Kungl. Maj:ts proposition nr 8 (Proposition 1944:8)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Nr 8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.; given
Stockholms slott den 17 december 19&3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931
(nr 233).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om eftergift av Åtal mot vissa underårig.!.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest brottet begåtts
av någon som därvid ej fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän
underrätt eller polisdomstol.

2 §•

Eftergift av åtalet må äga rum,

om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd samt denna måste anses vara tillfyllest
med hänsyn till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
och gärningen ej är av svårare beskaffenhet samt det med skäl kan
antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna
laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan
följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskal.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den omfattning
Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att
brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, örn åklagaren det begär eller nämnden tillstyrker
eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens yttrande
inhämtats.

5 §•

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så
kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6 §.

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt,
därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och
barnavård.

7 §•

Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän synpunkt.

8 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt eller som intagits å allmän alkoholistanstalt*finnes
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241
skall hava följande ändrade lydelse.

2 §.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äktenskap,
om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga
ätt avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering av
underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap. 45 §
strafflagen, i lagarna om särskild förundersökning i brottmål och örn eftergift
av åtal mot vissa underåriga samt i förordningarna om moderskapspenning
och om mödrahjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 SenastefJydelse, se 1940 : 789.

Kungl. May.ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Härigenom förordnas, att 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 19311 skall
hava följande ändrade lydelse.

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å
landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,
skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre straff än nyss
sagts kan följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Se 1939: 325.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, fråga angående eftergift
av åtal mot vissa underåriga.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938, varigenom strafflagberedningen
tillsattes och dess allmänna arbetsuppgifter bestämdes, förordnade
dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 mars 1942 att
beredningen skulle upptaga frågan rörande lagstiftning örn åtalseftergift
såvitt angår ungdomliga lagöverträdare. Till att vid utredningen samråda
med beredningen, som bestod av presidenten K. Schlyter, förordnades samtidigt
häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören H. Göransson, borgmästaren
M. Heuman och professorn I. Agge, varjämte sekreteraren hos ungdomsfängelsenämnden
T. Lindberg förordnades att såsom sekreterare biträda
beredningen vid utredningsarbetet.

Den 30 maj 1942 avlämnade beredningen promemoria med förslag till lag
örn eftergift av åtal mot minderåriga m. m. (S.O.U. 1942: 28). Över promemorian
ha yttranden infordrats från justitiekanslersämbetet, hovrätterna, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, Överståthållarämbetet efter hörande av förste
stadsfiskalen i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter hörande av landsfogdarna,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören,
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, ungdomsvårdskommittén, styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona samt barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian
har därjämte bereus föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska diakonissällskapet
och centralförbundet för socialt arbete. Yttranden ha inkommit från
samtliga myndigheter, föreningar och sammanslutningar med undantag av de
två sistnämnda. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

eget utlåtande åberopat vad som anförts i socialstyrelsens yttrande, i vilket
han såsom ledamot av styrelsen tagit del. Vissa myndigheter lia bifogat yttranden
från underordnade tjänstemän m. fl.

Nuvarande bestämmelser örn åtal för brott m. lii.

I princip är allmän åklagare skyldig alt verkställa åtal i fråga örn alla
brott, förutsatt naturligen att tillräckliga skäl föreligga att anse den misstänkte
skyldig till brottet. Beträffande vissa särskilda brott gäller dock antingen
att de endast kunna åtalas av målsäganden eller att för allmänt åtal
fordras angivelse av målsäganden. En mellanform har införts genom 1942
års lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Vissa mindre svåra förmögenhetsbrott
— oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande — få i regel
endast åtalas av målsäganden men allmänt åtal må äga rum därest sådant
av överåklagaren finnes påkallat ur allmän synpunkt, och i fråga örn samtliga
brott mot 20—22 kap. strafflagen med undantag av grov stöld, rån, grovt
bedrägeri och grov förskingring gäller att, om brotten förövats mot make,
tro-.ovad eller vissa andra närstående personer, allmänt åtal endast under liknande
förutsättning må ske ulan angivelse av målsäganden. Genom lag den
28 maj 1943 har en sådan begränsad åtalsrätt även fastställts beträffande
vissa misshandelsbrott som tidigare endast efter angivelse fått åtalas av allmän
åklagare.

Jämte dessa regler rörande omfattningen av åklagarens åtalsrätt och åtalsplikt
finnas vissa bestämmelser om eftergift av allmänt åtal i fall då sådant
eljest skolat anställas.

Enligt en kungörelse av den 18 december 1823 må ingen, som för mord,
rån, stöld eller annat grovt brott insatts å fästning eller allmän arbetsinrättning
på längre eller kortare tid, utlämnas till rannsakning för tidigare förövat
brott, med mindre målsäganden det fordrar eller det befinnes, att hans fällande
till ansvar för det nyupptäckta brottet skulle medföra förhöjt ansvar för
honom, eller det är troligt, att rannsakningen skulle medföra upptäckt av
andra i brottet invecklade personer. Prövningen av huruvida åtal i dylika
fall skall ske tillkom enligt samma bestämmelse alltid Kungl. Maj:ts befallningshavande
men har genom lag den 24 april 1936 överflyttats till landsfogde,
när brottet förövats annorstädes än i Stockholm. I 1823 års kungörelse
givas även vissa bestämmelser om åtal mot den som av domstol ansetts saker
till »högsta kroppsplikt».

Lagstiftningen innehåller vidare stadganden som innebära möjlighet till
åtalseftergift beträffande förseelser av ämbets- och tjänstemän. Enligt 3 § i
instruktionen den 14 mars 1941 för riksdagens justitieombudsman må denne,
när han finner att någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, felat
endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, låta bero vid vunnen rättelse
eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken. Motsvarande bestämmelse
finnes i 4 § instruktionen för riksdagens militieombudsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Härjämte innehålla instruktionerna för polismästarna i vissa större städer
bestämmelser, som medgiva dessa att vid lindriga förseelser låta saken förfalla
eller bero vid en varning till vederbörande.

Bestämmelser om åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om särskilda
behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran misstänkes
att hava före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer det enligt
14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal
att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. Motsvarande
bestämmelse finnes för den som ådömts ungdomsfängelse i 19 § lagen om
ungdomsfängelse. Stadgandet i lagen om tvångsuppfostran har genom bestämmelse
i 44 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslagen) utsträckts att gälla även för den som
för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller dit överförts
från skyddshem. Före sitt avgörande i åtalsfrågan skall överåklagaren inhämta
yttrande från styrelsen för uppfostringsanstalten respektive ungdomsfängelsenämnden.

I samband med 1939 års lagstiftning om villkorlig dom ha liknande stadganden
beslutats i fråga om dem som intagits å skyddshem eller alkoholistanstalt,
vilka bestämmelser skola träda i kraft den 1 januari 1944. Om den
som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem misstänkes att hava före slutlig
utskrivning begått brott, skall enligt 44 § 4 mom. barnavårdslagen överåklagaren
efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra huruvida allmänt
åtal lämpligen bör ske. Enligt 49 a § alkoholistlagen skall överåklagaren på
samma sätt pröva frågan om åtal när någon, som enligt meddelat beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, misstänkes att hava före utskrivning från
anstalten begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader; yttrande skall i detta fall inhämtas från alkoholistanstaltens
styrelse.

Slutligen har genom den nya rättegångsbalken vissa nya stadganden örn
åtalseftergift införts i svensk rätt. Bestämmelserna äro intagna i 20 kap. 7 §
och avse två grupper av fall. Enligt den ena bestämmelsen må allmänt åtal
eftergivas om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är
uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.
Den andra bestämmelsen, som i viss mån motsvarar den nyssnämnda kungörelsen
av år 1823, innehåller att allmänt åtal må eftergivas om brottet förövats
innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller
tillfullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till
påföljden utan nämnvärd betydelse. Eftergift må återkallas om tillräckliga
skäl för densamma finnas ej längre föreligga. Målsäganden äger väcka åtal
för brott som avses med eftergiften; en av processlagberedningen bl. a. för
detta fall föreslagen preklusionsfrist av sex månader, räknat från åklagarens
beslut, återfinnes ej i den antagna lagen.

Rörande motiven tili de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken må
följande nämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Beträffande den s. k. opportunitetsprincipen — som innebär att allmän
åklagare äger underlåta åtal då utkrävandet av straff ej finnes påkallat ur
det allmännas synpunkt — anfördes i processkommissionens betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning: Otvivelaktigt förefunnes ett visst

behov att i speciella fall avvika från en strikt tillämpning av ett straffbud
men allvarsamma betänkligheter mötte mot att giva åklagaren befogenhet
att underlåta åtal. Betänkligheterna ökades i den mån brottet vore av svårare
beskaffenhet. Det material, som vid avgörandet av frågan komme att stå
till buds och som i regel icke kunde vara annat än polismyndighetens protokoll
vid förberedande undersökning, skulle ofta icke vara av beskaffenhet
att utgöra fullt tillfredsställande grund för frågans bedömande. Det vore
en synnerligen allvarlig och krävande uppgift som härigenom ålades åklagaren,
och det kunde vara tvivel om huruvida åklagarna skulle vara vuxna
uppgiften. Det kunde befaras att tillämpningen skulle bliva ganska ojämn, så
att i väsentligen likställda fall åtal emellanåt anställdes och emellanåt underlätes,
även om åklagarna icke kunde beskyllas för godtycke eller varit utsatta
för obehörig påverkan. Fullt betryggande korrektiv mot nu angivna olägenheter
skulle knappast kunna vinnas genom den anordningen, att frågan alltid
skulle underställas prövning av högre åklagare än den på vilken åtalet närmast
berodde. Ty på grund av beskaffenheten av det material, på vilket
den högre åklagaren skulle grunda sitt beslut, komme hans prövning helt
säkert ofta att i det väsentliga bestämmas av den underordnades uppfattning.
Den överordnade myndigheten skulle för övrigt icke kunna komma i tillfälle
att pröva frågan med mindre den underordnade åklagaren funne underlåtande
av åtal vara påkallat och därför hemställde därom. Även örn objektiva
och fullt giltiga grunder alltid bleve bestämmande för åklagarens beslut,
skulle det ej kunna undgås, att misstanke om ett motsatt förhållande
uppkomme, då det visade sig att ett notoriskt brott i ena fallet åtalades, i
andra fallet lämnades obeivrat. En konsekvent tillämpning av opportunitetsprincipen
borde slutligen föranleda därtill att målsägandens subsidiära åtalsrätt
skulle vara utesluten då åklagaren beslutat underlåta åtal. Det korrektiv
mot att åklagarna obehörigen underläte att anställa åtal som utgjordes av
målsägandens åtalsrätt skulle vid sådant förhållande försvinna. Med avseende
å de betänkligheter, som sålunda gjorde sig gällande mot införandet
av en diskretionär rätt för åklagaren att underlåta åtal, ansåge processkommissionen
sig icke böra föreslå densammas upptagande som allmän grundsats
i vår rätt.

Processlagberedningen anslöt sig i sitt förslag till rättegångsbalk i stort
sett till processkommissionens ståndpunkt. Att medgiva åklagare en diskretionär
rätt att underlåta åtal stöde enligt beredningens mening säkerligen
icke i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och skulle
lätt kunna leda till missbruk. Ehuru legalitetsprincipen, enligt vilken åklagaren
är skyldig att väcka åtal, således borde gälla såsom allmän regel, ansåg
beredningen dock skäl föreligga att i de numera i lagen angivna undantagsfallen
medgiva åklagaren rätt att eftergiva åtal. I fråga om stadgan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

det rörande bötesbrott framhöll beredningen att vid ringare brott, särskilt
smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d., stundom förelåge
omständigheter som bomme brottet att framstå såsom ursäktligt och att
därför ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott ej kunde anses betingat
av straffrättsskipningens ändamål. Beredningen uttalade vidare, att
vissa skäl talade för att, utöver vad som föreslagits, eftergift av åtal borde
kunna ske beträffande vissa grupper av förbrytare, särskilt ungdomsbrottslingar,
men att denna fråga ansetts böra närmare undersökas i samband med
utredningen angående den särskilda behandling som borde ägnas sådana
förbrytare.

Med avseende å de föreslagna bestämmelserna erinrade beredningen vidare,
att det läge i sakens natur att eftergift i allmänhet icke borde förekomma
i annat fall än då den misstänkte erkänt brottet. Ej heller borde
eftergift ske, örn han motsatte sig detta. Målsägande^ samtycke utgjorde
icke något villkor för att åtal skulle kunna eftergivas. Tydligt vore emellertid,
att en viss betydelse måste tillmätas målsägande^ ställning till frågan
liksom ock den misstänktes beredvillighet att ersätta målsäganden den genom
brottet uppkomna skadan. Att målsäganden motsatte sig eftergift kunde
i många fall innebära ett starkt skäl mot att åtalet eftergåves. Åklagarens
beslut om eftergift utgjorde icke hinder för målsäganden att åtala brottet.
Att eftergift beslutats borde ej heller utgöra hinder mot att allmänt åtal för
brottet sedermera anställdes. Beslutet borde kunna återkallas, om på grund
av nya omständigheter tillräckliga skäl för eftergift ej längre funnes föreligga,
t. ex. om den misstänkte gjorde sig skyldig till nytt brott. Eftergift
av åtal skulle beslutas av den åklagare som hade att åtala brottet. Då befogenheten
tillkomme distriktsåklagare borde det för vinnande av nödig
kontroll åligga sådan åklagare att till landsfogden göra anmälan rörande
av honom meddelade beslut om eftergift; i tveksamma fall borde han underställa
frågan landsfogdens prövning.

