Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Proposition 1939:92 - urtima)

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Nr 92.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om tjänsteplikt, m. m.; given Stockholms slott
den 1 december 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj.t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om tjänsteplikt; samt

2) lag örn utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr
245) örn medling i arbetstvister.

GUSTAF.

Albert Forslund.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 92.

2381 SSt

Kungl. Majus proposition nr 92.

Förslag’

till

Lag:

om tjänsteplikt.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att 2—7 kap. i denna lag eller ett eller flera av dem skola
äga tillämpning; dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Yarder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag
inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

2 §.

Förordnande jämlikt 9, 12, 13, 15 eller 16 § må meddelas för att tillgodose
behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmakten, dess utrustning eller
underhåll, befolkningens försörjning med livsmedel eller bränsle, samfärdseln
eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna. Sådant förordnande
må dock ej gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Förordnande, som i första stycket sägs, må avse viss näring eller verksamhet,
i dess helhet eller med visst undantag, eller ock närmare bestämt behov
av arbetskraft.

3 §•

Myndighet, som Konungen därtill förordnar, åligger att närmast under
Konungen för riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter. Sagda myndighet benämnes i denna
lag riksarbetsstyr elsen. •

Inom varje län åligger det av Konungen därtill förordnad myndighet, i
denna lag benämnd länsarbetsstyrelse, att under riksarbetsstyrelsens ledning
handhava tillämpningen av lagen och nyssnämnda föreskrifter.

Kristidsnämnd eller, örn sådan ej finnes, kommunalnämnd eller drätselkammare
åligger att inom sitt verksamhetsområde lämna förutnämnda myndigheter
biträde.

Kungl. Majus proposition nr 92.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas äger Konungen,
där det av särskilda skäl finnes påkallat, uppdraga åt annan myndighet att
beträffande visst arbetsområde utöva de befogenheter, som enligt denna lag
tillkomma riksarbetsstyrelsen eller länsarbetsstyrelse.

4 §•

I denna lag förstås

med tjänsteplikt sådan skyldighet, som ålägges genom förordnande enligt
12, 13, 15 eller 16 §,

med tjänstepliktberättigat företag sådant företag, som i den ordning denna
lag stadgar förklaras berättigat till tjänstepliktig arbetskraft, dock att, där
förordnande örn tjänsteplikt avser allenast viss för företaget erforderlig arbetskraft,
detsamma endast i avseende å sådan arbetskraft är att anse som tjänstepliktberättigat,
samt

med tjänstepliktberättigad arbetsgivare den som driver tjänstepliktberättigat
företag.

2 KAP.

Arbetsförmedling.

5 §•

I län, i fråga örn vilket Konungen därom förordnar, skall under tid, som
av Konungen bestämmes, arbetsförmedlingsanstalt, som finnes anordnad
enligt lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling, stå under ledning
av länsarbetsstyrelsen och utöver anstalten eljest åliggande uppgifter
fullgöra vad enligt denna lag ankommer på arbetsförmedlingsanstalt ävensom
i övrigt biträda länsarbetsstyrelsen. Därvid skall länsarbetsstyrelsen äga
besluta örn anstaltens organisation och verksamhet samt förfoga över dess
personal, lokaler och materiel, varvid dock styrelsen ej äger anställa ny personal
för längre tid än förordnandet avser jämte skälig uppsägningstid.

6 §•

Såvitt angår arbetsförmedlingsanstalts verksamhet under tid, då densamma
står under länsarbetsstyrelses ledning, skola 2, 7 och 9—12 §§ lagen
örn offentlig arbetsförmedling ävensom enligt 6 § samma lag antaget reglemente
icke äga tillämpning samt å verksamheten belöpande kostnader bestridas
av statsmedel.

I den mån åtgärd, som vidtagits för arbetsförmedlingsanstalt under tid,
då dess verksamhet letts av länsarbetsstyrelsen, finnes vara överflödig för
verksamheten, sedan länsarbetsstyrelsen frånträtt ledningen, skola för tiden
därefter av åtgärden föranledda kostnader ersättas av statsmedel. I övrigt
skall i anledning av vad i 5 § föreskrives ersättning icke utgå.

7 §•

Konungen äger i den omfattning, som prövas erforderlig, förordna örn
förbud för annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt att bedriva arbets -

Kungl. Majlis proposition nr 92.

förmedling samt örn inskränkning i rätten att utöva sådan verksamhet, vartill
tillstånd meddelats med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande, som nu sagts, må riksarbetsstyrelsen medgiva,
att annan arbetsförmedling än sådan, som bedrives av offentlig arbetsförmedlingsanstalt,
må tillsvidare och på villkor, som styrelsen föreskriver,
utövas i samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen.

3 KAP.

Arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser.

8 §•

Konungen äger i den omfattning, som prövas erforderlig, stadga förbud
för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av
offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång).

9 §.

1 mom. Konungen äger förordna, att visst behov av arbetskraft skall tillgodoses
före annat sådant (företrädesbestämmelse). Dylikt förordnande må
göras ovillkorligt eller med viss inskränkning.

Riksarbetsstyrelsen åligger att, i den mån förordnandet icke innehåller
bestämmelser därom, fastställa vilka företag, som jämlikt förordnandet skola
äga företräde, ävensom, där det linnes erforderligt, föreskriva, till vilket
antal varje sådant företags arbetsstyrka av olika slag må uppbringas med
tillämpning av förordnandet. Riksarbetsstyrelsen må bemyndiga länsarbetsstyrelse
att i enlighet med riksarbetsstyrelsens anvisningar meddela beslut,
som nu sagts.

2 mom. I den män företrädesbestämmelse gäller, må, så länge i viss, av
Konungen föreskriven ordning är tillkännagivet, att det företrädesberättigade
behovet av arbetskraft icke är fyllt, arbetsförmedlingsanstalt beträffande därför
lämpad arbetstagare ej lämna anvisning eller medgivande att taga annat
arbete.

3 mom. Länsarbetsstyrelse må, på särskilda skäl, medgiva undantag från
företrädesbestämmelses tillämpning.

10 §.

Har avtal örn anställning träffats i strid mot förbud, som i 8 § sägs, och
kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande företrädesbestämmelser,
vare arbetstagaren skyldig att efter föreläggande av länsarbetsstyrelsen
frånträda anställningen.

11 §•

Yad i detta kapitel stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

Kungl. Majus proposition nr 92.

c) där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make är den andra
partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller dess avkom -ling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.

4 IvAP.

T vångsfö slängning.

12 §.

I den män Konungen därom förordnar åligger det arbetstagare såsom
tjänsteplikt att ej lämna sin anställning utan särskilt medgivande därtill
eller eljest nedlägga arbetet (tvång sförlängning).

Sådan skyldighet må icke åläggas den som före kalenderårets början
fyllt sjuttio år.

5 KAP.

Tjänsteplikt för pensionstagare.

13 §.

I den mån Konungen därom förordnar vare den som på grund av statstjänst
åtnjuter ålderspension skyldig att, såvitt hans hälsotillstånd och arbetsförmåga
det medgiva, efter myndighets anvisning antaga och utföra sådant
arbete, som han i ifrågavarande tjänst senast utfört, eller arbete av
därmed jämförligt slag (tjänsteplikt för pensionstagare).

Sådan skyldighet må icke åläggas den som före kalenderårets början fyllt
sjuttio år.

Där fullgörande av skyldighet, som nu sagts, skulle för den tjänstepliktige
medföra betydlig förlust eller olägenhet eller eljest synnerliga skäl föreligga,
må länsarbetsstyrelse medgiva befrielse därifrån tills vidare.

14 §.

I den omfattning Konungen föreskriver skall för den som på grund av
annan tjänst än statstjänst åtnjuter pension vad i 13 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

6 KAP.

Tjänsteplikt för ungdom.

15 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med det
kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder
han fyller nitton år, att efter myndighets anvisning antaga och utföra
arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt för
ungdom).

Tjänsteplikt för ungdom skall, där det lämpligen kan ske, tagas i anspråk
samtidigt beträffande alla inom viss del av riket bosatta personer i samma
ålder och av samma kön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Där tjänsteplikt^ anhörig är huvudsakligen beroende av hans arbete för
sin försörjning eller eljest synnerliga skäl föreligga, må länsarbetsstyrelse
medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt, varom nu är
fråga.

7 KAP.

Allmän tjänsteplikt.

16 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med det
kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder
han fyller sjuttio år, att efter myndighets anvisning antaga och utföra
arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

Förordnande härom må inskränkas att avse endast vissa grupper av personer,
bestämda med avseende å ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort,
yrkeskunnighet eller annan omständighet.

Örn synnerliga skäl därtill föreligga, må länsarbetsstyrelse medgiva befrielse
tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt, varom nu är fråga.

8 KAP.

Vissa föi- olika slag av tjänsteplikt gemensamma bestämmelser.

17 §.

Tjänsteplikt må, med ovan för olika fall stadgade begränsningar, åläggas
envar, som är bosatt eller eljest stadigvarande vistas i riket, i den mån ej
Konungen beträffande medborgare i viss stat eller personer utan medborgarskap
annorlunda förordnar.

18 §.

Den som är anställd hos staten må endast i den omfattning Konungen
föreskriver tagas i anspråk för annan tjänsteplikt än tvångsförlängning.

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den
som fullgör luftskyddstjänst, i den mån han tages i anspråk därför.

I övrigt äger riksarbetsstyrelsen beträffande person, som är anställd hos
landsting, vägdistrikt eller annan kommun, hushållningssällskap eller tjänstepliktberättigat
företag, eller annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål,
som i 2 § sägs, i särskilt fall eller allmänt föreskriva, i vad mån sådan
person skall vara undantagen från tjänsteplikt.

19 §.

Då Konungen förordnat örn tjänsteplikt, åligger det riksarbetsstyrelsen
att, i den mån förordnandet icke innehåller bestämmelser därom, fastställa
vilka företag, som jämlikt förordnandet äro tjänstepliktberättigade, ävensom,
där förordnandet avser tjänsteplikt för pensionstagare eller allmän tjänsteplikt,
föreskriva, till vilket antal varje sådant företags arbetsstyrka av olika
slag må uppbringas med tillämpning av förordnandet. Där det finnes lämp -

Kungl. Majus proposition nr 92.

ligt, må även viel förordnande örn tjänsteplikt för ungdom föreskrift givas
i sistnämnda hänseende.

Kiksarbetsstyrelsen må bemyndiga länsarbetsstyrelse att i enlighet med
riksarbetsstyrelsens anvisningar meddela beslut, som nyss sagts.

20 §.

I den mån behov av arbetskraft, som avses i förordnande örn tjänsteplikt
av annat slag än tvångsförlängning, icke kan fyllas på annat sätt, skall efter
framställning från tjänstepliktberättigad arbetsgivare länsarbetsstyrelsen uttaga
tjänstepliktiga och anvisa dem att taga arbete hos arbetsgivaren.

21 §.

1 mom. Före uttagning till tjänsteplikt bör i den omfattning förhållandena
medgiva tillfälle beredas tjänstepliktiga, som därvid kunna komma
i fråga, att frivilligt anmäla sig till uttagning.

2 mom. Uttagning till tjänsteplikt skall ske så, att de i 2 § angivna ändamålen
därigenom icke motverkas.

Där icke bestämmelsen i 15 § andra stycket till annat föranleder, skola
länsvis eller, efter riksarbetsstyrelsens föreskrift, för flera län gemensamt
de tjänstepliktiga uttagas i följande ordning:

a) de som frivilligt anmäla sig till uttagning;

b) de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen icke komma
att vidkännas minskning i arbetsinkomst;

c) övriga tjänstepliktiga.

I övrigt skall vid uttagningen skälig hänsyn tagas å ena sidan till det
allmännas intresse av att till arbetet uttagas de därför bäst lämpade ävensom
till den tjänstepliktberättigade arbetsgivarens i sådant hänseende framställda
önskemål och å andra sidan till den tjänstepliktiges dittillsvarande
arbetsgivares olägenhet av åtgärden och den tjänstepliktiges olägenhet av
en förändring av arbetsförhållanden eller bostadsort ävensom till den tjänstepliktiges
val mellan olika ifrågakommande arbeten och arbetsplatser. Av
hänsyn, som nu sagts, må även undantag ske från den i andra stycket föreskrivna
ordningen.

22 §.

Örn tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare skall,
där ej i denna lag annat föreskrives, gälla vad som enligt lag, avtal eller
sedvänja gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande slag.

23 §.

Konungen äger förordna örn tillsyn över arbetsplatser, där tjänsteplikt
fullgöres. A sådan tillsyn skall vad i 29 samt 47—50 §§ lagen örn arbetarskydd
stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att vad där sägs örn yrkesinspektionens
chefsmyndighet skall avse länsarbetsstyrelsen.

24 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren
eller länsarbetsstyrelsen frånträda sin anställning och ej heller eljest nedlägga
arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Mot den tjänstepliktiges vilja må sådan anställning upphöra endast nied
länsarbetsstyrelsens medgivande. Styrelsen äger därvid föreskriva senare
tidpunkt för anställningens upphörande än som må föranledas av arbetstagaren
tillkommande uppsägningstid.

Där i anställning, som här avses, arbetsgivaren inställer arbetet helt eller
delvis eller eljest underlåter att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk
utan att anställningen upphör, äger, i den mån länsarbetsstyrelsen ej annat
föreskriver, den tjänsteplikt^ likväl rätt till lön och andra förmåner efter
vad som utgick, innan åtgärden vidtogs.

Fråga örn upphörande av tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare må ej prövas av domstol.

9 KAP.

Bestämmande i vissa fall av anställningsvillkor vid tjänsteplikt.

25 §._

Villkoren för tjänstepliktigs anställning hos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare skola, i den mån för statstjänst eljest gällande föreskrifter
icke äro tillämpliga, fastställas av Konungen. Därvid böra, såvitt
särskilda förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak följas bestämmelser,
som eljest gälla för statlig tjänst av sådant slag.

26 §.

Vid förordnande om tjänsteplikt för ungdom äger Konungen, om särskilda
skäl därtill äro, beträffande alla med förordnandet avsedda tjänstepliktiga
fastställa likformiga villkor för deras anställning hos tjänstepliktberättigade
arbetsgivare.

27 §.

I andra fall än i 25 och 26 §§ sägs skola villkoren för tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare, i den mån desamma icke
regleras genom kollektivavtal, som är bindande för båda i fråga örn sådan
anställning, eller genom avtal därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige,
bestämmas på sätt nedan sägs. Därvid böra, i den mån särskilda
förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak följas villkor, som i betydande
utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller eljest inom näringen.

För tid, då anställningsvillkoren icke regleras genom avtal, som nyss sagts,
och intill dess beslut enligt nedan givna bestämmelser meddelats parterna,
äger arbetsgivaren bestämma villkoren, dock att, örn beslutet innebär större
förmåner för den tjänstepliktige, arbetsgivaren vare skyldig att i efterhand
utgiva vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall örn beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

28 §.

För handläggning av frågor, som omförmälas i 27 §, (lönefrågor vid tjänsteplikt)
skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt eller, örn Konungen därom förordnar,
särskilda sådana nämnder för olika arbetsområden eller delar av riket.

Kungl. Majds proposition nr 92.

I sådan nämnd skola finnas ordförande samt ledamöter oell suppleanter
till det antal, som Konungen med hänsyn till nämndens uppgifter oell nedan
givna bestämmelser örn dess sammansättning finner erforderligt. De utses
av Konungen. Av ledamöterna liksom av suppleanterna skola en eller flera
(arbetsgivarrepresentanter) utses bland personer, föreslagna av organisationer,
som företräda arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde, samt en
eller flera (arbetstagarrepresentanter) bland personer, föreslagna av organisationer,
som företräda olika grupper av arbetstagare inom området.

I lönenämnds handläggning av lönefråga vid tjänsteplikt skola, i den ordning
Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne,
deltaga sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter
och två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd
därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant
och en arbetstagarrepresentant.

Ordföranden åge utslagsröst.

29 §.

Lönefråga vid tjänsteplikt prövas av lönenämnd på framställning av part.

Innan lönenämnd beslutar i sådan fråga, skall tillfälle beredas parterna
att utföra sin talan.

30 §.

För att följa lönenämnds verksamhet förordnas av Konungen Jcronoombud
jämte ersättare.

Kronoombud skall underrättas örn anhängig lönefråga vid tjänsteplikt och
äger deltaga i lönenämnds förhandlingar.

31 §.

Kronoombudet äger föreskriva, att lönenämnds beslut i lönefråga vid
tjänsteplikt skall underställas Konungen, som därefter beslutar i ärendet.

Lönenämnds beslut i sådan fråga må ej utfärdas, innan kronoombudet
förklarat, huruvida underställning därav skall ske.

32 §.

Lönefråga vid tjänsteplikt må handläggas med förening av arbetsgivare
eller av arbetstagare som part.

I sådant fall vare, i den mån anställningsvillkoren icke regleras genom
avtal, som i 27 § sägs, lönenämndens eller Konungens beslirt vad beträffar
yrkesgrupper och område, som avses däri, bindande för envar, som vid tiden
för beslutet var medlem i föreningen eller senare inträtt som sådan.

Yad nu sagts örn förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall ock gälla
förening eller förbund av flera sådana föreningar. Därvid skall vad som
stadgas örn medlem i förening gälla medlem i ansluten förening.

33 §.

Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut i lönefråga vid tjänsteplikt
skall i fall, som avses i 32 §, handläggas av arbetsdomstolen, såvitt ej annat
följer av vad i 24 § sista stycket stadgas.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

10 KAP.

Särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

34 §.

Där någon på grand av tjänsteplikt tiar att tillträda anställning på ort,
belägen mer än tio kilometer från den ort, där den tjänstepliktige bor eller
eljest stadigvarande eller för fullgörande av tjänsteplikt vistas, skall i den ordning
Konungen föreskriver genom myndighets försorg beredas honom fri
resa från den senare orten till den förra samt, där restiden överstiger sex
timmar, uppehälle därunder.

35 §.

Pinnes sannolikt, att tjänstepliktig för fullgörande av tjänsteplikt varaktigt
kommer att uppehålla sig å viss ort utom sin hemort, må länsarbetsstyrelsen,
i den mån det prövas skäligt, bevilja ersättning av statsmedel för kostnad
törj flyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag till förstnämnda ort
(flyttningsersättning till tjänstepliktig).

Sådan ersättning beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen.

36 §.

Till tjänstepliktig, för vilken fullgörande av tjänsteplikt medför, att
hans arbetsinkomst minskas eller att han och hans familj komma att bo
på skilda orter, må i den utsträckning nedan stadgas utgå bidrag av statsmedel
(utjämningsbidrag till tjänstepliktig).

Ersättning för minskning i arbetsinkomst må utgå med högst det belopp,
varmed den tjänstepliktiges arbetsinkomst under tjänstepliktens fullgörande
beräknas understiga vad han må antagas hava kunnat förtjäna under samma
tid i det yrke, som han närmast före uttagningen till tjänsteplikt utövade.

Oavsett örn bidrag utgår enligt andra stycket, må under tid, då fullgörande
av allmän tjänsteplikt medför, att den tjänstepliktige och hans familj
bo på skilda orter, utjämningsbidrag utgå med högst det belopp, varmed
levnadskostnaderna för den tjänstepliktige och familjen kunna beräknas hava
ökats till följd därav; dock att, örn den tjänstepliktiges arbetsinkomst enligt
beräkningsgrunder, som angivits i andra stycket, ökats genom tjänstepliktens
fullgörande, utjämningsbidrag må utgå allenast i den mån ökningen av levnadskostnaderna
överstiger arbetsinkomstens ökning.

Utjämningsbidrag beviljas av länsarbetsstyrelsen.

Konungen meddelar närmare föreskrifter dels hura inkomstminskning
eller levnadskostnadsökning, som i denna paragraf avses, skall beräknas, dels
ock i vad mån utjämningsbidrag må utgå för sålunda beräknade belopp
eller del därav.

37 §.

Har tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare
upphört och tages ej den tjänstepliktige genast åter i anspråk för tjänsteplikt,
skall vad i 34 § stadgas äga tillämpning för återresa till hemorten.

Kungl. Majus proposition nr 92,

Har ersättning enligt 35 § utgått eller kunnat utgå, och finnes det sannolikt,
att den tjänstepliktige icke inom den närmaste tiden tages i anspråk
för tjänsteplikt på annan ort, skall vad i sistnämnda paragraf stadgas äga
tillämpning för återflyttning till hemorten.

38 §.

Tjänstepliktig, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,
äger av statsmedel utfå ogulden kontant lön jämte beräknade värdet
efter ortens pris av uteblivna naturaförmåner (löneersättning till tjänstepliktig).

Ar det ostridigt eller eljest uppenbart, att fordringen tillkommer den
tjänstepliktige, skall ersättning utgå genast. I annat fall skall ersättningutgå,
sedan det slutligen avgjorts, att fordringen tillkommer den tjänstepliktige,
och det visats, att densamma icke kan uttagas hos arbetsgivaren.

Ersättning må, där ej skäl till undantag äro, icke utgå för lönefordran,
som förfallit till betalning mer än tre månader, innan ansökan örn ersättning
göres. Ersättning utbetalas i den ordning Konungen föreskriver mot
fordringens överlåtelse å statsverket.

39 §.

Med familj avses i detta kapitel make eller anhörig, som sammanbor med
den tjänstepliktige och för försörjning eller vård är huvudsakligen beroende
av denne.

11 KAP.

Allmänna bestämmelser.

40 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna upplysning
örn förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag, dels
ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig, att
lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter anmaning
personligen inställa sig å plats inom den ort, där han vistas.

41 §.

Här arbetstagare genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra
åtaget arbete eller efter föreläggande enligt 10 § frånträder anställning,
må det icke åberopas mot arbetstagaren som grund för skadestånd eller
eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av
tjänsteplikt skilja den tjänstepliktige från anställning ävensom angående rätt
för den tjänstepliktige att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna skall gälla vad som i sådant
hänseende stadgas med avseende å värnpliktstjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

42 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare, skall, i den mån ej mellan dem annat överenskommes,
så anses, som hade fortsatt anställning avtalats mellan dem. Härför
skola tillämpas de villkor, som gällde för anställningen vid tjänstepliktens
upphörande, med de undantag, som nedan i denna paragraf stadgas.

Örn anställningen uppsäges i anslutning till tjänstepliktens upphörande,
skall angående uppsägningstid tillämpas följande. Där enligt anställningsvillkoren
någondera parten åtnjuter uppsägningstid, icke understigande en
vecka och icke överstigande fyra veckor, skall detta gälla. Längre uppsägningstid
än nu sagts må icke åberopas, i den mån den omfattar mer än fyra
veckor. Part, som enligt samma villkor icke åtnjuter uppsägningstid eller
kortare sådan än en vecka, äger likväl fordra en veckas uppsägningstid.

Har före tjänstepliktens upphörande slutdag för anställningen avtalats
eller blivit bestämd av länsarbetsstyrelsen, må anställningen uppsägas till
tidigare dag men dess fortsättande efter nämnda dag icke kunna påfordras.

På särskilda skäl må länsarbetsstyrelsen föreskriva annan slutdag för anställningen
än som följer av vad i andra och tredje styckena stadgas.

Beträffande sådan fortsatt anställning, som här avses, skall, sedan uppsägning
skett i anslutning till tjänstepliktens upphörande, intill anställningens
slut vad i 24 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Med avseende å tiden från tjänstepliktens upphörande till anställningens
slut samt resa och flyttning från arbetsplatsen må, i den mån det finnes
skäligt, arbetstagaren åtnjuta förmåner, motsvarande vad som utgår till
tjänstepliktig enligt 36—38 §§.

43 §.

Behörig länsarbetsstyrelse vare i fall, som avses i nedannämnda paragrafer,
styrelsen i det län, inom vilket nedan för varje fall angiven plats är
belägen, nämligen:

a) beträffande 9 § 1 mom. och 19 § platsen för det företrädes- eller tjänstepliktberättigade
företaget;

b) beträffande 9 § 3 mom. platsen för fullgörande av den anställning, för
vilken undantag ifrågasättes;

c) beträffande 10 § platsen för fullgörande av den anställning, som föreläggandet
gäller;

d) beträffande 13, 15, 16 eller 20 § den plats, där den tjänstepliktige är
bosatt eller eljest stadigvarande vistas;

e) beträffande 23, 24, 35—-37 och 42 §§ platsen för tjänstepliktens fullgörande.

Vad ovan sagts avser den huvudsakliga vistelseorten eller arbetsplatsen.
Ar vistelsen eller arbetet ej huvudsakligen förlagt till visst län, skall riksarbetsstyrelsen
för sådant fall utöva befogenheter, som tillkomma länsarbetsstyrelse.

Kungl. Majus proposition nr 92. 13

I fall, som avses i 3 § sista stycket, skall i här ifrågavarande hänseende
gälla vad Konungen därom förordnar.

44 §.

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader straffes:

a) den som med vetskap örn föreskrift enligt 7 eller 8 § bryter däremot;

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt

10 §; _

c) tjänstepliktig, som icke inom -förelagd tid efterkommer behörig myndighets
anvisning att taga arbete hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare;

d) tjänstepliktig, som eljest olovligen utebliver från arbetet eller nedlägger
detsamma eller ock på sådant sätt åsidosätter sina förpliktelser mot
arbetsgivaren eller förgår sig mot denne eller annan, att förhållandet är
ägnat att försvåra tjänstepliktens genomförande;

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 40 §, eller vid fullgörande därav lämnar medvetet
oriktig uppgift.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

45 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsstyrelse erhålla
handräckning av polismyndighet.

46 §.

Över länsarbetsstyrelses beslut må klagan föras hos riksarbetsstyrelsen.

Över riksarbetsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement.

Klagan föres genom besvär inom trettio dagar efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning örn sättet för fullföljd
av talan mot detsamma.

Beslut av länsarbetsstyrelse eller riksarbetsstyrelsen gånge i verkställighet
utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av den
myndighet, hos vilken klagan föres.

47 §.

Över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

48 §.

De närmare föreskrifter, som utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Aven efter det lagen i övrigt
upphört att gälla, skola 3, 27—39, 41—44 och 46—48 §§ däld gälla i tillämpliga
delar samt 47—50 §§ lagen örn arbetarskydd äga motsvarande tillämpning
å den som tagit befattning med tillsyn enligt 23 § denna lag.

Genom denna lag upphäves lagen örn tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Förslag

till

Lag

om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920
(nr 24:5) om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att under tid, då 4 eller 7 kap. lagen örn tjänsteplikt
äger giltighet, i fråga örn arbetsområde, som avses i 2 § samma lag,
lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister skall äga vidgad tillämpning
därutinnan,

att 3 § sistnämnda lag skall vara tillämplig utan hinder av att lönenämnd
enligt lagen örn tjänsteplikt är upprättad samt

att förlikningsmans ingripande enligt första stycket av nyssnämnda paragraf
bör ske i arbetstvist av större betydenhet, oaktat densamma icke medfört
eller synes hota att medföra arbetsinställelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott
den 10 november 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, fråga rörande tillskapandet
av en lag om arbetskraftens användning under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden samt anför:

Inledning.

I en den 21 september 1938 dagtecknad, inom rikskommissionens för ekonomisk
försvarsberedskap kansli upprättad promemoria lämnades redogörelse
för vissa inom nämnda kansli förberedda författningsutkast och andra
handlingar ävensom vissa gällande författningsbestämmelser, vilka vid kristillfälle
påkallade åtgärder av Kungl. Maj:t. Yid promemorian funnos fogade,
bland annat, utkast till lag örn tjänsteplikt m. m. samt i samband därmed
stående utkast till lag örn undantag från gällande bestämmelser angående
arbetarskydd m. m. och lag angående tjänstepliktigs deltagande i val ävensom
utkast till vissa tillämpningsförfattningar, nämligen förordning örn fullgörande
av tjänsteplikt och förordning med särskilda bestämmelser örn
arbetsförmedling, allt jämte motivering.

Samtidigt med nyss omförmälda handlingar överlämnades från rikskommissionens
kansli ett av förutvarande ledamoten av kommissionen häradshövdingen
K. Dahlberg utarbetat preliminärt utkast till lag örn tjänsteplikt
lii. m. jämte därtill hörande promemoria.

I det följande ämnar jag föreslå, att för riksdagen måtte framläggas till
antagande förslag till författningsbestämmelser, vilka skola möjliggöra en
reglering i vissa hänseenden av arbetskraftens användning under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Jag anhåller nu att till en
början få i korthet redogöra för huru laglig reglering av arbetsmarknaden
vidtogs i vissa av de krigförande länderna under 1914—1918 års världskrig
samt för vissa åtgärder i samma hänseende i åtskilliga länder under de
senaste åren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Tjänstepliktslagstiftning under 1914—1918 års världskrig.

Inledning.

Yid utbrottet av 1914—1918 års krig voro i de krigförande länderna högst
obetydliga förberedelser, flerstädes icke några alls, vidtagna för att för krigsmaterielindustrin
och folkförsörjningen på ett ändamålsenligt sätt taga i
anspråk den civila arbetskraft, som blev kvar i hemorten efter mobiliseringen.
Omedelbart uppstod en omfattande arbetslöshet, beroende på den
stockning i det ekonomiska livet, som uppkom till följd av krigspaniken
samt avbrytandet av bestående förbindelser. Dessutom bidrogo till arbetslösheten
i hög grad de häftiga rubbningar i den bestående arbetsorganisationen,
som uppstodo på grund av de vid mobiliseringen skedda omläggningarna
i kommunikationsförhållandena samt därigenom att en avsevärd
del av företagens arbetsstyrka plötsligt måste lämna sina platser. Arbetslösheten
inskränkte sig dock i allmänhet till industrin. Yid jordbruket, där
arbetet måste i stort sett fortgå i samma omfattning som i fred, uppstod i
stället brist på arbetskraft.

Det stora tomrum, som de mobiliserade männen efterlämnade inom alla
näringsgrenar, utfylldes emellertid så småningom av de arbetslösa. Därmed
inträdde ett nytt jämviktsläge, som dock i mån av mobiliseringens alltmer
vidgade omfattning och näringslivets efter hand tilltagande aktivitet i stigande
grad stördes av en alltmer framträdande brist på arbetskraft. Sålunda
växte alltjämt behovet av arbetskraft för krigsmaterielindustrin, samtidigt
som inkallelserna till krigstjänst grepo allt djupare in i de hittills orörda
reserverna. Härav blev jordbruket särskilt lidande, emedan det av samma
orsaker som under fred ej kunde hålla jämna steg med industrin i konkurrensen
örn arbetskraften.

Ett av de viktigaste problemen blev att tillvarataga alla tänkbara reserver
av arbetskraft samt att inleda arbetskraft av alla åldrar på de för krigföringen
och folkförsörjningen mest angelägna verksamhetsområdena. I största
skala måste personal uppbådas ■— även kvinnor, minderåriga och åldringar —
för att träda i de krigstjänstpliktiga männens ställe och för att fylla de
starkt stegrade behoven av arbetskraft vid företag, som gagnade krigföringen.

Mer än annat belysande för vilka svårigheter den tilltagande bristen på
arbetskraft beredde de krigförande äro de inskränkningar i författningsgaranterade
eller hävdvunna personliga fri- och rättigheter, vartill man flerstädes
såg sig tvingad, till en början genom bestämmelser örn arbetarnas
bundenhet vid arbetsstället men längre fram genom formligen lagstadgad
arbetsplikt.

Detalj upp g ifter.

Under första hälften av kriget förefanns i TysTcland arbetsplikt endast för
s. k. »reklamerade», d. v. s. värnpliktiga, som erhållit uppskov med inställelse
till krigstjänstgöring eller för visst civilt arbete permitterats från

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. 288i S9 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

militärtjänsten. Antalet »reklamerade» steg oerhört oall lär t. ex. på nyåret
1917 ha uppgått till minst IV4 miljon.

Sommaren och hösten 1916 hade sådan brist å arbetskraft uppstått på
landsbygden, att arbetsplikt för ortsbefolkningen under skördetiden på vissa
håll föreskrevs. Tidigare hade man i Bayern upphävt rätten att byta plats
för fast anställda manliga och kvinnliga tjänare inom jordbruket. Aven de
tyska industriarbetarnas rörelsefrihet minskades genom införandet av en
viss prövning av avllyttningar från företag inom krigsmaterielindustrierna.

Då svårigheterna att bemästra arbetsmarknadsregleringen blevo allt större
på grund av den tilltagande bristen på arbetskraft, antogs i början av december
1916 en »lag örn fosterländsk hjälptjänst», som stadgade allmän
tjänsteplikt för alla tyska män mellan 17 och 60 år, vilka icke voro inkallade
till krigs tjänstgöring. Tjänsteplikten blev i lagen begränsad till
män, enär vid tidpunkten för dennas antagande ännu ett överskott av kvinnlig
arbetskraft förefanns på arbetsmarknaden. Snart inträdde emellertid en
förändring i detta avseende. Luckorna efter den genom tjänsteplikt ianspråktagna
manliga arbetskraften fylldes genast av kvinnlig arbetskraft, som
därigenom i viss mån drogs bort från de för krigshushållningen viktigare
arbetsområdena. En växande ström av kvinnliga arbetssökande sökte sig
även från landsbygden väg till städernas ammunitionsfabriker. Det blev
därför nödvändigt att tvångsvis reglera även den kvinnliga arbetsmarknaden.
Man inskränkte sig emellertid i detta hänseende till att på administrativ
väg utfärda bestämmelser, varigenom dels alla män och kvinnor, som voro
sysselsatta inom jord- och skogsbruket, förbjödos att utan särskilt tillstånd
lämna sin sysselsättning, dels varje man och kvinna förpliktades att mot i
orten gällande lön under vissa förhållanden ställa sin arbetskraft till förfogande
för jordbruks- och skogsarbete.

I Osterrike-Ungern kunde enligt en lag av 1912 angående vissa prestationer
vid krig manliga civilpersoner, som ej fyllt 50 år, med vissa undantag
avkrävas o personliga tjänstbarheter för krigsändamål, dock endast bakom
fronten. År 1916 höjdes åldersgränsen till 55 år.

I Frankrike hade enligt 1877 års rekvisitionslag personalen vid företag,
som rekvirerats för krigsmaktens försörjning, en viss skyldighet att kvarbliva
i sitt arbete. Värnpliktiga, som befriats från krigstjänst, voro ävenledes
underkastade viss arbetsplikt därigenom att de genom den militära
rekvisitionsrätten kunde tagas i anspråk för arbete vid sådant företag.

Denna rekvisionsrätt utsträcktes under kriget till att i stort sett omfatta
alla män mellan 16 och 60 år, vilka ej inkallats till krigstjänst. Dessutom
hade man redan på ett tidigt stadium under kriget måst ålägga den civila
befolkningen på landsbygden och i mindre städer ett visst arbetstvång i
syfte att i bråda tider skaffa arbetskraft till jordbruket.

I England sökte man till en början på frivillighetens väg genom omfattande
propaganda tillförsäkra krigsindustrin erforderlig arbetskraft. Man
inrättade även efter överenskommelse mellan staten och arbetarorganisationerna
en »frivillig hjälptjänst», avsedd särskilt för yrkesskickliga arbetares
utnyttjande. Personer, som anmälde sig till sådan hjälptjänst, voro underkastade
tvånget att kunna överföras såväl från en arbetsplats till en annan
som från ett arbetsområde till ett annat.

Efter införandet år 1916 av allmän värnplikt gled man emellertid över till
en mera tvångsmässig reglering av arbetsmarknaden, bland annat genom det
sätt, på vilket ammunitionslagens föreskrifter tillämpades; rätten för an -

Kungl. Majus proposition nr 92.

ställda att byta plats inskränktes och förbud stadgades i vissa fall mot utnyttjande
av manlig arbetskraft i åldern mellan 18 och 60 år inom näringsgrenar
av mindre vikt för krigsförsörjningen. Tvångsåtgärdena på arbetsmarknaden
kommo i verkligheten att innebära allmän arbetsplikt, ehuru
någon sådan aldrig blev i lag stadgad.

I Italien utfärdades i augusti 1915 en förordning angående industrins
mobilisering vid krig. I denna förordning stadgades bland annat, att all
personal vid privata företag, som rekvirerats för produktion av krigsmateriel,
skulle vara underkastad militär jurisdiktion samt att sådan personal icke
finge entledigas eller förflyttas till annat företag annat än efter särskilt
tillstånd.

Viss i utlandet gällande lagstiftning om tjänsteplikt.

På grund av erfarenheterna från 1914—1918 års världskrig är numera allmän
tjänsteplikt under krig i en eller annan form lagstadgad i åtskilliga
länder. Då lagstiftningen på detta område är underkastad ofta förekommande
ändringar, kan följande redogörelse icke göra anspråk på att vara
till alla delar överensstämmande med vad för ögonblicket faktiskt gäller.

I Tyskland tillkom den 22 juni 1938 en förordning för säkerställande av
behovet av arbetskraft för uppgifter av särskild statspolitisk betydelse.
Under förordningens bestämmelser falla samtliga tyska medborgare, såväl
män som kvinnor, oavsett yrke eller ålder. Skyldighet föreligger att på
anvisad arbetsplats för en begränsad tid utföra arbete eller undergå yrkesutbildning.
Föreskrift meddelas, att den, som inkallas till fullgörande av
tjänsteplikt, i ekonomiskt hänseende icke skall få det sämre ställt än han
hade det i det arbete, varmed han vore sysselsatt.

I Danzig utfärdades den 1 juli 1939 ett dekret angående betryggande av
erforderlig arbetskraft för utförande av speciellt betydelsefulla statliga arbetsuppgifter.

Genom en lag av år 1925 angående nationens organisation i krig infördes
i Italien skyldighet för alla män och kvinnor att medverka vid »det moraliska
och materiella försvaret» av nationen.

Lagen har 1931 kompletterats med en lag angående »krigsdisciplin».
Enligt denna föreligger arbetsplikt för personal i åldern mellan 16 och 70
år vid offentliga och enskilda anstalter och inrättningar, vid vilka »civil
mobilisering» anbefallts. Emellertid kunna med vissa undantag även alla
andra personer i sagda åldrar tagas i anspråk för arbete vid dylika anstalter
och inrättningar. Beträffande den civila medverkan i övrigt vid nationens
försvar finnas inga åldersgränser fastställda.

Samtliga statliga företag, som tillverka krigsmateriel, liksom alla »mobiliserade»
enskilda företag bliva i disciplinärt hänseende underställda övervakning
av militära myndigheter. För vid nämnda företag sysselsatt personal
kunna krigslagarna vid behov tillämpas.

En lag örn nationens allmänna organisation i krigstid antogs år 1938 i
Frankrike, Begeringen äger att i vissa angivna fall rekvirera alla krigstjänstskyldiga
män, som icke tagas i anspråk av de militära myndigheterna.
De rekvirerade fördelas efter det yrke eller arbete de bedriva eller lämpa
sig för. Vidare medgives en kollektiv rekvisition av all personal oberoende

Kungl. Majus proposition nr 92.

av kön vid företag, som äro nödvändiga för tillgodoseende av landets behov.
Om så erfordras, kunna även pensionärer inkallas, dock endast örn högst
5 år förflutit, sedan de lämnade sitt aktiva arbete.

Personal, som rekvirerats, har icke rätt till annan ersättning än traktamente
eiler lön. Traktamentena bestämmas av den rekvirerande myndigheten.
Lönerna motsvara de på arbetsmarknaden gällande. Pör den rekvirerade
personalens arbete gäller den allmänna arbetslagstiftningen med de
ändringar, särskilt ifråga örn arbetstiden, som omständigheterna kunna påfordra.

Pör inregistrering och kontroll är varje manlig medborgare över 18 år
skyldig att lämna uppgifter örn yrke m. m. vid de vart femte år återkommande
allmänna folkräkningarna. Med ledning av dessa uppgifter uppgöres redan i
fredstid en fördelning av disponibel manlig arbetskraft, avsedd att gälla vid
mobilisering. De som äro avsedda att rekvireras vid mobilisering kunna
redan i fredstid erhålla meddelande härom.

I Polen vidtogos nästan samtidigt med upprättandet av den polska staten
särskilda åtgärder för den ekonomiskaokrigsberedskapen. Vissa lagar därom
hava sålunda gällt ända sedan år 1919. Ar 1934 utfärdades två presidentförordningar
rörande förfoganderätt och arbetsplikt under krig. Förutom bestämmelser
med giltighet under krigstid innehålla de båda förordningarna föreskrifter
om erforderliga fredsförberedelser för den ekonomiska försvarsberedskapen,
särskilt beträffande industrin och jordbruket.

Förordningen örn arbetsplikt stadgar med vissa undantag skyldighet för
alla manliga och kvinnliga medborgare från och med 18 till och med 60
års ålder att vid krigsutbrott eller mobilisering mot ersättning utföra arbete
för statens räkning. Arbetet kan vara såväl kroppsligt som andligt
samt fullgöras icke blott vid statliga eller kommunala inrättningar utan
även vid enskilda anstalter, organisationer, företag och jordbruk, vilka äro
av betydelse för statens försvar.

Förordningen innehåller icke några särskilda bestämmelser rörande de
till arbete uttagnas arbetsförhållanden, icke ens för sådant fall, då de uttagna
arbeta hos enskild arbetsgivare. Dock framgår det av förordningen,
att den till arbete uttagne är bunden vid sin arbetsplats och icke äger rätt
att utan tillstånd byta sådan. Den uttagne bör örn möjligt få utföra arbete
motsvarande sin vanliga sysselsättning men kan i särskilda fall även åläggas
annat arbete.

Nyssnämnda två presidentförordningar av år 1934 föregingos av en samma
år utfärdad presidentförordning angående militär hjälptjänst. Enligt denna
äro med vissa undantag alla manliga medborgare i åldern mellan 17 och 60
år, vilka ej äro i aktiv militärtjänst eller eljest krigstjänstskyldiga, förpliktigade
att vid krigsutbrott eller mobilisering fullgöra militär hjälptjänst,
bestående i utförande av vakt-, förbindelse-, luftskydds-, eldsläcknings- och
sjukvårdstjänst och dylikt eller annat av försvarsändamål betingat arbete.
Till militär hjälptjänst kunna uttagas även kvinnor i åldern 19 till 45 år,
vilka frivilligt anmält sig härtill. Visst förberedelsearbete i fredstid kan
åläggas de till militär hjälptjänst förpliktigade, liksom även registreringsplikt.
De som uttagits till fullgörande av militär hjälptjänst äro under
sin tjänstgöring i tillämpliga delar underkastade militära lagar och tjänsteföreskrifter.

Personlig tjänsteplikt till förmån för staten stadgas i ett den 16 maj 1939
i Spanien utfärdat dekret för alla där bosatta manliga spanska medborgare
från och med 18 till och med 50 års ålder. Arbetsplikten skall fullgöras

Kungl. Majus proposition nr 92.

personligen eller genom erläggande av ett belopp per dag, motsvarande vad
vederbörande i sitt arbete eller yrke beräknas förtjäna. Organisationen
handhaves av »Kreditinstitutet för det nationella återuppbyggnadsarbetet.»

Den 23 juni 1939 utfärdades i Schweiz tillämpningsbestämmelser till en förberedd
men då ännu ej utfärdad lag angående civil tjänsteplikt i form av
»förordning angående organisation av arbetsmarknaden i händelse av mobilisering.
»

I Finland utfärdades den 16 juni 1939 lag örn allmän arbetsplikt under
krigstid. Yarje finsk medborgare, som fyllt 18 men ej 60 år, är pliktig att på
tillsägelse utföra arbete, som direkt eller indirekt åsyftar att gagna försvaret.
Lagen gäller i princip även i Finland varaktigt bosatta utlänningar.
Vissa undantag från arbetsplikten stadgas emellertid. Förordnande att
arbetsplikten skall tagas i anspråk utfärdas av presidenten. Detta kan ske,
då stadgandena i lagen örn krigstillstånd helt eller delvis bragts i kraft.
Statsrådet bestämmer för vilket slags arbete arbetsplikten skall komma till
användning. Arbetspliktig bör hänvisas till arbete, som svarar mot hans
förmåga och krafter, samt med beaktande av hans familjeförhållanden och
hälsotillstånd, ävensom, såvitt möjligt, boningsort. Kvinna, som ej fyllt 21
år, må ej beordras till arbete utom sin hemort. Person, som inkallats i
arbete, bör undfå lön, vilken motsvarar de avlöningar, som för liknande
arbete i allmänhet erläggas å orten. Kunna arbetsgivaren och arbetstagaren
icke enas örn lönen, fastställes densamma av ett verkställighetsorgan, som
utsetts av vederbörande kommunalfullmäktige och vars beslut kan överklagas
hos ett för arbetspliktens genomförande tillsatt, hela landet omfattande
ämbetsverk. Arbetspliktigs resekostnader för färd till arbetsplatsen
och återfärd till hemorten skola jämväl ersättas. För arbetstiden bör arbetspliktig
vid behov genom statens försorg beredas möjlighet att på arbetsorten
erhålla kost och logi efter vad skäligt är. Bötesstraff stadgas för den,
som vägrar att utföra förelagt arbete eller underlåter att efterkomma för
arbetspliktens genomförande meddelade föreskrifter.

I England hava regler angående arbetsplikt icke offentliggjorts.

Jag övergår härefter till en kort redogörelse för förslag, som i förevarande
ämne tidigare framlagts i vårt land.

Tidigare författningsförslag rörande allmän tjänsteplikt i Sverige.

Samtidigt med tillsättandet av 1917 års bränslekommission uppdrog chefen
för finansdepartementet åt särskilt tillkallade sakkunniga, vilka inom statens
krigsberedskapskommission deltagit i behandling av frågan örn allmän
tjänsteplikt, att med begagnande av de inom kommissionen verkställda förarbetena
i detta ämne inkomma med förslag till bestämmelser örn tillämpning
av allmän tjänsteplikt i dåvarande läge. De sakkunniga avlämnade
med anledning av berörda uppdrag förslag till lag örn allmän tjänsteplikt,
till lag angående arbetsnämnder samt till vissa verkställighetsföreskrifter.
I sammanhang härmed utarbetades förslag till lag örn inskränkande eller
nedläggande av skogsarbete eller industriell drift under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

1917 års riksdag.

Efter verkställd lagrådsgranskning avlätos till 1917 års riksdag tre propositioner,
innefattande förslag till lag om allmän tjänsteplikt (nr 341), förslag
till lag angående arbetsnämnder (nr 358) samt förslag till lag örn inskränkande
eller nedläggande av skogsarbete eller industriell drift under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (nr 359). Samtliga de föreslagna
författningarna avsågo tiden till och med den 31 maj 1918.

Förslaget till lag örn allmän tjänsteplikt innefattade skyldighet för en
var inom riket bosatt man eller kvinna, vilken fyllt 15 men ej 60 år, att
utföra arbete för folknäringens tryggande, för täckande av behovet av bränsle
till hushållen, industrin eller kommunikationsmedlen, för tillgodoseende av
krigsmaktens behov, för samfärdselns uppehållande eller för annat ändamål
av synnerlig vikt. Fullgörande av tjänsteplikt skulle få påkallas, sedan
riksdagen lämnat sitt samtycke till att tjänsteplikt tillämpades med avseende
å något ändamål, som nyss sagts, samt Konungen därom förordnat.
Förordnande örn fullgörande av tjänsteplikt skulle ej få avse arbete åt enskilda
arbetsgivare utan att riksdagen samtyckt därtill.

Förslaget till lag angående arbetsnämnder avsåg upprättandet av särskilda
offentliga organ för den föreslagna tjänstepliktens tillämpning, nämligen
riksarbetsnämnd, länsarbetsnämnder och kommunala arbetsnämnder.

Enligt förslaget till lag om inskränkande eller nedläggande av skogsarbete
eller industriell drift skulle Konungen, i den män det erfordrades för beredande
av tillgång till arbetskraft för arbete, som för kronans räkning
bedrevs för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrin
eller kommunikationsmedlen, äga bestämma, att skogsarbete eller drift vid
sågverk eller annan industriell anläggning skulle för viss tid eller tills vidare
inskränkas eller nedläggas.

Lagutskottet (utlåtande nr 64) avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag och föreslog
en lagstiftning örn tjänsteplikt uteslutande vid företag, som av kronan bedreves
för att tillgodose behovet av bränsle. I förslaget hade inarbetats bestämmelserna
örn arbetsnämnder.

Kamrarna stannade i olika beslut. Andra kammaren beslöt bland annat
att från tjänsteplikt skulle undantagas kvinnor samt personer, som voro
fullt sysselsatta med jordbruksarbete, ävensom att gottgörelse skulle utgå
för det fall, att tjänstepliktens fullgörande för någon skulle medföra minskning
av arbetsförtjänst eller annan särskild kostnad.

Sedan lagutskottet (memorial nr 70) avgivit förslag till sammanjämkning,
stannade kamrarna i olika beslut i ärendet. Till följd härav förföll frågan.

Statens kr ig sbered skap skommission.

Sedan frågan örn allmän tjänsteplikt fallit i riksdagen, upptogs densamma
till slutlig behandling av statens krigsberedskapskommission. I del Y av sitt
i augusti 1917 avgivna betänkande »Arbetsmarknaden vid krig» framlade
kommissionen åtskilliga författningsförslag, däribland förslag till lagar örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

allmän tjänsteplikt ock om arbetsnämnder samt till lagstiftning örn förbud
för enskild arbetsförmedlingsverksamhet och örn skyldighet för arbetsgivare
att anlita offentliga arbetsförmedlingsanstalter.

I sistnämnda hänseenden framhöll kommissionen önskvärdheten av att
redan på ett tidigt stadium av en kris på arbetsmarknaden all tillgång och
efterfrågan på arbetskraft centraliserades hos den offentliga arbetsförmedlingen.
I detta syfte föreslogs förbud för enskild arbetsförmedlingsverksamhet
samt skyldighet för arbetsgivare att till den offentliga arbetsförmedlingen
göra anmälan såväl örn uppkommet behov av arbetskraft som örn
avskedanden, genom vilka arbetskraft frigjordes. Kommissionen förmenade
emellertid, att utöver dessa åtgärder erfordrades ett förbud för arbetsgivare
att anställa arbetstagare annorledes än genom arbetsförmedlingen.

Förslaget till lag om allmän tjänsteplikt avsåg en s. k. fullmaktslag med
befogenhet för Kungl. Majit att sätta lagen i tillämpning i fall av krig eller
krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Under riksdagstid erfordrades dock riksdagens samtycke; eljest skulle i regel
riksdagskallelse utfärdas och frågan behandlas av riksdagen inom 30 dagar
från dess sammanträde. Den föreslagna lagen fastslog för envar inom riket
bosatt person mellan 15 och 60 år en skyldighet — benämnd »tjänsteplikt»
— att i viss föreskriven ordning utföra arbete. I fråga örn »civil befattning»
kunde dock befattningens förutvarande innehavare även efter fyllda 60 år
vara skyldig att återinträda i densamma. Tjänsteplikt kunde, där så oundgängligen
prövades nödigt, tillgripas för tillgodoseende av krigsmaktens behov,
för folknäringens tryggande, för täckande av behovet av bränsle till
hushållen, industrin eller kommunikationsmedlen, för samfärdselns upprätthållande
eller för annat ändamål av synnerlig vikt. I detta ämne anförde
kommissionen bland annat:

Lagen skall tillgodose bland annat krigsmaktens behov. Under detta begrepp,
i den bemärkelse, som i lagen avses, faller hela krigsmaterielindustrin
och över huvud all produktion för härens eller marinens behov, men även
allt övrigt arbete, som mera direkt utföres åt krigsmakten, såsom uppförande
av byggnader, anläggande av vägar, uppehållande av kommunikationsleder
för militära ändamål, handräcknings- och expeditions tjänst, i den mån
den kan utföras av civila etc., däremot naturligt nog icke vapentjänst. Det
må härvidlag medgivas, att tjänsteplikt i vissa fall kan komma att stå ganska
nära den skyldighet att utföra tjänstbarheter, som i vissa fall kan inträda
till följd av militär myndighets rekvisition, men någon olägenhet synes icke
härav kunna uppkomma.

Emellertid torde lagen komma till användning jämväl för framställande
av livsmedel, anskaffande av bränsle samt annan produktion för den civila
befolkningens behov. Aven för skeppstjänst torde tjänsteplikten böra kunna
tillämpas. Sjöfolk äro därför ej heller undantagna från lagförslagets tilllämplighetsområde.
Härtill kommer en mångfald olika allmänna ändamål
eller särskilda ändamål av betydelse för det allmänna, vilka äga antingen
direkt eller indirekt samband med den rådande kristiden. Såsom exempel
må anföras åtgärder med avseende å säkerhet och hälsovård (t. ex. brandoch
renhållningsväsendet), sådan nödvändig trafik, som ej faller under det
militära behovet, kommunala vattenlednings- eller belysningsverk, kommuns
eller statens övriga kraftanläggningar etc.

Kungl. Majus proposition nr 92.

Tjänstepliktens innebörd hade i förslaget närmare angivits som skyldighet
att på. anmaning personligen inställa sig hos vederbörande myndighet, efterkomma
kallelse till arbete, efter förmåga uträtta skäligt arbete, som av arbetsgivaren
förelädes, samt kvarbliva i arbetet under tid, som kallelsen avsåge,
eller till dess den tjänstepliktige i föreskriven ordning entledigades. Statsoch
kommunaltjänstemän skulle i regel vara undantagna från tjänsteplikt.
Eörslaget avsåg, att förordnande örn tjänsteplikt i regel skulle givas beträffande
all personal vid en arbetsplats. Angående urvalet av tjänstepliktiga
stadgade förslaget, att personer, vilka av allmänna medel åtnjöte understöd,,
för vars utgående arbetslöshet uppställts som villkor, såvitt möjligt skulle
tagas i anspråk, samt att vidare hänsyn borde tagas till den tjänstepliktigesarbetsförmåga,
levnadsålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden, hemort och
föregående verksamhet ävensom därtill, att arbetsgivaren erhölle den arbetskraft
han för ändamålet funne bäst och den tjänstepliktige erhölle den anställning
han önskade. Tjänstepliktigs entledigande skulle bero av vederbörande
myndighets prövning, dock att entledigande måste beviljas, örn
parterna vore ense därom.

Angående avlöningsförmåner och övriga arbetsvillkor för en tjänstepliktig
skulle enligt förslaget tills vidare iakttagas vad som närmast förut enligt
avtal, bestämmelser eller bruk gällt för ifrågavarande anställning eller som
för arbete av samma slag varit allmänt gängse. Ändring häri kunde vidtagas
genom avtal mellan parterna, och förslaget angav en särskild form för
val av representation att därvid kollektivt företräda grupper av arbetstagare;,
det bestående organisationssystemet ansågs icke lämpligt för detta ändamål.
I förhandlingarna skulle vid behov påkallas mellankomst av statens förlikningsman,
och örn enighet ej uppnåddes skulle part äga hänskjuta frågan
för avgörande till riksmyndigheten för lagens tillämpning, den s. b. riksarbetsnämnden,
för sådant fall förstärkt med härför särskilt utsedda ledamöter,
bland dem representanter för parterna på arbetsmarknaden. Enligt
förslaget skulle därjämte Kungl. Maj:t, eventuellt riksarbetsnämnden, äga
rätt att besluta i fråga örn tjänstepliktigs arbets- och löneförhållanden även
utan framställning från part och även örn därigenom ändring skedde i vad
som avtalats mellan parterna. Sist återgivna bestämmelser avsågo dock icke
stats- och kommunaltjänstemän.

Tjänstepliktigs lön skulle enligt förslaget garanteras av staten, varjämte
viss säkerhet därför skulle avkrävas arbetsgivaren. Kostnaden för arbetstagares
resor i anledning av tjänsteplikt kunde i vissa fall åläggas arbetsgivaren.

Kommissionen erinrade slutligen örn, att vid riksdagsbehandlingen av frågan
1917 olika meningar yppats, huruvida särskilda olägenheter av tjänsteplikten,,
såsom inkomstminskning, borde kompenseras. Kommissionen — som icke
diskuterat någon annan anordning härför än att arbetsgivaren skulle bestrida,
kostnaden för sådan kompensation — anförde härom, att en anordning med
olika löner för anställda av samma slag på samma arbetsplats kunde åstadkomma
missnöje samt att genom densamma priserna inom den ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 25

produktionen kunde komma att höjas oskäligt; av dessa skäl hade kommissionen
icke ansett sig kunna föreslå något stadgande därom.

1939 års riksdag.

Efter år 1917 har frågan örn allmän tjänsteplikt icke varit föremål för
behandling i riksdagen förrän våren 1939.

I motioner i båda kamrarna (I: 166 och II: 188) hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om skyndsam utredning och förslag
till åtgärder, som under hänsynstagande till medborgarnas berättigade
anspråk på personlig rörelsefrihet möjliggjorde, att folkets arbetskraft i
händelse av krig planmässigt toges i anspråk i den .utsträckning rikets försvarsberedskap
fordrade. Under hänvisning till, bland annat, att frågan örn
genomförandet av en lagstiftning örn tjänsteplikt vore föremål för utredning
genom sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap avstyrkte
andra lagutskottet (utlåtande nr 39) motionerna. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Vidare yrkades i en motion (II: 221), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
begära »utredning avseende att under beaktande av riksförsvarets intresse
bereda lika skyldighet för män och kvinnor i statstjänst att offra tid och möda
till Sveriges försvar samt att undanröja orättvisor att den, som icke fullgjort
värnpliktstjänst, i statens tjänst erhåller ett försteg i förhållande till i övrigt
likställd, som fullgjort denna skyldighet». På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtande nr 40) beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda till
någon dess åtgärd.

Rikskonunissionens författningsutkast oell däröver avgivna yttranden.

Författningsutkasten.

Av de inledningsvis omnämnda, inom rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap
kansli utarbetade författningsförslagen torde utkasten till lag
örn tjänsteplikt m. m., förordning örn fullgörande av tjänsteplikt samt förordning
med särskilda bestämmelser örn arbetsförmedling få såsom bilagor
(Bilagor B, C och B) fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Jämväl det av häradshövdingen Dahlberg utarbetade utkastet till lag örn
tjänsteplikt m. m. torde såsom bilaga (Bilaga E) få fogas till protokollet.

Jag vill närmast i korthet redogöra för huvudpunkterna i nyssnämnda
fyra utkast samt därför angiven motivering, varvid de inom kommissionens
kansli utarbetade tillsammans benämnas huvudförslaget och Dahlbergs utkast
benämnes motförslaget.

Till en början skall något beröras den inom rikskommissionens kansli uppgjorda
planen över den extraordinära krisorganisation, varå författningsutkasten
bjugga. Enligt denna plan skulle ifrågavarande arbetsuppgifter
i huvudsak handhavas av fyra s. k. kommissioner, kallade folkhushållningskommissionen,
industrikommissionen, arbetskommissionen och centralkom -

Kungl. Majus proposition nr 92.

missionen. Av dessa skulle arbetskommissionen (AK) handhava den centrala
ledningen av den erforderliga regleringen av arbetsmarknaden — vare sig
sagda reglering skedde på frivillighetens väg eller genom anlitande av tvångsåtgärder
— ävensom av den understödsverksamhet och sociala hjälpverksamhet
i övrigt, som föranleddes av förhållandena och ej tillhörde annat
statsorgans ämbetsområde. Härvid skulle AK samarbeta med de övriga
kommissionerna. Sålunda skulle AK efter samråd med övriga kommissioner
kunna utfärda bestämmelser rörande den ordning, i vilken de olika behoven
av arbetskraft skulle tillgodoses (»prioritetsbestämmelser för tilldelning av
arbetskraft»). De övriga kommissionerna borde hålla AK underrättad örn
planerad ökning eller minskning i driften vid företag inom kommissionernas
arbetsområden samt till AK anmäla uppstående behov av arbetskraft, i den
mån dessa icke kunde tillgodoses genom arbetsförmedlingsorganen. I ärenden
rörande arbetsvillkor, arbetarskydd och dylikt borde AK, förutom med övriga
tre kommissioner, samarbeta med bland andra socialstyrelsen, kommerskollegium,
riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet ävensom lämna arbetsdomstolen
för dess verksamhet erforderliga uppgifter. Under krig skulle
givetvis samarbete äga rum även med krigsmaktens ledning.

Till AK skulle anknytas en rådgivande nämnd, arbetskommissionens råd,
med uppgift att följa AK:s verksamhet samt i frågor rörande arbetsmarknadsförhållanden
och reglering av arbetsvillkor m. m. tillhandagå AK med
råd och upplysningar.

För den lokala krisorganisationen upptog planen de numera inrättade
kristidsstyrelserna i länen eller delar av län samt kristidsnämnderna i kommunerna
eller härför bildade kommunalförbund. Dessa organ skulle enligt
nu ifrågavarande plan även handhava frågor örn fördelning av arbetskraft.

Huvudförslaget.

I huvudförslagets motivering anfördes till en början följande allmänna
synpunkter på frågan örn arbetskraftens fördelning under krigsförhållanden.

En viktig uppgift på detta område, som borde övertagas av de förut omnämnda
kristidsorganen, vore förmedlingen av arbetsanställningar. Den nu
gällande ordningen härför syntes icke lämpad att oförändrad användas vid
en mera allvarlig krissituation. Beträffande arbetsförmedlingen torde denna
böra stå under ledning och tillsyn av det centrala organet för arbetsmarknadsregleringen,
d. v. s. AK. Härjämte borde arbetsförmedlingen även i
övrigt centraliseras, så att AK kunde vinna den överblick över läget och
den kontroll, som krävdes för att arbetskraften skulle kunna ledas dit, där
den bäst behövdes. För detta ändamål borde arbetsgivare kunna förpliktas
att anmäla arbetstagare, som frigjordes från arbete (anmälningstvång). AK
borde äga befogenhet att utfärda prioritetsbestämmelser för tilldelning av arbetskraft.
Vidare borde förbud kunna meddelas för arbetsgivare att anställa
arbetstagare annorledes än efter anvisning genom den offentliga arbetsförmedlingen
(förmedlingstvång). Den enskilda arbetsförmedlingen borde förbjudas
eller väsentligt inskränkas. De nuvarande offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
borde övergå till att utgöra statliga organ, som kunde under
arbetskommissionens ledning utbyggas på det sätt, som med hänsyn till
rådande förhållanden syntes lämpligt. Kristidsstyrelserna borde träda i

Kungl. Majus proposition nr 92.

stället för de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas nuvarande styrelser.
Behovet av ett förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen vid en
krissituation framträdde ännu tydligare, därest allmän tjänsteplikt infördes.
En sådan åtgärd förutsatte kvalificerade myndigheter, som med urskillning
kunde bedöma de spörsmål, som följde med genomförande av tjänsteplikt.

Genom centralisering av arbetsförmedlingen, vissa prioritetsbestämmelser
därför och förmedlingstvång kunde strömmen av arbetssökande ledas till
vissa verksamhetsområden eller företag. Be arbetssökande kunde emellertid
icke tvingas att antaga erbjudet arbete annat än eventuellt genom indragning
av offentligt understöd. Arbetstagare, som ej anmält sig som arbetssökande,
kunde ej förflyttas från ett företag till ett annat utan frivillig överenskommelse.
Arbetstagarna kunde ej heller mot sin vilja kvarhållas i sitt
arbete inom viss verksamhetsgren eller vid visst företag. Slutligen kunde
personer, som ej anmält sig som arbetssökande, över huvud taget icke genom
arbetsförmedlingen annat än på frivillighetens väg tagas i anspråk för produktionen.

Att tillförsäkra de för krigshushållningen viktiga verksamhetsgrenarna
erforderlig arbetskraft och fördela denna på ändamålsenligt sätt skulle möjligen
kunna tänkas ske genom ett utnyttjande av frivillig arbetskraft såsom
till en början skedde i England under förra världskriget. Benna utväg
vore dock mycket osäker. I England kunde man icke heller under kriget
i längden bygga på de frivilliga åtgärderna utan måste undan för undan
införa tvångsåtgärder å arbetsmarknaden, vilka till slut i realiteten kommo
att innebära allmän arbetsplikt. Även i övriga krigförande länder såg man
sig nödsakad att tillgripa dylika tvångsåtgärder i form av ren arbetsplikt
eller på ett eller annat sätt maskerad sådan. Be sedan dess i flera länder
införda bestämmelserna örn arbets- eller tjänsteplikt tydde även på att en
tillräckligt snabb och effektiv anpassning av arbetsmarknaden efter krigshushållningens
krav icke ansåges kunna säkerställas på frivillighetens väg.

I vårt land torde tämligen snart efter en mobilisering viss arbetskraft
behöva överflyttas från företag, som på grund av sitt läge eller sin maskinutrustning
ej alls eller i mindre grad kunde tagas i anspråk för krigstillverkning,
till andra företag, vilka av olika skäl måste i särskilt stor omfattning
utnyttjas för sådan tillverkning. För att tillgodose sistnämnda företags
personalbehov kunde det även bliva erforderligt att taga i anspråk
kvinnor i större utsträckning än i fredstid samt pensionerad personal m. m.
Även för andra ändamål kunde på ett tidigt stadium efter en mobilisering
omflyttning eller anskaffning av arbetskraft bliva erforderlig, t. ex. å sjöfartsområdet
för att omgruppera hamnarbetspersonal och för att fylla de
genom mobiliseringen åstadkomna luckorna bland handelsflottans personal.
Genom fientliga anfall från luften kunde fabriker och andra anläggningar
förstöras, vilket kunde nödvändiggöra en överflyttning av arbetskraft från
dessa till andra liknande anläggningar. Åtgärder kunde också omedelbart
efter en mobilisering behöva vidtagas för att tillgodose jordbrukets personalbehov.

Nämnda förhållanden syntes kräva, att det även hos oss funnes möjlighet
att redan på ett relativt tidigt stadium vid krig eller krigsfara medelst
allmän tjänsteplikt kunna verkställa erforderlig fördelning av tillgänglig arbetskraft,
därest en sådan fördelning icke kunde ske på vanligt sätt genom
arbetsförmedling. Ehuru allmän tjänsteplikt innebure ett betydande ingrepp
i den personliga friheten, syntes etet icke kunna undvikas att stadga en sådan
skyldighet. Bet kunde erinras därom, att i lagen den 31 mars 1938
örn förfoganderätt för luftskyddets behov statsmakterna redan godkänt principen
örn allmän arbetsplikt beträffande utförande av arbete för luftskyddet.

Kungl. Majas proposition nr 92.

Aven i rekvisitionslagen den 31 mars 1938 stadgades viss arbetsplikt i det
att arbetsmanskap m, m. kunde rekvireras för vissa militära behov.

Yid en mera svårartad krissituation kunde det även bliva nödvändigt
att göra avsteg från vissa bestämmelser om arbetarskydd m. m., som eljest äro
gällande.

Av det anförda framginge, att frågan örn arbetskraftens fördelning och
utnyttjande vid en krissituation vore ett problem av stor betydelse. Det
vöre: även tydligt, att under olika situationer kunde erfordras mer eller
mindre långt gående åtgärder. Under en mindre allvarlig krissituation
kunde möjligen redan vissa särskilda bestämmelser om arbetsförmedling i
tillräcklig mån garantera, att arbetskraft kunde erhållas på de områden, som
främst borde tillgodoses därmed. Därest krissituationen bleve mera långvarig
eller antoge en skärpt karaktär, vore det nödvändigt att anlita mera
ingripande åtgärder. Beträffande flera sådana befogenheter, som i fråga örn
arbetsmarknadens reglering vid en krissituation borde tillkomma statliga myndigheter,
erfordrades lagstiftning. En sådan kunde helt naturligt utformas
efter olika principer. Det vore sålunda tänkbart, att med hänsyn till de
många intressen, som berördes därav, söka i detalj reglera förfarandet i
olika situationer. I sådant fall måste man emellertid befara, att de regler,
som bleve utformade på förhand, särskilt vid en mera allvarlig krissituation,
kunde visa sig alltför svårhanterliga eller måhända direkt motverka ändamålet
med lagstiftningen. Den lagstiftning, som på förhand utformades,
torde därför hellre böra göras mera kortfattad, med iakttagande att den
gåve _ möjlighet till en efter olika förhållanden anpassad smidig tillämpning
samtidigt som den innehölle de befogenheter, som för varje fall kunde befinnas
erforderliga.

Från nu angivna utgångspunkter hade de ifrågavarande författningsutkasten
utformats.

Enligt utkastet till förordning med särskilda bestämmelser om arbetsförmedling
skulle arbetsförmedling bedrivas endast av kristidsstyrelserna under
ledning av AK och med biträde av kristidsnämnderna. De nuvarande
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle övergå till organ för kristidsstyrelserna,
varvid styrelsen skulle övertaga anstaltens rättigheter och
skyldigheter mot dess tjänstemän. AK skulle äga meddela förbud för arbetsgivare
att anställa annan än den, som anvisades i den ordning AK bestämde,
ävensom skyldighet för arbetsgivare att lämna de uppgifter, som
för underlättande av lämplig arbetsförmedling funnes erforderliga. Eljest
skulle för den av kristidsstyrelserna bedrivna arbetsförmedlingen gälla
liknande regler som de nu gällande.

För vinnande av lämplig fördelning av tillgänglig arbetskraft skulle AK
äga föreskriva, att behov därav inom visst verksamhetsområde eller vid visst
företag skulle tillgodoses före andra områden eller företag, ävensom eljest
meddela erforderliga föreskrifter örn arbetsförmedling.

Huvudförslagets utkast till lag om tjänsteplikt m. m. innebar, att vid krig,
krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden Kungl.
Maj:t skulle äga förordna, att svenska medborgare och, där ej avtal med
främmande stat till annat föranledde, andra personer, som stadigvarande
vistades i riket, skulle från 18 till 70 års ålder vara skyldiga att efter åläggande

Kungl. Majus proposition nr 92.

av myndighet i mån av förmåga fullgöra arbete, som utan att vara att hänföra
till militär tjänstgöring vore av betydelse för tillgodoseende av krigsmaktens
behov eller ock erfordrades för folkförsörjningen eller annat ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna. Sådant förordnande skulle under
pågående riksdag få meddelas endast med riksdagens samtycke men eljest
med giltighetstid intill 30 dagar efter riksdagens nästa sammanträde.

Härom anfördes i huvudförslagets motivering bland annat följande.

Allmän tjänsteplikt borde innebära skyldighet för de tjänstepliktiga att,
då så av dem krävdes, låta sig förflyttas till eller kvarbliva i arbete å en
arbetsplats. Det syntes icke erforderligt att i en lagstiftning örn tjänsteplikt
särskilja förflyttning av arbetskraft från kvarhållande av sådan (förbud
att lämna anställning eller dylikt). Enär de för krigshushållningen erforderliga
produktionsmedlen även under en mobilisering till största delen ägdes
och brukades av enskilda, måste tjänsteplikt kunna tagas i anspråk för att
anskaffa arbetskraft till eller kvarhålla sådan vid enskilda företag, såframt
det vore fråga örn arbete av betydelse för det allmänna.

I vårt jämförelsevis glest befolkade land vore kvinnornas medverkan
i det för krigshushållningen erforderliga produktionsarbetet -— såväl vid
industrin som inom jordbruket — nödvändig icke blott för att ersätta de vid
mobiliseringen inkallade männen utan även för att under krigets fortgång
möjliggöra uttagandet av större delen av den vapenföra manliga befolkningen
till direkt krigstjänst. Tjänsteplikt syntes därför vara lika nödvändig för
kvinnor som för män.

Det syntes vara lämpligt och billigt att för tjänsteplikten sätta en nedre
och en övre åldersgräns. I tidigare framlagda förslag till lag örn allmän
tjänsteplikt hade som nedre åldersgräns satts 15 år med hänsyn därtill att
enligt då gällande författning örn arbetslöshetsunderstöd fyllda 15 år var
villkor för sökande av dylikt understöd. I kungörelsen den 30 juni 1934
angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet samt
i förordningen den 15 juni 1934 angående erkända arbetslöshetskassor hade
motsvarande ålder höjts till fyllda 16 år. I lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd
räknades som minderårig den som vore under 18 år. Denna
åldersgräns syntes även böra vara nedre åldersgränsen för tjänsteplikten.
Faran för att de minderårigas arbetskraft skulle på grund av lockande förtjänstmöjligheter
dragas till verksamhetsområden eller företag, som vore för
krigshushållningen mindre viktiga eller rent av onödiga,, borde i viss utsträckning
kunna avvärjas genom förut omnämnda tvångsåtgärder vid arbetsförmedlingen.

Den övre åldersgränsen för tjänsteplikten hade i tidigare framlagda förslag
till lag om allmän tjänsteplikt angivits till 60 år, vilket emellertid syntes
vara för lågt.

Enligt 1930 års folkräkning uppginge hela antalet manliga yrkesutövare
i landet till nära 2 miljoner och antalet manliga yrkesutövare i åldern över
60 år till omkring 210,000. De manliga yrkesutövarna i åldern över 60 år
skulle sålunda utgöra över 10 % av hela antalet manliga yrkesutövare och
vore följaktligen en avsevärd tillgång på arbetskraft, som måste kunna tillvaratagas,
helst som ett stort antal av dem torde representera särskild
yrkeskunskap eller yrkesskicklighet. I sistnämnda antal hade likväl icke
inräknats f. d. yrkesutövare, däribland flertalet pensionerade tjänstemän o. d.,
som varit anställda inom den statliga och kommunala förvaltningen samt
inom offentlig och enskild verksamhet i övrigt. Arbetsdugliga pensionerade
tjänstemän torde i krigstid i största möjliga utsträckning behöva tagas i

Kungl. Majlis proposition nr 92.

anspråk för att ersätta värnpliktiga tjänstemän. Av dessa skäl syntes lämpligt
att bestämma den övre åldersgränsen för tjänsteplikten till 70 år.

