Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Proposition 1937:94)

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den
26 juni 1936 (nr 333); given Stockholms slott den 12
februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 94.

Kungl. May.ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

angående ändring i''vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni

1936 (nr 333).

Härigenom förordnas, att 1, 3—6, 8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen den
26 juni 1936 skola, 1, 3, 5, 6, 8 och 13 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i
rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som---dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa
arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,
i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd
i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sadant, vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss
arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål---domstolen tillhanda.

I annan---avgiva utlåtande.

4 §■

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för vecka,

Kungl. Maj:ts proposition nr 94. 3

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,
41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,
46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54
timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i stället
för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9 timmar
samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest
arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor
i följd.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än
i nämnda paragraf sägs.

2 morn. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes
längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

3 mom. Undantag från--— oskäligt utsträckas.

6 §•

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må---meddela beslut.

Anmälan eller---allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs
användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall eller
olycksfall bland djuren.

8 §•

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller
7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå
följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant kan
bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär som

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva att anteckning
om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt
än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid som avses i 7 § 1 mom.
är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande
tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge---honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst
tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då sista
anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

11 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives
i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med
dagsböter.

Har arbetsgivare---under fem.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag ao protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen frågan om ändring i
vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333) samt anför:

Inledning.

Tidigare behandling av frågan om lantarbetstidslag.

Genom proposition nr 230 framlade Kungl. Maj:t för 1936 års riksdag förslag
till lantarbetstidslag. I det vid propositionen fogade protokollet över
socialärenden för den 14 februari 1936 lämnade jag inledningsvis redogörelser
för då gällande svensk lagstiftning om arbetstid (sid. 7—10), statistiska
uppgifter rörande arbetstiden inom jordbruket i vårt land (sid. 10—13), avtalsförhållanden
inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri oell djurskötsel
i vårt land med särskild hänsyn till arbetstiden (sid. 13—15) samt reglering
i utlandet av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivavtal
(sid. 15—16). Till den sålunda lämnade redogörelsen anhåller jag att
nu få hänvisa. Beträffande frågan örn avtalsförhållanden för lantarbetare
återkommer jag emellertid i det följande med upplysningar örn vissa avtal,
som ingåtts under år 1936.

Å sid. 16—20 i nyssnämnda protokoll redogjordes för huru frågan örn lagstadgad
reglering av arbetstiden inom jordbruket tidigare behandlats av den
år 1918 tillsatta arbetstidskommittén samt av riksdagen åren 1919, 1923 och
1930—1935. Vidare omnämndes, att jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 juni 1933 den 17 därpå följande juli tillkallat fem sakkunniga
att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan örn laglig
reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen lantarbetstidsutredningen1, avlämnade
den 30 september 1935 betänkande med förslag till lag om arbetstiden
i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. (statens offentliga
utredningar 1935: 48). Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels
av ledamöterna Jeppsson och Löfvander, dels ock av ledamöterna Andersson
och Johansson. Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar, verkställdes överarbetning av
detsamma inom socialdepartementet. Förslag till lantarbetstidslag, innefattande
åtskilliga betydande avvikelser från de sakkunnigas förslag, framlades
därefter, som nämnts, i proposition nr 230 för 1936 års riksdag.

I anledning av propositionen väcktes sju motioner. I de likalydande motionerna
I: 418 av herr Löfvander m. fl. samt II: 797 av herr Jeppsson
m. fl. hemställdes om ändring i det genom propositionen framlagda lagförslaget
beträffande 1 samt 3—7 §§. I motionerna II: 798 av herr Magnusson
i Skövde och II: 800 av herr Wallén lii. fl. förelogos vissa ändringar beträffande
1 och 4 §§. Yrkanden att riksdagen måtte avslå propositionen framställdes
i de likalydande motionerna I: 419 av herr Henriksson m. fl. och
II: 799 av herrar Hansson i Rubbestad och Andersson i Grimbo ävensom i
motionen II: 801 av herr Lundell m. fl.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande
nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen, med förklarande att
det i propositionen framlagda förslaget till lantarbetstidslag icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet upprättat
lagförslag, innefattande dels ändringar av 1, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ samt därmed
sammanhängande ändringar i 8 och 13 §§ i huvudsaklig överensstämmelse
med förslag, som framlagts i motionerna 1:418 och 11:797, dels ock
viss ändring av 11 §.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju
ledamöter2, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.
Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga örn 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts
i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Maj:t, efter att hava inhämtat
utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens
lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlaada.
utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333).

Gällande avtalsförhållanden beträffande lantarbetare.

Huvudavtalet angående jordbrukets arbetsförhållanden utgöres numera av
ett den 14 oktober 1936 mellan svenska lantarbetsgivarnes centralförening och

1 Till ledamöter i lantarbetstidsutredningen utsågos ledamoten av riksdagens andra kammare,
hemmansägaren Ola Jeppsson (ordförande), ledamoten av samma kammare, småbrukaren
Johannes Allan Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes
centralförening A. H. Garell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet C. A. Falk
samt ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander i Kvarnby. Sedan
Falk den 25 mars 1935 avlidit, utsågs den 13 april 1935 i hans ställe ledamoten av riksdagens andra
kammare, lantarbetaren Knut Emil Johansson i Hälleforsnäs.

1 Herrar Linder, Sigfrid Hansson, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Molander och Hermansson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

svenska lantarbetareförbundet slutet kollektivt riksavtal vid jordbruket rörande
allmänna bestämmelser. Detta avtal skall gälla från och med den 1
november 1936 till och med den 31 oktober 1938. Om uppsägning av avtalet
icke verkställts senast tre månader före avtalstidens utgång, förlänges
detsamma med ett år i sänder. Detta kollektiva riksavtal äger giltighet endast
i samband med kollektiva lokalavtal, s. k. distriktsavtal, ingångna mellan
nämnda parter, innehållande arbets- och lönebestämmelser m. m., som betingas
av förhållandena i olika orter. Sådana distriktsavtal, merendels avseende
ett län eller ett landskap, finnas för större delen av landet, de nu
gällande med giltighetstid från och med den 1 november 1936 till och med
den 31 oktober 1937; avtal mellan huvudorganisationerna saknas endast för
Blekinge, Jönköpings, Kronobergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Utom riks- och distriktsavtalen förekomma lokala avtal,
som sortera under de förra, samt ett fåtal lokala avtal med fullständigt
egna bestämmelser.

Riksavtalet skall, jämte vederbörande lokalavtal, äga tillämpning för de
personliga arbetsavtal, skriftliga eller muntliga, vilka ingås mellan medlemmar
av parternas organisationer.

Beträffande den ordinarie arbetstiden uppdelar riksavtalet
arbetarna i tre grupper: egentliga jordbruksarbetare, djurskötare och mjölkerskor.

Den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, utgör enligt riksavtalet för
egentliga jordbruksarbetare som huvudregel följande antal timmar per vecka
och dag, nämligen:

om veckans första söckendag infaller i	tim./ vecka	måndag— fredag	lördag
januari, februari, december....................	...... 46	8	6
mars, oktober, november .....................	...... 51	9	6
april—september..............................	...... 56	10	6

Under högst tolv av de veckor, vilkas första söckendag infaller under april—
september månader, får dock den ordinarie arbetstiden på lördagar utsträckas
till högst 8 timmar.

Arbetsgivaren äger rätt att, då så finnes erforderligt, under högst tre tvåveckorsperioder,
vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, påfordra
förlängning av den ordinarie arbetstiden antingen med 2^2 timmar
i veckan eller med 5 timmar i veckan, allt dock under förutsättning att motsvarande
förkortning av arbetstiden redan ägt rum under de veckor, vilkas
första söckendag infallit i november eller december året förut.

Arbetsgivaren äger bestämma den ordinarie arbetstidens förläggning och
indelning. Det egentliga jordbruksarbetet bör dock i regel ej börja före kl. 7
och ej sluta senare än kl. 19. Å lördagar får emellertid den ordinarie arbetstiden
icke sluta senare än kl. 13.30 sommartid och kl. 14 vintertid, med undantag
för de högst tolv lördagar, under vilka 8 timmars arbete får uttagas,

° Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

då arbetstiden får utsträckas till kl. 16. För specialarbeten medgivas undantag
beträffande arbetstidens förläggning.

Särskilda bestämmelser finnas rörande skyldighet för vissa arbetare att
före den ordinarie arbetstidens början verkställa rykt m. m. samt rörande
raster i arbetet.

För djurskötare gälla följande bestämmelser: Den ordinarie arbetstiden,
raster oräknade, utgör vid ladugårdsarbete och annat arbete, som innefattar
djurskötsel, den tid, som erfordras för djurens rationella skötsel och vård,
vilken tid som regel icke får överstiga 9 V2 timmar per dag. Vid helårsanställning
må dock, därest arbetsgivaren före tjänsteårets början så påfordrar,
den ordinarie arbetstiden under högst sex av tjänsteårets månader kunna
utsträckas till 10 timmar per dag, varvid motsvarande avkortning av den
dagliga arbetstiden skall ske under motsvarande antal månader.

För mjölkerskor utgör den ordinarie arbetstiden den tid, som åtgår för
mjölkningen. Där mjölkningsmaskiner ej användas, kan mjölkerska icke
åläggas att mot sin vilja mjölka mer per dag än 150 liter vid tre gångers
mjölkning.

Särskilda bestämmelser finnas rörande övertidsarbete, ledighet
och fridagar.

Antalet arbetare, som hava sina arbetstidsförhållanden direkt reglerade
genom kollektivavtal, torde kunna beräknas till omkring 20,000. Emellertid
torde arbetstidsförhållanden, jämförliga med de i kollektivavtalen stadgade,
råda även för ett avsevärt antal av de arbetare, som stå utanför sådana avtal.

Pågående utredningar.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, den 21 februari 1936 med stöd av
Kungl. Maj :ts samma dag givna bemyndigande tillkallat en utredningsman1
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring
av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga2 att med utredningsmannen
deltaga i överläggningar i ämnet.

Vidare må omnämnas, att chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Pehrsson, i anförande till statsrådsprotokollet den 30 oktober 1936 yttrat,
bland annat:

Efter vad chefen för socialdepartementet upplyst, överväges att underställa
nästkommande års riksdag förslag till vissa ändringar i lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333), åsyftande en ytterligare begränsning av arbetstiden
för arbetare inom jordbruk och trädgårdsskötsel.

Vid en ändring av lantarbetstidslagen av dylik innebörd torde uppmärksamhet
böra ägnas frågan, huruvida behov av kompensation till jordbrukarna
Jbr^ väntade ökade produktionskostnader uppstår. Farhågor för verk 1

Dåvarande hovrättsrådet, numera revisionssekreteraren Konrad Persson.

* Ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Andersson i Dunker och
ombudsmannen Olof Andersson i Malmö, direktörsassistenten i svenska arbetsgivareföreningen
Erik Brodén, direktören i svenska lantarbetsgivarnes centralförening A. H. Carell, dåvarande ordföranden
i svenska sågverksindustriarbetareförbundet, numera ordföranden i landsorganisationen
i Sverige Aug. Lindberg samt ordföranden i svenska lantarbetareförbundet Henning Sander.

Kungl. Majlis proposition nr 94.

rungarns av inträdande kostnadsökningar göra sig allmänt gällande och särskilt
beträffande det medelstora och mindre .jordbruket, där det ringa antalet
anställda arbetare gör en anpassning efter den förkortade arbetstiden svårare
än vid jordbruk med ett större antal anställda. Hithörande förhallanden
synas böra göras till föremål för en närmare undersökning. Därvid torde
främst böra klarläggas den ungefärliga procentuella höjning av arbetskostnaderna
vid jordbruk av olika storleksordning, som kan komma att förorsakas
av de ifrågasatta ändringarna av lantarbetstidslagen, samt den därav föranledda
sänkningen av jordbrukets räntabilitet. Jämväl bör utrönas den
höjning av produktprisnivån, som må finnas påkallad för att utan sänkning
av lantarbetarnas lönestandard vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det
svenska jordbruket.

Utredningen bör bedrivas med skyndsamhet så att resultatet av densamma
kan beaktas vid övervägande av stödåtgärder för jordbruksnäringen under
instundande budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla fyra utredningsmän
för att i enlighet med av mig angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag rörande frågan örn behovet av kompensation åt jordbrukare
för ökade produktionskostnader vid ändringar i lantarbetstidslagen.

Sedan begärt bemyndigande erhållits, hava fyra sakkunniga1 tillkallats
för att verkställa ifrågavarande utredning.

Departementschefen.

Då 1936 års riksdag i anledning av den på min föredragning avlåtna
propositionen nr 230 för sin del antog en lantarbetstidslag, vilken sedermera
godkändes och utfärdades av Kungl. Majit, togs ett första och grundläggande
steg för laglig reglering av arbetstidsförhållandena för de i modernäringens
tjänst anställda. Därigenom erkändes, att en dylik reglering vöre erforderlig.
Den nya lagen erhöll emellertid ett sådant innehåll, att det vunna
resultatet för dem, som därav närmast berördes — lant- och brädgårdsarbetarna
— ej kan anses fullt tillfredsställande. Lagens bestämmelser örn
arbetstidens längd, om uteslutande av djurskötsel från arbetstidsreglering
samt om begränsning av tillämpningsområdet till allenast större företag
innebära nämligen, att lagen blir tillämplig å endast en mindre del av jordbrukets
och trädgårdsskötselns arbetare. De arbetare, som omfattas av lagstiftningen,
äro för övrigt i huvudsak sådana, som hava sina arbetsförhållanden
reglerade genom bestämmelser i gällande kollektivavtal.

Vid lagens tillkomst framhölls från skilda meningsriktningar, att det gällde
att åstadkomma principiell likställighet i arbetstidshänseende mellan å
ena sidan industriens samt å andra sidan jordbrukets och trädgårdsskötselns
arbetare. Mot det av mig förordade lagförslaget erinrades emellertid,
att det för ernåendet av en sådan likställighet ingalunda erfordrades,
alt arbetstiden för jordbruks- och trädgårdsarbetare hade samma
längd som för industriarbetare. De förstnämnda arbetarnas arbetstid
borde vara längre än de senares, enär jordbruks- och trädgårdsarbetet vore
mera hälsosamt och ur olika synpunkter mera omväxlande än industriarbetet.

1 Agronomen H. Sylvan, Rönnetorp (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare
jordbruksarbetaren A. L. .Johansson i Djursnäs, lantbrukaren C. G. Johansson i Lövnäs samt verk
ställande direktören bos Sveriges allmänna lantbrukssällskap A. H. Stensgård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utan att vilja bestrida, att jordbruks- och trädgårdsarbete, i synnerhet vid god
väderlek, är gynnsamt ur hälsosynpunkt, synes mig dock detta förhållande
ej böra tillmätas avgörande betydelse. Vid arbetstidsregleringar av olika
slag torde också yrkeshygieniska synpunkter hava spelat en jämförelsevis
ringa roll. Bestämmande för statsmakternas ingripanden i syfte att reglera
arbetstiden torde väsentligen hava varit önskemålet att tillförsäkra arbetarna
erforderlig fritid med hänsyn till behovet av familjeliv jämte möjligheter till
social och kulturell utveckling samt fysisk vila. Det synes rimligt, att jämväl
jordbruks- och trädgårdsarbetare beredas de sociala och kulturella förmåner,
som en arbetstid av i genomsnitt 8 limmar innebär.

Mot en sådan reglering av lantarbetarnas arbetsförhållanden, som 1936
års förslag innebar, invändes vidare, alt den för jordbrukarna skulle
medföra ekonomiska konsekvenser av den omfattning, att jordbruket
skulle hava svårt att bära bördan av regleringens genomförande. Redan
en lantarbetstidslag med det innehåll, som riksdagen antog, krävde höjning
av prisnivån för jordbrukets produkter. I än högre grad skulle detta
gälla en lag med det i propositionen nr 230/1936 angivna innehållet. Då
nu ifrågavarande invändning framställdes, utgick man ifrån, att förkortningen
av arbetstiden icke skulle få förorsaka sänkning av arbetarnas
levnadsstandard. Jag delar uppfattningen, att en sådan sänkning icke skall
tå äga rum. Av den redogörelse, som lämnats i det föregående, framgår, att
utredningsmän blivit tillkallade av chefen för jordbruksdepartementet för att
klarlägga den ungefärliga procentuella stegring av arbetskostnaderna vid
jordbruk av olika storleksordning, som kan komma att förorsakas genom
ytterligare begränsning av arbetstiden enligt lantarbetstidslagen, samt den därav
föranledda sänkningen av jordbrukets räntabilitet. I utredningsmännens
uppdrag ingår vidare att söka utröna den höjning av produktprisnivån, som
kan finnas pakallad för att utan sänkning av lantarbetarnas lönestandard
vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det svenska jordbruket. De resultat,
vartill ifrågavarande utredning kan komma, skola beaktas vid övervägande av
stödåtgärder för jordbruksnäringen under instundande budgetår.

Ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan
örn laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel, synas
mig de skäl, vilka kunna aberopas för en jämkning i vissa avseenden av
de på förevarande områden gällande reglerna vara av sådan vikt och betydelse
för den stora befolkningsgrupp, som lant- och trädgårdsarbetarna
utgöra, att frågan om lagändring redan nu bör hänskjutas till riksdagens
prövning. Jag ämnar därvid föreslå, att lagen gives sådant innehåll, att den
kommer att i huvudsak överensstämma med det förslag i ämnet, som framlades
genom propositionen nr 230 vid 1936 års riksdag.

I det följande behandlas de paragrafer, i vilka ändring föreslås, var för
sig. Jag anser mig därvid böra återgiva vad som under förarbetena till lagen
från skilda hall anförts beträffande innehållet i och avfattningen av ifrågavarande
bestämmelser. I den mån särskilda uttalanden icke göras, får jag
hänvisa till vad jag i 1936 ars proposition anfört i fråga örn de olika paragraferna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.
Departenientsförslaget.

1 §•

Enligt 1 § äger lagen tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar,
vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom å
trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Undantag har emellertid
stadgats beträffande mindre företag. För att lagen skall vara tillämplig
gäller nämligen, att i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel
skola användas flera än fyra arbetare. I 1 § andra stycket uppräknas under
a)—e) vissa slags arbeten, som äro undantagna från lagens tillämpning, nämligen:
a) arbete som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande; b) arbete med skötsel
och upptagning av rotfrukter, dikning samt skogsarbete i den mån dessa
arbeten utföras mot ackordsersättning; c) husligt arbete; d) arbete som
bedrives av staten; samt e) arbete som innefattar djurskötsel. — Vid beräkningen
av antalet arbetare, som användes i en rörelse, skall icke inräknas
arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagen under a)—d),
varemot hänsyn skall tagas till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel.

Vid lagens tillkomst yppade sig delade meningar bland annat beträffande
följande tre spörsmål, nämligen dels huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk
eller dess binäring, skulle falla under lagens tillämpning, dels i vad mån
lagens tillämpning borde begränsas till företag av viss storlek och dels huruvida
undantaget under d) skulle avse allenast ackordsarbete, som utfördes
av arbetare, som icke vöre fast anställd i rörelsen.

Lagens tillämpning å djurskötsel.

Sakkunnigbetänkandet.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog,
att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från
lagens tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare
skulle dock även djurskötare medtagas. I avgiven reservation tillstyrkte däremot
herrar Andersson och Johansson, att lagen i princip skulle äga tillämpning
jämväl å arbete med djurskötsel.

De sakkunnigas majoritet påvisade till en början de olikheter, som kreatursskötarnas
nuvarande arbetstid uppvisade i jämförelse med övriga jordbruksarbetares
därutinnan, att såväl dygnsarbetstiden som vecko- och årsarbetstiden
vore dels längre och dels annorlunda fördelad. Kreatursskötarnas arbetstimmar
vöre sålunda utspridda över en betydligt större del av dagen än övriga
jordbruksarbetares, enär kreatursvården enligt sakens natur måste omspänna
större delen av dygnet. Vad anginge veckoarbetstiden omfattade kreaturssköIarnäs
arbetstid i regel även sön- och helgdagar, under det att andra jordbruksarbetare
å sådana dagar vanligen endast hade viss befattning med dragares
skötsel Slutligen vore kreatursskötarnas arbetstid av jämförelsevis konstant

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

varaktighet året runt, medan övriga jordbruksarbetares arbetstid uppvisade
stora växlingar efter årstiderna. — Övervägande skäl talade för att reglering
av kreatursskötarnas arbetstid för närvarande icke borde komma till stånd.
Som motivering för denna ståndpunkt anförde de sakkunniga i huvudsak följande: Beträffande

kreatursskötarnas nettoarbetstid, som under nuvarande förhållanden
i regel icke behövde överstiga 10 timmar om dygnet, vore en förkortning
av någon betydelse knappast möjlig utan ökning av arbetsstyrkan,
en åtgärd som de sakkunniga ansåge för många jordbrukare ekonomiskt
oöverkomlig. Även om nettoarbetstiden kunde nedbringas till en hygieniskt
och socialt sett tillfredsställande längd, kunde dock en sådan åtgärd bliva avmindre
värde för arbetaren, därest arbetstiden genom att under dagens lopp
avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta uppehåll bleve utspridd över större
delen av dygnet. Sådana uppehåll under tider på dagen, då de flesta andra
människor vöre i arbete, vöre svåra att utnyttja som fritid på samma sätt
som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. Det kunde ifrågasättas,
örn icke ett arbetsförbud i anslutning till en sådan arbetstidsindelning
bleve mera till skada än till gagn. Ännu ett skäl mot samma indelning
vore svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera en av andra avbrott än sedvanliga
måltidsraster uppdelad arbetstid.

