Kungl. Maj:ts proposition nr 93 (Proposition 1943:93)

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
rörande fridlysning av björn och lo; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över de förslag till ändrade bestämmelser rörande fridlysning av
björn och lo, som av föredraganden framlagts.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1943.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, statsråden PEHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Statsrådet. Domö anmäler efter gemensam beredning med cheferna för
justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga om ändrade bestämmelser
rörande fridlysning av björn och lo samt anför därvid.

I skrivelse den 30 maj 1941 (nr 264) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
ville taga under övervägande lämpligheten av visst nedbringande av stammen
av björn och lo å kronans marker samt vidtaga de åtgärder, som
med anledning därav kunde ifrågakomma.

Den 9 januari 1942 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla tre utredningsmän
med uppgift att undersöka vilka anordningar som lämpligen
borde träffas för att åstadkomma den utgallring av björn- och lodjurs Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

beståndet, som kunde befinnas nödvändig, samt huruvida nu gällande regler
angående ersättning för skada, som orsakats av björn, lo eller örn, kunde
anses tillfredsställande eller behöva omarbetas. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades såsom utredningsmän landssekreteraren R. A.
Sundberg, tillika ordförande, lappfogden Ii. Johansson och filosofie licentiaten
N. Dahlbeck, tillika sekreterare.

Med skrivelse den 28 december 1942 ha utredningsmännen, som antagit
benämningen 1942 års björnutredning, överlämnat promemoria med
förslag angående interimistiska åtgärder för minskning av stammarna
av björn och lo m. m. Över promemorian ha utlåtanden avgivits av
statskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vetenskapsakademien
samt svenska naturskyddsföreningen. Domänstyrelsen har överlämnat
yttranden från svenska jägareförbundet och åtskilliga länsjaktvårdsföreningar
ävensom från överjägmästarna i Norrland och Dalarna samt
några revirjägmästare. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Kopparbergs
län äro fogade yttranden av Dalarnas jaktvårdsförening och landsfiskalen
i Älvdalens distrikt, till utlåtandet från länsstyrelsen i Jämtlands län
yttranden av lappfogden i länet och länets jaktvårdsförening, till utlåtandet
från länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden av länets jaktvårdsförening
och överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt samt till utlåtandet
från länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande av lappfogdarna i länet.

Gällande bestämmelser m. m.

Nu gällande bestämmelser om fridlysning av björn och lo återfinnas
huvudsakligen i lagen den 3 juni 1938 örn rätt till jakt samt jaktstadgan
av samma dag.

Jämlikt 11 § jaktstadgan må björn, lo och örn å kronans marker icke
under någon tid av året jagas, dödas eller fångas. Å enskild mark må
björn, men däremot icke lo och örn, dödas av jakträttsinnehavaren. Finnes
björn eller lo förorsaka avsevärd skada å tamdjur eller har stammen
av björn eller lo nått sådan utveckling, att befolkningen därav eljest
lider synnerligt obehag, må länsstyrelsen utan hinder av nyssnämnda förbud
efter tillstånd, som meddelas av Kungl. Majit i varje särskilt fall
eller för viss tid, i samråd med överjägmästaren anställa jakt efter ifrågavarande
djur i ändamål att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa
minskning av stammen. Är skadegörelse att hänföra till visst
djur eller har björn eller lo anfallit människa, må tillstånd att även annorledes
än i nödvärn döda eller fånga djuret meddelas av länsstyrelsen.

Björn eller lo som inkommer i gård eller trädgård må jämlikt 15 §
1 mom. jaktlagen dödas av den som där bor eller innehar trädgården,
så ock av dennes folk.

Dödar eller fångar man björn, lo eller örn eller anträffar man sådant
djur såsom fallvilt, tillfaller enligt 18 § 1 mom. jaktlagen djuret kronan

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Kungl. Maj:t annorledes
förordnar.

Å nationalparker är förbjudet att jaga, fånga eller avsiktligt döda djur
av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person
eller egendom. Vad sålunda stadgas skall ej leda till inskränkning i de
rättigheter till jakt, som äro lapparna medgivna, dock att jakt efter
björn, lo, älg eller örn ej må äga rum (1 oell 2 §§ lagen angående nationalparker).
Enligt 7 § reglementet rörande nationalparker gäller att, om
inom sådan park viss djurart befinnes lia nått en för naturlivets jämvikt
störande utveckling, vetenskapsakademien må beträffande nämnda djurart
medgiva rätt till jakt inom parken; dock att rätt till jakt efter björn, lo
eller örn icke må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn är pliktig att skyndsamt
anmäla detta till polisman eller befattningshavare vid domänverket. Jordägare
samt arrendator ävensom jakträttsinnehavare, som icke äger eller
arrenderar den mark jakträtten omfattar, äro även skyldiga att anmäla om
de påträffa fallvilt av björn, lo eller örn eller om de erhållit kännedom om
att något av dessa djur påträffats dött på mark eller jaktområde, som de
äga eller nyttja. (Jaktstadgan 26 §.)

Anmärkas må, att lapparna före år 1927 å annan kronomark än nationalpark
obehindrat fingo jaga björn inom område, där de ägde uppehålla
sig med sina renar.

Beträffande lapparnas rätt till jakt gäller enligt lagen den 18 juli 1928
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige i huvudsak följande.

Fjällapp och skogslapp äro berättigade att å utmark jaga icke allenast
å områden, där sådana lappar jämlikt särskilda stadganden i förevarande
lag äga vistas under varje tid av året, utan även å andra områden
inom lappmarkerna under den tid de äga att där uppehålla sig med sina
renar. 1 fråga om nyttjandet av jakten äro lapparna dock underkastade
de inskränkningar, som eljest gälla.

I fråga om ersättning för skador av björn, lo eller örn gälla följande
bestämmelser.

Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad, skall ersättning
utgivas av statsverket, där icke den, som skadan led genom
sitt åtgörande framkallat angreppet. Förorsakas av björn, lo eller örn
skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma
är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren
utsläppts på bete å område, där de icke för betning må inkomma. (Jaktstadgan
27 § 1 och 2 mom.)

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada
å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar
vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas
av statsverket. (2 § lagen örn nationalparker.)

Vid 10A1 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt
motion (nr 12), att riksdagen måtte besluta alt upphäva den nu gällande
fridlysningen av björn, lo och örn eller, örn detta ansåges såsom en alltför

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

radikal åtgärd, i vart fall tillerkänna renskötande lappar rätt att döda
alla de rovdjur som vore till hinders för deras näring.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 47) i anledning av motionen
anförde jordbruksutskottet i huvudsak följande.

Då utskottet vid 1938 års riksdag förklarade sig icke lia något att erinra
mot att de föreslagna bestämmelserna, som sammanhängde med
fridlysningen av björnen, finge inflyta i jaktstadgan, utgick utskottet från
den utredning angående björnstammens storlek, som vid denna tidpunkt
förelåg. Av de uppgifter, som lämnats i förevarande motion och i av
utskottet inhämtade yttranden, synes framgå, att björnens antal under
senare år något ökat. Utredningen i ärendet torde jämväl visa, att björnens
skadegörelse på tamdjur numera är av ingalunda oväsentlig betydelse.
Förhållandena synas därför utskottet vara något annorlunda nu
än år 1938. Med anledning härav ha i anslutning till vad som anförts i
motionen och de däröver avgivna yttrandena inom utskottet dryftats olika
möjligheter för decimering av björnbeståndet. Att i dylikt syfte helt upphäva
den gällande fridlysningen finner utskottet ur flera synpunkter vara
en alltför radikal åtgärd, som skulle kunna medföra att dessa djur inom
en nära framtid helt utrotades, vilket utskottet icke finner önskvärt.

Vidkommande det alternativa yrkandet i motionen, att renskötande lapp
skulle tillerkännas rätt att döda alla de rovdjur, som vore till hinders för
hans näring, vill utskottet till en början erinra, att en proposition rörande
utvidgad rätt för lapp att utan särskilt tillstånd döda björn tillstyrktes av
utskottet vid 1933 års riksdag, men att frågan därom förföll, då kamrarna
stannade i olika beslut. Vid övervägande av åtgärder på detta område
bör dessutom enligt utskottets uppfattning beaktas, att en sådan rätt
för lapparna kunde innebära en orättvisa för den bofasta befolkningen,
som enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen tillfogas icke
oväsentliga skador av björn å sina djur.

Emellertid öppna gällande bestämmelser i ämnet möjlighet för Kungl.
Majit att i särskilda fall meddela tillstånd för länsstyrelse att anordna
jakt efter björn i ändamål att åvägabringa minskning av stammen. Dylika
tillstånd ha enligt vad utskottet inhämtat meddelats länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, avseende tillhopa 25 björnar.
Enligt vad som i ärendet upplysts ha dock dessa tillstånd icke kunnat
i full utsträckning utnyttjas beroende på svårigheter för de utsedda
jägarna att påträffa djuren. Utskottet anser därför önskvärt, att Kungl.
Majit upptager till övervägande olika möjligheter att göra berörda utgallring
av björnstammen mera effektiv, exempelvis genom att flera personer
än hittills berättigas att verkställa jakten, att tillstånd medgives till fällande
av flera björnar än som nu vore fallet eller att andra lämpliga anordningar
träffas. Genom ett dylikt förfaringssätt synas motionärernas
önskemål i viss mån kunna tillgodoses utan ändring av gällande bestämmelser
i ämnet.

Vad därefter angår lodjuret torde utredningen i ärendet visa, att skadorna
av detta djur under senaste tid varit stadda i ökning. Enligt gällande
bestämmelser finnas emellertid samma möjligheter för Kungl. Majit
att medgiva länsstyrelse tillstånd att anordna jakt efter detta djur för
nedbringande av stammen, som förut berörts beträffande björn. Det
torde enligt utskottets förmenande kunna övervägas, huruvida icke till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stånd varom nu är fråga kunde meddelas i större utsträckning än som
hittills skett. Utskottet vill därför framhålla önskvärdheten av att Kungl.
Majit har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål och, därest
skadorna av lodjur visa tendens att i avsevärdare mån öka, utan dröjsmål
vidtager de åtgärder till nedbringande av lodjursstammen, som må anses
erforderliga.

Vad slutligen angår örnen synas skadorna av nämnda djur enligt utredningen
i ärendet knappast vara av större omfattning. Skulle skadorna
emellertid å någon trakt bliva avsevärda, kan jakträttsinnehavaren enligt
gällande bestämmelser erhålla Kungl. Majits tillstånd att döda det antal
dylika djur, som för sådant ändamål prövas nödigt.

Björnutredningens förslag.

Björnutredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Jakt efter björn och lo skall tills vidare vara tillåten under viss tid
av året inom de delar av landet, där dessa djur förorsakat skada på tamdjur.
Inom dessa områden hör jakt efter björn tills vidare få äga rum under
tiden från och med den 1 maj till och med den 15 juni samt från och
med den 1 september till och med den 15 oktober. Jakt efter lo må tills
vidare äga rum från och med den 1 november till och med utgången av
februari månad.

Jakträtten förbindes med rätt att behålla bytet. I anslutning härtill har
utredningen ansett ett förtydligande av 18 § 1 mom. jaktlagen erforderligt.
Kungl. Majit borde sålunda erhålla uttryckligt bemyndigande att medgiva
undantag från huvudregeln — att jaktbyte i form av björn, lo eller
örn tillfaller kronan — icke blott för visst fall utan även för viss tid inom
angivet område.

Å sådana områden, där lapparna äga rätt till jakt, skola dessa automatiskt
ha rätt till jakt jämväl på björn och lo under den tillåtna tiden. I
övrigt lämnas jaktupplåtelser på marker ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen av respektive länsstyrelser på enahanda sätt som beträffande
annan jakt. På kronans mark nedom odlingsgränsen eller utanför
renbetesfjällen sker upplåtelse genom domänstyrelsen. Det har förutsatts,
att tillstånd till jakt å björn och lo endast i rena undantagsfall lämnas
till annan än dem som hör till ortsbefolkningen. På annan mark än
kronans äger jakträttsinnehavaren rätt att jaga björn och lo utan särskild
licens men endast under den tillåtna jakttiden.