Frågan om eftergift av åtal har tidigare i flera sammanhang varit föremål
för behandling. I detta hänseende må här endast nämnas det uttalande
som gjordes av första lagutskottet vid 1942 års riksdag i utlåtande (nr 18)
rörande den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Utskottet framhöll att
den föreslagna regleringen av åtalsrätten beträffande förmögenhelsbrotten
ej hade avseende å frågan örn eftergift av åtal. Denna fråga finge emellertid
en ökad aktualitet genom den utsträckning av det straffbara området som
propositionen innebure. Framför allt syntes straffbeläggandet av försök till
snatteri och liknande lindriga brott, vilka ofta förövades av ungdom utan
mera utpräglade brottsliga anlag, såsom komplement kräva införande av en
vidgad möjlighet att underlåta allmänt åtal och i stället anlita andra samhälleliga
åtgärder för den felandes tillrättaförande. Särskilt beträffande ungdom
i åldern 15—18 år måste det i många fall anses lämpligare att den som
begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott bleve förmål för ingripande
från barnavårdsmyndighet än att åtal väcktes mot honom inför domstol.
Vore fallet av den art att ett omhändertagande för uppfostran funnes på -

Kungl. May.ts proposition nr 8.

kallat, torde sålunda mången gång en av barnavårdsnämnden ombesörjd
skyddsuppfostran vara att föredraga framför en av domstol ådömd tvångsuppfostran.
I samband med den nya lagstiftningen om villkorlig dom, vilken
skall träda i kraft den 1 januari 1944, genomfördes sådan ändring i barnavårdslagen
att åtal kunde eftergivas beträffande den som för skyddsuppfostran
intagits å skyddshem. Emellertid kunde de ifrågakommande brotten
ofta vara av så ringa beskaffenhet eller omständigheterna eljest vara sådana,
att ett intagande å skyddshem vore en onödigt stark reaktion från det allmännas
sida med anledning av brottet. Anstaltsvård borde ju icke tillgripas, om
den kunde undvikas. Barnavårdslagen erbjöde också andra former för ingripanden,
vilka kunde vara tillräckligt effektiva. Beträffande minderårig kunde
det sålunda, även då denne uppnått straffbarhetsåldern, stundom vara tillräckligt
att påkalla strängare tillsyn i hem eller skola i förening med en allvarlig
varning för vad han låtit komma sig till last. Det syntes därför föreligga
behov av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga lagöverträdare,
särskilt i åldern 15—18 år, även i andra än de fall som avsåges med
nämnda ändring i barnavårdslagen. I anslutning härtill uttalade utskottet
önskemålet att utredningen angående åtalseftergift i fråga om ungdomliga
lagöverträdare, vilken utredning tillhörde strafflagberedningens arbetsuppgifter,
måtte fullföljas utan dröjsmål och förslag i ämnet snarast föreläggas
riksdagen.

Förslagets huvudgrunder.

Strafflagberedningen framhåller att det genom lagstiftningen örn villkorlig
dom, tvångsuppfostran och ungdomsfängelse vore väl sörjt för att de
kortvariga, för unga brottslingar ofta verkningslösa frihetsstraffen kunde utbytas
mot mera verksamma åtgärder av fostrande natur. Emellertid vöre det
åtminstone beträffande de yngsta lagöverträdarna uppenbart, att redan själva
lagförandet i många fall vore både onödigt och skadligt.

I sistnämnda hänseende anför beredningen, att det offentliga konstaterandet
av brottet ofta hade ett ogynnsamt inflytande på den unge brottslingen
och skapade svårigheter av social art för hans fortsatta utkomst.
Domstolsförfarandet vore också ofta förenat med de unga tilltalades förvaring
å fängelser och häkten innan de bleve dömda, och sådana förberedande
åtgärder vore av minst lika ogynnsam natur som själva lagförandet.

I samband härmed uttalar beredningen, att det måste vara olämpligt att
genom tillgripande av samhällsmaskineriets mest solenna former giva en ung
pojke eller flicka det intrycket att de vore jämförbara med äldre brottslingar
och att samhället måste mobilisera alla sina resurser av ordningsmakt,
domstolar etc. för att reagera mot deras handlingar. Det krävdes varsamhet
i bruket av samhällets dömande funktioner; örn domstolsproceduren i alltför
stor utsträckning tillämpades mot unga brottslingar komme detta sannolikt
att medföra en avtrubbning av respekten för lagföring och straff.

Vidare anför beredningen, att det syntes meningslöst att tillgripa samhäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lets snarast med tanke på vuxna förbrytare konstruerade straffprocess om
det från början vore klart att den unge brottslingen bäst kunde räddas åt
samhället genom andra åtgärder än sådana som förutsatte straffprocessuellt
förfarande. Domstolsförfarande och omhändertagande av barnavårdsnämnd
utmynnade nästan alltid i likartade åtgärder för den brottsliges tillrättaförande.
I detta hänseende erinrar beredningen bland annat att den
som lagfördes ofta erhölle villkorlig dom och ställdes under övervakning
samt att den som icke bragtes inför domstol ställdes under övervakning av
barnavårdsnämnden. Vore omständigheterna av allvarligare beskaffenhet,
dömde domstolen till tvångsuppfostran medan förfarandet inför barnavårdsnämnden
resulterade i skyddshemsvård.

Beredningen framhåller även att det vore tydligt att barnavårdsnämnderna
i talrika fall nöjde sig med de åtgärder barnavårdslagen erbjöde och underläte
att bringa begångna brott till polisens kännedom. Detta förhållande
anser beredningen stå i god överensstämmelse med motiven till barnavårdslagstiftningen,
men beredningen anmärker att barnavårdsnämnderna i detta
hänseende icke tillämpade någon enhetlig praxis, varför det ofta berodde på
en slump örn den brottslige åtalades eller omhändertoges enligt barnavårdslags
tiftningen.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen, att den funne starka skäl föreligga
för att möjlighet till åtalseftergift öppnades i fråga örn unga brottslingar,
dock med det viktiga förbehållet att det icke gällde att lämna brottet
utan påföljd men att ersätta lagförandet med andra åtgärder, som ulan att
tillskynda den skyldige och hans anhöriga onödigt lidande vore bättre ägnade
för hans tillrättaförande. Åtalseftergift borde icke betraktas som en
processuell fråga utan som ett straffrättsligt institut.

Såsom förutsättningar för eftergift av åtal uppställes i förslagets 1 §, att
fråga är örn brott som någon begått innan han fyllt 18 år och för vilket åtal
skall väckas vid allmän underrätt, att enligt lag å brottet eller, där flera
brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller straffarbete, att den
brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning
antaga, att han skall låta sig rättas genom åtgärd av barnavårdsnämnd
eller eljest utan att åtal väckes samt att åtal ej är påkallat med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt.

I fråga om förutsättningen att brottet skall vara begånget av person i åldern
mellan 15 och 18 år anför beredningen att skäl talade för införande i
begränsad utsträckning av möjlighet till åtalseftergift även för personer i åldern
18—21 år men att institutet ansetts åtminstone till en början böra begränsas
till de yngsta lagöverträdarna. Beredningen uttalar emellertid såsom
önskvärt att även brottslingar mellan 18 och 21 år i möjligaste mån besparades
de skadliga verkningarna av rättegångarnas nuvarande offentlighet och
föreslår därför att lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål
rörande brott av underårig snarast får träda i kraft. Enligt denna lag —
vilken skall ersätta de i lag den 6 juni 1924 upptagna bestämmelserna om
begränsning av offentligheten vid domstolarna i brottmål mot den som ej fyllt

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

18 år — äger domstolen förordna alt mål om ansvar å den som ej fyllt 21 år
skall handläggas inom stängda dörrar om förhandlingarnas offentlighet är till
uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige
kan antagas bliva föremål.

Till stöd för förslaget att icke medgiva åtalseftergift då brottet eller brotten
ej kan medföra fängelse eller straffarbete har beredningen i huvudsak
anfört, att det i fråga om lindriga förseelser icke förelåge samma intresse av
möjlighet till eftergift, att straffet icke kunde ersättas med någon annan
brottsförebyggande åtgärd och att det därför vore möjligt att införandet av
ett kanske ojämnt tillämpat eftergiftsinstitut skulle minska straffhotets avskräckande
inverkan.

Beslut om eftergift av åtal skall enligt förslaget ankomma på överåklagare
d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen. Bestämmelsen
härom i 1 § har, för att överåklagaren skall få tillfälle att i alla fall pröva
huruvida eftergift bör ske, givits den lydelsen att det, i fall då förutsättningar
för eftergift föreligga i fråga om brottslingens ålder och brottets beskaffenhet,
ankommer å överåklagaren att avgöra huruvida allmänt åtal skall
ske. Enligt 2 § i förslaget äger Konungen förordna annan åklagare att i överåklagarens
ställe besluta i frågor om åtalseftergift.

I fråga örn målsägandens åtalsrätt innehåller förslaget ej någon bestämmelse.
Detta innebär att målsäganden, oberoende av att allmänt åtal eftergivits,
äger mot den brottslige föra talan om ansvar för brottet.

Utredningen angående de omständigheter som äro av betydelse för frågan
om åtalseftergift skall enligt förslaget verkställas av barnavårdsnämnden
i den ort där den brottslige är bosatt. I 3 § föreskrives härom, att yttrande
från barnavårdsnämnden skall inhämtas innan åtal eftergives samt att
sådant yttrande skall innefatta redogörelse för den brottsliges personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt ävensom upplysning örn
de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Med
anledning av de nya uppgifter barnavårdsnämnderna enligt förslaget skola
erhålla föreslår beredningen, att lagen örn åtalseftergift medtages i uppräkningen
i 2 § barnavårdslagen av de lagar som innehålla stadganden om
åtgärder av barnavårdsnämnd.

I fall åtalseftergift medgives skall beslutet därom enligt 4 § av åklagaren
eller den han därtill förordnar muntligen delgivas den brottslige. Härjämte
skall beslutet tillställas dels barnavårdsnämnden och dels statens inspektör
för fattigvård och barnavård, vilken avses skola utöva en central kontroll över
barnavårdsnämndernas verksamhet i fråga örn personer som erhållit åtalseftergift.

Åtalseftergift skall kunna återkallas av åklagaren, örn den brottslige förövar
nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller örn alal eljest,
i samband med hans lagförande lör annat brott, finnes pakallat ur allmän
synpunkt. Bestämmelse härom har införts i förslagets 5 §. I samband härmed
bör nämnas att beredningen icke funnit straffprocessuella skäl motivera
att central registrering sker av personer som erhållit åtalseftergiit.

14 Kunell. Maj:ts proposition nr 8.

Såsom förut nämnts finnas redan vissa bestämmelser om eftergift av åtal
mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som
för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt.
Med hänsyn till den särskilda ordning som därvid gäller rörande prövningen
av åtalsfrågan föreslår beredningen, att dessa fall undantagas från den föreslagna
nya lagen genom en bestämmelse i dess 6 §.

Av de utav beredningen utarbetade lagförslagen — förslag till lag om eftergift
av åtal mot minderåriga och förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 §
3 mom. barnavardslagen — torde det förstnämnda få åtfölja protokollet
såsom bilaga (Bilaga A).

Beträffande den närmare motiveringen för förslagen får jag hänvisa till
beredningens promemoria.

Yttrandena över förslaget.

Strafflagberedningens förslag har i allo eller i huvudsak lämnats utan
erinran av hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands,
örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, landsfogdarna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands
och Västerbottens län, föreningen Sveriges landsfiskaler, länsavdelningarna av
landsfiskalsföreningen i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län, stadsfiskalerna
i Göteborg, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i andra,
sjätte och sjunde distrikten samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Växjö.

Tillstyrkande yttranden ha även avgivits av Svea och Göta hovrätter, hovrätten
över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs
och Bohus samt Gävleborgs län, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län,
stadsfiskalen i Gävle, poliskammaren i örebro, kriminalpolisintendenten i
Göteborg, skyddshemsinspektören, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
i första, tredje, fjärde, femte, åttonde och nionde distrikten, styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg,
föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges
landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler samt svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet. ,

Allvarligare betänkligheter mot förslaget lia framförts i yttrandena från
justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs
och Västmanlands län, polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm,
poliskammaren i Göteborg, landsfogden i Gävleborgs län samt Östergötlands
och Blekinge länsavdelningar av landsfiskalsföreningen. I fråga om
flertalet av dessa yttranden gäller dock att förslaget icke däri blivit avstyrkt.

Kunni. Mcij.ts proposition nr S.

Av de allmänna omdömen örn förslaget som uttalats i yttrandena
må följande återgivas.

Svea hovrätt yttrar att vad beredningen anfört till stöd för reformen syntes
vara välgrundat och alt hovrätten vore beredd att tillstyrka en lagstiftning
av den innebörd förslaget hade. I fråga om förutsättningarna för åtalseftergift
funne hovrätten förslaget väl avvägt. I likhet med beredningen ville
hovrätten understryka vikten av att de nya bestämmelserna handhades med
varsamhet och åtminstone till en början främst komme till användning för
dem som vore nära 15-årsåldern. Hovrätten över Skäne och Blekinge anser
det angeläget att möjlighet öppnas till eftergift av åtal mot minderåriga och
har ingen erinran mot förslaget i avseende å den omfattning, vari åtalseftergift
avsetts skola ske, och de förutsättningar som stadgats för åtalseftergift.

Justitiekanslersåmbetet framhåller att förslaget innefattade en nyhet av
stor principiell betydelse. Hittills hade den regeln med relativt obetydliga
undantag gällt i lagstiftningen, att, där åklagaren konstaterat tillvaron av ett
brott, den därför skäligen misstänkte städse skulle lagforas för detsamma.
En sådan regel, som hade gammal hävd för sig i vårt land, vore tydligen
ur flera synpunkter av stort värde. Den största vinningen vore väl lättheten
att upprätthålla en av de viktigaste grundsatserna i rättsskipningen,
den om allas likhet inför lagen. A andra sidan vore det klart, att många
fall gåves, då det skulle vara önskvärt att kunna undvika ett åtal. Det funnes
nog ingen åklagare som icke vid olika tillfällen haft känslan av att ett
åtal kunnat eftergivas utan olägenhet för det allmänna men till stort gagn
för den enskilde, som skulle drabbas av åtalet, och hans närmast anhöriga.
Det framlagda lagförslaget vore därför till sitt syfte tilltalande. Ett försök
till lagstiftning på detta område, även med den begränsade räckvidd som
förslaget hade, gåve emellertid tämligen snart vid handen, att stora vanskligheter
här mötte.

Ämbetet ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att innan förslaget genomfördes
avvakta verkningarna av den nya lagen örn villkorlig dom med
däri föreskrivna olika möjligheter att tillrättaföra de unga brottslingarna,
avseende bl. a. anstånd med ådömande av straff samt den tilltalades överlämnande
till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Måhända vore det
ock riktigare vid införande av ett sådant institut som åtalseftergift att låta
institutet först avse förseelser och ej verkliga brott. Med denna uppfattning
borde den nya rättegångsbalkens regler om generell åtalseftergift beträffande
bagatellförseelser först vinna tillämpning, innan åtalseftergift i lag
medgåves i fråga örn brott av minderåriga. Ett uppskov med förevarande
förslags genomförande skulle lia den fördelen med sig, att barnavårdsnämnderna
efter ett dylikt uppskov kanske erhållit en sådan organisation,
att de vöre i stånd alt fylla de nya funktioner som borde tillkomma dem i ett
förfarande, avseende eftergift av åtal mot minderåriga brottslingar. Möjligen
kunde det befinnas önskvärt att under mellanliden i lag reglera frågan om
eftergift av åtal för de yngsta minderåriga, de som befunne sig i åldern 15—16

Kunql. Maj.ts proposition nr 8.