Örn sålunda förordnande örn tjänsteplikt i princip skulle kunna avse
envar mellan 18 och 70 år, kunde enligt förslaget förordnandet även erhålla
en mera inskränkt innebörd allt efter det behov, som kunde anses föreligga
i varje situation.

Organisatoriskt hade förslaget utformats så, att Kungl. Majit skulle äga
bestämma, inom vilka verksamhetsområden tjänsteplikt finge tagas i anspråk,
varefter AK ägde besluta, i vilken omfattning så skulle ske inom verksamhetsområdet,
samt AK eller enligt dess föreskrift kristidsstyrelse meddela
ålägganden för tjänstepliktiga att fullgöra sådan skyldighet. Inom verksamhetsområdet
skulle tjänsteplikten i första hand utkrävas i den formen, att
de vid visst företag eller slag av företag anställda ålades att kvarstanna i
tjänst eller att personer, som åtnjöte pension på grund av tjänst, förpliktades
att återinträda.

Tjänsteplikt skulle icke kunna åläggas statsanställd utan förmans samtycke
eller kommunalanställd utan länsstyrelsens samtycke.

För genomförande av den föreslagna ordningen skulle verkställas registrering
av de tjänstepliktiga, för vilket ändamål uppgifts- och inställelseskyldighet
skulle kunna föreskrivas.

Arbetsgivare, som fått tjänstepliktig åt sig anvisad, skulle enligt förslaget
icke äga avvisa denne samt ej heller utan särskilt tillstånd avskeda eller
permittera tjänstepliktig anställd.

Vid fullgörande av tjänsteplikt utom hemorten skulle tjänstepliktig äga
rätt till ersättning för resekostnad samt för den ökning i levnadskostnader
för honom och hans familj, som kunde föranledas av flyttningen, det sistnämnda
dock endast såvida ej gottgörelse härför kunde anses ingå i lönen.
Dessa ersättningar skulle utgivas av arbetsgivaren, som dock efter särskild
skälighetsprövning kunde äga återfå beloppet av statsmedel; med denna
regel åsyftades närmast sådana fall, där en omflyttning av tjänstepliktiga
företagits mera ur allmänna synpunkter än därför att förhållandena vid en
viss arbetsplats så påkallade.

Där tjänstepliktig ålagts att kvarstanna i förutvarande tjänst, skulle därå
dittills tillämpat avtal alltjämt vara gällande. Där åläggandet örn tjänsteplikt
däremot avsåge en ny arbetsgivare, skulle så anses, som örn den
tjänstepliktige ingått arbetsavtal med denne. Anställningsvillkoren skulle
därvid bestämmas enligt kollektivavtal, som vore gällande på arbetsplatsen,
eller, örn sådant icke funnes, enligt kollektivavtal av större omfattning eller
eljest av mera betydande beskaffenhet, som tillämpades annorstädes beträffande
verksamhet av enahanda art, i senare fallet dock med de avvikelser,
som kunde föranledas av förhållandena på platsen. Därest anställningsvillkoren
ej bestämdes på nu nämnt sätt och överenskommelse ej träffades,
skulle desamma fastställas efter skälighetsprövning av en s. k. skiljenämnd,
tillsatt av Kungl. Majit och inbegripande representanter för de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och för landsorganisationen i Sverige.

Kungl. Majda proposition nr 92. 31

Sådan skiljenämnd kunde finnas tillsatt för hela riket eller för mindre
områden.

Om kollektivavtal, som ägde tillämpning på tjänstepliktiga, utlöpte utan
att nytt avtal träffades, skulle Kungl. Majit kunna föreskriva, att detsamma,
eventuellt med vissa ändringar, skulle alltjämt tillämpas såvitt anginge de
tjänstepliktiga. Förslaget upptager även en behörighet för Kungl. Maj:t att
ingripa i bestående arbets- och kollektivavtal och göra ändringar däri med
avseende å tjänstepliktiga. Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande skulle sådan
skiljenämnd, som förut omnämnts, kunna meddela beslut i något av dessa
hänseenden. I fråga örn möjligheten att tvångsvis ändra bestående avtal
framhålles i motiveringen, att det i samband med omläggningar i driften
under krisförhållanden kan bliva nödvändigt att vidtaga förändringar i fråga
örn arbetstidens förläggning, semesterförhållanden och dylikt. Med dessa
förändringar kunde ofta uppkomma fråga örn ändring även av lönebestämmelser.
Jämväl till följd av inflation kunde dylika frågor uppkomma.

För lön och annan ersättning, som tjänstepliktig ägde uppbära av arbetsgivaren
skulle enligt förslaget staten ikläda sig borgen, varvid emellertid
rätten att utfå dessa belopp av statsmedel skulle vara begränsad till kortare
tid, i regel tre månader från fordringens uppkost. I motiveringen till bestämmelsen
framhålles, att stadgandet icke ålade kronan att utan dröjsmål
fastställa och utbetala det belopp, som den tjänstepliktige kunde anses ha
att fordra. Örn beloppet vore tvistigt, t. ex. till följd av olika meningar örn
tolkningen av ett kollektivavtal, borde kronan visserligen tillse, att den
tjänstepliktige erhölle ett skäligt belopp, så att han ej blottställdes, men
finge å andra sidan anses fullt berättigad att, innan återstoden utbetalades,
avvakta tvistens prövning av domstol.

Motförslaget.

Motförslaget innebar i jämförelse med huvudförslaget i sakligt hänseende
framförallt följande olikheter.

För det fall, att tjänstepliktigs arbetsvillkor icke skulle regleras av kollektivavtal
enligt de regler, som förut återgivits ur huvudförslaget, föreslogs
enligt motförslaget, att villkoren skulle bestämmas av arbetsgivaren i stället
för — som enligt huvudförslaget —- av skiljenämnd. I samband därmed
hade huvudförslagets bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit eller centralmyndigheten
för arbetsmarknadsfrågor — däremot ej skiljenämnd — att,
såvitt anginge tjänstepliktiga, göra. ändring i gällande avtal utformats något
närmare, så att myndigheten skulle, där så prövades erforderligt för beredande
av nöjaktiga förhållanden i fråga örn tjänstepliktens fullgörande eller
funnes påkallat med hänsyn till det allmännas intresse, äga meddela bestämmelser
örn tjänstepliktigs anställningsvillkor, även mot vad som avtalats
eller kunde följa enligt huvudregeln. Härom har i motiveringen till motförslaget
framhållits, att regeln örn arbetsgivarens ifrågavarande rätt endast
skenbart vore riskabel för den tjänstepliktige, då i dessa fall arbetsgivaren
bleve mycket beroende av myndigheterna och icke hade något intresse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

att bestämma oskäliga villkor, då sådant omedelbart komme att rättas med
tillämpning av den senare regeln.

Vidare innehöll motförslaget bestämmelse därom, att tvist örn tolkning
eller tillämpning av vad som gällde örn tjänstepliktigs anställningsvillkor
skulle gå till skiljedom.

I motförslaget hade icke upptagits bestämmelser örn ersättning åt tjänstepliktiga
för ökning i levnadskostnader. Det framhölls i motiveringen härtill,
att därest denna angelägenhet vore att anse som en lönefråga, den löstes
i samma ordning som andra lönefrågor. Föranledde åter omständigheterna
till att densamma icke kunde betraktas som en lönefråga, borde principiellt
arbetsgivaren hållas utanför frågan och dess anordnande ankomma på statsverket
med samma fog som frågan örn understöd till värnpliktigas familjer.
Liksom sistnämnda fråga borde den lösas genom särskild författning, som
knappast borde hava civillags natur.

Yttranden över rikskommissionens författningsutkast m. m.

Över huvudförslaget och motförslaget jämte motiv hava inhämtats yttranden
av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Norrbottens län, socialstyrelsen, kommerskollegium,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
telegrafstjTelsen, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige. Vid yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län fanns fogat ett
yttrande av försvarsassistenten i länet.

Förslaget att införa lagbestämmelser örn tjänsteplikt blev i princip
tillstyrkt eller lämnat utan erinran av samtliga remissmyndigheter. Svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen framhöllo, att de visserligen
hyste stora principiella betänkligheter mot den föreslagna regleringen av
arbetsmarknaden men att likväl, då en allmän tjänsteplikt i de extraordinära
situationer, som förslaget avsåge, syntes ofrånkomlig, de icke ville motsätta
sig införandet av ett tjänstepliktsinstitut.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län samt kommerskollegium, domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och svenska arbetsgivareföreningen förordade
i huvudsak motförslaget. Övriga myndigheter och landsorganisationen angåvo
icke direkt, vilket förslag de'' ansågo ha företräde, men att döma av
uttalanden i särskilda frågor syntes i varje fall länsstyrelserna i Malmöhus,
Jönköpings och Örebro län samt socialstyrelsen och landsorganisationen i
huvudsak förorda huvudförslaget.

Av allmänna uttalanden örn den föreslagna lagstiftningen må
ur yttrandena återgivas följande.

Järnvägsstyrelsen framhöll bland annat:

Sedan 1917 års förslag i ämnet hade utvecklingen, icke minst på krigsteknikens
område, och det moderna krigets karaktär av totalt krig gjort en

Kungl. Majus proposition nr 92.

reglering sådan som den föreslagna ofrånkomlig. Därest exempelvis personalen
vid statens och enskilda järnvägar icke genom lagstadgad tjänsteplikt
ålägges att vid mobilisering kvarstanna i sin tjänst, finnas självfallet inga
som helst garantier för att så sker ens beträffande personal med stadigvarande
anställning. Bland annat kan den ökade konkurrens på arbetsmarknaden,
som kommer att uppstå i samband med mobilisering, otvivelaktigt
medföra, att en del av ifrågavarande personal dragés från järnvägstjänsten,
även örn dennas trygghet väl får antagas verka i viss mån återhållande
i fråga örn flertalet. Än mer osäkert ter sig läget i ett dylikt fall
beträffande sådan personal (huvudsakligen ban- och byggnadsarbetare), vilken
icke är stadigvarande anställd vid järnvägarna men som vid krig eller krigsfara
erfordras där för organiserande av reparationsberedskap. I gällande
mobiliseringsverk vid järnvägarna har också i regel endast kunnat förutsättas,
att den i fredstid tillgängliga personalen står till järnvägarnas förfogande
även vid krig etc. Den enda åtgärd i säkerställande syfte, som för
närvarande står järnvägarna till buds, nämligen uppskovsförfarande enligt
gällande uppskovskungörelse, har givetvis vidtagits så långt ske kan beträffande
den krigstjänstgöringsskyldiga personalen. Med hänsyn dels till
den sålunda föreliggande osäkerheten i fråga örn personalens kvar stann ande,
dels till att vid järnvägarna överflyttning av personal ofta måste ske i samband
med mobilisering, anser sig styrelsen böra tillstyrka, att av rikskommissionen
föreslagen lagstiftning kommer till stånd. Därigenom skulle även
den för järnvägarna välbehövliga möjligheten att vid krig kunna taga i anspråk
pensionerad personal bliva vederbörligen säkerställd.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde i sitt yttrande:

Trots sina stora principiella betänkligheter gent emot all dirigerande inblandning
från statens sida i den näringsverksamhet, som medborgarna i
olika yrken och ställningar bedriva, inser föreningen, att det kan bliva ofrånkomligt
med vissa sådana åtgärder i de extraordinära situationer, som de
remitterade lagutkasten avse. Föreningen vill därför icke heller motsätta
sig införande av ett tjänstepliktsinstitut, men anser likvisst, i enlighet med
sin allmänna uppfattning, att även i de situationer, varom här är fråga,
möjlighet i första hand bör lämnas för en fri anpassning av arbetskraften
till ur det allmännas synpunkt viktiga näringsgrenar. En tvångsvis realiserad
förfoganderätt över ali användbar arbetskraft med begränsning eller upphävande
av avtalsfriheten på arbetsmarknaden innebär ett så allvarligt ingripande
i enskilda medborgares fri- och rättigheter, att det endast bör tillgripas
örn och i den utsträckning så visar sig oundgängligen nödvändigt.

Landsorganisationen yttrade bland annat:

En lagstadgad allmän tjänsteplikt innebär ett betydande ingrepp i den
personliga friheten. Därest hithörande författningar varit avsedda att träda
i tillämpning endast under krig eller krigsfara, måste visserligen även enligt
landsorganisationens mening de praktiska skäl kommissionen åberopar för
en sådan lagstiftning vara av utslagsgivande vikt. Då nu emellertid lagstiftningen
enligt förslaget skall kunna bringas i tillämpning även vid »eljest
av krig föranledda utomordentliga förhållanden», måste tydligen arbetsmarknadens
intresseorganisationer ställa sig betänksamma mot den föreslagna regleringen.
Ty även om denna formellt är begränsad till att avse de tjänstepliktiga,
kan det — t. ex. i fråga örn tvångsprolongering eller ändring av
kollektivavtal jämlikt 5 och 7 §§ tjänstepliktslagen — knappast undgås att
densamma erhåller en indirekt,_ prejudicerande återverkan på den fria arbetsmarknaden.
Då landsorganisationen likväl anser sig icke böra motsätta sig

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. assi 39 3

Kungl. Majus proposition nr 92.

att lagstiftningen göres tillämplig även vid av krig föranledda utomordentliga
förhållanden, utan att en situation av krigsfara föreligger, sker detta
med hänsyn till svårigheten att härutinnan fixera en praktisk gräns men
under bestämt förbehåll att lagstiftningen icke bringas i tillämpning med
mindre situationen är sådan att lagstiftningens genomförande är oeftergivligt
ur försvarsberedskapens och folkförsörjningens synpunkt.

Beträffande sättet för genomförande av beslut örn tjänsteplikt
och räckvidden av ett sådant beslut anfördes bland annat följande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslog, att beslut örn tjänsteplikt icke
i något fall skulle meddelas utan beslut av riksdagen, och framhöll, att, örn
de utrikespolitiska förhållandena skulle påkalla lagens tillämpning, riksdagen
helt säkert i alla händelser komme att inkallas av andra skäl.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatte, örn icke beslut örn tjänsteplikt
alltid borde begränsas att avse visst företag eller visst verksamhetsområde.
Därigenom skulle enligt föreningens mening vinnas garanti för att tjänsteplikten
ej erhölle större omfattning än nöden krävde. Jämväl föreslogs, att
förordnande örn tjänsteplikt skulle begränsas att gälla under viss relativt
kort tid, förslagsvis högst tre månader, med möjlighet till prolongation,
därest efter omprövning tjänstepliktens upprätthållande syntes motiverad.
Därigenom skulle en smidigare anpassning kunna vinnas till de vid en kris
snabba växlingarna på arbetsmarknaden, varjämte återgången till normala
förhållanden skulle underlättas.

I fråga örn åldersgränser för tjänsteplikten föreslogs i flera yttranden
sänkning av den nedre gränsen till 16 eller 17 år. Sålunda framhölls
av länsstyrelsen i Skaraborgs län, att genom gränsens sänkning till 16
år tillgång skulle erhållas till åldersklasser, vilka icke erfordrades för krigstjänstgöringen
eller luftskyddet och för vilka tjänsteplikten kunde innebära
en viss förberedelse till krigstjänstgöringen, som icke skulle vara utan värde.
— Kommerskollegium, åberopade för en sänkning av gränsen till 17 år, att i
flertalet andra länder minimiåldern satts till denna ålder eller därunder och
i 1917 års svenska förslag t. o. m. angivits till 15 år. — Länsstyrelsen i
Södermanlands län framhöll i detta avseende, att för skyldighet att underkasta
sig arbetsplikt alltid måste krävas, att vederbörandes hälsa och kroppskrafter
satte honom i stånd därtill. Vid sådant förhållande syntes det ur
allmän synpunkt knappast nödvändigt eller lämpligt med någon åldersgräns
uppåt. Vad beträffade åldersgränsen nedåt, syntes det av samma skäl och
under enahanda förutsättningar icke finnas anledning att sätta gränsen högre
än enligt gällande arbetarskyddslagstiftning. — Socialstyrelsen förordade däremot
bibehållande av den undre gränsen vid 18 år under framhållande av
att man icke annat än i yttersta nödfall borde rubba på den normala utbildningen
av ungdomen och ej heller förflytta dem från deras naturliga
miljö.

I fråga örn organisationen ifrågasatte länsstyrelsen i Södermanlands län,
örn icke vissa skäl talade för att anförtro tjänstepliktslagens lokala tillämpning
åt länsstyrelserna, detta med hänsyn bland annat till de frågor i övrigt

Kungl. Majus proposition nr 92. 35

angående disposition vid krig eller krigsfara av vissa kategorier av befattningar,
som ankomme på länsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen betecknade det som föga praktiskt att, om Konungen
förordnat, att tjänsteplikt finge tagas i anspråk vid exempelvis järnvägarna,
arbetskommissionen skulle besluta, i vilken omfattning tjänsteplikten skulle
tillämpas, eller i övrigt behöva anlitas för att lämna meddelande till personalen,
vare sig meddelandet avsåge ett kvarblivande i innehavd befattning
eller pensionerad personals återinträde i tjänst. Så länge tjänsteplikten
endast berörde i tjänst varande eller pensionerad personal, torde vägen via
arbetskommissionen, kristidsstyrelse och kristidsnämnd från järnvägarnas
synpunkt böra betraktas såsom en onödig och tidsödande omgång. Helt
annorlunda ställde sig saken, då det gällde att uppbringa ny, d. v. s. vid
järnvägarna förut ej använd arbetskraft. — Liknande synpunkter anfördes
av vattenfallsstyrelsen.

Telegrafstyrelsen yttrade:

Enär, såsom styrelsen i annat sammanhang understrukit, införande av
tjänsteplikt vid telegrafverket torde bliva erforderlig, innan arbetskommissionen
och kristidsstyrelser organiserats, synes det nödvändigt, att telegrafstyrelsen
tillerkännes rätt att själv besluta, i vilken omfattning tjänsteplikt
skall tillämpas inom verket. Aven sedan arbetskommissionen och kristidsstyrelser
tillsatts, vill det synas telegrafstyrelsen som örn en snabbare och
smidigare handläggning av ärenden rörande telegrafverkets personalförsörjning
skulle vinnas, därest styrelsen tillerkännes rätt att själv för sitt verksamhetsområde
meddela åläggande för tjänstepliktig att fullgöra tjänsteplikt
vid telegrafverket. För varje fall synes det styrelsen bäst örn styrelsen, då
det gäller i telegrafverkets tjänst varande eller från verkets tjänst avgången
personal, tillerkännes kristidsstyrelses befogenheter eller således rätt att
själv besluta örn åläggande för tjänstepliktig befattningshavare eller pensionär
att fullgöra tjänsteplikt vid verket.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmenade, att åläggande av tjänsteplikt
borde tillkomma styrelsen beträffande den personal, som inginge i styrelsens
planläggning av vägväsendet under krigsförhållanden. Emellertid förelåge
jämväl för styrelsens vidkommande önskvärdheten av, att den civila arbetsmarknaden
reglerades genom en arbetskommission. Den av styrelsen planlagda
personalorganisationen inrymnde nämligen i huvudsak endast befälspersonal
och specialarbetare. Den utgjorde sålunda en stomme, vilken
måste utfyllas i fria marknaden. Ett sådant utfyllande torde avsevärt underlättas,
därest en arbetskommission reglerade arbetsmarknadens tillgång och
behov.

Angående de statliga kommunikationsverkens speciella önskemål
ifråga örn tjänstepliktens utformning förekom i yttrandena bland
annat följande.

Järnvägsstyrelsen anförde:

Enligt förslagen gäller, att tjänsteplikten skall träda i kraft först sedan
Konungen vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga
förhållanden därom förordnat. Avses med tjänsteplikten endast att möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

göra ökad personaltillgång vid industriföretag och dylikt, torde intet vara att
erinra mot denna formulering. I den mån däremot som tjänsteplikten avser
att möjliggöra ett kvarhållande av i fredstid använd arbetskraft, förefaller
det styrelsen naturligt och nödvändigt, att dylik tjänsteplikt fastslås redan i
fredstid för sådan personal, som enligt uppskovskungörelsens bilaga A,
kol. 2, är berättigad till uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering eller utför sådant arbete, att densamma, örn den varit värnpliktig,
bort erhålla dylikt uppskov. Uppskovskungörelsens innebörd — att
säkerställa tillgången på arbetskraft inom vissa vitala områden och upprätthålla
verksamheten vid verk eller företag, som utgör föremål för personalorganisationsåtgärd
— torde utan en sådan i fredstid fastslagen tjänsteplikt
bliva förfelad. Aven synes det styrelsen vara lämpligt, att bland annat
järnvägarnas rätt att före utomstående verk eller företag disponera öven den
pensionerade personalen redan i fredstid fastställes.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrade:

Enligt gällande föreskrifter har styrelsen genomfört en omfattande planläggning
av vägväsendet i krig. Densamma omfattar en avsevärd personal,
varav endast en ringa del är anställd i styrelsens tjänst. Huvudparten utgöres
av hos kommuner samt i enskilda företag anställda. För tillgodoseende
av personalbehovet har uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
i erforderlig omfattning medgivits, men för nedbringande i största
möjliga utsträckning av det erforderliga antalet uppskov har styrelsen sett
sig nödsakad planlägga vissa personalomflyttningar vid vägväsendet, dels
mellan olika vägdistrikt inom ett och samma län, dels mellan olika län.
Dessa personalomflyttningar grunda sig för närvarande på rekvisitionslagstiftningen.
Personalbehovet för styrelsens verksamhet för militära ändamål
vid krig är emellertid näppeligen säkerställt enbart med att de förefintliga
behoven blivit i planerna täckta med viss angiven personal. Ingenting
hindrar nämligen denna personal att före eller vid en mobilisering säga
upp sin anställning.

Den för krig planlagda personalorganisationen inom styrelsens ämbetsområde
hänger sålunda i luften, så länge garantier icke finnas, att den i
planerna disponerade personalen verkligen står till förfogande, när organisationen
skall träda i funktion. Tjänsteplikt skulle täcka de nu förefintliga
bristerna. För att dylik tjänsteplikt skall rationellt motsvara behovet, bör
den emellertid träda i kraft samtidigt med att mobilisering anbefalles.
Under tiden närmast efter en mobilisering försiggå nämligen ett flertal viktiga
transporter, vilka numera med den ökade motoriseringen i allt större
utsträckning ske landsvägsledes. Biskerna för fientlig åverkan på kommunikationslederna,
enkannerligen vägnätet, äro på grund av dessa transporter
jämväl störst vid nämnda tidpunkt. För att den planlagda organisationen
skall motsvara de militära krav, som kunna ställas på densamma, måste den
vid mobiliseringen kunna omedelbart och i sin helhet träda i funktion. Så
kan ske, endast örn tjänsteplikten enligt förordnande i fredstid redan vid
mobilisering kan åläggas viss personal. Det kan ifrågasättas, örn icke förordnandet
jämväl bör omfatta försvarsberedskap, då visserligen den planlagda
organisationen ännu icke sättes i funktion, men då samtliga förberedelser
därför skola slutföras.

Telegrafstyrelsen förklarade sig förutsätta, att förordnande örn tjänsteplikt
som regel icke komme att utfärdas i samband med mobilisering utan först
då arbetsförhållandena efter anbefalld mobilisering så påkallade, samt fortsatte:

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Då emellertid telegrafverkets verksamhet, som Ilar den allra största betydelse
för rikets försvarsberedskap oell folkhushållning, vid krissituation
säkerligen kommer att påverkas betydligt tidigare än arbetsmarknaden i
övrigt och behov av införande av tjänsteplikt för upprätthållande av arbetet
inom verket torde komma att uppstå i viss utsträckning redan vid anbefallande
av försvarsberedskap av olika former och i full utsträckning vid mobilisering,
synes det telegrafstyrelsen önskvärt, att sådana föreskrifter meddelas,
att lagen örn tjänsteplikt i händelse av krig, krigsfara eller eljest av krig
föranledda utomordentliga förhållanden automatiskt träder i kraft för verkets
vidkommande redan på ett tidigt stadium, helst samtidigt med försvarsberedskap
eller mobilisering. Den ifrågavarande lagen torde få sin största
betydelse för telegrafverket, då det gäller fastställande av tjänsteplikt folden
verkets personal, som icke har tjänstemannaställning -— exempelvis
arbetare och kontraktsanställda föreståndare för telegrafverkets växeltelefonstationer
— samt för tjänstepensionärerna vid verket. Med det speciella
arbete, som utföres vid telegrafverket, är det av största vikt, att yrkeskunnigt
folk omedelbart ställes till verkets förfogande för avverkande av
den våldsamma trafik och arbetsanhopning i övrigt, som de extraordinära
förhållandena medföra. Ett jämförelsevis stort antal fullt arbetsdugliga personer
torde finnas bland pensionärerna. Särskilt torde så vara fallet bland
telefonister, arbetare och reparatörer med hänsyn till de relativt låga pensionsåldrar,
som gälla för dem — för telefonister 55 år och för arbetare och
reparatörer 60 år.

Generalpoststyrelsen framhöll bland annat:

En ordinarie tjänsteman kan naturligen när som helst begära avsked med
avstående av pension srätt, en ansökan som under vanlig tid aldrig avslås.
Beträffande extra ordinarie tjänsteman gäller en ömsesidig uppsägningstid
av tre månader. En uppsägning från en extra ordinarie tjänsteman torde
styrelsen under vanlig tid knappast vara berättigad att avslå. Då postverket
med all säkerhet i kritisk tid komma att vara i behov av all möjlig yrkeskunnig
arbetskraft, finner styrelsen det nödvändigt, att under sådan tid möjlighet
beredes att tillgodose detta behov ävenledes genom att ansökningar
om avsked eller uppsägningar må kunna avslås.

I fråga om tjänstepliktens j innebörd framhölls av svenska arbetsgivareföreningen,
att med hänsyn till vikten av att produktionen icke belastades
med obehövlig eller olämplig arbetskraft de för tjänstepliktens
genomförande erforderliga inskränkningarna i rätten att antaga och avskeda
.arbetare icke måtte gå längre än nöden krävde. Sålunda borde uteslutande
produktionens behov och icke exempelvis försörjningssynpunkter få inverka
på avgöranden örn de tjänstepliktigas antal. Avskedande åter borde vara
tillåtet, då vederbörande ej vidare kunde sysselsättas eller vore uppenbart
olämplig eller ock gjort sig skyldig till förfarande, som i normala fall skulle
medfört anställningens omedelbara hävande. Vidare vore det av vikt, att
frågor av sådant slag handlades av myndighet, där arbetsgivare och arbetarintressena
vore på ett betryggande sätt representerade.

I frågan örn bestämmandet av tjänstepliktigs anställningsvillkorknöt
sig intresset i yttrandena främst till det praktiska spörsmålet örn vem
som i sista hand skulle bestämma arbetsvillkoren, där dessas innehåll icke
direkt följde av lagens stadganden. Närmast gällde frågan, örn detta skulle

Kungl. Majus proposition nr 1)2.

tillkomma administrativa myndigheter (Kungl. Majit, AK, kristidsstyrelser
etc.) eller, såsom enligt huvudförslaget, särskilda skiljenämnder, varvid jämväl
i senare fallet en viss befogenhet därutinnan kunde tillerkännas Kungl.
Majit. Socialstyrelsen förordade därvid skiljenämnd men avstyrkte befogenhet
för Kungl. Majit att ingripa i dessa frågor. I flera yttranden förordades däremot,
att dessa avgöranden helt måtte anförtros administrativa myndigheter.
Sålunda förordade Överståthållarämbetet, att bestämmandet i sista hand skrälle
förbehållas Kungl. Majit eller denna direkt underställd myndighet, och
framhöll vikten av att i orostider så vitt möjligt i alla frågor av betydelse
ur riksekonomisk försvarssynpunkt hava högsta ledningen samlad på en
hand, d. v. s. hos Kungl. Majit. Liknande synpunkter anlades av länsstyrelsen
i Norrbottens län och kommerskollegium. Domänstyrelsen ansåg AK
eller dess underlydande organ böra få ifrågavarande befogenheter. Landsorganisationen
framhöll, att föreskrifter om arbetsvillkoren borde givas av
den myndighet, som hänvisade vederbörande att fullgöra tjänsteplikt, varefter
tvister härom kunde hänskjutas till skiljenämnd. Enligt landsorganisationens
mening kunde man icke undvara den i huvudförslaget upptagna
befogenheten för Kungl. Majit att i vissa hänseenden besluta örn ändring i
arbets- och kollektivavtal eller att tvångsvis förlänga dessa.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade:

Det synes icke befogat eller lämpligt att offentlig myndighet skall äga
att bestämma anställningsvillkor, som avvika från mellan parterna träffad
överenskommelse eller för arbetsplatsen gällande kollektivavtal annat än där
fråga är örn bestämmelser, som reglera arbetets omfattning, t. ex. arbetstiden.
Det torde kunna befaras, att exempelvis en av myndighet föreskriven avvikelse
från det i allmänhet gällande löneläget kommer att åberopas vid
företag, där tjänsteplikt icke genomförts, varjämte återgången till normala
förhållanden efter tjänstepliktens upphörande kommer att i högsta grad försvåras.
I de fall, där offentlig myndighet skall äga bestämma villkoren,
böra därtill ifrågakomma AK, paritetiskt sammansatt med representanter för
huvudorganisationerna på arbetsmarknaden.

Socialstyrelsen anförde till utveckling av sin ståndpunkt:

Örn det skulle uppdragas åt arbetskommissionen att handhava frågorna
örn anställningsvillkorens fastställande, torde det komma att visa sig bliva
nödvändigt att inrätta ett system med befullmäktigade ombud. Dessa måste
säkerligen få en så självständig befattning med ärendena, att systemet bomme
att närma sig det andra systemet med från början inrättade särskilda skiljenämnder.
Under sådana förhållanden synes det vara lämpligt att från
början göra skiljenämnderna fristående och att alltså icke skapa en mera
tyngande organisation än som är oundgängligen nödvändig. Säkerligen
vinner man även genom inrättandet av särskilda skiljenämnder större förtroende
från parterna på arbetsmarknaden. Betydelsen härav kan icke nog
understrykas. Styrelsen vill beteckna det som principiellt olämpligt, att
samma myndighet skall äga förordna örn fullgörande av tjänsteplikt och bestämma
örn anställningsvillkoren. Slutligen må även framhållas den synpunkten,
att det icke kan anses vara rimligt att lägga en så omfattande
uppgift å så ytterst arbetsbelastade organ som arbetskommissionen och
kristidsstyrelserna. Styrelsen anser sig emellertid icke kunna oförändrat
tillstyrka huvudförslaget i denna del. Enligt styrelsens uppfattning kan det

Kungl. Majus proposition nr 92.

nämligen icke vara lämpligt, att Konungen skall äga taga befattning med
frågorna om anställningsvillkorens fastställande. Yarken i första hand eller
besvärsvägen efter beslut av den centrala skiljenämnden bör, såvitt styrelsen
kan finna, Konungen äga pröva dessa frågor. Örn möjlighet skulle finnas
att draga avgörandet inför regeringen, skulle detta säkerligen komma att
ske i det övervägande flertalet fall. Detta äger i varje fall sin giltighet
under en inflationsartad utveckling av prisnivån, medan lönerna enligt sakens
natur icke helt kunna följa med i uppgången. Styrelsen anser det både ur
praktiska och principiella synpunkter vara angeläget, att frågorna örn anställningsvillkoren
vid tjänsteplikt avlastas från regeringen. Därjämte skulle
man, om — såsom styrelsen vill föreslå — den centrala skiljenämnden blir
högsta instans i dessa frågor, giva en mera auktoritativ ställning åt denna
viktiga institution.

Motförslagets tanke, att, då arbetsvillkoren icke bestämdes genom kollektivavtal,
arbetsgivaren skulle äga besluta därom efter skälighetsprövning, förordades
av domänstyrelsen men avstyrktes av länsstyrelsen i Skaraborgs län
och kommerskollegium. Såvitt anginge tiden till dess avgörande träffades av
behörig myndighet borde bestämmandet emellertid enligt socialstyrelsens
mening tillkomma arbetsgivaren, varvid dock myndighetens avgörande självfallet
borde gälla retroaktivt. Denna mening företräddes även av vattenfallsstyrelsen.

I fråga örn principerna för arbetsvillkorens bestämmande anförde vidare
domänstyrelsen, att även gängse praxis på området därvidlag borde tillmätas
betydelse, jämförlig med kollektivavtal.

Sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap.

Direktiven för tle sakkunniga.

Den 24 mars 1939 anförde jag till statsrådsprotokollet — efter att hava
redogjort för de från rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap
kansli överlämnade författningsutkasten och de grundläggande bestämmelserna
i förslaget till lag örn tjänsteplikt — följande:

Då ställning skall tagas till förslag örn tjänsteplikt, uppställer sig först
till besvarande frågan, vilka behov den ifrågasatta lagstiftningen avser att
fylla. Kännedomen härom torde nämligen bliva avgörande icke allenast för
spörsmålet, huruvida lagstiftning överhuvud bör komma till stånd, utan även
för frågan om utformningen av en sådan lagstiftning. En lag örn tjänsteplikt
bör uppenbarligen avse att trygga tillgången på arbetskraft inom sådana
livsviktiga verksamhetsområden, där arbetstillgången under krig kan
befaras bliva otillräcklig. Huru dessa områden under olika krisalternativ
kunna tänkas komma att gestalta sig och det oundgängliga behovet av arbetskraft
inom vart och ett av desamma synes böra undersökas genom en ingående
utredning. I sammanhang därmed torde ävenledes böra utredas, vilken
tillgång på arbetskraft, som i skilda tidslägen kan tänkas stå till förfogande.
Undersökningen i detta hänseende bör omfatta såväl arbetskraftens kvantitet
som kvalitet. Genom nu nämnda undersökningar kartlägges arbetsmarknaden
under olika krisförhållanden, varigenom det låter sig göra att
bedöma, på vilka punkter avvikelser kunna väntas uppstå i förhållande till
den normala arbetsmarknaden. Vidare böra utredas de möjligheter, som
utan tillgripande av tvångslagstiftning kunna tänkas föreligga till anpassning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Härvid böra särskilt beaktas de möjligheter att vinna önskade resultat, som
ett samarbete mellan myndigheter och enskilda sammanslutningar eller företag
kan erbjuda. Likaledes bör undersökning göras, örn och i vad mån en
laglig reglering, avvikande från den för fredstid gällande, beträffande löner
och arbetsvillkor i övrigt behöver tillskapas. En sådan anpassning, varom
nyss nämnts, är säkerligen i betydande utsträckning möjlig. Örn likväl risk
anses föreligga för att viktiga arbetsuppgifter icke kunna bliva utförda på
grund av brist på arbetskraft, må övervägas att genom åläggande av tjänsteplikt
möta en sådan risk. Därest av utredningen skulle framgå, att behov
av tjänstepliktslagstiftning kan anses föreligga, böra de sakkunniga jämväl,
på grundval av föreliggande lagutkast och däröver avgivna yttranden, framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Jag begärde och erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst
åtta sakkunniga för att inom socialdepartementet verkställa utredning rörande
nyss angivna spörsmål och framlägga därav föranledda förslag. Sakkunniga
blevo därefter utsedda1. De antogo benämningen »sakkunniga rörande
arbetsmarknadens försvarsberedskap».

De sakkunnigas lagutkast.

Med skrivelse den 23 september 1939 överlämnade de sakkunniga till
mig dels utkast till lag örn arbetsmarknadens reglering i vissa hänseenden
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (krisarbetslag), utarbetat
på grundval av preliminära beslut av de sakkunniga och dels en på
de sakkunnigas uppdrag inom dess kansli utarbetad promemoria i anslutning
till lagutkastet.

Örn sitt arbete anförde de sakkunniga i promemorian följande:

Behovet av och tillgången å arbetskraft i ett krisläge, såvitt angår för
det allmänna särskilt betydelsefulla verksamhetsområden, äro beroende av
flera omständigheter. Av betydelse är bland annat örn och i vilken mån
inkallelser till militärtjänstgöring äga rum. Vidare måste beaktas, i vilken
utsträckning sådan verksamhet, som överhuvud anses viktig, med hänsyn
till andra förhållanden än läget på arbetsmarknaden bör och kan bedrivas.
För uppskattning av arbetskraftstillgången är jämväl av vikt att ernå en
föreställning örn och i vilken omfattning — efter eventuella inkallelser till
militärtjänstgöring — yrkesutövare inom mindre betydelsefulla verksamhetsområden
samt icke yrkesutövande personer lämpligen kunna tagas i anspråk
för ändamålet.

De sakkunniga hava ansett, att det för bedömande i förväg av de förhållanden,
varom här är fråga, är av grundläggande betydelse att erhålla
viss statistisk överblick över rikets hela folkmängd. Det har därvid ansetts
lämpligt med en fördelning å yrkes- och åldersgrupper samt efter kön ävensom
å dels yrkesutövarna själva, dels ock övriga personer. Härigenom och
med ledning av uppgifter från vederbörande militära myndigheter rörande
omfattningen av vissa typfall av inkallelser till militärtjänstgöring torde vara
möjligt att erhålla en viss översiktlig bild av ifrågavarande militärinkallelsers
inverkan å arbetskraftförsörjningen och omfattningen av för betydelsefulla

1 Såsom sakkunniga tillkallades expeditionschefen A. Natt och. Dag, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren H. Andersson i Dunker, fröken
Birgit Carell, landsorganisationens ordförande A. Lindberg, majoren A. G. Nordin, professorn
B. Ohlin, direktören Gr. Söderlund och fru Disa Västberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 41

ändamål tillgängliga arbetskraftreserver inom andra verksamhetsområden oell
inom icke-yrkesutövarnas krets.

Av lättförklarliga skäl hava de sakkunniga icke kunnat gå i författning
örn insamlande av primärmaterial för ovan avsedda befolkningssammanställning.
Densamma har måst uppgöras på grundval av för ändamålet lämpliga,
redan förut införskaffade befolkningsstatistiska uppgifter för riket i
dess helhet. Några senare än dem, vilka på sin tid hopbragts för 1930 års
allmänna folkräkning och som avse förhållandena den 31 december 1930,
finnas icke. Sammanställningen har därför måst grundas på ifrågavarande
folkräkningsmaterial. Efter berörda tid hava emellertid åtskilliga förskjutningar
beträffande befolkningsförhållandena, inom såväl ålders- och yrkesgrupper
som eljest, ägt rum. Denna omständighet kräver givetvis beaktande,
bland annat, i den mån så kan ske, genom omräkning av vissa siffror.

I sakens natur ligger, att för ett närmare bedömande av frågan örn arbetskraftförsörjningen
i ett krisläge erfordras, att nyss berörda översiktsbild
kompletteras genom utredningar av speciell karaktär och mera direkt anknytande
till i möjligaste män aktuella förhållanden. Flera dylika utredningar
hava de sakkunniga funnit sig böra föranstalta örn. De viktigaste
av dem äro följande, nämligen dels viss bearbetning av kommerskollegii
industristatistik för år 1937, såvitt angår de anställda inom olika industrigrenar,
dels sammanställningar av hos rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
upprättade fabriksplaner för krigsindustriföretag eller företag
av vikt för folkförsörjningen ävensom av hos kommissionen och vissa
militärmyndigheter befintliga personaluppgifter rörande dylika företag, som
varit föremål för s. k. personalorganisationsåtgärd, vilka sammanställningar
syfta till att giva en bild av beräknad tillgång och brist å personal hos
ifrågavarande företag vid en kris, dels viss undersökning rörande den industriella
verksamhetens omfattning under olika förutsatta fall av liandelsavspärrning,
dels en sammanställning av upprättade planer rörande omfattningen
av den såsom oundgänglig ansedda civila automobil- och omnibustrafiken
inom varje län under en krissituation med begränsad tillgång å
drivmedel, dels oelc en beträffande ett 40-tal landskommuner i olika delar av
landet å ort och ställe företagen undersökning till utrönande av huru i
detalj arbetskrafttillgången vid varje jordbruksföretag komme att påverkas
av förstärkt försvarsberedskap och mobilisering.

Vidare hava de sakkunniga gått i författning om viss bearbetning av en
del av det uppgiftsmaterial, som insamlats vid den av kvinnoföreningarnas
beredskapskommitté gjorda frivilliga försöksregistreringen i Stockholm och
ett antal andra orter av kvinnor i åldern 17—65 år för undersökning av
möjligheterna för frivillig, kvinnlig beredskapstjänst å olika områden vid
ett kristillfälle. I detta sammanhang må även nämnas, att en av de sakkunniga,
fröken Birgit Garell, med Kungl. Maj:ts medgivande företagit en
resa till Storbritannien, Frankrike och Schweiz för studier i de hänseenden,
som beröras av de sakkunnigas uppdrag, särskilt den frivilliga beredskapstj
än sten.

De sakkunniga hava även funnit viss utredning önskvärd angående den
s. k. interlokala arbetsförmedlingens omfattning och utvecklingsmöjligheter.

I stort sett avses att genom omförmälda utredningar erhålla en i möjligaste
mån klar uppfattning örn, såvitt angår krislägen varom här är fråga,
dels vilka arbetsområden, som måste anses vara av synnerlig vikt för det
allmänna, dels omfattningen av arbetskraftbehovet inom dessa områden, dels
storleken av tillgångarna å arbetskraft för nämnda behovs fyllande, dels oelc
möjligheterna att med nuvarande organisation av den offentliga arbetsförmedlingen
och gällande regler för arbetsförmedlingens bedrivande ävensom

Kungl. Majlis proposition nr 92.

eljest på frivilliga vägar utnyttja nämnda arbetskrafttillgångar för ur allmänna
synpunkter betydelsefulla ändamål.

På vissa undantag när hava utredningarna färdigställts. Några av de
viktigaste av dem hava med hänsyn till sin omfattning icke kunnat slutföras
förrän i mitten eller under senare hälften av augusti, i ett fall icke
förrän i mitten av september.

För att rätt kunna tjäna sitt ändamål måste utredningarna bliva föremål
för bearbetningar ur skilda synpunkter ävensom i vissa fall jämförelser sinsemellan.
De sakkunniga stodo i begrepp att gripa sig an med detta arbete
vid den tidpunkt, då det krisläge, i vilket vi nu befinna oss, började aktualiseras.
Med anledning av den vändning, som förhållandena sålunda snabbt
undergingo, upptogo cle sakkunniga till omprövning frågan örn det lämpligaste
sättet för bedrivande av de sakkunnigas arbete i fortsättningen. Det
var därvid nödvändigt att skänka ett synnerligt beaktande åt den stora
ovisshet, som redan vid krisens början kännetecknade och för övrigt alltjämt
vidlåder den utrikespolitiska situationen. Med hänsyn härtill funno
de sakkunniga det i hög grad angeläget, att därest utvecklingen, eventuellt
inom en kortare tid, skulle visa sig medföra behov av tillämpning av en
tvångslagstiftning för ett tryggande av arbetskraftförsörjningen inom livsviktiga
verksamhetsområden, erforderliga bestämmelser funnes antagna, framför
allt sådana av grundläggande art. Med anledning härav sågo de sakkunniga
sig nödsakade att tills vidare avstå från utredningarnas bearbetning
och dylikt för att i stället koncentrera arbetet å ett snabbt utarbetande
av förslag till lag i ifrågavarande avseende.

I enlighet härmed hade, framhölls vidare i promemorian, uppgjorts ett
utkast till lag örn arbetsmarknadens reglering i vissa hänseenden under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (krisarbetslag). I den mån
så låtit sig göra hade arbetet med förslagets upprättande bedrivits samtidigt
med utredningarnas verkställande. Emellertid hade av förut antydda
skäl för lagförslagets utformning endast kort tid stått till buds. Med hänsyn
härtill hade det icke kunnat undvikas, att förslaget, även örn detsamma
i sina principer och huvuddrag varit föremål för ingående överväganden från
de sakkunnigas sida, fått en i viss mån preliminär prägel, åtminstone vad
vissa detaljer beträffade. För tids vinnande syntes emellertid lämpligt, att
den överarbetning, som sålunda kunde visa sig önskvärd, gjordes under samtidigt
beaktande av de synpunkter och erinringar, som myndigheter och sammanslutningar
kunde komma att anföra i anledning av utkastet.

Yttranden över de sakkunnigas lagutkast.

Över utkastet till krisarbetslag och den därtill anknytande promemorian
inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län, socialstyrelsen, kommerskollegium, rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsdomstolens ordförande (såvitt
angick 9 kap.), domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
riksförbundet landsbygdens folk samt de anställdas centralorganisation
(Daco). Vid yttrandet från kommerskollegium fanns fogat av

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

kollegium infordrade yttranden från Stockkolms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare. Vidare avgavs i ärendet
ett yttrande av Sveriges förenade studentkårer.

Slutligt förslag av de sakkunniga.

Sedermera avgavs med skrivelse den 2 november 1939 slutligt förslag av
de sakkunniga i ärendet. De sakkunniga, vilka voro enhälliga, åberopade
därvid såsom sitt definitiva förslag innehållet i lagutkastet och promemorian
med de ändringar och tillägg, som i det slutliga förslaget angivits. I nämnda
skrivelse upptogo de sakkunniga även till bemötande i yttrandena över utkastet
gjorda erinringar.

För innehållet i de sakkunnigas förslag samt i de avgivna yttrandena vill
jag redogöra i det följande. Därvid avses med benämningen preliminärförslaget
det med skrivelse den 23 september 1939 framlagda utkastet till krisarbetslag
och, såvitt angår motivering, den därvid fogade promemorian samt
med slutförslaget de sakkunnigas definitiva förslag till lag örn arbetskraftens
användning under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (krisarbetslag)
och den ytterligare motivering därtill, som anförts i skrivelsen
den 2 november 1939.

En sammanställning av lagtexten enligt de sakkunnigas preliminär- och
slutförslag torde såsom bilaga (.Bilaga F) få fogas till protokollet i förevarande
ärende.

De sakkunnigas lagförslag har varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet,
därvid utarbetats dels förslag till lag örn tjänsteplikt, dels
ock förslag till lag örn utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj
1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister.

Jag övergår nu till en redogörelse för de inom departementet utformade
lagförslagen.

Departementsförslaget.

Förslaget till lag om tjänsteplikt.

Allmänna synpunkter och riktlinjer.

De saltkunniga.

Såsom i det föregående omnämnts, hade de sakkunniga funnit sig av
omständigheterna förhindrade att för närvarande framlägga en närmare utredning
angående behovet i och för sig av en tvångslagstiftning
för arbetsmarknaden. De sakkunniga hava i preliminärförslagets motivering
endast anfört vissa allmänna överväganden i fråga örn arbetskraftförsörjningen
vid en kris, av vilka här må återgivas följande:

De sakkunniga hava utgått ifrån, att vid en kris här i landet, framkallad
av ett europeiskt stormaktskrig, vari Sverige icke är inblandat, arbetsmarknaden
i varje fall till en början skulle komma att karakteriseras därav, att
inom vissa områden arbetslöshet uppstode, medan annorstädes brist å arbetskraft
skulle göra sig gällande. I sin mån har erfarenheten i nuvarande läge

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

bekräftat riktigheten av detta antagande. Av härpå inverkande faktorer må
främst nämnas omfattningen av inkallelser till militärtjänstgöring, vilka givetvis
i och för sig äro ägnade att framkalla brist å arbetskraft. Särskilt jordbruket,
där redan under normala förhållanden knapphet därpå råder, måste
förutsättas att härvidlag vara mycket känsligt. Aven inom de grenar av de
s. k. stadsmannanäringarna —• industri, hantverk, handel etc. —• där under
en kris verksamheten, med hänsyn till andra omständigheter än tillgången
å arbetskraft, kan uppehållas i full utsträckning eller till och med utvidgas,
gör sig uppenbarligen genom inkallelserna brist å arbetskraft gällande. Den
av en kris framkallade arbetslösheten sammanhänger i allmänhet ytterst
med de beskärningar, för vilka export och import genom liandelsavspärrningar
eller eljest bliva föremål. Vissa industrier måste sålunda till följd
av förlorade avsättningsmöjligheter utomlands mer eller mindre inskränka
driften, medan andra tvingas därtill av brist å för driften erforderliga importvaror.
Handelsföretag bliva nödsakade att på grund av avbrutna handelsförbindelser
helt eller delvis nedlägga förut bedriven affärsverksamhet o. s. v.
Även inkallelser till militärtjänstgöring föranleda på sina håll indirekt arbetslöshet
därigenom, att desamma omöjliggöra ett rationellt utnyttjande
av den kvarvarande personalen eller åtminstone medföra svårigheter härför.

Huru de förhållanden, av vilka enligt vad nu framhållits arbetsmarknaden
i en kris särskilt beror, närmare gestalta sig under krisens förlopp är förenat
med stora vanskligheter att förutsäga. En viss utjämning medför väl
utvecklingen själv, t. ex. genom produktionens omläggning till varor, tillverkade
av inhemskt eller eljest tillgängligt material eller avsedda för hemmamarknaden.
Så länge de orsaker, vilka kunna öva extraordinär verkan å
arbetsmarknaden, mer eller mindre bestå, måste man emellertid räkna med
i högre eller lägre grad »onormala» förhållanden å denna.

Det förut sagda har närmast åsyftat det fall, att vårt land icke självt indragits
i krig. Vid en på grund av mera omedelbar krigsfara företagen
allmän mobilisering blir uppenbarligen i belysning av det anförda arbetslösheten
inom vissa områden och arbetskraftbristen inom andra långt större
än eljest. Skulle landet råka i krig, torde emellertid ganska snabbt en utjämning
komma till stånd, vilken därefter förbvtes i en brist å arbetskraft
inom de flesta områden. Detta sammanhänger i första hand därmed, att
vid krigsfall inkallelserna till militärtjänst måste förutsättas bliva undan för
undan allt mer omfattande. Vidare får tagas i beräkning, att åtskilliga industriföretag
på grund av ingångna krigsleveranskontrakt, vilka vid krig
skola effektueras, äro nödsakade att för sådant ändamål i betydlig grad
utöka driften. Slutligen måste också beaktas, att viktiga områden inom det
civila arbetet överhuvudtaget under krig utsättas för påfrestningar, som
kräva maximum av arbetskraft.

Angående de huvudsakliga riktlinjerna för de sakkunnigas lagförslag
anfördes i preliminärförslagets motivering bland annat följande.

Den förut omnämnda omläggningen av de sakkunnigas arbete hade även
föranlett, att de sakkunniga förhindrats att för närvarande till behandling
upptaga spörsmålet örn särskilda åtgärder, syftande att utan tvång i möjligaste
mån trygga arbetskraftförsörjningen i ett krisläge. Sådana åtgärder
kunde tänkas särskilt hänföra sig till den offentliga arbetsförmedlingen och
till frivilliga sammanslutningar, syftande till beredskapstjänst inom olika
verksamhetsområden. Det hade emellertid under de sakkunnigas arbete med
eftertryck framhållits, att bestämmelserna i en sådan lag som den nu före -

Kungl. Majus ''proposition nr 92.

slagna icke borde bringas i tillämpning i praktiken, förrän omständigheterna
gåve vid handen, att en sådan tillämpning vore för tryggande av ett för det
allmänna betydelsefullt arbetskraftbehov verkligen nödvändigt. De sakkunniga
hade alltså funnit angeläget betona, att enligt deras mening tvång
i en eller annan form för tillgodoseende av behov av arbetskraft icke borde
tillgripas, örn icke förhållandena utvisade, att anlitande av gängse vägar för
anskaffning av arbetskraft eller begagnande av möjligheter av speciell art,
byggda på frivillighetens grund, ej lämnade önskvärt resultat.

Denna tanke hade varit grundläggande för lagförslagets utformning, såväl
i dess principiella uppläggning som i detaljer. Sålunda hade de sakkunniga
med denna allmänna inställning ansett, att krislägen av olika intensitet och
karaktär i övrigt borde föranleda tvångsåtgärder av därefter lämpad art. De
sakkunniga hade därför funnit angeläget att skapa möjligheter till olika
regleringsåtgärder, vilka ur de enskildas synpunkt kunde anses innebära
olika grader av ingrepp i den individuella friheten och vilka skulle kunna
komma till användning allt efter vad förhållandena nödvändiggjorde.

Från dessa principiella utgångspunkter hade sakkunnigförslaget utformats
efter riktlinjer, örn vilka de sakkunniga anförde:

De sakkunniga ha sålunda ansett, att, därest i en kris tvångsåtgärder
överhuvud visa sig nödvändiga för tillgodoseende av viktiga arbetskraftbehov,
det likvisst icke alltid behöver tillgripas tjänsteplikt. I ett mindre allvarligt
läge torde man kunna nöja sig med åtgärder, som, även örn de medföra
viss inskränkning i den enskildes rörelsefrihet, dock innebära ett lindrigare
ingrepp däri än tjänsteplikten. I sådant hänseende hava de sakkunniga
förordat vissa åtgärder med avseende å arbetsförmedlingen.

Offentlig arbetsförmedling är för närvarande anordnad inom varje landstingsområde
och stad, som ej deltager i landsting, med huvudkontor, avdelningskontor
och ombud. Här finnes alltså en hela riket omspännande organisation
till tjänst för anpassningen å arbetsmarknaden. Ingen skyldighet
föreligger emellertid nu att vid anställande av arbetskraft anlita den offentliga
arbetsförmedlingen. Genom införande av sådan plikt i ett krisläge skulle
emellertid enligt de sakkunnigas mening ett rationellt ordnande av arbetskraftförsörjningen
befrämjas. För det första skulle därigenom möjlighet
skapas att erhålla en för reglering av arbetsmarknaden i hög grad önskvärd
överblick av densamma. Vidare är att vänta, att den utjämning å arbetsmarknaden
mellan arbetslöshet och arbetskraftbrist, som i ett krisläge framstår
såsom eftersträvansvärd, även mera direkt skulle underlättas. Nödvändigheten
att för arbetsanställning anlita arbetsförmedlingen skulle visserligen
icke vara liktydig med skyldighet att antaga anvisad anställning. Emellertid
utgör arbetsförmedlingen redan nu, bland annat tack vare det mellan de
olika anstalterna organiserade samarbetet, ett viktigt medel för ledande av
arbetskraften dit, där den bäst behöves. Denna uppgift blir synbarligen i
ett krisläge av än större betydelse än eljest. De sakkunniga hava känt sig
övertygade örn att möjligheterna att fylla densamma skulle för arbetsförmedlingsanstätterna
i hög grad underlättas, därest skyldighet stadgades att vid
arbetsanställning taga deras medverkan i anspråk. Därigenom skulle nämligen,
såsom förut framhållits, för anstalterna skapas förutsättningar för arbetsmarknadens
överblickande. Vidare skulle helt säkert de arbetssökandes vetskap
örn att icke på annan väg kunna erhålla arbetsanställning befrämja
villigheten hos dem att övergå från ett arbetsområde till ett annat, där deras

Kungl. Majus proposition nr 92.

arbetskraft bäst behöves. Slutligen skulle också arbetsförmedlingsanstaltema
erhålla önskvärd garanti för att av dem anvisad anställning icke redan
blivit besatt.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit, att förbud
skall kunna meddelas för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes
än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med
dess medgivande (arbetsför medlingst väng).

Emellertid måste uppenbarligen sådana situationer förutsättas kunna uppkomma,
då enbart arbetsförmedlingstvånget icke utgör ett tillräckligt medel
för arbetsförmedlingsanstaltema i deras verksamhet att förse ur det allmännas
synpunkt viktiga arbetsområden med arbetskraft. Omständigheterna
torde kunna vara sådana, att förmedlingsverksamheten för att kunna leda
till önskvärt resultat i nu angivet hänseende befinnes hava behov av en
starkare möjlighet att i viss mån kunna dirigera arbetskraften, än som under
vanliga förhållanden eller vid blott arbetsförmedlingstvång står den till buds.
Arbetsförmedlingsverksamheten sker för närvarande enligt den principen, att
den arbetssökande själv" har rätt att bestämma, huruvida han önskar antaga
erbjuden anställning eller icke. Det har synts de sakkunniga, att denna
princip bör bevaras, även när åt anstalterna lämnas sådan ökad möjlighet
till arbetskraftens dirigering, som nyss sagts. På grund härav kan i fråga
örn arbetsförmedlingsverksamheten icke stadgas någon skyldighet för arbetssökande
att vid risk av ansvar antaga erbjudet arbete. En annan väg måste
sökas för att åt anstalterna inrymma befogenhet att för tillgodoseende av
viktiga arbetskraftbehov" kunna i högre grad än eljest leda arbetskrafttillgången
i önskvärd riktning. De sakkunniga hava därvid funnit en lämplig
anordning vara, att förordnande må kunna meddelas därom att vässt behov
av arbetskraft skall tillgodoses före annat sådant behov (företrädesbestämmelse).
Häri ligger, att, i den mån företrädesbestämmelse gäller och så länge ej det
företrädesberättigade behovet av arbetskraft är fyllt, arbetsförmedlingsanstalt
beträffande därför lämpad arbetstagare ej må lämna anvisning eller medgivande
att taga annat arbete. Först sedan det behov av arbetskraft, som
befinnes vara för det allmänna av större vikt, är tillgodosett, må alltså arbetskraft
tagas i anspråk för andra uppgifter.

Avsikten med de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna i fråga örn arbetsförmedlingsverksamheten
är alltså att, utan att tvång av den grad som
vidlåder tjänsteplikten behöver tillgripas, i möjligaste mån tillgodose behov
av arbetskraft inom viktiga arbetsområden. Det må anmärkas, att till sålunda
åsyftad verkan av arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser bidraga
de föreskrifter, som må finnas meddelade därom att personer, som åtnjuta
understöd av allmänna medel eller från arbetslöshetskassa, äro skyldiga att
söka och antaga erbjudet arbete.

Vid tillämpning av arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser
kommer givetvis ett i hög grad ökat arbete och ansvar att åvila de offentliga
arbetsförmedlingsanstaltema. Dessa drivas för närvarande av landstingen
och städer, som ej deltaga i landsting. De sakkunniga hava, såsom av den
följande specialmotiveringen närmare framgår, funnit lämpligt, att anstalterna,
i den mån de anlitas för uppgifter enligt ifrågavarande lag, övertagas och
drivas av staten. För att dessa uppgifter därvid skola kunna omhänderhavas
av de offentliga arbetsförmedlingsanstaltema på ett rationellt sätt synes
nödvändigt, att enskild arbetsförmedlingsverksamhet ej samtidigt bedrives i
annan mån än i organiserad samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen.

För att arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser skola med
framgång kunna begagnas som medel i strävan att vid en kris tillföra arbets -

Kungl. Majus proposition nr 92.

kraft till produktion, vars uppehållande är betingat av ett viktigt allmänt
intresse, erfordras givetvis, att lämpliga arbetssökande i tillräckligt antal
anmäla sig å arbetsförmedlingsanstalterna. I den mån så ej sker men krisförhållandena
ändock nödvändiggöra, att nyss avsedd verksamhet i möjligaste
mån bedrives, måste åtgärder av effektivare art tillgripas. Någon annan utväg
än att i en sådan situation tillgripa tjänsteplikt lär icke stå till buds.

Med tjänsteplikt förstås enligt lagförslaget i princip skyldighet att utföra
arbete, som vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva. I sakens
natur ligger, att det vid ianspråktagande av sådan skyldighet'' ofta icke kan
undvikas, att de tjänstepliktiga beredas större eller mindre olägenheter, även
örn lagförslaget innehåller vissa bestämmelser till lindrande därav. Emellertid
hava lie sakkunniga, såsom förut framhållits, strävat, efter att begränsa användningen
av tvång till vad som med hänsyn till omständigheterna visar
sig oundgängligen nödvändigt. Vid sina närmare överväganden härutinnan
hava de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att tjänsteplikten, med den
innebörd som nyss angivits, beträffande vissa kategorier av medborgare i
allmänhet torde framstå som ett avgjort mindre kännbart ingrepp i deras
personliga förhållanden än i fråga örn övriga medborgare. Med utgångspunkt
härifrån har det synts de sakkunniga naturligt, att tillgripandet av tjänsteplikt,
i den mån så med hänsyn till omständigheterna låter sig göra, begränsas
att avse _ dessa kategorier eller någon av dem, innan tjänsteplikten tages i
anspråk i vidare omfattning.

I de flesta fall lär det förhålla sig så, att skyldighet att kvarbliva i nu
innehavd anställning innebär ett tvång av tämligen ringa grad. Den som
träffas av sådan skyldighet utsattes därigenom icke för någon som helst
förändring i avseende å arbets- eller bostadsförhållanden. Det synes de sakkunniga
antagligt, att fall kunna inträffa, då tryggande av arbetskrafttillgången
inom ett arbetsområde kan, därest tjänsteplikt alls behöver tillgripas, ske
genom ifrågavarande begränsade form av tjänsteplikt.

Vad därefter beträffar skyldigheten att på grund av tjänsteplikt antaga
en anställning och utföra arbete å denna hava de sakkunniga ansett, att
härvidlag två medborgargrupper i viss mån intaga en särställning. Därvid
åsyftas dels personer, vilka åtnjuta pension på grund av statlig eller enskild
tjänst, dels ock ungdom under 20 år. I fråga örn båda grupperna torde gälla,
att den förändring i de personliga förhållandena, som åläggandet av tjänsteplikt
kan medföra, i allmänhet ej är ägnad att bereda vederbörande olägenheter
i varnina, mån som fallet kan bliva för andra personer, vilka träffas av sådan
tjänsteplikt, varom här är fråga.

De _ sakkunniga hava av motiv, som ovan endast till vissa delar antytts
men vilka närmare utvecklas i den efterföljande specialmotiveringen, föreslagit
införande av olika former av tjänsteplikt, nämligen dels tvångsförlängning
(skyldighet att kvarbliva i anställning), dels tjänsteplikt för pensionstagare,
dels tjänsteplikt för ungdom, dels ock allmän tjänsteplikt. Omständigheterna
få avgöra, vilken form som i det särskilda fallet må komma till användning.
Principen bör, som av det ovan anförda framgår, vara den, att tjänsteplikt
icke tillgripes i större omfattning och att följaktligen en »strängare» form
därav icke användes, än förhållandena nödvändiggöra. Inom ett arbetsområde
kan behov föreligga av en form., inom ett annat dylikt område av en annan
form. Inom visst arbetsområde kunna uppenbarligen också ske sådana förändringar,
som böra leda till övergång från en där tillämpad form till
en annan. I

I slutförslagets motivering framhålla de sakkunniga i fråga örn förslagets
formella avfattning ytterligare, att lagförslaget med avsikt utformats mera

Kungl. Martis proposition nr 92.

detaljerat än vad som enligt hävdvunna principer vanligen ansåges böra ske
med en av Konung och riksdag antagen lag. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet
hade det nämligen synts vara av värde, att i en enda författning
erhölles en samlad bild av det system av ingripanden av olika innebörd,
som de sakkunniga förordade under olika faktiska förutsättningar, och därutöver
beträffande varje slags ingripande en rrppfattning i stora drag av
detsammas praktiska utformning och konsekvenser. Detta önskemål hade
föranlett dels att förslaget icke — såsom väl i och för sig kunnat ske —
uppdelats på en lag med de grundläggande reglerna av betydelse för individuella
fri- och rättigheter samt särskilda författningar med närmare bestämmelser
örn de särskilda åtgärderna och dels att i lagtexten medtagits
åtskilliga partier, vilka enligt sträng lagtolkningsmetod icke vore behövliga
men som torde vara av värde för klargörande av sammanhanget och förslagets
innebörd i praktiska detaljer.

Yttranden över preliminär för slag et.

Preliminärförslaget har blivit tillstyrkt eller lämnat utan erinran i samtliga
avgivna yttranden utom i yttrandena från landsorganisationen och Daco.
Aven i dessa yttranden tillstyrkes emellertid förslaget med vissa förbehåll.

Av allmänna uttalanden örn förslaget i dess helhet må återgivas följande.

Överståthållarämbetet förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning, att
under rådande utrikespolitiska förhållanden en lagstiftning icke borde uppskjutas
i avbidan på slutförandet av anbefallda utredningar örn behovet
därav, och anför:

När det gäller att reglera arbetskraftens användning är givetvis angeläget,
att tvång icke tillgripes i vidare mån än omständigheterna så oundgängligen
kräva, samt att de personer, som drabbas av föreskrivna tvångsåtgärder, i
möjligaste mån hållas skadeslösa. Ur dessa synpunter har enligt ämbetets
mening det föreliggande förslaget erhållit en lycklig utformning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att förslaget syntes ägnat att
på ett smidigt och i övrigt lämpligt sätt fylla en allvarlig brist i vår krisberedskap,
varför länsstyrelsen ville livligt förorda, att lagstiftning snarast
komme till stånd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Avsaknaden av en allmän tjänstepliktslag i rådande läge är en betänklig
brist i vårt legislativa krisskyddssystem, vilken det ligger vikt uppå att
snarast möjligt få avhjälpt. Vad beträffar det sätt, varpå de sakkunniga löst
den föreliggande lagstiftningsuppgiften, synes detsamma i åtskilliga hänseenden
förtjänstfullt. Det i förslaget städse återkommande ledmotivet —
att å förevarande ömtåliga lagstiftningsgebit i varje situation tillse, att man
ej tillgriper större våld än nöden kräver — är förvisso bärande. Med tillfredsställelse
antecknas, att denna av tillbörlig hänsyn till den enskilde
präglade grundsyn på problemet å ‘andra sidan icke synes hava föranlett
något egentligt avsteg från kravet å den tilltänkta lagstiftningens effektivitet.
I rent formellt hänseende utmärkes förslaget av en mindre vanlig överskådlighet
och reda.

Kungl. Majus proposition nr 92.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:

I jämförelse med tidigare av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
framlagda förslag till lag örn tjänsteplikt m. m. samt åtskilliga
följ dförfattningar, mot vilka förslag länsstyrelsen i huvudsak icke funnit
anledning till erinran, synes det nu framlagda utkastet innebära åtskilliga
avsevärda förbättringar. Länsstyrelsen åsyftar härmed framför allt de ökade
möjligheter till anpassning efter de vid varje särskild tidpunkt föreliggande
förhållandena, som skulle tillskapas genom en lag, uppbyggd efter de grundsatser,
som de sakkunniga föreslå.

Socialstyrelsen uttalar, att förslagets tanke örn stegvis skärpta ingripanden
på arbetsmarknaden legat bakom även rikskommissionens förslag till lagstiftning
örn tjänsteplikt, ehuru den där icke kommit till samma klara uttryck
i lagtexten. Styrelsen ansåge sålunda, att den gjorda överarbetningen resulterat
i en formellt klarare och mera lättillgänglig lagtext.

Stockholms handelskammare anför:

Enbart tillvaron av en lagstiftning i förevarande ämne torde i många
fall vara tillräcklig för att skaffa fram behövlig arbetskraft, i den mån sådan
finnes att tillgå. Såvitt handelskammaren kunnat finna, utgör det föreliggande
utkastet en i allt väsentligt tillfredsställande lösning av hithörande svåra
och ömtåliga problem. Genom de många olika möjligheter, som erbjudas,
böra vid en klok tillämpning av lagstiftningen tvångsåtgärderna kunna begränsas
till vad som i varje särskilt fall är oundgängligen nödvändigt, så
att störningar i näringslivet i görligaste mån undvikas. Reglerna synas bereda
möjlighet att tillförsäkra stat och näringsliv tillgänglig arbetskraft samtidigt
som tillbörlig hänsyn skänkes åt enskilda arbetsgivare- och arbetstagareintressen.

Skånes handelskammare yttrar:

Handelskammaren förutsätter, att lagstiftningen med hänsyn till dess ingripande
natur användes med än större försiktighet än övriga fullmaktslagar
och att alla åtgärder, som kunna inverka alltför störande å näringslivets
normala funktioner i möjligaste mån undvikas. Särskilt gäller detta tillgripandet
av den allmänna tjänsteplikten i fråga örn andra tjänstepliktiga
än sådana, som frivilligt anmäla sig, och arbetslösa. Uttagning av återstående
kategorier allmänna tjänstepliktiga synes böra ifrågakomma endast såsom en
yttersta nödfallsutväg såsom vid anbefalld allmän mobilisering eller motsvarande
faktiska läge, då arbetskraft för utförande av viktiga samhällsfunktioner
och av arbetsuppgifter för försvarsmaktens behov måste på detta
sätt uppbringas.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Aven örn arbetsmarknadens anpassning till krigsförhållanden i stor utsträckning
kan ske genom att de normalt verkande krafterna å densamma
lämnas fritt spelrum, torde det likväl vara obestridligt, att i sista hand ingripanden
från det allmännas sida i kontrollerande och dirigerande syfte
kunna visa sig ofrånkomliga. Erfarenheterna från England under världskriget
1914—1918, där man till en början sökte tillgodose de livsviktiga industriernas
behov av arbetskraft på frivillig väg för att så småningom glida
över till en mera tvångsmässig reglering av arbetsmarknaden, synas i detta
hänseende särskilt beaktansvärda. Yad här sagts gäller främst sådana områden
av näringslivet såsom exempelvis jordbruket, där möjligheten att genom
en förmånlig prissättning å arbetskraften öka tillgången härå är begränsad.

Enligt föreningens mening kan det sålunda visa sig ofrånkomligt med

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. assi 39 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

vissa statliga ingripanden i arbetsmarknaden i av krig föranledda extraordinära
situationer. Föreningen anser det i enlighet härmed välbetänkt,
att de sakkunniga nu i det rådande läget skyndsammast möjligt framlagt
förslag till beredskapslagstiftning för arbetsmarknaden, oaktat härigenom de
utredningar, vilkas syfte varit att klarlägga behovet av en sådan lagstiftning
ävensom möjligheten att utan tvång trygga arbetskraftförsörjningen, avbrutits.
Föreningen förutsätter, att dessa utredningar med det snaraste fullföljas. Särskilt
synes det angeläget, att en grundlig inventering göres rörande de olika
frivilliga åtgärder, som i första hand kunna påräknas för arbetsmarknadens
reglering i kristid. En tvångsvis realiserad förfoganderätt över all användbar
arbetskraft med begränsning eller upphörande av avtalsfriheten på arbetsmarknaden
innebär emellertid enligt föreningens mening ett så allvarligt
ingripande i enskilda medborgares fri- och rättigheter, att det endast bör
tillgripas örn och i den mån så visar sig oundgängligen nödvändigt. Det är
med tillfredsställelse föreningen kan konstatera, att denna föreningens principiella
inställning omfattats av de sakkunniga och blivit grundläggande såväl
för lagförslagets principiella uppläggning i stort som för lösande av i
detsamma ingående detaljfrågor av betydelse för den enskilde. Under förutsättning
att tillämpningen av den föreslagna lagen kommer att ske i enlighet
med de principer, som varit grundläggande vid densammas utformning,
erbjuder förslaget enligt föreningens mening — även örn däri enligt sakens
natur måste innefattas en långt gående begränsning av de enskilda medborgarnas
rörelsefrihet — likväl garantier mot en onödig statlig inblandning
i näringslivet. Föreningen kan därför tillstyrka, att förslaget lägges till
grund för en lagstiftning i ämnet, dock med de reservationer, som angivas
i anslutning till särskilda bestämmelser däri.

Landsorganisationen i Sverige yttrar:1

De nu föreslagna förutsättningarna för en tillämpning av krisarbetslagen
äro desamma, som uppställdes i det av rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap hösten 1938 avgivna förslaget till lag örn tjänsteplikt m. m.
I sitt utlåtande över detta förslag framhöll landsorganisationen, att en lagstadgad
allmän tjänsteplikt innebure ett betydande ingrepp i den personliga
friheten. Därest den föreslagna lagstiftningen varit avsedd att träda i tilllämpning
endast under krig eller krigsfara, måste visserligen även enligt
landsorganisationens mening de praktiska skäl, kommissionen åberopat, vara
av utslagsgivande vikt. Då nu emellertid lagstiftningen enligt förslaget
skulle kunna bringas i tillämpning även vid »eljest av krig föranledda utomordentliga
förhållanden», måste tydligen arbetsmarknadens intresseorganisationer
ställa sig betänksamma mot den föreslagna regleringen. Det framhölls
också, att, även om denna reglering formellt vore begränsad till att
avse de tjänstepliktiga, det knappast kunde undgås, att densamma erhölle
en indirekt, prejudicerande återverkan på den fria arbetsmarknaden. Då
landsorganisationen likväl ansåge sig icke böra motsätta sig, att lagstiftningen
gjordes tillämplig även vid av krig föranledda utomordentliga förhållanden,
utan att en situation av krigsfara förelåge, skedde detta med
hänsyn till svårigheten att härutinnan fixera en praktisk gräns men under
bestämt förbehåll, att lagstiftningen icke bragtes i tillämpning, med mindre
situationen vore sådan, att lagstiftningens genomförande vore oeftergivligt
ur försvarsberedskapens och folkförsörjningens synpunkt.

