Kungl. Maj:ts proposition Nr 97 (Proposition 1923:97)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Sr 97.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa pensioner
och understöd m. m. från allmänna indragningsstaten; given
Stockholms slott den 16 februari 1923.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
.föredragande departementschefen under punkterna 1—9 hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, örne.

l:o.

Overintendenten och chefen för nationalmuseum har hos Kungl. ^^larande
Maj:t i två särskilda skrivelser av respektive den 8 och den 31 augusti e. o. vakt1922
hemställt om åtgärder för beredande dels av gratifikation, dels ock

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 76 höft. (Nr 97.) 1 museum F. A

E. Bagge.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

av pension åt förutvarande e. o. vaktmästaren vid museet Frans Albert
Edvard Bagge.

I den förstnämnda skrivelsen anför överintendenten i huvudsak
följande:

Bagge antogs till e. o. vaktmästare med tillfällig tjänstgöring vid museet
den 11 maj 1876. Den 8 januari 1885 antogs Bagge till vaktmästare vid museets
konstslöjdavdelning med skyldighet att tjänstgöra 3 dagar i veckan. Han har
sedan dess uppehållit denna befattning, tills han den 8 september 1921 skadade
sig genom olyckshändelse. Han har sedan dess varit oförmögen till arbete, och
torde, såsom av bifogade läkarintyg framgår, Bagge ej heller i framtiden bliva
arbetsför. Med anledning därav beviljades han avsked från sin befattning vid
museet från och med den 1 juli 1922.

Jag har förvissat mig om att Bagge saknar såväl egna medel som möjlighet
att av annan erhålla underhåll och vård. Vid sådant förhållande synes det mig
önskvärt att Bagge, som i egenskap av e. o. tjänsteman icke har rätt till pension,
dock med hänsyn till sin långa tjänstetid av staten beviljas medel till sitt uppehälle.

Det är min avsikt att i särskild skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa om
proposition till riksdagen angående anvisande av årlig pension till Bagge.

Då emellertid dylik pension, även om densamma beviljas att utgå från 1923
års början, ej torde komma Bagge tillhanda förrän i mitten av 1923, skulle Bagge
till dess komma att vara i fullkomlig avsaknad av medel.

Därför får jag hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes till Bagge såsom gratifikation
anvisa ett belopp motsvarande de medel, av vilka Bagge kan anses vara i
oundgängligt behov, till dess att honom beviljad pension kommer att utbetalas.
Bagges avlöning från museet har under år 1921 uppgått till 1,821 kronor 47 öre,
varav lönen utgjorde 800 kronor.

Berörda gratifikation synes mig böra beräknas att utgå med två tredjedelar
av Bagges löneförmåner under motsvarande tidrymd. Såvida Bagge eventuellt beviljad
pension skulle anses komma honom till hända den 1 juli 1923, skulle gratifikationen
motsvara ett års lön (från den 1 juli 1922 till den 1 juli 1923) och höra
utgå med ett belopp av i runt tal 1,200 kronor.

Vid nämnda ansökan har fogats åldersbetyg, utvisande, att Bagge
är född den 4 oktober 1851 ävensom läkarintyg, enligt vilket Bagge
sedan den 8 september 1921 lider av så höggradig invaliditet, att han
för framtiden vore oförmögen till arbete.

I den senare skrivelsen av den 31 augusti 1922 har museichefen,
i anslutning till sin förra framställning i ämnet, hemställt om proposition
till 1923 års riksdag om anvisande av en årlig pension till Bagge
att utgå med ett belopp av 1,200 kronor för år från och med den 1
januari 1923.

Statskontoret, som anmodats uttala sig över de gjorda framställningarna,
har den 31 oktober 1922 i ärendet anfört i huvudsak
följande:

Kungl. Maj.ts proposition Nr 07.

Statskontoret finner det skäligt, att Bagge, som varit anställd hos nationalmuseum
i 46 år och numera är oförmögen till arbete, erhåller något årligt understöd
av statsmedel. Med hänsyn emellertid till att han endast tjänstgjort 3 dagar
i veckan, och, enligt av statskontoret infordrat intyg under vart och ett av åren
1919 — 1921 i avlöning uppburit, förutom dyrtidstillägg, blott 800 kronor, finner
statskontoret, att honom icke bör tillerkännas årligt understöd till högre belopp
än 600 kronor, att utgå från och med den 1 juli 1921.

Därest Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt att, på av chefen för nationalmuseum
anförda skäl, tillerkänna Bagge gratifikation, torde sådan höra utgå med
samma belopp som det årliga understödsbelopp, som av statskontoret ifrågasatts,
eller 600 kronor, i vilket fall årligt understöd ej bör utgå förrän från och med den
1 juli 1922. Gratifikation torde böra anvisas från åttonde huvudtitelns anslag till
extra utgifter.

I likhet med statskontoret anser jag skäligt, att Bagge, som under
en osedvanligt lång tidrymd och med mycket goda vitsord tjänstgjort som
extra ordinarie vaktmästare vid nationalmuseum, erhåller ett lämpligt avpassat
understöd av statsmedel. Härför talar även, att Bagge, som
är över 70 år gammal och följaktligen redan av åldersskäl numera
kunde antagas vara nedsatt till sin arbetskraft, dessutom drabbats av
olyckshändelse, vilken medfört att han blivit oförmögen till arbete.
Vad angår sättet för understödets utgående, håller jag före, att pension
redan från början bör tillerkännas Bagge och att någon form av gratifikation
icke bör ifrågakomma. Den tidpunkt, från och med vilken pensionen
må räknas, synes mig höra bestämmas till ingången av månaden, från
och med vilken Bagge erhöll avsked ur museets tjänst, eller alltså till
den 1 juli 1922. I fråga om understödets storlek har jag intet att erinra
mot vad statskontoret härutinnan föreslagit eller 600 kronor för ar.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,

att förutvarande extra ordinarie vaktmästaren
vid nationalmuseum Frans Albert Edvard Bagge må
från och med den 1 juli 1922 under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig
pension å 600 kronor.

2:o.

I skrivelse den 22 maj 1912 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel anmälde 1912 års riksdag, bland

Departements chefen.

Anslag till
materiell vid
det fysikalisk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

kemiska laboratoriet
vid
urriver sitetet i
Uppsala.

annat, att riksdagen i enlighet med Kung]. Maj:ts förslag dels medgivit,,
att för docenten i kemi vid universitetet i Uppsala, filosofie doktorn
Theodor Svedberg finge vid nämnda universitet inrättas en personlig
professur i fysikalisk kemi, dels ock för berörda ändamål på allmänna
indragningsstaten till årlig avlöning åt Svedberg anvisat ett belopp av
3,700 kronor, därav 1,200 kronor skulle, tillika med vissa från C. F.
Liljewalchs fond för personliga professurer vid Uppsala universitet till
avlöning vid professuren utgående medel, utgöra lön och 2,500 kronor
tjänstgöringspenningar, jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års
tjänstgöring.

Vid föredragning härav fann Kungl. Maj:t genom beslut den 29-juni 1912 gott utnämna och förordna Svedberg att från början av år
1913 vid universitetet i Uppsala vara professor i fysikalisk kemi.

Av den framställning, som låg till grund för riksdagens ovan omförmälda
beslut (punkten 19 i bilagan tionde huvudtiteln till 1912 års
statsverksproposition jämte till nämnda huvudtitel hörande utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 15 december 1911, sid.
29 ff.) inhämtas, bland annat, att arbetslokaler för den ifrågasatta personliga
professurens innehavare funnes inom den kemiska institutionsbyggnaden
och att denna lärostols upprättande ej för det dåvarande
påkallade några nämnvärda kostnader vid sidan av dem, som krävdes
för innehavarens avlönande.

Detta förhållande kunde pågå under åtskilliga år, och först de av
kristiden föranledda prisförhöjningarna gjorde anslag även för detta
ändamål av behovet påkallade. Redogörelse härför återfinnes under
punkt 16 i bilagan åttonde huvudtiteln till propositionen om 1919 års
tilläggsstat å sid. 24—26.

Härav framgår, att av statsanslaget till institutionen för allmän och analytisk
kemi under åren 1910—1917 använts ett belopp av i medeltal 1,700 kronor årligen
till inköp av fysikalisk-kemiska instrument, ehuru dylika utgifter i sådan omfattning
icke beräknats, då institutionens inkomststat uppgjordes. En del poster å
denna stat hade emellertid varit så pass stora, att de med förut gällande priser
möjliggjort besparingar, som kunnat komma institutionens fysikalisk-kemiska avdelning
tillgodo. I sammanhang med att nu framställning gjordes om förstärkande
av institutionens materiellanslag skedde beträffande oden fysikalisk-kemiska avdelningens
anslagsbehov en särskild framställning. Åt avdelningen tillhandahölle
kemiska institutionen lokaler med värme, ljus, vatten, gas, elektrisk ström in. m.
samt kemikalier med undantag av mera speciella sådana. För inköp av instrument
och vissa kemikalier hade emellertid avdelningen behov av särskilda medel. Sådana
hade dittills erhållits dels från kemiska institutionens ordinarie materiellanslag, dels
ur Svanbergska fonden, som en gång visat stort överskott, vilket dock enligt uppgift
då till stor del förbrukats. Avdelningens utgifter för nyssberörda inköp hade

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 97. 5

under vart och ett av åren 1910—1917 uppgått till i medeltal omkring 2,950 kronor
ärligen, därav för instrument 2,600 kronor och för speciella kemikalier omkring 350
kronor. Såsom förklaring till att så jämförelsevis stora årliga inköp varit nödvändiga
hade av avdelningens föreståndare — Svedberg — framhållits, bland annat, att ett
fysikaliskt-kemiskt laboratorium för att kunna med framgång fylla sitt ändamål måste
vara i besittning av möjligast fullständiga såväl fysikaliska som kemiska hjälpmedel,
men att nu ifrågavarande fysikalisk-kemiska avdelning såsom nyinrättad icke erhållit
någon tillnärmelsevis fullständig instrumentell utrustning; en sådan hade måst under
årens lopp hopbringas stycke för stycke, och den lämnade alltjämt mycket övrigt
att önska. — På grund av prisstegringarna beträffande instrument och kemikalier
hade Svedberg beräknat, att avdelningens medelsbehov ökats med minst omkring
90 procent. Med utgående härifrån hade han uppskattat avdelningens särskilda
behov av anslag till 5,000 kronor om året, och hade han förklarat, att om forskningen
och undervisningen i fysikalisk kemi skulle kunna upprätthållas i sin dittillsvarande
omfattning, någon nedprutning av nämnda summa icke vore möjlig.

Det större konsistoriet vid universitetet i Uppsala och kanslersämbetet
för rikets universitet förordade, att det utav Svedberg ifrågasatta
årliga anslaget skulle sammanslås med ett för kemiska institutionen
i övrigt begärt anslag å 3,700 kronor, vadan för denna institution i
dess helhet alltså skulle krävas ett belopp av 8,700 kronor.

Dåvarande departementschefen framhöll, att staten tvivelsutan ej
borde undandraga sig att träda emellan till lättande av de ekonomiska
svårigheterna för Uppsala universitets institutioner. Under erinran om
tillvaron av och ställningen för universitetets reservfond fann sig emellertid
departementschefen böra ifrågasätta, att staten ej påtoge sig att täcka
hela det belopp, vartill de ifrågavarande bristerna i institutionernas tillgångar
beräknats uppgå. Särskilt framhölls, att fonden borde kunna svara
huvudsakligen för ökade kostnader för bränsle. I anslutning härtill
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att till förstärkande av vissa materiellanslag
vid Uppsala universitet anvisa på tilläggsstat för år 1919 ett
belopp av 30,150 kronor, i vilken summa institutionen för allmän och
analytisk kemi beräknades ingå med ett belopp av 7,200 kronor. Denna
Kungl. Maj:ts framställning blev även av riksdagen bifallen.