I jämförelse med gällande bestämmelser innebär förslaget en utvidgning
av rätten att jaga lo samt att jaga björn å kronans mark. Beträffande
jakt efter björn å enskild mark medför förslaget åter en inskränkning
så till vida, att sådan jakt endast skulle få äga rum under den be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stämda jakttiden och inom de landsdelar, där skada skett på tamdjur.
Inom Härjedalen och Dalarna komme sålunda tillsvidare en fullständig
fridlysning av björnen att genomföras även å annan mark än kronans.

Nu gällande bestämmelser angående ersättande av skada förorsakad
genom björn och lo bibehållas oförändrade.

Naturskyddsärendena återföras till jordbruksdepartementet.

Nationalparkerna böra bevakas för att möjliggöra observationer rörande
förändringarna inom stammarna av de större djuren. Erforderlig
minskning av björnstammen i nationalparkerna genomföres i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall.

Verkställda utredningar.

Till grund för björnutredningens förslag lia legat verkställda utredningar
dels angående björnens och lodjurets förekomst och antal dels
ock beträffande skadorna av dessa djur och örnen. Utredningen har
härvid utsänt två frågeformulär, ett för björn och ett för lo, till 425
personer inom de områden, där dessa djur uppehålla sig. De tillfrågade
äro sådana, som enligt uppgift ha god kännedom örn djuren och som
genom sin verksamhet röra sig i skog och mark. De begärda uppgifterna
hänföra sig i första hand till förhållandena under vintern och våren 1942.
Då vissa större områden, som otvivelaktigt hysa björn, särskilt inom
Norrbottens och Västerbottens län, sällan beträdas av några människor
under vintern och våren, lia några personer utsänts med särskilt uppdrag
att undersöka björnens förekomst under våren 1942 inom dessa områden.

De på denna väg inkomna uppgifterna ha enligt utredningens uppfattning
tarvat komplettering och kollationering genom omedelbara uppgifter
från befolkningen i de trakter som beröras av denna rovdjursförekomst.
Utredningen har under vintern 1942 vid de lagstadgade årssammanträdena
med lapparna i Jokkmokk, Lycksele och Åsele samt vid en
särskild lappsammankomst i Östersund givit de tillstädeskomna lapparna
tillfälle att uttala sig i ämnet, och utredningens ordförande har vid liknande
sammanträden i Maskaur i Arjeplog, Älvsbyn och Gällivare tagit
del av de närvarande lapparnas mening. Vid dylika sammanträden äro
emellertid endast en mindre del av lapparna närvarande; erfarenheten
ger enligt vad utredningen framhållit vid handen att lapparnas uttalanden
vid sådana offentliga sammankomster ofta på grund av allehanda
hänsyn icke bliva så opåverkade, spontana och fylliga som önskligt är.
Utredningen har därför ansett det nödvändigt att genom resor komma i
direkt kontakt med befolkningen och på ort och ställe diskutera hithörande
frågor. Utredningen har genomrest björnmarkerna inom Dalarna,

Kungl. Maj:t.s proposition nr 93.

Härjedalen och Jämtland samt vissa delar av Norrbottens län. De företagna
resorna ha icke berört Gällivare och de södra delarna av Norrbottens
läns lappmarker eller Västerbottens län.

Då en del undersökningar sålunda återstå, har utredningen icke ansett
sig vara i stånd att nu avgiva ett slutligt uttalande rörande avskjutningen
och sättet för dess bedrivande utan endast framlagt ett preliminärt förslag
till decimeringsåtgärder. I det slutliga förslaget ämnar utredningen upptaga
frågan om skadeersättningarnas utbetalning samt sättet för handläggning
av dessa ärenden. Denna handläggning sker nämligen för närvarande
något olika inom skilda län.

Björnens utbredning. Björnutredningen bär härom anfört i huvudsak
följande.

Under tidigare århundraden var björnen utbredd över hela landet,
men jakten på björn var starkare än vad stammen tålde och resultatet
blev att trakt efter trakt och landskap efter landskap blev björntomt.

I Götaland och stora delar av Svealand var björnen helt utrotad på
1830-talet. Den sista björnen i Uppland sköts sålunda 1827, men inom
några områden fanns ännu björn kvar under ytterligare några årtionden.
I Västergötland fälldes sålunda den sista björnen på Halle- och Hunneberg
så sent som år 1851. I Närke skedde utrotningen under åren 1855—
60. I Värmlands och Dalarnas vidsträckta skogsmarker höll sig björnen
kvar betydligt längre. Den sista björnen i Värmland fälldes sålunda år
1892. I Dalarna dödades år 1869 42 björnar och senare ha en del björnar
fällts. Även i Norrlandslänen skedde en kraftig decimering, som medförde
att det egentliga kustlandet redan på 1860-talet var björnfritt.

År 1907 ansågs fast stam av björn endast finnas i centrala Härjedalen
kring Sonfjället, i norra delen av Jämtland samt i fjälldalarna i Lappland.
Möjligen fanns vid denna tid dessutom någon enstaka björn inom
tre från varandra mycket isolerade områden, nämligen i gränstrakterna
mellan Gästrikland och Dalarna, i Ångermanland mot hörnet där detta
landskap gränsar mot Medelpad och Jämtland samt inom Norrbotten
i skogslandet vid lappmarksgränsen mellan Ängesån och Kalixälven.

De år 1916 tillkallade sakkunniga rörande revision av jaktlagstiftningen
ansågo att fast stam av björn vid denna tid utanför lappmarkerna
endast fanns i Hede socken i Härjedalen, i och omkring Sonfjällets nationalpark
samt inom Frostvikens socken i Jämtland, där stammen beräknades
till 8 å 10 djur. Inom Tåsjö socken i nordligaste Ångermanland
visade sig björnen vid denna tid regelbundet under sina vandringar från
Frostvikens socken till Risbäcks kapellförsamling i Dorotea socken i Västerbottens
län. I lappmarkerna räknade man med att det inom Risbäcks
kapellag lanns en fast björnstam av ungefär lika storlek som inom Frostvikens
socken. I Västerbottens län i övrigt fanns fast stam av björn endast
i trakten av Ammarnäs kapell i Sorsele socken, där stammen ansågs
vara ungefär lika stor som i Risbäcks kapell eller något mindre. I Norrbottens
län anträffades vid denna tid fast stam av björn inom Stora Sjöfallets
och Sareks nationalparker och trakterna däromkring samt i mindre
antal inom Arjeplogs, Gällivare och Jukkasjärvi socknar, särskilt kring

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kalix- och Kaitumälvarnas källor. 1916 års sakkunniga ansågo att stammen
inom nationalparkerna ökat sedan de upprättats år 1909.

1935 års utredningsman beträffande jaktlagstiftningsfrågor angav, att
antalet björnar inom landet enligt då tillgängliga uppgifter uppgingo till
omkring 200. Enligt vad denne utredningsman anfört torde det vara att
förvänta, att vid en mera grundlig undersökning den angivna siffran
komme att ökas något. En jämförelse {nelian det nu angivna antalet och
de antaganden angående björnstammens storlek, som gjordes enligt ett
år 1922 avlämnat förslag, syntes tyda på icke endast att faran för björnens
utrotande vore avlägsnad utan även att stammen befunne sig i tillväxt,
och detta i trots av den hemliga beskattning av densamma, som av
åtskilliga tecken att döma årligen ägde rum. Enligt vad samma utredningsman
inhämtat skulle antalet björnar uppgå till, å och omkring
Sonfjället i Jämtlands län 15—20, i Frostvikens revir i samma län omkring
50, i Dorotea revir i Västerbottens län omkring 12, i Vilhelmina
revir i samma län omkring 15, i Sorsele revir i samma län omkring 30, i
vartdera av Pärlälvens och Gällivare revir i Norrbottens län omkring 20
samt i vartdera av Råneträsks och Jukkasjärvi revir i samma län 4—5.

Av Kungl. Majit i april och oktober 1935 anbefallda björnräkningar
inom Västerbottens län samt Jokkmokks socken i Norrbottens län bestyrkte
i stort sett de av 1935 års utredningsman gjorda beräkningarna.

År 1940 vände sig svenska naturskyddsföreningen till samtliga revirförvaltare
inom domänverket samt till jaktvårdskonsulenterna inom de
delar av landet, där björn kunde misstänkas uppehålla sig, med en förfrågan
om förekomsten av björn. Dessa befattningshavare överlämnade
frågeformulär till sådana personer, som borde ha god kännedom örn
björnens förekomst, såsom kronojägare, lapptillsyningsmän, jakttillsyningsman,
nybyggare o. a. Denna inventering visade att björnen förekom
i tvenne från varandra isolerade områden, ett sydligt omfattande södra
Härjedalen och angränsande delar av Dalarna samt ett nordligt i stort
sett begränsat av: i söder Ströms vattudal, i öster Inlandsbanan och i
norr Kalixälven. Uppskattningen av antalet björnar gav inom södra området
30—45 och inom norra 180—250.

På grundval av de utsända frågeformulären och de uppgifter som
björnutredningen erhållit vid sammanträden och vid samtal med befolkningen
inom björntrakterna har utredningen kommit till följande uppgifter
om björnens förekomst och antal år 1942.

Norrbottens län.

Gällivare socken: Huvudförekomsten är på norra sidan av Stora
Lulevattnet inom Stora Sjöfallets nationalpark (särskilt berglanden
Juobmo och Nieras). Inom detta område beräknas stammen
till ................................................... 10

Efter Kaitumälvens övre lopp beräknas stammen till .......... 5

En svag stam finnes även längre norrut upp mot Vistasdalen i Keb nekaisemassivet

............................................ 5

I skogslandet, däri inbegripet Muddusområdet, finnes även en
spridd stam som beräknas omfatta............................ 10

S:a 30

Kungl. Majlis proposition nr 93.

Jokkmokks socken: Huvuddelen av björnstammen finnes inom Stora
Sjöfallets och Sareks nationalparker och deras närmaste omgivningar.
En mer eller mindre kraftig vandring mellan de mest
björnrika och för björn mest passande mindre områdena sker

regelbundet.

Akka-området ............................................ 15

Ultevis-området .......................................... 5

Rapa-dalen .............................................. 5

Tjoultavuopme-området .................................... 5

Kables-området .......................................... 5

Vidare finnes mellan Lilla Luleälvs vattendrag och Pärlälven

samt ned mot gränsen till Arjeplog en björnstam om .......... 10

I bergen kring Udtja........................................ 4

I skogslandet i övrigt någon enstaka björn.............. 0

S:a 55

Arjeplogs socken: De övre delarna av Laisdalen samt Dellikdalen
äro kända björnmarker, där björnarna ha förbindelse med stam -

fränderna i Västerbotten ................................... 6

Upp efter Sildutdalen samt i berglanden Titjak och Kustar finnes

björn ..................................................... 6

Längre ned i skogslandet kan stammen uppskattas till . ....... 12

S:a 24

Summa för Norrbottens län 109
Västerbottens län.

Sorsele socken hyser en tämligen kraftig björnstam.

I Vindeldalen med tvärdalar ovanför Ammarnäs uppskattas den

till ........................................................ 15

I Sorsele socken i övrigt finnas....... 15

S:a 30

Tärna och Stensele socknar hysa en björnstam som torde omfatta . . 10

Vilhelmina och Dorotea socknar hysa i sina övre delar en kraftig
björnstam.

Inom Vilhelmina socken mellan Vojmådalen och Kultsjödalen finnas
....................................................... 15

Inom Risbäck—Dorotea-området jämte sydvästra delen av övre
Vilhelmina socken torde finnas ............................ 30

S:a 55

Summa inom Västerbottens län 85

Jämtland.

Frostvikens och Ströms socknar hysa en björnstam, som har sitt centrum
kring sjön Sjougden och som står i en livlig förbindelse med
stammen inom Risbäcks kapell. Någon individ håller även till
inom Tåsjö socken. Sammanlagt uppskattas stammen till...... 50

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

Härjedalen.

Huvuddelen av stammen håller sig omkring Sonfjället men sträcker
sina strövtåg över Råndalen och Lofsdalen bort mot Tännäs
och Dala-gränsen.