Medan rikskommissionens förslag endast upptog bestämmelser rörande
allmän tjänsteplikt, ha i det remitterade förslaget upptagits även andra
former för arbetskraftsförsörjningen i ett krisläge, avsedda att prövas före
tillgripandet av allmän tjänsteplikt. I sådant hänseende meddelas bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

melser om arbetsförmedlingstvång, företrädesrätt för tillgodoseende av visst
arbetskraftsbehov framför annat, tvångsförlängning av arbetsavtal samt tjänsteplikt
för pensionstagare och ungdom. Med införandet av dessa regleringsåtgärder
synes möjlighet föreligga att åvägabringa en begränsning av tilllämpningsområdet
för den allmänna tjänsteplikten till situtioner av krig eller
krigsfara, vari landet befinner sig. En dylik kvalificering av tillämpningsförutsättningarna
för den allmänna tjänsteplikten skulle naturligt ansluta sig
till grundtanken i den föreslagna regleringen, enligt vilken den allmänna
tjänsteplikten bör ifrågakomma endast såsom yttersta regleringsåtgärd. Övriga
föreslagna regleringsåtgärder äro av den art och omfattning att de i en kris,
som uteslutande har karaktären av en av krigstillstånd mellan andra länder
beroende avspärrningskris, torde tillgodose alla extraordinära arbetskraftsbehov
och överflödiggöra de utomordentligt kraftiga ingrepp i den personliga
arbets- och rörelsefriheten, som den allmänna tjänsteplikten dock innebär.

iDaco förklarar sig hysa stora betänkligheter inför en lagstiftning, som
medförde så allvarliga ingrepp i såväl den enskildes som organisationernas
frihet. Med hänsyn härtill vore Daco angeläget örn att de allmänna principerna
för lagstiftningen utformades så, att lagen kunde komma till användning
endast då det oundgängligen krävdes, liksom att lagens enskilda
bestämmelser skulle verka i möjligaste män återhållande. Det heter vidare
i yttrandet:

Daco beklagar, att de sakkunniga icke redovisat någon plan på en arbetsanskaifning
genom frivilliga åtaganden av enskilda eller organisationer.
Dylika anordningar skulle måhända komma behovet av en tjänstepliktslagstiftning
att i åtskilliga situationer framstå såsom mindre trängande.

Icke heller har kommittén anvisat någon väg, på vilken man i en kritisk
situation skulle kunna mobilisera de grupper av medborgare, som icke i
normala fall sysselsättas med förvärvsarbete men som ändå äro fullt arbetsföra.
Här avses dels sådana personer, som »leva på pengar» och icke alls
eller endast tillfälligtvis utföra dylikt arbete, dels »hemmadöttrar» och vissa
därmed jämförliga kategorier av kvinnor, som utan större olägenheter skulle
kunna deltaga i här avsett arbete, i vart fall för en relativt begränsad
tid, dels slutligen »arbetsskygga» och egentliga lösdrivare. Sammanlagt
utgöra dessa en icke obetydlig arbetskraftreserv. Även örn kommittén
åsyftat nämnda grupper av »arbetslösa» under 21 § andra momentet c)
(preliminärförslagets lydelse), höra dock under denna rubrik även alla sådana
medborgare, som redan lia anställning men i denna åtnjuta högst samma
förmåner som dem, vilka erbjudas vid de tjänstepliktberättigade företagen.

Det synes därför som örn kommittén nästan uteslutande tagit sikte på
dem, som redan äro i arbete eller som på grund av sitt ekonomiska läge
tvingas att uppträda som arbetssökande. "Vid en tillspetsad situation, då
på enstaka områden brist på arbetskraft råder, skulle man säkerligen till
väsentlig del kunna täcka denna brist genom en mobilisering av dem, som
under normala förhållanden icke utföra lönearbete. Härigenom skulle också
åstadkommas betydligt mindre rubbningar än örn arbetskraft tages från ett
arbetsområde till ett annat.

Slutligen motiveras Dacos tvekan inför den föreslagna lagstiftningen av
hänsyn till dess konsekvenser för löneutvecklingen. Givetvis ha statsmakterna
under här avsedda kritiska förhållanden rätt att ställa anspråk på
att arbetskraften icke oskäligt utnyttjar den omständigheten, att brist på
arbetskraft föreligger, för att tilltvinga sig onormalt stora förmåner. Daco
inser klart, att i tjänstepliktslagens syfte även ingår att förhindra oskäliga

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 92.

lönestegringar, liksom andra speciella krislagar avse att förhindra en oskälig
stegring av andra priser. Det får emellertid icke ske, att lagen utnyttjas
för att förhindra en rimlig anpassning av lönerna efter levnadskostnadernas
stegring. Det kan därför också ifrågasättas, att statsmakterna, innan tjänstepliktsförordning
utfärdas, skola undersöka, huruvida ej löneläget på det
område, där arbetskraftsbehov föreligger, är så osedvanligt lågt, att denna
omständighet utgör det förnämsta hindret för erhållande av erforderlig
arbetskraft. Sker ej en förnuftig löneanpassning, kan konsekvensen bli, att
lagen onödigtvis bringas i tillämpning. Här berörda spörsmål synas naturligen
böra handläggas av riksarbetsstyrelsen. I detta sammanhang förutsätter
Daco som självfallet, att företag, som göres tjänstepliktberättigat,
redan på förhand är underordnat bestämmelser rörande prissättning och
företagsvinst.

Med hänsyn till vad ovan anförts nödgas Daco upprepa sina betänkligheter
inför den föreslagna lagstiftningen. Särskilt stora farhågor hyser Daco
för en sådan utveckling, att denna extraordinära krislagstiftning i en framtid
kommer att tillgripas även vid kriser, som icke direkt förorsakats av
ett krigsutbrott, exempelvis vid särskilt svårartade störningar på arbetsmarknaden.
I den aktuella situationen torde emellertid alla intresserade
parter, statsmakterna inbegripna, vara beredda att försäkra, att lagen icke
skall äga tillämpning i ett dylikt krisläge. Det är angeläget, att denna
uppfattning kommer till klart uttryck som ett för framtiden förbindande löfte.

Inför möjligheten att vårt land försättes i en sådan situation, att snart
sagt varje uppoffring från medborgarnas sida är erforderlig för att värna
landets oberoende, är dock Daco berett att i princip tillstyrka lagförslaget
med vissa ändringsyrkanden, som närmare angivas i det följande.

I samband med de allmänna riktlinjerna för en lagstiftning örn arbetsmarknadens
reglering under krisförhållanden har i några yttranden även upptagits
frågan örn tillfällig suspendering av viss arbetarskyddslagstiftning.

Sålunda anför Överståthållarämbetet:

Under vissa omständigheter — framför allt, då det inom verksamhetsområdet
fordras större yrkeskunskap — torde den mest ändamålsenliga åtgärden
för att tillgodose ett stegrat behov av arbetskraft vara att uttaga en ökad
arbetsprestation av de anställda, som redan finnas att tillgå inom vederbörande
företag. I nu åsyftade fall synes därför ny arbetskraft icke böra tvångsvis
uttagas, förrän det visat sig, att man icke genom en rimlig ökning av arbetstiden
kan uppnå erforderlig kapacitet. Givet är, att en dylik anordning förutsätter,
att gällande lagbestämmelser angående arbetstidens begränsning tillfälligtvis
sättas ur kraft. Häremot torde icke några befogade anmärkningar
kunna framställas, då det lärer vara klart, att i en krissituation var och en
är skyldig att anspänna sig till det yttersta för att uppkommande svårigheter
skola kunna övervinnas.

Socialstyrelsen säger sig förutsätta, att rikskommissionens förslag örn suspension
av arbetar skyddslagstiftning blir föremål för övervägande under ärendets
fortsatta behandling.

Kommerskollegium ifrågasätter, örn icke bestämmelser om undantag från
gällande föreskrifter örn arbetarskydd, arbetstidens begränsning m. m. borde
inarbetas i krisarbetslagen eller intagas i särskild författning.

Rik skommissionen för ekonomisk försvarsberedskap anser etet sannolikt,

Kungl. Majds proposition nr 92.

att det för uppnående av krisarbetslagens syfte kommer att uppstå behov av
jämkningar i nämnda föreskrifter, varför bestämmelser därom, därest de icke
ansåges böra inflyta i krisarbetslagen, borde särskilt utfärdas.

Även svenska arbetsgivareföreningen framhåller denna angelägenhet.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

En högst betydande ökning av arbetsprestationerna kan ernås av specialutbildat
och i arbetet i övrigt väl orienterat folk, i den mån man som ett
provisorium suspenderar arbetstidslagen. En sådan ökning med exempelvis
två timmar innebär ett relativt ringa offer för individen, under det att arbetsprestationen
blir höjd med 20 å 25 procent. De offer individerna få lov att
lämna direkt och indirekt vid införande av arbetsplikt måste däremot betraktas
såsom oerhört mycket större. Yad speciellt jordbruket beträffar, är detta
numera i mycket hög grad beroende av utbildat folk. Det är exempelvis alldeles
uteslutet att i nämnvärd grad använda genom arbetsplikt utkommenderat
folk till djurskötare. Både vid sådd och skörd kräves numera, att arbetskraften
är van vid jordbruksmaskiner, deras skötsel och rationella utnyttjande.
Allt detta gör, att man för jordbrukets del når en avsevärt större arbetseffekt
genom en rimlig förlängning av arbetstiden än genom utkommenderandet av
vid arbetet ovan arbetskraft. Därtill kommer, som tidigare sagts, att den av
förbundet här föreslagna åtgärden icke åstadkommer några som helst rubbningar
i samhällets funktioner. I den händelse arbetsmarknaden utvecklas
på sådant sätt, att staten har anledning ingripa med reglerande åtgärder, bör
i första hand arbetstidslagen tillfälligtvis suspenderas. Är detta ej tillräckligt
utan ytterligare åtgärder bli nödvändiga, inträder den situation, då en
krisarbetslag bör träda i funktion.

Det rådande utrikespolitiska läget har i vårt land liksom i de flesta andra
europeiska länder nödvändiggjort en samhällets anpassning för försvarsändamål
eller eljest för krigsförhållanden. Ett led i strävandena att åstadkomma
sådan anpassning utgör tillskapandet av en lagstiftning, som medgiver fördelning
av arbetskraften under utomordentliga förhållanden.

Den anpassning, varom sålunda är fråga, har i stort sett två huvuddrag, ett
försvarstekniskt samt ett närings- och handelspolitiskt. Yad det förstnämnda
angår, är det ett välkänt förhållande, att det i vår tid för krigföring och i viss
utsträckning även för förberedande försvarsåtgärder icke är tillräckligt att taga
i anspråk ett begränsat antal medborgares tjänster och viss produktion av krigsförnödenheter,
utan att härför erfordras en målmedveten och planmässig inriktning
under statsmakternas ledning av stora delar av samhällslivet, av produktion,
samfärdsel och distribution. Denna nyinriktning och omläggning
har två sidor: dels erfordras- anläggningar och förnödenheter direkt för försvarsändamål
och dels förorsakas desorganisation på många områden genom
inkallelser av personal för sådant ändamål.

Icke mindre uppmärksamhet kräver den andra huvudsynpunkten på anpassningsproblemet,
den närings- och handelspolitiska. Även de länder, där försvarsåtgärder
i egentlig mening icke påkallas i den omfattning, som nyss
åsyftats, beröras kännbart av det handelskrig, som numera är ett framträdande
led i en stormaktskonflikt. I detta hänseende är det tillräckligt att
hänvisa till vårt eget lands erfarenheter såväl från det nu pågående kriget som

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 92.

från 1914—1918 års världskrig. Utrikeshandelns därav föranledda svårigheter
— i yttersta fall en formlig avspärrning — kunna påkalla en omläggning av
delar av näringslivet och av transportvägar, i främsta rummet för att tillgodose
befolkningens försörjning med nödvändighetsvaror men även för att
nyinrikta sådan produktion, som för råvaror, drivmedel eller avsättning är beroende
av utrikeshandelns normala gång. Även örn en sådan anpassning
naturligtvis till stor del äger rum självmant av ekonomiska orsaker, torde till
icke ringa del densamma kunna befordras och de svårigheter, som förorsakas
samhället och enskilda, mildras genom statliga åtgärder.

De planmässigt och, örn så erfordras, med samhällets maktmedel genomförda
förändringar, vilka man sålunda torde vara nödsakad att förbereda, böra
tydligen omfatta alla de faktorer, som äro av betydelse för produktionsprocessen
samt transport- och distributionsapparaten, såsom anläggningar,
maskiner, transportmedel, råvaror, drivkraft och arbetskraft. Yad angår egendom
av olika slag, anläggningar, transportmedel och varor, hava statsmakterna
redan genom den nu gällande rekvisitions- och förfogandelagstiftningen
vittgående möjligheter att tillgodose de behov, som här antytts. Beträffande
den viktigaste av de återstående nyssnämnda faktorerna, den mänskliga arbetskraften,
äga myndigheterna för närvarande på de flesta områden icke några
möjligheter att leda, densamma i önskad riktning. Det föreliggande förslaget
avser att i sistnämnda hänseende fullständiga våra försvarsberedskapsåtgärder.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, hava åtgärder av det slag,
som här avses, vidtagits eller planlagts i flera länder, och även i vårt land
hava under det förra världskriget och senare företagna utredningar, nu senast
av de sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, utmynnat i
förslag i samma riktning. I yttrandena över de sakkunnigas preliminära förslag
hava åtgärder av detta slag icke från något håll avstyrkts; i allmänhet
hava de betecknats såsom nödvändiga eller i hög grad önskvärda.

Ehuru det sålunda knappast kan betvivlas, att i vissa lägen särskilda möjligheter
att fördela arbetskraften äro önskvärda eller kunna visa sig nödvändiga,
skulle det självfallet hava varit av stort värde att erhålla en fullständigare
bild av de olika förhållanden, som under skilda krislägen kunna antagas
komma att råda på arbetsmarknaden. Till ett sådant klarläggande hava de utredningar
av merendels statistisk art syftat, vilka ombesörjts av de sakkunniga
och som finnas omnämnda i det föregående. De sakkunniga hava härom uttalat,
att för det angivna ändamålet resultaten av de särskilda utredningarna
ytterligare måste bliva föremål för bearbetning ur skilda synpunkter och inbördes
jämförelse, men att de sakkunniga vid den hastiga försämringen av
det utrikespolitiska läget funnit det angeläget att utan avvaktan på det slutliga
resultatet av detta arbete framlägga förslag till sådan lagstiftning i ämnet,
som utvecklingen inom kort kunde göra behövlig.

Även enligt min mening har detta tillvägagångssätt varit nödvändigt i nuvarande
läge. Jag vill emellertid framhålla, att det vunna utredningsmaterialet
efter fortsatt bearbetning bör bliva av värde för planläggningen av lagens tilllämpning
liksom för bedömandet av denna lagstiftningsfråga framdeles. Båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

dessa synpunkter förtjäna i detta fall särskilt beaktande. Ämnets beskaffenhet
gör det nämligen nödvändigt att i stor utsträckning åt rättstillämpningen
överlämna avgöranden örn vilka ingripanden, som under föreliggande förhållanden
böra anses påkallade, varför berörda utredningar även i fullbordat
skick delvis torde komma att få sin största betydelse som vägledning för de
tillämpande myndigheterna, i första rummet Kungl. Majit. Yad angår deras
betydelse för lagstiftningsfrågans framtida behandling är att märka, att lagen
föreslås provisorisk med begränsad giltighetstid, varför dessa frågeställningar
inom en nära framtid åter kunna bliva aktuella.

Med hänsyn till berörda svårigheter att nu bedöma omfattningen och karaktären
av den reglering av arbetskraftens utnyttjande, som i olika krislägen
kari visa sig behövlig, hava de sakkunniga utformat sitt lagförslag i ämnet
såsom ett system av olika möjligheter till ingripanden av större eller mindre
räckvidd och av olika innebörd för den enskilde. Inom den sålunda givna
ramen har det överlämnats åt Kungl. Majit--beträffande vissa princip avgöranden

åt Kungl. Majit och riksdagen — att utvälja den lämpligaste
formen för ingripande. Detta kan ske genom någon av de föreslagna
åtgärderna eller genom en kombination av olika åtgärder. Det har
emellertid inskärpts, att åtgärderna böra, vad angår rubbningar i näringslivet
och intrång i den enskilde arbetstagarens frihet, inskränkas till vad föreliggande
förhållanden göra oundgängligen nödvändigt.

Till denna principiella uppläggning av problemet kan jag ansluta mig. Det
bör understrykas, att med ett så utformat förslag ingen som helst ståndpunkt
tagits till frågan, i vad mån näringslivet och arbetsmarknaden kunna förväntas
av egen kraft övervinna de påfrestningar, för vilka de i nu ifrågavarande hänseende
måste befaras bliva utsatta. Icke heller skall i detta sammanhang till
närmare behandling upptagas spörsmålet, örn denna förmåga hos den fria
marknaden kan och bör stimuleras genom åtgärder från statsmakternas sida.
Hit höra bland annat frågor örn understödjande av den verksamhet, som bedrives
för att söka med frivilligt uppbådad reservarbetskraft fylla de luckor,
som krigsförhållandena skapa. Detta frågekomplex, som förvisso är av stort
intresse och stor vikt, torde emellertid få upptagas till behandling i annat sammanhang.
Med det föreliggande lagförslaget avses endast, att -— sedan det
otvetydigt konstaterats eller eljest är uppenbart, att de självverkande krafterna
på arbetsmarknaden jämte de frivilliga hjälpaktionerna icke äro tillfyllest,
varför statsingripande måste ske — anvisa vägarna för detta statsingripande,
därvid för detta ändamål erbjudes ett urval, som medgiver åtgärdens
inskränkande till det i varje läge oundgängliga.

Jämväl vad angår utformningen av detta program av successivt skärpta
åtgärder finner jag mig kunna i det hela biträda vad de sakkunniga föreslagit,
och jag vill här i korthet sammanfatta vad som enligt min mening utgör
dess väsentliga drag.

Förslagets kärnpunkt utgör angivandet av de samhällsviktiga arbetsområden,
vilkas tillgång på arbetskraft lagen avser att säkerställa. Närmast gäller
detta försvarsändamål, livsmedels- och bränsleförsörjning samt samfärdsel,

Kungl. Majus proposition nr 92.

men därjämte namnes generellt annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.
Lagens huvudsyfte kan sammanfattas sålunda, att den vill säkerställa
ifrågavarande samhällsviktiga verksamhetsområdens behov av arbetskraft trots
den knapphet därå, som förorsakats av militära åtgärder, och trots den desorganisation,
som till följd av krigsförhållandena råder inom näringslivet.

Det jämförelsevis lindrigaste intrång i den individuella friheten, som
lagen medger i nämnda syfte, innebär, att den som söker ny anställning är
underkastad viss begränsning i valet av sådan. Denna anordning har betydelse
i två hänseenden: dels förhindras, att den arbetskraft, som för tillfället
finnes inom viktiga verksamhetsområden, söker sig till mindre viktiga
sådana, och dels föres ledig arbetskraft företrädesvis till de viktiga områdena.
Den nu åsyftade regleringen vinnes genom utfärdande av s. k. företrädesbestämmelser
(9 §). Att märka är, att på detta stadium intet tvång vilar på
den enskilde utöver vad nu sagts. Det föreligger sålunda ingen skyldighet att
byta anställning, ej heller att antaga en viss individuell sådan; företrädet
gäller endast hela verksamhetsområden eller i varje fall hela grupper av
anställningar. Icke heller föreligger något formellt tvång att alls taga arbete
inom det privilegierade området, försåvitt vederbörande föredrager att icke
taga någon anställning alls utan i stället t. ex. driva egen verksamhet. Slutligen
synes mig böra betonas, att i detta läge förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, arbetsvillkor o. s. v. icke på något sätt beröras av åtgärderna.

De längre gående åtgärder, som lagen i därpå följande stadier reglerar,
skilja sig från företrädesbestämmelserna huvudsakligen däri, att desamma
principiellt knyta arbetstagaren till en viss bestämd anställning i ett individuellt
angivet företag. Detta hindrar dock icke, att arbetstagaren medgives
den valfrihet mellan anställningar och den rörelsefrihet i allmänhet, som förhållandena
tillåta, men detta blir beroende av myndighets prövning i varje
särskilt fall. Nu åsyftade åtgärder sammanfattas i lagförslaget under benämningen
tjänsteplikt.

Liksom lagens allmänna syfte förut angivits vara att säkerställa vissa verksamhetsområdens
behov av arbetskraft, kan tjänstepliktens ändamål i det
särskilda fallet sägas vara att försäkra ett visst företag örn en viss persons
arbetskraft. I enlighet härmed måste tjänsteplikten innebära två krav på
arbetstagaren. Det ena kravet avser, att arbetstagaren, örn han redan är
anställd hos företaget, stannar kvar där och icke söker sig därifrån men, örn
han icke är anställd i företaget, lämnar sin nuvarande verksamhet och tager
anställning i detsamma. Det andra kravet avser det förhållandet, att i enlighet
med denna lagstiftnings syfte den ifrågavarande verksamheten icke endast
behöver en formellt anställd arbetsstyrka utan även garanti för att faktiskt
erhålla denna styrkas arbetsprestationer. I denna del angives tjänstepliktens
innebörd vara att »fullgöra» det åtagna arbetet, vilket innesluter förbud såväl
mot arbetsinställelser i vanlig mening som mot individuell underlåtenhet att
fullgöra arbetsprestationen.

Det synes mig böra särskilt bemärkas, att tjänstepliktens tvångsmässiga
innehåll inskränker sig till vad nu angivits. Därutöver råder normal frihet

Kungl. Majus proposition nr 92.

och gälla vanliga regler för förhållandet mellan tjänstepliktberättigad arbetsgivare
och tjänsteplikt^ arbetstagare. Sålunda gäller som eljest lagstiftningen
örn arbetsförhållanden — om arbetarskydd, arbetstid, semester, kollektivavtal,
föreningsrätt, förhandlingsrätt o. s. v.; inom vanliga gränser råder
full avtalsfrihet örn arbetsvillkoren, kollektivavtal äga giltighet för tjänstepliktiga
liksom för andra och fast utbildad sedvänja inom ett område äger
giltighet som eljest (22 §). Särskilt torde böra uppmärksammas, att avtalsfriheten
i förslaget genomgående givits företräde. Detta gäller till och med
de båda förut angivna huvudpunkterna i tjänstepliktens innebörd, skyldigheten
att antaga eller behålla en anställning och skyldigheten att fullgöra
arbetsprestationen. Örn nämligen arbetsgivaren är ense med arbetstagaren
örn att denne icke behöver stanna kvar i arbetet eller örn sådan enighet råder
beträffande arbetsprestationens fullgörande, gäller detta, och lagen kräver
intet därutöver.

Yad särskilt angår bestämmandet av arbetsvillkoren, medför emellertid det
ena av de båda förutnämnda tvångsmomenten, förbudet mot arbetsinställelser,
den konsekvensen, att vad angår tjänstepliktiga de gängse formerna för reglerande
av arbetsvillkoren måste kompletteras i ett avseende. Örn nämligen
avtalsfriheten på detta område icke kan utnyttjas, enär enighet icke vinnes
trots förhandlingar och —- i viktigare fall — förlikningsingripande, är ju den
eljest möjliga utvägen, den öppna konflikten, beträffande tjänstepliktiga utesluten.
För att i sådana fall komma till ett resultat i fråga örn villkoren upptager
förslaget ett skiljedomsförfarande inför offentlig myndighet, vilket kan
påfordras av endera parten (27—33 §§). Skiljedomen skall enligt förslaget
meddelas i regel av särskild skiljenämnd (eller skiljenämnder) med benämningen
»lönenämnd för tjänsteplikt» och inbegripande representanter för
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, men i vissa fall av större finanspolitisk
betydelse av Kungl. Maj:!

Inom tjänsteplikten kunna i förslaget särskiljas tre stadier av sinsemellan
ganska olika innebörd. Det första och till betydelsen för den enskilde tydligen
lindrigaste av dessa avser arbetstagare, som redan äro anställda i privilegierade
företag. Som förut antytts, innebär för deras del tjänsteplikten —
utom tvånget att fullgöra arbetsprestationen, vilket är gemensamt för alla
formerna av tjänsteplikt — skyldighet att stanna kvar i samma anställning
tills arbetsgivaren eller, vid hans vägran, myndighet ger tillstånd till avsked.
Denna form av tjänsteplikt benämnes i förslaget »tvångsförlängning» (12 §).

De övriga formerna av tjänsteplikt avse däremot personer, som icke äro
förut anställda i det tjänstepliktberättigade företaget utan alltså nödgas frångå
sin dittillsvarande sysselsättning för att fullgöra skyldigheten. I många fall
bör en sådan form av tjänsteplikt kunna fullgöras utan större olägenhet, men
det är oförnekligt, att detta fullgörande åter i andra fall måste medföra
ekonomisk förlust och annan olägenhet, särskilt örn detsamma nödvändiggör
flyttning till annan ort. Såsom i det följande något beröres, anvisar förslaget
visserligen möjligheter att i betydlig utsträckning kompensera sådan förlust,
men förhållandet har likväl föranlett en i förslaget genomförd differentiering
av de former av tjänsteplikt, som innebära förflyttning till en ny syssla.

Kungl. Majus proposition nr 92.

Förslaget upptager nämligen av tjänsteplikt av denna innebörd två specialformer,
avseende personer, vilka man förutsätter i regel kunna utan större
ekonomisk förlust och personlig olägenhet underkasta sig en sådan förflyttning
till nytt arbete och eventuellt till annan ort. Dessa specialformer anses
därför kunna och böra tillgripas, innan man mera allmänt tager tjänsteplikt
i anspråk. Den ena formen har avseende å dem, som åtnjuta pension på grund
av tjänst men ännu hava arbetsförmåga; på detta förstadium skall emellertid
denna skyldighet, kallad »tjänsteplikt för pensionstagare», kunna avse endast
arbete, som är likartat med det vederbörande utförde i aktiv tjänst (13 och 14 §§).
Den andra specialformen av sådan mindre ingripande tjänsteplikt benämnes
»tjänsteplikt för ungdom» och avser personer i 16—19 års ålder. Densamma
är företrädesvis avsedd att komma till användning i form av ett slags »uppbåd»,
där i princip alla ungdomar i en viss ålder kallas ut för att under en
kort tid hjälpa till med något viktigt arbete av brådskande beskaffenhet, t. ex.
att rädda en hotad skörd (15 §).

I de fall, vilka icke kunna tillgodoses genom nämnda båda specialformer,
måste användas den sista i förslaget upptagna formen av tjänsteplikt, kallad
»allmän tjänsteplikt», vilken sålunda är »allmän» i den meningen, att den
principiellt kan åläggas även andra än förut omförmälda begränsade kategorier
av medborgare (16 §). Emellertid hava förut angivna hänsyn till den enskildes
olägenhet beaktats även i reglerna örn användningen av denna tjänstepliktsform.
I enlighet med förslagets genomgående princip att städse inskränka
åtgärdernas omfattning till det oundgängligen erforderliga skall Kungl. Maj:ts
förordnande örn sådan tjänsteplikt kunna begränsas till vissa kategorier, och
därvid nämnas som möjliga urvalsgrunder även ålder, försörjningsskyldighet
och bostadsort. Därigenom är det sålunda möjligt att redan i det grundläggande
beslutet tillgodose förutnämnda hänsyn. Därtill kommer, att detsamma
vunnit beaktande även i reglerna örn den inbördes ordning, i vilken
de tjänstepliktiga skola uttagas inom de i Kungl. Maj:ts beslut uppdragna
gränserna (21 §).

Vad angår kompensation för de förluster, som utkrävandet av tjänsteplikt
kan väntas medföra, innehåller lagen dels en föreskrift, att tjänstepliktig skall,
liksom fallet är i fråga örn värnpliktig, äga återinträda i sitt förutvarande
arbete efter skyldighetens fullgörande (41 §), och dels vissa regler örn ersättningar
av statsmedel (34—39 §§). De senare avse rese- och flyttningskostnader,
ökade levnadskostnader genom dubbla hushåll samt förlust av arbetsinkomst.
Beträffande de ekonomiskt viktigaste av dessa statsbidrag innebär
förslaget intet ståndpunktstagande i detalj utan endast angivande av vissa
allmänna linjer för frågans lösande. Jag förutsätter, att den slutliga utformningen
härav i samband med frågor örn anslag för ändamålet komma att underställas
Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning. Dessa frågors avgörande måste
rimligen under olika perioder bliva beroende av krisens ekonomiska påfrestningar
i andra hänseenden, av den omfattning, i vilken militära bördor påläggas
medborgarna o. s. v. I detta sammanhang vill jag endast uttala min
anslutning till de sakkunnigas mening, att därvid under alla förhållanden de
sämst ställda inkomsttagarna böra beredas full kompensation.

Kungl. Maj;ts proposition nr 92. 59

Om förslaget i dess helhet är vidare att nämna, att de föreslagna ingripandena
i princip icke skola gälla personer över 70 års ålder.

I förslaget och dess motivering uppdragas slutligen grundlinjerna för en
organisation för dess genomförande. I detta hänseende må nämnas, att viktiga
uppgifter därvid tillmätts den offentliga arbetsförmedlingen, vilken för
ändamålet föreslås provisoriskt övertagen av staten och inordnad i en extraordinär
förvaltningsbyggnad för detta område, omfattande en central riksmyndighet
och lokala myndigheter i länen. Vidare föreslås upphörande av
det nuvarande övergångsskedet i fråga örn den redan i princip förbjudna
enskilda arbetsförmedlingsverksamheten ävensom en anordning, kallad
»arbetsförmedlingstvång», varigenom möjlighet till kontroll vinnes över alla
anställningsavtal.

I några yttranden över sakkunnigförslaget har berörts frågan örn tillfällig
suspendering av viss arbetar skyddslagstiftning
i syfte att delvis undanröja de svårigheter, som uppkomma genom bristen på
arbetskraft i vissa krislägen. Med anledning härav vill jag framhålla, att detta
spörsmål behandlats i en till årets urtima riksdag avlåten proposition (nr 76)
med förslag till lag örn eftergift under vissa förhållanden från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen örn arbetarskydd. Förslaget innebär befogenhet för
Kungl. Majit att beträffande företag, som bedriver tillverkning eller beredning
av förnödenheter för rikets försvar, under utomordentliga förhållanden dispensera
från gällande förbud mot kvinnors nattarbete.

I nämnda proposition har redogjorts för tidigare åtgärder och förslag i
sådant syfte, bland annat en i vårt land gällande lagstiftning i ämnet åren
1915—19, ett år 1938 inom rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap
kansli utarbetat förslag därom samt en innevarande år gjord framställning
i sådan riktning från arméförvaltningens tygdepartement, över vilka båda
sistnämnda förslag avgivits yttranden av myndigheter och sammanslutningar.
Över tygdepartementets framställning har yttrande avgivits jämväl av sakkunniga
rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, vilka därvid uttalat, att
det enligt deras mening icke för närvarande förelåge behov att tillskapa en
fullmaktslagstiftning i detta ämne utöver vad i förenämnda proposition upptagits.

I samband därmed anförde jag till statsrådsprotokollet, att det icke för
närvarande syntes påkallat att i vidare mån än sålunda skett föreslå möjlighet
till dispens från några av sociala hänsyn lagstadgade begränsningar i rätten
att utnyttja arbetskraft. Såvitt anginge undantag från de grundläggande bestämmelserna
i 1930 års allmänna arbetstidslag hade dispens i åtminstone ditintills
erforderlig utsträckning kunnat med stöd av lagen meddelas av arbetsrådet.
I övrigt hade behov av dispens från arbetarskyddslagen eller eljest
gällande arbetslagstiftning dittills icke gjort sig med någon styrka gällande.
Skulle så senare bliva fallet, torde i det läget få övervägas, huruvida särskilda
åtgärder borde vidtagas.

Yad sålunda anförts vill jag även i detta sammanhang åberopa. Jag vill emel -

Departements chefen.

60 Kungl. Majus proposition nr 92.

lertid, understryka, att örn en sådan lagstiftning skulle visa sig behövlig, densamma
torde kunna utan dröjsmål tillskapas.

Jag övergår nu till en redogörelse paragrafvis för det inom departementet
utarbetade förslaget till lag örn tjänsteplikt. Då detsamma till stora delar i
sak överensstämmer med vad de sakkunniga i sitt slutliga yttrande föreslagit,
kommer därvid departementsförslagets ståndpunkt beträffande de särskilda
paragraferna att framhållas endast i den mån sakkunnigförslaget undergått
andra ändringar än sådana av uteslutande formell art.

Specialmotivering.

Lagens rubrik.

Lagens rubrik var i preliminärförslaget formulerad »Lag örn arbetsmarknadens
reglering i vissa hänseenden under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (krisarbetslag)» samt i de sakkunnigas slutförslag »Lag om
arbetskraftens användning under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(krisarbetslag)».

Med hänsyn till att av de ingrepp på arbetsmarknaden, som lagen avhandlar,
flertalet och därtill de, som medföra de största förändringarna allmänt
sett och för de enskilda, hava ett gemensamt namn, nämligen »tjänsteplikt»,
finner jag lämpligt föreslå, att lagen benämnes »lag örn tjänsteplikt».

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §■

Denna paragraf innehåller lagens grundläggande bestämmelser, nämligen
förutsättningarna för ikraftträdandet av dess centrala delar, 2—7 kapitlen.
Beslut örn ikraftträdandet kan avse ett eller flera av dessa kapitel. Förutsättning
för beslut härom är förhandenvaron av krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Beslutet fattas av Kungl. Majit med riksdagens samtycke, örn riksdagen är
samlad, men eljest sedan riksdagskallelse utgått, såvida riksdagen ej ändå
skall sammanträda inom trettio dagar. Har beslutet utfärdats utom riksdagstid,
skall riksdagens samtycke därtill meddelas inom trettio dagar efter
riksdagens början; sker ej så, förfaller beslutet.

Le sakkunniga.

I preliminärförslaget anfördes, att detsamma efter typen av ett flertal
nyligen antagna, för krisförhållanden avsedda författningar utformats som
en s. k. fullmaktslag, sålunda en författning, vars centrala delar trädde i
kraft först vid inträdet av vissa utomordentliga förhållanden, varvid med
hänsyn till sakens angelägna beskaffenhet Kungl. Majit fått befogenhet att
i riksdagens frånvaro avgöra, när de faktiska förutsättningarna för ikraftträdandet
förelåge. Nämnda förutsättningar vore angivna på samma sätt
som genomgående skett i övriga här avsedda författningar, och detsamma

Kungl. Majlis proposition nr 92. 61

gällde åtgärderna för att giva riksdagen tillfälle att snabbt kunna taga
ställning till frågan.

Såsom förut framhållits, byggde förslaget på ett system av mer eller mindre
långt gående ingripanden. Denna grundtanke återspeglades i kapitelindelningen:
i 3 kap. utformades en tvångsreglering av arbetsmarknaden, vars
centrala del utgjordes av s. k. företrädesbestämmelser, i 4—7 kap. återfunnes
de grundläggande bestämmelserna angående fyra olika former av allt längre
gående ingripanden, med en gemensam term benämnda tjänsteplikt. 2 kap.
avsåge organisationsåtgärder, vilka åtminstone efter hand torde bliva erforderliga
för genomförande av dessa ingripanden.

I enlighet härmed och i anslutning till fullmaktslagens idé hade i 1 § förutsatts,
att nämnda grundläggande bestämmelser i 2—7 kap. skulle sättas i kraft
först under angivna förutsättningar och att därvid ett eller flera av kapitlen
kunde sättas i kraft oberoende av de övriga. Redan på denna punkt kunde
förekomma tillämpning av den i inledningen omnämnda, dominerande tanken
i förslaget, att längre gående ingripanden borde tillgripas först sedan mindre
långt gående sådana visat sig ineffektiva eller med hänsyn till läget måste
sägas vara utsiktslösa samt att i varje situation endast så mycket tvång
borde användas, som läget oundgängligen krävde. Ehuru givetvis denna
gradvis skeende skärpning av lagens tillämpning finge antagas komma att
leda olika långt inom olika arbetsområden samtidigt och det därför icke
kunde tänkas bliva möjligt att för arbetsmarknaden i dess helhet i samma
takt sätta de olika stadierna i kraft, borde nämnda grundtanke hållas i sikte
redan vid det första ikraftträdandet av sagda kapitel.

De sakkunniga hade icke ansett lämpligt eller ens möjligt att i lagen
formellt kräva förutsättningar av nu antytt slag för kapitlens successiva
ikraftträdande, detta helst som en allmängiltig regel icke kunde givas för
kapitlens lämpliga inbördes ordningsföljd i den praktiska tillämpningen.

Y ttrandena.

Utformningen av 1 § har i yttrandena berörts dels av landsorganisationen,
som på sätt förut omnämnts ifrågasatt en begränsning av tillämpningsområdet
för den allmänna tjänsteplikten, och dels av Daeo, som uttalar tveksamhet,
huruvida en lagstiftning av denna karaktär skulle kunna bringas i
tillämpning icke endast vid krig eller krigsfara utan även vid andra »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden», d. v. s. tydligen så snart krigstillstånd
inträtt mellan några av Europas stormakter. Ett dylikt läge behövde
enligt Dacos mening icke i och för sig motivera tillgripandet av så
drastiska åtgärder, som här ifrågasattes.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att, örn Kungl. Maj:ts förordnande
enligt 1 § gjordes tidsbegränsat, därmed en viss garanti skapades för att de
tvångsingripanden av olika slag, som lagen stadgade, icke komme att bestå
vid en tidpunkt, då de icke vore motiverade av det allmänna läget på
arbetsmarknaden. Sålunda borde enligt föreningens mening stadgas i 1 §,
att Kungl. Maj:ts förordnande för att äga bestånd skulle gillas av varje års
lagtima riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

De saltTcunniga.

Angående förutsättningarna för lagens tillämpning anföra de sakkunniga
i slutförslaget följande:

Bom i promemorian i olika sammanhang framhållits, vilja de sakkunniga
mycket starkt betona, att de föreslagna ingripandena på arbetsmarknaden
kunna försvaras och motiveras endast i den mån föreliggande omständigheter
göra normala åtgärder för arbetskraftens utnyttjande och fördelning
otillräckliga och här föreslagna åtgärder oundgängligen nödvändiga för att
icke sådana samhällsuppgifter, som avses i förslagets 2 §, skola allvarligt
försummas. Sålunda föreslås det faktislca behovet av åtgärder som den
viktigaste förutsättningen för krisarbetslagens användning. Det är emellertid
omöjligt att förutsäga, vilket behov av åtgärder, som kommer att föreligga
i sådana olika politiska lägen, vilka kunna formellt karakteriseras exempelvis
med 1 §:s ord »krig», »krigsfara», »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»
och liknande uttryck. Av dessa skäl hava de sakkunniga funnit
det omöjligt att såsom förutsättningar för tillämpning av krisarbetslagen i
allmänhet eller av något särskilt stadium av ingripande inom dess ram angiva
någon sådan politiskt bestämd situation utöver den ganska allmänt hållna
beskrivning, som använts i flertalet under 1939 tillkomna lagar av krislagstiftningstyp
och som influtit jämväl i 1 § av preliminärförslaget.

Vad särskilt angår frågan om en differentiering av de politiska förutsättningar,
som angivas i den sålunda hittills vedertagna formuleringen, skulle
väl en sådan närmast avse att som olika lägen, påkallande olika stadier av
ingripanden, särskilja å ena sidan krig och krigsfara och å andra sidan andra
»utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». De sakkunniga vilja
emellertid framhålla, att en sådan gränsdragning uppenbarligen är utomordentligt
svår att genomföra. Det är välbekant, att numera neutralitet icke
betyder en i alla avseenden oberoende ställning i förhållande till de krigförande
makterna, utan att de neutrala staterna på ett stadium, då militära
åtgärder icke direkt hota dem och sålunda »krigsfara» måhända icke kan
sägas föreligga, bliva på ett kännbart sätt berörda av och indragna i det
ekonomiska krig, som numera torde vara oskiljaktigt från en stormaktskonflikt.
Vissa råvarutillgångars och förbindelseleders betydelse för krigföringen medför
även, att neutrala stater, valka äro berörda av det ekonomiska kriget, ständigt
måste räkna med möjligheten att snabbt bliva indragna även militärt. Av
dessa skäl kunna de förut återgivna bestämningarna »krigsfara» och »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden» icke sägas angiva väsentligt
skilda förutsättningar utan tillsammans inbegripa en serie lägen av olika
betydelse i detta hänseende, vilka icke äro skarpt åtskilda utan successivt
övergå i varandra, från normala förhållanden å ena sidan till den mest överhängande
krigsfara å den andra.

Vad som i krislägen av här antytt slag framkallar behov av» reglerande
åtgärder på arbetsmarknaden är dels militära åtgärder, framförallt omfattande
inkallelser av värnpliktiga samt produktionens inriktning på försvarsändamål,
och dels omläggningar av näringslivet, som föranledas av det ekonomiska
kriget, framförallt av handelsavspärrning. Till en början kan konstateras,
att vårt lands läge i dessa båda hänseenden såvitt detsamma kan överblickas
vid tiden för de sakkunnigas slutbehandling av förevarande förslag (slutet
av oktober 1939) ej behöver föranleda något sådant ingripande, som avses
i lagförslaget. Vad de militära åtgärderna angår, torde det vara omöjligt
att förutsäga, när det stadium uppnås, som skulle nödvändiggöra åtgärder
enligt krisarbetslagen. Att så bleve fallet vid den mest omfattande inkallelse
av värnpliktiga, som finnes planlagd, den s. k. allmänna mobiliseringen, torde

Kungl. Majus proposition nr 92.

vara ofrånkomligt. Mellan elen allmänna mobiliseringen oell förstärkt försvarsberedskap
av nuvarande omfattning kunna emellertid tänkas många
stadier, vid vilka beliovet av en reglering av arbetsmarknaden icke nu kan
förutses. Så mycket anse sig de sakkunniga emellertid kunna med största
sannolikhet antaga, att det längst gående av ingripandena enligt krisarbetslagen,
den s. k. allmänna tjänsteplikten, åtminstone i annat än obetydlig
omfattning ej skall behöva tillgripas förrän vid en allmän mobilisering eller
vid militära åtgärder, som i betydelse närma sig denna. •— Den andra gruppen
orsaker till användning av en krisarbetslag, följderna av handelsavspärrning
och liknande, torde i och för sig endast i sina allra svåraste former behöva
föranleda så allvarliga åtgärder, som här avses, men beträffande denna grupp
är att märka, att dess verkan på arbetsmarknaden knappast kommer att inträda
isolerad utan alltid i förening med verkningar i samma riktning av
samtidigt vidtagna militära åtgärder. Man måste sålunda i regel sammanräkna
de desorganiserande verkningarna av dessa båda faktorer. Att näringspolitiska
förhållanden i förening endast med verkningarna av en- förstärkt
försvarsberedskap eller liknande militära åtgärder skulle i något fall behöva
föranleda den yttersta åtgärden enligt krisarbetslagen, allmän tjänsteplikt,
förefaller de sakkunniga osannolikt.

Av förut anförda skäl finna de sakkunniga det emellertid omöjligt att ur
nu gjorda antaganden örn det faktiska läget under olika militär- och handelspolitiska
förutsättningar härleda några förslag örn differentiering i de formella
förutsättningarna för tillämpning av krisarbetslagen eller dess särskilda delar.

I anledning av den i ett yttrande framställda meningen, att förordnande
av Kungl. Majit enligt 1 § borde göras tidsbegränsat och för att äga bestånd
underställas varje års lagtima riksdag, framhålles vidare, att de sakkunniga
för lagen i dess helhet förutsatt endast kort giltighetstid, lämpligen till viss
tidpunkt under nästkommande lagtima riksdag.

8 §■

Lagens centrala delar, 2—7 kapitlen, vilka få sättas i kraft enligt de regler
som angivas i 1 §, innehålla framförallt, att Kungl. Majit skall äga förordna
örn vissa ingrepp på arbetsmarknaden, nämligen enligt 9 § örn s. k. företrädesbestämmelser
och enligt 12, 13, 15 och 16 §§ örn s. k. tjänsteplikt i
olika former. I 2 § gives en gemensam bestämmelse för förordnanden enlig t
nyssnämnda fem lagrum, nämligen för vilka ändamål sådant förordnande får
meddelas och i vilken form detta må ske.

Förordnandets ändamål skall vara att tillgodose behov av arbetskraft,
som erfordras för krigsmakten, dess utrustning och underhåll, befolkningens
försörjning med livsmedel och bränsle, samfärdseln eller annat ändamål av
synnerlig vikt för det allmänna. Från denna regel i vad den avser krigsmaktens
behov av arbetskraft göres det undantag, att förordnandet icke må
gälla vapentjänst vid denna makt.

Örn förordnandets utformning gäller, att detsamma må avse viss näring
eller verksamhet, antingen i allmänhet eller med visst angivet undantag,
såvida icke det ifrågavarande behovet av arbetskraft angives närmare än nu
sagts.

Kungl. Majus proposition nr 92.

De sakkunniga.

I preliminärförslaget framhölls, att formuleringen av de ändamål, för vilka
tvångsingripanden i särskilda fall finge äga rum, anslöte sig nära till vad
som därutinnan förekommit i äldre förslag i ämnet. Att märka vore, att
under regelns allmänt hållna alternativ »ändamål av synnerlig vikt för det
allmänna» kunde ingå uppgifter av skiftande art, närmast sådant som regelmässigt
räknades till viktiga samhällsuppgifter, exempelvis sjukvård, men
även produktion av betydelse, som kunde jämföras med de uttryckligen
nämnda arbetsuppgifterna. Användandet av tjänsteplikt för krigsmaktens
behov borde tydligen icke avse militära uppgifter i egentlig mening. I detta
hänseende kunde det i våra dagar vara svårt att uppdraga skarpa gränser;
ifrågavarande distinktion hade i förslaget endast föranlett ett uttryckligt
undantag för vapentjänst. Under stadgandet folie däremot exempelvis byggnadsarbeten
för försvarsändamål.

I paragrafen antyddes, att ett förordnande icke behövde exakt angiva den
ifrågavarande användningen av arbetskraft, utan att som föremål för åtgärden
kunde angivas en näring i dess helhet eller annat generellt bestämt verksamhetsområde.
Där den avsedda verksamheten angivits så allmänt, borde
det finnas möjlighet att göra vissa undantag, vilka i så fall borde preciseras.
Ett praktiskt fall av begränsning i förordnandet vore, att detsamma inskränktes
till näringen eller verksamheten såvitt densamma bedreves inom viss del av
riket eller på viss ort; överhuvudtaget torde den förutnämnda grundsatsen,
att i varje fall icke tillgripa tvång utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt,
böra föranleda inskränkning även av åtgärdernas geografiska verkningsområden
till det minsta möjliga. Utformades ej förordnandet såsom
nyss sagts, torde detsamma böra preciseras att avse vissa namngivna företag
och i förekommande fall specificerat behov av arbetskraft.

Yttrandena.

I anslutning till 2 § har i yttrandena förekommit följande.

Daco uttalar, att i lagtexten i 2 § borde komma till klart uttryck den i
de sakkunnigas motivering angivna principen, att tvångsåtgärder skulle få
tillgripas, endast örn förhållandena utvisade, att anlitande av gängse vägar
för anskaffande av arbetskraft av frivilliga krafter ej gåve önskat resultat.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter för angivandet av de ändamål,
för vilka lagen må tillgripas, ett mera vidsträckt uttryck än »befolkningens
försörjning med livsmedel och bränsle», nämligen »befolkningens försörjning
med förnödenheter».

Vattenfallsstyrelsen förklarar sig förutsätta, att till tjänstepliktberättigade
företag komme att hänföras även kommunala och enskilda kraftföretag, som
för kraftförsörjningen inom riket samarbetade med vattenfallsverket och som
vid krig eller krigsfara enligt uppgjorda planer skulle underställas en av
styrelsen organiserad driftsledning för kraftförsörjningen. — Bland de i 2 §
angivna ändamålen hade icke nämnts luftskyddet. För detta gällde stadgandena
i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, enligt vilka läns -

Kungl. Majds proposition nr 92.

styrelse ägde rätt att härför uttaga erforderlig personal, i första hand män
i åldern 18—60 år. Styrelsen ifrågasatte emellertid, örn icke även nämnda
uttagning borde samordnas med uttagningen enligt krisarbetslagen och förberedelserna
härför i fredstid regleras. Ur styrelsens synpunkt vore ett överförande
av bestämmelserna örn denna uttagning till krisarbetslagen önskvärt,
enär enligt gällande bestämmelser styrelsen handlade frågor örn luftskyddet
vid kraftföretagen men icke tillhörde de myndigheter, som enligt förfoganderättslagen
ägde uttaga personal härför.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför:

De med förslaget åsyftade lagstiftningsåtgärderna i syfte att tillgodose de
mest trängande arbetsbehoven vid en krissituation böra kombineras med förberedande
planläggning utav åtgärder av arbetsorganisatorisk natur, enär de
myndigheter, som skola handha tillämpningen, eljest kunna vid en hastigt
påkommen kris ställas inför en mycket svår uppgift, som det kan taga allt
för lång tid att bemästra. Behovet av dylik förberedande planläggning skall
med några ord belysas från jordbrukets område. Vid större egendomar, där
även vid en mera omfattande mobilisering kunnig personal bör finnas tillgänglig
för arbetsledningen, torde nyanställda icke yrkeskunniga arbetare
utan större svårighet kunna fogas in i arbetsstyrkan. Annorlunda ter sig
saken vid de mindre jordbruken, där måhända hela den manliga arbetsstyrkan
(som ofta endast utgöres av ägaren) blir inkallad. Dylika jordbruk bli icke
mycket hjälpta, örn till vart och ett hänvisas tjänsteplikt^ ungdom eller
andra i jordbruk oerfarna personer. Man torde därför i dessa fall få tänka
sig den utvägen, att det organiseras arbetslag, som under en kunnig ledare
gå från gård till gård och där utföra sådana säsongmässigt betonade arbeten
som sådd, skörd, jordbearbetning. Härvid kunna ju dragare och arbetsredskap
från de ifrågavarande gårdarna gemensamt ställas till arbetslagets förfogande.
Även örn detta spörsmål måhända ligger något vid sidan av de sakkunnigas
uppdrag, finner sig sällskapet dock böra framhålla, att berörda organisationsspörsmål
böra ägnas avsevärd uppmärksamhet i det fortsatta arbetet för
planläggning av åtgärder till arbetsbehovets tillgodoseende vid en krissituation.
Närmast synes det vara påkallat, att uppsättandet av dylika
arbetslag förberedes genom lokala myndigheter (t. ex. kommunalnämnder
eller kristidsnämnder) och att man på förhand utväljer lämpliga personer,
som vid behov skola tjänstgöra såsom ledare för desamma.

De sakkunniga.

I fråga örn det i något yttrande uttalade önskemålet, att i 2 §:s text borde
komma till uttryck principen, att krisarbetslagen borde tillämpas först sedan
andra åtgärder visat sig otillräckliga, påpekas i slutförslaget, att denna
synpunkt hade praktisk betydelse endast vad anginge vissa former av ingripanden,
nämligen tjänsteplikt för pensionstagare och för ungdom samt
allmän tjänsteplikt, och att för deras vidkommande principen vore uttryckt
i 20 §.

I fråga örn angivandet av förordnandets ändamål hade i yttrandena dels
föreslagits en något vidsträcktare formulering än befolkningens försörjning
»med livsmedel och bränsle», nämligen »med förnödenheter», och dels framhållits
som oundgängligt, att de elektriska kraftverkens behov av arbetskraft
tillgodosåges genom lagen. I förstnämnda avseende ville de sakkun Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92.

S381 39 5

Departementschefen.

66 Kungl. Majus proposition nr 92.

niga framhålla, att med hänsyn till lagens natur dessa ändamål torde böra
begränsas till det oundgängligaste och icke upptaga ett så obestämt uttryck
som »förnödenheter». Försörjningen med elektrisk energi utgjorde givetvis
till betydande del ett sådant ändamål av synnerlig vikt för det allmänna,
som avsåges i 2 §.

Den av Sveriges allmänna lantbrukssällskap påpekade utvägen att för
jordbrukets del organisera arbetslag, som skulle gå från gård till gård och
utföra det arbete, som läge nere till följd av brist på arbetskraft, ville de
sakkunniga särskilt framhålla. Det vore sålunda enligt de sakkunnigas mening
en lämplig uppgift antingen för vissa jordbruksorganisationer eller ock
för kommunerna att organisera arbetslag genom att anställa kunnigt arbetsbefäl
och ett antal arbetare, yrkeskunniga eller icke, tjänsteplikt^ eller
frivilliga, och därmed tillhandagå jordbruken i orten mot avgifter, som beräknades
täcka kostnaderna för organisationen. Med en sådan anordning
skulle vinnas fördelar i olika avseenden: tillgänglig arbetskraft skulle kunna
utnyttjas mera effektivt och komma dera företag till godo, den kännbara
bristen på kunniga arbetsledare skulle neutraliseras och icke yrkeskunnig
arbetskraft skulle kunna användas med större fördel.

Det synes böra framhållas, att ehuru förevarande paragraf har formen av
en för fem angivna lagrum gemensam regel angående dessas tillämpning,
densamma likväl på grund av dessa lagrums centrala betydelse i förslaget
utgör en grundval för den föreslagna lagstiftningen i dess helhet. Praktiskt
taget hava övriga bestämmelser däri icke någon självständig funktion utan
avse antingen att praktiskt förbereda och möjliggöra tillämpningen av något
av dessa fem lagrum — 9, 12, 13, 15 eller 16 § — eller ock att reglera förhållanden,
som uppkomma vid en sådan tillämpning.

Det under denna paragraf något berörda spörsmålet örn ett samordnande
av uttagningen till tjänsteplikt och till luftskyddstjänst ämnar jag upptaga
till behandling i det följande under 18 §.

.5 §.

Tjänstepliktslagen innehåller icke utförliga bestämmelser örn den för
lagens genomförande erforderliga organisationen, men i 3 § angivas huvuddragen
därav. Ledningen av lagens tillämpning för riket i dess helhet tillkommer
närmast under Kungl. Majit myndighet, som Kungl. Majit därtill
förordnar. Då denna myndighets namn sålunda icke är på förhand känt,
har densamma i tjänstepliktslagens text benämnts »riksarbetsstyrelsen». I
länen skall lagens tillämpning ankomma på de myndigheter, vilka av Kungl.
Majit erhållit detta uppdrag. Av samma skäl som nyss angivits har för den
lokala myndigheten i lagtexten använts benämningen »länsarbetsstyrelse».
Det föreskrives emellertid, att beträffande visst arbetsområde andra myndigheter
än de här avsedda kunna beklädas med riksarbetsstyrelsens eller länsarbetsstyrelses
befogenhet, där det av särskilda skäl finnes påkallat.

Slutligen åläggas kommunerna att biträda vid lagens tillämpning genom
kristidsnämnd eller, örn sådan ej finnes, kommunalnämnd eller drätselkammare.

Kungl. Majus proposition nr 92.

I de sakkunnigas förslag förutsattes, att länsstyrelsen skulle fullgöra länsarbetsstyrelses
funktion, där ej Kungl. Majit särskilt förordnat annan myndighet
därtill.

De sakkunniga.

I preliminärförslagets motivering anfördes härom:

Förslaget upptager icke i detalj den praktiska utformningen av organisationen
för lagens tillämpning. Bakom förslaget på denna punkt ligger endast
en allmänt hållen plan över organisationen, varom här må i korthet anföras
följande. Det förutsattes, att för den centrala ledningen närmast under
Kungl. Majit skall finnas en riksmyndighet för lagens tillämpning. Huruvida
denna uppgift skall uppdragas åt en redan bestående myndighet eller
åt en särskilt inrättad sådan torde få bero på omfattningen av lagens tilllämpning
samt krisens art och varaktighet. Den myndighet, nu bestående
eller särskilt inrättad, som av Kungl. Majit erhåller ifrågavarande uppdrag,
benämnes i denna egenskap i förslaget »riksarbetsstyrelse».

Den huvudsakliga delen av lagens tillämpning i konkreta fall har i förslaget
lagts på länsstyrelserna, i vilka för ändamålet torde böra inrättas
särskilda provisoriska avdelningar. Med en ökning och intensifiering av
den ifrågavarande verksamheten torde emellertid åtminstone i större län
kunna förväntas en sådan arbetsbörda av dessa och andra ärenden av krisnatur,
att det blir nödvändigt att bryta ut dylika uppgifter ur länsstyrelsernas
ämbetsområde och uppdraga dem åt särskilt förordnade myndigheter
för dessa län. En sådan anordning har jämväl förutsatts i förslaget, där
med benämningen »länsarbetsstyrelse» avses myndighet i länet, som enligt
något av de nu nämnda alternativen handhar krisarbetslagens tillämpning.
Någon annan administrativ indelning för detta ändamål än den nu gällande
länsindelningen har icke ansetts tillrådlig, helst som förslaget gäller åtgärder
i en tid, då förvaltningen ändock utsättes för stark påfrestning och
då särskilt genom krisbetonad expansion av förvaltningen dennas koordinationsproblem
blir särskilt betydelsefullt.

Att sålunda en huvuddel av arbetsuppgifterna enligt lagen lagts på länsstyrelserna
eller därmed jämförliga, särskilda länsmyndigheter har ansetts
påkallat av de särskilda krav på överblick, effektivitet och oberoende ställning,
som här komma att ställas på de tillämpande myndigheterna och som
torde föranleda att lokala och kommunala organ icke böra åläggas detta
värv. Emellertid är det uppenbart, att ehuru några i lagen reglerade avgöranden
icke skulle tillkomma kommunala myndigheter, likväl omfattande
och betydelsefulla arbetsuppgifter måste tillkomma dessa. Myndigheternas
kännedom örn tillgången på arbetskraft och örn dess beskaffenhet eller beträffande
särskilt de mindre företagens förhållanden torde till övervägande
del komma att förmedlas genom de kommunala organen. Uppgiften ifråga
torde närmast böra tillkomma kommunalnämnden i landskommun och drätselkammaren
i stad. I lagen den 15 juni 1939 örn skyldighet för kommun att
fullgöra av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter föreskrives tillsättande av
särskilda kommunala kristidsnämnder med krisbetonade arbetsuppgifter,
vilka lämpligen kunna handhava jämväl här ifrågavarande arbetsuppgifter.

Den här skisserade organisationen är avsedd för huvudmassan förekommande
arbetsuppgifter enligt en krisarbetslag, framförallt det enskilda näringslivets
reglering. Emellertid måste ifråga örn särskilda arbetsområden,
exempelvis vissa kommunikationsverk och andra samhällsuppgifter, räknas
med behov av en längre driven koncentration av verksamheten. Särskilt
örn åtgärderna enligt lagen komma att väsentligen bestå i tvångsanskaffning

Kungl. Maj. ts proposition nr 92.

av arbetskraft till exempelvis statens järnvägar, böra verkställighetsåtgärderna
i huvudsak kunna uppdragas åt järnvägsstyrelsen. Bliva åtgärderna omfattande
såväl inom näringslivet i allmänhet som inom dylika särskilda
arbetsområden, kunna uppkomma svåriösta organisations- och koordinationsproblem.
Aven i dessa fall torde en enhetlig ledning och tillämpning böra
eftersträvas, men åtminstone beträffande utförandet i detaljer torde en annan
ordning än den ovan skisserade kunna bliva behövlig. Det har icke synts
möjligt att i frågans nuvarande läge närmare utforma en lösning för dessa
olika fall, utan i förslaget har endast givits en generell möjlighet för Kungl.
Majit att i organisationsfrågorna beträffande särskilda arbetsområden förordna
örn avvikelser från den i lagen angivna ordningen. Därvid skulle det
troligen framförallt bliva fråga örn överflyttning till annan myndighet av
vissa befogenheter, som enligt lagen tillkomma länsarbetsstyrelse, men möjlighet
har för alla eventualiteter givits att så förfara även med riksarbetsstyrelsens
uppgifter. Under alla förhållanden torde böra tillses, att riksarbetsstyrelsen
bibehåller en ledande ställning åtminstone såvitt angår överblicken
över arbetsförhållanden, som kulina äga betydelse för olika delar av
arbetsmarknaden.

Yttrandena.

I fråga örn den centrala organisationen för tjänstepliktslagens genomförande
har i yttrandena berörts bland annat frågan, örn det borde kunna
uppdragas åt särskild myndighet att vid sidan av riksarbetsstyrelsen beträffande
visst arbetsområde utöva motsvarande befogenheter.

I denna fråga yttrar socialstyrelsen:

Styrelsen kan ej anse det vara tillfredsställande, att ens för vissa noggrant
begränsade arbetsområden uppgiften att handlägga ärenden enligt
tjänstepliktslagen anförtros åt andra myndigheter än arbetskommissionen
(vilken benämning socialstyrelsen förordat i stället för riksarbetsstyrelsen)
och länsarbetsstyrelserna. Genom en sådan anordning skulle man åstadkomma
en splittring av den enhetliga ledningen, vilket måste verka desorganiserande.
Det synes vara utomordentligt viktigt, att man bibehåller ledningen
av regleringsåtgärderna på ett håll. I varje fall bör det ej kunna
ifrågasättas att gå längre än vad exempelvis järnvägsstyrelsen anförde i sitt
yttrande över rikskommissionens förslag eller att undantaga beslut angående
tjänsteplikt endast för i tjänst varande eller pensionerad personal från arbetskommissionen
och länsarbetsstyrelserna. Emellertid synes ej ens en sådan
åtgärd vara erforderlig. Det kan icke betecknas såsom en onödig och tidsödande
omgång, att beslut i sådana frågor påkallas hos det centrala organet
för arbetsmarknadens reglering eller arbetskommissionen. I synnerhet örn
man genomför en allmän registrering av samtliga personer, som kunna ifrågasättas
för tjänsteplikt, böra samtliga beslut örn uttagning till tjänsteplikt
passera den enhetliga organisationen.

Vattenfallsstyrelsen anser det önskvärt, att även beträffande kommunikationsverken
förhandlingarna med personalgrupper, som för dem komme i
fråga, fördes genom riksarbetsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att behov av
viss yrkeskunnig personal kunde komma att föreligga inom flera verk och att
det i dylika fall syntes nödvändigt, att ett centralt opartiskt organ reglerade
fördelningen på de olika verkens områden med hänsyn till riksintresset.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Daco framhålla den fara, som
ligger i en splittring av den centrala ledningen.

Kungl, Maj:ts proposition nr 92.

Å andra sidan förutsätter telegrafstyrelsen att erhålla sådant uppdrag, som
nu avses, inom sitt verksamhetsområde.

Frågan örn centralmyndighetens sammansättning har berörts i ett
par yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen understryker vikten av att
såväl centrala som lokala myndigheter på området givas en sådan sammansättning,
att de kunna vinna arbetsgivarnas och arbetstagarnas förtroende,
och anger som ett oeftergivligt villkor härför, att dessa parter erhålla en
betryggande representation däri. Landsorganisationen och Daco föreslå, att
vid riksarbetsstyrelsens sida ställes en rådgivande nämnd med dylik paritetisk
sammansättning.

I fråga örn vilka lokalmyndigheter, som böra få länsarbetsstyrelses
funktion, hava av några länsstyrelser anförts betänkligheter mot att länsstyrelse
i något fall skulle kunna utöva densamma.

Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län:

Icke utan oro emotser länsstyrelsen den stora ökning med brådskande
och ömtåliga arbetsuppgifter, som skulle bliva resultatet, därest länsstyrelserna
skulle bliva länsarbetsstyrelser. Redan den tid, som hittills gått efter
krisutbrottet, har visat, att länsstyrelsens arbete ökats i sådan grad, att stor
svårighet mött att med nödig skyndsamhet bemästra detsamma. Den uttunning
av den mera tränade personalen, som torde bliva en följd av uppsättande
av en särskild provisorisk avdelning för krisarbetsärenden, måste
därför vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Då emellertid kristidsstyrelserna
knappast synas ägnade att handlägga dessa ärenden och det
uppenbarligen kan i olika hänseenden vålla olägenheter att inrätta ytterligare
krisorgan för länen, vill länsstyrelsen icke motsätta sig förslaget i hithörande
delar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar det för sin egen del knappast möjligt
att bära denna ökning av arbetsbördan och ifrågasätter, då detsamma
torde vara förhållandet med åtskilliga andra länsstyrelser, örn icke särskilda
organ borde inrättas för ändamålet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län utvecklar i sitt yttrande närmare den utomordentliga
ökning av arbetsbördan, som krisförhållandena ändock medfört
för länsstyrelserna, och fortsätter:

Arten av de arbetsuppgifter, varom nu är fråga, är vitt skild från de länsstyrelserna
för närvarande åliggande uppgifterna. För handläggningen av
dylika arbetsmarknadsproblem torde det vara nödvändigt att engagera personer
med tidigare erfarenhet från hithörande områden till undvikande av den
byråkratism, som eljest kan bliva följden. Särskilt inrättade styrelser för nu
ifrågavarande ärenden måste kunna vinna betydligt större överblick över
arbetsområdet än vad länsstyrelserna med deras redan nir mångskiftande
arbetsuppgifter kunna erhålla. Länsstyrelsen får därför bestämt avstyrka
förslaget i vad det avser åläggande för länsstyrelserna att handlägga hithörande
uppgifter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, örn icke ur intresset av största
möjliga enkelhet och reda i krisförvaltningen kristidsstyrelserna borde kunna
övertaga även dessa arbetsuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Socialstyrelsen har om lokalorganisationen anfört bland annat, att det,
såsom de sakkunniga framhållit, vöre nödvändigt med en instans i länen
för dessa frågor. Kommunala organ lämpade sig ej för beslut därom, och
den centrala myndigheten kunde ej erhålla så intim kännedom örn lokala
förhållanden. Styrelsen kunde dock ej biträda förslaget örn att länsstyrelserna
skulle i något fall fungera som länsarbetsstyrelser. Dessa vore redan i fredstid
arbetsbelastade i mycket hög grad. I varje fall kunde man utgå från att
landshövdingarna icke skulle kunna ägna erforderlig tid åt dessa ärenden,
och därmed bortfölle enligt styrelsens mening varje skäl för länsstyrelsernas
inordnande i organisationen. Ej heller kristidsstyrelserna syntes vara lämpliga
härför; de syntes hava sammansatts för att handlägga endast folkförsörjningsfrågor.
Därtill bomme olägenheterna av att styrelserna skulle bliva underställda
två olika centrala myndigheter samt av att deras verksamhetsområden
icke sammanfölle med länsindelningen. Ur vissa synpunkter kunde för ändamålet
lämpa sig styrelserna för arbetsförmedlingsanstalterna, i vilka funnes
representation för parterna på arbetsmarknaden, men desamma vore för
närvarande sammansatta med tanke på helt andra arbetsuppgifter, och socialstyrelsen
ville avråda från denna utväg. Av nu anförda skäl förordade styrelsen
inrättande av särskilda myndigheter med länsarbetsstyrélses befogenhet,
paritetiskt sammansatta med representanter för arbetsgivar- och arbetstagarintressen
samt med verksamhetsområden, som sammanfölle med den administrativa
indelningen.

Sistnämnda förslag biträdes även av svenska arbetsgivareföreningen med
liknande motivering.

Vad angår de kommunala organ, som skulle biträda vid lagens tillämpning,
uttalar socialstyrelsen, att varken kommunalnämnder, drätselkammare
eller kristidsnämnder torde lämpa sig för uppgiften utan att arbetslöshetskommittéerna
borde anlitas härför.

De sakkunniga.

I slutförslaget upptaga de sakkunniga till utförligare behandling de organisationsfrågor,
som uppkomma i samband med lagförslaget, och angiva de
riktlinjer, efter vilka dessa frågor enligt de sakkunnigas mening böra lösas.

I fråga örn allmänna synpunkter på dessa organisationsproblem framhålla
de sakkunniga till en början som en särskild svårighet i detta fall, att
lagens tillämpning kunde tänkas omfatta åtgärder av mycket olika innebörd
och räckvidd, varför tillämpningen av densamma kunde tänkas variera under
olika krislägen från en ringa uppgift, som kunde uppdragas åt myndigheter
med andra huvudåligganden, till ett arbete, som krävde en vidlyftig, fristående
organisation. En annan omständighet av vikt att beakta i detta sammanhang
vore, att arbetet med krisarbetslagens tillämpning endast med svårighet
kunde improviseras; om så medhunnes, borde arbetet noggrant planläggas
och förberedas i detalj, vilket därför borde påbörjas snarast möjligt. Till
detta arbete hörde framförallt uppläggande av register över företag och an -

Kungl. Majlis proposition nr 92.

ställda, inventering av tillgången på arbetskraft inom olika områden och
uppgörande av planer för arbetskraftens lämpliga omgruppering inom sådana
områden, d. v. s. arbetsuppgifter av betydande omfattning och vikt. I organisationshänseende
vore det av värde icke endast att detta arbete utfördes
utan även att den personal, som genom detsamma gjorde sig förtrogen med
dessa problem, komme att bilda kärnan i den organisation, som finge uppdraget
att omsätta lagstiftningen och planerna i praktiken.

De sakkunniga anföra härefter örn centralmyndigheten för lagens
tillämpning följande:

Bland annat av förutnämnda skäl, önskvärdheten att åstadkomma en
begynnelseorganisation med dessa förberedande uppgifter och tillika inneslutande
möjligheter att vid behov snabbt kunna utvecklas till ett verkställighetsorgan
av den omfattning, läget kräver, anse sig de sakkunniga böra förorda,
att uppdraget att förbereda och genomföra krisarbetslagens tillämpning, d. v. s.
att fungera som s. k. riksarbetsstyrelse, anförtros den nyligen tillsatta Statens
arbetsmarknadskommission. Denna skulle i sådant fall ombildas och från sin
nuvarande, uteslutande rådgivande funktion övergå till ett krisförvaltningsorgan,
jämställt med de även nyligen inrättade Statens livsmedelskommission
och Statens industrikommission.

Yad angår formen för denna ombildning, vilja de sakkunniga till en början
antyda kommissionens lämpliga uppbyggnad och arbetssätt på ett stadium,
då lagen erhållit en mera omfattande tillämpning. Kommissionen torde då
böra stå under ledning av en ordförande, som helt ägnar sig åt uppgiften.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att kommissionens arbetsuppgifter
till stor del komma att bestå av löpande göromål av administrativ karaktär,
vilka kräva snabb, stundom omedelbar handläggning. Denna del av kommissionens
uppgifter kunna uppenbarligen icke handläggas kollegialt av en större
krets ledamöter, vilka företräda olika intressen och erfarenhetsområden och
hava andra huvudsakliga arbetsuppgifter. Fördenskull måste kommissionens
beslutanderätt i betydande utsträckning uppdragas åt ordföranden eller en
mindre delegation inom densamma, som dagligen kan deltaga i handläggningen
av sådana ärenden. Det torde vara lämpligt, att uppgiften ifråga
uppdrages åt ordföranden, så länge arbetets omfattning det medger, men att
därefter vid hans sida sättes en eller, då så erfordras, två ledamöter av
kommissionen med liknande befogenhet. Ordföranden och den eller de för
uppgiften avdelade ledamöterna skulle sålunda bilda ett slags verkställande
utskott, där emellertid beslutanderätten kunde utövas i samråd eller fördelas
mellan dem inbördes efter vad som för olika fall befunnes lämpligt och
praktiskt. Ifrågavarande ledamöter måste tydligen liksom ordföranden förutsättas
ägna hela sin tid åt uppdraget.

Till sin återstående del borde kommissionen däremot med fördel bestå
av personer utom administrationen, vilka företräda huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden, viktigare näringar o. s. v. Av kommissionen i dess
helhet borde handläggas ärenden av planläggande eller principiell innebörd
och dylikt. Kommissionens medlemsantal bör, även örn de löpande ärendena
på nu antytt sätt avlastas från densamma, icke sättas högt, knappast
över sju eller åtta. I den mån det befinnes önskvärt att till kommissionen
knyta som rådgivare flera personer utan att öka dess medlemsantal, är det
lämpligt att vid kommissonens sida ställa en rådgivande nämnd eller liknande
församling med endast konsultativ uppgift. — För kommissionen erfordrades
givetvis även ett på avdelningar arbetande kansli med administrativ personal,
föredragande och experter.

Kungl. Majus proposition nr 92.

Den organisation, som här antytts för ett stadium av omfattande verkställighetsåtgärdcr,
bör enligt vad förut framhållits kunna successivt växa
fram ur en begynnelseorganisation. Som sådan vilja de sakkunniga förorda,
att inom den nuvarande kommissionens kansli inrättas en särskild avdelning
med uppgift att verkställa det förberedelsearbete, varom förut talats. Detta
arbete skulle givetvis bedrivas under ordförandens överinseende, men så
länge ordföranden icke helt ägnar sig åt kommissionens verksamhet, torde
det vara lämpligt, att den särskilda avdelningen erhåller en egen chef, som
närmast under ordföranden ansvarar för avdelningens arbete. Organisationens
successiva utveckling för allt större uppgifter skulle då markeras
av olika stadier: först att ordföranden helt övergår till kommissionen och
mera direkt tar ledningen av arbetet, därefter att vid ordförandens sida för
de löpande ärendena sättes en verkställande ledamot och slutligen att ännu
en sådan ledamot tillsättes. Mer än tre medlemmar torde verkställighetsdelegationen
icke böra få. Parallellt med denna utveckling av ledningen
får givetvis tänkas en utvidgning av kommissionens kansli ur den särskilda
avdelning, varom nyss talats.

