arbetsförtjänst,
minskat med en tolftedel av denna. För sådana skadade, som omfattas av
lagändringen, stiger alltså livräntan progressivt i förhållande till invaliditetsgraden.
För övriga skadade gälla samma regler som tidigare.

Genom lagändring den 15 juni 1922 (nr 320), som trädde i kraft den 1
januari 1923, infördes i 6 § en bestämmelse, enligt vilken livräntan till s. k.
hjälplös helinvalid kunde höjas utöver vad som eljest skolat utgå, dock icke
högre än till beloppet av den årliga arbetsförtjänsten. Denna bestämmelse
ersattes genom lagändring den 26 juni 1948 (nr 420) av ett stadgande,
enligt vilket ett särskilt vårdbidrag å högst 1 800 kronor för år kan utgå till
sådan invalid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

I följande tablå angives den högsta livränta som enligt förutberörda
regler f. n. utgår till helinvalider, vilka skadats vid olika tidpunkter under
lagens giltighetstid.

Olycksfallsår	Högsta beräknade inkomst (kronor)	Maximal livränta för helinvalid
Normalt (kronor)	För hjälplös (kronor)
1918—1919..................	1800	1 200	1200
1920—1922......................	2 400	1600	1 600
1923—1926...................	2 400	1600	2 400
1927—1941........................	3 000	2 000	3 000
1942—s% 1946.................	3 900	2 600	3 900
Vi 1946-1948 ........................	4 800	3 200	4 800
Fr. o. m. 1949 i åldrarna 18—67 är .....	7 200	6 600	8 400

Det må anmärkas att i tablån hänsyn icke tagits till det provisoriska
dyrtidstillägg å 20 %, som f. n. utgår vid olycksfall, som inträffat före år 1941.

Enligt 6 § i dess ursprungliga lydelse skulle sjukpenningen utgöra
vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar av den
skadades dagliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarade mot nedsättningen; dock skulle sjukpenning ej
utgå där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel. Med
daglig arbetsförtjänst skulle enligt 9 § i dess ursprungliga lydelse förstås
en trehundrasextiofemtedel av den årliga arbetsförtjänsten, bestämd enligt
de i samma paragraf angivna grunderna.

Genom lagändring den 18 juni 1926 (nr 215), som trädde i kraft den 1
januari 1927, ersattes nu angivna bestämmelser om sjukpenningens storlek
av ett stadgande i 6 §, enligt vilket sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan
skulle utgå på sätt framgår av följande skala. (Vid nedsättning av arbetsförmågan
skulle sjukpenningens belopp jämkas enligt samma grunder som
tidigare).

Årlig arbetsförtjänst uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men ej till (kronor)	kronor	öre
	675	i
675	945	i	50
945	1 215	2	—
1215	1485	2	50
1 485	1755	3	—
1755	2 025	3	50
2 025	2 295	4	—
2 295	2 565	4	50
2 565	2 835	5	_
2 835	—	5	50

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Genom lagändring den 19 december 1941 (nr 940) utökades sjukpenningskalan
från och med den 1 januari 1942 med tre nya klasser enligt denna
tabell.

Årlig: arbetsförtjänst uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	j men ej till (kronor)	kronor j öre
3105	\| 3 375	6 —
! 3 375	3 645	6 50
3 G45	—	7

Genom lagändring den 29 juni 1946 (nr 350), som trädde i kraft den 1
juli 1946, höjdes sjukpenningens belopp i de fem lägsta klasserna till resp.
1 krona 50 öre, 2 kronor, 2 kronor 50 öre, 2 kronor 75 öre och 3 kronor 25 öre.
Samtidigt utökades sjukpenningskalan med ytterligare fyra klasser på följande
sätt.

Årlig arbetsförtjänst uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men ej till (kronor)	kronor	öre
3 915	4185	7	50
4 185	4 455	8	—
4 455	4 725	8	50
4 725	_	9	—

Från och med den 1 januari 1949 gäller enligt lagändring den 28 juni
1948 (nr 420) en helt ny sjukpenningskala enligt följande tabell.

Den årliga tjänsten	arbetsför- uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men cj till (kronor)	utan familjetillägg	med familjetillägg
kronor	öre	kronor	öre
	1785	3	50	5	_
1785	2 010	4	—	5	50
2 040	2 295	4	50	6	—
2 295	2 805	5	—	6	50
2 805	3 315	6	—	7	50
3 315	3 825	7	—	s	50
3 825	4 335	8	—	9	50
4 335	4 845	9	—	10	50
4 845	5 355	10	—	11	50
5 355	5 865	11	—	12	50
5 865	6 375	12	—	13	50
6 375	6 885	13	—	14	50
6 885	_	14	—	15	50

Det må anmärkas att sjukpenning med familjetillägg utgår, om den skadade
sammanlever med hustru eller om den skadade har hemmavarande barn

2 — r.5iM!t Bihang till riksdagens protokoll 1950. I samt. Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

eller adoptivbarn under 16 år, samt att vissa undantagsbestämmelser gälla
för personer under 18 eller över 67 år. Vidare må nämnas att jämkning av
den ersättning, som vederbörande försäkringsinrättning bestämt skola utgå
till den skadade, kan äga rum, om väsentlig förändring inträder i de förhållanden,
vilka voro avgörande för ersättningens bestämmande. Detta innebär
bl. a. att om sjukdom — sedan invalidlivränta blivit fastställd — ånyo skulle
uppträda som en följd av olycksfallet, invalidlivräntan kan utbytas mot sjukpenning.

Efter levandeliv räntor utgivas till änka — i vissa fall även till
änkling — samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter behovsprövning,
till föräldrar eller adoptivföräldrar. Enligt 7 § i dess ursprungliga lydelse
utgjorde livräntan till änka eller änkling en fjärdedel, livräntan till varje
barn en sjättedel och livräntan till föräldrar en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt bestämmelserna i 9 §. Översteg det
sammanlagda årliga livräntebeloppet enligt dessa grunder två tredjedelar av
den årliga arbetsförtjänsten, skulle dock livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfor, nedsättas till sammanlagt detta belopp. Genom lagändring
den 28 juni 1948 (nr 420), som trätt i kraft den 1 januari 1949, har livräntan
till efterlevande make höjts från en fjärdedel till en tredjedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst och det högsta sammanlagda årsbeloppet av
livräntor till flera efterlevande höjts från två tredjedelar till fem sjättedelar
av arbetsförtjänsten.

Beträffande innehållet i övrigt i olycksfallsförsäkringslagen må endast
nämnas att enligt 11 § avdrag från ersättning i vissa fall skall äga rum, då
ersättningstagaren åtnjuter annan motsvarande förmån. Bestämmelserna
härom fingo sin nuvarande lydelse genom de år 1948 vidtagna ändringarna
i olycksfallsförsäkringslagen.

Till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete för statens räkning,
utgår ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i 1916
års lag. Föreskrifter härom funnos ursprungligen upptagna i kungörelsen den
30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning (nr 832; ändr. 99/1919 och
430/1928). Denna kungörelse upphörde att gälla med utgången av juni 1942.
I dess ställe gäller numera kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning (nr 678;
ändr. 400/1944). Enligt sistnämnda kungörelse utgives ersättning jämväl vid
skada till följd av olycksfall utom arbetet, såvida arbetaren enligt kollektivavtal
äger rätt till försäkring på arbetsgivarens bekostnad för sådant olycksfall.

Den som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada
till följd av olycksfall i arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

ring för vissa yrkessjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938,
226/1944 och 187/1949) anses vara försäkrad jämväl för vissa i lagen särskilt
angivna yrkessjukdomar. Beträffande sådan försäkring äga bestämmelserna i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete med vissa undantag motsvarande
tillämpning.

Övriga hithörande författningar.

Vid sidan av de författningar, för vilka hittills redogjorts, finnes ett flertal
bestämmelser avseende ersättning till särskilda kategorier. Enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/1911) — som äger tilllämpning
å olycksfall, vilka inträffat under tiden fram till den 1 juli 1918 —
ägde varje svensk undersåte, som hade sitt hemvist i Sverige och idkade
fiske såsom yrke eller eljest för sin utkomst, vare sig han arbetade för egen
eller annans räkning, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda
sig ersättning enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag för skada
till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet. Kostnaderna för försäkringen
skulle i första hand bestridas genom avgifter från de försäkrade, men
om dessa avgifter — som voro till beloppet fixerade i kungörelsen — befunnos
otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till försäkring för olycksfall
utom arbetet utgick emellertid icke statsbidrag.

Förvaltningskostnaderna för fiskarförsäkringen skulle helt bestridas av
statsmedel.

Någon tilläggsersättning — motsvarande den som enligt de förut omförmälda
kungörelserna den 10 juni 1921 (nr 410) och den 3 juni 1938 (nr 216)
utgår å livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag — utgives icke å
livräntor enligt 1908 års kungörelse. Vid helinvaliditet utgår således livränta
enligt denna kungörelse med 300 kronor för år och för änka utgör livräntan
120 kronor för år. Härtill kommer i båda fallen dyrtidstillägg med 20 % av
resp. belopp.

Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11
juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall (nr 375; ändr. 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942 och
425/1948). Enligt denna förordning äger varje svensk undersåte, som har sitt
hemvist i Sverige och idkar fiske — varmed även förstås fångst av säl — såsom
yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder, som stadgas i
6 och 7 §§ i 1916 års olycksfailsförsäkringslag.

Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningens storlek skall beräknas,
bestämmes efter försäkringssökandens val till något av de belopp, som
angivas i följande tabell, vari även upptagits den årliga försäkringsavgiften
samt beloppet av hel sjukpenning inom de olika försäkringsklasserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Arlig arbets-förtjänst (kronor)	Ärlig för-säkringsavgift (kronor)	Hel sjuk-penning (kronor)
600	6	1*10
900	8	1''65
1200	10	2''20
1500	12	2é7ö
1800	14	3''30
2 100	18	3*85
2 400	22	4-40

Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först genom
lagändring den 27 mars 1942 (nr 120), som trädde i kraft den 1 juli 1942.
Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i någon av de tre
lägsta klasserna. Vidare är att märka att försäkring i de båda högsta klasserna
är tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst
vid tiden för försäkringens meddelande kan beräknas uppgå till
minst det belopp, som avses i klassen.

I den mån försäkringsavgifterna äro otillräckliga för bestridandet av försäkringskostnaderna,
fylles bristen av statsmedel.

Fiskare, som tecknat försäkring för olycksfall i arbete, kan erhålla tilläggsförsäkring
enligt samma grunder för olycksfall utom arbete, dock med de inskränkningar
beträffande vissa olycksfall och på de villkor i övrigt, som bestämmas
av riksförsäkringsanstalten. Till försäkringen för olycksfall utom
arbete utgår icke statsbidrag.

Förvaltningskostnaderna bestridas helt av statsmedel såväl beträffande
försäkringen för olycksfall i arbete som i fråga om försäkringen för olycksfall
utom arbete.

I övrigt gälla — med vissa undantag — bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
i tillämpliga delar även för fiskarförsäkringen. Anknytningen
till nämnda lag har bl. a. medfört, att invaliditets- och efterlevandelivräntornas
storlek i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten i fråga om
olycksfall, som inträffat efter 1948 års utgång, höjts på enahanda sätt som
motsvarande ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Därest ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattas av fiskarförsäkringen,
förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april 1942 (nr 218)
utgivas ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 % av ersättningen.

Enligt förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig (nr 138; ändr. 137/1924) utgives, om dylikt olycksfall
medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, årlig livränta till den
skadade, i förra fallet å 1 600 kronor och i senare fallet å det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen. Ersättning utgår dock ej därest icke arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel. Har olycksfallet medfört den
skadades död utgår livränta till efterlevande make med 600 kronor för år.

Kungl. May.ts proposition nr 97.

I lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer (nr 348; ändr. 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943 och
421/1948) — vilken lag äger tillämpning inom område och under tid, som
Konungen äger bestämma — äro meddelade vissa från 1916 års olycksfallsförsäkringslag
avvikande bestämmelser rörande ersättning i anledning av olycksfall,
varav å fartyg tjänstgörande person drabbats till följd av krigsåtgärd. 1
den mån dylika bestämmelser saknas, skola olycksfallsförsäkringslagens regler
tillämpas.

Enligt 2 § i 1937 års lag gällda till en början, att den skadades årliga arbetsförtjänst
icke fick beräknas till högre belopp än 4 800 kronor eller lägre
belopp än 2 900 kronor. Genom lagändring den 16 april 1943 (nr 175), som
trädde i kraft den 1 maj samma år men icke skulle äga tillämpning å dessförinnan
inträffade olycksfall, höjdes maximigränsen till 6 240 kronor. Denna
särskilda maximeringsregel upphävdes genom lagändring den 26 juni 1948
(nr 421), dock endast i fråga om olycksfall, som inträffat efter 1948 års utgång.
För sådana olycksfall gälla alltså i detta hänseende samma regler som
i olycksfallsförsäkringslagen i dess senaste lydelse. Den särskilda minimigränsen
i 1937 års lag höjdes genom lagändring den 15 december 1939 (nr
854) från och med den 17 i samma månad till 3 600 kronor. Denna särbestämmelse
gäller fortfarande.

I 3 § 1937 års lag fanns ursprungligen intagen en särskild sjukpenningtabell,
upptagande en sjukpenning å lägst 5 kronor 50 öre och högst 9 kronor.
Samtidigt som minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten höjdes till
3 600 kronor borttogos de två lägsta sjukpenningklasserna — å 5 kronor 50
öre och 6 kronor — och i samband med att maximigränsen höjdes till 6 240
kronor utökades tabellen med fem nya klasser, den högsta å 11 kronor 50 öre.
Genom den förut omnämnda lagändringen den 26 juni 1948 (nr 421) upphävdes
3 §; beträffande olycksfall, som inträffat efter 1948 års utgång, tilllämpas
således olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser även i fråga om
sjukpenningens storlek.

Det må anmärkas att enligt 1937 års lag vissa kapitalbelopp kunna utgå
vid bestående invaliditet och dödsfall.

I brev till riksförsäkringsanstalten den 29 juni 1946 har Kungl. Maj:t —
efter riksdagens medgivande — förordnat, att förstärkning av livräntor och
engångsersättningar, vilka beviljats med stöd av ifrågavarande lag i anledning
av olycksfall under tiden den 3 september 1939 kl. 11 f. m. — den 16 december
1939, skall utgå av statsmedel med skillnaden mellan vad i sådant hänseende
skulle ha utgått, därest lagen i dess lydelse enligt lagen den 15 december
1939 (nr 854) ägt tillämpning å olycksfallet, och de livräntor respektive
engångsersättningar, vilka tillerkänts vederbörande.

Förordningen den 13 april 1940 om ersättning av statsmedel i vissa fall
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, (nr 213; ändr.
217/1942) innehåller också stadganden, som grunda rätt till ersättning av
statsmedel vid vissa olycksfall under krigsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Enligt förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare ''in. fl. (nr 102; ändr. 655/1942) och förordningen
samma dag om olycksfalls- och yrkessjnkdomsersättning åt fångar m. fl. (nr 103;
ändr. 656/1942) skall av allmänna medel utgivas ersättning till den, som är
intagen å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete eller
å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd enskild
alkoholistanstalt eller som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör
honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat
arbete eller som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerhetsanstalt eller
hålles häktad och som under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället
skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Beträffande ersättningen skola
bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Från denna regel finnas emellertid
vissa undantag. Sålunda gäller enligt båda förordningarna bl. a., att
om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1 764 kronor, det överskjutande
beloppet icke skall tagas i beräkning.

Av allmänna medel skall ock, enligt förordningen den 28 juni 1941 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret
(nr 595; ändr. 547/1944 och 629/1944), ersättning utgivas, där någon å
tid, då riket icke befinner sig i krig, under fullgörande av tjänstgöring i civilförsvaret
skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som
avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ersättningen utgår i
enlighet med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Vad som är stadgat i denna förordning skall enligt
kungörelsen den 30 juni 1947 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. m. (nr 344) äga motsvarande
tillämpning i fråga om ersättning för kroppsskada, ådragen under verksamhet
som faller under kungörelsen.

Beträffande de värnpliktigas rätt till ersättning i förevarande hänseende
må här endast nämnas att den viktigaste författningen utgöres av förordningen
den 18 juni 19.27 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring (nr 234; ändr. 239/1936, 113/1938, 941/1941, 316/1944,
343/1946, 484/1947 och 424/1948). Denna förordning äger tillämpning icke
blott på värnpliktiga utan även på fast anställt manskap samt på icke ständigt
tjänstgörande fast anställd personal — varmed förstås personal i krigsmaktens
reserver, bataljonsläkare m. fl. — och sådan frivillig personal, som av
Konungen hänföres under förordningen.

Med avseende på grunderna för ersättningsbeloppens storlek ansluter sig
förordningen i stort sett till 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Härav följer
att ersättningen beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst. För de
värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagen
väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

dem skall antagas utgöra vissa i förordningen angivna belopp, som äro oberoende
av den civila inkomsten.

För andra än de värnpliktiga beräknas den årliga arbetsförtjänsten enligt
grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen dock med vissa specialregler för
fast anställt manskap.

Att märka är att 1927 års militärersättningsförordning icke ändrats på
motsvarande sätt som olycksfallsförsäkringslagen år 1948. Emellertid ha i
förordning den 26 juni 1948 (nr 422) lämnats föreskrifter av huvudsaklig
innebörd att de nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen skola
äga tillämpning å fast anställda och frivilliga, dock icke i fråga om olycksfall
som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1949.

1927 års militärersättningsförordning föregicks av förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(nr 89). De enligt denna förordning utgående ersättningsbeloppen ha
sedermera höjts genom förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående
höjning av ersättningar, som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909
(nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Beträffande det närmare innehållet i 1927 års militärersättningsförordning
och därtill anknutna militära författningar torde jag få hänvisa till den samtidigt
härmed till riksdagen avlåtna propositionen med förslag till militärersättningsförordning
m. m.

För hemvärnsmän gäller förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under liemvärnstjänstgöring (nr 593; ändr.
977/1941, 346/1946, 55/1948). Ersättning enligt denna förordning utgår, med
vissa undantag, enligt samma bestämmelser som i 1927 års militärersättningsförordning
äro meddelade för fast anställda. I fråga om olycksfall, som inträffat
eller sjukdom som yppats efter 1948 års utgång, gälla dock — enligt
den förut omnämnda förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) — i huvudsak
de nya ersättningsbestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen även för hemvämsmän.

Enligt 22 § i den numera upphävda lagen om tjänsteplikt den 30 december
1939 (nr 934) skulle i fråga om tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktsberättigad
arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal eller sedvänja gällde
för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härav följer att olycksfallsförsäkringslagen
och yrkessjukdomsförsäkringslagen ägde tillämpning, om någon
tjänstepliktig under arbetet skadats eller ådragit sig yrkessjukdom.

Sedan Kungl. Maj:t med stöd av tjänstepliktslagen föreskrivit skyldighet
för män, födda 1923, att utföra skogsarbete m. m., ansågos emellertid vissa
särregler motiverade för dessa tjänstepliktiga. Sådana regler upptogos dels
i lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda bestämmelser om försäkring
för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. och dels i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt. I lagen föreskrevs, att vid bestämmande
av ersättning enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
den försäkrades årliga arbetsförtjänst skulle anses icke understiga 2 300
kronor. I kungörelsen stadgades — i huvudsak -— att ersättning i anledning
av sådant olycksfall eller sådan sjukdom, som ej omfattades av olycksfallseller
yrkessjukdomsförsäkringslagen, skulle utgivas av statsmedel enligt grunder,
som nära överensstämma med stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning.
Den årliga arbetsförtjänsten skulle emellertid beräknas enligt
grunderna i 9 § 191G års olycksfallsförsäkringslag, dock ej lägre än till 2 300
kronor.

Författningar rörande dyrtidstillägg.

Dyrtidstillägg av statsmedel å ersättningar i anledning av vissa skadefall,
som inträffat före utgången av år 1940, ha utgivits från och med år 1942. De
ursprungliga bestämmelserna, som innefattades i en förordning av den 19
december 1941 (nr 942), gällde två år. Nuvarande bestämmelser återfinnas i
förordningen den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 449; ändr.
351/1946), som enligt förordning den 27 maj 1949 (nr 242) gäller till och med
den 30 juni 1950. Enligt 1943 års förordning skall den, som äger rätt till
sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt någon av vissa i 2 § av förordningen
angivna lagar eller författningar, vara berättigad till dyrtidstillägg
därå under de förutsättningar och i enlighet med de föreskrifter som stadgas
i 3 § av förordningen. Har Konungen förordnat, att ersättning skall utgå
enligt grunderna i någon av ifrågavarande lagar och författningar, skall dyr
tidstillägg utgå även å sådan ersättning.

De lagar och författningar, som avses i 2 §, äro följande, nämligen
lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd avolycksfall
i arbete;

förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17
juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till
i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
m. m.;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring;

Iiungl. Maj ds proposition nr 97.

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare,
som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning (för innehållet i denna
kungörelse lämnas redogörelse i det följande);

förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete; samt

förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersättningar,
som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni
1909 (nr 89), förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) eller, såvitt angår ersättning
i anledning av olycksfall eller sjukdom som drabbat värnpliktig, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) utgår enligt 3 § första stycket dyrtidstilllägg
med 40 % av förmånens belopp.

Dyrtidstillägg med 20 % utgår enligt 3 § andra stycket å sjukpenning eller
livränta, vilken enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) utgives i anledning
av olycksfall eller sjukdom, som före den 1 januari 1941 drabbat vid
försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta, vilken enligt annan i 2 § angiven
lag eller författning än som nämnts i första stycket av 3 § utgives i
anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1
januari 1941. Dyrtidstillägg å livränta, som utgår enligt annan författning än
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), skall fortfara att utgå utan hinder
därav att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

Tilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av riksför
säkringsanstalten eller i vissa fall av annan myndighet som utgiver ersättningen.
Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
åligger att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis utgiva dyrtids
tillägg därå enligt förordningen.

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,
varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget.

Enligt förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående, dyrtidstillägg åt vissa
livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 379) angående en sär■

Kungl. Maj:ts •proposition nr 97.

skild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m.
skall i stort sett på enahanda sätt som enligt förutnämnda förordning den
BO juni 1943 (nr 449) dyrtidstillägg utgå till den som äger rätt till livränta på
grund av försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller
nyssnämnda förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Livräntetagare, som åtnjuter
tillägg enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av
vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), är berättigad
till dyrtidstillägg jämväl å tillägget.

Ifrågavarande dyrtidstillägg utgår endast å livränta eller livräntetillägg i
anledning av olycksfall i arbete, som inträffat före den 1 juli 1942, och därest
den skadades arbetsförmåga är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstilllägget
utgör 20 %.

Även denna förordnings giltighetstid utlöper — enligt förordning den 27
maj 1949 (nr 241) — den 30 juni 1950.

I brev till statskontoret senast den 27 maj 1949 har Kungl. Maj:t — efter
riksdagens medgivande — förordnat, att till personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade
till sjukpenning eller livränta enligt förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102
och 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare,
fångar m. fl., skall till och med den 30 juni 1950 utgå sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle ha utgått,
därest den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764
kronor — höjts med 40 %.

Socialvårdskominitténs förslag.

Social vårdskommitténs betänkande torde såsom bilaga få fogas vid detta
protokoll. Rörande betänkandets innehåll hänvisar jag till bilagan; i detta
sammanhang anser jag mig endast böra redogöra för huvuddragen i kommittéförslaget.

1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Kommittén har i första hand uppehållit sig vid den centrala författningen
på detta område, nämligen 1916 års olycksfallsförsäkringslag; och för att klargöra
maximeringsreglernas och lönenivåns inverkan på ersättningarnas storlek
enligt denna lag har kommittén undersökt, huru de jämlikt 9 § i lagen
beräknade årsförtjänsterna varierat i sådana under åren 1918—1945 hos andra
arbetsgivare än staten inträffade olycksfall, som medfört varaktig eller temporär
invaliditet. Av undersökningen, vars resultat redovisas i tabellform
(tabell 1 i bilagan), framgår, att medeltalet av manliga invaliders beräknade
årsförtjänster för samtliga yrken stigit från 1 582 kronor under år 1918 till
3 179 kronor under år 1945. De årliga livräntebelopp vid helinvaliditet, som
motsvara angivna medelförtjänster, uppgå — såsom närmai*e framgår av tabell

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

2 i bilagan — till, bortsett från dyrtidstilläggen, 1 055 resp. 2 119 kronor. 1
anslutning härtill uttalar kommittén, att synnerligen stora skillnader mellan
ersättningarna till dem, som skadats under olika tider, uppkommit till följd
av de vid olika tillfällen företagna ändringarna i ersättningsbestämmelserna
och att även variationerna i lönenivån medfört avsevärda olikheter. Enligt
kommitténs mening är det skäligt att en rimlig utjämning härvidlag kommei
till stånd.