Härjedalens fasta björnstam uppskattas till ................ 25

Dalarna.

Huvuddelen av björnstammen uppehåller sig kring Rotälven i
Älvdalen med en dragning mot Mora och Våmhus. Några björnar
uppehålla sig även mot Särna—Idre och inom Orsa ...... 25

Inom norra utbredningsområdet, Norrbotten—Västerbotten—Jämtland,
kan björnstammen beräknas omfatta 244 individer och inom det södra,
Härjedalen och Dalarna, 50 individer. Beträffande siffrorna från Arjeplog
och Västerbotten vill utredningen framhålla att dessa gälla med en
viss reservation, då dessa områden ännu icke besökts av utredningen.

Lodjurets utbredning. Beträffande lodjurets tidigare förekomst i landet
har björnutredningen anfört följande:

Då professor Sven Nilsson i mitten på förra århundradet redogjorde
för lodjurets utbredning i landet meddelade han, att lo fanns i de flesta
landskapen. Talrikast förekom den då i Uppland, Södermanland, Värmland
och Dalarna samt i stort antal i södra delarna av Norrland. Och
vidare heter det »i södra Lappland förekommer den sällan och, så vitt
jag vet, aldrig i norra Lappmarkerna». Hur pass vanligt lodjuret var
vid denna tid utsäges av det faktum att under liden 1851—1864 2 126
loar dödades i Sverige.

I slutet av 1860-talet var lostammen inom Götaland mycket starkt decimerad,
men enstaka djur fälldes ända fram mot sekelskiftet. Längst
synes lostammen ha hållit sig i Älvsborgs län på gränsen mot Göteborgs
och Bohus samt Hallands län, där det sista djuret fälldes 1902.

Fram mot år 1900 fanns fortfarande fast stam av lo inom Svealand,
men åren närmast sekelskiftet medförde lodjurets totala utrotande inom
dessa delar av landet. De sista lodjuren fälldes sålunda inom Stockholms
län år 1902, Uppsala län år 1887, Örebro län år 1899, Västmanlands län
år 1886, Värmlands län år 1908 och Kopparbergs län år 1901.

De sista individerna torde samtliga ha utgjort enstaka, strövande
exemplar, och fast stam av lodjur torde efter sekelskiftet endast ha funnits
inom Norrland.

Vid slutet av 1920-talet torde lo endast lia funnits i en svag stam inom
vissa delar av Jämtland samt inom Västernorrlands och Västerbottens län.
Den säkraste förekomsten torde vid denna tid ha varit inom Fredrika—
Bjurholms—Anundsjö socknar samt inom Sorsele—Malå socknar. Av lostammen
inom Norrbottens län, som aldrig varit talrik, torde vid denna
tid ännu några exemplar lia funnits i Arjeplog samt möjligen i markerna
kring Kalix-älven.

Björnutredningen har sökt genomföra en inventering av lostammens utbredning
och storlek. I stora drag kan man få fram en bild av lostammens
utbredning. Det har emellertid icke varit möjligt att på grundval av

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

det material, som hittills kunnat införskaffas, göra en tillnärmelsevis riktig
uppskattning av stammens storlek. I varje fall bär lostammen under
senare år tillväxt och en utvandring skett till trakter, där lodjuret tidigare
varit helt försvunnet under detta århundrade. Härom har utredningen vidare
yttrat följande.

Inom Norrland är lodjuret spritt inom Norrbottens, Västerbottens och
Västernorrlands län samt inom landskapet Jämtland. Inom större delen
av detta område är lodjuret numera sällsynt eller sporadiskt förekommande.
Fasta stammar, ställvis stadda i kraftig ökning, finnas inom Jokkmokks
och Arjeplogs socknar samt i Västerbottens län inom Sorsele, Malå,
Stensele, Lycksele och Åsele socknar. Inom Fredrika socken, som i mitten
av 1920-talet hade den rikaste loförekomsten i landet, synes stammen
ha minskat under senare år. Inom Junsele och Anundsjö socknar i Västernorrlands
län finnas även fasta stammar av lo. Därjämte förekomma strövande
individer så gott som inom hela övre Norrland.

Från södra Norrland och nordligaste Svealand ha icke lodjur rapporterats.
Enstaka djur ha iakttagits på ett flertal platser inom Svealand i
övrigt samt inom Götaland, men om någon fast stam av lo inom detta sydliga
område kan man ännu icke tala.

Då lodjuret åtminstone tidvis vandrar mycket vida omkring och då det
till sitt uppträdande är synnerligen skyggt och spåren endast kunna iakttagas
under vintern, torde en något så när riklig uppskattning till antal
knappast låta sig genomföra. Utredningen vågar därför icke ens angiva
det troliga minimiantalet.

Utbetalda skadeersättningar. Björnutredningen har upprättat en statistik
över omfattningen av skadorna å hästar, kor, får, getter och renar
förorsakade av björn, lo och örn. Statistiken, som grundar sig på de av
Kungl. Maj:t beviljade ersättningarna, avser åren 1931—1942, beträffande
sistnämnda år till den 1 september. Utredningen har härom bland annat
anfört.

Ehuruväl dessa skador, åtminstone beträffande renarna, endast representera
en ringa del av vad som inträffat, ger statistiken dock en bild av
skadegörelsernas ökning. Genom det ändrade prisläget lia skadeersättningarna
stigit högst avsevärt. För att få en uppfattning om skadornas
omfattning måste man även taga hänsyn till att möjligheten att erhålla
skadeersättning först under senare år blivit mera allmänt känd. Särskilt
gäller detta kunskapen örn att möjlighet till ersättning icke varit utesluten,
fastän varje slaktplats icke återfunnits eller eljest icke full bevisning kunnat
presteras rörande varje försvunnet tamdjur. Vidare har på senare år
staten utsträckt sin ersättningsskyldighet att omfatta skadegörelse även
på annan mark än kronans. Ersättning för dödade renar utbetalas numera,
i fall då äganderätten till djuret icke kan fastställas, till den lappbys
kassa, inom vars område djuret anträffas.

I fråga örn dc landsändar där tamdjuren enligt gammal sed icke bevakas
i egentlig mening under betesgången, såsom fallet är med får och
hästar inom Norrbotten och Västerbotten, har Kungl. Majit ansett frånvaro
av bevakning icke utgöra hinder för beviljande av ersättning. Den
huvudsakliga ökningen av skadornas omfattning synes hero på den otvi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

velaktiga tillväxten av björn- och lostammen, som skett under senare år.
I stort visar statistiken ökningen av skadorna. Beträffande skadefrekvensen
tidigare äro uppgifterna givetvis fåtaliga. Enligt uppgifter, lämnade
av 1918 års sakkunniga rörande jaktlagstiftningen, dödades av lodjur inom
Västerbottens län under åren 1912 och 1913 43 renar, år 1914 13 renar, år
1915 30—40 renar, år 1916 37 renar och under år 1917 27 renar. Samtidigt
framfördes klagomål angående björnskador på renkalvar från de lappar,
som ha sina kalvningsland inom nationalparkerna.

Skador på tamdjur förorsakade av björn, lo och örn lia uteslutande inträffat
inom de fyra nordligaste länen. All skada inom Jämtlands län faller
inom landskapet Jämtland. Inom Härjedalen, som även hyser en björnstam,
har icke något säkert fall av skadegörelse orsakat av björn eller lo
blivit konstaterat under de år statistiken omfattar.

Under åren 1931—1943 till och med den 26 februari 1943 utbetalda ersättningar
för hästar, kor, får, getter och renar, som dödats av björn, lo
och örn (från anslaget å nionde huvudtiteln till Ersättning för av rovdjur
dödade tamdjur) fördela sig sålunda.

Ar	Norrbottens Västerbottens	Jämtlands	Västernorrlands Summa
1931	—	—		320:	-.	—	320	—
1932	—	195	—	—		—	195	—
1933 1934	1 237 187	— 50	—	105	—	—	1 392 187	—
1935	625	220	—	135	—	—	980	—
1936	2 150	2 052	—	75	—	—	4 277	—
1937	945	- 3 085	—	544	—	221	— 4 795	—
1938	4 985	— 900	50	964	—	90	— 6 939	50
1939	5 006	— 3 763	—	1 435	—	1 775	11979	—
1940	5 428	— 7 675	—	813	—	125	— 14 041	—
1941	4 370	—- 4 672	—	1 487	—	640	— 11 169	—
1942 Vi—26/2	20 053	— 13 391	—	5 077	—	—	38 521	-—
1943	1 870	— 2 284:	-—	751:	■—	—	4 905:	—
	46 856	— 38 287:	50	11 706	—	2 851:	— 99 700	50

Björnutredningen har lämnat en sammanställning över antalet av björn,
lo och örn dödade hästar, kor, får, getter och renar.

År	I. Antalet av björn dödade tamdjur. Norrbottens län hästar kor får getter	renar
1931 32 33	108	2
34	5	2
35	9	17
36	2 51	10

År

1937

1940

1931

1940

1931

1940

1931

1940

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

istar	kor	får	getter	renar
1		18		4
2		46		26
2	2	103		1
		148		15
		17		13
2	2	44	3	15
	Västerbottens län
				2
			1
			3
3	1	22	1	4
2	1	23	2	8
		15	4	2
3	2	31	10	13
1	2	142	3
		74	8	6
1	1	115	14	4
	Jämtlands	län
		1	1
		7
		5
		3
	1	4	3	5
		7		7
1		12
		12		2
				1
		50	3	16

Västernorrlands län

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

År

1931

39
1940

II. Antalet av lo dödade tamdjur.

Norrbottens län

hästar kor får getter renar

4 31

Västerbottens län

1931

32	3	1
33		1
34
35		10
36	2	9
37	5	13
38		13
39		19
1940	45	58
41	4	45
42	7	50

1931	Jämtlands län 12	5
32 33 34 35 36 37 38	2		14
39 1940	2		12
41	30		10
42	21		16

J40

»31

140

»31

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Västernorrlands län

hästar kor får getter renar

lil. Antalet av örn dödade tamdjur.

Norrbottens län

Västerbottens län

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Jämtlands län

År

hästar

kor

får

getter

renar

1931

Utredningens motivering för föreslagna åtgärder.

Såsom motivering till sina förslag har björnutredningen anfört i huvudsak
följande.

Ehuruväl det måhända icke kan sägas att de fridlysta rovdjurens skadegörelse
på tamdjur är av någon större inverkan på folkförsörjningen i
hela riket, kan man dock icke bortse från att decimeringen av renkalvarna
börjar antaga proportioner, som te sig oroväckande för renbeståndet
i smärre och medelstora hjordar, och sålunda på ett påtagligt sätt inverkar
på dessa renägares existens och i sin mån också på ortens hushållning.
För statskassan äro ersättningsbeloppen givetvis i och för sig icke av
någon avgörande betydelse. I det hela få sålunda frågorna om skadegörelse
och decimering mera ses som ett personligt problem för de skadelidna
och befolkningen i övrigt i björntrakterna, men ett för dem långt
ifrån oviktigt problem.

Den ökning i stammarnas storlek som skett är icke att uppfatta som
stammarnas verkliga tillväxt, då åtminstone beträffande björnen en olaga
jakt för närvarande torde ske i ej så obetydlig omfattning. Att erhålla ett
exakt mått på denna olaga jakt är givetvis omöjligt. Tillgången på för
björnjakt tränade hundar inom norra Jämtland samt passagen av omärkta
björnhudar via skinnberederiema och förekomsten eljest av dylika hudar,
något som för närvarande är föremål för rättslig behandling, ger dock
vissa hållpunkter för beräkning av denna avskjutning i tysthet. Det synes
utredningen vara av stor vikt att denna olaga jakt så vitt möjligt upphör.

Redan innan utredningsmaterialet i detalj bearbetats och innan undersökningsresorna
på ort och ställe fullföljts ansåg utredningen sig kunna
konstatera att en minskning av björn- och lostammen inom vissa trakter
av landet tvivelsutan borde företagas.