Beträffande den lokala organisationen anföra de sakkunniga följande:

För den lokala organisationens del uppkomma delvis liknande problem
men därjämte frågan om den lämpliga anknytningen till förut befintliga administrativa
organ. Då i den ordinära lokalförvaltningen länsstyrelserna intaga
en dominerande ställning, är det naturligt och lämpligt, att desamma
även i den extraordinära krisförvaltningen erhålla ett sådant inflytande, som
förhållandena kunna medgiva. En annan del av den bestående organisationen,
som härvidlag bör ägnas uppmärksamhet, äro de av landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, inrättade offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Såsom redan framhållits, föreslå de sakkunniga, att för krisarbetslagens
genomförande dessa anstalter skola förstatligas och ingå i den för
detta ändamål behövliga organisationen.

Från dessa utgångspunkter vilja de sakkunniga för lokalorganisationen i
utbyggt skick, sålunda på ett stadium, då krisarbetslagen vunnit större tilllämpning
inom området, förorda följande riktlinjer. I varje län finnes en
särskild myndighet med uppgift att vidtaga åtgärder för att ordna arbetskraftens
ändamålsenliga fördelning och användning inom länet och därvid
bland annat med uppdrag att fungera som län sarbetsstyrelse i krisarbetslagens
mening. Som benämning på dessa särskilda myndigheter skulle kunna
tänkas »arbetsmarknadsstyrelse» i förening med länets namn (»Stockholms
läns arbetsmarknadsstyrelse» o. s. v.). Örn styrelsens sammansättning torde
böra gälla, att av förut antydda skäl landshövdingen så vitt möjligt fungerar
som styrelsens ordförande. Det är emellertid uppenbart, att särskilt i kristider
landshövdingen ofta icke kan ägna mera tid åt styrelsens arbete än
som medger en allmän överblick därav. Fördenskull bör vid hans sida i
styrelsen sättas en vice ordförande och verkställande ledamot, vilken helt
ägnar sig åt uppdraget och på vilken ansvaret för styrelsens arbete huvudsakligen
kommer att vila. Som tredje ledamot av styrelsen förordas den
person, som närmast handhar ledningen av arbetsförmedlingsverksamheten
i länet. Att sakkunskap av sistnämnda slag på ett eller annat sätt bör
knytas till styrelsen är självfallet, men därtill kommer som förut nämnts,
att arbetsförmedlingsanstalterna böra efter erforderlig omorganisation och
eventuell utvidgning ingå som avdelningar i arbetsmarknadsstyrelserna. Flertalet
åtgärder enligt krisarbetslagen kunna sägas utgöra en utbyggnad av
arbetsförmedlingsverksamheten, en delvis tvångsvis genomförd arbetsförmedling,
varför det är naturligt och praktiskt, att anstalternas personal orga -

Kungl. Majus proposition nr 92.

nisetas för handhavande av arbetet därmed och föredragning av dessa ärenden
hos styrelserna. För dessa ändamål kommer att erfordras någon omorganisation
av anstalterna, bland annat med hänsyn till att städer utom
landsting hava egna anstalter och till att anstalternas huvudkontor och ledning
icke alltid äro förlagda till residensstäderna. För den närmaste ledningen
av länets arbetsförmedling i dess sålunda enhetliggjorda och delvis
förändrade skick kommer givetvis att anlitas en person med praktisk erfarenhet
av arbetsförmedling, örn möjligt inom samma län. Ifrågavarande
erfarenhetsområde har emellertid en så dominerande betydelse inom arbetsmarknadsstyrelsens
arbete, att denne tjänsteman bör vara ledamot av styrelsen
även i andra ärenden än dem som beröra hans egentliga område.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslås sålunda få tre medlemmar: 1) landshövdingen,
ordförande; 2) en vice ordförande och verkställande ledamot; 3) chefen
för den för ändamålet omorganiserade arbetsförmedlingsanstalten, tillika
fungerande som huvudavdelning inom styrelsens kansli. Då som förut framhållits
landshövdingens närvaro i styrelsen icke i alla län och vid varje tidpunkt
kan påräknas som regel, bör för honom förordnas en suppleant, örn
möjligt en annan person med liknande överblick över länets förhållanden
från verksamhet inom länsstyrelsen, kristidsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapet
eller dylikt.

Liksom det centrala organet bör arbetsmarknadsstyrelsen vid sin sida få
en rådgivande nämnd med representanter för t. ex. landsting, större primärkommuner,
hushållningssällskap, kristidsstyrelse, vedkontor, arbetsgivare- och
arbetstagareorganisationer, viktiga näringar samt frivilliga organisationer på
området.

Yad angår begynnelseorganisationen för dessa lokal myndigheter föreslå de
sakkunniga, att det till en början uppdrages åt länsstyrelserna att fungera
som länsarbetsstyrelser. Liksom för den centrala myndigheten blir därvid
den första viktiga uppgiften arbetets planläggning och förberedelse, vilken
uppgift torde uppdragas åt tjänstemän, knutna till länsstyrelserna enbart
för detta arbete. Detsamma bör givetvis bedrivas i nära samverkan med
arbetsförmedlingsanstalterna, vilka på detta stadium tänkas ännu icke förstatligade
och omorganiserade. För ändamålet torde krävas personalökning
vid länsstyrelserna, helst som för dessa uppgifter delvis erfordras teknisk
sakkunskap, som icke eljest är företrädd där. Länsstyrelsernas ledning lär
på detta stadium icke behöva betungas med dessa angelägenheter, då förberedelsearbetet
torde böra ledas och kontrolleras av centralmyndigheten.

Då lagens tillämpning inom länet når en mera avsevärd omfattning, bör i
ett sammanhang arbetsmarknadsstyrelse tillsättas och arbetsförmedlingen
förstatligas, varigenom omedelbart uppnås den organisation, som förut antytts.
Det bör särskilt framhållas, att denna utveckling icke behöver försiggå
samtidigt i alla län.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att motsvarande behov av elasticitet
och anpassning, som påvisats för utvecklingsskedet, förelåge även för avvecklingen
i samband med återgång till normala förhållanden. För detta
skede lämpade sig även de stadier, som av de sakkunniga angivits för organisationens
successiva utbyggnad.

Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang i detalj taga Departementsståndpunkt
till det omfattande organisationsproblem, som en lagstiftning av chefen.
denna art uppställer. Förutsättningarna för dess lösning kunna för övrigt
snabbt ändras genom att nya förhållanden inträda, som påkalla en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

organisation. Som allmänna riktlinjer för organisationens utformning torde
dock kunna följas det program härför, som uppdragits i de sakkunnigas
slutförslag.

Emellertid torde det kunna med visshet förutsägas, att i de allra liesta
län länsstyrelserna icke ens för någon kortare period av den tid, då lagens
centrala delar äro i aktuell tillämpning, kunna belastas med uppgiften att
fungera som länsarbetsstyrelser. På grund härav anser jag att ur lagtexten
bör utgå det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att länsstyrelsen skulle
vara länsarbetsstyrelse, där ej annat föreskreves.

^ §■

4 § innehåller definitioner på vissa i lagtexten använda termer, nämligen
tjänsteplikt såsom gemensam benämning på de förpliktelser för enskilda
medborgare, som av Kungl. Maj:t ålägges enligt 12, 13, 15 eller 16 §,
samt tjänstepliktberätligat företag, och tjänstepliktber ättigad arbetsgivare såsom
beteckning för det företag och den arbetsgivare, som enligt närmare föreskrifter
därom i lagen formellt förklaras berättigade att på begäran erhålla
tjänstepliktig arbetskraft anvisad till sig. I fråga örn sistnämnda definitioner
erinras i lagtexten, att förordnande om tjänsteplikt icke behöver omfatta
ali arbetskraft vid ett företag utan kan inskränkas till viss arbetskraft,
i vilket fall företaget och arbetsgivaren bli att anse som tjänstepliktberättigade
endast med avseende å sådan arbetskraft.

De sakk unnig a.

Angående de i 4 § upptagna definitionerna anfördes i preliminärförslaget:

Som förut omnämnts, hava de ingripanden, som gå utöver en reglering
av arbetsmarknaden i egentlig mening, d. v. s. utnyttjandet av de arbetssökande,
och som rikta sig mot den arbetskraft, som eljest ej skulle söka
sig till denna marknad, i förslaget fått en gemensam beteckning »tjänsteplikt5».
Närmare bestämt avser denna term den skyldighet, som må åläggas
personer genom förordnande av Kungl. Majit enligt ifrågavarande stadganden.
I anslutning härtill användes i förslaget benämningen »tjänsteplikt^-»
för den person, som sådan skyldighet åligger. Att märka år sålunda, att
icke var och en, som enligt lagen kan åläggas sådan skyldighet, betecknas
som tjänstepliktig, utan ati denna terminologi kommer till användning först
sedan skyldigheten ifråga konkretiserats genom ett förordnande av Kungl.
Majit och då begränsats i olika avseenden; i regel måste ett förordnande
örn tjänsteplikt väntas bliva begränsat såväl i avseende på det ändamål,
vartill tjänstéplikt må användas, som i avseende på vilka personer, som må
ifrågakomma därtill.

För den andra parten i tjänstepliktförhållandet, företag oell arbetsgivare,
vilka enligt förordnande örn tjänsteplikt lia anspråk på att bliva tillgodosedda
med tjänstepliktig arbetskraft, har valts beteckningen »tjänstepliktberättigad».
På det i praktiken torde bliva ofta förekommande, att tjänsteplikt
avser endast viss arbetskraft eller vissa sysslor, har i definitionen
gjorts en erinran örn dessa fall, där givetvis företaget eller arbetsgivaren
blir tjänstepliktberättigad i lagens mening endast såvitt angår utnyttjande
av dylik arbetskraft.

I förslaget har denna terminologi nyttjats i olika sammanställningar, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

avse tjänsteplikts praktiska genomförande, exempelvis »tjänsteplikt^ anställning
kos tjänstepliktberättigad arbetsgivare» eller »fullgörande av tjänsteplikt».
Därmed avses givetvis endast en jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande
tjänsteplikt^ persons anställning kos arbetsgivare, som enligt samma eller
därtill anknytande förordnande är tjänstepliktberättigad med avseende å
ifrågavarande arbete. Sålunda avses icke det fall, då en persom, som är
tjänstepliktig enligt något sådant förordnande, är anställd hos en arbetsgivare,
som icke i fråga örn detta arbete eller gentemot denna person men
väl i annat fall kan åberopa tjänsteplikt.

I detta sammanhang kan anmärkas, att varken här eller annorstädes i
lagen begreppet »företag» är strängt fixerat. Ingenstädes i lagen kava nämligen
rättsverkningar knutits till detta begrepp i ock för sig, utan detsamma
användes endast vad angår utformningen av vissa beslut av myndigheter.
Därvid kan tydligen myndigheten tillse, att i beslutet avsedda företag individualiseras
fullt klargörande.

2 kap. Arbetsförmedling.

5 §■

Enligt 5 § äger Kungl. Majit förordna örn förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen, vilken nu enligt lagen den 15 juni 1934 örn offentlig
arbetsförmedling bedrives av landstingen och städerna utom landsting. Beslut
örn sådant förstatligande kan inskränkas till visst eller vissa angivna län.
Eörstatligandet innebär, att, för den tid förordnandet härom är i kraft,
arbetsförmedlingsanstalternas personal övergå i statstjänst, anstalterna tillhörig
materiel och egendom ställas till statens förfogande och av dem
disponerade lokaler och annan egendom ävensom av dem för verksamheten
eljest förvärvade rättigheter och ingångna förpliktelser övertagas av staten.
Det stadgas tillika, att i anledning av vad sålunda föreskrivits ersättning
icke skall utgå.

De sakkunniga.

Såsom redan omnämnts i motiveringen till 3 § hava de sakkunniga tillmätt
den offentliga arbetsförmedlingen en viktig roll i den föreslagna lagens
tillämpning. Därom framhöllo de sakkunniga i preliminärförslaget, att under
ett krisläge arbetsförmedlingens verksamhet redan i och för sig bleve mer
betydelsefull och mera krävande än eljest, varför man måste räkna med en
utvidgning och stabilisering av organisationen. Likaledes torde det vara
erforderligt, att mellan arbetsförmedlingen och organisationen i övrigt för
lagens tillämpning åstadkommes en nära samverkan, sannolikt även att den
förra underordnas den senare. Det syntes icke ens i varje läge kunna stanna
vid detta. De ingripanden, som föresloges i lagen, hängde intimt samman
med arbetsförmedlingens uppgifter och kunde sägas innebära en tvångsvis
genomförd arbetsförmedling. Det torde därför efter hand som ingripandena
bleve mera omfattande vara nödvändigt, att arbetsförmedlingen och de särskilda
uppgifterna enligt den tvångsmässiga regleringen handhades av ett
och samma organ. Som förut nämnts, hade därför planerats, att de nu befintliga
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle förstatligas samt, i
utökat och omorganiserat skick, ingå i den förut antydda lokala organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

tionen, sålunda länsstyrelserna eller särskilt inrättade länsmyndigheter lör
detta ändamål, varvid anstalterna i sitt nya skick skulle komma att utgöra
länsmyndigheternas kanslier, experter och föredragande i dessa frågor. Självfallet
avsåges därmed endast en tillfällig anordning, icke ett sönderbrytande
av den nu bestående organisationen av länsstyreläerna. I förslaget betecknades
de sålunda bildade underavdelningarna inom länsarbetsstyrelserna
alltjämt med namnet »offentliga arbetsförmedlingsanstalter», enär deras uppgift
utåt alltjämt avsåges bäst karakteriserad genom denna benämning. Då
det stadium av krisåtgärder, som skulle motivera ett förstatligande, väl
kunde tänkas nått vid olika tidpunkter inom olika län, gåve förslaget möjlighet
att genomföra förstatligandet lokalt.

Beträffande de ekonomiska förändringarna i anledning av förstatligandet
föresloge de sakkunniga, att inga likvider skulle föranledas därav. På denna
punkt motiverades förslaget uteslutande av praktiska enkelhetsskäl. I och
för sig vore det naturligtvis befogat med en avräkning mellan verksamhetens
förutvarande huvudmän och staten, men en sådan torde, örn hänsyn toges
till förstatligandets provisoriska natur, knappast få större ekonomisk betydelse.
De största belopp, som här kunde förtjäna beaktande, utgjorde
de ekonomiska förpliktelserna gentemot personalen. Därvidlag vore emellertid
att märka, att man borde räkna med en återgång till nuvarande arbetsförmedlingsorganisation,
då kristidsorganisationen i övrigt avvecklades. Även
denna återgång förutsattes här böra ske utan likvider, såvitt avsåge den del
av organisationen, som motiverades av fredsförhållanden; däremot borde
staten t. ex. sörja för den personal, som i och med återgången bleve överflödig.
Av detta skäl syntes man kunna bortse även från dessa i och för
sig betydande belopp.

Skulle å andra sidan återgång icke ske utan arbetsförmedlingen förbli
statlig, syntes däremot en likvid kunna vara motiverad, men densamma borde
i så fall kunna ske i efterhand. Preliminärförslagets formulering, att »i anledning
därav» (av förstatligandet) inga ersättningar skulle utgå, strede icke
häremot; förslaget förutsatte, att den nuvarande lagen örn arbetsförmedling
förbleve gällande och sattes ur kraft genom denna lag endast temporärt och
partiellt. En fortsatt statlig arbetsförmedling sedan krisarbetslagen trätt
ur kraft förutsatte däremot ändring av lagen örn arbetsförmedling, och huruvida
sistnämnda reform föranledde några ersättningar hade alltså lämnats
öppet.

Y ttrandena.

I fråga örn förslaget att förstatliga den offentliga arbetsförmedlingen anför
Överståthållarämbetet, att för en anordning av så tillfällig art, som här avsåges,
en så ingripande åtgärd som personalens överflyttning i statstjänst
borde undvikas. I stället borde föreskrivas, att anstalternas personal, arbetsmateriel
o. s. v. skulle ställas till statens förfogande tills vidare med skyldighet
för staten att bestrida kostnaderna för verksamheten.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar tveksamhet örn några verkliga
fördelar skulle vara att vinna genom förstatligandet.

Kungl. Majas proposition nr 92.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om vikten därav, att befogenheten
för och över huvud taget verksamheten inom å ena sidan den så att säga
ordinarie arbetsförmedlingsorganisationen och å andra sidan den särskilda
förmedlingen under vederbörande länsarbetsstyrelser närmare utredas. Särskilt
angeläget bleve ett dylikt klargörande, för den händelse den speciella
förmedlingsanordningen skulle sättas i kraft endast inom vissa delar av
landet.

6 §■

Efter förstatligandet skola de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna
ingå i den statliga organisationen för tjänstepliktslagens genomförande och
därvid inordnas under de lokala organen, länsarbetsstyrelserna. Anstalterna
skola även framgent bedriva arbetsförmedling, och därvid skola gälla de
allmänna regler för verksamheten, som föreskrivas i 8 § av förutnämnda
lag örn otjenlig arbetsförmedling. Övriga delar av samma lag sättas däremot
ur kraft såvitt angår de län, där förstatligande skett, och den tid, under
vilken detta varar.

De sakkunniga framhöllo i preliminärförslaget, att otillämpligheten av
andra bestämmelser i 1934 års lag än 8 § endast hade avseende å den tid,
varunder förstatligandet ägde bestånd. Sålunda skulle lagen alltjämt äga tilllämpning
vad anginge verksamhet, som bedrivits dessförinnan, exempelvis
med avseende å beviljande av statsbidrag, som belöpte på föregående tid,
och vid förordnande örn återgång till den normala ordningen skulle lagen
örn offentlig arbetsförmedling automatiskt åter träda i tillämpning för ifrågavarande
område.

7 §■

Enligt 7 § erhåller Kungl. Maj:t befogenhet att förbjuda enskild arbetsförmedling.
Sådant förbud kan inskränkas till viss del av riket. De nu
gällande bestämmelserna örn sådan förmedling, lagen den 18 april 1935 med
vissa bestämmelser örn arbetsförmedling, sättas ur kraft i samma mån, och
detsamma gäller tillstånd att bedriva enskild förmedling, vilka meddelats
med stöd därav. Emellertid skall riksarbetsstyrelsen äga befogenhet att
föreskriva, att viss enskild arbetsförmedlingsverksamhet i stället för att
upphöra må inordnas i det offentliga förmedlingssystemet. Villkoren för
denna anordning äger styrelsen närmare föreskriva.

De sakkunniga framhöllo i preliminärförslaget, att i detta sammanhang
utom frågan örn den offentliga arbetsförmedlingens förstatligande vore av
betydelse den enskilda arbetsförmedlingens ställning. Den nuvarande lagstiftningen
skilde beträffande sådan verksamhet mellan tre grupper: 1) avgiftsfri
förmedling, som finge bedrivas utan tillstånd, dock att anmälan
därom skulle göras till socialstyrelsen; 2) avgiftsbelagd förmedling utan
förvärvssyfte, vartill fordrades tillstånd av socialstyrelsen; 3) avgiftsbelagd
förmedling i förvärvssyfte, vilken principiellt vore ställd på avskrivning men
vartill socialstyrelsen kunde meddela tillstånd under en övergångstid av
tio år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9$.

De sakkunniga ansåge uppenbart, att arbetsförmedlingen för att verksamt
kunna fungera under kritiska förhållanden på arbetsmarknaden måste göras
enhetlig. I princip torde det därför vara ofrånkomligt att förbjuda all annan
arbetsförmedling än den offentliga. Som under nästföljande paragraf vidare
angåves, hade dock förslaget givit möjlighet att från den särskilda kontrollen
över arbetsmarknaden undantaga viss del av riket. Där så skedde, funnes
i stort sett ingen anledning att inom ifrågavarande område förbjuda enskild
arbetsförmedling, varför även i detta fall givits en möjlighet till undantag
på liknande sätt.

Jämväl i ett annat avseende hade de sakkunniga ansett ett undantag böra
möjliggöras. I enstaka fall kunde det tänkas vara praktiskt lämpligt, att
en enskild arbetsförmedlingsorganisation bibehölles och inordnades i den
offentliga organisationen. Mest effektivt skedde detta givetvis genom att
vederbörande efter överenskommelse trädde i statstjänst och till staten överlämnade
sitt arbetsmaterial. Men även med bibehållande av sin ställning
borde en sådan enskild arbetsförmedling kunna fortsätta sin verksamhet,
därest noggranna villkor ställdes för att garantera, att den offentliga förmedlingsanstalten
finge upprätthålla erforderlig kontroll, örn rapportskyldighet
o. s. v. Ett sådant undantag syntes vara motiverat, exempelvis när
sedan gammalt ett isolerat yrkesområde hade en egen arbetsförmedling och
förhållandena vore sådana, att överförande av arbetskraft från detta område
till andra icke väntades behöva ske.

I yttrandena har i detta ämne anförts av Stockholms handelskammare, att
den enskilda arbetsförmedlingen, ehuru den befunne sig under avveckling,
skäligen borde beredas möjlighet till ersättning för det brådstörtade förbud,
som enligt krisarbetslagen kunde inträda för dess verksamhet.

De sakkunniga erinra i sistberörda fråga i slutförslaget ytterligare därom,
att enskild arbetsförmedling i förvärvssyfte redan nu principiellt vore förbjuden
och tills vidare tillätes endast på grund av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Enligt dessa finge endast den som den 1 januari 1936 i behörig ordning
bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte erhålla förlängt tillstånd därtill för
högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari 1950 och allenast
beträffande vissa av Kungl. Majit bestämda yrkesgrupper. Då sålunda denna
verksamhet vore ställd på successiv avskrivning under de närmaste åren,
syntes enligt de sakkunnigas mening under de utomordentliga förhållanden,
som med lagförslaget avsåges, avvecklingsperiodens avbrytande icke böra
föranleda särskilda bestämmelser örn ersättning.

3 kap. Arbetsförmecllingstvång och företrädesbestämmelser.

8 §.

Enligt 8 § äger Kungl. Majit befogenhet att stadga ett förbud, kallat
arbetsförmedlingstvång, av innebörd att arbetsgivare icke äger anställa arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

tagare, såvida icke offentlig arbetsförmedlingsanstalt antingen förmedlat anställningen
eller ock eljest godkänt densamma. Sådant förbud må meddelas
generellt för bela riket eller med viss begränsning, i senare fallet antingen
geografiskt begränsat eller ock så, att visst angivet arbetsområde är undantaget
från förbudet.

De sahhunniga.

I preliminärförslaget framhölls, att en huvudpunkt i lagförslaget utgjordes
av företrädesbestämmelserna, d. v. s. föreskrifter örn företrädesrätt för vissa
arbetsgivare att få arbetssökande anvisade till sig, innan övriga arbetsgivare
bleve tillgodosedda. En förutsättning för genomförande av sådana bestämmelser
vore, att inga avtal örn arbetsanställning finge slutas annat än genom
förmedling av den offentliga arbetsförmedlingen eller åtminstone med dess
vetskap, så att det kunde kontrolleras, att anställningen icke strede mot
företrädesbestämmelserna.

De sakkunniga ville icke, framhölls det, fördölja, att detta förbud — det i 8 §
reglerade arbetsförmedlingstvånget — innebure ett mycket djupt ingrepp i
arbetsmarknadens traditionella frihet och kunde bliva vanskligt att omsätta
i praktiken. På visst sätt kunde förmedlingstvånget komma att te sig som
ett större ingrepp till och med än en allmän tjänsteplikt, då den senare
endast teoretiskt gällde ett stort antal människor men kanske icke behövde
faktiskt tillgripas för mer än ett mindre antal, under det att förmedlingstvånget
gällde och måste gälla alla anställningsavtal, som inginges under
den tid lagen vore i kraft. Av dessa skäl hade det ansetts alltför vittgående
att straffbelägga varje överträdelse av förbudet, utan förslaget inskränkte
sig, såsom framginge av 44 §, till att stadga straff för den som
med vetskap örn förbudets existens bröte däremot. Med nutida möjligheter
att sprida kännedom örn ett dylikt förbud vore det uppenbarligen ett ringa
antal arbetsgivare, som med framgång skulle kunna göra invändning örn
god tro i detta hänseende.

Som förut i annat sammanhang antytts, hade det givits möjlighet för
Kungl. Majit att begränsa förbudets geografiska räckvidd, örn vissa landsdelar
med hänsyn till avstånd eller andra omständigheter ansåges kunna
tillsvidare ställas utanför regleringen. Likaledes kunde man tänka sig ett
undantag för ett helt arbetsområde, exempelvis jordbruket med hänsyn till
svårigheterna att genomföra ett sådant förbud i en näring med ett utomordentligt
stort antal små arbetsgivare. I sistnämnda exempel kunde ett
undantag motiveras även därmed, att för jordbrukets vidkommande behovet
av kontroll torde vara mindre, då det i stort sett kunde sägas vara önskvärt,
att dithörande företag försåges med den arbetskraft, som företagarna
på olika vägar kunde anskaffa. I övrigt kunde finnas anledning att undantaga
anställning i offentlig tjänst och dylikt.

I förslaget hade icke preciserats vad som borde förstås med »anställning»
av arbetstagare. Självfallet folie utanför detta begrepp ett anlitande av
arbetskraft, som vore sa tillfälligt, att detsamma vore närmast jämförligt

Kungl. Majus proposition nr 92.

med anlitande av en självständigt arbetande hantverkare eller annan rörelseidkare.
Hur gränsen skulle dragas i övriga fall torde icke kunna angivas
allmängiltigt utan nödvändigtvis böra överlämnas till rättstillämpningen.
De sakkunniga ville endast understryka, att straffpåföljd för förseelse mot
föreskriften örn arbetsförmedlingstvång borde vara utesluten, då vederbörande
invände, att han icke ansett ett påtalat anlitande av arbetskraft utgöra
ett »anställande», och omständigheterna icke vore sådana, att invändningen
kunde lämnas helt utan avseende. Detta borde så mycket hellre
vara fallet, som stadgandets syfte vore praktiskt taget vunnet, örn blott
odisputabla fall av anställning underkastades kontrollen.

Yttrandena.

De av de sakkunniga påpekade svårigheterna att genomföra det föreslagna
arbetsförmedlingstvånget understrykas i några yttranden. Sålunda framhålles
av Överståthållarämbetet, att de föreslagna bestämmelserna komme att
innebära ett betydande intrång i rätten att ingå arbetsavtal, vars verkningar
i många fall kunde bliva mindre gynnsamma, särskilt när det gällde arbetskraft
av lägre kvalitet. I varje fall vöre det klart, att arbetsförmedlingstvånget
icke vore nödvändigt för erhållande av erforderlig överblick av
arbetsmarknaden. Detta önskemål torde lika väl kunna tillgodoses genom
införande av skyldighet för arbetstagare att göra anmälan örn varje nyingånget
arbetsavtal.

Även vattenfallsstyrelsen och landsorganisationen framhålla arbetsförmedlingstvångets
svårigheter.

Kommerskollegium uttalar tvekan örn arbetsförmedlingstvånget och ifrågasätter,
örn arbetsförmedlingsorganisationen har den reella eller ens formella
styrka, att en lagstiftning därom kan uppbyggas på denna organisation.
Kollegium föreslår vidare, liksom Stockholms handelskammare och handelskammaren
i Göteborg, att arbetsförmedlingstvång må kunna inskränkas till
visst eller vissa arbetsområden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det förbud, som ligger i arbetsförmedlingstvånget,
liksom den därtill knutna straffbestämmelsen böra rikta
sig icke endast mot arbetsgivaren utan även mot arbetstagaren.

De sakkunniga.

I de sakkunnigas slutförslag erinras örn att redan i preliminärförslagets
motivering framhållits det i några yttranden understrukna förhållandet, att
arbetsförmedlingstvånget innebure en genomgripande förändring, som bleve
vansklig att utföra i praktiken. De sakkunniga ville härtill framförallt betona
vikten av att detsamma av de tillämpande myndigheterna handhades
med största smidighet. Då enligt bestämmelsen arbetsförmedlingsanstaltens
medgivande krävdes till arbetstagares anställande, vore det av vikt, att
sådant medgivande kunde erhållas snabbt och i enklaste form. Den prövning,
som erfordrades från anstaltens sida, gällde ju i huvudsak, örn anställningen
kunde förlikas med gällande företrädesbestämmelser, och besked

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

härom borde i regel kunna lämnas efter hänvändelse i telefon eller på annat
snabbt och enkelt sätt, varvid medgivandet naturligtvis även borde bekräftas
skriftligen. Framförallt borde något tyngre ansökningsförfarande undvikas;
ett sådant vore icke påkallat av ärendenas natur och skulle vara ägnat att
äventyra hela anordningens genomförbarhet.

I anledning av det i några yttranden framhållna önskemålet, att arbetsförmedlingstvång
skulle kunna inskränkas till visst arbetsområde, sade sig
de sakkunniga vilja något klargöra förslagets innebörd på denna punkt.
Arbetsförmedlingstvånget motiverades huvudsakligen av behovet av att erhålla
kontroll över arbetskraftens användning inom andra arbetsområden än
det, där brist rådde och vilket avsåges med åtgärden, detta i syfte att
undersöka, örn arbetskraft skulle kunna föras från dessa områden till det
nödställda. Det strede sålunda mot åtgärdens idé att inskränka densamma
till visst eller vissa arbetsområden. Däremot kunde av praktiska skäl, vilka
antytts i preliminärförslagets motivering, stadgas undantag från tvånget för
visst geografiskt område eller visst arbetsområde, men uppenbarligen måste
sådant undantag göras med försiktighet, då åtgärdens syfte därmed lätt
förfelades.

Då det av svenska arbetsgivareföreningen framhölles, att arbetsförmedlingstvånget
och det därtill knutna straff budet borde rikta sig icke endast,
såsom enligt förslaget, mot arbetsgivaren, utan även mot arbetstagaren,
kunde det, framhålla de sakkunniga slutligen, icke förnekas, att det senare
vöre principiellt befogat. De sakkunnigas motsatta ståndpunkt motiverades
av rena lämplighetsskäl. Det vore en naturlig strävan att inskränka förslagets
straffbestämmelser till vad som oundgängligen vore nödvändigt för
reglernas upprätthållande, och en kriminalisering av åtgärden på arbetsgivarens
sida vore tillräcklig för detta syfte. På grund av arbetsgivarnas
ringare antal och av andra skäl borde det vara lättare att bland dem sprida
den kännedom örn förbudet, som enligt förslaget skulle utgöra en förutsättning
för straffbarhet. I

I fråga örn arbetsförmedlingstvångets uppgift och motivering måste det Departementsmed
hänsyn till denna åtgärds vidsträckta och ingripande verkningar anses chefen.
uteslutet, att densamma tillgripes för ett ringare syfte än att skapa den
kontroll över alla anställningsförhållanden, som är en nödvändig förutsättning
för genomförandet av företrädesbestämmelser enligt 9 §. Därest i det
tillståndsförfarande, som arbetsförmedlingstvånget innebär, icke skulle inläggas
någon som helst saklig prövning, utan myndigheten endast hade att
anteckna förhållandet till sin kännedom, torde kravet på tillstånd vara
meningslöst. Med hänsyn härtill synes mig arbetsförmedlingstvång icke
böra genomföras endast för att arbetsförmedlingen skall erhålla överblick
över förhållandena på arbetsmarknaden eller för att åstadkomma ökad användning
av förmedlingen som en förberedelse till en mera tvångsmässig
reglering. I fall sådana som de sist angivna synes det mig tillräckligt med
föreskrifter örn en enkel anmälan rörande skedda förändringar i anställningsförhållandena.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. 2ssi 39 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

9 §.

9 § innehåller de centrala delarna i 3 kap., nämligen stadgandena om
s. k. företrädesbestämmelser. Paragrafen är indelad i tre moment.

I 1 mom. stadgas, att Kungl. Maj:t äger förordna, att visst behov av
arbetskraft i princip skall tillgodoses före annat sådant; dylikt förordnande
benämnes »företrädesbestämmelse». Det är uttryckligen medgivet, att företrädet
icke behöver vara ovillkorligt utan kan modifieras i förordnandet.
Det förutsättes, att redan Kungl. Maj:ts förordnande kan innehålla detaljföreskrifter
örn vilka företag, som skola äga företräde, och eventuellt en begränsning
av den mängd arbetskraft av olika slag vid företaget, intill vilken
företrädet skall gälla. Hava sådana föreskrifter ej meddelats i förordnandet,
skall detta ankomma på riksarbetsstyrelsen eller — enligt dennas anvisningar
— på länsarbetsstyrelserna.

Företrädesbestämmelses innebörd är med nyssnämnda regel allmänt angiven.
I 2 mom. preciseras vad bestämmelsen i den praktiska tillämpningen
innebär. Det förutsättes där anordnande av ett rapport- och ordersystem,
avseende arbetsmarknadens förhållanden och med central ledning, och att
med hjälp därav skall meddelas lokalmyndigheterna, när företrädesbestämmelse
skall träda i eller ur aktuell funktion. Så länge bestämmelsen är i
aktuell tillämpning, må arbetsförmedlingsanstalt icke till annat företag än
det företrädesberättigade hänvisa en arbetssökande, vars kvalifikationer göra
honom lämpad för detsamma, och ej heller lämna medgivande till att sådan
ai’betstagare tager anställning annorstädes.

Slutligen stadgas i 3 mom. befogenhet för länsarbetsstyrelse att på särskilda
skäl bevilja undantag från vad eljest enligt denna paragraf gäller.

Förslaget örn företrädesbestämmelser utvecklades av de sakkunniga i
preliminärförslaget på följande sätt:

Yad förut i detta kapitel avhandlats åsyftar endast att möjliggöra genomförandet
av kapitlets centrala del, företrädesbestämmelserna. Dessa ■— som.
synas böra meddelas av Konungen, åtminstone i princip — definieras i förslaget
såsom »föreskrift, att visst behov av arbetskraft skall tillgodoses före
annat sådant.» Bestämmelserna kunna ha olika form: visst arbetskraftbehov
skall tillgodoses före varje annat eller före visst annat, eller flera grupper
skola tillgodoses i tur och ordning. Föreskriften behöver icke göras ovillkorlig
utan kan modifieras i olika hänseenden.

Angivandet av det privilegierade arbetskraftbehovet kan givetvis ofta bli
en ganska vansklig sak. I enklaste fall anges endast vissa företag eller arbetsgivare
och för var och en av dem antal av olika arbetstagarkategorier. I
regel torde det dock behöva anges mera generellt, t. ex. alla företag av visst
slag, eventuellt i viss landsdel. Därjämte torde det i allmänhet vara lämpligt,
att de privilegierade företagen icke få företrädesrätt till så många arbetare,
som de själva finna lämpligt, utan att myndigheterna sätta en gräns vid
det behov, som anses oundgängligt. Förslaget möjliggör, att bestämmelsernas
utformning i allmänhet och i detalj fördelas mellan myndigheterna efter
omständigheterna. I regel torde detaljutformningen böra ankomma på riksarbetsstyrelsen,
men i fall, som omspänner stora områden och ett stort
antal företag, t. ex. jordbruket, bör uppgiften lämpligen delegeras till länsarbetsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Paragrafens 2 inom. utvecklar, hur en företrädesbestämmelses tillämpning
i praktiken i stort sett skall te sig. Pörslaget förutsätter, att riksarbetsstyrelsen
lämpligen med ledning av inkommande rapporter ger order till
alla arbetsförmedlingar, att ett visst privilegierat behov skall anses fyllt
respektive anses åter föreligga; det exakta läget i varje ögonblick kan ju
icke vara känt för alla arbetsförmedlingar i landet, utan riksmyndigheten får
giva order, när varje särskild företrädesbestämmelse skall träda i funktion
och ur funktion. Latent skall företrädesbestämmelse gälla tills den upphäves
av Kungl. Majit.

Att arbetstagare skall vara »lämpad» för visst privilegierat behov avser
närmast de kvalifikationer, som böra fordras i fallet. Även därutinnan kan
naturligtvis Kungl. Majits beslut uppdraga riktlinjer och riksarbetsstyrelsen
meddela närmare föreskrifter, men en grannlaga uppgift måste i varje fall
anförtros arbetsförmedlingarna i detta hänseende. Denna uppgift blir av
betydelse gentemot båda parterna: i frågan örn en arbetssökandes kvalifikationer
falla in under bestämmelsen och i frågan örn en arbetsgivares behov
skall mot hans egen åsikt anses fyllt i och med skedda hänvisningar och
icke vidare komma i fråga.

Slutligen stadgas i 3 mom. en möjlighet att medgiva undantag från företrädesbestämmelsens
tillämpning. Därvid böra tagas i betraktande å ena
sidan vikten av det intresse, som skall tillgodoses med densamma, sett mot
bakgrunden av läget på arbetsmarknaden i stort, och å andra sidan såväl
den enskildes olägenhet av bestämmelsens tillämpning som beskaffenheten
av det arbete, där vederbörande mot bestämmelsen önskar taga anställning.
I sådana frågor böra analogivis kunna vinna tillämpning de synpunkter beträffande
urval och undantag, som i förslaget utförligt kommit till uttryck i
bestämmelserna örn tjänsteplikt.

I detta ämne anföres i yttrandena av Sveriges allmänna lantbrukssällskap:

Förordnande örn företrädesrätt för visst arbetsområde eller vissa arbetsområden
kan medföra, att ett annat arbetsområde, som visserligen är nöjaktigt
tillgodosett med arbetskraft men där med hänsyn till omständigheterna
en minskning icke bör uppkomma, blir berövat en del av sin nödvändiga
arbetskraft. Med hänsyn härtill synes det böra övervägas, örn icke
företrädesbestämmelsen bör kompletteras med en parallellbestämmelse av
innebörd, att visst arbetsområde ej bör, under tid förordnande härom gäller,
genom arbetsförmedlingen frånhändas arbetskraft. För den arbetsökande
synes det vara en mindre ingripande åtgärd, örn han hindras lämna ett förutvarande
arbetsområde (men dock ej hindras söka en annan arbetsgivare
inom detta) än örn han blir nödsakad att mot sin vilja övergå till annat
arbetsområde.

I anledning av sistnämnda yttrande påpeka de sakkunniga i slutförslaget,
att för att icke genom användning av företrädesbestämmelse till förmån för
ett arbetsområde arbetskraft skulle dragas bort från ett annat viktigt sådant,
som visserligen icke aktuellt tede brist på arbetskraft men likväl hade behov
av den arbetskraft, som nu funnes där, företrädesbestämmelse i sådant fall
lämpligen borde meddelas till förmån för båda dessa arbetsområden, örn så
erfordrades med gradering mellan dem inbördes.

Då i 3 mom. av departementsförslaget icke använts de sakkunnigas formulering,
att undantag från företrädesbestämmelses tillämpning finge medgivas
»i visst fall», bör det framhållas, att därmed icke avses någon saklig änd -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

ring. Undantag bör alltså meddelas individuellt eller åtminstone för visst
slags arbete vid ett angivet arbetsställe, däremot icke så, att en företrädesbestämmelse
mera generellt sättes ur kraft för vissa områden eller personalgrupper.

10 §.

10 § upptager en möjlighet till korrigering i visst fall av det läge, som
uppkommer, örn en arbetsgivare bryter mot arbetsförmedlingstvånget och
anställer någon utan hänvisning eller medgivande. Enligt 44 § ådrager sig
arbetsgivaren därigenom straffansvar, under förutsättning att han haft vetskap
örn förbudet, men oberoende härav må, därest anställningen icke kan
godkännas med hänsyn till gällande företrädesbestämmelser, länsarbetsstyrelsen
kunna förelägga arbetstagaren att gå ifrån anställningen.

De salcJcunniga anförde härom i preliminärförslaget:

Till frågan örn påföljderna för ett åsidosättande av föreskriften örn förmedlingstvång
hör också spörsmålet örn hur det skall förfaras med en anställning,
som ingåtts utan förmedlingens medverkan. Strider anställningen
ej mot företrädesbestämmelserna, är det tydligen ingen anledning att ingripa,
men i annat fall kan det ofta vara en för lindrig påföljd att endast straff
ådömes; icke minst med hänsyn till dem som lojalt följt föreskrifterna måste
vederbörande kunna åläggas att åter bryta anställningen, Det torde dock
icke vara nödvändigt eller lämpligt att detta inträder som en nödvändig
konsekvens, utan endast att länsarbetsstyrelsen kan påkalla detsamma genom
särskilt föreläggande; örn så skall ske, bör tydligen bero av flera omständigheter,
däribland även i vilken omfattning förmedlingstvånget åsidosattes.

Tvånget att frånträda anställningen motsvarar tydligen ena sidan av en
tjänsteplikt i egentlig mening, tvånget att byta anställning. Att tillämpa
även den andra sidan av tvångs förflyttningen och tvinga vederbörande att
antaga en ny tjänst är icke befogat i detta sammanhang; det gäller endast
att så att säga återföra fallet till arbetsförmedlingen och därmed under företrädesbestämmelserna.
Örn arbetstagaren icke bryr sig örn att söka ny anställning,
når man honom icke, men detta gäller företrädesbestämmelserna
överhuvud taget.

Yad angår tvånget att återgå torde det icke vara skäl att, sommar det
gäller straff, göra undantag för den som icke känt till förbudet. Även örn
båda parterna varit okunniga därom, böra de rättvisligen kunna tvingas
återgå till den situation, i vilken andra parter på arbetsmarknaden få
finna sig.

Återgångstvånget bör hava den verkan, att arbetsavtalet brytes. Någon
skadeståndsskyldighet bör icke inträda på någon sida.

Yad angår tillämpningen av 10 §, bör uppmärksammas de fall, då olika förutsättningar
för en anställnings godkännande föreligga vid dess början och
vid den måhända betydligt senare tidpunkt, då föreläggande enligt 10 § ifrågasättes.
Det kan givetvis lätt inträffa, att företrädesbestämmelserna medföra
olika verkan vid dessa båda tidpunkter. I sådant fall måste för en tillämpning
av 10 § fordras, att anställningen vid båda dessa tidpunkter stått i strid med
bestämmelserna. Örn nämligen densamma kunnat godkännas vid sin tillkomst
men sådant godkännande icke inhämtats, är visserligen sistnämnda underlåtenhet
en ordningsförseelse och straffas som sådan, men mot det faktiska läge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

som åstadkommits genom anställningen, finnes intet att anmärka. Örn anställningen
icke kunnat godkännas vid sin tillkomst men däremot i det närvarande
läget, vore en tillämpning av 10 § meningslös, eftersom vederbörande kunde
omedelbart anställas på nytt, varvid godkännande icke kunde vägras.

11 §.

I 11 § meddelas vissa principiella undantag från reglerna i förevarande
kapitel. Detsamma skall sålunda överhuvud taget icke gälla anställning,
där arbetstagaren senast nästföregående kalenderår fyllt 70 år, och ej heller
där parterna äro vissa närmare anförvanter. Hit skall räknas fall, där parterna
äro släkt med varandra i rätt upp- eller nedstigande led eller äro
syskon. Med släktskap likställes halvsläkt, förhållandet styvföräldrar—styvbarn,
adoptivförhållande samt fosterbarnsförhållande. Likaledes gäller samma
regel, örn icke parten själv men dess make eller maka står i sådant släktskapsförhållande
eller anförvantskap till andra parten i anställningsförhållandet,
som nyss sagts.

Örn dessa undantagsbestämmelser anförde de sahhunniga i preliminärförslaget,
att förslaget hade genomgående med avseende å arbetstagarens ålder
begränsats att icke avse personer i 70-årsåldern och däröver. Av skäl, som
närmast gällde de ingripanden, för vilka i allmänhet torde erfordras en registrering
av arbetstagarna, hade förslaget i likhet med värnpliktsförfattningarna
satt undre och övre åldersgränsen till det kalenderår, varunder
viss ålder uppnås. För likformighetens skull hade denna form använts även
för motsvarande undantag i nu förevarande kapitel.

Det hade vidare ansetts bäst överensstämma med traditionella förhållanden,
att, där en arbetsgemenskap mellan nära släktingar och andra anhöriga
bestode i den formen, att den ene vore åtminstone formellt anställd
hos den andre, dylika anställningsförhållanden finge falla helt utanför den
här avsedda regleringen. Undantagets utformning innebure framförallt, att
oavsett eljest gällande inskränkningar anställning tillätes hos arbetstagares
föräldrar och syskon, varvid med släktskap likställts halvsläkt, adoptiv- eller
fosterbarnsförhållanden ävensom släktskap eller därmed likställd relation till
den person, varmed vederbörande är gift. Det hade icke ansetts praktiskt
behövligt att nämna det fall, att av två makar den ene är anställd hos
den andre.

II § har i departementsförslaget något omformulerats för att otvetydigt fastställa,
att ej heller 10 § är tillämplig, då arbetstagaren uppnått ifrågavarande
åldersgräns eller kommit i sådan relation till andra parten i anställningsförhållandet,
som i 11 § angives. Detta förhållande är av betydelse i det fall,
varom jag erinrat under 10 §, nämligen där olika förutsättningar för tilllämpningen
av sistnämnda paragraf föreligga vid anställningens början och
då tillämpningen blir aktuell. Den princip jag därvid angivit måste gälla
även här, varför 10 § exempelvis blir otillämplig, örn arbetstagaren visserligen
icke vid anställandet men senare uppnått nämnda åldersgräns.

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Med departementsförslagets formulering, att vad i 8 kap. stadgas ej
gäller anställning, där ifrågavarande särskilda omständigheter föreligga, avses
alltså såväl ett nytt anställande (8 och 9 §§) som ett bestående anställningsförhållande,
vars brytande är ifrågasatt (10 §).

4 kap. T våll gsfö rlä n gilin#.

12 §.

I 12 § regleras den första form av tjänsteplikt, som må åläggas genom
beslut av Kungl. Majit. Den kallas tvångsförlängning och är i paragrafen
allmänt kännetecknad såsom skyldighet för de arbetstagare, som med beslutet
avses, att icke lämna sin anställning utan särskilt medgivande därtill
eller att icke eljest nedlägga arbetet. Örn sådant medgivande stadgas närmare
i 24 §. Även i detta fall föreskrives undantag beträffande den som
senast nästföregående kalenderår fyllt 70 år.

Till motivering av förslaget örn tvångsförlängning anförde de sakkunniga
i preliminärförslaget, att genomförandet av företrädesbestämmelser bland annat
hade den verkan, att arbetstagarna inom en privilegierad näring i allmänhet
icke kunde lämna denna. Detta vore dock fallet endast i den mån vederbörande
måste söka ny anställning och därför nödgades passera arbetsförmedlingen
och därmed i kraft av företrädesbestämmelserna tvingades tillbaka
in i samma näring. Örn arbetstagaren kunde försörja sig utan att
söka nytt arbete, t. ex. övergå till egen rörelse, nåddes han icke av företrädesbestämmelserna,
utan därtill fordrades en särskild föreskrift örn tvång
att kvarstanna i arbetet. En sådan föreskrift hade tydligen en klargörande
betydelse även för övriga arbetstagare, ehuru som nämnt beträffande dem
effekten faktiskt inträtt redan i och med företrädesbestämmelserna.

I detta sammanhang kunde uppmärksammas även en annan spärr, som
vore nödvändig för att arbetskraftens kvarhållande inom näringen skulle få
sin fulla praktiska betydelse, nämligen en med straffbestämmelse och tvångsmedel
markerad skyldighet för arbetstagaren att faktiskt fullgöra sin del av
arbetsavtalet, d. v. s. arbetsprestationen, med andra ord ett förbud mot
arbetsinställelser, vare sig organiserade eller individuella.

Gränsen mellan dessa båda fall, alltså att arbetstagaren lämnade tjänsten
och att han utan att så göra nedlade arbetet, vore icke skarp, och de båda
företeelserna behandlades lämpligen i sammanhang. Innebörden av denna
form av tjänsteplikt kunde alltså sägas vara trefaldig: 1) arbetsavtal på viss
tid förlängdes på obestämd tid; 2) beträffande såväl dessa som andra arbetsavtal
bortfölle verkan av en uppsägning från arbetstagarens sida; 3) för att
framtvinga arbetsprestationens fullgörande kunde påkallas straff och tvångsmedel.
En enhetlig term, som täckte dessa olika verkningar, torde vara
svår att finna; de sakkunniga föresloge uttrycket »tvångsförlängning», närmast
avseende den tvångsmässiga förlängningen av anställningen.

Den närmare utformningen av tvångsförlängningen, den som lindrigast
ansedda av de under benämningen tjänsteplikt sammanförda formerna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Ingripanden, utvecklades i 8 kap., innehållande föreskrifter om genomförandet
och innebörden av tjänstepliktens olika former. I de centrala kapitlen
rörande tjänsteplikt, 4—7 kap., hade upptagits huvudsakligen endast allmänt
hållna karakteristiker av de fyra tjänstepliktsvarianterna. Därvid tillkomme
endast den genomgående begränsningen av samtliga tvångsingripanden att
avse endast personer till och med 70 års ålder.

5 kap. Tjänsteplikt, för pensionstagare.

13 och 14 §§.

5 och 6 kap. innehålla bestämmelser örn de specialformer av tjänsteplikt,
som avses böra komma till användning före den mest ingripande formen
därav, den s. k. allmänna tjänsteplikten, och som taga i anspråk särskilda
kategorier, nämligen vissa pensionstagare samt ungdom i åldern 16—19 år.
Den förra gruppen avses i 5 kap., och i 13 § givas regler örn vissa pensionstagare
i statstjänst, vilka regler enligt särskilda beslut med stöd av 14 §
kunna vinna analog tillämpning på andra pensionstagare.

Nu ifrågavarande form av tjänsteplikt, benämnd tjänsteplikt för pensionstagare,
innebär skyldighet för vederbörande att, såvitt hans hälsotillstånd
och arbetsförmåga det medgiva, efter myndighets anvisning antaga och utföra
sådant arbete, som han utfört i den tjänst, för vilken han åtnjuter pension,
eller arbete av därmed jämförligt slag. Enligt 13 § må förordnas örn
sådan skyldighet endast för den, som på grund av statstjänst åtnjuter
ålderspension.

Liksom tvångsförlängning upphör denna skyldighet med utgången av det
kalenderår, varunder vederbörande fyller 70 år. Vidare gives en möjlighet
för länsarbetsstyrelse att meddela befrielse från densamma, antingen örn
dess fullgörande skulle för den tjänstepliktige medföra betydlig förlust eller
olägenhet, eller eljest örn synnerliga skäl till befrielse föreligga.

Medan 13 § endast gäller innehavare av statlig ålderspension, innehåller
14 § en kompletterande regel av innebörd, att genom särskilt beslut av
Kungl. Maj:t andra innehavare av pension på grund av tjänst kunna underkastas
samma skyldighet.

De sakkunniga hade föreslagit tjänsteplikt enligt 13 § endast för den
som på grund av statstjänst åtnjöte hel eller med högst en fjärdedel avkortad
ålderspension samt enligt 14 § för den som i annat fall på grund
av tjänst åtnjöte pension av därmed jämförlig beskaffenhet.

De sakkunniga.

Örn denna form av tjänsteplikt anfördes i preliminärförslagets motivering,
att en viktig synpunkt vid förslagets utformande varit önskemålet att som
förstadier till den egentliga tjänsteplikten, kallad allmän tjänsteplikt, införa
specialformer av tjänsteplikt, som åtminstone i allmänhet icke vore så kraftigt
ingripande i den enskildes liv. Bland de personkategorier, som härvid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

lag i första hand komme i betraktande, vore den, som omfattade personer
vilka med pension avgått ur allmän eller enskild tjänst.

Denna kategori vore redan enligt sakens natur en arbetsreserv av betydelse.
Då pensionsåldern i allmänhet vore fix men vitaliteten individuellt
mycket olika, tedde sig pensioneringen mången gång som ett slöseri med
arbetskraft och något som man i kritiska tider därför i första hand borde
korrigera. Aven i den mån arbetsförmågan vore något nedsatt, funnes inom
denna kategori en fond av yrkesskicklighet och erfarenhet, som borde tillvaratagas.

Men även ur den speciella synpunkt, som förut nämnts, torde en tjänsteplikt
i stort sett verka mindre ingripande beträffande pensionstagare än
eljest. Endast mera sällan torde personer efter pensioneringen hava byggt,
upp en ekonomisk verksamhet, som det innebure en mycket kännbar förlust
att gå ifrån, och icke heller behövde man så ofta räkna med att den tjänstepliktige
hade familj med minderåriga barn.

I preliminärförslaget har till diskussion upptagits vissa speciella problem
i fråga örn tjänsteplikten för pensionstagare. Sålunda anfördes angående
skyldighetens begränsning till visst slags arbete:

De skäl, som förut ur olika synpunkter anförts för att i fråga örn tjänsteplikt
sätta pensionstagare i en särställning, gälla dock endast med avseende
å tjänstgöring av det slag, som vederbörande utförde, då han var i aktiv
tjänst. Denna begränsning torde väl i allmänhet komma att iakttagas redan
i företagets eget intresse att få en effektiv arbetsfördelning, men principen
torde likväl böra få uttryck i lagen. Emellertid synes regeln icke böra göras
för snäv; i förslaget har den ej ens begränsats till samma slags arbete, utan
till arbete av jämförligt slag. Med »slag» av arbete avses här rätt vidsträckta
områden, exempelvis att vid en järnväg en expeditionstjänsteman
icke sättes till verkstadsarbete eller som banvakt. Inom dylika stora områden
bör dock vederbörande kunna placeras tämligen fritt; så t. ex. är det
— för att taga ett nytt exempel från järnvägarna — uppenbarligen icke
lämpligt att placera äldre personer i befattningar, där ur säkerhetssynpunkt
kräves stor påpasslighet och sinnesnärvaro. Att arbetet är mindre kvalificerat
än det vederbörande före pensioneringen utförde kan i regel icke få tillmätas
större betydelse; endast i extrema fall bör sådant anses falla utom
denna form av tjänsteplikt. — Beträffande den som under sin tjänstetid
sysslat med flera olika slags arbete bör vad här sagts avse det slags arbete
han utförde närmast före pensioneringen.

I frågan örn skyldighetens begränsning med avseende å arbetsplats
o. d. anfördes i preliminärförslaget följande:

I övrigt torde för frågan, örn vederbörande själv betraktar tvånget att inträda
i tjänst såsom en olägenhet främst själva arbetsmiljön hava betydelse,
d. v. s. örn arbetsplats, överordnade och arbetskamrater äro desamma som
före pensioneringen. Uppenbarligen kan i dessa hänseenden icke göras
någon begränsning i pensionstagarens skyldighet att återinträda. Det är
att märka, att det här gäller en tid, som på många områden kännetecknas
av omfattande omläggningar och omgrupperingar, och för att det nu avhandlade
institutet icke skall reduceras till en obetydlighet måste plikten att
återinträda kunna uttagas, även örn vederbörande icke i något av de nämnda
hänseendena kan räkna med samma förhållanden som före pensioneringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

I ett avseende kan det likväl ifrågasättas, om icke tvånget innebär en
större uppoffring än som är befogad när det gäller en lindrig form av
tjänsteplikt, avsedd att föregå den egentliga, nämligen örn pensionstagaren
nödgas fullgöra tjänsteplikt utom sin hemort. Ett relativt mindre intrång
torde förflyttningen innebära, örn det gäller arbete på den ort, där vederbörande
senast tjänstgjort. Av hänsyn närmast till kommunikationsverkens
behov — vilket i detta avseende är av centralt intresse — har emellertid
icke föreslagits någon begränsning i sådant hänseende. Det torde dock
böra understrykas, att denna form av tjänsteplikt tillämpas med all aktsamhet,
så snart densamma skulle komma att innebära uppoffringar av sist
angivet slag.

Vad anginge beskaffenheten av den pension, som borde motivera
tjänsteplikt, kunde till en början avskiljas de som uppbära pension på
grund av invaliditet eller sjukdom. Den reserv av arbetskraft, som möjligen
kunde finnas inom denna grupp, torde icke hava större betydelse. Även
inom återstoden, de s. k. ålderspensionerna, torde böra medtagas endast
sådana till belopp, som kunde anses normalt eller i det närmaste normalt.
Starkt reducerade pensioner, som icke beredde och ej avsåge att bereda full
försörjning, förutsatte, att vederbörande dessutom hade någon förvärvsverksamhet,
och dessa pensionstagare intoge därför icke den oberoende ställning,
som här ansetts utgöra en förutsättning för en särbehandling av pensionstagare.
De sakkunniga föresloge beträffande vanliga statspensioner
gränsen dragen vid 3U av hel pension.

Då det här alltid gällde personer i hög ålder, måste vederbörandes hälsotillstånd
och arbetsförhet uppställas som en primär norm för frågan,
örn tjänsteplikt överhuvud skulle kunna utkrävas och i sådant fall vad slags
och hur mycket arbete som skulle kunna fordras; dessa omständigheter
kunde här icke — som när det gällde de arbetsföra åldrarna — tillmätas
betydelse närmast som skäl till frikallelse i undantagsfall.

Angående maximiålder för denna form av tjänsteplikt anfördes:

Med nyssnämnda princip att lägga en individuell prövning av arbetsförmågan
till grund för uttagandet kunde det i och för sig ej vara behövligt
med en övre åldersgräns. En sådan begränsning torde dock böra göras av
rent praktiska skäl. Därvidlag kunna tänkas i huvudsak två metoder: en
generell maximiålder eller en viss tid i relation till pensionsåldern. För
den senare metoden talar det skälet, att den provisoriska höjning av pensionsåldern,
som denna form av tjänsteplikt kan sägas innebära, lämpligen
bör liksom den o ordinarie pensionsåldern variera efter beskaffenheten hos
olika tjänster. Å andra sidan kän ju, med den frihet i fråga örn arbetsuppgifterna
som förut angivits, den som avgått från en fysiskt krävande befattning
med låg pensionsålder nu ofta sysselsättas i annat arbete. En
annan fråga är, örn den senare begränsningen bör räknas från en formell
pensionsålder (t. ex. den då vederbörande är skyldig att senast avgå ur
tjänst) eller från den faktiska tidpunkten för pensioneringen; i senare fallet
komma individuella olikheter mera till sin rätt. — Förslaget har emellertid
i detta hänseende icke upptagit någon annan begränsning än den för de
olika ingripandena gemensamma gränsen vid 70 år.

90 Kungl. Majus proposition nr 92.

Om den föreslagna undantagsbestämmelsen framhölls i preliminärförslaget
följande:

För den möjlighet till individuell frikallelse i undantagsfall, som är behövlig
vid alla former av tjänsteplikt, har här föreslagits som en särskild
förutsättning, att tjänstepliktens fullgörande skulle medföra synnerlig förlust
eller olägenhet för den tjänstepliktige. Detta skäl bör principiellt icke
tillmätas större betydelse i fråga örn tjänsteplikt, men beträffande en speciell
form därav, vars införande motiverats därmed, att de i detta fall tjänstepliktiga
i allmänhet skulle kunna fullgöra tjänsteplikt utan större ekonomisk
eller annan uppoffring, synes det vara befogat att stadga ett undantag för
de fall därav, som likväl kunna uppkomma. Yid sidan av detta särskilda
skäl till frikallelse har upptagits en generell möjlighet därtill. I båda fallen
har med ordalagen markerats, att endast särskilt anmärkningsvärda fall avses.
Yid dessa avgöranden torde — även örn detta icke direkt framgår av
den föreslagna lagtexten ■— den enskildes olägenhet ställas i relation till
det individuella värdet av hans insats som tjänstepliktig och frågan örn
dispens bli beroende av örn ett uppenbart missförhållande kan anses föreligga
i detta hänseende.

Till motivering av 14 § anfördes slutligen i preliminärförslaget, att i fråga
örn de flesta pensioner av tekniska skäl föreslagits den anordningen, att
tjänsteplikt icke förelåge utan vidare utan först sedan Kungl. Maj:t därom
förordnat. Skälet därtill vore, att förutnämnda förutsättning med avseende
å pensionens storlek kunde generellt angivas endast vad anginge statspensioner
enligt de viktigaste pensionsreglementena, beträffande vilka pensionens
relativa storlek allmängiltigt kunde fastslås; huruvida en annan pension,
framförallt en privat sådan, hade den storlek och karaktär i övrigt, att den
borde tillmätas samma betydelse, torde behöva avgöras från fall till fall.
Sådana beslut behövde emellertid icke individuellt angiva de pensionstagare,
som komme ifråga; det vore t. ex. tillräckligt att föreskriva, att pension,
som utginge efter vissa angivna grunder från visst företag eller viss grupp
av företag, skulle för pensionstagaren medföra tjänsteplikt, som här avsåges.
Beträffande företagsgrupper, som sins emellan tillämpade likartade pensioneringsprinciper,
t. ex. affärsbankerna, kunde med ett enda sådant beslut av
Kungl Majit nås stora personalgrupper.

Yttrandena.

I fråga örn tjänsteplikt för pensionstagare beröres i yttrandena huvudsakligen
frågan, örn skyldigheten bör i princip knytas till ålderspension av
viss storlek.

Socialstyrelsen uttalar, att den därvidlag föreslagna gränsen, tre fjärdedelar
av hel pension, bör bortfalla och ersättas med en diskretionär prövning.
Även svensea arbetsgivareföreningen anser skyldigheten böra i princip omfatta
all ålderspension, och vattenfallsstyrelsen finner gränsen böra sättas avsevärt
lägre.

Telegrafstyrelsen föreslår, att även den som med förtidspension, uppskjuten
livränta eller utan pension i förtid avgått från statstjänst skall kunna åläggas
att på motsvarande sätt, som gäller pensionär, utföra arbete för statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 91

räkning. Styrelsen framhåller betydelsen av att dylik i förtid avgången
personal är yngre och arbetsdugligare än den ålderspensionerade.

Be sahlcunniga.

Angående den ifrågavarande gränsen framhålla de sakkunniga i slutförslaget,
att densamma givetvis vore något godtyckligt vald, då fasta hållpunkter
härför icke funnes, men att i detta hänseende i varje fall borde
tillses, att under denna särbestämmelse icke fördes andra än dem som
genom tjänstepension erhölle försörjning åtminstone i huvudsak. Beträffande
andra före detta befattningshavare — vilka alltså måste beräknas för närvarande
försörja sig med annat arbete — funnes icke motsvarande skäl att
uttaga dem till tjänsteplikt före andra och i ett jämförelsevis mindre kritiskt
läge. Det vore uppenbart, att i vissa fall dessa förutvarande befattningshavares
sakkunskap vore mycket värdefull, men dess ianspråktagande måste
ske genom allmän tjänsteplikt. Det karakteristiska för sistnämnda form av
ingripande vore just, att man utvalde den arbetskraft, som bäst lämpade
sig för uppgiften, och överflyttade densamma från dess nuvarande sysselsättning.

Såsom jämväl de sakkunniga framhållit, är den av dem föreslagna gränsen
för de statspensioner, vilka skola grunda den särskilda tjänsteplikten för
pensionstagare, något godtyckligt vald. Det är dock obestridligt, att ett undantag
beträffande starkt reducerade pensioner kan vara påkallat. Innehavare av
dylika pensioner torde säkerligen i viss utsträckning hava förvärvsverksamhet,
varför i sådana fall de antagna förutsättningarna för tillämpning av en särskild
form av tjänsteplikt för dem icke föreligga. En smidigare regel för
genomförande härav under samtidigt beaktande av sistnämnda förhållande
bör emellertid kunna erhållas, örn den berörda, formella gränsdragningen borttages
och i stället möjligheten till undantag vidgas för det fall, att tjänstepliktens
fullgörande för den tjänstepliktige skulle medföra förlust eller olägenhet.
I enlighet härmed har 13 § omformulerats i departementsförslaget.

Denna ändring påkallar en omformulering även av 14 §. Emellertid har
i departementsförslaget bibehållits dennas allmänna innebörd, nämligen att
det genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t skall fastställas, i vad mån andra
än statliga pensioner skola medföra samma skyldighet. Utan att detta formellt
konstaterades genom auktoritativa beslut, skulle det vara helt överlämnat åt
de tillämpande myndigheterna att avgöra i de särskilda fallen, när det borde
anses vara fråga örn en på grund av tjänst utgående pension av ålderspensions
natur. Då förhållandena på detta område torde vara mycket varierande, kunde
i gränsfall detta avgörande bliva vanskligt.

Angående innehållet i sådana beslut enligt 14 § må nämnas, att desamma
i typiska fall kunna hänföra sig till pensioner — eventuellt med viss begränsning
—■ vilka utgå enligt vissa angivna reglementen eller liknande, från vissa
angivna kassor eller fonder o. s. v. Emellertid bör det vara möjligt att även
på annat sätt angiva förutsättningar för att en periodiskt utgående förmån
skall äga sådan verkan, som här avses.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 92.

6 kap. Tjänsteplikt för ungdom.

15 §.

I 15 § behandlas den senare av de båda formerna av tjänsteplikt för särskilda
kategorier, nämligen sådan tjänsteplikt som kan åläggas envar från och
med det kalenderår, varunder han fyller 16 år, till och med det kalenderår,
varunder han fyller 19 år, och som benämnes tjänsteplikt för ungdom. Tjänsteplikten
definieras som skyldighet att efter myndighets anvisning antaga och
utföra arbete, som vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.
Örn denna form av tjänsteplikt stadgas emellertid särskilt, att densamma,
där det lämpligen kan ske, skall tagas i anspråk samtidigt beträffande alla
inom viss del av riket bosatta personer i samma ålder och av samma kön.

Även här äger länsarbetsstyrelse befogenhet att bevilja undantag. Som
skäl till undantag angives dels att tjänstepliktigs anhörig är huvudsakligen
beroende av hans arbete för sin försörjning, och dels allmänt, att eljest
synnerliga skäl till undantag föreligga.

De sakkunniga.

Angående förslaget örn en särskild tjänsteplikt för ungdom anfördes i
preliminärförslaget, att med tjänsteplikt i egentlig mening, d. v. s. vad i förslaget
kallades »allmän tjänsteplikt», följde den olägenheten, att tjänstepliktens
fullgörande kunde kännbart ingripa i den tjänstepliktiges civila
näringsverksamhet; han måste lämna en god anställning med framtidsutsikter
och riskera att en annan definitivt toge hans plats, i en verksamhet
upparbetad »goodwill» ginge tillspillo o. s. v. För familjeförsörjare, som
måste flytta till annan ort, fördyrades familjens levnadskostnader. Vid jämförelse
med värnpliktens liknande verkningar hade anmärkts att, åtminstone
i den mån årsklasser av värnpliktiga uttoges i sin helhet och till likartade
ändamål, värnplikten hade ett drag av jämlikhet, som onekligen borde känneteckna
en personlig medborgerlig plikt i kristider, men som tjänsteplikten
enligt sin natur knappast kunde få, eftersom dess användning berodde på
växlande förhållanden hos den enskilde: var han bodde, vad han hade för
yrke och färdigheter, i vilket företag han vore anställd o. s. v.

Det hade därför framstått som angeläget att bland de mindre ingripande
förstadierna av tjänsteplikt finna en form, där å ena sidan de tjänstepliktiga
i regel icke hade sådan ställning i sin yrkesverksamhet, som behövde
taga allvarlig skada av en tids tjänstgöring i annat arbete, och icke heller
hade familj, medan å andra sidan det behov av arbetskraft, som skulle tillgodoses,
icke fäste avgörande vikt vid yrkesskicklighet och därför fordrade
ett individuellt urval utan kunde tillgodoses genom en uttagning över lag,
ett »uppbåd» av värnpliktens typ. En sådan personalkategori, som här antytts,
utgjorde t. ex. ungdomen i åldern 16—19 år. Ett arbetskraftbehov av
angiven typ kunde tänkas uppkomma på flera områden, men av intresse i
detta sammanhang vore särskilt arbetskraftproblemet framför andra, jordbrukets
försörjning med arbetskraft, särskilt under bråda tider. Även i

Kungl. Majds proposition nr 92.

jordbruket krävdes givetvis ett visst minimum av yrkesutbildad arbetskraft,
men den utfyllnad av arbetskraft, som därutöver erfordrades, kunde i stor
utsträckning vara oskolad. Särskilt vore detta fallet med det ökade arbetskraftbehovet
under skörden. Att märka vore i detta sammanhang, att arbetskraftbehovets
ökning under skördetid torde komma att bli ytterligare markerad
under en kristid. Det vore nämligen uppenbart, att bristen på arbetskraft
inom jordbruket måste föranleda en i viss mån extensiv drift; brukningen
finge inskränkas till det oundgängligen nödvändiga, arbeten som
kunde anstå finge uppskjutas till bättre tider. Någon liknande åtstramning
beträffande skördearbetet vore däremot icke möjlig; varken arbetets kvantitet
eller dess förläggning i tiden tilläte några större förändringar, och
ökningen av arbetsstyrkan under skörden torde därför bli relativt större
än nu.

Av bär anförda skäl bade de sakkunniga föreslagit en specialform av
tjänsteplikt för ungdom. Personer under 20 år hade mera sällan nått en
sådan position i sitt yrkesarbete, att ett avbrott däri behövde medföra större
olägenhet, och de vore icke så ofta familjeförsörjare. Även av psykologiska
och andra skäl torde en tjänsteplikt för ungdom framstå som en naturlig
utväg att taga till åtminstone i första hand och lättare att genomföra än
den egentliga tjänsteplikten. Den enda betänkligheten mot densamma vore
angelägenheten av att studier och yrkesutbildning icke borde åsidosättas,
men åtminstone vad anginge skördehjälp till jordbruket vore det ju fråga
örn tämligen korta perioder, under vilka tjänsteplikten skulle behöva tågås
i anspråk, varför några allvarliga skador i nämnda hänseende icke borde
behöva befaras. De sakkunniga förutsatte, att utbildningsanstalter av olika
slag anpassade sin verksamhet efter de nya situationer, som därvidlag kunde
uppkomma. Ett mera permanent uppbåd av ungdom i större omfattning
torde komma ifråga först i ett krisläge av så allvarlig beskaffenhet, att stora
uppoffringar måste avkrävas alla befolkningsgrupper.

I fråga örn den närmare utformningen av denna tjänstepliktsvariant,
i förslaget benämnd »tjänsteplikt för ungdom», anfördes i preliminärförslaget
vidare:

Eör manlig ungdom bör denna tjänsteplikt betraktas som ett komplement
»nedåt» till värnplikten. Den senare inträder ju i och med det kalenderår,
varunder vederbörande fyller 20 år, och tjänstepliktens slutpunkt synes
därför böra fixeras till utgången av närmast föregående kalenderår. Härvidlag
har efter förebild av värnpliktslagen använts metoden att tjänstepliktsåldern
börjar och slutar med de kalenderår, varunder viss ålder uppnås, en
metod, som har praktiskt värde bland annat vid registreringen. Det kan
anmärkas, att under nuvarande förhållanden värnpliktiga icke inkallas förrän
tidigast mot slutet av det kalenderår, då de fylla 20 år, och att alltså en
omotiverad lucka kan uppstå mellan tjänsteplikten och värnplikten; emellertid
kan detta förhållande komma att ändras under krigsförhållanden, och
det torde vara principiellt ofrånkomligt att sätta slutpunkten som nyss sagts.
Begynnelsetiden bör kunna sättas omkring 16 års ålder. Enligt nyss angivna
metod föreslås här det kalenderår, varunder vederbörande fyller 16 år;
för en del av den yngsta årgången innebär detta måhända en väl tidig

Kungl. Majlis proposition nr 92.

början, men med all sannolikhet torde denna årgång uttagas sist av de fyra
föreslagna, varför dess hänförande under tjänsteplikten måhända blir mera
teoretiskt. —• För den kvinnliga ungdomens del finns ingen sådan anknytningspunkt
som värnplikten. Emellertid gäller även för den kvinnliga ungdomen
förut anförda skäl för att påkalla tjänsteplikt av ungdomarna före
de äldre, och rent numerärt innebär ju en ungdomstjänsteplikt för flickor
en fördubbling av den styrka, som på detta sätt kan uppbådas. Förslaget
upptager därför en tjänsteplikt för kvinnlig ungdom i motsvarande ålder.

Vad angår utformningen i övrigt hade, framhölls det vidare, redan i den
grundläggande lagbestämmelsen inskärpts, att arbetet skulle svara mot vederbörandes
kroppskrafter och hälsotillstånd. Det förutsattes, att i uttagningsförfarandet
inginge en örn ock summarisk läkarundersökning. Möjlighet
till frikallelse av särskilda personliga skäl föresloges efter prövning
av länsarbetsstyrelsen. Därefter anfördes:

Som skäl till frikallelse har främst nämnts, att anhöriga äro till stor del
beroende för sin försörjning av den tjänstepliktiges arbete. I och för sig
kunde detta undantag synas överflödigt, eftersom lön skall utgå även under
tjänsteplikten, men detta frikallelseskäl har likväl bibehållits av två skäl:
dels kan tjänsteplikten innebära en inkomstminskning eller ökade levnadskostnader
eller andra svårigheter och dels bör beträffande denna speciella
form av tjänsteplikt hållas i sikte dess förutnämnda karakteristikon, att det
i regel gäller personer utan försörjningsplikt. I enlighet härmed böra lämpligen
utgallras de undantagsfall av försörjningspliktiga, som likväl förekomma.
Vid sidan av nämnda skäl till frikallelse har givits en generell
möjlighet därtill; med formuleringen »synnerliga skäl» har dock markerats,
att densamma bör komma i tillämpning sparsamt.