år. I sådant fall torde förslaget kunna läggas till grund för lagstiftning i
ämnet.

Överståthållarämbetet vitsordar — efter det ämbetet framfört vissa erinringar
rörande motiven för införande av åtalseftergift och institutets verkningar
å laglydnaden — behovet av den föreslagna lagstiftningen under framhållande
av den synnerliga vikten av att eftergiftsbestämmelserna tillämpades
med största varsamhet. Även länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs
och Bohus län, vilka i princip ansluta sig till förslaget, framhålla vikten
av en varsam tillämpning så att icke den uppfattningen vunne insteg att
risk för åtal icke förelåge vid en första förbrytelse. Länsstyrelsen i Kronobergs
län finner reformen fylla ett verkligt behov. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län ifrågasätter, huruvida det icke vore tillfyllest med reformer i fråga örn
häktningsbestämmelserna och reglerna rörande offentligheten vid domstolarna.
I motsatt fall ville länsstyrelsen icke avstyrka införandet av åtalseftergift
för minderåriga lagöverträdare men med hänsyn till de brister som vidlådde
förslaget borde detta omarbetas innan det upphöjdes till lag. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län uttalar, att förslagets genomförande innebure vittgående
konsekvenser av olika slag och att de spörsmål som härvid uppkomme
vore så ömtåliga och betydelsefulla att saken i dess helhet borde bliva
föremål för ytterligare överväganden. Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar
att, även om länsstyrelsen icke i och för sig hade något att erinra mot
införande av åtalseftergift, länsstyrelsen likväl såge sig förhindrad tillstyrka
att förslaget i oförändrat skick lades till grund för lagstiftning. Härvid anföres
att länsstyrelsen ställde sig betänksam både mot att den föreslagna
lagen givits så vid omfattning och mot att frågan om eftergift alltid skulle
prövas enbart av överåklagare.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar finner förslaget väl ägnat
att ligga till grund för lagstiftning. Stadsdomarföreningens styrelse däremot
anser sig endast med tvekan kunna tillstyrka förslaget och anför att
det syntes kunna ifrågasättas, huruvida det ur allmänpreventiv synpunkt
kunde vara tillrådligt att för närvarande, då ungdomsbrottsligheten företedde
en synnerligen allvarlig stegring, öppna möjlighet till eftergift av åtal mot
sådana brottslingar. Emellertid talade dock övervägande skäl för reformen,
och åberopades härvid att det icke gällde att lämna brottet utan påföljd men
att ersätta lagförandet med åtgärder som vore bättre ägnade för den skyldiges
tillrättaförande.

Med hänsyn till ungdomsbrottsligheten ifrågasätter jämväl en ledamot av
Göta hovrätt lämpligheten av att nu genomföra en lagstiftning om åtalseftergift,
och polismästaren i Stockholm finner av liknande skäl en begränsning
av förslaget nödvändig. Landsfogdeföreningen tillstyrker varmt förslaget med
tillkännagivande att föreningen i allt väsentligt delade de synpunkter som
kommit till uttryck i motiven och som måste tillmätas stor betydelse vid lagens
tillämpning. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län yttrar att de allmänpreventiva
synpunkterna vunnit tillbörligt beaktande genom att förslaget
begränsats till de yngsta brottslingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Poliskammaren i Göteborg uttalar att den, ehuru reformen på visst sätt
måste anses strida mot principen örn allas likhet inför lagen, likväl icke vålle
motsätta sig förslaget då erfarenheten ådagalagt behovet av åtalseftergift.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård, vilka
funnit de skäl övertygande som av strafflagberedningen anförts för det föreslagna
institutets införlivande med svensk rätt, anse reformen motiverad
jämväl med hänsyn till de erfarenheter som styrelsen gjort under sin verksamhet
inom ungdomsskyddet och till det gynnsamma utfallet av lagstiftningen
på berörda område inom våra skandinaviska grannländer. Även
skyddshemsinspektören tillstyrker förslagets genomförande men anser det
oundgängligen nödvändigt, att det dessförinnan klarlägges huru barnavårdsnämnderna
på bästa sätt skola förstärkas. Svenska fattigvårds- och barnavårds}
örbundet hälsar förslaget med den livligaste tillfredsställelse.

Beträffande den föreslagna reformens inverkan på den allmänna laglydnaden
framhålles i ett flertal yttranden, såsom delvis redan omnämnts,
att en vidsträckt eller slentrianmässig tillämpning av åtalseftergift, liksom
av villkorlig dom, kan medföra skadliga verkningar, i all synnerhet
med hänsyn till den starkt ökade ungdomsbrottsligheten. Vidare påpekas
faran av att institutet erhåller en ojämn tillämpning. I förra hänseendet anför
justitiekanslersämbetet:

Redan nu torde hos mången ungdom -— liksom sannolikt även hos en del
äldre — den föreställningen råda, att ett brott första gången ej är så farligt;
det anses ej medföra annan påföljd än villkorlig dom, och för en sådan
straffdom hyses föga respekt. Även om åtalseftergift naturligen ej skulle brukas,
då allmänpreventiva hänsyn tala däremot, och även om den omständigheten
beaktas att åtalseftergiften skulle förenas med erforderlig åtgärd av
barnavårdsnämnd, synes den faran icke kunna uteslutas, att blotta införandet
av institutet kan verka avtrubbande på de minderårigas ansvarskänsla.

Särskilt betänkligt bleve det, om den uppfattningen vunne insteg, att den
som första gången beginge ett brott kunde påräkna åtalseftergift, att då han
återkomme andra gången annan påföljd än villkorlig dom ej inträdde^ samt
att först då han tredje gången beträddes med brott ett verkligt straff ålades
honom. Den rådande kristiden med därav följande i hög grad ökade ungdomsbrottslighet
är föga lämpad för sådana lagstiftningsåtgärder, som kunna
befaras minska ansvarskänslan hos ungdomen.

Vidare framhåller ämbetet vådan av att principen örn allas likhet inför
lagen åsidosattes eller att den uppfattningen i allt fall gjorde sig gällande, att
nämnda princip icke städse upprätthölles. Härom anföres:

Redan den ojämnhet i tillämpningen olika överåklagare emellan som näppeligen
går att undvika är ur nu ifrågavarande synpunkt oläglig. Men än
menligare skulle det vara, örn samma överåklagares beslut i olika ärenden
icke framslode såsom grundade, så att exempelvis den föreställningen med
eller utan fog uppkomme att större hänsyn visades i ett fall än i elt annat.
Det är här att märka, att överåklagarnas efter icke offentlig handläggning
meddelade beslut i frågor örn åtalseftergift icke kunna förväntas ålnjuta
samma auktoritet i folkmeningen som tillkommer de allmänna domstolarnas
avgöranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sanik Nr 8. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Även Överståthållarämbetet framhåller faran ur allmänpreventiv synpunkt
av en ordning enligt vilken åtalseftergift regelmässigt beviljades samt anför
beträffande villkorlig dom:

Den föreslagna lagstiftningen lärer icke medföra något hinder för att en
person, mot vilken åtal en gång eftergivits, sedermera, om han begår nytt
brott, erhåller villkorlig dom. Att sedan åtal eftergivits, villkorlig dom meddelas,
synes enligt gällande lagstiftning örn villkorlig dom framför allt kunna
tänkas beträffande den, vilkens brottslighet vid prövningen av frågan örn
åtalseftergift ansetts vara av sådan art, att det funnits tillfyllest tilldela den
brottslige varning eller ställa honom under övervakning. Skulle därefter den
villkorliga domen icke medföra annan påföljd än förnyad övervakning, kunde
lätt den uppfattningen vinna insteg, att unga personer utan risk för mera ingripande
åtgärder från samhällets sida kunna begå brott, icke bara en utan
två gånger. Att ett sådant tänkesätt skulle kunna få en oförmånlig inverkan
ifråga om ungdomskriminaliteten torde vara uppenbart.

Av nu angivna skäl förordar Överståthållarämbetet att i lagen örn villkorlig
dom införes ett stadgande som likställer åtalseftergift med villkorlig dom
i fråga om möjligheten att senare medgiva samme person ny villkorlig dom.
Förslag av denna innebörd göres även av förste stadsfiskalen i Stockholm
och landsfogden i Gävleborgs län. Den förre yttrar att mycket vöre vunnet
örn den brottslige, samtidigt med att han vid meddelande av åtalseftergift erhölle
varning, finge veta att han vid förnyad brottslighet icke kunde påräkna
villkorlig dom. Landsfogden tillägger, att åtalseftergift borde likställas
med straffdom även i fråga om skärpt straff för återfall i brott.

Polismästaren i Stockholm, som finner förslaget innebära att åtalseftergift
i regel skall medgivas, ifrågasätter örn icke den undervärdering av straffets
allmänpreventiva uppgift som häri bomme till synes kunde få till följd att
ungdomsbrottsligheten ytterligare ökades. I yttrandet anföres härutinnan:

Av den av fångvårdsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit år 1939 verkställda
utredningen om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker
samt utveckling under senare år framgår, att år 1922 (minimiår) sakfälldes
333 15—18-åringar och år 1924 (minimiår) 608 18—21-åringar för
straffregisterbrott; motsvarande siffror för år 1937 voro 1,050 respektive
842. Av dessa siffror framgår icke endast ungdomsbrottslighetens betydande
ökning utan även en klar förskjutning av brottslighetens tyngdpunkt mot
den yngsta åldersklassen 15—18 år. Det finnes starka skäl för att antaga,
att motsvarande siffror för närvarande betydligt ökats. Erfarenheten från
tidigare krigs- och efterkrigsperioder giver icke anledning till antagande, att
någon minskning härutinnan skall inträda utan snarare tvärtom.

Jag tror, att vid bedömandet av orsaken till den påvisbara stegringen av
ungdomsbrottsligheten icke kan bortses från det förhållandet, att förstagångsförbrytaren
i åldern 15—18 år som regel kan påräkna villkorlig dom.
Att förneka kausalsammanhanget mellan den ökade ungdomsbrottsligheten
och den villkorliga domen genom att förklara, att den unga brottslingen i
manga fall varken före eller vid brottets begående tänker på följderna, anser
jag felaktigt med hänsyn till den motsatta erfarenhet, kriminalpolisen
gjort på detta område.

Denna erfarenhet anser jag att man i detta sammanhang icke kan bortse
ifrån, även på grund av den omfattning, ligabrottsligheten fått för Stockholms
vidkommande under de senare åren. Enligt den utredning, som verkställts

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

av Centralförbundet för socialt arbete i samverkan med fångvårdsstyrelsen,
framgår, att ligabrottsligheten, varvid avses en sammanslutning i brottsligt
syfte av tre eller flera personer, vilka tillhopa begått minst tre brott,
i Stockholm uppgått till för åren 1938, 1939 och 1940 respektive 27, 33 och
56 ligor med respektive 160, 243 och 280 medlemmar. Det ungdomliga inslaget
i dessa ligor är betydande.

De nu anförda siffrorna giva enligt mitt förmenande vid handen, att största
försiktighet måste iakttagas vid avfattningen av reglerna för åtalseftergift.
Det torde vara uppenbart, att fall av ungdomsbrottslighet kan förekomma,
där det vöre obilligt att lagföra brottslingen och där det icke heller
påkallas ur allmänpreventiv synpunkt. Detta lär särskilt vara fallet, när en
brottslig gärning kan hänföras till brottslingens ungdom, oförstånd och även
okynne. Härigenom skulle vinnas, att den åtalseftergift, som redan nu förekommer
utan direkt stöd av lagen, legaliserades, vilket vore till uppenbar
fördel. Enligt mitt förmenande borde reglerna för åtalseftergift givas den
innebörden, att åtalseftergift endast finge ifrågakomma, när i det särskilda
fallet vore uppenbart att endast en brottslig gärning förelåge samt att denna
hade sin grund i orsaker, som kunde hänföras till ungdomligt överdåd
eller okynne och icke indicerade brottslig vilja. Även i dessa fall skulle åtal
anställas, därest det vore påkallat ur allmän synpunkt.

Poliskammaren i Göteborg finner av liknande skäl alt möjligheten till
åtalseftergift, varav ett verkligt behov funnes, borde förbehållas särskilt kvalificerade
undantagsfall och icke få en så allmän användning som strafflagberedningen
avsett.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att man icke kunde bortse
från att ungdomsbrottsligheten visade en ganska skrämmande ökning och
att fördenskull en reform, som kunde väcka tanken att samhället skulle
reagera mindre för brott förövade av ungdom, kunde leda till en viss avtrubbning
av ansvarskänslan hos de unga. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker
att det avgörande i ifrågavarande hänseende måste bliva huruvida
åtal jämte därmed inträdande påföljder av brott kunde utbytas mot lika
eller mera effektiva reaktioner mot brottsligheten. Länsstyrelsen anser det
icke vara uteslutet att användningen i stor utsträckning av villkorlig dom
försvagat straffets generalpreventiva verkan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
framhåller likaledes vikten av att garantier skapades för att åtalseftergift
icke komme att verka därhän, att de unga brottslingarna förtoges respekten
för lagens bud samt att de åtgärder eller ingripanden, som skulle vidtagas
i stället för åtal, bleve av sådan art, att samhällets intresse av att brottsliga
gärningar förebyggdes på ett effektivt sätt tillgodosåges.

Skyddshcmsinspektören yttrar, att man med hänsyn till den alltmera stegrade
asocialiteten bland ungdomen, måste djupt beklaga, örn den samhällets
reaktion som förefunnes skulle avtrubbas och den slentrianmässiga behandling
av liknande problem, som förekomme på en del håll, skulle få utbreda
sig även till de ungdomar, som bleve föremål för åtalseftergift.

Barnavårdsnämnden i Göteborg åberopar gentemot farhågorna i fråga örn
reformens allmänpreventiva verkningar de erfarenheter som man gjort i
Norge, där möjlighet till åtalseftergift infördes redan år 1896. Uttalanden
örn dessa erfarenheter innebure ali man icke kunde finna något belägg för

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

antagandet att åtalseftergift försvagade allmänpreventionen och att institutets
verkningar varit välsignelsebringande både för individen och samhället.
I anslutning härtill erinrar barnavårdsnämnden att i förslaget givits
utrymme även för beaktande av allmänpreventiva synpunkter.

