Kungl. Maj:ts proposition nr 93 (Proposition 1950:93)

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Drottningholms slott den 17
februari 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943
(nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt;

4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning
i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från
staten;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896); samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Olika kategorier av livförsäkringar. Enligt gällande bestämmelser indelas
livförsäkringar i skattehänseende i tre olika kategorier, nämligen 1) kapitalförsäkringar,
2) pensionsförsäkringar, för vilka avgifter på grund av
tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde, ävensom andra pensionsförsäkringar
än nyss sagts, såvida de tagits annorledes än mot engångspremie,
samt 3) pensionsförsäkringar mot engångspreinie, för vilka avgifter
icke erlagts på grund av tjänst, ävensom livränteförsäkringar, vilka icke äro
pensionsförsäkringar. Beträffande kapitalförsäkringarna medgives -— bortsett
från ett socialt betingat avdrag å 200 kr. — icke avdrag för premien,
under det att utfallande belopp icke beskattas. För de under 2) omnämnda
pensionsförsäkringarna får premien avdragas medan utfallande belopp beskattas.
I fråga om de under 3) omförmälda pensionsförsäkringarna medgives
— frånsett förenämnda 200-kronorsavdrag — icke avdrag för premien;
utfallande belopp beskattas till viss del. Hos försäkringsanstalt uttages
s. k. ränteskatt för kapitalförsäkringarna men icke för de övriga slagen
av försäkringar.

I propositionen föreslås, att livförsäkringarna skola indelas endast i två
kategorier, nämligen pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar. För pensionsförsäkringarna
medgives avdrag för premier, under det att utfallande
belopp i sin helhet beskattas. Beträffande kapitalförsäkringarna får premien
— bortsett från 200-kronorsavdraget — icke avdragas, men utfallande belopp
beskattas icke. Försäkringsanstalt beskattas endast för inkomst av
kapitalförsäkringar.

Till pensionsförsäkring hänföras för närvarande: a) livränteförsäkring,
som innefattar livsvarig ålderspension eller invalidpension vid varaktig arbetsoförmåga,
b) livränteförsäkring, som är att anse som änke- eller pupillförsäkring
(familjepension), därvid pensionen till änka skall vara livsvarig,
c) försäkring, vilken utgör en kombination av livränteförsäkring, som under
a) eller b) sägs, och kapitalförsäkring med utbetalning av visst kapitalbelopp
eller av visst årsbelopp under ett garanterat antal år.

Enligt propositionen hänföres till pensionsförsäkring även försäkring, enligt
vilken utgår invalidpension vid övergående arbetsoförmåga, efterlevandepension,
oavsett vem pensionstagaren är, eller temporär pension, därest den
utgår under minst fem år eller, i fråga om ålderspension å högst 3 000 kronor
för år, under minst två år. Beträffande den förut under c) omförmälda
försäkringen föreslås vissa ändringar i inskränkande riktning; sålunda skall
vid försäkring med utbetalning under ett garanterat antal år premiebetalningen,
för att förhindra missbruk, vara fördelad å ett antal år, som med
högst fem understiger det i fråga om utbetalningen garanterade antalet år.

För närvarande föreskrives icke någon undre gräns för pensionsåldern
vid pensionsförsäkring. I propositionen föreslås alt ålderspension icke skall
få börja utgå vid lägre pensionsålder än 55 år, såvida icke med hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

den försäkrades yrke eller andra omständigheter (t. ex. nedsatt arbetsförmåga)
en lägre pensionsålder kan anses skälig.

Försäkring, vilken enligt de föreslagna bestämmelserna skall hänföras
till pensionsförsäkring och för vilken premiebelalningstiden är högst fem
år, kan dock enligt den skattskyldiges bestämmande hänföras till kapitalförsäkring,
om förbehåll härom göres i försäkringsavtalet, då detta slutes.

Beskattning av försäkringsanstalter. Den nuvarande beskattningen av överskott
å livförsäkringsrörelse föreslås skola upphöra. Beskattningen av det
s. k. ränteskatteunderlaget, vilket enligt gällande regler utgör en tredjedel
av en på visst sätt beräknad ränteinkomst, ersättes med en beskattning av
hela den verkliga avkastning av kapital, som hänför sig till kapitalförsäkringar.
Till sådan avkastning hänföras även vinst vid försäljning av andra
tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter eller
vid uppskrivning av värdet därå samt beräknad nettointäkt av annan
fastighet. Nämnda nettointäkt beskattas härvid såsom intäkt av rörelse.
Från intäkten får avdrag göras för gäldräntor, förlust vid försäljning av
andra tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter
samt belopp, varmed värdet å sådana tillgångar nedskrivits. Vidare
får ett schablonmässigt avdrag göras, vilket beräknas till dels 5 procent
av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning, dels 5 kronor för
varje direkt tecknad kapitalförsäkring. Sistnämnda avdrag avser dels att
täcka andra omkostnader än de förut särskilt nämnda, dels att åstadkomma
en reduktion av skatteunderlaget, särskilt för anstalter med låg medelförsäkringssumma.
För anstalter, vilka driva utländsk återförsäkringsrörelse
av viss omfattning, skall även nettointäkt av sådan rörelse beskattas.

För att förhindra, att skatt uttages i sådan omfattning att försäkringsanstalts
förmåga att fullgöra sina försäkringsförbindelser äventyras, föreslås
att då anstalts ekonomiska ställning på visst sätt försämrats anstalten skall
få åtnjuta ett särskilt avdrag från den skattepliktiga intäkten.

Statlig inkomstskatt föreslås skola uttagas med 10 procent av den beskattningsbara
inkomsten.

Livförsäkringsrörelse, vilken här i riket drivits av utländsk anstalt, föreslås
skola beskattas enligt samma grunder, som tillämpas för svensk anstalt.

Enligt gällande bestämmelser skall för utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket driver trafikförsäkringsrörelse, såsom skattepliktig nettointäkt
upptagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av den här bedrivna rörelsen.
Såvitt angår av utländsk anstalt här bedriven sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse,
utgör motsvarande procentsats 10. I propositionen föreslås
att ifrågavarande procentsatser skola nedsättas till 3, respektive 6.

Understödsföreningar, vilka enligt sina stadgar äga meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem, föreslås skola
i beskattningshänseende behandlas såsom livförsäkringsanstalter. Understödsföreningar,
som enligt stadgarna äga meddela livförsäkring med lägre

i Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kapitalunderstöd, skola enligt förslaget vara befriade från skattskyldighet
för inkomst.

Beskattning av försäkringstagare. För närvarande få premier för pensionsförsäkring
avdragas, endast om premiebetalningstiden överstiger fem
år. Enligt propositionen skall avdragsrätt föreligga även vid kortare betalningstid.

Det särskilda avdrag å 600 kronor från utgående pupillpension, som för
närvarande medgives, skall enligt propositionen icke längre få åtnjutas.

Sådan ersättning för olycksfall i arbete, som utgår i fall då arbetsgivare
iklätt sig s. k. självrisk, skall — i likhet med vad som gäller i fråga om ersättning
på grund av försäkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete — enligt propositionen vara skattefri. Ersättning, som utgår vid
sjukdom eller olycksfall under militärtjänstgöring, föreslås likaledes skola
vara skattefri. Vidare förordas, att icke blott, såsom för närvarande, ersättning
på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring utan även
ersättning, som vid sjukdom eller olycksfall utgår på grund av annan försäkring,
t. ex. ansvarighetsförsäkring, skall vara skattefri. Utgår ersättningen
i form av livränta skall den dock, liksom för närvarande, beskattas till
reducerat belopp.

Om sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagits i samband med tjänst -— fråga
är dock icke om försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
— skall enligt propositionen premien få avdragas, under det att utfallande
belopp beskattas. Har kapitalförsäkring tagits i samband med tjänst,
skall däremot arbetstagaren icke få avdraga premien, men utfallande belopp
skola icke beskattas. Har arbetsgivaren erlagt premie för arbetstagaren, skall
visserligen arbetsgivaren äga avdraga premiebeloppet i förvärvskällan jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, men arbetstagaren skall upptaga
samma belopp som inkomst. För s. k. ledareförsäkring skall premien
över huvud taget icke få avdragas; utfallande belopp skola i följd härav
icke beskattas.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I propositionen föreslås, att
avdrag för avsättning till pensionsstiftelse skall få göras endast om pensioneringen
anordnats på sådant sätt, att den uppfyller de villkor, som föreslagits
skola gälla för att en livförsäkring skall anses såsom pensionsförsäkring.

För närvarande äger skattskyldig åtnjuta avdrag för belopp, som avsatts
till pensionsstiftelse, även om utfästelse att utbetala pensioner av viss storlek
icke gjorts. För att undanröja den fara för missbruk, som kan ligga häri,
föreslås att avdrag för belopp, som avsatts till pensionsstiftelse, skall få
åtnjutas endast i den mån stiftelsens förmögenhet genom avsättningen icke
kommer att överstiga det belopp, som enligt försäkringsteknisk utredning
erfordras för att säkerställa de pensioner, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom vederbörande företag tillämpad praxis högst skola utgå till per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

söner, som äro eller varit anställda i företaget, eller till deras efterlevande.
Härvid skall såsom pensionsutfästelse godtagas även sådan utfästelse, som
är förenad med villkor att pensionen utgives endast i den mån stiftelsens
medel därtill förslå.

Ikraftträdande m. m. De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1951 och tillämpas beträffande preliminärskatten för detta
år. Vid taxering skola nämnda bestämmelser i fråga om försäkringstagarnas
beskattning tillämpas först år 1952. Beträffande försäkringsanstalternas
beskattning skola däremot de nya bestämmelserna tillämpas redan vid
1951 års taxering.

I fråga om understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga meddela
livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor, föreslås de
nya bestämmelserna skola tillämpas endast beträffande försäkringar, som
meddelats efter ingången av år 1951.

Beträffande försäkringstagarnas beskattning skola enligt propositionen
de äldre bestämmelserna i huvudsak gälla i fråga om försäkringar, som
meddelats före den 1 januari 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 28 § punkt 5 kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola upphöra att gälla, att 19 §, 24 §, 28 §
2 mom., 30 § 2 och 3 mom., 31 §, 32 § 1 och 2 mom., 33 §, 45 §, 46 § 2 mom.,
53 § 1 mom., 54 § samt 59 § 1 och 2 mom. samma lag ävensom anvisningarna
till 19 §, 21 § punkterna 4 och 7, 24 § punkterna 1 och 4, 29 § punkt 2, 30 §
punkterna 1—4, 31 § punkt 1, 32 § punkt 10, 33 § punkt 1, 46 § punkt 1
samt 53 § punkterna 2 och 6 nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
i det följande angives samt att till vardera av anvisningarna till 28 och 29 §§
samma lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 7 respektive
punkt 14, av den lydelse nedan angives.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Till skattepliktig---100 kro nor; vad

som i annan form än livränta
tillfallit den försäkrade eller hans
dödsbo på grund av sjuk-, olycksfallseller
arbetslöshetsförsäkring eller vad
som annorledes ån genom försäkring
i annan form än livränta tillfallit någon
såsom ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete;

kapital, som på grund av kapitalförsäkring
utfallit vid inträffat försäkringsfall
eller återköp av försäkringen,
där det utfallna kapitalet icke
är att anse såsom intäkt av rörelse;

Föreslagen lydelse:

19 §.

Till skattepliktig----100 kro nor; ersättning,

som enligt vad i lag eller
särskild författning är stadgat
utgått till någon vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,
så ock annan ersättning,
vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på
grund av försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta;

belopp, som till följd av försåkringsfall
eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring; -

1 Senaste lydelse av 19 § se 1947: 575, av 24 § och anvisningarna till 30 § punkt 2 se
1930:190, av 28 § 2 mom. samt anvisningarna till 28 § punkt 5 se 1938:368, av 30 § 2 mom.
samt anvisningarna till 30 § punkterna 3 och 4 se 1943: 263, av 30 § 3 mom. se 1946: 52, av 32
§ 2 mom. se 1947:468, av 45 § och anvisningarna till 31 § punkt 1 och till 32 § punkt 10 se
1932: 291, av 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom. se 1948: 46, av anvisningarna till 19 § se 1945:408
samt av anvisningarna till 29 § punkt 2 och till 53 § punkt 6 se 1937:662.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

ersättning på grund av försäkring
av fast eller lös egendom i annat fält
än då köpeskilling, som skulle hava
influtit, därest egendomen i stället
försålts, varit att hänföra till intäkt
av jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse;

vinstandel eller premieåterbäring,
som försäkringstagare fått uppbära
från försåkringsanstalt på grund av
avtal rörande annan försäkring ån livränteförsäkring,
därunder inbegripen
överlevelse- och invalidränt ef örsäkring; periodiskt

understöd---all mänt

barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

24 §.

Till intäkt---fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts
i ägarens egen rörelse, skall
intäkt genom nyttjande av fastigheten
till den del, som sålunda använts,
räknas till intäkt av rörelsen.

Förmån av---särskilt redo visas.

Där fastighet---såsom ka pitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

28 §.

2 m o m. Ersättning på grund av
försäkring av egendom skall anses
såsom intäkt av rörelse, om och i den
mån köpeskilling för egendomen, där -

Föreslagen lydelse:

ersättning på grund av skadeförsäkring,
dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest
försäkrad egendom i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,
av annan fastighet eller
av rörelse eller i den mån ersättningen
eljest motsvarar sådan skattepliktig
intäkt eller motsvarar sådan
avdragsgill omkostnad, vilken är att
hänföra till någon av nämnda förvärvskällor; vinstandel

eller återbäring, som
utgått på grund av annan försäkring
än pensionsförsäkring eller sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som
tagits i samband med tjänst;

periodiskt understöd---all mänt

barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

24 §.

Till intäkt---fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts
i ägarens egen rörelse, skall
intäkt genom nyttjande av fastigheten
till den del, som sålunda använts,
räknas till intäkt av rörelsen.
Att intäkt av fastighet, som ägts av
försåkringsanstalt, även i annat fall
än nyss sagts hänföres till intäkt av
rörelse framgår av 30 § 2 mom.

Förmån av---särskilt redo visas.

Där fastighet---såsom ka pitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

28 §.

2 m o in. Ersättning på grund av
skadeförsäkring skall anses såsom intäkt
av rörelse, i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

est denna försålts, skolat hänföras till
sådan intäkt.

Avser ersättningen---sålun da

använts.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

2 m o m. För inländsk försök
r i ng s an s t al t skall såsom
nettointäkt anses överskottet å försäkringsrörelsen
samt beträffande
livförsäkringsrörelse, förutom
överskottet å rörelsen, ett belopp
(rånteskatteunderlaget)
motsvarande en tredjedel av
dels den beräknade räntan å premiereserv
för direkt tecknade kapitalförsäkringar,
tillhörande anstaltens hår
i riket drivna rörelse, dels den ränta,
som belöper å eller eljest tillförts premieåterbåringsreserv
och vinstreserv
för dylika försäkringar, dock att rånteskatteunderlaget
icke må överstiga
den på sätt i anvisningarna sägs begränsade,
på livförsäkringsrörelsen
belöpande andel av behållningen å
anstaltens hela verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försåkringsanstalts
överskott å försäkringsrörelse
må från bruttointäkten göras
avdrag för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning och premieåterbäringsreserv
samt i den utsträckning,
som närmare angives i anvisningarna,
till andra fonder, i den mån
de beräknas motsvara anstaltens förbindelser
enligt ingångna försäkringsavtal,
dock icke för annan avsättning
till vinstutdelning än å livrånteför -

försäkrad egendom i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av rörelse
eller i den mån ersättningen eljest
motsvarar sådan skattepliktig intäkt
eller motsvarar sådan avdragsgill omkostnad,
vilken år att hänföra till
nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen---sålun da

använts.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

2 mom. Såsom nettointäkt av
sjuk-, olycksfalls- eller s k adeförsäkringsrörelse,
som
drivits av inländsk försökringsanstalt,
skall anses överskottet
å försäkringsrörelsen. Vid
överskottets beräkning må från bruttointäkten
avdrag göras för avsättning
till försäkringsfond för egen
räkning samt i den utsträckning, som
närmare angives i anvisningarna, till
andra fonder.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse,
som drivits
av inländsk försåkringsanstalt,
skall, på sätt i anvisningarna
närmare angives, anses dels den
del av nettointäkten av kapital- och
fastighetsförvaltning, som belöper på
inländska kapitalförsäkringar och
kapitalförsäkringar, som meddelats i
direkt försäkringsrörelse utom riket,
dels ock nettointäkt av utländsk återför
säkring srörelse.

Därest i fråga om livförsäkringsrörelse
värdet av tillgångarna vid
beskattningsårets utgång understiger
summan av dels försäkringsfonden,
ökad med en tjugondedel av fonden,
dels ock beloppet av de skulder, som
icke grunda sig på meddelade försäkringar,
må ett belopp motsvaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

säkringar eller av ränta till vinstreserv
för kapitalförsäkringar, som avses
i föregående stycke.

3 mom. För försäkringsrörelse,
som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom
här i riket skattepliktig nettointäkt
upptagas 5 procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven sjö- och
trafikförsåkringsrörelse, 6 procent av
anstaltens premieinkomst av här bedriven
''brandförsäkringsrörelse samt
10 procent av anstaltens premieinkomst
av annan hår bedriven försäkringsrörelse.

31 §.

Till tjänst — — — tillfällig
arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:
pension, annan livränta och undantagsförmåner; -

periodiskt understöd---av drag

därför;

inkomst av lediga ecklesiastika
sysslor, som enligt gällande föreskrifter
kan tillkomma allmän kassa och
icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet
eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

de fem gånger skillnaden avdragas
från nettointäkten.

3 mom. I fråga om utländsk
försäkringsanstalt skola bestämmelserna
i 2 mom. andra och
tredje styckena äga motsvarande
tillämpning beträffande livförsäkringsrörelse,
som anstalten drivit hår
i riket. Beträffande annan försäkringsrörelse,
som här drivits av utländsk
försäkringsanstalt, skall såsom
här i riket skattepliktig nettointäkt
upptagas ett belopp motsvarande
viss procent av anstaltens
premieinkomst av den här bedrivna
rörelsen, nämligen beträffande trafikförsäkringsrörelse
3 procent, beträffande
sjöförsäkringsrörelse 5 procent,
beträffande sjuk-, olycksfallsoch
brandförsäkringsrörelse 6 procent
samt beträffande övrig försäkringsrörelse
10 procent.

31 §.

Till tjänst — — — tillfällig
arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, livränta, som utgår på
grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring
eller annorledes än på
grund av försäkring, ersättning, som
i annan form än livränta utgår på
grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tjänst,
samt undantag sförmåner;

periodiskt understöd---av drag

därför.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

32 §.

1 mom. Till intäkt--— för

tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom
pension, annan livränta, undantagsförmåner,
periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk intäkt,
som i 31 § avses, i de*n mån ej
annat följer av vad nedan i 2 mom.
stadgas;

vad som ingått till allmän kassa
från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare---an nan

fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på
grund av försäkring, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas:

a) om livräntan utgått på grund
av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst eller
vilken tagits annorledes än mot engångspremie,
försåvitt livräntetagaren
under beskattningsåret fyllt högst
21 år:

livräntans hela belopp med avdrag
av 600 kronor;

b) om livräntan i fält, som ej inbegripas
under a), utgått på grund
av pensionsförsäkring, för vilken av -

Föreslagen lydelse:

32 §.

1 mom. Till intäkt---för

tjänsten;

pension och i den mån icke annat
följer av vad nedan i 2 mom.
stadgas livränta, som utgått på
grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring
eller annorledes än på
grund av försäkring, ävensom ersättning,
som i annan form än livränta
utgått på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med
tjänst — dock icke ersättning, som
avser sjukvårds- eller läkarekostnader
— samt undantagsförmåner, periodiskt
understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt, som i 31 § avses.

Som intäkt av tjänst räknas jämväl
annat belopp än ovan sagts —
såsom vinstandel, återbäring eller
vid återköp av försäkring uppburet
belopp — vilket utgått på grund av
pensionsförsäkring eller sådan sjukeller
olycksfallsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst.

Har tjänstinnehavare---an nan

fastighet.

2 mom. Har livränta enligt vad
i lag eller särskild författning är stadgat
utgått vid sjukdom eller olycksfall
i arbete eller under militärtjänstgöring
eller har livränta eljest vid
sjukdom eller olycksfall utgått på
grund av försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas nedan
angivna del av livräntans belopp,
nämligen om livräntetagaren under
beskattningsåret fyllt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

gift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren
eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på
grund av pensionsförsäkring annorledes
än mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

d) om livräntan utgått på grund
av annan försäkring ån hår ovan
sagts och liv ränt et agaren under beskattningsåret -

fyllt högst 35 år		80 procent	högst 35 år		80 procent
av livräntans belopp fyllt 36 till och med 47	år	70	»	36 till och med 47 år	70	»
av livräntans belopp fyllt 48 till och med 56	7>	60		48 »	» •»	56 »	60	»
av livräntans belopp fyllt 57 till och med 63	»	50	»	57 »	» »	63 »	50	»
av livräntans belopp fyllt 64 till och med 69	»	40	»	64 »	» »	69 »	40	»
av livräntans belopp fyllt 70 till och med 76	2>	30		70 »		76 »	30
av livräntans belopp fyllt 77 till och med 86	3»	20	»	77 »	» »	86 »	20	»
av livräntans belopp fyllt minst 87 år		10	1	minst	87 år		10	»

av livräntans belopp.

Om livränta utgått från rånte- och
kapitalförsäkring sanstalt, skall, även
om räntan år av beskaffenhet, som
under a)—c) sägs, såsom skattepliktig
intäkt anses ett enligt d) beräknat
belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas
jämväl vinstandel och premieåterbäring,
som försäkringstagare fått
från försäkringsanstalt uppbära på
grund av avtal om livränteförsäkring,
därunder inbegripen överlevelse- och
invalidrånteförsåkring.

Har livränta annorledes ån genom
försäkring tillfallit någon såsom er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

sättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, skall såsom skattepliktig
intäkt räknas ett enligt d) beräknat
belopp.

Med försäkring mot engångspremie
förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet
hela premien skall
erläggas på en gång eller erläggas i
olika poster inom en tid av högst fem
år från dagen för försäkringsavtalets
ingående.

På frivilliga avgifter grundad försäkring
hos pensionsstyrelsen anses
ej innefatta försäkring mot engångspremie.

33 §.

Från intäkt---såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske
för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på
grund av sin tjänst erlagt för egen eller
efterlevande familjs pensionering;

hyra eller---tjänstens full görande.

Har den---gäld avdragas.

Den, som---arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

45 §.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten
från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande, i
fråga om jordbruksfastighet, 5 procent
av jordbruksvärdet och tomt -

Föreslagen lydelse:

33 §.

Från intäkt---såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske
för, bland annat:

avgifter som den skattskyldige erlagt
för sådan pensionsförsäkring eller
sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med tjänst, så
ock avgifter som den skattskyldige i
samband med tjänsten erlagt för egen
eller efterlevandes pensionering annorledes
än genom försäkring;

hyra eller---tjänstens full görande.

Har den — — — gäld avdragas.

Den, som---arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

45 §.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten
från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 5
procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

och industrivärdet samt 4 procent av
skogsvärdet och, i fråga om annan
fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.
Vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet, av annan fastighet
och av rörelse skall fördenskull,
i den män fastighet, som är underkastad
fastighetsskatt, använts i förvärvskällan,
avdrag ske för vad sålunda
genom fastighetsskatt beskattats.

Rätt till —- — — lägenheten belöper.

Har fastighet---ägt fastig heten.

Avdraget skall —--gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —
--eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige för honom
själv eller, i förekommande fall,
för hans make, dels ock avgift
för annan pensionsförsäkring, som ej
avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret
erlagts för den skattskyldige
själv eller, i förekommande
fall, för hans make eller hans
omyndiga barn, dock ej om avgiften
erlagts till rånte- och kapitalförsäkringsanstalt
eller på grund av försäkring
mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter,
som skattskyldig för sig och i före -

Föreslagen lydelse:

tighet, av annan fastighet och av rörelse
skall fördenskull, i den mån fastighet,
som är underkastad fastighetsskatt,
ingått i förvärvskällan, avdrag
ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.

Rätt till —--lägenheten be löper1.

Har fastighet---ägt fastig heten.

Avdraget skall —--gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —
— — eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige för honom
själv eller, i förekommande fall,
för hans make, dels ock avgift
för pensionsförsäkring, som ej svses
i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret
erlagts för försäkring, vilken
äges av den skattskyldige själv
eller, i förekommande fall, hans make
eller hans omyndiga barn; samt

3) för premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försök -

1 Förslag om ändrad lydelse av detla stycke har tramlagts i proposition nr 71 till årets
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

Nuvarande lydelse:

kommande fall även för sin make och
sina omyndiga barn betalt för sjukoch
arbetslöshetsförsäkring, därunder
inbegripen avgift till sjukkassa
för begravningshjälp, för kapital- och
olycksfallsförsäkring ävensom för
livränteförsäkring, som ej avses i
33 § eller punkt 2) här ovan.

Därest skattskyldig---nämn da

tid.

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
eller, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och båda
makarna under året haft försäkringar,
för dem båda tillsammans åtnjutas
till högre belopp än 200 kronor.
Har skattskyldig för försäkring,
som i första stycket 3) avses, fått
uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring,
må avdrag ske med allenast
det belopp, varmed premien överskjuter
vad sålunda uppburits.

53 §.

1 mom. Skyldighet att---

av rörelse;

d) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av studerande
vid rikets universitet och högskolor
i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara
medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål och
kontoret icke lämnar utdelning åt sina
delägare, aktiebolaget tipstjänst,
svenska penninglotteriet aktiebolag,
pensionsanstalter som icke äro bolag,
understödsföreningar, jämlikt lagen
om aktiebolags pensions- och andra

Föreslagen lydelse:

ringar av följande slag, vilka ägas av
honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till sjukkassa
för begravningshjälp, som ej
avses i 33 §.

Därest skattskyldig — — — nämnda
tid.

Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattslcyldig
eller, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och båda
makarna under året haft försäkringar,
för dem båda tillsammans åtnjutas
till högre belopp än 200 kronor.

53 §.

1 mom. Skyldighet att —---

av rörelse;

d) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av studerande
vid rikets universitet och högskolor
i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara
medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål
och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst,
svenska penninglotteriet aktiebolag,
pensionsstiftelser, understödsföreningar,
som icke bedriva
till livförsäkring hånförlig verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

personalstiftelser bildade stiftelser för
arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller
hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga
försäkringsbolag för försäkring
av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller
vilkas verksamhetsområden falla
utanför Stockholm och omfatta allenast
visst län eller del av län, ävensom
sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete: för

inkomst av fastighet samt, vad
angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor,
tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar
— — — av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana
bolag, som enligt särskild författning
äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska
föreningar, samfund, stiftelser,
verk, inrättningar och andra inländska
juridiska personer, därunder
inbegripna ägare av för gemensamt
behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas
självständigt för delägarnas
gemensamma räkning, samtliga i den
mån de ej inbegripas under punkterna
d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller
å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag —- — — eller
rörelse.

54 §.

Från skattskyldighet---kom munal

inkomstskatt.

Föreslagen lydelse:

samhet, jämlikt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid
olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av egendom,
å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas
verksamhetsområden falla utanför
Stockholm och omfatta allenast
visst län eller del av län, ävensom sådana
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete:
för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar
— — — av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana
bolag, som enligt särskild författning
äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska
föreningar, samfund, stiftelser,
understödsföreningar, som bedriva
till livförsäkring hänförlig
verksamhet, verk, inrättningar och
andra inländska juridiska personer,
därunder inbegripna ägare av för gemensamt
behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar
och andra likartade samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning, samtliga
i den mån de ej inbegripas under
punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller
å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag--— eller

rörelse.

54 §.

Från skattskyldighet---kom munal

inkomstskatt;

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

Att personer---samma pa ragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

59 §.

1 mom. Skatt för annan inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
än i 2 mom.
sägs samt skatt för inkomst av kapital
utgöres, om inkomsten förvärvats
av fysisk person under tid, då
han varit här i riket bosatt, eller av
inländsk juridisk person, i hemortskommunen.

2 mom. Inkomst från lediga
ecklesiastika s y s slor, som influtit
till allmän kassa, beskattas i
den kommun, dår inkomsten av sysslan
eljest bort beskattas.

Inkomst genom---är belä gen.

Anvisningar
till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp
---sista stycket).

Föreslagen lydelse:

f) understödsföreningar, som bedriva
såväl till livförsäkring hänförliq
verksamhet som annan verksamhet: för

annan inkomst än inkomst av
fastighet, dock att skattskyldighet föreligger
jämväl för förstnämnda inkomst
till den del inkomsten belöper
på livförsäkringsverksamheten;

g) understödsföreningar, som enligt
sina stadgar äga meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd å högst
500 kronor för medlem:

för all inkomst, som belöper på
verksamhet, hänförlig till livförsäkring.

Att personer — — — samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

59 §.

1 m o m. Skatt för inkomst av
tjänst eller av annan tillfällig
förvärvsverksamhet än i 2
mom. sägs samt skatt för inkomst av
kapital utgöres, om inkomsten förvärvats
av fysisk person under tid, då
han varit här i riket bosatt, eller av
inländsk juridisk person, i hemortskommunen.

2 mom. Inkomst genom---

är belägen.

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp

---sista stycket).

Bestämmelsen att till skattepliktig
inkomst icke räknas ersättning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

till 21 §.

4. Har den skattskyldige i någon av
honom bedriven rörelse använt produkter
från egen eller av honom brukad
fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk,
jordbrukets binäringar eller skogsbruk,
men får samma värde avräknas
som omkostnad i rörelsen (jfr punkt
2 av anvisningarna till 29 §).

7. Till intäkt av jordbruksfastighet
räknas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven dylik intäkt
liksom ock ersättning på grund av
försäkring av fast eller lös egendom,
om och i den mån köpeskilling, som
skulle hava influtit, därest egendomen
i stället försålts, bort hänföras
till intäkt av jordbruksfastighet.

Föreslagen lydelse:

enligt vad i lag eller särskild författning
är stadgat utgår till någon vid
sjukdom eller olycksfall i arbete, avser
jämväl ersättning, som utgår i de
fall då arbetsgivare står s. k. självrisk
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, dock ej i den mån
ersättningen överstiger vad som skulle
hava utgått vid försäkring enligt
nämnda lag.

till 21 §.

4. Har den skattskyldige i någon
av honom bedriven rörelse använt
produkter från egen eller av honom
brukad fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk,
jordbrukets binäringar eller
skogsbruk, men får samma värde avräknas
som omkostnad i rörelsen (jfr
punkt 1 av anvisningarna till 29 §).

7. Ersättning på grund av skadeförsäkring
skall anses såsom intäkt
av jordbruksfastighet, i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit
därest försäkrad egendom i stället
försålts, varit att hänföra till intäkt
av jordbruksfastighet eller i den mån
ersättningen eljest motsvarar sådan
skattepliktig intäkt eller motsvarar
sådan avdragsgill omkostnad, vilken
är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

till 24 §.

1. Har annan fastighet helt eller
delvis varit använd i ägarens egen
rörelse, kommer hyresvärdet för vad
som använts i rörelsen, vilket värde
ej får avdragas såsom omkostnad
(jfr punkt 1 av anvisningarna till
29 §), att ingå i den allmänna inkomstberäkningen
för rörelsen och

till 24 §.

Iiiliang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

att sålunda beskattas i sammanhang
med den totala inkomsten därav.

Har idkare---i rörelsen.

4. Till intäkt av annan fastighet är
att hänföra ersättning på grund av
försäkring mot utebliven inkomst av
annan fastighet liksom ock ersättning
på grund av försäkring av fast eller
lös egendom, om och i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit,
därest egendomen i stället försålts,
bort hänföras till intäkt av annan
fastighet.

till 28 §.

5. Såsom intäkt av rörelse skall
åven upptagas ersättning på grund
av försäkring mot utebliven dylik intäkt.

I vissa fall kan jämväl kapital,
som uppburits på grund av personförsäkring,
utgöra intäkt av rörelse,
så t. ex. om ett aktiebolag tagit en
försäkring på sin verkställande direktörs
eller en hos bolaget anställd
uppfinnares liv för att därigenom
skydda sig mot den minskning i inkomst,
som den försäkrades frånfålle
förväntas medföra för bolaget.

till 29 §.

2. Har aktiebolag jämlikt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
överfört medel till pen -

Föreslagen lydelse:

att sålunda beskattas i sammanhang
med den totala inkomsten därav.
(Jfr dock beträffande livförsäkringsrörelse
punkt 3 av anvisningarna till
30 §.)

Har idkare---i rörelsen.

4. Ersättning på grund av skadeförsäkring
skall anses såsom intäkt
av annan fastighet, i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest
försäkrad egendom i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av
annan fastighet eller i den mån ersättningen
eljest motsvarar sådan
skattepliktig intäkt eller motsvarar
sådan avdragsgill omkostnad, vilken
är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

till 28 §.

7. I fråga om beräkning av intäkt
av livförsäkringsrörelse gäller vad
därom stadgas i 30 § med därtill hörande
anvisningar.

till 29 §.

2. Skattskyldig är berättigad till avdrag
för medel, vilka överförts till
pensionsstiftelse (jfr punkt 6 av an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sionsstiftelse, är bolaget berättigat
till avdrag för överföringen. För överföring
av medel till annan personalstiftelse
jämlikt sagda lag är aktiebolag
berättigat till avdrag, om stiftelsens
ändamål är sådant, att aktiebolaget
vid direkt omkostnad för
dylikt ändamål är berättigat till avdrag.

till 30 §.

1. Beräkning av inländsk försäkringsanstalts
överskott
skall ske särskilt för å ena sidan livförsäkringsrörelse,
å andra sidan
sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelsc.
Försäkring, som meddelats
i samband med huvudförsäkring,
räknas härvid som tillhörande
huvudförsäkringens art (t. ex. livränta,
som meddelats som ersättning

visningarna till 53 §) för pensionering
av personal, som är eller varit anställd
i rörelsen, eller efterlevande till
sådan personal. Avdrag må dock icke
medgivas med mindre dels pensioneringen
anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrives som villkor
för att livförsäkring skall hänföras
till pensionsförsäkring, dels ock de
överförda medlen erfordras för att
säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg
eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola
utgå.

Skattskyldig, som överfört medel
till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse,
är berättigad till avdrag
för de överförda medlen, om
stiftelsens ändamål är sådant, att
den skattskyldige vid direkt omkostnad
för dylikt ändamål är berättigad
till avdrag, samt stiftelsen i övrigt
uPPfyller villkor motsvarande dem
som i punkt 6 av anvisningarna till
53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

14. I fråga om beräkning av avdrag
från intäkt av livförsäkringsrörelse
gäller vad därom stadgas i 30 §
med därtill hörande anvisningar.

till 30 §.

1. Vid uppdelning av försäkringsrörelse
å sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse,
å ena, samt
livförsäkringsrörelse, å andra sidan,
skall försäkring, som meddelats i
samband med huvudförsäkring, räknas
som tillhörande huvudförsäkringens
art (t. ex. livränta, som meddelats
som ersättning vid olycksfallsförsäkring,
räknas till olycksfallsför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

vid olycksfallsförsäkring, räknas till
olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring,
som av livförsäkringsbolag meddelats
i kombination med livförsäkring, räknas
till livförsäkring). Intäkter samt
driftkostnader eller andra avdrag,
vilka icke kunna bokföringsmässigt
fördelas på de båda arterna av rörelse,
skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning
förstås försäkringsfond (premiereserv,
ersättningsreserv) enligt
försäkringslagen, minskad med värdet
av återförsäkrares ansvarighet.
I ersättningsreserven inbegripes i fråga
om försäkringsanstalt, som driver
sjöförsäkring, den förstärkning av
försäkringsfonden, som sådan anstalt
gör enligt bolagsordningen, och i fråga
om anstalt, som driver livförsäkring,
återköpsreserven.

Med premieinkomst---- åter försäkrares

andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å
sjuk-, olycksfalls - eller skadeförsäk
ringsrörelse må
från bruttointäkten avdrag göras förutom
för driftkostnader, som avses i
29 §, för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning, premieåterbäringsreserv
och i lag föreskriven säkerhetsfond,
avsättning till sådan reservfond,
som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande
föreskrifter om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar, avsättning
till sådan regleringsfond,
som av trafikförsäkringsanstalt bildas
enligt gällande villkor och före -

Föreslagen lydelse:

säkring, sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag
meddelats i kombination
med livförsäkring, räknas till
livförsäkring).

Med försäkringsfond för egen räkning
förstås försäkringsfond enligt
lagen om försäkringsrörelse (premiereserv,
ersättningsreserv och, dår
rörelsen avser livförsäkring eller annan
personförsäkring för livstid eller
för längre tid än tio år, reserv för
tilldelad återbäring), minskad medvärdet
av återförsäkrares ansvarighet.
I ersättningsreserven inbegripes
i fråga om försäkringsanstalt, som
driver sjöförsäkring, den förstärkning
av försäkringsfonden, som sådan
anstalt gör enligt bolagsordningen.

Med premieinkomst----åter försäkrares

andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
må
från bruttointäkten avdrag göras förutom
för driftkostnader, som avses i
29 §, för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning och i lag föreskriven
säkerhetsfond, för utbetald
återbäring, för avsättning till sådan
reservfond, som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt
gällande föreskrifter om allmänna
grunder angående försäkring med
statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar, för
avsättning till sådan regleringsfond,
som av trafikförsäkringsanstalt bildas
enligt gällande villkor och före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

skrifter för utövande av trafikförsäkringsrörelse,
ävensom, med nedan
angiven inskränkning, för ökning av
utjämningsfonderna, i den mån denna
ökning icke överstiger vinsten å
själva försäkringsrörelsen. Denna
vinst skall beräknas till ett belopp,
som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande
inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för
egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande
utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning
för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen
räkning,

f) utgående försäkringsfond för
egen räkning.

Avdrag för -—--av brandskada.

Med utjämningsfond — — — försäkringsaktiebolags
reservfond.

Den på---livräntor, undan taget).

Nedsättning av försäkringsfond för
egen räkning, av premieåterbäringsreserv,
av säkerhetsfond samt av i
första stycket omnämnda reservfond
för ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
och regleringsfond för trafikförsäkringsanstalt
ävensom minskning
av utjämningsfonderna skall anses
som intäkt. Utbetald premieåterbäring
får avdragas som utgift. Sker
ändring av bolagsordningen, varigenom
anstalten får rätt att på annat
sätt än ovan sagts disponera vid denna
lags ikraftträdande befintlig utjämningsfond,
för vilken bestämmelser
om inskränkt dispositionsrätt

Föreslagen lydelse:

skrifter för utövande av trafikförsäkringsrörelse,
ävensom, med nedan angiven
inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna,
i den mån denna
ökning icke överstiger vinsten å själva
försäkringsrörelsen. Denna vinst
skall beräknas till ett belopp, som utgör
skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande
inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för
egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande
utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning
för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen
räkning,

f) utgående försäkringsfond för
egen räkning.

Avdrag för----av brandskada.

Med utjämningsfond----för säkringsaktiebolags

reservfond.

Den på---livräntor, undan taget).

Nedsättning av försäkringsfond för
egen räkning, av säkerhetsfond samt
av i första stycket omnämnd reservfond
för ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
och regleringsfond
för trafikförsäkringsanstalt ävensom
minskning av utjämningsfonderna
skall anses som intäkt. Sker ändring
av bolagsordningen, varigenom anstalten
får rätt att på annat sätt än
ovan sagts disponera vid denna lags
ikraftträdande befintlig utjämningsfond,
för vilken bestämmelser om inskränkt
dispositionsrätt funnits, eller
utjämningsfond, som bildats efter
lagens ikraftträdande, skall fonden

K ungt. Maj:ts proposition nr 93-

Nuvarande lydelse:

funnits, eller utjämningsfond, som
bildats efter lagens ikraftträdande,
skall fonden anses härigenom undergå
minskning med hela det belopp,
vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning
till omedelbar eller framtida vinstutdelning
till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet
å livförsäkringsrörelse må
från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses
i 29 §, för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning, premieåterbäringsrescrv,
i lag föreskriven
säkerhetsfond, utjämningsreserver
och livränteförsäkringsrörelsens
garantifonder ävensom för avsättning
av ränta till vinstreserv.

Med utjåmningsreserv förstås här
fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond
m. fl.), vilken enligt av
Konungen stadfästa grunder eller bolagsordningen
må användas endast
till att helt eller delvis täcka förlust
på dödlighet, sjuklighet och invaliditet
samt efter sådan disposition kvarstående
förlust på rörelsen i dess helhet,
i den mån densamma icke kan
täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel. Som utjåmningsreserv
skall ej anses i lag föreskriven
säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags
reservfond.

Med garantifond för livränteförsäkringsrörelsen
förstås hår fond,
som avsatts av överskottet på denna
rörelse och som enligt av Konungen
fastställda grunder eller bolagsordningen
må användas endast till vinstutdelning
å livrånteförsäkringar eller
till att helt eller delvis täcka förlust
inom denna rörelse på dödlighet,

Föreslagen lydelse:

anses härigenom undergå minskning
med hela det belopp, vartill den uppgick
före ändringen.

Utöver vad ovan stadgats må avdrag
icke ske för avsättning till omedelbar
eller framtida vinstutdelning
till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av nettointäkt
av livförsäkringsrörelse
skall följande iakttagas.

Med inländsk försåkringsanstalt
förstås i denna lag, förutom försäkringsbolag,
jämväl sådan understödsförening,
som enligt sina stadgar
äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd
överstigande 500 kronor
för medlem.

Såsom inländska försäkringar anses
dels försäkringar, som försäkringsanstalt
meddelat i direkt försäkringsrörelse
här i riket, dels ock
återförsäkringar, som inländsk försäkring
sanstalt meddelat åt annan
inländsk försåkringsanstalt.

Till utländsk återförsäkringsrörelse
hånföres rörelse, avseende återförsäkringar,
som inländsk försäkringsanstalt
meddelat åt eller tagit hos utländsk
försåkringsanstalt.

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse, avseende inländska
försäkringar och försäkringar,
som meddelats
i direkt försäkringsrörelse
utom riket, skall såsom bruttointäkt
upptagas intäkt av kapitaloch
fastighetsförvaltning.

I bruttointäkten inräknas jämväl
vinst vid försäljning av eller vid uppskrivning
av värdet å andra tillgångar
än inventarier eller för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

sjuklighet och invaliditet samt efter
sådan disposition kvarstående förlust
på rörelsen i dess helhet, som icke
kan täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel.

Med vinstreserv förstås här fond,
som omfattar försäkringstagarna individuellt
tilldelade men till dem ej
utbetalade vinstmedel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna
må icke ske i den mån desamma
genom ökningen komma att
överskjuta två procent av sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring
för dödsfall med avdrag av den
del därav, för vilken återförsäkrare
svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring
för dödsfall förstås här det belopp,
som är att anse som utsatt för
dödsrisk.

Nedsättning av försäkringsfond för
egen räkning, premieåterbäringsreserv,
säkerhetsfond, utjämningsreserver
och garantifonder skall anses som
intäkt. Utbetald premieåterbäring och
vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts
ur garantifond för dglik försäkring,
få avdragas såsom utgift.
Sker ändring av grunder eller bolagsordning,
varigenom anstalten får rätt
att disponera utjämningsreserv eller
garantifond på annat sått än ovan
sagts, skall fonden anses härigenom
undergå minskning med hela det belopp,
vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning
till omedelbar eller framtida
vinstutdelning åt försäkringstagarna
än dels avsättning till garantifond för
livränteförsälcringsrörelsc dels ock
avsättning, enligt av Konungen stad -

Föreslagen lydelse:

tigheter ävensom hyresvärde av fastighet,
som använts i livförsäkringsrörelsen.
Har försäkringsanstalt hos
utländsk försäkringsanstalt återförsäkrat
inländsk livförsäkring eller i
direkt försäkringsrörelse utom riket
meddelad livförsäkring utan att hos
sig behålla premiereserven, skall såsom
ränteintäkt anses ränta å värdet
av återförsäkrarens ansvarighet enligt
den räntefot, som legat till grund
för premieberäkningen.

Från bruttointäkten må avräknas
dels ränta å gäld, dels, såvitt angår
fastighetsförvaltning, annan enligt
25 § avdragsgill omkostnad för fastighet
än nyss sagts, dels förlust vid
försäljning av andra tillgångar än inventarier
eller för stadigvarande bruk
i rörelsen avsedda fastigheter, dels
belopp varmed värdet ä nyss angivna
tillgångar enligt bestämmelserna i
denna lag nedskrivits, dels 5 procent
av vad som återstår av bruttointäkten
efter avdrag som ovan sagts, dels
ock 5 kronor för varje direkt tecknad
kapitalförsäkring; såsom en enda
försäkring anses härvid alla kapitalförsäkringar,
som samtidigt tecknats
på samma persons eller samma personers
liv. Avdrag må dock icke ske
för försäkringstagare tillkommande
ränta å återbäringsmedel.

Därest de sammanlagda risksummorna
för återförsäkringar, som inländsk
försäkringsanstalt meddelat
åt utländsk försäkringsanstalt, uppgå
till minst en procent av de sammanlagda
risksummorna för den
förstnämnda anstaltens samtliga livförsäkringar,
skall såsom nettointäkt
av u 11 ä n d s k återförsä kringsrörclse
upptagas överskott

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

fästa grunder, av ränta till vinstreserv
för direkt tecknade kapitalförsåkringar
tillhörande anstaltens här
i riket drivna rörelse.

Vid tillämpningen av 30 § räknas
kapitalförsäkring, som är kombinerad
med livränteförsäkring, under viss
förutsättning som livränteförsäkring
(se anvisningarna till 31 §).

4. Vid beräkning av ränteskatteunderlaget
skall, där ej särskilda förhållanden
påkalla annat, räntan å
premiereserven beräknas å medeltalet
av dess belopp vid årets början
och slut efter den räntefot, som legat
till grund för dess beräkning; i fråga
om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
sättes räntan å premiereserven
lika med det belopp, vilket såsom
ränta gottskrivits besparingsfonden,
med avdrag av den ränta, som under
året utbetalts till besparingsf ondens
delägare.

Ränteskatteunderlaget må dock aldrig
överstiga på följande sått begränsade,
på livförsäkringsrörelsen
belöpande andel av behållningen å anstaltens
hela verksamhet, nämligen
dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen,
beräknat på sätt i
punkt 3 sagts, och de inkomstbelopp,
vilka i beskattningsavseende äro att
hänföra till annan förvärvskälla än

Föreslagen lydelse:

å sådan rörelse. Utvisar den utländska
återförsåkringsrörelsen i fall som
nyss sagts underskott, må detta avräknas
från den skattepliktiga nettointäkten
av kapital- och fastighetsförvaltningen.
Vid tillämpning av
förenämnda regel skall med en livförsäkrings
risksumma vid en viss
tidpunkt förstås den största ökning
av nettokapitalvärdet av försäkringsanstalts
förpliktelser på grund av
försäkringen, som kan uppkomma
genom försäkringsfall vid ifrågavarande
tidpunkt. Med nämnda nettokapitalvärde
förstås kapitalvärdet av
försäkringsanstalts förpliktelser på
grund av försäkringsavtalet, minskat
med kapitalvärdet av försäkringstagarens
förpliktelser på grund av
samma avtal.

4. Erfordras på grund av bestämmelserna
i 30 § eller anvisningarna
till samma paragraf uppdelning av
intäkt eller avdrag mellan olika delar
av försäkringsanstalts verksamhet,
skall fördelningen av intäkten eller
avdraget ske på skäligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

försäkringsrörelse, dels ock de vid
sagda överskotts beräkning avdragna
avsättningarna till andra fonder än
försäkringsfonden, i den mån deras
sammanlagda belopp icke överstiger
två gånger nämnda summa. Vid tilllämpning
av detta stadgande skall
iakttagas dels att från de inkomstbelopp,
vilka i beskattningsavseende
är o att hänföra till annan förvärvskälla
än försäkringsrörelse, avdrag
må ske för underskott å annan sådan
förvärvskälla, dels ock att i fråga
om försäkringsanstalt, som jämväl
driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsåkringsrörelse,
inkomstbelopp
och underskott, vilka härröra från annan
förvärvskälla än försäkringsrörelse,
medräknas endast i den mån
de i försäkringstekniskt hänseende
äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

till 31 §.

1. Med pension förstås dels pension,
som utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels ock belopp,
som utgår på grund av pensionsförsäkring.

Till pensionsförsäkring hånföres:

1) sådan livränteförsäkring, enligt
vilken livsvarig livränta skall börja
utgå vid viss ålder (ålderspension) eller
vid varaktig arbetsoförmåga (invalidpension); 2)

livränteförsäkring, vilken är att
anse som änke- eller pupillförsäkring
(familjepension), dock, försåvitt fråga
är om pension till änka, allenast
om livräntan är livsvarig; samt

Föreslagen lydelse:

till 31 §.

1. Med pension förstås dels belopp,
som annorledes än i följd av försäkring
utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels belopp, som
utgår enligt lagen om folkpensionering,
dels ock belopp som utgår på
grund av pensionsförsäkring vare sig
denna tagits i samband med tjänst
eller annorledes.

Med pensionsförsäkring
förstås livförsäkring, enligt vilken icke
skola utgå andra försäkringsbelopp
än

1) ålderspension, utgående högst
under den försäkrades livstid,

2) invalidpension, utgående högst
så länge den försäkrade är arbetsoförmögen
eller har nedsatt arbetsförmåga,

3) efterlevandepension eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

3) försäkring, vilken utgör en kombination
av livränteförsäkring som i
1) eller 2) sägs och kapitalförsäkring,
i följande fall:

a) därest med livränteförsäkring
kombinerats kapitalförsäkring å belopp
sammanlagt ej överstigande livräntas
dubbla årsbelopp, skolande
härvid i fråga om änke- och pupillförsäkring
såsom årsbelopp anses den
årliga pension, som tillförsäkrats enbart
änka;

b) därest vid försäkring av ålderspension
avtalats, att pensionen skall
utgå ett visst garanterat antal år, oberoende
av om den försäkrade efter
uppnådd pensionsålder avlider innan
det garanterade antalet år uppnåtts;

c) därest vid försäkring, varom i

b) sägs, pensionsåldern är högst 70
år och, för den händelse dödsfall inträffar
före pensionsåldern, ett högst
med ålderspensionen lika årsbelopp
skall utgå under ett garanterat antal
år; eller

d) därest livsvarig livränta till förmån
för efterlevande änka eller barn
skall, oavsett för månst agarens dödsfall,
utgå under ett garanterat antal
år efter försörjarens död.

Under 3 b), c) eller d) bär ovan
omförmäld försäkring skall dock
icke, för såvitt den ej tillika uppfyller
villkoren enligt 3 a), anses såsom
pensionsförsäkring, med mindre det
garanterade antalet år år högst tjugu
och det i avtalet stadgats, att rätt till
återköp eller belåning av försäkringen
ej skall föreligga och ej heller
rätt till sådan förändring av utbetalningssättet,
att försäkringen upphör
att vara av sådan art, som ovan i
denna anvisning sågs.

Utgör i annat fall än här ovan
sagts försäkring en kombination av

Föreslagen lydelse:

5) med ålders-, invalid- eller efterlevandepension
förenat kapitalbelopp,
som utgår i samband med att pensionen
börjar utbetalas eller upphör eller
försäkringen upphör.

Ålderspension, som här avses, må
icke börja utgå vid lägre ålder än 55
år, såvida icke med hänsyn till den
försäkrades yrke eller andra omständigheter
(t. ex. varaktig arbetsoförmåga)
lägre pensionsålder kan anses
skälig.

Med efterlevandepension förstås
pension, som efter den försäkrades
död utgår högst så länge viss eller
vissa i försäkringsavtalet angivna personer
leva.

Såsom efterlevandepension skall
ock anses pension, som utgår efter
den försäkrades död oberoende av
viss pensionstagares liv, (försörjningsränta)
under förutsättning

a) att försörjnings räntan är förenad
med livsvarig ålderspension eller
med sådan livsvarig efterlevandepension
till maka eller barn, vilken skall
börja utgå omedelbart efter den försäkrades
död, samt att försörjningsräntans
årsbelopp icke överstiger den
livsvariga pensionens årsbelopp,

b) att försörjningsräntan skall utgå
under högst tjugu år, dock med
den inskränkningen att, då räntan är
förenad med livsvarig ålderspension,
räntan likväl icke må utgå längre än
till den tidpunkt, då den försäkrade
skulle hava fyllt 90 år, och ej heller,
vid pensionsålder över 70 år, under
längre tid än som motsvarar skillnaden
mellan 90 år och pensionsåldern,

c) att premier för försörjningsräntan
och den med denna förenade livsvariga
pensionen skola erläggas under
tid, som icke med mera än fem
år understiger den tid under vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

livränte- och kapitalförsäkring, skall försörjningsräntan enligt avtalet
försäkringen anses uppdelad på en längst skall utgå, samt att icke vid
kapitalförsäkring och en livrånteför- utgången av något kalenderår under
säkring. förstnämnda tid det sammanlagda

Olycksfallsförsäkring räknas icke beloppet av erlagda premier överstisåsom
pensionsförsäkring. ger det belopp, som vid samma tid Med

livsvariga livräntor avses så- punkt skulle hava erlagts, om predana
livräntor, som upphöra att utgå miebetalningen jämnt fördelats å tid,
först vid dödsfall eller, beträffande som med fem år understiger den

änka, vid dödsfall eller omgifte.

tid under vilken försörjningsräntan
längst skall utgå, samt

d) att i avtalet stadgats, att rätt
till återköp eller belåning av försäkringen
icke skall föreligga och ej heller
rätt till sådan förändring av försäkringen,
att den upphör att vara
pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
under a) i nästföregående stycke
skall efterlevandepension till den
försäkrades änka anses såsom livsvarig,
även om pension skall upphöra
vid omgifte.

Kapitalbelopp, som utgå på grund
av pensionsförsäkring, må tillsammans
icke överstiga det högsta årliga
beloppet av ålders- eller invalidpensionen,
ökat, om efterlevandepension
skall utgå till make, med det
högsta årliga beloppet av efterlevandepensionen.

Skall enligt avtal om pensionsförsäkring
ålderspension eller invalidpension
upphöra eller nedsättas viss
tid efter det pensionsåldern eller arbetsoförmågan
inträtt eller skall annan
efterlevandepension än försörjningsränta
upphöra eller nedsättas
viss tid efter den försäkrades död må
denna tid icke understiga fem år eller,
i fråga om ålderspension vars
årsbclopp icke överstiger 3 000 kronor,
två år.

Med kapitalförsäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

förstås annan livförsäkring än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal om livförsäkring,
förutom utfästelse som avtal om pensionsförsäkring
enligt vad ovan sagts
må innehålla, jämväl annan utfästelse,
må försäkringen anses uppdelad
på en pensionsförsäkring och en
kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring, vilken innehåller
i nästföregående stycke omförmälda
utfästelser, icke uppdelas på sätt
där sägs, enär pensionens storlek icke
bestämts eller annan omständighet
av betydelse för uppdelningen icke är
känd, må uppdelningen ske enligt
grunder, som fastställas av Kungl.
Maj.t.

Utan hinder av vad ovan stadgats
må pensionsförsäkring, för vilken
premiebetalningen skall vara fullgjord
inom fem år från försäkringsavtalets
ingående, anses som kapitalförsäkring,
därest förbehåll härom
intagits i avtalet vid dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall anses
tillhöra samma slag av försäkring
som huvudförsäkringen.

För att försäkring skall anses hava
tagits i samband med tjänst erfordras,
att enligt anställningsavtalet
skyldighet föreligger för arbetstagare
att hava sådan försäkring eller
att, om sådan skyldighet icke föreligger,
premier för försäkringen skola
gäldas av arbetsgivaren eller av
denne jämte arbetstagaren. För att
sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall
anses hava tagits i samband med
tjänst erfordras utöver vad förut
sagts, att anmälan angående nyssnämnda
förhållanden skett hos försäkringsanstalten.
Försäkring enligt
lagen om försäkring för olycksfall i

Kunql. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

till 32 §.

10. Susom livränta anses, förutom
egentlig livränta, övriga på grund av
pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp,
jämväl sådana belopp,
som på grund av försäkringsavtalet
utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning
vid dödsfall. Ändras
försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring
helt eller delvis övergår till
kapitalförsäkring, skola mot kapitalförsäkringen
svarande premiereserv
och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten
för ändringen anses såsom
på grund av försäkringen utbetalt
belopp.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten
av sin tjänst avdraga avgifter,
som han på grund av tjänsten erlagt
för egen pensionering, vare sig avgifterna
erlagts till arbetsgivaren, till
särskild för ändamålet bildad kassa
eller till försäkringsanstalt. Likaledes
får avdrag äga rum för avgifter, som
på grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteför
säkring såsom änkeoch
pupillförsäkring o. dgl. Angående
skattskyldigs rätt till avdrag för
avgifter, som han annorledes än på
grund av tjänst eller anställning erlagt
för egen pensionsförsäkring samt
för änke- och pupill försäkring, se
46 § 2 mom.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring,
som avses i 46 § 2 mom. första stycket
3), uppburit vinstutdelning eller
premieåterbäring, skall vad sålunda
uppburits avräknas från premiernas
belopp, så att blott vad därefter åter -

Föreslagen lydelse:

arbete anses icke såsom försäkring,
tagen i samband med tjänst.

till 32 §.

10. Ändras försäkringsavtal så,
att pensionsförsäkring helt eller delvis
övergår till kapitalförsäkring,
skola mot kapitalförsäkringen svarande
premiereserv och övriga tillgodohavanden
vid tidpunkten för ändringen
anses såsom på grund av pensionsförsäkringen
utbetalt belopp.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten
av sin tjänst avdraga avgifter,
som han i samband med tjänsten erlagt
för egen eller efterlevandes pensionering,
vare sig avgifterna erlagts
till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet
bildad kassa eller till försäkringsanstalt.
Avdrag för sådana avgifter
må dock ske endast om pensioneringen
anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrives som
villkor för att livförsäkring skall
hänföras till pensionsförsäkring. Angående
skattskyldigs rätt till avdrag
för avgifter, som han annorledes än
i samband med tjänst erlagt för egen
eller efterlevandes pensionering, se
46 § 2 inom.

till 46 §.

1. Avdrag må icke åtnjutas för
premier och andra avgifter i de fall,
där avgifterna åro att betrakta såsom
utgifter för levnadskostnader, vilka
enligt 20 § icke åro avdragsgilla, men
där det utgivna beloppet utgör skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

står av verkligen utbetalda premier tepliktig inkomst för den vilken befår
avdragas, dock högst 200 kronor, loppet kommit till godo, t. ex. då avHar
vinstutdelning och premieåterbä- gifterna erlagts för försäkring å hemring
överstigit de under året erlagda biträde, v.
premiernas belopp, utgör enligt 19 §
överskottet icke skattepliktig intäkt.

till 53 §.

2. Verksamhet på grund av anställning
i svenskt företag anses utövad
här i riket, även om tjänstinnehavaren
i och för sin tjänst måste
göra tillfälliga besök utomlands eller
under längre tid uppehålla sig därstädes
under kringresande (t. ex.
handelsresande). Förmåner, som
härröra av ett förutvarande tjänsteförhållande
(pension, vissa undantagsförmåner
o. s. v.) och åtnjutas
av person, som icke är bosatt eller
stadigvarande vistas här i riket, beskattas
i Sverige, om den tidigare
verksamheten huvudsakligen utövats
härstädes. För sådan person föreligger
däremot ej skattskyldighet för
livränta eller andra enligt 31 § med
inkomst av tjänst likställda förmåner,
som icke åtnjutas på grund av
något tjänsteförhållande.

6. Till pensionsanstalter, som icke
äro bolag, räknas inrättning, självständig
fond eller annan stiftelse, vilkens
kapital och avkastning må användas
endast till pensioner på grund
av tjänst eller annan arbetsanställning,
därest genom föreskrifter i reglementet
eller eljest trygghet skapats
för att anstalten så länge den
består skall hava sådant ändamål
samt att vid dess upplösning återstående
medel antingen jämväl skola
användas för dylik pensionering eller
ock skola anslås till välgörande eller
eljest allmännyttigt ändamål. Pen -

till 53 §.

2. Verksamhet på grund av anställning
i svenskt företag anses utövad
här i riket, även om tjänstinnehavaren
i och för sin tjänst måste göra
tillfälliga besök utomlands eller under
längre tid uppehålla sig därstädes
under kringresande (t. ex. handelsresande).
Förmåner, som härröra
av ett förutvarande tjänsteförhållande
(pension, vissa undantagsförmåner
o. s. v.) och åtnjutas av person,
som icke är bosatt eller stadigvarande
vistas här i riket, beskattas i Sverige,
om den tidigare verksamheten
huvudsakligen utövats härstädes.
För sådan person föreligger däremot
ej skattskyldighet för pension, livränta
eller andra enligt 31 § med inkomst
av tjänst likställda förmåner,
som icke åtnjutas på grund av något
tjänsteförhållande.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom
pensionsstiftelse bildad enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, jämväl inrättning,
självständig fond eller annan
stiftelse, vilkens kapital och avkastning
må användas endast till pensioner
på grund av tjänst, därest genom
föreskrifter i reglementet eller
eljest trygghet skapats för att stiftelsen
så länge den består skall hava
sådant ändamål samt att vid dess
upplösning återstående medel antingen
skola användas för dylik pensionering
eller ock skola anslås till

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sionsstiftelser bildade enligt lagen välgörande eller eljest allmännyttigt
om aktiebolags pensions- och andra ändamål.
personalstiftelser åro att hänföra till
pensionsanstalter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951. I samband med lagens
ikraftträdande skall följande iakttagas:

1. Äldre bestämmelser skola, såvitt angår försäkringstagares beskattning,
tillämpas vid 1951 års taxering, så ock vid eftertaxering för år 1951 eller
tidigare år. I övrigt skola äldre bestämmelser gälla beträffande eftertaxering
för år 1950 eller tidigare år.

2. Beträffande försäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, skola
äldre bestämmelser angående försäkringstagares beskattning jämväl i övrigt
gälla efter nämnda dag, dock med följande undantag:

a) Avdrag må icke åtnjutas för avgifter, vilka efter ingången av år 1951
erläggas för försäkring, som avses i andra stycket av punkt 5 av anvisningarna
till 28 § i deras äldre lydelse. Belopp, som utfaller på grund av
försäkring av nyssnämnda slag, vilken meddelats före angivna tidpunkt,
är skattepliktigt endast till så stor del, som enligt försäkringsteknisk beräkning
motsvarar de avgifter, vilka erlagts före sagda tidpunkt.

b) Utgår livränta på grund av pupillförsäkring må avdrag, som avses i
32 § 2 mom. a) i dess äldre lydelse, icke åtnjutas, därest livräntan utgår
i anledning av dödsfall, vilket inträffat efter ingången av år 1951.

c) I fråga om avdrag för avgifter, som avses i 46 § 2 mom. 3), skola de
nya bestämmelserna gälla även beträffande försäkringar, som meddelats
före den 1 januari 1951.

3. Vid beräkning av skattepliktig inkomst för försäkringsanstalt skall
livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, hänföras till kapitalförsäkring,
om den enligt äldre bestämmelser skolat hänföras till sådan försäkring.

4. I fråga om understödsförening, som enligt sina stadgar äger meddela
livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem,
skall såsom nettointäkt upptagas dels den del av föreningens enligt 24 § i
dess äldre lydelse och 25 § beräknade nettointäkt av fastighet, som efter förhållandet
mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats
före ingången av år 1951, och hela premiereserven belöper på nämnda försäkringar,
dels ock den del av föreningens enligt 30 § beräknade nettointäkt
av livförsäkringsrörelse, som efter förhållandet mellan premiereserven för
kapitalförsäkringar, vilka meddelats efter ingången av år 1951, och premiereserven
för samtliga kapitalförsäkringar belöper pa de efter 1951 års ingång
meddelade kapitalförsäkringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 inom, 7 § och 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 19471 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §.

1 mom. Från sammanlagda —
--kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning
samt för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring,
allt i den omfattning som i
46 § 2 mom. kommunalskattelagen
sägs.

7 §•

Från skattskyldighet —--— hus hållningssällskap

för all inkomst;

e) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och
högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att
vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål
och kontoret icke lämnar utdel -

4 §.

1-mom. Från sammanlagda —
--kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning
samt för pensionsavgifter enligt
lagen om folkpensionering ävensom
för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring, allt
i den omfattning som i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen sägs.

7 §•

Från skattskyldighet----hus hållningssällskap

för all inkomst;

1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1948: 764 samt av 10 § 2 mom. se 1949: 67.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

ning åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, pensionsanstalter som
icke åro bolag, understödsföreningar,
jämlikt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser
bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid
olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av egendom»
å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller
vilkas verksamhetsområden falla
utanför Stockholm och omfatta allenast
visst län eller del av län, ävensom
sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete:

för all inkomst;

i) kyrkor, sjukvårdsinrättningar
--— statlig inkomstskatt.

Att personer — -—- — samma paragraf.

10 §.

2 in o m. Den statliga —--be skattningsbara

inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, i den
män de driva livförsäkringsrörelse;

Föreslagen lydelse:

ning åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, pensionsstiftelser, andra
understödsföreningar än sådana, som
enligt sina stadgar äga meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd
överstigande 500 kronor för medlem,
jämlikt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser
bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid
olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av egendom,
å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas
verksamhetsområden falla utanför
Stockholm och omfatta allenast
visst län eller del av län, ävensom sådana
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete:
för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar

—--statlig inkomstskatt;

j) understödsföreningar, som enligt
sina stadgar äga meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd överstigande
500 kronor för medlem och
som bedriva jämväl annan verksamhet
än livförsäkringsverksamhet:

för all inkomst, sam belöper på annan
än till livförsäkring hänförlig
verksamhet.

Att personer---- samma pa ragraf.

1« §•

2 in o in. Den statliga —--be skattningsbara

inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, i den
mån de driva livförsäkringsrörelse:
tio procent av den beskattningsbainkomsten;
samt

tjugufem procent av den beskattningsbara
inkomsten; samt ra

:{ liihnng till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

d) för andra —--beskattnings bara

inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
under a) och c) här ovan skall
iakttagas att, därest försäkringsanstalt
driver jämväl annan försäkringsrörelse
än livförsäkringsrörelse, skatten
skall beräknas enligt c), såvitt
angår svensk anstalt, allenast beträffande
den del av anstaltens beskattningsbara
inkomst som efter förhållandet
mellan den i för säkring stekniskt
hänseende till livförsäkringsverksamheten
hånförliga nettointäkten
och anstaltens sammanlagda nettointäkt
belöper å livförsäkringsrörelsen
och, såvitt angår utländsk anstalt,
allenast i fråga om den del av nämnda
inkomst som efter förhållandet mellan
den skattepliktiga nettointäkten
av livförsäkringsrörelsen och anstaltens
sammanlagda skattepliktiga nettointäkt
av försäkringsrörelse belöper
å livförsäkringsrörelsen.

Föreslagen lydelse:

d) för andra---beskattnings bara

inkomsten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen den 1950

(nr ) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370) skall äga motsvarande tillämpning beträffande taxeringen till statlig
inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943
(nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 28 maj 1943 om begränsning
av skatt för svensk livförsäkringsanstalt skall upphöra att gälla med utgången
av år 1950. Förordningen skall dock alltjämt äga tillämpning beträffande
skatt, som påförts eller påföres på grund av 1950 eller tidigaTe års
taxering.

Förslag

till

lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om
beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension
från staten.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1937 om beräkning i vissa
fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten skall upphöra
att gälla med utgången av år 1950. Lagen skall dock alltjämt äga tillJäinpning
beträffande pupillpension, som utgår i anledning av dödsfall, vilket
inträffat före utgången av år 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. och 6 § 1 mom. förordningen den
förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på

26 juli 1947 om statli;
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3§.

2 m o m. Såsom tillgångar vid
förmögenhetsberäkningen upptagas
icke:

a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; b)

rätt till undantagsförmåner
samt till pension och annan förmån,
som åtnjutes på grund av förutvarande
tjänsteförhållande, ävensom
till sådan livränta, varom förmäles i
32 § 2 mom. a)—c) kommnnalskattelagen; -

c) rätt till--— avsedd kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

1 m o m. Skyldighet att---

i riket.

Medlem av---— för förmögen het.

För skattskyldiga -----medde lade

föreskrifter.

Föreslagen lydelse:

3 §.

2 in o m. Såsom tillgångar- vid
förmögenhetsberäkningen upptagas
icke:

a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; b)

rätt till undantagsförmåner,
till pension eller annan livränta, som
utgår på grund av försäkring, till
pension och annan förmån, som annorledes
än i följd av försäkring åtnjutes
på grund av förutvarande
tjänsteförhållande samt till livränta
som, enligt vad i lag eller särskild
författning är stadgat, annorledes ån
på grund av försäkring utgår vid
sjukdom eller olycksfall i arbete eller
under militärtjänstgöring;

c) rätt till--- — avsedd kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

1 in o in. Skyldighet att---

i riket.

Medlem av----för förmögen het.

För skattskyldiga---— medde lade

föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

Nuvarande lydelse:

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar---för
förmögenhet.

Föreslagen lydelse:

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar---för
förmögenhet.

Utländska försäkringsanstalter äro
frikallade från skattskyldighet för
förmögenhet, som hänför sig till hår
i riket bedriven livförsäkringsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951. Dock skola bestämmelserna
i 3 § 2 mom. i sin äldre lydelse tillämpas vid 1951 års taxering
ävensom vid eftertaxering för år 1951 eller tidigare år samt bestämmelserna
i 6 § 1 mom. i sin äldre lydelse gälla vid eftertaxering för år 1950 eller
tidigare år.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom., 31 §, 33 § och 35 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928* 1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

29 §. 29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration
—• — — före taxeringsåret.

Har skattskyldig---och skul der.

Svenskt aktiebolag---utdel ningens

belopp.

Utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration i stäl -

1 in o m. Allmän självdeklaration
-— — — före taxeringsåret.

Har skattskyldig--— och skul der.

Svenskt aktiebolag — — — utdelningens
belopp.

Inländsk försäkringsanstalt, som
är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration
jämväl meddela uppgift i
de avseenden, som omförmälas i anvisningarna
till 30 § kommunalskattelagen.
Motsvarande gäller beträffande
utländsk försäkringsanstalt,
som här i riket drivit livförsäkringsrörelse,
dock endast såvitt angår den
till nämnda rörelse hänförliga verksamheten.

Med inländsk försäkringsanstalt
förstås i denna förordning, förutom
försäkringsbolag, jämväl sådan understödsförening,
som enligt sina
stadgar äger meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd överstigande
500 kronor för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration läm -

1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom. och 33 § se 1948:763, av 31 § se 1938: 374 samt av 35 §

1 mom. se 1935: 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

let för uppgifter enligt första stycket
punkterna 3) och 5) lämna uppgift
å premieinkomsten här i riket,
fördelad å dels livförsäkring, dels sjöförsäkring,
dels trafikförsäkring, dels
brandförsäkring och dels annan försäkring
samt uppgift å den eller de
kommuner, där sysslomannen (generalagenten)
haft kontor, samt, då
flera kontor funnits, uppgift å de vid
varje kontor influtna premieinkomsterna,
fördelade på nämnda olika slag
av försäkring.

Belopp, som---öretal bortfalla.
4

31 §.

Vid självdeklaration —- — — föreningens
bokföring.

Vid självdeklaration —---dessa

uppgifter.

För verk---— att utgiva.

För inländsk försäkringsanstalt
skall utan anmaning därjämte avlämnas
bestyrkt avskrift av protokoll
eller annan handling, som utvisar,
huru vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen för beskattningsåret
slutgiltigt fastställts samt
huru vinsten för samma år disponerats.

33 §.

Till ledning — — —- föra handel
sböcker;

bl av försäkringsanstalt:

Föreslagen lydelse:
na uppgift å premieinkomsten här
i riket, fördelad å dels livförsäkring,
dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring,
dels sjuk- olycksfalls- och
brandförsäkring och dels annan försäkring,
samt uppgift å den eller de
kommuner, där sysslomannen (generalagenten)
haft kontor, ävensom,
då flera kontor funnits, uppgift å de
vid varje kontor influtna premieinkomsterna,
fördelade på nämnda olika
slag av försäkring. Beträffande annan
än till livförsäkring hänförlig
verksamhet föreligger icke skyldighet
för utländsk försäkringsanstalt
att lämna uppgifter enligt första stycket
punkterna 3) och 5).

Belopp, som —---öretal bort falla.

31 §.

Vid självdeklaration---för eningens

bokföring.

Vid självdeklaration---dessa

uppgifter.

För verk — — — att utgiva.

33 §.

Till ledning---föra handels böcker; b)

av försäkringsbolag ävensom
understödsförening, oavsett om för -

Kunffl. Maj:ls proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

uppgift för envar, som under nästföregående
år åtnjutit livränta eller
eljest erhållit belopp på grund av
pensionsförsäkring hos anstalten, angående
sådant belopp,

dock att därest beloppet ej uppgått
till tvåhundra kronor uppgiftsskyldiglxet
icke äger rum med mindre
för den, som åtnjutit intäkten, tillika
skall uppgivas annan intäkt;

c) av den----utbetalts, angå ende

det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan — — — för
lyftning.

Vid fullgörande —--nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som — — — i huvudbok.

35 §.

1 m o m. I särskilda — — —
hemvist; samt

e) av styrelse för försäkringsanstalt: -

uppgift för — — — för försäkrihgen.

Föreslagen lydelse:

eningen enligt denna förordning är
att anse såsom försäkringsanstalt eller
ej:

uppgift för envar, som under nästföregående
år uppburit belopp på
grund av försäkring av den art, att
skatteplikt för beloppet föreligger,
angående sådant belopp,

dock att uppgiftsskyldighet icke
föreligger, därest under året uppburna
belopp sammanlaqt icke uppqå till
200 kronor;

c) av den---utbetalts, an gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift---avdrag skett.

Beträffande annan — — — för
lyftning.

•Vid fullgörande — — — nämnda
debetsedel.

Arbetsgivare, som--— i hu vudbok.

35 §.

1 m o m. I särskilda — — —
hemvist; samt

e) av styrelse för försäkringsbolag
eller understödsförening, oavsett om
föreningen enligt denna förordning
är att anse såsom försäkringsanstalt
eller ej:

uppgift för — — — för försäkringen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att bestäm
melserna i 33 § och 35 § 1 mom. skola träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas att 3 §, 10 §, 11 §, 20 §, 46 § 2 inom., 100 § 2 mom.,
103 § 1 inom. och anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen den 31 december
19451 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

3 §.

Preliminär skatt---fråga är.

Preliminär skatt — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Preliminär skatt---prelimi när

C-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall
utgöras för sådan inkomst av tjänst,
som helt eller delvis utgår i penningar
och som hänför sig till den skattskyldiges
huvudsakliga arbetsanställning
eller eljest utgör hans huvudsakliga
inkomst av tjänst, och skall
utgå med belopp som angives i skattetabell,
varom i 4 § sägs, eller med
den procent av inkomsten som i 7 §
sägs. Med tjänst likställes i denna
förordning rätt till pension, livränta
och undantagsförmåner samt sådant
periodiskt understöd eller sådan därmed
jämförlig periodisk intäkt, varför
givaren enligt 22, 25 eller 29 §
kommunalskattelagen är berättigad
till avdrag. Att preliminär A-skatt i
vissa fall kan komma att utgå jämväl
för annan inkomst än nyss sagts eller
för förmögenhet framgår av 48 §
1 mom.

3 §•

Preliminär skatt--— fråga är.

Preliminär skatt — — — statlig
förmögenhetsskatt.

Preliminär skatt — -— — preliminär
C-skatt.

1.Preliminär A-skatt skall
utgöras för sådan inkomst av tjänst,
som helt eller delvis utgår i penningar
och som hänför sig till den skattskyldiges
huvudsakliga arbetsanställning
eller eljest utgör hans huvudsakliga
inkomst av tjänst, och skall
utgå med belopp som angives i skattetabell,
varom i 4 § sägs, eller med
den procent av inkomsten som i 7 §
sägs. Med tjänst likställes i denna
förordning rätt till pension, livränta,
som utgår på grund av sjuk- olycksfalls-
eller skadeförsäkring eller annorledes
än på grund av försäkring,
ersättning, som i annan form än livränta
utgår på grund av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, tagen i samband
med tjänst, samt undantagsförmåner
ävensom sådant periodiskt
understöd eller sådan därmed jämförlig
periodisk intäkt, varför givaren enligt
22, 25 eller 29 § kommunalskat -

1 Senaste lydelse av 3 §, 10 §, 46 § 2 mom. och anvisningarna till 4G § se 1947:585 samt
av 103 § 1 mom. se 1946:472.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

Nuvarande lydelse:

2. Preliminär B-skatt —---verkställd taxering.

3. Preliminär C-skatt —
— — verkställd taxering.

Är skattskyldig--- — därtill för anleda.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Preliminär A-skatt -— — —- kostnadernas
bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå
för folkpension enligt lagen om folkpensionering,
särskilda barnbidrag
enligt lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn,
familjebidrag enligt familjebidragsförordningen
den 29 mars 194G, sådant
kontantunderstöd, som utgives
av arbetslöshetsnämnd med bidrag
av statsmedel, eller sådan pension eller
livränta från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200 kronor
för år.

Preliminär A-skatt — — — till
konkursbo.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas
å det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats sådana avgifter,
som den skattskyldige på grund av
sin tjänst har att erlägga för egen
eller efterlevande familjs pensionering.

Föreslagen lydelse:

telagen är berättigad till avdrag. Att
preliminär A-skatt i vissa fall kan
komma att utgå jämväl för annan inkomst
än nyss sagts eller för förmögenhet
framgår av 48 § 1 mom.

2. Preliminär B-skatt —
—- — verkställd taxering.

3. Preliminär C-skatt —
— — verkställd taxering.

Är skattskyldig---därtill för anleda.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Preliminär A-skatt ----kost nadernas

bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå
för folkpension enligt lagen om folkpensionering,
särskilda barnbidrag
enligt lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn,
familjebidrag enligt familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946, sådant
kontantunderstöd, som utgives
av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel, eller sådan pension, livränta
eller annan skattepliktig ersättning
från försäkringsanstalt, som
uppgår till högst 1 200 kronor för år.

Preliminär A-skatt — — — till
konkursbo.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas
å det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats dels avgifter,
som den skattskyldige erlägger för
sådan pensionsförsäkring eller sjukeller
olycksfallsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst, dels ock
avgifter, som den skattskyldige i samband
med tjänsten erlägger för egen
eller efterlevandes pensionering annorledes
än genom försäkring.

Kungl. Mai:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

Till andra —---preliminär A skatt.

20 §.

Efter anmaning'' av lokal skattemyndighet
är arbetsgivare eller försäkringsanstalt
skyldig att, den förre
beträffande namngiven hos honom
anställd person och den senare beträffande
namngiven person, som av
anstalten uppbär pension eller livränta,
lämna uppgift å löneförmån, pension
eller livränta, som enligt vad antagas
kan kommer att utbetalas under
inkomståret.

46 §.

2 in o in. Har arbetstagaren •— ■—
— 7 § angives.

Har arbetstagare — — —- första
utbetalningstillfället.

Har lokal----nämnda skatt.

Har lokal skattemyndighet meddelat
förordnande, som i 3 § sista stycket
avses, skall löneavdrag icke verkställas
å folkpension enligt lagen om
folkpensionering, särskilda barnbidrag
enligt lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders
in. fl. barn, familjebidrag enligt familj
ebi dragsförordningen den 29
mars 1946, sådant kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, sådan pension
eller livränta från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200
kronor för år, sådant periodiskt understöd
eller sådan därmed jämförlig
periodisk intäkt, varför givaren enligt
46 § kommunalskattelagen är berättigad
till avdrag, eller å lön, vilken
utbetalas till person, som är i
konkurs, eller till konkursbo.

Föreslagen lydelse:

Till andra---preliminär A skatt.

20 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet
är arbetsgivare, försäkringsbolag
eller understödsförening
skyldig att, arbetsgivaren beträffande
namngiven hos honom anställd person
och bolaget eller föreningen beträffande
namngiven person, till vilken
utgives pension, livränta eller
annan skattepliktig ersättning, lämna
uppgift å löneförmån, pension,
livränta eller annan ersättning, som
enligt vad antagas kan kommer att
utbetalas under inkomståret.

46 §.

2 m o in. Har arbetstagaren--

— 7 § angives.

Har arbetstagare — — — första
utbetalningstillfället.

Har lokal---nämnda skatt.

Har lokal skattemyndighet meddelat
förordnande, som i 3 § sista stycket
avses, skall löneavdrag icke verkställas
å folkpension enligt lagen om
folkpensionering, särskilda barnbidrag
enligt lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders
m. fl. barn, familjebidrag enligt familj
ebidragsförordningen den 29
mars 1946, sådant kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, sådan pension,
livränta eller annan skattepliktig
ersättning från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200 kronor
för år, sådant periodiskt understöd
eller sådan därmed jämförlig periodisk
intäkt, varför givaren enligt 46 §
kommunalskattelagen är berättigad
till avdrag, eller å lön, vilken utbetalas
till person, som är i konkurs,
eller till konkursbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:

100 §.

2 in o in. Fullgör icke arbetsgivare
eller försäkringsanstalt behörigen vad
vederbörande enligt 20 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen
vad honom enligt 50 §, 51 § första
stycket eller 98 § första stycket åligger.

straffes med böter, högst trehundra
kronor.

103 §.

1 in o in. Hörsammar icke skattskyldig
anmaning att avlämna preliminär
självdeklaration eller att fullständiga
sådan deklaration, eller

underlåter arbetsgivare eller försäkringsanstalt
att hörsamma anmaning
enligt 20 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa löneavdrag, att fullgöra
sådan skyldighet eller verkställer
han löneavdrag med för lågt belopp,
eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 50 §, 51 § första
stycket eller 98 § första eller andra
stycket,

äger länsstyrelsen förelägga den
försumlige lämpligt vite.

Då fråga---sig förfallen.

Anvisningar
till 46 §.

Med arbetsgivare — — — självständig
företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas
enligt förordningen den som till annan
utbetalar pension, livränta, un -

Föreslagen lydelse:

100 §.

2 m o in. Fullgör icke arbetsgivare,
försäkringsbolag eller understödsförening
behörigen vad vederbörande
enligt 20 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen
vad honom enligt 50 §, 51 § första
stycket eller 98 § första stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra
kronor.

103 §.

1 in o in. Hörsammar icke skattskyldig
anmaning att avlämna preliminär
självdeklaration eller att fullständiga
sådan deklaration, eller

underlåter arbetsgivare, försäkringsbolag
eller understödsförening
att hörsamma anmaning enligt 20 §,
eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa löneavdrag, att
fullgöra sådan skyldighet eller verkställer
han löneavdrag med för lågt
belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 50 §, 51 § första
stycket eller 98 § första eller andra
stycket,

äger länsstyrelsen förelägga den
försumlige lämpligt vite.

Då fråga — — — sig förfallen.

Anvisningar
till 46 §.

Med arbetsgivare -— — — självständig
företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas
enligt förordningen den som till annan
utbetalar pension, livränta eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nuvarande lydelse:
dantagsf örmåner, periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk
intäkt.

Det ankommer----denna för ordning.

Om en —--— uppbär tantiem.

Provision bör —---huvudman nens

tjänst.

För bedömande----med ar betsgivaren.

Har arbetstagaren---— skall

verkställas.

Arbetsgivares skyldighet — -— —
av inkomst.

Arbetsgivare är---än hem ortskommunen.

Då skattskyldig — — — huvudsaklige
arbetsgivaren.

Framställning om---höras

däröver.

Vid prövning----effektiv ut skyldsbetalning.

Den i------skall medgivas.

Utom i —--för handen.

Föreslagen lydelse:
annat belopp, som enligt 3 § 1. likställes
med inkomst av tjänst.

Det ankommer —- — —- denna
förordning.

Om en---— uppbär tantiem.

Provision bör •—- ---huvudman nens

tjänst.

För bedömande---med ar betsgivaren.

Har arbetstagaren-----skall

verkställas.

Arbetsgivares skyldighet —---

av inkomst.

Arbetsgivare är---än hem ortskommunen.

Då skattskyldig — — — huvudsaklige
arbetsgivaren.

Framställning om —---höras

däröver.

Vid prövning —--effektiv ut skyldsbetalning.

Den i---skall medgivas.

Utom i —----för handen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

12 §.

Har någon--— skolat ökas.

Vidare skall--• — 15,000 kro nor.

Vad som — ---- äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket
äger ej rum för rätt till sådan
livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)
—c) kommunalskattelagen, ej heller
för rätt till annan livränta, i den
mån vad som på grund av förordnande
av samma person såsom sådan
livränta tillfallit den berättigade icke
överstiger 1,500 kronors årsränta.

Föreslagen lydelse:

12 §.

Har någon — —--- skolat ökas.

Vidare skall--— 15,000 kro nor.

Vad som ---— äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket
äger ej rum för rätt till pension
som utgår på grund av pensionsförsäkring.
Skattskyldighet äger ej heller
rum för rätt till livränta som
utgår på grund av annan försäkring
ån pensionsförsäkring, i den mån
vad som på grund av förordnande av
samma person såsom sådan livränta
tillfallit den berättigade icke överstiger
1,500 kronors årsränta.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring
och pensionsförsäkring
stadgas i anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, hänföres till pensionsförsäkring,
därest den är av det slag, som avses i 32 § 2 mom. a)—c)
kommunalskattelagen i dess lydelse före nämnda dag, och till kapitalförsäkring,
om livförsäkringen är av annat slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdepartementet
fråga om beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare,
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ls bemyndigande den 26 maj 1944 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet samma dag bankdirektören E. Browaldh,
professorn E. Lindahl, direktören N. W. Lundblad, professorn A.
Montgomery, skattedirektören K. G. A. Sandström, ledamoten av riksdagens
första kammare kassören A. W. Strand och ledamoten av riksdagens andra
kammare hemmansägaren O. E. Werner att såsom sakkunniga inom finansdepartementet
biträda med utredning rörande inadvertenser i nuvarande
skattesystem. Åt skattedirektören Sandström uppdrogs att i egenskap av ordförande
leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga ha antagit benämningen
1944 års allmänna skattekonnnitté.

Sedan kommittén med skrivelse den 8 december 1944 avlämnat betänkande
med förslag till förfarande vid avveckling av krigskonjunkturbeskattningen,
har kommittén varit sysselsatt med utredning rörande frågor angående
beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare.

I kommitténs sammansättning ha under tiden vissa förändringar ägt rum.
Den 19 februari 1945 befriades professorn Montgomery från sitt uppdrag.
Direktören N. W. Lundblad avled den 25 september 1947. Den 26 september
1945 förordnades filosofie doktorn F. Lundberg och byråchefen H. A.
Prawitz att såsom experter biträda kommittén i beskattningsfrågor rörande
försäkringsväsendet. Lundberg entledigades på därom gjord framställning
från sitt förordnande den 15 oktober 1946. Den 14 maj 1947 uppdrogs åt
direktören, f. d. revisionssekreteraren G. W. Hemberg att vara ledamot i
kommittén med uppgift att deltaga i behandlingen av frågor angående beskattningen
av försäkringsanstalter och försäkringstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén har med skrivelse den 31 december 1947 avlämnat betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare m. m. (SOU 1948:22) med därvid
fogade författningsförslag; författningsförslagen torde få såsom Bilaga A
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svea och Göta hovrätter, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län, mellankommunala prövningsnämndcn,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska personal-pensionskassan, Livförsäkringsanstalten Folket
och Försäkringsanstalten Samarbete, Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
förtroenderåd, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska sjukkasseförbundet, Understödsföreningarnas riksförbund,
De fria sjukkassornas förbund, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
samt Försäkringstjänstemannaförbundet. Därjämte ha yttranden
inkommit från Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Sveriges redareförening
och ett antal understödsföreningar (begravningskassor). II.

II. Sammanfattning av kommitténs förslag.

Beskattning av livförsäkringsanstalter. Med avseende å livförsäkringsanstalternas
beskattning har kommittén föreslagit sådan omläggning av nuvarande
beskattningsregler, att skatt icke skall utgöras för det s. k. överskottet
å försäkringsrörelsen. Den s. k. ränteskatten bibehålies däremot men beräknas
å den verkliga avkastningen å bolagets samtliga tillgångar, som icke
hänföra sig till pensionsförsäkringar. Att kommittén föreslagit borttagande
av skatten å överskottet av livförsäkringsrörelsen beror på att någon intäkt,
som bör göras till föremål för beskattning, icke anses föreligga. Till den del
överskottet härrör från avkastning av anstaltens tillgångar blir densamma
ändock föremål för beskattning i enlighet med vad nyss uttalats. I den mån
återigen överskottet härrör från besparingar å den del av inbetalda premier,
som svarar mot dödlighetsrisk och omkostnader, anses någon beskattning
hos försäkringsanstalterna icke böra ske, enär fråga är om fall, då försäkringstagarna
gjort större premieinbetalningar än som under de faktiskt rådande
förhållandena sedermera visat sig vara erforderliga.

Kommittén har icke ansett räntebeskattning böra ifrågakomma beträffande
pensionsförsäkringar.

Vad nu sagts avser rörelse omfattande inländska försäkringar, varmed
förstås försäkringar direkt meddelade här i riket eller i återförsäkring övertagna
från annan svensk försäkringsgivare. Beträffande rörelse avseende

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

utländska försäkringar har kommittén föreslagit, att gällande regler angående
överskottets beskattning i stort sett skola bibehållas; någon ränteskatt utgår
icke vid sådan rörelse.

Understödsföreningar och pensionsstiftelser ha föreslagits skola i beskattningshänseende
jämställas med livförsäkringsanstalter.

Med hänsyn till de tekniska svårigheter, som skulle föranledas av en
dubbelbeskattning av försäkringsbolags aktieutdelning, och till utdelningens
ringa belopp har kommittén föreslagit att utdelningen icke beskattas hos
bolaget; såsom ytterligare skäl härför har åberopats, art skattelättnaden icke
kommer aktieägarna utan försäkringstagarna till godo.

Kommittén har föreslagit, att för livförsäkringsrörelse skattesatsen vid
den statliga inkomstbeskattningen göres rörlig liksom för fysiska personer
och att grundbeloppet bestämmes till tio procent av den beskattningsbara
inkomsten, motsvarande den lägsta skattesatsen för fysiska personer.

Försäkringstagarnas beskattning. I många fall understiger den nuvarande
s. k. ränteskatten den inkomstskatt, som rätteligen skulle belöpa å försäkringstagarna.
Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att utöver
den skatt, som uttages å försäkringsanstalternas avkastning, skall, såvitt
angår annan livförsäkring än pensionsförsäkring, hos försäkringstagarna
uttagas inkomstskatt för beräknad ränta å premiereserv och förmögenhetsskatt
för premiereserven.

Då det anses påkallat att hos försäkringstagarna uttaga skatt å ränteavkastningen
endast i fråga om försäkringstagare med större inkomster, har
emellertid kommittén föreslagit en viss begränsning av skatteplikten. Av
praktiska skäl har kommittén härvid icke utgått från inkomsten utan i stället
föreslagit en begränsning med hänsyn till försäkringens storlek. Sålunda
har den skattepliktiga räntan föreslagits skola beräknas å den med visst
avdrag minskade summan av premiereserverna för den skattskyldiges samtliga
försäkringar av annat slag än pensionsförsäkring. Avdraget har föreslagits
till 20 000 kronor. För ogift skattskyldig med hemmavarande barn under 18
år och för gift skattskyldig har avdraget föreslagits till 40 000 kronor; avdraget
för skattskyldig, hans maka och hemmavarande barn under 18 år må
dock sammanlagt icke överstiga 40 000 kronor.

Den ränta, varför skatt enligt förslaget skall erläggas av försäkringstagarna,
skall beräknas enligt av Kungl. Maj :t bestämd räntefot. Denna skall
ungefärligen motsvara ''/, av den nettoräntefot, som livförsäkringsanstalterna
i genomsnitt uppnå vid sin kapitalförvaltning. Sistnämnda begränsning motverkar
den dubbelbeskattning, som eljest skulle uppstå genom att både anstalten
och försäkringstagaren beskattas för räntan.

Vid förmögenhetsbeskattningen av premiereserven har kommittén föreslagit
samma avdrag som vid beräkning av den skattepliktiga ränteinkomsten.

Då pensionsförsäkringen, i synnerhet den form därav, som utgöres av
en kombination av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, i betydande ut 4

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

Kunql. Maj:ts proposition nr 93.

sträckning ansåges ha utnyttjats för att ernå skattelindring, har kommittén
föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser om pensionsförsäkring.
Sålunda har kommittén föreslagit att försäkring med garanterad utbetalning
under viss tid icke längre skall hänföras till pensionsförsäkring. Däremot
skall även i fortsättningen vid pensionsförsäkring visst kapitalbelopp
kunna utbetalas i samband med dödsfall eller annat pensionsfall. Detta kapitalbelopp
har föreslagits icke skola få överstiga det årliga egenpensionsbeloppet,
i förekommande fall ökat med årligt änkepensionsbelopp.

Efter dessa begränsningar skulle till pensionsförsäkring hänföras försäkring,
vilken icke innehåller utfästelse om andra försäkringsbelopp än

a) ålderspension till den försäkrade,

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller
hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar
eller styvföräldrar,

d) kapitalbelopp, som förut sagts.

Genast börjande livränta skall dock enligt förslaget i beskattningshänseende
behandlas såsom annan försäkring än pensionsförsäkring.

I fråga om invalidpension hänföres enligt nuvarande bestämmelser till
pensionsförsäkring endast sådan invalidpension, vilken utgår vid varaktig
arbetsoförmåga. Denna föreskrift torde emellertid icke ha tillämpats i enlighet
med sin avfattning, utan till invalidpension har i praxis hänförts jämväl
ersättning, som utgår på grund av övergående arbetsoförmåga. Kommittén
har föreslagit en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att med invalidpension
skall förstås jämväl ersättning, som utgår på grund av övergående
arbetsoförmåga. I

I fråga om livförsäkringar har kommittén, bortsett från den nyss omnämnda
ändringen av definitionen å pensionsförsäkring, icke föreslagit annan
ändring av de nuvarande reglerna rörande behandlingen i skattehänseende
av försäkringspremier och försäkringsbelopp än att gränsen för det
av sociala skäl motiverade avdraget föreslagits skola höjas från 200 till
300 kronor.

Enligt förslaget skall sålunda beträffande annan livförsäkring än pensionsförsäkring
avdrag — bortsett från 300-kronorsavdraget — icke medgivas
för erlagd försäkringspremie men skall utbetalt belopp icke beskattas.

Vad angår pensionsförsäkring i detta begrepps nyss angivna mera begränsade
omfattning har kommittén föreslagit att liksom för närvarande avdrag
skall medgivas för erlagd premie, medan utbetalt pensionsbelopp skall
beskattas såsom intäkt av tjänst. Emellertid har kommittén föreslagit, att
den nuvarande begränsningen av avdragsrätten till allenast andra premier
än s. k. engångspremier skall bortfalla så att avdrag medgives för alla
erlagda premier för pensionsförsäkring, oberoende av den tid, under vilken
premieinbetalningen fullgöres. Då genast börjande livränta icke hänförts
till pensionsförsäkring, gäller vad nu sagts icke beträffande sådan livränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Vad slutligen angår sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring
har kommittén föreslagit, att det avdrag för premier, som för
närvarande enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen är medgivet endast
i den mån avdraget kan verkställas inom 200-kronorsavdragets ram,
skall utvidgas att gälla hela beloppet av erlagda dylika premier utan någon
begränsning. I anslutning härtill har föreslagits, att ersättning på grund av
sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring skall utgöra
skattepliktig intäkt, dock icke i den mån ersättningen vid sjuk- och olycksfallsförsäkring
avser sjukvårds- eller läkarkostnad.

Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring får dock avdrag för försäkringspremie
göras endast därest försäkringen icke innefattar utfästelse om
ersättning i form av kapital överstigande det högsta årsbelopp, som i form
av livränta kan utgå på grund av försäkringen. Utfallande belopp på grund
av försäkring, som innefattar sådan utfästelse, kommer därför ej att utgöra
skattepliktig intäkt.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har riktats stark kritik mot olika delar av förslaget.
Denna kritik skall icke i detalj beröras i detta sammanhang utan först
i fortsättningen i samband med att de skilda delarna av förslaget upptagas
till behandling.

I några yttranden ha anförts mera allmänna synpunkter på
förslaget i dess helhet. Ifrågavarande uttalanden gå i vissa yttranden i
tillstyrkande riktning. Sålunda har överståthållarämbetet anfört,
att nu gällande bestämmelser vore av komplicerad natur och därjämte inrymde
ett flertal inadvertenser, som vid tillämpningen givit anledning till
berättigad kritik. Förslaget syntes innebära en förbättring i detta avseende
och överståthållarämbetet tillstyrkte i allt väsentligt de föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har yttrat, att förslaget syntes vara ägnat
att i huvudsak avhjälpa nuvarande brister i beskattningen av försäkringsanstalter
och försäkringstagare utan att därför inkräkta på dess sociala
karaktär. Länsstyrelsen tillstyrkte därför, att förslaget lades till grund för
en blivande lagstiftning.

Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Värmlands
och Västmanlands län.

Kammarrätten samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ha däremot
uttalat vissa betänkligheter mot förslagets allmänna
utformning. Kammarrätten har härvid anfört:

Ehuru förslaget innebär en välbehövlig förenkling av reglerna för försäkringsbolagens
och även försäkringstagarnas beskattning, äro de även enligt
förslaget av en mera invecklad natur än som kan anses förenligt med en
god skattelagstiftning. Med det system för beskattningen, som råder på

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ifrågavarande område, lärer emellertid svårligen undgås, att bestämmelserna
bliva både vidlyftiga och svåröverskådliga. Att helt eller delvis övergå till
ett annat system kan ej gärna nu komma i fråga. Förutsättningen härför
är nämligen en ingående utredning, som tager hänsyn å ena sidan till att
försäkringstagarna erhålla en lättnad i beskattningen, som stimulerar till
en ur samhällssynpunkt önskvärd utveckling av försäkringsväsendet, och
å andra sidan att reglerna på hithörande område ej få bliva ett instrument
för skatteflykt. Då redan genomförd förändrad lagstiftning angående försäkringsanstalter
träder i kraft den 1 januari 1949 och beskattningsreglerna
måste anpassas efter denna lagstiftning, lärer ej någon mera djupgående
förändring på ifrågavarande beskattningsområde kunna till dess medhinnas.
Lämpligheten av en undersökning i syfte att framdeles söka åstadkomma
en större förenkling av beskattningsreglerna än den förslaget åsyftar synes
dock böra övervägas.

Vad så beträffar förslagets allmänna principer har kammarrätten ej något
att emot desamma erinra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att bestämmelserna
rörande beskattning av försäkringsanstalter och försäkringstagare vore i hög
grad svårbegripliga, icke endast för de skattskyldiga själva utan även för
fackmännen. Strävanden, som ginge ut på att förenkla lagstiftningen inom
detta område, borde därför hälsas med tillfredsställelse. Men en sådan förenkling
måste giva ett någorlunda betydande resultat, för att en omläggning
skulle kunna förordas. De nu gällande reglerna hade vunnit hävd och vore
trots sin invecklade art dock numera så invanda, att de icke utan särskilt
vägande skäl torde böra övergivas eller ändras.

Länsstyrelsen ville helt allmänt uttala såsom sin uppfattning, att de i betänkandet
föreslagna reformerna ginge längre än som måhända strängt taget
vore nödvändigt. Det kunde nämligen göras gällande, att vissa delar av
lagstiftningsområdet visserligen i förslaget fått något förenklad utformning
men att å andra sidan nya och även tämligen komplicerade regler föresloges;
någon mera påtaglig lättnad skulle i följd härav icke uppstå för
försäkringstagare, försäkringsmän och taxeringsmän, vilka skulle sätta sig
in i och tillämpa nyheterna.

Försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete
ha ansett, att kommitténs förslag i åtskilliga avseenden bör
överarbetas, innan det lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke, med hänsyn till de
olägenheter för sparandet och det merarbete för taxeringsmyndigheterna,
som förslagets genomförande skulle föranleda, därmed borde
anstå tills vidare.

Departementschefen.

I fråga om försäkringsanstalternas beskattning erfordras i vissa delar ändring
av gällande skattebestämmelser, enär dessa icke låta sig väl förena med

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

den nya lagen om försäkringsrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1949.
Även i åtskilliga andra avseenden bör emellertid i detta sammanhang skattelagstiftningen
på försäkringsområdet ändras i syfte att avhjälpa befintliga
brister. Såsom i det följande närmare angives finner jag, i likhet med de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna, förslaget innebära en lösning
av frågan om försäkringsanstalternas beskattning, som för närvarande
är i stort sett godtagbar. Vad angår försäkringstagarnas beskattning
har förslaget rönt stark kritik. Särskilt riktar sig kritiken mot vad som
föreslagits i fråga om pensionsförsäkringsbegreppets omfattning, den individuella
beskattningen av premiereserv och ränta därå samt rätt till avdrag
för premier respektive beskattning av utfallande belopp vid sjuk-,
olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring. Denna kritik bör enligt min mening
— på sätt jag i det följande kommer att närmare angiva — föranleda
icke oväsentliga ändringar i nyssnämnda delar av förslaget. Vidare bör framdeles,
i samband med en blivande allmän revision av skattelagstiftningen,
övervägas i vad mån ytterligare förenklingar då kunna genomföras utöver
dem, som på grundval av den verkställda utredningen nu förordas.

Med hänsyn till vad nyss anförts har kommitténs förslag underkastats en
överarbetning inom finansdepartementet, överarbetningen har lett till upprättande
av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt,

3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943
(nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt,

4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning
i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från
staten,

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt,

6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379),

7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896) samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

III. Gällande rätt.

A. Försäkringsanstalter.

a) Inländska försäkringsanstalter.

1. Livförsäkringsrörelse.

De bestämmelser, som reglera beskattningen av livförsäkringsrörelse,
återfinnas i kommunalskattelagen. Ifrågavarande bestämmelser äro anknutna
till lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. Denna lag har numera
ersatts av lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, som i huvudsak
trätt i kraft den 1 januari 1949. I de avseenden, som ha betydelse för beskattningen,
har genom den nya lagen ändring skett såtillvida, att i stället
för begreppet premieåterbäring trätt begreppet återbäring; det senare begreppet
har en vidsträcktare innebörd än det förra. Den i kommunalskattelagen
omnämnda utjämningsreserven benämnes enligt den nya lagen om
försäkringsrörelse utjämningsfond. Denna fond får användas för utjämning
av variationer i de ekonomiska förhållandena i större omfattning än kommunalskattelagen
medgiver beträffande utjämningsreserven.

Nettointäkten å livförsäkringsrörelse består enligt kommunalskattelagen
av dels det s. k. överskottet å rörelsen och dels ränteskatteunderlaget (30 §
2 mom.).

överskottet å rörelsen. Vid beräkningen av överskottet utgår man liksom
beträffande andra rörelseidkare från den under beskattningsåret uppkomna
bruttointäkten.

För att därifrån komma fram till överskottet, har man att på sedvanligt
sätt verkställa ifrågakommande, lagligen medgivna avdrag. De medgivna
avdragen avse driftkostnad m. m. och avsättning till olika fonder.

Driftkostnad m. m. Till driftkostnad hänföras även värdeminskningsavdrag
och driftförlust.

Enligt punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen räknas
till varulager även aktier, obligationer, lånefordringar m. in., i vilka försäkringsanstalt
placerat förvaltade medel, varför reglerna om varulagervärdering
vid beskattningen här äro tillämpliga.

Försäkringsanstalternas medelsplacering har emellertid icke inskränkts
till värdehandlingar av nyss omförmält slag utan har därjämte i icke ringa
utsträckning ägt rum genom direkta fastighetsförvärv. Härvid har fråga
uppkommit, om dylika fastigheter kunde inbegripas under den nyss återgivna
regeln i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen samt
om anstalterna sålunda kunde begära, att deras efter affärsekonomiska
grunder i räkenskaperna gjorda värdering av fastigheterna skulle godtagas
vid taxeringen. Rättspraxis synes numera hava intagit den ståndpunkten,
att fastighet, som försäkringsanstalt förvärvat uteslutande i kapitalplaceringssyfte,
betraktas såsom likställd med varulager, såvitt fråga är om tilllämpningen
av nyssnämnda författningsrum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Avsättning till försäkringsfond för egen räkning. Med försäkringsfond
förstods enligt 1917 års lag om försäkringsrörelse den i 212 § omförmälda
försäkringsfonden, under vilken beteckning försäkringsbolag skulle i balansräkningen
såsom skuld upptaga beräknade värdet av bolagets ansvarighet.
Motsvarande bestämmelser i 1948 års lag om försäkringsrörelse återfinnas
i 262 §. Då man i kommunalskattelagen talar om försäkringsfond för
egen räkning, åsyftas därmed försäkringsfond enligt lagen om försäkringsrörelse
minskad med värdet av återförsäkrares ansvarighet. Då återförsäkring
tages av ett försäkringsbolag innebär ju detta, att bolagets ansvarighet
vid inträffade försäkringsfall i motsvarande grad minskar. Försäkringsfonden
beräknas emellertid utan hänsyn till att vissa försäkringar avgivits i
återförsäkring och i stället uppföres såsom tillgång värdet av den ansvarighet,
som återförsäkringsbolag iklätt sig genom att i återförsäkring övertaga
en del av försäkringarna.

Med hänsyn till arten av vederbörande bolags ansvarighet uppdelas försäkringsfonden
i två delar, avseende dels ansvarigheten på grund av redan
inträffade försäkringsfall, den s. k. ersättningsreserven, dels ansvarigheten
på grund av löpande försäkringar, den s. k. premiereserven.

Ersättningsreserven avser sådana fall, då ersättning på grund av inträffat
försäkringsfall förutses skola utgå men då sådan ersättning ännu
icke utbetalats, enär slutlig reglering av ett eller annat skäl ännu icke ägt
rum. Det är följaktligen tydligt, att varje avsättning till ersättningsreserven
motsvarar en ökning av försäkringsanstaltens skuld samt att avdrag härför
bör medgivas vid taxeringen.

Premiereserven utgör det belopp, som jämte rätten att uppbära framtida
premier säkerställer bolagets förpliktelser att utbetala avtalsenliga försäkringsbelopp
och fullgöra erforderligt förvaltningsarbete. Till grund för
beräkningen av premiereservens storlek har man att lägga vissa antaganden
angående anstaltens framtida utgifter och inkomster i anledning av
löpande försäkringsavtal. Dessa antaganden måste avse räntefoten å bolagets
kapitalplaceringar, dödlighetsmåttet (eller annat riskmått) beträffande
försäkringstagarna och bolagets omkostnader. Beräkningarna i fråga
skola ske på ett betryggande sätt, d. v. s. på sådant sätt att under normala
förhållanden anstaltens inkomster av premier och räntor bliva större än
vad som behövs för att bestrida de faktiska utgifterna för försäkringsfall,
omkostnader och avsättning till premiereserv.

Avsättning till premieåterbärings reserv. I den mån beräkningen av premier
och premiereserv skett med försiktighet bör, såsom nyss erinrats, under
normala förhållanden vinst uppkomma. Detta innebär emellertid att
under normala förhållanden det pris, vartill försäkringarna tillhandahållas
allmänheten, blir högre än nödvändigt. Denna dragkamp mellan försiktighetens
krav, å ena, samt önskvärdheten av att genom rimliga premier underlätta
tecknandet av försäkringar, å andra sidan, ledde till införandet av
den s. k. premieåterbäringen. Härmed förstås, att man i form av återbäring
låter största delen av den vinst, som uppkommit i rörelsen, återgå till de

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkrade, t. ex. såsom avdrag från premien eller såsom tillägg till de avtalade
försäkringsbeloppen. För att vinna det avsedda syftet fordrades
emellertid, att denna fördel i förväg kunde ställas blivande försäkringstagare
i utsikt, och härigenom leddes man till vissa antaganden angående
förutberäkning av dylik premieåterbäring, varigenom densamma skulle
kunna ställas i utsikt om också icke garanteras. I överensstämmelse härmed
stadgades i 7 och 123 §§ i 1917 års lag om försäkringsrörelse att där
förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas
kunna av sin behållning utbetala till försäkringstagare utöver de i
försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna föru’-beräkning samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring
(premieåterbäringsreserv).

Skulle rörelsen förlöpa ogynnsammare än som beräknats vid fastställandet
av grunderna för premieåterbäringen och kunde erforderliga medel icke uppbringas
genom nedsättning av andra fonder än försäkringsfond eller premieåterbäringsreserv,
kunde resultatet bliva, att ingen premieåterbäring
utbetalades; någon skyldighet att verkställa sådan fanns icke annat än i
den mån medel härtill funnos.

Skulle bolagets rörelse förlöpa gynnsammare, än som erfordrades för premieåterbäringen,
uppstod enligt äldre regler därutöver vinst å verksamheten
i fråga. Skillnaden mellan premieåterbäringen och den övriga vinsten
var alltså ur nu förevarande synpunkt den, att premieåterbäringen alltid beräknades
enligt av Kungl. Maj:t stadfästa grunder, den övriga vinsten
däremot icke; endast vissa regler för fördelningen av sådan vinst upptogos
i nämnda grunder.

Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse har skillnaden mellan premieåterbäring
och annan vinst försvunnit. Hela ifrågavarande del av överskottet
benämnes numera återbäring. Bestämmelser härom återfinnas i
270 § i den nya lagen.

Avsättning till i lag föreskriven säkerhetsfond. Avsättning till försäkringsfond
skall enligt vad förut sagts ske enligt betryggande grunder. Emellertid
kan ändock tänkas, att försäkringsfonden visar sig icke förslå till
det avsedda ändamålet. Såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd föreskrevs
därför i 218 § i 1917 års lag om försäkringsrörelse, att bolag, som drev livförsäkringsrörelse,
skulle göra avsättning till säkerhetsfond. Avsättning
till säkerhetsfond var obligatorisk, så länge icke dels denna fond tillhopa
med premieåterbäringsreserven uppgick till fem procent av viss del av försäkringsfonden,
dels ock säkerhetsfonden uppgick till tio procent av premieåterbäringsreserven.

I 271 § i 1948 års lag om försäkringsrörelse stadgas, att i den mån summan
av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger fem procent
av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes
än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet, så ock
i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent av
nämnda del av premiereserven till säkerhetsfonden skall avsättas minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig
förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts.

Avsättning till utjämningsreserver. Begreppet utjämningsreserv förekommer
icke i den gamla lagen om försäkringsrörelse; det har i stället tillskapats
i samband med lagstiftningen rörande beskattning av försäkringsbolag.
Därmed förstås enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna till
30 § kommunalskattelagen sådan fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond
m. fl.), vilken enligt av Konungen stadfästa grunder eller bolagsordningen
må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet,
sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående
förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån förlusten icke kan täckas av
andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall
icke anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må dock icke ske i den mån
desamma genom ökningen komma att överskjuta 2 procent av den sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av
den del därav, för vilken återförsäkrare svara. Med risksumma för kapitalförsäkring
för dödsfall förstås här det belopp, som är att anse som utsatt
för dödsrisk, d. v. s. skillnaden mellan sammanlagda beloppet av samtliga
dylika försäkringar, å ena, samt mot dessa försäkringar svarande del av
premiereserven, å andra sidan.

Med utjämningsfond förstås enligt 266 § i 1948 års lag om försäkringsrörelse
fond som är avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana
ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i dödlighet,
sjuklighet eller invaliditet.

Avsättning till livränteförsäkringsrörelsens garantifonder. Med garantifond
för livränteförsäkringsrörelsen förstås enligt punkt 3 tredje stycket av
anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen fond, som avsatts av överskottet
på denna rörelse och som enligt av Konungen fastställda grunder eller
bolagsordningen må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar
eller till att helt eller delvis täcka förlust inom nämnda rörelse på
dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående
förlust på rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till
framtida förfogande avsatta medel.

På sätt av det nyss sagda framgår, är rätten till avdragsgill avsättning
begränsad till beloppet av årets överskott å livränteförsäkringsrörelsen.

Avsättning av ränta till vinstreserv. Med vinstreserv förstås i detta sammanhang
en fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt tilldelade
men till dem ej utbetalade vinstmedel. Vidare är här endast fråga om direkt
tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse
(punkt 3 fjärde och åttonde styckena av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen).

Härutöver innehålla anvisningarna uttryckligt förhud mot avdrag för annan
avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning åt försäkrings -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

tagarna än dels avsättning till garantifond för livränteförsäkringsrörelse,
dels ock avsättning, enligt av Konungen stadfästa grunder, av ränta till
vinstreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens
här i riket drivna rörelse.

Ränteskatteunderlaget. Till nettointäkt av rörelse skall vidare, förutom det
förut angivna överskottet, hänföras det s. k. ränteskatteunderlaget (30 §
2 mom. och punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen).

Ränteskatteunderlaget skall motsvara en tredjedel av dels den beräknade
räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar, tillhörande
anstaltens här i riket drivna rörelse, dels den ränta, som belöper å eller
eljest tillförts premieåterbäringsreserv och vinstreserv för dylika försäkringar.

Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall, där ej särskilda förhållanden
påkalla annat, ränta å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp
vid årets början och slut efter den räntefot, som legat till grund för dess
beräkning; i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å
premiereserven lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden,
med avdrag av den ränta, som under året utbetalats till besparingsfondens
delägare. Härvid avses endast den del av besparingsfonden,
som är att hänföra till kapitalförsäkringar.

Emellertid har en särskild spärregel meddelats till förhindrande av att
genom ränteskatten allt för stor del av överskottet uttages i skatt. Enligt
denna spärregel får ränteskatteunderlaget aldrig överstiga ett belopp, motsvarande
den på visst sätt begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande
andelen av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Ifrågavarande belopp
erhålles genom sammanläggning av följande två delposter, nämligen

summan av å ena sidan överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat enligt
förut angivna grunder, och å andra sidan de inkomstbelopp, vilka i
beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,
samt

de vid sagda överskotts beräkning avdragna avsättningarna till andra fonder
än försäkringsfonden, i den mån deras sammanlagda belopp icke överstiger
två gånger den först angivna summan.

Vid tillämpning av detta stadgande skall iakttagas dels att från de inkomstbelopp,
vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla
än försäkringsrörelse, avdrag må ske för underskott å annan sådan
förvärvskälla, dels ock att i fråga om försäkringsanstalt, som jämväl
driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, inkomstbelopp och
underskott, vilka härröra från annan förvärvskälla än försäkringsrörelse,
medräknas endast i den mån de i försäkringstekniskt hänseende äro att hänföra
till livförsäkringsverksamheten.

I den mån en tredjedel av den ränta, som enligt vad förut sagts skall utgöra
ränteskatteunderlag, överstiger den enligt förenämnda schema beräknade,
på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen av behållningen å hela
verksamheten, tages till beskattning för ränteskatt endast sistnämnda andel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ränteskatten avser att träffa räntan å den del av en försäkringsanstalts
förmögenhet, som kan anses utgöra tillgodohavande för försäkringstagarna.
Skattesatsen har avpassats med hänsyn härtill. Enligt 20 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle sålunda det procenttal
av grundbeloppet, varmed bottenskatt skulle utgå, för svenska försäkringsanstalter,
såvitt avsåg i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet
hänförlig inkomst, bestämmas lika med procenttalet för fysiska
personer. Då grundbeloppet utgjorde 10 procent av det beskattningsbara
beloppet och förenämnda procenttal utgjorde 150 samt då värnskatt uttogs
med 12 procent av det beskattningsbara beloppet, uppgick den sammanlagda
statsskatten sålunda till 27 procent av sistnämnda belopp. Enligt 10 §
2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt utgör numera den statliga
inkomstskatten för försäkringsanstalter, i den mån de driva livförsäkringsrörelse,
25 procent av den beskattningsbara inkomsten, vilket sålunda innebär
en sänkning av den förutvarande skattesatsen med två enheter.

Särskild begränsning av skattskyldigheten för svensk livförsäkringsanstalt.
Genom förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt
för svensk livförsäkringsanstalt ha meddelats bestämmelser om ytterligare
begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

Enligt dessa bestämmelser äger svensk livförsäkringsanstalt under viss
förutsättning åtnjuta avkortning av anstalten påförd statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution av redan erlagd sådan
skatt eller ock båda dessa förmåner i förening. Förutsättningen härför kan
i huvudsak sägas vara, att summan av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och allmän kommunalskatt överstiger det på förut angivet
sätt framkomna överskottet å livförsäkringsrörelsen.

2. Sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse.

Även vid sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse har man vid beräkning
av överskottet å rörelsen att utgå från den under beskattningsåret
uppkomna bruttointäkten. För att därifrån komma fram till nettointäkten,
vilken vid dessa försäkringsgrenar är lika med överskottet, har man att verkställa
följande, lagligen medgivna avdrag:

a. avdrag för driftkostnad,

b. avdrag för avsättning till försäkringsfond för egen räkning,

c. avdrag för avsättning till premieåterbäringsreserv och i lag föreskriven
säkerhetsfond samt

d. avdrag, med viss begränsning, för ökning av utjämningsfonderna.

Tidigare ha omnämnts de ändrade bestämmelser, som genom den nya lagen
om försäkringsrörelse beträffande livförsäkring införts i fråga om premieåterbäring
och utjämningsreserv. De nya bestämmelserna ha motsvarande
tillämpning beträffande rörelse, avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring
för livstid eller längre tid än tio år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

b) Utländska försäkringsanstalter.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för försäkringsrörelse, som
drivits av utländsk försäkringsanstalt, såsom här i riket skattepliktig nettointäkt
upplagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöoch
trafikförsäkringsrörelse, 6 procent av anstaltens premieinkomst av här
bedriven brandförsäkringsrörelse samt 10 procent av anstaltens premieinkomst
av annan här bedriven försäkringsrörelse.

Jämlikt punkt 5 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen förstås
här med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäkringspremier, d. v. s.
utan avdrag för återförsäkringspremier.

B. Försäkringstagare.

Ett livförsäkringsavtal innebär, att försäkringstagaren till en försäkringsanstalt
inbetalar visst belopp, antingen på en gång eller i särskilda poster
under viss tid, samt att anstalten åtager sig att under vissa förutsättningar
utbetala försäkringsbelopp antingen i form av ett eller flera kapitalbelopp
eller i form av livränta. Det är uppenbart, att av utfallande försäkringsbelopp
viss del utgör återbetalning av det kapital försäkringstagaren inbetalat
samt att fördenskull beskattning ej bör ske av denna del av försäkringsbeloppet.
När det gäller att med hänsynstagande härtill utforma ett lämpligt
beskattningssystem stå i främsta rummet två vägar till buds. Man kan tillgodose
den anförda synpunkten genom att medgiva avdrag för hela beloppet
av den kapitalinbetalning, som sker genom erläggande av försäkringspremierna,
samt därefter fullt ut beskatta de utfallande beloppen; genom berörda
avdragsrätt har då från beskattningen undantagits vad som utgör inbetalt
kapital. Man kan emellertid i stället vägra avdrag för premiebetalningarna
men då icke beskatta det utfallande försäkringsbeloppet eller beskatta
allenast ett reducerat belopp härav; även härigenom tages hänsyn
till att kapitalåterbetalningen icke skall beskattas.

Våra svenska skattelagar tillämpa båda dessa metoder vid beskattningen
av livförsäkringar. Huvudprincipen kan sägas vara, att rätt till avdrag för
premierna men skattskyldighet för hela det utfallande beloppet föreligger,
då fråga är om pensionsförsäkring och premieinbetalningen sträcker sig över
längre tid samt avdragsrätten därför kan effektivt utnyttjas. Däremot föreligger
vid livränteförsäkring icke avdragsrätt för premierna, medan livräntan
beskattas till ett reducerat belopp motsvarande upplupen ränta, i sådana
fall då stora premieinbetalningar äga rum under kort tid, s. k. försäkring
mot engångspremie; här skulle avdragsrätten ofta icke kunna effektivt
utnyttjas, särskilt vid fall av överföring av sparkapital till försäkringsanstalt.
Ej heller vid kapitalförsäkring föreligger avdragsrätt för premierna.
Utfallande försäkringsbelopp bliva helt skattefria. Det sistnämnda
sammanhänger med att för dessa försäkringar ränteskatt uttages hos försäkringsanstalten.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

a) Begreppen pensionsförsäkring och försäkring mot engångspremie.

1. Rena livränteförsäkringar, vilka betecknas som pensionsförsäkringar.

Till denna grupp hänföras tre olika slag av försäkringar, nämligen

livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja utgå vid
viss ålder, s. k. ålderspension;

livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja utgå vid
varaktig arbetsoförmåga, s. k. invalidpension; samt

livränteförsäkring, vilken är att anse som änke- eller pupillförsäkring,
s. k. familjepension, dock, såvitt fråga är om pension till änka, allenast om
livräntan är livsvarig.

Med livsvarig livränta förstås enligt punkt 1 sista stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen sådan livränta, som upphör att utgå
först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

För att försäkring med utfästelse av ålderspension eller invalidpension
skall utgöra pensionsförsäkring fordras alltså, ej blott att livränta skall börja
utgå vid viss ålder eller vid varaktig arbetsoförmåga utan även att denna
livränta icke får upphöra förrän vid den försäkrades död. Skall enligt försäkringsavtalet
livräntan kunna upphöra tidigare, föreligger icke någon
pensionsförsäkring. Å andra sidan får emellertid ej heller gälla, att livräntebeloppet
skall utbetalas även viss tid efter den försäkrades död. I så fall
föreligger icke någon ren livränteförsäkring utan en kombination med kapitalförsäkring,
och dylika kombinationer hänföras till pensionsförsäkring endast
i de fall, som i fortsättningen angivas.

Beträffande pupillförsäkring — varmed förstås en livränteförsäkring till
förmån för efterlevande barn, vare sig dessa äro omyndiga eller myndiga
— kräves däremot icke, att den utgående livräntan skall vara livsvarig för
att pensionsförsäkring skall föreligga. Även en sådan pupillförsäkring, enligt
vilken livräntan skall upphöra vid viss tidpunkt eller efter visst antal
år, t. ex. då barnet uppnått tjuguett års ålder, utgör en pensionsförsäkring
i skattelagarnas mening.

Olycksfallsförsäkring kan innehålla utfästelse om ersättning för sjukvårds-
och läkarkostnader samt sjukpenning under tid av övergående arbetsoförmåga
ävensom kapital eller livränta vid bestående invaliditet. Den
obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbete innehåller icke utfästelse
om kapital. Ej heller innehåller i regel sjuk- och olycksfallsförsäkring å
längre tid än tio år sådan utfästelse. Däremot torde övrig olycksfallsförsäkring,
i varje fall vid kommunalskattelagens tillkomst, i regel ha innehållit
även utfästelse om kapital. Under senare tid har dock utvecklingen
alltmer gått mot ökad användning av livränteformerna med undanträngande
av kapitalersättningarna. Enligt punkt 1 femte stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen räknas icke olycksfallsförsäkring såsom pensionsförsäkring,
och detta stadgande gäller även det fall, att olycksfallsförsäkringen
icke innehåller utfästelse om annan förmån än invalidränta.
Enligt 19 § kommunalskattelagen beskattas icke vad som på grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 93

olycksfallsförsäkring i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning
för olycksfall i arbete. På grund av olycksfallsförsäkring utgående livränta
beskattas återigen till reducerat belopp enligt 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen,
under det att erlagda premier icke äro avdragsgilla (bortsett
från 200-kronorsavdraget).

2. Kombinerade livränte- och kapitalförsäkringar, vilka betecknas
som pensionsförsäkringar.

Vissa kombinationer av kapitalförsäkring och livränteförsäkring skola
hänföras till pensionsförsäkring. Den första förutsättningen härför är, att
livränteförsäkringen är av det slag, som under 1. angivits, d. v. s. medför
ålderspension, invalidpension eller familjepension i dessa uttrycks förut
angivna innebörd.

Nu ifrågavarande kombinerade försäkringar kunna indelas i två grupper.
I den ena gruppen är kapitalförsäkringen sådan, att även engångsbelopp
kan utfalla. I den andra gruppen återigen har kapitalförsäkringen genomgående
karaktär av s. k. inkomstförsäkring; något utfallande engångsbelopp
kan där aldrig ifrågakomma.

Försäkringar, enligt vilka engångsbelopp kan utfalla på grund av kapitalförsäkringen.
Enligt punkt 1 andra stycket 3 a) av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen hänföres till pensionsförsäkring en kombination av
livränteförsäkring av förut angiven typ samt kapitalförsäkring, därest kapitalförsäkringens
belopp sammanlagt ej överstiger livräntans dubbla årsbelopp;
härvid skall i fråga om änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp
anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka.

Belopp på grund av sådan kapitalförsäkring, som här kombinerats med
livränteförsäkring, torde närmast vara avsett såsom bidrag till bestridande
av kostnader i samband med dödsfall eller annat pensionsfall.

Försäkringar, vid vilka kapitalförsäkringen städse har karaktär av inkomstförsäkring.
Med inkomstförsäkring förstås en sådan kapitalförsäkring,
vid vilken kapitalbeloppet icke utbetalas på en gång utan fördelas på
flera år, t. ex. då en försäkring å 20 000 kronor fullgöres genom att 1 000
kronor utbetalas under ettvart av de tjugu åren närmast efter försäkringsfallets
inträffande; härvid måste beloppets utbetalande vara oberoende av
dödsfall, som inträffat efter det utbetalningen börjat, i annat fall föreligger
icke kapitalförsäkring utan livränteförsäkring.

För att en kombination av här ifrågavarande art skall betraktas såsom
pensionsförsäkring måste dock vissa villkor vara uppfyllda — villkor, som
icke gälla i det tidigare omförmälda fallet.

För det första får inkomstförsäkringen icke avse längre tid än högst
tjugu år. Vore längre tid medgiven för utbetalningarna vid denna försäkring,
bleve kapitalförsäkringsinslaget alltför starkt.

För det andra skall i försäkringsavtalet vara stadgat, att rätt till återköp
eller belåning av försäkringen ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan

Kungi. Maj.ts proposition nr 93-

förändring av utbetalningssättet, att försäkringen upphör att vara pensionsförsäkring
i den mening, kommunalskattelagen angiver.

Enligt de grunder, Kungl. Maj :t fastställt för livförsäkringsrörelse, få
livräntor som regel icke återköpas eller belånas. För att de nu ifrågavarande
kombinerade försäkringarna skola behandlas lika med livräntor har
sistberörda stadgande tillkommit; därigenom bliva i denna del samma regler
gällande för den med livränteförsäkringen kombinerade kapitalförsäkringen
som för själva livränteförsäkringsdelen.

Det meddelade förbudet mot återköp, belåning eller ändring av utbetalningssättet
torde icke vara ovillkorligen bindande för försäkringsbolaget.
En på denna uppfattning vilande föreskrift har även meddelats i punkt 10
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Under angivna två förutsättningar hänföres till pensionsförsäkring försäkring
avseende ålderspension, kombinerad med inkomstförsäkring, i följande
två fall.

Det ena fallet är för handen då vid försäkringen avtalats, att pensionen
skall utgå ett visst garanterat antal år, därest den försäkrade uppnår pensionsåldern,
oberoende av om han sedermera avlider innan fullt antal år
uppnåtts (punkt 1 andra stycket 3 b) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen).
I detta fall träder inkomstförsäkringen i kraft endast för det
fall, att den försäkrade uppnår pensionsåldern; häri ligger en garanti mot
att försäkringstagaren skulle vilja bestämma pensionsåldern alltför hög.
Skulle den försäkrade avlida efter uppnådd pensionsålder, utgår det garanterade
beloppet under avtalad tid till den, som den försäkrade utsett till förmånstagare.
Skulle den försäkrade leva längre än det antal år, garantin omfattar,
utgår naturligtvis ålderspensionen fortfarande.

Det andra fallet föreligger då vid försäkringen avtalats, dels att pensionen
skall utgå ett visst antal år, därest den försäkrade uppnår pensionsåldern,
oberoende av om han sedermera avlider — alltså samma fall som
nyss nämnts — och dels därutöver, att om den försäkrade avlider före pensionsåldern
pensionen ändock skall utgå under ett garanterat antal år med
ett årsbelopp högst lika med ålderspensionen (punkt 1 andra stycket 3 c)
av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I förevarande fall kräves
dock ytterligare, för att pensionsförsäkring skall föreligga, att pensionsåldern
fastställts till högst sjuttio år; här finnes nämligen icke samma garanti
som i det förra fallet mot att försäkringstagaren fastställer en hög
pensionsålder.

Till pensionsförsäkring räknas vidare, under förenämnda förutsättningar,
försäkring avseende familjepension, kombinerad med inkomstförsäkring å
enahanda belopp, vilket oavsett förmånstagarens dödsfall skall utgå under
ett garanterat antal år efter försörj arens död (punkt 1 andra stycket 3 d)
av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I detta fall kräves emellertid
för att pensionsförsäkring skall föreligga, att även den i kombinationen
ingående pupillpensionsförsäkringen skall avse en livsvarig livränta.

Innebörden av denna försäkringskombination är alltså, att vid försörja -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

rens frånfälle livsvarig livränta utgår till efterlevande änka eller barn;
skulle dessa avlida, innan den tid gått till ända, som inkomstförsäkringen
avser, fortsätter dock utbetalningen med enahanda belopp till den avtalade
tidens slut —■ givetvis då till andra, i försäkringsavtalet bestämda personer.

3. Andra kombinationer av livränte- och kapitalförsäkringar.

Utgör i annat fall än förut sagts försäkring en kombination av livränteoch
kapitalförsäkring, skall försäkringen anses uppdelad på en kapitalförsäkring
och en livränteförsäkring (punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen). I överensstämmelse härmed kommer den
ena delen att beskattas enligt reglerna för kapitalförsäkringar och den
andra delen enligt reglerna för livränteförsäkringar.

4. Försäkring mot engångspremie.

Enligt 32 § 2 mom. femte stycket kommunalskattelagen förstås med försäkring
mot engångspremie försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela
premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid
av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående. Enligt samma
lagrum, sista stycket, anses på frivilliga avgifter grundad försäkring hos
pensionsstyrelsen icke innefatta försäkring mot engångspremie.

Det må erinras om att livränteförsäkring i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
städse utgör en försäkring mot engångspremie och detta i ordets
verkliga språkliga innebörd. Varje till dylik anstalt inbetalt belopp är ett
»köp» av en livränta, vars årliga belopp visserligen fastställes först vid en
senare tidpunkt. I förtydligande syfte har i 32 § kommunalskattelagen angivits,
att livränta varom här är fråga skall beskattas på samma sätt som
livränta, för vilken engångspremie erlagts.

b) Försäkringar, vid vilka premien får avdragas och utfallande
försäkringsbelopp i princip beskattas helt.

Livräntan utgår på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgifter erlagts
på grund av tjänst. Då avgifter för pensionsförsäkring erlagts på grund
av tjänst, är det likgiltigt, om avgifterna erlagts genom engångspremie eller
annorledes. Vilketdera som än är fallet, är premien avdragsgill, medan utfallande
livräntebelopp enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen som regel
beskattas tillfullo (undantag utgör pupillpension i vissa fall). Arbetsgivarens
avdragsrätt, därest fråga är om pensionering av i rörelse anställd personal,
grundar sig å stadgandet i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen, enligt
vilket avdrag må ske för kostnader för personal, som är eller varit anställd
i rörelsen. Den anställdes avdragsrätt grundar sig å 33 § kommunalskattelagen,
vari stadgas rätt till avdrag för avgifter, som den skattskyldige på
grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs pensionering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Livräntan utgår på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgifter erlagts
annorledes än på grund av tjänst, dock ej mot engångspremie. Då fråga
är om pensionsförsäkring, som icke tagits på grund av tjänst men för vilken
avgifterna erlagts annorledes än mot engångspremie, äro avgifterna i
sin helhet avdragsgilla enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, därest
avgifterna erlagts för den skattskyldige själv, eller, i förekommande fall,
för hans make eller hans omyndiga barn; utfallande livräntebelopp beskattas
i sin helhet enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen (undantag utgör pupillpension
i vissa fall).

Enligt punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen skall såsom
livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensionsförsäkring
utfallande försäkringsbelopp; hit räknas jämväl sådana belopp
som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning
vid dödsfall. Kapitalbelopp utfallande på grund av pensionsförsäkring,
för vilken avgift erlagts på grund av tjänst, eller på grund av pensionsförsäkring,
för vilken annan avgift än engångspremie erlagts annorledes än
på grund av tjänst, eller slutligen på grund av frivillig statlig pensionsförsäkring,
skola i enlighet härmed beskattas såsom intäkt.

Att i detta fall endast talas om försäkring annorledes än mot engångspremie
har sin förklaring däri, att enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
avdrag icke får ske för avgift, erlagd för försäkring mot engångspremie.

Folkpension samt frivillig statlig pensionsförsäkring. Folkpension utgår
icke vidare enligt försäkringstekniska grunder. Den utgör skattepliktig inkomst.
Skattskyldig, vilkens inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension, skall dock i regel anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,
som kan berättiga till särskilt avdrag vid taxering.

Vad angår den frivilliga statliga pensionsförsäkringen är denna, rent
försäkringstekniskt sett, en klar livränteförsäkring i de fall, då återbetalning
vid dödsfall av premie eller viss del av premie icke skall förekomma.
I dessa fall ha således de frivilliga statliga försäkringarna karaktär av pensionsförsäkringar.
I ett hänseende intager emellertid den frivilliga pensionsförsäkringen
en särställning. Denna anses enligt 32 § 2 mom. sista stycket
icke innefatta försäkring mot engångspremie, ehuru försäkringen i tekniskt
hänseende är en försäkring mot engångspremie. Detta betyder med
andra ord, att även om man på en gång betalar in hela det medgivna avgiftsbeloppet,
så får hela detta belopp avdragas; den utfallande pensionen beskattas
däremot i sin lielhet.

I de fall då återbetalning vid dödsfall av premie eller viss del av premie
sker, utgör försäkringen en kombination av livränteförsäkring och kapitalförsäkring.
Därest denna kombination icke är sådan att densamma enligt
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen skall i sin helhet hänföras till
pensionsförsäkring, skall den enligt samma anvisningar anses uppdelad på
en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring.

5 Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utfallande kapitalförsäkringsbelopp, vilka beskattas såsom intäkt. Enligt
punkt 5 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen skall kapital, som
uppburits på grund av s. k. ledareförsäkring, upptagas såsom intäkt av
rörelse.

I de fall av kombinerad livränte- och kapitalförsäkring, som avses i punkt
1 andra stycket 3) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen, beskattas
även utfallande kapitalförsäkringsbelopp såsom intäkt av tjänst.

c) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande
försäkringsbelopp beskattas efter viss reduktion.

I de under b) omförmälda fallen förelåg rätt till avdrag för försäkringspremiernas
hela belopp medan utfallande livränta helt beskattades, bortsett
från avdrag från pupillpension i vissa fall.

I de fall, varom i 32 § 2 mom. första stycket d) kommunalskattelagen är
fråga, är däremot förhållandet ett annat. Rätt till avdrag för premierna
föreligger icke (bortsett från det av sociala skäl tillkomna 200-kronorsavdraget),
medan livräntan beskattas endast till ett efter den försäkrades levnadsålder
reducerat belopp. Denna reduktion föranledes därav, att en del
av livräntan utgör återbetalning av erlagt kapital, som icke bör beskattas,
då ju i detta fall avdrag icke fått ske vid kapitalets inbetalande. Reduktionen
innebär, att livräntan uppdelas i en skattepliktig och en ''skattefri del.

De livräntor, som beskattas enligt denna regel, äro alla sådana som utgått
på grund av annan försäkring än förut under b) sagts. Hit hänförliga
äro alltså alla livförsäkringar mot engångspremie med undantag för sådana,
för vilka avgiften erlagts på grund av tjänst, alla icke livsvariga livräntor
med undanlag för pupillförsäkring samt alla andra livräntor, som utgå på
grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Vidare föres hit livränta,
som utgått från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, även om livräntan
varit av sådan beskaffenhet, som förut under b) sagts; detta sammanhänger
med att försäkring i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt alltid utgör
försäkring mot engångspremie. Ytterligare äro hit hänförliga livräntor, som
utgå på grund av olycksfallsförsäkring, eftersom dylik försäkring jämlikt
punkt 1 femte stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen icke
räknas såsom pensionsförsäkring; under olycksfallsförsäkring inbegripes
givetvis även den obligatoriska försäkringen av arbetare enligt 1916 års lag
om försäkring för olycksfall i arbete. Till denna grupp räknas även livränta,
som annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.

Även kapitalbelopp kunna utgå på grund av försäkringar, som skola hänföras
till ifrågavarande kategori. Jämväl sådana kapital skola beskattas till
reducerat belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

d) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande

försäkringsbelopp ej beskattas.

Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas till skattepliktig inkomst icke
kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall
eller ålerköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är att anse
såsom intäkt av rörelse. Stadgandet avser endast livförsäkring, som är kapitalförsäkring,
enär sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring samt
försäkring av fast eller lös egendom särskilt omnämnas i paragrafen.

Det i den återgivna bestämmelsen gjorda undantaget för det fall, att det
utfallna kapitalet utgör intäkt av rörelse, avser s. k. ledareförsäkring. I
detta fall skall kapitalet beskattas, såsom förut framhållits under b).
Likaså skola, ehuru undantag ej gjorts i bestämmelsen, kapitalbelopp, som
utfalla på grund av pensionsförsäkring, beskattas såsom intäkt.

Bortsett från de fall, vilka sist angivits, inkomstbeskattas alltså icke försäkringsbelopp,
som utfalla på grund av kapitalförsäkring. Premierna för
kapitalförsäkringar få därför i princip icke avdragas vid inkomsttaxeringen,
såvida fråga icke är om ledareförsäkring eller kapitalförsäkring, som ingår
i sådan pensionsförsäkring, att premien för denna är avdragsgill. Av sociala
skäl får avdrag emellertid ske för vissa premier å högst 200 kronor årligen.

e) Annan skattepliktig intäkt på grund av försäkring än försäkringsbelopp.

Premieåterbäring och annan till försäkringstagare utdelad vinst. Jämlikt
19 § kommunalskattelagen skall såsom skattepliktig intäkt icke upptagas
vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära från
försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring,
därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Däremot stadgas i 32 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, att
såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring,
som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal
om livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Vissa på grund av pensionsförsäkring utgående belopp; belopp, som skola
anses såsom skattepliktig intäkt vid förändring av pensionsförsäkring till
kapitalförsäkring. Förut har omnämnts, att kombinerade livränte- och inkomstförsäkringar
icke må hänföras till pensionsförsäkringar med mindre
bl. a. i försäkringsavtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av
försäkringen ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av
utbetalningssättet, att försäkringen upphör att vara pensionsförsäkring. En
dylik bestämmelse i försäkringsavtalet är dock icke oåterkalleligen bindande.

I punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen stadgas, att såsom
livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensions -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkring utfallande försäkringsbelopp; hit räknas jämväl sådana belopp,
som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning
vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring
helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapitalförsäkringen
svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten
för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp. Med
uttrycket övriga tillgodohavanden torde närmast åsyftas eventuellt förefintlig
premieåterbäringsreserv och vinstreserv; skulle andra verkliga tillgodohavanden
förefinnas, skola givetvis även dessa anses såsom på grund av
försäkringen utbetalda samt beskattas på angivet sätt.

f) Av sociala skäl föranledda avvikelser från de förenämnda principerna.

Livräntebelopp, som utgå på grund av pupillförsäkring. Med pupill lär av
ålder ha förståtts en avliden persons efterlevande omyndiga barn. I sammansättningen
pupillförsäkring har emellertid försäkringstekniskt sett prefixet
pupill kommit att betyda efterlevande barn överhuvud taget, oberoende
av deras ålder. Denna mera vidsträckta betydelse av uttrycket har även
accepterats för skattelagstiftningens vidkommande.

Med pupillförsäkring förstås i enlighet med det sagda en försäkring, enligt
vilken s. k. överlevelseränta skall utgå till cn avliden persons barn; denna
form av livränta börjar utgå vid personens död och utgår så länge barnet
lever eller till dess detsamma uppnått viss ålder.

I 32 § 2 mom. första stycket a) kommunalskattelagen stadgas, att om
livränta utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på
grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, skall,
försåvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 21 år, såsom
skattepliktig intäkt räknas livräntans hela belopp med avdrag av 600
kronor. Detta avdrag har tillkommit av sociala skäl.

Pupillpensioner grundades tidigare regelmässigt å försäkringar. Under
de senaste decennierna har emellertid staten i allt större omfattning övertagit
de anstalter, vilka meddelat dylika försäkringar för statliga befattningshavare,
och därmed även övertagit ansvaret för pupillpensionerna medan försäkringsinomentet
bortfallit. Härvid uppstod frågan, huru i dylika fall skulle
i beskattningshänseende förfaras med i fortsättningen utgående pupillpensioner.
I sådana fall, då pupillpensionen börjat utgå, innan staten övertog
kassan, var frågan icke aktuell; då utgick pensionen även i fortsättningen
på grund av försäkring. Annorlunda var däremot fallet, då pupillpension
började utgå efter statens övertagande av kassan.

Frågan löstes genom en den 30 juni 1937 utfärdad lag om beräkning i
vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten. Däri
stadgas, att pupillpension från staten, utgående enligt allmänna familjepensionsreglementet
eller familjepensionsreglementet för arbetare eller eljest
i fall då pensionsanstalts skyldighet att utgiva sådan livränta överflyttats
å statsverket, skall vid beräkning av skattepliktig intäkt enligt kommu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
likställas med sådan i 32 § 2 mom. första stycket a) kommunalskattelagen
avsedd livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst.

Rätt att åtnjuta avdrag för premier intill 200 kronor. Enligt 46 § 2 mom.
första stycket 3) kommunalskattelagen föreligger rätt till avdrag för premier
och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande fall även
för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för
kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom livränteförsäkring, som ej avses i
33 § eller punkt 2) nämnda moment. Avdraget må ej för skattskyldig eller,
om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna under
året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp
än 200 kronor. Har skattskyldig för försäkringen fått uppbära vinstutdelning
eller premieåterbäring, må avdrag ske med allenast det belopp, varmed
premien överskjuter vad sålunda uppburits. 1 punkt 1 av anvisningarna till
46 § kommunalskattelagen utvecklas det senast sagda ytterligare sålunda:
Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3),
uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda uppburits
avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår av verkligen
utbetalda premier får avdragas, dock högst 200 kronor. Ha vinstutdelning
och premieåterbäring överstigit de under året erlagda premiernas belopp,
utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

Berörda avdrag får åtnjutas allenast vid taxeringen i hemortskommunen,
icke vid den taxering, som eventuellt äger rum i annan kommun, där den
skattskyldige bedriver rörelse eller äger fastighet. Har skattskyldig endast
under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu
sagts, åtnjutas allenast i den män det belöper å nämnda tid. IV.

IV. Kritik av gällande beskattningsregler.

A. Den teoretiska motiveringen för gällande bestämmelser.
Kommittén.

I allmänhet. Kommittén har anfört, att vid tillkomsten av gällande bestämmelser
såsom huvudregel för beskattningen av juridiska personer uppställdes,
att såsom inkomst hos den juridiska personen borde betraktas
allenast sådana intäkter, som i princip utgjorde skattepliktig inkomst hos de
fysiska personer, vilka vore delägare i den juridiska personen eller eljest i
sista hand komme i åtnjutande av dess intäkter. Avsikten med beskattningen
av den juridiska personen skulle alltså vara att bos denna uttaga skatt på
intressenternas inkomst. Av särskilt intresse för utformningen av försäkringsbolagens
beskattning vore härvid, alt 1924 års skatteberedning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

utarbetat förslaget till gällande bestämmelser, med inkomst i vissa fall
jämställde vad som för allmänheten icke tedde sig som inkomst utan i stället
uppfattades såsom utgiftsbesparing. Rent principiellt borde, framhölle beredningen,
värdet av tjänster, som den skattskyldige gjorde sig själv, upptagas
såsom intäkt. I praktiken kunde dock en så vidsträckt skattskyldighet
icke genomföras. Man hade därför i fråga om utgiftsbesparing, som utgjorde
minskning i levnadskostnader, stannat för att beskatta densamma endast,
därest den vore en följd av rörelse eller yrke, som den skattskyldige drivit,
och alltså så att säga möjliggjorts därigenom, att den skattskyldige drivit
rörelsen eller yrket. Exempelvis vore en skomakare men ej en annan person
skattskyldig för värdet av det arbete han nedlade på halvsulning av sina
egna eller familjens skodon. Enligt samma princip skulle en handelsidkare,
som för sitt hushåll toge varor ur boden, såsom inkomst upptaga värdet
av dessa varor, beräknat efter försäljningspriset, ej efter inköpspriset. Handelsidkaren
finge med andra ord skatta även för den handelsvinst han gjorde
genom att sälja sina varor till sig själv. Liknande synpunkter anlade beredningen
på det fall att personer, som icke vore handelsidkare, sammanslöte
sig för att förbilliga sina varuinköp.

Från sina allmänna utgångspunkter hade beredningen kommit fram till
att kooperativa konsumentföreningar borde beskattas för den handelsvinst,
som deras medlemmar erhölle genom rabatterna å inköpta varor; av vissa
skäl borde dock endast hälften av rabatterna anses såsom handelsvinst. Enligt
då gällande bestämmelser ägde konsumentkooperativa föreningar rätt
till avdrag för utbetalade rabatter, men beredningen hade i enlighet med
sin förut relaterade ståndpunkt föreslagit, att avdrag skulle få ske blott för
halva detta belopp. I proposition till 1927 års riksdag hade icke föreslagits
ändring av de gällande bestämmelserna. Denna behandling av de kooperativa
konsumentföreningarnas beskattningsfråga vore av intresse, då det
gällde livförsäkringsväsendets beskattning, enär en betydande likhet förefunnes
mellan dessa båda frågor.

Kommittén har vidare anfört:

1924 års skatteberednings förslag till beskattning av livförsäkringsväsendet
bygger på en till beredningens betänkande fogad promemoria, vilken i
samråd med beredningen utarbetats av dåvarande förste revisorn i försäkringsinspektionen,
fil. doktorn Tim Jansson. I denna promemoria föreslås,
med utgångspunkt från beredningens allmänna principer, att livförsäkringsbolagen
skola beskattas dels för överskottet på försäkringsrörelsen, dels
för en på visst sätt beräknad ränteinkomst.

En beskattning av bolagens ränteinkomst är ett adekvat uttryck för principen,
att beskattningen av försäkringsbolagen åsyftar att träffa inkomst,
som för försäkringstagarna skulle utgöra skattepliktig intäkt. Den ränteinkomst,
som bolaget erhåller genom att placera försäkringstagarnas tillgodohavande
hos bolaget, premiereserven, i räntebärande tillgångar, kommer
nämligen försäkringstagarna till godo dels därigenom, att densamma erfordras
för att jämte premierna uppbygga försäkringsbeloppet och sålunda kommer
att ingå i den försäkringssumma, som skall utbetalas, och dels genom
utbetalning av premieåterbäring eller annan vinst, där sådan utbetalning

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förekommer. I den enligt gällande lag skattepliktiga ränteinkomsten ingår
sådan ränta, som erfordras för försäkringssummans uppbyggande eller som
utdelas i form av premieåterbäring. Ränteinkomst därutöver, vilken kan
komma försäkringstagaren till godo såsom annan vinst än premieåterbäring,
ingår i stället i överskottet och blir härigenom beskattad. Att ränteinkomsten,
i varje fall den del, som åtgår till försäkringsbeloppets uppbyggande,
ej omedelbart utbetalas till försäkringstagaren, förändrar icke dess karaktär
av skattepliktig intäkt för denne. Även vid en annan penningplacering,
t. ex. penninginsättning å bank, där räntan lägges till kapitalet, blir ränteinkomsten
skattepliktig redan då densamma gottskrives insättaren.

Motiveringen för beskattningen av livförsäkringsbolagens överskott bygger
på 1924 års skatteberednings uppfattning, att utgiftsbesparingar, som
avse icke avdragsgill omkostnad, skola utgöra skattepliktig inkomst. Janssons
promemoria innehåller i kapitlet om taxering av livförsäkringsbolag
till en början en redogörelse för hurusom en livförsäkringsrörelse kan anses
sönderfalla i en sparrörelse och en riskrörelse och hurusom man i enlighet
härmed kan anse en livförsäkringspremie, med bortseende från omkostnadstillägg,
sönderfalla i dels en sparpremie, som hos försäkringsbolaget
uppsamlas och bildar ett tillgodohavande för försäkringstagaren, premiereserven,
dels en riskpremie, vilken alltefter som den inflyter tages i
anspråk för täckande av utbetalningar vid dödsfall bland bolagets övriga försäkringstagare.
Premiereserven växer ej allenast genom tillförande av sparpremier
utan även genom ränta, enär den placeras i räntebärande tillgångar.
Till denna förräntning har vid premieberäkningen hänsyn tagits, varvid en
viss räntefot lagts till grund. Uppnår försäkringsbolaget en högre förräntning
än som motsvarar denna antagna räntefot, uppstår en överräntevinst.
Åtgå icke de under ett år influtna riskpremierna till täckande av årets utbetalningar
för dödsfall på den grund, att dödligheten varit lägre än den
vid premiebetalningen antagna, uppstår för året en underdödlighetsvinst.
Överränte- och underdödlighetsvinster göra det möjligt för bolaget att utbetala
premieåterbäring eller annan vinst till försäkringstagarna. Premieåterbäringen
skiljer sig från annan vinst därigenom, att den förutberäknas
enligt vissa av Kungl. Maj :t stadfästa grunder. Omkoslnadstilläggen i premierna
betraktas i promemorian såsom uppdelade på spar- och riskpremier,
och i densamma användas beteckningarna belastade sparpremier och belastade
riskpremier för att angiva att respektive delar av omkostnadstillägget
inräknats. Om bolagets verkliga omkostnader understiga de vid premieberäkningen
antagna, uppstår en omkostnadsvinst, som likaså kan användas
för utdelning till försäkringstagarna.

Kommittén har återgivit följande ur promemorian:

För enkelhets skull må frågan om beskattningen först behandlas för det
fall, att försäkringen icke berättigar till premieåterbäring men väl till vinst.
Man finner då med tillämpning av det betraktelsesätt beträffande bolagets
rörelse, som inledningsvis skisserats, att sparpremien med avdrag av omkostnadsbidraget
är att likställa med en sparkasseinsättning och alltså icke
är någon verklig utgift för försäkringstagaren. Räntan på försäkringstagarens
sparkassetillgodohavande (premiereserven) är däremot en verklig inkomst
för honom. Den återstående delen av premien, den belastade riskpremien,
är att betrakta som en ren utgift för försäkringstagaren, hans
vinstandel som inkomst. I händelse av dödsfall tillkommer som inkomst försäkringens
risksumma. Innan jag övergår till att undersöka i vad män de
nämnda inkomsterna böra vara beskattningsbara eller utgiften avdragsgill
vid beräkning av den skal tepliktiga inkomsten, torde jag redan nu få förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

skicka, att resultatet i fråga om den belastade riskpremien blir, att denna
betraktas som levnadskostnad, alltså icke avdragsgill. Därför uppställer sig
frågan, huruvida någon utgiftsbesparing för försäkringstagaren, t. ex. genom
den utdelade vinsten, förekommer i samband med utgivandet av nämnda
premiedel. Denna fråga är här, liksom vid andra försäkringsbranscher,
synnerligen vansklig att besvara. Som exempel må nämnas, att ett och samma
bolag kan bevilja ett visst slag av blandad liv- och kapitalförsäkring dels
med rätt till andel i vinst mot viss premie, dels utan vinsträtt mot 10 å 15
procent lägre premie. Enär sparpremierna i båda fallen äro lika, blir den
belastade riskpremien vid övergång från det förra alternativet till det senare
minskad med samma belopp som tariffpremien. Det förefaller, som om värdet
av nyttigheten i och för sig (försäkringen) i detta fall skäligen måste
anses bättre mätt genom den lägre premien, och endast i den mån vinsten å
en försäkring enligt det förra alternativet överskjuter skillnaden mellan den
högre och den lägre premien vore det naturligt att tala om en utgiftsbesparing.
Saken kompliceras ytterligare av att olika bolag kunna tillämpa olika
premier för samma slag av försäkring. Då det emellertid icke synes vara
möjligt att taga hänsyn till alla faktorer, som kunna vara av betydelse för
beräkningen av utgiftsbesparingen, eller ens isolera de väsentligare av dem,
torde man vara hänvisad till att, som eljest i dylika fall, som beskattningsbar
utgiftsbesparing anse det bokföringsmässigt konstaterbara belopp, som
försäkringstagaren erhåller i vinst å försäkringen.

Kommittén har därefter uttalat, att enligt dess mening den sålunda förebragta
motiveringen för att anse den till försäkringstagarna utdelade vinsten
såsom beskattningsbar inkomst emellertid icke vore hållbar. (Härvid liksom
i fortsättningen avses annan vinst än överräntevinst.) Den byggde på
den förutsättningen, att den till försäkringstagarna utdelade vinsten vore
att anse som en utgiftsbesparing. Betraktade man till en början ett livförsäkringsaktiebolag,
vore vinsten till försäkringstagarna helt jämförbar med
de rabatter på gjorda inköp, som handelsidkare i många fall lämnade sina
kunder. Om sådana rabatter uttalade beredningen, att rabatter till aktieägare
borde få avdragas endast i den mån utomstående finge åtnjuta motsvarande
förmåner samt förmånerna icke kunde anses utgöra utdelning av
vare sig bokförd eller icke bokförd vinst. Rabatter till utomstående borde
alltid få avdragas. De som erhölle rabatterna borde skatta för dessa i den
mån fråga vore om rörelse eller yrke e. d., medan däremot mottagarna ej
borde skatta för rabatter, som för dem tedde sig allenast såsom en utgiftsbesparing.

Med beredningens sålunda angivna utgångspunkt borde alltså enligt kommitténs
mening skäl ha funnits att medgiva livförsäkringsaktiebolag avdrag
för den Aunst, som utdelats till försäkringstagare, och i enlighet med
beredningens allmänna principer borde då även de ömsesidiga livförsäkringsbolagen
ha medgivits avdrag för den till deras delägare, försäkringstagarna,
utdelade vinsten, i den mån densamma ej kunde betraktas som
handelsvinst, d. v. s. kunde anses motsvara aktieutdelningen hos livförsäkringsaktiebolagen.
Då aktieutdelningen i regel utgjorde en relativt obetydlig
del av dessa bolags vinstutdelning till försäkringstagarna, borde i analogi
härmed största delen av de ömsesidiga bolagens utdelade vinst ha blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

avdragsgill. I stället syntes beredningen ha jämställt även livförsäkringsaktiebolagens
vinstutdelning till försäkringstagarna med de rabatter, som
ekonomiska föreningar gåve åt sina medlemmar. Sådana rabatter borde enligt
beredningens mening bliva föremål för beskattning hos föreningarna,
varvid beredningen dock anförde, att den beskattning, varom här vore fråga,
emellertid ej borde äga rum i annan mån än fråga vore om handelsvinst
i egentlig mening, d. v. s. den vinst, som, därest företaget ej varit en förening,
skulle tillkommit företagaren. Härav följde, att utdelade rabatter borde
beskattas allenast i den mån varupriserna genom desamma nedbringades
under de hos handlandena i orten i allmänhet gällande nettopriserna, d. v. s.
priserna, sådana de tedde sig efter av handlandena eventullt lämnade rabatter.
Inom den återbäring, som lämnades av de kooperativa föreningarna, torde
i allmänhet inrymmas dels rabatter, motsvarande de privata handlandenas
rabatter, dels handelsvinst.

Kommittén har slutligen anfört:

Det framgår härav, att definitionen å den del av en ekonomisk förenings
rabatter, vilken är att anse som handelsvinst, har en innebörd, endast därest
det existerar jämförelseobjekt, nämligen företagare, vilka i vinstsyfte bedriva
motsvarande verksamhet. Vill man nu jämställa samtliga livförsäkringsbolag,
alltså även aktiebolagen, med ekonomiska föreningar, existera
över huvud inga jämförelseobjekt, och det saknas således grund att med
utgångspunkt från ovan angivna definition anse den till försäkringstagarna
utdelade vinsten som en utgiftsbesparing med karaktär av handelsvinst.

Det enda resonemang, som med hänsyn till ovanstående anmärkningar
kunde från 1924 års skatteberednings utgångspunkter motivera en beskattning
av vinsten till försäkringstagarna, vore följande. Enär det existerar
livförsäkringsaktiebolag, vilka av överskottet på livförsäkringsrörelsen utdela
vinst till aktieägarna, måste även viss del av ömsesidiga livförsäkringsbolags
utdelning till sina delägare, försäkringstagarna, anses som handelsvinst.
Då det icke finnes någon norm, enligt vilken sistnämnda utdelning
kan uppdelas i handelsvinst och rabatt av annat slag, måste man beskatta
de ömsesidiga bolagens hela utdelning. För att icke dessa bolag skola behandlas
hårdare än aktiebolagen måste då även aktiebolagen beskattas för
den till försäkringstagarna utdelade vinsten. Ett resonemang av detta slag
skulle vara försvarbart, därest hos livförsäkringsaktiebolagen utdelningen
till försäkringstagarna vore relativt obetydlig jämförd med utdelningen till
aktieägarna. För att undersöka hur härmed förhåller sig måste man gå tillbaka
till en tid under vilken vinstutdelningen till försäkringstagarna ej påverkats
av de med hänsyn till räntefallet under senare tid erforderliga förstärkningarna
av premiereserven. Den senaste femårsperiod, som från denna
synpunkt är användbar, nämligen perioden 1932—1936, visar emellertid,
att icke heller det sist angivna resonemanget kan upprätthållas. För nämnda
period uppgick utdelningen från livförsäkringsaktiebolagen samt liv- och
brandförsäkringsaktiebolagen till försäkringstagarna till sammanlagt mer än
25 miljoner kronor, medan utdelningen till aktieägarna understeg 2 miljoner
kronor, om man i fråga om liv- och brandförsäkringsaktiebolagen medräknar
endast den del av utdelningen till aktieägarna, som kommer från
livförsäkringsrörelsen.

Redan med beredningens utgångspunkter visar sig sålunda motiveringen
för att icke medgiva avdrag för vinst, som utdelats till försäkringstagarna,

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

föga hållbar. Såsom än mindre godtagbar framstår densamma mot bakgrunden
av att Kungl. Maj :t och riksdagen sedermera icke biträdde beredningens
uppfattning om de kooperativa konsumentföreningarnas rabatter utan beslöto,
att föreningarna fortsättningsvis skulle äga full avdragsrätt för rabatterna.
Motiveringen för förslaget beträffande försäkringsbolagen byggde
ju i denna punkt på samma synpunkter som de, vilka lågo till grund för
förslaget till behandling av nämnda föreningars rabatter.

Beskattning av ränta på premiereserv för pensionsförsäkring. Kommittén
har yttrat, att i fråga om pensionsförsäkring gällde, att premien finge avdragas,
att utfallande belopp inkomstbeskattades och att ränteskatt icke
uttoges. Såsom motivering för friheten från räntebeskattning hade ofta anförts,
att beskattningen av utfallande pensionsbelopp innebure även beskattning
av den hos försäkringsbolaget uppkomna ränteinkomsten.

Kommittén har vidare yttrat:

För belysning av frågan om sambandet mellan å ena sidan räntebeskattning
samt å andra sidan beskattning av utfallande belopp och avdragsrätt
för premier torde det vara lämpligast att betrakta ett exempel, där frågan
framträder mera renodlad än vid försäkring, nämligen vanligt sparande, såsom
genom insättning i bank. Man kan i nämnda syfte antaga, att två
olika beskattningssystem tillämpas för olika slag av sparande. För det ena
slaget, vilket betecknas såsom sparande av typ a, antages nuvarande regler
gälla; avdrag vid taxering får alltså ej ske för insatt belopp, och uttag från
banken inkomstbeskattas icke. För det andra slaget av sparande, betecknat
såsom typ b, får däremot vid taxering avdrag göras för insatta belopp, medan
uttagen utgöra skattepliktig inkomst. Antag till en början, att beskattning
av ränta ej förekommer i någotdera fallet. Fn person antages nu insätta
100 kronor om året å ett sparkonto av typ a, låta räntorna läggas till
kapitalet och efter en viss tids förlopp lyfta detta, som då antages hava
vuxit till 4 000 kronor. Gör personen i stället insättning å ett sparkonto
av typ b, kan han, om hans marginalskattesats är 20 %, med samma ekonomiska
uppoffring insätta 125 kronor årligen. På grund av avdragsrätten
för insättningen minskas nämligen i detta fall hans skatt med 20 % av
125 kronor, d. v. s. med 25 kronor och hans nettoutgift blir alltså 100 kronor
liksom i första fallet. Under samma tid som i förra fallet erfordrades,
för att kapitalet skulle växa till 4 000 kronor, växa i senare fallet insättningarna
jämte räntor till 5 000 kronor. Då han lyfter detta belopp, måste
han emellertid betala 20 % eller 1 000 kronor i skatt, varför han liksom
i första fallet har 4 000 kronor kvar.

Resultatet av exemplet är alltså, att båda systemen, vid samma årliga
nettoutgift, leda till samma behållna kapital, förutsatt givetvis, att skattesatsen
är densamma vid såväl insättningarna som uttagen. Sparande av typen
a och typen b äro således lika behandlade i skattehänseende, oaktat
ränteinkomsten icke i någotdera fallet antogs beskattad. Olikheten mellan
beskattningsreglerna för de båda typerna av sparande kan alltså icke åberopas
som skäl för olikhet i fråga om räntebeskattningen.

I ovan behandlade exempel antogs, att skatt å räntan icke uttogs. Även
om man antager, att sådan skatt utgår, förändras icke resultatet. Beskattning
av räntan innebär nämligen blott, att den effektiva förräntningen sker
efter en lägre räntefot. Vid 20 % marginalskattesats blir sålunda den effektiva
räntefoten endast 80 % av den nominella. Proportionen mellan det uttagna
beloppet och den årliga insättningen blir härigenom för samma tid -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

rymd en annan än vid frihet från ränteskatt, men denna proportion blir
dock lika vid båda slagen av sparande, varigenom slutsatsen blir densamma
som ovan.

Det ovan förda resonemanget kan oförändrat tillämpas på livförsäkringarnas
beskattning. Sparande av typen a motsvarar kapitalförsäkring och
sparande av typen b pensionsförsäkring. Slutsatsen blir alltså, att olikheten
mellan dessa båda försäkringsarters behandling i fråga om avdragsrätt
för premier och beskattning av utfallande belopp icke kan tagas till intäkt
för en olikhet i fråga om räntebeskattningen.

Ännu tydligare framträder måhända, att beskattning av utfallande belopp
i realiteten icke innebär beskattning av uppsamlad ränteinkomst, om
man betraktar frågan från det allmännas synpunkt. Antag exempelvis, att
på grund av någon särskild bestämmelse belopp, som placeras på visst sätt,
får vid taxeringen avdragas, att de räntor, som placeringen avkastar, icke
beskattas, då de uppkomma, men att då placeringen upphör, det placerade
beloppet jämte tillagda räntor beskattas. I förenklingssyfte betraktas en placering
under endast ett år. Antag att de avdragna beloppen visst år uppgå
till sammanlagt 100 miljoner kronor, att räntefoten är 3 %, att den genomsnittliga
marginal skattesatsen är 20 % samt att staten täcker den genom
avdraget uppkomna minskningen i skatteintäkter genom att upptaga ett
lån å 20 miljoner kronor, vilket ävenledes antages löpa med 3 % ränta.
Då placeringen efter ett år upphör, blir det uttagna beloppet, 103 miljoner
kronor, beskattat, varigenom staten erhåller en skatteintäkt å 20,6 miljoner
kronor. Det kunde förefalla som om staten härigenom utfått skatt för räntan,
3 miljoner kronor. Så är emellertid icke fallet. Skall placering av här
betraktade slag i beskattningshänseende behandlas lika med annan placering,
böra de, som anlita förstnämnda placering, täcka den förlust, vilken
staten åsamkas genom att beskattningen uppskjutes ett år. Denna förlust
utgör räntan på lånet å 20 miljoner, alltså 0,6 miljoner kronor. Då 20,6
miljoner kronor erlägges i skatt hava de skattskyldiga, varom här är fråga,
dels erlagt 20 miljoner i skatt för inkomsten om 100 miljoner kronor, dels
erlagt 0,6 miljoner kronor såsom ersättning för att inkomsten beskattas
först ett år efter det densamma förvärvades. Skall själva ränteinkomsten,
3 miljoner kronor, beskattas, måste ytterligare 0,6 miljoner kronor erläggas
i skatt.

Kommittén har erinrat om att 1942 års försäkringsutredning berört denna
fråga i samband med spörsmålet om gränsdragning mellan pensionsförsäkring
och annan livförsäkring, därvid utredningen anfört (SOU 1946:34,
s. 290):

Genom relativt obetydliga modifikationer kunna vissa former av livförsäkring
fås att i kommunalskattelagens mening ändra karaktär från kapitalförsäkring,
för vilken ränteskatt erlägges, till pensionsförsäkring, för vilken
ränteskatt icke utgår.

Likvärdighet i beskattningshänseende råder icke mellan kapital- och pensionsförsäkring.
Överensstämmelsen är endast formell men icke reell. Vad
pensionsförsäkringen beträffar kan likvärdighet anses råda mellan skattskyldigheten
för utfallande pensioner och avdragsrätten för premierna, under
förutsättning att man bortser från den olika plats i den progressiva
skatteskalan, som en försäkringstagare intar under den aktiva tiden och under
pensionstiden. Då ränteskatt utgår i fråga om kapitalförsäkring men
icke beträffande pensionsförsäkring, blir kapitalförsäkringen föremål lör en
extra beskattning med ränteskailens hela belopp. I nuvarande ränteläge och

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

med nu gällande skattesatser motsvarar ränteskatten omkring 0,5 % av de
fonderade medlen. Man kan sålunda säga att pensionsförsäkringens fritagande
från ränteskatt innebär en subvention från det allmännas sida av pensionsförsäkringen,
som medför, att nettokostnaden för försäkringstagarna
blir starkt reducerad. Utredningen saknar anledning att ingå på skälen för
en sådan anordning.

Vad här anförts rörande pensionsförsäkring gäller, med undantag för
genast börjande livränta, till en del även ränteförsäkring i kommunalskattelagens
mening, vilken försäkringsform är fritagen från ränteskatt intill dess
livräntan börjat utgå.

Kommittén har vidare anfört, att i vissa yttranden över 1942 års försäkringsutrednings
betänkande såsom ett skäl mot införande av ränteskatt för pensionsförsäkring
framhållits, att uppskovet med beskattningen till tidpunkten
för pensionsutbetalningen endast medförde en eftergift av räntan på den
skatt, som skulle ha ultagits tidigare. Kommittén har häremot anmärkt, att
värdet av räntan på denna skatt vore detsamma som eller t. o. in. något
högre än värdet av en skatt på räntan på premiereserven.

Av det förut anförda framginge, fortsätter kommittén, att den för pensionsförsäkringar
tillämpade anordningen med avdragsrätt för premien och
beskattning av utfallande belopp icke i och för sig kunde motivera en frihet
från ränteskatt. Frågan, huruvida sådan befrielse skulle medgivas eller
icke, hade intet som helst samband med avdragsrätten för premier eller
beskattningen av utfallande belopp. Befrielsen torde fastmera ha sin orsak
däri, att man önskat en likformig beskattning av pensionärer i allmän
och enskild tjänst och av yrkesutövare, som pensionerade sig själva.

Yttrande.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat, att i de taxerade beloppen
för pensionsförsäkringar inginge hela den ränteintäkt, som före och
efter pensionsfallet ackumulerats i pensionerna. Ränteintäkten toges sålunda
i sin helhet till beskattning, då pensionstagaren lyfte pensionsbeloppen, vilka
beskattades helt efter den skattesats som gällde för mottagaren såsom fysisk
person. Ränteskatt på pensionsförsäkringar skulle därför innebära, att ränteintäkten
två gånger skulle inräknas i de taxerade beloppen. Ränteintäkten
skulle sålunda beskattas dubbelt på samma sätt som utdelningen från aktiebolag,
och den skulle beskattas hos anstalten redan det år den uppstode,
vilket på grund av förtäckt resultatutjämning icke behövde ske i aktiebolag.

En person, som ej omedelbart toge en avlönad anställning utan skaffade
sig en utbildning, som gåve honom ökade framtida inkomster, sparade enligt
P-system.1 När en person utförde ett arbete, för vilket betalningen senare
bleve tillgänglig för lyftning, och när ägare av fastighet eller värdepapper
underläte att taga ut en värdestegring omedelbart, vore det också fråga om
P-sparande. Detsamma gällde för avdragsgilla investeringar och avdragsgilla

1 Med sparande enligt P-system och K-system avse anstalterna sparande som i skattehänseende
behandlas på samma sätt som sparande genom pensionsförsäkring, respektive kapitalförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nedskrivningar. I detta sammanhang förtjänade påpekas, att kommittén ej
föreslagit ändringar av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, enligt
vilka vid inkomstberäkningen av rörelse i allmänhet bokföringens värdesättning
av tillgångar skulle tillämpas. I dylika fall uttoges ej kompensation
för det allmännas ränteförlust. En person, som ärvde äganderätt till
kapital, vartill annan hade nyttjanderätt, kunde enligt 1941 års arvsskatteförordning
erlägga arvsskatt antingen vid arvsfallet eller då nyttjanderätten
överginge till ägaren. Oberoende av när arvsskatten erlades uttoges ingen
ränteskatt av ägaren. I det fall att arvsskatten erlades vid arvsfallet, innebure
ränteskattefrihelcn en avvikelse från regeln vid K-sparande. I alla
övriga fall som här uppräknats vore ränteskattefriheten en naturlig följd
av den uppskjutna beskattningen. Detta påstående kunde ej rubbas av
att en del av förut anfört P-sparande i vissa fall ej ens vore förenat med
skatt på »uttaget», t. ex. realisationsvinster för enskild person, vilka ultoges
efter fem respektive tio år.

Det syntes sålunda vara i överensstämmelse med allmänt vedertagna skatterättsliga
principer att skatteuppskov förenats med ränteskattefrihet.

Departementschefen.

I kommitténs allmänna kritik av den teoretiska motiveringen för gällande
regler rörande beskattningen av försäkringsanstalter kan jag i huvudsak
instämma. I anledning av vad kommittén anfört angående beskattningen
av ränta på premiereserv för pensionsförsäkring må emellertid följande
anföras.

I de belopp, som utfalla på grund av pensionsförsäkring, ingå i huvudsak
dels av försäkringstagaren inbetalda premier, dels därå upplupen ränta.
Hela det sålunda utfallande beloppet beskattas. Kommittén anser, att vad
som därvid uttages av det allmänna utgöres, förutom av skatt å de inbetalda
premierna, av ersättning för det uppskov som det allmänna medgiver
med skattebetalningen (uppskovsränta). Det synes emellertid ur skatterättsliga
synpunkter naturligare att betrakta sistnämnda del av det uttagna
beloppet såsom skatt å räntan. Det av mig sålunda anlagda betraktelsesättet
anknyter till gällande rätt, enligt vilken uppskovsränta i regel icke uttages
vid uppskjuten beskattning. Sålunda utgår icke uppskovsränta, då
skattskyldig exempelvis genom nedskrivning av varulager eller avskrivning
å inventarier förskaffar sig motsvarande uppskov med skattens erläggande.
Blott i särskilt angivna fall utgår uppskovsränta, t. ex. då enligt
förordningarna om investeringsfonder till sådan fond avsatta medel återföras
till beskattning.

En annan sak är, alt man kan såsom det principiellt riktiga hävda, att
uppskovsränta bör uttagas i de fall då skattskyldig åtnjuter uppskov med
skattebetalningen. Så länge denna princip icke införts såsom huvudregel
i svensk skatterätt, synes emellertid anledning saknas att tillämpa densamma
beträffande pensionsförsäkringen.

Då sålunda vid pensionsförsäkring ränteskatt får anses bliva uttagen hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkringstagaren i samband med att pensionsbeloppen utbetalas, är det icke
motiverat att uttaga ränteskatt jämväl hos försäkringsanstalten. Ej heller finnes,
som nyss framhållits, anledning att uttaga uppskovsränta vare sig hos
anstalten eller hos försäkringstagaren. Visserligen åtnjuter denne en förmån
i förhållande till den, som tagit en kapitalförsäkring, såtillvida att den förre
icke behöver erlägga särskild ränta för det skatteuppskov, som han erhåller,
men denna förmån är icke något för pensionsförsäkringen säreget; motsvarande
förmån tillkommer i regel även andra skattskyldiga, som åtnjuta uppskov
med beskattningen.

B. Praktiska olägenheter av gällande beskattningsregler,

a) Beskattningen av försäkringsanstalter.

Kommittén.

Kommittén har i denna del anfört:

Såsom av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, beskattas hos
inländska livförsäkringsbolag dels överskottet å livförsäkringsrörelsen, dels
en tredjedel av viss beräknad ränteinkomst, dock ej ränteinkomst som hänför
sig till livränterörelse (pensionsförsäkring).

Vid överskottets beräkning får avdrag göras för avsättningar till vissa
fonder. Störst bland dessa avsättningar är i det utvecklingsskede, vari livförsäkringsbolagen
för närvarande befinna sig och sannolikt komma att
befinna sig under de närmaste generationerna, avsättningen till försäkringsfond
för egen räkning. Då försäkringsfondens ökning motsvarar den
beräknade ökningen av bolagens skuld till försäkringstagarna, är avsättningen
egentligen att betrakta som en driftkostnad och avdragsrätten måste
därför anses som självklar. Avsättningen sker i enlighet med bolagens av
Kungl. Maj :t fastställda grunder. Vidare får avdrag ske för avsättning till
säkerhetsfond och utjämningsreserver. Dessa äro konsolideringsfonder,
närmast att anse som kompletteringsfonder till försäkringsfonden. I fråga
om dessa fonder får avdrag dock ske endast om fonderna ej överstiga visst
i lag fastställt maximum. Slutligen får avdrag ske för avsättning till premieåterbäringsreserv
och livränterörelsens garantifonder. Dessa fylla samtidigt
viss uppgift som konsolideringsfonder och som uppsamlingsfonder
för medel, avsedda för omedelbar eller framtida utdelning till försäkringstagarna.
Avsättningen till premieåterbäringsreserv, vilken är avsedd att
omfatta endast viss del av överskottet, regleras genom bestämmelser i bolagens
av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Till livränterörelsens garantifonder
kan däremot hela överskottet på livränterörelsen avsättas, vilket
sammanhänger därmed, att till livränteförsäkringstagare utdelad vinst beskattas
hos dessa. Då bolagen i regel icke avsätta belopp till konsolideringsfonder
i vidare mån än att avsättningarna äro avdragsgilla, och då utdelningen
till aktieägarna i försäkringsaktiebolag, som driva livförsäkringsrörelse,
numera under normala förhållanden utgör en obetydlig del av överskottet,
blir resultatet av gällande bestämmelser att det skattepliktiga överskottet
å livförsäkringsrörelse huvudsakligen utgöres av belopp, som bolagen
avsätta för omedelbar eller framtida utdelning av vinst till försäkringstagarna
utöver premieåterbäringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört må erinras om de ändringar
beträffande försäkringsbolagens fonder, som skett genom 1948 års
försäkringslag och för vilka redogörelse lämnats under avdelningen om gällande
rätt. -v

Kommittén har därefter återgivit följande uttalande av 1942 års försäkringsutredning
rörande beskattningens inverkan på bolagens avvägning mellan
premieåterbäring och vinst (SOU 1946: 34, s. 71, 73):

Ehuru lagens bestämmelser, såsom ovan framhållits, icke göra införandet
av premieåterbäringsgrunder obligatoriskt, hava dock för livförsäkringsbolagen
allmänt införts dylika grunder. En omständighet, som därvid i praktiken
utan tvivel spelat en mycket stor roll, har varit hänsyn till beskattningen.
Genom att avsättningen till premieåterbäringsreserv gjorts skattefri,
har det framstått såsom förmånligt för bolagen att låta största möjliga
del av den totala vinsttilldelningen till försäkringstagarna gå under form
av premieåterbäring. Skattesynpunkten har på detta sätt kommit att utöva
ett förryckande inflytande på det rent tekniska problemet att verkställa en
gränsdragning mellan premieåterbäring och annan vinst.

Såsom utredningen ovan framhållit, har denna utformning av skattelagstiftningen
i stor utsträckning fått direkt olämpliga återverkningar på avvägningen
mellan premieåterbäring och vinst i bolagens grunder. Det har
för utredningen framstått såsom klart, att tillfredsställande förhållanden
i nämnda avseende endast kunna uppnås under förutsättning att frågan
om överskottsbeskattningen helt lösgöres från frågan om gränsdragning
mellan premieåterbäring och annan vinst.

Det huvudsakliga skälet mot en beskattning av den del av överskottet,
som återgår till försäkringstagarna såsom vinst, är att vinsten väsentligen
har karaktären av en återbäring av de vid premieberäkningen inlagda, explicita
eller implicita säkerhetsmarginalerna. Enligt utredningens mening måste
detta anses utgöra ett tillräckligt motiv för att vinsten undantages från
överskottsbeskattningen i den mån den kan anses härröra från premiemarginalerna.

Kommittén har vidare omnämnt, att 1942 års försäkringsutredning i begränsad
omfattning upptagit frågan om försäkringsbolagens beskattning
och framlagt vissa synpunkter att närmare beaktas vid en senare fullständig
omprövning. Det av utredningen framlagda förslaget till ändring av bestämmelserna
i kommunalskattelagen om beskattning av livförsäkringsrörelse
avsåge, förutom att undanröja de olägenheter, som förorsakades av
den olika behandlingen av premieåterbäring och annan vinst, även att råda
bot på en annan olägenhet, som sammanhängde med utformningen av spärrreglerna
för ränteskatteunderlagets beräkning. Om ett livförsäkringsbolag
minskade sitt årsöverskott exempelvis genom nedskrivning å andra värdehandlingar
än aktier i dotterbolag, medgåves avdrag vid beskattningen för
nedskrivningen, enär värdehandlingarna jämställdes med varor i rörelsen.
Anledningen till att avdrag för nedskrivning å varor i rörelse medgåves,
oavsett om nedskrivningen föranletts av verklig värdeminskning eller ej,
vore att den genom avdraget åstadkomna minskningen i beskattningsbart
belopp förr eller senare kompenserades genom en motsvarande ökning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nämligen då varan försåldes. Samma vore förhållandet med livförsäkringsbolags
värdehandlingar, ehuru tidsskillnaden mellan minskningen och den
motsvarande ökningen av det beskattningsbara beloppet i detta fall oftast
vore så stor, att den för det allmänna genom uppskovet uppkomna ränteförlusten
bleve beaktansvärd. Emellertid tillkomme ytterligare en omständighet,
som kunde medföra bestående förlust av skatteintäkt för det allmänna.
Om nedskrivningen nedbringade överskottet så lågt, att spärreglerna vid
ränteskattens beräkning trädde i funktion, minskades ränteskatten, och någon
kompensation för denna minskning erhölles icke senare, eftersom ränteskatten
aldrig kunde överstiga det belopp, som framkomme vid tillämpning
av huvudregeln.

Försäkringsutredningens förslag till ändring av kommunalskattelagen
rönte vid remissbehandlingen kritik från flera håll.

Utredningen berörde även beskattningen av understödsföreningars livförsäkringsrörelse
och anförde härom följande (s. 292):

Understödsföreningarna äro helt befriade från såväl överskottsbeskattning
som ränteskatt för kapitalförsäkringar. Detta är anmärkningsvärt, då
en understödsförening kan meddela upp till 4 000 kronors kapitalförsäkringssumma,
som är 3 å 4 gånger så stor som medelförsäkringssumman
inom folkförsäkringsverksamheten, vilken såsom ovan påpekats betungas
av ränteskatt i vida större grad än storförsäkringsverksamheten. Flera
större understödsföreningar meddela livförsäkring under former, som väsentligen
överensstämma med dem i livförsäkringsbolag. Även i försäkringstekniskt
avseende bygga föreningarna på samma grund som bolagen, varför
också fondbildningen i de båda slagen av försäkringsanstalter är av
samma storleksordning i förhållande till försäkringarna.

Kommittén har därefter anfört, att även pensionsstiftelsernas beskattning
syntes förtjäna viss uppmärksamhet. I kommunalskattelagen funnes vissa
föreskrifter rörande stiftelser, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser. Emellertid bildades av såväl aktiebolag
som andra arbetsgivare åtskilliga stiftelser för pensioneringsändamål, vilka
icke vore att anse som stiftelser enligt nämnda lag. Beträffande detta slag
av stiftelser funnes inga föreskrifter i kommunalskattelagen men de hade
i praktiken redan tidigare behandlats på det sätt som numera föreskreves
beträffande stiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser. De gällande bestämmelserna syntes alltför liberala.
Någon begränsning av arbetsgivares rätt att göra avdrag för belopp, som
överförts till pensionsstiftelse, funnes icke. Frånvaron av begränsning gjorde
det möjligt att till pensionsstiftelse med avdragsrätt överföra medel,
vilka avsåge pensionering av företagets ägare och hans efterkommande i
flera led, även ännu ofödda efterkommande. Då föreskrifter om pensionsålder
saknades, kunde pensionen till ägarens efterkommande börja vid låg
ålder och härigenom få karaktär av förmögenhetsöverföring med undgående
av arvs- och kvarlåtenskapsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Vad kommittén anfört rörande de olägenheter, som för närvarande vidlåda
beskattningen av livförsäkringsanstalter och pensionsstiftelser, giver
mig i huvudsak icke anledning till erinran.

I fråga om understödsföreningarna torde, såsom i åtskilliga under en
senare avdelning återgivna remissyttranden framhålles, sådan förening endast
undantagsvis meddela kapitalförsäkringar, som uppgå till högsta i lagen
om understödsföreningar medgivna belopp. Understödsföreningarnas medelförsäkringssumma
ligger i regel betydligt lägre än motsvarande summa för
livförsäkringsanstalterna.

Jag återkommer till här berörda frågor, då jag i fortsättningen ingår på
spörsmålet hur de angivna olägenheterna böra undanröjas.

b) Beskattningen av försäkringstagare.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Gällande beskattningsregler gynna det sparande, som sker genom livförsäkring,
i jämförelse med annat sparande. En del av dessa regler hava tillkommit
i syfte att giva livförsäkringen en sådan gynnad ställning, vilken
kunnat anses betingad av sociala skäl. Detta är exempelvis fallet med rätten
att avdraga vissa försäkringspremier intill ett belopp om 200 kronor. I fråga
om pensionsförsäkring torde beskattningen av utfallande pensionsbelopp
och avdragsrätten för premier hava föranletts därav, att man önskat få överensstämmelse
med pensionering, som sker annorledes än genom försäkring.
Emellertid har man utan tvivel varit väl medveten om den förmån,
en pensionsförsäkringstagare på grund av beskattningens progressivitet erhåller
genom att beskattningen av en del av hans inkomst förskjutes från
premiebetalningstiden till tiden för pensionens utbetalning, vid vilken sistnämnda
tidpunkt hans inkomst i regel är lägre än tidigare. Man torde hava
ansett det riktigt, att vid en skattskyldigs inplacering i den progressiva
skatteskalan hans skattekraft inätes genom en på nämnt sätt i tiden utjämnad
inkomst. Även den sistnämnda förmånen torde därför böra hänföras
till den kategori, varom här är fråga.

Livförsäkringstagarna gynnas emellertid, förutom i de avseenden ovan
angivits, även genom andra förmåner, vilka framkommit såsom en konsekvens
av beskattningsregler, vilka införts av andra, t. ex. av praktiska skäl.
Ett exempel härpå utgör det sätt, varpå ränteskatten uttages. Den bakomliggande
tanken var---alt varje försäkringstagare egentligen borde

skatta för ränteavkastningen på sitt tillgodohavande hos livförsäkringsanstalten.
Denna ränteavkastning kommer ju som ovan framhållits försäkringstagaren
till godo. Man synes dock hava ryggat tillhaka för de praktiska
svårigheterna att av försäkringstagarna uttaga ränteskatten, varför
man i stället förläde räntebeskattningen till försäkringsanstalterna. Detta
medför emellertid, att ränteskatten ej kan uttagas med beaktande av de
olika försäkringstagarnas platser i den progressiva skatteskalan utan kommer
att verka som en proportionell skatt på försäkringstagarna. Härigenom
få försäkringstagare tillhörande högre inkomstskikt en förmån, som redan
vid lagens tillkomst var avsevärd och som sedermera genom höjningar av
skattesatserna och skärpning av progressiviteten ytterligare ökat i betydelse.

0 liihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Vad ovan sagts i fråga om beskattningen av räntan å varje livförsäkringstagares
tillgodohavande hos försäkringsanstalten, gäller på motsvarande
sätt i fråga om förmögenhetsbeskattningen av själva tillgodohavandet. Vid
den enda form av förmögenhetsbeskattning, som existerade vid tidpunkten
för ränteskattens införande, nämligen den genom förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt föreskrivna, var förmögenhetsbeskattningen
helt likvärdig med beskattning av en ränteavkastning beräknad efter en
högre räntefot än den verkliga. Genom införandet av den särskilda förmögenhetsskatten
skärptes i fråga om försäkringstagare i högre inkomstskikt
och med förmögenhet över visst belopp motsatsen mellan den skatt,
som försäkringsanstalterna erlägga i försäkringstagarnas ställe, och den,
som försäkringstagarna vid direkt beskattning skulle hava erlagt. Motsättningen
skärpes ytterligare genom den av 1947 års riksdag antagna förordningen
om statlig förmögenhetsskatt. Då försäkringstagarnas hos bolagen
innestående medel icke bliva föremål för förmögenhetsbeskattning, blir
följden, att en person med skattepliktig förmögenhet genom överflyttning
av en del av denna till ett livförsäkringsbolag i form av försäkring helt kan
undkomma förmögenhetsskatt för denna del.

För att påvisa de förmåner, vilka livförsäkringstagare åtnjuta genom att
räntebeskattningen förlagts till försäkringsanstalterna och förmögenhetsskatt
ej utgår för det i livförsäkring nedlagda kapitalet, har kommittén
upprättat ett antal tabeller, vilka utvisa vilken räntefot som vid medlens placering
i bank skulle erfordras för att giva samma ekonomiska resultat som
vid försäkring. I fråga om dessa tabeller och de förutsättningar, som legat
till grund för tabellernas upprättande, hänvisas till kommitténs betänkande,
s. 83—89.

De förut belysta olägenheterna i fråga om beskattning av kapitalförsäkring
ha även påtalats av 1942 års försäkringsutredning, som härom anfört
(SOU 1946: 34, s. 291):

Den ränteskatt, som livförsäkringsbolagen hava att betala, är avsedd att
träda i stället för motsvarande inkomst- och förmögenhetsbeskattning hos
försäkringstagarna. Eftersom ränteskatten uttages efter samma skattesats
för alla kapitalförsäkringar, blir verkan en markerad underbeskattning av
de större inkomsttagarna och av personer utan familj eför sörj ning och en
omotiverad merbelastning av de mindre inkomsttagarna och av personer
med försörjningsplikt. Detta ter sig så mycket mera obilligt som de större
inkomsttagarna numera, just på grund av gällande skattelagstiftning, till
väsentlig del fylla sitt livförsäkringsbehov genom pensionsförsäkring i "kommunalskattelagens
mening (speciell s. k. inkomstförsäkring), som gynnas
genom att vara helt befriad från ränteskatt. För de mindre bemedlade däremot,
vilka i huvudsak tillhöra folkförsäkringens klientel, har kapitalförsäkringsformen
visat sig vara den enda gångbara. Ovan har bortsetts från
200-kronorsavdraget, som har särskild betydelse för mindre inkomsttagare.

I detta sammanhang synes följande exempel vara förtjänt av uppmärksamhet.
Om på en gång ett större belopp inbetalas som engångspremie för
en kapitalförsäkring på relativt kort tid, undandrages ränteinkomsten å
detta belopp den progressiva beskattningen och blir i stället, eftersom ränteskatten
icke är progressiv, föremål för proportionell beskattning, varigenom
en icke oväsentlig skatteflykt uppkommer. Försök till operationer av denna
art ha på senare tid förekommit, fast de i viss mån kunnat motverkas ge -

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

nom överenskomna åtgärder från livbolagens sida. Möjlighet till skatteflykt
av denna art kommer dock att kvarstå, så länge nuvarande beskattningssystem
för livförsäkringsväsendet upprätthålles.

Kommittén har vidare framhållit, att beträffande pensionsförsäkring tidigare
visats, att friheten från ränteskatt icke kunde motiveras av rätten
till avdrag för premierna och beskattningen av utfallande belopp utan att
denna frihet måste betraktas som en direkt subventionering av pensionsförsäkringarna.
Detsamma gällde friheten från förmögenhetsskatt för premiereserven
och friheten i vissa fall från arvs- och gåvobeskattning. Ansåge
man dessa förmåner vara motiverade på den grund, att pensioneringens
utbredning vore en i socialt hänseende så viktig angelägenhet, att staten
borde genom skattelättnader befordra denna utbredning, tvingades man
att ställa frågan, dels huruvida sådana lättnader borde givas utan hänsyn
till pensionsbeloppets storlek, dels huruvida just de försäkringsformer, vilka
enligt kommunalskattelagen hänfördes till pensionsförsäkringar, vore
av sådan art att staten hade anledning att gynna desamma.

Till pensionsförsäkring hänfördes, efter en år 1932 vidtagen ändring i
kommunalskattelagen, även åtskilliga kombinationer mellan livränteförsäkring
och kapitalförsäkring, vilka icke tidigare haft pensionsförsäkrings karaktär.
Ändringen infördes med hänsyn till vissa av de individuellt arbetande
livförsäkringsbolagen tillämpade försäkringsformer, vilka avsåge att genom
särskilda till livränteförsäkringar fogade tillägg av kapitalförsäkringskaraktär
åstadkomma visst efterlevandeskydd. Dessa tillägg innehölle emellertid
väsentligt mera än som erfordrades för att täcka efterlevandeskyddet.
De vore i själva verket så konstruerade, att det sammanlagda belopp,
som utbetalades på grund av försäkringen, aldrig kunde understiga visst
belopp, icke ens i det fall att något pensionsfall icke inträffade. Härigenom
hade försäkringstagaren möjlighet att betrakta försäkringen som en penningplacering,
vars räntabilitet kunde beräknas. Genom ifrågavarande försäkringsformer
kunde därför de skattelättnader, vilka vore avsedda att åtnjutas
av personer med behov att pensionera sig genom försäkring, utnyttjas
till att undandraga kapital från förmögenhetsskatt ävensom räntan på
kapitalet från inkomstskatt. Försäkringarna kunde även utnyttjas för att
överföra kapital till efterlevande med undgående av arvsskatt. Det funnes
anledning att tro, att åtskilliga pensionsförsäkringar tecknades i sådana
syften som nyss sagts. Någon anledning för staten att genom befrielse från
ränteskatt subventionera försäkringsformer, vilka innehölle försäkringsutfästelser
utöver de för pensioneringsändamål nödvändiga och vilka möjliggjorde
ett utnyttjande av förut angiven art, funnes uppenbarligen icke.

För att visa de förmåner ur skattesynpunkt, som äro förenade med pensionsförsäkringen,
har kommittén upprättat tabeller, motsvarande dem, som
gälla kapitalförsäkringen. I detta avseende hänvisas till kommitténs betänkande,
s. 87, 88, 90, 91.