För år 1920 äskades av vederbörande ett särskilt anslag å 5,000
kronor till inköp av instrument m. m. för fysikalisk kemi. Jag ansåg
mig emellertid i likhet med vad som skedde år 1919 böra sammanslå
detta anslag med anslaget till institutionen för allmän och analytisk
kemi, och äskades för båda dessa ändamål ett anslag av 10,400 kronor,
vilket belopp även blev av riksdagen beviljat på tilläggsstat för år 1920.

Jämväl för år 1921 äskades från olika institutioner och inrättningar
vid Uppsala universitet förstärkningsanslag, uppgående till sammanlagt
116,847 kronor 29 öre. I denna summa ingick institutionen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

för allmän och analytisk kemi med 6,270 kronor och inrättningen för
undervisning och forskning i fysikalisk kemi med 5,000 kronor. Min
företrädare i statsrådsämbetet fann sig emellertid, efter verkställd undersökning
i fråga om reservfondens förmåga att bära extra ordinarie utgifter,
kunna bland annat i fråga om de å tilläggsstat begärda anslagsposterna
ifrågasätta en reduktion och föreslog fördenskull, att hos riksdagen
skulle äskas ett belopp av 60,000 kronor eller således något mer
än hälften av vad universitetet begärt. Riksdagen fann sig dock, företrädesvis
med hänsyn tagen därtill att reservfonden torde äga tillräcklig
förmåga att bära ytterligare utgifter utöver vad förut ifrågasatts, höra
vidtaga en nedsättning av det utav Kungl. Maj:t äskade beloppet till

40.000 kronor, att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande fördelas på de olika
institutionerna och inrättningarna.

Genom beslut den 26 september 1921 ställdes detta anslag till det
större akademiska konsistoriets förfogande att av konsistoriet fördelas
på de särskilda institutionerna och inrättningarna i proportion till de
särskilda för dem från universitetet begärda tilläggsanslagen..

Kraven på förstärkningsanslag till de olika Uppsalainstitutionerna
för år 1922 uppgingo till ett sammanlagt belopp av 128,328 kronor 6
öre, därav för inrättningen för undervisning och forskning i fysikalisk
kemi ett belopp av 5,000 kronor. Till stöd härför anfördes av inrättningens
föreståndare, professor Svedberg, huvudsakligen följande:

I skrivelser till matematisk-naturvetenskapliga sektionen mars 1918, april 1919
och april 1920 hade närmare motiverats anslagskraven för inrättningen och påvisats,
att ifrågavarande kostnader icke kunde bestridas av de till kemiska institutionens
disposition stående anslagen. För år 1920 hade den ifrågavarande summan,

5.000 kronor, varit otillräcklig och måst överskridas, bristen täcktes med en del av
anslaget för år 1921. Åven under år 1921 torde ett överskridande bliva nödvändigt,
om undervisningen skulle kunna ostört fortgå. Ett höjande av anslaget vore
därför högeligen önskvärt. Utgifterna för år 1922 torde, även om största sparsamhet
iakttoges, komma att något ökas, emedan enligt den nya studiehandbokens
bestämmelser för framtiden icke blott som dittills vetenskapliga undersökningar utan
även direkt övningslaborationer i fysikalisk kemi skulle hållas. På grund härav
bleve en del nyanskaffningar samt årliga utgifter för diverse förbrukningsartiklar
nödvändiga. I fråga om instrument — den post, vartill största delen av anslaget
ginge — hade icke något prisfall inträtt utan snarare prisökning. De tyska instrumentfabrikerna
pålade oerhört höga exportavgifter, som kommit deras priser att
uppnå och i en del fall överträffa de alltid som mycket höga ansedda priserna på
motsvarande engelska fabrikat.

Ehuru reservfonden vid ingången av år 1922 visade en avsevärt
försämrad ställning, fann jag mig dock, med häns3Tn till den ståndpunkt
riksdagen intagit till denna fråga, icke böra tillstyrka en anord -

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 07.

ning, varigenom staten helt iklädde sig kostnaderna för de ökade
materiellutgifterna, utan förordade jag, i likhet med vad som skedde för
år 1921, att förslag framlades till riksdagen att för ändamålet bevilja
en viss del, 40,000 kronor, av det begärda beloppet, under det att återstoden
finge täckas genom reservfondens medel.

1922 års riksdag beslöt emellertid, i anledning av inom riksdagen
väckta motioner, att för ändamålet anvisa ett belopp av 80,000 kronor,
att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande fördelas på vissa institutioner
och inrättningar, och fann Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1922
gott bland annat ställa detta anslag till förfogande av det större akademiska
konsistoriet i Uppsala att av konsistoriet fördelas på de särskilda
institutionerna och inrättningarna i proportion till de för dessa
från universitetet begärda tilläggsanslagen.

I en av kanslersämbetet för rikets universitet med eget utlåtande
av den 22 augusti 1922 till Kung]. Magt överlämnad skrivelse har nu
det större akademiska konsistoriet i Uppsala, i enlighet med framställning
av den filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion, anhållit
om utverkande av proposition till 1923 års riksdag om beviljande
från och med budgetåret 1923—1924 av ett anslag å allmänna indragningsstaten
av 6,000 kronor till materiell till det fysikalisk-kemiska
laboratoriet.

Till grund för sektionens hemställan ligger en skrivelse av Svedberg
av huvudsakligen följande innehåll.

Under de senaste två åren har, såsom jag redan i min skrivelse till sektionen
av april 1921 framhållit, den av mig begärda summan av 5,000 kronor icke varit
tillräcklig för täckande av de med forskningsarbetets utveckling och undervisningens
utökning stegrade behoven och detta trots att största möjliga sparsamhet iakttagits.
En brist har därför uppstått — den utgjorde vid början av år 1922 1,742 kronor 28 öre
— som emellertid tillsvidare täckts med en del av det följande årets anslag. Så
kan dock icke i längden få fortgå, om icke undervisningen skall bliva lidande därpå.
Vidare kommer på grund av den i nya studieplanen för kemi påbjudna ökade undervisningen
i fysikalisk kemi avsevärt ökade anspråk att ställas på materiellanslaget.
På dessa grunder får jag därför anhålla att sektionen denna gång bland sina petita
upptager det ifrågavarande anslagskravet för budgetåret 1923—1924 till 6,000
kronor. Vidare får jag föreslå, att sektionen begär, att detta anslag, som hittills
utgått å tilläggsstat, för framtiden må uppföras å allmänna indragningsstaten. Jag
skulle naturligtvis hellre se, att anslaget kunde utgå å ordinarie stat men förmodligen
lägger min professurs egenskap av personell hinder i vägen härför. A andra
sidan är det av synnerlig vikt för undervisningen, att anslaget får en så permanent
karaktär som möjligt. Det hör till mina tjänsteåligganden att planera de vetenskapliga
arbetena i fysikalisk kemi — bland annat för de studerande, som ämna

Departements chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

avlägga fil. lic. examen i kemi med specialisering i fysikalisk kemi, samt för dem,
som vilja utföra sin doktorsundersökning på detta område — men detta är förenat
med stora svårigheter så länge laboratoriet icke åtnjuter ett anslag, som med visshet
kan påräknas år efter år. Enligt den nya studieplanen i kemi fordras för
fil. lic. examen i kemi genomgående av en experimentell övningskurs i fysikalisk
kemi. För upprätthållande av denna undervisning måste vissa årliga materiellinköp
och årliga instrumentkompletteringar göras, vilka i år fått bestridas av det knappa
anslaget för det fysikalisk-kemiska laboratoriet. Det är tvivelsutan lämpligast, att
dessa utgifter även för framtiden bestridas av detta laboratoriums anslag, men detsamma
måste dä, såsom ovan framhållits, något ökas och bliva av en mera permanent
art. Den kemiska institutionens anslag är redan otillräckligt och kan icke
lämna några bidrag till detta ändamål. Icke kan heller medel härtill erhållas ur
den s. k. Svanbergska fonden, vars avkastning sedan flera år tillbaka, och med
säkerhet för all framtid, måste helt tagas i anspråk för den kemiska institutionens
materiellinköp.

Såväl det större konsistoriet som kanslersämbetet hava tillstyrkt
den gjorda framställningen, det senare under hänvisning till att i ett
fall, likartat med det nu föreliggande, nämligen beträffande materiell
m. m. för den vid Uppsala universitet för professorn Allvar Gallstrand
inrättade personliga professuren i fysiologisk och fysikalisk optik, anslag
på allmänna indragningsstaten finnes uppfört i riksstaten.

Då genom riksdagens beslut år 1912 för Svedberg upprättades en
personlig professur, gällde det närmast att åt ett svenskt universitet
bevara en ung forskare, vilkens framstående vetenskapliga förmåga
utlandet redan hade sökt tillförsäkra sig. Men meningen var givetvis
också att vid Uppsala universitet bereda större möjlighet att bedriva fysikalisk-kemisk
forskning. Ett naturvetenskapligt forskningsarbete, framför
allt det experimentella vetenskapliga arbetet, bedrives emellertid ej
genom lärarkrafter allenast; därtill fordras understundom i stor omfattning
materiell utrustning, såväl årliga förbrukningsartiklar som nyanskaffningar
av för de vetenskapliga undersökningarna erforderliga instrument.
Av det i det föregående anförda torde framgå, med vilka små medel
det fysikalisk-kemiska forskningsinstitutet i Uppsala städse haft att räkna
och med vilka ekonomiska svårigheter det under de senaste åren haft att
kämpa för att tillgodose sin materiellutrustning. Samtidigt som alla förnödenheter
blivit mångdubbelt fördyrade och ekonomiska bidrag på grund
av dyrtiden icke längre kunna påräknas, vare sig från donerade medel
eller från den kemiska institutionens allmänna anslag, stegras kraven på
institutionen för fysikalisk kemi från universitetets sida genom den omläggning
av det vetenskapliga arbetet, varom Svedberg i det föregående talat.

Det måste givetvis, vilket även i ansökningen påpekats, vara av

Iiungl. Maj:ts proposition Nr 97.

synnerlig vikt för undervisningen, att anslaget får eu så permanent
karaktär som möjligt, i all synnerhet måste planerandet av större vetenskapliga
arbeten vara förenat med stora svårigheter, så länge laboratoriet
icke åtnjuter ett anslag, som med visshet kan påräknas år från
år. Jag ansluter mig därför till den av universitetsmyndigheterna förordade
utvägen, att anslaget varder knutet vid Svedbergs personliga
professur och därför i likhet med avlöningen till denna uppföres på
allmänna indragningsstaten. Kanslersämbetet har redan påpekat ett
precedensfall härutinnan, då 1913 års riksdag i enlighet med Kungl.
Maj:ts därom framställda förslag till materiell m. m. för den ovannämnda,
åt Gullstrand upprättade personliga professuren på allmänna
indragningsstaten anvisade ett årligt belopp av 5,000 kronor.

Vad beträffar storleken av det anslag till materiell m. m., som
skulle behöva i fortsättningen utgå för den Svedbergska professuren,
har det synts mig, som om ett högre belopp än 4,000 kronor icke nu
bör för ändamålet uppföras på ordinarie stat. Materiellkostnaderna hava
visserligen icke under de senaste åren kunnat pressas in i en så pass
trång ram, men den alltfort skeende prissänkningen måste givetvis förr
eller senare göra sig kännbar även på här ifrågavarande område. Det
torde då icke vara lämpligt att uppföra ett anslag av den jämförelsevis
permanenta karaktär, varom här är fråga, med ett belopp, som delvis
är baserat på dyrtidens inflytande.

Till sist vill jag allenast framhålla, att redovisning för anslaget
bör i vanlig ordning lämnas. Den instrumentella utrustning och övriga
materiell, som finnes kvar, då Svedberg en gång lämnar sin professur,
torde böra övertagas av den kemiska institutionen vid universitetet i Uppsala.