Hur denna decimering skall genomföras är emellertid mycket svårt att
avgöra. Närmast komma tre vägar i åtanke. Sålunda kunde tänkas en utvidgning
av den jakt, som under senare år skett genom länsstyrelsernas
försorg i enlighet nied tillstånd av Kungl. Majit jämlikt 11 § 2 mom. jaktstadgan.
Den sålunda prövade decimeringen har emellertid hittills icke

39
1940

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

givit det önskade resultatet. I många fall har det tillåtna antalet djur icke
blivit fällt inom stipulerad tid, vilket icke varit gynnsamt för befolkningens
inställning gentemot effektiviteten av myndigheternas åtgärder. Vid genomförandet
lia olika metoder använts inom de tre län, där sådan jakt
hittills blivit beviljad, och någon enhetlig ordning synes vara svår att genomföra.
Med större erfarenhet torde visserligen effektiviteten bliva bättre
men för att en decimering på denna väg skall kunna genomföras synes det
även vara nödvändigt, att en särskild organisation för jakten utformas.
En sådan anordning kunde kanske lämna tillfredsställande resultat beträffande
björnjakten men knappast i fråga om jakten efter lo. En icke
oväsentlig nackdel med denna form av decimering är, att den befolkning,
som blir utsatt för skada, i regel icke beredes möjlighet att själv deltaga.

Vidare kunde man tänka sig, att de som äga jakträtt inom visst område
erhölle licens att jaga björn och lo i huvudsaklig överensstämmelse med
de regler, som gälla beträffande licensjakt å älg och kronhjort. Med tanke
på den rörlighet som tidvis utmärker björnen och i än högre grad lodjuret
kan en sådan jakt lämna resultat endast om jakträtten sträcker sig
över mycket stora områden. Detta kan visserligen låta sig ordna inom
fjälltrakterna men i skogslandet kompliceras saken av att jaktmarkerna
äro uppdelade på många ägare. Slutligen måste en sådan licensjakt förutsätta,
att den licensbeviljande myndigheten äger en mycket god kännedom
om såväl rovdjursstammarnas storlek inom dessa områden som om skadegörelsens
omfattning och att organisationen i jaktvårdsområden är synnerligen
högt utvecklad.

Ett tredje alternativ är införandet av en begränsad tid för jakt å björn
och lo i enlighet med de regler som gälla för flertalet av de jaktbara
djuren.

Utredningen har stannat inför ett provisoriskt förslag att göra jakt på
björn och lo tillåten under viss tid av året inom vissa delar av landet.
Skadegörelse på tamdjur genom björn och lo är hittills inskränkt till Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län samt till landskapet Jämtland
inom Jämtlands län. Större delen av stammarna av björn och lo förekomma
även inom dessa delar av landet.

Nu gällande bestämmelser örn anmälningsskyldighet för fällda djur böra
alltjämt äga bestånd.

Enligt utredningens åsikt måste jakträtten förbindas med rätt att behålla
bytet. Detta främst för att stävja den olaga jakten och för att uppmuntra
till ordentlig anmälan av det fällda. Man kan även förutsätta, att
bytet härigenom blir bättre tillvarataget och att den nödvändiga minskningen
verkligen kommer till stånd.

Renskötande lapp skall enligt förslaget ha rätt att jaga björn och lo under
den tillåtna tiden inom de områden, där lapparna eljest lia rätt till
jakt. För befolkningen i övrigt fordras särskilda tillstånd för jakt å kronomark,
utfärdade för områden ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen
av länsstyrelsen och för trakterna nedom odlingsgränsen och utanför
renbetesfjällen av domänstyrelsen. Dylika tillstånd måste dock förutsättas
bliva utdelade mycket restriktivt.

En samstämmig åsikt råder bland lapparna alt jakt efter björn eller lo
icke inom renbetesområden bör få bedrivas av någon som saknar erfarenhet
örn renskötseln. En ifråga om denna näring mindre kunnig jägare kan

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 93.

‘J

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

genom sitt uppträdande i markerna, särskilt under den för renskötseln
ömtåliga kalvningstiden, störa renarna och på så sätt ofrivilligt åstadkomma
betydande ohägn. Då jakt å björn och lo i stor utsträckning torde
komma att försiggå med tillhjälp av hund, innebär även detta en fara för
renskötseln. Utredningen förutsätter därför att de tillstånd, som beviljas
för jakt å björn och lo å kronans mark, endast i rena undantagsfall lämnas
till annan än dem som hör till ortsbefolkningen.

Tillstånd att jaga björn och lo på kronans mark hör, då det icke är
fråga om lapp tillhörande lappby, icke sammanblandas med rätt till annan
jakt utan utfärdas särskilt. Hittills utfärdade jakttillstånd böra därför
återkallas och ånyo utfärdas med enhetliga bestämmelser som undantaga
jakt på björn och lo. Tillstånd till jakt på dessa djur bör utfärdas efter
särskilt fastställt formulär.

Genom de föreslagna ändringarna och tilläggen till gällande bestämmelser
i ämnet skulle enligt utredningens mening en lämplig decimering av
björn- och lostammarna kunna genomföras inom de trakter där dessa
djur uppträtt skadegörande.

Av de skisserande tre alternativen synes det sista ur statsverkets synpunkt
vara det billigaste och minst omständliga samtidigt som det lämnar den
befolkning, som av dessa rovdjurs uppträdande lider skada och obehag,
tillfälle att själv deltaga i åtgärder för stammarnas efterhållande. Det är
ingalunda troligt att befolkningen i allmänhet i någon större utsträckning
kommer att begagna sig av den rätt till jakt efter björn och lo, som enligt
förslaget skulle medgivas, men blotta medvetandet att äga denna rätt kommer
enligt utredningens åsikt att medföra en viss trygghet och borttaga den
otrevnadskänsla, som man nu åtminstone på vissa håll kan spåra.

Då Kungl. Majit utan riksdagens hörande kan ändra jakttidens utsträckning
och bestämma inom vilka områden jakt får utövas, skulle man allt
efter influtna anmälningar kunna utan tidsförlust reglera decimeringen,
så att någon fara för stammarnas existens icke behöver uppstå. Det synes
utredningen vidare önskvärt att hithörande frågor kunde erhålla en departementalt
enhetlig behandling. Förutsättningen härför synes dock vara,
att naturskyddsärendena återföras till jordbruksdepartementet, såsom förhållandena
voro före år 1934.

Riskerna för olaga jakt bör i hög grad minska i och med att laglig jakt
kan äga rum, och likaledes torde anledning till den irritation på området,
som man stundom stöter på hos befolkningen, bortfalla, då den åtminstone
i vissa fall icke enbart beror på den skadegörelse dessa djur åstadkomma
utan på svårigheten att inse det berättigade i den nuvarande fridlysningen.

Björnutredningen anser, att nu gällande bestämmelser angående ersättande
av skada förorsakad genom björn och lo även med den
av utredningen föreslagna jakten alltjämt böra äga giltighet, samt har härom
yttrat följande.

Genom fridlysningen av björn och lo ha stammarna i vissa trakter blivit
väl stora. En minskning bör ske, men i sådan takt, att man kan överblicka
situationen; den bör icke ske så kraftigt på en gång, att stammarna
helt försvinna inom vissa områden. Skadorna kunna visserligen antagas
minska från år till år, men inom trakter, där jakten blir tillåten enligt de
av utredningen föreslagna provisoriska bestämmelserna, komma dock ska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

dor alltjämt att uppträda. Utredningen anser vidare, att björn och lo böra
helt fridlysas på såväl kronans som annans mark, inom de trakter där
nu ingen skadegörelse sker på tamdjur. Skador, som eventuellt kunna uppträda
inom dessa områden, böra givetvis ersättas som hittills. Det synes
även vara välbetänkt att uppkomna skador ersättas, även örn jakten är
tillåten, därför att befolkningen icke i onödan skall bli irriterad. Något utbrett
hat till björnen finnes icke nu, och denna inställning bör det vara
angeläget att bibehålla. Som 1935 års utredningsman för jaktlagstiftningsfrågor
med skärpa framhöll, är det befolkningens inställning, som slutligt
är avgörande för möjligheten att hävda skyddandet av björnen.

En fråga av stor principiell räckvidd är enligt björnutredningens uppfattning
spörsmålet om minskning av björnstammen inom nationalparkerna.
Utredningen har erinrat, att vissa av nationalparkerna, nämligen
Sareks, Stora Sjöfallets och Sonfjällets nationalparker, avsatts med
särskild tanke på att bereda björnen en fristad. Härom har utredningen
vidare anfört följande.

Sonfjällets nationalpark hyser en björnstam, som för sin existens är beroende
av hur björnen skyddas på omgivande marker. Nationalparken är
själv allt för liten för att enbart inom sina gränser kunna hysa en livsduglig
björnstam, ett förhållande som redan 1916 års sakkunniga rörande
jaktlagstiftningen framhöllo. Utredningen anser också för sin del, att björnen
inom det sydliga björnområdet, Härjedalen och Dalarna, tillsvidare
bör vara helt fridlyst.

Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker, som gränsa intill varandra
och bilda ett sammanhängande block, äro utan tvivel tillräckligt stora för
att inom sig kunna hysa en livsduglig björnstam, även om björnen i angränsande
delar bleve starkt decimerad. På grund av brist på anslag har
det icke varit möjligt att följa björnbeståndets utveckling inom nationalparkerna
sedan dessa avsattes. 1916 års nyssnämnda sakkunniga föreslogo
med instämmande av åtskilliga myndigheter en särskild bevakningskår, ett
förslag som emellertid icke vann beaktande.

Det synes utredningen vara ett angeläget önskemål alt dessa parker bliva
bevakade och att åtminstone förändringarna inom stammarna av de större
djuren, då kanske främst björn, lo och örn, genom årliga observationer
kunna i detalj följas. Syftet att rädda björnstammen lia dessa parker
otvivelaktigt nått. Inom dessa två nationalparker jämte närmast angränsande
marker finnas för närvarande med säkerhet ett 50-tal björnar med
sina rikaste förekomster runt Akka, i Rapadalen, kring Juobmo och Nieras.
Dessa särskilt björnrika områden ligga emellertid perifert inom nationalparksblocket
och de centrala partierna äro för björnen otjänliga kalfjällsområden.
Man kan därför icke ens inom dessa parker betrakta björnstammen
som en helt isolerad företeelse, i det att otvivelaktigt björnar, som lia
sin huvudsakliga hemvist inom parkerna, tidvis överskrida gränserna.

Inom nationalparkerna lia lapparna rätt att idka sin renskötsel. Den
största skadan på ren gör björnen otvivelaktigt på de späda renkalvarna
örn våren och sommaren, och vissa grupper av de lappar, som uppehålla
sig inom dessa nationalparker, lia här för deras näring nödvändiga kalvningsland.
Skadegörelsen genom björn är bär avsevärd och ständigt återkommande.
Redan 1916 års sakkunniga omtala sålunda klagomål från de

Kungl. Majlis proposition nr 93.

fjällappar, vilkas renbetesområden falla inom dessa nationalparker, oell
klagomålen äro nu säkerligen i än högre grad berättigade. Skulle björnen
helt utrotas på de områden, som ligga utanför nationalparkerna, är det
ingen tvekan, att stammen inom parkerna måste strängt skyddas, om det
skall bli möjligt att bevara en livsduglig björnstam för framtiden. Total
utrotning av björnstammen utanför nationalparkerna är emellertid enligt
utredningen ingalunda något önskemål, och i så fall bör en livsduglig björnstam
kunna bibehållas, även örn en viss kontrollerad avjagning sker av den
stam, som nu finnes inom de här nämnda nationalparkerna. Björnens
skadegörelse på renkalvar blir icke ersatt med pengar. Renhjordens tillväxt
är grunden för lapparnas ekonomi och, bliva skadorna på kalvarna
för stora, kan renskötseln icke upprätthållas enbart med ersättningen för
de dödade kalvarna. Ett noggrant studium av björnstammens utveckling
inom dessa parker är dock här mer än någon annanstans nödvändigt.

1907 års sakkunniga rörande åtgärder till skydd för vårt lands kultur
och naturminnesmärken, vilkas betänkande ligger till grund för nuvarande
lagstiftning rörande nationalparkerna, voro icke främmande för tanken att
en begränsad jakt skulle kunna ske inom parkerna. Till den i betänkandet
föreslagna vetenskapsakademiens naturskyddskassa beräknades sålunda
medel inflyta i form av avgifter för meddelade jakt- och fiskerätter å nationalparkerna.