När det gäller att bestämma ersättningstilläggen i de äldre fallen måste,
enligt vad kommittén uttalar, en avvägning ske mellan skälighets-, kostnadsoch
administrativa synpunkter. En uppräkning av ersättningarna i de äldre
fallen till belopp, som utgå i jämförliga nya fall, vore utesluten redan av
praktiska skäl. Mot en sådan uppräkning talade även att många ersättningstagare
nu uppnått en sådan ålder, att de lämnat arbetslivet eller hade nedsatt
arbetsförmåga oavsett skadan samt att de skadade i stor utstiäckning
kunnat genom övergång till nytt yrke och genom anpassning minska skadornas
faktiska betydelse för förvärvsförmågan. En allmän omprövning av invaliditetsgraderna
i samband med ersättningarnas uppräkning borde därför icke
ifrågakomma. i synnerhet som det ofta måste vara mycket
göra i vad mån numera förefintlig invaliditet vore att tillskriva skadans följder
eller andra omständigheter såsom åldersförändringar och sjuklighet. Återhållsamhet
vid ersättningstilläggens bestämmande anser kommittén även vara
motiverad såväl från finansiell synpunkt som med hänsyn till att kommittén
vid den allmänna översyn av olycksfallsförsäkringslagen, varmed kommittén
vore sysselsatt, ämnade undersöka, om något system med indexbestämda eisättningsskalor
borde ifrågakomma.

Enligt kommittén bör en generell höjning av de nuvarande dyrtidstilläggen
ej heller ifrågakomma. Ett höjt enhetligt tillägg skulle nämligen accentuera
det förhållandet, att de som fått sina ersättningar bestämda efter de oförmånligaste
grunderna, också finge de lägsta tilläggen, och dessutom skulle skilL
naden mellan ersättningstagare med och utan tillägg komma att skärpas alltför
mycket.

Kommittén framhåller vidare, att de rådande skillnaderna mellan ersättningarna
till skadade med samma grad av invaliditet ingalunda helt beio på
variationerna i lönenivån och ändringarna i fråga om maximibeloppens stoilek.
Stora olikheter hade också uppkommit till följd av löneskillnaderna
mellan arbetstagare med olika sysselsättning, arbetsförmåga o. s. v. Dessa
skillnader, som vore en konsekvens av den för försäkringen grundläggande
principen att ersättningarna skulle graderas efter den förlorade arbetsinkomsten,
borde uppenbarligen icke utjämnas genom nu ifrågavarande eisättningstillägg.
På grund härav anser kommittén att tilläggen böra vara procentuella
liksom de nuvarande dyrtidstilläggen. Men till skillnad från dessa borde de
nya tilläggen graderas så att procenttalet bleve större för dem, som skadats
då maximicrsättningarna och lönerna voro låga, än för do under senare tid
skadade. Från administrativ synpunkt vore önskvärt att antalet grupper med
(■lika procenttal bleve så ringa som möjligt.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 97.

\ad angår invalidlivräntorna anser kommittén, att ersättningstillläggen
böra bestämmas med beaktande av den genom 1948 års ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen antagna principen, enligt vilken skadade med
minst 30 % invaliditet i åldrarna 18—67 år erhålla en livränteförhöjning, som
stiger progressivt mot invaliditetsgraden.

Samma minimigräns, som gäller för dyrtidstilläggen, dvs. 30 % invaliditet,
anses av kommittén lämplig även för de nu ifrågavarande ersättningsförbättringarna.

Kommittén förordar följande skala för tillägg till livräntor åt skadade
under 67 år, därvid indelningen av fallen efter tidpunkten för skadans in
träffande bestämts med hänsyn till de ändringar, som vidtagits beträffande
maximibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

! i	Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
i		är nedsatt med
Tid varnndcr olycksfallet inträffat		över 50	minst 30
1	procent	in eu högst	men högst
	75 procent	50 procent
Före den 1 januari 1920 .......	100	70	00
1 januari 1920—31 december 1926 ......	so	60	40
1 januari 1927 — 31 december 1941 .....	60	40	30
1 januari 1912—30 juni 1946 .......	40	30	20
1 juli 1946 — 31 december 1948 .......	30	20

Beträffande de höjningar av nu utgående ersättningar, som ett genomförande
av kommitténs förslag i denna del skulle medföra, hänvisas till tabell
4 i bilagan.

Till livräntor åt skadade över 67 år böra enligt kommitténs mening tillägg
utgå i samma utsträckning som hittills eller med 20 % vid minst 30 % invaliditet
på grund av olycksfall före ingången av år 1941.

Enligt kommittén bör ersättningstillägg utgå å sjukpenning efter samma
grunder som föreslagits beträffande tillägg till invalidlivräntor.

Beträffande efterlev andeli v räntor föreslår kommittén, att ersättningstillägg
till efterlevande make med livränteberättigat barn skall utgå efter
samma procenttal som tillägg till skadade med över 50 men högst 75 % invaliditet.
Tillägg till makelivränta i andra fall liksom tillägg till livräntor till
barn och föräldrar böra däremot enligt kommitténs mening utgå endast om
skadan inträffat före den 1 januari 1941 och i så fall med 20 % av livräntans
belopp, dvs. efter samma regler som f. n. gälla för dyrtidstilläggen.

Kommittén förordar ytterligare, att tillägg skall utgå jämväl då ersätt
ningen utgives av arbetsgivare, som enligt gällande bestämmelser står självrisk,
men däremot ej då ersättningen grundas på frivillig försäkring.

Beträffande ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen förordas i
kommittébetänkandet i övrigt att de från och med år 1949 gällande,
under 11 § upptagna reglerna om avdrag för andra ersättningar av
motsvarande slag göras helt eller delvis tillämpliga också i äldre fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Därest kostnadsökningen härav skulle bli ringa, anser kommittén, att erforderliga
bestämmelser böra kunna, efter riksdagens bemyndigande, utfärdas i
administrativ ordning. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj:t utverkar sådant
bemyndigande av riksdagen.

Övriga författningar.

Kommittén förordar, att samma regler som föreslagits för tillägg till ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen skola tillämpas jämväl i fråga
om ersättningar, som utgå enligt följande författningar, nämligen

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

kungörelserna den 30 november 1917 (nr 832) och den 30 juni 1942 (nr 678)
med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för
statens räkning,

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig,

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa
fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring,

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

Att märka är emellertid, att ersättningstillägg enligt kommitténs förslag
icke skall utgå i de fall, som höra under den samtidigt härmed föreslagna omregleringen
av ersättningar till värnpliktiga m. fl.

Kommitténs förslag innebär att tillägg skola utgå jämväl å ersättning, som
grundas på frivillig försäkring enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

detta avseende innebär förslaget således ett avsteg från den av kommittén
eljest förordade huvudregeln, att frivillig försäkring icke skall medföra rätt
till ersättningstillägg.

Ett annat avsteg från nämnda princip föreslås i fråga om livräntor enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning. Kommittén förordar, att tillägg till invalidlivräntor
enligt denna förordning skola, till dess vederbörande uppnått
67 års ålder, utgå enligt följande tabell.

Till varunder olycksfallet inträffat	Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med
över 75 procent	över 50 men högst 75 procent	minst 30 men högst 50 procent
	so 30	40 20	20

Till skadade över 67 år, som uppbära livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning,
föreslår kommittén tillägg enligt samma grunder, som gälla
för de nuvarande dyrtidstilläggen, dvs. med 20 %, om arbetsförmågan är
nedsatt med minst 30 % till följd av olycksfall före den 1 juli 1942.

I fråga om efterlevandelivräntor enligt ifrågavarande förordning föreslår
kommittén, att efterlevande make med livränteberättigat barn skall erhålla
tillägg efter samma procenttal, som förordats för invalider under 67 år, vilkas
arbetsförmåga blivit nedsatt med över 50 men högst 75 %, samt att tillägg
till andra efterlevande skall utgå enligt samma grunder som de nuvarande
dyrtidstilläggen.

Kommittén föreslår vidare, att vid tilläggens beräknande i livräntan skall
inräknas det tillägg, som enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) utgives
vid krigsolycksfall.

Enligt kommitténs mening bör tillägg till sjukpenning enligt 1918 års
fiskarförsäkringsförordning icke ifrågakomma.

Ytterligare torde böra nämnas att kommittén föreslår, att enligt 1938 års
förordningar om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare,
fångar m. fl. arbetsförtjänstens maximibelopp höjes från 1 764 kronor till 3 000
kronor vid beräkning av ersättning till skadade före 25 års ålder och till 3 600
kronor vid beräkning av annan ersättning samt att förordningen den 29 juni
1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. m., skall upphöra att gälla.

Yad kommittén föreslagit i fråga om avdragsreglerna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
anser kommittén böra gälla även beträffande motsvarande bestämmelser
i övriga hithörande författningar.

Kungl. Maj.ts proposition m 97.

Särskilda yttranden.

Särskilda yttranden ha avgivits av tre. av kommitténs ledamöter, nämligen
herrar Birke och Hagård samt fru Nordgren, samt av två av de tillkallade sakkunniga,
herrar Berg och Hedenström.

Herrar Birlce och Hagård ha yrkat, att ett alternativt förslag till procentuella
tillägg, som behandlats i kommittén, bort redovisas i betänkandet. Innebörden
av detta förslag framgår av följande tabell.

Tid varunder olycksfallet inträffat	Procentuellt	tillägg då arbetsförmågan år nedsatt med
över 76 procent	över 50 men högst 75 procent	minst 30 men högst 60 procent
Före den 1 januari 1927 ........................	60	40	20
1 januari 1927 — 31 december 1941 ..............	50	30	20
1 januari 1942 -30 juni 1946 ....................	40	30	20
1 juli 1946—31 december 1948 ..................	30	20	—

Fru Nordgren och herr Berg anse, att livränteförbättring bör medgivas
efterlevande make utan att skillnad göres mellan livräntetagare med och utan
livränteberättigade barn.

Enligt herr Hedenströms mening bör det anstå med införande av rätt till
ersättningstillägg till sjukpenning. I allt fall borde ersättningsrätten i detta
hänseende tills vidare begränsas till äldre fall, där hänsynstagande till försämrat
penningvärde måste anses särskilt behövligt, eller till fall, där fråga
vore om utbyte av tilläggsberättigande livränta mot sjukpenning.

Angående det närmare innehållet i de avgivna särskilda yttrandena hänvisas
liksom beträffande kommittéförslaget till betänkandet.

Yttranden över socialvärdskominitténs förslag.

Över socialvårdskommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.

Mot kommitténs förslag att genom tillägg av statsmedel förbättra de ersättningar,
om vilka här är fråga, ha erinringar av principiell natur framförts
endast av pensionsstyrelsen samt vissa reservanter inom försäkringsrådet.
Emellertid har kritik mot förslagets enskildheter framkommit från flera håll;
endast generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen
ha helt anslutit sig till förslaget.

Yad angår frågan att med anlitande av statsmedel nu höja upp
ersättningsnivån i do äldre skadefallen framhåller pensionsstyrelsen
att det kunde ifrågasättas, huruvida icke denna fråga borde upptagas till slut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

ligt bedömande först sedan socialvårdskommitténs utredningsuppdrag i fråga
om den sociala olycksfallsförsäkringen slutförts. Pensionsstyrelsen anför
härom.

Därest, såsom kommittén föreslår, ersättningstillägg i dessa äldre fall, i
likhet med de nu utgående dyrtidstilläggen, skola bekostas av statsmedel och
icke av försäkringens bärare är det givet, att betänkligheter av såväl principiell
som ekonomisk natur kunna anföras mot en förbättring av förmånerna,
särskilt om förbättringen, såsom enligt det föreliggande förslaget, är jämförelsevis
betydande och avsedd att bli av stadigvarande natur. En mera ingående
undersökning av olika möjligheter att lösa denna ersättningsfråga hade
därför varit önskvärd. Såvitt framgår av betänkandet har någon sådan undersökning
dock icke ägt rum. I betänkandet framhålles emellertid, att kommittén
vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar undersöka,
om någon form av indexreglering bör ifrågakomma samt om det därvid är
möjligt och lämpligt att låta försäkringen bära vissa kostnader för indexreglerade
tillägg. Det torde icke vara uteslutet, att vid en sådan undersökning
synpunkter kunna framkomma, som äro av betydelse för ersättningsfrågans
lösning även beträffande de äldre fallen.

Inom försäkringsrådet, där meningarna om förslaget varit delade, ha betänkligheter
särskilt framförts mot att ifrågavarande ersättningstagare skulle
utan behovsprövning beredas kompensation av statsmedel.

En reservant (försäkringsrådet Geijer) har anfört bl. a. följande.

I och för sig finnes knappast något att erinra mot att personer, vilka åtnjuta
livräntor från tider, då mindre liberala regler gällde, erhålla en höjning syftande
till en utjämning mellan de olycksfall, som reglerats efter äldre och de
olycksfall, som reglerats efter nyare mera frikostiga lagbestämmelser. Det
torde icke utan fog kunna sägas, att en dylik utjämning i och för sig är att
anse såsom önskvärd. -— Då det gäller understöd av statsmedel, kan det dock
icke hjälpas, att en konkurrens mellan ett flertal olika intressen ofta gör sig
påmind och det är ett viktigt önskemål, att dessa intressen gentemot varandra
avvägas på ett sätt, som tillfredsställer rimliga anspråk på rättvisa, humanitet
och samhällssolidaritet. Hur väl grundade anspråk, som de äldre efter snävare
regler kompenserade olycksfallen än kunna ha gentemot de efter nu gällande
liberala bestämmelser bedömda, så kan detta dock icke befria statsmakterna
från att överväga om icke andra kategorier av invalider finnas, vilka ha ännu
bättre anspråk på statshjälp och än större behov av dylik hjälp. Även en
ganska flyktig eftertanke torde giva vid handen, att så är fallet. Den stora
grupp av invalider, som icke alls ha någon särskild ersättning för sin invaliditet,
borde enligt min mening härvid rimligen i första hand komma i åtanke.

Under alla förhållanden måste det anses orimligt, att såsom kommittén
tänkt sig, låta de föreslagna ersättningsförbättringarna utgå utan vederbörlig
behovsprövning i varje särskilt fall. Olycksfallsförsäkringslagens livräntor äro
i och för sig intet tillförlitligt uttryck för vederbörande livräntetagares av
olycksfallet förorsakade behov av ekonomiskt understöd. Det måste i detta
sammanhang erinras om den grundläggande princip, som för närvarande
gäller vid skadebedömningen i Sverige. Man söker —• naturligtvis med behörigt
hänsynstagande till den skadades yrke, ålder, föregående hälsotillstånd
och övriga personliga förutsättningar —- bilda sig en uppfattning om i vilken
grad olycksfallet enligt allmän erfarenhet medicinskt sett bör anses hava
påverkat den skadades arbetsförmåga. Endast då det på grund av bristande
visshet om den skadades hälsotillstånd före olycksfallet, skadans komplicerade
beskaffenhet eller annan orsak visar sig omöjligt att enbart på det direkt

Kangl. Maj:ts proposition nr 97.

medicinska bedömandets väg komma till ett säkert resultat, tillgriper man
andra utvägar såsom t. ex. undersökningar om den skadades faktiska arbetsprestationer
före och efter olycksfallet samt om hans förutvarande och nuvarande
arbetsförtjänst. Sådana undersökningar äro då endast att anse som
hjälpmedel och avsikten är alltjämt densamma, nämligen att — låt vara på
omvägar — komma till ett svar på den alltjämt avgörande frågan, i vilken
grad olycksfallet enligt allmän erfarenhet bör anses hava påverkat den skadades
arbetsförmåga. I praktiken visar det sig emellertid, att den på detta
sätt beräknade invaliditeten i de enskilda fallen långt ifrån alltid överensstämmer
med den av olycksfallet förorsakade faktiska försämringen i den skadades
ekonomiska situation. Fast mer visar det sig ofta, att mellan den beräknade
invaliditeten och den faktiska försämringen i den ekonomiska situationen
föreligger en mycket stor brist på överensstämmelse. Ej sällan visar det sig,
att de skadade trots att de åtnjuta livräntor beräknade efter en tämligen
hög invaliditetsgrad alltjämt syssla med sitt gamla eller ock med
annat lika väl avlönat arbete samt att invaliditeten icke på något sätt
avspeglar sig i minskad arbetsinkomst. Å andra sidan kunna fall inträffa,
där en enligt gällande principer relativt lågt uppskattad invaliditet — på grund
av särskilda omständigheter såsom t. ex. den skadades framskridna ålder, hans
genom olycksfallet iråkade oförmåga att sköta sitt gamla arbete samt omöjligheten
att åvägabringa en nyanställning i annat yrke — i praktiken medför för
den skadades ekonomiska situation katastrofala verkningar. Olycksfallsförsäkringslagens
livräntor äro sålunda icke några efter vederbörandes ekonomiska
behov lämpade understöd utan de äro närmast att jämföra med vanliga
på grund av privat olycksfallsförsäkring utgående ersättningar. Skillnaden är
endast att försäkringen är obligatorisk och bekostas av arbetsgivarna. Att på
dylika livräntor lägga avsevärda av statsmedel bekostade förbättringar, avsedda
att utgå utan behovsprövning, måste leda till orimliga konsekvenser.

På grund av det anförda förordar denne reservant att kommitténs förslag
icke måtte föranleda någon åtgärd men att i stället frågan om en på behovsprövning
beroende rimlig hjälp till alla invalider — särskilt till dem som f. n.
icke åtnjuta någon extra ersättning för sitt lyte — måtte, i den mån det statsfinansiella
läget det medgiver, bringas till lösning.

Liknande synpunkter framföras av tre andra reservanter inom försäkringsrådet
(försälcringsråden Blomqvist och Lundberg samt ledamoten Kuylenstierna
). I

I fråga om principerna för en uppräkning av tidigare bestämda
ersättningar uttalar socialstyrelsen, att det syntes lämpligt att, på sätt
kommittén föreslagit, gradera tilläggen så, att ersättningen bleve större för dem
som skadats då maximiersättningarna och lönerna vore låga än för dem som
skadats under senare tid. Socialstyrelsen funne ock riktigt, att tilläggens storlek
skulle bestämmas med hänsyn till den vid 1948 års lagändring antagna
regeln om att skadade med minst 30 % invaliditet erhölle en livränteförhöjning,
som stege progressivt mot invaliditetsgraden.

Statskontoret, däremot framhåller att, även om kommitténs förslag genomfördes,
de äldre livräntorna alltjämt skulle komma att avsevärt understiga motsvarande
ersättningar efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,
varjämte ojämnheter i stor utsträckning fortfarande skulle bestå mellan crsätt —559

4» Bihan g till riksdagens protokoll J950. / sand. Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97''.

ningar, hänförliga till olika tidpunkter. Enligt statskontorets mening borde
de föreslagna tilläggen ha avvägts så, att ersättningstagarna i princip finge
uppbära samma belopp, oavsett vid vilken tidpunkt skadefallet inträffat.
Därest emellertid det statsfinansiella läget skulle anses lägga hinder i vägen
för att anpassa uppräkningen av de äldre ersättningarna efter de från och med
den 1 januari 1949 gällande ersättningsgrunderna, syntes dock en höjning av
äldre livräntor till den nivå, efter vilken ersättningar bestämdes under tiden
närmast före den 1 januari 1949, böra övervägas. Maximilivräntorna inklusive
tilläggen för samtliga skadefall före 1949 års ingång skulle i så fall utgå med
3 200 kronor, för år. De merkostnader, som härigenom skulle uppkomma för
statsverket i förhållande till kommitténs förslag, torde icke bli av någon mera
betydande storleksordning. De synpunkter, som statskontoret anfört beträffande
de äldre invalidlivräntorna, syntes vara tillämpliga jämväl i fråga om
sjukpenning och efterlevandelivräntor.

Åven enligt den mening, som uttalas av vattenfallsstyrelsen, hade det varit
skäligt att samtliga livräntor uppräknats till det värde, som i jämförliga fall
skulle ha utgått enligt från och med den 1 januari 1949 gällande lagstiftning.
Det torde emellertid stöta på stora, främst praktiska olägenheter att beräkna
sådana efsättningstillägg. Kommitténs förslag om procentuella tillägg — högre
för den som skadats, då ersättningsbeloppen och lönerna voro låga, än för dem
som skadats senare och erhållit högre livräntor — syntes väl motiverat.

Pensiorisstyr elsen yttrar, att det, när arbetsförmågan vore nedsatt med över
75 %, regelmässigt föreligger rätt till invalidpension enligt folkpensioneringslagen
samt att denna pension i de äldre fallen ej sällan kommer att utgöras
av såväl grundpension som tilläggspension. I de nya fallen bleve detta dock
ej så vanligt. Om ersättningstilläggen utformades i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag, bleve nämnda invalider kompenserade icke
blott genom det föreslagna högre procenttalet utan även genom invalidpensionen
från folkpensioneringen. Å andra sidan hade dock personer med en nedsättning
av arbetsförmågan av över 50 men högst 75 % möjlighet att förskaffa sig
inkomst av arbete, en möjlighet som i regel torde vara tämligen ringa för personer
med högre nedsättning av arbetsförmågan än 75 %. Även om hänsyn
toges härtill torde emellertid kunna ifrågasättas huruvida icke det procentuella
tillägget i de fall, då arbetsförmågan vore nedsatt med över 75 %, borde utgå
med samma procenttal som då nedsättningen vore över 50 men högst 75 %.
Härigenom skulle även en viss förenkling ernås.

Eiksförsäkringsanstalten erinrar om att de dyrtidstillägg, som utgå sedan
1942, äro avsedda att bereda ersättningstagarna kompensation för den genom
penningvärdets försämring föranledda ökningen av levnadskostnaderna men
att kommitténs förslag har till syfte att tillgodose behovet av en höjning av
ersättningarnas realvärde beträffande före den 1 januari 1949 inträffade
olycksfall. Eiksförsäkringsanstalten anser befogat, att ifrågavarande ersättningstagare
beredes skälig ersättningsförhöjning, och ansluter sig i princip
till huvudgrunderna i kommitténs förslag. Emellertid framhåller anstalten,

Kungl. Maj.ts proposition nr 97. 35

att ett genomförande av förslaget i oförändrat skick kommer att medföra
väsentligt ökade administrativa svårigheter, samt fortsätter.

Särskilt beror detta på förslagets bestämmelser om ersättningstilläggens
beräkning. Kommittén föreslår i detta avseende i fråga om skadade under
67 år en differentiering med hänsyn till såväl de tidsperioder, varunder olika
maximibelopp gällt för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten, som vissa
latituder beträffande grader för arbetsförmågans nedsättning. Härigenom
erhållas 5 olika perioder med 3 olika procentsatser för varje period utom den
sista, som har 2 procentsatser. I förhållande till de enkla regler, efter vilka
dyrtidstilläggen utgå, ter sig ett system, som sålunda innefattar 14 alternativ,
alltför omständligt och arbetskrävande. En så långt driven differentiering
synes enligt anstaltens mening ej vara nödvändig. En förenkling av beräkningsgrunderna
torde därför böra verkställas genom sammanslagning av vissa
tidsperioder och sammanjämkning av latituder med åtföljande justering av
procenttalen för tilläggen.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det icke vara principiellt riktigt att
lämna ersättningstagarna kompensation för den stegring i reallönerna
som ägt rum. Att fullständigt utjämna ersättningsnivån, vilket syntes ha
varit riktpunkten för kommitténs förslag, syntes icke stå i överensstämmelse
med de tankegångar, som legat bakom utredningsuppdraget. Föreningen
ville därför med beaktande jämväl av statsfinansiella synpunkter förorda, att
ersättningstillägg beräknades efter den alternativa skala, vars intagande i
betänkandet påyrkats av herrar Birke och Hagård. Denna skala förefölle
nämligen i stort sett bättre avpassad efter den princip för tilläggens beräknande,
som föreningen ansåge böra gälla.

Frågan huruvida ersättningstillägg bör utgå jämväl å sjukpenning
har berörts i flera yttranden. Försäkringsrädet delar kommitténs
uppfattning, att så bör vara fallet, samt åberopar såsom ytterligare ett skäl
härför, att kommitténs förslag, därest det vinner bifall, torde kunna beräknas
träda i kraft först efter den 30 juni 1950. På grund härav kunde förslaget,
såvitt avsåge den i anslutning till skada fortlöpande sjukpenningregleringen,
beräknas bli aktuellt endast beträffande ett mycket begränsat antal fall, vilka
emellertid på grund av sin svårighetsgrad måste anses särskilt behjärtansvärda.