I anslutning till vad ovan anförts får jag därför hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att till materiell m. m. för den åt professorn
Theodor Svedberg vid universitetet i Uppsala inrättade
personliga professuren i fysikalisk kemi på allmänna
indragningsstaten anvisa ett årligt belopp av 4,000
kronor.

3:o.

I skrivelse den 1 juni 1922 har f. d. professorn i kirurgi vid Tungspenkarolinska
mediko-kirurgiska institutet Johan Gustaf Ekehorn hos Kungl. ««» & proMaj:t
anhållit om vidtagande av åtgärder i syfte att han, som den 31 j''g''Eket^rn.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 76 käft. (Nr 97.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

mars 1922 på grund av uppnådda 65 år erhöll avsked Irån sin professorsbefattning,
måtte komma i åtnjutande av pension till det belopp,
5,600 kronor, som efter avskedet plägar tillkomma professor.

Såsom stöd för denna sin framställning har Ekehorn anfört huvudsakligen
följande.

Från att vara lasarettsläkare vid länslasarettet i Sundsvall hade han den 23
december 1909 utnämnts till professor i kirurgi vid universitetet i Uppsala och hade
därefter på grund av kallelse blivit den 9 juni 1916 utnämnd till professor i kirurgi
vid karolinska institutet, vilken befattning han sedan dess innehaft till och med den
31 mars 1922, eller sammanlagt en tid av något över 12 år. Innan han blev lasarettsläkare,
hade han innehaft anställning i statens tjänst dels såsom amanuens vid
Uppsala universitet, dels såsom stipendiat i fältläkarkåren, dels såsom prosektor i
anatomi vid karolinska institutet, dels såsom amanuens och underkirurg vid serafimerlasarettet,
dels ock slutligen såsom docent i kirurgi vid Uppsala universitet
under en tid av tillhopa omkring 9 år, så att hans tjänstår i statens tjänst sammanlagt
uppginge till något över 21 år. Det fattades honom alltså omkring 4 år
i det antal av 25 tjänstår, som fordrades för erhållande av full, ej reducerad pension.

Under sammanlagt 17 år hade han varit lasarettsläkare i Härnösand och
Sundsvall, innan han utnämndes till professor. Dessa 17 år, som ej räknades såsom
statstjänst, hade för honom gått fullständigt förlorade vid sammanräkningen av hans
tjänstår, och anhölle han nu, att nämnda 17 år måtte få^ räknas honom till godo
såsom ersättning för den tid av 4 år, som bruste i de 25 ar, vilka fordrades för
erhållande av full pension. Såsom skäl härför anför Ekehorn, dels att han enligt
kungörelsen den 13 november 1903 angående rätt till pension för vissa lasarettsläkare,
som icke äro delägare i lasarettsläkarnas pensionskassa, skulle, om han hade
fortsatt att vara lasarettsläkare, vid uppnådd pensionsålder (65 år) hava varit berättigad
att av staten uppbära halva beloppet av den pension, som skulle hava tillkommit
honom såsom förutvarande lasarettsläkare, dels slutligen, att han såsom
lasarettsläkare under 17 år arbetat i det allmännas tjänst lika fullt som om han
under tiden varit professor.

Vid Ekehorns ansökning finnas fogade, bland annat, merit- och
tjänsteförteckning samt i avskrift vederbörliga intyg och fullmakter.

På grund av remiss har kanslersämbetet för rikets universitet,
efter hörande av karolinska institutets lärarkollegium, den 17 juni 1922
avgivit utlåtande i ärendet och därvid .tillstyrkt den gjorda ansökningen.

Vidare har medicinalstyrelsen den 13 juli 1922 i ärendet avgivit
infordrat utlåtande och därvid, under påpekande att styrelsen icke
närmare inginge på de normer, som reglerade det statliga pensionsväsendet,
anfört bland annat följande:

Då lasarettsläkarnas pensionskassa den 1 januari 1904 trädde i verksamhet,
saknade dåvarande lasarettsläkaren i Sundsvall J. G. Ekehorn enligt reglementet för
kassan ifråga av den 13 november 1903, § 2, rätt att inträda i kassan. Han hade
emellertid, för den händelse han vid uppnådda sextiofem levnadsår avgick från sin

Kungl. Muj:ts proposition Nr 97.

befattning, rättighet att åtnjuta pension, till vilken staten skulle hava bidragit med
hälften. Enligt samma reglementes § 8 erlades av staten icke någon avgift till
lasarettsläkarnas pensionskassa för lasarettsläkarebefattningen i Sundsvall under den
tid, Ekehorn var lasarettsläkare därstädes, d. v. s. intill utgången av år 1909.

Ekehorns tjänsteår som lasarettsläkare och som professor äro tillsammans
flera än som är nödvändigt för erhållande av full statspension.

Ekehorn har under de närmare sjutton år, han varit lasarettsläkare, på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt uppehållit befattningarna såsom läkare vid länslasaretten
i Härnösand och Sundsvall.

På ovan anförda grunder anser medicinalstyrelsen tillräckliga skäl föreligga
för bifall till den gjorda framställningen.

Härefter har direktionen över lasarettsläkarnas pensionskassa den
2S juli 1922 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört huvudsakligen
följande.

Då sökanden den 1 januari 1904, vid vilken tidpunkt lasarettsläkarnas pensionskassa
trädde i verksamhet, redan sedan längre tid tillbaka var anställd såsom
ordinarie lasarettsläkare och överskridit 45 års ålder, var han, på sätt medicinalstyrelsen
framhållit, jämlikt stadgandet i § 2 av pensionskassans reglemente den 13
november 1903, varken skyldig eller ens berättigad att inträda i kassan. Däremot
skulle han, om han kvarstått såsom lasarettsläkare, varit, jämlikt kungörelsen angående
rätt till pension för vissa lasarettsläkare, som icke äro delägare i lasarettsläkarnas
pensionskassa, den 13 november 1903, berättigad att avgiftsfritt erhålla
en pension av 3,000 kronor, därav hälften skolat bestridas med statsmedel.

Hade den centralisering av det statsunderstödda pensions väsendet numera
varit genomförd, varom utredning och förslag i november 1917 framlagts av inom
finansdepartementet tillkallade sakkunnige, skulle sökanden otvivelaktigt hava ägt
att för pension såsom f. d. professor tillgodoräkna sig sin tjänstgöring såsom lasarettsläkare.

Den sakfråga, som i förevarande ansökning dragits under Kungl. Maj:ts prövning,
skall emellertid bedömas enligt gällande lag om civila tjänstinnehavares rätt
till pension, och för så vitt det vid sådant förhållande kan anses ligga inom direktionens
befogenhet att däri göra något ytterligare uttalande, får direktionen, utan
att vare sig av- eller tillstyrka bifall till ansökningen, uttala såsom sin uppfattning,
att i sagda lags ordalydelse icke synes kunna hämtas stöd för ett dylikt bifall.

Slutligen har statskontoret på grund av remiss den 15 september
1922 i ärendet avgivit utlåtande och därvid bland annat anfört följande.

Professorn Ekehorn, som vid avskedstagandet kunde räkna 21 för pension
beräkneliga tjänstår i statens tjänst, har av statskontoret tilldelats avkortad pension
motsvarande av pensionsunderlaget, 5,600 kronor, eller sålunda med 4,710

kronor. Vid tjänstårsberäkningen kunde hänsyn icke tagas till den tid av 17 år
Ekehorn innehaft anställning som lasarettsläkare.

Emellertid skulle Ekehorn, därest han kvarstått såsom lasarettsläkare till
dess han uppnått 65 års ålder, vid vilken tidpunkt han kunnat räkna vida mer än

Departements chefen.

Pension åt
biträdet vid
karolinska
mediko- kirurgiska
institutets
bibliotek
Sigrid Amalia
Brithelli, född
Hell koff.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

25 tjänstår i nämnda egenskap, hava undfått pension, som med 1,500 kronor skolat
utgå av statsmedel. Vid sådant förhållande och då en lasarettsläkares verksamhet
måste anses vara av synnerligen allmännyttig beskaffenhet, synes det statskontoret
rimligt att åt Ekehorn utverkas tilläggspension i anledning av hans långvariga
arbete i nämnda egenskap Därest denna tilläggspension bestämdes med hänsyn till
antalet av Ekehorns tjänstår såsom lasarettsläkare, skulle den utgöra n/2S av 1,500
kronor eller sålunda 1,020 kronor. Emellertid torde det med hänsyn till föreliggande
omständigheter vara lämpligare att bestämma denna tilläggspension till ett
belopp, motsvarande skillnaden mellan hel pension för professor och den Ekehorn
redan tilldelade pensionen, eller sålunda 890 kronor.

Ekehorns långa och utmärkt väl meriterade lasarettsläkartjänst och
hans ovanligt omfattande vetenskapliga författarverksamhet synas mig
vara faktorer, som mer än väl uppväga den jämförelsevis korta tid,
som fattas i att han skulle vara berättigad till full pension såsom professor.
Ett bifall till framställningen skulle enligt mitt förmenande endast
vara ett välförtjänt erkännande från det allmännas sida av den
gagnande verksamhet, som Ekehorn i dess tjänst uträttat före tillträdandet
av sin professur.

I likhet med statskontoret finner jag det vara lämpligast, att den
Ekehorn tillkommande tilläggspensionen bestämmes till ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan hel pension för professor och den honom
redan tilldelade pensionen, eller 890 kronor, och torde detta belopp tillerkännas
honom från och med den 1 april 1922, från vilken dag hans
hittillsvarande pension utgått.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva

att f. d. professorn i kirurgi vid karolinska medikokirurgiska
institutet Johan Gustaf Ekehorn må, räknat
från och med den 1 april 1922, under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig
tilläggspension av 890 kronor.

4:o.

I en av kanslersämbetet för rikets universitet med eget tillstyrkande
utlåtande av den 15 december 1922 till Kung]. Maj:t överlämnad
framställning har karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium
hemställt om vidtagande av åtgärder för beredande av en årlig pension
å 1,200 kronor åt biträdet vid institutets bibliotek fru Sigrid Amalia

-Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Brithelli, född Hellhoff att utgå från och med månaden näst efter den,
varunder hon avgår från sin tjänst.

Denna lärarkollegiets hemställan har föranletts av en skrivelse av
institutets bibliotekarie, andre bibliotekarien Arne Holmberg, vari denne
till eu början omförmält, att fru Brithelli på grund av ålder och sjukdom
såge sig nödsakad att den 1 juli 1923 vid uppnådda 68 år draga
sig tillbaka från sin tjänst.

Därefter fortsätter Holmberg.

Fru Brithelli började sitt arbete i biblioteket under sedermera riksbibliotekarien
E. W. Dahlgren år 1890, och i ett av honom utfärdat intyg redogöres närmare
för hennes arbete under åren 1890—1903. I likhet med min närmaste företrädare,
f. d. förste bibliotekarien Haverman, som åren 1903—1920 hade ansvaret för
bibliotekets skötsel, kan jag till alla delar instämma i de vackra vitsorden om fru
Brithellis i tjänsten ådagalagda nit och skicklighet. Jag får dessutom tillägga, att
hennes erfarenhet och kännedom om biblioteket varit mig till ovärderlig hjälp vid
det tidskrävande omorganisationsarbete, som på grund av bibliotekets snabba tillväxt
måste utföras omedelbart efter mitt tillträde till bibliotekariebefattningen
sommaren 1920, samt att hon därvid med största självuppoffring frivilligt ställt sin
arbetskraft till förfogande i betydligt större utsträckning, än man rimligtvis kunnat
ålägga henne.

