Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959 (Proposition 1959:92)

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbildning av
lärare i manlig slöjd; given Stockholms slott den 6
mars 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till slöjdlärarutredningens betänkande »Utbildning av lärare
i manlig slöjd» (SOU 1957: 35) föreslås i propositionen att ett slöjdlärarseminarium
upprättas i Linköping och där förlägges till lokaler, som blir
lediga när folkskoleseminariet för kvinnliga elever lägges ned. Utbildningen
vid slöjdlärarseminariet föreslås börja höstterminen 1960. Under budgetåret
1959/60 beräknas vissa byggnadsarbeten bli utförda, varjämte förberedelser
vidtages för att sätta igång utbildningen bland annat genom att rektorstjänsten
och två andra lärartjänster vid seminariet tillsättes.

Det föreslås att omkring 120 slöjdlärare skall kunna utexamineras från
seminariet varje år, dock ej fullt så många det första läsåret. Lärarutbildningen
föreslås i sin helhet omfatta två terminer. Före inträdet vid seminariet
förutsättes erforderlig manuell skicklighet ha förvärvats genom fyra
års praktisk yrkesutbildning. För den praktiska lärarutbildningen beräknas
skolor såväl i Linköping som i andra närliggande kommuner bli anlitade.

För behörighet till slöjdlärartjänst kommer enligt förslaget att i fortsättningen
krävas avgångsbetyg från slöjdlärarseminariet. Genom övergångsbestämmelser
kommer emellertid enligt hittillsvarande bestämmelser behörighetsförklarade
lärare att bibehålla sin tjänstebehörighet. Dessutom förordas
att övergångsvis anordnas fortbildningskurser för icke behöriga tim 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt.. Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

lärare med längre tids tjänstgöring, varigenom dessa skulle beredas möjlighet
att erhålla fastare anställning.

De årliga kostnaderna för slöjdlärarseminariet vid full kapacitet beräknas
till omkring 430 000 kronor. För nästa budgetår föreslås anslag till avlöningar
på 43 000 kronor och till omkostnader på 15 000 kronor samt vidare
medelsanvisning till engångskostnader för inredning, utrustning och viss
undervisningsmateriel med sammanlagt 148 000 kronor och till byggnadsarbeten
med 500 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman,
frågor angående utbildning av lärare i manlig slöjd och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj:t på min hemställan under punkten 188 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, under rubriken »Seminarium för
utbildning av lärare i manlig slöjd» för budgetåret 1959/60 beräkna ett
förslagsanslag av 206 000 kronor. På motsvarande sätt har föreslagits (statsverkspropositionen,
bilaga 29 p. 13), att i kapitalbudgeten under statens
allmänna fastighetsfond för nämnda budgetår beräknas ett investeringsanslag
av 500 000 kronor till Vissa byggnadsarbeten för ett seminarium för
utbildning av lärare i manlig slöjd.

Sedan beredningen av frågan om utbildning av lärare i manlig slöjd och
därmed sammanhängande anslagsfrågor numera avslutats, anhåller jag att
få ånyo anmäla dessa frågor.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet den 30 juni 1955 fem sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av lärare i manlig
slöjd och därmed sammanhängande frågor.

Till sakkunniga utsågs ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn
vid lantmannaskolan i Svalöv S. Larsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, möbelsnickaren B.M. Larsson i Stockholm och
metallarbetaren K. G. Pettersson i Degerfors, konsulenten i skolöverstyrelsen
T. B. Philipson och läraren i manlig slöjd vid Göteborgs folkskolor F. W.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Svensson. De sakkunniga, som antog benämningen slöjdlärcirutredningen,
har vidare i sitt arbete biträtts av ett antal experter.

I augusti 1957 har slöjdlärarutredningen avlämnat ett betänkande, benämnt
Utbildning av lärare i manlig slöjd (SOU 1957: 35). Utredningen har
därmed slutfört sitt uppdrag i vad avser den regelmässiga utbildningen av
lärare i manlig slöjd. Enligt sina direktiv har utredningen även att avge
förslag angående den framtida användningen av August Abrahamsons stiftelse
på Nääs. Ett betänkande rörande sistnämnda fråga kommer senare
att avges av utredningen, som avser att därvid även närmare behandla
vissa frågor angående kompletteringskurser i slöjd.

Över det av slöjdlärarutredningen framlagda betänkandet har infordrade
utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i
Östergötlands län efter hörande av Linköpings stad, länsstyrelsen i Älvsborgs
län efter hörande av styrelsen för August Abrahamsons stiftelse, rektorn
för lärarhögskolan i Stockholm, styrelsen för konstfackskolan, studiehjälpsnämnden,
styrelsen för statens hantverksinstitut, 1955 års sakkunniga
för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning, kompetensutredningen
samt lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet.

Vidare har yttranden över betänkandet avgivits av svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
skolstyrelseförbundens rikskommitté, tjänstemännens centralorganisation,
svenska facklärarförbundet, Sveriges folkskollärarförbund, svenska slöjdföreningen
och svenska seminarielärarföreningen. Härjämte har skrifter i
ämnet inkommit från slöjdinspektören A. Berggren, slöjdläraren T. Gustavsson,
Skallsjö kommunalfullmäktige och Västergötlands hembygdsförbund.

Innan jag övergår till att redogöra för betänkandet, remissyttrandena och
mina egna ståndpunktstaganden, vill jag här återge vissa delar av de direktiv
för de sakkunnigas arbete, som enligt statsrådsprotokollet den 30 juni
1955 lämnades av min företrädare i ämbetet.

»Innan överhuvud något förslag till utbildningsgång kan skisseras måste
man vara på det klara med utbildningens ändamål. Detta sammanhänger
också med det syfte som ämnet ifråga har i skolundervisningen. Sedan gammalt
har detta syfte varit att lära de unga hantera vissa redskap, göra vissa
enklare praktiska ting och på så vis ge dem hjälp att kunna klara sig i den
mångfald situationer, i vilka de med nödvändighet kommer under sitt liv,
och då de ha behov av praktiskt kunnande, praktisk blick och en viss händighet.
Mot denna målsättning har från vissa håll opponerats under förmenande,
att en dylik målsättning tar död på de ungas eget fria skapande.
Man har i stället velat fästa största avseende vid ''konstnärligt’ och fritt
skapande utan fasta former. Med denna utgångspunkt läggs huvudvikten
på sambandet med konsten, och slöjden sammankopplas intimt med teckningsutbildningen.

Enligt min mening har inga bärande skäl anförts för en dylik omläggning

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

av målsättningen för den manliga slöjden. Alltfort bör alltså den praktiska
kunnigheten vara det främsta målet i skolans slöjdundervisning. Detta utesluter
emellertid ingalunda, att elevernas fria skapande kan ges ett visst utrymme.
Noggrannhet och önskan att göra en sak praktiskt ändamålsenlig
tar icke död på individen och hans intresse för ämnet.

Utbildningen av slöjdlärare bör alltså ta sikte på att skapa lärare, som har
förståelse för och kännedom om ämnets praktiska sida och som ges pedagogisk
skicklighet att bättre än kanske hittills skett lära ut denna kunskap
under former som kan intressera ungdomen och sporra den till egna initiativ
och insatser.

Den kommande utbildningen av slöjdlärare bör ske i form av särskilda
kurser. Innan lärareleverna mottages vid dylika kurser bör de ha förvärvat
det mesta av den egna nödvändiga färdigheten inom ämnenas olika grenar.
Utbildningstiden bör alltså huvudsakligen ägnas åt att ge de blivande
lärarna pedagogisk skicklighet och undervisningsträning samt vissa förbättrade
teoretiska kunskaper. Stor vikt måste läggas vid att de blivande lärarna
får en erforderlig praktisk övningsundervisning med elever på olika skolstadier
och olika skolformer. Genom en dylik koncentrering av studiemålen
och genom ett rationellt utnyttjande av kurstiden bör lärarutbildningen
kunna ske på ett halvt å ett år. Det bör ankomma på de sakkunniga att
avge förslag både till bestämmelser om inträdeskraven vid slöjdlärarkurserna
och till tim- och kursplaner för utbildningen.

Beträffande kursernas förläggning synes i första hand lämpliga folkskoleseminarier
kunna komma i fråga. De sakkunniga bör söka göra en prognos
beträffande det årliga examinationsbehovet och mot denna bakgrund uppgöra
förslag till hur många och vilka folkskoleseminarier, som behöver anlitas
för ändamålet. Härvid bör de sakkunniga vara oförhindrade att förutsättningslöst
överväga en förläggning av slöjdlärarkurserna till sådant
folkskoleseminarium, som under den närmaste framtiden kan komma att
friställas på grund av den demografiska utvecklingen.

Jag vill vidare uttala, att jag icke räknar med att slöjdlärarutbildningen
skall förläggas till konstfackskolan i Stockholm. Då man som jag ej vill sätta
slöjdlärarnas konstutbildning i första rummet, motiverar icke slöjdlärarnas
utbildning en förläggning i anslutning till konstfackskolan. En dylik förläggning
har också, i de förslag där den ifrågasatts, närmast motiverats med
de blivande teckningslärarnas intresse av att ha tillgång till viss slöjdutbildning.
För övrigt talar inga reella skäl för att utbildningen av slöjdlärare
måste förläggas till Stockholm.

Jag har i det föregående redan berört att jag lägger stor vikt vid att de
blivande slöjdlärarna får en ingående praktisk övningsundervisning. Det bör
ankomma på de sakkunniga att noga överväga, hur denna övningsundervisning
bäst skall ordnas. Eftersom övningsundervisningen avser endast ett
ämne, kan man icke skiiligen bygga upp en statlig övningsskola för den.
Den måste alltså förläggas till ett flertal skolor och skolformer. De sakkunniga
bör överväga, Imr man under dylika omständigheter skall få bästa
möjliga garanti för alt handledarna blir förstklassiga pedagoger.»

Jag vill bär till sist nämna, att jag i det följande i stället för de mer
korrekta uttrycken »manlig slöjd» och »lärare i manlig slöjd» för korthetens
skull i regel använder termerna »slöjd» och »slöjdlärare».

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

II. Hittillsvarande förhållanden

Slöjdlärarutredningen lämnar i några inledande kapitel (1—2) av sitt
betänkande dels en historik, som behandlar slöjdens ställning i skolan, utbildningen
av lärare på området m. m., dels en översikt rörande slöjden och
slöjdlärarutbildningen i vissa främmande länder. I vad gäller dessa avsnitt
torde få hänvisas till betänkandet.

De grundläggande bestämmelserna om övningslärare i manlig slöjd återfinnes
i övningslärarstadgan den 2 juni 1950 (nr 376).

Stadgan gäller i stort sett övningslärare i träslöjd samt i metallslöjd.
Enligt 22 § 1 mom. 4 stycket övningslärarstadgan må vid ledigkungörande
av tjänst i manlig slöjd kunna angivas, att tjänsten avser huvudsakligen en
slöjdart. I flertalet fall ledigförklaras tjänsterna i »manlig slöjd» utan närmare
bestämning, men de kan också anges avse träslöjd eller metallslöjd
eller huvudsakligen träslöjd respektive metallslöjd.

I 18 § 1 mom. d) övningslärarstadgan föreskrives som särskilda behörighetsvillkor
för ordinarie tjänst eller extra ordinarie anställning i
manlig slöjd, att sökanden »skall hava erhållit en grundlig praktisk och
pedagogisk utbildning och av skolöverstyrelsen förklarats behörig att söka
och inneha tjänst i ämnet vid den skolform, som ansökningen avser».

Enligt 5 § 1 mom. avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950
(nr 386) i dess nu gällande lydelse stadgas, att lärare i manlig slöjd med
högre kompetens skall tillhöra lönegrad Ao (Ae) 12 och lärare i manlig slöjd
med lägre kompetens lönegrad Ao (Ae) 11, lärare vid lärarhögskolan och vid
folkskoleseminarium, därest läraren fullgör arbete med lärarutbildning vid
seminariet, dock lönegrad Ao (Ae) 17.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 8 december 1950 förordnat, att det
skall ankomma på skolöverstyrelsen att pröva, huruvida lärare i manlig
slöjd besitter i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet för övningslärare avsedd
högre eller lägre kompetens. Begreppen högre och lägre kompetens för lärare
i manlig slöjd uppställdes av 1941 års lärarlönesakkunniga i betänkandet
med förslag till lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15). Till belysning
av överstyrelsens praxis vid prövningen av ansökningar om behörighet
(lägre kompetens) till anställning som ordinarie eller extra ordinarie lärare
i manlig slöjd samt om högre kompetens återges här vissa i Aktuellt från
skolöverstyrelsen (1951 och 1954) intagna uppgifter.

Sökande, som erhållit behörighet (lägre kompetens), ha i allmänhet uppvisat
följande utbildning:

Allmänbildning. I detta avseende har rått stor olikhet i de sökandes meritering.
Studier av något slag utöver folkskolekursen ha dock oftast uppvisats.
En successiv förstärkning av denna utbildning har inträtt och torde
vara behövlig.

Pedagogisk utbildning. För behörighet i huvudsakligen träslöjd, respek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

tive huvudsakligen metallslöjd ha de sökande i regel uppvisat intygs- och
betygskurs i träslöjd, respektive intygs- och betygskurs i metallslöjd på
Nääs. Sökande, som erhållit behörighet i huvudsakligen en slöjdart, ha —
om de helt saknat yrkesutbildning eller yrkespraktik i den kompletterande
slöjdarten — uppvisat intyg om pedagogisk utbildning (t. ex. aftonkursen i
metallslöjd på Nääs) i denna slöjdart. Vid behörighet enbart i en slöjdart
bortfaller sistnämnda moment i utbildningen. Utbildningen för behörighet
i både träslöjd och metallslöjd har i regel varit: intygs- och betygskurser i
träslöjd och metallslöjd på Nääs.

Skolöverstyrelsens kurser för utbildande av lärare i manlig slöjd och efter
prövning från fall till fall andra pedagogiska slöjdkurser ha räknats som
likvärdiga med kurserna på Nääs.

Teckningsutbildning. Sökandena ha inom denna utbildningsgren uppvisat
en relativt knapphändig meritering utöver den utbildning i slöjdteckning,
som meddelas i kurserna i trä- och metallslöjd på Nääs. Minimiutbildning
för sökande, som erhållit behörighet, har varit genomgång av den på Nääs
anordnade aftonkursen i slöjdteckning eller motsvarande utbildning. En
successiv förstärkning av denna utbildning torde vara behövlig.

Yrkesutbildning. Som exempel på yrkesutbildning för sökande, som erhållit
behörighet i träslöjd eller metallslöjd, kan nämnas:

a) fyraårig yrkesskola;

b) tvåårig yrkesskola samt två års väl vitsordad och kvalificerad praktik;

c) minst fyra års väl vitsordad och kvalificerad praktik.

Intyg om avlagt gesällprov har ofta åberopats och beaktats.

För behörighet i både träslöjd och metallslöjd ha sökande, som ej genomgått
betygskurs i den ena slöjdarten, styrkt sig äga viss mindre yrkesutbildning
eller yrkespraktik i denna slöjdart.

Sökande, som erhållit behörighet i huvudsakligen en slöjdart, ha — om de
helt saknat intyg om pedagogisk utbildning i den kompletterande slöjdarten
— uppvisat yrkesutbildning eller yrkespraktik av mindre omfattning i
denna slöjdart.

Undervisning. Någon undervisningsvana (tjänstgöring eller auskultation).

Sökande, som erhållit högre kompetens, ha i allmänhet uppvisat följande
utbildning:

Allmänbildning. Utbildning, som i allmänhet motsvarar minst realexamenskunskaper
i realskolans huvudämnen eller, för sökande med längre tids
tjänstgöring som lärare, fortsatta studier utöver folkskolekursen, t. ex. folkhögskola.
Liksom för den lägre kompetensen gäller, att en successiv förstärkning
av den teoretiska utbildningen har inträtt och torde vara behövlig.

Pedagogisk utbildning. De sökande, som erhållit högre kompetens i huvudsakligen
träslöjd eller huvudsakligen metallslöjd, ha, utöver den ovan
nämnda pedagogiska utbildningen för erhållande av behörighet, redovisat en
utbildning i den kompletterande slöjdarten ungefärligen motsvarande genomgång
av en intygskurs på Nääs. För högre kompetens i träslöjd och
metallslöjd ha de sökande uppvisat intygs- och betygskurs i både träslöjd
och metallslöjd.

Teckningsut bildning. Utbildningen har varit av väsentligt större omfattning
iin den, som erhålles genom aftonkursen i slöjdteckning och trä- och
metallslöjdkursernas slöjdteckning på Nääs.

Yrkesutbildning. Minst av samma omfattning som för erhållande av behörighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

Undervisning. Cirka två års tjänstgöring vid de i 16 § stadgan för övningslärare
angivna skolformerna.

Anm. 1. Mycket starka meriter inom någon av ovan angivna utbildningsgrenar
ha kunnat uppväga vissa mindre brister inom annan utbildningsgren.

Anm. 2. Det bör observeras, att en kategori sökande till högre kompetens
kunnat bedömas efter andra, väsentligt lindrigare normer i enlighet med
bestämmelserna i 4 § kungörelsen den 9 juni 1950 med vissa bestämmelser i
anledning av ikraftträdandet av stadga och avlöningsreglemente för övningslärare.

Genom beslut den 31 mars 1954 har överstyrelsen bestämt, att i fråga om
allmänbildning skall för erhållande av högre kompetens jämlikt 5 § 1 mom.
avlöningsreglementet för övningslärare fordras:

Utbildning, som i allmänhet motsvarar minst realexamenskunskaper i
realskolans huvudämnen, d. v. s. i första hand ämnena modersmålet, engelska
och matematik samt eventuellt fysik. Engelska må utbytas mot tyska.
Att sökande besitter erforderliga kunskaper i realskolans huvudämnen styrkes
exempelvis genom företeende av intyg över undergången prövning med
minst vitsordet Godkänd enligt fordringarna för realexamen. Dylikt intyg
skall vara utfärdat av ämneslärare (i det eller de ämnen prövningen avser)
vid högre läroanstalt under överstyrelsens inseende. Enbart åberopande av
genomgångna korrespondenskurser är icke tillräckligt. För sökande med
längre tids tjänstgöring är tillräckligt med fortsatta studier utöver folkskolekursen,
t. ex. vid folkhögskola (minst två vinterkurser).

Såsom redan av det föregående torde ha framgått förekommer för närvarande
s 1 ö j d 1 ä r a r u t bildning huvudsakligen endast vid August
Abrahamsons stiftelse på Nääs. Utbildningen sker där i form av sommarkurser.
Utbildning anordnas i träslöjd med slöjdteckning och i metallslöjd
med slöjdteckning för sökande med yrkesutbildning i hithörande yrke. Inom
vardera slöjdgrenen förekommer därvid dels en första kurs, s. k. intygskurs,
av grundläggande slag, dels en andra kurs, s. k. betygskurs, utgörande
en direkt fortsättning på den första kursen, dels en tredje kurs, s. k. kompletteringskurs
för sådana, som önskar förvärva ytterligare kunskaper i
trä- och metallslöjd eller som önskar komplettera det under andra kursen
förvärvade betyget. Var och en av dessa kurser omfattar mellan fyra och
fem veckor. Antalet deltagare i betygskurser torde under senare år ha
uppgått till omkring 120 per sommar. Utöver denna utbildningsverksamhet,
som alltså tar sikte på behörighet till övningslärartjänst i manlig slöjd, har
man på Nääs, bland annat, även kurser i träslöjd med slöjdteckning, avsedda
i första hand för folkskollärare och seminarister. Också denna utbildning
är uppdelad på en första och en andra kurs, vardera på tre till fyra
veckor. Folkskollärare som tjänstgör som timlärare i slöjd åtnjuter, om han
ej genomgått annan lärarutbildning i manlig slöjd än folkskoleseminariets,
det lägsta timarvodet i timtaxan, men om han därutöver med goda vitsord
genomgått andra kursen i slöjd vid Nääs, åtnjuter han enligt 4 § 3 mom.
2 stycket timlärarkungörelsen det näst högsta timarvodet.

En speciell möjlighet att förvärva behörighet till lärartjänst i teckning i
kombination med manlig slöjd föreligger för dem, som genomgår tecknings -

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

lärarinstitutet. En frivillig lärarkurs i träslöjd är knuten till teckningslärarutbildningen.
Denna kurs, som är treårig, är förlagd till kvällarna. Den
åsyftade behörigheten för lärartjänst i teckning och manlig slöjd förvärvas
endast av ett fåtal (enligt uppgift 1 å 2 på varje årgång).

Målsättningen för slöjdundervisningen i olika skolformer framgår
indirekt av de olika kursplanerna. I en del fall finns målsättningen uttryckligen
angiven.

Gällande undervisningsplan för rikets folkskolor upptar följande målsättning
för slöjd (gemensam för goss- och flickslöjd).

Undervisningen i slöjd skall giva eleverna kännedom om de vanligaste
slöjdmaterialen och grundlägga deras färdighet att hantera de vanligaste
redskapen i arbeten för eget bruk eller hemmets behov.

Undervisningen bör så bedrivas, att den utvecklar elevernas praktiska
omdöme och händighet, deras förmåga till självständigt och skapande arbete,
deras känsla för form, färg och kvalitet samt bidrager till att väcka
respekt och intresse för handens arbete.

För enhetsskolan har i gällande timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola angivits följande målsättning för
praktiska ämnen.

Undervisningen i praktiska ämnen har till uppgift att ge eleverna kunskap
om och färdighet i arbetsuppgifter av praktisk art, som förekommer i
det dagliga livet. Den skall utveckla elevernas händighet och förmåga till
självständigt arbete. Eleverna bör få en god ekonomisk fostran och lära sig
ett rationellt arbetssätt.

Undervisningen skall hjälpa eleverna att komma till insikt om sina praktiska
anlag och skapa aktning och intresse för praktiskt arbete och praktiska
yrken.

I trä- och metallslöjden skall eleverna lära sig tillverka enkla föremål i trä,
metall och annat material, vårda ytor, utföra ytbehandlingar samt förvärva
kännedom om de vanligaste materialen och kunskaper om redskapens rätta
användning och vård. Undervisningen skall utveckla elevernas förmåga till
skapande arbete och deras känsla för färg, form och kvalitet och på så sätt
ge estetisk fostran.

I den i utredningens betänkande lämnade redovisningen för slöjdundervisningens
målsättning inom olika skolformer återges de på vissa punkter
skiljaktiga formuleringar, som vid tidpunkten för betänkandets avgivande
gällde för å ena sidan fyra- och femåriga realskollinjer och å andra sidan
treårig realskollinje. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1958 har
emellertid fastställts nya kursplaner för realskolan i de allmänna läroverken,
vilka kursplaner även skall tillämpas för kommunala realskolor. Härvid
har för realskolan, oavsett om det gäller tre-, fyra- eller femårig linje,
målsättningen för undervisningen i slöjd, vari då inbegripes även textilslöjd,
uttryckts på följande sätt.

Undervisningen i slöjd i realskolan har till uppgift att, på grundval av
folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna kännedom om de

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

vanligaste slöjdmaterialen och grundlägga färdighet att använda de vanligaste
redskapen i arbeten för eget bruk eller hemmets behov. Den åsyftar
därjämte att hos lärjungarna utveckla praktiskt omdöme och händighet,
förmåga till självständigt och skapande arbete, känsla för form, färg och
kvalitet samt att väcka håg och aktning för handens arbete.

Slöjdundervisningen omfattar olika arbetsformer. För närvarande förekommer
huvudsakligen de traditionella formerna träslöjd och metallslöjd.
Vidare förekommer i 3 klassen i folkskolan s. k. småslöjd (olika arbetssätt
i förekommande material, såsom vikning, klippning, klistring etc.). I vissa
försöksskolor förekommer i sjunde och åttonde klassen s. k. mångsidig slöjd.
Den sistnämnda slöjdarten, som kan omfatta sådana arbetsområden som
målning, elektriskt arbete, bokbinderi, foto, linoleumtryck, keramik och
plastarbete, syftar främst till att ge praktisk anlagsorientering.

Till belysning av slöjdens ställning i skolorna lämnas vidare i slöjdlärarutredningens
betänkande en redogörelse för vad tim- och kursplaner för
olika skolformer innehåller beträffande ämnet (s. 48—64). På denna punkt
torde få hänvisas till betänkandet.

Slöjdundervisningens omfattning läsåret 1955/56 har av
utredningen undersökts genom en enkät till samtliga skoldistrikt samt till
rektorerna vid allmänna läroverk, kommunala realskolor, praktiska kommunala
realskolor, högre folkskolor, privatläroverk under skolöverstyrelsens
inseende och folkskoleseminarier. Denna undersökning visar, att sammanlagda
antalet lärartimmar i slöjd vid ifrågavarande skolor var 73 208
veckotimmar, vilket fördelade sig på de olika skolformerna på följande sätt:

Skolform	Summa Antal	veckotimmar %
Folk- och fortsättningsskolor................	65 758	89,8
Allmänna läroverk .........................	5 537	7,6
Kommunala realskolor...................... Praktiska kommunala realskolor och högre folk-	454	0,6
skolor ...................................	183	0,2
Privatläroverk .............................	429	0,6
Folkskoleseminarier (inkl. interna övn.sk.) ....	847	1,2
Summa	73 208	100

Av det totala antalet veckotimmar, 73 208, belöpte 65 913 på träslöjd,
6 153 på metallslöjd och 1 142 på andra slöjdarter.

Härtill kommer slöjdundervisning i dövskolor, särskolor och i enstaka fall
i andra skolor och anstalter. Vid skolorna för döva var läsåret 1955/56 antalet
veckotimmar i träslöjd 83 och i annan slöjd 167. Slöjdundervisningen
vid särskolorna låter sig ej ange i bestämda veckotimtal, eftersom undervisningen
där bedrivs i andra former. Undervisningen vid dessa olika läroanstalter,
som uppvisar olika särdrag i fråga om kursplaner och lärarutbildning,
har ej ansetts lämpligen böra sammanräknas med sifferuppgifterna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

skolslöjden från förutnämnda enkät. Däremot, framhåller utredningen, får
hänsyn tas till dessa läroanstalter vid bedömandet av det framtida slöjdlärarbehovet.

Det sammanlagda timantalet 73 208 veckotimmar bestreds till betydande
del av lärare med mindre än 30 veckotimmar. Av skolöverstyrelsen behörighetsförklarade
slöjdlärare (1 203) hade i medeltal 33,7 veckotimmar (sammanlagt
40 583 veckotimmar) och icke behörighetsförklarade slöjdlärare
(1 038) i medeltal 10,5 veckotimmar (sammanlagt 10 855 veckotimmar),
medan av folkskollärarna 4 963 undervisade i slöjd och därvid hade i medeltal
4,4 veckotimmar (sammanlagt 21 770 veckotimmar). Till en viss grad
torde denna ordning komma att bli bestående. En del skolor på landsbygden
kommer alltid att vara i behov av deltidstjänstgörande slöjdlärare. Utvecklingen
går dock mot slöjdlärartimmarnas överförande till heltidstjänster,
och utredningen anser sig därför lämpligen kunna utgå från det för
läsåret 1955/56 konstaterade veckotimtalet vid beräkning av det samlade
slöjdlärarbehovet. Fördelat på heltidstjänster skulle det motsvara (73 208:

: 30 =) 2 440 slöjdlärare.