Riksförsäkringsanstalten har i denna fråga anfört bl. a. följande.

Vid ingången av juli 1950, då förordningen om ersättningstillägg torde
avses skola träda i kraft, kommer i ett antal fall fortlöpande sjukpenning att
alltjämt utgivas i anledning av olycksfall, som inträffat eller yrkessjukdom
som yppats före den 1 januari 1949. Dessutom får man räkna med, att sådana
omständigheter, som recidiv, operativa åtgärder etc. i skadefall, som regleras
enligt berörda författningar, kunna föranleda nytt sjukdomstillstånd och därmed
rätt till sjukpenning. Härjämte har man att taga i betraktande fortlöpande
eller ny sjukskrivning i fall, som berättigar till ersättning enligt
1927 års militärersättningsförordning, 1941 års hemvärnsersättningsförordning
och 1943 års tjänstepliktsersättningsförordning samt avser andra sjukdomar
än sådana, som förorsakats av olycksfall eller äro att anse som yrkessjukdomar.
Nu avsedda ersättningsfall inbegripa fall, där ersättning utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

för sådana kroniska sjukdomar som lungtuberkulos och. ledgångsreumatism
m. fl., vilka hava stor benägenhet för recidivering.

Införandet av ersättningstillägg å sjukpenning kommer självfallet att medföra
ett betydande merarbete vid tillämpningen. Med hänsyn till vad ovan
anförts angående sjukpennings utgivande i äldre fall vill anstalten emellertid
av principiella skäl ej helt avstyrka kommitténs förslag i förevarande avseende.
Enligt anstaltens mening torde dock en inskränkning böra göras i
förslaget med hänsyn till förenämnda merarbete. Här må även beaktas det
förhållandet, vilket visserligen i många fall gäller även i fråga om livränta,
att sjukpenning i de äldre fallen jämte ersättningstillägg regelmässigt överstiger
den sjukpenning, som vid oförändrad arbetsinkomst utgår enligt de
för olycksfall efter den 31 december 1948 gällande ersättningsgrunderna. En
skadad person, som t. ex. på grund av ett under tiden 1 juli 1946—31 december
1948 inträffat olycksfall tillerkänts sjukpenning efter en arbetsförtjänst
av 4 500 kronor, skulle erhålla sjukpenning med 8 kronor 50 öre för dag samt
ersättningstillägg med 2 kronor 55 öre för dag, eller tillhopa 11 kronor 5 öre
för dag, medan han, om olycksfallet inträffat efter den 31 december 1948,
skulle erhålla endast 9 kronor för dag eller med familjetillägg 10 kronor 50
öre för dag. I de fall, där vid förordningens ikraftträdande fortlöpande sjukpenning
utgår på grund av äldre olycksfall, skulle sjukpenningen sålunda
utan vidare höjas, i exemplet från 8 kronor 50 öre till 11 kronor 5 öre för
dag. Man synes även kunna utgå ifrån att lönenivån under senare år
icke undergått någon sådan förändring, som i och för sig kan anses påkalla
införande av ersättningstillägg å sjukpenning. På grund av det anförda vill
anstalten föreslå, att endast sjukpenning på grund av olycksfall, som inträffat
före en viss tidigare tidpunkt än den 1 januari 1949, förslagsvis den
1 juli 1946, skall medföra rätt till ersättningstillägg. Dock torde ersättningstillägg
å sjukpenning jämväl få utgå i andra till förordningen hänförliga fall,
där dyrtidstillägg för närvarande beräknas å sjukpenningen.

Vad här sagts om olycksfall, som inträffat före viss tidpunkt, har motsvarande
tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före samma tidpunkt.

Socialförsäkringsbolagens förening anser det kunna starkt ifrågasättas,
huruvida det kan vara lämpligt att ersättningstillägg skall utgå jämväl å
sjukpenning, samt anför härom.

Till eu början vill föreningen erinra om att på grund av nu gällande skattebestäminelser
skatt i motsats till vad fallet är beträffande livränta icke utgår
å sjukpenning. Härigenom blir sålunda den, som uppbär sjukpenning, bättre
kompenserad än den, som uppbär livränta. Särskilt stor betydelse får detta
vid högre sjukpenning, där en motsvarande arbetsinkomst skulle ha beskattats
med omkring 15 %. Då enligt förslaget, i varje fall beträffande olycksfall,
som inträffat under tiden den 1 juli 1946 — den 31 december 1949 —
de ojämförligt flesta fallen, som här komma i fråga — tillägget å livränta

utgår först, då invaliditeten överstiger 50 % och då med allenast 20 % samt

med 30 % först då invaliditeten överstiger 75 %, synes det föreningen som
om den reella skillnaden emellan sjukpenningsförmånerna och livränteförmånerna
knappast kunna motivera införandet av tillägg å sjukpenning.

Vidare anser sig föreningen böra framhålla, att ett stort antal av de
olycksfallsskadade, som uppbära sjukpenning under visst kalenderår i anledning
av olycksfall, som inträffat andra kalenderåret dessförinnan eller
tidigare, bliva återställda utan kvarvarande men samt att av dem, som

erhålla sådant men, enligt vad en utredning givit vid handen, endast ca

en sjättedel erhållit ett men, vars invaliditet är av den storleksordning — över
50 % — som berättigar till tillägg enligt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr i)7.

Det torde även böra framhållas, att tillägg å sjukpenning på sätt kommittén
föreslagit skulle i allt fall för dem, som skadats efter den 30 juni 1946,
medföra, att vid högre arbetsförtjänst sjukpenningen jämte tillägget, under
förutsättning av samma arbetsförtjänst understigande 4 800 kronor, skulle
uppgå till högre belopp än det, vartill sjukpenningen jämte familjetillägget
skulle ha uppgått, om olycksfallet inträffat efter den 31 december 1948.

Om föreningen sålunda anser förslaget om tilläggsersättning å sjukpenning
av reella skäl kunna ifrågasättas, så finner föreningen administrativa
synpunkter starkt tala för att begränsa rätten till tillägg att avse allenast
livränta samt sjukpenning till följd av olycksfall, som inträffat före den 1 juli
1946. Bortsett från de olycksfall, för vilka sjukpenning kommer att utgå även
efter den 31 december 1949 men där denna utgår till följd av olycksfall, som
inträffat före den 1 januari 1949, kommer det att finnas ett förhållandevis
stort antal fall, där sjukpenning icke utgivits kontinuerligt utan sådan börjat
löpa på grund av recidiv av tidigare sjukdom eller där den skadade vid omprövning
av livränta för undersökning under några dagar intages å sjukhus,
då livräntan utbytes mot en högre sjukpenning än som motsvarar den fastställda
livräntan. Ofta är det här fråga om endast korta perioder. Det kom
mer säkerligen att bliva ganska betungande för försäkringsinrättningarna att
bevaka att tillägg utgives å sjukpenning i anledning av dylika äldre olycksfall
samt att därefter avkräva statsverket de sålunda utgivna ersättningarna.
Enligt föreningens mening äro dessa administrativa synpunkter förtjänta allt
beaktande.

Med hänsyn till vad föreningen sålunda anfört anser sig föreningen för sin
del icke kunna förorda införande av tilläggsersättning beträffande sjukpenning,
som utgår i anledning av olycksfall, som inträffat efter den 30 juni 1946.

Även vattenfallsstyrelsen finner det tveksamt huruvida behov av tillägg å
sjukpenning föreligger. Sådant tillägg komme att beröra arbetare, som skadats
före den 1 januari 1949 och avse sjukpenning från och med dagen för de nya
bestämmelsernas ikraftträdande. Blott ett ringa antal arbetare vid statens
vattenfallsverk berördes av denna förmån, som blott i undantagsfall komme
att överstiga den sjukavlöning, vartill vederbörande enligt statens allmänna
avlöningsreglemente och träffade kollektivavtal vore berättigade. Styrelsen
hade emellertid intet yrkande, då förmånen kunde vara av viss betydelse
för skadade, icke statligt anställda arbetare.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker kommitténs förslag om ersättningstillägg
å sjukpenning och ansluter sig i detta avseende till herr Hedenströms
särskilda yttrande i kommittébetänkandet. I

I fråga om ersättningstillägg till efterlevande make ha socialstyrelsen,
riksförsälcringsanstalten, Landsorganisationen samt vissa reservanter
inom försäkringsrådet (för säkring sråden Aae, Haynez och Lundberg
ävensom ledamöterna Lindahl och Sölvén) instämt i vad fru Nordgren och
herr Berg reservationsvis anfört inom socialvårdskommittén och sålunda
yrkat, att livränteförbättring medgivos även make, som ej har livränteberättigat
barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Departementschefen.

Genom 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete blev den gren av socialförsäkringen, som avser att bereda skydd mot
de ekonomiska följderna av olycksfall i arbete, första gången reglerad i vårt
land. Den ersättning, som utgavs enligt lagen, var emellertid även med hänsyn
till dåtida förhållanden blygsam. Som exempel kan nämnas att den, som
skadats så svårt att han för framtiden blivit helt oförmögen till arbete, ej
fick högre livränta än 300 kronor om året och att, om olycksfallet medfört
döden, änkelivräntan uppgick till endast 120 kronor om året. Till dessa livräntor
utgå visserligen numera tillägg av statsmedel. Även inräknat tilläggen
utgör dock för dem, som uppbära livräntor enligt 1901 års lag — åtskilliga sådana
personer finnas fortfarande — invalidlivräntan vid hel arbetsoförmåga ej
mer än 810 kronor och änkelivräntan ej mer än 324 kronor om året.

Den 1 januari 1918 ersattes 1901 års lag av den ännu gällande lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom den nya lagen —
som endast avser olycksfall, vilka inträffat efter det lagen trätt i kraft —
infördes en obligatorisk och i princip allmän försäkring av arbetstagare mot
skada till följd av olycksfall i arbete. Ersättning enligt lagen utgår bl. a. i
form av livränta och sjukpenning. Storleken av dessa förmåner beror såväl
av den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet som
av den grad, varmed arbetsförmågan nedsatts till följd av olycksfallet.

Under den tid, som förflutit sedan 1916 års lag trätt i kraft, har lagen
ändrats vid flera tillfällen, därvid försäkringsförmånerna förbättrats undan
för undan. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade
efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de i lagstiftningen
vidtagna förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga på
redan inträffade olycksfall. I enlighet härmed får varje försäkringshavare
ersättning efter de regler, som gällde när olycksfallet inträffade. Detta
jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört att
ersättningarna äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger. Jag vill
i det följande något närmare belysa detta.

Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle livräntan vid fullständig invaliditet
utgöra Va av den skadades beräknade arbetsförtjänst under året närmast före
olycksfallet och vid partiell invaliditet det lägre belopp, som svarade mot
nedsättningen av arbetsförmågan. Om arbetsförtjänsten emellertid översteg

1 800 kronor, fick hänsyn icke tagas till överskjutande belopp. Den högsta
livränta, som kunde utgå till helinvalid, var följaktligen 1 200 kronor om året.
Den angivna inkomstgränsen har sedermera höjts från och med år 1920 till

2 400 kronor, från och med år 1927 till 3 000 kronor, från och med år 1942
till 3 900 kronor, från och med den 1 juli 1946 till 4 800 kronor och slutligen
från och med år 1949 till 7 200 kronor. Från ingången av år 1949 gäller vidare,
att livränta till personer i åldern 18—67 år med minst 30 % invaliditet utgår
med belopp, som stiger progressivt i förhållande till invaliditetsgraden och
som vid helinvaliditet utgör u/12 av den beräknade årsförtjänsten. Till följd

Kungl. Maj:ts proposition nr .97.

av dessa lagändringar uppgår, bortsett från vissa tillägg till hjälplösa, den
maximala livräntan vid helinvaliditet, om olycksfallet inträffat under tiden
1920—1926 till 1 600 kronor, under tiden 1927—1941 till 2 000 kronor, under
tiden 1942—den 30 juni 1946 till 2 600 kronor, under tiden den 1 juli 1946—
1948 till 3 200 kronor samt, om olycksfallet inträffat därefter, till 6 600 kronor
för livräntetagare i åldern 18—67 år och till 4 800 kronor för övriga livräntetagare.

Sjukpenningens maximibelopp har höjts i takt med livräntan. Jag skall
icke här närmare ingå på de regler, som vid olika tider gällt för sjukpenningens
beräknande. Nämnas må endast att det högsta dagsbelopp, som kan
ifrågakomma vid fullständig förlust av arbetsförmågan, varierar mellan 3
kronor 29 öre, om olycksfallet inträffat under åren 1918—1919, samt 15 kronor
50 öre, om olycksfallet inträffat efter 1948 års utgång.

Därest olycksfallet medfört döden, utgå livräntor till den avlidnes änka
ävensom till hans barn under 16 år samt i vissa fall även till andra efterlevande.
Bortsett från visst särfall utgör änkelivräntan, om olycksfallet inträffat
före 1948 års utgång, V« och, om det inträffat därefter, Va av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, beräknad efter samma regler som gälla för invalidlivräntans
bestämmande. Till följd härav uppgår den högsta änkelivränta,
som kan utgå på gnind av olycksfall under åren 1918—1919, till 450
kronor, för olycksfall under tiden 1920—-1926 till 600 kronor, för olycksfall
under tiden 1927—1941 till 750 kronor, för olycksfall under tiden 1942—den
30 juni 1946 till 975 kronor, för olycksfall under tiden den 1 juli 1946—1948
till 1 200 kronor och för senare olycksfall till 2 400 kronor.

Till barn utgår livränta med Va av den avlidnes årsförtjänst, beräknad efter
förut angivna regler.

Från och med år 1942 utgå av statsmedel dyrtidstillägg, f. n. om 20 %, å livräntor
i anledning av olycksfall, som inträffat före 1940 års utgång, å invalidlivräntor
dock endast om arbetsförmågan är nedsatt med minst 3/io. Bestämmelserna
om dyrtidstillägg ha haft tidsbegränsad karaktär och gälla f. n. —
enligt beslut av 1949 års riksdag — till och med den 30 juni 1950.

Under förarbetena till 1946 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uppkom fråga att bereda skälig kompensation åt de försäkringshavare, som
till följd av tidigare maximeringsrogler eller eljest oförmånligare ersättningsgrundor
blivit avsevärt sämre ställda än de skolat bli, om senare bestämmelser
lagts till grund för ersättningens bestämmande. Vid anmälan i statsrådet
av ärendet framhöll jag att detta spörsmål lämpligen borde övervägas
av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredning rörande revision av
olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Kiksdagen har sedermera — jfr andra
lagutskottets utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag — understrukit hur angeläget
det är att ett förslag till frågans lösning snarast förelägges riksdagen.
Det kan vidare anmärkas att, såsom framgår av propositionen nr 109 till 1949
års riksdag, de nuvarande bestämmelserna om dyrtidstillägg sista gången
förlängdes på endast ett halvt år för att lösningen av ifrågavarande spörsmål
icke skulle fördröjas.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 97.

Socialvårdskommittén liar numera avgivit ett betänkande med förslag till
nya regler på detta område. För att klarlägga maximeringsreglernas och lönenivåns
inverkan liar kommittén företagit vissa undersökningar. Härom torde
jag få hänvisa till tabellerna 1 och 2 i kommitténs betänkande. I detta sammanhang
vill jag endast nämna som exempel, att medeltalet av de beräknade
årsförtjänster, efter vilka ersättning bestämts till manliga invalider, stigit
från 1 582 kronor år 1918 till 3 179 kronor år 1945 samt att — bortsett från
nuvarande dyrtidstillägg — medeltalet av utgående livräntor till helinvalider,
som skadats år 1918, uppgår till 1 055 kronor under det att motsvarande belopp
för år 1945 är 2 119 kronor. Det föreligger alltså en betydande skillnad i ersättningsnivån.
Enligt kommitténs mening bör denna skillnad avsevärt ut
jämnas; och detta bör enligt kommitténs förslag ske genom att särskilda till
av statsmedel beviljas dem som uppbära ersättning i anledning av olycksfall,
vilka inträffat före den 1 januari 1949.

Mot kommitténs förslag att lösa denna fråga ha pensionsstyrelsen och vissa
reservanter inom försäkringsrådet framfört betänkligheter. Pensionsstyrelsen
har ansett, att en mera ingående undersökning av problemet vore önskvärd,
samt har ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet borde uppskjutas till dess socialvårdskommittén
slutfört sitt uppdrag angående den sociala olycksfallsförsäkringen.
Reservanterna inom försäkringsrådet ha vänt sig mot att personer,
som f. n. på grund av olycksfallsförsäkringen uppbära ersättning, utan be
hovsprövning skulle beredas understöd av allmänna medel, under det att
andra, som icke omfattas av olycksfallsförsäkringslagen men som kanske hade
betydligt större behov av understöd, lämnades utan motsvarande hjälp. Med
anledning härav vill jag erinra om att invändningar av sistnämnda slag redan
framförts i tidigare sammanhang, nämligen då det gällde att bereda andra
in i statens tjänst skadade livräntetagare enligt 1901 års lag kompensation.
Såsom framgår av den inledande redogörelsen löstes denna fråga år 1938, då
ett av statsmedel bekostat tillägg om 125 % medgavs dessa livräntetagare.
Beslutet härom motiverades med att, då staten en gång tillförsäkrat vissa
behövande rätt till understöd, staten även i fortsättningen såvitt möjligt borde
tillse, att denna rätt under ändrade förhallanden icke miste större delen av
sitt värde. Även under förarbetena till den år 1941 genomförda lagstiftningen
om dyrtidstillägg anfördes kritik mot att staten skulle påtaga sig särskilt
ansvar mot försäkringshavarna, men denna kritik tillmättes ej heller då avgörande
betydelse. Enligt min uppfattning saknas anledning att nu intaga
någon annan ståndpunkt. De äldre maximeringsbestämmelserna voro ett uttryck
för vad som ansågs skäligt med hänsyn till dåvarande lönenivå och levnadskostnader.
Utvecklingen har medfört, att de ersättningar, som bestämts
med tillämpning av dessa äldre regler, numera framstå såsom uppenbart otill
räckliga, det bör enligt min mening ankomma på staten att i rimlig omfattning
bereda komjjensation åt dem, som pa detta sätt kommit i ett sämre läge
än som avsetts med lagstiftningen. Såsom riksdagen understrukit är det angeläget,
att frågan löses snarast möjligt. Jag kan därför icke förorda något upp
skov med densamma.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 97.

Enligt kommittén skall tillägg till invalidlivränta icke utgå, såvida
arbetsförmågan ej är nedsatt med minst 30 %. I detta avseende innebär förslaget
icke någon nyhet; samma minimigräns gäller för de nu utgående dyrtidstilläggen.
I fråga om skadade med större nedsättning av arbetsförmågan har
kommittén förordat olika regler för tiden innan vederbörande uppnått 67 års
ålder och för tiden därefter. Till invalider, som fyllt 67 år och vilka således
äro berättigade till allmän ålderspension, anser kommittén tillägg icke böra
utgå i större utsträckning än hittills, dvs. med 20 %, om olycksfallet inträffat
före den 1 januari 1941. Till invalider, som icke uppnått denna ålder,
har kommittén föreslagit tillägg enligt eu tabell av följande utseende.

Tid varunder olycksfallet inträffat	Procentuellt över 75 procent	tillägg då arb är nedsatt med över 50 men högst 75 procent	etsförmågan minst 80 men högst 50 procent
Före den 1 januari 1920 ........................	100	70	50
1 januari 1920—31 december 1926 ..............	80	60	40
1 januari 1927—31 december 1911 ..............	60	40	30
1 januari 1942—30 juni 1946 ....................	40	30	20
1 juli 1946 31 december 1948 ..................	30	20	~ !

Såsom framgår av tabellen ha tilläggen differentierats med hänsyn till
såväl tiden för olycksfallet som invaliditetsgraden. Gränsdragningen mellan
de olika tidsperioderna har skett så att alla invalider, som fått sina livräntor
bestämda efter samma regler, hänföras till en och samma ersättningsgrupp.
Inom varje sådan grupp ha tilläggen, i anslutning till vad som efter 1948 års
utgång gäller för bestämmande av livräntor åt skadade i åldern 18—67 år,
graderats på sådant sätt att procenttalet blir större vid högre invaliditetsgrad
än vid lägre.

Som exempel på förslagets verkningar kan nämnas att helinvalider, som
uppbära ersättning enligt 1901 års lag, skulle få sina livräntor höjda från
810 till 1 350 kronor samt att medeltalet av de livräntor, som enligt 1916 års
lag utgå till helinvalider, skulle i fråga om olycksfall, som inträffat år 1918,
höjas från 1 266 till 2 110 kronor och beträffande olycksfall under år 1945
från 2119 till 2 967 kronor.

Av förslaget i denna del skulle beröras bortåt 7 600 skadade, av vilka omkring
500 ha en beräknad invaliditet av över 75 % och omkring 1 200 ha en
invaliditetsgrad av mellan 50 och 75 %. Om hänsyn tages till tiden för olycks
fallet må nämnas att av ifrågavarande kategori ungefär 1 500 personer skadats
före den 1 januari 1920, 900 under åren 1920—1926, 3 400 under åren 1927-—
1941, 1 600 under tiden den 1 januari 1942—den 30 juni 1946 och 200 under
tiden den 1 juli 1946—den 31 december 1948.

Merkostnaden för tillägg till invalidlivräntor enligt olycksfallsförsäkrings
lagen åt obligatoriskt försäkrade anser kommittén kunna skattas till omkring
1,2 miljon kronor under första året; därefter sjunker kostnaden successivt.

Två av kommitténs ledamöter ha ifrågasatt, huruvida icke en för de ska
dade något mindre förmånlig skala borde tillämpas.

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 97.

I yttrande över kommitténs förslag har statskontoret framhållit, att tillläggen
borde ha avvägts så att ersättningstagarna i princip finge uppbära
samma belopp, oavsett vid vilken tidpunkt skadan inträffat. I anslutning härtill
vill jag framhålla, att även kommittén varit inne på denna tankegång
men funnit, att det redan av praktiska skäl vore uteslutet att uppräkna äldre
livräntor till belopp som utginge i jämförliga nya fall. Yad kommittén anfört
härom synes mig övertygande. För en dylik uppräkning skulle i stor utsträckning
erfordras en uppskattning av den inkomst, som vederbörande numera
skulle ha kunnat påräkna, därest olycksfallet ej inträffat; det säger sig
självt att en uppskattning av detta slag i de flesta fallen ej är möjlig att
genomföra med någon grad av säkerhet.

Givetvis kunna meningarna vara delade om vilka procentsatser som böra
tillämpas för tilläggen. Såsom kommittén anfört måste en avvägning ske
mellan skälighets-, kostnads- och administrativa synpunkter. För egen del
anser jag att dessa synpunkter blivit på ett väl avvägt sätt tillgodosedda i
kommitténs förslag. Jag tillstyrker därför att tillägg å invalidlivräntorna
utgå i enlighet med kommitténs förslag.

Kommittén har vidare föreslagit att — i motsats till vad som för närvarande
gäller i fråga om dyrtidstilläggen — tillägg skall utgå jämväl till sjukpenning;
detta tillägg föreslås skola utgå efter samma grunder som livräntetillägget.
Såsom skäl härför har anförts bl. a., att de nuvarande bestämmelserna
medförde stötande resultat i de fall, då livränta för viss tid
överginge i sjukpenning, samt att de otillfredsställande konsekvenserna skulle
bli än mera framträdande efter höjningarna av livräntetilläggen. Kommitténs
förslag är på denna punkt enhälligt, men en av de sakkunniga som biträtt
kommittén har framfört vissa betänkligheter mot förslaget i denna del.

I sitt remissyttrande har Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkt förslaget
att införa tillägg till sjukpenning. Även Socialförsäkringsbolagens förening
har ifrågasatt lämpligheten härav och har förklarat sig i vart fall icke kunna
förorda tillägg till sjukpenning, som utginge i anledning av olycksfall som
inträffat efter den 30 juni 1946. Sistnämnda begränsning har föreslagits
även av riksförsäkringsanstalten. Såsom skäl härför har åberopats bl. a. att
ett betydande administrativt merarbete skulle uppstå, om tillägg skulle utgivas
till sjukpenning i anledning av olycksfall efter nämnda dag, samt att
personer, som skadats under tiden den 1 juli 1946—den 31 december 1948
och vilkas arbetsförtjänst beräknats till belopp understigande 4 800 kronor,
kunde få högre ersättning än som skulle ha utgått, därest olycksfallet inträffat
efter 1948 års utgång.