Ett vägande skäl för lagstiftaren att beträffande djurskötseln gå fram med
försiktighet funne de sakkunniga vidare i det förhållandet, att i de länder,
där arbetstidslagstiftning på jordbrukets område genomförts, undantag alltid
gjorts beträffande djurskötseln.

I detta sammanhang anförde de sakkunniga vidare:

De sakkunniga holle före att, därest de sakkunnigas förslag upphöjdes till
lag, blotta tillvaron av denna skulle komma att utöva ett sådant inflytande
på kreatursskötarnas arbetsavtal, att de reella motsättningar, som kunde förefinnas
mellan deras och övriga jordbruksarbetares arbetsvillkor, komme att
utjämnas så att säga av sig självt. Med denna uppfattning ansåge de sakkunniga
det lämpligaste vara, att låta praxis anvisa en framkomlig väg, innan
lagstiftningen ingrepe med tvångsföreskrifter, och detta så mycket hellre
som utvecklingen för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffade,
syntes peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande
syfte. I allt större utsträckning syntes t. ex. försök göras alt
förenkla foderordningen i ladugårdarna, och att övergå från tre gånger till
två gånger mjölkning per dag. Det kunde befaras, att en tvångsvis genomförd
förkortning av arbetstiden i ladugårdarna skulle inverka störande på dylika
försök.

De sakkunniga framhöllo därjämte, att vad de anfört till stöd för undantaget
beträffande djurskötsel visserligen närmast avsåge de egentliga kreatursskötarnas
arbete men i stort sett hade tillämpning på olika former av djurvård,
varför de sakkunniga förordade undantag beträffande varje slag därav.
Till djurskötsel hänförde de sakkunniga allt arbete, som erfordrades för
husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring
av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande från
betesgång och vallning. Med undantaget avsåges även tillfälligt arbete med
djurskötsel. Örn sålunda en arbetare, vars egentliga arbete reglerades av
lagen, tillfälligtvis sysslade med något till djurvården hörande arbete, borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid hänsyn icke tagas till den tid,
som åtgått för djurvården. Såtillvida skulle dock vid lagens tillämpning
enligt de sakkunnigas förslag tagas hänsyn till djurskötsel, som djurskötare
vid bedömande av frågan, huruvida lagen vore tillämplig på ett företag,
skulle inräknas i det antal arbetare, som föresloges utgöra en förutsättning
därför.

Reservanterna (herrar Andersson och Johansson) anförde till stöd för sin
ståndpunkt att lagen borde göras tillämplig jämväl å djurskötsel:

En lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket, som icke inbegrepe
kreatursvården, lede icke endast av det felet, att den lämnade en mycket
betydande grupp av jordbrukets arbetare utan varje skydd, utan den måste
tillika bli illusorisk för många av dem, som inbegrepes under regleringen.

Enär djurskötselns undantagande från regleringen komme att innebära,
att allt arbete, som erfordrades för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring,
vattning, rykt, rengöring av djurstallar o. s. v., komme att falla
utanför lagstiftningen, torde det i praktiken bliva ofta förekommande, att
arbetsgivaren beordrade sina arbetare till sådant arbete utöver den tid, som i
lagen angåves såsom den maximala för annat jordbruksarbete. En arbetstidslag,
som medgåve ett dylikt kringgående av lagens syfte, måste bliva av tämligen
ringa värde.

Redan av denna anledning kunde reservanterna icke instämma i majoritetens
förslag att från reglering undantaga kreatursskötarnas arbetstid. Därtill
komme, att vägande skäl kunde åberopas för lagstadgad reglering av just
dessa arbetares arbetstid.

Rörande sistnämnda skäl anförde reservanterna i huvudsak följande:

Kreatursskötarnas arbetstid vore den längsta i landet, möjligen med undantag
för husligt arbete, och den arbetstidsreglering, som på det fria avtalets
väg hittills kunnat uppnås för dem, vore ganska primitiv. En laglig reglering
av lantarbetarnas arbetstid, som icke omfattade kreatursskötarna, mäste
för de senare framstå som en obillighet och innebure ett vidgande av den
redan bestående klyftan i arbetstidshänseende mellan kreatursskötare och
egentliga jordbruksarbetare.

En under senare tiden uppkommen brist i tillgången på kreatursskötare
torde till väsentlig del bero på, att många arbetare icke såge sig i stånd att
acceptera den långa arbetstid, som allmänt gällde för detta slag av arbetare.
Om också yngre personer kunde gå i land med denna arbetstid, vöre den dock
allt för betungande för medelåldern och de äldre, vilket i sin tur ofta föranledde
en viss återhållsamhet hos arbetsgivare vid anställandet av medelålders
arbetare såsom kreatursskötare. En sådan återhållsamhet vore för
kreatursvården icke lycklig i betraktande av att kreatursvården vore ett
arbete, som av sin utövare fordrade ett stort mått av ansvar och omtanke.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetens
förslag att utesluta djurskötsel frän lagens tillämpning av lantbruksstgrelsen,
av de länsstyrelser och hushållningssällskap, vilka yttrat sig i denna fråga,
nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands och Hallands län ävensom av svenska
lantarbctsgivarncs centralförening. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands

Kungl. Majlis proposition nr 94.

och Gotlands län biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma
län. En minoritet inom arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, förordade
begränsning av arbetstiden för djurskötare endast under förutsättning
att lagen, på sätt som förordats i reservation av herrar Jeppsson och Löfvander,
skulle tillämpas endast å företag med minst 5 arbetare.

Lantbruksstyrelsen betecknade det som en bestämd förutsättning för att en
arbetstidsreglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget
överhuvud skulle kunna tänkas bliva införd för jordbruket, att allt arbete
som innefattade djurskötsel lämnades helt utanför. I annat fall måste med
nödvändighet skiftarbete tillgripas i en eller annan form vid en avsevärd del
av landets större jordbruk, något som produktionen icke kunde bära. För
djurskötarnas del funnes ingen annan möjlighet än att låta den längre arbetstiden
kompenseras med en något högre löneställning. Herrar Anderssons och
Johanssons reservationsvis framställda förslag att medtaga djurskötarna i
arbetstidsbegränsningen tvekade styrelsen icke att beteckna som verklighetsfrämmande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansåg en ökning av
arbetskrafterna oundviklig, därest den effektiva arbetstiden för djurskötseln
skulle uppdelas mellan olika arbetare. Att reglera fritider mellan perioderna
för mjölkning, utfodring o. s. v. innebure ett sådant ingrepp i den inre organisationen
av jordbrukens skötsel, att det knappast kunde ifrågasättas. Det
borde framhållas, att en viss kompensation för den längre arbetstiden vore
vanlig genom den löneställning kreatursskötarna intoge. En särskild fråga i
avseende å kreatursskötarnas arbetstid gällde deras fridagar, särskilt helgdagsledighet.
En utsträckt ledighet förutsatte extra arbetskrafter för kreatursskötseln,
vilka emellertid endast några få särskilt stora jordbruk hade
möjlighet att anställa. Utskottet ansåge sig icke kunna föreslå något lagstadgande
i denna del, huru önskvärt ur social synpunkt ett dylikt än vöre

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförde:

Reservanternas kategoriska påstående, att kreatursskötarens dygnsarbete
kunde maximeras till 8 timmar, syntes något verklighetsfrämmande. Då en
stor del av djurskötarna även medverkade vid mjölkningen, torde det i regel
ej gå att inskränka arbetstiden till 4 sammanhängande timmar på morgonen
och 4 sammanhängande timmar på eftermiddagen. En lagstiftning enligt
reservanternas förslag skulle icke blott medföra stora svårigheter för jordbrukets
husdjursskötsel utan också föra med sig, att arbetsgivaren tvingades
till anställande av kvinnliga mjölkerskor i stället för de mjölkande ladugårdskarlarna,
en följd som förmodligen icke ens reservanterna skulle finna
önskvärd.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhöll, att djurskötarna
såsom ersättning för en längre arbetstid möjligen kunde beredas
någon sammanhängande ledighet under sommaren.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anförde:

Det måste vara uppenbart för var och en, som vore förtrogen med de praktiska
förhållandena inom kreatursskötsel!!, att kreatursskötarens arbetstid
icke i det stora flertalet fall kunde bliva föremål för en reglering, som skulle
hava till uppgift att koncentrera hans arbete till ett färre antal timmar än

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

som nu i allmänhet vöre fallet. Saken läte sig helt enkelt icke genomföra i
praktiken. Naturen själv lade hinder däremot. Djurens behov av foder tidigt
på morgonen och sent på kvällen, mjölkningsintervallens längd och förekomsten
av sjukdomsfall och födelser när som helst under dygnets timmar
medförde, att kreatursskötarens arbete måste fördelas över ett större antal
timmar än övriga jordbruksarbetares. Då kreatursskötarens arbete sålunda
måste utsträckas att äga rum under en god del av dygnets timmar, skulle
en reglering av hans arbetstid därhän, att hans arbetsdag icke bleve längre
än egentliga jordbruksarbetares, endast kunna genomföras med hjälp av en
skiftindelning av arbetet. En sådan anordning vore dock av ekonomiska skäl
otänkbar.

Förutnämnda minoritet inom arbetsrådet yttrade:

Även örn det ur social synpunkt kunde anföras starka skäl för att lagen
gjordes tillämplig å djurskötarna, då dessa säkerligen vore i stort behov av
lagstiftningens skydd på förevarande område, kunde likväl icke den uppfattning
biträdas, som framförts av arbetsrådets majoritet, därest gränsdragningen
med avseende å lagens omfattning bleve den, som föreslagits av kommittén
och jämväl förordas av rådet. Det kunde nämligen uppstå mycket stora
svårigheter för lantbrukare med så små jordbruk, att de endast sysselsatte tre
arbetare, att vara bundna av viss arbetstid för sina djurskötare. Dessa företagare
vore nämligen i behov av en mer elastisk arbetstid än den, som kunde
bliva fastställd i en eventuell lagstiftning. Skulle emellertid gränsdragningen
i en eventuell lag icke bliva den av kommittén föreslagna och av rådet förordade
utan fastställas i överensstämmelse med det yrkande, som framställts
av reservanterna Jeppsson och Löfvander, så komme lagen att omfatta jordbruk
av en sådan storleksordning, att en begränsning borde kunna fastställas
av arbetstiden även för djurskötare, såsom skett i gällande kollektivavtal
inom jordbruket.

Att djurskötsel inbegrepes under lagens tillämpning förordades av socialstyrelsen
— vars ståndpunkt i denna fråga dock ägde samband med styrelsens
åsikt, att lagens tillämpning borde begränsas till företag med minst 5
arbetare — av arbetsrådet, landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Socialstyrelsen anförde därom i huvudsak:

I likhet med reservanterna, herrar Andersson och Johansson, holle styrelsen
före, att en arbetstidsreglering, som ej inbegrepe kreatursvården, dels
lämnade en betydande grupp lantarbetare helt utanför och dels bleve av
mindre värde för många av de arbetare, på vilka den tillämpades, nämligen
de som utom körslor och andra jordbrukssysslor ombesörjde utfodring, vattning,
rykt, stallrengöring o. s. v. Stall- och ladugårdspersonal hade med stöd
av styrelsens omkring tio år gamla specialundersökningar uppskattats till 20
procent av totala arbetsstyrkan, men denna beräkning vore säkerligen numera
för låg. Under de senaste tio åren torde arbetsåtgången inom jordbruket
hava genom rationalisering nedbragts med 15—20 procent (se statens ofientliga
utredningar 1930: 14 sid. 8 och 23), men minskningen torde — frånsett
mjölkningsarbetets reducering genom mjölkningsmaskinerna — nästan
uteslutande falla på det egentliga jordbruksarbetet. Enligt nya uppgifter, införskaffade
genom hushållningssällskapen, skulle kreatursskötarna utgöra
åtminstone 25 procent och jämte annan personal, som utförde rykt, stallrengöring
o. s. v., omkring 50 procent. På det fria avtalets väg hade för kreatursskötarna
någon avsevärd arbetstidsbegränsning ej åstadkommits och

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

kunde troligen ej heller förväntas. Styrelsen kunde med stöd av erfarenheter
från den offentliga arbetsförmedlingen understryka vad reservanterna anfört
angående befarade oförmånliga verkningar för jordbruksnäringen,
därest klyftan mellan olika arbetargrupper inom densamma bleve ännu
större än för närvarande, ävensom därom att kreatursskötarnas oförmånliga
arbetstid orsakat brist på arbetskraft och ett begränsat urval därav för djurskötselns
del. Med hänsyn till denna näringsgrens och särskilt mjölkhushållningens
dominerande betydelse för jordbruket måste det anses önskvärt att
genom förbättrade arbetsvillkor söka bereda densamma bättre tillgång till
kvalificerad arbetskraft. Det kunde vidare framhållas, att djurskötarnas
fasta anställning erbjöde förhållandevis goda förutsättningar för en effektiv
lagtillämpning i jämförelse nied annan arbetskraft, vilken i jordbruket numera
i ökad utsträckning endast bereddes säsonganställning.

Arbetsrådet förordade, att lantarbetstidslagen gjordes tillämplig även å
djurskötsel, bedriven i samband med sådana rörelser, som avsåges i lagen.
Arbetstiden vid annan djurskötsel torde däremot först i samband med en
blivande revision av den allmänna arbetstidslagen kunna bliva föremål för
reglering.

Älvsborgs låns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott — som avstyrkte
lantarbetstidsutredningens förslag i dess helhet — ansåg det med hänsyn
till befarade ökade svårigheter att erhålla djurskötare nödvändigt, afl
dessa erhölle samma rätt som andra arbetare, ehuru ett genomförande därav
komme att inverka menligt på djurens vård och på det ekonomiska utbytet
av den animaliska produktionen.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag beträffande frågan huruvida djurskötsel,
som inginge i jordbruk eller dess binäring, skulle falla under lagens
tillämpning (sid. 56):

Mot lagens tillämpning å detta område bar anförts i huvudsak, att
djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på sådant sätt förlagd
att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig att genomföra
utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering
icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes. Häremot
har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande grupp
av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta i landet
förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen måste för
dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den redan bestående
klyftan i arbetstidshänseende mellan dem och egentliga jordbruksarbetare.
Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles det, redan
påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område. Därtill komme
att om övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med vård av dragare
eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden härför i den
arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen för deras
vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa värde.

Vad salunda antörts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.
Aven om en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter
torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i
detta sammanhang endast erinra örn att djurskötselns inordnande under lagen
i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.
Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tidigt med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att
jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för deri
för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid
övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande
under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt
att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess
binäring.

Det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll till följd härav icke i
andra stycket något undantag från lagens tillämpning i fråga om djurskötsel.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att lagrådet i utlåtande över
det inom socialdepartementet upprättade lagförslaget yttrade:

Vid granskning av det remitterade förslaget har lagrådet icke ingått i bedömande
av förutsättningarna för genomförande av en lagstiftning i föreva
rande syfte och med ifrågasatt räckvidd. I avseende å uppställning och avfattning
äro förslagets bestämmelser, i den mån det med hänsyn till saklig
överensstämmelse varit påkallat, i stort sett utarbetade i anslutning tid gällande
lagstiftning örn reglering av arbetstiden å andra näringslivets områden.
Med beaktande av detta sammanhang har lagrådet icke i sådana delar ifrågasatt
någon ändring i förslaget.

Lagrådet gjorde därefter vissa uttalanden rörande avfattningen av dels 4
och 9 §§ i det remitterade förslaget dels ock två utav förslagets underrubriker.
Redogörelse för lagrådets uttalande såvitt angår 4 § lämnas i det följande
vid behandlingen av sistnämnda paragraf.

I motionerna I: 418 och II: 797 anfördes, att med hänsyn till de tekniska
svårigheterna vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns
indragande under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig
reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 52 (sid. 16):

För en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel i enlighet med förslaget
i propositionen möta enligt utskottets åsikt svårigheter av sådan art, att lagstiftning
därutinnan icke bör genomföras. En förkortning av någon betydelse
av kreatursskötarnas nuvarande arbetstid synes nämligen i många^ fall
knappast vara möjlig utan ökning av arbetsstyrkan, en åtgärd som för många
jordbrukare torde vara ekonomiskt oöverkomlig. Även örn arbetstiden i viss
mån skulle nedbringas, torde vidare värdet därav för arbetarna bliva tämligen
ringa. Arbetstiden komme nämligen genom att under dagens lopp
avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta tider av ledighet bliva utspridd
över större delen av dygnet. Sådana uppehåll under den del av dagen, då
de flesta andra människor äro i arbete, äro svära att utnyttja som fritid på
samma sätt som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. 1 den
mån det är möjligt alt på ett för djurskötarna fördelaktigt sätt inskränka deras
arbetstid torde detta redan nu främjas av utvecklingen, i det att densamma
för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar, synes
peka inoi en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidslörkortande
syfte.

Utskottet föreslog därför, att bland de undantag från lagens tillämpning,
som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtto upptagas en punkt e), upptagande
»arbete som innefattar djurskötsel»; emellertid skulle enligt särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

bestämmelse under 1) i första stycket arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen
användes till arbete med djurskötsel, medräknas vid beräkningen av
antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen mot utskottets förslag anfördes
inledningsvis:

De ändringar i Kungl. Maj :ts förslag till lantarbetstidslag, som utskottet
funnit sig böra företaga, kunna vi icke godtaga. Örn en lagstiftning på ifrågavarande
område skall fylla den för lagstiftningen angivna uppgiften, bör
densamma äga tillämpning på en väsentlig del av de arbetare, som äro
sysselsatta inom jordbruket och trädgårdsskötseln. Här föreliggande förslag
till lantarbetstidslag har emellertid av utskottet i vissa betydelsefulla delar
givits ett sådant innehåll, att flertalet arbetare inom jordbruket och trädgårdsskötseln
skulle komma att ställas utanför lagens tillämpningsområde,
varigenom syltet med lagen endast i ringa mån skulle komma att uppnås.
De skäl, som utskottet anfort för ifrågavarande avvikelser från Kungl. Maj:ts
förslag, kunna vi icke finna övertygande. Enligt vår mening är Kungl.
Maj :ts förslag till lag väl avvägt och tar nödig hänsyn till de under olika
tider skiftande arbetsförhållandena inom jordbruket och trädgårdsskötseln.

Då nu ifrågavarande och vissa andra av utskottet föreslagna begränsningai
i lagens tillämpningsområde vore ägnade att i hög grad förringa värdet
av lagstiftningen, tillstyrkte reservanterna Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Mot en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel har främst anförts, dels
att densamma på grund av den ökning i arbetsstyrkan, som den koinme att
föranleda, icke skulle vara ekonomiskt genomförbar, dels ock att den ledighet,
som komme att vinnas, icke med fördel skulle kunna utnyttjas, enär den
skulle bliva fördelad å korta stunder, utspridda över större delen av dygnet.

Vad sålunda anförts torde icke kunna frånkännas visst berättigande, och
jag medgiver gärna, att vissa svårigheter föreligga att på lämpligt sätt ordna
en arbetstidsi eglering för djurskötare. Emellertid torde svårigheterna icke
vara omöjliga att övervinna. För arbetsgivarna torde vanskligheterna minskas,
därest man, såsom jag i det följande föreslår, med avvikelse från 1936
års förslag, helt undantager mjölkning mot ackordsersättning från lagens
tillämpning. Vad arbetarna angår lära dessa själva trots svårigheten att
helt utnyttja fritiden uppskatta att få arbetstiden lagligt reglerad. Vissa starka
skäl av allmän natur tala också för en utvidgning av regleringen till
djurskötseln. Därest nu föreliggande förslag genomföres för andra lantarbetare
än djurskötare, blir skillnaden mellan de båda grupperna ännu större än
för närvarande, vilket måste leda till väsentligt ökade svårigheter alt
på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen. Vidare skulle värdet aven
arbetstidsreglering oskäligt begränsas för sådana jordbruksarbetare, i
vilkas uppgifter vid sidan av annat arbete ingår även vård av dragare eller
annan djurskötsel, örn tiden för djurskötseln icke skulle inräknas i den
arbetstid, som vöre underkastad lagens regler. Jag tillstyrker därför sådan
ändring av 1 §, att lagen blir tillämplig även å djurskötsel, som ingår i jordbruk
eller dess binäring.

Kungl Maj.ts proposition nr 94.

Taagens tillämpning å smärre företag.

Sakkunnigbetänkandet.

Beträffande frågan om och i vad mån mindre företag böra undantagas från
lantarbetstidslagens tillämpning, liksom de äro undantagna från tillämpningen
av allmänna arbetstidslagen, anförde majoriteten av de sakkunniga (herrar
Andersson, Carell och Johansson):

Ur synpunkten att arbetstidslagstiftningens syfte, sådant de sakkunniga
fattat detsamma, är att skydda arbetaren mot för hård exploatering av hans
arbetskraft och att tillförsäkra honom skälig tid för vila, förströelse, andlig
förkovran och andra personliga förehavanden, saknas anledning att från lagstiftningen
undantaga arbetare i små företag. Snarare kan det ur berörda synpunkt
förefalla särskilt angeläget att under den ifrågavarande skyddslagstiftningen
få in just de små företagens arbetare, vilkas möjligheter att i anställningsförhållandet
hävda sina personliga intressen kunna befaras vara mindre
än de möjligheter, som därutinnan stå till buds för arbetare i större företag
med starka personalorganisationer. Icke desto mindre torde det icke kunna
undgås att från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Dels lärer det
nämligen bliva förenat med hart när oöverkomliga svårigheter att anordna
en verksam kontroll över lagstiftningens efterlevnad å de synnerligen talrika
små jordbruken med spridd och avlägsen belägenhet, och dels torde de minsta
jordbruken, där arbetaren och husbonden arbeta sida vid sida, vara i stort
behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra
de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling
medföra.