På grundval huvudsakligen av den tidigare nämnda enkäten rörande
förhållandena läsåret 1955/56 lämnar utredningen ytterligare uppgifter om
slöjdlärarkårens sammansättning. Enligt den gjorda inventeringen
tjänstgjorde nämnda läsår vid folk- och fortsättningsskolorna 1 021
behörighetsförklarade lärare, vid nämnda högre skolformer sammanlagt 182
och vid särskolorna 10, tillhopa 1 213 behörighetsförklarade lärare. Antalet
icke behöriga lärare, som tjänstgjorde å icke-ordinarie tjänst med minst 15
veckotimmar, var samma läsår 259 vid folk- och fortsättningsskolor och
sammanlagt 13 vid högre skolformer. Antalet enligt 18 § övningslärarstadgan
icke behöriga ordinarie och icke-ordinarie slöjdlärare vid särskolor var
5. Hela antalet var alltså 277; dessutom var 2 ej behöriga slöjdlärare fast
anställda vid privatläroverk utan statsbidrag. Många av dessa har tjänstgjort
lång tid som slöjdlärare och förvärvat erfarenhet och undervisningsskicklighet.
De utgör en arbetskraft, som man, med någon reservation, kan
räkna med, då man undersöker den nuvarande tillgången på lärare i manlig
slöjd, framhåller utredningen. Även om de medräknas, blir summan av
lärare, vilkas huvudsakliga sysselsättning ligger inom slöjdundervisningen,
ej mer än (1 213 + 277 + 2 =) 1 492. Den samlade slöjdundervisningen
1955/56 omvandlad i lärartjänster om 30 veckotimmar motsvarar som tidigare
nämnts 2 440 slöjdlärare. Häri ingår ej särskolor, vilka däremot medräknats
i den tidigare nämnda siffran. Det överskjutande timtalet bestreds
av folkskollärare samt av timlärare med tjänstgöring mindre än 15 veckotimmar,
ävensom av behöriga slöjdlärare i form av övertimmar.

Mer detaljerade uppgifter om undervisningens fördelning på olika lärarkategorier
m. m. återfinnes i betänkandet (kap. 6, bilaga 3 och vissa tabellbilagor).

Kurujl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

III. Examinationsbehov

A. Utredningen

Efter att ha redovisat slöjdundervisningens omfattning läsåret 1955/56
söker slöjdlärarutredningen, med sikte på det framtida examinationsbehovet
beträffande slöjdlärare, bedöma undervisningens omfång i
fortsättningen. Utredningen nämner inledningsvis, att några säkert
jämförbara, äldre siffror icke torde föreligga, men att i folkskolan under
läsåren 1951/55 såväl antalet slöjdlärare, som antalet slöjdavdelningar och
i undervisningen deltagande lärjungar stadigt ökats. Av utredningens resonemang
om olika faktorer, som påverkar den framtida utvecklingen inhämtas
bland annat följande.

För bedömningen av den demografiska utvecklingen utgår slöjdlärarutredningen
från vissa av realskoleutredningen framlagda uppgifter om folkmängden
i vissa åldrar åren 1954—1972. Slöjdlärarutredningen redovisar
följande uppgifter om folkmängden (i tusental) inom åldersintervallet 9—16
år vid slutet av åren 1955—1972.

1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963
810,2	841,9	867,1	872,5	861,8	837,9	813,7	791,2	768,8
1961	1965	1966	1967	1968	1969	1970	1971	1972
746,7	728,8	716,1	706,2	694,4	680,5	671,1	665,3	661,4

Utredningen konstaterar, att befolkningsutvecklingen efter 1958 kan
antas medföra en minskning i slöjdundervisningens samlade omfattning.
Denna inverkan kan ej bli direkt proportionell mot lärjungeantalets nedgång,
eftersom bland annat reglerna angående slöjdavdelningarnas storlek
här spelar in.

En annan faktor av betydelse i sammanhanget är skoltidens längd. Obligatorisk
nionde klass fanns läsåret 1955/56 inrättad endast i 25 av de 1 033
skoldistrikten och obligatorisk åttonde (men ej nionde) klass i 99 skoldistrikt.
Införandet av 9-årig skolplikt påskyndas i fortsättningen genom
enhetsskolans genomförande. Skolpliktstidens förlängning är ägnad att öka
slöjdundervisningens samlade omfattning, i den mån de genom enhetsskolans
införande ändrade timplanerna ej verkar i motsatt riktning. Skillnaden
uppkommer huvudsakligen genom åttonde skolåret, eftersom slöjdundervisningen
i 9 klassen i enhetsskolan förekommer endast i mindre omfattning.

Uppskov med anordnande av undervisning i manlig slöjd hade vidare för
läsåret 1955/56 i fråga om de allmänna läroverken och de högre kommunala
skolorna medgivits för sammanlagt 189 slöjdavdelningar, motsvarande
378 veckotimmar eller 13 heltidstjänster om 30 veckotimmar. Slöjden vid
de högre skolorna kan alltså väntas få motsvarande större omfattning,
sedan dessa medgivanden avvecklats.

En motsvarande faktor, som för närvarande inverkar på folkskolans slöjdundervisning,
är sådana hinder för införande av undervisning i slöjd som
avses i punkt 4 av anvisningarna till timplanerna i gällande undervisningsplan
för folkskolan, d. v. s. i stort sett lokalbrist. Sammanlagda antalet av -

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

delningar, som läsåret 1955/56 berördes av dessa hinder, var 891, motsvarande
3 200 veckotimmar eller inemot Ilo heltidstjänster. Dessa yttre
hinder för slöjdundervisningens införande kan förväntas småningom bortfalla.
Det framhålles också att inom folkskolan möjligheter finns att
modifiera slöjdundervisningens omfattning. Några säkra slutsatser om utvecklingstendensen
beträffande dessa avgöranden har ännu ej kunnat dras.

Beträffande enhetsskolan är möjligheterna till variation i timtal på grund
av kommunernas och elevernas avgöranden ännu större. Utredningen lämnar
vissa uppgifter om tillval av slöjd bland elever på högstadiet men framhåller
att man ännu ej kan ge någon säker bild av utvecklingstendensen.
Dessa osäkra faktorer kan eventuellt motverka den tidigare förutsatta ökningen
i slöjdundervisningens omfattning på grund av enhetsskolans genomförande.

Antalet lärartimmar bestäms, utom av lärjungeantalet och timtalen enligt
kursplanerna av det föreskrivna elevantalet i slöjdavdelningarna, påpekar
utredningen och framhåller därvid, att förmånligare regler om uppdelning
av eleverna än de nu gällande länge varit ett önskemål. De för enhetsskolan
gällande föreskrifterna om upprättande av undervisningsgrupp, när det
gäller tillvalsämne, synes kunna medföra ett något ökat lärarbehov allteftersom
denna skolform genomföres.

Utredningen har ej ansett sig kunna göra några beräkningar angående den
inverkan på slöjdundervisningens sammanlagda omfattning i skolorna, som
realskolans omorganisation till treårig kan få. Problemet antas ha en begränsad
räckvidd, då bland annat de högre skolornas sammanlagda andel i
slöjdundervisningen är mindre än 10 procent.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att den, trots det från och med
år 1959 sjunkande barnantalet, med hänsyn till övriga anförda omständigheter
finner det berättigat antaga, att slöjdundervisningens sammanlagda
omfattning kommer att förbli oförändrad.

En beräkning av behovet av lärare i manlig slöjd har utförts av en
av slöjdlärarutredningens experter. Dennes beräkningar av det årliga
rekryteringsbehovet under den närmaste tioårsperioden sammanställes
i betänkandet på följande sätt.

Ersättningsbehovet på grund av ålderspensionering ....... 15

Ersättningsbehovet på grund av avgång före pensionsåldern 15

Vikariebehovet (för det nuvarande lärarbeståndet)......... 7

Fortsatt överförande av slöjdundervisningen från folkskollärare
till övningslärare................................. 45

Upphävande av bristen på behöriga lärare................ 50

Summa 132

Utredningen framhåller, att den mest osäkra posten i beräkningen är det
fortsatta överförandet av slöjdundervisningen från folkskollärare till övningslärare.
Slöjdlärarutredningen finner, att ett vid beräkningen gjort
antagande om en nedgång på 10 år för folkskollärarnas slöjdundervisning
till 20 procent av veckotimtalet på landsbygden (läsåret 1955/56 cirka 50
procent) och till 5 procent i städerna (läsåret 1955/56 13 procent), har så

Kungl. Maj ds proposition nr 92 år 1959

stor sannolikhet för sig att man är berättigad att på grund härav medtaga
ett årligt rekryteringsbehov av 45 tjänster i kalkylen.

Sammanställningens två sista poster innebär, anför utredningen vidare,
så småningom övergående företeelser. På längre sikt bör man enligt utredningens
mening räkna med ett årligt rekryteringsbehov av i runt tal 100
slöjdlärare.

Utbildningsresurserna föreslås emellertid nu bli dimensionerade
för ett årligt elevantal av 120. Härom anför utredningen bland
annat följande.

Den situationen skulle alltså föreligga, att för närvarande skulle finnas ett
årligt rekryteringsbehov av omkring 130 slöjdlärare men att detta sedermera
kunde väntas nedgå till omkring 100. Detta är ett ganska olyckligt utgångsläge
för inrättande av en ny utbildning, då lokaler, lärarorganisation och
erfarenhet av utbildningens lämpliga uppläggning saknas. Vid igångsättande
av denna nya utbildning vore det i och för sig lämpligast att börja i mindre
skala och utvidga verksamheten allt eftersom erfarenheter vunnits. Detta
torde dock vara omöjligt, emedan det föreligger ett akut behov av utbildade
slöjdlärare. Slöjdlärarutredningen finner, att man bör utgå från ett rekryteringsbehov
av 132 slöjdlärare om året, men med hänsyn till de osäkra
faktorer som ingår i denna siffra bör i genomsnitt endast 120 slöjdlärare
utbildas årligen. De första åren torde de nytillkommande slöjdlärarna komma
att behövas för att upphäva den rådande bristen på slöjdlärare. Då
senare detta behov börjar fyllas, är det lättare att överblicka, i vilken utsträckning
folkskollärarna lämnar slöjdundervisningen och hur enhetsskolans
införande inverkar på slöjdundervisningens omfattning. Om utbildningsmöjligheterna
dimensioneras för ett årligt elevantal av 120 elever,
torde detta motsvara det årliga minimibehovet för så lång tid som nu kan
överblickas i en omdaningstid som den nuvarande. Ett visst underskott i
förhållande till det beräknade utbildningsbehovet uppkommer vid begränsningen
av utbildningen till 120 elever. Detta bör motverkas genom övergångsbestämmelser,
varigenom tjänstgörande lärare i slöjd utan behörighet
beredes möjlighet att efter särskilda för dem anordnade fortbildningskurser
få fastare anställning.

B. Remissyttranden

Slöjdlärarutredningens beräkningar av det årliga nyrekryteringsbehovet
i fråga om lärare i manlig slöjd och dess förslag om utbildningsresursernas
dimensionering beröres endast av några få remissinstanser. De flesta synes
ej har några erinringar på denna punkt.

Skolöverstyrelsen anser att en utbildning av den omfattning utredningen
föreslagit kan erbjuda erforderlig marginal så att ej brist på lärare gör det
nödvändigt att utnyttja ur olika synpunkter mindre lämpliga lärarkrafter.

Om fördelningen av slöjdundervisningen i folkskolan mellan folkskollärare
och övningslärare anför överstyrelsen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Folkskollärarna, har i sitt arbete ett starkt stöd i sin allmänna psykologiska
och pedagogiska utbildning, och det kan som skäl för anordningen att
förena slöjden med undervisningen i övrigt åberopas, att det för en lärare
är värdefullt att lära känna sina elever inte bara i de teoretiskt utan också i
de mera praktiskt betonade ämnena. Å andra sidan måste det framhållas,
att de krav slöjdundervisningen ställer på rent hantverksmässig yrkesskicklighet
i varje fall på något högre stadier är så stora, att det redan med
hänsyn härtill är förklarligt, att många folkskollärare hellre undervisar i
andra ämnen. Överstyrelsen har anledning räkna med att den tendens i den
riktningen, som redan sedan länge är markant, skulle bli väsentligt starkare,
om kompetenta slöjdlärare funnes att tillgå. Under sistnämnda förutsättning
finner överstyrelsen en sådan utveckling önskvärd även med hänsyn
till behovet av lärarkraft inom andra områden. — På många håll torde
organisatoriska skäl göra det omöjligt att helt överföra slöjdundervisningen
från klasslärare till ämneslärare.

Vissa av överstyrelsen framförda synpunkter beträffande examinationen
under de närmaste åren redovisas i ett senare avsnitt.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker den föreslagna utbildningskapaciteten.
Statskontoret framhåller, att examinationsbehovet är osäkert och
sedermera kommer att nedgå. Redan av den anledningen kan det enligt
statskontorets mening finnas skäl att ge verksamheten mindre dimensioner
än vad som förordats av utredningen. Härtill kommer att även om en viss
storleksordning av examinationen kan anses i och för sig önskvärd, så lär
vid fastställandet av denna hänsyn böra tagas till att brist råder inom
många områden på kvalificerad arbetskraft, bland annat på lärare av olika
kategorier.

Även seminarielärarföreningen förordar en viss försiktighet vid beräkningen
av examinationsbehovet. Frågan om folkskollärarnas slöjdundervisning
anses böra tagas upp i större sammanhang, när det gäller undervisningens
anordnande i den obligatoriska skolan. Liknande synpunkter framföres
av folkskollärarförbundet.

Tjänstemännens centralorganisation finner utbildningsbehovet svårbedömbart.
Ingen erinran reses mot att utbildningsverksamheten under de
första åren ges den av utredningen föreslagna storleksordningen. Sedermera
bör genom en kontinuerlig prognosverksamhet intagningen anpassas till det
beräknade behovet av lärare. Facklärarförbundet skulle helst se att examinationstalet
under en övergångstid finge stiga upp till 132, men kan för
sin del på grund av de av utredningen redovisade skälen tillstyrka den föreslagna
utbildningen av i genomsnitt 120 slöjdlärare om året. Ett lägre
utbildningstal kan förbundet under inga förhållanden acceptera.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

IV. Utbildningens utformning och yttre organisation

A. Utredningen

I betänkandets åttonde kapitel drar utredningen upp vissa allmänna
riktlinjer för den planerade slöjdlärarutbildningen.

Här föreslås en ettårig utbildning vid seminarium med en lästid av 240
arbetsdagar, motsvarande ett läsår på 41 Va veckor. Mellan de två terminerna
vid seminariet skall enligt förslaget ligga en termins hospitanttjänstgöring
på annan ort än seminarieorten. Före inträdet vid seminariet skall
den praktiska handafärdigheten ha förvärvats genom yrkesutbildning vid
yrkesskola eller i yrkespraktik. Elevintagning beräknas ske såväl höstsom
vårtermin.

Utredningen anför om den här angivna uppläggningen av utbildningen
bland annat följande.

Utredningen har övervägt vilka ämnen som bör ingå i den nya slöjdlärarutbildningen
och i vilken utsträckning undervisningsövningar bör ingå i
metodikundervisningen. Därvid har det redan från början framgått, att för
en seminarieutbildning enligt nutida krav måste tagas i anspråk hela det
läsår, som i utredningens direktiv angivits som maximum för undervisningstiden.
I själva verket blir det svårt att rymma denna nödvändiga undervisning
inom den angivna ramen. För att underlätta detta föreslår utredningen,
att läsåret något förlänges utöver den vid liknande läroanstalter
vanliga tiden. Eftersom den till läroanstalt förlagda delen av slöjdlärarutbildningen
endast är ettårig, behöver ej härigenom befaras någon överansträngning
av eleverna. Vad åter beträffar storleken av lärarnas undervisningsskyldighet,
kan denna fördelas så att vanligt antal undervisningstimmar
ej överskrides. Detta möjliggöres av att koncentrationsläsning införes
såsom i det följande skall föreslås. Yrkesutbildningen bör omfatta såväl yrke
med anknytning till träslöjd som yrke med anknytning till metallslöjd samt
vara mera grundlig på ettdera området. Man kunde då ha tänkt sig möjligheten
att förlägga den kompletterande yrkesutbildningen på det »sekundära»
yrkesområdet till seminariet. Detta kunde varit önskvärt, emedan en
viss svårighet föreligger att organisera sådan kortare yrkesutbildning.
Seminarietiden tas emellertid fullt ut i anspråk av själva lärarutbildningen.
Yrkesutbildningen måste därför vara i sin helhet genomgången, då seminarieundervisningen
börjar. Detta medför dessutom den fördelen, att seminarieundervisningen
ej behöver uppdelas på två linjer. Det faktum, att
eleverna kommer att tillhöra två grupper som har förvärvat större skicklighet,
den ena i träarbete och den andra i metallarbete, bör ej utgöra något
hinder för en gemensam undervisning, ej ens vid undervisningen i slöjdmetodik.
Vad den mångsidiga slöjden beträffar, avses denna visserligen nu
skola få en stark ställning vid seminariet, men det är likväl omöjligt att
kräva föregående yrkesutbildning för dessa skiftande områden. Här kan i
stället fortbildningskurser ifrågakomma.

I seminarieutbildningen skall ingå auskultationer och serieövningar. Denna
praktiska lärarutbildning får dock ganska liten schematid, emedan den
nödvändiga teoretiska undervisningen är så omfattande. Ytterligare prak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

tisk lärarutbildning är nödvändig, särskilt som slöjden är ett ämne som
erbjuder betydande metodiska svårigheter. Utredningen har stannat för att
denna utbildning förlägges utanför ramen av den ettåriga kursen som en
hospitanttjänstgöring. Denna tjänstgöring bör omfatta en termin och vara
fullgjord innan seminarieutbildningen är avslutad. Utredningen har funnit,
att tjänstgöringen är till mesta nyttan, om den förlägges efter första terminen
vid seminariet. Eleven får då möjlighet att praktiskt tillämpa kunskaper
han förvärvat vid seminariet och har andra terminen vid seminariet nytta
av sina praktiska erfarenheter. En elev, som börjat vid seminariet en hösttermin,
hospiterar under vårterminen och avslutar seminarieutbildningen
följande hösttermin, under det att den som intages vid vårterminens början
hospiterar under höstterminen och avslutar sin utbildning påföljande vår.
Intagning till seminariet sker alltså både höst- och vårtermin. Hospitanttjänstgöringen
måste i vissa avseenden knytas till seminariet. Det blir
seminarieledningens sak att ordna elevernas utplacering vid olika skolor.
Tjänstgöringen bör också i någon form övervakas av lärare vid seminariet.
Dessa uppgifter blir både tidsödande och ansvarsfyllda, varför särskild
ersättning för detta arbete kan ifrågakomma. Likaså uppkommer fråga om
ersättning till handledarna. Utredningen avser, att sådan skall utgå, men
föreslår icke avlöning, traktamente eller resekostnadsersättning till hospitanterna.
Däremot bör studielån och stipendier kunna utgå.

Utredningen behandlar härefter frågor om utbildningens yttre organisation
(kap. 9) och överväger därvid om utbildningen bör knytas till
ett eller flera folkskoleseminarier eller förläggas till en eller flera självständiga
läroanstalter. De sakkunniga stannar för att föreslå inrättande av en
självständig läroanstalt med benämningen slöjdlärarseminarium.

Enligt vad som tidigare påvisats behöver årligen utbildas i genomsnitt
120 slöjdlärare. Antalet elever i varje klass anses ej lämpligen böra överstiga
24. Ett elevantal av angiven storlek motsvarar alltså 5 klasser. Intagningen
vid seminariet är avsedd att vara fördelad på höst- och vårterminen. För
att få jämn belastning på seminariet har utredningen stannat för en lösning,
som enligt utredningens mening visserligen ej är utan vissa nackdelar men
dock synes kunna godtagas. Vartannat år intages såväl höst- som vårtermin
3 klasser (d. v. s. 72 elever) och vartannat år såväl höst- som vårtermin 2
klasser (d. v. s. 48 elever). Tack vare den förskjutning i utbildningen, som
hospitantterminen medför, blir då det på seminariet närvarande elevantalet
alltid lika. Det första läsåret bör 3 klasser intagas varje termin, så att
utbildningen kommer i gång så snart som möjligt. Det sagda åskådliggöres
genom följande uppställning:

intagna intagna
höst- vår terminen

terminen

första läsåret ...... 72 72

andra läsåret ...... 48 48

tredje läsåret ...... 72 72

o. s. v.

närvarande

höstterminen

(72 + 48 =) 120
(48 + 72 =) 120

närvarande

vårterminen

(72 -f 48 =) 120
(48 + 72 =) 120

— Dihang till, riksdagens protokoll 10ö0. 1 samt. Nr 02

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Beträffande målsättningen för slöjdlärarutbildningen är, framhåller
utredningen, slöjdens nuvarande utformning i skolorna grundläggande
(kap. 10). I det föregående har redovisats målsättningen enligt nuvarande
bestämmelser i olika skolformer. Utredningen framhåller att dessa målsättningar
får antas vara utformade under hänsynstagande till den nuvarande
lärarutbildningen. Om den planerade lärarutbildningen skapar förutsättningar
för en utveckling av ämnet torde framtida justeringar i målsättningen
för skolslöjden bli aktuella. För den nuvarande lärarutbildningen har
tidigare redogjorts. I den mån den nuvarande lärarkåren präglats av denna
utbildningsgång kan det sägas, att den nuvarande kompetentförklarade
slöjdläraren från början är en yrkesman (snickare o.s.v.), som genom en
tilläggsutbildning skaffat sig pedagogiska kunskaper och övning i att undervisa.
Många har givetvis kunskaper och erfarenheter utöver detta. En
modern slöjdlärarutbildning bör emellertid mera direkt syfta till att hos
läraren skapa en sådan grundinställning till pedagogiska och konstnärliga
frågor, att slöjden kan intaga den ställning i skolsystemet, som tillkommer
ämnet i modern pedagogik.

Med utgångspunkt i vad som uttalats i direktiven för slöjdlärarutredningen
och vissa i konstutredningens betänkande (SOU 1956: 13) framförda
åsikter diskuteras i detta sammanhang avvägningen mellan slöjdundervisningens
praktiska och allmänt fostrande syfte och den estetiska skolningen.
Slöjdlär arutredningen anför härom bland annat följande.

I direktiven för utredningen har det praktiska syftet med skolans slöjdundervisning
framhållits. I detta avseende gäller det att skilja mellan en
undervisning, enbart inriktad för inlärande av vissa praktiska färdigheter,
och en allmän fostran till händighet, företagsamhet, självverksamhet, ordning
och noggrannhet. Den svenska slöjdens traditioner, utformade under
påverkan av »Nääs-systemet», vill åt ämnet inrymma denna vidare uppgift,
även om avsikten ej alltid kunnat förverkligas, när härför lämpliga lärare
saknats. Otto Salomon framhöll, att slöjdens största värde ligger i dess förmåga
till karaktärsfostran och dess egenskap av formellt bildningsmedel,
d. v. s. ett medel att stärka de själens och kroppens krafter, vilka det för
barnet är av vikt att i framtiden förfoga över.

Denna uppfattning av slöjdens uppgift står icke i någon principiell motsättning
till de av konstutredningen framförda åsikterna om slöjdens personlighetsdanande
uppgifter. Konstutredningen åberopar också Salomons
formulering av skolslöjdens målsättning: utveckling till och genom självverksamhet.
Däremot kan man säga, att konstutredningen mera betonar
den moderna strävan att »locka fram och ta vara på barnets skapande
krafter» och betraktar förvärvet av tekniska färdigheter som något sekundärt,
medan slöjdundervisningen i traditionell utformning utgår ifrån, att
den allmänna träning av kropps- och själsförmögenheterna, som avses, skall
vara »grundad pa ett ur materiell synpunkt nyttigt underlag» (Otto Salomon).
På frågans nuvarande ståndpunkt finner slöjdlärarutredningen det
naturligt, att man bibehåller ämnets nuvarande yttre utformning, då denna
är som bäst. samt strävar efter att ge ämnet det innehåll av karaktärsdaning
och allmän praktisk fostran, som nyss antytts. Utredningen ser då

Kungl. Maj ds proposition nr 92 år 1959

som sin uppgift att inom ramen av de givna yttre förutsättningarna söka
utforma slöjdlärarnas utbildning så, att deras bildningsnivå och pedagogiska
träning sätter dem i stånd att förverkliga dessa syften.

Även med beaktande av det avståndstagande från vissa former av modern
slöjdundervisning, som kommit till uttryck i direktiven, kan det dock
sägas, att allmän formfostran och estetisk skolning väl låter sig förena med
den praktiska utbildningen. Läraren kan och bör rikta elevernas intresse på
en väl övervägd konstnärlig men samtidigt praktiskt riktig formgivning.
Det är då klart-att ett moget konstnärligt omdöme är en tillgång för slöjdläraren,
och att hans utveckling i detta avseende i möjligaste mån bör
stödjas av teoretiska studier.

Den föreslagna utbildningsgången för slöjdlärare, med viss yrkesutbildning
före inträdet vid seminariet, kan synas bli splittrad. I samma mån som
den blivande slöjdläraren hinner bli en skicklig yrkesman, får han ökad
benägenhet att se det som sin huvuduppgift i skolarbetet att lära ut denna
yrkesskicklighet. Vidare kan yrkesutbildningen, om den lägges ensidigt
praktiskt, innebära ett avbrott i teoretiskt studiearbete, som lätt medför
svårigheter, då seminarietidens koncentrerade teoretiska studier skall taga
vid. Avbrottet blir också ganska långt. Slöjdlärarutredningen har övervägt,
om slöjdlärarens utbildningstid kan göras något mer enhetlig, så att därigenom
de anförda olägenheterna minskas. Ur denna synpunkt är det givetvis
bäst, att den blivande slöjdläraren träffar sitt yrkesval så tidigt som
möjligt. Det är emellertid enligt utredningens mening olämpligt att lägga
utbildningsgången så, att slöjdlärarbanan ej kan väljas på ett senare stadium
av yrkesutbildning till snickare eller metallarbetare eller sedan sådan
utbildning avslutats. Endast ett fåtal kan tänkas bestämma sig för slöjdlärarbanan
omedelbart vid skolans slut. Med hänsyn härtill har slöjdlärarutredningen
inskränkt sig till att föreslå vissa minimikrav på skolkunskaper
för inträde vid seminariet.

Det viktigaste sättet att motverka följderna av splittringen i utbildningsgången
blir, framhåller de sakkunniga, att lägga undervisningen vid seminariet
så, att omställningen till läraryrket blir fullständig och de pedagogiska
målen klart uppfattade av eleverna. Särskilt undervisningen i psykologi
och pedagogik och i slöjdmetodik bör ha detta syfte.

Efter dessa allmänna synpunkter på undervisningen vid slöjdlärarseminariet
preciserar utredningen de inträdesfordringar, som bör uppställas
(kap. 11).

Utredningen föreslår, att den nedre åldersgränsen för inträde vid slöjd1
ärar seminariet bestämmes så, att eleven under inträdesåret skall uppnå
lägst 20 års ålder. Den övre åldersgränsen för inträde vid seminariet bör
anges så, att eleven under inträdesåret skall uppnå högst 30 års ålder.

I fråga om sökandens hälsotillstånd bör giilla samma regler som för inträde
vid folkskoleseminarierna, d. v. s. sökanden bör vara fri från sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

sjukdom eller så beskaffat lyte, som kan utgöra hinder för framgångsrikt
bedrivande av arbetet i seminariet eller menligt inverka på andra elever
eller göra sökanden olämplig för lärarkallet. Sökanden bör förete läkarredogörelse
enligt liknande formulär som av skolöverstyrelsen fastställts för inträdessökande
vid folkskoleseminarierna.