I justitiekanslersämbetets utlåtande framställas även anmärkningar rörande
det förhållandet att jämte den föreslagna i lag reglerade möjligheten
till åtalseftergift alltjämt skulle komma att bestå en av barnavårdsnämnderna
utövad och av lagbestämmelser obunden eftergift av åtal. Härom yttrar
ämbetet:

Enligt beredningens förslag förefaller någon egentlig ändring icke vara
åsyftad i barnavårdsnämndernas nuvarande praxis att icke till polismyndighetens
kännedom bringa brott av minderåriga som kommit till deras vetskap.
Beredningen yttrar, att i den mån denna praxis är förnuftig och värdefull
ändring därutinnan ej synes böra ske. Enligt anförda uttalande skall
alltså vid sidan av den i lag reglerade åtalseftergiften finnas en av barnavårdsnämnderna
utövad, av lagbestämmelser obunden »åtalseftergift». Även
om, såsom beredningen uttalar, statens barnavårdsinspektion skulle giva
barnavårdsnämnderna direktiv i hithörande frågor och kontrollera föreskrifternas
efterlevnad, vore det enligt justitiekanslersämbetets förmenande
principiellt olämpligt, om ett slags åtalseftergift faktiskt alljämt komme att
tillämpas från barnavårdsnämndernas sida, sedan institutet i lag reglerats
och dess handhavande uppdragits åt överåklagare. Omnämnda direktiv och
kontroll av barnavårdsinspektionen torde för övrigt ej heller kunna utgöra
betryggande garanti för en ändamålsenlig eller enhetlig tillämpning av institutet.

Erinringar rörande det av justitiekanslersämbetet åsyftade förhållandet
framställas även av landsfogdarna i Stockholms och Norrbottens län samt
poliskammaren i Göteborg. Landsfogdarna föreslå stadgande om skyldighet
för barnavårdsnämnd att till åklagarmyndigheten anmäla brott varom
nämnden får kännedom, därvid dock enligt det ena yttrandet anmälningsskyldigheten
skulle begränsas till brott som kunde bliva föremål för åtalseftergift.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län angiver såsom tänkbart att barnavårdsnämnderna,
sedan institutet eftergift av åtal blivit infört, skulle anse
sig böra i väsentlig utsträckning till åklagarmyndigheten hänskjuta frågan
örn eftergift. Barnavårdsnämnden i Stockholm förmäler, att den icke i något
fall hos åklagarmyndigheten gjort anmälan om brott, samt yttrar att
det skulle vara av betydelse att lagen lämnade barnavårdsnämnderna ledning
angående anmälningsplikten så att en enhetlig tillämpning kunde komma
till stånd.

De av strafflagberedningen anförda allmänna skälen för reformen
ha i flertalet av de yttranden vari uttalanden därom förekomma funnits
övertygande. Det framhålles sålunda att ett lagförande av unga brottslingar
ofta är onödigt med hänsyn till att domstolsförfarandet i allmänhet
utmynnar i åtgärder likartade med dem som barnavårdsnämnderna kunna
vidtaga samt att lagförandet understundom kan medföra skadliga verkningar.
Uttalanden i denna riktning göras av Svea och Göta hovrätter, styrelsen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar och
några landsfogdar, ungdomsvårdskommittén, flera fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
m. fl. I några av nu avsedda yttranden erinras, att det redan
förekomma eftergift av åtal såtillvida att barnavårdsnämnderna underläte
att för åklagarmyndigheterna anmäla brott som begåtts av omhändertagna
ungdomar, och det uppgives även att åklagarna ibland avstått från att
åtala i fall då brottet föranlett åtgärd av barnavårdsnämnd. Ur landsfogdeföreningens
yttrande må återgivas följande:

En allt starkare tendens förekomme att lämna ökat utrymme åt sociala
vårdnadssynpunkter vid behandlingen av unga brottslingar. I praktiken hade
den rena socialvården genom barnavårdsnämnderna kommit att konkurrera
med vedertagna straffrättsliga reaktionsformer, i det att skyddsuppfostran
eller andra åtgärder som stöde barnavårdsnämnderna till buds vunnit tilllämpning
även beträffande ungdom som begått brott. Denna utveckling hade
inneburit betydande fördelar och erfarenheten syntes tala för en legalisering
och en vidgad tillämpning av denna form för behandlingen av de
unga brottslingarna. Förslaget om införande av åtalseftergift utgjorde
ett nytt led i utvecklingen i angiven riktning och vöre av värde även ur
andra synpunkter. Ofta framstode domstolsförfarandet såsom en alltför vidlyftig
apparat för unga lagöverträdares bestraffning och tillrättaförande.
Många belysande och beklämmande fall kunde anföras där ungdomar måst
tilltalas vid domstol på grund av obetänksamma handlingar som icke skett
av brottsligt uppsåt i egentlig mening. Oftast inskränkte sig visserligen domstolsbehandlingen
till ett konstaterande av brottet, men med skäl kunde då
ifrågasättas örn det vore nödvändigt att detta konstaterande ägde rum med
den omständliga procedur som ett domstolsförfarande innebure. Icke sällan
förekomme fall då såväl samhällets som den enskildes intressen skulle bäst
kunna tillgodoses genom en allvarlig varning till den felande utan tillgripande
av åtal.

Ungdomsvårdskommittén anför beträffande de skadliga verkningarna av en
lagföring att häktning, domstolsförfarande och bestraffning ofta betydde
svåra psykiska lidanden för de ungdomar som drabbades därav och för deras
närmaste anhöriga samt ej sällan medförde djupgående och till en tidig förhärdning
ledande skadeverkningar å unga och mottagliga sinnen, samtidigt
som åtgärderna vanligen även medförde allvarliga hinder för de därav drabbade
i deras försök att för framtiden söka sin utkomst på ärligt sätt och i
övrigt föra en hederlig vandel.

I det av skyddshemsinspektören avgivna yttrandet omtalas vissa erfarenheter
från den tid då han var föreståndare vid Stockholms stads skyddshem
Skrubba:

Det förekom ofta, att åtalade elever intogos i skyddshemmet, innan domstolen
tagit ställning till deras straffrättsliga behandling. Ofta skedde detta i
samråd med de dömande myndigheterna. Ehuru sålunda betryggande och av
domstolen godtagna åtgärder vidtagits av annan myndighet för vederbörande
elevs tillrättaförande, måste denne ändock inställas inför domstolen för erhållande
av villkorlig dom. Denna omgång framstod icke bara som oformlig
och onödig utan även som olämplig och ibland rent av skadlig för eleven.
Även om förseelserna mången gång voro av tämligen allvarlig natur, måste det
dock beaktas, att de begåtts av barn i 15—16 årsåldern, vilka ofta på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

av försenad intellektuell utveckling förståndsmässigt lågo långt under den
nivå, som för straffmyndighetsåldern får anses normal. För åtskilliga av dessa
blev en inställelse inför domstol endast en spännande upplevelse, som efteråt
föreföll ofarlig och verkade avtrubbande på respekten för det rättsliga förfaringssättet.
För andra mera känsliga individer kunde inställelsen bliva till ett
oproportionerligt och ganska meningslöst lidande. Slutligen var förfaringssättet
alltid anledning till mycket obehag för de ungas anhöriga.

Oftast hade såväl eleverna som deras anförvanter svårt att förstå, varför
två myndigheter skulle besluta örn behandlingen. I synnerhet blev det förvirrande
att domstolen dömde exempelvis til! ett par månaders fängelse villkorligt,
men att detta straff utan synligt samband av annan myndighet ersattes
med omhändertagande under obestämd tid, som kunde utsträckas
kanske under flera år.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, som meddelar att styrelsen
vid tillämpningen av lagen örn tvångsuppfostran haft en rik erfarenhet
angående åtalseftergift, vitsordar att möjligheten därtill visat sig vara av synnerligt
värde för det vid anstalten bedrivna fostringsarbetet, vilket därigenom
kunnat ostört fullföljas.

Barnavårdsnämnden i Stockholm gör gällande att inom barnavårdskretsar
den meningen vore ganska allmän att straffbarhetsåldern borde framflyttas.
De skäl som plägade anföras härför sammanfölle i stort sett med dem som
beredningen åberopat för sitt förslag, och en åtalseftergift bomme också att
verka på samma sätt som om straffmyndighetsåldern vore höjd.

De av strafflagberedningen anförda motiven för reformen lia i andra yttranden
upptagits till mera kritisk granskning. Sålunda uttalas i flera yttranden
tvivel angående lagförandets skadliga verkningar, varvid även framhålles
att lagförandet och därmed sammanhängande åtgärder mången gång
kunde innebära en nyttig läxa. Justitiekanslersämbetet anför härom:

Ett av de viktigaste motiverna till förslaget torde vara önskan att undanröja
den skada lagförandet i och för sig anses medföra för de minderåriga.
Enligt strafflagberedningen har det offentliga konstaterandet av brottet ofta
ett ogynnsamt inflytande på de unga och skapar svårigheter av social art för
deras fortsatta utkomst. I sistnämnda del torde detta uttalande icke böra
möta gensagor. Huruvida det offentliga konstaterandet av ett brott har ett
ogynnsamt inflytande på den unge brottslingen, synes emellertid tvivelaktigt
för de normala fallen. I dessa fall torde tvärtom ett lagförande mången gång
i så måtto kunna vara till direkt nytta för den, som är föremål härför, att
han får ett så kraftigt och varaktigt intryck av huru starkt samhället ogillar
hans handlingssätt att han därav påverkas att avhålla sig från nya brott. Att
»samhällsmaskineriets mest solenna former» igångsättas, även när det gäller
en ung brottsling, synes i verkligheten blott vara på sin plats, naturligen
förutsatt att det är fråga om brott av någon betydenhet. De med ett domstolsförfarande
förenade åtgärder som föregå handläggningen inför domstolen,
främst häktning, kunna emellertid, åtminstone beträffande de allra yngsta,
vara olägliga. Alldeles säkert är kanske dock icke detta, ty en så allvarlig
åtgärd som häktning kan innebära en kraftig läxa för den unge brottslingen,
så att han härigenom förmås leva laglydigt, medan å andra sidan häktningstiden
merendels torde vara alltför kortvarig för att medföra några egentliga
risker för hans andliga eller fysiska hälsa. De olägenheter, som emellertid
må vara förbundna med lagföring och därmed förenade åtgärder, torde

Kunni. Maj:ts proposition nr S.

kulina i väsentliga delar elimineras genom ändrade regler för förfarandet i
inål mot minderåriga och häktning av dem.

Överståthållarämbetet erinrar att man i fråga örn lagförandets verkningar
bör skilja mellan ungdomar vilkas brott ej lia sin grund i vanart samt de unga
brottslingar beträffande vilka omhändertagande för uppfostringsåtgärd anses
påkallad. Ämbetet yttrar härutinnan:

Det torde icke kunna bestridas, att det i många fall skulle vara till fördel
om domstolsförfarandet mot unga brottslingar kunde undvikas. Särskilt synas
starka skäl tala för att lagföring icke sker, när det gäller ungdomsförbrytare,
vilkas brottslighet icke anses ha sin grund i vanart och vilka därför
enligt den föreslagna lagstiftningen torde kunna undslippa utan annan påföljd
än varning eller övervakning. Lagföringen i och för sig synes för denna
kategori av brottslingar innebära ett onödigt lidande; och dessutom kail lagföringen
leda till att brottet till allvarligt men för den tilltalade erhåller en
publicitet, som eljest skulle kunna undvikas, eftersom ju i dessa fall samhällets
reaktion mot brottet icke kommer till synes utåt. De nu anförda synpunkterna
äga emellertid knappast tillämpning i fråga om unga brottslingar
av den kategori, att omhändertagande för uppfostringsåtgärd anses påkallad.
Här gäller uppenbarligen icke påståendet, att lagföringen skapar särskilda
svårigheter för de lagfördas fortsatta utkomst, eftersom på grund utav uppfostringsåtgärdernas
ari brottet ändå knappast torde kunna hemlighållas. Och
vad angår de psykiska verkningarna av lagföringen så synas dessa bliva
av övervägande positiv art. Lagföringen torde nämligen beträffande denna
brottslingskategori snarast vara till gagn, då domstolsförfarandet lärer vara
ägnat att hos den tilltalade inskärpa allvaret av hans brottsliga handlande.
Att den unge brottslingen, innan han omhändertages för uppfostringsåtgärder,
får detta ordentligt klargjort för sig, synes endast kunna befordra resultatet
av uppfostringsåtgärderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig icke vilja bestrida att lagförandet
kunde vara olämpligt och skadligt, men länsstyrelsen vore benägen att tro
att olägenheterna icke vore så stora som beredningen syntes förmoda. Länsstyrelsen
anser sålunda farhågan, att straffprocessen skulle öka svårigheterna
för den unge lagöverträdarens fortsatta utkomst, vara överdriven samt anför:

För den arbetsgivare, som överväger att i sin tjänst anställa en minderårig,
som gjort sig skyldig till en lagöverträdelse, ter det sig nog tämligen
likgiltigt, huruvida vederbörande lagförts för förseelsen och erhållit villkorlig
dom eller allmänne åklagaren eftergivit åtalet för samma förseelse. Länsstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om att även åtalseftergift anses vara
ett straffrättsligt institut och att domstolsförfarandet och omhändertagandet
av barnavårdsnämnd nästan alltid utmynnar i likartade åtgärder för den
brottsliges tillrättaförande.

Länsstyrelsen ifrågasätter, örn det icke läte sig göra ali med bibehållande
av domstolsförfarandet modifiera detta för de ålderskategorier varom här är
fråga så, att de moment i detsamma som kunna medföra för ungdomen
skadliga biverkningar avlägsnas. Härom anföres:

Ett lagstadgande örn att alla brottmål rörande person som ej fyllt 18 år
skulle handläggas inför stängda dörrar skulle säkerligen vara tillfyllest för
alt råda bot på de olägenheter, sorn kunna vara förenade med alt känsliga
unga brottslingar måste träda fram för domarskranket i allmänhetens närvaro.
Långt skadligare verkningar än det nuvarande domstolsförfarandet har

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

på den unge brottslingens personliga utveckling utöva säkerligen de förberedande
åtgärder som föregå domstolsförfarandet och vilka ofta taga sig uttryck
i de tilltalades förvaring å fängelser och häkten. Dessa skadeverkningar,
vilka man icke heller kommer ifrån vid tillämpning av åtalseftergiftsinstitutet,
böra enligt länsstyrelsens förmenande i görligaste mån elimineras genom
införande av ett lagstadgande, att ungdomliga förbrytare endast i undantagsfall
borde kunna häktas samt att häktningsfrågan i dylika fall skulle
anförtros, förutom domstol, endast överåklagare.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter huruvida förfarandet vid åtalseftergift
— i regel polisförhör inför distriktsåklagaren jämte ytterligare utredning
av landsfogden och undersökning av barnavårdsnämnd hos arbetsgivare
m. fl. — gjorde saken mindre känd eller vore mindre påfrestande för
brottslingen än lagförandet vid domstol, som för övrigt vore oförhindrad
handlägga mål av denna art inom lyckta dörrar.

