Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1959 (Proposition 1959:84)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1959

Nr 84

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande statsbidrag sgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp; given Stockholms slott den 20 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed föreslå riksdagen att godkänna

dels de förslag till nya bestämmelser om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar,
vilka innefattas i föredragande departementschefens till
protokollet gjorda uttalanden,

dels ock det förslag i fråga om anslagsanvisning för bidrag till dylika
anläggningar, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som upptages i propositionen, har till syfte dels att förenkla
grunderna för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp samt bringa dem till bättre överensstämmelse med vad som gäller
på närstående områden, dels ock att åvägabringa balans mellan bidragsanslagets
storlek och behovet av bidragsmedel.

I fråga om bidragssystemets konstruktion innebär förslagen, att den nu
föreskrivna bidragsberäkningen på grundval av anläggningarnas kapitaliserade
årskostnad ersättes med eu beräkning på grundval av den i förväg
kalkylerade kostnaden för anläggningarnas utförande. För att anpassa bidragstilldelningen
efter behovet föreslås att bidragen differentieras efter
ett system, som innebär att bidragsprocenten blir beroende av två faktorer,
nämligen den aktuella anläggningens relativa kostsamhet (anläggningskostnaden
per person) och skatteunderlaget per invånare i den kommun,
där anläggningen uppföres. Systemet anknyter till nuvarande regler
men innebär en avsevärd förenkling. Bidragsberäkningen föreslås ske geI
Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 84

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 i år 195!)

nom att kostnaden jämföres med en på visst sätt bestämd normalkostnad
samt genom att skatteunderlaget per invånare jämföres med medeltalet för
rikets kommuner. Skatteunderlaget per invånare beräknas såsom medeltal
för de tre senaste åren. — Vad särskilt angår bidragsgivningen till anordningar
för höggradig rening av avloppsvatten föreslås att nuvarande provisoriska
system, som går ut på att bidragen bestämmes av Kungl. Maj:t från
fall till fall, ersättes med en regel om tilläggsbidrag på den del av anläggningskostnaden,
som överstiger normalkostnaden vid låggradig rening.

För att råda bot på den situation, som uppkommit genom den hittills ständigt
fortgående ökningen av ärendebalansen och väntetiden för de bidragssökande
föreslås en ökning av bidragsanslaget från 30 till 45 milj. kr. och en
sänkning av den genomsnittliga bidragsnivån från ca 32 till omkring 20 procent,
d. v. s. med omkring en tredjedel. Tilläggsbidragen till höggradig rening
föreslås fixerade vid 40 procent utöver normalbidraget.

De nya bidragsreglerna förutsättes träda i kraft den 1 juli 1959. Beträffande
företag, som påbörjats dessförinnan, föreslås särskilda övergångsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1951)

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1959.

N är varan de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om statsbidrag
till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt anför härvid
följande.

Jämlikt bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallade dåvarande statsrådet
Danielson fem sakkunniga1 för att företaga en allmän översyn ur rationaliseringssynpunkt
av gällande statsbidragsbestämmelser. Utredningen
antog benämningen allmänna statsbidragsutredningen.

I januari 1956 avgav utredningen ett betänkande rörande primärkommunala
driftbidrag med titeln »Förenklad statsbidragsgivning» (SOU 1956:
8). På grundval härav utarbetades inom finansdepartementet proposition
(nr 112) till 1957 års riksdag. Sedan statsutskottet i avgivet utlåtande (nr
91) hemställt, att riksdagen måtte godkänna de förordade grunderna för
en förenklad statsbidragsgivning, fattade riksdagen beslut i enlighet med utskottets
hemställan (rskr. 239).

Sedermera har utredningen jämväl verkställt anbefalld översyn av statsbidragsgivningen
till primärkommunernas kapitalutgifter. Resultatet av denna
fortsatta utredningsverksamhet har redovisats i ett den 3 december 1956
avgivet betänkande med titeln »Förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas
kapitalutgifter» (stencilerat). I detta betänkande framlägges
förslag till ändrade regler för bidrag till bl. a. vatten- och avloppsanläggningar.

Över sistberörda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar. Frågan om bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar bar dock berörts blott i en del av
dessa yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av väg- och valtenbgggnadsstgr
elsen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision, skattelindringsnämnden, statens
organisationsnämnd, lanlbrnksslyrelsen, vattenvårdskommittén, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,
Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Väsiernorrlands och Norrbottens
län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, di 1

Underståthållaren J. M. Wahlbäck, ordförande, f. d. undervisningsrådet D. K. Andersson,
direktören E. A. S. Humble, numera generaldirektören B. E. Johnsson och numera generaldirektören
S. Larsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1959

striktsingenjörers förening, svenska konsulterande ingenjörers förening,
svenska kommunaltekniska föreningen samt ett antal stads- och landskommuner.

Sedan de förslag, som behandlats i utredningens sist omförmälda betänkande,
varit föremål för ytterligare beredning inom kommunikationsdepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att ett anslag till bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1959/60 blott
preliminärt beräknats till 45 milj. kronor i årets statsverksproposition (bil.
8, s. 62). Härvid har förutskickats, att frågan skulle upptagas till vidare
behandling i samband med spörsmålet om reglerna för bidragsgivningen.
Jag torde i det följande därför få beröra jämväl behovet av medel för bidragsgivningen
under nästa budgetår.

Huvuddragen av gällande bidragsregler

Gällande regler om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
innefattas i kungörelsen den 13 februari 1953 (nr 40) angående statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar. Vissa tillämpningsföreskrifter är
härjämte givna genom brev den 13 februari 1953 till väg- och vattenby g gnadsstyrelsen.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen utgå till sådan anläggning för vattenförsörjning
och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, som är gemensam för
minst fem till bostad avsedda fastigheter. I vissa fall kan bidrag utgå även
till anläggning avsedd för färre än fem fastigheter. Statsbidrag må dock beviljas
endast om följande tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att de
byggnader, som berörs av anläggningen, kan antagas vara behövliga för framtiden,
att anläggningen finnes påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt
samt att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn såväl till
befintlig bebyggelse soin ock till den bebyggelse, vilken inom rimlig tid kan
förväntas inom det av anläggningen berörda området.

Statsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under hänsynstagande
till anläggningens angelägenhetsgrad med belopp, motsvarande sextio
procent av det kapitaliserade värdet av anläggningens beräknade årskostnad,
minskad med dess grundkostnad, dock högst med sjuttiofem procent av
den beräknade anläggningskostnaden.

Årskostnaden skall anses motsvara beräknade utgifter för anläggningens
underhåll och drift, ränta å anläggningskostnaden samt skälig avskrivning
av anläggningskostnaden.

Grundkostnaden skall anses motsvara kostnaden för den årliga vattenförbrukningen
vid ett pris per kubikmeter, som beräknas enligt av Kungl. Maj :t
fastställda grunder. Den årliga vattenförbrukningen skall, där omständigheterna
icke föranleder till annat, beräknas till 50 kubikmeter för varje person,
vilken skall betjänas av anläggningen. Det vattenpris, efter vilket grundkostnaden
beräknas, skall bestämmas med hänsyn till antalet skattekronor och

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''t år 1959

skatteören (skatteunderlaget) i den kommun, där anläggningen är belägen,
efter en stigande skala, i vilken ingår följande värden:

Skattekronor per invånare Vattenpris i öre per kubikmeter

5	25
10	30
15	40
20	00
25	85
30	no

Skatteunderlaget skall bestämmas som ett medeltal av fem av de sju senast
förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i kommunen, varvid
bortses från de två år, som utvisar det högsta och det lägsta skatteunderlaget
per invånare.

Allmänna statsbidragsutredningens förslag till nya bidragsregler

Inledningsvis har utredningen framhållit, att de nuvarande anläggningsbidragen
lämpligen kan indelas i två huvudtyper, nämligen fixerade
bidrag och procentbidrag. Utredningen har tämligen förbehållslöst
uttalat sig för metoden med procentbidrag.

Vad härefter angår principerna för bestämmande av det b i dragsunderlag,
på grundval varav procentbidragen bör beräknas, kan man
enligt utredningen skilja mellan tre olika metoder. Man kan tänka sig att
bidraget utgår på grundval av kommunens faktiska kostnader för den anläggningsåtgärd,
varom fråga är, eller att bidragsunderlaget utgöres av de
individuellt, d. v. s. i det särskilda fallet, på förhand beräknade kostnaderna
för anläggningsåtgärden eller slutligen att bidragsunderlaget grundas på generellt
beräknade genomsnittskostnader för en sådan anläggning som, den,
varom fråga är. — Utredningen har framhållit, att bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp f. n. utgår på grund av ett individuellt beräknat
bidragsunderlag och att bidraget icke justeras i efterhand vare sig
uppåt eller nedåt, sedan de faktiska kostnaderna blivit kända. Härutinnan
avviker denna bidragsform från flertalet övriga anläggningsbidrag. Det vanliga
är nämligen, att bidraget i sista hand beräknas på grundval av de verkliga
kostnaderna.

Utredningen har rätt kraftigt kritiserat metoden att låta de faktiska byggnads-
eller anläggningskostnaderna utgöra bidragsunderlag. Den leder till
att ansökningsförfarandet, bidragsberäkningen, kontrollen och bidragsutbetalningen
blir onödigt tillkrånglade och arbelskrävandc. Vidare är den
faktiska kostnaden i hög grad beroende på den standard, som tillämpas vid
anläggningen, och utredningen har för sin del betonat att bidrag av statsmedel
icke bör utgå till upprätthållande av en högre standard, än statsmakterna
anser skälig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Metoden med generellt beräknat bidragsunderlag är visserligen enligt utredningens
mening ägnad att göra det administrativa förfarandet enkelt men
kan i vissa fall leda till allvarliga ekonomiska olägenheter för kommunerna
genom att statsbidragens realvärde successivt minskas vid en allmän kostnadsstegring.