Kommittén har vidare framhållit, att de betydande fördelar ur beskattningssynpunkt,
vilka sålunda vore förbundna med tecknandet av livförsäk -

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

ring, hade på sätt förut sagts medfört, att livförsäkring kommit att utnyttjas
som skatteflyktsinstrument. Detta hade i sin tur medfört en viss snedvridning
av ackvisitionsarbetet såväl i fråga om försäkringsformer som klientel.
Ackvisitörerna, i varje fall inom de bolag som meddelade s. k. stor
livförsäkring, hade genom konkurrensen med varandra ej sällan drivits till
att erbjuda sådana försäkringsformer, vid vilka de största skattebesparingarna
kunde påvisas. Då en siffermässig beräkning av riskskyddets ekonomiska
värde i regel överginge såväl ackvisitörens som försäkringstagarens
förmåga, kunde man utgå från att påvisandet av skattebesparingarna skedde
utan hänsyn till riskskyddets värde. Då vid detta betraktelsesätt skattebesparingarna
framträdde starkare, ju mindre riskbetonad försäkringen
vore, bleve följden en tendens att inrikta ackvisitionen på former med litet
riskskydd, vilken tendens motverkade bolagens strävan att befrämja protektiva
försäkringsformer. På samma sätt medförde gällande skattelagstiftning
en tendens hos ackvisitörerna att inrikta sitt arbete på ett klientel,
inom vilket intresset för skattebesparingar vore stort. Härigenom komme
vad som borde vara livförsäkringsackvisitionens egentliga uppgift, nämligen
att utbreda försäkringen bland dem som verkligen behövde den, i viss utsträckning
att eftersättas. En ändring av gällande regler för beskattning av
livförsäkringstagare måste därför te sig lika angelägen från livförsäkringsväsendets
egen synpunkt som ur beskattningssynpuukt. Det borde framhållas,
att de förut påtalade olägenheterna av gällande skattelagstiftning visserligen
funnits redan från början men att dessa olägenheter först med det
under senare tid stegrade skattetrycket fått en mera avsevärd betydelse.

Livförsäkringsbolagen hade, enligt vad kommittén därefter anfört, sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad på de här framhållna olägenheterna
av nu gällande skattelagstiftning och gång efter annan genom överenskommelser
sökt stävja konstaterade eller befarade missbruk. Redan år 1932
träffades sålunda en överenskommelse om förbud för livförsäkringsbolagen
att belåna försäkring, som tagits mot engångspremie, förrän försäkringen
varit i kraft minst tre år. Samtidigt bestämdes, att i dylika fall lån ej heller
skulle beviljas av bankerna eller sparbankerna.

För att kunna följa utvecklingen inom pensionsförsäkringen hade Svenska
livförsäkringsbolags förening årligen infordrat specificerade uppgifter från
livförsäkringsbolagen. Sedan de inkomna uppgifterna statistiskt bearbetats
och sammanställts, hade resultatet varje år delgivits finansdepartementet.

Med stöd av den sålunda vunna erfarenheten hade bolagen vid skilda
tillfällen infört strängare villkor för meddelande av pensionsförsäkring med
avdragsgill premie än de i lagen uppställda kraven. Som exempel på skärpningarna
kunde nämnas, att den kortaste premiebetalningstiden efter överenskommelse
fastställts till tio år mot den i lagen föreskrivna tiden av
mera än fem år. Vidare finge icke någon premie vara så stor, att den överstege
den årspremie, som skulle ha utgått, om premiebetalningen lika fördelats
på tio år. Lagen hade här icke någon begränsning. Därjämte hade
bestämts, att vissa typer av pensionsförsäkring endast finge tecknas på

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

försäkringstagarens eget eller på hans makas liv, vissa andra typer endast
på endera makens eller barnens liv. Försäkringstagare, som fyllt 60 år,
kunde — trots att lagbestämmelserna icke utgjorde hinder härför — erhålla
pensionsförsäkring med avdragsgill premie endast i form av uppskjuten
livränta eller överlevelseränta, i båda fallen utan garanti och utan s. k.
motförsäkring (återbetalning vid dödsfall av erlagda premier). Slutligen
hade pensionsåldern i vissa fall begränsats.

Sedan det visat sig, att vissa skattskyldiga med betydande förmögenhet
och hög skattebelastning önskade teckna kapitalförsäkringar mot stora engängspremier
i syfte att förskaffa sig skattelättnad, införde bolagen år
1944 förbud mot högre engångspremie för kapitalförsäkring än 50 000 kronor.
I vissa fall med lång försäkringstid skulle dock belopp om högst 150 000
kronor kunna godtagas. Vid tillämpning av dessa inskränkningar skulle
försäkringstagarens samtliga försäkringar, även om de tecknats i skilda
bolag, sammanräknas samt man, hustru och barn under 21 år anses som en
försäkringstagare. För kontroll infördes uppgiftsskyldighet såväl för den
försäkringssökande som för bolagen.

Kommittén har omnämnt, att Svenska försäkringsbolags riksförbund i
skrivelse den 19 december 1944 till kommittén lämnat en redogörelse för bolagens
omförmälda åtgärder samt därvid anfört följande:

Efter det klassificeringssystem, som sålunda införts, och de överenskommelser,
som sålunda träffats, torde reglerna för pensionsförsäkringars beskattning
numera knappast giva rum för allvarligare anmärkningar. Att
rubba på själva principen om skattens uttagande först då pensionen utfaller
kan numera uppenbarligen icke komma i fråga. En begränsning av försäkringsbeloppen
eller en beskärning av pensionsförsäkringsformerna har
ifrågasatts. I förstnämnda hänseende är att märka att av hela antalet år
1943 nytecknade pensionsförsäkringar 92,2 % avsågo försäkringar med ett
pensionsbelopp om högst 300 kr. i månaden. Antalet nytecknade pensionsförsäkringar
på högre belopp än 1 000 kronor i månaden utgjorde under
åren 1939—1943 för hela landet endast resp. 3, 24, 9, 24 och 21 stycken.

Genom de av livförsäkringsbolagen sålunda vidtagna åtgärderna hade
•— enligt vad kommittén vidare anfört — möjligheterna till missbruk otvivelaktigt
beskurits. Den fördelen hade också vunnits, att ingreppen mot skattespekulation
kunnat sättas in på ett betydligt tidigare stadium än om desamma
skulle gjorts beroende av ändring i lagstiftningen.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat om att bevillningsutskottet
vid 1943 års riksdag, i anledning av väckt motion, gjorde följande uttalande
i nu förevarande fråga (bev. utsk. bet. 1943: 45 s. 14):

Den tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattelindringssyfte,
som under den senare tiden kunnat iakttagas och som påtalats
redan i ovanberörda vid 1941 års riksdag väckta motion och den vid samma
riksdag framställda interpellationen, torde såsom framgår av de i anledning
av den nu föreliggande motionen avgivna yttrandena alltjämt vara för banden.
De åtgärder, som vidtagits av försäkringsbolagen till förebyggande av
missbruk i berört avseende, torde visserligen få antagas hava medfört, att
mera påtagliga fall av sådant missbruk förhindrats. Tveksamt är emellertid,

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

huruvida det är möjligt att på de privata överenskommelsernas väg effektivt
komma till rätta med dessa missförhållanden. En ändring av beskattningsreglerna
på ifrågavarande område synes därför böra övervägas. Att ett sådant
övervägande får anses påkallat framgår redan därav att försäkringsbolagen
funnit sig böra uppställa det kravet på en avdragsgill pensionsförsäkring,
att premien skall erläggas under minst tio år med lika belopp för
varje år, medan däremot enligt gällande beskattningsregler ej erfordras annat
i nu angivna hänseende än att tiden för premiens inbetalande skall
överstiga fem år.

Kommittén har därefter uttalat, att det vore uppenbart, att den av försäkringsbolagen
anlitade vägen aldrig kunde bliva fullt effektiv. Såsom av det
föregående framginge kunde nämligen med nuvarande skattelagstiftning
betydande skatteförmåner vinnas även vid försäkringsformer, beträffande
vilka förbud icke gärna kunde tänkas. Det kunde för övrigt icke anses
lämpligt, att skattelagstiftningen vore sådan, att livförsäkringsbolagen för
att hindra dess ur fiskalisk synpunkt otillfredsställande verkningar måste
överenskomma att icke bevilja vissa försäkringsformer och däribland även
sådana, som i vissa fall kunde anses täcka ett legitimt försäkringsbehov.
Lagstiftningen borde vara så utformad, att den icke hindrade ändamålsenliga
försäkringsformer, och gränsen för de försäkringar, som skulle falla
under det ena eller det andra beskattningssystemet, borde vara klart och
otvetydigt utformad; möjligheterna till illojal skattespekulation borde redan
av lagstiftaren elimineras. Den enskilde försäkringstagaren hade för sin
del rätt att kräva att, då han träffade det för honom lämpligaste valet mellan
olika försäkringsformer, han icke skulle behöva utsättas för beskyllningen
för skattespekulation. Även för bolagen måste det vara av intresse,
att skattelagstiftningen utformades på sådant sätt, att risk för beskyllning
att i ackvisitionssyfte utnyttja skattespekulation från allmänhetens sida
icke förelåge.

Beträffande olägenheterna av gällande regler för beskattning av sjukoch
invaliditetsförsäkring har kommittén erinrat om följande uttalande av
1942 års försäkringsutredning (SOU 1946:34, s. 291):

Sjukersättningsbelopp äro generellt undantagna från beskattning och
motsvarande premier få följaktligen icke avdragas från den skattepliktiga
inkomsten i vidare mån än att de rymmas inom det sociala 200-kronorsavdraget.
Vid invaliditetsförsäkring gäller det omvända. Invaliditetsräntan
(förtidspensionen) beskattas, medan avdragsrätt som regel gäller för premierna.
Att åstadkomma någon klar gräns mellan sjukersättning och invaliditetsränta
är icke möjligt. Där sjukersättning lämnas utan tidsbegränsning
få de varaktiga fallen karaktär av invaliditetsränta, materiellt sett
men icke skattetekniskt.

Om en arbetsgivare betalar sjuklön åt anställd, beskattas denne, medan
arbetsgivaren får avdraga den utbetalade sjuklönen i sin skattedeklaration.
Ger arbetsgivaren exakt samma förmån genom förmedling av försäkringsinrättning,
behöver sjukersättningen (sjuklönen) icke deklareras av den
anställde — försäkringstagaren. Arbetsgivaren får icke desto mindre avdraga
sin andel i premierna. Principiellt borde härav följa, att samma pre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

mier borde betraktas som den anställdes skattepliktiga inkomst, men detta
torde svårligen vara genomförbart i praktiken -—■ i varje tall icke om arbetsgivarens
premie till försäkringsinrättningen erlägges kollektivt för en
grupp anställda.

Det vill förefalla som om ett motsägelsefritt skattesystem icke kan förverkligas
med mindre man å ena sidan beskattar all kontant sjukersättning
på samma sätt som invaliditetsränta och å andra sidan generellt gei
avdragsrätt för premierna.

Vad ovan anförts avser endast tillämpning på den kontanta sjukersättningen
(i sjukkassorna på sjukpenningen) och alltså icke på sjukvårdsersättning.

Kommittén har därefter beträffande ifrågavarande spörsmål återgivit följande
Yttrande av Svenska försäkringsbolags riksförbund i den förut nämnda
skrivelsen till kommittén:

Frågan om beskattning av sjuk-, invaliditets-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring
bör förutsättningslöst utredas.

Beskattningsreglerna böra vara ensartade antingen ersättningen utgår direkt
från arbetsgivare, på grund av försäkring i samband med tjänst eller
på grund av privat försäkring. Mest rationellt vore att beskatta all ersättning
och medgiva avdragsrätt för premierna, om också av sociala skäl viss
frihet från beskattning av utfallande belopp under förutsättning av ensartad
behandling kan medgivas. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen
att vad som på grund av dylik försäkring utfaller i annan form än livränta
icke skall räknas till skattepliktig inkomst har i praktiken visat sig svårtolkad
och kan leda till otillfredsställande resultat.

Slutligen har kommittén framhållit den olika behandlingen av invalidränta,
som utginge på grund av pensionsförsäkring med avdragsgill premie,
och annan invaliditetsränta. Den förra invalidräntan beskattades helt. Den
senare beskattades enligt reducerad skala, men därjämte hade invaliditetsräntans
kapitalvärde i allmänhet förmögenhetsbeskattats, om det årliga beloppet
överstege 1 000 kronor. Gällde det exempelvis en invalidränta, som
utginge på grund av försäkring mot olycksfall i arbete, förefölle reduktionen
omotiverad, då ju invalidräntan utgjorde ersättning för bortfallen intäkt av
tjänst; härtill komme, att arbetsgivaren fått göra avdrag för premien. Å
andra sidan måste förmögenhetsbeskattningen av en sådan invalidränta för
mottagaren te sig egendomlig. Det torde knappast kunna göras gällande,
att en förmögenhet, som bestode i kapitalvärdet av en sådan invalidränta,
medförde någon ökad skattekraft för mottagaren.

Yttrande.

I fråga om de förutsättningar, som legat till grund för de av kommittén
upprättade tabellerna, ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete uttalat,
att vid beräkning av räntan på livförsäkringssparandet avdrag borde medgivas
även för andra kostnader än kapitalförvaltningskostnader, att tillbörlig
hänsyn icke tagits till spärregeln i förordningen om begränsning av skatt
för svensk livförsäkringsanstalt samt att marginalskattesatserna för inkomst
och förmögenhet icke kunde anses oföränderliga under hela försäkringsti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den, enär en person med större förmögenhet och mindre inkomst finge antagas
konsumera en del av sin förmögenhet. Därest tabellerna upprättats
med beaktande av vad sålunda framhållits, skulls de ha utvisat att de förmåner
ur skattesynpunkt, som bereddes personer genom försäkringssparande,
icke vore av den storlek, som kommittén gjort gällande.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, undgår den, som placerar medel i en kapitalförsäkring,
progressiv beskattning av räntan å sparkapitalet samt förmögenhetsbeskattning
av kapitalet. Vad åter angår pensionsförsäkringen
intager denna försäkringsform — även om, såsom jag tidigare betonat, pensionsförsäkring
icke kan anses befriad från ränteskatt — likväl en gynnad
ställning i förhållande till andra sparformer därigenom att beskattningen
uppskjutes, utan att uppskovsränta uttages, och att förmögenhetsskatt, med
visst undantag, icke utgår. Då gällande bestämmelser icke förhindra, att en
pensionsförsäkring i själva verket kan tagas för annat ändamål än pensionering,
kunna de förmåner, vilka ansetts böra tillkomma den, som genom
att taga en pensionsförsäkring ordnar sin eller sina anhörigas försörjning,
utnyttjas även för pensioneringen ovidkommande syften.

Såsom kommittén framhållit torde försäkringssparandet erbjuda relativt
betydande förmåner i förhållande till annat sparande. Jag finner det emellertid
icke oberättigat att försäkringssparandet beskattas lindrigare än annat
sparande; härvid bör emellertid skattelagstiftningen vara så utformad,
att den såvitt möjligt förhindrar att de förmåner, som komma försäkringssparandet
till del, utnyttjas för andra ändamål än dem vilka detta sparande
är avsett att tillgodose.

Att vid beskattningen ersättning, som utgår vid sjukdom eller olycksfall,
behandlas olika i de fall, då ersättningen utbetalas av arbetsgivare utan försäkring,
och i de fall, då ersättningen utgår på grund av försäkring, är
givetvis icke tillfredsställande.

Jag återkommer närmare till dessa frågor i samband med att jag till behandling
upptager spörsmålet hur de berörda olägenheterna böra avhjälpas. V.

V. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Principiella synpunkter på beskattning av livförsäkringsanstalter

och livförsäkringstagare.

Kommittén.

Utvecklingen av företagsformerna inom livförsäkringsrörelsen. Sedan kommittén
lämnat en kort redogörelse för utvecklingen av de två företagsformerna
inom livförsäkringsrörelsen, nämligen försäkringsaktiebolag och ömsesidiga
försäkringsbolag, har kommittén yttrat att de sistnämnda bolagen
utgjorde kooperativa sammanslutningar, i vilka försäkringstagarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

vore de enda delägarna. I inånga fall hade emellertid vid ett sådant bolags
bildande erfordrats ett startkapital, vilket såsom lån tillskjutits av vissa
s. k. garanter, och i dylika fall hade vid sidan av bolagets försäkringstagare
dess garanter beretts ett visst inflytande över bolaget, intill dess garantikapitalet
återbetalats. Det hade förekommit, att garantikapitalet bibehållits
även långt sedan det upphört att spela någon som helst roll för bolagets
ekonomi, varigenom garanterna bibehållit sitt inflytande över bolaget och
bolagets ömsesidiga karaktär i viss mån lidit intrång. Enligt det förslag till
lag om försäkringsrörelse, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni
1947 remitterats till lagrådet, skulle emellertid ömsesidigt försäkringsbolag
återbetala förefintligt garantikapital, så snart det ej längre erfordrades för
rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Även i övrigt innehölle nämnda förslag
bestämmelser åsyftande att förhindra sådana sidainflytelser på ömsesidiga
försäkringsbolag, som kunde inkräkta på dessas kooperativa karaktär.
Antalet ömsesidiga livförsäkringsbolag vore för närvarande fjorton. (Den
numera antagna nya lagen om försäkringsrörelse överensstämmer i berörda
hänseende med nyssnämnda förslag.)

Kommittén har vidare anfört:

Hos det först bildade aktiebolaget liksom dess närmaste efterföljare tillföll,
såsom av det ovan sagda framgår, till en början behållningen på livförsäkringsrörelsen
uteslutande aktieägarna. Relativt snart infördes dock
möjlighet att mot något förhöjda premier teckna försäkringar, vilka berättigade
försäkringstagarna till viss andel i vinsten. Sedermera har utvecklingen
gått mot allt större vinstdelaktighet för försäkringstagarna. För år
1945 utgjorde den sammanlagda aktieutdelningen härrörande från livförsäkringsrörelse
i det närmaste 400 000 kronor. Efter den uppdelning av livoch
brandförsäkringsaktiebolagen, som är planerad i samband med införande
av ny lag om försäkringsrörelse, samt efter en planerad sammanslagning
av två i samma koncern ingående bolag beräknas den sammanlagda
aktieutdelning, som härrör från livförsäkringsrörelse, komma att sjunka till
155 000 kronor. För år 1945 tilldelades å andra sidan försäkringstagarna i
aktiebolagen såsom premieåterbäring och annan vinst över 8 miljoner kronor
samt år 1946 över 11 miljoner kronor. Medan gällande lag om försäkringsrörelse
är uppbyggd i huvudsakligt syfte att tillgodose soliditetskravet,
bar i det ovannämnda förslaget till ny lag vid sidan härav uppställts ett
skälighetskrav för livförsäkringens del. Detta krav innebär bland annat, att
i den mån överskott uppkommer på ett livförsäkringsbolags rörelse, av detta
överskott så mycket skall återbetalas till försäkringstagarna, att den nettokostnad,
som dessa få betala för sina försäkringar, utgör ett skäligt pris
för försäkringen. Eu följd härav måste bliva, att vad som från livförsäkringsrörelsen
får utdelas till aktieägare genom bestämmelser i bolagsordning
eller grunder begränsas, där så ej, såsom i flertalet aktiebolag är fallet,
redan skett. Man torde kunna förutsätta, att den maximala utdelningen
ej fastställcs till högre belopp än att utdelningen till större delen täckes
genom avkastningen på de värdehandlingar, i vilka aktiekapitalet placerats.
Vidare blir en följd av skäligbetsprincipen, alt livförsäkringsaktiebolagens
tillgångar i realiteten måste betraktas som försäkringstagarnas egendom,
i den män tillgångarna till sitt värde överstiga aktiekapitalet. Med
hänsyn lill vad ovan sagts är man, efter ett genomförande av den föreslagna
nya lagen om försäkringsrörelse, berättigad att vid utformningen av beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ningsreglerna betrakta livförsäkringsrörelse såsom en för försäkringstagarna
bedriven rörelse, vilken i fråga om aktiebolagen reellt och i fråga om de
ömsesidiga bolagen såväl reellt som formellt har kooperativ karaktär.

Överskott härrörande från dödlighetsvinst och omkostnadsbesparing.
Kommittén, som ansett att den del av försäkringsanstalts överskott, vilken
utgöres av dödlighets- och omkostnadsvinst, bör vara skattefri, har
härom anfört:

Vid en undersökning rörande principerna för beskattning av livförsäkringsbolag
och livförsäkringstagare är det lämpligt att till en början betrakta
en livförsäkringsrörelse, som består av en renodlad riskrörelse, således
utan sparmoment och omkostnader. En sådan finner man i de tidigare förekommande
s. k. uttaxeringsföreningarna. En dylik förening utbetalar vid
en medlems död ett visst på förhand bestämt belopp, vilket uppbringas genom
uttaxering bland medlemmarna med lika belopp för var och en. Man
kan till en början antaga, att föreningen arbetar helt utan förvaltningskostnader.
Med en sådan förening som modell skall i det följande undersökas
den skatterättsliga naturen av olika inkomster och utgifter för föreningen
och dess medlemmar. Det förutsättes härvid, att de uttaxerade beloppen
ej äro avdragsgilla och att utbetalade dödsfallsersättningar ej inkomstbeskattas.

Antag att en uttaxeringsförening för att undgå besväret att efter varje
dödsfall verkställa uttaxering beslutar, att medlemmarna vid varje års
början skola inbetala ett visst belopp, i syfte att föreningen härigenom
skall få medel att bestrida utbetalningarna vid de under året inträffande
dödsfallen. För att fylla sin funktion måste uppenbarligen dessa belopp tilltagas
något större än som motsvarar de beräknade dödsfallsutbetalningarna.
Vid årets slut måste då återbetalning ske av den del av avgifterna, vilken
ej behövt tagas i anspråk för dödsfallsutbetalningar. Att beskatta dessa
återbetalda belopp som inkomst, vare sig hos medlemmarna eller föreningen,
vore uppenbart orimligt. Detta omdöme förändras icke, om återbetalningen
i stället för att ske kontant vid årets slut sker i form av avdrag på
nästa års avgift eller om återbetalningen uppskjutes till medlemmens död
och alltså får formen av ett tillägg till dödsfallsbeloppet. Skulle däremot
överskottsbeloppen ej återgå till vederbörande medlem utan fonderas hos
föreningen och eventuellt komma senare generationer av medlemmar till
godo, skulle en beskattning av överskottsbeloppen möjligen kunna försvaras.

Det tillvägagångssätt, som ovan tänkts förekomma hos en uttaxeringsförening,
är exakt detsamma som tillämpas hos ett livförsäkringsbolag. Premierna
beräknas med tillämpning av en antagen dödlighet, vilken valts något
på säkra sidan. Blir sedermera den verkliga dödligheten mindre än den
antagna, åtgå icke riskpremierna helt till dödsfallsutbetalningarna utan ett
visst överskott, »dödlighetsvinst», uppstår. Det framgår av det sagda, hur
obefogad en beskattning av denna dödlighetsvinst i själva verket är i sådana
fall, då dödlighetsvinsten är avsedd att återgå till vederbörande försäkringstagare.

Ovan har i förenklingssyfte behandlats blott den rena kapitalförsäkringen
för dödsfall mot ren riskpremie. De i verkligheten förekommande försäkringsformerna
utgöra i regel kombinationer mellan nyssnämnda art av försäkringar
och vanligt sparande. Det ovan sagda äger då tillämpning på den
del av rörel seöverskottet, som härrör från underdödlighet.

Med kapitalförsäkring för livsfall förstås en försäkring, enligt vilken försäkringsbeloppet
utbetalas till försäkringstagaren, då denne uppnår viss i

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

försäkringsavtalet bestämd ålder. Vid dödsfall före denna ålder utbetalas
intet. Försäkringsformen är ovanlig såsom självständig försäkring men förekommer
i kombinationer. Den omnämnes här huvudsakligen, emedan den
bildar en övergångsform till livränteförsäkring men är enklare till sin konstruktion
och därför bättre lämpad som diskussionsunderlag. Även i fråga
om en rörelse, som avser kapitalförsäkring för livsfall, härrör överskottet
till viss del därifrån, att premierna beräknats med tillämpning av ett försiktigare
dödlighetsantagande (vilket i detta fall innebär, att dödligheten
antages lägre än den verkliga). De enda skillnaderna mot dödsfallsförsäkringen
äro dels att riskrörelsen i detta fall alltid måste kombineras med en
sparverksamhet, dels att dödlighetsvinsten uppkommer genom överdödlighet
i stället för genom underdödlighet. Slutsatsen beträffande beskattningen
av den del av överskottet, som härrör från dödlighetsvinst, blir därför densamma
i fråga om kapitalförsäkring för livsfall som i fråga om kapitalförsäkring
för dödsfall.

Någon principiell skillnad existerar icke emellan kapitalförsäkring och
livränteförsäkring. Sistnämnda försäkringsform kan nämligen uppfattas såsom
en serie kapitalförsäkringar. Ovanstående slutsatser beträffande beskattning
av överskott gälla därför även beträffande livränteförsäkringar
i den mån förutsättningen, att premien icke är avdragsgill och utfallande
belopp icke beskattas, är uppfylld. I motsatt fall, vilket inträffar vid pensionsförsäkring,
inträda andra förhållanden. Gottgöres vid sådan försäkring
överskottet försäkringstagarna genom avdrag på premien, böra dessa ej åtnjuta
avdrag vid taxeringen för mer än nettokostnaden för försäkringen,
d. v. s. för skillnaden mellan premien och vinsten. Härigenom blir denna del
av överskottet beskattad hos försäkringstagaren. Utbetalas vinsten däremot
i samband med försäkringssumman, bör (ten beskattas hos försäkringstagaren
i samband med beskattningen av nämnda summa. Då sålunda ifrågavarande
del av överskottet blir beskattad hos försäkringstagaren, bör den
icke tagas till beskattning hos försäkringsbolaget.

Vad ovan sagts i fråga om dödlighetsvinst äger motsvarande tillämpning
beträffande omkostnadsvinst. Om i en uttaxeringsförening en i förskott
uttagen avgift för täckande av förvaltningskostnader icke helt åtgått och
det icke förbrukade beloppet återbäres till medlemmarna, vore det obefogat
att betrakta sistnämnda belopp som ett skattepliktigt överskott.

Enligt gällande lag beskattas överskottet å livförsäkringsrörelse. Detta
överskott ulgöres av dödlighetsvinst, omkostnadsvinst och räntevinst. Enär

det ansetts lämpligt att behandla ränteinkomsten för sig---hänför

sig det följande resonemanget om beskattningen av överskottet framför allt
till den del därav, som härrör från dödlighets- och omkostnadsvinst.

En viss del av den vinst, som uppkommer genom de tre nämnda vinstkällorna,
avsättes till premieåterbäringsreserv för att därur antingen omedelbart
eller längre fram utdelas till försäkringstagarna. Återstoden disponeras,
förutom till utskylder, dels till vinstutdelning till försäkringstagarna
utöver premieåterbäringen antingen genom omedelbar utbetalning eller genom
avsättning till vinstfonder för framtida utbetalning, dels till allmän
konsolidering av bolaget genom avsättning till s. k. konsolideringsfonder.
Avsättningen lill premieåterbäringsreserv sker efter vissa regler, angivna
i de av Kungl. Maj :t stadfästa grunderna, vilka regler fullständigt bestämma
såväl avsättningens absoluta storlek som dess fördelning mellan försäkringstagarna.
Beträffande vinsten utöver premieåterbäringen innehålla grunderna
inga regler om avsättningens absoluta storlek utan endast regler för
fördelningen mellan försäkringstagarna av det belopp, bolaget bcslutit anslå
till vinstutdelning. Sistnämnda regler äro doek i många fall så avfattade, att

Kangl. Maj:ts proposition nr 93.

bolaget inom relativt vida gränser kan självt bestämma fördelningen mellan
försäkringstagarna.

Vid beräkningen av det skattepliktiga överskottet får avdrag göras för
avsättningen till premieåterbäringsreserv och i viss, i lagen angiven omfattning
för avsättningar till konsolideringsfonder (säkerhetsfond, utjämningsreserv).

Såsom ovan framhållits bör principiellt sett dödlighets- och omkostnadsvinst,
som är avsedd att återgå till vederbörande försäkringstagare, ej beskattas.
Det oaktat kan måhända —• även med utgångspunkt från ovan utvecklade
synpunkter — ett visst fog finnas för gällande lags anordning att
från beskattning fritaga nämnda vinster endast i den mån de ingå i premieåterbäringen
men beskatta dem i övrigt. Genom att fördelningen av annan
vinst än premieåterbäring i många fall sker efter relativt schablonmässiga
grunder, kan man nämligen icke alltid vara säker på att den vinst,
som utgår till en försäkringstagare, utgör endast återbetalning av för mycket
erlagda premier.

Genomföres det tidigare omnämnda förslaget till lag om försäkringsrörelse,
förändras väsentligt de förhållanden, som enligt vad i förra stycket
sagts för närvarande i viss mån kunna motivera beskattning av vinst utöver
premieåterbäringen. Enligt förslaget skall skillnaden mellan premieåterbäring
och annan vinst försvinna. Alltsammans skall betecknas »återbäring»,
och beträffande sådan skola upprättas grunder, å vilka Kungl.
Maj :ts stadfästelse skall sökas. Det är därför rimligt, att avsättning till återbäringsfond
fritages från beskattning. Enligt förslaget skall för övrigt denna
avsättning icke såsom nu föras som en vinstdisposition utan som en utgift
i vinst- och förlusträkningen. Det är avsett, att bolagen förutom återbäringsfonden
skola hava en s. k. regleringsfond, till vilken överskott utöver vad
som går till återbäringsfond kan avsättas. Användningen av medel, som avsatts
till regleringsfonden, skall ske enligt grunder, som stadfästas av Konungen.
Man kan förutsätta, att dessa grunder icke komma att bliva av
den schablonmässiga typ, som nuvarande vinstfördelningsgrunder i många
fall tillhöra, utan att kraven på deras innehåll både från rättvisesynpunkt
och i fråga om entydighet komma att motsvara dem, som nu ställas beträffande
premieåterbäringsgrunderna. I den mån grunderna för regleringsfondens
användning innebära, att medlen förr eller senare skola överföras till
återbäringsfonden, är det lämpligt, att avdrag medgives redan vid avsättning
till regleringsfonden.

Enligt kommitténs mening bör man emellertid icke stanna vid ovan angivna
skattefrihet utan man bör lämna överskottet även i övrigt, i den mån
det härrör från dödlighets- och omkostnadsvinst, fritt från beskattning. Det
ovan omnämnda skälighetskravet medför nämligen vid ett fullständigt genomförande,
att inga belopp stadigvarande få kvarhållas av bolaget som
allmänna konsolideringsmedel. Konsolideringen får i sådant fall åstadkommas
genom ett temporärt innehållande av återbäringsmedel. Sålunda skulle
exempelvis vid en blandad liv- och kapitalförsäkring försäkringstagarens
andel i bolagets konsolideringsmedel utbetalas senast, då han uppnår ulbetalningsåldern.
Den bestämmelse i förslaget, genom vilken skälighetsprincipen
införes, är visserligen icke avfattad på sådant sätt att ett så strängt genomförande
som det ovan antydda kan krävas. Man måste dock förutsätta,
att statens övervakning av skälighetskravets uppfyllande kommer att medföra,
att de belopp, som kvarhållas av bolaget såsom allmänna konsolideringsmedel,
bliva relativt obetydliga och avsevärt mindre än de belopp, vilka
för närvarande avsättas för sådant ändamål och vilka enligt gällande lag äro
avdragsgilla vid beskattning. Med hänsyn härtill är en skattefrihet för den

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93.

del av överskottet, som utgöres av dödlighets- och omkostnadsvinst, principiellt
motiverad, i den mån icke — i fråga om livförsäkringsaktiebolag —
överskottet tillföres aktieägarna.

Ränteinkomst. Kommittén har funnit, att skatt på försäkringsanstalts ränteinkomst
bör uttagas till en del hos anstalten och till en del hos försäkringstagarna,
samt har härom anfört:

Medan, såsom ovan visats, varken dödlighets- eller omkostnadsvinsten
hos ett livförsäkringsbolag utgör någon inkomst i egentlig mening för försäkringstagarekollektivet,
är ränteavkastningen på bolagets tillgångar en
verklig inkomst, som tillföres kollektivet och som därför bör beskattas.
Detta gäller hela ränteinkomsten — efter avdrag för förvaltningskostnader,
som äro att hänföra till kapitalförvaltningen — ej blott den enligt grunderna
beräknade.

Enligt gällande lag uttages skatten på sagda ränteinkomst i fråga om kapitalförsäkring
hos bolaget och i fråga om livränteförsäkring, som avses i
32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen, hos livräntetagaren, sedan livräntan
börjat utgå. Ränteinkomsten lämnas däremot obeskattad i fråga om
nyssnämnda livränteförsäkringar, innan livräntan börjat utgå, och i fråga
om andra livränteförsäkringar under hela försäkringstiden. Beträffande
kapitalförsäkringar beskattas genom den s. k. ränteslcatten den del av ränteinkomsten,
som skall tillföras premiereserven, och den del, som bildar
premieåterbäring. Den överskjutande delen av ränteinkomsten blir beskattad
genom att den ingår i bolagets skattepliktiga överskott.

Skälen till att ränteinkomsten i fråga om kapitalförsäkring för närvarande
beskattas kollektivt hos bolaget i stället för individuellt hos försäkringstagarna
torde vara av rent praktisk art. Även om man begränsar en individuell
beskattning till räntan endast å premiereserven och premieåterbäringsreserven,
skulle nämligen en exakt beskattning nödvändiggöra en årlig,
individuell beräkning av nämnda reserver, vilket skulle innebära en orimlig
arbetsbelastning för försäkringsbolagen. Vid individuell beskattning av räntan
på övriga fonder tillkomma svårigheter även av principiell art vid fondernas
uppdelning på försäkringstagarna.

Å andra sidan är, såsom tidigare framhållits, räntebeskattningens förläggande
till försäkringsanstalterna icke tillfredsställande, enär försäkringstagare
med stora inkomster eller förmögenheter härigenom erhålla skattelättnader,
vilka medföra, att livförsäkringar kunna utnyttjas i skatteflyktssvfte.

Vad ovan sagts rörande frågan, huruvida uttagandet av skatten på ränteinkomsten
bör ske kollektivt eller individuellt, leder till att en kompromiss
mellan dessa båda system synes vara önskvärd, en kompromiss, som i möjligaste
mån eliminerar såväl den möjlighet till skatteflykt, vilken den kollektiva
beskattningen öppnar, som de praktiska olägenheterna vid en exakt
genomförd individuell beskattning. Till frågan i vad mån en sådan kompromiss
kan realiseras återkommer kommittén i del följande.

Aktieägarnas andel i överskottet. Kommittén har ansett att av praktiska
skäl aktieutdelning icke bör särskilt beskattas hos försäkringsbolag. Härvid
har kommittén yttrat, att om viss del av ett livförsäkringsaktiebolags vinst
kunde anses belöpa på aktieägarna denna del, principiellt sett, borde underkastas
beskattning enligt de regler, vilka gällde andra aktiebolag. Såsom
förut nämnts hade man efter skälighetsprincipens genomförande alt räkna

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

med att aktieutdelningen komrae att begränsas. Vad som överstege denna
begränsade utdelning vore då att i realiteten betrakta såsom försäkringstagarnas
egendom. Utdelade ett aktiebolag till aktieägarna högsta medgivna
belopp, utgjorde alltså utdelningen aktieägarnas andel i överskottet. Om däremot
något eller några år bolagets aktieutdelning skulle understiga den
högsta medgivna gränsen, kunde olika möjligheter tänkas. Hade bolaget rätt
i gliet att i sadant fall senare utdela det felande beloppet även om gränsen
därigenom överskredes, kunde det rent principiellt anses befogat att till beskattning
taga ett belopp, som motsvarade högsta medgivna utdelning, även
om den verkliga utdelningen vore mindre.

Utdelningen till aktieägarna härrörde till viss del från avkastningen av
värdehandlingar, i vilka aktiekapitalet placerats. Då all avkastning av värdehandlingar,
enligt vad som tidigare anförts, skulle beskattas, måste, därest
utdelningen till aktieägarna skulle särskilt beskattas, viss korrektion göras
för att undvika dubbelbeskattning.

Oaktat principiellt sett aktieägarnas andel i överskottet borde beskattas
enligt törut angivna riktlinjer, föresloge kommittén av praktiska skäl, för
vilka redogörelse senare skall lämnas, att sådan beskattning ej skulle ske.

Övriga inkomster. Kommittén har anfört:

I vissa fall kunna som ovan nämnts livförsäkringsbolag hava sådana inkomster,
att deras överskott icke i sträng mening kan anses sammansatt
enbart av dödlighets-, omkostnads- och räntevinst.

Från skatteteknisk synpunkt betraktas fastighet såsom en särskild förvärvskälla.
I fråga om livförsäkringsbolagen äro dock fastighetsinnehav
i realiteten att anse såsom kapitalplacering. Avkastning av fastighet ävensom
vinst å försäljning av sådan bör därför ingå i den skattepliktiga ränteinkomsten.
Den kommunala fastighetsskatten torde väl böra bibehållas, men
i så fall bör från den skattepliktiga inkomsten avdrag, som avses i 45 §
kommunalskattelagen, få göras.

Enligt lagen om försäkringsrörelse får försäkringsbolag icke driva annan
rörelse än försäkringsrörelse, och enligt förslaget till ny lag får med livförsäkringsrörelse
ej heller förenas annan försäkringsrörelse, såvida ej särskilda
skäl därtill finnas. Enligt försäkringsutredningens förslag skulle de
tre nuvarande liv- och brandförsäkringsbolagen uppdelas. Det gällande förbudet
mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse har tolkats så, att
sådan annan rörelse ej heller får drivas genom dotterbolag. Av det sagda
följer, att de enda regelbundna inkomster ett livförsäkringsbolag kan hava,
förutom inkomsten av den direkta livförsäkringsrörelsen här i riket, inberäknat
den därtill hörande kapitalplaceringen, är inkomst l:o) av livförsäkringsrörelse
i utlandet, 2 ro) av dotterbolag, som äro försäkringsbolag, och
3:o) av återförsäkringsrörelse. Tillfälliga inkomster kunna uppkomma genom
försäljning av dotterbolag och överlåtelse av försäkringsbestånd.

Fysisk person, som är bosatt utom riket, är icke skattskyldig för inkomst
av kapital, bortsett från vissa slag av sådan inkomst, vilka i detta sammanhang
äro av mindre betydelse. I överensstämmelse härmed bör ränteinkomst
hos livförsäkringsbolag principiellt sett icke beskattas hos bolaget till den
del inkomsten belöper på försäkringstagare, bosatta utom riket. I fråga
om försäkringar, som bolaget meddelat här i riket, är det av praktiska skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ogörligt att taga hänsyn till om en försäkringstagare är eller sedermera
blir bosatt utomlands. Driver däremot bolaget rörelse utom riket, kan man
förutsätta, att flertalet i sådan rörelse meddelade försäkringar även tillhöra
försäkringstagare, bosatta utom riket. Det är då möjligt att uppdela bolagets
ränteinkomst på vad som hänför sig till försäkringar tillhörande det inländska,
respektive det utländska beståndet och att fritaga den senare delen
av ränteinkomsten från beskattning.

Uppstår å ett livförsäkringsbolags rörelse utom riket överskott, som icke
skall återgå till försäkringstagare tillhörande det utländska försäkringsbeståndet,
måste detta överskott betraktas såsom en inkomst för de försäkringstagare,
vilka tillhöra det inländska försäkringsbeståndet. Denna inkomst
bör därför i likhet med avkastningen av kapital utgöra en skattepliktig
intäkt för det sistnämnda försäkringstagarekollektivet. Detsamma
gäller inkomst av dotterbolag så länge 54 § a) kommunalskattelagen bibehålies
i sin nuvarande lydelse. Frågan om ändring av denna paragraf har
kommittén icke ansett böra upptagas i detta sammanhang.

Då försäkringsbolag avlämnar en del av sina försäkringar i återförsäkring,
har man att räkna med att bolaget härigenom på lång sikt gör viss
förlust, eftersom det mottagande bolaget beräknas att göra viss vinst. I
syfte att kompensera denna förlust övertager bolaget ofta viss återförsäkring
från andra bolag. I många fall är ett sådant övertagande en förutsättning
för alt bolaget skall kunna få avlämna viss del av sitt eget bestånd i
återförsäkring. Om ett livförsäkringsbolag icke övertagit större bestånd i
återförsäkring än det avgivit, kan därför återförsäkringen anses utgöra
blott ett normalt led i den direkta försäkringsrörelsen. Skäl föreligga därför
icke att i sådant fall särskilt beskatta inkomst av återförsäkringsrörelse.
Om däremot det bestånd ett bolag i återförsäkring övertagit väsentligt
överstiger vad det avgivit, måste det överskjutande beståndet anses motsvara
en affärsrörelse, varav inkomsten bör beskattas. Av praktiska skäl
föreslår kommittén en annan anordning såsom ersättning för den beskattning,
varom här är fråga. Till denna fråga återkommer kommittén -— --.

Tillfällig inkomst genom överlåtelse av försäkringsbestånd kan efter skälighetsprincipens
införande tänkas endast i fråga om i återförsäkring övertagna
bestånd eller utländska direkt försäkrade bestånd. Inkomsten genom
sådan överlåtelse bör beskattas enligt samma principer som de regelbundna
inkomsterna av samma bestånd.

Rätt till avdrag för försäkringspremier samt beskattning av utfallande försäkrings-
och vinstbelopp. Kommittén har erinrat om den jämförelse, som
tidigare gjorts mellan å ena sidan beskattningen av cn försäkringsform,
vid vilken premierna få avdragas och utfallande försäkringsbelopp beskattas,
samt å andra sidan beskattningen av en försäkringsform, vid vilken rätt
till avdrag för premierna ej föreligger och utfallande belopp icke beskattas.
Det hade därvid visat sig, att beskattningen av de båda försäkringsformerna
ledde till enahanda resultat under förutsättning, att försäkringarna
behandlades lika i fråga om räntebeslcattningen. Vid det resonemang,
som ledde till detta resultat, hade dock bortsetts från omkostnader och vidare
antagits, att den marginalskattesats, enligt vilken utfallande försäkringsbelopp
beskattades, var densamma som den, vilken gällde för försäkringstagaren,
då premierna avdrogos.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén, som funnit de nuvarande reglerna om att premie för kapitalförsäkring
icke får avdragas, under det att utfallande belopp icke beskattas,
samt att premie för pensionsförsäkring får avdragas, medan utfallande
belopp beskattas, i stort sett böra bibehållas, har vidare anfört:

Då ekonomisk ekvivalens råder mellan nettopremien och utfallande försäkringsbelopp,
erhålles likvärdighet i fråga om beskattningen av de båda
ovan betraktade försäkringsformerna egentligen endast i det fall, att avdrag
medgives för blott nettopremien i stället för hela försäkringspremien. Den
del av premien, som är avsedd att täcka de utgifter försäkringstagaren förorsakar
bolaget, är närmast att hänföra till levnadsomkostnader och bör
därför principiellt sett icke vara avdragsgill. Då emellertid nettopremien icke
kan förutsättas känd av den skattskyldige och ej heller av honom genom
någon enkel metod kan beräknas med utgångspunkt från försäkringspremien,
synes det mest praktiskt, att i de fall, då man vill medgiva avdragför
premie och beskatta utfallande belopp, låta avdragsrätten omfatta hela
premien. Det sagda utgör dock en anledning att inskränka tillämpningen
av ett sådant system med avdragsrätt för premien till ett område där starka
skäl tala för en tillämpning av systemet.

I fråga om kapitalförsäkring finnes ingen anledning att frångå gällande
beskattningsregler, enligt vilka avdrag för premien i princip icke får göras
och utfallande belopp icke heller beskattas. I de flesta fall skulle avdrag för
kapitalförsäkringspremien och beskattning av utfallande belopp ställa sig
ogynnsamt för försäkringstagaren. Det år, då kapitalet utbetalas, skulle den
skattskyldige flyttas upp i högre inkomstskikt, varigenom hans marginalskattesats
skulle ökas och i regel bliva högre än den var, då han erlade premierna.
För att undvika detta skulle man behöva införa särskilda regler, vilka
skulle komplicera beskattningen. Även om sådana regler infördes, skulle
marginalskattesatsen ändock i många fall vara högre vid kapitalutbetalning
än vid premiebetalningen. Medan alltså i de flesta fall avdragsrätt för kapitalförsäkringspremien
och beskattning av utfallande kapital skulle innebära
en nackdel för försäkringstagaren, skulle åter ett sådant beskattningssvstem
i vissa andra fall kunna utnyttjas i skatteflyktssyfte.

För närvarande föreligger rätt''till avdrag för premien vid försäkringar,
vilka äro att hänföra till pensionsförsäkringar. Då pensionen utbetalas till
försäkringstagaren, äro i regel dennes inkomster och därmed hans marginalskattesats
lägre än då han erlade premierna. Framflyttningen av beskattningen
från tiden för premiebetalningen till tiden för pensionsutbetalningen
innebär därför oftast en fördel för försäkringstagaren. Denna fördel är emellertid
— såsom ovan framhållits — ett riktigt uttryck för tanken, att eu
persons verkliga skatteförmåga mätes bäst genom en över hans livstid utjämnad
inkomst. Vid en pensionsförsäkring framträder syftet att fördela
den under den skattskyldiges aktiva tid förvärvade inkomsten över hans hela
återstående livstid särskilt tydligt. Skäl finnas sålunda att åt pensionsförsäkringen
förbehålla rätten till avdrag för premien.

Ett skäl för att medgiva premieavdrag och beskatta utfallande belopp vid
pensionsförsäkring ger vidare jämförelsen med pensionering annorledes
än genom försäkring, t. ex. genom direkt utbetalning från arbetsgivaren.
Om en arbetsgivare utfäst sig att utgiva pension åt anställda från viss ålder
och före denna ålder för detta ändamål avsätter belopp antingen till en
pensionsfond hos sig själv eller till en särskild stiftelse, utgöra dessa avsättningar
i själva verket en inkomst för den anställde. En beskattning av sådan
inkomst skulle emellertid för den anställde te sig onaturlig, medan däremot
beskattningen av utbetalade pensioner för honom förefaller självklar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Uet förhållandet, att den anställde icke beskattas för nämnda avsättningar,
kan även uttryckas så, att han äger avdragsrätt för de belopp, som motsvara
ifrågavarande inkomst. Någon skillnad i nämnda hänseende bör icke inträda,
därest arbetsgivaren, i stället för att avsätta pensionsfond hos sig
själv eller hos särskild stiftelse, tecknar pensionsförsäkring för den anställde.

Det ovan anförda visar, att man icke kan underlåta att medgiva avdrag
för premien och beskatta utfallande belopp i fråga om sådana pensionsförsäkringar,
vilka en arbetsgivare tecknar i syfte att pensionera sina anställda.
Avdragsrätten bör gälla icke blott om arbetsgivaren erlägger hela
premien utan även om viss del av densamma erlägges av den anställde
själv. En bestämmelse av motsatt innebörd kunde ju lätt kringgås därigenom
att arbetsgivaren erlade även den anställdes andel i premien och minskade
hans lön i motsvarande mån.

Har man väl medgivit anställda rätt till avdrag för premien för sådan
pensionsförsäkring, som avser pensionering på grund av anställningen, synes
ofrånkomligt, att denna rätt utsträckes att gälla även vid andra pensionsförsäkringar.
En anställd, för vilken ingen eller en otillräcklig pension
ordnats genom arbetsgivaren, bör hava möjlighet att själv teckna en
pensionsförsäkring med samma rätt till premieavdrag som om försäkringen
tecknats genom arbetsgivaren. Skulle en bestämmelse av motsatt
innebörd gälla, kunde den för övrigt även i detta fall lätt kringgås genom
att den anställde överenskomme med arbetsgivaren, att denne formellt
ställde sig som försäkringstagare och erlade premierna mot att lönen sänktes
i samma män. Likaså är ur olika synpunkter påkallat, att självständiga
utövare av olika yrken erhålla möjlighet att ordna sin pensionering med
samma förmåner som anställda. Det vore exempelvis icke skäligt att vägra
en självständig hantverkare de skatteförmåner i berörda avseende, till vilka
en anställd företagsledare äger rätt. Såsom ett ytterligare skäl att uppskjuta
beskattningen av pensioneringsmedel till tidpunkten för pensionens utbetalning
må framhållas, att den enskilde försäkringstagaren i vissa fall aldrig får
någon valuta för sina erlagda premier, nämligen då han avlider före pensionsåldern
och icke efterlämnar någon, som är berättigad till efterlevandepension,
eller försäkringen icke innefattar dylik pension.

Såsom framgår av vad tidigare anförts innebär avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier
och beskattning av utfallande pensionsbelopp egentligen
i och för sig icke någon subventionering av försäkringstagaren utan
blott en naturlig och befogad utjämning i tiden av försäkringstagarens
skattepliktiga inkomst. I den mån avdragsrätten gäller hela försäkringspremien
och ej blott nettopremien, föreligger dock en eftergift av skatten
på skillnaden mellan dessa premier och ytterligare eftergift framkommer, i
den mån det allmänna avstår från att uttaga förmögenhetsskatt för försäkringens
premiereserv eller inkomstskatt för ränta å denna. Även här leder
dock jämförelsen med sådan pensionering, som sker annorledes än genom
försäkring, till att individuell beskattning svårligen kan tänkas annat än
möjligen för mycket stora försäkringar. Ovan hava framhållits de skäl, som
tala mot att såsom inkomst för den anställde beskatta arbetsgivarnas avsättning
till en pensionsfond. Samma skäl tala med lika styrka mot att
såsom förmögenhet för den anställde beskatta hans andel i eu sådan fond
eller såsom inkomst för den anställde beskatta räntan å nämnda andel.
Från denna utgångspunkt kommer man då till alt, även om eu arbetsgivare
genom pensionsförsäkring ordnar pensioneringen för sina anställda, dessa
icke böra förmögenhetsbeskattas för premiereserven eller inkomstbeskattas
för räntan å denna, i varje fall i den mån det är fråga om pensioner av
7 Iiihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

rimlig storlek. Även andra pensionsförsäkringar än sådana, som avse pensionering
på grund av tjänst, böra då, av samma skäl som anfördes beträffande
avdragsrätten för premierna, i beskattningshänseende behandlas
på enahanda sätt.

Då, såsom av det ovan sagda framgår, pensionsförsäkringarna måste
förutsättas medföra —- förutom förmånen, att premierna få avdragas och
i stället utfallande belopp beskattas — även förmåner, innebärande en subventionering,
tvingas man att ställa frågan, vilka villkor i fråga om försäkringsformer
och pensionsbelopp som pensionsförsäkringarna böra uppfylla
för att berättiga därtill.

Annan personförsäkring än livförsäkring. Kommittén har erinrat om att
enligt lagen om försäkringsrörelse såväl i dess gällande som dess föreslagna
nya lydelse vad i denna lag särskilt stadgades angående livförsäkring skulle
äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, vilken meddelades
för livstid eller för längre tid än tio år. För närvarande bedreves,
förutom livförsäkring, icke annan personförsäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Genom den förenämnda bestämmelsen uppdelades sjuk- och
olycksfallsförsäkringar i två grupper, vilka i realiteten vore relativt skarpt
åtskilda.

Då sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än
tio år vore underkastade de bestämmelser, vilka i lagen om försäkringsrörelse
meddelats beträffande livförsäkring, bland annat även skälighetskravet,
kunde vad förut sagts om livförsäkring tillämpas även å sådan sjukoch
olycksfallsförsäkring. Skäl funnes därför att i beskattningshänseende
behandla sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än
tio år enligt samma regler som gällde för livförsäkring.

Departementschefen.

Till vad kommittén uttalat i fråga om hur beskattningen av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare i princip borde ordnas kan jag i
stort sett ansluta mig. Då, såsom jag i ett senare sammanhang kommer att
närmare utveckla, den av kommittén förordade individuella beskattningen
av ränteinkomst på grund av kapitalförsäkring i sin praktiska tillämpning
skulle bliva förenad med betydande svårigheter, har jag emellertid icke ansett
mig böra förorda kommitténs förslag i denna del. Då jag av delvis
samma skäl föreslår endast mindre betydande ändringar i försäkringstagares
beskattning beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkringar, har jag icke
heller funnit mig böra förorda någon väsentlig ändring i fråga om beskattningen
av försäkringsanstalts rörelse avseende sådana försäkringar.
Jag torde få återkomma till dessa frågor i ett senare sammanhang.

Beträffande pensionsförsäkring vill jag erinra om vad jag tidigare anfört
därom, att ränteinkomst vid sådan försäkring får anses vara individuellt
beskattad, under det att uppskovsränta däremot icke uttages.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

B. Beskattning av försäkringsanstalter.

a) Beskattning av inländska försäkringsanstalter, vilka driva
livförsäkringsrörelse.

1. Rörelse avseende andra direkt meddelade inländska livförsäkringar än

pensionsförsäkringar.

Kommittén.

Beräkning av skattepliktig inkomst m. m. I enlighet med vad tidigare
anförts har kommittén föreslagit, att den nuvarande beskattningen av överskottet
på livförsäkringsrörelsen skall försvinna och att till beskattning hos
livförsäkringsanstalt skall upptagas ränteinkomsten jämte vissa andra inkomster,
vilka äro jämställda med ränteinkomst eller eljest äro att anse
såsom intäkt för försäkringstagarekollektivet.

Medan enligt gällande bestämmelser såsom ränteskatteunderlag skall upptagas
tredjedelen av en på visst sätt beräknad ränteinkomst, har kommittén
föreslagit, att hela ränteinkomsten tages till beskattning. Kommittén
har härom anfört:

Med avseende på den sammanlagda statliga och kommunala beskattningen
av en livförsäkringsanstalt behöver höjningen från en tredjedel till hela
ränteinkomsten icke i och för sig innebära någon ändring i sak. Man kan
nämligen genom att välja skattesatserna för den statliga beskattningen på
lämpligt sätt alltid åstadkomma samma totala beskattning, vare sig man
såsom skattepliktig anser hela ränteinkomsten eller endast en tredjedel av
densamma. Ändringen måste dock påverka fördelningen mellan statens och
kommunernas intäkter. Då man i fråga om den kommunala beskattningen
icke tänker sig en särskild skattesats för livförsäkringsanstalter, innebär
den föreslagna ändringen, att skatteintäkterna av en livförsäkringsanstalts
ränteinkomst kommer att för kommunerna bliva omkring tre gånger så stor
som enligt gällande bestämmelser. Denna ökning torde komma att mer än
kompensera bortfallet av skatten å överskottet. Den kommun, där livförsäkringsanstalt
utövar sin rörelse, kommer därför att få en ökning av sin totala
skatteintäkt från anstalten.

Kommittén har vidare föreslagit, att försäkringsanstalts inkomst av annan
fastighet skall hänföras till inkomst av rörelse. Kommittén bär härom
anfört:

Om en livförsäkringsanstalt, i stället för att placera försäkringstagarnas
medel i värdehandlingar, till viss del placerar dem i fastighet, träder avkastningen
av fastigheten i ränteinkomstens ställe, och denna avkastning
bör därför medräknas i den skattepliktiga intäkten. Medan nämnda avkastning
för närvarande hänföres till inkomst av fastighet, föreslår kommittén,
att den hädanefter skall hänföras till inkomst av rörelse. I sak innebär detta
en ändring endast i fråga om beskattningsorten, vilken ändring motiveras
av följande omständigheter. De flesta fastighetsägare hava sina fastigheter
jämförelsevis högt intecknade. Detta medför, att en fastighetsägares intäkt
av fastighet kan anses såsom sammansatt av dels avkastningen på det
riskbärande kapital, vilket han själv insatt i fastigheten och vilket ligger
placerat »i toppen» av fastigheten, dels intäkt av det arbete han nedlägger

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

på fastighetens skötsel. Denna avkastning beskattas i den kommun, där fastigheten
är belägen, medan däremot avkastningen av det övriga i fastigheten
nedlagda kapitalet, nämligen det som ägaren mot säkerhet av inteckning upplånat,
beskattas i långivarens hemortskommun. En annan följd av att fastighet
intecknats högt blir, att nettointäkten av fastigheten i regel icke alls eller
blott till ringa del kommer att överskjuta det s. k. procentavdraget, varom
stadgas i 45 § kommunalskattelagen, varför en kommuns skatteintäkter av
fastighet väsentligen kommer att härröra från den kommunala fastighetsskatten.
I motsats till flertalet andra fastighetsägare har en livförsäkringsanstalt
ofta sina fastigheter icke belånade, varför dessa anstalters inkomst
av fastighet till stor del egentligen är att uppfatta såsom avkastning
av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Att inkomsten till denna del
beskattas på samma ort som anstaltens övriga avkastning av kapital måste
därför anses naturligt. Härtill kommer, att genom olika, övervägande
formella åtgärder av anstalten en ändring av beskattningsorten skulle
kunna ske. Om exempelvis anstalten, vilket ofta förekommer, icke äger
fastigheten direkt utan indirekt genom ett fastighetsaktiebolag eller en
fastighetsförening och anstalten placerat sitt kapital i fastigheten genom
att lämna lån mot säkerhet av inteckning till nämnda aktiebolag eller förening,
kan lätt hela avkastningen av fastigheten uttagas i form av ränta
på inteckningslånen, vilket medför, att hela beskattningen kommer att ske
i rörelsekommunen i stället för i fastighetskommunen. De befogade anspråken
på skatt från den kommun, där fastigheten är belägen, synas tillgodosedda
genom den kommunala fastighetsskatten, beträffande vilken kommittén
icke föreslår någon ändring.

Av vad som anförts ovan framgår, att livförsäkringsanstalts inkomst av
fastighet icke bör betraktas såsom inkomst av särskild förvärvskälla utan
bör ingå i den skattepliktiga inkomsten av rörelse. Såsom närmare utföres

nedan---föreslår kommittén, att inkomster, som belöpa på pensions försäkringsrörelse,

icke skola beskattas. I överensstämmelse härmed skall
enligt förslaget inkomst av fastighet, som belöper på pensionsförsäkring,
bliva skattefri. Försäkringsanstalt, som uteslutande driver rörelse avseende
sådan försäkring blir därför, i motsats till vad som nu gäller, cj skattskyldig
för inkomst av fastighet.

Vid beräkningen av den skattepliktiga intäkten av kapital och av fastighet
böra omkostnader, som äro att hänföra till kapital- eller fastighetsförvaltningen,
få avdragas. Begreppet omkostnad fattas här i sin taxeringstekniska
betydelse, alltså omfattande driftkostnader (även utgiftsräntor),
värdeminskning och driftförlust. Härvid måste dock vissa avvikelser göras
från eljest gällande regler, vilket närmare beröres i den speciella motiveringen
till 30 §.

Skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen. Kommittén har yttrat,
att beskattningen av en försäkringsanstalt avsåge att ersätta den beskattning
av försäkringstagarnas inkomster på grund av försäkringar, vilken icke
lämpligen kunde ske hos försäkringstagarna. Såsom i fortsättningen närmare
utvecklades, föresloge kommittén, att för annan livförsäkring än pensionsförsäkring
inkomstskatt skulle hos försäkringstagarna uttagas för räntan
på premiereserven efter visst avdrag. Ränta, som hänförde sig till pensionsförsäkring,
skulle däremot enligt förslaget icke beskattas vare sig hos
försäkringstagarna eller hos försäkringsanstalten. Det egentliga syftet med
beskattningen av livförsäkringsbolagen borde alltså vara att uttaga skatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

101

på sådan ränta, som på grund av nämnda avdrag icke bleve beskattad hos
försäkringstagare med andra försäkringar än pensionsförsäkringar. Av
praktiska skäl måste emellertid avkastningen i sin helhet beskattas hos
försäkringsanstalten, vilket kommittén även föreslagit. Härigenom bleve
ränta på premiereserv, vilken översköte avdragen, beskattad såväl hos försäkringsanstalten
som hos försäkringstagarna. Korrektion härav finge då
ske vid försäkringstagarnas beskattning.

Utgångspunkten för valet av skattesats i fråga om livförsäkringsanstalter
borde vara, att överflyttningen av beskattningen från försäkringstagarna
till försäkringsanstalten icke skulle medföra, att en försäkringstagare i realiteten
belastades med högre skatt än om han själv skulle ha erlagt skatten.
Kommittén föresloge med hänsyn härtill, att skattesatsen för livförsäkringsanstalter
valdes lika med den lägsta skattesats, som tillämpades för
fysiska personer. Kommitténs förslag innebure alltså, att skattesatsen för
livförsäkringsrörelse skulle göras rörlig liksom för fysiska personer och att
grundbeloppet skulle utgöra 10 procent av den beskattningsbara inkomsten.

Gentemot detta kommitténs förslag skulle, enligt vad kommittén vidare
anfört, kunna invändas att försäkringstagare funnes, vilkas inkomst vore så
låg, att de överhuvud icke bleve taxerade till statlig inkomstskatt. Räntan
på sådana försäkringstagares premiereserver bleve då hårdare beskattad
hos försäkringsanstalten än den skulle ha blivit hos försäkringstagaren
själv. Detta förhållande, vilket rådde redan nu, vore emellertid ofrånkomligt,
därest överhuvud någon beskattning av anstalten skulle ske. Vidare
torde antalet försäkrade, vilka hade så låga inkomster, att de icke bleve
taxerade till statlig inkomstskatt, icke vara stort.

Till belysning av verkningarna för livförsäkringsbolagens del av förslaget
har kommittén gjort beräkningar på grundval av dels material, som
1942 års försäkringsutredning infordrat från bolagen beträffande beskattningen
för åren 1932—1943, dels deklarationer för åren 1944—1946. Resultatet
bär sammanställts i en tabell, vilken finnes intagen å sid. 126 i kommitténs
betänkande. Sedan denna inom finansdepartementet kompletterats
med uppgifter för år 1947, utvisar tabellen den beräknade skatt, som av
sexton livförsäkringsbolag under vissa förutsättningar skulle ha erlagts
för vart och ett av åren 1932—1947. Den kompletterade tabellen torde såsom
Bilaga B få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

För att de skilda skattesatser, vilka tillämpats under de olika åren, icke
skola förrycka jämförelsen mellan åren, ha vid tabellens upprättande oförändrade
skattesatser tillämpats för hela perioden. Kommunalskatten har
sålunda antagits utgöra 10 procent av den beskattningsbara inkomsten, och
för statsskatten har använts den vid 1947 års riksdag för inkomst av livförsäkringsrörelse
fastställda skattesatsen 25 procent. Med hänsyn till
rätten att vid den statliga beskattningen avdraga kommunalskatten blir alltså
den totala skattesatsen 32,5 procent.

I tabellen angives den skatt, som enligt förenämnda skattesatser skulle ha
erlagts för vart och ett av beskattningsåren 1932—1947 under förutsätt -

102

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

ning, att några spärregler för ränteskattens beräkning icke existerat. Skatten
har angivits i procent av den ränteskattepliktiga ränteinkomsten. I de
fall, då i realiteten spärreglerna vid ränteskattens beräkning trätt i funktion,
ha talen angivits inom parentes. Hänsyn har icke tagits till avkortning
eller restitution enligt förordningen den 28 maj 1943 om begränsning
av skatt för svensk livförsäkringsanstalt i annan mån än att fall, då avkortning
eller restitution enligt förordningen ägt rum eller sökts, särskilt utmärkts.

Kommittén har vidare anfört:

Enligt kommitténs förslag skulle, under dels samma förutsättning beträffande
kommunalskatten som ovan, dels antagandet, att uttagningsprocenten
för statsskatten är 100, den sammanlagda skatten med hänsyn tagen
till avdragsrätt för erlagd kommunalskatt utgöra 19 procent av den
skattepliktiga nettointäkten av rörelsen. Denna nettointäkt är större än den
skattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande kommunalskattelag. Skillnaden
utgöres dels av överränta på premie- och premieåterbäringsreserverna
utöver den räntefot, som gäller för beräkning av premieåterbäring, dels
ränta å fonder som finnas hos bolaget förutom de nyssnämnda. Den skattepliktiga
nettointäkten enligt kommitténs förslag torde kunna beräknas i genomsnitt
överstiga den ränteskattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande
kommunalskattelag med ca 20 procent. Man kan därför antaga, att skatten
enligt kommitténs förslag under ovan angivna förutsättningar skulle utgöra
ca 23 procent av den ränteskattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande
bestämmelser. Skatten enligt gällande kommunalskattelag men med statlig
inkomstskatt beräknad efter 25 procent skulle alltså överstiga eller understiga
skatten enligt kommitténs förslag, allteftersom siffrorna i tabellen
överstiga eller understiga 23 procent. Tabellen visar, att kommitténs förslag,
om detta tillämpats under hela perioden, hade inneburit en skärpning av beskattningen
i jämförelse med gällande regler.1 Emellertid har större delen
av denne period uppvisat exceptionellt låga överskott, föranledda av de
premiereservförstärkningar, vilka på grund av räntefallet måst vidtagas.
Inskränker man jämförelsen till periodens första år, får man det motsatta
resultatet, nämligen att kommitténs förslag skulle hava medfört en skattelindring.
Dessa år kännetecknades däremot av osedvanligt stora överskott.
Man torde för framtiden knappast kunna vänta överskott av denna storlek.

Yttranden.

Förslaget att beskattning av överskott å livförsäkringsrörelse
icke vidare skall äga rum har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga yttranden. Sålunda har försäkringsinspektionen
anfört, att inspektionen funne de av kommittén anförda skälen för borttagandet
av överskottsbeskattningen av den inländska försäkringsrörelsen
övertygande. Förslaget medförde också bl. a., att sådana tekniska frågor,
som berörde återbäringen till försäkringstagarna och vissa fondavsättningar,
kunde lösas utan hänsyn till återverkningar inom skatteområdet. Förslaget
innebure i detta avseende en synnerligen betydelsefull omläggning av den
nuvarande skattelagstiftningen.

1 Härmed avses gällande kommunalskattelag och förordning om statlig inkomstskatt.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

I fråga om vilken ränteinkomst som skall ligga till
grund för beskattningen har försäkringsinspektionen yttrat, att
om — såsom inspektionen i ett senare sammanhang förordade — en reduktion
av skatteunderlaget i syfte att i stort sett bibehålla den nuvarande skattenivån
komme till stånd eliminerades i viss mån den principiella invändningen
mot beräkningen av skatteunderlaget, att densamma innebure att
till omedelbar beskattning upptoges icke endast den enligt anstaltens grunder
tillförsäkrade ränteavkastningen på premiereserven samt tilldelad ränteåterbäring
utan även sådan ytterligare kapitalavkastning, som ännu icke
tilldelats försäkringstagaren eller måhända icke komme att kunna gottskrivas
honom. Beräkningen av skatteunderlaget torde då också kunna grundas
på den nettointäkt, som framkomme, innan avdrag gjorts för driftkostnader,
som avsåge kapitalförvaltningen.

Försäkringsanstaltcrna Folket-Samcirbete ha uttalat, att då beskattningen
av livförsäkringsanstalt trädde i stället för beskattningen av försäkringstagarna
endast den ränteintäkt borde beskattas, som i den ena eller andra
formen gottskreves, d. v. s. tilldelades försäkringstagarna. Även om man
bortsåge från möjligheten, att icke tilldelad ränteintäkt kunde komma att
helt eller delvis tagas i anspråk för täckande av förlust, spelade denna omständighet
en väsentlig roll beträffande tidpunkten för ränteinkomstens
beskattning. I proposition nr 50/1948 med förslag till ny försäkringslag
(s. 256) hade uttalats, att alla överskott principiellt skulle återgå till försäkringstagarna
i form av återbäring och att i den mån medlen icke omedelbart
utbetalades till dem de skulle fonderas hos bolaget för senare utbetalning.
Härav följde att all ränteintäkt (tutom den som användes för täckande
av förlust) förr eller senare bleve beskattad.

Enligt Folket-Samarbetes mening borde sålunda endast den ränteintäkt
tagas till beskattning, som utgjorde grundenlig ränta på premiereserven eller
som belöpte på eller avsatts till tilldelad återbäring.

Kammarrätten och mellankommunala prövningsnämnden ha ifrågasatt
huruvida icke för sä k rings anstalts kommunala inkomstbeskattning
borde — helt eller delvis — ske för gemensamt
kommunalt ändamål. Sålunda har kammarrätten anfört,
att det förefölle något oegentligt att den kommun, där rörelsen bedreves,
skulle få åtnjuta den ökade kommunalskatten. Detta gällde, enär skatten
erlades i försäkringstagarnas ställe, icke endast inkomsten av fastighetsförvaltning
utan även inkomsten av kapitalförvaltning. Vid sådant förhållande
syntes det kunna ifrågasättas, om icke livförsäkringsbolagens taxering
till kommunal inkomstskatt borde ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Mellankommunala prövningsnämnden har yttrat:

Enligt kommittéförslaget skall hela ränteavkastningen på premiereserverna
för kapitalförsäkringar taxeras till kommunal inkomstskatt. I förhållande
till hittills gällande beskattningsregler innebär detta en stark ökning

104

K ungt. Maj.ts proposition nr 93.

av kommunalskattepliktiga inkomster hos försäkringsanstalterna. Den skattepliktiga
ränteinkomsten kan beräknas uppgå till mellan 50 och 100 miljoner
kronor per år, och hela detta skatteunderlag tillföres Stockholm, Göteborg
och Malmö. Enligt nämndens uppfattning synes det ej vara motiverat
att all kommunalskatt å ifrågavarande ränteavkastning, som utgår å sparmedel
från hela landet, tillföres rikets tre största städer; viss del av kommunalskatten
synes böra utgå till gemensamt kommunalt ändamål i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommunalskatteberedningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har avstyrkt förslaget att avkastningen
av fastighet skall hänföras till rörelse och
därvid anfört, att kommittén ansåge, att genom en placering av medel i fastigheter
avkastningen av fastigheten trädde i stället för ränteinkomsten från
de värdehandlingar, som eljest kunnat vara placeringsobjekt. Detta läte sig
naturligtvis säga. Men man kunde med lika stort fog vända på satsen och
påstå, att avkastningen av värdehandlingar trädde i stället för avkastningen
av fastigheter eller vilka andra placeringsobjekt som helst, i den mån
de vore tillåtna. Kommitténs argumentering vore enligt länsstyrelsens uppfattning
alltför löslig för att densamma skulle anses hållbar och förtjänade
sålunda icke att läggas till grund för ändrad lagstiftning. Kommittén framhölle
vidare, att förslaget innebure en ändring »endast» i fråga om beskattningsorten.
En sådan ändring vore dock icke betydelselös för den kommunala
taxeringen, enär det här ofta gällde fastigheter, vilka icke vore belånade,
och där kommunerna hade större utsikter än eljest att få beskatta
den inkomst, som återstode efter det den skattskyldige fått tillgodonjuta
det s. k. procentavdraget. I

I åtskilliga yttranden ha uttalats betänkligheter i anledning av den skatteskärpning,
som kommitténs förslag kom me att medföra
för försäkringsanstalterna. I några av yttrandena har
därför förordats en begränsning av skatteunderlaget. Sålunda har försäkringsinspektionen
anfört:

Gränsdragningen mellan s. k. pensionsförsäkringar och andra försäkringar
kan aldrig bliva sådan, att en klar och bestämd åtskillnad kommer
att föreligga mellan samtliga försäkringsformer inom det ena området i
förhållande till försäkringsformer inom det andra i vad avser skäligheten
ur samhällets synpunkt av skattelättnad. Det kan t. o. in. beträffande den
försäkringsform, som utgör den mest karakteristiska inom området för annan
försäkring än pensionsförsäkring, nämligen den blandade liv- och kapitalförsäkringen,
i vissa fall föreligga skäl för att ur sagda synpunkt jämställa
densamma med pensionsförsäkring, såsom närmare utvecklats i Riksförbundets
utlåtande —---. Med hänsyn härtill borde man kunna med giva

eftergift i fråga om storleken av den ränteskatt, som anstalterna enligt
kommitténs förslag skola erlägga för andra försäkringar än pensionsförsäkringar.
Den omständigheten, att ett visst premiebelopp — f. n. 200 kronor,
i kommittéförslaget höjt till 300 kronor — är skattefritt för försäkringstagare
inom området för annan försäkring än pensionsförsäkring, behöver
icke i och för sig utgöra skäl för annan inställning. Enligt inspektio -

105

Kung]. Maj:ts proposition nr 93.

nens mening har kommittén icke anfört tillräckliga skäl för den höjning av
skattenivån, som förslaget innebär. Mot en allmän höjning av skattenivån på
livförsäkringsområdet talar även inflationens inverkan på det pågående
bundna, systematiska och ur samhällelig synpunkt värdefulla sparandet genom
livförsäkring. Inspektionen vill därför förorda eu sådan reduktion av
skatteunderlaget, att den nuvarande skattenivån i stort sett icke höjes.

I detta sammanhang vill inspektionen även framhålla, att de i Riksförbundets
utlåtande---omnämnda, av representanter för folkförsäk ringen

framförda synpunkterna rörande verkningarna av den föreslagna
proportionella beskattningen hos försäkringsanstalterna i de fall, då försäkringsklientelet
endast eller i huvudsak består av personer med mindre
inkomster, böra beaktas. Dessa synpunkter få särskild tyngd i händelse de
nya skattebestämmelserna komma att medföra en höjning av skattenivån.

Pensionsstijrelsen har yttrat:

Enligt betänkandet har utgångspunkten för kommittén vid dess utformning
av de föreslagna beskattningsbestämmelserna för livförsäkring varit
den, att en överflyttning av beskattningen från försäkringstagarna till försäkringsgivaren
icke skall medföra, att en försäkringstagare i realiteten
belastas med högre skatt än om han själv skulle hava erlagt skatten. I anslutning
härtill bär kommittén särskilt uttalat, att det dock finnes försäkringstagare,
vilkas inkomst är så låg, att de över huvud icke bliva taxerade
till statlig inkomstskatt. Räntan på sådana försäkringstagares premiereserver
blir då hårdare beskattad hos försäkringsgivaren än den skulle hava
blivit hos försäkringstagaren själv. Pensionsstyrelsen vill med anledning härav
framhålla, att nyssnämnda av kommittén uppmärksammade förhållande
torde vara vanligare bland understödsföreningarnas medlemsklientel än
bland försäkringstagare hos försäkringsbolagen. Detta förhållande borde,
enligt pensionsstyrelsens mening, förtjäna beaktande i högre grad än som
synes ha skett vid skattebestänunelsernas utformning.

I anledning av kommitténs uttalande, att antalet försäkringstagare, vilka
hade så låga inkomster, att de icke bleve taxerade till statlig inkomstskatt,
icke torde vara stort, har Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört:

I sistnämnda avseende torde skattekommittén knappast hava bedömt läget
rätt. Då en person första gången tecknar en livförsäkring, vilken då av ekonomiska
skäl oftast blir en kapitalförsäkring å ett mindre eller medelstort
belopp, torde han ofta sakna inkomst eller ha så låg inkomst, att den ej är
beskattningsbar till statlig inkomstskatt. Från representanter för folklivförsäkringen
har vidare framhållits, att en stor del av folkförsäkringsklientelet
ligger på en inkomstnivå, där ortsavdragen medföra antingen total
skattefrihet eller i varje fall en mycket begränsad skattskyldighet på grund
av den s. k. bankningsregeln, då det gäller den kommunala inkomstbeskattningen.
Från samma håli har påvisats, att ett skattesystem som det av kommittén
föreslagna, enligt vilket en starkt progressiv beskattning av försäkringstagarna
ersättes med en proportionell beskattning hos försäkringsbolaget,
måste leda till orättvis beskattning, om försäkringsklientelet endast eller
i huvudsak består av mindre inkomsttagare, såsom fallet är inom folkförsäkringen.

I den allmänna diskussionen kring det föreliggande skatteförslaget har i
detta sammanhang framförts den åsikten, alt den av kommittén föreslagna
höjningen av det av sociala skäl medgivna allmänna avdraget å försäkringspremier
från 200 till 300 kronor skulle framförallt komma de mindre inkomsttagarna
till godo. Denna uppfattning är dock knappast riktig, då det

106

Kungl. Mcij.ts proposition nr 93.

bland dessa inkomsttagare är mycket vanligt, att de ej ens kunna fullt ut nyttja

det nu medgivna avdraget.

Ovan nämnda från folkförsäkringshåll framförda erinringar måste betecknas
såsom riktiga, men å andra sidan finnes ur synpunkten av försäkringstagarnas
ekonomiska ställning ingen klar gränslinje mellan folklivförsäkring
och annan livförsäkring. Att införa olika skattesatser för de
olika fallen torde därför icke vara någon framkomlig väg för att korrigera
den för höga beskattningen.

Det föreliggande problemet skulle emellertid kunna lösas genom att införa
ett visst skattefritt räntebelopp för varje person, som i ett bolag innehar
annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Detta helopp kunde förslagsvis
sättas så lågt som till Va procent av högsta statliga ortsavdraget eller
för närvarande till ett till 10 kronor avrundat belopp. Antalet personer, för
vilka dylikt avdrag skulle få göras, torde med tillräcklig noggrannhet kunna
bestämmas enligt approximativa metoder.

Genom regler av ovan angiven innebörd rörande viss begränsning av skatteunderlaget
skulle man även ernå en starkt motiverad minskning av den
skattebörda, som enligt kommitténs förslag skulle påläggas livförsäkringsbolagen
och därigenom indirekt försäkringstagarna, under samtidigt tillgodoseende
av de krav på differentiering med hänsyn till försäkringstagarklientelets
sammansättning hos olika bolag, som med fog kunna framställas.
Att skattekommitténs förslag skulle medföra ökad skattebelastning
för bolagen framgår klart av tabell Tås. 126 i betänkandet. En av riksförbundet
beträffande beskattningsåret 1947 med stöd av för ändamålet
införskaffade uppgifter verkställd undersökning visar, att kommitténs förslag
för 17 till förbundet anslutna livförsäkringsbolag — SPP har av naturliga
skäl ej medtagits i denna undersökning — skulle hava resulterat i
en ökning av bolagens sammanlagda skatt från ca 8 miljoner kronor, enligt
nu gällande bestämmelser och med tillämpning av spärreglerna, till 14 ä 16
miljoner kronor, beroende på storleken av de avdragsgilla driftkostnaderna
för kapital- och fastighetsförvaltningen. Det bör dock framhållas, att beloppet
8 miljoner kronor skulle motsvaras av ett belopp å närmare 10 miljoner
kronor, därest samtliga bolag redovisade så stora överskott, att de
icke endast erlade full ränteskatt utan därjämte »skatt på skatten». För
samma år uppgår avsättningen till premieåterbäring och vinst för annan
livförsäkring än pensionsförsäkring till cirka 16 miljoner kronor, varav
framgår att den av kommittén föreslagna skatteskärpningen skulle hava
lett till en minskning av dessa avsättningar ungefär med hälften.

Någon motivering för en på dylikt sätt skärpt beskattning av försäkringsbolagen
har icke anförts av kommittén. Mot eu skatteskärpning tala de
ovan nämnda omständigheterna, att---försäkringstagarna i stor ut sträckning

icke ha så hög inkomst, att de äro skattskyldiga till statlig inkomstskatt,
samt därjämte att man genom uttagandet av skatten hos försäkringsbolagen
erhåller garanti för att hela det skattepliktiga inkomstbeloppet
kommer till taxering samt att det adrig blir fråga om några skatterestantier.
Det anses ju att betydande inkomstbelopp genom ofullständigheter
i de enskilda skattskyldigas självdeklarationer undandragas beskattning,
och i många fall äro förhållandena sådana, att skatt, som lämnas obetald,
icke kan indrivas. Den omständigheten, att den hittillsvarande av rörelseöverskottet
beroende skatten med automatiskt verkande spärregler enligt
kommitténs förslag skall ersättas med en oberoende av rörelseresultatet
utgående ränteskatt — alltså en garantiskatt —- motiverar enligt riksförbundets
mening snarare en sänkning av den nuvarande skattenivån.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Försäkringsanstalterna F olket-Samarbete ha anfört, att av beräkningar
som verkställts av försäkringsanstalterna framginge, att kommitténs förslag
i fråga om beskattningsbara inkomster under 1 000 kronor skulle pressa
ned den effektiva räntan på försäkringssparandet under banksparandets.
Detta vore så mycket mindre motiverat som de små inkomsttagarna icke
hade möjlighet att genom pensionsförsäkring uppnå den utjämning av skattebördan
i tiden, som kommittén ansåge berättigad, emedan en pensionsförsäkring
av rimlig storlek betingade en avsevärd premie. Personer med beskattningsbar
inkomst mellan 10 och 1 000 kronor torde ofta efter kapitalutbetalningsåldern
befinna sig i det inkomstskikt, där endast kommunalskatt
erlades. Detsamma gällde i kanske ännu högre grad efterlevande efter
försäkringstagarens död. Om de kunde taga pensionsförsäkring, skulle deras
totala skattebörda därför bliva mycket låg. Denna omständighet talade för
att vid skattesatsens avvägning hänsyn även borde tagas till inkomstskiktet
under det, som enligt kommitténs förslag vore normerande. Härtill komme,
att en viktig kategori av personer utan någon som helst inkomst, nämligen
studerande, torde vara representerad bland försäkringstagarna i betydande
utsträckning.

Även andra omständigheter talade för en viss försiktighet vid beskattning
av försäkringssparandet. Sålunda syntes kommittén ha förbisett en
konsekvens av principen, att livförsäkringsanstaltens beskattning utgjorde
ett substitut för försäkringstagarnas beskattning, nämligen att livförsäkringsanstalternas
kommunalskatt egentligen skulle komma försäkringstagarnas
hemortskommuner tillgodo. Endast i fråga om intäkt av fastighet
hade kommittén berört frågan om kommunalskattens fördelning och hävdat,
att i fastighetsskatten låge ett korrektiv för tillgodoseende av fastighetskommunens
intressen. Ett sådant korrektiv förelåge ej i fråga om respektive
hemortskommuners intressen. Ifrågavarande missförhållanden kunde
helt naturligt av tekniska skäl icke undanröjas men borde åtminstone
icke utan tvingande skäl ytterligare förstoras. Kommitténs förslag innebure
emellertid en fördubbling av livförsäkringsanstalternas kommunalskatt till
båtnad allenast för Stockholm och — i mindre utsträckning — Göteborg och
Malinö.

I detta sammanhang syntes även böra beaktas, att det för det allmänna
utgjorde en betydande förmån att skatten på livförsäkringssparandet erlades
av ett femtontal livförsäkringsanstalter i stället för av hundratusentals
enskilda skattebetalare. Denna omständighet innebure dels att mycket
betydande kostnader för taxering och skatteuppbörd bortföllc, dels att risken
för förluster på grund av oriktigheter och ofullständigheter i skattedeklarationerna
avlägsnades. Av denna anledning torde det vara god affär
för det allmänna att vid beskattningen av livförsäkringssparandet visa viss
skonsamhet.

Kommitténs förslag medförde en mycket avsevärd skatteskärpning som
skulle bliva särskilt kännbar för del inkomstskikt, vars beskattning kommittén
betraktade som normerande. Den av kommittén förordade höjningen

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

av 200-kronorsavdraget motverkade visserligen skatteskärpningen men endast
för försäkringstagare med årlig premie överstigande 200 kronor. Det
hade alltid betonats, att det skattefria avdraget vore en social förmån av
icke principiell natur. Den motsvarade för övrigt för personer i de båda
lägsta inkomstskikten icke mer än 0,5—0,9 procent överränta, om hela premien
rymdes inom avdraget.

I bilaga till Folket-Samarbetes yttrande över 1942 års försäkringsutrednings
betänkande hade visats, att livförsäkringsanstalternas skattebörda
stegrats över 200 procent från 1928 till 1943, medan skattebördan för enskilda
personer i de undersökta inkomstskikten stegrats med i genomsnitt 90 procent.
Statsskatteberedningen hade med anledning av denna utredning föreslagit
en nedsättning av livförsäkringsanstalternas statsskatt från 27 till 25
procent. Departementschefen hade godtagit förslaget i avvaktan på resultatet
av 1944 års allmänna skattekommittés utredning (prop. nr 212 år 1947
s. 252). Huvudsyftet med 1947 års skattereform vore att bereda skattelättnad
i de lägsta inkomstskikten. Kommitténs förslag innebure emellertid
ett stort steg i motsatt riktning.

På grund av det här anförda syntes det berättigat att ställa det bestämda
kravet på den nya lagstiftningen, att den icke medförde någon skatteskärpning
för de mindre inkomsttagarna. Redan förut torde beskattningen av
livförsäkringen i Sverige vara högre än i något annat land.

Det vore skäligt att hänsyn toges till det lägsta inkomstskiktet (utan statsmen
med kommunalskatt) vid utmätandet av skatten, så att nettoavkastningen
för personer i detta inkomstskikt bleve densamma vid livförsäkringssparande
som vid annat sparande. Man skulle i så fall vid folkförsäkring
komma till en skatt, som något understege 5 procent av nettoränteintäkten,
vilket vore betydligt mindre än enligt nuvarande regler. Om man
avstode från detta krav och godtoge det av kommittén betraktade inkomstskiktet
som normerande och sålunda krävde, att nettoräntan vid folkförsäkringssparande
för detta inkomstskikt skulle bliva densamma som vid
banksparande, komme man till en lotal skatt av 14 procent i stället för
kommitténs 19 procent. Härigenom uppnåddes även det resultatet, att ingen
skatteskärpning inträdde för det lägsta inkomstskiktet. Detta kunde taxeringstekniskt
utformas genom

att den till kommunalskatt beskattningsbara inkomsten bestämdes till
hälften av nettoränteintäkten och

att statsskattesatsen bestämdes till 20 procent (vid 100 procent skatteuttag)- Kommunalskatten

skulle då bli 5 procent av nettoränteintäkten, vilket
ungefär stämde med nuvarande förhållanden; härigenom undvekes en omotiverad
ökning av kommunalskatten i rörelsekommunen. Statsskatten skulle
bliva

(100-10)
1 100

20=9 procent

vilket vore den av kommittén föreslagna siffran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93

109

Kammarrätten och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha framhållit,
att förslaget att göra skattesatsen vid den statliga
inkomstbeskattningen rörlig komme att medföra betydande
olägenheter för försäkringsanstalterna. Svenska försäkringsbolags riksförbund
har yttrat, att ur praktisk synpunkt måste beaktas, att vid ingåendet
av livförsäkringsavtal, vilka i regel sträckte sig över en mycket lång tidsperiod,
en för hela premiebetalningstiden fix premie fastställdes och att man
vid upprättandet av grunder för premieberäkningen givetvis måste taga
hänsyn till den skattebelastning försäkringen normalt kunde beräknas medföra
för bolaget. En stark ökning av uttagningsprocenten i fråga om den
statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer kunde därför lätt rubba
de ekonomiska förutsättningar, under vilka försäkringsbolaget ingått avtalet.
Riksförbundet påyrkade dock ej för närvarande någon ändring i den
av kommittén i här ifrågavarande avseende förordade principen. Det nyss
anförda ägde givetvis motsvarande tillämpning i fråga om den kommunala
beskattningen och finge där än större betydelse på grund av att kommitténs
förslag ledde till att skattskyldigheten för livförsäkringsbolagen i stor
utsträckning överflyttades från staten till kommunerna.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits anser jag i likhet med kommittén, att överskott
å livförsäkringsrörelse, som avser inländska livförsäkringar, icke bör beskattas.
Beskattningen bör i fråga om sådan rörelse avse endast försäkringsanstalts
ränteinkomst eller annan därmed likställd avkastning av dess
kapitaltillgångar (i fortsättningen sammanfattningsvis benämnd ränteinkomst).
Då, såsom tidigare framhållits, ränteinkomst som hänför sig till
pensionsförsäkringar torde få anses beskattad hos försäkringstagarna, bör
endast den ränteinkomst, som belöper på kapitalförsäkringar, beskattas hos
försäkringsanstalten. Såsom inkomst visst år bör härvid anses icke blott beräknad
ränta på premiereserv och tilldelad återbäring utan även annan ränteinkomst;
anstaltens hela ränteinkomst, som belöper på inländska kapitalförsäkringar,
bör alltså beskattas. Hela denna inkomst kommer nämligen
normalt att förr eller senare tillgodoföras försäkringstagarna. Visserligen
skulle det kunna inträffa att en del av den ränteinkomst, som icke
tilldelats försäkringstagarna, senare får tagas i anspråk för att täcka förlust
å rörelsen. I den mån sådan förlust beror på att dödlighet eller omkostnader
i verkligheten avvikit från vad som antagits vid beräkningen av premiernas
storlek, kan den ränteintäkt, vilken användes till att täcka förlusten,
anses som en inkomst för försäkringstagarna. Dessa ha nämligen i
sådant fall erlagt premier, som äro lägre än de skulle ha varit om hänsyn
tagits till den verkliga dödligheten eller de verkliga omkostnaderna. Vad
som fattas i premier täckes nu genom att ränteinkomsten tages i anspråk,
och denna kommer alltså i realiteten försäkringstagarna till godo. Att viss
del av ränteinkomsten kan behöva tagas i anspråk för att täcka förlust som

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nu sagts kan därför icke utgöra skäl att avstå från beskattning av hela
ränteintäkten. Om återigen förlusten beror på att den erhållna räntan varit
lägre än som antagits vid beräkningen av premiernas storlek, blir hänsyn
härtill tagen genom att endast den verkligen erhållna räntan beskattas. Inträffar
förlust till följd av nedgång av värdet å tillgångar, som försäkringsanstalt
använt för medelsplacering, bör denna vara avdragsgill det år, då
förlusten inträffar; sådan förlust är nämligen att hänföra till driftförlust.
Man synes knappast behöva räkna med att dylika avdragsgilla förluster bliva
så stora att de överstiga den skattepliktiga intäkten. Även om i något enstaka
fall så skulle bliva händelsen och avdrag för förlusten i dess helhet
alltså icke skulle kunna göras, torde likväl avvikelse icke böra göras från
gällande bestämmelser, att årets resultat skall läggas till grund för beskattningen.
En dylik avvikelse bör så mycket mindre äga rum som försäkringsanstalterna
genom de avdrag för förvaltningskostnader m. m. och den
spärregel vid ränteskattens beräkning, som jag i ett senare sammanhang
förordar, i skattehänseende beredas icke oväsentliga förmåner.

Från bruttoinkomsten av ränta bör försäkringsanstalt äga åtnjuta avdrag
för de omkostnader, som hänföra sig till ränteinkomsten. I första hand
bör härvid ifrågakomma avdrag för utgiftsräntor för upplånat kapital. Vidare
bör avdrag få åtnjutas för förlust vid försäljning av andra tillgångar
än inventarier och för stadigvarande bruk avsedda fastigheter. Ytterligare
bör avdrag få ske med belopp, varmed värdet å sådana tillgångar nedskxivits.
Härvid bör liksom för närvarande försäkringsanstaltens i räkenskaperna
gjorda värdesättning av dylika tillgångar följas, därest icke särskilda omständigheter
föranleda annat. Av vad nu sagts följer, att vinst vid försäljning
av dylika tillgångar eller vid uppskrivning av värdet därå bör upptagas
såsom intäkt. Ytterligare bör avdrag få åtnjutas för kostnader, som
avse den egentliga kapitalförvaltningen. Vilka kostnader i övrigt som skola
få avdragas kan vara föremål för olika meningar. Då det förvaltade kapitalet
bildas av den del av premierna, som kan betecknas som sparpremie
(jfr sid. 71), kan det göras gällande att avdrag bör medgivas för så stor
del av nu ifrågavarande omkostnader, som enligt förhållandet mellan summan
av sparpremier och hela premieinkomsten belöper på sparpremierna.
Å andra sidan kan den meningen framföras, att kostnader för premieuppbörd
och ackvisition i sin helhet böra hänföras till riskförvaltningen och
icke till kapitalförvaltningen, enär en organisation med ackvisition och inkassering
av premier icke finnes vid andra sparformer än livförsäkring:
avdrag för sist angivna kostnader borde då icke medgivas. Sistnämnda mening
hävdas av kommittén.

Det synes mig skäligt, att försäkringsanstalt erhåller avdrag — utom för
kostnader som avse den egentliga kapitalförvaltningen -— även för vissa
andra kostnader. Till sistnämnda kostnader hör exempelvis den del av
kostnaderna för bokföring av influtna premier, som kan anses belöpa på
sparpremierna. Även kostnaderna för själva premieinkasseringen hänföra
sig delvis till sparpremierna, och viss hänsyn synes därför böra tagas jämväl
till dessa kostnader vid bestämmandet av avdraget för driftkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

111

Då försäkringsbolagens särskilda inkassoorganisation väl i främsta rummet
får anses betingad av riskrörelsen, anser jag emellertid, att avdrag icke
bör medgivas för hela den del av inkassokostnaden, som efter förhållandet
mellan inkomsten av sparpremier och hela premieinkomsten belöper på den
förra inkomsten, utan endast för viss skälig del därav. På frågan om avdrag
för ackvisitionskostnader kunna läggas liknande synpunkter. Med den inställning
jag sålunda intager till förevarande spörsmål finner jag avdraget
för andra kostnader än sådana, som avse utgiftsräntor och nedskrivning av
vissa tillgångar, lämpligen böra bestämmas schablonmässigt. Kostnaderna
för den egentliga kapitalförvaltningen äro beroende av ränteinkomstens storlek,
under det att storleken av övriga omkostnader står i förhållande till
dels antalet försäkringar eller antalet försäkrade personer, dels storleken
av premieinkomsten och den sammanlagda försäkringssumman. De båda
sistnämnda beloppen stå i sin tur, i varje fall om man ser till förhållandena
under en längre period, i visst samband med ränteinkomsten. Omkostnadsavdraget
synes därför böra bestämmas med hänsyn tagen till ränteintäkten
och antalet försäkringar eller försäkrade personer så, att avdraget utgör
dels viss procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels visst belopp för
varje kapitalförsäkring eller försäkrad person med kapitalförsäkring.

Såsom jag i det följande framhåller, bör vid beräkning av nettointäkt av
fastighetsförvaltning jämväl andra kostnader än de förut angivna få avdragas.

Kommittén har föreslagit att skattesatsen för livförsäkringsanstalt vid den
statliga inkomstbeskattningen skall göras rörlig liksom för fysiska personer
och att grundbeloppet skall utgöra 10 procent av den beskattningsbara
inkomsten. Då, såsom i ett par yttranden anmärkts, en rörlig skattesats vid
den statliga inkomstbeskattningen skulle medföra betydande olägenheter för
försäkringsanstalterna, finner jag mig icke böra förorda kommitténs förslag
i nyssnämnda hänseende utan föreslår, att den statliga inkomstskatten uttages
efter en fast skattesats. Denna torde böra bestämmas till tio procent
av den beskattningsbara inkomsten. Därest den procent av den statliga inkomstskattens
grundbelopp, varmed sådan skatt för närvarande uttages av
fysiska personer, skulle mera väsentligt ändras, bör till övervägande upptagas
frågan, huruvida anledning kan föreligga att ändra jämväl den för
försäkringsanstalterna bestämda procentsatsen.

I flera yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag beträffande skattesatsen
icke togc hänsyn till att många försäkringstagare hade så låg inkomst,
att statsskatt icke komme alt påföras dem. Därjämte konime förslaget
att medföra en skatteskärpning för försäkringsanstalterna. Såsom framgår
av den såsom Bilaga B betecknade tabellen medför emellertid förslaget en
skatteskärpning endast i förhållande till anstalternas beskattning under
senare år. Däremot leder förslaget till lindrigare beskattning än den, som i
början av 1930-talet skulle ha gällt för försäkringsanstalterna vid tillämpning
av de i tabellen angivna skattesatserna. Skatleskäipningen i föihallande
till senare års beskattning torde framför allt bero på all anstalternas
överskott under denna lid varit låga på grund av den förstärkning av

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

premiereserverna, som föranletts av räntesänkningen under 1930-talet. Det
är givetvis svårt att förutsäga hur försäkringsanstalternas inkomstförhållanden
i framtiden kunna komma att gestalta sig. Det må erinras om att det
skattepliktiga överskottets storlek tidigare framför allt bestämts av de grunder,
som Kungl. Maj :t stadfäst för premieåterbäring. Belopp, som avsatts
till premieåterbäring, ha nämligen fått avdragas vid överskottets beräkning.
Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse finnes icke längre någon premieåterbäring,
som intager en särställning jämförd med annan till försäkringstagarna
utgående vinst. Det synes därför vara av ringa intresse att göra
något uttalande om hur stor bolagens skattepliktiga inkomst skulle ha blivit,
om nuvarande skattebestämmelser fortfarande gällt. Tages hänsyn endast
till de rent bokföringsmässiga överskotten, med bortseende från om de äro
skattepliktiga eller ej, torde kunna sägas, att sedan förstärkningen av premiereserverna
genomförts överskotten visserligen kunna förväntas bliva
större än för närvarande men att så stora överskott i förhållande till försäkringsrörelsens
omfattning, som anstalterna redovisade i början av 1930-talet, i fortsättningen knappast äro att påräkna.