1916 års sakkunniga lämnade även ett förslag till ändrad lydelse av vissa
delar i reglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning,
enligt vilket förslag vetenskapsakademien skulle äga medgiva rätt
till jakt inom nationalpark; »dock att jakt å björn och lo icke må äga rum
utan Kungl. Maj:ts tillstånd». En ändring i detta avseende av reglementet
genomfördes genom kungörelsen den 3 juni 1938.

En ändring av gällande reglemente rörande nationalparkernas skötsel är
enligt utredningens mening därför icke nödvändig för att en minskning av
björnstammen skall kunna genomföras, utan ändamålet synes kunna tillgodoses
genom begagnande av Kungl. Maj:ts rätt att förordna örn viss kontrollerad
decimering.

Yttrandena.

Björnutredningens uppfattning, att en viss decimering av björn- och lostammarna
nu bör vidtagas, delas i allmänhet av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Däremot äro meningarna delade om huru denna
decimering lämpligen skall genomföras. Utredningens förslag om viss allmän
jakttid å björn och lo inom sådana områden, där dessa rovdjur åsamka
skador å tamdjur, har sålunda i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Norrbottens
län, lappfogden i Jämtlands län, vetenskapsakademien och svenska
naturskyddsföreningen. Vetenskapsakademien och naturskyddsföreningen ha
dock anmärkt, att de föreslagna jakttiderna vore väl omfattande. Svenska
jägareförbundet och domänstyrelsen liksom flertalet Överjägmästare förmena,
att en önskvärd decimering av björnstammen borde ske genom att
Kungl. Maj:t, efter förslag av länsstyrelsen, meddelade tillstånd till fällande
av erforderligt antal björnar. En sådan jakt borde organiseras genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

samarbete mellan länsstyrelserna, överjägmästarna och vederbörande länsjaktvårdsförening
samt avskjutningen anförtros särskilt lämpliga personer,
huvudsakligen ortsbefolkning eller personal vid domänverket, lappväsendet
eller polisväsendet. I fråga om lo synas meningarna vara tämligen eniga
därom att stammen av detta rovdjur på bästa sätt hålles inom önskvärda
gränser genom allmän jakt. Jakttiden borde dock, enligt vad som allmänt
uttalats, bestämmas till kortare tid än vad utredningen föreslagit men däremot
icke begränsas till vissa landskap utan avse landet i dess helhet. Enligt
länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning vöre de av utredningen föreslagna
decimeringsåtgärderna icke tillfyllest. I stället anser länsstyrelsen,
att gällande fridlysningsbestämmelser rörande björn och lo borde upphävas
inom Norrbottens och Västerbottens län samt landskapet Jämtland för en
tid av exempelvis ett år. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att jakt efter
björn och lo å såväl kronans som annan mark borde göras beroende av
särskilt tillstånd meddelat av länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs
län vore gällande fridlysningsbestämmelser i detta län beträffande
björn och lo tills vidare tillfyllest.

Beträffande jakten efter björn må av innehållet i yttrandena här
ytterligare återgivas följande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört.

För länsstyrelsen har sedan många år stått klart att den alltjämt växande
björnstammen utgör ett allvarligt hot mot renskötseln och annan boskapsskötsel
i Lappland. Härför utgöra de många ansökningarna örn ersättning
av staten för dödade tamdjur talande bevis. Länsstyrelsen finner såväl av
egna erfarenheter som av den nu föreliggande utredningen tydligt ådagalagt
att en reducering av björnstammen är oundgänglig.

Om sätten att nå detta mål kunna väl meningarna vara delade. Länsstyrelsen
anser dock att formerna äro av underordnad betydelse. Det nu föreslagna
förfaringssättet — bestämda jakttider — synes tills vidare böra
prövas. Det är möjligt att enbart den föreslagna jakträtten och rätten till
eventuellt byte icke bli tillräckligt lockande för att inom de vidsträckta
marker, varom här är fråga, uppnå ett effektivt resultat. I sådant fall få
väl andra åtgärder övervägas såsom premiering vid björnjakt inom vissa
områden eller dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat.

Länsstyrelsen delar utredningsmännens åsikt att hittills gällande bestämmelser
om tillstånd till dödande av björn icke äro ändamålsenliga. Bestämmelserna
ha visat sig vara alltför tidsödande och omständliga oell det måste
därför anses uteslutet att på denna viig uppnå en åsyftad decimering av
björnstammen. Länsstyrelsen kan emellertid icke finna att utredningsmännens
förslag örn införande av allmänna jakttider är tillfredsställande. I
skrivelse den 31 juli 1942 till Kungl. Majit anförde länsstyrelsen alt björnens
härjningar bland så väl lapparnas som den bofasta befolkningens husdjur
starkt ökat samt hemställde, då ett snabbt ingripande mot björnplågan
vore av nöden, att rätt måtte medgivas för ortsbefolkningen att för tiden
intill den 1 november 1943 utan hinder av gällande bestämmelser döda

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

björn å kronomark inom Västerbottens län. Med den kännedom länsstyrelsen
äger om björnarnas skadegörelse inom länet vågar länsstyrelsen
påstå att skadegörelsen varit avsevärt större än vad utredningen angivit.
Vid detta förhållande saknar länsstyrelsen anledning att frångå sin i skrivelsen
uttalade uppfattning att frågan om åtgärder mot björnplågan bäst
löses därigenom att ortsbefolkningen medgives rätt att under exempelvis ett
års tid utan hinder av nu gällande bestämmelser döda björn å kronomark.
Bestämmelsen härom kan sedan givas fortsatt giltighet för ett år i sänder,
örn så erfordras. Länsstyrelsen får i detta sammanhang påpeka att den
föreslagna jakttiden utesluter möjligheten att snabbt döda skadebjörn, som
gått i vinteride. Befolkningen vet ofta var en dylikt björn lagt sig och den
bör få dödas utan ett tidsödande ansökningsförfarande. Med hänsyn till
vad utredningen anfört om björnbeståndet i Sonfjällets nationalpark torde
rätten måhända böra begränsas till Norrbottens och Västerbottens län samt
landskapet Jämtland av Jämtlands län.

En åtgärd i enlighet med länsstyrelsens förslag bör förenas med sådan
rapporteringsskyldighet, som av utredningen föreslagits. För att denna skyldighet
skall fullgöras torde det vara nödvändigt föreskriva att med jakträtten
förbindes rätt att behålla bytet.

Länsstyrelsen hävdar sålunda bestämt att den av länsstyrelsen anvisade
utvägen bör prövas och att utfallet av den tillåtna jakten bör avvaktas innan
andra åtgärder vidtagas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har såsom eget utlåtande åberopat
vad överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt anfört, överjägmästaren
har föreslagit sådan provisorisk ändring i gällande bestämmelser örn jakt
efter björn att tills vidare för ett år i sänder rätt medgives var och en jakträttsinnehavare
att å enskilda marker skjuta och behålla björn, som där
anträffades, dock att jakt vid ide borde vara förbjuden. På kronomark inom
bland annat Västernorrlands län borde domänstyrelsen tills vidare för ett år
i sänder bemyndigas att besluta om avskjutning av björn. I fråga örn lapparnas
rätt till jakt syntes ovillkorligen samma bestämmelser böra gälla som
för andra medborgare. Därest dessa riktlinjer för en ökad beskattning av
björnstammarna skulle befinnas mindre lämpliga, torde intet vara att erinra
mot en utvidgad jakt enbart genom licensförfarande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anslutit sig till det yttrande, som
avgivits av Dalarnas jaktvårdsförening. Då björnstammen de senaste åren,
trots att björnjakt varit tillåten å enskild mark, synes lia ökat, förefölle
det jaktvårdsföreningen obehövligt och oklokt att införa total fridlysning
inom Kopparbergs län. Ett bibehållande av markägarens rätt att fälla
björn torde också lia sin stora psykologiska betydelse.

Svenska jägareförbundet har i huvudsak anfört.

Den utvidgade rätt till jakt efter björn, som enligt förslaget skulle tillkomma
lapparna, måste tillmätas avgörande betydelse. Priset på björnskinn
kan vid införande av allmän jakttid och därav föranledd fri marknad
på skinn av dylika djur med visshet beräknas komma att betydligt
stiga. Detta förhållande och det värde en björn i övrigt äger skulle enligt
förbundets mening medföra, att jakten efter björn i många fall skulle bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

en ej obetydlig förvärvskälla och därför komma att utövas i sådan omfattning,
att stammen i berörda delar av riket återigen bringas till gränsen
för utrotning, vilket enligt vad som anförts i utredningens betänkande ej
varit avsikten. Förbundet får med skärpa framhålla betänkligheter mot en
allmän jakt efter björn, varigenom resultatet av det arbete, som under
många år nedlagts för bevarandet av detta djurslag inom rikets fauna,
kunde äventyras. Den jakttid under vår och sommar, 1 maj—15 juni, som
utredningen föreslagit med hänsyn till önskvärdheten för lapparna att
kunna skydda sina renar under kalvningstiden, anser förbundet ur såväl
biologisk som djurskyddssynpunkt synnerligen olämplig, då den kan resultera
i att moderdjuren bortskjutas från ungarna, som vid denna tid ej äro
tillräckligt utvuxna för att kunna reda sig på egen hand.

Det förhållandet att jakt efter björn beräknas i huvudsak komma att
ske på kronans mark, där tillstånd till jakt avsetts att utdelas mycket restriktivt,
och att lapparnas rätt till jakt efter björn utan särskilt tillstånd
skulle utvidgas, torde medföra, att jakten huvudsakligen skulle utövas av
de renskötande lapparna, vilka enligt förslaget synas bli de enda, som
skulle få någon nämnvärt utvidgad rätt till sådan jakt.

Den jakt efter björn, som skulle bedrivas av lapparna, torde ej komma
att drabba de djur, som i första hand böra bortskjutas, nämligen de äldre,
skadegörande björnarna utan till övervägande del gå ut över yngre djur,
vilka som regel ej förgripa sig på renar eller hemdjur. Det torde nämligen
få förväntas, att de äldre, vanligen ensamgående skadegörande björnarna
äro mera försiktiga och bättre förstå att hålla sig undan människan än
familjer med hona och två- eller treåriga ungar, som under hösten kunna
påträffas betande på fjällheden och då bli ett lätt byte för jägaren. En
okontrollerad jakt utövad av lapparna torde därför mera föranleda en nedsättning
av björnarnas antal än en minskning av björnskadorna.

En sammanställning av under perioden 1931—1942 hittills utbetalade
ersättningar för av björn dödade djur visar, att endast omkring 13 procent
avse rivna renar, under det att resten eller 87 procent hänför sig till övriga
hemdjur, som till största delen kunna förutsättas tillhöra den bofasta befolkningen.
Även om skadorna på ren — på grund av svårigheten att med
säkerhet avgöra björnens ansvarighet därför och det förhållandet att slagna
djur ofta ej återfinnas — kunna sägas bli underskattade, medan den bofasta
befolkningen kanske i huvudsak erhåller gottgörelse för av björn
slagna djur, måste dock framhållas, att skadegörelsen utgör ett allvarligt
problem även för den sistnämnda befolkningsgruppen, som enligt förslaget
ej skulle få samma omfattande rätt till jakt efter björn som lapparna och
därigenom i detta avseende komma i sämre läge.