Vad angår de befarade administrativa olägenheterna synes det mig som
om dessa icke böra tillmätas alltför stor betydelse. De nya bestämmelserna
äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1950, och vid nämnda tidpunkt torde
den fortlöpande sjukpenningregleringen i anslutning till skada, som uppstått
före den 1 januari 1949, vara slutförd i de allra flesta fallen. Återstående fall
måste på grund av sin svårighetsgrad anses särskilt behjärtansvärda. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

den andra anmärkningen beträffar — eller att personer, som skadats under
den närmaste perioden före år 1949, i vissa fall skulle få högre ersättning än
om olycksfallet inträffat senare — är att märka, att denna konsekvens icke
kan inträda i det ej ringa antalet fall, där vederbörandes arbetsförtjänst
överstigit 4 800 kronor men på grund av lagens maximeringsregler reducerats
till detta belopp. Och i fråga om skadade med lägre arbetsförtjänst än 4 800
kronor äger anmärkningen giltighet endast där det kan antagas, att den
skadade, om olyckan ej inträffat, efter 1949 års ingång skulle stått kvar på
samma inkomstnivå som vid tiden för olycksfallet. Ett sådant antagande synes
ingalunda alltid ha fog för sig. Många av de personer det här gäller skulle
säkerligen ha sett sina inkomster ökade, därest de ej skadats. Att ojämnheter
kunna uppkomma mellan ersättningar, som utgå i anledning av olycksfall
strax före den 1 januari 1949 och kort därefter, torde emellertid lika litet här
som i andra gränsfall kunna undvikas. Med hänsyn till det anförda och då
det måste anses önskvärt, att tillägg till sjukpenning utgår efter samma
grunder som tillägg till invalidlivränta, anser jag mig på denna punkt böra
godtaga kommitténs förslag. Kostnaden för ett genomförande av förslaget
i denna del beräknas av kommittén uppgå till jämförelsevis ringa belopp.

I fråga om makelivräntorna ha meningarna inom kommittén varit i
viss mån delade. Majoriteten har funnit det i hög grad tveksamt om tillägg
till sådana livräntor över huvud borde medgivas utöver de nu utgående dyrtidstilläggen.
Därvid har bl. a. pekats på att arbetsföra änkor — livränta till
änkling förekommer endast i undantagsfall — ej sällan hade möjlighet att
försörja sig själva samt framför allt på att utredning påginge rörande änkepensioneringen
och stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle.
Då ett starkt behov av förbättring i ekonomiskt hänseende ofta förelåge
för änkor, som hade att draga försorg om minderåriga barn, har majoriteten
emellertid ansett sig böra föreslå tillägg till änka med livränteberättigat barn.
Dessa tillägg borde utgå efter samma procenttal som tillägg till skadade med
över 50 men högst 75 % invaliditet. Samma regler borde gälla för de fall, då
änkling uppbure livränta. I andra fall än de nu nämnda anser kommittén att
tillägg till makelivränta bör utgå liksom f. n. med 20 %>, då olycksfallet inträffat
före år 1941.

Antalet makelivräntor, å vilka tillägg skulle utgå enligt de förmånligare beräkningsgrunderna,
torde kunna skattas till högst 1 400. Den årliga merkostnaden
för tillägg till makelivräntor enligt kommitténs förslag torde till en
början uppgå till omkring 0,-; miljon kronor.

En ledamot av kommittén och en av dess sakkunniga ha förordat, att livränteförbättring
skulle medgivas efterlevande make utan att skillnad gjordes
mellan den som hade och den som ej hade livränteberättigade barn, dvs.
barn under 10 år. Om de av majoriteten föreslagna tilläggen åt efterlevande
make med barn under 16 år skulle medgivas samtliga livränteberättigade
makar under 67 år, kommer merkostnaden under första året att stiga till omkring
0.8 miljon kronor.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 97.

Även i remissyttrandena ha i denna fråga olika uppfattningar kommit till
uttryck. I flertalet remissyttranden har kommitténs förslag härutinnan läm
nats utan erinran, men socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Landsorgani
sationen och en minoritet inom försäkringsrådet ha ansett, att även livränte
tagare utan minderåriga barn borde komma i åtnjutande av den föreslagna
förbättringen.

Visserligen kan det sägas att samhället ger den som har minderåriga barn
hjälp i olika former, som ej kommer övriga medborgare till godo, och att i
enlighet härmed en änka med minderåriga barn är tillförsäkrad vissa förmåner,
som den barnlösa änkan ej kan göra anspråk på. Dessa förmåner torde emellertid
näppeligen täcka de kostnader, som änkan får vidkännas för barnen.
Och obestridligt torde vara att en arbetsför änka, som har minderåriga barn
att draga försorg om, är betydligt sämre ställd i fråga om möjligheten att
bidraga till sin egen försörjning än hon skulle ha varit, därest hon ej haft
barnen att tänka på. Med hänsyn härtill och till vad kommittén i övrigt anfört
som skäl för förslaget i denna del anser jag mig i rådande läge ej heller på
denna punkt böra frångå kommitténs förslag.

Till andra efterlevande livräntor än dem som utgå till änkor och
änklingar har kommittén föreslagit tillägg enligt samma grunder som gälla
för dyrtidstilläggen. Även härutinnan biträder jag förslaget, som under re
missbehandlingen i denna del lämnats utan erinran.

I det föregående har jag endast berört de delar av kommitténs förslag,
som angå ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års
olycksfallsförsäkringslag. Kommittén har emellertid föreslagit, att samma
regler skola gälla jämväl för ersättningar, som utgå enligt ett flertal andra
författningar, nämligen 1908 års fiskarförsäkringskungörelse, 1917 och 1942
års kungörelser med särskilda bestämmelser om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, 1923
års förordning angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, 1927
års militärersättningsförordning, 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjuk
domar, 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande perso
ner, 1938 års kungörelser om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl., 1940 års förordning om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
1941 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
hemvärnstjänstgöring, 1941 års förordning om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, 1943 års förordning
om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under full
görande av tjänsteplikt, samt 1947 års kungörelse om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m. Av i
huvudsak samma skäl, som jag i det föregående anfört i fråga om ersättning
enligt 1901 och 1916 års lagar, tillstyrker jag, att kommitténs förslag i nu
angivna delar genomföres. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl.
Maj:t tidigare denna dag beslutat föreslå riksdagen särskilda bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 4o

angående omreglering av ersättningar till värnpliktiga och vissa andra grupper
av militär personal.

Kommittén har förordat särskilda regler för tillägg till ersättningar enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning. Såsom framgår av den lämnade översikten
över gällande bestämmelser är denna försäkring helt fr ivillig. Ursprungligen
hade den, som ville försäkra sig, valrätt mellan tre olika försäkringsklasser,
men från och med den 1 juli 1942 har klassernas antal utökats till sju.
För varje ldass finnes en antagen årlig arbetsförtjänst — varierande mellan
600 kronor i den lägsta och 2 400 kronor i den högsta klassen — efter vilken
ersättningen beräknas med tillämpning i stort sett av olycksfallsförsäkringslagens
regler. Anknytningen till nämnda lag har medfört, att invalid- och
efterlevandelivräntornas storlek i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten
i fråga om olycksfall efter 1948 års utgång höjts på samma sätt som motsvarande
ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Kommittén har ansett, att tillägg till sjukpenning enligt fiskarförsäkringsförordningen
i. n. icke bör ifrågakomma. Som skäl härför har åberopats, att
kommittén ämnar överväga ändrade regler om sjukpenningens storlek i samband
med utredning om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till
andra kategorier av självständiga yrkesutövare än fiskare. I fråga om invalidlivräntor
till personer under 67 år, som skadats efter det den nuvarande klassindelningen
trädde i kraft den 1 juli 1942 men före den 1 januari 1949, ha
samma regler föreslagits som för tillägg till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
vid olycksfall efter den 30 juni 1946, således med 30 % vid
invaliditetsgrader över 75 % och med 20 % vid invaliditetsgrader över 50
men ej över 75 %. I de före den 1 juli 1942 inträffade fallen bör enligt kommitténs
mening förmånligare tillägg utgivas till invalider under 67 år, förslagsvis
med 50 % vid invaliditetsgrader över 75 %, med 40 % vid invaliditetsgrader
över 50 men ej över 75 % samt med 20 % vid 30—50 % invaliditet.
Enär klassystemet varit oförändrat till den 1 juli 1942, borde enhetliga tillläggsregler
gälla för alla fall, som inträffat dessförinnan. Tillägg till änkor
med livränteberättigade barn borde — liksom föreslagits beträffande livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen — beräknas efter samma procenttal som
tilläggen till invalider under 67 år vid invaliditetsgrader över 50 men ej över
75 %. Tillägg till andra efterlevande och till invalider över 67 år med minst
30 % invaliditet borde liksom f. n. utgivas med 20 %, om olycksfallet inträffat
föro den 1 juli 1942.

Mot kommitténs förslag om tillägg till ersättningar enligt fiskarförsäkringsförordningen
ha några erinringar icke framkommit under remissbehandlingen;
och för egen del tillstyrker jag att förslaget genomföres. I

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet, pa grundval av
social vårdskommitténs förslag, upprättats förslag till dels förordning om
tillägg av statsmedel ä vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. rn. och dels förordning om tillägg av statsmedel å

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr/ 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. För
de båda förslagens enskildheter kommer jag att redogöra i den speciella
motiveringen.

Socialvårdskommittén har tillika framlagt förslag till förordning angående
ändring i 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt förordning angående
ändring i 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. Till dessa båda förslag — som endast
avse en höjning av den beräknade årliga arbetsförtjänstens maximibelopp
för hithörande kategorier och vilka förslag äro föranledda av det
förut berörda förslaget till omreglering av vissa militära ersättningar —
återkommer jag i specialmotiveringen.

Härjämte har kommittén föreslagit, att förordningen den 29 juni 1946
(nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. m., måtte upphävas. Då frågan härom emellertid redan tidigare
i dag anmälts av chefen för försvarsdepartementet, saknar jag anledning
att här uppehålla mig vid densamma.

Innan jag övergår till den speciella motiveringen anser jag mig böra behandla
en särskild fråga, som väckts av kommittén, nämligen spörsmålet om
vidgad tillämpning av 11 § olycksfallsförsäkringslagen i dess nuvarande
lydelse och motsvarande stadganden i andra författningar.

Såsom framgår av det förut anförda är arbetare, som skadats till följd
av olycksfall i arbetet, genom olycksfallsförsäkringslagen tillförsäkrad rätt att
på arbetsgivarens bekostnad erhålla viss ersättning för de ekonomiska följderna
av olycksfallet. Arbetsgivaren kan emellertid även på annan grund —
t. ex. enligt egen utfästelse — vara skyldig att utgiva pension eller annat
understöd i anledning av olycksfallet. Med tanke härpå och för att göra det
möjligt för arbetsgivaren att undvika dubbla kostnader för olycksfall äro
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen meddelade vissa föreskrifter, enligt vilka
sådant understöd må avdragas från ersättningen enligt lagen. Sedan det
visat sig att dessa bestämmelser i deras ursprungliga lydelse i tillämpningen
ledde till att avdrag i vissa fall gjordes för understöd, som skulle ha utgått
även om olyckan ej inträffat, genomfördes år 1936 en lagändring, som bl. a.
avsåg att förhindra dylika konsekvenser. Ändringen, som huvudsakligen hade
betydelse för livräntetagare med statlig tjänste- eller familjepension, trädde
i kraft den 1 januari 1937 men enligt en övergångsbestämmelse skulle ersättningsanspråk
på grund av olycksfall, som inträffat dessförinnan, fortfarande
bedömas enligt äldre lag. Sedan medgivande därtill inhämtats avriksdagen,
förordnade emellertid Kungl. Maj:t genom kungörelse den 8 april
1938 (nr 112), att 11 § olycksfallsförsäkringslagen enligt dess ändrade lydelse
skulle tillämpas beträffande livräntor som tillerkänts eller kunde komma att
tillerkännas arbetare, vilka före år 1937 skadats i arbete för statens räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97''.

Även de genom 1936 års lagändring tillkomna avdragsreglerna visade sig
i praktiken medföra ej fullt tillfredsställande resultat, bl. a. i det avseendet
att en av levnadskostnadernas ökning föranledd pensionshöjning kunde med
föra motsvarande höjning av livränteavdraget med därav följande minskning
av livräntan. På grund härav anhöll riksdagen år 1944 (skrivelse nr 391) att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade reg
ler att de av levnadskostnadernas stegring beroende pensionsförmånerna
bleve helt eller delvis avdragsfria. Frågan härom löstes i samband med 1948
års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, då även bestämmelserna i lagens
11 § 1 mom. andra stycket jämkades. I detta avseende innebar ändringen att
pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet eller till efterlevande,
ej anses såsom avdragsgillt understöd till högre belopp än som
motsvarar 3U av den livränta, som — vårdbidrag till den skadade oräknat -—
tillkommer den skadade eller efterlevande, samt att vid avdrags bestämmande
hänsyn icke skall tagas till sådan framtida höjning av pensionen, som
tillförsäkras ersättningstagaren vid ökning av levnadskostnaderna. De nya
avdragsreglerna äga endast tillämpning på olycksfall, som inträffat efter den
1 januari 1949. På tidigare fall tillämpas fortfarande de äldre bestämmelserna,
varför livräntetagarna i dessa fall befinna sig i sämre ställning än i de
nya fallen.

Yad nu sagts gäller även i fråga om flertalet av de övriga författningar,
som beröras av socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén har funnit det angeläget ur både sakliga och administrativa
synpunkter, att ändrade avdragsregler uppställas för de äldre fallen.
Enligt kommitténs mening vore det önskvärt, om de nu gällande bestämmelserna
— på motsvarande sätt som skedde efter den år 1936 genomförda ändringen
— gjordes helt eller delvis tillämpliga också å äldre fall. Beslut härom
syntes emellertid icke böra fattas utan att undersökning först skett om
de ekonomiska konsekvenserna och om den lämpliga utformningen av föreskrifter
till förhindrande av ojämnheter. Bleve kostnadsökningen relativt
ringa borde bestämmelserna kunna utfärdas i administrativ ordning. På
grund härav har kommittén föreslagit, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens
bemyndigande att meddela föreskrifter därom att 11 § 1 mom. andra stycket
olycksfallsförsäkringslagen i dess senaste lydelse och motsvarande stadganden
i andra författningar skola med de undantag, som Kungl. Maj:t föreskriver,
äga tillämpning beträffande livräntor av statsmedel i anledning av
äldre fall.

Förslaget har i denna del vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 30 september
1949 åt riksförsäkringsanstalten att efter erforderlig utredning inkomma
med förslag i ämnet. I ett den 28 november 1949 avlämnat förslag
har riksförsäkringsanstalten uppdragit vissa riktlinjer för att göra bestämmelserna
i 11 § 1 mom. andra stycket olycksfallsförsäkringslagen och motsvarande
stadganden i övriga författningar tillämpliga å äldre livräntor av statsmedel.
Enligt riksförsäkringsanstaltens beräkningar skulle kostnaderna här -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

för uppgå till inemot 12 000 kronor för nästkommande budgetår för att sedan
successivt sjunka.

För egen del tillstyrker jag att tillämpningen av de nya avdragsreglerna
i 11 § 1 mom. andra stycket olycksfallsförsäkringslagen vidgas på sätt som
föreslagits av socialvårdskommittén. Då kostnaderna härför bli jämförelsevis
obetydliga samt utarbetandet av författningstext i ämnet huvudsakligen
är en teknisk fråga, förordar jag att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande
i enlighet med vad kommittén föreslagit.

Speciell motivering.

t örslaget till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

1 §‘

Denna paragraf motsvarar 1 § i kommitténs förslag.

Yttrandena.

Försäkringsrådet har framhållit, att kommitténs förslag saknar klara föreskrifter
om och i så fall på vad sätt tillägg skall utgå i det fall att före förordningens
ikraftträdande livränta helt eller delvis utbytts mot kapital för
en gång. Av innehållet i 1 § första stycket av kommitténs förslag syntes emellertid
kunna dragas den slutsatsen, att tillägg skulle utgivas allenast om sjukpenning
eller livränta utginge. Om denna tolkning vore riktig, torde tillägg
icke kunna utgå, om livränta i dess helhet utbytts mot ett kapital för en
gång. Därest sedermera efter jämkning livränta åter skulle komma att utgå,
torde tillägg böra utgivas å den vid jämkningen tillerkända livräntan. Hade
livränta delvis utbytts mot engångsersättning, skulle tillägg utgå allenast
å den återstående delen. Skulle det förhållandet ha inträffat, att av två livräntor,
vilka sammantagna berättigat till tillägg, den ena utbytts mot kapital,
syntes tillägget till den kvarvarande livräntan böra fortfara att utgå.

Fyra reservanter inom försäkringsrådet (försäkringsråden Geijer, Blomqvist
och Lundberg samt ledamoten Kuylenstierna) ha funnit den nu berörda
frågan så tveksam, att uttalande i densamma från statsmakternas sida
vore påkallat.

Försäkringsrådet har vidare erinrat om det i kommitténs specialmotivering
berörda fallet, att Konungens förordnande om ersättning kan ha givits
det innehållet, att den skadades arbetsförtjänst skulle beräknas till högre belopp
än det vid tiden för skadans inträffande gällande maximibeloppet. I
dylikt fall skulle, enligt kommittén, vid tilläggets bestämmande få göras de
avvikelser, vartill omständigheterna kunde föranleda. Försäkringsrådet ifrågasatte
om icke ett så väsentligt avsteg från de författningsenliga beräkningsgrunderna
borde regleras i själva författningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

1) epartem entsch ef en.

Vad angår frågan efter vilka grunder tillägg skall utgå då livränta lielt
eller delvis utbytts mot ett engångskapital ansluter jag mig till den mening
som framförts av försäkringsrådets majoritet. Enligt vad jag under hand inhämtat
har kommittén också avsett, att dess förslag skulle tolkas i överensstämmelse
härmed. Med hänsyn till den tveksamhet, som yppats inom försäkringsrådet
i denna fråga, ha bestämmelserna i första stycket första punkten
av kommittéförslaget omformulerats i förtydligande syfte.

Liksom f. n. gäller beträffande dyrtidstilläggen bör ersättningstillägg utgå
även i sådana fall, då Kungl. Maj:t — efter riksdagens medgivande — förordnat,
att sjukpenning eller livränta skall utgivas enligt grunderna i någon
av de i 2 § omförmälda författningarna. Har därvid i något hänseende föreskrivits
avvikelse från de beräkningsgrunder, som skolat tillämpas om författningen
varit direkt tillämplig, bör motsvarande avvikelse göras vid tilläggets
bestämmande. Ett stadgande härom har upptagits under 12 § i departementsförslaget.

I övrigt ha vissa redaktionella jämkningar företagits i kommitténs förslag
på denna punkt. Andra stycket av 1 § i kommittéförslaget har upptagits
under 14 § i departementsförslaget.

2 §•

Denna paragraf är, bortsett från en mindre ändring av rent formell natur,
likalydande med 2 § i kommitténs förslag.

Departementschefen.

Under remissbehandlingen har från försäkringsrådets sida framförts vissa
erinringar mot gränsdragningen mellan de ersättningstagare, som skulle falla
under socialvårdskommitténs nu ifrågavarande förslag, och de ersättningstagare,
som skulle hänföras under det av kommittén angivna förslaget till
militär omregleringsförordning. Frågan härom har förut denna dag behandlats
av chefen för försvarsdepartementet, och jag torde i detta sammanhang
kunna inskränka mig till att hänvisa till vad denne härutinnan anfört, vartill
jag helt ansluter mig. Jag anser mig därför sakna anledning att här närmare
ingå på detta spörsmål.

3 §•

Denna paragraf svarar mot första punkten av 5 § i kommitténs förslag. 4

4 §•

Under denna paragraf ha sammanförts de bestämmelser, som upptagits
under 5 § andra punkten och 6 § i kommitténs förslag.

Yttrandena.

Försälcringsrådet har anfört.

4—559 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 97.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Kommittén har i 5 § föreslagit, att tillägg ej skall utgå, då ersättning
grundas på annan frivillig försäkring än försäkring enligt kungörelsen den
2 oktober 1908 (nr 100 s. 2). Denna kungörelse innehåller i § 5 •— i likhet
med § G i 1918 års fiskarförsäkringsförordning — en speciell frivillig försäkring
för olycksfall utom arbete. Nyssnämnda frivilliga försäkring enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning avses icke berättiga till tillägg enligt
kommitténs nu framlagda förslag om tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning. Då § 6 i sistnämnda förordning
och § 5 ävensom § 4 i 1908 års fiskarförsäkringskungörelse till sin
karaktär äro likartade, anser försäkringsrådet, att frågan om tillägg till ersättning
enligt ifrågavarande försäkringsformer bör bedömas lika. Försäkringsrådet
föreslår därför, att beträffande 1908 års kungörelse tillägg allenast
må utgå å ersättning enligt § 2 i kungörelsen.

Departementschefen.

I princip ansluter jag mig till de synpunkter, som framförts av försäkringsrådet.
Emellertid har jag från riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat,
att ersättning på grund av försäkring mot olycksfall utom arbete numera icke
i något fall utgår enligt 1908 års kungörelse. Med hänsyn härtill saknas anledning
att göra undantag för dylik försäkring.

J §•

Denna paragraf motsvarar 0 § första stycket i kommittéförslaget.
Yttrandena.

Körande den i första stycket första punkten av kommitténs förslag upptagna
bestämmelsen att tillägg skall utgå allenast om arbetsförmågan är nedsatt
med minst 30 % har försäkringsrådet anfört.

Denna bestämmelse är kategorisk. Kungl. förordningen den 29 juni 1946
(nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. in., medgiver emellertid ersättningstillägg vid invaliditetstillstånd
ned till 20 %.

10 § första meningen i förslaget föreskriver, att om ersättningstagaren varit
berättigad till ersättningstillägg enligt nämnda förordning den 29 juni 1946,
tillägg enligt den föreslagna förordningen skall utgöra lägst det belopp, varmed
ersättningstillägg skolat utgå, därest förordningen den 29 juni 1946 alltjämt
varit gällande. Med hänsyn härtill synes tillägg enligt förslaget i vissa fall
kunna utgå vid invaliditetstillstånd under 30 %.

Då 3 § första meningen synes motsäga ifrågavarande tolkning, torde rum
för undantag böra lämnas i sagda punkt.

I fråga om det i första stycket andra punkten av kommitténs förslag upptagna
stadgandet om sammanläggning av procenttal för olika skador har försäkringsrådet
anfört.

Enligt förordningen den 30 juni 1943 utgår dyrtidstillägg — med vissa här
icke aktuella undantag —- allenast på grund av skada, som inträffat före den
1 januari 1941, och under förutsättning, att arbetsförmågan är nedsatt med
minst tre tiondelar. Därest den skadade drabbats av flera skador, utgår dyrtidstillägg
även å livräntor, motsvarande en invaliditet understigande 30 %.
under förutsättning, att den sammanlagda invaliditeten uppgår till minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 51

detta tal. Dyrtidstillägg utgår icke å sjukpenning, och denna inverkar ej på
frågan, huruvida dyrtidstillägg skall utgå eller icke. Av departementschefens
uttalande i kungl. propositionen nr 197/1942 s. 5 framgår, att vid beräknan
det av den sammanlagda nedsättningen i arbetsförmågan jämväl skall inräknas
invaliditet på grund av olycksfall, vilka inträffat efter 1940 års utgång.

Av 3 § andra meningen i föreliggande förslag synes framgå, att kommittén
velat i förslaget överföra nyssnämnda av departementschefen anförda
kumuleringsprincip.

De från och med den 1 januari 1949 gällande ändringarna av olycksfallsförsäkringslagen
hava medfört högst väsentliga förbättringar av de skadades
ersättningar. Så hava exempelvis maximum och minimum vid beräknandet
av den årliga arbetsförtjänsten höjts avsevärt; vid invaliditetsgrader från och
med 30 % och uppåt förhöjes livräntan i stigande skala upp till 11/« av den
skadades årliga arbetsförtjänst; och särskilt vårdbidrag kan utgå med belopp
överstigande tidigare hjälplöshetslivräntor. Vid invaliditetsreglering kan på
grund av tidigare ådragen skada höjning av invaliditetssatsen äga rum. Därest
skador, som inträffat efter 1948 års utgång, finge deltaga i den i förslaget
angivna sammanläggningen, skulle de tilläggas en dubbelverkan, som knappast
kan anses motiverad. Då vidare de före 1949 inträffade skador, som i
detta sammanhang kunna ifrågakomma, ju icke medföra en sammanlagd nedsättning
av arbetsförmågan med 30 %, kunna de som regel icke beräknas få
någon avgörande betydelse för den skadades förvärvsmöjligheter.