Även länsstyrelsen i Uppsala län finner de skadliga verkningarna av inställelse
inför rätta kunna i all huvudsak undvikas genom målets handläggning
inom stängda dörrar.

Med hänsyn till att rättegångarna ofta hållas inom stängda dörrar anser
jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm det vara uteslutet att den brottslige
genom lagföringen tillfogas något större lidande. Han tillägger att, enligt
överenskommelse mellan de större tidningarna, pressen i mycket ringa omfattning
sysselsatte sig med ifrågavarande rannsakningar.

Poliskammaren i Göteborg, som med hänsyn till arten av ungdomsbrottsligheten,
till stor del bestående av liga- och seriestölder, ej anser sannolikt, att
de unga förbrytarna skulle vara så psykiskt spröda, att det offentliga konstaterandet
av brottet hade ett ogynnsamt inflytande eller skapade svårigheter
av social art, ifrågasätter på grundval av sin kännedom om såväl brottslingarnas
natur som arten av deras brott, huruvida icke de befarade verkningarna
av offentligheten vid domstolarna vore något överdriven. Vidare erinras
att den nu som skadlig ansedda offentligheten eljest brukat betecknas som
demokratiens mest oumbärliga kontroll å rättsskipningen. Utan att poliskammaren
ville dela de längst gående kraven i denna riktning syntes det dock
poliskammaren som om starkare skäl kunde åberopas till stöd för principen
örn rättegångarnas offentlighet än för dess inskränkning i nu ifrågavarande
avseende.

I fråga om häktning av unga brottslingar anför länsstyrelsen i Uppsala län:

Såsom den främsta processuella olägenheten av nuvarande förfarande framstår
häktningsfrekvensen i jämförelse med de ådömda frihetsstraffen. Man
torde dock få utgå ifrån att av dem, som lagförts för brott mot 20, 21 och 22
kap. strafflagen och häktats för sådant brott, ett stort antal dömts till ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran och således till ett frihetsberövande
straff. Härtill kommer att häktningsreglerna enligt förslaget skulle förbli
oförändrade. Det kan därför tänkas att åklagaren även efter genomförandet
av den föreslagna åtalseftergiften finner sig nödsakad att verkställa häktning,
innan utredningen är så klar, att han anser sig kunna besluta åtalseftergift.
Särskilt torde detta kunna inträffa i avseende å ligabrottslingar eller andra
fall, där utredning angående en sammanhängande brottslighet skall verkställas
eller eljest risk för kollusion föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8. -;J

Eli delvis motsatt uppfattning om häktningens betydelse göres gällande i
yttrandet av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anför:

I Stockholm har särskilt beträffande de unga flickorna åklagarna varit
mycket sparsamma med att meddela häktningsbeslut och har i de fall, da ett
omhändertagande i avvaktan på rannsakningen ansetts nödvändigt, barnavårdsnämnden
ofta tagit hand om flickorna och placerat dem å Vita Bandets
upptagningshem eller å Frälsningsarméns räddningshem. Någon möjlighet
att få pojkarna omhändertagna på liknande sätt har icke funnits, men har
det vid flera tillfällen förekommit, att barnavårdsnämnden föranstaltat örn
pojkarnas intagning å skyddshemmet Skrubba, varigenom man även kunnat
undvika att tillgripa häktning. Det har emellertid ofta varit förenat med stora
svårigheter att i hast ordna ett omhändertagande å skyddshem, varför det
skulle vara synnerligen önskvärt örn Frälsningsarmén eller någon annan
social institution kunde taga hand även om pojkarna. I de fall då ungdomarna
hava häktats, har det antingen gällt svårare brott, vanligen ett flertal
inbrottsstölder, eller också har den tilltalade tidigare dömts villkorligt. Jag,
som sedan 1937 tjänstgjort som ungdomsåklagare, har under dessa år gjort
den erfarenheten, att i de fall, då jag på grund av brottets svårighetsgrad,
ansett mig böra tillgripa häktning för en icke tidigare straffad ung brottsling,
vilken icke på ett betryggande sätt kunnat förvaras å annan plats, denna åtgärd
i många fall varit till största nytta för den brottslige, då han därigenom
till fullo insett allvaret i sin belägenhet. De villkorliga domar, som följt på en
sådan häktning, ha visat sig medföra mycket ringa återfallsprocent, och flera
övervakare och föräldrar hava efteråt uttryckt sin tillfredsställelse över att
de unga tack vare denna allvarliga varning bringats att komma på andra tankar.
Under dessa fem år känner jag icke något enda fall, då den häktade tagit
skada av inspärrningen, och med den vakna kritik, som åklagaren alltid är
utsatt för, skulle ett sådant fall säkerligen hava kommit till min kännedom.
Tillgripes häktningen endast i rena undantagsfall och då den brottslige begått
ett mycket svårt brott eller ett flertal grövre brott, torde den drabba ungdom,
som väl tål denna allvarliga reaktion från samhällets sida och som i många
fall behöver den för att kunna börja ett nytt liv.

Vad angår beredningens uttalande om lagförandets onödighet i fall då det
från början vore klart att den unge brottslingen bäst kunde räddas åt samhället
genom andra åtgärder än sådana som förutsatte straffprocessuellt förfarande,
anmärker justitiekanslersämbetet att domstolsprövningen för närvarande
erbjöde större trygghet för ett riktigt bedömande av frågan örn den
unges behandling än det i förslaget upptagna förfarandet med åtalseftergift
under samverkan mellan överåklagare och barnavårdsnämnder.

I fråga örn antagandet att man med ett enklare förfarande skulle kunna
åstadkomma samma förebyggande och tillrättaförande verkningar som efter
åtal erinrar länsstyrelsen i Uppsala län att för riktigheten härav borde förutsättas
såväl att materialet för bedömandet vore likvärdigt som ock att de åtgärder,
vilka påkallades i det ena eller det andra fallet, också bleve vidtagna.
I båda dessa hänseenden framställer länsstyrelsen erinringar, vilka omtalas
i fortsättningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län åberopar såsom skäl för domstolsbehandling
att domstolen hade vidare möjligheter än åklagaren att välja med
avseende å olika utvägar att tillrättaföra brottslingen genom instituten vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

forlig dom, tvångsuppfostran, ungdomsfängelse o. s. v., varjämte kunde ifrågasättas
införande av ytterligare former av straff eftergift, såsom varning
m. m. Vidare tillkomme, att i domstolen merendels funnes ledamöter, som
besutte direkt lokal- och personkännedom, medan överåklagaren i stor utsträckning
måste bliva hänvisad till pappersprövning.

Överåklagares lämplighet såsom beslutande organ ifrågasättes i
åtskilliga yttranden, vari bl. a. framhålles, att prövningen komme att bliva
ömtålig och att den vore av annan art än den som eljest ankonnne på överåklagarna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar att hovrätten endast
med stor tvekan tillstyrkte att beslutanderätten lades hos överåklagarna; för
förebyggande av ojämn rättstillämpning hade det varit vida lämpligare att
uppgiften handhafts av justitiekanslern, vilket dock av praktiska skäl vöre
ogörligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att det alltid vore vanskligt för en
enda person att träffa ett riktigt avgörande i en ren omdömesfråga och att
det därför vore att föredraga örn avgörandet kunde anförtros åt ett kollegialt
organ. Länsstyrelsen delade därjämte processkommissionens uppfattning, att
det vore att befara att rättstillämpningen komme att bliva ganska ojämn,
därest åtalseftergiftsinstitutet skulle handhavas av överåklagarna. Det läge
nära till hands att denna ojämnhet i rättstillämpningen av den stora allmänheten
tolkades som utslag av godtycke eller bristande oväld.

Liknande erinringar göras av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands
län.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar däremot tvivelsmål
angående betydelsen av de invändningar som brukade anföras mot
åtalseftergift. Föreningen yttrar:

Bland skälen mot en lagstiftning örn åtalseftergift har anförts att det material
som utan domstolsförhandling skulle stå till buds för prövning av
frågan om åtal eller icke åtal skulle bliva otillräckligt, att åklagarna icke
skulle vara vuxna uppgiften att verkställa denna prövning och att misstanke
lätt skulle kunna uppstå om att fullt giltiga skäl ej alltid bleve bestämmande
för åklagarens beslut. Visserligen bör betydelsen av dessa och
övriga invändningar icke underskattas, men rättsskipningen i de länder, där
åtalseftergift är medgiven, synes giva vid handen att de uttalade farhågorna
äro överdrivna. De synas ock huvudsakligen hava framförts mot införandet
av en mera allmän rätt för åklagaren att pröva önskvärdheten av åtal och
äga ej samma giltighet, då fråga är allenast örn unga förbrytare. Särskilt
torde i fråga örn dem faran för att allmänheten skulle finna skälen för åtalseftergift
otillräckliga vara synnerligen ringa. De garantier mot fel i bedömandet
som beredningens förslag innebär, torde på ett fullt tillfredsställande
sätt undanröja de olägenheter, som eljest otvivelaktigt skulle kunna följa av
rätten till åtalseftergift.

Justitiekcinslersämbetet anför beträffande denna fråga:

Det torde. vara befogat att hävda, att genom 1936 års landsfogdereform
goda förutsättningar skapats för erhållande av en högt kvalificerad överaklagarkår.
Landsfogdarna, liksom förste stadsfiskalen i Stockholm, äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

emellertid åklagare. Uppgiften att eftergiva ett åtal måste anses främmande
för deras egentliga värv. Prövningen av de olika omständigheter som skola
vara avgörande är en helt annan än den som hittills ankommit å dem vilka
haft att bedöma åtalsfrågor. Denna prövning erbjuder ock stora svårigheter
såväl beträffande omständigheterna i det enskilda fallet som med hänsyn
till kravet å nödig konsekvens i avgörandena. Enligt förslaget skall överåklagaren
ensam taga ställning till sådana med avseende å bedömningen
grannlaga frågor som huruvida den brottsliges karaktär och personliga förhållanden
i övrigt giva skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta
genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes, samt
om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Den i och för sig vanskliga prövningen
måste ock ske på ett material, som icke alltid kan förväntas bilda
en tillfyllestgörande grundval för avgörandet.

Överåklagarna äro som bekant icke mindre än tjugufem till antalet. Det
torde ock vara nödvändigt, att beslut i åtalsfrågor rörande minderåriga i
viss utsträckning fattas under de tider överåklagare åtnjuta ledighet. Kretsen
av de personer, som hava att besluta örn åtalseftergift, kommer därigenom
att än ytterligare ökas. Den bristande enhetlighet vid prövningen av
hithörande frågor, som med denna organisation icke kan undvikas, bör visserligen
justitiekanslersämbetet i största möjliga mån söka motverka. Svårigheterna
att effektivt råda bot härför ligga emellertid i öppen dag, och
en rätt stor ojämnhet i tillämpningen måste därför tagas i beräkning.

En synpunkt, som väl icke bör helt frånkännas betydelse vid bedömningen
av överåklagarnas möjligheter just nu att tillfredsställande fullgöra prövningen
av frågor om åtalseftergift, avser det förhållandet, att sex landsfogdar
för närvarande äro tjänstlediga för offentligt uppdrag. I nu ifrågavarande
län skulle således prövningen för närvarande och under en obestämd
tid framåt ankomma å yngre krafter med ringare erfarenhet än de
ordinarie landsfogdarna.

I de yttranden som avgivits av föreningarna Sveriges landsfiskaler och
Sveriges stadsfiskaler samt länsavdelningar av landsfiskalsföreningen föreslås
att prövningen skall ankomma på vederbörande distriktsåklagare med skyldighet
för denne att alltid eller i tveksamma fall underställa överåklagaren
beslutet. Till stöd härför åberopas i huvudsak att distriktsåklagarna i regel
komme att handhava förundersökningen rörande brottet, att de genom sin
orts- och personkännedom ofta hade bättre förutsättningar att bedöma
brottet ur motiv- och miljösynpunkt samt att deras uppfattning i åtalsfrågan
ofta måste bliva bestämmande för överåklagaren. Jämväl åberopas hänsyn
till överåklagarnas arbetsbörda.

Tanken att överflytta beslutanderätten till distriktsåklagarna avvisas i de
övriga yttranden som innehålla uttalande i frågan.

Beträffande arbetsbördan för överåklagarna lia flera landsfogdar gjort uttalanden
enligt vilka införandet av åtalseftergift kunde förväntas medföra
en väsentlig ökning av landsfogdarnas arbetsuppgifter, varför en ökning av
biträdeshjälpen bleve erforderlig. I

I samband med frågan om överåklagarnas lämplighet har i åtskilliga
yttranden behandlats spörsmålet örn kontroll över tillämpningen
av åtalseftergift. Därvid lia skilda förslag framställts. I vissa yttranden för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ordas att överåklagarnas beslut skola underställas justitiekanslerns prövning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, huruvida icke sådan
underställning under någon tid, varunder en fast praxis kunde utbildas, borde
ske i tveksamma fall. En ledamot av Göta hovrätt, som framhåller betydelsen
av en auktoritativ och enhetlig prövning, ifrågasätter att överåklagarens
beslut örn eftergift skulle underställas prövning av justitiekanslern eller av
en särskild nämnd, så sammansatt att dess beslut finge auktoritativ karaktär.
Göta hovrätt yttrar:

I likhet med beredningen anser hovrätten det icke lämpligt, att beslut om
åtalseftergift för att äga giltighet skall underställas justitiekanslersämbetets
prövning. Däremot anser hovrätten, som delar beredningens åsikt alt justitiekanslerns
åtalsrätt icke bör beskäras, det vara lämpligt, att justitiekanslern
får underrättelse om eftergivna åtal. En dylik underrättelseplikt skulle
även innebära en viss garanti för enhetlig tillämpning. Förebild till det sålunda
ifrågasatta förfarandet finnes å andra områden, t. ex. i sinnessjuklagen
i fråga om utlåtanden angående sinnesundersökningar, vilka utlåtanden
skola insändas till medicinalstyrelsen. Det synes lämpligt, att i lagen införes
en bestämmelse, vari erinras örn att justitiekanslerns åtalsrätt icke beröres
av en utav vederbörande åklagare meddelad åtalseftergift.