Vidare framhölls i preliminärförslaget, att den förut markerade olikheten
gentemot den egentliga tjänsteplikten, att uttagningen här borde genomföras
mera generellt, syntes vara av den principiella betydelse, att den
förtjänade framhållas i den grundläggande lagbestämmelsen. Meningen vore
sålunda, att man för att fylla ett visst antal tjänster icke skulle taga ut
grupper av tjänstepliktiga här och var, allt efter bostadsort, nuvarande
sysselsättning o. s. v., tills antalet vore fyllt, utan i stället beräkna hur
många årsklasser eller bestämda delar av årsklasser behovet motsvarade
och därefter uttaga motsvarande antal klasser i sin helhet, exempelvis alla
ynglingar, som innevarande år (eller angivna månader därav) fylla 18 år.
Därmed skulle uppnås den objektivitet, som enligt vad förut sagts vore
eftersträvansvärd och i fråga örn behov, som kunde täckas med oskolad
arbetskraft, även möjlig att uppnå. Det vore oförnekligt, att denna metod
hade sina nackdelar; den innebure i viss mån att gå över ån efter vatten,
i det att man hellre skickade 18-åringar från fjärran ort än 17-åringar från
en närbelägen, och att därför transportkostnaderna bleve större än eljest.
Det hade icke heller föreslagits, att regeln skulle iakttagas annat än för en
och samma »del av riket»; hur stora dessa områden kunna bliva i praktiken
vore svårt att bedöma. Icke heller hade det föreslagits, att både pojkar
och flickor i samma ålder nödvändigt skulle tagas ut samtidigt. Även i
denna starkt modifierade form hade regeln mjukats upp att gälla »där så
lämpligen kan ske».

Kungl. Majus proposition nr 92.

Slutligen förklarade sig de sakkunniga vilja understryka, att den parallell
nied värnplikten, som här framhållits, uteslutande vore av principiell art,
och att det givetvis icke avsåges att inordna vederbörande i slutna formationer
av militär typ, i fasta förläggningar o. s. v., ehuru det stundom torde
bli behövligt och därjämte för alla parter fördelaktigt, att kvarter för de
tjänstepliktiga i den ort, där arbetet utföres, ordnades gemensamt och
genom myndigheternas försorg.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

De sakkunnigas motivering att för ungdomen i åldersklasserna 16—19 år
ett ianspråktagande enligt tjänstepliktslagstiftningen regelmässigt icke medför
alltför betydande olägenhet äger generell giltighet närmast blott så länge
det gäller allenast mera kortvarig tjänstgöringstid. Ett mera permanent
uppbåd åter torde, genom det avbräck detsamma vållar i studier och yrkesutbildning
av olika slag, för en avsevärd del av hithörande ungdom i skilda
socialklasser vara till väl så stort hinder som för åtskilliga i produktionen
redan inordnade vuxna. I betraktande härav skulle länsstyrelsen vilja föreslå
uttrycklig föreskrift örn att i förekommande fall skälig hänsyn skall tagas
även till angelägenheten av att tjänstepliktigs yrkesutbildning icke åsidosättes.

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande den lägre åldersgränsen för inträde i tjänsteplikt vill styrelsen
erinra, att styrelsen trots vissa betänkligheter ej ville motsätta sig rikskommissionens
förslag örn att bestämma gränsen till 18 år. Anledningen härtill
var, att styrelsen ansåg det viktigt, att man ej annai än i yttersta nödfall
rubbade på den normala utbildningen av ungdomen och ej heller förflyttade
dem från deras naturliga miljö. Denna synpunkt måste sägas vara betydelsefull.
Örn gränsen för tjänsteplikten utsträckes ned till 16 års ålder, måste
särskild _ hänsyn tagas till den nu angivna synpunkten vid uttagningen av
de enskilda tjänstepliktiga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför härom, att enär en del ungdom
i ifrågavarande åldrar har anställning, medan annan ungdom i regel årligen
kan beredas ganska lång ledighet från studier, det kunde komma i fråga
att under härför lämpad årstid tjänsteplikt uttages endast av dem som icke
ha egentlig anställning och sålunda icke nödvändigt omfattar hela årsklasser.

Däremot anföres i svenska arbetsgivareföreningens yttrande:

Förutsättningen för en tillämpning av tjänsteplikt för ungdom är uppenbarligen
behov för viss näring av okvalificerad arbetskraft i större omfattning
och för mer begränsad tidrymd. Erfordras okvalificerad arbetskraft i
mindre omfattning och under andra förutsättningar, böra härför lämpade
ungdomar kunna uttagas genom förordnande örn allmän tjänsteplikt. Särskild
tjänsteplikt för ungdom bör härutöver icke komma ifråga, då man bör
så långt som möjligt tillgodose intresset att de, som äro minst engagerade
i förvärvslivet, i första hand icke skola komma ifråga. Möjligen bör denna
uppfattning, som synes även vara de sakkunnigas, bättre komma till uttryck
i lagtexten genom att orden »där så lämpligen kan ske» i 15 § andra stycket
utgå eller eventuellt ersättas med annat uttryck, som ej lämnar så stort
utrymme för avvikelser från huvudtanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

De sakkunniga.

I slutförslaget anföra de sakkunniga, att, då i fråga om uttagningen till
tjänsteplikt för ungdom i avgivna yttranden uttalats å ena sidan, att det
borde tillses, att yrkesutbildning ej stördes därigenom, och å andra sidan,
att ungdom, som bedreve studier, i allmänhet lättare kunde beredas ledighet
för detta ändamål än de som hade förvärvsarbete, de sakkunniga ville framhålla,
att med förslagets utformning båda dessa synpunkter kunde vinna
beaktande efter omständigheterna. Emellertid ville de sakkunniga tillika
erinra örn vad som i preliminärförslaget anförts örn denna tjänstepliktsforms
idé, nämligen att densamma helst borde uttagas överlag inom en åldersklass
såsom en medborgerlig plikt, vilken krävdes lika av alla — ett sätt för
tjänstepliktens förverkligande, som, huru tilltalande det än ur viss synpunkt
kunde förefalla, eljest i allmänhet icke vore praktiskt möjligt att genomföra.
Jämväl kunde framhållas, att tjänsteplikt för ungdom vore — åtminstone i
denna form av större »uppbåd» — avsedd och lämpad endast för korta tjänstgöringsperioder,
sålunda antingen för arbete, som varade endast kort tid,
eller ock med avlösning genom nya inkallelser. Det kunde tilläggas, att
örn de allra flesta inom en viss åldersklass inkallades till tjänsteplikt väl
icke samtidigt men i successiva avlösningskontingenter under en viss tid,
t. ex. ett år, den i andra stycket av 15 § uttryckta grundsatsen vunne en
analog tillämpning, som i stort sett förverkligade samma syfte som en ordagrann
tillämpning därav.

7 kap. Allmän tjänsteplikt.

16 §.

I 16 § behandlas det längst gående ingripandet enligt lagen, s. k. allmän
tjänsteplikt, vilken kan åläggas envar från och med det kalenderår, varunder
han fyller 16 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller 70 år.
Tjänsteplikten definieras eljest på samma sätt som tjänsteplikt för ungdom.
Angående omfattningen av förordnandet örn tjänsteplikt stadgas i detta fall,
att detsamma må inskränkas att avse endast vissa grupper av personer, bestämda
med avseende å ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort eller
yrkeskunnighet.

En befogenhet för länsarbetsstyrelse att bevilja undantag från tjänsteplikten
stadgas även i detta fall, men som förutsättning härför angives endast
allmänt, att synnerliga skäl till undantag föreligga.

De sakkunniga.

I preliminärförslaget framhölls till en början örn benämningen »allmän»
tjänsteplikt följande:

Det är att märka, att uttrycket »allmän» har använts i betydelsen »generell»,
sålunda för att beteckna, att ingripandet kan i princip drabba envar
inom mycket vida åldersgränser, däremot icke, att de faktiska uttagningarna
till sådan tjänsteplikt skulle vara numerärt mera omfattande än vid de övriga
formerna därav. I sistnämnda avseende torde det oftast snarare förhålla

Kungl. Majus proposition nr 92.

sig tvärtom; tvångsförlängning torde under alla förhållanden komma att omfatta
flera arbetstagare än något av de andra alternativen, och även tjänsteplikt
för ungdom bör kunna under kortare tider omfatta stora grupper
tjänstepliktiga, under det att den allmänna tjänsteplikten kan komma att
avse exempelvis endast vissa smärre grupper specialutbildade arbetare av
stor betydelse, vilka måste flyttas från ett företag till ett annat.

Såsom framhållits under 1 §, kunde enligt de sakkunnigas mening några
förutsättningar för inträdet av de olika stadierna av ingripanden knappast
angivas i detta sammanhang. Enligt den förut understrukna grundtanken i
förslaget, att detsamma ville möjliggöra även en formell begränsning av ingripandena
till vad situationen i varje fall oundgängligen krävde, borde med
avseende å denna yttersta utväg framhållas, att densamma vore avsedd att
handhavas mycket varsamt och åtminstone för större personalkategorier
endast i yttersta fall.

Förslaget gåve emellertid möjlighet att även i själva förordnandet örn allmän
tjänsteplikt tillämpa den här ofta framhållna principen att så långt
möjligt begränsa ingripandet och dess verkningar för de enskilda. Sålunda
stadgades, att förordnande, utom att detsamma självfallet enligt stadgandet
i 2 § angåve det arbetskraftsbehov, som skulle tillgodoses, även kunde uppdraga
gränser, inom vilka de tjänstepliktiga finge utväljas till det
angivna ändamålet. På detta urval kunde läggas olika i förslaget angivna
synpunkter. Härom anfördes:

En av dessa är åldern, i vilket hänseende förslaget generellt anger mycket
vida yttergränser. Nedåt har gränsen dragits vid 16 år på samma sätt som
för tjänsteplikt för ungdom, enär dessa båda former av tjänsteplikt icke böra
utesluta varandra; den senare formen är, som förut framhållits, i viss mån
av en annan typ än den allmänna tjänsteplikten. Som övre åldersgräns
har endast använts den i förslaget genomgående använda yttersta gränsen,

70 år, varvid emellertid bör understrykas, att vad angår de äldsta åldersgrupperna
tjänsteplikt i praktiken torde bliva tillämpad endast i ringa utsträckning.
Inom dessa vida gränser må emellertid i förordnandet dragas
snävare gränser allt efter det föreliggande behovet av tjänstepliktiga. I många
fall torde det sålunda förefalla naturligt att uttaga företrädesvis ungt folk.

Därest omfattande inkallelser till värnplikt skett, kan det vara skäligt, att
tjänstepliktförordnandet koncentreras till hemmavarande män i värnpliktsåldern,
vilka ju i sådant fall haft en förmån i jämförelse med sina jämnåriga.

Även eljest må förordnandet begränsas att avse endast män eller endast
kvinnor. De enskildas olägenhet av en förflyttning från orten •—- något som
givetvis kan bliva en följd av tjänsteplikt — kan vinna beaktande på det
sätt, att förordnande begränsas med avsende åförsörjningsskyldighet, d. v. s.
med uteslutande av familjefäder eller vissa sådana, eller ock med avseende
å bostadsort, d. v. s. med uteslutande av dem som bo mycket långt från
orten för tjänstepliktens fullgörande. Slutligen har erinrats örn en begränsningsmöjlighet,
som givetvis ligger i sakens natur, nämligen att där viss
yrkesskicklighet är av sådan betydelse för arbetet, att det vore meningslöst
att härför nyttja andra tjänstepliktiga än dem som besitta sådan kunnighet,
begränsning i sådant avseende bör ske redan i förordnandet. “

Förut har anmärkts, att den skala av sinsemellan olika djupt ingripande Departements
åtgärder, som förslaget upptager, knappast kunde komma till användning chefen Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. 23»i 39 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

steg för steg i en viss inbördes ordning, ävensom att det måste beräknas,
att olika stadier inom skalan komme att tillgripas samtidigt inom olika
områden. Till belysande härav kan i detta sammanhang nämnas, att vad
angår ett område, inom vilket från vederbörligt håll behovet av en tjänstepliktslagstiftning
i händelse av en mera omfattande mobilisering särskilt
. understrukits, nämligen sjukvården, de lindrigare formerna av ingripanden
enligt föreliggande förslag skulle vara alldeles otillräckliga, varför på detta
område avsetts att omedelbart vid en sådan mobilisering tillgripa den allmänna
tjänsteplikten.

Denna angelägenhet har förts på tal av medicinalstyrelsen i yttrande över
de sakkunnigas preliminärförslag. Som ett led i arbetet på vår försvarsberedskap
på olika områden hava medicinalstyrelsen och arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse i samarbete uppgjort en omfattande planering av sjukvårdens
organisation under en allmän mobilisering. Denna planläggning
går bland annat ut på betydande utvidgningar av sjukhusen ävensom åtgärder
för att hårdare utnyttja befintliga sjukhusutrymmen. Dör dessa
åtgärder förutsättes en omfattande omgruppering av sjukvårdspersonal av
olika slag, i främsta rummet läkare, för vilket ändamål upprättats rullor över
de olika medicinska kårernas medlemmar och förslag till placering av dem
vid mobilisering. Försök hava gjorts att åtminstone beträffande de mest
kvalificerade, läkarna, genom enskilda avtal med vederbörande genomföra
den blivande omplaceringen, men detta har, efter vad det uppgives, icke
lyckats i erforderlig utsträckning.

Jag har av förutnämnda båda myndigheter inhämtat, att man där under
angivna förhållanden icke såge sig i stånd att genomföra erforderliga försvarsberedskapsåtgärder
på detta område utan en lagstiftning örn tjänsteplikt
åtminstone såvitt anginge medicinalpersonal. Till denna räknades i sådant
fall läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, sjukgymnaster, barnmorskor,
sjuksköterskor, viss sjukhuspersonal och viss laboratoriepersonal men även
icke färdigutbildade studerande och elever vid hithörande läroanstalter.
Denna personal uppskattades i runt tal till 35,000 personer.

I detta ämne har medicinalstyrelsen även i skrivelse den 23 oktober 1939
hemställt, att förslag örn tjänsteplikt för medicinsk personal vid krig eller
krigsfara måtte utan dröjsmål föreläggas riksdagen. En liknande hemställan
har gjorts i en till mig den 13 i samma månad ingiven skrift av Sveriges
yngre läkares förening. Av vad jag förut anfört framgår, att, örn den av
mig föreslagna lagstiftningen örn tjänsteplikt kommer till stånd, särskild lag
örn tjänsteplikt för medicinsk personal icke är behövlig.

8 kap. Vissa för olika former av tjänsteplikt gemensamma bestämmelser.

17 §.

17 § anger tjänstepliktens räckvidd i avseende å nationalitet och bosättning.
I princip må tjänsteplikt åläggas envar, som är bosatt eller åtminstone
stadigvarande vistas i Sverige, svensk eller utlänning. Med avseende

Kungl. Majds proposition nr 9S.

å utländska medborgare i viss stat eller statslösa må dock Kungl. Majit
förordna örn undantag.

De sakkunnig a framhöllo i preliminärförslaget, att detsamma utginge från
bosättning inom riket som den principiella förutsättningen för åläggande av
tjänsteplikt genom svensk myndighet. Beträffande svensk medborgare, som
vore bosatt utomlands, torde en tjänsteplikt här i riket icke komma ifråga.
Principiellt borde från tjänsteplikt ej undantagas utländsk medborgare, som
bodde eller stadigvarande vistades inom riket, men för att giva rum för
ömsesidiga överenskommelser i detta ämne med andra makter borde Kungl.
Majit få befogenhet att därifrån undantaga vissa nationaliteter. För alla
eventualiteter hade undantagsregeln gjorts tillämplig även på statslösa.

18 §.

18 § innehåller stadganden örn vissa generella undantag från tjänsteplikt.
Sålunda föreskrives, att den som är anställd hos staten må tagas i anspråk
för tjänsteplikt av annat slag än tvångsförlängning endast i den omfattning
Kungl. Majit föreskriver. Helt undantagen från tjänsteplikt är den som
fullgör militärtjänst, och fullgörande av luftskyddstjänst medför undantag i
den mån vederbörande tages i anspråk för tjänstgöringen. I övrigt gives
riksarbetsstyrelsen befogenhet att avgöra i vad mån personer av vissa kategorier
med samhällsviktigt arbete skola vara undantagna från tjänsteplikt.
Sådan undantagsföreskrift kan avse dem som äro anställda hos landsting,
vägdistrikt eller annan kommun, hushållningssällskap eller enligt denna
lag tjänstepliktberättigat företag, eller ock andra, vilkas verksamhet har betydelse
för de ändamål, som denna lag avser att främja och vilka angivas i
2 §. Undantag kan givas individuellt eller för hela grupper.

I preliminärförslaget var 18 § uppdelad på tre moment, av vilka
1 mom. upptog undantaget för militärtjänst och 3 mom. nämnda befogenhet
för riksarbetsstyrelsen, dock endast vad anginge personer, vilkas verksamhet
hade betydelse för något i 2 § angivet ändamål. I 2 mom. stadgades, att
anställda hos staten, kommun, hushållningssällskap eller tjänstepliktberättigat
företag endast i den omfattning riksarbetsstyrelsen föreskreve finge
tagas i anspråk för annan tjänsteplikt än tvångsförlängning. I slutförslaget
hade momentindelningen bortfallit och de förut i 2 och 3 mom. upptagna
reglerna sammanslagits till en bestämmelse, att för alla däri avsedda kategorier
riksarbetsstyrelsen ägde föreskriva, i vad mån dessa skulle vara
undantagna från tjänsteplikt.

De sakkunniga.

Örn 18 § i preliminärförslagets lydelse anfördes i dess motivering:

Undantaget för militärtjänst i 1 mom. torde vara självfallet. Likaledes är
det naturligt, att, som framgår av 2 morn., den som redan är helt sysselsatt
i en från denna lags synpunkt viktig verksamhet icke skall tagas därifrån.
Principiellt bör detta gälla anställning i offentlig tjänst, alltså hos stat,
kommun eller hushållningssällskap, samt anställning hos företag, som genom
förordnande örn tjänsteplikt blivit berättigat till tjänsteplikt^ arbetskraft.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

I denna utsträckning har dock undantaget icke kunnat göras utan inskränkning;
riksarbetsstyrelsen har enligt förslaget givits möjlighet att göra inskränkning
däri. Ett sådant beslut kan exempelvis avse en tillfällig överflyttning
av arbetskraft; likaledes måste riksarbetsstyrelsen få avgörandet
örn t. ex. kommunula myndigheter igångsätta arbeten, som under rådande
förhållanden böra kunna uppskjutas. En annan inskränkning kan tänkas med
avseende å personer, vilkas hela arbetskraft icke tages i anspråk i sådan
tjänst, som avses i 2 mom. I sakens natur ligger, att i de fall, som avses
i detta moment, undantaget icke kan avse tvångsförlängning.

Undantagsregeln i 3 mom. avser att komplettera de föregående i två
hänseenden. Till en början avses sålunda personer, som icke äro anställda
hos sådan arbetsgivare, som säges i 2 morn., men i självständig verksamhet
utföra arbete, som måste skyddas, t. ex. privatpraktiserande läkare, som
svårligen kunna undvaras på platsen. Vidare avses med undantagsregeln
personer, som vid sidan av sin egentliga verksamhet —• vilken måhända
icke är privilegierad i det hänseende, som nu avses — arbeta i lagens syfte,
t. ex. med frivilligt luftskyddsarbete. Det kan anmärkas, att särskilt i sistnämnda
fall undantaget icke behöver sträcka sig längre än att vederbörande
ej genom tjänsteplikt får flyttas från orten. Undantag enligt 3 mom. bör
kunna begränsas på olika sätt, till att avse endast viss form av tjänsteplikt
o. s. v.

Yttrandena.

Kommerskollegium ifrågasätter, örn icke undantaget för den som fullgör
militärtjänst borde kunna modifieras enligt föreskrift av Kungl. Majit.

Under uttrycket »kommun» i 18 § bör, framhålles av länsstyrelsen i Skaraborgs
län, inbegripas landsting. Detsamma gäller enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande vägdistrikt.

Enligt järnvägsstyrelsens mening vore det önskvärt, örn vid krigstillfälle
erforderlig överflyttning av personal mellan statens och enskilda järnvägar
samt enskilda järnvägar sinsemellan möjliggjordes utan riksarbetsstyrelsens
medverkan.

Även vattenfallsstyrelsen förordar en sådan formulering, att personal exempelvis
för reparationsarbeten kunde utan riksarbetsstyrelsens hörande utlånas
eller för viss tid överflyttas mellan företag inom samma verksamhetsområde.
Styrelsen betecknar det vidare som ett farligt kryphål från tjänsteplikten
med ett undantag, motiverat av frivilligt luftskyddsarbete och liknande, och
anser det riktigare, att även för sådant arbete behövlig personal uttages
genom tjänsteplikt.

Handelskammaren i Göteborg föreslår, att beträffande anställda hos staten,
kommun och hushållningssällskap undantagandet från tjänsteplikt icke göres
till regel utan beroende av riksarbetsstyrelsens beslut.

Svenska arbetsgivareföreningen förmenar, att undantaget för anställda hos
staten etc. vore alltför omfattande, och framhåller i detta sammanhang, att
av stat eller kommun igångsatta reserv- och beredskapsarbeten vid en kris
borde avvecklas. Undantaget ifråga borde enligt föreningens åsikt utgå, då
övriga undantags- och uttagningsregler i 18 och 21 §§ vore tillräckliga för
att tillgodose detsammas syfte.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 92.

101

De sakkunniga.

I slutförslaget framhålla de sakkunniga, att de vid övervägande av vad i
yttrandena anförts om 18 § verkställt omarbetningen därav i syfte såväl att
förenkla densamma som att något modifiera det förord för statstjänstemäns
undantagande från tjänsteplikt, som skulle kunna inläggas i den formella
olikheten mellan 2 och 3 mom. i preliminärförslaget. Tillika hade uttryckligen
angivits, att bestämmelsen avsåge även sekundärkommuners anställda.

Vidare hava de sakkunniga i slutförslaget framhållit, att med den föreslagna
lagstiftningen icke avsåges att öva någon inverkan på övriga lagstadgade
skyldigheter att fullgöra personliga tjänstbarheter, såsom värnplikt,
skyldighet att fullgöra Juftskyddstjänst eller att tjänstgöra i allmän
brandkår o. s. v. Fullgörandet av värnplikt folie under det föreslagna undantaget
för militärtjänst, men även övriga här avsedda förpliktelser måste tillgodoses
före tjänsteplikten. Den senare avsåge i regel vederbörandes huvudsakliga
sysselsättning, yrkesarbete och dylikt, medan de förra merendels
gällde tillfälligt arbete för speciella ändamål av brådskande art, för vars
tillgodoseende andra angelägenheter borde få vika.

I detta sammanhang kunde påpekas, att tjänsteplikt delvis kunde komma
till användning även för ändamål, som här avsåges, såsom försvar och luftskydd.
Det bleve sålunda en viss möjlighet för myndigheterna att för uppgiften
välja den form av tjänstskyldighet, som lämpade sig bäst med hänsyn
till arbetets art och varaktighet samt till intresset av att rättvist och förnuftigt
avväga medborgarnas bördor.

Avgörandet, huruvida hos staten anställda personer skola kunna genom Departementstjänsteplikt
tagas i anspråk för annat arbete, torde böra förbehållas Kungl. chefen.
Majit. Vidare bör uttryckligt undantag stadgas vid fullgörande icke endast
av militärtjänst utan även av luftskyddstjänst i den bemärkelse, som avses
i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. I sistnämnda hänseende
bör dock markeras, att luftskyddstjänsten ofta icke helt tar vederbörandes
tid och arbetskraft i anspråk, varvid undantaget endast innebär, att i den
mån luftskyddstjänst faktiskt fullgöres, detta utgör laga förfall i fråga örn
tjänsteplikts fullgörande.

I fråga örn samordnandet av denna lags tillämpning och uttagningen till
luftskyddstjänst enligt lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov må,
utöver vad de sakkunniga anfört, anmärkas följande. Av naturliga skäl
måste sistnämnda uttagning begränsa sig till dem, som vid uttagningstillfället
av andra skäl uppehålla sig inom det område, där tjänstgöringen skall
fullgöras, sålunda de som där hava sin dagliga verksamhet eller sin bostad.

En skyldighet för en person att fullgöra luftskyddstjänst på långt avstånd
från sin arbetsplats eller bostad har tydligen intet praktiskt värde. A andra
sidan kan det i regel icke bliva fråga örn att hindra en person att ändra
arbetsplats eller bostad av det skälet, att han på den hittillsvarande uppehållsorten
uttagits till luftskyddstjänst; sker flyttning, måste uttagningen
kompletteras bland dem som finnas kvar på platsen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Från dessa utgångspunkter bör förhållandet mellan här ifrågavarande
båda slag av tjänstskyldigliet gestalta sig sålunda. Principiellt måste, såsom
de sakkunniga framhållit, luftskyddstj ansten äga företräde framför tjänsteplikt.
Den som uttagits till luftskyddstjän st måste, då han kallas att fullgöra sådan
tjänst, lämna vad han har för händer, antingen detta utgör arbete på grund av
tjänsteplikt eller annat. Praktiskt måste emellertid uttagningen till luftskyddstjänst
vika, örn vederbörande medelst tjänsteplikt förflyttas till annan ort.

I båda dessa hänseenden böra olämpliga konsekvenser av regelns tillämpning
i särskilda fall undvikas genom tillämpningsåtgärder. Sålunda bör vid
uttagning till luftskyddstjänst icke uttagas personal, som vid sådana tillfällen,
då denna tjänst påkallas, kan antagas bliva väl behövlig i sin ordinarie
syssla, t. ex. sjukhuspersonal. Vad angår den senare regeln, att flyttning
till annan ort rubbar uttagningen till luftskyddstjänst, bör genom tilllämpning
antingen av här förevarande undantagsregler eller vid uttagningen
enligt 21 § undvikas, att på grund av tjänsteplikt sådan rubbning orsakas,
där vinsten av tjänstepliktens användning icke uppväger olägenheten ur
luftskyddssynpunkt. Örn nämligen vederbörande i luftskyddstjänst eller frivilligt
luftskyddsarbete är svår att ersätta, exempelvis enär han äger en härför
värdefull, särskild utbildning och kan tjänstgöra som instruktör eller i
annan ledande funktion, men han å andra sidan kan lättare ersättas i det
arbete, där tjänsteplikt tillämpas, bör detta kunna föranleda, att han icke
medelst tjänsteplikt flyttas från orten.

19 §.

Vid förordnande örn tjänsteplikt kan, liksom beträffande företrädesbestämmelse,
redan förordnandet av Kungl. Majit innehålla detaljföreskrifter örn
vilka företag, till vilkas förmån förordnandet må tillämpas, samt örn den
mängd arbetskraft av olika slag vid varje sådant företag, intill vilken företaget
skall vara sålunda privilegierat. I den mån dessa föreskrifter icke
givas i Kungl. Maj:ts förordnande, skola de meddelas av riksarbetsstyrelsen
eller, enligt dess anvisningar, av länsarbetsstyrelserna. Nämnda begränsning
av privilegiet med avseende å arbetskraftens kvantitet är dock obligatorisk
endast i fråga örn tjänsteplikt för pensionstagare och allmän tjänsteplikt.
Även beträffande tjänsteplikt för ungdom kan sådan begränsning stadgas,
där det finnes lämpligt. Däremot kan detta icke ske, när förordnandet endast
avser tvångsförlängning.

De sakkunniga framhöllo i preliminärförslaget, att i den här avsedda
närmare utformningen av ett beslut örn tjänsteplikt under alla förhållanden
måste ingå ett namngivande av de arbetsföretag, som komme i fråga. Därutöver
borde i regel även angivas de högsta kvantiteter arbetskraft av olika
kategorier, som företaget skulle kunna komma upp till med tillhjälp av
tjänsteplikt. Det senare ledet i utformningen syntes dock icke vara nödvändigt
i alla fall, då det gällde tjänsteplikt för ungdom. Som förut framhållits,
hade man i sådant fall tänkt sig uppbåd i stort antal av ungdomar,
som samtidigt sattes in för kort tid i arbete av måhända överhängande

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

brådskande beskaffenhet. Redan snabbheten i åtgärden kunde stundom
lägga hinder i vägen för ett sådant preciserande, vilket för t. ex. jordbruket
skulle innebära ett mycket vidlyftigt arbete, och därtill kom me, att, då det
gällde till större delen oskolad och ovan arbetskraft, en kvantitativ begränsning
vore mindre motiverad och stundom kunde bliva till svårt hinder.
Yad anginge tvång sförlängning funnes intet praktiskt utrymme för en sådan
kvantitativ begränsning. Tvångsförlängningen innebure ingen omedelbar
förändring, endast att frågan örn arbetstagares avsked i tvistiga fall skulle
dragas under myndighetens prövning. Först i den mån så skedde, behövde
den frågan tagas upp, örn företaget hade — enligt förordnandets syfte —
onödigt mycket tjänstepliktig arbetskraft, vilket då kunde prövas individuellt
och med större tillförlitlighet än vid ett schematiskt förhandsbeslut härom;
befunnes det, att överflöd förelåge, borde detta vara ett skäl för avskeds
beviljande. I sistnämnda fall borde man dock givetvis se till, att den tilllåtna
avgången ned till det antagna minimibehovet icke skedde slumpartat
och utan hänsynstagande till parternas berättigade intressen; den rimligaste
utvägen vore, att myndigheten med parterna underhandlade örn tvångsförlängningens
anpassning till minimibehovet.

20 §.

I 20 och 21 §§ ges regler örn den individuella uttagningen av tjänstepliktiga.
Denna ankommer enligt 20 § på länsarbetsstyrelsen. Som förutsättningar
för att uttagning skall ske kräves, dels att ifrågavarande behov av
arbetskraft icke kan fyllas på annat sätt, och dels att arbetsgivaren begärt
hänvisning av tjänstepliktig arbetskraft.

De salclcunniga framhöllo i preliminärförslaget, att beträffande de tre
former av tjänsteplikt, vilka innebure, att en person placerades i ett arbete,
där han förut icke funnes, det avgörande i förfarandet läge i det urval, som
för detta ändamål skulle ske bland de tjänstepliktiga, d. v. s. enligt förslagets
terminologi de personer, som kunde komma ifråga därtill enligt vad som
angivits i Kungl. Maj:ts förordnande. Denna procedur, som anförtrotts
länsarbetsstyrelserna och som närmare reglerades i 21 §, benämndes i förslaget
»uttagning». I 20 § föreskreves emellertid, att nämnda procedur icke
finge sättas igång, innan i det konkreta fallet konstaterats, att arbetskraftbehovet
icke kunde fyllas på normalt sätt eller annorledes, t. ex. med frivilliga
krafter, som väl icke »normalt» men med hänsyn till krisläget ställde
sig till förfogande. I paragrafen utsädes icke, huru långt man skulle sträcka
sig i efterforskningar därutinnan, örn man därför skulle dröja med uttagningen
någon tid, o. s. v.; dessa förhållanden måste nödvändigtvis anpassas
efter omständigheterna, och vad som i paragrafen utsädes avsåge framförallt
principen.

Föreskriften, att uttagningen skulle påbörjas först efter framställning från
arbetsgivaren, sammanhängde med att tjänsteplikten i vissa avseenden även
för arbetsgivaren finge mera karaktär av tvång än en frivillig anställning,
varför arbetsgivaren borde vara medveten örn, när en framställning till

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

arbetsförmedlingen örn hänvisning av arbetskraft kunde få till resultat hänvisning
av tjänstepliktig sådan. Framställningen borde kunna göras i enklaste
form i samband med hänvändelsen till arbetsförmedlingen.

21 §.

Beglerna för uttagningens genomförande återfinnas i 21 §, därav huvudreglerna
i 2 mom. De sistnämnda äro uppdelade i tre avsnitt, nämligen
dels en allmänt formulerad princip av innebörd, att uttagningen skall ske
så, att de i 2 § angivna ändamålen därigenom icke motverkas, dels en uppdelning
av de tjänstepliktiga i tre kategorier, vilka i regel skola uttagas i viss
inbördes ordning, och dels angivandet av vissa omständigheter, till vilka vid
uttagningen därjämte bör tagas skälig hänsyn.

De nämnda kategorierna äro följande:

a) de som frivilligt anmäla sig till uttagning;

b) de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen icke skulle
komma att vidkännas minskning i arbetsinkomst;

c) övriga.

Inom ett och samma län skola dessa kategorier tjänstepliktiga i regel
uttagas i här angiven ordning. Efter riksarbetsstyrelsens föreskrift skall
denna ordningsföljd iakttagas för större områden örn två eller flera län.
Detta avsnitt av uttagningsreglerna skall icke rubba den i 15 § uppställda
principen, att till tjänsteplikt för ungdom i regel skola uttagas samtidigt
alla inom viss del av riket bosatta personer i samma ålder och av
samma kön.

Av omständigheter, till vilka därjämte skälig hänsyn skall tagas vid uttagningen,
uppräknas i paragrafen följande:

1) det allmännas intresse av att till arbetet uttagas de därför bäst
lämpade;

2) arbetsgivarens önskemål i samma avseende;

3) den tjänstepliktiges dittillsvarande arbetsgivares olägenhet av åtgärden;

4) den tjänstepliktiges egen olägenhet av en förändring av arbetsförhållanden
eller bostadsort;

5) den tjänstepliktiges val mellan olika ifrågakommande arbeten och
arbetsplatser.

Genom formuleringen antydes, att de under 1) och 2) nämnda omständigheterna
ofta komma i motsättning till de övriga, varvid olika hänsyn få
vägas mot varandra. Det framhålles uttryckligen, att man av hänsyn, varom
här talats, får gå ifrån den inbördes ordningsföljden mellan de förutnämnda
grupperna a)—c).

För att uppställandet av en särskild kategori frivilligt anmälda skall få större
praktisk betydelse föreskrives i paragrafens 1 morn., att, innan uttagningen
verkställes, sådana tjänstepliktiga, som vid densamma kunna komma i fråga,
i den omfattning förhållandena medgiva böra få tillfälle att frivilligt anmäla
sig.

I denna paragraf avviker departementsförslaget från de sakkunnigas preli -

105

Kungl. Majus proposition nr 92.

minärförslag dels däri, att det senare i ovannämnda kategoriindelning upptog
ännu en grupp, betecknad b), varvid departementsförslagets grupper b) och c)
voro betecknade c) och d), och dels däri, att den omständighet, som i det föregående
upptagits under 3), icke fanns omnämnd i preliminärförslaget. Den
ur preliminärförslaget uteslutna gruppen b) avsåg dem som från erkänd
arbetslöshetskassa eller av allmänna medel åtnjöte understöd, beträffande
vilken grupp föreskrivits som villkor, att de, för vilka understödet vore avsett,
genom den offentliga arbetsförmedlingen sökte arbete och antoge erbjudet
arbete.

De sahlcunniga.

I preliminärförslaget framhölls till en början, att för uttagningens anordnande
i huvudsak två helt olika tillvägagångssätt kunde väljas: Antingen
kunde man med tämligen strikta regler binda uttagningsmyndigheternas
rörelsefrihet och därmed å andra sidan giva dessa ett stöd vid avvägningen
mellan de mångahanda hänsyn, som eljest krävde beaktande, eller också
kunde man lämna myndigheterna fria händer och inskränka sig till att omnämna,
vilka sådana hänsyn som kunde vinna beaktande och eventuellt
deras inbördes rangordning. I förslaget hade valts en form, som närmast
anslöte sig till det senare alternativet men i visst hänseende kunde sägas
utgöra en kombination av båda.

Angående den föreslagna frivilliga uttagningen anfördes:

Anlitandet av i egentlig mening frivillig arbetskraft förutsättes visserligen
gå före användning av tjänsteplikt, men ett visst utrymme för frivilligheten
kan tänkas även inom tjänstepliktens ram. Det bör nämligen observeras, att
tjänsteplikt av det slag, varom nu är fråga, oftast har två sidor, nämligen dels
tvånget för arbetstagaren att taga ett nytt arbete ock dels tvånget för hans
hittillsvarande arbetsgivare att avstå honom. Där i sådant fall frivilligheten
är för handen i förra avseendet men icke i det senare, behöves tillämpning
av tjänsteplikt. Av detta skäl föreskrives i 1 morn., att man så långt tiden
och övriga omständigheter medgiva undersöker, örn bland de tjänstepliktiga,
som kunna tänkas bliva uttagna i det föreliggande fallet, finnes någon frivillig
anslutning. Vid uttagningen komma självfallet sådana anmälda i
främsta rummet.

Örn den sedermera uteslutna gruppen b) av understödstagare anfördes
i preliminärförslagets motivering:

Därnäst bör enligt förslaget uttagas vissa understödstagare, av vilka principiellt
kräves, att de skola söka och efter erbjudande antaga arbete. Därest
detta krav genomföres konsekvent, böra alla sådana understödstagare hava
utnyttjats redan innan tjänsteplikt kommer ifråga. Emellertid torde ifrågavarande
krav i allmänhet icke tillämpas fullt ut, exempelvis örn detta skulle
innebära flyttning till annan ort eller ombyte av yrke, varför det måste antagas
att det vid tjänstepliktens genomförande alltjämt konrmer att kvarstå
en del sådana understödstagare. Dessa hava ansetts böra ifrågakomma till
flyttning eller ombyte, som nyss sagts, i stort sett innan detsamma avkräves
personer, som nu hava annat arbete,

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Angående gruppen under b) i departementsförslaget [motsvarande
gruppen under c) i preliminärförslaget] anförde de sakkunniga följande:

Inom återstoden bar ansetts böra uttagas först sådana tjänstepliktiga, vilka
genom åtgärden icke tillfogas någon olägenhet i ett betydelsefullt avseende,
nämligen förlust av arbetsinkomst. Bland de olägenheter, vilka genom användning
av tjänsteplikt drabba den enskilde, har risken för att i det nya arbetet
få avsevärt lägre inkomst än förut ansetts vara den, som komme att medföra
de allvarligaste svårigheterna i lagens tillämpning och konsekvenser. Detta
förhållande har föranlett förslag (i 36 §) örn statsbidrag för täckande av vissa
sådana förluster men även i förevarande paragraf den regeln för uttagningen,
att man vid genomförande av ett särskilt förordnande örn tjänsteplikt av hänsyn
till alla parter liksom till statsintresset skall i möjligaste mån undvika
dessa svårigheter. Ur denna synpunkt skall dock företräde för en tjänsteplikt^
inträda endast örn det är uppenbart, att förlust av detta slag icke kan
drabba honom.

I detta sammanhang förtjänar även beaktas en annan kategori tjänstepliktiga,
vilka böra komma ifråga till uttagning på ett tidigt stadium. Tjänsteplikten
bör icke betraktas endast som ett medel för kvarhållande respektive
omflyttning av nu utnyttjad arbetskraft utan även för att få fram vissa reserver
därav, vilka nu i huvudsak icke utnyttjas. Ifråga örn uttagningsordningen
kan det därför övervägas att före dem som nu befinna sig i annat arbete uttaga
sådana, som icke hava ordnat arbete av sådan beskaffenhet, som förtjänar
beaktande i detta sammanhang. En särskild regel med avseende å
denna -kategori stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, varför förslaget
icke särskilt omnämner densamma, Därvid bör emellertid observeras,
att nu ifrågavarande tjänstepliktiga höra till dem som i främsta rummet falla
in under regeln i c) i 21 § 2 mom. [i departementsförslaget grupp b)] och
därför kunna uttagas på ett tidigt stadium. Det bör visserligen tilläggas, att
detta förhållande har närmast principiell vikt, medan det praktiska värdet av
dessa t jäns tepliktigas användning torde vara av underordnad betydelse.

I fråga örn det praktiska genomförandet a-v dessa regler berörde
de sakkunniga det vittgående problemet örn registrering för tjänstepliktsändamål.
Denna fråga hade i förslaget lämnats öppen, vilket bland annat
sammanhängde med folkbokföringsproblemets nuvarande ovissa läge. I möjligaste
mån hade reglerna utformats så, att desamma skulle bliva möjliga att
tillämpa även med endast en improviserad x*egistrering vid åtgärdernas påbörjande.
Denna omständighet hade inverkat även på uttagningsreglernas utformning,
enär ett komplicerat system för uttagningen förutsatte en långt
driven registrering. Ur denna synpunkt borde de förut antydda uttagningsreglema
vara lätta att genomföra: beträffande såväl de frivilligt anmälda som
understödstagarna byggde man på särskilda uppgifter, och beträffande de
övriga kunde man gå fram steg för steg och därvid tills vidare förbigå dem,
som icke uppenbarligen komme att få samma eller förbättrade inkomstförhållanden.

I detta sammanhang inställde sig frågan, inom huru stora områden
denna successiva uttagning skulle ske. Tydligen vore reglernas praktiska betydelse
mycket beroende av att området icke gjordes för litet, men å andra
sidan försvårades och fördröjdes proceduren, örn man därvidlag ginge utom
varje enskild uttagningsmyndighets område. Förslaget föreskreve härutinnan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 107

att sådan utvidgning av området skulle ske först efter riksarbetsstyrelsens
föreskrift.

Slutligen berörde de sakkunniga i preliminärförslaget de övriga omständigheter,
vartill enligt förslaget vid uttagningen skulle tagas hänsyn,
samt anförde härom:

Närmast avses därmed ordningsföljden inom de förut angivna grupperna
var för sig, men det utsäges uttryckligen, att man av sådana hänsyn även är
berättigad att gå ifrån gruppindelningen; av stadgandets uppställning torde
emellertid framgå, att för ett sådant steg bör krävas särskilt vägande skäl ur
de synpunkter, som här avses. I den mån sådana hänsyn, varom nu är fråga,
strida mot varandra, skall avvägning ske dem emellan, sett mot bakgrunden
av krisläget i stort.

Vad angår angivandet av de omständigheter, till vilka därvidlag bör tagas
hänsyn, må anmärkas följande. Med olägenheten av en förändring i arbetsförhållanden
avses hänsyn till sådana fall, där det visserligen icke kan sägas,
att vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd ej tillåta, att han utför
arbetet — i vilket fall tjänsteplikt är helt utesluten — men likväl med hänsyn
till vederbörandes ålder, hälsa eller arbetsvanor ombytet av arbete skulle
vara till stor olägenhet för honom, objektivt sett, jämfört med övriga tjänstepliktiga.
Vad angår olägenheten av en förändring av bostadsort avses, att
denna blir större för familjeförsörjare än för andra och i allmänhet även
kännbarare för äldre personer än för yngre.

Det torde ligga i sakens natur och även kunna slutas av paragrafens allmänna
formulering, att i de fall, då tiden icke tillåter en utförligare uttagningsprocedur,
. de nu berörda hänsyn, som avhandlas i paragrafens sista
stycke, bliva mindre väl tillgodosedda. Givetvis böra dock ifrågavarande principer
iakttagas även vid senare förändringar i tjänstepliktsförhållandena, varvid
olägenheter av den första uttagningen kunna rättas till.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om detaljerade bestämmelser
rörande den inbördes ordningen för tjänstepliktigas uttagning böra intagas
i lagtexten. Att en sådan gradering sker i lagen betecknas däremot av socialstyrelsen
som synnerligen lämpligt.

I övrigt har diskussionen i yttrandena under denna paragraf främst gällt
grupperna b) och c) i 2 mom. i preliminärförslaget.

Härom anför socialstyrelsen:

Det kan beträffande gruppen b) ifrågasättas, örn denna ej även bör omfatta
sådana arbetsföra personer, som för sig eller sin familj uppbära fattigvård
eller annan socialhjälp, trots att någon skyldighet att anmäla sig såsom arbetssökande
hos den offentliga arbetsförmedlingen ej finnes stadgad i dessa fall.
Vidare vill styrelsen rikta en erinran mot förslaget i vad det avser gruppen
c). Denna bestämmelse erfordras ej ur de tjänstepliktigas synpunkt, då de
kunna erhålla ersättning av statsmedel för täckande av förlusten i arbetsinkomst.
Att ur statsf in an sielia synpunkter giva en bestämmelse örn företräde
för dem, som ej lida minskning i arbetsinkomsten, kan knappast anses vara
lämpligt.

Att jämväl andra understödstagare än som angavs i preliminärförslaget
borde inbegripas under gruppen b) föreslås även av svenska arbetsgivareföreningen.

108

Kungl. Majus proposition nr 92.

Landsorganisationen förordar en sammanslagning av grupperna b) och c)
och framhåller, att det principiellt saknades anledning att åtskilja dessa
grupper.

Under hänvisning till sitt förut1 återgivna uttalande örn lagen i allmänhet
föreslår Daco inbegripande under grupp b) av dem som icke under normala
förhållanden utföra förvärvsarbete men ändock äro arbetsföra (rentierer,
hemmadöttrar, arbetsskygga m. fl.).

Som en ytterligare kategori tjänstepliktiga, vilken borde uttagas i första
hand, nämner vattenfallsstyrelsen de s. k. civilarbetarna, d. v. s. värnpliktiga
som på grund av samvetsbetänkligheter i stället för vanlig värnpliktstjänstgöring
utfört civilt arbete åt t. ex. statens vattenfalls verk.

Som en omständighet att taga hänsyn till vid uttagningen anför Skånes
handelskammare även angelägenheten att icke onödigtvis orsaka störningar
i driften vid andra företag än de privilegierade.

I detta sammanhang kan anföras följande ur Sveriges förenade studentkårers
yttrande:

Ur samhällets synpunkt är det icke tillrådligt att inskränka utbildningsverksamheten
vid våra universitet och högskolor under ett visst minimum.
Även i krigstid kräver t. ex. förvaltningen, sjukvården, industrien m. fl. arbetsområden
ett årligt minimitillskott av akademiskt skolad arbetskraft. Vissa
verksamhetsgrenar torde i krigstid rent av behöva ett större antal akademiker
än under fredstid. Blivande ingenjörer, medicinare, jurister, farmacevter för
att nämna några kategorier, böra därför i stor utsträckning snabbt och i ett
sammanhang få avsluta sin utbildning för att därpå använda sina kunskaper
inom sådan verksamhet, för vilken de utbildats. Detta måste anses mera rationellt,
än att dessa studenter, innan de hunnit skaffa sig någon yrkesutbildning,
sättas att utföra okvalificerat arbete. Sådant arbete är ju det enda, som
kan tilldelas dem, örn de tas i anspråk, innan de avslutat sina akademiska
studier.

För samhället får det emellertid överhuvud taget anses vara ett stort slöseri
med landets arbetskraft, att studier, även sådana som ej direkt äro av betydelse
för något i krig viktigt arbetsområde, på ett skadligt sätt avbrytas. I
viss mån kunna troligen universitet och högskolor avhjälpa dessa olägenheter
genom att anpassa undervisningen och examinationen efter den uppkomna
situationen. Periodvis ordnad avlösning efter mönster av de militära
beredskapsinkallelserna skulle därvid underlätta dessa myndigheters möjligheter
att undanröja olägenheterna av studieavbrott. Sådan avlösning borde
då ske samtidigt för ett större antal tjänstepliktiga. Av nyss anförda skäl
vore av värde föreskrifter, som garanterade en goel anpassning av det antal,
som bör avsluta sin utbildning, och det antal, som bör uttagas för tjänsteplikten.
Sådana föreskrifter borde lämpligen kunna taga sikte på hur den
ordning uppgöres, i vilken de tjänstepliktiga skola uttagas. Enligt den föreslagna
lydelsen av 21 § torde större delen av de tjänstepliktiga studenterna
återfinnas i gruppen c). Sveriges förenade studentkårer föreslå, att i denna
paragraf, eventuellt i tillämpningsbestämmelserna, tillfogas följande: dock
skall hänsyn tagas till att det årliga behovet av färdigutbildade ej eftersättes
samt till att studier, som icke utan väsentlig olägenhet kunna avbrytas, må
fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

i09

De sakkunniga.

I slutförslaget anföra de sakkunniga, att de i anledning av vad i yttrandena
förekommit angående graderingen i 2 mom. av denna paragraf ur slutförslaget
uteslutit gruppen under b), d. v. s. vissa understödstagare. Det påpekades,
att ifrågavarande t jäns tepliktiga under alla förhållanden inginge i preliminärförslagets
grupp c), d. v. s. de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen
icke komme att vidkännas minskning i arbetsinkomst. Däremot syntes
det icke vara av större principiell betydelse, att understödstagare konsekvent
uttoges före sistnämnda grupp, något som däremot stundom kunde befaras
medföra praktiska svårigheter och ett mindre gott resultat.

Bland de omständigheter, vartill vid uttagningen hänsyn syntes böra tagas,
hade i slutförslaget tillfogats även den tjänstepliktiges hittillsvarande arbetsgivares
olägenhet av förändringen.

De sakkunniga förklara sig vidare vilja omnämna, att de ingående övervägt
möjligheterna av att vid uttagning till tjänsteplikt stadga företräde
för män i värnpliktsåldern, som av en eller annan anledning icke
drabbats av gjorda uttagningar till värnpliktstjänstgöring i samma utsträckning
som sina jämnåriga, t. ex. frikallade och s. k. civilarbetare. Emellertid
hade det visat sig medföra stora svårigheter att praktiskt genomföra denna
tanke något så när konsekvent, och hellre än att komplicera uttagningsreglerna
med ett företräde för allenast vissa sådana kategorier av mindre praktisk betydelse
hade de sakkunniga avstått från att lägga denna synpunkt på frågan örn
uttagningen. Det kunde tilläggas, att det under alla förhållanden i huvudsak
läge i Kungl. Maj:ts hand att inbördes rättvist avväga de bördor, som ålades
medborgarna i form av värnplikt och tjänsteplikt.

I samband med frågorna örn uttagning till tjänsteplikt, ville de sakkunniga
slutligen påpeka den möjlighet till utnyttjande av arbetskraft, som bestode
i att kvinnor med hemarbete, vilka icke vore fullt sysselsatta därmed
eller vilkas arbetskraft i varje fall med någon rationalisering borde
kunna frigöras delvis, finge tillfälle att utföra samhällsviktigt arbete någon
eller några timmar örn dagen. Reglerna örn tjänstepliktens utformning gåve
möjligheter även för sådana anordningar.

22 §.

I 22 § stadgas att — där ej i denna lag annat föreskrives — örn tjänstepliktigs
anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare skall gälla vad som
enligt lag, avtal eller sedvänja gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande
slag.

De sakkunniga framhålla, att enligt förslaget tjänsteplikt i regel icke
vore tänkt som ett slags tjänstgöring av närmast militärisk typ utan som ett
tvång endast med avseende å vissa moment i arbetsmarknadens mekanism, framförallt
själva valet av anställning. I övrigt skulle enligt förslaget den genom
sådant tvång utsedda anställningen betraktas på samma sätt som en ordinär,
frivillig sådan. Om densamma skulle gälla den lagstiftning, som gällde för

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

anställning av ifrågavarande slag ävensom vad parterna avtalade därom eller
kollektivavtal i facket därom föreskreve, allt i den mån denna lag icke uttryckligen
bestämde annorlunda. Sålunda gjordes i detta sammanhang icke
något undantag från lagstiftningen örn arbetarskydd, arbetstid o. s. v. och
såsom närmare utvecklades under 9 kapitlet rådde i allmänhet avtalsfrihet beträffande
arbetsvillkoren.

23 §.

I 23 § gives Kungl. Majit befogenhet att förordna örn tillsyn över arbetsplatser,
där tjänsteplikt fullgöres. Beträffande sådan tillsyn skola tillämpas
vissa bestämmelser i lagen örn arbetarskydd, vilka avse tillsyn enligt sistnämnda
lag. Detta gäller dels 29 § med bestämmelser örn tillsyningsmans
rätt att få tillträde till arbetsplats, att där företaga undersökningar samt att
erhålla upplysningar ävensom tillgång till böcker och dylikt, och dels 47—50 §§
med regler örn tystnadsplikt för tillsyningsman i fråga örn yrkeshemligheter,
åtalsrätt m. m. Vissa tvistefrågor örn undantagande från tillsyn av viss del av
arbetsplats skall enligt arbetarskyddslagen avgöras av yrkesinspektionens
chefsmyndighet; vid bestämmelsernas tillämpning på förevarande område
skall motsvarande uppgift tillkomma länsarbetsstyrelse.

I yttrandena anför svenska arbetsgivareföreningen örn den särskilda
tillsynen —- vilken föreningen antager skola utövas av yrkesinspektionen —
att något behov därav icke förelåge utöver tillsynen enligt arbetarskyddslagen
och myndigheternas kontroll i övrigt enligt krisarbetslagen.

I anledning härav anföra de s ak k unni g a i slutför sia g et, att i lagen
icke upptagits till behandling frågan örn behovet av en särskild tillsyn över, att
arbetskraftens användning på olika håll faktiskt överensstämde med de uppgifter
härom, som lämnats till myndigheterna och varå dessa grundade sina beräkningar
och åtgärder. Det kunde dock icke anses uteslutet, att behov därav
kunde uppkomma, och lagförslaget innehölle därför en fullmakt för Kungl.
Majit att giva föreskrifter för sådant fall. Att yrkesinspektionen skulle kunna
medhinna även sådana uppgifter torde man icke böra räkna med. Under alla
förhållanden erfordrades en föreskrift, så som här föreslagits, att arbetarskyddslagens
bestämmelser med avseende å inspektion i liknande syfte skulle
erhålla motsvarande tillämpning i detta fall.

24 §.

24 § avhandlar upphörande av tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare ävensom inställande av arbetet utan att anställningen
upphör.

I förra fallet fordras antingen enighet mellan parterna örn att anställningen
skall upphöra eller ock medgivande därtill av länsarbetsstyrelsen. Det stadgas
uttryckligen, att i det fall, då länsarbetsstyrelsen förordnar örn anställningens
upphörande mot den tjänstepliktiges vilja, styrelsen äger fastställa senare
slutdag än vad arbetstagaren enligt bestämmelser örn uppsägningstid i och
för sig har rätt till.

lil

Kungl. Majus proposition nr 92.

Inställande av arbetet från den tjänstepliktiges sida är förbjudet och i 44 §
belagt med straff. Om samma åtgärd, vidtagen från arbetsgivarens sida, t. ex.
permittering, stadgas, att, örn icke länsarbetsstyrelsen annat föreskriver, den
tjänstepliktige oberoende av åtgärden skall äga rätt till lön och andra förmåner
efter vad som utgick, innan densamma vidtogs. Med inställande av
arbetet från arbetsgivarens sida likställes varje åtgärd, varigenom arbetsgivaren
underlåter att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan
att anställningen upphör.

Yad sålunda stadgas örn arbetsinställelse och liknande åtgärd från arbetsgivarens
sida har influtit först i de sakkunnigas slutförslag.

De sakkunniga.

Till motivering av 24 § anfördes i preliminärförslaget följande.

I fråga om upphörande av anställning, varå tjänsteplikt tillämpades, hade
övervägande praktiska skäl ansetts tala för att sådant upphörande skulle utan
vidare tillåtas, när parterna voro ense därom. Att tjänstepliktens fortsättande
påtvingades parterna mot bådas vilja syntes knappast äga större värde för
befordrande av det arbetsresultat, som därmed åsyftades. Att märka vore,
att parterna genom en överenskommelse därom icke kunde godtyckligt fritaga
den tjänstepliktige för att få honom ersatt med en annan; vid varje hänvisning
av tjänstepliktiga i en föregåendes ställe måste länsarbetsstyrelsen
undersöka orsaken till avgången och kunde då, örn förfarandet genomskådades,
hänvisa den förre på nytt.

Örn däremot någon av parterna — vare sig arbetsgivaren eller arbetstagaren

motsatte sig ett avsked, ginge saken till länsarbetsstyrelsens avgörande.
"Ville arbetstagaren få avsked mot arbetsgivarens vilja, borde mot varandra
vägas arbetstagarens personliga motiv och det allmännas intresse i saken.
Även arbetsgivarens beteende borde naturligtvis beaktas; rätten att få tjänsteplikt^
arbetskraft innebure ju ett förtroende från samhällets sida, som måste
anses medföra särskilda förpliktelser vad anginge förhållandena i arbetet och
gentemot de tjänstepliktiga. En särskild anledning att medgiva avsked kunde
vara, att efter uttagning till tjänsteplikt omständigheter hade inträffat, som
örn de då förelegat skulle hava fritagit vederbörande. Ett annat fall att uppmärksamma
vore det, där personer för att göra en samhällsinsats i en kritisk
tid frivilligt ställt sig till förfogande för arbete, som icke tillhörde deras yrke,
under uttrycklig eller eljest självfallet underförstådd förutsättning att själva
få avgöra, för huru lång tid detta skulle ske. Där i något sådant fall arbetsgivaren
skulle vägra att medgiva avsked enligt förutsättningen, skulle detta
givetvis beviljas av länsarbetsstyrelsen.

Där åter arbetsgivaren ville avskeda och arbetstagaren motsatte sig detta,
borde ordinära skäl till entledigande fälla utslaget. Örn sålunda arbetsgivaren
förklarade, att till följd av rationalisering, indragning eller omläggning av
driften arbetstagaren ej längre behövdes, borde avsked medgivas, såvida icke
myndigheten funne, att det åberopade skälet vore ohållbart och att en motsvarande
utvidgning kunde väntas inom kort och då komma att föranleda ny

ii2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ä.

hänvisning av tjänsteplikt^ arbetskraft. Åberopades arbetstagarens personliga
omständigheter, hans kvalifikationer o. s. v., borde dessa prövas mot
bakgrunden av läget på arbetsmarknaden och lämpligheten av en omflyttning.

Där länsarbetsstyrelsen beviljade avsked, kunde den föreskriva en senare
slutdag för anställningen än som eljest skulle gälla med hänsyn till uppsägningstid.
Skälet härtill vore, att såvitt anginge tjänstepliktiga myndigheterna
måste hava rådrum att vidtaga nya dispositioner beträffande den sålunda
frigjorda arbetskraften. Stadgandet innebure, att uppsägningstid kunde tillskapas
eller utsträckas dels om rätt till uppsägningstid ej förelåge eller avsåge
endast mycket kort tid och dels örn tiden visserligen vore skälig men
uppsägningen icke — såsom bör föreskrivas i särskild ordning — i tid anmälts
till arbetsförmedlingen så att länsarbetsstyrelsen hunne pröva frågan och
vidtaga åtgärder.

Y ttr andena.

I frågan örn rätten att entlediga tjänstepliktig anför svenska arbetsgivareföreningen: Enligt

förslaget ankommer det på arbetsgivaren att taga initiativet för
anskaffande av arbetskraft. Vid sådant förhållande borde arbetsgivaren även
sedan tjänstepliktiga blivit anställda äga att reglera arbetsstyrkans storlek
genom desammas skiljande från anställningen utan att dessförinnan hava
inhämtat länsarbetsstyrelsens medgivande. Det bör härvid beaktas, att en
dylik obegränsad frihet för arbetsgivaren att avskeda tjänstepliktig arbetskraft
icke torde kunna medföra oskäliga ekonomiska konsekvenser för den
tjänstepliktige, då nämligen enligt 41 § lagförslaget den tjänstepliktiges tidigare
anställning icke får upplösas på grund av tjänsteplikten. Även örn arbetsgivaren
med hänsyn till den tjänstepliktiges intressen icke kan tillerkännas
rätt att fritt avskeda den tjänstepliktige, böra likväl garantier skapas för att
arbetsgivaren icke nödgas behålla för produktionen överflödig eller olämplig
arbetskraft. I de exempel, som i promemorian anföras på »ordinära skäl till
entledigande», bör enligt föreningens mening styrelsens beslut vara av rent
formell karaktär och givas utan onödigt dröjsmål med därmed följande kostnader
för arbetsgivaren. Syftet med fordran på arbetsstyrelsens medgivande
i de anförda exemplen kan endast vara intresset av kontroll över de tjänstepliktigas
placering. Beslutet har med andra ord karaktär av en registreringsåtgärd.
I enlighet härmed bör beslutet icke, på sätt promemorian giver vid
handen, föregås av en mer ingående prövning av exempelvis driftsinskränkningens
tänkbara varaktighet etc. En sådan prövning innebär ett ingripande
i själva driftsledningen, som på det bestämdaste måste avvisas.

Yill arbetsgivaren avskeda på grund av något förhållande i den tjänstepliktiges
person, skall ansökan härom enligt promemorian prövas mot bakgrunden
av läget på arbetsmarknaden och lämpligheten av en omflyttning.
Häremot torde icke vara något att invända utom i det fall, att den tjänstepliktige
gjort sig skyldig till något förfarande, varför han enligt 45 § d) [enligt
preliminärförslaget] kan ådraga sig straffansvar. I dessa fall, då det sålunda
gäller åtgärder från den tjänstepliktiges sida, vilka måste sägas ha karaktär
av obstruktion mot den verksamhet, vari han sysselsättes, synes det i det
allmännas intresse påkallat, att arbetsgivaren skall äga att omedelbart
entlediga den tjänstepliktige.

Landsorganisationen framhåller, att genom preliminärförslagets bestämmelser
om anställnings upphörande icke vore klart utsagt, att den tjänste -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

pliktige vöre skyddad mot permittering eller arbetsinställelse, i vilka fall
det icke vore fråga örn anställningens upphörande.

Angående ett speciellt fall av arbetstagares frånträdande av anställning
anför Daco:

I förslagets motivering framhålles, att tvångsförlängning av anställning
måste anses som den lindrigaste formen av tjänsteplikt. Detta torde i flertalet
fall också vara riktigt. Det må emellertid påpekas, att sådana omständigheter
kunna ha inträffat, sedan en viss person antog anställning, att en
tvångsförlängning av hans anställning kan medföra avsevärda olägenheter
för honom. Yi vilja här endast peka på förhållandena inom sjöfarten. Enligt
36 § sjömanslagen äger en sjöman att oberoende av gällande kollektivavtal
och enskilda avtal frånträda sin anställning ombord å fartyg »där fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas
för krigsskada, eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats». Det kan övervägas,
huruvida icke dylik anställning bör kunna undantagas från tvångsförlängning,
givetvis endast för det fall vårt land icke självt deltager i krig.
Erfarenheterna från det nu rådande kriget, liksom från krigsåren 1914—1918,
giva nämligen vid handen, att sjöfolket icke i nämnvärd utsträckning undandraga
sig vad som måste anses vara deras självklara plikt i en kritisk situation,
nämligen att kvarstå i tjänst för att sjöfarten skall kunna hållas i gång,
men att i de fall, då ett frånträdande av tjänsten skett under åberopande av
ovan _ citerade stadgande, detta i de alira flesta fall berott av tvingande
familj eskäl.

De sakkunniga.

I slutförslaget anföres till motivering av tillägget i 24 § angående permittering
följande:

Preliminärförslagets bestämmelser örn upphörande av tjänstepliktigs anställning
avsågo varje åtgärd — frånsett tillfälliga ledigheter — varigenom
tjänsteplikten upphörde att tagas i anspråk av tjänstepliktig. Arbetsinställelser
eller permitteringar i ovan angiven bemärkelse vid hela företag eller beträffande
grupper av arbetstagare hava emellertid icke åsyftats; då tjänsteplikten
avser att med arbetskraft förse företag, som lida eller riskera att lida
uppenbar brist _ därpå, måste man räkna med att en permittering eller liknande
— som icke är endast helt tillfällig — föranleder ännu kraftigare åtgärder,
nämligen en undersökning, örn företaget alltjämt bör få åtnjuta
tjänsteplikt i samma utsträckning eller örn icke den tjänstepliktiga arbetskraften
bör utnyttjas bättre på annat håll.

Emellertid finna de sakkunniga skäl att komplettera förslaget på denna
punkt. Det synes för tydlighetens skull böra genom uttrycklig föreskrift förhindras,
att ett individuellt skiljande från arbetet sker under maskering av
permittering eller liknande, som icke formligen kan sägas utgöra anställningens
upphörande men medför samma effekt för den tjänstepliktige. Även
kollektiva åtgärder kunna utan olägenhet inbegripas under stadgandet, ehuru
desamma även utan sådant skulle komma under myndighets prövning.

_ Kompletteringen föreslås i form av ett nytt, tredje stycke i 24 §. I överensstämmelse
med vad som skett i huvudregeln örn anställningens upphörande,
har regeln icke utformats som ett straffbelagt förbud att vidtaga den faktiska
åtgärd, som avses (uppsägning, permittering o. s. v.), utan i den effektivare
formen, att åtgärden rättsligt blir utan verkan och arbetsgivaren fortfarande
skyldig att prestera sitt åtagande i förhållande till arbetstagaren, nämligen
lönen. Ett faktiskt inställande av arbetet kan ju stundom icke undvikas, örn

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92.

2881 39 8

114

Kungl. Majus proposition nr 92.

tekniska hinder uppstå, och ej heller bör ett inställande, som motiveras av
ekonomiska överväganden, betraktas såsom otillåtet, men i båda fallen bör
den tjänstepliktige, tills saken prövats av myndighet, få uppbära oförändrad
lön.

Vad angår spörsmålet örn beräkningen av den tjänstepliktiges lön efter
sådan åtgärd från arbetsgivarens sida, varom här är fråga, föreligger en
svårighet härutinnan i de fall, där lönen icke är fixerad per tidsenhet utan
varierande, vilket framförallt gäller ackordslön. Det är emellertid icke
möjligt att ge uttömmande regler härom i lagen, utan denna fråga måste
överlämnas åt rättstillämpningen. Som en allmän anvisning för denna till1
ympning bör gälla, att till utgångspunkt för beräkningen skall tagas löpebeloppet
under den senaste period, för vilken sådant blivit fastställt, såvida
icke av något skäl denna sista period kan anses onormal i någon riktning; i
sådant fall bör tagas ett genomsnitt av några av de senaste perioderna. Kan
överenskommelse icke träffas härom, går tvisten till domstol.

Den föreslagna regeln upptager en möjlighet för länsarbetsstyrelse att
föreskriva undantag från densamma eller med andra ord att meddela tillstånd
till permittering; såsom regeln utformats, kan tillstånd ges även i efterhand.
Sådant tillstånd bör ges exempelvis, örn driftsinställelse föranledes
av svårigheter, som drabba en verksamhet i dess helhet, och permitteringarna
således gå ut över både tjänstepliktiga och andra; det finnes då intet skäl
att förplikta arbetsgivaren att utgiva lön till de tjänstepliktiga i större utsträckning
än till övriga. Även i andra fall bör permittering medgivas, då
orsaken är en oförutsedd omständighet, varåt arbetsgivaren intet kunnat
göra. Har permitteringen orsakats av dålig planläggning av arbetet, bör
arbetsgivaren däremot ej fritagas från skyldighet att utge lön under tiden;
det är tydligen nödvändigt att kräva den strängaste sparsamhet med arbetskraften.
Det är icke uteslutet, att arbetsgivaren ålägges utge lön för endast
en del av permitteringstiden. —• Att märka är, att permittering utan lön kan
ge den tjänstepliktige rätt till utjämningsbidrag eller högre sådant än han
förut åtnjutit. Frågan örn medgivande till permittering innebär sålunda
bland annat, huruvida kostnaden i anledning därav skall bäras till större
delen av arbetsgivaren eller av staten. Den tjänstepliktiges intresse påverkas
givetvis också därav, men i allmänhet i mindre mån; avgörande härför äro
de vid tillfället gällande reglerna för utjämningsbidragets beräkning.

Slutligen erinras örn att länsarbetsstyrelsen icke blott vid prövning av
fråga örn tillstånd till kollektiva permitteringar utan även vid behandling av
ärende örn medgivande till individuella sådana uppenbarligen skall hava sin
uppmärksamhet riktad jämväl därå, huruvida de uppgivna permitteringsskälen
äro av natur att böra föranleda anställningarnas upphörande. Därest
så befinnes vara fallet, har länsarbetsstyrelsen att återkalla uttagningsordern
och, örn skäl därtill föreligger, genom ny sådan order förflytta de tjänstepliktiga
till annat arbetsställe.

De sakkunniga upptaga i slutförslaget även till diskussion frågan örn
tjänstepliktens förhållande till 36 § sjömanslagen, enligt vilket lagrum
sjöman, där fara föreligger att fartyget skall uppbringas av krigförande
makt eller utsättas för krigsskada eller där sådan fara väsentligt ökats, äger
rätt att erhålla entledigande omedelbart, örn resan ej börjat, men eljest i
första hamn, som fartyget anlöper efter det han fått kunskap örn förhållandet.

I denna fråga anföres följande:

Tillämpningen av tjänsteplikt på sjömansyrket skulle medföra, att denna
rätt att erhålla entledigande i princip bortfölle. Det är ovedersägligt, att så

115

Kungl. Maj-.ts proposition nr 92.

länge vårt eget land icke är indraget i krig men sjöfarten utsatt för krigsrisker,
sjöfolket intager en särställning i fråga om fara för krigsskada under
yrkesutövningen, och att därför preliminärförslagets ståndpunkt, att ett kvarstannande
tvångsvis i arbetet vore det lindrigast tänkbara av ingripanden på
arbetsmarknaden, icke har samma giltighet för sjöfolket som för andra arbetstagargrupper.

Då de sakkunniga likväl icke anse lämpligt föreslå något särskilt undantag
i lagen i detta hänseende, sker det under framhållande av att den grundsats,
varåt 36 § sjömanslagen ger uttryck, kan och bör vinna beaktande vid tjänstepliktens
_ tillämpning på detta område. Det kan dragas i tvivelsmål, örn
tjänsteplikt kan väntas komma till större användning inom sjöfarten, så länge
icke landet är i krig. Tillgängliga erfarenheter synas tyda på, att detta icke
skulle vara behövligt utan att även under tider av stor fara för den neutrala
sjöfarten handelsflottans rekrytering kan fortgå, örn ock med viss svårighet.
Att något undantag i nu ifrågavarande hänseende icke skulle göras, då landet
befunne sig i krig, har i det yttrande, som föranlett diskussionen, ansetts
vara självfallet. Det är ju även uppenbart, att sjöfolket då icke i samma grad
skiljer sig från många andra yrkesgrupper vad angår frågan, örn vederbörande
i arbetet utsätter sig för krigsrisker.

Även i den mån emellertid tjänsteplikt skulle komma till användning för
sjöfarten under det att vårt land har fred, är det som nämnt möjligt att tillgodose
nu ifrågavarande synpunkt i tillämpningen. Sålunda bör redan i
Kungl. Maj:ts förordnande örn tjänstepliktens användning inom sjöfarten
kunna stadgas begränsningar i sådant syfte. Mera praktiskt torde dock vara,
att den myndighet, som kommer att utöva länsarbetsstyrelses funktioner på
detta område, för tjänstepliktiga sjömän, som under åberopande exempelvis
av familjeskäl så begära, generellt på förhand medgiver rätt till entledigande
från tjänstepliktig anställning under motsvarande förhållanden, som avses i
36 § sjömanslagen. Ett sådant generellt förhandsmedgivande är väl icke
förutsett i ordinära fall och torde sakna allt berättigande utom i detta mycket
speciella hänseende. Den vid all tjänsteplikt givna möjligheten att i särskilt
fall begära entledigande på uppkomna skäl är däremot icke praktiskt användbar
i dessa fall, där ett fartygs destination ofta icke bekantgöres förrän kort
före avgångstiden.

Slutligen hava de sakkunniga anfört, att i samband med 24 § borde uppmärksammas,
att slutdag för anställningen kunde hava av länsarbetsstyrelse blivit
på förhand bestämd, t. ex. vid anvisning örn fullgörande av tjänsteplikt under
begränsad tid. I denna form torde tjänsteplikt lämpligen bliva tillämpad för
sådana uppgifter som jordbruksarbete under skördetid och liknande.

9 kap. Bestämmande i vissa fall av anställningsvillkor vid tjänsteplikt.

25-33 §§.

Huvudregeln för bestämmandet av villkoren för tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare följer redan av 22 §, nämligen att desamma
bestämmas genom avtal eller på grund av sedvänja. I 9 kap. ges en
del kompletterande regler örn villkorens bestämmande i särskilda fall. Sålunda
regleras i 27—33 §§ ett skiljedomsförfarande, som inträder, där avtal
eller sedvänja icke gäller och enighet icke vinnes örn särskilt avtal för ifrågavarande
fall. I 25 och 26 §§ behandlas specialfall av villkorens bestämmande,
nämligen i 25 § tjänstepliktigs anställning hos staten och i 26 § en särskild
möjlighet att bestämma villkoren vid tjänsteplikt för ungdom.

116

Kungl. Majus proposition nr 92.

I skiljedomsförfarandet Ilar bestämmandet i dessa ärenden, kallade lönefrågor
vid tjänsteplikt, överlämnats åt en särskild myndighet, benämnd lönenämnd
för tjänsteplikt, eller i vissa fall åt Kungl. Majit. Förutsättningar för
frågans upptagande är o, att anställningsvillkoren icke regleras genom kollektivavtal,
som är bindande för både arbetsgivare och arbetare i fråga örn sådan
anställning, eller genom särskilt avtal mellan nämnda parter (27 § första
stycket) ävensom att någon av parterna begär förfarandets tillämpning (29 §
första stycket). Under tid, då avtal som nu angivits icke finnes, och till dess
det offentliga avgörandet i lönefrågan meddelats parterna, äger arbetsgivaren
bestämma villkoren, men nämnda avgörande blir retroaktivt för samma tid
såtillvida, att, örn större förmåner för arbetstagaren fastställas än vad arbetsgivaren
utgivit, skillnaden skall utgå i efterhand (27 § andra stycket).

Lönenämnden är gemensam för hela riket, där ej Kungl. Majit förordnar,
att särskilda nämnder skola inrättas för särskilda arbetsområden eller delar
av riket (28 §). Nämnden utses av Kungl. Majit, delvis efter förslag av
organisationer, som företräda arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde,
samt av organisationer, som företräda olika grupper av arbetstagare
därinom. Dess medlemsantal är icke fastställt i lagen utan bestämmes av
Kungl. Majit med hänsyn till nämndens uppgifter, men det antal ledamöter
(eller ersättare för dem), som skola efter en av Kungl. Majit föreskriven
tjänstgöringstur deltaga i handläggningen av ett ärende, är i lagen bestämt
till ettdera av två alternativ: antingen ordförande och en representant för
organisation på vardera sidan eller ock ordförande och sex ledamöter, därav
två representanter för vardera sidan. Yid omröstning skall ordföranden äga
utslagsröst.