Med hänsyn härtill anser försäkringsrådet riktigast, att sammanläggningen
av procenttal inskränkes till skador, som inträffat före 1949 års ingång.
\ isserligen torde härigenom en försämring gentemot tidigare kunna inträda
i den skadades ersättningsmöjligheter, men då antalet sådana fall måste bliva
begränsat och den skadade i anledning av olycksfall, som inträffa efter 1948
års utgång, är berättigad till ovannämnda förmånligare ersättningar, synas
dessa fall kunna lämnas därhän.

Beträffande den särskilda frågan, om sjukpenning bör få medverka i den
sammanläggning av olika procenttal, varom här är fråga, uttalar försäkringsrådet
följande.

Om eu person 1940, 1945 och 1947 ådragit sig skador medförande envar
10 % invaliditet, är han enligt tabellen i 3 § berättigad till tillägg till de
två först inträffade skadorna. Skulle den 1945 inträffade skadan sedermera
medföra rätt till en tids sjukpenning (exempelvis för recidiv, ett mindre
operativt ingrepp etc.) synes i enlighet med de föreslagna bestämmelserna
i paragrafens första mening tillägg böra utgå å sjukpenningen. Om kommitténs
förslag vinner bifall, skall under sjukpenningstiden därjämte tillägget
för den 1940 inträffade skadan höjas, och tillägg utgå även för den 1947
inträffade. De administrativa olägenheter, kommitténs förslag skulle med
föra, äro uppenbara och skulle än mer accentueras, om skadeersättningarna
utginge från olika försäkringsinrättningar. Påverkan av fluktuationer i graderingen
av sjukpenningen skulle ytterligare stegra svårigheterna. Då under
sjukpenningstid skadan 1Ö45 vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst
30 % redan premierats och vid lägre nedsättning måste anses vara av mindre
betydelse, synes en ytterligare stegring av tillägget till den 1945 inträffade
skadan ävensom ytterligare ersättningar i anledning av de båda andra skadorna
— i varje fall den 1947 inträffade — obefogade. — Om vid tidpunkten
för förordningens ikraftträdande en skadad på grund av före 1949 inträffade
olycksfall tillerkänts livränta i anledning av ett samt sjukpenning alltsedan
skadans inträffande i anledning av ett annat olycksfall, synes någon summa
tion icke böra ske, förrän sjukpenningen övergått i livränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

För den händelse en livränta i anledning av förnyat sjukdomstillstånd utbytes
mot sjukpenning, synes det obilligt att icke låta ifrågavarande ska,da
medverka i sammanläggningen av invaliditetsgraderna. Det synes försäkringsrådet
då lämpligast, att skadan får ingå i sammanläggningen med det
procenttal, som gällde för livräntan, då den övergick i sjukpenning. Ovanstående
synes även böra vara tillämpligt, om vid tiden för förordningens
ikraftträdande sjukdomstillstånd råder i anledning av skada, som inträffat
före 1949, samt livränta tidigare tillerkänts på grund av skadan.

Försäkringsrådet fortsätter.

Försäkringsrådet anser, att i den i 3 § av förslaget angivna sammanläggningen
av procenttal endast må deltaga livräntor i anledning av skador, som
själva kunna berättiga till tillägg. Livräntor på grund av frivillig försäkring
böra alltså — med undantag för dem som utgå enligt § 2 i 1908 års kungörelse
och § 3 i 1918 års fiskarförsäkringsförordning — icke medverka i sammanläggningen.
Bestämmelse härom synes böra intagas i författningen.

I tydlighetens intresse synes det försäkringsrådet lämpligt, att i texten
angives de författningar eller andra bestämmelser, efter vilka ersättningarna
beräknas för de skador, som deltaga i den tidigare nämnda summationen av
procenttal.

Två reservanter inom försäkringsrådet (ledamöterna Lindahl och Sölvén)
ha anslutit sig till kommitténs förslag i förevarande avseende och således
ansett, att jämväl efter 1948 års utgång inträffade olycksfall borde medverka
vid sammanläggningen av procenttal.

Riksförsäkringsanstalten har i denna fråga anfört.

Om någon är behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till
sjukpenning eller livränta enligt lag eller författning eller enligt Konungens
förordnande, skall arbetsförmågans nedsättning anses motsvara det procenttal,
som utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Enligt denna
kumulationsregel skulle varje ersättningstagare, som genom flera olycksfall,
varav ett inträffat före den 1 januari 1949, uppnått sammanlagt minst 30 %
arbetsoförmåga —- eller, om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli
1946—den 31 december 1948, över 50 % arbetsoförmåga — vara berättigad
till ersättningstillägg, oavsett om sjukpenning eller livränta utginge i de
olika fallen. Bestämmelsen innebär bl. a., att livräntetagare med invaliditetsgrader
under 30 % i anledning av olycksfall, som inträffat före den 1 juli
1946, bliva berättigade till ersättningstillägg, om de tillerkännas^ sjukpenning,
vilket förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med minst 25 %, i anledning
av olycksfall efter den 31 december 1948. Under angivna förutsättning
skulle tillägg alltså utgå på sådana äldre livräntor med låga invaliditetsgrader,
där nedsättningen i arbetsförmågan är liten eller genom tillvänjning
helt övervunnen. I varje fall, då den skadade är sjukskriven minst tre dagar
efter dagen för nytt olycksfall, vore vederbörande berättigad till ersättningstillägg
å livräntan. Man får härvid taga i betraktande, att det största antalet
skador medföra sjukskrivning under blott några dagar eller någon vecka.
Yidare torde märkas, att försäkring för inträffande nytt olycksfall kan gälla
i annan försäkringsinrättning. Det är med hänsyn till det anförda tydligt,
att synnerliga olägenheter måste uppkomma vid tillämpningen, därest nedsättning
av arbetsförmågan vid sjukpenning i anledning av nytt olycksfall
skall tagas i betraktande vid sådan kumulation, varom här är fråga. Anstalten
vill därför föreslå, att så ej skall ske. Detsamma gäller givetvis i fråga om
yrkessjukdom.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 97.

Departementschefen.

Den av försäkringsrådet framställda anmärkningen mot lydelsen av första
stycket första punkten i kommitténs förslag finner jag böra beaktas.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om dyrtidstillägg var den, som
på grund av olika olycksfall uppbar två eller flera livräntor, berättigad till
dyrtidstillägg endast i den mån varje särskild livränta utgick på grund av
en invaliditetsgrad om minst 30 %. Bestämmelserna ändrades emellertid år
1942 (prop. nr 197) så, att den sammanlagda invaliditetsgraden blev avgörande.
Dyrtidstillägg utgår således numera jämväl å livränta på grund av
lägre invaliditetsgrad än 30 %, under förutsättning att livräntetagaren åtnjuter
mer än en livränta samt invaliditetsgraderna tillhopa uppgå till minst
nämnda procenttal. Vid sammanläggningen medräknas även invaliditet, som
förorsakats av olycksfall efter 1940 års utgång, men dyrtidstillägg utgår endast
å den eller de livräntor, som tillerkänts vederbörande på grund av olycksfall
dessförinnan.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skola motsvarande regler tillämpas
för nu ifrågavarande tillägg, dock med den utvidgningen att även skador, för
vilka sjukpenning utgår, skola få deltaga i sammanläggning.

Jag delar kommitténs uppfattning att den som på grund av olika skador
uppbär två eller flera livräntor bör vara berättigad till tillägg efter
den sammanlagda invaliditeten. Givetvis skall tillägg utgå endast till
de livräntor, som grunda sig på skador före den 1 januari 1949, men
vid sammanläggningen böra även senare inträffade skador medräknas.
T annat fall skulle det kunna inträffa att åtskilliga invalider, som nu
ha tillägg, fråntoges denna förmån. Och vidare skulle t. ex. den som ådragit
sig 25 % invaliditet år 1945 och ytterligare 10 % invaliditet år 1948 kunna
komma i bättre ställning än den som åsamkats motsvarande skador åren 1945
och 1949; tillägg till livräntan på grund av 1945 års skada skulle nämligen
utgå i förra men icke i senare fallet.

Däremot kan jag icke helt ansluta mig till kommitténs förslag, att skador,
för vilka sjukpenning utgår, i full utsträckning skola medräknas vid sammanläggningen.
Då sådana skador förekomma i mycket stort antal och i de
allra flesta fallen endast föranleda helt kortvarig sjukskrivning, skulle en så
vidsträckt sammanläggningsregel uppenbarligen föranleda avsevärda praktiska
svårigheter. Även ur sakliga synpunkter kan det anses motiverat att
bortse från den stora mängden av kortvariga sjukdomstillstånd. En begränsning
synes därför böra genomföras. Gränsen synes lämpligen kunna dragas
så, att skada, som inträffat efter 1948 års utgång, icke skall medräknas vid
sammanläggningen med mindre livränta för skadan blivit fastställd. Skulle
livräntan sedermera utbytas mot eller efterföljas av sjukpenning, synes skadan
fortfarande böra medverka vid sammanläggningen med samma invaliditetsgrad
som beräknats vid livräntans bestämmande.

I sammanläggningen böra endast deltaga sådana skador, som — om de inträffat.
före 1948 års utgång — själva skulle kunna berättiga till tillägg. Hän

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

syn bör således endast tagas till skador, som medföra rätt till sjukpenning
eller livränta enligt de i 2 § angivna författningarna, 1918 års fiskarförsäkringsförordning
eller Kungl. Maj:ts förordnande; och av dessa skador böra
de uteslutas för vilka livränta eller sjukpenning utgår på grund av annan frivillig
försäkring än som avses i 1908 års fiskarförsäkringskungörelse och 3 §
1918 års fiskarförsäkringsförordning.

6 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser, som i sak svara mot 3 §
andra och tredje styckena av kommitténs förslag. Körande innehållet i paragrafen
torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

7 §■

Även beträffande denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i kommitténs förslag,
torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. Då efterlevande
make med livränteberättigat adoptivbarn synes böra erhålla tillägg enligt
samma grunder som efterlevande make med livränteberättigat barn, har ett
uttryckligt stadgande härom intagits i departementsförslaget.

8§-

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommitténs förslag.

Departementschefen.

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att Kungl. Maj:t utverkar
riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter rörande vidgad tillämpning
av 11 § olycksfallsförsäkringslagen i dess senaste lydelse och motsvarande
stadganden i övriga författningar. Därest sådant bemyndigande lämnas,
bör tillägg, som enligt av Konungen meddelade föreskrifter i detta ämne kan
komma att utgå till äldre ersättningstagare, vid ersättningstilläggens bestäm
mande inräknas i ersättningen.

9-11 §§•

Dessa paragrafer överensstämma till innehållet med 8—10 §§ i kommitténs
förslag.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i kommitténs förslag, överensstämmer
med 4 § i 1943 års dyrtidstilläggsförordning.

Y ttr andena.

Försäkringsrådet har anfört.

Under försäkringsrådets avgörande hänföras enligt 12 § besvär över beslut
av riksförsäkringsanstalten rörande tillämpningen av förordningen. I de
fall, då enligt Konungens förordnande ersättning skall utgå jämlikt grunderna
i någon av de i 2 § i förslaget angivna författningarna, och Konungen
förordnat, att ersättningen skall utgivas av annan myndighet än riksförsäkringsanstalten,
skall tillägget bestämmas och utgivas av myndigheten. På

Kungl. Maj:ts proposition nr it?. 55

grund härav förefinnes möjlighet till två besvärsinstanser i fråga om ersättning
enligt förordningen.

För vinnande av enhetlighet i tillämpningen ifrågasätter försäkringsrådet,
om icke tilläggen i samtliga fall böra bestämmas av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att de nu gällande bestämmelserna
om att dyrtidstilläggen skola bestämmas av anstalten icke kunnat tillämpas
efter ordalagen i de fall, då försäkringen ägt rum i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.
Någon granskning av bolagens skadeakter eller något formellt
bestämmande av tillägget från anstaltens sida hade sålunda icke kunnat
ske i dessa fall utan i stället hade ett mera summariskt förfarande måst tilllämpas.
Anstalten förutsatte, att så finge ske också i fortsättningen även
om paragrafen i den av kommittén föreslagna lydelsen bleve antagen.

De par t ementschefen.

Enligt min mening saknas anledning att frångå den ordning som f. n.
gäller för bestämmande av dyrtidstilläggen. Även de nya tilläggen böra således
bestämmas av riksförsäkringsanstalten eller, då ersättningen enligt
Konungens förordnande utgives av annan myndighet, av denna. De fördelar
som skulle vinnas, om prövningen — såsom försäkringsrådet ifrågasatt -—
alltid förlädes till riksförsäkringsanstalten, skulle knappast uppvägas av de
praktiska olägenheter, som skulle vara förenade med en dylik ordning. Yad
angår de fall, då försäkringen ägt rum i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
torde det vara svårt för riksförsäkringsanstalten att detaljgranska varje
enskilt skadeärende och på grundval härav bestämma det tillägg som skall
utgå. Liksom hittills bör därför ett mera summariskt tillvägagångssätt få
tillämpas från anstaltens sida. Anstalten bör t. ex. kunna bygga sin prövning
på bestyrkta uppgifter från bolagen rörande förhållanden av betydelse
för tilläggets bestämmande.

14 §.

Denna paragraf överensstämmer med 12 § i kommittéförslaget utom såtillvida,
att i departementsförslaget — i anslutning till vad som stadgas i 33 §
olycksfallsförsäkringslagen —- intagits en föreskrift om att försäkringsrådets
beslut meddelas kostnadsfritt.

Förslaget till förordning om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den It juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Depart ementschefen.

Rörande detta förslag gäller i tillämpliga delar vad som anförts beträffande
förslaget till förordning om tillägg till vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. Jag vill här endast anmärka att försäkring
enligt fiskarförsäkringsförordningen kan äga rum för olycksfall såväl
i som utom arbete samt att endast försäkring av förstnämnda slag avses berättiga
till tilliigg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

Förslagen till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. och till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser är den årliga arbetsförtjänst, efter vilken
ersättning skall beräknas till här avsedda personer, maximerad till 1 764 kronor.
Att just detta belopp valts beror på att ersättningen ansetts icke böra
överstiga det belopp, som enligt 1927 års militärersättningsförordning utgår
till värnpliktiga i allmänhet; och deras årliga arbetsförtjänst skall enligt 8 §
i nämnda förordning antagas utgöra 1 764 kronor.

I den förut denna dag avlåtna propositionen med förslag till ny militär
ersättningsförordning har förordats, att ersättning till skadade värnpliktiga
skall utgivas enligt olycksfallsförsäkringslagens regler med bl. a. den avvikelsen,
att den årliga arbetsförtjänsten icke inå beräknas till lägre belopp än
3 600 kronor. Till följd härav bör maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten
i nu förevarande förordningar höjas till samma belopp.

De ändrade bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1950. Eftersom
ersättningstillägg för tiden därefter — enligt vad jag tidigare förordat —
kommer att utgå till dem, som skadats före den 1 januari 1949, men dyrtidskompensation
enligt det förut omnämnda brevet till statskontoret den 27 maj
1949 f. n. utgår även till dem, som skadats efter 1948 års utgång, böra de nya
bestämmelserna tillämpas beträffande ersättning som efter ikraftträdandet
utgives i anledning av skada efter den 31 december 1948. I annat fall skulle
de, som skadats under tidsperioden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950,
komma i sämre ställning än hittills.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

dels ock medgiva att 11 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkring
för olycksfall i arbete i dess lydelse enligt lag den 26
juni 1948 (nr 420) samt motsvarande stadganden i övriga hithörande
författningar skola enligt de föreskrifter, som av
Konungen utfärdas, äga tillämpning beträffande livräntor av
statsmedel i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats före den 1 januari 1949.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Einar Berlitz.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Bilaga.

Social värdskoininitténs betänkande med förslag till bestämmelser
om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen ni. m.

Ti 1,1. KONUNGEN.

Vid 1948 års riksdag bifölls Kungl. Maj:ts i proposition nr 235 framlagda
förslag till ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m. Samtidigt beslöts, att dyrtidstillägg å äldre ersättningar
skulle utges enligt oförändrade grunder intill utgången av år 1949. Där
vid förutsattes, att frågan om förbättring av ersättningarna i äldre fall skulle
utredas av socialvårdskommittén och att förslag i ämnet skulle snarast föreläggas
riksdagen.

Även vissa särskilda föreskrifter om dyrtidskompensation åt ersättningstagare
enligt förordningarna om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
tvångsarbetare m. fl. och fångar m. fl. upphöra att gälla vid utgången av år
1949.

Den 11 september 1948 remitterades till socialvårdskommittén — för att
tagas i övervägande vid pågående översyn av olycksfallsförsäkringslagen -—
dels viss utredning angående avdrag från livränta för pensionsförmåner, som
äro beroende av levnadskostnadernas storlek, i vilket ämne riksdagen år 1944
anhållit att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till ändrade regler, dels
en av samarbetskommittén för partiellt arbetsföra i december 1947 ingiven
framställning angående kompensation åt livräntetagare för försämrat penningvärde
och fördyrade levnadskostnader. Den 7 februari 1949 remitterades
till socialvårdskommittén en framställning från statstjänstemännens riksförbund
angående sådan ändring av 1948 års lagstiftning om ändrade ersättningsbestämmelser
i olycksfallsförsäkringslagen m. m., att de förbättrade förmånerna
komme även äldre livräntetagare till del.

T ett i januari 1949 avgivet betänkande angående ändrade bestämmelser
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
har socialvårdskommittén framlagt förslag rörande bl. a. omreglering av ersättningar
till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal i
äldre skadefall.

Kommittén får härmed överlämna betänkande med förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;

Kungl. May.ts proposition nr 97.

3) förordning om upphävande av förordningen den 29 juni 1946 (nr 347)
angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
in. m.;

4) förordning angående ändring i 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr
102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.;
och

5) förordning angående ändring i 3 § förordningen den 24 mars 19o8
(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Vid ärendets behandling har kommittén bestått av f. d. landshövdingen
Bernh. Eriksson, ordförande, generaldirektören E. Bexelius, ledamöterna av
riksdagens andra kammare grosshandlaren E. Birke och lasarettssysslomannen
A. Hagård, redaktören L. Hartmann, generaldirektören K. J. Höjer,
ledamöterna av andra kammaren fru Olivia Nordgren, ombudsmannen F.
Persson och lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl samt barnavårdsdirektören
O. R. Wangson.

Ledamoten Persson har icke deltagit i detta ärendes behandling.

Vid förslagens utarbetande har kommittén biträtts av ombudsmannen i
svenska gjutareförbundet Oskar Berg, direktören i svenska lantbrukarnes
olycksfallsförsäkringsbolag C. H. Hedenström, direktören i pappersinasseföi
bundet Gunnar Hultman, försäkringsrådet E. B. Löfmark och generaldirektören
D. O. Östrand, vilka av chefen för socialdepartementet den 21 maj 1947
förordnades att såsom sakkunniga biträda kommittén vid dess översyn av
olycksfallsförsäkringslagen.

Särskilda yttranden ha avgivits dels av ledamöterna Birke och Hagård,
dels av ledamoten Olivia Nordgren och sakkunnige Berg, dels av sakkunnige
Hedenström.

Kostnadsberäkningar lia utförts av förste aktuarien hos riksförsäkringsanstalten
Arvid Månsson.

Såsom sekreterare har tjänstgjort e. o. förste byråsekreteraren hos riksförsäkringsanstalten
E. M. Engström.

De ovan nämnda remisshandlingarna återgå härjämte.

Stockholm i februari 1949.

Underdånigst
BERNH. ERIKSSON

ERNST BEXELIUS E. BIRKE ALARIK HAGÅRD

LENNART HARTMANN KARL J. HÖJER OLIVIA NORDGREN

ANDERS PETTERSSON OTTO WANGSON

/ Martin Engström

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Förslag till -

Förordning om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, in. m.

Härigenom förordnas som följer:

Den som jämlikt någon av de i 2 § omförmälda lagar och författningar
äger rätt till sjukpenning eller livränta i anledning av skada till följd av
olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1949, eller i anledning av sjukdom,
som yppats före nämnda dag, äger under nedan stadgade förutsättningar
erhålla tillägg av statsmedel till sjukpenningen eller livräntan. Har Konungen
förordnat, att ersättning i anledning av sådan skada eller sjukdom skall utgå
enligt grunderna i någon av ifrågavarande lagar och författningar, äger den
ersättningsberättigade erhålla tillägg under enahanda förutsättningar. Vad
nedan stadgas om skada skall tillämpas även beträffande sjukdom; och skall
därvid skadan anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades.

I fiaga om tillägg som nu sagts skall, utöver vad denna förordning inne
håller, i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat beträffande ersätt
ningen.

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,

kungöi elsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående eu särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

lagen den 17 juni 1916 (nr 23o) om försäkring för olycksfall i arbete,

^ kungörelserna den 30 november 1917 (nr 832) och den 30 juni 1942 (nr
678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916
om försäkring for olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för
statens räkning,

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig,

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättmng
åt tvångsarbetare m. fl.,

1 §•

61.

Kungl. Maj:ts proposition nr i)7.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring,

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. m.

3 §•

Tillägg till den skadade enligt denna förordning utgår allenast om arbetsförmågan
är nedsatt med minst 30 %. Är någon behäftad med två eller flera
skador, som medfört rätt till sjukpenning eller livränta enligt lag eller författning
eller enligt Konungens förordnande, skall arbetsförmågans nedsättning
anses motsvara det procenttal, som utgör summan av procenttalen för
de skilda skadorna.

Tillägg till sjukpenning eller livränta under tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyller sextiosju år, beräknas enligt nedanstående
tabell:

Tid varunder olycksfallet inträffat * 1

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med
över 75 procent	över 50 men	minst 30 men
högst 75 procent	högst 50 procent
100	70	50
80	60	40
60	40	30
40	30	20
30	20

före den 1 januari 1920..........

1 januari 1920 31 december 1926

1 januari 1927—31 december 1941
1 januari 1942—30 juni 1946 ....

1 juli 1946—31 december 1948....

Tillägg till sjukpenning eller livränta, som för tid efter utgången av den
månad, varunder den skadade fyllt sextiosju år, utgives i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari 1941, utgår med 20 % av ersättningens
belopp.

4 §■

Utgå i anledning av den skadades död livräntor till make och barn till
makarna, äger den efterlevande maken, så länge livränta utgår till barnet, erhålla
tillägg med det procenttal, efter vilket tillägg till den skadade enligt
3 § andra stycket skolat beräknas om arbetsförmågan varit nedsatt med över
50 men högst 75 %.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Tillägg till efterlevande i annat fall än i första stycket sägs utgives allenast
om skadan inträffat före den 1 januari 1941 och utgör 20 % av livräntans
belopp.

5 §•

Tillägg utgår jämväl då ersättningen utgives av arbetsgivare, som enligt
gällande bestämmelser står självrisk, men ej då ersättningen grundas på annan
frivillig försäkring än försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr
100 s. 2).

6 §•

Tillägg utgår ej då förordningen den 1949 (nr ) an gående

omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, äger tillämpning.

7 §•

Vid tilläggets beräkning skall i ersättningen inräknas förhöjning enligt
kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i
statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
m. in., tillägg enligt kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tilllämpning
av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor
till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning,
tillägg enligt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, ävensom tillägg enligt av
Konungen meddelade föreskrifter rörande förstärkning av vissa livräntor
jämlikt i 2 § omförmäld lag den 11 juni 1937 (nr 348) och rörande dyrtids
kompensation åt vissa ersättningstagare enligt omförmälda förordningar den
24 mars 1938 (nr 102 och 103).

8§-

Överstiger sjukpenning eller livränta enligt lagen den 11 juni 1937 (nr
348) eller förordningen den 13 april 1940 (nr 213) motsvarande ersättning
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235), beräknad efter det i 9 § sistnämnda
lag vid tiden för olycksfallet stadgade högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning, skall det överskjutande ersättningsbeloppet icke tagas
i betraktande vid tilläggets bestämmande.

9 §■

Vad som finnes stadgat rörande avdrag från ersättning till den som åtnjuter
mot ersättningen svarande understöd skall äga tillämpning jämväl beträffande
tillägg enligt denna förordning; och må avdrag från tillägget ske
ändå att understödet ej var utfäst då skadan inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock göras om och i den mån däremot svarande
skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån med
sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; dock att i först

Kungl. Maj.ts proposition nr 97. bc*

nämnt fall tillägget må utgå utan avdrag, därest ersättningstagaren å statsverket
överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

Tillägg utgives ej om dess belopp efter ovan omförmält avdrag skulle
understiga fem kronor för månad räknat.