Inträdesfordringarna i fråga om teoretiska förkunskaper måste avvägas
med hänsyn dels till att eleverna bör ha tillräcklig grundval för de teoretiska
studierna vid seminariet och även i övrigt en så hög bildningsnivå, att
de i sitt kommande skolarbete kan uppnå den vidare överblick och den
kontakt med andra skolämnen som är önskvärd, dels till att fordringarna ej
ställs så höga att eleverna på grund av den omfattande praktiska utbildning,
som också fordras, får svårt att uppfylla dem och med anledning härav
lämpliga begåvningstyper för slöjdlärarbanan kanske utestängs.

Utredningen anger i fråga om de teoretiska förkunskaperna följande alternativ,
nämligen dels realexamen på allmän linje eller maskinteknisk linje
(praktisk realexamen), dels avgångsbetyg från enhetsskola, dock endast i
viss i det följande angiven utsträckning, dels avgångsbetyg från folkskola
och därjämte vitsord över särskild prövning enligt fordringarna för realexamen
i ämnena modersmålet, engelska, historia med samhällslära, matematik,
fysik, kemi och teckning. Kraven beträffande avgångsbetyg från
enhetsskola specificeras och kommenteras av utredningen på följande sätt:

Avgångsbetyg från klass 9 g berättigar alltid till inträde. Avgångsbetyg
från klass 9 a eller 9 y berättigar till inträde endast under förutsättning att
eleven i avgångsbetyget eller vid fyllnadsprövning (Allmänna försöksskolebestämmelserna
12 a § och Aktuellt 1956: 33 s. 482 f.) erhållit lägst vitsordet
Ba i ämnena modersmålet och engelska och i ämnena matematik och fysik
lägst vitsordet AB enligt fordringarna för alternativkurs 1 i nämnda ämnen
i klass 9. Beträffande elev från klass 9 y fordras därutöver, att avgångsbetyget
gäller någon av grenarna 3 (metallyrken), 4 a (trätekniska yrken),
4 b (träkemiska yrken), 7 a (hantverk och blandade yrken för elever med
bestämd yrkesinriktning), 7 b (allmänpraktisk kurs), 8 a (teknisk gren;
växelundervisning med industriskola) eller 8 b (teknisk gren inom enhetsskolan).

Beträffande fordringarna för att erhålla avgångsbetyg från enhetsskola
må erinras, att enligt Allmänna försöksskolebestämmelserna 2 och 4 samt
folkskolestadgan § 47 mom. 1 godkända vitsord kräves i samtliga ämnen
med undantag av två, vilka dock icke får vara modersmålet eller matematik.

De nämnda vitsorden förutsättes vara avgivna i enlighet med skolöverstyrelsens
cirkulär den 16 februari 1957 angående anvisningar för betygsättningen
på enhetsskolans högstadium (Aktuellt 1957 s. 254). Där vitsorden
är avgivna enligt äldre bestämmelser, ankommer det på intagningskollegiet
vid seminariet att värdera dem.

Utredningen har så långt det varit möjligt sökt låta avgångsbetyg från
klass 9y grunda behörighet till inträde vid seminariet. Utredningen anser
det i hög grad önskvärt, att personer med praktisk begåvningstyp ej utestängs
från slöjdlärarseminariet genom krav på eu utbildning, som dessa
under skoltiden ofta ej varit betänkta på att skaffa sig. Genom kravet på

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

komplettering av betygen uppehälles likväl de teoretiska inträdesfordringarna
och sökande av lämplig typ torde utan alltför stora svårigheter kunna
ordna denna komplettering.

Den utformning, som kraven på en komplettering av avgångsbetygen från
enhetsskolan fått, innebär, att i matematik och fysik endast fordras den
allmänt lagda kurs, som ej följer inträdesfordringarna för gymnasiet, men
att genom kravet på kvalificerade betyg säkerställes, att eleven visat sig ha
erforderliga intellektuella förutsättningar för studiet av ämnena.

Den praktiska förutbildningen föreslås omfatta dels god yrkesutbildning
antingen i snickeri eller i metallyrke under minst tre år, dels utbildning i
minst ett år i metallyrke för sökande med snickeriutbildning och i snickeri
för sökande utbildad i metallyrke; sammanlagt skulle sålunda fordras fyra
års praktisk förutbildning.

Den praktiska förutbildningens uppdelning på två yrkesgrenar, samtidigt
med att krav ställes på god yrkeserfarenhet på ettdera området, avser att
göra de blivande slöjdlärarna skickade att undervisa i såväl trä- som metallslöjd,
men med större erfarenhet på ettdera området.

Om sättet att förvärva den föreslagna yrkesutbildningen anföres följande.

Den treåriga huvudutbildningen kan förvärvas vid verkstadsskola eller
genom arbete i respektive yrke. I det senare fallet måste dock närmare
upplysningar fordras om arbetets art för bedömande av dess värde ur utbildningssynpunkt.
En systematisk lärlingsutbildning hos ett industriföretag
eller en hantverksmästare bör anses som en värdefull utbildningsform.
Vid de centrala verkstadsskolorna meddelas yrkesutbildning för snickare
å flera linjer. Av dessa passar linjen för möbelsnickare bäst för de blivande
slöjdlärarna. Denna linje är emellertid 4-årig och avsedd att avslutas med
gesällprov. En sådan utbildning blir för tidskrävande för att uppställas som
obligatoriskt krav för inträde vid slöjdlärarseminariet. Det bör räcka att
den sökande följt de 3 första åren av kursen för möbelsnickare. Avlagt gesällprov
bör däremot beaktas som en merit. Även den 2-åriga linjen för
inrednings- och fabrikssnickare är tänkbar som grund för slöjdlärarutbildning.

För att den kompletterande ettåriga utbildningen skall ge behållning bölden
helst ske i form av kurs och ej genom yrkespraktik. Sådan utbildning
kan vara svår att ordna för den enskilde. Ettåriga fristående kurser i träeller
metallyrke förekommer endast i liten utsträckning. På vissa orter
(Solna, Linköping m. fl.) har emellertid en förberedande ettårig verkstadsskola
ordnats och erfarenheterna synes vara goda. Utredningen har efter
viss kontakt med överstyrelsen för yrkesutbildning funnit, att det ej torde
vara uteslutet, att denna förberedande yrkesutbildning kan ordnas vid yrkesskolorna.
Tänkbart är också, att eleven kan följa första årets undervisning
vid en yrkesskola. Förutsättningen härför är, att han ej behöver vara
helt bunden av yrkesskolans utbildningsgång utan får pröva även sådant,
som eljest förekommer senare i utbildningen. Om riksdagen och Kungl.
Maj:t beslutar enligt utredningens förslag härutinnan, förutsätter utredningen,
alt överstyrelsen skulle kunna vidtaga sådana åtgärder, att undervisning
enligt beslutet ordnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

Bland inträdesfordringarna har ej upptagits någon utbildning på det
konstnärliga området. Utredningen erinrar om att sådan utbildning, där
den förekommer, är värdefull för seminariets arbete och bör vara en merit
vid intagningen. Här ifrågakommer olika kurser vid konstfackskolan, kurser
vid slöjdföreningens skola i Göteborg eller Nyckelviksskolan m. m.

Skolöverstyrelsen anses böra ha möjlighet att meddela dispens såväl från
åldersbestämmelserna som från inträdesfordringarna i vad avser teoretiska
och praktiska kunskaper.

Kvinnliga sökande, som uppfyller de angivna inträdesfordringarna, avses
kunna antagas vid seminariet under samma förutsättningar som manliga
sökande.

I betänkandet beskrives tämligen ingående hur elevintagningen
vid seminariet lämpligen bör tillgå (kap. 12). Utredningen anser att det bör
ankomma på rektor och ett intagningskollegium att med ledning av målsättningen
för ämnet slöjd i skolorna och erfarenheter från undervisningen där
bilda sig en allmän uppfattning om den förening av teoretisk begåvning och
teoretiska kunskaper, praktiska anlag och färdigheter samt fallenhet för
läraryrket, som är önskvärd hos en blivande slöjdlärare. Med utgångspunkt
härifrån har vederbörande vid seminariet att göra sitt val bland de sökande.
Urvalet måste ofta bli svårt att göra, emedan de sökande kan väntas ha
olika slag av meritering, som ej utan vidare kan vägas mot varandra.
Utredningen har övervägt att föreslå någon form av poängberäkning, men
har stannat för att dessa bedömningsfrågor bör överlämnas åt rektor respektive
intagningskollegiet. Rektor och eventuellt flera lärare vid seminariet
bör granska samtliga ansökningshandlingar och enligt de antydda grunderna
välja ut de mest meriterade sökandena till ett antal, som med 50 procent
överstiger den planerade intagningen, naturligtvis i den mån så många
behöriga sökande finnes. Dessa sökande kallas att infinna sig vid seminariet
för att undergå en inträdesprövning, som lämpligen kan kallas »prov i
muntlig framställning».

Detta prov bör ske inför en grupp om tre lärare, som representerar såväl
de teoretiska ämnena som slöjdundervisningen vid seminariet. För att ej
belasta vissa lärare alltför mycket torde det bli nödvändigt att organisera
två sådana grupper. Vid provet bör den sökande dels samtalsvis få redogöra
för sin skolgång, sin praktiska utbildning eller annat närliggande ämne av
personligt intresse för honom, dels föreläggas att på ett enkelt sätt demonstrera
ett verktyg eller ett förfaringssätt på slöjdens område. Det ankommer
därvid på lärarna att bedöma de sökandes allmänna lämplighet för slöjdläraryrket
på sätt nyss sagts, särskilt deras förmåga att ge tydlig och intresseväckande
instruktion. För ett sådant prov kan beräknas en tid av
omkring en halv timme. Den närmare utformningen av proven bör anförtros
åt seminariets lärare i psykologi och pedagogik, som bland annat av detta
skäl bör tillsättas i god tid före seminariets start.

Vid det slutliga avgörandet om intagningen bör först och främst sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

sökande, som vid de muntliga proven bedömts olämpliga, uteslutas från
vidare prövning. I fortsättningen bör de sökandes meritering enligt ansökningshandlingarna
tjäna till ledning i första hand, men även liär får givetvis
intagningskollegiet ta hänsyn till det intryck de sökande gett vid de muntliga
proven.

Betänkandets trettonde kapitel omfattar undervisningsplan för
slöjdlärarutbildningen.

Utredningen föreslår följande timplan.

Veckotimmar

Modersmålet .........................................

Samhällslära .........................................

Matematik ...........................................

Fysik och kemi.......................................

Engelska .............................................

Psykologi och pedagogik ..............................

Teckning ............................................

Ritteknik ............................................

Material-, verktygs- och maskinlära ....................

Slöjdmetodik .........................................

Praktisk lärarutbildning:

Auskultationer med förberedande undervisningsövningar

första terminen .....................................

Serieövningar andra terminen........................

1.5
2

5.5

1.5
1,5

Undervisning föreslås vidare utom timplanen bli anordnad i tyska (1
veckotimme), musik (1 veckotimme) och gymnastik (2 veckotimmar) för
dem som önskar delta häri.

I form av anmärkningar till timplanen ger utredningen bland annat förslag
om koncentration av vissa ämnen eller delar av ämnen till första
respektive andra seminarieterminen.

Undervisningen i samhällslära och engelska förlägges till första terminen.
Seminariearbetet bör fördelas mellan elevernas första och andra termin på
så sätt, att en större del av teoriundervisningen lägges på första terminen
och en större del av det praktiska arbetet på andra terminen. Samhällslära
och engelska avslutas första terminen. Detta möjliggör att fördela slöjdmetodikundervisningen
med 7,5 veckotimmar på första terminen och 12,5
veckotimmar på andra terminen. Ytterligare modifikationer i fördelningen
bör kunna göras av seminarieledningen. Undervisningen i material-, verktygs-
och maskinlära kan t. ex. också koncentreras till en termin.

Av veckotimtalet för fysik och kemi torde något mer än hälften böra
ägnas åt fysikundervisningen. Av hela timtalet ägnas 0,5 veckotimmar åt
laborationer med delad klass i fysik och likaledes 0,5 veckotimmar åt laborationer
med delad klass i kemi.

Av veckotimtalet för slöjdmetodik ägnas omkring 1 veckotimme åt undervisning
i allmän slöjdmetodik. Denna undervisning kan ske i klassrum.
Av de återstående 0 veckotimmarna ägnas omkring cn tredjedel åt vardera
av ämnesdelarna träslöjd och metallslöjd samt cn tredjedel åt övriga ämnesdelar.
Vid denna undervisning, som bör ske i slöjdsal, uppdelas eleverna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

avdelningar om 12 elever. Under andra terminen bör elev, som så önskar,
utanför timplanen få ägna sig åt vidare studier i någon ämnesdel och redovisa
dessa studier genom utförande av något förelagt arbete.

Den praktiska lärarutbildningen omfattar första terminen dels 48 timmar
auskultationer med förberedande undervisningsövningar, förlagda i första
hand till slöjdlektioner i folkskola (enhetsskola) och läroverk, dels 12
timmar auskultationer i andra ämnen. Detta motsvarar för terminen 3
veckotimmar. Andra terminen skall varje elev fullgöra 5 serieövningar.
Varje serie skall omfatta 8 lektioner. Detta motsvarar ett timtal av 40 timmar,
d. v. s. 2 veckotimmar för terminen. Den återstående timmen enligt
timplanen beräknas åtgå för elevens förberedelser.

I fråga om utredningens förslag till kursplaner och anvisningar till dessa
torde få hänvisas till betänkandet (s. 99—117).

Beträffande den på timplanen med tre veckotimmar upptagna praktiska
lärarutbildningen har utredningen ej funnit anledning utarbeta några anvisningar
för handledarnas och elevernas arbete. Utredningen föreslår i det
följande att en kurs framdeles ordnas för handledarna. Vissa organisatoriska
frågor uppkommer emellertid och utredningen anger hur den tänker sig
verksamheten ordnad.

Vid auskultationer med undervisningsövningar bör eleverna vara fördelade
å grupper om 4 elever. Auskultationerna bör förläggas till träslöjd,
metallslöjd och mångsidig slöjd samt eventuellt andra slöjdarter, allt efter
den undervisning som förekommer i skolorna. Auskultationstimmarnas fördelning
blir beroende på tillgången till undervisningstimmar hos handledarna.

Under auskultationerna bör eleverna följa undervisningen på olika klassstadier
och i skilda skolformer. Eleverna skall beredas tillfälle att själva helt
eller delvis överta undervisningen under s. k. gruppövningar. Detta slag av
aktivt deltagande i undervisningen är nödvändigt för eleverna redan i början
av deras auskultationsperiod, om denna skall ge dem verklig kontakt
med undervisningen.

Eftersom auskultationerna måste läggas in som halvdagsbesök, torde det
ej vara möjligt att anordna dem så, att timmarna fördelas lika på de olika
klasstadierna. Detta torde ej heller vara nödvändigt. Det väsentliga är, att
det sker en lämplig avvägning mellan högstadiet och mellanstadiet samt att
det ges tillräcklig tid för auskultering i specialklasser. Om inga serieövningar
förläggs till specialklasser, är det särskilt angeläget att seminarieeleverna
under auskultering där får tillfälle att också ha undervisningsövningar.
Auskultationer med undervisningsövningar bör också om möjlighet
finnes förläggas till verkstad för allmänpraktisk gren (allmänpraktisk verkstad)
samt till trä- och metallgrenar i klass 9 y, i vissa sammanhang även
när dessa är förlagda till yrkesskola.

12 timmar auskultationer i andra ämnen är det ingen svårighet att utplacera.
Dessa auskultationer är avsedda att ge de blivande slöjdlärarna någon
inblick i skolans undervisning i andra ämnen samt därigenom medverka till
att de får blick för slöjdens plats i skolundervisningen som helhet, så att
de ej som facklärare isoleras inom sitt ämne. Auskultationerna bör förläggas
till teckning och till sådana ämnen, där möjlighet finns att åskådliggöra
undervisningen genom tillverkning av modeller. Det torde vara praktiskt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

fördela eleverna i grupper om 4 elever, men om någon elev av särskild
anledning önskar andra auskultationstimmar än kamraterna, bör detta
kunna ordnas.

Eftersom serieövningarna skall ligga till grund för betygssättningen i
undervisningsskicklighet, bör de vara fördelade mellan de olika slöjdarterna.
Det bör vara rektors sak att besluta om denna fördelning. Någon serie kan
vara placerad vid allmänpraktisk verkstad.

Seminariets lärare i slöjdmetodik skall aktivt medverka i den praktiska
lärarutbildningen genom samarbete med handledarna och övervakning av
elevernas sätt att fullgöra arbetet.

För auskultationers och serieövningars anordnande bör närmare anvisningar
utfärdas av skolöverstyrelsen.

Vid inplacerandet av auskultationer och serieövningar i skolornas undervisning
och samordnandet med seminariets egen undervisning uppkommer
betydande schematekniska svårigheter, framhåller utredningen.

Åuskultationerna skall som nämnts ske i form av halvdagsbesök. I regel
kommer ett halvdagsbesök att omfatta 3 lektionstimmar. Hela auskultationen
för första utbildningsterminen skulle då för varje elev omfatta 16 halvdagar.
Dessa bör ej tas ut i ett sammanhang med exempelvis 2 halvdagar
per vecka, utan de bör delas upp i perioder och fördelas över hela första
terminen. Dessa halvdagsbesök bör noga beaktas vid uppgörandet av skolornas
arbetsordningar, så att seminarieeleverna får möjlighet att följa arbetet
i ett visst antal klassavdelningar i en följd och samtidigt får tillfälle
att följa några lärares undervisning och grundligt sätta sig in i deras metoder
och uppläggning av undervisningen. Här möter ett av de svåraste
problemen vid samordnandet av seminariets och de berörda skolornas arbetsordningar.
Åuskultationerna måste fogas in i en fast plan, så att eleverna
får följa slöjdundervisningen på olika klasstadier i lämplig ordning.
Det måste också tillses, att eleverna under auskultationen får kontakt även
med de lärare, som skall vara handledare vid deras serieövningar och som
får ansvar för deras betyg i undervisningsskicklighet. Det är värdefullt även
för lärarnas bedömning av eleverna att de på tidigt stadium får denna
kontakt.

Den praktiska lärarutbildningen måste inpassas i skolornas undervisning
på ett sådant sätt att undervisningen störes så litet som möjligt. Det brukar
anses, att högst 30 procent av undervisningstiden i en klass kan utnyttjas
utan att det inverkar ofördelaktigt på klassens arbete. Det är tydligt, att
om den föreslagna praktiska lärarutbildningen skall kunna genomföras,
måste seminariet vara förlagt till en tämligen stor stad med tillräckligt antal
slöjdavdelningar i skolorna. Av detta skäl och med hänsyn till övriga förhållanden,
som det måste tas hänsyn till, har utredningen, såsom närmare
anföres längre fram i betänkandet, beslutat föreslå, att slöjdlärarseminariet
skall förläggas till Linköping. Utredningen har undersökt möjligheterna att
placera auskultationer och serieövningar vid enhetsskolan i Linköping och
högre allmänna läroverket i staden och har funnit dem goda. De närmare
uträkningar varpå utredningen grundar detta omdöme har utförts i samråd
med skolstyrelsen i Linköping. I sista hand finns möjligheten att förlägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

någon del av utbildningen, helst auskultationer, till angränsande städer,
nämligen Mjölby, Norrköping och Motala, som ligger på ett avstånd från
Linköping av respektive 30, 42 och 50 km. Om serier förläggs till annan ort
än Linköping, bör en fast organisation uppbyggas, som säkrar kontinuitet i
arbetet och erfarenhet hos handledarna. Allmänt gäller att därest serieövningar
vissa terminer placeras ut hos handledare, som ej regelbundet har
hand om bedömningen av sådana övningar, är det enligt de sakkunnigas
mening nödvändigt, att handledaren däremellan åtminstone håller kontakt
med seminarieutbildningen genom att auskultationer med undervisningsövningar
placeras hos honom.

Utredningen utvecklar i betänkandets fjortonde kapitel närmare sitt förslag
om hospitanttjänstgöring, vilken skulle omfatta en termin
och i tiden infalla emellan elevernas två terminer vid seminariet. Denna
tjänstgöring avses först och främst bli inriktad på att ge den blivande slöjdläraren
god pedagogisk erfarenhet. Den skall därför vara förlagd hos handledare
som är skicklig undervisare och skall vidare omfatta både träslöjd
och metallslöjd. Tjänstgöringen blir enligt sakens natur i huvudsak förlagd
till folkskolan (respektive enhetsskolan). Det är önskvärt, att hospitanten
får erfarenhet från folkskolans mellan- och högstadium samt därutöver om
möjligt någon inblick i andra skolformer. En tjänstgöring huvudsakligen
förlagd till allmänt läroverk kan också godtagas. Den viktigaste grunden
vid ort valet blir handledarens person. Hospitanten bör helst tjänstgöra hos
flera handledare. Hospitanten bör ej endast följa undervisningen utan även
själv undervisa. För att denna form av övningsundervisning skall bli effektiv
och lätt kunna genomföras, bör en handledare ej ha mer än en eller två
hospitanter placerade hos sig samtidigt.

Något examensförfarande med särskilda prövningar och undervisningsprov
anser utredningen ej böra ifrågakomma vid seminariet. Utredningen
framlägger vissa synpunkter beträffande betygssättning m. m.
(kap. 15), vilka här ej torde behöva närmare redovisas.

För erhållande av avgångsbetyg bör enligt utredningens förslag fordras,
att eleven erhållit minst vitsordet Godkänd i undervisningsskicklighet och
i samtliga på timplanen upptagna obligatoriska ämnen.

Den som genomgått slöjdlärarseminariet anses vidare böra ha rätt att vid
seminariet avlägga efterprövning i ett eller flera av seminariets obligatoriska
ämnen samt i undervisningsskicklighet.

B. Bemissyttranden

Vid remissbehandlingen understrykes från många håll, att de nuvarande
utbildningsmöjligheterna för slöjdlärare är i hög grad otillfredsställande
och att en reform på området är angelägen. Sådana uttalanden återfinnes
t. ex. i yttrandena från skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

arbetsmarknadsstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation, facklärarförbundet
och seminarielärarföreningen. Slöjdundervisningens betydelse i skolarbetet
betonas också ofta i detta sammanhang.

Statskontoret framhåller, att mångfalden av önskemål om utbyggnader
och förbättringar på skolväsendets område gör att en sovring framstår som
ofrånkomlig. Om vid en sådan sovring förstärkning av utbildningen för
slöjdlärare framstår som en av de mest angelägna åtgärderna i dagens läge,
synes enligt statskontorets mening diskutabelt.

Den av slöjdlärarutredningen förordade allmänna uppläggningen
av slöjdlärarutbildningen vinner anslutning av flertalet remissinstanser.
Invändningar, som mera väsentligt påverkar utbildningens utformning,
hänför sig främst till frågan om utbildningstidens längd men
också till problemen om målsättningen för slöjdlärarutbildningen och för
skolslöjden. I den mån remissinstanserna i dessa hänseenden har en uppfattning,
som i större utsträckning avviker från utredningens, föranleder
detta även förslag om ganska genomgripande ändringar i den i betänkandet
framlagda undervisningsplanen.

I fråga om utbildningstidens längd går statskontoret längst
i sina krav på en nedskärning. Statskontoret anser nämligen att man för
närvarande endast bör överväga att förlänga den nuvarande utbildningen
till enterminskurser.

Förslag om att nedbringa de av utredningen förordade tre terminerna till
två, främst genom slopande av hospiteringsterminen, framlägges av överstyrelsen
för yrkesutbildning, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning (i fortsättningen benämnda endast
1955 års sakkunniga) samt kompetensutredningen. Överstyrelsen för yrkesutbildning
anför härom och beträffande timplanen följande.

Överstyrelsen erinrar om att närmast motsvarande kategorier yrkeslärare
— lärarna i verkstadsskolor för möbelsnickare och metallarbetare
— för närvarande har en utbildning omfattande dels en pedagogisk kurs om
cirka 15 veckor, dels en termins assistentlärartjänstgöring. Under utbildningstiden
skall dessa lärarkandidater skickliggöras för sin kommande undervisning
inte endast i yrkesarbete utan även i yrkesteoretiska ämnen;
därtill kommer att de måste göras väl förtrogna med hela det komplex av
uppgifter, som sammanhänger med arbetsledningen i en skolverkstad.

Enligt överstyrelsens mening bör utbildningen av slöjdlärare kunna ske
under två terminer, förlagda till seminariet. Som en förstärkning av den
praktiska lärarutbildningen bör därvid under andra terminen införas en
praktikperiod om cirka fyra veckor. Lämpligen kan denna ordnas på det
siittet, att halva antalet elever åt gången genom seminarieledningens försorg
utplaceras vid olika skolor, medan den andra hälften kvarstannar vid
seminariet, där möjligheterna att i ökad omfattning bedriva intensifierad
gruppundervisning sålunda föreligger.

Den av utredningen framlagda timplanen präglas enligt överstyrelsens
mening alltför mycket av skolmässigt tvång. Det bör inte minst vid en läroanstalt
för utbildning av lärare ges väl tillmätt tid för självständigt arbete.

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

Ett slopande av ämnet matematik samt en nedskärning av antalet veckotimmar
i fysik och kemi frän 3 till 2, i teckning och ritteknik från 7 till 5
samt i slöjdmetodik från 10 till 8 skulle innebära en minskning av det
schemabundna arbetet med 7 veckotimmar. Utöver den föreslagna praktikperioden
om cirka fyra veckor bör emellertid enligt överstyrelsens mening
antalet veckotimmar för den praktiska lärarutbildningen ökas från 3 till 4.
Timplanen skulle därigenom omfatta sammanlagt 30 veckotimmar.

1955 års sakkunniga grundar sitt förord för en förkortning av slöjdlärarutbildningen
till två terminer på en jämförelse med yrkeslärarutbildningen.
De sakkunniga anför härvid bland annat följande.

Vissa väsentliga skillnader föreligger mellan slöjdlärarens och yrkeslärarens
arbetsuppgift. En sådan skillnad ligger i inställningen till och beroendet
av yrkestekniken. Slöjdläraren måste själv behärska den aktuella yrkestekniken
på motsvarande sätt som yrkesläraren för att på rätt sätt kunna
hjälpa sina elever. Men han skulle grovt missuppfatta sin uppgift, om han
sökte hos sina elever inprägla tekniken på motsvarande sätt som yrkesläraren
har att göra.

I fråga om den egentliga lärarutbildningens längd och allmänna karaktär
finner de sakkunniga i övrigt icke anledning göra någon avsevärd skillnad
mellan slöjd- och yrkeslärare. Bägge lärarkategorierna kan beredas goda
möjligheter att genom praktisk förutbildning förvärva en personlig yrkesskicklighet
av den grad och omfattning som erfordras i deras lärargärning,
och bägge har en omfattande och krävande pedagogisk uppgift, som gör
en grundlig praktiskt-teoretisk pedagogisk utbildning nödvändig. I slöjden
måste arbetsprogrammet vara rörligt och mångskiftande, i yrkesutbildningen
mera systematiskt och målbestämt, men läraren måste i bägge fallen
i hög grad förstå att anpassa arbetsuppgifter och prestationskrav efter
varje elevs individuella förutsättningar. De sakkunniga finner det omöjligt
att ge någondera lärargruppen klart försteg framför den andra i fråga om
krav på den psykologiskt-pedagogiska skolning, som i bägge fallen måste
bli det dominerande inslaget i den egentliga lärarutbildningen.
o Bo förlängning av den egentliga lärarutbildningen är ofrånkomlig för
såväl slöjd- som yrkeslärare, om de skall kunna motsvara de fordringar,
som dagens och morgondagens skolväsen ställer på dem. Ilur långt denna
förlängning skall gå, måste avvägas med hänsyn både till de kunskapskrav,
som kan ställas på den blivande läraren, och till samhällets faktiska möjligheter
att i en tid, då antalet årligen utbildade lärare måste starkt ökas,
samtidigt förlänga utbildningstiden.