Utredningen, som lagt särskild vikt vid frågan om enkelhet i bidragsberäkningen
och värdebeständighet hos bidragen, har för sin del ansett, att
dessa fordringar i allmänhet bäst tillgodoses om såsom bidragsunderlag för
statsunderstödd anläggningsverksamhet tages de före anläggningens utförande
beräknade kostnaderna för densamma. För beräkningen torde i regel
kunna angivas eller eljest tillämpas enhetspriser av mer eller mindre detaljerad
bestämning. Vad angår statsbidragen till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp har utredningen dock i princip uttalat sig mot en
tillämpning av enhetspriser med hänsyn till att kostnaderna är i hög grad
varierande.

Härefter har utredningen behandlat riktlinjerna för bestämmande av den
procentsats, efter vilken statsbidrag bör utgå. Härvid har konstaterats,
att procentsatsen i författningar av äldre ursprung oftast angives direkt
i författningen men att procentsatsen i nyare författningar regelmässigt
differentierats med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft. I
flertalet fall användes antalet skattekronor per invånare såsom mått på bärkraften.

Enligt utredningens mening bör procentsatserna differentieras i den omfattning
som erfordras för att tillgodose önskemålet om att den statsunderstödda
verksamheten vid lika kostnad per invånare skall ge samma kostnad
per skattekrona för alla kommuner. Vid en sådan differentiering bör skatteunderlaget
ensamt utgöra differentieringsgrund.

Vid utformandet av en regel för skatteunderlagsdifferentiering har utredningen
ansett sig först böra söka ett fast läge, omkring vilket procentsatsen
skall variera. Detta fasta läge, vilket av utredningen betecknas såsom normalbidragsprocentcn
(NSp), är den procentsats, varmed statsbidraget bedömes
böra utgå, om bidragsprocenten är odifferentierad. Utredningen har
föreställt sig, att denna procentsats i regel borde kunna fastställas till något
av talen 20, 40, 60 eller 80. Mot normalbidragsprocenten svarar normalkommunandclen
(NKa), vilken är den procentsats, som vid ett odifferentierat
statsbidrag anses böra gälla för bestämmande av kommunernas andel av den
kostnad, varpå statsbidraget beräknas. Normalkommunandelens storlek kan
således uttryckas genom likheten NKa = 100 — NSp. Normalbidragsprocenten
bör tillämpas för varje kommun, vars skatteunderlag per invånare (Ks)
kan anses motsvara det för landet i dess helhet normala skatteunderlaget
per invånare, normalskatteunderlaget (Ns). Ur dessa faktorer skall alltså i
det enskilda fallet bestämmas statsbidragsprocenten (Sp) eller kommunandelen
(Ka), med vilken senare förstås vad kommunen i procent räknat har
att betala av den statsbidragsberättigade kostnaden.

Såsom utgångspunkt har utredningen tagit önskemålet alt statsbidrags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

procenten så långt möjligt göres oberoende av ändringar i normalskatteunderlaget,
vilket innebär att i stort sett även penningvärdets växlingar lämnar
bidragsprocenten opåverkad. Detta kan sägas bli fallet, om de förut angivna
faktorerna ställes i sådan relation till varandra, att kommunandelen
förhåller sig till normalkommunandelen på samma sätt som kommunens
skatteunderlag förhåller sig till normalskatteunderlaget. Med användande av
de förut angivna förkortade beteckningarna kan denna likhet uttryckas sålunda: Ka

NKa= Ns

Från sagda utgångspunkt har utredningen för beräkning av statsbidragsprocenten
i det särskilda fallet konstruerat följande formel, nämligen

Sp = 100 —NKa —

1 Ns

Utredningen har ingående diskuterat metoden för framräknande av ett
normalskatteunderlag (Ns). En tänkbar metod är att låta kvoten mellan antalet
skattekronor för hela landet och landets invånarantal gälla som normalskatteunderlag.
Ett annat alternativ är att beräkna normalskatteunderlaget
såsom det aritmetiska medeltalet av skatteunderlagen per invånare för
alla landets kommuner. En tredje metod är att som normalskatteunderlag
ta medianvärdet för kommunernas olika skatteunderlag.

Utredningen har för sin del ansett att endast den första av de nämnda
metoderna ger tillfredsställande garanti för bevarandet av en fast, av växlingarna
i skatteunderlaget oberoende relation mellan statens och kommunernas
kostnadsandelar samt har av denna och andra anförda orsaker förordat
nämnda metod.

Liksom nu bör enligt utredningen den enskilda kommunens skatteunderlag
ingå i beräkningen såsom ett flerårsgenomsnitt. Utredningen har förordat,
att kommunens medelskatteunderlag (Ks) beräknas såsom ett genomsnitt
för tre år. Även normalskatteunderlaget för riket (Ns) bör enligt utredningens
mening beräknas på samma sätt.

Vad speciellt angår statsbidragen till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp har utredningen noterat, att de föreslagna bidragsgrunderna
överensstämmer med de nu tillämpade därutinnan att bidragen f. n. utgår
på grund av ett individuellt beräknat bidragsunderlag och icke justeras i efterhand,
sedan de faktiska kostnaderna blivit kända. En väsentlig olikhet
föreligger emellertid i det hänseendet, att bidragsunderlaget enligt gällande
regler utgöres icke av den beräknade anläggningskostnaden utan av det kapitaliserade
värdet utav anläggningens beräknade årskostnad.

Utredningen har starkt kritiserat de nuvarande bidragsreglerna och därvid
framhållit bl. a., att åtskilliga av de faktorer, som ligger till grund för
bidragsberäkningen, hänför sig till framtida förhållanden, vilka är vanskliga
att bedöma, t. ex. den framtida bebyggelsen, det framtida invånaranta -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

let och den framtida vattenförbrukningen inom anläggningens område. Även
beräkningen av de i årskostnaderna ingående utgifterna för anläggningens
framtida underhåll, avskrivning och räntor är, enligt vad utredningen framhållit,
behäftad med stor osäkerhet. Härtill kommer, att den anläggning,
vartill bidrag sökes, i de allra flesta fall utgör endast en etapp av en större
anläggning. Beräkningen måste där grundas på en anläggningskostnad, som
utgör summan av kostnaderna för etapper, vilka utförts eller förmodas komma
att utföras vid helt olika tidpunkter och därmed vid olika kostnadslägen.
Såsom ett ytterligare osäkerhetsmoment har framhållits, att bidragsberäkningen
enligt författningen grundas på förutsättningen att den årliga vattenförbrukningen
uppgår till 50 kubikmeter per person, medan vattenförbrukningen
i verkligheten torde variera avsevärt mellan olika orter. Vidare
kommer den räntesats, som tillämpas vid bidragsberäkningen, att påverka
statsbidragets storlek på olika sätt allt efter storleken av anläggningskostnaden
per person. Vid en hög kostnad blir statsbidraget stort, men det minskas
med stigande räntesats. Vid en låg kostnad blir statsbidraget lågt men
ökas med stigande räntesats.

Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen, att statsbidragsberäkningarna
enligt nu gällande bestämmelser är mycket invecklade men
ändock icke leder till annat än approximativt resultat. Bidragsreglerna bör
därför enligt utredningens mening förenklas. Den lösning, som utredningen
tänkt sig, är att beräkningen av bidragen sker direkt på grundval av anläggningskostnaden
och att sålunda metoden med kapitalisering av ett uppskattat
årligt kostnadsunderlag slopas.

För att utröna verkningarna i praktiskt hänseende av den sålunda skisserade
reformen har utredningen låtit verkställa en undersökning, omfattande
ett betydande antal (närmare bestämt 146) anläggningar, för vilka bidrag
beviljats under budgetåret 1955/56. Undersökningen har tillgått så, att utredningen
beräknat beloppet av det statsbidrag, som skulle utgått till varje
anläggning, om bidraget bestämts enligt de av utredningen skisserade reglerna.
Vid beräkningen har normalkommunandelen bestämts så, att det sammanlagda
bidraget till företagen blir ungefär detsamma som sammanlagda
beloppet av de bidrag, vilka faktiskt beviljats enligt gällande regler. Resultatet
av undersökningen har blivit, att utredningens formel i 68 tall givit
en högre och i 78 fall en lägre statsbidragsprocent än nu gällande föreskrifter.
ökningen bär blott i 17 fall och minskningen blott i 16 fall överstigit
10 procentenheter. Till belysning av innebörden härav har framhållits, att
en minskning eller ökning av statsbidragsprocenten med 10 procent vid tiden
för betänkandets avgivande beräknats medföra ökning resp. minskning
av årliga kostnaden för ett normalhushåll med mindre än 26 kronor.