Örn förfarandet vid lönenämnden föreskrives endast, att det skall beredas
parterna tillfälle att utföra sin talan före avgörandet (29 § andra stycket).

Kungl. Majits prövning av lönefråga vid tjänsteplikt påkallas genom underställning
av lönenämnds beslut. Därom beslutar en särskild befattningshavare,
kallad kronoombud, utsedd av Kungl. Majit för att följa lönenämndens
verksamhet. Denne skall hållas underrättad om förekommande lönefrågor
hos nämnden och har rätt att deltaga i dess förhandlingar. Nämndens beslut
utfärdas icke, förrän kronoombudet avgjort frågan örn underställning (30 och

3i §§)•

För avgörandet av lönefråga vid tjänsteplikt — vare sig detsamma träffas
av lönenämnd eller av Kungl. Majit — givos i lagen det direktiv, att man, i
den mån särskilda förhållanden ej annat föranleda, bör följa villkor, som
i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller eljest inom näringen
(27 § första stycket). Vidare erinras örn att beslutet bör innehålla bestämmelser
örn dess giltighet i tiden, frånsett dess retroaktiva verkan, varom förut
talats (27 § tredje stycket).

Lönenämndsförfarandet kan även vara kollektivt, varvid icke arbetsgivaren
respektive den tjänstepliktige utan en organisation på samma sida
är »part» i förfarandet. Därvid binder avgörandet organisationens medlemmar
på samma sätt som ett av densamma slutet kollektivavtal (32 §). Tvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 117

om tolkning eller tillämpning av beslutet i lönefråga vid tjänsteplikt skall i
fall, som avses i 32 §, bandläggas av arbetsdomstolen (33 §).

I 25 § erinras örn att för tjänstepliktigs anställning bos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare för statstjänst eljest gällande föreskrifter kunna
vara tillämpliga. Där så ej är fallet, skola villkoren bestämmas enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Maj:t. Även för dessa avgöranden ger lagen ett
direktiv av innebörd, att man i buvudsak bör följa de bestämmelser, som
eljest gälla för statlig tjänst av sådant slag.

Specialregeln i 26 § innebär befogenhet för Kungl. Majit att, där särskilda
skäl därtill äro, vid förordnande örn tjänsteplikt för ungdom föreskriva likformiga
villkor för alla däri avsedda tjänstepliktiga.

De sakkunniga.

Till motivering av 9 kap. anförde de sakkunniga i preliminärförslaget
följande.

I ett system för användning av tjänsteplikt måste ingå regler för bestämmande
i sista hand av arbetsvillkoren, enär tjänsteplikt uteslöte användningen
av den yttersta utvägen för slitande av intressetvister på arbetsmarknaden,
den öppna konflikten. Emellertid funnes övervägande skäl att intill
den punkt, där denna utväg eljest skulle tillgripas, lämna parterna fria bänder.
I enlighet härmed vore förslaget uppbyggt i denna del; det tvångsavgörande,
som i vissa fall måste kunna åstadkommas, skulle gälla endast subsidiärt,
nämligen där avtal icke förelåge eller senare tillkomme.

I första hand borde beaktas det fall, att båda parterna vore bundna av
gällande kollektivavtal, därest de frivilligt slote arbetsavtal med varandra.
Enligt principen i 22 § bleve i sådant fall kollektivavtal utan vidare gällande
även för den anställning, varå tjänsteplikt tillämpades. Där sådant kollektivavtal
ej funnes, stöde det parterna fritt att avtala örn villkoren; enades de ej,
inträdde tvångsavgörande. På liknande sätt skedde det vid avtals upphörande:
ett kollektivavtal uppsades på vanligt sätt för tjänstepliktiga liksom
för andra och förhandlingar inleddes; misslyckades dessa, skedde tvångsavgörande.
På samma sätt kunde ett enskilt avtal uppsägas enligt vanliga regler
samt förhandlingar och eventuellt tvångsavgörande taga vid. Tvångsavgörandet
vore enligt förslaget i regel överlämnat åt en s. k. lönenämnd för
tjänsteplikt. Huruvida en eller flera sådana nämnder skulle inrättas torde få
bero på verksamhetens omfattning. Medlemsantalet hade satts alternativt
till 3 eller 7; det mindre antalet torde lämpa sig t. ex. för lokala nämnder,
örn sådana inrättades. Pör sammansättningen gällde regler örn representation
av organisationerna på ömse sidor efter förebild av liknande bestämmelser
beträffande arbetsdomstolen och arbetsrådet. Reglerna avsåge att möjliggöra,
att i samma nämnd efter ärendets art kunde alternera representanter för olika
kategorier av arbetstagare, såsom tjänstemän eller arbetare.

Tydligen kunde här ifrågavarande avgöranden stundom få mycket stor betydelse
för landets ekonomiska politik i stort, och förslaget utginge ifrån, att
i viktiga fall det slutliga avgörandet måste förbehållas Kungl. Majit. Proble -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

niet att finna en form härför, som medgåve sistnämnda möjlighet samtidigt
med en snabb och smidig handläggning, hade lösts på det sätt, att Kungl.
Maj:t utsåge en observatör av lönenämndernas verksamhet, vilken stöde i
intim kontakt med ledningen av regeringens finanspolitik. Denne funktionär,
i förslaget benämnd »kronoombud», hade fått befogenhet att avgöra, vilka
fall som vore av den betydelse, att de borde förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande.
Där så borde ske, skulle kronoombudet besluta örn underställning
av nämndens beslut. För att kunna fullgöra denna uppgift skulle ombudet
genast underrättas örn de ärenden, som komme under nämndens handläggning.
Beträffande alla kvantitativt obetydliga fall kunde han då omedelbart tillkännagiva,
att underställning icke komme ifråga; i övriga fall skulle han taga
del av beslutet, innan detsamma utfärdades. Skulle underställning ej ske,
utfärdades nämndens beslut och bleve omedelbart gällande; eljest utfärdades
beslutet endast i den formen, att det överlämnades till vederbörande statsdepartement,
och bleve då icke gällande mellan parterna.

För avgöranden i hithörande frågor gåves i lagen vissa direktiv, enligt
vilka man icke utan särskilda skäl borde frångå villkor, som eljest allmänt
tillämpades i facket eller åtminstone på ifrågavarande arbetsplats. En sådan
allmän praxis kunde vara grundad på avtal av olika slag men givetvis vara
iakttagbar även där egentliga avtal saknades. Dessa direktiv gällde principiellt
även i den mån Kungl. Majit hade avgörandet, ehuru givetvis särskilda
skäl till avvikelse ofta kunde föreligga just i det hänseende, som föranlett
underställning av ärendet.

Vid det förhållandet, att lönenämnds beslut avsåge att ersätta förekommande
avtalsformer på arbetsmarknaden, måste det givetvis vara möjligt för
holl aktivitet er på båda sidor att vara parter i förfarandet hos nämnden; självfallet
bleve denna form av lönenämndsprocedur den viktigaste. Örn medlemmars
bundenhet av sådant beslut gällde i sak detsamma som örn bundenhet
av kollektivavtal.

Lönenämnds beslut borde i princip gälla retroaktivt för den tid, för vilken
annat ej gällde, sålunda från anställningens början, örn avtal aldrig kommit till
stånd, men eljest från det att senaste avtal utlöpte. Under tiden tills beslutet
förelåge måste av praktiska skäl arbetsgivaren ensidigt få bestämma villkoren
provisoriskt. Örn beslutets giltighetstid framåt i tiden skulle föreskrifter
givas i detsamma; det torde vara lämpligt att därvidlag efterlikna vad som
regelmässigt gällde enligt kollektivavtal, d. v. s. att parterna efter förloppet
av viss tid kunna påkalla nya förhandlingar och nytt beslut. I detta sammanhang
förtjänade ytterligare erinras örn att parterna vore oförhindrade att när
som helst ersätta lönenämnds beslut med ett avtal.

Uppkomme tvist om innebörden av lönenämnds beslut, borde nämnden
givetvis vara oförhindrad att, oavsett vad i beslutet föreskreves örn dess giltighetstid,
efter ny förhandling besluta tillägg till eller förklaring av sitt beslut.
Skedde ej detta och uppkomme tvist örn beslutets tillämpning i ett individuellt
fall, tillhörde denna tvist allmän domstols avgörande, örn ej annat föreskreves.
Då emellertid i sådana ärenden hos lönenämnd, där en kollektivitet vore part,

119

Kungl. May.ts proposition nr 92.

besluten i sin utformning sannolikt bomme att ansluta sig till förekommande
kollektivavtal, hade det ansetts lämpligt, att frågor örn tolkning av lönenämnds
beslut i sådana fall liksom beträffande tolkning av kollektivavtal handlades av
arbetsdomstolen.

I ett fall hade möjliggjorts ett undantag från den vanliga ordningen för
villkorens bestämmande. Förut hade i frågor örn tjänsteplikt för ungdom
framhållits, att ett praktiskt fall för dess användning vore ett uppbåd i stort
antal för att under en kort tid utföra brådskande arbeten, t. ex. i jordbruket,
för vissa transporter och dylikt. I sådana fall —- de enda vid tjänsteplikt
förekommande, som erbjöde större likhet med en vämpliktsinkallelse — kunde
det vara såväl principiellt berättigat som med hänsyn till de förhållanden,
varunder arbetet utfördes, och till arbetstagarnas kvalifikationer praktiskt
lämpligt, att Kungl. Majit i förordnandet örn tjänsteplikt generellt fastställde
arbetsvillkoren. I sådant fall skulle alltså, i motsats till regelfallet, avtal icke
gälla. — Ännu ett undantag hade gjorts för anställning hos staten, där för
tjänsteplikt^ liksom för andra anställda villkoren syntes böra fastställas
direkt av Kungl. Majit.

Y ttr andena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, kommerskollegium och rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap förorda befogenhet för Kungl. Majit att i
särskilda fall i det allmännas intresse bestämma tjänstepliktigs anställningsvillkor
oberoende av vad parterna därom överenskommit och även med ändring
av gällande kollektivavtal.

Å andra sidan avstyrker socialstyrelsen, att Kungl. Majit tager befattning
med löneärendena ens i den begränsade utsträckning, som de sakkunniga föreslagit,
och anför:

Styrelsen vill framhålla, att man bör fästa avgörande vikt vid att ett utslag
av en skiljenämnd, i vilken parterna på arbetsmarknaden varit representerade,
lättare accepteras av dem än ett beslut örn en viss lönenivå av en efter politiska
grunder utsedd regering. Införandet av obligatorisk skiljedom genom ett
särskilt organ för det fall att parterna ej kunna komma överens måste anses
utgöra ett mindre kännbart ingrepp i arbetsmarknadens normala funktioner
än örn regeringen skall fatta beslut i dessa frågor. För övrigt måste det även
ur regeringens egen synpunkt vara tacknämligt att icke behöva handlägga
dessa ytterst ömtåliga ärenden. Man måste nämligen räkna med att sådana
avgöranden, som äro av mera prejudicerande art, kunna hos den ena eller den
andra parten framkalla mycket stark opposition.

På denna punkt har anförts reservation av e. o. byråchefen Alf Johansson,
som framhåller, att i ett krisläge av den skärpa, som är en förutsättning för
att införande av allmän tjänsteplikt skulle komma i fråga, det vore av utomordentlig
vikt, att lönepolitiken bringades att harmoniera med samhällets
penningpolitik och ekonomiska politik i övrigt.

Angående organisationen i övrigt av de myndigheter, som skulle
handlägga frågor örn -tjänstepliktigas anställningsvillkor, vidhåller socialstyrelsen
sin tidigare hävdade mening, att för dessa ärenden skulle inrättas dels

120

Kungl. Majus proposition nr 92.

en riksskiljenämnd och dels denna underordnade, lokala skiljenämnder. Benämningen
»skiljenämnd» förordas. Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker
en för hela riket gemensam sådan myndighet och framhåller, att inrättande av
ett flertal lokala nämnder skulle leda till otillfredsställande splittring i tilllämpningen
av de allmänna riktlinjerna och till att behovet av en särskild
överinstans skulle göra sig starkare gällande. Föreningen föreslår i detta
sammanhang benämningen »avtalsnämnd» i stället för »lönenämnd». Jämväl
arbetsdomstolens ordförande avråder från ett flertal lönenämnder och förordar
en central lönenämnd för hela riket med befogenhet att för frågor av endast
lokal eller eljest begränsad betydelse delegera sin beslutanderätt till ett
mindre antal medlemmar, exempelvis tre.

Örn lönenämndens sammansättning och arbetssätt heter det vidare i yttrandet
av arbetsdomstolens ordförande:

Eftersom intim kontakt med organisationerna i alla fall måste upprätthållas
genom förhandlingar, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke intresserepresentationen
kan inskränkas till en ledamot å vardera sidan, varvid dock
ett flertal suppleanter för dem torde fordras. Huruvida intresserepresentanterna
skola växla med hänsyn till de näringar, som lönefrågorna gälla, förefaller
mig tveksamt. För arbetsdomstolens del har jag alltid motsatt mig
tanken på en sådan anordning; detta med hänsyn till nödvändigheten av att
även intresserepresentanterna skola vinna tillräcklig erfarenhet för att kunna
växa in i sin ställning som domare. Jag har dock tillstyrkt en särskild intresserepresentation
för tjänstemän under förutsättning av ett icke allt för obetydligt
antal mål rörande tjänstemäns särskilda förhållanden. Med avseende å
lönenämnden, som dels icke är domstol och dels för sin uppgift kan behöva
speciell sakkunskap på de särskilda näringsområdena, ställer sig saken måhända
på annat sätt. Det må dock erinras örn att denna sakkunskap tillföres
nämnden också genom organisationernas hörande.

Angående beslutmässigheten vill jag förorda en efterbildning av reglerna
för arbetsdomstolen (10 § i lagen örn arbetsdomstol). Det är icke någon praktisk
nödvändighet att, örn nämnden kommer att bestå av sju ledamöter, alla
dessa ovillkorligen skola deltaga. Därest på sätt jag tillstyrkt en delegation
av nämnden kan fatta beslut i vissa fall, torde det icke vara möjligt att upprätthålla
krav på att ordföranden alltid skall deltaga i beslutet. Han bör då
kunna ersättas med någon av de andra utan förslag förordnade ledamöterna.

Förslaget örn kronoombud avstyrkes i några yttranden. Sålunda
yttrar socialstyrelsen, att motsvarande funktion bör kunna utövas av ordföranden
i den av styrelsen förordade centrala skiljenämnden. Även arbetsdomstolens
ordförande — vilken, som förut nämnts, förordar en enda lönenämnd
■— anser dennas ordförande kunna bestämma örn underställning, örn så skulle
erfordras; det framhålles, att nämndens opartiska ledamöter lära. komma att
vara informerade även örn de finansiella synpunkterna på avgörandena.
Liknande synpunkter anläggas av svenska arbetsgivareföreningen, som vidare
yttrar:

Någon klar avgränsning av de frågor, som skulle underställas Kungl. Majit,
kan icke göras. Snart sagt varje fråga, som lönenämnd får att avgöra, skulle
kunna framställas vara av sådan prejudicerande betydelse, att densamma borde
hänskjutås till Konungen. En sådan utveckling, mot vilken några garantier

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

icke kunna skapas, skulle leda till att lönefrågorna vid tjänsteplikt komme att
avgöras genom regeringsbeslut och därigenom erhålla politisk betydelse, vilket
vore i hög grad olyckligt. Ett tillgodoseende av det allmännas intresse av att
lönerörelserna inordnas under statens allmänna ekonomiska politik torde för
övrigt kräva avsevärt mera omfattande åtgärder än en kontroll över lönenämndens
verksamhet. Skulle man å arbetsmarknaden mera allmänt sluta
upp omkring vissa ekonomiska riktlinjer, behöver man helt säkert ej befara,
att lönenämnden — även utan den föreslagna kontrollen — skulle i sin verksamhet
komma att intaga en avvikande hållning.

Till frågan örn lönenämndsprocedurens anordning i övrigt
yttrar arbetsdomstolens ordförande:

Enligt min mening äro reglerna i 32 § ganska oklara. Med utkastet i denna
del åsyftas tydligen att åstadkomma något slags analogi till ett kollektivavtal,
men en sådan konstruktion synes mig sakna praktiskt värde. Det är naturligen
lämpligt att i lagen påpekas, att lönefrågan ofta icke bör avgöras utan att förhandlingar
ägt rum med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom det
näringsområde, varom fråga är. Vid sådana förhandlingar kan lönenämnden
tänkas ibland finna det lämpligt att till en början fungera såsom ett förlikningsorgan,
vilket söker förmå organisationerna till en överenskommelse.
Träffas en sådan, föreligger tydligen ett vanligt kollektivavtal. Kominer en
överenskommelse icke till stånd, har lönenämnden att fatta beslut i lönefrågan.
I principiellt hänseende skiljer sig situationen då icke på något sätt från vad
den skulle varit, örn förhandlingar med organisationerna icke ägt rum. Organisationerna
hava haft endast en rådgivande funktion. Vare sig förhandlingar
med organisationerna ägt rum eller icke, synes lönenämnden hava anledning
att göra sitt beslut bindande för arbetsgivaren och alla tjänstepliktiga arbetstagare
å viss arbetsplats eller för alla arbetsgivare och alla tjänstepliktiga arbetstagare
inom ett lokalt område eller inom viss näringsgren. Att inskränka beslutets
verkan endast till medlemmar av vissa organisationer synes mig vara
utan mening. Bestämmelserna i 32 § böra därför enligt min mening utgå och
ersättas med ett allmänt stadgande örn organisationernas hörande. Ett sådant
stadgande torde emellertid böra inarbetas i 29 §. Det är oklart vad i nämnda
paragraf avses med »part», en term som för övrigt helst bör förbehållas å ena
sidan avtalsparter och å den andra processparter. Antagligen åsyftas enskilda
arbetsgivare och arbetstagare. Rätt att påkalla lönenämnds prövning bör dock
enligt min uppfattning tillkomma även arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Aven enligt Dacos mening bör lönenämnds beslut gälla generellt inom det
därav berörda arbetsområdet.

Landsorganisationen yttrar örn förfarandet:

Det bör icke ifrågakomma, att skiljenämnden under den avtalslösa perioden
ingriper, innan förhandlingarna örn nytt avtal kunna anses defintivt strandade.
Ett nämndens avgörande dessförinnan skulle ju innebära ett faktiskt ställningstagande
till tvisten mellan kollektivavtalsparterna och på ett i viss mån
prejudicerande sätt föregripa tvistens lösning.

I fråga örn de materiella reglerna för anställningsvillkorens bestämmande
har i yttrandena förekommit följande.

Överståthållarämbetet finner det icke riktigt, att en arbetstagare, som förflyttats
från annan verksamhet och därför saknar rutin för det tjänsteplikts -

122

Kungl. Majus proposition nr 92.

bundna arbetet, erhåller samma villkor som en i sysslan van arbetare, och föreslår
därvidlag rätt för lönenämnden att företaga jämkning.

Arbetsdomstolens ordförande yttrar:

Det måste anses oklart vad förslaget innebär för sådana fall, då arbetsgivaren
är i förhållande till avtalsslutande arbetstagarorganisation skyldig att
tillämpa kollektivavtalets villkor även på utomstående arbetstagare. När
arbetsgivaren och den utomstående arbetstagaren av lagen hänvisas att örn
arbetsvillkoren träffa enskild överenskommelse, kan den tolkningen ligga nära
till hands, att arbetsgivaren genom en sådan överenskommelse blir befriad
från sin förpliktelse i förhållande till arbetstagarorganisationen att tillämpa
kollektivavtalet. Detta skulle innebära en rubbning av kollektivavtalets innehåll,
som icke kan vara lämplig. Reservation bör därför göras för detta fall.
En annan sak är att den garanti för kollektivavtalets tillämpning, som ligger
i den avtalsslutande arbetstagarorganisationens talerätt, måhända icke är tillräckligt
stark, när det gäller anställning, som tillkommit på grund a,v tjänsteplikt.
Det kan ju nämligen tänkas, att organisationen åtminstone i vissa situationer
icke har tillräckligt stort intresse av saken för att begagna sig av sin
talerätt. Därför kan det vara lämpligt, att lönenämnden i fall, som nu avses,
uttryckligen fastslår, att kollektivavtalet skall tillämpas.

Även landsorganisationen påpekar ifrågavarande verkan av kollektivavtal
och föreslår i 27 § i stället för uttrycket »bindande för båda i fråga örn sådan
anställning» formuleringen »tillämpligt å sådan anställning».

Ännu en utvidgning av kollektivavtals tillämpning beröres av landsorganisationen,
som framhåller, att det icke vore önskvärt, att, såsom föreslagits i
27 §, arbetsgivaren ensidigt finge bestämma villkoren för tiden till avgörandet
i lönefrågan, även där det avtalslösa tillståndet uppkommit genom att förut
gällande kollektivavtal utlöpt. I sådant fall borde i stället det gamla avtalet
alltjämt tillämpas, dock med retroaktiv verkan av det nya avtalet, örn detta
bleve förmånligare för arbetstagaren.

Daco anlägger samma synpunkt och tillägger, att örn kollektivavtal förut
icke gällt men det ändock kan ostridigt fastställas, vilken lön som tidigare
utgått för viss anställning, denna lön skulle gälla under tiden till avgörandet.

I anslutning till regeln i 33 § örn handläggning av tolkningstvister
i vissa fall har arbetsdomstolens ordförande anfört:

Arbetsdomstolen torde böra hava vidsträcktare kompetens än enligt förslaget.
Lönenämndens beslut torde oftast komma att innefatta föreskrift, att
visst kollektivavtals bestämmelser skola tillämpas på tjänstepliktiga arbetstagare,
även örn arbetsgivaren eller arbetstagarna icke på grund av medlemskap
i respektive avtalsslutande organisationer äro bundna av avtalet. En sådan
föreskrift kan tydligen givas alldeles oberoende av örn lönefrågan handlagts
i samband med förhandlingar mellan organisationerna. Det bör enligt min
mening icke ifrågakomma, att tvister angående kollektivavtalets tillämpning
skulle komma att avgöras av arbetsdomstolen, när arbetsgivare och arbetstagare
äro anslutna till de avtalsslutande organisationerna, men av allmän
domstol i andra fall, där avtalets tillämpning beror på beslut av lönenämnd.
En sådan dualism med risk för stridiga domslut vore synnerligen olycklig.
Visserligen finnes en dylik dualism redan nu, i det att tvister på grund av
överenskommelser mellan arbetsgivare och enskilda arbetstagare örn visst
kollektivavtals tillämpning skola avgöras av allmän domstol, och samma

123

Kungl. Majlis proposition nr 92.

dualism framträder också beträffande tillämpningen av vissa lagar (jfr exempelvis
17 § lagen örn semester). I nu förevarande fall blir emellertid dualismen
alldeles särskilt tillspetsad. Örn man bortser från semesterlagen, där dualismen
onekligen kan komma att verka synnerligen besvärande, och tänker endast
på kollektivavtalstvisterna, hava nackdelarna hittills tagit sig föga framträdande
uttryck, beroende på att antalet fall, där allmän domstol skulle hava
kompetens, synas hava varit fåtaliga. Vid ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen skulle däremot en mängd fall uppkomma, där på samma arbetsplats
eller på arbetsplatser med enahanda verksamhet kollektivavtalet bleve
gällande än på grund av organisationsanslutning och än på grund av lönenämndens
beslut. Det skulle vara ägnat att medföra stor oreda örn icke uppkommande
tvister löstes enligt en gemensam regel.

Naturligen kunna fall tänkas, då lönenämnden fastställer arbetsvillkor, som
avvika från inom yrket gällande kollektivavtal. Att lönenämnden skulle besluta
helt självständiga villkor torde kunna antagas bliva ytterligt sällsynt.
I den mån avvikelser finnas erforderliga, lärer lönenämnden dock komma att
använda sig av kollektivavtalet såsom stomme. Avvikelserna kunna för övrigt
förutsättas vanligen gälla lönesatserna, men tvister uppkomma i regel icke örn
dessa utan örn avtalets s. k. allmänna bestämmelser. Med hänsyn härtill synes
mig anledning saknas att göra någon skillnad alltefter innehållet i lönenämndens
beslut.

Jag vill således förorda, att i lagen upptages en bestämmelse av förslagsvis
följande innehåll: »Mål örn anställningsvillkor vid tjänsteplikt på grund
av lönenämnds beslut skola upptagas av arbetsdomstolen, där beslutet avser
en icke genom namn angiven krets av arbetstagare och tvisten är örn beslutets
rätta innebörd eller tillämpning, men eljest av allmän domstol».

Med en sådan regel skulle under allmän domstol komma dels fall, där i
målet icke föreligger någon tvist örn beslutets innebörd eller tillämpning,
exempelvis då mot krav på lönefordran enligt lönenämndens villkor icke göres
annan invändning än örn kvittning för motfordran, som ej hänför sig till arbetsvillkoren;
detta senare överensstämmer med 11 § lagen örn arbetsdomstol.

Mot den av mig föreslagna lösningen av kompetensfrågan kan invändas, att
arbetstagare med hänsyn till kostnaderna icke böra hänvisas till en central domstol
sådan som arbetsdomstolen, med mindre de kunna erhålla hjälp för talans
utförande av sin organisation på sätt stadgas i 13 § lagen örn arbetsdomstol.
Utrymme för tillämpning av nämnda paragraf finnes icke när lönenämnden
fastställt arbetsvillkoren. Naturligen kan man tänka sig en efterbildning av
paragrafen, som skulle inrymma arbetstagarorganisationers behörighet att vid
arbetsdomstolen föra talan oberoende av att fråga icke är örn direkt tillämpning
av kollektivavtal och oberoende av att tvisten icke gäller egna medlemmar.
Värdet därav skulle dock vara ringa, då man icke har anledning vänta sig, att
organisationerna skulle vilja nedlägga kostnader på rättegångar i utomstående
arbetstagares intresse. Avgörande vikt synes mig dock icke böra tillmätas
den nu framkastade invändningen. Vid en allenast för utomordentliga förhållanden
avsedd lagstiftning kan man vara tvingad att underkänna vissa intressen,
till vilka man under andra omständigheter skulle taga hänsyn. Finnes
det vara ett verkligt intresse, att tvister i anledning av tjänsteplikt lösas på
samma sätt som kollektivavtalstvister, nödgas man också pålägga arbetstagarna
att utföra talan vid arbetsdomstolen. Måhända borde dock en sådan lösning
föranleda, att bestämmelserna örn fri rättegång i viss utsträckning finge motsvarande
tillämpning vid arbetsdomstolen.

Örn regeln i 25 § angående bestämmande av villkor för tjänstepliktigs
anställning hos staten yttrar socialstyrelsen:

124

Kungl. Majus proposition nr 92.

Denna bestämmelse syftar tydligen på de hos framför allt de affärsdrivande
verken anställda arbetarna. För tjänstemännens del äro nämligen arbetsvillkoren
reglerade genom gällande avlöningsreglementen. Liksom arbetarna på
arbetsmarknaden i övrigt äga de hos statlig myndighet anställda arbetarna
för närvarande fritt överenskomma med myndigheten örn arbets- och lönevillkoren.
Vid fall av tvist kan konflikt tillgripas. Då sålunda dessa arbetare
intaga samma ställning som arbetstagarna i enskild tjänst, torde de böra underkastas
samma grad av tvångsförfarande som övriga arbetare. Ingen anledning
förefinnes alltså, varför Konungen, d. v. s. i detta fall faktiskt arbetsgivaren,
skulle fastställa arbets- och lönevillkoren utan att skiljenämndsförfarande
anlitas. Vad nu sagts gäller naturligtvis än mer vid bifall till socialstyrelsens
förslag, att riksskiljenämnden skall äga högsta avgörandet av samtliga dessa
frågor.

Även arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, örn icke vanliga regler för
villkorens bestämmande borde gälla för statsanställda, som icke vore tjänstemän
och för vilka kollektivavtal nu tillämpades.

Örn regeln i 26 § angående bestämmande i vissa fall likformigt av v i l ikören
vid tjänsteplikt för ungdom förklarar socialstyrelsen,
att styrelsen icke kunde biträda de sakkunnigas ståndpunkt i detta hänseende.
Då enligt förslagets grundtanke befintliga kollektivavtal borde följas i möjligaste
mån, borde så ske även i detta fall.

I formellt hänseende har anmärkts av Överståthållarämbetet och
svenska arbetsgivareföreningen, att villkoren för tjänstepliktigs anställning
utom i 9 kap. behandlades även i 22 § under 8 kap.

Be sakkunniga.

Flertalet i yttrandena berörda frågor i förevarande kapitel hava av de
sakkunniga upptagits till ytterligare behandling i slutförslaget.

Till en början upptages det i yttrandena framförallt uppmärksammade
spörsmålet, i vilken utsträckning Kungl. Maj:t skulle äga ingripa
i avgöranden härom och i vilka former sådant ingripande borde ske. I detta
hänsende hade å ena sidan avstyrkts den befogenhet för Kungl. Majit att ingripa,
som upptagits i preliminärförslaget, nämligen i uppkommande tvister
örn tjänstepliktigs anställningsvillkor, och å andra sidan förordats en utvidgning
av Kungl. Maj :ts befogenhet, nämligen till fall, där parterna vore ense
örn villkoren men samhällsintresset krävde en annan lönesättning eller andra
villkor ifråga örn arbetstid o. s. v.

Yad först angår det senare alternativet, framhålla de sakkunniga, läte det
sig väl sägas, att den finanspolitiskt motiverade kontroll över prisbildningen,
som i kristider ansåges oumbärlig och som i fråga örn varor föranlett åtgärder
för åstadkommande av maximipris och s. k. normalpris, för att fylla sitt syfte
måste ha sin uppmärksamhet riktad även på prissättningen av tjänster, d. v, s.
lönesättningen. De sakkunniga ville emellertid betona, att detta problem i dess
helhet icke upptagits till behandling i förslaget till krisarbetslag, då detsamma
icke vore något för tjänstepliktsförhållanden specifikt utan gällde lönesättning
över huvud taget. Förslaget upptoge därför en befogenhet för Kungl. Majit

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

att utöva ett sådant inflytande på lönesättningen, varom här talats, endast i
det fall därav, som enligt tjänstepliktens natur ändå måste hänskjutas till
myndighets avgörande, nämligen när parterna icke enades örn villkoren och
obligatorisk skiljedom måste tillgripas. Någon motsvarande situation funnes
icke vid ordinära, frivilliga anställningar, och endast detta skäl hade motiverat
upptagande i lagförslaget örn tjänsteplikt av en dylik särskild befogenhet för
Kungl. Majit.

I detta sammanhang beröra de sakkunniga frågan örn organisationen för
genomförande av Kungl. Majlis ifrågavarande rätt till ingripande, d. v. s. förslaget
örn s. k. kr ono ombud med befogenhet att förordna örn underställning
av skiljedomen, och anföra härom:

Det har i något yttrande ifrågasatts, örn denna institution vore behövlig,
och örn icke ifrågavarande funktion kunde fyllas av lönenämndens ordförande!
I anledning härav må till en början framhållas svårigheten att i ordförandens
person förena de olikartade kvalifikationer, varom här är fråga. För verksamheten
i lönenämnden skulle tydligen lämpa sig väl personer med insikter och
erfarenheter av förlikningsverksamhet i arbetstvister och av kollektivavtalsfrågor
i allmänhet; funktionen som kronoombud åter torde kräva intim kontakt
med finanspolitikens ledning i finansdepartementet. Även funktionens
utövning i det särskilda fallet skulle innebära intagande av en egendomlig
dubbelställning: Lönenämndens ordförande skulle ha en mening örn frågans
riktiga avgörande inom nämnden men enär han visste eller trodde sig veta,
att överinstansen hade en annan mening i saken, vara skyldig att låta underställa
beslutet — en unik anordning och ett orimligt krav på en skiljedomare.
Bakom förslagen av denna innebörd torde ligga den tanken, att underställning
borde ske i betydelsefulla och omfattande frågor över huvud taget, men
detta är icke de sakkunnigas mening. Underställning bör enligt förslaget ske
endast då ett betydelsefullt tillfälle ges att av pris- eller valutapolitiska skäl
begagna en uppkommen lönetvist till att påverka lönenivån i önskad riktning.

I samband härmed beröra de sakkunniga även vissa andra organisationsfrågor,
till en början den i något yttrande berörda frågan, örn en
eller flera lönenämnder borde finnas. I detta hänseende vore det, framhålla
de sakkunniga, intet tvivel örn, att vissa fördelar kunde vinnas, så länge samtliga
uppkommande lönefrågor kunde handläggas av en enda nämnd. De sakkunniga
kunde emellertid icke tillråda, att man uteslöte möjligheten att inrätta
flera nämnder, i den mån göromålens omfattning och art så påkallade.
Vad anginge nämndens lämpliga beteckning, hade både »lönenämnd» och
»skiljenämnd» den olägenheten att medföra risk för förväxling med andra
institutioner, men då någon avgjort lämpligare benämning icke framkommit
i diskussionen, hade förslaget bibehållits. Vad anginge särskilda frågor örn
lönenämnds sammansättning, beslutförhet, arbetssätt o. s. v. hade de sakkunniga
i förslaget medtagit endast vissa grundläggande bestämmelser och
i övrigt räknat med en särskild författning därom.

I fråga örn tillämpligheten av kollektivavtal på tjänstepliktsbunden
anställning hava, som av det föregående framgår, i yttrandena
föreslagits utvidgning av förslagets regler härom i två hänseenden, nämligen
dels en automatisk förlängning av kollektivavtalets giltighet, när avtalet ut -

126

Kungl. Majus proposition nr 92.

löpt utan att bliva förnyat, och dels tillämpning av kollektivavtal även på
oorganiserad tjänstepliktig, där arbetsgivaren i avtalet gentemot organisationen
på motsidan förbundit sig att tillämpa avtalets villkor även på oorganiserade
anställda. I dessa frågor anföres i slutförslaget följande:

Då de sakkunniga icke anse sig böra föreslå lagregler i något av dessa hänseenden,
sker det i syfte att icke komplicera förslagets system för bestämmande
av anställningsvillkoren, vilket system i sina grundprinciper är jämförelsevis
enkelt: att villkoren bestämmas i första hand av avtal — antingen
parterna redan äro bundna av sådant avtal eller nu ingå ett för ändamålet —
samt i andra hand, örn avtal icke finnes, genom skiljedom. Ett upptagande
av de angivna önskemålen skulle medföra ytterligare två särskilda legala
regleringar i specialfall, grundade på avtal, vilka icke utan särskilt lagstöd
kunna göras tillämpliga på fallet.

De sakkunniga anse sig så mycket hellre kunna avstå från lagregler härom,
som de båda önskemålen med ali säkerhet även därförutan komma att bliva tillgodosedda.
Vad först angår kollektivavtalets prolongering under avtalslös
tid, torde detta i stor utsträckning förverkligas genom provisoriska avtal
mellan parterna under förliandlingstiden. Sker det ej, och kommer frågan till
lönenämnd, är dennas avgörande i princip retroaktivt från det gamla avtalets
slutdag. Beträffande det senare spörsmålet om kollektivavtals tillämpning på
oorganiserad må framhållas, att en sådan tillämpning under tjänsteplikt i flertalet
fall torde framkallas redan av den skadeståndsskyldighet, som eljest
kan drabba arbetsgivaren i förhållande till arbetarorganisationen. Eör de fall,
där så ändå icke skulle ske, må erinras örn 27 §:ns direktiv till lönenämnden av
innebörd, att ett på arbetsplatsen dominerande kollektivavtal bör i huvudsak
vara vägledande vid avgörandet, något som givetvis i särskilt hög grad gäller
ett kollektivavtal, som arbetsgivaren förbundit sig att tillämpa generellt inom
företaget.

Till särskilt bemötande upptaga de sakkunniga i slutförslaget vad som anförts
i yttrandet av arbetsdomstolens ordförande samt
uttala härom:

De sakkunniga vilja understryka, att yttrandet ifråga bygger på en väsentligt
annan utgångspunkt för problemets lösning än den de sakkunniga valt.
Huvudlinjerna i den av de sakkunniga förordade lönenämndsproceduren
kunna angivas så, att man utgår ifrån avtalsförhandlingar och, om dessa misslyckas,
överflyttar proceduren till lönenämnden, där en skiljedomsprocess
mellan samma parter vidtar. Gällde de avbrutna förhandlingarna ett arbetsavtal
mellan individuellt namngivna parter, får skiljedomen enahanda konstruktion;
avsågo förhandlingarna åter ett kollektivavtal, genomför förslaget
speciellt för detta syfte en form för kollektiv skiljedom (med organisation
som »part»), vilken får samma verkan som ett kollektivavtal, ingånget av de
organisationer, som processat vid lönenämnden. Ur denna konstruktion härleda
sig de onekligen säregna bestämmelserna i 32 §. Något officiellt ingripande
av lönenämnd utan parts initiativ avser förslaget icke. —■ Yttrandet av
arbetsdomstolens ordförande utgår däremot från, att lönenämndens beslut
snarare har karaktären av föreskrift av myndighet, meddelad oberoende, av
partsställningen i en viss procedur, och i stället avseende visst företag,, visst
geografiskt område, visst fack. Under sådana förhallanden vore givetvis., såsom
i yttrandet framhålles, bestämmelserna i 32 § inkonsekventa och olämpliga,
benämningen »parter» opåkallad i sammanhanget och frågan örn »paiternas»
hörande mera en lämplighetsfråga.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

De sakkunniga vilja emellertid vidhålla sin här antydda, principiella uppläggning
av problemet med en skiljedomsprocedur, som så nära som möjligt
anknyter till avtalsförhandlingar, som förutsättas ha föregått, detta med avseende
å såväl skiljedomens innehåll och giltighetstid som dess verkan för de
enskilda parterna på arbetsmarknaden. Det har för de sakkunniga framstått
som en angelägenhet av synnerlig vikt att i möjligaste mån bibehålla lönebestämningens
yttre, hävdvunna former vid införande av det tvångsmoment i
avgörandet, som nödvändiggöres genom kravet på att öppna konflikter icke
kunna tillåtas.

I slutförslaget beröra de sakkunniga vidare några speciella frågor
samt anföra:

I formellt hänseende har anmärkts, att i förslaget frågan örn anställningsvillkor
utom i 9 kap. behandlas även i 22 §, vilken därför borde överföras
till sagda kapitel. Att 22 § innehåller en huvudregel örn lönebestämningen
är riktigt, men då densamma inbegriper även annat än bestämmande av anställningsvillkor,
synes det lämpligare att 9 kapitlets rubrik ändras till »Bestämmande
i vissa fall av anställningsvillkor vid tjänsteplikt». -— I detta
sammanhang kan nämnas, att i 32 §:ns lydelse i preliminärförslaget rättats den
formella felaktigheten, att organisationsmedlems bundenhet av beslut i lönefråga
vid tjänsteplikt icke gäller endast tjänstepliktiga utan även motsidan.

vad angår frågan örn parternas möjligheter att utan alltför kännbar kostnad,
utföra sin talan inför lönenämnd, hava de sakkunniga icke ansett något
förslag härom påkallat för närvarande. I den mån lönenämndsproceduren
blir en fortsättning på och delvis ersättning för kollektivavtalsförhandlingar,
torde densamma liksom de sistnämnda genomföras med representation från
huvudorganisationerna å ömse sidor. Där så ej sker, bör uppmärksammas,
att förfarandet icke nödvändigt förutsätter en muntlig förhandling inför
nämnden utan kan genomföras även med skriftväxling, d. v. s. utan särskild
kostnad för någon part. Örn så finnes påkallat, kan i särskild ordning upptagas
frågan örn underlättande av parternas deltagande i förfarandet, t. ex.
genom statsbidrag för parts resa till förhandling eller för ombudskostnad.

Vad angår i yttrandena framställda anmärkningar mot 25 § i förslaget må
framhållas följande. De sakkunniga hava uppmärksammat, att i anställning
hos staten förekomma kollektivavtalsförhållanden liksom i enskild tjänst. En
särskild svårighet föreligger därutinnan, att på sina håll i samma arbete
sysselsättas både sådana anställda, som äro underkastade avlöningsreglementen,
och sådana för vilka tillämpas kollektivavtal. Under dessa förhållanden
hava de sakkunniga funnit praktiskt enklast att Kungl. Majit i fall av
tjänsteplikt inom området äger överlag bestämma villkoren, detta så mycket
hellre, som enligt de sakkunnigas förslag Kungl. Majit även vad angår tjänstepliktiga
i enskild tjänst skall få avgörandet i sista hand.

Vad angår föreskrifterna i 9 kap. örn bestämmande annorledes än genom Vepartementsavtal
av anställningsvillkor vid tjänsteplikt hava i departementsförslaget vid- chefen.
tagits endast smärre ändringar av övervägande formell art, till vilka jag dock
i ett par hänseenden vill anknyta några principiella synpunkter.

Sålunda bör det understrykas, att lönenämndsproceduren — såsom i princip
alltid gäller en skiljedomsprocess — inledes endast på initiativ av någondera
parten, icke i något fall av nämnden själv. Denna redan i de sakkunnigas
motivering omnämnda princip har kommit till tydligare uttryck vid en omformulering
av 29 §.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

De sakkunnigas förslag i 33 §, att tolkningstvist örn lönenämnds beslut
skall handläggas av arbetsdomstolen, överensstämmer med den av de sakkunniga
genomförda principen, att lönenämndens beslut örn möjligt bör i alla
avseenden träda i stället för det avtal, som kan antagas normalt skola hava
förelegat i motsvarande fall. I konsekvens härmed bör tolkningstvist örn beslutet
gå till allmän domstol, där beslutet gällt individuella, namngivna parter,
men till arbetsdomstolen, där beslutet gällt kollektiv på någon sida, d. v. s.
praktiskt taget på arbetstagarsidan eller båda. Den av arbetsdomstolens ordförande
uttalade meningen härom synes vara väl förenlig med förslagets ståndpunkt.

Emellertid synes det icke föreligga något skäl att, som skett i sakkunnigförslaget,
begränsa arbetsdomstolens ifrågavarande kompetens till tvister örn
lönenämnds beslut i ärende, där sammanslutning varit part. Detsamma torde
böra gälla beslut av Kungl. Majit, meddelat efter underställning av sådant
lönenämndsbeslut. 33 § har i departementsförslaget ändrats därutinnan.

Liksom det vid tolkningstvist örn lönenämnds beslut förutsatts, att nämnden
borde kunna meddela nytt beslut örn tillägg till eller förklaring av sitt förra
beslut, bör denna utväg stå öppen, när det gäller tolkning av Kungl. Maj: ts
beslut i lönefråga vid tjänsteplikt.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda regeln örn bestämmande av likformiga
anställningsvillkor beträffande tjänsteplikt för ungdom synes vara
praktiskt lämplig för sådana fall, i vilka den enligt motiveringen bör komma
till användning, d. v. s. vid ^kallelser av ungdom i stort antal för korta
perioder. I princip bör ett sådant förordnande gälla framför avtal, detta sålunda
i motsats till vad som gäller för lönenämnds beslut. I ett fall skulle
emellertid denna princip leda till ett oegentligt resultat, nämligen örn därvid
båda parterna äro bundna av kollektivavtal och detta alltså skulle sättas ur
kraft genom Kungl. Maj:ts förordnande örn andra villkor. Det kan visserligen
sägas, att fallet icke är särdeles praktiskt; örn exempelvis — såsom man
i det mest typiska fallet tänkt sig bestämmelsen tillämpad — ungdomar utkallas
till jordbruksarbete, skola givetvis de ungdomar, som äro jordbruksarbetare
till yrket, icke dragas med i en sådan uttagning och flyttas till andra
platser utan vara kvar i sina anställningar; de som flyttas äro ungdomar från
andra yrkesområden. Emellertid torde förhållandet böra uppmärksammas vid
meddelande av förordnanden enligt 26 §.

I samband med frågan örn bestämmande av anställningsvillkor vill jag även
framhålla, att departementsförslaget i det följande innehåller särskilda bestämmelser
örn medling i arbetstvister, av vilka tjänstepliktig beröres.

10 kap. Särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

34 §.

Enligt 34 § har den som på grund av tjänsteplikt skall tillträda anställning
på ort, vilken ligger mer än 10 kilometer från hans vistelseort, rätt till
fri resa från den senare orten till den förra samt, örn restiden överstiger

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

6 timmar, uppehälle därunder. Som vistelseort räknas här ort, där den tjänsteplikt^
bor eller där han eljest vistas stadigvarande eller uppehåller sig Klätt
fullgöra tjänsteplikt. Närmare bestämmelser härom förutsättas meddelade
av Kungl. Majit.

Be sakkunniga framhöllo i preliminärförslaget, att, där någon genom
tjänsteplikt tvingades att begiva sig till annan ort, det vore naturligt att förflyttningen
skedde utan kostnad för honom själv. Förslaget avhandlade icke
huru detta närmare skulle organiseras. Lämpligen torde arbetsförmedlingsanstalten,
som ombesörjde ärendet i övrigt, handhava även denna sak. En enkel
anordning för resan vore utfärdande av något slags »truppbiljett» eller liknande,
såsom skedde för värnpliktigas resor, men vederbörande kunde även erhålla
kontanter i förskott för att själv bestrida kostnaderna. På vems bekostnad
resan skedde reglerades icke i förslaget. Därest arbetsgivaren hade särskilt
intresse av att erhålla tjänstepliktig eller av att detta skedde särskilt snabbt,
kunde lämpligen avtal örn transporten träffas mellan myndigheterna och
arbetsgivaren. Skedde icke detta, åvilade kostnaden givetvis statsverket.

I yttrandet av arbetsdomstolens ordförande erinras örn att många
kollektivavtal innehölle regler örn reseersättning och örn särskild gottgörelse
vid arbete å annan ort än den vanliga arbetsplatsen. Det finge anses ligga i
sakens natur, att dessa bestämmelser bleve otillämpliga i fråga örn kollektivavtalsbunden
tjänstepliktig, som tvångsförflyttades från en arbetsplats till en
annan. I stället erhölle den tjänstepliktige ersättning enligt 10 kap.

35 §.

Under det att 34 § avser den tjänstepliktiges egen förflyttning till annan
ort för att där fullgöra tjänsteplikt, stadgas i 35 §, att bidrag av statsmedel
kan utgå för överflyttning även av den tjänstepliktiges familj och bohag;
sådant bidrag kallas flyttningsersättning till tjänstepliktig. I detta fall stadgas
icke någon ovillkorlig rätt till statsbidrag, utan sådant beviljas av länsarbetsstyrelsen
efter skälighetsprövning. Förutsättning för bidragets beviljande är,
att den tjänstepliktige sannolikt kommer att för fullgörande av tjänsteplikt
varaktigt uppehålla sig utom hemorten, och även under denna förutsättning
beviljas bidrag endast i den mån det finnes skäligt. Grunder för bidragets
beräkning skola fastställas av Kungl. Majit.

Be sakkunniga framhålla, att av samma skäl som beträffande fri resa
för egen del den tjänstepliktige hade berättigat anspråk på ersättning för flyttning
till ny vistelseort som föranleddes av tjänsteplikt, dock att därvidlag
givetvis först måste prövas, örn läget kunde väntas bliva så varaktigt, att en
mera omständlig flyttning vore motiverad. Även utöver denna reservation
hade gjorts den inskränkningen, att ersättning skulle utgå »i den mån så
prövas skäligt». Ersättning torde nämligen i enstaka fall te sig omotiverad,
såsom då tjänsteplikten medfört, att vederbörande kommit i en betydligt
bättre löneställning. Stadgandet uteslöte icke beviljande av en reducerad
ersättning.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. 2381 39 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

36 §.

Ännu en form för statsbidrag regleras i 36 §. Denna benämnes utjämningsbidrag
till tjänstepliktig och utgår till den, för vilken fullgörande av tjänsteplikt
medför, att hans arbetsinkomst minskas eller att han och hans familj
komma att bo på skilda orter.

Utjämningsbidragets belopp fastställes icke i lagen, vilken endast anger
principerna för beräkning av bidragets maximibelopp i de båda hänseenden,
varom här är fråga, sålunda till täckande av inkomstminskning och av levnadskostnadsökning.

I förstnämnda avseende förutsättes en beräkning av dels vad vederbörande
förtjänar under tjänstepliktens fullgörande och dels vad han må antagas
hava kunnat förtjäna under samma tid ä det yrke, som han närmast före uttagningen
till tjänsteplikt utövade. Örn det förra beloppet understiger det
senare, må bidrag i detta hänseende utgå med högst skillnaden mellan beloppen.

Till täckande av ökning i levnadskostnader må bidrag utgå oberoende av
vad den tjänstepliktige kan vara berättigad till enligt nyssnämnda beräkningsgrund.
Från den beräknade kostnadsökningen skall dragas vad den
tjänstepliktige eventuellt vunnit genom ökning i arbetsinkomst under tjänstepliktens
fullgörande.

Yad nu sagts gäller endast bidragets maximibelopp. Med vilket belopp
bidrag inom dessa gränser faktiskt skall utgå, blir beroende av ytterligare
föreskrifter i ämnet, vilka Kungl. Maj:t äger meddela. Även de ovan antydda
beräkningarna skola närmare regleras i sådana föreskrifter. Bidragets beviljande
i varje särskilt fall skall ankomma på länsarbetsstyrelsen.

I denna paragraf hade i slutförslaget skett den omformuleringen, att som
utgångspunkt för beräkning av inkomstminskningen angavs förtjänsten i det
»yrke», vederbörande före uttagningen »utövade», i stället för preliminärförslagets
uttryck det »arbete», han då »utförde».

Medan utjämningsbidrag enligt departementsförslaget kan förekomma vid
alla former av tjänsteplikt, är enligt de sakkunnigas förslag så fallet endast
vid allmän tjänsteplikt.

De sakkunniga.

I preliminärförslaget framhölls, att med förslaget icke tagits ståndpunkt
till frågan, i vad mån tjänstepliktig skulle av statsmedel beredas ersättning
för ekonomisk förlust under tjänsteplikten i form av förlorad arbetsinkomst
eller ökade levnadskostnader genom dubbla hushåll. Härför angåve förslaget
endast vissa huvudgrunder för beräkning av maximibeloppet för sådan ersättning,
medan bestämmandet i övrigt skulle ankomma på Kungl. Maj:t. Detaljfrågorna
i detta hänseende kunde i varje fall förväntas komma under riksdagens
bedömande i samband med frågan örn anslag för detta ändamål. De
sakkunniga förutsatte, att de beräkningar av maximibeloppet, som i störa
drag reglerades i förslaget, gjordes tämligen schematiskt efter allmänna

131

Kungl. Majus proposition nr 92.

grunder, som av Kungl. Majit lomme att fastställas; detta tillvägagångssätt
borde emellertid givetvis icke utesluta, att dessa normer frånginges, där det
visades, att de faktiska förhållandena gåve ett annat resultat.

Ehuru sålunda de avgörande reglerna örn bidragens faktiska belopp icke i
förslaget utformats, ville de sakkunniga likväl i korthet omnämna vissa principer,
som vid förslagets utformning förutsatts skola tillämpas i tilläggsbestämmelserna.
Det hade sålunda planerats, att av bidragets maximibelopp
skulle utgå viss procentuell andel, beroende på den standard vederbörande
uppnådde med tillhjälp av inkomsten under tjänsteplikten och statsbidraget
sammanlagda; de sämst ställda inkomsttagarna skulle sålunda få ersättning
fullt ut, medan där inkomsten antingen före eller under tjänsteplikten varit
relativt hög, statsbidraget skulle minskas i större eller mindre mån. Det
syntes även vara på sin plats att härutinnan bereda större förmåner åt familjeförsörjare
än andra liksom att taga hänsyn till i vad mån vederbörande jämnåriga
inkallats till värnpliktstjänstgöring och därigenom avkrävts betydande
ekonomiska offer i jämförelse med den tjänstepliktige.

T i tr anderia.

Järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen taga för givet, att utjämningsbidrag
skall utgå även i andra fall av tjänsteplikt än allmän sådan, framförallt
till pensionstagare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta sammanhang:

Det bör tillses, att de särskilda förmåner, som i vissa fall skulle utgå vid
tjänsteplikt, icke utmätas på ett sådant sätt, att de måste anses stå i orimlig
proportion till de förmåner, som utgå exempelvis åt familjerna till dem, som
inkallats att fullgöra militärtjänstgöring under de förhållanden, varom här
är fråga.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar tveksamhet örn det berättigade i
utjämningsbidraget i den del detta avser att utgöra kompensation för m i stad
arbetsinkomst och anför:

Ur den enskildes synpunkt må det visserligen kännas hårt att på grund
av statliga kommenderingar mista någon del av sin inkomst. Beaktas måste
likväl, att vid den militära tjänsteplikten endast ett mindre statsbidrag utgår,
ävensom att i det förutsatta krisläge, då tjänsteplikt skulle komma till användning,
medborgarna i gemen måste bereda sig på en begränsning av sin
levnadsstandard. För de »ordinarie» arbetstagarna inom de tjänstepliktberättigade
verksamhetsområdena måste den högre inkomst, som statsmakterna
garantera vissa av de tjänstepliktiga, synas orättvis och lätt leda till i
övrigt omotiverade lönerörelser.

Föreningen påpekar vidare de praktiska svårigheterna att beräkna bidraget
och avstyrker förslaget i denna del.

Örn sättet för bidragets beräknande framhåller vidare Stockholms handelskammare,
att preliminärförslagets lydelse kunde leda till alltför ringa kompensation,
örn den tjänstepliktige vid uttagningen icke hade något arbete
eller dåligt avlönat sådant men erbjudande örn ett bättre.

Landsorganisationen understryker angelägenheten av att, såsom i preliminärförslagets
motivering förutsatts, de sämst ställda inkomsttagarna under

132

Kungl. Majus proposition nr 92.

alla förhållanden hållas skadeslösa och särskild hänsyn tages till tjänstepliktig,
som är familjeförsörjare.

De sakkunniga.

I slutförslaget har till diskussion upptagits frågan örn rätten till utjämningsbidrag
borde inskränkas till fall av allmän tjänsteplikt eller komma ifråga för
alla former av tjänsteplikt. Härom anföra de sakkunniga:

De former av tjänsteplikt, vid vilka utjämningsbidrag ytterligare skulle
kunna tänkas, äro tjänsteplikt för pensionstagare och tjänsteplikt för ungdom.

Vad den förstnämnda angår, må erinras örn, att densamma enligt sin idé
avser personer, vilka utan större svårighet eller förlust kunna rycka in i ett
arbete och sålunda icke ha någon förvärvsverksamhet, som det skulle medföra
större förlust att upphöra med. I enlighet med denna grundtanke har som
skäl till undantag från sådan tjänsteplikt upptagits den omständigheten, att
densammas fullgörande skulle medföra synnerlig förlust för den tjänstepliktige.
Man har därför i detta sammanhang att räkna med endast smärre
sådana förluster jämte eventuell ökning av levnadskostnader, vilka båda
belopp torde mer än täckas av den inkomstökning, som tjänstepliktens fullgörande
måste beräknas medföra.

Även beträffande tjänsteplikt för ungdom gäller i viss mån, att ingreppet
i stort sett torde komma att verka mindre förlustbringande än för äldre personer,
som nått fasta anställningar eller inarbetat en verksamhet. Skälet till
att utjämningsbidrag icke förordas vid denna form av tjänsteplikt är dock
övervägande det av de sakkunniga i olika sammanhang understrukna önskemålet,
att densamma bör uttagas som en för hela åldersgrupper likformig,
medborgerlig skyldighet, som liksom värnplikten principiellt drabbar alla
utan hänsyn till individuella ekonomiska olägenheter. Det har tillika understrukits,
att densamma bör användas endast i korta perioder, varför det icke
bör bliva fråga örn betydande förluster.

I fråga örn sättet för utjämningsbidrags beräkning hava
de sakkunniga vidare anfört:

Yad angår sättet för beräknande av utjämningsbidragets högsta belopp har
i slutförslagets lagtext såsom den ena utgångspunkten angivits vad den tjänstepliktige
finge antagas hava kunnat förtjäna under ifrågavarande tid i det yrke,
som han närmast före uttagningen till tjänsteplikt utövade. Därmed har alltså
markerats, att man icke skall tillmäta avgörande betydelse åt läget just vid
tidpunkten för uttagningen, då vederbörande måhända tillfälligt var arbetslös
eller eljest hade lägre inkomst än hans kvalifikationer samt lönenivån och
konjunkturen inom yrket borde i stort sett giva anledning till. Utslagsgivande
skall däremot i sådant fall vara en allmän skälighetsberäkning med
ledning av sistnämnda förhållanden. I flertalet fall torde det emellertid icke
av nu nämnda skäl vara anledning att utgå från annat belopp än den faktiska
inkomsten i runt tal. Ofta bör dock hänsyn tagas till vad sorn här betecknats
såsom konjunkturen i yrket, framförallt arbetstillgången därinom, frekvensen
av permitteringar och andra arbetsinställelser. Dylika faktorer kunna därvid
icke inverka på annat sätt än att man räknar med något lägre genomsnittsinkomst
än normalt. Bedömningen i detta hänseende av säsongbetonade yrken
är en vansklig sak. Även här bör man i vissa fall kunna räkna med en genomsnittsinkomst,
t. ex. för kalenderår, men stundom torde det vara riktigare att
fastställa olika grunder för utjämningsbidragets beräkning under olika årstider
eller dylikt.

133

Kungl. Majäs proposition nr 92.

Ehuru, såsom de sakkunniga utvecklat, utjämningsbidrag i regel icke torde Departementskomma
att få större praktisk användning vid andra former av tjänsteplikt än Zeferi.
den allmänna, synes det icke vara skäl att i detta hänseende utan undantag
begränsa den förevarande, allmänt hållna regeln örn principerna för denna
bidragsform. Även spörsmålet, i vad mån bidrag må kunna ifrågakomma vid
övriga tjänstepliktformer, bör kunna besvaras i de närmare föreskrifter i förevarande
ämne, som förutsättas komma att meddelas. I fråga örn principerna
för utformningen av dessa föreskrifter bör i denna del liksom i övrigt ledning
sökas i motiveringen till förevarande paragraf.

37 §.

I 37 § göras bestämmelserna i 34 och 35 §§ örn fri resa och flyttningsersättning
i regel tillämpliga även på återresa till hemorten efter anställningens
slut. Självfallet kommer fri återresa i fråga endast örn vederbörande ej genast
åter tages i anspråk för tjänsteplikt. För flyttningsersättning i detta fall
kräves dels, att sådan ersättning utgått eller kunnat utgå för flyttning till
orten för tjänstepliktens fullgörande, och dels, att vederbörande sannolikt
icke inom den närmaste tiden tages i anspråk för tjänsteplikt på annan ort.

58 §.

Enligt 38 § äger tjänsteplikt^ rätt att av statsmedel utfå lönebelopp, som
förfallit till betalning men icke utgivits av arbetsgivaren (löneförskott tili
tjänstepliktig). Villkor härför är emellertid dels att det är mellan parterna
ostridigt, att den tjänstepliktige har rätt till beloppet, och dels att detsamma
icke innestått oguldet längre tid än tre månader. I den mån det gäller naturaförmåner,
beräknas förskottet efter ortens pris på dessa.

Sättet för beviljande av sådant förskott har överlämnats till Kungl. Maj:ts
bestämmande i verkställighetsföreskrifterna. Här stadgas endast, att vid utbetalningen
den tjänstepliktige skall formellt överlåta på statsverket sin motsvarande
fordran hos arbetsgivaren.

De sakkunniga framhöllo i preliminärförslaget, att då genom användning
av tjänsteplikt någon av samhället tvingades att taga anställning eller att
stanna kvar hos en viss arbetsgivare, staten rimligtvis borde ikläda sig borgen
för den tjänstepliktiges lön. En enkel borgen i vanlig mening torde icke vara
tillräcklig för att snabbt tillgodose den tjänstepliktiges omedelbara behov utan
härför syntes erfordras en rätt att utfå beloppet av statsmedel genast efter
förfallotiden, därest utbetalning då ej skedde i vanlig ordning. De sakkunniga
förutsatte, att förfarandet på denna punkt ordnades på enklaste sätt, lämpligen
så att polismyndigheten i orten finge på framställning undersöka saken
och utbetala beloppet. Villkor för utbetalning skulle vara dels att beloppet
vore ostridigt, d. v. s. vitsordades av arbetsgivaren, och dels att mottagaren
formligen överläte till statsverket sin fordran hos arbetsgivaren. En kort
preklusionstid föreslogs för nu ifrågavarande rätt.

I yttrandena anföres härom av Stockholms handelskammare:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke den föreslagna preskriptionstiden
är oskäligt kort. Vidare förefaller det väl strängt att såsom förutsättning

134

Kungl. Majds proposition nr 92.

för beviljande av förskott ovillkorligen kräva, att fordran är ostridig. Därest
tvist råder mellan arbetsgivare och tjänstepliktig om storleken av den senare
tillkommande lön, bör Kungl. Maj:t ha i sin hand att i avvaktan på tvistens
slitande till den tjänstepliktige utbetala förskott med det belopp, som kan
antagas tillkomma honom. För undvikande av rättegångar, som röra rena
bagataller eller eljest äro praktiskt opåkallade, torde det vidare vara lämpligt,
att Kungl. Majit genom lagen meddelas befogenhet att, då omständigheterna
därtill föranleda, eftergiva Kronans fordran såväl i det fall, då ett något för
stort förskott finnes hava blivit till den tjänstepliktige utbetalat, som även
då arbetsgivarens ekonomiska förhållanden göra det uppenbart, att rättegång
mot honom örn uttagande av belopp, som Kronan för honom förskotterat, icke
kan löna sig.

I anledning härav anföra de sakkunnig a i slutförslaget följande.

Med förslaget avsåges att åstadkomma en enkel och snabbt verkande form
för att realisera den borgensförpliktelse för tjänstepliktigs lönefordran, som
ansetts böra åvila staten. Av detta skäl hade rätten till förskott inskränkts till
lönebelopp, örn vilka tvist icke rådde, sålunda dels fall, som orsakades av
arbetsgivarens insolvens eller likviditetssvårigheter, och dels fall, där arbetsgivaren
icke bestrede betalningskyldighet för visst belopp men av något skäl
vägrade att utbetala detsamma. Med denna begränsning kunde förfarandet
ordnas mycket enkelt; förskottet kunde utan särskilt ingående prövning utbetalas
av lokal polismyndighet omedelbart sedan arbetsgivaren blivit hörd i
saken. Örn däremot, såsom handelskammaren ifrågasatt, förskott skulle utgå
även där tvist rådde, t. ex. örn lönens beräkning eller örn arbetets beskaffenhet,
fordrades av den förskottsbeviljande myndigheten en ofta svår prövning av
frågan, ett slags summarisk rättegång, vilket läge utom ramen för den av de
sakkunniga planerade anordningen. En sådan utvidgning av förfarandet hade
de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå. I fråga örn kravet på
fordrans ostridighet kunde ytterligare framhållas, att, örn arbetsgivaren medgåve
betalningsskyldighet ehuru till mindre belopp än som begärdes, fordringen
vore att anse som ostridig intill det senare beloppet och så långt berättigade
till förskott.

Yad anginge den föreslagna preklusionstiden på tre månader ville de sakkunniga
framhålla, att med löneförskottet avsåges att täcka arbetstagarens
omedelbara behov, varför i regel förskott torde komma att begäras utan
dröjsmål. Det borde dock vara möjligt för arbetstagaren att medgiva något
kortare anstånd utan att därför riskera att gå miste örn rätt till förskott av
statsmedel. Å andra sidan borde förskott icke utgå för alltför gamla fordringar,
vilka det kunde vara vanskligt för statsverket att indriva hos arbetsgivaren.
I den mån arbetstagaren medgåve annat anstånd med betalningen än
helt kort sådant, borde han själv övertaga risken med avseende å arbetsgivarens
insolvens.

I detta sammanhang ville de sakkunniga även anmärka, att preklusionstider
borde stadgas även vad anginge övriga förmåner, som enligt lagen skulle
utgå av statsmedel. Bestämmelser härom torde emellertid kunna inflyta i de
närmare föreskrifter, som förutsattes komma att utfärdas av Kungl. Majit örn
dessa andra statsbidrag.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

De sakkunniga hade icke funnit skäl att föreslå någon bestämmelse örn befogenhet
för Kungl. Majit att efterskänka fordringar, som statsverket förvärvat
på detta sätt. Det syntes icke vara anledning att behandla dessa på annat
sätt än som gällde andra statsverkets fordringar.

39 §.

Det i 10 kapitlets lagtext nyttjade begreppet »familj» definieras i 39 §. Dit
räknas i detta sammanhang make eller anhörig, som sammanbor med den
tjänstepliktige och för försörjning eller vård är huvudsakligen beroende av
denne.

De sakkunniga framhöllo härom i ''preliminärförslaget, att, då det
väsentliga i definitionen vore vederbörandes beroende ställning ifråga örn försörjning
eller vård, densamma hade ansetts kunna utan större olägenhet i sin
tur innehålla ett i förslaget icke närmare definierat begrepp »anhöriga», vars
bestämmande sålunda överlämnats åt tillämpningen. Sistnämnda begrepp
borde därvid icke avgränsas för snävt; här syntes sålunda böra medräknas de
relationer, som omnämndes i 11 §, men även t. ex. hushållerska, med vilken
den tjänstepliktige hade barn och länge sammanbott.

11 kap. Allmänna bestämmelser.

40 §.

Lagen ger i 40 § Kungl. Majit behörighet att föreskriva viss uppgiftsskyldighet
m. m. av betydelse för lagens tillämpning. Sålunda kan stadgas för
envar arbetsgivare skyldighet att lämna upplysningar örn förhållande av sådan
betydelse samt för envar person, som enligt lagen kan komma att åläggas
tjänsteplikt, dels motsvarande uppgiftsplikt och dels skyldighet att för nu
ifrågavarande ändamål efter anmaning personligen inställa sig på plats inom
sin vistelseort.

I yttrandena understrykes betydelsen av en snarast verkställd registrering
för tjänstepliktsändamål av socialstyrelsen, rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig antaga, att med »vistelseort»
i denna paragraf avses vistelsekommun. Bn snävare innebörd av ordet skulle,
framhålles det, för lokalmyndigheterna medföra onödiga resor till men för
viktigare arbetsuppgifter.

De sakkunniga framhålla i slutför sia g et, att de i detta sammanhang
icke ingått på frågan örn en registrering för tjänstepliktens genomförande
utan endast i 40 § föreslagit en fullmakt för Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser,
som kunde bliva erforderliga för genomförande av en registrering.

Vad särskilt angår den personliga inställelseskyldigheten anföra de sakkunniga: I

fråga örn den skyldighet till personlig inställelse, som för detta ändamål
må åläggas, bör försiktighet iakttagas, så att därigenom enskilda icke åsamkas
oskälig kostnad för resor samt förlust av arbetsförtjänst. De sakkunniga vilja

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

understryka denna synpunkt vad angår tolkningen av bestämmelsen, att inställelseskyldigheten
endast avser vederbörandes »vistelseort». De sakkunniga
finna lämpligast, att den praktiska bestämningen härav anstår, till dess regeln
utformas i detalj, varvid emellertid nyssnämnda synpunkt bör iakttagas och
skyldigheten utkrävas med försiktighet. I de flesta fall torde inställelseskyldigheten
kunna avse plats inom vistelsekommunen, stundom i närliggande kommun,
men helt undantagslöst bör detta icke gälla; det må vara tillräckligt att
erinra örn att i vårt land finnas kommuner med ett hundratal kvadratmils
areal. Slutligen kan framhållas, att, örn ersättning av allmänna medel beredes
de inställelseskyldiga i nyssnämnda hänseende, den nu berörda frågan kommer
i ett annat läge.

41 §.

I 41 § regleras förhållandet mellan den tjänstepliktige och den arbetsgivare,
hos vilken han är anställd eller åtagit sig arbete, då han tages i anspråk för
tjänsteplikt hos annan arbetsgivare. Det stadgas, att den omständigheten, att
arbetstagaren genom tjänstepliktens fullgörande hindras att utföra åtaget
arbete icke må åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.
Motsvarande gäller, örn arbetstagare med åsidosättande av arbetsförmedlingstvång
erhållit en anställning och efter föreläggande enligt 10 § nödgas frånträda
denna.

Vidare föreskrives, att vad som enligt särskild lagstiftning gäller örn förbud
mot att avskeda arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring
eller att av sådan anledning låta arbetstagaren vidkännas minskning i förmåner
även skall gälla med avseende å fullgörande av tjänsteplikt.

Sakkunnigförslaget omnämnde i sistnämnda del av paragrafen endast förbudet
mot avskedande, icke bestämmelsen örn minskning i förmåner.

I detta sammanhang synes en redogörelse i korthet böra lämnas för den
nu gällande lagstiftning, som åsyftas i senare delen av förevarande paragraf,
nämligen lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) örn förbud mot arbetstagares
avskedande med anledningavvärnpliktstjänstgöring
m. m.

Enligt denna lag må ej någon på grund av tjänstgöring, som åligger honom
enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig
att utföra åt det allmänna, skiljas från anställning som han innehar (1 §).
Därjämte stadgas, att arbetstagaren ej skall vara pliktig att med anledning
av tjänstgöringen vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna
i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet (4 §). Från förbudet
mot avskedande stadgas visst undantag beträffande värnpliktstjänstgöring
över tre månader, som är till tiden i lag bestämd, d. v. s. fredstjänstgöring
(2 §). Arbetstagare, som Auli begagna sig av rätt att återinträda i arbete, bör
i god tid förut underrätta arbetsgivaren därom och har efter viss längre frånvaro
icke anspråk på att få återinträda tidigare än två veckor efter sådan
underrättelse (3 §). Överträdelse av förbudet mot avskedande medför skadeståndsskyldighet
(5 §).

Under förarbetena till denna lagstiftning har anmärkts, att densamma icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 137

vöre avpassad för krigsförhållanden, varför därunder annan lagstiftning i
ämnet kan förväntas komma till stånd.

De sakkunniga.

I preliminärförslaget framhöllo de sakkunniga, att första stycket av denna
paragraf närmast hade karaktären av en erinran, då vad däri utsädes torde få
anses gälla redan enligt allmänna rättsgrundsatser. De sakkunniga ville understryka,
att regeln icke avsåge enbart skadestånd — något som väl i praktiken
knappast skulle komma i fråga — utan även förverkande av särskilda tillgodohavanden,
intjänad rätt till pension o. s. v.

Y ttr andena.

I yttrandena har örn 41 § förekommit följande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Det synes vara tveksamt, örn bestämmelserna i en sådan lag som den örn
förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m. böra oförändrade
äga giltighet för dem, som fullgöra tjänsteplikt. I varje fall synes det knappast
riktigt att detta skall gälla, då till fullgörande av tjänsteplikt uttagits den,
som frivilligt anmält sig därtill. Man tänkte t. ex. på det fall, att någon frivilligt
uttages till arbete i ett företag i samma bransch, där han förut haft
sitt arbete.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Vissa av de anmärkningar, som föreningen framställt mot förslaget till
ifrågavarande lagstiftning rörande värnpliktigas rätt till återinträde äga särskild
tyngd, när fråga är örn lagens utvidgning å de tjänstepliktiga och böra
därför i allt fall tillgodoses i den föreliggande lagstiftningen. Föreningen avser
här främst önskemålet, att för lagens tillämpning uppställes viss förutsättning
i fråga örn längden av arbetstagarens tidigare anställning hos arbetsgivaren.
Tjänsteplikten torde i regel komma att vara under längre tid än motsvarande
militärtjänstgöringar. Kravet från den vikarierande arbetstagaren att
före den tjänstepliktige komma i fråga till fortsatt anställning kan därför med
fog göras gällande, såframt icke den tjänstepliktige före uttagandet till tjänsteplikt
innehaft anställning hos arbetsgivaren under viss längre tid.

Med hänsyn härtill hemställer föreningen, att lagens tillämpning å tjänstepliktiga
begränsas till sådana arbetstagare, som innehaft fortlöpande anställning
hos arbetsgivaren under minst ett år. Föreningen yttrar vidare:

Föreningen förutsätter, att de sista orden »eller eljest» i paragrafens första
stycke endast åsyfta förmåner av den art, varå promemorian giver exempel,
d. v. s. sådana, som arbetstagaren intjänat hos arbetsgivaren, innan han genom
tjänsteplikten tages i anspråk på annat håll. Att dessa icke skola kunna förverkas
därigenom, att arbetstagaren utan eget förvållande icke kan fullgöra
arbetsavtalet i enlighet med dess innehåll, faller av sig självt. Däremot torde
det ligga i arbetsavtalets natur, att arbetsgivaren, icke är skyldig att så länge
arbetstagaren på grund av tjänsteplikten är frånvarande från arbetet utgiva
exempelvis sjukförmåner eller hyresbidrag etc., varom överenskommelse må
hava träffats i avtalet. Föreningen utgår från, att lagförslaget icke avsett att
uppställa något undantag från denna allmänna regel. Ett uttalande härom
torde dock vara önskvärt.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Departements chefen.