Med hänsyn främst till invändningen att skälig hänsyn borde tagas till
att åtskilliga försäkringstagare finnas, vilka ha så låg inkomst att statlig
inkomstskatt icke påföres dem, anser jag det rimligt att viss lindring
av den av kommittén föreslagna beskattningen medgives. Denna lindring
kan ske antingen så ait den statliga inkomstskattesatsen nedsättes eller så
att skatteunderlaget reduceras. Den senare utvägen synes mig lämpligen böra
väljas. Då man kan förutsätta, att försäkringstagare med så låg inkomst
som nyss sagts i regel ha försäkringar till mindre belopp, bör skattelindring
främst komma bolag med låg medelförsäkringssumma till del. Detta kan
ernås därigenom att ett avdrag från den skattepliktiga intäkten medgives
med visst belopp för varje kapitalförsäkring eller varje person med sådan
försäkring. Ett dylikt avdrag får nämligen en starkare relativ verkan ju lägre
medelförsäkringssumman är. Avdraget kan lämpligen sammanslås med
det tidigare omnämnda avdrag för förvaltningskostnader, vilket föreslagits
skola schablonmässigt bestämmas till visst belopp för varje kapitalförsäkring
eller varje försäkrad person med sådan försäkring.

För att erhålla underlag för bedömande av hur avdraget från intäkten
av ränta skall bestämmas för att tillgodose de förenämnda synpunkterna
har jag låtit från ett antal försäkringsanstalter införskaffa uppgifter avseende
år 1947 om dels den intäkt, som enligt kommitténs förslag skulle ha
varit skattepliktig, dock utan avdrag för andra förvaltningskostnader än sådana
som avse fastighetsförvaltning, dels antalet försäkringar och personer
för vilka avdrag ifrågasatts skola få ske.

Med ledning av de från försäkringsanstalterna införskaffade uppgifterna
har skatten uträknats under förutsättning att avdrag för andra förvaltningskostnader
än sådana, som avse fastighetsförvaltning, medgives dels
med 5 procent av ränteinkomsten, dels med antingen 5 kronor för varje
kapitalförsäkring eller med 5, respektive 10 kronor för försäkrad person
med sådan försäkring. Den kommunala inkomstskatten har antagits utgö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

113

ra 10 kronor för skattekrona och den statliga inkomstskatten 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten.

Resultatet av beräkningarna framgår av en tabell, vilken såsom Bilaga C
torde få fogas till statsrådsprotokollet. I tabellen upptagas de på nyss angivna
sätt framräknade skattebeloppen enligt de olika alternativen dels i tusental
kronor, dels i procent av den skatt som bolagen enligt nu gällande bestämmelser
skulle ha haft att erlägga för beskattningsåret 1947, om kommunalskatten
utgjort 10 kronor för skattekrona. Vid tabellens upprättande
har hänsyn icke tagits till gällande spärregel vid ränteskattens beräkning
eller till förordningen om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.
— Ehuru de förenämnda avdragen icke enbart avses skola motsvara
bolagens förvaltningskostnader, kan det vara av visst intresse att jämföra
dem med nämnda kostnader. I sådant syfte angivas i tabellen avdragen
i procent av de totala förvaltningskostnaderna.

De sålunda verkställda beräkningarna giva vid handen att, därest avdrag
medgives med dels 5 procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels
5 kronor för varje kapitalförsäkring, ett skatteuttag ernås som i genomsnitt
för samtliga bolag överstiger deras beräknade beskattning för beskattningsåret
1947 med 12 procent. Medgives åter avdrag med dels 5 procent av den
skattepliktiga ränteintäkten, dels 5 kronor för försäkrad person med kapitalförsäkring,
kommer i stället skatteuttaget att överstiga den beräknade beskattningen
för år 1947 med 18 procent. Om alternativet med ett avdrag å
5 procent av ränteintäkten samt 5 kronor för varje kapitalförsäkring väljes,
torde en skälig lindring av beskattningen i förhållande till kommitténs förslag
uppnås. Härtill kommer, att en beräkning av avdraget på grundval
av antalet försäkringar torde vara lättare att genomföra för försäkringsanstalterna.
För att förhindra att omkostnadsavdraget ökas genom en uppdelning
av en försäkring å flera sådana böra dock såsom en enda försäkring
räknas samtliga kapitalförsäkringar, som samtidigt tecknats på samma persons
eller samma personers liv.

Därest avdragsrätten i berörda hänseende bestämmes på sätt nyss sagts,
kommer skattebelastningen för försäkringsanstalterna att endast i mindre
grad överstiga deras beskattning under senare år. Detta framgår bl. a. av
de uppgifter, som angivas i den såsom Bilaga B betecknade tabellen, vars
näst nedersta rad angiver skatten för 1947, beräknad enligt nyss angivna
grunder och uttryckt i procent av den till ränteskatt skattepliktiga ränteintäkten.
Såsom av tabellen framgår uppvisa de däri upptagna procenttalen för
samtliga bolag en fortgående stegring för perioden 1940—1940, medan procenttalet
för år 1947 utvisar en sänkning. Denna nedgång torde dock få anses
bero på tillfälliga omständigheter. Den kan exempelvis sammanhänga
med den starka stegringen av anskaffningskostnaderna under år 1947; nyssnämnda
stegring beror i sin tur på den stora nyanskaffningen under detta
år. Man torde kunna räkna med all stegringen av de nämnda procenttalen
skulle ha fortsatt, om gällande regler bibehållits. Eu beskattning enligt de
förut ifrågasatta grunderna torde därför snarare innebära en lindring än

8 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 93.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

en skärpning i förhållande till nuvarande beskattning, om man betraktar
livförsäkringsrörelsen i dess helhet samt bortser från spärregeln vid ränteskattens
beräkning och från reglerna om begränsning av skatt för svensk
livförsäkringsanstalt enligt förordningen den 28 maj 1943. — I en sista rad
i den nyssnämnda tabellen har för varje bolag angivits medelförsäkringssumman
för sådan kapitalförsäkring för dödsfall, som bolaget meddelat i
sin direkta rörelse här i riket. Det framgår, att det av mig förordade avdraget
i stort sett medför en lindrigare beskattning för bolag med låg medelförsäkringssumma.

Med hänsyn härtill förordar jag, att de förut omnämnda avdragen bestämmas
till dels 5 procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels 5 kronor
för varje direkt tecknad kapitalförsäkring. Procentavdraget bör härvid
beräknas å vad som återstår av ränteintäkten sedan avdrag gjorts för utgiftsräntor
och, i fråga om fastighet, för andra avdragsgilla omkostnader för
fastigheten ävensom för förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier
och för stadigvarande bruk avsedda fastigheter samt för belopp,
varmed värdet av sådana tillgångar nedskrivits. Härvid bör dock — såsom
i specialmotiveringen närmare beröres —■ till utgiftsräntor icke hänföras
försäkringstagare tillkommande ränta å återbäringsmedel.

Kommittén har föreslagit, att inkomst, som härrör från annan fastighet,
skall för livförsäkringsanstalt hänföras till rörelseinkomst, icke blott om
fastigheten användes för kontorslokaler eller dylikt i den av anstalten bedrivna
rörelsen utan även om fastigheten förvärvats såsom objekt för medelsplacering.
Gentemot detta förslag kan ur formell synpunkt invändas,
att för en särskild grupp av skattesubjekt avsteg icke bör göras från de
enligt konnnunalskattelagen gällande reglerna om till vilken förvärvskälla
visst slags inkomst är att hänföra. I sakligt hänseende skulle förslagets genomförande
medföra att icke den kommun, där fastigheten är belägen, utan
den kommun, där rörelsen drives, alltid skulle få uppbära den kommunala
skatten för fastighetsinkomsten; placeringen av anstaltens medel i fastigheten
kan ju nämligen icke medföra, att anstalten anses hava fast driftställe
i den kommun, där fastigheten är belägen.

Om inkomsten av fastighet för livförsäkringsanstalt skulle hänföras till
förvärvskällan annan fastighet, komnie att för sådan anstalt erfordras särskilda,
relativt invecklade regler om beräkning av nettointäkten av fastighet.
Enligt gällande bestämmelser skall en rörelseidkare icke såsom intäkt upptaga
hyresvärdet av sådan lokal i egen fastighet, som han använder i rörelsen.
Detta sammanhänger med att han icke heller får avdraga hyresvärdet
såsom omkostnad för rörelsen. I fråga om livförsäkringsrörelse är
det schablonavdrag, som jag tidigare föreslagit, avsett att täcka även hyreskostnader
till den del de böra vara avdragsgilla. Med hänsyn härtill bör vid
livförsäkringsrörelse hyresvärdet upptagas såsom inkomst. Jag har tidigare
förordat, att den del av försäkringsanstalts kapitalavkastning, som
belöper på pensionsförsäkringar, icke skall vara skattepliktig. I överensstämmelse
härmed bör för en anstalt, som meddelar både kapital- och pensionsförsäkringar,
nettointäkten av fastighet uppdelas mellan kapitalför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

115

säkringar och pensionsförsäkringar i samma proportion som det i fastigheten
nedlagda kapitalet fördelar sig mellan de båda slagen av försäkringar.
Endast den del, som belöper på kapitalförsäkringar, bör vara skattepliktig.

Därest livförsäkringsanstalts fastighetsinkomst skulle redovisas såsom inkomst
av annan fastighet, komme i de fall, då fastigheten vore belägen i
annan kommun än den där rörelsen dreves, olika taxeringsnämnder att
handha taxeringen av rörelsen och fastigheten. Det torde emellertid vara
mest ändamålsenligt att en och samma taxeringsnämnd behandlar de komplicerade
frågor, som sammanhänga med försäkringsanstalternas beskattning.

Om inkomst av annan fastighet, som tillhör livförsäkringsanstalt, alltid
hänfördes till inkomst av rörelse, skulle såsom förut sagts den skattepliktiga
inkomsten från sådan fastighet, som är belägen i annan kommun än den, där
försäkringsrörelsen drives, komma att beskattas icke — såsom nu — i den
förra kommunen utan i den senare. Denna omständighet torde emellertid
icke vara av någon större betydelse för vederbörande kommuner. De fastigheter,
som ägas av försäkringsanstalter, äro nämligen till det övervägande
antalet belägna i den kommun, där rörelsen drives. Vidare äro fastigheterna
i regel belägna i städer eller stadsliknande samhällen med relativt betydande
inkomstskatteunderlag. De fastigheter, som ägas av försäkringsanstalt och
äro belägna i annan kommun än den, där rörelsen drives, torde därför ha
mycket ringa betydelse för kommunens inkomstskatteunderlag. Det bör
erinras om att den förra kommunen även enligt kommitténs förslag skall
äga uppbära fastighetsskatten för där belägen fastighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig kunna godtaga kommitténs
förslag att beträffande försäkringsanstalt inkomst av annan fastighet
alltid skall hänföras till inkomst av rörelse.

Nettointäkten av fastighetsförvaltning bör beräknas med tillämpning av
bestämmelserna i 24 och 25 §§ kommunalskattelagen. Dock bör vid beräkningen
av nämnda nettointäkt iakttagas vad förut sagts om redovisning
såsom intäkt av hyresvärde och av vinst vid försäljning av tillgångar eller
uppskrivning av värdet därå samt om avdrag för nedskrivning å tillgångar.

De av mig nu förordade reglerna för beskattningen av livförsäkringsanstalts
rörelseinkomst innebära — fast i mindre grad än de av kommittén
föreslagna bestämmelserna -— att kommun, där rörelsen drives, till följd av
det ökade skatteunderlaget kommer att få uppbära större kommunalskatt
än för närvarande. Det kunde därför — såsom i ett par yttranden skett —
ifrågasättas om icke försäkringsanstalternas kommunala inkomstbeskattning
borde ske för gemensamt kommunalt ändamål. Med prövningen av
denna fråga bör emellertid anstå till dess spörsmålet om den kommunala
skatteutjämningen i sin helhet blir föremål för övervägande. Den kommunala
beskattningen av livförsäkringsanstalts inkomst bör därför tills vidare
ske i kommun, där rörelsen drives.

Till vissa detaljfrågor rörande beräkningen av försäkringsanstalts inkomst
torde jag få återkomma i samband med specialmotiveringen till departement
sförslaget.

116

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

2. Den s. k. spärregeln vid ränteskattens beräkning.

Kommittén.

Såsom förut nämnts gäller för närvarande som huvudregel, att ränteskatteunderlaget
skall utgöra en tredjedel av en på visst sätt beräknad ränteinkomst.
Vid sidan härom finnes emellertid en s. k. spärregel, vilken då
den infördes åsyftade att förhindra, att anstaltens hela överskott skulle behöva
tagas i anspråk för ränteskatten.

Kommittén har framhållit, att skatt icke borde uttagas av ett livförsäkringsbolag
i sådan omfattning, att bolagets förmåga att fullgöra sina förbindelser
äventyrades. Emellertid äventyrades i regel icke ett livförsäkringsbolags
förmåga att fullgöra sina förbindelser genom att rörelsen ett enstaka
år gått med förlust. Med hänsyn härtill hade 1942 års försäkringsutredning
föreslagit att om en livförsäkringsanstalt något år på grund av spärregeln
icke erlagt full ränteskatt enligt huvudregeln det felande beloppet skulle
uttagas följande år, under förutsättning att överskottet å rörelsen då tilläte
detta. I motsatt fall skulle skattekravet ännu en gång överföras till påföljande
år, men om skatten ej heller efter denna förnyade överföring kunde
uttagas, skulle kravet avskrivas.

Kommittén har vidare yttrat, att spärregeln, såväl enligt gällande lag som
enligt försäkringsutredningens förslag, byggde på en på visst sätt definierad
behållning av livförsäkringsrörelsen. Denna behållning överensstämde icke,
vare sig enligt gällande lag eller nämnda förslag, med det skattetekniska
överskottet men sammanhängde nära med detta. Enligt kommitténs förslag
skulle överskottet icke beskattas och alla regler beträffande överskottets
beräkning komme därför att bortfalla i fråga om inländska försäkringar.
Skulle nu införas en spärregel, som byggde på en på visst sätt definierad
behållning, skulle det bliva nödvändigt att i lagen bygga upp en definition av
behållningen, vilken definition skulle erfordra lika omfattande regler som
för närvarande erfordrades för definitionen av överskottet. Det syntes olämpligt
att belasta författningen, förutom med de bestämmelser, som erfordrades
för huvudregeln, med så omfattande bestämmelser som här skulle bliva
nödvändigt blott i syfte att införa en spärregel, vilken vore avsedd att endast
undantagsvis träda i tillämpning.

Såsom kommittén förut framhållit behövde en försäkringsanstalts förmåga
att fullgöra sina förpliktelser icke äventyras genom att överskottet enstaka
år bleve lågt eller genom att vissa år förlust uppkomme. Det vore
därför riktigare att anknyta spärregeln till anstaltens ekonomiska ställning
än att, såsom nu skedde, anknyta den till anstaltens årsresultat. Att i författningstexten
angiva regler, enligt vilka spärregelns trädande i funktion
gjordes beroende av anstaltens ställning, hade dock icke synts kommittén
lämpligt.

Med hänsyn härtill föresloge kommittén, att någon utformad spärregel
icke infördes i lagen utan att i stället Kungl. Maj :t erhölle rätt att medgiva

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

117

nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten. Härigenom vunnes, att
lagtexten förenklades ävensom att Kungl. Maj :t vid sin bedömning av frågan
om skälig nedsättning kunde grunda bedömningen på anstaltens ekonomiska
ställning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har kritik riktats mot den anordning, som kommittén
föreslagit för att förebygga att för hög skatt uttages av försäkringsanstalt.
Sålunda har kammarrätten anfört:

Kammarrätten anser sig icke kunna bedöma, huruvida borttagande av nuvarande
spärregler för livförsäkringsbolagens beskattning i förhållande till
överskottet å rörelsen med hänsyn till de olika företag, som äro eller enligt
förslaget skulle bliva skattskyldiga, kan hava sådan ofördelaktig inverkan
på företagens likviditet, att någon spärregel bör bibehållas. Att anstalterna
genom Kungl. Maj :ts ingripande beredes möjlighet till nedsättning av den
skattepliktiga nettointäkten, då deras ekonomiska ställning är otillfredsställande,
kan måhända i vissa fall vara av värde, men någon större praktisk
betydelse lärer denna bestämmelse icke kunna få, då dess tillämpning
förutsätter att bolagen skulle anmäla sin otillfredsställande ställning och en
försäkringsanstalt säkerligen i det längsta drager sig för att giva offentlighet
åt ett dylikt sakförhållande.

Försäkringsinspektionen har anfört:

En spärregel till förhindrande av att skattebetalningen kommer att inkräkta
på fullgörandet av anstalts förpliktelser enligt försäkringsavtalen är
otvivelaktigt erforderlig. Enligt inspektionens mening bör den dock givas
annan utformning än den av kommittén föreslagna — enligt vilken Kungl.
Maj :t skulle erhålla rätt att medgiva nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten
-—- utan att man därför eftersätter den av kommittén anförda principiella
synpunkten på denna fråga, nämligen att bedömningen bör grundas
på anstaltens ekonomiska ställning och icke på resultatet av visst års verksamhet.
Riksförbundet har i sitt utlåtande förklarat sig ämna utarbeta förslag
härutinnan. Beslut i frågan torde icke böra fattas innan detta förslag
prövats.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att den föreslagna anordningen
torde kunna möta betänkligheter ur principiella synpunkter och
även kunna leda till konflikter med beskattningsnämnderna, eftersom dessa
hade att pröva nettointäktens storlek bl. a. genom att bedöma avdragsrätten
för omkostnader, värdeminskning etc. Såvitt möjligt torde bestämda grunder
för sådan nedsättning böra angivas i lagtexten. Lämpligen torde beslutanderätten
böra kvarbliva hos beskattningsnämnd, dock med skyldighet för
sådan nämnd att först inhämta yttrande av försäkringsinspektionen, innan
taxeringsfrågan avgjordes.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att del surrogat för
spärregel, som kommittén föreslagit, måste betecknas som i hög grad otillfredsställande.
Det låge i sakens natur, att ett livförsäkringsbolag icke annat
än i yttersta nödfall skulle begagna sig av möjligheten att efter framställning
till Kungl. Maj:t få den skattepliktiga nettointäkten nedsatt, även om så
vore i hög grad påkallat med hänsyn till den ekonomiska ställningen.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Riksförbundet vore ej berett att nu framlägga något motförslag i denna
fråga men hade för avsikt att göra den till föremål för närmare utredning
för att därefter återkomma med dylikt förslag.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag att skatt för inkomst icke bör uttagas
av en livförsäkringsanstalt i sådana fall då skattens erläggande skulle äventyra
anstaltens förmåga att fullgöra sina försäkringsförbindelser (t. ex. då
en epidemi förorsakat anstalten så stora utgifter att dess ekonomiska ställning
är starkt försämrad eller då marknadens räntefot sjunkit under den vid
premieberäkningen tillämpade). Behov av befrielse, helt eller delvis, från beskattning
torde däremot, såsom kommittén framhållit, ej föreligga enbart
därför att anstalten något år lämnat dåligt resultat. Risk för att anstalten
ej kan fullgöra sina förbindelser föreligger först då hela dess ekonomiska
ställning — genom ett eller flera års förluster — starkt försämrats. Kommittén
har icke ansett det lämpligt att i författningstexten angiva när en
dylik försämrad ekonomisk ställning skall anses vara förhanden utan i
stället föreslagit, att Kungl. Maj :t skulle äga att obunden av uttryckliga
bestämmelser pröva när så vore fallet. Det torde emellertid av olika skäl
vara lämpligare att i kommunalskattelagen angivas de fall, då anstalt äger
åtnjuta befrielse, helt eller delvis, från beskattning; härav följer att tilllämpningen
av ifrågavarande bestämmelser ankommer på beskattningsmyndighet.
Befrielse från beskattning torde böra ske i den formen, att anstalten
får åtnjuta visst avdrag från den skattepliktiga intäkten. Härvid
bör gälla, att dylikt avdrag bör komma i fråga endast om anstaltens ekonomiska
ställning så försämrats att värdet av samtliga tillgångar understiger
summan av dels försäkringsfonden, ökad med en tjugondedel av fonden,
dels värdet av skulder som icke grunda sig på meddelade försäkringar.
Är nyssnämnda fall för handen, bör anstalten efter framställning få åtnjuta
så stort avdrag från intäkten att den genom avdraget åstadkomna
skatteminskningen ungefärligen motsvarar skillnaden mellan förenämnda
summa och värdet av tillgångarna. Detta kan uppnås genom att avdraget
bestämmes till fem gånger det berörda skillnadsbeloppet. I fråga om försäkringsanstalt,
som jämte livförsäkringsrörelse driver även annan försäkringsrörelse,
bör vid ifrågavarande beräkning hänsyn tagas endast till tillgångar,
försäkringsfond och skulder, som hänföra sig till livförsäkringsrörelsen.

Såsom värdet av tillgångarna bör vid beräkningen anses det verkliga värdet
(= marknadsvärdet) vid utgången av det räkenskapsår, varom fråga
är. Då försäkringsfonden skall upptagas med hela sitt belopp, bör värdet av
återförsäkrares ansvarighet upptagas såsom tillgång. Såsom skuld bör få
upptagas sådan debiterad skatt avseende räkenskapsåret eller något föregående
år, som vid räkenskapsårets utgång är ogulden; såsom tillgång bör
å andra sidan upptagas fordran å belopp, som enligt skattemyndighets beslut
skall restitueras till anstalten. I övrigt bör hänsyn icke tagas till oguldna
eller erlagda skatter.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

1 fall, då avdrag som nu avses kan komma i fråga, bör beskattningsmyndighet
inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten.

Understödsförening är skyldig att låta upprätta och till tillsynsmyndigheten
ingiva försäkringsteknisk utredning endast vart femte år. Tillsynsntyndigheten
äger emellertid, om den så finner erforderligt, ålägga förening
att jämväl å annan tid än nyss sagts låta upprätta och till myndigheten ingiva
sådan utredning. Anser sig föreningen äga åtnjuta avdrag av förut berörda
slag för år, för vilket försäkringsteknisk utredning icke upprättats, bör
föreningen låta upprätta och till tillsynsmyndigheten ingiva sådan utredning
för det ifrågavarande året.

Utöver den spärregel, som nu föreslagits, torde med den utformning av
reglerna om livförsäkringsanstalts inkomstbeskattning, som här förordats,
icke erfordras ytterligare bestämmelser för att begränsa sådan anstalts
skattskyldighet. Förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning
av skatt för svensk livförsäkringsanstalt torde därför böra upphävas.

3. Rörelse avseende direkt meddelade utländska livförsäkringar ävensom
rörelse avseende i återförsäkring övertagna livförsäkringar.

Kommittén.

Kommittén har beträffande direkt meddelade utländska livförsäkringar
anfört:

Driver en inländsk försäkringsanstalt livförsäkringsrörelse i utlandet,
gäller formellt lagen om försäkringsrörelse även beträffande denna del av
rörelsen. Därjämte blir emellertid anstalten för nämnda del av rörelsen
underkastad det främmande landets lagar, på grund varav Konungen för
det utländska försäkringsbeståndet äger medgiva vissa avvikelser från vad
lagen om försäkringsrörelse innehåller. Det finnes anledning att förmoda,
att i de fall, då det främmande landet icke uppställt ett skälighetskrav i
fråga om livförsäkring, den svenska tillsynsmyndigheten icke kommer att
upprätthålla skälighetskravet för det utländska försäkringsbeståndet lika
strängt som för det inländska. På grund härav är det tänkbart, att av det
överskott, som kan uppkomma på en inländsk livförsäkringsanstalts direkta
utländska rörelse, viss del icke kommer de utländska försäkringstagarna
till godo utan tillföres de svenska försäkringstagarna eller, om anstalten är

ett aktiebolag, eventuellt aktieägarna. I så fall erhåller--- -— det svenska

försäkringstagarekollektivet eller aktieägarna en inkomst, vilken bör vara
skattepliktig.

Beträffande i återförsäkring övertagna livförsäkringar har kommittén
erinrat om alt i den mån en livförsäkringsanstalt övertagit återförsäkringar
i större omfattning än som erfordrats såsom utbytesaffär för anstaltens
avgivna återförsäkringar den sålunda överskjutande delen av återförsäkringsrörelsen
måste anses såsom en rörelse, bedriven vid sidan om den direkta
försäkringsrörelsen. Uppkomme överskott å sådan rörelse, borde det
alltså utgöra skattepliktig intäkt för försäkringstagarekollektivet eller för
aktieägarna.

Därefter har kommittén anfört:

Skälighetsprincipen är avsedd att gälla även i fråga om återförsäkring,
såvitt det gäller återförsäkring åt svenska försäkringsanstalter. Man kan

120

Kungi. Mai.ts proposition nr 93.

därför räkna med att återförsäkring, som svensk livförsäkringsanstalt meddelar
åt andra svenska livförsäkringsanstalter, icke kommer att utgöra någon
vinstgivande affär utan att i fråga om den återförsäkringsaffär, som
utväxlas mellan svenska anstalter, vinster och förluster på lång sikt komma
att utjämna varandra. Kommittén föreslår därför, att vid beräkning av
överskott å återförsäkringsrörelse hänsyn icke skall tagas till inländsk återförsäkring.

Vad beträffar återförsäkringsförbindelserna med utlandet, må framhållas,
att det endast i relativt obetydlig utsträckning är nödvändigt för svenska
anstalter att vanda sig till utländska anstalter för att täcka sitt behov av
återförsäkring för sina direkt meddelade försäkringar. Endast en relativt
liten del av de återförsäkringar, som svenska bolag övertagit från utländska
anstalter, kan därför anses motiverad av nödvändigheten att övertaga återförsäkring
såsom utbyte mot avgiven återförsäkring av de svenska bolagens
direkt tecknade försäkringar.

Med hänsyn till det sagda kan det anses befogat, att samtliga de från utländska
försäkringsanstalter övertagna återförsäkringarna men icke de från
svenska anstalter övertagna betraktas såsom tillhörande den återförsäkringsrörelse,
varav överskottet skall beskattas. Kommittén föreslår i enlighet
härmed, att nettointäkten av rörelse avseende dels försäkringar, som anstalten
meddelat i direkt försäkringsrörelse utom riket, dels åt utländsk
försäkringsanstalt meddelade återförsäkringar skall utgöra skattepliktig inkomst.
För de båda nämnda slagen av försäkringar har kommittén föreslagit
beteckningen utländska försäkringar, övriga försäkringar betecknar
kommittén såsom inländska. Avgörande för om en livförsäkring skall betraktas
som utländsk eller inländsk är alltså icke försäkringstagarens nationalitet,
i fråga om återförsäkring ej heller den direkttecknande anstaltens
nationalitet utan blott nationaliteten hos den anstalt, från vilken återförsäkringen
närmast övertagits.

Ränteinkomst, som belöper på utländska livförsäkringar, bör — — -icke beskattas. I fråga om direkt meddelade utländska försäkringar gäller,
att försäkringstagarna -— i varje fall vid försäkringens tecknande och i regel
även sedermera — äro bosatta utomlands. Då" ränteinkomsten i fråga
närmast är att jämställa med inkomst av kapital bör icke skattskyldighet
för denna inkomst föreligga här i riket för personer bosatta utomlands.
Skulle återigen en utländsk återförsäkring ursprungligen vara meddelad
här i riket, blir, såsom kommitténs förslag utformats, den ränteinkomst,
som belöper på försäkringen, beskattad hos den anstalt, som direkt meddelat
försäkringen, vare sig vid återförsäkringen premiereserven behållits
av sistnämnda anstalt eller ej.

Yttrande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har yttrat, att erfarenheten visade,
att av de svenska bolagens direkt tecknade försäkringar i återförsäkring
till utlandet avgåves icke oväsentligt högre belopp än som övertoges
i återförsäkring från utlandet. Detta förhållande vore oundvikligt för att
få avtäckning för de i betraktande av den svenska marknadens relativt begränsade
omfattning mycket höga försäkringsbelopp som förekomme. Att
erhålla full kompensation för de svenska risktoppar, som sålunda måste
placeras i utlandet, vore icke möjligt, vartill komme att upprepade valutadeprecieringar
avsevärt reducerat värdet av övertagen utländsk återförsäkringsaffär.
I överensstämmelse med kommitténs tidigare gjorda princip -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

121

uttalanden borde därför i skatteunderlaget inedtagas överskott å övertagen
utländsk livaffär endast i den mån det överstege nettokostnaden för till
utländska bolag avgiven livaffär.

Departementschefen.

Kommitténs förslag att i fråga om rörelse, avseende direkt meddelade utländska
livförsäkringar, överskottet skall beskattas men att därutöver särskild
räntebeskattning icke skall äga rum får anses innebära en principiellt
riktig lösning av frågan om beskattning av sådan rörelse. Emellertid driva
svenska försäkringsanstalter för närvarande direkt livförsäkringsrörelse i utlandet
endast i sådana länder, med vilka Sverige träffat avtal för undvikande
av dubbelbeskattning (Danmark och Norge). På grund härav beskattas icke
här i riket inkomst av sådan rörelse. Man synes kunna räkna med att ändring
i detta förhållande icke framdeles kommer att äga rum. Med hänsyn
härtill finner jag mig icke böra förorda andra bestämmelser i fråga om
beskattningen av inkomst av rörelse utom riket, avseende direkt meddelade
försäkringar, än de som föreslagits skola gälla beträffande rörelse inom
riket, avseende sådana försäkringar.

I likhet med kommittén finner jag vidare, att då vid återförsäkring mellan
svenska försäkringsanstalter vinster och förluster kunna beräknas komma
att i längden utjämna varandra det icke är erforderligt att vid beräkning
av nettointäkten av livförsäkringsrörelse hänsyn tages till dylika
vinster och förluster.

Vad angår utländsk återförsäkring har kommittén uttalat, att det endast
i relativt obetydlig utsträckning vore nödvändigt för svenska anstalter att
vända sig till utländska anstalter för att täcka sitt behov av återförsäkring
för sina direkt meddelade försäkringar. Meddelandet av återförsäkring åt
utländska anstalter kunde därför endast till relativt liten del anses motiverad
av nödvändigheten att övertaga återförsäkring såsom utbyte mot
avgiven återförsäkring av de svenska bolagens direkt tecknade försäkringar.
Med hänsyn härtill har kommittén ansett det befogat, att den utländska
återförsäkringen betraktades såsom en sådan särskild del av livförsäkringsrörelsen,
varav överskottet borde beskattas. Gentemot kommitténs uttalande
har Svenska försäkringsbolags riksförbund invänt, att de till utlandet
i återförsäkring avgivna försäkringarna till beloppet icke oväsentligt
överstege de från utlandet i återförsäkring övertagna försäkringarna. Vid
beräkning av skatteunderlaget borde därför överskott å övertagen utländsk
affär medtagas endast i den mån det överstege nettokostnaden för affär,
som avgivits till utländska bolag.

Enligt min mening är det icke erforderligt att låta beräkningen av nettointäkten
av livförsäkringsrörelse påverkas av resultatet av rörelse, avseende
utländsk återförsäkring, med mindre denna rörelse är någorlunda betydande
i förhållande till hela livförsäkringsrörelsen. I annat fall bör vinst å
den utländska återförsäkringsrörelsen kunna lämnas obeskattad; uppkommer
underskott bör icke detta få avdragas. I en tabell, vilken som Bilagn 1)
torde få fogas till statsrådsprotokollet, ha sammanställts uppgifter rörande

122

Kung!. Maj:ts proposition nr 93.

vissa livförsäkringsbolags bestånd av kapitalförsäkring för dödsfall, nämligen
dels det sammanlagda försäkringsbeloppet för all sådan försäkring,
dels det sammanlagda beloppet av försäkringar av nämnda slag, som i återtörsäkring
övertagits från respektive avlämnats till andra försäkringsanstalter.
Härvid ha återförsäkringsaffärer med andra svenska bolag och med
utländska anstalter redovisats var för sig. Slutligen har i sista kolumnen av
tabellen angivits det från utländska anstalter i återförsäkring övertagna
beståndet i procent av totala beståndet. Av de i tabellen medtagna bolagen
driva de tre sist angivna så gott som uteslutande återförsäkringsrörelse,
medan de övrigas rörelse övervägande är inriktad på direkt försäkringsverksamhet.
Tabellen visar att för de direkt arbetande bolagen, med ett
undantag, det från utländska försäkringsanstalter i återförsäkring övertagna
beståndet utgör en mycket obetydlig del av hela beståndet. Det lämpligaste
måttet på den relativa omfattningen av den från utländska försäkringsanstalter
övertagna affären torde utgöras av förhållandet mellan de sammanlagda
risksummorna för de genom sådan affär övertagna försäkringarna, å ena,
och de sammanlagda risksummorna för bolagets hela bestånd, å andra sidan.
Talen i sista kolumnen i den förenämnda tabellen torde icke avsevärt förändras,
om till grund för beräkningen läggas risksummor i stället för försäkringsbelopp.
Med en försäkrings risksumma vid en viss tidpunkt torde böra förstås
den största ökning av nettokapitalvärdet av bolagets förpliktelser på
grund av försäkringen, som kan uppkomma genom försäkringsfall vid tidpunkten
i fråga, d. v. s. i regel skillnaden mellan försäkringssumman och
premiereserven. Med nämnda nettokapitalvärde avses kapitalvärdet av bolagets
förpliktelser på grund av försäkringsavtalet minskat med kapitalvärdet
av försäkringstagarens förpliktelser på grund av samma avtal. Denna
beskrivning av risksumman innebär, att försäkringar för livsfall, vid
vilka nettokapitalvärdet minskas genom försäkringsfall, icke medräknas.
— Den från utlandet i återförsäkring övertagna affären torde få anses allt
för obetydlig att föranleda särskild beskattning, om de sammanlagda risksummorna
för de genom denna affär övertagna försäkringarna utgöra
mindre än en procent av de sammanlagda risksummorna för bolagets samtliga
livförsäkringar. Det torde i regel icke möta någon svårighet att genom
en approximativ beräkning bestämma de sammanlagda risksummorna för
de båda kategorierna av försäkringar.

Vid beräkning av intäkten av rörelse, avseende utländsk återförsäkring,
torde skäligen hänsyn böra tagas även till resultatet av den svenska anstaltens
till utländsk anstalt avlämnade återförsäkringsaffär, vare sig de i återförsäkring
avlämnade försäkringarna äro utländska eller ej. Uppkommer
härvid överskott å de ifrågavarande affärerna med utlandet, tages detta
till beskattning; utvisa dessa affärer återigen förlust, bör anstalten få avdraga
denna från den övriga intäkten av livförsäkringsrörelse. Intäkten av
äterförsäkringsrörelsen bör beräknas särskilt för den gren, som avser från
utlandet övertagna livförsäkringar, och särskilt för den gren, som avser till
utlandet avlämnade livförsäkringar. Härvid bör såsom inkomst upptagas
belopp, som tillgodoförts den svenska anstalten från utländsk anstalt, och

123

Kunyl. Maj.ts proposition nr 93.

såsom utgift avdragas dels belopp, som från den svenska anstalten tillgodoförts
den utländska anstalten, dels ock driftkostnader i återförsäkringsrörelsen.
Beträffande de från utlandet övertagna återförsäkringarna bör i det
fall, att den svenska anstalten avsätter försäkringsfond, därjämte såsom inkomst
upptagas ränta å fonden och belopp, varmed denna nedsatts, samt
såsom utgift avdragas belopp, som avsatts till fonden. Beträffande de till
utlandet avlämnade försäkringarna bör åter i det fall, att hela försäkringsfonden
icke avsatts hos den svenska anstalten, såsom intäkt upptagas belopp,
varmed värdet av återförsäkrares ansvarighet ökats, och såsom utgift avdragas
belopp, varmed detta värde minskats. Däremot torde avdrag icke böra
medgivas för avsättning till andra fonder än försäkringsfond eller för merkostnad,
som den svenska anstalten åsamkats därigenom, att den tilldelat
hos utländsk anstalt återförsäkrad inländsk försäkring återbäring för hela
försäkringen, oaktat den svenska anstalten icke erhållit motsvarande inkomst
för den återförsäkrade delen. Vad återbäringen beträffar, får densamma
anses vara att hänföra till den del av livförsäkringsrörelsen, som icke
avser återförsäkring, och dylikt avdrag torde därför icke böra medgivas vid
beräkning av resultatet av återförsäkringsrörelsen.

4. Fråga om beskattning av rörelse avseende pensionsförsäkring jämte fråga
om fördelning av intäkter och avdrag mellan olika försäkringsgrenar.

Kommittén.

I ett senare sammanhang har kommittén föreslagit, att i fråga om pensionsförsäkring
— med den snävare begränsning kommittén givit detta begrepp
— försäkringstagaren icke skall förmögenhetsbeskattas för premiereserven
eller inkomstbeskattas för räntan å denna. Härför ha anförts dels
praktiska, dels sociala skäl. De sociala skälen ha givit kommittén anledning
att föreslå, att livförsäkringsanstalt icke skall beskattas för intäkt, som
belöper på pensionsförsäkringsrörelse. Tidigare har framhållits, att sjukoch
olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år stode pensionsförsäkring
så nära, att liknande regler borde gälla för dessa båda slag
av försäkringar. Kommittén har därför föreslagit, att ej heller rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring av nämnda art skall beskattas. Kommittén
har anfört att härför talade även det skälet, att premiereserven för
sådan försäkring vore jämförelsevis obetydlig, vilket medförde, att även
ränteinkomsten bleve obetydlig.

Kommittén bar vidare uttalat, att om försäkringsanstalts rörelse omfattade
såväl pensionsförsäkringar som andra livförsäkringar det vore erforderligt,
att anstaltens intäkter och omkostnader av sådan art att de vore
beskattningsbara, respektive avdragsgilla, om de belöpte på andra livförsäkringar
än pensionsförsäkringar, fördelades mellan å ena sidan pensionsförsäkringar
och å andra sidan andra livförsäkringar. Motsvarande gällde,
om försäkringsanstalts rörelse omfattade såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring
för livstid eller för längre tid än tio år som annan livförsäkring än
pensionsförsäkring. Ett strikt genomförande av skälighetsprincipen förut -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

satte, att en försäkringsanstalt kunde fördela samtliga intäkter och utgifter
mellan de olika slagen av försäkring. Av praktiska skäl komme en
sådan fördelning ej alltid att göras exakt. Försäkringsinspektionen, som
hade att övervaka skälighetsprincipens efterlevnad, måste emellertid tillse,
att där approximativa fördelningar gjordes dessa icke för starkt avveke
från verkligheten. Skulle ett bolag icke kunna exakt fördela exempelvis
sin ränteinkomst, syntes en fullt acceptabel uppdelning kunna erhållas genom
att fördela ränteintäkten i proportion till de olika grenarnas andelar
i anstaltens sammanlagda fonder. Dessa fonder torde i allmänhet kunna
fördelas på de olika grenarna. Därest någon fond betraktades som kollektiv
fond för hela rörelsen och sålunda icke vore uppdelad, borde den enligt
kommitténs mening vid skattens beräkning uppdelas på skäligt sätt, t. ex.
i proportion till de fonder som vore uppdelade.

Kommittén föresloge med hänsyn till vad förut sagts en föreskrift av
innehåll, att då intäkt eller avdrag måste fördelas mellan olika verksamhetsområden
fördelningen skulle ske på skäligt sätt. Om så ansåges erforderligt,
borde taxeringsmyndigheterna begära försäkringsinspektionens uttalande
om huruvida de principer, enligt vilka fördelning skett, kunde anses
skäliga.

Departementschefen.

Jag har intet att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga om beskattningen
av rörelse avseende pensionsförsäkring samt om fördelning av intäkter
och avdrag mellan olika försäkringsgrenar.

Vad sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar, förordar jag i ett senare
sammanhang, att de nuvarande reglerna för försäkringstagarnas beskattning
i stort sett bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande finner jag,
såsom förut framhållits, icke heller någon väsentligare ändring böra ske i
gällande bestämmelser rörande beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.
I fråga om sådan rörelse böra alltså fortfarande gälla samma
regler som beträffande rörelse avseende skadeförsäkring även i det fall att
försäkringarna gälla för livstid eller för längre tid än tio år.

5. Fråga om beskattning av aktieutdelning hos försäkringsanstalter, som

äro aktiebolag.

Kommittén.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår bär kommittén ansetl,
att den del av ett livförsäkringsbolags överskott, som utgöres av dödlighetsoch
omkostnadsvinst på rörelse avseende inländska försäkringar, bör fritagas
från beskattning, i den mån icke — i fråga om livförsäkringsaktiebolag
— överskottet tillföres aktieägarna. Kommittén har uttalat, att den del av
nämnda överskott, som tillfördes aktieägarna, principiellt sett borde bliva
föremål för beskattning hos bolaget och ej blott såsom utdelning hos aktieägarna;
i annat fall skulle här inträda ett undantag från eljest gällande
regler, att aktieägares inkomster från ett aktiebolag skulle beskattas såväl
hos bolaget som hos aktieägarna. Kommittén har i detta sammanhang anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

125

I ett livförsäkringsbolags överskott ingå — förutom nyssnämnda slag av
vinster —- även räntevinst och vinst på rörelse avseende utländska försäkringar.
Dessa vinster ingå enligt kommitténs förslag i bolagets skattepliktiga
överskott och bliva således beskattade hos bolaget men efter en lägre
skattesats än den, som gäller för aktiebolag i övrigt. Av anförda skäl borde
därför den del av överskottet, som bärrör från sistnämnda vinstkällor, i den
mån den tillföres aktieägarna — principiellt sett — bliva föremål för en
kompletterande beskattning hos försäkringsbolaget motsvarande skillnaden
mellan den skattesats, som gäller för aktiebolag i allmänhet och den, som
föreslås skola gälla för livförsäkringsbolag.

Såsom likaledes framhållits tidigare måste en följd av den föreslagna
nya lagen om försäkringsrörelse bliva, att aktieutdelningarna, där så ej
redan skett, begränsas och att den del av årsöverskottet, som överstiger den
högsta tillåtna aktieutdelningen, får anses belöpa på försäkringstagarna. I
de fall, då högsta sålunda tillåtna belopp komme att utdelas, är det därför
uppenbart, att endast utdelningen är att anse som aktieägarnas andel i
överskottet. Man bör emellertid räkna med att bolagsordningar komma att
godkännas, enligt vilka, om något år utdelats ett lägre belopp än det högsta
medgivna, bolaget får rätt att ett senare år utdela återstoden, även om
maximigränsen härigenom skulle komma att överskridas för sistnämnda år.
1 sådant fall uppstår frågan, vad som skall anses som aktieägarnas skattepliktiga
andel i överskottet. Skulle man i fall, då mindre än högsta medgivna
belopp utdelades, anse blott det utdelade beloppet såsom aktieägarnas
andel i överskottet, skulle detta kunna utnyttjas till att obegränsat
skjuta aktieutdelning framåt i tiden och härigenom undgå beskattning.
Skulle man återigen även då ett lägre belopp utdelades anse, att aktieägarnas
andel i överskottet ändock motsvarade högsta tillåtna utdelning, skulle
detta medföra en allt för hård beskattning i de fall, då en nedsättning avutdelningen
föranletts av bestående ekonomiska svårigheter för bolaget. Man
kunde möjligen tänka sig, att endast den verkliga utdelningen ansåges som
aktieägarnas andel i överskottet men i så fall endast därest enligt bolagsordningen
rätten att utdela icke uttagna belopp från tidigare år begränsades
i tiden och att i andra fall högsta tillåtna utdelning alltid toges till beskattning.

Även i andra avseenden skulle en beskattning av aktieägarnas andel i
överskottet medföra komplikationer. Enär aktieägarna måste anses som
ägare till aktiekapitalet och detta placerats i räntebärande tillgångar, måste
en del av bolagets nettointäkt av fastighets- och kapitalförvaltning anses
belöpa på aktieägarna. För att denna del icke skall bliva dubbelbeskattad
hos bolaget, måste den alltså avdragas från bolagets intäkt av fastighetsoch
kapitalförvaltning. På samma sätt kan eventuell nettointäkt av utländska
försäkringar anses till viss del belöpa på aktieägarna och alltså
böra avdragas för undvikande av dubbelbeskattning hos anstalten. Några
principiella hållpunkter för en uppdelning av sistnämnda inkomst finnas
dock ej.

Det framgår av det ovan sagda, att en särskild beskattning av aktieägarnas
andel i överskottet skulle medföra komplikationer för försäkringsaktiebolagen
och dessutom kräva invecklade lagbestämmelser. Det totala skattepliktiga
belopp, varom här är fråga, är ganska obetydligt. Ulir den föreslagna
lagen om försäkringsrörelse antagen, torde man, såsom förut framhållits,
efter det en planerad sammanslagning av två aktiebolag blivit genomförd,
kunna räkna med, att den sammanlagda årliga utdelningen ej
kommer att överstiga 155 000 kronor i fråga om de egentliga livförsäkringsbolagen.
Härtill kommer viss del av aktieutdelningen i bolag, vilka driva

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år,
varigenom nämnda summa dock endast obetydligt ökas.

Med hänsyn till de praktiska olägenheterna och frågans ringa ekonomiska
betydelse föreslår kommittén, att aktieägarnas andel i livförsäkringsbolags
överskott ej skall bliva föremål för särskild beskattning. Till viss
del blir denna utdelning ändock i själva verket beskattad, nämligen till den
del nämnda andel härrör från avkastning av fastighets- eller kapitalförvaltning
eller från nettointäkt av rörelse avseende utländska försäkringar.
Härvid sker dock beskattningen enligt kommitténs förslag efter en lägre
skattesats än som skulle tillämpats vid särskild beskattning av aktieägarnas
andel i överskottet.

Det må slutligen framhållas, att ett efterskänkande av skatten på aktieägarnas
andel i överskottet icke kommer aktieägarna utan försäkringstagarna
till godo. Eftersom aktieutdelningen förutsättes begränsad och i regel
högsta medgivna belopp kommer att utdelas, kommer nämligen utdelningens
storlek icke att röna någon inverkan av, om utdelningen beskattas eller
ej.

Yttrande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att i den mån överskottet
uppkommit genom räntevinst och utdelades till aktieägarna detsamma borde
vara underkastat beskattning hos dessa. De skäl, kommittén anfört för
skattefrihet för aktieägarna beträffande utdelning, ansåge länsstyrelsen icke
bärande. Den omständigheten, att den årliga utdelningen efter den nya försäkringslagens
antagande skulle komma att icke överstiga 155 000 kronor,
enligt kommitténs mening ett ringa belopp, kunde nämligen icke få medföra,
att i skattehänseende en uppdelning gjordes av aktieägarna, varav de
som hade sina aktier i livförsäkringsbolag, skulle få åtnjuta ett särskilt
skatteprivilegium.

Departementschefen.

Av skäl, som kommittén anfört, finner jag mig böra tillstyrka dess förslag
att belopp, som tillkommer aktieägare, icke skall särskilt beskattas hos
försäkringsanstalt utöver den beskattning, som följer enligt de tidigare föreslagna
bestämmelserna.

Hos aktieägarna bliva de utdelade beloppen självfallet beskattade i vanlig
ordning.

6. Understödsföreningar.

Med understödsförening förstås, enligt 1 § lagen den 24 mars 1938 om
understödsföreningar, sådan förening för inbördes bistånd, som avser att
utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem pension
efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), vid medlems död
utbetala ett kapitalbelopp till bestridande av kostnaderna för hans begravning
eller såsom understöd åt hans familj eller särskilt insatt förmånstagare,
meddela pension åt avliden medlems änka eller barn, bereda sjukhjälp,
moderskapshjälp eller understöd vid arbetslöshet eller idka annan
till personförsäkring hänförlig verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

127

Enligt 5 § och 53 § d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen
om statlig inkomstskatt är understödsförening skyldig att erlägga endast
fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för fastighet.

Den begränsade skattskyldigheten för understödsföreningar har motiverats
icke av principiella utan i huvudsak av sociala skäl. Härutöver ha emellertid
åberopats även praktiska skäl. Beräkning av årsöverskottet förutsätter
nämligen beräkning av försäkringsfonden. Att av beskattningsskäl ålägga
alla understödsföreningar skyldighet att årligen fullgöra sistnämnda,
ganska arbetskrävande uppgift, vilken icke av andra skäl erfordras, har
icke ansetts böra komma i fråga.

1942 års försäkringsutredning har, såsom förut framhållits (s. 80), berört
frågan om beskattning av understödsförening.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att ej heller nu några principiella skäl kunde åberopas
för en annan behandling i beskattningshänseende av understödsföreningar
än av övriga företag, som bedreve livförsäkringsrörelse. De sociala
skäl, som tidigare åberopats, syntes ha förlorat i betydelse genom den
kraftiga utveckling, som i varje fall åtskilliga av dessa föreningar undergått.
Det förenämnda praktiska skälet, att de flesta understödsföreningar
icke årligen beräknade försäkringsfond och alltså icke varje år kunde beräkna
sitt överskott å rörelsen, bortfölle helt. Enligt kommitténs förslag
skulle ju beskattningen icke grundas på rörelseöverskottet utan på nettointäkten
av kapital- och fastighetsförvaltning.

Understödsföreningarna vore skyldiga att årligen lämna redogörelse för
föreningen och dess verksamhet till tillsynsmyndigheten, pensionsstyrelsen,
varvid — enligt vad kommittén inhämtat — uppgift skulle lämnas om inkomsten
av kapital- och fastighetsförvaltning, fördelad på pensionsförsäkringar
och andra försäkringar. Någon svårighet att åstadkomma de för
taxeringen erforderliga uppgifterna torde därför icke finnas.

Kommittén hade därför kommit till den uppfattningen, att understödsföreningar
borde i beskattningshänseende behandlas efter samma regler som
gällde för livförsäkringsbolag. I överensstämmelse med de principer för beskattningen
av inländska livförsäkringsanstalter, som förut framlagts, föresloge
kommittén alltså, att understödsföreningar skulle vara skattskyldiga
för inkomst, som icke belöpte på inländska pensionsförsäkringar eller på
inländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid
än tio år.

Vidare har kommittén föreslagit, att understödsförening, som uteslutande
meddelar arbetslöshetsförsäkring, samt sjukkassa skola vara befriade
från skattskyldighet för all inkomst.

Yttranden.

Försäkringsanstaltcrna Folket-Samarbete ha uttalat sin livliga tillfredsställelse
över att understödsföreningar enligt kommitténs förslag jämställdes
med livförsäkringsbolag. Försäkringsanstaltcrna ha vidare anfört, att

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

de i yttrande över 1942 års försäkringsutrednings betänkande framhållit det
ohållbara i att livförsäkringsföretag, som finge driva vanlig livförsäkring
upp till en försäkringssumma av 4 000 kronor för person, vore helt befriade
från både överskotts- och ränteskatt enbart därför att företagstypen
hade en socialt klingande benämning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkt förslaget, att understödsförening,
som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring, skall vara helt skattefri
för inkomst. Härvid har arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, att nuvarande
avgifter, understödsförmåner och försäkringsfonder inom arbetslöshetsförsäkringen
vore beräknade bl. a. under den förutsättningen, att de understödsföreningar,
som meddelade dylik försäkring, i stort sett vore befriade
från skattskyldighet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare uttalat, att om man i fortsättningen
ville ha oförändrade principer beträffande beskattningen av ifrågavarande
understödsföreningar den nuvarande skattskyldigheten till kommun för inkomst
av fastighet syntes kunna bibehållas.

I ett flertal yttranden har förslaget, att annan understödsförening än
arbetslöshetskassa och sjukkassa i beskattningshänseende skall likställas
med livförsäkringsbolag, avstyrkts eller ock ha betänkligheter uttalats mot
dess genomförande med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som en
ökad beskattning skulle medföra för föreningarnas socialt betonade verksamhet.
Sålunda har pensionsstyrelsen anfört:

Med några få undantag ha samtliga registrerade understödsföreningar efter
utgången av år 1938 inordnat sin verksamhet under lagen den 24 mars
1938 om understödsföreningar. I samband därmed ha föreningarnas utfästelser
och avgifter avseende kapitalförsäkringsverksamheten anpassats till
varandra med ledning av för ändamålet upprättade försäkringstekniska utredningar.
Utredningarna ha verkställts enligt av pensionsstyrelsen fastställda
försäkringstekniska grunder---. I enlighet med dessa grunder ha

utfästelser och avgifter inom flertalet understödsföreningar beräknats under
förutsättning bl. a. av 3 % avkastning å fonderna. Endast inom ett fåtal
dylika föreningar har tillämpats en räntefot av 2,? %. Därest den av kommittén
föreslagna beskattningen av understödsföreningarna genomföres,
skulle vid samma skattesatser som för närvarande omkring en femtedel av
understödsföreningarnas för kapitalförsäkring avsedda ränteinkomster komma
att åtgå till skatt. Med hänsyn till för understödsföreningarna gällande
placeringsföreskrifter och för närvarande rådande förhållanden på räntemarknaden
kan därför förutsättas, att endast få av dessa föreningar kunna
vid oförändrade grunder för verksamheten erlägga skatt för kapitalförsäkring
i enlighet med kommitténs förslag utan att deras förmåga att fullgöra
små övriga törbindelser äventyras. I det läget kan visserligen tänkas att förening
med stöd av förenämnda bestämmelse i förslaget till kommunalskattelag
30 § 2 mom. tredje stycket kunde av Konungen medgivas nedsättning
av den skattepliktiga nettointäkten. Med hänsyn bl. a. till det stora antal
föreningar, som kunna förutsättas bliva i behov av sådan nedsättning, torde
,Y.al d?ck en (1yhk “tvä8. vara praktiskt oframkomlig. Det torde därför
la förutsättas, att det övervägande flertalet föreningar, som önska fortsätta
sin verksamhet, bli nödsakade att grunda sin verksamhet på en lägre ränte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

129

fot än den nu tillämpade, vilket skulle medföra att avgifterna måste höjas
eller förmånerna minskas. För genomförande av dessa ändringar skulle föreningarna
bli nödsakade att låta verkställa erforderliga försäkringstekniska
utredningar, företaga stadgeändringar m. in. Bortsett från de kostnader och
besvär detta skulle medföra, skulle emellertid efter övergången till högre
premier, eller, i förekommande fall, mindre utfästelser ett stort antal föreningar
med största säkerhet få stora svårigheter att behålla sitt medlemsklientel
och än större att förvärva nya medlemmar. I detta läge skulle sannolikt
många föreningar anse sig icke kunna fortsätta verksamheten utan
föredraga att nedlägga densamma, varvid möjlighet att på acceptabla villkor
överlåta verksamheten på annat försäkringsorgan i de flesta fall icke
skulle stå till buds.

Man torde i detta sammanhang icke heller kunna bortse ifrån att en beskattning
av kapitalförsäkring hos understödsföreningarna icke kommer att
få någon större betydelse för det allmänna. Enär understödsföreningarnas
fonder för kapitalförsäkring, som tidigare nämnts, för närvarande uppgå
till i runt tal 100 miljoner kronor, kan ränteskatten enligt det föreliggande
förslaget icke beräknas komma att inbringa mer än drygt en halv miljon
kronor. Skulle den föreslagna beskattningen, såsom ovan anförts, få till
följd att föreningar nedlägga sin verksamhet, bli det allmännas skatteintäkter
från understödsföreningarna uppenbarligen ännu mindre.

Vad nu anförts torde visa, att de föreslagna skattebestämmelserna skulle
komma att medföra stora svårigheter för understödsföreningar som meddela
kapitalförsäkring och även kunna bli till skada för deras fortsatta verksamhet.
Föreningarna skulle allvarligt hämmas i sin utveckling och sannolikt
i stor utsträckning komma att nedlägga verksamheten. Detta skulle bli
särskilt kännbart för sådana nuvarande medlemmar, vilka på grund avålder
eller hälsotillstånd icke ha möjlighet att skaffa sig försäkringsskydd
på annat sätt. Några skäl, utöver sådana av rent principiell innebörd, för
tillämpande av samma beskattningsregler för understödsföreningar som för
bolag ha kommittérade icke heller anfört.

Enligt företagen undersökning utgör kapitalunderstödet för cirka 90 %
av medlemmarna högst 500 kronor, som i regel utfaller vid medlems frånfälle.
Belopp av denna storleksordning äro närmast att betrakta såsom begravningshjälp.
Det vore enligt pensionsstyrelsens mening naturligt, att försäkringar
för sådant ändamål icke beskattas. Vad angår kapitalförsäkringar
till högre belopp än 500 kronor äro dessa, såsom nämnts, för närvarande
så fåtaliga, att eu beskattning av dem icke skulle bli av någon större ekonomisk
betydelse för det allmänna. En beskattning skulle likväl medföra
ett omfattande administrativt arbete. Pensionsstyrelsen anser på anförda
grunder, att understödsföreningarnas kapitalförsäkringar icke böra beskattas
enligt det föreliggande förslaget. De skäl som föranledde 1928 års riksdag
att befria samtliga understödsföreningar från annan skatt än för fastighet
föreligga enligt pensionsstyrelsens mening alltjämt och synas mot
bakgrunden av ovan påpekade förhållanden kunna åberopas med oförminskad
styrka.

Mellankommiinala prövningsnämnden har yttrat, att kommittén ej gjort
någon utredning om de nya bestämmelsernas ekonomiska konsekvenser för
understödsföreningarna. Nämnden ifrågasatte, huruvida icke en utredning
härom borde verkställas. Om det därvid skulle visa sig, att den föreslagna
skattskyldigheten komine att medföra allvarliga olägenheter för vissa un J)

Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

130

Knngl. Maj:ts proposition nr 93.

derstödsföreningar, syntes olägenheterna böra mildras genom övergångsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att förslaget i denna del visserligen
kunde synas principiellt motiverat men att länsstyrelsen likväl
måste ifrågasätta, huruvida understödsföreningar, som hittills varit undantagna
från beskattning, borde beskattas utan att närmare utredning
angående den föreslagna skattskyldighetens inverkan på deras förmåga att
fullgöra sina åtaganden åvägabragts.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke understödsföreningarna
fortfarande borde vara skattefria för all annan inkomst än av fastighet.
Sociala skäl talade härför. Det klientel, vars intressen understödsföreningarna
hade att tillgodose, tillhörde i allmänhet de ekonomiskt svagare
i samhället.

Länsstyrelsen i Hallands län har funnit det tveksamt, om understödsföreningarna
med hänsyn till de starka sociala intressen, som fortfarande vore
förbundna med föreningarnas verksamhet, borde i beskattningshänseende
jämställas med livförsäkringsanstalter. Frågan sammanhängde nära med
försäkringstagarnas beskattning.

Styrelsen för understödsföreningarnas riksförbund har anfört:

I sitt betänkande återger kommittén på två olika ställen ordagrant ett uttalande
av 1942 års försäkringsutredning, enligt vilket »en understödsförening
kan meddela upp till 4 000 kronors kapitalförsäkringssumma, som
är 3 å 4 gånger så stor som medelförsäkringssumman inom folkförsäkringsverksamheten».
Denna jämförelse torde få anses missvisande. Självfallet
är ett maximibelopp ej jämförbart med ett medeltal. Vad som kan
jämföras är maximibeloppen sins emellan och medeltalen sins emellan.

Då uttalandet dessutom kan föranleda den felaktiga slutsatsen, att föreningarna
ha en medelförsäkringssumma, som närmar sig den högsta tänkbara
försäkringssumman, 4 000 kronor, önskar styrelsen meddela, att så icke
är fallet. 1942 års försäkringsutredning har verkställt summarisk utredning
samt meddelat, att medelförsäkringssumman år 1943 uppgick till något över
300 kronor (Kungl. Maj :ts prop. nr 50/1948 s. 199). Detta uttalande synes
emellertid icke återfinnas i kommitténs betänkande. Styrelsen kan fastslå,
att den ifrågavarande medelförsäkringssumman f. n. endast något överstiger
300 kronor. En medelförsäkringssumma av 4 000 kronor kan aldrig bli en
verklighet inom föreningarna.

Det är i själva verket så, att de föreningar det här gäller, alltså begravnings-,
hjälp- och livförsäkringskassor, vilka utfästa kapitalunderstöd och
vilka på grund av sin natur och med anledning av gällande lagstiftning icke
arbeta och ej heller få arbeta affärsmässigt, under många år utfört ett ovärderligt
socialt arbete för att lindra nöd under de särskilda påfrestningar,
som uppkomma i samband med dödsfall och ålderdom. De och deras företrädare,
vilka arbetade långt innan något försäkringsbolag existerade i landet,
verkade och verka fortfarande bland småfolket, vars anspråkslösa grundbehov
av livförsäkringsskydd de tillgodose för en kostnad, som understiger
den ersättning, vilken för samma prestation måste utgivas till ett livförsäkringsbolag.
Det är alltså i regel de ekonomiskt sämst ställda befolkningslagren
i samhället, som utgöra medlemmar i dessa föreningar.

Den sociala funktion, som föreningarna sålunda fylla, utgör det väsentliga
skälet för den befrielse från skattskyldighet, föreningarna nu åtnjuta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

131

Enligt styrelsens mening måste detta skäl i vår tids samhälle tillerkännas
den styrka, att föreningarna redan av denna anledning allt fortfarande böra
bibehållas vid skattefrihet.

Kommittén synes till utgångspunkt för beskattningen av försäkringstagaren
(i förevarande fall medlemmen) ha tagit den principen, att avkastningen
på medlemsavgiften för försäkringen bör beskattas på samma sätt
som ränta på i bank insatta medel. Som styrelsen tidigare framhållit, äro
föreningarnas medlemmar att söka hos den del av befolkningen, vars inkomst
är så låg, att den i enlighet med de numera allmänt tillämpade beskattningsprinciperna
ej blir beskattad. Om dessa medlemmar i stället för
att betala försäkringsavgifterna insätta motsvarande belopp på bank, skulle
beloppet sålunda icke beskattas. Ett vidhållande utav den av kommittén förordade
beskattningsprincipen skulle otvivelaktigt leda till beskattning. Den
ränta, som uppkommer på medlemmens andel i försäkringsfonderna, skulle
alltså vid ett bifall till kommitténs förslag bli hårdare beskattad än om ränta
uppkommit på grund av bankinsättning.

Det är givet att föreningarna ha medlemmar, vilka ha jämförelsevis höga
försäkringssummor. Deras antal är emellertid icke stort. Att för deras skull
beskatta samtliga medlemmar skulle innebära, att man skapade en regel
grundad på ett undantag.

De föreslagna beskattningsreglerna torde för bolagen innebära någon ökning
i skattebördan. För föreningarna innebära de en högst avsevärd belastning.

Bolagens tidigare skatt jämte ökningen i denna skatt kommer på en gång
och helt oförberett att drabba föreningarna, vilka icke äro ekonomiskt
beredda att möta denna alldeles nya belastning av verksamheten. Ett införande
av nämnda skatt skulle därför för föreningarnas del ingalunda innebära
ett avlägsnande av en inadvertens utan en nyhet med katastrofala
verkningar.

Även om överväganden av statsfinansiell natur icke tillkommer styrelsen,
kan styrelsen icke underlåta att framhålla, att en beskattning av föreningarna
fortfarande måste vara av ringa betydelse. Därtill kommer att skattekällan
inom kort skulle sina. Den komme att upphöra genom att föreningarna
på grund av skattebekiggningen själva tvingas upphöra med sin verksamhet.
Ett sådant upphörande skulle också medföra, att ett stort antal
personer i stället för att erhålla skydd genom föreningarna komme att ligga
det allmänna till last. -— — —-

Konungen skall kunna medgiva nedsättning av skatteplikten för försäkringsbolag.
Styrelsen utgår från, att sådant medgivande avsetts skola kunna
lämnas även understödsförening.

Mot den bakgrund av föreningarnas ekonomi och verksamhet, som styrelsen
tidigare tecknat, är det tydligt, att föreningarna för att över huvud taget
kunna existera, sedan skatteförslaget genomförts, regelmässigt varje år skulle
vara hänvisade till att söka bifall till hemställan bos Konungen om skattebefrielse.

Styrelsen kan icke finna, att ett sådant årligen återkommande sökande av
befrielse från skatt från kanske mer än 700 föreningar medför annat än
ett orimligt tidsödande, onödigt och kostsamt arbete hos föreningarna, bos
tillsynsmyndigheten samt bos Kungl. Maj:t. Vid detta förhållande synes för
alla parter ett direkt lagfästande av fortsatt skattefrihet för de berörda föreningarna
vara alt föredraga.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ett antal understödsföreningar (begravningskassor) ha instämt i vad styrelsen
för understödsföreningarnas riksförbund anfört.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit torde i princip anledning icke föreligga att
i beskattningshänseende behandla understödsförening, som meddelar livförsäkring,
på annat sätt än livförsäkringsanstalt. Med den utformning av
beskattningen av livförsäkringsanstalt, som jag tidigare förordat, torde icke
heller i praktiken någon svårighet uppkomma att för sådan understödsförening
tillämpa samma beskattningsregler som föreslagits skola gälla för
livförsäkringsanstalt. Det schablonavdrag, som jag föreslagit skola få åtnjutas
vid beskattning av livförsäkringsrörelse, kan vidare beräknas medföra,
att föreningar, som utfästa genomsnittligt små understöd, i realiteten
bliva befriade från skatt.

Enligt lagen om understödsföreningar gälla i vissa avseenden särskilda
bestämmelser beträffande understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga
meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för
medlem. Sålunda skola sådana föreningar i regel bestå av minst 500 medlemmar.
I försäkringsteknisk utredning skola föreningarna såsom skuld
upptaga en fond (premiereserven), motsvarande sammanlagda värdet av
föreningens ansvarighet på grund av löpande utfästelser av understöd. Vidare
skola dessa föreningar bilda säkerhetsfond. Från pensionsstyrelsen inhämtade
upplysningar giva vid handen att av närmare 800 understödsföreningar
endast 47 äga meddela kapitalunderstöd överstigande 500 kronor
för medlem. För de föreningar, som meddela kapitalunderstöd å högst 500
kronor för medlem, kan vid normal åldersfördelning inom beståndet premiereserven
för medlem i genomsnitt beräknas understiga 200 kronor. Därest
de av mig förut förordade reglerna om avdrag från ränteinkomsten (härmed
likställes liksom i andra sammanhang fastighetsinkomst) med 5 procent
av denna inkomst jämte 5 kronor för varje kapitalförsäkring tillämpas
beträffande understödsföreningar, som meddela livförsäkring, torde vid en
avkastning å fonderna av tre procent de föreningar, som meddela kapitalunderstöd
å högst 500 kronor, icke komma att påföras inkomstskatt eller,
i varje fall, endast en mycket obetydlig sådan. Med hänsyn härtill synes det
vara befogat att helt undantaga sistnämnda föreningar från skattskyldighet
för inkomst. Undantaget från skattskyldighet bör således gälla även inkomst
av fastighet. I likhet med vad som föreslagits skola gälla i fråga om livförsäkringsanstalt
bör nämligen beträffande understödsförening, som meddelar
livförsäkring, fastighetsinkomst i skattehänseende vara likställd med annan
kapitalavkastning.

Även för de understödsföreningar, som äga meddela större kapitalunderstöd
än 500 kronor för medlem, komma de föreslagna grunderna för avdrag från
ränteinkomsten att medföra, att den påförda inkomstskatten kommer att uppgå
till mindre belopp. Att av sociala skäl helt befria dessa föreningar från
skattskyldighet synes emellertid icke motiverat, enär deras medelförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

133

ringssumma i många fall endast obetydligt understiger inedelförsäkringssumman
inom folkförsäkringsverksamheten och i en del fall till och med
väsentligt överstiger denna. Av inhämtade uppgifter framgår, att av de
understödsföreningar, som äga meddela kapitalunderstöd överstigande 500
kronor, 11 föreningar ha en medelförsäkringssumma av högst 499 kronor, 14
föreningar en medelförsäkringssumma av 500—999 kronor, 14 föreningar
en medelförsäkringssumma av 1 000—1 499 kronor, 7 föreningar en medellörsäkringssumma
av 1 500—1 999 kronor samt en förening en medelförsäkringssumma,
överstigande 2 000 kronor. Medelförsäkringssumman inom
folkförsäkringsverksamheten utgör cirka 1 300 kronor.

På grund av det nu anförda anser jag mig böra förorda, att skattskyldighet
i likhet med vad som föreslagits skola gälla beträffande livförsäkringsanstalt
införes för sådana understödsföreningar, som enligt sina stadgar
äga meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500
kronor för medlem. Då i fortsättningen talas om försäkringsanstalter avses
härmed även nyssnämnda understödsföreningar.

Då understödsförening för närvarande är befriad från att erlägga skatt
för annan inkomst än av fastighet, böra emellertid de föreslagna skärpande
bestämmelserna tillämpas endast beträffande de försäkringar, som meddelats
efter det dessa bestämmelser trätt i kraft. Till denna fråga torde
jag få återkomma i samband med att jag till behandling upptager övergångsbestämmelserna
till den nya lagstiftningen.

Då jag tidigare förordat att nuvarande regler för beskattning av rörelse,
avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring, skola i stort sett bibehållas oförändrade,
bör i överensstämmelse härmed understödsförening alltjämt vara
skattskyldig till kommunal inkomstskatt för sådan inkomst av nämnda
verksamhet, som härrör från fastighet.

Vad angår understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring,
torde anledning icke föreligga att i detta sammanhang göra ändring
i de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka sådan förening har att för
sin inkomst av fastighet erlägga kommunal inkomstskatt.

7. Pensionsstiftelser.

Enligt 5 § och 53 § d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen
om statlig inkomstskatt äro pensionsanstalter, som icke äro bolag, endast
skyldiga att gälda fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för fastighet.

Pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, äro enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
alltid att hänföra till pensionsanstalter. Enligt samma anvisningspunkt
skall vidare till pensionsanstalter, som icke äro bolag, räknas
inrättning, självständig fond eller annan stiftelse, vilkens kapital och avkastning
må användas endast till pensioner på grund av tjänst eller annan
arbetsanställning, därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet
skapats för att anstalten, så länge den består, skall hava sådant ändamål
samt att vid dess upplösning återstående medel antingen jämväl skola an -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vändas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller
eljest allmännyttigt ändamål.

Med pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, förstås enligt 1 § nämnda lag stiftelser till tryggande
av pensioner från aktiebolag; med pension återigen förstås pension på
grund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång
från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) samt efter den anställdes
död åt efterlevande make och barn ävensom frånskild make.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att uttrycket »pensionsanstalter, som icke äro bolag,
» såsom föga ändamålsenligt borde utgå ur författningstexten. Några
andra pensionsanstalter, som icke vore bolag, än de i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen uppräknade torde nämligen icke
finnas, bortsett från statens pensionsanstalt, för vilken skattefrihet ändock
förelåge. Kommittén funne begreppet pensionsstiftelse mera åskådliggörande.
Då kommittén i fortsättningen använde begreppet pensionsstiftelse
avsåges sålunda samma anstalter, som i nuvarande punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen hänfördes till pensionsanstalter, som icke
vore bolag.

Kommittén, som funne det följdriktigast, att pensionsstiftelser i beskattningshänseende
underkastades enahanda bestämmelser som livförsäkringsbolag,
ansåge, såsom i annat sammanhang framhållits, att avkastningen av
försäkringsanstalts tillgångar icke borde beskattas såvitt anginge pensionsförsäkringar.
I konsekvens härmed borde av pensionsstiftelse bedriven verksamhet
icke vara underkastad skatteplikt i den mån rörelsen omfattade pensionsförsäkringar
av sådant slag, som enligt de av kommittén angivna principerna
skulle vara fritagna från beskattning. Kommittén föresloge i överensstämmelse
med vad förut sagts en bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse
skulle vara frikallad från skattskyldighet för all inkomst, som
belöpte på inländska pensionsförsäkringar. Skulle undantagsvis förekomma,
att pensionsstiftelse meddelade andra livförsäkringar, borde stiftelsen beskattas
härför enligt samma regler, som gällde för livförsäkring.

Yttranden.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha yttrat, att kommittén syntes, såsom framginge av bl. a. förslaget
till lydelse av 30 § kommunalskattelagen, ha förutsatt, att pensionsstiftelse
kunde driva livförsäkringsrörelse. I själva verket torde en stiftelse
icke kunna utöva sådan verksamhet.

Emellertid syntes även av materiella skäl en förnyad prövning av de
med stiftelser sammanhörande skattefrågorna vara erforderlig. Beträffande
dessa frågors lösning ville pensionskassorna endast framhålla, att en inbördes
lämplig avvägning av beskattningen vid olika slag av stiftelser bor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

135

de eftersträvas och att beskattningseffekten vid tjänstepensionering enligt
socialt önskvärda normer borde bliva likartad, vare sig finansieringen skedde
genom tecknande av försäkringar eller genom uppsamling av kapital i
en pensionsstiftelse under betryggande omständigheter. Vid en fortsatt utredning
angående stiftelsers beskattningsfråga borde vidare beaktas följande.

Enligt kommitténs förslag uppdelades stiftelser i beskattningshänseende
i två olika kategorier, nämligen pensionsstiftelser och övriga personalstiftelser.
I fråga om de förra kunde två olika grupper särskiljas, nämligen
pensionsstiftelser, där pensionerna uppfyllde villkoren för pensionsförsäkring
enligt kommitténs förslag, och övriga pensionsstiftelser.

Om pensionering, som tryggades genom en stiftelse, uppfyllde de villkor,
som bleve gällande för pensionsförsäkring med avdragsgill premie, syntes
det skäligt, att beskattningsprinciperna vid pensionsförsäkring följdes.

Beskattningen av pensionsstiftelser, där pensionsförsäkringsvillkoren ej
vore uppfyllda, borde ses i samband med beskattningen av annan livförsäkring
än pensionsförsäkring och beskattningen av andra personalstiftelser.
Kommittén hade i fråga om sådana pensionsstiftelser föreslagit samma
beskattningsprinciper som beträffande annan livförsäkring än pensionsförsäkring.
Det syntes dock osäkert, om detta vore i detalj genomförbart; i
varje fall hade bestämmelserna på åtskilliga punkter blivit oklara, därför
att kommittén likställt pensionsstiftelser med försäkringsbolag. För andra
personalstiftelser åter föresloges skattebestämmelser, som i flera hänseenden
avveke från nyssnämnda beskattningsprinciper. Härigenom uppkomme
visa motsättningar. Om sålunda utbetalningar, som skulle tryggas genom
en stiftelse, vore av engångsnatur (motsvarande kapitalförsäkring),
torde icke pensionsstiftelse utan annan personalstiftelse vara för handen.
Skatteförhållandena bleve alltså i ett dylikt fall helt olika dem som gällde
vid kapitalförsäkring.

Departementschefen.

Kommittén har ansett pensionsstiftelse böra i beskattningshänseende vara
likställd med livförsäkringsanstalt och har därför förordat att i sådant hänseende
samma regler skola gälla för pensionsstiftelse som för livförsäkringsanstalt.
Emellertid torde, såsom av Svenska personal-pensionskassan och
Sveriges kommunalanställdas pensionskassa anmärkts, pensionsstiftelse icke
kunna anses driva livförsäkringsrörelse. Pensionsstiftelse torde endast äga
en förmedlande uppgift i fråga om pensioneringen: att uppsamla medel,
vilka i regel överförts från företaget, och antingen utbetala dessa till de anställda
(eventuellt genom arbetsgivaren) eller använda dem för att hos försäkringsanstalt
försäkra de anställda. Beslut om vilka befattningar eller slag
av befattningar bos företaget som avses med stiftelsen fattas icke av pensionsstiftelsen
utan av vederbörande företag.

Då pensionsstiftelse sålunda icke kan anses driva livförsäkringsrörelse,
torde anledning saknas att för stiftelsen tillämpa de beskattningsregler
som tidigare föreslagits skola gälla för livförsäkringsanstalt.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

För närvarande äger skattskyldig åtnjuta avdrag för belopp, som avsättes
till pensionsstiftelse. Stiftelsen är icke skyldig att erlägga inkomstskatt för
de avsatta medlen i annan mån än att kommunal inkomstskatt utgår för inkomst
av fastighet. I stället beskattas de medel, som stiftelsen direkt eller ock
indirekt genom försäkring utbetalar, hos mottagaren. Det förslag, som jag
i ett senare sammanhang framlägger beträffande beskattningen vid individuell
pensionsförsäkring och tjänstepensionering, föranleder icke ändring i
nuvarande regler, att belopp, varför avdrag erhållits vid avsättning till pensionsstiftelse,
beskattas hos de personer, vilka medlen tillgodoföras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag icke anledning föreslå
ändring i nu gällande bestämmelser rörande skattskyldighet för pensionsstiftelse.

b) Beskattning av utländska försäkringsanstalter, vilka driva
livförsäkringsrörelse.

Enligt vad som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande
rätt skall utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver livförsäkringsrörelse,
såsom skattepliktig nettointäkt upptaga 10 procent av anstaltens
premieinkomst av sådan rörelse.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

I den mån det är praktiskt genomförbart att tillämpa samma beskattningsregler
för utländska anstalter som för inländska, bör detta enligt kommitténs
mening ske. För en utländsk anstalt torde icke föreligga någon
större svårighet att lämna sådana uppgifter som erfordras för tillämpningen
av de regler vilka kommittén föreslagit för beskattningen av inländska försäkringsanstalters
livförsäkringsrörelse. Några praktiska svårigheter synas
sålunda icke föreligga för tillämpning av nämnda regler jämväl i fråga om
utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse här i riket.

En beskattning av utländska anstalter enligt de för inländska anstalter
föreslagna reglerna skulle även undanröja vissa olägenheter, vilka uppkomma
vid tillämpning av gällande lagstiftning i de fall, då en utländsk anstalt
placerat tillgångar i fastigheter här i riket. En utländsk anstalt beskattas
ju i princip liksom en svensk förutom för inkomst av rörelse även
för inkomst av fastighet. Om en svensk anstalt placerar en del av rörelsens
medel i fastigheten, minskas inkomsten av rörelsen och därmed skatten på
denna inkomst i motsvarande mån. Om däremot en utländsk anstalt inköper
en fastighet, som icke direkt användes i rörelsen, och beskattas för
fastighetsinkomsten, medför detta icke någon minskning av skatten å rörelsen,
vilken ju utgår efter fastställd schablon.

Kommittén har vidare erinrat om att den sist berörda frågan tidigare varit
föremål för prövning. I en den 31 december 1943 dagtecknad, till finansdepartementet
ingiven skrivelse (prop. 1946: 23, s. 9) hade nämligen det
danska livförsäkringsaktiebolaget Hafnia anhållit, att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande bl. a. att utländsk livförsäkringsanstalts
inkomst av fastighet icke gjordes till föremål för kommu -

137

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

nal eller statlig inkomstbeskattning, i den män fastigheten tillhörde försäkringsrörelsen.

I de remissyttranden, som avgåvos över Hafnias framställning, uttalades
att en viss lättnad i beskattningen borde beredas utländsk forskningsanstalt
uti ifrågavarande avseende.

I propositionen nr 23 till 1946 års riksdag uttalade departementschefen,
att frågan om beskattningen av utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av
fastighet icke borde avgöras utan ytterligare utredning. Vidare vore det
önskvärt, att frågan om de utländska livförsäkringsanstalternas beskattning
för inkomst av fastighet icke upptoges isolerad utan i samband med en omprövning
av övriga utländska försäkringsanstalters skattskyldighet för sådan
inkomst. Uttalandet lämnades av riksdagen utan erinran.

Såsom tidigare framhållits har kommittén föreslagit att skatt icke skall
utgöras för inländska livförsäkringsanstalters överskott och att som underlag
för anstalternas beskattning huvudsakligen skall upptagas den verkliga avkastningen
av kapital- och fastighetsförvaltning. Kommittén har förordat,
att de för beskattning av livförsäkringsrörelse, som bedrivits av inländsk
försäkringsanstalt, föreslagna bestämmelserna skola äga motsvarande tilllämpning
å livförsäkringsrörelse, som här i riket bedrivits av utländsk försäkringsanstalt.

Departementschefen.

Jag har intet att erinra mot kommitténs förslag, att utländsk försäkringsanstalt,
som här i riket driver livförsäkringsrörelse, skall för intäkt av sådan
rörelse beskattas efter samma normer, som gälla för beskattningen av
inländsk livförsäkringsanstalt.

C. Beskattning av försäkringstagare.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt indelas livförsäkringar i
skattehänseende i tre olika kategorier, nämligen 1) kapitalförsäkringar, 2)
pensionsförsäkringar, för vilka avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren
eller den anställde, ävensom andra pensionsförsäkringar än nyss
sagts, såvida de tagits annorledes än mot engångspremie, samt 3) pensionsförsäkringar
mot engångspremie, för vilka avgift icke erlagts på grund avtjänst,
ävensom sådana livförsäkringar med utfästelse om livränta, vilka
icke äro pensionsförsäkringar.

För dessa kategorier gälla olika regler i fråga om rätt till avdrag för erlagda
premier och beskattning av utfallande belopp.

Kommittén har föreslagit att livförsäkringarna indelas i endast två kategorier,
nämligen pensionsförsäkring och annan livförsäkring. Härvid har
dock kommittén förordat att begreppet pensionsförsäkring gives en snävare
oinfattning än det har enligt gällande rätt.

För pensionsförsäkring har föreslagits att premien skall vara avdragsgill
och att utfallande belopp skola beskattas. I fråga om annan försäkring har

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förordats, att premien icke skall få avdragas — bortsett från ett mindre,
socialt betingat avdrag — och att utfallande belopp icke skola beskattas.
Däremot skall för sistnämnda kategori hos försäkringstagare med större försäkringar
enligt vissa regler uttagas förmögenhetsskatt för försäkringens
värde och inkomstskatt för beräknad ränta å detta värde.

Då gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och annan livförsäkring
påverkas av hur frågan om ränte- och förmögenhetsbeskattningen hos försäkringstagare
med annan livförsäkring än pensionsförsäkring löses, torde
jag först få till behandling upptaga sistnämnda fråga.

a) Inkomstbeskattning av ränta å premiereserv samt förmögenhetsbeskattning
av premiereserven.

Kommittén.

Kommittén bär erinrat om sitt tidigare uttalande, att gällande beskattningsregler
gynnade det sparande, som skedde genom livförsäkring, i jämförelse
med annat sparande. Särskilt gällde detta försäkringstagare med
stor inkomst eller stor förmögenhet. Nu berörda gynnande av livförsäkringarna
kamme till synes dels genom att hos försäkringsanstalterna uttoges en
med nödvändighet proportionell ränteskatt, vilken i fråga om försäkringstagare
med stor inkomst bleve lägre än som skulle varit fallet, om försäkringstagaren
själv beskattats för ränteinkomsten, och dels genom att förmögenhetsskatt
icke utginge å premiereserven. Härtill komme det särskilda
gynnande av pensionsförsäkringen, vilket förut berörts. Kommittén har därefter
anfört:

Skattekommittén, som på förut anförda skäl anser motiverat att i viss

utsträckning i beskattningshänseende gynna pensionsförsäkringarna--—

anser icke anledning föreligga att beträffande andra försäkringsformer bibehålla
beskattningsregler, vilka i betydande grad gynna försäkringstagare
med stor inkomst eller stor förmögenhet.

Korrektivet häremot skulle vara, att till skattepliktig intäkt hos försäkringstagaren
hänfördes beräknad ränta å premiereserv samt att premiereserven
räknades till skattepliktig förmögenhet. En dylik beskattning av alla
livförsäkringstagare skulle dock medföra sådana komplikationer såväl för
livförsäkringsbolagen och försäkringstagarna som för taxeringsmyndigheterna,
att den måste betraktas som praktiskt ogenomförbar.

Då emellertid huvudmassan av livförsäkringstagare utgöres av personer
med relativt små inkomster och därför med relativt ensartade skattesatser,
kan den inkomstskatt, vilken försäkringstagarna principiellt sett skulle erlägga,
i fråga om flertalet försäkringstagare ersättas med en skatt på försäkringsbolaget,
vilket måste innebära en betydande förenkling. Den teoretiskt
riktiga konstruktionen skulle då bliva, att skattskyldiga med inkomster över
en viss gräns finge erlägga en kompletterande skatt för räntan på sina livförsäkringars
premiereserver. Sådana skattskyldiga skulle då såsom skattepliktig
intäkt upptaga räntan på premiereserven med ett belopp, som skulle
bestämmas med hänsyn till den beskattning av ränteinkomsten som sker
redan hos försäkringsbolaget. Vidare skulle premiereserven inräknas i den
skattskyldiges förmögenhet.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

I anslutning till den sålunda angivna tankegången har kommittén, såsom
förut närmare utvecklats, föreslagit att, såvitt angår andra försäkringar än
pensionsförsäkringar, hos livförsäkringsbolagen skall uttagas en skatt på
ränteinkomsten motsvarande vad försäkringstagare inom de lägsta inkomstskikten
skulle ha erlagt. Kommittén har uttalat, att vad livförsäkringstagarnas
beskattning beträffade även den förut antydda, teoretiskt riktiga
metoden för kompletterande beskattning skulle medföra sådana komplikationer
vid taxeringsarbetet, att kommittén ansett sig böra föreslå en annan
metod för den kompletterande beskattningen. Med utgångspunkt från det
förhållandet, att försäkringens storlek i regel rättade sig efter inkomstens
storlek, föresloge kommittén, att räntan å de sammanlagda premiereserverna
för en försäkringstagares livförsäkringar av annat slag än pensionsförsäkring
skulle utgöra skattepliktig intäkt endast om och i den mån de sammanlagda
premiereserverna överstege viss gräns.

Kommittén har vidare anfört:

Denna gräns bör väljas så hög, att personer tillhörande det inkomstskikt,
vars marginalskattesats motsvarar den skattesats, som föreslås tillämpad
för livförsäkringsbolagen, icke kunna väntas bliva drabbade av individuell
ränteskatt för sina livförsäkringar. Ifrågavarande personer äro de, vilkas
beskattningsbara årsinkomst icke överstiger 1 000 kronor. I ortsgrupp V
motsvarar detta en taxerad inkomst för gift person av högst 4 000 kronor
och för annan skattskyldig av högst 3 000 kronor. Personer med inkomster
motsvarande de nu nämnda taxerade inkomsterna torde mera sällan hava
livförsäkringar över 10 000 kronor,1 och skulle gränsen väljas enbart med
hänsyn till ovan anförda utgångspunkt, borde detta belopp vara tillräckligt.
Emellertid skulle vid denna gräns antalet försäkringstagare, vilka skulle
drabbas av individuell räntebeskattning, bliva så stort, att de ovan anförda
praktiska skälen mot en räntebeskattning skulle kvarstå. Kommittén föreslår
med hänsyn till det anförda en gräns på 20 000 kronor för varje skattskyldig.

Äkta makar vilka båda äro skattskyldiga skulle alltså tillsammans kunna
skaffa sig försäkringar upp till 40 000 kronor utan att drabbas av individuell
ränteskatt, nämligen 20 000 kronor för var och en av dem. I de fall, då försörjningsbördan
helt eller till övervägande del vilar på den ena maken, synes
det dock rimligt, att den rätt till ränteskattefri försäkring, som tillkommer
båda makarna tillsammans, får utnyttjas till livförsäkringar på den
huvudsaklige försörjaren. Kommittén föreslår för den skull, att för äkta
makar sättes en gemensam gräns å 40 000 kronor. Emellertid skulle det
vara mindre lämpligt, att om den ena av makarna avlede, och den kvarlevande
alltjämt hade barn att försörja, rätten till ränteskattefri försäkring
genom dödsfallet skulle nedsättas till hälften. Även i andra fall, då ensam
person bär barn att försörja, synes rätten till ränteskattefri försäkring lämpligen
böra vara densamma som för äkta makar. Med hänsyn härtill föreslår
kommittén, att även ogift skattskyldig, som har hemmavarande barn under
18 år, skall från summan av sina premiereserver få avdraga 40 000 kronor.
Huruvida barnet är en självständig skattskyldig eller ej, spelar härvidlag
ingen roll. Med ogift skattskyldig skall enligt 48 § kommunalskattelagen
jämställas änkling, änka eller frånskild.

1 För en tjuguåring kräver eu livstidsförsäkring ä 10 000 kronor en årlig premie av 175 kronor
80 öre: motsvarande belopp för en trettioåring utgör 225 kronor 80 öre.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

För att förebygga missbruk har kommittén ansett sig böra föreslå, att
det sammanlagda avdraget för skattskyldig, hans make och hemmavarande
barn under 18 år ej må överstiga 40 000 kronor. Denna bestämmelse inbegriper
även barn, som äro självständiga skattskyldiga. Utan en sådan begränsning
skulle fadern genom att teckna livförsäkringar å barnen kunna
från förmögenhetsbeskattning undandraga 20 000 kronor för varje barn och
från inkomstskatt räntan å detta belopp.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som den sålunda föreslagna beskattningen
skulle medföra, har kommittén anfört:

Genom avdrag av den storlek, som kommittén föreslagit, torde antalet
skattskyldiga, vilka komma att drabbas av förmögenhetsskatt för premiereserv
för livförsäkring eller av inkomstskatt för räntan på sådan premiereserv,
ej bliva större än att livförsäkringsbolagen kunna utan alltför betungande
arbete uppfylla den uppgiftsskyldighet, som blir en följd av de
föreslagna bestämmelserna. Uppgiftsskyldigheten kan enligt kommitténs
mening begränsas på det sätt, att ett bolag är skyldigt att utan anmaning
lämna uppgift om premiereserven för försäkring endast i fall att sammanlagda
premiereserverna för en persons livförsäkringar i bolaget — pensionsförsäkringar
ej medräknade — överstiga 20 000 "kronor. Én skattskyldig,
vars försäkringar i ett bolag hava en premiereserv understigande 20 000 kronor,
kan emellertid hava försäkringar i andra bolag, och hans sammanlagda
premiereserver kunna härigenom komma att överskrida nämnda belopp.
På grund härav måste bolagen åläggas att efter anmaning uppgiva premiereserven
för viss persons försäkringar i bolaget även i fall då gränsen 20 000
kronor icke överskrides.

Det skulle icke hava varit möjligt för kommittén att utan avsevärd tidsutdräkt
anskaffa material för en mera noggrann uppskattning av den arbetskvantitet,
vilken den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle medföra, enär
härför skulle erfordras särskilda statistiska undersökningar rörande sammanlagda
försäkringsbeloppet per försäkringstagare i varje bolag. Kommittén
har dock haft tillgängligt resultatet av vissa undersökningar av detta
slag hos ett större bolag och har ansett sig härpå kunna grunda sitt i förra
stycket gjorda uttalande rörande det med uppgiftsskyldigheten förenade arbetet.
Då kommittén förutsätter, att livförsäkringsbolagen komma att beredas
tillfälle att yttra sig över förslaget, torde bolagen hava möjligheter att
närmare belysa denna fråga. Det må framhållas, att på grund av de övergångsbestämmelser,
som kommittén föreslår, uppgiftsskyldigheten endast
i obetydlig omfattning berör försäkringar tecknade före lagens ikraftträdande,
vilket medför, att uppgiftsskyldigheten först efter eu längre tids
förlopp kan nå någon större omfattning.

Kommittén har vidare angående uppgiftsskyldigheten yttrat, att denna
förutsattes skola fullgöras årligen, dock att där så lämpligen kunde ske uppgifter
avseende flera år finge lämnas på en gång.

Till belysning av den arbetsbörda, som genom berörda uppgiftsskyldighet
pålades försäkringsanstalterna, kunde nämnas, att de flesta anstalter
för närvarande torde ha register ordnade icke efter försäkringstagare utan
efter försäkringar. En försäkringstagare, som vid olika tidpunkter tecknat
försäkringar hos anstalten, förekomme därför på flera olika ställen i
registret. En uppgiftsskyldighet av föreslagen art medförde alt försäkringsanstalterna
måste föra visst register, i vilket uppgifter om en försäkrings -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

lagares olika försäkringar sammanfördes. Med hjälp av ett sådant register
kunde anstalten för varje försäkringstagare över slagsmässigt beräkna den
tidpunkt, vid vilken uppgiftsskyldighet inträdde. Efter det sådan skyldighet
i fråga om viss försäkringstagare inträtt, hade anstalten att verkställa individuell
beräkning av premiereserverna för denne försäkringstagares försäkringar.
För närvarande skedde sådan beräkning icke individuellt för varje
försäkring utan genom s. k. gruppmetoder, vilket innebure betydande arbetsbesparing.
Enligt de föreslagna anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen
skulle Konungen utfärda föreskrifter för beräkning av premiereserven
enligt nämnda lag. I dessa föreskrifter borde till nedbringande av beräkningsarbetet
medgivas vissa förenklade beräkningsmetoder. Det förutsattes,
att de uppgifter, som anstalten föresloges skola lämna till taxeringsnämnderna,
av anstalten även tillställdes försäkringstagarna.

Inskränkningen av uppgiftsskyldigheten till belopp om minst 20 000 kronor
kunde innebära viss olägenhet ur kontrollsynpunkt, om en skattskyldig
hade försäkringar av här berörd art i olika anstalter, nämligen i det fall
att premiereserven å försäkringarna i varje anstalt för sig icke uppginge
till 20 000 kronor men summan av premiereserverna ä hans samtliga försäkringar
överstege detta belopp. Nämnda inskränkning torde dock vara
ofrånkomlig av praktiska skäl. Hade en försäkringstagare livförsäkringar
i flera anstalter, finge man lita till försäkringstagarens uppgifter ävensom
till möjligheterna för taxeringsmyndigheterna att enligt den föreslagna lydelsen
av 35 § taxeringsförordningen inhämta upplysningar.

Kommittén har härefter framhållit, att då avdraget från summan av premiereserverna
för en skattskyldigs försäkringar tillmätts större än som
strängt taget betingades av den skattesats, vilken kommittén föresloge för
livförsäkringsbolagens beskattning, de föreslagna reglerna i vissa fall komine
att innebära en subventionering. Såsom motivering till att dylika regler
föreslagits har kommittén anfört:

Bestämmelsen i gällande lag, att avdrag för försäkringspremier under
vissa förutsättningar får göras intill ett belopp av 200 kronor, vilken bestämmelse
tillkommit i avsikt att främja bland annat livförsäkringens utbredning,
infördes vid en tid, då penningvärdet var väsentligt högre än nu.
Kommittén utgår från att statsmakterna alltjämt hava intresse av att genom
lättnader i skattehänseende stimulera medborgarna till att genom tecknande
av livförsäkringar bereda efterlevande ett ekonomiskt skydd. Därest
statsmakterna önska bereda skattelättnader, till sitt värde motsvarande, vad
ovannämnda regel innebar vid tidpunkten för sin tillkomst, skulle en kraftigare
höjning av den nuvarande gränsen för avdragsrätten än den av kommittén
föreslagna till 300 kronor erfordras. Enligt kommitténs mening är
emellertid lämpligare, att de skattelättnader, vilka statsmakterna önska
medgiva, åstadkommas därigenom, att avdraget vid förmögenhetsbeskattningen
av premiereserven och vid inkomstbeskattningen av räntan a densamma
tillmätes högre än som skulle betingas enbart av den skattesats,
.vom tillämpas vid livförsäkringsbolagens beskattning. Genom att låta skattelättnaden
ske i denna form vinnes nämligen såsom av det föregående framgår
avsevärda praktiska fördelar.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Enligt kommitténs förslag skulle, då sammanlagda premiereserverna för
en skattskyldigs försäkringar överskjuta de medgivna avdragen, räntan på
det överskjutande beloppet bliva beskattad såväl hos försäkringsanstalten
som hos försäkringstagaren. För att detta icke skall medföra en för hård
beskattning föreslår kommittén, att vid försäkringstagarnas beskattning
räntan på premiereserven beräknas endast till viss del av den verkliga ränteavkastningen.
Denna del bör tillmätas så, att den sammanlagda effekten av
beskattningen hos försäkringsanstalten och hos försäkringstagaren blir i
stort sett densamma som om försäkringstagaren, i stället för att använda
sina pengar till försäkringspremier, placerat dem såsom sparmedel på annat
sätt, om man därvid bortser från den subventionering av försäkring, som
kommittén ovan föreslagit. Ett i stort sett tillfredsställande resultat uppnås,
om försäkringstagarens ränteinkomst på grund av försäkringen beräknas enligt
en räntefot, som svarar mot fem sjundedelar av den verkliga förräntningen
hos livförsäkringsbolagen, och kommittén föreslår därför, att en sålunda
avvägd räntefot skall tillämpas.