Dragés gränsen så lågt som mellan företag med två och företag med tre
lejda arbetare, kan med visshet beräknas, att största delen av landets i jordbruk
anställda lönarbetare komma att falla direkt under lagen och att beträffande
återstoden lagens indirekta verkan kommer att bli ett i stort sett
tillfredsställande skydd mot missbruk.

Skulle åter gränsen mellan företag, som skola hänföras under lagen, och
företag, som i egenskap av småföretag skola undantagas från lagens tillämpning,
sättas högre än de sakkunniga föreslagit, t. ex. mellan företag med tre
och företag med fyra lejda arbetare, är att befara, att antalet av dem, vilkas
arbetstid ej komme att direkt regleras av lagen, skulle bliva så stort, att syftet
med lagen komme att äventyras.

Till belysning av ifrågavarande spörsmål åberopade de sakkunniga statistiskt
material rörande jordbruksbefolkningens sociala fördelning, antalet
brukningsdelar av olika storleksgrad inom jordbruket samt åkerarealens
fördelning å dessa storleksgrupper.

Såvitt angår jordbruksbefolkningens sociala fördelning, återgivas här av
de sakkunniga åberopade uppgifter — hämtade ur statistisk årsbok 1933,
tabell 22, vilka uppgifter grunda sig å 1920 års folkräkning — samt motsvarande
uppgifter från 1930 års folkräkning -— hämtade ur Sveriges officiella
statistik, folkräkningen den 31 december 1930, lil, tabell 8.

1920.

1930.

Den egentliga jordbruksbejolkningcn
Därav yrkesutövare.............

2,043,258

963,439

352,153

1,905,553

936,411

325,270

hustrur utan yrke

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

1920. 1930.

barn under 15 år.................................. 672,329 550,516

övriga familjemedlemmar............................ 55,337 93,356

Fördelning inom gruppen yrkesutövare:

företagare:

godsägare........................................ 2,249 2,150

hemmansägare och nybyggare..................... 236,104 247,669

trädgårdsodlare (även av annans jord)............. 2,615 4,468

övriga jordägare.................................. 56,784 53,918

arrendatorer (av större egendomar)................ 739 922

brukare, landbönder.............................. 44,333 52,581

jordtorpare, torpare.............................. 35,242 17,706

andra........................................... 989 2,644

379,055 382,058

hemmavarande anhöriga (ej hustrur) över 15 år till:

hemmansägare................................... 257,551 239,310

övriga jordägare.................................. 33,292 31,058

brukare......................................... 42,871 41,826

jordtorpare...................................... 22,526 9,851

andra........................................... 475 372

356 715 322,417

funktionärer:

lantbruksinspektorer m. fl......................... 3,439 3,688

mejerister i annans tjänst........................ 1,177 774

trädgårdsmästare i annans tjänst.................. 3,608 2,798

andra........................................... 922

8,224 8,182

arbetare:

befallningsmän, rättare............................ 6,830 5,385

ladugårdsdrängar och -biträden.................... 13,980 20,192

hantverkare, kuskar, stalldrängar m. fl............. 5,060 8,453

statare, gifta drängar (ej förut upptagna).......... 26,762 19,550

tjänstefolk för jordbruk i husbondens kost......... 48,547 58,403

övriga jordbruksarbetare.......................... 104,962 92,863

lantbrukselever och -lärlingar..................... 1,735 1,348

mejeriarbetare, mejerskor......................... 3,373 4,517

trädgårdsarbetare................................ 8,196 13,043

219,445 223,754

Som komplement till 1920 års sifferuppgifter åberopade de sakkunniga
vissa uttalanden av arbetslöshetsutredningen i dess betänkande I (statens

offentliga utredningar 1931: 20 sid. 245 ff.), av vilka framgår, att gränserna

mellan de ovan angivna kategorierna vore flytande och att vissa modifika -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tioner i siffrorna erfordrades för att erhålla en riktig bild av jordbruksbefolkningens
sociala fördelning. Sålunda hade gruppen brukare och jordtorpare
i sin helhet hänförts till företagare, ehuru större delen av dem vore
nödsakad att förskaffa sig kontantinkomst genom lönearbete inom jordbruk,
skogsbruk eller till landsbygden lokaliserade industrier. Vid utredningar i
lantarbetarfrågan, verkställda inom socialstyrelsen, hade endast en tredjedel
av gruppen räknats såsom företagare och återstoden såsom lantarbetare.1

De sakkunniga åberopade vidare en del uppgifter från 1927 års jordbruksräkning
om antalet brukningsdelar av olika storleksgrupper inom jordbruket
samt den på de valda storleksgrupperna belöpande arealen.2 Siffrorna angivas
i kol. 2 och 3 av följande tabell. I kol. 4 och 5 av samma tabell
återgivas till jämförelse motsvarande siffror från 1932 års jordbruksräkning.
(Sveriges officiella statistik, jordbruk med binäringar, jordbruksräkningen
år 1932, sid. 21.)

Storleksklass i hektar åker	1927	1932
Antal bruk-ningsdelar	Summa hektar åker	Antal bruk-ningsdelar	Summa hektar åker
1	2	3	4	5
2—10...............	212,211	1,128,446	212,363	1,137,364
10- 20...............	59,593	851,687	59,524	852,310
20 - 30 ...............	17,114	422.993	17,176	425,512
30— 50 ...............	10,813	413,402	10,821	416,586
50-100 ...............	5,195	353.564	5,100	348,794
över 100 ...............	2,469	393,332	2,395	394,823
	307,395	3,563,424	307,379	3,575,389

Med erinran om att de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönearbetarna
inom jordbruket enligt nu återgivna uppgifter kunde beräknas
till omkring 200,000 anförde de sakkunniga:

Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter
sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att
på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50
hektar, belöpa ungefär 100,000 arbetare, samt att på storleksordningen 10
hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De

1 Till belysande av det utav de sakkunniga åberopade siffermaterialet må ytterligare här anföra
några uppgifter ur jordbruksu tred ningens betänkande VIII (statens offentliga utredningar 1932
14 sid. 13 ff.). 1 det för »övriga jordbruksarbetare* angivna antalet hade sammanförts de talrika
och olikformiga befolkningselement, som mot daglön, timpenning eller ackordsbetalning biträda
vid jordbruksarbetet. Vid folkräkningen hade emellertid tagits hänsyn endast till huvudsysselsättning
samt lämnats åsido, i vad mån daglönsarbete inom jordbruket utgjorde bisyssla för
personer med annat huvudyrke. Det torde, åtminstone i skogsbygderna och särskilt i norra
Sverige, ha varit mycket svårt att vid folkräkningen draga någon bestämd gräns mellan ifrågavarande
arbetargrupp och den stora massan av de på landsbygden bosatta arbetare, vilka sakna
mera utpräglad yrkesbetoning och efter årstidernas växling och arbetstillfällenas förekomst
arbeta omväxlande inom jord- och skogsbruket samt vid säsongindustrier av olika slag.

« Det må anmärkas, att antalet brukningsdelar av högst 2 hektars storlek år 1927 utgjorde
336,719 med en areal av 152,423 hektar samt år 1932 uppgick till 362,372 med en areal av 149,236
hektar.

Kungl. Majlis proposition nr 94.

100,000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönearbetarna fördela sig
alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser
måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar
antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis
betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda
åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor
som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan
av det mindre jordbrukets 100,000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna
20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma
skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då
de jordbruk, i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas
falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva
direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare,
vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter,
som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra
uppskattas till 20- å 25,000.

I reservation till de sakkunnigas betänkande föreslogo herrar Jeppsson och
Löfvander, att regleringen måtte begränsas till företag, som i regel sysselsatte
flera än fyra arbetare. Till stöd för sin ståndpunkt anförde reservanterna:

Valjes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag,
i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än
fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å
gårdar örn 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. Antalet
jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under
lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75,000, vilket antal utgör
omkring 35 procent av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönearbetare.
Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å
det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare,
detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare,
att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.
Då sålunda lagstiftningens syfte synes kunna ernås utan att påföra
det mindre och medelstora jordbruket den belastning, en lagstadgad
»reglementering» alltid kommer att innebära, föreligger enligt vårt förmenande
ingen anledning att indraga även dessa företag under lagstiftningen.

En särskild anledning att gå fram nied en viss varsamhet, då det gäller att
göra lagen direkt tillämplig å mindre jordbruksföretag, utgör den omständigheten,
att det för landsbygdens ifrågavarande arbetsgivare måste ställa sig
särskilt främmande och hindersamt att ombesörja sådan uppgiftsskrivning
eller journalföring, som lagen måste pålägga arbetsgivaren.

Det på industriens område sedan flera år gällande undantaget för förelag,
som icke sysselsätta flera än fyra arbetare, har veterligen icke medfört några
ogynnsamma verkningar i arbetstidshänseende. Arbetstiden har inom dessa
småföretag i praktiken oftast blivit densamma som inom de större företagen,
utan att småföretagen behövt underkastas de ordningsföreskrifter eller det
straffhot, som lagen utsätter. För småföretagen själva kan det endast hava
varit till båtnad att oberoende av lagtvång få ordna sina arbetstidsförhållanden.

Då sålunda arbetstidens reglering inom industrien låtit sig väl genomföras,
utan att småföretagen indragits under lagen, lärer man ej hava anledning
att vänta sig ett sämre resultat för jordbrukets del, därest samma principer
tillämpas vid reglerandet av dess arbetstid. Väl äro småföretagen inom
jordbruket procentuellt sett betydligt flera än småföretagen inom industrien,

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

men den ledande ställning, de större jordbruken inom vårt land faktiskt intaga
beträffande jordbrukets arbetstidsförhållanden över huvud taget, och
den solidaritet, som förefinnes inom arbetarklassen i vårt land, utgöra förvisso
starka garantier för en allmän utveckling i den riktning, som blir bestämmande
för de större företagen.

De skäl, som här anförts beträffande jordbruket, och de slutsatser, som
därav för dess del dragits, torde utan vidare vara tillämpliga även för trädgårdsskötselns
del. Härtill kommer, att dessa företag i stor utsträckning äro
koncentrerade kring städer och andra tättbebyggda orter, ett förhållande
som i särskild grad måste motverka oenhetliga arbetstidsförhållanden inom
denna näring.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetsförslaget
örn tillämpning å företag med minst 3 arbetare av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Hallands
och Västmanlands län, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Östergötlands
län biträdde yttrandet från samma läns hushållningssällskap.

Arbetsrådet fann majoritetsförslagets lägre gräns väl motiverad, bland
annat med hänsyn till den stora utsträckning, vari medlemmar av arbetsgivarens
familj — vilka enligt förslaget icke skulle inräknas i arbetarantalet
— plägade sysselsättas inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen framhöll, att det faktiska behovet av en laglig arbetstidsreglering
i allmänhet finge anses vara större vid de egen!liga »bondejordbruken»
än vid de större gårdarna, där reglering av arbetstiden redan nu
ofta torde vara genomförd, delvis på grund av kollektivavtal. Vidare bleve
lagen ett slag i luften, därest dess giltighet bleve allt för begränsad. På
grund härav ansåge sig styrelsen, om ock med tvekan, böra tillstyrka majoritetsförslaget
i detta avseende.

Södermanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförde:

Därest en arbetstidslag skall antagas, synes det oegentligt, örn denna i
enlighet med reservanternas förslag endast skulle komma att omfatta efter
beräkning 35 procent eller knappast mera än 1/3 av samtliga i jordbruket
varaktigt anställda arbetare. Motsvarande lag örn arbetstidens begränsning
inom industrin gäller visserligen endast för företag med över fyra arbetare,
men det är härvid att märka, alt medan inom industrin en ganska stor skillnad
ofta föreligger i fråga örn arbets- och sociala förhållanden för arbetare
vid å ena sidan större och medelstora företag och å den andra sidan vid de
egentliga småföretagen och hantverket, så kan knappast en liknande åtskillnad
anses förefinnas inom jordbruket, där lönearbetarna inom de storleksgrupper
av jordbruk, varom här är fråga, genomgående intaga en i stort sett
likartad ställning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhöll i detta hänseende i
huvudsak följande:

Därest gränsen droges liksom i allmänna arbetstidslagen, skulle förhållandena
för det övervägande flertalet arbetare inom näringen alltjämt bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

oreglerade och lagen därför i stort sett förfela sitt syfte. De sociala skäl, som
åberopats för förslaget, gällde i lika hög grad för arbetarna vid de mindre
företagen. Därtill komme, att vid de större jordbruken arbetstiden redan
vöre i stor utsträckning direkt eller indirekt reglerad genom kollektivavtal.
Enär familjemedlemmar icke skulle inräknas i arbetarantalet, komme ändock
efta egendomar på upp till 50 hektar att bliva undantagna från lagstiftningen.
Den gränsdragning mot de allra minsta företagen, som likväl
måste ske, borde göras på sätt majoritetsförslaget angåve.

Herrar Jeppssons och Löfvanders reservationsvis framlagda förslag att begränsa
lagens tillämpning till företag med minst 5 arbetare förordades av
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus.
Göteborgs och Bohus, Värmlands, örebro, Gävleborgs och Norrbottens län,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra och södra),
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt en reservant i Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Gotlands län
biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma län.

I de yttranden, vari reservationen tillstyrkts, framhölls bland annat följande: Socialstyrelsen:

Vad styrelsen anfört därom, att lagen borde göras till lämplig

jämväl på djurskötsel, vore en huvudanledning till att styrelsen i
nu ifrågavarande avseende anslöte sig till reservationen och förordade, att
lantarbetstidslagens tillämpning åtminstone till en början begränsades till
företag med flera än fyra anställda arbetare. De befarade komplikationer
vid ett genomförande av majoritetsförslaget på denna punkt, som åberopades
i reservationen, skulle enligt styrelsens mening uppenbarligen i hög grad
försvåras, därest i motsats till vad nämnda sakkunniga föreslagit lagen utvidgades
till att avse även djurskötsel.

Styrelsen hade för bedömande av denna fråga infordrat uppgifter från
samtliga hushållningssällskap angående bland annat storleken i hektar åker
av de minsta brukningsdelar, som skulle falla inom lagens tillämpningsområde
enligt de olika föreliggande förslagen; i båda fallen ha kreatursskötare
medräknats i antalet arbetare. Enligt dessa uppgifter varierade för olika län
minsta arealen för brukningsdelar med flera än 2 lejda arbetare i allmänhet
mellan 20 och 30 hektar, i undantagsfall mellan 10 och 40, och utgjorde i
medeltal omkring 25 hektar. Motsvarande uppgifter för brukningsdelar med
flera än 4 arbetare varierade för olika län mellan 30 och 80 hektar och utgjorde
i medeltal omkring 55 hektar. På grundval av dessa uppgifter hade
styrelsen uppskattat antalet arbetare å de brukningsdelar, som komme att
beröras av lagen, till omkring 150,000 enligt sakkunnigmajoritetens förslag
och omkring 77,000 enligt reservationens.

Då inom jordbruket funnes omkring en miljon yrkesutövare, skulle tydligen
arbetstidsbegränsningen först efter hand och i vissa avseenden kunna
tänkas påverka arbetssedvänjorna inom jordbruket i allmänhet. 1 smådriftens
dominerande betydelse framträdde en olikhet mellan jordbruket och de
industriella näringsgrenarna, där de på grund av ringa arbetarantal från
allmänna arbetstidslagen undantagna småföretagen tillhopa ej torde räkna
mer än Vs av de inom hela näringsgruppen sysselsatta. Även en arbetstidsreglering,
som begränsades till brukningsdelar med flera än 4 lejda arbetare,
komme emellertid att bliva direkt tillämplig på den övervägande delen av

Kungl. Majlis proposition nr 94.

det större jordbrukets arbetare. Därav kunde, efter erfarenheterna från det
senaste årtiondets kollektivavtalsreglering av arbetsvillkoren inom vissa
landsdelar, med sannolikhet förväntas en sådan inverkan på kollektivavtalen
för övriga jordbruksarbetare att även deras arbetstid i görligaste mån anpassades
därefter. Därmed skulle utan en lagstiftning för det mindre och medelstora
jordbruket, där en sådan skulle innebära särskilda svårigheter, kunna
utövas en successivt verkande påtryckning i lagstiftningens sylte, närmast
en opinionsyttring från samhällets sida till förmån för bättre arbetsvillkor
för vissa betungade grupper av yrkesutövare.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad i de sakkunnigas direktiv anförts

därom, att tekniska förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer åtminstone
vad anginge storbruket väsentligt minskat skillnaden mellan industriens
och jordbrukets driftsformer, hänförde sig huvudsakligen till det
större jordbruket. Därest trots yppade betänkligheter den föreslagna lagstiftningen
skulle genomföras i huvudsyfte att åstadkomma största möjliga
paritet mellan jordbrukets och industriens arbetare, borde densamma icke
utan övertygande skäl givas större räckvidd vad anginge företagsstorlek än
allmänna arbetstidslagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: För reservationen talade utöver de

skäl reservanterna anfört även den omständigheten, att småföretagen i konkurrensen
örn arbetskraft torde bliva tvingade att i allt väsentligt rätta sig
efter arbetsvillkoren vid de större jordbruken, i vad dessa för arbetarna tedde
sig fömånligare.

Länsstyrelsen i Örebro län: Fastigheter med högst 4 arbetare mäste anses
tillhöra det mindre jordbruket, inom vilket arbetsfördelning och arbetstid
knappast kunde normaliseras. I praktiken torde det ock komma att visa
sig särdeles svårt att åstadkomma en tillämpning av lagens ganska invecklade
bestämmelser å det stora antalet dylika smärre företag, något som såväl
i och för sig som med hänsyn till de för underlåtenhet härutinnan stadgade
straffbestämmelserna måste anses synnerligen otillfredsställande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ett ytterligare skäl för reservanternas

ståndpunkt vore, att jordbruksföretag med upp till tre å fyra anställda gemenligen
alltjämt torde erbjuda tämligen familjebetonade arbetsmiljöer, varl
en privilegierad undantagsställning i fråga om arbetstiden för dem bland
gårdsfolket, som ej vore söner eller döttrar i huset, skulle framstå såsom
helt omotiverad.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Bland jordbruken
i Uppsala län i det ifrågavarande mellanläget 2—4 arbetare inginge enligt
utskottets uppfattning ett icke ringa antal, där medlemmarna av jordägarnas
familj deltoge i jordbruksarbetet. Därjämte förekomme otta i dessa jordbruksgrupper
blandning av husligt arbete och jordbruksarbete för° samma
anställda, en omständighet som kunde framkalla vissa tolkningssvårigheter
med avseende å lagens tillämpning. Manga av jordbruken i förevarande storleksklass
torde ännu icke hava hämtat sig efter jordbrukskrisen och torde
därför hava svårt att åstadkomma kapitalutlägg för nya bostäder. En arbetsfördelning
vore i allmänhet icke så strängt genomförd vid dylika jordbruk.
Örn arbetet hopades till följd av arbetstidens förkortning, kunde det därtör
bliva svårare att på ett rationellt sätt fylla ut den felande arbetskvantiteten
med extra arbetskrafter. Där familjemedlemmarna deltoge i jordens skötsel,
skulle lönarbetarnas tidsförkortning i stället kunna belasta familjemedlemmarna
väl hårt. Det borde icke heller förbises, att en journalföring och statlig
inspektion med avseende å arbetets anordnande skulle vara ganska främmande
för jordbrukarna inom denna grupp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott underströk särskilt
svårigheterna för mindre och medelstora jordbrukare att föra de journaler
och lämna de uppgifter, vilka lagen skulle kräva av arbetsgivaren.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansåg icke skäl
föreligga till olikhet i detta hänseende gentemot allmänna arbetstidslagen, då
starkare sociala och hygieniska skäl talade för regleringen inom industri och
hantverk än inom jordbruket. Att inga olägenheter av undantaget från allmänna
arbetstidslagen iakttagits berodde säkerligen därpå, att arbetstiden
inom småföretagen utan lagstiftning påverkats av förhållandena vid de större
företagen. Den föreslagna kontrollen, rapport- och journalföringen vore visserligen
rätt obetydlig och enkel men skulle säkerligen kännas främmande
och besvärlig för mindre jordbrukare. Socialt oförmånliga verkningar kunde
uppkomma genom att företagarna sökte minska arbetsstyrkan för att undgå
lagen.

Journalförings- och anmälningsskyldigheten anfördes som skäl i detta sammanhang
även av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads
län och Västerbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hävdade, att till
följd av konkurrensen om arbetskraft, vilken för närvarande vore avsevärd,
arbetstidsregleringen skulle vinna frivillig tillämpning jämväl bland medelstora
och mindre jordbrukare. Intet reellt skäl funnes för en vidare tillämpning
i detta hänseende än enligt allmänna arbetstidslagen. Kontrollen å
lagens efterlevnad måste dessutom bliva svårare inom jordbruket än inom
industrien.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhöll, att
elever vid praktiska kurser, anordnade av hushållningssällskap, mottoges av
jordbrukare för praktisk undervisning och därvid erhölle någon betalning för
sitt arbete. Enär sådan elev enligt de sakkunnigas motivering borde inräknas
i arbetarantalet, medgåve för dessa fall majoritetsförslaget otillräcklig rörelsefrihet.

Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län förordade, att lagstiftningen
skulle tillämpas å alla företag oavsett storlek.

Beträffande den antagliga omfattningen av lagens tillämpningsområde i
olika landsdelar må nämnas, att länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län uppgivit, att den föreslagna lagstiftningen för
dessa län finge ringa betydelse, samt att Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förklarat, att för detta läns vidkommande lagen enligt
majoritetsförslaget skulle bliva tillämplig på 2 procent av antalet jordbruk
över två hektar, omfattande 15 procent av åkerarealen.

Vad särskilt angår lagens tillämpning med avseende å storleken av trädgårdsföretag
förekom i yttrandena, bland annat, följande:

Svenska trådgårdsarbetsgivareföreningen framhöll, bland annat, att arbetstidsfrågan
inom trädgårdsnäringen i sakkunnigförslaget icke ägnats samma
grad av uppmärksamhet som ämnet i övrigt, då exempelvis utredning gjorts
om utländsk lagstiftning inom jordbruket men icke inom trädgårdsskötseln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Även vid utformandet av bestämmelserna rörande lagens omfattning och angående
arbetstiden hade de sakkunniga icke tillräckligt beaktat de speciella
förhållandena inom trädgårdsyrket. Föreningen hade principiellt icke något
att erinra mot en laglig arbetstidsreglering för trädgårdsnäringen. En sådan
kunde främja icke blott därmed avsedda sociala syften utan även näringen
själv, under förutsättning att tillbörlig hänsyn toges till dess ekonomiska bärkraft.
Bland annat kunde därigenom osund konkurrens mellan företagarna
inbördes i viss mån motverkas. Spörsmålet härom sammanhängde med fragan
örn lagens tillämpning å företag av viss storlek.

För sin del förordade föreningen, att lagen gjordes tillämplig å all trädgårdsodling,
oavsett arbetarantal och oavsett örn den bedreves i samband med
jordbruk eller ej. Med tillämpning av reservationen skulle praktiskt taget
hela trädgårdsnäringen falla utanför lagen, men med hänsyn till den föreslagna
lagens syfte och jämväl till trädgårdsnäringens egna intressen funne
föreningen icke heller majoritetsförslaget tillfredsställande.

Föreningen åberopade i detta hänseende den år 1931 verkställda företagsräkningen
inom trädgårdsnäringen, enligt vilken inom denna funnes c:a
4,200 företag och c:a 9,700 arbetare eller i medeltal 2.3 arbetare per företag.
Då räkningen vidare utvisade, att de 117 största företagen sysselsatte tillsammans
nära 3,000 personer — även andra än arbetare — vore det intet tvivel
örn att vart och ett av det stora flertalet företag ej sysselsatte flera än 2 arbetare.

Föreningen fogade vid sitt yttrande en förteckning över sina medlemmar,
vilka företrädesvis rekryterades bland de större företagarna och torde representera
ett högre medeltal arbetare per företag än som gäller för näringen
i dess helhet. I förteckningen angavs för varje företag dess antal hela eller
halva »årsarbetare», d. v. s. antalet dagsverken dividerat med 300. Av föreningens
206 medlemmar hade 48 stycken minst 41f2, 70 stycken 2J/2 å 4 samt
88 stycken högst 2 »årsarbetare». I antalet dagsverken inräknades även sådana,
som utförts av arbetsgivarens familjemedlemmar.

Jämväl Stockholms läns och stads trädgårdsråd samt Sveriges handelsträdgdrdsmästareförbund
förordade, att lagen gjordes tillämplig å alla företag
inom trädgårdsnäringen oavsett arbetarantal.

Trädgårdsrådet: Sannolikt hade en minoritet av företagarna inom trädgårdsnäringen
flera än två arbetare; i Hässelby, ett av landets centra för trädgårdsskötsel,
hade av 140 företagare endast 6 en arbetsstyrka över 2 man.

Förbundet framhöll, att de små företagarna redan hade en stor fördel på
hand framför sina större kolleger därigenom att de i de allra flesta fall arbetade
med oorganiserad arbetskraft med därav följande lägre löner. Förbundets
större företagare hade sedan år tillbaka gått in för alt skapa en god
arbetarstam med avtalsenliga löner. Skulle lagen komma att tillämpas i föreslaget
skick riskerade dessa att icke kunna som hittills fullfölja dessa avsikter
utan såge sig nödsakade att söka andra utvägar.

Lantbruksstyrelsen vitsordade, att det stora flertalet trädgårdsföretag skulle
falla utanför lagens tillämpningsområde, men att det syntes vara mindre
lämpligt att i detta avseende fastställa särskilda regler för trädgårdsskötseln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet, vilka förklarade
sig icke hava någon erinran mot majoritetsförslaget i vad det avsåge gränsdragningen
inom jordbruket, ifrågasatte, huruvida icke beträffande trädgårdsskötsel
lagen borde utsträckas även till företag med endast två arbetare. Vissa
betänkligheter mötte mot en dylik utsträckt tillämpning av lagen, men å andra
sidan kunde ett uteslutande av ifrågavarande företag — vilka utgjorde omkring
hälften av trädgårdsföretagen med 2 eller flera arbetare — medföra
vissa risker för de större företagen på grund av de förras mera oinskränkta
möjlighet att utnyttja arbetskraften och uppmuntra en ur både arbetarnas och
arbetsgivarnas synpunkt förkastlig konkurrens.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag beträffande spörsmålet om begränsning
av lagens tillämpningsområde med hänsyn till företagets storlek
(sid. 57—58):

I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att företag
med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar Jeppssons
och hofvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas till företag
med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa yttranden
framställts örn utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens
förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock särskilt
såvitt angår trädgårdsskötsel.

Vad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre
gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella
omständigheten, att densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens
ståndpunkt och dels vissa förhållanden, förknippade med området för
den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid
denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,
undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter
i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan
pa dess arbetstidsförhallanden som kunde förväntas av regleringens
lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge
i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot
vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen bomme att
framsta såsom omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning
ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes
under lagen. För majoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt,
att det vore oegentligt att inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,
som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Vad anginge motsvarande
gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, bär det vidare
framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena samt större industriföretag
å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en
olikhet i fråga om arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med
avseende å lönearbetare i mindre och större jordbruk.

Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens
förslag. Mot en i och för sig önskvärd, formell överensstämmelse
med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis
tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområden. I detta
fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställigheten
mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,
att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke hu -

Kungl. Majlis proposition nr 94.

vudparten av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,
har ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast komme
att avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets
arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering
av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende
gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen
skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan
åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av
en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka
den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra
lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,
vid anordnandet av tillsynen å lagens efterlevnad, genom att försöksvis
giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det
följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som
skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbetsgivarens
familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle
komma i motsättning till de lejda arbetarna, må framhållas, att denna olägenhet
oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller
för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är
i högre grad kännetecknande för företag med 1 å 2 arbetare än för dem
med 3 å 4 arbetare, om vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något
yttrande ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare
begränsning av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara
påkallat av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.

Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom denna
näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag, oberoende
av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes
även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har
framför allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt
rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla
inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De
sålunda anförda skälen finner jag bärande. Var gränsen rätteligen bör dragas
synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för att
såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig å samtliga
trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två lejda
arbetare.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, att lagen icke skulle vara tilllämplig
å andra företag — beträffande såväl jordbruk med binäringar som
trädgårdsskötsel — än sådana, i vilka för arbetsgivarens räkning i regel användes
flera än fyra arbetare. — I motionen II: 798 yrkades, att lagen icke
.skulle äga tillämpning å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,
för såvitt icke i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel
användes minst två arbetare. — I motionen II: 800 hemställdes, att i 1 §
första stycket 2) uttrycket »självständigt företag» måtte ersättas med »affärsbetonad
rörelse». Till stöd för denna hemställan anfördes, att, då trädgårdsodlingen
dreves dels såsom självständig näring och dels såsom binäring
till jordbruket, i båda fallen av olika omfattning, rättvisan torde kräva,
att all affärsbetonad trädgårdsodling sammanfördes under samma lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Andra lagutskottet återgav i sitt utlåtande nr 52 (sid. 14—15), utöver de
sifferuppgifter, som lämnats av de sakkunniga, följande ur 1931 års företagsräkning
(statistiska meddelanden, ser. A, band IV: 10) hämtade uppgifter
rörande verksamhetsgrenen »Trädgårdsodling o. d.»:

Företag med nedanstående antal sysselsatta personer

2-3

4—5

6-10

11—50

51—200

201-500

över

500

Summa

Antalet företag . .

953

1942

780

329

107

4 220

Sysselsatta personer

953

4 724

3 380

2 397

1797

734

420

14 405

Närmare uppgifter beträffande de i företagen sysselsatta personerna:

Egna företagare................................................................ 3 900

Anställda företagsledare........................................................ 219

Förvaltnings- och kommersiell personal.......................................... 94

Tekniskt och vetenskapligt utbildad personal..................................... 98

Butik-, serverings- och kökspersonal............................................. 335

Arbetare vid produktionen...................................................... 9 359

Maskinister, eldare, transport-, lager-, handels- och diversearbetare................. 403

Summa 14 405

Utskottet yttrade därefter (sid. 16—17):

Beträffande frågan i vad mån lagens tillämpningsområde bör begränsas
med hänsyn till företagets storlek finner utskottet anledning föreligga att
gå fram med varsamhet och icke för nu ifrågavarande arbetsområden stadga
bestämmelser, vilka avvika från dem, som gälla enligt den allmänna arbetstidslagen.
Tillräckliga skäl för att beträffande trädgårdsskötsel föreskriva
annan reglering än den, som skall gälla för jordbruk med binäringar, hava
enligt utskottets mening icke förebragts. Utskottet föreslår med hänsyn till
vad sålunda anförts, att lagen skall äga tillämpning ej blott å jordbruk jämte
därtill hörande binäringar, vilka icke drivas såsom självständiga företag,
ävensom byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss
angivits, utan även å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,
för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera
än fyra arbetare. I vad angår jordbruket torde lagen på grund härav kunna
beräknas komma att gälla vid gårdar om 50 hektar och därutöver, d. v. s.
å det större jordbruket, och direkt omfatta omkring 35 procent av samtliga
i jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. I fråga örn trädgårdsskötseln
torde lagen bliva tillämplig å majoriteten av antalet lönearbetare, som äro
varaktigt anställda.

Lagens tillkomst torde för övrigt beträffande mindre och medelstora företag
i viss omfattning verka till förkortning av arbetstiden, utan att lagen utsträckes
till att direkt gälla dessa företag. Enligt utskottets åsikt förefinnes
nämligen anledning antaga, att införandet av en laglig arbetstidsreglering
inom de större företagen kommer att indirekt hava sådan verkan på avtalen
vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i viss utsträckning
kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Såvitt angår lagens tillämpning å företag av viss storlek, innefattar utskottets
ovan angivna förslag bifall till yrkandena i motionerna I: 418 och II: 799

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

men däremot avslag å yrkandena i motionerna II: 798 och II: 800. De skäl,
som torde lia föranlett yrkandet i sistnämnda motion, synas sakna aktualitet
vid det förhållandet, att förutsättningarna för lagens tillämplighet å trädgårdsskötsel
föreslås skola bliva desamma som beträffande jordbruk med
binäringar.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen anfördes efter den inledning,
som förut återgivits, följande:

Beträffande lagens tillämpningsområde innebär Kungl. Maj:ts förslag, att
lagen skall äga tillämpning å jordbruk, vid vilka i regel användas minst tre
arbetare, samt å trädgårdsskötsel för såvitt i rörelsen användes minst en
arbetare. Enligt utskottets förslag skall lagen äga tillämpning beträffande
jordbruket endast om i regel flera än fyra (minst fem) arbetare användas,
varjämte från lagens tillämpning skall undantagas arbete som innefattar
djurskötsel, och beträffande trädgårdsskötsel endast för såvitt i rörelsen i regel
användas flera än fyra (minst fem) arbetare.

Med den av utskottet sålunda föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde
skulle lagen sannolikt icke komma att omfatta ens en fjärdedel
av samtliga vid jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. Det förhåller
sig nämligen icke så, att gårdar om 50 hektar i regel sysselsätta flera
än fyra arbetare. Säkert torde vara, att flertalet gårdar av denna storleksordning
och till och med väsentligt större sysselsätta mindre antal arbetare
än fem och följaktligen skulle komma att falla utanför lagens tillämpningsområde.
Beaktar man jordegendomarnas storlek i olika delar av landet, så
finner man, att en lag i överensstämmelse med utskottets förslag skulle bliva
en lag endast för storgods, vissa bruksegendomar i mellersta delarna av landet
och ett begränsat antal större gårdar här och där. Det kan enligt vår
mening icke vara rimligt eller rättvist, att vid lagstiftning om lantarbetstiden
utestänga från lagens tillämpningsområde drygt tre fjärdedelar av landets
lantarbetare, vilka ju alla äro i lika behov av arbetstidens reglering. Vad
som här blivit sagt beträffande tillämpningsområdet i fråga om jordbruket
gäller i stort sett även beträffande trädgårdsskötseln. På flertalet trädgårdsarbetare
skulle lagen icke komma att äga tillämpning.

Då vi finna en sådan begränsning av lagens tillämpningsområde, som utskottet
föreslagit, ägnad att i hög grad förringa värdet av lagstiftningen, tillstyrka
vi Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Såsom skäl för bestämmelsen, att lantarbetstidslagen icke skulle äga tilllämpning
å andra förelag än sådana, i vilka till arbete för arbetsgivarens
räkning i regel användas flera än fyra arbetare, anförde andra lagutskottet,
att anledning förelåge att gå fram med varsamhet och icke för de arbetsområden,
varom i lantarbetstidslagen vore fråga, stadga bestämmelser, vilka
avveke från dem, som gällde enligt allmänna arbetstidslagen. Utskottet
beräknade, att lantarbetstidslagen i den utformning utskottet tillstyrkte
skulle bliva tillämplig vid gårdar örn 50 hektar och därutöver samt direkt
omfatta omkring 35 procent av samtliga i jordbruket varaktigt anställda
lönearbetare. Anledning förefunncs därjämte att antaga, att en laglig arbetstidsreglering
inom de större företagen komme att indirekt hava sådan
verkan på avtalen vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

viss utsträckning komme att anpassas efter lagens bestämmelser. För särskild
arbetslidsreglering beträffande trädgårdsskötsel hade enligt utskottets
åsikt tillräckliga skäl icke förebragts.

Mot en i och för sig önskvärd formell överensstämmelse mellan allmänna
arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tala faktiska olikheter inom de båda
lagarnas tillämpningsområden. Jordbruk på något under 100 tunnland
äro knappast hänförliga till små företag på samma sätt som ett hantverkseller
industriföretag med högst fyra arbetare. Mellan arbetare i större och
mindre jordbruksföretag föreligger social likställighet. En försiktig tillämpning
av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka den till mindre
företag än sådana, där mer än fyra arbetare äro sysselsatta, kan väl tillgodoses
genom dispensbestämmelser m. m. För övrigt torde det för jordbrukets
arbetsgivare vara av vikt ur konkurrenssynpunkt, att regleringen av
arbetstiden sker — såvitt det låter sig göra -— enhetligt. Att den i lagen fastställda
arbetstidsregleringen kan hava sådan inverkan på avtalen vid mindre
företag, att arbetstiden även vid dessa anpassas efter lagens bestämmelser,
torde väl i viss utsträckning äga sin riktighet men synes mig icke kunna
nämnvärt förringa de skäl, som anförts för en reglering i lag, mera omfattande
än den nu gällande. En sådan reglering anser jag mig därför böra
föreslå.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.
Sakkunnigbetänkandet.

Enligt de sakkunnigas lagförslag, som därutinnan var enhälligt, undantags
från lagens tillämpning, bland annat, »arbete som i regel utföres mot
ackordseisättning». — I nämnda förslag fanns däremot icke direkt utsagt —
på sätt som stadgas under a) i den utfärdade lagen — att från lagens tilllämpning
skulle vara undantaget »arbete som utföres under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande».

De sakkunniga anförde som motivering för nyssnämnda av dem upptagna
undantagsbestämmelse:

Ackordsavtalet är en inom det egentliga jordbruket mindre använd avlöningsform.
Dels är denna avlöningsform med hänsyn till dragarna i regel
mindre användbar vid körningar med djurkraft, och dels är jordbruksarbetets
natur sådant, att det kräver särskild omsorg, som ej låter sig väl förenas
med den forcerade arbetstakt, ackordsarbete mestadels föranleder till. Ackordsarbete
förekommer huvudsakligen endast beträffande tillfälliga arbetare,
och mera undantagsvis i fråga örn statare och andra fasta arbetare
såsom vid skördearbete och dylikt. Beträffande vissa slag av arbete brukas
ackordsformen allmänt, såsom vid rensning och upptagning av rotfrukter.
Den brukas även vid en del andra arbeten, vilka kunna kontrolleras efter
utförandet, såsom dikesgrävning och andra grundförbättringsarbeten, skogshuggning,
vissa arbeten vid hö- och sädesskörden såsom höhässjning och
skylning ävensom vid gödselkörning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Att inordna inom jordbruket regelmässigt förekommande ackordsarbeten
under fasta arbetstidsregler stöter på särskilda svårigheter och torde stundom
vara praktiskt taget omöjligt. Värdet av ackordssystemet skulle för arbetaren
väsentligt förminskas, därest han icke vore i tillfälle att anpassa arbetstidens
längd och förläggning efter väderleks- och temperaturförhållanden,
och för arbetsgivaren måste det ofta ställa sig omöjligt att kontrollera
arbetstiden. De sakkunniga hava under sådana förhållanden funnit det
vara mest ändamålsenligt att från förevarande arbetstidsreglering undantaga
arbeten, som utföras mot ackordsersättning.

Till förhindrande av missbruk har dock föreslagits, att undantaget endast
skall avse arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning. Härmed avses
i första rummet arbetets art; det skall vara ett sådant arbete, som allmänt
utföres å ackord, t. ex. rensning och upptagning av rotfrukter. Men uttrycket
medgiver även, att ett arbete, som måhända endast på en viss ort eller
en viss gård regelmässigt utföres såsom ackordsarbete, skall vara undantaget.
Däremot skola mera tillfälliga ackordsöverenskommelser icke konstituera
undantag.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Socialstyrelsen anförde:

Av de sakkunnigas skäl för detta undantag, som bestämt strider mot den
allmänna arbetstidslagen, torde såsom bärande endast kunna anses den omständigheten,
alt det ofta måste ställa sig omöjligt för arbetsgivaren att kontrollera
arbetstiden. Denna uppfattning är otvivelaktigt riktig, men den synes,
i överensstämmelse med arbetarskyddslagen och den allmänna arbetstidslagen,
allenast motivera ett undantag för arbete, som bedrives »under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande». Från arbetarskyddssynpunkt torde arbetstidsbegränsningen
få anses särskilt välmotiverad i fråga om ackordsarbete, som
ju vanligen mer eller mindre forceras. Det föreslagna undantaget, som för
övrigt knappast kan anses på tillfredsställande sätt preciserat, kan också befaras
giva anledning till missbruk.

Arbctsrådet yttrade:

Det vöre principiellt betänkligt att låta avlöningsformen vara avgörande
för frågan om lagens tillämplighet. Dessutom konnne bestämmelsen med
sin vaga avfattning att inbjuda till missbruk och försvåra kontrollen av lagens
efterlevnad. Arbetsrådet underskattade å andra sidan icke de svårigheter,
som förelåge att på annat sätt, exempelvis genom direkt uppräkning,
undantaga de särskilda arbeten, som åsyftades med bestämmelsen. Lämpligast
vore måhända att i princip lägga ackordsarbeten under lagen men
låta arbetsrådet meddela dispens i särskilda fall. I varje fall borde det
övervägas, om skäl verkligen förelåge att låta undantaget omfatta även statare
och andra fast anställda arbetare. Därest det skulle befinnas, att behovet
av undantag endast gällde arbete, som utfördes under kortare tid av
tillfälligt anställd personal och mot ackordsersättning, borde stadgandet avfattas
i enlighet därmed.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott däremot betecknade
det som en förutsättning bland andra för genomförandet av sakkunnigförslagets
arbetstidsbestämmelser, att ackordsarbetet folie utanför regleringen.
Detta förvaltningsutskottets yttrande biträddes av länsstyrelsen i Uppsala
län.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 94.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 94.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag beträffande nu ifrågavarande undantagsbestämmelse
(sid. 70):

Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,
saknar direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget i denna
del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore principiellt betänkligt
att — i motsats till vad som gällde enligt allmänna arbetstidslagen
— låta avlöningsformen avgöra frågan om lagens tillämpning, ävensom att
för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för arbetsgivaren att
beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket skäl emellertid icke
borde föranleda annat undantag än beträffande sådant arbete som arbetsgivaren
icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare framhållits, att
missbruk kunde befaras, örn undantagsbestämmelsen gåves den föreslagna
formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta statare och
andra fast anställda arbetare. — Vad sålunda anförts synes mig utgöra vägande
skäl tor att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form. Däremot
torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande undantag
utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen, för
arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag för sådant
ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av andra
än företagets tast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen
torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,
dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka böra
därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.