Man kan för bägge lärarkategorierna överväga att såsom utredningen
nu gjort för slöjdlärarna tillmäta den teoretiska och praktiska lärarutbildningen
en tidrymd av sammanlagt tre terminer.

De sakkunniga har dock i sin hittills bedrivna planering av yrkeslärarutbildningen
för enhetsskolans förestående utbyggnadsperiod ej ansett sig
kunna räkna med så pass lång lärarutbildning. De verkställda undersökningarna
pekar närmast på, att en sammanlagd tid av ett år för den teoretiska
och praktiska lärarutbildningen för närvarande bör vara fullt tillräcklig
för flertalet sådana yrkeslärarkategorier, där en tillfredsställande
yrkesutbildning kan förvärvas före och utan direkt samband med lärarutbildningen.
Någon anledning att gå utöver denna tidsram torde icke fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

nas, förrän eventuellt framtida erfarenheter visar på ett behov av längre
utbildning. En utbildningstid av ett år möjliggör en omedelbar utbyggnad
av de psykologiska och pedagogiska studierna till en omfattning som kan
betecknas som tillfredsställande. Däremot ger den inte utrymme för en i
och för sig önskvärd förkovran i allmänna skolämnen. Frånsett den undervisning
i röst- och talvård samt muntlig framställning, som redan nu ingår
i yrkeslärarutbildningen, måste erforderlig förkovran i modersmål, samhällskunskap,
matematik, fysik och kemi fortfarande ske genom enskilda studier,
exempelvis per korrespondens, före lärarkursen eller under assistentlärart
j änstgöringen.

Den begränsning av lärarutbildningen till ett år, som de sakkunniga för
yrkeslärarnas del ansett sig böra räkna med, synes skäligen böra iakttagas
även i fråga om slöjdlärarna. Den torde vara genomförbar genom en reduktion
av den i förslaget för olika utbildningsmoment beräknade utbildningstiden,
i första hand tiden för undervisning i allmänna skolämnen och hospitanttiden.
Fn utökning av lärarutbildningstiden till ett år innebär för
slöjdlärarna en betydligt större förändring än för yrkeslärarna.

I kompetensutredningens utlåtande ifrågasättes starkt hospiteringsterminens
värde; vidare lämnas ett förslag till hur timplanen bör ändras, om
nämnda termin slopas.

Kompetensutredningen finner — icke minst med hänsyn till den i betänkandet
redovisade betydande bristen på slöjdlärare — angeläget, att slöjdlärarutbildningen
icke sträckes ut över en längre tidsperiod än som är
oundgängligen nödvändig för att utbildningen skall kunna anses godtagbar
och ändamålsenlig. Om möjligt bör därvid den i utredningsdirektiven angivna
maximitiden av ett år icke överskridas. Kompetensutredningen anser
sig kunna göra detta uttalande så mycket hellre som utredningen finner
sannolikt att den med förslaget avsedda utbildningen kan hållas inom sagda
tidsram med bibehållande i huvudsak av utbildningens kvalitet och utan
att den otvivelaktigt riktiga huvudtanken i förslaget om ett års pedagogisk
träning eftersättes.

Den sålunda åsyftade begränsningen av utbildningstiden finner kompetensutredningen
kunna ske genom att den föreslagna hospiteringsterminen
slopas. Denna termin torde på det hela taget för aspiranterna komma
att framstå som en ofruktbar, ineffektiv och föga utnyttjad tid. För seminariets
ledning lär det vara omöjligt att övervaka, samordna och sammanhålla
den över hela landet utspridda hospiteringen. Åtminstone i flertalet
fall torde handledarna icke ha fått någon egentlig pedagogisk skolning för
uppgiften att under ett halvår handleda en slöjdläraraspirant. ITospiteringsinstitutionen
torde härigenom komma att få karaktären av eu väsentligt
försämrad upplaga av den icke utan fog kritiserade provårsinstitutionen för
läroverkens lärare. För eleverna skulle vidare den inkomstlösa hospiterings1
örminen medföra en ekonomisk belastning, som i sin tur kan leda till att
rekryteringen till slöjdlärarbanan försvåras.

Även om hospiteringstjänstgöringen i den utformning den erhållit synes
ha ett ringa värde, torde dock dess borttagande böra föranleda en viss utökning
av auskultationerna och serieövningarna under seminarieåret. Om man
icke vill förlänga det redan enligt förslaget relativt länga läsåret med några
veckor, torde ökningen i undervisningsövningarna icke kunna ske utan en
viss inskränkning av undervisningen i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Visserligen finner kompetensutredningen den av slöjdlärarutredningen
framlagda timplanen med därtill fogade kursplaner och anvisningar för
undervisningen i de olika ämnena på det hela taget ändamålsenlig och väl
avvägd. Detta hindrar icke att vissa modifikationer kan tänkas. Ett tillgodoseende
av önskemålet om en ökning av tiden för undervisningsövningar
inom den angivna ettårsramen synes så angeläget att nedskärningar
för vissa ämnen bör göras, därvid i första hand följande torde böra övervägas.

Ämnet engelska (1 veckotimme) torde helt kunna utgå ur timplanen.
En undervisning i detta ämne av den föreslagna omfattningen finner kompetensutredningen
relativt meningslös, i synnerhet som eleverna vid inträdet
i slöjdlärarseminariet förutsättes ha kunskaper svarande mot realexamen
eller genomgången enhetsskola och således bland annat grundläggande
insikter i engelska språket. Dessa torde vara tillräckliga för att eleverna
hjälpligt skall kunna tillgodogöra sig innehållet i facktidskrifter, kataloger
o. dyl. Nödig kännedom om facktermer bör även kunna meddelas inom
undervisningen i vissa fackämnen.

En halv veckotimme av den i och för sig viktiga undervisningen i ämnet
samhällslära (1,5 veckotimmar) torde kunna inbesparas genom en begränsning
till sådana moment som är av direkt intresse för eleverna med tanke
på deras framtida verksamhet. Även i detta sammanhang må erinras om
att grundläggande kunskaper förutsättes förvärvade i realskola eller enhetsskola.
Tyngdpunkten i seminarieundervisningen bör läggas på de delar av
socialpolitiken, som slöjdlärarutredningen framhållit, samt statlig och kommunal
förvaltning. Däremot torde en sovring kunna ske inom de angivna
samhällsekonomiska delarna av ämnet. Likaså bör en halv veckotimme
kunna vinnas genom en begränsning av undervisningen i fysik och kemi
(3 veckotimmar). Även undervisningen i teckning, som ansetts betydelsefull
för de blivande slöjdlärarna och fått ett väl tillmätt tidsutrymme (5,5
veckotimmar), bör kunna inskränkas med en veckotimme. Slutligen torde
undervisningen i de föreslagna frivilliga ämnena musik och tyska böra bortfalla.
Rent principiellt torde anledning saknas att belasta undervisningsplanerna
och statsverket med dylik frivillig undervisning.

Genom de begränsningar av den obligatoriska undervisningen, som nu
föreslagits, skulle vinnas sammanlagt tre veckotimmar att användas för
auskultationer och serieövningar. Därmed skulle den rent pedagogiska träningen
vid seminariet fördubblas i jämförelse med slöjdlärarutredningens
förslag. Denna uppenbara pedagogiska vinst måste enligt kompetensutredningens
uppfattning mer än väl kompensera nackdelen av slopandet
eller inskränkningen av undervisningen i de förut nämnda fackämnena.
Därest utrymme för utökningen av undervisningsövningarna icke kan beredas
vid skolorna i Linköping, torde dylika övningar i viss utsträckning
— såsom även slöjdlärarutredningen antytt — kunna förläggas till närbelägna
städer, exempelvis Norrköping eller Motala. — Skulle vid hospiteringsterminens
slopande utrymme för en ytterligare förstärkning av de
pedagogiska momenten synas önskvärd, torde en dylik kunna vinnas
genom en begränsning av auskultationerna i andra ämnen än slöjd eller av
den i kursplanen för modersmålet ingående litteraturläsningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen synes befara att elevtillströmningen kan påverkas
av utbildningens förlängning.

Ktitigl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Även om intresset för den nuvarande slöjdlärarutbildningen är stort,
torde man inte kunna förneka, att den förlängda utbildning, som förslaget
inrymmer, kommer att avsevärt fördyra utbildningskostnaderna för blivande
slöjdlärare. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten på att de pedagogiska
kurser för yrkeslärare, som anordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning
omfattar knappt en termin, att eleverna erhåller traktamente under kursen,
att några krav på högre allmänbildning ej ställs för inträde samt att en
förmånligare lönegradsplacering gäller för yrkeslärare än för slöjdlärare.
Även om man kräver större yrkeserfarenhet för inträde till yrkeslärarkurs
än till det föreslagna slöjdlärarseminariet, medför dock denna yrkespraktik
inga egentliga kostnader för aspiranterna, då dessa under denna tid i regel
åtnjuter lön som yrkesarbetare.

Seminarielärarföreningen finner det anmärkningsvärt, att det för att
undervisa i ämnet manlig slöjd i folkskolan erfordras sammanlagt en utbildningstid
av minst 5 få år efter avlagd realexamen; utbildningstiden för
att undervisa i folkskolans övriga ämnen jämte ämnet manlig slöjd är 4 år
efter avlagd realexamen. Å andra sidan betecknar föreningen det som en
olöslig uppgift att på ett år ordna en tillfredsställande lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen bemöter i sitt utlåtande befarade invändningar om att
slöjdlärarutbildningen med de i betänkandet föreslagna tre terminerna
skulle bli längre än den yrkeslärarna sannolikt kommer att få.

Överstyrelsen anser, att en nedskärning av den föreslagna utbildningstiden
så väsentligt skulle försvaga slöjdlärarutbildningen, att en sådan invändning
inte bör tillmätas någon betydelse, och vill understryka följande
synpunkter. Även för yrkeslärarna måste en ettårig teoretisk-pedagogisk
utbildning betecknas som en nödlösning framtvingad av en akut brist på
lärare. Behovet av slöjdlärare kan fyllas utan att tiden förkortas, och seminariets
kapacitet skulle inte ökas genom en inskränkning av hospitantt jänstgöringen.
Yrkeslärarna måste ha en väsentligt längre praktik än slöjdlärarna,
och deras sammanlagda lärotid blir därmed under alla förhållanden
längre än dessas. Det kan i detta sammanhang erinras om att ämneslärarna
med sin långa teoretiska utbildning har tre terminer vid lärarhögskola, medan
klasslärarna har fem. En undervisning på lägre åldersstadier kräver
över huvud en särskilt god pedagogisk-psykologisk utbildning, och slöjdläraren
behöver en vidare orientering än yrkesläraren, medan denne måste
ha en större skicklighet inom sitt specialområde.

Skolöverstyrelsen finner det vidare ur flera synpunkter önskvärt, att
hospiteringsterminen inte uteslutande ägnas åt auskultationer i
slöjd och därmed förenad gruppundervisning utan kompletteras med andra
inslag, bland annat då auskultationer även i mer eller mindre angränsande
ämnen; eleverna bör under denna termin dessutom gå igenom vissa därför
lämpade teoretiska moment av kursstoffet. Om hospit ant tjänstgöringen
kompletteras i denna riktning finner överstyrelsen den kunna utgöra en
synnerligen viktig del av elevernas praktiska utbildning.

Även andra remissinstanser, som ej hesiterar inför förslaget om utbildningstidens
längd, ser hospit ant t jänstgöringen som en särskilt värdefull
del av utbildningen. Sä gör exempelvis tjänstemännens centralorganisation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

facklärarförbundet och slöjdinspektören Berggren. Rektor för lärarhögskolan
finner förslaget om praktikterminens anordnande mycket tillfredsställande.

Kritik mot slöjdlärarutredningens uppläggning av utbildningen och särskilt
de därvid gjorda uttalandena om målsättningen för lärarutbildningen
och slöjdundervisningen i skolorna möter främst i yttrandena
från konstfackskolans styrelse och svenska slöjdföreningen. I sådana sammanhang
riktar sig invändningar inte bara mot utredningens förslag utan
ofta och i ännu högre grad mot de riktlinjer, som på denna punkt angivits
i direktiven för de sakkunnigas arbete. Att direktiven i detta hänseende
varit alltför snäva uttalas sålunda t. ex. i yttrandena från seminarielämrföreningen
och facklärarförbundet.

Konstfackskolans styrelse yttrar i detta sammanhang bland annat följande.

Styrelsen vill inskränka sig till att här allmänt hävda nödvändigheten
att på skilda vägar bidraga till ett lyftande av den allmänna formkultnren
och att skolan har betydande möjligheter att genom tecknings- och slöjdundervisningen
påverka utvecklingen.

Många skäl — icke minst önskvärdheten att ge denna utbildning en
tillfredsställande förankring på det smakfostrande området talar för att göra
denna utbildning 2-årig. I nuvarande läge måste dock bland annat med
hänsyn till nödvändigheten att ernå en tillfredsställande rekrytering till
detta yrke, en 1-årig utbildning godtagas. Från de synpunkter styrelsen i
detta sammanhang företräder är problemet närmast att inom ramen för
en 1-årig utbildningsform giva tillräcklig plats för de estetiskt betonade
ämnena.

Man hade hoppats, att slöjdlärarutredningen, trots de snäva och preciserade
direktiven, kunnat finna en form att planlägga en utbildning av
lärare med förståelse för och förmåga att tillgodose skolslöjdens smakskolande
och personlighetsdanande betydelse. Så har inte skett, och inte
en gång den i direktiven uttalade åsikten, »att elevernas fria skapande kan
ges ett visst utrymme», har vunnit tillräckligt beaktande.

Så som slöjdlärarutredningen tänkt sig att ordna utbildningen av lärare
i manlig slöjd, löper man stora risker, att den snickar- eller smedutbildade
läraren för mycket siktar på det färdiga resultatet utan att förstå, att det
viktigaste dock är själva arbetsprocessen, det skapande momentet, där
varje uppgift måste avpassas efter barnets mognad och individuella behov.
Utan förståelse för att barnets mer eller mindre tafatta försök är ett led i
dess utveckling och sålunda har egenvärde, är skolslöjden utan större
mening.

Utredningens förslag att slöjdlärarutbildningen skall förläggas till e n
självständig läroanstalt biträdes av så gott som alla remissinstanser.
Seminarielärarföreningen pläderar dock för att denna lärarutbildning
skall förläggas till folkskoleseminarierna. Konstfackskolans styrelse
beklagar, att tanken på organisatorisk anknytning av utbildningen till
konstfackskolan numera förlorat sin aktualitet. Statskontoret räknar icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959 33

med någon självständig läroanstalt för de enterminskurser statskontoret
förordar.

I den redan redovisade delen av betänkandet har angivits, att utredningen
föreslår att slöjdlärarseminariet förlägges till Linköping. De synpunkter,
som i remissvaren framföres beträffande denna förläggningsfråga,
redovisas i ett senare avsnitt.

I fråga om de i betänkandet förordade kraven på teoretiska förkunskaper
uttalas i remissyttrandena inte sällan särskild tillfredsställelse
över att utredningen beaktat även enhet sskolans 9 a- och 9 y-linjer.
En enklare formulering av betygsfordringarna beträffande elever från enhetsskolan
förordas dock från flera håll. Så gör exempelvis skolöverstyrelsen,
som i sitt utlåtande konstaterar att de uppställda kraven är i stort
sett tillfredsställande. Att endast medge elever från vissa grenar av 9 y
rätt till inträde förefaller dock överstyrelsen omotiverat. Elever med avgångsbetyg
från 9-årig folkskola anses vidare, då det gäller inträde vid slöjdlärarseminariet,
böra jämställas med elever från enhetsskola. överstyrelsen
finner inte anledning att för närvarande i detalj ta ställning till inträdesfordringarna
utan vill återkomma till denna fråga i samband med utarbetandet
av stadga. Härutöver framhålles, att vid bedömningen av de olika
ämnenas relativa meritvärde utom kärnämnena även teckning bör tillmätas
stor vikt.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att kunskaper
motsvarande den nuvarande realexamen är nödvändiga för inträde vid det
föreslagna seminariet, men ifrågasätter, om så detaljerade krav, som kommittén
föreslår, på viss linje eller bestämda betyg i vissa ämnen är nödvändiga;
en friare prövning av de sökandes skolunderbyggnad samt yrkesskicklighet
i snickeri respektive metallarbete samt eventuell inträdesprövning
beträffande lämplighet som lärare torde ge fullt tillfredsställande urval.
Det ifrågasättes också om inte kunskaper i realskolans huvudämnen, inhämtade
under två årskurser vid folkhögskola, borde kunna godkännas
utan formell prövning vid läroverk.

1955 års sakkunniga vill föreslå endast en allmän bestämmelse att sökande
skall med godkänt vitsord i modersmålet, engelska, matematik och fysik
ha avlagt realexamen eller erhållit avgångsbetyg från enhetsskolan eller på
annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper.

Kompetensutredningen finner kraven på teoretiska kunskaper synnerligen
val avvägda med deras olika alternativ för elever med skiftande skolmässig
bakgrund. Vikten av att skolöverstyrelsen erhåller den av slöjdlärarutredningen
förutsatta möjligheten att i särskilda fall meddela dispens såväl
från åldersbestämmelserna som från inträdesfordringarna beträffande både
teoretiska och praktiska kunskaper understrykes av kompetensutredningen.

Slöjdinspektör Berggren anser det nödvändigt att som inträdesfordran

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 02

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

kräva realexamen eller avgångsbetyg från klass 9 g eller därmed fullt likvärdiga
kunskaper, redovisade genom tentamina; i teckning bör lägst AB
fordras.

I utredningens förslag om den praktiska förutbildningen
anser skolöverstyrelsen det vara en allvarlig svaghet att den som exempelvis
gått tre år på en fyraårig möbelsnickarlinje kan komma att avbryta
denna studiegång utan att ha deltagit i det fjärde årets avslutande och
sammanfattande undervisning. Överstyrelsen finner sig dock inte kunna
förorda en obligatorisk yrkesutbildning på mer än sammanlagt fyra år.
En förkortning av ifrågavarande utbildningslinjer anges för närvarande
vara under övervägande, vilket skulle kunna underlätta anknytningen. Enligt
överstyrelsens mening kommer sannolikt i alla händelser en relativt
stor procent av de inträdessökande att ha avlagt gesällprov, vilket de i så
fall både för inträde och senare som lärare bör få tillgodoräkna sig som en
väsentlig merit.

Liknande synpunkter i fråga om avbrottet efter tre år av utbildningen i
fyraårig verkstadsskola redovisas i remissvaret från överstyrelsen för yrkesutbildning,
som för övrigt med hänsyn till verkstadsskolornas målsättning
inte är helt övertygad om att en dylik utbildningsgång är ur alla synpunkter
lämplig för blivande slöjdlärare. Den av utredningen angivna tvååriga
verkstadsskolelinjen för inrednings- och fabrikssnickare som tänkbar grund
för slöjdlärarutbildningen anses av överstyrelsen kunna ifrågakomma endast
i andra hand.

Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på svårigheterna för de sökande att
skaffa en ettårig utbildning i den kompletterande yrkesgrenen, om inte
särskilda kurser vid yrkesskolorna anordnas, i vilket fall ytterligare ett års
utbildningskostnader tillkommer. Den här åsyftade delen av förutbildningen
bör enligt 1955 års sakkunniga ske i form av kurs. Dessa sakkunniga, som
finner förslaget om praktisk förutbildning på sammanlagt fyra år väl avvägt,
anser det eftersträvansvärt att den blivande slöjdläraren inom det
område, där huvuddelen av yrkesutbildningen ligger, utnyttjar såväl utbildning
vid verkstadsskola som systematisk lärlingsutbildning i näringslivet.

Kompetensutredningen vill förorda en viss inskränkning av tiden för den
praktiska förutbildningen för att därigenom kunna sänka den nedre åldersgränsen
för tillträde till seminariet till 19 år. Härigenom skulle vinnas att
utbildningen kunde bli helt avslutad före fullgörandet av den första värnpliktstjänstgöringen,
vilket anses vara av värde för rekryteringen till seminariet.

Styrelsen för statens hantverksinstitut anser att utredningen ställt särskilt
stora krav på blivande lärare i träslöjd. Tre års utbildning för möbelsnickare
inom verkstadsskola anser styrelsen vara en överdimensionerad
fackutbildning. Den kortare utbildningslinjen för inrednings- och fabriks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

snickare borde i stället mer ha beaktats av utredningen. Det tredje praktiska
året borde användas till »diverse praktik» inom yrkesområden, som
slöjdläraren i sin gärning kommer i beröring med; huvudsyftet härmed
skulle vara att lära känna olika slags material och de viktigaste principerna
för deras användning. Värdet av alternativet med systematisk lärlingsutbildning
hos industriföretag eller hantverksmästare framhålles vidare starkt
av styrelsen.

Facklärarförbundet förordar krav på fem års praktisk utbildning, vilken
vidare helt bör ske i skolmässiga former, d. v. s. vid verkstadsskola. Förbundet
rekommenderar vidare, att den föreslagna dispensmöjligheten beträffande
inträdesfordringarna utövas synnerligen restriktivt.

Det i betänkandet föreslagna muntliga inträdesprovet möter
kritik i vissa remissyttranden.

Den huvudsakliga invändningen är därvid att provet enligt förslaget
skulle bli alltför kort för att kunna vara av värde. Viss tveksamhet mot
provet, med hänsyn till den extra arbetsbelastningen för rektor och lärare
samt långa resor för aspiranterna, uttalas i utlåtandet från skolöverstyrelsen,
som dock finner provet kunna vara en värdefull hjälp till säkrare urval.
Starkare betänkligheter framföres från överstyrelsen för yrkesutbildning,
1955 års sakkunniga och facklärarförbundet. Mer omfattande och
allsidiga prov rekommenderas, om ej ansökningshandlingarna ger tillräcklig
grundval för urvalet.

Beträffande den framlagda undervisningsplanen anser skolöverstyrelsen
det ännu för tidigt att gå in på eu närmare detaljgranskning
och inskränker sig tills vidare till några principiella synpunkter på timfördelningen.

Överstyrelsen finner det riktigt, att tyngdpunkten avgjort lagts på ämnets
metodik och att dessutom dels teckning och ritteknik, dels psykologi
och pedagogik fått en stark ställning, vilket är ägnat att avhjälpa några av
de mest framträdande svagheterna i den nuvarande slöjdlärarutbildningen.
Mot den tid, som anslagits till matematik, har överstyrelsen intet att erinra,
och i engelska torde en veckotimme med koncentrationsläsning ge
möjlighet att bland annat utöka elevernas kännedom om den tekniska terminologin
och inte minst att låta dem stifta bekantskap med engelskspråkiga
facktidskrifter inom ämnet. Överstyrelsen finner det också värdefullt,
att en motsvarande frivillig undervisning anordnas i tyska. I övrigt
bör helt generellt gälla, att den tid, som under seminarieutbildningen kan
ägnas vissa moment av orienteringsämnena, inte mer än nödvändigt bör
utnyttjas för repetition av sådant som eleverna enligt inträdesfordringarna
redan tidigare skall ha gått igenom. Undervisningen bör inriktas på vad de
blivande slöjdlärarna behöver i sin kommande verksamhet. Sålunda bör i
modersmålet huvudvikten läggas på röst- och talvård och muntlig framställning
liksom i fysik och kemi på elementär hållfasthetslära och avsnitt
av betydelse för exempelvis ytbehandling. Däremot finner överstyrelsen en
orientering i samhällslära eller i modern fysik, hur värdefull den i och för
sig må vara, inte motiverad under den korta utbildningstiden vid slöjd -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 92 år 1959

lärarseminariet, i synnerhet som en sådan skulle till stor del innebära en
repetition av vad som numera ingår i realskolans och enhetsskolans kurs.
Den tid, som kan vinnas genom de här antydda nedskärningarna av den
i betänkandet föreslagna kursplanen, bör främst ägnas åt att ge eleverna
den utbildning i konst- och stilhistoria och över huvud den estetiska fostran,
som måste anses vara av väsentlig betydelse för en slöjdlärare.

Konstfackskolans styrelse förordar, i anslutning till sina här tidigare redovisade
synpunkter beträffande målsättningen, omfattande ändringar i
den i betänkandet framlagda timplanen och hävdar därvid att de mera allmänbildande
ämnena givits alltför stort utrymme.

De konst- och stilhistoriska studierna bör utbrytas till ett särskilt ämne
omfattande minst 2 veckotimmar. Den i teckningen ingående tillämpade
teckningen samt kompositionsövningarna bör också få en framträdande
plats inom undervisningsplanen samt kompletteras med modellering. Enligt
styrelsens förmenande måste mycket stor vikt läggas vid dessa ämnen, som
i särskild hög grad tar sikte på att uppöva elevernas smakkänsla och skapande
förmåga. Därjämte bör anordnas undervisning i bostadskunskap,
omfattande minst 2 veckotimmar. Detta viktiga ämne, som också förekommer
vid teckningslärarinstitutet, bör kompletteras med modellarbete
med tillverkning av fullt utrustade bostadsmodeller.

Därjämte vill styrelsen ifrågasätta, om det verkligen kan anses erforderligt
att i slöjdlärarutbildningen lägga så stor vikt, som utredningen gjort
vid sådana mera allmänbildande ämnen, som icke är av någon direkt betydelse
för slöjdundervisningen. Som en jämförelse kan nämnas, att undcrvisningsplanen
för konstfackskolan överhuvudtaget icke upptar några ämnen
av rent allmänbildande karaktär. Det förutsättes sålunda, att eleverna
före inträdet förskaffat sig den allmänbildning, som erfordras för att de
skall kunna tillgodogöra sig undervisningen och för att kunna göra sig
gällande ute i förvärvslivet. Styrelsen anser för sin del, att ämnena modersmålet,
samhällslära, matematik, engelska och tyska (frivilligt) böra slopas
på timplanen, medan ämnet fysik och kemi bör kunna inskränkas till 1
veckotimme och sammanföras med ämnet materiallära. Härigenom kan
antalet veckotimmar minskas med 9,5 timmar. Om så sker, föreligger icke
några svårigheter att i stället komplettera undervisningsplanen i enlighet
med styrelsens nyss angivna förslag.

I det föregående har redovisats förslagen från överstyrelsen för yrkesutbildningen,
1955 års sakkunniga och kompetensutredningen om en förkortning
av utbildningstiden till två terminer; i samband därmed har också
återgivits vad från dessa remissinstansers sida anförts om ändringar i
undervisningsplanen.