Den ersättning, som fru Brithelli för sitt arbete åtnjutit, har varit synnerligen
ringa. Hennes fasta arvode åren 1897—1912 utgjorde endast 500 kronor,
och först sedan 1913 utgår hennes lön — oavsett tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
— till 1,200 kronor årligen. Även sistnämnda arvode måste i betraktande
av hennes långa tjänstetid — icke mindre än 32 år — och den för varje
år ökade arbetsbördan anses vara synnerligen blygsamt, helst som hon vid sjukdomsfall
varit nödsakad att av egna medel avlöna vikarie. Då därtill kommer, att hennes
ekonomiska omständigheter äro sådana, att hon är i verkligt behov av understöd,
då hennes arbetsförmåga är uttömd, synes det högst behj ärtans värt, att hon efter
lång och trogen tjänst måtte tillförsäkras samma inkomst, som hon för sitt arbete
åtnjutit de senaste 10 åren, eller 1,200 kronor jämte därå eventuellt utgående dyrtidstillägg.

De av Holmberg omnämnda intygen, som för fru Brithelli utfärdats
av f. d. bibliotekarien Dahlgren och f. d. förste bibliotekarien Haverman,
äro av följande lydelse:

Undertecknad får härmed angående fru Sigrid Brithellis tjänstgöring vid
karolinska institutets bibliotek intyga följande.

Efter att i Kungl. biblioteket ha förvärvat nödig förfarenhet i bokkatalogisering
erhöll fru Brithelli vintern 1890—91 uppdraget att katalogisera karolinska
institutets då ännu till större delen oförtecknade bokförråd och var under de följande
åren oavbrutet sysselsatt med detta arbete, som honorerades med tillfälliga anslag
av institutets medel. År 1897 erhöll hon en fastare anställning i det att åt henne
uppdrogs att dagligen under tiden klockan 10 f. m. till 2 e. m. under lästerminerna
besörja vakthållningen i bibliotekets läsrum. Detta uppdrag avsåg från

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

början endast tillsynen över boksamlingens begagnande på stället, men utvidgades
inom kort till besörjandet av utlåning och mottagande av återgående boklån samt
övriga expeditionsbestyr, samtidigt med att katalogiseringsarbetet fortsattes så att
detsamma, då jag 1903 avgick från befattningen såsom institutets bibliotekarie, var
väsentligen avslutat beträffande boksamlingens dåvarande omfång. Under dessa
arbeten hade fru Brithelli förvärvat en ingående kännedom om bibliotekets innehåll,
som satte henne i stånd att betjäna de besökande i så gott som alla förekommande
fall; det blev snart blott i undantagsfall som dessa för att få sina
önskningar uppfyllda behövde vända sig till den på andra tider tjänstgörande
bibliotekarien.

Beträffande det sätt, varpå fru Brithelli utfört samtliga henne anförtrodda
uppdrag, anser jag mig kunna vitsorda, att hon städse och i synnerligen hög grad
ådagalagt nit och skicklighet, varför jag anser henne väl förtjänt att vid uppnådda
68 års ålder och efter trägen verksamhet i ett ohälsosamt arbetsrum erhålla den
belöning, som i form av pension kan för henne ifrågakomma.

Stockolm den 28 november 1922.

E. W. Dahlgren

f. d. riksbibliotekarie.

I ovanstående uttalande kan undertecknad, som år 1903 efterträdde f. d. riksbibliotekarien
Dahlgren såsom bibliotekarie vid karolinska institutet och under
vilkens ledning frn Brithelli tjänstgjorde från nämnda år intill juli månad 1920, till
alla delar instämma.

Stockholm den 28 november 1922.

Emil Haverman Av

ansökningen bifogade handlingar framgår vidare, att fru Brithelli,
som är född den 16 maj 1855, lider av kronisk ledgångssjukdom
samt »att denna för henne utgör nära nog fullständigt hinder för
att fullgöra sina tjänsteåligganden.»

I den skrivelse, varmed institutets lärarkollegium överlämnade
denna ansökning till kanslersämbetet, har lärarkollegiet, under instämmande
i vad bibliotekarien i ärendet anfört, vitsordat, att fru Brithelli
på ett utomordentligt förtjänstfullt och samvetsgrant sätt skött sina
åligganden under den långa tid, hon varit anställd vid biblioteket.
Lärarkollegiet ville ock erinra om, såsom i annat sammanhang flera
gånger skett, att bibliotekets arbetslokaler vore belägna å nedre botten
i ett gammalt hus från sjutton hundratalet, vilket vore särdeles otillfredsställande
eller rent av hälsovådligt ur hygienisk synpunkt (den
boställsvåning, som förut funnits i husets bottenvåning hade måst utrymmas).
Lärarkollegiet förklarar sig hava anledning antaga, att de
nämnda hygieniska olägenheterna ej vore utan skuld till den ohälsa,
som fru Brithelli åsamkat sig.

På grund av remiss har statskontoret den 29 januari 1923 avgivit
utlåtande i ärendet och därvid anfört;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Fru Brithelli har nu vid snart uppnådda 68 års ålder en synnerligen långvarig
anställning i statens tjänst bakom sig. Visserligen har det med sagda anställning
förenade arbetet icke varit av samma omfattning som en ordinarie befattningshavares
tjänstgöring, men å andra sidan föreligger enligt lärarkollegiets
utsago skäl till antagande att den ohälsa, som nu tvingar henne att avgå från sin
befattning, åsamkats henne under arbetet vid karolinska institutet. Statskontoret
vill därför biträda framställningen om utverkande av någon pension åt henne.

Emellertid synes det av lärarkollegiet föreslagna pensionsbeloppet alltför
högt tilltaget. Enligt statskontorets förmenande kan man icke i förevarande fall
ifrågasätta högre pension än två tredjedelar av det nu utgående arvodet, 1,200
kronor; pensionens belopp synes alltså böra bestämmas till högst 800 kronor.

Med hänsyn såväl till fru Brithellis långvariga, synnerligen väl
vitsordade tjänstgöring som till övriga i handlingarna omförmälda ömmande
omständigheter finner jag den gjorda framställningen värd allt
behjärtande. I fråga om pensionens belopp anser jag mig emellertid
böra godtaga den av statskontoret gjorda beräkningen. Pensionen
torde böra utgå från och med månaden näst efter den, då fru Brithelli
kommer att frånträda sin befattning, vilket, enligt vad ovan nämnts,
torde komma att inträffa den 1 juli 1923.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva

att biträdet vid karolinska mediko-kirurgiska institutets
bibliotek fru Sigrid Amalia Brithelli, född
Hellhoff, må från och med månaden näst efter den,
varunder hon frånträder sin befattning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pensin av 800 kronor.

5:o.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juli 1921 erhöll adjunkten
vid högre allmänna läroverket i Luleå Karl Henrik Andersson avsked
från adjunktsbefattningen. Sedermera anhöll hans fader, boende i Långrör,
Söderhamn, hos Kungl. Maj:t, att enär Karl Henrik Andersson vid tiden
för avskedsansökningens ingivande på grund av sinnessjukdom ej varit
ansvarig för sina handlingar, Kungl. Maj:t måtte upphäva beslutet om
avsked för honom.

Genom beslut den 5 maj 1922 lämnade Kungl. Maj:t denna ansökning
utan bifall men tillerkände Andersson för tiden från och med
den 30 juli 1921 till utgången av år 1922 ett understöd av 2,200 kronor

Departements chefen.

Understad åt
f. d. läroverksadjunkten

K. H. Andersson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

för helt år räknat att utgå från åttonde huvudtitelns anslag till extra
utgifter. Tillika förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles taga under
övervägande frågan om beredande av gottgörelse åt Andersson.

Jag anhåller att nu åter få anmäla detta ärende, i vilket utlåtanden
avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret och justitiekanslersämbetet.
Lämpligt torde vara att i detta sammanhang lämna
en på handlingarna i förenämnda ärende grundad redogörelse för de
närmare omständigheter, som voro förknippade med Anderssons avskedsansökan.

Andersson förordnades av skolöverstyrelsen den 17 juli 1920 till
extra lärare vid högre allmänna läroverket i Jönköping tills vidare under
läsåret 1920—1921. Den 29 oktober 1920 utnämndes han till adjunkt
vid högre allmänna läroverket i Luleå från och med den 1 november
1920. Därefter begärde han hos överstyrelsen tjänstledighet från och
med tillträdesdagen till utgången av nämnda läsår för fortsatt tjänstgöring
i Jönköping; denna ansökan bifölls.

Sedermera anhöll Andersson den 22 november 1920 med stöd av
läkarbetyg, som utvisade, att han på grund av sinnessjukdom vore oförmögen
att vederbörligen förrätta sin tjänst under återstående delen av
höstterminen 1920, att sistnämnda beslut måtte såtillvida ändras, att han
på grund av sjukdom erhölle tjänstledighet från adjunktstjänsten från
och med den 22 november 1920 till slutet av höstterminen 1920 samt
att han entledigades från extralärarförordnandet för hela den återstående
delen av den tid, detta omfattade. Denna ansökan blev den 8 december
1920 av överstyrelsen bifallen allenast så, att Andersson erhöll den sökta
tjänstledigheten för återstoden av höstterminen 1920 samt för samma tid
entledigades från förordnandet vid högre allmänna läroverket i Jönköping.

Den 29 november 1920 ingav rektor vid sistnämnda läroverk G. Lené
till rådhusrätten i Jönköping en på läkarbetyg stödd ansökan, att Andersson
måtte förklaras omyndig.

Läkarbetyget var av följande lydelse:

»Att läroverksadjunkten, filosofie magistern Henrik Andersson är sinnessjuk
och på grund därav oförmögen att taga hand om sina ägodelar, intygas härmed på
heder och samvete. Jönköping den 27 november 1920.

Olof Sörensen
f. d. fältläkare.»

Rätten biföll samma dag berörda ansökan och förordnade Lené
till förmyndare för Andersson.

På grund utav en av Lené i egenskap av förmyndare ingiven
ansökan erhöll därefter Andersson genom överstyrelsens beslut den 18

Kanal. Maj:ts proposition Nr 97.

januari 1921 tjänstledighet från sin adjunktstjänst under vårterminen
1921 samt entledigades från extralärarförordnandet för samma tid.

Sedan Andersson först intagits på upptagningsanstalten vid Eksjö
lasarett, vårdades han under tiden den 19 december 1920 — den 7
januari 1921 å Solna sjukhem. Han utskrevs därifrån till sitt hem
ehuru icke återställd; enligt vad sjukhemmets överläkare, professorn
Henry Marcus sedermera meddelat, skedde detta mot dennes avstyrkande.

Emellertid ingav Andersson den 27 maj 1921 till rådhusrätten i
Jönköping en ansökan att bliva myndigförklarad. Till stöd för denna
ansökan åberopades ett läkarintyg av följande lydelse:

»Att filosofie magistern Karl Henrik Anderssons (Jönköping) sinnestillstånd
nu i så hög grad förbättrats, att han själv kan taga vård om sin egendom, får jag
härmed på heder och samvete intyga.

Stockholm den 24 maj 1921.

Henry Marcus.

Docent i psykiatri och neurologi.»

Rektor Lené förklarade sig hava intet att erinra mot denna ansökan.
Den 30 maj 1921 förklarade rätten Andersson åter myndig.

Den 29 juni 1921 ingav Andersson till skolöverstyrelsen en till
Kungl. Maj:t ställd ansökning om avsked från sin adjunktstjänst. Sedan
rektor vid högre allmänna läroverket i Luleå tillstyrkt bifall till ansökningen,
överlämnade överstyrelsen densamma till Kungl. Maj:t med tillstyrkande
utlåtande av den 13 juli 1921. Såsom jag förut nämnt, beviljades
det sökta avskedet genom beslut den 29 juli 1921.

Vid den utav Anderssons fader gjorda ansökningen om upphävande
av det sålunda meddelade avskedet voro fogade bland annat intyg av
legitimerade läkaren i Söderhamn W. Palmblad och Marcus.