10 §■

Har ersättningstagaren varit berättigad till tillägg enligt förordningen den
29 juni 194ö (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. m, skall tillägg enligt denna förordning utgöra lägst
det belopp, varmed tillägg skolat utgå enligt nämnda förordning den 29 juni
1946 om denna alltjämt varit gällande. Har ersättningstagaren jämväl varit
berättigad till tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. m., skall tillägget utgöra lägst det belopp, varmed tillägg
skolat utgå om nämnda förordningar den 29 juni 1946 och den 30 juni 1943
alltjämt varit gällande.

Avdrag enligt bestämmelserna i 9 § må ej föranleda till att tillägg nedsättes
under det belopp, som skolat utbetalas om föronämnda äldre förordningar
alltjämt varit gällande.

Beloppet av tillägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 beräknas efter
den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av år 1949.

11 §•

Tillägg bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten eller, där med
avseende å ersättning, som enligt Konungens förordnande skall utgå enligt
grunderna i någon av de i 2 § angivna lagar och författningar, Konungen förordnat
att ersättningen skall utgivas av annan myndighet, av denna. Bolag,
som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger att samtidigt
med utbetalning av ersättning förskottsvis utgiva tillägg enligt denna
förordning.

12 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande tillämpning av denna förordning
må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas
till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna
sist å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad då sådant skedde.

Försäkringsrådet äger upptaga ärende till prövning ändå att klagan icke
förts.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

13 §•

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning om tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som jämlikt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger rätt
till livränta i anledning av olycksfall i arbete, som inträffat före den 1 januari
1949, äger under nedan stadgade förutsättningar erhålla tillägg av statsmedel
till livräntan. Har Konungen förordnat, att livränta skall utbetalas enligt
grunderna i sagda förordning, äger livräntetagaren erhålla tillägg under enahanda
förutsättningar.

I fråga om tillägg skall, utöver vad denna förordning innehåller, i tillämpliga
delar gälla vad som finnes stadgat beträffande ersättningen.

2 §■

Tillägg till den skadade under tid före utgången av den månad, varunder
han fyller sextiosju år, beräknas enligt nedanstående tabell:

Tid varunder olycksfallet inträffat	Procentuellt tillag	g då arbetsförmågan är nedsatt med
över 75 procent	över 50 men högst 75 procent	minst SO men högst 50 procent
före den 1 juli 1942 . . .	50	40 20	20
från och med den 1 juli 1942	30

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Tillägg till livränta, som för tid efter utgången av den månad, varunder
den skadade fyllt sextiosju år, utgives i anledning av olycksfall, som inträffat
före den 1 juli 1942, skall, om arbetsförmågan är nedsatt med minst 30 %,
utgå med 20 % av livräntans belopp.

Är den skadade behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till
livränta enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) eller till sjukpenning
eller livränta enligt lag eller annan författning eller enligt Konungens förordnande,
skall arbetsförmågans nedsättning anses motsvara det procenttal, som
utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Med skada jämställes
ersättningsberättigande sjukdom.

Utbytes livränta för viss tid mot sjukpenning, skall tillägg utan hinder därav
fortfara att utgå.

3§-

Utgå i anledning av den skadades död livräntor till make och barn till
makarna, äger den efterlevande maken, så länge livränta utgår till barnet,
erhålla tillägg med det procenttal, efter vilket tillägg till den skadade enligt
2 § första stycket skolat beräknas om arbetsförmågan varit nedsatt med över
50 men högst 75 %.

Tillägg till efterlevande i annat fall än i första stycket sägs utgives allenast
om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942 och utgör 20 % av livräntans
belopp.

4 §■

Vid tilläggets beräkning skall i livräntan inräknas tillägg enligt kungörelsen
den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av vissa ersättningar enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375).

5 §•

Tillägg bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten.

6§-

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950 och äger tillämpning beträffande
livränta för tid efter ikraftträdandet.

5—5B9 « Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 97.

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

Förslag

till

Förordning om upphävande av förordningen den 29 juni 1946 (nr 347)
angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 29 juni 1946 angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1949.

F ö r s 1 a''g
till

Förordning angående ändring i 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

Den skadades---sjukdomens yppande.

Den årliga arbetsförtjänsten må dock ej beräknas till högre belopp än tretusen
kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid före utgången
av den månad, varunder han fyller tjugufem år, och ej till högre belopp
än tretusensexhundra kronor,vid bestämmande av annan ersättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950 men äger ej tillämpning
beträffande olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda
dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Förslag

till

Förordning angående ändring i 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt

fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

Den skadades---— sjukdomens yppande.

Den årliga arbetsförtjänsten må dock ej beräknas till högre belopp än
tretusen kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid före
utgången av den månad, varunder han fyller tjugufem år, och ej till högre
belopp än tretusensexhundra kronor vid bestämmande av annan ersättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950 men äger ej tillämpning
beträffande olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda
dag.

Allmän motivering;.

Dyrtidstillägg till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
ha utgått fr. o. m. år 1942. De ursprungliga bestämmelserna gällde i två år
(SFS 1941:942). Nya bestämmelser utfärdades år 1943 (SFS 449). Även
dessa gällde för två år, men giltighetstiden har sedermera utsträckts intill
utgången av år 1949 (SFS 1948:426).

Genom de år 1946 och 1948 vidtagna ändringarna i 1916 års lag om försäkring
för olycksfall i arbete ha betydande höjningar av livräntornas maximibelopp
och andra förbättringar av ersättningsgrunderna kommit till stånd.
Under förarbetena till 1946 års ändring väcktes fråga angående möjligheten
att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, vilka till följd av tidigare
maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder kommit
i avsevärt sämre ställning än de skolat intaga vid tillämpning av de nya bestämmelserna.
Detta spörsmål har förutsatts skola upptagas till utredning av
socialvårdskommittén.

Sedan 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete blivit avlöst av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, genomfördes vissa
höjningar av de enligt 1901 års lag utgående livräntorna. Så skedde redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

1918 för de i statens tjänst skadade och 1938 för andra fall. Dessa förhöjningar
bekostas, liksom de ovannämnda dyrtidstilläggen, av statsmedel.

Vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén
undersöka, om någon form av indexreglering bör ifrågakomma. Även för
den händelse att det skulle befinnas möjligt och lämpligt att låta försäkringen
bära vissa kostnader för indexreglerade tillägg, torde emellertid ersättningstilläggen
i de före lagändringen inträffade fallen alltfort få bekostas av staten.

Statsmakternas beslut med anledning av det framlagda förslaget om indexreglering
av folkpensionerna (SOU 1949: 7) torde — ehuru olycksfallsersättningarna
ha en annan karaktär än folkpensionerna -— kunna inverka på förutsättningarna
för en eventuell indexreglering av ersättningarna.

De nuvarande dyrtidstilläggsbestämmelsernas giltighetstid utlöper såsom
nämnts den 31 december 1949. Förslag till grunder för fortsatta tillägg bör
således föreläggas riksdagen så snart ske kan.

Gällande bestämmelser.

Genom kungörelse den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
m. m. (ändr. 1930: 172) ha de där avsedda livräntorna enligt 1901 års
olycksfallsersättningslag höjts med 125 %. Enligt kungörelse den 3 juni 1938
(nr 216) utges motsvarande tillägg till andra livräntor enligt 1901 års lag, dock
ej till livränta efter lägre invaliditetsgrad än 30 %. Båda kungörelserna ha
obegränsad giltighetstid. Med förhöjningen inräknad utgör livränta vid helinvaliditet
675 kronor om året. Härtill kommer f. n. dyrtidstillägg med 20 %
(se nedan).

Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
skall den som äger rätt till sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt någon
av vissa i 2 § av förordningen angivna lagar eller författningar, vara berättigad
till dyrtidstillägg därå under de förutsättningar och i enlighet med de
föreskrifter som stadgas i 3 § av förordningen. Har Konungen förordnat, att
ersättning skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande lagar och författningar,
skall dyrtidstillägg utgå även å sådan ersättning.

De lagar och författningar, som anges i 2 §, äro följande: lagen den 5 juli
1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;
förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete; kungörelse den 30 november 1917 (nr 832)
angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen om försäkring
för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till
arbete för statens räkning; kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel
utgående livräntor m. m.; förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående
ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

av krigsförliållandena under 1914—1919 års världskrig; förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare med flera; förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar med flera;
kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § lagen
om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare, som
före år 1937 skadats i arbete för statens räkning; förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;
samt förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersättningar,
som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni 1909
(nr 89), förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) eller, såvitt angår ersättning i
anledning av olycksfall eller sjukdom som drabbat värnpliktig, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) utgår enligt 3 § första stycket dyrtidstillägg med
40 % av förmånens belopp.

Dyrtidstillägg med 20 % utgår enligt 3 § andra stycket å sjukpenning eller
livränta, vilken enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) utgives i anledning
av olycksfall eller sjukdom, som före den 1 januari 1941 drabbat vid försvarsväsendet
fast anställd, samt å livränta, vilken enligt annan i 2 § angiven
lag eller författning än som nämnts i första stycket av 3 § utgives i anledning
av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari
1941. Dyrtidstillägg å livränta, som utgår enligt annan författning än förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234), skall fortfara att utgå utan hinder därav
att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

Det 20-procentiga tillägget utgår endast när arbetsförmågan är nedsatt med
minst tre tiondelar. Tillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare,
vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk, men däremot icke
å livränta, som grundas på frivillig försäkring. Tilläggen bestämmas och utgivas
av riksförsäkringsanstalten eller i vissa fall av annan myndighet som
utgiver ersättningen. Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, åligger att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg därå enligt förordningen. De bestämmelser i lag eller
författning, som gälla beträffande ersättning, varå dyrtidstillägg utgår enligt
förordningen, skola i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande
dyrtidstillägget. De närmare föreskrifter som, utöver vad förordningen innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Enligt förordning den 1!) maj 1914 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall m. m.,
skall i stort sett på enahanda sätt som enligt förutnämnda förordning den 30
juni 1943 (nr 449) utgå dyrtidstillägg till den som äger rätt till livränta på
grund av försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller
nyssnämnda förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Livräntetagare, som åtnjuter
tillägg enligt kungörelse den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av vissa
ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (krigsolycksfall), är berättigad
till dyrtidstillägg jämväl å tillägget. Dyrtidstillägget utgår å livränta
eller livräntetillägg i anledning av olycksfall i arbete, som inträffat före den
1 juli 1942, därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med minst tre
tiondelar. Dyrtidstillägget utgör 20 %. Även denna förordnings giltighetstid
utlöper den 31 december 1949.

Enligt förordnande den 30 juni 1948 (i brev till statskontoret) skall dyrtidskompensation
i vissa fall utges åt personer, som i anledning av olycksfall
eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersät.tning åt fångar m. fl. Sådan dyrtidskompensation utges
i den mån ersättningen understiger vad som skulle ha utgått om det i förordningarna
fastställda maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten — 1 764
kronor — höjts med 40 %. Också dessa föreskrifter gälla intill utgången av 1949.

Bestämmelsernas tillkomst.

Redan vid 1918 års riksdag fattades beslut om höjningar av livräntor enligt
1901 års lag till i statens tjänst skadade arbetare och deras efterlevande. Sedermera
väcktes upprepade gånger förslag i riksdagen om höjning även av andra
livräntor enligt 1901 års lag. Mot förslagen invändes bl. a., att om en statlig
understödsverksamhet gentemot den invalida delen av befolkningen ifrågakomme
vid sidan av pensionsförsäkringen, så borde den snarare avse dem som
icke omfattats av 1901 års lag — t. ex. jordbrukets och sjöfartens olycksfallsskadade
— än dem som redan hade någon om ock ringa ersättning. När frågan
slutligen löstes på grundval av en proposition vid 1938 års riksdag, intogo statsmakterna
emellertid den ståndpunkten, att då staten en gång tillförsäkrat vissa
behövande en rätt till understöd, så talade övervägande skäl för att staten såvitt
möjligt tillsåge, att denna rätt icke under förändrade förhållanden miste större
delen av sitt värde (prop. nr 5, s. 15, stats- och andra lagutsk. uti. nr 3, s. 5).

Beslut om dyrtidstillägg till livräntor enligt 1916 års lag m. m. fattades
vid 1941 års riksdag samtidigt med att ersättningsförbättringar för framdeles
inträffande fall åvägabragtes genom höjning av maximibeloppet för den årliga
arbetsförtjänstens beräkning. I vissa yttranden hade betänkligheter framförts
mot att staten skulle åtaga sig att lämna dyrtidskompensation just till dem
som kommit i åtnjutande av de utan behovsprövning utgående förmånerna
från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Socialvårdskommittén ansåg
för sin del, att billighetsskäl talade för att dyrtidstillägg å livräntorna borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

utgå åtminstone i viss omfattning; ett statligt tillägg till socialförsäkringsförmåner
syntes kommittén icke kunna tagas till intäkt för krav å statliga
stödåtgärder inom andra försäkringsområden. Beträffande grunderna för dyrtidstilläggen
var kommittén enig om att tillägg icke borde utgå å livräntor
efter lägre invaliditetsgrader än 30 %. I övrigt ansåg majoriteten, att det icke
kunde vara rimligt att med statsmedel och utan behovsprövning bisträcka
dem som hade de högsta livräntorna, vilka överstege de inkomster som en
avsevärd del av den arbetsföra befolkningen hade att nöja sig med. Majoriteten
föreslog därför, att ett relativt högt tillägg skulle utgå å de lägsta livräntorna,
förslagsvis 25 % på livräntor upp till 400 kronor, och att tilläggsprocenten
vid högre livräntor skulle sjunka successivt, så att den bleve 0 vid
en livränta om 1 600 kronor. Minoriteten förordade, att tilläggen skulle utgå
efter ett enhetligt procenttal, enär det ingalunda vore säkert att de som hade
de lägsta livräntorna vore de mest behövande. Statsmakterna följde den av
minoriteten förordade linjen.

Yid dyrtidstilläggens tillkomst hade levnadskostnaderna sedan i juli 1939
stigit med ungefär 30 %. Enär de stora arbetstagargrupperna enligt det s. k.
ramavtalet erhöllo kompensation för ungefär halva levnadskostnadsstegringen,
bestämdes procentsatsen för dyrtidstillägg å livräntor till i allmänhet 15 %.
År 1943, då levnadskostnadsstegringen utgjorde något över 40 %, höjdes den
allmänna procentsatsen för livräntetilläggen till 20. Den högre dyrtidskompensationen
å vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m. är betingad av särskilda omständigheter.

Dyrtidstillägg utgavs från början icke å livräntor på grund av frivillig försäkring.
Från denna regel gjordes ett avsteg år 1944 genom införandet av rätt
till dyrtidstillägg i vissa fall å livräntor från den frivilliga fiskarförsäkringen.
Andra lagutskottet uttalade därvid, att staten självfallet icke kunde åtaga sig
att i vanliga fall fylla värdeminskning å försäkringsersättningar på grund av
frivillig försäkring; fiskarförsäkringen intoge emellertid en särställning, som
kommit till uttryck i de avsevärda statsbidragen (utlåt, nr 32, s. 3). Den till
fiskarförsäkringen anknutna tilläggsförsäkringen för olycksfall utom arbete
ansågs vara att jämställa med annan frivillig försäkring, varför dyrtidstillägg
icke medgavs å livräntor på grund av sådana olycksfall.

Bestämmelserna om dyrtidstillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
äro tillämpliga beträffande de skadefall, som inträffat före utgången av
år 1940. Som skäl för denna gränsdragning anfördes vid bestämmelsernas tillkomst,
att livräntor på grund av senare inträffade olycksfall i regel torde ha
beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet höjda lönenivån. Bestämmelserna
om dyrtidstillägg å livräntor från fiskarförsäkringen äro däremot
tillämpliga beträffande de olycksfall, som inträffat under tiden fram till
den 1 juli 1942. Detta sammanhänger med att försäkringen fr. o. m. nämnda
dag påbyggdes med nya försäkringsklasser, för att de försäkrade skulle få
möjlighet att höja försäkringsbeloppen med hänsyn till penningvärdets fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Väckta frågor om ändrade til läggsgrunder.

I sitt år 1946 avgivna förslag om höjning av maximibeloppen för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen upptog socialvårdskommittén även frågan
om prolongering av bestämmelserna om dyrtidstillägg. Maximiersättningarnas
höjning komme att leda till att ersättningar i nya skadefall kunde utgå med
avsevärt högre belopp än i jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter hade även
tidigare uppkommit i samband med förhöjningar av maximigränsen för arbetsförtjänsten.
Stora skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförliga fall
kunde också föreligga till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika
lönelägen. Vid dyrtidstilläggens tillkomst hade emellertid en differentiering
av tilläggen efter nämnda förhållanden eller andra omständigheter icke ansetts
kunna lämpligen ifrågakomma. Kommittén föreslog, att dyrtidstilläggsförordningens
giltighetstid skulle förlängas ett år utan ändring av grunderna för
tilläggens beräkning.

I yttrande över kommitténs förslag uttalade sig landsorganisationen för
utredning angående möjligheten av att t. ex. genom särskilda ersättningstillägg
åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av tidigare
maximeringsregler eller eljest oförmånligare beräkningsgrunder kommit
i en i ersättningshänseende avsevärt sämre ställning än de skolat intaga vid tilllämpning
av de nya reglerna.

Departementschefen anförde, att det av landsorganisationen berörda spörsmålet
lämpligen syntes böra bli föremål för övervägande vid kommitténs fortsatta
översyn av hithörande lagstiftning. Till detta uttalande anslöt sig vederbörande
riksdagsutskott, och riksdagen godkände utskottets utlåtande (skr. nr
394).

Då dyrtidstilläggsförordningens giltighetstid vid 1948 års riksdag förlängdes
intill utgången av år 1949, förutsattes åter att frågan om grunderna för
tilläggen skulle tagas under omprövning. Departementschefen anförde i detta
sammanhang följande.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår hade i december
1947 stigit till 169 men visar för mars 1948 en nedgång till 164. Nedgången
beror dock väsentligen på skattereformen och tillkomsten av de allmänna barnbidragen.
Ett motsvarande index, vari varken skatter eller sociala förmåner
ingå, uppvisar en stegring från december 1947 till mars 1948 med fem enheter
eller från 158 till 163. Beträffande de störa arbetstagargruppemas kompensation
för levnadskostnadsökningen skedde fr. o. m. den 1 maj 1947 den ändringen,
att procenttalet för dyrtidskompensationen genom nytt ramavtal
höjdes från 20,7 till 25,7. De senaste årens avtalsuppgörelser ha i övrigt medfört
vissa löneförbättringar. I och för sig kunde nu angivna förhållanden anses
innebära anledning att överväga en förbättring av dyrtidstilläggen å här ifrågavarande
ersättningar. Emellertid framgår av en av socialvårdskommittén gjord
utredning med förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m., att
kommittén inom kort kommer att upptaga till behandling frågan om ändrade
grunder för dyrtidstilläggens beräkning. Kommittén har föreslagit, att gällande
bestämmelser i ämnet skola tills vidare givas fortsatt giltighet under

Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 73

ytterligare ett år. Några erinringar mot kommitténs förslag i denna del ha icke
framställts i remissyttrandena och jag finner mig kunna ansluta mig till förslaget.

Genom de under åren 1941 och 1946 vidtagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen
ha betydande höjningar av ersättningarnas maximibelopp kommit
till stånd, och ytterligare höjningar ha föreslagits i en denna dag beslutad
proposition. Under förarbetena till 1946 års ändring väcktes fråga om möjligheten
att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, vilka till följd
av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder
kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av de höjda maximibeloppen
skolat intaga. Vid anmälan i statsrådet av ärendet framhöll jag, att
detta spörsmål lämpligen borde bli föremål för överväganden vid socialvårdskommitténs
fortsatta utredning rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
vilket enligt vad jag inhämtat även kommer att bli fallet.

Andra lagutskottet förklarade sig vilja understryka angelägenheten av att
förslag till frågans lösning snarast förelädes riksdagen; många av de ifrågavarande
livräntetagarna befunne sig i en ekonomiskt ytterst bekymmersam
situation.

Kommitténs förslag rörande tillägg till ersättningar

enligt olyeksfallsförsäkringslagen.

Med dyrtidstilläggen har åsyftats att bereda ersättningstagarna en viss kompensation
för levnadskostnadsstegringen efter 1939. Den nu aktuella frågan
är i vad mån en reell höjning av ersättningarna i äldre fall bör komma till
stånd på grund av de vid olika tillfällen genomförda förbättringarna av ersättningsgrunderna
för nya fall.

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning var under de
båda första åren efter olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande, 1918 och
1919, 1 800 kronor. För skadefall från åren 1920—1926 är maximibeloppet
2 400 kronor, för fall från åren 1927—1941 3 000 kronor, för fall från tiden
1942 — den 30 juni 1946 3 900 kronor, för fall från tiden den 1 juli 1946—den
31 december 1948 4 800 kronor och för fall därefter 7 200 kronor.

För att klarlägga maximeringsreglernas och lönenivåns inverkan på ersättningarnas
storlek har undersökts, huru de enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen
beräknade årsförtjänsterna varierat i sådana under åren 1918—1945 hos
andra arbetsgivare än staten inträffade skadefall, som medfört varaktig eller
temporär invaliditet. Medeltal ha framräknats för manliga och kvinnliga
skadade inom de större yrkesgrupperna. Stora skillnader föreligga mellan
medeltalen för olika yrkesgrupper och mellan talen för manliga och kvinnliga
skadade, men de relativa förskjutningarna från år till år visa sig ha skett tämligen
parallellt för de olika kategorierna. I tab. (s. 74) återges medeltalen
för manliga invalider inom samtliga yrkesgrupper tillsammantagna och inom
yrkesgrupperna jordbruk och industri m. m. hos större arbetsgivare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

Tab. 1.

Olycksfallsår	Modeltal av	manliga invaliders beräknade års fortjänster
samtliga yrken	jordbruk	industri m. m.
belopp	index
1918	1582	100	1 360	1613
19	1 651	104	1489	1711
20	2100	133	1856	2 209
21	2 094	132	1815	2 259
22	1895	120	1599	2 048
23	1805	114	1390	1939
24	1804	114	1 324	1965
25	1773	112	1339	1990
26	1799	114	1 379	1 997
27	1943	123	1 427	2 153
28	1 950	123	1369	2199
29	1941	123	1344	2 206
30	1997	126	1311	2 289
31	1965	124	1354	2 279
32	1857	117	1 321	2 254
33	1776	112	1307	2125
34	1821	115	1262	2 164
35	1854	117	1307	2 209
36	1929	122	1377	2 248
37	2 010	127	1452	2312
38	2 090	132	1 614	2 395
39	2174	137	1711	2 461
40	2 217	142	1650	2 555
4l	2 302	146	1774	2 671
42	2 725	172	1938	3184
43	2 917	184	2178	3 333
44	3 044	192	2 532	3 450
45	3 179	• 201	2 746	3 522

I tab. 2 återges de årliga livräntebelopp vid helinvaliditet, som motsvara de
i tab. 1 angivna medelförtjänstema för samtliga yrken, och livräntornas maximibelopp
under olika tider.

Tab. 2.

Olycks-fall sår

Livränta för helinvalid

Olycks-

fallsår

Livränta för helinvalid

medeltal

maximum

medeltal

maximum

normalt

för hjälplös

normalt

för hjälplös

1918

1055

1 101
1400
1396
1263
1203

1 203
1182

1199
1295
1300
1294
1331
1310
1238

1200

1600

16D0

1600

1 600

2 000

samma

2 400

3 000
3000

3 000

3 000
3000

1933

1 184
1214
1236
1286
1340
1393
1449

1 498
1535
1817
1945

2 029

2 119

2000

2 000
2000

2 000

2 600
2600

2 600

3 000

3 (X)0

3 000

3 900

3 900
3900
3900

*/t 46—m/h 48

Fr. o. m. 1949 i åldrarna
18-67 år

3 200

6 600

4 800

8 400

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Å livräntor på grund av olycksfall före år 1941 utgår vid minst 30 % invaliditet
dyrtidstillägg med 20 %. Med detta tillägg inräknat blir maximibeloppet
av livränta till invalid, som ådragit sig skadan 1918 eller 1919, endast
1 440 kronor. Maximibeloppet av livränta på grund av olycksfall under 1949
är, såsom framgår av tabellen, 6 600 kronor, eventuellt vårdbidrag oräknat.

Minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning är för olycksfall
under åren 1918 och 1919 300 kronor, för olycksfall 1920—1948 450 kronor
och numera 900 kronor. Lägsta beloppet av livränta till helinvalid varierar
därför från 240 kronor (inklusive dyrtidstillägg) för de under åren 1918—1919
skadade till 825 kronor i åldrarna 18—67 år och 600 kronor i övriga åldrar
för dem som skadats efter år 1948.

Av det anförda framgår, att synnerligen betydande skillnader mellan ersättningarna
till dem, som skadats under olika tider, uppkommit till följd av de
vid olika tillfällen företagna ändringarna i ersättningsbestämmelserna och att
även variationerna i lönenivån medfört avsevärda olikheter.