I vad gäller den i timplanen upptagna praktiska lärarutbildningen befarar
rektor för lärarhögskolan att svårigheterna att samordna seminariets
undervisningsövningar med seminarieortens slöjdundervisning kommer att
bli ännu större än vad utredningen utgått ifrån; det torde bli praktiskt
taget omöjligt att därvid iakttaga allt det som enligt utredningen måste
beaktas. Seminarielärarföreningen betecknar utformningen av den praktiska
lärarutbildningen såsom icke realistisk med hänsyn till de erfarenheter,
som finns vid folkskoleseminarierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

V. Personalorganisation m. m.

A. Utredningen

Till grund för beräkningen av behovet av lärar personal vid
slöjdlärarseminariet vid full utbyggnad presenterar utredningen följande
sammanställning över antalet lärartimmar per vecka och sammanlagt för

40 effektiva arbetsveckor (kap. 16):

modersmålet ................................. 10 400

samhällslära.................................. 7,5 300

matematik ................................... 10 400

fysik och kemi................................ 20 800

engelska ..................................... 5 200

psykologi och pedagogik....................... 25 1 000

teckning ..................................... 27,5 1 100

ritteknik ..................................... 7,5 300

material-, verktygs- och maskinlära............. 7,5 300

slöjdmetodik ................................. 95 3 800

Vid beräkningen av lärarnas undervisningsskyldighet vid slöjdlärarseminariet
bör man taga hänsyn till att dess läsår föreslagits bli längre än vid
folkskoleseminarier m fl. läroanstalter är vanligt. Den föreslagna lästiden
motsvarar 41,5 veckor, under det att läsåret till exempel vid läroverk frånsett
tiden för inträdes- och flyttningsprövningar utgör 38 veckor. En motsvarande
reduktion av undervisningsskyldigheten föreslås därför. (Exempel
vid en tjänstgöring om 20 veckotimmar: 38 X 20 veckotimmar = 760 timmar.
760 : 41,5 = 18,3. Avrundat 18 veckotimmar.)

För timlärarnas del medför Jästidens förlängning inga problem i fråga
om lönesättningen, om timarvodet beräknas efter undervisningstimme.

Utredningen föreslår inrättande av en ordinarie lektorstjänst i ämnet
psykologi och pedagogik. Eftersom detta är ett centralt ämne vid seminariet
och dess företrädare bör ha visat förmåga till självständig forskning
i hithörande psykologiska och pedagogiska frågor, föreslår utredningen att
läraren i ämnet skall ha lektorskompetens av samma slag som vid folkskoleseminarierna,
d. v. s. han skall ha fullgjort disputationsprov. Utredningen
erinrar om att i propositionen 1957: 123 förordats samma kompetenskrav
för lärarna i psykologi och pedagogik vid den nya typen av folkskoleseminarier,
där småskollärarutbildning skall ske. Undervisningsskyldigheten bör
med den föreslagna reduktionen sättas till 18—22 veckotimmar.

Vidare förordar utredningen två adjunktstjänster.

Med hänsyn till utbildningsstadiet vid seminariet anser sig utredningen
icke böra föreslå högre kompetenskrav än adjunktskompetens för lärarna
i modersmålet, samhällslära, matematik, fysik och kemi samt engelska.
Undervisningsskyldigheten bör efter reduktion bli 20—24 veckotimmar.
Intet av ämnena kan anses ensamt ge tillräckligt underlag för en adjunkts -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 92 år 1959

tjänst. Däremot bör det sammanlagda timtalet i matematik samt fysik och
kemi kunna vara grundval för en adjunktstjänst i dessa ämnen. För den
händelse det skulle visa sig omöjligt att besätta densamma, kan tjänstgöringen
utan större olägenhet fördelas på flera timlärare. För seminariet är
det emellertid en stor fördel, om en heltidstjänstgörande lärare kan erhållas,
dels för vården av fysik- och kemiinstitutionerna, dels med hänsyn till läroanstaltens
särpräglade typ, som gör det önskvärt att läraren hinner samla
erfarenhet om undervisningens lämpliga utformning. Beträffande ämnena
modersmålet, samhällslära och engelska vore det önskvärt om de kunde
sammanföras till en ordinarie adjunktstjänst. Möter emellertid detta svårigheter
på grund av ämneskombinationens ovanlighet, kan man tänka sig
att uppdela denna tjänstgöring på timlärare.

Utredningen räknar med en ordinarie teckningslärartjänst. Kompetenskrav
för teckningslärare vid seminariet bör vara avgångsbetyg från teckningslärarinstitutet.
Ilan bör helst ha erfarenhet från undervisningen i de
olika skolformer, där de blivande slöjdlärarna kommer att verka. Timtalet
i teckning är mer än tillräckligt för en lärartjänst i ämnet. En ordinarie
teckningslärartjänst bör inrättas, vilken bör vara en övningslärartjänst.
Visserligen kommer teckningslärarens undervisning att ha mycket direkt
anknytning till de blivande slöjdlärarnas undervisningsmetoder, men man
torde dock ej kunna anse tjänsten som en ren metodiktjänst. För lönesättningen
ifrågakommer jämförelse med teckningslärarna vid folkskoleseminarierna,
vilka är placerade i Ao 19. Ämnet får emellertid anses ha en
mer central ställning vid slöjdlärarseminariet och tjänsten blir ej där förbunden
med någon tjänstgöring i övningsskola. Lämpligare som jämförelse
är därför lektorstjänsten i teckningsundervisningens metodik vid lärarhögskolan
i Stockholm, vilken är placerad i lönegrad Ao 21. Tjänsten vid
slöjdlärarseminariet torde fordra lika höga kvalifikationer som denna. Den
verkliga undervisningsskyldigheten för en ordinarie teckningslärare vid
folkskoleseminarium är numera 27 veckotimmar, under det att lektorerna
i övningsämnenas metodik vid lärarhögskolan har en undervisningsskyldighet
av omkring 750 undervisningstimmar. En undervisningsskyldighet
av 27 veckotimmar blir, reducerad enligt förut angivna grunder, 25 veckotimmar.
Undervisningsskyldigheten i ämnet teckning vid slöjdlärarseminariet
torde kunna sättas till 23—25 veckotimmar.

Fyra lärartjänster föreslås för undervisning huvudsakligen i slöjdmetodik;
av dessa tjänster bör tre vara ordinarie och en extra ordinarie. Undervisningen
i slöjdmetodik samt i material-, verktygs- och maskinlära borde helst
meddelas av samma lärare på grund av ämnenas nära samband med varandra.
I varje fall borde principiellt kompetenskrav, undervisningsskyldighet
och lönesättning vara lika för dessa ämnen. Slöjdmetodiken är emellertid
det viktigaste ämnet och ett av seminariets huvudämnen. Det gäller
därför först att undersöka vilka krav detta ämne ställer på den som

Kungl. Maj ds proposition nr 92 år 1959

skall undervisa däri. En lärare i slöjdmetodik bör ha framstående teknisk
skicklighet, god lärarerfarenhet och teoretisk skolning i ämnets pedagogiska
bakgrund. Det kan knappast förutsättas att en och samma lärare
har så grundlig utbildning i alla förekommande slöjdarter, träslöjd, metallslöjd,
mångsidig slöjd och materielslöjd, att han är skickad att undervisa
i samtliga dessa. Det bör därför vid val av lärare i slöjdmetodik tillses att
kompetenta undervisare i samtliga slöjdformer finns representerade bland
seminariets lärare. Vid slöjdlärarutbildningens nuvarande läge i Sverige
är det emellertid svårt att ställa upp några formella kompetenskrav för
seminariets lärare i slöjdmetodik. Kallelseförfarande torde tills vidare böra
tillämpas. Tjänsterna kan förutsättas bli tillsatta successivt allt eftersom
seminariet utbygges. De som planerar att söka sådan tjänst, kan möjligen
förväntas komplettera sin utbildning, exempelvis genom att taga akademiskt
betyg i något lämpligt ämne eller genom att bedriva fackstudier i
in- eller utlandet. — Vid lärarhögskolan i Stockholm finnes en lektor i
slöjdundervisningens metodik i lönegrad Ao 19 med en undervisningsskyldighet
av omkring 750 undervisningstimmar. Eftersom ämnet får en mer
central ställning vid slöjdlärarseminariet än vid lärarhögskolan bör lärarna
i slöjdmetodik vid seminariet få en högre lönegradsplacering än denne
lektor. Undervisningsskyldigheten bör sättas till 23 veckotimmar. Vid seminariet
bör vid full utbyggnad finnas inrättade tre ordinarie lärartjänster
i slöjdmetodik och eu e. o. sådan tjänst. Vid tillsättandet bör ämnets olika
sidor beaktas, så att i första hand metodiken för träslöjd och metallslöjd
får sina särskilda representanter. Undervisningen i material-, verktygs- och
maskinlära bör läggas in i slöjdmetodiklärarnas tjänstgöring.

I fråga om rektorstjänsten vid seminariet gäller enligt utredningens
mening i än högre grad än beträffande slöjdmetodiken att det är svårt att
ställa bestämda kompetenskrav. Det bör överlämnas åt skolöverstyrelsen
att föreslå lämplig person, utan att det på förhand angives, om rektors
huvudsakliga meritering bör ligga på slöjdens eller den teoretiska utbildningens
område. I en framtid, då seminariets elever ett antal år varit verksamma
inom undervisningen, kan seminariets rektor sökas även inom deras
led och vanligt ansökningsförfarande tillämpas. — Rektorstjänsten blir
mycket krävande, ej endast i uppbyggnadsskedet. Förutom de vanliga
rektorsgöromålen får rektor ett omfattande arbete med att organisera och
ha tillsyn över hospitanttjänstgöringen. Överhuvudtaget blir rektor den,
som skall hålla samman de olika elementen i utbildningen till en helhet.
Det är omöjligt att knyta rektorsgöromålen till någon lärartjänst mot
arvodesersättning, utan en verklig rektorstjänst måste inrättas. För rektorstjänstens
löneplacering torde jämförelse böra ske i första hand med rektorstjänsten
vid konstfackskolan. Undervisningsskyldigheten bör sättas till
5 veckotimmar. Denna tjänstgöring får förläggas allt efter den blivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

rektorns ämnesområde men torde ej komma att inverka på de gjorda beräkningarna
av antalet lärartjänster vid seminariet.

I lärarnas tjänstgöringsskyldighet bör enligt utredningens uppfattning
ingå även vissa särskilda uppgifter.

Det föreslagna intagningsförfarandet kommer att innebära åtskilligt
arbete för de däri deltagande lärarna. Rektor torde komma att anlita
andra lärare till hjälp vid granskning av ansökningshandlingarna. Därefter
följer de muntliga inträdesproven, som för de medverkande lärarna innebär
en tidsåtgång redan för själva proven av omkring 20 respektive 30
timmar. För dessa uppgifter torde lärarna i teoretiska ämnen på grund
av sin fåtalighet bli relativt mer hårt anlitade än övriga lärare.

Lärarna i slöjdmetodik skall aktivt medverka i den praktiska lärarutbildningen
genom samarbete med handledarna och övervakning av elevernas
sätt att fullgöra arbetet.

Hospitanttjänstgöringen skall organiseras av rektor, som även skall ha viss
tillsyn över densamma. För detta har ett särskilt arvode beräknats åt
honom. Rektor bör dock ha möjlighet att då så är nödvändigt anlita lärare
i slöjdmetodik som hjälp vid övervakningen. Detta torde få ingå i lärarnas
tjänstgöringsskyldighet.

Sedan den undervisning, som belöper på de föreslagna lärartjänsterna
frånräknats, beräknas vid full utbyggnad av seminariet återstå följande antal
timlärartimmar, nämligen 120 timmar i psykologi och pedagogik, 240
i matematik, fysik och kemi, 100 i teckning ävensom 420 i slöjdmetodik
samt material-, verktygs- och maskinlära.

För undervisningen i ritteknik liksom i de frivilliga ämnena tyska, musik
och gymnastik beräknas också timlärare tas i anspråk, Den enligt undervisningsplanen
i slöjdmetodiken ingående undervisningen i hälsovård avses
äga rum huvudsakligen i form av föreläsningar, dock med någon övning i
förbandsläggning o. dyl. Till detta bör anlitas läkare eller annan sakkunnig
person.

I seminariets verksamhet kommer enligt utredningens förslag att anlitas
två kategorier handledare, nämligen dels slöjdlärare vid skolor på
seminarieorten eller i dess närhet, vilka tar emot lärarkandidaterna för auskultationer,
övningar och undervisningsserier, dels slöjdlärare vid skolor
på andra orter, vilka handleder lärarkandidaterna under hospiteringsterminen.
Den förra gruppen handledare beräknas av utredningen omfatta 16
slöjdlärare, vars undervisning till omkring en tredjedel blir kombinerad med
handledning av seminariets elever; härtill kommer vissa mera sporadiskt
för handledning anlitade lärare (bland annat för auskultationer i andra
ämnen än slöjd) i en omfattning som beräknats motsvara två fullt utnyttjade
handledare. Antalet hospitanthandledare blir beroende av bland annat
det för olika terminer varierande antalet lärarkandidater.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

I fråga om personal i övrigt vid slöjdlärarseminariet räknar
utredningen med en vaktmästartjänst, medel för biträdeshjälp på rektorsexpeditionen
samt till arvoden åt bibliotekarie, seminarieläkare och seminariesköterska
(se kap. 23).

Medlen till biträdeshjälp avses bland annat till bestridande av lön för
en biträdestjänst. Om grunden för medelsberäkningen anger utredningen
följande.

Anslagsbeloppet till personal för biträde å rektorsexpeditionen har beräknats
med ledning av vad som vid tidpunkten för betänkandets framläggande
gällde vid folkskoleseminarierna. Sålunda har ett belopp av 1 250
kronor beräknats för varje klassavdelning och 200 kronor för varje handledare
under seminarietiden. Därtill kommer ett belopp av 25 kronor per
elev för organiserande av hospitanttjänstgöringen. Under seminariets utbyggnadstid
bör beloppen sättas något högre än de som erhålles enligt
nämnda beräkningsgrunder.

Arvode till seminarieläkaren beräknas i anslutning till bestämmelserna
för lärarhögskolan i Stockholm, vilket torde innebära att utredningen för
slöjdlärarseminariets elever, i analogi med vad som gäller för lärarhögskolans
mellanskollärarkandidater, räknar med anordnande av förebyggande
hälsovård. I detta sammanhang torde få redovisas vissa av utredningen
i övrigt föreslagna förmåner för eleverna vid slöjdlärarseminariet.
Sålunda förordas, att eleverna skall kunna erhålla såväl studielån som
stipendier enligt de regler för statlig studiehjälp, som gäller för folkskoleseminarierna
och vissa andra lärarutbildningsanstalter (kap. 20). Eftersom
avsikten är att slöjdlärarseminariets elever ej skall åtnjuta ersättning under
hospitantterminen, blir de, framhåller utredningen, även för denna tid
berättigade till studielån och stipendier på samma sätt som vid seminarieterminerna.
Om de skulle få ett vikariatsförordnande under hospitanttiden,
kan avdrag lätt göras på studielån och stipendium. Ett stort antal av
eleverna vid slöjdlärarseminariet torde komma att vara i den situationen,
att även stipendium kan utgå enligt de eljest tillämpade grunderna härför.
Vid beräkningen av medel för årliga omkostnader för seminariet upptar
kommittén också en post för bidrag till studiebesök, avsedd dels för resor
för eleverna vid auskultering och serieövningar på annan ort, dels för anordnande
av studieutfärder. Några närmare grunder för medlens användning
anges ej.

I detta avsnitt torde slutligen få upptagas utredningens uttalanden i
fråga om seminariets ledning (kap. 19).

Seminariets verksamhet bör framdeles regleras genom cn av Kungl. Maj:t
utfärdad stadga. Då läroanstalten till organisation och verksamhet delvis
är cn nyskapelse, torde i många detaljfrågor erfarenheten få utvisa den
lämpligaste ordningen. Utredningen har därför icke utarbetat något för -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 92 år 1959

slag till stadga utan ansett, att tills vidare endast provisoriska bestämmelser
bör utfärdas angående seminariets verksamhet och administration.

Utredningen föreslår, att seminariets centrala ledning skall utövas av
skolöverstyrelsen.

Seminariet bör inordnas under ett centralt ämbetsverk, såsom fallet är
med exempelvis folkskoleseminarierna och statens skolköksseminarium,
vilka står under skolöverstyrelsens ledning, samt konstfackskolan med
teckningslärarinstitutet, som står under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Här uppkommer till en början frågan om det är mest lämpligt
att förlägga seminariet till skolöverstyrelsens eller överstyrelsens för yrkesutbildning
förvaltningsområde. Slöjdlärarnas utbildning och framtida verksamhet
har naturlig anknytning i båda riktningarna. Därest utbildningen
av lärare i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd, vilken nu tillhör skolöverstyrelsens
område, skulle, såsom föreslagits av 1953 års lärarinneutbildningskommitté,
förläggas under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning,
kunde detta för likformighetens skull fordra att även slöjdlärarseminariet
ställdes under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning. Hushålls- och
textillärarna kommer emellertid att tjänstgöra inom yrkesutbildningen i
mycket större utsträckning än som kan tänkas för slöjdlärarnas del. De
senares verksamhet blir i huvudsak förlagd till läroanstalter som tillhör
skolöverstyrelsens förvaltningsområde. Slöjdlärarutredningen finner det av
anförda skäl lämpligast, att seminariet förlägges under skolöverstyrelsens
ledning.

Den närmaste ledningen av seminariet bör vara anförtrodd åt dess rektor.
Dessutom bör finnas ett på vanligt sätt sammansatt lärarkollegium.

Slöjdlärarutredningen har övervägt om seminariet borde ställas under
ledning av en egen styrelse. Med hänsyn till seminariets ringa storlek anser
sig utredningen dock inte böra föreslå någon sådan styrelse; seminariet bör
ställas direkt under skolöverstyrelsens inseende.

I betänkandet anges också i korthet vissa huvudpunkter i fråga om seminariets
pedagogiska ledning genom ett närmare angivande av rektors och
lärarkollegiets uppgifter.

Timplan för seminariet bör enligt de sakkunnigas mening fastställas av
Kungl. Maj:t, medan kursplaner åtminstone tills vidare anses lämpligen
böra fastställas av skolöverstyrelsen på förslag av rektor, i förekommande
fall efter hörande av lärarkollegiet.

B. Remissyttranden

Utredningens förslag beträffande lärarkåren vid slöjdlärarseminariet
föranleder på vissa punkter erinringar från remissinstansernas sida.

Beträffande rektorstjänsten kritiserar skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning utredningens uttalande att vid lönesättningen jämförelse
bör göras med rektorst jänsten vid konstfackskolan. Enligt skolöverstyrelsens
mening bör jämförelsen snarare gälla rektor vid hushållssemina -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

rium. Rektor för lärarhögskolan anser att ett eventuellt tilläggsarvode för
seminariets rektor ej bör knytas till en viss del av rektors arbetsuppgifter
utan utgå såsom avlöningsförstärkning. Rektors undervisningsskyldighet
bör enligt statskontorets mening ej sättas lägre än för rektor vid statens
skolköksseminarium, d. v. s. 8—12 veckotimmar.

Statskontoret anser en adjunktstjänst tillfyllest för undervisningen i ämnet
psykologi och pedagogik. Kompetensutredningen finner kravet på lektorskompetens
i nämnda ämne befogat men anser ej tillräckliga skäl föreligga
att upprätthålla krav på disputation. Enligt överstyrelsen för yrkesutbildning
bör fullgjort disputationsprov krävas.

Rektor för lärarhögskolan framlägger vissa synpunkter beträffande teckningslärartjänsten
och lärartjänsterna i slöjdmetodik.

När utredningen förklarar, att ämnet teckning får anses ha en mer central
ställning vid slöjdlärarseminariet än vid folkskoleseminarierna, förbiser
den uppenbarligen, att folkskoleseminarierna utbildar lärare i teckning. Utredningens
slutsats, att teckningslärartjänsterna vid folkskoleseminarierna
inte skulle fordra lika höga kvalifikationer som teckningslärartjänsten vid
slöjdlärarseminariet blir därför ohållbar. Det kan också ifrågasättas, om de
tre lärartjänsterna i slöjdmetodik vid seminariet kräver större kvalifikationer
än lektorstjänsten i manlig slöjd vid lärarhögskolan. Även lektorn vid lärarhögskolan
är lärare i slöjdmetodik och bär därjämte ansvaret för hela lärarutbildningen
i ämnet vid lärarhögskolan.

Undervisningsskyldigheten för teckningsläraren anses av statskontoret
böra vara densamma som för teckningslärare vid folkskoleseminarium.

Skolstyrelsen i Linköping menar att heltidstjänster borde kunna inrättas
även beträffande de föreslagna timlärartjänsterna i modersmålet, samhällslära,
engelska, tyska, teckning, musik och gymnastik genom fyllnadstjänstgöring
på enhetsskolans högstadium, en anordning som skulle medföra
betydande fördelar inte bara för skoldistriktet utan även för slöjdlärarseminariet.

Utredningens rekommendation av kallelseförfarande vid tillsättningen
av vissa tjänster kritiseras av överstyrelsen för yrkesutbildning, facklärarförbundet
och skolstyrelsen i Linköping.

Om förslaget om studiehjälp för seminariets elever anför studiehjälpsnämnden
följande.

Nämnden finner naturligt, att eleverna i ett blivande slöjdlärarseminarium
erhåller samma slag av studiehjälp, som elever i andra lärarutbildningsanstalter
kan erhålla d. v. s. studielån och stipendier, och nämnden tillstyrker
sålunda utredningens förslag, att seminariet i fråga upptages i den
till studiehjälpsförfattningen fogade förteckningen över läroanstalter vilkas
elever jämte studielån kan erhålla stipendium. Huruvida och i vilken utsträckning
studiehjälp skall utgå under elevs hospitanttermin beror på storleken
av den inkomst eleven därvid erhåller och får sålunda avgöras från
fall till fall vid behandling av ansökningar om studiehjälp. Kostnaden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

studiehjälpen vid seminariet kan med hänsyn härtill och andra ovissa faktorer
icke med någon säkerhet bedömas men bör, i jämförelse med läroanstalter
med ungefärligt lika stort antal elever som det föreslagna seminariets
röra sig omkring 200 000 kronor, varav lån omkring 170 000 kronor
och resten stipendier.

Frågorna om seminariets ledning föranleder vid remissbehandlingen
endast ett par kommentarer.

Statskontoret anser att, om ett självständigt slöjdlärarseminarium nu
beslutas, detta — liksom konstfackskolan — tills vidare bör vara inordnat
under överstyrelsen för yrkesutbildning; det slutliga ställningstagandet till
frågan bör anstå till dess 1955 års sakkunniga slutfört sitt utredningsuppdrag
om yrkesutbildningens centrala ledning.

Skolstyrelsen i Linköping förordar inrättande av en särskild styrelse för
slö j dlär arseminariet, bestående av fyra till sex ledamöter, av vilka halva
antalet bör utses av Kungl. Maj:t och återstoden av stadsfullmäktige i
Linköping.

VI. Seminariets förläggning. Byggnadsfrågor

A. Utredningen

I betänkandets sjuttonde kapitel tar slöjdlärarutredningen till närmare
prövning upp frågan om seminariets förläggning, ehuru det redan
tidigare i betänkandet framgått att utredningen avser att föreslå förläggning
till Linköping.

Utredningen erinrar om att i dess direktiv anförts att seminariet ej borde
förläggas till Stockholm. I likhet med vad som uttalats i direktiven, konstaterar
också utredningen att en förläggning till egendomen Nääs av olika
skäl ej är lämplig.

Slöjdlärarutredningen föreslår sålunda, att seminariet förlägges till Linköping
och att därvid utnyttjas de lokaler, som blir lediga, när folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Linköping, enligt beslut vid 1957 års riksdag,
nedlägges vid utgången av budgetåret 1958/59.

Utredningen finner Linköping lämplig som förläggningsort med hänsyn
till det geografiska läget, stadens storlek och dess väl utvecklade skolväsende.
I staden finns bland annat folkskoleseminarium, högre allmänt läroverk,
kommunal flickskola, högre tekniskt läroverk, yrkesskolor av god
standard och en statlig försöksskola. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola
är anordnad i Linköping och denna verksamhet beräknas vara
fullt genomförd läsåret 1959/60. Allt detta gör att man kan räkna med
att ha tillgång till lämpliga timlärare, vilket är betydelsefullt för en läroanstalt
av slöjdlär arseminariets ringa omfattning.

Kvinnliga folkskoleseminariet har ett i förhållande till skolornas slöjd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

salar lämpligt läge. Avståndet inbördes mellan de skolor, som skall knytas
till seminariets praktiska lärarutbildning, är ej så långt att det hindrar en
smidig anpassning av auskultationer och undervisningsövningar till undervisningen
i övrigt vid seminariet. Slöjdundervisningen i Linköping handhas
redan så gott som helt av övningslärare, endast en ringa del av folkskollärare,
varför antalet möjliga handledare blir relativt stort. Endast ett fåtal
städer kan i detta avseende erbjuda samma möjligheter som Linköping.

Möjligheterna att i Linköping och närliggande städer anordna den praktiska
lärarutbildning, som enligt förslaget skall ske under de två terminerna
vid seminariet, har något berörts i ett tidigare redovisat avsnitt av betänkandet.
Här torde vidare få i korthet redovisas vissa närmare uppgifter på
denna punkt, hämtade ur betänkandets bilaga 4 och tabell IX.

Utredningen har ansett sig kunna utgå från att flertalet av lärarna vid
enhetsskolan i Linköping kan utnyttjas som handledare och att de skall
vara villiga härtill. Det bör dock finnas en viss marginal med hänsyn till
att vissa slöjdlärare av olika anledningar kan beräknas icke komma att
medverka som handledare. Skolstyrelsen i Linköping har meddelat, att i
Linköpings skoldistrikt antalet manliga slöjdlärare under de närmaste tio
åren beräknas till minst 16 med nuvarande timfördelning i klasserna 4—8.
Om antalet veckotimmar i slöjd i klass 4 kan utökas till 4 i stället för 2
som för närvarande, beräknas antalet slöjdlärare till minst 18 samt till
19—20, om övningslärare kan överta viss del av småslöjden i klass 3. Härtill
kommer ytterligare en slöjdlärartjänst vid högre allmänna läroverket i
staden. Siffran 16 avser antalet lärare höstterminen 1957. Enhetsskolans
åttonde klass var då införd i två överlärardistrikt, varjämte frivillig åttonde
klass, folkskolans högre avdelning, förekom i fyra distrikt. Åttonde klassen
på högstadiet införes över hela staden höstterminen 1958 och nionde klass
höstterminen 1959. Hösten 1958 torde alltså vissa timmar tillkomma för
klass 8. Därjämte beräknas timtalet i klass 4 kunna ökas till 4 efter tillkomsten
av nya slöjdlokaler. Höstterminen 1959 tillkommer i och med det
fullständiga införandet av klass 9 ytterligare frivillig slöjd i klass 9 a samt
slöjdtimmar i allmänpraktisk verkstad och hjälpklass 9. Därjämte tillkommer
trä- och metallgrenar i klass 9 y, vilka i Linköping kommer att förläggas
till yrkesskolorna.

Med utgångspunkt i förhållandena höstterminen 1957 beträffande tillgången
på handledartimmar vid skolorna i Linköping har utredningen gjort
en beräkning av balansen mellan behov och tillgång på handledare under
tiden från och med höstterminen 1959 till och med höstterminen 1962, varvid
alltså ej tagits hänsyn till den förbättring av underlaget, som enligt vad
nyss angivits under läsåren 1958/59 och 1959/60 kommer att inträda huvudsakligen
genom enhetsskolans expansion. Vid beräkningen har man utgått
ifrån att 35 procent av klassundervisningen skall kunna belastas med
auskultationer och serieövningar, ett tal som dock anses ligga något för
högt. Det i tabellform redovisade resultatet av beräkningen utvisar för
vissa terminer en brist på handledartimmar enligt följande: för höstterminen
1960 288 timmar i träslöjd och 480 i metallslöjd, för vårterminen 1961
270 timmar i metallslöjd, för höstterminen 1961 180 timmar i metallslöjd
samt för höstterminen 1962 288 timmar i träslöjd och 480 timmar i metall -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1059

slöjd. Timtalet för auskultationer och serieövningar kommer att variera
vid den föreslagna intagningen av 72 elever per termin vartannat läsår och
48 elever per termin vartannat. Svårigheten att få timtalen hos handledarna
att räcka till blir störst, då antalet elever som går andra terminen är 72 och
detta särskilt på höstterminen, då antalet undervisningstimmar i skolorna
blir lägre. Under en tidscykel på 4 terminer uppkommer brist på handledartimmar
i träslöjd endast var fjärde termin och då av så liten storlek, att
den ej behöver beröra serierna utan kan kompenseras genom att en del av
auskultationerna förläggas på annat sätt. I metallslöjd uppkommer brist
3 av de 4 terminerna och denna är av sådan storlek, att åtminstone 2 av
terminerna en serie i metallslöjd behöver placeras på annat sätt.