Överståthållarämbetet förordar bestämmelser av innebörd dels att åtal
icke skulle få eftergivas i fall barnavårdsnämnden avstyrkt eftergift och dels
att åklagaren skulle vara skyldig att till vederbörande länsstyrelse anmäla
varje fall av eftergift. Ämbetet anför:

Innan överåklagarna fatta sina beslut skall utlåtande inhämtas från vederbörande
barnavårdsnämnd, men åklagaren skall icke på något sätt vara bunden
av barnavårdsnämndens ställningstagande och ej heller vara underkastad
någon kontroll i efterhand. Överståthållarämbetet har icke kunnat undgå att
finna, att med denna ordning betryggande garantier komma att saknas för att
eftergiftsinstitutet handhaves med önskvärd återhållsamhet.

För att råda bot på denna brist vill Överståthållarämbetet i första hand
förorda en bestämmelse om att, i de fall barnavårdsnämnden avstyrkt åtalseftergift,
åtal icke får av åklagaren eftergivas. Härigenom synes åtminstone
en viss säkerhet kunna skapas för att icke åtalseftergift beviljas utan att tillräckliga
skäl därtill föreligga. Att åklagaren på detta sätt blir bunden av
barnavårdsnämndens ställningstagande torde icke behöva väcka några betänkligheter.
Man torde nämligen hava all anledning antaga, att de uttalanden,
som barnavårdsnämnden enligt förslaget skall avgiva angående den
unge brottslingens behandling, skola vara uttryck för erfarenhet och klokt
omdöme. Och särskilt i de fall, då nämnden avstyrker åtalseftergift, har man
rätt räkna med, att verkligt bärande skäl för nämndens ståndpunkt skola vara
för handen.

Vidare vill Överståthållarämbetet förorda, att det stadgas skyldighet för
åklagaren att till vederbörande länsstyrelse göra anmälan om varje fall, då
han beslutat örn eftergift av åtal mot minderårig. Länsstyrelsen skulle visserligen
icke hava någon möjlighet att åvägabringa ändring i beslutet, men
den omständigheten att länsstyrelsen, för den händelse åtalseftergift synes
hava skett i uppenbar strid med lagstiftningens mening, lärer komma att
fästa justitiekanslerns uppmärksamhet på förhållandet, synes kunna utgöra
en starkt återhållande faktor mot beviljandet av åtalseftergift i strid mot lagstiftarens
syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8

Socialstyrelsen, med instämmande av statens inspektör för fattigvård och
barnavård, påpekar behovet av att en central ledning och kontroll möjliggöres
men förklarar sig icke kunna angiva på vilket sätt en dylik instans
lämpligen borde införas. Styrelsen anför att det icke syntes vara utan vidare
klart, att överåklagarna alltid ägde fullt tillräckliga kvalifikationer för ifrågavarande
betydelsefulla uppgifter av ömtåligt slag och att i varje fall frånvaron
av en central instans lätt ledde till en ojämn tillämpning av hela institutet.

Även ungdomsvård skommittén finner en överprövning önskvärd men avser
därvid fall då överåklagaren nekat åtalseftergift. Överprövningen borde
enligt kommittén anförtros åt underrätten eller domaren. Kommittén anför:

Det torde enligt ungdomsvårdskommitténs mening kunna ifrågasättas, om
icke en i sak onödig och för den unge individen skadlig rättsprocedur mången
gång skulle kunna undvikas därest åt underrätten (eller domhavande!! på landet
eller ledamot av rätten i stad) anförtroddes en överprövning av de fall,
i vilka vederbörande överåklagare nekat åtalseftergift. Något bärande skäl
synes knappast ha åberopats emot ett sådant förfarande. En dylik anordning
borde enligt kommitténs mening vara ägnad att motverka uppkomsten av
mindre önskvärda resultat i de olika fallen, bland annat i fråga om unga
brottslingar i åldern nära 18 år, samtidigt som en sådan överprövning kunde
verka vägledande för den beslutande åklagarmyndigheten innan en mera fast
praxis å området hunnit utbildas. Rättens eller domarens överprövning av
de tveksamma fallen borde måhända i regel kunna försiggå utan personlig
inställelse av den skyldige. Skulle inställelse av den skyldige behöva förekomma,
borde proceduren kunna försiggå utan offentlighet samt i en form
som icke är ägnad att lända den skyldige till skada. Möjligen fordrar konsekvensen,
att endast domare eller domstol som beslutat om åtalseftergift
skall äga återkalla ett dylikt beslut, då fråga örn sådan återkallelse uppkommer.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har i vissa yttranden ifrågasatts
huruvida utredningen i atalsfrägan komme att bliva tillfredsställande.
Därvid uttalas tvivel angående barnavårdsnämndernas förmåga
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin skyldighet enligt förslaget att
i yttrande till åklagaren lämna redogörelse för den brottsliges personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter ävensom uppgift å de åtgärder
sorn nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Justitiekanslersämbetet
anför sålunda, att många barnavårdsnämnder säkert vore fullt skickade
alt lämna en objektiv och fullständig, för överåklagarens prövning vägledande
redogörelse men att det syntes ganska ovisst huruvida ett sådant omdöme
kunde gälla om flertalet barnavårdsnämnder. Skyddshemsinspektören
uttalar, i samband med frågan örn barnavårdsnämndernas kompetens att
i övrigt fullgöra de uppgifter som enligt förslaget skulle ankomma å dem, att
ett fullgott utredningsmaterial, på vilket ett beslut örn åtalseftergift kunde
grundas, i regel icke torde kunna förväntas från andra barnavårdsnämnder än
dem i de större städerna. Liknande erinringar göras av länsstyrelserna i Uppsala
och Älvsborgs län samt landsfogdarna i Södermanlands och Skaraborgs län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I några yttranden göres jämförelse med den utredning genom förundersökning
som sker innan villkorlig dom meddelas. Justitiekanslersämbetet erinrar
att sådan förundersökning ganska allmänt, i synnerhet i domsagorna,
torde handhavas av någon socialt verksam person eller av en lärare, prästman
eller yngre jurist samt anser det, örn ej särskilda åtgärder vidtagas,
kunna befaras att barnavårdsnämndernas redogörelser i många fall skulle erbjuda
ett sämre underlag för överåklagarens prövning än den nuvarande
förundersökningen erbjöde domstolarna. Länsstyrelsen i Uppsala län och
landsf ogden i Södermanlands län yttra sig i enahanda riktning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att det säkerligen vore att föredraga
om utredningen kunde anförtros åt ett organ med större erfarenhet och sakkunskap
i hithörande frågor än barnavårdsnämnderna i de små kommunerna,
antingen åt barnavårdskonsulenten eller åt en i varje särskilt fall förordnad
lämplig person. Landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter likaledes,
huruvida icke undersökningen borde verkställas av särskild tjänsteman eller
förordnad person inom socialvården.

Anmärkningar riktas vidare mot att förslaget ej innehåller någon bestämmelse
örn att överåklagaren skall höra den brottslige personligen. En annan
anmärkning avser att det icke uttryckligen stadgats att barnavårdsnämnden,
såsom i motiven förutsatts skola ske, skall inhämta upplysningar från den
brottsliges föräldrar, lärare och arbetsgivare. I motsatt riktning uttalar sig
däremot styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar som anför:

Då redan den utredning, som enligt sakens natur bör föregå barnavårdsnämnds
yttrande i ärende angående åtalseftergift, i vissa fall kan vara ägnad
att förorsaka brottslingen allvarlig skada av den art, eftergiften just avser
alt undvika, vill föreningen ifrågasätta, om utredningens omfattning lämpligen
bör så kategoriskt beskrivas, som i motiveringen till förslaget skett, då
däri utsäges, att »självklart är att barnavårdsnämnden vid sin utredning bör
inhämta upplysningar från de brottsligas föräldrar, lärare och arbetsgivare».
I vissa lindrigare fall synes inhämtande av upplysningar från arbetsgivare
och understundom kanske även från lärare kunna underlåtas.

Frågan örn barnavårdsnämndernas kompetens i övrigt
har upptagits till behandling i ett flertal yttranden, vari i allmänhet mer eller
mindre starkt ifrågasättes huruvida de äro i stånd att fylla de uppgifter som
förslaget ålägger dem. 1 all synnerhet avse tvivlen, huruvida barnavårdsnämnderna
sedan åtal eftergivits kunna förväntas vidtaga tillräckliga och
vid beslutet örn eftergift förutsatta åtgärder mot den brottslige. Uttalanden
av nu angiven innebörd göras av bland andra justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare, poliskammaren i Göteborg och ungdomsvårdskommittén.
Justitiekanslersämbetet anför:

Den reaktion från samhällets sida, som skall inträda för den som kommer
i åtnjutande av åtalseftergift, skall beslutas av barnavårdsnämnd, och nämnden
har även att vaka över verkställigheten av beslutade åtgärder. Betydelsen
av barnavårdsnämndernas uppgifter framhäves av strafflagberedningen

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

själv, som härutinnan bl. a. yttrar: »Endast därest barnavårdsnämnderna
med särskild uppmärksamhet följa de fall där åtalseftergift ägt rum och vidtaga
alla erforderliga åtgärder, kan institutet komma att fungera på ett sådant
sätt, att det innebär en verklig kriminalpolitisk vinst.» Det synes tvivelaktigt,
om berörda förutsättning faktiskt kommer att uppfyllas av barnavårdsnämnderna
i alla de små och medelstora kommunerna. Det torde i
verkligheten förhålla sig så att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning
sakna resurser för ett rätt fullgörande av de nya uppgifterna. Att märka är
också, att vissa åtgärder t. ex. skyddsuppfostran äro förenade med kostnader
för kommunen och att det icke kan uteslutas, att ekonomiska synpunkter
kunna spela in för en barnavårdsnämnd, då den har att taga ställning
till frågan örn den åtgärd som från nämndens sida hör vidtagas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker att barnavårdsnämndernas ingripanden
utmärktes av ojämnheter samt fortsätter:

Beredningen framhåller, att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning underlåta
att bringa brott av minderåriga till polisens kännedom. Denna anmärkning
är säkerligen riktig, men den torde kunna skärpas på det sätt, att
barnavårdsnämnderna ingalunda alltid äga kännedom om kriminaliteten
bland de minderåriga inom vederbörande nämnds verksamhetsområde och
att de understundom medvetet underlåta att vidtaga åtgärder enligt barnavårdslagen.
Det är icke uteslutet, att detta i små kommuner kan bero på ekonomiska
motiv. I övrigt har man nog att räkna med att barnavårdsnämnderna
på många håll ledas av uppfattningen, att ungdom i åldern lö—18 år
bör försörja sig själv och icke ligga samhället till last.

Länsstyrelsen befarar därför, att barnavårdsnämndernas verksamhet såväl
beträffande materialanskaffningen som ingripandet kommer att brista i
effektivitet i åtskilliga fall. 1 avseende å barnavårdsnämndernas organisation
torde icke någon åtgärd för närvarande kunna vidtagas för att bota
denna brist, då man torde få avvakta ett förslag till omorganisation, som i
större omfattning åsyftar att erhålla starkare socialt lokalorgan. Såvitt länsstyrelsen
kan finna, innefattar förslaget således i detta avseende icke tillräckliga
garantier.

Ungdomsvårdskommitlén yttrar i förevarande fråga:

Det måste enligt ungdomsvårdskommitténs förmenande befaras, att ett
försök till rationellt genomförande av åtalseftergiften på många håll i vårt
land kommer att möta stora svårigheter, enär åtskilliga barnavårdsnämnder
ute i bygderna med sin nuvarande organisation knappast äro i stånd att
fylla de ökade krav som det nya systemet ställer på dem. Kommittén stöder sig
därvid på tidigare vunnen erfarenhet rörande barnavårdsmyndigheternas förmåga
att i förekommande fall verkställa ett snabbt och effektivt ingripande.
Man torde kunna befara, att många barnavårdsnämnder, trots den bästa vilja,
skola komma att kämpa med betydande svårigheter då det för dem gäller
att i förekommande ärenden angående åtalseftergift tillhandahålla ett fullgott
utredningsmaterial och lämna uppgift å de åtgärder som kunna linnas
erforderliga för den brottsliges rättande.

Kommittén tillägger, att vad som anförts pekade på den av förslaget starkt
aktualiserade önskvärdheten av åtgärder för en effektiv förstärkning av barnavårdsnämndernas
organisation, önskvärdheten härav framhålles även av
skgddshemsinspektören som i huvudsak anför följande:

Barnavårdsnämnderna hade alltsedan den nya barnavårdslagens ikraftträdande
år 1926 haft alt vidtaga åtgärder beträffande barn i åldern mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15—18 år, vilken åldersgrupp förslaget avsåge. De hade härvid tagit befattning
ej blott med ungdom, som företett lindriga eller mera allmänna tecken
på vanart, utan även med sådana som begått brottsliga gärningar.

Nämnderna i de större städerna torde under årens lopp ha förvärvat sådan
erfarenhet att de kunde levandegöra bestämmelser av föreslagen innebörd.
De hade, ofta genom utbildade och erfarna tjänstemän, möjlighet att konsekvent
fullfölja beslut om övervakning och placering av omhändertagna i arbetsanställning
m. m.

Svårare ställde det sig för barnavårdsnämnderna i övriga kommuner. De
stöde ofta ganska hanöfailna inför sådana fall som fordrade ett snabbt ingripande
och deras tillämpning av barnavårdslagen syntes vara mycket varierande.
De alltmera omfattande uppgifter som tillagts nämnderna under senare
år hade medfört att ledamöterna icke kunde tillräckligt sätta sig in i de
olika slagen av åtgärder. På grund av dessa förhållanden uppkomme en beklaglig
benägenhet att underlåta eller förhala ingripanden.

I fråga örn barn som skulle intagas i skyddshem hade det visat sig nödvändigt
icke blott att lämna barnavårdsnämnderna handledning med uppställandet
av den erforderliga utredningen utan även att bibringa dem kännedom
örn förefintliga vårdformer.