Det har av utredningen framhållits, att det tjuvskytte efter björn, som
för närvarande obestridligen äger rum, skulle minska genom införande av
en jakttid på sätt i förslaget angivits. Förbundet kan ej ansluta sig till
denna mening. Det torde i stället kunna befaras, att tjuvjakten får större
omfattning än den nu har. Lockelsen att skjuta björn, då skinnen obehindrat
kunna säljas i den fria marknaden och därvid betinga höga pris,
måste enligt förbundets mening bli betydande. Någon större svårighet att
dölja ett skinn av en under för jakt förbjuden lid fälld björn, intill dess
skinnet under lovlig tid nian hinder kan säljas, torde ej förefinnas. Utredningen
har visserligen i kontrollsyfte föreslagit bestämmelse av innebörd,

Kungl. Majlis proposition nr 93.

att den som fällt björn skall vara skyldig att därom ofördröjligen göra
anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare i domänverket.
Någon skyldighet för den jagande att låta åsätta skinnet märke,
varom förmäles i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan, har däremot ej föreslagits.
Den ifrågasatta anmälningsplikten torde härigenom bliva tämligen betydelselös,
och någon större svårighet för den mindre nogräknade att, i de
glest befolkade trakter, varom här är fråga, bedriva jakt efter björn året
om torde ej komma att föreligga.

Kontrollen över förändringarna beträffande björnstammens storlek under
en period med allmän jakttid torde i huvudsak komma att stödja sig
på förhållandet mellan den uppskattade stammen och det rapporterade
antalet fällda björnar. Men om den nuvarande björnstammen skulle vara
avsevärt överskattad — av utredningen framhålles vilka stora svårigheter,
som föreligga att göra en sådan beräkning ens tillnärmelsevis riktig — så
kan en på grundval av denna uppskattning planerad avskjutning av ett
visst antal djur få en helt annan verkan än som avsetts och äventyra
djurartens framtid. Risken härför synes förbundet så mycket mera påtaglig,
då utredningen anser allmän jakttid vara det framtida medlet att
hålla björnstammen vid en lämplig nivå och att avskjutningens storlek
endast bör regleras genom variationer i jakttidens längd.

Förbundet vill även uttala, att en sådan överskattning av stammens
storlek synes ha skett inom några områden, där lokal kännedom genom
dess tjänstemän eller anslutna organisationer föreligger, samt påpeka att
beräkningar grundade på ortsbefolkningens rapporter, i en fråga som
denna, alltid måste ha en tendens till överskattning snarare än underskattning.

Ehuru den nuvarande situationen med tilltagande skadegörelse av björn
är allvarlig, synes utredningens förslag gå för långt. De möjligheter, som
finnas att på ett försiktigare sätt genom en ökad licensjakt beskatta björnen,
synas ej var tillräckligt beaktade. Ett djur, som enligt samstämmig
mening bör behållas i landets fauna, men vars stam anges till omkring 300
djur, spridda över väldiga områden, bör ej överlåtas till fri jakt, med omedelbar
risk för en allt för långt gående nedsättning av stammen.

Även av djurskyddshänsyn måste förbundet avråda från en okontrollerad
jakt efter björn, icke blott med hänsyn till att moderdjuren vid jakt under
sommaren kunna bli bortskjutna från ungarna, utan även till det förhållandet,
att jakten efter detta hårdskjutna viltslag skulle överlåtas till i
många fall ovana skyttar utrustade med gevär av för dylik jakt olämplig typ.

Domänstyrelsen, som för sitt ståndpunktstagande i huvudsak åberopat
de skäl som anförts av svenska jägareförbundet, har bland annat yttrat.

Utredningens uttalande, att den under senare år genom länsstyrelsernas
försorg efter Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag bedrivna jakten efter björn
ej lämnat önskat resultat, föranleder styrelsen att framhålla, att detta
delvis torde bero därav, att jakten, åtminstone i vissa fall, ej med erforderlig
omsorg planlagts. Överjägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har
sålunda till styrelsen under hand meddelat, att länsstyrelsen ej i något
fall samrått med honom i fråga om planläggning av den avskjutning av
björnstammen inom länet, som av Kungl. Majit anbefallts. Enligt styrelsens
mening torde, vid en i samråd mellan länsstyrelsen, domänverkets tjänstemän
och länsjaktvårdsföreningen ändamålsenlig planläggning av jakten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ett bättre resultat kunna ernås. Styrelsen anser därför lämpligt att, innan
en sådan åtgärd som införandet av allmän jakttid för björn vidtages, försök
ånyo verkställes att beskatta björnstammen enligt i huvudsak tidigare
tillämpade grunder men med en annan organisation för jaktens genomförande.

Enär de områden, varest björnen huvudsakligen förekommer, till väsentlig
del utgöras av kronomark, och detta djurslag å enskild mark ej är fridlyst
under någon del av året, torde björnstammen inom riket kunna hållas
inom behöriga gränser genom jakt, som efter av Kungl. Majit meddelat särskilt
tillstånd utföres å kronans mark.

Vetenskapsakademien har åberopat en av sin naturskyddskommitté i ämnet
avlåten skrivelse. I denna skrivelse har bland annat anförts.

Då Kungl. Majit redan med tillämpning av nu gällande bestämmelser i
själva verket torde ha möjlighet att förordna om den decimering av björnoch
lostammen, som må befinnas angelägen och brådskande, kunna stora
betänkligheter hysas angående lämpligheten att, såsom utredningen gjort,
på grundval av resultatet av en icke slutförd undersökning förorda decimering
efter annan metod. Särskilt gäller detta emedan förslaget innebär
införandet av allmän jakt på förhållandevis svaga rovdjursstammar, vilkas
fortsatta existens inom landet endast med stor svårighet kunnat säkerställas.
Kommittén anser sig det oaktat kunna, om ock med tvekan, i princip
lämna sitt tillstyrkande av utredningens förslag härutinnan, ehuru den är
medveten om de svårigheter, som kunna bliva förknippade med genomförandet
av en återgång till för närvarande gällande skyddsbestämmelser,
hur nödvändig en sådan än komme att te sig ur naturskyddssynpunkt. Men
den vill samtidigt understryka att det här gäller ett provisorium som endast
bör få komma till stånd under i möjligaste mån av vederbörande myndigheter
kontrollerade förhållanden och som måste kunna snabbt modifieras
eller helt avlysas, därest följderna skulle bliva vådliga med hänsyn till
björn- eller lostammens livsduglighet och fortsatta bestånd.

Utredningens förslag örn införande av allmän jakt är uppenbarligen
framför allt dikterat av hänsyn till befolkningen i björn- och lotrakterna.
Man vill nämligen lämna denna befolkning tillfälle att i vida större utsträckning
än tidigare själv medverka till stammarnas efterbållande, i förhoppning
om att detta skall framkalla större förståelse för och fördragsamhet
med myndigheternas åtgärder till främjande av nödvändiga naturskyddsintressen.
Även kommittén anser det givetvis vara av betydelse att
den olyckliga irritation, som kommit till uttryck i björnfrågan isynnerhet
inom vissa kretsar av befolkningen i våra nordligaste län, kunde bortelimineras
eller i varje fall väsentligt minskas. Det gäller emellertid i detta
sammanhang att uppnå en sådan avvägning av de motstående intressena,
att icke friden måste betalas med en utrotning av djurarterna i fråga inom
vissa områden. Då man med sådan styrka framhåller befolkningens inställning
såsom slutligt avgörande för möjligheten att hävda skyddandet
av björn och lo i vårt land, så bör man icke lämna obeaktat, att denna
inställning även påverkas av graden av de lokala myndigheternas, särskilt
länsstyrelsernas förståelse för naturskyddssträvandena. Åsidosätta dessa
själva det riksintresse, som skyddet av svensk natur utgör, så lärer det nyssnämnda,
i och för sig eftersträvansvärda målet svårligen kunna nås med
mindre än att oersättlig skada vållas på vitala naturskyddsvärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Då nu en väsentlig ändring i sättet för efterhållandet av björn- och lostammen
ifrågakommer, synes det icke vara tillrådligt att på en gång införa
jakttider av den utsträckning, som av 1942 års björnutredning föreslagits.
Vad björnen beträffar, anser sig kommittén sålunda framför allt ur biologisk
synpunkt ur stånd att tillstyrka införandet av vår- eller sommarjakt,
enär björnungarna vid denna tid icke nått en sådan utveckling, att de kunna
undvara moderns vård. Med hänsyn till angelägenheten att bibehålla en livsduglig
stam av björn bör man förfalla försiktigt med decimeringen av stammarna.
Då Kungl. Majit utan riksdagens hörande har möjlighet att undan
för undan ändra jakttidens utsträckning och föreskriva inom vilka områden
jakt får utövas, kan graden av decimeringen allt efter behov jämförelsevis
snabbt regleras.

I överensstämmelse med utredningens uppfattning måste skyldighet gälla
om ofördröjlig anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare
vid domänverket av fällda djur. I fråga om denna anmälningsskyldighet
erfordras bestämmelser beträffande plombering av skinn och företeende av
lämplig mjukdel av det fällda djuret, t. ex. tungan, så att jakt å otillåten tid
i möjligaste mån förhindras. Mjukdelen bör av den, som mottager anmälan,
ofördröjligen översändas till naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning
för granskning. Då det vidare i betraktande av stammarnas ringa
storlek är av synnerlig vikt, att avjagningens omfattning kontinuerligt och
med största uppmärksamhet följes, böra anmälningarna successivt insändas
till domänstyrelsen för att av denna årligen sammanställas och läggas till
grund för förslag angående jakttidens längd. Slutligen anser kommittén
det nödvändigt, att senast två år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande
en ny fullständig granskning av hela frågan örn björn- och lostammen
i riket företages genom domänstyrelsens försorg.

Naturskyddsföreningen har i sitt yttrande inledningsvis, till jämförelse i
fråga om storleken av björnstammen i landet, omnämnt, att i Italien, som
knappast brukade räknas bland föregångsländerna för naturskydd, en björnstam
av omkring 200 djur tolererades helt nära Rom. Då föreningen ansåge
sig böra utgå ifrån att åtgärder för att minska björnstammarna inom vissa
områden vore ofrånkomliga av psykologiska skäl, ville föreningen, under erinran
om den alltjämt bristfälliga kunskapen om detta djur, kraftigt understyrka,
att man vid decimeringen måste gå varligt fram i fall man ville ha
någon säkerhet för att verkligen få behålla tillräckligt livskraftiga stammar
av djuren. Föreningen har vidare yttrat i huvudsak följande.

Det synes föreningen välbetänkt att vinterjakten (idejakten) helt bortförts
ur diskussionen, enär det olämpliga i denna jaktform är tillräckligt uppenbart
och omvittnat. Den föreslagna höstjakten är den ur alla synpunkter
lämpligaste. Däremot tala många skäl mot vårjakten. Vid denna tid torde
björnhona med ungar vara det lättast åtkomliga bytet. En allt för kraftig
avskjutning av sådana familjegrupper kan därför befaras, vilket med hänsyn
till björnstammens framtid kan bli ödesdigert. Jakttiden på våren har
väl närmast dikterats av den därmed givna möjligheten för de renskötande
lapparna att jaga björn under den tid, då björnen kommer till kalvningslanden.
Renskötande lapp har visserligen redan nu rätt att döda björn,
som angriper renarna, och därigenom i nödvärn förhindra skadegörelse, men

Kungl. Majlis proposition nr 93.

det är svårt att avgöra, huruvida förföljande och dödande av en björn, som
kommit in i kalvningshjorden, även är att anse såsom nödvärn för att förhindra
uppkomst av skada. Den föreslagna vårjakten innebär utan tvivel
en utvidgning av lapparnas möjligheter att freda sina renhjordar. Lämpligare
vore dock enligt föreningens mening att förtydliga nödvärnsrätten
och alltså helt inskränka jakten till hösten, detta såväl i fråga örn utfärdade
jakttillstånd som om de renskötande lapparnas rätt att jaga hjörn. En fullt
tillräcklig avjagning torde härigenom komma att ske, då enbart den föreslagna
jakttiden på hösten synes föreningen vara mer än tillräcklig. Frågan
kompliceras av skillnaden mellan de renskötande lapparnas rätt att jaga
och annan jakträtt. Det är onekligen så att den skada, som drabbar den
bofasta befolkningen, numera genomgående torde bli ersatt till skillnad från
den skada, som drabbar lapparna genom björn- och loskador på renkalvarna.
Att de renskötande lapparna därför böra få större möjligheter till
jakt är uppenbart.