Vid tillkomsten av de gällande bestämmelserna om förbättring av ersättningar
enligt 1901 års lag och bestämmelserna om dyrtidstillägg anfördes, såsom
förut nämnts, betänkligheter mot att staten påtoge sig särskilda
förpliktelser gentemot dem, som till skillnad från skadade inom andra grupper
omfattats av bestämmelserna i 1901 och 1916 års lagar. Samma invändning
kan framställas mot de förbättringar, varom nu är fråga. De rådande skillnaderna
mellan ersättningarna i fall. som inträffat vid olika tidpunkter men
i övrigt äro av jämförlig beskaffenhet, måste emellertid enligt kommitténs
mening anses oskäligt stora. Att de lagstadgade olycksfallsersättningarna icke
tillkomma alla, som skadats under förvärvsarbete, finner kommittén icke vara
ett tillräckligt skäl mot en i och för sig rimlig utjämning av förmånerna till
dem, som genom lagstiftningen blivit tillförsäkrade ersättningsrätt.

Vid bestämmandet av ersättningstillägg i de äldre fallen måste en avvägning
ske mellan skälighets-, kostnads- och administrativa synpunkter. Här
nedan redogöres först för de allmänna överväganden, som ligga till grund för
kommitténs förslag. Därefter diskuteras den närmare utformningen av reglerna
för ersättningstilläggens storlek.

Det torde till en början kunna konstateras, att ersättningstilläggen icke
kunna konstrueras så, att de sammanlagda förmånerna bli av samma storlek
som ersättningar i jämförliga fall enligt olycksfallsförsäkringslagens nya
grunder. De uppgifter, som i de äldre fallen finnas om de skadades inkomstförhållanden,
äro i betydande omfattning icke så beskaffade, att en dylik omräkning
är möjlig. I de fall, där arbetsförtjänsten överstigit det vid tiden i
fråga gällande maximibeloppet, har någon närmare utredning icke verkställts.
Att beräkna vilken inkomst den skadade numera skulle ha kunnat påräkna,
om olycksfallet icke hade inträffat, måste i äldre fall ofta vara ogörligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

En uppräkning av ersättningarna i de äldre fallen till de belopp, som utgå
i jämförliga nya fall, torde sålunda få anses vara utesluten redan av praktiska
skäl. Men även andra skäl tala emot en uppräkning av detta slag. Många av
ersättningstagama ha nu uppnått sådan ålder, att de lämnat arbetslivet eller
ha nedsatt arbetsförmåga oavsett skadan. I dessa och andra fall erhållas icke
sällan vissa tillskott i form av folkpension m. m. Yidare måste man räkna med
att de skadade i stor utsträckning kunnat genom övergång till nytt yrke och
genom annan anpassning minska skadornas faktiska betydelse för förvärvsförmågan.
Sådana anpassningsmöjligheter föreligga givetvis främst för de
partiellt invalida. En allmän omprövning av invaliditetsgraderna i samband
med ersättningarnas uppräkning torde icke böra ifrågakomma, i synnerhet
som det ofta måste vara mycket vanskligt att avgöra, i vad mån numera förefintlig
invaliditet är att tillskriva skadans följder eller andra omständigheter
såsom åldersförändringar och sjuklighet.

Återhållsamhet vid ersättningstilläggens bestämmande är även motiverad
såväl från finansiell synpunkt som på grund därav att ståndpunkt ännu icke
tagits till den i inledningen berörda frågan om ett system med indexbestämda
ersättningsskalor.

En generell höjning av de nuvarande dyrtidstilläggen är icke lämplig. Ett
höjt enhetligt tillägg skulle nämligen accentuera det förhållandet, att de, som
fått sina ersättningar bestämda efter de oförmånligaste grunderna, också få
de lägsta tilläggen, och dessutom skulle skillnaden mellan ersättningstagare
med och utan tillägg komma att skärpas alltför mycket.

De rådande skillnaderna mellan ersättningarna till skadade med samma
grad av invaliditet bero ingalunda helt på variationerna i lönenivån och ändringarna
i fråga om maximibeloppens storlek. Stora olikheter ha också uppkommit
till följd av löneskillnaderna mellan arbetstagare med olika sysselsättning,
arbetsförmåga o. s. v. Dessa skillnader, som äro en konsekvens av
den för försäkringen grundläggande principen att ersättningarna skola graderas
efter den förlorade arbetsinkomsten, böra uppenbarligen icke utjämnas
genom de nu ifrågavarande ersättningstilläggen. På grund härav böra tilläggen
vara procentuella liksom de nuvarande dyrtidstilläggen. Men till skillnad från
dessa böra de nya tilläggen graderas så, att procenttalet blir större för dem,
som skadats då maximiersättningarna och lönerna voro låga, än för de under
senare tid skadade.

De proportionsvis lägsta ersättningarna ha tillfallit skadade, vilkas årliga
arbetsförtjänster avsevärt överstigit de förut gällande låga maximibeloppen.
Å andra sidan äro ersättningarna i dessa fall till beloppet större än ersättningarna
i övriga fall från samma tider. Att verkställa omräkningar av arbetsförtjänsterna
skulle, såsom förut berörts, möta oöverstigliga hinder. Det synes
således icke möjligt att låta olika tilläggsgrunder gälla för samtidigt inträffade
fall vid och under maximigränsen.

Från administrativ synpunkt är önskvärt, att antalet grupper med olika
procenttal för tilläggen blir så litet som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Enligt de äldre bestämmelserna ha invalidlivräntorna vid såväl helinvaliditet
som partiell invaliditet motsvarat 2/s av det teoretiska inkomstbortfallet.
Detta har emellertid betytt, att den icke kompenserade förlusten
varit mycket avsevärd för dem, som i arbetsför ålder drabbats av höggradig
invaliditet men vida mindre för skadade med låg invaliditet. På
grund härav och med hänsyn jämväl till anpassningsmöjligheterna vid de
lägre invaliditetsgraderna uppställdes vid 1948 års lagändring nya grunder för
livräntornas beräkning. För de efter 1948 års utgång inträffade fallen gäller
således, att skadade med minst 30 % invaliditet i åldrarna 18—67 år erhålla
en livränteförhöjning, som stiger progressivt med invaliditetsgraden. Vid helinvaliditet
motsvarar den förhöjda livräntan n/i2 av den beräknade årliga
arbetsförtjänsten. Denna omvärdering av invaliditetsfallen bör givetvis beaktas
vid bestämmandet av ersättningstillägg i de äldre fallen.

Förut har nämnts, att 30 % invaliditet uppställts som minimigräns även
för dyrtidstilläggen och de år 1938 beslutade tilläggen till vissa livräntor enligt
1901 års lag. Samma minimigräns är lämplig för de nu ifrågavarande ersättningsförbättringama.
Till livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen åt skadade
över 67 år böra tillägg icke utgå i större utsträckning än hittills (20 %
tillägg vid minst 30 % invaliditet på grund av olycksfall före år 1941).

På grund av det anförda förordar kommittén följande skala för tillägg å
livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen till skadade under 67 år:

Tab. 3.

Tid varunder olycksfall^ inträffat	Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med
över 75 procent	över 50 men högst 7 5 procent	minst 30 men högst 50 procent
före den 1 ianuari 1920 ................	100	ro	50
1 januari 1920—31 december 1926 ......	80	60	40
t januari 1927—31 december 1941......	60	40	30
1 januari 1942 — 30 juni 1946 ..........	40	so	20
1 juli 1946—31 december 1948 ........	30	20

För indelningen av fallen efter tidpunkten för skadans inträffande ha de
vidtagna ändringarna av maximibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning varit bestämmande. Denna periodindelning kan också i det hela
anses lämplig med hänsyn till de i tab. 1 redovisade variationerna av medelförtjänsten.
Att vissa ojämnheter uppkomma vid gränserna kan icke undvikas
utan att skalan blir alltför komplicerad.

Den livränteförhöjning, som enligt olycksfallsförsäkringslagens nya grunder
utgår i åldrarna 18—67 år vid minst 30 % invaliditet, utgör vid helinvaliditet
37,5 % av grundlivräntan, vid 80 % invaliditet 34,4 %, vid 75 % invaliditet
33,3 %, vid 55 % invaliditet 27,3 %, vid 50 % invaliditet 25 % och vid 30 %
invaliditet 8,3 %. Motsvarande förhöjningar skulle tillfalla livräntetagarna i
äldre fall, om de nya ersättningsgrundema i lagen gjordes tillämpliga på dem

Kungl. Maj.ts proposition nr 97.

utan omräkning av de årliga arbetsförtjänsterna. På grund härav ha de nu
ifrågavarande ersättningstilläggen ansetts kunna för dem, som skadats efter
den 30 juni 1946 och äro under 67 år, föreslås till 30 % vid invaliditetsgrader
över 75 % och till 20 % vid invaliditetsgrader över 50 men ej över 75 %. Något
tillägg i fall från samma tid vid lägre invaliditetsgrader har, särskilt med hänsyn
till anpassningsmöjligheterna, icke föreslagits.

De föreslagna procenttalen för äldre fall vid invaliditetsgrader över 75 %
ha ansetts motiverade med hänsyn till de i tab. 2 redovisade skillnaderna mellan
ersättningsnivåerna.

Procenttalen för sådana före 1946 års lagändring inträffade fall, som medföra
minst 30 men högst 50 % invaliditet, ha ansetts kunna skäligen bestämmas
till hälften av motsvarande procenttal vid invaliditetsgrader över 75 %. För
fall från samma tider med mer än 50 men högst 75 % invaliditet ha procenttalen
valts så, att de ligga mitt emellan talen för fall med högre och lägre invaliditet;
avrundning nedåt till jämnt tiotal har gjorts för fallen från första och
tredje perioderna.

I tab. 4 härnedan lämnas exempel på storleken av de nu utgående ersättningarna
vid helinvaliditet — med dyrtidstilläggen i de före år 1941 inträffade
fallen inräknade — och motsvarande belopp med de ovan föreslagna tilläggen.
Livräntornas medelbelopp ha liksom i tab. 2 beräknats efter de i tab. 1 angivna
medelförtjänsterna för samtliga yrken.

Tab. 4.

Olycks- fallsår	Ersättnii	g till helinvalid utan hjälplöshetstillägg
medeltal	maximum
nu utgående belopp	föreslaget belopp	nu utgående belopp	föreslaget belopp
1918	1 266	2 no	1440	2 400
1919	1321	2 202	1 440	2 400
1920	1680	2 520	1920	2 880
1926	1439	2 158	1920	2 880
1927	1554	2 072	2 400	3 200
1911	1 535	2 456	2 000	3 200
1942	1817	2 544	2 600	3 640
1945	2119	2 967	2 600	3 640
1948	—	—	3 200	4160

Av tabellen framgår, att de angivna ersättningstilläggen vid de högsta invaliditetsgradema
skulle i enlighet med de uppställda förutsättningarna medföra
en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning av ersättningsnivån. Ersättningsskillnaderna
för fall med över 50 men högst 75 % invaliditet komma att
utjämnas i mindre grad, skillnaderna för fall med 30—50 % invaliditet än
mindre, och skillnaderna vid lägre invaliditetsgrader än 30 % komma att kvarstå
oförändrade. Mycket vägande skäl finnas emellertid för att på föreslaget
sätt gradera tilläggsprocenten efter skadans svårighetsgrad. I det föregående
har framhållits, att anpassningsmöjligheterna äro mindre i de svårare fallen

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

än i de lindrigare och att de nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen
inneburit en omvärdering av invaliditetsfallen. Därtill kommer, att relativt
stora tillägg till de svårast skadade draga förhållandevis små kostnader,
enär dessa fall äro ett mindretal.

För resultatet av de verkställda kostnadsberäkningarna redogöres i det
följande.

Dyrtidstillägg till sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen har icke
medgivits, enär dylik ersättning i allmänhet icke förekommer i äldre fall.
Om emellertid livränta, varå dyrtidstillägg utgår, för viss tid utbytes mot
sjukpenning, skall dyrtidstillägg med oförändrat belopp utgå under tiden
i fråga. Tilläggets storlek i sådant fall blir således beroende av den vid livräntans
bestämmande beräknade invaliditetsgraden. Har livränta tillerkänts
endast för en del av den tid, under vilken sjukdomen varar, utges intet dyrtidstillägg
efter den fastställda livräntetidens utgång. Dessa irrationella konsekvenser
skulle bli än mera framträdande efter de föreslagna höjningarna av
livräntetilläggen.

Vid 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen har en helt ny sjukpenningskala
intagits i lagen. Inkomstklasserna ha ändrats, sjukpenningens
genomsnittliga storlek har ökats, och ett familjetillägg av 1 krona 50 öre för
dag utgår i vissa fall.

Till undvikande av orimliga resultat bör ersättningstillägg medgivas även
å sjukpenning. Den enklaste och även i övrigt lämpligaste anordningen torde
vara, att tilläggen bestämmas efter samma procenttal som tillägg till livränta
vid samma nedsättning av arbetsförmågan.

I fråga om efterlevandelivräntorna innebära de nya ersättningsgrunderna i
olycksfallsförsäkringslagen, att makelivräntan höjts från iU till Vs av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst och att högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor
till flera efterlevande höjts från 2!s till Va av årsförtjänsten. Livränta
till barn utgör fortfarande Va av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och högsta
beloppet av de efter behovsprövning utgående livräntorna till föräldrar utgör
fortfarande 1U av den årliga arbetsförtjänsten.

Dyrtidstillägg till efterlevande utgår enligt nu gällande bestämmelser med
20 %, såvida olycksfallet inträffat före år 1941.

Huruvida tillägg utöver de nu utgående dyrtidstilläggen bör medgivas
efterlevande make, är en svårbedömd fråga. Om hänsyn endast toges till den
vid 1948 års lagändring företagna höjningen av makelivräntan från ''A till V3
av den avlidnes arbetsförtjänst, kunde det anses skäligt att medge generella
tillägg till makelivräntorna i de äldre fallen. Arbetsföra änkor ha emellertid
icke sällan möjligheter till självförsörjning, i synnerhet om de icke ha minderåriga
barn. Framför allt bör emellertid beaktas, att utredning pågår rörande
änkepensioneringcn och stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle
(änkepensioneringskommittén). Det främsta spörsmålet vid denna utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

ning avser enligt direktiven införandet av en bidragsform under den närmaste
tiden efter försörjarens frånfälle. Men även åtgärder till underlättande av änkors
inträde i förvärvslivet skola övervägas, och sambandet med andra stödformer
skall ägnas uppmärksamhet.

Att i förevarande sammanhang medge änkor rätt till tillägg efter ekonomisk
behovsprövning eller annan individuell prövning kan enligt kommitténs
mening icke ifrågakomma. Vid sådant förhållande finner kommittén det vara
i hög grad tveksamt, om tillägg nu böra medgivas utöver dyrtidstillägg enligt
oförändrade grunder. Generella tillägg till änkor skulle draga betydande kostnader.

Då ett framträdande behov av ersättningsförbättringar emellertid ofta föreligger
för änkor, som ha att draga försorg om minderåriga barn, har kommittén
i nuvarande läge stannat för att föreslå, att tillägg skall medges åt änka med iivränteberättigat
barn (d. v. s. sådant barn med den avlidne som är yngre än
16 år). Dessa tillägg ha ansetts böra bestämmas efter samma procenttal som
tilläggen till skadade med över 50 men högst 75 % invaliditet. Samma regel
bör gälla för de sällsynta fall, då änkling uppbär livränta, enär han varit för
sitt uppehälle av den avlidnas arbete beroende. Tillägg till makelivränta i
andra fall än de nu nämnda bör liksom f. n. utges med 20 % då olycksfallet
inträffat före år 1941.

För barn och föräldrar har kommittén icke funnit skäl föreslå livräntetilllägg
utöver de nu utgående dyrtidstilläggen..

Makes rätt till livränta upphör vid omgifte. Har det nya äktenskapet ingåtts
före sextio års ålder, utges ett kapital för en gång. I de äldre fallen motsvarar
kapitalbeloppet 3A av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, d. v. s. i regel
tre årsbelopp av livräntan, oräknat å denna utgående dyrtidstillägg i de före
år 1941 inträffade fallen. Vid 1948 års lagändring höjdes kapitalet i samma
proportion som livräntan och motsvarar därför i nya fall hela beloppet av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Ett nytt äktenskaps konsekvenser för ersättningsrätten
kunna givetvis vara av betydelse för om omgifte skall komma till
stånd eller icke. Kommittén har därför övervägt, huruvida ersättningen vid
omgifte i de äldre fallen borde förbättras antingen genom någon höjning av
engångsbeloppen eller genom att änkor med livränteberättigade barn medgåves
rätt att åtnjuta de ovan föreslagna livräntetilläggen även efter omgifte.
Denna fråga synes emellertid icke böra bedömas fristående från de aktuella
spörsmålen om ändringar i bestämmelserna angående familjepensionering,
makars beskattning och makes underhållsskyldighet mot andre makens barn.
Vidare bör beaktas, att en eventuell indexreglering av ersättningarna kan medföra
ändrade förutsättningar för frågans lösning. På grund av de nämnda omständigheterna
och då kommittén utgått från att endast de förbättringar, som
kunna betraktas som särskilt angelägna, böra ifrågakomma i nu förevarande
sammanhang, föreslås ingen utökning av ersättningen till make vid omgifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Kommitténs förslag- i övrigt.

I kommitténs i januari 1949 avgivna betänkande angående ändrade bestämmelser
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
har kommittén framlagt förslag till särskild författning rörande omreglering
av ersättningar enligt 1909 års militärersättningsförordning ävensom
ersättningar enligt 1927 års militärersättningsförordning till värnpliktiga
in. fl. i äldre fall. Förslaget innebär bl. a., att förordningen den 29 juni 194b
(nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. in., icke skall äga tillämpning beträffande de omreglerade ersättningarna.
Vissa bestämmelser ha dock föreslagits till förhindrande av att ersättningsminskning
uppkommer i sådana fall då den provisoriska förbättringen
enligt 194b års förordning är större än förhöjningen enligt omregleringsförslaget.

Tillägg till övriga ersättningar enligt 1927 års militärersättningsförordning
ävensom ersättningar enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, torde
böra utgå enligt samma grunder som tillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Även i dessa fall bör dock tillses, att tillägget icke blir lägre
än utgående provisoriskt tillägg enligt ovannämnda förordning den 29 juni
1946. Detsamma gäller beträffande sådana ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen,
å vilka provisoriskt tillägg utgår enligt 1946 års förordning.

Livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utgå med enhetliga belopp,
oberoende av den skadades tidigare arbetsförtjänst. Vid helinvaliditet
uppgår livräntan jämte därå utgående förhöjning (SFS 1921: 410 och 1938: 216)
till 675 kronor för år räknat, exklusive dyrtidstillägget. Livräntor enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall utgår enligt grunderna i 1901 års lag
men utan omförmälda förhöjning, varför livränta vid helmvaliditet utgör 300
kronor för år, exklusive dyrtidstillägget. Ehuru de nu nämnda livräntorna sålunda
bestämts enligt andra grunder än livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen,
böra de här ifrågavarande tilläggen lämpligen bestämmas efter samma
grunder som tilläggen till livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen. Därav
följer, om kommitténs förslag godtages, att förhöjt tillägg ifrågakommer endast
för livräntetagare under 67 år med minst 30 % invaliditet.

Enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall hänföres den försäkrade
vid försäkringens meddelande till en av de i förordningen angivna sju
försäkringsklasserna. För varje klass finnes en antagen årlig arbetsförtjänst,
efter vilken ersättningens storlek bestämmes med tillämpning i stort sett av
olycksfallsförsäkringslagens regler. Mellan de fem lägsta klasserna — där de
antagna arbetsförtjänsterna variera från 600 till 1 800 kronor -— ha de försäkrade
fritt val, under det att försäkring i någon av de båda högsta klasserna
må äga rum endast om försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst kan beräknas
(5—55# 4# Bihan(j till riksdagens protokoll 1950. I saml. Nr 97.

Kungi. Maj:ts proposition nr 97.

uppgå till minst den antagna arbetsförtjänsten i klassen (2100 och 2 400 kronor).
Före den 1 juli 1942 funnos endast de tre lägsta av de nuvarande sju klasserna;
den högsta antagna årsförtjänsten var då så låg som 1 200 kronor. I fråga om
olycksfall efter 1948 års utgång har invaliditets- och dödsfallsersättningarnas
storlek i förhållande till den beräknade årliga arbetsförtjänsten höjts på ena
handa sätt som enligt olycksfallsförsäkringslagen. Hel sjukpenning varierar
från 1 krona 10 öre för dag i lägsta klassen till 4 kronor 40 öre i den högsta;
vid sidan av sjukpenning enligt förordningen kan, till skillnad från vad fallet
är beträffande sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen, full sjukpenning
utgå från erkänd sjukkassa. Det har förutsatts, att socialvårdskommittén
skall överväga ändrade regler om bl. a. sjukpenningarnas storlek i samband
med utredning om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till andra
kategorier av självständiga yrkesutövare (prop. 1948:236, s. 14 ff.). Innan
resultatet av denna översyn föreligger, torde några tillägg till sjukpenningarna
icke böra ifrågakomma.

Beträffande tillägg till livräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen i
anledning av olycksfall i arbete, som inträffat efter det att nuvarande bestämmelser
om försäkringsklasserna trädde i kraft den 1 juli 1942, torde samma
regler böra gälla som för tillägg till livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
i sådana fall då skadan inträffat efter 1946 års höjning av maximibeloppen.
Kommittén föreslår således, att tillägg till invalidlivräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen
i anledning av olycksfall i arbete efter den 30 juni
1942 skall intill 67 års ålder utgå med 30 % vid invaliditetsgrader över 75 %
och med 20 % vid invaliditetsgrader över 50 men ej över 75 %. I de före den
1 juli 1942 inträffade fallen böra förmånligare tillägg utges till invalider under
67 år, förslagsvis med 50 % vid invaliditetsgrader över 75 %, med 40 % vid
invaliditetsgrader över 50 men ej över 75 %, samt med 20 % vid 30—50 %
invaliditet. Enär klassystemet var oförändrat intill 1942 års ändring, böra
enhetliga tilläggsregler gälla för de äldre fallen. Enligt vad kommittén inhämtat,
ha de olycksfall, som nu föranleda utgivande av livränta till skadade under 67
år med minst 30 % invaliditet, samtliga inträffat efter år 1927. Tillägg till
änkor med livränteberättigade barn böra, såsom ovan föreslagits beträffande
livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, beräknas efter samma procenttal
som tilläggen till invalider under 67 år vid invaliditetsgrader över 50 men ej
över 75 %. Tillägg till andra efterlevande och till invalider över 67 år med
minst 30 % invaliditet böra liksom f. n., utges med 20 % om olycksfallet inträffat
före den 1 juli 1942. Enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218)
utgående tillägg av 50 % till livränta i anledning av krigsolycksfall torde böra
inräknas i livräntan, liksom enligt de nu gällande dyrtidstilläggsbestämmelserna.

Livränta enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsfara
hållandena under 1914—1919 års världskrig, motsvarar livränta enligt olycksfallsförsäkringslagens
äldre bestämmelser efter en beräknad årlig arbetsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

tjänst av 2 400 kronor, frånsett vissa särbestämmelser om avdrag för understöd
av motsvarande slag. I fråga om tillägg till dessa livräntor böra samma
regler kunna gälla som beträffande tillägg till livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Ersättningsbestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer äro förmånligare än olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser. Maximibeloppet för arbetsförtjänstens
beräkning har intill år 1949 varit högre än enligt olycksfallsförsäkringslagen,
nämligen 4 800 kronor intill den 1 maj 1943 och 6 240 kronor därefter. Fortfarande
gäller en särbestämmelse om den beräknade arbetsförtjänstens minimibelopp,
som intill den 17 december 1943 var 2 900 kronor och numera är 3 600
kronor; de ersättningar som före lagändringen beräknats efter lägre arbetsförtjänst
än 3 600 kronor ha genom tillägg av statsmedel höjts till de nya minimibeloppen.
Vid bestående invaliditet och vid dödsfall utges även ersättningar i
form av kapitalbelopp. Dyrtidstillägg å ersättningarna utgår ej. Att utesluta
ersättningstagarna enligt krigsförsäkringslagen från de nu ifrågavarande
ersättningstilläggen är däremot icke motiverat. Tilläggen böra dock begränsas
på sådant sätt, att de icke beräknas på högre ersättning än maximiersättningarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen i motsvarande fall. Samma regler
böra gälla för de enligt krigsförsäkringslagens grunder bestämda ersättningarna
enligt förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd.