Utredningen, som ansett, att dessa förskjutningar icke är större än att
övergång till det förenklade beräkningssättet bör kunna ske, har för sin del
förordat, att de av utredningen skisserade allmänna riktlinjerna för statsbidragsgivningen
kommer till användning även vad angår bidragen till vatten-
och avloppsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1959 9

I detta sammanhang liar utredningen framhållit, att det icke tillkommit
denna att avgiva förslag i fråga om storleken av normalbidragsprocenten
(normalkommunandelen). Till ledning vid avgörandet har
emellertid utredningen meddelat, att medelbidragsprocenten för de företag,
till vilka påbörjande tillstånd lämnades under budgetåret 1953/54, kunde
antagas utgöra ca 45. För tiden därefter kunde medelbidragsprocenten
beräknas till, i runda tal, 40 budgetåret 1954/55, 30 budgetåret 1955/56,
25 budgetåret 1956/57 och 20 budgetåret 1957/58. Normalkommunandelen,
vilken för företag påbörjade åren 1952 och 1953 beräknats till 63 resp. 61,5
procent, borde enligt verkställda uppskattningar bestämmas till 75 procent
i fråga om företag påbörjade år 1954, 87 procent i fråga om företag påbörjade
år 1955 och 99 procent i fråga om företag påbörjade år 1956.

Liksom fallet f. n. är med flertalet bidragsformer bör enligt utredningens
mening en övre och en nedre gräns för bidragssystemets
tillämpning föreskrivas.

Vad angår den övre gränsen har utredningen föreslagit, att statsbidragen
icke skall få överstiga 80 procent av bidragsunderlaget.

Beträffande den nedre gränsen har framhållits, att det av förenklingsskäl
kan vara motiverat, att bidrag förklaras icke skola utgå, med mindre procentsatsen
överstiger ett visst tal. Eu annan utväg är att bidraget bestämmes
till en viss lägsta procentsats att utgå även i de fall då den enligt formeln
beräknade procentsatsen understiger minimigränsen. Detta medför
emellertid att statens kostnader för bidragsgivningen blir större, varjämte
vinsten ur förenklingssynpunkt blir obetydlig. Utredningen har icke uttalat
någon bestämd mening beträffande valet mellan de två metoderna men har
framhållit vissa synpunkter, som enligt dess mening bör få spela in. Bl. a.
har anmärkts, att avgörandet torde böra träffas med hänsyn till rådande
bidragsförhållanden och till önskemålet att låta det statliga inflytandet inom
de icke obligatoriska verksamhetsområdena lättare komma till sin rätt. Vidare
bör enligt utredningens mening hänsyn tagas till de rubbningar, som
en gräns för formelns tillämpning medför med avseende å bidragens skatteutjämnande
effekt. Utredningen har vidare verkställt vissa undersökningar
för att utröna hur en begränsning av bidragsformelns tillämpning påverkar
behovet av bidragsmedel. Av undersökningarna framgår, att den andel av
det totala bidragsunderlaget, vilken vid en normalkommunandel av 80 procent
skulle påverkas av spärregeln, utgör 34 procent, om spärren sättes vid
10 procent. Om bidraget bestämmes alt utgå med 10 procent även i fall, då
den enligt formeln beräknade procentsatsen understiger detta tal, ökas statens
kostnader för bidragsgivningen med 27,1 procent. Beräkningen utgår
från bl. a. den förutsättningen, att de bidragsberättigade företagen fördelar
sig jämnt på kommuner med olika skalteunderlag samt att kostnaden
per invånare är lika i hela landet.

Med avseende å principerna för införande av det nya
bidragssystemet bar i betänkandet framhållits, att eu stor balans

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

av bidragsärenden f. n. föreligger hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Om
de äldre reglerna alltjämt skall tillämpas även på inneliggande icke avgjorda
bidragsansökningar, får det nya bidragssystemet i praktiken icke någon
tillämpning förrän efter åtskilliga år. Av de förut redovisade undersökningarna
har utredningen emellertid ansett framgå, att de förskjutningar i bidragens
storlek, som en övergång till det nya systemet medför, i allmänhet
icke blir av större mått. Kommunerna har i regel icke haft möjlighet att ens
tillnärmelsevis exakt förhandsberäkna storleken av statsbidraget. Till följd
av den osäkerhet, som vidlåder förhandsberäkningarna, är det heller icke
direkt vanligt, alt väntade statsbidrag för redan utförda anläggningar balanseras
i de kommunala räkenskaperna. De föreslagna bidragsreglerna kommer
att medföra den fördelen för kommunerna, att de utan omgång kan få
exakt uppgift om storleken av det statsbidrag, som kan förväntas. På grund
av vad nu anförts har utredningen som sin mening uttalat, att ur kommunal
synpunkt några bärande skäl icke kan andragas mot en retroaktiv tilllämpning
av de nya reglerna.

Remissyttrandena över allmänna statsbidragsutredningens förslag

De allmänna riktlinjerna för en omläggning av
statsbidragsgiv ningen har tillstyrkts i flertalet yttranden, ofta i
synnerligen positiva ordalag. Även några kritiska röster har dock gjort sig
gällande.

Bland dem, som mera oreserverat tillstyrkt förslaget, kan nämnas riksräkenskapsverkct,
skattelindringsnämnden, statens organisationsnämnd,
byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrclscn, flertalet länsstyrelser samt svenska
landskommunernas förbund.

Av kritiska uttalanden må först nämnas yttrandet från statskontoret, som
ansett att statsbidragens storlek icke kan bibehållas under alla förhållanden
utan måste bli beroende av den rådande statsfinansiella situationen
och den aktuella betydelsen av statsbidragsgivningens syfte. Överståthållarämbetet
har framhållit, att kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten
icke uppgår till samma belopp per invånare i de olika kommunerna,
och att reformen därför icke innebär, att utdebiteringsbehovet blir lika stort.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt, att utredningens förslag medför
betydande bidragsminskningar för storstäderna. Drätselkammaren i
Norrköping och stadsfullmäktige i Sundsvall har avstyrkt förslaget i fråga
om sättet för fastställande av bidragsprocenten. Länsstyrelsen i Norrbottens
lön har framhållit, att utredningen icke föreslagit någon differentiering av
normalbidragsprocenten med hänsyn till sådana kostnadsvariationer, som
kan uppstå av t. ex. klimatiska, geografiska eller arbetsmarknadsmässiga
skäl.

De delade meningar, som sålunda gjort sig gällande, återspeglas även i
de yttranden, som närmare gått in på möjligheterna att tillä in p a
utredningens principer vid bestämmandet av bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar.

Knngl. Maj.ts proposition nr 8 i år t!)59

Av de mera positiva yttrandena må såsom exempel nämnas de som avgivits
av r i k s råken s k apsverket, statskontoret, länsstyrelserna i Värmlands
och Västernorrlands län m. fl., vilka ansett en rationalisering i den av utredningen
angivna riktningen vara särskilt angelägen beträffande bidragen
till vatten- och avloppsanläggningar.

Däremot bar statens sakrevision, som i övriga delar tillstyrkt utredningens
förslag, beträffande bidragen till anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp ansett den nn tillämpade metoden för bidragsberäkningen vara att
föredraga framför förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit,
att förslaget icke tar hänsyn till de stora kostnadsvariationerna vid utförande
av vatten- och avloppsanläggningar. Distriktsingenjörers förening har ansett
att bidragets storlek bör, liksom nu, vara beroende av anläggningarnas
relativa kostnad, d. v. s. huruvida kostnaden är hög eller låg per person
räknat. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Östergötlands län bar
framhållit, att bidragssystemet enligt utredningens förslag kommer att mista
sin stimulanskaraktär.

I några av yttrandena har framförts förslag till modifikationer av principerna
i utredningens förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har •
med erkännande av den förenkling som utredningens förslag skulle innebära
— förklarat sig icke vara övertygad om att denna förenkling uppväger
de nackdelar som den föreslagna schablonmässiga bidragsgivningen skulle
medföra. Vad styrelsen särskilt vänt sig mot är förslaget att låta bidragen
utgå på grund av den beräknade anläggningskostnaden och icke på grundval
av den kapitaliserade årliga kostnaden. Jämfört med nuvarande bidragsregler
och praxis skulle utredningens förslag innebära, att man sprede ut
bidragsmedlen till ett större antal anläggningar. Beträffande utredningens
beräkningar av skillnaden i utfall mellan de nuvarande och de föreslagna
bidragsreglerna har framhållits, att utredningen blott redovisat medelvärdena
och att ändringarna i själva verket blir större än utredningen uppgivit
beträffande ungefär en fjärdedel av de redovisade företagen. Väg- och vatlenbyggnadsstvrelsen
har vidare framhållit, att man med tillämpning a\

den föreslagna formeln ii^, som ju syftar till att garantera bidragens \ärde Ns beständighet,

kan erhålla enklare bestämning av bidragen än som f. n. tilllämpas,
även om man bibehåller principen att beräkna bidragen pa grundval
av anläggningarnas relativa kostnad. Vid styrelsens yttrande har fogats utförliga
tabeller, utvisande hur detta skulle kunna ske. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har ifrågasatt, om icke möjlighet bör finnas till tilläggsbidrag,
beräknat efter de faktiska kostnaderna för anläggningen. Även distriktsingenjörers
förening har ansett att de föreslagna bidragsreglerna hör kompletteras
med bestämmelser om att beviljat bidrag skall justeras med hänsyn
till sådana kostnader, som är svåra att trån början beräkna med tillräcklig
noggrannhet. Svenska konsulterande ingenjörers förening har framhållit,
alt de föreslagna principerna för bidragsundcrlagets bestämmande
kommer att medföra att hidragssökandena blir angelägna om att vid preli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1959

minär kostnadsberäkning få kostnaderna högt beräknade. Distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län har verkställt
en undersökning beträffande utförda anläggningar i dessa län och därvid
funnit, att de föreslagna grunderna skulle medföra en genomsnittlig bidragsminskning
med 2,7 procent inom Västernorrlands och 6,4 procent inom
Jämtlands län. Han har vidare föreslagit införandet av en korrigeringsfaktor,
som medför att bidragen blir oförändrade. Distriktsingenjören för vatten
och avlopp i Östergötlands län har ansett, att anläggningskostnaden bör
uppdelas på tre poster med olika system för bidragsberäkningen. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har anslutit sig till distriktsingenjörens mening
och föreslagit, att det av denne skisserade bidragssystemet får tillämpas
försöksvis under en period av exempelvis 5 år.