I syfte att visa, att en sålunda bestämd räntefot vid de föreslagna avdragen
från premiereserven leder till ett i stort sett tillfredsställande beskattningsresultat,
har kommittén upprättat fyra tabeller, vilka angiva skillnaden
mellan å ena sidan den skatt, försäkringsbolaget och försäkringstagaren
enligt kommitténs förslag sammanlagt skola betala, då ett belopp placerats
såsom livförsäkring, samt å andra sidan den skatt, som skall utgå,
om samma belopp placerats i bank eller på liknande sätt (i fråga om försäkringstagarens
beskattning har härvid hänsyn tagits till såväl inkomstsom
förmögenhetsbeskattningen). Två andra av kommittén upprättade tabeller
avse enahanda jämförelse vid tillämpning av gällande kommunalskattelag
samt de år 1947 beslutade förordningarna om statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om de förenämnda tabellerna hänvisas till betänkandet, s. 149—
156.

En jämförelse mellan de tabeller, som avse skatteförhållandena enligt
gällande bestämmelser, och de tabeller, som avse nämnda förhållanden enligt
kommitténs förslag, visar, att skattebesparingarna enligt förslaget med
de vid tabellberäkningen gjorda antagandena genomgående ligga under dem,
som följa av gällande kommunalskattelag samt de år 1947 beslutade förordningarna
om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt.
Skillnaden är betydande för större försäkringar men i fall, då försäkringen
utgör enda förmögenheten, relativt obetydlig i fråga om de mindre försäkringarna.
Det sagda gäller icke blott i fråga om skillnaden i kronor räknat
utan även, då skillnaden räknas i procent av premiereserven. För de mindre
försäkringarna spelar för övrigt, då försäkringstagaren icke har någon
större förmögenhet förutom försäkringen, den skattelättnad, som redovisas
i tabellerna, en obetydlig roll jämfört med den skattelättnad, som avdraget
å 200 respektive 300 kronor (det senare har föreslagits av kommittén) innebär.
Detta avdrag är återigen utan nämnvärd betydelse, då det gäller större
försäkringar.

I enlighet med det anförda har kommittén föreslagit, att skattskyldig,
som har livförsäkring, skall såsom skattepliktig förmögenhet upptaga den

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

143

med förutnämnda avdrag minskade premiereserven för livförsäkringarna
och såsom skattepliktig intäkt räntan på detta belopp. Härvid skall räntan
beräknas enligt en av Kungl. Maj :t fastställd räntefot, ungefärligen motsvarande
fem sjundedelar av den räntefot, som livförsäkringsanstalterna
uppnå vid sin kapital- och fastighetsförvaltning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha förordats mera eller mindre långt
gående ändringar i de föreslagna reglerna om inkomstbeskattningen
av räntan å premiereserv och förmögenhetsbeskattningen av premiereserven.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att skatteplikten
bestämmes icke efter premiereservens storlek utan efter storleken av inbetalade
premier, dock med rätt för skattskyldig, som visar, att premiereserven är
lägre än dessa inbetalningar, att lägga premiereserven till grund för beskattningen.
Vidare har länsstyrelsen föreslagit, att förmögenhetsspärren
sättes till ett för alla skattskyldiga lika belopp, exempelvis 50 000 kronor.
Länsstyrelsen har vidare anfört:

Genom den förstnämnda anordningen vinnas betydande taxeringstekniska
fördelar. Deklarationen kan erhålla sådan avfattning, att den skattskyldige
icke behöver lämna några uppgifter om sina försäkringars förmögenhetsvärde,
såvida icke de erlagda premierna uppgå till eller överstiga angivna
belopp. Länsstyrelsen har tidigare framhållit, att skatteflyktens storlek
vid bestämmelsernas utformning torde vara av underordnad betydelse
och att vikt i stället bör läggas vid att stora försäkringar göras mindre
begärliga. Intet synes hindra, att skattläggningen för dessa stora försäkringar
gives en i huvudsak prohibitiv utformning. Den förmån, som skall
ligga i rätten att såsom förmögenhetsvärde få medräkna beloppet av inbetalda
premier i stället för premiereservens storlek, kan möjligen kompenseras
av att räntebeskattningen på särskilt höga försäkringar göres hårdare
än skattekommittén tänkt sig. Räntebeskattningen torde lämpligen här göras
schablonmässig och fastställas lika för alla genom att räntesatsen inskrives
i kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att vid beskattningen skillnad
icke borde göras mellan ränta å större och mindre försäkringar. En
sådan skillnad strede helt mot hittills gällande beskattningsregler för inkomst
av kapital. Ville man åstadkomma rättvisa i beskattningen, borde
samma slags inkomster vara underkastade skatteplikt i vems hand de vara
månde; frågan om eventuell lindring i beskattningen för lägre inkomsttagare
måste bedömas icke med hänsyn till arten av de förvärvskällor, från
vilka inkomsten härflöte, utan med beaktande av de sammanlagda inkomsternas
storlek.

Av liknande skäl kunde länsstyrelsen icke heller ansluta sig till kommitténs
förslag, att förmögenhetsbeskattningen endast skulle avse sådana försäkringstagare,
vilkas andel i premiereserven uppginge till visst högre belopp.

Frågan om förmögenhetsbeskattning av försäkringstagarnas andelar i
premiereserven vore emellertid enligt länsstyrelsens mening i hög grad

144

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

diskutabel. De premier, som en försäkringstagare inbetalade för en försäkring
och som uppsamlades i premiereserven, vore icke försäkringstagarens
tillhörighet. De tillhörde i stället försäkringsanstalten. Försäkringstagarens
anspråk mot anstalten till följd av de erlagda premierna vore endast en
fordringsrätt att på sätt försäkringsavtalet stadgade utfå visst belopp. Konsekvensen
härav bleve, att försäkringstagarens tillgodohavande inskränkte
sig till det belopp, som han vid varje särskild tidpunkt kunde utfå av anstalten.
Men detta belopp vore icke lika med den på honom belöpande andelen
av premiereserven utan utgjox-des av försäkringens återköpsvärde. Det
borde därför vara detta värde, som toges till beskattning såsom förmögenhet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har funnit anledning föreligga att
höja de vid den individuella beskattningen av försäkringstagarna föreslagna
avdragsbeloppen i fråga om premiereserven å 20 000 kronor för ensamstående
och 40 000 kronor för annan försäkringstagare till förslagsvis 30 000,
respektive 60 000 kronor. Riksförbundet har därvid framhållit, att ett premiereservbelopp
å 20 000 kronor i de vanligaste fallen kunde anses i storleksordning
motsvara ett ålderspensionsbelopp å endast cirka 1 200 kronor
om året. Som motivering för förslaget har riksförbundet anfört:

Kommittén påvisar i sitt betänkande, att förmögenhets- och ränteskatt
icke bör utgå för pensionsförsäkring, som omfattar ålders-, invalid-, änkeoch
pupillpension, under förutsättning att pensionen kan anses motsvara
en utjämning över den skattskyldiges återstående livstid av den under hans
aktiva tid intjänade arbetsinkomsten och att pupillpension icke utgår oskäligt
länge. Kapitalförsäkring med relativt hög utbetalningsålder och lång
premiebetalningstid innebär emellertid i regel ett sparande för försäkringstagarens
egen ålderdom och ett riskskvdd för hans hustrus och minderåriga
barns försörjning efter hans frånfälle. Dylika riskbetonade kapitalförsäkringar
äro därför till sitt syfte närbesläktade med pensionsförsäkringen
och de av skattekommittén gjorda jämförelserna med banksparande kunna
knappast anses relevanta, i varje fall icke för det klientel, som ordnar praktiskt
taget hela sitt försäkringsskydd genom kapitalförsäkring. Det må erinras
att den riskbetonade kapitalförsäkringens artskildhet från banksparande
kommit till tydligt uttryck i civillagstiftningen genom bestämmelserna
i lagen om försäkringsavtal rörande utmätningsfrihet och om förmånstagares
rätt.

För stora grupper av försäkringstagare är det ej möjligt att sörja för
ålderdoms- och efterlevandeskydd genom pensionsförsäkring. Även om försäkringsskyddet
i regel tages i anspråk först vid hög ålder eller vid försörj
arens död, skulle i här avsedda fall den omständigheten, att pensionsförsäkring
ej kan återköpas eller belånas, mången gång innebära påtagliga
olägenheter. Framförallt måste emellertid beaktas, att en livsvarig åldersoch
änkepension av önskvärd storlek ofta ställer sig för dyr i förhållande
till vederbörandes betalningsförmåga. En någorlunda stor temporär änkepension,
som räcker till för den tid barnen äro minderåriga eller för en
lämpligt tillmätt övergångstid för yrkesutbildning e. d„ eller ett någorlunda
stort engångskapital vid försörj arens död är i regel att föredra framför
en otillräcklig livsvarig änkepension. Likaså är ofta ett någorlunda stort
engångsbelopp, som blir disponibelt vid pensionsåldern, att föredra framför
en obetydlig livsvarig ålderspension.

Nu anförda synpunkter, att kapitalförsäkringen i allmänhet tjänar ända -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

målet att bereda ålderdomsförsörjning och skydd för efterlevande änka och
minderåriga barn och att det i realiteten — ehuru ej formellt —- är fråga
om ett starkt bundet sparande, kunna anföras som skäl för att beskattningen
av kapitalförsäkringar bör ske under vederbörligt hänsynstagande
till den här påvisade likheten i vissa avseenden med pensionsförsäkring,
exempelvis genom att från förmögenhets- och räntebeskattning undantaga
utmätningsfria försäkringar med utbetalning vid 60 års ålder eller senare
och med premiebetalningen någorlunda jämnt fördelad över försäkringstiden.
Riksförbundet inser dock, att en sådan ordning i olika avseenden
skulle vara förenad med vanskligheter, och ifrågasätter därför ej några särbestämmelser
för vissa slag av kapitalförsäkringar. De anförda synpunkterna
böra emellertid beaktas vid bestämmandet av beskattningens storlek.

Riksförbundet har vidare framhållit, att kommitténs förslag om individuell
räntebeskattning stode i strid med den hittills gällande grundregeln,
att inkomst skulle beskattas först då den bleve tillgänglig för lyftning. Denna
regel skulle egentligen leda till ett system med räntebeskattning först
om försäkringen återköptes eller då försäkringssumman utbetalades på grund
av försäkringsfall. Denna principfråga torde dock vara av så vittgående natur
och så svår att överblicka till sina konsekvenser i olika avseenden, att
riksförbundet här endast velat rikta uppmärksamheten på densamma.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha ansett, att individuell beskattning
av premiereserv och ränta därå, såvitt angår skattskyldiga med
inkomst eller förmögenhet å högst 30 000 kronor, bör ske endast beträffande
från sparrörelsen härrörande återbäring. Försäkringsanstalterna ha härvid
åberopat vad som tidigare anförts rörande livförsäkringssparandets räntabilitet.
Vidare ha anstalterna anfört, att kommittén flera gånger framhållit
angelägenheten av att beskattningsreglerna för livförsäkring utformades
så, att en person icke frestades att på grund av lindrigare beskattning välja
livförsäkring framför annat sparande. Det vore emellertid härvidlag nödvändigt
att välja en skälig norm, med vilken livförsäkringssparandet kunde
jämföras. När det gällde större försäkringar i här ifrågavarande inkomstläge,
torde alternativet till försäkringssparande i allmänhet vara placeringar
av samma art som de, i vilka försäkringsanstalterna i regel placerade
huvuddelen av sina fonder, nämligen statsobligationer, primärinteckningar
o. d. Vid beräkning av nettoavkastningen på sådana placeringar måste
man bortse från möjligheterna till realisationsvinster och realisationsförluster,
emedan dessa icke kunde förutberäknas. Vidare torde långivarnas
kostnader för intäktens förvärvande på grund av sin ringa storleksordning
kunna försummas. Den enda kostnad av någon betydelse, som belastade
bruttoavkastningen, vore därför på denna belöpande inkomstskatter, när
fråga vore om personer med förmögenhet under 30 000 kronor. Efterföljande
tabell visade nettoavkastningen i två inkomstskikt under 30 000 kronors
årsinkomst.

Till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst

10 000—12 000
20 000—30 000

Bilung till riksdagens protokoll 1950.

Bruttoräntefot
3 % 3,5 %

Netto räntefot
2,05 2,39

1,62 1,89

1 samt. Nr 93.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Med den beskattning av försäkringsanstalter, som Folket-Samarbete tidigare
föreslagit, erhölles en nettoavkastning på försäkringssparandet, som
vid en medelränta på anstaltens placeringar av 3 procent vid stor försäkring
uppskattades till 2,n procent och vid en placeringsränta av 3,5 procent
uppskattades till 2,54 procent. Härvid hade hänsyn tagits till riskskyddets
värde. Det förra procenttalet låge mycket nära motsvarande nettoräntefot
i förenämnda tabell för inkomstskiktet 10 000—12 000 kronor (2,os procent)
och det senare endast cirka 0,is procent över tabellens nettoränla för samma
inkomstskikt (2,39 procent).

Beträffande det högre inkomstintervallet uppskattades nettoräntan vid
frånvaro av återbäring till 1,65 procent, sålunda ungefär samma procenttal
vartill nettoräntan beräknades vid annat sparande, då bruttoräntan vore 3
procent, eller 1,62 procent.

I fråga om beskattningen av ränteåterbäring från sparrörelsen ha Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete anfört:

Skatt på ränteåterbäringen borde i princip uttagas när återbäringen tilldelas
men kan av praktiska skäl icke gärna uttagas förrän vid utbetalningen.

I analogi med det av kommittén föreslagna grundavdraget bör vid beskattning
av utbetald ränteåterbäring införas ett skattefritt grundavdrag.
För att personer med beskattningsbar inkomst under 12 000 kr. skola bli
fria från individuell ränteskatt bör grundavdraget anpassas till den högsta
i detta inkomstskikt förekommande försäkringssumman, vilken torde kunna
uppskattas till 30 000 kr. (årspremie cirka 750 kr.). Ränteåterbäringen
utgör för stor försäkring vid 3 % placeringsränta efter avdrag för ränteskatt
(0,34 %) 3,oo — 2,25 —• 0,34 = 0,41 %. För en premiereserv av 30 000 kr.
blir ränteåterbäringen sålunda 0,4i • 300. Vid årlig utbetalning av återbäring
synes därför ett grundavdrag av 150 kr. för ogift person vara skäligt.
Vid uppsamling av återbäring och utbetalning i samband med försäkringsfall
kan den ackumulerade återbäringen efter en 30-årig försäkringstid
uppskattas till 2 500 kr., som därför skulle kunna utgöra grundavdrag med
sedvanlig fördubbling för äkta makar. Dessa beräkningar äro visserligen
grova, men det bör påpekas, att kommitténs förslag till grundavdrag äro
helt godtyckligt valda.

Ifrågavarande försäkringsanstalter ha vidare uttalat, att enligt deras förslag
återbäringen från sparrörelsen beskattades hos anstalten med 14 procent.
Den individuella skatten å ränteåterbäringen borde avvägas med hänsyn
till denna bottenskatt. 70 procent av ränteåterbäringen minskad med
grundavdraget vore ett skäligt skatteunderlag.

Det borde till sist framhållas, att försäkringsanstalternas förslag torde
kräva relativt obetydligt merarbete jämfört med nuvarande förhållanden. De
återbäringsgrunder, som komme att stadfästas enligt den nya lagen om försäkringsrörelse,
torde nämligen bliva sådana, att vid beräkning av tilldelad
återbäring de olika delarna framkomme var för sig. Det vore möjligt att
utan avsevärt ökad förvaltningskostnad på utbetalningshandlingen angiva
från sparrörelsen härrörande återbäring, där denna överstege t. ex. 50
kronor vid årlig utbetalning eller 1 000 kronor vid uppsamling, vilket med
hänsyn till grundavdragens storlek torde vara tillräckligt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

147

Slutligen ha berörda försäkringsanstalter föreslagit, att försäkringstagare
med inkomst eller förmögenhet, överstigande 30 000 kronor, skola — utöver
den individuella skatten å ränteåterbäring — erlägga ytterligare individuell
skatt endast för försäkringar, som enligt 116 § lagen om försäkringsavtal
äro utmätningsbara. Härom ha försäkringsanstalterna anfört:

För personer med inkomst eller förmögenhet överstigande 30 000 kr.
innebär däremot den av Folksam föreslagna beskattningen av livförsäkringsanstalter
en viss förmån vid jämförelse med placering i obligationer,

även efter komplettering med den--- — föreslagna individuella skatten

på ränteåterbäring. Av skäl, som närmare utvecklas här nedan, bör ytterligare
individuell skatt endast läggas på försäkringar, som enligt 116 §
lagen om försäkringsavtal äro utmätningsbara. Till denna grupp höra
alla försäkringar med engångspremie och försäkringar med kortare premiebetalningstid
än 10 år. Beskattningen av dessa försäkringar kan lämpligen
utformas i analogi med 20—21 gg kvarlåtenskapsförordningen, så att förmögenhetsvärdet
beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan t. o. m.
inkomståret erlagda premier, å andra sidan under samma tid utbetalade
belopp, varefter från denna skillnad avdrages ett grundavdrag. Detta förmögenhetsvärde
har framför det av kommittén föreslagna den stora fördelen,
att det utan svårighet kan beräknas av den skattskyldige själv, i
synnerhet som antalet årspremier, som denne behöver hålla reda på, aldrig
överstiger tio.

Beträffande grundavdragets storlek synas följande överväganden kunna
ge ledning. En person med beskattningsbar inkomst och förmögenhet under
30 000 kr. kan icke gärna annat än undantagsvis betala större årspremie
än 2 000 kr. Detta motsvarar vid 10 års premiebetalningstid en försäkringssumma
av högst 30 000 kr. Däremot kunna personer med större inkomst
eller förmögenhet teckna större, utmätningsbara försäkringar. Ett
grundavdrag av 30 000 kr. med sedvanlig fördubbling för äkta makar synes
därför vara skäligt.

Enligt detta förslag bli utmätningsfria försäkringar — d. v. s. de flesta
försäkringar med mer än 10 års premiebetalningstid — individuellt beskattade
endast med avseende på utbetald återbäring. Till stöd härför bör först
erinras om den låga effektiva avkastningen på dylika försäkringar, medan
försäkringar med engångspremier äro betydligt mera räntabla, om hänsyn
icke tages till riskskyddet----. Medan vi för smärre inkomstta gare

ha jämfört med banksparande och för inkomsttagare i mellanskikten
upp till 30 000 kr. räknat med placering i obligationer m. in. såsom skälig
norm, synes för nu ifrågavarande större inkomsttagare placering i riskvilligt
kapital med stora vinstchanser närmast utgöra alternativet till placering
i livförsäkring. Sådana vinster bli i viktiga fall lindrigare beskattade
än obligationsräntor; så t. ex. beskattas ej värdestegringsvinster, som
uttagas viss tid efter förvärvet. Vidare bör beaktas, att det bär i regel är
fråga om placering i realvärden, medan livförsäkringssparande är utsatt för
penningvärdets fortskridande försämring.

över huvud torde större belopp än grundavdraget icke placeras i utmätningsfria
försäkringar utan särskilda skäl, som icke ha något samband med
''den årliga skatten. Sålunda föreligger på grund av storleken av den skattebörda,
som numera åvilar dödsbon med större förmögenheter, ett stort behov
av likvida medel vid dödsfallet. Det är också i det allmännas intresse,
att förmögenhet sägare under livstiden skaffa sig ett försäkringsskydd för
tillgodoseende av detta behov. Det kan ej anses oskäligt att de personer,
som så att säga successivt amortera sin »skatteskuld», med vilket uttryck

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

statsskatteberedningen betecknade kvarlåtenskapsskatten, få en måttlig
ränta på sina »skatteförskott» och frihet från förmögenhetsskatt på den
»i förskott betalade skatten». 1947 års bevillningsutskotts utlåtande nr 50
innehåller (s. 78) ett uttalande, att kvarlåtenskapsskatten är ett särskilt
slag av förmögenhetsskatt, för vilken är utmärkande, att staten — i motsats
till vad som är fallet med annan förmögenhetsbeskattning — medgiver
uppskov med skattens erläggande till såsom lämplig ansedd tidpunkt.
Genom stadgande i 116 § försäkringsavtalslagen, 20 § kvarlåtenskapsförordningen
och 12 § arvsskatteförordningen har redan givits uttryck åt att
de utmätningsfria försäkringarna stå i särklass. Vid dödsfall uttages dessutom
i vissa fall kvarlåtenskapsskatt även för utmätningsfria försäkringar
(21 § i kvarlåtenskapsskatteförordningen).

I fråga om icke återköpsberättigade försäkringar ha ifrågavarande försäkringsanstalter
uttalat, att för dessa försäkringar den rätt, som skulle tagas
till beskattning, närmast syntes vara av samma natur som rätt till avkornst
eller ränta annorledes än på grund av försäkring. Förmögenhetsvärdet
borde i sådant fall beräknas enligt särskild tabell, fogad till förordningen
om statlig förmögenhetsskatt samt avseende uppskjutna och avkortade
livräntor.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för försäkringsanstalt
att lämna uppgift om premiereserv har statskontoret
yttrat, att det syntes en smula oklart, hur en dylik uppgiftsskyldighet skulle
kunna praktiskt genomföras beträffande försäkringstagare, som hade sina
försäkringar uppdelade på skilda bolag utan att i något bolag komma upp till
uppgiftspliktigt minimum.

Mellankommunala prövningsnämnden har anfört, att det borde allvarligt
övervägas, om icke kontrollen av att större försäkringsägare upptoge ränta
å premiereserv i sina deklarationer kunde ordnas på ett enklare sätt än kommittén
föreslagit. Obligatorisk skyldighet för försäkringsanstalterna att lämna
uppgifter till taxeringsmyndigheterna syntes ej vara nödvändig. Betryggande
kontroll torde kunna erhållas om de större försäkringsägarna ålades
att lämna något mera utförliga uppgifter i sina deklarationer än kommittén
förutsatt och om försäkringsanstalterna förklarades skyldiga att efter anmaning
lämna taxeringsmyndigheterna uppgifter om premieinbetalningar och
premiereserver för uppgiven försäkringsägare. Vid utformandet av bestämmelserna
härom torde hänsyn tagas till praktiska synjmnkter, så att försäkringsanstalterna
ej behövde betungas med att lämna uppgifter utan väsentligt
värde för deklarationskontrollen.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat, att
även om mycket enkla beräkningsmetoder tillätes den föreslagna skyldigheten
för anstalterna att lämna uppgifter om premiereserver skulle medföra
en mycket stor och i de flesta fall säkerligen alldeles onödig arbetsbelastning.
Det vore enligt förtroenderådets uppfattning tillräckligt, om försäkringsgivarna
vore skyldiga att i enstaka fall på förfrågan från taxeringsmyndighet
lämna uppgift om storleken av försäkringstagares premiereserver.

Kungl. Maj:is proposition nr 93

149

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört:

Beträffande den sålunda föreslagna uppgiftsskyldigheten må till en början
framhållas, att det icke är möjligt för försäkringsbolagen att strikt fullgöra
densamma. Härför skulle erfordras att försäkringarna i ett bolag kunde sammanföras
efter försäkringsägare, vilket oftast men långt ifrån alltid är
detsamma som efter försäkringstagare. Att en försäkring överlåtes med full
äganderätt eller att en person på grund av förmånstagareförordnande blir
ägare till en försäkring förekommer ofta. Någon registrering av försäkringsbeståndet
efter försäkringsägare eller ens efter försäkringstagare, vilket sistnämnda
ju icke skulle vara fullt tillräckligt för uppgiftspliktens fullgörande,
torde över huvud taget icke förekomma. Inom s. k. stor livförsäkring gäller
i regel, att försäkringsbeståndet i en eller annan form registreras efter försäkrad
person, vilket möjliggör ett konstaterande, huruvida på viss persons
liv finnas försäkringar, för vilka premiereserverna sammanlagt överstiga
eller kunna beräknas komma att överstiga det föreskrivna gränsbeloppet, men
uppgift härom skulle i stor utsträckning ej motsvara de föreslagna föreskrifterna
i taxeringsförordningen eller vad som erfordras för taxeringsarbetet.
Inom folkförsäkringen, där den spontana uppgiftsskyldigheten dock är av
ringa betydelse, torde ej ens registrering av försäkringsbeståndet efter försäkrad
person förekomma. Att tänka sig uppläggandet av nya försäkringsregister
omfattande hela försäkringsbeståndet och att sedan ständigt hålla
dessa register å jour enbart för att kunna utan anmaning lämna taxeringsnämnderna
vissa uppgifter förefaller orimligt.

Vidare må framhållas, att det i säkerligen ej ringa utsträckning skulle
inträffa, att uppgift sändes till fel taxeringsnämnd utan möjlighet för denna
att vidarebefordra uppgiften till rätt nämnd. Under löpande premiebetalningstid
bär visserligen försäkringsbolaget i regel hos sig noterad viss postadress
till försäkringstagaren, men sådan adress ger som bekant icke alltid
rätt vägledning för bestämmandet av försäkringstagarens mantalsskrivningskommun
för beskattningsåret. Och sedan en försäkring är slutbetald, upphör
ofta all kontakt mellan bolaget och försäkringstagaren, intill dess försäkringsfall
eller annan omständighet inträffar, som ger försäkringstagaren anledning
att sätta sig i förbindelse med bolaget.

Vad härefter angår det arbete, som den föreslagna uppgiftsskyldigheten
utan anmaning skulle förorsaka försäkringsbolagen, må påpekas att omfattningen
av detta arbete icke — såsom kommittén synes ha utgått ifrån — blir
beroende enbart av antalet skattskyldiga, för vilka enligt förslaget individuell
beskattning på grund av försäkringen skulle ifrågakomma. För varje
nytecknad försäkring å person, som förut är försäkrad i bolaget, måste undersökas,
huruvida och i så fall när premiereserven för samtliga hans försäkringar
kan beräknas komma att överstiga gränsbeloppet. Rätteligen borde
undersökningen hänföra sig till försäkringens ägare, men detta är som nyss
framhållits icke möjligt. Enligt en som stickprov verkställd undersökning
beträffande två storförsäkringsbolag utgör antalet fall, då eu försäkringssökande
tidigare är försäkrad i bolaget, .‘SO å 35 % av hela antalet nytecknade
försäkringar, under det att antalet försäkrade, för vilka den sammanlagda
premiereserven kan komma alt uppgå till skattepliktigt belopp, torde avsevärt
understiga 5 % av hela det försäkringsbestånd, som här kommer i fråga.

Den spontana uppgiftsskyldigheten för försäkringsbolagen sträcker sig
emellertid enligt förslaget vida längre än som erfordras för all taxeringsnämnderna
skola få kännedom om skattepliktiga premiereservbelopp. Uppgiftsplikt
skulle sålunda inträda, så snart den sammanlagda premiereserven
överstiger det för ensamstående försäkringstagare gällande gränsbeloppet. I

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

flertalet fall är emellertid vederbörande icke ensamstående och uppgifterna
skulle då under många år icke tjäna annat ändamål än att bereda taxeringsnämnderna
tillfälle att konstatera, att skatteplikt på grund av försäkring
icke föreligger.

Å andra sidan är den föreslagna uppgiftsskyldigheten ur taxeringskontrollsynpunkt
långt ifrån tillfredsställande till sin omfattning. Det är nämligen
ytterst vanligt, att samma person är försäkrad i mer än ett, ofta i ett flertal
bolag, och om icke i något bolag premiereserven överstiger det för uppgiftsskyldighet
fastställda gränsbeloppet, erhåller taxeringsnämnden ingen
bolagsuppgift annat än på anmaning, även om skattepliktigt premiereservvärde
sammanlagt föreligger.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle sålunda för försäkringsbolagen
medföra betydande arbete och därmed förenade kostnader, samtidigt som den
ur kontrollsynpunkt skulle vara otillfredsställande såväl i positivt som i negativt
avseende. Riksförbundet måste bestämt motsätta sig kommitténs förslag
om skyldighet för försäkringsbolagen att utan anmaning lämna taxeringsnämnderna
uppgifter om premiereservvärden.

Efter att ha diskuterat uppläggning av deklarationskontrollen på visst
sätt har riksförbundet vidare yttrat:

En annan och bättre väg synes vara att som villkor för skatteplikt införa
— utöver att det sammanlagda premiereservvärdet skall överstiga visst
belopp — att för försäkringarna skall sammanlagt hava erlagts visst minsta
premiebelopp, som förslagsvis kunde sättas till 5 000 kronor lägre än det
premiereservbelopp, som utgör gräns för skattepliktens inträdande. Ifrågavarande
premiebelopp skulle då utgöra med kommitténs förslag 15 000 kronor
för ensamstående och 35 000 kronor för annan försäkringstagare och,
om riksförbundets yrkande beträffande gränsvärdena för premiereserven
godkännes, 25 000 resp. 55 000 kronor. Förfaringssättet skulle då bli, att
försäkringstagare, som för livförsäkringar, för vilka uppgiftsskyldighet föreligger,
erlagt premier överstigande de angivna beloppen, för deklarationspliktens
fullgörande finge från sin eller sina försäkringsgivare införskaffa
uppgifter angående de premiereservvärden och räntebelopp, som skulle medtagas
i självdeklarationen. Till denna kunde då också fogas de från försäkringsbolagen
erhållna uppgifterna, så att förfrågningar hos bolagen från taxeringsnämndernas
sida icke skulle behöva ifrågakomma annat än i undantagsfall.

Som skäl mot en anordning sådan som den nu skisserade kommer måhända
att anföras, att det icke kan krävas av försäkringstagarna att hålla
reda på sammanlagda beloppet av de premier, som de under årens lopp erlagt.
Riksförbundet håller dock före, att personer i sådan ekonomisk ställning,
att de inneha försäkringar av den storlek, varom här är fråga, i regel ha
sådan överblick över sina ekonomiska förhållanden, att systemet icke bör
medföra större svårigheter för dem. Livförsäkringsbolagen äro för sin del
villiga att medverka till att kännedom om uppgiftsplikten och om förfaringssättet
för fullgörandet av densamma blir spridd bland försäkringstagarna.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbetc ha uttalat, att förslaget rörande
uppgiftsskyldigheten vore praktiskt ogenomförbart; detta vore även fallet
om gränsen för nämnda skyldighet höjdes till 30 000 kronor eller ett än
högre belopp. Kommittén hade i hög grad underskattat svårigheterna, vilka
i första hand sammanhängde med utsorteringen ur anstaltens personregister
av de personer, för vilka uppgift skulle lämnas utan anmaning. Dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

151

svårigheter bleve icke nämnvärt mindre för att det utsorterade antalet vore
litet. Försäkringsanstalten Folkets personregister innehölle för övrigt icke
någon uppgift om försäkringssummans storlek. En kontroll av detta slag
torde dessutom bli fullkomligt ineffektiv. Frekvensen av personer bland nytillträdande
försäkringstagare, som tidigare hade försäkring i annat bolag,
hade på basis av vissa stickprov uppskattats till 30—50 procent. Om en person
för att undgå skatt på sina försäkringar tecknade sådana i olika företag
och därefter underläte att deklarera, skulle kontrollen bli värdelös. I
just de fall av underlåten deklaration, som den föreslagna kontrollen avsåge
att hindra, sloge den slint. Härtill komme, att bolagen saknade möjlighet
att sammanföra försäkringar med hänsyn till äganderätt och familjetillhörighet.
Att lägga detta arbete på det enskilda försäkringsväsendet syntes
så mycket mindre befogat som kontroll av sparbankstillgodohavanden endast
begärdes stickprovsvis. Sparbanksrörelsen, som av kommittén i skilda
sammanhang jämställdes med livförsäkringsväsendet, hade sålunda en
ojämförligt lindrigare uppgiftsskyldighet än som förslaget ålade livförsäkringsrörelsen.
Av kommitténs antydningar i specialmotiveringen till anvisningarna
till 38 § kommunalskattelagen om beräkningsreglerna för premiereserven
syntes dessutom framgå, att denna beräkning måste utföras med
användande av försäkringstekniska metoder, som fordrade större arbete och
mera kvalificerad arbetskraft än den enkla beräkningen av tillgodohavandet
på en persons sparkassekonto, som ju ändå måste noteras i bankens räkenskaper.
I

I några yttranden ha uttalats betänkligheter mot förslaget
i förevarande del. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört,
att försäkringar å 20 000, respektive 40 000 kronor i regel innehades endast
av personer med höga inkomster, för vilka skattebelastningen redan nu vore
mycket stor och ytterligare skulle skärpas. Det borde även framhållas, att
beskattningen träffade en beräknad, ej kontant tillgänglig ränta samt en förmögenhet,
som ej kunde realiseras. Detta ansåge länsstyrelsen betänkligt,
även om beskattningen skulle komma att träffa ett relativt litet antal personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån bär yttrat, att det påtalats, och säkerligen
icke alldeles utan fog, att nu gällande bestämmelser i fråga om beskattningen
av kapitalförsäkringar gynnade skattskyldiga i de högre inkomstskikten och
föranledde försäkringstagande enbart i syfte att erhålla skattelindring. Även
om dessa fall sannolikt icke vore många, kunde dock en lagändring i syfte
att råda bot häremot vara motiverad. I vad mån den föreslagna utformningen
av reglerna för denna beskattning vore riklig eller rättvis undandroge
sig dock i stort sett länsstyrelsens bedömande.

Utan tvivel vore det av kommittén framlagda betänkandet i sin utformning
teoretiskt väl motiverat, men fråga vore, om gjorda antaganden och
slutledningar icke för sin giltighet krävde en oförändrad skattesats och
ett stabilt penningläge. Tyvärr vågade man väl under nuvarande förhål -

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

landen knappast räkna med förhandenvaron av vare sig den ena eller den
andra av nämnda förutsättningar. Jämväl kunde ifrågasättas om det här
vore fråga om inadvertenser av det slag, att de påkallade en omedelbar
korrigering. Angeläget syntes emellertid vara, att man på ett eller
annat sätt eliminerade de skatteförmåner, som för närvarande vore förknippade
med tecknandet av stora kapitalförsäkringar, men detta borde
väl åtminstone till dels kunna ske genom ganska enkla bestämmelser, t. ex.
en beskärning av bolagens rätt att till vilka belopp som helst medgiva kapitalförsäkringar
mot en engångspremie eller premie på alltför kort tid.

En annan och enligt länsstyrelsens förmenande kanske än större olägenhet
vore, att ett genomförande av kommitténs förslag ofelbart skulle
förorsaka taxeringsmyndigheterna ett icke oväsentligt merarbete.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna
komme att förorsaka såväl försäkringsbolagen som taxeringsmyndigheterna
icke oväsentligt merarbete och besvär utan att, såvitt länsstyrelsen
kunde bedöma, medföra någon tillnärmelsevis däremot svarande
skatteintäkt. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke till förnyat
övervägande borde upptagas frågan om icke dylik inkomstbeskattning
av ränta å premiereserv och förmögenhetsbeskattning av premiereserv
kunde helt slopas. Länsstyrelsen vore icke genom den föreliggande
utredningen övertygad om att den lindring i skattebördan, som en placering
av större kapital i livförsäkringar kunde innebära, skulle vara av den
storleksordning att den i någon nämnvärd grad kunde locka till investering
i livförsäkringar av kapital, som lätt kunde finna användning i placeringar
med helt andra vinstmarginaler, icke minst ur beskatlningssynpunkt.

Kammarrätten har avstyrkt förslaget i denna del och härvid anfört:

Förslaget att avskaffa beskattningen av vissa livräntor med reducerat belopp
och i stället förklara bolagen skattskyldiga för motsvarande ränteinkomst
och inkomst av fast egendom innebär i och för sig en tilltalande rationalisering.
Emellertid har det därav följande bortfallandet av progressionen föranlett
förslag om en annan skatteteknisk oformlighet, nämligen förmögenhetsbeskattningen
av vissa premiereserver och dubbel inkomstbeskattning
— låt vara till ett sammanlagt belopp som icke kan anses oskäligt -—
av den beräknade räntan å dessa premiereserver. Försäkringstagaren skall
enligt förslaget till beskattning uppgiva premiereserven, vars storlek är för
honom okänd, samt den beräknade räntan därpå efter en räntefot som
likaledes är honom obekant. Har han i olika bolag försäkringar, vilka var
för sig icke uppgå till skattepliktigt belopp, kan det ej heller förväntas,
att han vid deklarationens avfattande erhållit underrättelse därom från
bolagen. Rätteligen skulle efter förslagets genomförande alla försäkringstagare
av ifrågavarande kategori, som icke själva kunna beräkna premiereservens
storlek, för att icke riskera att deklarera oriktigt fråga bolagen,
men redan telefon- och lokalförhållanden torde lägga hinder i vägen. En
vanlig pensionsstiftelse torde över huvud taget icke kunna meddela upplysning
om någon premiereserv. Skatt skall betalas vare sig den skattskyldige
har någon tillräcklig inkomst eller ej, och det torde icke vara sällsynt,
att personer i svag ekonomisk ställning hava stora livförsäkringar.
Kammarrätten förstår skälet för den föreslagna anordningen och har svårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

153

att bilda sig någon uppfattning om dess praktiska behövlighet men finner
i varje fall anordningen så olämplig, att kammarrätten måste avstyrka
densamma, i synnerhet som kommittén i fråga om pensionsförsäkringar,
där skattelindringen på grund av att även bolagen äro skattefria blir större,
ansett liknande bestämmelser kunna undvaras. Den garanti mot missbruk
som kan tänkas vara erforderlig, torde möjligen kunna vinnas genom försäkringsbolagens
medverkan.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits avser beskattningen hos försäkringsanstalterna
av kapitalförsäkring att träda i stället för en beskattning av försäkringstagarna.
Principiellt är emellertid beskattningen hos anstalterna mindre tillfredsställande,
enär den hos anstalten uttagna skatten icke drabbar den
enskilde försäkringstagaren på det sätt som dennes plats i den progressiva
skalan för den statliga inkomstbeskattningen skulle motivera. Denna form
för beskattningen medgiver icke heller att en individuell förmögenhetsskatt
uttages för försäkringens värde.

För att en principiellt riktig beskattning av livförsäkringstagarna skulle
uppnås, borde, såsom kommittén framhållit, beskattningen ske individuellt
och försäkringsanstalterna helt fritagas från beskattning. En individuell
beskattning av samtliga livförsäkringstagares beräknade ränteinkomst och
förmögenhet på grund av kapitalförsäkring får emellertid, såsom kommittén
likaledes betonat, anses såsom praktiskt ogenomförbar. Kommittén har
därför föreslagit en beskattningsform, som ansetts utgöra en kompromiss
mellan de ifrågavarande båda alternativen. Förslaget innebär att hos försäkringsanstalten
uttages en grundläggande skatt och hos försäkringstagare
med större försäkringar en kompletterande skatt. Vid den individuella beskattningen
tages hänsyn till den beskattning, som skett hos anstalten, därigenom
att dels försäkringens värde, dels den räntefot, som skall läggas
till grund vid beräkningen av den skattepliktiga intäkten, reduceras på visst
sätt.

Såsom Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit, kan mot den
sålunda föreslagna formen för beskattning av ifrågavarande livförsäkringar
riktas den invändningen, att den såvitt angår inkomstbeskattningen icke
överensstämmer med den i 41 § kommunalskattelagen stadgade huvudregeln,
att intäkt skall anses ha åtnjutits (och därför beskattas) det beskattningsår,
under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för
lyftning. Enligt nämnda huvudregel skulle beskattningen av ränta å premiereserven
ske först då försäkringssumman utbetalades på grund av försäkringsfall
eller då försäkringen återköptes. Då ett större inkomstbelopp
sålunda på en gång beskattades, skulle detta till följd av progressionen vid
den statliga beskattningen för försäkringstagaren föranleda en skärpt beskattning.
Även om — i överensstämmelse med ett av 1944 års allmänna
skattckommitté senare framlagt förslag om beskattning av ackumulerade
inkomster — sådan ändring av gällande beskattningsregler komme till stånd
alt en utjämning av inkomsten finge ske, torde det dock av praktiska skäl

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

bliva erforderligt att en dylik utjämning begränsades till att avse viss kortare
tid. Det synes i varje fall icke vara möjligt att utjämna ränteinkomsten
vid kapitalförsäkring över hela försäkringstiden.

Med hänsyn till den särskilda form, som utmärker livförsäkringssparandet,
kunde det i och för sig vara motiverat att på sätt kommittén föreslagit
i fråga om ränteinkomst av ifrågavarande försäkringar göra ett avsteg från
gällande regler om vilket år inkomst skall beskattas. Emellertid torde ett
genomförande av kommitténs förslag, såsom i ett flertal yttranden framhållits,
komma att medföra betydande svårigheter vid tillämpningen såväl för
försäkringsanstalterna som för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna.
Visserligen skulle de praktiska svårigheterna kunna i viss mån nedbringas
genom de åtgärder, som förordats i några av yttrandena. Svårigheterna
skulle likväl i betydande omfattning kvarstå; därjämte skulle berörda
åtgärder nedsätta effektiviteten av den kontroll, som åsyftas med den av
kommittén föreslagna uppgiftsskyldigheten för försäkringsanstalterna. Skulle
beloppet av den skattefria premiereserven höjas på sätt i yttrandena förordats,
komme vidare antalet personer, som skulle bliva skattskyldiga för
ränteinkomst och förmögenhet på grund av kapitalförsäkring, att bliva förhållandevis
obetydligt. För flertalet av de personer, som skulle drabbas av
den ifrågavarande skattskyldigheten, skulle den ökade skatten i regel komma
att uppgå till blott mindre belopp. Den utsträckta skattskyldigheten
skulle sålunda tillföra det allmänna endast obetydligt ökade skatteintäkter.
Härvid bör även beaktas, att enligt kommitténs förslag den utsträckta skattskyldigheten
överhuvud icke skulle gälla beträffande redan tecknade försäkringar
utan allenast i fråga om nytillkommande försäkringar. Under
åtskilliga år framåt skulle alltså en eventuell lagändring ur fiskalisk synpunkt
vara av föga intresse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts — och då det är i hög grad önskvärt
att undvika sådana reformer på skatteområdet, som medföra ansenligt besvär
och arbete för enskilda och myndigheter men allenast obetydliga skatteintäkter
— anser jag mig böra avstå från att nu förorda individuell beskattning av
försäkringstagares ränteinkomst och förmögenhet på grund av kapitalförsäkring.

b) Gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och annan försäkring.
Kommittén.

Kommittén har uttalat, att pensionsförsäkringarna, såsom förut framhållits,
för närvarande vore särskilt gynnade i beskattningshänseende. Enligt
kommitténs mening förelåge av skäl, som förut utvecklats, alltjämt anledning
att bibehålla en dylik mera gynnad ställning för pensionsförsäkringar,
ehuru kommittén i det följande föresloge en snävare definition av
begreppet pensionsförsäkring i syfte att motverka, att denna försäkringsform
utnyttjades för skatteflykt. Någon anledning att, såsom för närvarande
vore fallet, utsträcka pensionsförsäkringens förmånliga behandling i beskatt -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ningshänseende längre än till de åtgärder, vilka erfordrades för tryggande
av försäkringstagarens ålderdom och hans familjs existens i händelse av
hans frånfälle, förelåge enligt kommitténs uppfattning icke. Det torde ock
vara den nu medgivna kombinationen inom pensionsförsäkringens ram av
livränteförsäkring och kapitalförsäkring, som mest stimulerat till de försök
till skatteflykt, varom nyss varit tal.

Vid en beskärning av kapitalförsäkringsmomentet beträffande pensionsförsäkringar,
syntes dock de två kombinationer av livränteförsäkring och
kapitalförsäkring, som förut angivits, böra bliva föremål för olika bedömande.

Kombinationen av livränteförsäkring med en kapitalförsäkring, enligt vilken
livräntebeloppet garanterades utgå under viss tid (högst 20 år), infördes
i syfte att bereda visst efterlevandeskydd. Detta skydd vore emellertid i vissa
fall otillfredsställande, medan i andra fall den i kombinationen ingående
kapitalförsäkringen innehölle väsentligt mer än som erfordrades för att
täcka det efterlevandeskydd, vilket normalt kunde anses tillhöra pensioneringens
uppgifter. I en promemoria hade kommitténs försäkringstekniske
expert Pravvitz behandlat frågan om möjligheterna att inom individuell livförsäkring
skapa tillfredsställande pensionsförsäkringsformer, vilka icke
innehölle utfästelser om utbetalningar efter den försäkrades död utöver de
för normalt efterlevandeskydd erforderliga. Kommittén hade genom denna
utredning bibragts uppfattningen, att sådana möjligheter funnes och ansåge
därför att något hinder icke förelåge att från pensionsförsäkring utesluta
berörda kombination.

Beträffande ifrågavarande promemoria hänvisas till betänkandet s. 208
—213.

Kommittén har vidare anfört:

Vad åter angår den till pensionsförsäkring nu hänförda försäkringskombinationen,
enligt vilken kapitalbelopp kunna utfalla i samband med dödsfall
eller pensionsfall, torde däremot vissa skäl kunna åberopas för att alltjämt
låta en dylik kombination hänföras till pensionsförsäkring. Dessa utbetalningar
avse bland annat att täcka de på tidigare år belöpande, vid pensionsålderns
inträde eller vid dödsfall ännu ej till betalning förfallna skatterna;
sedan den s. k. källskatten införts, lärer dock ej längre föreligga
samma anledning som tidigare för dylik kapitalutbetalning. Dock kunna
givetvis även andra skäl åberopas för kapitalutbetalningarna i fråga, t. ex.
såsom bidrag till täckande av kostnaderna för avflyttning till annan ort. Vad
särskilt beträffar den kapitalutbetalning, som äger rum vid försäkringstagarens
död, är densamma även avsedd att vara ett bidrag till därav föranledda
särskilda kostnader för begravning etc. och lärer ur denna synpunkt vara
att anse såsom väl motiverad.

Skattekommittén föreslår därför, att till pensionsförsäkring jämväl i
fortsättningen skall hänföras en kombinerad försäkring, enligt vilken även
kapitalbelopp skall utgå i samband med dödsfall eller pensionsfalls inträdande.
Kapitalbeloppet synes dock böra begränsas utöver vad för närvarande
är fallet och kommittén föreslår därför, att kapitalbelopp, som ingå
i pensionsförsäkring, tillsammans ej må överstiga det årliga egenpensionsbeloppet
ökat med det årliga änkepensionsbeloppet.

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

Ovan har erinrats om att enligt gällande bestämmelser invalidpension
må ingå i pensionsförsäkring under förutsättning, att pensionen utgår allenast
vid varaktig arbetsoförmåga. Ehuru häri måste ligga ett krav, att
arbetsoförmågan skall fortbestå en något längre tid, synes emellertid i praxis
hava till pensionsförsäkring hänförts utfästelser om invalidpension även
vid kortvarig arbetsoförmåga. Kommittén har icke funnit någon olägenhet
förknippad med en dylik utvidgning av pensionsförsäkringsbegreppet
och föreslår ett uttryckligt angivande härav i författningstexten.

Enligt gällande regler skall till pensionsförsäkring i princip hänföras livränteförsäkring,
vilken är att anse såsom änke- eller pupillförsäkring (familjepension).
Någon närmare bestämning av de personer, vilka kunna
komma i fråga som förmånstagare till pension utgående på grund av sådan
försäkring har icke lämnats. En precisering av de personer, vilka härvidlag
kunna komma i fråga, synes lämplig. I samband därmed bör enligt kommitténs
mening kretsen av förmånstagare utvidgas. Beträffande denna fråga
anför Svenska försäkringsbolags riksförbund i sin förut berörda skrivelse,
att enligt gällande rätt den i pensionsförsäkring ingående överlevelseräntan
endast kan gälla till förmån för make och barn men däremot icke t. ex.
till förmån för fader eller moder. Riksförbundet finner en ändring härutinnan
vara påkallad och föreslår, att en överlevelseränta, som är pensionsförsäkring
i kommunalskattelagens mening, skall kunna få tecknas till förmån
för vem som helst. En så långt gående utvidgning som riksförbundet
föreslagit kan kommittén för sin del icke förorda; dock synes befogat, att
försäkring avseende efterlevandepension till föräldrar hänföres till pensionsförsäkring.
Enligt kommitténs förmenande skulle sålunda såsom förmånstagare
kunna komma i fråga den försäkrades make, den försäkrades
eller hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar
eller styvföräldrar, d. v. s. i stort sett sådana personer gentemot
vilka jämlikt 3 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården försörj ningsskyldighet
kan komma i fråga. Härmed avses självfallet förhållanden vid försäkringens
tecknande; skulle t. ex. äktenskapet upplösas, skall detta sålunda
icke inverka på försäkringens karaktär.

Till pensionsförsäkring bör vidare enligt kommitténs uppfattning räknas
den frivilliga statliga pensionsförsäkringen, i den mån densamma uppfyller
de krav å pensionsförsäkring, kommittén uppställt. Stundom kan detta
tänkas icke bliva fallet, nämligen vid försäkring med avgiftsåterbetalning
vid dödsfall, därest summan av återbetalda avgifter skulle kunna överstiga
det kapitalbelopp, vilket i enlighet med vad nyss sagts må utgå vid pensionsförsäkring.

Av skäl, som närmare utvecklas nedan---i samband med frågan

om avdragsrätt för engångspremier, föreslår kommittén, att till pensionsförsäkring
icke skall hänföras s. k. genast börjande livränta.

I enlighet med vad ovan anförts skulle således enligt kommitténs förslag
— med undantag för genast börjande livränta — till pensionsförsäkring
hänföras försäkring (även frivillig statlig pensionsförsäkring), vilken icke
innehåller andra utfästelser än

a) ålderspension till den försäkrade,

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller
hans makes barn eller annan närstående enligt vad ovan angivits,

d) kapitalbelopp i samband med dödsfall eller pensionsfafls inträffande.

Kommittén har härutöver föreslagit vissa ytterligare bestämningar i syfte
att avgränsa pensionsförsäkringsbegreppet och har härvid yttrat:

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén har övervägt att föreslå en bestämd undre gräns för den ålder,
vid vilken pension skall börja utgå. De förmåner i beskattningshänseende,
som knytas vid pensionsförsäkringen, böra nämligen få åtnjutas endast då
fråga är om verklig pensionering. Sålunda böra icke alltför låga pensionsåldrar
få förekomma. Såsom rimlig undre gräns för pensionsåldern torde i
allmänhet böra anses 60 år för man och 55 år för kvinna. Med hänsyn till
att inom vissa yrken en lägre pensionsålder måste anses motiverad, har
kommittén emellertid icke ansett sig böra angiva en bestämd gräns utan
föreslagit en bestämmelse, att ålderspension ej skall få börja utgå vid en
pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden
i övrigt kan anses oskäligt låg. Bedömningen bör därvid avse yrke och förhållanden
i övrigt vid försäkringens tecknande. Senare inträdande förändringar
böra alltså icke ändra den karaktär, som försäkringen en gång erhållit.

Såsom tidigare anförts, har kommittén ansett, att den nu vanliga kombinationen
av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, vilken innebär, att
pensionen garanteras utgå ett antal år oberoende av om pensionstagaren
lever eller ej, icke längre skall anses utgöra pensionsförsäkring. Denna inskränkning
kan uttryckas genom vissa bestämmelser om tidpunkten för
pensions upphörande. Sålunda föreslår kommittén, att pension •— då det
icke är fråga om invalidpension eller efterlevandepension till barn — skall
upphöra vid pensionstagarens död. Kommittén har ansett lämpligt att begränsa
efterlevandepensionen till barn till att avse pensioner, utgående högst
till 21 års ålder eller vid hel eller partiell invaliditet, så länge denna varar.

I gällande kommunalskattelag stadgas såsom förutsättning för att livränteförsäkring
skall anses som pensionsförsäkring, att de utgående livräntorna
skola vara livsvariga. Härmed har uppenbarligen avsetts livräntor på
oföränderliga belopp. Då emellertid formuleringen av nuvarande anvisningar
till 31 § möjligen skulle kunna medgiva feltolkning så, att en livränta,
som utgår under ett antal år med visst belopp och därefter med lägre
belopp, skulle kunna betraktas som pensionsförsäkring, har kommittén ansett
ett förtydligande erforderligt och därför föreslagit en bestämmelse av
innebörd, att pension utom i vissa angivna fall ej må utgå med belopp,
som avtager med pensionstagarens stigande ålder.

Härefter har kommittén erinrat om att den år 1944 tillsatta tjänstepensionsutredningen
i sitt betänkande (SOU 1946: 26, s. 40) uttalat, att utvecklingen
inom samhället medfört, att behovet av vissa av de hävdvunna
pensionsformerna blivit modifierat. Ett exempel härå vore änkepensionen.
Genom att kvinnan under de senaste årtiondena allt mera vunnit inträde på
arbetsmarknaden, i samband varmed det även blivit allt vanligare, att hon
bibehölle sin anställning efter ingående av äktenskap, hade behovet av
änkepensioner i vissa fall minskats. Om en hustru innehade tjänst, varmed
följde tillräckligt pensionsskydd för henne själv, vore familjepension efter
mannen behövlig allenast under barnens uppväxttid. Även för hustru, som
saknade sådan anställning, borde rätten till änkepension kunna under vissa
förhållanden vara reducerad, nämligen så länge hon vore barnlös och
befunne sig i sådan ålder och vid sådan hälsa, att bon vid makens frånfälle
borde kunna erhålla anställning, som gåve henne full försörjning och
tillräckligt pensionsskydd.

I anledning av utredningens uttalande har skaltekommittén yttrat, att

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ehuru kommittén delade tjänstepensionsutredningens uppfattning i denna
fråga kommittén icke ansett sig böra föreslå en ändring av gällande bestämmelse,
att änkepensioner skulle utgå till dess änkan avlede eller gifte
om sig. Denna bestämmelse måste, om den borttoges, ersättas med någon
begränsning av annat slag. Innan planerna att utföra de av utredningen
antydda änkepensionerna i praktiken tagit fastare form, kunde man icke
— utan att föregripa utvecklingen — i lagen införa en sådan begränsning.
Skulle frågan framdeles bliva aktuell, borde enligt kommitténs mening frågan
om ändrade bestämmelser i berörda hänseende upptagas till förnyad
prövning.

Slutligen har kommittén anfört:

Ovan har framhållits, att den förmånligare ställning, som synes böra
tillkomma pensionsförsäkring i motsats till övriga livförsäkringar, har sin
grund i önskvärdheten att stimulera medborgarna alt själva söka trygga
sin ålderdom och sina efterlevandes ekonomiska förhållanden. För ‘vinnande
av dylik trygghet är dock naturligen icke nödvändigt, att detta syfte
tillgodoses uteslutande genom pensionsförsäkring. Kombinationer av olika
slag äro tydligtvis tänkbara, vilka tillgodose det avsedda syftet, ehuru detta
endast delvis sker genom försäkring. Sålunda kan t. ex. tänkas att en person,
vars pensionsålder infaller vid 60 år, genom en försäkring tillförsäkrar
sig ett årligt belopp från och med uppnådda 60 års ålder och intill dess
folkpensionen börjar utgå. Denna kombination tillgodoser ju den försäkrades
behov av pension efter uppnådd pensionsålder och giver alltså samma
resultat som en pensionsförsäkring. Någon anledning synes icke föreligga
att behandla en försäkring, som ingår i en dylik kombination, annorledes än
den rena pensionsförsäkringen. Svenska försäkringsbolags riksförbund
framhåller i fråga om detta spörsmål, att en pensionsförsäkring enligt nu
gällande bestämmelser kan tecknas endast på jämna eller stigande pensionsbelopp
men ej på fallande. Såsom exempel på olägenheten härav anför
riksförbundet, att en person, som tecknat en pensionsförsäkring från
60 år, kan önska, att densamma, då han vid 67 års ålder erhåller folkpension,
reduceras med dennas belopp. Skattekommittén har emellertid, såsom
av det föregående framgår, icke ansett sig böra föreslå, att pension skall
kunna utgå med belopp, som avtaga med pensionstagarens stigande ålder.
Kommittén föreslår, att en försäkring anses såsom pensionsförsäkring,
därest belopp, som tillkomma den skattskyldige på grund av försäkringen
och på grund av annan pensionsrätt, tillsammans uppfylla de ovan angivna
bestämmelserna beträffande pensionsförsäkring. Härigenom synes hänsvn
hava tagits till det av riksförbundet anmärkta förhållandet.

De av kommittén uppställda kraven för att en försäkring skall anses som
pensionsförsäkring ha föreslagits skola gälla även försäkring avseende pensionering
på grund av tjänst.

Yttranden.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha riktat
kritik mot förslaget att inskränka begreppet pensionsförsäkring
i skattelagarnas mening.

Försäkringstjänstemannaförbundet har uttalat, att frågan om ändring av
pensionsförsäkringsbegreppet så intimt sammanhängde med 1945 års för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

15»

säkringsutrednings uppdrag och kanske i ännu högre grad med de spörsmål
tjänstepensionssakkunniga hade att utreda, alt en eventuell översyn
av pensionsförsäkringsformerna torde böra ske i samband därmed.

Försäkringsinspektionen har anfört:

Kommitténs försäkringstekniska expert har i en särskild bilaga utvecklat
hur man inom individuell försäkring skulle kunna införa försäkringsformer,
vilka i motsats till de nuvarande pensionsförsäkringarna med garanti
icke skulle innefatta andra utbetalningar vid försörjarens dödsfall än de
enligt hans mening för normalt efterlevandeskydd erforderliga. Den av honom
ifrågasatta försäkringsformen skulle innefatta försäkring av ännu icke
födda barn. Den medgiver emellertid icke ogift person att före äktenskaps
ingående uppbygga en försäkring, åsyftande familjepensionering. Ej heller
kan den utbyggas att i händelse av hustrus frånfälle omfatta även hustru
i eventuellt nytt gifte. Inspektionen vill i samband härmed framhålla, att
nämnda syften däremot i väsentlig utsträckning kunna nås genom en försäkring
med garanterade utbetalningar visst antal år efter försäkringstagarens
död.

Önskar en person av skatteskäl överföra kapital till framtida disposition,
kan han åstadkomma detta även genom ren livränteförsäkring, ehuru förverkligandet
av kapitalöverföringen då kan ske endast under vissa förutsättningar
beträffande de personers liv, som skola komma i åtnjutande av kapitalet.
Föreligga icke dylika förutsättningar, torde kapitalöverföring i allmänhet
vara av ringa intresse för försäkringstagaren. Det torde därför
kunna förutsättas, att försäkringar med garanterade utbetalningar, tecknade
av ogifta personer, mera sällan tecknats av personer, som icke hava eller
vänta sig komma att få sådan försörjningsplikt, som pensionsförsäkring enligt
förslaget må avse att täcka, överförsäkringen vid de nuvarande pensionsförsäkringarna
med garanti är, då försäkringstagaren är gift, icke av
väsentlig betydelse.

På grund av vad som ovan anförts anser inspektionen, att man icke bör
•—- på sätt som kommittén ifrågasatt — resa hinder för tecknandet av sådana
försäkringar med garanterad utbetalning, som uppfylla villkoren för
pensionsförsäkring enligt nu gällande lag och stå i överensstämmelse med
försäkringsanstalternas tillämpade praxis. Såsom ytterligare skäl härför
må jämväl framhållas, att sparandet i dessa försäkringsformer är särskilt
starkt bundet genom den i avtalen obligatoriska bestämmelsen, att rätt till
återköp eller belåning av försäkringen ej föreligger.

Därest det likväl skulle befinnas olämpligt att alltjämt klassificera försäkringar
med garanti såsom pensionsförsäkringar, bör dock enligt inspektionens
mening avdragsrätten för hela premien för sådan försäkring bibehållas
och i konsekvens härmed utfallande belopp beskattas. Eventuell
ränte- och förmögenhetsbeskattning bör drabba endast den del av försäkringen,
som icke motsvarar sådana livräntor, som utgöra pensionsförsäkring
enligt kommitténs definition. Inspektionen hyser emellertid tvivel, huruvida
ens denna begränsade ränte- och förmögenhetsskatt inom ett tidigare
helt skattefritt område, med hänsyn till därav härflytande komplikationer
i olika avseenden, kan anses påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att den föreslagna begränsningen
i de tillåtna pensionsförsäkringsformerna skulle ha en menlig inverkan
på sparandet, har härom anfört:

Det kan väl icke bestridas att försäkringsverksamheten i icke obetydlig

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

och det är väl att förmoda att en ständig stegring härutinnan förekommit.
Otvivelaktigt har i stor utsträckning härtill bidragit den form av livförsäkring,
som medför garanti för visst utbetalat försäkringsbelopp och som —
därest kommitténs förslag ginge igenom — praktiskt taget bleve avskaffat.
Det kan väl icke förnekas att detta slag av försäkringar kommit att innebära
en viss förmån för de skattskyldiga, men vill man å andra sidan uppmuntra
sparandet bör detta ske genom en premie av ett eller annat slag.
Det finnes all anledning antaga, att om denna försäkringsform skulle till
väsentlig del försvinna marknaden därigenom komme att tillföras en icke
obetydlig köpkraft.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att det vore förenat
med utomordentligt stora svårigheter — om det överhuvud taget vore möjligt
— att vid individuell försäkring inom ramen för det av kommittén föreslagna
pensionsförsäkringsbegreppet konstruera praktiskt gångbara försäkringsformer,
som vore tillfredsställande ur familjeskyddssynpunkt.

Riksförbundet har härvid framhållit, att vid utredningen icke tagits hänsyn
till att en person redan innan han gifte sig borde skaffa sig försäkringsskydd
med tanke på sin blivande familj och att änkepensionsförsäkring i
form av överlevelseränta icke kunde i individuell försäkring tecknas av en
ogift person, överlevelseränteförsäkring — både i form av livsvarig änkepension
och i form av temporär överlevelseränta till förmån för barn —
hade vidare den nackdelen, att riskskyddet bortfölle, om den försäkrade
förmånstagaren avlede. Nedgången av skyddsbehovet bleve emellertid för
sådant fall ofta mycket liten eller av övergående natur på grund av omgifte
eller att nytt barn tillkomme. Det ginge ej heller utan vidare att få
det riskskydd, som funnes vid en överlevelseränta till förmån för hustrun,
ändrat så att det bleve oberoende av hustruns liv, vilket t. ex. kunde vara
påkallat vid skilsmässa. För att kunna bygga upp ett nytt dödsfallsskydd,
om hustrun avlede, måste slutligen mannens hälsotillstånd vara sådant, att
han kunde erhålla ny försäkring. Men även om hälsotillståndet vore tillfredsställande,
kunde kostnaden för ett nytt dödsfallsskydd av erforderlig
omfattning lägga hinder i vägen.

För alla dessa fall, i vilka den av kommittén föreslagna pensionsförsäkringen
icke vore tillfredsställande, utgjorde den nuvarande pensionsförsäkringsformen
en enkel och smidig lösning.

I fråga om kommitténs anmärkning, att pensionsförsäkring med garanti
ofta innebure överförsäkring ur familjeskyddssynpunkt, har riksförbundet
anfört:

Denna överförsäkring är emellertid då det gäller gifta personer med minderåriga
barn obetydlig. Premien för livsvarig ålderspension från 65 år
jämte livsvarig änkepension utgör nämligen i genomsnitt cirka 85 % av
premien för en pensionsförsäkring med garanti avseende samma förmåner.
Finnas dessutom minderåriga barn, blir den del av försäkringen, som
måste anses ha livräntekaraktär, än större och kan beroende på barnens
ålder närma sig 100 %. Ej heller enbart ålderspensionsförsäkring med garanti
kan anses innebära nämnvärd överförsäkring, om den försäkrade är
gift eller gifter sig under försäkringstiden. Det bör också framhållas, att

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

cn ogift försäkringstagare vid giftermål har möjlighet att utan hälsoprövning
få försäkringen ändrad till livsvarig änkepension med bibehållet riskskydd.
Sedan behovet av barnpension bortfallit, har försäkringstagaren
möjlighet att utnyttja »överförsäkringen» för höjning av ålders- och eventuellt
även änkepension. Likaså kan han, om behovet av änkepension bortfaller,
ändra försäkringen så att »överförsäkringen» utnyttjas för höjning
av ålderspensionen och eventuellt även barnpensionen.

Riksförbundet har föreslagit, att frågan om en rättvis beskattning av pensionsförsäkring,
vid vilken livräntebelopp garanteras utgå under viss tid,
löses så, att den i försäkringen ingående kapitalförsäkringsdelen beskattas
på sätt kommittén föreslagit beträffande kapitalförsäkring i allmänhet. Riksförbundet
har härom anfört:

Genom jämförelse med tjänstepensionering på annat sätt än genom försäkring
har skattekommittén ådagalagt, att vid pensionsförsäkring avdragsrätt
för erlagda premier och skattskyldighet för utfallande försäkringsbelopp
bör föreligga, i den mån försäkringen ej innehåller utfästelser utöver
de för tjänstepensionering normala, och vidare att försäkringen i samma utsträckning
bör vara fri från ränte- och förmögenhetsbeskattning. För de nu
brukliga pensionsförsäkringsformerna gäller det då att överväga, vilka beskattningsregler
som för tillgodoseende av de fiskaliska intressena skola tilllämpas
å den kapitalförsäkringsdel, som innebär utfästelser utöver de nyss
nämnda. Av vad som förut återgivits av kommitténs synpunkter framgår,
att anledning ej föreligger att rubba på den hittillsvarande avdragsrätten"för
de erlagda premierna. Den enda ändring, som skulle behöva vidtagas i de nu
gällande skattereglerna för att tillgodose den av kommittén framförda kritiken,
blir då att införa skyldighet för försäkringsbolaget att erlägga ränteskatt
för denna i försäkringen ingående kapitalförsäkringsdel, samt att för
samma del beskatta försäkringstagaren enligt de för kapitalförsäkring föreslagna
reglerna.

Denna rent skatteprincipiella slutledning på grundval av de av kommittén
uppställda premisserna bör emellertid kompletteras med vissa synpunkter av
psykologisk art från den praktiska livförsäkringsverksamheten. Det visar
sig nästan alltid, att en försäkringstagare anser det vara en påtaglig fördel
att få åtnjuta avdrag för premierna, även om han ej därigenom "gör någon
ekonomisk vinning. Detta psykologiska moment bör, ej minst i nuvarande
ekonomiska situation, utnyttjas för att stimulera sparandet genom försäkring,
varför beskattningssystemet med avdragsrätt för premierna och skattskyldighet
för utfallande försäkringsbelopp bör användas så långt det ej av
andra skäl är olämpligt.

All erfarenhet från arbetet med nyanskaffning av livförsäkringar visar,
alt personer i de arbetsföra åldrarna ha mycket litet intresse för individuella
pensionsförsäkringar i form av rena livräntor eller överlevelseräntor. Denna
inställning är mycket förklarlig. Dels tillgodose dessa försäkringsformer,
som förut framhållits, i regel ej de behov av familjcskydd, som kunna uppkomma
under försäkringstiden, och dels vill individen ofta ej riskera många
års premieinbetalningar utan att något belopp kommer honom eller hans
familj tillgodo, vilket kan inträffa, om de till pension berättigade avlida, innan
några utbetalningar börjat. Sedan genom lagändring l!i:i2 fastslagits,
att rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen föreligger för premier, som
er lagts för pensionsförsäkring med garanti, har denna pensionsförsäkringsform
haft en kraftig utveckling. Vid utgången av år l!»:i2 utgjorde det pensionsförsäkrade
dödsfallskapilalet endast 45 milj. kr. Vid utgången av år

ti Ililuin/j till riksdagens protokoll Möt). 1 samt. \r03.

162

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

1946 utgjorde motsvarande belopp 1 433 milj. kr. Dessa siffror ge en antydan
om den enskilda pensionsförsäkringens stora betydelse för sparandet.
Pensionsförsäkringar i den form kommittén föreslår skulle visserligen kunna
fylla samma funktion, men enligt riksförbundets på erfarenhet grundade
uppfattning kan man icke räkna med att de skulle få härför erforderlig
spridning. Det skulle ur samhällets synpunkt vara olyckligt, om den fortsatta
utvecklingen av den enskilda pensionsförsäkringen skulle hindras genom
sådan ändring i skattelagarna, att avdragsrätt för pensionspremier ej
skulle medges i vidare mån än skattekommittén föreslår.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat, att
vid en kombinerad försäkring endast den del av premien, som avsåge pensionsförsäkringsdelen,
borde få avdragas i försäkringstagarens deklaration
och att vid en sådan försäkring den mot kapitalförsäkringsdelen svarande
premiereserven borde bliva räntebeskattad. Om så skedde, kunde man ej göra
gällande, att missbruk av skattereglerna förelåge — tvärtom borde åtskilliga
ej hittills förekommande kombinationer tillåtas. Skulle lagbestämmelserna
komma att ändras så, att kombinationer av nyssnämnda slag möjliggjordes,
hemställde förtroenderådet, att hänsyn toges till ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
konstruktion, enligt vilken försäkringsbeloppens storlek icke bestämdes
då premierna betalades. Utan sådant hänsynstagande skulle anstalterna
bliva försatta i sämre ställning än övriga försäkringsgivare. En del av
ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna hade nämligen redan en försäkringsform,
som mycket liknade försäkringsbolagens pensionsförsäkringar
med garanti beträffande 20-års utbetalningar, ehuru anstalternas försäkringar
enligt gällande lags bestämmelser icke betraktades som pensionsförsäkringar.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha uttalat, att den enda tillfredsställande
bestämningen av begreppet pensionsförsäkring innebure, att
garantidelen bibehölles; alla andra lösningar framstode som ett onödigt och
för det allmänna ekonomiskt betydelselöst tillkrånglande av en enkel sak.
Förutsättning för försäkringens godkännande som pensionsförsäkring borde
liksom förut vara, att försäkringsavtalet innehölle s. k. pensionsförsäkringsklausul
enligt punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.
Om försäkring utgjorde kombination av pensionsförsäkring och
annan försäkring, borde den anses uppdelad i två delar; den ena delen borde
beskattas som pensionsförsäkring, den andra som kapitalförsäkring.

Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län, mellankommunaln
prövningsnämnden, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Ränte- och
kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd ha uttalat, att ett genomförande
av kommitténs förslag, att ålderspension vid pensionsförsäkring
ej skulle få börja utgå vid en pensionsålder,
som med hänsyn till den försäkrades yrke
och förhållanden i övrigt kunde anses oskäligt låg,
komme att medföra olägenheter vid den praktiska tillämpningen. För att
undanröja dessa olägenheter borde en bestämd undre gräns fastställas för
den ålder, vid vilken pension skulle börja utgå. Riksförbundet har ytterligare
anfört, att ifrågavarande åldersgräns borde sättas tämligen låg med hänsyn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

163

tagen till den lägsta pensionsålder, som förekonune i allmän och enskild
tjänst. Möjlighet borde föreligga att tillämpa annan åldersgräns, då särskilda
förhållanden därtill föranledde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att pension vid pensionsförsäkring
bör kunna utgå med avtagande belopp.
Länsstyrelsen har härom yttrat:

Ofta nog skulle möjligheten att kunna variera pensionsbeloppen vara till
ovärderlig hjälp såsom t. ex. då försäkringstagaren-mannen avlider redan
vid relativt unga år efterlämnande hustru och en kanske talrik barnskara.
Det kan väl icke gärna råda någon tvekan om att i ett dylikt fall den efterlevande
hustrun skulle varit synnerligen betjänt av att pensionen i början utginge
med högre belopp för att senare då omkostnaderna och pretentionerna
minskats reduceras på lämpligt sätt.

I några yttranden har förordats, att temporära pensioner skola
anses hänförliga till pensionsförsäkring. Sålunda ha Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete anfört, att en brist i gällande lag
vore att temporär ålders- och änkepension ej godkändes som enskild pensionsförsäkring
men väl som tjänstepension. I stället för att utvidga området
av den enskilda pensioneringen med temporära pensioner föresloge
kommittén, att änkepension även då fråga vore om tjänstepension skulle vara
livsvarig (den finge dock upphöra vid omgifte). En någorlunda stor temporär
änkepension under barnens minderårighetstid och lämplig övergångstid
för yrkesutbildning vore emellertid socialt sett att föredraga framför en otillräcklig
livsvarig pension. Förbudet mot temporära pensioner bleve så mycket
mindre lämpligt som behovsprövningen av bostadstilläggen i folkpensionen
gjorde små pensioner i det närmaste värdelösa efter 67 års ålder. Härtill
komme, att de särskilda barnbidragen reducerades med viss del av efterlevande
makes inkomst. Särskilt för tjänstepensionsförsäkringens utbredning
bland arbetare torde det vara mycket angeläget, att smidig anpassning till
socialförsäkringens förmåner möjliggjordes. En nödvändig förutsättning
härför vore att temporära pensioner tillätes. Det kunde nämnas, att Arbetarepensionskassan
vid en planerad intensifiering av sin verksamhet haft för
avsikt att helt koncentrera sig på temporära pensioner.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett, att till pensionsförsäkring
bör hänföras jämväl temporär änkepension i kombination med livsvarig
egenpension. Riksförbundet har härom anfört:

Skattekommittén har själv i anknytning till ett av kommittén återgivet
uttalande av tjänstepensionsutredningen i sak anslutit sig till tanken på inrymmandet
under pensionsförsäkringsbegreppet av temporära änkepensioner.
Att kommittén det oaktat icke föreslagit detta har motiverats med att
nu gällande bestämmelse, att änkepension skall utgå till dess änkan dör
eller gifter om sig, om den borttages, måste ersättas med någon begränsning
av annat slag, och att man icke nu, utan att föregripa utvecklingen, kan i
lagen införa en sådan begränsning. Då ålderspensionsförsäkring med garanti,
om den försäkrade är gift, innebär utfästelse om temporär änkepension,
för det fall att den försäkrade avlider före garantitidens utgång, leder

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

riksförbundets förslag, att sådan försäkring skall hänföras till pensionsförsäkring,
till den enkla begränsningsregeln, att den temporära änkepensionen
skall vara kombinerad med livsvarig egenpension för att anses som pensionsförsäkring.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha uttalat, att även temporära pensioner borde hänföras till pensionsförsäkring.

I fråga om förslaget, att en försäkring skall anses som
pensionsförsäkring om rätten till pension på grund
av försäkringen och annan pensionsrätt tillsammans
äro av det slag, att villkoren för en pensionsförsäkring
ä r o uppfyllda, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa anfört:

Denna regel torde åtminstone i kommitténs utformning icke vara helt
lycklig. I vissa fall är den icke tillräckligt preciserad. Sålunda synes det
ej klart, huruvida man kan utföra en anpassning till de behovsprövade delarna
av folkpensionen. Att möjlighet härtill erbjudes, synes dock önskvärt.
Vidare lämnar kommitténs kombinationsregel fältet fritt för missbruk,
främst därigenom att avgörandet, huruvida en -vass kombination skall anses
såsom pensionsförsäkring eller ej, skall ske med utgångspunkt från förhållandena
vid försäkringens tecknande. Sålunda kan en person, som önskar
kringgå de för kapitalförsäkring gällande skattebestämmelserna, förfara på
så sätt, att han först tecknar en uppskjuten livränta på ett årsbelopp, som
är lika med det tilltänkta beloppet för kapitalförsäkringen. Därpå tecknas
kapitalförsäkringen i ett annat bolag. Kapitalförsäkringen klassificeras nu
som pensionsförsäkring. Därefter upphör försäkringstagaren med premiebetalningen
för livräntan, medan han fortsätter med kapitalförsäkringen,
vilken fortfarande beskattas som pensionsförsäkring. Den sistnämnda olägenheten
skulle kunna avhjälpas, om varje åtgärd, som vidtoges i samband
med en kombination av ifrågavarande slag, bedömdes enligt bestämmelserna
om ändring av pensionsförsäkring, lämnade i anvisningspunkt 10 till 32 §.

Inventerar man nu kombinationsmöjligheterna, skall man finna vissa anmärkningsvärda
förhållanden. Sålunda skulle varje medborgare kunna teckna
en kapitalförsäkring å 800 kronor, vilken genom kombination med folkpensionen
erhölle karaktär av pensionsförsäkring. Med samma effekt skulle
man i ett stort antal fall även kunna teckna kapitalförsäkringar i livförsäkringsbolag
och »kombinera» dessa med pensionsförsäkringar t. ex. i SPP.
Dylika konsekvenser, med vilka kommittén näppeligen torde hava räknat,
leda in på tanken, att tillåtelsen att kombinera försäkringar, tagna i olika
anstalter, begränsas till att endast omfatta livräntor samt att ‘kapitalförsäkring
må kombineras endast med livränta i samma anstalt. En dylik begränsning
förordas därför.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att man torde få utgå ifrån,
att kommittén avsett låta försäkringstagaren välja, huruvida han vid tecknande
av försäkring önskar åberopa annan pensionsrätt eller ej, och det
förutsättes, att bindande registrering härav får ske genom försäkringsgivarens
försorg.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat, att den nu berörda
sammanläggningsregeln i vissa avseenden vore oklar. Huruvida »annan pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

165

sionsrätt» förelåge kunde bliva föremål för talrika besvärliga tvister och
korame uppenbarligen att i hög grad komplicera administrationen och skattemyndigheternas
kontroll.

Överståthållarämbetet har ansett, att kretsen av de personer, till
vilka efterlevandepension vid pensionsförsäkring skall
kunna utgå, bör utvidgas till att omfatta även försäkringstagares
adoptivbarns och styvbarns barn.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha förordat, att då barn efter försörj arens bortgång ofta även
efter 21 års ålder äro i behov av medel för sin utbildning m. in. möjlighet beredes
att tillämpa en högre åldersgräns än 21 år beträffande
efterlevandepension till barn (då invaliditet icke föreligger).
På liknande sätt ha kammarrätten och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete
uttalat sig.

Beträffande den föreslagna inskränkningen i begreppet
pensionsförsäkring, såvitt angår tjänstepensioneringe
n, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa anfört, att kommittén givit begreppet pensionsförsäkring en
så snäv omfattning, att vissa inom tjänstepensioneringen legitima former
uteslutits. Pensionskassorna ville framhålla, att all tjänstepensionsförsäkring,
som meddelades av anstalt med koncession för utövande av sådan
verksamhet enligt kollektiva grunder, utan risk för missbruk torde kunna
hänföras till pensionsförsäkring. En sådan anstalt stode ju under tillsyn
av en på området särskild sakkunnig myndighet, varför en tillräcklig garanti
mot missbruk torde erhållas genom att tillsynsmyndigheten i samband
med prövningen av koncessionsansökan tillsåge, att lämpliga föreskrifter
för verksamhetens bedrivande fastställdes. Till pensionsförsäkring torde
härvid under motsvarande förutsättningar kunna föras även s. k. individuella
påbyggnader av tjänstepensionsförsäkring, vilka förekomme i mindre
omfattning.

Det syntes böra stadgas, att med koncessionerad anstalt likställdes anstalt,
som visserligen ej hade koncession enligt lagen om försäkringsrörelse
men som av Konungen prövades i berörda hänseende vara jämställd med
koncessionerad anstalt. Härvid torde närmast vissa pensionskassor, som vore
understödsföreningar, komma i fråga.

Pensionskassorna ha ansett, att såsom villkor för att en försäkring skall
betraktas som tjänstepensionsförsäkring bör gälla, att den anställde icke
förlorar sin rätt till densamma. Pensionskassorna ha härom anfört:

Skattekommittcn berör för sin del icke frågan om pensionsrättens oantastbarhet
i sin motivering till förslaget. Den föreslagna lagtexten synes
också oklar på denna punkt. Enligt anvisningarna till 46 § skall sålunda
ålderspension utgå till den försäkrade, för att den skall hänföras till pen -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

sionsförsäkring. Om en arbetsgivare tecknar försäkring för ålderspension
på en anställds liv och önskar, att försäkringen skall betraktas som pensionsförsäkring,
får pensionen icke utbetalas till arbetsgivaren utan skall
utgivas direkt till den anställde. Om avgiftsbetalningen avbrytes, t. ex. på
grund av den anställdes avgång ur tjänst, och försäkringen nedsättes till
fribrev, borde detta icke kunna föranleda, att beloppet utgives till någon
annan än denne anställde. Det förefaller oklart, huruvida det enligt förslaget
förutsättes, att pensionsförsäkringen kan ändras på sådant sätt, att den
anställde förlorar sin rätt till densamma.

Enär principen om pensionsrättens oantastbarhet har vunnit en allmän
anslutning i Sverige, synes det vara naturligt att låta den ingå bland de
villkor, som böra ställas på tjänstepensionsförsäkring. Ur samhällets synpunkt
är den oantastbara pensionsrätten en given fördel, emedan önskvärda
ombyten av anställning icke hindras genom oöverkomliga pensioneringskostnader
för de nya arbetsgivarna. När pensionsförsäkring införes vid ett
företag, torde för av arbetsgivaren bekostad del av pensionsförsäkringen den
intjänta pensionen icke behöva beräknas till högre belopp än som skulle
hava erhållits vid fortlöpande avgiftsbetalning från tidpunkten för utfästelsens
avgivande. Om försäkring tecknas under form av enskild pensionsförsäkring
men de facto måste anses som tjänstepensionsförsäkring, bör även
i sådant fall principen om pensionsrättens oantastbarhet tillämpas.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat:

Folksam vill emellertid ifrågasätta om icke den i gällande lag rådande
större friheten vid anordnande av tjänstepensionering än beträffande individuell
pensionsförsäkring bör bibehållas. Om bestämmelserna utformas så
att vissa former av tjänstepensionering beskattas hos arbetsgivaren och den
anställde under den aktiva tiden, innebär detta nämligen i de flesta fall en
mycket större skärpning av beskattningen på tjänstepensioneringen än i fråga
om enskild pensionering. Tjänstepensionering, som beskattas före pensionsåldern,
blir nämligen i avseende på arbetsgivarens kostnader beskattad
enligt de skattesatser, som gälla för rörelse. Är arbetsgivaren juridisk person,
blir sålunda dylik tjänstepensionering beskattad enligt de speciellt höga
skattesatser, som gälla för juridiska personer. Det sagda gäller visserligen
endast arbetsgivarens kostnader, men den ekonomiska effekten av skatteskärpning
av detta slag torde ytterst komma att drabba de anställda, då
en arbetsgivare genom skatteskärpning blir mindre benägen att göra pensionsutfästelser
till personalen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att kommitténs förslag
innebure, att de av kommittén uppställda kraven för att en försäkring
skulle anses som pensionsförsäkring skulle gälla även försäkring avseende
pensionering på grund av tjänst samt att avdrag från bruttointäkten av
rörelse icke finge göras för premier för annan livförsäkring än pensionsförsäkring.
Parentetiskt borde anmärkas, att någon dylik begränsning med
avseende å avdragsrätt för premier för försäkring av anställda icke föreslagits
beträffande inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan
fastighet.

Det betydelsefulla avsteg från nu gällande regler om rätt för rörelseidkare
att vid beskattningen verkställa avdrag för personalkostnader, som kommittén
sålunda föresloge, hade icke närmare motiverats. Enligt riksförbundets
mening kunde ej heller några bärande skäl åberopas till stöd för

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

167

den föreslagna ändringen. Det förefölle exempelvis orimligt, att en företagare,
som pensionerade en anställd genom att för honom teckna en genast
börjande livränta, vilken ju enligt kommitténs förslag ej vore att hänföra
till pensionsförsäkring, icke skulle äga att från rörelseinkomsten såsom
driftskostnad avdraga den erlagda engångspremien.

Anledning syntes saknas att ändra de hittillsvarande beskattningsreglerna
i vad gällde pensionering på grund av tjänst.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, intager enligt gällande skattebestämmelser
pensionsförsäkringen en gynnad ställning i jämförelse med kapitalförsäkringen.
Denna gynnade ställning framträder dels därutinnan att den skattskyldige
genom att taga en pensionsförsäkring kan uppnå en jämnare fördelning
av sin beskattningsbara inkomst, vilket medför en skattelindring på
grund av den statliga inkomstskattens progressivitet, dels därutinnan att vid
pensionsförsäkring, trots det att beskattningen av viss inkomst uppskjutes,
uppskovsränta icke erlägges. Även kapitalförsäkringen är emellertid i skattehänseende
förmånligt behandlad, enär ränteskatt uttages endast hos försäkringsbolaget
och därvid beräknas efter en skattesats, som ofta är lägre
än den som skulle ha tillämpats, om skatten uttagits hos försäkringstagaren.
Pensionsförsäkringarnas förmånsställning är därför enligt gällande regler
icke särskilt starkt framträdande. Kommittén har föreslagit, att individuell
ränte- och förmögenhetsskatt skall utgå för kapitalförsäkringar. Därest detta
förslag bifallits, skulle pensionsförsäkringens förmånsställning ha blivit
mera framträdande än för närvarande.

I likhet med kommittén anser jag, att någon berättigad invändning icke
kan resas mot den skattelindring, som vid pensionsförsäkring ernås genom
inkomstens jämnare fördelning över en längre tidsperiod, därest sådan försäkring
tages i pensioneringssyfte. Ej heller torde något vara att erinra mot
att uppskovsränta icke utgår vid pensionsförsäkring, enär dylik ränta i regel
icke uttages vid uppskov med beskattningen. Jag delar emellertid i princip
kommitténs uppfattning, att det allmänna icke har anledning att medgiva
nämnda förmåner i vidare utsträckning än som motiveras av försäkringstagarens
behov av egen- och efterlevandepensionering. Detta innebär med
andra ord, att det allmänna bör noga överväga vilka försäkringsformer som
bör givas en på sådant sätt gynnad ställning.

En i detta sammanhang ofta anförd synpunkt är den, att beskattningen
bör på lämpligt sätt anpassas efter de försäkringsformer, som arbeta sig
fram, och ej tvärtom. Häremot torde från rent principiell ståndpunkt icke
vara något att erinra. Emellertid kommer i praktiken skattelagstiftningen
genom att giva en gynnad ställning åt en viss försäkringsform att medverka
till att denna vinner en större utbredning. Sålunda torde den individuella
pensionsförsäkringens starka utveckling sedan år 1932 i hög grad
ha framdrivits av den ändring i skattelagstiftningen, som detta år genomfördes
och varigenom området för pensionsförsäkringen utvidgades. Då de

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

olika försäkringsformernas utbredning sålunda påverkas av beskattningens
utformning, följer härav icke blott att statsmakterna böra ägna uppmärksamhet
åt frågan, vilka försäkringsformer som böra gynnas genom skattelagstiftningen,
utan även att statsmakterna få anses i viss mån ansvariga
för den utveckling av försäkringsformerna, som ägt rum under inverkan
av skattelagstiftningen. Av denna anledning anser jag, att statsmakterna
icke böra placera försäkringsformer, till vilkas utbredning de genom skattelagstiftningen
medverkat, i en sämre ställning än de tidigare haft, såvida
icke vägande skäl föreligga härför.

Då jag icke ansett mig böra förorda kommitténs förslag att individuell
ränte- och förmögenhetsskatt skall utgå för kapitalförsäkring, erhåller icke
pensionsförsäkringen en mera gynnad ställning i förhållande till kapitalförsäkringen
än den för närvarande har. På grund härav finner jag det icke
vara erforderligt att vidtaga en så stark begränsning av pensionsförsäkringsbegreppet,
som kommittén föreslagit. Då emellertid pensionsförsäkringens
förmånsställning i viss utsträckning missbrukats såtillvida, att pensionsförsäkring
tecknats under sådana omständigheter att man måste förutsätta
annat syfte därmed än att tillgodose behovet av pensionering, finner jag likväl
viss inskränkning av pensionsförsäkringsbegreppet böra ske.

Det missbruk av pensionsförsäkringen, som stundom förekommit, torde
framför allt ha bestått i att pensionsförsäkring med utbetalning under visst
garanterat antal år anlitats för i huvudsak annat ändamål än pensionering.
Försäkringsanstalterna ha emellertid förklarat sig icke kunna driva individuell
pensionsförsäkring med efterlevandeskydd i erforderlig utsträckning
om icke den nyssnämnda försäkringsformen bibehålies. Då denna invändning
synes äga fog för sig, anser jag försäkringsformen alltjämt böra
i princip godkännas som pensionsförsäkring, varvid det garanterade antalet
utbetalningar liksom hittills bör begränsas till tjugu. Fråga uppkommer
då, vilka inskränkningar som kunna göras i den berörda försäkringsformen
för att undanröja förekommande missbruk utan att samtidigt ett lojalt
utnyttjande av försäkringsformen förhindras. Av skäl som i ett senare sammanhang
anföras torde någon begränsning av pensions- eller premiebeloppen
icke böra ske. I de fall, då pensionsförsäkring med utbetalning under
visst garanterat antal år tages i huvudsakligt syfte att göra en ur skattesynpunkt
förmånlig kapitalplacering, torde formerna med kort premiebetalningstid
och lång garanterad utbetalningstid vara särskilt lockande. Då ett
verkligt pensioneringssyfte föreligger, är det däremot naturligt, att vederbörande
under en relativt lång period avstår belopp av sin inkomst för detta
ändamål.

Beträffande försäkring, enligt vilken pension skall utgå under visst garanterat
antal år, föreslår jag därför att försäkring med längsta medgivna garantitid
hänföres till pensionsförsäkring endast under förutsättning att premier
skola erläggas under minst femton år. Då denna bestämmelse skulle
kunna kringgås genom en ojämn fördelning av premiebetalningen, bör därjämte
stadgas, att icke vid någon tidpunkt före femton år efter tecknandet

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

det sammanlagt erlagda premiebeloppet får överstiga vad som skulle ha inbetalats,
om premiebetalningen lika fördelats på de femton första åren från
tecknandet. För att undvika alltför stor ojämnhet i behandlingen av försäkringar
med femton års premiebetalning och försäkringar med något kortare
premiebetalning bör även vid sistnämnda försäkringar utbetalning under
visst garanterat antal år tillåtas. Jag föreslår därför, att vid pensionsförsäkring,
enligt vilken pensionen garanterats utgå under ett mindre antal
år än tjugu, premiebetalningstiden må med högst fem år understiga den tid,
under vilken pensionen garanterats skola utgå. Beträffande premiernas fördelning
under premiebetalningstiden bör gälla en regel motsvarande den,
vilken jag föreslagit för det fall att premierna skola inbetalas under femton
år.

Om en försäkring ändras viss tid efter tecknandet, bör vid tillämpning av
de föreslagna bestämmelserna efter ändringen av försäkringen så anses som
om försäkringen från början avtalats att gälla intill tidpunkten för ändringen
enligt de ursprungliga villkoren och därefter enligt de ändrade. I annat
fall skulle bestämmelserna kunna kringgås exempelvis genom att försäkringen
förvandlades till fribrev. Om sålunda avtalats, att garantitiden skall
utgöra tjugu år och premiebetalningstiden femton år, samt försäkringen
åtta år efter tecknandet förvandlas till fribrev, bör den garanterade utbetalningstiden
samtidigt reduceras till tretton år för att försäkringen skall bibehålla
sin karaktär av pensionsförsäkring.

Ändras försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring helt eller delvis övergår
till kapitalförsäkring, skola enligt gällande bestämmelser mot kapitalförsäkringen
svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten
för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp och
alltså utgöra skattepliktig intäkt. Denna bestämmelse är för närvarande icke
tillämplig på det fall, då en pensionsförsäkring förvandlas till fribrev. En
förutsättning för att försäkringspremien skall få avdragas är visserligen för
närvarande att premiebetalningen skall vara fördelad över en tid av mer
än fem år, men en kortare premiebetalningstid hindrar icke, att en försäkring
kan hänföras till pensionsförsäkring. För att icke den av mig förordade
bestämmelsen om viss minsta premiebetalningstid vid pensionsförsäkring
med utbetalning under visst garanterat antal år skall kunna kringgås genom
att en pensionsförsäkring förvandlas till fribrev, bör den nyss omnämnda
påföljden vid ändring av försäkringsavtal inträda även vid sådan förändring
av pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år
till fribrev, vilken medför att efter ändringen den garanterade utbetalningstiden
med mer än fem år överstiger premiebetalningstiden.

I övrigt förordar jag i sak endast mindre ändringar i de nuvarande bestämmelserna
rörande pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat
antal år. Av redogörelsen för gällande rätt (s. 62 ff.) framgår vilka
försäkringsformer som ingå i sådan försäkring. Då de ifrågavarande bestämmelserna
i sin nuvarande lydelse äro ganska invecklade, finner jag
mig böra förorda viss förenkling av desamma. De belopp, som på grund av

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sådan försäkring utgå efter pensionstagarens död, äro avsedda till försörjning
av efterlevande. Det synes därför lämpligt att beteckna sådana belopp
såsom efterlevandepension, vilken utgår oberoende av viss pensionstagares
liv, eller, med ett kortare uttryck, försörjningsränta.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller bör såsom villkor
för att försörjningsränta skall hänföras till pensionsförsäkring gälla, att
räntan skall vara kombinerad med livsvarig ålders- eller efterlevandepension
ä minst samma årsbelopp som räntan samt att den skall utgå högst tjugu år
efter den försäkradés död. Av pensionsförsäkringsformer, enligt vilka försörjningsränta
är kombinerad med livsvarig ålderspension, förekommer i
praktiken så gott som uteslutande den försäkringsform, vid vilken pensionsåldern
enligt gällande bestämmelser fastställts till högst 70 år. Då
försörjningsräntan kan utgå under högst tjugu år, följer härav, att den
måste upphöra senast vid den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90
år. Jag föreslår därför, att vid pensionsförsäkring försörjningsränta i kombination
med livsvarig ålderspension ej skall få utgå efter sistnämnda tidpunkt.
Den nuvarande bestämmelsen, att pensionsåldern skall vara högst 70 år,
torde däremot utan olägenhet kunna ersättas med ett stadgande, att försörjningsräntan
får utgå under högst så lång tid som motsvarar skillnaden mellan
90 år och pensionsåldern.

I fråga om pensionsförsäkring, i vilken försörjningsränta ingår, böra vidare
gälla samma bestämmelser om viss lägsta pensionsålder och om begränsning
av kapitalbelopp, som jag i fortsättningen föreslår skola tillämpas beträffande
annan pensionsförsäkring.

Vad angår den vanliga pensionsförsäkringen, i vilken försörjningsränta
icke ingår, torde någon risk för missbruk i stort sett icke föreligga. Någon inskränkning
i fråga om premiebetalningstiden för att begränsa den möjlighet
till utjämning av inkomsten, som nu förefinnes, bör därför icke ske. Tvärtom
finner jag en utvidgning böra ske såtillvida, att skattskyldig bör äga rätt
till avdrag för premier även då försäkring av förevarande slag tecknats mot
engångspremie. Till denna fråga torde jag senare få återkomma i samband
med att jag till behandling upptager spörsmålet om avdrag för premier och
beskattning av utfallande belopp.

I ett par avseenden torde, utöver vad förut föreslagits, en inskränkning av
det nuvarande pensionsförsäkringsbegreppet böra ske. För närvarande finnas
icke bestämmelser om viss lägsta pensionsålder vid pensionsförsäkring.
Kommittén har föreslagit att ålderspension ej skall få börja utgå vid pensionsålder,
som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i
övrigt vid avtalets ingående kan anses oskäligt låg. Härvid har kommittén
ansett att en pensionsålder, ej understigande 60 år för man och 55 år för
kvinna, i allmänhet är rimlig, även om för vissa yrken eller på grund av
särskilda förhållanden i övrigt lägre pensionsålder kan ifrågakomma. I kungörelsen
den 30 december 1947 angående anordnandet av den frivilliga statliga
pensionsförsäkringen föreskrives en lägsta pensionsålder av 55 år. Med
hänsyn bland annat härtill finner jag, att pensionsåldern vid pensionsförsäk -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ring icke bör få understiga 55 år, därest icke särskilda förhållanden därtill
föranleda, t. ex. den omständigheten att i visst yrke pensionsåldern är lägre
eller att varaktig arbetsoförmåga föreligger. Varaktig arbetsoförmåga bör i
detta sammanhang anses vara för handen, även om arbetsförmågan icke
nedsatts i sådan grad att invalidpension i egentlig mening skolat utgå. Lägre
pensionsålder på grund av varaktig arbetsoförmåga bör vara tillåten såväl
då arbetsoförmågan föreligger vid försäkringens tecknande som då den inträder
under försäkringstiden. I senare fallet bör alltså ändring av försäkringen
kunna medgivas. Därest bestämmelserna avfattas i enlighet med vad jag
nu föreslagit, torde några egentliga svårigheter att tillämpa dem i praktiken
icke uppkomma.

Förutom de belopp av kapitalkaraktär, som förekomma vid pensionsförsäkring
med utbetalning under ett garanterat antal år, kan genom pensionsförsäkring
utfästas vissa andra kapitalbelopp. Enligt anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen får sålunda med livränteförsäkring kombineras
kapitalförsäkring å belopp sammanlagt ej överstigande livräntas dubbla
årsbelopp; härvid skall i fråga om änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp
anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka. Kommittén
har ansett en dylik kombination fortfarande böra tillåtas men bär föreslagit
begränsning av kapitalbeloppens storlek så att dessa tillsammans icke
må överstiga det årliga egenpensionsbeloppet, ökat med det årliga pensionsbeloppet
till efterlevande make. Jag har i huvudsak intet att erinra mot
förslaget.

