Kungl. Maj:ts proposition Nr 97 (Proposition 1928:97)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Nr 97.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten; given Stockholms slott den 17
februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
17 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet v. Stockenström anför:

Riksdagen anhöll i skrivelse den 29 april 1925, nr 150, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad sätt kolonisation å
odlingsbar jord skulle kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom
landet i vidare utsträckning, än vad för det dåvarande vore fallet, samt för
riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Denna riksdagsskrivelse var föranledd av två vid 1925 års riksdag väckta
motioner angående rikets kolonisation (I: 164 och II: 169).

Motionerna behandlades av ett sammansatt andra lag- och jordbruksutskott,
som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, anförde följande.

Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt
tillväxande befolkning vore uppenbarligen en angelägenhet av stor sam Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 79 höft. (Nr 97.) t

Utredning
anordnas
angående frågan
om rikets
kolonisation.

2 Kungl. Muj:ts proposition Nr 97.

hällelig vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i
förening med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga
att giva sysselsättning åt de växande skarorna trädde landets befolkningsfråga
allt mera i förgrunden.

Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest
det årliga födelseöverskottet för det dåvarande uppginge till mellan 30,000
och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem torde
därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror måtte
kunna — där förutsättningar härför funnes — beredas tillfälle att kvarstanna
inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden måtte
kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för
folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig
utveckling av äldre.

Inom olika trakter av riket funnes helt visst betydande arealer odlingsbar
jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunde erövras för
kulturen och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén
verkställda inventeringarna bekräftade, att vidsträckta odlingsarealer
vore till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens
och i Jämtlands län samt svenska mosskulturföreningen, vilka uttalanden
återgåves i Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag, nr 90, angående
kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna, skulle den i enskild
ägo befintliga norrländska odlingsjorden vara med hänsyn till läge och
beskaffenhet vida mera lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands
skogsregion belägna kronoparkernas mark. Men även inom landets
mellersta och södra delar funnes odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats.
Det syntes vara av vikt att snarast få undersökt, huruvida och
på vad sätt en systematisk kolonisation må kunna bedrivas även å andra
trakter än de norrländska kronoskogarna.

Genom den statsunderstödda egnahems verksam heten torde visserligen en
ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste
år, liksom därigenom också åstadkommits rätt avsevärda utvidgningar å
äldre lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för
uppbringande av större till jordbruksnybildning lämpade jordområden liksom
för utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande
kolonisationsåtgärder — såsom anläggande av vägar, vattenavledning in. m.
— torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. Härtill
koinme, att egnaliemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu
utgående statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen
bleve förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det
stöd, som torde krävas för att en mindre bemedlad skulle kunna mäkta
genomföra det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från
obruten mark skapa ett nytt självständigt jordbruk.

Ilela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremål för
en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för
dennas ändamålsenliga bedrivande. Enär eu verksamhet av denna art inrymde
omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis vore eu
fråga av stor social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid
jämväl böra vederbörligen utredas.

Vid anmälan den 6 juni 1925 av riksdagens nyssnämnda skrivelse bemyndigade
Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fem sakkunniga personer för verkställande inom departementet av utredning
av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen å mark
i enskild ägo. I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen
samma dag landshövdingen G. Malm (ordförande), ledamöterna av riksdagens
första kammare N. Gabrielsson och B. v. Stockenström, ledamoten av riksdagens
andra kammare N. Adler samt statens egnahemsinspektör C. Mannerfelt
att såsom sakkunniga verkställa den sålunda beslutade utredningen.
De sakkunniga antogo benämningen »1525 års kolonisationssakkunniga».

Föredragande departementschefen angav i huvudsak följande riktlinjer för
kolonisationssakkunnigas utredningsarbete.

Utredningen borde på förhand inriktas på vissa konkreta mål, på det att
ett praktiskt resultat snarast möjligt kunde ernås. Gr denna synpunkt vore
det därför lämpligt, att utredningen närmast begränsades till formerna för
kolonisationsverksamhetens igångsättande, under det att frågan om dess utsträckning
mera lämnades åt framtiden. Men även om det alltså icke borde
sättas ifråga, att själva utredningen föreginges av en fullständig inventering
av all odlingsbar mark i enskild ägo, borde man likväl på grundval i första
rummet av tillgängligt materiel söka giva anvisning på vissa trakter,
där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild mark
förelåge.

Vid utredningen av omfattningen och formerna för statens understödjande
av ifrågavarande kolonisationsverksamhet borde övervägas, huruvida detta
borde grundas på av staten redan bedriven understöds- och lånerörelse genom
medverkan av egnahemslånefonden, avdikningsanslagen och odlingslånefonden,
allmänna och norrländska nyodlingsfonderna m. fl. — varvid en speciell
anpassning av villkoren för anslag och lån för detta ändamål givetvis kunde
bliva nödvändig — eller på för detta ändamål särskilt vidtagna anordningar,
antingen såsom skett i fråga om kronoparkskolonisationen genom statens
direkta medverkan eller genom grundandet av en kooperativ understödsoch
låneverksamhet. Beroende av vilkendera av dessa vägar som befunnes
lämpligast torde bliva, om det direkta handhavandet av denna kolonisation
skulle uppdragas åt egnahemsnämnderna i länen — eventuellt annan
med hushållningssällskapen samarbetande, för detta ändamål nyskapad organisation
— åt mera statliga organ eller åt helt frivilliga sammanslutningar.
För den händelse dylika statliga organ prövades böra handhava kolonisationen,
torde även särskilt böra utredas, på vad sätt anskaffning och
inköp av odlingsbar mark för statens räkning borde ordnas. Däremot borde
icke frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark för kolonisationsändamål
upptagas i detta sammanhang. För en effektiv kolonisationsverksamhet
kunde expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder visserligen
komma att erfordras, men med det i viss mån begränsade uppdrag, som
borde lämnas de sakkunniga, torde några mera betydande lagstiftningsuppgifter
knappast böra förenas. För utredningsarbetets skyndsamma och ändamålsenliga
utförande borde också vara lämpligast, att i första hand formerna
för kolonisationsverksamhetens bedrivande fastsloges.

Vidare må erinras om riksdagens skrivelse den 2 juni 1925, nr 309, vari
riksdagen anhöll om övervägande från regeringens sida av åtgärder, som
vore ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk i större omfattning,
än för det dåvarande skedde, därvid jämväl borde komma under prövning

Utredning an
gående frUösning
av
arrendejordbruk.

Kungl. Mojrts proposition Nr 97.

behovet av eu särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga
bolag och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill dessa överväganden kunde föranleda.

Sist berörda riksdagsskrivelse var föranledd av motionerna år 1925 1: 166
och II: 171 angående lagstiftning om tvångsavlösning av vissa arrendejordbruk.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 32, anförden i huvudsak följande.

Det måste i stort sett anses såsom en synnerligen önskvärd utveckling,
att de självägande jordbrukarnas antal ökades genom att arrendatorer och
andra brukare av annans jord med äganderätt förvärvade den jord, de brukade.
Vissa hämmande faktorer förefunnos emellertid, vilka gjorde, att ett
överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande
icke komme till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Berörda hinder
borde undanröjas och åtgärder vidtagas, vilka vore ägnade att underlätta
överenskommelse mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande
å brukaren. I detta avseende framstode såsom en önskvärd åtgärd genomförandet
av en förbättrad jorddelningsslagstiftning. Vidare ville utskottet
understryka vikten av att spörsmålet om förenkling i fråga om fastighets
frigörande från densamma besvärande inteckningar med det snaraste bringades
till lösning. Det väsentligaste hindret bottnade emellertid i de svårigheter,
som för respektive arrendatorer vore förknippade med köpens finansiering.
Utskottet ville betona önskvärdheten av att från statsmakternas
sida möjliggjordes ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare, som ville
och vore i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade områden.
Viss utvidgning av egnahemslånerörelsen skulle i hög grad främja frilösen
av arrendejordbruk. Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas.
En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande
hänseende kunde åtgöras vore av förhållandena påkallad. Vidare
borde från det allmännas sida vidtagas en närmare undersökning, huru det
förhölle sig med benägenheten från bolagens sida att vilja avyttra av dem
tidigare förvärvade jordbruk, vilka sedermera av bolagen förvandlats till
arrendejordbruk. Skulle det därvid visa sig, att å bolagen ankommande
hinder för jordbrukens förvärvande befunnes möta för respektive brukare,
syntes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder, syftande
till att överkomma sålunda mötande hinder. Vad nu sagts rörande bolag
syntes utskottet till viss del gälla även beträffande s. k. enskilda spekulanter.

Riksdagens nu nämnda skrivelse den 2 juni 1925, nr 309, anmäldes den
21 augusti 1925 för Kungl. Maj:t, som därvid beslöt att dels uppdraga åt
1925 års kolonisationssakkunniga att verkställa utredning, i vilken omfattning
och under vilka former bistånd borde av staten lämnas arrendatorer
för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk förknippade
finansiella svårigheter, dels ock uppdraga åt ordföranden hos förenämnda
sakkunniga att jämte två av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga personer verkställa undersökning rörande enskilda jordägares
benägenhet att avyttra arrendejordbruk till respektive brukare samt mark
för bildande av nya jordbruk liksom för utvidgning av ofullständiga jordbruk.
Dåvarande departementschefen tillkallade samma dag byråchefen i
lantmäteri styrelsen J. Hamrin och revisionssekreteraren S. Odéen att, under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 5

ordförandeskap av landshövdingen G. Malm, verkställa sist åsyftade undersökning.
Utredningsmännen konstituerade sig under benämningen »1925
ärs undersökningskommission för upplåtelse av jord».

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t sagda den 21 augusti anförde
dåvarande departementschefen bland annat följande.

Den av riksdagen begärda utredningen beträffande åtgärder för främjande
av frilösning av arrendejordbruk avsåge i första hand en undersökning,
huruvida frilösning av arrendejordbruk i större omfattning, än vad för det
dåvarande skedde, kunde komma till stånd på den frivilliga överenskommelsens
väg och i vilken mån det allmänna kunde medverka till underlättandet
härav. Skulle denna väg icke vara framkomlig eller resultaten
anses bliva allt för ringa eller eljest otillfredsställande, borde i andra
rummet upptagas frågan om särskild lagstiftning, syftande att med tvång
avlösa de områden, som ur sociala och andra samhälleliga synpunkter
kunde anses behövliga för det självständiga bondejordbrukets tryggande
och utvidgning. Till en dylik ordning för utredningsarbetets bedrivande
kunde departementschefen ansluta sig. Dock borde denna förstahandsundersökning
om möjligheten för frivilliga överenskommelser hållas inom
sådana gränser och bedrivas med sådan praktisk inriktning på omedelbara
resultat, att icke det möjligen erforderliga kraftigare ingripandet
onödigtvis fördröjdes.

Vad som närmast tarvades vore eu undersökning för utrönande av den
verkliga omfattning, i vilken jordägarna vore villiga att avhända sig
arrendejordbruk av den art, här avsåges; varjämte borde undersökas, huruvida
på denna väg sådana villkor kunde ernås, som vore ekonomiskt antagliga
för brukarna.

Undersökningen borde emellertid icke stanna allenast vid frågan om frilösning
av nuvarande arrendejordbruk, utan jämväl utsträckas att omfatta
annan mark i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen
borde mobiliseras för jordbruksnybildning eller för utökning av ofullständiga
jordbruk.

För undersökningens utförande torde det vara erforderligt, att från jordägarna
införskaffades noggranna uppgifter beträffande vederbörandes benägenhet
att utan tvångsåtgärder avyttra jordbruk eller för jordbruk
lämplig mark. Dessa uppgifter borde särskilt omfatta arealen av den jord,
som kunde bliva föremål för frivillig avyttring, dess fördelning på olika
ägoslag och brukningsdelar, dessa senares läge till kommunikationsleder,
arbetstillfällen och tätare bebyggda orter, förhållandet mellan arealen av
varje särskild jordägares till avyttring erbjudna mark, fördelad på olika
ägoslag, och hans hela innehav av mark, fördelat efter samma grunder,
villkor i fråga om brukningsdelarnas tilldelning av åker, odlingsmark
och skog, rätt till liusbehovsvirke och bete, ävensom pris och betalningsvillkor.

Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda kommission med skrivelse den
23 april 1927 berättelse över sin verksamhet, innehållande en av bilagor
åtföljd redogörelse för verkställd undersökning rörande bolags villighet att
upplåta för jordbruksändamål lämplig jord. Jag kommer senare att i korthet
redogöra för innehållet av sagda berättelse.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

1925 är8 kolonisationssakkunnigas
betänkande
angående
den
statsunderstödda
egnahemsrerksamketen.

Sedan 1925 års kolonisationssakkunniga verkställt utredningar rörande de
spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 6 juni och den
21 augusti 1925 hänskjutits till dem, hava de sakkunniga den 14 juli 1927
avlämnat betänkande med förslag angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten
(statens offentliga utredningar 1927:12). Betänkandet,
som är undertecknat av sakkunnigeledamöterna Malm, Gabrielsson, Adier
och Mannerfelt, är i alla delar enhälligt.

I betänkandets första huvudavdelning (nuvarande anordningar samt kortfattad
historik) lämnas redogörelser fiir den hittillsvarande egnahemslåneverksamheten
och jordförmedlingsverksamheten, för upplåtelser av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar och för kolonisationsverksamheten å
kronoparker i Norrland och Dalarna. I denna huvudavdelning behandlas
jämväl utredningens förhistoria i vad angår frågorna om bildande av nya
jordbruk, frilösning av arrendejordbruk, förbättring av ofullständiga jordbruk
m. m. ävensom den tidigare behandlingen av frågan om en organisation
för sociala jordärenden.

Betänkandets andra huvudavdelning omfattar de sakkunnigas utlåtande
och förslag. Efter en allmän motivering avhandlas i skilda kapitel spörsmålen
om egnahems verksamhetens organisation, jordanskaffningsverksamheten,
egnahemslåneförmedlingen, tilläggskolonisationen, arrendefrilösningen,
egnahemsupplåtelser från publik jord, samfälld jordbruksdrift, egnahemsorganisationens
upplysnings- och rådgivningsverksamhet ävensom medelsbehovet
under närmaste tid för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Denna huvudavdelning avslutas med de sakkunnigas hemställan, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition till 1928 års riksdag föreslå riksdagen att

1) godkänna de i ett vid betänkandet fogat kungörelseförslag intagna allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten;

2) medgiva, att Kungl. Maj:t finge, i huvudsaklig överensstämmelse med i
två vid betänkandet fogade kungörelseförslag intagna bestämmelser,

a) utfärda reglemente för den statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten
samt

b) utfärda reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamlieten; 3)

för budgetåret 1928—1929 under nionde huvudtiteln anvisa

a) för statens egnahemsstyrelse ett extra förslagsanslag av 58,000 kronor,

b) under benämningen statens jordanskaffningsanslag ett extra reservationsanslag
av 100,000 kronor,

c) för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlingsoch
nybyggnadsarbeten ett extra reservationsanslag av 800,000 kronor;

4) medgiva, att, i den mån jordförmedlingsfondens kapitaltillgång den 1
januari 1929 är eller senare varder för ny utlåning disponibel, dylik tillgång
skall överföras till den i förenämnda grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten omförmälda jordanskaffningsfond;

5) medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja egnahemsstatslån från
egnahemslånefonden intill ett belopp av 20,000,000 kronor, därav 14,500,000
kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter;
samt

6) för budgetåret 1928 - 1929 såsom kapitalökningsanslag anvisa

a) till egnahemslånefonden ett reservationsanslag av 9,000,000 kronor och

b) till den i förenämnda grunder omförmälda jordanskaffningsfondens
riskfond ett reservationsanslag av 250,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97. 7

Jag återkommer i det följande till de sakkunnigas nu berörda i betänkandets
andra huvudavdelning intagna utlåtanden och förslag.

Betänkandets tredje huvudavdelning innehåller redogörelse över verkställd
undersökning om tillgång på odlingsmark, statistiska uppgifter om den
hittills bedrivna egnahemslåne- och premielåneverksamheten, särskild utredning
om hushållningssällskapens utgifter för egnahemsverksamheten samt
redogörelse för i Danmark och Finland vidtagna åtgärder rörande jordbruksnybildning;
och hänvisas rörande denna huvudavdelnings innehåll till det
tryckta betänkandet.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av
fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
domänstyrelsen, socialstyrelsen, kammarkollegium, samtliga länsstyrelser,
bostadskreditsakkunniga, prästlöneregleringssakkunniga, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, samtliga hushållningssällskap, ett antal egnahemslåne-
och jordförmedlande föreningar, bolag och kommuner samt Sveriges
allmänna lantbrukssällskap.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare utredning och beredning
inom jordbruksdepartementet.

I avvaktan på utredningens slutförande har i årets statsverksproposition
för budgetåret 1928—1929 beräknats under nionde huvudtiteln dels för statens
egnahemsstyrelse ett belopp av 43,000 kronor (punkten 84), dels till
förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna ett belopp av 820,000 kronor
(punkten 85), dels för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet ett belopp av 125,000
kronor (punkten 86), dels ock för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten ett belopp av 725,000 kronor
(punkten 87), ävensom under utgifter för kapitalökning, bil. 4, såsom
kapitalökning för egnahemslånefonden ett belopp av 9,000,000 kronor (statens
utlåningsfonder, punkten 2).

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga dessa spörsmål, kommer
jag att, i huvudsaklig överensstämmelse med kolonisationssakkunnigas
disposition av ämnet, punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka
ställning nu torde böra tagas, nämligen:

1. Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag.

2. Egnahemsverksamhetens lokala organisation.

3. Egnahemsverksamhetens centrala organisation.

4. Jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

5. Egnahemslåneförmedlingen.

6. Arrendefrilösningen.

7. Tilläggskolonisationen.

8. Vissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor.

9. Bestämmelsernas utformning.

10. Anslagsbehovet för budgetåret 1928—1929.

I statsverkspropositionen^

19x8 beräknade
utgifter för
egnahemsbUdv
ingen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1) Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag.

^egnah&nMan- Genom statsmakternas beslut hava åtskilliga betydelsefulla åtgärder redan
(träningarnas vidtagits i syfte att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.

allmänna

grunddrag. Vid 1904 års riksdag beslöts inrättandet av egnahemslånet onden i syfte
Kgnahemslåne- att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för förrorelaen.
värvande på landsbygden av egna hem. De närmare bestämmelser, som
reglerat lånerörelsen, hava under årens lopp varit föremål för jämkningar.
Beträffande de under senaste åren vidtagna ändringar i egnahemslånebestämmelserna
må erinras, att 1919 års lagtima riksdag, med bifall i allt väsentligt
till propositionen nr 106, antog förnyade allmänna villkor och bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse, vilka särskilt avsågo förbättringar
i organisationshänseende. Vid 1923 års riksdag genomfördes, med bifall
till propositionen nr 144, viss ytterligare reformering av egnahemslånerörelsen,
främst i ändamål att befordra nybildningen av självständiga
egnahemsjordbruk. Även vid 1926 och 1927 års riksdagar beslötos ändringar
i lånebestämmelserna, huvudsakligen avseende dels förhöjt maximivärde
för jordbrukslägenheter i syfte att befrämja bildandet av bärkraftiga
jordbruk, dels ock ändring i reglerna för egnahemslånens förräntning och
återbetalning.

Nu gällande egnahemslånebestämmelser återfinnas i kungörelsen den 27
juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse, med däri sedermera vidtagna ändringar genom kungörelser
den 25 maj 1923 (nr 126), den 29 juni 1926 (nr 359), den 17 december
1926 (nr 512), den 18 juni 1927 (nr 239) och den 23 september 1927
(nr 369). Därjämte må nämnas kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623)
med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån
från egnahemslånefonden samt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 509)
angående särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer,
som erhålla lån ur statens egnahemslånefond, med i sistnämnda kungörelse
genom kungörelsen den 23 september 1927 (nr 370) vidtagen ändring.

Enligt hithörande bestämmelser äger Kungl. Maj:t att årligen bevilja
statslån från egnahemslånefonden till s. k. låneförmedlare (hushållningssällskap,
kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar), vilka hava att
på egen risk och med egen beslutanderätt men under viss statlig kontroll
använda erhållna statslånebelopp för utlämnande av egnahemslån enligt
givna regler. Låneförmedlarna stå under uppsikt och kontroll av egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet. Egnahemslånerörelsen avser
lägenheter å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan
ej blivit fastställd, samt omfattar tva olika grenar, en för främjande
av förvärv av jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter.

Enligt vad de sakkunniga meddelat hava under åren 1905—1926 utlämnats
45,339 egnahemslån, varav

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

10,545 lån för obebyggda jordbrukslägenheter.

18,019 » » bebyggda »

13,497 » » obebyggda bostadslägenheter,

3,278 » » bebyggda »

Härav hade det helt övervägande antalet lån förmedlats av hushållningssällskapen,
vilka utlämnat 40,033 egnahemslån, därav 27,071 för jordbrukslägenheter
och 12,962 för bostadslägenheter. Sammanlagda lånesumman utgjorde
i runt tal 172 miljoner kronor, varav 117 miljoner kronor i lån
för jordbrukslägenheter och 55 miljoner kronor i lån för bostadslägenheter.
Särskilt under de fem senaste åren hade lånerörelsen nått stor omfattning,
i det under denna tid årligen utlämnats ungefär 3,500 egnahemslån till ett
sammanlagt årligt belopp av 16 å 17 miljoner kronor.

Vid 1923 års riksdag infördes en anordning med premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. För ändamålet har riksdagen
anvisat särskilda anslag. Bestämmelser om anslagets användning äro
meddelade i kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128).

Premielån får av vederbörande låneförmedlare beviljas egnahemslåntagare,
som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet
nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med
egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten. Då de med premielånet avsedda
odlings- och byggnadsarbetena äro färdiga, anses premielånet guldet.

Enligt av de sakkunniga sammanställd statistik hava under åren 1923—
1926 premielån beviljats till 4,207 egnahemslåntagare, som nybildat jordbruksegnahem,
till sammanlagt belopp av 2,142,670 kronor. Av premielånen
hava 4,104 utlämnats av hushållningssällskapen.

Premielån till
egnahemslåntagare
för nyodlings-
och
nybyggnadsarbeten.

Vid 1907 års riksdag inrättades jordförmedlingsfonden, avseende under- Lån från jordlättande
av inköp på landsbygden eller å till stad hörande, men utanför det for“®^ngs''
planlagda området belägen mark av större jordområden, som kunde erhållas
för billigt pris och särskilt lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig
del utstyckas till egnahemslägenheter. Vid 1919 års lagtima riksdag
antogos förnyade allmänna bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Vid 1923 års riksdag beslötos ytterligare åtgärder, i syfte att befordra mera
livaktighet i jord för medlingsarbetet. Riksdagen medgav i sådant hänseende,
att Kungl. Maj:t finge — utan hinder av de 1919 antagna allmänna villkoren
för lån från jordförmedlingsfonden — under 1923 och 1924 av fondens
tillgängliga kapitalbehållning använda intill 1,500,000 kronor för
utlämnande av förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av
hushållningssällskap av jord till egna hem för jordbruksändamål, på de villkor,
som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt att i vart fall föreskriva.

Räntan skulle dock vara 4 procent. Vid 1924 års riksdag förlängdes det vid
1923 års riksdag Kungl. Maj:t givna bemyndigandet att gälla tillsvidare.

Vid 1926 års riksdag utsträcktes Kungl. Maj:ts nyssberörda befogenhet att
avse utlämnandet av förlagslån till ett belopp av sammanlagt 2,500,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Statsbidrag
till hushållningssällskap

för jordförmedlingsverksamhet.

1925 års
kolonisations -sakkunniga.

De bestämmelser, som för närvarande reglera utlåningen från jordförmedlingsfonden,
äro intagna i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden, kungörelsen
den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter angående
erhållande och tillgodonjutande av statslån från sagda fond samt kungörelsen
den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån från jordförmedlingsfonden.

Enligt vad de sakkunniga meddelat uppgick jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
i början av maj 1927 till 3,560,898 kronor, varav 1,383,236
kronor vid tillfället ifråga voro utlånade (såsom förlagslån enligt 1923 års
bestämmelser).

Statsbidrag för understödjande av jordförmedlingsverksamhet utgick under
åren 1911—1923 såsom statsanslag till särskilt upprättade jordförmedlingsbyråer.
En omläggning av hithörande statsbidrag beslöts vid 1923 års
riksdag, i det statsbidrag till jordförmedlingsbyråer upphörde från och med
1924. Riksdagen anvisade i stället från och med budgetåret 1923—1924
anslag för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskap för täckande
av kostnader och risk, som åsamkas dem i samband med bedriven jordförmedling.
I ämnet nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen
den 18 mars 1927 (nr 119).

Rörande den närmare innebörden av de föreskrifter, som i olika hänseenden
sålunda reglera statens, här ovan i korthet omförmälda egnahemslåneoch
jordförmedlingsverksamhet, torde jag få tillfälle att, i vad angår de
delar, vari förslag till ändringar föreslås, återkomma i samband med behandlingen
av ifrågavarande ändringsförslag.

1925 års kolonisationssakkunniga hava i de allmänna motiven för sina
förslag utgått ifrån, att uppdragets innebörd varit att få undersökt, huruvida
icke landsbygdens befolkning måtte kunna, där förutsättningar härför
funnes, beredas ökat tillfälle att kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad
mån den produktiva jorden kunde ytterligare utnyttjas i syfte att skapa
vidgade utkomstmöjligheter för befolkningsöverskottet, särskilt genom bildande
av nya jordbruk och erforderlig utveckling av äldre. Huvuduppgiften
hade alltså varit att söka utstaka vägar för bedrivandet av en utav
förhållandena påkallad ändamålsenlig verksamhet, där målet vore ökat antal
bärkraftiga och självständiga mindre jordbruk huvudsakligen av den typ,
att de skänkte brukaren med familj arbete och utkomst.

Rörande egnaliemsverksamhetens betydelse hava de sakkunniga framhållit
bland annat följande.

För att jordbruksnäringen skulle kunna utvecklas mot större produktivitet
och skänka uppehälle åt ett ökat antal utövare, vore det av intresse, icke
blott att det nuvarande jordbruket sköttes på mest ekonomiska och effektiva
sätt, utan även att ytterligare mark vunnes genom nyodling och liknande

Kungl. Maj:ts proposition AV 97.

kulturåtgärder samt att jordens fördelning i brukningsdelar av ändamålsenlig
storlek befrämjades. Utan att därmed underskatta de större och medelstora
jordbrukens betydelse vore ökat antal självständiga mindre jordbruk,
åtminstone för vissa landsdelars vidkommande, ett önskemål icke blott ur
synpunkten av produktionens ändamålsenliga inriktning utan även i syfte
att tillgodose det sociala kravet, att landsbygdens befolkning bereddes ökat
tillfälle att åtkomma egna brukningsdelar.

Icke minst under nuvarande förhållanden vore detta av vikt. Genom den
naturliga folkökningen å ena sidan samt å andra sidan den hämmade möjligheten
till emigration och den industriella depressionen hade frågau om
beredande av utkomstmöjligheter för den växande befolkningen blivit ett
brännande spörsmål. Det vore en önskvärd utveckling, om jordbruket kunde
upptaga ytterligare utövare genom att särskilt landsbygdens obesuttna befolkning
bereddes starkare rotfäste inom jordbruket. Det mindre jordbruket
erbjöde en någorlunda säker grund för nöjaktig — ehuru ofta knapp —
försörjning, tack vare möjligheten för innehavaren att direkt av sitt jordbruk
hämta livsförnödenheter samt i betraktande av mångsidigheten i produktionen,
som i viss mån kunde inriktas efter konjunkturerna och därjämte
avsåge varor, varav en någorlunda jämn förbrukning och avsättning i allmänhet
kunde påräknas.

Vid bedömandet av förutsättningarna för eu utvecklad egnahemsverksamhet
hava de sakkunniga till en början uttalat sig om tillgången till härför
lämpligt folkmaterial. De sakkunniga hava ansett, att, även med iakttagande
av nödig begränsning och försiktighet i val av nybyggare och andra
egnahemsbildare, det dock inom lantbefolkningens krets säkerligen funnes
tillgång till härför lämpligt folkmaterial i sådan utsträckning, att en av
förhållandena påkallad betydligt vidgad nybygges- och egnahemsverksamhet
ur denna synpunkt borde äga förutsättningar.

Vid arrende frilösningar och verksamhet för utveckling av ofullständiga
jordbruk låge frågan om folkmaterialet i regel väl till, ty här gällde det
förutvarande brukare. Vid nybildning av jordbruk däremot, där företagaren
måste iordningställa en icke färdig lägenhet, med vilken han förut ej
tagit befattning, vore urvalet av lämpliga nybyggare en svår men betydelsefull
angelägenhet. Frågan måste lösas efter omsorgsfull prövning av varje
särskilt fall. De lämpligaste nybyggarna och egnahemsbildarna funnes inom
kretsen av bönders, småbrukares och mindre arrendatorers söner samt bland
lantarbetare ävensom inom vissa kategorier grovarbetare. Det vore huvudsakligen
personer, vana vid arbetet inom jordbruket och om möjligt förtrogna
med det mindre jordbrukets uppgifter, som borde ifrågakomma, och bland
dem funnes ett betydande antal nu jordlösa personer, som önskade och vore
i behov att förvärva egna jordbruk.

Efter utredningar om tillgången till för egnahemsverksamheten tjänlig
jord hava de sakkunniga konstaterat, att för Norrlands vidkommande funnes
stora arealer odlingsjord, att för riket i övrigt funnes jordområden och
egendomar, lämpliga till styckning och annan egnahemsbildning, samt att
för riket i dess helhet stode till buds jord, ägnad att utnyttjas för arrendefrilösningar
och utvidgning av ofullständiga jordbruk.

De sakkunniga hade genom hushållningssällskapens medverkan låtit utföra
en särskild undersökning om befintligheten i rikets alla län av odlings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bar jord i enskild ägo, dels av den art, att den lämpligen kunde användas
för bildande av nya jordbruk, och dels beträffande smärre huvudsakligen
för tilläggskolonisation tjänliga odlingsområden. Av denna undersökning
framginge, att i riket torde finnas ungefär 359,000 hektar odlingsmark i
enskild ägo, lämplig för bildande av nya jordbruk, därav ungefär 307,000
hektar i Norrland och 52,000 hektar i mellersta och södra Sverige. Bedogörelse
för det närmare resultatet av denna undersökning återfunnes i tredje
huvudavdelningen av de sakkunnigas betänkande.

De verkställda utredningarna gåve vid handen, att god tillgång på odlingsmark
för bildande av nya jordbruk huvudsakligen funnes i de norrländska
länen, särskilt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. För
riket i övrigt kunde däremot dylik jord icke påräknas annat än i så begränsad
omfattning, att nämnvärd uppgift för ren nykolonisation knappast kunde
anses föreligga annat än i vissa undantagsfall. Däremot funnes bär och
var även i de södra och mellersta länen relativt stora möjligheter för tillläggsodlingar
till redan befintliga jordbruk. Av de införskaffade uppgifterna
liksom i övrigt kända förhållanden berättigades man draga den slutsats, att
ett nöjaktigt tillgodogörande för jordbruksnybildning särskilt av de större
odlingsmarkerna ofta bleve förenat med stora kostnader.

Tillgång på redan odlade jordområden och egendomar, som lämpade
sig och kunde påräknas för styckning till mindre jordbruk, torde i ganska
stor utsträckning finnas inom särskilt de typiska jordbruksbygderna i södra
och mellersta Sverige. För närvarande utbjödes mycket dylik jord, och en
livlig jordstycknings- och egnahemsförsäljningsverksamhet påginge, huvudsakligen
i affärssyfte genom enskildas initiativ.

För södra och mellersta Sveriges vidkommande torde därjämte vara att
påräkna ökade försäljningar av jord från kronans jordbruksegendomar. Utredningar
härutinnan påginge genom särskilda av domänstyrelsen tillkallade
sakkunniga.

Skulle så till sist frågan om den ecklesiastiska jordens frigörande för
egnahemsändamål närma sig en lösning, kunde icke minst för södra och
mellersta delarna av riket ytterligare betydande jordtillgångar komma att
stå till buds.

1 de allmänna motiven hava de sakunniga sammanfattningsvis uppställt
följande program för den fortsatta statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Vid genomförandet av åtgärder beträffande ifrågavarande verksamhet i dess
helhet borde städse beaktas deras nationalekonomiska och sociala syfte och betydelse
samt inbördes sammanhang. De åsyftade nämligen alla att, låt vara på
olika vägar, främja målet att åt härför lämpliga personer bereda ökad utkomst
och bättre levnadsförhållanden genom besittandet av jordbruk av ändamålsenlig
storlek. Arbetet borde i görligaste mån bedrivas enhetligt, ehuru däri
givetvis icke finge inläggas, att icke hänsyn borde tagas till olika ortsförhållanden
och säruppgifter. Verksamheten i dess helhet borde omhänderhavas
under bestämd ledning av staten och med dess kraftiga medverkan
i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende, men under iakttagande av verksamhetens
affärsmässigt-ekonomiska natur, beaktande av sakens sociala sida,
förståelse för jordbrukets förhållanden samt med rikligt utrymme för det
enskilda initiativet. Särskild omsorg borde ägnas spörsmålet att befordra
uppkomst av jordbrukslägenheter av fullt ändamålsenlig storlek och typ. De
sakkunniga fästa särskild vikt därvid, att jordbrukslägenheterna utrustades
med erforderlig tillgång av såväl åker eller odlingsmark som ock, i den mån

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillgäng därtill funnes, skogsmark till husbehov och betesmark. Upplåtelser
och iordningställningsarbeten borde ske under noggrant beaktande av möjligheten
för den blivande företagaren att gå i land med företaget och för
framtiden reda sig. Vid nybildning av jordbruk borde tillses, att det kapital
som nedlades i nybyggnader icke bleve så tyngande, att priset å obebyggda
lägenheter i färdigt skick alltför mycket överstege priset å jämförliga redan
bebyggda lägenheter. Kravet på goda personliga förutsättningar hos egnahemsföretagare
borde noga upprätthållas, samtidigt som tillräckligt vida möjligheter
bereddes mindre bemedlade att besitta självständiga jordbruk.

Det vore av synnerlig vikt, att organisationsfrågan löstes på ett tillfredsställande
sätt, så att en verkligt arbetsduglig, intresserad och sakkunnig
organisation funnes beredd att omhänderhava hithörande arbeten och eventuellt
även ytterligare uppgifter, som statsmakterna önskade få utförda på
dessa områden. Eftersträvas borde, att organisationen så till vida bleve enhetlig,
att icke olika organ arbetade sida vid sida med likartade eller eljest
nära med varandra sammanhängande uppgifter. Såväl med hänsyn till kostnadsfrågan
som arbetets planmässighet och fördelen för allmänheten att ej
behöva hän vända sig åt olika håll, vore det nämligen av betydelse, att ansatser
till skilda organisationssystem ersattes med den koncentration, som
låge i en enhetlig organisationsform för de uppgifter, vilka de sakkunniga sammanfattningsvis
benämnt egnahemsfrågan. Vidare borde organisationen om
möjligt anknytas till bestående system, så att vunna goda erfarenheter och
redan förefintliga användbara hjälpmedel i största mån kunde även i fortsättningen
tillgodogöras. Härigenom torde även kostnader besparas och smidig
övergång åstadkommas till de reformerade anordningarna. I anslutning
härtill borde tvekan icke råda därom, att verksamhetens närmaste omhänderhavande
borde i fråga om det praktiska arbetet decentraliseras till ute i
länen arbetande nämnder, bestående i huvudsak av förtroendemän från det
praktiska livet och utrustade med nödiga funktionärer. Staten borde kunna
öva erforderligt inflytande på nämndernas sammansättning, arbetssätt och
medelsförvaltning. Systemet med ombud i socknarna borde i viss mån utvecklas.
Därjämte erfordrades ett ledande, kontrollerande, rådgivande och
utredande centralorgan med större självständighet och möjlighet till mera
handlingskraft, än den nuvarande besutte.

Jordförmedlings- och jordanskaffningsuppgiften borde givas en framskjuten
ställning i organisationens arbetsprogram. Verksamheten borde avse
att, i en av behovet påkallad omfattning och på ett ur jordpolitisk synpunkt
ändamålsenligt sätt, åstadkomma tillgodogörande av lämplig jord för jordbruksnybildning
av olika slag, tilläggskolonisation och arrendefrilösning.
Den jordsökande allmänheten borde kunna påkalla biträde för jords erhållande
och tillgodogörande för dessa ändamål. Organisationen borde vara
mäktig uppgiften att anvisa och förmedla jord, att biträda och i rätt riktning
leda enskildas jordstycknings- och annan kolonisationsverksamhet samt
att, i mån av behov och där så befunnes lämpligt, själv anskaffa, för ändamålet
nyttiggöra och upplåta jord. Sådan verksamhet borde i regel skötas
efter affärsmässiga principer, i den mån detta kunde förenas med rörelsens
sociala och nationalekonomiska syften, samt medelst anlitande av utav staten,
i viss ordning, tillhandahållet rörelsekapital och ytterst på statens ekonomiska
risk. Därest direkta uppoffringar av statsmedel befunnes påkallade
för dylik jordanskaffningsverksamhets bedrivande, såsom vid ren nykolonisation
av större odlingsområden t. ex. i Norrland, borde detta ske enligt vissa
på förhand bestämda allmänna regler.

Kungl. Maj ds proposition Nr !)7.

Egnahemsläneförmedlandet borde givetvis ingå såsom eu mycket väsentlig
gren i den reformerade egnahemsorganisationens uppgifter. Egnahemsorganisationens
reformering med ökat statligt inflytande på egnahemsnämndernas
sammansättning och arbetssätt vore av betydelse även för egnahemslånegivningens
effektiva, enhetliga och ändamålsenliga skötsel. Det ökade statliga
inflytandet på egnahemsnämnders handhavande av lånerörelsen medförde den
konsekvensen, att staten för dessa låneorgans vidkommande borde övertaga
ansvaret att i viss ordning svara för verksamhetens verkliga förvaltningskostnader
och uppkommande eventuella låneförluster, givetvis under bortfallande
av det nuvarande förvaltningsbidraget. Denna anordning, som även
torde komma att få gynnsam inverkan på lånerörelsens skötsel och icke torde
bliva i längden mera kostsam för staten än nuvarande system, krävde i sin
tur noggrant aktgivande på frågan om ett tillfredsställande ordnande av
egnahemsnämndernas medelsförvaltning och revision. Långivning för bostadsändamål
i och kring samhällen eller andra tättbebyggda orter syntes
böra successivt överflyttas från hithörande egnahemsverksamhet till de anordningar,
som torde vara att förvänta såsom resultat av de under socialdepartementet
arbetande bostadskreditsakkunniga. I övrigt torde egnahemslåneverksamhetens
grunddrag och huvudbestämmelser kunna bibehållas.

Tillägg skolonisationens främjande borde införlivas med den reformerade
egnahemsorganisationens uppgifter. Bistånd för anskaffande av jord att tillläggas
ofullständiga jordbruk borde på lämpligt sätt lämnas genom medverkan
vid tillskottsjords uppbringande och inköp samt genom särskild form
av långivning för sådant köps finansiering. Verksamhet för befordrande av
nyodling, betesförbättring och annan produktiv förbättring ä ofullständiga
.jordbruk borde kraftigt utvecklas.

Frilösning av arrendejordbruk borde underlättas genom sådana åtgärder från
egnahemsorganisationens sida som medverkan i mån av behov vid underhandlingar
mellan jordägare och arrendatorer om försäljning samt biträde
vid frilösningens verkställande, på det att fri lösningen skedde på ett ur det
allmännas synpunkt ändamålsenligt sätt.

Den ifrågasatta enhetliga och arbetsdugliga egnahemsorganisationen borde
visserligen närmast omhänderhava ordnandet av olika förekommande egnahemsangelägenheter,
i vad anginge enskild jord. Den borde dock också vara
ägnad att, där så befunnes lämpligt, medverka vid disposition av och upplåtelser
från publik jord, för så vitt syftet huvudsakligen avsåge egnahemsändamål.
Härigenom kunde ökad användning för hithörande ändamål av
kronoegendomar och framdeles eventuellt även av kyrkans jord sannolikt
påräknas samt mera sakkunnigt, intresserat och handlingskraftigt förfarande
tillämpas vid egnahemsupplåtelser från jord i allmän ägo. Den jordsökande
allmänheten komme därigenom även att i regel behöva hänvända sig blott
till ett organ. Egnahemsorganisationens medverkan vid publik jords användning
för egnahemsändamål torde böra avse visst inflytande vid skeende
uppskattningsförrättningar beträffande sådan jords disposition samt framför
allt omhändertagande, i viss utsträckning och enligt särskilda bestämmelser,
av till försäljning ifrågasatta, för egnaliemsbildning lämpade kronoegendomar
(och ecklesiastiska jordar).

Genom upplysningsverksamhet borde organisationen sprida kännedom om
de olika hithörande egnahemsanordningarna samt bibringa såväl den jordsäljande
som jordköpande allmänheten vetskap om de principer som därvid
följdes, de krav som uppställdes på ändamålsenlighet samt de hjälpmedel

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

som stode till buds. Därigenom kunde även en verklig ledning av hithörande
jordfrågors utveckling befordras. Organisationen borde slutligen icke
heller vara främmande för uppgiften att genom handledning, undervisning
och råd förhjälpa de enskilda egnahemsföretagarna vid lösandet av sådana
frågor som byggnadsarbetenas förståndiga bedrivande, jordbruksdriftens första
planläggning och inriktning, upporganiserandet av sammanslutningar för
förnödenheters inköp och produkters försäljning, allt dock endast i den mån
sådant icke på annat sätt syntes kunna ordnas och hithörande uppgifters
särskilda lösande befunnes vara av avgörande betydelse för de nybildade
jordbrukens införande i kretsen av förut bestående, självständiga jordbruk.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden fällas sammanfattande uttalanden
om förslagets allmänna grunddrag. I andra yttranden åter behandlas
förslagets olika detaljer punkt för punkt, utan att sådant sammanfattande
uttalande göres.

Såvitt kan bedömas av dels de sammanfattande uttalandena och dels yttrandenas
läggning i allmänhet, synes man vara berättigad draga den slutsats,
att förslagets allmänna grunddrag i stort sett gillas av statskontoret, fullmäktige
i riksgäldskontoret, domänstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, följande hushållningssällskap nämligen Stockholms läns och stads, Jönköpings
läns, Kronobergs läns, Blekinge läns, Hallands läns, Skaraborgs
läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns, Västernorrlands läns, Jämtlands
läns och Norrbottens läns ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Linköpings stadsfullmäktige, Längbro kommun, Almby kommun och Knislinge
egnahemsförening u. p. a.

Av innehållet i dessa trettioen yttranden må här återgivas följande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att egnahemsverksamheten
sådan den angivits av de sakkunniga obestridligen utgjorde en fråga
av den allra största samhälleliga betydelse, ej minst under nu rådande förhållanden,
då svårigheten att inom industrien och näringslivet i övrigt bereda
sysselsättning åt den nuvarande och än mera åt en växande befolkning
nödvändiggjorde åtgärder för att öka utkomstmöjligheterna inom landet,
vilket dessutom måste anses vara så mycket nödvändigare, som möjligheten
till emigration allt mera syntes minskas.

Domänstyrelsen har funnit det föreliggande förslaget vara av beskaffenhet
att kunna läggas till grund för åsyftad omgestaltning av den statsunderstödda
egnaheinsverksamheten.

Socialstyrelsen har särskilt uppehållit sig vid frågan om egnahemsverksamhetens
förutsättningar i avseende å tillgången på lämpligt folkmaterial
samt har i detta sammanhang meddelat åtskilligt siffer- och utredningsmaterial
angående antalet personer i åldern 15—50 år under skilda tidsperioder,
in- och utvandringen, jordbrukarbefolkningens antal m. m. Därefter
har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till den nuvarande situationen inom vår befolkningsfråga
syntes eu inre kolonisationsverksamhet i vårt land därför väl motiverad.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

genom vilken landsbygdens obesuttna hemmasöner och andra arbetare kunde
beredas försörjning å egna jordbruk och sålunda bevaras åt landet utan att
därmed den överfyllda industriella arbetsmarknaden ytterligare belastades.
Utginge man från att vårt land under de närmaste decennierna komme att
utvisa en fortsatt utveckling av den industriella verksamheten, en emigration
av samma omfattning som den nuvarande och en minskad tillväxt av vår
arbetsföra befolkning, syntes emellertid de demografiska förutsättningarna
för en inre kolonisationsverksamhet, åsyftande att upprätta helt nya brukningsdelar,
efter hand komma att bliva rätt begränsade. Den möjligheten
vore därvid icke utesluten, att egnahem, som tillskapades genom de av nuvarande
förhållanden motiverade och påkallade statliga åtgärderna på området,
sedermera under ändrade förhållanden kunde visa sig för innehavarna eller
deras söner erbjuda en mindre nöjaktig utkomst i jämförelse med de inom
stadsmannanäringarna eller eljest sig yppande förvärvsmöjligheterna.

Visserligen läte en kraftig egnahemsbildning väl tänka sig även vid eu
eventuellt stagnerande befolkningstillväxt, men av styrelsen meddelad statistik
manade i allt fall till viss varsamhet, särskilt såtillvida att man vid den
egentliga nykolonisationen, som ju i eminent grad borde ställas på lång sikt,
ej av hänsyn till vissa sannolikt övergående förhållanden borde lägga alltför
stark tonvikt på frågans aktuella sociala sida med risk att icke tillräckligt
beakta dess nuvarande och säkerligen inom icke avlägsen framtid allt starkare
framträdande näringspolitiska.

Den anledning till viss tveksamhet, som sålunda kunde förefinnas beträffande
den del av kolonisationsverksamheten, som avsåge bildandet av helt
nya jordbruk, gjorde sig givetvis icke gällande ifråga om den kolonisationsverksamhet,
som avsåge frilösning av arrendejord och komplettering av ofullständiga
jordbruk. Man hade här att göra med ett redan förhanden varande
material av beprövade jordbrukare, för vilka genom hithörande åtgärder
skulle beredas bättre möjligheter att ernå en självständig ställning eller
en bredare försörjningsbasis. De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden
liksom beträffande premielån med mera syntes innebära värdefulla medel
att för torpare, egnahemsägare och dylika bereda ersättning för den minskning
i tillfällena att erhålla supplerande inkomster genom lönarbete, som
framkallades av den pågående rationaliseringen och mekaniseringen inom
jordbruket samt ändrade förhållanden inom skogsbruket.

Slutligen har socialstyrelsen, som i vissa avseenden haft erinran mot de
sakkunnigas förslag, förklarat sig dock anse, att detsamma i stort sett vore
väl ägnat tjäna såsom underlag för erforderliga och ändamålsenliga anordningar
till främjande av den för landsbygdens sociala förhållanden betydelsefulla
inre kolonisationen i Sverige.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det framlagda förslaget,
som åsyftade en ganska omfattande förändring i fråga om den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, vore väl ägnat att verksamt främja utvecklingen
på hithörande område, gällande detta såväl de föreslagna organisationsändringarna
som ock den förordade utvidgningen av föremålet för egnahemsverksamheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att de utarbetade grunderna
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten syntes väl lämpade
att läggas till grund för statens framtida åtgärder för egnahemsverksamhetens
bedrivande, och hade länsstyrelsen i princip icke något att erinra
mot en omläggning i den riktning de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har framhållit, att egnahemsverksamhe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tens utveckling vore en fråga av djup social innebörd, och gällde detta särskilt
bildandet av nya jordbruk och utveckling av äldre för att skapa vidgade
utkomstmöjligheter. De sakkunnigas allmänna principer torde, riktigt
genomförda, bliva av stor betydelse. Det vore av stor vikt, att egnahemsjordbruken
i fortsättningen bleve av den storlek, att bärkraftiga jordbruk
bildades, varå bärgning kunde beredas brukaren med familj.

Länsstyrelsen i Hallands län har — i likhet med de sakkunniga — funnit
det vara angeläget, att egnahemsverksamheten erhölle en fastare organisation,
och särskilt att större uppmärksamhet ägnades jordanskaffningsspörsmålet.
De reformer, som år 1919 genomfördes i dessa avseenden, angåves
uttryckligen vara av provisorisk karaktär och vore att betrakta som steg
framåt i avvaktan på den ytterligare organisationsutveckling, som borde
komma, sedan erfarenhet vunnits av de då vidtagna åtgärderna samt större
klarhet erhållits om de linjer, som borde följas. I det stora hela funne
länsstyrelsen det nu framlagda förslaget vara en sund och välbetänkt utveckling
av det hittills gällande systemet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har helt anslutit sig till vad de sakkunniga
anfört om egnahemsverksamhetens betydelse. Då förslagen syntes
väl avvägda, tillstyrkte länsstyrelsen dem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig kunna till fullo instämma
i de sakkunnigas uttalanden om egnahemsverksamhetens betydelse.
Väsentliga tillgångar på mark för egnahemsbildning funnes. Det borde då
vara en uppgift av stor samhällelig betydelse, att dessa tillgångar bleve på
det ändamålsenligaste sätt tagna i anspråk för stärkande av folkförsörjningen.
I stort sett tillstyrktes förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att den föreliggande utredningens
huvudsyfte varit att skapa en organisatorisk ram, lämplig och
kapabel att i sig upptaga den nuvarande egnahemsverksamheten samt komplettera
och vidare utveckla densamma för ett mera aktivt och fruktbärande
arbete. Denna uppgift syntes i förslaget hava blivit löst på ett mycket
lyckligt sätt. De riktlinjer, som uppdragits för verksamhetens utbyggande,
torde även i stort sett få anses sunda och riktiga. Som basis för en rationell
och mera effektiv egnahemsverksamhet vore förslaget synnerligen lämpligt,
och länsstyrelsen tillstyrkte, att det lades till grund för statsmakternas
vidare åtgärder i ämnet.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
de sakkunniga haft ett praktiskt grepp på sin uppgift. De hade framlagt
en i stort sett ändamålsenlig plan för såväl egnahemsverksamhetens organisation
som de olika organens arbete. Förvaltningsutskottet ville ansluta
sig helt till betänkandets grundprinciper.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har om förslaget
i dess helhet fällt det omdömet, att ett genomförande därav säkerligen skulle
komma att främja en gynnsam utveckling av egnahemsverksamheten och
därigenom bereda ökade förvärvsmöjligheter för landets befolkning.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har lämnat ett
villigt erkännande åt betänkandets avfattning i huvudsakliga delar.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig vara ense med de sakkunniga om egnahemsverksamhetens stora betydelse
och att den borde stödjas och ytterligare befrämjas. Förslaget syntes taga
sikte på en sund utveckling av den synnerligen betydelsefulla egnahemsverksamheten.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 7.9 häfl. (Nr 97.) ‘2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

de sakkunnigas vitredningar och förslag vara såsom helhet betraktade förtjänstfulla.
Om förvaltningsutskottet alltså i stora drag gillade de framförda
förslagen, vore det å andra sidan klart, att en utredning av denna
omfattning kunde giva anledning att i detaljer uttala avvikande meningar.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betecknat
de sakkunnigas förslag såsom välbetänkta. Utredningen, omfattande egnahemsfrågan
i hela dess vidd, hade klarare än någon av dess föregångare
lämnat svar på frågan, huru den svenska egnahemsverksamheten lämpligen
borde bedrivas.

Sveriges allmänna lantbmkssällskap har om betänkandets allmänna grunddrag
framhållit följande. Då de sakkunniga i sitt förslag utgått från den
av staten hittills bedrivna egnahemsverksamheten och endast föreslagit sådan
utvidgning av denna, att däråt bereddes större planmässighet och kraftigare
initiativ samtidigt med att åt staten såsom långivare bereddes större inflytande
på verksamhetens ledning i samband med att staten åtoge sig den
med verksamheten förenade risk, funne lantbrukssällskapet do av de sakkunniga
utarbetade grunderna för verksamhetens utövande väl lämpade att
läggas till grund för statens framtida åtgärder för egnahemsverksamhetens
bedrivande.

Längbro kommun har tillstyrkt förslaget i föreliggande skick samt uttalat
önskvärdheten, att förslaget, som man granskade med glädje, fortast
möjligt behandlades av statsmakterna och genomfördes.

I andra yttranden åter har tvekan uttalats om behovet och lämpligheten
av så genomgripande förändringar rörande egnahemsverksamheten, som de
sakkunniga föreslagit. I dessa yttranden framföres viss allmän kritik eller
i allt fall ifrågasättas mer eller mindre omfattande ändringar i förslaget;
dock förutsättes i regel, att frågan nu löses på grundval av de sakkunnigas
betänkande, ehuru med hänsyn tagen till i yttrandena framställda krav på
jämkningar. Berörda tveksamma yttranden härröra från länsstyrelserna i
Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Örebro och Jämtlands län samt
från Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns södra, Kristianstads
läns, Malmöhus läns, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns norra, Örebro
läns, Värmlands läns och Västerbottens läns hushållningssällskap. Ur
de allmänna uttalandena i dessa femton yttranden må följande framhållas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har visserligen förklarat sig biträda
de allmänna synpunkter, som framförts i betänkandet som motivering för
förslagen, men har dock ifrågasatt — med hänsyn till att en särskild utredning
nu igångsatts rörande ändrade bestämmelser om egnaliemsupplåtelser
från publik jord samt i betraktande av att de sakkunnigas förslag
till egnahemsverksamhetens lokalorganisation syntes mindre lämplig — huruvida
ej med den slutliga prövningen av de sakkunnigas förslag borde anstå,
i avbidan på resultatet av pågående utredning om egnahemsupplåtelser från
publik jord.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att för egnahemsverksamheten
liksom för all jordpolitik vore det nödvändigt, att den vilade på en
sund ekonomisk grund. Om det t. ex. vore fråga om styckning av ett större
jordbruk, finge den sammanlagda avkastningen åtminstone ej minskas, utan
den borde i stället om möjligt ökas. Vissa utredningar tydde på, att ett
sådant gynnsamt resultat kunde förväntas. Huruvida dessa utredningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

kunde generaliseras och särskilt i vad män de kunde tillämpas i olika delar
av riket, vore dock för närvarande ovissc. Beträffande nykolonisation hade
byggnadskostnaderna särskilt stor betydelse. Med de anspråk, som ofta
framställdes från kolonisterna, låge risken nära till hands, att kapitalutlägget
bleve för stort för att kunna förräntas. De sakkunnigas uttalande, att
byggnadskostnaderna, särskilt begynnelsekostnaderna, borde liållas nere, vore
därför värt synnerligt beaktande. I avseende på frågan, om egnahemsorganen
skulle inrikta sitt arbete på att forcera egnahemsverksamlieten eller
om de skulle i huvudsak inställas på att möta ett redan förefintligt behov,
gåve erfarenheten från statens kolonisationsnämnds verksamhet en viss ledning.
Utläggandet av kolonat hade framdrivits i stor omfattning, och följden
därav hade blivit ett bakslag. En annan erfarenhet från denna verksamhet
vore, att kolonister, för vilka staten sörjde mycket från början, bleve även i
fortsättningen i hög grad benägna att lita till hjälp från samhället mera
än till egna ansträngningar.

Uppsala läns Hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att de av de sakkunniga föreslagna nya riktlinjerna torde komma att bidraga
till lösande av åtskilliga av de många spörsmål, som under nuvarande
tid upprullats i samband med jordförvärv, samt medföra en bättre och
effektivare hjälp för dem, som önskade att bilda jordbruksegnahein. Otvivelaktigt
vore, att egnahemsverksamlieten flerstädes vore i behov av omorganisation,
särskilt vidkommande de norrländska länen. Förvaltningsutskottet
vore dock något tveksamt, huruvida en så genomgripande förändring,
som den nu föreslagna, kunde giva sådant resultat, att den till fullo
motiverades av därmed förenade ökade kostnader och vidlyftigare förvaltning.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att några anmärkningar icke framställts mot egnaliemslånerörelsens nuvarande
skötsel. Olikheter i rörelsens utbredning och livaktighet torde främst
bero av inom skilda orter befintliga förutsättningar och behov. Ur denna
synpunkt torde starkare skäl därför ej tala för de föreslagna förändringarna.
Förvaltningsutskottet hade dock — frånsett vissa önskemål särskilt i avseende
på förslaget om ändringar i lokalorganisationen — ej erinran mot betänkandet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att egnahemsrörelsen vuxit på sådant sätt, att det allvarligaste hindret för
eu fortsatt utveckling numera vore bristen på nödiga medel. Att verksamheten
utvecklats olika inom skilda län hade icke ensamt berott av låneförmedlarnas
olika intresse — detta hade i mycket hög grad medverkat —
utan även på olika tillgång på för småbruk lämplig jord samt på förekomsten
av mindre jordbruk i länet. I län med en talrik och vaken småbrukarbefolkning
hade ett lämpligt folkmaterial funnits. Förvaltningsutskottet
vore tveksamt, huruvida förslaget skulle, i vad anginge Kristianstads
län, gagna egnahemsrörelsens fortsatta utveckling.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att på många punkter kunde visserligen uttalas den största tvekan om de
föreslagna åtgärdernas lämplighet, men å andra sidan vore det synnerligen
vanskligt att föreslå andra anordningar, av vilka bättre resultat kunde förväntas.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att någon allmän strävan icke gjorde sig gällande inom sällskapets
område att erhålla jord. Där krav i denna riktning framkomme, vore det

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dock ett riksintresse, att ytterligare åtgärder vidtoges för att tillfredsställa
detta krav.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, har ansett, att
de sakkunnigas förslag gått icke oväsentligt utöver vad för närvarande
kunde anses vara av förhållandena påkallat.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig
hysa den uppfattning, att egnahems verksamheten vore av synnerligen stor
betydelse för vårt land, icke minst under nu rådande arbetslöshet. De ekonomiska
förutsättningarna för bildande av helt nya jordbruk vore dock för
närvarande i allmänhet ej så goda som önskligt vore. På grund av rådande
prisförhållanden på jordbrukets förnödenheter och produkter kämpade det
redan befintliga jordbruket med stora ekonomiska svårigheter, och utsikten
att nå försörjning vid nybildade jordbruk vore ännu mindre. På det hela
taget torde emellertid en viss utvidgning av egnahemsverksamheten vara
motiverad, närmast då utveckling av ofullständiga jordbruk och åstadkommande
av en effektiv upplysningsverksamhet. Därjämte hade knappheten
på medel nu begränsat verksamheten.

I en tredje grupp yttranden intages en i huvudsak avvisande ställning
gent emot grunddragen i de sakkunnigas förslag, nämligen i yttrandena
från lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Kalmar läns norra, Gotlands
läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ävensom egnahemslåneförmedlingsföreningen
Hem i Sverige u. p. a. och Boxholms egnahemsförening
u. p. a. Av de i vissa av dessa elva yttranden förekommande allmänna
uttalandena må följande här återgivas.

Lantbruksstyrelsen har visserligen icke fällt något sammanfattande yttrande
över förslaget eller eljest behandlat betänkandets allmänna avdelning
utan har blott berört frågorna om jordanskaffningsverksamheten, egnahemsnämndernas
ställning och centralorganet. Såsom närmare kommer att framgå
av specialbehandlingen av dessa spörsmål har lantbruksstyrelsen därvid
ställt sig avvisande eller tveksam till de sakkunnigas förslag i dessa delar.
Styrelsen har ansett, att tillgången till och utbuden av jord redan nu i allmänhet
ej lade hinder i vägen för en ändamålsenlig egnahemsbildning.
Lämpligheten att på föreslaget sätt ändra egnahemsnämndernas sammansättning
och ställning kunde ifrågasättas. Hushållningssällskapen hade nämligen
genom sina organ i allmänhet på ett fullt tillfredsställande sätt handhaft
sina åligganden i fråga om egnahemsarbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit i huvudsak följande. Med
allt erkännande därav, att betänkandet på ett lyckligt sätt framförde eu
mångfald behjärtansvärda tankar samt gagnande uppslag eller anvisningar,
funne länsstyrelsen dock, att förslaget i väsentliga delar sköte över målet
och innebure större förändringar i vad nu gällde och tillämpades, än som
kunde anses nödvändiga och lämpliga. Detta torde huvudsakligen bero
därpå, att de sakkunniga fäst alltför stor vikt vid en utvidgad jordanskaffning
för egnahemsändamål. Även om man funne en väsentligen ökad egnahemsbildning
vara synnerligen önskvärd, och även under förutsättning, att
lämpligt människomaterial vore i erforderlig mängd för handen, måste man
dock säga sig, att den jord, som redan med nuvarande anordningar kunde
disponeras, vida mera än motsvarade de statsmedel, som kunde för understödjande
av egnahemsverksamheten påräknas. Det vore en vanlig före -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

teelse, att hushållningssällskap måste i följd av hrist på medel vägra eller
uppskjuta beviljandet av egnahemslån. Att tillgången på jord avsedd för
styckning till egnahemslägenheter vore större, än som kunde finna avsättning,
medförde den olägenheten, att under väntetiden brukandet lätteligen
försummades. Endast om man vore beredd att högst väsentligt öka statens
utlåning, syntes det därför kunna äga praktiskt intresse att vidtaga långt
gående åtgärder för jordanskaffning, varemot onekligen allt borde göras för
att förbättra jordförmedlingen. Vid sådant förhållande syntes det saknas all
anledning att i avsevärd mån förändra hushållningssällskapens ställning
såsom låneförmedlare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att egnahemsrörelsen
visserligen borde på målmedvetet och kraftigt sätt stödjas av staten,
men dess lugna fortskridande vore en förutsättning för egnahemsfrågans
lyckliga lösning. En forcering, i och för sig alltid mindre önskvärd, kunde
i trakter, där förutsättningarna för bildande av nya jordbruk vore små,
leda till att tillbörlig uppmärksamhet icke ägnades däråt, att den jord, som
upplätes, vore fullt lämplig och användbar för att med ekonomiskt gott resultat
driva småbruk, och att man eftersatte nödig tillsyn över att endast
för ändamålet verkligt kvalificerade personer förhjälptes till egnahemsbruk.
Efter att hava framställt ändringsförslag i olika detaljer, ifrågasatte länsstyrelsen,
att förslaget måtte omarbetas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat den uppfattning, att tillräckliga
skäl knappast anförts för en så genomgripande reform, som de sakkunniga
föreslagit, utan hyste länsstyrelsen den övertygelsen, att man kunde
nå, vad man ville, genom att bygga vidare på den grund, som redan vore
lagd. De önskemål, som vore befogade, kunde tillgodoses utan alltför
genomgripande förändring.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett
egnahemsverksamheten vara bra, sådan den är. Genom de sakkunnigas
förslag, vilket avstyrktes, skulle hela verksamheten praktiskt taget övertagas
av staten.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd bär ansett,
att de sakkunnigas förslag i stort sett icke vore förtjänta av att läggas till
grund för omstöpning av egnahemsväsendet. Förslaget syntes åsyfta en
starkt forcerad jordstyckning. Det kunde ifrågasättas, om en väsentligt
snabbare jordstyckning, åtminstone i länet, vore önskvärd. En stor egnahemsbildning
hade skett, jämsides med den statliga, av enskilda, och denna
form vore lika önskvärd som den statsunderstödda. Statens starkt stödjande
hand hade troligen stundom lockat en och annan till experiment, som därförutan
icke skulle ägt rum. Det vore ej önskvärt att driva fram egnahemsbildning
av så stora proportioner, att möjligheten i den vägen efter
några tiotal år bleve väsentligen uttömda. Ett lugnare tempo vore att
föredraga, som bättre garanterade, att vid varje tidpunkt endast det ekonomiskt
lämpliga ägde rum. Om egnahemsrörelsen starkt forcerades, kunde
ett bakslag riskeras.

Egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. bär framhållit,
att beträffande tillgången till lämpligt folkmaterial borde beaktas de
stegrade anspråk på livet — bekvämlighet och förströelser — som gjorde
sig gällande, och vilka anspråk vore ägnade att minska det för jordbrukskolonisation
lämpliga folkmaterialet. Föreningen funne ej förslaget moget
att läggas till grund för en omorganisation av egnahemsrörelsen.

Departement tsehefev.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Den uppfattningen torde numera vara allmän, att egnahems frågan är av
synnerligen stor samhällelig betydelse. Särskilt gäller detta sådan verksamhet,
som avser att främja bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk
av den art, att brukaren med familj därav erhåller utkomst och arbete.
Denna verksamhets sociala och ekonomiska betydelse är icke minst framträdande
under en tid, då svårigheter finnas för beredande av försörjning
åt den befintliga och än mer åt en växande befolkning.

Den hittillsvarande egnahemsverksambeten bar otvivelaktigt åstadkommit
stora och goda resultat. Riksdagens förut nämnda framställningar i ämnet
äro emellertid ett uttryck för den helt visst riktiga uppfattningen, att ytterligare
åtgärder äro behövliga, i sylte att främja anskaffande och tillgodogörande
av för jordbruksnybildning tjänlig jord, frilösning av arrendejordbruk
och utveckling av äldre jordbruk. Under den tidrymd av drygt tjugo
år, varunder det statsunderstödda egnahemsarbetet pågått, hava hithörande
anordningar varit föremål för en av förhållandena och vunnen erfarenhet
betingad successiv ombildning och utveckling. Sålunda hava vid nära nog
varje riksdag partiella reformer vidtagits ifråga om egnahemsväsendet, ej
sällan — såsom särskilt 1908, 1919 och 1923 — av ganska genomgripande
natur. I själva verket har egnahemsrörelsen visat sig äga sådan inneboende
egen styrka och sådana naturliga förutsättningar, att den för verksamheten
tid efter annan ändrade ramen snart nog visat sig för trång eller
i allt fall i behov av förbättringar.

Tiden torde nu vara inne att taga ett nytt steg i arbetet att främja
uppkomsten av självständiga och bärkraftiga mindre jordbruk och därigenom
underlätta för landsbygdens obesuttna befolkning att bilda egna hem. Därvid
gäller det särskilt att, såsom riksdagen också begärt, söka ernå efter
nuvarande förhållanden bättre anpassade ekonomiskt-organisatoriska anordningar
för anskaffande och tillgodogörande av till jordbruksnybildning
tjänlig jord, för underlättande av arrendefrilösning samt för utveckling till
större bärkraft av ofullständiga jordbruk.

I fråga om förutsättningarna för egnahemsverksamhetens utveckling i
antydd riktning hava de sakkunnigas utredningar givit det — i yttrandena
i stort sett ej motsagda — resultat, att erforderlig tillgång till tjänlig jord
och lämpligt folkmaterial torde finnas. För min del vill jag understryka
de sakkunnigas principuttalande, att allenast för ändamålet fullt lämplig
jord bör komma till användning samt att den största omsorg måste iakttagas
vid valet av egnahemsbildare. över huvud taget bör hela den hithörande
verksamheten vila på en sund ekonomisk grund, så att endast sådana åtgärder
vidtagas, som äro ägnade att befordra uppkomsten av ekonomiskt bärkraftiga
företag. I detta hänseende är det av vikt, att jordbruken erhålla
lämplig storlek samt att kostnaderna för förvärvet och iordningställandet
ej bliva högre, än att de kunna förräntas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Den fortsatta egnahemsverksamheten bör icke forceras utan avse en lugn.
av förhållandenas naturliga krav anpassad utveckling i syfte att ernå ett
gott och bestående resultat. I likhet med de sakkunniga anser jag, att den
fortsatta egnahemsverksamheten bör bedrivas med rikligt utrymme för det
enskilda initiativet och med smidig anpassning efter olika trakters förhållanden
och behov ävensom att man i största möjliga omfattning bör bygga på
hittillsvarande anordningar och utnyttja vunnen god erfarenhet. Jag är
även ense med de sakkunniga om vikten av, att det allmännas befogade
krav på ökad planmässighet och ändamålsenlighet i rörelsens skötsel tillgodoses,
så att största möjliga garanti ernås för de anvisade statsmedlens
rätta och fruktbärande användning. Med hänsyn härtill torde denna omfattande
och starkt växande, socialt betydelsefulla verksamhet vara i behov
av något fastare och mera planmässig organisation än hittills, med i viss
mån ökat statligt inflytande på verksamhetens ledning och kontroll.

Efter detta allmänna uttalande om grundprinciperna för det fortsatta egnahemsarbetet,
kommer jag i det följande att angiva min ståndpunkt till det
föreliggande förslagets olika delar.

2) Egnahemsverksamlietens lokala organisation.

Den hittillsvarande egnahemslåneverksamlieten utövas av lokala organ,
s. k. låneförmedlare. Såsom sådana äro verksamma rikets hushållningssällskap
samt vissa aktiebolag, föreningar och kommuner. För erhållande av
statslån från egnahemslåne fonden gälla i huvudsak följande villkor rörande
lokalorganens organisation och arbetssätt.

Hushållningssällskap skall bedriva egnahemslånerörelsen genom eu särskild
egnahemsnämnd, bestående av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott
utsedda personer jämte en för statens räkning, av vederbörande länsstyrelse
utsedd ledamot, vilken äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Ett å statens vägnar av länsstyrelsen utsett ombud skall äga deltaga i granskningen
av egnahemsnämndens räkenskaper och förvaltning. Inom varje
kommun av hushållningssällskapets område skall finnas anställt ett av egnahemsnämnden
utsett ombud med uppgift att biträda nämnden i dess verksamhet
samt tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar, dock kan,
där så finnes lämpligt, gemensamt ombud utses för högst tre kommuner.
Hos hushållningssällskapet skall finnas anställd minst en med bidrag av
statsmedel avlönad jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden
samt i övrigt medverka vid egnahemsväsendets utveckling inom
sällskapets område. Slutligen skall hushållningssällskapet hava för egnahemslånerörelsen
antagit reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören
i jordbruksdepartementet. I reglementet skola finnas intagna bestämmelser
bland annat angående verkställandet genom jordbrukskonsulent eller i
dennes ställe genom annan sakkunnig person av besiktning av lägenheter,
för vilka egnahemslån blivit sökta, samt inspektion å lägenheter, för vilka
dylika lån beviljats; vidare därom, att jordbrukskonsulent skall vid egna -

Nuvarande

lokalorgani sation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hemsnämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena, att låneansökningar
skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året, att särskilda
räkenskaper skola föras för egnaheinslånerörelsen m. m.

Som villkor för att kommun skall kunna erhålla statslån från egnahemslånefonden
gäller, att kommunen skall hava för egnahemslånerörelsen antagit
reglemente, som godkänts av egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet.

Aktiebolag eller ekonomisk förening kan erhålla statslån från egnahemslånefonden
under villkor, att dess uppgift är att befrämja förvärvandet av
egnahem samt bolaget eller föreningen av Kungl. Maj:t, vid prövning i
varje särskilt fall, tinnes vara lämplig såsom mellanhand vid lånerörelsen
och bereda tillräcklig trygghet för att egnahems förvärvande av mindre bemedlade
personer bliver på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämjat.
Liksom beträffande hushållningssällskapen gäller, att en å statens vägnar
utsedd ledamot i bolagets eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att ett ombud å statens vägnar skall
äga deltaga i granskningen av räkenskaperna och förvaltningen. Likaså
skall reglemente för egnahemslånerörelsen av i huvudsak samma innehåll
som i fråga om hushållningssällskapen (och kommunerna) vara antaget av
låneförmedlaren och godkänt av egnahemsinspektören. Bolagsordningen,
respektive föreningsstadgarna skola vara upprättade i överensstämmelse med
vissa av Kungl. Maj:t särskilt föreskrivna grunder, innehållande, bland annat,
bestämmelse om viss begränsad vinstutdelning till aktieägarna, respektive
medlemmarna, om dispositionen av överskjutande vinstmedel etc.

Samtliga låneförmedlare skola i avseende å sin egnahemslåneverksamhet
och vad därmed sammanhänger stå under uppsikt och kontroll av den från
och med 1920 inrättade egnahemsav delning en inom jordbruksdepartementet.
(Se nästa huvudavdelning, egnahemsverksamhetens centrala organisation.)

Låneförmedlarna, som driva rörelsen på egen ekonomisk risk, åtnjuta
årligt bidrag av statsmedel för täckande av för dem genom lånerörelsen
uppkommande kostnader och möjliga förluster. Bidraget belöper sig till
Va procent av låneförmedlares ej till betalning förfallna kapitalskuld vid
årets början. Rörande ordningen vid bidragets utgående må följande meddelas.

Vid egnahemslånefondens inrättande 1904 medgav riksdagen, att Kungl.
Maj:t årligen finge anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande
av för dem genom egnahemslånerörelsen uppkommande kostnader
och möjliga förluster ett belopp, motsvarande för varje sällskap en halv
procent av den ej till betalning förfallna kapitalskuld, vari sällskapet på
grund av från fonden utbekomna statslån vid årets början häftat till staten.
Vid 1908 års riksdag medgåvos även egnahemslåneförmedlande bolag och
föreningar rätt att komma i åtnjutande av samma bidrag. Därjämte beslöts
vid 1919 års lagtima riksdag, att sådant förvaltningsbidrag skulle enligt
gällande grunder utgå jämväl till egnahemslåneförmedlande kommuner.

Förvaltningsbidragen utgingo under lånerörelsens första tid av egnahemslånefondens
kapitalmedel och under åren 1910 och 1911 från ett för ändamålet
under nionde huvudtiteln å extra stat uppfört förslagsanslag. I samband
med den vid 1911 års riksdag genomförda förändringen av riksstatens
uppställning, gällande f rån och med 1912, borttogs berörda särskilda anslag.
I stället beräknades ett belopp, motsvarande låneförmedlarnas tillhopatagna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

förvaltningsbidrag, såsom driftkostnad för fonden samt avräknades a egnahemslånefondens
ränteavkastning, vilken alltså endast med sitt nettobelopp
(överskott) ingick såsom inkomst i riksstaten. Allt sedan 1912 hava berörda
förvaltningsbidrag i överensstämmelse härmed utgått direkt av fondens ränteavkastning,
utan att vara synliga i riksstaten.

För vart år inkommer statskontoret till Kungl. Maj:t med uppgifter angående
en var låneförmedlares ej till betalning förfallna kapitalskuld till
egnahemslånefonden vid årets början. Med ledning härav beslutar Kungl.
Maj:t om anvisande av här avsett bidrag till låneförmedlarna. För 1927
hava såsom förvaltningsbidrag anvisats tillhopa 725,477 kronor 2 öre.

Vidare må erinras därom, att hushållningssällskap kan, jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119), erhålla särskilt statsbidrag
för i anslutning till egnahemslånerörelsen bedriven jordförmedling.
Härom gällande bestämmelser innebära i huvudsak följande.

Hushållningssällskap, som beviljats statslån från egnahemslånefonden för
att därav utlämna egnahemslån för förvärvande av jordbrukslägenheter och
som för sitt områdes vidkommande anordnar förmedling av jord huvudsakligen
åt mindre bemedlade, vilka endast med hjälp av egnahemslån äro
i stånd att förvärva eget jordbruk, kan för täckande av med dylik jordförmedling
förenade kostnader och risk erhålla bidrag av statsmedel. Statsbidraget
får icke utgå med större belopp, än vad som motsvarar a) tre
procent å under året beviljade egnahemslån för jordbrukslägenheter, som
upplåtits från områden, vilka för egnahemsbildning förvärvats av sällskapet
självt eller dess egnahemsnämnd eller ock, i den mån Kungl. Ma:jt så medgiver,
genom till sällskapet nära anknuten egnahemsförening eller annan
dylik organisation, samt b) två procent å under året beviljade egnahemslån
för jordbrukslägenheter, som åt genom hushållningssällskapets jordförmedling
anmälda spekulanter försålts från områden, vilka för egnahemsbildning
eljest uppbringats under sällskapets medverkan och kontroll. Hushållningssällskapen
stå i avseende å sin jordförmedlingsverksamhet under kontroll
och uppsikt av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning.

Bidragen utgå från ett under nionde huvudtiteln för ändamålet anvisat
anslag.

De sakkunniga hava fäst stor vikt vid frågan om egnahemsverksamhetens
organisation samt hava rörande organisationens betydelse och allmänna
grunddrag framhållit i huvudsak följande.

Egnahemsarbetet i dess olika former vore i väsentlig grad en organisationsfråga.
Utan ett ordnat och förutseende organiserande av arbetet löpte
man risken, att befintliga förutsättningar och krafter icke komme till sin
rätt i full utsträckning och på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn till att
egnahemsverksamheten redan nått stor omfattning, fått påtaglig inverkan
på jordens fördelning, djupt ingripit i ett stort antal medborgares förhållanden
samt tagit allmänna och enskilda krafter i anspråk vore det förklarligt,
att organisationsfrågan upptoges till grundlig prövning.

Egnahemsorganisationen borde så till vida vara enhetlig, att dess olika
grenar ej splittrades å vid sidan av varandra arbetande organisationssystem.

1925 års kolonisati-onssakku
nruga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vidare hade verksamheten den stora betydelse, krävde sådan koncentrerad
ledning, arbetade med så egenartade uppgifter samt fordrade tillgodoseende
av sådana speciella, sociala, tekniska och ekonomiska krav, att verksamhetens
ändamålsenliga utveckling i väsentlig grad vore beroende av, att organisationen
erliölle en självständig ställning. Arbetet borde utföras under
statens målmedvetna ledning och direkta inflytande. Ett fullständigt
förstatligande vore dock ej att tillråda, utan borde organisationen vara
en kombination av statlig och enskild verksamhet på sä sätt, att den uppbyggdes
under tillvaratagande av de goda sidorna å ömse håll. Organisationen
borde inrymma god plats för det praktiska livets män, ekonomiskteknisk
erfarenhet och sakkunskap samt känsla och förståelse för de befolkningsgruppers
intressen, med vilken rörelsen närmast komme i kontakt.
Organisationen borde vara uppbyggd i tre instanser, nämligen ett mindre
centralorgan för verksamhetens samlade ledning, ute i länen verksamma
lokalorgan, dit det huvudsakliga arbetet decentraliserades, samt såsom
yttersta led ombud i kommunerna. Slutligen borde organisationen i görligaste
män anslutas till pa området befintliga användbara organ.
Härigenom bevarades kontinuiteten, rubbningar undvekes vid övergången
och vunnen erfarenhet kunde tillgodogöras.

Den av de sakkunniga ifrågasatta reformerade egnahemsorganisationen
skulle bestå av

1) ett ledande centralorgan, benämnt statens egnahemsstyrelse;

2) ute i länen arbetande, i anslutning till hushållningssällskapen organiserade,
men under egnahemsstyrelsens ledning stående lokalorgan, egnahemsnämnder; 3)

under egnahemsnämnderna sorterande egnahemsombud och egnahemskommittéer
i socknarna:

4) särskilda revisorer.

De sakkunniga hava ansett, att egnahemsverksamheten fortfarande borde
utmärkas genom stark decentralisation. Det direkta handhavandet av arbetet
borde utövas av i nära kontakt med ortsförhållandena stående lokaloigan,
ett för varje hushållningssällskapsområde. Innan de sakkunniga
stannat, vid att föreslå hushållningssällskapens egnahemsnämnder såsom
lokalorgan, hade de övervägt olika anordningar.

Ett tänkbart system vore, att de befintliga egnahemsorganen bibehölles
vid sin nuvarande huvuduppgift, egnahemslåneförmedlingen, och att vid sidan
av dem. inrättades nya lokalorgan för jordanskaffningsuppgiften. En dylik
dubblering av lokalorganen skulle emellertid vålla praktiska olägenheter.
Slitningar och intressekonflikter kunde näppeligen förebyggas. För allmänheten
skulle dubbelorganisationen medföra beroende av två olika organ
och därigenom vålla besvär och oklarhet. Svårigheter skulle möta att skaffa
arbetskrafter till de sida vid sida arbetande organen. Dubbelorganisationen
skulle även medföra ökade förvaltningskostnader.

Ett annat tänkbart system vore, att den nuvarande lokala egnahemsorganisationen
slopades och ersattes med en ny. Häremot talade dock den
omständigheten, att inom hushållningssällskapen redan funnes en egnahemsförvaltning,
som inrättats för kontinuerligt arbete. Ett överflyttande av låneärendena
skulle medföra tekniska svårigheter. Personal- och lokalfrågor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bleve svårlösta. Allmänheten finge att göra med en ny och okänd organisation.
Gjordes den nya organisationen rent statlig, uppstode faran, att den
stelnade i former och insnördes i sådana föreskrifter, att den ej bleve ändamålsenlig
för praktiska uppgifters handhavande.

Ett tredje tänkbart system vore, att den nuvarande lokala egnahemsorganisation
bibehölles för omhänderhavande av all hithörande statsunderstödd
egnahemsverksamhet. Detta alternativ låge närmast till hands och
innebure enligt de sakkunnigas mening också den bästa lösningen. Hushållningssällskapens
egnahemslånearbete hade pågått i drygt tjugu år. Deras
egnahemsnämnder vore numera de egentliga bärarna av rörelsen. Inom denna
organisation, som vore känd och inarbetad ute i landet, hade under årens lopp
värdefull erfarenhet samlats, och där sysselsattes ett stort antal intresserade,
kunniga och dugliga arbetskrafter. Hushållningssällskapens olika anordningar
och funktionärer kunde på ett smidigt sätt jämväl betjäna egnahemsbyggarna.
Genom egnahemsorganisationens omedelbara anknytning till hushållningssällskapen
befordrades en fruktbärande växelverkan mellan arbetet
för jordbruksnybildning och jordbruksnäringens allmänna utveckling. Det
vore av mycket stor vikt, att det praktiska arbetet för jordbruksnybildning
icke isolerades från den verksamhet, som i övrigt bedreves för jordbrukets
upphjälpande. Vidare undginge man de praktiskt-administrativa svårigheterna
vid ett djupgående systemskifte samt de olägenheter, som enligt vad
ovan nämnts gärna vidlådde verksamhetens förstatligande. De sakkunniga
hade därför obetingat stannat vid förevarande alternativ, att egnahemsnämnder
inom hushållningssällskapen skulle bliva de lokalorgan, som i allt väsentligt
skulle uppbära hela den hithörande egnahemsverksamlieten.

Uppgifternas stora betydelse och omfattning påkallade emellertid, enligt de
sakkunniga, att hushållningssällskapens egnahemsnämnders ställning ändrades.
Gentemot hushållningssällskapen borde egnahemsnämnderna få självständigare
ställning och större egen befogenhet. Staten borde däremot
få väsentligt ökat inflytande på egnahemsnämndernas sammansättning, arbetssätt
och medelsförvaltning. Till gengäld borde staten å sin sida bestrida
de med verksamheten förenade förvaltningskostnader, tillhandahålla erforderliga
låne- och bidragsmedel liksom rörelsekapital samt fritaga sällskapen
för de med verksamheten förenade ekonomiska risker.

De sakkunniga liava i anslutning härtill framställt i huvudsak följande
förslag rörande egnahemsnämndernas sammansättning, ställning och arbetsuppgifter.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall bestå av sex ledamöter eller,
där ökning eller minskning av detta antal av särskild anledning linnes påkallad,
åtta eller fyra ledamöter. Suppleanter utses till i regel högst samma
antal som ledamöter. Antalet ledamöter och suppleanter bestämmes, på förslag
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, av statens egnahemsstyrelse.
Ledamöter, liksom suppleanter, utses till lika antal av hushållningssällskapet
och staten. Ledamot för hushållningssällskaps räkning väljes av
dess förvaltningsutskott för en tid av högst fyra år. Ledamot för statens
räkning tillsättes av egnahemsstyrelsen för tid, som nu sagts. Bland nämndens
ledamöter utser egnahemsstyrelsen en att vara ordförande. Vice ordförande
utses av nämnden. Ordföranden har vid lika röstetal utslagsröst.
Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer

K-ungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

inom nämndens område företrädande den jordbrukande befolkningen, den
jord- och lånesökande allmänheten, de statligt-administrativa synpunkterna
samt förtrogenhet med områdets olikartade bygdeförhållanden.

Nämnden äger att, enligt vad härom särskilt föreskrives, anställa tjänstemän
och biträden samt i övrigt anlita medverkan av arbetskrafter, som erfordras
för verksamheten.

För nämnden skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet
och fastställd av egnahemsstyrelsen.

Egnahemsnämnd skall hava till uppgift att i vederbörande hushållningssällskaps
namn och å dess vägnar inom sällskapets område handhava här
ifrågavarande statsunderstödda egnahemsverksamhet. Därvid åligger det
nämnden att, enligt av staten meddelade bestämmelser, bedriva jordanskaffningsverksamhet
och egnahemslåne- och premielåneverksamhet samt i övrigt
verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling
inom hushållningssällskapets område.

De medel, som staten anvisar för egnahemsnämnds hithörande verksamhet,
skola hållas avskilda från sällskapets övriga medel samt av nämnden
förvaltas och bokföras jämlikt härom av egnahemsstyrelsen meddelade
föreskrifter.

Vederbörande hushållningssällskap bör i lämplig ordning och i görligaste
mån stödja nämnden i dess verksamhet genom att, efter överenskommelse,
dels låta sällskapets egna tjänstemän och funktionärer biträda nämnden, dels
medverka vid ordnandet av nämndens lokal- och inventariefrågor, dels ock
i övrigt underlätta nämndens arbete, allt i den mån sådant kan ske utan
förfång för sällskapets övriga verksamhet.

Därest hushållningssällskap för sin del iakttager vad sålunda föreslagits
i fråga om egnahemsnämnds sammansättning, ställning och verksamhet, understödjer
staten nämndens verksamhet genom att ställa låne- och anslagsmedel
till förfogande för nämndens jordanskaffnings-, egnahemslåne- och premielåneverksamhet,
bestrida de med rörelsen förenade förvaltningskostnader och
fritaga sällskapet för risk och förluster å hithörande verksamhet.

Rörande ordningen för statens bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader
och täckande av förluster å nämndernas verksamhet
hava de sakkunniga framställt följande förslag.

För bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och täckande
av för dem å egnahemslåneverksamheten möjligen uppkommande förluster
må, enligt följande bestämmelser, av egnahemslånefondens rån teavkastning
årligen användas ett belopp, motsvarande 0.6 procent av hushållningssällskapens
och dessas egnahemsnämnders tillhopatagna, ej till betalning
förfallna kapitalskuld till fonden vid närmast föregående års början.
Av sagda belopp må högst tre fjärdedelar användas till nämndernas förvaltningskostnader,
varjämte sålunda ej använd del av beloppet skall tillföras
egnahemslånefondens riskfond, att på sätt nedan sägs användas till täckande
av låneförluster.

Egnahemsnämnd har att årligen, inom tid och i ordning, som bestämmes
i instruktion för nämnden, upprätta och till egnahemsstyrelsen insända ett
för nästföljande kalenderår avsett statförslag rörande nämndens förvaltningskostnader.
över statförslaget bör hushållningssällskapets förvaltningsutskott
avgiva yttrande. Sedan egnahemsstyrelsen granskat statförslagen, skall styrelsen
med insändande tillika av från statskontoret införskaffad uppgift om det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

belopp, som står till förfogande för ändamålet, framställa förslag till Kungl.
Maj:t rörande det statsanslag, som bör tilldelas en var egnahemsnämnd till
bestridande av förvaltningskostnader. Statsanslag, som Kungl. Maj:t beviljar
nämnd till bestridande av förvaltningskostnader, utbetalas av statskontoret
till nämnden, mot redovisningsskyldighet, att utgå direkt av egnahemslånfondens
ränteavkastning. Det åligger nämnd, som tilldelats sådant statsanslag,
att, enligt anvisningar från egnahemsstyrelsen, så ordna sin bokföring, att
av särskilt konto för förvaltningskostnader framgår, i vad män nämndens
inkomster i form av dylikt statsanslag, möjligen uppkommande räntevinster
och andra särskilda, ej på jordanskaffningsverksamhet uppkommande vinster
överstiga de havda förvaltningskostnaderna. Uppkommer dylikt överskott,
är nämnden skyldig att, efter revision och jämlikt beslut av egnahemsstyrelsen,
inbetala överskottet till statskontoret, att tillföras en särskild egnahemslånefondens
riskfond.

Uppstår ofrånkomlig förlust å egnahemsnämnds vederbörligen bedrivna
egnahemslånerörelse, har egnahemsstyrelsen att, efter det nämnden avgivit
redovisning och revision ägt rum, besluta, att nämnden skall erhålla täckning
för förlusten. Såsom dylik förlust må anses till betalning förfallet
ränte- eller kapitalbelopp, som trots indrivningsförsök hos egnahemslåntagaren
ej erhållits, så ock förluster, som uppkomma vid pantförskriven
egnahemslägenhets eller annan för egnahemslån lämnad säkerhets realiserande.
Belopp, som egnahemsstyrelsen sålunda tilldelar nämnd till täckande
av låneförluster, utbetalas av statskontoret till nämnden från egnahemslånefondens
riskfond. Uppkommer anledning antaga, att egnahemslånefondens
riskfond ej kommer att förslå för täckning av här avsedda låneförluster,
skall egnahemsstyrelsen i god tid härom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Uppstår ofrånkomlig förlust å egnahemsnämnds vederbörligen bedrivna
jordanskaffningsverksamhet, har egnahemsstyrelsen att, efter det nämnden
avgivit redovisning och revision ägt rum, besluta, att nämnden skall erhålla
täckning för förlusten. Belopp, som egnahemstyrelsen sålunda tilldelar
nämnd till täckande av här avsedd förlust, utbetalas av statskontoret
till nämnden från jordanskaffningsfondens riskfond. Uppkommer anledning
antaga, att jordanskaffningsfondens riskfond kommer att så nedgå, att dess
belopp kan befaras komma att understiga fem procent av jordanskaffningsfondens
kapitalbelopp, skall egnahemsstyrelsen i god tid anmäla förhållandet
för Kungl. Maj:t, som därvid äger besluta om förbud för styrelsen och
nämnderna att tillsvidare igångsätta nytt jordanskaffningsföretag.

Egnahemslånefondens och jordanskaffningsfondens riskfonders kapitalbehållningar
böra av statskontoret, för så vitt ej annat betingas av särskilda
skäl, placeras i svenska statens räntebärande obligationer. Riskfonds ränteavkastning
lägges till vederbörande fonds kapital.

Vad nu sagts om bestridande av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader
och egnahemslåneförluster, må från och med 1929 äga tillämpning
jämväl beträffande kostnader för skötseln av statslån från egnahemslånefonden,
som för tid före 1929 beviljats hushållningssällskap, för så vitt
vederbörande sällskap dels på egen risk och med egna medel till statskontoret
vederbörligen inbetalar alla på tiden före 1929 belöpande, till betalning
förfallna ränte- och kapitalbelopp å statslån från fonden, dels icke
onödigtvis till tid efter 1928 uppskjuter ej mindre välgrundad uppsägning
och indrivning av sådana egnahemslån, vilka uppenbarligen komma att medföra
kapitalförlust, än även realiserande av pantförskriven egnahemslägenhet
eller annan för egnahemslån lämnad säkerhet, å vilka likaledes uppen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

bar kapitalförlust kan förväntas, dels ock i vad på sällskapet beror iakttager,
vad enligt de nya bestämmelserna sägs rörande den statsunderstödda
egnaliemsverksamhetens organisation och ställning inom hushållningssällskapen.

De sakkunniga hava ansett det vara av synnerlig vikt, att den sålunda
reformerade egnahemsorganisationen underkastas noggrann revision beträffande
förvaltning och räkenskaper. I detta hänseende hava de sakkunniga
föreslagit följande.

Egnahemsnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av tre revisorer,
av vilka en väljes av hushållningssällskapet, en tillsättes av egnahemstyrelsen
och en utses av vederbörande länsstyrelse. Av egnahemsstyrelsen
tillsatt revisor bör vara av handelskammare eller på annat av
Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor. Revisorerna skola,
efter bokslut, årligen avlämna exemplar av sin berättelse till vederbörande
hushållningssällskap och till egnahemsstyrelsen. Revisorerna åtnjuta för
uppdraget ersättning från det till nämnden anvisade statsanslag till förvaltningskostnader.
Instruktion för revisorerna utfärdas av egnahemsstyrelsen.

De sakkunniga hava vidare förordat, att egnahemsnämnderna liksom nu
skola biträdas av egnahemsombud i socknarna. Rörande ombudsinstitutionen
hava de sakkunniga föreslagit följande.

Egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje
kommun inom nämndens område, med uppgift att biträda nämnden och
verka för egnahemsversamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling
inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl sådant betinga, må ombuds
distrikt omfatta två eller flera intill varandra liggande kommuner eller ock
del av kommun. Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse
och förståelse för egnahemsverksamheten samt besitter för uppdraget
goda personliga förutsättningar. Egnahemsombud må för uppdraget tilldelas
ersättning från det till nämnden anvisade statsanslag till förvaltningskostnader,
enligt vad vid anvisandet härom bestämmes.

För att den av staten ledda reformerade egnahemsorganisationen må erhålla
eu tillräckligt bred grund och stå i omedelbar kontakt med befolkningen
ute i bygderna, hava de sakkunniga förordat, att ombudsinstitutionen kompletteras
med av kommunerna själva utsedda representanter, därest kommunen
själv så önskar. Härom hava de sakkunniga framställt följande
förslag.

En var kommun bör äga att, genom det organ som utövar kommunens
beslutanderätt, välja två egna representanter, företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att
jämte det enligt vad ovan sagts för kommunen utsedda egnahemsombudet
bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets
ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamlietens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen.
Är kommunen delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt. Kommun,
som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom underrätta
vederbörande egnahemsnämnd. Av kommun vald representant åtnjuter ej
för uppdraget ersättning av statsmedel.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

De sakkunniga hava härefter behandlat frågan om den ställning, som de
enskilda egnahemsorganen böra intaga efter genomförandet av egnahemsförvaltningens
reformering.

Den statsunderstödda egnahemsverksamheten bedreves visserligen nu till
den helt övervägande delen genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
men vid sidan av dem funnes ett antal egnahemsföreningar och
aktiebolag samt några kommuner, vilka erhölle statslån ur egnaliemslånefonden
eller ur jordförmedlingsfonden. En del av dessa enskilda företag
förmedlade blott egnahemslån för bostadslägenheter, huvudsakligen inom
ett lokalt mycket begränsat område. Tre företag förmedlade dock även
.jord b rukseg n a hemslän. Sex föreningar och bolag — däribland främst de
två egnahemsföreningarna i skånelänen — dreve jordförmedling med anlitande
av statslån ur jordförmedlingsfonden.

Efter omorganisationen av den statsunderstödda egnaliemsförvaltningen
bleve det ej behövligt eller lämpligt, att andra av staten direkt understödda
organ än egnahemsnämnderna sysslade med samma uppgifter. Följden bleve
eljest splittring, minskad effektivitet och enhetlighet, varjämte dubbelarbete
med fördyrade kostnader kunde befaras.

De sakkunniga förordade därför i princip bortagande av rätten för enskilda
egnahemsföretag att erhålla statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna.
Sådant borttagande torde dock ej ske brådstörtat, utan
en övergångstid av förslagsvis tre år borde tillämpas.

Beträffande förvaltningen av de statslån ur egnahemslånefonden, som de
enskilda företagen tidigare erhållit, skulle eu sådan enskild låneförmedlare,
som icke själv önskade göra rubbning i äldre egnahemslåneengagement,
komma att fortfarande häfta i skuld till staten för tidigare åtnjutna statslån
samt alltjämt uppbära årligt förvaltningsbidrag av 0.5 procent av kapitalskulden
till fonden.

Emellertid borde möjlighet öppnas för ifrågavarande enskilda egnahemslåneförmedlare
att, om de så önskade, helt avveckla sina äldre egnahemslåneengagement.
Dessa borde då få, enligt särskilt medgivande av Kungl Maj:t,
överflyttas på egnahemsnämnden i länet. För sådant överflyttande borde
fordras — förutom givetvis att förvaltnings- och riskbidraget till den enskilde
förmedlaren bortfölle — att förmedlaren på egen risk och med egna medel
till statskontoret vederbörligen inbetalt alla, på tiden före överflyttandet
belöpande till betalning förfallna ränte- och kapitalbelopp ävensom icke
onödigtvis uppskjutet välgrundad uppsägning av sådana lån, vilka uppenbarligen
komme att medföra kapitalförlust, eller realiserande av sådana utav
förmedlaren för bevakande av fordran förvärvade lägenheter, å vilka likaledes
uppenbar kapitalförlust vore att förvänta.

De sakkunniga ansåge, att val sålunda föreslagits om de enskilda egnahemsorganen
icke innebure något underskattande av det privata initiativet,
vilket även beträffande egnahemsarbetet hade en stor uppgift att fylla på
sitt egentliga arbetsfält, nämligen den mera fria affärsmässiga verksamhetens
område.

Jag övergår nu att redogöra för det huvudsakliga innehållet i de över yttranden.
sakkunnigeförslaget avgivna yttranden, i vad angår frågan om egnahemsnämndernas
sammansättning och ställning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Bland dem, som direkt yttrat sig i denna fråga, hava statskontoret, länsstyrelserna
i Kronobergs, Kalmar, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens
län samt Jönköpings läns, Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och
Bohus läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs läns och Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i allt väsentligt biträtt,
vad de sakkunniga härom föreslagit. I vissa av dessa yttranden förutsättes
dock, att det tydligt utsäges, att staten oförbehållsamt svarar för alla med
egnahemsnämndernas verksamhet förenade förvaltningskostnader och risker.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har motiverat sitt tillstyrkande sålunda.
En av förslagets stora förtjänster vore, att sambandet mellan hushållningssällskapet
och egnahemsnämnden ej avklipptes trots det starkare statliga
inflytandet. Samarbetet borde även kunna medföra den fördelen, att egnahemsnämndernas
administrationskostnader nedbringades genom möjligheten
att utnyttja de resurser av teknisk sakkunskap och de arbetskrafter, som
stode sällskapen till buds.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i likhet
med de sakkunniga ansett starka skäl tala för, att den lokala organisationen
bibehölles anknuten till sällskapen. Ett huvudvillkor för att en egnaliemsbildare
skulle gå i land med företaget vore, att han förstode att från början
inrikta produktionen på bästa ekonomiska sätt. Härför krävdes handledning,
som ej utan avsevärda kostnader kunde beredas annorstädes än hos hushållningssällskapen.
Uppenbart vore också, att sällskapen, som i övrigt hade
att vårda sig om jordbrukets främjande och särskilt att bärkraftiga jordbruk
ernåddes, ej borde ställas utanför de grundläggande arbetena vid egnahemsbildandet.
Emot principen, att staten förbehölle sig huvudinflytandet inom
egnahemsnämnderna, funnes intet att erinra under villkor, att staten övertoge
all risk och alla förvaltningskostnader. Sällskapen borde dock, för att
få möjlighet att följa verksamheten, erhålla redogörelser från egnahemsnämnderna.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
i huvudsak samma synpunkter samt därjämte uttalat, att, då egnahemsnämnden
inom flertalet sällskap redan nu självständigt beslutade rörande
egnahemslån, förslaget om självständig befogenhet för nämnderna icke innebure
någon mera genomgripande ändring. Det vore mycket välkommet för
sällskapen, att staten övertoge risken å rörelsen, och inför detta borde sällskapen
ej motsätta sig det ökade statsinflytandet.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att förslaget om statens övertagande av risken vore en naturlig följd
av egnahemsverksamhetens utveckling. Redan nu stode månget hushållningssällskaps
lånebelopp i oproportionerligt förhållande till sällskapets sparkapital.
Sällskapen kände oro för, att även deras för andra ändamål reserverade
medel kunde behöva tagas i anspråk för likviderandet av sällskapens
förbindelser för förmedlade egnahemslån. Förvaltningsutskottet anslöte sig
diirför till förslaget, att staten toge risken. Men staten borde därvid svara
för alla kostnader och all risk. Då egnahemsnämnden uppträdde i hushållningssällskapets
namn, skulle sällskapet eljest få stå för de kostnader, som
staten ej täckte. Dylika risker saknades ej, i all synnerhet som det av de
sakkunniga för förvaltningskostnader och låneförluster beriiknade beloppet
syntes otillräckligt. En fullmakt från sällskapet till nämnden att uppträda
i sällskapets namn vore med hänsyn härtill för vittomfattande, därest icke

Kungl. Maj.ts proposition AV .97.

staten förklarade sig villig att bestrida alla kostnader för verksamheten ocli
alla förluster av vad slag, de vara må. Om staten gjorde detta, liade förvaltningsutskottet
ej erinran mot de sakkunnigas förslag angående egnahemsnämnderna.

I ungefär samma riktning hava Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig, därvid jämväl
påpekats, att särskilda bestämmelser borde utfärdas om ordningen för
beslutande om ansvarsfrihet för egnahemsnämnderna. Västmanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att staten borde svara
för alla kostnader, för så vitt dessa icke berodde på, att egnahemsnämnden
överskridit sin befogenhet eller eljest handlat uppenbart vårdslöst.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Alalmöhus
län samt Uppsala läns, Blekinge läns, Hallands läns, Västernorr lands läns
och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat
tvekan om behovet och lämpligheten av de sakkunnigas förslag rörande
egnahemsnämndernas sammansättning och ställning. Förslaget har därvid
likväl ej avstyrkts, ehuru i vissa av dessa yttranden ändring ifrågasatts i
den riktning, att statens inflytande skulle något minskas och hushållningssällskapens
ökas.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av, att egnahemsnämnderna
förstatligades. Egnahemsverksamheten sammanhängde intimt med
hushållningssällskapens allmänna verksamhet, särskilt beträffande det mindre
jordbruket, och vore i hög grad hänvisad till utnyttjande av sällskapens
tjänstemän, särskilt deras jordbrukskonsulenter. Tack vare sällskapens sakliga
och kanske med fog försiktiga ledning hade egnahemsverksamheten hittills
letts in i sunda banor och tillkomsten av svaga företag mången gang
förhindrats. Eu sådan organisation av egnahemsnämnderna, som de sakkunniga
föreslagit, varigenom nämnderna skulle undandragas sällskapens
ledning, kom me att skapa en ej önskvärd dualism inom den lokala verksamheten
med åtföljande meningsskiljaktigheter. Om också egnahemsnämnderna
under nuvarande förhållanden i allmänhet på ett fullt tillfredsställande
sätt handhaft sina åligganden, kunde givetvis fall förekomma, där
önskvärt vore, att statens organ kunde i viss mån påverka egnahemsnämndernas
sammansättning. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, huruvida det allmännas
intresse icke bleve behörigen tillgodosett, därest det statliga organet
för verksamheten ägde utse ett mindre antal ledamöter i egnahemsnämnderna.
I så fall vore det ej längre påkallat, att länsstyrelserna förordnade
ombud i nämnderna. Även med sådan sammansättning av egnahemsnämnderna
kunde staten ersätta hushållningssällskapen för oundvikliga förluster
å egnahemsverksamheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att den nuvarande lokala egnahemsorganisationen
fyllde högt ställda krav. Eu ökad tilldelning av låneoch
rörelsekapital skulle förmodligen vara mera gynnsam i länet än en omorganisation,
vilken senare medförde ökade kostnader. Rent tekniskt sett
vore de sakkunnigas förslag förträffligt, men fråga vore, om det verkligen
vore nödvändigt. Det vore ju dock möjligt, att nuvarande organ å andra
platser — särskilt där nykolonisation spelade en framträdande roll — ej vore
mäktiga de nya uppgifterna. Med hänsyn härtill och då egnahemsverksamlietens
riktiga utformning och bedrivande vore ett riksintresse av den största

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häfl. (Sr 97.) 2

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

betydelse, vågade länsstyrelse!] icke avstyrka förslaget om egnahemsrörelsens
omorganisation.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har obetingat instämt
i åsikten, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder borde bibehållas
och uppbära egnahemsverksamheten, men ledamöterna borde icke till
lika antal utses av staten och sällskapen, utan borde sällskapen få utse det
större antalet. Nämnden borde själv välja ordförande.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att
det med egnahemsrörelsens nuvarande omfattning vore befogat, titt staten
övertoge alla med rörelsen förenade kostnader och risker. Härigenom komme
förvaltningsbidragen att utgå med efter varje sällskaps behov anpassat belopp,
vilket på det livligaste tillstyrktes. Egnahemsverksamheten borde även
i fortsättning vara eu sällskapens angelägenhet, och egnahemsnämnderna
borde därför vara sällskapens organ. Med de sakkunnigas förslag till nämn
dernas sammansättning kunde dock statens representanter diktera besluten.
Enligt förvaltningsutskottets mening bleve statens intresse fullt tillgodosett,
utan att statens representanter hade majoritet i nämnden. När verksamheten
ändock i detalj reglerades av staten, hade en för statens räkning utsedd
minoritet i nämnden eu synnerligen stark ställning. En reservation från
dess sida hade faktiskt karaktär av veto. Ansvarskänslan hos sällskapets
ledamöter i nämnden stärktes i hög grad, om beslutanderätten också låge
i deras händer. Egnahemsnämnden borde därför utses av sällskapet, varjämte
staten borde äga utse en eller ett par ledamöter. I allt fall borde
sällskapet hava rätt att öva verkligt inflytande på nämnden genom att förvaltningsutskottet
årligen erhölle berättelse över egnahemsnämndens verksamhet
samt, när förvaltningsutskottet så önskade, linge taga del av nämndens
handlingar.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framfört liknande synpunkter samt därvid
ifrågasatt, att sällskapet utsåge ordförande och halva antalet övriga ledamöter
i egnahemsnämnden samt staten de återstående ledamöterna. Sagda
länsstyrelse har därjämte ifrågasatt, huruvida de sakkunniga ej beräknat
förvaltningskostnaderna för lågt. För jordanskaffnings- och upplysningsverksamheten
måste en verkställande pålitlig kraft engageras, och bokföringsoch
kassagöromålen jämte ombudsmannaarbetet finge stor omfattning.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har riktat erinran
mot den undanskymda och oklara ställning till egnahemsverksamheten, som
i förslaget tilldelats hushållningssällskapen. Såsom skäl för sällskapens nästan
totala avförande från befattningen med egnahemsverksamheten kunde visserligen
framhållas, att sällskapens ekonomiska ansvarighet för rörelsen avsåges
bortfalla. Men redan erkänslan för sällskapens ådagalagda villighet att under
en lång årsföljd bära det ekonomiska ansvaret syntes hava bort mana att
fortfarande lämna sällskapen ett verksamt inflytande — förvisso till enbar
fördel — å rörelsen, även efter det ekonomiska riskmomentets bortfallande.
Då förslaget ställde särdeles stora krav på egnahemsnämndernas kapacitet,
borde stöd i vidare mån sökas även från sällskapen. Det förefölle som om
de sakkunniga räknat viil mycket på sällskapens förmåga av självuppoffring,
då de föreslagit, att sällskapen — som genom förslaget ingalunda kunde
anses befriade från moraliskt ansvar för egnahemsverksamheten — skulle
uppgiva sin nuvarande huvudmannaegenskap beträffande egnahemsnämndernas
verksamhet. — Då emellertid förslaget innebure nya uppslag, som kunde
tänkas komma att främja egnahemsverksamhetens utveckling, ville förvaltningsutskottet
sammanfatta den gjorda principanmärkningen i uttalandet av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 35

en livlig förhoppning, att i förslaget måtte införas nya bestämmelser, ledande
till ett från såväl historisk som praktisk synpunkt berättigat ökat inflytande
från sällskapens sida. I detta hänseende vore det ett önskemål, att villkor
stadgades om kvalificerad majoritet vid behandling inom egnahemsnämnd
av frågor om antagande av låntagare, bestämmande av lånebelopp och inköp
av fastigheter. Med de ökade krav på egnahemsnämndernas arbetsprestationer
och av jordanskaffningen följande ökade risker syntes förvaltningsbidragen
vara för lågt beräknade. Uttrycket »ofrånkomlig» förlust vore ägnat att bliva
föremål för olika tolkningar samt ledande till betänklig ovisshet i fråga om
nämndernas rätt till täckning, vadan ordet ofrånkomlig borde utgå.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med
viss tvekan tillstyrkt förslaget, att de nya egnahemsnämnderna skulle bedriva
sin verksamhet i hushållningssällskapens namn, men denna tvekan skulle
till större delen bortfalla, om generaldirektören i lantbruksstyrelsen ägde
säte och stämma i statens egnahemsstyrelse, enär han kunde beräknas komma
att bevaka, att i sällskapens namn ej bedreves sådan verksamhet, som menligt
inverkade på deras övriga arbetsuppgifter.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott liar icke funnit
det anmärkningsvärt, att staten ville bereda sig större inflytande på egnahemsärendenas
lokala behandling. Betänkligt vore däremot, att staten skulle
få det övervägande inflytandet. För att sällskapen ej skulle nedsjunka till
egnahemsstyrelsens helt underordnade organ, måste den fordran uppställas,
att för besluts åstadkommande av egnahemsnämnd minst en av sällskapets
ledamöter skulle biträda beslutet. Dessutom finge egnahemsstyrelsen ej kunna
på besvär mot nämndens beslut bevilja lån, som nämnden avslagit, eller
besluta inköp av fastighet, som nämnden funnit olämplig för egnahemsändamål.
Inom länet hade det varit till gagn, att en ledamot av nämnden
varit byggnadskunnig. Det borde uttryckligen sägas, att hushållningssällskapen
helt befriades från att ersätta någon som helst förlust vare sig å
egnahemslåne- eller jordanskaffningsverksamheten.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del hava i vissa yttranden tillstyrkts
med den ändring, att egnahemsnämnderna icke skola uppträda i
vederbörande hushållningssällskaps namn utan i eget (eller i statens) namn
samt alltså vara självständiga juridiska personer. Detta har skett i yttranden
från länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Stockholms
läns och stads, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Älvsborgs läns
norra, Skaraborgs läns och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom
Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Av de för denna ståndpunkt representativa
utlåtanden inhämtas i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att, då de av hushållningssällskapet
utsedda ledamöterna ej hade majoritet i egnahemsnämnden, det
syntes egendomligt, att nämnden skulle uppträda i sällskapets namn och å
dess vägnar. Härtill komme, att hushållningssällskapet icke hade befogenhet
att inverka på nämndens verksamhet och icke heller hade något ansvar
för dess åtgöranden. Nämnden bleve i sin verksamhet fullt självständig
gentemot sällskapet. Med förslaget kunde en del juridiska tvistefrågor uppkomma
ifråga om sällskapets och nämndens befogenheter. Med hänsyn härtill
borde egnahemsnämnd handla i eget namn och å egna vägnar. Bland

Kanyl. Maj:ts proposition Nr .97.

de anspråk på sakkunskap, som borde uppställas beträffande egnahemsnämnden,
borde även ingå kravet på byggnadsteknisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett, att flera skäl betingade, att den
nuvarande anordningen med ekonomiskt ansvariga låneförmedlare upphörde.
Lånerörelsen hade nått sådan omfattning, att den hotade växa låneförmedlarna
över huvudet. Genom omläggningen underlättades ock eu kraftig
verksamhet i avseende på jordanskaffning samt övriga grenar av egnahemsverksamheten.
De flesta föreslagna förändringarna vore en naturlig konsekvens
av denna principiella omläggning eller hade denna till förutsättning.
Länsstyrelsen tillstyrkte sådan omläggning samt instämde med de sakkunniga
däri, att lokalorganen borde vid omläggningen huvudsakligen uppbyggas på
de nuvarande egnahemsnämnderna, men förslaget lede härutinnan av oklarhet
och bure kompromissens prägel. Den föreslagna egnahemsnämnden bleve
nämligen ännu mera än skogsvårdsstyrelsen i sak en klar statsinstitution och
borde så behandlas. Den borde därför under tjänstemannaansvar driva sin
verksamhet såsom ett självständigt statsorgan i eget namn. Nämnden borde
själv anställa och avlöna sina tjänstemän och biträden, vilket ej uteslöte, att
sällskapets personal kunde mot ersättning anlitas härtill. Dessa biträdens statsrättsliga
ställning och pensionsrätt borde regleras. Egnahemsnämnderna borde
mottaga direktiv endast från egnahemsstyrelsen. Statens ledamöter borde
utses av egnahemsstyrelsen på förslag av länsstyrelserna. Hushållningssällskapet
— ej förvaltningsutskottet — borde välja sällskapets ledamöter i
nämnden. Vid avveckling av sällskapens nuvarande egnaliemslånerörelse
borde sällskapen äga att till egnahemsnämnden helt överlämna densamma,
därest de så önskade. Om sällskapet ville fortsätta med förvaltandet av
redan beviljade lån, borde de få detta enligt nuvarande regler och mot åtnjutandet
av det förvaltningsbidrag, vartill denna rörelse kunde berättiga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att det otvivelaktigt
vore naturligt och berättigat, att staten i och med ökat ansvar också erhölle
ökat inflytande på nämndernas sammansättning. Det vore riktigt, att staten
övertoge ansvaret för förvaltning och risk, men då borde staten också
helt fritaga sällskapen från ekonomiskt ansvar och ej blott för ofrånkomlig»
förlust. Egnahems verksamheten vore redan nu av helt annan art än
hushållningssällskapens verksamhet i övrigi. Den ifrågasatta utvidgningen
gjorde denna skillnad än mera utpräglad. Det kunde då ifrågasättas, om
skäl förelåge att uppehålla den fiktionen, att egnahemsverksamheten —
vilken i sak vore en statens angelägenhet — handhades av sällskapen. Förvaltningsorganen
borde erhålla eu klart statlig karaktär. Även om egnahemsnämndernas
egenskap av statsorgan fastsloges, borde sällskapen fä medverka
vid valet av egnahemsnämndsledamöter. Länsstyrelsen åsyftade för
ingen del, att egnahemsnämnderna skulle bliva något slags lokala ämbetsverk,
endast att befria nämnderna från den egendomliga och ur ansvarssynpunkt
betänkliga dubbelställning, som de skulle intaga enligt de sakkunnigas
förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har anfört i huvudsak samma synpunkter
som de nyss angivna och har därvid ifrågasatt, att egnahemsnämndens
ledamöter utsåges av'' statens egnahemsstyrelse och hushållningssällskapet
samt — varför ej? — även av landstinget. De sålunda utsedda
nämnderna skulle i likhet med skogsvårdsstyrelserna göras till juridiska
personer med rätt att förvärva fast egendom. Alla. de fördelar, som de sakkunniga
avsett att vinna och med vilka de motiverat sitt förslag, skulle
fortfarande vara till finnandes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig med tillfredsställelse se, att staten övertoge alla förvaltningskostnader
och risker för egnahems verksamheten. Om staten oförbehållsamt
gjorde detta, vore intet att erinra mot, att staten utsåge halva antalet ledamöter
i nämnden och tillsatte ordförande. Ledamöterna borde då utses av
länsstyrelsen, men ordföranden av statens egnahemsstyrelse. Hushållningssällskapets
namn borde dock ej ingå i egnahemsnämndens namn. Till ledamöter
i nämnden borde utses för uppdraget lämpliga ocli sakkunniga personer
förtrogna med områdets olikartade bygdeförhållanden samt företrädande
dels erfarenhet i skötseln av större och mindre jordbruk dels och
administrativa synpunkter.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit,
att det ökade statliga inflytandet på egnahemsnämnderna vore i och för sig
befogat, särskilt om staten påtoge sig kostnader och risker. Men det vore
olämpligt, att hushållningssällskapet lånade sitt namn till ett organ, pa vilkets
göranden och låtanden sällskapet endast i begränsad mån kunde öva
inflytande. Det vore visserligen lämpligt, att en kontinuitet markerades
genom att sällskapen utåt framträdde som verksamhetens utövare. Med den
självständiga ställning, som egnahemsnämnderna erliölle, vore det dock
naturligare och lämpligare, att de handlade i eget namn. För att verksamheten
ej skulle helt avkopplas från sällskapen kunde förvaltningsutskottet
dock förorda, att nämnden kallades t. ex. »Östergötlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd» och i detta namn utövade verksamhet och träffade
avtal. Hushållningssällskapet borde dock få vidsträcktare befogenhet
över nämnden genom att erhålla vissa redogörelser från denna och besluta
om decharge för nämnden. Det vore tillfredsställande, att staten övertoge
förvaltningskostnadernas bestridande, ty det nuvarande förvaltnings- och
riskbidraget räckte ej ens att bestrida egnahemsnämndens förvaltning och
än mindre till avsättning att möta risker. Intet vore att erinra mot, att
staten övertoge riskerna, för så vitt sällskapen bleve helt fria från alla
risker.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
anfört samma synpunkter samt därjämte ifrågasatt, att pensionsfrågan för
egnahemsnämndernas tjänstemän ordnades ävensom att högre ersättning
borde utgå till egnahemsnämndernas ledamöter än till förvaltningsutskottens
ledamöter.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att de sakkunnigas förslag skulle giva egnahemsnämnderna eu självständig
ställning och sådan sammansättning, att bestämmelserna med all
sannolikhet komme att tillföra nämnderna för egnahemsverksamheten särskilt
intresserade personer. De föreslagna nämnderna torde ock bliva väl
skickade att icke blott omhänderhava den nuvarande verksamheten utan
även de föreslagna nya uppgifterna, varför förvaltningsutskottet i stort sett
tillstyrkte ‘förslaget. Doek borde egnahemsnämnderna bedriva verksamhet
i eget namn och för egen räkning samt staten stå för alla ekonomiska
risker.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att förslaget om egnahemsnämnderna kort och gott innebure ett långt drivet
förstatligande. Om detta komme att vara av godo, vore tveksamt, men de
sakkunnigas motivering för sitt förslag vore välgrundad, särskilt genom att
sällskapen skulle avlastas det ekonomiska ansvaret. Detta innebure en så
obetingad fördel för sällskapen, att de borde offra sin hittillsvarande själv -

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 97.

ständighet ifråga om egnahemsverksamlieten. Förvaltningsutskottet behjärtade
visserligen livligt, att de sakkunniga sökt undgå allt för starkt förstatligande
av egnahemsnämnderna, men kunde o.i linna det lämpligt, att
sällskapen snart sagt blott till namnet anlitades för detta syftes ernående.
Egnahemsnämnderna bleve i verkligheten mera statsorgan än sällskapens
organ. Det vore därför ej rätt, att nämnderna gåves namn av sällskapens
organ och tinge träffa avtal i sällskapens namn. Sålunda kunde tänkas, att
egnahemsnämnden — i sällskapets namn — vidtoge åtgärder eller gjorde
uttalanden i annan riktning, än sällskapet självt önskade företräda, och
vidare skulle nämnden kunna pålägga sällskapet visst ekonomiskt ansvar
för nämndens verksamhet, då staten blott skulle svara för ofrånkomliga förluster.
Men nämnderna borde ej heller uppträda i statens namn. Med tanke
exempelvis på skogsvårdsstyrelsernas organisation, borde väl egnahemsnämnderna
kunna inrättas som självständiga länsorgan — ex. Skaraborgs läns
egnahemsnämnd — med befogenhet att uppträda och utöva verksamhet i
eget namn. Hushållningssällskapen torde det oaktat kunna och böra bibehållas
vid de uppgifter ifråga om den reformerade egnahemsorganisationen,
som de sakkunniga föreslagit. Skulle det befinnas oundgängligen nödvändigt
för att egnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande skedde i intim
kontakt med sällskapen — vilket förvaltningsutskottet i likhet med de sakkunniga
funne synnerligen angeläget — att nämnderna uppträdde i sällskapens
namn, måste förvaltningsutskottet påyrka, att sällskapen på ett eller
annat sätt tillförsäkrades ökat verkligt inflytande på nämndernas verksamhet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit
de sakkunnigas förslag om egnahemsnämnderna mindre välbetänkt, ty eu
dualism uppstode, som i längden knappast bleve lycklig. Dä egnahemsverksamheten
allt mera dominerades av sociala synpunkter, skilde den sig
i viss mån från sällskapens verksamhet i övrigt. Därför vore det lämpligast,
att — innan någon schism inträffade — egnahemsverksamlieten skildes
från hushållningssällskapen. I stället borde en för varje län fristående
egnahemsnämnd inrättas. Valet av ledamöter borde dock ske som de sakkunniga
föreslagit. En dylik nämnd borde göras till juridisk person för
att kunna köpa och sälja jord i eget namn utan omgång. Stora fördelar
kunde uppnås, om all egnahemsverksamhet lades under detta organ, och
borde frågor om kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna
överflyttas a dessa egnahemsnämnder, vilka vid behandling av sådana ärenden
dock borde kompletteras med över jägmästaren i respektive distrikt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har uttalat i huvudsak följande.
Då hushållningssällskapen fått bära hela den ekonomiska risken av egnahemsverksamheten
— visserligen med bidrag av staten — vore det naturligt,
att de iakttagit viss försiktighet. Om staten önskade större aktivitet i
rörelsen, måste staten — såsom de sakkunniga föreslagit — påtaga sig hela
risken. Eu större aktivitet medförde, att man i någon män måste släppa
efter på den försiktighet vid nya låns beviljande, som sällskapen i allmänhet
iakttagit, vilket kunde medföra ökade förluster. Det vore därför synnerligen
viktigt, att de personer, som valdes till ledamöter i egnahemsnämnderna,
till övervägande del vore i praktiskt jordbruk väl förfarna och
omdömesgilla personer. Emot förslaget till egnahemsnämndernas organisation
och arbetssätt vore ingen väsentlig erinran att göra. Ledamöterna borde
dock tillerkännas sådan ersättning, som lämpligen kunde anses motsvara
deras arbete och ansvar. Däremot ville lantbrukssällskapet taga bestämt

Kungi. Maj:ts proposition År .97.

•avstånd från förslaget, att egnahemsnämnderna skulle uppträda, utöva verksamhet
och träffa avtal i hushållningssällskapens och icke i statens namn.
Nämnderna borde göras till juridiska personer, som i eget eller statens namn
träffade avtal och fattade beslut.