Propositionens lagförslag innehöll i anslutning härtill ett undantag under
a) av samma lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt
ett undantag under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av
rotfrukter, dikning samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot
ackordsersättning av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

I motionerna I: 418 och II: 797 yrkades, att orden »av arbetare som icke
är fast anställd i rörelsen» måtte utgå ur lagtexten. Till stöd därför anfördes: Det

synes vara olämpligt att göra lagen tillämplig på arbeten, som utföras
mot ackordsersättning av fast anställda arbetare. Härigenom skulle nämligen
lagen komma att gälla för skogsarbetarna vid de skogsbruk, som drivas i
samband med jordbruk, vilka arbetare i stor utsträckning kunna betrakta
sig såsom fast anställda. En sådan utvidgning av lagen skulle ofelbart föranleda
att de nämnda skogsarbetarnas anställningsform ändrades, vilket gi''
etvis icke skulle vara till deras förman. Örn lagen genomfördes med den
föreslagna bestämmelsen, som här påtalats, i oförändrad form, skulle ett
stort antal skogsarbetare tillfogas en direkt skada.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 23):

Med hänsyn därtill att det stöter på särskilda svårigheter och understundom
även praktiska omöjligheter att inordna ackordsarbete, som regelmässigt
förekommer inom jordbruket — avseende skötsel och upptagning av rotfrukter,
dikning samt skogsarbete — under fasta arbetstidsregler, finner utskottet
i likhet med departementschefen, att undantag från tillämpningen av
förevarande lag bör göras för sådant arbete. Skäl hava emellertid icke anförts,
som enligt utskottets åsikt motivera den i departementschefens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

gjorda inskränkningen, vilken innefattas däri, att undantaget föreslagits tilllämpligt
allenast beträffande arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen
Med hänsyn härtill får utskottet tillstyrka den lydelse av undantaget under
b), som föreslagits i motionerna I: 418 och II: 797.

Beträffande undantaget under a) har utskottet intet att erinra.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

Departementschefen.

Vad angår skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning
ifrågasätter jag icke någon ändring i gällande lag. Beträffande däremot dikning
och skogsarbete, som utföras på ackord, synas mig skäl icke föreligga
att låta undantaget därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utföres
av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. Härutöver har jag, med avvikelse
från 1936 års förslag, funnit även mjölkning mot ackordsersättning
böra undantagas. Till vad jag i denna del i det föregående anfört, vill jag
tillfoga, att det torde vara av betydelse för arbetare, icke minst för statare
och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete,
att vid behov kunna bistå dem vid dess utförande.

3 §•

I första stycket av lagens 3 § stadgas, att det åligger arbetsrådet att på
begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt
därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå
lagen äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna
såsom arbetare eller huruvida arbetare, som sysselsättes med djurskötsel,
skall, jämlikt vad i 1 § första stycket under 1) stadgas, inräknas i det antal
arbetare, som där sägs.

Sakkunnigbetänkandet.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo
en lydelse av 3 § första stycket, i sak fullständigt överensstämmande
med motsvarande stadgande i gällande lag.

I de fall, som omnämndes i detta stycke, skulle arbetsrådet med rättsligt
bindande verkan träffa avgörande i fråga om lagens tillämpning.

I reservation av herrar Andersson och Johansson funnos — i konsekvens
med deras ståndpunkt, enligt vilken djurskötsel folie under lagens tillämpning
— i 3 § första stycket såsom föremål för arbetsrådets avgörande icke
upptagna frågor huruvida arbetare, som sysselsattes med djurskötsel, skulle
inräknas bland ett företags arbetare vid avgörande, om lagen ägde tillämpning
å företaget.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag beträffande förevarande paragraf
(sid. 74):

Då departementsförslaget inbegriper djurskötsel under lagens tillämpning,
har däri icke upptagits majoritetsförslagets stadgande om skyldighet för ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

hetsrådet att avgöra, om djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet. I majoritetsförslaget
hava därjämte ändringar vidtagits varigenom detsamma i
formellt hänseende bringas till närmare överensstämmelse med allmänna
arbetstidslagen.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs den ändring i propositionens lagförslag,
att i första stycket skulle införas det av majoriteten bland de sakkunniga
föreslagna stadgandet om skyldighet för arbetsrådet att avgöra, i
vad mån djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet.

Andra lagutskottet anförde (sid. 27):

Enligt utskottets förslag skall arbete med djurskötsel undantagas från lagens
tillämpning. Vid beräkning enligt 1 § första stycket av det antal arbetare,
som användes i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning, skall
emellertid inräknas även arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användes
till arbete med djurskötsel. Utskottets ståndpunkt härutinnan föranleder
därtill, att i 3 § bör införas ett stadgande av det innehåll, som föreslagits
i motionerna I: 418 och II: 797.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

Departementschefen.

Enligt det lagförslag, som nu framlägges, skall djurskötsel inbegripas under
lagens tillämpning. I konsekvens härmed har i förslaget icke upptagits
den av gällande lags motsatta ståndpunkt därutinnan föranledda bestämmelsen,
att arbetsrådet skall hava att avgöra, örn vid bestämmandet av antalet
i en rörelse sysselsatta arbetare djurskötare skall inräknas däri.

4 §•

I 1 mom. av denna paragraf, vilken jämte 5 § handlar om ordinarie arbetstid,
stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetare i arbete, som avses
i 1 § under 1) [jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller
sådan dess binäring som nyss nämnts], under längre tid, raster oräknade,
än 10 timmar för dygn samt vissa timmar för vecka, som framgår av
följande tabell. Till jämförelse angivas motsvarande siffror ur propositionen
nr 230/1936.

Om veckans första söckendag infaller i

januari, februari, december..............

mars, oktober, november................

april—september........................

Timmar per vecka
lagen prop. nr 230/1936

46 41

51 46

56 54

Beträffande högst tolv veckor under tiden april—september får veckoarbetstiden
dock utsträckas till 58 timmar.

Enligt 2 mom. i 4 § får arbetsgivare icke använda arbetare till arbete, som
avses i 1 § under 2) [trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag]
under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för två vec -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 94.

kor i följd 106 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas första söckendag
infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under
året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Departementschefen.

I det följande ämnar jag inledningsvis behandla principerna för en arbetstidsreglering
inom jordbruket samt därefter de ändringar av gällande lag,
vilka jag avser att föreslå. Därvid komma de spörsmål, i fråga om vilka
ändring icke ifrågasattes, att beröras endast i den mån det ur sammanhangets
synpunkt är nödvändigt.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.
Sakkunnigbetänkandet.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) anförde,
bland annat:

Arbetstidens reglerande inom jordbruket efter principen om 8 timmars arbetsdag
hade från arbetarhåll brukat framställas som ett önskemål.

Internationellt erkänd som rättesnöre för socialpolitiskt reformarbete hade
principen blivit genom fredsfördraget i Versailles, i vars första del, omfattande
nationernas förbunds akt, de fördragsslutande parterna bland annat
förklara, att de skola bemöda sig att åvägabringa och upprätthålla rättvisa
och människovärdiga arbetsvillkor, och att de i detta syfte skola upprätta och
vidmakthålla nödiga internationella organ.

Principen örn 8 timmars arbetsdag kunde givas olika innebörd, antingen så
att arbetstiden begränsades till 8 timmar örn dygnet eller i genomsnitt för viss
tidrymd detta värde, eller ock ansåges 8 timmar vara ett normalvärde på
arbetsdagens längd, vilket, beroende på arbetets art, finge över- eller underskridas,
så att reell överensstämmelse ernåddes mellan arbeten av olika slag.
Principens uppkomst och utveckling syntes de sakkunniga giva stöd för riktigheten
av den sistnämnda meningen. Jämväl 8-timmarsdagens i förbundsakten
angivna syfte att tjäna förverkligandet av social rättvisa samt främja
lönearbetarens fysiska, moraliska och intellektuella välbefinnande förverkligades
enligt de sakkunnigas mening bäst genom att visst utrymme för differentiering
gåves så att hänsyn toges till arbetets art och så att i olika grad
ansträngande eller hälsofarliga arter av arbete icke likställdes i arbetstidshänseende.
En differentiering bleve särskilt aktuell vid reglering av arbetstiden
inom jordbruket, vars arbetsförhållanden i många hänseenden skilde
sig från det industriella arbetet.

Principen örn 8 timmars arbetsdag synes oss böra givas den innebörden,
att arbetstiden i normalt industriellt arbete, d. v. s. arbete som i regel bedrives
inomhus med tillhjälp av mekaniska anordningar, drivna av maskinell
kraft, må uppgå till högst 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, samt
att arbetstiden för arbeten, som vid jämförelse med normalt industriellt arbete
äro mer eller mindre ansträngande eller hälsofarliga, må — inom ramen
av den arbetstid, som socialt sett kan anses skälig -— anpassas så,, att
reell likställighet mellan arbetena i möjligaste nian ernås.

Därest arbetstiden inom jordbruket och därmed jämställda arbetsområden
ordnas på sätt de sakkunniga föreslå, hålla de sakkunniga före, att praktisk
motsvarighet i arbetstidshänseendc ernås mellan dessa arbetsområden och
de näringar, som hemfalla under allmänna arbetstidslagen, eller m. a. o. att
8-timmarsprincipen kommit i tillämpning även såvitt angår arbetstiden inom
jordbruket och dess binäringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Av sådana för .jordbruket speciella förhållanden, som enligt de sakkunnigas
mening föranledde, att en arbetstidsreglering inom denna näring borde
gestaltas annorlunda än inom industrien, framhöllo de sakkunniga till en
början följande omständigheter, vilka för ernående av reell likställighet i arbetstidshänseende
med industriella arbeten motiverade en något längre genomsnittlig
dygnsarbetstid än 8 timmar.

Arbetet utföres här i regel i det fria, och det är härigenom hälsosammare
och mera omväxlande än arbetet vid en maskin inne i en fabrik. Det nyttiga
arbetet per tidsenhet blir i lantbruket med nödvändighet jämförelsevis
litet. I en fabrik är det året igenom den utan avbrott gående maskinen,
som bestämmer arbetstakten, det hela fungerar perfekt, störningarna äro få,
arbetsplatsen koncentrerad och arbetet noga övervakat. I jordbruket åter
äro störningarna många. Ofta försvåras eller hindras arbetet av ogynnsamma
väderleksförhållanden, dragdjurens vilopauser inverka på arbetets gång,
åtskillig tid åtgår för förflyttning till och från den egentliga arbetsplatsen
och för iordningställande av redskap före eller efter det egentliga arbetet.
Ett annat förhållande, som i sin mån motiverar en något längre tillmätt arbetstid
för lantbrukets arbetare än för industriens, är, att lantarbetaren i
regel är boende på den gård, där han är anställd. Han behöver för den skull
icke — såsom merendels industriarbetaren — sätta bort något av sin fritid
för att förflytta sig till och från arbetsplatsen.

Även bortsett från omständigheter av nu nämnt slag vore emellertid förhållandena
inom jordbruket sådana, att en på samma sätt som inom industrien
utmätt och indelad arbetstid icke vore lämplig för jordbruket. De sakkunniga
anförde härom:

Vad som framför allt inverkar på lantarbetarens arbetstid är jordbrukets
beroende av årstid och väderlek. Ju kortare vegetationstiden är och ju ogynnsammare
väderleksförhållandena gestalta sig, desto intensivare måste arbetet
sättas in, för att jorden skall kunna avvinnas den avkastning, som är ändamålet
med dess brukande. På arbetstiden inom jordbruket inverkar också
i hög grad dess beroende av djurkraft. Örn också maskinkraften mer och
mer kunnat tagas i jordbrukets tjänst, kan den dock aldrig där tillnärmelsevis
komma till samma arbetsbesparande användning som inom industrien.
Effekten hos en maskin kan genom fortgående förbättringar stegras och en
maskin kan arbeta utan uppehåll. Djurkraftens arbetsförmåga åter är en
gång för alla mer eller mindre given, dragaren behöver avsevärd tid för
vila och binder, i långt högre grad än maskinen, mänsklig arbetskraft för tillsyn
och vård. Inom industrien kan människan genom organisation och tekniska
hjälpmedel snart sagt göra sig till herre över arbetstiden, inom jordbruket
åter sätter naturen en gräns för den möjliga arbetstidsförkortningen, en
gräns som icke med än så planmässiga åtgärder kan ändras. Det är under
sådana förhållanden uppenbart, att en arbetstidsbegränsning på jordbrukets
område är ett betydligt svårare problem än en begränsning av arbetstiden
inom industrien. Kan inom industrien ett jämförelsevis stelt och snävt arbetstidsschema
komma till användning, är detta icke möjligt för jordbrukets
del. Totalarbetstiden måste här utmätas rundligare än inom industrien och
tidsschemat måste göras mera smidigt. Ett smidigt arbetstidsschema för jordbruket
nödvändiggöres också av skiftande klimatiska förhållanden och jordbrukens
växlande karaktär. Medan vegetationstiden på skånska slättbygden
når en längd av omkring 250 dagar, håller den sig inom mellersta Sverige
omkring 210 dagar och stannar i övre Norrland vid 150 dagar. Jordmånen
växlar också avsevärt inom landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Till belysande särskilt av den inverkan störningar och andra avbrott utöva
på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt inom jordbruket anförde
de sakkunniga resultaten av vissa tidsstudier vid Alnarp, Ultuna, Uddeholm
och Munkagård under vegetationsperioderna 1925—1928 (återgivna i tabellform
i de sakkunnigas betänkande sid. 56). Ifrågavarande undersökningar
omfattade olika former av brukning, skördearbeten och transporter, tillsammans
19 arbetsformer, och avsågo bland annat förhållandet mellan å ena
sidan den effektiva arbetstiden — varmed avsåges arbetstid utom förberedelsearbeten,
utryckning o. d., nödvändiga avbrott för påfyllning o. d., vilopauser
och störningar — samt å andra sidan nettoarbetstiden, d. v. s. tiden
från arbetets början till dess slut efter avdrag för måltidsraster. Resultatet
utvisade, att den effektiva arbetstiden i procent av nettoarbetstiden varierade
för de undersökta arbetsformerna i stort sett mellan 55 och 85 och i genomsnitt
uppgick till närmare 70 procent. Av återstoden utgjorde cirka 12 procent
förberedelsetid, medan för arbetet nödvändiga avbrott, pauser under arbetet
samt störningar upptogo 17 procent av nettoarbetstiden.

De sakkunnigas majoritet föreslog en arbetstidsreglering, enligt vilken den
ordinarie arbetstiden, raster ej inräknade, för olika tidsperioder begränsades
till visst antal timmar, nämligen för en vecka 46—59 timmar för olika arbetsområden
och årstider samt för ett dygn 10 timmar. Därjämte föreslogs ett
årsmaximum av 2,600 timmar. Veckoarbetstidens anknytning till årstider
föreslogs så anordnad, att arbetstiden beträffande jordbruk med binäringar
och byggnadsarbete skulle utgöra för vecka, vars första söckendag infölle i
december—februari 46 timmar, i mars, oktober eller november 51 timmar
samt i april—september 56 timmar eller under högst tolv veckor, då så erfordrades
för sådd med tillhörande för- och efterbrukning eller för bärgning
av hö eller mogen spannmålsgröda, 59 timmar. Veckoarbetstiden för trädgårdsskötseln
föreslogs alternativt till antingen 53 timmar under hela året
eller 50 timmar för oktober—mars och 56 timmar för april—september.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) föreslogs, att arbetstiden
för vecka enligt samma uppdelning på årstider som i majoritetsförslaget
.skulle utgöra 41, 46 och 54 timmar inom jordbruk och byggnadsarbete
samt inom trädgårdsskötsel alternativt 48 timmar hela året eller 43 å 53
timmar under respektive vinter- och sommarhalvåret. Särskild arbetstidsreglering
föreslogs för arbetare, som vore anställda uteslutande som kreatursskötare,
nämligen 56 timmar för vecka och 8 timmar för dygn (2,640 timmar
för år).

Reservanterna anförde, att den ifrågasatta regleringen måste, för att få
något egentligt värde för arbetaren, innebära likställighet med industriens
arbetare. Reservanterna yttrade härom:

Enligt vår mening erbjuder majoritetens förslag icke sådan likställighet.
Skillnaden mellan majoritetens förslag och allmänna arbetstidslagen i fråga
örn den arbetstid, som kan uttagas under loppet av eli år, är sålunda enligt
vår mening alltför stor. Därtill kommer den oregelbundenhet, som vidlåder
den för lantarbetarna föreslagna dygns- och veckoarbetstiden. Att för lantarbetarnas
del helt och hållet upphäva denna oregelbundenhet lärer, såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

angår egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsarbetare, även enligt vår
mening icke kunna ske, men en längre gående utjämning än den av majoriteten
föreslagna torde i allt fall vara möjlig att åstadkomma, och vad årsarbetstiden
beträffar synes full likställighet kunna uppnås mellan den
industriella arbetstiden och arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare och
trädgårdsskötselns arbetare.

Vad kreatursskötsel!! angår gäller för dess del det särskilda förhållandet,
att arbetet ingen dag kan avbrytas utan måste pågå varje dag året igenom,
oberoende av infallande sön- och helgdagar. Detta förhållande måste med
nödvändighet medföra en i förhållande till övriga arbetares arbetstid något
förlängd årsarbetstid. Strävandet att ernå likställighet med andra arbetares
arbetstid får därför i detta fall inriktas på dygns- och veckoarbetstiden.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I åtskilliga yttranden, särskilt från hushållningssällskapen, underströkos
de skäl, som sakkunnigmajoriteten anfört för att arbetstidsregleringen borde
gestaltas annorlunda inom jordbruket än inom industrien. Därvid pekades
framför allt pa jordbruksarbetets mindre hälsofarlighet och mindre andel
effektivt arbete i jämförelse med industriarbetet.

I detta sammanhang må med avseende å principerna för regleringens anordning
endast anföras följande ur socialstyrelsens yttrande. Styrelsen återgav
till en början vissa uppgifter från en av styrelsen år 1925 framlagd statistisk
undersökning rörande allmänna arbetstidslagens verkningar, efter
vars verkställande enligt styrelsens mening inga förändringar av större omfattning
och betydelse inträffat på området. Härefter framhöll styrelsen i
huvudsak följande.

Undersökningen utvisade, att av de cirka 1.2 miljoner arbetare inom jordbruk,
industri och hantverk, handel och samfärdsel samt husligt arbete, som
torde finnas inom vårt land, omkring hälften ansåges hava en arbetsvecka
av 48 timmar eller mindre. Den återstående gruppen finge sin prägel genom
jordbruksbefolkningen, vilken torde omfatta inemot hälften av totalbefolkningen
och en föga mindre del av löntagarna. Den gräns, som sålunda i
arbetstidsavseende befunnits gå mellan å ena sidan jordbruksnäringen, tagen
i vidaste bemärkelse, och å den andra de industriella yrkena, vore dock
enligt utredningen ingalunda fast, utan stadd i ständig förskjutning beträffande
olika orter och yrkesgrupper. Härvid försigginge en brottning mellan
tvenne principer i fråga örn arbetstidens längd och kanske än mer i fråga
om dess fördelning, av vilka den ena sökte sitt berättigande i industriarbetets
jämna, maskinmässiga gång, medan den andra bottnade i jordbruksarbetets
oregelbundenhet och nära beroende av väder och vind samt av årstidernas
växling. I utredningen konstaterades, att den industriella arbetstiden,
särskilt i närheten av städer och industrisamhällen, haft inflytande på
tiderna för lantarbetet, men att dessa i sin tur återverkat på åtskilliga till
jordbruket knutna hantverk och industriella arbeten, bl. a. byggnadsarbete
för lantbrukets behov.

Att ett mera schematiskt överförande på jordbrukets område av den industriella
normalarbetsdagen skulle medföra vanskligheter torde få anses
ligga i öppen dag med hänsyn till lantbrukets speciella, av naturförhållanden
o. dyl. betingade arbetsvillkor. Detta förbisåges ej heller av de båda reservanter,
herrar Andersson och Johansson, vilka i princip yrkat likställighet
mellan arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare (jämte trädgårdsarbetare)
och den industriella arbetstiden. När de sakkunnigas majoritet

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

avböjde detta förslag, motiverades detta ställningstagande icke allenast med
de svårigheter en så betydande arbetstidsförkortning skulle medföra för jordbruksdriften,
utan även med det genom jordbruksekonomiska undersökningar
bestyrkta faktum, att inom jordbruket störningar och andra avbrott i
arbetet utövade en betydande inverkan på förhållandet mellan arbetstid och
arbetseffekt, på sätt av de sakkunniga återgivna resultatet från tidsstudier
utvisade. Av dessa skäl kunde socialstyrelsen i fråga om ordinarie arbetstidens
längd — liksom även beträffande förändrad arbetstid, övertid m. m.
— ansluta sig till sakkunnigmajoritetens mening.

Till de sakkunnigas uppgifter örn resultatet av vissa tidsstudier anmärktes
av svenska lantarbetsgivarnes centralförening, att ifrågavarande undersökning
företagits vid egendomar, där driften vore rationaliserad och övervakningen
av arbetet tillfredsställande, samt att procentsiffrorna sannolikt
blivit väsentligt lägre, om undersökningen skett å egendomar ur olika storleksgrupper
och med mer eller mindre effektiv kontroll och dugande arbetsledning.