Om den tomtmark och de lokaler, som nu tillhör folkskoleseminariet
för kvinnliga elever, och dessas utnyttjande vid slöjdlärarseminariet
anför utredningen i huvudsak följande.

Kvinnliga folkskoleseminariets byggnader tillhör staten och är belägna
på den s. k. gamla seminarietomten, d. v. s. tomterna nr 3 och 4 inom
kvarteret Djäknen. Tomtmarken tillhör staten. Den är centralt belägen
och omfattar cirka 13 200 kvm. Å samma tomt ligger den gamla seminanebyggnaden,
som numera används av länsstyrelsen. Kvinnliga folkskoleseminariet
är inrymt i tre olika byggnader för vilka här skall redogöras.

Huvudbyggnaden är ett tvåvåningshus av sten, som uppfördes åren 1947—
1948 för det då nyinrättade kvinnliga folkskoleseminariet. I denna byggnad
finns sex klassrum, varav ett är inrett som fysiksal, samt rektorsexpedition,
bibliotek m. in. och vissa utrymmen i källaren, som endast delvis är utgrävd.
Ehuru seminariet var avsett att vara ett provisorium, har byggnaden
fått ett gediget utförande och är funktionsduglig och hållbar.

Vidare finns en gymnastiksalsbyggnad, som tillhört det gamla, nu utrymda
seminariet. I denna byggnad finns dels en gymnastiksal med modern
inredning, som anskaffades år 1948, samt omklädningsrum, dels en kemisal
och en kombinerad tecknings- och biologisal. Byggnaden är uppförd av
sten och i gott stånd.

Dessa två byggnader lämpar sig synnerligen väl för slöjdlärarseminariet.
De befintliga lokalerna blir samtliga utnyttjade på ett lämpligt sätt. Seminariet
är avsett att vid full utbyggnad ha 5 klasser om vardera 24 elever.
De 5 klassrummen blir därför behövliga. Fysik- och kemisalarna är också
nödvändiga. Den i gymnastikbyggnaden inrymda tecknings- och biologisalen
kan utnyttjas som sal för småslöjd och i viss utsträckning som teckningssal.
Ämnet teckning skall emellertid ha 7 veckotimmar och fordrar
därför ytterligare en teckningssal, som också bör få bättre biutrymmen
med hänsyn till de olika verksamhetsgrenar som ingår i en modern teckningsundervisning
och som slöjdlärarna bör känna väl till.

De för seminariet nödvändiga undervisningslokaler som ej ryms i de befintliga
byggnaderna är den nämnda teckningssalen samt slöjdsalar med
biutrymmen. Någon samlingssal finns ej heller men för detta ändamål
torde, liksom för närvarande, en närbelägen församlingssal kunna få hyras.

Den tredje byggnad, en träbarack, som kvinnliga folkskoleseminariet
disponerar och som används bland annat vid musikundervisningen, går ej
att använda för slöjdlärarseminariets lokalbehov. Den färdigställdes år 1948
för vägförvaltningen och har senare övertagits av folkskoleseminariet. Den

Kungl. May.ts ■proposition nr 92 år 1959

beräknas vidare ha en total brukningstid av högst 20 år. Dess konstruktion,
rumshöjd samt dagerbelysning gör att den ej kan användas som undervisningslokal
för något ämne som ingår i programmet. Byggnadsstyrelsen
kommer att undersöka möjligheten att disponera byggnaden för annat
statligt ändamål.

Utredningen har i fråga om lokalernas och tomternas användning samrått
med byggnadsstyrelsen, varjämte överläggningar hållits med Linköpings
stads myndigheter. Härvid har framkommit, att Linköpings stad
önskade förvärva den del av tomtmarken, där gamla seminariebyggnaden
är belägen, för att skaffa ökat utrymme åt de å angränsande tomt förlagda
yrkesskolorna. Byggnadsstyrelsen torde anse, att en sådan försäljning
under vissa förutsättningar vore möjlig och att statens återstående
tomtmark bleve väl utnyttjad genom slöjdlärarseminariets förläggning dit.
För slöjdlärarseminariet skulle enligt de förda diskussionerna återstå omkring
8 300 kvm av tomtmarken, vilket enligt slöjdlärarutredningens mening
är tillräckligt, men utgör ett minimibehov. Den mark, som blir disponibel
för andra ändamål, blir omkring 4 900 kvm.

Utredningen räknar alltså med att för slöjdlärarseminariet skall tas i
anspråk det nuvarande folkskoleseminariets huvudbyggnad och gymnastiksalsbyggnad.
Därjämte föreslås uppförande av en tillbyggnad.

I de befintliga lokalerna behöver endast vissa mindre ändringsarbeten
utföras. I gymnastikbyggnaden bibehålies kemisalen för sitt ändamål. Den
nuvarande tecknings- och biologisalen disponeras som sal för småslöjd och
teckning. Denna sal minskas för att vinna utrymme för lärarrum och utställning
av färdiga arbeten samt för toaletter. I huvudbyggnaden föreslås
inga andra ändringsarbeten än att en korridor utgräves i källaren för anslutning
till källarutrymmet under tillbyggnaden.

Genom byggnadsstyrelsens förmedling har av arkitekten Å. Porne utförts
förslagsritningar beträffande den avsedda tillbyggnaden, vilken skulle
rymma tre slöjdsalar och en teckningssal jämte biutrymmen samt bibliotek,
läsrum för eleverna och vissa förvaringsutrymmen.

Enligt förslagsritningarna skulle de nytillkommande lokalerna inrymmas
i en envånings tillbyggnad förlagd i vinkel med klassrumsbyggnaden. Dubbelkorridorsystem
har tillämpats, vilket i förening med att utrymmena lagts
i ett plan gör tillbyggnaden relativt billig. Samtliga de lokaler, där specialinredning
och särskild utrustning behövs, d. v. s. slöjdsalarna med maskinverkstad,
ytbehandlingsrum etc. samt huvudlokalen för teckningsundervisningen
med dess verkstad, har kunnat samlas i tillbyggnaden. I föreningsledet
mellan tillbyggnaden och klassrumsbyggnaden har plats kunnat beredas
för ett väl behövligt läsrum för eleverna. (Folkskoleseminariet har
för närvarande intet annat elevrum än skyddsrummet, som saknar dagerbelysning.
) Dessutom har slöjdlärarseminariets bibliotek förlagts emellan
klassrumsbyggnaden och byggnaden för slöjdsalar och teckningssal, vilket
torde vara en fördelaktig placering.

De tre slöjdsalar, som ingår i tillbyggnaden, utgör ett minimum och kommer
att bli hårt utnyttjade. För att kunna tjäna slöjdundervisningen på
den nivå, det här är fråga om, måste de ha modern utrustning och förses

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

med sådana maskiner som de blivande slöjdlärarna kan komma att använda
vid sin undervisning. Lokalernas storlek är beräknad med hänsyn till
denna utrustning och till att det här gäller vuxna elever. Träslöjdsalarnas
storlek är 75 respektive 60 kvm. Den större salen är avsedd att i första
hand utnyttjas för mångsidig slöjd och det extra utrymmet är beräknat för
den utrustning som behövs för detta ändamål. Metallslöjdsalen är beräknad
till omkring 85 kvm, vilket torde vara nödvändigt med hänsyn till maskinutrustningen.
Teckningssalen har föreslagits till 100 kvm, emedan den blir
det enda utrymme inom skolan som kan användas som samlingslokal; den
förut nämnda församlingssalen kan ej beräknas alltid stå till förfogande.

Slöjdsalarna och huvudsalen för teckning har enligt förslaget förlagts i
så nära anslutning till varandra, att kombinerade arbetsprocedurer och
samverkan mellan ämnena kan ske på ett smidigt sätt.

Vaktmästarbostad saknas vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever
och utredningen har ej heller inbegripit sådan i förslaget till tillbyggnad,
men förutsätter, att bostad i hyreshus genom stadens försorg ordnas för
vaktmästaren i skolans närhet.

Några planeringsarbeten på tomten erfordras ej för närvarande.

B. Remissyttranden

Förslaget att förlägga slöjdlärarseminariet till Linköping biträdes så
gott som enhälligt i remissyttrandena. I några enstaka fall beklagas att
inte Stockholm respektive Nääs ansetts kunna komma i fråga.

Lokalisering sutredning en har »under förhandenvarande förhållanden»
ingen erinran mot den föreslagna förläggningen till Linköping, men synes
se det som en brist att i betänkandet inte närmare diskuterats andra alternativ
för förläggningen eller en eventuell uppdelning på två läroanstalter.

Svårigheter att, i varje fall till en början, till Linköpings skolor i erforderlig
utsträckning kunna förlägga den praktiska lärarutbildningen befaras
emellertid av några remissinstanser. I dessa hänseenden uttalar sig sålunda
rektor för lärarhögskolan och skolöverstyrelsen. Överstyrelsen förordar därför
för de två första läsåren en något mindre elevintagning till seminariet
än utredningen tänkt sig, nämligen endast två klasser varje termin, så att
seminariet under denna tid inte kommer att omfatta mer än 96 elever.

Svårigheten att få utrymme för den praktiska lärarutbildningen elimineras
enligt överstyrelsens mening inte helt av att man med stöd av senare
beräkningar kan utgå från att Linköping redan läsåret 1959/60 kommer att
ha 20—23 slöjdlärare. Överstyrelsen finner det inte realistiskt att räkna med
att hundraprocentigt kunna för serierna utnyttja dessa. Det är ytterst
osäkert, om samtliga är villiga att ställa sig till förfogande som handledare
och dessutom är lämpliga för en sådan uppgift, då de hittills inte sökt eller
fått sina tjänster med hänsyn härtill. Dessutom tillkommer mycket stora
schematekniska samordningssvårigheter. Utredningen har varit medveten
om dessa problem och räknat med att i någon utsträckning kunna förlägga
serierna till skolor i Norrköping, Mjölby och Motala. Givetvis är detta
möjligt, men det innebär avsevärda nackdelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Skolstyrelsen i Linköping berör i sitt yttrande också frågan om underlaget
i stadens skolor för den praktiska lärarutbildningen.

Skolstyrelsen betonar svårigheten att uppskatta det faktiska slöjdlärarbehovet
i enhetsskolan, innan denna skolform i sin helhet genomförts, i
synnerhet som den obligatoriska slöjdundervisningen på högstadiet sammanlagt
endast omfattar tre veckotimmar, medan tillvalet av praktiskt
ämne och fritt valt ämne är helt frivilligt från elevernas sida. Med reservation
för brister i primärmaterialet och andra valtendenser, som kan framkomma,
då eleverna får flera valmöjligheter såväl beträffande praktiskt
ämne som fritt valt arbete, kan antalet lärartjänster vid enhetsskolorna i
manlig slöjd uppskattas till 20—23 från och med läsåret 1959/60. Det torde
därför vara möjligt att inom staden öka antalet handledare utöver 16.
Distriktet torde senast 1961 förfoga över 8 metallslöjdsalar eller skolverkstäder.
Vid denna tidpunkt kan antalet handledare i metallslöjd utökas,
vilket måste anses särskilt önskvärt med hänsyn till den relativt hårda
belastningen med undervisningsövningar, som kommer att träffa denna
slöjdart.

Möjligheter att förlägga auskultationer till såväl allmänpraktisk verkstad
som specialklasser på högstadiet torde också komma att föreligga.

I fråga om seminariets lokalbehov anser skolöverstyrelsen det uppenbart
otillräckligt att inte räkna med andra lokaler för elevernas självstudier och
fritid än ett enda läsrum; byggnadskalkylerna bör justeras med hänsyn härtill.
Överstyrelsen understryker dock i detta sammanhang att visst utrymme
kan vinnas genom en konsekvent tillämpning av ämnesrumssystem.

Beträffande den föreslagna förläggningen till Linköping, med utnyttjande
av folkskoleseminariets för kvinnliga elever lokaler har byggnadsstyrelsen
inte någon erinran, då det synes att man där genom en mindre om- och
tillbyggnad skulle kunna erhålla lämpliga lokaler för ett slöjdlärarseminarium.
Prövning av någon alternativ förläggning har icke ingått i slöjdlärarutredningens
uppdrag till byggnadsstyrelsen. Mot i betänkandet framlagda
preliminära förslag för om- och tillbyggnader har byggnadsstyrelsen intet
att erinra.

VII. Kompetensfrågor och vissa övergångsförhållanden

A. Utredningen

Den som erhållit avgångsbetyg från slöjdlärarseminariet bör i och med
detta uppnå sådan speciell behörighet till slöjdlärartjänst, som avses i
18 § övningslärarstadgan. Utredningen föreslår därför att 1 mom. d) av
nämnda paragraf erhåller följande ändrade lydelse: »Sökande skall hava
erhållit avgångsbetyg från slöjdlärarseminariet i Linköping.» (Kap. 21.)

Utredningen ger därjämte förslag till vissa övergångsbestämmelser beträffande
behörigheten och utgår då, när vissa tidpunkter anges, ifrån att
slöjdlärarseminariet träder i verksamhet från och med höstterminen 1959,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

varvid den första lärarexaminationen vid seminariet kommer att ske vid
slutet av höstterminen 1960. Två typer av behörighet av övergångskaraktär
föreslås av utredningen. Den första syftar på sådana slöjdlärare, som redan
erhållit skolöverstyrelsens behörighetsförklaring enligt nu gällande föreskrifter
eller också senast sommaren 1959 påbörjat utbildning på Nääs för
uppnående av sådan behörighet. För dessa bör övergångsstadgandet få följande
lydelse.

Behörig att söka och innehava tjänst i manlig slöjd är jämväl den som
erhållit en grundlig praktisk och pedagogisk utbildning och av skolöverstyrelsen
enligt övningslärarstadgans tidigare bestämmelser förklarats behörig
att söka och innehava tjänst i ämnet vid den skolform, som ansökningen
avser.

Sådan behörighetsförklaring må i fortsättningen utfärdas endast för sökande
som genomgått s. k. intygs- och betygskurs i trä- respektive metallslöjd
vid August Abrahamsons stiftelse å Nääs samt endast om kurserna
genomgåtts före den 1 september 1960.

En följd av dessa bestämmelser torde bli, att s. k. intygskurs gives vid
Nääs sista gången sommaren 1959 och s. k. betygskurs sista gången sommaren
1960.

Den andra typen av behörighet av övergångskaraktär anger utredningen
genom följande förslag till övergångsstadgande: Behörig att söka och innehava
tjänst i manlig slöjd är jämväl den, som under tiden före den 1 juli
1958 sammanlagt minst fem år med goda vitsord tjänstgjort som lärare i
manlig slöjd med en genomsnittlig tjänstgöring av minst 15 veckotimmar
samt genomgått av skolöverstyrelsen särskilt anordnad fortbildningskurs
för icke behöriga lärare i manlig slöjd, vilka önskar förvärva behörighet att
söka och innehava tjänst i ämnet.

Denna bestämmelse avser att bereda viss möjlighet till fast anställning
för sådana icke behöriga slöjdlärare, som tjänstgjort längre tid och haft
lärartjänstgöring som huvudsaklig sysselsättning.

Enligt slöjdlärarutredningens statistiska undersökningar var antalet icke
behöriga lärare i manlig slöjd vid folk- och fortsättningsskolorna med minst
15 veckotimmars tjänstgöring läsåret 1955/56 259, med även övriga skolformer
inräknade 277. Ifrågavarande lärare har givetvis skiftande kvalifikationer
i olika avseenden. De torde i allmänhet ha kommit in på slöjdlärarbanan
utan att i tid ha planlagt sin utbildning härför och ej sedan kunnat
skaffa sig den erforderliga behörigheten. Särskilt torde de ha saknat tillräckliga
teoretiska kunskaper för att bli antagna till Nääs-kurs. Deras praktiska
utbildning torde i allmänhet vara tämligen god.

I samband med slöjdlärarutbildningens ordnande bör, som redan i den
föreslagna övergångsföreskriften antytts, särskilda fortbildningskurser
ordnas för att övergångsvis bereda dessa lärare möjlighet till
fastare anställning. Dessa kurser kan dock ej göras så omfattande att lärarna
får en utbildning som är jämförlig med den nya slöjdlärarutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Trots detta bör kurserna enligt utredningens mening grunda behörighet att
söka och innehava slöjdlärarbefattning. Dessa lärares arbetskraft kommer
att behövas inom skolan för lång tid framåt. Det är då ur undervisningens
synpunkt önskvärt, att de får sin pedagogiska och metodiska utbildning
förstärkt så långt det är möjligt. Dessutom är det befogat, att dessa lärare
ej lämnas utan möjlighet att erhålla fastare anställning. Utredningen vill
emellertid betona, att sedan en fast organiserad slöjdlärarutbildning införts
det måste fordras, att nytillträdande slöjdlärare eller sådana icke behöriga
slöjdlärare, som endast tjänstgjort kortare tid, underkastar sig den utbildning
som kräves för behörighet.

Utredningen anser, att endast sådana icke behöriga slöjdlärare, som är
relativt väl kvalificerade, bör få tillgång till denna extra möjlighet att förvärva
formell kompetens. Kursernas deltagarantal bör vara begränsat. Med
ledning av de inkommande ansökningarna till den första kursen torde skolöverstyrelsen
kunna bilda sig en uppfattning om behovet av ytterligare kurser.
Vid ansökningarna bör finnas fogade yttranden av vederbörande folkskolinspektörer
angående de sökandes undervisningsskicklighet. Skolöverstyrelsen
synes böra taga särskild hänsyn till dessa yttranden och till de
sökandes teoretiska förkunskaper. Givetvis bör endast sådana sökande ifrågakomma,
som inom angiven tid fullgjort den tjänstgöring, som i detta fall
uppställts som villkor för behörighet. Då särskilda skäl till undantag föreligger,
torde dispens böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Varje kurs bör vara fördelad på två sommarkurser om vardera en månad.
Kurserna torde ej kunna förläggas till slöjdlärarseminariet i Linköping. En
så lång kurs under seminariets korta ferietid skulle hindra nödvändig översyn
av lokaler och materiel. I stället torde en förläggning till Nääs ifrågakomma,
tidigast sommaren 1960, då de s. k. intygskurserna enligt vad nyss
anförts skulle bortfalla.

Ämnen vid kursen bör enligt utredningens mening vara psykologi och
pedagogik, teckning (d. v. s. slöjdteckning ungefär i den form som nu förekommer
på Nääs), material-, verktygs- och maskinlära samt allmän och
speciell slöjdmetodik. Vidare bör träningslektioner förekomma, då deltagarna
i tur och ordning undervisar varandra i slöjd. Timtalen för de olika
ämnena torde få bestämmas av skolöverstyrelsen.

Det torde icke vara möjligt att lita till deltagaravgifter för kursernas
finansiering. Någon beräkning av statens kostnader för dessa kurser anser
utredningen icke lämpligen kunna göras på detta stadium. Rese- och traktamentskostnader
till deltagarna torde icke böra utgå. Deltagarnas anställningskommuner
kan måhända vara intresserade av att bidraga med stipendier.

Utredningen har, som nyss redovisats, gjort vissa uttalanden om hur
länge de nuvarande s. k. intygs- och betygskurserna på Nääs bör fortgå.
Vidare har föreslagits, att fortbildningskurser för icke behöriga lärare övergångsvis
anordnas på Nääs. I fråga om den övriga kursverksamheten vid
Nääs, däribland också kurserna i träslöjd med slöjdteckning för folkskollärare,
seminarister in. fl., hänvisar utredningen till förslag som framdeles
skall avgivas.

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

Utredningen berör också frågan om framtida fortbildningskurser för slöjdlärare
som genomgått slöjdlärarseminariet. Om det här blir fråga om kortare
kurser än en månad, kan de tänkas förlagda till seminariet. Behovet av
sådana kurser samt deras lämpliga utformning kan emellertid bättre bedömas
då seminariet någon tid varit i verksamhet.

En särskild fråga är i vad mån en behörig slöjdlärare även bör ha behörighet
att undervisa i yrkesämnen. Slöjdlärarutredningen
har efter samråd med 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala
ledning och viss lärarutbildning funnit enighet råda mellan utredningarna
om följande allmänna riktlinjer. Efter prövning av skolöverstyrelsen i varje
särskilt fall bör härför lämpliga behöriga slöjdlärare kunna meddelas en
begränsad behörighet som yrkeslärare, avseende antingen rätt att meddela
vissa delar av undervisningen i allmänpraktiska grenen av klass 9 y eller
kombinerad tjänst som slöjdlärare och lärare i särskilt angivna yrkesämnen
i klass 9 y. Sistnämnda behörighet torde främst komma att avse tjänstgöring
i glesbygder, där full sysselsättning icke kan beredas en yrkeslärare.
Hur dessa medgivanden bör närmare utformas, anses ej vara slöjdlärarutredningens
sak att yttra sig om.

Härefter behandlar utredningen frågor i samband med seminariets
igångsättande (kap. 22). Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i
Linköping nedlägges med utgången av läsåret 1958/59. Slöjdlärarseminariet
bör träda i verksamhet från och med höstterminen 1959. Det fordras då, att
den nödvändiga tillbyggnaden med slöjdsalar och teckningssal uppföres
under budgetåret 1958/59 samt att viss personal tillsättes i god tid före
seminariets igångsättande för att göra nödvändiga förberedelser. I samband
med seminariets igångsättande bör också utses handledare bland slöjdlärarna
vid enhetsskolan i Linköping in. fl. skolor för elevernas praktiska
lärarutbildning under seminarietiden.

Läsåret 1958/59 kommer endast en klassavdelning att finnas kvar vid
folkskoleseminariet. Även om denna kvarbliver i folkskoleseminariets lokaler,
torde den föreslagna tillbyggnaden kunna äga rum, utan att arbetet
störes i alltför hög grad. Utredningen förutsätter, att den personal vid slöjdlärarseminariet,
som tillsättes från och med den 1 januari 1959, skall under
vårterminen 1959 kunna få arbetsplats i lokaler som friställts i folkskoleseminariets
nuvarande byggnader.

De lärare, som bör tillsättas i förväg är dels rektor, som kommer att ha
arbete med seminariets organisation, med intagningen av den första omgången
elever, med upprättande av schema och arbetsordning för den praktiska
lärarutbildningen m. m., dels lektorn i psykologi och pedagogik, som
under vårterminen 1959 har att utarbeta prov för intagningen samt i övrigt
biträda rektor med frågor angående undervisningens utformning m. m., dels
en lärare i slöjdmetodik, som får övervaka att tillbyggnaden färdigställes

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 92 år 1959

och utrustas på ett ändamålsenligt sätt. Rektor bör med biträde av de två
övriga lärarna bevaka uppdelningen av folkskoleseminariets utrustning och
inventarier, så att slöjdlärarseminariet i största möjliga utsträckning kan få
sitt behov av inventarier och undervisningsmateriel tillgodosett av vad som
redan finnes på platsen. Särskilt får biblioteket genomgås för lämplig uppdelning.

Intagningen höstterminen 1959 kan ej ske i den ordning som senare skall
gälla. Rektor bör utarbeta provisoriska bestämmelser angående denna intagning
och underställa dem skolöverstyrelsens prövning. De övriga båda då
tillsatta lärarna förutsätts medverka vid detta intagningsförfarande.

Handledare för den praktiska lärarutbildningen vid seminariet kommer
att behövas redan från seminariets start. Handledarna behöver genomgå en
kurs för sina nya uppgifter. Denna kurs för handledare kunde
givetvis tänkas anordnad före seminariets igångsättande hösten 1959. Första
läsåret blir det emellertid uteslutande auskultationer med gruppövningar.
Dessa torde kunna anses mindre maktpåliggande för handledarna än ledandet
av serieövningar, då ansvaret för betyget i undervisningsskicklighet tillkommer.
Endast omkring hälften av det blivande antalet handledare skulle
behövas första läsåret. Det vore därför måhända bäst om handledarkursen
kunde uppskjutas till våren eller sommaren 1960. Fler lärare hade då hunnit
tillsättas vid slöjdlärarseminariet, vilka skulle kunna undervisa vid handledarkursen,
och någon erfarenhet hade hunnit samlas om arbetets lämpliga
uppläggning. Om kursen förlädes till kvällstid vårterminen 1960 vore detta
en fördel för slöjdlärarna-handledarna och skulle säkerligen också förbilliga
kursen. Vid detta förhållande har utredningen ansett sig böra lämna kursens
utformning åt framtida överväganden och ej heller gjort någon kostnadsberäkning
för densamma.

B. Remissyttranden

De behörighetsregler utredningen föreslagit berörs närmare endast
i några få remissyttranden.

Kompetensutredningen anser, att andra vägar till behörighet än genomgång
av slöjdlärarseminariet även i fortsättningen kan tänkas, utöver de
föreslagna övergångsvis anordnade kurserna t. ex. utbildning i utlandet.
Särskild behörighetsförklaring bör i dylika fall meddelas av skolöverstyrelsen;
tidsmässig begränsning av överstyrelsens befogenheter härvidlag bör
därför ej ske.

Facklär arförbundet biträder, som en övergångsföreteelse och under hänvisning
till rådande speciella förhållanden, slöjdlärarutredningens förslag om
införande av fortbildningskurser för att övergångsvis bereda vissa lärare
möjlighet till fastare anställning. Minst åtta, ej endast som föreslagits fem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

års väl vitsordad undervisningsvana bör dock krävas för inträde vid dessa
kurser. Studiemålet bör anpassas till de nuvarande Nääskurserna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att en vidgad kompetens för slöjdlärarna
att tjänstgöra som yrkeslärare inom vissa linjer inom enhetsskolans klass
9 y skulle i den mån man inrättade kombinerade tjänster dels underlätta
möjligheten för åtskilliga mindre skoldistrikt att övergå till facklärare i
slöjd dels bidra till att dessa skoldistrikt lättare skulle kunna anställa pedagogiskt
utbildade lärare i snickeri för klass 9 y. Vid beräkning av intagningskapaciteten
vid seminariet har dock en sådan utveckling ej förutsatts,
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen.

Yrkesskolstyrelsen i Linköping tar upp frågan huruvida yrkeslärare eller
slöjdlärare skall handha slöjdundervisningen och yrkesorienteringen på
allmänpraktiska skolverkstäder.

Styrelsen anser att det är naturligt att endast slöjdlärarna i framtiden
bör utbildas för att handha denna undervisning enär yrkeslärarnas utbildning
ligger med direkt inriktning på ett bestämt yrke samt driften av en
affärsmässigt driven verksamhet. Redan nu har det dessutom visat sig vara
svårigheter att få tillräckligt skickliga och kompetenta yrkeslärare till
yrkesskolorna, beroende på bland annat att ett antal utbildade yrkeslärare
engagerats för endast 9 y-undervisning på enhetsskolan. Det är givetvis
självklart att yrkeslärare på yrkesskola, där sådan finnes, svara för undervisningen
för 9 y-elever, som har en bestämd yrkesinriktning och då är
9 y första årsklassen på yrkesskola.