Stor tvekan om lämpligheten av de sakkunnigas förslag till omorganisation
av egnahemsnämnderna eller rent avstyrkande av samma förslag har
uttalats av lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län samt av Kalmar
läns norra, Gotlands läns, Kristianstads läns, Malmöhus läns, Älvsborgs
läns södra, Värmlands läns och Örebro läns hushållningssällskap ävensom
av egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a. I dessa yttranden
förordas i regel bibehållande av nuvarande organisation av hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, eventuellt med i någon mån ökat statligt
inflytande på nämndernas sammansättning. Av dessa yttrandens innehåll
må följande meddelas.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att de föreslagna egnahemsnämnderna
synts i allt för stor omfattning göras avhängiga av statens egnahemsstyrelse.
En stark decentralisation vore av betydelse. Även ifrågasattes lämpligheten
av, att nämnderna gjordes beroende av eller sammankopplades med hushållningssällskapen
med dessas särskilda verksamhet för lanthushållningens
befrämjande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ställt sig mycket kritisk till de sakkunnigas
förslag. Det vore ej lämpligt, att låneförmedling och jordförmedling
dreves av samma organ. Låneförmedlingen borde stå oberoende av
jordförmedlingen. Organisationen för låneförmedlingen hade bort behållas
tämligen oförändrad, och jordanskaffningen hade bort upptagas såsom ett
särskilt problem, vid vars lösning medgåves olika utvägar, anpassade efter
orternas mycket olika behov. Centralisation vore mycket olämpligt. Egnahemsnämnderna
bleve enligt förslaget mycket osjälvständiga, i det att de
gjordes till viljelösa redskap i egnahemsstyrelsens händer. Det vore olämpligt,
att egnahemsstyrelsen skulle utse ledamöter i nämnden. De nya nämnderna
med sitt beroende av egnahemsstyrelsen skulle dock, enligt förslaget,
utåt framträda som hushållningssällskapens organ. Man frågade sig anledningen
till detta bulvanskap. Att de sakkunniga uppfattade de nya nämnderna
som egnahemsstyrelsens organ, framginge ej minst därav, att förvaltningskostnaderna
och riskerna skulle överflyttas till staten. Då under
inga förhållanden något ansvar, med de sakkunnigas organisationsförslag,
borde falla på sällskapen, måste klart framgå, att det ansvar, som icke
träffade staten, träffade nämnden själv. Att detta åter måste dämpa nämndernas
verksamhetslust och driva dem att ideligen söka stöd hos egnahemsstyrelsen
vore ofrånkomligt.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om anledning funnes till eu
så genomgripande omläggning av den lokala egnahemsorganisationen. som
de sakkunniga föreslagit. Egnahemsnämnderna hade i sin nuvarande sammansättning
och ställning uträttat ett mycket värdefullt arbete samt omfattats
med synnerligt förtroende av befolkningen. Då all anledning förelåge
till antagande, att denna gynnsamma utveckling skulle fortgå, ifrågasattes
om ej den huvudsakliga delen av egnahemsverksamheten även framdeles
kunde besörjas av hushållningssällskapen och på dessas ansvar. Detta borde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dock ej innefatta hinder, att statens representation i nämnderna förstärktes,
därest så funnes önskvärt. Det övervägande inflytandet borde likväl alltjämt
förbehållas sällskapen, vilka åtminstone i första hand borde bära ansvaret
för de fattade besluten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att eu fri ställning för
lokalorganen vore en förutsättning för ett gott och framgångsrikt arbete.
Verksamheten finge ej inpressas i trånga byråkratiska former. De hittillsvarande
organen hade på det hela taget mycket förtjänstfullt fyllt lånerörelsen.
Eu fråga gagnades ej alltid genom att forceras fram. Under tiden
hunne saken mogna, något som oftast vore fördelaktigare än en frampressad
brådmognad. Det ifrågasattes, om en omorganisation nu nödvändigt måste
ske. ökad statlig kontroll kunde vinnas därigenom, att länsstyrelsen utsåge
ordförande i egnahemsnämnden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att hushållningssällskapens
hittillsvarande egnahemslånerörelse varit synnerligen betydelsefull och i stort
sett ekonomiskt framgångsrik. Det vore sannolikt, att en bidragande orsak
härtill varit, att sällskapen handlat under eget ekonomiskt ansvar, och troligt
vore, att väsentligt större förluster skulle uppstått, om ansvaret legat på
statsverket. Man kunde obetingat instämma med de sakkunniga däri, att
den viktiga lokalorganisationen även för framtiden borde stödja sig på hushållningssällskapen.
Fristående egnahemsnämnder eller parallellorgan för
jordanskaffningen måste avstyrkas. Emellertid bleve statens inflytande på
nämnderna enligt förslaget väl stort. Den ledning och påverkan till större
aktivitet, som möjligen pa något häll kunde vara erforderlig, torde i stället
kunna åstadkommas genom personligt samarbete mellan centralorganets chef
och nämnderna. Det skulle emellertid kunna påstås, att det vore nödvändigt
att överflytta det ekonomiska ansvaret till staten samt såsom eu konsekvens
därav tilldela staten övervägande inflytande inom lokalorganen. Otvivelaktigt
lede det nuvarande bidragssystemet av viss oklarhet, då bidrag till förvaltningskostnader
och risker sammanblandades. Förvaltningskostnaderna
borde bestridas genom ett efter vissa grunder och efter prövning av centralorganet
av staten fastställt årligt anslag. Däremot hystes betänkligheter mot
att helt fritaga sällskapen från det ekonomiska ansvaret för egnahemslånerörelsen.
Delaktighet i risken för den, som handhade verksamheten, åstadkomme
starkare eggclse till ett sunt övervägande, än något underställande
hos överordnade eller efterföljande revision kunde framkalla. Ansvaret hos
lokalorganet vore en garanti för noggrann prövning. Inom nämnden finge
alltid benägenheten att vara tillmötesgående mot de sökande kämpa med den
ekonomiska eftertanken. Det låge nära till hands, att den förra vunne övertaget,
då riskmomentet för den beslutande fölle bort. Man borde därför
fortfarande behålla viss riskfördelning mellan staten och sällskapen. Med
ledning av eu beräkning över den sannolika risken kunde statens bidrag till
sällskapen bestämmas. Skulle extra ordinära förlustorsaker uppträda, vilka
ej förutsetts vid beräkningen, torde särskilda åtgärder få vidtagas för täckandet.
Med denna uppfattning utgjorde icke heller ansvarsfördelningen något
skäl att öka de av staten utsedda nämnd ledamöternas antal. Nämndernas
sammansättning borde vara oförändrad, dock att den för statens räkning —
av centralorganet hädanefter — utsedde ledamoten borde äga rätt att deltaga
i besluten. Även om det vore bäst, att allt arbete för jordbruksnybildning
sammanhölles inom ett organ — egnahemsnämnden - vore det dock lämpligast,
att kolonisationsnämnderna tills vidare finge fortsätta med sin speci -

Kungl. Maj ds proposition Xr 97. 41

el la uppgift att åvägabringa stabilisering av förhållandena a kolonatområdena
på kronoparkerna.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att hushållningssällskapen egentligen borde vara tacksamma att befrias från
det ekonomiska ansvaret. Men ur landets och egnahemsrörelsens synpunkt
måste man ställa sig tveksam till den nya organisationsplanen. Verksamheten
måste ledas av med ortsförhållandena väl förtrogna organ. De nya
nämnderna måste däremot arbeta ämbetsmannamässigt efter egnahemstyrelsens
direktiv. I länet hade den nuvarande organisationen varit god. Sällskapet
hade gjort synnerligen obetydliga förluster, blott å två lån med 4.754
kronor, och hade därför kunnat hopspara en riskfond av 70,400 kronor. En
dylik organisation borde ej raseras.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — under instämmande
i huvudsak av länsstyrelsen i Gotlands län — hyst starka betänkligheter
mot att skilja egnahemsverksamheten från hushållningssällskapen.
Genom omläggningen ökades statens utgifter för förvaltning och förluster.
Man måste protestera mot, att egnahemsnämnderna skulle få fullmakt att
handla i sällskapens namn, utan att dessa kunde därå öva inflytande. Staten
borde ställa ökade medel till sällskapens förfogande för anställande av möjligen
ytterligare behövliga konsulent- och expeditionstjänster, ty eljest hotades
sällskapen med att alldeles berövas vissa sina tjänstemän, då de ökade
egnahemsgöromålen gåve dem föga tid övrig för annan verksamhet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att ändringsförslaget, som unnebure ett praktiskt taget förstatligande av
egnahemsnämnderna, kunde medföra minskad smidighet och anpassning
samt mera byråkratiska former. Det vore också tveksamt, om dugliga
egnahemsnämnder kunde erhållas, som ville påtaga sig alla de föreslagna
uppgifterna. Fara vore även, att dessa egnahemsnämnder nödgades iakttaga
allt för stor försiktighet, då de maste vara ansvariga direkt inför staten.
Skulle ett förslag i dylik riktning dock genomföras, borde steget tagas
fullt ut och staten oförbehållsamt påtaga sig alla kostnader och all risk
samt hålla sällskapen utanför i ekonomiskt hänseende. Vid övergången till
sådan anordning behövdes ett noga genomtänkt system för ordnandet av
statens övertagande av risken å de åldre egnahemslånen. Man måste
dock ifrågasätta, om en så djupt ingripande omorganisation vore behövlig.
Erfarenheten under de senaste åren hade visat, att eu utveckling av rörelsen
kunde förutsättas även under nuvarande organisation, om inom de olika
sällskapens områden intresserade och dugande krafter mobiliserades. Därest
det ansåges, att förvaltningsbidragen nu vore otillräckliga i de områden,
där rörelsen ej nått större omfattning, och väl rikliga i de områden, där
rörelsen nått kraftigare utveckling, torde en jämkning av understödet vara
möjligt att genomföra, även om den nuvarande organisationen i huvudsak
bibehölles.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att förvaltningen av äldre lån ej torde utan låneförmedlarnas samtycke
kunna tagas ifrån dem. För dessa äldre lån torde förvaltningsbidragen enligt
nuvarande grunder ej kunna utan vidare ändras av staten. Det kunde
länkas, att den nya anordningen bleve för åtminstone vissa sällskap ekonomiskt
synnerligen ofördelaktig. Särskilt de sällskap, som först under senare
år i större omfattning börjat syssla med egnahemslåneförmedling, hade
under de första åren av ett låns fortvaro underkastat sig åtskilliga uppoffringar,
vilka de beräknade få ersatta genom kommande års förvaltnings -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 97.

bidrag. Efter den nya ordningen tinge sällskapen ej sådant inflytande över
egnahemsverksamheten, att sällskapen borde kunna påläggas något som helst
ekonomiskt ansvar. Därest förslaget skulle genomföras, måste det uttryckligen
sägas ifrån, att sällskapen vore fria från varje ansvar, och att detta
helt skulle bäras av staten, som i förekommande fall av försumliga tjänstemän
eller nämndledamöter tinge utsöka skadestånd. Under dessa omständigheter
vore det vilseledande och olämpligt, att nämnden handlade i sällskapens
namn.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ansett,
att, om de nuvarande egnahemsnämnderna ej fungerat tillfredsställande,
den centrala ledningen bort haft anledning ingripa för att väcka det slumrande
intresset och råda bot för bristerna. De sakkunniga hade räknat alldeles
för låga kostnader för egnahemsnämnderna i deras nya gestalt. Befattningarna
inom de nuvarande nämnderna hade i stor utsträckning varit
bisysslor, varigenom organisationen blivit billig. Genom att nämnderna enligt
förslaget skulle direkt subordinera under egnahemsstyrelsen tillkomme
en betungande skriftväxling, och jordanskaffningen krävde ytterligare arbetskrafter
med stora resekostnader. Förvaltningskostnadernas ökning komme
att icke understiga men möjligen överstiga 100 procent. De nya nämndernas
ställning till sällskapen och staten bleve högst underlig. Egnahemsnämnderna
behärskades fullkomligt av statens egnahemsstyrelse, och verksamheten
bleve i själva verket statens, men anordningarna avsåge afl dölja
detta. Hushållningssällskapen borde undanbedja sig all delaktighet i en
dylik anordning. Det hittills i stort sett gynnsamma förloppet av låneverksamheten
berodde med all sannolikhet på, att det i första hand i ekonomiskt
avseende gällt sällskapens eget skinn. Därest statsmakterna skulle
anse, att — ehuru själva hushållningssällskapen numera vore demokratiskt
konstruerade, vilket inverkade på egnahemsnämndernas sammansättning —
det likväl borde givas möjlighet til! en särskild representation för de klasser,
varur egnahemsköparna rekryterades, kunde man tänka sig, att två allmänna
ombud förordnades i nämnden, representerande den ene berörda
klasser och den andre den jordägande befolkningen.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har under instämmande
av sällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Värmlands
län funnit, att den föreslagna ändrade sammansättningen av egnahemsnämnderna
borde väcka starka betänkligheter. Inom länet hade egnahemsverksamheten
med nuvarande lokalorganisation utvecklat sig på ett
tillfredsställande sätt. Det vore endast brist på medel, som föranh;tt, att
icke verksamheten tagit än större omfattning. Att då utbyta denna organisation
mot en ny, som lätt kunde insnöras i byråkratiska former, kunde
endast med den största tvekan tillrådas. Därest de sakkunnigas förslag ändock
ansåges böra följas, borde egnahemsnämnderna driva verksamhet i
eget namn och helt på statens ansvar. Vidare ifrågasattes, att egnahemsnämnderna
tinge assignationsrätt å statsverkets giroräkning i riksbanken,
under omedelbar kontroll och revision av statens egnahemsstyrelse.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ansett, att de
nuvarande egnahemsnämnderna på ett i stort sett förtjänstfullt sätt handhaft
sin uppgift. Åtminstone under de senare åren hade omfattningen av
verksamheten begränsats av knappheten på medel. Om ökade anslag anvisades,
torde nuvarande organisation kunna ytterligare utvecklas. Även i
övrigt kunde större effektivitet under vissa förutsättningar nås genom nuvarande
lokalorgan. Detta vore dock i stor utsträckning en ekonomisk

• Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fråga, ty en avsevärd utvidgning av verksamheten från nämndernas sida
medförde ökade anspråk på medel, bland annat ökat förvaltningsbidrag.
Ett mera intimt samarbete borde åstadkommas med centralorganet. Från
sällskapens sida mötte ej hinder för staten att insätta ytterligare representant
i egnahemsnämnden, eventuellt med rätt att deltaga i besluten. Då
förvaltningsutskottet dessutom ansåge, att en eventuellt utvidgad jordanskaffningsverksamhet
borde utövas direkt av centralorganet, funnes ej
tillräckliga skäl att ändra nämndernas organisation på sätt, de sakkunniga
föreslagit. Om detta likväl ansåges böra ske, borde egnahemsnämnd antingen
få sådan sammansättning, att sällskapens intresse bättre tillgodosåges,
eller ock få en utåt självständig ställning och ej utöva verksamhet i
sällskapets namn. Härvid vore dock det förra alternativet att föredraga.

Egnahemslånef ör medling sför eningen Hem i Sverige u. p. a. har ansett
det vara mindre lämpligt, att den buffert, som låneförmedlarna nu utgjorde,
toges bort och att risken lades på egnahemsnämnderna eller med andra ord
på staten. Det vore tvärtom önskvärt, att kreditgivningen gåves en sådan
organisation, att mellan staten och de enskilda låntagarna alltid stode ansvariga
organ, beredda att taga första stöten vid de misslyckanden, som dock
vore oundvikliga vid varje slags egnahemsverksamhet.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om ej större klarhet borde åvägabringas
beträffande egnahemsnämndernas ställning till hushållningssällskapen a ena
sidan och staten å den andra.

Beträffande de sakkunnigas förslag till revision av egnahemsnämndernas
räkenskaper och förvaltning hava blott få erinringar framställts i yttrandena.
Vissa uttalanden angående revisionen torde emellertid böra, såsom
avvikande från de sakkunnigas förslag, här återgivas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om en sa stark revision vore
behövlig. Egnahemsnämndernas räkenskaper vore av skäligen enkel natur
och kunde tillfredsställande revideras av en van bokförare utan att han behövde
vara auktoriserad revisor. Det viktigaste vid revisionen vore att
granska säkerhetshandlingarna, vartill en jurist vore lämpligast. Fullt betryggande
vore, att revisionen utövades av en av hushållningssällskapet
vald, i räkenskapers skötsel väl förfaren revisor och en av länsstyrelsen
utsedd juridiskt bildad person. Statens egnahemsinspektör skulle därjämte
utöva vederbörlig uppsikt och överbringa erfarenheter från en nämnd till
en annan.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att två av revisorerna borde utses
av sällskapet och en av centralorganet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ej haft erinran mot de sakkunnigas
förslag rörande revisorerna. Även om egnahemsnämndernas sammansättning
bibehölles oförändrad, vore det befogat, att det statliga inslaget i revisionen
av egnahemsnämnderna ökades på föreslaget sätt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att blott en revisor borde utses för statens räkning (en av egnahemsstyrelsen
utsedd auktoriserad revisor) samt eu för sällskapets räkning.
Samma förslag har framställts av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag angående egnahemsombud
och egnahem skommittéer i socknarna blivit berörda, har förslaget förordats

Kung/. Maj:ts proposition Nr 97.

av länsstyrelsen i Västerbottens län, Stockholms läns och stads, Södermanlands
läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och Bohus läns,
Jämtlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Lämpligheten av de ifrågasatta egnahemskommittéerna
har dragits i tvivelsmål av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge
samt Göteborgs och Bohus län ävensom av Uppsala läns, Kronobergs läns,
Älvsborgs läns södra och Västmanlands läns hushållningssällskap.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att egnahemsombuden och egnahemskommittéerna borde bliva till
gagn för verksamheten, då därigenom i många fall mera ingående upplysningar
rörande de sökandes person och ekonomi kunde erhållas, än vad
fallet nu vore. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har uttalat, att förslaget om öppnande av möjlighet för kommunerna
att bilda egnahemskommittéer vore väl motiverat, Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ej haft erinran mot förslaget om
egnahemskommittéer men ifrågasatt, om ej styrelserna för hushållningssällskapens
primära underavdelningar möjligen kunde tänkas fylla egnahemskommittéernas
uppgifter. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett, att förslaget att komplettera ombuden med kommittéer
vore lämpligt och inneburo, att en fruktbärande samverkan på
bredare grundval skapades mellan egnahemsnämnderna och de speciella ortsintressena.
Förtroendet för verksamheten borde härigenom fördjupas, och
kommunerna få större möjligheter att vid hembygdens kolonisation göra
sina speciella önskemål gällande.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat tvivel, om egnahemskommittéerna
kunde få någon praktisk betydelse. Redan den omständigheten, att kommunalrepresentanterna
ej åtnjöte ersättning av statsmedel, måste verka återhållande
på kommunerna att tillsätta egnahemskommittéer. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har funnit det onödigt, att ortsombud skulle
tillsättas i alla kommuner, oberoende av huruvida behov förelåge inom kommunen
eller ej. Frågan kunde även hava praktisk betydelse, enär det föreslagits,
att ombudet skulle åtnjuta ersättning, i den mån han åt egnahemsnämnden
utförde särskilda uppdrag. Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ansett, att inrättandet av egnahemskommittéer i
socknar bleve till ingen nytta utan vore en ändamålslös påbyggnad av
ombudsinstitutionen. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ifrågasatt, om egnahemskommittéerna vore behövliga. Om så
ansåges vara fallet, syntes styrelserna för hushållningssällskapens sockenavdelningar
kunna fylla denna uppgift. Liknande synpunkt har anlagts av
länsstyrelsen i Kronobergs lön. Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ifrågasatt lämpligheten av egnahemskommittéerna.
Erfarenheten från liknande sockenrepresentationer vore ej ägnad att ingiva
större förhoppningar om dessa kommittéers verksamhet. Om det likväl befunnes
särskilt önskvärt att i en eller annan kommun äga tillgång till eu
kommitté i stället för ett omhud, borde uppdraget i dylikt fall anförtros åt
styrelserna i hushållningssällskapens sockenavdelningar.

Socialstyrelsen har befarat, att organisationen med egnahemsombud mångenstädes
komme att bliva en tom ram utan innehåll av positiva uppgifter.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ordningen för statens bestridande
av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader och förluster har —

Kungl. Majrts proposition Nr 97. 45

utöver vad redan anförts — föranlett erinran från statskontoret och fullmäktige
i riksgäldskontoret, som därvid dels ifrågasatt, att särskilt anslag
måtte uppföras i riksstaten, avsett att användas för bestridande av nu nämnda
kostnader och förluster, dels ock yttrat sig rörande lämpligheten av inrättandet
av statliga riskfonder för vissa förlusters täckande.

Statskontoret har visserligen funnit de sakkunnigas förslag i avseende å
bestridandet av egnahemsnämndernas förvaltningskostnader ägnat att utgöra
eu rättvisare grundval än nu gällande föreskrifter, men har ifragasatt, huruvida
icke för framtiden ett anslag borde upptagas för detta ändamål och
för bestridande av förlusterna, medan å riksstatens inkomstsida uppfördes
egnaliemslånefondens bruttoavkastning. Förslaget att bilda egnahemslånefondens
riskfond och jordanskaffningsfondens riskfond vore ägnat att på ett
enkelt och praktiskt sätt möta de förluster, som oundgängligen torde uppstå
vid en verksamhet av ifrågavarande slag, dock kunde statskontoret ej tillstyrka,
att riskfondernas kapital skulle placeras i svenska statens obligationer,
utan borde de för statskontorets fondplaceringar i allmänhet gällande
regler tillämpas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett, att det nuvarande sättet för
förvaltningskostnadernas bestridande ej kunde vara principiellt riktigt. De
inflytande räntorna å äldre egnahemslån vore otillräckliga för att täcka
statens egna ränteutgifter för de lånemedel, som tidigare anvisats till egnahemslånefonden.
Det vore riktigast och lämpligast, att för förvaltningskostnadernas
bestridande uppfördes ett särskilt anslag i riksstaten att utga
av andra statsinkomster än lånemedel. Ett sådant förfaringssätt skulle bidraga
att skapa ur stats finansiell synpunkt önskvärd överskådlighet över
statens kostnader för egnahemsverksamhetens understödjande. Det vore
onödigt och olämpligt att upplägga statliga riskfonder, i all synnerhet som
de, bildade på sätt de sakkunniga föreslagit, kunde komma att visa sig otillräckliga
för sitt ändamål. I stället borde uppkommande förluster ersättas
så, att under varje verksamhetsår konstaterade förluster av Kungl. Maj:t
anmäldes för riksdagen till täckning medelst anslag å riksstaten av andra
statsinkomster än lånemedel. På sådant sätt vunnes bättre översikt över,
vad egnaliemsverksamheten årligen kostade staten, och riksdagen sattes bättre
i stånd att i någon mån utöva en fortlöpande kontroll över verksamheten.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag om successivt borttagande av
rätten för föreningar, bolag och kommuner att erhålla statslån ur egnahemslåne-
och jordförmedlingsfonderna berörts, har detta förslag gillats av
länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Jämtlands län samt Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det vara enbart fördelaktigt, att
de enskilda företagens sysslande med hithörande frågor bortfölle.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har under
instämmande av länsstyrelsen i Östergötlands lön — funnit det fullt motiverat,
att lånerörelsen koncentrerades på egnahemsnämnderna, och detta såväl
av kostnadsskäl som ur synpunkten, att eu lånesökande ej kunde pröva
lyckan att få lån på olika håll. Den enskilda företagsamheten vid jordförmedling
och jordanskaffning borde stödjas genom samarbete mellan de statsunderstödda
egnahemsnämnderna och de enskilda företagen.

Ä andra sidan har i ett flertal yttranden tvivel uttalats om lämpligheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

att fråntaga de enskilda företagen rätten att erhålla statslån. Sålunda hava
fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus
län, Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Kristianstads läns och
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom aktiebolaget
Hem på landet, egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a.,
Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a., Aneboda kommun, Knislinge
egnahemsförening u. p. a., andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads
län u. p. a„ Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., Grängesbergs bostadsförening
u. p. a. och Bergslagets bostadsaktiebolag samt Sveriges allmänna
lantbrukssällskap påyrkat bibehållande av sagda rätt. Av innehållet i dessa
yttranden må följande återgivas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat tvivelsmål, huruvida det
vore välbetänkt att efter en övergångstid helt borteliminera den enskilda
jordanskaffnings- och egnahemslåneverksamheten samt monopolisera all dylik
verksamhet hos de statliga organen. Genom användande av enskilda mellanhänder
minskades statens risk. De enskilda företag, som sysslat med hithörande
verksamhet, hade förvärvat betydande erfarenhet, som lämpligen
borde tillvaratagas. Faran av stela och tunga former undvekes bäst, om
någon tävlan tillätes mellan statliga och enskilda organ. Den enskilda jordförmedlingsverksamheten
borde emellertid noggrant kontrolleras och onödig
konkurrens mellan denna och statsorganen undvikas genom praktiska former
för samarbete. Tydligt vore, att största delen av verksamheten i alla händelser
komme att falla på statsorganen och att enskilda förmedlare endast
i mindre mån komme att komplettera deras arbete.

Aktiebolaget Hem på landet, som förmedlar både bostads- och jordbrukslån
av egnahemslånefonden, har ifrågasatt, huruvida det kunde vara lämpligt
att fråntaga de nu arbetande föreningarna och bolagen rätten att erhålla
statslån, innan man prövat, huru den nya organisationen i praktiken komme
att fylla sin uppgift i det viktiga och grundläggande jordanskaffningsarbetet.
En allt för hastig avveckling av det nuvarande systemet kunde leda till
minskat antal bärkraftiga jordbruk i de län, där bolag och föreningar nu
verkade, och därmed skulle syftet med den nya organisationen äventyras.
Statens egnahemsstyrelse borde givas tillfälle att under viss tidrymd — minst
10 år i stället för de föreslagna 3 övergångsåren — pröva effektiviteten av
egnahemsnämndernas jordanskaffning. De nu arbetande bolagen och föreningarna
borde därför fortfarande bibehållas vid sin riitt att erhålla och
förmedla statslån, och frågan om indragning av denna rätt borde avgöras
först sedan sagda 10-årsperiod gått till ända.

Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a., som förmedlar jordbruksoch
bostadslån ur egnahemslånefonden, har framhållit, att föreningen räknade
sina anor så långt tillbaka som till 1887. Föreningens verksamhet hade
uppbyggts inom folkets breda lager. Under årens lopp hade föreningen med
statslån drivit en omfattande verksamhet för bildande av både jordbruksoch
bostadsegnahem. Det hemställdes, att föreningen fortfarande finge utöva
låneförmedling, vartill dess mångåriga praktiska verksamhet på området
torde berättiga den framför de flesta andra.

Aneboda kommun, som förmedlar blott bostadsegnahemslån, har förordat,
att kommuner fortfarande finge förmedla egnahemslån för bostadslägenheter.
Däremot vore det riktigt, att all förmedling av lån för jordbrukslägenheter
sköttes genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Andelsföreningen Eget hem inom Kristianstads lön u. p. a., som innehar
förlagslån från jordförmedlingsfonden men som icke själv förmedlar
egnahemslån, har meddelat, att föreningen bildades 1907 och hade från sitt
första framträdande samarbetat med länets hushållningssällskap och dess
egnahemsnämnd. Föreningens ändamål vore att anskaffa jord för bildande
huvudsakligen av jordbruksegnahem. Vid föreningens försäljningar av egnahemsjord
hade egnahemsnämndens synemän värderat jorden. I de ytterst
få fall, då synemännen ansett det av föreningen kontrakterade försäljningspriset
väl högt, hade föreningen utan invändning nedsatt priset i överensstämmelse
med synemännens uppfattning. Under föreningens tillvaro hade
den för styckning inköpt 38 egendomar för tillhopa 0,164,000 kronor och
hade härav bildats och försålts 1,002 lägenheter. Till behövande köpare,
som råkat i svårigheter, hade föreningen mot säkerhet av inteckning närmast
efter inteckningen för egnahemslånet utlämnat 61 lån till belopp av
75,000 kronor och mot 4 procents ränta, i flera fall utan förräntningsskyldighet.
Även på andra sätt hjälpte föreningen sina köpare. De sakkunnigas
förslag syntes innebära, att även sådana organ, som hittills arbetat med
varmt intresse för jordanskaffningssaken och utan anmärkning, skulle sättas
till sidan, och någonting helt nytt åstadkommas. Försiktigheten bjöde dock
att behålla vad som funnes, åtminstone tills det planerade nya blivit provat
och befunnet minst lika gott. I varje fall borde tillfälle beredas de nuvarande
enskilda organen att ställa sig under eu eventuell blivande egnahemsstyrelses
kontroll och inspektion. Föreningen komme säkerligen icke att
nedlägga sin verksamhet, även om lån från jordförmedlingsfonden undandroges
den. Emellertid torde de sakkunnigas förslag kunna ändras därhän,
att egnahemsförening, som samarbetade med egnahemsnämnd och där egnahemsnämnd
linge insätta ett visst antal ledamöter i styrelsen och som ställde
sig under egnahemsstyrelsens inspektion, kunde åtnjuta fördelen av att
erhålla lån ur jordanskaffningsfonden och i övrigt det stöd för sin verksamhet,
som kunde vara av behovet påkallat. Härigenom förhindrades ej egnahemsnämndens
jordanskaffning under egen regi.

Knislinge egnahemsförening u. p. a., som blott förmedlar bostadsegnahemslån,
har uttalat, att den lokala egnahemslåneverksamheten genom enskilda
ortsföreningar kunde bättre tillgodose den individuella och de rent samhälleliga
intressena beträffande bostadslåneverksamheten, än vad fallet bleve
genom hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a., som dels förmedlar både jordbruks-
och bostadslån ur egnahemslånefonden och dels innehar förlagslån ur
jordförmedlingsfonden, har förklarat sig intet hava att erinra mot de sakkunnigas
förslag, såvitt det avsåge borttagande av rätten för bolag och föreningar
att utöva förmedling av egnahemslån. Däremot borde enskilda
egnahemsorgan få fortsätta jordförmedling med stöd av förlagslån ur jordförmedlingsfonden.
Flera av de jordförmedlare, det här gällde, hade bakom
sig en 20-årig verksamhet, genom vilken de utövat en synnerligen omfattande
jordförmedling. De hade därunder skaffat sig en rik fond av erfarenheter
på området. Det förefölle, som om organisationens effektivitet blott
skulle ökas därigenom, att redan befintliga för uppgiften organiserade och
under statens kontroll stående jordförmedlare finge fortsätta med sin, av
staten stödda, verksamhet. Ett samarbete mellan egnahemsnämnderna och
dessa enskilda jordförmedlare skulle säkerligen med lika stor fördel för rörelsen
kunna åvägabringas som det, vilket de sakkunniga tänkt sig mellan
nämnderna och enskilda jordsäljare. Föreningens egen jordförmedlingsverk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Departements

chefen.

samhet vore ganska betydande, och det vore e.j välbetänkt att avkoppla
denna, innan det visat sig, huruvida egnahemsnämnderna finge den avsedda
effektiviteten.

Grängesbergs bostadsförening u. p. a., som endast förmedlar bostadslån
ur egnahemslånefonden, har framhållit, att det jämförelsevis ringa antalet
enskilda låneförmedlare ej vore något avgörande bevis för, att lånerörelse
genom sådana organ vore utan verklig betydelse. En av de största svårigheterna
för dessa låneförmedlare vore att ordna säkerheten för bekomna
statslån. Denna omständighet vore den förnämsta anledningen till, att denna
form för låneförmedling icke vunnit större anslutning. Föreningarnas och
bolagens verksamhet vore, såsom de sakkunniga ock framhållit, koncentrerad
till mera tätt bebyggda samhällen, och deras verksamhet hade i regel en
snävt begränsad omfattning. Någon förlamande konkurrens från föreningarnas
och bolagens sida gent emot egnahemsnämnderna, vilka huvudsakligen förmedlade
jordbrukslån, vore därför ej att befara. Föreningen avstyrkte de
sakkunnigas förslag, i vad det avsåge avveckling av föreningar och bolag
som förmedlare av bostadslån. I stället borde förmedlingsverksamheten för
dessa enskilda organ underlättas.

Bergslagets bostadsaktiebolag, som förmedlar bostadsegnahemslån, har
framhållit, att man, genom att helt avstänga de enskilda låneförmedlarna
från att förmedla egnahemslån, komme att betydligt inskränka egnahemsrörelsen
inom de stora industriorterna. Av bolagets 20-åriga erfarenhet hade
framgått, att egnahemssökaren i allmänhet — oaktat intresse funnes för
bildande av eget hem — saknade förmåga att ordna med dess planläggning
och uppförande samt fordrade hjälp och bistånd för att vaga börja byggandet.
Bolaget hjälpte egnahemssökandena i dessa och flera andra hänseenden. Vid
lånebehandlingen hos hushållningssällskapen avskräckte det omständiga förfarandet
många lånesökande. Att en enhetlig egnahemsorganisation borde
finnas, kunde ju synas nödvändigt, men detta borde ej hindra lån till de
bolag och föreningar, som hade sin verksamhet mitt ibland de personer,
vilka vore i största behov att erhålla egna hem och därigenom komma ifrån
trångboddhet i kaserner. Flertalet av dessa egnahem torde ej heller kommit
till stånd utan den medverkan och propaganda, som utövats av dessa förmedlare.
Den föreslagna organisationen komme ock att bliva dyrare, utan
att man vunne några praktiska fördelar. Sockenombuden i de stora industridistrikten
måste avlönas väl, så att de verkligen komme att sköta det svåra
och maktpåliggande arbetet. I motsats till de sakkunniga ansåge bolaget
således, att de enskilda organen vore av största betydelse och hade en stor
uppgift att fylla.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ifrågasatt, huruvida det vore
lämpligt att endast för vinnande av formell enthetlighet avhända enskilda
bolag och föreningar en befogenhet, som de hittills haft och flerstädes med
stor framgång utövat. Lantbrukssällskapet liölle tvärtom före, att det för
egnahemsverksamhetens sunda utveckling kunde vara fördelaktigt, att de
statliga organen finge tillfällig att tävla med de enskilda organen på området,
och att de förra rent av kunde hava något att lära av de senare
ifråga om verksamhetens bedrivande. Egnahemsföreningar och bolag borde
därför liksom hittills tillerkännas rätt och befogenhet att förmedla egnahemslån
och jordanskaffningslån samt att utdela premielån och jordanskaffningsanslag.

De sakkunnigas förslag till omorganisation av den lokala egnahemsförvaltningen
är av ganska genomgripande natur. Visserligen skulle den lokala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

egnahemsorganisationen bibehållas anknuten till hushållningssällskapen, men
sällskapens egnahemsnämnder skulle erhålla en i sak väsentligt ändrad
ställning. Förslaget innebär ett starkt förstatligande av egnahemsverksamheten,
särskilt i ekonomiskt hänseende. Egnahemsnämnds majoritet skulle
tillsättas av staten, som skulle utse halva antalet ledamöter och en av ledamöterna
att vara ordförande med utslagsröst. Staten skulle utöva ledning
av och i ekonomiskt hänseende ensam stå bakom nämnden genom att icke
blott tillhandahålla erforderliga låne- och anslagsmedel utan även i detalj
pröva och direkt bestrida de med verksamheten förenade förvaltningskostnader
och förluster. Hushållningssällskapens medverkan skulle i huvudsak
inskränkas till deltagande i valet av ledamöter i egnahemsnämnden, som
likväl skulle tillerkännas befogenhet att i sällskapets namn och å dess vägnar
självständigt handlägga förekommande egnahemsärenden, varjämte sällskapen
skulle stödja nämnderna genom tillhandahållande mot ersättning av tjänstemän
och lokaler.

I inkomna yttranden har, såsom närmare framgår av den nyss lämnade
redogörelsen, stor splittring rått om förslagets lämplighet. I de fjorton yttranden,
vari förslaget i huvudsak biträdes, har det ansetts vara en stor
fördel, att samarbetet med hushållningssällskapen ej skulle avklippas, samt
en naturlig följd av egnahemsverksamhetens nuvarande utveckling, att staten
påtoge sig det ekonomiska ansvaret, något som även vore önskvärt ur hushållningssällskapens
synpunkt och som i sin tur berättigade staten till ökat
inflytande inom egnahemsförvaltningen. I en annan grupp av yttranden —
till antalet likaledes fjorton — har ändring av förslaget påyrkats i den
riktning, att den formella anknytningen mellan hushållningssällskapen och
egnahemsnämnderna borttoges och att nämnderna skulle utöva verksamhet
i eget eller i statens namn. Då nämnderna enligt de sakkunnigas förslag
i sak bleve statens organ och omhänderhade en statlig angelägenhet samt
deras stämpel av sällskapens organ blott vore en fiktion, vore det enligt
dessa yttranden oegentligt, att nämnderna skulle uppträda i sällskapens namn.
Sällskapen kunde dock på föreslaget sätt medverka vid valet av nämndens
ledamöter och genom visst samarbete underlätta arbetet för de fristående
nämnderna, vilkas ställning i viss mån bleve jämförbar med skogsvårdsstyrelsernas.
I de nio yttranden åter, vari tvekan — dock utan direkt
avstyrkande -— uttalats om behovet och lämpligheten av en mera genomgripande
omläggning av den lokala egnahemsorganisationen, har den nuvarande
lokalorganisationen ansetts i stort sett fylla sin uppgift. Även om
det vore befogat att öka statens inflytande och ernå lämpligare grunder för
statens bestridande av verksamhetens förvaltningskostnader och förluster,
än vad nu vore fallet, bleve det statliga inflytandet, enligt vad som framhålles
i yttrandena, anmärkningsvärt stort med följd, att sällskapen — till
skada för rörelsen — finge en alltför undanskjuten ställning. I dessa yttranden
har gjorts gällande, att, även om staten övertoge allt ekonomiskt
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häfl. (Sr 97.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ansvar för rörelsen, det allmännas intressen borde bliva fullt tillgodosedda
med att staten tillsatte endast en minoritet inom nämnderna; och bleve då
sällskapens inflytande större än enligt de sakkunnigas förslag. En från de
sakkunniga i sist angiven riktning än mera avvikande ståndpunkt har intagits
i de sexton yttranden, vari förslaget i stort sett avstyrkts. Jämte det att
kritik därvid riktats mot den oklara dubbelställning mellan staten och sällskapen,
som nämnderna skulle intaga enligt sakkunnigförslaget, har i dessa yttranden
framhållits, att det starka förstatligandet vore obehövligt och olämpligt
med risk för byråkx-atisering och bristande anpassning efter olika ortsförhållanden.
Verksamhetens ekonomiska förstatligande kunde också medföra fördyring
och minskat tillgodoseende av sunda ekonomiska synpunkter. Därjämte
har i dessa yttranden ansetts, att all anledning funnes att bibehålla egnahemsnämnderna
starkt knutna till sällskapen, som hittills visat sig intresserade
och väl skickade att leda och sköta även egnahemsrörelsen. Trots detta
kunde statens inflytande något ökas, och rättvisare och lämpligare grunder
utfinnas för det statliga förvaltnings- och riskbidragets utgående, dock utan
att hushållningssällskapens huvudmannaegenskap bortskymdes och sällskapens
ställning att i första hand — med bidrag från staten — svara för det
ekonomiska ansvaret bortfölle.

Av det sagda framgår alltså, att flertalet av dem, som yttrat sig i ärendet,
ej kunnat i denna del biträda de sakkunnigas förslag i oförändrat
skick. Sålunda hava bland annat aderton av rikets tjugosex hushållningssällskap
— de korporationer, vilkas medverkan erfordras för förslagets
genomförande — ställt sig avvisande eller i allt fall mycket tveksamma
till den ifrågasatta omläggningen av egnahemsnämndernas ställning. Om
egnahemsnämnderna skulle erhålla den av de sakkunniga föreslagna ställning
med avgörande statligt inflytande på nämndernas sammansättning och
verksamhet samt med statligt ansvar för verksamhetens ekonomi, hava ett
flertal hushållningssällskap fordrat, att nämnderna erhölle en från sällskapen
fristående ställning, så att nämnderna icke finge uppträda i sällskapens
namn och å deras vägnar utan i eget eller statens namn. Den sålunda intagna
ståndpunkten torde i så väsentlig grad rubba grundvalen för de sakkunnigas
förslag rörande egnahemsnämndernas ställning, att anledning finnes att med
ledning av vad i yttrandena anförts men med tillgodoseende i sak av de
sakkunnigas huvudsakliga önskemål söka ernå en delvis ändrad konstruktion
av nämndernas allmänna ställning.

En jämkning av de sakkunnigas förslag i den riktning, att egnahemsnämnderna
icke skulle uppträda i hushållningssällskapens utan i eget eller
i statens namn, kan jag icke förorda. En lösning av frågan efter sådana
linjer har nämligen vid närmare övervägande visat sig behäftad med så
stora praktiska och principiella olägenheter, att den icke kan anses framkomlig.
Sålunda saknas rättslig grund att föreskriva, att sällskapen, som
nu innehava från statens sida ouppsägbara äldre lån från egnahemslänefonden,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

skola å nytillkommande egnahemsorgan överflytta dessa skulder jämte sällskapets
motsvarande tillgångar. Men även om sällskapen, såsom sannolikt
är, i allmänhet vore villiga att, efter särskild uppgörelse, företaga sådan
överflyttning, bleve denna förenad med stora praktiska svårigheter. De nya
nämnderna skulle vidare antagligen önska att i många fall såsom biträden
anställa eller använda de arbetskrafter, som hittills skött egnahemsarbetet
inom sällskapen. Dessa arbetskrafter hava emellertid i flertalet
fall delat sin tid, på sätt sällskapen närmare bestämt, mellan sällskapets
egnahemsarbete och sällskapets övriga verksamhet. Detta gäller framför allt
sällskapens jordbrukskonsulenter men även deras skattmästare, sekreterare,
biträden, vaktmästare m. fl. Ett hälftenbruk mellan sällskapen och fristående
nämnder med gemensamma tjänstemän skulle kunna medföra slitningar och
olägenheter å ömse håll. Hade åter egnahemsnämnderna och sällskapen
skilda tjänstemän, uppstode i många fall svårlösta problem, ty sällskapen
hava ej sällan inrättat tjänstebefattningar och med kontrakt anställt funktionärer
för egnahemsarbetet och sällskapets övriga verksamhet gemensamt,
och vissa av egnahemsnämnderna — särskilt de mindre — komma icke att
kunna fullt sysselsätta en person för var och en av de speciella uppgifter,
som i allt fall måste ingå i nämndens arbete, såsom konsulentverksamhet, kamrerare-
och kassörsysslor, skrivarbeten m. m. Med hänsyn till vad nu framhållits
ävensom till kostnaderna för fristående nämnders organiserande,
ordnandet av lokal- och inventariefrågor m. m. kan det befaras, att inrättandet
av självständiga nämnder drager betydligt ökade kostnader för statsverket.
Man kan vidare riskera, att fristående nämnders verksamhet stelnar i tunga
former av den anledning, att verksamheten i ekonomiskt hänseende förstatligas.
Sambandet mellan egnahemsarbetet och sällskapens allmänna verksamhet
för jordbruket är för övrigt av så intim art, att ett utbrytande av
nämnderna ur sällskapens organisation icke gagnade egnahemssaken. De
sakkunniga hava också avrått från en sådan lösning av frågan.

I stället bör undersökas, huruvida icke de önskemål, som föranlett de sakkunnigas
förslag och jämväl torde ligga bakom ett förslag om fristående
nämnder, borde kunna i huvudsak tillgodoses genom att hushållningssällskapens
nuvarande ställning inom den lokala egnahemsorganisationen bibehålles
till sina grunddrag. Nyssnämnda önskemål torde innebära, att staten
får något ökat inflytande på egnahemsarbetets lokala skötsel, så att större
garantier skapas för verksamhetens bedrivande enligt det allmännas fordringar,
att statens bidrag till bestridande av de med rörelsen förenade kostnader och
förluster avväges på ett mera rättvist och rationellt sätt än nu, så att vissa
sällskap icke erhålla för lågt och andra för högt bidrag, samt att sällskapen
kunna på ett effektivt sätt bidraga till ordnandet av jordanskaffningsfrågan,
där så visar sig behövligt.

En lösning av frågan med tillgodoseende av dessa önskemål men utan
rörelsens fullständiga förstatligande i ekonomiskt hänseende bör, enligt min
mening, kunna ske efter följande riktlinjer. Den lokala egnahemsverksam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

heten liandliaves, liksom nu, av respektive hushållningssällskap genom en
under sällskapet sorterande egnahemsnämnd. Egnahemsnämndens ställning
bör dock, i förhållande till vad nu gäller, i viss mån ändras, så att staten
erhåller något ökat inflytande på arbetet, dock icke så dominerande att hushållningssällsskapets
huvudmannaegenskap bortskymmes. Vidare bör sällskapet,
liksom nu, förmedla egnahemslån, därvid sällskapet självt svarar för
förvaltningskostnader och låneförluster, mot det att sällskapet erhåller visst
årligt och lämpligt avvägt statsbidrag för dessa ändamål. Där jordanskaffningsverksamhet
visar sig behövlig, bör staten kunna i vart särskilt fall
anlita sällskapet såsom dylik verksamhets utövare, mot det att staten tillhandahåller
sällskapet härför erforderligt rörelsekapital och — i fråga om
denna verksamhet i motsats till vad som bör gälla rörande lånerörelsen -ställer sig såsom garant för jordanskaffningsföretagets ekonomi.

I anslutning härtill förordar jag följande anordningar rörande hushållningssällskapens
egnahemsnämnder. Under uppsikt och kontroll av statens
centrala egnahemsorgan skall hushållningssällskap för sitt områdes vidkommande
omhänderhava den statsunderstödda egnahemsverksamheten enligt de
av staten i särskilda kungörelser i ämnet meddelade bestämmelser. Hushållningssällskapet
är alltså den juridiska person, med vilken staten har att
göra i fråga om lån och anslag. Skötseln av sällskapets egnahemsverksamhet
skall utövas genom en av sällskapet inrättad, under detta sorterande
egnahemsnämnd. Egnahemsnämnden skall alltså hava till uppgift att i sällskapets
namn och å dess vägnar handhava sällskapets egnahemsverksarnhet.

Egnahemsnämnd bör bestå av fem ledamöter eller, där sällskapet av särskild
anledning finner ökning av antalet påkallad, sju ledamöter. Suppleanter
utses till i regel högst samma antal som ledamöter. Till ledamöter böra
utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, företrädande den
jordbrukande befolkningen, den låne- och jordsökande allmänhetens intressen,
de statligt-administrativa synpunkterna samt förtrogenhet med områdets
olikartade bygdeförhållanden. Nämndens ledamöter svara gent emot sällskapet,
en för alla och alla för en, för de beslut rörande nämndens förvaltning,
till vilka de med sina röster bidragit.

Egnahemsnämnden bör vara så sammansatt, att sällskapet-huvudmannen
har majoritet och staten-kontrollanten minoritet. Av ledamöterna
skola därför en mera än hälften väljas av sällskapet (genom dess förvaltningsutskott),
som även utser suppleanter för dessa ledamöter. Övriga ledamöter
(alltså två av fem eller tre av sju) tillsättas för statens räkning
av det centrala egnahemsorganet, som jämväl utser suppleanter för dem.
Ordföranden utses bland nämndens ledamöter av sällskapet (dess förvaltningsutskott)
eller, om sällskapet så bestämmer, av nämnden.

Tvekan kan råda, huruvida de statsutsedda ledamöterna böra äga rösträtt
och därigenom vara medverkande till beslut, som ådrager sällskapets eko -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

nomiskt ansvar. För att förebygga, att de statsutsedda ledamöterna kunna
ikläda sällskapet ekonomiska förpliktelser i strid mot den mening, som flertalet
av de utav sällskapet utsedda ledamöterna omfatta, torde nämnden —
därest hushållningssällskapet påfordrar sådant förbehåll — ej böra äga att
bevilja egnahemslån eller vidtaga annan dylik åtgärd i det fall, att två
eller, om nämnden består av sju ledamöter, tre av de utav sällskapet utsedda
ledamöterna motsätta sig beslutet. Skapas dylik möjlighet till vetorätt
och ordnas frågan om statsbidrag till förvaltningskostnader och täckande av
förluster på nedan angivet sätt, torde eventuella betänkligheter ur sällskapens
synpunkt mot de statsutsedda ledamöternas rösträtt böra vara hävda. För
övrigt bör varje ledamot av nämnden äga en röst.

De medel av skilda slag, som staten anvisar sällskapet för egnahemsverksamhetens
bedrivande, böra av sällskapet hållas avskilda från sällskapets
övriga medel samt genom nämndens försorg förvaltas och bokföras i särskild
ordning.

För nämnden bör gälla av sällskapet antagen och av det centrala egnahemsorganet
godkänd instruktion.

Nämndens räkenskaper och förvaltning böra granskas av revisorer, av
vilka sällskapet tillsätter två och statens centrala egnahemsorgan en. Den
senare bör, såvitt ej av särskilda skäl annat betingas, vara av handelskammare
eller på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom
revisor. Exemplar av revisorernas berättelse avlämnas dels till sällskapet,
som beslutar rörande ansvarsfrihet för nämndens ledamöter, dels ock till
statens centrala egnahemsorgan, som jämväl skall erhålla del av sällskapets
beslut i anledning av revisorernas berättelse.

Såsom bidrag till hushållningssällskapen för bestridande av de med egnahemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och de å egnahemslånerörelsen
möjligen uppkommande förluster bör visst årligt statsbidrag fortfarande
utgå.

Bidraget utgår nu i direkt proportion till sällskapets kapitalskuld till egnahemslånefonden.
Ett sällskaps förvaltningskostnader stå emellertid av
olika orsaker icke alltid i direkt proportion till kapitalskulden. Då lånerörelsen
nått en viss större omfattning, stegras nämligen förvaltningskostnaderna
icke lika hastigt som lånesumman. Vidare drager förvaltningen
för nya lån — på grund av bestyr med prövning, beviljande och utbetalande
av lån — relativt mycket större kostnad än skötseln av gamla lån.
Förvaltningskostnaderna bliva därjämte större, om ett visst kapitalbelopp
fördelas på ett stort antal små lån, än om samma belopp fördelas på ett
ringa antal stora lån, ty i regel är kostnaden för ett låneärendes handläggning
oberoende av lånets storlek. Dessutom bliva förvaltningskostnaderna
ökade för sällskap med vidsträckt område. Låneriskerna däremot stå
någorlunda i direkt proportion till kapitalskulden, ehuru omständigheter
även här finnas, som rubba regelns giltighet. Förlustrisken är sålunda för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hållandevis större å nya lån än å gamla lån, ty genom kapitalavbetalningarna
är skillnaden mellan den pantförskrivna lägenhetens värde och lånets belopp
i senare fallet större — och säkerheten härigenom starkare — än i
förra fallet. Allmänt kan sägas, att sällskap med stor kapitalskuld, stor
äldre lånestock i förhallande till nybeviljade lån, stora enskilda egnahemslån
och begränsat geografiskt område åtnjuta ett med hänsyn till behovet
relativt högre statsbidrag än sällskap med låg kapitalskuld, liten äldre lånestock
i jämförelse med nybeviljade lån, små lån samt stort område.

Reglerna för statsbidragets utgående torde böra ändras i syfte att ernå
en både ur statens och sällskapens synpunkt lämpligare beräkningsgrund.
En utgångspunkt för de nya reglernas bestämmande bör vara, att statens
sammanlagda kostnader för ändamålet — om saken ses på längre sikt —
hållas inom ungefär samma ram, som skulle förekommit, därest nuvarande
fördelningsregel bibehölles. Jag förordar, att följande bestämmelser må från
och med 1929 gälla rörande ifrågavarande statsbidrags utgående.

Till täckande av sällskapens med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter
varje sällskap ett årligt statsbidrag motsvarande 1) dels ett belopp
(procentbidraget) av (kas procent av sällskapets kapitalskuld till egnahemslånefonden
vid nästföregående års utgång, vilket procenttal, räknat å hela
kapitalskulden, dock minskas med O.o i för varje fullt miljontal kronor, varmed
kapitalskulden överskjuter 3,000,000 kronor, därvid emellertid tillika skall
iakttagas, att procenttalet ej i något fall må nedsättas under 0.3, 2) dels
ock för ett vart av sällskapet under nästföregående år beviljat egnahemslån
ett tillägg sbidrag av beträffande a) Norrbottens läns hushållningssällskap
60 kronor, b) Västerbottens och Jämtlands läns hushållningssällskap 50
kronor, c) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns
hushållningssällskap 40 kronor samt d) övriga hushållningssällskap 30 kronor.

Uppstår å vad sålunda anvisats överskott hos sällskapet, skall överskottet
tillföras sällskapets riskfond för egnahemslånerörelsen, vilken ej må, utan
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, användas för andra ändamål, än vartill
här ifrågavarande statsbidrag äro avsedda.

Rörande innebörden av detta förslag må framhållas följande. Den del av
bidraget, som benämnts procentbidraget, bliver relativt störst för de sällskap,
som hava en förhållandevis låg kapitalskuld och till följd härav äro
i behov av jämförelsevis högt bidrag. Alla sällskap med en kapitalskuld
till egnahemslånefonden, understigande 8 miljoner kronor, få härigenom ett
förhöjt statsbidrag i förhållande till det bidrag, som skulle utgått enligt
nuvarande beräkningsregel. Först när kapitalskulden uppgår till 9 miljoner
kronor och däröver samt när procentbidraget således i allt fall överstiger
44,000 kronor, kommer någon försämring ur sällskapens synpunkt att inträda
vid jämförelse mellan storleken av å ena sidan enbart procentbidraget och
å andra sidan det nuvarande totala förvaltnings- och riskbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Tillägg sbidraget är avsett såsom ett extra stöd till bestridande av sällskapens
kostnader vid själva lånebeviljandet. Bidraget i fråga beräknas
till visst belopp för varje nnder nästföregående år beviljat lån. För sällskap
med vidsträckt område utgår tilläggsbidraget med förhöjt belopp. Sålunda
ifrågasättes höjning för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. (Landarealen är i
Norrbottens län 99,000 kvadratkilometer, i Västerbottens län 56,000 kvadratkilometer,
i Jämtlands län 48,000 kvadratkilometer, i Kopparbergs län 28,000
kvadratkilometer, i Västernorrlands län 24,000 kvadratkilometer, i Gävleborgs
län 18,000 kvadratkilometer och i Värmlands län 17,000 kvadratkilometer.
Därnäst komma Jönköpings, Östergötlands och Kronobergs län med blott
respektive 11,000, 10,000 och 9,000 kvadratkilometer.)

Rörande de ekonomiska verkningarna för staten och de olika hushållningssällskapen
av de sålunda förordade bestämmelserna om statsbidraget hava beräkningar
verkställts inom jordbruksdepartementet, och torde de i detta hänseende
upprättade tabeller böra såsom bilagor D och E fogas till detta protokoll.
Av uppgifterna i bilagan E framgår, bland annat, att de sällskapen enligt
förslaget tillkommande förvaltningsbidragen (procent- och tilläggsbidragen
sammanlagda) icke komma att understiga de bidrag, som sällskapen enligt
nuvarande grunder skulle åtnjutit på grund av deras nu befintliga kapitalskuld
till egnahemslånefonden, anuat än i ett fall. Detta avser Kristianstads
läns hushållningssällskap, som utövat egnahemslåneförmedling i större
omfattning än något annat sällskap och för 1927 uppburit ett förvaltningsbidrag
av icke mindre än 82,121 kronor. Emellertid må framhållas, att
detta sällskaps förvaltningsutskott i nu avgivet yttrande själv ifrågasatt
jämkning av förvaltningsbidragens storlek i den av mig nu föreslagna riktning.

Med godtagande av vad statskontoret och fullmäktige i riksgälaskontoret
härom föreslagit förordar jag, att nu berörda statsbidrag icke skola såsom
för närvarande sker utgå ur egnahemslånefondens ränteavkastning utan i
stället bestridas från ett särskilt under riksstatens nionde huvudtitel uppfört
förslagsanslag. Till frågan om detta anslags storlek för instundande
budgetår återkommer jag senare.

Mot de sakkunnigas förslag angående egnahemsombud och fakultativa
egnahemskommittéer i socknarna har jag ingen annan erinran, än att det
torde böra ankomma på hushållningssällskapens vederbörande organ att bestämma,
huruvida och enligt vilka grunder egnahemsombud må för sitt
uppdrag åtnjuta ersättning, att i så fall utgå från det till sällskapet anvisade
förvaltnings- och riskbidraget. Nu föreslagna ändring av de sakkunnigas
hithörande förslag är påkallat med hänsyn till den av mig förut
förordade anordning med hushållningssällskapen såsom ansvariga mellanhänder.

Det nuvarande
centralorganet
för egnah
emsverksamheten.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vad angår frågan om enskilda egnahemsorgan vill jag, på grund av vad
som uttalats i vissa av förut återgivna yttranden, förorda, att egnahemsföreningar
och -bolag samt kommuner bibehållas vid rätten att kunna på i
huvudsak nu gällande villkor erhålla statslån ur egnahemslånefonden och
jordförmedlingsfonden. Förvaltningsbidraget till sådan låneförmedlare torde
böra årligen utgå efter 0.5 procent av dennes kapitalskuld till egnahemslånefonden
vid föregående års slut. Detta innebär endast den ändring i
förhållande till vad nu gäller, att bidraget beräknas å kapitalskulden i
stället för å »den ej till betalning förfallna» kapitalskulden. De för statens
räkning utsedda ledamöter och granskningsombud hos dessa enskilda egnahemsorgan
torde böra utses av egnahemsstyrelsen.

3) Egnahems verksamhetens centrala organisation.

Det centrala organet för den statsunderstödda egnahemsverksamheten har
sedan 1920 utgjorts av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet.
För bedömande av de sakkunnigas förslag till centralorganets omorganisation
är det till en början av viss betydelse att taga del av statsmakternas
synpunkter år 1919 vid inrättandet av det nuvarande centralorganet för
egnahemsverksamheten.

I proposition den 21 februari 1919, nr 106, angående vissa egnahemsväsendet
berörande frågor föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, bland annat,
till anordnande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet å
extra stat för 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst kronor 22,000.

Propositionen var i väsentliga delar byggd på det betänkande, som den 14
oktober 1914 avgivits av 1911 års egnahemssakkunniga. Dessa hade föreslagit,
att egnahemsverksamhetens centrala ledning skulle förläggas till
lantbruksstyrelsen, inom vilken eu inspektör för egnahemsrörelsen borde
anställas. En av de sakkunniga hade föreslagit upprättande inom lantbruksstyrelsen
av en självständig byrå för egnahemsärendena. En annan av
de sakkunniga hade däremot påyrkat inrättandet av en till jordbruksdepartementet
knuten, men självständigt arbetande central egnahemskommission.

I propositionen uttalade föredragande departementschefen i huvudsak
följande rörande egnahemsrörelsens centrala ledning. Behovet av att anordna
en central institution för egnahemsrörelsens administrativa ledning kunde
departementschefen vitsorda. Från nästan alla håll hade också kraftigt
framhållits nödvändigheten att inrätta en dylik centralmyndighet. Det vore
erforderligt att samla egnahemsrörelsens olika grenar till ett helt, organiskt
samverkande mot ett gemensamt mål. För detta ändamål vore det önskvärt,
att en statsinstitution inrättades, där dessa ärenden kunde överblickas
och utredas i sitt sammanhang samt erhålla den noggranna och grundliga
handläggning, som de otvivelaktigt behövde. Det vore dock för det dåvarande
vanskligt att definitivt avgöra, liuruledes denna centrala statsinstitution
borde anordnas. Invändningarna mot att anförtro den centrala
ledningen av egnahemsrörelsen åt lantbruksstyrelsen vore så vägande, att
denna utväg ej borde tillgripas. Icke heller kunde domänstyrelsen eller

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

något annat existerande ämbetsverk lämpligen ifrågakomma. En så omfattande
och utvecklingskraftig grupp av ärenden som de, vilka rörde
egnahemsverksamheten, kunde skadas genom att förenas med handläggningen
av andra ärenden, och därvid kunde egnahemsrörelsen komma att
hämmas och betraktas som en bisak samt bedömas ur för densamma främmande
synpunkter.

Departementschefen ansåge därför, att det förr eller senare bleve nödvändigt
att för egnahemsväsendets del anordna en särskild ny statsinstitution.
Att redan då inrätta ett särskilt ämbetsverk kunde likväl ej
tillstyrkas, enär åtskilliga frågor på hithörande områden tarvade ytterligare
utredning, främst frågan om egnahemsrörelsens lokala organisation ävensom
bland annat frågan om Norrlands kolonisation. Under inga omständigheter
borde dock åtgärder i syfte att skapa ett centralt organ för
egnahemsväsendet undanskjutas. Ett dylikt organ vore en nödvändig förutsättning
för en kraftig utveckling av egnahemsrörelsen och för att det
hela måtte vinna fasthet och planmässighet. Departementschefen ansåge
alltså att, jämte det frågan om det definitiva ordnandet av den centrala
ledningen lämnades beroende av en ny utredning, det vore nödvändigt, att
en anordning av mera provisorisk natur träffades. Inom jordbruksdepartementet
borde inrättas en särskild avdelning å extra stat för egnahemsärenden,
så anordnad, att därigenom ej hindrades en eventuell framtida
organisation efter andra linjer.

Egnahemsavdelningen borde organiseras i viss män olika mot övriga
byråer inom departementet, i det att åt densamma gåves en mera självständig
ställning med viss beslutanderätt för byråchefen. Blott de allra
viktigaste ärendena borde underställas Kungl. Maj:ts prövning. Organisationen
komme då att bliva ungefär som om ett centralt verk inflyttats i
departementet. Erfarenheten finge sedan visa, vilkendera vägen som i
längden kunde befinnas lämpligast, antingen avdelningens bibehållande
inom departementet med den eventuella förstärkning, som kunde bliva
erforderlig, eller en utveckling till en fullt självständig institution.

Den särskilda, provisoriska egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet
skulle bestå av en chef, benämd statens egnahemsinspektör, en
statskonsulent för egnahemsväsendet, en amanuens och ett kvinnligt
skrivbiträde.

Riksdagen (Rskr. 1919:339) anslöt sig till den av departementschefen
i ämnet uttalade uppfattningen samt förklarade sig ej hava erinran mot
de uppdragna linjerna för egnahemsavdelningens organisation. Det begärda
anslaget av 22,000 kronor anvisades.

Egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet har varit i verksamhet
alltsedan 1920. Från och med budgetåret 1926—1927 indrogs statskonsulenttjänsten
för egnahemsväsendet. För budgetåren 1926—1927 och
1927—1928 har anslagsberäkningen för egnahemsavdelningen varit följande.

Avlöning till egnahemsinspektören, förslagsvis........................ kronor 10,980

Grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst ........ » 6,402

Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän, förslagsvis.
........................................................................................... » 402

Tillfälliga biträden, högst ..................................................... » 600

Förslagsanslag kronor 18,384,

1925 års
kolonisationssaklcunniga.

58 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

vilket belopp avrundats till 18,400 kronor, anvisat såsom extra förslagsanslag
för ett vart av nämnda båda budgetår.

Särskild instruktion för egnahemsavdelningen eller egnaliemsinspektören har
ej utfärdats, men gällande kungörelser för egnahem slånerörelsen och jordförmedlingsverksamheten
reglera egnahemsinspektörens åligganden i olika
hänseenden, såsom att utöva uppsikt och kontroll, fastställa reglementen och
diverse formulär, mottaga och granska redogörelser och vissa ansökningar
samt utfärda intyg för utfående av statsanslag. Härtill kommer avdelningens
befattning med upprättande av förslag om fördelning av låne- och
anslagsmedel, prövning av utlämnande av egnahemslån till förhöjda maximivärden,
fastställande av styckningsplaner vid jordförmedlingsföretag samt
dess allmänna rådgivnings- och utredningsverksamhet.

Egnahemsavdelningen torde kunna betraktas såsom statens centrala myndighet
för handhavandet av egnahemsangelägenheter och vad härmed sammanhänger.
Med hänsyn därtill, att det praktiska egnaliemsarbetet icke
utövas av staten i egen regi utan huvudsakligen genom enskilda förmedlare,
har detta organ huvudsakligen inspekterande, kontrollerande och
rådgivande uppgifter.

1925 års kolonisationssakkunniga hava nu framlagt förslag om centralorganets
reformering. Därvid hava de utgått ifrån, att centralorganet borde
vara ett rent statligt organ för samtliga hithörande egnahemsangelägenheters
centrala handläggning och ledning. Centralorganet borde leda och
övervaka de lokala egnahemsorganens verksamhet, förbereda och framställa
förslag rörande de ärenden, som skulle avgöras av Kungl. Maj:t, samt
föreslå eller vidtaga åtgärder till verksamhetens ändamålsenliga utveckling,
därvid uppgiften att organisera en effektiv jordförmedling icke bleve minst
väsentlig. Med hänsyn till den självständiga ställning, som borde givas
centralorganet, samt till de betydelsefulla och ökade uppgifter, som efter
den av de sakkunniga i övrigt föreslagna utvecklingen av egnahemsverksamheten
skulle anförtros åt detta organ, vore det ofrånkomligt, att även
centralorganet underkastades reformering, så att det erliölle en verkligt
stark och förtroendeingivande ledning och utrustades med erforderliga
arbetskrafter.

Körande fördelarna ur det allmännas synpunkt av sådan förstärkt ledning
av egnahemsarbetet hava de sakkunniga därjämte anfört i huvudsak
följande.

De härav något ökade kostnader torde fullt uppvägas av fördelen ur det
allmännas synpunkt, att denna viktiga rörelses ledning lades i händerna
på ett efter uppgiftens stora betydelse och omfattning anpassat organ.
Icke minst med hänsyn till den stora omfattning, vari redan nu statsmedel
— uppgående till ungefär 150,000,000 kronor med i runt tal
20,000,000 kronors nyengagement varje år i lån och bidrag — placerats i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

rörelsen, lärer det vara påkallat, att det ledande och kontrollerande centralorganet
så förstärktes, att största garanti vunnes för medlens rätta och
ändamålsenliga användning, även om detta skulle medföra ökning av
centralorganets förvaltningskostnader med några 10,000 kronor, något som
i sin tur dock torde kunna medföra minskning i tillväxten av de redan nu
höga förvaltningsbidragen, varmed staten understödde rörelsens lokala förvaltning.
Genom centralorganets förstärkning och utveckling torde också
den fördel och kostnadsbesparing ernås, att dyrbara särskilda utredningar
genom kommissioner, kommittéer och sakkunniga angående egnahemsfrågan
och vissa andra hithörande jordfrågor för framtiden kunde väsentligt inskränkas,
tack vare att sådant utredningsarbete borde kunna i ökad utsträckning
anförtros centralorganet.

De sakkunniga hava vidare på följande sätt utvecklat, hurusom det fortsatta
egnahemsarbetets karaktär påkallade, att centralorganet intoge en
från andra statsinstitutioner fristående ställning.

_ »Nuvarande system med det centrala egnahemsorganets direkta införlivande
med Kungl. Majrts kansli har visserligen haft åtskilliga fördelar,
såsom att regeringen och särskilt jordbruksministern kunnat öva omedelbart
inflytande på egnahemsbyråns verksamhet; att de ärenden, som ankommit
på Kungl. Maj:ts prövning, kunnat förberedas direkt inom departementet,
varigenom omgång och skriverier undvikits och egnahemsinspektören
haft tillfälle att i egenskap av föredragande i statsrådsberedningen
omedelbart utveckla sin mening; samt att egnahemsbyråns egna yttre förvaltningsåtgärder
i mångt och mycket fått skenet av direkt från regeringen
härrörande eller i allt fall med departementschefens tysta gillande vidtagna
anordningar. Vad särskilt det sista angår, har visserligen den formella
gränsen varit någorlunda klar mellan å ena sidan den kanslimässiga
förberedningen och fattandet av konseljbeslut samt å andra sidan
egnahemsbyråns självständiga iörvaltningsätgärder, men utifrån sett har
egnahemsbyråns dubbelställning såsom vanlig departementsbyrå och självständigt
ämbetsverk understundom vållat oklarhet i allmänhetens uppfattning
rörande ansvaret för en del fattade beslut. En ändring av egnahemsbyråns
ställning till ökad självständighet, såsom en fristående egnahemsstyrelse,
är emellertid påkallad med hänsyn till följande omständigheter.
Centralorganets uppgifter — vilka redan nu till den större delen avse annat
än konseljärenden — torde eller egnahemsverksamhetens reformering komma
att i väsentlig grad utgöras av praktiska och ekonomiska förvaltningsangelägenheter,
som icke bero av Kungl. Maj:ts beslut i vart fall och icke
heller i övrigt höra samman med det kanslimässiga arbetet inom departementen.
Helt visst är mycket att vinna genom att centralorganet beredes
större självständighet i ordnandet av sitt yttre och inre förvaltningsarbete
och full egen ansvarighet för fattade beslut och vidtagna anordningar i sådana
fall, där det är egnahemsstyrelsen och icke Kungl. Maj:t som i första
hand har att svara för ärendenas handläggning. Ur olika synpunkter är
det lämpligt, att de centralorganet berörande — jämförelsevis få — ärenden,
som skola avgöras av Kungl. Maj.: t i konselj, erhålla den offentliga
belysning, som i övrigt karakteriserar den skriftliga rapporten mellan
Kungl. Maj:t och ansvariga organ inom statsförvaltningen. Egnahemsbyrån
bör alltså utbrytas ur Kungl. Maj:ts kansli och givas ställning av
ett självständigt, under jordbruksdepartementet lydande förvaltningsorgan,
benämnt statens egnahemsstyrelse med säte i Stockholm.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Beträffande den sålunda föreslagna egnahemsstyrelsens konstruktion,
hava de sakkunniga framhållit följande.