I motsats till nu nämnda yttranden biträddes den princip om full likställighet
mellan industriens och jordbrukets arbetstidsregleringar med avseende
å arbetstiden för år, som uttalats i herrar Anderssons och Johanssons
reservation — liksom i huvudsak reservationen i övrigt — av en reservant i
socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, och två reservanter i arbetsrådet,
herrar Holmström och Bergman, samt av landsorganisationen och svenska
lantarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhöll, att vad reservanterna anfört
beträffande lagens detaljer syntes böra komma under närmare övervägande.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I förevarande sammanhang må återgivas vad jag i propositionen nr 2301
1936 i den allmänna motiveringen till det då framlagda lagförslaget anförde,
bland annat, under rubriken »Frågan örn arbetstidsreglering för jordbruket
och närliggande arbetsområden». Jag yttrade därvid (sid. 36—37):

Vad angår spörsmålet om lagstiftningens ekonomiska konsekvenser har
från åtskilliga håll anförts att arbetstidsregleringen skulle medföra en ökning
av produktionskostnaderna, som jordbruket icke alls eller icke utan ytterligare
stödåtgärder eller eljest förbättrade produktionsvillkor kunde bära. Det
har även antytts, att en lagstiftning, som pålade jordbruket nya ekonomiska
bördor, stöde i strid med det system av stödåtgärder, som efter hand genomförts
till jordbrukets hjälp. Vad sistnämnda motsättning angår är densamma
endast skenbar. Då ett statligt stöd för jordbruksnäringen genomföres
av den omfattning, som i vårt land skett, är det en angelägenhet av största
vikt i enlighet med stödåtgärdernas eget syfte, att förmånerna av desamma
komma olika grupper inom jordbruksbefolkningen till godo. Lika visst som
dessa stödåtgärder innebära ett försök att utjämna ett allmänt ekonomiskt
motsatsförhållande mellan jordbruksbefolkningen och befolkningen i övrigt,
lika naturligt bör det vara, att i denna utjämningssträvan ingår ett försök
att minska motsatsförhållandet mellan jordbrukets och industriens arbetare
i fråga om arbetstidens längd.

Med det nu sagda är även till en del besvarad frågan örn jordbrukets förmåga
att ekonomiskt bära bördan av regleringens genomförande. Då jordbrukets
ekonomiska villkor sedan lång tid tillbaka äro föremål för statsmak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ternas uppmärksamhet och omsorgen om jordbruksnäringens ekonomi varit
bestämmande för stödåtgärdernas omfattning och varaktighet, lärer det icke
behöva befaras att icke statsmakterna även i framtiden skola taga erforderlig
hänsyn till jordbruksnäringens ekonomiska möjligheter. Av väsentlig betydelse
i detta sammanhang är emellertid frågan örn den utsträckning, i vilken
,^en befarade ökningen av produktionskostnaderna kan utjämnas genom
förbättrad^ arbetsorganisation och ordinär teknisk rationalisering. De sakkunnigas
åsikt att på denna väg de olägenheter för produktionen, som kunde
bliva en följd av deras förslag, skulle kunna helt elimineras, har visserligen
blivit motsagd, men de endast allmänt hållna motskäl som framlagts,
hänvisande till jordbrukets svårigheter under de sist förflutna åren, torde i
allt väsentligt sakna bärkraft i och med stödåtgärdernas tilltagande effektivitet
och den^ allmänna konjukturåterhämtningens framsteg. Som av det
följande framgår kommer jag att föreslå en för lantarbetarna förmånligare
och enligt min mening rättvisare reglering av arbetstiden än vad sakkunnigmajoriteten
tillstyrkt. Ehuru dessa jämkningar i sakkunnigmajoritetens
förslag äro av synnerlig vikt för lantarbetarna, torde de dock icke vara av
den betydelse för jordbrukets ekonomi, att de föranleda någon väsentlig
förändring i de uttalanden, som ovan gjorts. I detta sammanhang önskar
jag särskilt understryka de fördelar för jordbruksnäringen själv som en ur
arbetstagarsynpunkt ej alltför otillfredsställande arbetstidsreglering innebär.
Sålunda torde den brist på arbetskraft som i vissa fall förefunnits inom jordbruket
just varit föranledd av frånvaron av en dylik reglering. Kommer en
sådan till stånd blir därav en ytterligare följd att jordbrukets möjligheter att
undfå och behålla dugliga arbetskrafter ökas, en omständighet som för jordbruket
torde vara av synnerlig vikt. Såväl härigenom som genom det av erfarenheten
bekräftade faktum att, där arbetstiden varit oskäligt lång, dess
förkortande medfört ökade arbetsprestationer per tidsenhet, torde möjligheter
finnas för en mera effektivt utnyttjad arbetstid.

Jag framhöll vidare, att, då någon nämnvärd ökning av jordbrukets behov
av arbetskraft icke torde bliva en följd av den utav mig förordade arbetstidsregleringen,
jag saknade anledning att närmare ingå på vad i vissa
yttranden anförts örn att reformen skulle föranleda ökat bostadsbehov för
jordbruket. Jag framhöll emellertid en omständighet av vikt i ifrågavarande
sammanhang, nämligen den, att vissa vidtagna undersökningar beträffande
jordbruket tydde på en åtminstone dittills fortgående minskning av dess
arbetargrupper. Slutligen anförde jag, att vad som sålunda yttrats om jordbruket
och dess binäringar i huvudsak torde äga tillämpning jämväl å de
arbetsområden i övrigt, som omfattades av den utav mig föreslagna arbetstidsregleringen.

Under rubriken »Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket»
anförde jag i 1936 års proposition (sid. 65):

Det föreliggande lagförslaget utgör ett försök till utjämnande av den olikhet
i avseende å arbetsvillkor som består mellan jordbruksbefolkningen och
övriga folkgrupper. Det har för mig vid ståndpunktstagande till förslaget
stått klart, att om reformens nämnda huvudsyfte verkligen skulle uppnås,
principiell likställighet i fråga örn arbetstiden mellan jordbrukets och industriens
arbetare måste genomföras. Denna ståndpunkt överensstämmer
med de sakkunnigas såtillvida som dessa enligt sin motivering eftersträvat
en i möjligaste mån reell likställighet av detta slag. Då emellertid de sakkunniga
till förverkligande av detta syfte föreslagit en genomsnittlig arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

tid för jordbruket, som betydligt överstiger industriens, lärer berörda syfte
i varje fall knappast framstå klart för de arbetare, vilka genom reformen
skulle beredas social rättvisa, eller för de arbetare och arbetssökande,
vilkas uppskattning av jordbruksarbetet det gällde att påverka i gynnsam
riktning. Även frånsett dessa ingalunda oviktiga psykologiska faktorer kan
jag emellertid icke dela de sakkunnigas åsikt, att deras förslag skulle innebära
reell likställighet på den grund att jordbruksarbetet till följd av ringare
hälsofarlighet, mindre pressande beskaffenhet och lägre procent effektivt
arbete under en viss tid praktiskt motsvarade industriellt arbete under en
något kortare tid. Vad särskilt angår principen, att arbetstidsregleringens
mått borde bestämmas med hänsyn till arbetets olika grad av intensitet och
effektivitet, kan till en början vad de sakkunniga anfört icke anses giva vid
handen, att denna princip godtagits i eller ens vöre väl förenlig med hittillsvarande
svensk arbetstidslagstiftning. Framför allt måste emellertid mot densamma
anmärkas, att därmed arbetstidsregleringens syften endast ofullständigt
och otillfredsställande fullföljas. De psykologiska faktorerna hava redan
berörts. Ett annat viktigt ändamål med regleringen, som likaledes med tilllämpning
av denna princip bortskymmes, är syftet att garantera och reglera
en ur sociala och kulturella synpunkter önskvärd fritid; värdet av fritiden
röner tydligen endast i mindre mån inverkan av arbetets större eller mindre
intensitet och effektivitet. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas, att
en princip av dylikt innehåll konsekvent tillämpad skulle föra mycket långt
inom arbetstidslagstiftningens område. För dess genomförande, örn också
blott i form av en differentiering mellan nu ifrågavarande arbetsområden å
ena och allmänna arbetstidslagens i delta hänseende skiftande tillämpningsområde
å andra sidan, torde i varje fall erfordras en betydligt fullständigare
utredning i detta särskilda hänseende än de sakkunniga förebragt.

En godtagbar likställighet synes däremot kunna genomföras på grundval
av herrar Anderssons och Johanssons reservation, till vilken jag därför i
princip vill ansluta mig. Till frågorna örn likställighetens genomförande i
detalj återkommer jag i specialmotiveringen.

I motionerna I: 418 och II: 797 gavs i huvudsak anslutning till de av de
sakkunnigas majoritet föreslagna dygns- och veckoarbetstiderna.

Andra lagutskottet anförde under rubriken »Frågan örn arbetstidsreglering
för jordbruket och närliggande arbetsområden», bland annat (sid. 10—11):

De särskilda förhållanden, som äro rådande i främsta rummet vid jordbruket
men i viss mån även vid trädgårdsskötseln, göra det nödvändigt, att
den reglering, som skall gälla på nämnda arbetsområden, avväges i åtskilliga
hänseenden annorlunda än den, som gäller enligt 1930 års allmänna arbetstidslag.
Den arbetstidsreglering, som skall fastställas för nu ifrågavarande
vrkesgrenar, bör enligt utskottets mening vara sadan, att a ena sidan bestämmelser
givas i fråga om arbetstiden, vilka med hänsyn till de olika arbetenas
art och beskaffenhet äro jämförbara med de stadganden därutinnan, som
gälla för arbetare, vilkas arbetsförhållanden äro reglerade av 1930 års lag,
samt att å andra sidan jordbruket och trädgårdsskötseln beredas möjlighet
att ekonomiskt bära den förändring av arbetsförhållandena, som genomföres.

Samtidigt som utskottet sålunda tillstyrker, att en reglering av arbetstiden
på förevarande arbetsområden nu bringas till stånd, kommer utskottet emellertid
att föreslå vissa avvikelser från det förslag till lag i ämnet, som t ramlagts
i propositionen. Dessa avvikelser äro enligt utskottets åsikt nödvändiga
för att den lagstiftning, varom nu är fråga, skall under skäligt hänsyns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tagande till jordbrukets och trädgårdsskötselns särskilda förhållanden innefatta
en rättvis avvägning i jämförelse med gällande arbetstidslagstiftning på
andra arbetsområden samt icke verka över hövan ekonomiskt betungande.

Emellertid torde, även om i propositionens lagförslag de förändringar genomföras,
vilka utskottet föreslår, en ökning av jordbrukets och trädgårdsskötselns
produktionskostnader komma att äga rum. När det vid årets riksdag
var fråga om att minska arbetstiden för industriens arbetare från 48 till
40 timmar i veckan, anfördes i internationella arbetsorganisationens förslag
till konvention i ämnet, att principen om fyrtiotimmarsveckan skulle tillämpas
på sådant sätt, att den icke medförde sänkning av arbetarnas levnadsnivå.
Föredragande departementschefen gav då sin anslutning till denna
ståndpunkt. Det bör icke heller beträffande de arbetare, som nu förevarande
lagstiftning avser, få ifrågakomma, att en förkortning av arbetstiden förorsakar
en sänkning av arbetarnas levnadsstandard, och det är därför nödvändigt,
att statsmakterna tillse, att en mot höjningen av produktionskostnaderna
någorlunda svarande höjning av prisnivån för jordbrukets produkter kommer
till stånd.

Under rubriken »Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket»
yttrade utskottet (sid. 18—19):

Såväl de sakkunnigas majoritet som minoriteten inom de sakkunniga och
departementschefen hava gjort gällande, att av dem framlagda förslag beträffande
arbetstidens längd utgöra försök till utjämning av den olikhet med
avseende å arbetsvillkoren, som består mellan jordbruksbefolkningen och övriga
folkgrupper. Enligt det i propositionen framlagda förslaget, som utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetens bland de sakkunniga
uppfattning, uppnås en sådan utjämning därigenom, att en arbetstid föreskrives
i lagen, som i stort sett överensstämmer med den arbetstid, som gäller
inom industrien.

Utskottet anser däremot, att för ernående av en reell likställighet mellan
industrien, å ena, samt jordbruket och därmed jämställda arbetsområden, å
andra sidan, erfordras, att för arbetet inom sistnämnda arbetsområden med
dess mindre hälsofarlighet och mindre del effektivt arbete i jämförelse med
industriarbetet bestämmes en något längre arbetstid än den, som föreskrivits
inom industrien. En lämplig avvägning härutinnan finner utskottet hava
verkställts av de sakkunnigas majoritet, vilkas förslag framlagts i motionerna
I: 418 och II: 797. Till de yrkanden beträffande förevarande spörsmål, som
framställts i nämnda motioner, får utskottet därför ansluta sig.

Detalj bestämmelser.

Sakkunnigbetänkandet.

Redogörelse för majoritetens inom de sakkunniga och reservanternas förslag
har lämnats i det föregående.

Vid utformningen av reglerna om veckoarbetstidens längd hade de sakkunnigas
majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) haft såsom särskilt
ögonmärke, att förutsättningar borde skapas för förkortad arbetstid på lördagar.
Då lagförslaget överhuvud taget icke innehölle bestämmelser örn arbetstidens
förläggning under dygnet, hade de sakkunniga icke ansett sig böra
lösa frågan örn arbetstidens förkortning genom föreskrift örn att ai-betstiden
på lördagar skulle vara avslutad ett visst klockslag. I stället hade veckoarbetstiderna
avvägts så, att en i praktiken lämplig uppdelning av veckoarbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tiden borde leda till en lördagsarbetstid ej överstigande 6 timmar. Majoritetsförslagets
veckoarbetstider inom jordbruk och byggnadsarbete å 46, 51 och
56 timmar vore avsedda att uttagas med respektive 8, 9 och 10 timmar å en
var av veckans fem första söckendagar samt 6 timmar på lördagen. Under
veckor med 59 timmar måste dock med hänsyn till bestämmelsen örn dygnsmaximum
9 timmar uttagas på lördagen.

De sakkunniga förklarade sig icke hava förbisett, att den föreslagna indelningen
av veckoarbetstiden för jordbruk och byggnadsarbete i vissa fall kunde
bliva mindre lämplig eller till och med icke användbar. De sakkunniga
räknade med att dessa fall icke komme att bliva alltför talrika och erinrade
om att för sådana fall förslaget åt arbetsrådet inrymde befogenhet att laga
efter lägligheten.

Vad angår veckoarbetstiderna för den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln
framhöllo de sakkunniga, att dessa i det närmaste motsvarade medeltalet
av de olika veckoarbetstiderna för jordbruk och byggnadsarbete. Skillnaden
mellan arbetstidsregleringen för nämnda olika arbetsområden inskränkte
sig sålunda till en längre gående differentiering inom jordbruk och byggnadsarbete
med hänsyn till jordbrukets större beroende av årstid och väderlek.
Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln kunde
vara stort, hade för denna näring föreslagits en alternativ regel med längre
arbetstid under sommarhalvåret och kortare under vinterhalvåret.

Reservanterna (herrar Andersson och Johansson) förklarade, att med de
av dem föreslagna veckoarbetstiderna för egentliga jordbruksarbetare å 41,
46 och 54 timmar dygnsarbetstiden icke i något fall borde behöva överstiga
9V2 timmar och på lördagar kunde utgöra 6 timmar under vinterhalvåret och
6V2 timmar under sommarhalvåret. Denna indelning komme dessutom att
medföra, att arbetet varje dag, även under sommarhalvåret, kunde avslutas
senast kl. 18.

Reservanternas förslag innehöll icke någon bestämmelse rörande möjlighet
att under tolv veckor av sommarmånaderna utsträcka veckoarbetstiden.
— Inom trädgårdsskötseln borde arbetstiden vid de flesta företag kunna uppdelas
på samma sätt som inom industrien, d. v. s. i 48-timmarsveckor. Då
emellertid vissa trädgårdsföretag torde behöva längre arbetstid under sommarhalvåret
än under vinterhalvåret, hade upptagits ett alternativ i anslutning
därtill. — För kreatursskötarnas del måste, framhöllo reservanterna,
med nödvändighet bruttoarbetstiden, d. v. s. tiden från arbetets början till
dess slut, bliva längre än för arbetare inom andra yrken och kunde troligen
i regel icke nedbringas under 13 timmar. En begränsning av deras arbetstid
måste därför, under förutsättning att någon form av skiftarbete ej kunde
tillgripas, inriktas på nettoarbetstiden. Reservanterna ansågo en sådan begränsning
kunna i regel utan svårighet åstadkommas och anförde härom:

I ladugårdar med normal arbetsstyrka bör det nödvändiga arbetet med
fördel kunna utföras under 4 sammanhängande timmar på morgonen och 4
sammanhängande timmar på eftermiddagen. Under mellantiden, som med
hänsyn till djurens behov av stillhet och vila bitr uppgå till 4 a 5 timmar,
kan kreatursskötarens arbete i regel ligga nere. Kreatursskötarens dygns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

arbetstid kan således maximeras till 8 timmar. Med beräkning att kreatursskötaren
erhåller var tredje sön- och helgdag fri, kan hans årsarbetstid begränsas
till 2,640 timmar.

I anslutning till sitt förslag om särskild arbetstidsreglering för arbetare,
som vore anställda uteslutande som kreatursskötare, framhöllo reservanterna,
att för arbetare, i vars uppgifter inginge såväl egentligt jordbruksarbete som
djurskötsel, huvudregeln skulle gälla. Vid tillfällig övergång mellan grupperna
egentliga kreatursskötare och övriga vore det ofrånkomligt att medgiva
avvikelser från de eljest gällande reglerna, vilket kunde medföra en något
förlängd arbetstid. Avvikelserna finge dock icke föranleda, att årsmaximum
för förstnämnda grupp, 2,640 timmar, överskredes.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I fråga om arbetstidsbegränsningens anordning förordade socialstyrelsen
sakkunnigmajoritetens förslag till huvudregel för arbetstidsregleringen med
hänsyn till svårigheterna för jordbruksdriften av en avsevärd arbetstidsförkortning
samt till den inom jordbruket betydande minskningen av den effektiva
arbetstiden genom inverkan av störningar och avbrott.

Lantbruksstyrelsen uttalade, att den genom 1935 års riksavtal fastställda
årsarbetstiden (2,625—2,660 timmar) borde vara en lämplig utgångspunkt
för lagstiftningen. De sakkunnigas förslag innebure en minskning i jämförelse
därmed, vilket syntes vara »att gå händelserna i förväg». Då riksavtalet
berörde endast en mindre del av arbetarna, skulle redan en laglig begränsning
till avtalets årsarbetstid föranleda en väldig omläggning i arbetstid
och arbetsvanor landet runt.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som tillstyrkte
sakkunnigförslaget endast under förutsättning att ekonomisk trygghet under
längre tid framåt tillförsäkrades jordbruket, ansåg, att det utan tvivel berättigade
önskemålet om förkortad arbetstid på lördagar kunde tillmötesgås utan
att den totala arbetstiden behövde sättas lägre än i då gällande kollektivavtal.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening betvivlade, att en nedsättning
av årsarbetstiden under den som fastställts i då gällande kollektivavtal vore
ekonomiskt möjlig. Föreningen framhöll, att det då gällande avtalet innebure
en minskning mot det näst förut gällande, att de organiserade arbetsgivarna
redan hade svårigheter att uppehålla driften med det avtalade timantalet,
samt att arbetstiden inom en stor del av det oorganiserade jordbruket
vore åtskilligt längre än kollektivavtalets. Särskilt för det oorganiserade
jordbruket skulle den ifrågasatta arbetstidsförkortningen med all säkerhet
medföra stora svårigheter. En arbetstidsreduktion kunde icke utan skada för
jordbrukets räntabilitet ske utan omläggning och rationalisering av driften.
Härför krävdes emellertid ökad kapitalinvestering, något som åtskilliga jordbrukare
icke kunde åstadkomma. En längre gående minskning än enligt majoritetsförslaget
för likställighet med industrien vore ännu mindre befogad;
därtill vore skillnaden mellan industri och jordbruk alltför stor i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

såväl den effektiva arbetstid, som kunde utvinnas, som arbetets fysiska och
psykiska påfrestningar. Vad särskilt anginge arbetets effektivitet gåve en
beräkning med utgångspunkterna 100 procent effektivitet för fabriksarbete
och, enligt de sakkunnigas uppskattning, cirka 70 procent för jordbruksarbete
vid handen, att med en årsarbetstid för jordbruket av 2,600 timmar dess
effektiva arbetstid med 25 procent understege fabriksdriftens. Föreningen
hemställde, att ej blott då gällande kollektivavtals bestämmelser om arbetstid
utan även praxis i sådant hänseende inom det oorganiserade jordbruket
toges till utgångspunkt vid bedömandet av frågan om vilken årsarbetstid,
som skäligen borde fastställas.

Herrar Anderssons och Johanssons reservation förordades av en reservant
inom socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, två reservanter inom arbetsrådet,
herrar Holmström och Bergman, landsorganisationen och svenska
lant arbetare förbundet.

Beträffande arbetstiden för trädgårdsskötsel framkommo önskemål bland
annat därom, att tiden skulle fastställas för tvåveckorsperioder i stället för
veckor.

Angående arbetstiden för djurskötsel anfördes av socialstyrelsen:

Enligt socialstyrelsens mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida man
verkligen kail åstadkomma en reducering av nettoarbetstiden på sätt reservanterna
angivit utan att äventyra ladugårdsarbetets rationella bedrivande —
för så vitt man vill behålla den vid annan arbetstidslagstiftning gällande de
finitionen, att arbetstid är den tid arbetaren står till arbetsgivarens förfogande.
För närvarande är kreatursskötseln i bästa fall baserad på 10 timmars
nettoarbetsdag, och det förefaller, som om man skulle vara nödsakad att åtminstone
tillsvidare bibehålla denna beräkningsgrund. Gör man detta, synes
den enda möjligheten att väsentligt reducera kreatursskötarnas arbetstid
vara att utöka fridagarna från de nuvarande cirka 30 till ungefär tredubbla
antalet eller cirka 85. Härigenom skulle årsarbetstiden nedbringas från 3,300
—3,400 timmar till cirka 2,800 timmar, vilket timantal synes stå i en till och
med något förmånligare relation till den föreslagna arbetstiden för vanliga
jordbruksarbetare än den arbetstid, vilken förslagits av reservanterna. I
olikhet med vad reservanterna föreslagit synes däremot knappast någon bestämd
veckoarbetstid böra fastställas. Måhända skulle djurvårdens särskilda
förhållanden möjliggöra att stipulera viss arbetstid för en längre tidsperiod,
exempelvis 216 timmar för fyra på varandra följande veckor, en tidsbegränsning,
som kan synas önskvärd bland annat ur kontrollsynpunkt. Det må
dock understrykas, att ytterligare utredning erfordras såväl på denna punkt
som beträffande åtskilliga andra i fråga örn eventuell arbetstidsreglering för
kreatursskötare.