Det måste befaras att nämnderna i sina utlåtanden rörande åtalseftergift
onödigtvis komme att tillråda sådana åtgärder varom domstolen ensam kunde
besluta. Likaså förefunnes risk att då någon anförtroddes åt nämnden
denna visade sig sakna resurser att åstadkomma en effektiv behandling.

Socialstyrelsen, i vars utlåtande statens inspektör för fattigvård och barnavård
instämt, framhåller till en början att det föreslagna institutets framgång
till mycket stor del berodde på barnavårdsnämndernas förmåga att
fullgöra de uppgifter som skulle tilläggas dem. Jämte det åklagarens prövning
skulle ske på grundval av barnavårdsnämndens yttrande förutsatte förslaget,
att nämnderna skulle bliva organ för de betydelsefulla sociala skyddsåtgärder
vilka skulle ersätta en kriminalpolitisk behandling. Det vore ej anledning
betvivla att nämnderna skulle göra sitt bästa, men i vissa fall kunde
tvekan råda, huruvida de skulle vara i stånd att göra en verkligt effektiv
insats. I större städer torde nämnderna ha en .icke ringa insikt och erfarenhet
på hithörande områden. Så vore emellertid ofta icke fallet i fråga om
mindre kommuner. Det oaktat ville styrelsen tillstyrka, att barnavårdsnämnderna
tillädes de föreslagna uppgifterna. Såsom skäl för denna ståndpunkt
anför socialstyrelsen i huvudsak följande:

I första hand kan erinras om r.tt den samhälleliga barnavårdens organisation
nyligen erhållit en betydelsefull förstärkning i och med det att barnavårdsombuden
enligt för dem utfärdade nya instruktioner ha inordnats i den
statliga barnavårdsinspektionen. Denna anordning, som har motiverats av
kraven på en intensifiering av tillsyns- och rådgivningsverksamheten på barnavårdens
område, förutsätter en organiserad samverkan mellan ombuden
och fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Ombuden äga vidare bland
annat att företaga utredningar i barnavårdsärenden. Det synes lämpligt, att
de i den utsträckning, förhållandena påkalla, anlitas även för de utredningar,
som skulle erfordras sedan en lag om åtalseftergift i enlighet med det remitterade
förslaget trätt i kraft. Även såsom tillsynsorgan kunde barnavårdsombuden
lämna en betydelsefull medverkan. Dessutom komma statens barnavårdskonsulenter
alltjämt att lämna bistånd åt barnavårdsnämnderna, icke
minst i form av vägledning och rådgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Det är vidare att beakta, att enligt strafflagberedningens förslag varje beslut
om åtalseftergift skall tillställas statens inspektör för fattigvård och barnavård
för att möjliggöra en erforderlig central kontroll över nämndernas
verksamhet samt konsulenternas och barnavårdsombudens rådgivning och
vägledning i samband med lagens tillkomst.

En ytterligare förutsättning för att barnavårdsnämndernas medverkan
skall giva åsyftat resultat torde emellertid vara, att en planmässig, mera allmänt
lagd upplysningsverksamhet anordnas i syfte att giva barnavårdsnämnderna
erforderlig vägledning vid fullgörandet av de nya uppgifterna. Självfallet
kommer fattigvårds- och barnavårdsinspektionen härvid att lämna sin
medverkan; man har också skäl att antaga, att barnavårdsförbunden skola
ägna denna fråga stort intresse.

Styrelsen vill slutligen erinra örn att frågan om barnavårdens organisation
för närvarande är föremål för utredning genom socialvårdskommittén. Det
kan förväntas, att kommitténs förslag skall vara ägnat att ytterligare väsentligt
öka barnavårdsnämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra sina
uppgifter i nu ifrågavarande sammanhang.

Enligt styrelsens förmenande föreligger emellertid icke skäl att uppskjuta
genomförandet av ifrågavarande reform j avvaktan på socialvårdskommitténs
blivande förslag. I det föregående åberopade omständigheter torde, som
redan antytts, motivera en mera positiv inställning till det nu föreliggande
förslaget.

Viss tvekan angående barnavårdsnämndernas förmåga uttalas även av
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och femte distrikten. Den
förre erinrar att nämndernas ordförande i de små kommunerna ej sällan
vore föga kompetenta och att det varit önskvärt att nya åligganden tilldelats
nämnderna först i samband med en omläggning av kommunindelningen och
införandet av en ny metod för utseende av ordförande. Något annat lämpligt
kommunalt organ för ifrågavarande uppgifter funnes emellertid icke,
och örn betryggande garantier skapades för att nämnderna erhölle sådan
ledning och sammansättning att någorlunda likformig behandling av ärendena
kunde förväntas, syntes intet vara att invända mot förslaget som sådant.

Barnavårdsnämnden i Göteborg vänder sig i sitt utlåtande mot ett uttalande
av beredningen att förslaget, bortsett från avgivande av yttrande till
överåklagaren, icke på barnavårdsnämnderna lade annat arbete än som redan
enligt lag ankomme på dem. I utlåtandet anmärkes, att nämndernas
ökade arbetsuppgifter komme att bestå i åtgärder vilka såväl skulle föregå
som följa på ett beslut örn åtalseftergift. Efter erinran att barnavårdsnämndernas
verksamhetsområde under senare år oupphörligt utvidgats och att
det i de mindre kommunerna varit svårt att gå i land med dessa uppgifter,
anföres i utlåtandet:

Skall förevarande lagstiftning bliva effektiv och syftemålet med densamma
uppnås ligger all makt uppå att barnavårdsnämnderna som skyddsorgan
givas hög funktionsduglighet. Skyddsåtgärderna mot den brottslige måste,
som strafflagberedningen själv framhåller i den allmänna motiveringen, fullföljas
konsekvent och utan slapphet. Det fordras att barnavårdsnämnderna
med nit och intresse verkligen gripa sig an med de nya uppgifterna. Särskilt
gäller detta beträffande barnavårdsnämndens åtgärder efter beslutet örn
åtalseftergift. Endast därest barnavårdsnämnderna noga övervaka de fall,

Bihang till riksdagens protokoll I saini. Xr S. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

där åtalseftergift skett, och vidtaga erforderliga åtgärder för den brottsliges
tillrättaförande, finnes utsikt till att lagens syftemål uppnås. Det är på barnavårdsnämnderna
det ytterst beror om lagen verkligen blir en kriminalpolitisk
vinst och ett framsteg för socialvården. Man har intryck av att strafflagberedningen
med något för lätt hand vidrört denna viktiga sida av institutets
tillämpning.

I vissa yttranden erinras att ekonomiska hänsyn kunna påverka
barnavårdsnämndernas ställningstagande. Socialstyrelsen anför:

En erinran må göras beträffande ett förhållande, som kan spela en viss
roll, örn det också icke är av avgörande betydelse. Enligt gällande bestämmelser
skall kommun i viss utsträckning svara för kostnaderna för omhändertaget
barns skyddshemsvistelse, medan däremot inga kostnader drabba kommunen
för den som vistas på uppfostringsanstalt. Det kan otvivelaktigt föreligga
en viss frestelse för en barnavårdsnämnd att i det aktuella fallet förorda
den behandlingsform, som ställer sig ekonomiskt fördelaktigast för kommunen,
alltså förordnande örn tvångsuppfostran, med bortseende från vad
som för den unge lagöverträdarens del kunde vara lämpligast. En sådan
möjlighet är för handen särskilt beträffande små och ekonomiskt svaga kommuner,
och det är givetvis icke önskvärt, att risken aktualiseras ens i enstaka
fall. Det är icke möjligt att nu förutse, i vad mån någon dylik tendens
skulle kunna göra sig gällande vid lagens tillämpning, men det är enligt stylelsens
förmenande påkallat, att denna fråga i fortsättningen ägnas uppmärksamhet.
Endast vunnen erfarenhet örn lagens tillämpning kan här fälla
ett avgörande utslag.

Liknande uttalanden göras av ungdomsvårdskommittén, skyddshemsinspektören
samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet.

Vidare framhålles att förslaget även i övrigt komme att medföra ökade
kostnader för barnavården i kommunerna. Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet
anser förslaget medföra en väsentlig ökning av barnavårdsnämndernas
redan högst avsevärda arbetsbörda och ifrågasätter gottgörelse
av statsmedel för de stegrade kostnaderna. Barnavårdsnämnden i Stockholm
gör likaledes gällande, att förslaget komme att för barnavårdsnämnderna
medföra en arbetsökning, som i större kommuner säkerligen bleve både omfattande
och krävande, samt anmärker att strafflagberedningen syntes ha
tagit allt för lätt på denna sak. Särskilt framhåller nämnden, att det för avgivande
av yttrande till överåklagaren bleve nödvändigt verkställa en ingående
personundersökning genom kvalificerade undersökare samt att barnavårdsnämnd
då åtal eftergåves finge att taga befattning med en mycket stor
del av den ungdom som nu lagfördes och därigenom ginge barnavårdsnämnden
helt förbi. Det syntes naturligt och riktigt att barnavårdsnämnderna i
skattemedel erhölle gottgörelse åtminstone för arvoden till övervakare samt
ersättning eller större bidrag än för närvarande för kostnader då ungdom
omhändertoges för skyddsuppfostran men icke intoges i skyddshem.

Strafflagberedningens förslag att anordna central kontroll över
barnavårdsnämnderna genom statens inspektör för fattigvård och
barnavård har berörts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet anmärker

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

att beredningen icke angivit huru denna till synes betydelsefulla sak i praktiken
skulle anordnas. Med hänsyn till det avsevärda antal personer som
kunde erhålla åtalseftergift tarvade denna fråga enligt ämbetets mening ett
ingående övervägande.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård tillstyrka
beredningens förslag örn kontroll genom den statliga barnavårdsinspektionen.
Styrelsen tillägger:

Därest lagförslaget genomföres, har styrelsen för avsikt att i detta sammanhang
föranstalta örn att barnavårdsnämnderna till inspektören lämna
meddelanden angående arten av vidtagna åtgärder samt dessas resultat. Härigenom
skulle inspektören få större möjligheter att utöva en effektiv dylik
kontroll samt att -—- själv eller genom barnavårdskonsulent eller barnavårdsombud
—- ingripa, när detta befinnes erforderligt.

Med hänsyn till de nya uppgifter, som efter förslagets genomförande skulle
tilläggas statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion, vill styrelsen framhålla
behovet av en förstärkning av dess redan förut hårt ansträngda arbetskrafter.

I övrigt komma härutinnan skilda åsikter till synes i yttrandena. Länsstyrelsen
i Uppsala län anser det icke tillfredsställande att i huvudsak lita till
barnavårdsinspektörens kontroll samt erinrar att 21 § barnavårdslagen icke
lämnade tillfälle till den rättelse som kunde vara av nöden, bortsett från att
inspektören i regel komme att alltför sent erhålla kännedom om ett förevarande
fall. Ett korrektiv vore att tillerkänna åklagaren besvärsrätt i fråga om
barnavårdsnämndens åtgärder. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta örn
icke den erforderliga garantien kunde vinnas genom användning av den befogenhet
som ankomme på länsstyrelserna enligt 20 § och 81 § 2 mom. barnavårdslagen.
Härför förutsattes dock att åklagaren höljes underrättad örn
barnavårdsnämndens åtgöranden och att åklagaren gjorde anmälan hos länsstyrelsen
om vad som kunde anses brista.

Även skyddshemsinspektören anser skäl kunna anföras för att anförtro
kontrollen åt länsstyrelserna, som vore närmaste tillsynsmyndighet över barnavårdsnämnderna.
Då emellertid länsstyrelserna torde ha svårt att åstadkomma
en över hela landet enhetlig tillämpning, syntes i avvaktan på organisatoriska
reformer det lämpligaste vara att tillsynen i en eller annan form
förlädes till socialstyrelsen, som torde lia möjlighet att utöva ett visst inflytande
över barnavårdsnämnderna och främja en likformig praxis. Beträffande
det av beredningen föreslagna kontrollsystemet anför skyddshemsinspektören,
att det syntes tveksamt om det komme att visa sig effektivt. Såsom rådgivande
myndighet kunde inspektören utöva viss kontroll av nämndernas
verksamhet men någon utökad befogenhet för honom att ingripa vid försummelser
hade icke föreslagits. Effektiviteten av barnavårdsnämndernas
arbete vore främst beroende av deras sammansättning och av den utsträckning,
i vilken de kunde disponera personal till hjälp med utredningar och
verkställighet av beslut. Central kontroll av ett så omfattande verksamhetsområde
kunde icke bliva så grundlig att den ensam utgjorde en fullgod garanti
för ett gott resultat.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tredje distriktet erinrar, att den
föreslagna kontrollen syntes påkalla vissa av beredningen endast helt flyktigt
eller icke alls berörda åtgärder. Bamavårdsinspektionens arbetsbörda
komme att betydligt utökas och förmodligen måste inspektionen i stor utsträckning
anlita barnavårdskonsulenterna såsom mellanhänder. Konsulenterna
behövde därför höjda anslag till resor och biträden. Deras arbetsbörda
vore åtminstone på vissa håll redan alltför stor. Till vart tredje eller fjärde
år begränsade möjligheter att på platsen göra sig underrättad om förhållandena
och tillse att rättelse, där sådan befunnes påkallad, verkligen vidtoges,
innebure ingalunda någon kontroll i den mening beredningen syntes anse erforderlig.

Beredningens förslag om central kontroll av barnavårdsnämnderna avstyrkes
såsom obehövligt av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde
distriktet. Han erinrar, att det ökade klientel som enligt förslaget komme att
tillföras barnavårdsnämnderna till karaktären vöre lika med det som nämnderna
redan hade under sin uppsikt och att även behandlingsformerna vore
desamma. Att för det nya klientelet, som sannolikt vore lätthanterligare och
till antalet vore mindre, inrätta en central kontroll vore därför opåkallat och
skulle öka nämndernas arbete utan att några påvisbara fördelar därav vunnes.
Det funnes ej heller anledning antaga, att nämnderna komme att ägna
mindre omsorg och uppmärksamhet åt det nya klientelet. Visserligen borde
garantier finnas för att nämnderna vidtoge lämpliga åtgärder mot dem, som
erhölle åtalseftergift. Dylika garantier funnes emellertid redan genom den
kontroll som utövades av barnavårdskonsulenterna och bamavårdsombuden.
Denna kontroll bestode bl. a. i granskning av nämndernas protokoll och de
förteckningar vilka skulle föras över ungdom som vöre föremål för nämndernas
verksamhet. Vidare kontrollerades att nämndernas beslut om övervakning
verkställdes, och då tillfälle därtill funnes sökte man genom personliga
besök vinna kännedom örn verkningarna av de vidtagna åtgärderna. Om
konsulenten vid sin inspektion funne att en barnavårdsnämnd icke fullgjorde
sina åligganden tillfredsställande, skulle han, om rättelse på annat
sätt ej vunnes, anmäla detta hos vederbörande myndighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uttalar tveksamhet om det
sätt, varpå den kontroll som uppenbarligen erfordrades borde ordnas. Den
föreslagna centrala kontrollen medförde vissa fördelar men skulle föranleda
en icke obetydlig skriftväxling och en mycket stor ökning i inspektionens
arbetsbörda. Det hade därför inom förbundet ifrågasatts att i första hand
lägga kontrollen på fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna som vid besök
eller inspektioner hos nämnderna kunde kontrollera att dessa fullgjorde sina
åligganden.