»Verksamhetens praktiska utövning kräver, att stor självständig befogenhet
lämnas styrelsen. Därför är det påkallat, att ansvaret och beslutanderätten
i de viktigaste frågorna anförtros åt ett samfällt kollegium av
särskilt utvalda förtroendemän. Detta torde vara motiverat även i betraktande
av uppgifternas vikt och mångsidighet, ansvaret för den stora
medelsförvaltningen och behovet att i ledningen hava omedelbar tillgång
till erfarna och omdömesgilla personer med praktisk förtrogenhet och kontakt
med hithörande olikartade förhållanden. Ledningen, som har att
svara för betydelsefulla jordpolitiska uppgifters handhavande, lärer även
kunna komma att åtnjuta större allmänt förtroende, därest den anförtros
åt en samlad styrelse av för uppgiften särskilt kvalificerade personer. Jämväl
för ernående av ett gott samarbete mellan centralorganet och de underlydande
egnahemsnämnderna, vilka torde komma att bestå huvudsakligen
av förtroendemän från det praktiska livet, är det av vikt, att i styrelsens
ledning rum även finnes för andra krafter än vanliga tjänstemän. Om
alltså särskilt utvalda förtroendemän från det praktiska livet också böra
hava siite i egnahemsstyrelsens ledning, kan detta dock å andra sidan icke
utesluta behovet, att en person i klar chefsställning tillsättes att inåt ochutåti
närmast svara för verksamhetens behöriga skötsel. Detta är nödvändigt
för arbetets gång samt med hänsyn till styrelsens funktion såsom etl
administrativt statsorgan med omfattande fortlöpande förvaltning. Egnahemsstyrelsens
ledning bör följaktligen bestå av eu chef jämte visst antal
(från det praktiska livet hämtade) ledamöter.

Egnahemsstyrelsens chef, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, bör
i främsta rummet ansvara för styrelsens förvaltning och att den statsunderstödda
egnahemsverksainheten bedrives enligt gällande bestämmelser.
Honom bör åligga att handhava ledningen av styrelsens löpande förvaltning
samt att utöva chefsskap över styrelsens övriga tjänstemän och biträden
och tillse, att dessa med noggrannhet och nit fullgöra sina skyldigheter.
Han äger ensam beslutanderätt i sådana ärenden, som icke äro av beskaffenhet
att, på sätt nedan sägs, böra avgöras av styrelsen i plenum. Chefen
bör vidare i stor utsträckning ägna sig åt hithörande egnahemsfrågors
allmänna ledning och utredning samt ingående följa de lokala
egnahemsorganens verksamhet. Där så erfordras, har han att inkalla övriga
ledamöter av styrelsen till sammanträden samt bör i övrigt, i mån
av behov, samråda med och anlita biträde av dem. Chefen bör hava ställning
såsom vanlig statstjänsteman med daglig tjänstgöring. I fråga om
ersättning böra de i § 5 av avlöningsreglementet intagna bestämmelser till
lämpas, vilka gälla för befattningar, vilkas innehavare tillsättas genom
förordnande tills vidare. Med hänsyn till den krävande chefsställning, som
bliver förenad med befattningen, samt i betraktande av arbetets vikt, omfattning
och ansvar torde chefen böra åtnjuta ett årligt arvode av 15,000
kronor.

Styrelsens övriga ledamöter böra med chefen dela ansvaret för styrelsens
förvaltning på sätt, nedan närmare skall föreslås. Dem bör åligga att deltaga
i överläggningar och beslut rörande nedannämnda s. k. pleniärenden
samt i övrigt biträda och verka för egnahemsverksamhetens behöriga utveckling
och skötsel. De ärenden, som böra avgöras samfällt aA'' chefen och
styrelseledamöterna i plenum, (pleniärenden) torde böra vara i huvudsak
följande, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

dels yttranden till Kungl. Maj:t angående lag eller viktigare författning
eller rörande annan fråga av mera allmän eller väsentlig betydelse;

dels förslag till instruktion och fastställelse av arbetsordning för styrelsen
samt övriga styrelsens organisation berörande ärenden av principiell
eller eljest av mera väsentlig betydelse;

dels viktigare ärenden av företrädesvis organisatorisk, praktisk eller
ekonomisk innebörd rörande egnahemsnämndernas förvaltning såsom
angående nämndernas sammansättning, arbetsordning och statiörslag,
angående instruktioner för nämnderna,

angående fördelning till nämnderna av låne- och anslagsmedel,
angående förvärv för nämndernas räkning av jord samt större egnahemsföretags
planläggning och genomförande samt

angående granskning av nämndernas förvaltnings- och revisionsberättelser
och bestämmandet av de belopp, en var nämnd har att såsom överskott
inredovisa till statsverket eller mottaga såsom täckning av underskott; dels

den årliga berättelsen rörande egnahemsstyrelsens förvaltning;
dels ock sådant ärende, som chefen prövar skäligt hänskjuta till avgörande
vid plenum eller vars hänskjutande till sådant avgörande för visst
fall påfordras av samtliga övriga styrelseledamöter.

Där anledning därtill föreligger, bör ledamot därjämte, efter överenskommen
fördelning eller på anmodan av chefen, förbereda eller direkt
handlägga sådant större ärende (exempelvis något betydelsefullt styckningsföretag),
som lämpligen befinnes böra uppdragas åt honom, så ock
i män av behov utföra inspektioner och andra förrättningar ute i orterna.
Vid styrelsens sammanträden, därvid protokoll skall föras, torde chefen
böra fungera såsom ordförande, för så vitt ej Kungl. Maj:t av särskild anledning
förordnat annan härtill lämplig ledamot att vid plenisammanträdena
föra ordet.

Styrelsens ledamöter böra, såsom förut antytts, hämtas från det praktiska
livets män, så att de kunna tillföra den samlade styrelsen en så vitt
möjligt fullödig representation av de intressen och förhållanden, som beröras
av verksamheten. Inom ledamöternas krets bör alltså finnas tillgång
till erfarenhet och kunnighet i jordbruksfrågor, förståelse för den jordsökande
allmänhetens behov samt insikt och omdöme rörande sakens ekonomiskt-tekniska
sidor. Till ledamöter böra utses för uppgiften intresserade
och väl kvalificerade personer, som äga tid och tillfälle att ägna sig
åt uppdraget med kraft och nedläggande av tillräckligt med arbete.

Beträffande antalet ledamöter torde detta böra sättas till tre, chefen
oräknad. Härigenom torde styrelseledamöternas antal å ena sidan bliva
så begränsat, att en verkligt arbetsduglig mindre styrelse erhålles, men å
andra sidan ej heller lägre, än att en tillräckligt fyllig representation ernås
av de olika huvudintressen, som enligt vad förut framhållits böra vara
företrädda.

I fråga om ersättning till de tre ledamöterna synes den anordning vara
lämplig, att ledamöterna åtnjuta dels ett visst måttligt årsarvode, dels och
ersättning för varje av uppdraget föranledd sammanträdes-, rese- eller förrättningsdag.
Då med uppdraget torde följa ett ganska avsevärt hemarbete
och det möter svårigheter att med dagarvoden avväga en lämplig ersättning
härför, synes det vara motiverat, att dagarvoden för sammanträdes-
och särskilda förrättningsdagar kompletteras med ett mindre årsarvode.
De sakkunniga ifrågasätta i anslutning härtill, att en var av de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tre ledamöterna tillerkännes följande ersättning för uppdraget, nämligen
dels årsarvode av 1,000 kronor, dels dagarvode efter 12 kronor för varje dag,
han vederbörligen deltager i sammanträde inom styrelsen eller utför annan
särskild förrättning i styrelsens uppdrag, dock att dagarvodet nedsättes
till 6 kronor, därest ledamot innehar statstjänst eller fullgör annat uppdrag,
för vilket ersättning av statsmedel utgår, dels ock resekostnads- och
traktamentsersättning enligt klass I B i gällande resereglemcnte vid av
uppdraget föranledda resor och föranledd annan vistelse utanför ledamots
hemort.

Förutom chefen bör styrelsen utrustas med två andra väl kvalificerade
tjänstemän, nämligen en för huvudsakligen administrativt-kamerala uppgifter
och en för det mera jordbrukstekniskt-ekonomiska yttre arbetet.

Den förre _ (egnahemsstyrelsens administrative sekreterare), vilken bör
besitta administrativ duglighet och helst även juridisk kompetens, bör
handlägga styrelsens inre kansliangelägenheter samt förberedelsevis svara
för sådana frågor som lånerörelsens centrala uppgifter (såsom låneansökmngar
från låneförmedlare, lånereglementen, blanketter och handlingar
avseende lånerörelsens bedrivande, handledning i och kontroll av lokalorganens
laneförfarande, redogörelsers och bokföringsrapporters granskning
och sammanställande m. in.); de underlydande lokalorganens sammansättning,
arbetsordning, ekonomi och allmänna medelsförvaltning; inom styrelsen
förekommande utredningar av allmän art; ärenden avseende besvär
och klagomål liksom förfrågningar o. d. från allmänheten; övriga administrativa,
kamerala, juridiska och statistiska angelägenheter.

Den andre tjänstemannen (egnahemsstyrelsens tekniske sekreterare), vilken
bör vara väl förfaren i jordbruksfrågor liksom i de vid jordbruksnybildning
förekommande praktiskt tekniska och ekonomiska angelägenheter,
bör inom styrelsen förbereda handläggningen huvudsakligen av frågor
rörande lokalorganens förmedling, inköp, disposition och försäljning av
jord; granskning av stycknings- och kolonisationsplaner; omhänderhavande
av förekommande torrläggnings-, odlings-, byggnads-, lantmäteri-,
skogs- och rena jordbruksfrågor. Vidare bör han för styrelsens räkning
utöva yttre verksamhet genom handledning vid, bedömande av och uppsikt
över planläggningen och genomförandet särskilt av större egnahemsoch
jordanskaffningsföretag, som genom statligt understöd bedrivas av
lokalorganen.

De två sekreterarna, på vilka stora fordringar böra ställas och vilka
torde iå omfattande arbeten såväl med arbetets upporganisation som
vid den fortsatta utvecklade verksamheten, torde båda böra placeras i lönegraden
B 24.

Såsom ytterligare tjänsteman i styrelsen lärer vidare behöva anställas
en notarie, vilken i huvudsak bör biträda den administrative sekreteraren
med förekommande löpande administrativa, kamerala och statistiska uppgifter
men vilken även bör hava att dels vara den tekniske sekreteraren
behjälplig vid utlåtandens och skrivelsers uppsättande m. m., dels ock utföra
annat å styrelsen förekommande expeditionsarbete. Genom befintligheten
av en dylik notarie ökas möjligheterna för de tre övriga, ledande
tjänstemännen att ingående ägna sig åt större frågors lösning liksom att
ute i orterna i män av behov följa, leda och kontrollera lokalorganens verksamhet.
Notarien torde böra placeras i lönegraden B 21.

Å egnahemsstyrelsen torde vidare böra anställas två kvinnliga skriv- och
räknebiträden. Den ena (kanslibiträdet), som jämväl bör omhänderhava

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

registrators- och kassagöromål, torde höra placeras i lönegraden B 7; den
andra (kontorsbiträdet) torde böra placeras i lönegraden B 4. En expeditionsvakt
i lönegraden B 5 torde även böra anställas. Viss möjlighet till
anlitande av extra biträden torde höra finnas.

Egnahemsstyrelsen torde åtminstone tillsvidare höra uppföras å extra
stat. Chefen liksom ledamöterna böra förordnas av Kungl. Maj:t; styrelsens
befattningshavare i övrigt torde böra förordnas av styrelsen.

Egnahemsstyrelsens avlöningsstat skulle, i enlighet med förestående förslag,
bliva följande.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnaliemsinspek tör,

årsarvode ............................................................................ kronor 15,000

Tre ledamöter, årsarvode till vardera 1,000 kronor; tillhopa » 3,000

En administrativ sekreterare, grundavlöning (B 24)................ » 7,212

En teknisk sekreterare, grundavlöning (B 24) ....................... » 7,212

En notarie, grundavlöning (B 21) » 6,048

Ett kanslibiträde, grundavlöning (B 7)....................................... » 2,676

En expeditionsvakt, » (B 5)....................................... » 2,364

Ett kontorsbiträde, » (B 4)....................................... » 2,208

tillhopa kronor 45,720.

Härtill komma vikariatsersättningar, dagarvoden till ledamöter,
ersättning till tillfälliga biträden, expensutgifter
och dylikt, förslagsvis ................................................................ » 12,280

summa förslagsvis kronor 58,000.

Under förutsättning, att förekommande rese- och traktamentspenningar
liksom tryckningskostnader bestridas från nionde huvudtitelns anslag för
hithörande ändamål, skulle alltså statens egnahemsstyrelse beräknas kräva
ett extra förslagsanslag av 58,000 kronor.»

Vidare hava de sakkunniga uttalat, att från statens egnahemsstyrelse härrörande
eller styrelsen eljest berörande framställningar av den art, att de
måste avgöras av Kungl. Maj:t, borde handläggas i vanlig ordning å endera
av jordbruksdepartementets kvarvarande två byråer.

De sakkunnigas förslag om inrättandet av en statens egnahemsstyrelse Yttranden.
har i huvudsak biträtts av statskontoret, domänstyrelsen, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms läns och stads, Östergötlands
läns, Jönköpings läns, Kronobergs läns, Blekinge läns, Kristianstads
läns, Älvsborgs läns norra, Västernorrlands läns, Jämtlands läns,
Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap ävensom Längbro
kommun, Knislinge egnahemsförening u. p. a. och Sveriges allmänna
lantbrukssällskap. Därjämte hava de sakkunnigas förslag i dess helhet
— och utan att erinran framställts mot egnahemsstyrelsens inrättande
—- i huvudsak biträtts av vissa andra av dem, som yttrat sig i ärendet,
såsom länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Kopparbergs och

64 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 97.

Gävleborgs län samt Kopparbergs läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Statskontoret har i och för sig intet haft att erinra mot förslaget att
bilda en särskild egnahemsstyrelse, då det torde kunna förväntas att härigenom
större enhetlighet vunnes i fråga om den ståtliga egnahemsverksamheten.
— Såsom senare skall meddelas har statskontoret emellertid påyrkat
vissa jämkningar i de sakkunnigas förslag till stat för egnahemsstyrelsen.

Domänstyrelsen har ansett, att det med den omfattning, som egnahemsverksamheten
numera fått, vore av behovet påkallat att äga tillgång till
en organisation, som skänkte ökad trygghet för största nytta av statens
och enskildas strävanden och ekonomiska uppoffringar. För detta ändamål
syntes det riktigt, att organisationen erhölle den koncentrerade ledning och
den självständiga ställning, som de sakkunniga velat bereda densamma.

Socialstyrelsen har erinrat därom, att styrelsen i tidigare utlåtanden den
25 november 1916 och den 24 januari 1923 över olika egnahemsspörsmål
haft tillfälle framhålla angelägenheten av, att hithörande verksamhet i hela
dess omfattning ställdes under en fast och målmedveten ledning av ett eget
centralt organ. De sakkunnigas förslag vore härutinnan baserat på en liknande
tankegång. Även om den möjligheten måste tagas i sikte, att inom
vår befolkningsfråga en förändrad situation kunde inom en närmare framtid
inträda, syntes dock under överskådlig tid så betydelsefulla arbetsuppgifter
föreligga för vår kolonisationsverksamhot i dess olika former, att
härför krävdes intresserad och sakkunnig ledning av ett arbetsdugligt centralorgan.
Socialstyrelsen funne sig därför böra giva sin anslutning till förslaget,
i vad detsamma avsåge tillskapandet av en centralmyndighet för hithörande
verksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att inrättandet av en särskild
statens egnahemsstyrelse syntes välbetänkt såväl med hänsyn till den vikt,
vilken måste tillmätas en målmedveten och speciellt skickad ledning av den
icke minst ur social synpunkt så betydelsefulla verksamheten, som ock i
betraktande av de betydliga penningmedel, vilka från statens sida disponerades
för ändamålet. Att på föreslaget sätt förstärka den statliga ledningen
av egnahemsverksamheten borde enligt länsstyrelsens mening så
mycket mindre väcka betänksamhet, som de sakkunnigas förslag beträffande
verksamhetens organ ute i orterna på ett i all huvudsak lyckligt sätt anknutit
till förutvarande beprövade institutioner — hushållningssällskapen
och deras egnahemsnämnder — och sålunda bland annat tillgodogjorde den
statliga egnahemsverksamheten i fortsättningen förhandenvarande intresse,
erfarenhet och ortskännedom.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat nödvändigheten av, att för egnahemsverksamheten
tillskapades ett verkligt kraftigt och sakkunnigt centralorgan.
Det hade säkerligen endast varit insikten om, att tiden ännu icke
varit mogen för en dylik åtgärd, som föranledde därtill, att år 1919 centralorganet
inskränktes till en egnahemsbyrå å extra stat i jordbruksdepartementet.
Men säkert vore, att de. som förde denna fråga fram, hade klart
medvetande om, att denna obetydliga början ägde — på grund av vikten
av de sociala uppgifter, som då anförtroddes byrån, och de övriga uppgifter,
som genom sitt naturliga samband med dennas verksamhet borde i sinom
tid ytterligare förläggas dit — en inneboende expansionsförmåga, som inom
kort skulle nödvändiggöra en mera utvecklad organisationsform. Nu syntes
tiden vara inne för inrättandet av en särskild statens egnahemsstyrelse.
Redan angelägenheten av noggrann tillsyn över användningen av de väldiga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 65

summor statsmedel, som vore engagerade i denna verksamhet, gjorde detta
nödvändigt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bär funnit det vara i sin ordning,
att den synnerligen omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla egnahemsverksamheten
erhölle ett sammanhållande organ i den statliga administrationen.
Då det funnes mycket stora beröringspunkter mellan egnahemsverksamheten
och den verksamhet, lantbruksstyrelsen utövade, kunde
skapandet av ett nytt, fullt självständigt centralt organ dock endast med
tvekan förordas. Egnahemsstyrelsen borde i sin instruktion åläggas att
samarbeta med lantbruksstyrelsen i ärenden, som kunde anses beröra sistnämnda
styrelses ämbetsområde. Länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har framhållit liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke funnit anledning till erinran
mot grunddragen av den föreslagna centralorganisationen, som avsåge att
förlägga egnahemsverksamheten under en mera statligt betonad ledning.
Det vore utan tvivel en fullt riktig tanke, att en så omfattande verksamhet
av så stor samhällelig och ekonomisk betydelse som den nu avhandlade
erhölle ett sammanhållande organ i den statliga administrationen. Den nu
fungerande egnahemsinspektören kunde ej sägas fylla en sådan uppgift.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att förhållandena inom egnahemsarbetet numera nått sådan omfattning,
att inrättandet av egnahemsstyrelsen kunde anses befogat. Då de
lokala egnahemsorganen torde, enligt förslaget, bliva i väsentligt ökad grad
i behov av centralorganets ledning och bistånd, icke minst vid jordförmedling
och jordanskaffning, framträdde önskvärdheten av centralorganets ombildning
ännu mera.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat,
att egnahemsstyrelsen borde, genom att den komme att förfoga över sakkunskap
med större erfarenhet, kunna bliva de lokala organen till avsevärt
gagn.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det
vara av vikt, att centralorganet lämnade lokalorganen stöd och kraftig
medverkan, särskilt i jordanskaffningsarbetet. Förslaget om egnahemsstyrelsens
inrättande vore grundat på den omständigheten, att egnahemsverksamheten
redan nått så betydande omfattning och att de ytterligare uppgifter,
som tillkomme, påkallade ett ökat statligt stöd och inflytande. En synnerligen
viktig uppgift för egnahemsstyrelsen bleve dock att se till, att verksamheten
ej på fundamentala punkter kringskure lokalorganens rörelsefrihet.

I en annan grupp av yttranden har tvekan uttalats om lämpligheten
att inrätta en statens egnahemstyrelse eller ock har den myndighet, som
yttrat sig, icke velat intaga någon bestämd ståndpunkt för eller emot de
sakkunnigas förslag i denna del. I flera av dessa yttranden har dock gjorts
gällande, att det centrala egnahemsorganet otvivelaktigt borde förstärkas.
Hithörande yttranden härröra från fullmäktige i riksgäldskontoret, lantmiiteristyrelsen,
länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro
och Jämtlands län samt Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns södra,
Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västmanlands läns hushållningssällskap
ävensom egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sveriga u. p. a.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 7.9 häfl. (Nr 91.) •''*

(it)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att egnahemsverksamhetens
stora omfattning gjorde det till en viktig statsuppgift, att verksamheten
organiserades på ett effektivt och i övrigt lämpligt sätt. Därest arbetsuppgifterna
skulle väsentligen ökas, kunde det ej bestridas, att organisationen
behövde väsentligen omläggas. Organisationsförslaget byggde i huvudsak
på hittills vunnen erfarenhet och kunde därför tillstyrkas. Att inrätta ett
nytt centralt verk framkallade givetvis betänkligheter, men om den centrala
ledningens initiativtagande och kontrollerande verksamhet skulle ökas, såsom
förslaget krävde, vore det en naturlig och oundviklig konsekvens, att åt den
nuvarande egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet gåves eu självständig
ställning.

Lantmäter istyr elsen hav ansett, att den föreslagna omkostnadsstaten för
egnahemsstyrelsen vore jämförelsevis obetydlig och borde ej föranleda till
någon tvekan, därest egnahemsstyrelsen bleve till verklig nytta. Lantmäteristyrelsen
vore dock tveksam, om så komme att ske. Egnahemsverksamheten
måste i allt väsentligt ledas av ortsorgan, och därför kunde det ifrågasättas,
om ett centralt ämbetsverk vore av behovet påkallat. Tillskapandet av ett
särskilt centralorgan torde visserligen komma att vara av viss nytta men
kunde också komma att medföra en alltför stor centralisering och schablonmässighet,
som icke bleve till gagn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har betonat, att förslaget rätt
nära anslöte sig till nu belintligt organ, av vilket det i stort sett vore att
betrakta som en utbyggnad, åsyftande större enhetlighet och bättre anpassning
efter verksamhetens avsedda utvidgning. Det torde dock ej tillkomma,
länsstyrelsen att bedöma, i vad män behov förelåge att tillskapa en särskild
statens egnahemsstyrelse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat om, att centralorganet hittills
haft provisorisk karaktär. Det behövde säkerligen förstärkas med ökad
personal vid ett definitivt ordnande. Om härför erfordrades ett nytt ämbetsverk,
syntes dock mera ovisst. En utvidgning vore säkerligen möjlig även
med bibehållande av centralorganet inom departementet. För ett sådant
bibehållande talade de allmänna skäl, som ur besparingssynpunkt — för
att undvika dubbelarbete — anfördes för en anknytning av vissa arbetsuppgifter
till Kungl. Maj:ts kansli. Det starkaste skälet för att inrätta en
särskild styrelse vore vikten av att icke politiska eller andra ovidkommande
hänsyn finge inverka pa valet av ledamöter i egnahemsnämnderna. 1 detta
hänseende torde en större trygghet kunna förväntas, om tillsättningen förlädes
till eu självständig styrelse.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
det givetvis vore önskvärt, att samtliga egnahemsangelägenheter, vilka staten
upptagit på sitt program, lades under enhetlig ledning. Förvaltningsutskottet
vore dock tveksamt, om inrättandet av egnahemsstyrelsen vore nödvändigt,
bland annat med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Det
kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligare att bildaien byrå i lantbruksstyrelsen
att i viss utsträckning fatta beslut utan föredragning för
lantbruksstyrelsens chef.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt,
om ej andra vägar kunde finnas än inrättandet av ett nytt ämbetsverk.
Skulle likväl flertalet av de förslag, som betänkandet innehölle, genomföras,
komme dock centralorganets arbete icke att kunna utföras av den beräknade
personalen ens i verksamhetens början.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr !i7.

ofrånkomligt, att centralorganet utrustades med ökat antal pa olika områden
kvalificerade arbetskrafter, därvid förvaltningsutskottet dock icke ansett sig
böra taga ställning till den rent administrativa frågan om upprättande av
statens egnahemsstyrelse eller om egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet
borde utbyggas. Först genom eu ökning av centralorganets arbetskrafter
kunde det förväntas, att den upplysnings- och rådgivningsverksamhet
inom organisationen, som borde tillmätas mycket stor betydelse,
skulle från centralorganets sida på ett tillräckligt omfattande och effektivt
sätt kunna bedrivas. Det vore ett önskemål, att centralorganet mera i detalj
följde de lokala organens verksamhet samt för dessa föresloge åtgärder
till verksamhetens utveckling. Ett intimare samarbete mellan den centrala
ledningen och ortsorganen behövdes. Vidare borde centralorganet mera direkt
omhänderhava vissa frågor om jordanskaffningsarbetet.

Västmanlands läns hushållningssällskap förvaltningsutskott har av princip
ställt sig tveksamt till upprättande av ett nytt ämbetsverk, som skulle
komma att växa. Det nuvarande centralorganet hade i stort sett tillfredsställande
fyllt sin uppgift, vilket visades av rörelsens raska framåtskridande.

Egnahemslånetörmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a., som i övrigt
hyst betänkligheter mot de sakkunnigas olika förslag, har dock ansett förslaget
innebära vissa organisatoriska framsteg i fråga om om den centrala
ledningen av egnahemsrörelsen.

I följande yttranden har förslaget om omedelbart inrättande av eu statens
egnahemsstyrelse i huvudsak avstyrkts, nämligen i utlåtandena från lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län samt Kalmar läns
norra, Gotlands läns, Älvsborgs läns södra och Värmlands läns hushållningssällskap.
I anslutning till dessa yttranden torde jämväl allmänna civilförvaltningens
lönenämnds utlåtande böra återgivas.

Lantbruksstyrelsen — som avstyrkt jordanskaffning i egnahemsorganisationens
egen regi och den lokala egnahemsorganisationens förstatligande -har ifrågasatt, huruvida den föreslagna utvidgningen av centralorganet vore
erforderlig, därest lantbruksstyrelsens synpunkter i övrigt vunne beaktande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det vore möjligt och
kanske även troligt, att ett nytt ämbetsverk bleve behövligt för egnahemsverksamhetens
ledning, men att, intill dess ett konstaterande härav skett,
det syntes som borde egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet —
möjligen något utökad — kunna handhava den föreslagna egnahemsstyrelsens
uppgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att förslaget om inrättandet
av en självständig centralmyndighet torde väsentligen hava framställts för
jordanskaffningens skull. Även bortsett härifrån kunde detta förslag näppeligen
förordas. Huru bestickande talet om enhetlighet och planmässighet än
måtte ljuda, finge man ej förbise, att enhetligheten, för att vara mera än
schablonmässig eller formell eller skenbar, skulle för ledningen medföra eu
snart sagt övermänsklig arbetsbörda, som — med bibehållen enhetlighet —
endast föga kunde lättas genom ett även starkt utökande av personalen. De
i utsikt ställda fördelarna förutsatte en vishet i förmyndarskapet, vilken man
på andra områden oftare väntat än funnit. Den nuvarande decentralisationen
ingåve mindre förhoppningar, men medförde också vida mindre besvikelser.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att centralorganets arbete visser -

Kung/. Maj:ts proposition Nr 97.

ligen komme att i icke oväsentlig grad ökas. Men den mening omfattades
ganska allmänt, att inrättandet av nya verk skulle vara förestavat av ett
oavvisligt behov. Det förefölle som om — innan beslut fattades om inrättandet
av egnahemstyrelse — det borde undersökas, om ej med samma fördel
egnahemsärendenas centrala handläggning skulle kunna fortfarande ombesörjas
av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet, möjligen med
någon förstärkning. Liknande synpunkter har länsstyrelsen i Skaraborgs
lön framfört och i huvudsak även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att behovet av egnahemsstyrelsen
vore helt beroende av omfattningen av en blivande jordanskaffningsverksamhet.
För den nuvarande egnahemsrörelsen hade egnahemsavdelningen
i jordbruksdepartementet såsom ledande och sammanhållande organ
fungerat synnerligen tillfredsställande. Man vore benägen tro, att den vore
mäktig att leda en icke obetydlig utvidgning av den nuvarande verksamheten.
Tillkomsten av nya ämbetsverk vore ej önskvärd. Omkostnaderna
bleve betydande, även om man toge sin tillflykt till illa betalda lekmannaledamöter
i styrelsen.

Gotlands läns husshållningssällskaps egnahemnsnänmd har framhållit,
att nämnden ej vore övertygad om behovet att inrätta eu egnahemsstyrelse.
Men otvivelaktigt hade arbetet å egnahemsavdelningen ökats med verksamhetens
utveckling, så att ytterligare arbetskrafter vore erforderliga. Genom
inrättandet av ett ämbetsverk kunde verksamheten byråkratiseras.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har — under
instämmande av sällskapets förvaltningsutskott — framhållit, att den föreslagna
egnahemsstyrelsen, utrustad med tillräckliga penningmedel och fullkomligt
suverän över de lokala organen, uppenbarligen kunde starta en
mångfaldigt livligare verksamhet på egnahemsväsendets område, än som med
den utdömda nuvarande organisationen kunde komma till stånd. Den nu
varande organisationen kunde dock placera tillgängliga medel på ett tillfredsställande
sätt, och da kunde man fråga sig, vartill den nya organisationen
skulle tjäna. Detta kunde även ske så länge det endast vore fråga om 20,
30, 40 miljoner kronor per år. Den nya egnahemsstyrelsen bleve också
mycket dyrbar.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har — under instämmande
av sällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Värm
lands lön — framhållit, att det syntes obehövligt och olämpligt att för egnahemsverksamhetens
högsta ledning inrätta ett nytt statsorgan. Denna ledning
torde — med den utökning av arbetskrafterna, som funnes erforderlig

— med samma och i många avseenden större fördel kunna utövas av egnahemsavdelningen
i jordbruksdepartementet. Om det framdeles visade sig,
att denna ram bleve för trång och att inom denna organisation borde inrymmas
samtliga egnahemsuppgifter — såsom t. ex. kronoparkskolonisationen

— torde tidpunkten vara inne att taga frågan i förnyat övervägande. Inrättandet
och överorganiserandet av en del nya ämbetsverk under senaste
årtionden manade ock till försiktighet.

Allmänna civilförvaltningens löncnämnd har ansett, att det icke åläge
lönenämnden att avgiva yttrande, huruvida tillräckliga skäl förelåge att
inrätta en särskild egnahemsstyrelse. Lönenämnden ville dock framhålla,
att eu självständig styrelse tvivelsutan medförde större krav på personal,
vad anginge såväl dennas kvalifikationer som kvantitet, än om egnahemsavdelningen
fortfarande bibehölles i departementet eller inordnades i något
redan befintligt centralt verk. För den händelse emellertid en fristående

Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

egnahemsstyrelse ansåges böra inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med
sakkunnigeförslaget, hade lönenämnden velat framhålla vissa erinringar
rörande staten för styrelsen. — Angående innebörden av dessa erinringar
må hänvisas till det följande.

I särskilt yttrande hava lönenämndens ordförande (generaldirektören
E. Stridsberg) och dess ledamot N. A. Nilsson i Kabbarp anfört i huvudsak
följande. För att under nuvarande förhållanden, då ansträngningar
gjordes att på olika sätt begränsa kostnaderna för statsförvaltningen, tillskapa
ett nytt ämbetsverk, måste synnerligen starka skäl anföras. 1926 års
besparingssakkunniga hade nyligen föreslagit, att stuteriöverstyrelsen skulle
inflyttas i lantbruksstyrelsen. Att utbryta egnaliemsavdelningen ur jordbruksdepartementet
för att därav bilda ett nytt ämbetsverk skulle innebära
en åtgärd i rakt motsatt riktning, vilken måste medföra betydande kostnader
utöver dem, som vid avdelningens bibehållande inom departementet
eller inflyttande i annat ämbetsverk — då väl i första band lantbruksstyrelsen
— skulle bliva nödvändiga. Ökningen i de direkta förvaltningskostnaderna
vore ej den enda nackdelen ur ekonomisk synpunkt, som skulle
följa med inrättandet av ett nytt ämbetsverk för egnahemsverksamhetens
ledning. Det kunde nämligen icke utan skäl befaras, att egnahemsärendenas
överlämnande till en särskild egnahemsstyrelse komme att medföra en sa
avsevärd intresseförskjutning till förmån för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
att denna bleve alltför gynnad i förhållande till andra statsintressen
inom ej blott jordbruksområdet utan även andra områden, som
vore föremål för statens omvårdnad. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
talade övervägande skäl för att någon egnahemsstyrelse ej inrättades.
Huru egnahemsavdelningen vid inordnande såsom byrå i något redan befintligt
ämbetsverk borde organiseras, vore en fråga, till vilken man ej
kunde taga ställning utan närmare utredning. I ärendets nuvarande skick
borde det ej framläggas för riksdagen.

Vad angår den närmare konstruktionen av den föreslagna egnahemsstyrelsen,
hava vissa ändringsförslag framförts huvudsakligen i några av
de yttranden, vari egnahemsstyrelsens inrättande förordats.

Sålunda har statskontoret ansett det vara av vikt, att den nya organisationen
ej medförde större kostnader, än som kunde anses oundgängligen nödvändiga.
Det syntes lämpligt, att egnahemsstyrelsen från början erhölle eu
icke alltför omfattande organisation, som sedermera, därest så visade sig nödvändigt,
efterhand kunde ökas i samma mån verksamheten vidgades. Med
hänsyn härtill syntes de sakkunnigas förslag till stat för egnahemsstyrelsen
väl omfattande. Sålunda torde notariebefattningen åtminstone tillsvidare
kunna uteslutas och kontorsbiträdesbefattningen utbytas mot en skrivbiträdesbefattning.
De sakkunnigas förslag rörande övriga befattningar ävensom
avlöningarna till deras innehavare funne statskontoret sig böra biträda.
Med hänsyn till att förvaltningen av de för egnahemsverksamheten erforderliga
medlen komme att fortfarande handhavas av statskontoret, dit egnahemsnämnderna
även för framtiden skulle redovisa omhänderhavda medel,
vore det önskvärt, att ett närmare samarbete åstadkommes mellan egnahemsstyrelsen
och statskontoret. Erfarenheten hade visat, att dylikt samarbete
redan nu vore i hög grad av behovet påkallat, och det vore synnerligen
önskvärt, att det erhölle en mera fast karaktär. I detta syfte ville statskontoret
föreslå, att kamreraren å ämbetsverkets fondbyrå inginge såsom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ledamot i egnahemsstyrelsen, då frågor berörande medelsförvaltningen och
kontrollen däröver behandlades. Genom en sådan anordning vunnes en förenkling
för såväl egnahemsstyrelsen som statskontorets fondbyrå, samtidigt
som ett mera rationellt övervakande kunde åstadkommas av egnahemsnämndernas
medelsförvaltning. För denna ledamot borde upptagas ett årsarvode
av 500 kronor, och borde han i övrigt jämställas med de av de sakkunniga
föreslagna ledamöterna av egnahemsstyrelsen. Expensmedel till egnahemsstyrelsen
borde av Kungl. Maj:t ställas till förfogande från nionde huvudtitelns
allmänna expensanslag och icke inräknas i staten. Egnahemsstyrelsens
resekostnader torde redovisas å anslaget till rese- och traktamentsersättningar
under nionde huvudtiteln. Staten för egnahemsstyrelsen borde upptagas
på följande sätt.

Befattningshavare.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnahemsinspektör,

arvode enligt § 5 avlöningsreglementet...............................................

Administrativ sekreterare............................................................................

1 teknisk sekreterare ..................................................................................

1 kansli biträde ................................................................................................

1 expeditionsvakt...........................................................................................

1 skrivbiträde ...............................................................................................

B. 24
B. 24
B. 7
B. 5
B. 2

Avlöning sstat.

Avlöningar ............................................................................ 36,360: —

Arvoden till tre ledamöter vardera å 1,000 kronor och

till en ledamot å 500 kronor........................................ 3,500: —

Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis...........................................

Dagarvoden, förslagsvis .......................................................................

Extra biträden, högst ............................................................................

Summa

39,860: —
1,200: —
2,000: —
5,440: —
48,500: —•

Anslaget till egnahemsstyrelsen borde erhålla karaktär av förslagsanslag.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat, att — för den händelse
en egnahemsstyrelse ansåges böra inrättas — följande ändringar borde
vidtagas i förslaget. Arvodet till chefen borde ej sättas högre än till 13,000
kronor, eller i avrundat tal samma belopp, som utginge till överdirektör i
den lägre lönegraden (A. 1). Det ifrågasattes, huruvida en organisation
med särskilt avlönade ledamöter, utsedda från andra verksamhetsområden
än statsförvaltningen, kunde anses ändamålsenlig och behövlig. Det syntes
tillfyllest, att egnahemsstyrelsen bestode av, förutom chefen, av Kungl. Maj:t
utsedda representanter för vissa närstående verk (lantbruksstyrelsen ocli
domänstyrelsen). Ersättningen borde lämpligen regleras efter samma normer,
som gällde för exempelvis ledamöterna av kommunikationsverkens
lönenämnd, eller årsarvode av 600 kronor jämte resekostnads- och traktamentsersättning
samt dagarvode enligt kungörelsen den 29 augusti 1921
(nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer. Lika med statskontoret
ansåge lönenämnden, att notariebefattningen kunde uteslutas. Det
kunde ifrågasättas, huruvida ej särskilt de förekommande registreringsgöromålen
motiverade kanslibiträdestjänstens hänförande till en något högre
lönegrad än B. 7. Innan närmare erfarenhet vunnits, syntes likväl till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

räckliga skäl saknas att upptaga denna tjänst i högre lönegrad. Den föreslagna
expeditionsvakten kunde knappast erhålla full sysselsättning med
uppassning och vakttjänstgöring, varför det borde tillses, att befattningshavaren
i fråga besutte sådana kvalifikationer, att han kunde användas
jämväl för annat arbete, exempelvis maskinskrivning. Då det vore av vikt,
särskilt i fråga om en ny institution, att expensutgifterna kunde fullt överblickas
och hållas inom ramen av en bestämd anslagspost, borde ett för
sagda utgifter ävensom för tryckningskostnader avsett belopp upptagas i
staten för styrelsen. Av liknande anledning kunde lönenämden ej dela statskontorets
åsikt, att styrelsens resekostnader tillsvidare redovisades å nionde
huvudtitelns anslag till rese- och traktamentsersättningar, utan syntes lämpligare,
att ett förslagsvis angivet belopp för ändamålet upptoges i styrelsens
stat. — I särskilt yttrande har lönenämndens ledamot Berta Köersner föreslagit,
att registratorsbefattningen hos egnahemsstyrelsen hänfördes till ll:te
lönegraden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att bland de anspråk pa
sakkunskap, som skulle uppställas på centralorganet, även borde upptagas
kravet på byggnadsteknisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Hallands län har hemställt, att egnahemsstyrelsens chef
mätte erhålla överdirektörs titel och tjänsteställning, varjämte det borde
tillses, att hans pensionsrätt ordnades. Mot det föreslagna arvodet, 15,000
kronor, vore intet att erinra. Ledamöternas antal borde ökas från tre till
fyra. Den tekniske sekreteraren borde erhålla benämningen konsulent. Det
vore intet att erina mot, att de båda sekreterarna placerades i lönegraden
B. 24. De borde dock ej förordnas av egnahemsstyrelsen utan av Kungl.
Maj:t.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt den erinran mot
de sakkunnigas förslag till chefens och ledamöternas inbördes förhållande,
att det syntes föga riktigt, att ledamöterna skulle med chefen dela ansvaret
för styrelsens förvaltning, då chefen i vissa frågor finge ensam beslutanderätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön bär framhållit önskvärdheten av, att en
ledamot av egnahemsstyrelsen utsåges, som besutte största möjliga erfarenhet
om de särskilda norrländska förhållandena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit egnahemsstyrelsens föreslagna
sammansättning lämplig, har påyrkat ändring i grunderna för ersättning
till ledamöterna. Det framställda förslaget syntes ej lämpligt i denna
del. En ej statsanställd, i landsorten bosatt ledamot skulle nämligen erhålla
dels traktamente, dels ock 12 kronor i dagarvode, medan en i statstjänst
anställd, i Stockholm bosatt ledamot blott erhölle dagarvode med (i kronor.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har erinrat,
att de sakkunnigas förslag tillerkände egnahemsstyrelsens chef väl vidsträckt
befogenhet i förhållande till ledamöterna. De senare borde beredas en mera
inflytelserik ställning och ej erhålla för låg ersättning.

Väster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ifrågasatt,
att lantbruksstyrelsen borde, förslagsvis genom sin generaldirektör, äga
deltaga i egnahemsstyrelsens sammanträden, när frågor, som vore av mera
allmän jordbruksekonomisk betydelse eller som eljest sammanhängde med
lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter, handlades.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har betonat vikten av, att jordbrukskunskapen
bleve tillbörligen tillgodosedd inom egnahemsstyrelsen. Mot
de sakkunnigas förslag till lönestat för styrelsen anmärktes allenast, att ett
arvode av 1,000 kronor till ledamöterna syntes vara alltför ringa, för att

Departements chefen.

72 Kungl. Maj:Is proposition Nr 97.

det skulle bliva möjligt att till dessa krävande uppdrag förvärva fullt kvalificerade
personer, som kunde finnas villiga att ägna någon mera avsevärd
tid åt uppdragets fullgörande.

Av den nyss lämnade redogörelsen för det nuvarande centrala egnahemsorganets
tillkomst framgår, att statsmakterna år 1919 utgingo från, att det
förr eller senare bleve nödvändigt att för egnaliemsväsendets centrala ledning
anordna en ny statsinstitution, men att man för det dåvarande borde

- i avvaktan på ny utredning — stanna vid en provisorisk anordning med
bildandet av en egnahemsavdelning å extra stat inom jordbruksdepartementet,
vilken borde anordnas ungefär som om ett centralt ämbetsverk inflyttats i
departementet.

Genom 1925 års kolonisationssakkunniga har dylik ny utredning i ämnet
nu verkställts i samband med deras allmänna överväganden om egnaliemsverksamhetens
utveckling. De sakkunniga hava därvid funnit det vara
mycket angeläget, att den omfattande och betydelsefulla egnahemsverksamheten
erhölle en mera målmedveten och planmässig ledning än hittills, samt
hava i detta syfte föreslagit, att det centrala egnahemsorganet förstärktes
och gåves en mera självständig ställning. Sålunda skulle den nuvarande
egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet ombildas till en statens
egnahemsstyrelse under sagda departement.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen över inkomna yttranden har
sakkunnigeförslaget i denna del biträtts i tjugutre utlåtanden, medan det
avstyrkts i tretton. Därjämte hava två reservanter i allmänna civilförvaltningens
lönenämnd avstyrkt förslaget. En mellanställning mellan dessa
ståndpunkter har intagits i fjorton yttranden. Emellertid har flertalet
av dem, som avstyrkt eller hyst tvekan om förslaget, i allt fall biträtt den
uppfattning, att frågan om egnahemsrörelsens centrala ledning vore betydelsefull
samt att förstärkning av centralorganet sannolikt erfordrades.
Då ombildningen av den nuvarande centralmyndigheten till en egnahemsstyrelse
emellertid syntes innebära det i och för sig ej önskvärda upprättandet
av ett nytt ämbetsverk, har i sist åsyftade yttranden ifrågasatts, om
icke den centrala ledningen fortfarande kunde handhavas av egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet, möjligen utökad, eller ock, såsom förordats
i några få yttranden, införlivas med något befintligt ämbetsverk.

Jag anser det vara av stor vikt, att den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
trots den decentralisation som alltjämt bör utmärka densamma, är
underkastad en ändamålsenlig och jämförelsevis stark central ledning och
kontroll från det allmännas sida.

Redan den utsträckning, vari statsmedel placerats och komma att placeras
i rörelsen, påkallar noggrann, sakkunnig och omfattande tillsyn över medlens
riktiga och lämpliga användning. Vid innevarande års utgång torde utestående
statslån ur egnahemslånefonden komma att uppgå till sammanlagt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

drygt 170,000,000 kronor. Lånerörelsen befinner sig i stark tillväxt. Tager
man blott i betraktande närmaste femårsperiod, torde — även om endast
nuvarande egnahemsanordningar bibehölles — nya egnahemslån komma att
utlämnas till sannolikt ungefär 90,000,000 kronor, nya premielån till drygt
3,000,000 kronor samt statsbidrag till lokalorganen för täckande av deras
förvaltningskostnader och risker till ungefär 5,600,000 kronor, vartill komma
lånen ur jordförmedlingsfonden. Alldeles oavsett den nu i övrigt ifrågasatta
utvecklingen av egnahemsverksamheten är det sålunda av stor vikt för
det allmänna, att trygghet ernås för största och bästa nytta av de högst betydande
penningbelopp, som staten insätter i rörelsen. I själva verket har
egnahemsverksamheten, i jämförelse med flertalet andra av staten understödda
eller utövade ekonomiska verksamhetsgrenar, numera utvecklats till så stor
omfattning, att det kan komma att visa sig hava varit oförsvarligt, att
staten icke i tid noga sörjt för verksamhetens ändamålsenliga ledning och
tillräckligt effektiva övervakande.

Betydelsen härav är så mycket större, som egnahemsverksamheten i dess
olika former är i särskilt hög grad av ingripande samhällelig vikt icke
endast beträffande ordnandet av ett mycket stort antal medborgares utkomst-,
bostads- och levnadsförhållanden utan kanske än mera i fråga om
den även för kommande generationer viktiga angelägenheten av den produktiva
jordens lämpliga utnyttjande och rationella uppdelning i olika
brukningsdelar. Verkställandet av detaljarbetet är ju visserligen starkt
decentraliserat till ett stort antal ortsorgan, på vilkas intresse och sakkunskap
staten i väsentlig mån litat och bör kunna lita, i all synnerhet efter
genomförandet av den reformering av lokalorganen, som jag i det föregående
tillstyrkt. Men trots detta, är det behövligt för staten att kunna genom ett
sammanhållande centralt egnahemsorgan följa denna av halvofficiella och
enskilda ortsorgan utövade verksamhet och genom tillsyn, rådgivning och
kontroll söka leda rörelsens utveckling i en ur det helas synpunkt lämplig
riktning. Ett antal hushållningssällskap hava också i sina nu avgivna
yttranden såsom ett angeläget önskemål framhållit, att de lokala egnahemsorganen
borde i ökad utsträckning få komma i åtnjutande av bistånd och
råd i sitt arbete från ett centralt egnahemsorgan.

Ur de nu anförda synpunkterna synes anledning föreligga att överväga,
huruvida det nuvarande centralorganet (egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet),
bestående av en egnahemsinspektör med biträde av eu
amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde, intager den ställning och är så utrustat,
att det med rörelsens nuvarande omfattning och förestående utveckling
fyller det krav på verksamhetens samlade ledning och effektiva övervakande,
som man enligt min mening måste uppställa både ur statsfinansiell
och ur rörelsens egen synpunkt.

Ett ytterligare skäl att nu ägna särskild uppmärksamhet åt det centrala
egnahemsorganets ändamålsenligaste anordnande ligger däri, att rätt omfattande
förslag nu framställas om egnahemsverksamhetens utveckling med

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

upptagande av delvis nya uppgifter såsom vidgad och mera effektiv jordförmedlings-
och jordanskaffningsverksamhet, ytterligare åtgärder för befrämjande
av arrendefrilösningar och verksamhet för utveckling av ofullständiga
jordbruk. Jag kommer längre fram att med anledning av de sakkunnigas
förslag i dessa delar ifrågasätta vissa nya anordningar på egnahemsväsendets
område, vilka särskilt beträffande jordanskaffningsuppgiftens
organisering och handhavande ofrånkomligen ställa stora och ökade krav
på centralorganets medverkan, icke minst i avseende på omprövning av
ifrågasatta jordanskaffningsföretags lämplighet samt kontroll över sådana
företags ekonomiska genomförande. Även beträffande åtgärder för befrämjande
av arrendefrilösningar ämnar jag, på sätt senare skall angivas, ifrågasätta
vissa icke oväsentliga nya uppgifter för centralorganet. Den av mig
förut tillstyrkta reformeringen av hushållningssällskapens egnahemsnämnder,
med något starkare anknytning mellan dessa och staten, påkallar även, att
centralorganet — som i allt fall bör handlägga frågor om, bland annat,
tillsättandet av statsutsedda ledamöter i egnahemsnämnderna, fastställandet
av instruktioner för nämndernas verksamhet och medelsförvaltning, övervakandet
av de tjugusex egnahemsnämndernas jämte de enskilda egnahemsorganens
fortlöpande arbeten — också gives den ställning och utrustas med
sådana arbetskrafter, att det bliver möjligt för organet att sammanhålla och
genomföra dessa uppgifter. Jämväl föreligger ett behov, att den centrala
ledningen och kontrollen över de norrländska kolonisationsnämndernas verksamhet
fastare, än vad nu är fallet, knytes till det centrala egnahemsorganet.

Jämte det att centralorganet av nu anförda skäl är i behov av någon
förstärkning av arbetskrafterna, synes det vara av vikt, att i ledningen för
centralorganet — på sätt de sakkunniga föreslagit — plats också beredes för
några personer, hämtade från det praktiska livet. Dessa kunna mera direkt
än tjänstemännen representera de intressen, särskilt jordbruksnäringen och
den jord- och lånesökande allmänheten, som omedelbart beröras av egnahemsarbetet.
Ledningen skulle med en sådan anordning få ökad anslutning
till det praktiska livet, större förtroende från de på liknande sätt sammansatta
lokalorganen liksom från allmänheten samt bättre förutsättningar att
kunna verkställa erforderliga utredningar av allmän innebörd rörande uppkommande
egnaliemsfrågor och andra hithöx-ande spörsmål.

Även med den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, nämligen att
statens centrala egnahemsorgan behöver förstärkas och omläggas, står frågan
ännu öppen, huruvida härför, såsom de sakkunniga under instämmande av
ett stort antal myndigheter ifrågasatt, en särskild egnahemsstyrelse behövde
inrättas eller om den centrala ledningen fortfarande kunde omhänderhavas
av en direkt med jordbruksdepartementet införlivad egnahemsavdelning eller
borde anförtros åt något befintligt centralt ämbetsverk.

Vad då först angår den eventuella utvägen att överflytta egnahemsärendenas
centrala handläggning till ett befintligt ämbetsverk, därvid lantbruks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 75

styrelsen ifrågasatts i några få yttranden, kan jag lielt ansluta mig till
den av departementschefen år 1919 (i propositionen nr 106) under riksdagens
instämmande uttalade mening, att denna väg icke bör beträdas. Frånsett
den omständighet, som var avgörande vid ärendets behandling av statsmakterna
år 1919 — nämligen att egnahemsrörelsen är av sådan speciell
natur, hland annat med hänsyn till dess sociala och ekonomiskt-tekniska
sidor, att den icke bör såsom sidouppgift inordnas under huvudsakligen för
andra verksamhetsgrenar inrättade ämbetsverk — torde det varken av besparingsskäl
eller ur egnahemsrörelsens egen synpunkt vara nägot att vinna
genom dylik omflyttning.

Då jag alltså icke anser mig kunna förorda, att egnahemsarbetets centrala
ledning inlägges under något redan existerande centralt ämbetsverk,
återstår valet mellan ett bibehållande av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet
eller dennas utbrytande ur departementet till en självständig
styrelse. Med hänsyn till det förut påvisade behovet av centralorganets
förstärkning måste dess sammansättning och arbetskrafter bliva i
sak ungefär lika, antingen det ena eller andra alternativet väljes. Vid valet
mellan dessa alternativ bör beaktas, att det centrala egnahem sorganets huvuduppgifter
icke varit och i fortsättningen än mindre bliva av samma art
som departementens arbete i övrigt med kanslimässig beredning av konseljärenden.
De äro i stället av självständigt förvaltande, kontrollerande och
utredande art. Att märka är, att egnahemsavdelningen år 1919 uppbyggdes
såsom ett försök att genomföra det av departementalkommitterade pa sin tid
förordade systemet med de centrala ämbetsverkens inflyttande i departementen.
Den erforderliga kommunikationen mellan verket och departementschefen
skulle därvid — såsom också skett i fråga om egnahemsavdelningen
— huvudsakligen äga rum genom muntliga framställningar eller i särskilda
fall genom promemorior. Ur konstitutionell och administrativ synpunkt
torde det vara ägnat att bereda ökad klarhet och bättre ansvarsfördelning,
om det centrala egnahemsorganet gåves samma ställning som andra
statliga förvaltningsorgan med rätt och skyldighet att under eget ansvar
självständigt handlägga de ärenden, som organet och icke Kungl. Maj:t skall
avgöra. Härtill kommer, att det ur egnahemsrörelsens egen synpunkt
givetvis bleve fördelaktigt, att det centrala organet flnge odelat och självständigt
ägna sig åt hithörande uppgifter. Den av de sakkunniga föreslagna,
mycket viktiga anordningen med ledningen av centralorganet delvis
förlagd i händerna på lekmannaledamöter från det praktiska livet synes ej
heller lämpligen kunna förenas med centralorganets fortsatta inbyggande
direkt inom Kungl. Maj:ts kansli. I allt fall skulle därvid ett rätt egendomligt
förhållande bliva rådande mellan å ena sidan departementets allmänna
ledning och å andra sidan en korporation av delvis utifrån hämtade
personer för ledning av den speciella verksamhet, som en avdelning av departementet
utövade. Ur kostnadssynpunkt torde det ej spela någon roll,
om en på visst sätt utökad egnahemsavdelning bibehålies inordnad inom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

departementet eller om ett på samma sätt sammansatt och med samma arbetskrafter
utrustat centralt egnahemsorgan förlägges under departementet
såsom eu särskild egnahemsstyrelse. Det i vissa yttranden mot den senare
anordningen framförda i och för sig beaktansvärda skälet, att nya ämbetsverk
över huvud taget ej borde inrättas, torde dock icke böra vara så avgörande, att
man av detta skäl bör avstå från en i och för sig önskvärd lösning av frågan.
Det gäller ju icke att skapa ett alldeles nytt förvaltningsorgan, ty ett centralt
egnahemsorgan finnes redan. Frågan är, om det icke av sakliga och administrativa
skäl vore lämpligare och riktigare att förläna detta organ en ändrad
ställning. Då detta, såsom ock de sakkunniga och ett stort antal hörda
myndigheter framhållit, kan anses vara behövligt och i ej ringa grad ägnat
att befordra egnahemsverksamhetens ändamålsenliga utövning, förordar jag
den ifrågasatta omläggningen av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning
till en särskild statens egnahemsstyrelse.

Statens egnahemsstyrelse bör då, på i huvudsak det sätt de sakkunniga
föreslagit, hava till uppgift att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning
och därvid utöva ledning, uppsikt och kontroll över den lokala
egnahemsorganisationen samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå övriga
erforderliga åtgärder för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande
och utveckling. Såsom längre fram skall närmare utvecklas kommer en av
egnahemsstyrelsens mera betydande nya uppgifter att avse åtgärder för jordanskaffningsverksamlietens
ordnande. Därjämte torde å egnahemsstyrelsen
höra överflyttas utövandet av den ledning av och kontroll över de norrländska
kolonisationsnämndernas verksamhet, som enligt § 3 av de utav
riksdagen år 1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å
kronoparker i Norrland och Dalarna ankommit på jordbruksdepartementet.

Vad angår egnahemsstyrelsens sammansättning, arbetskrafter och avlöningsstat,
kan jag med nedan angivna ändringar ansluta mig till de sakkunnigas
förslag. De sålunda ifrågasatta ändringarna äro i huvudsak föranledda
av statskontorets och allmänna civilförvaltningens lönenämnds yttranden
i ämnet, däri föreslagits vissa inskränkningar i de sakkunnigas
organisationsförslag, varigenom staten för styrelsen‘skulle nedbringas från
det av de sakkunniga äskade beloppet 58,000 kronor till, såsom statskontoret
ifrågasatt, 48,500 kronor. För min del anser jag, att viss ytterligare beskärning
kan företagas. I överensstämmelse med vad lönenämnden förordat
torde sålunda arvodet till styrelsens chef böra nedsättas från föreslagna
15,000 kronor till 13,000 kronor. Befattningen torde anses närmast motsvara
i 2 kap. avlön ingsreglementet avsedda tjänster. Mot förslaget i vad
angår egnahemsstyrelsens ledamöter har jag endast den erinran, att utöver
de tre ledamöterna — vilka höra företräda den praktiska förtrogenheten med
jordanskaffnings- och egnahemslåneverksamheten, i vad angår såväl jordbrukssom
bostadslägenheter — torde, på sätt och av skäl som statskontoret angivit,
en av Kungl. Maj:t utsedd representant för statskontoret jämväl böra, mot ett

Kungl. Majds proposition Nr 97. 77

årsarvode av 500 kronor, ingå såsom ledamot av styrelsen vid behandlingen
av frågor rörande huvudsakligen medelsförvaltningen och kontrollen däröver.
Beträffande styrelsens tjänstemän tillmäter jag stor vikt, att en i
tekniskt-ekonomiska angelägenheter på hithörande områden kunnig och
praktiskt erfaren arbetskraft erhålles att närmast under chefen handlägga
frågor företrädesvis angående jordanskaffning och vad härmed sammanhänger
samt rörande rådgivning vid lokalorganens praktiska verksamhet.
Denne befattningshavare, som alltså närmast skulle motsvara den av de
sakkunniga ifrågasatte tekniske sekreteraren, bör, på det att en fullt kvalificerad
person helst från det praktiska livet må kunna förvärvas, placeras
i lönegraden B. 26 och benämnas byrådirektör för tekniskt-ekonomiska
ärenden. Hos styrelsen bör vidare anställas en sekreterare, som med hänsyn
till arbetets beskaffenhet ej torde böra placeras högre än i lönegraden B. 21.
ävensom ett kanslibiträde i lönegraden B. 7. Övriga möjligen förekommande
biträdesgöromål m. m. torde åtminstone tillsvidare kunna bestridas med
anlitande av den till extra biträden avsedda anslagsposten, vilken av statskontoret
föreslagits till 5,440 kronor men som torde kunna ytterligare nedsättas.
I överensstämmelse med vad jag sålunda förordat och med godkännande
i övrigt av de sakkunnigas förslag, sådant det av statskontoret
omformats, torde staten för egnahemsstyrelsen böra upptagas sålunda.

Befattningshavare.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnahemsinspektör, arvode å

13,000 kronor ............................................................................................ —

1 byrådirektör för tekniskt-ekonomiska ärenden .................................... B. 26

1 sekreterare.................................................................................................... B. 21

1 kanslibiträde ............................................................................................ B. 7

Avlöningsstat.

Avlöningar............................................................................ 29,848: —

Arvoden till tre ledamöter vardera å 1,000 kronor och

till en ledamot å 500 kronor 3,500: — 33,348: —

Vikariatsersättningar m. in., förslagsvis ........................................ 1,200: —-

Dagarvoden, förslagsvis ........................................................................ 2,000: —

Extra biträden, högst............................................................................ 3,452: —

Summa 40,000: —

Såsom statskontoret föreslagit, torde expensmedel till egnahemsstyrelsen
böra av Kungl. Maj:t ställas till styrelsens förfogande av nionde huvudtitelns
allmänna expensanslag. För sådant ändamål torde kunna beräknas
komma att åtgå omkring 2,000 kronor. Styrelsens resekostnader torde redovisas
å anslaget till rese- och traktamentsersättningar under nionde huvudtiteln.

Nuvarande
anordninga r.

•8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Därest lokal för styrelsen ej skulle kunna beredas i kronan tillhörig fastighet
utan förhyrande av lokal för någon tid bleve nödvändigt, torde härför
erforderligt belopp kunna av Kungl. Maj:t anvisas av tillgängliga medel.

Anslaget till statens egnahemsstyrelse, som alltså för budgetåret 1928—
1929 bör upptagas till 40,000 kronor, bör, erhålla karaktär av extra förslagsanslag.

Sedan riksdagen beslutat i ärendet, torde det ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda instruktion för egnahemsstyrelsen.

4) Jordförmedlings- och jordanskalfningsyerksamheten.

Såsom förut erinrats understödjer staten verksamhet för jordförmedling
genom utlämnande av lån från jordförmedlingsfonden samt genom statsbidrag
till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet.

Enligt kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) gälla i huvudsak följande
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Från jordförmedlingsfonden äger Kungl. Maj:t bevilja statslån åt hushållningssällskap
och kommuner samt åt vissa aktiebolag och föreningar
(jordförmedlare). För att kunna ifrågakomma till erhållande av dylikt
statslån skola jordförmedlarna fylla vissa kvalifikationer, vilka i allt väsentligt
äro de samma, som fordras för erhållande av statslån ur egnahemslånefonden.
Lån ur jordförmedlingsfonden skall avse inköp till uppgivet
pris av visst jordområde. Området skall i ansökningen beskrivas. Vissa
intyg fordras om områdets lämplighet. Jordförmedlaren skall till jordbruksdepartementet
för prövning och fastställelse insända upprättad styckningsplan
för området jämte över densamma i viss ordning avgivet yttrande.
Innan styckningsplanen sålunda fastställts, får jordförmedlaren icke avyttra
någon del av den inköpta fastigheten eller avverka skog å densamma utöver
husbehovet. Från det med lånet inköpta området få upplåtelser av lotter
ske endast under äganderätt, dock kunna upplåtelser under särskilda villkor
få ske på arrende med rätt för arrendatorn att efter högst 20 är under
äganderätt förvärva lägenheten såsom eget hem. Lånebeloppet uppgår till
högt % av områdets verkliga värde, dock ej till mer än */- av köpesumman.
Aktiebolag och föreningar skola ställa av statskontoret godkänd säkerhet
för lånet, vilket måste lyftas inom ett år från beviljandet. Lånet löper
med en ränta av 4.7 5 procent. Med ledning av jordförmedlares årliga redogörelser
till jordbruksdepartementet över försäljningar av lotter från området
föreskriver Kungl. Maj:t för varje år, huru mycket av lånet, som skall
årligen återbetalas. Detta belopp skall bestämmas efter värdet å de försålda
lotterna i förhållande till hela områdets värde. Lånet får i regel ej åtnjutas
längre än intill utgången av femte kalenderåret efter det år, då lånet
blivit lyft.

Vid sidan om dessa bestämmelser kan emellertid, enligt riksdagens medgivande
1923, 1924 och 1926, förlagslån in- jordförmedlingsfonden utlämnas
i friare former. I kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) har sålunda meddelats,
att riksdagen medgivit att, utan hinder av de utav riksdagen 1919
antagna allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fonden, Kungl. Maj:t må av fondens tillgängliga kapitalbehållning till förlagslån
för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap
av jord till egna hem för jordbruksändamål disponera från och med 1926
tillsvidare tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade
förlagslån icke vid något tillfälle överstiger sammanlagt 2,500,000 kronor,
att utlämnas mot en ränta av fyra procent om året och under de villkor i
övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott att i varje särskilt fall föreskriva,
i syfte att betryggande garantier ernås för förlagslånens användande till
avsett ändamål. I kungörelsen förordnas, att ansökning om erhållande av
sådant förlagslån skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning, som har att föranstalta om erforderlig utredning
i ämnet och därefter underställa ansökningen Kungl. Maj:ts prövning.