Socialstyrelsen har icke förbisett, att nu föreslagna reducering av kreatursskötarnas
arbetstid med drygt 15 procent måste särskilt under övergångstiden
medföra betydande svårigheter av ekonomisk och praktisk art. Det förefaller
emellertid, som om den föreslagna metoden att reducera arbetstiden
genom inskjutande av ökat antal fridagar skulle vara den ur arbetsekonomisk
synpunkt enklaste och minst kostsamma, detta dock under förutsättning
att arbetstidsregleringen kunde inskränkas till sådana något större brukningsdelar,
vilka äga möjligheter att växla örn med arbetsuppgifterna och
skaffa erforderliga fridagsersättare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet förordade, att kreatursskötare
i fråga om årsarbetstid i princip likställdes med övriga arbetare
och att den överskjutande arbetsmängd per år å 240 timmar, som enligt reservationen
ansåges erforderlig för kreatursskötsel^ medgåves i form avövertid.
Ärsmaximum övertid för kreatursskötare skulle då bestämmas till
440 timmar, varav 240 timmar finge uttagas å sön- och helgdagar, med iakttagande
av att kreatursskötare erhölle var tredje sön- och helgdag fri.

1 936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag, bland annat (sid. 89):

Vad angår arbetstidsminskningens omfattning har, såsom framhållits i
den allmänna motiveringen, för mig en huvudsynpunkt på det föreliggande
förslaget varit önskemålet att så långt möjligt ernå likställighet i arbetstidshänseende
mellan jordbrukets och industriens arbetare. Ur denna synpunkt
bär jag ansett mig böra i princip tillstyrka reservanternas förslag vad angår
maximitidernas utmätande. Då vad reservanterna föreslagit beträffande
fastställandet av veckoarbetstider genomsnittligt i stort sett motsvarar regleringen
enligt allmänna arbetstidslagen och då samma veckoarbetstiders inbördes
avvägning i huvudsak synes vara lämplig, hava reservationens
veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete upptagits
i departementsförslaget. I den mån en sådan med årstiderna växlande arbetstid
i särskilda fall icke erfordras inom vissa binäringar till jordbruk eller
för byggnadsarbete, som faller under denna lag, torde härav påkallade
avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.

Beträffande arbetstidsregleringen för trädgårdsskötsel biträdde jag anordningen
med tvåveckorsperioder. Med utgångspunkt från reservanternas veckoarbetstider
upptogs i departementsförslaget en begränsning av arbetstiden
för tvåveckorsperioder till 96 timmar, alternativt 86 timmar under vinterhalvåret
och 106 timmar under sommarhalvåret.

I fråga örn arbetstidsreglering för djurskötsel framhöll jag, bland annat
(sid. 90):

Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid
för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen
av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande
och övriga arbetargrupper inom jordbruket har jag ansett mig kunna förorda
en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken
arbetstid motsvarar den i socialstyrelsens nyssnämnda förslag beräknade
arbetstiden för 4-veckorsperioder samt för övrigt överensstämmer med den
av mig för övriga jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret.
Vad angår djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till
under utredningen yppade svårigheter att nedbringa densamma begränsningen
därvidlag icke sättas lägre än till 9 timmar.

Beträffande 4 § uttalade jag slutligen (sid. 91—92):

Vad angår 4 §:s av fattning har i 1 mom. intagits huvudregeln om den
ordinarie arbetstidens begränsning. Densamma har i förslaget utformats
så alt arbetsgivare, med de undantag dispensreglerna kunna medföra, icke
må av arbetare uttaga längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än i 4 §
stadgas. De fall, beträffande vilka, såsom i det föregående utvecklats, olika
regler skola gälla, nämligen trädgårdsskötsel, djurskötsel samt övriga hithörande
arbetsområden, behandlas därefter i 2 och 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I 2 mom. angivos den ordinarie arbetstiden för jordbruk, dess binäringar
samt sådant byggnadsarbete, å vilket lant arbetstidslagen äger tillämpning,
varvid skilda regler givas för kreatursskötare och övriga arbetare. För den
senare gruppen, huvudsakligen de egentliga jordbruksarbetarna, fastställes
i första stycket den ordinarie arbetstiden för dygn och vecka. För kreatursskötare,
vilka i förslaget definierats såsom arbetare, vilka i regel användas
uteslutande till djurskötsel, fastställes i tredje stycket den ordinarie arbetstiden
för dygn oell tvåveckorsperioder.

I samma moment har även upptagits en tillämpning i viss utsträckning av
den i herrar Anderssons och Johanssons reservation föreslagna regleringen
för tillfällig övergång mellan grupperna egentliga jordbruksarbetare och
kreatursskötare. Örn en arbetare tillfälligtvis användes uteslutande till djurskötsel,
skulle uppenbarligen svårigheter uppkomma, örn hans arbetstid för
vecka respektive tidrymd av två veckor därvid icke finge utsträckas så att
den motsvarade den för kreatursskötare fastställda. Användes en kreatursskötare
tillfälligtvis till annat arbete, bör av samma skäl bans dygnsarbetstid
kunna utsträckas till den för egentliga jordbruksarbetare medgivna, 10 timmar,
medan å andra sidan, om det tillfälliga arbetet varar en vecka eller
därutöver den under vissa årstider kortare veckoarbetstiden för denna grupp
bör komma honom till godo. Förstnämnda modifikation har upptagits i
momentets andra stycke, de senare i tredje styckets andra punkt.

I 3 mom. angives den ordinarie arbetstiden för självständigt bedriven trädgårdsskötsel.
För denna näring fastställes den ordinarie arbetstiden för
dygn och tvåveckorsperioder.

4 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

1 morn. I arbete varå denna lag äger tillämpning må arbetsgivare icke av arbetare uttaga
längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än nedan i 2 och 3 mom. stadgas, där
ej annat medgives enligt 5 §.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) vare för arbetare, som icke i regel anvandes
uteslutande till djurskötsel, den ordinarie arbetstiden för dygn 10 timmar samt för vecka,

örn första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, 46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54 timmar.

Användes arbetare tillfälligtvis uteslutande till djurskötsel, må därvid arbetstiden utsträckas
till 54 timmar för vecka och 108 timmar för två veckor i följd.

För arbetare som i regel användes uteslutande till djurskötsel vare den ordinarie^ arbetstiden
för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar. Användes sådan
arbetare tillfälligtvis till annat arbete, gäde därvid den arbetstid som i första stycket sägs.

3 mom I arbete som avses i 1 § under 2) vare den ordinarie arbetstiden för dygn
10 timmar samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad avser veckor, vilkas första
söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest ordinarie arbetstiden
under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor i följd.

Lagrådet anförde, att 1 mom. i 4 §, vilket moment närmast hade karaktär
av ett inledande stadgande till de båda följande momenten, kunde uteslutas
och dessa senare med fördel avfattas i närmare överensstämmelse med motsvarande
regler i den allmänna arbetstidslagen. I anslutning därtill syntes
böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna örn särskild reglering av arbetstiden
för djurskötare skulle kunna omarbetas till vinnande av större
lättfattlighet och klarhet.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet framhöll jag, bland annat:

Med anledning av vad lagrådet anfört har 1 mom. i 4 § uteslutits samt
paragrafen jämväl i övrigt undergått omredigering, därvid regeln om djurskötare
givits sådant innehåll att densamma omfattar samtliga de fall när en
arbetare användes uteslutande till djurskötsel som regleras i lagen. Arbetsti Itihanq

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 94. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

den har härvid angivits icke få överstiga för dygn 9 timmar samt för två veckor
i följd 108 timmar. Skulle t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis användas
uteslutande till djurskötsel kortare tid än två veckor, torde det utan
att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå att veckoarbetstiden i sådant
fall icke må överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna, d. v. s.
54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget dygnsarbetstiden icke
överstiga 9 timmar.

I motionerna yrkades, bland annat, (motionerna 1:418 och 11:797) ändring
i propositionens lagförslag i fråga om arbetstidssummorna per vecka
till överensstämmelse med sakkunnigmajoritetens förslag, d. v. s. respektive
46, 51 och 56 timmar. Med hänsyn till behovet av längre arbetstid särskilt
under tiden för sådd och skörd föreslogs rätt för arbetsgivaren att under
tolv veckor under tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden
med högst 2 timmar eller således till 58 timmar. Det förslag till
4 §, som framlades i motionerna, upptog — med hänsyn till att djurskötsel
enligt motionärernas mening icke borde underkastas lagens tillämpning —
icke bestämmelser örn arbetstid för djurskötare.

\ idkommande trädgårdsskötsel förordades sakkunnigmajoritetens förslag,
anpassat efter tvåveckorsperioder, d. v. s. 106 timmar för två veckor i följd
eller ock vad anginge veckor, vilkas första söckendag infölle under tiden
april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under året i övrigt begränsades
till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 32) :

I fråga örn principerna för den tekniska anordningen av en arbetstidsreglering
för jordbruk och trädgårdsskötsel tillstyrker utskottet det förslag.
so„m frarnIagts i propositionen. Beträffande arbetstidens längd har utskottet,
på sätt ovan anförts, givit sin anslutning till de förslag, som föreligga i
motionerna I: 418 och II: 797. Veckoarbetstiden föreslås sålunda beträffande
jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete till respektive 46, 51
och 56 timmar under de olika tidsperioderna samt i fråga om trädgårdsskötsel
till 106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas
första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar,
därest arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för
två veckor i följd. Dygnsarbetstiden föreslås liksom i propositionens förslag
lill högst 10 timmar.

Med hänsyn till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under
tiden för sådd och skörd föreslår utskottet, i enlighet med yrkanden i
motionerna 1:418 och 11:797, rätt för arbetsgivaren att under högst tolv
veckor under tiden april—september utsträcka den ordinarie veckoarbetstiden
med 2 timmar eller således till 58 timmar.

Då utskottet avstyrkt, att djurskötsel inbegripes under lagen, följer härav,
att de bestämmelser om arbetstid beträffande djurskötsel, som intagits i
propositionen, böra utgå ur lagen.

I reservationen (av sju ledamöter) anfördes, bland annat:

Det lärer icke med fog kunna sägas, att en arbetstid av sådan omfattning,
som utskottet föreslagit, skulle innebära att jordbrukets arbetare bleve likställda
med de arbetaregrupper, på vilka den allmänna arbetstidslagen äger
tillämpning. Visst torde det väl beträffande vissa slag av arbeten under
gynnsamma väderleksförhållanden kunna sägas, att kompensation för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

längre arbetstiden i någon mån vinnes därigenom att arbetet får utföras
ute i det fria. Men del kan med lika stor styrka sägas, att vissa slag av
arbeten vid jordbruket under ogynnsamma väderleksförhållanden äro minst
lika pressande som arbetet inom industriella företag. Det ena torde här
kunna uppväga det andra, varför det icke finns någon anledning att fastställa
väsentligt längre genomsnittlig arbetstid för lantarbetare än för andra
arbetare utanför de mera hälsofarliga yrkena. Under hänvisning till vad
departementschefen anfört med avseende på den ordinarie arbetstidens längd
tillstyrka vi även i denna del bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Vid bestämmandet av arbetstidens längd har jag, som förut nämnts, sökt
uppnå likställighet mellan arbetarna inom industrien, å ena sidan, samt jordbruket
och därmed jämställda arbetsområden, å andra sidan. Denna likställighet
torde kunna åvägabringas på det sätt, att jordbruks- och trädgårdsarbetarna
som regel erhålla en arbetstid av i genomsnitt 8 timmar. För djurskötare
finner jag mig dock — med hänsyn till behovet av en längre genomsnittsarbetstid
för djurskötseln än för annat jordbruksarbete — böra föreslå
en längsta arbetstid örn 108 timmar för en tid av två veckor. I fråga om detaljbestämmelserna
kan jag inskränka mig till en hänvisning till vad jag
därom anfört i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag. Viss formell jämkning
har emellertid företagits beträffande 1 mom.

5 §•

Denna paragraf innehåller i 1 mom. bestämmelser örn viss överflyttning
av arbetstid. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller
endera bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf får uttagas under veckor,
vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort
eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under
högst tre perioder, varje period omfattande två veckor, förlänga denna
arbetstid med 2 1/2 eller 5 timmar i veckan. Sådan åtgärd får emellertid
vidtagas allenast under den förutsättningen, att motsvarande förkortning
av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit
i november eller december året förut. -— Om det i annat fall, än i 1 mom.
sägs, finnes av synnerliga skäl påkallat, att arbetstiden anordnas på annat
sätt eller utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § stadgas, äger arbetsrådet
jämlikt 5 § 2 mom. lämna medgivande därtill. — Enligt 5 § 3 mom. får undantag
från de i 4 § angivna begränsningarna medgivas av arbetsrådet, då det
av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

Sakkunnigbetänkandet.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo
den rätt till överjlgttning au arbetstid från november—december till februari

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

—mars, som sedermera infördes i 1 mom. av lagens 5 §. Emellertid föreslogs
därjämte skyldighet för arbetsgivare, som ville begagna överflyttningsrätten,
att senast den 1 november det år förkortningen skulle äga rum på arbetsstället
anslå ett arbetstidsschema, angivande tiden för och omfattningen av
arbetstidens förkortning respektive förlängning. De sakkunniga anförde:

Bestämmelsen tager närmast sikte på jordbruk, som äro förenade med
skogsbruk, men har ansetts böra gälla även för företag inom trädgårdsskötseln.
De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art,
som förekomma mellan olika delar av landet, kunna tänkas på flera håll medföra
ett särskilt behov av att vid vissa tider på året få tillämpa en längre
arbetstid än den, som med fördel kan praktiseras på flertalet andra orier.
Detta behov är i gällande kollektivavtal för jordbruket tillgodosett bland
annat på det sätt, att årsarbetstidens uppdelning på kalendermånader har
gjorts olika i de olika avtalen. Såsom exempel kan nämnas, att dygnsarbetstiden
enligt avtalet för Uppland m. fl. landskap är 8 % timmar i februari och
8 timmar i november, under det att förhållandet är omvänt i avtalet för Älvsborgs
län, där dygnsarbetstiden är 8 timmar i februari och 8 1/2 timmar i november.
Liknande omkastningar i de båda avtalen förekomma i fråga örn
dygnsarbetstiderna i april och december. Variationerna jämna emellertid ut
varandra så, att de maximala årsarbetstiderna, bortsett från avdrag för fridagar
och andra ledigheter, bliva lika i de båda avtalen.

Behovet av förskjutningar i arbetstidens indelning kunde beräknas uppkomma
särskilt beträffande månaderna februari—mars och november—december: Sålunda

kan det befaras, att det å vissa orter kan komma att medföra
svårigheter att nedskära dygnsarbetstiden i februari till 8 timmar, under det
alt å andra sidan en dygnsarbetstid av 8 timmar i december kanske icke fullt
kan utnyttjas. Men det kan även i vissa fall befinnas önskvärt att, i stället
för att hålla 9-timmarsdag både i november och mars, få förkorta arbetstiden
i november mot rätt att förlänga arbetstiden i mars. En indelning i sådan
riktning förekommer för närvarande i avtalet för Blekinge län, enligt vilket
arbetstiden under senare hälften av mars överstiger och under senare hälften
av november understiger 9 timmar.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) anfördes, att rätt till
överflyttning av arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit icke vore av behovet
påkallad.

Vad angår dispensregler föreslogo de sakkunniga (6 § 2 mom. i majoritetens,
9 § i reservanternas förslag) befogenhet i två fall för arbetsrådet att
meddela dispens från huvudreglernas tillämpning; så skulle kunna ske i allmänhet,
när det funnes av synnerliga skäl påkallat, och eljest örn det av uttalanden
från arbetarorganisationer eller annorledes framginge, att det stora
flertalet arbetare, som skulle beröras av undantaget, funne detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom komme att oskäligt utsträckas.

Förslaget motsvarade två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen
(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,
att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till undvikande
av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

dispensfall saknade direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna
för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande
längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under
kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse.

De sakkunniga framhöllo, att i förslaget den allmänna dispensregeln givits
större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget icke
upptoge några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens sistnämnda
tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera borde
kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten be
döma, när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från huvudreglerna
borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde gestaltas
Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det icke finnas
anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till varsam användning.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I några yttranden föreslogs möjligheten till överflyttning utvidgad, i andra
yttranden åter kritiserades förslaget.

Bestämmelsen avstyrktes av arbetsrådet, som fann densamma alltför invecklad
för att kunna, i varje fall inom det mindre jordbruket, tillämpas på
rätt sätt och därjämte i hög grad ägnad att försvåra kontrollen över lagens
efterlevnad. Ifrågavarande behov av ändring borde tillgodoses dispensvägen

En minoritet inom arbetsrådet, ledamöterna Almström och Söderbäck, förordade
bestämmelsen och framhöll, att dispensförfarandet så långt möjligt
borde undvikas, därest lagen komme att omfatta även mindre företag i den
utsträckning, sakkunnigmajoriteten föreslagit.

I och med anslutning till reservationen avstyrktes detta förslag även av den
förutnämnde reservanten i socialstyrelsen, av landsorganisationen och svenska
lantarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrade, att vad de sakkunniga anfört
därom, att ojämnheter i arbetstidskurvan borde undvikas, i anledning varav
ifrågavarande rätt till förändring av arbetstiden knutits till tvåveckorsperioder,
enligt länsstyrelsens mening saknade reell betydelse med hänsyn till de
små förändringar, varom bär vore fråga. Å andra sidan uppnåddes icke
den åsyftade kontinuiteten, därest förändringen uppdelades på skilda perioder.

Beträffande dispensreglerna anmärkte arbetsrådet, att dess möjlighet att.
meddela eftergift alltför snävt begränsats genom föreskriften, att densamma
skulle vara av synnerliga skäl påkallad. Bådets motsvarande befogenhet enligt
allmänna arbetstidslagen vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde
kunna meddelas »av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande»,
möjligen därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen
inedgåves, i vissa särskilda, närmare angivna fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag (sid. 91 och 93):

Bestämmelsen om möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits
utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter
eller arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets
majoritet avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtillämpad;
det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening
tillgodoses i form av dispens. -— Till vad arbetsrådet sålunda anfört vill jag
ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra
tillämpas för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.

I det föregående har jag i åtskilliga fall med anledning av befarade tilllämpningssvårigheter
hänvisat till möjligheten att erhålla dispens. Sådan
hänvisning har skett vid behandling av spörsmålen örn lagens tillämpning
med hänsyn till företagets storlek, örn dess tillämpning å ackordsarbete, örn
modifikation av huvudreglerna med stöd av arbetstidsschema, om arbetstiden
inom vissa binäringar till jordbruk eller byggnadsarbete, örn särskilda
säsongbestämmelser för trädgårdsföretag, om dygnsarbetstiden i landsdelar
med kort jmdbrukssäsong samt om rätt till överflyttning av arbetstid mellan
olika årstider. Redan härav framgår, att utformningen av den föreslagna
lagens dispensbestämmelser måste tillmätas en synnerligen stor betydelse.
I detta hänseende torde det få anses, att deli dispensbeviljande
myndigheten, arbetsrådet, givits en vittgående befogenhet redan i de sakkunnigas
förslag, enligt vilket arbetstiden finge anordnas på annat sätt
eller utsträckas längre än enligt huvudregeln, då »synnerliga skäl» så påkallade.
Emellertid har arbetsrådet funnit den föreslagna befogenheten alltför
begränsad och förordat, att för dylik dispens borde krävas allenast
»särskilda skäl» eller liknande.

I fråga örn dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall, där den
genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan
endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra
perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga
arbetstiden påkallas. Vad förstnämnda fall angår, torde en mycket
vittgående regel kunna uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets
strängare krav synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå
i god överensstämmelse nied departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte
örn likställighet nied industrien vad avser den genomsnittliga arbetstiden,
att strängare villkor för dispens uppställas först då fråga är örn överskridande
av denna tid, medan en annan fördelning av arbetstiden mellan
olika perioder må kunna tillåtas så snart skäl därtill förebringas. I enlighet
härmed hava i 1 och 2 inom. av departementsförslagets 5 § införts särskilda
regler för dessa fall. Då den fördelning av den ordinarie arbetstiden,
sorn stadgas i 4 §:s huvudregel, sker inom ramen av kalenderåret, har det
förstnämnda dispensfallet angivits så, att den ordinarie arbetstiden utan att
förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln. Tydligen
kan en sådan ändrad fördelning ske även inom en kortare tidrymd
än ett år, exempelvis under en anställning endast för sommarmånaderna,
därest nämligen de varandra kompenserande förändringarna alla infalla
under den ifrågavarande kortare tiden; genom en sådan åtgärd för länges
icke arbetstiden, för år räknat. Det senare dispensfallet har följaktligen
angivits som det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes längre, för år
räknat, än enligt huvudregeln.