Vad angår frågan om statsbidragens storlek har statskontoret
som sin uppfattning deklarerat, att bidragen bör begränsas till i genomsnitt
högst 25 procent av anläggningskostnaderna. Överståthållarämbetel har förordat,
att procenten sättes förhållandevis lågt, även om härav följer en stark
sammanpressning av bidragsskalan. Riksräkenskapsverket har förklarat sig
icke kunna tillstyrka utredningens förslag om begränsning av antalet procentsatser
till fyra samt har förklarat, att för tillgodoseende av statsfinansiella
synpunkter även andra alternativ måste kunna ifrågakomma. Svenska
landskommunernas förbund har beklagat, att utredningen icke kommit
fram med konkreta förslag i fråga om storleken av bidragsunderlag och bidragsprocent
för de olika bidragen, samt har uttalat önskemålet, att fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för de skilda uppgifterna
återställes till vad som ursprungligen avsetts.

I åtskilliga av yttrandena har betonats, att de vanliga bidragsreglerna icke
är tillräckliga för att i erforderlig mån stimulera tillkomsten av avloppsreningsanordningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har helt allmänt
uttalat farhågor för att den föreslagna omläggningen av bidragsreglerna
kommer att verka hämmande på kommunernas intresse att förbättra
tillståndet i sjöar och vattendrag. Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands
län bär förordat ett system med tilläggsbidrag till reningsverk
för höggradig avloppsvattenrening.

I några av yttrandena har i förbigående berörts ett spörsmål, som vid tilllämpning
av nuvarande bidragsregler ansetts i hög grad tveksamt, nämligen
huruvida och i vad mån statsbidrag bör utgå till anläggningar,
som utföres i samband med att nya områden
tages i anspråk för bebyggelse. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt, om det kan vara riktigt att genomföra en
teknisk revision av bidragssystemet utan att denna fråga klarlägges.

Behovet av en övre gräns för tillämpning av den föreslagna
bidragsf ormeln har vitsordats av nära nog alla dem, som yttrat

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

sig i hithörande frågor, och i praktiskt taget samtliga här ifrågavarande
yttranden har tillstyrkts, att gränsen sättes vid 80 procent. Ett undantag
utgör dock skattelindringsnämnden, som ansett den föreslagna maximeringen
av bidragsprocenten till 80 vara otillfredsställande och ifrågasatt,
om icke maximeringen borde jämkas uppåt, förslagsvis till 90.

Behovet av en nedre gräns för formelns tillämpning har
också framhållits i åtskilliga yttranden. Såsom exempel må nämnas, att
riksräkenskapsverket och skattelindringsnämnden förklarat sig dela utredningens
mening, att för vissa bidragsområden en högre nedre gräns i procentschemat
än 0 kan vara befogad. Länsstyrelsen i Stockholms län har
ifrågasatt, om icke den nedre gränsen för tillämpningen av den föreslagna
formeln bör sättas vid ett tal, som är väsentligt högre än 0. Länsstyrelsen i
Kronobergs län har ansett att bestämmandet av minimiprocenten bör ske
med hänsyn till rådande bidragsförhållanden på olika områden och statens
intresse av inflytande med avseende å anläggningens utförande. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har förordat, att bidrag icke i något fall utgår med
lägre procent än 10. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att nedre
gränsen bör bestämmas till 10 eller 20 procent.

Behovet av medel för statsbidragsgivningen

De under senare år beviljade anslagen till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp samt det sätt, varpå anslagen disponerats, ävensom
innebörden av det förslag jag i det följande avser att framlägga, framgår av
följande sammanställning.

Anslag Nettoutgift Reservation Därav ej

vid budget- disponerat

årets utgång

Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr.

1956/57 ................ 25,0 25,1 20,0 0,01

1957 58 ................ 30,0 28,1 21,9 0,01

1958/59 (statsliggaren)

s. 401).......... 30.0

1959/60 (iörslag) ........ 45,0

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 25 augusti 1958 hemställt,
att anslaget måtte höjas till 50 milj. kr.

Ur styrelsens motivering återges här i sammandrag följande avsnitt.

Angående den omfattning, i vilken stalsbidragsberättigade vatten- och avloppsföretag
utförts under senare år, samt utvecklingen av den ärendebalans,
räknat i anläggningskostnader, som blivit en följd av otillräckliga bidragsanslag,
har styrelsen meddelat följande siffror.

Budgetår 1952,53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Milj. kr.

Nya företag

Balans vid

120

121 101

138

166

180

(ber.)

180

(ber.)

årets slut

108

188

263 315

405

515 ca

635 ca

695

Knngl. Maj.ts proposition nr Sb är 1959

Bortsett från den tillfälliga nedgång i omfattningen av nya bidragsföretag,
som den under åren 1955—1956 införda reslriktiviteten beträffande byggnadstillståndsgivningen
och kreditmöjligheterna medförde, har omfattningen hittills
varit i ständigt stigande. I 1957 års petita hade styrelsen antagit, alt
omslutningen för budgetåret 1957/58 skulle stanna vid 140 milj. kr., men
omslutningen steg i verkligheten till 166 milj. kr. För budgetåren 1958/59
och 1959/60 har styrelsen ansett omslutningen böra bedömas till ca 180 milj.
kr. per år enligt de uppgifter, som framkommit vid en av styrelsen under år
1956 ombesörjd inventering av investeringsbehoven på vatten- och avloppsområdet,
för vilken redogörelse lämnats i petita för budgetåret 1957/58. Att
styrelsen bedömt eu ytterligare ökning sannolik, beror bl. a. dels på det stora
och alltmer aktuella behovet att utföra avloppsreningsanläggningar, dels
på alt det synes sannolikt att vid rådande k o n j u n k t u ra vin åt t n i n g kommunerna
torde vara benägna att i hastigare takt än tidigare tillgodose det eftersatta
behovet av vatten- och avloppsanläggningar i syfte bl. a. att samtidigt
bereda sysselsättning åt anläggningsarbetare.

I 1957 års petita hade styrelsen beräknat balansen av obehandlade bidragsansökningar
den 1 juli 1958 till företag för 485 milj. kr. Främst på grund av
att omslutningen blivit 166 milj. kr. i stället för beräknade 140 milj. kr., kom
emellertid balansen att uppgå till 515 milj. kr. Med hänsyn dels till att omslutningen
för innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till 180
milj. kr., dels till att bidragsanslaget icke uppgår till mer än 80 milj. kr. mot
av styrelsen äskade 50 milj. kr., beräknas balansen den 1 juli 1959 komma
att uppgå till företag för ca 635 milj. kr. i stället för i förra petitaskrivelsen
beräknade 505 milj. kr.

Bidragsanslaget för innevarande budgetår, 30 milj. kr., kommer enligt
styrelsen att i huvudsak disponeras för bidragsgivning till företag, som påbörjats
under första halvåret 1954. I enlighet härmed kommer väntetiden
för de företag, som den 1 juli 1959 står i tur till erhållande av bidrag, att uppgå
till i genomsnitt fem år. Skall väntetiden under budgetåret 1959/60 icke
ytterligare öka, erfordras följaktligen att under året bidrag beviljas till de
företag för i runt tal 120 milj. kr., som under budgetåret 1954/55 erhöll påbörjandetillstånd.
Härför beräknas ett anslag av 50 milj. kr. erforderligt.
Då emellertid samtidigt nya företag beräknas tillkomma för 180 milj. kr.,
skulle balansen den 1 juli 1960 ändock öka till företag för ca 695 milj. kr.,
motsvarande ett bidragsbelopp enligt nu gällande bidragsregler av storleksordningen
minst 250 milj. kr.

Departementschefen

Innan jag behandlar de konkreta förslag, som allmänna statsbidragsutredningen
framlagt, anser jag det böra betonas, att de nu tillämpade principerna
för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp i flera hänseenden avviker från dem, som varit normerande vid utformningen
av övriga utav utredningen behandlade bidragsformer.

Till en början förtjänar nämnas, att bidragen till vatten- och avloppsan -

Kungl. Maj:Is proposition nr H''i ur 1950

läggningar icke är förbehållna enbart kommuner. Bidrag kan således, om
anledning därtill föreligger, tilldelas även annan än kommun, låt vara att
det i praktiken endast är i undantagsfall, som någon större vatten- och avloppsanläggning
utföres annorledes än i kommunal regi, och att kommunen
även i dylika fall är att anse som en av huvudintressenterna i företaget.

Ett annat särdrag består i att vatten- och avloppsväsendet icke från början
varit eu verksamhetsgren, som statsmakterna ålagt kommunerna att
ombesörja, utan i allt väsentligt framvuxit på kommunernas eget initiativ.
Den stora omfattning, vari vatten- och avloppsanläggningar faktiskt ut föres
trots de allt kärvare ekonomiska villkoren, visar att verksamheten alltjämt
är ett kommunalt intresse av första ordningen.

Framhållas bör också, att kostnaderna för vatten- och avloppsväsendet —
till skillnad mot vad som gäller andra statsunderstödda kommunala verksamhetsgrenar
— i stor omfattning bestrides medelst avgifter från de anslutna
fastigheterna. Numera är f. ö. genom 1955 års lag om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar uttryckligen fastslaget, att avgifter i princip
alltid får uttagas till sådant belopp, att de täcker hela kostnaden för anläggningen.