Medan utlåningen ur jordförmedlingsfonden enligt 1919 års allmänna
bestämmelser varit mycket ringa — under tiden 1920—1927 hava blott
347,100 kronor beviljats i dylika lån — har efterfrågan på förlagslån i
friare former däremot varit mera omfattande. Under tiden 1/1 1923—S1/12
1927 hava sålunda 1,333,000 kronor beviljats i form av förlagslån. Dessa
hava utlämnats till Södermanlands läns, Jämtlands läns och Norrbottens
läns hushållningssällskap samt föreningen Egna hem, Sya, u. p. a., Kalmar
läns egnahemsaktiebolag, Värends egnahemsaktiebolag, andelsföreningen
Eget hem inom Kristianstads län u. p. a., Malmöhus läns egnahemsförening
u. p. a. och Gävleborgs läns egnahemsaktiebolag.

Under huvudavdelningen om den lokala egnaliemsorganisationen har
redogörelse lämnats rörande villkoren för utlämnande av statsbidrag till
hushållningssällskapen för jord förmedlingsverksamhet.

1925 års kolonisationssakkunniga hava framhållit i huvudsak följande wä 5 drs korörande
jordanskaffningsverksamhetens betydelse och allmänna innebörd. lonlfatwns~

sakkurmrga.

Jordanskaffningsverksainlieten hade till uppgift att bringa den jordsökande
allmänheten och den befintliga jordtillgången i omedelbar och för egnaliemsbildningen
fruktbärande kontakt med varandra. Den föreslagna egnaliemsorganisationen
borde med kraft kunna medverka därtill, att tjänlig egnahemsjord
uppbringades i erforderlig omfattning samt tillhandahölles den
jordsökande allmänheten under skäliga villkor. Detta vore av vikt icke
blott med hänsyn till verksamhetens sociala sida, utan även i betraktande
därav, att förefintlig jordtillgång borde tillvaratagas och användas på fullt
rationellt sätt.

Vid jordanskaffningsverksamhetens bedrivande borde egnahemsorganisationen
söka att i första rummet taga det enskilda initiativet i sin tjänst samt
därvid leda, understödja och kontrollera detta, så att resultatet bleve ur
allmän synpunkt tillfredsställande. Organisationen borde dock därjämte vara
beredd och mäktig att på effektivt sätt själv anskaffa, tillgodogöra och
upplåta jord. Detta borde ske i den mån så erfordrades för att reglera eller
supplera det enskilda initiativets åtgöranden. Huvudmålet för organisa -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

tionens jordanskaffningsverksamhet borde vara, att jordsökandes berättigade
krav att erhålla jord tillgodosåges och att befintliga tjänliga jordområden
utnyttjades samt att allt detta skedde i nödig omfattning och på ändamålsenligt
sätt.

Egnahemsorganisationens befattning med jordanskaffningen komme säkerligen
att bliva av skiftande slag, allt efter olika förhållanden och landsdelar.
Understundom kunde uppgiften inskränkas til! ren förmedling av
jords övergång från enskild säljare till egnahemsköparen. I andra fall
kunde fråga uppstå om parcellering och försäljning i organisationens egen
regi av styckningsegendomar. Särskilt för Norrlands vidkommande, där befolkningen
vore i stark tillväxt och där stort behov funnes att befordra
jordbruksnybildningen, kunde det bliva nödvändigt att efter noggrann prövning
även förvärva och genom nykolonisation exploatera större odlingsområden.
De olika egnahemsnämnderna borde så organiseras, att de efter förhållandenas
krav kunde på ett fullt nöjaktigt sätt utöva sålunda ifrågakommande
olikartad verksamhet.

I enlighet med vid de sakkunnigas tillsättande angivna direktiv innehölle
de sakkunnigas förslag icke något expropriationsförfarande, utan förslaget
förutsatte, att jordanskaffningsverksamheten komme att bedrivas på
grund av frivilliga försäljningar från jordägarnas sida. Att verksamheten
sålunda grundades på frivilliga köpeavtal uteslöte ej, att det allmänna kunde
och borde vid skeende försäljningar även från enskilda uppställa vissa fordringar
såsom villkor för det allmännas ekonomiska medverkan.

över huvud taget borde egnahemsorganisationen ständigt tillse, att jordanskaffningsverksamhet,
som bedreves genom eller under kontroll och medverkan
av organisationen, utövades på ett ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande
sätt.

De sakkunniga hava till en början föreslagit, att i huvudsak följande
allmänna synpunkter borde beaktas vid egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet
över huvud taget.

Jordanskaffningsverksamheten bör avse att bereda tillfälle för härtill lämpliga
jordsökande personer att 1) förvärva tjänlig jord till a) bildande av jordbruksegnahem
eller b) utveckling av ofullständiga jordbruk eller 2) frilösa
arrendejordbruk. Såsom lämplig jordsökande kan anses den person, som är
svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet,
nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förförutsättningar
för genomförande av det företag, som avses med jordförvärvet,
däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk. Vid bedömande
av jordsökandes lämplighet, därvid hustrus förutsättningar även torde uppmärksammas,
bör hänsyn ock tagas till sökandes behov av bistånd för
jords anskaffande och hans möjlighet att med till buds stående hjälpmedel
bilda ett sådant jordbruk, att han erhåller nöjaktig försörjning. Då fråga
är om förvärv av jord till bildande av nytt jordbruk å obruten mark, bör
jordsökandes lämplighet prövas med särskild noggrannhet.

Jord, som ifrågasättes till användning för här avsett ändamål, bör med
hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden, jordpris och andra på
frågan inverkande omständigheter kunna antagas äga erforderliga förutsättningar
att tjänligen användas för ändamålet. Därest fråga är om till nyodling
ifrågasatt jord, bör med särskild uppmärksamhet tillses, att sådan
jord är odlingsvärd och kan odlas för rimliga kostnader. Egendom med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillräckliga, i gott stånd varande byggnader och för större jordbruk särskilt
lämplig jord och ägoQgur bör ej, utan synnerliga skäl, genom här avsedd
jordanskaffningsverksamhet styckas i annan män än beträffande sådan del.
som utan olägenhet för egendomens rationella drift kan avskiljas och i övrigt
lämpar sig för egnahemsändamål.

I den mån jordanskaffningsverksamheten avser jordbruksegnahem, bör
eftersträvas, att sådan brukningsdel bliver av den storlek, att bärkraftigt
jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning.
Förutom härför erforderlig areal åker eller odlingsjord bör brukningsdelen,
där så kan ske och ortens förhållanden det påkallar, tilläggas
skogs- och betesmark för husbehov av bränsle och gagn virke samt för erforderligt
bete å härför lämplig mark. Där sådant betingas av särskilda omständigheter,
må verksamheten ock avse egnahemslägenheter av mindre storlek,
avsedda till hantverkare- eller arbetaresmåbruk, trädgårdsbruk eller dylikt.
Jordanskaffningsverksamhet för frilösning av arrendejordbruk må
avse jordbruk av lämplig storlek och art med intill tjugufem hektar åker.
Ofullständigt jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal
åker, kultiverad betesmark eller för dessa ändamål lämplig oodlad jord icke
giver brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må genom här avsedd
jordanskaffningsverksamhet kunna tilläggas ytterligare erforderlig jord.
så att jordbruket därigenom når om möjligt den storlek, som avses i första
stycket.

Jord, som tillhandahålles genom jordanskaffningsverksamheten, bör upplåtas
till sådant pris och under sådana vilkor i övrigt, att tillträdarens
kostnad för förvärvet och vad härmed sammanhänger icke bliver högre, än
att företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Beträffande utövandet av den jordanskaffningsverksamhet, som borde ankomma
på hushållningssällskapens egnahemsnämnder, hava de sakkunniga
föreslagit, att det borde åligga egnahemsnämnd att, med anledning av till
nämnden inkomna jordansökningar och nämndens kännedom i övrigt om
behovet att uppbringa jord, söka tillgodose dylika ansökningar och sådant
jordbehov. Verksamheten, vilkens art och omfattning alltså skulle bestämmas
av det verkliga behovet, borde i första hand ske med anlitande av det
enskilda initiativet; och borde nämnden för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda
ändamål, oavsett om jorden vore i enskild eller publik ägo, samt i särskild
förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång utnyttjades för ifrågavarande ändamål
samt därvid, bland annat, sprida kännedom om hithörande jordanskaffningsverksamhet
och uppgifter om tillgänglig jord,

c) lämna kvalificerade jordsökande anvisning å salubjuden lämplig jord
och biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande
och härmed sammanhängande angelägenheters ordnande,

d) följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar vid kronans
jordbruksegendomar samt, i den mån så påkallades, framställa förslag om
dylika egendomars och annan publik jords tagande i anspråk helt eller delvis
för ifrågavarande ändamål,

e) på begäran av jordsäljare granska styckningsplaner, salupris och för säljningsvillkor

samt medverka vid utväljandet av köpare ävensom, där så
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häft. (Nr 97.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

befunnes lämpligt, för jordsäljares räkning och på hans risk enligt skriftligt
avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande.

Förutom nu berörda jordanskaffningsverksamhet av mera förmedlande art
med biträde av det enskilda initiativet, hava de sakkunniga emellertid ifrågasatt,
att egnahemsnämnderna även borde hava till uppgift att, där så erfordrades,
bedriva jordanskaffningsverksamhet i egnahemsorganisationens egen
regi. Dt; sakkunniga hava motiverat detta förslag på följande sätt.

»Att jordanskaffningsverksamhet bedrives genom organisationens omedelbara
försorg, bliver säkerligen nödvändigt. Den enskilde jordsökanden kan
icke städse på egen hand anskaffa det erforderliga jordområdet och nöjaktigt
ordna alla frågor för områdets tillgodogörande. Framför allt lärer
detta ej kunna ske, då fråga är om en större egendom, som skall för flera
jordsökandes räkning gemensamt uppbringas och i ett sammanhang uppdelas
i flera lotter. Än mindre kan den enskilde jordsökanden ensam ordna saken
beträffande större odlingsområden, där ett tillgodogörande för egnahemsbildning
dessutom kräver förberedande åtgärder i form av större gemensamma
dikes- och vägföretag. Att enbart lita till det enskilda initiativ,
som här och var kan komma till stånd genom privata jordstyckare för dessa
angelägenheters ordnande, är icke heller tänkbart. Sådan enskild företagsamhet
lärer i allmänhet oj utövas med mindre företaget är lockande ur
vinstsynpunkt. Erfarenheten har också ådagalagt, att den privata jordanskaffningsverksamlieten
uppträder ojämnt och ej alltid tillgodoser det allmännas
och jordsökandenas krav. Framför allt är enskild företagsamhet
icke påräknelig för nöjaktigt utnyttjande av större odlingsområden till egnahemsändamål.
I andra länder, där jordanskaffning befunnits böra ordnas
rationellt — exempelvis i våra grannländer Danmark och Finland — har
detta måst och kunnat ske genom en statlig organisations direkta verksamhet.
De värden, varmed jordanskaffningsverksamheten arbetar — landets
produktiva jord och jordsökande befolkning — äro för övrigt så höga, att
verksamheten icke får ske slumpvis med spelrum endast för enskilda krafters
godtycke. All anledning finnes för det allmänna att förutseende och ordnande
ingripa direkt i denna verksamhet, så att resultatet bliver gott. De
sakkunniga äro följaktligen övertygade om, att det är både behövligt och
lämpligt, att det enskilda initiativet kompletteras med och regleras genom
den statsunderstödda egnahemsorganisationens direkta åtgärder för anskaffande
och tillgodogörande av jord till egnahemsbildning. Härmed är icke sagt, i
vilken utsträckning organisationen själv skall bedriva inköp och försäljning
av jord. Denna sak får bero av behovet, förhållandenas naturliga utveckling
samt statens medelsanvisningar.

Organisationens jordanskaffning i egen regi bör utövas av egnahemsnämnderna.
Dessa böra i fackligt och administrativt hänseende inrättas
med tanke även på denna uppgift samt böra erhålla statens ekonomiska stöd
för sådan verksamhets effektiva bedrivande.»

De sakkunniga hava föreslagit, att rörelsekapital för egnahemsnämndernas
jordanskaffningsverksamhet i egen regi skulle tillhandahållas i form av lån
från en fond, benämnd jordanskaffningsfonden, samt i vissa fall därjämte
genom s. k. jordanskaffningsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition AV 97.

Jordanskaffnings fonden borde bildas därigenom, att den nuvarande jordförmedlingsfondens
kapital, i den män detta vore eller bleve disponibelt, överfördes
till den förstnämnda fonden, som alltså vore avsedd att ersätta jordförmedlingsfonden.
Fondens medel borde disponeras uteslutande förberedande
av rörelsekapital för egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet. Sådan
disposition borde ske genom att Kungl. Maj:t i vart fall beslutade om tilldelandet
av lån ur fonden (jord anskaffning slån) till de olika egnahemsnämnderna.

Jordanskaffningslån linge nämnden använda till allmänt rörelsekapital i
sin jordanskaffni ags verksam hot såsom för gäldande av köpeskilling för av
nämnden vederbörligen inköpt fastighet och bestridande av utlägg, som föranleddes
av nämndens verksamhet för fastighetens tillgodogörande för egnahemsändamål
och vad härmed sammanhängde. Ä lyftat jordanskaffningslån
skulle erläggas ränta efter fyra procent om året.

Jor danskaffning sanslag skulle utga ur ett under nionde huvudtiteln uppfört
utgiftsanslag samt finge av nämnden användas vid bedrivande av jordanskaffningsverksamhet,
endast för så vitt denna berörde av nämnden förvärvad
oodlad, odlingsbar .jord, där behov uppenbarligen funnes att förbilliga
kostnaderna för sådana iordningställningsarbeten, som erfordrades för att
egnahemslägenheter må kunna frän jordområdet upplåtas till sådant pris
och i sådant skick, att dugande brukare kunde övertaga lägenheterna. Därest
iordningställningsarbetena avsåge nödvändiga torrläggningsföretag eller anläggandet
av vägar, som förbunde området eller dess lotter med äldre kommunikationsleder,
finge nämnden anlita sig tilldelat jordanskaffningsanslag
för nedbringande av kostnaderna för sådant arbete med högst hälften. Efter
tillstånd av Kungl. Maj:t finge nämnden därjämte, om särskilda skäl därtill
föranledde, använda jordanskalTningsanslaget till nedbringande till högst
hälften av kostnaderna jämväl för annat nödvändigt iordningställningsarbete
å odlingsområdet, enkannerligen sådant som avsåge produktiv förbättring.
Därest annat bidrag av statsmedel utgått för visst iordningställningsarbete,
ägde nämnden ej använda jordanskaffningsanslaget för ytterligare
nedbringande av kostnaderna för sådant arbete, med mindre Kungl.
Maj:t i vart fall härtill lämnade tillstånd.

Dét skulle åligga egnahemsnämnd, som tilldelats jordanskaffningslån eller
jordanskaffningsanslag att, enligt anvisningar från egnahemsstyrelsen, sa
ordna sin bokföring, att av särskilt konto för varje av nämnden bedrivet jordanskaffningsföretag
framginge, i vad män företaget lämnat överskott eller
underskott. Uppkomme dylikt överskott, vore nämnden skyldig att, efter
revision och jämlikt beslut av egnahemsstyrelsen, inbetala överskottet till
statskontoret, att tillföras för danskaffnings fondens riskfond. Täckning av
underskott å jordanskaffningsverksamliet skulle enligt egnahemsstyrelsens
beslut ske med anlitande av medel från jordanskaffningsfondens riskfond.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att följande reglementariska föreskrifter
skulle lunda till efterrättelse vid bedrivandet av jordanskaffningsverksamhet
i egnahemsnämndernas egen regi.

När fråga uppkommer om förvärv för egnahemsnämnds räkning av jord,
bör inköpet föregås av erforderliga förundersökningar för bedömande av
jordområdets lämplighet och exploateringsförhållanden. Därest nämnden
linner jordområdet lämpligt till inköp, bör nämnden uppgöra en möjligast
tillförlitlig, men försiktigt hållen beräkning rörande företagets påräkneliga
ekonomiska resultat (förhandskalkyl), innehållande uppgifter om å ena sidan

Kungl. Majrts proposition Nr 97.

inköpssumman och nämndens övriga beräknade kostnader för företaget samt
a andra sidan påräkneliga försäljningsbelopp och andra inkomster av företaget,
bland vilka senare må inräknas för företaget tillgängliga statsanslag
utan återbetalningsskyldighet.

Egnahemsnämnd må inköpa för här avsedda ändamål lämplig befunnen
.jord, under förutsättning att till nämndens förfogande för företaget disponibelt
rörelsekapital i form av jordanskaffningslån och .jordans k a f f n i n gsa n s lag
förslår att täcka de med inköpet och exploateringen förenade kostnader samt
att den nyss omförmälda förhandskalkylen utvisar, att företaget ej beräknas
komma att lämna underskott. Därest nämnden, trots att angivna förutsättningar
ej äro för handen, likväl önskar inköpa viss jord, är nämnden skyldig
att, med handlingarnas insändande och eget yttrande, innehållande jämväl
nämndens förslag i inköpsfrågan och uppgift om nämndens disponibla
tillgång av rörelsekapital för företaget, underställa ärendet egnahemsstyrelsens
prövning.

Egnahemsstyrelsen bör vara befogad bemyndiga nämnden inköpa jordområdet
under förutsättning, att området liksom företaget i övrigt kan antagas
vara för ändamålet lämpligt, att rörelsekapital tinnes till nämndens
förfogande för företaget samt att förhandskalkylen utvisar att möjligen
uppkommande underskott bör kunna täckas på sätt nedan sägs. Därest
jordanskaffningsfondens riskfond överstiger tio procent av jordanskaffningsfondens
kapitalbelopp samt i den mån riskfondens sålunda överskjutande
del, efter avräknande av beräknade underskott ä av styrelsen förut medgivna
ej avslutade jordanskaffningsföretag, förslår att jämväl täcka det beräknade
underskottet å det nu ifrågavarande företaget, må styrelsen medgiva
nämnden inköpa sådant jordområde, där förhandskalkylen utvisar beräknat
underskott.

Sedan egnahemsnämnd vederbörligen förvärvat jordområdet, har nämnden
att gä i författning om företagets slutliga planläggning och genomförande.
I den mån så erfordras, må nämnden vidtaga åtgärder för anläggande av
väg från området till äldre kommunikationsleder och enklare utfartsvägar
från lotterna till vägnätet i övrigt. Där fråga är om odlingsbar mark eller
sådant av särskilda skäl eljest påkallas, må för företagets genomförande
erforderliga diken anläggas genom nämndens försorg. Innehåller området
egnahemslotter, som från början helt sakna odlad jord, må nämnden, därest
så beflnnes lämpligen kunna ske, i ett sammanhang ombestyra viss första
odling av en mindre areal å varje sådan lott. Här omförmälda arbeten
böra planläggas och utföras under noggrann tillsyn och kontroll av nämnden,
i syfte att de må draga minsta möjliga kostnad och samtidigt medföra
effektivt resultat för områdets försatta disposition i egnahemssyfte.

Egnahemsnämnd bör i god tid vidtaga erforderliga åtgärder för försäljning
av lotter och fastigheter från av nämnden inköpt jordområde. Försäljningspriset
bör bestämmas till det verkliga saluvärdet för lotten eller
fastigheten i det skick, den befinner sig i vid försäljningstillfället. Då fråga
är om försäljning från området av sådana lägenheter, för vilkas förvärvande
egnahemslån må kunna ifrågakomma, äger nämnden att med lottköparen
överenskomma om sådana villkor för köpeskillingens gäldande, att en tiondel
betalas kontant vid köpeavtalets ingående eller senast vid tillträdet samt
att, därest den del av egnahemslån som må hänföra sig till jordens inköp
icke skulle förslå att till fullo gälda återstående nio tiondelar av köpeskillingen,
sålunda överskjutande mindre fastighetsskuld må hos nämnden innestå
mot säkerhet av inteckning i fastigheten, liggande närmast efter den till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

säkerhet för egnahemslånet lämnade inteckning, att av köparen förräntas
efter fem procent om året och avbetalas i lämpliga av nämnden, enligt föreskrifter
från egnahemsstyrelsen, fastställda terminer. Vid försäljning från
området av andra fastigheter bör köpeskillingen i regel antingen gäldas
kontant eller till viss del med övertagande av betalningsansvaret för i sådan
fastighet kvarliggande, däri intecknad, äldre enskild gäld.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit i fråga om allmänna synpunkter
att beaktas vid jordanskaffningsverksamheten över huvud taget (såsom
angående jordsökandes kvalifikationer, jordens och lotternas lämplighet,
skäliga upplåtelsevillkor o. d.) ävensom angående bedrivandet av sådan
verksamhet med anlitande i första hand av medverkan från det enskilda
initiativet, har knappast rönt gensaga i något yttrande. De myndigheter,
som uttalat sig i dessa frågor, hava i allt väsentligt gillat de sakkunnigas
uttalanden.

I yttrandena har särskild uppmärksamhet ägnats den del av de sakkunnigas
hithörande förslag, som avser jordanskaffning i egnahemsnämndernas
egen regi. Meningarna hava varit delade om lämpligheten och behovet av
sådan verksamhet, därvid flera av dem, som yttrat sig i ämnet, ställt sig
mer eller mindre betänksamma till förslaget i denna del.

De sakkunnigas förslag om jordanskaffning i egen regi har i huvudsak
— ehuru i vissa fall med tvekan eller med särskilt understrykande av risken
vid sådan verksamhet — tillstyrkts av statskontoret, socialstyrelsen, fullmäktige
i riksgäldskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Stockholms läns och stads, Östergötlands
läns, Jönköpings läns, Skaraborgs läns, Blekinge läns. Hallands läns,
Skaraborgs läns, Örebro läns, Västmanlands läns, Kopparbergs läns, Gävleborgs
läns, Västernorrlands läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns
hushållningssällskap. Av det väsentliga innehållet i dessa yttranden inhämtas
bland annat följande.

Statskontoret har i stort sett intet att erinra mot förslaget om jordanskaffning
i egen regi men har uttalat, att bestämmelserna borde sa avfattas,
att det tydligt framginge, att jordanskaffnings lån blott borde få tagas
i anspråk för bestridande av utgifter, vilka kunde bliva täckta vid en sedermera
skeende försäljning, samt att jordanskaf f ning sanslagen borde
avses endast för sådana åtgärder till förbilligande av kostnaderna för egnahemslägenheternas
ordnande, vilka icke kunde beräknas komma att återvinnas
vid försäljningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava betonat, att ett nytt riskmoment
tillkomme med statens övertagande av jordförmedlingsverksamhet. I all
synnerhet kunde betydande ränte- och driftsförluster uppkomma vid inköp
och styckning av större egendomar, då försäljningen droge längre tid, än
som beräknats vid planerandet. Eventuella förluster borde täckas icke genom

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

någon statlig riskfond utan genom att riksdagen, pa Kungl. Majts framställning,
anvisade särskilda anslag.

Domänstyrelsen har betonat, att den riskfyllda jordanskaffningsverksamheten
borde från början handhavas med den största försiktighet och omtanke.
Det vore därför mindre välbetänkt att i ett stort antal fall låta
egnahemsnämnderna träffa slutgiltiga avtal om jordförvärv. Alla ärenden
om inköp av jord borde göras till föremål för egnahemsstyrelsens prövning.

Socialstyrelsen har tillmätt frågan om jordanskaffning under sunda och
enkla men betryggande former en väsentlig betydelse för egnahemsrörelsen
och finner det därför angeläget, att egnahemsorganens arbetsuppgifter utvidgades
till att avse jämväl åtgärder för framskaffande av erforderlig lämplig
jord åt de jordbehövande. Styrelsen drogo emellertid i tvivelsmål, huruvida
med den utformning, som förslaget erhållit i denna del, eu verkligt ändamålsenlig
och praktisk anordning för verksamheten skulle ernås. Höga fordringar
med avseende ä teoretiska insikter och praktisk skicklighet borde ställas ä de
personer, vilka kom me att av egnahemsnämnderna, anlitas för planerande
och genomförande av jordanskaffningsföretagen. Dä de olika egnahemsnämnderna
icke alltid torde bliva i tillfälle att förfoga över sådan erforderlig
sakkunskap, kunde med fog befaras, att de sakkunniga i viss man överskattat
betydelsen av eu i det allmännas regi bedriven jordanskaffnings- och jordstyckningsverksamhet.
Med hänsyn till den uppenbara vikten och betydelsen
av att fullt sakkunniga personer kunde anlitas för hithörande krävande arbetsuppgifter
kunde det därför ifrågasättas, om icke egnahemsstyrelsen borde vid
sig fästa några lämpliga experter, vilka kunde ställas till vederbörande egnahemsnämnds
förfogande för planläggning och genomförande av sådant företag.

I betänkandet framhölles att egnahemsnämnderna för jordanskaffning
borde i första hand och i största möjliga omfattning söka anlita biträde av
det enskilda initiativet. Emellertid syntes av motiveringen i övrigt liksom
ock av det föreslagna reglementet framgå, att jordanskaffning i nämndernas
egen regi betraktades såsom en ordinär uppgift för nämnderna. Den möjligheten
syntes därför föreligga, att nämnderna komme att uppträda snarare
såsom konkurrenter med det enskilda initiativet på området än som detsammas
utnyttja ro och vägledare. Det kunde ifrågasättas, om icke jordanskaffningsverksamhet
i nämndernas egen regi borde begränsas till att
mera avse undantagsfall, där det enskilda initiativet visade sig otillräckligt,
och icke utgöra en ordinarie arbetsuppgift för samtliga nämnder. Härigenom
skulle denna verksamhet bättre komma att anpassas efter det inom
skilda län växlande behovet av dylik verksamhet.

I förevarande sammanhang tilläte styrelsen sig slutligen fästa uppmärksamheten
å den vikt och betydelse för egnahemsrörelsens sunda utveckling, som vore
att tillmäta frågan om anordnandet av ändamålsenliga kommunikationsleder.
Man berörde här ett synnerligen vittutseende problem, vilket väsentligen
fölle utom ramen för det de sakkunniga tilldelade uppdraget, men vilket,
såsom erfarenheterna från både vårt och andra länder utvisade, torde vara
av väsentlig betydelse för en kolonisationsverksamhet av större mått. Då
nybyggesverksamhet följde de iordningställda kommunikationslederna, finge
givetvis ej synpunkter av enbart ekonomisk art på kort sikt läggas på frågan
om anordnandet av nya vägar, utan torde man böra tillmäta stor betydelse
åt frågan, i vad mån genom sådana vägar nya produktiva områden kunde
öppnas för det enskilda initiativet. På här antytt sätt syntes genom en
förutseende vägpolitik jord för kolonisation indirekt kunna anskaffas på ett
naturligt och sunt sätt.

Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

Länsstyrelsen i Kronobergs län liar ansett, att genomförandet av förslaget
beträffande jordanskaffning bleve betydelsefullt i vad anginge länet, där
kolonisationsverksamhet i egentlig mening måste för bildande av nya jordbruk
komma till stånd. De oodlade, odlingsbara marker, som funnes i länet,
vore också ganska betydande, men med hänsyn till erforderliga arbeten för
torrläggning och väganläggningar kunde icke enbart det enskilda initiativet
ifråga om denna jord väntas föra odlingen och egnahemsbildandet framåt
i önskvärd omfattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att jordanskaffningen vore av
stor vikt, om det gällde att möta ett befintligt behov. Men verksamheten
borde ej sträckas så långt, att kolonisation framlockades utan förutsättningar
för ekonomisk bärkraft. Tillgången på jord hade i länet hittills motsvarat
behovet. Egnahemsnämnden i länet hade för styckning till egnahem
inköpt sex fastigheter. I den mån behov uppkomme, kunde och borde jordanskaffnings
verksamheten ökas. T avseende å kostnaderna för iordningställande
av oodlade områden måste staten, såsom de sakkunniga framhållit,
bära hela risken. Detta borde ske genom ett direkt anslag, som för varje
särskilt fall fastställdes av det centrala egnahemsorganet inom ramen av
tillgängligt statsanslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bär funnit de föreslagna åtgärderna
lämpliga, dock borde för beslut om underställande av egendomsköp en mera
objektiv grund utfinnas än berörda förhandskalkyler, som kunde röna inverkan
av vederbörandes subjektiva uppfattning. Ränteutgifterna kunde fä
avgörande inflytande på kalkylens resultat, beroende av om kalkylatorn
hoppades på snabb realisation eller räknade med lång tid. 1 betraktande
av att staten skulle taga risken av egnahemsnämndernas jordinköp, borde
rätten för egnahemsnämnd att besluta om inköp begränsas till smärre
egendomar. Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jordanskaffning, ville
länsstyrelsen till alla delar biträda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att de nybildade jordbruken
i länet i allmänhet blivit för små för att giva brukaren försörjning, något
som sammanhängde med, att den offentliga egnahemsverksamheten hittills
endast undantagsvis direkt medverkat vid åtgärder för anskaffning av jord.
För länet komme jordanskaffning i egen regi att huvudsakligen ligga pa
anskaffande av lämplig odlingsmark, dess ändamålsenliga uppdelning i lotter
och iordningställande för odling genom dikning och väganläggning. Eu
sådan verksamhet borde under klok och sakkunnig ledning kunna förväntas
bliva av oerhört stor betydelse för länet och dess framtid. Svårigheterna
vore dock mycket stora. Det allmänna borde svara för, att kolonisationsföretaget
finge en god start, men företagets lyckliga genomförande berodde
därefter främst på kolonisterna själva.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att de av de sakkunniga anförda allmänna principerna för jordanskaffningsverksamheten
vore fullt riktiga. En annan sak vore, om de föreliggande
förhållandena nödvändiggjorde en mera forcerad verksamhet för jordbruksnybildning.
Jordbruket arbetade under svåra ekonomiska förhållanden, och
man finge ej utöva en artificiell, påskyndad nybildning av jordbruk, ty därigenom
kunde ett jordbruksproletariat uppkomma. Jordanskaffningen i egen
regi måste därför bedrivas med all försiktighet och sorgfälligt prövas i varje
enskilt fall samt icke tillgripas förrän i sista hand. Jordanskaffningsanslaget
borde få disponeras, även då fråga vore om inköpt odlad jord, för
torrläggningar o. d., så att saluprisen ej bleve för höga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit, att
det vore synnerligen ändamålsenligt, att jordanskaffningsverksamhet på föreslaget
sätt direkt och effektivt knötes till egnahemslåneverksamheten, även
om sådan verksamhet ej finge större betydelse för länet. Med hänsyn till
de med verksamheten förenade risker borde alla jordinköp underställas egnahemsstyrelsen,
vilket särskilt under verksamhetens första år bleve av värde.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig vara ense med de sakkunniga därom, att jordanskaffningen icke borde,
såsom hittills, vara helt överlämnad åt det privata initiativet. Sällskapet
vore villigt att enligt sakkunnigeförslaget åtaga sig denna till stor del nya
uppgift samt vore livligt intresserat av att medverka vid sådan kolonisations
verksamhet, som avsåge bildandet av nya jordbruk. Sällskapet önskade
gärna att beredas möjlighet härtill genom de föreslagna anordningarna med
jordanskaffning i egen regi.

Blekinge läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott vore visserligen
ej allt för sangviniskt ifråga om, att egnahemsnämnderna i gemen skulle
kunna utöva någon mera omfattande direkt jordanskaffning. Men det vore
endast i sin ordning, att egnahemsnämnderna ålades hava sin uppmärksamhet
skarpt riktad på denna del av egnahemsverksamheten och att de finge
känna ansvar för, att de möjligheter, som i dessa stycken erbjöde sig, bleve
utnyttjade på ett för den jordsökande allmänheten fördelaktigt sätt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig i stort sett intet hava att erinra mot förslaget. Egnahemsnämnderna
komme dock att här ställas inför uppgifter, som droge avsevärda organisationskostnader
och ställde stora krav på praktisk duglighet och erfarenhet.
Jordanskaffning i egen regi borde därför tillgripas först, då alla möjligheter
att på annan väg skaffa jord utnyttjats, samt borde utövas med
största urskillning och noga anpassas efter ortsförhållandena. I länet torde
det under åtskilliga år framåt ej vålla egnahemsnämnden svårigheter att
enbart med det enskilda initiativets hjälp förse alla kvalificerade jordsökande
inom länet med jord.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
effektiv jordförmedling och jordanskaffning vore av stor vikt. I länet hade
dock hittills inga svårigheter mött att tillfredsställa jordbehovet. Skulle
större efterfrågan uppstå, borde det enskilda initiativet i första hand få
göra sig gällande, i visst samarbete med egnahemsorganen. Om det ändock
erfordrades jordanskaffning i egen regi, vore egnahemsnämnderna med nuvarande
organisation ej fullt lämpliga härför. Med hänsyn till risken kunde
det ej påräknas, att hushållningssällskapen engagerade sig häri. Dä åtskilliga
skäl talade för, att sådan jordanskaffning ej behövde intimt sammankopplas
med låneverksamheten, samt då dylik verksamhet åtminstone inom
närmaste tid bleve utövad mera försöksvis, syntes det böra övervägas, om ej
det centrala egnahemsorganet i förekommande fall kunde omhänderhava
jordanskaffningsverksamheten. Detta borde ej utgöra hinder för, att centralorganet
i viss utsträckning anlitade egnahemsnämnderna att föreslå inköp
samt övervaka och leda styckningsarbetet.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
sin anslutning i huvudsak till förslaget, men hade icke större förhoppningar
om resultatet av sådan jordanskaffuing, vilken vore förenad med vissa
vanskligheter. I länet hade det städse varit lätt att hos enskilda jordägare
förvärva erforderlig jord till skäligt pris.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

jordanskaffningsf rågan vara av synnerlig vikt. Erfarenheten hade visat, att
många jordägare, som ämnat använda sig av egnahemslån, ej haft förmåga
att vid köpets ingående beräkna företagets ekonomiska konsekvenser och att
avtal därför träffats på sådana grunder, att egnahemslån ej kunnat lämnas.
För undvikande av sådana förhållanden vore det önskvärt, att egnahemsnämnderna
kunde ingripa på ett tidigt stadium. De sakkunnigas förslag
syntes alltså välbetänkt. Inom länet torde jordanskaffning i egen regi dock
ej få större betydelse, ty jorden vore i regel redan uppdelad i smålotter,
med undantag beträffande vissa större komplex, ägda bland annat av bolag.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i princip
instämt med vad de sakkunniga anfört. Nybildning av mindre jordbruk
påginge inom länet genom enskilt initiativ i så stor omfattning, som med
nuvarande konjunkturer och odlingstelmik gärna vore möjligt, och därför
kunde direkta kolonisationsåtgärder genom egnahemsnämnden blott tillstyrkas
i ett fåtal fall.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att jordanskaffning i egen regi borde ske med stor omsorg och förekomma
endast på sådana platser, där jorden kunde förvärvas till fördelaktigt pris
och förutsättningarna i övrigt funnes för köparna att reda sig. Att i samband
med jordanskaffning ordna väg- och dikesföretag genom egnahemsnämndernas
försorg kunde medföra stora ekonomiska risker. Erfarenheten
från statens kolonisationsnämnd talade för, att sådana åtgärder lätt bleve
alltför dyrbara. Därför borde de få förekomma endast i särskilda undantagsfall.

Förslaget om jordanskaffning i egnahemsorganisationens egen regi har i
huvudsak avstyrkts eller i allt fall bemötts med den största tvekan uti yttrandena
från lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands
län samt Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns norra,
Blekinge läns, Kristianstads läns, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns
södra och Värmlands läns hushållningssällskap samt egnahemslåneförmedlingsföreningen
Hem i Sverige u. p. a. Av dessa yttranden inhämtas i
huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att tillgången till jord för egnahemsbildande
vore i allmänhet god. Särskilda åtgärder vore knappast av nöden.
Endast inom nordligaste delen av landet syntes jordanskaffningsfrågan vara
mera aktuell. Jordtillgången bleve ännu gynnsammare, i den mån lagen
om delning av jord på landet hunne verka. Ett mera allmänt övertagande
från det allmännas sida av jordanskaffningen kunde lätt medföra risker
och olägenheter, särskilt om det ekonomiska ansvaret ÖA7erflyttades på statsverket.
Hushållningssällskapen hade hittills så gott som undantagslöst undvikit
jordaffärer. Ett frångående av detta kunde medföra betänkliga konsekvenser.
Egnahemsnämnderna bleve ju enligt förslaget exploatörer med
skyldighet tillse, att förlust icke uppstode å jordanskaffningsföretagen, men
å andra sidan skulle samma myndighet noga pröva jordpris och köparnas
kvalifikationer. En önskvärd snabb avveckling av egna jordanskaffningsaffärer
kunde lätt äventyra en omsorgsfull prövning i dessa hänseenden.
Lantbruksstyrelsen kunde därför ej tillstyrka förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala län bär ansett, att hushållningssällskapen icke

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

under några omständigheter borde taga befattning med vad man kallat
jordanskaffning i egen regi. För sådan verksamhet förutsattes en affärsskicklighet
och ett arbete, som icke kunde göras av eller påräknas hos
valda förtroendemän, och densamma medförde oundgängligen sådana risker,
som icke lämpligen borde vila på sammanslutningar av hushållningssällskapens
karaktär. Även sammanblandningen mellan sådan anskaffningsverksamhet
och för det allmännas räkning driven utlåning vore i mera än
ett avseende betänklig.

Länsstyrelsen i Blekige län har uttalat, att .jordanskaffningen komme att
pålägga egnahemsnämnderna eu oerhörd arbetsbörda och vore förenad med
de största risker. Huvudvikten borde läggas på förmedling av jordupplåtelser
mellan säljare och köpare. Direkt jordanskaffning bunde i viss
utsträckning egnahemsbildningen till vissa orter, där ett jordområde inköpts,
samt övade visst tvång på jordspekulanterna att slä sig ned på platser,
där de kanhända ej för framtiden komme att trivas. Under alla förhållanden
borde eu inköpsfråga, där förhandskalkylen visade beräknat underskott,
avgöras av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär ansett, att det skulle vara
betänkligt, om jordanskaffning i egen regi förutsattes vara ett åliggande för
egnahemsnämnderna i hela riket, oberoende av jordtillgång och jordbehov.
Vad som måhända för en landsända vore det naturliga sättet att underlätta
egnahemsbildandet, kunde i annan trakt bliva en i hög grad konstlad verksamhetsform.
Vad anginge länet med dess fåtal större egendomar, vore det
angeläget, att särskilda åtgärder ej vidtoges för dessas styckning, utan borde
där endast rådgivande åtgärder förekomma. Jordanskaffningsverksamketen
borde kunna utbrytas ur normalprogrammet och tilldelas egnahemsnämnd
såsom åliggande endast, där sådant av förhållandena påkallades.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att eu bättre ordnad jordanskaffning
sannolikt vore av nöden på sina håll. Att det vore. ett allmänt
behov över hela landet, vore däremot ej visat. En organisation, anpassad
för exempelvis Norrlands kolonisation, borde icke påtvingas en sydlig landsdel,
där tillräckligt med jord för en sund egnahemsbildning visat sig framkomma
på frivillighetens väg. Det vore ej heller lämpligt, att samma organ
uppträdde som låneförmedlare och jordanskaffare. Jordanskaffningsfrågan
borde upptagas såsom ett särskilt problem — utan sammankoppling med
egnahemslånerörelsen — vid vars lösning medgåves olika utvägar, anpassade
efter orternas mycket olika behov.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att jordanskaffning i egen regi
vore förenad med sådana svårigheter och risker, att egnahemsnämnderna
knappast borde inlåta sig härpå. Skulle sådan verksamhet i större utsträckning
komma till stånd, vore det nödvändigt, att det centrala egnahemsorganet
själv övertoge arbetet och ansvaret härför. Försäljning av publik
jord kunde dock under lång tid framåt ske i den omfattning, att inköp
genom egnahemsorganisationen av enskilda fastigheter bleve av behovet
mindre påkallade.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att inga svårigheter funnes att i tillräcklig omfattning få köpa lämplig
jord i den fria marknaden. Surt förvärvad erfarenhet inom länet gjorde,
att jordstyckning i egen regi ej ansåges lämplig. Skulle emellertid sådan
verksamhet upptagas, borde detta vara en nödfallsåtgärd, där jord ej på
annat sätt stode att uppbringa, och därvid borde i första hand den publika
jorden användas. Det vore i dylika fall lämpligt, om gemensamhetsskog

Kungl. M(ij:ts proposition Nr 97.

1)1

kunde anskaffas och avsättas för styckningslotternas samfällda behov, att
kontrolleras exempelvis genom skogsvårdsstyrelsen.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär — under
instämmande av länsstyrelsen i länet — förklarat, att behov ej funnes av
särskild, utvidgad jordanskaffningsverksamhet inom länet. Egendomsfördelningen
vore starkt genomförd på Gotland. Att söka ingripa och påskynda
fastighetsbildningen vore nästan omöjligt och liven olämpligt.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att egnahemsnämnderna knappast komme att kunna sköta jordanskaffningen
på ett tillräckligt smidigt sätt. Den allvarligaste svårigheten vore, att
verksamheten måste ske så försiktigt och under sådana former, att någon
omfattande jordförmedling ej komme till stånd. Om egnahemsnämnden
uppträdde både som säljare och låneförmedlare, funnes ingen som kontrollerade
de jordpris, som nämnden toge. Det vore tryggare, om nämnden intoge
en mera fri ställning inför jordanskaffningsspörsinålet, och att den
frågan i huvudsak ordnades av egnahemsföreningar. Egnahemsnämnderna
kunde i sin mån medverka vid jordanskaffningsarbetet genom att upplägga
register över jordsökande och till salu varande jord m. in.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att anlitandet av enskilda vore den väg, som man i huvudsak borde
beträda i fråga om jordanskaffningssverksamhet. Jordanskaffning i egen
regi borde bedrivas sparsamt och endast i yttersta nödfall. Den lilla kärntrupp
män, som hade förmåga och vilja att klara sig, funne i de flesta fall
själva utvägar att skaffa jord. Man kunde riskera, att egnahemsorganen
bleve »klädda», om de skulle driva jordanskaffning. Verksamheten komme
att vara riskfylld. Det kapital, som de sakkunniga ansett böra bilda jordanskaffningsfonden,
borde få användas till större delen för jordförmedling
med anlitande av det enskilda initiativet och endast till eu mindre del för
jordanskaffning i ogen regi.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har gjort
gällande, att låneförmedlarna genom att inlåta sig på jordjobberi komme
att förlora sin hittillsvarande opartiska ställning i förhållande till de
lånesökande. Frestelsen bleve stor för egnahemsnämnderna att bringa eu
svag jordaffär på rätt köl genom att övervältra så mycket som möjligt
av den hotande förlusten på köparna. En av ett flertal personer bestående
egnahemsnämnd, som, själv en tungrodd institution, ip^iste inhämta lov
ifråga om varje affär, bleve ej ett lämpligt jordanskaffningsorgan. Någon
otillfredsställd jordhunger funnes ej, utan tvärtom vore det svårt att placera
lägenheter, även om de utbjödes billigt. I någon mån vore det dock önskvärt
att försiktigt stimulera jordförmedlingen, vilket kunde ske sålunda, att ä
vissa, relativt få platser inom sällskapets område egnahemsnämnden förordnade
jordanskaffningskommissionärer, till vilka den jordägande och jordsökande
ortsbefolkningen ägde vända sig och vilka vid behov skulle samarbeta med
varandra. Måhända kunde dessas verksamhet i någon mån understödjas
med offentliga medel, men i stort sett skulle verksamheten säkerligen kunna
med fördel ordnas utan kostnad för statsverket genom ett pensionssystem.
Givetvis skulle egnahemsnämnderna hålla noggrann uppsikt över kommissionärernas
verksamhet.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd bär avstyrkt förslaget
om jordanskaffning i egen regi, som ej behövdes inom länet. De
stora bolagen frånsålde arrendegårdar i relativt stor utsträckning samt
biträdde köparna med ordnandet av lagfarts- och inteckningsärenden. Ingen

Kungl. Maj:ts proposition Nr .97.

brist på egnahemsjord funnes i den allmänna marknaden. För jordanskaffning
i egen regi fordrades en fastare och för ändamålet bättre utrustad
organisation av egnahemsnämnderna än den, som de sakkunniga ifrågasatte.

Egnahemslåneförmedlingsf öreningen Hem i Sverige u. p. a. har förklarat
sig dela de sakkunnigas uppfattning, att egnahemsorganen borde i första hand
taga det enskilda initiativet i sin tjänst, men ställde sig tveksam i fråga
om organisationens lämplighet att i egen regi handhava jordanskaffning.
Mera undantagsvis bleve det fallet, att den ekonomiska sakkunskap och affärsrutin,
som vore ovillkorliga förutsättningar för ett behörigt handhavande
av dylik verksamhet, komme att finnas hos egnahemsnämnderna. Härtill
komme, att den känsla av att handla på eget ansvar, vilken otvivelaktigt
verkade sporrande på den enskilda företagaren, icke torde komma att göra sig
på samma sätt gällande hos ett kollegium som egnahemsnämnden, handlande
på hushållningssällskapets eller ytterst på statens risk. Egnaliemsintresset
torde bäst tillgodses, om jordanskaffningsverksamlieten överlämnades åt det
enskilda initiativet och det allmännas uppgift härutinnan begränsades till
kontroll till förebyggande av osund affärsverksamhet.

Såsom framgår av vissa nu återgivna yttranden ävensom av det referat,
som lämnats under huvudavdelningen om den lokala egnahemsorganisationen,
har det från åtskilliga håll påyrkats, att enskilda egnahemsorgan — föreningar
och bolag — fortfarande borde få åtnjuta statslån för bedrivande
av jordförmedlingsverksamhet. Utöver vad härom redan återgivits, torde
följande uttalanden böra omnämnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordstyckningsverksainlieten
hade för länet stor betydelse, samt att Malmöhus läns egnahemsförening
u. p. a. sedan flera år tillbaka drivit sådan verksamhet med, vad
det ville synas, gott resultat. Liknande synpunkter hava framförts av
länsstyrelsen i Kristianstads län, som påyrkat, att andelsföreningen Eget
hem inom Kristianstads län u. p. a. borde få fortsätta med sin statsunderstödda
jordanskaffningsverksamhet.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som jämväl
betonat lämpligheten av att egnahemsföreningar finge uppbära jordanskaffningsarbetet,
har uttalat, att sådana jordstyekningsföreningar borde stå
under egnahemsstyrelsens inspektion. Viss andel av deras eventuella överskott
kunde inbetalas till staten. I länet funnes en dylik förening, som
bedreve sin verksamhet affärsmässigt på så sätt, att förluster och överskott utjämnade
varandra. Många av föreningens billigaste inköp hade skett så
oförberett, att styckningsplan ej förut medhunnits. Hade föreningen måst
inhämta överordnad myndighets medgivande, skulle dessa jordförvärv sannolikt
ej kommit till stånd. Där dylika föreningar saknades, borde det vara
angeläget att få sådana bildade. Föreningar, som hittills arbetat oklanderligt
och hade förutsättningar att även i framtiden så göra, borde ej slås
i spillror.

Liknande synpunkter hava jämväl framförts av Stockholms läns och
stads, Kalmar läns norra och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt av vissa enskilda egnahemsorgan, särskilt de två
egnahemsföreningarna i skånelänen, ävensom av Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Mot de sakkunnigas förslag, att upplåtelseformen vid jordanskaffningsverksamheten
skulle vara försäljning med äganderätt, kar ingen annan
erinran framställts, än att Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. yrkat,
att en i nu gällande allmänna bestämmelser för lån ur jordförmedlingsfonden
tillåten anordning med upplåtelse på arrende för viss tid, med rätt för
arrendatorn att under vissa villkor framdeles få övertaga fastigheten med
äganderätt, måtte bibehållas. Härom liar sagda egnahemsförening anfört i
huvudsak följande.

Berörda bestämmelse hade 1919 tillkommit i syfte att underlätta för personer
med mycket begränsade tillgångar att förvärva egna hem. Visserligen
hade denna bestämmelse hittills aldrig utnyttjats, men detta berodde på
svårigheter för jord förmedlare att ordna den säkerhet till staten, som fordrades
vid dylik användning av jordförmedlingslån. Hade i stället egnahemslån
fått utlämnas även under arrendetiden, torde bestämmelsen hava
blivit använd. Därest det skulle bliva möjligt för personer med obetydliga
kapitaltillgångar att förvärva jordbruksegnahem, borde ifrågavarande bestämmelse
inarbetas i de sakkunnigas förslag till föreskrifter om egnahemslån
erörelsen.

Verksamhet i syfte att för lämpliga jordsökaude personer underlätta
ändamålsenlig anskaffning av tjänlig egnahemsjord är grundläggande för
egnahemsarbetet. Jordanskaffningsverksamhetens största betydelse ligger för
närvarande måhända mindre i framskaffandet av jord utan fastmera däri,
att förekommande jordstyckningar i egnahemssyfte liksom arrendefrilösningar
företagas på sådant sätt, att resultatet bliver fullt lämpligt. I samma
mån statens understödjande egnahemslåne- och premielåneverksamhet ökats i
omfattning och mera inriktats på jordbruksutbildning, har efterfrågan på jord
för ändamålet stegrats. Befintligheten av ett stort antal jordspekulanter,
som tack vare egnahemslåns påräknande uppträda såsom villiga jordköpare,
har i sin tur — i förening med vissa andra omständigheter — frarnskapat
en ganska riklig tillgång på jord i den fria marknaden. Denna
mobilisering av mer eller mindre lämplig egnahemsjord med åtföljande
affärsmässig styckningsverksamhet har i allt väsentligt ombestyrts av den
privata företagsamheten, delvis genom några egnahemsföreningar och egnahemsbolag
men till övervägande delen av enskilda personer. Härmed är
ingalunda sagt, att dessa jordaffärer varit onyttiga — tvärtom har ett
ganska gott resultat uppnåtts i många fall, särskilt beträffande egnahemsföreningarna
och -bolagen. Men talrika fall hava förekommit, där
exploateringen visserligen givet gott ekonomiskt utbyte för säljaren och
dennes ombud men sämre resultat för egnahemsköparna, varjämte styckningar
förekommit, som ur driftsynpunkt varit olämpliga. Att sedermera
kunna tillrättalägga sålunda snedvridna egnahemsföretag är nära nog omöjligt,
och de ogynnsamma följderna härav sträcka sig långt in i framtiden.

D ? partememtschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

De sakkunniga föreslå nu, att den statsunderstödda egnahemsorganisationen
bör på ett mera effektivt sätt än hittills upptaga denna fråga på
sitt arbetsprogram. Jag delar, huvudsakligen av nyss anförda skäl, den
uppfattning, att så bör ske.

Likaså biträder jag, vad de sakkunniga, under instämmande från flertalet
myndigheter, uttalat och föreslagit rörande allmänna grunder vid jordanskaffningsverksam
hetens utövande, såsom ifråga om jordsökandenas förutsättningar,
jordområdenas lämplighet, lotternas ändamålsenliga storlek och
minsta möjliga kostnad vid egnahemsbildandet. Jag är även ense med
de sakkunniga därom, att egnahemsorganisationen bör vid jordanskaffningsverksamlietens
bedrivande söka att i första rummet och i största möjliga
utsträckning taga det enskilda initiativet i sin tjänst samt därvid leda,
understödja och kontrollera detta, sä att resultatet bliver ur allmän synpunkt
tillfredsställande. Mot de sakkunnigas förslag till ordnandet av dylik
rådgivande och kontrollerande jordförmedlingsverksamhet har jag i huvudsak
intet att erinra. För att nu nämnda gren av jordförmedlingsverksamheten
skall i största möjliga omfattning kunna fylla behovet och tillgodose
det allmännas krav på ändamålsenlighet, synes mig vara av stor vikt, att
vad jag förut tillstyrkt i fråga om den lokala och centrala egnahemsorganisationen
varder genomfört. Nu avsedd jordförmedlingsverksamhet bör
alltså utövas under kontroll av hushållningssällskapens på förut angivet sätt
ombildade egnahemsnämnder samt under ledning och övervakande av statens
egnahemsstyrelse. De ovan ifrågasatta statsbidragen till sällskapens
förvaltningskostnader och lånerisker borde — särskilt med hänsyn till det
förordade s. k. tilläggsbidraget för ett vart under verksamhetsåret nybeviljat
lån — utgöra gottgörelse åt sällskapen jämväl för deras bestyr
med sådan rådgivande och kontrollerande jordförmedlingsverksamhet.

De sakkunnigas förslag avser därjämte, att egnahemsorganen böra vara
beredda att — i den mån så erfordras för reglering och komplettering av
det enskilda initiativet — själva ombestyra jordanskaffning, d. v. s. genom
jordinköp, styckningar och försäljningar driva fastighetshandel. Sådan verksamhet
hava de sakkunniga benämnt jordanskaffning i egnahemsnämndernas
egen regi. Utgångspunkten för igångsättande härav skulle, enligt förslaget,
städse vara det verkliga behovet och de förefintliga möjligheterna i varje
särskild trakt, vilket skulle medföra, att sådan verksamhet bleve av skiftande
art allt efter olika förhållanden och landsdelar. Att de sakkunnigas nu nämnda
utgångspunkter för förslaget icke fullt uppmärksammats i eu del av de i
ämnet avstyrkande yttrandena — vari förmenats att förslaget åsyftade igångsättande
av en omfattande direkt jordanskaffning oberoende av behov och
förutsättningar — torde sannolikt bero därpå, att de föreslagna författningsföreskrifterna
gjorts sa vida, att de även skulle kunna passa för de områden
och de fall, där de mest omfattande åtgärderna visade sig vara av behovet.
Vad sa lunda erinrats i vissa yttranden ävensom däri gjorda uttalanden om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

den stora ekonomiska risken vid direkt jordanskaffning påkalla emellertid,
att särskild uppmärksamhet ägnas åt angelägenheten, att hithörande verksamhet
bedrives med den största försiktighet.

Med hänsyn härtill förordar jag, att jordanskaffning i egnahemsorganisationens
egen regi igångsättes allenast i sådana fall, där dylik verksamhet
visat sig vara erforderlig för att tillgodose ett påtagligt behov från
jordsökandes sida, som icke på ett tillfredsställande sätt kan fyllas genom
enskildas verksamhet på området. Möjlighet bör emellertid oek finnas för
egnahemsorganen att i särskilda fall gripa sig an med denna uppgift, för så
vitt ett synnerligen gynnsamt tillfälle yppar sig till förvärv av ett lämpligt
jordområde, som på ett ur olika synpunkter fördelaktigt sätt bör kunna
exploateras för egnahemsändamål.

Den jordanskaffningsverksamhet i egnaliemsorganisationéns egen regi, som
sålunda i vissa särskilda fall må kunna förekomma och vilken över huvud
taget lärer bliva förenad med viss ekonomisk risk, bör utövas med försiktighet
och ,under starkare central statlig ledning och kontroll, än de sakkunniga
föreslagit. Att så bör ske, har också påyrkats i åtskilliga yttranden. Xu
åsyftade verksamhet torde böra handhavas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder
under nära samarbete med och ingående kontroll av statens
egnahemsstyrelse. I vissa yttranden har erinran framställts mot, att samma
organ, som utövade egnaliemslåneförmedling, också skulle i vissa fall kunna
bedriva jordanskaffning. Den därvid uttalade farhågan, att egnahemsnämnderna
skola lockas att övervältra så mycket som möjligt av hotade förluster
vid jordanskaffningsverksamheten på egnahemsköparna och därigenom frångå
sin uppgift att övervaka jordprisens skälighet, torde emellertid vara överdriven
samt borde helt bortfalla vid genomförandet av den av mig föreslagna
organisationen av egnahemsnämnderna, därvid hushållningssällskapen fortfarande
skulle stå den ekonomiska risken för utlämnade egnahemslån. Hithörande
jordaffärer skola nämligen avvecklas huvudsakligen med egnahemslån,
varigenom hushållningssällskapen komma att i samband med jordförsäljningen
övertaga det ekonomiska ansvaret jämväl för de egnahemslån, varmed lottköparna
likvidera jordförvärven. För övrigt finnes ingen anledning antaga,
att hushållningssällskapens egnahemsnämnder skulle, mera än enskilda jordsäljare
eller vilket annat jordanskaffningsorgan som helst, falla för frestelsen
att genom höga försäljningspris särskilt missgynna egnahemsköparna. Emellertid
bör, såsom jag nyss antytt, statens egnahemsstyrelse noga följa hithörande
verksamhets bedrivande.

Finansieringen av verksamheten bör ske medelst användande av viss, av
riksdagen bestämd del utav jordförmedlingsfondens kapitaltillgång. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad riksdagen medgivit ifråga om utlämnande
av viss del av jordförmedlingsfondens kapital såsom förlagslån för jordförmedling
böra de lån, som utlämnas för jordanskaffning i egnahemsorganens
egen regi, utlämnas mot fyra procents årlig ränta och de närmare villkor,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

som Kungl. Maj:t i vart fall må finna lämpligt föreskriva, i syfte att garantier
erhållas för lånens rätta och lämpliga användning. Därvid torde såsom
huvudregel höra gälla, att Kungl. Maj:t må äga att, efter utredning av
egnahemsstyrelsen och efter prövning av de i vart enskilt fall förekommande
omständigheter samt med anlitande av den härför avsedda delen av jordförmedlingsfonden,
bevilja hushållningssällskap lån (jordanskaffningslån)
för inköp av viss fastighet och bestridande av de för fastighetens exploatering,
enligt fastställd plan, förenade kostnader. Det sammanlagda belopp, som
sålunda torde böra få beviljas såsom jordanskaffningslån, torde till en början
böra begränsas till 1,500,000 kronor, medan jordförmedlingsfondens återstående
del, ungefär 2,000,000 kronor, hör — såsom jag strax skall ifrågasätta —
få användas för utlämnande av förlagslån enligt härom nu gällande grunder
till vissa egnahemsföreningar och egnahemsbolag.

De sakkunniga hava föreslagit jordanskaffningslånens kompletterande med
jordanskaffningsanslag, som skulle utlämnas utan återbetalningsskyldighet
och användas för att redan från början avskriva vissa, av jordanskaffningsverksamhet
å oodlad jord föranledda utgifter för anläggande av vågar och
upptagande av diken. Då utförandet genom egnahemsorganen av sådana
arbeten synes kunna bliva förenat med stora risker och tekniska svårigheter
samt då statens allmänna anslag för understödjandet av väganläggningar
och avdikningar i allt fall stå öppna för dylika företag även å nu avsedda
jordområden, har jag icke ansett mig nu böra förorda anvisandet av jordanskaffningsanslag.

Däremot är jag fullt ense med de sakkunniga, att här avsedda direkta jordanskaffning
måste ytterst ske på statens ekonomiska risk. Om dylik verksamhet
skall kunna påräknas från hushållningssällskapens och deras egnahemsnämnders
sida, bliver det nämligen ofrånkomligt, att staten i detta fall — i motsats
till vad jag tillstyrkt om egnaliemslånerörelsen — lämnar sällskapen garanti
mot förluster. Ikläder staten sig ej risken för dylik verksamhet, lärer i detta
hänseende föga bliva åtgjort av sällskapen eller deras egnahemsnämnder.

Jämte det staten, på sätt jag strax skall beskriva, påtager sig den egentliga
affärsrisken för hithörande jordanskaffning, hör staten därjämte från
ett särskilt förslagsanslag under nionde huvudtiteln tillhandahålla hushållningssällskapen
ett förvaltningsbidrag för jordanskaffning sverksamheten.
I viss anslutning till vad som nu gäller rörande statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlingsverksamhet, vilket senare bidrag bör genom
de nya anordningarna bortfalla, torde förenämnda förvaltningsbidrag böra
utgå med ett belopp, motsvarande 3 procent av försäljningspriset å de lotter,
som säljas av från sällskapet enligt här avsedda bestämmelser inköpt jordområde.

Den nu åsyftade affärsmässiga jordanskaffningsverksamheten i egnahemsorganisationens
egen regi torde böra bedrivas på i huvudsak följande sätt.

Jordinköpet sker av hushållningssällskapet, efter förslag av sällskapets

Kungl. Majrts proposition Nr 97.

egnahemsnämnd. Köpet skall godkännas av Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapet
är ensamt ägare av den inköpta egendomen, som lagfares i sällskapets
namn.

Hushållningssällskapet skall genom styckning och försäljning genomföra
företaget enligt plan, som godkännes av Kungl. Maj:t. Innan sagda plan
fastställts, må icke sällskapet avyttra någon del av fastigheten eller avverka
eller låta avverka skog å densamma över husbehovet. Företagets genomförande
omhänderhaves av sällskapets egnahemsnämnd, som därvid är underkastad
tillsyn och kontroll av statens egnahemsstyrelse. Kungl. Maj:t tillhandahåller
sällskapet, mot redovisningsskyldighet, för företagets genomförande
erforderligt kapital, enligt de för utlämnande av jordanskaffningslån utav
Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunderna.

Sällskapet äger ensamt besluta om försäljning av lott från det inköpta
området, för så vitt försäljningspriset å lotten icke med mera än 10 procent
över- eller understiger det enligt försäljningsplanen bestämda salupriset.
Är avvikelsen större, skall försäljningen i fråga underställas egnahemsstyrelsen
i och för godkännande. Erläggande av köpeskilling för försåld
lott torde böra ske på i huvudsak det sätt, som de sakkunniga föreslagit.

Därest de å företaget erhållna inkomster överstiga ett belopp motsvarande
summan av a) fastighetens inköpspris samt b) de verkliga kostnaderna för
de med fastighetens exploatering förenade åtgärder, vilka beslutats enligt
den fastställda exploateringsplanen, (såsom lantmäteriförrättning o. d.) ävensom
för ränteutgifter, skall överskottet delas lika mellan staten och sällskapet.
Av sällskapets vinstandel skall 4/,-, avsättas till en av sällskapet
förvaltad riskfond för jordanskaffningsverksamheten, medan återstående 1 -må disponeras fritt av sällskapet. Statens vinstandel tillföres statens riskfond
för jordanskaffningsverksamheten.

Därest de å företaget erhållna inkomster understiga summan av de ovan
under a) och b) omförmälda belopp, skall underskottet i första hand täckas
med anlitande av sällskapets egen riskfond för jordanskaffningsverksamheten.
Förslå ej denna fonds tillgångar att täcka underskottet, täckes den
kvarvarande bristen av staten med anlitande av i första hand statens riskfond
för jordanskaffningsverksamheten och i andra hand särskilt för ändamålet
av riksdagen anvisade utgiftsmedel till denna fonds förstärkning.

Sällskapet är skyldigt att ordna sin bokföring så, att centralorganet har
möjlighet att vid varje tillfälle utan svårighet förskaffa sig kännedom om
företagets ekonomiska ställning.

Börande den närmare innebörden av detta förslag må framhållas följande.
Staten bör i detta fall mycket ingående följa jordanskaffningsföretagets
planläggning och bedrivande. Varje inköp skall alltså underställas Kungl.
Maj:t, som jämväl — på förslag av egnahemsstyrelsen — fastställer plan
för områdets exploatering och styckning samt försäljning av lotterna. Ini -

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 79 häfl. (Nr 97.)

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tiativ till inköp bör i regel tagas av sällskapet, men egnahemsstyrelsen bör,
där sällskapet brister i fråga om sådant initiativ, söka tillse, att sällskapet
icke uraktlåter att, där så befinnes särskilt lämpligt och nödvändigt, på
här föreslaget sätt deltaga i jordanskaffningsarbetet. Vidare skall egnahemsstyrelsen
följa företagets fortsatta utveckling, icke blott i syfte att detta
bedrives på ett ur social och jordbruksekonomisk synpunkt lämpligt sätt
utan även för att vid varje tillfälle kunna se, huru den ekonomiska ställningen
är. Risken att detta statliga grepp om berörda jordanskaffningsverksamhet
kommer att medföra tunga former och försvåra hastiga och fördelaktiga
jordinköp torde kunna undvikas genom anordnandet av ett praktiskt
och intimt samarbete mellan egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna.
Då staten skall svara för företagets ekonomi, måste staten också kunna
genom sitt centrala egnahemsorgan hålla företaget i sin hand. Verksamheten
i fråga bör ej heller forceras, och även av denna anledning bör den
starka statliga kontrollen i detta fall hava sin betydelse.