Palmblad, vilken Andersson besökt ett flertal gånger under tiden
mars—juni 1921 för att erhålla ett friskbetyg, har förklarat sig anse,
-att Andersson »vid den tid, då han återfick sin myndighet, icke var
ansvarig för sina handlingar.»

Marcus har meddelat, att Andersson, sedan han lämnat Solna
sjukhem, upprepade gånger konsulterat honom och begärt att bliva
befriad från förmynderskapet. Då detta endast innebure en inskränkning
i rätten att förvalta ekonomiska angelägenheter och då Andersson icke
;genom sin sjukdom visat oförmåga att handhava dessa angelägenheter,
både Marcus efter samråd med Lené utfärdat förberörda intyg. Vidare
bär Marcus anfört:

»Emellertid innefattar detta intyg på intet sätt, att magister Andersson
då skulle varit återställd till hälsa. Detta var också icke fallet vid nämnda tillBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 76 höft. (Nr 97.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

fälle och ej heller vid en senare undersökning den 27 juni 1921. Andersson företedde
vid dessa tillfällen tydlig sinnessjukdom. Jag anser därför, att laglig giltighet icke
bör tillmätas de handlingar, som han utfört vid nämnda tidpunkt, och anser särskilt,
att han på grund av sin sinnessjukdom varit oförmögen att bedöma betydelsen av
den viktiga handling han då vidtagit, nämligen att begära avsked från sin innehavande
lärarbefattning.»

I ärendet avgåvos yttranden av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret och justitiekanslersämbetet.

Sedan skolöverstyrelsen lämnat en redogörelse för överstyrelsens
åtgöranden i frågan och erinrat om sitt tillstyrkande av bifall till avskedsansökan,
anförde överstyrelsen vidare.

Såsom förklaring till att de tillstyrkande yttrandena av rektor och överstyrelsen
kunnat utan tvekan avgivas, vill överstyrelsen dels framhålla, att rektorstjänsten
vid högre allmänna läroverket i Luleå bytt innehavare den 1 juli 1921, och
att deltagarna i överstyrelsens beslut om ansökans tillstyrkande till följd av semesteroch
vikariatsförhållanden voro uteslutande sådana, som icke deltagit i behandlingen
av Anderssons tidigare på grund av sjukdom ingivna tjänstledighetsansökningar, dels
erinra därom, att Andersson genom den av rådstuvurätten beslutade myndighetsförklaringen
måste anses hava rätt att med laglig verkan ingiva avskedsansökan.
Nu framgår emellertid av nu föreliggande ansökan, särskilt tydligt av det till ansökan
fogade intyget av numera professor Marcus, att Andersson i själva verket
icke varit ansvarig för sina handlingar vid den tid, då han ingav sin avskedsansökan,
och att följaktligen denna rätteligen icke bort upptagas till behandling.
Att så likväl skett, har berott därpå, att de myndigheter, som behandlat ärendet,
däribland överstyrelsen, icke ägt tillräcklig kännedom om de förhållanden, under
vilka ansökan tillkommit. Visserligen torde man kunna säga, att erforderliga former
riktigt iakttagits vid ärendets behandling, men icke desto mindre har i verkligheten
icke tillbörlig hänsyn tagits till Anderssons rätt. Hade hans avskedsansökan icke
upptagits till behandling, så hade han förblivit ordinarie adjunkt med rätt att, så
länge han vore tjänstledig på grund av sjukdom, behålla själva lönen med avstående
allenast av tjänstgöringspenningarna, samt att, för den händelse sjukdomen efter
fem års tjänstledighet kunde anses göra honom för framtiden oduglig till tjänstgöring
och han följaktligen nödgades taga avsked, under sin återstående livstid uppbära
en, låt vara avkortad, pension; korteligen sagt, han hade på grund av gällande
löne- och pensions reglering befunnit sig i en ganska tryggad ekonomisk ställning.
Så som saken nu gestaltat sig, är han från och med den 30 juli 1921 utan något
som helst understöd från statens sida. Det sålunda inträffade synes innebära en så
påtaglig orättvisa, att överstyrelsen icke finner annan utväg att gottgöra densamma,
än att Anderssons avsked blir arnullerat och han förklaras fortfarande vara innehavare
av sin ordinarie adjunktstjänst från och med sistnämnda dag. En dylik
åtgärd vore visserligen, såvitt överstyrelsen vet, av enastående natur. Men den
föreliggande situationen har också uppstått genom en så enastående anhopning av
olyckliga omständigheter, att ett hänsynstagande till densamma icke torde kunna
medföra några som helst risker för oberäkneliga konsekvenser i framtida likartade fall.

Kanal■ Maj:ts proposition Nr •>/.

Medicinalstyrelsen avgav, under åberopande av ett av Marcus avgivet
förnyat yttrande, det utlåtande, att Andersson vid den tidpunkt,
då han inlämnade sin avskedsansökan, på grund av sinnessjukdom var
oförmögen att bedöma betydelsen av denna handling.

Statskontoret anförde huvudsakligen följande:

Av medicinalstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande framgår, att Andersson
vid den tidpunkt, då lian inliimnade ansökan om avsked, på grund av sinnessjukdom
var oförmögen att bedöma betydelsen av denna handling. Vid sådant förhållande
och då avsked kunnat Andersson beviljas endast på därom av honom gjord ansökning,
hade han rätteligen icke bort avskedas, och han synes därför äga grundat rättsanspråk
på gottgörelse. Sådan gottgörelse skulle givetvis beredas Andersson ifall
Kungl. Maj:t, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, med återkallande av det beviljade
avskedet förklarar, att Andersson allt fortfarande är innehavare av ifrågavarande
adjunktstjänst. Då emellertid genom beslutet om avsked för Andersson, vilket medfört
att tjänsten förklarats ledig till ansökning, tillskapats ett förhållande, som
berör även annan persons rätt, anser statskontoret sig kunna ifrågasätta, huruvida
Kungl. Maj:t vill vidtaga en så enastående åtgärd som att återkalla ett dylikt

beslut. För den händelse Kungl. Maj:t finner frågan icke kunna lösas på det av

överstyrelsen föreslagna sätt, lärer gottgörelse böra beredas Andersson i annan
ordning; och får statskontoret i sådant avseende föreslå, att framställning göres
till riksdagen om medgivande att Andersson må allt ifrån avskedet åtnjuta den

avlöning och den rätt till pension, som skolat tillkomma honom, därest han kvar stått

i tjänsten; dock med skyldighet för honom att, om han efter återvunnen
hälsa blir i stånd att sköta adjunktstjänst vid allmänt läroverk, mottaga utnämning
till den befattning av dylikt slag, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt anförtro honom.

I avseende å den föreliggande frågan om upphävande av det
beviljade avskedet yttrade justitiekansler sämbetet följande.

På privaträttens område hava förekommit stridiga uppfattningar, huruvida
en viljeförklaring under alla förhållanden skall anses ogiltig, när den, som avger
viljeförklaringen, lider av vansinne eller tillfällig sinnesförvirring eller eljest med
avseende å viljeförklaringens innebörd saknar förmåga att råda för sig själv. Ehuru
förhållandet mellan staten och dess tjänstemän icke kan bedömas efter enbart privaträttsliga
normer, anser justitiekanslersämbetet emellertid, att avskedsansökan, som
av sinnessjuk tjänsteman göres utan förmyndarens medverkan, icke bör upptagas
till prövning. Härav följer dock icke, att om dylik ansökan prövas av Kungl.
Maj:t och beviljas, Kungl. Maj:ts beslut bör anses såsom en nullitet. Det torde
icke heller föreligga någon laga rätt att få beslutet annullera^ något som tvärtom
skulle kunna medföra svårlösta komplikationer i de fall tjänstemannen redan fått en
efterträdare. Och under alla omständigheter torde yrkandet på annullering sakna laga
hemul för den händelse, såsom i förevarande fall, avskedsansökningen ingives av
en tjänsteman, som visserligen tidigare såsom sinnessjuk förklarats omyndig men vid
tiden för ingivandet uttryckligen genom laga kraft ägande domstolsbeslut förklarats
åter myndig, därvid åberopats läkarbetyg av innehåll, att tjänstemannens sinnestillstånd
dåmera i så hög grad förbättrats, att han själv kunde taga vård om sin
egendom.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

I enlighet med den åsikt justitiekanslersämbetet således hyste,
lämnade Kungl. Maj:t såsom jag förut erinrat ansökningen utan bifall.

Därest samtliga av mig nu relaterade omständigheter varit kända,
då Andersson ingav sin avskedsansökan, hade denna, såsom man kan
taga för givet, icke blivit beviljad. Då avsked nu på grund av samverkande
tillfälligheter blivit honom meddelat, torde det emellertid icke
kunna göras gällande någon rätt för Andersson till ekonomisk gnttgörelse.
Starka billighetsskäl synas dock tala för att något understöd beredes honom.
Hade han stått kvar vid sin adjunktsbefattning och erhållit tjänstledighet
för sjukdom, skulle han fortfarande ägt att åtnjuta en ej obetydlig
del av sina avlöningsförmåner. Med hänsyn härtill fann Kungl. Maj:t
sig böra tilldela Andersson ett understöd för tiden från och med
avskedets beviljande till och med 1922 års utgång. Frågan om understöd
för tiden därefter befanns böra underställas riksdagens prövning.
Ifrågavarande såsom understöd beviljade belopp, 2,200 kronor för år,
ansågs, med hänsyn till de olika på frågan inverkande omständigheterna,
vara skäligt.

Innan jag framställer förslag till ordnande av frågan om understöd
åt Andersson för framtiden, ber jag att få lämna vissa av mig
inhämtade upplysningar angående Anderssons nuvarande levnadsförhållanden.

Andersson vårdas sedan den 3 december 1921 å Uppsala hospital
och asyl och har den 14 augusti 1922 åter blivit ställd under förmyndare.
Kostnaden för hans vård å hospitalet uppgick för år 1922
till 2,920 kronor och kommer år 1923 att med tillämpning av nu
gällande bestämmelser uppgå till 2,555 kronor, allt i första klassen.
Då Andersson endast äger en obetydlig besparing, betalas kostnaden,
förutom genom det erhållna statsunderstödet, av hans närmaste släktingar.
Anderssons fader är dock numera själv sjuklig och oförmögen till arbete,
varför två ogifta systrar, båda småskollärarinnor, bidraga till bestridande
av kostnaderna för broderns vård. Ömmande omständigheter äro således
jämväl för handen, varför även ur denna synpunkt ett bidrag av
allmänna medel synes önskvärt för att möjliggöra hans vård å hospitalet.
Men huvudsakliga skälet härtill äro, syneä mig, de förut nämnda
omständigheterna i samband med Anderssons avskedsansökan. Vad beträffar
understödets storlek torde ett belopp av 2,200 kronor för år
kunna anses skäligt. Lämpligast torde vara, att detta belopp får utgå
av anslaget till allmänna indragnmgsstaten, varför framställning i sådant
syfte torde böra göras till riksdagen. Skulle Andersson tillfriskna och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97. 21

icke mera vara i behov av hospitalsvård utan äga möjlighet att själv
försörja sig, bör understöd givetvis ej längre utgå till honom. Det här
föreslagna understödet torde därför böra utgå endast från och med
början av år 1923 tills vidare, så länge Andersson är i behov av hospitalsvård
eller eljest oförmögen till arbete.

Eventuellt erforderliga föreskrifter beträffande sättet för understödets
utgående in. m. lära, i händelse av riksdagens bifall till det förslag,
jag nu ärnar framlägga för Kungl. Maj:t, komma att lämnas av
Kungl. Maj:t.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,

att till f. d. läroverksadjunkten Karl Henrik
Andersson må, så länge han är i behov av hospitalsvård
eller eljest oförmögen till arbete, från och med
år 1923 tills vidare från allmänna indragningsstaten
utgå ett belopp av 2,200 kronor årligen.