Landsorganisationen anför:

Enligt lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m. är med värnpliktstjänstgöring i allo likställd
tjänstgöring, som någon eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt
det allmänna. Till dylik tjänstgöring är uppenbarligen att hänföra fullgörande
av tjänsteplikt. Härav följer att icke endast den föreslagna lagens uppsägningsförbud
utan även lagen i övrigt äger tillämpning å tjänsteplikt, sålunda
bland annat bestämmelsen i 4 §, vilken, tillämpad å tjänstepliktig, innebär att
arbetstagare ej med anledning av fullgjord tjänsteplikt är skyldig att vidkännas
minskning i före uttagningen innehavda anställningsförmåner. Med hänsyn
härtill synes en omredigering av hänvisningsbestämmelsen i 41 § andra stycket
vara erforderlig.

Be sakkunniga.

Angående den av länsstyrelsen i Södermanlands län framhållna synpunkten,
att den som frivilligt anmält sig till fullgörande av tjänsteplikt icke borde
äga i 41 § föreslagen rätt att återinträda i tidigare befattning, framhålla de
sakkunniga i slutförslaget följande:

Het är knappast praktiskt möjligt att formellt ställa nämnda tjänstepliktiga
i någon särställning. Då det i 21 § föreslås, att de som frivilligt anmäla sig
till uttagning till tjänsteplikt skola ifrågakomma därtill i första hand, avses
därmed icke en formbunden anmälan, varigenom dessa personer skulle kunna
formellt kännetecknas som frivilliga till skillnad från övriga tjänstepliktiga,
utan varje sätt, varå uttagningsmyndigheten kan få kännedom örn den tjänstepliktiges
vilja att ifrågakomma. Tillika må framhållas, att denna regel angående
frivillighet inom tjänstepliktens ram motiveras därmed, att en person
ehuru för egen del villig att ifrågakomma till sådant arbete, som avses,
stundom icke kan söka sig dit helt frivilligt utan måste låta sig uttagas som
tjänstepliktig för att kunna åberopa detta i förhållande till sin hittillsvarande
arbetsgivare eller eljest för att icke riskera förlust eller olägenhet. Ett undantag
för dessa fall i 41 § skulle därför till betydlig del undanrycka grunden för
upptagandet i lagen av ifrågavarande kategori.

I den nyligen tillkomna lagstiftningen örn förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. har kommit till uttryck
den grundsatsen, att man för de medborgare, som i samhällets intresse
ålagts personlig tjänstgöring, bör i möjligaste mån underlätta deras återförande
till normal sysselsättning och neutralisera verkningarna av deras framtvingade
frånvaro vad angår deras ställning och rättigheter i yrket. Denna
princip har i nämnda lag genomförts icke endast beträffande värnpliktstjänstgöring
utan även vad angår tjänstgöring, som vederbörande »eljest jämlikt
stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna». Som ett typiskt
exempel härpå har i lagens motivering angivits luftskyddstjänst eller tillfälligt
arbete för luftskyddet enligt lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov.

Som de sakkunniga föreslagit, torde sagda princip böra gälla även vid
fullgörande av tjänsteplikt. Till viss del lär sådan tjänstgöring täckas redan
av den nu gällande bestämmelsen i förutnämnda lag, men alla slag av tjänsteplikts
fullgörande synas icke otvetydigt vara att anse såsom tjänstgöring »åt

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

det allmänna». I så måtto erfordras därför lagstiftning. Man Ilar därvid att
välja mellan en utvidgning av den gällande lagen och. — såsom de sakkunniga
föreslagit —- en föreskrift i lagen om tjänsteplikt därom, att vad i ämnet
stadgas i andra författningar skall gälla även för tjänsteplikt. Av dessa
alternativ synes det senare vara att föredraga, bland annat med hänsyn till
tjänstepliktslagstiftningens extraordinära och provisoriska karaktär. I samband
med fråga örn eventuell ny lagstiftning örn sådant förbud, avseende
värnplikt under krigsförhållanden, kan måhända denna lagtekniska fråga upptagas
på nytt.

De sakkunnigas förslag härom stadgar emellertid analog tillämpning endast
av förbudet mot avskedande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen,
innehåller den ifrågavarande särskilda lagstiftningen även en regel av innebörd,
att arbetstagaren ej skall vara pliktig att med anledning av tjänstgöringen
vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna
i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet. Den analoga tillämpningen
för tjänstepliktens del synes konsekvent böra innefatta även detta.
Sålunda bör gälla, att i sådana hänseenden -— t. ex. placering på viss lönenivå
eller beräkning av pension,- där en förmån i sin helhet eller dess belopp
är beroende av viss »tur» mellan arbetstagarna eller viss tids tjänstgöring —-bortovaron för fullgörande av tjänsteplikt icke skall få föranleda, att den
tjänstepliktige kommer i sämre läge än örn han varit kvar i tjänst.

42 §.

I 42 §, som tillkommit först i de sakkunnigas slutförslag, behandlas den
situation, som uppkommer örn tjänsteplikten upphör att gälla medan den
tjänstepliktige ännu är kvar i anställning hos tjänstepliktsberättigad arbetsgivare.
I sådant fall skall, där annat ej avtalas, fortsatt anställning anses avtalad
på de villkor, som dittills gällt.

Örn sådan fortsatt anställning uppsäges i anslutning till tjänstepliktens
upphörande, skola dock för uppsägningstiden gälla särskilda regler, nämligen
att densamma icke må understiga en vecka eller överstiga fyra veckor. Även
örn icke någon som helst uppsägningstid gäller enligt villkoren, skall en
veckas sådan tid kunna påfordras.

En inskränkning i rätten till uppsägningstid stadgas såtillvida, att, örn
slutdag för anställningen redan innan tjänsteplikten upphörde blivit fastställd
i avtal eller i beslut av myndighet, anställningens fortsättande efter
denna dag icke skall kunna påfordras, även örn reglerna örn uppsägningstid
eljest skulle giva rätt därtill. I övrigt skall dock ett sådant avtal eller beslut
örn slutdag förfalla i och med tjänstepliktens upphörande, varför det skall
vara möjligt att enligt vanliga regler säga upp anställningen till en tidigare
dag.

Ännu en inskränkning i reglerna örn anställningens upphörande stadgas, i
det att länsarbetsstyrelse på särskilda skäl kan med avvikelse därifrån bestämma
slutdag för densamma.

Sådan fortsatt anställning, som här avses, är i två hänseenden i viss mån

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

likställd med fullgörande av tjänsteplikt. Sålunda skall däri, sedan uppsägning
skett i anslutning till tjänstepliktens upphörande, gälla vad i 24 §
tredje stycket finnes föreskrivet om permittering. Vidare kan i detta fall, i
den män det finnes skäligt, beviljas sådana bidrag av statsmedel, som utgå
till tjänstepliktig enligt 36—38 §§.

Sakkunnigförslaget begränsade icke de särskilda reglerna örn uppsägningstid
till sådan uppsägning, som sker i anslutning till tjänstepliktens upphörande,
och upptog icke någon bestämmelse örn analog tillämpning av 24 §
tredje stycket.

De sakkunniga.

Till motivering härav anföra de sakkunniga i slutförslaget följande.

Preliminärförslaget innehölle icke någon reglering av det läge, som uppkommer
örn tjänsteplikten upphör medan den tjänstepliktige ännu är anställd
hos en tjänstepliktsberättigad arbetsgivare. Normalt borde detta visserligen
icke behöva inträffa, då en återgång till normala, frivilliga anställningar helst
borde ske under lagens giltighetstid och med tillämpning av dess bestämmelser.
De tjänstepliktiga kunde då efterhand återföras till normala arbetsförhållanden
och tjänsteplikten successivt upphävas för de olika arbetsplatserna.
Emellertid borde lagen även vara formellt beredd att reglera en
övergångsperiod, där tjänsteplikten — ordet här tägt- i betydelsen av teoretisk
skyldighet — oförberett upphävdes, medan tjänstepliktiga ännu äro i arbete
i anställningar, som de utan tjänsteplikt icke vilja bibehålla.

Örn lagen icke innehölle någon bestämmelse för detta fall, skulle parterna
därvid stå helt utan rättigheter och förpliktelser mot varandra, och där icke
frivilligt träffades avtal örn avvecklingen, skulle denna kunna medföra svårigheter
och förluster. Det naturligaste syntes vara, att anställningen i detta
fall från att vara grundad på tjänsteplikt ansåges övergå till en ordinär sådan,
varvid man konstruerade en rättsgrund för densamma genom att stadga, att
anställningen skall anses avtalad. Som villkor för densamma borde lämpligen
tillämpas de som gällde för den tjänstepliktsbundna anställningen vid
pliktens upphörande. Under alla förhållanden borde parternas avtalsfrihet
sättas i första rummet och vad nu sagts gälla endast örn avtal ej träffas.

I ett avseende syntes dock särskilda modifikationer böra vara möjliga i
villkoren för den sålunda förlängda anställningen, nämligen vad anginge bestämmande
av anställningens upphörande. I sådant hänseende föresloges för
dessa fall särskilda regler örn uppsägningstid, varom de sakkunniga
anföra följande:

Den här föreslagna förlängningen avser ju icke någon fortsättning av den
tvångsordning, som tjänsteplikten utgör, utan endast att åstadkomma en
lugn, successiv avveckling av det läge, som rått därunder. I enlighet med
detta syfte bör anställningens upphörande å ena sidan icke ske för snabbt,
så att arbetstagares övergång respektive återgång till annan verksamhet icke
hinner ordnas, men å andra sidan ingen av parterna påtvingas den förlängda
anställningen längre än avvecklingsbehovet oundgängligen kräver. I förstnämnda
hänseende må erinras örn att enligt lagen örn förbud mot arbets -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

tagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring, vilken föreslås
skola få enahanda tillämpning med avseende å tjänsteplikt, en arbetstagare
icke kan fordra att få återinträda i sin förutvarande anställning tidigare än
två veckor efter det lian givit arbetsgivaren meddelande därom. Från arbetstagarens
synpunkt bör sålunda någon uppsägningstid alltid gälla och alltför
korta sådana förlängas, men å andra sidan onödigt långa uppsägningstider
förkortas. Från arbetsgivarens sida kunna motsvarande synpunkter anläggas.
— Ett annat skäl till särbestämmelser örn anställningens upphörande är att
så länge tjänsteplikt råder frågan örn uppsägningstid och dylikt tilldrar sig
mindre intresse och måhända icke blir klart reglerad i avtal eller eljest.

För lösningen av denna fråga kunna tänkas olika metoder. Sålunda kan
det föreskrivas, att myndighet alltid skall bestämma anställningens slutdag,
när parterna icke enas därom. Med denna metod möjliggöres, att individuella
förhållanden bliva beaktade och att avvecklingstiden anpassas efter de många
växlande faktorer, som inverka på behovet av en sådan övergångstid, men å
andra sidan är förfarandet tungt och skulle måhända föranleda onödigt försenad
avveckling. De sakkunniga föreslå i stället, att lagen direkt anger särskilda
uppsägningstider för dessa fall, en mera generaliserande men i gengäld
enklare metod. De sakkunniga ha ansett, att en uppsägningstid av 1 å 4
veckors längd bör vara lagom anpassad efter avvecklingssyftet, men att
kortare uppsägningstider vore otillräckliga och längre sådana onödiga för
samma syfte. I enlighet härmed skulle en i anställningsvillkoren föreskriven
eller i fast praxis vedertagen uppsägningstid på 1 å 4 veckor godtagas, men
längre sådana tider förkortas till 4 veckor och kortare sådana förlängas till
en vecka. Jämväl där alls ingen uppsägningstid gällde, skulle i detta fall
iakttagas en veckas sådan tid. Yad sålunda föreskrivits skulle gälla till
förmån för båda parterna. Även i dessa fall skulle råda full avtalsfrihet; de
angivna uppsägningstiderna skulle vederbörande ha möjlighet att åberopa
men givetvis icke skyldighet att begagna sig av.

I fråga örn undantaget från reglerna om uppsägningstid med hänsyn till
redan förut bestämd slutdag anföra de sakkunniga:

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att före tjänstepliktens upphörande
en framtida slutdag för anställningen kan hava blivit bestämd antingen
genom avtal eller genom beslut av myndighet. Ett praktiskt fall härav
är det, då ett beslut örn fullgörande av tjänsteplikt från början avsett viss
begränsad tid, t. ex. en kortare tids jordbruksarbete under skörden. Ett
sådant avtal eller beslut bör i och med tjänstepliktens upphörande bli utan
verkan såtillvida, att anställningen icke kan krävas förlängd till ifrågavarande
dag. Ett avtal av sådan innebörd har givetvis haft som avgörande förutsättning,
att tjänsteplikten gällde intill denna tid, och då denna förutsättning
bortfallit, bör efter uppsägning anställningen kunna sluta tidigare. Ett beslut
av myndighet därom skulle givetvis förfalla med tjänstepliktens upphörande
även utan särskild föreskrift därom. Däremot bör avtalet eller beslutet föranleda
den inskränkningen i den här föreslagna rätten till särskild uppsägningstid
under avvecklingen, att anställningen oberoende härav skall upphöra
senast den sålunda bestämda slutdagen. Då båda parterna redan förut varit
inställda på denna slutdag, föreligger tydligen i avvecklingshänseende intet
skäl att kräva anställningens förlängning därutöver. Visserligen kan det väl
tänkas, att det mellankommande upphävandet av tjänsteplikten ändrar situationen
för parterna härutinnan och skapar oförutsedda svårigheter, men denna
olägenhet i ett fåtal fall måste man räkna med.

De sakkunniga framhålla emellertid vidare, att det icke torde vara lämpligt
att helt utesluta möjligheten att låta myndighet i särskilt fall

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Departements chefen.

bestämma örn avvecklingen efter individuell prövning. Även därom föresloges
fördenskull en bestämmelse. Ifrågavarande möjlighet avsåge dock
endast ingripande, där partenia icke vore ense; avtalsfriheten gällde även här
i främsta rummet.

Då den del av anställningen, som folie efter tjänstepliktens upphörande,
vore en i lagen reglerad fortsättning på tjänstepliktens fullgörande, borde,
framhålla de sakkunniga slutligen, de förmåner, som utgå av statsmedel
under sistnämnda tid, gälla även den ifrågavarande fortsättningen.
Detta avsåge såväl utjämningsbidrag och löneförskott som fri resa och flyttningsersättning
vid återvändande till hemorten. I regeln härom hade dock
infogats en inskränkning, att bidrag skulle utgå endast i den mån så finnes
skäligt. Därmed åsyftades, att förmånerna endast finge avse den avvecklingstid,
som skäligen kunde anses behövlig, sålunda icke tid som arbetstagaren
därutöver stannade kvar i anställningen utan att vara skyldig därtill och utan
att det kunde anses erforderligt ur nämnda synpunkt.

Det torde vara ofrånkomligt att på något sätt reglera den situation, som
avses med förslaget i denna del, nämligen örn tjänsteplikten såsom sådan upphör
utan att man hunnit ordna en successiv, friktionsfri återgång till frivilliga
anställningsförhållanden. De sakkunnigas förslag till lösning av denna fråga,
alltså att den tjänstepliktsbundna anställningen övergår till en frivillig sådan,
reglerad såsom örn ett avtal därom träffats, finner jag mig kunna biträda.

Jag vill dock föreslå vissa ändringar i de modifikationer i regeln, som förutsatts
vara behövliga även enligt de sakkunnigas mening. Den avgränsning
uppåt och nedåt av uppsägningstiden, som föreslagits, torde sålunda böra ske
endast vid uppsägning, som sker i anslutning till tjänstepliktens upphörande.
Örn den förändring, som tjänstepliktens upphörande innebär, icke ger anledning
till uppsägning från någondera sidan utan parterna se tiden an, före- -ligger tydligen icke någon anledning att stadga särskilda regler örn uppsägning.
Framförallt bör i detta hänseende uppmärksammas tvångsförlängningen,
där de tjänstepliktiga funnits i företaget innan tjänsteplikten infördes och
sålunda i regel få antagas icke hava anledning bege sig därifrån, när denna
upphör.

I vilka fall uppsägning skall anses hava skett »i anslutning till tjänstepliktens
upphörande», torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra.. Vägledande
härför bör givetvis vara orsakssammanhanget, alltså örn uppsägningen
kan anses sammanhänga med att ett nytt läge inträtt i arbetsförhållandena,
vilket någondera parten vill begagna för att vinna en förändring. Att
åtgärden i tiden följt nära på det nya lägets inträde, bör däremot icke ovillkorligen
krävas.

De särskilda reglerna örn avvecklingen synas mig böra kompletteras med
en bestämmelse, som i regel hindrar permittering under uppsägningstiden.
Utan en sådan regel vore det möjligt att beröva arbetstagaren det ekonomiska
skydd, som bestämmelsen örn minsta uppsägningstid avser att skänka. Även
denna regel bör endast avse uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upp -

143

Kungl. Majds proposition nr 92.

hörande och föreslås i form av föreskrift örn analog tillämpning av motsvarande
bestämmelse i 24 §.

43 §.

43 § innehåller bestämmelser örn behörighetsfördelningen mellan länsarbetsstyrelserna
inbördes. Bestämmande härför är i vissa fall den lokala
anknytningen av den verksamhet, varom fråga är, i andra fall vederbörandes
bostads- eller vistelseort. Härom gäller för olika fall följande:

a) För närmare utformning enligt 9 § 1 mom. eller 19 § av Kungl. Maj :ts förordnande
örn företrädesbestämmelse eller örn tjänsteplikt är länsarbetsstyrelsen
i det län behörig, där det berättigade företaget bedrives.

b) Undantag från företrädesbestämmelses tillämpning eller föreläggande
för arbetstagare att frånträda anställning, som han erhållit med åsidosättande
av arbetsförmedlingstvång, handlägges av styrelsen i det län, där det arbete
är förlagt, för vilket undantag ifrågasättes eller som föreläggandet gäller.

c) En persons uttagning till tjänsteplikt eller befrielse därifrån beslutas
av styrelsen i det län, där han är bosatt eller eljest stadigvarande vistas.

d) Frågor med anknytning till fullgörande av tjänsteplikt, t. ex. örn anställningens
upphörande och örn statsbidrag, tillhöra styrelsen i det län, där
tjänsteplikten fullgöres.

Örn i något av dessa fall lokal anknytning finnes till flera län, gäller den
huvudsakligen arbetsplatsen eller vistelseorten. Kan sådan icke angivas,
utövas länsarbetsstyrelses befogenhet av riksarbetsstyrelsen.

Där Kungl. Majit uppdragit åt annan myndighet än riksarbetsstyrelse eller
länsarbetsstyrelse att för visst arbetsområde utöva motsvarande befogenheter,
meddelas även härför erforderliga behörighetsregler av Kungl. Majit.

44 §.

44 § innehåller straffbestämmelser för den som med vetskap örn förbud mot
enskild arbetsförmedling eller örn arbetsförmedlingstvång bryter däremot, för
arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande att frånträda
anställning, som han erhållit med åsidosättande av arbetsförmedlingstvång,
för tjänstepliktig, som icke inom förelagd tid efterkommer länsarbetsstyrelses
anvisning att taga arbete hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare, för den som
under fullgörande av tjänsteplikt olovligen utebliver från arbetet eller nedlägger
detsamma eller ock på sådant sätt åsidosätter sina förpliktelser mot
arbetsgivaren eller förgår sig mot denne, att förhållandet är ägnat att försvåra
tjänstepliktens genomförande, ävensom för den som icke fullgör upplysningseller
inställelseskyldighet, som föreskrivits enligt 40 §, eller vid fullgörande
därav lämnar veterligen oriktig uppgift. Straffsatsen är dagsböter eller vid
synnerligen försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader.

Förutsättningen synnerligen försvårande omständigheter för användning
av frihetsstraff har tillkommit i de sakkunnigas slutförslag.

Örn straffbestämmelsen för visst beteende av tjänstepliktig under fullgörande
av tjänsteplikt anförde de sakkunniga i preliminärförslaget, att

Departements chefen.

144 Kungl. Majlis proposition nr 92.

avsikten därmed vore att träffa sådant uppträdande, som utan att innebära
en arbetsnedläggelse kunde vara lika hindersamt som en dylik för vinnande
av tjänstepliktens syfte. Att åtgärden företagits i syfte att framtvinga ett
avsked eller eljest i syfte att sabotera tjänsteplikten torde väl icke behöva
styrkas för straffbarhet, blott densamma i och för sig vore ägnad att åstadkomma
sådan verkan.

I yttrandena ifrågasätter svenska arbetsgivareföreningen, huruvida
straffskalan bör omfatta jämväl fängelse för förseelser enligt a) eller b).
Särskilt örn man beaktar de svårigheter, som måste uppkomma, när det gäller
att konstatera, huruvida en förseelse blivit begången — en anställning kan
exempelvis hava karaktär av återintagning av permitterad arbetskraft —
synes ett så hårt straff som fängelse icke vara skäligt. Det torde ej heller
vara påkallat ur preventiva synpunkter.

Daco föreslår straffbestämmelser för arbetsgivare, som åsidosätter sina
förpliktelser på motsvarande sätt som enligt förslaget bestraffas hos arbetstagaren.

I fråga örn straffbestämmelsernas utformning understryka de sakkunniga
i slutförslaget vad redan i samband med 42 § anförts örn förslagets
metod att icke kriminalisera den faktiska åtgärd, som man avsåge att förbjuda,
därest det vore möjligt att i stället förklara åtgärden rättsligt ogiltig. Detta
vore grunden till att straffbestämmelserna icke omnämnde t. ex. olaglig uppsägning
från arbetsgivarens sida. Därtill kunde erinras örn den i annat sammanhang
framhållna synpunkten, att rätten till tjänstepliktig arbetskraft innebure
ett samhällets förtroende, vars riskerande vore ett betydligt viktigare
och smidigare påtryckningsmedel än ett vanligt straffhot vad anginge arbetsgivarens
lojala uppträdande i dessa hänseenden.

Att frihetsstraff borde ifrågakomma endast under synnerligen försvårande
omständigheter vore, framhålla de sakkunniga slutligen, naturligt och hade i
siutförslaget uttryckligen markerats. Att utesluta möjligheten därav torde
dock icke vara tillrådligt; sålunda kunde förekomma upprepade förseelser eller
eljest uppenbart trots ävensom fall, där stora ekonomiska intressen stöde på
spel och ett bötesstraff vore overksamt.

I samband med straffbestämmelserna kan framhållas, att förseelser mot
lagen skola åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol. Uttrycklig bestämmelse
härom i lagen torde icke erfordras.

45 §.

För genomförande av beslut enligt lagen äger länsarbetsstyrelse enligt
45 § påkalla handräckning av polismyndighet ävensom förelägga vite.

I sakkunnigförslagen föreskrevs, att vite kunde utsättas i penningar eller
fängelse.

I yttrandena framhålla Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Kopparbergs län, att rätt att påkalla handräckning av polismyndighet redan

Kungl. May.ts proposition nr 92. 145

nu tillkomma länsstyrelse, varför här borde stadgas sådan rätt endast för särskilt
inrättad länsarbetsstyrelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, örn icke föreläggande av vite
borde tillkomma enbart länsstyrelsen, även örn särskild myndighet var förordnad
som länsarbetsstyrelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att förevarande stadgande, vilket i
ett avseende — möjligheten att förelägga fängelse — avveke från vad som för
liknande fall stadgades i andra författningar, syntes kunna utformas något
tydligare.

De sakkunniga anföra i slutförslaget, att de, vad anginge vitesföreläggande,
funnit det för en snabb och enkel handläggning önskvärt att även
länsarbetsstyrelse, som icke är länsstyrelse, själv ägde förelägga vite. I detta
sammanhang kunde tillika framhållas, att med förslagets formulering fråga örn
vites utdömande alltid ginge till domstol. Därigenom vunnes ökad garanti för
kontroll på åtgärdens lämplighet och mot en ensidig användning av länsarbetsstyrelsens
tvångsmakt. De sakkunniga hade icke funnit praktiskt lämpligt att
i något av dessa hänseenden göra skillnad mellan länsstyrelse och särskilt inrättad
myndighet med länsarbetsstyrelses befogenhet.

Det torde vara erforderligt, att länsarbetsstyrelse utrustas med tvångs- Departementsmedel
i form av rätt att begära handräckning och att förelägga vite. Det chefen.
synes dock icke vara erforderligt, att vite kan åläggas annat än i penningar.

46 och 47 §§.

I 46 och 47 §§ givas föreskrifter örn rätt till klagan över beslut enligt
denna lag. Instansordningen är därvid för flertalet ärenden länsarbetsstyrelse
— riksarbetsstyrelsen — Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement. I
de frågor, som handläggas av lönenämnd för tjänsteplikt, är emellertid nämnden
första och enda instans.

Sättet för klagan är anförande av besvär, och klagotiden är 30 dagar efter
den, då klaganden fick del av beslutet. Det föreskrives, att beslutet skall
innehålla anvisning örn det sätt, varpå klagan mot detsamma må föras.

Tillika stadgas, att i regel överklagat beslut går i verkställighet utan hinder
av klagan. Inhiberande av verkställigheten kan dock föreskrivas såväl av den
myndighet, som meddelar beslutet, som av den, hos vilken besvär anförts.

Enligt sakkunnigförslaget kunde riksarbetsstyrelsens beslut icke överklagas,
varjämte i fråga örn ersättningar och bidrag av statsmedel enligt
35—-37 §§ klagan över länsarbetsstyrelses beslut icke fördes hos riksarbetsstyrelsen
utan hos en särskild instans, en nämnd av fem personer, kallad »besvärsnämnd
för tjänsteplikt».

De sakkunniga anförde i preliminärförslaget, att det beträffande
länsarbetsstyrelses beslut enligt lagen ansetts för praktiska syften tillräckligt
med rätt till klagan hos en central myndighet, men icke därutöver. Som
klagoinstans hade föreslagits riksarbetsstyrelsen utom beträffande ärenden

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92.

2381 38 10

146

Kungl. Majus proposition nr 92.

om ersättningar och bidrag av statsmedel. Det hade ansetts lämpligt att riksarbetsstyrelsens
arbetsbörda inskränktes till vad som av sakliga skäl nödvändigt
borde koncentreras dit, men detta vore icke fallet med nämnda frågor.
Därtill komme, att för behandling av dessa ärenden riksarbetsstyrelsen i varje
fall borde förstärkas med representanter för viss sakkunskap av olika slag,
såsom angående avtals- och lönefrågor och angående levnadskostnadsförhållanden.
Under sådana omständigheter hade det ansetts vara praktiskt enklare
att helt lägga dessa frågor utom riksarbetsstyrelsen, ehuru därigenom tillskapades
ännu en myndighet till de talrika krisorganen av olika slag, något
som dock enligt nyss anförda resonemang endast skenbart innebure en komplicering
av organisationen.

I yttrandena har härom förekommit följande.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget örn särskild besvärsnämnd och anför,
att dessa avgöranden lämpligen borde tillhöra riksarbetsstyrelsen.

Stochholms handelskammare framhåller, att besvärsärenden till en början
böra kunna handläggas av riksarbetsstyrelsen till dess Kungl. Maj:t funne
det nödvändigt att tillsätta en särskild besvärsnämnd.

Svenska arbetsgivareföreningen föreslår, att ifrågavarande uppgift anförtros
en delegation inom riksarbetsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, örn det kan anses lämpligt, att
riksarbetsstyrelsens beslut icke under några omständigheter få överklagas,
och påpekar, att i enlighet därmed riksarbetsstyrelsen med stöd av 18 § slutgiltigt
och undantagslöst skulle pröva frågor örn tjänstepliktens tillämpning
på statens tjänstemän.

I slutförslaget anföra de sakkunniga, att det, vad anginge klagan över
länsarbetsstyrelses beslut, borde vara tillräckligt med möjligheten att kunna
anföra besvär däröver hos riksarbetsstyrelsen. Därmed vunnes besvärsinstitutets
syfte i detta fall, nämligen att befordra en enhetlig tillämpning i frågor
av principiellt intresse. Ännu en instans i dessa ärenden syntes icke vara påkallad
i något väsentligt enskilt eller offentligt intresse.

Något annorlunda tedde sig visserligen frågan vad anginge ärenden, vilka
riksarbetsstyrelsen handlagt i första instans. Emellertid kunde därvidlag framhållas,
att dessa riksarbetsstyrelsens beslut till stor del avsåge frågor, vilka
principiellt tillhörde eller borde tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande men av
praktiska skäl uppdragits åt riksarbetsstyrelsen för att icke tynga departementsarbetet
med omfattande och detaljerade verkställighetsåtgärder; så
skedde antingen direkt på grund av stadgande i lagen eller genom att Kungl.
Majit i särskilt beslut »delegerade» sin befogenhet. Under sådana förhållanden
syntes det icke vara påkallat att besvärsvägen återföra en del av dessa ärenden
under Kungl. Majits omedelbara avgörande.

Departements- Vad angår frågan, örn riksarbetsstyrelsens beslut böra få överklagas hos
chefen. Kungl. Majit, kunna väl vissa praktiska skäl anföras mot en sådan anordning,
men enligt min mening böra dessa icke föranleda avsteg från den hävdvunna

147

Kungl. Majlis proposition nr 92.

principen, att i ärenden av mera betydande vikt medborgarna skola hava möjlighet
att bringa sina önskemål under Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande besvär i statsbidragsärenden finner jag lämpligast föreslå, att
även dessa upptagas av riksarbetsstyrelsen. Av skäl, som de sakkunniga anfört,
torde dessa angelägenheter inom styrelsen lämpligen böra handläggas av
en särskilt sammansatt delegation.

48 §.

Enligt 48 § äger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela de närmare föreskrifter,
som utöver vad lagen innehåller finnas erforderliga för dess tillämpning.

Giltighetstid och övergångsbestämmelser.

Lagen föreslås skola träda i kraft omedelbart och gälla till och med den
31 mars 1941. Förordnande enligt lagen skall ej gälla längre än densamma
äger giltighet.

Beträffande åtskilliga delar av lagen, vilka kunna få betydelse även sedan
dess giltighetstid utgått, föreskrives, att desamma skola gälla i tillämpliga
delar även senare. Detta har framförallt avseende å bestämmande i efterhand
av anställningsvillkor och statsbidrag, återinträde i förutvarande arbete samt
avveckling av tjänstepliktförhållande ävensom bestämmelser örn organisation
och procedur för dessa ändamål. De ifrågavarande lagrummen äro 3, 27—39,
41—44 och 46—48 §§. Likaledes skall fortfarande gälla tystnadsplikt enligt
47 § arbetarskyddslagen för dem som befattat sig med tillsyn enligt 23 §
denna lag, så ock bestämmelserna i de med nyssnämnda 47 § i arbetarskyddslagen
sammanhörande 48—50 §§ samma lag.

Förslaget till lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av
lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister.

1 samband med det lagstiftningsspörsmål, som behandlats i det föregående,
har även uppstått fråga örn offentlig medling i tvister örn anställningsvillkor,
som uppkomma i tjänstepliktsförhållanden.

Jag vill härvidlag till en början erinra örn gällande bestämmelser angående
sådan medling. Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister
förordnas av Kungl. Hajd förlikningsmän med särskilda distrikt med
uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare (1 §). Förlikningsman
åligger bland annat att ingripa, därest inom verksamhetsområdet uppkommit
arbetstvist, som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet (3 § första stycket). Även örn uppkommen arbetstvist
icke medfört eller synes hota att medföra sådan arbetsinställelse, skall förlikningsman
ingripa, därest begäran därom framställes av arbetsgivare eller
organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna
(3 § andra stycket). Nu angivna regler örn ingripande skola icke gälla inom
näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhand -

Departementschefen.

148 Kungl. Majlis proposition nr 92.

Ungs-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å
ömse sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst eller det är sannolikt, att
nämnden icke anlitas, eller ock nämnden fungerat utan resultat (9 §). Där
arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant eljest prövas
påkallat, äger Kungl. Majit tillsätta förlikningskommission (12 §).

I yttrande över förslaget till krisarbetslag anför socialstyrelsen, efter en
redogörelse för innehållet i 3 § nyssnämnda lag, vidare följande:

Om tjänsteplikt Ilar införts, får en konflikt mellan parterna ej ifrågakomma.
Det kunde då synas, som örn något större utrymme ej funnes för en förlikningsmans
arbete. Även med beaktande härav måste det dock sägas vara
lyckligt, att parterna också i sådant fall skola kunna vända sig till förlikningsmannen
för att han skall leda förhandlingarna mellan dem. Det måste härvid
särskilt framhållas, att det ur olika synpunkter städse är att föredraga, att
parterna fritt träffa avtal angående arbets- och lönevillkoren och att alltså
den obligatoriska skiljedomen träder till i så få fall som möjligt. Styrelsen
har därför ansett sig böra utgå från att någon ändring ej skulle göras i fråga
örn förlikningsmännens arbete vid ikraftsättandet av en krisarbetslag.

Såsom socialstyrelsen framhållit, bör offentlig medling i arbetstvister äga
rum även när det gäller tjänstepliktiga arbetstagare. I vanliga fall är visserligen
medlingens uppgift att förhindra öppna konflikter, och då för de
tjänstepliktigas del sådana äro uteslutna, är medlingen ur denna synpunkt
icke motiverad. Emellertid bör av flera skäl det förfarande, som lagen örn
tjänsteplikt anvisar för slitande av intressetvister, nämligen skiljedom av en
offentlig lönenämnd, icke tillgripas förrän det efter resultatlösa förhandlingar
är klart, att en uppgörelse mellan parterna icke kan uppnås. Hänskjutandet
till skiljedom bör tillgripas som en yttersta utväg. Av detta skäl bör även i
dessa fall offentligt medlingsingripande kunna ske.

Det kunde ligga nära till hands att föreslå, att lönenämnden erhölle även
viss medlingsfunktion. Detta torde dock icke vara lämpligt. En medlare måste
även aktivt ingripa i förhandlingarna genom att framställa utarbetade, positiva
förslag, något som en skiljedomstol knappast kan göra utan att frångå sin
ställning och föregripa sitt slutliga avgörande.

En direkt tillämpning på tjänstepliktsförhållanden av den gällande lagen
örn medling i arbetstvister stöter emellertid på svårigheter. Den centrala
regeln örn förlikningsmans ingripande i sådan tvist, 3 §, är enligt 9 § samma
lag icke tillämplig inom område, där särskild skiljenämnd är upprättad, och
därunder torde formellt vara hänförlig den enligt lagen örn tjänsteplikt fungerande
lönenämnden. Vidare skall ingripande enligt 3 § i regel ske endast i
arbetstvist, som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av
större betydenhet. Ett sådant läge kan ju aldrig sägas föreligga, såvitt angår
tjänstepliktiga. Det synes vara erforderligt att vad angår tjänstepliktsområdet
utvidga medlingslagens tillämpning i dessa båda hänseenden.

Det torde emellertid vara skäl att överväga en ytterligare utvidgning. Då
det gäller att överväga tjänstepliktens inverkan på dessa frågor, är det icke
tillräckligt att beakta, huru tvister med enbart tjänstepliktiga arbetstagare
skola handläggas. I ett flertal fall torde vid en arbetstvist frågan örn en eventuell
öppen konflikt i hög grad influeras av att tjänsteplikt förekommer del -

149

Kungl. Majis proposition nr 92.

vis inom området. Redan detta inverkar givetvis på rörelsefriheten i fråga
örn arbetsinställelser. Ännu starkare blir denna inverkan, örn tjänsteplikten
kan väntas erhålla vidgad tillämpning, därest ett konflikthot kommer till
synes. Sådan indirekt verkan på arbetsstriderna kan tjänsteplikten givetvis
hava, även örn den ännu icke alls kommit till användning inom området, men
detta är lagligen möjligt.

Ur dessa överväganden har härlett sig tanken, att den vidgade användning
av medlingsinstitutet, som förut antytts, borde genomföras, så snart denna
indirekta verkan av tjänsteplikten kan inträda, d. v. s. inom varje område där
tjänsteplikten kan aktualiseras enligt vid tillfället gällande bestämmelser. Att
så kan ske, inverkar givetvis på sannolikheten av en arbetsinställelse och därmed
på förlikningsmannens skyldighet att ingripa. I mera betydande arbetstvister
under sådana förhållanden bör förlikningsmans ingripande äga rum
även örn tvisten icke kan sägas hota att medföra arbetsinställelse.

I enlighet med vad här anförts har utarbetats förslag till lagstiftning örn
sådan utvidgning av medlingsförfarandet. Förslaget avser sålunda en vidgad
tillämpning av lagen örn medling i arbetstvister, men då den huvudförfattning,
till vilken förslaget hänför sig, d. v. s. lagen örn tjänsteplikt, är av extraordinär
och provisorisk natur, har det ansetts lämpligt att stadga den här
ifrågavarande utvidgningen i en särskild lag av likaledes provisorisk natur.

Utvidgningen föreslås skola gälla under tid, då 4 eller 7 kap. i lagen örn
tjänsteplikt äger tillämpning, och för område, som avses i 2 § samma lag. Det
har ansetts, att då endast 5 eller 6 kap. därav vore i tillämpning, något behov
av sådan utvidgad medling icke föreligger.

Utvidgningen innebär, att förlikningsmans ingripande skall äga rum oberoende
av att lönenämnd enligt lagen örn tjänsteplikt finnes inrättad och oberoende
av om arbetsinställelse hotar. Liksom i vanliga fall ingripande i regel
är begränsat till tvist, som hotar att medföra arbetsinställelse »av större
betydenhet», har i detta fall genomförts en motsvarande begränsning till
arbetstvister av större betydenhet.

Lagen föreslås skola erhålla samma giltighetstid som lagen örn tjänsteplikt.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förutnämnda,
inom socialdepartementet upprättade förslag till
lag örn tjänsteplikt samt

lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj
1920 (nr 245) om medling i arbetstvister,

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertha Klemedtson.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

Departements för slag et.

Bilaga A.

Förslag''

till

Lag

om tjänsteplikt.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att 2—7 kap. i denna lag eller ett eller flera av dem skola
äga tillämpning; dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag
inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

2 §•

Förordnande som i första stycket sägs må avse viss näring eller verksamhet,
i dess helhet eller med visst undantag, eller ock närmare bestämt behov av
arbetskraft.

3 §•

151

Kungl, Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

Kristidsnämnd eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnd eller drätselkammare
åligger att inom sitt verksamhetsområde lämna förutnämnda myndigheter
biträde.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas äger Konungen,
där det av särskilda skäl finnes påkallat, uppdraga åt annan myndighet att beträffande
visst arbetsområde utöva de befogenheter, som enligt denna lag tillkomma
riksarbetsstyrelsen eller länsarbetsstyrelse.

4 §.

I denna lag förstås

med tjänsteplikt sådan skyldighet, som ålägges genom förordnande enligt
12, 13, 15 eller 16 §,

med tjänsteplilctberättigat företag sådant företag, som i den ordning denna
lag stadgar förklaras berättigat till tjänstepliktig arbetskraft, dock att, där
förordnande örn tjänsteplikt avser tillgodoseende endast av viss för företaget
erforderlig arbetskraft, detsamma endast i avseende å sådan arbetskraft är att
anse som tjänstepliktberättigat, samt

med tjänstepliktberättigad arbetsgivare den som driver tjänstepliktberättigat
företag.

2 KAP.

Arbetsförmedling.

5§-

I län, ifråga örn vilket Konungen därom förordnar, skall från tid, som i
förordnandet bestämmes, offentlig arbetsförmedling, som där bedrives enligt
lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling, övertagas av staten.
Därvid skola, för den tid förordnandet är i kraft, arbetsförmedlingsanstaltemas
personal inträda i statstjänst, anstalterna tillhörig materiel och egendom ställas
till statens förfogande och av dem disponerade lokaler och annan egendom
ävensom av dem för verksamheten eljest förvärvade rättigheter och ingångna
förpliktelser övertagas av staten.

Ersättning skall icke utgå i anledning av vad i första stycket föreskrives.

6 §•

Där staten, på sätt föreskrivits i 5 §, övertagit den offentliga arbetsförmedlingen,
skall denna, under iakttagande av bestämmelserna i 8 § lagen örn
offentlig arbetsförmedling, bedrivas av de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna
såsom statliga organ under ledning av länsarbetsstyrelsérna. Såvitt
angår tid, under vilken verksamheten sålunda bedrives, skola för ifrågavarande
län övriga bestämmelser i samma lag icke äga tillämpning.

7 §■

Konungen äger beträffande hela riket eller viss del därav meddela förbud
för annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt att bedriva arbetsförmedling.

152

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

I den mån sådant förbud är i kraft, skola föreskrifterna i lagen den 18 april
1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling ej äga tillämpning samt
med stöd därav meddelade tillstånd att bedriva arbetsförmedling icke gälla.

Utan binder av förbud, som nu sagts, må riksarbetsstyrelsen medgiva, att
arbetsförmedling, som vid tiden för förbudets ikraftträdande bedrives av
annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt, må tillsvidare och på villkor, som
styrelsen föreskriver, fortsättas i samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen.

3 KAP.

Arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser.

8 §■

Konungen äger stadga förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare
annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller
eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång). Sådant förbud må meddelas
för hela riket eller viss del därav, varvid undantag må göras för visst
arbetsområde. .

9 §•

Piks arbet ss ty rols en åligger att, i den mån förordnandet icke innehåller
bestämmelser därom, fastställa vilka företag, som jämlikt förordnandet skola
äga företräde, ävensom, där det finnes erforderligt, för varje sådant företag
till vilken mängd däri sysselsatt arbetskraft av olika slag högst må uppbringas
med tillämpning av förordnandet. Riksarbetsstyrelsen må bemyndiga
länsarbetsstyrelse att i enlighet med riksarbetsstyrelsens anvisningar meddela
beslut, som nu sagts.

2 mom. I den mån företrädesbestämmelse gäller, må så länge ej i viss,
av Konungen föreskriven ordning kungöres, att det företrädesberättigade behovet
av arbetskraft är fyllt, arbetsförmedlingsanstalt beträffande därför
lämpad arbetstagare ej lämna anvisning eller medgivande att taga annat
arbete.

3 mom. Länsarbetsstyrelse må, på särskilda skäl, medgiva undantag från
företrädesbestämmelses tillämpning.

10 §.

Har avtal örn anställning träffats i strid mot förbud, som i 8 § sägs, och kan
anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande företrädesbestämmelser,
vare arbetstagaren skyldig att efter föreläggande av länsarbetsstyrelsen
frånträda anställningen.

11 §.

Yad i detta kapitel stadgas gäller ej anställning, där arbetstagaren
senast nästföregående kalenderår fyllt sjuttio år, samt ej heller där ena parten

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

i anställningsförhållandet eller hans make är den andra partens bröstarvinge
eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon,
adoptiv- eller fostersyskon.

4 KAP.

Tvångsfö i-langning.

12 §.

I den mån Konungen därom förordnar vare arbetstagare pliktig att ej
lämna sin anställning utan särskilt medgivande därtill eller att ej eljest nedlägga
arbetet (tvångsförlängning).

Sådan skyldighet må icke åläggas den som senast nästföregående kalenderår
fyllt sjuttio år.

5 KAP.

Tjänsteplikt för pensionstagare.

13 §.

I den mån Konungen därom förordnar vare den som på grund av statstjänst
åtnjuter ålderspension skyldig att, såvitt hans hälsotillstånd och arbetsförmåga
det medgiva, efter myndighets anvisning antaga och utföra sådant
arbete, som han i ifrågavarande tjänst senast utfört, eller arbete av därmed
jämförligt slag (tjänsteplikt för pensionstagare).

Sådan skyldighet må icke åläggas den som senast nästföregående kalenderår
fyllt sjuttio år.

14 §.

I den omfattning Konungen föreskriver skall för den som på grund av
annan tjänst än statstjänst åtnjuter pension vad i 13 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

6 KAP.

Tjänsteplikt för ungdom.

15 §.

Tjänsteplikt för ungdom skall, där det lämpligen kan ske, tagas i anspråk
samtidigt beträffande alla inom viss del av riket bosatta personer i samma
ålder och av samma kön.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

7 KAP.

Allmän tjänsteplikt.

16 §.

Förordnande härom må inskränkas att avse endast vissa grupper av personer,
bestämda med avseende å ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort
eller yrkeskunnighet.

Där synnerliga skäl därtill föreligga, må länsarbetsstyrelse medgiva befrielse
tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt, varom nu är fråga.

8 KAP.

Vissa för olika former av tjänsteplikt gemensamma bestämmelser.

17 §.

18 §.

Den som är anställd hos staten må endast i den omfattning Konungen föreskriver
tågås i anspråk för annan tjänsteplikt än tvångsförlängning.

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den
som fullgör luftskyddstjänst, i den mån han tages i anspråk därför.

19 §.

Då Konungen förordnat om tjänsteplikt, åligger det riksarbetsstyrelsen att,
i den mån förordnandet icke innehåller bestämmelser därom, fastställa dels
vilka företag, som jämlikt förordnandet äro tjänstepliktberättigade, dels ock,
därest förordnandet avser tjänsteplikt för pensionstagare eller allmän tjänsteplikt,
för varje sådant företag till vilken mängd däri sysselsatt arbetskraft av
olika slag högst må uppbringas med tillämpning av förordnandet. Där det

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor). 155

finnes lämpligt, må även vid förordnande örn tjänsteplikt för ungdom fastställelse
ske i sistnämnda hänseende.

Kiksarbetsstyrelsen må bemyndiga länsarbetsstyrelse att i enlighet med
riksarbetsstyrelsens anvisningar meddela beslut, som nyss sagts.

2° §.

21 §.

1 mom. Före uttagning till tjänsteplikt bör i den omfattning förhållandena
medgiva tillfälle beredas tjänstepliktiga, som därvid kunna komma i fråga,
att frivilligt anmäla sig till uttagning.

2 mom. Uttagning till tjänsteplikt skall ske så, att de i 2 § angivna ändamålen
därigenom icke motverkas.

Där icke bestämmelsen i 15 § andra stycket till annat föranleder, skola länsvis
eller, efter riksarbetsstyrelsens föreskrift, för flera län gemensamt de
tjänstepliktiga uttagas i följande ordning:

a) de som frivilligt anmäla sig till uttagning;

b) de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen icke komma att
vidkännas minskning i arbetsinkomst;

c) övriga tjänstepliktiga.

I övrigt skall vid uttagningen skälig hänsyn tagas å ena sidan till det allmännas
intresse av att till arbetet uttagas de därför bäst lämpade ävensom till
den tjänstepliktberättigade arbetsgivarens i sådant hänseende framställda
önskemål och å andra sidan till den tjänstepliktiges dittillsvarande arbetsgivares
olägenhet av åtgärden och den tjänstepliktiges olägenhet av en förändring
av arbetsförhållanden eller bostadsort ävensom till den tjänstepliktiges
val mellan olika ifrågakommande arbeten och arbetsplatser. Av hänsyn
som nu sagts må även undantag ske från den i andra stycket föreskrivna ordningen.

22 §.

23 §.

Konungen äger förordna örn tillsyn över arbetsplatser, där tjänsteplikt fullgöres.
Örn sådan tillsyn skall vad i 29 samt 47—50 §§ lagen örn arbetarskydd
stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att vad där sägs örn yrkesinspektionens
chefsmyndighet skall avse länsarbetsstyrelsen.

24 §.

I anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare må tjänstepliktig ej
utan medgivande av arbetsgivaren eller länsarbetsstyrelsen frånträda anställningen
och ej heller eljest nedlägga arbetet.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

Mot den tjänstepliktiges vilja må sådan anställning uppköra endast nied
länsarbetsstyrelsens medgivande. ''Styrelsen äger därvid föreskriva senare
tidpunkt för anställningens uppkörande än som må föranledas av arbetstagaren
tillkommande uppsägningstid.

Där i anställning, som kär avses, arbetsgivaren inställer arbetet keit eller
delvis eller eljest underlåter att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk
utan att anställningen upphör, äger, i den mån länsarbetsstyrelsen ej annat
föreskriver, den tjänstepliktige likväl rätt till lön och andra förmåner efter
vad som utgick innan åtgärden vidtogs.

9 KAP.

Bestämmande i vissa fall av anställningsvillkor vid tjänsteplikt.

25 §.

Villkoren för tjänstepliktigs anställning kos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare skola, i den mån för statstjänst eljest gällande föreskrifter
icke äro tillämpliga, bestämmas enligt grunder, som fastställas av
Konungen. Därvid böra, såvitt särskilda förhållanden ej annat föranleda, i
huvudsak följas bestämmelser, som eljest gälla för statlig tjänst av sådant slag.

26 §.

Vid förordnande örn tjänsteplikt för ungdom äger Konungen, där särskilda
skäl därtill äro, beträffande alla med förordnandet avsedda tjänstepliktiga
fastställa likformiga villkor för deras anställning kos tjänstepliktberättigade
arbetsgivare.

27 §.

I andra fall än i 25 och 26 §§ sägs skola villkoren för tjänstepliktigs anställning
kos tjänstepliktberättigad arbetsgivare, i den mån desamma icke
regleras genom kollektivavtal, som är bindande för båda i fråga örn sådan
anställning, eller genom avtal därom mellan arbetsgivaren ock den tjänstepliktige
bestämmas av den nämnd, som i 28 § sägs, eller i fall, varom i 31 § första
stycket förmäles, av Konungen. Därvid böra, i den mån särskilda förhållanden
ej annat föranleda, i huvudsak följas villkor, som i betydande utsträckning
tillämpas på arbetsplatsen eller eljest inom näringen.

För tid, då anställningsvillkoren icke regleras genom avtal, som nyss sagts,
ock intill dess lönenämndens eller Konungens beslut meddelats parterna, äger
arbetsgivaren bestämma villkoren, dock att, örn beslutet innebär större förmåner
för den tjänstepliktige, arbetsgivaren vare skyldig att i efterhand
utgiva vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall örn beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

28 §.

För handläggning av frågor, som omförmälas i 27 §, (lönefrågor vid tjänsteplikt
) skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt eller, örn Konungen därom förordnar,
särskilda sådana nämnder för olika arbetsområden eller delar av riket.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

I sådan nämnd utses av Konungen ordförande samt ledamöter och suppleanter
till det antal, som med hänsyn till nämndens uppgifter finnes lämpligt.
Av ledamöterna liksom av suppleanterna skola en eller flera (arbetsgivarrepresentanter)
utses bland personer, föreslagna av organisationer, som företräda
arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera
(arbetstagarrepresentanter) bland personer, föreslagna av organisationer, som
företräda olika grupper av arbetstagare inom området.

I lönenämnds handläggning av lönefråga vid tjänsteplikt skola, i den ordning
Konungen föreskriver, deltaga utom ordföranden eller ersättare för denne
antingen en arbetsgivarrepresentant och en arbetstagarrepresentant eller ock
sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och två
arbetstagarrepresentanter.

Ordföranden äge utslagsröst.

29 §.

Lönefråga vid tjänsteplikt prövas av lönenämnd på framställning av part.

Innan lönenämnd beslutar i sådan fråga, skall tillfälle beredas parterna att
utföra sin talan.

30 §.

För att följa lönenämnds verksamhet förordnas av Konungen Jcronoombud
jämte ersättare.

Kronoombud skall underrättas om anhängig lönefråga vid tjänsteplikt och
äger deltaga i lönenämnds förhandlingar.

31 §.

Kronoombudet äger föreskriva, att lönenämnds beslut i lönefråga vid
tjänsteplikt skall underställas Konungen, som därefter beslutar i ärendet.

Lönenämnds beslut i sådan fråga må ej utfärdas, innan kronoombudet förklarat,
huruvida underställning därav skall ske.

32 §.

Lönefråga vid tjänsteplikt må handläggas med förening av arbetsgivare
eller av arbetstagare som part.

I sådant fall vare, i den mån anställningsvillkoren icke regleras genom
avtal som i 27 § sägs, lönenämndens eller Konungens beslut vad beträffar
yrkesgrupper och område, som avses däri, bindande för envar, som vid tiden
för beslutet var medlem i föreningen eller senare inträtt som sådan.

33 §.

Tvist örn tolkning eller tillämpning av beslut i lönefråga vid tjänsteplikt
skall i fall, som avses i 32 §, handläggas av arbetsdomstolen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

10 KAP.

Särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

34 §.

Där någon på grund av tjänsteplikt har att tillträda anställning på ort, belägen
mer än tio kilometer från den ort, där den tjänstepliktige bor eller eljest
stadigvarande eller för fullgörande av tjänsteplikt vistas, skall i den ordning
Konungen föreskriver genom myndighets försorg beredas honom fri resa
från den senare orten till den förra samt, där restiden överstiger sex timmar,
uppehälle därunder.

35 §.

Finnes sannolikt, att tjänstepliktig för fullgörande av tjänsteplikt varaktigt
kommer att uppehålla sig å viss ort utom sin hemort, må länsarbetsstyrelsen,
i den mån det prövas skäligt, bevilja ersättning av statsmedel för kostnad för
flyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag till förstnämnda ort (flyttning
ser sättning till tjänstepliktig).

Sådan ersättning beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen.

36 §.

Som ersättning för minskning i arbetsinkomst må utjämningsbidrag högst
uppgå till det belopp, varmed den tjänstepliktiges arbetsinkomst under tjänstepliktens
fullgörande beräknas understiga vad han må antagas hava kunnat
förtjäna under samma tid i det yrke, som han närmast före uttagningen till
tjänsteplikt utövade.

Oavsett örn bidrag utgår enligt andra stycket, må under tid, då fullgörande
av allmän tjänsteplikt medför, att den tjänstepliktige och hans familj
bo på skilda orter, utjämningsbidrag utgå högst med det belopp, varmed
levnadskostnaderna för den tjänstepliktige och familjen kunna beräknas hava
ökats till följd därav; dock att, örn den tjänstepliktiges arbetsinkomst enligt
beräkningsgrunder, som angivits i andra stycket, ökats genom tjänstepliktens
fullgörande, utjämningsbidraget skall minskas med motsvarande belopp.

Utjämningsbidrag beviljas av länsarbetsstyrelsen.

Konungen meddelar närmare föreskrifter dels huru inkomstminskning
eller levnadskostnadsökning, som i denna paragraf avses, skall beräknas, dels
ock i vad mån utjämningsbidrag må utgå för sålunda beräknade belopp
eller del därav.

37 §.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

Har ersättning enligt 35 § utgått eller kunnat utgå och finnes det sannolikt,
att den tjänstepliktige icke inom den närmaste tiden tages i anspråk för tjänsteplikt
på annan ort, skall vad i sistnämnda paragraf stadgas äga tillämpning
för återflyttning till hemorten.

38 §.

Tjänstepliktig, som visar, att han icke utfått förfallen löneförmån, som
ostridigt tillkommer honom för fullgjord tjänsteplikt, äger av statsmedel utfå
förskott (löneförshott till tjänstepliktig) med belopp, motsvarande ogulden
kontant lön jämte beräknade värdet efter ortens pris av uteblivna naturaförmåner.
Yad nu sagts gäller ej löneförmån, som förfallit till betalning
tidigare än tre månader innan ansökning örn förskott göres.

Förskott, som nu sagts, utbetalas på sätt Konungen föreskriver mot fordringens
överlåtelse å statsverket.

39 §.

Med familj avses i detta kapitel make eller anhörig, som sammanbor med
den tjänstepliktige och för försörjning eller vård är huvudsakligen beroende
av denne.

11 KAP.

Allmänna bestämmelser.

40 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna upplysning
örn förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag, dels ock
för envar, som enligt densamma kan komma att åläggas tjänsteplikt, att lämna
sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter anmaning personligen
inställa sig å plats inom sin vistelseort.

41 §.

Det förhållandet, att arbetstagare genom fullgörande av tjänsteplikt hindras
att utföra ataget arbete eller efter föreläggande enligt 10 § frånträder anställning,
må icke av arbetsgivaren åberopas mot arbetstagaren som grund för
skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av
tjänsteplikt skilja den tjänstepliktige från anställning ävensom angående rätt
för den tjänstepliktige att ej av sadan anledning behöva vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna skall gälla vad som i sådant
hänseende stadgas med avseende å värnpliktstjänstgöring.

42 §.

160

Kungl. Majlis proposition nr 92 (Bilagor).

Om anställningen uppsäges i anslutning till tjänstepliktens upphörande,
skall angående uppsägningstid gälla följande. Där enligt anställningsvillkoren
någondera parten åtnjuter uppsägningstid, icke understigande en vecka och
icke överstigande fyra veckor, skall detta gälla. Längre uppsägningstid än nu
sagts må icke åberopas utöver fyra veckor. Part, som enligt samma villkor
icke åtnjuter uppsägningstid eller kortare sådan än en vecka, äger likväl
fordra en veckas uppsägningstid.

Har före tjänstepliktens upphörande slutdag för anställningen avtalats
eller blivit bestämd av länsarbetsstyrelsen, vare det utan verkan i annan mån
än att part icke med åberopande av uppsägningstid må kräva anställningens
fortsättande efter nämnda dag.

På särskilda skäl må länsarbetsstyrelsen utan hinder av vad i andra och
tredje styckena stadgas föreskriva slutdag för anställningen.

I sådan fortsatt anställning som här avses skall, sedan uppsägning skett
i anslutning till tjänstepliktens upphörande, intill anställningens slut vad i
24 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Behörig länsarbetsstyrelse vare i fall, som avses i nedannämnda paragrafer,
styrelsen i det län, inom vilket nedan för varje fall angiven plats är belägen,
nämligen:

a) beträffande 9 § 1 mom. och 19 § platsen för det företrädes- eller tjänstepliktberättigade
företaget;

b) beträffande 9 § 3 mom. platsen för fullgörande av den anställning, för
vilken undantag ifrågasättes;

c) beträffande 10 § platsen för fullgörande av den anställning, som föreläggandet
gäller;

d) beträffande 13, 15, 16 eller 20 § den plats, där den tjänstepliktige är
bosatt eller eljest stadigvarande vistas;

e) beträffande 23, 24, 35—37 och 42 §§ platsen för tjänstepliktens fullgörande.

Yad ovan sagts avser den huvudsakliga vistelseorten eller arbetsplatsen.
Är vistelsen eller arbetet ej huvudsakligen förlagt till visst län, skall riksarbetsstyrelsen
för sådant fall utöva befogenheter, som tillkomma länsarbetsstyrelse.

I fall, som avses i 3 § sista stycket, skall i här ifrågavarande hänseende
gälla vad Konungen därom förordnar.

44 §.

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader straffes:

161

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

a) den som med vetskap örn förbud enligt 7 eller 8 § bryter däremot;

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande
enligt 10 §;

c) tjänstepliktig, som icke inom förelagd tid efterkommer länsarbetsstyrelses
anvisning att taga arbete Iros tjänstepliktberättigad arbetsgivare;

d) den som under fullgörande av tjänsteplikt olovligen utebliver från
arbetet eller nedlägger detsamma eller ock på sådant sätt åsidosätter sina förpliktelser
mot arbetsgivaren eller förgår sig mot denne, att förhållandet är
ägnat att försvåra tjänstepliktens genomförande;

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 40 §, eller vid fullgörande därav lämnar veterligen oriktig
uppgift.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

45 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsstyrelse påkalla
handräckning av polismyndighet, så ock förelägga vite.

46 §.

Över länsarbetsstyrelses beslut må klagan föras hos riksarbetsstyrelsen.

Över riksarbetsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement.

Klagan föres genom besvär inom trettio dagar efter den, då klaganden erhöll
del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning örn sättet för fullföljd
av talan mot detsamma.

Länsarbetsstyrelses och riksarbetsstyrelsens beslut gånge i verkställighet
utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av den
myndighet, hos vilken klagan föres.

47 §.

Över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

48 §.

De närmare föreskrifter, som utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Även efter det lagen i övrigt
upphört att gälla, skola 3, 27—39, 41—44 och 46—48 §§ däri gälla i tillämpliga
delar samt 47—50 §§ lagen örn arbetarskydd äga motsvarande tillämpning å den
som tagit befattning med tillsyn enligt 23 § denna lag.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92.

2381 39 1 1

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

Förslag en Lag: om

utvidgad tillämpning’ i vissa fall av lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att under tid, då 4 eller 7 kap. lagen den
örn tjänsteplikt äger giltighet, i fråga örn arbetsområde, som avses i 2 §
samma lag, lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister skall äga vidgad
tillämpning därutinnan,

att 3 § sistnämnda lag skall vara tillämplig utan hinder av att lönenämnd
enligt lagen örn tjänsteplikt är upprättad samt

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

163

Jtikskommissianens förslag.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om tjänsteplikt m. lii.

Härigenom förordnas som följer:

Om skyldighet att fullgöra tjänsteplikt.

1 §■

Vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
äger Konungen meddela förordnande, att svenska medborgare, som
fyllt 18 men ej 70 år, skola vara pliktiga att efter åläggande, varom nedan
sågs, i mån av förmåga fullgöra arbete, som utan att vara att hänföra till
militär tjänstgöring är av betydelse för tillgodoseende av krigsmaktens behov
eller ock erfordras för folkförsörjningen eller annat ändamål av synnerlig
vikt för det allmänna.

Vad nu sagts örn svenska medborgare skall, där ej avtal med främmande
stat till annat föranleder, äver gälla andra personer, som stadigvarande
vistas i riket.

Under tid, då riksdagen är samlad, må förordnande, som ovan sägs, meddelas
allenast med riksdagens samtycke. Under tid, då riksdagen icke är
samlad, äger Konungen meddela sådant förordnande för tiden till dess
trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Åläggande att fullgöra tjänsteplikt, som i 1 § avses, meddelas av den
eller de myndigheter Konungen därtill utser.

Över arbetsplatser, varest tjänsteplikt fullgöres, skall utövas tillsyn i den
mån Konungen föreskriver.

3 §■

Sedan tjänstepliktiga av myndighet, som i 2 § avses, ålagts att fullgöra
tjänsteplikt hos viss arbetsgivare, skall så anses som örn han ingått arbetsavtal
med denne.

Om tjänstepliktigs anställningsvillkor.

4 §■

Har tjänsteplikt^ ålagts att kvarstanna i förutvarande tjänst, vare det
avtal, som dittills tillämpats, alltjämt gällande.

Ålägges tjänstepliktig att tillträda tjänst hos arbetsgivare, hos vilken han
ej förut var anställd, skall, där kollektivavtal är gällande på arbetsplatsen
och för den sysselsättning, varom är fråga, detta avtal tillämpas. Är ej sådant
avtal gällande men finnes annorstädes beträffande verksamhet, vilken
är av enahanda art som den ifrågavarande, kollektivavtal av större omfatt -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor)

ning eller eljest av mera betydande beskaffenhet, böra anställningsvillkoren,
i den mån ej förhållandena på platsen föranleda avvikelse, regleras enligt
bestämmelserna i dylikt avtal eller i avtalet angivna grunder.

I övrigt skola tjänstepliktigs anställningsvillkor bestämmas efter vad med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Örn ändring i gällande avtal stadgas i 7 §.

5 §•

Upphör kollektivavtal att gälla och har ej dessförinnan nytt avtal slutits,
äger Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, skiljenämnd, som
i ll § sågs, föreskriva, att avtalet med de ändringar, som finnas påkallade,
alltjämt skall äga tillämpning i fråga örn personer, som ålagts att fullgöra
tjänsteplikt.

6 §■

I den mån tjänstepliktigs anställningsvillkor ej äro bestämda genom förutvarande
arbetsavtal eller kollektivavtal, varde fråga örn anställningsvillkorens
bestämmande efter vad i 4 § tredje stycket stadgas, när överenskommelse
ej kan träffas, prövad av skiljenämnd, som i 11 § sägs.

7 §•

Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, skiljenämnd, som i
11 § sägs, må, när förhållandena göra det nödvändigt, i fråga örn tjänstepliktigs
anställningsvillkor föreskriva ändring i gällande arbets- eller kollektivavtal.

8 §‘

Tjänstepliktig, som ålagts att taga arbete å annan ort än den, där han
vistas, vare berättigad att av arbetsgivaren utbekomma skälig ersättning för
resekostnader ävensom, såframt ej gottgörelse därför kan anses ingå i lönen,
för av flyttningen föranledd ökning av levnadsomkostnaderna för honom och

hans familj. .

Ersättningens belopp varde, där överenskommelse ej träffas, bestämt av
skiljenämnd, som i 11 § sågs.

9 §■

Arbetsgivare må ej avvisa tjänstepliktig, vilken av myndighet, som i 2 §
avses, anvisas honom. Han vare ej heller berättigad att avskeda, permittera
eller eljest entlediga den tjänstepliktige utan samtycke av sådan myndighet.
Yad sist sagts skall ock gälla, där hos arbetsgivare anställda arbetstagare
förklarats skyldiga att såsom tjänstepliktiga kvarstanna i tjänsten.

Om skyldighet för kronan att ansvara för tjänstepliktigs lön m. md

10 §.

Underlåter arbetsgivare att till tjänstepliktig utbetala denne tillkommande
lön eller ersättning, som i 8 § avses, vare kronan pliktig att utgiva det belopp,
som kan antagas tillkomma den tjänstepliktige; dock allenast såvida
framställning därom göres i fråga örn lön inom tre månader från förfallodagen
och, när fråga är örn ersättning enligt 8 §, inom samma tid från utgången
av det år, då fordringen uppkom.

Arbetsgivare, vilken till tjänstepliktig utgivit ersättning, som i 8 § avses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor). 165

vare berättigad att, där det med hänsyn till omständigheterna måste anses
skäligt, erhålla gottgörelse därför av kronan.

Har kronan jämlikt första stycket till tjänsteplikt^ utbetalat lön eller ersättning
enligt 8 §, äge kronan, i den mån ej stadgandet i andra stycket i
förevarande § till annat föranleder, av arbetsgivaren söka åter vad denne
varit skyldig att utgiva till den tjänstepliktige.

Om skiljenämnd.

11 §•

Skiljenämnd, varom ovan sägs, skall bestå av ordförande och minst tre
ledamöter.

Ordförande och ledamöter förordnas av Konungen. Av ledamöterna skall,
där de äro tre, en vara utsedd efter hörande av svenska arbetsgivareföreningarnas.
förtroenderåd och en efter hörande av landsorganisationen i
Sverige. Äro ledamöterna flera än tre, skall visst antal ledamöter, dock ej
mer än en tredjedel, utses efter hörande av förtroenderådet och samma
antal ledamöter efter hörande av landsorganisationen.

Konungen förordnar ock vice ordförande och erforderligt antal ersättare
för ledamöterna.

I fråga örn jäv mot skiljeman och förfarandet vid skiljenämnd skola 5,
12—15, 17 och i9 §§ lagen örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Beträffande omröstning till dom gälle vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat.

Konungen äger fördela frågor, som enligt denna lag skola prövas av
skiljenämnd, å skiljenämnd för hela riket och skiljenämnder för mindre områden.

Örn tillämpningsföreskrifter och särskilda bestämmelser angående

arbetsförmedling.

12 §.

Erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av vad i 1—11 §§ är
stadgat meddelas av Konungen.

13 §.

Konungen må under förhållanden, som i 1 § avses, med ändring av vad
eljest örn arbetsförmedling är stadgat, meddela de särskilda bestämmelser
därom, som av förhållandena föranledas, ävensom stadga erforderliga inskränkningar
i arbetsgivares rätt att anställa arbetstagare.

Denna lag träder i kraft den

166

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

JUhshotnmissionens förslag.

Utkast

till

Förordni n g''

om fullgörande av tjänsteplikt.

Bilaga C.

Med stöd av lagen den om tjänsteplikt m. m. förordnas

härigenom som följer.

1 §•

Från och med den skall envar svensk medborgare, som

fyllt 18 men ej 70 år, vara skyldig att efter åläggande, som nedan sägs, fullgöra
tjänsteplikt, varom i 1 § lagen örn tjänsteplikt m. m. förmäles.

Vad nu sagts örn svenska medborgare skall ock, med undantag för

, gälla andra personer, som stadigvarande vistas

i riket.

Fullgörande av tjänsteplikt befriar ej från värnplikt eller andra medborgerliga
skyldigheter.

2 §•

Konungen bestämmer, inom vilka verksamhetsområden skyldighet att
fullgöra tjänsteplikt må tagas i anspråk. Arbetskommissionen äger besluta,
i vilken omfattning tjänsteplikt skall tillämpas inom sådant verksamhetsområde.

Åläggande för tjänstepliktig att fullgöra tjänsteplikt meddelas av arbetskommissionen
eller av kristidsstyrelse i enlighet med de föreskrifter, kommissionen
kan komma att meddela.

Kristidsstyrelse äger att för ändamål, som i denna förordning avses,
anlita biträde av kristidsnämnd.

3 §•

Det åligger arbetskommissionen att med biträde av kristidsstyrelser och
kristidsnämnder samt myndigheter eller tjänstemän, som äro ansvariga för
kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, föranstalta örn erforderlig registrering
av tjänstepliktiga.

För ändamål som nu sagts skall det åligga envar tjänstepliktig att meddela
de uppgifter örn sin person, som kommissionen, kristidsstyrelse eller
kristidsnämnd begär, ävensom att på kallelse personligen inställa sig inför
kristidsnämnd.

Arbetsgivare skall ock meddela de upplysningar, som kommissionen, kristidstyrelse
eller kristidsnämnd begär angående personer, som äro eller varit
anställda hos honom.

4§-

Har Konungen förordnat, att tjänsteplikt får tagas i anspråk inom visst
verksamhetsområde, må det i första hand ske på det sätt, att de, som äro
anställda vid vissa företag eller visst slag av företag, förpliktas att Qvarstanna
i tjänsten eller att personer, som åtnjuta pension på grund av tjänst,
förpliktas att återinträda i tjänsten.

Arbetskommissionen må stadga skyldighet för dem, som åtnjuta pension

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor). 167

på grund av tjänst, att anmäla sig Iros kristidsstyrelse eller kristidsnämnd
eller hos förutvarande arbetsgivare.

5 §•

Ej må till fullgörande av tjänsteplikt kallas den, som är i allmän tjänst,
utan att samtycke därtill inhämtats av myndighet, som är överordnad den
tjänstepliktige. I fråga örn den, som är i kommunal tjänst, må dock samtycke
i stället lämnas av länsstyrelsen.

6 §•

Kallelse till fullgörande av tjänsteplikt bör ske genom rekommenderat
brev med allmänna posten eller medelst anslag å därför lämpad plats eller
på annat tillförlitligt sätt. Tjänstepliktig må, där så finnes erforderligt,
åläggas att personligen inställa sig inför kristidsnämnd för att erhålla del
av kallelsen.

Vederbörande kristidsstyrelse bör, när någon första gången ålägges att
fullgöra tjänsteplikt, tillställa honom tjänstepliktsbok med upplysningar angående
de skyldigheter och rättigheter, som äro förbundna med tjänsteplikten.

Formulär till tjänstepliktsbok fastställes av arbetskommissionen.

Ar någon av sjukdom eller annan särskild omständighet, som skäligen
måste godtagas, förhindrad att fullgöra tjänsteplikt, må kristidsstyrelse befria
honom därifrån för så lång tid, som hindret varar.

I trängande fall må kristidsnämnd eller polismyndighet i den ort, där
tjänstepliktig vistas, meddela anstånd med inställelse intill dess kristidsstyrelsen
meddelat beslut i ärendet, dock ej för mer än en vecka. Örn sådant
anstånd skall nämnden eller polismyndigheten ofördröjligen underrätta
kristidsstyrelsen.

Varder den, som kallats till fullgörande av tjänsteplikt, häktad eller anhållen
eller eljest intagen för förvaring å offentlig anstalt, skall ock underrättelse
avlåtas till kristidsstyrelsen. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, där tjänstepliktig sedermera varder frigiven.

8 §.

Arbetsgivaren skall i tjänstepliktsboken anteckna den dag, då någon på
grund av tjänsteplikt tillträder anställning hos honom, arbetets art och
dagen för anställningens upphörande.

9 §.

Det åligger arbetsgivare att, örn den som ålagts att hos honom fullgöra
tjänsteplikt underlåter att inställa sig å bestämd dag eller utan samtycke
av kristidsstyrelse lämnar sin arbetsanställning eller avlider, ofördröjligen
göra anmälan därom hos kristidsstyrelsen.

10 §.

Arbetskommissionen skall, när anledning därtill förekommer, anordna
tillsyn över arbetsplats, där någon fullgör tjänsteplikt. För ändamål, som
nu sagts, må kommissionen anlita biträde av kristidsstyrelser och kristids -

168

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

nämnder samt yrkesinspektionens befattningshavare ävensom, i den mån så
erfordras, utse särskilda tillsyningsman.

Arbetsgivare skall lämna erforderligt tillträde för tillsyn å arbetsplats,
som ovan sägs.

Å den, som tager befattning med tillsyn, varom i denna paragraf förmäles,
skall vad i 47 § lagen örn arbetarskydd är stadgat äga motsvarande
tillämpning; och gälle örn åtal mot honom för förseelse mot nämnda paragraf
vad i 48 § samma lag är stadgat.

11 §.

Vill tjänsteplikt^, att enligt vad i lagen örn tjänsteplikt m. m. är stadgat
av allmänna medel skall till honom utbetalas lön eller ersättning, varom förmäles
i 8 § samma lag, skall anspråk därå inom tid, som i sagda lag är
föreskriven, framställas hos den kristidsstyrelse, som ålagt honom tjänsteplikt.
Begäran örn ersättning må dock inom nämnda tid ingivas jämväl hos
annan kristidsstyrelse eller hos kristidsnämnd, i vilket fall det skall åligga
styrelsen eller nämnden att översända handlingarna i ärendet till förstnämnda
kristidsstyrelse.