Sällskapet bör hava rätt att i regel ensam besluta om lott försäljningar,
men måste dock underställa egnahemsstyrelsen sådana försäljningar, där
salupriset mera väsentligt över- eller understiger, vad som beräknats enligt
den från början uppgjorda och godkända försäljningsplanen. Sist nämnda
föreskrift innebär viss trygghet för, att sällskapet ej genom allt för låga
pris bortslumpar lotterna — något som skulle kunna medföra förlust för staten
— och icke heller genom allt för höga pris medverkar till jordprisens allmänna
höjning i orten eller till att köparna erhålla oskäliga villkor.

Grundtanken i bestämmelserna om, huru eventuell vinst å företaget skall
användas samt huru möjligen uppkommande förlust skall täckas, är den,
att sällskapet på vissa villkor åtnjuter statens garanti för täckning av sådana
med företaget förenade kostnader, som avse utgifterna för jordinköpet,
den enligt planen bestämda exploateringen samt räntor och dylikt. Däremot
innebär statsgarantien icke täckning för de verkliga kostnaderna för jordanskaffningsföretagets
andel i sällskapets allmänna förvaltningskostnader,
utan sällskapet åtnjuter i stället härför ett statsbidrag till belopp av 3
procent å försäljningssumman. Då det givetvis skulle möta svårigheter
att exakt uträkna dylik andel i de allmänna förvaltningskostnaderna, är
det nämligen lämpligt, att sällskapet av statsmedel erhåller så att säga en
fixerad försäljningsprovision. Kan sällskapet sköta företaget för lägre förvaltningskostnad,
leder besparingen till en vinst för sällskapet, och tvärtom.
Nu är det vidare meningen, att de med företaget förenade särskilda kostnaderna
(d. v. s. de verkliga utgifterna för jordinköpet, exploateringen och
räntor) i regel skola täckas av de å företaget erhållna ''inkomster. Dessa
inkomster komma att utgöras huvudsakligen av köpeskillingarna för sålda
lotter, eventuella ränte- och arrendeinkomster samt inflytande inkomster å
möjligen försåld skog, men icke det av sällskapet uppburna särskilda statsbidraget
(till 3 procent av försäljningssumman) för jordanskaffningsföre -

Kungl. Maj:ls proposition Nr 97.

tagets förvaltning. Om dessa inkomster överstiga nyss nämnda kostnader,
skall vinsten så delas, att Vin må fritt disponeras av sällskapet, 4/,„ skola
avsättas till sällskapets riskfond för dess jordanskaffningsverksamhet och
återstoden, Va av vinsten, skall tillfalla staten för placering i statens centrala
riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Då staten tillhandahåller
medel för verksamheten och står risken samt sällskapet utför själva arbetet,
synes det skäligt, att vinsten delas på föreslaget sätt. Om förenämnda inkomster
däremot understiga de nämnda kostnaderna, skall underskottet i första
hand täckas genom anlitande av sällskapets egen riskfond för jordanskaffningsverksamheten.
Förslå ej denna fonds tillgångar härtill, må underskottet,
enligt beslut av egnahemsstyrelsen, bestridas av medel ur statens
riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Därest icke heller denna fonds
medel förslå till dylika förlusters täckande, bör egnahemsstyrelsen ingå till
Kungl. Maj:t med anmälan om förhållandet och, under meddelande av erforderlig
utredning om förlusternas art, uppkomst och storlek, hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen äska särskilda medel för bristens
täckande. Enligt det nu tillstyrkta förslaget skulle riksdagen icke från
början behöva anvisa medel till bildande av statliga riskfonder.

Jag har förut, under huvudavdelningen rörande den lokala egnahemsorganisationen,
tillstyrkt, att vissa egnahemsföreningar och bolag liksom
kommuner fortfarande må bibehållas vid möjligheten att kunna erkalla
statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna. Vidare har jag
nyss understrukit önskemålet, att egnahemsorganen vid bedrivandet av
jordförmedlingsverksamhet sökte att i första hand och i största möjliga utsträckning
anlita biträde av det enskilda initiativet. Vad angår jordförmedlingsverksamheten
förordar jag därför, att egnahemsföreningar och egnahemsbolag,
som äro verksamma i nära anknytning till hushållningssällskapen
eller av annan anledning befinnas lämpliga såsom mellanhänder vid
jordförmedlingsverksamhet och vilka äro villiga att vid utövandet av dylik
verksamhet underkasta sig egnahemsorganisationens kontroll, må kunna av
Kungl. Maj:t, efter det egnahemsstyrelsen förebragt erforderlig utredning,
tilldelas förlagslån för anskaffande av jord till egna hem för jordbruksändamål,
att utlämnas mot fyra procents ränta om året och de villkor i
övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva i syfte att betryggande
garantier ernås för förlagslånens användande till avsett ändamål. För dylika
förlagslån, vilka alltså skulle förbehållas de enskilda egnaliemsföretagen och
utlämnas enligt i huvudsak de för sådana lån nu gällande grunder, skulle
staten — i motsats till vad fallet bleve med jordanskaffningslånen till hushållningssällskapen
— icke ställa sig såsom garant.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Nuvarande

bestämmelser.

5) Egnahemslåneiormedliiigen.

Såsom förut framhållits utlämnas de enskilda egnahemslånen av vissa
egnahemslåneförmedlare, vilka i sin lånerörelse äro underkastade huvudsakligen
de i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) med däri sedermera
vidtagna ändringar meddelade allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahems lånerörelse. Hithörande allmänna regler för egnahemslåneför
medlingen innebära i huvudsak följande.

Egnahemslånerörelsen omfattar två olika grenar, eu för främjande av
förvärv av jordbrukslägenheter och eu för bostadslägenheter. Vid Kungl.
Maj:ts beviljande av statslån till låneförmedlarna anvisas visst belopp för
utlämnande av jordbrukslån och särskilt belopp för bostadslån. Med jordbrukslägenhet
förstås lägenhet av den beskaffenhet, att å densamma kan
födas minst ett fullvuxet större husdjur (nötkreatur eller häst).

Egnahemslån må tilldelas endast mindre bemedlad arbetare eller med
sådan likställd man eller kvinna, som är svensk medborgare, minst 21 år
och i regel ej över 50 år gammal, är känd för sparsamhet, nykterhet och
hedrande vandel och visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga
till bildande av eget hem men är i behov av kraftigt bistånd för dess förvärvande
samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, äger förutsättningar att
driva det jordbruk, som å lägenheten kan förekomma.

De lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån kunna av låneförmedlarna
beviljas, skola vara belägna å landsbygden eller å till stad hörande
område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd. Lägenhets beräknade
värde — jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader
— får i regel icke överstiga för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000
kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet
10,000 kronor. Såsom obebyggd må därvid räknas lägenhet, där eu
mera omfattande ombyggnad erfordras. Efter ansökan av låneförmedlare
äger Kungl. Maj:t lämna tillstånd, att sagda värdemaxima må höjas till
20,000 kronor för obebyggda och 16,000 kronor för bebyggda jordbrukslägenheter.
Egnahemslån får utgå endast för bildande av sådant eget hem, där
låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader, dock fåregnahemslån
tillsvidare även utgå till förvärvande av bostadslägenhet, för
vilken mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt
ävensom för inlösen eller uppförande av byggnader ä lägenhet, som innehaves
under åborätt enligt den vid 1926 års riksdag antagna åborättslagen.
Det åligger låneförmedlare att vid fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter
söka främja nybildning av jordbruk. Dylikt lån bör sålunda i
regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar 1) att genom nyodling
och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller 2) att
genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående jordbruk eller sådan
del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig lägenhet, 3) eller,
ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
icke är avsett att komma till utförande, a) att friköpa torp eller
annan jordbrukslägenhet, som sökanden innehar under nyttjanderätt, eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

101

b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas eller
bebos av ägaren själv.

I fråga om bostadslägenheter gäller, att företräde bör givas sökande, som
åsyftar att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem.

Egnahemslånebeloppet får uppgå till högst 7« av jordbrukslägenliets
värde och till högst •''/t av bostadslägenhets värde. I vissa fall, såsom då
fråga är om lån till uppförande (eller inlösen) av nödiga byggnader å jordbruksfastighet,
som försålts eller upplåtits under åborätt av kronan, får lånet
utgå med högst av värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader,
som äro avsedda att uppföras (eller som finnas) å fastigheten.

Räntan å lån, som beviljas från och med 1928, utgår efter följande grunder.
Eäntan beräknas efter 4 procent under den tid, lånet är amorteringsfritt.
Därefter är räntan 4.5 procent för jordbrukslån och 5 procent för
bostadslån. Egnahemslånet delas i fråga om återbetalningen i två delar,
en stående del utgörande 8/r> av beloppet, och en amorteringsdel utgörande
2/r, av beloppet. Lånet är amorteringsfritt till och med femte året efter utgången
av det kalenderår, för vilket det beviljats, då fråga är om jordbrukslån.
För bostadslån är den amorteringsfria tiden två år kortare. Efter
den amorteringsfria tiden skall amorteringsdelen amorteras på så sätt,
att å denna erlägges en annuitet, avseende såväl amortering som ränta, av
6.5 procent för jordbrukslån och 8 procent för bostadslån. Sedan amorteringsdelen
slutbetalts, skall den stående delen inbetalas senast inom femte året.

Annan säkerhet för egnahemslånet får icke betingas än första inteckning
i egnahemsfastigheten, dock kan visst förskott få lämnas mot annan säkerhet.
Därjämte gälla dock de undantagsbestämmelser, att den omständigheten,
att kronan för fordran å ogulden köpeskilling för marken å från
kronoegendom försåld jordbrukslägenhet innehar första inteckning, ej utgör
binder för egnahemslåns utlämnande till nödiga byggnaders uppförande mot
närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att i anseende till
förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning, samt att egnahemslån till
äbor må utlämnas utan särskild säkerhet. I sistnämnda fall äger låneförmedlaren
enligt 17 kap. 6 § handelsbanken viss förmånsrätt för lånet i den
upplåtna rättigheten med vad därtill hör, varjämte staten svarar för eventuellt
uppkommande förlust å till åbo vederbörligen utlämnat egnahemslån.

I det lånekontrakt, som i varje fall skall upprättas mellan låneförmedlare
och egnahemslåntagare, skola bland annat bestämmelser intagas om de
byggnader, som böra å lägenheten uppföras, ocli om tiden, inom vilken de
böra vara fullbordade, samt angående de fall, i vilka låneförmedlaren äger
rätt att uppsäga lånet till inbetalning m. m.

Av för jordbruksändamål bekommet statslån äger låneförmedlare i vissa
fall bevilja en låntagare ur fonden tilläggslån. Detta får ske, då fråga är
att utvidga jordområdet å jordbruksegnahem eller att genom utvidgande av
jordområdet och uppförande av erforderliga ekonomibyggnader omlägga eu
bostadsegnahemslägenhet till jordbrukslägenhet. Tilläggslån följer de för
jordbruksegnahemslån gällande regler i tillämpliga delar.

De enligt kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128) gällande reglerna för utlämnande
av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
äro av i huvudsak följande innehåll.

Premielån får beviljas blott sådan egnahemslåntagare, som åsyftar att
genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

1925 års ko
lonisationssakkunniga.

att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med egnahemslånet förvärvade
jordbrukslägenheten. Låntagaren skall därjämte vara i behov av
understöd för nyss nämnda ändamål.

Premielånebeloppet får ej överstiga halva den beräknade arbetskostnaden
för de odlings- och byggnadsarbeten, som befinnas böra understödjas. I
intet fall får premielånet överstiga 1,500 kronor.

I regel sökes och beviljas premielån i samband med egnahemslånet.

Premielånet utbetalas, i enlighet med mellan låneförmedlaren och låntagaren
upprättat kontrakt, i den mån de föreskrivna arbetena utföras.

Då arbetena äro färdiga, anses premielånet guldet. Premielånet är alltså
ett bidrag utan återbetalningsskyldighet för befordrande av jordbruksnybiklning.

1925 års kolonisationssakkunniga hava ansett, att den fortsatta egnahemslånerörelsen
kunde i det väsentliga anknytas till nuvarande anordningar
på området. Visserligen hava de sakkunniga — såsom förut meddelats —
förordat viss omläggning av de lokala egnahemsorganens ställning. Detta
har i sin tur föranlett ändringsförslag rörande det ekonomiska mellanhavandet
mellan staten och de låneutlänmande organen jämväl i avseende
på förvaltningen av statslån ur egnahemslånefonden. Men ifråga om reglerna
för de enskilda egnahemslånens utlämnande hava de sakkunniga blott
ifrågasatt jämkningar av vissa detaljbestämmelser, innebärande i huvudsak
följande.

Bil ny föreskrift borde införas beträffande beviljandet av jordbrukslån
av innehåll, att lägenheten skulle befinnas lämplig till jordbruk med härför
tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika
markslag, varjämte upplåtelsevillkoren borde vara för köparen skäliga. Jordbrukslån
borde företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek,
att bärkraftigt jordbruk uppstode, varå brukaren med familj erhölle bärgning
och sysselsättning; dock finge jordbrukslån ock beviljas för förvärv
av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkare- eller arbetaresmåbruk
eller dylikt.

Vidare borde lånegränsen mellan jordbruks- och bostadslägenheter uppflyttas.
För att lägenhet finge anses såsom jordbrukslägenhet, borde sålunda
å densamma kunna födas minst två kor; och skulle mindre lägenhet i lånehänseende
betraktas såsom bostadslägenhet.

Beträffande bostadslån borde gälla, att dylikt lån i regel icke borde beviljas
i andra fall, än där sökanden åsyftade att genom nybyggnad bilda
ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranledde, borde bostadslån
likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke vore avsedd att komma
till utförande, såsom då fråga vore om inlösen av jord till byggnad å ofri
grund eller inköp av bostadslägenhet, som sökanden innehade under nyttjanderätt.
Bostadslån borde i regel icke beviljas, om lägenheten vore belägen
i, eller å område kring, tätare bebyggt samhälle.

Stadgandet om vissa åldersgränser för egnahemslåns erhållande borde
utgå och ersättas med föreskriften, att låntagare skulle råda över sig och
sitt gods. Bestämmelsen, att låntagare borde gjort sig känd för hedrande

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

vandel, borde i så måtto omformuleras, att uttrycket »hedrande vandel» utbyttes
mot »hederlia vandel».

Vidare borde gällande föreskrift, att egnahemslånen skulle förbehållas
»mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda personers, uteslutas.
Frånsett svårigheten att objektivt tolka detta senare uttryck, som för övrigt
enligt ordalydelsen i vissa fall kunde vara väl snävt, torde bestämmelsen,
att sökanden skulle vara i kraftigt behov av bistånd och äga goda personliga
förutsättningar för företagets genomförande, jämfört med stadgandet
om lägenheternas art såsom egnahem av viss maximistorlek, skänka tillräcklig
säkerhet, att lån ej tilldelades andra personer, än sådana som ville
och kunde samt behövde hjälp för att förvärva egnahem av här avsedd art.
Ä andra sidan hade det tillägget gjorts till nuvarande bestämmelser, att
lånesökanden skulle prövas äga goda personliga förutsättningar för genomförande
av ifrågakommande företag.

Därjämte hava de sakkunniga föreslagit införande av en ny typ av
tilläggslån; en fråga som jag kommer att behandla under huvudavdelningen
om tilläggskolonisationen.

Rörande reglerna för utlämnande av premielån hava de sakkunniga anfört
följande.

Nu gällande bestämmelser angående utlämnandet av premielån till jordbruksegnahemslåntagare
för utförande av nyodling, nybyggnad och grundförbättring
kunde i allt väsentligt bibehållas oförändrade. De sakkunniga
ifrågasatte dock den jämkning i reglerna för utlämnande av premielån, att
nu gällande definition på »mera väsentligt byggnadsarbete» borde ändras att
avse, förutom nyuppförande av ekonomihuset eller bostadshuset, jämväl större
ombyggnad av ekonomihuset.

Slutligen hava de sakkunniga — vilkas förslag om organisationen bland
änuat inneburit succesivt borttagande från och med 1929 av i''ätten för enskilda
egnahemsorgan att förmedla egnahemslån — ifrågasatt den övergångsbestämmelse,
att nu gällande egnahemslåne- och premielåneföreskrifter fortfarande
skulle lända till efterrättelse, i vad anginge användningen av lån
ur egnahemslånefonden och statsanslag till premielån, som Kungl. Maj:t av
särskild anledning beviljade aktiebolag, förening eller kommun för något
av åren 1929—1931. I

I flertalet yttranden hava de sålunda ifrågasatta jämkningarna i reglerna
för utlämnande av egnahemslån och premielån icke föranlett någon erinran.
I vissa yttranden hava emellertid ändringar påyrkats i sakkunnigeförslaget.

Vad beträffar den föreslagna upp flyttning en av lånegränsen mellan jordbruks-
och bostadslägenheter, har i huvudsak följande anförts i de yttranden,
vari detta förslag föranlett erinran.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat, att särskilt betydelsefullt
för detta län vore även tillvaratagande för uppodling och egnahemsbildning
av smärre odlingsbara jordområden, som nog så talrikt förefunnes. Mången
Sång torde ett sådant mindre odlingsområde emellertid i första hand icke

Yttranden.

J 04

Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

uppfylla villkoren för att anses som jordbrukslägenhet, om, sasoin föreslagits,
därför krävdes, att å lägenheten kunna födas minst två kor. Med ökad
kultur å området bleve det måhända först efter hand möjligt för den, som
där bildat sig ett eget hem, att föda två större fäkreatur därå. Det vore
dock önskvärt, att ett sådant för egentligt jordbruk likvisst avsett hantverkare-
eller arbetaresmåbruk finge med avseende å lånevillkor anses för jordbrukslägenhet,
även om icke därå kunde födas två kor. Si stberörda villkor
syntes böra ändras därhän, att det icke bleve oeftergivligt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att det borde överlämnas till varje egnahemsnämnd att själv avgöra
de betingelser, som borde uppställas, för att lägenhet skulle få räknas såsom
jord brukslägenhet.

Aktiebolaget Hem på landet har ansett, att den föreslagna bestämmelsen,
att minst två kor skulle kunna födas å lägenhet för att denna skulle räknas
såsom jordbrukslägenhet, bleve betänklig, då den syntes omöjliggöra för de
trädgårdsmästare, som även dre ve växthusrörelse, att kunna erhålla jordbrukslån.
Denna gren av småbruksrörelsen hade särskilt under senare år
— till stor del beroende på det kraftiga bistånd, som kunnat lämnas genom
jordbrukslån —- hastigt utvecklats, och dessa bruk kunde i betydelse och
bärkraft fullt jämställas med jordbrukssmåbruken. De förra hade större
möjlighet till utveckling, och då de droge obetydliga inventariekostnader,
funnes det större utsikter för relativt obemedlade, men i yrket kunniga personer
att på dessa trädgårdsbruk slå sig fram till eu tryggad och oberoende
ställning, än vad fallet vore på de egentliga jordbruksegnahemmen. Om den
ifrågasatta bestämmelsen skulle gälla, borde dock undantag göras för sådana
trädgårdsbruk, där växthuset ersatte jordbrukssmåbrukets ekonomihus. Arealen
å dessa trädgårdsbruk behövde icke sättas högre än 1 å 2 tunnland,
för att de skulle bliva fullt bärkraftiga.

Å andra sidan har det i några yttranden, såsom från länsstyrelsen i
Västerbottens län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
uttryckligen betonats, att förslaget om lånegränsens uppflyttande
vore mycket betydelsefullt och väl motiverat.

Förslaget, att bostadslån ur egnahemslånetonden i regel icke borde beviljas,
om lägenheten vore belägen i, eller å område kring, tätare bebyggt,
samhälle, har föranlett i huvudsak följande erinringar.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig väl inse lämpligheten
av, att egnahemslånegivning för bostadsändamål i och kring tätt bebyggda
samhällen avskiljdes från egnahbmslånefonden. Med säkerhet skulle dock
olägenhet uppkomma, åtminstone beträffande länet, om avskiljandet ägde
rum, innan frågan om bostadskrediten för dylika lägenheter vore avgjord.
Om denna kredit ej ordnades samtidigt, som nu tillgänglig kredit avskures,
bleve följden den, att en ordnad samhällsbildning kunde under mellantiden
komma att motverkas. Markexploatörer och jordförmedlare kunde nämligen
anse det förmånligare att genom utebliven stadsplan bereda till gångsmöjligheter
till egnahemslån än att genom stadsplan reglera områdets utveckling
med ty åtföljande risk av byggnadsverksamhetens avstannande på grund av
antingen fullständig brist på lånemedel eller alltför dyra lånevillkor. Det
föresloges, att bestämmelsen i fråga icke trädde i tillämpning, förrän frågan
om bostadskredit beträffande lägenheter i eller kring tätt bebyggt samhälle
blivit slutligen avgjord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att hjälp för åstadkommande av

105

Kung!. Maj:ts proposition Nr 97.

egna hem åt arbetare i industrisamhällen på landet vore eu lika, om ej
mera trängande uppgift, än det kunde vara för arbetare på den egentliga
landsbygden. Förslaget i denna del biträddes därför icke.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att frågan om avskiljandet från
egnahemslånefonden av långivningen till nu berörda lägenheter borde vara
beroende av resultatet av pågående utredning om bostadskrediter ordnande.
Inom länet hade det varit fördelaktigt, att ett enda organ ombestyrde all
egnahemsverksamhet.

Aktiebolaget Hem, på landet bär i denna fråga framhållit följande. Enär
det kunde erbjuda svårigheter att avgöra, när ett samhälle skulle räknas
till »ett tätare bebyggt samhälle», vore det önskvärt, att en från jordbrukskrediten
helt avskild organisation bildades för bostadskrediten. Emellertid
vore det mindre välbetänkt att besluta härom, innan kännedom erhållits.
om vad som vore avsett att träda i stället för den nuvarande långivningen
ur egnahemslånefonden för bostadslägenheter.

Grängesbergs bostadsförening u. p. a. har ansett, att frågan om utveckling
av egnahemslåueröreisen för bostadsändamål icke finge förkvävas. En
ständig inflyttning från den egentliga landsbygden till industri- och tätare
bebyggda samhällen påginge, vilket medförde brisi på bostäder i vissa orter.
[Jtan stöd av statslån kunde arbetare i allmänhet icke uppföra ett eget hem.
Det vore därför av största vikt, att staten, genom lämnande av kredit,
kraftigt stödde egnahemsbildningen även i tätt bebyggda samhällen. Om
lånen lämnades genom jordbruks- eller socialdepartementet vore givetvis utan
betydelse. Men föreningen måste på det bestämdaste avstyrka, att statsmakterna
tillstrypte möjligheterna till egnahemslån för bostadsändamål genom
den nu ifrågavarande låneorganisationen under framhållande av, att dessa
samhällens bostadslånefråga borde ordnas genom socialdepartementet. I allt
fall borde den nya formen först vara genomförd.

Bostadskreditsakkunniga hava i ämnet framhållit följande. »Bostadskreditsakkunniga
hava jämlikt det dem givna utredningsuppdraget ägnat uppmärksamhel
åt frågan om ordnande av kreditgivningen för egnahemsbyggande
för bostadsändamål. Därvid har förutsatts, att sådan kreditgivning
i viss utsträckning liksom hittills skulle ombesörjas genom statens egnahemslånefond
och ej genom de särskilda anordningar, som i den åt dem uppdragna
utredningen äro föremål för övervägande. Ehuru de sakkunnigas förslag ännu
ej föreligger i fullt utarbetat skick, lärer redan på utredningens nuvarande
stadium kunna meddelas, huru den kreditorganisation, som enligt detta förslag
skulle tillgodose behovet av viss egnahemskredit, enligt de sakkunnigas
mening bör begränsas i vad rör verksamhetsområdets omfattning.

Enligt kolonisationssakkunnigas förslag skulle med långivningen ur egnahemslånefonden,
i huvudsaklig anslutning till vad nu är fallet, i stora drag
avses att tillgodose behovet av egnahemskredit på landsbygden. Bostadskreditsakkunniga
hava jämlikt sitt uppdrag åsyftat åstadkomma en kreditorganisation,
avseende, bland annat, motsvarande kreditgivning i övriga
delar av riket, nämligen i städer och stadsliknande samhällen. Nämnas må,
att de sakkunniga i fråga om hypotekets läge på inteekningsskalan ej ämna
föreslå någon viss nedre belåningsgräns; lånen skulle alltså liksom egnahemsstatslånen
kunna sträcka sig från botten upp till föreslaget belåningsmaximum
och följaktligen i ett sammanhang tillgodose hela det förefintliga legitima
kreditbehovet.

De sakkunniga torde komma att förorda, att den av dem föreslagna kreditorganisationen
skall få till verksamhetsområde städer och köpingar samt

L06

Kung/. Mcij:ts proposition Nr 91.

municipalsamhällen, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande,
ävensom andra tätare bebyggda samhällen, som av Kungl. Maj:t förklaras
tillhöra verksamhetsområdet. Egnahem slånefondens verksamhetsområde
torde böra omfatta rikets övriga delar.

I den författningsenliga avgränsningen mellan den ena och den andra
kreditgivningens verksamhetsområde synes eu viss grad av fasthet böra
komina till uttryck. Detta önskemål synes emellertid ej fullt tillräckligt
tillgodosett genom den av kolonisationssakkunniga i förslaget till reglemente
för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten § 4
andra stycket förordade formuleringen nämligen: »bostadslån bör i regel
icke beviljas om lägenheten är belägen i, eller å område omkring, tätare bebyggt
samhälle». I allt fall synes egnahemslån ej böra utgå för egnahem
i städer och köpingar. Vad angår municipalsamhällen, där byggnadsstadgan
för rikets städer är gällande, synes dessa jämväl böra undantagas från egnahemslånefondens
verksamhetsområde, ehuru med rätt för Kungi. Maj:t att
för visst samhälle medgiva dispens.

Vid sådan dispens och även i de fall, där den av bostadskreditsakkunniga
tänkta kreditgivningen skulle omfatta tätare bebyggda orter, som ej organiserats
såsom municipalsamhällen, skulle verksamhetsområdena alltså kunna
komma att korsa varandra. Detta torde emellertid ej behöva föranleda praktiska
olägenheter. Vad man bör förebygga är en allmän konkurrens mellan
den ena och den andra kreditgivningen, vilken kunde leda till att låneförmedlare
och lånesökande, under åberopande av formella möjligheter och enstaka
prejudikat, mera allmänt skulle söka tillgodogöra sig det ena eller det andra
slaget av lån, som för tillfället voro fördelaktigare, och på så sätt efter hand
komma att utplåna den principiella gränsen mellan de olika verksamhetsområdena.
Sådana olägenheter behöva emellertid ingalunda befaras uppkomma
ur en konkurrens inom det mycket begränsade område, varest, enligt
det nyss sagda, den ena verksamheten ginge över i den andra. Hellre än
att något område, där legitimt behov av egnahemskred it förefinnes, skulle
komma att falla utanför både det ena och det andra verksamhetsområdet,
synes det böra tolereras, att verksamhetsområdena undantagsvis komme att
sammanfalla.

Bostadskreditsakkunniga tillåta sig alltså föreslå, att hithörande bestämmelser
i egnahemsläneförfattningen måtte givas sådan avfattning, att lån
för bostadsändamål ur statens egnahemslåne fond icke må beviljas för egnahem
i stad eller köping och ej heller för egnahem i municipalsamhälle, där
byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, med mindre Konungen på
särskilda skäl medgiver, alt samhället må ingå i fondens verksamhetsområde.

Om bostadskreditsakkunnigas blivande förslag vinner bifall, komina givetvis
organisationsarbetena att kräva viss tid, varför låneverksamheten över
huvud ej skulle kunna begynna förrän någon tid efter förslagets antagande.
Den nya kreditorganisationen kan också uppenbarligen först så småningom
komma att träda i funktion inom hela det verksamhetsområde, som med
densamma avses. Under övergångstiden skulle emellertid ovan förordade
föreskrift resa hinder för tillgodoseende ur egnahemslåne fonden av ett legitimt
kreditbehov, utan att annan kreditkälla kunde anvisas. I anslutning
till vad byggnadsbyrån i skrivelse den 16 februari 1925 angående viss sekundärkredit
förordat, med avssende å eu mjuk övergång, fä bostadskreditsakkunniga
föreslå, att Kung!. Maj:t i övergångsbestämmelser förbehåller sig
lämplig dispensrätt i nu berörda hänseende under förslagsvis de fem första
övergångsåren i syfte att förhindra, att en redan pågående långivning ur

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

egnahemslånefouden skulle behöva avbrytas, innan en i annan ordning organiserad
kreditgivning bringats till stånd.»

Mot förslaget med borttagandet av åldersgränserna för egnahemslåns erhållande
har erinran framställts endast från Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämd, som härovan anfört i huvudsak följande.

Det vore väl grundat, att nuvarande stadgande om eu högsta åldersgräns
utginge; särskilt gällde detta beträffande person, som måhända under hela
sin livstid brukat till friköpning avsett torp. Däremot borde den undre
åldersgränsen, 21 år, bibehållas, ty det vore olämpligt att — såsom de sakkunniga
i stället påyrkat — fordra, att sökanden skulle råda över sig och
sitt gods. Detta skulle medföra, att lånesökanden måste anskaffa och förete
vederbörande domares bevis, att sökanden icke vore förklarad omyndig och
icke vore i konkurs. Redan nu vore antalet handlingar, som fordrades
vid låneansökandet, stort. Det vore för övrigt sjävfallet, att en omyndig
person eller en konkursgäldenär ej borde beviljas egnahemslån.

Förslaget, att utbyta uttrycket »hedrande vandel» mot »hederlig vandel»,
har rönt gensaga från länsstyrelsen i Blekinge län och Alvsborgs läns södra
hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Därvid har ansetts, att det förra uttrycket borde, såsom mera vidsträckt,
föredragas framför uttrycket »hederlig vandel». För övrigt vore det den
hedrande vandeln, som vore det yttre kännetecknet på en hederlig person.

I vissa yttranden har förslag väckts, att egnahemslån borde kunna få
uppsägas till inbetalning, om skogen å lägenheten vanvårdades eller
skövlades. Härom har anförts i huvudsak följande.

I särskild skrivelse till egnahemsinspektören har Stockholms läns och
stads hushållningssällskaps egnahemsnämd framhållit, att det vid efterbesiktningar
av jordbrukslägenheter, till vilkas förvärvande egnahemslån
beviljats, vid flera tillfällen framkommit, att låntagaren allt för hårt avverkat
skogen, så att i en del fall husbehovsskog därefter helt saknats. Det
vore önskvärt, att i blivande stadgar för egnahemslånerörelsen intoges sådana
bestämmelser rörande skogens vård, att hushållningssällskapen Unge rätt att
uppsäga egnahemslån till inbetalning, om gällande lagbestämmelser rörande
skogsvården överträddes av egnahemslåntagaren.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutkott har ansett,
att egnahemslån borde kunna få uppsägas, om uppenbar van vård eller
skövling av skogen förelåge. Liknande uttalande har fällts av Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att vid belåningsvärdets fastställande ej sällan till låntagarens fördel visst
avseende fästs vid lägenhetens skogstillgång. Genom betryggande föreskrifter
och kontroll mot olämplig avverkning hade man att i dylika fall söka
trygga låneförmedlåren för lånerisker. I detta syfte borde stadgas, att lånet
kunde få uppsägas, om fastigheten vanvårdades till jord och byggnad eller
om byggnad nedreves eller bortflyttades eller värdet å lägenheten eljest så
minskades, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare kunde anses fullt
betryggande.

, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betonat
skogstillgångens stora betydelse för Norrlands vidkommande och dess väsent -

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

liga inverkan på fastighetens värde. Därför borde egnahemslån kunna få
uppsägas, även för det fall, att skogen skövlades.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ifrågasatt införande av en ny bestämmelse, i syfte att egnahemslåntagare,
som ej i rätt tid inbetalade förfallen annuitet, bleve skyldig erlägga viss
straffränta, förslagsvis 6 procent årlig ränta å ej inbetalt förfallet annuitetsbelopp
från förfallodagen tills betalning skedde. Egnahemsnämnd borde dock
äga rätt att, där särskilda omständigheter förelåge, medgiva undantag.

Vidare har V ästernorrlands länshushållningssällskaps förvaltningsutskott
påyrkat, att i egnahemslåneförfattningen borde i detalj angivas alla de
fall, där jordbruksegnahemslån kunde få beviljas, medan Kopparbergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställt, att lånereglerna ej borde
göras för snäva utan i stället så formuleras, att egnahemsnämnd kunde utan
större omgång lämnas utrymme för de lämplighetshänsyn, som i vart fall
borde tagas.

I detta sammanhang må återgivas ett av egnahemslåneförmedlingsföreningen
Hem i Sverige u. p. a. fällt uttalande angående egnahemslåner öreJsens
allmänna kreditfråga.

Det hade varit lyckligt, om kreditspörsmålet jämväl belysts ur allmänna
ekonomiska synpunkter. De sakkunniga hade förutsatt en statlig kreditgivning
mot en ränta understigande statens upplåningsränta, således på samma
villkor som egnahemslånerörelsens kreditgivning för närvarande ägde rum.
Om egnahemsrörelsen vid de första famlande försöken fått åtnjuta statlig
kredit mot en ur allmän ekonomisk synpunkt för låg ränta, kunde detta
icke vålla alltför stora betänkligheter. Då emellertid årligen nya miljoner
ans loges för egnahemslån på antydda villkor, måste för ett sunt ekonomiskt
tänkande en sådan anordning synas ohållbar. Ehuru föreningen ingalunda
vore främmande för tanken, att i vissa fall andra än ekonomiska synpunkter
borde vara vägledande i fråga om egnahemsverksamheten, hyste föreningen
dock stora betänkligheter ifråga om villkoren för den statliga kreditgivningen
på området ifråga. En klar skillnad borde uppdragas mellan statens understöd
till egnahemsverksamheten och egnahemsrörelsens kreditfråga i allmänhet,
vilken senare fråga borde lösas efter helt bankmässiga principer
men under nödig medverkan och kontroll från det allmännas sida.

Beträffande reglerna för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare
hava följande ändringsförslag framställts i de avgivna yttrandena.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
framhållit önskvärdheten av, att premielånen finge användas även till utdikning
av vattensjuk mark samt i vissa fall finge beviljas även sedan
egnahemslån beviljats, d. v. s. icke blott i samband med egnahemslåns utlämnande.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat,
att premielånets belopp finge beräknas till högst hälften av arbetskostnaden
jämte materialkostnaden.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
ett förtydligande borde göras om de ändamål, vartill premielån finge an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 109

vändas vid utförandet av »mera väsentlig grundförbättring». Sistnämnda
uttryck borde angivas avse anläggandet av betesvall och utförandet av dikningsarbeten.

Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har funnit det
lämpligt, om ett andra premielån linge beviljas, som icke vore bundet vid
samtidighet med egnahemslånets beviljande. Härigenom skulle låntagaren
kunna stimuleras till en hel del odlingsarbeten, och borde ett dylikt »andra»
premielån kunna få utlämnas i sammanhang med efterbesiktning å en välskött
egnahemslägenhet.

I detta sammanhang vill jag anmäla en av Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott den 4 april 1927 gjord, av statens egnahemsinspektör
tillstyrkt framställning angående ordningen för premielåns utbetalande,
varav inhämtas följande.

För egnahemslåntagare, som erhållit premielån, hade det visat sig vara
av stor betydelse för byggnadsarbetets finansiering, att de kunde få ut
premielånet i förskott mot säkerhet av borgen eller annorledes. Härigenom
gjorde låntagaren dels viss räntevinst, och dels behövde han ej i så stor
utsträckning som eljest verkställa köp på kredit och anlita privata kreditgivare.
Med anledning härav anhölles, att Kungl. Maj:t täcktes förklara
hinder ej möta för sällskapet att, sedan föreskrivet premielånekontrakt upprättats,
i förskott utbetala premielån, för den händelse för dylik förskott-sutbetalning
av låntagaren ställdes säkerhet, som av sällskapet godkändes.

Jag är ense med de sakkunniga och flertalet av dem, som yttrat sig i
denna del av ämnet, att reglerna för den fortsatta utlåningen av egnahemslån
och premielån kunna i det väsentliga anslutas till nuvarande bestämmelser.

Mot de sakkunnigas förslag till jämkningar i vissa hänseenden av detaljreglerna
för egnahemslånerörelsen har jag ej annan erinran, än att följande
torde — med hänsyn till vad som anförts i vissa yttranden — böra iakttagas
vid hithörande föreskrifters utformande.

Med biträdande i övrigt av den utav de sakkunniga föreslagna uppflyttningen
av lånegränsen mellan jordbruks- och bostadslägenheter förordar jag
likväl — med godtagande i huvudsak av vad aktiebolaget Hem på landet härom
anfört — att lägenhet må i lånehänseende betraktas såsom jordbrukslägenhet,
även om två kor icke kunna födas å densamma, för sä vitt innehavaren
beräknas kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning,
erhålla sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

Då förslag ännu ej framlagts av bostadskreditsakkunniga angående ordnandet
av kreditgivningen för bostadsändamål, avseende bland annat lägenheter
i eller kring tätare bebyggda samhällen, synes för närvarande böra ansta
med genomförandet av den föreslagna föreskriften, att egnahemslån icke
bör få beviljas för bostadslägenheter i dylika områden.

Jag är ense med de sakkunniga och alla dem, som härom yttrat sig, om
lämpligheten av borttagande av den övre åldersgränsen för egnahemslåns er -

Departements chefen.

Kungl. Majds proposition Nr 97.

hållande. Med anledning av från Älvsborgs läns södra hushållningssällskap
gjord erinran förordar jag, att den undre åldersgränsen, 21 år, för
låns erhållande bibehålies. Då jag i anslutning härtill jämväl biträder
samma sällskaps yrkande, att författningen i ämnet ej bör innehålla uttrycklig
fordran på, att lånesökanden råder över sig och sitt gods, förutsätter
jag såsom självfallet, att låneförmedlarna liksom hittills icke komma att
bevilja egnahemslån åt en person, som är omyndig eller i konkurs.

Jämväl biträder jag den från åtskilliga hushållningssällskap ifrågasatta
nya bestämmelsen av innebörd, att egnahemslån må kunna få uppsägas till
inbetalning även i det fall, att värdet å lägenheten till följd av skogs avverkande
eller eljest så minskats, att säkerheten för egnahemslånet ej vidare
kan anses betryggande.

De sakkunnigas förslag innebär, bland annat, bibehållande av nu gällande
— i § 5 andra stycket av kungörelsen nr 126/1923 intagna — föreskrift, att
det åligger låneförmedlare att vid fördelning av egnahemslån för jordbrukslägenheter
söka främja nybildning av jordbruk samt att dylikt lån sålunda
i regel icke bör beviljas i andra än i nyss åsyftade författningsrum angivna
fall. Då även jag förordar sagda föreskrifts bibehållande, ifrågasätter jag
dock, att detta ej skall utgöra hinder för Kungl. Maj-.t att medgiva undantag
från åsyftade allmänna föreskrift, där fråga är om sådan långivning, som
skulle föranledas av det förslag, som framställts i den till årets riksdag avlåtna
propositionen, nr 51, angående organiserande av en reservstat för
furirer vid Gotlands trupper. Därvid har ifrågasatts, att furirer, som med
s. k. egnahemskontrakt överginge till sagda reservstat, borde kunna erhålla
egnahemslån förträdesvis för inköp av bebyggd fastighet. I anslutning till
vad chefen för försvarsdepartementet vid propositionens avlåtande härom
anfört förordar jag, att Kungl. Maj:t vid tilldelandet av statslån ur egnahemslånefonden
till Gotlands läns hushållningssällskap må äga rätt att
lämna medgivande åt sällskapet att bevilja egnahemslån åt nyss åsyftade
furirer utan hinder därav, att lägenheten ej är av den art, som avses i förut
nämnda allmänna föreskrift. Under förutsättning att riksdagen ej har erinran
mot sådan tillämpning av föreskriften, torde Kungl. Maj:t böra äga rätt
att redan från och med ingången av budgetåret 1928—1929, då sagda reservstat
är avsedd att organiseras, lämna Gotlands läns hushållningssällskap
dispens i förevarande hänseende. I

I fråga om reglerna för premielåns utlämnande har jag intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag, att nu gällande definition på »mera väsentligt
byggnadsarbete» ändras att avse, förutom nyuppförande av ekonomihuset
eller bostadshuset, jämväl större ombyggnad av ekonomihuset.

Vad som i vissa yttranden anförts om utlämnande av premielån för »mera
väsentlig grundförbättring» föranleder intet annat uttalande från min sida,
än att med nämnda uttryck givetvis bör förstås huvudsakligen sådana för lägenhetens
väsentliga utveckling i produktivt hänseende förekommande arbeten

Ku» yl. Maj ris proposition Nr 97.

som åkerjordens torrläggning, ordnandet av rationell beteskuitur, synnerligen
stenbunden åkers befriande från sten, gruskörning å odlad torvjord o. d.

Förslaget, att premielån må kunna beviljas egnahemslåntagare, även efter
det egnahemslån beviljats, kan givetvis synas behjärtansvärt, men syftet
med premielånen är att underlätta bildandet av nya jordbruksegnahem.
Äldre egnahemslåntagare torde i fråga om extra hjälp för jordbrukets fortsatta
förkovran böra vara i huvudsak jämställda med andra jordbrukare,
och de äro givetvis ej uteslutna från möjligheterna att söka odlings- och
betesförbättringsbidrag, att deltaga i premieringen av mindre jordbruk, därvid
särskilda premielån kunna erhållas, samt att erhålla de låne- och bidragsunderstöd,
som eljest stå mindre jordbrukare till buds. I så måtto torde
emellertid sist åsyftade förslag böra vinna beaktande, att hinder ej torde
böra möta för egnahemslåneförmedlarna att, i särskilda undantagsfall och
efter medgivande i vart fall av statens egnahemsstyrelse, bevilja premielån
åt en behövande egnahemslåntagare, även om detta av någon giltig anledning
ej har omedelbart samband med egnahemslånets beviljande. Dylikt
beviljande av premielån utan direkt samband med egnahemslån har hittills,
efter särskilt tillstånd, medgivits i ett eller annat undantagsfall.

Det från Malmöhus läns hushållningssällskap, av egnahemsinspektören biträdda
kravet, att premielån må kunna, mot säkerhet, utbetalas i förskott
— innan vederbörande arbeten slutförts — kan jag i så måtto biträda, att
hinder ej torde böra möta för egnahemsstyrelsen att, där särskilda skäl härtill
föranleda, lämna låneförmedlarna tillstånd till dylik förskottsutbetalning
av premielån.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra, att jag under huvudavdelningen
om den lokala egnahemsorganisationen förordat, att vissa egnahemsföreningar
och -bolag samt kommuner borde behållas vid rätten att
kunna förmedla lån ur egnahemslånefonden och utlämna premielån. Därvid
torde samma låneregler, som komma att gälla för hushållningssällskapens
lånerörelse, böra i tillämpliga delar komma till användning.

6) Arrendefrilösningen.

De sakkunniga hava erinrat därom, att ganska stor uppmärksamhet 1920 års kounder
senaste tid ägnats de förhållanden, som vore förenade med arrendejordbruk.
Statsmakternas inskridande på området hade huvudsakligen följt
två olika linjer. Ä ena sidan hade åsyftats att genom lagstiftning bereda
vissa arrendatorer och brukare av annans mark större trygghet och förbättrad
ställning i arrendeförhållandet. Å andra sidan hade den utveckling eftersträvats,
att de självständiga jordbrukens antal skulle ökas på arrendejordbrukens
bekostnad genom att arrendatorer med äganderätt förvärvade den
av dem brukade jorden. Det vore sistnämnda fråga, frilösningen av arrendejordbruk,
som gjorts till föremål för de sakkunnigas överväganden.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

De sakkunniga hava, efter meddelande om att inemot 25 procent av rikets
brukningsdelar vore utarrenderade, anfört följande angående betydelsen av
arrendefrilösningar.

»Arrendesystemet kan otvivelaktigt i vissa hänseenden medföra fördelar
icke blott för jordägarna i form av tillgång till fasta arbetare utan till och
med för brukarna själva. Arrendeformen kan sålunda understundom vara
ett lämpligt förberedande stadium i jordlösa arbetares strävanden att erhålla
ett eget jordbruk samt kan bereda brukaren — särskilt efter genomförandet
av en allmän social arrendelag — eu i ekonomiskt hänseende och ur arbetssynpunkt
jämförelsevis trygg ställning. Det anses emellertid vara en i stort
sett önskvärd utveckling, att de, som bruka jorden, även innehava äganderätt
till denna. Härigenom skulle brukaren ernå en mera fri ställning.
Han kunde med intresse och nit ägna sig åt sitt jordbruk i vetskap, att
han och hans efterkommande finge skörda frukterna av det arbete och de
kostnader, som nedläggas på fastigheten. Många arrendatorer hysa förvisso
också en önskan att övertaga den av dem brukade arrendejorden under full
äganderätt. Oftast medför detta, att lägenhetens jordbruk därefter skötes
på ett bättre sätt, så att högre avkastning er hålles efter fri lösningen än
förut.»

Vidare hava de sakkunniga framhållit, att arrendefrilösningen synnerligen
nära sammanhängde med den övriga egnahemsverksamheten. I det hittillsvarande
egnahemsarbetet hade frilösning av arrendejordbruk också spelat en
framträdande roll, och så borde även ske i fortsättningen. Därvid borde
befordras, att köp av arrendejordbruk komma till stånd, att härvid förfares
på lämpligt sätt — särskilt i syfte att lägenheterna erhålla lämplig storlek
och marktilldelning — samt att köpens finansiering nöjaktigt ordnas. Egnaheinsorganisationen
borde vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för
underlättande av arrendefrilösningar.

Beträffande frilösningens genomförande hava de sakkunniga anfört följande.

»Underlättandet för arrendatorer att få jordköp till stånd bör ingå såsom en
allmän uppgift i egnahemsnämndernas jordanskaffningsverksamhet. Det bör i
detta syfte ankomma på egnahemsnämnd att på begäran av arrendator, sammanslutningar
mellan eller ombud för dylika ävensom efter hänvändelse
från jordägare eller eljest, då så anses påkallat, lämna erforderligt biträde
vid frilösning av vissa mindre arrendejordbruk såsom medelst råd och hjälp
vid köpeavtals ingående, värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende
med jord av skilda slag. Därjämte bör nämnden biträda vid ordnandet
av lagfarts- och inteckningsfrågor samt andra kamerala spörsmål samt
medverka vid upprättande av ansökningar om erforderliga och påräkneliga
lån eller bidrag av statsmedel. Där så påfordras och betin nes lämpligt, bör
nämnden vidare, på uppdrag av jordägare och enligt avtal med denna, för
jordägarens räkning och på hans risk ombestyra det praktiska genomförandet
av här avsedd verksamhet för frilösning av arrendejordbruk. Givetvis bör
nämnden även därvid noga tillse, att frilösning äger rum under sådana
villkor, att jordköparnas och det allmännas berättigade intressen tillgodoses.
När särskilda skäl därtill giva anledning, bör nämnden slutligen bedriva
verksamhet i egen regi för inköp av egendomar eller områden, avsedda och
lämpliga för frilösning av arrendejordbruk. Vid sådan verksamhet bör
nämnden förfara på samma sätt, som i kapitlet om jordanskaffningsverk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

113

samheten föreslagits rörande direkt jordanskaffning över huvud taget. I
många fall torde en av nämnden förvärvad egendom komma att användas
till viss del för bildande av nya jordbruk och till annan del för torps och
andra arrendegårdars försäljning till respektive brukare.

Hithörande verksamhet för underlättande av arrendefrilösningar genom
jordförmedling eller jordanskaffning hör icke med nödvändighet inskränkas
att endast avse jordbruk av den storlek, att egnahemslån kan utgå för deras
förvärvande, utan bör jämväl kunna avse något större arrendegårdar, åtminstone
upp till 25 hektar åker.»

Angående frågan, huru frilösningar må kunna underlättas i finansiellt
hänseende, hava de sakkunniga framhållit följande.

»Hörande sådana arrendejordbruk, vilkas storlek och värde medgiva lämnande
av egnahemslån, bör det finansiella biståndet allt fortfarande ske i
form av egnahemslån. Genom den vid 1926 års riksdag beslutade möjligheten
till höjning även för bebyggda jordbrukslägenheter av maximivärdet
för egnahemslåns erhållande kunna sådana lägenheter med ett värde av upptill
16,000 kronor ifrågakomma vid långivningen.

Ett mera allmänt frilösningsförfarande torde vara att förvänta genom införande
av den sociala arrendelagen, som torde komma att öka jordägarnas
benägenhet att sälja, samt såsom resultat av 1925 års jordundersökningskommissions
arbete och den reformerade egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet.
Detta torde säkerligen komma att medföra ökad efterfrågan
på lån från egnahemslånefonden. Med hänsyn till betydelsen att i
finansiellt hänseende underlätta frilösningen torde av denna anledning ökning
böra ske i fråga om den medgivna utlåningen från egnahemslånef onden.
och komma de sakkunniga att i kapitlet om medelsbehovet föreslå höjning
av det årliga utlåningsbeloppet från fonden.

Vad härefter angår frågan om finansiering vid köp av sådana större arrendelägenlieter,
som på grund av högre värde än 16,000 kronor icke nu kunna
ifrågakomma vid egnaliemslånegivningen, hava de sakkunniga ingående övervägt,
huruvida dylik finansiering även bör ske genom det allmännas direkta
mellankomst. Därvid kunde tänkas, antingen att egnahemslånerörelsen utsträcktes
att omfatta även kreditgivning vid köp av jordbruk över 16.000
kronors värde eller att annan lånerörelse härför inrättades.

Mot det förstnämnda förslaget kunde emellertid invändas, att ett stort
principiellt avsteg härigenom skulle göras från egnahemsrörelsens grundtanke
att befordra förvärv huvudsakligen av enfamiljsjordbruk, avsedda att
brukas av innehavaren utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Ett
sådant avsteg kunde få vittgående konsekvenser och öppna utsikter för staten
att genom direkt kreditgivning övertaga en ökad del av den allmänna fastighetskrediten.
Utvidgningen skulle även sannolikt kräva väsentligt höjda
avsättningar till egnahemslånefonden, för så vitt ej utvidgningen skulle gä
ut över de egentliga egnahemslägenheterna och inskränka möjligheten att
belåna sådana. De sakkunniga äro därför icke beredda att nu förorda utvidgning
av egnahemslånerörelsen att avse även lägenheter med högre maximivärden,
än de nu gällande. I allt fall synes man härutinnan böra ställa
sig något avvaktande samt först samla erfarenheter om verkningarna av
de förslag, sakkunniga i övrigt framställt rörande egnahemsverksamhetens
utvidgning.

Skulle annan lånerörelse införas för de större arrendejordbrukens frilösning,
borde denna i så fall vara fri från varje moment av statssubvention. I
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. i!) haft. (Sr Ui.) s

Yttranden.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

detta sammanhang må erinras, att 1927 års riksdag begärt utredning rörande
den primära jordbruksfastighetskrediten med hänsyn särskilt till frågan om
höjning av gränsen för denna fastighetskredit och till behovet av en ytterligare
utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra
en ökad utlåningsverksamhet. Därest de till grund för detta utredningskrav
liggande önskemål komma att förverkligas, torde detta komma att
bliva av betydelse jämväl beträffande kreditgivningen för frilösning av
arrendejordbruk.»

Vad 1925 års kolonisationssakkunniga uttalat och föreslagit i fråga om
arrendefrilösningar har i flertalet yttranden ej rönt gensaga. Av de yttranden,
vari de sakkunnigas hithörande förslag gillats, inhämtas bland annat
följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat, att frågan om arrendefrilösningar
hade ett ganska stort intresse för länet, särskilt med hänsyn till
de relativt talrika bolagsarrendena. Ur olika synpunkter vore det i de
flesta fall önskvärt, att dessa jordbruk överginge till självägande bönder.
Visserligen hade åtskilliga dylika arrendatorer så gynnsamma villkor, att
deras sammanlagda utgifter i räntor och skatter efter frilösningen bleve
större än under arrendetiden, och det måste erkännas, att arrendatorer funnes,
som med omsorg — understundom son efter far — skötte jorden på
arrendegården. I regel vore detta dock ej förhållandet. Arrendatorn överginge
alltför lätt till den uppfattningen, att jordbrukets förbättring icke
hade något större intresse för honom, och att byggnadernas underhåll helt
och hållet skulle bekostas och ombesörjas av bolaget. Den naturliga känslan
för en jordbrukare av samhörighet med jorden bleve sålunda i hög grad
försvagad, den lediga arbetstiden utnyttjades icke i jordbrukets tjänst, och
i längden komme därför produktionen på arrendejordbruken att nedgå och
arrendatorerna att förslöas. För bolagen vållade innehavet av inägojord
numera i de flesta fall endast utgifter och besvär. Många av deras
ledande män torde därför också hava övergått till den uppfattningen, att
arrendesystemet borde avvecklas genom försäljning. Svårigheten låge däri,
att en försäljning måste omfatta även den skogsareal, som ansåges erforderlig
för en självständig brukningsdel, men även denna svårighet torde
dock övervinnas, i samma mån som hos bolagsmännen insikten om de ömsesidiga
fördelarna av arrendejordbrukens frilösning trängde igenom. Till
biträde vid underhandlingar med jordägarna samt för finansiering av köpeskillingen,
därest denna senare icke ordnades med bolagens tillhjälp, borde
egnahemsnämnderna med fördel kunna anlitas. Inom länet hade detta tillvägagångssätt
redan praktiserats i åtskilliga fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit de sakkunnigas hithörande
förslag väl grundade.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej haft erinran
mot förslaget i fråga om arrendefrilösningar, därvid dock förutsattes,
att egnahemsnämndernas uppgift härutinnan bleve av upplysande och stödjande
men icke av påtryckande natur.

Tillstyrkande uttalanden hava även gjorts av Kronobergs läns, Örebro
läns, Gävleborgs läns, Jämtlands läns och Västerbottens läns hushållningssällskap
m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr $7.

115

Vissa hushållningssällskap hava funnit denna del av förslaget betänkligt,
under framhållande av att hushållningssällskapens organ ej borde i tvistefrågor
mellan arrendatorer och jordägare inskrida med vidtagande av sådana
åtgärder, som kunde innebära eller få sken av, att hushållningssällskapen
toge parti för arrendatorerna gent emot jordägarna. Härom har
uttalats i huvudsak följande.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att,
ehuru tvångsfrilösning ej ifrågasatts, den egnahemsnämnderna påtvingade
skyldigheten att i arrendefrilösningar förhandla med jordägarna förvisso
gåve egnahemsnämnderna, i synnerhet om de uppträdde i hushållningssällskapens
namn, en skev ställning, som kunde leda till menliga konsekvenser
för sällskapens verksamhet på andra områden.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
funnit det anmärkningsvärt, att icke de sakkunniga för egnahemsnämndernas
medverkan vid arrendefrilösningar förutsatte, att jordägaren och
arrendatorerna skulle vara ense om, att försäljning skulle ske. Egnahemsnämnderna
skulle alltså, enligt förslaget, i sällskapens namn och å dess
vägnar under statlig regi bliva ett förhandlingsorgan, vars spets i huvudsak
vore riktad mot jordägarna och förberedde deras villighet att sälja. Detta
vore en fullständigt ny uppgift för hushållningssällskapen, vars följder för
deras verksamhet knappast kunde överskådas. Det enda biträde vid arrendefrilösningar,
som arrendatorerna syntes behöva, vore en pålitlig rådgivare
i fråga om lägenhetens värde, och kunde i sådant syfte biträde av konsulent
påkallas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
förslaget framkallade de största betänkligheter, såvida ej egnahemsnämndernas
formella ställning ändrades, så att de ej uppträdde i hushållningssällskapens
utan i eget namn. Hithörande uppgifter hade nämligen alltför
mycket social-politisk karaktär för att stå i överensstämmelse med sällskapens
hittills med rätta strängt neutrala ställning i politiska frågor. Egnahemsnämnderna
borde därför — om de skulle uppträda i sällskapens namn
— icke taga annan befattning med frågor om arrendefrilösningar, än att de
på begäran av jordägare biträdde vid värdering av arrendelägenheter för
försäljningar och på begäran av arrendatorer, som med jordägaren
överenskommit om köp, lämnade det biträde, varav de kunde vara i behov
för egnahemslåns erhållande. Något förhandlingsorgan i övrigt mellan jordägaren
och arrendatorerna borde egnahemsnämnderna ej vara, därest de
skulle uppträda i sällskapens namn. Härigenom skulle annars förtroendet
för sällskapen såsom politiskt neutrala undergrävas och en menlig inverkan
uppstå för deras övriga verksamhet. För övrigt torde genom den nya
sociala arrendelagen tillräckligt vara sörjt för, att jordägarna komme att
visa sig benägna för arrendefrilösningar, vadan några särskilda åtgärder
från egnahemsnämndernas sida för underlättande av dylik frilösning knappast
torde bliva av behovet påkallade.

Liknande synpunkter hava jämväl kommit till uttryck i yttrandena från
Östergötlands läns, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om det voro
lämpligt, att egnahemsnämnderna, på sätt de sakkunniga föreslagit, uppträdde
snart sagt som arrendatorernas advokater mot jordägarna. Egna -

1925 års
undersökningskommission
för upplåtelse
av
jord.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

hemsorganen borde blott lämna de avtalande parterna värdefulla råd och
upplysningar samt underlätta uppgörelsens formella genomförande.

Lantmäter istyr elsen samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava betonat, att förenkling av förfarandet vid och nedbringande
av kostnaderna för fastigheters befriande från gemensamma inteckningar
vore av stor betydelse för främjandet av arrendefrilösningar.

Lantmäter istyr elsen har sålunda framhållit, att under senaste tid allt mera
trätt i förgrunden svårigheterna för köpare av jord att erhålla denna fri
från penninginteckningar i stamfastigheten samt i viss mån även olägenheten
med de avsevärda kostnader, som förfarandet medförde. Därvid åsyftades
särskilt de egendomskomplex, som gjorts till föremål för gemensamma
inteckningar. Många och, i vissa delar av landet, flertalet fall, där friköp
av arrendejord skulle kunna ifrågakomma, utgjordes av arrendejordar å
bolagsdomäner, där förnämsta hindret för friköpningen låge i svårigheten
— för att ej säga omöjligheten — att få desamma befriade från penninginteckningar.
Förhållandet torde numera, särskilt genom tillkomsten av
omfattande inteckningar till säkerhet för obligationslån, hava blivit så komplicerade,
att en utväg ur svårigheterna knappast torde kunna vinnas annorledes
än genom effektiva och djupgående lagstiftningsåtgärder. Vidare erinrades,
att i vissa domsagor fordrades jämväl äganderättsbevis för varje
fastighet, som berördes av dödningsåtgärder.

Jag övergår nu att i korthet redogöra för resultatet av den undersökning
rörande bolags villighet att upplåta för jordbruksändamål lämplig mark
som på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställts av förenämnda »1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord».

Kommissionens uppdrag avsåg undersökning av den benägenhet att frivilligt
avyttra jord, som kunde finnas hos de jordägande bolagen och s. k.
enskilda jordspekulanter. Då kommissionen ansåg det bliva i hög grad
vanskligt att avgöra, huruvida en enskild jordägare skulle betraktas såsom
»jordspekulant» eller ej, fann kommissionen — som i sin redogörelse meddelar,
att dylik plan för arbetets bedrivande på sin tid godkänts av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet — det riktigast att låta frågan om
undersökning av den jordareal, som eventuellt kunde frånvinnas »enskilda
jordspekulanter», anstå i avbidan på resultatet av en undersökning rörande
bolagens benägenhet att frivilligt avyttra jord för nybildning av självständiga
jordbruk.

Kommissionen, vilkens undersökning således varit inskränkt att avse bolagsjord,
har, efter samråd med Sveriges skogsägareförbund, enligt vissa frågeformulär
infordrat uppgifter från 131 bolag angående bolagens totala innehav
av för jordbruk lämplig jord, denna jords disposition, av bolagen verkställda
jordförsäljningar efter den 1 april 1923 samt i vilken utsträckning
och under vilka villkor, bolagen vore villiga att frivilligt sälja innehavda
jordbruksfastigheter. Infordrade uppgifter hava avlämnats av 101 bolag
samt bearbetats och sammanställts av kommissionen, som enligt egen upp -

117

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

gift jämväl i stor utsträckning förhandlat med bolagen för ernående av
bästa möjliga resultat i fråga om försäljningserbjudanden.

Av kommissionens redogörelse inhämtas i huvudsak följande rörande
resultatet av den sålunda verkställda undersökningen. Beträffande de av
kommissionen anförda uppgifter rörande inrösningsjord torde böra bemärkas,
att i arealerna inrösningsjord inräknats, förutom åker och tomt, jämväl äng
och odlingsmark (även s. k. ströängar).

Av bolagens uppgifter rörande deras fastighetsinnehav framginge, att 91
bolag redovisat en sammanlagd areal inrösningsjord av 180,581 hektar. Rörande
inrösningsjordens disposition förelåge specificerade uppgifter avseende
168,847 hektar, vilken areal så använts, att 37,205 hektar låge under
bolagens eget bruk, 121,448 hektar utarrenderats till självständigt bruk och
10,194 hektar utarrenderats till fyllnad av annat jordbruk.

54 bolag hade avlämnat uppgifter över försäljningar, som ägt rum under
tiden 1 april 1923—31 december 1925. Sålunda hade försålts 854 bebyggda
brukningsdelar om sammanlagt 36,761 hektar, därav 11,705 hektar inrösningsjord,
allt för en försäljningssumma av 7,153,025 kronor. Härtill komme
dels 2,233 hektar icke specificerade fastigheter, sålda för 625,000 kronor,
dels ock fastigheter å 26 hektar, beträffande vilka uppgifter om försäljningspris
saknades. Vidare hade försålts 504 obebyggda brukningsdelar om
sammanlagt 4,658 hektar, varav 1,994 hektar inrösningsjord. För 465 av
dessa brukningsdelar, om tillhopa 4,625 hektar, hade försäljningssumman
uppgått till 1,022,846 kronor.

101 bolag hade förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, för -

delande sig sålunda:	Antal	Antal hektar	Därav inrös
Fastigheter med odlad jord:	bruknings- delar	ningsjord, hektar
till självständiga bebyggda jordbruk ........	5,393	142,333	59,766
» » obebyggda jordbruk........ ej lämplig som självständig brukningsdel	747	10,794	4,440
(kompletteringsjord) ....................................	—	3,719	2,971
ej specificerad odlad jord..............................	—	3,985	—
Fastigheter med odlingsmark ................	—	41,439	—

Fastigheterna med odlingsmark innehölle 14,810 hektar odlingsbar torvmark,
4,990 hektar odlingsbar fastmark, 21,585 hektar skogsmark och 54
hektar ej specificerad mark.

Den till försäljning erbjudna jordens belägenhet i förhållande till kommunikationsleder,
samhällen och andra avsättnings- och arbetsplatser vore,
såvitt kommissionen kunnat finna, fullt jämbördig med bondejordbruken i
motsvarande trakter. Icke heller funnes anledning antaga, att bolagen i
första hand utbjöde den sämre jorden, utan hade bolagen i stort sett till
försäljning erbjudit den inrösningsjord, som de icke hade särskild anledning
behålla.

Storleken beträffande större delen av de till försäljning erbjudna fastigheterna
ansåges tillfredsställande.