6:o.

Styrelsen för kommunala mellanskolan i Nora har i en till Kungl.
Maj:t ställd, den 10 januari 1921 dagtecknad ansökning anhållit om
vidtagande av erforderliga åtgärder för beredande av pension åt nuvarande
timläraren vid omförmälda skola, förre extra ordinarie läraren
vid Nora pedagogi Per Erik Eriksson.

Till stöd för denna sin ansökning anför styrelsen, bland annat:

Sedan lång tid tillbaka, enligt uppgift ända från förra hälften av 1600-talet,
har i Nora funnits en högre skola, som länge åtnjutit statsunderstöd, ja, före skolreformen
1904 var s. k. statspedagogi. Vid denna skola anställdes vårterminen
1887 — således för 33 år sedan — såsom kollega studenten Per Erik Eriksson,
vilken sedan kvarstod i tjänst en till pedagogiens nödtvungna upphörande genom
dåvarande skolreform. Pedagogien och en statsunderstödd elementarskola för flickor
sammanslogos då till Nora samskola, som åtnjutit statsunderstöd och stått under
läroverksöverstyrelsens inseende. Vid denna skola kunde Eriksson endast få anställning
som timlärare med några få timmars undervisning och låg avlöning.
Under senare år har timantalet visserligen höjts, så att han haft lika mycken
tjänstgöring som en ordinarie lärarinna men avlöningen har varit lika med kvinnlig
lärares i lägsta lönegraden. På grund av gällande författningar har Nora samskola
nu ombildats till kommunal mellanskola och vid denna skolform har intet nämnvärt
arbete kunnat beredas honom. Eriksson har sålunda nedlagt hela sitt livsarbete
— 33 år — på den högre skolundervisningen och skött detta arbete
så, att han av sina lärjungar omfattats med kärlek och högaktning och av för -

Pension åt
förre extra
ordinarie
läraren vid
Nora
pedaqoqi
P. E. Eriksson.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 97.

äldrarna varit värderad såsom en ytterligt noggrann, omutligt rättvis och gedigen
lärare. Nu står han vid inträdet i sextioårsåldern utan möjlighet till vidare skolarbete
och utan pension. Med de små avlöningsbelopp, som han haft att uppbära,
har han knappast kunnat täcka mycket enkla levnadskostnader, än mindre
lägga av en sparad penning för framtiden och ålderdomen. Inom samhället torde
man väl på grund av den tacksamhetsskuld, vari man känner sig stå till honom
för hans arbete, försöka att göra något för att förbättra hans nuvarande villkor.
Men då det synes hårt att efter ett plikttroget och synnerligen redbart livsarbete,
som en tid helt och en tid delvis nedlagts i statens tjänst, och efter att två gånger
förut varit offer för de förändrade skolorganisationerna, nu till sist, helt kasserad,
lämnas utan något som helst stöd på ålderdomen, har styrelsen för Nora kommunala
mellanskola ansett sig böra till Kungl. Maj:t ingå med framställning om beredande
av statspension åt Eriksson.

Enligt ett ansökningen vidfogat protokollsutdrag hava stadsfullmäktige
i Nora å sammanträde den 21 oktober 1920 beslutit enhälligt
för sin del på det livligaste tillstyrka den av nämnda skolstyrelse sålunda
gjorda framställningen.

Av handlingarna i detta ärende inhämtas i övrigt, bland annat,
att Eriksson, som är född den 9 maj 1861, efter den 15 juni 1882 vid
Karolinska högre allmänna läroverket i Örebro avlagd mogenhetsexamen,
från och med höstterminen 1887 till och med vårterminen 1906 tjänstgjort
i egenskap av vikarierande kollega och adjunkt med full tjänstgöring
vid Nora pedagogi, att han efter nämnda pedagogis enligt 1904
års riksdags beslut vidtagna indragning tjänstgjort såsom timlärare vid
Nora statsunderstödda samskola läsåren 1906—1920, vilken sistnämnda
tjänstgöring under läsåren 1913 —1920 till omfattningen motsvarat läroverksadjunkts,
att han för närvarande alltsedan höstterminen 1920 tjänstgör
såsom timlärare vid den från berörda samskola ombildade kommunala
mellanskolan i Nora samt att Erikssons ekonomiska ställning enligt
ett av ordföranden i Nora stads taxeringsnämnd utfärdat intyg är sådan,
att det är av behovet påkallat, att han, exempelvis efter fyllda sextiofem
år, har att påräkna en mindre pension, för att han med trygghet
skall kunna emotse sin ålderdom.

I ärendet hava utlåtanden avgivits den 10 april 1922 av skolöverstyrelsen
och den 8 juni samma år av statskontoret.

Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande, bland annat:

I själva verket hade Eriksson alltifrån höstterminen 1887 varit anställd vid
en och samma läroanstalt, ehuru denna vid två olika tillfällen blivit omorganiserad.
Dessa omorganisationer hava varit en bidragande orsak därtill, att Eriksson aldrig
erhållit ordinarie anställning vare sig i statens eller kommunens tjänst, varav i sin
tur följer, att han nu, då han närmar sig pensionsåldern och enligt det av ordföranden
i Nora stads taxeringsnämnd utfärdade intyget icke kan motse en i ekono -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 97.

miskt avseende tryggad ålderdom, icke äger någon rätt till pension vare sig av
staten eller av staden.

Enligt vad överstyrelsen inhämtat, torde Nora stad vara villig att, med hänsyn
till det långvariga och samvetsgranna arbete Eriksson nedlagt för fostrande av
stadens ungdom, bevilja honom någon pension. Då emellertid detta arbete under
icke mindre än 19 år bedrivits vid en statens läroanstalt, synes det skäligt, att
jämväl staten på något sätt bidrager till tryggandet av Erikssons ålderdom. Överstyrelsen
ville i detta avseende erinra därom, att då genom 1904 års riksdags beslut
vissa statens läroverk ombildades till samskolor och som följd därav vissa
statsunderstödda enskilda flickskolor måste indragas, 1907 års riksdag beviljade ett
årligt anslag till understöd åt vissa äldre lärarinnor, som genom denna omorganisation
förlorade sin anställning. Det synes, som om även i nu förevarande fall något
statsunderstöd borde beviljas.

För beräknande av ett sådant understöds belopp är det svårt att finna några
fasta utgångspunkter. Tager man emellertid hänsyn därtill, att Eriksson vid den
tid, då han upphörde att vara extra ordinarie lärare i statens tjänst uppbar ett
årligt arvode av 1,800 kronor, att för närvarande hel adjunktspension är 4,000
kronor, motsvarande avlöning i högsta lönegraden av 5,800 kronor, samt att Eriksson
varit i statens tjänst under 19 läsår, under det att ordinarie läroverks!ärare för
erhållande av hel pension äger att räkna sig till godo 33 tjänstår, så synes ett
belopp av omkring 750 kronor om året vara skäligt. På detta belopp torde dessutom, i
analogi med vad som genom Kungl. Maj:ts brev den 12 september 1921 föreskrivits
angående nyssnämnda f. d. flickskollärarinnor, böra utgå dyrtidstillägg efter samma
grunder som för statens pensionärer. A andra sidan borde såsom förutsättning för
understödets utgående föreskrivas, att jämväl Nora stad beviljar Eriksson ett årligt
understöd å minst 750 kronor. Vad angår sättet för understödets utbetalande hänvisade
överstyrelsen till kungörelsen den 10 mars 1922 (nr 121) med bestämmelser
om utbetalning månadsvis av vissa pensioner m. m.

Överstyrelsen hemställer i anledning härav, att Kungl. Maj:t måtte
till riksdagen ingå med framställning därom, att till Eriksson må från
och med månaden näst efter den, i vilken han efter uppnådda sextiofem
år upphör att tjänstgöra såsom lärare vid Nora kommunala mellanskola,
av allmänna medel utgå ett årligt understöd av 750 kronor jämte därå
belöpande dyrtidstillägg enligt de grunder, som kunde komma att stadgas
för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst under förutsättning
att Eriksson vid understödets uppbärande styrker sig av Nora
stad uppbära ett understöd av minst 750 kronor om året.

1 sitt utlåtande yttrar statskontoret i huvudsak:

Statskontoret finner goda skäl hava blivit anförda för vidtagande av åtgärder
i ändamål att utverka någon pension av statsmedel åt Eriksson. Beträffande beloppet
av pensionen anmärker statskontoret, att det av handlingarna framgår, att
Erikssons tjänstgöring under åren 1915—1920 omfattat 25 timmar i veckan. Då
enligt kungörelsen den 22 juli 1918 (nr 660) vid statsläroverk anställd timlärare
med lägre kompetens åtnjuter arvode med 120 kronor för veckotimme, skulle allt -

Departe mentschefen -

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

så dylik lärare med tjänstgöring, motsvarande den undervisningsskyldighet, som
enligt vad förut nämnts ålegat Eriksson, hava haft en årsinkomst av 3,000 kronor.
Om årsavlöning till detta belopp toges till utgångspunkt vid bestämmande av pension
för statstjänsteman, skulle hel pension utgöra */s härav eller 2,000 kronor.
Vid sådant förhållande och då sammanlagda beloppet av de pensionsförmåner, som
enligt det av skolöverstyrelsen i dess utlåtande i ärendet framlagda förslag skulle
utgå till Eriksson, vilken i mer än 33 år varit anställd vid den läroanstalt, som
numera benämnes kommunala mellanskolan i Nora, komme att uppgå till endast
1,500 kronor, synes någon invändning mot storleken av dessa pensionsförmåner icke
kunna göras.

Statskontoret hemställer alltså om bifall till förevarande framställning i enlighet
med vad skolöverstyrelsen hemställt.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen, är det här fråga
om ett sannolikt enastående fall. Det gäller en lärare, Per Erik Eriksson,
som tidigt vann anställning vid en statens läroanstalt, pedagogien
i Nora, och där under ej mindre än 19 läsår plikttroget fullgjort sitt
lärarkall. Ordinarie anställning vid nämnda pedagogi kunde han dock
ej vinna, då enligt Kungl. Maj:ts den 12 juni 1882 fattade beslut lärartjänster
vid treklassiga allmänna läroverk ävensom vid pedagogier, vilka
efter nämnda tid bleve lediga, icke finge besättas med ordinarie innehavare
utan skulle tills vidare upprätthållas på förordnande. När sedermera
genom 1904 års riksdags beslut bland andra pedagogien i Nora indrogs,
stod Eriksson utan möjlighet att vinna ordinarie anställning vid annat
statsläroverk och övergick därför till den i sagda stad upprättade statsunderstödda
samskola, som trädde i pedagogiens ställe och som höstterminen
1920 ombildades till kommunal mellanskola. Ej heller vid
sistnämnda läroanstalt har ordinarie anställning kunnat beredas honom,
och då någon pensionsrätt ej medföljt hans anställning vid nyssnämnda
enskilda Barnskola, är han på sin ålderdom utan annat understöd för sitt
livsuppehälle, än det bidrag, som må kunna lämnas honom från vederbörande
kommun.

Då emellertid mer än halva Erikssons tjänstgöring varit fullgjord
vid en statens läroanstalt, synes det mig i hög grad rimligt och billigt,
att även staten lämnar honom något understöd, och jag anser mig därför
kunna utan tvekan tillstyrka framställning till riksdagen i det i ansökningen
angivna syftet.

Jag bör tillägga, att, så vitt jag nu känner, fallet är utan motstycke
och ett bifall till framställningen således näppeligen kan medföra
några icke önskvärda konsekvenser. Jag bör ock erinra om att statsmakterna
tidigare funnit skäligt att uti några i viss mån liknande fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tråda hjälpande emellan. Jag syftar härvid på 1907 års riksdags beslut,
varigenom årliga understöd tillförsäkrades vissa lärarinnor vid flickskolor,
som i följd av 1904 års riksdags beslut om inrättande av statssamskolor
i åtskilliga städer indragits eller komme att indragas. Samma förhållanden,
som föranlett sistnämnda beslut, föreligga i det väsentliga
även i fråga om Eriksson.