I några yttranden ha framförts önskemål om att till pensionsförsäkring
måtte hänföras även vissa försäkringsformer, vilka icke för närvarande anses
såsom pensionsförsäkring. I anledning härav förordar jag i fortsättningen
vissa utvidgningar av pensionsförsäkringsbegreppet.

Invalidpension hänföres enligt gällande bestämmelser till pensionsförsäkring,
om den är livsvarig och börjar utgå vid varaktig arbetsoförmåga. Kommittén
har föreslagit, att invalidpension skall hänföras till pensionsförsäkring
även om den utgår endast temporärt vid övergående arbetsoförmåga.
Då en dylik utvidgning av pensionsförsäkringsbegreppet icke torde medföra
några olägenheter, förordar jag förslaget i denna del.

För att försäkring, enligt vilken ålders- eller änkepension utgår, skall
hänföras till pensionsförsäkring, erfordras enligt gällande bestämmelser,
att pensionen skall vara livsvarig. I fråga om änkepension anses dock pensionen
livsvarig även om den upphör vid omgifte. En följd av kravet, att
pension skall vara livsvarig, har ansetts vara att ålders- eller änkepension
ej heller får utgå med avtagande belopp. En pension, som till viss ålder
utgår med ett högre belopp och därefter med ett lägre, kan ju uppfattas
som sammansatt av en temporär och en livsvarig pension. I förtydligande
syfte har kommittén föreslagit, att ålders- eller änkepension ej får utgå
med belopp, som avtager med pensionstagarens stigande ålder. Kommittén
har däremot icke förordat, att försäkring, enligt vilken temporär pension
av berörda slag utfästes, skall hänföras till pensionsförsäkring utom i ett

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

särskilt fall, nämligen då pensioner, som utgå på grund av försäkringen
och av annan grund, tillsammans bilda en livsvarig pension å ett icke avtagande
belopp.

Såsom i några yttranden framhållits torde ett visst behov av temporära
pensioner föreligga. Ett sådant behov skulle icke helt tillgodoses genom
kommitténs förslag om sammanläggning av olika pensionsförmåner. Då
detta förslag dessutom, såsom i ett par yttranden anmärkts, synes komma
att medföra svårigheter vid den praktiska tillämpningen, finner jag mig
icke böra förorda dess genomförande. Jag föreslår i stället att försäkringar,
enligt vilka temporära pensioner skola utgå, skola även utan samband med
pensionsrätt av annan grund hänföras till pensionsförsäkringar. Härvid bör
dock undantag göras för det fall, att fråga är om pension, som skall utgå
under kortare tid än fem år, eller om försäkring, i vilken försörjningsränta
ingår. En temporär pension i förening med försörjningsränta kommer
nämligen den rena kapitalutbetalningen så nära att försäkringar, innehållande
dylik utfästelse, icke lämpligen böra hänföras till pensionsförsäkring.
Detsamma gäller beträffande andra försäkringar, enligt vilka temporära
pensioner skola utgå under kortare tid än fem år, i varje fall då fråga är
om pensioner å större belopp. Det torde emellertid vara önskvärt, att personer,
för vilka 67 år är en för hög pensionsålder, skola ha möjlighet att
komplettera folkpensionen med en pensionsförsäkring, enligt vilken temporär
pension skall utgå under kortare tid än fem år. För att förhindra
missbruk bör härvid den årliga pensionen icke få överstiga ett belopp, motsvarande
ungefärligen vad sammanlagt högst kan utgå som folkpensionsförmåner.
Med hänsyn härtill finner jag att försäkring, enligt vilken utgår
temporär pension å högst 3 000 kronor årligen, bör kunna hänföras till
pensionsförsäkring även om pensionen skall utgå kortare tid än fem år,
dock lägst två år.

Försäkring, som innehåller utfästelse om efterlevandepension, hänföres
för närvarande till pensionsförsäkring endast om efterlevandepensionen är
att anse som änke- eller pupillpension. Försörjningsränta utgör emellertid
i själva verket en efterlevandepension, som utgår helt oberoende av viss efterlevandes
liv, dock högst under tjugu år. Försäkring, enligt vilken försörjningsränta
skall utgå, hänföres alltså till pensionsförsäkring, även om den
icke är att anse som änke- eller pupillpensionsförsäkring. Det synes då icke
tinnas anledning att från pensionsförsäkringens område utesluta en försäkring,
enligt vilken efterlevandepensionen skall upphöra vid viss angiven pensionstagares
död, blott därför att den icke är att betrakta som änke- eller
pupillpensionsförsäkring. Jag föreslår därför, att till pensionsförsäkring
hänföres försäkring, enligt vilken efterlevandepension skall utgå, oavsett
vem som är pensionstagare.

Med den sålunda föreslagna utvidgningen, vilken innebär att änke- och
pupillpensionsförsäkringen ersättes med en allmän efterlevandepensionsförsäkring,
finnes icke längre anledning att bibehålla begreppet pupillpension.
Frågan om viss slutålder för pupillpension saknar i följd härav aktualitet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

173

Enligt departementsförslaget betecknas såsom kapitalförsäkring sådan
livförsäkring, soin icke i enlighet med vad förut sagts är att hänföra till
pensionsförsäkring.

Utgör försäkring en kombination av livränte- och kapitalförsäkring av
den art, att försäkringen icke skall hänföras till pensionsförsäkring, skall
enligt gällande bestämmelser försäkringen anses uppdelad på en kapitalförsäkring
och en livränteförsäkring. En försäkring, som innehåller förutom
utfästelser, vilka ingå i pensionsförsäkring, jämväl andra utfästelser, bör
där försäkringstagaren så önskar kunna i dess helhet hänföras till kapitalförsäkring.
Uppdelningen bör därför icke göras obligatorisk.

Det är givetvis mest tillfredsställande, om tjänstepensioneringen i beskattningshänseende
följer samma regler som den individuella pensionsförsäkringen.
För att nå detta resultat har kommittén föreslagit, att arbetsgivare
i sin förvärvsverksamhet skall erhålla avdrag endast för premier, vilka avse
försäkring, som enligt vad förut sagts bör hänföras till pensionsförsäkring;
endast på grund av sådan försäkring utfallande belopp skola beskattas hos
mottagaren. Däremot skall arbetsgivaren icke erhålla avdrag för premier
för kapitalförsäkring, och belopp, som utfalla på grund av dylik försäkring,
skola icke beskattas hos mottagaren.

För närvarande torde det understundom förekomma att en arbetsgivare,
som av ekonomiska skäl icke kan ordna en verklig pensionsförsäkring åt
sina anställda eller en del av dem, i stället tager en kapitalförsäkring å ett
mindre belopp att utbetalas till den anställde, då han vid viss ålder lämnar
tjänsten, eller till hans efterlevande, om han dör dessförinnan. Jag torde även
få erinra om att vissa försäkringsbolag nyligen erhållit Kungl. Maj:ts stadfästelse
å grunder för kollektiv kapitalförsäkring för dödsfall. Avsikten är,
att sådan försäkring skall meddelas åt bl. a. grupper av anställda. Därvid förutsättes,
att arbetsgivaren i många fall skall komma att i viss utsträckning
bidraga till premierna. Premieutgifterna uti ifrågavarande fall torde
vara att hänföra till sådana omkostnader, som enligt bestämmelserna i 22,
25 eller 29 § kommunalskattelagen äro avdragsgilla. Därest arbetsgivaren
skulle vägras avdrag för premier i dylika fall, torde detta kunna förutsättas
leda till att han icke kommer att medverka till att ordna försäkringsfrågan
för sina anställda. En dylik utveckling är givetvis icke önskvärd.

Arbetsgivaren bör därför erhålla avdrag för de premier han erlagt för sina
anställda även i de fall, då fråga är om kapitalförsäkring. Härvid bör den
anställde vara skattskyldig för de av arbetsgivaren erlagda premierna; i den
löneuppgift, som arbetsgivaren avlämnar till ledning för arbetstagarens taxering,
bör således premiebeloppet upptagas såsom inkomst. Då premierna
avse kapitalförsäkring, bör den anställde icke få åtnjuta avdrag för desamma
i vidare mån än de rymmas inom det enligt 4(5 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen
medgivna avdraget. Detsamma bör gälla i fråga om de premier,
som erlagts av arbetstagaren själv. I följd härav böra de utfallande
kapitalbeloppen vara skattefria hos mottagaren.

Därest beskattningen ordnas på sätt nyss sagts, kommer kapitalförsäkring

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

alltid att i skattehänseende behandlas lika, vare sig den tages med eller utan
samband med tjänst. För den försäkrade torde denna lösning även vara mest
tillfredsställande, framför allt därför att han eller hans dödsbo slipper att
beskattas för det utfallande kapitalbeloppet; då detta i många fall är betydande
i förhållande till årsinkomsten vid det tillfälle, då beloppet utgår,
skulle en beskattning därav som inkomst till följd av skatteprogressionen
medföra olägenheter.

Mot den föreslagna lösningen kunde måhända invändas, att om arbetsgivaren
erlägger premie kollektivt för en grupp anställda det i vissa fall
kunde vara svårt att avgöra hur stor del av den erlagda premien som belöper
på varje arbetstagare. Någon egentlig svårighet härvidlag synes emellertid
knappast föreligga; även om stundom fördelningen måste ske efter
approximativa grunder, torde med hänsyn till de låga premierna någon olägenhet
härav icke uppkomma för arbetstagarna. Vidare skulle den invändningen
kunna göras, att om arbetstagaren skulle beskattas för de premier,
som arbetsgivaren erlade för honom, menliga verkningar kunde uppstå för
arbetstagaren i det fall att arbetsgivaren inbetalade en större engångspremie
eller eljest en premie uppgående till högre belopp. Häremot bör emellertid
framhållas, att man torde kunna förutsätta, att arbetsgivaren icke ordnar
försäkring mot engångspremie i de fall, då detta skulle medföra olägenheter
för arbetstagaren. För övrigt bär arbetsgivaren möjlighet att vid
försäkring med flera års premieinbetalning under visst år inbetala större
premie än som belöper på detta år, utan att därav behöva föranledas olägenheter
ur beskattningssynpunkt för arbetstagaren. Arbetsgivaren kan
nämligen överenskomma med försäkringsanstalten om att det inbetalda
beloppet skall under kommande år successivt användas till att täcka därunder
förfallande premier. Därest han förbinder sig att icke återfordra beloppet,
torde han vara berättigad att vid taxering erhålla avdrag därför.
Arbetstagaren kommer då att beskattas för premierna, såsom om de erlagts
i normal ordning.

Då pensionsförsäkring tagits i samband med tjänst, böra arbetsgivare och
arbetstagare erhålla avdrag för erlagda premier. Om arbetsgivaren erlägger
premier för arbetstagarens räkning, är arbetstagaren rätteligen skattskyldig
för beloppet därav men äger samtidigt erhålla avdrag för samma belopp. I
likhet med vad som för närvarande sker kan man därför bortse från detta
mellanled i beskattningen, varav följer att arbetstagaren icke behöver upptaga
de av arbetsgivaren erlagda premierna som inkomst men icke heller
äger åtnjuta avdrag därför. Arbetsgivaren behöver därför icke lämna uppgift
å premiebeloppet till taxeringsmyndighet.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha ansett, att endast tjänstepensionsförsäkring, enligt vilken den
anställdes pensionsrätt vore oantastbar, borde i beskattningshänseende hänföras
till pensionsförsäkring. Såsom pensionskassorna framhållit har principen
om pensionsrättens oantastbarhet redan vunnit allmän anslutning här
i riket såvitt angår den enskilda tjänstepensioneringen. Däremot är pensionsrätten
för statstjänstemän icke oantastbar, och detsamma torde vara förhål -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

landet beträffande vissa kommuners tjänstemän. Då frågan om oantastbarhet
beträffande den statliga och kommunala pensionsrätten icke kan upptagas
i detta sammanhang, anser jag mig icke nu kunna gå in på den av
pensionskassorna väckta frågan.

c) Rätt. till avdrag för försäkringspremier samt beskattning av
utfallande försäkringsbelopp.

1. Kapitalförsäkring.

Kommittén.

Kommittén har icke föreslagit ändring i hittills gällande huvudregel beträffande
kapitalförsäkring, nämligen att avdrag icke medgives för försäkringspremien
men att utbetalt försäkringsbelopp icke beskattas. I fråga
om livränteförsäkringar, som icke äro pensionsförsäkringar, har kommittén
föreslagit att, liksom fallet är vid kapitalförsäkringar, avdrag icke medgives
för försäkringspremier och att utfallande belopp skola helt undantagas
från beskattning. Detta sammanhänger med att enligt kommitténs
förslag dels hos försäkringsanstalten skall beskattas avkastningen även
av sådana tillgångar, som belöpa å dylika livränteförsäkringar, dels hos försäkringstagaren
skall uttagas skatt för räntan å premiereserven och förmögenhetsskatt
för premiereserven enligt samma grunder som för kapitalförsäkringar.
Då den nuvarande beskattningen av ett reducerat livräntebelopp
just avser att träffa räntan på försäkringens premiereserv, har kommittén
föreslagit att denna beskattningsform skall försvinna.

Vad angår den nu medgivna rätten att vid taxering avdraga premier intill
ett belopp av 200 kronor har kommittén uttalat, att med hänsyn till utformningen
av kommitténs förslag rörande beskattning av kapitalförsäkring
anledning kunde synas föreligga att avskaffa rätten till sådant avdrag. Emellertid
föresloge kommittén, att rätten till avdrag av ifrågavarande slag bibehölles.
Enligt kommitténs förslag skulle för livförsäkringsanstalterna
statlig inkomstskatt uttagas efter samma skala som gällde för fysiska personer
i det lägsta inkomstskikt, där beskattning förekomme. De försäkringstagare,
vilka tillhörde detta skikt, erhölle då icke någon förmån genom den
föreslagna utformningen av räntebeskattningen. Kommittén hade ansett
lämpligt, att visst avdrag för premier medgåves, för att icke de nuvarande
skatteförmånerna för försäkringstagare, tillhörande det ifrågavarande och
närmast högre liggande skikt, skulle minskas.

Med hänsyn till att kommitténs förslag till utformning av räntebeskattningen
medförde en viss, ehuru obetydlig minskning av förmånerna i beskattningshänseende
även för försäkringstagare, som tillhörde de lägsta inkomstskikten,
förcsloge kommittén, att gränsen för avdraget höjdes till 300
kronor. För en höjning talade även penningvärdets fall. En höjning av avdraget
utöver 300 kronor ansåge sig kommittén icke kunna förorda. Enligt
gällande lag finge avdraget för sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring
samt för livförsäkring, som ej vore pensionsförsäkring, sammanlagt ej
överstiga 200 kronor, vilken gräns alltså enligt kommitténs förslag skulle

176

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

höjas till 300 kronor. Enligt kommitténs senare återgivna förslag skulle
premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt visst slag av olyckslallsförsäkring
få avdragas utan begränsning. Härigenom ökades ytterligare
utrymmet för avdrag i fråga om livförsäkringspremier.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har, i syfte att främja försäkringssparande!, förordats
en större höjning av det nuvarande 200-kronorsavdraget än kommittén
föreslagit. Sålunda ha Landsorganisationen och De fria sjukkassornas
förbund föreslagit, att avdraget höjes till 400 kronor. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har ansett att avdraget bör bestämmas till 400 kronor jämte 200
kronor för varje barn under viss ålder. Svenska försäkringsbolags riksförbund
har uttalat, att riktigast vore om avdragsrätten graderades med hänsyn
tagen till familjens storlek. Riksförbundet ville dock ej sträcka sig
längre än att förorda, att gränsbeloppet för gifta personer tillsammans bestämdes
till dubbla det av kommittén föreslagna beloppet eller till 600 kronor.
Även Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete ha ansett, att avdraget
för äkta makar bör bestämmas till 600 kronor. Försåkringsanstalterna ha
vidare framhållit, att kommittén icke föreslagit någon ändring i den nu
gällande inskränkningen i avdragsrätten, att avdrag endast finge ske med
belopp, varmed premierna överstege vad som uppburits i vinst och premieåterbäring.
Enligt kommitténs förslag beskattades emellertid i princip icke
blott tilldelad återbäring utan även annat hos anstalten uppsamlat överskott.
Med hänsyn härtill borde nämnda inskränkning i avdragsrätten borttagas.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har föreslagit, att det nuvarande
200-kronorsavdraget borttages. Riksförbundet har härvid uttalat, att
en dylik lösning avgjort syntes mera logisk och att sociala skäl för bibehållande
av avdraget numera näppeligen torde kunna anföras. Det vore utomordentligt
vanligt, att maximibeloppet utnyttjades. Detta innebure, att
alla skattskyldiga finge åtnjuta samma avdrag. Den större inkomsttagaren
vunne då en större skattelättnad för sina försäkringar än den mindre, vilket
knappast kunde anses motiverat.

Departementschefen.

Liksom kommittén finner jag att beträffande kapitalförsäkring — i den
betydelse begreppet har enligt departementsförslaget — premien icke bör få
avdragas och utfallande belopp icke bör beskattas.

Såsom jag tidigare framhållit, bör vid en blivande allmän revision av
skattelagstiftningen övervägas, i vad mån ytterligare förenklingar kunna
genomföras i fråga om beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare.
Vid en dylik revision torde böra prövas bl. a. frågan om
avskaffande av det nuvarande 200-kronorsavdraget. Vid sådant förhållande
anser jag mig icke nu böra föreslå en höjning av nämnda avdrag.

I anledning av Försåkringsanstalterna Folket-Samarbetes anmärkning, att

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 93.

177

kommittén icke föreslagit ändring i nu gällande stadgande, att avdrag för
försäkringspremier får ske med endast det belopp, varmed premien överskjuter
vad som uppburits i vinstutdelning eller premieåterbäring, bör
framhållas, att sålunda uppburet belopp till en del kan utgöras av medel,
som icke beskattats hos försäkringsanstalten. Då återbäringsbeloppen i regel
äro relativt obetydliga, anser jag mig dock böra i förenklande syfte förorda,
att det ifrågavarande stadgandet upphäves.

2. Pensionsförsäkring.

Kommittén.

Beträffande all pensionsförsäkring har föreslagits att —- liksom för närvarande
är fallet i fråga om försäkringar, som hänföras till pensionsförsäkringar
—■ avdrag skall medgivas för premien, medan utbetalt pensionsbelopp
i sin helhet skall beskattas såsom intäkt av tjänst.

Kommittén har övervägt, huruvida rätten till avdrag för pensionsförsäkringspremier
liksom nu bör vara obegränsad eller om den avdragsgilla premien
bör maximeras. Kommittén har härom anfört:

Skäl för en maximering kunna anföras. Såsom ovan framhållits medför
rätten till avdrag för premien och beskattningen av utfallande pensionsbelopp
i regel en minskning i skattebördan, enär den skattskyldige ofta befinner
sig vid en lägre punkt i den progressiva skatteskalan, då pensionen
utbetalas än då premierna inbetalas, en minskning som dock är principiellt
riktig i den mån den kan anses motsvara en utjämning över den skattskyldiges
återstående livstid av den under hans aktiva tid intjänade arbetsinkomsten.
Om däremot pensionspremien icke erlägges av den skattskyldiges
arbetsinkomst utan av annan inkomst eller av förmögenhet, finnas
icke samma skäl att anse minskningen i skattebördan såsom principiellt
riktig. Det kunde därför vara befogat att begränsa den avdragsgilla pensionsförsäkringspremien
till viss del av den skattskyldiges inkomst av eget arbete.

Emellertid har kommittén funnit en sådan begränsning av avdragsrätten
för pensionsförsäkringspremier stöta på oöverstigliga praktiska svårigheter.
Det är först och främst i många fall, exempelvis i fråga om jordbruksfastighet
eller rörelse, omöjligt att avgöra i vad mån inkomst är att anse som inkomst
av eget arbete. Vidare skulle växlingar i den skattskyldiges inkomster
kunna få till följd, att premien för en pensionsförsäkring ett år finge avdragas
helt men ett annat år blott till viss del. I så fall borde endast viss del av
den utfallande pensionen beskattas, vilket skulle medföra betydande komplikationer
vid taxeringsarbetet. För att undvika komplikationer av denna
art skulle det bliva nödvändigt att redan vid försäkringens tecknande avgöra,
huruvida försäkringen med hänsyn till den försäkrades inkomst av
eget arbete skulle under hela den återstående premiebetalningstiden berättiga
till avdrag för premien, oavsett senare inträdande förändringar i inkomsten.
Vid ett sådant avgörande skulle det alltså bliva nödvändigt att bedöma
försäkringstagarens sannolika framtida inkomster av eget arbete. Ett dylikt
bedömande måste emellertid inrymma ett alltför starkt moment av godtycke
för att böra ligga till grund för skatterättsliga avgöranden.

Kommittén har med hänsyn till de ovan antydda svårigheterna ansett sig
icke böra föreslå eu begränsning av avdragsrätten för pensionsförsäkrings 1*2

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

premier i förhållande till den skattskyldiges inkomst av eget arbete. Ej heller
har kommittén funnit anledning att föreslå en maximering av den avdragsgilla
premien till ett för alla skattskyldiga lika belopp. En maximering
av den sist nämnda arten skulle nämligen ävenledes förorsaka betydande
komplikationer, exempelvis då en person har flera pensionsförsäkringar, vilka
tecknats vid olika tidpunkter och för vilka premiebetalningen upphör vid
olika tidpunkter. I sådant fall skulle maximering kunna medföra, att premien
för en pensionsförsäkring blev avdragsgill vissa år men icke andra,
vilket skulle få samma konsekvenser för beskattningen av utfallande belopp,
som ovan nämnts.

Att kommittén ansett sig kunna avstå från att föreslå en maximering av
den avdragsgilla pensionsförsäkringspremien sammanhänger med den föreslagna
inskränkningen i definitionen av begreppet pensionsförsäkring. Enligt
kommitténs mening är risken, att pensionsförsäkringar efter denna inskränkning
skola i någon större omfattning utnyttjas i syfte att undgå skatt,
väsentligen minskad.

Kommittén har föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken
dylik avdragsrätt icke föreligger i fråga om s. k. engångs premie, borttages.
Avdrag bör alltså enligt kommitténs förslag medgivas för alla för pensionsförsäkring
erlagda premier oberoende av den tid, under vilken premieinbetalningen
fullgöres, i följd varav utfallande försäkringsbelopp skola i sin
helhet beskattas. Kommittén har vidare anfört:

Den nuvarande regeln, enligt vilken avdragsrätt för engångspremie icke
medgives, har närmast motiverats med att en dylik avdragsrätt ofta icke
kunnat utnyttjas, enär premiebeloppet kanske många gånger överstigit försäkringstagarens
årsinkomst. Man har då ansett det hårt, att i sin helhet
beskatta utfallande försäkringsbelopp, och i stället vägrat avdrag för premien
men till beskattning tagit en reducerad del av pensionsbeloppet. Det
är emellertid att märka, att åtskilliga engångspremier äro av den storlek,
att avdrag för desamma väl kunde tillgodonjutas vid taxeringen; så är t. ex.
i regel fallet med de inbetalningar som göras i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt.
Genom att i dylika fall avdragsrätt för premien icke medgives,
bliva ju dessa försäkringar i beskattningshänseende mindre gynnsamt behandlade
än andra sådana.

Enligt gällande bestämmelser hänföres till försäkring mot engångspremie
icke blott försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall
erläggas på en gång utan även sådana, där premien erlägges i olika poster
inom en tid av högst fem år. Sistnämnda föreskrift torde hava tillkommit
för att förhindra, att genom en i sak betydelselös uppdelning av
en engångspremie i flera poster en försäkring skulle kunna betagas sin karaktär
av försäkring mot engångspremie. Den gjorda gränsdragningen mellan
olika slag av premiebetalning lider emellertid av betänkliga svagheter.
Enligt bestämmelsen föreligger icke engångspremie, så snart någon del av
premien enligt avtal skall erläggas senare än fem år efter dettas slutande.
Härigenom kan även med gällande definition en försäkring mot engångspremie
förvandlas till försäkring mot annan premie genom att en obetydlig
del av engångspremien utbrytes och erlägges senare än fem år efter försäkringens
tecknande. Försök till kringgående av denna art hava, såsom
ovan nämnts, föranlett livförsäkringsbolagen att ingå en överenskommelse
att icke bevilja pensionsförsäkringar med premiebetalningen anordnad på
visst sätt. Denna överenskommelse kan dock medföra, att åtskilliga legitima
önskningar från försäkringstagarnas sida icke kunna tillmötesgås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

179

Av det förestående framgår, att betydande olägenheter vidlåda den nuvarande
behandlingen av livränteförsäkring mot engångspremie. Å andra
sidan kan det icke förnekas, att en beskattning av utfallande livräntebelopp
i deras helhet skulle innebära en orättvisa i sådana fall, då försäkringstagaren
icke kunde helt utnyttja avdragsrätten på den grund, att engångspremien
översteg hans skattepliktiga inkomst. En sådan beskattning skulle
i många fall medföra, att skattskyldiga måste avstå från att ordna sin åldersförsörjning
genom en livränteförsäkring, oaktat måhända en sådan vore
den för dem bästa utvägen. Kommittén har för den skull övervägt möjligheterna
att införa viss valrätt för den skattskyldige, så att han antingen kunde
få avdrag för engångspremie, varvid utfallande belopp skulle beskattas,
eller mot avstående av avdragsrätten kunde få utfallande belopp skattefria.
Emellertid har kommittén ansett en sådan valrätt ur olika synpunkter
mindre lämplig och därför stannat för en annan utväg att tillgodose de senast
angivna önskemålen.

Kommittén har yttrat, att de försäkringar, beträffande vilka olägenheterna
med rätt till avdrag för engångspremien och beskattning av hela den utfallande
livräntan framträdde starkast, vore de genast börjande livräntorna.
Vid dessa försäkringar förelåge icke heller möjligheter för den skattskyldige
att utnyttja avdragsrätten genom att uppdela premiebetalningen
på flera år. Kommittén föresloge av denna anledning, att genast börjande
livränta icke skulle hänföras till pensionsförsäkring. Premiebetalningen för
en genast börjande livränta kunde endast fullgöras genom engångspremie.
Förslaget medförde då, att denna icke finge avdragas och att utfallande livräntebelopp
ej heller inkomstbeskattades. Såsom senare föresloges, skulle
däremot premiereserven efter visst avdrag förmögenhetsbeskattas och räntan
härå inkomstbeskattas. I princip bleve härigenom den genast börjande
livräntan behandlad på samma sätt som för närvarande. Den nuvarande beskattningen
enligt reducerande skala avsåge ju just att träffa räntan å premiereserven.

Beträffande uppskjutna livräntor mot engångspremie kvarstode visserligen
de förut anförda olägenheterna med rätt till avdrag för premien och beskattning
av det utfallande livräntebeloppet. Kommittén hade emellertid
icke ansett det nödvändigt att taga hänsyn härtill. Den, som avsåge att
teckna en försäkring av detta slag, hade ju möjlighet att i stället antingen
fördela premiebetalningen över flera år och därigenom bereda sig möjlighet
att utnyttja avdragsrätten eller att dröja med försäkringens tecknande
till dess livräntan skulle börja utgå och härigenom få utfallande livräntebelopp
skattefria.

Mot kommitténs förslag, att avdrag skulle medgivas även för engångspremie,
kunde tänkas den erinran, att detsamma skulle öka möjligheterna
att ernå icke avsedda skattelättnader. Så vore enligt kommitténs mening
icke förhållandet. Om en skattskyldig hade växlande inkomster och önskade
utjämna sin beskattningsbara inkomst genom att olika år inbetala
olika stora avgifter för en pensionsförsäkring (varigenom ju avgifterna i
viss mån finge karaktär av engångspremie), kunde av skäl som utvecklats
detta sakligt sett icke betraktas såsom oberättigad fördel. Från skattesyn -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkt borde hinder icke möta ens för ett avtal om pensionsförsäkring, i
vilket premiebetalningen icke på förhand helt fixerades utan kunde bestämmas
först i efterhand sedan försäkringstagarens inkomster för varje år
kunde överblickas.

Såsom en konsekvens av dels de sålunda föreslagna reglerna angående
beskattning av pensionsförsäkring och rätten till avdrag för engångspremier
dels av vissa i det följande föreslagna ändrade bestämmelser rörande sjukoch
olycksfallsförsäkring skulle de nuvarande föreskrifterna i 32 § 2 mom.
kommunalskattelagen komma att i sin helhet utgå.

I fråga om rätten till avdrag för erlagda premier hade kommittén funnit
erforderligt att ändra den nuvarande avfattningen av 46 § kommunalskattelagen.
Sålunda hade avdragsrätten föreslagits skola gälla avgift för pensionsförsäkring
d den skattskyldige själv eller hans make. Härigenom hade kommittén
avsett att förhindra att avdragsrätt i fortsättningen medgåves i andra
fall, än då försäkringen vore tagen för att bereda ålderspension åt den skattskyldige
själv eller hans make eller efterlevandepension till den skattskyldiges
make, barn och vissa andra i anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen
angivna personer.

Det för närvarande vid pupillpension medgivna avdraget å 600 kronor
hade kommittén ansett icke böra bibehållas, bl. a. på den grund att någon
anledning icke syntes föreligga att i beskattningshänseende gynna minderåriga,
vilka uppbure pupillpension, framför andra föräldralösa minderåriga
med motsvarande inkomst av annat slag.

Yttranden.

Frågan om begränsning av rätten till avdrag för premier
för pensionsförsäkring har berörts i ett par yttranden.
Sålunda har statskontoret uttalat, att det borde ytterligare övervägas, huruvida
icke viss begränsning av nämnda rätt alltjämt borde bibehållas, eventuellt
i form av ett fixerat högsta avdragsbelopp för år. Den lämpliga storleken
av det avdrag, som sålunda högst skulle medgivas, undandroge sig
statskontorets bedömande.

Försäkringsinspektionen har yttrat, att inspektionen, såsom förut anförts,
icke ansåge, att försäkringar med garanti borde — på sätt kommittén ifrågasatt
— uteslutas. Då skattelättnaderna inom pensionsförsäkringsområdet
icke torde böra äga tillämpning å mycket stora försäkringar, ville inspektionen
förorda, att frågan om begränsningsregler upptoges till förnyad prövning.

Beträffande försäkring mot engångspremie har försäkringsinspektionen
anfört:

Kommitténs förslag, att även engångsbetalda försäkringar, med undantag
av genast börjande livränta, skola utgöra pensionsförsäkringar om de i övrigt
uppfylla villkoren härför, skulle otvivelaktigt underlätta ålders- och
efterlevandeförsörj ning genom pensionsförsäkring för personer med starkt
växlande inkomster. I verkligheten torde dock personer med inkomster av

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 93.

181

växlande storlek i regel icke till huvudsaklig del utjämna dessa genom försäkringspremier.
Det kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt att
åvägabringa nära nog obegränsade möjligheter till sådan inkomstutjämning
inom pensionsförsäkringsområdet. I de fall, då engångspremien erlägges
av sparade, redan beskattade arbetsinkomster, kan den uppgå till sådan
storlek, att det icke blir möjligt att tillfullo utnyttja avdragsrätten. Detta
kan föranleda orättvis beskattning eftersom utfallande belopp beskattas. Erlägges
engångspremien av andra medel, är det berättigade i avdragsrätten
---tvivelaktigt. Under sådana omständigheter synes det kunna ifrågasättas,
om denna av kommittén föreslagna utbyggnad inom pensionsförsäkringsområdet
är vare sig erforderlig eller lämplig. Skulle så likväl anses
vara fallet, bör frågan om valrätt vid engångspremie, vilken valrätt förordas
i Riksförbundets och Folket-Samarbetes utlåtanden, på nytt övervägas. Inom
tjänstepensionsförsäkringen bör dock betalningssättet liksom nu vara utan
betydelse för såväl försäkrings klassificering som för avdragsrätten. Även
genast börjande livränta bör därför inom detta område godkännas som pensionsförsäkring.

Med försäkringar med engångspremie böra i detta sammanhang jämställas
försäkringar, för vilka under något år premien överstiger det årsbelopp,
som skulle hava erlagts, därest premiebetalningen jämnt fördelats på visst
helt antal år. Detta antal år bör i anslutning till nu gällande lagföreskrift
icke sättas lägre än sex år. Det synes dock lämpligast att stadfästa de av
livförsäkringsanstalterna enligt den s. k. pensionsförsäkringsöverenskommelsen
tillämpade reglerna. Enligt dessa utgör det ifrågavarande antalet
år tio, om uppskovstiden, d. v. s. tiden intill utbetalningarnas början, utgör
tio år eller mera, och eljest uppskovstiden själv, avkortad till helt antal år,
dock minst sex år.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ifrågasatt, huruvida det icke
skulle vara lämpligast att bibehålla kommunalskattelagens nuvarande bestämmelser,
att rätt till avdrag för erlagda premier ej förelåge vid pensionsförsäkring
mot engångspremie, eller möjligen att utbygga dessa bestämmelser
till att motsvara de i den av livförsäkringsbolagen träffade s. k. pensionsförsäkringsöverenskommelsen
införda begränsningsreglerna. Eljest syntes
det nödvändigt att i fråga om engångsbetalda livräntor medge försäkringstagarna
valrätt, huruvida försäkringen skulle hänföras till pensionsförsäkring
eller icke.

I fråga om genast börjande livränta har länsstyrelsen i Malmöhus
län funnit bestämmelserna härom vara av den art, att de mycket
lätt kunde kringgås.

Räntc- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har yttrat, att det
i brist på tydliga bestämmelser torde kunna göras gällande, att även om det
endast vore mycket kort avstånd mellan tidpunkten för försäkringsavtalets
slutande och den tid, då livräntan skulle börja utgå, livräntan icke kunde
anses vara »genast börjande». Om man, för att betrakta en livränta som
uppskjuten, godkände ett mycket kort tidsavstånd, förefölle det vara orimligt
alt icke även godkänna den genast börjande livräntan som pensionsförsäkring.
Fordrade man däremot, att avståndet skulle vara relativt stort,
kunde resultatet bliva det, som enligt uttalande av kommittén förekommit

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

enligt det gamla systemet, nämligen att åtskilliga legitima önskningar lios
försäkringstagarna icke kunde tillmötesgås.

På grund av det sålunda anförda borde bestämmelsen om genast börjande
livränta utgå. Skulle detta icke befinnas vara möjligt, borde anvisningarna
utökas med en definition på begreppet »genast börjande livränta».

Ett tillmötesgående av förenämnda önskemål, att försäkring, som avsåge
genast börjande livränta, skulle godkännas som pensionsförsäkring, komme
att nödvändiggöra införandet av valrätt för den skattskyldige att antingen
få avdrag för erlagd engångspremie, varvid utfallande belopp skulle beskattas,
eller mot avstående av avdragsrätten få utfallande belopp skattefria.
Utan dylik valrätt torde det icke bliva möjligt att få en rationell och rättvis
lösning av hithörande problem, ej heller att undvika att den skattskyldige
utsattes för beskyllningar för skattespekulation.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha uttalat, att kommitténs förslag
rörande genast börjande livräntor medförde den konsekvensen, att ålderspension,
som tecknades vid eller nära pensionsåldern, kunde, allt efter
uppskovstidens längd, bliva beskattad som pensionsförsäkring eller kapitalförsäkring
eller försäkring, beträffande vilken avdrag för premier icke medgåves
men utfallande belopp beskattades. Det förhållandet, att dessa ur principiell
synpunkt otillfredsställande diskontinuiteter kunde undanröjas av
den skattskyldige genom att han avstode från pension under det eller de
första åren och därigenom ernådde tillräcklig uppskovstid, syntes ej göra
saken bättre. När fråga vore om tjänstepensionering, där avdragsrätten tillkomme
arbetsgivaren och skattskyldigheten för utfallande belopp åvilade
den anställde, bleve orimligheten av dessa förhållanden ännu mera märkbar.

Om man önskade behålla de av kommittén påpekade fördelar, som vore
förknippade med att tillåta pensionsförsäkringar med kort premiebetalningstid,
syntes det endast vara möjligt att avlägsna den irrationalitet, som nyss
påvisats, genom att införa en viss valfrihet för pensionsförsäkringar, vilka
enligt 116 § lagen om försäkringsavtal kunde tagas i mät. Om dylik valfrihet
infördes, bleve det möjligt att utan att rubba den av kommittén föreslagna
likheten mellan enskild pensionsförsäkring och tjänstepensionsförsäkring
medgiva, att genast börjande livränta tecknades som pensionsförsäkring
med rätt till avdrag för arbetsgivaren för erlagd premie och beskattning
av utfallande belopp för pensionären, medan enskild försäkringstagare,
som tecknade genast börjande livränta med engångspremie, vilken ej
kunde avdragas, finge försäkringen klassificerad som kapitalförsäkring och
därmed undginge dubbelbeskattning. På samma sätt anpassades skattebestämmelserna
på ett smidigt och naturligt sätt till förhållandena vid pensionsförsäkring
med kort uppskovstid. Anteckning om klassificeringen borde
för försäkringar med valfrihet göras på försäkringsbrevet.

Pensionsstijrelsen har yttrat, att även om genast börjande livräntor klassificerades
som annan livförsäkring än pensionsförsäkring en jämförelse
med pensionering annorledes än genom försäkring ledde till att premiereserven
för dessa livräntor icke borde förmögenhetsbeskattas och räntan därå

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

icke inkomstbeskattas, åtminstone icke i de fall, då pensionsbeloppen icke vore
oskäligt höga. De genast börjande livräntorna vore enligt nu gällande beskattningsregler
med kommitténs egna premisser för hårt beskattade. Det
funnes enligt pensionsstyrelsens mening icke något skäl att bibehålla denna
inadvertens. Styrelsen, som sålunda rent principiellt vände sig mot den
föreslagna förmögenhets- och räntebeskattningen av genast börjande livräntor
oavsett vem försäkringsgivaren vore, ville som sin bestämda mening
framhålla, att i varje fall genast börjande livräntor tecknade enligt lagen
om frivillig statlig pensionsförsäkring borde fritagas från dylik beskattning.
Som ytterligare skäl härför kunde nämnas, att enligt bestämmelserna angående
högsta tillåtna avgiftsinbetalning det icke vore möjligt för en enskild
person att teckna genast börjande livräntor hos styrelsen på ett sammanlagt
årsbelopp överstigande 3 000 kronor. Årsbeloppen vore alltså så blygsamma,
att en jämförelse med förhållandena vid pensionering annorledes
än genom försäkring vore fullt berättigad.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att av den omständigheten,
att avdrag för premien för genast börjande livräntor icke medgåves
och således utfallande belopp icke beskattades, icke följde, att sådan livränta
borde göras till föremål för ränte- och förmögenhetsbeskattning. Om en person
i stället för att betala årspremier för en uppskjuten livränta med rätt
till avdrag för de erlagda premierna själv uppsamlade motsvarande belopp
av sin inkomst för att vid lämplig tidpunkt inköpa en genast börjande livränta
utan rätt till avdrag för premien, borde detta icke rimligen föranleda,
att den sistnämnda försäkringen i fråga om förmögenhetsskatt och skatt
på ränteinkomsten bleve hårdare behandlad än den förra. Det borde i detta
sammanhang uppenbarligen vara försäkringens karaktär av livränteförsäkring
och bundenheten i placeringen, som vore avgörande för friheten
från ränte- och förmögenhetsbeskattning och icke frågan om rätt till avdrag
för premien.

Om genast börjande livränta utan rätt till avdrag för premien och utan
skattskyldighet för utfallande livräntebelopp även vore helt fri från ränteoch
förmögenhetsskatt, vilket som av det nyss sagda framginge vore det principiellt
riktiga i normala fall, skulle emellertid risk föreligga för att denna
försäkringsform kunde komma att utnyttjas av förmögna personer i syfte
att ernå skattelättnad. Det kunde därför ur denna synpunkt vara motiverat
att förebygga detta genom att hos försäkringstagaren beskatta genast börjande
livränta efter samma regler som föreslagits beträffande kapitalförsäkring.
Något skäl för att hos försäkringsgivaren beskatta dessa livräntor
och andra ränteförsäkringar, som icke fölle under begreppet pensionsförsäkring,
förefunnes däremot icke.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha yttrat, alt enligt förslaget genast börjande livränta icke skulle
anses som pensionsförsäkring. En arbetsgivare, som genomförde ordnade
pensioneringsförhållanden för sin personal, torde emellertid ofta ha redan
pensionerade tjänstemän och syntes vid säkerställandet även av deras pen -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

sioner böra ha möjlighet att begagna sig av pensionsförsäkring. Vid försäkring
på grund av tjänst borde därför genast börjande livränta betraktas som
pensionsförsäkring. Beträffande koncessionerad tjänstepensionsanstalt bleve
en sådan behandling av genast börjande livränta en följd av pensionskassornas
förut föreslagna ändring, att samtliga av anstalten meddelade försäkringar
skulle räknas som pensionsförsäkringar.

I några yttranden har anmärkts, att förslaget att begränsa rätten
till avdrag för erlagda premier till att gälla avgift
för pensionsförsäkring å den skattskyldige själv eller
hans make i vissa fall komme att medföra dubbelbeskattning därigenom
att avdrag icke medgåves för erlagda premier men utfallande belopp
likväl beskattades. Sålunda har Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört
:

Beträffande utformningen av pensionsförsäkringsbegreppet och de därtill
anknutna beskattningsreglerna må vidare framhållas, att inkomstbeskattning
av på grund av försäkringen utfallande belopp enligt förslaget alltid
skall ske, då försäkringen enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen
är att anse som pensionsförsäkring, vilket, oberoende av
vem som är försäkringstagare, är fallet så snart försäkringen i förhållande
till den försäkrade uppfyller de i anvisningarna angivna förutsättningarna.
Rätt till avdrag för erlagda premier föreligger däremot enligt 46 § i lagförslaget
endast om försäkringen tecknats å försäkringstagarens eget eller hans
makes liv. Om sålunda någon vill genom försäkring -—- bortsett från genast
börjande livränta ■—- bereda exempelvis sin moder eller annan nära anhörig
ålderspension från viss ålder, föreligger ej avdragsrätt för erlagda premier,
men de utfallande pensionsbeloppen skola det oaktat i sin helhet inkomstbeskattas
hos mottagaren. En sådan inadvertens i skattelagstiftningen torde
kommittén dock ej hava åsyftat. ----—

Det måste vara ett rimligt krav, att pensionsförsäkringsbegreppet utformas
så att en försäkring icke mot försäkringstagarens önskan hänföres till pensionsförsäkring
med dubbelbeskattning som följd, nämligen såväl av erlagda
premier som av utfallande försäkringsbelopp. Om avdragsrätten inskränkes
till det fall, att försäkringen tecknats å eget eller makes liv, bör motsvarande
inskränkning göras i det i anvisningarna till 46 § föreslagna pensionsförsäkringsbegreppet.
Härifrån bör dock undantag göras för det fall, att försäkring
tecknas till förmån för frånskild make.

På liknande sätt ha försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, mellankommunala prövningsnämnden, Svenska personal-pensionskassan
och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa samt Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete uttalat sig. Sistnämnda försäkringsanstalter ha ytterligare
framhållit, att här ifrågavarande art av dubbelbeskattning syntes
komma att ske även beträffande tjänstepensionsförsäkring, som icke uppfyllde
villkoren i punkt 1 av de föreslagna anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen.
I

I fråga om det vid pupillpension medgivna avdraget å
600 kronor ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört, att de i
princip icke hade något att erinra mot kommitténs förslag att borttaga nämn -

Kungl. Maj ris proposition nr 93.

185

da avdrag. Emellertid innehölle de nuvarande bestämmelserna om särskilda
barnbidrag en mycket kraftig inkomstprövning. På grund härav indroges
pupillpensioner i stor omfattning till statsverket. Riksdagen hade nyligen
begärt, att lagen om särskilda barnbidrag bleve föremål för översyn. Under
sådana förhållanden syntes det vara riktigt att icke slopa 600-ltronorsavdraget
— åtminstone icke för redan tecknade försäkringar — förrän i samband
med att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen avskaffades eller
i vart fall väsentligt inskränktes.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag att betydande svårigheter skulle möta
att till beloppet begränsa de premier för pensionsförsäkring som få avdragas.
Liknande svårigheter — om än måhända icke av samma storlek —- skulle
uppkomma, därest rätt till avdrag för premier icke skulle medgivas i den
mån de avsåge pension överstigande visst belopp. De berörda svårigheterna
skulle ytterligare utökas därigenom, att vid tillämpning av de ifrågasatta
begränsningsreglerna hänsyn finge tagas till pensionsrätt, som icke säkerställts
genom försäkring, t. ex. pensionsrätt som tillkomme statliga och kommunala
befattningshavare. Dessa skattskyldiga borde nämligen, med hänsyn
till sin statliga eller kommunala pensionsrätt, icke äga rätt till avdrag för
pensionsförsäkringspremier i samma omfattning som övriga skattskyldiga.
Med hänsyn till vad nu anförts finner jag icke skäl förorda någon begränsning
av det premiebelopp, som får avdragas, eller föreslå någon maximering
i skattehänseende av pensionsbeloppen vid pensionsförsäkring.

Av skäl, som kommittén anfört, finner jag avdrag böra få åtnjutas även
för premier, som inbetalas under högst fem år, d. v. s. även för engångspremie.
Utfallande livräntebelopp böra härvid beskattas. Emellertid kan det
inträffa, att den skattskyldiges inkomst icke är av7 den storlek, att han kan
utnyttja avdraget för premien, om inbetalningen sker på en gång eller under
kortare tid. I sådant fall vore det skäligt, att beskattningen ordnades
så, att avdrag icke finge åtnjutas för premien men att utfallande belopp
icke beskattades. Detta innebure, att försäkringen vid försäkringstagarens
beskattning behandlades såsom kapitalförsäkring. Detsamma borde då vara
fallet vid försäkringsanstaltens beskattning. Såsom i åtskilliga yttranden
framhållits, torde i den skattskyldiges intresse böra införas en rätt att välja
mellan de båda sätten för beskattning. Jag förordar därför att skattskyldig,
som tecknar försäkring, för vilken premiebetalningen skall vara fullgjord
inom fem år från försäkringens tecknande, skall äga rätt att få försäkringen
i skattehänseende behandlad såsom kapitalförsäkring, även om densamma
enligt de föreslagna bestämmelserna skolat hänföras till pensionsförsäkring.
Därest försäkringen sålunda hänförcs till kapitalförsäkring, bör anteckning
om detta förhållande göras i försäkringsbrcvet.

Då avdrag erhålles även för engångspremie, kommer försäkring som ta -

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 93

ges i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt att i beskattningshänseende bliva
likställd med försäkring, som tecknas hos annan försäkringsanstalt.

Såsom förutsättning för att premier för pensionsförsäkring enligt nuvarande
bestämmelser skola få avdragas gäller bl. a. att premierna erlagts för
den skattskyldige själv eller för hans make eller hans omyndiga barn. Ifrågavarande
stadgande synes i praxis ha tolkats så, att premie, som gäldats
av försäkringstagare, alltid anses ha erlagts för honom själv.

Kommittén har föreslagit, att rätten till avdrag för pensionsförsäkringspremier
skall tillkomma den, å vilken pensionsförsäkringen tecknats, eller
dennes make. I åtskilliga yttranden har anmärkts att förslaget skulle medföra,
att utfallande pensioner komme att beskattas även i fall, då avdragsrätt
icke förelegat. Kommitténs förslag torde emellertid innebära, att då
försäkringen tagits av annan än den, vilken ålders- eller invalidpension skall
tillfalla eller efter vilkens död efterlevandepension skall utgå, avdragsrätten
skall tillkomma den sistnämnde, d. v. s. den försäkrade, och icke försäkringstagaren.
Emellertid torde enligt kommitténs förslag även försäkringstagaren
i vissa fall kunna komma i åtnjutande av avdrag för belopp motsvarande
premien, t. ex. då premien erlagts av arbetsgivare för arbetstagares
räkning eller då premien kan anses utgöra avdragsgillt periodiskt understöd;
i dessa fall bör motsvarande belopp betraktas som inkomst för arbetstagaren
respektive den, som erhåller understödet. Däremot torde enligt
kommitténs förslag avdragsrätt icke tillkomma skattskyldig, som erlägger
premie för pensionsförsäkring å exempelvis ett hembiträde, enär utgiften
i dylikt fall är att hänföra till personliga levnadskostnader.

En förutsättning för att kommitténs förslag att överflytta aArdragsrätten
från försäkringstagaren till den försäkrade skulle kunna genomföras, torde
vara att, då försäkringstagaren vore annan än den försäkrade, som villkor
för att försäkring skulle anses såsom pensionsförsäkring stadgades, att den
försäkrade skulle genom oåterkalleligt förordnande vara insatt som förmånstagare
till försäkringen. Då jag icke anser mig böra förorda att ett
sådant villkor uppställes, torde icke heller en bestämmelse, som betager
försäkringstagaren rätten till avdrag för de premier han erlagt, böra införas.
Dock torde försäkringstagaren icke böra äga avdragsrätt i de fall,
då premien motsvarar sådan utgift för personliga levnadskostnader, som enligt
20 § kommunalskattelagen icke är avdragsgill, men då det utgivna beloppet
utgör skattepliktig inkomst för den vilken beloppet kommit till godo,
t. ex. då premien erlägges för försäkring å hembiträde. Då hembiträdet i
nyssnämnda fall visserligen är skattskyldigt för belopp motsvarande premien
men då hon, eftersom fråga är om pensionsförsäkring i samband med
tjänst, äger rätt att avdraga samma belopp, blir resultatet att arbetsgivarens
premiebetalning icke påverkar hennes taxering men att hon beskattas för
den utfallande pensionen. Premiebeloppet torde därför, i överensstämmelse
med vad som för närvarande sker, icke behöva upptagas i hembiträdets
deklaration. Arbetsgivaren bör förvägras avdrag icke blott då hembiträdet

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

är insatt såsom förmånstagare enligt oåterkalleligt förmånstagareförordnande
— i vilket fall det redan enligt vad förut sagts torde vara naturligt
att avdrag icke bör beviljas •— utan även då dylikt förordnande icke föreligger.
Att avdrag bör vägras även i det senare fallet torde vara nödvändigt
för att undvika, att arbetsgivaren förskaffar sig avdragsrätt genom att underlåta
att genom oåterkalleligt förordnande insätta hembiträdet såsom förmånstagare.

Något undantag från regeln om rätt till avdrag för premier, som erlagts av
försäkringstagaren, torde däremot icke erfordras för de fall, då premien
motsvarar i 20 § kommunalskattelagen omförmäld gåva eller där omnämnt
periodiskt understöd, vilka icke äro avdragsgilla. I dessa fall medgives visserligen
icke givaren avdrag för gåvan eller understödet men mottagaren
är icke heller skattskyldig därför. Då beloppet beskattas blott en gång, torde
intet vara att invända mot att i de motsvarande försäkringsfallen beskattningen
sker hos mottagaren av försäkringsbeloppet.

I likhet med kommittén finner jag det icke motiverat, att det vid pupillpension
medgivna avdraget å 600 kronor bibehålies. Visserligen skall enligt
lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn inkomst, som ej härrör från barnets eget arbete, i vissa fall
verka reducerande å det barnbidrag å 420, respektive 250 kronor, som utgår
enligt lagen. Någon anledning att enbart av detta skäl ha ifrågavarande avdrag
kvar vid beskattningen synes dock icke föreligga. Härtill kommer att
om avdraget borttages en förenkling av skattereglerna vinnes. Jag förordar
därför att det berörda avdraget borttages. I följd härav bör lagen den 30 juni
1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av
pupillpension från staten upphöra att gälla.

3. Sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring.

För närvarande gäller beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring, att avdrag
för premier i princip icke är medgivet, ehuru av sociala skäl avdrag
beviljas för ifrågavarande premier jämte vissa andra premier med ett sammanlagt
belopp av högst 200 kronor. Å andra sidan räknas icke till skattepliktig
inkomst vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade
eller hans dödsbo på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Utfallande
livränta beskattas däremot, ehuru till reducerat belopp.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är
envar arbetare, där icke i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada
till följd av olycksfall i arbetet. Enligt 4 § i lagen äger försäkringen rum i
riksförsäkringsanstälten eller, under särskilda villkor, i vissa ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag.

I 15 § i lagen stadgas att om arbetsgivare är skyldig att utgiva understöd,
för vilket avdrag må göras från ersättning enligt lagen, försäkringsavgiften
under vissa förutsättningar bestämmes till det lägre belopp, som motsvarar

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den minskade försäkringsrisken. Med stöd av denna bestämmelse ha ett
flertal större kommuner och vissa enskilda arbetsgivare iklätt sig s. k. självrisk.
Staten har påtagit sig självrisk såsom framgår av olika avlöningsförfattningar
och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning.
Enligt denna kungörelse skall vid olycksfall i arbete statsverket utgiva ersättning
enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. Ersättningen
utbetalas av riksförsäkringsanstalten eller, i vissa fall, av vederbörande myndighet,
sedan riksförsäkringsanstalten beslutat om rätten till ersättning,
samt om ersättningens art och storlek.

Om arbetsgivare, som står självrisk, utbetalar lön till arbetstagare under
tid, då arbetstagaren är förhindrad arbeta på grund av olycksfall i arbete,
anses enligt rättspraxis jämväl den del av lönen, som motsvarar vad arbetstagaren
skulle ha ägt uppbära, om försäkring skett i riksförsäkringsanstalten
eller i förut omnämnt olycksfallsförsäkringsbolag, vara att hänföra till
skattepliktig inkomst för arbetstagaren.

Beträffande arbetslöshetsförsäkring gäller för närvarande, liksom beträffande
sjuk- och olycksfallsförsäkring, att premierna icke äro avdragsgilla
annat än inom ramen för 200-kronorsavdraget men att vad som tillfallit den
försäkrade på grund av försäkringen icke räknas till skattepliktig inkomst.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar vid försäkringstagarnas
beskattning delas i två grupper, den ena avseende försäkringar,
vilka icke innefatta utfästelse om ersättning i form av kapital eller,
där utfästelse av kapital förekommer, kapitalet icke överstiger det högsta
årliga livräntebelopp, som genom försäkringen utfästes, och den andra avseende
övriga sjuk- och olycksfallsförsäkringar.

Beträffande den förstnämnda gruppen har kommittén föreslagit, att avdrag
skall vid taxeringen medgivas för hela den erlagda premien, dock endast
i fråga om försäkring å den skattskyldige själv, hans make eller hans
omyndiga barn; med avseende å innebörden av sistnämnda begränsning
har hänvisats till vad förut anförts beträffande pensionsförsäkring. Å andra
sidan skall enligt kommitténs förslag till skattepliktig intäkt av tjänst hänföras
livränta och sjukpenning, som utgå på grund av försäkring av nyss
angiven art. Kommittén har uttalat, att anledningen till den föreslagna
ändringen vore, att nu berörda försäkringsformer slode pensionsförsäkringen
synnerligen nära samt att sjuklön vore skattepliktig. Däremot skulle
utfallande belopp av naturliga skäl icke beskattas, där beloppet avsåge sjukvårds-
eller läkarekostnader. Uttrycklig föreskrift härom föresloges skola
meddelas i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen. Givet vore, att om
försäkringen vore av sådan art, att särskild ersättning icke utginge för
sjukvårds- och läkarekostnad utan ersättningen härför inkluderades i sjuk -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

penningen, från dennas belopp finge avdragas dylika kostnader som den försäkrade
haft.

I fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring, som innefattade utfästelse om
ersättning i form av kapital överstigande den förut angivna gränsen, har
kommittén däremot föreslagit, att de nuvarande reglerna bibehållas. Avdrag
skall således — frånsett det föreslagna 300-kronorsavdraget — icke
medgivas för premien men utfallande försäkringsbelopp skall vara skattefritt.
Kommittén har anfört, att förslaget angående beskattning av hithörande
försäkringar under vissa förutsättningar kunde komma att gynna
sådana försäkringar av berörda art, vilka innefattade ej blott utfästelse om
ersättning i form av kapital utan även utfästelse av livränta eller sjukpenning.
I dylika fall bleve nämligen även utfallande sjukpenning eller livränta
undandragen beskattning. Kommittén hade emellertid icke ansett detta förhållande
kunna befaras föranleda någon olägenhet ur beskattningssynpunkt.
Rätten till avdrag för premien torde i allmänhet anses värdefullare än
skattefriheten för utfallande belopp, och man torde därför kunna antaga,
att ifrågavarande kombinationer av kapitalutfästelse och utfästelse om annan
ersättning icke skulle bliva särskilt vanliga.

Kommittén ansåge, att enhetliga regler borde gälla beträffande beskattning
av belopp, vilka tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, oavsett om beloppet utgått på grund av försäkring eller
annorledes. Sålunda borde också i sistnämnda fall även sådan ersättning,
som utginge i annan form än livränta — givetvis dock icke ersättning i form
av kapital — utgöra skattepliktig intäkt.

Beträffande arbetslöshetsförsäkring har kommittén föreslagit sådan ändring
av gällande bestämmelser, att avdrag utan begränsning medgives för
premien, medan arbetslöshetsunderstöd, som utgår på grund av försäkringen,
räknas till skattepliktig inkomst.

Då enligt kommitténs förslag skatteplikt i regel skall föreligga i fråga
om belopp, som på grund av försäkring tillfallit någon såsom bl. a. livränta
och sjukpenning ävensom arbetslöshetsunderstöd, har kommittén föreslagit,
att försäkringsanstalt och understödsförening skola utan anmaning
lämna uppgift om utbetalda belopp av nyssnämnda art. Uppgiftsskyldighet
skall dock enligt förslaget icke föreligga för utbetalda belopp, vilka
sammanlagt icke uppgå till 300 kronor. Motsvarande gräns är för närvarande
200 kronor. Kommittén har uttalat, att höjningen vore motiverad med
hänsyn till penningvärdets fall. Beträffande belopp, som utginge på grund
av sjuk- och olycksfallsförsäkring, skulle en lägre gräns än 300 kronor sannolikt
medföra betydande praktiska olägenheter för de uppgiftsskyldiga försäkringsgivarna.
I fråga om sjukkassorna komme en gräns vid 300 kronor att
medföra, att de lokala sjukkassorna endast i ringa grad berördes av uppgiftsskyldigheten.
Denna komme alltså att så gott som helt åvila centralsjukkassorna,
vilka lättare kunde fullgöra skyldigheten. I syfte att underlätta
uppgiftsskyldigheten rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring föresloge

190

Kungl. Muj:ts proposition nr 93.

kommittén, att sammanläggning skulle behöva ske endast av belopp, som
utbetalats på grund av ett och samma försäkringsfall.

I fråga om preliminärbeskattningen har kommittén föreslagit, att preliminär
A-skatt icke skall uttagas för sådan ersättning på grund av sjukoch
olycksfallsförsäkring, som utgår under de tre första månaderna av ersättningstiden
för varje försäkringsfall. Såsom motivering härför har kommittén
anfört:

I fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring skulle ett uttagande av preliminär
A-skatt även vid korta sjuktider medföra ett betydande arbete för
vederbörande försäkringsgivare. Då dessutom den ersättning, som vid kort
sjuktid skall utgå på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, i allmänhet
utgör en obetydlig del av den skattskyldiges årsinkomst, synes det lämpligt,
att preliminär A-skatt icke uttages vid sådana sjuktider. Vid ett försäkringsfalls
inträffande är det i regel icke möjligt att bedöma ersättningstiden.
En bestämmelse, som avser att från preliminär A-skatt undantaga
utbetalningar vid korta sjuktider, måste därför givas den innebörden, att
utbetalningarna för den första ersättningstiden undantagas. Härigenom
kommer emellertid även för de långa sjukdomsfallen den första sjuktiden
att bliva undantagen. Detta utgör emellertid i de flesta fall icke någon större
olägenhet. Om en person under en del av beskattningsåret har en väsentligt
lägre inkomst än under året i övrigt, blir den enligt A-skattetabellerna
för hela året uttagna skatten på grund av progressiviteten i allmänhet
högre än den slutliga skatten för året. Vid långvariga sjukdomar inträffar
i de flesta fall nämnda förhållande, och det framstår även från denna synpunkt
såsom lämpligt, att preliminär A-skatt icke uttages för den första ersättningstiden.

Slutligen har kommittén uttalat, att genom den föreslagna bestämningen
av tidsgränsen bland annat vunnes, att lokalsjukkassorna icke bleve skyldiga
att göra avdrag för preliminär A-skatt.

Särskilt yttrande av ledamoten herr Strand.

I fråga om förslaget rörande sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring
har ledamoten herr Strand varit skiljaktig och avgivit särskilt yttrande,
vari han förordat, att den nuvarande begränsade rätten till avdrag för
premier för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring
bibehålies och att som följd härav utfallande understöd icke beskattas. Till
stöd härför har herr Strand anfört:

Nu gällande bestämmelser, innebärande begränsad avdragsrätt för premier
men skattefrihet för utfallande belopp, kunna enligt min mening icke
anses utgöra en sådan inadvertens i skattelagstiftningen, att den föreslagna
ändringen är påkallad. De angivna försäkringsgrenarna äro samtliga att
hänföra till socialförsäkringens område och åtnjuta statsbidrag för sin verksamhet.
Sjukförsäkringen skall om några år bli obligatorisk och omfatta
hela befolkningen. Förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring överväges
inom socialvårdskommittén, och olyckfallsförsäkringen är, i vad den
avser olycksfall i arbete, av obligatorisk karaktär. I fråga om försäkrings -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

grenar, som omfatta en så väsentlig del av befolkningen, och där ersättningsbeloppen
äro i lag fastställda, kan det ifrågasättas om skattetekniken
måste träda till för att med avdragsrätt för avgifter och skatteplikt för
understöd söka avväga vad som är rätt och riktigt i skattehänseende. I
den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas att medlemsavgifterna komma
att täcka omkring 25 % av kostnaderna, i arbetslöshetsförsäkringen beräknas
medlemmarnas avgifter utgöra omkring hälften av kostnaderna för
understöd. Premierna för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen betalas
av arbetsgivarna.

Mot den föreslagna ändringen talar därjämte praktiska olägenheter i
fråga om tillämpningen. Varje deklaration kommer att innehålla yrkande
om avdrag för premier av något slag. Detta förekommer emellertid redan
nu, varför utvidgningen icke blir så betungande i detta avseende. Däremot
måste skatteplikten för understöd förmodligen föranleda uppgiftsskyldighet
från försäkringsorganet beträffande utanordnat understöd. Då det rör
sig om hundratusentals understödsfall per år med för de flesta obetydliga
understödsbelopp, erfordras en stor apparat för att få till stånd en tillfredsställande
kontroll. Denna fråga kompliceras ytterligare genom källskatten.
Enligt kommittéförslaget skall nämligen försäkringsorganet icke verkställa
källskatteavdrag under de tre första månaderna försäkrad åtnjuter understöd.
Härav följer att det övervägande antalet av dem, som uppburit understöd
får, i den mån skatteplikt inträder, betala skatten i efterskott.

Det bör anmärkas att socialvårdskommittén vid sitt nyligen avgivna förslag
till nya grunder för ersättningar på grund av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
tydligen utgått från att den hittillsvarande skattefriheten
för sjukpenning skall bibehållas. Därest detta förslag, som torde komma
att föreläggas 1948 års riksdag, genomföres men därefter skattefriheten i
fråga kommer att slopas, blir det sannolikt nödvändigt att samtidigt härmed
företaga en ny omreglering av sjukpenningebeloppen inom olycksfallsförsäkringen.
Uppenbarligen måste detta från försäkringsadministrativ synpunkt
möta starka betänkligheter.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstallen har icke haft något att erinra mot förslaget i
förevarande del men har framhållit, att då sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
bestämts med hänsyn till att beloppet vore skattefritt det
syntes böra övervägas, i vad mån sjukpenningskalan borde ändras, därest
sjukpenning skulle hänföras till skattepliktig intäkt. Riksförsäkringsanstalten
har dessutom betonat det merarbete, som till förfång för en skyndsam
skadereglering skulle föranledas av den föreslagna skyldigheten att lämna
uppgifter om utbetalda sjukpenningbelopp samt verkställa skatteavdrag
därå.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
ha yttrat, att så snart kapitalersättningen överstege livräntans
högsta årsbelopp hela försäkringen skulle beskattas på sådant sätt, att premierna,
frånsett 300-kronorsavdraget, icke vore avdragsgilla men i stället
utfallande livränte- och kapitalbelopp bleve skattefria. Om exempelvis livräntan
vore 2 000 kr. per år och kapitalet 2 000 kr., vore försäkringen av
pensionsförsäkringstyp, men om kapitalet ökades till 2 100 kr., bleve hela
försäkringen av kapitalförsäkringstyp.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Det syntes i och för sig olämpligt, att försäkringen helt kunde ändra karaktär
i beskattningshänseende genom en mindre ändring av kapitalbeloppet.
Förhållandet kunde vidare, såsom kommittén själv påpekade, utnyttjas
för ett kringgående av förslagets grundtankar av personer, som icke på
annat sätt begagnat sig av 300-kronorsavdraget.

Pensionskassorna föresloge därför, att endast den del av försäkringen,
som omfattade kapitalersättning överskjutande livräntans årsbelopp, beskattades
som kapitalförsäkring. En sådan uppdelning av försäkringen torde
ej bereda praktiska svårigheter.

På liknande sätt som nämnda pensionskassor har Svenska försäkringsbolags
riksförbund uttalat sig.

För att minska de praktiska olägenheter, som förslagets genomförande
skulle förorsaka försäkringsanstalter och skattemyndigheter, har länsstyrelsen
i Kronobergs län förordat, att mindre försäkringsbelopp, t. ex. understigande
200 kronor, undantagas från beskattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att spörsmålet om
rätt till avdrag för premier för och beskattning av ersättningar på grund av
sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar sammanhängde med den
allmänna frågan om de sociala förmånernas ställning i skattesystemet. Hela
detta komplex syntes lämpligen böra upptagas till prövning i ett sammanhang.
Innan så skett, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna förorda någon
skärpt beskattning av hithörande försäkringar. Beträffande inkomstbeskattning
av livränta på grund av olycksfallsförsäkring ville länsstyrelsen dock
ifrågasätta en provisorisk förenkling av hittills gällande regler så, att till
beskattning toges en av åldern oberoende del av inkomsten, exempelvis 50
procent. I

I ett stort antal yttranden har förslaget i denna del avstyrkts eller ock ha
uttalats betänkligheter i fråga om dess genomförande. Härvid har i regel
framhållits, att förslaget visserligen innebure en i princip riktig lösning av
hithörande frågor men att en anordning med avdrag för erlagda premier
och beskattning av utfallande belopp av sociala skäl vore otillfredsställande
samt skulle minska de utgående förmånerna och därjämte medföra ett betungande
merarbete för försäkringsanstalterna och taxeringsmyndigheterna.
De remissinstanser, som i huvudsak med sådan motivering ha avstyrkt förslaget
och förordat bibehållande av nuvarande beskattningsregler, äro kammarrätten,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetct,
länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Gävleborgs län, mellankommunala
prövningsnämnden, Landsorganisationen, Svenska sjukkasseförbundet,
De fria sjukkassornas förbund, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,
Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete. Pensionsstyrelsen
och sjukhus seförbundet ha härvid särskilt framhållit, att då

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

193

flertalet av försäkringstagarna icke skulle kunna utnyttja avdraget för försäkringspremier
ett genomförande av förslaget skulle medföra, att försäkringstagarna
i beskattningshänseende erhölle en sämre ställning än för
närvarande vore fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat, att om det
likväl skulle anses lämpligt att införa beskattning av understödsföreningars
medlemmar för utbekommet understöd detta under inga omständigheter
kunde ske förrän ingående utredningar verkställts beträffande den inverkan
beskattningen skulle få på arbetslöshetsförsäkringen. Försåkringsanstalterna
Folket-Samarbete ha förordat, att om kommitténs förslag i förevarande
del skulle i princip godtagas vissa ändringar vidtagas i den föreslagna
författningstexten, att översyn av olycksfallsförsäkringslagen verkställes
i syfte att höja de enligt lagen utgående ersättningarna samt att utredning
sker för att minska de praktiska olägenheter för försäkringsinrättningarna,
som förslagets genomförande skulle föranleda.

Länsstyrelsen i Stockholms län, mellankommunala prövningsnämnden och
Svenska försäkringsbolags riksförbund ha förordat, att även olycksfallsersättning,
vilken utbetalas av arbetsgivare, som står s. k. självrisk, undantages
från beskattning.

Vad angår arbetslöshetsförsäkring har länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat,
att beskattning av utgående arbetslöshetsunderstöd med rätt till avdrag
för premierna — utöver det nuvarande 200-kronorsavdraget — icke syntes
böra komma i fråga, därest ej understöd från fackförening vid arbetskonflikt
beskattades samt rätt till avdrag för fackföreningsavgifter medgåves.

I fråga om den s. k. »stora» sjukförsäkring, som bedrives av de tre specialbolagen
Eir, Valkyrian och Salus, har Svenska försäkringsbolags riksförbund
framhållit, att denna försäkring till sin art vore så närbesläktad med
livförsäkring — den redovisades även av försäkringsinspektionen i den officiella
statistiken tillsammans med livförsäkring — att beträffande densamma
i beskattningshänseende principiellt borde tillämpas samma regler som
för livförsäkring. Den beskatlningsform, som då komme i fråga, vore den
som av kommittén föreslagits för pensionsförsäkring, d. v. s. erlagda premier
skulle vara avdragsgilla under det att utgående ersättningar, med undantag
för vad som avsåge läkare- och sjukvårdskostnader, i sin helhet
skulle beskattas hos försäkringstagaren, varjämte försäkringsbolaget skulle
vara fritaget från beskattning på grund av sådan försäkring.

Från denna huvudregel borde dock undantag göras för det fall, att sådan
sjukförsäkring, varom här vore fråga, tecknades i kombination med
en kapitalförsäkring i ett livförsäkringsbolag. Dylik kombinerad försäkring
meddelades i ett och samma försäkringsbrev och premien fastställdes
till ett belopp, avseende försäkringskombinationen i dess helhet. Det syntes
då naturligt, att sjukförsäkringen i fråga om rätt till avdrag för erlagda premier
och skattskyldighet för utfallande belopp behandlades på samma sätt
som den kapitalförsäkring, till vilken den knutits, d. v. s. premierna vore

lil Itihang till riksdagens protokoll 1990. i samt. Nr 93.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ej avdragsgilla och de utfallande beloppen vore skattefria. Någon beskattning
av sjukförsäkringsbolaget borde självfallet ej heller i sådant fall komma
i fråga.

För att förebygga oklarhet syntes det ändamålsenligt att ge den försäkringsform,
varom här vore fråga, en särskild benämning, exempelvis »sjukförsäkring
enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder».

Särskilda framställningar rörande beskattningen av olycksfallsersättning.

I skrivelse den 5 mars 1948 har domänstyrelsen hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för att ernå att all olycksfallsersättning, oavsett om den
utbetalades av riksförsäkringsanstalten eller allenast till sin storlek reglerades
genom beslut av anstalten, måtte bliva likformigt behandlad ur skattesynpunkt.
Till stöd för framställningen har domänstyrelsen anfört följande.

Den arbetskraft, domänverket i huvudsak sysselsatte, vore starkt rörlig
och anställdes i konkurrens med andra skogliga företag. Arbetarna vore
självfallet känsliga för vad som ur deras synpunkt sett kunde anses som
en icke enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. Det torde för dem
framstå som en utpräglad orättvisa att arbetare, anställda hos arbetsgivare,
som stode självrisk, skulle beskattas hårdare än andra arbetare.

Oavsett de svårigheter, som i detta hänseende kunde uppstå för domänverket,
ansåge styrelsen det oegentligt, att beskattningsreglerna skulle vara
beroende av huruvida arbetsgivaren reglerat sina förpliktelser enligt olycksfallsförsäkringslagen
medelst försäkring eller iklätt sig s. k. självrisk i de
fall till arbetare under ledighet på grund av olycksfall icke utginge lön utan
endast sjukpenning, som beslutats av riksförsäkringsanstalten.

I en till finansdepartementet ingiven, den 22 november 1948 dagtecknad
promemoria har statens avtalsnämnd, under åberopande av den nuvarande
otillfredsställande tillämpningen av 19 § kommunalskattelagen, ifrågasatt
huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en enhetlig behandling
i skattehänseende av olycksfallsersättning, vare sig den utbetalades
av arbetsgivare, som stode självrisk, eller av annan arbetsgivare.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att beträffande sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring,
som icke innefattar utfästelse om viss större kapitalersättning,
premien skall få avdragas, under det att utfallande belopp skola beskattas,
skulle, om det genomfördes, komma att medföra fördelar i det avseendet,
att enhetliga beskattningsregler komme att gälla beträffande ersättning vid
sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet, vare sig ersättningen utginge direkt
från arbetsgivare eller på grund av försäkring i samband med tjänst eller
annan försäkring. Emellertid komme förslagets genomförande, såsom i yttrandena
framhållits, att föranleda betydande olägenheter. Eftersom de utfallande
beloppen skulle beskattas, komme de nu utgående förmånerna
att minskas, vilket givetvis vore otillfredsställande. Härav torde bliva följden,
att i varje fall vissa av de ifrågavarande ersättningsbeloppen finge

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

195

omräknas till högre belopp. För försäkringsanstalter och beskattningsmyndigheter
skulle, om förslaget genomfördes, uppstå ett betungande merarbete.

Med hänsyn till de berörda olägenheterna är jag icke beredd att förorda
att förslaget i förevarande del genomföres. Frågan om beskattning av ersättning
på grund av ifrågavarande försäkringar — däri inbegripet jämväl frågan
om beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp — torde emellertid
i annat sammanhang böra upptagas till ytterligare överväganden.

I vissa avseenden anser jag emellertid ändring i gällande bestämmelser
böra ske redan i detta sammanhang. Då det synes otillfredsställande att
ersättning, som utgår på grund av försäkring för olycksfall i arbete, är
skattefri, under det att skatteplikt föreligger för sådan ersättning, som utgår
då arbetsgivare med stöd av bestämmelserna i 15 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete iklätt sig självrisk, förordar jag att olycksfallsersättning
även i sistnämnda fall skall vara skattefri.

Den ersättning av liknande slag, som enligt förordningen den 18 juni 1927
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår vid sjukdom eller olycksfall under sådan tjänstgöring, bör likaledes
vara skattefri. Vidare torde även ersättning, som vid olycksfall utbetalas
på grund av annan försäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring, t. ex.
ansvarighetsförsäkring, böra undantagas från beskattning. Utgår ersättning
vid olycksfall annorledes än på grund av försäkring och är icke fråga om
ersättning enligt nyssnämnda förordning eller på grund av självrisk enligt
olycksfallsförsäkringslagen, är ersättningen skattepliktig. Sålunda utgör ersättning,
som genom domstols avgörande tillerkännes skadad person, skattepliktig
intäkt, i den mån ersättningen motsvarar mistad arbetsförtjänst.

Vad nyss sagts gäller ersättning, som icke utgöres av livränta. Utgår ersättningen
i form av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller enligt
nämnda förordning eller utgår eljest på grund av försäkring livränta vid
sjukdom eller olycksfall, bör den, liksom för närvarande, beskattas till reducerat
belopp.

Ä andra sidan bör ersättning, som utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tjänst — vartill här icke hänföres försäkring
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete — vara skattepliktig.
Sådan försäkring bör nämligen i skattehänseende behandlas på
samma sätt som pensionsförsäkring; arbetsgivare, respektive arbetstagare
bör sålunda få åtnjuta avdrag för premier, under det att arbetstagaren bör
beskattas för utfallande belopp i deras helhet, dock med undantag för ersättning
som avser sjukvårds- eller läkarekostnader.

4. Ledareförsäkring.

I punkt 5 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen stadgas, att
såsom intäkt av rörelse även skall upptagas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven intäkt. Därvid angives, att i vissa fall jämväl kapital,
som uppburils på grund av personförsäkring, kan utgöra intäkt av rörelse,
så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäkring på sin verkställande direktörs

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

eller en hos bolaget anställd uppfinnares liv för att därigenom skydda sig
mot den minskning i inkomst, som den försäkrades frånfälle förväntas medföra
för bolaget.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att nuvarande bestämmelser i den praktiska tilliämpningen
torde vålla vissa besvärligheter, framför allt då det gällde att
tillse, att försäkringsbeloppet, när det efter kanske många års förlopp utfölle,
verkligen upptoges till beskattning. Det syntes ej heller tilltalande att för
detta slag av kapitalförsäkring, som på intet sätt skilde sig från andra dylika,
införa en särskild beskattningsregel, avvikande från den eljest gällande.

Vidare kunde starkt ifrågasättas, huruvida utgiften för en sådan försäkring
egentligen fölle inom förvärvskällan rörelses ram. Försäkringen syntes
kommittén tillkommen icke så mycket för att ersätta (eventuellt) utebliven
intäkt som så mycket mera för att skaffa företaget kapital under en
övergångstid, som på grund av en för företagets verksamhet viktig persons
frånfälle kunde bliva brydsam. Premien vore i ett dylikt fall icke att anse
såsom en utgift för förvärvande eller bibehållande av rörelseintäkt och skäl
för att medgiva avdrag för premien från intäkt av rörelse syntes sålunda
saknas. Härtill komme att, såvitt kommittén hade sig bekant, den ifrågavarande
försäkringsformen kommit till användning endast i ett ringa antal
fall.

Kommittén föresloge därför sådan ändring av gällande bestämmelser, att
avdrag icke skulle medgivas för premie för ledareförsäkring men att på
grund av försäkringen utfallande belopp icke skulle räknas till skattepliktig
inkomst.

Departementschefen.

I likhet med kommittén och på av denna anförda skäl förordar jag, att
avdrag för premier för ledareförsäkring icke skall medgivas men att på
grund av försäkringen utfallande belopp icke skola upptagas såsom skattepliktig
intäkt.

D. Rörelseidkares rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.

Beträffande beskattningen av pensionsstiftelse må hänvisas till vad som
tidigare anförts härom (s. 133 ff.). I fråga om rätten till avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse gäller bland annat följande.

Pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser. 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
avser att skapa tryggare pensionsförhållanden m. m. för anställd
personal. Vid utformandet av bestämmelserna var det emellertid nödvändigt
att taga hänsyn till att aktiebolagens medverkan endast kunde vinnas på
frivillighetens väg. Detta förhållande ledde till att man icke ansåg sig
kunna uppställa krav på att vid bildande av personalstiftelse bolaget skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

197

avhända sig kontanta medel, enär detta för många bolag cj skulle vara
möjligt eller endast med stora svårigheter kunde ske. (SOU 1937: 13, s. 55).
Spörsmålet löstes sålunda, att stiftelseförmögenheten kunde få helt eller
delvis innestå såsom fordran hos vederbörande bolag. Det må erinras om att
enligt aktiebolagslagen bolags skuld till personalstiftelse skall i bolagets balansräkning
redovisas särskilt.

Personalstiftelse bildas genom beslut av bolagsstämma. Dylik stiftelse,
vars angelägenheter skola handhavas i vissa fall av särskild styrelse eller
god man och i andra fall av bolagets styrelse, skall registreras, och vissa uppgifter
angående stiftelsen skola införas i aktiebolagsregistret. Stiftelsen
skall stå under kontroll av en särskild tillsynsmyndighet (pensionsstyrelsen).
Bolaget kan icke tillgodogöra sig stiftelsens tillgångar i annan mån
än att, om bolaget haft utgifter för ändamål, som stiftelsen är avsedd
att tillgodose, bolaget i vissa fall får av tillgångarna tillgodoföra sig ersättning
för sådana utgifter. Då bolaget träder i likvidation, gäller i huvudsak,
att stiftelsens tillgångar skola disponeras för det ändamål, varför stiftelsen
bildats eller, om de ej åtgå härför, överlämnas till en av statskontoret förvaltad
fond, benämnd svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.
I bolagets konkurs får stiftelsen i vanlig ordning bevaka sin fordran hos
bolaget, därvid stiftelsen, om den är bildad i pensioneringssyfte, åtnjuter
förmånsrätt enligt 17 kapitlet 4 eller 11 § handelsbalken. De medel, som
stiftelsen befinnes äga, sedan den erhållit sin utdelning i konkursen, skola
disponeras på i huvudsak samma sätt som vid bolagets likvidation.

Har aktiebolag överfört medel till pensionsstiftelse varom här är fråga,
är bolaget jämlikt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
berättigat till avdrag för överföringen.

Andra pensionsstiftelser. I den mån inrättning, självständig fond eller
annan stiftelse, som omförmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
och icke är av den art som förut sagts, fyller de i nämnda
anvisningspunkt uppställda kraven, torde avdrag medgivas för avsättning
till denna s. k. fria pensionsstiftelse. Även i fråga om sådan stiftelse gäller,
att medlen icke behöva överföras kontant utan kunna innestå hos företaget;
för avdrag erfordras då, att medlen avsatts i bokföringen och skuldebrev
å beloppet överlämnats till stiftelsen (R.Å. 1940: ref. 36).

Avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse medgives enskild rörelseidkare
likaväl som aktiebolag och andra juridiska personer.

Kommittén.

Kommittén har från ett antal myndigheter och näringsorganisationer inhämtat
uppgifter angående bl. a. de erfarenheter vederbörande haft av tillJämpningen
av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Därvid
ha näringsorganisationerna uppgivit, att de ansåge gällande regler tillfredsställande,
medan myndigheterna uttalat betänkligheter inför den utveckling,
avdragsrätten tagit i praxis, och förordat införande av föreskrifter
ägnade alt hindra missbruk och möjliggöra kontroll.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén liar uttalat, att även kommittén vore av den uppfattningen,
att gällande bestämmelser om skattefria avsättningar till pensionsstiftelser
icke på ett tillfredsställande sätt uteslöte möjligheterna att begagna dem
även för annat ändamål än det av lagstiftarna avsedda. I likhet med ett
flertal remissinstanser funne kommittén svagheten i nu gällande bestämmelser
bestå däruti, att skattefrihet medgåves i och med att medlen gottskrivits
en stiftelse, som uppfyllde de formella kraven, utan att några föreskrifter
meddelats om medlens användning utöver en allmän bestämmelse
om att de måste användas för pensioneringsändamål. Kommittén föresloge
för den skull, att rörelseidkare, som till stiftelse överfört medel, avsedda för
pensionering av personer, som vore eller varit anställda i rörelsen, finge
åtnjuta avdrag härför endast under förutsättning att stiftelsens förmögenhet
genom överföring av medlen icke komme att överstiga det belopp, som
erfordrades för att säkerställa de högsta pensioner, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom företaget tillämpad praxis kunde komma att utgå till
personer, som vid tidpunkten för avsättningen vore eller varit anställda i
företaget, eller till deras efterlevande. Avdrag vore sålunda enligt kommitténs
förslag icke medgivet för avsättning avseende pensionering av personal,
som framdeles kunde komma att anställas. Tillika förordade kommittén
att för avdragsrätt uppställdes det kravet, att pensionerna skulle
uppfylla de villkor kommittén tidigare föreslagit skola gälla för att en försäkring
skulle vara hänförlig till pensionsförsäkring. Kommittén har vidare
anfört:

Genom att uppställa dessa krav för ernående av skattefrihet för avsättningar
till pensionsstiftelser anser kommittén att en gräns för missbruk
av bestämmelserna bör kunna sättas utan att det allmänt sociala intresse,
som man velat gynna genom nuvarande bestämmelser, kommer att äventyras.
Kravet på att avsättningen skall vara erforderlig för att säkerställa
gjorda utfästelser om pensioner, torde enligt kommitténs förmenande icke
vara ägnat att motverka avsättningar, som verkligen hava pensioneringssyfte.
Om exempelvis i en stiftelses stadgar angives, att från stiftelsen skall
till vissa anställda eller förut anställda utbetalas pensioner, i den mån stiftelsens
medel därtill förslå, dock att pension i intet fall får överstiga t. ex.
B5 procent av lönen, har därigenom visserligen gjorts en utfästelse, men
denna innebär ju icke något annat än att den övre gränsen för avsättningsbehovet
angivits och naturligtvis icke att företaget förbundit sig att göra
avsättningar till stiftelsen till dess denna gräns är uppnådd. Vidare ligger
det enligt kommitténs förmenande i sakens natur, att dyrtidstillägg å pensioner
kunna tagas i beräkning, även om de formellt beviljas år för år.

Det må framhållas, att även med den av kommittén föreslagna bestämmelsen
en relativt stor rörelsefrihet i fråga om avsättningarnas storlek kvarstår.
Avsättningarna kunna nämligen bliva avdragsgilla, även om de visst
är överstiga det belopp, som erfordras för att genom årligen lika stora avsättningar
uppbygga pensionen. Enda villkoret för avdragsrätten är, att icke
stiftelsens sammanlagda förmögenhet överstiger den s. k. engångspremiereserven
för samtliga utfästa pensioner till personal, som är eller varit i
tjänst, d. v. s. det belopp, som enligt försäkringsteknisk utredning erfordras
för att säkerställa pensionerna under förutsättning, att inga vidare avgifter
skola erläggas för ifrågavarande pensioner. Skulle stiftelsens förmögenhet
komma att överstiga engångspremiereserven annorledes än genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

199

avsättningar — exempelvis på grund av personalförändringar — kunna nya
avsättningar med avdragsrätt göras först sedan förmögenheten sjunkit eller
engångspremiereserven vuxit, så att den överstiger förmögenheten.

Yttranden.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs
och Bohus län ha ansett önskvärt att de s. k. fria pensionsstiftelserna från
myndigheternas sida underkastas viss kontroll över att stiftelsernas medel
användas för sitt ändamål. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört
:

Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse skattekommitténs förslag om
att rätten till avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse skall göras beroende
av att stiftelsens förmögenhet ännu icke blivit uppbyggd till vad som
motsvarar engångspremiereserven för utfästa pensioner åt personalen. Att
pröva, huruvida utfästelserna givits i bindande former, huruvida pensionsstiftelsen
i övrigt fungerar på ett ur social synpunkt tillfredsställande sätt
samt att beräkna engångspremiereservens storlek äro emellertid uppgifter,
vilka icke lämpligen böra anförtros åt beskattningsnämnderna. Dessa skulle
ju då faktiskt få fungera som en slags försäkringsinspektion över de berörda
inrättningarna. Länsstyrelsen vill föreslå, att det bör åligga företagare,
som önskar åtnjuta avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse, att på
anmodan av beskattningsnämnd förete intyg av statlig myndighet — måhända
pensionsstyrelsen — angående premiereservens storlek. Den ifrågavarande
myndigheten får då tillfälle att granska pensionsutfästelserna samt
taga del av stiftelsens organisation. Den fortsatta kontrollen över ifrågavarande
stiftelser är emellertid icke härigenom ordnad. Enligt skattekommitténs
förslag (s. 124) synas dessa i allmänhet icke bliva skattskyldiga eller
deklarationspliktiga. För övrigt synes det önskvärt, att bestämda regler
givas för den situation, som uppstår, om stiftelsens medel användas till
främmande ändamål eller om en till sitt fulla belopp uppbyggd premiereserv
ånyo nedgår utan att stiftelsens förmögenhet minskas. Dessa spörsmål böra
enligt länsstyrelsens mening bliva föremål för ytterligare utredning och
övervägande. Till en början torde i varje fall länsstyrelserna hos sig böra
registrera och följa de avsättningar till fria stiftelser, vilka enligt rapporter
från beskattningsnämnderna hittills verkställts eller hädanefter äga rum. En
dylik ordning för övervakning av de fria stiftelsernas medel har börjat
tillämpas inom detta län.

Sveriges industriförbund har uttalat:

Enligt det föreliggande förslaget medgives icke ett företag avdrag vid sin
taxering för avsättning till pensionsstiftelse, därest det icke dessförinnan
gjort bindande utfästelser om pension. Ur principiella synpunkter är detta
ägnat att väcka betänkligheter, då såsom ovan framhållits det är förefintligheten
av dylika avsättningar, som möjliggjort för företagen att tillgodose
de anställdas önskemål om sådana utfästelser. På sätt kommittén antytt
synas emellertid för pensioneringsfrågans lösning skadliga verkningar kunna
undvikas genom att utfästelsen, intill dess behövliga avsättningar skett,
meddelas i den formen, att allenast dess övre gräns angives.

Trots att en sådan övre gräns för pensionen bestämts, t. ex. till 65 % av
lönen, ligger det enligt kommitténs förmenande i sakens natur, att dyrtidstillägg
å pensioner kunna tagas i beräkning även om de formellt beviljas
år för år.

200

Kungl. Majds proposition nr 93.

Jämväl industriförbundet finner det nödvändigt, att vid beräkningen av
den s. k. engångspremiereserv, som erfordras för pensionsutfästelsens uppfyllande,
den till viss procent av lönen eller visst årligt belopp bestämda
pensionen får höjas med ett belopp, motsvarande dyrtidstillägg enligt de
grunder, företaget i allmänhet utbetalar å löner till anställda inom den kategori
varom fråga är. En omredigering av stadgandet i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen så alt därav klart framgår, att innebörden av
stadgandet är den av kommittén åsyftade, synes emellertid vara erforderlig.

Vad härefter angår den av kommittén föreslagna förutsättningen för avdragsrätten
att de gjorda utfästelserna skola avse pensioner, som uppfylla
de i förslaget till anvisningar till 46 § kommunalskattelagen föreskrivna villkoren,
torde syftet med pensionsstiftelserna i huvudsak tillgodoses genom
meddelande av sådana pensionsförsäkringar som avses i nämnda författningsrum,
eller utgivande av pensioner, som uppfylla däri angivna villkor.
Föreskriften föranleder emellertid den olägenheten, att om från pensionsstiftelser,
liksom hittills understundom skett, utbetalas tillfälliga understöd
till icke pensionsberättigad personal företagets avdragsrätt för avsättningarna
till stiftelsen äventyras och stiftelsen jämväl riskerar viss beskattning.
Även om dessa olägenheter i allmänhet torde kunna undvikas därigenom,
att dylika understöd i förekommande fall icke utbetalas av stiftelsen
utan av företaget direkt, synes det förbundet önskvärt att ifrågavarande bestämmelser
bleve föremål för en viss uppmjukning, så att de ovanberörda
beskattningseffekterna icke inträffade, därest dylika understöd i allenast
ringa omfattning utbetalats från stiftelsen. Någon risk att syftet med de
föreslagna författningsändringarna därigenom skulle äventyras synes icke
föreligga.

Sveriges redareförening har yttrat:

I första hand må framhållas, att alltför snäva regler på förevarande område
medföra risk för, att företagen ej kunna begagna sig av denna utväg
att lösa de anställdas pensionering. Detta gäller om villkoret, att juridiskt
bindande utfästelser om rätt till skälig pension skola lämnas de anställda. De
flesta företag äro mycket känsliga för konjunkturväxlingar. Vad särskilt
angår rederinäringen är detta en mycket vanlig företeelse. Vissa år lämnar
rörelsen ett så gott resultat, att erforderliga avsättningar till pensionsstiftelse
kunna verkställas, medan åter andra år verksamheten lämnar ringa vinst
eller betydande förlust. Det ligger i sakens natur, att dylika företag, innan
de hunnit avsätta till en pensionsstiftelse så stort belopp, att detta i icke
ringa mån täcker de framtida utgifterna för pensionerna, icke kunna påtaga
sig det ekonomiska ansvar utfästelser om pensioner till ett flertal anställda
innebära. Detsamma är även förhållandet med sådana avsättningar till pensionsstiftelse,
som ett företag verkställer i syfte att framdeles kunna ordna
pensioneringsfrågan för sådana anställda, som tidigare regelmässigt ej plägat
erhålla pension från företaget, exempelvis arbetare.

Även i dylika fall är det nödvändigt att tillräckliga kapitalbelopp tillföras
pensionsstiftelsen, innan utfästelser om rätt till pension lämnas. Under en
övefgångstid brukar i sistnämnda fall tillfälliga understöd utbetalas från
pensionsstiftelsen i avvaktan på, att bindande utfästelser om pension göras.
Det är uppenbart, att de nu föreslagna skärpta bestämmelserna i ovanberörda
avseende komma att motverka företagens intresse och möjligheter
att utvidga sina tidigare gjorda åtaganden på detta område.

Kommittén har vidare funnit det ligga i sakens natur, att dyrtidstillägg
ä pensioner kunna tagas med vid beräkning av den s. k. engångspremiereserven,
även om dessa tillägg formellt beviljas år från år. Föreningen biträ -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

der denna uppfattning men anser ett uttryckligt stadgande härom böra införas
i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Beträffande gränsen för den ålder, vid vilken pension skall börja utgå,
har kommittén uttalat, att såsom rimlig undre gräns för pensionsåldern i
allmänhet torde böra anses 60 år för man och 55 år för kvinna. Med hänsyn
till att inom vissa yrken en lägre pensionsålder måste anses motiverad,
har kommittén icke ansett sig böra angiva en bestämd gräns utan föreslagit
en bestämmelse, att ålderspension ej skall börja utgå vid en pensionsålder,
som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt kan
anses oskäligt låg. Föreningen delar kommitténs uppfattning, att det inom
vissa yrken kan vara nödvändigt att låta ålderspensionen utgå tidigare än
inom andra yrken. Så är exempelvis förhållandet med sjömansyrket, där
förhållandena även jämförelsevis ofta kunna framtvinga förtidspensionering.
Då det i dylika fall ej är möjligt att med^ bestämdhet angiva tidpunkten
för ålderspensionens början — beroende på att denna inom sagda yrke
varierar med hänsyn till personliga kvalifikationer — måste företagen på
förhand säkerställa sig för att ej avsätta för små belopp. Enda möjligheten
att trygga sig mot sagda risk är att hålla avsättningarna i överkant. Även
denna omständighet talar för att icke alltför snäva bestämmelser införas på
detta område. Ur fiskalisk synpunkt synas inga befogade erinringar kunna
riktas häremot, enär, om större belopp avsatts än som erfordras för att
fullgöra företagets pensionsförpliktelser, överskottsmedlen enligt stiftelsens
stadgar utgöra dess egendom och sålunda ej kunna återgå till företaget.

I vissa av de av kommittén återgivna yttrandena beträffande pensionsstiftelserna
hava uttalats betänkligheter inför den utveckling avdragsrätten till
sådana stiftelser fått i praxis, särskilt i fråga om familjebolagen, samt framhållits
att i följd härav erfordrades särskilda föreskrifter för att hindra
missbruk. Föreningen har sig ej bekant, att delägare i familjebolag genom
avsättningar till pensionsstiftelser skulle hava skaffat sig några obehöriga
förmåner. Enligt föreningens mening böra familjebolagen i nu förevarande
avseende behandlas på samma sätt som andra företag. Skulle det emellertid
anses behövligt med särskilda föreskrifter för vinnande av erforderlig kontroll
över familjebolags pensionsstiftelser, är det angeläget, att föreskrifterna
å ena sidan icke få sådan allmän räckvidd, att de resa onödiga hinder
för normal pensionerings ordnande genom pensionsstiftelse i det stora
flertalet fall och å andra sidan icke omöjliggöra legitim pensionering på
denna väg av en anställd, därför att han tillika är en större aktieägare i
bolaget.

Departementschefen.

För närvarande medgives aktiebolag avdrag för belopp, som enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser överförts till pensionsstiftelse.
Avdrag torde medgivas även för belopp, som av aktiebolag eller
annan skattskyldig överförts till s. k. fri pensionsstiftelse, därest denna
uppfyller de i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade
villkoren. För att avdrag för det till pensionsstiftelse avsatta beloppet
skall beviljas erfordras däremot icke, att utfästelse gjorts om utbetalning av
pensioner av viss storlek. Avdrag kan alltså erhållas för avsatt belopp utan
någon som helst begränsning. Detta är givetvis icke tillfredsställande. Jag
biträder därför kommitténs förslag att avdrag för belopp, som avsatts till
pensionsstiftelse, må åtnjutas endast i den mån stiftelsens förmögenhet ge -

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nom avsättningen icke kommer att överstiga det belopp, som enligt försäkringsteknisk
utredning erfordras för att säkerställa de pensioner, vilka enligt
gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad praxis högst
skola utgå till personer, som äro eller varit anställda i företaget, eller till
deras efterlevande. Härvid bör såsom pensionsutfästelse godtagas även sådan
utfästelse, som är förenad med villkor att pensionen utgives endast i den
mån stiftelsens medel därtill förslå. Då företaget alltså icke är skyldigt att
avsätta medel ända till dess utgivandet av pensionernas i utfästelsen angivna
belopp säkerställts, torde de nu föreslagna villkoren för avdragsrätt icke
verka betungande för företagen och därigenom föranleda att avsättningen
till pensionsstiftelse sker i mindre utsträckning än för närvarande.