I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jämlikt
arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran
framställts i yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, dels att de av sakkunnigmajoriteten
föreslagna bestämmelserna örn rätt att överflytta arbetstid (med undantag
av skyldighet att anslå arbetstidsschema) måtte införas som mom. 1
i 5 §, dels ock att i samma paragraf måtte upptagas de bestämmelser, som
framlagts i 6 § 2 mom. av sakkunnigmajoritetens förslag.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 35):

Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna rätten att överflytta arbetstid
från november—december till februari—mars har icke upptagits i propositionen.
Enligt utskottets mening föreligger emellertid med hänsyn till
de olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som
förekomma mellan olika delar av landet, på flera hall ett särskilt behov att
vid vissa tider på året tillämpa en längre arbetstid än den, som med fördel
kan praktiseras på andra orter. Utskottet tillstyrker därför, att i lagen införas
bestämmelser örn rätt till sådan arbetstidsöverflyttning.

Beträffande möjligheterna till dispens i fråga örn ordinarie arbetstid har,
såsom framgår av departementschefens anförande, i propositionen framlagts
förslag till en reglering, som skiljer sig från den av de sakkunniga föreslagna.
Enligt propositionens lagförslag äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden
utan att förlängas, för år räknat, må fördelas på annat sätt än i 4 §
angives »när skäl därtill äro», under det att medgivande till utsträckning
av den ordinarie arbetstiden längre, för år räknat, än i 4 § sägs, får medgivas
av arbetsrådet endast då sådant finnes vara »av synnerliga skäl påkallat».

De sakkunnigas förslag samt motionerna I: 418 och II: 797 innehålla den
allmänna dispensregeln, att arbetstiden får anordnas på annat sätt eller
utsträckas längre, för år räknat, än i 4 § sägs, endast där det befinnes vara
»av synnerliga skäl påkallat».

Utskottet finner ej skäl förebragta, som böra föranleda till ett frånträdande
av de sakkunnigas förslag. Utskottet får därför tillstyrka, att den i motionen
I: 418 och II: 797 föreslagna lagtexten måtte, dock med viss mindre formell
jämkning, antagas av riksdagen.

Beträffande 3 mom. i propositionens lagförslag har utskottet intet att erinra.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Departementschefen.

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som
förekomma mellan skilda landsdelar, hava föranlett en bestämmelse i 1
mom. av förevarande paragraf örn rätt för arbetsgivaren att i viss ordning
överflytta arbetstid från november—december till februari—mars. Jag anser
däremot ■—■ i överensstämmelse med den åsikt härom, som uttalats av
arbetsrådet — att det behov av sådan överflyttning, som kan förefinnas, bör
tillgodoses i form av dispens.

Örn arbetsgivare i annat fall än beträffande den i första momentet omnämnda
överflyttningen av arbetstid från höst lill vår vill fördela arbetstiden
— utan att fastställd tid för år räknat överskrides — på annat sätt än i lag
föreskrives, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill, örn det »finnes av
synnerliga skäl påkallat». Samma bestämmelse gäller, örn arbetsgivaren av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ser att utsträcka arbetstiden längre för år räknat, än som föreskrives i 4 §.
Enligt det i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag framlagda förslaget
ägde arbetsrådet medgiva, att arbetstiden utan att förlängas för år räknat
finge fördelas på annat sätt än i 4 § angåves »när skäl därtill äro». Den
strängare bestämmelsen, att synnerliga skäl skulle påkalla ändring, gällde
enligt samma förslag endast för det fall, att arbetstiden avsåges att utsträckas
längre för år räknat än i 4 § sägs. Tillräckliga skäl synas mig icke hava
blivit förebragta för den begränsning av arbetsrådets befogenhet att meddela
dispens, som gällande lag föreskriver. Jag anser mig därför böra föreslå, att
5 § gives den avfattning, som föreslogs i 1936 års proposition.

6 §.

6 § i lagen innehåller bestämmelser örn s. k. nödfallsarbete, d. v. s. sådant
arbete utöver den ordinarie, eventuellt genom dispens medgivna arbetstiden,
som nödvändiggöres med hänsyn därtill, att natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat driftsavbrott eller
medfört överhängande fara därför eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Ovannämnda bestämmelser funnos upptagna som mom. 1 uti det i propositionen
nr 230/1936 framlagda lagförslaget. Detta förslag innehöll därjämte
som mom. 2 i 6 § regler om nödfallsarbete vid djurskötsel.

Sakkunnigbetänkandet.

I de sakkunnigas förslag funnos (i 8 §) upptagna bestämmelser av i huvudsak
samma innehåll som 6 § i lagen.

I herrar Anderssons och Johanssons reservation till sakkunnigbetänkandet
återfunnos enahanda bestämmelser (11 §). Reservanterna hade emellertid
föreslagit ytterligare en bestämmelse av intresse i detta sammanhang, nämligen
i 1 § andra stycket ett undantag från djurskötselns inbegripande under
arbetstidsregleringen. Arbete av kortare varaktighet, som å tid, då arbetaren
eljest ej skulle vara i arbete, vållades av födelser eller sjukdomsfall bland
boskapen, skulle nämligen undantagas från lagens tillämpning. Som exemplifiering
av uttrycket »av kortare varaktighet» hade i reservationens motivering
angivits en eller ett par timmar under loppet av ett dygn.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Arbetsrådet föreslog, att sådant arbete, som nyss nämnts, borde hänföras
till övertidsarbete; anmälan eller ansökan till arbetsrådet beträffande sådant
arbete skulle dock icke erfordras (i motsats till vad som i övrigt gäller beträffande
övertidsarbete enligt 6 §) men väl anteckning i övertidsjournal.

Jämväl landsorganisationen och svenska lanlarbetareförbundet föreslogo i
sina yttranden, att arbete, som vållades av födelser eller sjukdomsfall bland
boskapen, skulle hänföras till övertidsarbete.

Kungl. Majlis proposition nr 94.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag härutinnan (sid. 94—95):

Arbete som utom den ordinarie arbetstiden vållas av födelser eller sjukdomsfall
bland boskapen torde icke, på sätt i reservationen föreslagits, böra
betraktas som ett arbete, vilket i princip är undantaget från lagens tillämpningsområde.
Det syfte reservanterna velat vinna synes kunna uppnås på
det sätt alt arbetet anses som nödfallsarbete, varmed det närmast torde kunna
jämföras. Enär arbetet i fråga enligt sin natur i regel torde vara av kortare
varaktighet synes någon särskild bestämmelse i detta hänseende icke vara erforderlig.
Däremot bör stadgandet avse utom födelser och sjukdomsfall även
olycksfall. Vidare har uttrycket »bland boskapen» ersatts med »bland djuren».

Såsom arbetsrådet anmärkt bör givetvis anmälan eller ansökan till rådet
icke erfordras i detta fall. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande övertid
icke skall inräknas i någon viss mängd tillåten övertid eller dylikt, torde
med hänsyn till önskemålet att journalföringen inskränkes till vad som är
oundgängligen nödvändigt anteckning i journal örn sådant övertidsarbete
icke heller böra föreskrivas.

Efter lagrådsgranskningen vidtogs en viss formell jämkning av ordalagen i
det föreslagna stadgandet.

Andra lagutskottet yttrade:

Då enligt utskottets förslag lagen icke skall äga tillämpning beträffande
djurskötsel, får utskottet föreslå, att 2 mom. i det uti propositionen framlagda
lagförslaget måtte utgå.

I samband härmed borttogs i utskottets lagförslag momentindelning i förevarande
paragraf.

Reservanterna tillstyrkte bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Departementschefen.

Enär bestämmelserna i det nu framlagda lagförslaget skola äga tillämpning
i fråga om djurskötsel, erfordras ett stadgande rörande arbete, som
utanför den ordinarie arbetstiden vållas av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall
bland djuren. Sådant arbete synes mig närmast vara att hänföra till
nödfallsarbete. Bestämmelser därom torde fördenskull upptagas i 6 §,
lämpligen som mom. 2, varvid det nuvarande innehållet i samma paragraf
får bilda mom. 1.

Innan jag övergår till föreslagen ändring i 8 §, anser jag mig böra uppmärksamma
frågan örn lantarbetstidslagens tillämpning å vissa slags göromål,
nämligen rykt av hästar, rengöring av spinor och boxar, inhämtande
av hästar från betesgång och dylikt, vilka av arbetare, som köra dragare,
sedvanemässigt utföras utom den egentliga arbetstiden. Denna fråga torde
närmast sammanhöra med 7 § 1 morn., men då jag saknat anledning att nu
påkalla ändring i detta stadgande, anhåller jag att få beröra frågan i förevarande
sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I 7 § 1 mora. föreskrives, bland annat, att, örn det för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis erfordras, att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföras
före eller efter den allmänna arbetstiden, nödigt antal arbetare må därtill användas
å övertid under högst 7 timmar i veckan.

De sakkunnigas majoritet anförde, att rykt av hästar och övriga därmed
jämförliga arbeten enligt majoritetsförslaget folie utom lagen, enär de vore
hänförliga till djurskötsel. Under alla omständigheter syntes dylika sysslor
icke vara av den karaktär, att de kunde betraktas såsom övertidsarbeten. De
stöde nämligen i så nära samband med det egentliga jordbruksarbetet, att de
närmast utgjorde en naturlig del att detta, ehuru den tid, som åtginge för deras
utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller
ordinarie arbetstiden.

Härtill anmärkte arbetsrådet, att därest lagen, såsom rådet föreslagit, gjordes
tillämplig å djurskötsel, sådana till djurskötsel hörande arbeten som rykt
av hästar och dylikt enligt rådets mening borde hänföras till förberedelseeller
avslutningsarbeten enligt 7 § 1 morn., i varje fall i den mån arbetena i
fråga icke utfördes av särskilda djurskötare.

I 1936 års proposition anfördes, att frågan huruvida vissa till djurskötsel
hörande arbeten borde hänföras till förberedelsearbeten i lagens mening syntes
böra överlämnas till rättstillämpningen.

Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet, att ifrågavarande
arbeten, i den mån de icke vore hänförliga till djurskötsel och till följd därav
komme utanför lagens tillämpningsområde, skulle anses utgöra förberedelseeller
avslutningsarbeten, beträffande vilka 7 § 1 mom. skulle äga tillämpning.

Departementschefen.

Med hänsyn till den tveksamhet, som enligt vad i det föregående anförts
föreligger beträffande spörsmålet, huruvida rykt av hästar och därmed jämförliga
sysslor skola anses såsom övertidsarbete eller icke, finner jag mig böra
framhålla, att jag med anslutning till den av arbetsrådet uttalade uppfattningen
anser nämnda arbeten, i den mån de utföras av arbetare, som köra
dragare, böra hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbeten enligt 7 § 1
mom. Utföres dylikt arbete av särskilda djurskötare, synes däremot nämnda
lagrum icke böra bliva tillämpligt. 8

8 §•

8 § innehåller bestämmelser om övertidsjournal.

I fråga om denna paragraf gjordes under riksdagsbehandlingen allenast
de formella jämkningar, som betingades därav, att momentindelningen i
propositionsförslagets 6 § borttogs av riksdagen.

Departementschefen.

Ändringsförslaget beträffande 8 § är betingat av ändringen i 6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

11 §•

Enligt 11 § skall tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd.

Sak kunni g betänkande t.

De sakkunniga föreslogo härutinnan bestämmelser, likalydande med 11 §
1 mom. i allmänna arbetstidslagen, i sak fullständigt överensstämmande
med nyssnämnda stadgande i lantarbetstidslagen.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Socialstyrelsen anförde:

Yrkesinspektörerna framhålla i avgivna yttranden enstämmigt, att någon
effektiv kontroll av lantarbetstidslagens efterlevnad ej kan åstadkommas
med de arbetskrafter, som för närvarande stå till yrkesinspektionens förfogande.
Tillsynen bleve visserligen mindre betungande, om lagens tillämpningsområde
inskränktes till att omfatta rörelser med minst fem arbetare,
men även i sådant fall kunde en tillfredsställande övervakning icke komma
till stånd med nuvarande personal utan att befattningshavarnas huvudsakliga
tillsynsuppgifter bleve eftersatta.

Styrelsen måste för sin del vitsorda riktigheten av vad yrkesinspektörerna
sålunda framhållit. Någon fortlöpande tillsyn av lantarbetstidslagens efterlevnad
kan icke utövas av yrkesinspektionens befattningshavare utan eftersättande
av yrkesinspektionens tillsynsuppgifter beträffande särskilt arbetarskyddslagen
och därtill hörande författningar.

Styrelsen vill emellertid erinra örn innehållet i 25 § sistberörda lag. Enligt
föreskrift i nämnda lagrum skall tillsynen enligt arbetarskyddslagen i främsta
rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara
för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande. Kan i avseende å viss verksamhet
dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej
förpliktat företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas,
såvida ej anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning
därtill. Syftet med detta stadgande synes beträffande lantarbetstidslagen
kunna förverkligas på det viset, att yrkesinspektionens befattningshavare vid
sina inspektioner enligt arbetarskyddslagen av jordbruks- och andra företag,
varå lantarbetstidslagen äger tillämpning, jämväl skola vara skyldiga att
kontrollera iakttagandet av sistnämnda lags bestämmelser men att de i övrigt
icke skola behöva taga befattning med tillsynen å lagens efterlevnad i
andra fall än dä anmälan inkommer, att lagens bestämmelser ej efterföljas
vid visst arbetsställe, eller eljest särskild anledning till kontroll uppkommer.
I sistnämnda fall böra vidare de kommunala tillsynsorganen enligt arbetarskyddslagen,
d. v. s. hälsovårdsnämnderna, för övervakande av den föreslagna
lagens efterlevnad utöva kontroll jämväl å arbetsställen, som enligt instruktionen
för yrkesinspektionen eljest ej falla under deras tillsyn.

Styrelsen förutsätter härvid, alt det varit avsett, alt de kommunala tillsynsorganen
skulle utöva tillsyn å efterlevnaden av lantarbetstidslagen vid
de arbetsställen, som de hava att övervaka enligt lagen örn arbetarskydd.
För att delta skall bliva fullt tydligt torde emellertid i förevarande paragraf
orden »yrkesinspektionens befattningshavare» böra utbytas mot »yrkesinspektionen».

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Arbetsrådet yttrade i detta hänseende:

Med hänsyn till den dryga arbetsbörda, som redan förut åvilar befattningshavarna
inom yrkesinspektionen, d. v. s. i förevarande fall närmast
yrkesunderinspektörerna, torde dessas tillsyn över lagens efterlevnad icke
böra utsträckas till andra företag än sådana, med vilka de redan på grund
av arbetarskyddslagen skola taga befattning. Enahanda tillsyn i övrigt,
som alltså skulle ankomma blott på de kommunala tillsynsorganen, kan,
tills vidare åtminstone, i allmänhet förväntas möta vissa svårigheter. Detta
förhållande synes dock icke vara ägnat att väcka betänkligheter. Enligt
arbetsrådets mening synes nämligen myndigheternas befattning med lagen
i fråga, särskilt under första tiden efter lagens ikraftträdande, böra väsentligen
utövas i form av en rådgivande och vägledande verksamhet från arbetsrådets
sida i samband med rådets behandling av framställningar från
arbetsgivare och arbetare om avgöranden, utlåtanden och dispenser.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag i fråga om förevarande paragraf,
bland annat (sid. 105—-106):

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget vissa uttalanden
rörande inspektionsverksamhetens anordning. Det synes som om styrelsen
därmed avser, att tillsynen å lantarbetstidslagen principiellt skall
åvila yrkesinspektionen men att det å andra sidan vore ofrånkomligt, att
när yrkesinspektionen såsom här föresloges tillfördes nya arbetsuppgifter
vid sidan av sin mest maktpåliggande uppgift, arbetarskyddet, genomförandet
av de nytillkomna åliggandena måste anpassas efter den planläggning,
som i 25 § arbetarskyddslagen stadgas för inspektionens nyssnämnda huvuduppgift.
Med den gemensamma organisation vi äga för övervakande av
gällande regler för arbetarskydd och arbetstid, lärer det icke kunna undvikas,
att de företag, som i fråga om risk för olycksfall eller ohälsa påkalla
ringare intresse från inspektionens sida, komma i efterhand även vad angår
kontrollerandet av arbetstidsreglers iakttagande. Då socialstyrelsens
förutnämnda uttalande allenast torde avse ett fullföljande även under en
blivande lantarbetstidslags giltighetstid av en sådan planläggning av yrkesinspektionens
arbete med stöd av 25 § arbetarskyddslagen, som här angivits,
torde för närvarande intet vara att invända däremot.

Med hänsyn till den här berörda differentieringen av yrkesinspektionens
arbetsfält ävensom till omfattningen av den föreslagna lagens tillämpningsområde
torde emellertid böra för tillsynen anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen
omförmälda kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.
På sätt socialstyrelsen föreslagit och i analogi med vad som
skett i instruktionen för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr 423)
synes som gemensam beteckning för de olika tillsynsorganen kunna användas
termen »yrkesinspektionen». I enlighet härmed har departementsförslaget
utformats på denna punkt.

Yrkande örn ändring av 11 § framställdes icke uti de vid 1936 års riksdag
väckta motionerna.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 40):

Enär lantarbetstidslagens tillämpningsområde genom de ändringar i lagen,
som föreslagits av utskottet, skulle komma att inskränkas till att omfatta
endast de större företagen, synes det utskottet icke erforderligt, att för
tillsynen å lagens efterlevnad anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

förmälda kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Utskottet
får därför tillstyrka, att i bestämmelserna angående tillsyn å efterlevnaden
av lagen föreskrives, att tillsynen skall utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare.

I anledning härav ersattes ordet »yrkesinspektionen» med uttrycket »yrkesinspektionens
befattningshavare».

Reservanterna tillstyrkte bifall till propositionen.

Riksdagen antog utskottets förslag.

Departementschefen.

Enligt det förslag till lantarbetstidslag, som förelädes 1936 års riksdag,
skulle för tillsynen över lagens efterlevnad anlitas såväl yrkesinspektionens
befattningshavare som de i arbetarskyddslagen omförmälda kommunala
tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Att jämväl sistnämnda organ
skulle anlitas berodde bland annat på den omfattning, som i förslaget
givits lagens tillämpningsområde. Andra lagutskottet anförde, att, då enligt
dess förslag tillämpningsområdet komme att inskränkas till att omfatta endast
de större företagen, det icke vore erforderligt att anlita även hälsovårdsnämnderna
för tillsynen. Med hänsyn till den nu förordade utvidgningen
av lagens tillämpningsområde, finner jag mig böra föreslå därav betingad
ändring i förevarande paragraf.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om påföljd för försummad uppgiftsplikt
till arbetsrådet eller journalföring samt för lämnandet av medvetet
oriktig uppgift i journal.

I fråga om denna paragraf gjordes under riksdagsbehandlingen 1936
— liksom beträffande 8 § — allenast den formella jämkning, som betingades
därav, att momentindelningen i 6 § borttogs av riksdagen.

Departementschefen.

Föreslagen ändring av 6 § föranleder en formell jämkning av 13 §.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

1936 års lantarbetstidslag trädde helt i kraft den 1 november 1936 och
gäller till och med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, skall dock
vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Att ikraftträdandet bestämdes till den 1 november sammanhängde därmed,
att arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från denna dag.

Departementschefen.

Då arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas från den 1 november,
anser jag lämpligt, att de av mig nu förordade lagändringarna tillämpas
från och med den 1 november 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag angående ändring i
vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333), av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omför -mälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Richard Jobson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 februari
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden j Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari 1937, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr
333.)

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t, f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet hovrättsassessorn Sven
Björkholm.

Lagrådet yttrade:

Under hänvisning, så vitt angår de allmänna grunderna för ifrågavarande
lagstiftning, till lagrådets yttrande den 26 mars 1936 över då föreliggande
förslag till lantarbetstidslag finner lagrådet ej anledning att framställa erinran
emot det remitterade förslaget.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 11 februari 1937 avgivna utlåtande över det den 15 januari 1937 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333) och hemställer, att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Wirseen.

Kungl. Majlis proposition nr 94.

Innehålls förteckn Ilig.

Sid.

Propositionen ......................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26
juni 1936 (nr 333)................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 januari 1937 ........................ 5

Inledning........................................................... 5

Tidigare behandling av frågan örn lantarbetstidslag .................... 5

Gällande avtalsförhållanden beträffande lantarbetare.................... 6

Pågående utredningar.............................................. 8

Departementschefen s. 9.

Departementsförslaget .................................................. 11

1 §................................................................ 11

Lagens tillämpning å djurskötsel .................................... 11

Departementschefen s. 18.

Lagens tillämpning å smärre företag................... 19

Departementschefen s. 31.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete........ 32

Departementschefen s. 35.

3 §................................................................ 35

Departementschefen s. 36.

4 §................................................................ 36

Departementschefen s. 37.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.................. 37

Detaljbestämmelser................................................ 44

Departementschefen s. 51.

5 §........... 51

Departementschefen s. 55.

6 §................................................................ 56

Departementschefen s. 57.

Behandling av ett till 7 § 1 mom. hörande spörsmål .................... 57

Departementschefen s. 58.

8 §................................................................ 58

Departementschefen s. 58.

11 § .............................................................. 59

Departementschefen s. 61.

13 § .............................................................. 61

Departementschefen s. 61.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.................................. 61

Departementschefen s. 61.

Utdrag av lagrådsprotokollet den 11 februari 1937 .......................... 63

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1937 ........................ 64

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 94. 5