12 §.

Underlåter tjänsteplikt^ eller arbetsgivare att fullgöra vad enligt denna
förordning åligger honom, straffes med dagsböter eller, vid synnerligen försvårande
omständigheter, fängelse i högst sex månader.

13 §.

Tjänstepliktig, som försummar att i rätt tid inställa sig inför kristidsnämnd
eller hos arbetsgivare enligt vad i denna förordning är stadgat eller
utan tillstånd avviker från sin arbetsplats, må genom polismyndighets försorg
på egen bekostnad hämtas och inställas inför kristidsnämnden eller å
arbetsplatsen.

14 §.

Närmare föreskrifter i frågor, som i denna förordning avses, meddelas
av arbetskommissionen.

15 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

16 §.

Över kristidsstyrelses beslut i fråga rörande tjänsteplikt och vad därmed
äger samband må besvär anföras hos arbetskommissionen inom trettio dagar
från den då klaganden erhöll del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skall beslut, varom i denna förordning
sägs, lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

169

Itikshommissionens förslag.

Bilaga D.

Utkast

till

Föro r cl 11 i n g’

nied särskilda bestämmelser örn arbetsförmedling.

Med stöd av lagen den — — — om tjänsteplikt m. m. förordnas härigenom
som foller:

1 §■

All arbetsförmedling skall stå under ledning och tillsyn av arbetskommissionen.

2 §.

För vinnande av lämplig fördelning av tillgänglig arbetskraft äger arbetskommissionen
föreskriva, att behovet därav skall tillgodoses inom visst
verksamhetsområde eller vid visst företag före andra verksamhetsområden
eller företag.

Arbetskommissionen må ock eljest meddela de särskilda föreskrifter örn
arbetsförmedling, som finnas erforderliga.

3 §•

Arbetskommissionen äger meddela förbud för arbetsgivare att anställa
annan än den, som anvisas i den ordning, kommissionen bestämmer, ävensom
stadga skyldighet för arbetsgivare att lämna de uppgifter, som för
underlättande av lämplig arbetsförmedling finnas erforderliga.

4§-

Det åligger kristidsstyrelserna att, efter förordnande av arbetskommissionen,
i enlighet med dess anvisningar ombesörja förmedling av alla slag
av arbete. För sådant ändamål äga de att anlita biträde av kristidsnämnderna.

De offentliga arbetsförmedlingsanstalter, som inrättats enligt lagen den
15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling, skola på sätt och tid kommissionen
bestämmer övergå till att utgöra organ för kristidsstyrelserna, därvid
kristidsstyrelse träder i stället för vederbörande anstalts förutvarande styrelse
och anstaltens reglemente upphör att gälla.

5 §•

Kristidsstyrelsernas arbetsförmedling sker kostnadsfritt, dock att, därest
genom annonsering eller annorledes särskild åtgärd vidtages, kostnaden
härför må uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande.

Därest arbetssökande vägrar att antaga genom kristidsstyrelses förmedling
erbjudet arbete, skall den, som anvisat arbetet, omedelbart göra anmälan
örn förhållandet till vederbörande understödsorgan samt, örn arbetssökanden
är medlem av erkänd arbetslöshetskassa, till styrelsen för kassan ävensom
till tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna.

170

Kungl. Majlis proposition nr 92 (Bilagor).

6 §•

Kristidsstyrelse äger bekosta resa, som arbetssökande företager för tillträdande
av honom anvisad anställning å annan ort inom riket, under
villkor:

att vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen är träffad
eller med skäl kan förväntas komma till stånd,

att den arbetssökande uppenbarligen saknar för resan erforderliga medel
samt

att det ej skäligen kan påfordras eller förväntas, att arbetsgivaren skall
bestrida kostnaderna för resan.

Kontanta medel må icke, med mindre särskilt förhållande påkallar det,
tilldelas arbetssökande. Återresa i fall, då anställning icke kommit till stånd,
må bekostas allenast, då särskilda omständigheter därtill föranleda.

7 §•

Angående tillsättande av tjänstemän med uppdrag att biträda vid kristidsstyrelses
arbetsförmedling samt beträffande entledigande och avstängande
av sådan tjänsteman från tjänstgöring och vad därmed äger samband skola
12—14 §§ förordningen angående kristidsstyrelser äga tillämpning, med iakttagande
att vad där sägs om folklmskållningskommissionen i stället skall
gälla arbetskommissionen.

Arbetskommissionen skall i frågor, som i denna § avses, samråda med
folkhushållningskommissionen.

8 §•

Med avseende å offentlig arbetsförmedlingsanstalt, som övergår till att
vara organ för kristidsstyrelse, övertager krisstidsstyrelsen anstaltens rättigheter
och skyldigheter gentemot de tjänstemän, som äro anställda vid anstalten.

9 §.

Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som arbetskommissionen
med stöd av 2 eller 3 § utfärdat, skall, där ej förseelsen är
att anse såsom tjänstefel, straffas med dagsböter.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

10 §.

Besvär över kristidsstyrelses beslut i fråga, som i denna förordning avses,
må anföras hos arbetskommissionen inom trettio dagar från den, då klaganden
erhöll del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skall beslut, varom i denna förordning
sägs, lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

11 §•

Yad i lag eller författning angående arbetsförmedling är stadgat örn socialstyrelsen
skall i stället gälla arbetskommissionen.

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

171

12 §.

I fråga om arbetsförmedling genom sjuksköterskebyråer, varom förmäles
i kungörelsen den 28 juni 1935 angående statens godkännande av dylika
byråer, skall arbetskommissionen träda i stället för medicinalstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den —--

Häradshövdingen Dahlbergs förslag.

Utkast

till

Lag

om tjänsteplikt lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

Bilaga E.

1 §•

Med tjänsteplikt förstås i denna lag skyldighet att i män av förmåga förrätta
arbete, som utan att vara att hänföra till militär tjänstgöring är av
betydelse för tillgodoseende av krigsmaktens behov eller ock erfordras för
folkförsörjningen eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.

2 §•

Vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
äger Konungen förordna, att svenska medborgare, som fyllt 18 men
ej 70 år, skola efter åläggande av myndighet, som Konungen därtill utser,
fullgöra tjänsteplikt. Vad nu sagts örn svenska medborgare skall, där ej
avtal med främmande makt till annat föranleder, även gälla andra personer,
som stadigvarande vistas i riket.

Under tid, clå riksdagen är samlad, må förordnande som i första stycket
sägs meddelas allenast med riksdagens samtycke. Förordnande, som meddelats
då riksdagen icke är samlad, skall upphöra att gälla då en månad
förflutit från det riksdagen sammanträtt, såvida icke förordnandet blivit
dessförinnan av riksdagen godkänt.

3 §.

Då så finnes nödigt i följd av förordnande enligt 2 §, äger Konungen
eller, efter Konungens uppdrag, myndighet som i sagda paragraf avses
stadga örn inskränkningar i arbetsgivares rätt att avvisa eller avskeda den,
som åligger tjänsteplikt, så ock örn särskild tillsyn över arbetsplats, vid
vilken tjänsteplikt fullgöres.

172

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

4§-

Den, som ålagts tjänsteplikt, skall anses såsom anställd av den arbetsgivare,
lios vilken tjänsteplikten skall fullgöras.

5§-

Anställningsvillkoren för tjänstepliktig böra såvitt möjligt regleras genom
överenskommelse mellan honom och arbetsgivaren. Sker det ej och är beträffande
den verksamhet varom är fråga kollektivavtal gällande vid arbetsplatsen,
skola, ändå att den tjänstepliktige icke är bunden genom det avtal,
dess bestämmelser tillämpas med avseende å hans anställningsvillkor. Ar
sådant kollektivavtal ej gällande men finnes annorstädes beträffande verksamhet
av enahanda slag kollektivavtal av större omfattning eller mera betydande
beskaffenhet, böra anställningsvillkoren såvitt möjligt regleras med
användande av bestämmelserna i dylikt avtal eller tillämpning av dess
grunder. I den mån reglering av anställningsvillkoren icke kan ske på sätt
här angivits skola villkoren bestämmas av arbetsgivaren efter vad med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt.

6 §•

Där så prövas erforderligt för beredande av nöjaktiga förhållanden i fråga
örn tjänstepliktens fullgörande så ock då det finnes påkallat med hänsyn
till det allmännas intresse, äger Konungen eller, efter Konungens uppdrag,
myndighet som i 2 § avses meddela bestämmelser örn tjänstepliktigs anställningsvillkor.
Yad sålunda bestämmes skall gälla, ändå att enligt 5 §
annat blivit bestämt.

7 §•

Tvist angående tolkning eller tillämpning av vad som gäller örn tjänstepliktigs
anställningsvillkor skall, såframt icke tvistens prövning enligt lagen
örn arbetsdomstol tillkommer arbetsdomstolen, avgöras av skiljemän.

Där icke träffat skiljeavtal till annat föranleder, skola skiljemännen vara
tre, av vilka vardera av de tvistande utser en, medan den tredje, vilken skall
vara ordförande i skiljenämnden, utses av länsstyrelsen i det län, inom
vilket tjänsteplikten fullgöres; skolande i övrigt lagen örn skiljemän lända
till efterrättelse.

8 §■

Tjänstepliktig, som ålägges att för tjänstepliktens fullgörande begiva sig
till annan ort än där han vistas, vare berättigad till ersättning för sin resekostnad
med skäligt belopp. Sådan ersättning må förskjutas av allmänna
medel men skall gäldas av arbetsgivaren, såvida icke omständigheterna finnas
föranleda, att kostnaden stannar å kronan.

9§-

Underlåter arbetsgivare att till tjänstepliktig utbetala honom tillkommande
lön, vare den tjänstepliktige berättigad att av allmänna medel erhålla vad
som kan antagas vara oguldet.

Yad sålunda utgivits av allmänna medel, ehuru betalningen därav finnes
hava ålegat arbetsgivaren, skall av denne till kronan återgäldas. Där särskilda
omständigheter därtill föranleda, må dock, enligt bestämmande av
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar, kronans fordran hos
arbetsgivaren eftergivas.

173

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

Finnes tjänsteplikt^ hava erhållit mera än honom tillkommer och till
följd därav vara skyldig att återbära något till kronan, må jämväl sådan
fordran i den ordning som nyss sagts eftergivas, där särskilda omständigheter
därtill föranleda.

10 §.

Under i 2 § första stycket angivna förhållanden äger Konungen förordna,
att i stället för vad eljest örn arbetsförmedling är stadgat skola tillämpas
andra, efter de särskilda förhållandena lämpade bestämmelser, ävensom förordna
örn inskränkningar i arbetsgivares rätt att anställa arbetstagare.

Angående förordnande som i första stycket sägs skall vad i 2 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den--—

Bilaga F.

(De sakkunnigas preliminär förslag.)

Forsla gtill Lag'' om

arbetsmarknadens reglering i vissa
hänseenden under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden (krisarbetslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Yid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att 2—7 kapitlen eller något av dem skola äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Yarder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom

(.De sakkunnigas slutförslag )

Förslag

till

Lag

om arbetskraftens användning under
utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (krisarbetslag).

174

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilag-or).

(De sakkunnigas preliminärförslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

2 §■

Förordnande jämlikt 9, 12, 13, 15 eller 16 § må meddelas för att tillgodose
behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmakten, dess utrustning och
underhåll, befolkningens försörjning med livsmedel och bränsle, samfärdseln
eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna. Sådant förordnande
må avse viss näring eller visst verksamhetsområde i allmänhet eller med visst
undantag eller ock visst närmare bestämt behov av arbetskraft.

Förordnande, som nyss sagts, må ej avse vapentjänst vid krigsmakten.

3 §■

För varje län åligger det länsstyrelsen eller av Konungen därtill särskilt
förordnad Bandighet att under riksarbetsstyrelsens ledning handhava tillämpningen
av denna lag och nyssnämnda föreskrifter. Med länsarbetsstyrelse
förstås i denna lag sålunda förordnad myndighet, örn sådan finnes, och eljest
länsstyrelsen.

För varje kommun åligger det kommunalnämnd, drätselkammare eller kristidsnämnd,
där särskild sådan finnes, att lämna biträde i nu ifrågavarande
hänseenden.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äger Konungen uppdraga åt annan
myndighet än förut sagts att beträffande visst arbetsområde utöva befogenheter,
som enligt denna lag tillkomma riksarbetsstyrelse eller länsarbetsstyrelse.

4 §■

I denna lag förstås

med tjänsteplikt sådan skyldighet, som må åläggas genom förordnande
enligt 12, 13, 15 eller 16 §,

med tjänstepliktberättigat företag sådant företag, som i den ordning denna
lag stadgar förklarats berättigat till tjänstepliktig arbetskraft, dock att där
förordnande örn tjänsteplikt avser endast viss i företaget sysselsatt arbetskraft,
detsamma endast i avseende därå är att anse som tjänstepliktberättigat,

samt med tjänstepliktberättigad arbetsgivare den som driver tjänstepliktberättigat
företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagox-).

175

(De sakkunnigas preliminärförslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

2 KAP.

Aidxetsförmedling.

5 §•

I län, ifråga om vilket Konungen så förordnar, skall från tid, som i förordnandet
bestämmes, ali offentlig arbetsförmedling, som bedrives enligt
lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling, övertagas av staten.
Därvid skola arbetsförmedlingsanstalternas personal inträda i statstjänst,
anstalterna tillhörig materiel och egendom ställas till statens förfogande och
av dem disponerade lokaler och annan egendom ävensom av dem för verksamheten
eljest förvärvade rättigheter och ingångna förpliktelser övertagas av
staten.

Någon ersättning skall icke utgå i anledning därav.

6 §•

Där staten, på sätt föreskrivits i 5 §, övertagit den offentliga arbetsförmedlingen,
bedrives denna, under iakttagande av bestämmelserna i 8 § ovannämnda
lag, av de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna såsom statliga
organ under ledning av länsarbetsstyrelserna. Såvitt angår tid, under vilken
verksamheten sålunda bedrives, skola för ifrågavarande län övriga bestämmelser
i samma lag icke äga tillämpning.

7 §.

Konungen äger beträffande hela riket eller viss del därav meddela förbud
för annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt att bedriva arbetsförmedling.
I den mån sådant förbud är i kraft, skola föreskrifterna i lagen den 18 april
1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling ej äga tillämpning samt
med stöd därav meddelade tillstånd att bedriva arbetsförmedling icke gälla.

Utan hinder av förbud, som nu sagts, må riksarbetsstyrelsen medgiva, att
vid tiden för förbudets ikraftträdande av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
bedriven arbetsförmedling må tills vidare och på villkor, som
styrelsen föreskriver, fortsättas i samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen.

3 KAP.

Ai-betsföi-medlingstvåiig och företi’ädesbestämmelser.

8 §•

Konungen äger meddela förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare
annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller
eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång). Sådant förbud må

176

Kungl. Majlis proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminär för slag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

meddelas för liela riket eller viss del därav, varvid undantag må göras för
visst arbetsområde.

9 §•

Riksarbetsstyrelsen åligger att, i den mån förordnandet icke innehåller bestämmelser
därom, fastställa vilka företag, som jämlikt förordnandet äga företräde,
ävensom, där så finnes erforderligt, för varje sådant företag till vilken
mängd däri sysselsatt arbetskraft av olika slag högst må uppbringas med tillämpning
av förordnandet. Med riksarbetsstyrelsens bemyndigande och enligt
dessa anvisningar äger länsarbetsstyrelse meddela beslut, som nu sagts.

2 mom. I den mån företrädesbestämmelse gäller, må så länge ej i viss, av
Konungen föreskriven ordning kungöres, att det företrädesberättigade behovet
av arbetskraft ar fyllt, arbetsförmedlingsanstalt beträffande därför
lämpad arbetstagare ej lämna anvisning eller medgivande att taga annat
arbete.

3 mom. På särskilda skäl må länsarbetsstyrelse i visst fall medgiva undantag
från företrädesbestämmelses tillämpning.

10 §.

Träffas avtal örn anställning mot förbud, som i 8 § sägs, och kan anställningen
icke godkännas med hänsyn till gällande företrädesbestämmelser, vare
arbetstagaren skyldig att efter föreläggande av länsarbetsstyrelsen frånträda
anställningen.

11 §•

Yad i detta kapitel stadgas vare ej hinder för anställning, där arbetstagaren
senast nästföregående kalenderår fyllt sjuttio år, samt ej heller där ena parten
i anställningsförhållandet eller hans make är den andra partens bröstarvinge,
styv-, adoptiv- eller fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon,
adoptiv- eller fostersyskon.

4 KAP.

Tvångsförlängning.

12 §.

I den mån Konungen därom förordnar vare arbetstagare pliktig att ej utan
särskilt medgivande lämna sin anställning (tvångsförlängning).

Sådan skyldighet gäller icke arbetstagare, som senast nästföregående
kalenderår fyllt sjuttio år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilag-or).

177

(De salilcunnigas preliminärförslag.) (De sakkunnigas slutförslag,)

5 KAP.

Tjänsteplikt för pensionstagare.

13 §.

I den mån Konungen därom förordnar vare den som på grund av statstjänst
åtnjuter hel eller med högst en fjärdedel avkortad ålderspension skyldig
att, så långt hans hälsotillstånd och arbetsförmåga det medgiva, efter myndighets
anvisning antaga och utföra sådant arbete, som han i ifrågavarande
tjänst senast utfört, eller arbete av därmed jämförligt slag (tjänsteplikt för
pensionstagare ).

Sådan skyldighet föreligger endast till och med det kalenderår, varunder
pensionstagaren fyller sjuttio år.

Där fullgörande av skyldighet, som nu sagts, skulle för den tjänstepliktige
medföra synnerlig förlust eller olägenhet eller eljest synnerliga skäl föreligga,
må länsarbetsstyrelse medgiva befrielse därifrån tills vidare.

14 §.

Beträffande den som i annat fall än i 13 § sägs på grund av tjänst åtnjuter
pension av beskaffenhet, jämförlig med vad där sägs, äger Konungen föreskriva,
att vad i nämnda paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

6 KAP.

Tjänsteplikt för ungdom.

15 §.

Där så lämpligen kan ske, skall tjänsteplikt för ungdom tagas i anspråk
samtidigt beträffande alla inom viss del av riket bosatta personer i samma
ålder och av samma kön.

Där tjänstepliktigs anhörig är huvudsakligen beroende av hans arbete för
sin försörjning eller eljest synnerliga skäl föreligga, må länsarbetsstyrelse
medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt, varom nu är
fråga.

7 KAP.

Allmän tjänsteplikt.

16 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med det
kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, var Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92. 238i 39 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminär förslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

under han fyller sjuttio år, att efter myndighets anvisning antaga och utföra
arbete, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

Förordnande härom må inskränkas att avse endast vissa grupper av personer,
bestämda med avseende å ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort
eller yrkeskunnighet.

Där synnerliga skäl därtill föreligga, må länsarbetsstyrelse medgiva befrielse
tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt, varom nu är fråga.

8 KAP.

Vissa för olika formel" av tjänsteplikt gemensamma bestämmelser.

17 §.

Tjänsteplikt må, med ovan för olika fall stadgade begränsningar, åläggas
envar som är bosatt eller eljest stadigvarande vistas i riket, i den mån ej
Konungen beträffande medborgare i viss stat eller personer utan medborgarskap
annorlunda förordnar.

18 §.

1 morn. Den som fullgör militärtjänst
är undantagen från tjänsteplikt.

2 mom. Den som är anställd hos
staten, kommun, hushållningssällskap
eller tjänstepliktberättigat företag
må endast i den omfattning riksarbetsstyrelsen
föreskriver tagas i anspråk
för annan tjänsteplikt än tvångsförlängning.

3 mom. I andra fall än i 1 och 2
morn., avses äger riksarbetsstyrelsen
beträffande personer, vilkas verksamhet
har betydelse för ändamål som i
2 § sägs, i särskilt fall eller allmänt
föreskriva, i vad mån sådan person
skall vara undantagen från tjänsteplikt.

18 §.

Den som fullgör militärtjänst är
undantagen från tjänsteplikt.

I övrigt äger riksarbetsstyrelsen
beträffande personer, vilka äro anställda
hos staten, landsting, vägdistrikt
eller annan kommun, hushållningssällskap
eller tjänstepliktberättigat
företag, eller andra, vilkas verksamhet
har betydelse för ändamål,
som i 2 § sägs, i särskilt fall eller allmänt
föreskriva, i vad mån sådan
person skall vara undantagen från
tjänsteplikt.

19 §.

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

179

(De sakkunnigas preliminärförslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

plikt, för varje sådant företag till vilken mängd däri sysselsatt arbetskraft av
olika slag högst må uppbringas med tillämpning av förordnandet. Där så
finnes lämpligt, må även vid förordnande örn tjänsteplikt för ungdom fastställelse
ske i sistnämnda hänseende.

Med riksarbetsstyrelsens bemyndigande och enligt dess anvisningar äger
länsarbetsstyrelse meddela beslut, som nyss sagts.

20 §.

I den mån behov av arbetskraft, som avses i förordnande om tjänsteplikt
av annat slag än tvångsförlängning, icke kan fyllas på annat sätt, skall efter
framställning från tjänstepliktberättigad arbetsgivare länsarbetsstyrelsen uttaga
tjänstepliktiga och anvisa dem att taga arbete hos arbetsgivaren.

21 §.

1 mom. Före intagning till tjänsteplikt bör i den omfattning förhållandena
medgiva tillfälle beredas tjänstepliktiga, som därvid kunna komma i fråga,
att frivilligt anmäla sig till densamma.

2 mom. Uttagning till tjänsteplikt skall ske så, att därigenom ändamål
som i 2 § sägs icke motverkas.

Där icke bestämmelsen i 15 § andra stycket till annat föranleder, skola i
varje län de tjänstepliktiga uttagas i följande ordning:

a) de som frivilligt anmäla sig till uttagning;

b) de som från erkänd arbetslöshetskassa
eller av allmänna medel åtnjuta
understöd, beträffande vilket
föreskrivits som villkor, att de för
vilka understödet är avsett genom den
offentliga arbetsförmedlingen söka
arbete och antaga erbjudet arbete;

c) de som genom tjänstepliktens
fullgörande uppenbarligen icke komma
att vidkännas minskning i arbetsinkomst; d)

övriga tjänstepliktiga.

b) de som genom tjänstepliktens
fullgörande uppenbarligen icke komma
att vidkännas minskning i arbetsinkomst; c)

övriga tjänstepliktiga.

Där riksarbetsstyrelsen så föreskriver, skall vad nu sagts iakttagas för flera
län gemensamt.

I övrigt skall vid uttagningen skälig
hänsyn tagas å ena sidan till det
allmännas intresse av att till arbetet
uttagas de därför bäst lämpade ävensom
till arbetsgivarens i sådant hänseende
framställda önskemål och å

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminär för slag.)

andra sidan till den tjänstepliktiges
olägenhet av en förändring av arbetsförhållanden
eller bostadsort ävensom
till den tjänstepliktiges val mellan
olika ifrågakommande arbeten och
arbetsplatser. Av hänsyn som nu sagts
må även undantag ske från den i andra
stycket föreskrivna ordningen.

(De sakkunnigas slutförslag.)

framställda önskemål och å andra
sidan till den tjänstepliktiges hittillsvarande
arbetsgivares olägenhet av åtgärden
och den tjänstepliktiges olägenhet
av en förändring av arbetsförhållanden
eller bostadsort ävensom
till den tjänstepliktiges val mellan
olika ifrågakommande arbeten och
arbetsplatser. Av hänsyn som nu sagts
må även undantag ske från den i andra
stycket föreskrivna ordningen.

22 §.

Örn tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare skall,
där ej i denna lag annat föreskrives, gälla vad som eljest enligt lag, avtal eller
sedvänja gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande slag.

23 §.

Konungen äger förordna örn tillsyn över arbetsplatser, där tjänsteplikt fullgöres.
Örn sådan tillsyn skall vad i 29 och 47 §§ lagen örn arbetarskydd stadgas
äga motsvarande tillämpning; dock att vad där sägs örn yrkesinspektionens
chefsmyndighet skall avse länsarbetsstyrelsen.

24 §.

Mot den tjänstepliktiges vilja må sådan anställning upphöra endast med
länsarbetsstyrelsens medgivande. Styrelsen äger därvid föreskriva en senare
tidpunkt för anställningens upphörande än som må föranledas av arbetstagaren
tillkommande uppsägningstid.

Där i anställning, som här avses,
arbetsgivaren inställer arbetet helt eller
delvis eller eljest underlåter att taga den
tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk
utan att anställningen upphör, åge, i
den mån länsarbetsstyrelsen ej annat
föreskriver, den tjänstepliktige likväl
rätt till lön och andra förmåner efter
vad som utgick innan åtgärden vidtogs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

181

(De sakkunnigas preliminär för slag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

9 KAP.

Bestämmande 1 vissa fall av anställningsvillkor
vid tjänsteplikt.

25 §.

Villkoren för tjänstepliktigs anställning hos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare skola, i den mån för statstjänst eljest gällande föreskrifter
icke äro tillämpliga, bestämmas enligt grunder, som fastställas av Konungen.
Därvid böra, såvitt särskilda förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak
följas bestämmelser, som eljest gälla för statlig tjänst av sådant slag.

9 KAP.

Anställningsvillkor vid tjänsteplikt.

26 §.

Vid förordnande om tjänsteplikt för ungdom äge Konungen, där särskilda
skäl därtill äro, beträffande alla med förordnandet avsedda tjänstepliktiga fastställa
likformiga villkor för deras anställning hos tjänstepliktberättigade
arbetsgivare.

27 §.

I andra fall än i 25 och 26 §§ sägs
skola villkoren för tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare, i den mån desamma icke
regleras genom avtal därom mellan
arbetsgivaren och den tjänstepliktige
eller genom kollektivavtal, som är
bindande för båda i fråga örn sådan
anställning, bestämmas av lönenämnd
för tjänstepliktiga, som i 28 § sägs,
eller i fall, varom i 31 § första stycket
förmäles, av Konungen. Därvid böra,
i den mån särskilda förhållanden ej
annat föranleda, i huvudsak följas
villkor som i betydande utsträckning
tillämpas på arbetsplatsen eller eljest
inom näringen.

För tid, då anställningsvillkoren icke regleras genom avtal, som nyss sagts,
och intill dess lönenämndens eller Konungens beslut meddelats parterna äge
arbetsgivaren bestämma villkoren, dock att, örn beslutet föreskriver större förmåner
för den tjänstepliktige än som av arbetsgivaren utgivits, arbetsgivaren
vare skyldig att i efterhand utgiva vad därav ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall örn beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

27 §.

I andra fall än i 25 och 26 §§ sägs
skola villkoren för tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare, i den mån desamma icke
regleras genom kollektivavtal, som är
bindande för båda i fråga örn sådan
anställning, eller genom avtal därom
mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige,
bestämmas av lönenämnd för
tjänstepliktiga, som i 28 § sägs, eller i
fall, varom i 31 § första stycket förmäles,
av Konungen. Därvid böra, i
den mån särskilda förhållanden ej annat
föranleda, i huvudsak följas villkor
som i betydande utsträckning tilllämpas
på arbetsplatsen eller eljest
inom näringen.

182

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminär förslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

28 §.

För handläggning av frågor, som omförmälas i 27 §, (lönefrågor vid tjänsteplikt)
skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt eller, där Konungen så förordnar,
särskilda sådana nämnder för olika arbetsområden eller delar av riket.

1 sådan nämnd utses av Konungen ordförande samt ledamöter och suppleanter
till det antal, som med hänsyn till nämndens uppgifter finnes lämpligt.
Av ledamöterna liksom av suppleanterna skola en eller flera (arbetsgivarrepresentanter)
utses bland personer, föreslagna av organisationer, som företräda
arbetsgivare inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera (arbetstagarrepresentanter)
bland personer, föreslagna av organisationer, som företräda
olika grupper av arbetstagare därinom.

Ordföranden åge utslagsröst.

29 §.

Envar part åge påkalla lönenämnds prövning av lönefråga vid tjänsteplikt.

Innan lönenämnd beslutar i sådan fråga skall tillfälle beredas parterna att
yttra sig i ärendet.

30 §.

För att följa lönenämnds verksamhet förordnas av Konungen kronoombud
jämte ersättare.

Kronoombud skall underrättas örn anhängig lönefråga vid tjänsteplikt och
äger deltaga i lönenämnds förhandlingar.

31 §.

Där kronoombudet så föreskriver, skall lönenämnds beslut i lönefråga vid
tjänsteplikt underställas Konungen, som därefter beslutar i ärendet.

Lönenämnds beslut i sådan fråga må ej utfärdas, innan kronoombudet förklarat,
huruvida underställning därav skall ske.

32 §.

Lönefråga vid tjänsteplikt må handläggas med förening av arbetsgivare

eller av arbetstagare som part.

I sådant fall vare, i den mån anställningsvillkoren
icke regleras genom
avtal som i 27 § sägs, lönenämndens
eller Konungens beslut vad beträffar
yrkesgrupper och område, som

I sådant fall vare, i den mån
anställningsvillkoren icke regleras
genom avtal som i 27 § sägs, lönenämndens
eller Konungens beslut
vad beträffar yrkesgrupper och örn -

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilagor).

183

(De sakkunnigas preliminärförslag.)

(De sakkunnigas slutförslag.)

avses däri, bindande för envar tjänsteplikt^,
som vid tiden för beslutet var
medlem i föreningen eller senare inträtt
som sådan.

råde, som avses däri, bindande för envar,
som vid tiden för beslutet var
medlem i föreningen eller senare inträtt
som sådan.

Yad nu sagts örn förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall oek gälla
förening eller förbund av flera sådana föreningar. Därvid skall vad som
stadgas örn medlem i förening gälla medlem i ansluten förening.

33 §.

Tvist örn tolkning eller tillämpning av lönenämnds beslut i lönefråga vid
tjänsteplikt skall i fall, som avses i 32 §, handläggas av arbetsdomstolen.

10 KAP.

Särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

34 §.

För att på grund av tjänsteplikt tillträda anställning på ort, belägen mer än
tio kilometer från den ort, där den tjänstepliktige bor eller eljest stadigvarande
eller för fullgörande av tjänsteplikt vistas, skall i den ordning Konungen föreskriver
genom myndighets försorg beredas honom fri resa från den senare
orten till den förra samt, där restiden överstiger sex timmar, uppehälle därunder.

35 §.

Finnes sannolikt, att tjänstepliktig för fullgörande av tjänsteplikt varaktigt
kommer att uppehålla sig å viss ort utom sin hemort, må länsarbetsstyrelsen,
i den mån så prövas skäligt, bevilja ersättning av statsmedel för kostnad för
flyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag till förstnämnda ort (flyttning
ser sättning till tjänstepliktig).

Sådan ersättning beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen.

36 §.

Till tjänstepliktig, för vilken fullgörande av allmän tjänsteplikt medför,
att hans arbetsinkomst minskas eller att han och hans familj komma att bo
på skilda orter, må i den utsträckning nedan stadgas utgå bidrag av statsmedel
(utjämningsbidrag till tjänstepliktig).

Som ersättning för minskning i Som ersättning för minskning i
arbetsinkomst må utjämningsbidrag arbetsinkomst må utjämningsbidrag
högst uppgå till det belopp, varmed högst uppgå till det belopp, varmed
den tjänstepliktiges arbetsinkomst den tjänstepliktiges arbetsinkomst ununder
tjänstepliktens fullgörande be- der tjänstepliktens fullgörande beräkräknas
understiga vad han må antagas nades understiga vad han må antagas
hava kunnat förtjäna under samma hava kunnat förtjäna under samma tid

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminärförslag.) (De sakkunnigas slutför slag.)

tid i det arbete, som lian närmast före i det arbete, som ban närmast före ututtagningen
till tjänsteplikt utförde, tagningen till tjänsteplikt utförde.

Oavsett örn bidrag utgår enligt andra stycket, må under tid, då fullgörande
av allmän tjänsteplikt medför, att den tjänstepliktige och hans familj
bo på skilda orter, utjämningsbidrag utgå högst med det belopp, varmed levnadskostnaderna
för den tjänstepliktige och familjen kunna beräknas hava
ökats till följd därav; dock att örn den tjänstepliktiges arbetsinkomst enligt
beräkningsgrunder, som angivits i andra stycket, ökats genom tjänstepliktens
fullgörande, utjämningsbidraget skall minskas med motsvarande belopp.

Utjämningsbidrag beviljas av länsarbetsstyrelsen.

Konungen meddelar närmare föreskrifter för beräknande av inkomstminskning
eller levnadskostnadsökning, som i denna paragraf avses, så ock örn i
vad mån utjämningsbidrag må utgå för sålunda beräknade belopp eller del
därav.

37 §.

Har tjänsteplikt-^ anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare
upphört och tages ej den tjänstepliktige genast åter i anspråk för tjänsteplikt,
skall vad i 34 § stadgas äga tillämpning för återresa till hemorten.

Här i fall som nu sagts ersättning enligt 35 § utgått eller kunnat utgå och
det finnes sannolikt, att den tjänstepliktige icke inom den närmaste tiden
tages i anspråk för tjänsteplikt på annan ort, skall vad i sistnämnda paragraf
stadgas äga tillämpning för återflyttning till hemorten.

38 §.

Tjänstepliktig, som visar, att han icke utfått förfallen löneförmån, som
ostridigt tillkommer honom för fullgjord tjänsteplikt, äger av statsmedel utfå
förskott (löneförskott till tjänstepliktig) med belopp, motsvarande ogulden
kontant lön jämte beräknade värdet efter ortens pris av uteblivna naturaförmåner.
Yad nu sagts gäller ej löneförmån, som förfallit till betalning
tidigare än tre månader innan ansökning örn förskott göres.

Förskott, som nu sagts, utbetalas på sätt Konungen föreskriver mot fordringens
överlåtelse å statsverket.

39 §.

Med familj avses i detta kapitel make eller anhörig, som sammanbor med
den tjänstepliktige och för försörjning eller vård är huvudsakligen beroende
av denne.

11 KAP.

Allmänna bestämmelser.

40 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna upplysning
örn förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag, dels ock

Kungl. Majus proposition nr 92 (Bilag-or).

185

(De sakkunnigas preliminär förslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

för envar, som enligt densamma kan komma att åläggas tjänsteplikt, att lämna
sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter anmaning personligen
inställa sig å plats inom sin vistelseort.

41 §.

Det förhållandet, att arbetstagare genom fullgörande av tjänsteplikt hindras
att utföra åtaget arbete eller efter föreläggande enligt 10 § frånträder anställning
må icke av arbetsgivaren åberopas mot arbetstagaren som grund för
skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare
att med anledning av fullgörande av
tjänsteplikt skilja den tjänstepliktige
från anställning skall gälla vad som i
sådant hänseende finnes stadgat med
avseende å värnpliktstjänstgöring,
som ej blivit till tiden i lag bestämd.

42 §.

(Jmfr 43 § i slutförslaget.)

Behörig länsarbetsstyrelse vare i
fall, som avses i nedannämnda paragrafer,
styrelsen i det län, inom vilket
nedan för varje fall angiven plats är
belägen, nämligen:

a) beträffande 9 § 1 mom. och 19 §
platsen för det företrädes- eller tjänstepliktberättigade
företaget;

b) beträffande 9 § 3 mom. platsen
för fullgörande av den anställning,
för vilken medgivande ifrågasättes;

c) beträffande 10 § platsen för fullgörande
av den anställning, som föreläggandet
gäller;

d) beträffande 13, 15, 16 eller 20 §
den plats, där den tjänstepliktige bor
eller eljest stadigvarande vistas;

e) beträffande 23, 24 och 35—37 §§
platsen för tjänstepliktens fullgörande.

Vad ovan sagts avser den huvudsakliga
vistelseorten eller arbetsplatsen.
Är vistelsen eller arbetet ej
huvudsakligen förlagt till visst län,

42 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under
tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad
arbetsgivare, skall, i
den mån ej mellan dem annat överenskommes,
så anses, som hade fortsatt
anställning avtalats på de villkor, som
gällde därför vid tjänstepliktens upphörande,
därvid dock örn uppsägningstid
skall gälla vad nedan stadgas.

Där enligt sagda villkor någon part
åtnjuter uppsägningstid, icke understigande
en vecka och icke överstigande
fyra veckor, skall detta gälla.
Längre uppsägningstid än nu sagts må
icke åberopas utöver fyra veckor. Part,
som enligt förutnämnda villkor icke
åtnjuter uppsägningstid eller kortare
sådan än en vecka, äger likväl fordra
en veckas uppsägningstid.

Har före tjänstepliktens upphörande
slutdag för anställningen avtalats
eller blivit bestämd av länsarbetsstyrelsen,
vare det utan verkan i annan
mån än att part icke med åberopande

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas preliminär förslag.)

skall riksarbetsstyrelsen för sådant
fall utöva befogenKeter, som tillkomma
länsarbetsstyrelse.

I fall, som avses i 3 § sista stycket,
skall i bär ifrågavarande hänseende
gälla vad Konungen därom förordnar.

43 §.

(Jmfr 46 § i slutförslaget.)

Över länsarbetsstyrelses beslut enligt
9, 10, 13, 15, 16, 19, 20, 23 eller
24 § må klagan föras genom besvär
hos riksarbetsstyrelsen.

Över länsarbetsstyrelses beslut enligt
35—37 §§ må klagan föras genom
besvär hos en av Konungen utsedd
nämnd av fem ledamöter (besvärsnämnd
för tjänsteplikt).

Besvären skola anföras inom trettio
dagar sedan klaganden fått del av beslutet.

I länsarbetsstyrelses beslut skall
givas anvisning örn sättet för fullföljd
av talan mot detsamma.

Länsarbetsstyrelses beslut gånge i
verkställighet utan hinder av förd klagan,
där i beslutet ej annat föreskrivits.

44 §.

(=47 § i slutförslaget.)

Över beslut av riksarbetsstyrelsen*
lönenämnd för tjänsteplikt eller besvär
snämnd för tjänsteplikt må klagan
ej föras.

45 §.

(Jmfr 44 § i slutförslaget.)

Med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader straffes:

a) den som veterligen bryter mot
förbud enligt 7 eller 8 §;

b) arbetstagare, som icke inom ut -

(De sakkunnigas slutförslag.)

av uppsägningstid må kräva anställningens
fortsättande efter nämnda
dag.

På särskilda skäl må länsarbetsstyrelsen
utan hinder av vad i andra och
tredje styckena stadgas föreskriva
slutdag för anställningen.

Med avseende å tiden från tjänstepliktens
upphörande till anställningens
slut samt arbetstagares resa och
flyttning från ifrågavarande arbetsplats
må, i den mån så finnes skäligt,
arbetstagaren åtnjuta förmåner, motsvarande
vad som utgår till tjänsteplikt^
enligt 36—38 §§.

43 §.

(Jmfr 42 § i ''preliminärförslaget.)

Behörig länsarbetsstyrelse vare i
fall, som avses i nedannämnda paragrafer,
styrelsen i det län, inom vilket
nedan för varje fall angiven plats är
belägen, nämligen:

a) beträffande 9 § 1 mom. och 19 §
platsen för det företrädes-eller tjänstepliktberättigade
företaget;

b) beträffande 9 § 3 mom. platsen
för fullgörande av den anställning, för
vilken medgivande ifrågasättes;

c) beträffande 10 § platsen för fullgörande
av den anställning, som föreläggandet
gäller;

d) beträffande 13, 15, 16 eller 20 §
den plats, där den tjänstepliktige bor
eller eljest stadigvarande vistas;

e) beträffande 23, 24, 35—37 och
42 §§ platsen för tjänstepliktens fullgörande.

Yad ovan sagts avser den huvudsakliga
vistelseorten eller arbetsplatsen.
Är vistelsen eller arbetet ej
huvudsakligen förlagt till visst län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 9)1 (lällagor).

187

(De sakkunnigas preliminär.förslag.)

satt tid efterkommer föreläggande enligt
10 §;

c) tjänstepliktig, som icke inom
förelagd tid efterkommer länsarbetsj
styrelses anvisning att taga arbete bos
tj änstepliktberättigad arbetsgivare;

d) den som under fullgörande av
tjänsteplikt olovligen utebliver från
arbetet eller nedlägger detsamma eller
ock på sådant sätt åsidosätter sina
förpliktelser mot arbetsgivaren eller
förgår sig mot denne, att förhållandet
är ägnat att försvåra tjänstepliktens''
genomförande;

e) den som icke fullgör upplysnings-
eller inställelseskyldighet, som
föreskrivits med stöd av 40 §, eller vid
fullgörande därav lämnar veterligen
oriktig uppgift.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.

46 §.

(=45 § i slutförslaget.)

För genomförande av beslut enligt
denna lag åge länsarbetsstyrelse påkalla
handräckning av polismyndighet,
så ock förelägga vite i penningar eller
fängelse.

47 §.

(=48 § i slutförslaget.)

De närmare föreskrifter, som utöver
vad denna lag innehåller finnas
erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen.

(De sakkunnigas slutförslag.)

skall riksarbetsstyrelsen för sådant
fall utöva befogenheter, som tillkomma
länsarbetsstyrelse.

I fall, som avses i 3 § sista stycket,
skall i här ifrågavarande hänseende
gälla vad Konungen därom förordnar.

44 §.

(Jmfr 45 § i prelintinärfÖrstaget.)

Med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader
straffes:

a) den som med vetskap örn förbud
enligt 7 eller 8 § bryter däremot;

b) arbetstagare, som icke inom utsatt
tid efterkommer föreläggande enligt
10 §;

c) tjänstepliktig, som icke inom
förelagd tid efterkommer länsarbetsstyrelses
anvisning att taga arbete hos
tjänstepliktberättigad arbetsgivare;

d) den som under fullgörande av
tjänsteplikt olovligen utebliver från
arbetet eller nedlägger detsamma eller
ock på sådant sätt åsidosätter sina
förpliktelser mot arbetsgivaren eller
förgår sig mot denne, att förhållandet
är ägnat att försvåra tjänstepliktens
genomförande;

e) den som icke fullgör upplysnings-
eller inställelseskyldighet, som
föreskrivits med stöd av 40 §, eller vid
fullgörande därav lämnar veterligen
oriktig uppgift.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.

45 §.

(=46 § i preliminärförslaget.)

För genomförande av beslut enligt
denna lag åge länsarbetsstyrelse på -

188

Kungl. Majlis proposition nr 92 (Bilagor).

(De sakkunnigas préliminärförslag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

kalla handräckning av polismyndighet,
så ock förelägga vite i penningar eller
fängelse.

46 §.

(Jmfr 43 § i preliminärerslaget.)

Över länsarbetsstyrelsens beslut enligt
9, 10, 13, 15, 16, 19, 20, 23, 24, 42
eller 45 § må klagan föras genom besvär
hos riksarbetsstyrelsen.

över länsarbetsstyrelses beslut enligt
35—37 §§ må klagan föras genom
besvär hos en av Konungen utsedd
nämnd av fem ledamöter (besvärsnämnd
för tjänsteplikt).

Besvären skola anföras inom trettio
dagar sedan klaganden fått del av beslutet.

I länsarbetsstyrelses beslut skall
givas anvisning örn sättet för fullföljd
av talan mot detsamma.

Länsarbetsstyrelses beslut gånge i
verkställighet utan hinder av förd
klagan, där i beslutet ej annat föreskrivits.

47 §.

(=44 § i preliminärförslaget.)

Över beslut av riksarbetsstyrelsen,
lönenämnd för tjänsteplikt eller besvär
snämnd för tjänsteplikt må klagan
ej föras.

48 §.

(=41 § i preliminärförslaget.)

De närmare föreskrifter, som utöver
vad denna lag innehåller finnas
erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den . Förordnande, som meddelats

Kungl. Maj.is proposition nr 92 (Bilagor).

189

(De sakkunnigas preliminär för slag.) (De sakkunnigas slutförslag.)

jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Även efter det
lagen i övrigt upphört att gälla skall 47 § lagen om arbetarskydd äga motsvarande
tillämpning i fall, som avses i 23 § denna lag, samt, såvitt angår

förhållande under lagens giltighetstid,
lämpning:

1) 27—32 §§ beträffande lönefråga
vid tjänsteplikt, som under lagens
giltighetstid blivit anhängig hos lönenämnd; 2)

33 §;

3) 10 kapitlet;

4) 41 §;

5) 42—44 §§ i tillämpliga delar;

6) 45 §.

följande bestämmelser däri äga till 1)

3 §;

2) 27-33 §§;

3) 10 kapitlet;

4) 41, 42, 44 och 48 §§;

5) 43, 46 och 47 §§ i tillämpliga
delar.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
30 november 1939.

Närvarande:

justi ti eråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 25 november 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 november 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag orri tjänsteplikt; samt

2) lag orri utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Erik Hedfeldt.

Lagrådet fann förslagen icke föranleda erinran i vidare mån än som framgår
av följande beträffande förslaget till lag om tjänsteplikt avgivna yttranden.

5 och 6 §§.

Het ligger i sakens natur att, när en tillämpning av bestämmelserna i den
föreslagna lagen kommer i fråga, en viktig roll måste tilldelas de arbetsförmedlingsanstalter,
som enligt lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling
skola vara anordnade inom varje landstingsområde och i varje
stad som icke deltager i landsting. Förslaget vilar i denna del på den säkerligen
riktiga tanken att det för att nå ett tillfredsställande resultat blir nödvändigt
att låta arbetsförmedlingen och den reglering av arbetskraften, som
åsyftas med förslaget, handhavas av ett och samma organ. För genomförande
av denna tanke lärer det emellertid icke vara nödvändigt att tillgripa så långt
gående åtgärder, som i förevarande paragrafer föreslås. Särskilt synes det
vara överflödigt att på sätt skett föreskriva att arbetsförmedlingsanstalternas
personal skall, för den tid ett av Kungl. Maj:t utfärdat förordnande är i kraft,
inträda i statstjänst. Att låta denna föreskrift utgå är även påkallat av andra
skäl. Härigenom skulle nämligen vissa svårigheter, som äro förbundna med
det i förslaget förordade systemet, t. ex. i fråga örn personalens pensionsförhållanden,
bortfalla och återgången till normal verksamhet vid anstalterna
underlättas.

191

Kunfjl. Maj:ts proposition nr 92.

En lösning som tillgodoser nu anförda synpunkter synes stå att vinna
genom att åt förslaget i denna del gives det innehållet att i län, i fråga örn
vilket Konungen därom förordnar, arbetsförmedlingsanstalt, som finnes anordnad
enligt lagen den 15 juni 1934 örn offentlig arbetsförmedling, skall
under tid som Konungen bestämmer stå under ledning av länsarbetsstyrelsen
och jämte anstalten eljest åliggande uppgifter fullgöra vad enligt denna lag
ankommer å arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsstyrelsen,
att länsarbetsstyrelsen skall äga besluta örn anstaltens organisation
och verksamhet samt förfoga över dess personal, lokaler och materiel,
dock att ny personal icke må anställas för längre tid än förordnandet avser
jämte skälig uppsägningstid, samt att, så vitt angår verksamheten under tid
som förordnandet avser, 2, 7 samt 9—12 §§ lagen örn offentlig arbetsförmedling
ävensom enligt 6 § samma lag antaget reglemente icke skola äga
tillämpning samt å verksamheten belöpande kostnader bestridas av statsmedel.

Slutligen torde i lagen böra uttalas, att i den mån åtgärd, som vidtagits
för arbetsförmedlingsanstalt under tid då dess verksamhet letts av länsarbetsstyrelsen,
finnes vara överflödig sedan statsdriften upphört, skola för tiden
därefter av åtgärden föranledda kostnader ersättas av statsmedel.

7 §.

Enligt övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 med vissa
bestämmelser örn arbetsförmedling kan den, som vid lagens ikraftträdande i
behörig ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, få tillstånd av
socialstyrelsen att fortsätta verksamheten till 1939 års utgång. För tiden därefter
kan förlängning av tillståndet beviljas för ett år i sänder intill viss tidpunkt.
Av stadgandet följer, att örn för visst år förlängning icke skett, det
ej är möjligt att för ett senare år återuppliva tillståndet. Med den formulering
första stycket andra punkten i förslagets 7 § erhållit torde socialstyrelsen
bliva förhindrad att, medan förbud enligt första punkten gäller, överhuvud
pröva frågor örn förlängning av tillstånd som här avses. Stadgandet kan
härigenom leda till den sannolikt icke avsedda effekten att de tidigare tillståndshavarna
avskäras även från möjligheten att ånyo få upptaga verksamheten
efter det förbudet upphört att gälla.

På grund härav och då Kungl. Majit bör äga befogenhet att begränsa förbud
jämväl på annat sätt än i första punkten angives, torde åt första stycket
kunna givas det innehållet att Konungen äger i den omfattning, som prövas
erforderlig, förordna örn förbud för annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
att bedriva arbetsförmedling samt örn inskränkning i rätten att utöva
tillstånd till sådan verksamhet, vilket meddelats med stöd av lagen den 18
april 1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling. En sådan bestämmelse
utgör ej hinder för att tillstånd att bedriva arbetsförmedling eller, beträffande
förmedlingsverksamhet som nyss nämnts, förlängning av tillstånd
i vanlig ordning beviljas medan förbud gäller, även örn den på tillståndet

192

Kungl. Majus proposition nr 92.

grundade rätten icke får under den tiden utövas i vidare mån än som är
förenligt med Kungl. Maj:ts förordnande.

Blir vad här förordats iakttaget, föranledes därav viss jämkning av andra
stycket.

8 §•

Enligt andra punkten äger Kungl. Majit endast i två avseenden begränsa
förordnande örn arbetsförmedlingstvång: genom att föreskriva att arbetsförmedlingstvånget
skall gälla viss del av riket och genom att stadga undantag
för visst arbetsområde d. v. s. viss näring eller verksamhet. Även örn det får
antagas, att de sålunda angivna begränsningarna äro de som skola komma
att visa sig mest ändamålsenliga, synes möjlighet böra stå Kungl. Majit öppen
att jämväl på annat sätt inskränka ett förordnande.

11 §•

Enligt motiven till 8 § är avsett, att arbetsförmedlingstvång ej skall tilllämpas
å ett rent tillfälligt anlitande av arbetskraft. Detta resultat skulle
följa av den föreslagna lagtexten, enär dylikt anlitande av arbetskraft ej vore
att hänföra till anställning av arbetstagare. En sådan tolkning av lagtexten
kan emellertid icke anses oomtvistlig. För att undvika det besvär och de
olägenheter, som en strängare tillämpning än den åsyftade skulle medföra,
torde lagtexten i detta avseende böra förtydligas. Då ej heller 9 § lärer böra
tillämpas på de arbetsavtal varom här är fråga, kan det erforderliga förtydligandet
ske genom att i 11 § såsom ett ytterligare undantag från giltigheten
av 3 kap. upptages anställning, som är av tillfällig natur.

16 §.

Då Kungl. Majit bör äga fritt anpassa förordnande örn allmän tjänsteplikt
efter olika tänkbara situationer och det möjligen kan i vissa fall visa sig
lämpligt att förordnande inskränkes på annat sätt än något av de i andra
stycket av denna paragraf angivna, bör stycket undergå sådan jämkning att
den däri gjorda uppräkningen framstår såsom en exemplifiering. Det kan förslagsvis
ske genom tillägg av orden »eller annan omständighet».

24 §.

I andra stycket av paragrafen förklaras arbetsgivare icke berättigad att
utan länsarbetsstyrelses medgivande entlediga tjänstepliktig mot hans vilja.
Anledningen till detta stadgande är, såsom av de sakkunnigas motivering
framgår, icke, att man på detta sätt skall få möjlighet att tvinga arbetsgivare
att bedriva sin rörelse eller att bedriva rörelsen i större omfattning än han
själv vill. Bestämmelsen avser närmast att förhindra, att onödig omflyttning
av tjänstepliktiga äger rum; hänsyn lärer också hava tagits till att en uppsägning
kan medföra kostnader för staten ävensom till att tjänstepliktig kan
hava behov av uppsägningstid. Då det första skälet till föreskriften icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 193

ansetts böra tillmätas betydelse för det fall att den tjänstepliktige samtyckt
till entledigandet och de två senare skälen icke föranleda en så omfattande
befogenhet för länsarbetsstyrelse som den föreslagna, skulle kunna ifrågasättas,
örn tillräcklig anledning föreligger att åt länsarbetsstyrelserna överlämna
prövningen av alla frågor örn entledigande av tjänstepliktiga, i all synnerhet
som nämnda styrelser knappast hava möjlighet att på ett fullt tillfredsställande
sätt bedöma rent arbetsrättsliga frågor.

Vill man emellertid gå den väg, som förslaget här anvisar, böra bestämmelserna
avfattas sa, att man icke behöver befara kompetenskonflikter mellan
länsarbetsstyrelserna och de domstolar — allmänna domstolar och arbetsdomstolen
— som enligt gällande rätt hava att pröva tvister örn tillämpning
av arbetsavtal. Vid ett sådant bestämmande av de olika myndigheternas kompetens
bör beaktas, att länsarbetsstyrelses avgörande i fråga örn upphörande
av tjänstepliktigs anställning icke gärna kan få föregripas av domstol samt
att å andra sidan sådant avgörande måste bliva bindande, vilket bland annat
innebär att av länsarbetsstyrelse godkänt entledigande är att anse såsom befogat
och att i födjd härav ett skadeståndsyrkande, grundat på ett påstående
örn motsatsen, icke kan av domstol bifallas. Då vad sålunda synes böra gälla
icke med tydlighet framgår av förslaget -— av 33 § skulle närmast en slutsats
i motsatt riktning kunna dragas — hemställes, att förevarande paragraf kompletteras
med en föreskrift att fråga angående upphörande av tjänstepliktigs
anställning ej må prövas av domstol.

38 §.

Enligt förslaget skall staten gentemot tjänstepliktig svara för hans löneförmåner
i den mån den tjänstepliktiges rätt är ostridig samt ansökning örn
ersättning gjorts inom tre manader från det den tjänstepliktiges fordran
förföll till betalning. Även örn härunder inbegripes löneförmån, vartill den
tjänstepliktiges rätt eljest är uppenbar — något som ej alldeles tydligt framgår
av lagtexten synes bestämmelsen vara för snäv. Det måste nämligen
anses ligga i sakens natur, att staten principiellt skall svara för den tjänstepliktiges
avlöning, och då stadgandet näppeligen kan tydas så, att ansökan
örn ersättning kan göras innan det är klart att ersättningsplikt åligger staten,
kommer ersättningsplikten att omfatta endast förmån, till vilken den tjänstepliktiges
rätt är ostridig inom tre månader från förfallodagen. Enligt lagrådets
mening bör den omständigheten att den tjänstepliktige kan behöva
längre tid än tre manader för att fa sin rätt fastslagen ej utgöra hinder för
att staten blir ersättningspliktig; däremot kan det lämpligen i detta fall, i
vilket den tjänstpliktige under alla förhållanden måste vänta på sin betalning,
åläggas honom att visa, att hans fordran icke kunnat uttagas hos arbetsgivaren.

Går man den nu förordade vägen, måste det tydligen kunna inträffa, att
staten icke kan bevaka sin rätt hos arbetsgivaren å sådan tid, att i fall av
konkurs förmånsrätt erhålles jämlikt 17 kap. 4 § handelsbaden. För att

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92.

2381 39 13

194

Kungl. Majus proposition nr 92.

hindra att förlust på detta sätt i onödig utsträckning tillfogas det allmänna,
torde böra stadgas, att ansökan om ersättning skall göras inom tre månader
från förfallodagen, där ej särskilda skäl till undantag äro.

Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet med vad här
anförts, därvid termen löneförskott torde böra utbytas mot uttrycket löneersättning.

44 §.

Enligt första stycket d) gör den sig förfallen till straff, vilken under fullgörande
av tjänsteplikt på sådant sätt förgår sig mot arbetsgivaren, att förhållandet
är ägnat att försvåra tjänstepliktens genomförande. Samma påföljd
bör inträda, om det är mot annan än arbetsgivaren som den tjänstepliktige
på sådant sätt förgår sig t. ex. mot verkställande direktören, örn arbetsgivaren
är en juridisk person, eller mot en ingenjör, verkmästare eller förman.

45 §.

I de fall då länsarbetsstyrelse skulle kunna tänkas med stöd av denna
paragraf komma att förelägga vite, torde jämlikt 44 § straffpåföljd inträda
för den, som icke hörsammar länsarbetsstyrelsens beslut. Vid sådant förhållande
bör vite ej användas. Lagrådet hemställer därför, att vad paragrafen
innehåller örn vitesföreläggande utgår.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet har förut denna dag avgivit utlåtande över upprättat förslag till
lag örn tjänsteplikt för medicinalpersonal vid krig eller krigsfara. Därest
nämnda förslag blir upphöjt till lag, böra övergångsbestämmelserna till förevarande
lagförslag kompletteras med föreskrift örn upphävande av den tidigare
antagna lagen, vars bestämmelser täckas av vad nu föreslås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

195

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
lians Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 1 december 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för övriga departement lagrådets den 30 november
1939 avgivna utlåtande över de den 10 i samma månad till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om tjänsteplikt; samt

2) lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I fråga örn sättet för de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas inordnande
i organisationen för tjänstepliktslagens genomförande har lagrådet i anslutning
till dess 5 och 6 §§ föreslagit en anordning, enligt vilken detta syfte
skulle vinnas utan att anstalterna formellt förstatligas. Förslaget innebär,
att landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, alltjämt skulle vara
anstalternas huvudmän och personalen sålunda förbliva anställd hos kommunen
med oförändrade avlönings- och pensionsförhållanden, för anstalt
hyrd lokal fortfarande hyras i kommunens namn o. s. v. Anstalternas inordnande
i det statliga organisationssystemet skulle ske därigenom, att de
lokala myndigheterna inom länen i detta system, länsarbetsstyrelserna, skulle
övertaga den bestämmanderätt över anstalterna, som nu tillkommer kommunens
beslutande organ och de särskilda anstaltsstyrelserna. Denna bestämmanderätt
måste då inbegripa alla åtgärder, som erfordras för anstalternas
anpassning efter de nya och utvidgade arbetsuppgifterna, såsom förändringar
i organisation och arbetssätt, inrättande, indragning eller flyttning av huvudkontor
och avdelningskontor, entledigande och anställande av personal o. s. v.
I enlighet med förutnämnda princip skulle emellertid alla sådana åtgärder
vidtagas i kommunens namn, och sålunda exempelvis även nyanställd personal
anses vara anställd hos kommunen. Givetvis skall däremot länsarbetsstyrelsernas
egen personal för rent statliga, administrativa uppgifter vara även
formellt statsanställd. •

Förslaget innebär vidare, att kostnaderna för verksamheten skulle bestridas
av statsmedel, vilket måste anses som en naturlig följd av att bestämmanderätten
över densamma överflyttats från kommunen till en statlig myndighet.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 ■

Då ifrågavarande utgifter avse en verksamhet, som enligt vad förut framhållits
skall drivas i kommunens namn, vore det måhända mest följdriktigt,
att utgifterna bestredes av kommunens medel och genom dess förvaltningsorgan,
medan kommunen erhölle statsbidrag till fulla beloppet. Emellertid
torde anstalterna merendels redan nu utgöra organisatoriska enheter med
egen ekonomisk förvaltning, vilka lätt kunna avgränsas mot kommunernas
verksamhet i övrigt, varför det bör vara lätt genomförbart och i så fall
praktiskt betydligt enklare, att deras ekonomi ordnas för sig och utgifterna
därvid direkt bestridas av statsmedel, lämpligen ingående i länsarbetsstyrelsernas
stater.

En konsekvens av statens ansvar för anstalternas kostnader under giltighetstiden
av ett förordnande enligt 5 § är, att staten jämväl ikläder sig
ansvaret för den ökade börda, som kan uppkomma för kommunerna genom
att under tiden för lagens tillämpning företagas utvidgningar av organisationen
och andra åtgärder, vilka bliva överflödiga, när anstalternas verksamhet
åter skall inskränkas till vad som följer av 1934 års lag örn offentlig arbetsförmedling.
Självfallet bör detta statens ansvar omfatta endast de kostnader,
som åsamkas kommun för övertalig personal, överflödiga lokaler o. s. v. under
en skälig avvecklingstid med iakttagande av uppsägningstider och dylikt. För
att underlätta avvecklingen och återgången till normala förhållanden föreslås
den inskränkningen i länsarbetsstyrelsens befogenhet, att styrelsen icke må
anställa ny personal för längre tid än Kungl. Majlis förordnande gäller jämte
skälig uppsägningstid därutöver.

I den mån arbetsförmedlingen är organiserad på sätt här angivits böra
gällande bestämmelser örn socialstyrelsens kontroll över arbetsförmedlingsverksamheten
och örn statsbidrag till denna sättas ur kraft. Dessa bestämmelser
återfinnas i 2, 7 och 9—12 §§ lagen örn offentlig arbetsförmedling.
Detsamma bör gälla bestämmelserna angående anstaltens organisation och
verksamhet i sådant reglemente för anstalt, som föreskrives i 6 § samma lag.
Däremot böra 3—5 §§ örn tillsättande av styrelse för anstalt samt av revisor
att å statens vägnar deltaga i revision av styrelsens förvaltning alltjämt tilllämpas,
liksom även bestämmelserna härom i reglementet, även örn styrelsen
icke utövar sina vanliga funktioner. Det torde nämligen vara lämpligt, att
den ordinära organisationen finnes beredd att återtaga ledningen vid återgång
till normala förhållanden, vartill kommer, att de ordinarie anstaltsstyrelserna
kunna hava uppgifter, vilka det icke finnes anledning att inbegripa
under länsarbetsstyrelsens bestämmanderätt, t. ex. förvaltning av en fastighet,
vari något anstaltens kontor är inrymt, eller andra angelägenheter, som icke
nödvändigt höra samman med anstaltens egentliga verksamhet.

Detta i lagrådets utlåtande angivna förslag, vars innebörd här något närmare
utförts, finner jag mig kunna biträda. Den föreslagna anordningen med anstalter,
som organiseras och ledas av statliga myndigheter men likväl formellt
alltjämt är o kommunala, kan måhända förefalla konstlad och något invecklad
men torde likväl ur praktisk synpunkt vara att föredraga framför den anordning
med helt förstatligande, som innefattades i det remitterade förslaget.

197

Kungl. Majus proposition nr 92.

Av skäl, som lagrådet i fråga om 7 och 8 §§ anfört, synes det vara lämpligt,
att lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling icke
sättes ur kraft vid förordnande enligt 7 §, utan att tillstånd enligt nämnda lag
beviljas liksom förut, varvid förordnandet får den innebörd, att sådant tillstånd
icke må utövas. För denna anordning talar även det förutnämnda skälet,
att det är lämpligt att man städse är beredd på en återgång till vanliga bestämmelser.

Örn både 7 och 8 §§ — vilka äga nära samband i sak — gäller, att, såsom
lagrådet framhållit, Kungl. Maj :t torde böra äga full frihet att bestämma giltighetsområdet
för sitt förordnande.

I enlighet med vad nu sagts hava 7 och 8 §§ omformulerats.

Lagrådets förslag beträffande 11 § innebär, att förslagets avsikt att från
arbetsförmedlingstvånget och därmed från tillämpning av 3 kap. överhuvudtaget
undantaga ett tillfälligt anlitande av arbetskraft skulle komma till uttryck
redan i lagtexten. Att så sker synes vara praktiskt lämpligt och torde,
såsom lagrådet ock påpekat, enklast kunna förverkligas genom införande av
ytterligare ett undantag för detta fall i 11 § vid sidan av undantagen i fråga
örn ålder och anförvantskap. I sammanhang därmed hava undantagen betecknats
a)—c).

Jämväl i 16 § har enligt lagrådets förslag givits en mera vidsträckt möjlighet
till utformning av Kungl. Majis förordnande. I detta fall avses möjligheten
att begränsa den krets av personer, vilka genom förordnandet åläggas
tjänsteplikt, med hänsyn till andra omständigheter än dem som nämnas i det
remitterade förslaget, nämligen ålder, kön, försörjningsskyldighet, bostadsort
och yrkeskunnighet.

Lagrådet har under 24 § framhållit vikten av att kompetenskonflikter mellan
länsarbetsstyrelserna och domstolarna undvikas i vad angår rättsenligheten
av tjänstepliktbunden anställnings upphörande. Med förslagets ståndpunkt,
att sådant upphörande icke kan åvägabringas genom parts åtgörande utan
endast genom länsarbetsstyrelsens beslut, borde faran för sådana konflikter
vara obetydlig. En uppsägning medför sålunda i och för sig icke anställningens
upphörande, och en talan med påstående, att en uppsägning är rättsstriclig,
kan sålunda icke bliva erforderlig. Har åter länsarbetsstyrelsen beslutat
anställningens upphörande, kan part, som anser detta vara rättsstridigt,
rimligtvis icke därom föra talan mot andra parten såsom för avtalsbrott.

Emellertid kan ett förtydligande tillägg härom i 24 §:s text, av det innehåll
lagrådet föreslagit, vara på sin plats. Detta tillägg föranleder en hänvisning
dit i 33 §, där det föreskrives viss kompetens för arbetsdomstolen i
tvister örn anställningsvillkor.

I motiveringen till 38 § i det remitterade förslaget har uttalats, att, då
genom användning av tjänsteplikt någon av samhället tvingades att taga anställning
eller stanna kvar hos viss arbetsgivare, staten rimligtvis borde
ikläda sig borgen för den tjänstepliktiges lön. Såsom lagrådet framhållit,
kräver en konsekvent tillämpning av denna princip, att 38 § erhåller til lamp -

198

Kungl. Majus proposition nr 92.

ning även på fall, där det icke är möjligt att inom så kort tid som den föreslagna
tremånadersfristen styrka fordringen. På grund liärav Ilar paragrafen
omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag.

Att därvid tremånadersgränsen bibehållits i princip även för stridiga fordringar
motiveras därav, att den myndighet, hos vilken ersättning av statsmedel
begärts, skall kunna låta ansökningens prövning bliva beroende av att åtgärder
utan dröjsmål vidtagas för att få fordringens belopp fastställt genom dom
eller på annat sätt ostridigt. Emellertid måste det befaras, att kravet på
ansökans ingivande redan vid en tidpunkt, då fordringen ännu icke är fastställd,
ofta icke kommer att vara uppfyllt, enär vederbörande icke känt till
detta formella villkor. Föreligger eljest skäl till ersättnings beviljande och
hava åtgärder för fordringens fastställande företagits utan dröjsmål, bör ersättning
beviljas utan att villkoret uppfyllts. Även i fråga örn ostridiga eller
eljest uppenbart giltiga fordringar kunna fall tänkas förekomma, då med
hänsyn till billighetens krav undantag från tidsvillkoret för ansökningens ingivande
synes böra medgivas. För nu angivna ändamål har stadgats rätt att
medgiva undantag i fråga örn tremånadersgränsen.

I motiveringen till 41 § i det remitterade förslaget angivas vissa exempel
på innebörden av den analoga tillämpningen på tjänstepliktsförhållanden av
lagstiftningen örn arbetstagares rätt att oberoende av värnpliktstjänstgöring
bibehållas vid löneförmåner m. m. Här må ytterligare framhållas, att den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i nämnda exempel, icke under alla omständigheter
torde kunna vinna tillämpning. Sålunda kan, örn för en placering i
viss löneklass eller dylikt krävas vissa kvalifikationer, viss tjänstgöring i yrket
etc., därmed icke likställas fullgörande av tjänsteplikt i ett helt annat arbete.
I vissa andra fall kan tjänstgöringen väl icke åberopas positivt såsom grund
för uppflyttning i löneklass eller liknande men dock så tillvida vara priviligierad,
att densamma icke såsom annan bortovaro från yrket eller från tjänsten
får räknas arbetstagaren till last, t. ex. där man för erhållande av en förmån
kräver viss tids sammanhängande tjänstgöring. I andra fall åter måste arbetstagarens
rätt anses innebära vad som angivits i de exempel, som upptagits i
det remitterade förslaget. Den närmare utformningen av tjänstepliktigs rättigheter
i dessa hänseenden kompliceras av olika omständigheter och måste —
såsom skett vid genomförandet av ifrågavarande lagstiftning med avseende å
värnpliktiga — överlämnas åt rättstillämpningen.

Lagrådets yttrande under 44 § har föranlett den ändringen i straffbestämmelsen
under d), att densamma tager sikte även på förgripelser mot annan
person än arbetsgivaren.

Med hänsyn till att lagrådet funnit de föreslagna straffbestämmelserna tillräckliga
för att garantera reglernas upprätthållande, anser jag mig kunna tillstyrka,
att föreskriften örn vite uteslutes ur 45 §.

Kungl. Majit har förut denna dag beslutat förelägga riksdagen till antagande
ett förslag till lag örn tjänsteplikt för medicinalpersonal. Därest sistnämnda
förslag skulle vinna riksdagens bifall och lag i ämnet utfärdas, innan
nu förevarande förslag är slutbehandlat, bör i övergångsbestämmelserna till

Kungl. Maj.ts proposition nr 92. 199

denna lag stadgas upphävande av lagen om tjänsteplikt för medicinalpersonal,
enär dennas tillämpningsområde helt täckes av den här föreslagna lagen.

Slutligen må till undvikande av missförstånd framhållas, att i tjänstepliktslagen
med län skall förstås även Stockholms överståthållarskap.

Utöver vad i det föregående angivits hava vissa mindre jämkningar i lagförslagen
av redaktionell innebörd vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter, att de i enlighet med vad nu anförts
jämkade förslagen till

lag örn tjänsteplikt samt

lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
örn medling i arbetstvister

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlämnas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

200

Kungl. Majlis proposition nr 92.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................. L

Förslag- till lag om tjänsteplikt................................................ 2

Förslag till lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920
(nr 215) örn medling i arbetstvister ....................................... 15

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 november 1939 .................... 10

Inledning ...................................................................... 16

Tjänstepliktslagstiftning under 1914—1918 års världskrig ........................ 17

Viss i utlandet gällande lagstiftning om tjänsteplikt ............................ 19

Tidigare författningsförslag rörande allmän tjänsteplikt i Sverige ................ 21

1917 års riksdag ............................................................ 22

Statens krigsberedskapskommission .......................................... 22

1939 års riksdag ............................................................ 25

Kikskommissionens författningsutkast............................................ 25

Huvudförslaget .............................................................. 26

Motförslaget ................................................................ 31

Yttranden över rikskommissionens författningsutkast ............................ 32

Sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap............................ 39

Direktiven .................................................................. 39

De sakkunnigas lagutkast.................................................... 40

Yttranden däröver .......................................................... 42

Slutligt förslag av de sakkunniga ............................................ 43

Departementsförslaget till lag örn tjänsteplikt ................................ 43

Allmänna synpunkter och riktlinjer........................................ 43

Preliminärförslaget .......................................................... 43

Yttrandena .................................................................. 48

Departementschefen .......................................................... 53

Specialmotivering..............

Lagens rubrik ................

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §........................

2 §........................

3 §........................

4 §........................

2 kap. Arbetsförmedling ......

5 §........................

Arbetsförmedlingstvång oell företrädesbestämmelser

« §

7 §

3 kap.

8 §

9 §...............................

10 §...............................

11 §...............................

4 kap. Tvångsförlängning.............

12 §...............................

5 kap. Tjänsteplikt för pensionstagare

13 ock 14 SS .......................

75
75
77

78
78
82

86
86

6 kap. Tjänsteplikt för ungdom

IB §........................

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

201

7 kap. Allmän tjänsteplikt
16 §...................

Sid.

8 kap.^ Vissa för olika former av tjänsteplikt gemensamma bestämmelser

is ;.................

19 §..........

20 §.........

21 §....................................

22 §..........................................;.;;..................

23 §.............

2i §......................................;;;;;;;....................

102

103

104

109

110
110

9 kap. Bestämmande i vissa fall av anställningsvillkor vid tjänsteplikt........ 115

26—33 §§ ....................................................... 215

Preliminärförslaget .......................................... 217

Yttrandena ................................................... 219

Slutförslaget ................................................... 224

Departementschefen.............................................. 227

10 kap. Särskilda förmåner vid tjänsteplikt

34 §................

36 §..........................::::::::::

36 §...........

37 §....................................

38 §....................................

39 §....................................

128

129

130
133
133
135

11 kap. Allmänna bestämmelser.

40 §...............

41 §.........................

42 §.................

43 §...................

44 §.........................

45 §.........................

46 och 47 §§..............

48 §.......''..................

135

136
139
143

143

144

145
147

Giltighetstid och övergångsbestämmelser

147

Departementsförslaget till
i arbetstvister .........

lag om utvidgad tillämpning av lagen om medling

.................................................... 147

Bilagor till statsrådsprotokollet den 10 november 1939 .................. 250

Bilaga A: Departementsförslaget ........................................... 250

Bilaga B: Eikskommissionens förslag till lag örn tjänsteplikt m. m............... 163

Bilaga C: Eikskommissionens förslag till förordning om fullgörande av tjänsteplikt 166

Bilaga D: Eikskommissionens förslag till förordning med särskilda bestämmelser

örn arbetsförmedling................................................ 269

Bilaga E: Häradshövdingen Dahlbergs förslag till lag örn tjänsteplikt m. m....... 171

Bilaga F: De sakkunnigas preliminära och slutliga förslag till krisarbetslag...... 173

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 november 1939 .................... 190

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1939 ...................... 195

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 92

2581 39