De nu anförda omständigheterna behöver enligt min mening icke hindra,
att bidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp regleras
på väsentligen samma sätt som övriga av utredningen behandlade bidragsformer.
Det bör emellertid hållas i minnet vid granskningen av de särskilda
punkterna i utredningens förslag, att bidragsgivningen på förevarande
område har åtskilliga särdrag, vilka kan tänkas motivera avsteg från vad som
gäller på andra områden.

Innan jag övergår till att redovisa mina ställningstaganden vill jag framhålla
att under ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet
överläggningar och samråd ägt rum med representanter för svenska landskommunernas
förbund.

Den fråga, varom meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, är
principerna för bestämmande av bidrags underläge t. De nuvarande
reglerna syftar till en hög grad av rättvisa i bidragstilldelningen men leder
till relativt komplicerade beräkningar och vanskliga bedömningar. I jämförelse
därmed innefattar utredningens förslag en viss schablonisering med
de fördelar och nackdelar en sådan enligt sakens natur måste föra med sig.

Man kan säga, att det är två principer, som särpräglar nuvarande bidragssystem.
Den ena innebär, alt bidraget skall beräknas på grundval av årskostnaden
och alltså icke enbart på grundval av kostnaden för anläggens
utförande (anläggningskostnaden). Den andra principen är, all man vid
bidragsbestämningen räknar ut ett visst belopp per person, som anläggningens
brukare och kommunen anses kunna betala utan bidrag av statsmedel
(grundkostnad), och att bidrag beräknas blott på belopp, som överskjuter
grundkostnaden.

Att bidraget enligt gällande regler skall beräknas på grundval av årskostnaden,
sammanhänger med att man vid reglernas tillkomst förutsatte, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1959

kostnaderna för anläggningens underhåll och drift skulle i icke oväsentlig
grad variera beroende på anläggningens utformning. Erfarenheten har emellertid
givit vid handen, att variationerna oftast är måttliga. Med hänsyn härtill
har vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning på sistone utvecklat
sig en sådan praxis, att årskostnaden upptages till viss bestämd
procent av anläggningskostnaden, såvida icke särskilda omständigheter föreligger,
som motiverar individuell kostnadsberäkning. Några olägenheter
kan därför knappast väntas uppstå, om man övergår till att konsekvent
räkna endast med anläggningskostnaden. Skillnaden i utfall blir endast i
undantagsfall större än några procent. Större avvikelser kan visserligen ibland
förekomma, när vatten inköpes från annan anläggning eller en anläggning
utnyttjar annan anläggnings avloppsreningsverk. 1 dylika fall synes det mig
emellertid uppenbart, att enbart äganderättsförhållandena icke får vara avgörande
för bidragets storlek. Hinder bör alltså icke möta att i kostnaden inkalkylera
en skälig del av anläggningskostnaden för den andra anläggningen
under förutsättning, att bidrag icke utgår två gånger för samma anläggning
eller anläggningsdel.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna tillstyrka utredningens
förslag i nu förevarande del.

Mera tveksamt är, om det är rimligt att frångå den andra av de två principer,
som kan sägas ligga till grund för nuvarande bidragsförfattning, nämligen
att man vid bidragsberäkningen skall på visst sätt ta hänsyn till den
relativa kostnaden (kostnaden per person). Utredningen har icke gjort
gällande annat, än att den ifrågavarande regeln tillgodoser anspråken på
att bidragstilldelningen avväges efter behovet. Vad utredningen haft att invända
går i stort sett ut på att regeln är svårtiliämpad, att den därför i
praktiken icke alltid leder till den åsyftade rättvisan i bidragstilldelningen
samt att det ur praktisk synpunkt icke är nödvändigt att tillgodose rättvisekravet
i den utsträckning, som regeln syftar till.

Jag är ense med utredningen om att man vid en fullständig omläggning av
bidragsgivningen icke bör alltför mycket fästa sig vid hur bidragsberäkningen
vid vissa aktuella anläggningar ställer sig vid en jämförelse mellan
de gällande och de föreslagna reglerna. Ej heller tror jag, att man i detta
sammanhang behöver ta hänsyn till abstrakta rättvisesynpunkter. Ett krav,
som man däremot oavvisligen bör ställa på bidragssystemet, är att tillgängliga
medel fördelas på det sättet, att bidrag i första hand utgår där de behövs
för att möjliggöra tillkomsten av erforderliga anläggningar. Härvid
kommer Ivå omständigheter i betraktande, nämligen dels invånarnas ekonomiska
härkraft och dels anläggningens kostsamhet.

Frågan om invånarnas förmåga att bära kostnaden har utredningen sökt
lösa genom att sätta bidragsprocenten i relation till skatteunderlaget per invånare
i kommunen. Någon gradering av bidragen efter anläggningens kostsamhet
har utredningen däremot icke företagit.

Jag delar i princip utredningens synpunkter, när fråga är om bidrag
till en nyttighet, som är avsedd att tillhandahållas gratis. I fråga om vatten-
och avloppsanläggningar förutsättes emellertid, att kostnaderna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 195!)

betydande utsträckning skall täckas medelst avgifter från den befolkning,
som anläggningen betjänar. Om kostnaderna för en anläggning icke överstiger
vad som kan helt täckas genom avgifter av normal storlek, leder utförandet
av anläggningen icke till någon utgift för kommunen i vidare mån,
än att denna kan behöva förskjuta vissa kostnader i avbidan på att avgifterna
inflyter. Något behov av statsbidrag föreligger icke, vare sig skatteunderlaget
i kommunen är högt eller lågt. Om bidrag likväl utgår till sådana
anläggningar, blir följden att bidragen uttunnas i de fall, då bidrag
verkligen behövs. En dylik konsekvens vore självfallet betänklig. Möjligen
skulle man dock kunna bortse härifrån, om anledning funnes till antagande,
att missförhållandet i längden komme att utjämnas genom alt de kommuner,
som finge vidkännas minskning av sitt bidrag, erhölle kompensation
genom högre bidrag i andra fall. Detta torde emellertid sällan inträffa.
Minskningen skulle i stället i huvudsak träffa de kommuner, där kostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar genomsnittligt sett är höga till
följd av gles bebyggelse, svåra klimatförhållanden med åtföljande krav på
stort läggningsdjup för ledningarna, oförmånliga markförhållanden och
andra dylika omständigheter. Härtill kommer att just sådana kommuner
ofta också har förhållandevis dålig ekonomisk bärkraft.

Dessa olägenheter undgås i allt väsentligt, om bidragssystemet konstrueras
så, att bidrag utgår blott i den mån anläggningskostnaden per person
överstiger vad som kan anses normalt, d. v. s. vad anläggningens brukare
kan förutsättas bekosta i form av avgifter.

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att bidragen även i fortsättningen
graderas icke blott med hänsyn till skatteunderlaget per in^nare utan även
med tanke på anläggningens relativa kostsamhet. En gradering med beaktande
av kostsamheten sker enklast genom att ett visst belopp av anläggningskostnaden
förutsättes kunna bäras utan bidrag och alltså frånräknas,
innan bidraget bestämmes. En kostnad av storleksordningen 500 kronor per
person torde härvidlag få anses skälig. Antalet personer torde böra beräknas
efter i huvudsak samma grunder som hittills.

Om man vill eftersträva ett bidragssystem, som är tekniskt sett relativt
enkelt uppbyggt och förhållandevis lätt att tillämpa, är det emellertid lämpligt
att formellt bibehålla principen om att bidragsunderlaget skall utgöras
av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Den nyss angivna
regeln, att en viss del av kostnaden skall bäras utan bidrag, bör med hänsyn
härtill icke få sin plats bland föreskrifterna om bidragsunderlaget. I stället
bör den tagas in bland bestämmelserna om bidragets storlek och utformas
som en procentregel. Hur detta skall ske, torde få behandlas längre fram i
samband med reglerna för bestämmande av bidragsprocenten.

Detalj bestämmelserna om hur anläggningskostnaden skall beräknas torde
kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller i
fråga om fastställandet av denna kostnadsandel i den beräknade årskostnaden.

Vad i vissa av remissyttrandena anförts om att bidragsbeloppet bör kunna
jämkas i efterhand, därest de verkliga kostnaderna för anläggningens
2 Bihany till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr Så

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

utförande visar sig över- eller understiga de beräknade, kan jag icke biträda.
Fördelarna med den av utredningen förordade beräkningsgrunden består till
stor del just i att frågan om bidragets storlek avgöres en gång för alla på
grundval av förhandsberäkningar och enligt jämförelsevis enkla regler.

Jag övergår nu till att behandla utredningens förslag till regler för bestämmande
av den procentsats, efter vilken statsbidrag bör utgå.

Utan närmare argumentering torde det framstå som klart, att procentsatsen
icke lämpligen kan bestämmas lika för alla kommuner utan liksom
hittills bör differentieras med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft.
Utredningens förslag att därvid såsom mått på bärkraften begagna
antalet skattekronor per invånare i kommunen torde i och för sig böra
accepteras.