Mot vad utredningen uttalat om slöjdlärarnas kompetens att tjänstgöra
som yrkeslärare har 1955 års sakkunniga intet att erinra men påpekar att
även frågan om yrkeslärarnas kompetens att i visst fall tjänstgöra som
slöjdlärare kräver beaktande. Klara regler för hur å ena sidan slöjdlärare å
andra sidan yrkeslärare i snickeri och metallarbete kan förvärva behörighet
även på det andra området är önskvärda. De sakkunniga avser att återkomma
till frågan i sitt betänkande om utbildning av lärare i yrkesämnen.

Skolstyrelsen i Linköping vidarebefordrar ett önskemål från slöjdlärarna
i staden att den planerade kursen för handledare vid den praktiska
lärarutbildningen får bli en sommarkurs, helst redan sommaren 1959.

VIII. Utredningens kostnadsberäkningar

Bland engångskostnader upptar utredningen först kostnaden
för den föreslagna om- och tillbyggnaden av folkskoleseminariet för kvinnliga
elever i Linköping. Denna har av byggnadsstyrelsen enligt prisläget den
1 juli 1957 beräknats till 655 000 kronor inklusive kostnader för yttre
ledningsarbeten. Seminarietomten förutsättes ej bli omplanerad.

Vid beräknandet av engångskostnader under anslag till inredning och
utrustning samt till materiel, böcker m. m. har utredningen utgått från anta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

gandet, att den möbelutrustning, som för närvarande finns vid folkskoleseminariet,
skall kunna få övertagas av slöjdlärarseminariet och att även
sådan undervisningsmateriel, som behövs för slöjdlärarseminariet, skall
kunna få övertagas i den mån den ej särskilt behövs för något speciellt undervisningsändamål.
Vad särskilt beträffar folkskoleseminariets bibliotek,
torde detta till stor del utgöras av sådan pedagogisk litteratur som bäst kan
utnyttjas vid folkskoleseminarierna. Utredningen har genom skolöverstyrelsens
förmedling fått tillgång till en förteckning över inventarier vid kvinnliga
folkskoleseminariet och redogör i korthet för vilka inventarier utredningen
räknat med att slöjdlärarseminariet skall kunna få övertaga.

De inventarier bör få övertagas som för närvarande är placerade i rektorsexpedition
samt därtill hörande utrymmen, sekreterarrum, bibliotek (böckerna
endast delvis), kollegierum, gymnastiksal, läkarmottagning, elevrum.
Diverse redskap, reservstolar och yttre inventarier torde också böra få
övertagas.

Beträffande inventarierna i institutionerna (klassrummen) är först att
märka, att rummens utrustning med bord och stolar för elever är beräknad
för klasser om cirka 30 elever, medan för slöjdlärarseminariet föreslagits ett
antal av 24 elever i klasserna. Extraelever kan dock tänkas förekomma. Ett
visst överskott av bord och stolar torde emellertid uppkomma, sedan slöjdlärarseminariets
behov tillgodosetts. Slöjdlärarutredningen har i övrigt räknat
med att möbler och andra inventarier, som tillhör klassrummens allmänna
utrustning, skall kunna få övertagas.

De sammanlagda kostnaderna under anslag till inredning och utrustning
beräknas till 105 000 kronor.

Kostnader för inredning och utrustning uppkommer i stort sett endast
för lokalerna i tillbyggnaden. Den viktigaste nyanskaffningen gäller slöjdsalarnas
maskiner och övriga utrustning. Kostnaderna för detta fördelar sig
på följande sätt:

Träslöjd och

mångsidig Metallslöjd

slöjd

Maskiner................................ 22 000 28 000

Skruvstycken och hyvelbänkar............ 8 000 5 000

Övrig utrustning ......................... 4 000 5 000

Skåp och bord som ej kan hänföras till fast

inredning .............................. 1 000 2 000

Summa kronor 35 000 40 000

Inredning och utrustning i övrigt för tillbyggnaden samt nyinredda utrymmen
i gymnastiksalsbyggnaden har kostnadsberäknats till 30 000 kronor.
Här ingår då möbler in. in. samt projektionsapparat, ljudfilmsapparat
och keramikugn. Utredningen har härvid räknat med att en bandupptagningsapparat
och skivspelare skall kunna få behållas vid slöjdlärarseminariet
samt att ett piano och cn orgel likaledes skall kunna få behållas.

De sammanlagda kostnaderna av engångsnatur vid den första medelsanvisningen
under anslag till materiel, böcker 7n.m. beräknas till 43 000
kronor.

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

Kostnaderna för verktyg för slöjdsalarna beräknas till 5 000 kronor för
träslöjd och mångsidig slöjd samt till 3 000 kronor för metallslöjd.

I fråga om nuvarande psykologisk-pedagogiska institutionens utrustning
kan vissa delar väntas bli överförda till den nyinrättade försöksskolan i
Linköping. Den övriga utrustningen torde till stor del vara lämplig för
slöjdlärarseminariets behov. Med hänsyn till den speciella inriktning, som
psykologisk-pedagogisk undervisning och forskning bör ha vid slöjdlärarseminariet,
torde emellertid särskilda nyanskaffningar bli nödvändiga, varjämte
en del av den till försöksskolan överförda materielen kan behöva
ersättas av motsvarande utrustning. Den första tidens kostnader för dessa
ändamål torde böra beräknas till 5 000 kronor.

Fysik- och kemisalarnas utrustning torde vara i sin helhet behövlig för
slöjdlärarseminariet. För komplettering och modernisering av undervisningsmaterielen
för dessa ämnen beräknas ett belopp av 5 000 kronor.

Åtskillig för slöjdlärarseminariet avpassad undervisningsmateriel måste
ytterligare anskaffas. Det må erinras om behovet av för undervisningen
lämpliga filmer, planscher och modeller för olika ändamål, prover in. m. för
material-, verktygs- och maskinläran, verktyg och utrustning för olika övningar
i teckningsundervisningen samt ritinstrument och geometriska modeller
för undervisningen i ritteknik. Tydligt är att åtskilliga av dessa
anskaffningar kan bli aktuella först när seminariet börjat sin verksamhet
och någon erfarenhet vunnits. För den första anskaffningen av undervisningsmateriel
beräknar utredningen ett anslag av 15 000 kronor.

Slöjdlärarseminariets bibliotek måste i möjligaste mån förses även med
utländsk litteratur på slöjdens område, med psykologisk-pedagogisk litteratur
samt med litteratur som behandlar de olika sidorna av ämnet teckning.
Planschverk och stilhistoriska arbeten måste anskaffas. För bibliotekets
första uppbyggande beräknar utredningen ett belopp av 10 000 kronor.

De sammanlagda engångskostnaderna beräknas alltså till (655 000 -f
105 000 + 43 000 =) 803 000 kronor.

De årliga kostnaderna beräknas härefter av utredningen.
Härvid framlägges beräkningar dels för det fullt utbyggda seminariet budgetåret
1960/61, dels för utbyggnadstiden under budgetåren 1958/59 och
1959/60.

Vad först gäller anslag till avlöningar, har utredningen tillämpat de avlöningsbestämmelser,
som förelåg i mitten av augusti 1957, och har vidare, i
avbidan på kommande förhandlingar angående lönegradsplaceringar och
arvoden, utgått från provisoriska antaganden om löne- och ersättningsbelopp.
I frågor om undervisningsskyldighet har utredningen följt tidigare
redovisade beräkningar härom. Förutsedda förändringar i undervisningsskyldigheten
för lärare i läroämnen inom det allmänna skolväsendet från
och med läsåret 1958/59 har ej kunnat beaktas. Kostnadsberäkningen för
timlärartimmar är osäker bland annat emedan man ej kan med säkerhet
beräkna i vad mån de föreslagna tjänsternas innehavare kan komma att
bestrida denna tjänstgöring.

Lönekostnaderna vid det fullt utbyggda seminariet redovisar utredningen
på sätt framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959 57

a. Rektor och övriga lärare vid seminariet

Rektor lön .......................................... 30 000

arvode ....................................... 4 000 34 000

Psykologi och pedagogik:

Lektor ............................................ 27 468

Timlärartimmar.................................... 3 312 30 780

Matematik samt fysik och kemi:

Adjunkt ........................................... 23196

Timlärartimmar.................................... 6 624 29 820

Modersmålet, samhällslära och engelska:

Adjunkt .................................................. 23 196

Teckning:

Teckningslärare .................................... 20 712

Timlärartimmar.................................... 1 975 22 687

Ritteknik:

Timlärartimmar ........................................... 4 980

Slöjdmetodik samt material-, verktygs- och maskinlära:

4 lärare i slöjdmetodik.............................. 82 848

Timlärartimmar.................................... B 295 91 143

Tyska, musik och gymnastik:

Timlärartimmar ........................................... 2 700

Särskilda kurser och föreläsningar (i hälsovård, olycksfallsvård,
konsthistoria m. m.) ....................................... 1 000

Summa kronor 240 306

b. Övriga anställda samt handledare

Vaktmästare ................................................ 9 564

Personal för biträde å rektorsexpeditionen ..................... 12 850

Bibliotekarie ................................................ 1 000

Seminarieläkare ...................................... 1110

Seminariesköterska ................................... 500 1 610

Handledare under seminarietiden.............................. 36 000

Handledare vid hospiteringen ................................. 17 520

Summa kronor 78 544
Sammanlagt kronor 318 850
Avrundat kronor 320 000

Av utredningens kommentarer till sammanställningen inhämtas bland
annat följande.

Slöjdlärarutredningen har i det föregående uttalat, att för rektorstjänstens
lönegradsplacering jämförelse i första hand bör ske med rektorstjänsten
vid konstfackskolan. Utredningen har här stannat för att utan angivande av
lönegrad uppföra ett överslagsbelopp av 30 000 kronor. Vidare har påpekats,
att rektor vid slöjdlärarseminariet utöver vanliga rektorsgöromål har att
ordna och övervaka hospitanttjänstgöringen. Enligt utredningens mening
bör rektor för detta arbete erhålla särskild ersättning, vilken här beräknats
motsvara timarvode för 4 veckotimmar eller avrundat 4 000 kronor. — Lön

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

till lektorn i psykologi och pedagogik har beräknats efter löneklass A 26
och till de två adjunkterna efter löneklass A 23. Lön vid teckningslärartjänsten
och de fyra lärartjänsterna i slöjdmetodik har beräknats efter löneklass
A 21. — Frivilliga ämnen vid seminariet är tyska (1 veckotimme) samt
musik (1 veckotimme) och gymnastik (2 veckotimmar). En överslagsberäkning
av lärarkostnaden har gjorts, som bygger på antagandet att antalet
avdelningar vid denna undervisning blir en i tyska, en i musik och tre i
gymnastik. — Beräkningsgrunderna beträffande medel till biträdeshjälp på
rektorsexpeditionen har angivits i det föregående (avsnittet om personalorganisationen).
Utredningen anser sig ej kunna bedöma löneställningen för
en biträdestjänst. — Arvode åt seminarieläkaren har beräknats i anslutning
till bestämmelserna för lärarhögskolan, d. v. s. ett årligt grundbelopp av
780 kronor samt 2 kronor 75 öre per elev. För arvode åt seminariesköterska
har upptagits ett belopp av 500 kronor. — Till ersättning åt handledare vid
seminariets praktiska lärarutbildning har räknats med ett belopp av 36 000
kronor, vilket belopp beräknas motsvara arvoden till 18 maximalt (d. v. s.
till 35 procent av tiden) anlitade handledare. Häri ingår då ersättning till
tillfälligt anställda handledare. Ersättningen till dessa beräknas till 4 kronor
per undervisningstimme för auskultationer med gruppövningar och till 6
kronor per timme för serieövningar. En viss variation i antalet erforderliga
handledartimmar uppkommer genom växlingen mellan större och mindre
antal första- respektive andra-terminselever. — Vid kostnadsberäkningen
av arvodena åt handledarna vid elevernas hospitanttjänstgöring har utredningen
för hospitanthandledarna upptagit ett belopp av 300 kronor per handledare
och läsår (130 kronor för höstterminen och 170 kronor för vårterminen)
eller för budgetår antingen 17 520 eller 18 480 kronor, beroende på om
antalet hospiterande är störst vårtermin eller hösttermin.

Avlöningskostnaderna för budgetåret 1958/59 beräknar utredningen till
42 000 kronor, varvid förutom löner under ett halft år åt rektor, lektorn i
psykologi och pedagogik samt en lärare i slöjdmetodik upptagits ett belopp
av 2 500 kronor till biträdeshjälp. Någon vaktmästartjänst har ej föreslagits
för detta budgetår, då vaktmästarhjälp påräknas från folkskoleseminariet
under dess sista verksamhetsår.

För budgetåret 1959/60 — enligt planen seminariets första egentliga
verksamhetsår — beräknas avlöningsanslaget till 235 000 kronor. Endast
två av de fyra tjänsterna i slöjdmetodik beräknas då vara inrättade, men
däremot alla övriga föreslagna tjänster.

Vid beräkning av slöjdlärarseminariets omkostnader har utredningen där
så varit lämpligt jämfört med motsvarande poster vid folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Linköping.

Följande belopp beräknas bli erforderliga redan från och med budgetåret
1959/60:

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959 59

Sjukvård m. in................................................... 2 000

Reseersättningar

Ersättning till rektor eller hans ombud för resor till skolor,

där hospitering pågår eller planeras .................... 500

Ersättning för flyttningskostnader........................ 500 1 000

Expenser

Bränsle, lyse och vatten................................. 20 000

Övriga expenser........................................ 28 000 48 000

Trädgårdens underhåll ........................................... 3 000

Bidrag till studiebesök

Resor för elever vid auskultering och serieövningar å annan

ort.................................................. 1 000

Bidrag till anordnande av studieutfärder ................. 500 1 500

Summa kronor 55 500

För budgetåret 1958/59 beräknas ett omkostnadsanslag av 15 000 kronor.
Bland de i det föregående upptagna engångskostnaderna ingår anslag till
materiel, böcker m. m. med 43 000 kronor. Som löpande kostnader från och
med budgetåret 1959/60 torde böra upptagas följande:

Böcker, undervisningsmateriel och inventarier ...................... 10 000

Materiel för undervisning i slöjdmetodik............................ 20 000

Summa kronor 30 000

Eleverna förutsattes åtnjuta gratis slöjdmateriel.

De sammanlagda årliga kostnaderna vid slöjdlärarseminariet, då seminariet
är fullt utbyggt, uppgår sålunda enligt slöjdlärarutredningens beräkningar
till (320 000 + 55 500 + 30 000 —) 405 500 kronor.

Kostnader har av utredningen ej beräknats för föreslagna handledarkurser
och ej heller för fortbildningskurser under en övergångstid för icke
behöriga timlärare i slöjd.

IX. Departementschefen

I de år 1955 meddelade direktiven för utredningen om utbildning av lärare
i manlig slöjd upptogs särskilt frågan om målsättningen för skolornas
undervisning i ämnet och för slöjdlärarutbildningen. Jag har i det föregående
inledningsvis redovisat dessa uttalanden, vilka innebär ett avståndstagande
från de på en del håll resta kraven på en omläggning av skolornas
slöjdundervisning till att i första hand avse konstnärligt och fritt skapande.

Slöjdlärarutredningen har i sitt nu framlagda betänkande tagit upp dessa
målsättningsfrågor, och även i remissyttrandena över betänkandet ägnas i
vissa fall stort intresse åt dessa spörsmål. För egen del anser jag att utredningens
uttalanden på denna punkt ger uttryck för en riktig syn på den
önskvärda balansen mellan de olika syftena med slöjdundervisningen. Ämnet
slöjd bör helt visst alltjämt inriktas på att ge eleverna kännedom om

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 92 år 1959

material och verktyg och att lära ut vissa tillverkningsprocesser. Men samtidigt
bör i undervisningen tillvaratagas ämnets särskilda, alltmer uppmärksammade
möjligheter att ge allmän fostran till händighet, företagsamhet,
självverksamhet, ordning och noggrannhet, att ge insikt om praktiska
anlag, att skapa aktning och intresse för praktiskt arbete och att
utveckla förmågan till skapande arbete och känslan för färg, form och
kvalitet. Dessa syften med slöjdundervisningen har också, såsom i det
föregående redovisats, i skiftande formuleringar kommit till uttryck, när
målsättningen angivits i gällande undervisningsplaner m. m. för olika skolformer.
Även om den i olika sammanhang förda diskussionen om målsättningen,
också enligt min uppfattning, ibland kommit att överbetona de
estetiska och skapande momenten och på ett missvisande sätt givit ett
intryck av oförenlighet mellan å ena sidan inlärandet av praktiska färdigheter
och å andra sidan personlighetsdaning och estetisk fostran, har dock
denna diskussion på ett värdefullt sätt riktat uppmärksamheten på vad som
inom ramen för nuvarande målsättning kan och bör göras för att ge tillbörligt
utrymme åt bland annat estetisk fostran och fritt skapande.

Om en förbättrad slöjdlärarutbildning nu kommer till stånd med en
sammanhängande och utökad tid för den pedagogiska skolningen och i
direkt kontakt med det blivande verksamhetsfältet ute i skolorna, kommer
detta utan tvekan att så småningom medföra, att den nuvarande målsättningen
för skolslöjden i alla dess aspekter, inte minst i fråga om de estetiska
och allmänt fostrande momenten, på ett betydligt effektivare sätt än hittills
verkligen kan omsättas i praktiken.

Slöjdlärarutredningen har föreslagit en utbildningsgång omfattande —
efter realexamen, genomgång av nioårig enhetsskola eller liknande — fyra
års praktisk förutbildning samt tre terminers lärarutbildning. Av nämnda
tre terminer skall enligt förslaget den första och den tredje tillbringas vid
seminariet, medan den mellersta terminen ägnas åt av seminariet övervakad
hospitanttjänstgöring vid skolor på annan ort än seminarieorten. Läsåret
vid seminariet föreslås vidare bli längre än normalt, närmare bestämt 41 V2
veckor. I direktiven för utredningen angavs i fråga om utbildningstidens
längd, att lärarutbildningen borde kunna ske på ett halvt å ett
år. Härvid förutsattes att eleverna, innan de mottogs till lärarkurs, skulle
ha förvärvat det mesta av den egna nödvändiga färdigheten inom ämnenas
olika grenar och att utbildningstiden därför huvudsakligen kunde ägnas åt
att ge de blivande lärarna pedagogisk skicklighet och undervisningsträning
samt vissa förbättrade teoretiska kunskaper.

Såsom framgått av det föregående har vissa remissinstanser — överstyrelsen
för yrkesutbildning, statskontoret, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning samt kompetensutredningen
— kraftigt reagerat mot förslaget om en lärarutbildning på tre ter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

miner, medan andra remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen, inte haft
någon erinran mot en utbildning av denna längd. De skäl, som i remissyttrandena
från överstyrelsen för yrkesutbildning m. fl. anförts för att inskränka
utbildningen till två terminer, har tidigare utförligt redovisats.

Efter övervägande av de olika synpunkter och förslag, som sålunda kommit
till uttryck, anser jag mig för egen del inte böra biträda utredningens
förslag om tre terminers lärarutbildning. Ett läsår bör enligt min mening
vara tillfyllest för att ge lärarkandidaterna, som efter en allmänbildande
skolgång på i regel nio år genom fyra års praktisk förutbildning förvärvat
erforderlig manuell skicklighet, de insikter och den träning, som fordras för
att »omskola» dem till pedagoger, väl skickade att ta hand om det mångskiftande
elevklientel de som slöjdlärare kommer att möta ute i skolorna.
Givetvis förutsätter detta, att tiden väl utnyttjas och att utbildningen blir
omsorgsfullt planerad och genomförd. Den av mig nu förordade avvikelsen
från utredningens förslag medför att jämkningar måste företagas även beträffande
andra delar av förslaget. Så blir fallet framför allt i fråga om
hospiteringsterminen vilken enligt min mening bör utgå, och beträffande
undervisningsplanen. Jag återkommer efter hand till dylika följdverkningar
av mitt ställningstagande till frågan om lärarutbildningens längd.

Utredningens beräkningar av examinationsbehovet beträffande
slöjdlärare synes mig inte böra föranleda någon erinran. Vid dessa
beräkningar har hänsyn tagits till bland annat den omständigheten att
folkskollärarnas andel i slöjdundervisningen kan beräknas fortsätta att
minska och facklärarnas i stället öka. Utredningen räknar dock inte med
något fullständigt överförande av denna undervisning till facklärare. Särskilt
i fråga om denna fördelning av undervisningen på olika lärarkategorier är
givetvis beräkningarna osäkra, då här främst de enskilda kommunernas avgöranden
spelar in. Jag ser dock ingen anledning att frångå det slutresultat
utredningens behovskalkyl utvisar.

Utredningens beräkningar grundar sig på en undersökning av förhållandena
läsåret 1955/56. Nämnda läsår kan slöjdlärarbristen anses ha uppgått
till ungefär 500 lärare. Utredningen anger det årliga examinationsbehovet
under den närmaste tioårsperioden till omkring 130 slöjdlärare men räknar
med att behovet därefter nedgår till omkring 100. Utbildningsresurserna
föreslås bli dimensionerade för en årlig examination av i medeltal 120 slöjdlärare,
varjämte under en övergångstid genom kursverksamhet på Nääs en
del av de nu tjänstgörande timlärarna utan behörighet till ordinarie tjiinst
eller extra ordinarie anställning skulle ges en förbättrad utbildning och möjlighet
till fastare anställning.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om en årlig examination av
omkring 120 slöjdlärare och jag räknar också med övergångsvis anordnade
kurser för icke behöriga timlärare. Att utbildningstiden, enligt vad jag nyss
förordat, minskas till två terminer med slopande av hospiteringsterminen,

Kungl. Maj ds ''proposition nr 92 år 1959

medför att alla elever samtidigt kommer att vara närvarande vid seminariet.
Trots detta kan en utbildningskapacitet av 120 elever hållas utan ökning av
de för utbildningen planerade lokalerna. Enligt betänkandet skulle nämligen
antalet vid seminariet samtidigt närvarande elever alltid uppgå till 120.
Då emellertid, såsom jag i det följande kommer att närmare påvisa, inom
ramen av de två terminerna ökat utrymme uppenbarligen kommer att behövas
för den praktiska lärarutbildningen, kan under seminariets uppbyggnadstid
vissa svårigheter uppkomma att bereda plats för lärarkandidaternas
övningsundervisning. Med hänsyn härtill vill jag i varje fall för seminariets
första verksamhetsår föreslå en i förhållande till utredningens förslag något
minskad elevintagning. En årlig examination av 120 slöjdlärare bör dock
med det snaraste uppnås.

Redan när det gäller examinationsbehovet och utbildningsresursernas
dimensionering behöver vissa drag av den yttre organisationen
för utbildningen klargöras. Jag biträder utredningens förslag att för slöjdlärarutbildningen
upprättas en självständig läroanstalt och att denna läroanstalt
förlägges till Linköping. Jag accepterar också benämningen slöjdlärarseminarium,
liksom att läsåret vid detta seminarium får en längd av
41—42 veckor eller omkring 40 effektiva arbetsveckor.

I fråga om elevintagningen vid seminariet har de sakkunniga räknat med
att sådan skall äga rum såväl höst- som vårtermin. Antalet elever per klass
anses ej böra överstiga 24. Intagningen borde därför omfatta det första
läsåret 72 elever på höstterminen och lika många på vårterminen, det andra
läsåret 48 elever såväl höst- som vårtermin, det tredje läsåret återigen 72
elever såväl höst- som vårtermin o. s. v. Examinationen, som då också skulle
ske både under höst- och vårterminen, skulle därmed vartannat år uppgå
till 144 och vartannat år till 96 eller i medeltal 120 per läsår.

Om utbildningen i enlighet med mitt förslag begränsas till två terminer,
kan övervägas om elevintagning bör ske endast på hösten. Med hänsyn till,
bland annat, den starka koncentration till vårterminen av den praktiska
lärarutbildningen för samtliga elever, som torde bli en följd av en sådan
anordning, anser jag mig emellertid böra räkna med att elevintagning vid
seminariet sker varje termin. Med utgångspunkt i ett elevantal av 24 per
klass förordar jag att vid full utbyggnad av seminariet intagningen av 120
elever i fem klasser fördelas så att tre klasser, d. v. s. 72 elever, tages in varje
hösttermin och två klasser eller 48 elever intages varje vårtermin. Därigenom
kommer examinationen av den största elevkullen att ske vid slutet av
vårterminen, vilket torde vara en fördel. Under det första verksamhetsåret
bör intagningen begränsas till 48 elever såväl höst- som vårtermin med hänsyn
till uppbyggnadstidens speciella svårigheter.

De föreslagna inträdesfordringarna synes i fråga om såväl
teoretisk som praktisk förutbildning i stort sett väl avvägda. Den av utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

ningen angivna nivån beträffande kravet på allmänbildande skolgång synes
riktig. Jag finner det angeläget att ett flertal olika studievägar skall kunna
anlitas, vilket torde få beaktas, när det sedermera gäller att närmare utforma
föreskrifter om inträdesfordringarna. Härvid bör bland annat observeras
vad skolöverstyrelsen m. fl. anfört om mindre detaljerade bestämmelser
beträffande elever med avgångsbetyg från enhetsskola.

Den praktiska förutbildningen bör, såsom utredningen föreslagit, omfatta
sammanlagt fyra år och avse såväl snickeri- som metallyrke med tyngdpunkten,
tre års utbildning, lagd på ettdera yrkesområdet. Utbildningen bör
kunna förvärvas vid verkstadsskola eller genom arbete i respektive yrke.
Det bör av vederbörande överstyrelser närmare övervägas om den kortare
utbildningen i den kompletterande yrkesgrenen kan ges i form av kurs. Den
praktiska förutbildningen torde även i fortsättningen komma att ske på
ganska varierande sätt, främst beroende på att somliga redan i början av
sin utbildningstid tagit sikte på slöjdläraryrket, medan andra först under
eller efter en yrkesutbildning i snickeri eller metallyrke beslutat ägna sig åt
lärarbanan. En viss stabilisering blir väl att påräkna, om seminariet efter
en tids verksamhet anser sig i studie- och yrkesvägledande syfte kunna
rekommendera vissa alternativa vägar; alltför stor bundenhet till några
få vägar torde dock ej vara lämplig.

I likhet med utredningen anser jag det riktigt, att utbildning på det konstnärliga
området t. ex. genom lämpliga kurser vid konstfackskolan, slöjdföreningens
skola i Göteborg, Nyckelviksskolan eller liknande betraktas
som en merit vid intagning som elev vid slöjdlärarseminariet, men något
krav på dylik utbildning bör ej uppställas.

Utredningen har också föreslagit vissa åldersgränser för inträde vid
seminariet. Sökande anses sålunda under inträdesåret böra uppnå lägst 20
år och högst 30. Mot den föreslagna minimiåldern torde knappast vara
något att erinra. Däremot torde en föreskrift om en övre åldersgräns ej i
samma grad vara påkallad. I fråga om krav på sökandens hälsotillstånd bör
gälla detsamma som vid folkskoleseminarierna.

Inträdesfordringarna torde, såsom här antytts, komma att få en tämligen
liberal utformning, som ger seminarieledningen relativt stor frihet vid bedömningen
av det enskilda fallet. I den mån möjlighet till dispens från uppställda
krav på teoretisk och praktisk förutbildning eller föreskrift om
inträdesålder anses behövlig, bör dispensprövningen ankomma på tillsynsmyndigheten.