Såsom av det sagda framgår, erfordras att de företag, som avsätta medel
till pensionsstiftelse, låta verkställa och till beskattningsmyndighet ingiva
försäkringsteknisk utredning rörande de utfästa pensionernas kapitalvärde.
En dylik utredning torde i regel — i varje fall så länge stiftelsens medel
till beloppet ligga långt under den gräns, vid vilken rätten till avdrag för
vidare avsättning upphör — vara enkel att verkställa och draga relativt
obetydliga kostnader. Så länge de medel, som innestå hos stiftelsen, avsevärt
understiga nämnda kapitalvärde torde dylik utredning icke behöva
upprättas och ingivas till beskattningsmyndighet annat än med längre tids
mellanrum. Uppgå återigen de hos stiftelsen innestående medlen till belopp,
som närmar sig berörda kapitalvärde, och yrkar företaget avdrag för
ytterligare avsättning till stiftelsen, bör företaget medelst försäkringsteknisk
utredning visa att det är berättigat att åtnjuta avdrag för de avsatta medlen.

I likhet med kommittén finner jag det ligga i sakens natur, att vid beräkning
av kapitalvärdet av de utfästa pensionerna hänsyn tages till dyrtidstillägg
å dessa även om nämnda tillägg beviljas årligen. En uttrycklig
bestämmelse härom torde lämpligen böra intagas i lagtexten.

Utbetalas till person, till vilken enligt utfästelse skall utgå pension, mot
pensionen svarande belopp icke från stiftelsen utan direkt från rörelsen, bör
beaktas, att kapitalvärdet av de utfästa pensionerna i motsvarande mån
minskas.

Från pensionsstiftelse, bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, får endast utbetalas ålders-, invaliditets- eller efterlevandepension.
Belopp, som äro att likställa med kapitalbelopp på grund av
kapitalförsäkring, torde således icke kunna utgå. Ej heller torde stiftelsens
medel kunna användas till att teckna kapitalförsäkringar till förmån för de
anställda. Vad nyss sagts bör gälla även beträffande de fria pensionsstiftelserna.
Skulle dessa äga utbetala belopp av kapitalförsäkrings natur, bleve
det — med hänsyn till vad som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om
pensionsstiftelses beskattning — nödvändigt att beskatta de utbetalda beloppen
hos mottagaren. Härigenom skulle för denne uppkomma samma olägenheter
vid beskattningen, som man vid den individuella pensionsförsäkringen
och tjänstepensioneringen velat undvika. Jag finner mig därför i

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

likhet med kommittén böra förorda, att för rätt till avsättning till pensionsstiftelse
kräves, att från pensionsstiftelse, direkt eller ock indirekt genom
försäkring, utbetalda pensioner skola uppfylla de villkor, som enligt vad
tidigare föreslagits skola gälla för att ett försäkringsbelopp skall anses utgå
på grund av pensionsförsäkring. Från pensionsstiftelse få därför icke utbetalas
t. ex. tillfälliga kapitalunderstöd. Anser sig ett företag böra lämna dylika
understöd, synes det icke medföra någon olägenhet för företaget, om understöden
utgå direkt ur rörelsen eller också från annan personalstiftelse än
pensionsstiftelse.

I anledning av de i några yttranden framförda önskemålen om kontroll
från myndighets sida över att de fria pensionsstiftelsernas medel användas
för sitt ändamål vill jag allenast anmärka, att detta spörsmål sammanhänger
med den större frågan om pensionering av arbetstagare i enskild
tjänst och därför icke bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

E. Beskattning av utländska försäkringsanstalters rörelse avseende
trafikförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring.

a) Trafikförsäkring.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för försäkringsrörelse,
som drivits av utländsk försäkringsanstalt, såsom här i riket skattepliktig
nettointäkt upptagas belopp som utgör viss procent av anstaltens premieinkomst
av här bedriven försäkringsrörelse. I fråga om trafikförsäkringsrörelse
utgör procentsatsen 5.

Enligt kommunalskattelagen gällde ursprungligen att för trafikförsäkringsrörelse
liksom för flertalet andra försäkringsgrenar såsom nettointäkt
skulle upptagas 10 procent av premieintäkten. Sänkningen till 5 procent
skedde genom lagen den 6 juni 1930 och var en följd av de särskilda villkor
och föreskrifter, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skulle lända till efterrättelse
vid utövande av trafikförsäkringsrörelse. Av ifrågavarande villkor
och föreskrifter äro följande av betydelse i förevarande sammanhang.

Premie för trafikförsäkring må icke bestämmas till högre belopp än som
på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara
mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader
med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst.

Vinsttillägget må ej sättas högre än fem procent av bruttopremien.

Trafikförsäkringsanstalt åligger att redovisa regleringsfond för trafikförsäkringen;
denna fond beräknas enligt av Kungl. Maj :t iöreskrivet schema
med tillämpning av de närmare föreskrifter försäkringsinspektionen kan
finna skäl meddela. Anstalternas dispositionsrätt över regleringsfonden är
så inskränkt, att fonden knappast kan hänföras till anstalternas egna fonder.

Till regleringsfonden avsättes hela överskottet å trafikförsäkringsrörelsen
efter avdrag för premiernas vinsttillägg, överskottets beräkning sker

204

Kungl. Maj-.ts proposition nr 93.

dock ej på grundval av de verkliga förvaltningskostnaderna utan med tilllämpning
av vissa beräknade omkostnader. Grunden härtill är svårigheten
att ur anstalternas räkenskaper avskilja de förvaltningskostnader, som
avse trafikförsäkringsrörelsen. Den i stort sett enda vinst, som en försäkringsanstalt
kan tillgodogöra sig av trafikförsäkringsrörelsen, är därför det
vinsttillägg, som enligt vad nyss sagts får avdragas vid avsättningen till
regleringsfonden, samt skillnaden mellan nyssnämnda beräknade omkostnader
och de verkliga omkostnaderna, därest de förstnämnda äro större.
I fall åter, då de verkliga omkostnaderna äro större än de beräknade, kunna
anstalterna icke ens tillgodogöra sig hela vinsttillägget.

Trafikförsäkringsrörelse drives här i riket av fem utländska försäkringsanstalter,
nämligen The Motor Union Insurance Co. Ltd., Liverpool & London
& Globe Insurance Co. Ltd., Zurich, Allgemeine Unfall- und Haftpflicht-Versicherungs-Aktiengesellschaft,
Die Schweizerische Unfallversicherungsgesellschaft
in Winterthur samt Forsikringsaktieselskabet National.
I skrivelse den 16 juni 1948 ha dessa anstalter hemställt, att procentsatsen
för beräkning av den skattepliktiga nettointäkten av trafikförsäkringsrörelse
måtte sänkas från 5 till 3 procent. Till stöd för framställningen ha försäkringsanstalterna
anfört följande:

Den 31 december 1947 beslöto samtliga trafikförsäkringsanstalter i landet
utom tre att från och med den 1 februari 1948 tillämpa förhöjda trafikförsäkringspremier.
Vid bestämmandet av dessa premier förutsattes vissa
ändrade omkostnadsbidrag men dessutom en nedsättning av den högsta
tillåtna vinsten från tidigare fem procent till tre procent av premieinkomsten.
Genom meddelande av den 12 januari 1948 har Kungl. Försäkringsinspektionen,
som i detalj informerats om grunderna för beräknandet av
de nya premierna, godkänt de nämnda anstalternas beslut och därmed också
de grunder, varpå beslutet vilar. Från och med innevarande år torde
alltså de utländska försäkringsanstalter, vilka alla tillhöra den grupp bolag,
som vidtagit ovannämnda premieförhöjning, icke kunna räkna med
högre vinst å trafikförsäkringsrörelsen än tre procent.

Genom denna sänkning av vinstprocentsatsen skulle de utländska anstalterna,
om deras skattepliktiga nettoinkomst oförändrat fastställdes enligt
ovan anförda författningar, i skattehänseende komma att intaga en gentemot
de svenska anstalterna synnerligen ogynnsam ställning, då de förra
komme att beskattas efter en beräknad nettointäkt av 5 procent och de senare
efter den samlade årsvinsten, vari trafikförsäkringen deltager med
högst 3 procent av premieinkomsten.

Yttrande.

Över framställningen om sänkning av procentsatsen för trafikförsäkringsrörelse
till 3 procent har yttrande inhämtats från fövsäkringsinspektionen.
Denna har tillstyrkt bifall till framställningen.

Departementschefen.

De av försäkringsinspektionen utfärdade föreskrifterna för beräkning av
regleringsfonden för trafikförsäkring torde medföra, att vinsten å rörelse
avseende sådan försäkring i stort sett begränsas till 3 procent av premie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

205

inkomsten. Enligt vad jag inhämtat från försäkringsinspektionen finnes icke
någon anledning att räkna med en höjning av denna procentsats.

Med hänsyn till vad nyss anförts förordar jag, att procenttalet för beräkning
av skattepliktig nettointäkt av utländsk försäkringsanstalts trafikförsäkringsrörelse
nedsättes till 3.

b) Sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för utländsk försäkringsanstalt
såsom här i riket skattepliktig ''nettointäkt upptagas 10 procent av
anstaltens premieinkomst av här bedriven sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.

De båda utländska försäkringsanstalterna Forsikringsaktieselskabet Haand
i Haand samt Zurich, Allgemeine Unfall- und Haftpflicht-VersicherungsAktiengesellschaft,
vilka driva försäkringsverksamhet här i riket, ha i gemensam
skrivelse den 27 januari 1947 hemställt, att den procentsats, som
skall tillämpas vid beräkning av den skattepliktiga nettointäkten av sjukoch
olycksfallsförsäkring, måtte nedsättas från 10 till 5 procent. Till stöd
för framställningen ha anstalterna anfört följande:

Jämlikt bestämmelserna i 30 § tredje stycket i kommunalskattelagen den
28 september 1928 jämförd med 2 § i kungl. förordningen av samma dag om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas vad angår utländsk försäkringsanstalts
skattepliktighet här i riket, att såsom skattepliktig nettointäkt
skall upptagas viss procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven
försäkringsrörelse. Denna procentsats är i vad det gäller annan försäkringsrörelse
än brand-, sjö-, trafikförsäkrings- och livförsäkringsrörelse
10 procent å premieinkomsten. Av uttalanden i samband med lagens tillkomst
framgår att man i första hand velat uppnå att utländska försäkringsanstalters
skattepliktiga inkomst här i riket blev fastställd till så stor del
av anstaltens totala överskott, som motsvarar proportionen mellan anstaltens
premieinkomst i Sverige och den totala premieinkomsten i Sverige och utlandet.
Såsom det synes närmast av praktiska skäl erhöll den definitiva bestämmelsen
det innehåll, som här ovan angivits. Vi inskjuta här att de
fastställda procentsatserna grunda sig på beräkningar, som av Försäkringsinspektionen
vidtagits, hänförliga till treårsperioden 1921—1923. Procentsatserna
i fråga grunda sig sålunda tvivelsutan på det antagande, att en
med ledning av desamma uträknad skattepliktig inkomst skall — åtminstone
genomsnittligt — kunna sägas motsvara försäkringsanstalternas verkliga
överskott på den här i riket bedrivna försäkringsrörelsen.

I detta sammanhang må nämnas att det i propositionen till lagbestämmelsen
i fråga uttalades att de enligt lagförslaget föreslagna procentsatserna
borde kunna ändras, såframt det visade sig att försäkringsanstalternas förtjänstmöjligheter
icke voro sådana att de motsvarade de fastställda procentsatserna
av premieinkomsterna. Det erinras också om att dylika ändringar
även skett vad vissa andra försäkringsgrenar angår än de i denna framställning
berörda sjuk- och olycksfallsbranscherna. Så har skett beträffande
brandförsäkring och senast livförsäkring. Såsom obestridligt förtjänar slutligen
i detta sammanhang fastslås att lagstiftaren sålunda icke avsett alt
genom fastställande av dessa normer för beskattande av utländska försäkringsanstalters
rörelse här åvägabringa hårdare beskattning av dem än vad
fallet är beträffande svenska försäkringsanstalter och att i denna form

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förhindra eller försvåra möjligheterna för utländska anstalter att i Sverige
bedriva försäkringsrörelse.

Det torde vara allmänt känt att förtjänstmarginalen å själva försäkringsverksamlieten
sedan avsevärd tid tillbaka tenderat att minska. En beräkning,
som i likhet med den nu gällande grundar sig på en kort tidsperiod från
början av 1920-talet, kan sålunda under nuvarande förhållanden icke giva
ett rättvist resultat. Det torde vara ställt utom all fråga att en undersökning,
avseende lönsamheten utav försäkringsrörelse för närvarande — i varje
fall beträffande olycksfalls- och sjukförsäkring — måste giva vid handen att
de i skatteförfattningarna angivna procentsatserna böra avsevärt reduceras,
om man skall undgå det av lagstiftaren enligt ovan icke åsyftade resultatet
att utländska försäkringsanstalter få betala skatt på ett antaget vinstbelopp,
vida överstigande det verkliga överskottet.

Försäkringsanstalterna ha vidare yttrat, att de vore de enda utländska
anstalter, som bär i landet dreve sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse av
någon betydelse. De bortsåge då från Försäkringsbolaget Winterthur, som
visserligen dreve sådan rörelse men till en del i annan form. Detta medförde,
att någon jämförelse med denna anstalts rörelseresultat icke kunde ske.
Sökandeanstalterna hade funnit, att överskottet på den del av rörelsen, som
avsåge sjuk- och olycksfallsförsäkring, under en följd av år hade genomsnittligt
vida understigit det vid lagens tillkomst såsom normalt presumerade.

Försäkringsanstalterna ha bilagt siffermaterial, avseende perioden 1936
—1945, för att bestyrka riktigheten av det sist gjorda påståendet. Till jämförelse
ha anstalterna ingivit utdrag ur försäkringsinspektionens statistik, utvisande
resultaten av de svenska försäkringsaktiebolagens verksamhet under
perioden 1935—1944.

Försäkringsanstalterna ha framhållit, att av de ingivna handlingarna framginge,
att anstalterna lika litet som de svenska försäkringsaktiebolagen,
sedda som enhet, under den senaste tioårsperioden kunnat uppnå den av
lagstiftaren presumerade 10-procents förtjänstmarginalen. Denna förtjänstmarginal
vore vad Haand i Haand beträffade 0,3 procent, vad Ziirich beträffade
5,4 procent och vad de svenska försäkringsaktiebolagen beträffade
5,3 procent. För de ömsesidiga svenska försäkringsbolagen, vilka i likhet
med de utländska försäkringsanstalterna hade lägre premier än aktiebolagen,
vore överskottet ännu lägre än för de sistnämnda.

Slutligen ha försäkringsanstalterna omnämnt, att såväl deras som övriga
försäkringsanstalters omkostnader med stor säkerhet komme att stiga under
de närmaste åren. Så bleve bland annat följden av de nya kollektiva avtal,
som redan vore slutna med försäkringstjänstemännen beträffande löner
och sociala förmåner. Dessa avtal komme, såvitt nu kunde bedömas, att
inom kort följas av liknande avtal beträffande den yttre organisationens
inspektörer och huvudagenter.

Den utländska försäkringsanstalten Die Schweizerische UnfalluersichernngsgeseUschaft
in Winterthur har i skrivelse den 4 mars 1947 anslutit sig
till de båda förenämnda anstalternas hemställan om sänkning av den ifrågavarande
procentsatsen beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring. Anstalten
har emellertid föreslagit, att procentsatsen fastställes till högst 4 pro -

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93.

207

cent. Av en skrivelsen bifogad tabell framgår, att anstaltens sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse
för perioden 1936—1945 utvisar en förlust av 2,5 procent
av premieinkomsten.

Såsom skäl för yrkandet, att procentsatsen skall fastställas till 4 procent,
har anstalten åberopat det förhållandet, att den skattepliktiga nettointäkten
skall beräknas såsom viss procent av bruttopremieinkomsten, alltså utan
avdrag för återförsäkringspremier. Anstalten har härom anfört följande:

Vi bedja därvid få hänvisa till att den i 1928 års lag genomförda sänkningen
från 16 till 10 % i huvudsak torde ha berott på övergång från beräkning
å nettopremier till bruttopremier. Företages nu en ändring av procentsatsen
på grund av förändrad vinstmarginal måste enligt vårt förmenande
vid procentsatsens fastställande hänsyn även tagas till skillnaden
mellan netto- och bruttopremier. Vår bifogade uppställning liksom även
de redan inlämnade uppställningarna över de två andra utländska och de
svenska försäkringsaktiebolagens resultat upptaga neffobehållningen, sedan
avdrag gjorts för återförsäkringspremier. De för egen räkning behållna
premierna torde i allmänhet ligga mer än 1/c under bruttopremiebeloppen,
varför enligt vårt förmenande även beskattningsprocenten bör reduceras
med minst Ve, d. v. s. från av »Ziirich» och »Haand i Haand» föreslagna
5 % till högst 4 %, för att beskattningen skall anses bli i rätt förhållande
till den verkliga nettoinkomsten.

Yttranden.

Över framställningen från försäkringsanstalterna Haand i Haand och
Ziirich ha yttranden inhämtats från försäkringsinspektionen, kammarrätten
och överståthållarämbetet. över framställningen från försäkringsanstalten
Winterthur har yttrande infordrats endast från försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen har framhållit, att de för Haand i Haand och
Ziirich meddelade uppgifterna icke vore fullt jämförbara med uppgifterna
rörande de svenska bolagen. Sistnämnda uppgifter avsåge nämligen affären
för egen räkning, d. v. s. den del av affären som icke avgivits i återförsäkring,
medan uppgifterna för de båda utländska anstalterna avsåge
den direkta affären i Sverige. Skillnaden torde dock i detta sammanhang
snarast vara till nackdel för de båda anstalterna.

Försäkringsinspektionen hade efter vissa korrigeringar av uppgifterna
för de tre anstalterna samt efter omräkning av uppgifterna för de svenska
aktiebolagen att avse perioden 1936—1945 erhållit följande procenttal för
överskotten, beräknade i förhållande till respektive premieinkomster:

Haand i Haand ...................... 3,2

Ziirich .............................. 3,9

Winterthur .......................... --0,3

Svenska aktiebolag .................... 5,8

De sålunda framkomna talen syntes i och för sig giva fog för det berättigade
i de tre anstalternas hemställan om minskning av den procentsats,
efter vilken skattepliktig nettointäkt skulle beräknas i förhållande till ett
utländskt bolags premieinkomst för sjuk- och olycksfallsförsäkring. Utom

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

av de tre omförmälda anstalterna bedreves emellertid sjuk- och olycksfallsförsäkring
av ytterligare tre utländska anstalter. Inspektionen hade därför
införskaffat uppgifter jämväl för dessa anstalters svenska affär i sjuk- och
olycksfallsförsäkring för åren 1936—1945.

Uppgifterna utvisa att för sistnämnda anstalter överskottsprocenten ligger
väsentligt högre än för de tre sökandeanstalterna. Sålunda utgör det
procenttal, som motsvarar de förut angivna procenttalen, för två av de nu
ifrågavarande anstalterna gemensamt 12,5 och för en av dessa anstalter 15,9.

Försäkringsinspektionen har beträffande de tre sistnämnda anstalterna
yttrat att i fråga om en av dessa rörelsen vore stadd i avveckling, varför
överskotten icke vore jämförbara med de övriga anstalternas. Med hänsyn
härtill syntes man i detta sammanhang böra bortse från denna anstalt.
Beträffande de båda andra anstalterna torde visst avseende böra fästas vid
den omständigheten, att deras rörelse vore obetydlig i förhållande''till sökandebolagens.
Av de fem anstalternas sammanlagda premieinkomst för
1945 uppginge nämligen premieinkomsten för de ifrågavarande båda anstalterna
tillsammans endast till 4 procent.

Kammarrätten, som i ärendet inhämtat vissa upplysningar från försäkringsinspektionen,
har uttalat, att kammarrätten funnit de av inspektionen
beträffande Haand i Haand och Ziirich beräknade procentsatserna, för vilka
tidigare redogjorts, vara sådana, att de i och för sig utgjorde stöd för
yrkandet om nedsättning av procenttalet beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Kammarrätten har härefter berört resultatet av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen
för de tre övriga icke namngivna utländska anstalter,
som driva sådan rörelse, och, under åberopande av de i försäkringsinspektionens
yttrande framhållna omständigheterna, yttrat att det relativt
höga vinstresultatet av dessa anstalters verksamhet icke borde verka
hindrande för ett bifall till yrkandet om nedsättning av det för de övriga
anstalterna ogynnsamt verkande procenttalet. Kammarrätten funne sig icke
ha något att erinra mot att procenttalet för beräkning av utländsk försäkringsanstalts
skattepliktiga nettointäkt av här i riket bedriven sjuk- och
olycksfallsförsäkringsrörelse nedsattes. Beträffande valet av procentsiffra
ansåge sig kammarrätten med hänsyn till den för de svenska aktiebolagen
angivna procentsatsen 5,8 böra ifrågasätta, om procenttalet för utländsk
anstalt borde bestämmas så lågt som till 5.

Överståthållaråmbetet har anfört:

Betydande svårigheter möta när det gäller att bedöma den skattepliktiga
nettointäkten å sådan försäkringsrörelse, som här i riket bedrives av
utländsk försäkringsanstalt. Detta förhållande har ju även lett till uppställande
av den schablonartade regeln i 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
och en regel av denna karaktär lärer väl ej heller i fortsättningen kunna
undvikas.

Det är möjligt, att den i sagda lagrum fastslagna beräkningsgrunden,
10 % å premieinkomsten, numera är för hög. Innan någon ändring därvidlag
sker synes emellertid erforderligt med en mera ingående utredning

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

angående dels omkostnadernas fördelning å poster av olika slag och dels
förräntningen av bolagens medel.

I avsaknad av en dylik utredning anser sig överståthållarämbetet för närvarande
icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Departementschefen.

Vad i de förut återgivna framställningarna och yttrandena anförts synes
giva fog för yrkandena om nedsättning av procenttalet för beräkning av
skattepliktig nettointäkt av utländsk försäkringsanstalts sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.

Vid valet av procenttal torde avseende framför allt böra fästas vid resultatet
av de svenska bolagens rörelse. Att överskottet i förhållande till premieinkomsten
ligger lägre för de utländska anstalterna än för de svenska
försäkringsaktiebolagen torde ha sin grund i bland annat den lägre premienivå,
som -—- enligt vad Haand i Haand och Ziirich i sin skrivelse upplyst
— de utländska anstalterna tillämpa. Då några garantier icke förefinnas
för att en sådan skillnad i fråga om premiernas storlek kommer att upprätthållas
för framtiden, finner jag den skattepliktiga nettointäkten för de
utländska försäkringsanstalterna icke böra bestämmas efter ett procenttal,
som motsvarar ett lägre överskott än det, som under senare tid förekommit
hos de svenska försäkringsaktiebolagen. Å andra sidan är det uppenbart,
att det skulle vara svårt för de utländska anstalterna att i konkurrens
med de svenska bolagen upprätthålla en högre premienivå än dessa.
Procenttalet torde därför i princip icke heller böra sättas högre än som
motsvarar överskottet hos de svenska bolagen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag att procenttalet för beräkning
av utländsk försäkringsanstalts skattepliktiga nettointäkt av sjukoch
olycksfallsförsäkringsrörelse nedsättes till 6.

F. övergångsbestämmelser.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949. De nya bestämmelserna
skola alltså enligt förslaget tillämpas första gången vid taxeringen under
år 1949. Detta innebär, att de skola gälla beträffande inkomsterna
under år 1948 eller däremot svarande räkenskapsår. Beträffande tidigare beskattningsår
än nu sagts skola vid eftertaxering eller vid taxering "i högre
instans givetvis äldre bestämmelser tillämpas, även om sådana åtgärder vidtagas
efter den 1 januari 1949. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid
kommittén icke ansett erforderlig.

I enlighet med det sagda skulle de nya bestämmelserna komma att vid
1949 års taxering tillämpas å inkomst under år 1948 eller motsvarande räkenskapsår.
Däremot kunna desamma givetvis icke påverka den preliminära
taxeringen av 1948 års inkomst och således ej heller beloppet av preliminärskatten
under år 1948. Såvitt fråga är om försäkringstagarnas beskattning
synes detta förhållande i stort sett sakna betydelse, eftersom endast obetyd 14

Jlihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 93.

210

Kanyl. Majds proposition nr 93.

liga ändringar föreslås beträffande försäkringar tecknade före den 1 januari
1948. Ifråga om försäkringsanstalterna kan däremot det föreslagna förfarandet
medföra, att den slutliga skatten i vissa fall ej obetydligt kommer
att överstiga den preliminära. De olägenheter, som härav kunna framkallas,
synas dock icke vara större än att desamma böra kunna av anstalterna
bemästras, exempelvis genom avsättning under år 1948 av medel för skattens
täckande. I vart fall synes det kommittén vara av vikt, att ett eventuellt
ikraftträdande av nya regler å förevarande område icke uppskjutes
längre än ovan föreslagits, och de angivna olägenheterna av ett ikraftträdande
redan den 1 januari 1949 synas med hänsyn härtill vara av mindre
betydelse.

Kommittén har föreslagit, att de nya bestämmelserna skola tillämpas vid
beskattningen av försäkringsanstalter, understödsföreningar och pensionsstiftelser
även såvitt angår livförsäkringar, som meddelats före den 1 januari
1948. Härifrån har kommittén föreslagit ett undantag. Sålunda skola
äldre försäkringar, som enligt nu gällande stadganden men ej enligt de
föreslagna bestämmelserna äro pensionsförsäkringar, anses uppdelade i en
del, som är pensionsförsäkring i enlighet med kommitténs förslag och en
del, som enligt samma förslag är annan försäkring. Vid beräkning av den
skattepliktiga rörelseintäkten skall endast intäkt, som belöper på den sistnämnda
delen, medräknas. Kommittén har föreslagit, att Kungl. Maj :t skall
äga utfärda bestämmelser innehållande approximativa regler rörande ifrågavarande
uppdelning.

I fråga om beskattningen av försäkringstagarna har kommittén föreslagit,
att äldre bestämmelser skola tillämpas beträffande livförsäkringar, som
meddelats före den 1 januari 1948. Härvid har kommittén yttrat, alt för
försäkringstagaren vid tecknandet av livförsäkring ofta varit avgörande den
inverkan på hans beskattning, som försäkringen beräknats komma att få.
Ett införande av nya beskattningsregler beträffande livförsäkringstagare
skulle därför i många fall rubba de förutsättningar, under vilka försäkringsavtalet
ingåtts. Däremot torde försäkringarnas behandling i skattehänseende
hos försäkringsanstalten i regel icke haft någon betydelse för försäkringstagaren
vid avtalets ingående. Kommittén har vidare anfört:

Förutom de ovannämnda principiella skälen mot att tillämpa de nya
bestämmelserna för beskattning av försäkringstagarna i fråga om redan
meddelade försäkringar kunna även praktiska synpunkter anföras. Om den
nya definitionen av pensionsförsäkring skulle tillämpas även för redan meddelade
försäkringar, skulle nästan hela det nuvarande beståndet av individuella
pensionsförsäkringar efter den nya lagens ikraftträdande ej längre
hänföras till pensionsförsäkringar, och alltså premien för ifrågavarande
försäkringar ej längre få avdragas. Då för dessa försäkringar emellertid
ett visst antal premier redan hunnit avdragas före nya lagens ikraftträdande,
vore det oriktigt att lämna de på grund av försäkringarna utfallande beloppen
helt skattefria. Det skulle då bliva nödvändigt att föreskriva en uppdelning
av dessa belopp i en skattepliktig del, som motsvarade premier erlagda
före nya lagens ikraftträdande och en skattefri del, som motsvarade
därefter erlagda premier. Närmare överväganden hava givit vid handen, att
en sådan uppdelning skulle medföra komplikationer av den omfattning,
att man även på grund härav bör avstå från att tillämpa den nya definitionen

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av pensionsförsäkring på redan meddelade försäkringar, då det gäller rätten

till avdrag för premier samt beskattningen av utfallande belopp.

Från nyssnämnda huvudregel, att äldre bestämmelser skola gälla för redan
meddelade försäkringar, ha i förslaget gjorts vissa undantag.

Då livränta enligt gällande bestämmelser skolat beskattas jämlikt 32 §
2 mom. d) kommunalskattelagen, skola de nya reglerna för annan livförsäkring
än pensionsförsäkring tillämpas, sedan livräntan börjat utgå. Förslaget
innebär alltså, att utgående livräntebelopp icke skola beskattas men
att i stället skatt skall erläggas dels av försäkringsanstalten för ränta å premiereserven,
dels av försäkringstagaren för beräknad ränta på premiereserven,
sedan från denna avdragits 20 000, respektive 40 000 kronor, och för
den förmögenhet, som utgöres av den på så sätt reducerade premiereserven.
Genom ifrågavarande avdrag beredes de äldre försäkringarna samma lindring
som de nya.

Beträffande s. k. ledareförsäkringar skola de nya reglerna tillämpas även
å redan meddelade försäkringar. Avdrag skall således icke medgivas för
premier, vilka för sådana försäkringar erläggas efter den 31 december 1947,
förutsatt att beskattningsåret sammanfaller med kalenderår. Då emellertid
i fråga om försäkringar, som meddelats före denna tidpunkt, avdrag för
vissa premier redan hunnit ske, skall så stor del av utfallande belopp beskattas,
som motsvarar dessa premier. För att åstadkomma klarhet och reda
i beskattningsförhållandena för ifrågavarande försäkringar skall en uppdelning
av försäkringsavtalet ske. Ett s. k. fribrev, motsvarande premier,
vilka erlagts före den 1 januari 1948, skall alltså utfärdas. De premier, som
skola erläggas därefter, d. v. s. efter den 31 december 1947, skola hänföras
till en särskild försäkring. Belopp, som utfalla på grund av nämnda fribrev,
beskattas men icke belopp, som utfalla på grund av den andra delförsäkringen.
I syfte att framtvinga en uppdelning av ledareförsäkringarna har
kommittén föreslagit, att den partiella skattefriheten göres beroende av om
uppdelning av försäkringen företagits eller icke. För uppdelningen har föreslagits
en frist till 1949 års utgång med hänsyn till att skattskyldiga, vilka
tecknat ledareförsäkringar, i regel torde bliva underkunniga om de ändrade
bestämmelserna först i och med att avdrag vägras dem vid taxeringen 1949.

Det avdrag å 600 kronor, vilket enligt 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen
i visst fall må åtnjutas från livränta på grund av pupillförsäkring men
vilket kommittén föreslagit skola avskaffas, skall fortsättningsvis få åtnjutas
i de fall, där livräntan börjat utgå under beskattningsår, beträffande
vilket de nya bestämmelserna icke skola tillämpas. I fråga om livränta, som
börjat utgå senare, skall avdrag icke medgivas. Kommittén har föreslagit,
att tidpunkten för det dödsfall, i följd varav livräntan utgår, skall vara
avgörande för till vilken av de båda kategorierna livräntan skall hänföras.

Den föreslagna höjningen av avdraget enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen
till 300 kronor skall avse även äldre försäkringar.

Med hänsyn till att vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar större delen
av den under ett år erlagda premien avser att täcka risk och omkostnader

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

under samma år skola enligt kommitténs förslag beträffande sådan försäkring
äldre bestämmelser fortfarande gälla endast i mycket begränsad
omfattning. Om olycksfall inträffat eller sjukdom börjat före den 1 januari
1948, skall sålunda endast den ersättning (dock ej livränta), som på grund
av olycksfallet eller sjukdomen utgår under åren 1948—1950, icke utgöra
skattepliktig intäkt.

Slutligen har kommittén anfört:

I stort sett äro de äldre bestämmelserna gynnsammare — i många fall
avsevärt gynnsammare — än de föreslagna. Med all sannolikhet komme
därför offentliggörandet av kommitténs förslag att framkalla en massteckning
av försäkringar, därest icke i förslaget intagas vissa bestämmelser i
motverkande syfte. Den gynnade ställning, som dylika nytillkommande
försäkringstagare kunde bereda sig, om gränsen förlädes till senare tidpunkt
men kommitténs förslag i övrigt antoges, finge verkningar icke blott i fråga
om medel, som inbetalades för försäkringen före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, utan även i fråga om de medel, som fortsättningsvis skola
inbetalas under försäkringstiden. Kommittén har med hänsyn till det sagda
föreslagit, att de nya bestämmelserna skola tillämpas å försäkringar, som
meddelats efter den 31 december 1947. En konsekvens av den sålunda föreslagna
gränsdragningen blir emellertid, att de nya reglerna — om förslaget
antages — böra tillämpas redan i fråga om inkomståret 1948 och lagen bör
sålunda icke träda i kraft senare än den 1 januari 1949. Det må vidare framhållas,
att på grund av den föreslagna gränsdragningen dröjsmål med förslagets
fortsatta behandling skulle vålla livförsäkringsverksamheten betydande
olägenheter. Ovissheten om försäkringarnas framtida behandling i
skattehänseende kommer utan tvivel att föranleda nedgång i ackvisitionsverksamheten,
i varje fall, då det gäller större försäkringar. Ett snabbt avgörande
av frågan om beskattningens anordnande synes därför vara ofrånkomligt.

Yttranden.

Frågan om tidpunkten för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande har berörts i några yttranden. Sålunda har Svenska
försäkringsbolags riksförbund yttrat:

Med avseende å den föreslagna tidsgränsen mellan försäkringar, å vilka
de nya eller de äldre bestämmelserna skola tillämpas, har kommittén
uttalat, att de äldre bestämmelserna i stort sett äro gynnsammare än de av
kommittén föreslagna och att offentliggörandet av kommitténs förslag därför
sannolikt skulle framkalla en massteckning av försäkringar, därest
icke i förslaget intoges vissa bestämmelser i motverkande syfte. Kommittén
torde därvid hava räknat med att dess betänkande, som är daterat den
31 december 1947, skulle kunna offentliggöras vid denna tidpunkt.

Framläggandet av betänkandet blev emellertid fördröjt intill slutet av
mars månad innevarande år och beträffande livförsäkringar, som till dess
tecknats under år 1948 gäller utan inskränkning vad som av kommittén
anförts som skäl för bibehållandet av nu gällande regler i fråga om beskattningen
av försäkringstagarna då det gäller försäkringar, som meddelats före
år 1948, nämligen att ett införande av nya beskattningsregler i många
fall skulle rubba de förutsättningar, under vilka försäkringsavtalet ingåtts.
Det torde med hänsyn härtill få anses uteslutet, att den ifrågavarande tidsgränsen
sättes till tidigare tidpunkt än den, då kommittébetänkandet blev

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

213

offentliggjort. Riksförbundet håller för sin del före, att nya bestämmelser
rörande beskattning av försäkringstagarna överhuvud taget icke böra göras
tillämpliga å försäkringar, som meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande.

I detta sammanhang vill riksförbundet starkt understryka vad kommittén
framhållit rörande de betydande olägenheter, som vållas livförsäkringsverksamheten
genom den ovisshet om försäkringarnas framtida behandling
i skattehänseende, som nu råder och som kommer att råda, intill dess frågan
om beskattningens anordnande blivit avgjord, och beträffande angelägenheten
av ett snabbt avgörande i denna fråga.

Försäkringstjänstemannaförbundet har uttalat sig på liknande sätt.

Pensionsstyrelsen har anfört:

Skattekommittén har föreslagit, att lagändringarna skola träda i kraft
den 1 januari 1949, dock skall beträffande beskattningen av försäkringstagarna
som huvudregel gälla, att de nya bestämmelserna skola äga tillämpning
i fråga om försäkringar tecknade fr. o. m. 1 januari 1948. Av principiella
skäl vill pensionsstyrelsen inlägga en skarp gensaga mot en lagstiftning
med dylik retroaktiv verkan i synnerhet som kommittébetänkandet icke
offentliggjordes förrän i slutet av mars 1948.

I fallet den frivilliga statliga pensionsförsäkringen får förslaget för rättskänslan
särskilt stötande konsekvenser. Hittills har för den frivilliga försäkringens
samtliga pensionsförsäkringsformer gällt, att premierna i sin
helhet i regel varit avdragsgilla under det att utfallande pensionsbelopp i
sin helhet inkomstbeskattats. Under dessa förutsättningar har ett stort antal
personer under den gångna delen av 1948 verkställt inbetalningar till
den frivilliga försäkringen på postkontoren runt om i landet. De har därvid
kunnat åberopa bestämmelserna i den på postkontoren tillhandahållna officiellt
utgivna broschyren samt det tidigare till landets hushåll i miljonupplaga
spridda prospektet över den frivilliga försäkringen. Försäkringstagarna
göra sina dispositioner på eget initiativ i förlitan på gällande bestämmelser
och tillhandahållas icke personlig kundtjänst med hjälp av försäkringsombud.
Trots detta föreslår kommittén, att i den mån inbetalningar
gjorts till tariffer, som enligt kommitténs förslag icke äro pensionsförsäkringar,
avdragsrätt för premien icke skall föreligga vid deklarationen i februari
1949.

Pensionsstyrelsen befarar att den föreslagna godtyckliga behandlingen av
försäkringstagarna i den frivilliga statliga försäkringen i hög grad skulle
rubba förtroendet för sparformen som sådan.

I detta sammanhang vill styrelsen även framhålla att i fråga om den frivilliga
försäkringen faran för i förvärvssyfte bedriven ackvisition av olämpliga
försäkringsformer helt bortfaller. Vidare äro, som tidigare framhållits,
inbetalningarna till den frivilliga försäkringen till sin storlek begränsade.

Även praktiska komplikationer skulle uppstå. Som tidigare nämnts ha
alla av styrelsen tillhandahållna försäkringar i beskattningshänseende behandlats
så, att utfallande belopp i sin helhet inkomstbeskattats. Vidare äro
alla inbetalade avgifter i teknisk mening engångspremier. Detta innebär, att
det skulle bli nödvändigt att för alla dem, som före 1 januari 1948 erlagt
avgifter till den frivilliga försäkringen och som efter 1 januari 1948 hunnit
erlägga avgift till annan försäkring än pensionsförsäkring enligt samma
definition, uppdela utfallande belopp i en skattepliktig del och eu skattefri
del, där den sistnämnda delen motsvarar avgifter crlagda under den tid,
som drabbats av retroaktivitet i berörda hänseende. Detta medför en helt
onödig komplikation av del praktiska arbetet.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

För den händelse som allmän regel skulle gälla, att bestämmelserna angående
avdragsrätt och beskattning av utfallande belopp skola äga tillämpning
för försäkringar tecknade efter 1 januari 1948, något som pensionsstyrelsen
icke kan principiellt godkänna, föreslår styrelsen, att för på frivilliga
avgifter grundad försäkring hos styrelsen bestämmelserna om försäkringstagarens
skattepliktiga inkomst på grund av försäkringen och om rätt
till avdrag för avgifter, som erlagts till försäkringen, äga tillämpning endast
för försäkringar, för vilka avgifter erlagts fr. o. in. dagen för lagens ikraftträdande.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha avstyrkt att den nya lagstiftningen
göres retroaktiv på sätt kommittén föreslagit. Försäkringsanstalterna
ha härvid bl. a. framhållit, att de retroaktivt verkande övergångsbestämmelserna
kunde medföra att försäkringstagare, som ingått försäkringsavtal
under övergångstiden utan att känna till den ifrågasatta lagstiftningen, komme
att mot försäkringsanstalterna framställa krav å att återfå hela beloppet
av inbetalda premier.

Den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet komme tillsammans med
den föreslagna skärpta beskattningen att föranleda, att för försäkringsanstalterna
uppkomme en stor kvarstående skatt, vilken endast med svårighet
kunde gäldas, enär anstalterna samtidigt enligt bestämmelserna i
den nya försäkringslagen skulle avsätta medel för att täcka brister i försäkringsfond
och säkerhetsfond.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har yttrat, att de skattelagar, som trädde i
kraft den 1 januari 1948, föranlett att ett avsevärt antal större försäkringar
tecknats under år 1947. Försäkringstagarna hade tydligen därvid velat
utnyttja livförsäkringens förut anmärkta särskilt gynnade ställning i beskattningsavseende
i jämförelse med andra sparformer. Länsstyrelsen ville
därför ifrågasätta, om det icke under förutsättning att det föreliggande
förslaget i övrigt gjordes till föremål för lagstiftning vore mera rättvist,
att äldre bestämmelser i allmänhet tillämpades endast å livförsäkringar,
som tecknats före den 1 januari 1947.

Beträffande förslaget, att äldre försäkringar, som enligt
gällande lag men icke enligt de föreslagna bestämmelserna
äro pensionsförsäkringar, vid försäkring sanstalternas
beskattning skola anses uppdelade i en
del, som är pensionsförsäkring enligt kommitténs förslag,
och en del, som enligt samma förslag är annan
försäkring, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa yttrat:

Genomföres kommitténs förslag, skulle vissa tjänstepensionsanstalter få
en grupp ränteskattepliktiga försäkringar, t. ex. genast börjande livräntor
och andra ovan under anvisningarna till 46 § antydda former. Vid några av
dessa skulle en uppdelning i pensionsförsäkring och annan försäkring erfordras.

Om pensionsförsäkringsbegreppet ändras enligt SPP:s förslag med rätt till
avvikelser för koncessionerad tjänstepensionsförsäkringsanstalt och därmed

Kanyl. Maj.ts proposition nr 93.

215

jämförlig anstalt, skulle ränteskatt sannolikt icke komma i fråga för dylika
anstalters vidkommande. I annat fall skulle de bliva skyldiga erlägga ränteskatt,
vars belopp emellertid torde bliva obetydligt. Då sådana tjänstepensionsanstalter
torde undvika att i framtiden meddela ränteskattepliktiga försäkringar,
synes det rimligt, att de befrias från ränteskatt för äldre försäkringar
och därmed från det oproportionerligt stora arbetet med särskiljandet
av de fåtaliga ränteskattepliktiga försäkringarna och beräkningen av på
dessa belöpande ränteinkomst.

Försäkringsanstalterna Folket-Samcirbete ha ansett, att äldre pensionsförsäkringar
böra vara helt skattefria hos försäkringsanstalterna.

Förslaget att ränteskatt skall hos understödsförening
uttagas även för äldre försäkringar har mött erinran från
Understödsföreningarnas riksförbund. Härvid har förbundet anfört, att denna
skatt erlades för försäkringstagarnas räkning och alltså bleve direkt kännbar
för dessa. Detta syntes innebära en för rättskänslan stötande retroaktiv
lagstiftning. För försäkringstagare i försäkringsbolag låge det ej till på samma
sätt, tv de erlade ju redan skatt (genom bolagens försorg) till i stort
sett samma belopp som den del av ränteskatten, vilken enligt förslaget
skulle uttagas hos försäkringsgivaren.

I fråga om förslaget, att försäkringar mot engångspremie
skola beskattas dels hos försäkringstagarna och
dels hos försä k ringsan stalten, har Svenska försäkringsbolags
riksförbund anfört:

Riksförbundet har redan i det föregående påvisat, att genast börjande
livräntor lika väl som andra livräntor principiellt böra vara undantagna
från ränte- och förmögenhetsbeskattning, även om det av praktiska skäl kan
vara motiverat att göra dem till föremål för sådan beskattning hos försäkringstagaren
såsom en spärr mot att försäkringarna tecknas i syfte att ernå
skattelättnad. Att enligt kommitténs förslag hos försäkringsgivaren räntebeskatta
även det äldre beståndet av genast börjande livräntor skulle uppenbarligen
leda till än mer orimligt resultat än dylik beskattning av nytecknade
sådana livräntor. För bolagens äldre bestånd hava de erlagda engångspremierna
beräknats med den förutsättningen, att bolagen ej skulle vara
skyldiga att utgiva någon skatt. Det har i fråga om denna försäkringsform
varit naturligt, att premieberäkningen skett i nära anslutning till nyplaceringsräntan
och att premienivån ändrats vid ändringar i denna räntefot.
Eftersom premien erlägges på en gång och premiereserven avtager med tiden,
kan försäkringsgivaren med relativt stor säkerhet bedöma den ränteavkastning,
som kan förväntas, och säkerhetsmarginalen i ränleantagandet
kan därför göras väsentligt mindre än i fråga om försäkring med växande
premiereserv. Den sedan lång tid tillbaka pågående nedgången i dödligheten
har visserligen gjort, att man för genast börjande livräntor tillämpat mycket
försiktiga dödlighetsantaganden, men det oaktat ha bolagen på grund av
erfarenheterna från denna del av sin rörelse tvingats att tid efter annan
införa nya dödlighetsantaganden eller, med andra ord, att höja premierna.
Eftersom man sålunda icke kunnat räkna med någon nämnvärd ränte- och
dödlighetsvinst, har som regel genast börjande livränta icke varit vinstberättigad.
Säkerligen skulle rörelseöverskottet i fråga om det bestånd av ge -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nast börjande livräntor, varom här är fråga, icke förslå till gäldande av den
föreslagna ränteskatten och det bleve då andra grupper av försäkringar, som
genom sina överskott finge täcka bristen, vilket skulle innebära ett klart
avsteg från den skälighetsprincip, som stadfästs genom den av årets riksdag
beslutade nya lagen om försäkringsrörelse. I detta sammanhang må jämväl
framhållas, att det ur kontorsmässig synpunkt skulle vålla icke oväsentliga
svårigheter att uppdela bolagens nuvarande bestånd av aktuella ränteförsäkringar
på genast börjande livräntor och andra ränteförsäkringar.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har under åberopande
av liknande skäl avstyrkt förslaget att överflytta räntebeskattningen
från försäkringstagarna till försäkringsanstalterna.

Beträffande de s. k. ledareförsäkringarnas beskattning
vid övergången till den nya lagstiftningen har Svenska försäkringsbolags
riksförbund framhållit, att förslaget i denna del vore uppenbart orimligt.
Riksförbundet har vidare anfört:

Det förutsätter, att de enskilda försäkringstagarna så noga hålla sig underrättade
om ändringar, som vidtagas i skattelagstiftningen, att de i förekommande
fall vända sig till sin försäkringsgivare för att inom den i nyssnämnda
punkt föreskrivna respittiden få sin försäkring uppdelad på däri
angivet sätt. Försäkringsbolagen ha nämligen icke i allmänhet kännedom
om, huruvida en kapitalförsäkring är en ledareförsäkring eller icke, och
kunna därför i regel icke stå försäkringstagarna till tjänst med erforderliga
råd och upplysningar, övergångsbestämmelsen bör ändras så, att en ledareförsäkring
automatiskt skall i fråga om skattskyldigheten för utfallande försäkringsbelopp
anses uppdelad på en försäkring motsvarande premier som
erlagts före viss tidpunkt — vilken enligt kommitténs förslag skall vara den
1 januari 1948, men enligt riksförbundets i det följande framlagda mening
bör vara tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande •— och en
annan försäkring motsvarande efter denna tidpunkt erlagda premier. Denna
fråga kan utan att vålla några som helst komplikationer ur skattemässig
synpunkt ordnas, under medverkan givetvis från försäkringsgivarens sida,
i samband med taxeringen för det beskattningsår, under vilket försäkringsbeloppet
utbetalas.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat att en onödig komplikation
syntes föreligga i fråga om redan tecknade s. k. ledareförsäkringar.
Det torde vara tämligen oväsentligt om rätten till avdrag för redan tecknade
ledareförsäkringar finge bestå. Försäkringsformen vore ju sällsynt.

I fråga om avdraget å 600 kronor vid pupillförsäkring
ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, såsom förut omnämnts, uttalat
att berörda avdrag icke borde slopas — åtminstone icke för redan tecknade
försäkringar — förrän i samband med att inkomstprövningen för de
särskilda barnbidragen avskaffades eller i vart fall väsentligt inskränktes.

Beträffande den föreslagna spärregeln vid rån t esk ättens beräkning
ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete yttrat, att kommittén
ansett, att en spärregel rätteligen borde anknytas till balansräkningen,
i det att anstaltens förmåga att fullgöra sina förpliktelser ej äventyrades, om

Kunql. Maj:ts proposition nr 93.

217

överskottet enstaka år bleve lågt. Hänsyn till ränteskatt av den omfattning,
som kommittén föreslagit, hade emellertid ej kunnat tagas i premie- och
premiereservgrunder för försäkringar, tecknade före upprättandet av grunder
enligt nya försäkringslagen. Skulle överskottet av rörelsen något år icke
förslå att både göra erforderliga avsättningar till de försäkringstekniska
fonderna och betala skatt enligt förslaget, måste, i den mån skatten belöpte
sig på äldre försäkringar, minskning uppstå i de fonder, som uppsamlats av
överskott från äldre år. Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse skulle
dessa fonder nästan restlöst återbäras till innehavare av de försäkringar,
som bidragit till överskottet. Enligt kommitténs uppfattning om principerna
för nedsättning av skattskyldigheten skulle emellertid sådan nedsättning
icke tillåtas, om de avsatta fonderna även efter minskningen kunde anses
tillräckliga för att bolaget skulle kunna uppfylla sina förpliktelser.

Därest man fasthölle vid att eventuell skattebegränsning skulle baseras
på balansräkningen, borde vid lagens ikraftträdande avsatta medel ej medräknas
vid avgörande huruvida begränsning skulle medgivas. Om ränteskatten
utformades enligt det förslag, som försäkringsanstaJterna framlagt,
torde frågan om skattebegränsning knappast bliva aktuell. Genom detta förslag
skulle nämligen skatten på försäkringsanstalterna bibehållas vid ungefär
oförändrad nivå.

Departementschefen.

De av mig förordade nya bestämmelserna torde böra träda i kraft vid ingången
av ett år. Skulle de börja tillämpas vid annan tidpunkt, komme väl
icke härav att uppkomma större svårigheter för försäkringstagarnas del, enär
—- såsom jag i fortsättningen förordar — äldre bestämmelser avses skola
med ett par mindre väsentliga undantag gälla beträffande försäkringar, som
meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vad försäkringsbolagen
angår skulle emellertid ett ikraftträdande vid viss tidpunkt under ett
löpande år föranleda, att anstalterna nödgades hänföra försäkringar som
meddelats det år, under vilket de nya bestämmelserna trätt i kraft, till
olika kategorier, allteftersom försäkringarna meddelats före eller efter
ikraftträdandet. Detta skulle behöva iakttagas såväl då bolagen upprättade
sina egna självdeklarationer som då de lämnade uppgifter om försäkringstagarnas
försäkringar till beskattningsmyndigheterna eller till försäkringstagarna
själva. Då bolagen vid registrering av försäkringarna i regel torde
sammanföra försäkringar, som meddelats under samma år, till en enhetlig
grupp för varje försäkringskategori, skulle en ytterligare uppdelning
av ett års försäkringar å olika kategorier medföra praktiska olägenheter
för bolagen. På grund härav torde de nya bestämmelserna böra träda i kraft
den 1 januari 1951 och tillämpas beträffande preliminärskatten för detta
är. Vid taxering böra i fråga om försäkringstagarnas beskattning de nya
bestämmelserna tillämpas först år 1952. Beträffande försäkringsanstalternas
beskattning böra däremot de nya bestämmelserna tillämpas redan vid
1951 års taxering. Den nya lagen om försäkringsrörelse har i huvudsak

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

trätt i kraft den 1 januari 1949. Enär ansökan av livförsäkringsbolag om
stadtästelse å sådan ändring av bolagsordning och grunder, som erfordras
för att vinna överensstämmelse med föreskrifterna i den nya lagen, enligt
medgivande av försäkringsinspektionen må inlämnas intill den 1 juli 1950,
synes man kunna räkna med att bestämmelserna i lagen komma att tilllämpas
vid bolagens bokslut för beskattningsåret 1950. De nya skattebestämmelserna
böra därför gälla redan med avseende å sistnämnda år med
hänsyn till att gällande skattebestämmelser icke utan olägenhet kunna förenas
med stadgandena i den nya lagen om försäkringsrörelse.

Mot förslaget att de nya bestämmelserna skola för försäkringsanstalternas
del gälla vid 1951 års taxering, trots att preliminär skatt för år 1950
uttagits efter äldre bestämmelser, skulle kunna invändas, att anstalterna i
följd härav finge erlägga stor kvarstående skatt, vilket för dem skulle medföra
olägenheter. Därest 1950 års riksdag antager förevarande proposition,
ha emellertid anstalterna möjlighet att under detta år inbetala ytterligare
preliminär skatt eller avsätta medel för att gälda den kvarstående skatt,
som kan beräknas bliva påförd på grund av 1951 års taxering. För övrigt
må erinras om att försäkringsanstalternas beskattning enligt departementsförslaget
är lindrigare än enligt kommitténs förslag.

Jag får erinra om att dåvarande chefen för finansdepartementet i svar på
en i första kammaren vid 1948 års riksdag framställd interpellation berört
frågan om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Departementschefen
framhöll därvid, att vår skattelagstiftning ofta vore retroaktiv i den
meningen att en ny lag förklarades skola träda i kraft vid början av året
näst efter det, då riksdagen antagit lagen. Delta innebure, att den nya
lagen tillämpades vid taxeringen under det nästfoljande året och sålunda
bleve tillämplig beträffande inkomster under hela det beskattningsår, under
vilket riksdagen fattat beslut om den nya lagen — alltså även för den
del av året som redan förflutit vid tidpunkten för lagens antagande. I förevarande
fall förelåge emellertid särskilda förhållanden. Här gällde det nämligen
icke blott hur inkomsterna för ett visst beskattningsår skattemässigt
skulle behandlas utan även om en skattskyldig för framtiden skulle äga
att i avdragshänseende få en viss försäkring behandlad enligt den lag, som
gällde vid försäkringens tecknande. Att så borde ske, vore rimligt. Departementschefen
knöt dock härtill den reservationen, att det sagda förutsatte
att icke något försäkringsbolag utnyttjade den gamla lagens återstående
giltighetstid till ackvisitionsarbete under sådana former, att förfaringssättet
måste betecknas som illojalt, eller till tecknande av försäkringar som med
hänsyn till beloppens storlek och återverkningarna på skatteunderlaget i
försäkringstagarens hemortskommun måste anses för den allmänna uppfattningen
stötande. Skulle dylika fall inträffa, kunde ett annat betraktelsesätt
te sig påkallat.

I enlighet med vad dåvarande departementschefen sålunda yttrat finner
jag beträffande försäkringstagarnas beskattning de äldre bestämmelserna
böra i stort sett gälla i fråga om försäkringar, som meddelats före den 1

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

januari 1951, samt de nya bestämmelserna böra tillämpas beträffande försäkringar,
som meddelats från och med nyssnämnda dag. Då jag i fråga om
försäkringstagarnas beskattning endast i vissa avseenden föreslår skärpningar
och då dessa äro mindre betydande, torde det icke behöva befaras
att den tid, som återstår till dess de nya bestämmelserna träda i kraft, kommer
att utnyttjas till att teckna försäkringar på ett sätt, som kan betecknas
som illojalt.

Kommittén har föreslagit, att, såvitt angår försäkringsanstalts beskattning,
äldre försäkringar, som enligt nu gällande stadganden men ej enligt
de föreslagna bestämmelserna äro pensionsförsäkringar, skola anses uppdelade
i en del, som är pensionsförsäkring i enlighet med kommitténs förslag,
och en del, som enligt samma förslag är annan försäkring. Vid beräkning
av den skattepliktiga rörelseintäkten skall endast intäkt, som belöper
på den sistnämnda delen, medräknas. Kungl. Maj :t skall äga utfärda
bestämmelser innehållande approximativa regler rörande ifrågavarande uppdelning.
Då jag förordar endast mindre väsentliga skärpningar av de villkor,
som nu äro uppställda för att en försäkring i skattelagarnas mening
skall anses såsom pensionsförsäkring, torde en sådan uppdelning av de
äldre pensionsförsäkringarna, som kommittén föreslagit, icke vara erforderlig
utan torde försäkringsanstalt även i fortsättningen böra vara befriad
från att erlägga ränteskatt för dessa försäkringar. Härigenom beredes
försäkringsanstalterna en viss arbetsbesparing. Friheten från ränteskatt
bör vidare avse även försäkringar, som enligt gällande bestämmelser
äro livränteförsäkringar utan att vara pensionsförsäkringar. Det nu sagda
innebär, att vid försäkringsanstalts beskattning livförsäkring, som meddelats
före ingången av år 1951, bör hänföras till kapitalförsäkring, om
den enligt äldre bestämmelser skolat hänföras till sådan försäkring.

Enligt departementsförslaget skall understödsförening, som enligt sina
stadgar äger meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande
500 kronor för medlem, beskattas enligt samma regler, som föreslagits skola
gälla beträffande livförsäkringsbolag. Understödsförening skall alltså erlägga
skatt för ränteinkomst och annan därmed likställd inkomst, således
även inkomst av fastighet. Då understödsföreningarna för närvarande icke
äro skattskyldiga för annan inkomst än fastighetsinkomst, innebära de föreslagna
stadgandena — även med beaktande av den förut förordade rätten till
avdrag från ränteinkomsten — i regel en viss skärpning av dessa föreningars
nuvarande beskattning. Med hänsyn härtill torde de nya bestämmelserna
böra tillämpas endast beträffande försäkringar, som meddelats efter det dessa
bestämmelser trätt i kraft, övergångsbestämmelserna böra härvid erhålla
sådan lydelse, att för ifrågavarande understödsföreningar såsom nettointäkt
skall upptagas dels den del av föreningens enligt 24 § i dess äldre lydelse och
25 § kommunalskattelagen beräknade nettointäkt av fastighet, som efter
förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats
före ingången av år 1951, och hela premiereserven belöper på nämnda
försäkringar, dels ock den del av föreningens enligt 50 § samma lag beräk -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nade nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som efter förhållandet mellan
premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats efter ingången av
är 1951, och premiereserven för samtliga kapitalförsäkringar belöper på
de efter 1951 års ingång meddelade kapitalförsäkringarna.

Vid de s. k. ledareförsäkringarna bör avdrag icke medgivas för premier,
som erläggas efter ingången av år 1951. Av belopp, som utfaller på grund
av ledareförsäkring, meddelad före nämnda tidpunkt, bör blott så stor del
tagas till beskattning som enligt försäkringsteknisk beräkning motsvarar
premier, inbetalade före ingången av år 1951.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser, såvitt angår den
skattemässiga behandlingen av 600-kronorsavdraget vid pupillförsäkring,
har jag intet att erinra.

Jag torde få erinra om att enligt departementsförslaget ändring av gällande
bestämmelser rörande beskattningen av sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar
i huvudsak icke skall ske. Särskilda övergångsbestämmelser
rörande beskattningen av dessa försäkringar torde därför icke erfordras.

I anledning av vad Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört rörande
de olägenheter, som kunde föranledas av den föreslagna spärregeln vid
ränteskattens beräkning, vill jag framhålla, att betydande svårigheter skulle
uppstå, om vid bedömande huruvida denna regel skulle tillämpas hänsyn
icke finge tagas till medel, som avsatts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Då dessa medel komme att minskas allteftersom återbäring tilldelades,
nödgades nämligen försäkringsanstalt att vid varje tilldelning avgöra
huru mycket av de äldre medlen som skulle anses utdelade. Vidare
bör framhållas, att den skatt anstalterna enligt departementsförslaget ha
att gälda sannolikt icke kommer att på lång sikt överstiga den skatt som
skulle ha uttagits vid fortsatt tillämpning av gällande regler. Med hänsyn
härtill anser jag att vid avgörande av frågan, huruvida spärregeln skall
tillämpas, även äldre medel böra medräknas.

VI. Specialmotivering.

A. Kommunalskattelagen.

19 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit åtskilliga ändringar i denna paragraf. Ändringarna
sammanhänga bland annat med kommitténs i den allmänna motiveringen
återgivna förslag, att avdrag skall, med visst undantag, medgivas
för premier för sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring. I följd härav
skall även vad som i annan form än livränta tillfaller den försäkrade på
grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring i regel upptagas

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

såsom inkomst, dock icke ersättning som avser sjukvårds- och läkarekostnader.

På grund av kapitalförsäkring utfallande kapital skall enligt kommitténs
förslag liksom hittills icke beskattas. Hänvisningen till det fall, då utfallet
belopp hänföres till intäkt av rörelse, har uteslutits, enär kommittén har
föreslagit, att s. k. ledareförsäkring skall behandlas på samma sätt som
övriga kapitalförsäkringar.

Med den av kommittén föreslagna avfattningen av bestämmelserna om
skattefrihet i vissa fall för vad som tillfallit försäkringstagare på grund av
sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringar har kommittén icke funnit det
erforderligt med en särskild föreskrift om skattefrihet för återbäring (enligt
nuvarande terminologi »vinstandel eller premieåterbäring») på grund
av dylika försäkringar. Kommittén har härvid uttalat, att även återbäringen
vore något, som uppbures på grund av försäkringen, och den inbegrepes då
under nyssnämnda bestämmelser om skattefrihet.

Kommittén har föreslagit upphävande av den nuvarande bestämmelsen om
skattefrihet för ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i
annat fall än då köpeskilling, som skulle ha influtit, därest egendomen i
stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan
fastighet eller av rörelse. En allmän regel, som föreslagits skola ingå i anvisningarna,
reglerar även ifrågavarande fall.

Såsom tidigare återgivits har kommittén ansett, att enhetliga regler böra
gälla beträffande beskattning av belopp, vilka tillfallit någon såsom ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, oavsett om beloppet utgått på
grund av försäkring eller annorledes. Sålunda har i sistnämnda fall även
sådan ersättning, som utgår i annan form än livränta — givetvis dock icke
ersättning i form av kapital — föreslagits skola utgöra skattepliktig intäkt.

Yttrande.

Kammarrätten har anfört, att kommittén föreslagit upphävande av bestämmelsen
i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för vinstandel eller
premieåterbäring till försäkringstagare i bl. a. skadeförsäkringsbolag. I anvisningarna
till nämnda lagrum hade införts en bestämmelse om att vad
som uppburits på grund av försäkring (alltså även vinstandel), skulle, om
premien fått avdragas i viss förvärvskälla, hänföras till intäkt i förvärvskällan.
Då 19 § rörde skatteplikt, icke inkomstkälla, vore detta alltså ett
uttryckligt stadgande om skatteplikt.

Kommittén, som principiellt icke upptagit frågan om skadeförsäkringsbolagens
beskattning, syntes alltså utan motivering ha föreslagit en så genomgripande
ändring som införande av dubbelbeskattning av skadeförsäkringsbolagens
vinstutdelning till försäkringstagare. Tanken, alt då den skattskyldige
fått avdrag för skadeförsäkringspremier han måste skatta när han
delvis får dem tillbaka, förefölle ju bestickande. Av förarbetena till 1928
års kommunalskattelag framginge emellertid, att ej heller i dylika fall vinstandel
eller premieåterbäring skulle beskattas. Bestämmelsen i 19 § torde
alltså icke böra upphävas.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår förordar jag, att med vissa
undantag ändring icke göres i nuvarande regler rörande rätt till avdrag för
premier och skattskyldighet för utfallande belopp, såvitt angår sjuk-, olycksfalls-
eller arbetslöshetsförsäkring.

Utöver vad som tidigare anförts bör för tydlighetens skull framhållas, att
även ersättning, som i annan form än livränta utgår enligt lagen den 14
juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar, bör vara skattefri.

Skattefriheten för belopp, som utfallit på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
bör enligt vad som föreslagits i den allmänna motiveringen icke
avse belopp, som utgått på grund av sådan försäkring, vilken tagits i samband
med tjänst. Premien för dylik försäkring får nämligen enligt departementsförslaget
avdragas. Angående vad som förstås med försäkring,
som tagits i samband med tjänst, stadgas i anvisningarna till 31 §.

Bestämmelsen rörande beskattning av ersättning på grund av försäkring av
fast eller lös egendom torde böra ha sin plats i förevarande paragraf. Ifrågavarande
bestämmelse synes emellertid ha en alltför begränsad räckvidd. Den
omfattar sålunda icke ersättning t. ex. på grund av ansvarighetsförsäkring.
Bestämmelsen bör avse ersättning på grund av alla slag av skadeförsäkring.
Av nuvarande bestämmelse framgår icke att skatteplikt föreligger för ersättning,
som avser att täcka omkostnad vilken vid taxering är avdragsgill.
Dylik ersättning bör emellertid vara skattepliktig. Stadgandet har ändrats
i överensstämmelse med vad nyss sagts.

Av skäl som kammarrätten anfört finner jag den nuvarande bestämmelsen
om skattefrihet i visst fall för vinstandel eller premieåterbäring icke böra
upphävas; dock bör uttrycket premieåterbäring ändras till återbäring och
skattefriheten icke avse belopp, som uppburits på grund av pensionsförsäkring
eller på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband
med tjänst.

24 §.

Yttranden.

Kammarrätten har anfört:

Förändringen av beskattningsorten för inkomst av fast egendom har i
24 § kommunalskattelagen icke kommit till uttryck på annat sätt än genom
en i anvisningarna intagen hänvisning till punkt 3 av anvisningarna till
30 §. Där talas under beräkning av nettointäkt av livförsäkringsrörelse om
beräkning av nettointäkt av fastighetsförvaltning -— men angives endast,
att till sådan intäkt skall hänföras hyresvärde av fastighet, som använts i
den skattskyldiges livförsäkringsrörelse. Denna hänvisning synes mindre
viktig än en bestämmelse om att ifrågavarande inkomst av fastighetsförvaltning
skall beskattas som inkomst av rörelse. Detta framgår av lagtexten
till 30 § men endast i den mån fastighetsinkomsten belöper på andra
livförsäkringar än pensionsförsäkringar. I lagtexten till 24 § torde med hänsyn
till vad sålunda anförts böra införas en bestämmelse, att intäkt av annan
fastighet hänföres till intäkt av rörelse, då fastigheten innehaves av
livförsäkringsbolag, understödsförening eller pensionsstiftelse, och en motsvarande
bestämmelse i lagtexten till 28 §.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har yttrat:

Beträffande den kommunala fastighetsskatten föreslår kommittén icke någon
ändring i nu gällande regler. I förslaget till ändringar i kommunalskattelagen
kommer detta kommitténs förslag till uttryck endast i 30 § med
därtill hörande anvisningar. För att förebygga missförstånd och eventuellt
dubbel kommunal inkomstbeskattning borde väl bland kommunalskattelagens
bestämmelser rörande inkomst av annan fastighet införas en föreskrift,
att livförsäkringsanstalt med hänsyn till stadgandet i 30 § 2 mom. andra
stycket icke skall anses åtnjuta inkomst av denna förvärvskälla. Därjämte
synes det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser rörande det s. k.
procentavdraget, då annars den av kommittén föreslagna ändringen skulle
kunna beröva livförsäkringsbolagen möjligheten att utnyttja detta, vilket
uppenbarligen ej varit kommitténs avsikt.

Departementschefen.

I anledning av vad i yttrandena anförts har i 24 § införts en hänvisning
till bestämmelserna i 30 §, enligt vilka intäkt av annan fastighet, som ägts
av försäkringsanstalt, även i annat fall än i 24 § andra stycket sägs skall
hänföras till intäkt av rörelse. Vad som i kommunalskattelagen förstås med
inländsk försäkringsanstalt är angivet i anvisningarna till 30 §. Med hänsyn
till lydelsen av 30 § har det däremot icke ansetts erforderligt, att ett
motsvarande tillägg göres till 28 § eller att särskilda bestämmelser införas
rörande s. k. procentavdrag för försäkringsanstalt.

28 § 2 mom.

Författningsrummet har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av
motsvarande stadgande i 19 §.

29 §.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att enligt dess förslag avdrag icke skulle få ske
för premie avseende s. k. ledareförsäkring. Den av kommittén föreslagna
bestämmelsen innebure, att avdrag icke kunde ifrågakomma för andra livförsäkringspremier
än sådana, som avsåge försäkringar, vilka enligt 46 §
vore att hänföra till pensionsförsäkringar och vilka åsyftade pensionering
av i rörelsen anställd personal. En konsekvens av den föreslagna bestämmelsen
bleve, att avdrag icke kunde få åtnjutas för premie för kapitalförsäkring
i samband med tjänst.

Departementschefen.

Då jag förordar, att arbetsgivare skall erhålla avdrag för sådan premie
för kapitalförsäkring, som han erlagt för arbetstagare, torde det av kommittén
föreslagna tillägget till 29 § 4 mom. icke böra göras.

30 §.

Kommittén.

Kommittén har bland annat anfört:

Kommittén har använt begreppen nettointäkt av kapitalförvaltning och
av fastighetsförvaltning för att därigenom angiva, att beräkningen av denna

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nettointäkt delvis sker efter andra regler än som enligt kommunalskattelagen
gälla för inkomst av kapital, jordbruksfastighet och annan fastighet.

Om en försäkringsanstalt driver både livförsäkrings- och skadeförsäkringsrörelse
må enligt förslaget underskott, som uppkommit å skadeförsäkringsrörelsen,
icke avdragas från nettointäkt av livförsäkringsrörelsen.
Kommittén har nämligen icke ansett en sådan avdragsrätt befogad, enär den
skatt, bolaget erlägger å livförsäkringsrörelsen, avser att ersätta skatt, som
rätteligen borde utgöras av livförsäkringstagarna, och dessas beskattning
icke bör påverkas av rörelse, som avser annan försäkringstagarekategori.
Däremot bör hinder icke möta mot att underskott å livförsäkringsrörelsen,
därest sådant undantagsvis skulle uppkomma, avdrages från det skattepliktiga
överskottet å skadeförsäkringsrörelsen.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att från nettointäkten av livförsäkringsrörelse icke
må avdragas underskott å skadeförsäkringsrörelse, finner jag visserligen
vara i princip riktigt. I vissa fall kan emellertid ett förbud mot sådant avdrag
få obilliga konsekvenser. Om förlusten å skadeförsäkringsrörelsen får
sådan omfattning, att den icke kan täckas av skadeförsäkringsrörelsens
egna medel, skola enligt lagen om försäkringsrörelse överskottsmedel från
livförsäkringsrörelsen tillgripas. I sådant fall synes det icke skäligt, att livförsäkringsrörelsen
skall beskattas för den del av inkomsten, som motsvarar
underskottet. Med hänsyn härtill och då det av kommittén föreslagna
stadgandet icke torde ha någon större praktisk betydelse förordar jag, att
från nettointäkten av livförsäkringsrörelse må avdragas underskott å skadeförsäkringsrörelse.

Då livförsäkringsrörelse, å ena, samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse,
å andra sidan, äro skilda förvärvskällor, må enligt 46 §
1 mom. underskott, soin uppkommit därigenom att det s. k. procentavdraget
överstigit nettointäkten i någondera av förvärvskällorna, icke avdragas
från inkomsten av den andra förvärvskällan. I följd härav erfordras
icke ändring av 5 mom.

I fråga om paragrafens avfattning i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.

31 §.

Kommittén.

Kommittén har bland annat yttrat:

Sedan en omläggning av det prästerliga pensionsväsendet skett i och med
ingången av år 1942, har prästerskapets änke- och pupillkassa upphört med
sin verksamhet, vilken övertagits av staten. Därefter finnes icke någon allmän
kassa, som äger uppbära inkomst av lediga ecklesiastika sysslor och
något utrymme för tillämpning av bestämmelsen om beskattning av inkomst
från lediga sådana sysslor finnes sålunda icke. Kommittén har därför föreslagit,
att bestämmelsen i 31 § andra stycket skall utgå.

Departementschefen.

Paragrafen har avfattats i enlighet med vad kommittén sålunda föreslagit
och vad i den allmänna motiveringen till departementsförslaget an -

225

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

förts. Vad som förstås med pension framgår av anvisningarna till paragrafen.
Utgår livränta på grund av livförsäkring, som enligt departementsförslaget
är att hänföra till kapitalförsäkring, bör den icke vara skattepliktig,
enär premierna för sådan försäkring icke få avdragas och räntebeskattning
sker hos försäkringsanstalten.
v 32 §.

Kommittén.

Skälen till de av kommittén föreslagna ändringarna framgå av den allmänna
motiveringen samt specialmotiveringen till 31 § enligt kommitténs
förslag.

Departementschefen.

1 och 2 mom. i paragrafen ha avfattats i enlighet med vad jag förordat i
den allmänna motiveringen.

I enlighet med kommitténs förslag har bestämmelsen rörande allmän
kassas inkomst från ledig ecklesiastik syssla utgått ur denna paragraf liksom
ur 31 §.

33 §.

Departementschefen.

Uttrycket »på grund av tjänst» har utbytts mot uttrycket »i samband
med tjänst», vilket förekommer i andra sammanhang i departementsförslaget.
Vad som avses med sistnämnda uttryck framgår av anvisningarna till
31 §. Beträffande ändringarna i övrigt i paragrafen hänvisas till den allmänna
motiveringen.

38 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen i denna paragraf är betingad av
kommitténs förslag, att utöver den skatt, som uttages å försäkringsanstalternas
inkomst, skatt för beräknad ränta å premiereserv i vissa fall skall
uttagas jämväl hos försäkringstagarna.

Departementschefen.

Då jag icke förordar kommitténs förslag angående individuell beskattning
av ränta å premiereserv, bör ändring av denna paragraf icke ske.

45 §.

Departementschefen.

Då s. k. procentavdrag bör få åtnjutas icke blott då fastighet användes i
rörelse utan även då fastighet ingår i rörelse såsom föremål för medelsplacering,
bör i första stycket ordet »använts» utbytas mot ordet »ingått».

Ändringen i övrigt av paragrafen har skett för att bringa bestämmelserna
om repartitionstal för fastighet i överensstämmelse med motsvarande stadganden
i 2 §.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

46 §.

Kommittén.

Kommittén har bland annat anfört:

Vad angår bestämmelsen, att från inkomst av livförsäkringsrörelse icke
må avdragas underskott från annan förvärvskälla, hänvisas till motiveringen
till 30 §.

Beträffande den föreslagna höjningen av det enligt 2 mom 3) medgivna
avdraget hänvisas till den allmänna motiveringen — — —.

Det har icke uttryckligen utsagts i förarbetena, att avdragsrätten enligt
2 mom. 2) och 3) skulle avse endast premier för försäkringar, som tecknats
å den skattskyldiges eget, hans makas eller hans omyndiga barns liv. Anledningen
härtill kan vara, att lagstiftaren ansett detta vara självklart.

En annan uppfattning har emellertid kommit till synes i praxis, som tolkar
ifrågavarande bestämmelser synnerligen vidsträckt. Ordet »avgiften
erlagts för den skattskyldige själv» gives tydligen den innebörden, att avdragsrätt
skall föreligga för skattskyldig, som är försäkringstagare, oavsett
å vem försäkringen tecknats, d. v. s. att premie, som skattskyldig i egenskap
av försäkringstagare erlagt, skall anses erlagd »för den skattskyldige
själv», vare sig försäkringen tagits på den skattskyldiges eget eller annan
persons liv.

Enligt kommitténs uppfattning är ett lagrum, vars avfattning medgiver
en dylik tolkning olämpligt, och kommittén bär för den skull föreslagit
ändringar i bestämmelserna i avsikt att förhindra, att avdragsrätt i fortsättningen
medgives i andra fall än då försäkringen är tagen för att bereda
ålders- eller invalidpension åt den skattskyldige själv eller hans make eller
efterlevandepension åt den skattskyldiges make, omyndiga barn eller vissa
andra närstående.

Yttrande.

Kammarrätten har yttrat:

Det till 300 kronor begränsade avdraget enligt 46 § 2 mom. 3) bär liksom
motsvarande avdrag i 2) föreslagits skola gälla allenast försäkringar
ä den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn. Visserligen synas
de nuvarande bestämmelserna icke gå fria från invändningar, men att
anknyta avdragsrätten till den försäkrades person, synes i detta fall ej heller
lämpligt, önskligt vore om bestämmelsen kunde avfattas på sådant sätt,
att t. ex. en äldre person i privat tjänst, som tecknar en pensionsförsäkring
på arbetsgivarens liv, kunde erhålla avdrag för premien.

Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete ha anfört, att enligt gällande
kommunalskattelag avdrag för pensionsförsäkringspremie endast finge göras
i hemortskommunen. För den, som hade sin huvudsakliga inkomst i
annan kommun, bleve sålunda -— även om premien endast utgjorde en
ringa del av inkomsten — avdragsrätten illusorisk i avseende på kommunalskatten.
Det oaktat belastades den utfallande pensionen med full kommunalskatt.
Bestämmelsen i 46 § 2 inom., att avdragsrätt endast medgåves i
hemortskommunen, borde slopas eller — då den även gällde periodiska
understöd — göras till föremål för särskild utredning i syfte att undgå
dubbelbeskattning av pensionsförsäkringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

227

Departementschefen.

Av skäl som anförts i specialmotiveringen till 30 § bör från inkomst av
livförsäkringsrörelse få avdragas underskott å annan förvärvskälla.

Då den av Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete berörda frågan om
avdrag för försäkringspremier i annan kommun än hemortskommunen angår
även andra allmänna avdrag, finner jag nämnda fråga icke böra upptagas
i detta sammanhang.

I 2 mom. ha ett par smärre ändringar vidtagits. Den ena är föranledd av
den nya lagen om folkpensionering och den andra har skett för att tydligare
angiva, att avdrag må åtnjutas endast för premie för försäkring, vilken
äges av den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn. I fråga
om ändringarna i övrigt i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen
till departementsförslaget. Att avdrag för premier och andra avgifter
i vissa fall icke må åtnjutas framgår av anvisningarna till förevarande
paragraf.

53 och 54 §§.

Kommittén.

Kommittén har beträffande 53 § anfört:

Pensionsanstalter, som icke äro bolag, samt understödsföreningar äro enligt
nu gällande bestämmelser skattskyldiga för inkomst av fastighet. Kommittén
har föreslagit att inkomst av fastighet, som tillhör livförsäkringsrörelse,
skall hänföras till inkomst av denna rörelse. Detta medför, att anstalter
vilka endast bedriva pensionsförsäkring, bliva fria från skatt å
inkomst av fastighet, enär sådana anstalters rörelseinkomst föreslagits icke
skola beskattas. Kommittén har därför föreslagit, att orden »pensionsanstalter,
som icke äro bolag, understödsföreningar» skola utgå ur nuvarande
53 § 1 mom. d) samt att i f) skola införas orden »sådana understödsföreningar
och pensionsstiftelser som meddela annan livförsäkring än pensionsförsäkring».

Vidare har kommittén beträffande samma författningsrum föreslagit, att
orden »samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga
ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst» skola utgå. Beträffande
denna ändring bär motivering lämnats vid redogörelsen här ovan för föreslagen
ändring i 31 §.

Kommittén har beträffande lydelsen av 54 § hänvisat till den allmänna
motiveringen.

Departementschefen.

I den allmänna motiveringen har förordats, att understödsförening, som
enligt sina stadgar äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd å högst
500 kronor, skall frikallas från skattskyldighet för all inkomst, som belöper
på livförsäkringsverksamhet, således även från skattskyldighet för inkomst
av annan fastighet till den del denna är att hänföra till livförsäkringsverksamheten.
Vidare har förordats, att understödsförening, som äger
meddela livförsäkring med kapitalunderstöd till högre belopp, i beskattningshänseende
skall vara likställd med livförsäkringsanstalt. Sådan anstalt bör,
enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen, icke vara skattskyl -

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

dig för inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och pensionsförsäkringar,
vilka meddelats i direkt försäkringsrörelse utom riket.
I fråga om understödsförening, som är sjukkassa eller arbetslöshetskassa,
samt pensionsstiftelse har icke föreslagits ändring i de nuvarande bestämmelserna.

Paragraferna ha avfattats i enlighet med vad sålunda förordats. I enlighet
med kommitténs förslag har vidare den ändringen vidtagits i 53 §, att uttrycket
»pensionsanstalter, som icke äro bolag,» utbytts mot uttrycket »pensionsstiftelser»
samt ur paragrafen utgått vad som stadgas rörande skattskyldighet
för allmän kassa för inkomst, som åtnjutits från lediga ecklesiastika
sysslor.

59 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen i denna paragraf har motiverats
i specialmotiveringen till 31 §.

Departementschefen.

Den föreslagna ändringen har upptagits även i departementsförslaget. I
följd härav har en formell ändring vidtagits i 1 mom.

Anvisningar
till 18 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen har föranletts av att kommittén
ändrat de terminologiska beteckningarna på sätt framgår av den allmänna
motiveringen.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget ändras i huvudsak icke gällande regler för
beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse. I överensstämmelse
härmed bör ändring icke ske i de nuvarande reglerna om uppdelning av
olika slag av försäkringsrörelse å förvärvskällor.

till 19 §.

Kommittén.

De av kommittén föreslagna ändringarna äro i huvudsak föranledda av
kommitténs förslag rörande rätt till avdrag för premier och beskattning av
utfallande belopp vid olika försäkringsformer.

Departementschefen.

Bestämmelsen i 19 §, att ersättning, som enligt vad i lag eller särskild författning
är stadgat i annan form än livränta utgår vid sjukdom eller olycksfall
i arbete, icke räknas till skattepliktig inkomst, avser även ersättning,
som vid olycksfall i arbete utgår i de fall, då arbetsgivare står s. k. självrisk,
dock icke i den mån ersättningen överstiger vad som skulle ha utgått

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

229

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I förtydligande syfte har
detta angivits i anvisningarna till förevarande paragraf.

Med den utformning 19 § erhållit enligt departementsförslaget erfordras
icke annan ändring av anvisningarna till denna paragraf.

till 21 §.

Då den i punkt 4 förekommande hänvisningen till punkt 2 av anvisningarna
till 29 § rätteligen bör avse punkt 1 av samma anvisningar, har
härav betingad rättelse av punkt 4 vidtagits.

Punkt 7 har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av motsvarande
stadgande i 19 §.

till 24 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att till punkt 1 andra stycket av anvisningarna
fogas ett tillägg, innehållande hänvisning till punkt 3 av anvisningarna
till 30 §.

Departementschefen.

Det av kommittén föreslagna tillägget har fogats till första stycket av
punkt 1.

Punkt 4 har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av motsvarande
stadgande i 19 §.

till 28 §.

Kommittén.

Beträffande skälen för ändringen har kommittén hänvisat till den allmänna
motiveringen.

Departementschefen.

Enligt 30 § och anvisningarna därtill gälla särskilda regler i fråga om beräkning
av intäkt av livförsäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har till anvisningarna
till förevarande paragraf fogats en ny punkt, betecknad punkt 7
och innehållande en hänvisning till förenämnda stadganden.

I enlighet med kommitténs förslag bör punkt 5 andra stycket upphävas.
Såsom 28 § 2 mom. första stycket avfattats enligt departementsförslaget,
är bestämmelsen i punkt 5 första stycket överflödig och bör därför utgå.

till 29 §.

Kommittén.

Beträffande de föreslagna ändringarna har kommittén hänvisat till den
allmänna motiveringen.

Punkt G av anvisningarna till 53 § har av kommittén föreslagits skola med
viss ändrad lydelse flyttas till anvisningarna till 29 §. Uttrycket »pensionsanstalter,
som icke äro bolag» har föreslagits utbytt mot uttrycket »pensionsstiftelse».

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Yttrande.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, om icke den föreslagna lydelsen av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen borde förtydligas så att
därav klart framginge, att även sådana till pensionsstiftelse överförda medel,
som erfordrades för att säkerställa utfästelser om pensioner åt efterlevande
till pensionstagare och anställda, skulle vara avdragsgilla.

Bestämmelserna i 1937 års pensionsstiftelselag förutsatte, att även av aktiebolag
utan stöd av utfästelser tillämpad faktisk pensionering av förutvarande
anställda och deras efterlevande skulle tryggas genom bunden pensionsstiftelse.
Sålunda skulle vid beräknande av sådan pensionsreserv, som avsåges i
8 § sista stycket i lagen, i förekommande fall hänsyn tagas till pensioner,
som till förutvarande anställda eller efterlevande till dem utginge utan stöd
av utfästelser. Såsom punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
och punkt 1 av anvisningarna till 46 § samma lag vore utformade
syntes emellertid avsättningar till bunden pensionsstiftelse för säkerställande
av pensioner, vilka utan stöd av utfästelser av vederbörande bolag faktiskt
utbetalades till förutvarande anställda eller efterlevande till dem, icke bliva
avdragsgilla.

Pensionsstyrelsen ansåge för sin del, att bestämmelserna borde omformuleras
på sådant sätt, att skattefrihet medgåves jämväl för avsättningar till
säkerställande av dylik faktisk pensionering.

Medel, som avsatts till bunden pensionsstiftelse, kunde bland annat användas
för att gottgöra vederbörande aktiebolag för avgifter för pensionsförsäkring
av anställda eller efterlevande till dem. Enligt vad pensionsstyrelsen
hade sig bekant, hade ett flertal aktiebolag — i regel för att tillmötesgå
anställdas önskemål om en så betryggande pensionering som möjligt — i
stället för att själva utfästa pensionen förbundit sig att erlägga avgifter för
pensionsförsäkring av anställda och efterlevande till dem. Såsom de av skattekommittén
föreslagna nya bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen vore utformade förefölle det, som om avdragsrätten
icke skulle gälla avsättningar i syfte att säkerställa dylika avgiftsbetalningar
utan vara begränsad till avsättningar för att säkerställa gjorda utfästelser
om pensioner. Om denna tolkning vore riktig, skulle följaktligen av
aktiebolag gjorda utfästelser om betalning av avgifter för pensionsförsäkring
av anställda eller efterlevande till dem icke kunna åberopas till stöd för
rätt till avdrag för överföring av medel till bunden pensionsstiftelse.

Enligt pensionsstyrelsens mening kunde en sådan ordning — vilken bland
annat skulle direkt motverka utvecklingen av pensionering genom anlitande
av pensionskassa eller annat försäkringsorgan — icke anses tillfredsställande.
Det torde därför böra övervägas, om icke skattefrihet borde medgivas
jämväl för överföringar av nu berörda slag.

Departementschefen.

Anvisningarna i punkt 2 ha avfattats i enlighet med vad som i den allmänna
motiveringen föreslagits skola gälla beträffande rörelseidkares rätt
till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Härigenom ha de av pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 231

sionsstyrelsen framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Avdrag för avsatta
medel bör naturligen få åtnjutas vare sig pensioner utbetalas av stiftelsens
medel eller utgå i form av försäkring, varför premier erlagts av
dessa medel. Att särskilt angiva detta i författningstexten har icke ansetts
erforderligt.

Vad angår annan personalstiftelse än pensionsstiftelse, bör avdrag få åtnjutas
icke blott för medel, som avsatts till sådan personalstiftelse, som avses
i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, utan även
för medel som avsatts till annan personalstiftelse. För rätt till avdrag bör
gälla — förutom att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid
direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag därför — att
stiftelsens kapital och avkastning få användas endast för det ifrågavarande
ändamålet, att genom föreskrifter i reglemente för stiftelsen eller eljest
trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål
samt att vid dess upplösning återstående medel antingen skola användas
för dylikt ändamål eller anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.

Vägande skäl för att till anvisningarna till denna paragraf överflytta
punkt 6 av anvisningarna till 53 § synas icke föreligga. Nämnda punkt torde
därför böra bibehålla sin nuvarande plats.

Enligt 30 § och anvisningarna därtill gälla särskilda regler i fråga om beräkning
av avdrag från intäkt av livförsäkringsrörelse. Med hänsyn härtill
har till anvisningarna till förevarande paragraf fogats en ny punkt, betecknad
punkt 14 och innehållande en hänvisning till förenämnda stadganden.

till 30 §.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Uttrycket försäkringsfond har föreslagits skola utbytas mot »premiereserv
och ersättningsreserv» på grund av den ändrade definition å försäkringsfond,
som intagits i förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Såsom huvudregler för beräkning av livförsäkringsanstalts nettointäkt av
fastighetsförvaltning böra tillämpas de regler i kommunalskattelagen, som
gälla för beräkning av nettointäkt av annan fastighet. Med det nu sagda avser
kommittén icke att föreslå ändring i den praxis, enligt vilken värdering
av fastighet tillhörande försäkringsbolag sker med tillämpning av de för
varulagervärdering gällande principerna. Det förutsättes, att försäkringsanstalter
icke komma att äga jordbruksfastighet. Innehav av jordbruksfastighet
torde nämligen i regel icke kunna betraktas såsom enbart en kapitalplacering,
då sådant innehav ofta måste förenas med en verksamhet, som
försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse icke få utöva. Skulle
emellertid, oaktat vad ovan sagts, livförsäkringsanstalt komma att äga jordbruksfastighet,
böra de för sådan fastighet gällande reglerna äga motsvarande
tillämpning.

Användes fastighet helt eller delvis i ägarens rörelse, skall enligt eljest
gällande regler motsvarande hyresvärde ej upptagas såsom inkomst av fastigheten,
enär hyresvärdet ej får avdragas såsom omkostnad i rörelsen. Beträffande
livförsäkringsrörelse kommer enligt förslaget avdrag i fråga endast

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

för vissa omkostnader. Den del av hyresvärdet, som icke motsvaras av
avdragsgilla omkostnader, måste därför självfallet upptagas såsom intäkt.
Kommittén har emellertid föreslagit, att hela hyresvärdet för den i rörelsen
använda delen av fastigheten skall upptagas såsom intäkt i den mån det i
fastigheten nedlagda kapitalet belöper på försäkringar för vilka skatteplikt
föreligger. Avdrag får i konsekvens härmed ske för den del av hyresvärdet,
vilken är att anse såsom omkostnad för förvärvande av de skattepliktiga intäkterna.

Till intäkt av fastighetsförvaltning hänföres även vinst å försäljning av
fastighet.

Försäkringsanstalt, understödsförening eller pensionsstiftelse, som återförsäkrat
livförsäkring utan att hos sig behålla premiereserven, kommer att
hos återförsäkraren få ett tillgodohavande, vilket avkastar ränta på motsvarande
sätt som i den allmänna motiveringen utvecklats i fråga om försäkringstagares
tillgodohavande hos direktförsäkraren. En beräknad ränta på
detta tillgodohavande måste därför inräknas i den skattepliktiga ränteintäkten,
därest det är fråga om inländsk försäkring. Om återförsäkraren är inländskt
försäkringsbolag, är det av praktiska skäl lämpligast, att ränteinkomsten
beskattas hos detta. Kommittén har därför föreslagit, att ifrågavarande
ränteinkomst medräknas i den skattepliktiga nettointäkten för det
avgivande bolaget endast då återförsäkraren är en utländsk anstalt. Följden
av bestämmelsen blir givetvis, att återförsäkrare ej får såsom omkostnad avdraga
räntan på premiereserven för återförsäkringar, som övertagits från
inländsk försäkringsgivare, om premiereserven övertagits av återförsäkraren.

Har vid återförsäkring den avgivande parten hos sig behållit premiereserven,
sker avräkningen — även i det fall att premiereserven formellt sett endast
deponerats hos avgivaren — som om återförsäkring skett enligt s. k.
riskpremiemetod, varför i detta fall icke uppkommer någon fråga om vare
sig ränteinkomst eller ränteutgift.

Vid beräkningen av den skattepliktiga ränteintäkten får avdrag ske för
utgiftsräntor, dock ej för räntor å försäkringstagares innestående återbäringsmedel
för vilka räntor denne ju icke är skattskyldig. Då beskattningen
av försäkringsgivarens ränteinkomst avser att träffa försäkringstagarnas
ränteinkomst, skulle avdrag för ränta å denna del av försäkringstagarnas
tillgodohavanden hos försäkringsgivaren motverka nämnda syfte.

Beräkningen av den skattepliktiga nettointäkten förutsätter enligt förslaget
alltid uppdelning av vissa intäkter och avdrag. De olika områden, mellan
vilka uppdelning kan komma i fråga, äro följande: rörelse avseende
1) skadeförsäkringar, 2) utländska livförsäkringar eller utländska sjukoch
olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år, 3) inländska
pensionsförsäkringar och 4) andra inländska livförsäkringar. Beträffande
sistnämnda område måste en uppdelning av driftkostnader ske
mellan sådana, som hänföra sig till kapital- och fastighetsförvaltning å ena
sidan och övriga driftkostnader å den andra. Redan nu måste uppdelning
ske mellan intäkter och avdrag, som hänföra sig å ena sidan till
sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse och å andra sidan till livförsäkringsrörelse.
För närvarande har emellertid denna uppdelning relativt
liten betydelse, enär en felaktig uppdelning icke påverkar summan av de
skattepliktiga inkomsterna från de bägge förvärvskällorna. Enligt kommitténs
förslag skulle däremot den totala skattepliktiga inkomsten för en försäkringsanstalt
minskas, om exempelvis för mycket av förvaltningskostnaderna
hänfördes till skadeförsäkringsrörelse eller för stor del av ränteinkomsten
till pensionsförsäkringsrörelsen. Kommittén har föreslagit en be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

233

stämmelse i punkt 4, att fördelning skall ske på skäligt sätt. Taxeringsmyndigheterna
torde från försäkringsinspektionen kunna inhämta uttalande,
huruvida gjorda fördelningar äro att anse såsom skäliga eller ej.

Yttranden.

Kammarrätten har anfört, att inkomst av jordbruksfastighet för närvarande
icke i något fall hänfördes till inkomst av rörelse och att då försäkringsbolag
icke kunde förutsättas inneha jordbruksfastighet det icke syntes
lämpligt att, på sätt kommittén ansett böra ske, vidtaga någon ändring i gällande
bestämmelser angående inkomst av jordbruksfastighet.

Överståthållarämbetet har yttrat, att det vore önskvärt, att punkt 4 av
anvisningarna till förevarande paragraf utformades mera i detalj, så att beskattningsmyndigheterna
direkt ur anvisningarna kunde erhålla erforderliga
upplysningar för taxeringsarbetets rätta bedrivande.

Departementschefen.

Kommittén har beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring föreslagit, att
bestämmelsen om rätt till avdrag för avsättning till premieåterbäringsreserv
skall upphävas, enär sådan reserv förekommer endast vid sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse
för livstid eller för längre tid än tio år och rörelse
av detta slag enligt kommitténs förslag skall beskattas enligt samma regler
som livförsäkringsrörelse. Enligt departementsförslaget skall sjuk- och
olycksfallsförsäkringsrörelse beskattas enligt samma grunder som för närvarande.
Begreppet premieåterbäring finnes emellertid icke längre upptaget
i lagen om försäkringsrörelse. Detta begrepp har i lagen ersatts av
begreppet återbäring, vilket äger väsentligt vidare omfattning än det förra
begreppet. Avdrag för återbäring torde dock böra medgivas, även om avdragsrätten
härigenom blir mera omfattande än hittills. Avdrag bör emellertid
få ske endast för utbetald eller tilldelad återbäring, icke för avsättning
till återbäringsfond. Uttryckligt stadgande om rätt till avdrag för återbäring
har upptagits endast beträffande utbetald återbäring. Tilldelad återbäring,
som icke utbetalats, skall enligt den nya lagen om försäkringsrörelse
ingå i försäkringsfonden. Rätten till avdrag för sådan tilldelad återbäring
regleras då enklast genom att, liksom redan nu är fallet, det föreskrives
att i fråga om sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse rätt
till avdrag för avsättning till försäkringsfond för egen räkning skall föreligga.
Då tilldelad återbäring som avsatts till försäkringsfonden utbetalas,
nedsättes denna fond med motsvarande belopp. Enär nedsättning av försäkringsfonden
skall anses såsom skattepliktig intäkt, erhålles avdrag för
återbäringen blott eu gång.

Med hänsyn till vad nyss anförts bör, oaktat genom den nya lagen om
försäkringsrörelse uttrycket försäkringsfond erhållit en annan innebörd än
tidigare, detta uttryck dock bibehållas i författningstexten. Därvid har i
punkt 1 angivits dess nya innebörd.

I fråga om beskattning av nettointäkt av fastighetsförvaltning enligt dcpartementsförslaget
hänvisas till den allmänna motiveringen.

Då det synes kunna förutsättas, att försäkringsanslalt icke kommer att

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

äga jordbruksfastighet, torde särskilda regler — liknande dem som föreslagits
skola gälla för beräkningen av nettointäkt av annan fastighet i livförsäkringsrörelse
—- icke erfordras för beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet,
som äges av livförsäkringsanstalt. Skulle emellertid försäkringsanstalt
komma att äga jordbruksfastighet, synes intäkt härav böra
hänföras till förvärvskällan jordbruksfastighet.