Beträffande skogstilldelningen hade bolagen i de delar av landet, där den
norrländska ägostyckningslagen gällde, varit bundna av denna lags bestäm -

118

K ungt. Maj:ts proposition Nr 97.

rnelser samt därför erbjudit skogsmark i enlighet härmed. Jämväl i övriga
delar av landet hade i allmänhet bolagen erbjudit visst skogsområde för
fastigheternas förseende med husbehovsvirke. I vissa fall, särskilt i södra
Sverige förekomme dock, att skogstilldelning ej kunde äga rum, detta enligt
uppgift på grund av bristande tillgång på lämplig skog. I allmänhet
hade bolagen ställt sig avvisande till tanken att medelst servitut lösa frågan
om husbehovsvirket. Några bolag hade framhållit, att det numera på grund
av lagar vore så gott som omöjligt att för dem få förvärva skogsmark,
varför det vore skäligt, att bolagen för den minskning i skogsinnehavet,
som de finge vidkännas i samband med försäljning av inrösningsjord, erhölle
kompensation genom tillstånd att förvärva skogsmark motsvarande den areal
dylik mark de försålde. Jämväl hade från något bolagshåll framhållits, att
skogsanslag till de till försäljning förekommande brukningsdelarna komme
att höja försäljningssumman och kunde medföra ökade risker för skogens
bestånd.

I allmänhet hade bolagen ej varit villiga att gå in för tanken att upplåta
betesservitut utan ville i stället tillägga fastigheterna ängsmark och
skogsmark i, enligt deras mening, tillräcklig utsträckning för betesbehovets
tillgodoseende. Så vore förhållandet genomgående i södra och mellersta
Sverige. Bolagen i de fyra längst norrut belägna länen hade däremot i
ganska stor utsträckning förklarat sig benägna för betesservitut, därvid betesrätten
dock borde begränsas så väl till viss tid på året som till vissa år framåt,
20 å 30 år, ej avse får och getter samt icke heller skogens föryngringsplatser.

Bolagen hade i allmänhet avgivit en allmän förklaring om försäljningspriset
och dess fastställande. Ett 40-tal bolag hade förklarat sig villiga att
sälja efter ett av en särskild nämnd fastställt pris, därvid i regel länets
egnahemsnämnd angivits. I regel skulle denna prissättning ske på så sätt,
att en specificerad värdering gjordes å olika markslag och åbyggnader. Värdering
av ståndskog skulle ske särskilt och efter gällande priser vid värderingstillfället.
Såsom minimipris vid värderingar hade understundom gällande
taxeringsvärde angivits. I de fall, ungefär 20, där bolagen icke förklarat
sig villiga att hänskjuta prissättningen till en särskild nämnd, hade de i
regel uttalat sig för, att taxeringsvärdet skulle tillämpas såsom försäljningspris,
men jämväl i dessa fall hade i allmänhet undantag gjorts för skogen,
vilken skulle åsättas gällande ortspris. De flesta övriga bolag hade meddelat
de pris, som skulle ifrågakomma vid en eventuell försäljning. Såsom
exempel härå omnämndes följande.

1) Ett av de större bolagen i Stockholms och Uppsala län hade angivit
följande pris per

Kronor

hektar åker och tomt med byggnader............................................... 500—1,000,

hektar skogs- och hagmark ............................................................... 50— 100,

kubikmeter ståndskog ........................................................................... 2— 5.

2) Ett bolag med fastigheter i Småland och Södermanland
följande pris per

hektar åker med nödiga hus............................................................

hektar produktiv skogsmark utom ståndskog ............................

varjämte ståndskogen skulle lösas efter gällande rotvärde.

hade uppgivit

Kronor

700—1,000,
40,

3) Ett av de största bolagen i Värmland hade angivit sina priser efterföljande
värdering, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 119

för mark Kronor

per hektar åker........................................................................................ 200—1,500,

per hektar ängsmark ............................................................................ 50— 300,

för åbyggnader

mangårdsbyggnad om 1 å 2 ram jämte kök................................ 1,000—4,000,

mat- och vedbod ................................................................................ 100— 500,

stenkällare ............................................................................................ 200— 400,

stall om 2 å 3 spiltor jämte lider ................................................ 400—1,200,

ladugård om 5 å 7 bås jämte kättar ............................................ 500—2,000.

Foder hus inginge i åker jordspriset, då fråga vore om större brukningsdelar,
men skulle vid mindre arealer lösas efter särskild värdering.

4) Ett större bolag i Norrbottens län hade meddelat uppgift å de värden,
som av bolaget efter godkännande av egnahemsnämnden åsatts olika markslag
vid redan skedda försäljningar, nämligen per hektar

Kronor

åker............................................ 250—600 kr. (i undantagsfall högre),

odlingsmark ................................................................................................ 50—120,

äng ................................................................................................................ 70—120,

skogsmark, inklusive ståndskog................................................................ 20— 40.

Åbyggnaderna hade i regel ej åsatts högre värde än 500 å 1,000 kronor.

utom i de fall nybyggnader utförts.

5) Ett större bolag i norra delen av Västerbottens län hade uppgivit följande
pris per

Kronor

hektar åker och tomt med hus........................................................... 500—1,000,

hektar skogs- och hagmark ................................................................ 50— 100,

kubikmeter ståndskog........................................................................... 2— 5.

6) Ett större bolag i Västernorrlands län meddelade följande priser per
hektar såsom grund för den värdering av lägenheterna, som bolaget vore

villigt låta länets egnahemsnämnd verkställa.

Kronor

åker ............................................................................................................ 400—700,

äng................................................................................................................ 50—150.

odlingsmark................................................................................................ 50—100,

odikad skogsmark (exklusive ståndskog) ............................................ 20— 50,

allt efter godhetsgrad och belägenhet.

Vad anginge frågan om betalningsvillkoren, vore bolagen i allmänhet ej
böjda för en kreditgivning vid de beramade försäljningarna. Ett flertal
bolag hade dock förklarat sig villiga att medelst viss kredit förhjälpa sina
arrendatorer att förvärva av dem brukade fastigheter.

Så gott som samtliga bolag, som närmare yttrat sig i frågan, hade förklarat,
att vid en eventuell försäljning en ovillkorlig företrädesrätt till köp
måste tillkomma arrendator, om dylik funnes å fastigheten. Då ungefär
90 procent av de bebyggda fastigheter, som av bolagen erbjödes till försäljning,
innehades av självständiga arrendatorer, bleve sålunda den överflyttning
av inrösningsjord till enskilda, varom nu vore fråga, till väsentlig del
en frilösning av arrendejordbruk.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Av 96 bolags uppgifter framginge, att dessa bolag hade för avsikt att i
sin ägo behålla följande arealer inrösningsjord.

	Under eget bruk hektar	Utarrenderat till	j
1nrösningsjord	självständigt brak hektar	fyllnad av j annat brak i hektar	Tillhopa hektar
! Bolagens nuvarande innehav ............	37,205	121,448	I 10,194 j	168,847
Avsedd att erbjudas till salu ............	8,495	48,848	3,802	61,145
Avsedd att bibehållas........................	28,710 (77 %)	72,600 (60 %)	6,392 (62 %)	107,702 (64 %)

De skäl, som bolagen haft för sin uttalade avsikt att bibehålla inrösningsjord
i sin ägo, vore i huvudsak följande. Rätt betydande arealer
inägojord åtgingo till industritomter, arbetarbostäder och kommunikationsanordningar
vid de industriella verken. I närheten av sina industrisamhällen
dreve bolagen stora jordbruk för tillgodoseende av industriarbetarnas
behov av animaliska livsmedel. Vissa bolag hade anlagt avelscentra för
husdjursskötselns utveckling i orten. Till bostäder och lägenheter för
skogstjänstemän och skogsarbetare toges en betydande areal inägojord i
anspråk. Slutligen behölles jord, som vore förenad med vattenrätt eller
erfordrades för anläggandet och underhåll av flottleder m. m.

Vad de norrländska bolagen anginge, syntes dessa i stort sett till försäljning
erbjudit den inägojord, som icke för dem tjänat något av nyss nämnda
speciella ändamål. Beträffande bolagen i mellersta och södra Sverige
ställde saken sig däremot något annorlunda. Dessa bolag fasthölle vid att
icke genom försäljning söndersplittra ett större sammanhängande ägoområde.
Till följd härav hade de ej velat till försäljning erbjuda sådana
torp och fastigheter, som låge insprängda i bolagens marker. Men även
frånsett arronderingssynpunkten ansåge bolagen i mellersta och södra
Sverige — i olikhet med de norrländska bolagen — sig nödsakade att söka
bibehålla sådana mindre jordbruk, som tjänade till bostad för skogsarbetare.
De ansåge sig nämligen ej kunna avvara en fast skogsarbetarstam, med
hänsyn till att de numera gått in för ett mera intensivt skogsbruk.

Kommissionen har sammanfattat resultatet av den gjorda undersökningen
i följande uttalande. »Omfattningen och beskaffenheten av bolagens
försäljningserbjudande måste enligt kommissionens uppfattning godtagas
som bevis för, att hos bolagen finnes en sådan villighet att försälja såväl sina
arrendejordbruk som annan för jordbruksändamål lämplig mark, att den
för närvarande kan anses fullt motsvara rimliga anspråk från det allmännas
sida. Ser man dessutom erbjudandet mot den ansenliga mängd
jord bolagen redan tidigare försålt, synes påtagligt, att bolagen i stor utsträckning
under senare år gått in för en jordpolitik, som överensstämmer
med den av statsmakterna understödda strävan att öka antalet självägande
bönder.»

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Arrendesystemet har i vårt land icke nått samma stora utsträckning eller
medfört sådana missförhållanden, som fallet ända tills nyligen varit i
vissa andra länder, där även djupgående sociala jordreformer på detta
område vidtagits. I vårt land har nyligen genomförts en social arrendelagstiftning
i syfte att bereda arrendatorerna en förbättrad och tryggare
ställning i arrendeförhållandet. Emellertid torde det vara en önskvärd utveckling,
att de självägande jordbrukarnas antal ökas genom att arrendatorer
i större utsträckning med äganderätt förvärva den jord, som de bruka.
Härigenom erhåller jordbrukaren en mera självständig ställning, knytes
med starkare band samman med sin fastighet och får större intresse av att
förkovra jordbruket.

Den redan nu i ganska stor utsträckning pågående frilösningen av
arrendejordbruk bör därför ytterligare befrämjas. För hithörande strävanden
bör den vid 1926 års riksdag beslutade nya jorddelningslagstiftningen
bliva av betydelse. En annan för arrendefrilösningars genomförande viktig
lagstiftningsfråga avser fastigheters frigörande från dem besvärande penninginteckningar
i sådana fall, där egendomskomplex gjorts till föremål
för gemensamma inteckningar. Ett i propositionen nr 19 till 1927 års
riksdag härom framlagt förslag bifölls visserligen ej av riksdagen, men
detta svårlösta lagstiftningsspörsmål är, enligt vad jag inhämtat av chefen
för justitiedepartementet, föremål för förnyade utredningar inom sagda
departement. Emellertid avse de nu föreliggande förslagen icke lagstiftningsfrågor
utan ekonomiskt-organisatoriska anordningar för arrendefrilösningars
underlättande.

Innan jag ingår på de härom av 1925 års kolonisationssakkunniga framställda
förslag, vill jag i korthet beröra den nyss omnämnda, genom särskild
kommission verkställda undersökning om vissa bolags villighet att
upplåta för jordbruksändamål lämplig jord. Av kommissionens redogörelse
framgår, att bolagen i norra Sverige i regel förklarat sig benägna att till
arrendatorerna försälja huvuddelen av den inrösningsjord, som vore utarrenderad
och icke behövdes av bolagen för vissa särskilda ändamål. Däremot
hade bolagen i mellersta och södra Sverige, under förklaring att de
för drivandet av intensiv skogshushållning vore i behov av en fast skogsarbetarstam
och med hänsyn till arronderingsfrågan, önskat att i större
omfattning behålla sina arrendejordbruk. Av de från kommissionen härom
angivna detaljuppgifter inhämtas, att, medan de undersökta bolagen i Norrland
och Dalarna till försäljning erbjudit 56 procent av sin utarrenderade
inrösningsjords areal, motsvarande siffra för bolagen i landets övriga delar
vore 23 procent. De undersökta bolagens utbud av självständiga bebyggda
fastigheter omfattade tillhopa 5,393 brukningsdelar med i medeltal 11 hektar
inrösningsjord och 15 hektar skogsmark och övrig jord, allt per brukningsdel.
Flertalet av dessa brukningsdelar eller 5,085 hade en areal inrösningsjord
av under 20 hektar, och synes man av meddelade prisuppgifter vara

Departement

chefen.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

berättigad draga den slutsats, att de för egnahemslåns erhållande gällande
regler om lägenheternas maximivärde i flertalet av sist berörda fall ej borde
lägga hinder i vägen för sådana låns erhållande. Vad angår de av bolagen
angivna försäljningsvillkoren har undersökningskommissionen funnit dem,
såväl i vad de avsåge rätt till husbehovsvirke och bete som ifråga om pris
och betalningsvillkor, fullt antagbara. Enligt kommissionens uppgift skulle
huvuddelen av de ifrågavarande bebyggda brukningsdelarna utgöras av arrendejordbruk,
vilka bolagen önskade att i första hand försälja till respektive
brukare.

Ehuru det givetvis icke är möjligt för mig att i detalj bedöma detta försäljningserbjudande,
synes det dock vara ägnat att befrämja arbetet för den
närmaste tiden framåt med arrendejordbruks frilösning i så stor utsträckning,
som med påräkneliga möjligheter till behövlig kredits lämnande för
närvarande torde kunna ifrågakomma. Bolagens nuvarande utbud av bebyggda
självständiga brukningsdelar avser nämligen en försäljningssumma,
som synes kunna uppskattas till sammanlagt i runt tal 35 miljoner kronor.
Såsom jag förut antytt är det emellertid av stor vikt, att frilösningen i de
olika enskilda fallen verkställes på ett ur allmän synpunkt ändamålsenligt
sätt. Med hänsyn härtill har den statsunderstödda egnahemsorganisationen
en stor uppgift att fylla genom medverkan i mån av behov och på sätt, jag
strax skall föreslå, vid hithörande och andra arrendefrilösningars planläggning
och genomförande. Vad jag nu anfört lärer i huvudsak gälla jämväl
arrendefrilösningar från enskilda jordbrukare. I vad mån behov framdeles
må uppstå av ytterligare åtgärders vidtagande i syfte att befordra arrendefrilösningar,
är en fråga, som jag saknar anledning att nu beröra.

Vad därefter angår egnahemsorganisationens medverkan till arrendefrilösningars
befrämjande, ansluter jag mig till kolonisationssakkunnigas förslag,
att hushållningssällskapens egnahemsnämnder böra, på begäran av
jordägare eller arrendatorer, söka lämna råd och biträde vid värdering, bedömande
av lotternas storlek och förseende med jord av skilda slag, köpeavtals
ingående, ordnandet av lagfarts- och inteckningsfrågor samt upprättandet
av ansökningar om erforderliga och påräkneliga lån eller bidrag av
statsmedel. Därest sådan verksamhet inskränkes att huvudsakligen avse arrendejordbruk
av den storlek, att egnahemslån må kunna ifrågakomma,
torde det av mig förut tillstyrkta, efter ändrade grunder utgående, förvaltnings-
och riskbidraget till sällskapen böra utgöra ersättning, i den mån
sådan bör bestridas av allmänna medel, jämväl för nu avsedda medverkan
vid ordnandet av frilösningar av arrendejordbruk av egnahemstyp. I detta
sammanhang må framhållas, att flera av de bolag, som enligt vad nyss anförts
erbjudit jord till försäljning, förutsatt viss dylik medverkan från egnahemsnämndernas
sida, nämligen vid lägenheternas saluvärdering.

Den från vissa hushållningssällskap uttalade farhågan, att de sakkunnigas
här föreliggande, av mig tillstyrkta förslag skulle äventyra sällskapens opolitiska
och gent emot olika grupper av jordbrukare opartiska ställning, torde

123

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 97.

enligt min mening icke vara så grundad, att den bör föranleda ett frångående
av förslaget i denna del. Förslaget förutsätter nämligen inga tvångsåtgärder
utan avser endast en i det allmännas intresse påkallad medverkan
för att lämna begärd hjälp åt ömse håll, så att med frivilliga arrendefrilösningar
sammanhängande spörsmål bliva ordnade på ett ur det helas och
även ur de båda parternas synpunkt ändamålsenligt och tillfredsställande
sätt. Skulle emellertid visst hushållningssällskap av nyss angivna skäl icke
vara villigt att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller
arrendatorer framställda anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande
råd och hjälp, bör det i dylikt fall ankomma pa statens egnahemsstyrelse
att, i mån av behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan.
Även i andra fall, såsom särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar
från exempelvis större bolagsdomäner, kan anledning finnas för
egnahemsstyrelsen att mera direkt medverka vid frågans ordnande.

Den jordanskaffningsverksamhet i egnahemsnämndernas egen regi, som
enligt vad jag förut härom tillstyrkt må förekomma i vissa fall, torde
understundom komma att till större eller mindre del avse även frilösningar
av torp och andra arrendejordbruk.

Vad de sakkunniga anfört i frågan om kreditgivning för underlättande
av arrendefrilösningar föranleder ej erinran från min sida. Såsom framgår
av vad jag nyss omförmält i fråga om vissa jordägande bolags erbjudande
att avyttra särskilt arrendejordbruk, torde detta erbjudande till övervägande
delen omfatta sådana lägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån bör
kunna få utgå, och detta i all synnerhet med hänsyn till den av riksdagen
medgivna möjligheten att, efter särskilt tillstånd, utlämna egnahemslån
för lägenheter med, då fråga är om bebyggd lägenhet, intill 16,000 kronor
förhöjt maximivärde. I detta sammanhang vill jag därjämte bringa i
erinran, att Kungl. Maj:t den 28 oktober 1927 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning
av frågan om utveckling av den primära jordbruksfastighetskrediten m. m.
De av mig jämlikt sagda bemyndigande tillkallade sakkunniga hava ännu
ej slutfört sitt uppdrag. En lösning av det till dem liänskjutna kreditspörsmål,
avseende huvudsakligen höjning av den övre lånegränsen för
hypotekslån samt belåning av växande skog, torde jämväl komma att i sin
mån kunna ytterligare underlätta finansieringen av arrendejordbruks friköpande.

7) Tilläggskolonisationen.

1925 års lcolonisationssakkunniga hava med »tilläggskolonisation» avsett
förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga jordbruk,
som huvudsakligen på grund av ringa areal åker (eller kultiverad betesmark
eller annan produktiv jord) icke gåve erforderlig utkomst av jordbruket.
De sakkunniga hava fäst stor vikt vid främjandet av dylik verksamhet, som

1925 års

kolonisations -sakkunniga.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

i stort sett tjänade samma syften som åtgärder för bildande av nya jordbruk
men ofta kunde ske på en enklare och naturligare väg.

Om tillägg skolonisationens betydelse hava de sakkunniga anfört i huvudsak
följande.

I riket funnes ungefär 120,000 jordbrukslägenheter, där åkerarealen icke
överstege 2 hektar samt nästan lika många, där arealen odlad jord växlade
mellan 2 och 5 hektar. Ungefär 93,000 brukningsdelar hade eu åkerareal
mellan 5 och 10 hektar. Många av dessa talrika små jordbruk, särskilt
tillhörande de två först nämnda storleksklasserna, vore i trängande behov av
förbättring och utveckling. Genom lämplig utvidgning bortfölle åtskilliga
av de olägenheter, som kunde vara förenade med allt för små jordbruk,
såsom att bättre proportion ernåddes mellan byggnadskapital och jordvärde,
att dragarfrågan kunde ordnas på ett lämpligare sätt och jordbruksredskapen
bättre utnyttjas. De minsta jordbruken lämnade merendels ej tillräcklig
utkomst åt familjen. Extra arbetsförtjänster måste — i konkurrens med
andra arbetare — sökas å den vanliga arbetsmarknaden. På grund av att
arbetsbesparande hjälpmedel och arbetsmetoder knappast kunde komma till
användning vid de minsta jordbruken, bleve det ekonomiska utbytet i många
fall mindre tillfredsställande i förräntningshänseende. Bland innehavarna
av de allt för små jordbruken torde det ock vara en allmänt utbredd uppfattning,
att det för dem skulle vara av stor betydelse, om de på ett eller
annat sätt kunde utvidga sina jordbruk. Dessa små jordbruk erbjöde i många
fall en utmärkt utgångspunkt för vidgad kolonisation på naturlig väg genom
ökat utnyttjande av den produktiva jorden.

De sakkunniga hava ansett, att verksamhet för förbättring och utveckling
av ofullständiga jordbruk borde åsyfta, att tillskottsjord anskaffades till de
för små jordbruken, att kredit bereddes innehavarna för tillskottsjordens
förvärv och för den sålunda vidgade eller förutvarande arealens tillgodogörande
genom odling eller andra kulturåtgärder eller genom åbyggnadernas
på grund härav eventuellt behövliga till- eller ombyggnad ävensom att direkt
ekonomisk hjälp lämnades innehavarna till uppmuntran och underlättande
av dylika nyttiga arbeten. Statens medverkan härvid borde ske i omedelbar
anslutning till egnahemsverksamheten i övrigt.

Enligt de sakkunniga borde anskaffande och tillgodogörande av tillskottsjord
ske på i huvudsak följande sätt.

Det borde ankomma på egnahemsnämnd att på härom gjord framställning
eller eljest, där sådant ansåges påkallat, lämna innehavare av här avsedda
ofullständiga jordbruk erforderligt biträde för anskaffande av sådan tillskottsjord,
som kunde förvärvas att lämpligen tilläggas jordbruket, i syfte att
detta om möjligt erliölle sådan storlek, att ägaren nådde besuttenhet.

Det bleve i regel jordsökanden själv, som toge initiativ till förvärvet och
sökte på egen hand ordna, att köpet komme till stånd. Om han ej lyckades
därmed, borde han kunna påkalla egnahemskommitténs (eller egnahemsombudets)
eller i andra hand egnahemsnämndens biträde, därvid egnahemsorganet
borde medverka vid förhandlingar med jordsäljaren i syfte, att köp komme
till stånd samt att priset bleve lämpligt och området väl ägnat att tilläggas
den äldre ofullständiga lägenheten. I samband härmed borde egnahemsorganet
kunna biträda vid ordnandet av lagfarts-, intecknings- och andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

125

kamerala frågor samt uppsättandet av eventuella ansökningar om lån och
bidrag av allmänna medel.

När särskilda skäl därtill gåve anledning borde egnahemsnämnd därjämte
själv inköpa område, avsett och lämpligt att helt eller delvis såsom tillskottsjord
tilläggas ofullständiga jordbruk. Vid dylik verksamhet borde i tillämpliga
delar iakttagas, vad de sakkunniga föreslagit om jordanskaffningsverksamheten
i egnahemsnämndernas egen regi. I detta sammanhang torde böra
erinras, att de sakkunniga förut uttalat, att det vid planläggningen av områden,
förvärvade genom nämndernas direkta jordanskaffningsverksamhet,
borde övervägas, huruvida icke viss del därav lämpligen borde användas
för att tilläggas närliggande ofullständiga jordbruk, som vore i behov av
ytterligare mark.

Under erinran att enligt nuvarande egnahemslånebestämmelser finge
tilläggslån — avsedda för utvidgning av jordområdet å jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet —blott beviljas person,
som redan innehade egnahemslån, hava de sakkunniga föreslagit utvidgad
kreditgivning till ofullständiga jordbruks utveckling genom att särskilda
lån ur egnahemslånefonden (»tilläggslån») linge utlämnas, även om den
person, som avsåge att utvidga och förbättra innehavd lägenhet till ett
mera bärkraftigt jordbruk, icke förut åtnjöte statens egnahemslån.

För utlämnande av dylika tilläggslån skulle, jämte de för egnahemsläneverksamheten
i allmänhet gällande föreskrifter, följande särskilda villkor
och bestämmelser lända till efterrättelse.

Tilläggslån får beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar ett sådant ofullständigt jordbruk eller annan
mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets
eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst;
att han vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk:
samt att han åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig
jord, avsedd att tilläggas lägenheten, (tillskottsjord) utvidga och förbättra
lägenheten till större bärkraft ur jordbrukssynpunkt,

b) att värdet av lägenheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav
möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det
för erhållandet av egnahemslån för jordbrukslägenlieter fastställda maximi
värdet.

Tilläggslånet får icke överstiga fem sjättedelar av det utav egnahemsnämnden
beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på grund
av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten
å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga hälften av nu angivet
värde.

Hinder möter ej att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam
inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen har
bästa rätt i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten,
att den för tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen
inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering
av nämnden beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att med
bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av välordnad
fastighetskredit såsom egnahemslån, hypotekslån eller långfristigt sparbankslån.

Tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

126

Kungl-, Maj.ts proposition Nr 97.

Yttranden.

Slutligen hava de sakkunniga uttalat, att person, som tilldelas tilläggslån
av nu förevarande slag, borde äga samma möjlighet som annan jordbrukslåntagare
att jämväl erhålla egnahemspreinielån till nyodlings-, byggnadsoch
grundförbättringsarbeten, allt givetvis under förutsättning, att låntagaren
väl fyllde härför stadgade särskilda villkor.

Beträffande främjandet av nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk hava de sakkunniga erinrat om det härför vid 1927 års riksdag
anvisade anslaget av 400,000 kronor. Sistnämnda verksamhetsgren borde,
enligt de sakkunnigas bestämda mening, fortgå såsom en kontinuerlig anordning,
och torde behovet av medel härför sannolikt bliva så framträdande,
att väsentligt högre årligt anslag, än vad nu anvisats, påkallades för denna
mycket betydelsefulla verksamhet.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit rörande tilläggskolonisationens
befrämjande har från så gott som alla håll tillvunnit sig starkt gillande. Hithörande
förslag hava i ett stort antal yttranden hälsats med särskild tillfredsställelse
och ansetts väl ägnade att bidraga till ordnandet av den viktiga
angelägenheten med ofullständiga jordbruks utveckling.

I vissa yttranden hava emellertid särskilda synpunkter kommit till uttryck
i form av påpekanden eller erinringar, vilka här torde böra omnämnas.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som i övrigt
funnit förslaget i denna del väl motiverat, har framhållit nödvändigheten
tillse, att välbehövlig betesmark icke lades under plog i annat fall, än där
odling vore mera lönande.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har väl funnit,
att de nya tilläggslånen borde bliva av stor betydelse, men har tillika framhållit,
att de komme att ställa stora krav på lånefonden, enär dessa lån
troligen bleve mycket eftersökta.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,
att det av de sakkunniga, enligt vad ovan anförts, för hithörande egnahemslånerörelse
använda uttrycket »långfristigt sparbankslån» borde utbytas mot
uttrycket »långfristigt lån».

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett förslaget om tilläggskolonisationen vara betänkandets starkaste del,
dock borde den enskilde själv träffa avtal om inköp av tillskottsjord, och
egnahemsorganen blott lämna råd och medverkan vid därav föranledda
formella frågors ordnande.

Västerbottens läns hållningssällskaps förvaltningsutskott har framfört
samma synpunkt.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
önskvärdheten av, att en egnahemslåntagare måtte kunna få beviljas
tilläggslån för byggnadens uppförande, utan att jordinnehavet samtidigt
ökades.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott liksom
länsstyrelsen i sagda län hava funnit hithörande förslag synnerligen behjärtansvärda,
men hava de framhållit, att riskmomentet komme att ökas
genom dessa tilläggslån, varjämte omkostnaderna, med hänsyn till lånens

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

jämförelsevis ringa belopp, bleve proportionsvis större än för vanliga egnahemslån.
Tilläggslånen borde därför ej få utgå med mindre sökanden åsyftade
att genom förvärv och tillgodogörande av tillskotts jord i väsentlig
grad utvidga och förbättra lägenheten.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat
den ändring av förslaget, att tilläggslån borde ock få användas till lösande
av äldre skuld i fastigheten samt utlämnas mot första inteckning i såväl
den äldre som den nyförvärvade fastigheten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit de sakkunnigas förslag
behjärtansvärt, har framhållit, att det särskilt vid inköp av berörda i regel små
tillskottsområden vore stor betydelse, att ett förenklat förfarande för dödande
av gemensamma inteckningar kunde komma till stånd. I sammanhang
med anskaffandet av tillskottsjord borde vidare den tillköpta lotten förenas
med den äldre till en kameral enhet, varigenom fullständigandet även
bleve formellt genomfört. I övrigt biträddes förslaget om tilläggskolonisationen.

Slutligen må nämnas, att Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd
i så måtto intagit en från de sakkunniga något avvikande ståndpunkt,
att nämnden — som visserligen ansett att tilläggslånen kunde bliva
mycket gagneliga — uttalat önskvärdheten av, att man icke alltför långt
sökte pressa fram ett fullständigande av de små jordbruken, ty i många
fall hade innehavaren av ett ofullständigt jordbruk någon födkrok vid
sidan av jordbruket, varigenom han ändock redde sig i stort sett utmärkt,
ömtåligheten för kriser bleve också mindre för den, som hade flera utkomstmöjligheter.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de sakkunnigas Departemevtsuttalanden
och förslag rörande hithörande frågor om tilläggskolonisationens
befrämjande. I likhet med de sakkunniga och hörda myndigheter anser även
jag, att utveckling av ofullständiga jordbruk till större bärkraft är eu
angelägenhet av mycket stor vikt. De från Hallands läns och \ ästernorrlands
läns hushållningssällskap ifrågasatta smärre jämkningarna rörande
formuleringen av bestämmelserna om tilläggslåns beviljande torde vara förtjänta
av att beaktas. Med hänsyn till omfattningen och arten av det av
mig förut tillstyrkta förslaget rörande jordanskaffningsverksamlieten torde
direkta inköp genom egnahemsorganisationens försorg av jord att tilläggas
ofullständiga jordbruk sannolikt endast ifrågakomma i enstaka undantagsfall.
Vad i hithörande yttranden i övrigt uttalats eller ifrågasatts, föranleder
mig icke att påyrka någon ändring av de sakkunnigas förslag i nu
förevarande del.

8) Yissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor.

Jag anhåller nu att få i korthet beröra vissa specialfrågor, som avhandlats
av kolonisationssakkunniga men vilka av skilda anledningar för närvarande
ej torde påkalla beslut om särskilda åtgärders vidtagande.

128

Kungl. Maj ds proposition Nr 97.

1925 ars ko
lornsationssakkunnit/a.

a) Egnahemsupplåtelser från publik jord.

Ehuru de sakkunnigas uppdrag icke direkt avsåg frågan om egnahemsupplåtelser
från publik jord, hava de sakkunniga dock, efter samråd med
förutvarande chefen för jordbruksdepartementet, i korthet berört vissa sidor
jämväl av denna fråga. De sakkunniga hava ansett det behövligt och
lämpligt, att de av dem föreslagna egnahemsnämnderna jämväl medverkade
i arbetet med egnahemsupplåtelser från kronans jordbruksdomäner och den
kyrkliga jorden.

Beträffande upplåtelser från kronans jordbruksdomäner skulle denna medverkan
ske sålunda.

Enligt ett gällande stadgande i bestämmelserna om egnahemsupplåtelser
från kronojord borde hushållningssällskaps egnahemsnämnd äga att, vid
uppskattningsförrättning för försäljning eller förnyad utarrendering av
kronoegendom, inkomma med framställning rörande upplåtelser. Denna
bestämmelse torde vidare, vid meddelandet av föreskrifter om egnahemsnämndernas
verksamhet, böra kompletteras med ett åliggande för egnahemsnämnderna
att noga följa frågor om förestående uppskattningsförrättningar
vid kronoegendomar samt därvid icke underlåta att, i den mån så funnes
påkallat, vid dylika förrättningar taga initiativ till och avgiva förslag om
lämpliga egendomars tagande i anspråk helt eller delvis för egnahemsbildning.

Vidare torde, i anslutning till vad som nu gällde rörande förfaringssättet
vid egnahemsupplåtelser från kronoegendomar, den bestämmelse böra gälla,
att länsstyrelserna hava att omedelbart lämna vederbörande egnahemsnämnd
upplysningar om statsmakternas i vart fall fattade beslut om upplåtelser
eller försäljningar från kronoegendomar. Denna föreskrift borde i sin tur
korrespondera med åligganden för egnahemsnämnderna att införliva sålunda
erhållna upplysningar med nämndernas övriga uppgifter om till salu varande
egnahemsjord samt att på ett effektivt sätt begagna dessa upplysningar
i sitt allmänna jordförmedlingsarbete.

Slutligen borde egnahemsnämnderna kunna uppträda såsom köpare av
sådana kronoegendomar, som befunnes lämpliga att helt eller delvis användas
till egnahemsändamål. Vid sådan verksamhet borde nämnderna
förfara på samma sätt som vid nämndernas allmänna jordanskaffningsverksamhet
i egen regi. Nämnden borde då, i samförstånd med egnahemsstyrelsen,
vid uppskattningsförrättningen eller eljest, då så befunnes lämpligt,
göra framställning om att av kronan få förvärva egendomen eller området.
Ernåddes överenskommelse om köpeskillingen samt fattade statsmakterna
vederbörligt beslut om kronoegendomens försäljning, torde egnahemsnämnden
böra avsluta köpet under iakttagande av vad i kapitlet om jordanskaffningsverksamheten
föreslagits. Köpeskillingen borde av nämnden gäldas kontant
till domänfonden med anlitande av till nämndens förfogande stående jordanskaffningslån.
Efter förvärvet hade nämnden att disponera egendomen
eller området enligt alldeles samma grunder, som skulle hava gällt, därest
köpet skett från enskild jordsäljare.

Därest den reformerade egnahemsorganisationen, på sätt de sakkunniga
föreslagit, lade sig vinn om att i sin allmänna jordanskaffnings- och jordförmedlingsverksamhet
jämväl underlätta och medverka vid egnahemsupplåtelser
från kronans jordbruksegendomar, torde lösningen av sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 129

fråga komma att i praktiken bliva avsevärt befrämjad. Egnahemsnämnderna
skulle alltså kunna väsentligen tjänstgöra såsom organ även vid egnahemsupplåtelser
från kronojord.

I fråga om den kyrkliga jorden hava de sakkunniga — under framhållande
av att de författningsenliga möjligheterna nu vore ytterligt små att
få till stånd egnahemsupplåtelser från dylik jord — erinrat därom, att åt
de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 april 1927 tillkallade s. k.
prästlöneregleringssakkunniga uppdragits att jämväl skyndsamt verkställa
av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna att upplåta ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egnahem. Kolonisationssakkunniga hava framhållit
önskemålet, att vid denna frågas lösning så vitt möjligt beaktades,
att vad de sakkunniga anfört rörande den reformerade egnahemsorganisationens
framtida medverkan vid egnahemsupplåtelser från kronojord jämväl
vunne giltighet beträffande den kyrkliga jorden.

Vad de sakkunniga uttalat och föreslagit ifråga om egnahemsorganisationens
medverkan vid egnahemsupplåtelser från publik jord har föranlett i
huvudsak följande uttalanden i de avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har uttalat den uppfattning, att all statlig egnahemsverksamhet
borde förläggas under enhetlig ledning.

Kammarkollegium har ansett, att lämpligheten av den föreslagna medverkan
från egnahemsnämnderna vid den egnahemsverksamhet, som må
komma till stånd med anlitande av den kyrkliga jorden, torde kunna bedömas
först i sammanhang med den nu genom prästlöneregleringssakkunniga
under utredning varande frågan om sättet för sådana lägenheters upplåtande
i övrigt.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga hava meddelat, att de ännu ej
varit i tillfälle fatta ståndpunkt till det komplicerade spörsmålet om sättet
för användning av prästlönejorden. Emellertid torde de sakkunniga vid utredning
härutinnan hava att beakta jämväl de förslag, som framförts i
kolonisationssakkunnigas betänkande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har erinrat om, att frågan om egnahemsupplåtelser
från publik jord nu gjorts till föremål för särskilda utredningar,
vilkas resultat borde avvaktas, innan ståndpunkt toges till kolonisationssakkunnigas
förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit det önskvärt, att inflytande
vid styckningsplaners uppgörande och försäljning av kronoegendomar bereddes
egnahemsnämnderna, så att de även i dessa fall komme att utgöra
lokala centra för egnahemsverksamheten.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — med hänsyn
till vad utskottet anfört om egnahemsnämndernas allmänna jordanskaffningsverksamliet
— ansett, att egnahemsnämnderna icke borde i den föreslagna
omfattningen medverka vid inköp och försäljning av publik jord,
utan borde denna fråga lösas genom att staten på auktion sålde sin jord.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att, i den mån jord ej funnes i den öppna marknaden, den publika jorden
borde i första hand ifrågakomma vid det allmännas verksamhet för jords
anskaffande och tillhandahållande. Ett samarbete mellan staten och hushållningssällskapens
egnahemsnämnder kunde vara lämpligt ifråga om sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 79 höft. (Sr 97.) 9

Yttranden.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

chefen.

disposition av publik jord, men egnahemsnämnderna borde ej direkt syssla
med detta utan domänstyrelsen.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att det bleve enklast, om kronans jord såldes å auktion. Det vore
ej lämpligt, att kronan först sålde till egnahemsnämnderna och att dessa
därefter i sin tur sålde jorden, bland annat skulle härigenom två lagfarter
bliva nödvändiga.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att
den nuvarande proceduren vid upplåtelser av kronojord vore tidskrävande,
så att ofta två å tre år förflöte, innan köparen kunde tillträda sin egendom.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit
förslaget i denna del betydelsefullt, enär det, att döma av gjorda upplåtelser
från kronoegendomar, i flera fall borde varit till nytta ur olika synpunkter,
om egnahemsnämnderna haft tillfälle att påverka dessa upplåtelser.

I vissa yttranden har meddelats, att egnahemsnämnderna hittills ej erhållit
meddelanden från länsstyrelserna om uppskattningar och försäljningar
å kronojord.

Jag anser det vara av stor vikt, att lämpliga anordningar snarast komma
till stånd i syfte att befrämja egnahemsupplåtelser från kronans jordbruksdomäner
och den kyrkliga jorden. Hithörande spörsmål äro emellertid nu
föremål för särskilda, av Kungl. Maj:t nyligen igångsatta utredningar, nämligen
i vad angår upplåtelser från kronojord genom de jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 maj 1927 av mig tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och bestämmelserna
rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner
samt, i vad angår upplåtelser från ecklesiastik jord, genom
de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 april 1927 tillkallade s. k.
prästlöneregleringssakkunniga. Först sedan förslag föreligga från dessa sakkunnigberedningar
torde slutlig ståndpunkt kunna tagas till hithörande
spörsmål i deras hela vidd.

I avvaktan härpå synes det emellertid icke vara ur vägen att söka på
lämpligt sätt befrämja ett samarbete mellan å ena sidan de statliga organ,
som nu handlägga frågor om upplåtelser från kronans jordbruksdomäner,
samt å andra sidan den statsunderstödda egnahemsorganisationen. Sådant
samarbete är redan nu möjliggjort och förutsatt genom vissa bestämmelser
i förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för upplåtande
från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt
samt av egnahemslägenheter ävensom i kungörelsen den 17 december 1926
(nr 514) med tillämpningsföreskrifter till nyss nämnda förordning. Därvid
har nämligen stadgats, bland annat, att kommun och hushållningssällskaps
egnahemsnämnd äga att, vid uppskattningsförrättning för försäljning eller
förnyad utarrendering av kronoegendom, inkomma med framställning rörande
upplåtelser, att underrättelse om statsmakternas beslut rörande kronoegendomars
förestående försäljning i egnahemslotter bör av vederbörande länsstyrelse
tillställas hushållningssällskap samt kommun, bolag och förening,
som uppfylla villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

och som hos länsstyrelsen anmält sig önska erhålla meddelande av dylikt
slag, samt att, där det kan antagas, att anbud å område, lämpligt till bildande
av egnahemslägenlieter, kommer att göras av kommun eller av bolag
eller förening, som uppfyller villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden,
området må vid uppskattningsförrättningen värderas jämväl
för försäljning i odelat skick. Möjlighet finnes alltså för vissa av de vanliga
egnahemsorganen att taga initiativ till kronoegendomars användning
för egnahemsändamål, att i fortsättningen följa försäljningsärendet och eventuellt
anvisa och förmedla kronojord åt jordsökande samt att uppträda såsom
spekulant till övertagande i odelat skick av område från kronoegendom,
lämpligt till egnahemslägenheter.

Jag anser, att möjligheterna till åstadkommande av här avsett samarbete
böra bliva rätt väsentligt ökade, för så vitt egnaliemsorganisationen ombildas
på av mig förut angivet sätt. Med hänsyn till förenämnda, ännu ej avslutade
utredning om egnahemsupplåtelser från kronojord liksom till vad
jag förut ifrågasatt om egnahemsnämndernas ställning och jordanskaffningsverksamhetens
bedrivande kan jag emellertid för närvarande icke upptaga
förslaget, att hushållningssällskapen skola genom sina egnahemsnämnder
hava till allmänt åliggande att, i mån av behov och under vissa villkor,
genom inköp från kronan övertaga här avsedda kronodomäner och i egen
regi utförsälja styckningslotter från dessa. Vad jag sist uttalat innebär
emellertid intet hinder, att, därest ett hushållningssällskap eller en egnahemsförening
eller ett egnahemsbolag i något fall själv önskar förvärva viss
kronoegendom för styckning och härom gör framställning, dylik framställning
kan efter statsmakternas prövning föranleda bifall samt att sällskapet
eller föreningen eller bolaget i anslutning härtill må kunna i den ordning,
jag förut tillstyrkt, tilldelas lån ur jordförmedlingsfonden för inköpets och
företagets genomförande.

b) Frågan om samfälld jordbruksdrift.

Ett kapitel i sakkunnigebetänkandet har ägnats den under senare riksdagar
ofta behandlade frågan om lämnandet av statligt kreditunderstöd åt kooperativa
eller samfällda jordbruk. Efter erinran att riksdagsmotioner i ämnet
städse avslagits hava de sakkunniga förklarat sig anse, att betydelsen av
samfällda jordbruk ej vore framträdande och att svårigheterna för sådan
drifts ordnande vore stora. Om detta oaktat kreditgivning för förvärv av
samfällt jordbruk befunnes böra förekomma, torde — enligt vad de sakkunniga
vidare anfört — kunna tänkas, att lån för ändamålet finge — på särskilda,
av de sakkunniga utformade villkor — utlämnas ur egnahemslånefonden.
Utan att härmed för egen del framställa ett bestämt yrkande om
införande av nu avhandlade låneform för samfällda jordbruk, ville de sakkunniga
dock icke avstyrka, att den anordning försöksvis finge prövas, att
om i något konkret fall en lämplig förening för samfälld jordbruksdrift

1925 års kolonisationssakkunniga.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Yttranden.

Departements chefen.

1925 år8 ko■
lonisationssakkunniga.

komme att uppträda såsom lånesökande, det icke borde möta avgörande
hinder för Kungl. Maj:t att, efter förslag från vederbörande egnahemsnämnd
och egnahemsstyrelsen samt efter noggrann prövning, medgiva, att dylikt
lån ur egnahemslånefonden finge beviljas föreningen.

Flertalet av dem, som yttrat sig i frågan om kreditgivning för samfällda
jordbruk, hava avstyrkt dylik kreditgivning. Härom inhämtas av yttrandena
i huvudsak följande.

Domänstyrelsen har ansett, att åtgärder ej borde vidtagas beträffande lån
åt samfällda jordbruk.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att — därest här avsedd
långivning skulle anses böra ifrågakomma — dylik långivning, som medförde
stora förlustrisker, i så fall borde ske med anlitande av andra statsinkomster
än lånemedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i hög grad tvivlat på möjligheten att
på ett ekonomiskt sätt genomföra samfälld jordbruksdrift.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att
samfälld jordbruksdrift icke för vårt land hade nämnvärd uppgift. Erfarenheterna
från sambruk — exempelvis stärbhusen — vore oftast av nedslående
art.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har avstyrkt
kreditgivning åt samfälda jordbruk, ty dessa hade ej utsikter att lyckas ekonomiskt
och borde därför ej understödjas.

Östergötlands läns samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava likaledes uttalat, att utsikterna vore mycket små,
för att samfällda jordbruk skulle lyckas.

I några övriga yttranden har uttalats, att inga bestämmelser om samfällda
jordbruk borde ingå i förslaget.

Då de sakkunnigas betänkande i denna del ej innehåller någon hemställan
och myndigheterna ej förordat åtgärders vidtagande beträffande kreditgivning
för samfälld jordbruksdrift, är jag icke beredd att härom tillstyrka åtgärd.

c) Egnahemsorganisationens upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

De sakkunniga hava vidare uppdragit allmänna riktlinjer för den upplysnings-
och rådgivningsverksamhet, som de ansett vara av vikt att få utförd
genom den av dem föreslagna reformerade egnahemsorganisationen.

Därvid hava de sakkunniga, bland annat, uttalat, att statens egnahemsstyrelse
borde på olika sätt lämna anvisningar och råd åt egnahemsnämnderna,
såsom genom besök hos nämnderna, vid gemensamma överläggningar
i Stockholm och möjligen genom utgivande av en »tidskrift för det statliga
egnahemsarbetet». Vidare borde egnahemsnämnderna och soekenorganen bibringa
allmänheten vetskap om olika förekommande egnahemsanordningar
samt därvid sprida upplysning om de hjälpmedel, som stode till buds, och
de allmänna principer, som följdes i arbetet. Genom de lokala egnahemsorganen
borde råd och anvisningar lämnas jord- och lånesökande personer i
arbetet med det egna hemmets bildande m. m. Därjämte borde egnahemsbyggarna
intresseras för olika sammanslutningssträvanden för gemensamma
inköp och försäljningar.

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vad de sakkunniga yttrat angående egnahemsorganisationens upplysningsoeh
rådgivningsverksamhet har föranlett ytterst få och korta uttalanden i
de inkomna yttrandena.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat, att
för upplysningsverksamhet erfordrades medel. Det borde ankomma på lokalorganen
att i vart fall själva bestämma, i vilken omfattning upplysningsverksamhet
skulle hedrivas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär ansett,
att förslaget om ökad upplysningsverksamhet borde i möjligaste utsträckning
omsättas i handling.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär
ansett, att vad de sakkunniga föreslagit om upplysnings- och rådgivningsverksamhet
visserligen vore gott och riktigt, men saken vore en kostnadsfråga.
Det förutsattes, att staten bestrede härav föranledda kostnader. Därvid
borde egnahemsstyrelsen hava att väga förhållandet mellan de upplysningsåtgärder,
som skulle påbjudas, och de medel, som kunde anvisas för ändamålet.
För hushållningssällskapen funnes så många andra uppgifter, att
dessa ej kunde inskränkas och åsidosättas till förmån för egnahemsverksamheten.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att en
utvecklad upplysningsverksamhet vore en av de viktigaste reformer, som
erfordrades på egnahemsområdet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej haft
erinran mot de sakkunnigas nu ifrågavarande uttalanden och förslag men
har framhållit, att — huru lokalorganisationen än ordnades — upplysningsoch
rådgivningsverksamheten borde bedrivas i samarbete med hushållningssällskapen.

Såsom de sakkunniga närmare anfört torde en lämpligt anordnad upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i avseende på egnahemsarbetet över
huvud taget vara en viktig angelägenhet. Denna lärer dock böra ordnas
allt efter föreliggande behov och möjligheter samt under samarbete mellan
statens egnahemsstyrelse och de lokala egnahemsorganen, därvid de av kolonisationssakkunniga
uppdragna riktlinjer böra bliva uppmärksammade. Något
förslag av den art, att ärendet bör underställas riksdagen, lärer i detta hänseende
ej vara av nöden.

9) Bestämmelsernas utformning.

I överensstämmelse med vad 1925 års kolonisationssakkunniga under olika
avdelningar i sitt betänkande uttalat och föreslagit angående den statsunderstödda
egnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande hava de sakkunniga
sammanfattat de sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna i tre, av dem
upprättade förslag till kungörelser, avseende dels allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, dels reglemente för den statsunderstödda
jordanskaffningsverksamheten och dels reglemente för den statsunder -

Yttranden.

Departements chefen.

1925 års
kolonisation
sakkunniga.

Departements chefen.

1925 års
kolonisationssakkunniga.

134 K-ungl. Maj:ts proposition Nr 97.

stödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Dessa kungörelser tillhopa
skulle reglera all hithörande egnahemsverksamhet för tiden från och
med den 1 januari 1929, då alltså de nya anordningarna skulle träda i
tillämpning. Vid samma tidpunkt skulle äldre kungörelser i ämnet upphöra
att gälla, därvid dock vissa övergångsbestämmelser erfordrades. De
sakkunniga hava ifrågasatt, att de i det förstnämnda kungörelseförslaget
intagna allmänna grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
borde godkännas av riksdagen. Dessa allmänna grunder innehålla
bestämmelser angående huvudsakligen den statsunderstödda egnahemsorganisationen
samt det ekonomiska m^llanhavandet mellan denna och staten.
Beträffande de två övriga kungörelseförslagen, huvudsakligen avseende reglementariska
föreskrifter om verksamhetens bedrivande, hava de sakkunniga
föreslagit, att riksdagen skulle medgiva, att Kungl. Maj: t finge, i huvudsaklig
överensstämmelse med i dem intagna bestämmelser, utfärda reglementen
för jordanskaffningsverksamheten samt för egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Såsom framgår av det förut sagda har jag i vissa delar anslutit mig till
de sakkunnigas förslag men i andra hänseenden förordat ändringar av dem.
Med hänsyn härtill påkallas åtskilliga jämkningar i de av de sakkunniga
upprättade kungörelseförslagen. Under iakttagande av vad jag i det föregående
uttalat och tillstyrkt rörande verksamhetens organisation och bedrivande
hava nya kungörelseförslag i ämnet nu utarbetats inom jordbruksdepartementet.
Sistnämnda kungörelseförslag torde såsom bilagor A, B och
C fogas till detta protokoll. De äro avsedda att träda i tillämpning från
och med den 1 januari 1929.

Vad beträffar ordningen för antagandet av de i dessa kungörelseförslag
intagna bestämmelser, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan
ärendet varit föremål för riksdagens prövning, i administrativ ordning utfärda
berörda författningsbestämmelser. Dessa böra givetvis i fråga om
såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder som ock dess övriga rent
sakliga innehåll överensstämma med vad nu tillstyrkes, men torde Kungl.
Maj:t böra äga att vid bestämmelsernas utformande, i mån av behov, vidtaga
smärre jämkningar av huvudsakligen formell natur. Medgivande
torde således nu böra inhämtas av riksdagen, att Kungl. Maj:t må äga att
i ämnet utfärda kungörelser i huvudsaklig överensstämmelse med de i bilagorna
A, B och C till detta protokoll angivna förslag.

10) Anslagsbehovet för budgetåret 1928—1929.

1925 års kolonisationssakkunniga hava erinrat därom, att staten för närvarande
understödjer egnahemsverksamheten genom medelsanvisningar sålunda,
att å nionde huvudtiteln plägar årligen upptagas dels ett extra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

135

förslagsanslag för egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet av
18,400 kronor, dels ett extra reservationsanslag för utlämnande av premielån
till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten av 650,000
kronor, dels ock anslag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet
till belopp, att för ändamålet kan beviljas 125,000 kronor årligen,
varjämte riksdagen under utgifter för kapitalökning plägar dels medgiva,
att 18,000,000 kronor årligen må utlånas från egnaliemslånefonden och dels
såsom kapitalökning till fonden anvisa reservationsanslag till belopp, som
behöver tillföras fonden för möjliggörande av dylik årlig maximiutlåning.
Genom beslut vid 1927 års riksdag begränsades sistnämnda kapitalökningsanslag
att avse ett belopp, som erfordrades för närmast förestående utbetalningar
å beviljade egnahemslån. Några nya kapitalökningsanslag till jordförmedlingsfonden
hava under senaste år icke varit av nöden. Såsom bidrag
till egnahemslåneförmedlarnas förvaltningskostnader och låneförluster äger
Kungl. Maj:t årligen disponera ett belopp, motsvarande 0.5 procent av förmedlarnas
ej till betalning förfallna kapitalskuld till egnaliemslånefonden
vid årets början, vilket belopp icke uppföres å riksstatens utgiftssida utan
utgår direkt av fondens ränteavkastning, som i övrigt tillföres statsverket
såsom inkomst.

Vad angår frågan om den fortsatta egnahemsverksamhetens omfattning
och de härför för framtiden erforderliga medelsanvisningarna, hava de
sakkunniga betonat, att den åt dem anförtrodda utredningen, enligt direktiven,
närmast begränsats till formerna för verksamhetens igångsättande,
medan frågan om dess utsträckning mera lämnades åt framtiden. De sakkunniga
hava tillagt, att verksamhetens omfattning komme att bero av de
behov, som under dess utövande gjorde sig gällande, samt torde framför
allt komma att bestämmas eller åtminstone begränsas av de anslags- och
lånemedel, som riksdagen funne sig kunna och böra vid olika tillfällen
anvisa för ändamålen. Emellertid hava de sakkunniga framlagt beräkningar
rörande medelsbehovet för det första verksamhetsåret.

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har uttalat,
att de sakkunniga hade bort göra en beräkning rörande det statliga kapital,
som bleve erforderligt, när rörelsen i sin nya form kommit fullt i gång.
Beräkningarna om låne- och anslagsmedel för det första året stannade vid
mycket anspråkslösa ökningar, men en fortsatt rörelse för styckning av
större fastigheter till bärkraftiga småbruk måste komma att taga i anspråk
oerhörda belopp.

Att för en längre tid framåt uppskatta de önskvärda och erforderliga
anslagsbeloppen för hithörande verksamhet torde näppeligen vara möjligt.
För övrigt lärer det på detta område böra vara så, att verksamhetens omfattning
bestämmes av de anslagsbelopp, som riksdagen för ett år i sänder
anvisar, och icke tvärtom. De av mig i det föregående tillstyrkta anord -

Yttranden.

chefen.

136

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ningar äro nämligen icke av den art, att de framtvinga automatiska anslagsstegringar,
utan bliver riksdagen i tillfälle att år från år, allt efter
föreliggande omständigheter, bestämma storleken av de låne- och anslagsmedel,
som böra anvisas för ändamålet. I sistnämnda avseende utgöra dock
statsbidragen till lokalorganens förvaltningskostnader och låneförluster så
till vida ett undantag, som dylika bidrag i likhet med vad hittills varit
fallet även för framtiden måste utgå enligt en fast regel samt i förhållande
till rörelsens omfattning och de uteliggande lånens kvarvarande kapitalbelopp.
Vad angår storleken av sist berörda förvaltnings- och. riskbidrag har
jag därför, såsom förut meddelats, låtit uppgöra beräkningar jämväl för
vissa kommande år. Hithörande beräkningar återfinnas i bilagan E till
detta protokoll.

De anslagsfragor, som nu böra göras till föremål för riksdagens prövning,
gälla budgetåret 1928 1929 samt avse a) statens egnahemsstyrelse, b) förvaltningsbidrag
till egnahemslåneförmedlarna, c) statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, d) premielån
till egnahemslåntagare samt e) kapitalökning till egnahemslånefonden.

a) Statens egnahemsstyrelse.

Jag har förut beräknat omkostnadsstaten för statens egnahemsstyrelse till

40,000 kronor, d. v. s. 3,000 kronor mindre än som bebådats i årets statsverksproposition
(IX H. T. punkt 84). Beloppet torde böra finnas till förfogande
för budgetåret 1928—1929 i dess helhet, enär styrelsen, för att före 1929 års
ingång kunna i erforderlig mån medverka till organiserandet av verksamheten
enligt de nya, från och med den 1 januari 1929 gällande bestämmelser,
torde behöva tillsättas och träda i funktion redan den 1 juli 1928.
För statens egnahemsstyrelse torde således böra för budgetåret 1928-1929
äskas ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor.

b) Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna.

I årets statsverksproposition har under nionde huvudtiteln (punkt 85) för
förvaltningsbidrag till låneförmedlarna beräknats för budgetåret 1928—1929
ett belopp av 820,000 kronor. Beräkningen grundades därpå, att egnahemslånefondens
kapitaltillgång vid utgången av budgetåret 1926—1927 uppgick
till i runt tal 161 miljoner kronor, varjämte det antogs, att kapitaltillgången
vid utgången av kalenderåret 1927 hade ökats till 164 miljoner
kronor. Förvaltningshidragen för kalenderåret] 1928 uppskattades därefter
till 0.5 procent av sistnämnda belopp, d. v. s. till 820,000 kronor.

Enligt vad från statskontoret numera meddelats, uppgick sammanlagda
beloppet av från egnahemslånefonden den 31 december 1927 hos låneförmedlarna
utestående statslån till 163,440,000 kronor. Om härifrån dragés
det helopp, som statskontoret beräknat utgöra de under våren 1928 till fonden
inflytande ordinarie kapitalavbetalningarna — det bortses här från de

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

svårberäkneliga extra amorteringarna — eller i runt tal 1,173,000 kronor,
skulle låneförmedlarnas ej till betalning förfallna kapitalskuld till fonden
den 31 december 1927 hava utgjort i runt tal (163,440,000—1,173,000 =)

162.267.000 kronor. Förvaltningsbidragen, enligt gällande grunder, till låneförmedlarna
skulle alltså för 1928 komma att uppgå till sammanlagt 811,335
kronor, vilket belopp lärer kunna avrundas till 810,000 kronor. Hithörande
förvaltningsbidrag, avseende alltså kalenderåret 1928, torde utbetalas under
senare halvåret 1928; och bör därför av riksdagen nu äskas, att sagda belopp,
810,000 kronor, anvisas såsom extra förslagsanslag för budgetåret
1928—1929.

Förvaltningsbidragen ''till låneförmedlarna för kalenderåret 1929 skulle enligt
beräkningar i bilaga E till detta protokoll uppgå till sannolikt ungefär

860.000 kronor i procentbidrag, vartill skulle komma 125,000 kronor i form
av de nya så kallade tilläggsbidragen. Då dessa bidrag icke torde utbetalas
förrän under senare halvåret 1929, lärer anslag härför behöva äskas först
för budgetåret 1929—1930.

c) Statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlings- och jord anskaffningsverksamhet.

Egnahemsinspektören har meddelat följande redogörelse rörande användningen
av de av riksdagen hittills anvisade anslagen för statsbidrag till
hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet.

	Av riksdagen	År, som an-	Av Kungl. Jlaj:t beviljat	Belopp, som hushållnings-sällskapen
Budgetår	beviljat anslag	slaget avser	statsbidrag	styrkt sig äga
1923—1924	kronor 200,000: —	J7-371S 1923 \| 1924	kronor 75,000 125,400	utfå kronor 3 (,834: 5 o 95,822: —
1924—1925	128,387: 16	1925	125,000	96,568: —
1925—1926	60,000: —	1926	125,000	102,262: —
1926—1927	60,000: —	1927	125,000	X
tillhopa	448,387:16	—	575,400	332,486: so

Egnahemsinspektören har vidare beräknat, att av det för 1927 av Kungl.
Maj:t beviljade statsbidraget sällskapen torde efter styrkt behörighet komma
att utfå omkring 115,000 kronor. Å anslaget skulle därefter återstå eu behållning
till 1928 av (448,387: 16—447,486: 50 =) 900 kronor 66 öre.

För verksamhetsåret 1928 gällde bestämmelserna i kungörelsen den 18
mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet,
innebärande att sällskapen icke på förhand beviljades
statsbidrag utan finge rätt att, efter utgången av 1928, erhålla det statsbidrag,
vartill verksamheten enligt kungörelsens bestämmelser berättigade.
Egnahemsinspektören beräknade, att hushållningssällskapen skulle komma
att för verksamhetsåret 1928 äga att i statsbidrag utfå i runt tal 125,000
kronor. Detta belopp komme att utbetalas under förra delen av kalenderåret
1929. Då såsom nyss visats [ingen nämnvärd reservation komme att finnas

Statens egnahemsvrtspektö
r.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tillgänglig på anslaget, torde Kungl.
ändamålet för budgetåret 1928—1929

125,000 kronor.

Maj:t böra föreslå riksdagen att för
anvisa ett extra förslagsanslag av

Departements chefen.

Då jag intet bär att erinra mot den av egnahemsinspektören sålunda verkställda
anslagsberäkningen, förordar jag, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen
äska anvisande för instundande budgetår av anslag för ändamålet med
sagda belopp 125,000 kronor. Anslaget, som i årets statsverksproposition,
PUQkt 86, beräknats till nyss nämnda belopp, avser bidrag till
hushållningssällskap för den jordförmedlingsverksamhet, som de utöva under
1928 enligt nu gällande grunder.

Vad angår statsbidrag till sällskapen för den jordanskaffningsverksamhet,
som vissa av dem må komma att under 1929 bedriva med anlitande av
jordanskaffningslån enligt de nya bestämmelserna, lärer anslag för ändamålet
ej behöva äskas förrän av nästa års riksdag. Utbetalandet av här
ifrågavarande bidrag för 1929, sannolikt avseende ett belopp av omkring

40,000 kronor, torde nämligen ej äga rum förrän under förra halvåret
1930.

d) Premielån till egnahemslåntagare.

iäatioMsaf 1925 ål’S kolonisationssakkunniga hava föreslagit, att till utlämnande av
kunniga. premielån åt egnahemslåntagare måtte för budgetåret 1928—1929 anvisas ett
reservationsanslag av 800,000 kronor. De sakkunniga hava härom anfört i
huvudsak följande.

Det under en följd av år till premielån åt vissa egnahemslåntagare utgående
anslaget, 650,000 kronor, hade visat sig knappt, samtidigt som hithörande
premielåneverksamhet varit och vore av mycket stor betydelse för
jordbruksnybildningens befrämjande. De sakkunniga erinrade därom, att,
medan premielån må utgå med intill 1,500 kronor, de faktiskt beviljade
premielånen måst på grund av ringa medelstillgång i förhållande till behovet
nedsättas till i genomsnitt 495 kronor för år 1924, 517 kronor för 1925 och
523 kronor för 1926. I syfte att redan från och med 1929 möjliggöra, att
denna betydelsefulla anordning kunde i avseende å medelstillgången bättre motsvara
behovet än hittills, ville de sakkunniga därför ifrågasätta någon höjning
av anslagsbeloppet, nämligen med 150,000 kronor, d. v. s. från 650,000
kronor till 800,000 kronor. Detta påkallades därjämte med hänsyn därtill,
att de sakkunniga föreslagit ökning med 2,000,000 kronor av utlåningen ur
egnahemslånefonden. Till utlämnande av premielån åt egnahemslåntagare
skulle alltså för budgetåret 1928—1929 behöva äskas ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.

Yttranden. De sakkunnigas förslag om höjning av anslaget till premielån åt egnahemslåntagare
har icke föranlett erinran i avgivna yttranden.

I några yttranden, såsom från Stockholms läns och stads, Göteborgs och
Bohus läns, Örebro läns, Kopparbergs läns, Jämtlands läns och Västerbottens
läns hushållningssällskap, har höjningen ansetts befogad och direkt
förordats, då den beräknades bliva till stor nytta. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har understrukit, att premielånen visat sig vara till stort gagn, men att

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

de hittills tillgängliga beloppen varit otillräckliga, så att premielånen måst
nedsättas långt under vad som varit lämpligt och väl även under det belopp,
som från början varit avsett,

Även jag anser det vara synnerligen önskvärt, att anslaget för utlämnande Departement*-av här ifrågavarande premielån liöjes. Jag finner mig dock nödsakad att chefen.
begränsa höjningen till 75,000 kronor för närmaste budgetår samt kommer
därför att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen äska anvisande
för budgetåret 1928—1929 av ett reservationsanslag, för utlämnande av
premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten, till
belopp av 725,000 kronor. Detta belopp har bebådats i årets statsverksproposition,
IX H. T. punkt 87.

e) Kapitalökning till egnahemslånefonden.