Den formel, som utredningen föreslagit för fördelning av kostnaderna
mellan staten och kommunen, kan sägas gå ut på att man först skall bestämma
den procentuella andel av kostnaderna, som kommunen med hänsyn
till sitt skatteunderlag själv bör vidkännas, samt att återstående del betalas
av staten i form av statsbidrag. Jag har nyss — i samband med frågan
om bidragsunderlaget — uttalat mig för att man vid bestämmande av bidragsprocenten
skall ta hänsyn även till de relativa kostnaderna för anläggningen.
Detta skulle då kunna ske på det sättet, att man från den totala
anläggningskostnaden avräknar även en viss andel, motsvarande vad anläggningens
brukare skäligen bör kunna betala i form av avgifter. Statsbidraget
skulle alltså utgöra vad som återstår, sedan från den totala kostnaden avräknats
dels brukarnas nämnda andel och dels den med hänsyn till skatteunderlaget
bestämda »kommunandelen».

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den sålunda skisserade metoden
givetvis icke i och för sig innebär, att bidragen behöver bli lägre än
enligt utredningens förslag utan blott syftar till en annan och mera ändamålsenlig
fördelning av tillgängliga bidragsmedel.

Bestämmandet av brukarnas kostnadsandel torde böra ske på det sättet,
att i bidragsförfattningen fastslås en viss anläggningskostnad per person,
som kan sägas motsvara medeltalet av kostnaderna för utförande av bidragsberättigade
vatten- och avloppsanläggningar. Denna kostnad, i det följande
betecknad med K, bör jämföras med den beräknade anläggningskostnaden
per person vid den aktuella anläggningen, vilken kostnadsfaktor bär
betecknas med E. Jämförelsen sker lämpligen genom att man räknar ut

talet ^ Detta blir större än 1, om kostnaden per person vid den aktuella
E

anläggningen är mindre än K, och mindre än 1, om nämnda kostnad är
större än K. I formeln bör vidare införas ett tal, motsvarande den procent
av kostnaderna, som bör utgöra brukarnas andel, om kostnaden per person

är lika med K, d. v. s. om talet ?£ är exakt 1. Om denna normalkostnads E andel

betecknas med N, kommer brukarnas andel att motsvara uttrycket
Jag vill framhålla, att denna beräkningsmetod till sina grunddrag

Kungl. Maj:ts proposition nr Si år 1959

överensstämmer med utredningens förslag i fråga om beräkning av kommunandelen.
Väljes denna beräkningsmetod, blir alltså formeln konsekvent
uppbyggd. Beräkningen är dessutom relativt enkel.

.lag vill med hänvisning till det anförda föreslå, att den nu angivna metoden
kommer till användning vid bidragsberäkningen för att differentiera
bidragen efter kostnadsnivån.

Vad härefter angår sättet för differentiering av bidragen med hänsyn till
kommunernas olika skatteunderlag har jag i det föregående redan deklarerat
min principiella anslutning till utredningens förslag. Genom den av
utredningen förordade jämförelsen mellan skatteunderlaget per invånare i
kommunen (Ks) och medelskatteunderlaget för rikets kommuner (Ns) enligt
principen erhålles ett tal, som enligt min uppfattning är en lämplig
Ns

utgångspunkt för differentiering av den kostnadsandel, som med hänsyn
till kommuninvånarnas ekonomiska bärkraft bör kunna bekostas utan statsbidrag.
Såsom utredningen föreslagit bör differentieringen närmare bestämt
kunna tillgå på det sättet, att man inför ett tal (Nka), motsvarande
den procentuella andel, som en »normalkommun» —- d. v. s. en kommun
med ett skatteunderlag per invånare helt överensstämmande med medeltalet
för riket — bör kunna själv bekosta. Kommunandelens storlek i det

T/n

givna fallet kan alltså betecknas med uttrycket Nka_.

De principer för beräkning av stntsbidragsprocenten, som jag nu förordat,
kan sammanfattningsvis uttryckas så, att staten skall svara för den
procentuella andel av kostnaden, som återstår efter avdrag av dels den
procentuella andel, som under alla förhållanden bör kunna betalas medelst
avgifter, och dels den andel, som svarar mot kommunens ekonomiska bärkraft.
Om bidragsprocenten betecknas med bokstaven b, får bidragsformeln
följande utseende:

b = 100 — NlS Nka

E Ns

Jag har i denna framställning begagnat i huvudsak samma bokstavsbeteckningar
som utredningen. I själva författningstexten torde dock dessa
böra utbytas mot de beteckningar, som är gängse på förevarande och närstående
områden.

En speciell fråga, som bör nämnas i detta sammanhang, gäller sättet för
beräkning av antalet skattekronor per invånare (Ks och Ns). Utredningen
har föreslagit att den nuvarande regeln, att antalet skattekronor per invånare
skall beräknas såsom ett genomsnitt för en sjuårsperiod, förenklas
därhän, att man endast räknar med genomsnittet för de senast förflutna tre
åren. Med tillämpning av nuvarande bidragsregler i övrigt skulle en dylik
reform betyda cn minskning av bidragens genomsnittliga belopp. Enligt del
föreslagna nya bidragssystemet blir däremot frågan utan betydelse i detta
hänseende. Vad som kan diskuteras är blott huruvida treårsperioden är tillräcklig
för all man skall undgå att vid bidragsberäkningen alltför mycket
beakta tillfälliga förskjutningar i de särskilda kommunernas skatteunder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i år 1959

lag. I stort sett torde man emellertid kunna räkna med att ett medeltal
för tre år ger ett gott värde på kommunens bärkraft jämförd med andra
kommuners och jag anser mig därför kunna tillstyrka utredningens förslag
på denna punkt.

En fråga, som utredningen förbigått men som berörts i ett par av remissyttrandena,
är behovet av speciella bidrag till anordningar
för höggradig rening av avloppsvatten.

Med avseende å reningsåtgärdernas art och effektivitet brukar man skilja
mellan låggradig och höggradig rening av avloppsvatten. Låggradig rening,
även benämnd slamavskiljning, syftar i huvudsak till att avlägsna de fasta
beståndsdelarna i avloppsvattnet ävensom avsättningsbart slam, fett m. in.
Höggradig eller biologisk behandling av avloppsvatten sker vid större anläggningar
på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera
s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär
i båda fallen, att de organiska ämnena nedbrytes av mikroorganismer.

Genom de år 1956 genomförda ändringarna i vattenlagen har som en allmän
regel fastslagits, att de vanligaste typerna av kloakvatten, bl. a. allt
kloakvatten från tätbebyggelse, skall undergå åtminstone slamavskiljning,
innan det får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Slamavskiljning
får därför numera anses höra till den normala standarden vid
avloppsverken. Med hänsyn härtill torde det icke vara påkallat att bidragen
till anordningar för dylik låggradig rening utgår efter andra normer än
bidragen till vatten- och avloppsanläggningar i allmänhet.

Reningsverk för höggradig rening har hittills kommit till utförande blott
i relativt begränsad omfattning. Visserligen torde det kunna förutsättas, att
sådana reningsverk i framtiden blir alltmera allmänna, men man torde dock
under överskådlig tid framåt få räkna med att endast en förhållandevis
ringa del av det avloppsvatten, som avbördas till vattendrag, sjöar och andra
vattenområden, undergår dylik behandling. Det är därför i fråga om den
höggradiga reningen, som ev. stimulansåtgärder i form av frikostigare bidragsgivning
främst bör sättas in.

I viss omfattning har en bidragsgivning med nu angivet syfte redan kommit
till stånd. Sedan 1956 års riksdag lämnat medgivande härtill, har nämligen
— efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall — ur anslaget till
vatten- och avloppsanläggningar utgått tilläggsbidrag till anordningar för
höggradig rening av avloppsvatten.

Eftersom det kan förmodas, att bidragsärenden av här avsett slag i framtiden
blir vanligare än hittills, torde det i längden visa sig lämpligast, att
fasta regler utarbetas för denna gren av bidragsgivningen och att tillämpningen
av reglerna får ankomma på samma myndighet som den vilken prövar
övriga bidragsärenden.

Som en ledande princip för bidragsgivningen på förevarande område torde
böra gälla, att tilläggsbidrag må utgå på grundval av den merkostnad,

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 i år 1959

som uppstår genom att avloppsreningsanordningar inrättas för höggradig
rening. Eftersom det visat sig i praktiken vara svårt att dra upp en bestämd
gräns för de fall, då bidrag bör komma i fråga, torde det emellertid vara
lämpligast, att frågan i författningen löses genom en bestämmelse om att
tilläggsbidrag må utgå, därest kostnaden för utförande av avloppsreningsanordning
med mer än 25 procent överstiger vad som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
prövas utgöra normal anläggningskostnad vid låggradig rening.
Det förutsättes dock att reningsanläggning, till vilken bidrag utgår,
har tillfredsställande effekt i fråga om reningsgraden. Närmare bestämmelser
härom torde, om så visar sig erforderligt, få meddelas framdeles i
form av tillämpningsföreskrifter. Liksom f. n. synes den del av kostnaden
för reningsåtgärderna, som kan anses belöpa på industribebyggelse och liknande,
böra uteslutas från bidrag. Bidragsmöjligheten bör alltså begränsas
till bostads- och jordbruksbebyggeise.

I några av remissyttrandena har berörts en fråga, som orsakat vissa tvistigheter
vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning, nämligen huruvida
och i vad män bidrag skall utgå till anläggningar, som u t f öres
i samband med att nya områden ta ges i anspråk
för bebyggelse. Nuvarande bidragsförfattning innefattar icke något
hinder för att bidrag beviljas även till anläggning, som utföres i samband
med att ett område tages i anspråk för nybebyggelse. I praxis har man
emellertid ansett, åt! en bidragsgivning i dylika fall är mindre angelägen
än övrig bidragsgivning. I enlighet med denna uppfattning har de ärenden
om bidrag till anläggningar för nyexploateringsområden, som inkommit till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fått vila i avbidan på att en sådan situation
skall inträda, då det mera angelägna bidragsbehovet kan helt tillgodoses.
Först på allra sista tiden har i ett fåtal fall bidrag beviljats till anläggningar
av nu åsyftad karaktär.