Mot beräkningen av det belopp, 750 kronor årligen, varmed skolöverstyrelsen
med instämmande av statskontoret ansett understödet till
Eriksson böra utgå, har jag intet att erinra. Likaså anser jag, att det
bör åtnjutas under förutsättning, att vederbörande kommun beviljar
Eriksson ett årligt understöd av minst samma belopp som må komma
att utgå av statsmedel. Å understödet lärer dyrtidstillägg enligt vederbörliga
grunder böra utgå, i den mån sådant tillägg av riksdagen beviljas.

I fråga om sättet för utbetalningen av berörda understöd torde
möjligen erforderliga föreskrifter böra i sinom tid lämnas av Kungl.
Maj:t.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen
medgiva,

att förre extra ordinarie läraren vid Nora pedagogi
Per Erik Eriksson må från och med månaden näst
efter den, under vilken han efter uppnådda 65 år upphör
att tjänstgöra såsom lärare vid kommunala mellanskolan
i Nora, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 750
kronor, under förutsättning att Eriksson vid understödets
uppbärande styrker sig av Nora stad uppbära
ett understöd, ej understigande 750 kronor för år räknat.

7 ro.

Hos Kungl. Maj:t har Lovisa Ånell, född Andersdotter, änka efter
gymnastikvaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Linköping Gustaf
Adolf Ånell, anhållit om pension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lovisa Ånell är född den
15 maj 1859, att hennes make, vilken i 33 år tjänstgjort såsom gymnastikvaktmästare
vid nämnda läroverk, avled den 14 juli 1922, att hon
under mannens livstid i stor utsträckning varit honom behjälplig vid
skötandet av vaktmästarbefattningen, att hon på grund av sjuklighet
och allmän kraftnedsättning är urståndsatt att genom eget arbete väsentBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 76 käft. (Nr 97). 4

Understöd åt
vaktmästaren
G. A. Ånelts
änka.

Departementschef
ev»

26 Kungl. Maj:ls proposition Nr 97.

ligen bidraga till sitt uppehälle samt att hennes sammanlagda tillgångar,
sedan boet efter mannen skiftats, uppgå till mellan 8,000 och 9,000 kronor.

I ärendet hava yttranden avgivits av förutvarande och nuvarande
gymnastiklärarna vid läroverket N. B. Mannerhjorta och friherre K. V. E.
von Vegesack ävensom läroverkskollegiet och rektor. Samtliga hava
tillstyrkt bifall till ansökningen, de förra under framhållande av Ånells
synnerligen plikttrogna arbete.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 15 januari 1923, under erinran
att 1912 års riksdag beviljat Carolina Petronella Lindström, änka efter
vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Halmstad, C. E. Lindström,
ett årligt understöd å 200 kronor, framhållit, att den omständigheten,
att Lovisa Ånell icke kunde sägas vara alldeles medellös, icke syntes
böra utgöra hinder för att staten nu såsom i så många andra fall genom
beviljande av understöd visade sig uppskatta ett i det allmännas tjänst
utfört arbete. Överstyrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t täcktes
föreslå riksdagen att tilldela Lovisa Åuell ett årligt understöd av 300
kronor, räknat från och med den 1 januari 1923.

Statskontoret har i utlåtande den 5 februari 1923 anfört följande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att beträffande sökanden föreligga samma
omständigheter, som synas hava föranlett 1912 års riksdag att bevilja understöd
åt vaktmästaren C. E. Lindströms änka, med det undantag likväl att sökanden icke
kan sägas vara medellös. Emellertid är det kapital sökandens man lämnade efter
sig icke av den storlek att änkans andel av detsamma kan antagas giva en avkastning,
tillräcklig för hennes utkomst. Statskontoret vill härför tillstyrka, att åt
sökanden utverkas pension till samma belopp som beviljades änkan Lindström, eller
200 kronor.

Vaktmästarna vid de allmänna läroverken äro icke berättigade till
statspension, och ej heller är i någon form sörjt för pensionering av
deras efterlevande. Pension har dock i ett flertal fall beviljats vaktmästare,
och jämväl änkor efter vaktmästare hava i vissa fall erhållit
understöd av statsmedel. Ehuru omständigheterna i detta fall äro
mindre ömmande än i det av ämbetsverken åberopade precedensfallet,
anser jag mig böra hemställa om förslag till riksdagen om tilldelande
av ett understöd åt sökanden. I likhet med statskontoret vill jag förorda
ett understödsbelopp av 200 kronor, vilket torde böra utgå å allmänna
indragningsstaten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,

att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket
i Linköping G. A. Ånells änka Lovisa Ånell, född

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Andersdotter, må från och med den 1 januari 1923
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd å tvåhundra kronor.

8:o.

I en av skolöverstyrelsen med yttrande av domkapitlet i Växjö
den 20 september 1922 och eget utlåtande den 30 samma månad till
Kungl. Maj:t överlämnad ansökning har rektorn vid folkskoleseminariet i
Kammar Augusta Westerberg anhållit om beredande av eu årlig pension
å 400 kronor eller det belopp, som av Kungl. Maj:t kunde prövas skäligt,
åt vaktmästaren vid nämnda seminarium Hilda Ulrika Falkman.

Ansökningen var åtföljd av åldersbetyg för Hilda Ulrika Falkman
jämte ett av seminariets läkare Albin Jonsson utfärdat intyg, enligt
vilket hon till följd av allmän svaghet och åderförkalkning vore oförmögen
att längre sköta sin tjänst eller för övrigt med arbete förtjäna
sitt uppehälle.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Hilda Falkman är född
den 18 september 1859, att hon varit i seminariets tjänst i två skilda omgångar
med en sammanlagd tjänstgöringstid av fjorton år, att hennes årsarvode beräknats
efter 700 kronor under åren 1910 och 1911, 750 kronor under år 1912, 1,000 kronor
under åren 1914 och 1915, 1,100 kronor under år 1916 samt 1,200 kronor från och
med år 1917, vartill kommer fri bostad, lyse och värme, vilken förmån uppskattats till
200 kronor från och med år 1919 och 150 kronor före sagda år, samt att hon
städse med den största villighet samt med utomordentlig plikttrohet och duglighet
fullgjort sina åligganden. Rektor framhåller därjämte i sin skrivelse, att, då nu
Hilda Falkman på grund av höggradig klenhet såge sig nödsakad att lämna sin
anställning tidigare än hon ämnat och på grund av sin ålder ej hade utsikt att på
nytt kunna åtaga sig någon anställning samt — förutom en liten stuga — endast
ägde ett kapital å ungefär 3,000 kronor, väsentligen tillkommet genom insamling till
hennes sextioårsdag inom seminariet och bland därifrån utgångna lärarinnor, vore
hon i stort behov av något årligt understöd, varav hon också i lika hög grad som
vilken som helst av i statens tjänst anställda pensionsberättigade befattningshavare
gjort sig förtjänt.

Domkapitlet har tillstyrkt rektors framställning.

Skolöverstyrelsen har anfört huvudsakligen följande:

Då vaktmästarna vid folkskoleseminarierna för närvarande icke äro uppförda
på ordinarie stat, äro de icke lagligen berättigade till pension. Det måste emellertid
enligt överstyrelsens mening anses vara med rättvisa och billighet förenligt, att
även dessa befattningshavare på sin ålderdom erhålla understöd från det allmänna.
Kungl. Maj:t har också tidigare vid flera tillfällen gjort framställning till riksdagen

Pension åt
vaktmästaren
vid folkskoleseminariet
i
Kalmar
Hilda Vinka
Falkman.

Departcmenti chefen.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

om beredande av pension åt liknande befattningshavare, och dessa framställningar
hava vunnit riksdagens bifall. Så tilldelades genom Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut år 1921 pension åt bland andra städerskan vid samskolan i Skellefteå Anna
Vilhelmina Hedberg, vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Skara Nils August
Nilsson och vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Linköping Anna Katarina Österberg
till belopp av 300, 800 och 400 kronor respektive. Det synes överstyrelsen,
att vad av rektor vid folkskoleseminariet i Kalmar blivit anfört i nu förevarande
fall med styrka talar för att pension beredes även Hilda Falkman.

Vid beräkningen av nu ifrågavarande pensionsbelopp lärer man med hänsyn
till bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension böra
utgå från ett pensionsunderlag utgörande 2/3 av den kontanta avlöningen, ökad med
värdet av åtnjutna naturaförmåner. Då emellertid Hilda Falkman tjänstgjort vid
seminariet endast 14 av de 30 tjänstår, vilka enligt samma lag fordras av kvinnlig
tjänstinnehavare för åtnjutande av hel pension, skulle hennes pension komma att
utgöra 14/an av det sålunda erhållna pensionsunderlaget. Enligt denna beräkningsgrund
skulle pensionsbeloppet bliva 435 kronor 56 öre eller avrundat 440 kronor.
På grund av att Hilda Falkman icke erlagt några pensionsavgifter, lärer emellertid
pensionsbeloppet böra minskas något, förslagsvis till 420 kronor. Om denna
beräkning godkännes, skulle alltså ifrågavarande pension komma att utgöra 420
kronor, vartill jämlikt kungörelsen den 15 juni 1922 angående pensionstillägg
åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer skulle komma
att pensionstillägg å 180 kronor.

På grund av remiss liar statskontoret avgivit utlåtande i ärendet
och därvid yttrat följande:

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot den beräkning skolöverstyrelsen
framlagt beträffande beloppet av den pension, som borde utverkas åt
Hilda Ulrika Falkman, men vill ifrågasätta, om ej den summa, till vilken styrelsen
vid sagda beräkning kommit, 435 kronor 56 öre, borde, i anledning av den omständigheten
att Falkman icke erlagt några avgifter för sin pensionering, avrundas
nedåt till 400 kronor och pensionen alltså bestämmas till samma belopp, som av
1921 års riksdag beviljades såsom pension åt vaktmästaren vid folkskoleseminariet
i Linköping Anna Katarina Österberg.

På grund av vad i ärendet av vederbörande myndigheter anförts
anser jag det vara skäligt, att Hilda Ulrika Falkman tillerkännes pension
å allmänna indragningsstaten. Vad den ifrågasatta pensionens storlek
beträffar ansluter jag mig till statskontorets mening, att pensionen bör
utgå med 400 kronor för år.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Kalmar
Hilda Ulrika Falkman må från och med månaden näst
efter den, under vilken avsked från hennes inne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 07.

liavande vaktmästarbefattning blivit henne beviljat,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära eu årlig pension av 400 kronor.

9:o.

Med utlåtande av den 29 juli 1922 bar skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat särskilda av styrelsen för tekniska skolan i Stockholm
gjorda framställningar om beredande av pension åt följande personer,
vilka därom till styrelsen ingivit ansökningar, nämligen avdelningsföreståndarinnan
vid den till nämnda läroanstalt hörande skolan för kvinnliga
lärjungar, överlärarinnan Sofia Gisberg, avdelningsföreståndaren
vid byggnadsyrkesskolan, överläraren Gustaf Georg Erikson, överläraren
Anders Tidner samt förutvarande portvakten Regina Margareta Agrén,
född Schussler.

Pension Åt
över''ärarna
vid tekniska
skolan i Stockholm
Sofia
Oisberg, O. O.
Erikson och
A Tidner
samt f. d.
portvakten
Regina Margareta
Agrén.