Samma regler för ersättningstillägg som i fråga om ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen böra gälla beträffande ersättningar enligt lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen
den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, förordningen den 21 april 1943
(nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under
fullgörande av tjänsteplikt, och kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning
m. m.

Slutligen böra samma regler som för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
gälla också beträffande ersättningar enligt förordningarna den 24
mars 1938 (nr 102 och 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
tvångsarbetare m. fl. och fångar m. fl. I ersättningen bör inräknas den
särskilda »dyrtidskompensationen» till personer, som skadats efter år 1940
och haft högre årlig arbetsförtjänst än det i förordningarna föreskrivna
maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning.

Ovannämnda maximibelopp för arbetsförtjänstens beräkning enligt 1938
års förordningar om tvångsarbetare och fångar m. fl. föreskrevs emedan ersättningsbeloppen
ansågos icke böra överstiga minimibeloppen till värnpliktiga enligt
1927 års militärersättningsförordning. Sedan dyrtidstillägg tillkommit å
de värnpliktigas ersättningar, infördes anordningen med särskild »dyrtids -

Kungl. Maj.ts •proposition nr 97.

kompensation» för de i 1938 års förordningar avsedda fall, där arbetsförtjänsten
överstiger det föreskrivna maximibeloppet. År 1946 höjdes de värnpliktigas
ersättningar genom nya provisoriska tillägg. Socialvårdskommittén har
i sitt i januari 1949 avgivna betänkande angående nya militärersättningsbestämmelser
föreslagit, att den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga skall beräknas
enligt grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock till lägst 3 000
kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade i åldrarna 20—25 år
och till lägst 3 600 kronor vid bestämmande av annan ersättning. Anledning
föreligger numera icke att begränsa maximibeloppen av ersättningar enligt
1938 års förordningar så snävt som hittills. Om kommitténs förslag till nya
ersättningsbestämmelser för värnpliktiga vinner bifall, torde arbetsförtjänstens
maximibelopp i 1938 års förordningar kunna bestämmas till 3 000 kronor
vid beräkning av ersättning till den skadade före 25 års ålder och till 3 600
kronor vid beräkning av annan ersättning.

I 11 § olycksfallsförsäkringslagen och därmed korresponderande stadgan
den i andra författningar äro föreskrifter meddelade om avdrag från ersättning
till den som åtnjuter annat motsvarande understöd. Vid 1948 års lagändring
infördes nya regler angående avdrag för tjänste- och familj epensioner.
I de före år 1949 inträffade fallen skola avdragen dock fortfarande beräknas
enligt de äldre reglerna, som äro i hög grad svårtillämpliga och dessutom
sakligt otillfredsställande bl. a. i det avseendet, att en av levnadskostnadsstegring
föranledd höjning av pensionsförmånerna kan giva anledning till
motsvarande minskning av livräntan. Vidare ha ojämnheter uppkommit därigenom,
att vissa rörliga pensionsförmåner betraktats som avdragsgilla i en
del fall men icke i andra.

Riksförsäkringsanstalten avgav år 1943 utredning angående sådan ändring
av bestämmelserna, att dyrtidskompensation å pension skulle bli helt eller
delvis avdragsfri. Följande år anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag till dylika ändrade regler. Fortsatt utredning företogs därefter
inom socialdepartementet men ledde icke till att något förslag framlades för
riksdagen. Handlingarna i ärendet överlämnades i september 1948 till socialvårdskommittén
för att tagas i övervägande i samband med översynen av
olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Både från sakliga och administrativa synpunkter framstår det som angeläget,
att ändrade avdragsregler uppställas för de äldre fallen. Frågan är
väsentligen av betydelse endast för de livräntetagare, som uppbära statlig
tjänste- eller familjepension. Sedan 11 § olycksfallsförsäkringslagen fr. o. m.
år 1937 ändrats i för de skadade förmånlig riktning, utfärdade Kungl. Maj:t
år 1938 efter riksdagens hörande kungörelse om tillämpning av de nya reglerna
även beträffande livräntor på grund av olycksfall i statens tjänst före år
1937 (SFS 1938: 112). Det synes önskvärt, att de fr. o. m. år 1949 gällande
nya reglerna på motsvarande sätt göras helt eller delvis tillämpliga också i
äldre fall. Beslut härom synes emellertid icke böra fattas utan att undersökning
först sker om de ekonomiska konsekvenserna och om den lämpliga utform -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 97.

ningen av föreskrifter till förhindrande av de ovannämnda ojämnheterna. Blir
kostnadsökningen relativt ringa, böra bestämmelserna kunna utfärdas i
administrativ ordning. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj:t dels utverkar
riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter därom, att
11 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen i dess senaste lydelse och motsvarande
stadganden i andra författningar skola, med de undantag, som Kungl.
Maj:t föreskriver, äga tillämpning beträffande livräntor av statsmedel i äldre
fall, dels uppdrager åt riksförsäkringsanstalten att efter erforderlig utredning
framlägga förslag till sådana föreskrifter.

Kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för nu utgående dyrtidstillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. bestridas till största delen från det under femte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. T
årets statsverksproposition har anslaget för budgetåret 1949/50 upptagits till
3 900 000 kronor, under förutsättning att medelsbehovet för dyrtidstillägg
enligt oförändrade grunder komme att utgöra 1 350 000 kronor. Därvid framhölls,
att utredning om ändrade grunder för dyrtidstilläggen påginge inom
kommittén och att en ändring av grunderna kunde komma att avsevärt påverka
medelsbehovet.

Kommittén har låtit verkställa beräkningar angående den kostnadsökning,
som uppkommer om kommitténs förslag bifalles.

På grundval av vissa antaganden om livräntebeståndets sammansättning
den 1 januari 1950 har den årliga merkostnaden vid sagda tidpunkt för tillägg
till invalidlivräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen åt obligatoriskt försäkrade
utom statsanställda uppskattats till omkring 1,2 miljon kronor. Därvid
har merkostnaden för de olika grupperna av fall antagits bli av den storleksordning,
som nedanstående tabell utvisar:

Tid för olycksfallet	Uppskattad årlig merkostnad	i januari 1950 i tusental kr.
	I n y a 1 i d i	;etsgrad
över 75 %	över 50 men '' högst 75 %	minst 30 men högst 50 %	30—100 % (samtliga)
1918—1919 ............	20	20	30	70
1920—1926 ............	50	50	60	160
1927—1940 ............	130	100	115	350
1941 ..................	20	20	35	75
1942-»% 1946 ........	no	125	195	425
''/v 1946-1948..........	40	40	—	80
1918-1948	370	355	435	i lön

Kostnaden för de föreslagna tilläggen till sjukpenningar skulle, enär dylika
ersättningar förekomma relativt sällan i äldre fall, uppgå till ett förhållandevis
ringa belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Därest tillägg till makelivräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen till livräntetagare
under 67 år generellt medgåves med de föreslagna procenttalen
för invalider med över 50 men högst 75 % nedsättning av arbetsförmågan,
kunde årliga merkostnaden per den 1 januari 1950, såvitt angår livräntor på
grund av olycksfall bland obligatoriskt försäkrade utom statsanställda, uppskattas
till omkring 0,8 miljon kronor. Om sådant tillägg, såsom kommittén
förordat, utges endast till make med livränteberättigat barn, blir kostnaden
avsevärt mindre. Årliga merkostnaden torde då kunna uppskattas till omkring
0,3 miljon kronor.

Vissa kostnader av mindre storleksordning uppkomma för tillägg till ersättningar
enligt andra författningar än olycksfallsförsäkringslagen.

Kostnaderna för olycksfallsersättningar åt statens arbetare bestridas
delvis från ovannämnda förslagsanslag, delvis från vederbörande verks
driftstater. I 11 § olycksfallsförsäkringslagen omförmälda avdrag för avlönings-
och pensionsförmåner medföra i stor utsträckning att ersättningen
bortfaller helt eller delvis. Merkostnaden för tilläggen torde
icke bliva av sådan storleksordning, att hänsyn därtill behöver tagas vid
anslagsberäkningen för budgetåret 1949/50.

Kostnaden för ersättningstillägg torde böra belasta det anslag, från vilket
ersättningen bestrides.

De av kommittén föreslagna tilläggen avses skola utgå fr. o. m. den 1
januari 1950.

Vid bifall till kommitténs förslag torde anslaget till Statsverket åliggande.
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. kunna för budgetåret 1949/50 beräknas till 4,8 miljoner kronor.

Kostnadsökningar uppkomma även under förslagsanslagen till Livräntetilllägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete och Bidrag till fiskares försäkring,
i årets statsverksproposition upptagna till 290 000 och 160 000 kronor. Vid
bifall till kommitténs förslag torde förstnämnda anslag böra uppräknas till
340 000 kronor och sistnämnda anslag till 175 000 kronor.

Speciell motivering.

Förslaget till förordning om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. 1

1 §•

I andra punkten har, liksom i 1 § andra punkten av 1943 års dyrtidstilliäggsförordning
(nr 449), angivits att tillägg skall utgå även då ersättningsrätt
föreligger emedan Konungen förordnat om utgivande av ersättning enligt
grunderna i någon av de i 2 § angivna lagarna och författningarna.

Kungl. Majds proposition nr 97.

Konungens förordnande om ersättning i särskilt fall kan ha givits det innehållet,
att grunderna i ersättningsförfattningen skola tillämpas med den av
vik elsen att den skadades årliga arbetsförtjänst skall beräknas till högre belopp
än det vid tiden för skadans inträffande gällande maximibeloppet. I
dylika fall torde också vid tilläggets bestämmande få göras de avvikelser,
vartill omständigheterna finnas böra föranleda. Har exempelvis ersättning
i anledning av ett före år 1927 inträffat olycksfall bestämts efter eu årlig
arbetsförtjänst av 3 000 kronor, såsom om 9 § olycksfallsförsäkringslagen i
dess lydelse under åren 1927—1941 varit tillämplig, synes även tillägg till
ersättningen böra beräknas efter samma grunder som för de under åren
1927—1941 inträffade fallen.

Av andra stycket följer bland annat att gällande bestämmelser om utbyte av
invalidlivränta mot kapital för en gång bliva tillämpliga även beträffande
tillägg till sådan livränta. De nu utgående, endast för en begränsad tid medgivna
dyrtidstilläggen ha däremot icke kunnat medräknas vid utbyte.

3 §•

Enligt stadgande i 3 § tredje stycket av 1943 års dyrtidstilläggsförordning
skall tillägg icke utgivas till »livräntetagare, vars invaliditetsgrad understiger
30 %■>■>. Enligt förarbetena skall emellertid tillägg utgå jämväl å livränta, som
utgår på grund av lägre invaliditetsgrad än 30 %, under förutsättning att
livräntetagaren åtnjuter mer än en livränta samt någon av invaliditetsgraderna
eller invaliditetsgraderna tillhopa uppgå till minst nämnda procenttal (prop.
1942:197, s. 5). I 3 § första stycket av förslaget har intagits en uttrycklig
föreskrift om dylik sammanläggning av invaliditetsgraderna. Att en livränta
utbytts mot kapital för en gång, synes icke böra utesluta, att hänsyn
till skadan tages vid prövning av den skadades rätt till tillägg å ersättning
för annan skada.

5 §•

Stadgandet motsvarar 3 § tredje stycket sista punkten i 1943 års dyrtidstilläggsförordning,
med den ändring som betingas av att förslaget avser även
ersättningar enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse.

3 §•

I fråga om detta stadgande hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §•

Stadgandet har föreslagits i den allmänna motiveringen.

9 §•

Vid tillämpningen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen har avdrag från livränta
för pension in. m. ansetts kunna äga rum endast om förmånen i fråga
var utfäst när olycksfallet inträffade. Detta bör icke gälla beträffande de nu
ifrågavarande tilläggen. Bestämmelse därom har intagits i första stycket av

denna paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Med bestämmelsen i andra stycket åsyftas, att de er sättnings tagare, som
utöver ersättningen utfå skadestånd eller därmed jämförlig ersättning av
statsmedel icke skola genom de i efterhand tillkommande tilläggen till ersättningarna
komma i bättre ställning än om hänsyn till tilläggen kunnat
tagas då skadeståndet eller motsvarande ersättning fastställdes. Bestämmelse
av detta slag gäller beträffande de provisoriska tilläggen till beredskaps
skadade (2 § 4 mom. SFS 1946: 347).

Om tillägget efter här avsett avdrag skulle utgöra endast ett ringa belopp,
synes någon utbetalning icke böra ske. Gränsen föreslås i tredje stycket till
5 kronor för månad räknat.

10 §.

Bestämmelserna syfta till att förhindra ersättningsminskning. Stadganden
i samma syfte ha, såsom i den allmänna motiveringen nämnts, föreslagits beträffande
omregleringen av de provisoriska ersättningarna till värnpliktiga
m. fl.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1943 års dyrtidstilläggsförordning.

12 §.

Försäkringsrådet torde böra vara besvärsinstans även i de fall, då riksförsäkringsanstaltens
beslut rörande tillämpning av den författning, varå ersätt
ningsrätten grundas, icke kunna bli föremål för rådets prövning.

Övriga förslag.

Beträffande förslaget angående tillägg åt vissa livräntetagare enligt 1918
års fiskarförsäkringsförordning hänvisas till den allmänna motiveringen.

I kommitténs i januari 1949 avgivna betänkande angående militärersättningsbestämmelserna
har förslag framlagts till definitiva bestämmelser om sådana
till värnpliktiga och vissa andra kategorier utgående ersättningar, som avses
i förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap m. m. En definitiv reglering även för
övriga i 1946 års förordning avsedda kategorier av ersättningstagare kommer
till stånd om kommitténs nu framlagda förslag angående tillägg åt vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. vinner bifall. De i
1946 års förordning meddelade provisoriska bestämmelserna kunna således
upphävas därest de båda förslagen godtagas.

Beträffande förslagen till ändringar i 1938 års förordningar om tvångsarbetare
och fångar m. fl. hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Särskilda yttranden.

1. Ledamöterna B icke och Hagård.

Vid ärendets behandling ha vi yrkat, att det alternativa förslag till procentuella
tillägg, som behandlats i kommittén, bort redovisas i betänkandet.
Det alternativa förslaget hade följande utseende (jfr tab. å s. 61):

Tid varunder olycksfallet inträffat	Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med
över 75 procent	över 50 men högst 75 procent	minst 30 men högst 50 procent
före 1 ianuari 15)27....................	60	40	20
1 januari 1927—31 december 1941......	50	30	20
1 januari 1942—30 juni 1946 ..........	40	30	20
1 juli 1946 — 31 december 1948..........	30	20

I de följande tabellerna lämnas exempel på ersättningarna vid helinvaliditet,
oräknat ev. hjälplöshetstillägg, enligt de gällande bestämmelserna (I),
enligt det i betänkandet intagna förslaget (II) och enligt det diskuterade
alternativet (III):

a) Livräntan beräknad efter de å s. 74 angivna medelårsförtjänsterna för
invalider inom samtliga yrken.

Olycks- fallsår	Årligt belopp
i	II	in
1918	1266	2110	1688
1919	1321	2 202	1762
1920	1680	2 520	2 240
1926	1 439	2158	1918
1927	1554	2 072	1943
1941	1535	2 456	2 303
1942	1817	2 544	2 544
1945	2 119	2 967	2 967

b) Livräntan beräknad efter arbetsförtjänstens maximibelopp.

Olycks- falls&r	Årligt belopp
i	II	III
1918	1440	2 400	1920
1919	1 440	2 400	1 920
1920	1 920	2 880	2 560
1926	1 920	2 880	2 560
1927	2 400	3 200	3 000
1941	2 000	3 200	3 000
1942	2 600	3 640	3 640
1945	2 600	3 640	3 640
1948	3 200	4160	4 160

7—55n 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

Den årliga merkostnaden per den 1 januari 1950 för tillägg enligt den
alternativa skalan å invalidlivräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen åt
obligatoriskt försäkrade utom statsanställda kan uppskattas till 0,8 miljon
kronor. Motsvarande merkostnad för tillägg till makelivräntor i de fall, då
livränta även utgår till makes barn med den avlidne, kan uppskattas till
omkring 0,25 miljon kronor. (Enligt betänkandet bli merkostnaderna
respektive 1,2 och 0,3 miljon kronor.)

Skulle tillägg enligt den alternativa skalan utgå fr. o. m. den 1 januari
1950, torde anslaget till »Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete, m. m.» böra för budgetåret
1949/50 uppräknas till 4,5 miljoner kronor. (Enligt betänkandet 4,8 miljoner.)
Vidare torde smärre uppräkningar böra göras av anslaget till tillägg åt vissa
livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och anslaget till bidrag
till fiskares försäkring. (Enligt betänkandet höjning från respektive
0,29 och 0,16 miljon till 0,34 och 0,175 miljon.)

2. Ledamoten Olivia Nordgren och sakkunnige Berg.

Genom 1948 års ändring i olycksfallsförsäkringslagen har makelivräntan i
de efter 1948 inträffande fallen höjts från 1U till Vs av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst. Betydande förbättringar uppkomma också genom att maximibeloppet
för arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800 till 7 200 kronor.
Högsta årliga livräntan till make höjdes från 1 200 kronor till dubbla beloppet,
2 400 kronor. I de äldre fallen är maximilivräntan vida lägre, nämligen
540 kronor i fall från åren 1918—1919, 720 kronor i fall från åren 1920—1926,
900 kronor i fall från åren 1927—1940, 750 kronor i fall från år 1941 och 975
kronor i fall från tiden 1942—den 30 juni 1946; i beloppen för fall från
tidigare år än 1941 är nu utgående dyrtidstillägg inräknat.

De nämnda förbättringarna av makelivräntorna tillkomma även unga änkor
med god arbetsförmåga, och någon skillnad mellan änkor med och utan minderåriga
barn har icke gjorts. Enbart ökningen från 1U till Vs av den avlidnes
arbetsförtjänst medför att livräntan höjts med Vs.

Kommitténs förslag till lagändringen var med avseende på makelivräntans
höjning enhälligt. I de flesta remissyttrandena godtogs förslaget utan erinringar.

Av det sagda framgår, att de rådande ersättningsskillnaderna mellan fall,
som inträffat vid olika tidpunkter, äro lika framträdande beträffande änkelivräntorna
som beträffande andra ersättningar. En avsevärd utjämning av
dessa skillnader måste enligt min mening anses vara i hög grad befogad också
för änkornas del. Att i enlighet med majoritetens förslag medgiva förbättringar
av de äldre änkelivräntorna endast i de fall, då änkan har livränteberättigat
barn, kan jag icke finna motiverat. Änkor med minderåriga barn äro
ju numera tillförsäkrade allmänna barnbidrag och i vissa inkomstlägen därjämte
särskilda barnbidrag och försörjningsbidrag samt bostadsbidrag, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

förmåner avsevärt bidraga att förbättra deras försörjning. Förslaget skulle
leda till att änkor, som under knappa villkor dragit fram minderåriga barn
och som nu nått sådan ålder att de ha små försörjningsmöjligheter, skulle
också i fortsättningen bli hänvisade till de nuvarande, oskäligt låga livräntorna.
Den inom änkepensioneringskommittén pågående utredningen —
som majoriteten åberopat som stöd för sin ståndpunkt — finner jag icke
kunna anses som ett bärande skäl för förslaget. Denna utredning syftar ju
främst till en bidragsform under den första tiden efter försörj arens frånfälle
samt pension åt änkor i vissa åldrar och inkomstlägen. De åtgärder för underlättande
av änkors inträde i förvärvslivet, som även skola övervägas vid utredningen,
kunna icke förväntas medföra sådana väsentliga förbättringar av
äldre änkors existensvillkor, att en skälig förbättring av livräntorna nu bör
avvisas eller ställas på framtiden. Den återhållsamhet vid tilläggens avvägning,
som må anses nödvändig av finansiella skäl, bör icke främst gå ut över
änkorna.

På grund av det anförda bör enligt min mening livränteförbättring medgivas
efterlevande make utan att någon åtskillnad göres mellan livräntetagare
med och utan livränteberättigade barn.

3. Sakkunnige Hedenström.

Enligt 3 § av förslaget skall ersättningstillägg av statsmedel i angivna fall
utgå till den skadade icke blott till livräntor utan även till sjukpenning. I
motiveringen framhålles, att dyrtidstillägg till sjukpenning icke medgivits
men att, till undvikande av orimliga resultat, ersättningstillägg nu borde medgivas
även å sjukpenning.

Vid bedömande av lämpligheten av den föreslagna anordningen torde
enligt min mening hänsyn böra tagas även till administrativa synpunkter.
Dessa måste av naturliga skäl träda i bakgrunden i fråga om de ekonomiskt
betydelsefulla förbättringarna av livräntor till äldre livräntetagare, som här
föreslås. Kostnaden för föreslagna tillägg till sjukpenningar åter beräknas
uppgå till förhållandevis ringa belopp. Här får det ökade förvaltningsarbetet
en helt annan betydelse. Under en avsevärd övergångstid blir enligt min
mening, såsom förslaget utformats, det administrativa besväret i förekommande
sjukdomsfall med oregelbundet återkommande utbetalningar av växlande
storlek — i fråga om livräntorna gäller det fixa belopp och en engångsomräkning,
som kan göras på förhand i god tid — betungande och torde
komma att i största utsträckning belasta den personal, som har att ombesörja
sjukpenningsutbetalningen, med risk för en försening av denna utbetalning,
något som man måste vara särskilt angelägen att undvika.

Till dessa administrativa besvärligheter komma emellertid betänkligheter
av principiell natur.

I fråga om äldre fall — jag tänker då närmast på olycksfall, som inträffat
före den 1 januari 1941, vilka för närvarande vid högre livränta medföra

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.

rätt till dyrtidstillägg, eventuellt även olycksfall under år 1941, för att följa
en gränsdragning i förslaget —- kan man säga, att bär är fråga om en påbättring
av ersättningen enbart på grund av ett kraftigt penningvärdesfall. Beträffande
dessa fall behöver man knappast ur principiell synpunkt hysa betänkligheter
och de lära icke heller vålla större administrativa besvärligheter
med hänsyn till sin fåtalighet.

Vidkommande åter senare inträffade olycksfall och då särskilt de fall, som
inträffat under tiden 1 juli 1946—31 december 1948, torde frågan om den
fastställda ersättningens värdeminskning alltmera komma i bakgrunden. Man
tänker då främst på skador, inträffade under 1948. Av dessa finnas ännu vid
1950 års ingång åtskilliga, som alltjämt ej äro slutreglerade, av vilka säkerligen
en hel del efter läkningen icke komma att orsaka en invaliditet, som
medför rätt till ersättningstillägg av statsmedel. Visserligen upptager framlagt
förslag till ny militärersättningsförordning stadgande om att hel sjukpenning,
motsvarande 1/360 av full livräntas årsbelopp, skall utgå, så snart
ersättning i form av sjukpenning eller livränta utgått under en sammanlagd
tid av minst ett år, och det uttalas även i detta förslag, att socialvårdskommittén
vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar upptaga
frågan om införande av en dylik bestämmelse även i denna lag. Men
förslaget är ännu ej upphöjt till lag och så länge motsvarande bestämmelse
ej finnes införd i olycksfallsförsäkringslagen måste man i varje fall ställa sig
bra tveksam att stadga rätt till tilläggsersättning av statsmedel i fall, då rätt
härtill endast med hänsyn till en dylik princip kan anses befogad.

Det måste i övrigt framhållas, att sjukpenning i motsats mot livränta för
närvarande är skattefri; att under förutsättning av oförändrat inkomstläge
personer, skadade under år 1948, vid sjukdom efter 1950 års ingång kunna,
inberäknat ersättningstillägg av statsmedel, vid inkomst ej över maximigränsen
4 800 kronor, bli berättigade till högre sjukpenning än som enligt nu gällande
bestämmelser någonsin kan utgå till personer, i samma inkomstläge, skadade
1949; att det torde få lämnas öppet, om det i flertalet av de fall, då livränta
utbytes mot sjukpenning, gäller livräntetagare med minst 30 % invaliditet;
samt att i åtskilliga fall recidiv efter ett år förekomma även av kortvariga
skador, som icke alls medfört invaliditet, kanske icke ens omedelbar sjukdom,
och som väl i varje fall icke skulle avses att omfattas av ett eventuellt
stadgande om rätt till höjd sjukpenning efter ett års sjukdom.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes mig med införande av rätt till
ersättningstillägg av statsmedel i fråga om sjukpenning för närvarande böra
anstå eller sådan rätt i allt fall tills vidare böra begränsas till äldre fall,
där hänsynstagande till försämrat penningvärde måste anses särskilt behövligt,
eller till fall, där fråga är om utbyte av tilläggsberättigande livränta mot
sjukpenning.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.