Vad som lett till denna avvaktande hållning torde vara, att man bedömt del
som tveksamt, huruvida det överhuvud är ur allmän synpunkt lämpligt med
bidragsgivning till sådana anläggningar för vattenförsörjning och avlopp,
som tillkommer i samband med nyexploatering. Kostnaden för vattenförsörjning
och avlopp beror i hög grad på hur bebyggelsen lokaliseras och planlägges.
I vissa fall skulle en generell bidragsgivning kunna tänkas innebära
stimulans till en mindre lämplig bebyggelselokalisering. Vidare kan man
hävda, att nytillkommande bebyggelse i princip bör vara självbärande och
att den hjälp från statens sida, som ev. kan ifrågakomma för att minska
eller utjämna kostnaderna, bör lämnas via de bostadspolitiska stödformerna.
Dessa tankegångar, som utan tvekan har fog för sig, talar för att bidragsförfattningen
bör ändras så, att bidrag i allmänhet icke utgår till anläggning
för nybebyggelse.

Ett tungt vägande skäl i samma riktning är den nuvarande allmänekonomiska
och slatsfinansiella situationen, som tvingar till återhållsamhet
med statsutgifterna. På förevarande speciella område tillkommer den om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

ständigheten, att de under de gångna åren anvisade anslagsmedlen visat sig
icke på långt när förslå ens till bidragen för redan befintlig bebyggelse.

Eftersom det hittills varit tveksamt, huruvida bidrag kunnat påräknas
till anläggningar för nyexploaterade områden, har blott vissa kommuner
ansett det lönt att göra ansökningar om bidrag till sådana anläggningar. En
utvidgning av bidragsgivningen att avse även dylika anläggningar skulle
därför komma att verka mycket ojämnt.

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att fall kan förekomma, dä
det ur allmän synpunkt kan vara befogat, att statsbidrag utgår även till anläggningar
för områden under nyexploatering, och då en dylik bidragsgivning
t. o. in. framstår som så angelägen, att den bör ha företräde framför
flertalet av de normala bidragsfallen. Jag syftar härvid främst på sådana
fall, då det ur riksnyttans synpunkt är lämpligt att en bebyggelsegrupp förlägges
till viss plats, t. ex. i närheten av en militär anläggning eller en anläggning
för vattenkraft eller atomenergi, oaktat kostnaderna för vattenförsörjning
och avlopp blir förhållandevis stora.

De nu anförda skälen talar för att i den blivande bidragsförfattningen
såsom en huvudregel föreskrives, att bidrag icke skall utgå till anläggningar
för nyexploaterade områden. För att icke orsaka onödiga gränsdragningssvårigheter
synes begreppet »nyexploaterat område» böra bestämmas med hänsyn
till förhållandena vid den tidpunkt, då de nya reglerna träder i kraft.
Lämpligen synes bestämmelsen kunna formuleras så, att bidrag icke utgår
till anläggning för bebyggelseområde, vilket icke i huvudsak tagits i anspråk
för sitt ändamål vid nämnda tidpunkt. Genom en undantagsbestämmelse
bör emellertid möjlighet beredas att bevilja bidrag även till dylik bebyggelse,
om synnerliga skäl föranleder detta.

Vid övergång till det nya bidragssystemet aktualiseras också frågan
o in en övre och en nedre gräns för s t a t s b i d r a g s procenten.

En övre gräns skulle, såsom utredningen påvisat, icke bli av nämnvärd
praktisk betydelse annat än möjligen i rena undantagsfall. Detta gäller särskilt
bidragsgivningen på vatten- och avloppsområdet, eftersom bidragssatserna
icke kan hållas på hög nivå. Fall, då en övre begränsning av bidragssatsen
skulle kunna bli av betydelse, torde i huvudsak icke inträffa annat
än då bidraget helt eller till övervägande del avser anordningar för höggradig
rening av avloppsvatten. Att uppställa någon särskild maximeringsregel
med tanke just på dessa fall synes mig icke lämpligt.

I nuvarande bidragsförfattning är härjämte en annan, ehuru mera abstrakt
maximeringsregel given genom bestämmelsen om att den beräknade
kostnaden för anläggningen icke får vara så hög, att den kan betecknas som
oskälig i förhållande till nyttan. Denna bestämmelse har vållat ganska stora
svårigheter i tillämpningen. Icke minst ur förenklingssynpunkt är det önskvärt,
att den ersättes med en föreskrift om en viss högsta kostnadsnivå att
tillämpas vid bidragsberäkningen. Den nya bestämmelsen torde icke böra

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

göras så sträng mot de bidragssökande, att ett överskridande av den i författningen
angivna maximikostnaden innebär förlust av varje möjlighet till
bidrag, utan bör avfattas så, att bidrag får utgå med samma belopp som
om kostnaden stannat vid maximikostnaden. Härjämte bör, liksom nu, finnas
möjlighet för Kungl. Maj :t att i speciella fall bevilja bidrag på en något
högre kostnad, om anläggningen bedömes som mycket angelägen eller eljest
särskilda skäl föreligger. Jag förordar, att maximeringsregeln utformas på
nu angivet sätt. Maximikostnaden synes därvid böra bestämmas till dubbla
beloppet av den normalkostnad (K), som enligt det förut anförda ligger till
grund för beräkning av bidragsprocenten.

Beträffande den nedre gränsen för bidragssystemets tillämpning må nämnas,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan åtskilliga år tillämpat en
praxis, som innebär att bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer
att uppgå till minst 10 procent av den beräknade anläggningskostnaden.
Någon anledning att frångå denna regel torde ej föreligga. I samband med
övergången till det nya bidragssystemet bör regeln fastslås i själva bidragsförfattningen.

Jag övergår nu till att behandla frågorna om storleken av bidragsanslaget
och om bidragens belopp.

Till en början torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för anslagets
användningsområde. Anslagets belastning domineras helt av den ordinarie
bidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar i enlighet med 1953
års kungörelse. Under senare tid har härjämte — på sätt jag förut framhållit
— tilläggsbidrag utgått till anordningar för höggradig rening av avloppsvatten
enligt beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Hittills har
dylika tilläggsbidrag beviljats till ett sammanlagt belopp av över 2 milj. kronor,
och utvecklingen på området ger anledning till antagande, att omfattningen
av denna verksamhetsgren om något år kommer att ha ökat, så att
medelsbehovet stiger till 3 å 4 milj. kronor om året. Vidare lämnas från anslaget
bidrag till forskning och undersökningar inom vatten- och avloppsområdet.
För sådant ändamål beviljade Kungl. Maj:t under budgetåret 1957/
58 sammanlagt ca 407 000 kronor, varav 300 000 kronor utgjorde ett ränteocli
amorteringsfritt lån. Därjämte bestrides från anslaget vissa kostnader
för kontroll av anläggnings utförande, drift och underhåll. Slutligen har
under innevarande budgetår ett mindre bidragsbelopp utgått till kostnader
för kompendier vid vissa kurser, som anordnas av statens hantverksinstitut
för utbildning av personal för handhavande av drift och underhåll av valtenocb
avloppsanläggningar.

På sätt framgår av den sammanställning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnat över anslagen och deras användning och som redovisats i
det föregående, råder sedan många år tillbaka den situationen, alt tillgängliga
medel visat sig otillräckliga för all ens tillnärmelsevis täcka anspråken
på bidrag och att en betydande balans av bidragsärenden därför uppstått.
Detta har medfört, att de bidragssökande regelmässigt måste avvakta ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

gången av en lång väntetid, innan bidrag kan erhållas. De företag, till vilka
bidrag beviljas innevarande budgetår, är till övervägande del påbörjade så
tidigt som år 1953. Väntetiden överstiger alltså f. n. 5 år.

Läget är enligt min mening sådant, att radikala åtgärder är nödvändiga
för att hindra en ytterligare ansvällning av bidragsbalansen och en ytterligare
ökning av väntetiden. Man kan härvid tänka sig att gå fram på två
vägar, nämligen att öka anslagen eller att jämka bidragsreglerna, så att
anspråken på bidrag går ned. En kombination av dessa båda vägar är givetvis
också en möjlig lösning.

I praktiken är det knappast tänkbart att nå en förbättring enbart genomen
anslagsökning eller enbart genom en omläggning av bidragsreglerna. Att
med nuvarande bidragsnivå åstadkomma balans mellan anslag och medelsbehov
skulle fordra en ökning av anslaget till ett belopp, som av statsfinansiella
skäl icke kan komma i fråga. En sänkning av bidragen skulle för att
få åsyftad verkan behöva göras så drastisk, alt endast ett starkt begränsat
antal företag kunde ifrågakomma till bidrag. En fortsatt bidragsgivning
skulle under sådana förhållanden bli tämligen meningslös. Det torde därför
bli nödvändigt att tillgripa båda de angivna metoderna och således kombinera
en anslagsökning med en viss reduktion av bidragssatserna.

Jag torde i detta sammanhang knappast behöva erinra om nödvändigheten
att i nuvarande läge iakttaga största återhållsamhet i fråga om ökning
av statsutgifterna. Önskemålet alt åstadkomma en förbättring av förhållandena
på förevarande område är emellertid så angeläget, att den får
anses motivera även ganska långtgående krav på statskassan, om en lösning
av frågan finns inom räckhåll. Under förutsättning att en verklig förbättring
står att vinna, anser jag att det nuvarande anslaget om 30 milj. kronor
bör kunna ökas till 45 milj. kronor eller med 50 procent.