På enskild mark kan man med nuvarande jaktvårdsorganisation även enligt
föreningens mening icke tillgripa licensjakt på björn och lo. På kronans
mark är däremot ett licensförfarande tänkbart särskilt beträffande björn.
Föreningen ansluter sig dock till utredningens förslag i detta stycke. Av
utredningen framgår, att jakt på björn och lo, utom beträffande renskötande
lappar, i likhet med all annan jakt å kronans område endast skulle
ske efter särskild upplåtelse. Utredningen framhåller även, att dylika tillstånd,
vilka i regel endast böra lämnas till ortsbefolkningen, skola utdelas
med stor urskiljning. Föreningen vill med skärpa understryka vikten av
att så också kommer att ske i tillämpningen och att således de tillståndslämnande
myndigheterna söka att i enlighet nied givna direktiv reglera avjagningens
storlek. Vidare bör beaktas möjligheten t. ex. att i jakttillstånden
införa bestämmelser angående det antal djur, som få skjutas, samt eventuellt
nödvändiga inskränkningar beträffande jakt på honor och ungar. Utövas
licensgivningen med urskiljning och sakkunskap lärer det ock vara att
förvänta, att man så småningom får fram en kår av kunniga björnjägare
med björnhundar.

Att lämna någon person tillstånd till jakt å björn och lo med rätt att behålla
bytet lärer icke låta sig göra, med mindre än att en allmän jakttid
införes. En sådan jakttid medför emellertid att samtliga till lappby börande
personer automatiskt erhålla rätt att jaga dessa djur. Lappar, vilka visserligen
tillhöra lappby men icke personligen utöva renskötsel, borde enligt
föreningens mening i detta fall icke komma i åtnjutande av rätt att jaga
björn eller lo. Det lämpligaste vore i detta fall att även personer tillhörande
lappby ålades att ansöka örn jakttillstånd så att man bättre kunde överblicka
jaktens omfattning. Nuvarande lagstiftning angående svenska lappars rätt
till renbete i Sverige torde emellertid icke möjliggöra en dylik anordning;
härför fordras sannolikt en ändring av stadgandena för dessa personers rätt
att jaga.

Att genomföra en lämplig decimering utan att jägaren får behålla bytet
torde endast låta sig göra örn särskilda jägare anställas, vilket ju dock som
nyss framhållits torde vara svårt alt genomföra. Örn kronan däremot avstår
sin rätt till bytet, innebär detta en mycket stor fördel för jägaren. Det ekonomiska
värdet av en björn är nu betydande oell man måste därför förutsätta
att kronan skaffar sig garantier att den föreslagna rätten flir jägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

att behålla bytet icke missbrukas. Utredningen föreslår därför, att anmälan
om företagen jakt ofördröjligen skall ske och att, om detta underlåtes, jakten
skall betraktas som olaga. För att ytterligare förhindra missbruk är det
emellertid enligt föreningens mening önskvärt, att en bestämmelse införes
med innebörd att den jagande skall vara skyldig uppvisa åtminstone någon
del av djuret, förslagsvis tungan, i färskt tillstånd. I annat fall uppstår risk
för att jakten uppgives ha skett under tillåten tid, även om djuret fällts på
olaga tid. Man måste nämligen i detta sammanhang ha klart för sig att olaga
jakt redan försiggår i tämligen stor omfattning, något som utredningen även
framhåller.

Ett oavvisligt krav anser föreningen därjämte vara, att åtminstone alla
skinn av berörda viltslag inom viss tid, förslagsvis 14 dagar, märkas på sätt
som förmäles i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan, oberoende av när skinnen saluföras.

I fråga om jakt efter lo innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Lappfogdarna i Norrbottens län erinra, att den föreslagna jakttiden beträffande
lodjur infaller under årets mörkaste del. Under november—februari
månader vore dagarna så korta och vädret ofta så ogynnsamt att utsikten
till framgångsrik jakt efter ett så svårjagat djur som lon måste anses utomordentligt
ringa. Skulle verkligt resultat kunna nås, måste jakten under alla
förhållanden få förläggas till sådan tid av året, att den kunde pågå större
delen av dygnet. Lämplig jakttid vöre i betraktande härav hösten och framför
allt vårvintern, varför jakttiden för lo borde fastställas till tiden den 1
september—den 30 maj. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att
skäl syntes tala för att tiden för jakt efter lo utökades på sätt lappfogdarna
föreslagit.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt överjägmästaren i mellersta Norrlands
distrikt anse, att tillsvidare för ett år i sänder för enskild mark borde
gälla en begränsad jakttid enligt utredningens förslag med rätt för jakträttsinnehavaren
att behålla bytet. För säkrandet av att erforderlig jakt bleve
legitimt bedriven ifrågasättes dessutom, örn icke länsstyrelsen borde äga
rätt att för särskilda fall medgiva erfarna och välkända jägare att även å
annans jaktmark inklusive kronomark förfölja, nedlägga och behålla lodjur.

Svenska jägareförbundet har yttrat.

En allmän jakttid om fyra månader, som utredningen föreslagit för Norrbottens
och Västerbottens län, landskapet Jämtland i Jämtlands län samt
Västernorrlands län, kan förbundet ej tillstyrka, då risk föreligger, att lodjuret
därigenom i dessa delar av riket kan förutsättas bliva helt utrotat.
Förbundet anser sig däremot ej kunna motsätta sig en jakttid örn två månader,
förslagsvis 1 december—31 januari, vilken jakttid bör gälla hela
riket. För kontroll beträffande avskjutningens storlek bör dock meddelas föreskrift
örn skyldighet för den, som fällt lodjur, att sist å sjätte dagen därefter
ingiva anmälan till vederbörande polisman eller befattningshavare i
domänverket, varvid även skall uppgivas platsen, där djuret fällts. Rapport
om fällda djur bör därefter lämnas till länsstyrelsen, som har att vidarebefordra
dessa uppgifter till domänstyrelsen. Underlåtenhet -att ingiva anmä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

lan bör medföra, att rätten till djuret förverkas och den jagande anses
som den där gjort sig skyldig till olaga jakt. Skinn av fällt djur bör i kontrollsyfte
åsättas märke, varom sägs i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan.

Liknande synpunkter har även framförts av domänstyrelsen.

Vetenskapsakademien anser att jakttiden efter lo — med beaktande bland
annat av att parningstiden för detta djur infaller i februari månad — borde
begränsas till tiden den 1 december—den 31 januari.

Naturskyddsföreningen har anfört.

Att på annat än av utredningen föreslaget sätt decimera lostammen torde
icke låta sig göra, då man endast sällan och rent tillfälligtvis råkar på lodjuren,
vilka röra sig över stora områden. Den föreslagna jakttiden måste
dock anses vara för lång. I varje fall bör man ha fullt klart för sig, att
denna tid med säkerhet kommer att behöva justeras, när man kan överblicka
resultatet av ett första jaktår. Förrän man nått visshet i denna fråga
anser föreningen det synnerligen angeläget, att lodjuren utanför de områden,
där skada sker på tamdjur, helt lämnas i fred i likhet med vad utredningen
framhåller, önskvärdheten härav framträder än klarare, då man betänker
att enligt utredningens förslag intet område med någon större lodjursstam
komme att helt undandragas jakten, något som ju enligt förslaget skulle
ske beträffande björnen (stammen i Härjedalen—Dalarna).

I anslutning till vad björnutredningen anfört rörande björn- och lostammarna
inom nationalparkerna ha följande uttalanden gjorts
i yttrandena.

Vetenskapsakademien har erinrat, att bristen på effektiv tillsyn av nationalparkerna
omöjliggjorde önskvärda årliga iakttagelser av förändringarna
inom där befintliga rovdjursstammar. Man skulle visserligen kunna tänka
sig alt enstaka skadegörande individer, som uppehölle sig inom nationalparkerna,
finge skjutas, men att effektivt och utan misstag genomföra sådan
begränsad jakt torde stöta på betydande svårigheter. Framför allt syntes det
emellertid akademien önskvärt och nödvändigt, att man åtminstone först
någon tid avvaktade resultatet av decimeringen av björn- och lostammarna
utanför nationalparkerna, innan avjagning inom desamma komme i fråga.
Då ett av de viktigaste ändamålen med avsättandet av vissa nationalparker
just varit att bereda björnen och även lodjuret en fristad, syntes det orimligt
att — samtidigt med upphävandet av å kronomark gällande fridlysning —
utan föregående grundlig undersökning även släppa lös jakten inom dessa nationalparker.
Akademien motsatte sig därför tills vidare bestämt, att jakt
efter björn och lo medgåves inom nationalparker.

Av praktiska skäl vill akademien tillstyrka utredningens förslag om enhetlig
departemental behandling av naturskyddsärendena genom dessas återförande
till jordbruksdepartementet.

Naturskyddsföreningen har anfört.

Föreningen önskar som sin bestämda åsikt framhålla att all jakt å nationalparkerna
bör vara förbjuden. Meningen med desamma är ju att för all

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

framtid där låta naturen utvecklas helt utan ingrepp från människans sida.
En ökad jakt inom dessa områden måste därför inge mycket stora betänkligheter.

Föreningen utgår ifrån att den av utredningen föreslagna decimeringen av
björnstammen inom Sareks och Stora sjöfallets nationalparker endast skall
omfatta vissa bestämda djur, som uppenbarligen göra stor skada på kalvningslanden.
Örn lagens förbud mot jakt efter björn och lo på nationalparkerna
sålunda skall modifieras, är emellertid även en effektiv kontroll
inom parkerna enligt föreningens mening ovillkorligen av nöden, så att avjagningens
storlek och verkan på djurbeståndet kan följas. Lika nödvändigt
är givetvis att dessa parker verkligen bli bevakade, då det ju måste anses
vara ett grundfel att utfärda stränga skyddsbestämmelser utan att övervaka
deras efterlevnad. Det föreslagna jakttillståndet för slagbjörn inom eller i
omedelbar närhet av kalvningslanden bör därför förknippas med anordnande
av sådan bevakning. Endast i så fall kan föreningen, om än med
tvekan, tillstyrka utredningens förslag i detta stycke.

Föreningen tillstyrker utredningens förslag att naturskyddsfrågorna återföras
till jordbruksdepartementet. Det är uppenbart att den myndighet, som
skall besluta angående dessa djurstammars decimering eller skydd, också
måste lia ansvaret för de naturskyddsliga synpunkternas beaktande såväl
som kännedom örn skadegörelsernas omfattning.

Lappfogdarna i Norrbottens län ha framfört det önskemålet, att åtgärder
jämväl tagas under övervägande i syfte att minska örnstammen.
Att utredningen icke ansett sig böra föreslå åtgärder i detta syfte komme —
enligt vad lappfogdarna yttrat — säkerligen att väcka förvåning hos lapparna.
Dessa hyste en betydligt mera fientlig stämning gentemot Örnen än
mot de övriga fridlysta rovdjuren. I allmänhet ville man gärna låta en reducerad
björn- och lostam fortleva på renbetesmarkerna, men örnen ville man
nästan överallt helst se helt utrotad därifrån. Detta berodde säkerligen icke
på en tillfällighet utan på bitter erfarenhet om örnens rovgirighet och kanske
framför allt dess förmåga att taga byte utan att lämna några som helst
spår efter gärningen.

I anledning av att björnutredningen bebådat vissa ytterligare undersökningar
har statskontoret ifrågasatt, om icke redan verkställd
utredning kunde anses tillfyllest för genomförandet av de åtgärder, som för
närvarande kunde anses påkallade. Statskontoret vore nämligen icke övertygat
om att fortsatta undersökningar i form av direkt kontakt mellan utredningsmännen
och befolkningen på ort och ställe kunde bliva av sådan nytta,
att de motiverade därav följande dryga kostnader för statsverket. Ämbetsverket
ville för sin del förorda, att man nu inskränkte sig till att genomföra
en tidsbegränsad lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag och läte med ytterligare kostnadskrävande undersökningar
anstå i avvaktan på resultatet av sålunda vidtagna åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Den av 1942 års björnutredning verkställda utredningen torde giva vid
handen, att björnstammen i landet under de senaste åren ökat. Av allt att
döma är detta förhållandet jämväl med lodjursstammen. I sakens natur
ligger emellertid, att resultaten av de beräkningar som i dessa hänseenden
gjorts måste betraktas som mycket osäkra. Den angivna siffran för björnstammens
nuvarande storlek, omkring 300, är endast att anse som ungefärlig.
Beträffande lodjursstammen har björnutredningen icke ens ansett sig
kunna angiva en sannolik minimistorlek. Även skadegörelsen å tamdjur orsakad
av björn och lo har under de sist förflutna åren ökat. Denna stegring
kan, såsom också björnutredningen framhållit, icke enbart tillskrivas ökningen
av björn- och lodjursstammarna. De utbetalda ersättningsbeloppen
ha givetvis till en del stigit på grund av det ändrade prisläget. Vidare har
möjligheten att överhuvud taget kunna erhålla skadeersättning först under
senare år blivit mera allmänt känd. Den av björnutredningen återgivna
statistiken över omfattningen av ifrågavarande skador kan därför knappast
i och för sig anses giva något säkert belägg för den uppfattningen, att den
faktiska skadeökningen under senaste år varit särskilt betydande. Å andra
sidan får ej heller förbises, att en hel del skador, förorsakade av björn och
lo, sannolikt förekommit, som icke komma till synes i statistiken.