Det av utredningen föreslagna muntliga inträdesprovet har, som tidigare
framgått, mött viss kritik under remissbehandlingen. Med hänsyn framför
allt till den skiftande meritering sökandena kan väntas uppvisa, torde det
vara av värde för seminariets ledning att ha möjlighet att genom personlig
kontakt skaffa sig en uppfattning om sökandens lämplighet för yrket. Jag
vill emellertid förorda, att anordningen med muntliga inträdesprov tills

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

vidare får försökskaraktär och därvid tillämpas i sådana fall, där ansökningshandlingarna
och i övrigt tillgängliga uppgifter föranleder tvekan.
Man bör efter en tids erfarenhet ha möjlighet att bättre bedöma om inträdesprov
över huvud taget är erforderliga, och, om så är fallet, hur sådana
prov lämpligen bör utformas och i vilken utsträckning de bör användas.

Undervisningen vid slöjdlärarseminariet kan självfallet inte från början
följa definitiva tim- och kursplaner. Det ligger i sakens natur,
att uppläggningen av undervisningsplaner över huvud taget måste omprövas
och anpassas till tidens skiftande krav, men särskilt i en nystartad
verksamhet som denna måste man ha möjligheter att till en början pröva
sig fram. När jag i det föregående förordat bortfall av hospiteringsterminen
och en koncentration av utbildningen på två terminer, har detta skett i
medvetande om att i den föreslagna timplanen sådana ändringar kan och
bör göras, att större utrymme ges för den praktiska lärarutbildningen. Med
hänsyn till den tidpunkt jag kommer att föreslå för utbildningens igångsättande,
kommer även tiden att medge, att undervisningsplanen i erforderlig
utsträckning omarbetas. Endast vissa allmänna riktlinjer skall därför
här anges. De i förslaget till timplan upptagna tre veckotimmarna för praktisk
lärarutbildning måste, som redan antytts, väsentligt ökas; troligen bör
man räkna med omkring det dubbla antalet veckotimmar. Det bör givetvis
även övervägas om, såsom överstyrelsen för yrkesutbildning förordat, inläggandet
av en praktikperiod på ett par veckor kan erbjuda en lämplig
utväg. Beträffande sådana centrala ämnen som psykologi och pedagogik,
slöjdmetodik, material-, verktygs- och maskinlära samt kanske även teckning
och ritteknik torde knappast några mer väsentliga ändringar i veckotimtalet
böra komma i fråga. Omprövningen torde i första hand böra gälla
övriga på timplanen upptagna ämnen, som är av mera stödjande eller enbart
allmänbildande natur. Här torde utan tvekan en viss reducering kunna
ske. Det synes redan nu uppenbart att t. ex. ämnet engelska, som upptagits
med en veckotimme, bör helt utgå. Av de utom timplanen upptagna frivilliga
ämnena tyska, musik och gymnastik anser jag mig böra tillstyrka, att
endast ämnet gymnastik medtages.

Timplan torde tills vidare böra fastställas av Kungl. Maj:t, kursplaner
däremot av tillsynsmyndigheten.

Personalorganisationen vid slöjdlärarseminariet påverkas givetvis
i hög grad av den utformning timplanen kommer att få. Eftersom
även enligt utredningens förslag en relativt stor del av lärarbehovet skulle
fyllas genom anlitande av timlärare och vidare de föreslagna fasta tjänsterna
i flertalet fall avser undervisning i ämnen, vars ställning på timplanen kan
förutses bli i stort sett den av utredningen föreslagna, torde emellertid frågan
om lärartjänster vid seminariet med relativt stor säkerhet kunna bedömas
redan nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

Jag räknar med att följande lärartjänster bör inrättas vid seminariet,
nämligen en rektorstjänst, två adjunktstjänster, varav den ena i psykologi
och pedagogik och den andra i matematik, fysik och kemi, en teckningslärartjänst
och fyra lärartjänster i slöjdmetodik med material-, verktygsoch
maskinlära.

Rektorstjänsten bör liksom andra dylika tjänster tillsättas genom förordnande
på sex år. I fråga om lönesättningen tillstyrker jag placering i
lönegrad ABp 26. Såsom utredningen anfört torde bestämda kompetenskrav
för närvarande knappast kunna fastställas. Undervisningsskyldigheten
torde böra bestämmas till högst sex veckotimmar.

I fråga om lärartjänsten i psykologi och pedagogik har jag inte ansett
mig böra biträda utredningens förslag om lektorskompetens. För den adjunktstjänst
jag för undervisningen i detta ämne förordat bör i huvudsak
tillämpas de kompetenskrav som tidigare gällt för småskoleseminariernas
motsvarande tjänster. Båda de av mig föreslagna adjunktstjänsterna bör
inrättas som ordinarie med placering i lönegrad A 23. Som grund för beräkningen
av undervisningsskyldigheten bör tillämpas de regler, som numera
gäller inom andra skolformer på motsvarande stadium, varjämte med hänsyn
till det förlängda läsåret vid seminariet bör göras den av utredningen
föreslagna reduktionen. Medeltalet för undervisningsskyldigheten blir därmed
19 veckotimmar.

Även teckningslärartjänsten, som blir en övningslärartjänst, bör inrättas
som ordinarie. Tjänsten bör med hänsyn till ämnets centrala ställning vid
slöjdlärarseminariet placeras i samma lönegrad som teckningslärartjänst
vid folkskoleseminarium, d. v. s. A 20. Undervisningsskyldigheten torde böra
sättas till lägst 25 veckotimmar.

Av de fyra lärartjänsterna i slöjdmetodik bör två vara ordinarie och två
extra ordinarie, alla med placering i lönegrad A 20. Undervisningsskyldigheten
torde i enlighet med utredningens förslag böra omfatta 23 veckotimmar,
varvid dock med undervisningstimme bör få jämställas åhörande
av lärarkandidats lektion jämte föregående och efterföljande handledning.
I fråga om dessa tjänster torde såsom utredningen framhållit tills vidare
endast vissa allmänt hållna kompetenskrav kunna anges.

Mot de av mig här förordade lönesättningarna har vederbörande lärarorganisationer
förklarat sig inte ha något att erinra.

Vad utredningen anfört om att i lärarnas tjänstgöringsskyldighet bör ingå
vissa särskilda uppgifter, torde inte böra föranleda någon annan erinran än
att dessa uppgifter torde bli något mer begränsade än utredningen räknat
med genom bortfallet av hospiteringsterminen och den av mig förordade
inskränkningen beträffande användningen av intagningsprov.

Slöjdlärarseminariets hirarbehov torde i övrigt få tillgodoses genom
anställande av timlärare och annan icke ordinarie lärarkraft. Föreläsare
torde behöva anlitas endast för några speciella kursmoment.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 92

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

Handledare för lärarkandidaternas auskultationer, undervisningsövningar
och serier kommer, med den av mig förordade uppläggningen av utbildningen,
att erfordras i större utsträckning än vad som beräknats i betänkandet.
Däremot bortfaller den särskilda gruppen hospitanthandledare.

Utredningen har såsom ett minimum räknat med 16 slöjdlärare vid andra
skolor som handledare vid seminariets praktiska lärarutbildning. Omkring
en tredjedel av dessa lärares undervisningstid skulle bli kombinerad med
handledning av lärarkandidater. Utredningen har bedömt möjligheterna att
placera den praktiska lärarutbildningen vid skolor i Linköping som goda
och dessutom som en sista utväg angivit möjligheten att förlägga någon del
av denna utbildning till skolor i Mjölby, Norrköping och Motala.

Genom den förskjutning av tidpunkten för seminariets start, som inträder
genom att frågan om slöjdlärarutbildningen upptages ett år senare än utredningen
beräknat, kommer antalet slöjdlärare vid skolorna i Linköping
vid utbildningens igångsättande att vara större än man förut kunnat räkna
med. Enligt vad jag under hand inhämtat är situationen beträffande slöjdlärare
i Linköping nu och för de närmaste åren följande. Innevarande läsår
är inom det allmänna skolväsendet, däri inräknad även statens särskilda
försöksskola, anställda 20 slöjdlärare med mer än 30 veckotimmars tjänstgöring.
Läsåret 1959/60 tas tre nya slöjdlokaler i bruk, varvid antalet slöjdlärare
beräknas öka till 22—23. På något längre sikt beräknas ytterligare
slöjdlokaler tillkomma och därmed torde antalet lärare stiga med 2—3.
Dessutom har framhållits att man, i större utsträckning än utredningen
synes ha räknat med, borde kunna förlägga praktisk lärarutbildning till
9 y-klasser inom yrkesskolan.

Det handledarbehov utredningen kalkylerat med, torde alltså utan svårighet
kunna tillgodoses inom skolväsendet i Linköping. Det väsentligt ökade
behov av handledare, som blir en följd av mitt förslag om utbildningens
uppläggning, gör att även skolor i andra kommuner måste anlitas, troligen
i första hand de av utredningen nämnda städerna Mjölby, Norrköping och
Motala. Jag hyser för egen del ingen tvekan om att dessa problem om den
praktiska lärarutbildningens anordnande skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, men det fordras givetvis ett grundligt och effektivt planeringsarbete,
som snarast måste påbörjas.

I samband med prövningen av timplanens utformning och den praktiska
lärarutbildningens uppläggning bör vederbörande tillsynsmyndighet överväga
frågan om ersättning till handledarna. Ett visst maximibelopp per
lärarkandidat för handledning vid den praktiska lärarutbildningen torde,
efter förslag av tillsynsmyndigheten, böra fastställas i samband med behandlingen
av anslagsäskandena för seminariets första verksamhetsår; fastställandet
av erforderliga ersättningsnormer bör däremot efter vederbörliga
förhandlingar ankomma på tillsynsmyndigheten.

Vad gäller övrig personal vid slöjdlärarseminariet tillstyrker jag inrät -

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

tande av en extra ordinarie vaktmästartjänst i lönegrad Ae 7 samt anvisande
av medel till bitriideshjälp på rektorsexpeditionen och till arvoden åt
bibliotekarie, seminarieläkare och seminariesköterska. Till biträdeshjälp
beräknar jag ett belopp av 15 000 kronor, varav torde få utgå medel till
avlöning vid en extra ordinarie biträdestjänst enligt tillsynsmyndighetens
närmare bestämmande. Bibliotekariearvodets storlek bör fastställas av
Kungl. Maj:t. För förebyggande hälsovård åt lärarkandidaterna bör ersättning
utgå till läkare och sköterska enligt samma normer, som gäller vid
lärarhögskolan i Stockholm.

Utöver den nämnda förebyggande hälsovården och avgiftsfri undervisning
bör lärarkandidaternas förmåner omfatta dels studiehjälp
i form av studielån och stipendier, dels resebidrag och traktamente vid
praktisk lärarutbildning på annan ort än seminarieorten enligt i huvudsak
de regler som tillämpas för mellanskollärarkandidaterna vid lärarhögskolan
vid hospitering i B-skolor. Jag räknar också med vissa medel för anordnande
av studieutfärder.

Slöjdlär ar seminariet bör, såsom från utredningens sida föreslagits, stå
under skolöverstyrelsens inseende och ledning. Någon särskild lokal styrelse
för seminariet synes ej erforderlig.

Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping kommer enligt redan
fattade beslut att nedläggas med utgången av budgetåret 1958/59. Slöjdlärarseminariet
bör i överensstämmelse med vad utredningen föreslagit
förläggas till lokaler, som blir lediga genom folkskoleseminariets nedläggande.
De byggnader, som sålunda bör övertagas av slöjdlärarseminariet,
utgöres av folkskoleseminariets huvudbyggnad och en gymnastiksalsbyggnad.
Endast vissa mindre ändringsarbeten torde där behöva företagas. Härutöver
krävs emellertid en tillbyggnad till den nämnda huvudbyggnaden
för att bereda utrymme huvudsakligen för tre slöjdsalar och en teckningssal.
Förslagsritningar har uppgjorts beträffande såväl tillbyggnaden som erforderliga
ombyggnadsarbeten i befintliga byggnader. Kostnaderna för byggnadsarbetena
har enligt prisläget den 1 juli 1957 beräknats till 655 000
kronor. Vad utredningen föreslagit rörande till- och ombyggnader torde i
huvudsak böra följas. Det torde dock böra av byggnadsstyrelsen i samråd
med skolöverstyrelsen undersökas i vad mån besparingar kan göras i byggnadsprogrammet,
exempelvis genom tillämpning av ämnesrumssystem såsom
antytts i skolöverstyrelsens remissutlåtande, genom minskning av teckningssalens
yta m.m. Jag vill här, såsom jag gjort i andra liknande sammanhang,
med skärpa understryka den synnerliga vikten av att verkligt
allvarliga ansträngningar göres för att hålla nere kostnaderna för statliga
och andra med statsmedel finansierade byggnadsföretag och att i detta syfte
alla till buds stående möjligheter att genom förenklingar, rationellare planlösningar
och liknande åtgärder förbilliga byggnadsverksamheten på effek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

tivaste sätt utnyttjas. Jag räknar med att byggnadskostnaderna i detta fall
bör kunna rymmas inom det anslag på 500 000 kronor, som jag avser att
föreslå för ändamålet för budgetåret 1959/60. Vid övervägandena om inskränkningar
i byggnadsprogrammet bör också prövas, om en av folkskoleseminariet
nyttjad träbarack åtminstone under någon övergångstid bör tas
i anspråk för slöjdlärarseminariets behov.

Jag räknar med att de för seminariet behövliga byggnadsarbetena skall
kunna bli i huvudsak slutförda under budgetåret 1959/60, så att utbildningsverksamheten
kan starta höstterminen 1960. Först under senare delen
av budgetåret 1959/60 kan, såsom jag strax närmare skall utveckla, vissa
tjänster vid slöjdlärarseminariet beräknas vara tillsatta. Sedan folkskoleseminariet
med utgången av juni 1959 nedlagts, torde seminariets byggnader
under budgetåret 1959/60, då de ej behöver utnyttjas för någon statlig
utbildningsverksamhet, böra omhänderhavas av byggnadsstyrelsen. Jag räknar
därför inte med anvisande av medel till värme, lyse och vatten för dessa
lokaler under sistnämnda budgetår. Om lokalerna på grund av uthyrning —
eventuellt till Linköpings stad, som för skolväsendets behov framfört önskemål
härom — ändå kommer att vara i bruk under denna tid, torde där böra
beredas plats för de befattningshavare vid slöjdlärarseminariet, som tillträder
sina tjänster under budgetåret; eljest torde erforderligt utrymme för
dessa kunna beredas vid annan statlig institution i staden.

Tre av tjänsterna vid seminariet torde böra tillsättas redan under nästa
budgetår, nämligen rektorstjänsten, tjänsten som adjunkt i psykologi och
pedagogik och en ordinarie tjänst som lärare i slöjdmetodik. Uppgiften för
innehavarna av dessa tjänster blir givetvis att, på sätt utredningen närmare
exemplifierat, planlägga och förbereda utbildningsverksamhetens igångsättande
höstterminen 1960. Särskilt omfattande torde denna uppgift
bli för rektor, som därför bör tillträda sin tjänst tidigare än de andra två
lärarna. I det följande beräknar jag medel för avlöning åt rektor för tid
från och med den 1 november 1959 och för avlöning åt de två andra lärarna
för tid från och med den 1 mars 1960. Om tillsättningsproeeduren beträffande
de tre tjänsterna kan bli avslutad i mycket god tid före den beräknade
tillträdesdagen, vilket även ur andra synpunkter synes önskvärt, torde några
olägenheter av att frånträdandet av eventuell annan lärartjänst sker under
pågående termin inte behöva uppstå. För det närmaste budgetåret upptar
jag också ett belopp av 4 000 kronor för biträdeshjälp.

Ett med tidsförskjutningen sammanhängande detaljproblem uppstår beträffande
slöjdlärarseminariets vaktmästartjänst. Utredningen hade utgått
från att denna tjänst ej behövde inrättas under förberedelseåret, då vaktmästarhjälp
borde kunna påräknas från folkskoleseminariet för kvinnliga
elever under dess sista verksamhetsår. Vid nämnda folkskoleseminarium finns
för närvarande en extra ordinarie vaktmästartjänst, vars innehavare enligt
vad som under hand framkommit synes böra få övergå på den motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

tjänst, som föreslagits för slöjdlärarseminariet. Detta seminarium torde, som
framgått av vad jag nyss anfört, komma att formellt upprättas tidigast den
1 november 1959, medan den nämnde vaktmästarens anställning vid det
kvinnliga folkskoleseminariet kommer att upphöra med utgången av juni
1959. För att bereda denne möjlighet att utan avbrott bibehållas vid sin
statliga extra ordinarie anställning vill jag föreslå, att han under budgetåret
1959/60 får förordnas som extra ordinarie vaktmästare vid det andra folkskoleseminariet
i Linköping. Detta seminarium bör alltså under ett övergångsår
vara huvudman för vaktmästaren i fråga, dock sedan slöjdlärarseminariet
trätt i funktion i visst samråd med detta seminarium. Vaktmästaren
bör under detta år ha att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet dels vid
slöjdlärarseminariet, dels vid andra statliga institutioner i staden.

Till spörsmålen vid slöjdlärarseminariets start hör också frågan om de av
utredningen föreslagna handledarkurserna. Jag anser det nödvändigt, att
sådana kurser kommer till stånd och detta redan sommaren 1960. Då seminariet
enligt mitt förslag under det första läsåret inte skulle nå sin fulla
kapacitet och alltså det maximala antalet handledare ej behöver utnyttjas
detta läsår, torde det emellertid vara lämpligt att kursutbildningen för en
grupp handledare sparas till sommaren 1961. Närmare förslag om uppläggningen
av dessa kurser och kostnaderna härför bör av skolöverstyrelsen upptagas
i anslagsäskandena för budgetåret 1960/61. Enligt min mening torde
medel för ändamålet lämpligen böra anvisas under reservationsanslaget till
Kurser för lärare m. fl. Därest det visar sig nödvändigt att för den här
åsyftade kursverksamheten i någon utsträckning utanordna medel redan
före den 1 juli 1960, torde så böra få ske med anlitande av nyssnämnda
kursanslag.

Innan jag övergår till kostnadsberäkningen och anslagsfrågorna rörande
slöjdlärarseminariet, upptar jag här de av utredningen aktualiserade kompetensfrågorna
och vad därmed hänger samman. Jag har i huvudsak
inte något att erinra emot vad utredningen föreslagit om krav på avgångsbetyg
från slöjdlärarseminariet för förvärvande i fortsättningen av
behörighet till slöjdlärartjänst, om ställningen för de enligt nuvarande bestämmelser
behörighetsförklarade lärarna och för dem som i övergångsskedet
genomgår den sedvanliga slöjdlärarutbildningen på Nääs, samt om
en särskild väg till behörighet för timlärare med längre tids tjänstgöring. En
viss justering av tidsangivelserna är emellertid nödvändig. S. k. intygskurs
av hittillsvarande typ bör sålunda på Nääs anordnas sista gången sommaren
1959 och s. k. betygskurs sista gången sommaren 1960. Vad beträffar den
berörda timlärarkategorien bör vidare de fem årens tjänstgöring ha fullgjorts
före den 1 juli 1959; de första fortbildningskurserna på Nääs för dessa
lärare bör kunna anordnas sommaren 1960. Undantag från de uppställda
kraven på fem års tjänstgöring med i genomsnitt 15 veckotimmar bör, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

som utredningen förutsatt, kunna medgivas efter prövning i varje enskilt
fall. Denna prövning bör ankomma på skolöverstyrelsen. Det bör härvid
bland annat beaktas att gällande föreskrifter kan ha medfört svårigheter att
uppnå en genomsnittlig tjänstgöring av 15 veckotimmar. I detta sammanhang
vill jag med anledning av vad facklärarförbundet anfört beträffande
föregående tjänstgöring fästa uppmärksamheten på det förhållandet att
efter den 1 juli 1959 och till dess vederbörande genomgått ifrågavarande
fortbildning kan komma att förflyta flera år, och att därför när behörigheten
uppnås, den fullgjorda timlärartjänstgöringen i flertalet fall torde
komma att vara avsevärt längre än vad de förordade reglerna synes ge vid
handen.

De övergångsvis anordnande kurserna för icke behöriga timlärare bör
enligt min mening förekomma under somrarna 1960—1962. Under denna
period torde på Nääs plats kunna beredas för fortbildning av omkring 130
timlärare. Man torde vidare böra räkna med att utbildningsverksamheten i
övrigt på Nääs — med bland annat kurser i träslöjd för folkskollärare —
under dessa år fortsätter i stort sett som hittills. Verksamheten bör dock
hållas inom sådana gränser, att det i riksstaten under rubriken Bidrag till
August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning upptagna anslaget,
som nu uppgår till 110 000 kronor, kan hållas i stort sett oförändrat. Jag
förutsätter, att vid den angivna periodens slut det åt slöjdlärarutredningen
lämnade uppdraget att avge förslag om den framtida användningen av Nääs
är slutfört och att slutlig ställning då bör ha tagits till denna fråga. Jag vill
med tanke på detta ännu kvarstående utredningsuppdrag anföra följande
synpunkter. Sedan ett slöjdlärarseminarium kommit till stånd, torde inte
finnas anledning att enbart för olika former av fortbildning i slöjd bibehålla
utbildningsverksamheten på Nääs, särskilt inte om detta skulle påfordra
årliga bidrag eller investeringsinsatser från statens sida. Över huvud taget
bör vid övervägandena om egendomens och verksamhetens framtid inte
ifrågasättas nya statliga utgiftsändamål enbart i syfte att under alla förhållanden
finna någon användning för den nuvarande anläggningen. Då det,
med hänsyn till byggnadernas bristfälliga skick på Nääs, torde föreligga
mycket små utsikter att finna en realiserbar utväg för egendomens framtida
användning, som ligger i linje med donators ursprungliga intentioner, torde
det bli nödvändigt att överväga radikala åtgärder i denna fråga.

En av de av utredningen upptagna kompetensfrågorna återstår att ta
ställning till, nämligen behörighet för slöjdlärare att tjänstgöra som yrkeslärare.
Vad slöjdlärarutredningen och 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning härvidlag enats om, bör
enligt min mening kunna följas i huvudsak.

Jag har tidigare kommit att beröra vissa anslagsfrågor. Sålunda
har jag bland annat förutsatt medelsanvisning till handledarkurser under

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1959

reservationsanslaget till Kurser för lärare m. fl., vilket dock påverkar anslagsberäkningen
först budgetåret 1960/61, eventuellt även 1961/62. Vidare
har jag förutsatt, att kostnader för övergångsvis anordnade fortbildningskurser
för icke behöriga timlärare skall komma att belasta anslaget till
Bidrag till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning.

I fråga om de till slöjdlärarseminariet mera direkt knutna kostnaderna
föreslår jag, att för erforderliga byggnadsarbeten för budgetåret 1959/60
under statens allmänna fastighetsfond upptages ett investeringsanslag av
500 000 kronor under rubriken Vissa byggnadsarbeten för slöjdlärarseminariet.

Utöver det föreslagna byggnadsanslaget blir vissa andra medelsanvisningar
av engångsnatur erforderliga redan nästa budgetår. I överensstämmelse
med utredningens förslag förordar jag sålunda, att i riksstaten under
åttonde huvudtiteln upptages två nya reservationsanslag, det ena på
105 000 kronor under rubriken Slöjdlärarseminariet: Inredning och utrustning,
det andra på 43 000 kronor under benämningen Slöjdlärarseminariet:
Materiel, böcker m. m. Mot vad utredningen efter gjorda beräkningar för
dessa ändamål ansett sig böra föreslå, har jag alltså inte funnit anledning
till erinran.

De årliga kostnaderna för slöjdlärarseminariet, sedan detta nått full
utbyggnad, har av utredningen enligt dåvarande löne- och kostnadsläge
uppskattats till 405 500 kronor, varav 320 000 kronor till avlöningar, 55 500
kronor till omkostnader och 30 000 kronor till materiel, böcker m. m. Någon
variation av dessa årliga kostnader skulle uppkomma genom att elevantalet
ej varje läsår är lika stort. Genom den ändrade uppläggning av utbildningen,
som jag i det föregående förordat, blir också kostnadskalkylen något förändrad.
En mer exakt beräkning är, innan timplanen m. m. närmare utformats,
givetvis inte möjlig. Vid full utbildningskapacitet vid seminariet torde
de årliga kostnaderna med utgångspunkt i nuvarande löne- och kostnadsläge
komma att röra sig omkring 430 000 kronor.

För budgetåret 1959/60 bör i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptagas
ett förslagsanslag till Slöjdlärarseminariet: Avlöningar på 43 000
kronor med den fördelning på olika anslagsposter, som framgår av avlöningsstaten
i min följande hemställan. Under detta anslag beräknar jag, som
tidigare närmare angivits, medel för avlönande av rektor och två andra
lärare, vilka tjänster sålunda redan nu bör upptagas på en personalförteckning
för slöjdlärarseminariet, samt medel till biträdeshjälp. Jag föreslår
vidare för nämnda budgetår ett förslagsanslag på 15 000 kronor till Slöjdlärarseminariet:
Omkostnader. Sistnämnda belopp har beräknats bli av
Kungl. Maj:t, efter förslag av skolöverstyrelsen, närmare fördelat på poster
till sjukvård in. m., reseersättningar och expenser.

Kungl. May.ts proposition nr 92 år 1959

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här förordade riktlinjer för slöjdlärarutbildningens ordnande
och vad därmed hänger samman meddela erforderliga närmare föreskrifter.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. a) besluta, att i Linköping skall upprättas ett slöjdlärarseminarium
med i huvudsak den organisation jag i det
föregående förordat;

b) besluta, att utbildningen vid slöjdlärarseminariet skall
taga sin början höstterminen 1960;

c) godkänna av mig i det föregående i övrigt förordade
grunder för utbildning av lärare i manlig slöjd;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de författningsändringar
och utfärda de övriga föreskrifter, som föranledes
av vad som föreslagits under a)—c);

II. godkänna följande personalförteckning för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Personalförteckning
Tjänstemän å ordinarie stat

1 rektor ................................... ABp 26

1 adjunkt ................................. Ao 23

1 lärare i slöjdmetodik...................... Ao 20

III. godkänna följande avlöningsstat för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöning till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 33 700

2. Avlöning till icke-ordinarie personal......... 4 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis.................. 5 100

4. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................200

Summa kronor 43 000

IV. för budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa

a) till Slöjdlärarseminariet: Avlöningar ett förslagsanslag
av 43 000 kronor;

b) till Slöjdlärarseminariet: Omkostnader ett förslagsanslag
av 15 000 kronor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

c) till Slöjdlärarseminariet: Materiel, böcker m.m. ett
reservationsanslag av 43 000 kronor;

d) till Slöjdlärarseminariet: Inredning och utrustning ett
reservationsanslag av 105 000 kronor;

V. till Fissa byggnadsarbeten för slöjdlärarseminariet för
budgetåret 1959/60 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 500 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

M. Ribbing

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959.

1 samt.

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ..................................................... 3

II. Hittillsvarande förhållanden.................................... 6

III. Examinationsbehov............................................ 12

A. Utredningen ............................................... 12

B. Remissyttranden ........................................... 14

IV. Utbildningens utformning och yttre organisation.................. 16

A. Utredningen ............................................... 16

B. Remissyttranden ........................................... 26

V. Personalorganisation m. m...................................... 37

A. Utredningen ............................................... 37

B. Remissyttranden ........................................... 42

VI. Seminariets förläggning. Byggnadsfrågor......................... 44

A. Utredningen ............................................... 44

B. Remissyttranden ........................................... 48

VII. Kompetensfrågor och vissa övergångsförhållanden................ 49

A. Utredningen ............................................... 49

B. Remissyttranden ........................................... 53

VIII. Utredningens kostnadsberäkningar.............................. 54

IX. Departementschefen ........................................... 59

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

590462