Vad angår möjligheten att vinna besparingar genom reduktion av bidragssatserna
har jag redan förut som min mening framhållit, att jämkningen
av bidragsbeloppen icke bör gå längre, än att bidragsgivningen alltjämt kan
sägas tillgodose samma syften som tidigare.

F. n. uppgår enligt verkställda undersökningar bidragen i genomsnitt till
ca 32 procent av anläggningskostnaderna. För att med en anslagsökningav
nyss antydda mått kunna på sikt uppnå balans mellan anslagstilldelning
och bidragsbehov torde erfordras, att bidragsreglerna ges en sådan utformning,
att den genomsnittliga bidragsprocenten icke kommer att överstiga 20,
vilket innebär en reduktion med ca en tredjedel. Med hänsyn till den omfattning,
vari anordningar för höggradig rening av avloppsvatten kan antagas
komma till utförande i framtiden, torde — om de särskilda bidragen
till dylika anläggningar skall fylla sitt syfte — behovet av medel för denna
del av bidragsverksamheten böra skattas till minst 3 procent av den sammanlagda
årliga investeringen i bidragsberättigade vatten- och avloppsföretag.
För att uppnå den nyss angivna målsättningen beträffande den totala
bidragstilldelningens omfattning bör bidragsgivningen till vatten- och

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959 25

avloppsföretag i allmänhet därför avvägas så, att den uppgår till i genomsnitt
17 procent.

Med hänsyn härtill får jag föreslå, att bidragen bestämmes efter de nu angivna
grunderna.

Anpassningen till den förut av mig förordade formeln för bidragsberäkningen
kan ske på flera olika sätt. Ett önskemål är —- såsom förut framhållits
— att man bibehåller den nuvarande principen, att bidragen i stort
sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaderna per person är
högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre än genomsnittet
för riket.

Vid övervägande av de alternativ, som rimligen kan komma i fråga, har
jag funnit, att den normala kostnaden för utförande av vatten- och avloppsanläggningar
vid nuvarande kostnadsläge icke kan sättas lägre än till 1 250
kronor per person. För att hindra att framtida förskjutningar i kostnadsnivån
påverkar bidragsprocenten, synes emellertid detta tal böra på något
sätt indexregleras. Att formellt införa en särskild index för vatten- och avloppsanläggningar
synes dock överflödigt. Det torde vara tillräckligt, att i
författningen intages en föreskrift om att nämnda tal skall anses motsvara
det genomsnittliga kostnadsläget under år 1958 samt om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att vid behov, i anledning av inträffade förändringar
i kostnadsläget, meddela föreskrift om jämkning av talet.

Enligt de givna förutsättningarna bör de procentuella andelar av kostnaden,
som kommunen och anläggningens brukare förutsättes kunna betala
utan statsbidrag, bestämmas så, att de vid ett värde å skatteunderlaget, som
motsvarar medeltalet för riket, och en anläggningskostnad, som motsvarar
det nyss angivna normalvärdet, uppgår till sammanlagt 100 procent. Fördelningen
synes kunna ske så, att »normalkommunandelen» sättes till 60 procent
och »normalkostnadsandelen» sättes till 40 procent.

Detta betyder, bl. a., att det belopp, som skall bäras utan bidrag, kommer
att utgöra 40 procent av 1 250 kronor eller alltså 500 kronor per person.

Bidragsformeln kommer -—- med användande av de förut nyttjade beteckningarna
—- att lyda sålunda:

b = 100 — 40 ^ — 60 ^

E Ns

.lag vill framhålla, att de av mig här förut gjorda antagandena i fråga om
utfallet av de sålunda föreslagna bidragsreglerna bestyrkes av ingående undersökningar,
utförda i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
beträffande verkan av reglerna vid tillämpning på anläggningar, till vilka
bidrag beviljats åren 1957 och 1958.

Vad angår procentsatsen för de särskilda bidragen till anordningar för
höggradigt renande av avloppsvatten bar dylika bidrag hittills icke utgått i
sådan omfattning, att några bestämda slutsatser ännu kan dragas på basis
av vunna erfarenheter. Jag anser, att åtminstone t. v. den lämpligaste formen
är ett tilläggsbidrag efter en fixerad procentsats, tillmätt i syfte att
3 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 84

Kungl. Mcij:ts proposition nr 84 år 1959

medföra en kraftig stimulans till utförande av effektiva reningsanordningar.
För detta ändamål torde ett tilläggsbidrag av 40 procent vara tillfyllest. Jag
förordar därför, att bidraget utgår med 40 procent, utöver det procenttal —
positivt eller negativt — som framkommer vid tillämpning av den nyss förordade
formeln.

En fråga, som i detta sammanhang icke bör förbigås, gäller de fall, då
vatten- och avloppsanläggningar utföres som statskommunala reservarbeten.
Statsbidrag utbetalas då av arbetsmarknadsstyrelsen från anslaget till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. in. Dessa s. k. arbetsbidrag
utgår enligt författningen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
samt uträknas i vanlig ordning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock i särskilda fall vidtaga sådan jämkning
av arbetsbidragets storlek, som omständigheterna kan föranleda. För att
det skall bli möjligt att även i fortsättningen utnyttja byggandet av vattenoch
avloppsanläggningar såsom beredskapsarbeten torde det med de här
föreslagna nya bidragsreglerna visa sig nödvändigt att beträffande ekonomiskt
svagare kommuner med höga arbetslöshetskostnader tillämpa en sådan
ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres
som beredskapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser
i stort sett upprätthålles.

Såväl vad angår bidrag till höggradiga reningsanläggningar som beträffande
bidragsgivningen i allmänhet vill jag vidare hänvisa till den möjlighet,
som enligt nuvarande bidragsförfattning föreligger för Kungl. Maj :t att
i särskilda fall beräkna bidraget efter andra grunder än de i författningen
angivna och att bevilja bidrag även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna
reglerna. Denna möjlighet synes mig böra bibehållas.

Reglerna om förfarandet i bidragsärenden torde icke behöva
undergå andra ändringar än sådana av övervägande redaktionell natur.

De föreslagna nya bidragsbestämmelserna föreslås träda i kraft den
t juli 1959. Om nuvarande regler skulle tillämpas beträffande alla anläggningar,
som utförts eller till vilkas utförande tillstånd lämnats före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, skulle detta medföra, att det dröjde
länge, innan dessa koinme att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Såsom
torde ha framgått av det föregående innebär de nya bestämmelserna
förenklingar i jämförelse med de nu gällande. Från denna synpunkt hade
det varit önskvärt, att de nya bestämmelserna erhållit tillämpning även på
nyss avsedda grupp av anläggningar.

Enligt utredningens förslag skulle de av denna förordade bidragsreglerna
givas retroaktiv tillämpning. Vad beträffar de i det föregående föreslagna
nya bidragsbestämmelserna har verkställda undersökningar givit vid handen,
att de i flertalet fall medför lägre bidrag än de nuvarande reglerna.
Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna tillstyrka en omedelbar tilllämpning
av de nya bestämmelserna. Särskilt de äldsta företagen i bidragskön
skulle därigenom drabbas av en betydande bidragsminskning. Denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 195!)

grupp av äldre företag — vilken lämpligen kan begränsas till företag, till
vilkas påbörjande tillstånd beviljats före den 1 juli 1957 — bör därför helt
undantagas från tillämpning av de nya bestämmelserna. Beträffande annan
anläggning, som i väsentlig omfattning påbörjats före den 1 juli 1959, torde
böra gälla en spärregel, som i skälig mån tillgodoser de bidragstagande kommunernas
intresse av att bidragen till nu åsyftade anläggningar icke undergår
några alltför betydande jämkningar. En dylik spärregel synes kunna
konstrueras på det sättet, att bidraget visserligen i första hand skall bestämmas
enligt de nya bestämmelserna, men att man vid uträkningen även skali
kontrollera, vad bidraget skulle utgjort enligt de äldre reglerna. Därest de
nya bestämmelserna skulle medföra lägre bidrag, bör kompensation i viss
omfattning utgå. Gränsen för dylik kompensation bör icke dragas alltför
snävt. Om regeln utformas så, att det utgående bidraget icke får med mer
än 75 procent överstiga det bidrag, som skulle utgått vid tillämpning av enbart
de nya bestämmelserna, torde denna synpunkt få anses tillgodosedd.
För det fall att de nya bestämmelserna ger till resultat, att bidrag icke alls
skall utgå, torde böra föreskrivas ett absolut bidragsmaximum. Detta bör
för att undvika ojämnheter i bidragssystemet sättas till 17,5 procent, d. v. s.
till samma procenttal som det, vilket skulle ha tillämpats, om de nya bestämmelserna
lett till ett tioprocentigt bidrag och nyssnämnda kompensationsregel
medfört en uppräkning med 75 procent av detta.

Jag har i det föregående föreslagit, att den befogenhet, som Kungl. Maj:t
enligt nuvarande bidragsförfattning äger att i särskilda fall beräkna bidraget
efter andra grunder än de i författningen angivna och att bevilja bidrag
även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna reglerna, överföres till den
nya bidragsförfattningen. Det synes mig naturligt, att denna befogenhet
även får avse förhållandena under övergångstiden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående föreslagna ändrade grunderna
för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar,

dels ock till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för
budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engdahl