Även örn jag med hänsyn till den ökning av björn- och lodjursstammarna
som med all sannolikhet ägt rum under det senaste decenniet, anser
att en minskning av dessa djurstammar nu bör komma till stånd, torde
dock särskilt svårigheten att beräkna stammarnas storlek nödvändiggöra att
försiktighet härvidlag iakttages. I likhet med björnutredningen anser jag
nämligen, att det ur naturskyddssynpunkt bör eftersträvas, att fullt livskraftiga
stammar av björn och lo bevaras i vårt land. Givet är emellertid att
förekomsten av dessa rovdjur icke får nämnvärt försvåra eller omöjliggöra
för befolkningen i de trakter där djuren uppehålla sig att driva sin näring.
Det torde ur denna befolkningsgrupps synpunkt icke alltid vara tillfyllest,
örn de skador som rovdjuren åsamka deras tamdjur bliva ekonomiskt ersatta.
Alldeles bortsett från det förhållandet, att en del dylika skador icke torde
bliva ersatta, kan förekomsten av rovdjursskador, i den mån dessa bliva
omfattande, innebära ett intrång för vederbörande, som knappast kan helt
goltgöras genom vanlig skadeersättning.

I de avgivna yttrandena över björnutredningens förslag har enighet rått
därom att en viss minskning av björn- och lodjursstammarna är önskvärd.
Beträffande omfattningen och sättet för genomförandet av denna
minskning ha meningarna åter varit delade. I vissa yttranden har sålunda
förordats långt gående åtgärder med allmän jakttid såväl å enskild som å
kronans mark. Å andra sidan ha svenska jägareförbundet och domänstyrelsen
ansett att decimeringen uteslutande bör ske genom licensjakt .med stöd
av gällande bestämmelser.

Före draganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Skäl kunna anföras såväl för som emot de föreslagna olika sätten för
genomförandet av minskningen utav björn- och lodjursstammarna. Gentemot
upphävandet av fridlysningen under längre eller kortare tid kan sålunda
anföras, att en sådan åtgärd — som även skulle innefatta frihet för
fjällapp och skogslapp att inom områden, där de äga jaga, fälla björn och
lo —- kunde komma att medföra en alltför kraftig beskattning av dessa
djurstammar. Genom en allmän jakt torde vidare icke i första hand de
skadegörande djuren komma att dödas. En allmän jakt medför också i
större utsträckning än vid licensjakt den faran, att oerfarna jägare, som
måhända dessutom endast förfoga över olämpliga vapen, tillåtas utöva
jakten med risk för att villebråden endast skadskjutas, vilket när det gäller
ett sådant djur som björn kan medföra påtaglig risk icke blott för jägarna
själva utan även för andra inbyggare i den trakt, där det sårade djuret
gömmer sig undan. Licensjakten åter kan, om den anordnas på ett ändamålsenligt
sätt och med erfarna jägare, åstadkomma just den avskjutning,
som vid varje särskilt tillfälle finnes önskvärd. Det bör emellertid ej här
förbises, att den befolkningsgrupp, som utsättes för rovdjursskador, måste
ha svårt att inse, varför icke den, åtminstone i någon mån, får deltaga i jakten
efter de skadegörande djuren.

För min del kan jag i väsentliga hänseenden ansluta mig till den uppfattning
som härutinnan kommit till uttryck i björnutredningens förslag.
Fridlysningen av björn och lo torde sålunda tills vidare böra upphävas
under viss del av året huvudsakligen inom sådana delar av landet där
skador av björn och lo i någon mera betydande omfattning inträffat. I
samband med införandet av en sådan allmän jakttid bör den nu gällande
fria björnjakten å enskild mark upphävas inom de områden, där allmän
jakttid införes. Å kronomark skulle sålunda jakten få utövas, dels av fjälllapp
och skogslapp inom områden, där de äga rätt till jakt, dels ock eljest
i enlighet med särskilda tillstånd av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.
Beträffande Härjedalen och Dalarna synas däremot nu gällande
bestämmelser med rätt allenast till jakt efter björn å enskild mark tills vidare
alltjämt böra bibehållas. Så länge inga skador åsamkas av björnarna
i dessa landskap, torde någon erinran mot en sådan anordning ej heller
vara befogad.

Jag är icke beredd att helt tillstyrka ett genomförande av de jakttider
som björnutredningen närmast föreslagit. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att härutinnan årligen meddela de föreskrifter, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden, inträffade skador, uppgifter om djurstammarnas
storlek och föregående års avskjutning kunna anses lämpliga.
I fråga om björn har den föreslagna jakttiden under våren, då de under
året föddp ungarna ännu icke ha förmåga att reda sig om modern nedskjutes,
i flera yttranden ur djurskyddssynpunkt betraktats såsom mindre önsk -

Kanyl. Afaj:ts proposition nr i)3.

värd. Som skäl för en sådan jakttid kan dock angivas, att skadorna å renarnas
kalvningsland inträffa under denna tid. Enligt min uppfattning
bör dock björnen vara fridlyst under våren och den allmänna jakten begränsas
till en period under hösten, förslagsvis under tiden den 1 september—15
oktober.

För att tillgodose lapparnas intresse att skydda sina renhjordar från angrepp
av björnar särskilt under kalvningstiden anser jag en viss komplettering
erforderlig av de regler som gälla örn nödrätt. Enligt allmänna rättsgrundsatser
äger den, som anfalles av vilt djur, rätt att till sitt försvar döda
detta. Enahanda rätt lärer finnas, då tamdjur anfalles av vilt djur, i den
mån det är erforderligt för avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart
förestående angrepp. Om björn anfaller ren, äger den renvårdande lappen
alltså rätt att skjuta björnen, örn det sker till avvärjande av angreppet å
renen. Har björnen åter redan hunnit fullborda skadegörelsen, torde det
icke vara tillåtet att döda björnen, såvida icke grundad anledning finnes
att antaga, att han omedelbart ämnar slå ytterligare djur. Enligt jaktstadgan
11 § 2 mom. föreligger möjlighet att erhålla länsstyrelsens tillstånd
att även annorledes än i nödvärn döda eller fånga björn, som förorsakar
avsevärd skada å tamdjur. Uppenbart kunna förhållandena emellertid
vara sådana att djurägarens berättigade intressen icke bliva tillgodosedda
av nödrätten och möjligheten att erhålla tillstånd till dödande av
visst skadegörande djur. Jaktstadgan torde därför lämpligen böra kompletteras
med en regel av ungefärligen den innebörd, att renvårdande lapp
må döda björn, som angripit tamdjur, i omedelbart samband med sådan
skadegörelse under förutsättning likväl att han eljest äger rätt till jakt å
området. Örn björn dödat eller skadat ren, skulle den renvårdande lappen
alltså äga att omedelbart efter skadegörelsen förfölja och döda angriparen.

Även den av björnutredningen föreslagna jakttiden för lo synes mig vara
något för omfattande. Det torde jämväl i fråga örn lodjuret böra få ankomma
på Kungl. Majit att årligen bestämma jakttidens längd under hänsyntagande
till föreliggande särskilda förhållanden. Tills vidare synes den
allmänna jakttiden böra omfatta månaderna december och januari. Som
domänstyrelsen och svenska jägareförbundet föreslagit bör en allmän jakttid
för lo icke begränsas till vissa landskap utan utsträckas till landet i
dess helhet. Beträffande lodjur, som angripit tamdjur, torde enahanda regler
böra införas i jaktstadgan, som nyss föreslagits i fråga örn björn.

I likhet med björnutredningen anser jag, att jakt efter björn och lo under
allmän jakttid bör förbindas med rätt att behålla bytet. Enligt 18 § 1 mom.
lagen örn rätt till jakt tillfaller dödad eller fångad björn eller lo kronan,
oberoende av Vern jakträtten tillkommer, där ej Kungl. Majit annorledes
förordnar. Jag förutsätter, att Kungl. Majit med stöd av detta stadgande i
samband med beslut örn tillfälligt upphävande av fridlysningsbestämmel Dihang

till riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 03.

Kungl. Maj:ls proposition nr 93.

serna för björn oell lo i enlighet med vad jag i det föregående förordat,
äger meddela de bestämmelser om jaktbytet som må finnas erforderliga.
Någon jämkning i lydelsen av nyssnämnda lagrum, såsom björnutredningen
föreslagit, torde icke vara nödvändig.

Som björnutredningen förutsatt böra nu gällande bestämmelser om anmälningsskyldighet
för fällda djur alltjämt äga bestånd. Denna skyldighet
omfattar givetvis även djur som fällts i nödvärn. Särskilda kontrollföreskrifter
örn märkning av de fällda djurens skinn m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits av vetenskapsakademien och
svenska naturskyddsföreningen torde lämpligen böra utfärdas.

Därest den jakt efter björn och lo, som må komma att äga rum under
den förordade allmänna jakttiden, icke åstadkommer önskvärd minskning
i djurstammarna eller avskjutning av de skadegörande djuren, förutsätter
jag att Kungl. Maj:t meddelar tillstånd för vederbörande länsstyrelse att i
samråd med överjägmästaren anställa jakt efter lämpligt antal djur. Det
torde böra sörjas för att dylika licensjakter anordnas mera effektivt än
hittills.

Den av mig föreslagna anordningen för att begränsa björn- och lodjursstammarna
måste betraktas som tillfällig. Visar sig avskjutningen bliva
allt för omfattande, torde Kungl. Majit böra inskränka eller vid behov till
och med helt borttaga den allmänna jakttiden. Ä andra sidan kan utvecklingen
komma att motivera en utsträckt jakttid.

Beträffande nationalparkerna vill jag i likhet med vetenskapsakademien
och svenska naturskyddsföreningen understryka önskvärdheten av att dessa
parker lämnas i största möjliga utsträckning orörda även i vad avser där
befintliga stammar av björn och lo. Skulle med hänsyn till renskötselns intressen
en viss avskjutning av dessa djur jämväl inom nationalparkerna visa
sig nödvändig, förutsätter jag, att Kungl. Majit vid meddelande av tillstånd
till sådan avskjutning kommer att iakttaga stor återhållsamhet. Jag vill
framhålla, att den av mig i det föregående tillstyrkta rätten för renvårdande
lapp att under viss förutsättning även annorledes än i nödvärn döda björn
eller lo, som angripit tamdjur, icke bör gälla inom nationalparkerna.

Att på sätt lappfogdarna i Norrbottens län ifrågasatt nu upphäva fridlysningen
jämväl för örn kan jag icke förorda. Jag vill erinra, att något belägg
för att örnstammarna i dessa delar av landet äro stadda i tillväxt icke
förebragts.

Nu gällande bestämmelser örn ersättning för skador av björn, lo eller örn
torde, såsom björnutredningen föreslagit, tills vidare böra bibehållas oförändrade.

De av mig i det föregående förordade förslagen föranleda vissa författningsändringar,
som synas böra meddelas av Kungl. Majit i administrativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 35

väg. Riksdagen bör dock beredas tillfälle att giva sin mening till känna i
fråga om förslagen.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.
Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över de av mig här ovan
förordade förslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Siv Schiölcr.