Angående utlåning sbeloppet för 1929 från egnahemslånefonden hava de
sakkunniga anfört i huvudsalc följande. k»vniga.

Den medgivna årsutlåningen från egnahemslånefonden hade under en följd
av de senaste åren bestämts till 18,000,000 kronor, varav 12,500,000 kronor
för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter. Detta
utlåningsbelopp hade redan nu visat sig knappt i förhållande till efterfrågan
å lån. Det torde vara påtagligt, att den av de sakkunniga föreslagna vidgade
egnahemsverksamheten komme att kräva ökat behov av egnahemslånemedel.
En mera omfattande verksamhet för arrendejordbruks frilösning,
införandet av tilläggslån för anskaffande av jord till ofullständiga jordbruk,
egnahemslånerörelsens utsträckning att avse även kronojord samt rörelsens tydligare
inriktning på befrämjandet av bildande utav bärkraftiga större jordbruksegnahem
komme givetvis att nödvändiggöra större årlig utlåning än hittills.

Med hänsyn härtill och i betraktande av den samhälleliga vikten av verksamhetens
utveckling, torde en ökning av utlåningsbeloppet vara starkt påkallad
redan för 1929.

I detta hänseende hava de sakkunniga ifrågasatt, att utlåningsbeloppet från
egnahemslånefonden för 1929 må bestämmas till 20,000,000 kronor, därav

14,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter.

Vad angår kapitalökning sbehov et för egnahemslånefonden för budgetåret
1928—1929 hava de sakkunniga verkställt följande uppskattning.

Låneförmedlarnas påräkneliga utbetalningar 1j- 1928—3%

1929 å beviljade egnahemslån ........................................... 18,000,000 kronor

Dessa utbetalningar torde kunna bestridas med av vissa
förmedlare redan innehavda odisponerade lånebelopp till
så stor del, som motsvarar ungefär.................................... 5,000,000 kronor

Låneförmedlarnas behov att under tiden x/7 1928—iu/(.

1929 i statskontoret utbekomma ytterligare lånemedel 13,000,000 kronor
Härför torde kunna disponeras dels sannolik kassabehållning
i fonden x/t 1928 ....................................1,000,000 kr.

dels påräkneliga amorteringar våren 1929 3,000,000 » 4,000,000 kronor

Återstående belopp erfordras såsom kapitalökning för budgetåret
1928—1929 ................................................................ 9,000,000 kronor.

Yttranden•

Departements chefen.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

För budgetåret 1928 1929 skulle alltså behöva äskas 9,000,000 kronor
såsom kapitalökning till egnahemslånefonden.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ökad utlåning ur egnahemslånefonden
har i flertalet yttranden ej föranlett erinran. Emellertid har statskontoret,
med hänsyn till rådande statsfmansiella läge, uttalat tvekan, huruvida
det kunde anses oundgängligen erforderligt att höja årsutlåningen från
fonden från 18 till 20 miljoner kronor. Å andra sidan hava en del hushållningssällskap,
såsom Kristianstads läns, Värmlands läns m. fl., framhållit,
att det allvarligaste hindret för egnahemsverksamhetens utveckling
legat däri, att tillräckliga medel ej funnits tillgängliga. Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det anmärkningsvärt,
att lånebeloppet för 1929 föreslås ökat med allenast 2 miljoner
kronor, oaktat en utvecklad verksamhet bebådades. Höjningen motsvarade
knappt nuvarande ansprak pa fonden. En avsevärd höjning för jordbrukslån
torde bliva erforderlig för ett flertal hushållningssällskap.

Jag vill erinra därom, att kapitalökningsanslaget för budgetåret 1928—
1929 till egnahemslånefonden i årets statsverksproposition (utgifter för
kapitalökning) beräknats till 9,000,000 kronor.

Det är enligt min mening ett i och för sig behjärtansvärt önskemål, att
utlåningen ur egnahemslånefonden må kunna givas sådan omfattning, särskilt
i vad angår lån för jordbrukslägenheter, att det efter noggrann låneprövning
fullt berättigade lånebehovet därigenom må bliva tillgodosett. Ur denna
synpunkt kunna givetvis starka skäl anföras till stöd för förslaget om årsutlåningens
ökning till 20 miljoner kronor.

Emellertid måste härvid även statsfinansiella synpunkter beaktas, särskilt
med hänsyn därtill, att en del av kapitalökningsanslagen täckes av andra
statsinkomster än lånemedel. Egnahemslånerörelsen är även, icke minst på
grund av lånens långa omloppstid och de ännu relativt små återbetalningarna
å äldre lån, en verksamhet som är ställd på mycket lång sikt och som
därför under en avsevärd tid framåt kommer att ställa stora anspråk på
statskassan. Jag vill erinra om chefens för finansdepartementet meddelande
i årets statsverksproposition, att — även med en bibehållen årsutlåning ur
fonden av 18 miljoner kronor — det skulle dröja ända till inpå 1950-talet,
innan balans uppnåddes mellan amorteringarna till fonden och de utbetalade
lånen. En verkställd särskild utredning har vidare visat, att de för en årsutlåning
av 18 miljoner kronor erforderliga kapitalökningsanslagen till
fonden endast för närmaste tioårsperiod torde komma att uppgå till ungefär
114 miljoner kronor. Detta belopp skulle ökas till omkring 130 miljoner
kronor, därest årsutlåningen höjdes till 20 miljoner kronor.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har jag
stannat vid, att det belopp, vartill Kungl. Maj:t för 1929 må bevilja statslån

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

141

från egnalxemslånefonden, bör bibehållas vid 18 miljoner kronor, därav 12.5
miljoner kronor för jordbrukslån och 5.5 miljoner kronor för bostadslån.

Vad angår det härför erforderliga kapitalökningsanslaget för budgetåret
1928—1929 lärer detta likväl icke kunna sättas lägre än till 9,000,000 kronor.
De sakkunnigas anslagsberäkning är nämligen grundad, bland annat, på
antagandet, att låneförmedlarnas utbetalningar under budgetåret 1928—1929
å beviljade egnahemslån skulle omfatta 18 miljoner kronor; den av dem
ifrågasatta höjda årsutlåningen skulle, med hänsyn till nu gällande föreskrift
om beviljade statslåns utbetalande endast i mån av behov, först framdeles
taga sig uttryck i form av ökade utbetalningar av lånebelopp. Med
hänsyn härtill och då erinran icke kan göras mot anslagsberäkningen i
denna del, lärer kapitalökningsanslaget till egnahemslånefonden för budgetåret
1928—1929 böra — oaktat årsutlåningen bibehålies vid 18 miljoner
kronor — upptagas till 9 miljoner kronor.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

1) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i bilagorna A, B och C till detta protokoll intagna bestämmelser,
utfärda

a) kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten,

b) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamlieten,

c) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

2) dels godkänna sådan ändring av § 3 tredje stycket av de utav riksdagen
1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna, att ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas
verksamhet skall utövas av statens egnahemsstyrelse i
stället för genom jordbruksdepartementet;

3) dels för statens egnahemsstyrelse för budgetåret 1928—1929 anvisa ett

extra förslagsanslag av ............................................................... kronor 40,000;

4) dels för utlämnande för 1928 av förvaltningsbidrag till egnahems låneförmedlarna

för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag
av..................................................................................................... kronor 810,000;

5) dels för utlämnande för 1928 av statsbidrag till hushållningssällskap

för jordförmedlingsverksamhet för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra
förslagsanslag av......................................................................... kronor 125,000;

6) dels för utlämnande av premielån till egnaliemslåntagare för nyodlings och

nybyggnadsarbeten för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av ................................................................................ kronor 725,000;

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

7) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja statslån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 18,000,000 kronor, därav 12,500,000
kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter;

8) dels såsom kapitalökning till egnahemslånefonden för budgetåret 1928—

1929 anvisa ett reservationsanslag av.................................... kronor 9,000,000;

9) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må av jordföimedlingsfondens kapitalbehållning,
till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap enligt av mig
härom tillstyrkta grunder, disponera under 1929 tillhopa högst så stort
belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån icke vid något
tillfälle under sagda år överstiger 1,500,000 kronor;

10) dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån
jämlikt vad ovan under 9 sägs, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas
för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar enligt av mig
härom tillstyrkta grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar'' Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

143

Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahems verksamheten; given

Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som
följer.

Kap. I.

Om statens egnahemsstyrelse och den statsunderstödda lokala
egnahemsorganisationen.

§ 1.

I denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet må,
under överinseende av statens egnahemsstyrelse och på nedan angivna
villkor, utövas av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar
(låneförmedlare).

Statens egnahemsstyrelse.

§ 2.

Statens egnahemsstyrelse, med säte i Stockholm, har till uppgift att svara
för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva ledning,
uppsikt och kontroll över låneförmedlarna i vad angår av dem utövad
statsunderstödd egnahemsverksamhet och vad därmed sammanhänger samt
vidtaga de övriga åtgärder, som enligt denna kungörelse och eljest meddelade
föreskrifter ankomma på styrelsen, ävensom att i allmänhet verka
för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga hedrivande och utveckling.

§ 3.

Styrelsen består av en chef och fyra ledamöter, samtliga utsedda av
Kungl. Maj:t, varjämte hos styrelsen anställas tjänstemän och biträden
enligt vad därom särskilt bestämmes.

Chefen, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, är i främsta rummet
ansvarig för styrelsens förvaltning.

Ledamöterna deltaga i överläggningar och beslut rörande sådana viktigare

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ärenden, som jämlikt styrelsens av Kungl. Maj:t utfärdade instruktion
skola avgöras samfällt av chefen och ledamöterna i plenum.

Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer,
därav tre med insikt om egnahemsverksamhetens praktiska hedrivande och
företrädande de olika intressen, som därav beröras. Den fjärde ledamoten,
med uppgift att huvudsakligen deltaga vid behandlingen inom styrelsen
av frågor rörande medelsförvaltningen och kontrollen däröver, skall representera
samarbetet mellan statskontoret och styrelsen.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

§ 4.

Hushållningssällskap utövar här avsedd statsunderstödd egnahemsverksamhet
genom en av sällskapet inrättad, på nedan angivet sätt sammansatt
egnahemsnämnd, med uppgift att i sällskapets namn och å dess vägnar
hedriva egnahemslåne- och premielåneverksamhet samt jordförmedlingsoch
jordanskaffningsverksamhet enligt de i denna kungörelse samt särskilt
utfärdade reglementen meddelade bestämmelser samt i övrigt verka för
egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom
sällskapets område.

För egnahemsnämnd skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet
och godkänd av egnahemsstyrelsen.

§ 5.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall bestå av fem ledamöter eller,
där sällskapet av särskild anledning så finner påkallat, sju ledamöter.
Suppleanter utses till i regel högst samma antal som ledamöter.

Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer
inom sällskapets område företrädande den jordbrukande befolkningen, den
jord- och lånesökande allmänhetens intressen, de statligt-administrativa
synpukterna samt förtrogenhet med områdets olikartade hygdeförhållanden.

Av ledamöterna skall halva antalet och en därutöver väljas av sällskapets
förvaltningsutskott, som även utser suppleanter för dem. Övriga ledamöter
och suppleanter utses för statens räkning och tillsättas av egnahemsstyrelsen.
Ledamot liksom suppleant utses för en tid av högst fyra år.

Egnahemsnämnds ordförande utses bland nämndens ledamöter av sällskapets
förvaltningsutskott eller, om förvaltningsutskottet så bestämmer,
av nämnden.

Vid egnahemsnämnds sammanträde har en var närvarande ledamot en
röst. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta
röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden vid sammanträdet; dock må i egnahemsnämnds instruktion
kunna göras förbehåll av innebörd, att beslut angående beviljande av
egnahemslån eller vidtagande av annan åtgärd, som medför ekonomisk

Kungl. M.a,j:ts proposition Nr 97.

145

förpliktelse för sällskapet, icke må fattas, därest två eller, om nämnden
består av sju ledamöter, tre av de ntav sällskapets förvaltningsutskott
valda ledamöterna motsätta sig beslutet.

Egnahemsnämnds ledamöter svara gent emot sällskapet, en för alla och
alla för en, för de nämndens beslut, till vilka de med sina röster bidragit.

§ 6.

De medel, som staten anvisar hushållningssällskap för egnahemsverksamhetens
bedrivande, skola hållas avskilda från sällskapets övriga medel
samt förvaltas och bokföras jämlikt de grunder, som härom må varda bestämda
i egnahemsnämndens instruktion.

Hushållningssällskapet skall ansvara för, att dess egnahemsnämnd tillgodoses
med för egnahemsverksamhetens behöriga bedrivande erforderliga
tjänstemän och biträden samt nödiga lokaler och inventarier. En av sällskapet
anställd jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden
bör — så vida ej annan anordning medgives i nämndens instruktion
— vid nämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds förvaltning och räkenskaper
skola granskas av tre revisorer, av vilka två väljas av sällskapet och en
tillsättes av egnahemsstyrelsen. Av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor bör,
så vida ej annat av särskilda skäl betingas, vara av handelskammare eller
på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor.

Exemplar av revisorernas berättelse avlämnas dels till vederbörande
hushållningssällskap, som beslutar rörande ansvarsfrihet för nämndens
ledamöter, dels ock till egnahemsstyrelsen, som jämväl skall erhålla del
av sällskapets beslut i anledning av revisorernas berättelse.

Revisorerna åtnjuta för uppdraget ersättning av sällskapet.

För revisorerna skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet
och godkänd av egnahemsstyrelsen.

§ 8.

Därest hushållningssällskap för sin del iakttager för sällskapets egnahemsverksamhet
gällande bestämmelser, understödjer staten verksamheten
genom att, i den ordning nedan sägs, ställa låne- och anslagsmedel till
förfogande samt lämna bidrag till bestridande av de med egnabemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och förluster.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 häft. (Nr 97.)

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Egnahemsombud och egnahemskommittéer i kommunerna.

§ 9.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel
ett ombud för varje kommun inom sällskapets område, med uppgift att
biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl
sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill varandra
liggande kommuner eller ock del av kommun.

Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksambeten
samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar.

Det ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka
grunder egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet,
börande härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens
instruktion.

§ 10.

En var kommun äge att, genom det organ som utövar kommunens beslutanderätt,
välja två egna representanter, företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att
jämte det enligt § 9 för kommunen utsedda egnahemsombud bilda kommunens
egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap,
biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är
kommun delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.

Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom
underrätta egnahemsnämnden.

Låneförmedlande kommuner, aktiebolag och föreningar.

§ 11.

Mom. 1. Såsom villkor för att kommun må utöva i denna kungörelse
omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller, att kommunen skall
hava antagit instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten,
vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. I instruktionen skola bestämmelser finnas intagna i, bland
annat, följande avseenden, nämligen

a) angående det kommunala organ, som skall handhava kommunens
hithörande egnahemsverksamhet, samt om detta organs sammansättning
och befogenhet med avseende å verksamheten, samt

b) att för verksamheten skola föras särskilda räkenskaper.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

147

§ 12.

Mom. 1. Såsom villkor för att aktiebolag eller förening må utöva i
denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller:

a) att aktiebolaget skall vara behörigen registrerat;

b) att föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening;

c) att aktiebolaget eller föreningen har till uppgift att befrämja förvärvandet
av egnahem samt av Kungl. Maj:t, vid prövning i varje särskilt
fall, finnes vara lämplig såsom mellanhand vid den statsunderstödda
egnahemsrörelsen och bereda tillräcklig trygghet för, att egnahems förvärvande
av mindre bemedlade personer bliver på ett oegennyttigt och ändamålsenligt
sätt befrämjat;

d) att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men
ej i besluten;

e) att ett av egnahemsstyrelsen tillsatt omhud skall äga å statens vägnar
deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; f)

att bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i
överensstämmelse med nedan i mom. 2 angivna grunder; samt

g) att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska
föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion
skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. Den för bolaget gällande bolagsordning liksom de för föreningen
gällande stadgar skola, jämte annat, innehålla:

a) att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja
förvärvandet av egna hem;

b) att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller
medlemmarna må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än en
viss, i bolagsordningen eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet
eller insatserna;

c) att föreningens räkenskaper skola avslutas för år;

d) bestämmelse huru stor del av föreningens årsvinst skall avsättas till
reservfond, innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må äga rum;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna
under något år icke utbetalats såsom vinstutdelning vad de må i sådant
avseende för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna
framdeles under bolagets eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning
till dem utbetalas eller ej;

f) att, om bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må
till aktieägarna eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar
inbetalade aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse,
meddelad på grund av föreskriften i punkt e) här ovan, må kunna till
dem utgå;

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets eller
föreningens bestånd av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke
enligt gällande lag om aktiebolag eller enligt föreningens stadgar skola
avsättas till reservfond eller må utbetalas till aktieägarna, än även i
händelse av bolagets eller föreningens upplösning av de tillgångar, som
kunna återstå, sedan till aktieägarna eller medlemmarna utbetalats vad
till dem enligt bolagsordningen eller stadgarna må för sådant fall utgå;
samt

h) föreskrift därom att, i händelse bolaget eller föreningen undfår statslån
från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden, ändring i bolagsordningen
eller stadgarna i något av de avseenden, varom i detta moment
förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t lämnat medgivande
till ändringen.

Mom. 3. I den uti mom. 1 g) omförmälda instruktion skall bestämmelse
finnas intagen, bland annat därom, att för bolagets och föreningens statsunderstödda
egnahemsverksamhet skola föras särskilda räkenskaper.

Mom. i. För statens räkning förordnad ledamot och förordnat granskningsombud
äga att av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning med
belopp, som i brist av åsämjande bestämmes av egnahemsstyrelsen.

Ledamot och granskningsombud, som här avses, skola årligen å tid, som
bestämmes av egnahemsstyrelsen, till denna inkomma med berättelse över
fullgörandet av det dem lämnade uppdrag samt skola i övrigt dels till
egnahemsstyrelsen ofördröjligen anmäla, om de finna något förefalla i
bolagets eller föreningens egnahemsverksamhet, som strider mot gällande
bestämmelser eller eljest icke överensstämmer med en sund utveckling av
egnahemsrörelsen, dels ock ställa sig till efterrättelse de föreskrifter egnahemsstyrelsen
kan finna nödigt för dem utfärda.

Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att, där fattat
beslut icke överensstämmer med hans mening, få denna avvikande mening
antecknad i protokollet, respektive revisorernas berättelse.

Kap. II.

Om statslån och statsanslag till lånelörmedlarna.

§ 13.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må låneförmedlare, som
avses i kap. I, kunna av Kungl. Maj:t tilldelas a) statslån från egnahemslånefonden
(egnahemsstatslån), b) statsanslag från anslaget för utlämnande
av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
(premielåneanslag) samt c) statslån från jordförmedlingsfonden
(jordanskaffningslån och förlagslån).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

149

Egnahemsstatslån.

§ 14.

Egnahemsstatslån är avsett att av låneförmedlare användas för utlämnande
av egnahemslån för jordbrukslägenheter och egnahemslån för bostadslägenheter,
under iakttagande av vad härom stadgas i av Kungl. Maj:t
utfärdat reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 15.

Låneförmedlare, som önskar erhålla egnahemsstatslån, skall före den
10 november året näst före det, för vilket lånet sökes, till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt av
egnahemsstyrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att
så snart ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till
Kungl. Maj:t.

§ 16.

Av Kungl. Maj:t beviljat egnahemsstatslån må, efter ingången av det
år, för vilket lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldighet jämlikt
§ 18 mom. 2 inträder, av vederbörande låneförmedlare lyftas i statskontoret
i mån av behov, hörande låneförmedlare därvid beräkna behovet
med hänsyn till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under
skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade egnahemslån,
samt å andra sidan av låneförmedlaren redan innehavd tillgång av lyftade
men ej utbetalda lånemedel. Statslånebelopp, som icke uttagits under
sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon del av
statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret
godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Dylik
låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad
säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom säkerhet
för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats från
statslånet i fråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på sätt
och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt med
hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret antagas
såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet
fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre fjärdedelar av
lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret
godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd
tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av
statskontoret godkännas.

§ 17.

Vad av lyft egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, för vilket
lånet beviljats, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat,
skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande
år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av
januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett
år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp,
som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning § 18 mom. 4
stadgar.

§ 18.

Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall, i den
mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i §§> 17 och 25 sägs,
med avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två
femtedelar av utbekommet statslånebelopp, samt en stående del, utgörande
tre femtedelar av samma belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till
fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex och en halv procent, och vid
statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet av åtta procent. Därvid räknas såsom ränta i förra
fallet fyra och en halv procent och i senare fallet fem procent, allt å
oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder,
då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter, med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter
utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent om året å
statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel
till fullo inbetalts, efter fyra och en halv procent om året vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och
efter fem procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av
egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande
varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän
amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid
sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 151

gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av lånefövmedlare
inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande
år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då fråga
är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under det sjunde året från utgången av det år, för vilket
lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande
av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året från utgången
av det år, för vilket lånet beviljats.

Mom. 5. Å till betalning förfallet kapitalbelopp, som ej inbetalas till
statskontoret inom härför stadgad tid, skall låneförmedlaren erlägga ränta
efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 19.

Varder av låneförmedlare beviljat egnahemslån icke till fullo utbetalt
vid tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av
egnahemslån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt
egnahemslån helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalt i annan
ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse
med amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande
rätten förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts,
före mars månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas av låneförmedlaren
till statskontoret.

Premielåneanslag.

§ 20.

Premielåneanslag är avsett att av låneförmedlare, som beviljas egnahemsstatslån
för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, användas
för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och
nybyggnadsarbeten å jordbrukslägenheter, under iakttagande av vad härom
stadgas i av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 21.

Låneförmedlare, som önskar erhålla premielåneanslag, skall till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt
av styrelsen fastställt formulär, inom tid, som gäller för ingivande av ansökning
om egnahemsstatslån. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart
ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t.

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 22.

Av Kungl. Maj:t beviljat premielåneanslag må av vederbörande låneförmedlare
efter ingången av det år, för vilket anslaget beviljats, och, så
vida ej annat av Kungl. Maj:t medgives, före den 1 november samma år
på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av
en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd förbindelse,
som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda erhållet anslag
för utlämnande av premielån enligt härom meddelade föreskrifter samt att
till statskontoret eller order återbetala statsanslaget eller del därav under
de förutsättningar och i den ordning i §§ 23 och 25 stadgas.

§ 23.

Vad av anvisat premielåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket
anslaget beviljats, hlivit till premielån disponerat, skall till statskontoret
inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl.
Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad ingiven
ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava sålunda
odisponerat anslagsbelopp.

Varder av låneförmedlare beviljat premielån icke till fullo utbetalt inom
föreskriven tid för lånets utbekommande eller rätten till utbekommande
av premielån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt
premielån helt eller delvis återbetalt till låneförmedlaren, skall det belopp,
till vars utbekommande rätten förfallit eller förverkats eller som
till låneförmedlaren återbetalts, före mars månads utgång året efter det,
då sagda rätt förföll eller förverkades eller återbetalningen ägde rum, inbetalas
av låneförmedlaren till statskontoret.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 mars meddela
statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare
bar att jämlikt denna paragraf inbetala.

Gemensamma föreskrifter om egnahemsstatslåns och premielåneanslags till godonjutande.

§ 24.

Låneförmedlare, som tilldelats egnabemsstatslån eller premielåneanslag,
är skyldig att beträffande bär avsedd egnahemslåne- och premielåneverksamhet
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som
egnahemsstyrelsen må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång
till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar
ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som
skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda
föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

153

§ 25.

Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats egnahemsstatslån
eller premielåneanslag, använt sådant belopp i strid mot gällande
bestämmelser eller eljest brustit i låneförmedlarens skyldigheter rörande
tillgodonjutandet av lånet eller anslaget, äger styrelsen anmäla förhållandet
för Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet
till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlare
icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om
ränte- och kapitalavbetalningar.

Jordanskaffningslån.

§ 26.

Jordanskaffningslån är avsett att av hushållningssällskap användas för
inköp av viss fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande
av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål, samt för bestridande
av de för fastighetens exploatering i dylikt syfte förenade kostnader.

§ 27.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla jordanskaffningslån, skall till
statens egnahemsstyrelse därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning.

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att sökanden
inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande
lånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och på
angivna villkor inköpa området;

h) beskrivning över området ävensom efter besiktning verkställd utredning
angående fastighetens lämplighet för inköp och styckning; samt

c) preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning
jämte kostnadsberäkningar.

Det åligger egnahemsstyrelsen att skyndsamt föranstalta om erforderlig
ytterligare utredning i ämnet samt därefter med eget utlåtande underställa
ansökningen Kungl. Maj:ts prövning.

§ 28.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat hushållningssällskap jordanskaffningslån
samt därvid godkänt fastighetens inköp och plan för exploateringen, äger
sällskapet att på en gång eller i skilda delar lyfta lånet i statskontoret
mot avlämnande av till statskontoret eller order ställd, av statskontoret
godkänd skuldförbindelse, innefattande sällskapets åtagande att dels använda
lånet enligt härom stadgade bestämmelser, dels vederbörligen fullgöra
vad som föreskrives om erläggande av ränta å lånet och om verk -

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ställande av återbetalning av lånet eller del därav, dels ock i övrigt
ställa sig till efterrättelse samtliga för lånets åtnjutande liksom för sällskapets
ifrågakommande verksamhet meddelade eller i särskild ordning
utfärdade föreskrifter.

§ 29.

Å lyftat jordanskaffningslån erlägges ränta efter fyra procent om året,
att av hushållningssällskapet inbetalas till statskontoret före mars månads
utgång följande år.

§ 30.

Hushållningssällskap, som tilldelats jordanskaffningslån, är skyldigt att
beträffande här avsedd jordanskaffningsverksamhet ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela,
samt att lämna styrelsen liksom egnahemsnämndens revisorer omedelbar tillgång
till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar
ävensom att till styrelsen avlämna de redogörelser över verksamheten, som
enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter skola
lämnas.

§ 31.

Finner egnahemsstyrelsen, att hushållningssällskap antingen icke är i
behov av att fortfarande innehava belopp, som tilldelats sällskapet såsom
jordanskaffningslån, eller använt sådant belopp i strid mot gällande bestämmelser
eller eljest brustit i sällskapets skyldigheter rörande tillgodonjutandet
av lånet, äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl.
Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest sällskapet icke
ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och
kapitalavbetalningar.

Förlagslån.

§ 32.

Förlagslån är avsett att av aktiebolag eller förening, som omförmäles i
kap. I, användas såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,
lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egna hem
huvudsakligen för jordbruksändamål.

§ 33.

Aktiebolag eller förening, som önskar erhålla förlagslån, skall till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning. Det ålig -

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

ger egnahemsstyrelsen att skyndsamt föranstalta om erforderlig utredning
i ämnet samt därefter med eget utlåtande underställa ansökningen Kungl.
Maj:ts prövning.

§ 34.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat aktiebolag eller förening förlagslån samt
därvid fastställt plan för lånets återbetalning, äger låntagaren lyfta lånet
i statskontoret mot skuldförbindelse och i den ordning i övrigt, som i § 28
sägs rörande jordanskaffningslån, samt mot den säkerhet Kungl. Maj:t vid
lånets beviljande närmare föreskriver.

§ 35.

Vad i §4 29, 30 och 31 sägs om^jordanskaffningslån skall i tillämpliga
delar även gälla förlagslån.

Kap. III.

Om! bidrag] av statsmedel" till bestridandel av låneförmedlarnas
förvaltningskostnader och förluster.

§ 36.

Till bestridande av hushållningssällskaps med den statsunderstödda egnahemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen
uppkommande förluster åtnjuter sällskapet ett årligt statsbidrag
motsvarande

a) ett belopp (procentbidraget) av 0.5 5 procent av sällskapets kapitalskuld
till egnahemslånefonden vid nästföregående års utgång, vilket procenttal
beträffande sällskapets hela kapitalskuld till fonden dock minskas med

O.oi för varje fullt miljontal kronor, varmed kapitalskulden överskjuter
3,000,000 kronor, därvid emellertid skall iakttagas, att procenttalet ej i
något fall må nedsättas under 0.3; samt

b) för ett vart av sällskapet under nästföregående år beviljat egnahemslån
ett tilläggsbidrag av beträffande a) Norrbottens läns hushållningssällskap
60 kronor, b) Västerbottens och Jämtlands läns hushållningssällskap 50
kronor, c) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns
hushållningssällskap 40 kronor samt d) övriga hushållningssällskap 30
kronor.

Uppstår å vad sålunda anvisats överskott hos sällskapet, skall överskottet
tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad riskfond för egnahemslånerörelsen.
Denna fonds tillgångar må dock icke, utan tillstånd av Kungl.
Maj:t, användas för andra ändamål än dem, som avses i denna paragrafs
första stycke.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

§ 37.

Till bestridande av låneförmedlande kommuns, aktiebolags eller förenings
med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter en
var dylik låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent
av låneförmedlarens kapitalskuld till egnahemslånefonden vid nästföre^
gående års utgång.

§ 38.

Hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, åtnjuter, utöver
i § 36 omförmälda statsbidrag, därjämte ett årligt statsbidrag (jordanskaffningsbidrag),
avsett att utgöra ersättning för av jordanskaffningsverksamheten
föranledda försäljnings- och förvaltningskostnader samt utgående
med belopp motsvarande 3 procent av försäljningssumman å under
nästföregående år försålda lotter från sådan fastighet, som sällskapet förvärvat
och enligt fastställd plan exploaterat medelst anlitande av jordanskaffningslån.

§ 39.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen före den 1 juli till Kungl.
Maj:t inkomma med, av erforderlig utredning åtföljd, "uppgift om de belopp,
som jämlikt §§ 36—38 må tillkomma en var låneförmedlare.

§ 40.

Beträffande redovisning av vinst och täckning av förlust, som må uppkomma
å hushållningssällskaps med anlitande av jordanskaffningslån bedrivet
jordanskaffningsföretag, skall följande gälla.

a) Därest de å företaget erhållna inkomsterna överstiga ett belopp
motsvarande fastighetens inköpssumma samt de verkliga kostnaderna för
de med fastighetens exploatering enligt fastställd plan förenade åtgärderna
(däri ej inräknade sådana kostnader, som äro avsedda att täckas med det
i § 38 omförmälda statsbidrag) och för ränteutgifter, skall överskottet delas
lika mellan staten och sällskapet. Av sällskapets vinstandel skall Vs avsättas
till en av sällskapet förvaltad riskfond för jordanskaffningsverksamheten,
medan återstående Vs må disponeras fritt av sällskapet. Sällskapets
nu sagda riskfond må endast användas för ändamål, som nedan under b)
sägs. Statens vinstandel skall tillföras statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten,
förvaltad av statskontoret.

b) Därest inkomsterna åter understiga de under a) omförmälda utgifter,
skall underskottet i första hand täckas med anlitande av sällskapets egen
riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Förslå ej denna fonds tillgångar
därtill, täcker staten den kvarvarande bristen med anlitande av i
första hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

157

c) Det åligger hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån,
att ordna sin bokföring så, att egnahemsstyrelsen äger möjlighet att vid
varje tillfälle utan svårighet förskaffa sig kännedom om jordanskaffningsföretagets
ekonomiska ställning.

d) Egnahemsstyrelsen har att göra framställning till Kungl. Maj:t i
ärende, som avser täckande med statsmedel av under b) omförmält underskott.

Kap. IV.

Övergångsbestämmelser.

§ 41.

Denna kungörelse skall, där ej annat följer av bestämmelserna i § 42,
träda i kraft den 1 januari 1929.

Genom densamma upphävas:

1) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483)'' angående allmänna villkor
och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse med däri senare gjorda
ändringar;

2) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden;

3) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter
angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från jordförmedlingsfonden
;

4) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623) med särskilda föreskrifter
angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från egnahemslånefonden; 5)

kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128) angående premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten;

6) kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån
från jordförmedlingsfonden; samt

7) kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlingsverksamhet.

§ 42.

Vad i §§ 2 och 3 ovan stadgas om egnahemsstyrelsens inrättande och
verksamhet skall träda i tillämpning från och med den 1 juli 1928, och
skola till följd därav de uppgifter, som jämlikt bestämmelser i de uti §
41 andra stycket omförmälda kungörelser eller eljest meddelade föreskrifter
ankomma på egnahemsavdelningen eller egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet,
från och med sist sagda dag handhavas av egnahemsstyrelsen.

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Bestämmelserna i §§> 15, 21, 27 och 33 här ovan skola, i stället för de i
ämnet nu gällande föreskrifter, tillämpas jämväl före den 1 januari 1929
beträffande lån och anslag, som sökas för 1929.

De i § 41 andra stycket omförmälda kungörelser skola även efter
den 31 december 1928 lända till efterrättelse i vad angår däri omförmälda
lån, bidrag och anslag, som beviljats eller beviljas för tid före
1929.

§> 43.

Föreskrifter, som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna
kungörelse stadgade bestämmelser, meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

159

Bilaga B.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande
reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande av
egnahemslåne- och premielåneverksamhet, varom förmäles i kungörelse angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser om egnahemslåneverksamheten.

§ 1.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må egnahemslån utlämnas
till person, som avses i § 2, för att bereda honom tillfälle att å landsbygden
eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit
fastställd, förvärva sådant eget hem, där låntagaren — med de i § 14
stadgade undantag — äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader.
Dylikt egnahemslån må avse antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån)
eller bostadslägenhet (bostadslån).

Enligt vad härom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämväl för
utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan
innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 2.

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den,
som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, gjort sig känd för
sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel och visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet avsett företag
men är i behov av kraftigt bistånd härför samt prövas äga goda personliga
förutsättningar för genomförandet av företaget, däri inbegripet, då fråga
är om jordbrukslån och tilläggslån, drivande av ett mindre jordbruk.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97,

% 3.

Jordbrukslån bör beviljas i syfte att främja nybildning av jordbruk och
bör sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar

1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk
eller

2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående
jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig
lägenhet, eller

3) ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
icke är avsett att komma till utförande

a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden innehar
under nyttjanderätt, eller

b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas eller
bebos av ägaren själv.

Lägenheten bör befinnas lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord
och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag,
varjämte upplåtelsevillkoren böra vara för köparen skäliga.

Jordbrukslån bör företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den
storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller
bärgning och sysselsättning; dock må jordbrukslån ock beviljas för förvärv
av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkare- eller
arbetaresmåbruk eller dylikt.

Lägenhet må anses såsom jordbrukslägenhet, därest å densamma kunna
födas minst två kor. Annan lägenhet betraktas i lånehänseende såsom
bostadslägenhet. Lägenhet må dock betraktas såsom jordbrukslägenhet,
även om två kor icke kunna födas därå, för så vitt innehavaren beräknas
kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla
sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

§ 4.

Bostadslån bör i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill
föranleda, må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad
icke är avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är om inlösen
av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som
sökanden innehar under nyttjanderätt.

§ 5.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort
köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade
värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader
överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd
jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

161

kronor; dock att för visst län eller särskild ort Kungl. Maj:t kan medgiva
låneförmedlare, efter därom gjord ansökning, rätt att utlämna egnahemslån
för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens värde överstiger
15,000 kronor men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda jordbrukslägenheter,
där värdet överstiger 12,000 kronor men icke 16,000 kronor.

Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras, må anses såsom
obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med i §§ 13, 14 och 15 angivna undantag
utgå med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst
fem sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar
av det på sätt i mom. 1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund,
må lån lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens
sammanlagda värde.

§ 6.

Den, som önskar erhålla egnahemslån, skall därom skriftligen ansöka,
enligt fastställt formulär, hos vederbörande egnahemslåneförmedlare.

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person verkställa besiktning
av lägenheter, för vilka egnahemslån blivit sökta.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året
på fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej föreligga.

Den närmare ordningen för ansökningars avgivande och handläggning
fastställes i instruktion för låneförmedlaren.

§ 7.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren
uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt
lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall
taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas
intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars
förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och
återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer, samt
angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid
äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet
och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och
underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 79 håft. (Nr 97.)

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall
vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och
låntagaren beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola,
där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän
i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot skiljemännens
beslut icke må äga rum.

I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo
eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än
till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

§ 8.

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 13, 14 och 15 sägs —
betinga sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för annat än
fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde,
kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet för egnahemslån
lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare, utan hinder av dessa
bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat
egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren
prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast
före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid
äventyr att egnahemslånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts
skall jämte ränta genast återbetalas till låneförmedlaren.

§ 9.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 7 omförmälda
lånekontrakt betingas andra villkor än i § 18 av kungörelsen angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten stadgats
angående egnahemsstatslån, dock med undantag i följande avseenden,
nämligen:

1) att tiden, inom vilken de årliga ränte- och kapitalavbetalningarna
skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda än
i nyssnämnda § 18 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad
det år, för vilket betalningen utgår;

2) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre under
amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än
även före lånetidens utgång inhetala egnahemslånets stående del i dess
helhet eller delvis; samt

3) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som
låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

163

a) om låntagaren ej fullgör råd i kontraktet föreskrivits i fråga om
lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven ränteoch
kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för
lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade
villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad
nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd
av skogs avverkande eller eljest så minskas, att säkerheten för egnahemslånet
ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 14 omförmälda lägenheter besittningsrätten
eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då
lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller
av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla
lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till
egnahemslåns erhållande;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets eller
därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämna
bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren,
med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre hör få tillgodonjuta detsamma.

§ 10.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja,
att räntor och avbetalningar å av låneförmedlaren utlämnade egnahemslån
varda i samband med någon kronans upphörd genom vederbörandes
försorg debiterade, uppburna och redovisade.

$ 11.

Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.

^ '' I § 12.

. f ’ ’■ '' • ; ’) ''■ • ‘ j ; }. < '' '' 1 ''• • '' ''. ■;

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person, på sätt härom närmare
bestämmes i instruktion för låneförmedlaren, verkställa inspektion å lägenheter,
för vilka egnahemslån beviljats.

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Vissa särskilda egnahemslånevillkor.

§ 13.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för fordran
å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen, skall ej
utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande
utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att
i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande
sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av
värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att
uppföras å lägenheten.

§ 14.

Utan hinder därav, att låntagaren icke har äganderätt till jordområdet,
må egnahemslån utgå

1) för uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet, som upplåtits
under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt

2) till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med
tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för egnahemslåneverksamheten
i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga
och ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor
och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen

beträffande lån, som avses under 1''

att lånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet;

att lånet skall utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av
värdet utav de åbon tillhöriga byggnader, som finnas eller äro avsedda
att uppföras å lägenheten;

att i stället för vad i § 9 mom. 3 e) stadgas skall gälla, att låneförmedlare
må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet till inbetalning
å tid, som låneförmedlaren bestämmer, om åborätten övergår till ny
innehavare, varvid dock den nye innehavaren må kunna medgivas övertaga
betalningsansvaret för lånet på oförändrade villkor, därest han antingen
varder godtagen såsom åbo på grund av 5 § andra stycket av ovannämnda
lag, i vilket fall dylikt övertagande i regel icke bör förvägras, eller ock
eljest antages till åbo och prövas lämplig att på oförändrade villkor övertaga
sagda betalningsansvar;

att det åligger låneförmedlaren att ofördröjligen hos länsstyrelsen för
antecknande i den i 46 § av förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan
om fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat
medgivande om överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo;

att, därest för låneförmedlare uppkommer förlust till kapital eller ränta
å till åbo vederbörligen utlämnat egnahemslån, låneförmedlaren skall äga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

165

att efter därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning samt under förutsättning,
att låneförmedlaren gjort vad på honom skäligen ankommit för
förhindrande av sådan förlust, av statsmedel erhålla ersättning för vad
som förlorats; samt

att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § i lagen om upplåtelse
under åhorätt av viss jord, låneförmedlare är berättigad lämna samtycke
därtill samt låta lånet utestå under villkor att för lånet, som därefter
underkastas de för egnahemslåneverksamheten eljest gällande bestämmelser,
ställes inteckningssäkerhet i fastigheten; ävensom

beträffande lån, som avses under 2-

att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av
värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro
avsedda att uppföras å lägenheten;

att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig
mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar lämplig;
samt

att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för egnahemslån
i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock
under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden
så mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter
den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels
ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden
kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 15.

För utlämnande av tilläggslån, som omförmäles i § 1 andra stycket, skola,
jämte de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande villkor och
bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här
nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse,
nämligen

1) att tilläggslån må beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av
den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens
ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst; att
han vinnlagt sig om nöjaktig; skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att han
åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd
att tilläggas lägenheten, (tillskottsjord) i väsentlig grad utvidga och förbättra
lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende;

b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav
möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det
i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet;

2) att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav låneförmedlaran
beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten
å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga
hälften av nu angivet värde;

3) att hinder ej möter att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam
inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen
har hästa rätt i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten,
att den för tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen
inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering
av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde, under förutsättning
tillika att med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres
av egnahemslån, hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån;
samt

4) att tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

Premielåneverksamheten.

§ 16.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må premielån utlämnas
till lämpliga lånesökande personer, som tilldelas jordbrukslån eller tillläggslån,
för utförande av nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbeten.

§ 17.

Premielån må icke beviljas annan egnahemslåntagare än den, som
åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt
jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet
förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten och som
för sådant ändamål är i behov av understöd.

För att nyodlingsarbete må kunna räknas såsom mera väsentligt, skall
minst en hektar jord nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att antingen det för lägenheten
erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas större oihT
byggnad eller ock bostadshuset nyuppföres.

§ 18.

Vid utlämnande av premielån bör företräde givas den, som därmed avser
att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad
och dylikt.

§ 19.

Premielån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den
av låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och bygg -

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

nadsföretag, som befinnas för lägenheten i fråga böra understödjas; dock
må premielån i intet fall överstiga 1,500 kronor.

Å premielån erlägges ej ränta.

§ 20.

Den, som önskar erhålla premielån, skall därom skriftligen ansöka, enligt
fastställt formulär, hos vederbörande låneförmedlare. Dylik ansökan bör
ingivas samtidigt med ansökningen om egnahemslån och av låneförmedlaren
prövas i samband med denna, dock må premielån, därest egnahemsstyrelsen
av synnerliga skäl så medgiver, kunna få beviljas egnahemslåntagare
utan direkt samband med beviljandet av egnahemslånet.

§ 21.

Innan någon del av premielånet till låntagaren utbetalas, skall mellan
denne och låneförmedlaren upprättas premielånekontrakt i två exemplar,
av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I detta kontrakt skola bestämmelser
i följande avseenden finnas intagna, nämligen:

a) angående arten, omfattningen och den beräknade arbetskostnaden för
det eller de arbeten, för vilkas utförande premielånet beviljats, ävensom
den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;

b) rörande premielånets belopp samt tid och ordning för lånets utbetalande;

c) därom att premielåntagaren, om sådant fall inträffar, att låneförmedlaren
enligt upprättat lånekontrakt om egnahemslån å lägenheten må till
inbetalning uppsäga egnahemslånet, icke därefter äger rätt att utbekomma
någon del av premielånet samt är skyldig att, om låneförmedlaren så påfordrar,
ofördröjligen återbetala redan utbekommet premielanebelopp;

d) därom att premielåntagaren, om låneförmedlaren finner arbetena icke
hava blivit inom föreskriven tid vederbörligen utförda, är skyldig att, vid
påfordran av låneförmedlaren, ofördröjligen återbetala utbekommet premielånebelopp; e)

därom att premielåntagaren är skyldig underkasta sig den tillsyn över
arbetenas utförande, som låneförmedlaren finner nödig;

f) därom att utbekommet premielån anses guldet, då låneförmedlaren
finner arbetena vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda, ävensom
angående skyldighet för låneförmedlaren att däröver utfärda skriftligt
intyg; samt

g) därom att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och
låntagaren beträffande tillämpningen av premielånekontraktets bestämmelser
skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras
av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander
mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

I premielånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets utbetalande till
fullo eller i kontraktet bestämda arbetens fullbordande bestämmas senare

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten för egnahemslånet
inträder, eller, därest premielånet jämlikt § 20 beviljats utan samband
med egnahemslånet, tre år efter premielånets beviljande.

Premielån bör till låntagaren utbetalas i den mån arbete vederbörligen
utförts. Efter tillstånd av egnahemsstyrelsen må låneförmedlare dock utbetala
beviljat premielån i förskott mot säkerhet, som låneförmedlaren
prövar vara tillfyllest. Låneförmedlare äger att i stället för kontant
utbetalning av premielånebelopp göra motsvarande avdrag å förfallen ränta
å egnahemslånet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

169

Bilaga C.

Fö r s 1 a g

till

Kungl. Majrts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande
reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande
av jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, varom förmäles
i kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I detta reglemente omförmäld jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
avser att i nedan angiven ordning underlätta för härtill lämpliga
jordsökande personer att 1) förvärva tjänlig jord till a) bildande av
jordbruksegnahem eller b) utveckling av ofullständiga jordbruk eller 2)
frilösa arrendejordbruk huvudsakligen av den storlek, att egnahemslån
kan ifrågakomma för arrendejordbrukets förvärvande.

§ 2.

Jord, som ifrågasättes till användning för något i § 1 angivet ändamål,
bör med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden, jordpris och
andra på frågan inverkande omständigheter antagas kunna tjänligen användas
för ändamålet.

Därest fråga är om till nyodling ifrågasatt jord, bör med särskild uppmärksamhet
tillses, att sådan jord är odlingsvärd och kan odlas för rimliga
kostnader.

Egendom med tillräckliga, i gott stånd varande byggnader och för större
jordbruk särskilt lämplig jord och ägofigur bör ej, utan synnerliga skäl,
genom här avsedd verksamhet styckas i annan mån än beträffande sådan
del, som utan olägenhet för egendomens rationella drift kan avskiljas och
i övrigt lämpar sig för egnahemsändamål.

§ 3.

I den mån jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten avser
jordbruksegnahem, bör eftersträvas, att sådan brukningsdel bliver av den

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller
bärgning och sysselsättning. Förutom härför erforderlig areal åker
eller odlingsjord bör brukningsdelen, där så kan ske och ortens förhållanden
det påkalla, tilläggas skogs- och betesmark för husbehov av bränsle
och gagnvirke samt för erforderligt bete å härför lämplig mark.

Där sådant betingas av särskilda omständigheter, må verksamheten ock
avse egnahemslägenheter av mindre storlek, avsedda till hantverkare- eller
arbetaresmåbruk, trädgårdsbruk eller dylikt.

Ofullständigt jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal
åker, kultiverad betesmark eller för dessa ändamål lämplig oodlad jord
icke giver brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må genom här avsedd
verksamhet kunna tilläggas ytterligare jord, så att jordbruket därigenom
når om möjligt den storlek, som avses i första stycket.

§ 4.

Jord, som tillhandahålles genom hithörande verksamhet, bör upplåtas
till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad
för förvärvet och vad härmed sammanhänger icke bliver högre, än
att företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Jordansökan och egnahemsombuds befattning härmed.

§ 5.

Jordsökande bör vara svensk medborgare, minst 21 år gammal, hava
gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövats
äga goda personliga förutsättningar för genomförande av det företag,
som avses med jordförvärvet, däri inbegripet drivande av ett mindre
jordbruk.

Vid bedömmande av jordsökandes lämplighet, därvid hustrus förutsättningar
även torde uppmärksammas, bör hänsyn ock tagas till sökandes
behov av bistånd för jords anskaffande och hans möjlighet att med till
buds stående hjälpmedel bilda ett sådant jordbruk, att han erhåller nöjaktig
försörjning.

Då fråga är om förvärv av jord till bildande av nytt jordbruk å obruten
mark, bör jordsökandes lämplighet prövas med särskild noggrannhet.

§ 6.

Jordsökande, som önskar påkalla den statsunderstödda egnahemsorganisationens
biträde för anskaffande av jord för i § 1 avsedda ändamål, bör
härom till hushållningssällskapets vederbörande egnahemsombud inlämna
ansökan enligt av egnahemsstyrelsen fastställt formulär (jordansökan).

Befinnes sökanden uppfylla i § 5 angivna fordringar, bör ombudet söka
att inom sitt distrikt till sökanden anvisa lämplig jord samt medverka
vid köps avslutande. Därest jordsökande ej kan på så sätt tillgodoses,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

171

skall ombudet med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till
vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Egnahemsombud bör vidare, på uppdrag av och efter anvisningar av
vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd, biträda nämnden i
dess nedan omförmälda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet.

. Vad här sägs om egnahemsombud skall, där egnahemskommitté tillsatts,
i tillämpliga delar gälla egnahemskommitté.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds allmänna befattning med jord förmedlingsverksamheten.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd bör med anledning av till nämnden
inkomna jordansökningar, vilka böra inregistreras i särskild förteckning,
och nämndens kännedom i övrigt om behovet att för i §> 1 avsedda
ändamål uppbringa jord, söka vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av dylika ansökningar och sådant jordbehov.

Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda
ändamål, oavsett om jorden är i enskild eller publik ägo, samt i
särskild förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång genom den enskilda företagsamheten
utnyttjas för ifrågavarande ändamål samt därvid, bland annat,
sprida uppgifter om tillgänglig jord,

c) lämna jordsökande, som avses i § 5, anvisning å i den allmänna
marknaden salubjuden lämplig jord samt, i mån av behov och möjlighet,
biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och
härmed sammanhängande angelägenheters ordnande, ävensom

d) på begäran av jordsäljare, i mån av behov och möjlighet, granska
styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor samt medverka vid utväljandet
av köpare ävensom, där så befinnes lämpligt, för jordsäljares
räkning och på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande
verksamhets utförande.

Hushållningssällskaps jordanskaffning medelst användande av jord anskaffningslån.

§ 8.

Därest den jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva
jord för i § 1 angivna ändamål icke kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses
genom enskilda jordsäljares verksamhet på området eller eljest
genom sådan förmedling, som avses i §§ 6 och 7, bör hushållningssällskapet
genom sin egnahemsnämnd vidtaga av förhållandena påkallade

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

åtgärder för bedrivande av jordanskaffningsverksamhet med anlitande av
jordanskaffningslån, varom förmäles i kungörelsen angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Sådan jordanskaffningsverksamhet må även igångsättas, därest ett särskilt
gynnsamt tillfälle skulle yppa sig till förvärv av jordområde, som
på fördelaktigt sätt synes kunna användas för i § 1 avsedda ändamål.

§ 9.

Vid utövandet av sådan jordanskaffningsverksamhet, som avses i § 8,
skall följande iakttagas.

a) Jordköpet sker av hushållningssällskapet, efter förslag av dess egnahemsnämnd.
Sedan Kungl. Maj:t godkänt köpet, lagfares den inköpta egendomen
i sällskapets namn.

b) Hushållningssällskapet skall genom styckning och försäljning genomföra
företaget enligt plan, som godkännes av Kungl. Maj:t. Innan sagda
plan fastställts, må icke sällskapet avyttra någon del av fastigheten eller
avverka eller låta avverka skog å densamma över husbehovet. Företagets
genomförande omhänderhaves av sällskapets egnahemsnämnd, som därvid
är underkastad tillsyn och kontroll av egnahemsstyrelsen.

c) Sällskapet äger försälja lott från det inköpta området, för så vitt
försäljningspriset icke med mera än 10 procent över- eller understiger
det enligt försäljningsplanen bestämda salupriset. Är avvikelsen större,
skall beslut om försäljningen i fråga underställas egnahemsstyrelsen.

d) Då fråga är om försäljning från området av sådana lägenheter, för
vilkas förvärvande egnahemslån må kunna ifråga komma, äger sällskapet
att med lottköparen överenskomma om sådana villkor för köpeskillingens
gäldande, att en tiondel betalas kontant vid köpeavtalets ingående eller
senast vid tillträdet samt att, därest den del av egnahemslån som må hänföra
sig till fastighetens inköp i befintligt skick icke skulle förslå att till
fullo gälda återstående nio tiondelar av köpeskillingen, sålunda överskjutande
fastighetsskuld må hos sällskapet innestå mot säkerhet av inteckning
i fastigheten, liggande närmast efter den för egnahemslånet
lämnade inteckning, att av köparen förräntas efter fem procent om året
och avbetalas i lämpliga av sällskapet, enligt föreskrifter från egnahemsstyrelsen,
fastställda terminer.

e) Vid försäljning från området av andra fastigheter, än sådana som
avses under d), bör köpeskillingen i regel antingen gäldas kontant eller
till viss del med övertagande av betalningsansvaret för i sådan fastighet
kvarliggande, däri intecknad, äldre enskild gäld.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 97.

173

Bilaga D.

Tabell rörande storleken av det s. k. procentbidrag, som Jämlikt § 36 a) i förslaget
till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
skulle komma att utgå till hushållningssällskapen.

Kapitalskuld till egnahemslånefonden
kronor

ocentbidrag enligt § 36 a) i förslaget	Förvaltnings-bidragets storlek, därest nuvarande beräkningsgrund bibehölles 1 kronor
procent- tal	kronor
0.55	16,500	15,000
0.54	21,600	20,000
0.5 8	26,500	25,000
0.52	31,200	30,000
0.51	35,700	35,000
0-50	40,000	40,000
0.4!)	44,100	45,000
0.48	48,000	50,000
0.4 T	51,700	55,000
0.41!	55,200	60,000
0.45	58,500	65,000
0.44	61,600	70,000
0.48	64,500	75,000
0.4 2	67,200	80,000
0.41	69,700	85,000
0.4 0	72,000	90,000
0.8!)	74,100	95,000
0.38	76,000	100,000
0.3 7	77,700	105,000
0.86	79,200	110,000
0.8 5	80,500	115,000
0.84	81,600	120,000
0.88	82,500	125,000
0.32	83,200	130,000
0.81	83,700	135,000
0.3 0	84,000	140,000
0.30	87,000	145,000

3.000. 000

4.000. 000

5.000. 000

6.000. 000

7.000. 000

8.000. 000
9,000.000

10,000,000

11,000,000

12,000,000

13.000. 000

14.000. 000

15.000. 000

16.000. 000

17.000. 000

18.000. 000

19.000. 000

20.000. 000
21,000,000
22,000,000

23.000. 000

24.000. 000

25.000. 000

26.000. 000

27.000. 000

28.000. 000
29,000,000

1 Beräknat till 0.6 av kapitalskulden (alltså icke »den ej till betalning förfallna kapitalskulden»)
till egnahemslånefonden.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Beräkning rörande storleken av förvaltningsbidragen till

		Tilläggsbidrag enligt § 36 b)		För	19 2 9
			i lorsiayet		Enligt .förslaget	Förvalt.
Hushållningssällskap	Antal nya lån per år	Bidragets storlek per lån Kronor	Summa till äggs-bidrag Kronor	Kapital- skuld Miljoner kronor	Procent-bidrag enligt § 36 a) Kronor	Summa bidrag enligt § 36 Kronnr	nings-bidrag enligt nu-varande grunder Kronor
Stockholms läns och stads	220	30	6,600	10.0	48,000	54,600	50,000
Uppsala	läns.........	90	30	2,700	4.4	23,760	26,460	22,000
Södermanlands	t> .........	100	30	3,000	5.4	28,620	31,620	27,000
Östergötlands	» .........	55	30	1,650	3.4	18,700	20,350	17,000
Jönköpings	» .........	70	30	2,100	2.6	14,300	16,400	13,000
Kronobergs	» .........	80	30	2,400	3.0	16,500	18,900	15,000
Kalmar	» norra	35	30	1,050	2.2	12,100	13,150	11,000
»	» södra	50	30	1,500	2.2	12,100	13,600	11,000
Gotlands	» .........	60	30	1,800	4.2	22,680	24,480	21,000
Blekinge	» .........	no	30	3,300	4.4	23,760	27,060	22,000
Kristianstads	» .........	325	30	9,750	19.0	74,100	83,850	95,000
Malmöhus	» .........	180	30	5,400	lO.o	48,000	53,400	50,000
Hallands	> .........	80	30	2,400	4.2	22,680	25,080	21,000
Göteborgs och	Bohus läns	90	30	2,700	4.2	22,680	25,380	21,000
Älvsborgs	läns norra	95	30	2,850	3.8	20,900	23,750	19,000
»	» södra	90	30	2,700	4.6	24,840	27,540	23,000
Skaraborgs	» .........	no	30	3,300	5.6	29,680	32,980	28,000
Värmlands	» .........	190	40	7,600	5.8	30,740	38,340	29,000
Örebro	» .........	100	30	3,000	3.0	19,800	22,800	18,000
Västmanlands	» .........	90	30	2,700	4.4	23,760	26,460	22,000
Kopparbergs	» .........	120	40	4,800	4.0	21,600	26,400	20,000
Gävleborgs	» .........	105	40	4,200	4.8	25,920	30,120	24,000
Västernorrlands	» .........	310	40	12,400	11.0	51,700	64,100	55,000
Jämtlands	» .........	no	50	5,500	4.2	22,680	28,180	21,000
Västerbottens	» .........	340	50	17,000	12.0	55,200	72,200	60,000
Norrbottens	»	210	60	12,600	7.0	35.700	48,300	35,000
Samtliga hushållningssäll-skap ...........................	3,415	_	125,000	150.0	750,500	875,500	750,000
Enskilda låneförmedlare ■	—	—	—	22.0	M 10,000	''110,000	110,000
	Tillhopa	—	—	125,C00	172.0	860,500	985,500	860,000

Anm. I förestående beräkning har antagits, att årsutlåningen från egnahemslånefonden omfattar
ungefär samma belopp som under närmast gångna tid.

1 Förvaltningsbidrag till låneförmedlande bolag, föreningar och kommuner enligt § 37 i förslaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

175

Bilaga E.

egnahemslåneförmedlarna för åren 1929, 1934 och 1939.

	För 1	9 3 4			För	19 3 9
	Enligt förslaget	Förvalt- ningsbidrag enligt nuvarande grunder Kronor		Enligt förslaget	Förvalt- ningsbidrag enligt nuvarande grunder Kronor
Kapital- skuld Miljoner kronor	Procent-bidrag enligt § 3ti,a) Kronor	Summa bidrag enligt § 36 Kronor	Kapital- skuld Miljoner kronor	Procent-bidrag enligt § 36 a; Kronor	Summa bidrag enligt § 36 Kronor i
14.0	61,600	68,200	70,000	16.0	67,200	73,800	80,000
6.0	31,200	33,900	30,000	8.0	40,000	42,700	40,000
8.0	40,000	43,000	40,000	10.0	48,000	51,000	50,000
5.0	26,500	28,150	25,000	6.0	31,200	32,850	. 30,000
3.G	19,800	21,900	18,000	5.0	26,500	28,600	25,000
4.0	21,600	24,000	20,000	6.0	31,200	33,600	30,000
3.2	17,600	18,650	16,000	4.0	21,600	22,650	20,000
3.2	17,600	19,100	16,000	4.o	21,600	23,100	20,000
6.0	31,200	33,000	30,000	7.0	35,700	37,500	35,000
6.0	31,200	34,500	30,000	8.0	40,000	43,300	40,000
£6.0	83,200	92,950	130,000	30.o	90,000	99,750	150,000
14.0	61,600	67,000	70,000	17.0	69,700	75,100	85,000
6.0	31,200	33,600	30,000	8.0	40,000	42,400	40,000
6.0	31,200	33,900	30,000	7.0	35,700	38,400	35,000
5.0	26,500	29,350	25,000	7.0	35,700	38,550	35,000
6.0	31,200	33,900	30,000	7.0	35,700	38,400	35,000
8.0	40,000	43,300	40,000	10. o	48,000	51,300	50,000
8.0	40,000	47,600	40,000	10. o	48,000	55,600	50,000
5.o	26,500	29,500	25,000	6.0	31,200	34,200	30,000
6.0	31,200	33,900	30,000	8.0	40,000	42,700	40,000
6.0	31,200	36,000	30,000	8.0	40,000	44,800	40,000
7.0	35,700	39,900	35,000	9.0	44,100	48,300	45,000
15.0	64,500	76,900	75,000	18.0	72,000	84,400	90,000
6.o	31,200	36,700	30,000	8.0	40,000	45,500	40,000
17.0	69,700	86,700	85,000	21.0	77,700	94,700	105,000
10. o	48,000	60,600	50,001)	12.0	55,200	67,800	60,000
210.0	981,200	1,106,200	1,050,000	260.0	1,166,000	1,291,000	J 1,300,000
26.0	1130,000	1130,000	130,000	30. o	1 150,000	1 150,000	\| 150,000
236.0	1,111,200	1,236,200	1,180,000	290. o	1,316,000	1,441,000	\| 1,450,000

18 miljoner kronor ävensom att en var av de olika låneförmedlamas kommande arsutlaning omfattar
till''kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utredning anordnas angående rikets kolonisation sid. 1. — Utredning angående
frilösning av arrendejordbruk sid. 3. — Kolonisationssakkunnigas betänkande
sid. 6. — I statsverkspropositionen beräknade utgifter lör egna hemsbildningen

sid. 7.

1. Egnahemsverksamhetens allmänna grunddrag............................................ 8

Nuvarande anordningar sid. 8. — Kolonisationssakkunniga sid. 10. —

Yttranden sid. 15. — Departementschefen sid. 22.

2. Egnahemsverksamhetens lokala organisation ............................................ 23

Nuvarande lokalorgan sid. 23. — Kolonisationssakkunniga sid. 25. —

Yttranden sid. 31. — Departementschefen sid. 33.

3. Egnahemsverksamhetens centrala organisation ........................................ 56

Det nuvarande centralorganet sid. 56. — Kolonisationssakkunniga sid. 58. —
Yttranden sid. 63. — Departementschefen sid. 72.

4. Jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten ................................ 78

Nuvarande anordningar sid. 78. — Kolonisationssakkunniga sid. 79. —

Yttranden sid. 85. — Departementschefen sid. 93.

5. Egnahemslåneförmedlingen............................................................................ 100

Nuvarande bestämmelser sid. 100- — Kolonisationssakkunniga sid. 102. —
Yttranden sid. 103. — Departementschefen sid. 109.

6. Arrendefrilösningen ....................................................................................... 111

Kolonisationssakkunniga sid. 111. — Yttranden sid. 114. — .lordundersökningskommissionen
sid. 116. — Departementschefen sid. 121.

7. Tilläggskolonisationen ................................................................................ 123

Kolonisationssakkunniga sid. 123. — Yttranden sid. 126. — Departe mentschefen

sid. 127.

8. Vissa av kolonisationssakkunniga avhandlade specialfrågor .................... 127

a) Egnahemsupplåtelser från publik jord sid. 128. — b) Frågan om samfälld
jordbruksdrift sid. 131. — c) Egnahemsorganisationens upplysningsoch
rådgivningsverksamhet sid. 132.

9. Bestämmelsernas utformning........................................................................ 133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

177

10. Anslagsbehovet för budgetåret 1928 —1929 ............................................. 134

a) Statens egnahemsstyrelse sid. 136. — b) Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna
sid. 136. — c) Statsbidrag till hushållningssällskapen
för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet sid. 137. — d) Premielån
till egnahemslåntagare sid. 138. — e) Kapitalökning till egnahemslånefonden
sid. 139.

Departementschefens hemställan ...................................................................... 141

Bilagor:

Bilaga A. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående allmänna grunder

för den statsunderstödda egnahemsverksamheten .............................. 143

Bilaga B. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
................................................................................

Bilaga C. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten
.......................................................................

Bilaga D. Tabell rörande storleken av det s. k. procentbidrag, som jämlikt
§ 36 a) i förslaget till kungörelse angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten skulle komma att utgå till hushållningssällskapen
........................................................................

Bilaga E. Beräkning rörande storleken av förvaltningsbidragen till egnahemslåneförmedlarna
för åren 1929, 1934 och 1939 .........................

159

169

173

174

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 79 häft. (Sr 97.)