Bestämmelsen att såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse skall anses
bl. a. intäkt av kapitalförvaltning kan möjligen föranleda tvekan huruvida
däri skall ingå vinst å svenska premieobligationer. Då sådan vinst skall
beskattas enligt förordningen den 28 september 1928 om särskild skatt å
vissa lotterivinster, bör den icke upptagas som skattepliktig intäkt.

Vad kommittén anfört angående räntebeskattning vid återför säkring samt
avdrag för utgiftsräntor föranleder icke erinran från min sida, såvitt angår
försäkringsbolag och med dem jämställda understödsföreningar.

Då beräkningen av nettointäkten av all sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse
enligt departementsförslaget skall ske i huvudsak enligt nu gällande
bestämmelser, kan enligt detta förslag bliva fråga om uppdelning av nettointäkten
av försäkringsrörelse mellan följande olika slag av rörelse: skadeförsäkringsrörelse
jämte sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse, utländsk
återförsäkringsrörelse avseende livförsäkringar, rörelse avseende inländska
eller i direkt rörelse utom riket meddelade pensionsförsäkringar samt rörelse
avseende inländska eller i direkt rörelse utom riket meddelade kapitalförsäkringar.
Någon uppdelning av omkostnaderna för sistnämnda grupp
erfordras icke enligt departementsförslaget. Att i anvisningarna närmare
angiva huru fördelningen av intäkter och avdrag skall ske torde icke vara
möjligt.

till 31 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om vad som förstås med
pensionsförsäkring icke skola upptagas i anvisningarna till denna paragraf
utan i anvisningarna till 46 §.

Kommittén har uttalat, att med premiebefrielseförsäkring i allmänhet förstodes
en sjuk- och olycksfallsförsäkring, som kombinerades med en annan
försäkring och enligt vilken försäkringstagaren under vissa förutsättningar
befriades från att erlägga premier vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom
eller olycksfall. Även annan omständighet än sjukdom och olycksfall kunde
tänkas utgöra föremål för premiebefrielseförsäkring, t. ex. arbetslöshet. Kommitténs
förslag att premiebefrielseförsäkring skulle i beskattningshänseende
behandlas lika med huvudförsäkringen grundades på praktiska skäl.

Yttranden.

Kammarrätten har yttrat, att enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § 1.
sjätte stycket med invalidpension förstodes jämväl ersättning på grund av
övergående arbetsoförmåga. Försäkring innefattande t. ex. sjukpenning
skulle alltså utgöra pensionsförsäkring. Detta syntes dock icke vara kommitténs
mening, då sjukförsäkring icke hänfördes till livförsäkring. Den

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

oklarhet, som genom detta stycke uppkomme, medförde svårigheter vid
tolkning av andra stadganden.

Pensionsstyrelsen har anfört:

Den frivilliga försäkringen tillhandahåller personer under 67 år såväl
livräntor utan avgiftsåterbetalning vid dödsfall (tariff U) som livräntor med
sådan avgiftsåterbetalning (tariff R). Den senare försäkringsformen, som
bereder ett visst dödsfallsskydd, har i mycket stor utsträckning anlitats.

Pensionsstyrelsen anhåller, att vid denna försäkringsform varje försäkring
skall få anses uppdelad i en del utgörande pensionsförsäkring (livränta)
och en del utgörande annan försäkring än pensionsförsäkring (motförsäkringen).
Emellertid arbetar den frivilliga försäkringen med en teknik, som
inom vissa gränser möjliggör valfrihet beträffande pensionsålder. Det har
visat sig vara mycket värdefullt, att försäkringstagaren icke från början behövt
avtala viss pensionsålder utan kunnat taga ut sin pension vid den tidpunkt,
då det visat sig vara lämpligast. Som en följd av valfriheten kan en
försäkring enligt tariff R2 icke entydigt uppdelas. Pensionsstyrelsen föreslår
därför, att vid denna uppdelning ett genomsnittsförfarande får tillämpas
enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser.

Rönte- och kapitcilförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat:

Enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § må kapitalbelopp, som ingå i
pensionsförsäkring, tillsammans ej överstiga det årliga egenpensionsbeloppet
ökat med det årliga pensionsbeloppet till efterlevande make. Det vore
önskvärt, att här kunde göras ett tillägg av förslagsvis följande lydelse:

I fall att storleken av pensionsbelopp är beroende av resultatet av försäkringsanstaltens
rörelse och således ej kan på förhand exakt bestämmas,
må approximativ beräkning därav ske enligt grunder, som godkännas av
försäkringsinspektionen.

Departementschefen.

Det synes lämpligare att bestämmelser om vad som förstås med pension
och pensionsförsäkring ingå i anvisningarna till denna paragraf.

I enlighet med kommitténs förslag har intagits ett stadgande om att premiebefrielseförsäkring
skall anses tillhöra samma slag av försäkring som
huvudförsäkringen.

Huruvida fråga är om invalidpension eller sjukpenning torde i regel kunna
avgöras med ledning av försäkringsavtalets avfattning. Emellertid är,
såsom kammarrätten anmärkt, gränsen mellan försäkring som innefattar
utfästelse om sjukpenning och försäkring som innefattar utfästelse om invalidpension
i vissa fall flytande. Detta är dock ett förhållande, som föreligger
redan enligt gällande bestämmelser.

I anledning av vad som anförts i yttranden av pensionsstyrelsen samt
Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har i anvisningarna
intagits en bestämmelse om att försäkring, som innehåller utfästelser av
både pensionsförsäkrings och kapital försäkrings natur, i vissa fall kan uppdelas
på en pensionsförsäkring och en kapitalförsäkring enligt grunder, som
fastställas av Kungl. Maj:t.

I fråga om anvisningarnas lydelse i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

till 32 §.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att ändringarna av punkt 10 i anvisningarna vore,
såvitt anginge det föreslagna första stycket, av övervägande formell natur,
t ill belopp, som utfölle på grund av försäkring, räknades även belopp, som
utbetalades på grund av premiereglering vid dödsfall.

Beträffande det föreslagna andra stycket av anvisningspunkten hänvisades
till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Med den avfattning, som 32 § 1 mom. andra stycket erhållit, bör första
meningen av nuvarande punkt 10 utgå. Såsom departementsförslaget utformats,
bör annan ändring av förevarande anvisningspunkt icke ske än att
en mindre ändring av redaktionell natur vidtages däri.

till 33 §.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Hittills gällande bestämmelser synas hava tolkats så, att avdragsrätt för
premie ansetts föreligga, då det varit fråga om försäkringsmässigt ordnad
pensionering på grund av tjänst, även om försäkringen icke uppfyllt de
villkor, som uppställts i nuvarande anvisningar till 31 §. Kommittén har
icke funnit motiverat att en sådan skillnad mellan pensionsförsäkring på
grund av tjänst och annan pensionsförsäkring upprätthålles.

Gällande bestämmelse om rätt till avdrag för avgift, som skattskyldig på
grund av tjänst er lagt till arbetsgivaren, torde hava föranletts av det av
staten tidigare tillämpade systemet, enligt vilket viss del av lönen innehölls
såsom pensionsavgift. Sedan staten numera frångått detta system och icke
längre grundar pensioneringen på inbetalda avgifter, saknas enligt kommitténs
förmenande numera anledning att bibehålla ifrågavarande bestämmelser.

Departementschefen.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag förordat, att avdrag
för avgifter för egen eller efterlevandes pensionering må åtnjutas från
intäkt av tjänst endast om pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrivits som villkor för att en försäkring skall anses såsom
pensionsförsäkring. Vidare har jag föreslagit, att avdrag skall få göras för
avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med
tjänst.

Då det på sina håll fortfarande torde förekomma, att arbetstagare erlägger
avgift för pensionering till arbetsgivaren, bör första meningen av punkt
1 med viss ändrad lydelse alltjämt stå kvar.

till 38 §.

Kommittén.

I anvisningarna till denna paragraf har kommittén föreslagit bestämmelser
angående den individuella beskattningen av ränta å premiereserv för
kapitalförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

237

Departementschefen.

Då jag icke biträder kommitténs förslag om individuell beskattning av
ränta å premiereserv, böra anvisningarna till denna paragraf icke ändras.

till 46 §.

Kommittén.

Kommittén har i anvisningarna till denna paragraf upptagit bestämmelser
om vad som förstås med pensionsförsäkring.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare nämnt, anser jag det vara lämpligare att ifrågavarande
bestämmelser ingå i anvisningarna till 31 §.

I fråga om ändringen i anvisningarna till förevarande paragraf hänvisas
till den allmänna motiveringen.

till 53 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att punkt 6 av anvisningarna till denna paragraf
skall med något ändrad lydelse överflyttas till anvisningarna till 29 §.

Departementschefen.

I enlighet med vad som tidigare anförts bör ifrågavarande anvisningspunkt
bibehålla sin nuvarande plats. Vissa formella ändringar ha vidtagits
i denna anvisningspunkt och i punkt 2.

B. Förordningen om statlig inkomstskatt.

4 § 1 mom.

Departementschefen.

Med hänsyn till vad som förordats i specialmotiveringen till 30 § kommunalskattelagen
erfordras icke annan ändring av förevarande moment än
sådan som föranledes av den nya lagen om folkpensionering.

7 §•

I fråga om ändringarna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen
samt specialmotiveringen till 53 och 54 §§ kommunalskattelagen.

10 §.

Kommittén. ! j f

Beträffande ändringarna i denna paragraf har kommittén hänvisat till
den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Då för försäkringsanstalt, som driver både livförsäkringsrörelse och annan
försäkringsrörelse, den beskattningsbara inkomsten beräknas för hela
försäkringsrörelsen, erfordras fortfarande regler angående fördelningen av
nämnda inkomst mellan de ifrågavarande verksamhetsgrenarna. Sista stycket
i 2 mom. bör därför, med i viss mån ändrad lydelse, fortfarande bibehållas.

238

Kunql. Maj:ts proposition nr 93.

C. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

3 §•

Kommittén.

Kommittén har anfört:

I enlighet med kommitténs förslag har i 1 mom. h) föreskrivits, att värdet
av annan livförsäkring än pensionsförsäkring skall upptagas såsom tillgång
vid förmögenhetsberäkningen. Den i g) vidtagna ändringen är en konsekvens
härav.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 2 mom. torde böra anmärkas följande.
Enligt nu gällande regler hänföres kapitaliserade värdet av livränta,
som utgår på grund av annan försäkring än som avses i 32 § 2 mom. a) —

c) och vars årsbelopp överstiger 1 000 kr., till skattepliktig förmögenhet. Enligt
kommitténs förmenande saknar en dylik beskattning fog i det fall, att
livräntan utgått på grund av annan försäkring än livförsäkring. Om exempelvis
en arbetare råkat ut för olycksfall i arbete och på grund härav får en
livränta, kan kapitaliserade värdet av denna livränta icke anses utgöra ett
mått på en genom förmögenhetsinnehav ökad skattekraft. Det må erinras
om att kommittén föreslagit, att livräntans hela belopp skall utgöra skattepliktig
inkomst och icke såsom nu endast ett reducerat belopp.

I övrigt har i paragrafen föreslagits ändringar av teknisk natur.

Yttrande.

Riksförsåkringsanstalten har uttalat, att förslaget att avskaffa den nuvarande
förmögenhetsbeskattningen av kapitalvärdet av vissa livräntor, som
utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen m. fl. författningar, vore välgrundat.

Departementschefen.

Då jag icke förordar kommitténs förslag om individuell förmögenhetsbeskattning
av livförsäkrings premiereserv, bör 1 mom icke ändras.

Enligt gällande bestämmelser förmögenhetsbeskattas icke kapitalvärdet
av kapitalförsäkring, ej heller kapitalvärdet av pensionsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst, eller annan pensionsförsäkring, därest sistnämnda
försäkring tagits annorledes än mot engångspremie; däremot förmögenhetsbeskattas
kapitalvärdet av annan livränteförsäkring än nyss sagts. Enligt
departementsförslaget uppdelas livförsäkringar i blott två kategorier,
nämligen kapitalförsäkringar och pensionsförsäkringar. Livränteförsäkring
hänföres sålunda antingen till kapitalförsäkring eller till pensionsförsäkring.
Med hänsyn till den sålunda föreslagna uppdelningen torde förmögenhetsskatt
icke böra utgå för kapitalvärdet av livränta på grund av livförsäkring.
Av skäl som kommittén anfört torde förmögenhetsskatt ej heller böra utgå
för livränta, som utgår på grund av annan försäkring än livförsäkring; med
sådan livränta bör likställas livränta, som annorledes än på grund av försäkring
utgår enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar eller förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Bestämmelserna
i 2 mom. b) ha utformats i överensstämmelse härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
4 §•

239

Kommittén.

De av kommittén i denna paragraf föreslagna ändringarna äro en följd
av ändringarna i 3 § och av ändringen av den räntefot, som ligger till grund
för beräkningen av de föreslagna kapitaliseringstabellerna.

Departementschefen.

Såsom 3 § enligt departementsförslaget utformats och då jag senare förordar,
att ändring i de nuvarande kapitaliseringstabellerna icke skall ske,
erfordras icke ändring av förevarande paragraf.

6 §•

Kommittén.

Kommittén har anfört:

I den allmänna motiveringen har föreslagits att utländska försäkringsanstalter,
som här i riket bedriva livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år,
i beskattningshänseende skola behandlas lika med svenska livförsäkringsanstalter.
Som konsekvens härav följer, att dylika utländska försäkringsanstalter
jämväl böra fritagas från beskattning av förmögenhet, som hänför
sig till här avsedd rörelse. Förmögenhet, som för utländsk försäkringsanstalt
kan ifrågakomma för beskattning, torde framför allt vara fastighet.
För att sådan skall anses hänföra sig till rörelse som här avses, lärer i allmänhet
böra krävas, att fastigheten, så långt lagen om försäkringsrörelse
medgiver, pantsatts för försäkringsfond.

Departementschefen.

Befrielsen för utländsk livförsäkringsanstalt från att gälda förmögenhetsskatt
bör i enlighet med departementsförslaget begränsas till att avse förmögenhet,
som hänför sig till här i riket bedriven livförsäkringsrörelse.

Anvisningar till 3 och 4 §§.

Kommittén.

Kommittén har beträffande ändringarna hänvisat till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Då kapitalvärdet av livförsäkring enligt departementsförslaget icke skall
förmögenhetsbeskattas, erfordras icke ändring av anvisningarna till dessa
paragrafer.

Kapitaliseringstabellerna.

För värdesättning av vissa slag av tillgångar, vilka skola upptagas till
förmögenhetsbeskattning, samt av skulder, för vilka rätt till avdrag vid
nämnda beskattning föreligger, finnas vid gällande förordning fogade tabeller,
betecknade I—IV. Tabell I utvisar kapitalvärdet av en efler förloppet

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av visst antal år till betalning förfallen fordran eller skuld, därå ränta ej
skall beräknas för tiden före förfallodagen. Tabell II utvisar kapitalvärdet
av eu under visst antal år utgående ränta (avkomst, förmån). Slutligen
utvisa tabellerna III och IV kapitalvärdet av en livränta eller annan förmån,
som utgår under en mans, respektive kvinnas livstid. Kapitalvärdet är i
samtliga tabeller beräknat efter en räntefot av fem procent.

Sedan kommittén återgivit dels ett av försäkringsinspektionen den 9 april
1945 avgivet utlåtande rörande omarbetning av tabellerna i syfte att anpassa
dem efter de förändringar, vilka efter deras upprättande inträtt i fråga om
dödlighet och ränteläge, dels ett uttalande i berörda fråga av 1945 års statsskatteberedning,
har kommittén anfört:

För beräkning av värdet av livförsäkring, som meddelas efter den 31 december
1947 skall enligt kommitténs förslag särskilda föreskrifter utfärdas
av Konungen. Frågan om de tabeller, som här avses, skulle därför komma
att sakna betydelse för värderingen av livränteförsäkringar, som meddelas
efter sagda dag. Tidigare har kommittén emellertid haft för avsikt att
framlägga förslag om nya tabeller, vilket föranlett 1945 års statsskatteberedning
att icke upptaga frågan till behandling. Med hänsyn härtill och då
tabellerna föreslås skola tillämpas vid kapitalisering av livränta på grund
av äldre försäkring, har kommittén ansett sig böra i förevarande sammanhang
framlägga förslag till nya tabeller.

Vad beträffar frågan om valet av räntefot för tabellernas upprättande,
anser kommittén, i likhet med försäkringsinspektionen och 1945 års statsskatteberedning,
att den nu tillämpade räntefoten, 5 %, är för hög. Inspektionen,
som framhållit dels vissa olägenheter av att räntefoten sättes hög,
dels vissa olägenheter vid för låg räntefot, har icke föreslagit någon bestämd
räntefot men uttalat, att densamma icke bör väljas högre än 4 % eller
lägre än 3 %. Kommittén har för sin del stannat för 4 % och har därför
till författningsförslaget fogat de av inspektionen upprättade tabeller, vilkas
beräkning grundats på denna räntefot. Kommittén föreslår, att samma tabeller
skola användas vid arvs- och gåvobeskattningen. Däremot har kommittén
ansett det ligga utanför kommitténs uppdrag att föreslå motsvarande
ändringar i övriga författningar, såsom i de av inspektionen särskilt nämnda
utsökningslagen och konkurslagen.

Departementschefen.

De kapitaliseringstabeller, som äro fogade vid förordningen om statlig
förmögenhetsskatt, äro grundade på dödlighetstabeller för tiden 1901—
1910 samt på en räntefot av fem procent. Då man under de närmast kommande
årtiondena synes ha anledning att räkna med lägre dödlighet och räntefot
än dem, vilka legat till grund vid upprättandet av de nuvarande tabellerna,
borde dessa ersättas av andra tabeller, vilka utgå från en lägre dödlighet
och räntefot. Ifrågavarande tabeller tillämpas emellertid även enligt
åtskilliga andra författningar än dem, som röra beskattning. För närvarande
pågår inom justitiedepartementet en översyn av gällande bestämmelser
om legal ränteberäkning. Med hänsyn härtill finner jag frågan om ändring
av kapitaliseringstabellerna böra anstå i avvaktan på slutförandet av
nämnda översyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

241

Övergångsbestämmelser.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att de nya bestämmelserna icke skola tillämpas
å försäkringar, som meddelats före den 1 januari 1948.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 januari 1951 och tillämpas
även beträffande äldre försäkringar. Dock böra bestämmelserna i 3 §
2 mom. i sin äldre lydelse tillämpas vid 1951 års taxering ävensom vid eftertaxering
för år 1951 eller tidigare år samt bestämmelserna i 6 § 1 mom. i
sin äldre lydelse gälla vid eftertaxering för år 1950 eller tidigare år.

D. Taxeringsförordningen.

29 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit vissa tillägg till nuvarande bestämmelser i 1
mom. Dessa tillägg äro föranledda av kommitténs förslag rörande beskattning
hos försäkringstagare av ränta å premiereserv för livförsäkring och
av förmögenhetsvärdet av premiereserven.

Enär kommittén tidigare föreslagit, att understödsföreningar och pensionsstiftelser
skola vara skattskyldiga för inkomst av rörelse, har 1 mom. fjärde
stycket givits en härav föranledd utformning.

Kommittén har föreslagit, att utländska försäkringsanstalter skola beskattas
för livförsäkringsrörelse enligt samma regler som skola gälla beträffande
inländska anstalter samt att inkomst av rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring
för livstid eller för längre tid än tio år icke skall beskattas.
Uppgift om premieinkomsten av livförsäkringar samt av sjuk- och olycksfallsförsäkringar
av nyssnämnda slag kommer därför enligt kommitténs förslag
att sakna betydelse för taxeringen av inkomst av rörelse avseende ifrågavarande
försäkringar. Kommittén har det oaktat föreslagit, att uppgift
om sådan premieinkomst alltjämt skall lämnas, enär uppgiften ansetts ha
viss betydelse ur kontrollsynpunkt. Förutom uppgiftsplikt rörande premieinkomst
har för utländska anstalter i fråga om livförsäkringsrörelse föreslagits
uppgiftsskyldighet motsvarande den, som gäller för inländska anstalter
m. fl.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits förordar jag icke kommitténs förslag att premiereserv
för livförsäkring och ränta därå skola beskattas hos försäkringstagarna.
Enligt departementsförslaget skola vidare endast vissa understödsföreningar,
som driva livförsäkringsverksamhet, i beskattningshänseende
likställas med försäkringsanslalt. Slutligen skall all sjuk- och olycksfallsförsäkring
i fråga om beskattning likställas med skadeförsäkring, varjämte
den skattepliktiga nettointäkten beträffande sjuk- och olycksfallsförsäk1(1
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. Nr 93.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ringsrörelse, som drives av utländsk försäkringsanstalt, skall beräknas efter
särskild procentsats. 1 mom. i paragrafen har avfattats i enlighet med den
utformning, som sålunda givits åt departementsförslaget.

Kommittén.

31 §.

Kommittén har anfört:

Bestämmelsen i fjärde stycket gällande förordning torde vara föranledd
därav, att vid beräkning av försäkringsanstalts nettointäkt av rörelse avdrag
får göras för vissa fondavsättningar, vilkas storlek blir slutgiltigt bestämd
först genom att bolagsstämman fastställer vinst- och förlusträkningen,
balansräkningen samt dispositionen av vinsten. I fråga om livförsäkringsrörelse
avseende inländska försäkringar hava enligt kommitténs förslag
fondavsättningarna ingen betydelse för fastställande av den skattepliktiga
nettointäkten. Beträffande den del av inländsk anstalts rörelse, som
avser utländska försäkringar, skall visserligen enligt förslaget avdrag ske
för ifrågavarande fondavsättningar. Det framgår emellertid icke av de i
sagda stycke avsedda handlingarna vilken del av fondavsättningarna, som
avse dessa försäkringar. För intäkt av rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkringar
för livstid eller för längre tid än tio år skall enligt kommitténs
förslag skatteplikt icke föreligga. På grund av det anförda föreslår
kommittén, att från bestämmelsen i fjärde stycket undantages försäkringsanstalt,
som drivit enbart livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende sjukoch
olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

Departementschefen.

Det föreslagna tillägget om undantag från den i fjärde stycket stadgade
uppgiftsskyldigheten bör, med den utformning departementsförslaget erhållit,
avse endast försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

33 §.

Kommittén.

Kommitténs förslag angående beskattning hos försäkringstagare av dels
belopp, vilka utgått såsom sjukpenning eller arbetslöshetshjälp, dels premiereserv,
efter visst avdrag, samt ränta å det sålunda reducerade beloppet har
föranlett kommittén att föreslå en betydande utsträckning av försäkringsanstalts
uppgiftsskyldighet. Då understödsförening och pensionsstiftelse likställts
med försäkringsanstalt, har motsvarande uppgiftsskyldighet ålagts
även dessa. För närvarande föreligger som regel icke uppgiftsskyldighet,
om det utbetalda beloppet icke uppgår till 200 kronor. Nämnda belopp har
med hänsyn till penningvärdets fall föreslagits skola höjas till 300 kronor.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget kommer uppgiftsskyldigheten att bliva av
betydligt mindre omfattning än enligt kommitténs förslag. Uppgiftsskyldigheten
bör fullgöras av försäkringsanstalt varmed, såsom förut angivits, förstås
även vissa understödsföreningar, som meddela livförsäkring med större
kapitalunderstöd. Jämväl övriga understödsföreningar böra emellertid vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

243

uppgiftsskyldiga. Den nuvarande uppgiftsskyldigheten bör utsträckas till
att avse belopp, som utgått på grund av försäkring av den art, att skatteplikt
för beloppet föreligger. Uppgiftsskyldigheten bör sålunda bland annat
avse jämväl ersättning, som — även i annan form än livränta — utgått på
grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst;
däremot föreligger icke uppgiftsplikt beträffande ersättning som i annan
form än livränta utgått enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Uppgiftsskyldighet bör
såsom hittills icke föreligga, om uppburna belopp sammanlagt icke uppgå
till 200 kronor.

35 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit viss utvidgning av den i förevarande paragraf
stadgade uppgiftsskyldigheten.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skall individuell beskattning av premiereserv
och ränta därå icke äga rum; ej heller skall pensionsstiftelse i beskattningshänseende
likställas med försäkringsanstalt. I berörda hänseende erfordras
därför icke ändring i denna paragraf. Under beteckningen försäkringsanstalt
inrymmas emellertid enligt departementsförslaget icke understödsföreningar,
vilka meddela livförsäkring med mindre kapitalunderstöd.
Då sådana understödsföreningar i fråga om uppgiftsskyldighet böra vara
likställda med försäkringsanstalter, har härav betingad ändring vidtagits i
paragrafen.

36 §.

Kommittén.

Kommittén har yttrat, att det icke torde vara möjligt för livförsäkringsbolagen
att lämna uppgifter, varom i kommitténs förslag vore fråga, inom
den tid, som i 36 § angåves beträffande uppgifter enligt 33 §. Kommittén
föresloge därför, att ifrågavarande uppgifter skulle avlämnas senast den 15
februari.

Departementschefen.

Då uppgiftsskyldighet rörande premiereserv icke föreligger enligt departementsförslaget,
torde hinder icke möta för försäkringsanstalterna att fullgöra
dem enligt detta förslag åliggande uppgiftsskyldighet inom den nu
stadgade tiden. Ändring av denna paragraf torde därför icke erfordras.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

E. Uppbördsförordningen.

3 §•

Kommittén.

Kommittén bär anfört:

För närvarande utgör all livränta skattepliktig intäkt. Utbetalningar på
grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring äro skattefria, i den mån de icke
utgå i form av livränta. Kommittén har föreslagit, att belopp, som utgå på
grund av vissa livränteförsäkringar, skola vara skattefria samt att belopp,
som utgå på grund av vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar, skola utgöra
skattepliktig intäkt. I uppbördsförordningen likställes med tjänst bland annat
rätt till livränta. Kommittén föreslår, i överensstämmelse med vad ovan
sagts, den inskränkningen i bestämmelsen, att endast rätten till sådan livränta,
som enligt kommunalskattelagen utgör skattepliktig intäkt, skall likställas
med tjänst. Vidare föreslår kommittén, att med tjänst skall likställas
rätt till sådan utbetalning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring,
som enligt kommunalskattelagen utgör skattepliktig intäkt, ävensom att
rätt till arbetslöshetsunderstöd, som utgår på grund av försäkring, skall likställas
med tjänst.

Departementschefen.

Enligt förevarande paragraf bör med tjänst likställas rätt till samma inkomstslag,
som angivas i 31 § kommunalskattelagen i dess lydelse enligt
departementsförslaget. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

10 §.

Kommittén.

Den av kommittén förordade ändringen är föranledd av förslaget att viss
sjuk- och olycksfallsersättning skall utgöra skattepliktig intäkt.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget kan skattepliktig ersättning, vilken utgår
från försäkringsanstalt, utgöras icke blott av pension och livränta utan även
av belopp på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband
med tjänst. Härav föranledd ändring har vidtagits i paragrafen. 11

11 §•

Departementschefen.

Ändringen av denna paragraf har skett för att bringa dess lydelse i överensstämmelse
med lydelsen av 33 § kommunalskattelagen enligt departementsförslaget.

20 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att den skyldighet att efter anmaning lämna
vissa uppgifter, som enligt gällande förordning åligger försäkringsanstalt,
skall utvidgas att avse även understödsförening och pensionsstiftelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

245

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skall pensionsstiftelse i beskattningshänseende
icke likställas med försäkringsanstalt. Med uttrycket försäkringsanstalt
skall, liksom i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt
och taxeringsförordningen, förstås endast understödsförening,
som meddelar livförsäkring med större kapitalunderstöd. Då emellertid
uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf bör åvila även annan understödsförening,
har paragrafen ändrats i överensstämmelse härmed.

46 §.

Kommittén.

Kommittén har i denna paragraf föreslagit liknande ändring som i 10 §.
Departementschefen.

Den föreslagna ändringen motsvarar ändringen i 10 §.

100 § 2 inom. och 103 § 1 mom.

Departementschefen.

De föreslagna ändringarna motsvara ändringarna i 20 §.

Anvisningar
till 46 §.

Departementschefen.

Ändringen i andra stycket har skett för att vinna överensstämmelse mellan
detta stycke och 3 § tredje stycket punkt 1.

F. Förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt.

Enligt 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall, om någon enligt
lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare till försäkring,
såsom arvfallen egendom anses vad förmånstagaren vid försäkringstagarens
död erhåller därigenom, att han får förfoganderätten över försäkringen
eller, utan att sådan rätt förvärvas, då fråga är om kapitalförsäkring,
erhåller utbetalning på grund av försäkringen. Är förmånstagaren försäkringstagarens
make, skall dock enligt vanliga regler hänsyn tagas till skattefri
andel, som tillkommer make.

Har livförsäkring tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv samt
skall premiebetalningen -enligt avtalet vara fullgjord under en tid icke understigande
tio år och har ej heller under något år erlagts premie, som uppgår
till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier som
skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets
slutande, skall från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av
förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Här -

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vid skall dock sammanläggning ske med vissa tidigare förvärv på grund av
förmånstagareförordnande så att avdraget ej får överstiga 15 000 kronor
sammanlagt för samtliga ifrågavarande förvärv.

För sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller samma rätt till avdrag, som
nyss sagts, oavsett hur premiebetalningen enligt avtalet skall fullgöras eller
i verkligheten fullgjorts.

Från skattskyldighet, varom här är fråga, har fritagits förvärv av rätt till
livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen. Förvärv av
rätt till annan livränta på grund av försäkring blir föremål för arvsbeskattning
endast i den mån årsräntan på grund av förmånstagareförordnande
av samma person överstiger 1 500 kronor. Den skattefria årsräntan ersätter
det ovannämnda skattefria avdraget å 15 000 kronor.

För andra förvärv på grund av förmånstagareförordnande än dem, vilka
avses i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, skall enligt 37 § samma
förordning gåvoskatt utgå. Beträffande skattefrihet och avdragsrätt
gälla härvid samma bestämmelser som i fråga om arvsskatt. Skattskyldigheten
inträder, då förmånstagaren erhåller förfoganderätt över försäkringen;
dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare
ägt rum till förmånstagaren, skattskyldighet för det utbetalade beloppet
vid dess mottagande.

Enligt 20 och 21 §§ förordningen om kvarlåtenskapsskatt föreligger i vissa
fall skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt för premier, som erlagts
för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, därest premiernas sammanlagda
belopp överstiger 30 000 kronor. Skattskyldighet för premierna
såsom för gåva föreligger sålunda jämlikt 20 § i förordningen beträffande
försäkring, som äges av svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning,
därest enligt försäkringsavtalet premiebetalningen skall vara fullgjord
under en tid understigande tio år eller för försäkringen under något
år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika
fördelats på tio år från avtalets slutande. Skattskyldigheten inträder under
ägarens livstid, då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren.

Enligt 21 § samma förordning äger skattskyldighet för premierna rum,
om svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket,
efterlämnar ''livförsäkring, varom nu är fråga, och kvarlåtenskapsskatt
såsom för gåva enligt 20 § i förordningen icke erlagts för försäkringen. Såsom
förutsättning för skattskyldigheten gäller vidare, att premiebetalningen
påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet.
Skattskyldigheten inträder vid dödsfallet.

I 22 § ifrågavarande förordning stadgas, att vid tillämpning av 20 och
21 §§ i förordningen hänsyn icke skall tagas till pensionsförsäkring, för
vilken premier på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde.

Sistnämnda bestämmelse tillkom efter framställning från Svenska för -

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

säkringsbolags riksförbund. I denna yrkades emellertid även att skattefriheten
skulle omfatta all pensionsförsäkring. Under hänvisning till att
1944 års allmänna skattekommitté utredde frågan om den skattemässiga
behandlingen av bl. a. pensionsförsäkringar föreslog dock departementschefen
(prop. 1947: 212, s. 372), att skattefriheten i avvaktan på resultatet
av utredningen skulle begränsas till att avse endast pensionsförsäkringar
för vilka premier på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller
den anställde. 1947 års bevillningsutskott (bet. 1947: 50, s. 87) gjorde ett
uttalande av samma innebörd. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran.

Kommittén.

Kommittén har anfört, att det enligt de för kommittén utfärdade direktiven
ålåge kommittén att företaga en allmän översyn jämväl av förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
Ehuru i nämnda förordningar torde finnas åtskilliga inadvertenser
beträffande de bestämmelser, som berörde livförsäkring, hade kommittén
i detta sammanhang till behandling upptagit endast vissa bestämmelser,
vilka sammanhängde med de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga
om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, jämte vissa andra punkter,
där ett starkt behov av ändring förelåge. Kommittén hade för avsikt att
senare företaga en allmän översyn av bestämmelserna i arvsskatteförordningen,
därvid kommittén finge tillfälle att återkomma till de inadvertenser,
vilka nu icke upptoges till behandling. Ett av de spörsmål, som kommittén
härvid komme att särskilt uppmärksamma, gällde det förhållandet,
att för åtnjutande av visst skattefritt avdrag vid förmånstagareförvärv av
kapitalförsäkringar uppställts vissa villkor, medan sådana villkor icke uppställts
för rätt till skattefritt avdrag i fråga om andra livränteförsäkringar
än pensionsförsäkringar.

Kommittén har föreslagit, att den skattelindring eller skattefrihet, som
enligt 12 § förordningen om arvsskatt och skatt för gåva föreligger i vissa
fall då rätten till försäkring övergår till följd av förmånstagareförordnande,
skall gälla även då sådan rätt förvärvas genom arv eller testamente.

Beträffande förordningen om kvarlåtenslcapsskatt har kommittén föreslagit
att det i 22 § stadgade undantaget från skattskyldighet utsträckes till
att avse all pensionsförsäkring, som enligt kommitténs förslag till arvsskatteförordning
skall undantagas från arvsbeskattning.

Av kommitténs förslag till ändring av arvsskatteförordningen följer vidare,
att även pensionsförsäkring, som förvärvas genom arv eller testamente,
blir fritagen från kvarlåtenskapsskatt.

Yttranden.

Kommitténs förslag beträffande de båda förevarande förordningarna har
särskilt berörts endast i yttranden av Svea och Göta hovrätter samt Försäkringsanstaltcrna
Folket-Samarbete. Hovrätterna ha i huvudsak icke haft
något att erinra mot förslaget. Försäkringsanstalterna ha ansett att kommittén
i vissa avseenden bort gå längre i fråga om befrielse från arvsskatt.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit torde i förordningarna om arvsskatt och
gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt finnas vissa inadvertenser beträffande
beskattningen av försäkringar. Kommittén har i detta sammanhang
endast delvis upptagit dessa frågor till behandling. En fortsatt översyn av
bestämmelserna rörande arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen torde
därför böra ske för att bland annat i förevarande avseende åstadkomma mera
tillfredsställande bestämmelser än de nuvarande. Vid sådant förhållande
torde för närvarande icke böra vidtagas annan författningsändring än att
12 § fjärde stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt gives den ändrade
lydelse som följer av vad jag tidigare förordat skola gälla i fråga om
inkomstbeskattningen av försäkringar. I enlighet härmed bör denna paragraf
ändras så, att den i sista stycket omförmälda skattefriheten för rätt till livränta,
som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, kommer att
i stället avse rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring.

Begreppet pensionsförsäkring har enligt departementsförslaget i vissa avseenden
en snävare innebörd än enligt gällande bestämmelser; detta gäller
särskilt försäkring med garanterad utbetalning under visst antal år. I andra
avseenden åter har begreppet — detta gäller den vanliga pensionsförsäkringen
utan garanterad utbetalning — en vidsträcktare innebörd än för närvarande.
Sålunda innefattar sistnämnda försäkringsform efterlevandepension
till pensionstagare oavsett vem denne är. Den förenämnda skattefriheten
kommer därför att avse en större krets av personer än nu är fallet. Då utbetalning
på grund av försäkring av sistnämnda slag icke äger rum, om pensionstagaren
avlidit före pensionsfallet, torde emellertid icke behöva befaras,
att den utsträckta skattefriheten kommer att missbrukas.

Den förenämnda ändringen i 12 § fjärde stycket har föranlett en ändring
av formell natur i det senare ledet av samma stycke.

Då enligt vad förut sagts begreppet pensionsförsäkring enligt departementsförslaget
i vissa avseenden har en något snävare innebörd än enligt
gällande bestämmelser, bör även försäkring, som meddelats före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, enligt dessa bestämmelser betraktas såsom
pensionsförsäkring, därest försäkringen är av det slag som avses i 32 § 2
mom. a)—c) kommunalskattelagen i dess nuvarande lydelse.

VIL Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

249

3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943
(nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt;

4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning
i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från
staten;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896); samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Bilaga A.

Skattekommitténs förslag.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att 32 § 2 inom. och sjätte punkten av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola upphöra att
gälla, att 19 §, 29 § 4 mom., 30 § 2, 3 och 5 mom., 31 §, 32 § 1 mom., 38 §
1 mom., 46 § 1 och 2 inom., 53 § 1 inom., 54 §, 59 § 2 mom. samt att anvisningarna
till 18, 19, 24, 28—33, 38, 46 och 53 §§ nämnda lag1 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

19 §.

Till skattepliktig---— 100 kronor;

vad som uppburits på grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring
eller på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som endast innefattar
utfästelse om kapitalersättning eller, om även utfästelse om livränta
förekommer, kapitalersättning överstigande livräntans högsta årsbelopp;

periodiskt understöd — ---allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

29 §.

4 mom. Avdrag---grundförbättring därå;

premier för annan livförsäkring än pensionsförsäkring.

30 §.

2 mom. Såsom nettointäkt av skadeförsäkringsrörelse, som drivits av inländsk
försäkringsanstalt, skall anses överskottet å försäkringsrörelsen. Vid
överskottets beräkning må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning
till premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning samt i den utsträckning,
som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder. Rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring för högst tio år hänföres till skadeförsäkringsrörelse.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt,
understödsförening eller pensionsstiftelse, skall anses den
enligt anvisningarna beräknade, på andra inländska livförsäkringar än pensionsförsäkringar
belöpande delen av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning
ävensom av rörelse avseende utländska livförsäkringar samt
utländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid
än tio år.

1 Senaste lydelse av 30 § 5 mom., 31 §, 32 § 1 mom., 54 §, anv. till 33 § och anv. till 46 §
se SFS 1928:370, av 29 § 4 mom., 59 § 2 mom., anv. till 18 §, punkt 1 av anv. till 24 § och
punkterna 1 och 2 av anv. till 30 § se SFS 1930:190, av 46 § 1 och 2 mom., av punkt 1 av
anv. till 31 § och punkt 10 av anv. till 32 § se SFS 1932:291, av punkt 2 av anv. till 29 § och
punkt 6 av anv. till 53 § se SFS 1937: 662, av punkt 5 av anv. till 28 § se SFS 1938:368, av
38 § 1 mom. se SFS 1943: 45, av 30 § 2 mom. och punkterna 3 och 4 av anv. till 30 § se SFS
1943: 263, av anv. till 19 § se SFS 1945:408, av 30 § 3 mom. se SFS 1946: 52, av 53 § 1 mom.
se SFS 1946: 260, av 19 § se SFS 1947:45 samt av 32 § 2 mom. se SFS 1947:468.

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen medgiva
nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten.

Driver försäkringsanstalt såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse, må underskott
å skadeförsäkringsrörelsen ej avdragas från nettointäkt av livförsäkringsrörelsen.

3 mom. I fråga om utländsk försäkringsanstalt skola bestämmelserna
ovan i 2 mom. beträffande livförsäkring äga motsvarande tillämpning å anstaltens
här i riket bedrivna rörelse. I övrigt skall för försäkringsrörelse,
som drivits av sådan anstalt, såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas
5 procent--- — bedriven försäkringsrörelse.

5 mom. Från nettointäkten---inkomst av rörelse. I fråga om för säkringsanstalt,

vilken driver såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse, må
dock sådant inkomstbelopp, i den mån det hänför sig till skadeförsäkringsrörelsen,
ej frånräknas nettointäkt av livförsäkringsrörelsen.

(Se vidare anvisningarna.)

31 §.

Till tjänst--— tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, annan livränta, sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd och undantagsförmåner;
periodiskt understöd---— avdrag därför.

(Se vidare anvisningarna.)

32 §.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode —--tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, annan livränta, i den män
densamma icke jämlikt bestämmelserna i 19 § är fritagen från skatteplikt,
periodiskt understöd —--31 § avses;

vad som på grund av försäkring tillfallit skattskyldig såsom arbetslöshetsunderstöd
eller såsom sjukpenning i andra fall än i 19 § sägs.

Har tjänstinnehavare---annan fastighet.

(2 mom. utgår.)

38 §.

1 mom. Till intäkt---insatta medel,

beräknad ränta å premiereserv för annan livförsäkring än pensionsförsäkring
i den omfattning och till det belopp, som framgå av anvisningarna,

utdelning å svenska---—av rörelse.

För den,---inbetald insats.

46 §.

7 mom. Därest vid —--samma kommun.

Avdrag är —--- av förvärvskällan. Från inkomst av livförsäkringsrö relse

må ej avdragas underskott å annan förvärvskälla.

2 mom. I hemortskommun---njuta avdrag:

1) för periodiskt---— eller uppfostran;

2) för avgift enligt lagen om folkpensionering och för avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, å den skattskyldige eller hans make samt för
sjuk- och olycksfallsförsäkring å den skattskyldige, hans make eller hans
omyndiga barn, ävensom för arbetslöshetsförsäkring. Då fråga är om sjukoch
olycksfallsförsäkring, må avdrag dock icke göras, därest försäkringen
endast innefattar utfästelse om kapitalersättning eller, om även utfästelse
om livränta förekommer, kapitalersättning överstigande livräntans högsta
årsbelopp;

252

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

3) i den utsträckning nedan sägs för premier och andra avgifter för livförsäkring
samt sjuk- och olycksfallsförsäkring i andra fall än i 33 § eller i
punkt 2) här ovan avses å den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga
barn.

Därest skattskyldig--- — nämnda tid.

Avdrag, som---- högre belopp än 300 kronor. Har skattskyldig

---sålunda uppburits.

53 §.

1 mom. Skyldighet att —- — -— av rörelse;

d) akademier, allmänna —-—-— penninglotteriet aktiebolag, jämlikt lagen
om —---i arbete:

för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar---angivna art:

för inkomst---av rörelse;

f) svenska aktiebolag — — — ekonomiska föreningar, sådana under stödsföreningar

och pensionsstiftelser, som meddela annan livförsäkring
än pensionsförsäkring, samfund, stiftelser ----och e):

för all---ort förvärvats;

g) utländska bolag---eller rörelse.

54 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag---kommunal inkomstskatt;

f) livförsäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse:

för all inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och inländska
premiebefrielseförsäkringar;

g) försäkringsanstalt, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring för
livstid eller för längre tid än tio år:

för all inkomst, som belöper på inländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar
för livstid eller för längre tid än tio år;

h) understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring,
ävensom sjukkassa:

för all inkomst.

Att personer,---samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

59 §.

2 mom. Inkomst genom---är belägen.

Anvisningar
till 18 §.

1. I allmänhet---av avnämare.

4. För försäkringsanstalt skola livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse
var för sig anses utgöra särskild förvärvskälla. (Jfr 30 § 2
mom.)

5. I fråga om---särskild förvärvskälla.

6. Icke yrkesmässig---särskild förvärvskälla.

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp —--sista stycket).

Vad som uppburits på grund av livförsäkring eller på grund av sjuk- och
olycksfallsförsäkring skall i andra fall än i 19 § sägs anses såsom skatte -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

pliktig intäkt, dock icke i den mån ersättning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring
avser sjukvårds- eller läkarekostnader. Vad som uppburits
på grund av annan försäkring än livförsäkring eller sjuk- och olycksfallsförsäkring
utgör skattepliktig intäkt, endast därest vad som uppburits utgör
ersättning för skattepliktig intäkt, som bortfallit, eller för avdragsgill
omkostnad eller förlust.

Sålunda utgör ersättning för personskada på grund av ansvarighets- eller
trafikförsäkring skattepliktig intäkt, i den mån ersättningen icke avser
sjukvårds- eller läkarekostnader. Jämväl ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkring
utgör skattepliktig intäkt.

Vad som utbetalas på grund av försäkring av fast eller lös egendom skall
icke anses utgöra ersättning för utebliven skattepliktig inkomst enbart av
den anledningen, att avyttring av den försäkrade egendomen skulle hava
medfört en realisationsvinst, som varit skattepliktig enligt 35 §.

Vad som uppburits på grund av försäkring av den art, att avdrag för premien
må ske vid beräkningen av nettointäkt av viss förvärvskälla, skall
hänföras till intäkt av förvärvskällan. Är försäkringen av den art, att avdrag
för premien må ske enligt 46 §, skall vad som uppburits hänföras till
intäkt av tjänst.

till 24 §.

1. Har annan--— i rörelsen. (Jfr dock beträffande livförsäkrings rörelse

punkt 3 av anvisningarna till 30 §.)

2. Såsom av---— till 21 §).

till 28 §.

1. Till intäkt---intäkt av rörelse.

5. Såsom intäkt---dylik intäkt.

6. Har i----till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan---- särskild förvärvskälla.

2. Har rörelseidkare till stiftelse överfört medel, avsedda för pensionering
av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, äger han njuta avdrag
härför, under förutsättning att de överförda medlen erfordras för att säkerställa
gjorda utfästelser om sådana pensioner, vilka uppfylla de i anvisningarna
till 46 § för pensionsförsäkring föreskrivna villkoren. Skattskyldig,
som överfört medel till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse, är
berättigad till avdrag, om stiftelsens ändamål är sådant, att skattskyldig vid
direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag.

Med pensionsstiftelse avses, förutom pensionsstiftelser bildade enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning,
självständig fond eller annan stiftelse, vilkens kapital och avkastning
må användas endast till pensioner på grund av tjänst eller annan arbetsanställning,
därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet
skapats för att stiftelsen så länge den består skall hava sådant ändamål
samt att vid dess upplösning återstående medel antingen skola användas
för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.

3 a. Kostnaden för---föreningarnas medlemsantal.

till 30 §.

1. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring, räknas
som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta som meddelats såsom
ersättning vid ansvarighetsförsäkring räknas som ansvarighetsförsäkring).
v

254

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Enligt 54 § f) och g) föreligger icke skattskyldighet för inkomst av rörelse
avseende inländsk pensionsförsäkring, inlcindsk sjuk- och olycksfallsförsäkring
för livstid eller för längre tid än tio år eller inländsk premiebefrielseförsäkring.

Med premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning förstås nämnda
fonder enligt lagen om försäkringsrörelse, minskade med värdet av återförsäkrares
ansvarighet. I ersättningsreserven —---enligt bolagsordningen.

Med premieinkomst,--- •— återförsäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å skadeförsäkringsrörelse må från —

—--för avsättning till premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning
och i lag föreskriven säkerhetsfond, avsättning---, nämligen:

a) ingående premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning,

b) premieinkomst —--- egen räkning,

f) utgående premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning.

Avdrag för -—• •--av brandskada.

Med utjämningsfond -—--, som utöver premiereserv, ersättningsreserv

och säkerhetsfond funnits före--— livräntor, undantaget).

Nedsättning av premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning, av
säkerhetsfond samt —--till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av nettointäkt av livförsäkringsrörelse skall följande
iakttagas.

Inländska försäkringar äro dels försäkringar, som den skattskyldige meddelat
i direkt försäkringsrörelse här i riket, dels åt annan svensk försäkringsgivare
meddelade återförsäkringar. Utländska försäkringar äro dels försäkringar,
som den skattskyldige meddelat i direkt försäkringsrörelse utom
riket, dels åt utländsk försäkringsanstalt meddelade återförsäkringar.

Beträffande vad som skall förstås med pensionsförsäkring hänvisas till
anvisningarna till 46 §.

Vid beräkning av nettointäkt av fastighetsförvaltning skall såsom intäkt
jämväl upptagas hyresvärde av fastighet, som använts i den skattskyldiges
livförsäkringsrörelse, ävensom vinst å försäljning av fastighet.

Vid beräkning av inkomst av kapitalförvaltning må avdrag ske för driftkostnader,
som avse kapitalförvaltningen, ävensom för ränta å gäld; dock
må avdrag icke ske för ränta till försäkringstagare å deras innestående återbäringsmedel.
Har försäkringsanstalt, understödsförening eller pensionsstiftelse
hos utländsk försäkringsanstalt återförsäkrat inländsk livförsäkring
utan att hos sig behålla premiereserven, skall såsom ränteintäkt anses ränta
å värdet av återförsäkrarens ansvarighet enligt den räntefot, som legat till
grund för premieberäkningen.

Till intäkt av rörelse avseende utländska livförsäkringar eller utländska
sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år hänföres
jämväl intäkt av fastighet, som belöper på sådan rörelse, ävensom vinst
vid överlåtelse av bestånd av dylika försäkringar. Vid beräkning av nettointäkt
av rörelse, varom nu är fråga, må från bruttointäkten avdrag göras förutom
för driftkostnader, som avses i 29 §, dels för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning, återbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond,
dels för återbäring, som utbetalats till försäkringstagare. Nedsättning av
försäkringsfond för egen räkning, återbäringsreserv och säkerhetsfond skall
anses som intäkt.

4. Hänför sig intäkt eller avdrag i fall, där på grund av förestående bestämmelser
fördelning mellan olika verksamhetsområden måste ske, icke
uteslutande till ett område, skall fördelningen ske på skäligt sätt.

5. Vid uppskattning--— av råvara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

255

till 31 §.

1. Med pension förstås förutom pension, som utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande eller enligt lagen om folkpensionering, jämväl belopp, som
utgår på grund av pensionsförsäkring. Beträffande vad som skall förstås
med pensionsförsäkring, se anvisningarna till 46 §. Livränta, som utgår på
grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring, är enligt 19 § icke skattepliktig
intäkt.

2. Såsom periodiskt — ---bestämda personer.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare---inkomst härflutit.

10. Såsom pension anses, då pensionen utgått på grund av pensionsförsäkring,
samtliga på grund av försäkringen utfallande belopp, således även
återbäring, kapitalbelopp, som utbetalas vid pensionsfall eller dödsfall samt
återköpsbelopp. Ändras pensionsförsäkring, så att den helt eller delvis övergår
till annan försäkring, skola mot denna svarande premiereserv och övriga
tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen anses såsom utbetalningar
på grund av pensionsförsäkringen. Kapital, som eljest utbetalas i stället för
skattepliktig livränta, skall anses såsom skattepliktig intäkt.

Livränta och sjukpenning, som utgå på grund av försäkring, utgöra skattepliktig
intäkt av tjänst, därest annat icke framgår av bestämmelserna i 19 §.

till 33 §.

1. Skattskyldig må från intäkt av tjänst avdraga de avgifter, som han på
grund av tjänsten er lagt för egen- eller efterlevandepensionering. Avdrag
medgives dock endast, om pensionsförmånerna uppfylla de villkor, som i anvisningarna
till 46 § föreskrivits för pensionsförsäkring.

2. Har skattskyldig---särskilt fortskaffningsmedel.

till 38 §.

1. I vilka fall--- — av föreningen.

3. Beträffande avkastning —-----utländskt bolag.

3 a. Konungen utfärdar bestämmelser för beräkning av livförsäkrings premiereserv
enligt denna lag.

Den skattepliktiga räntan beräknas å summan av premiereserverna för den
skattskyldiges samtliga livförsäkringar, som icke äro pensionsförsäkringar,
efter avdrag som nedan sägs. Såsom livförsäkring anses härvid, förutom sådan
som meddelats av försäkringsanstalt eller understödsförening, jämväl
utfästelse om pension från pensionsstiftelse. (Beträffande de fall, då livförsäkring
skall anses som pensionsförsäkring, se anv. till 46 §.)

Från summan av premiereserverna må avdragas 20 000 kronor eller, om
den skattskyldige är gift eller är ogift och har hemmavarande barn under 18
år, 40 000 kronor; dock må avdragen för den skattskyldige, hans make och
hemmavarande barn under 18 år sammanlagt ej överstiga 40 000 kronor.

Konungen bestämmer den räntefot, som skall tillämpas vid beräkningen
av den skattepliktiga ränteinkomsten. Räntefoten skall ungefärligen motsvara
fem sjundedelar av den räntefot, vilken livförsäkringsanstalterna i genomsnitt
uppnå vid sin kapitalplacering med hänsyn tagen till härå belöpande
driftkostnader.

4. Från inkomst--— första stycket e).

till 46 §.

1. Med pensionsförsäkring förstås försäkring, (även frivillig statlig pensionsförsäkring),
vilken icke innehåller andra utfästelser än

a) ålderspension till den försäkrade,

256

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller
hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar
eller styvföräldrar,

d) kapitalbelopp i samband med dödsfall eller pensionsfalls inträffande.

Försäkring skall dock anses som pensionsförsäkring endast därest de i avtalet
ulfästa förmånerna uppfylla jämväl följande villkor.

Ålderspension må ej börja utgå vid pensionsålder, som med hänsyn till
den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt vid avtalets ingående kan
anses oskäligt låg.

Pension skall upphöra vid pensionstagarens död, dock skall invalidpension
upphöra, då invaliditeten upphör eller ålderspension börjar, och efterlevandepension
till barn upphöra senast då barnet uppnår 21 års ålder, såvida icke
barnet är invalid (helt eller delvis). Pension må, utom då fråga är om efterlevandepension
till barn, ej upphöra tidigare än ovan i detta stycke sägs,
ej heller må pension utgå med belopp, som avtager med pensionstagarens stigande
ålder, såvida ej i fråga om invalidpension nedsättningen föranledes av
minskad invaliditetsgrad; dock må pension till efterlevande make kunna
upphöra vid omgifte.

Kapitalbelopp, som ingå i pensionsförsäkring, må tillsammans ej överstiga
det årliga egenpensionsbeloppet ökat med det årliga pensionsbeloppet till
efterlevande make.

Med invalidpension förstås jämväl ersättning, som utgår på grund av
övergående arbetsoförmåga.

Utan hinder av ovanstående bestämmelser må försäkring anses såsom
pensionsförsäkring, därest vid försäkringsavtalets ingående belopp, som
skola utgå på grund av försäkringen och på grund av annan pensionsrätt,
tillsammans uppfylla bestämmelserna.

Försäkring, som innefattar utfästelse om genast börjande livränta, skall
icke anses utgöra pensionsförsäkring.

I fråga om avdragsrätt för premier för premiebefrielseförsäkring skola gälla
samma regler som beträffande huvudförsäkringen.

Har skattskyldig---- får avdragas, dock högst 300 kronor. Har avdrag

--- — icke skattepliktig intäkt.

2. Vad i denna---— av beskattningsåret.

till 53 §.

1. Såsom bosatt--- — m. m. sådant.

(Punkt 6 utgår.)

7. Frågan om----förvärvad vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949, dock att i samband med lagens
ikraftträdande följande skall iakttagas:

1. Beträffande livförsäkring, vilken meddelats före den 1 januari 1948,
skola äldre bestämmelser om beräkning av försäkringstagarens skattepliktiga
inkomst på grund av försäkringen och om rätt till avdrag för avgifter,
som erlagts för försäkringen, fortfarande tillämpas, dock med följande undantag: a)

Skall jämlikt äldre bestämmelser livränta, som utgår på grund av livränteförsäkring,
beskattas enligt bestämmelsen i 32 § 2 mom. d), skola,
sedan livräntan börjat utgå, de regler, vilka enligt denna lag gälla för annan
livförsäkring än pensionsförsäkring, tillämpas beträffande försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

257

b) Är försäkring av den art, som avses i anvisningarna till 28 § 5. andra
stycket enligt anvisningarnas äldre lydelse, s. k. ledareförsäkring, föreligger
ej rätt till avdrag för premien. Har försäkringen före den 1 januari 1950 uppdelats
i två försäkringar, den ena motsvarande premier, vilka erlagts före
den 1 januari 1948, och den andra motsvarande premier, som erlagts eller
skola erläggas efter den 31 december 1947, skall såsom skattepliktig intäkt
icke anses belopp, vilket utfaller på grund av den sistnämnda delförsäkringen.

c) Utgår livränta på grund av pupillförsäkring, föreligger icke rätt till
avdrag, som avses i 32 g 2 mom. a) äldre lag, därest livräntan utgår till
följd av försäkringsfall, som inträffat efter den 31 december 1947.

d) I fråga om avdragsrätt enligt 46 § 2 mom. 3) skall denna lag tillämpas.

2. Belopp, som under åren 1948, 1949 och 1950 utgå på grund av sjukoch
olycksfallsförsäkring och som enligt denna lag men ej enligt äldre bestämmelser
äro skattepliktiga, skola ej anses såsom skattepliktig intäkt,
därest de utgöra ersättning för olycksfall, som inträffat, eller sjukdom, som
börjat före den 1 januari 1948.

3. Har den skattskyldige, hans make eller hemmavarande barn under
18 år livförsäkringar, vilka meddelats före den 1 januari 1948 och vilka icke
enligt äldre lag äro pensionsförsäkringar, skall det belopp, som vid senare
meddelade försäkringar enligt anvisningarna till 38 § punkt 3 a tredje
stycket må avdragas, minskas med premiereserven för de äldre försäkringarna.

4. Vid beräkning av skattepliktig inkomst för försäkringsanstalt, understödsförening
och pensionsstiftelse skall försäkring, vilken enligt äldre bestämmelser
men ej enligt denna lag skall hänföras till pensionsförsäkring,
i enlighet med av Konungen meddelade bestämmelser anses uppdelad i en
pensionsförsäkring enligt denna lag och en annan försäkring.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 inom., 6 § 1 mom., 7 och 10 §§ förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §•

1 mom. Från sammanlagda---förvärvskälla får, med undantag, som

nedan sägs och med iakttagande —---avdrag ske för

underskott, som —- — — eller lotterivinst;

slutlig eller---kommunal samfällighet.

Från inkomst av livförsäkringsrörelse må ej avdragas underskott å annan
förvärvskälla eller skatt, som i första stycket sägs, i den mån skatten belöper
på annan inkomst än inkomst av livförsäkringsrörelse.

Skattskyldig, som--- — kommunalskattelagen sägs.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

6 §•

1 mom. Skyldighet att---ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag---samfund, stiftelser, understödsföreningar,

vilka meddela annan livförsäkring än pensionsförsäkring, verk, inrättningar
---gemensamma räkning:

för all inkomst,--— ort förvärvats;

c) utländska bolag: —---ekonomiska föreningar.

7 §•

Från skattskyldighet frikallas:

a) medlem av----ävensom hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) akademier samt —--- penninglotteriet aktiebolag, understödsför eningar,

som uteslutande meddela arbetslöshetsförsäkring, jämlikt lagen
—--i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, -—--statlig inkomstskatt;

j) livförsäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse:

för all inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och inländska
premiebefrielseförsäkringar;

k) försäkringsanstalt, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring för
livstid eller för längre tid än tio år:

för all inkomst, som belöper på sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid
eller för längre tid än tio år.

Att personer —--samma paragraf.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---och familjestiftelser samt för in ländska

försäkringsanstalters, understödsföreningars och pensionsstiftelsers
livförsäkringsrörelse med viss---angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

a) för livförsäkringsrörelse: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten,

b) i övrigt när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger —--

ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör, i den mån densamma icke skall
beräknas enligt 1 mom. a):

a) för svenska aktiebolag---beskattningsbara inkomsten;

b) för svenska ekonomiska —--beskattningsbara inkomsten;

d) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a)
och b) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949. Vad som stadgas i
övergångsbestämmelserna till lagen den 1948 om ändring i kom munalskattelagen,

skall äga motsvarande tillämpning jämväl vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj.ts proposition m 93.

259

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§, 6 § 1 inom. samt anvisningarna till
3 och 4 §§ förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola
erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen —--tillgångar upptagas:

a) fastighet---beskattningsårets utgång;

g) annan rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande
förmån än som avses i f) här ovan eller grundar sig på försäkring, såvida
rättigheten är förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades
livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år
efter beskattningsårets utgång;

h) värdet av annan livförsäkring än pensionsförsäkring beräknat på sätt
i anvisningarna sägs.

2 mom. Såsom tillgångar---upptagas icke:

(a) utgår.)

b) rätt till undantagsförmåner —- — — sådan livränta, som utgår på
grund av pensionsförsäkring eller på grund av annan försäkring än livförsäkring
;

c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än som avses i b) eller
som utgår på grund av försäkring, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas
för den försäkrades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant
hänseende åtnjuta understiger 1 000 kronor;

d) rätt till förmögenhet---avsedd kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Värdesättning av — — — förfallen ränta.

Fordran, som---en räntefot av fyra procent utgör---upp tages

icke.

Värdepapper, som —--normala förhållanden.

Annan för---uppskattas till tjugufem gånger---under be skattningsåret.

Kapitalvärdet av — -— — eller förmån, som icke utgår på grund av försäkring,
uppskattas —--en räntefot av fyra för hundra om året enligt

de vid denna förordning fogade tabellerna II och III.

Rättighet, som icke grundar sig på försäkring och som icke---av

tabell III, såsom om -—■ —— den yngstes ålder.

Andel i--— normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

1 mom. Skyldighet att--- — för förmögenhet.

Utländska livförsäkringsanstalter äro frikallade från skattskyldighet för
förmögenhet, som hänför sig till här i riket bedriven livförsäkringsrörelse
eller rörelse, avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för
längre tid än tio år.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Anvisningar
till 3 och 4 §§.

1. Tillgång, som---årets utgång.

5. Värdet av den skattskyldiges livförsäkringar upptagas till det belopp,
å vilket den skattepliktiga räntan, på sätt i anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen
sägs, skall beräknas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949, dock att i samband
med förordningens ikraftträdande följande skall iakttagas:

1. Beträffande livförsäkring, vilken meddelats före den 1 januari 1948,
skola äldre bestämmelser gälla, dock att värdering av ränta, som utgår på
grund av livförsäkring, skall ske i enlighet med de vid denna förordning
fogade tabellerna.

2. Vid beräkning av värdet av skattskyldigs livförsäkringar skall vad som

under 3. i övergångsbestämmelserna till lagen den 1948 om

ändring i kommunalskattelagen stadgas rörande avdrag från premiereserven
äga motsvarande tillämpning.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en efter förloppet av nedanstående antal
år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för

tiden före förfallodagen.

Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde
i	96''15	21	43-88	41	20 03	61	9-14	81	417
2	92-46	22	42-20	42	19-26	62	8-79	82	4-01
3	8890	23	40-57	43	18-52	63	8-45	83	3-86
4	85-48	24	39-01	44	17-80	64	8-13	84	3-71
5	82-19	25	37-51	45	17-12	65	7-81	85	3-57
6	7903	26	36-07	46	16-46	66	7-61	86	3-43
7	75-99	27	34-68	47	15-83	67	7-22	87	3-30
8	7307	28	33-35	48	15-22	68	6-95	88	3-17
9	70 26	29	32-07	49	14-63	69	6-68	89	3-05
10	67-56	30	30-83	50	1407	70	6-42	90	2-93
11	64-96	31	29-65	51	13-53	71	6-17	91	2-82
12	62-46	32	2851	52	13-01	72	5-94	92	2-71
13	60-06	33	27-41	53	12-51	73	571	93	2-61
1 14	57-75	34	26-36	54	1203	74	5-49	94	2-51
\ 15	5553	35	25-34	55	11-57	75	528	95	241
16	53-39	36	24-37	56	11-12	76	5-08	96	232
17	51-34	37	23-43	57	10-69	77	4 88	97	223
j 18	49-36	38	22-53	58	10 28	78	4-69	98	2-14
19	47-46	39	21*66	59	9-89	79	4-51	99	2-06
I 20	45-64	40	20-83	60	9-51	80	434	100	1-98

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

261

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en under nedanstående antal år utgående

ränta (avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde
i	0-98	21	14-31	41	20-39	61	23-17	81	24-44
2	1-92	22	14-74	42	20-59	62	23-26	82	24-48
3	2-83	23	15-15	43	20-78	63	23-35	83	2452
4	3‘70	24	15"55	44	20-96	64	23-43	84	24" 5 5
5	4-54	25	15-93	45	2113	65	23-51	85	24-59
6	5''35	26	16-30	46	21-30	66	2358	86	24-63
7	6-12	27	16-66	47	2L-46	67	23-66	87	24-66
8	6-87	28	17-00	48	21-62	68	23-73	88	24-69
9	7''58	29	17-32	49	21-77	69	23-80	89	24-72
10	8-27	30	17-64	50	21-91	70	23-86	90	24-75
11	8''94	31	17-94	51	22-05	71	23-93	91	24-78
12	9''57	32	18-23	52	22-18	72	23-99	92	24-81
13	10-19	33	18-51	53	22''31	73	2404	93	24-84
14	1077	34	18-78	54	22-43	74	24-10	94	24-86
15	11-34	35	19-04	55	22-55	75	24-16	95	24-89
16	11-89	36	19-29	56	22-66	76	24-21	96	24-91
17	12-41	37	19-53	57	22-77	77	24-26	97	24-93
18	12-91	38	19-76	58	22-88	78	24-30	98	24-95
19	1340	39	1998	59	22-98	79	24-35	99	24-97
20	1386	40	2019	60	23-08	80	2439	100	2500

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en livränta eller annan förmån, som under
en persons livstid utgår med belopp eller till värde av X krona.

Under beskatt- ningsåret uppnådd ålder	Kapital- värde	Under beskatt- ningsåret uppnådd ålder	Kapital- värde	Under beskatt- ningsåret uppnådd ålder	Kapital- värde	Under beskatt- ningsåret uppnådd ålder	Kapital- värde	Under beskatt- ningsåret uppnådd ålder	Kapital- värde
0	22 29	21	20-84	42	17-02	63	10-36	84	3''Ö5
1	22-76	22	20-72	43	16-76	64	9-99	85	3-33
2	22-76	23	20-60	44	16-50	65	9-62	86	3-13
3	22-71	24	20-47	45	16-23	66	9-25	87	2-94
4	22-64	25	20-33	46	15-96	67	8-88	88	2-76
5	22-57	26	20-19	47	15-68	68	8-51	89	259
6	22-48	27	20-04	48	15-39	69	8-14	90	2-44
7	22-40	28	19-89	49	15-10	70	7-78	91	2 31
8	22-30	29	19-73	50	14-79	71	7-41	92	2-20
9	22-20	30	19.56	51	1449	72	7-06	93	208
10	22-10	31	19-38	52	14-17	73	6-71	94	1-99
11	21-99	32	19-20	53	13-85	74	6-37	95	1-89
12	21-88	33	19-01	54	13-53	75	6-03	96	1-81
13	21-76	34	18-82	55	13 20	76	5-71	97	T71
14	21-64	35	18-62	56	12-86	77	540	98	1-60
1 15	2152	36	18-41	57	12-51	78	5-10	99	1-49
16	21-40	37	18-20	58	12-16	79	4-81	100	1-37
17	2129	38	1797	59	11-81	80	4-53	101	1-23
1 18	21-17	39	17-75	60	11-45	81	4-27	102	106
19	21-06	40	17-51	61	11 09	82	402	103	098
1 20	20-95	41	1727	62	10-73	83	3-78	104	0-74

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 inom., 31 och 33 §§, 35 § 1 mom. samt
36 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration —- — —- vid taxeringen;

5) de särskilda---eller område;

6) den skattskyldiges —--åligger honom;

7) den skattskyldiges livförsäkringar av annan art än pensionsförsäkring,
med uppgivande av försäkringsgivare, försäkringsbrevens nummer,
försäkringarnas teckningsår samt försäkringarnas storlek (försäkringsbelopp
eller i förekommande fall årsbelopp),

dock att sådan uppgiftsskyldighet icke föreligger, därest den skattskyldige
endast har dylika försäkringar meddelade före den 1 januari 1948; ävensom

8) premiereserven för var och en av den skattskyldiges försäkringar, beträffande
vilka uppgiftsskyldighet enligt 7) föreligger, därest sammanlagda
beloppet av premiereserverna överstiger de enligt anvisningarna till 38 §
kommunalskattelagen medgivna avdragen från premiereserven.

Har skattskyldig —• —— och skulder.

Svenskt aktiebolag---—- utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse, vilka
äro skattskyldiga för -----30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt, — — — fördelad å dels livförsäkring jämte
°.?h olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år, dels

sjöförsäkring —--av försäkring. För rörelse avseende livförsäkring eller

sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år skall
anstalten därjämte lämna uppgift, som i förra stycket sägs.

Belopp, som---öretal bortfalla.

31 §•

Vid självdeklaration —--föreningens bokföring.

Vid självdeklaration — --dessa uppgifter.

För verk —---att utgiva.

För inländsk ——— år disponerats. Vad nu sagts skall dock icke gälla
försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

33 §.

Till ledning---- föra handelsböcker;

b) av försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse:

uppgift för envar, som under nästföregående år erhållit belopp på grund
av försäkring av den art, att skatteplikt för beloppet föreligger, angående
sådant belopp, så ock

uppgift för envar, som under nästföregående år haft andra livförsäkring -

1 Senaste lydelse av 35 § 1 mom. se SFS 1935:255, av 31 § se SFS 1938: 374, av 29 § 1 mom.
och 36 § 3 mom. se SFS 1943: 855 och av 33 § se SFS 1945: 748.

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ar än pensionsförsäkringar angående det sammanlagda beloppet av försäkringarnas
premiereserver

dock att- uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetalda belopp, som
sammanlagda icke uppgå till 300 kronor (varvid i fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkringar
hänsyn tages endast till belopp, som utgå på grund av ett
och samma försäkringsfall) eller för premiereserver, som sammanlagda icke
uppgå till 20 000 kronor;

c) av den, som---— utbetalda beloppet.

I uppgift---avdrag skett.

Uppgift enligt b) här ovan angående storlek av premiereserv erfordras endast
om någon av försäkringarna meddelats efter den 31 december 1947.
Uppgiften må lämnas för flera år samtidigt.

Beträffande annan---för lyftning.

Vid fullgörande---och födelseår.

Arbetsgivare, som---i huvudbok.

35 §.

1 mom. I särskilda —--hemvist; samt

e) av styrelse för försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse: uppgift

för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring
hos anstalten, föreningen eller stiftelsen samt rörande storleken
av försäkringen och premien för densamma ävensom i andra fall än i 33 §
avses rörande belopp, som utbetalats på grund av försäkringen, samt försäkringens
premiereserv.

36 §.

Uppgifter enligt 33 § skola vara avlämnade senast den 31 januari under
taxeringsåret, dock att i 33 § b) ålagd uppgiftsskyldighet beträffande premiereserv
skall vara fullgjord senast den 15 februari sagda år.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 3, 10 och 20 §§ samt 46 § 2 mom. uppbördsförordningen
den 31 december 19451 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Preliminär skatt---— fråga är.

Preliminär skatt —--statlig förmögenhetsskatt.

Preliminär skatt -—--- preliminär C-skatt.

1. Preliminär A-skatt---rätt till pension, utbetalning på grund av

arbetslöshetsförsäkring, sådan utbetalning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring
samt sådan livränta, som enligt kommunalskattelagen utgör
skattepliktig intäkt, ävensom undantagsförmåner samt sådant — — — av
48 § 1 mom.

2. Preliminär B-skatt---— verkställd taxering.

1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1945:896 samt av 3 och 10 §§ samt 46 § 2 mom. se SFS
1947:585.

464 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3. Preliminär C-skatt ----verkställd taxering.

Är skattskyldig----därtill föranleda.

(Se vidare anvisningarna.'')

10 §.

Preliminär A-skatt — — — kostnadernas bestridande.

Preliminär A-skatt — — — kronor för år, ej heller för ersättning på
grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som utgår för de tre första månaderna
av ersättningstiden för varje försäkringsfall.

Preliminär A-skatt ----till konkursbo.

20 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare skyldig att beträffande
namngiven hos honom anställd person lämna uppgift å löneförmån
eller pension, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under
inkomståret.

Försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse äro efter anmaning,
som i förra stycket sägs, därjämte skyldiga att beträffande namngiven
person lämna uppgift å pension eller livränta, som enligt vad antagas
kan kommer att av anstalten, föreningen eller stiftelsen utbetalas under
inkomståret.

46 §.

2 mom. Har arbetstagaren---7 § angives.

Har arbetstagare---första utbetalningstillfället.

Har lokal---nämnda skatt.

Har lokal---kronor för år, sådan ersättning på grund av sjuk- och

olycksfallsförsäkring, som utgår för de tre första månaderna av ersättningstiden
för varje försäkringsfall, sådant periodiskt —--till konkursbo

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (nr 416).

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§, 15 § 1 inom., 23 § samt 37 § 2 mom.
förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §•

1 mom. Arvsskatt---nämnd egendom.

2 mom. Såsom vid---— här bosatt.

3 mom. Utlänning,---stycke förmäles.

4 mom. I egendom, som i 1 mom. sägs, skall icke ingå

a) livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1948 och som enligt
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen i dess lydelse enligt lagen den
22 juni 1932 är pensionsförsäkring, under förutsättning att försäkringen tagits
annorledes än mot engångspremie;

b) livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1948 och avser pensionering
på grund av tjänst; samt

c) livförsäkring, som meddelats efter den 31 december 1947 och enligt
anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen är pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

265

12 §.

1 mom. Har någon---— skolat ökas.

2 mom. Vid beräkning av arvsskatt skall från värdet av vad någon erhåller
på grund av livförsäkring, som är kapitalförsäkring, så ock från värdet
av vad någon erhåller på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring såsom
skattefritt avräknas 15 000 kronor. Har på grund av förmånstagareförordnande
den skattskyldige tidigare av samma person erhållit sådant förvärv,
som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, må
likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit honom ej avräknas
mer än sammanlagt 15 000 kronor.

Avdrag, som i första stycket sägs, skall dock ifråga om livförsäkring,
som är kapitalförsäkring, ske endast därest försäkringen är tagen å försäkringsstagarens
eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller
under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
på en gång tillfaller någon skall denne —--äga rum.

3 mom. Skyldighet att erlägga arvsskatt föreligger icke för förmånstagares,
arvinges eller testamentstagares förvärv av sådan livförsäkring, som
avses i 4 § 4 mom., ej heller för förmånstagares, arvinges eller testamentstagares
förvärv av annan livränta, i den mån vad som från samma person
tillfallit mottagaren såsom sådan livränta icke överstiger 1 500 kronors
årsränta.

15 §.

1 mom. Andel ---— i skatteärendet. Ingår i giftorättsgodset livförsäk ring,

som avses i 4 § 4 mom., skall dock vid beräkningen av andelen till denna
hänföras sådan försäkring samt hälften av det övriga giftorättsgodset.

Är äldre---upprättad handling.

För efterlevande -— —• -— ej arvsskatt.

23 §.

Vid uppskattning ----äro tillämpliga.

C. Fordran uppskattas — — — en räntefot av fyra procent utgör---

tabellen I.

Osäker fordran---- äro tillämpliga.

D. För evärdelig---- uppskattas till tjugufem gånger det — -— —-

år uppgått.

Nyttjanderätt eller —--och en räntefot av fyra procent enligt — — —

fogade tabellerna II och III. Där rättighet,--- -—■ värdet utgöra fyra procent
av---prövas skäligt.

Kapitalvärdet av ----av tabell III, såsom om----år motsvara.

Är rättighet —--yngstes ålder.

E. Värdet av —---skedd försäljning.

37 §.

2 mom. Skatt----av förmånstagare till annan försäkring än sådan,

som avses i 4 § 4 mom.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § 2 och 3 mom. är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 4 %, av en efter förloppet av nedanstående antal
år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för

tiden före förfallodagen.

Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde
i	9615	21	43-88	41	20-03	61	9-14	81	417
2	92-46	22	42-20	42	1926	62	8-79	82	4-01
1 3	88-90	23	40-57	43	1852	63	8-45	83	386
4	85-48	24	39-01	44	17-80	64	8-13	84	3-71
5	82-19	25	37-61	45	17-12	65	7-81	85	3-67
6	79-03	26	36''07	46	16-46	66	7-61	86	3-43
7	75-99	27	34-68	47	15-88	67	7-22	87	3-30
8	73-07	28	33 35	48	15-22	68	0-95	88	317
9	70-26	29	32-07	49	1463	69	0-68	89	305
10	67-66	30	30-83	50	14 07	70	642	90	2-93
1 11	04-96	31	29-65	51	13-53	71	6-17	91	2-82
12	62-46	32	28-51	52	13 01	72	5-94	92	2-71
13	60-06	33	27-41	53	1251	73	5-71	93	2-61
14	57-75	34	26-36	54	12-03	74	549	94	2-51
1 15	55-53	35	25-34	55	11-57	75	5-28	95	2-41
10	53-39	36	24-37	56	11-12	76	5-os	96	232
17	51-34	37	23-43	57	10-69	77	4-88	97	2-23
18	49-36	38	22-53	58	10-28	78	4-69	98	2-14
19	47-46	39	21-66	59	9-89	79	4-51	99	2-06
! 20	45-64	40	20-83	60	9-51	80	4-34	100	1-98

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en under nedanstående antal år utgående

ränta (avkomst, förmån) å 1 krona.

! Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde -*	Antal 1 år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde	Antal år	Kapital- värde
i	0-98	21	14-31	41	20-39	61	2317	81	24-44
2	1-92	22	14-74	42	20-59	62	23-26	82	24-48
3	2-83	23	15-15	43	20-78	63	23-35	83	24-52
4	3-70	24	15-55	44	20-96	64	23-43	84	24-55
5	4-54	25	1593	45	21-13	65	23-51	85	24-59
6	5-35	26	16-30	46	21-30	66	23-68	86	24-63
7	6-12	27	16-66	47	21-46	67	23-66	87	24-66
8	6-87	28	17-00	48	21-62	68	23-73	88	24-69
9	7-58	29	17-32	49	21-77	69	23-80	89	24-72
10	8-27	30	17-64	50	21-91	70	23-86	90	24-75
11	8-94	31	17-94	51	22-06	71	23-93	91	24-78
12	9-57	32	18-23	52	22-18	72	23-99	92	24-81
13	10-19	33	18-61	53	22-31	73	24-04	93	2484
14	10-77	34	18-78	54	22-43	74	24-10	94	24-86
15	11-34	35	19-04	55	22-55	75	24-15	95	24-89
16	11-89	36	19-29	56	22-66	76	24-21	96	24-91
17	12-41	37	19-53	57	22-77	77	24-26	97	24-93
18	12-91	38	19-76	58	22-88	78	24-30	98	24-95
19	13-40	39	19-98	59	22-98	79	24-35	99	24-97
20	13-86	40	20-19	60	23-08	80	24-39	100	25-00

Tabellen avser det fall, att kapitalvärdet hänför sig till en tidpunkt mitt emellan två ränteutbetalningar.
Kapitalvärdet omedelbart före en ränteutbetalning beräknas genom att öka och
kapitalvärdet omedelbart efter en utbetalning genom att minska kapitalvärdet enligt tabellen
med följande procenttal av detsamma, nämligen om räntan betalas helårsvis med 2 % och om
den betalas halvårsvis med 1 %.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

267

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en livränta eller annan förmån, som under
en persons livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder	Kapital- värde	Ålder	Kapital- värde	Ålder	Kapital- värde	Ålder	Kapital- värde	Ålder	Kapital-värde J
0	22-29	21	2084	42	17-02	63	10-86	84	3-55
1	22-76	22	20-72	43	16-76	64	9-99	85	3-33
2	22-76	23	20-60	44	16-50	65	9-62	86	3-13 j
3	22-71	24	20-47	45	16-23	66	9-25	87	2-94
4	22-64	25	20-33	46	15-96	67	8-88	88	2*76 i
5	22-57	26	20-19	47	15-68	68	8-51	89	2-59
6	22-48	27	20-04	48	15-39	69	8-14	90	2-44
7	22-40	28	19-89	49	15-10	70	7-78	91	2-31
8	22-30	29	19-73	50	1479	71	7-41	92	2-20
9	22 20	30	19-56	Öl	1449	72	7-06	93	2-08
10	22-10	31	19-38	52	14-17	73	6-71	94	1-99
11	21-99	32	19-20	53	1385	74	6-37	95	1-89
12	21-88	38	1901	54	13-53	75	603	96	1-81
13	2T76	34	18-82	55	13-20	76	5-71	97	1-71
14	21-64	35	18-62	56	1286	77	5''40	98	1-60
15	21-52	36	18-41	57	12-51	78	5T0	99	1-49
16	21-40	37	18-20	58	1216	79	4-81	100	1-37
17	2129	38	17-97	59	11-81	80	4-53	101	T2S
18	21-17	39	17-75	00	1145	81	4-27	102	1-06
19	21-06	40	17-51	61	11-09	82	4-02	103	0-98
20	20-95	41	17-27	62	10-73	83	3*78	104	0-74

Tabellen avser det fall, att kapitalvärdet hänför sig till en tidpunkt mitt emellan två ränteutbetalningar.
Kapitalvärdet omedelbart före en ränteutbetalning beräknas genom att öka och
kapitalvärdet omedelbart efter en utbetalning genom att minska kapitalvärdet enligt tabellen
med följande tal nämligen, om livräntan betalas helårsvis 0‘6, om den betalas halvårsvis 025
om den betalas kvartalsvis 0''125 och om den betalas månadsvis 0-042.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Härmed förordnas, att 22 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

Vid tillämpning av 20 och 21 §§ skall hänsyn icke tagas till sådan livförsäkring,
som avses i 4 § 4 mom. arvsskatteförordningen.

I fråga om---är i 12 § 2 mom. tredje stycket arvsskatteförordningen

stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Bilaga B.

Tabell, utvisande den skatt, som för lli livförsäkringsbolag betecknade A—P skulle ha utgått enligt gällande
kommmunalskattelag, om man bortser från spärreglerna för ränteskattens beräkning.1

Skattesatser: för kommunalskatt 10 %
för statsskatt 25 %

Beskattningsår	A	B	C	D	E	F	G	H	I	J	IC	L	M	N	O	P	Samt- liga bolag
					Skatt	% av	den till ränteskatt skattepliktiga ränteinkomsten
1932................	28-1	28-7	(10-8)	27-8	17-4	15-9	257	21-8	31-3	18-8	(12-2)	30-5		28''3	24-4	24-4	24-8
1933................	29-0	24-0	29-3	24-6	16-3	233	24 3	23-7	32.7	16 3	(14-1)	29-0		25-8	26-7	24-9	244
1934................	25''9	24-5	(15-0)	21-6	152	176	17''0	19 7	275	(15''1)	(15-1)	22''9		19-2	24-4	21-4	20-9
1935................	23''8	24-8	(11-3)	20-5	(14-2)	16-4	18-2	20-2	26-6	(14-4)	(10-8)	16''5	22-4	19-1	168	19-6	19 c
1936................	18-6	(12-8)	(12-9)	(13-0)	(13-2)	(11 9)	(14-5)	(11''8)	19-6	(13''9)	(12-6)	(14-4)	20-6	(14-3)	15-7	149	14-4
1937................	18-2	(10-8)	(10-8)	(13-7)	(10-8)	(11-1)	(13-7)	(11-5)	(16-6)	(12''5)	(12-8)	(13-8)	(15-4)	(13-9)	(11-5)	(14.0)	131
1938................	17-5	(10-8)	(14-8)	(11-9)	(11-8)	(10-8)	(12-7)	(11-3)	(15-9)	(1-2-8)	(12-2)	(14-3)	(13-1)	(10-8)	(14-2)	(13-4)	12-7
1939................	(17-8)	(10-8)	(13-1)	(12-4)	(11-9)	(11-2)	(10-8)	(11-8)	(17''1)	(11-9)	(11-8)	(14-0)	(12-4)	(108)	(13-4)	(13-6)	12-6
1940................	(16-8)	(10-8)	(13-8)	(16-1)	(11-1)	(12-3)	(11-8)	(12''9)	(12-4)	(12-2)	(11-6)	(14-5)	(12-4)	(10-8)	(108)	(10-8)	12-4
1941................	(11-2)	(10-9)	(13-1)	20-8	(11''®)	(11-4)	(11''8)	(12-8)	(17''4)	(11-2)	(12-2)	(14-5)	(13''0)	(10-8)	(10-8)	(10-8)	13-1
1942................	25-4	(10-9)	(12-5)	22-7	8(11*9)	(11-7)	®(ll-9)	8(14''4)	(11-0)	(HO)	(11-8)	15-3	28-3	19-7	(10-8)	(10-8)	14-3
1943................	(10-9)	16-1	(12-9)	20-0	816''0	(11''0)	S(H’7)	*14-5	(11-2)	»(IM)	(12-6)	815''3	36-6	21-6	(11''0)	(10-8)	14-6
1944................	19-6	145	Ml-7)	815''5	815''3	s(ll*2)	814-5	“(14-3)	(10-9)	»14-5	(14-0)	815-0	29-7	20''8	251	17-2	15 4
1945................	16-6	14-5	316-6	17-8	14-6	16''9	314’6	S14-G	(10-9)	171	814''9	s14-5	24-3	20-6	26-9	22-1	16-2
1946................	21-3	25-1	(14-1)	17-8	16-3	18-7	314-4	314-4	(11-9)	19 7	14-5	314-4	23-7	21-1	32-4	16-0	18-2
Hela perioden	20-2	16 5	14-0	18-3	13-8	14-1	151	152	17-3	14-2	12-9	164	22-2	18-1	18-3	16 3	16-3
1947................	193	14-4	(16-2)	16-9	16-3	314-4	14''4	(14-4)	(1P''9)	314-5	14-6	»14-5	22-3	20.4	23-2	152	15-6
1947, vid tillämpning av departementsför-slaget1 2............	20 g	19-1	18-5	14-9	22-7	17-0	18''8	17-4	13-8	17-4	10-7	14''2	10-5	20-4	191	19-4	17-6
Medclförsäkringssum-ma, kr...........	3 090	6 929	1824	1 170	3 067	2 384	3 926	2 437	1257	2 381	1324	1430	1803	4 819	6 083	6 181

1 I de fall då spärreglerna i realiteten trätt i funktion ha sifforna i tabellen angivits inom parentes.

2 I fall, då onormalt stora kursvinster eller kursförluster förekommit under 1947, har bortsetts från dessa.

8 Avkortning eller restitution enligt förordningen den 28 maj 1943 om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt har ägt rum eller,
beträffande beskattningsåret 1947, sökts.

Kunnl. Maj:ts proposition nr 93.

Tabell, utvisande depaiTementsfiirslagets verkningar vid tillämpning & beskattningsåret 1947,

Kommunalskatten 10 kronor för varje skattekrona.

Belopp angivna i tusental kronor (tkr).

Bilaga C.

Bolag	Skatte- pliktig intäkt enligt depar- tements- förslaget tkr	Antal enheter, som berättiga till avdrag	Avdrag å	Skatt enligt dcparte-mentsförslaget om av-draget för enhet utgör	Skatten enligt departements-förslaget i procent av skatten enligt gällande bestämmelser, men med statsskatt beräknad efter 25 % samt utan hänsyn till spärregeln vid ränteskat-tens beräkning eller till för-ordningen den 28 maj 1943, om avdraget för enhet utgör	Totala avdraget i pro-cent av förvaltnings-kostnaderna för direkt försäkring, om avdraget för enhet utgör
Antal för-säkrade	Antal för-säkringar	5 % av in-täkten tkr	5 kr. för försäk-rad person tkr	5 kr. för försäk-ring tkr	5 kr. för försäk-rad person tkr	10 kr. för försäk- rad person tkr	5 kr. för försäk-ring tkr	5 kr. för försäk- rad person %	10 kr. för försäk- rad person %	5 kr. för försäk- ring %
5 kr. för försäkrad person %	10 kr. för försäkrad person %	5 kr. för försäk-ring %
1	9 498	130000	167 266	475	650	836	1591	1467	1556	108	100	103	20	35	23
	(10 163)			(508)			(1 711)	(1587)	(1 676)	(116)	(108)	(111)	(21)	(36)	(24)
II	3 990	44 000	62 000	200	220	310	678	636	661	85	79	82	14	21	16
III	12 600	110 0(10	136 300	630	550	682	2170	2 065	2145	159	151	157	16	23	17
IV	2 101	28 100	3*5 833	105	140	184	353	326	344	117	108	114	58	92	69
V	3 262	31 700	36 400	163	158	182	559	528	554	182	172	180	23	34	25
	(2 363)			(118)			(397)	(367)	(392)	(129)	(120)	(128)	(20)	(31)	(21)
VI	15 474	1 130 000	1 354 OCH)	774	5 650	6 770	1720	646	1506	93	35	81	45	84	52
VII	5 590	109 640	127 800	280	548	639	905	801	887	142	126	139	31	51	34
VIII	3 515	151000	172 000	176	755	860	491	348	471	123	87	118	29	52	32
IX	6 853	120 000	136 000	343	600	680	1123	1009	1108	132	118	130	26	42	28
X	3 604	135 000	165 000	180	675	825	522	394	494	128	96	121	42	75	49
XI	8 719	690 000	773 000	436	3 450	3 865	918	263	839	113	32	103	42	80	47
	(9 714)			(486)			(1 098)	(442)	(1 019)	(135)	(54)	(126)	(43)	(80)	(47)
XII	2 050	70 000	85 000	102	350	425	304	237	289	127	99	120	37	66	43
XIII	5168	294 000	382 365	258	1470	1912	654	374	570	113	64	98	38	70	47
XIV	656	53 400	60 000	33	267	300	68	17	61	52	13	47	56	106	62
XV	144	10 300	11000	7	52	55	16	6	16	57	21	57	7	14	8
XVI	74	3 890	5172	4	19	26	10	6	8	83	50	67	6	11	8
Samtliga	83298	3111030	3 710136	4165	15555	18651	12080	9124	11511	118	89	112	32	50	30
bolag	(84 059)			(4203)			(12 217)	(9 262)	(11 648)	(120)	(91)	(114)	(32)	(57)	(36)

Anm. I fall, då onormalt stora kursvinster eller kursförluster förekommit under 1947, bär inom parentes angivits de belopp som erbållas,
då man bortser från nämnda vinster och förluster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Bilaga D.

Tabell, utvisande omfattningen av livförsäkringsbolagens återförsåkringsrörelse

vid utgången av år 1947.

Bolag	Återförsälcringsbestånd (dödsfallskapital) i tusental kronor	Totalt försäkrings-bestånd (dödsfalls-kapital) i tusental kronor	Från utländska anstalter över-taget återför-säkringsbe-stånd i pro-cent av totala försäkrings-beståndet
Övertaget från svenska bolag	Avgivet till svenska bolag	Övertaget från utländska anstalter	Avgivet till utländska anstalter
Nordstjernan..	49 982	42 673	132	4 776	360730	004
Thule........	227 375	125 876	158	9 343	1487 718	0*01
Victoria......	7 292	59 689	146	559	141800	Ol0
De förenade ..	25 439	608 376	—	—	772 848	___
Allm.liv-Oden.	47 700	42 960	2 562	3 675	540 308	047
Balder .......	36 686	71 961	—	—	467 757	.
Svenska liv ...	60 465	84181	83	589	702 145	O01
Valand.......	31 773	51 977	1	10	438 966	Ooo
Trygg ........	—	25848	—	—	990 230	_
Allm. pens. ...	13 775	20719	12	1197	237 834	001
Framtiden____	3 710	7 352	10	2 728	924 873	000
Folket........	19 907	16 471	—	—	568 884	_
Jämv.männen.		10 997	—	—	114 555	_
1 Städernas liv..	16 630	27105	—	—	105 900	_
Liv-Göta......	5 762	16 938	—	—	40102	_
Skandia......	222 266	116 468	859	1656	794 281	0-11
Svea.........	215 078	88 561	25193	8 571	707 762	3-56
Skåne ........	179 023	48 922	1359	3 247	449 899	O30
Samtl. bolag	1162863	1467 074	30 515	36 351	9846592	0-31
Sverige.......	726 577	470 160	32 911	89 744	766 591	4-20
Atlas.........	34 806	6 683	26 652	19 445	61 458	43-37
Vala.........	12 234	1518	1599	2 956	13 832	11-56
Samtl. bolag	773617	478 361	61162	112145	841881	7-26

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

271

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll................................. 2

Författningstext...................................................... 6

I. Inledning ...................................................... 47

II. Sammanfattning av kommitténs förslag........................... 48

III. Gällande rätt .................................................. 54

A. Försäkringsanstalter.......................................... 54

a) Inländska försäkringsanstalter.............................. 54

1. Livförsäkringsrörelse.................................... 54

2. Sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse ............ 60

b) Utländska försäkringsanstalter............................. 60

B. Försäkringstagare............................................ 60

a) Begreppen pensionsförsäkring och försäkring mot engångspremie 61

1. Rena livränteförsäkringar, vilka betecknas som pensionsför säkringar.

............................................ 61

2. Kombinerade livränte- och kapitalförsäkringar, vilka beteck nas

som pensionsförsäkringar.......................... 62

3. Andra kombinationer av livränte- och kapitalförsäkringar .. 64

4. Försäkring mot engångspremie.......................... 64

b) Försäkringar, vid vilka premien får avdragas och utfallande försäkringsbelopp
i princip beskattas helt...................... 64

c) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande
försäkringsbelopp beskattas efter viss reduktion...... 66

d) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande
försäkringsbelopp ej beskattas...................... 67

e) Annan skattepliktig intäkt på grund av försäkring än försäkringsbelopp
............................................... 67

f) Av sociala skäl föranledda avvikelser från de förenämnda principerna
.................................................. 68

IV. Kritik av gällande beskattningsregler............................ 69

A. Den teoretiska motiveringen för gällande bestämmelser.......... 69

B. Praktiska olägenheter av gällande beskattningsregler............. 78

a) Beskattningen av försäkringsanstalter....................... 78

b) Beskattningen av försäkringstagare......................... 81

V. Allmän motivering till departementsförslaget.................... 88

A. Principiella synpunkter på beskattning av livförsäkringsanstalter

och livförsäkringstagare...................................... 88

B. Beskattning av försäkringsanstalter............................ 99

a) Beskattning av inländska försäkringsanstalter, vilka driva livförsäkringsrörelse
......................................... 99

1. Rörelse avseende andra direkt meddelade inländska livförsäkringar
än pensionsförsäkringar......................... 99

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Sid.

2. Den s. k. spärregeln vid ränteskattens beräkning......... 116

3. Rörelse avseende direkt meddelade utländska livförsäkringar

ävensom rörelse avseende i återförsäkring övertagna livförsäkringar
............................................ 119

4. Fråga om beskattning av rörelse avseende pensionsförsäkring

jämte fråga om fördelning av intäkter och avdrag mellan
olika försäkringsgrenar................................ 123

5. Fråga om beskattning av aktieutdelning hos försäkrings anstalter,

som äro aktiebolag.......................... 124

6. Understödsföreningar................................... 126

7. Pensionsstiftelser....................................... 133

b) Beskattning av utländska försäkringsanstalter, vilka driva livförsäkringsrörelse
............................................ 136

C. Beskattning av försäkringstagare.............................. 137

a) Inkomstbeskattning av ränta å premiereserv samt förmögenhetsbeskattning
av premiereserven............................. 138

b) Gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och annan försäkring 154

c) Rätt till avdrag för försäkringspremier samt beskattning av utfallande
försäkringsbelopp.................................. 175

1. Kapitalförsäkring....................................... 175

2. Pensionsförsäkring...................................... 177

3. Sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring 187

4. Ledareförsäkring....................................... 195

D. Rörelseidkares rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse 196

E. Beskattning av utländska försäkringsanstalters rörelse avseende

trafikförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring............. 203

a) Trafikförsäkring.......................................... 203

b) Sjuk- och olycksfallsförsäkring ............................. 205

F. övergångsbestämmelser....................................... 209

VI. Specialmotivering.............................................. 220

A. Kommunalskattelagen........................................ 220

B. Förordningen om statlig inkomstskatt......................... 237

C. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt..................... 238

D. Taxeringsförordningen........................................ 241

E. Uppbördsförordningen........................................ 244

F. Förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om kvarlåtenskaps skatt.

..................................................... 245

VII. Departementschefens hemställan................................ 248

Bilagor

A. Skattekommitténs författningsförslag............................... 250

B. Tabell, utvisande den skatt, som för 16 livförsäkringsbolag betecknade

A—P skulle ha utgått enligt gällande kommunalskattelag, om man bortser
från spärreglerna för ränteskattens beräkning...................... 268

C. Tabell, utvisande departementsförslagets verkningar vid tillämpning

å beskattningsåret 1947 ....................... 269

D. Tabell, utvisande omfattningen av livförsäkringsbolagens återförsäk ringsrörelse

vid utgången av år 1947 ............................. 270

497290. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.