Enligt ansökningarna bifogade åldersbetyg är Sofia Gisberg född
den 16 december 1854, Erikson den 14 december 1853, Tidner den 24
februari 1855 och Regina Margareta Agrén den 9 maj 1850.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sofia Gisberg alltsedan år 1886
tjänstgjort vid ifrågavarande läroanstalt med utmärkta vitsord och utan något avbrott
för tjänstledighet, att hon alltsedan år 1901 är avdelningsföreståndarinna vid
skolan för kvinnliga lärjungar samt överlärarinna dels i extra ämnet konstsömnad
vid högre konstindustriella skolan från och med år 1887, dels i välskrivning och
textning från och med år 1890 och i konstindustriell fackteckning alltsedan år 1910
vid skolan för kvinnliga lärjungar, att hennes tjänstgöring omfattar 28 undervisningstimmar
i veckan samt att den till henne i egenskap av såväl avdelningsföreståndarinna
som över- och underlärarinna utgående avlöningen, frånsett dyrtidstilllägg,
från och med år 1920 utgjort sammanlagt 4,866 kronor för år räknat.

Erikson har, enligt vad handlingarna utvisa, från och med höstterminen 1882
med utmärkta vitsord och utan avbrott för tjänstledighet varit anställd vid omförmälda
läroanstalt. Han är alltsedan år 1916 avdelningsföreståndare vid byggnadsyrkesskolan
samt överlärare dels i ämnena geometri, algebra och aritmetik vid
aftonskolan från och med år 1900, dels i matematik i byggnadsyrkesskolan och i
samma ämne i maskinyrkesskolan från och med år 1909, dels ock från och med år
1890 i aritmetik samt från och med år 1899 i geometri i skolan för kvinnliga lärjungar.
Med dessa överlärarbefattnmgar är förbunden en tjänstgöringsskyldighet
av 43 undervisningstimmar i veckan. Hans sammanlagda avlöningsförmåner å
ifrågavarande överlärarbefattningar jämte arvode såsom avdelningsföreståndare hava,
frånsett dyrtidstillägg, från och med år 1920 utgjort 6,663 kronor för år räknat.

Beträffande Tidner inhämtas av handlingarna, att han tjänstgjort vid läroanstalten
alltsedan höstterminen 1886 med utmärkta vitsord och utan avbrott för
tjänstledighet, att han för närvarande är ordinarie överlärare dels i uppsatsskrivning
och svenska språket inom afton- och söndagsskolan samt byggnadsyrkesskolan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

från och med höstterminen 1887 samt i maskinyrkesskolan från och med höstterminen
1890, dels ock i uppsatsskrivning vid skolan för kvinnliga lärjungar från
och med höstterminen 1905; att hans tjänstgöring omfattat 14 undervisningstimmar
i veckan, samt att hans avlöningsförmåner å vid skolan innehavda befattningar,
frånsett dyrtidstillägg, från och med år 1920 utgjort 1,783 kronor 20 öre för år
räknat.

Regina Margareta Agrén har den 1 oktober 1915 frånträtt den av henne
alltsedan den 1 oktober 1882 innehavda och med utmärkta vitsord bestridda befattningen
såsom portvakt vid ifrågavarande läroanstalt. Hennes årliga avlöningsförmåner
hava under de senaste åren före avskedstagandet utgjort dels kontant 300
kronor, dels ock förmån av fri bostad med bränsle och lyse, uppskattad till 300
kronor, sammanlagt sålunda 600 kronor.

Skolans styrelse har hemställt, att årlig pension måtte beredas
Sofia Gisberg med 3,244 kronor, Erikson med 4,442 kronor och Tid ner
med 1,188 kronor, motsvarande */s av en var av dem vid avskedstagandet
tillkommande avlöningsförmåner. Någon beräkningsgrund för bestämmande
av pensionsbelopp åt Regina Margareta Agrén har icke angivits
av styrelsen.

Skolöverstyrelsen har i sitt förutnämnda utlåtande anfört bland
annat följande.

Befattningshavare vid tekniska skolan i Stockholm äro visserligen icke berättigade
att erhålla pension på grund av lagen om civila befattningshavares rätt
till pension den 11 oktober 1907, men riksdagen har på grund av Kungl. Maj:ts
framställning i flera föregående fall beviljat pension åt överlärare vid nämnda skola.
Den 30 juni 1922 har Kungl. Maj:t Renlighet med riksdagens beslut beviljat f. d.
överläraren vid nämnda skola C. H. Österberg och vaktmästaren vid samma skola
C. G. A. Agrén årlig pension med i huvudsak av skolöverstyrelsen äskade belopp.
I de fall då pension sålunda har beviljats överlärare, har denna beräknats efter
enahanda grunder, som genom nämnda lag äro fastställda med avseende å ordinarie
innehavare av civil tjänst. Överstyrelsen anser sig därför med goda skäl kunna
tillstyrka en likartad behandling av de nu gjorda framställningarna.

Beträffande Sofia Gisbergs, Eriksons och Tidners sammanlagda löneinkomster
å respektive tjänster — frånsett dyrtidstillägg — framgår av handlingarna i ärendet,
att i dessa avlöningsbelopp ingår såväl den avlöningsförhöjning, som alltsedan
1912 kommit sökandena till del på grund av riksdagens anvisande av anslag till
beredande av provisorisk lönereglering med 20 procent å i stat uppförda avlöningsförmåner
åt befattningshavare vid tekniska skolan i Stockholm, som ock en avlöningsförhöjning,
som av skolans styrelse tilldelats vederbörande att utgå från och
med år 1920, sedan riksdagen från och med sistnämnda år anvisat medel till beredande
av ytterligare löneförbättring åt lärarna vid skolan. Enär med nämnda provisoriska
lönereglering och löneförbättring avsetts att bringa avlöningen för tekniska skolans
lärare i viss överensstämmelse med de ordinarie lönebelopp, som av 1918 års riksdag
fastställdes för lärare vid tekniska läroverk och yrkesskolor, anser överstyrelsen,
att pensionsbeloppen böra beräknas å sökandenas hela avlöning vid avskedstagandet,
frånsett givetvis dyrtidstillägg. Under erinran att sökandenas såväl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

tjänste- som levnadsår väl motsvara vad som av civila befattningshavare fordras
för erhållande av pension har överstyrelsen intet att anmärka i fråga om de av
styrelsen för överlärarna föreslagna pensionsbeloppen. Beträffande Regina Margareta
Agrén anser överstyrelsen, att de för de övriga sökandena föreslagna grunderna för
beräknande av dem''tillkommande pension jämväl böra tillämpas vid beräknande av
henne tillkommande pensionsbelopp, vadan pensionsbeloppet för henne skulle bliva
73-600 = 400 kronor.

I enlighet med den grundsats, som hittills tillämpats i fråga om vissa anslag
till tekniska skolan i Stockholm, har med de ovannämnda av riksdagen särskilt
anvisade anslagen förbundits det villkoret, att Stockholms stad för ändamålet skulle
bidraga med samma belopp som statsanslaget. Det kunde då ock ifrågasättas, om
icke Stockholms stad borde till någon del bidraga till pensioneringen av skolans
befattningshavare. Då emellertid de tre förstnämnda sökandenas i skolans stat
uppförda avlöningsförmåner, vilka till huvudsaklig del utgått ur statsmedel, utgjort
för Sofia Gisberg 3,584 kronor, för Erikson 4,o00 kronor samt för Tidner 1,050
kronor, och de avlöningsförhöjningar vartill Stockholms stad bidragit med hälften,
utgjort respektive 1,282 kronor, 2,663 kronor och 733 kronor 20 öre, och då den
av 1916 års riksdag och alltså efter 1912 års provisoriska lönereglering beslutade
pensionen åt överläraren C. A. Nordström i likhet med förut av riksdagen beviljade
pensioner åt överlärare vid skolan utgått helt av statsmedel, finner överstyrelsen
även i förevarande fall skäl ej föreligga, att föreslå Stockholms stads medverkan till
ifrågasatta pensionernas beredande.

Såsom framgår av en av sökanden Tidner lämnad uppgift åtnjuter denne
ett årligt pensionsbelopp av 1,734 kronor från statens anstalt för pensionering av
folkskollärare (enligt en från anstalten lämnad uppgift skulle pensionsbeloppet utgöra
1,800 kronor).

Så vitt överstyrelsen kunnat finna åtnjuter ingen av de övriga sökandena
någon pension från annan tjänst eller befattning.

I ärendet har statskontoret den 1 november 1922 avgivit utlåtande:

Beträffande de för Sofia Gisberg, Erikson och Tidner föreslagna pensionsbeloppen
framhåller statskontoret, att då dessa befattningshavare icke erlagt några
avgifter för sin pensionering, de av skolöverstyrelsen föreslagna beloppen borde
minskas med omkring 1/in. Statskontoret erinrar i sådant avseende, att förre överläraren
vid tekniska skolan i Stockholm C. H. Österberg, vilken förutom dyrtidstillägg
uppburit avlöning med 4,980 kronor för år, av skolöverstyrelsen blev föreslagen
till pension med 3,320 kronor, men av riksdagen, i enlighet med statskontorets
hemställan i ämnet, beviljades pension med endast 3,000 kronor. I anslutning till
vad sålunda anförts föreslår statskontoret, att de ifrågasatta pensionsbeloppen nedsättas,
för Sofia Gisberg till 2,900 kronor, för Erikson till 4,000 kronor och för
Tidner till 1,050 kronor.

I fråga om Tidner erinrar statskontoret, att denne endast tjänstgjort 14
undervisningstimmar i veckan, men då förre överläraren vid tekniska skolan P.
Malmen av 1922 års riksdag beviljats pension, oaktat han tjänstgjort endast 15
undervisningstimmar i veckan, anser statskontoret nu angivna omständighet icke
böra inverka vid bedömandet av frågan om pension åt Tidner.

Det synes statskontoret även skäligt, att förra portvakten Regina Margareta

Departements chefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Agrén tillerkännes pension av statsmedel, och finner statskontoret det för henne
ifrågasatta pensionsbeloppet 400 kronor lämpligt avvägt. Med erinran om 1922 års
riksdags beslut i fråga om pension åt f. d. tillförordnade förrådsvaktmästaren
M. P. Helfrid (riksdagens skrivelse nr 302, p. 32) föreslår statskontoret, att det
pensionsbelopp, som eventuellt tillerkännes Agrén, må utgå från och med månaden
näst efter den, vari hennes ansökning om pension till vederbörande myndighet torde
hava inkommit, eller sålunda från och med den 1 juli 1922.

I likhet med vederbörande myndigheter anser jag det vara skäligt,
att en var av sökandena tillerkännes pension å allmänna indragningsstaten.
Vad de ifrågasatta pensionernas storlek beträffar ansluter jag
mig till statskontorets mening. Av handlingarna framgår, att Tidner
åtnjuter en årlig pension av 1,800 kronor från statens anstalt för
pensionering av folkskollärare. Med inräknande av denna pension skulle
Tidners sammanlagda pensionsförmån uppgå till 2,850 kronor. I analogi
med den civila pensionslagens stadgande därom, att vid förening av
pensioner reduktion av beloppen skall äga rum, endast om de tillsammans
överstiga 3,000 kroDor, synes någon anledning till nedsättning
i det av statskontoret för Tidner föreslagna pensionsbeloppet i detta
fall icke föreligga.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

dels att en var av överlärarinnan vid tekniska
skolan i Stockholm Sofia Gisberg samt överlärarna
därstädes Gustaf Georg Erikson och Anders Tidner
må från och med månaden näst efter den, varunder
vederbörande befattningshavare entledigas från sin
tjänst vid skolan, under sin återstående livslid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension,
Sofia Gisberg av 2,900 kronor, Erikson av 4,000 kronor
och Tidner — utöver honom tillkommande pension från
statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.
— av 1,050 kronor,

dels och att förutvarande portvakten vid nämnda
skola Regina Margareta Agrén må under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 400 kronor att utgå från
och med den 1 juli 1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 97.

Till denua av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall ävensom förordna, att proposition av deu lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gösta Neuendorf.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 76 höft. (Nr 97.)