Vidkommande förutsättning a‘r na för åtalseftergift har
strafflagberedningens förslag att åtminstone för närvarande begränsa institutets
tillämpning till ungdomar sorn ej fyllt 18 år vid brottets be -

KungI. Majlis proposition nr S.

gående i allmänhet ej föranlett erinran. I en del yttranden föreslås emellertid
en utsträckning av tillämpningsområdet.

En höjning av åldersgränsen till 21 år förordas av landsfogden i Södermanlands
lån, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i femte distriktet samt
barnavårdsnämnden i Stockholm. En ledamot av Göta hovrätt ifrågasätter en
begränsad tillämpning av åtalseftergift beträffande brottslingar i åldern 18
—21 år. Socialstyrelsen uttalar, att det vore påkallat att undersöka frågan örn
åtalseftergiftens användbarhet beträffande lagöverträdare i åldern 18—21 år
saint att det vore önskvärt att 1939 års lag om villkorlig dom snarast sattes
i kraft. I samband därmed borde 22 § d) barnavårdslagen, i enlighet med
vad lösdriverilagstiftningskommittén föreslagit, ändras så att förutsättningen
för ingripande mot person i åldern 18—21 år angåves vara att han befunnes
föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv, medan för närvarande
fordrades att han vore hemfallen åt ett dylikt levnadssätt.

Utsträckning för speciella fall av åtalseftergift till brottslingar i åldern 18
—21 år föreslås i två yttranden. Poliskammaren i Örebro anser sålunda eftergift
böra medgivas örn den brottslige på grund av efterblivenhet eller andra
omständigheter är att anse såsom förminskat tillräknelig, och fattigvårdsocli
barnavårdskonsulenten i fjärde distriktet ifrågasätter eftergift av åtal
mot kvinna som vore hemfallen åt prostitution och därvid innan hon fyllt 21
år beginge tjuvnadsbrott.

Vidare anför socialstyrelsen att institutet borde komma till användning
jämväl i fråga örn vissa andra kategorier av lagöverträdare än ungdomar,
nämligen de manifest sinnessjuka och dem som bleve lagöverträdare för
första gången vid en relativt hög ålder. Frågan om en utsträckning av institutet
till dessa och möjligen även andra speciella kategorier borde övervägas
vid det fortsatta reformarbetet på straffrättens område.

Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida icke möjlighet till åtalseftergift
borde stå öppen för alla ålderskategorier, särskilt för äldre personer.
Landsfogden i Blekinge län uttalar sig i enahanda riktning.

I samband med förevarande fråga har ungdomsvårdskommittén ifrågasatt,
huruvida icke tiden vore mogen för en ändring av straffbarhetsåldern,
och för sin del förordat en höjning därav till 16 år. Svea hovrätt framhåller
att införandet av åtalseftergift i själva verket innebure en höjning av straffbarhetsåldern
på sådant sätt, att i varje särskilt fall kunde individuellt bestämmas
om straff borde ifrågakomma eller ej.

Vad härefter angår frågan örn förutsättningarna för åtalseftergift såvitt
angår brottets beskaffenhet har förslaget, som avser brott varå
kan följa fängelse eller straffarbete, föranlett önskemål dels örn undantag
beträffande alla eller vissa grövre brott dels ock om utvidgning av den föreslagna
lagen att omfatta även brott varå endast böter kunna följa.

I det förra hänseendet anför Göta hovrätt:

Visserligen uppställes såsom förutsättning för åtalseftergift, alt »åtal ej
är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt»,
men den allmänna avfattningen av detta stadgande utesluter icke,

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

att åtal eftergives även vid grövre brott. Beredningen nämner visserligen i
motiven, att eftergift icke bör förekomma vid t. ex. grova vålds- och förmögenhetsbrott,
men beredningen framhåller även, att någon gräns uppåt
för åtalseftergift icke bör i lagen fixeras, utan att det bör överlämnas åt vederbörande
åklagare att efter prövning av omständigheterna i det konkreta
fallet avgöra, om åtalseftergift bör komma till användning eller icke. Enligt
hovrättens uppfattning bör åtalseftergift icke under några förhållanden få
förekomma vid gröva brott. Den omständigheten att domstol kan döma till
tvångsuppfostran vid alla slags brott, utan undantag för grövre brott, kan
icke åberopas till stöd för att åtal må eftergivas vid alla slags brott. Det är
dock en väsentlig skillnad mellan å ena sidan, att åtal vid domstol följer,
varvid till domstolens förfogande står straff enligt lagbudet, ovillkorligt eller
villkorligt, eller tvångsuppfostran, samt å andra sidan att varje domstolsförfarande
helt inställes. Det skulle säkerligen verka stötande för den allmänna
rättskänslan, om åtal skulle eftergivas vid sådana grova brott som t. ex. mord,
dråp, rån eller grova sedlighetsbrott. Enligt hovrättens uppfattning bör
lagen därför innehålla en bestämmelse, som från åtalseftergift undantar brott
av viss svårighetsgrad. Till stöd härför kan åberopas dels att villkorlig dom
icke må tillämpas över en viss straffgräns, dels ock att ungdomsfängelse
icke må komma till användning vid grövre brott. Var gränsen uppåt för
åtalseftergift skall dragas bör närmare utredas. Gränsdragningen bör lämpligast
ansluta sig till gällande straffsatser.

Fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke eftergift borde uteslutas beträffande
vissa svårare brott, såsom mord, rån, våldtäkt m. m. Med hänsyn
till den reaktion som vid ett uteblivet domstolsförfarande kunde tänkas uppstå
från såväl målsägande som det allmänna, därest även i enstaka fall åtal
ej ägde rum beträffande ett svårare brott, vore det enligt styrelsens mening
lämpligt att uttryckligen stadga att åtalseftergift ej finge äga rum beträffande
brott, som avsåges i 8—10, 13—16 och 19 kap. strafflagen, därest å
brottet kunde följa straffarbete över två år.

Med hänsyn till risken för att ungdomsbrottsligheten komme att ökas i
oroväckande grad anser förste stadsfiskalen i Stockholm att åtalseftergift
borde inskränkas till de brottstyper å vilka ej kunde följa svårare straff än
fängelse. I fråga örn svårare brott framhålles, att ett domstolsförfarande ur
generalpreventiv synpunkt syntes vara nödvändigt och att man genom den
villkorliga domen, som i många fall kunde komma till användning, och det
ingripande, som i sådana fall ofta skedde från barnavårdsnämndernas sida,
nådde det bästa resultatet och även bäst gagnade den ungdom, som av en
eller annan anledning givit sig in på brottets bana.

Beträffande bötesbrotten erinrar en ledamot av Göta hovrätt om afl den
nya rättegångsbalken medgåve eftergift för alla brottslingar om å brottet icke
kunde följa svårare straff än böter. Det syntes honom vid sådant förhållande
mindre lämpligt att för tiden till dess den nya rättegångsbalken trädde
i kraft för de unga brottslingarnas vidkommande utesluta möjligheten av
åtalseftergift vid nämnda brott. Även vid många av dessa förelåge skäl att
för den unge brottslingen undvika domstolsförfarande och i stället tillgripa
den varning, som enligt förslaget förutsattes kunna användas, då en åtals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

eftergift delgåves den brottslige. Landsfogden i Gotlands län yttrar, att det
syntes angeläget att bestämmelserna örn åtalseftergift i rättegångsbalken
trädde i tillämpning samtidigt med den föreslagna lagen. Poliskammaren i
Göteborg anför, att det kunde förefalla inkonsekvent att medge eftergift
i fråga om verkliga brott men icke när det gällde bötesförseelser; begränsningen
vore emellertid motiverad av praktiska skäl.

Ungdomsvårdskommittén finner de skäl som anförts för undantaget beträffande
bötesbrott icke helt övertygande samt yttrar vidare:

Visserligen kan ett bötesstraff ha betydelse såsom korrektiv då det gäller
ungdomar med egen arbetsförtjänst, men under normala förhållanden torde
det ofta kunna inträffa, att unga individer som bötfällts sakna medel till
böternas gäldande, och att dessa böter därför i stället erläggas av föräldrarna.
I fall av sistnämnda slag medför bötesstraffet givetvis icke till fullo den
verkan som därmed avses. Å andra sidan kvarstå de för den unge skadliga
verkningarna av rättsproceduren, låt vara att dessa verkningar då^ det gäller
bötesbrott sällan ha samma genomgripande betydelse som då fråga är örn
grövre brott. Helt utesluten är ju icke heller den möjligheten att oguldna
böter, oavsett om den dömde tredskats eller ej, förvandlas till fängelse utan
att villkorlig dom därvid meddelas. Principen örn möjlighet till åtalseftergift
då det gäller bötesbrott har numera lagfästs i den nya rättegångsbalken, och
därvarande bestämmelser örn åtalseftergift komma givetvis även att få betydelse
då det gäller förseelser av minderåriga. Emellertid torde det komma
att dröja, innan detta lagkomplex kan träda i kraft. För den händelse särskilda
regler om åtalseftergift då det gäller bötesbrott av minderåriga icke
skulle befinnas erforderliga, vill ungdomsvårdskommittén härigenom framhålla
angelägenheten av alt minderåriga som åtalas för dylika brott åläggas
personlig inställelse vid rätten allenast då brottets natur och omständigheterna
i övrigt verkligen motivera ett sådant förfarande. I övrigt torde det vara
önskvärt, ej blott att mål angående brott av minderåriga handläggas inom
stängda dörrar, utan även att dessa mål i största möjliga utsträckning sammanföras
å särskild uppropslista och handläggas utan sammanhang med
handläggningen av mål rörande äldre brottslingar.

Även barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig mot undantaget för
bötesbrott. Åtskilliga sådana förseelser kunde vara utslag av ganska grov
vanart och nämnden kunde icke undgå att fråga sig, varför en pojke eller
flicka, som gjorde sig skyldig till ett svårare brott, alltid skulle kunna räkna
med åtalseftergift, under det att en till synes lindrigare förseelse, som endast
förskyllde böter, icke skulle kunna göras till föremål för sådan eftergift.
Från beredningens egen principiella ståndpunkt, alt de unga borde undandragas
domstolsproceduren, syntes detta innebära en egendomlig inkonsekvens.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som finner beredningens ståndpunkt beträffande
bötesbrott befogad, erinrar att sedan den nya rättegångsbalken trätt
i kraft viss kompetenskonflikt kunde komma alt uppstå till följd därav,
att beslut om eftergift enligt denna ankomme å distriktsåklagarna men enligt
beredningens förslag å överåklagarna.

I fråga örn förutsättningarna för åtalseftergift i avseende på den brottsliges
person riktas i två yttranden anmärkningar mot förslagets stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

punkt att medgiva åtalseftergift även då åtalet icke ersättes av annan åtgärd
mot den brottslige. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalar
sålunda att den icke kunde dela beredningens mening, att åtal finge
underlåtas även utan att annan reaktion skulle förekomma än varning. Ur
skilda synpunkter syntes det angeläget, att åtalseftergift endast finge ifrågakomma
örn i stället för straff vidtoges lämplig åtgärd enligt barnavårdslagen,
för såvitt icke särskild annan vård funnes påkallad. Göta hovrätt hemställer
om sådan ändring i förslaget, att åtalseftergift icke medgåves i andra
fall än då åtgärd av barnavårdsnämnd kunde vidtagas och skälig anledning
funnes att antaga, att brottslingen skulle låta rätta sig genom dylik åtgärd.
Till stöd för denna hemställan anför hovrätten:

Enligt hovrättens uppfattning är det av synnerlig vikt, att om åtal efterges,
i stället för det straff, som därvid skulle hava följt, alltid kommer
någon annan åtgärd, vilken, samtidigt som den är ägnad att tillrättaföra
den unge brottslingen, kan framstå som en reaktion från samhällets sida
mot det begångna brottet. Åtgärd av barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagen
fyller en dylik fordran. Örn förutsättning för dylik åtgärd ej föreligger,
bör åtalseftergift ej förekomma. Beredningen har till stöd för sin ståndpunkt
bland annat åberopat, att förutsättning för ingripande enligt barnavårdslagen
kanske ej föreligger. Om barnavårdslagen innehåller en alltför
sträng fordran i detta hänseende, synes det ligga närmare till hands att
något utvidga möjligheten till ingripande från barnavårdsnämndens sida.
Även om en sådan ändring i barnavårdslagen vidtages, kunna kanske fall
förekomma,^ där åtgärd av barnavårdsnämnd lämpligen ej bör ske. Att i
dylika fall åtal i stället följer synes icke olämpligt i betraktande av att vid
alla brott, för vilka frihetsstraff icke ingår i strafflatituden, åtalseftergift
ju icke skulle förekomma enligt beredningens förslag. Beredningen har i
detta sammanhang även framhållit, att åtalseftergift bör kunna förekomma
i sådana fall, där epileptikervård, sinnesslövård eller sanatorievård anordnas.
Med anledning härav vill hovrätten framhålla, att det synes mindre
lämpligt att jämställa sjukhusvård med åtgärd av barnavårdsnämnd, samt
att frågan hur man skall förfara med brottslingar, som kräva dylik vård, är
ett problem, som icke särskilt gäller unga brottslingar och som därför icke
kräver en lösning i detta sammanhang. Man torde därför kunna bortse härifrån.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter lämpligheten av att, ehuru åtalseftergift
i regel skulle förknippas med åtgärd av barnavårdsnämnd, sådan åtgärds
företagande icke kunde uppställas såsom villkor för beslut örn eftergift.
Ämbetet erinrar att det ofta torde kunna inträffa, att åtal icke borde
eftergivas, med mindre viss åtgärd av barnavårdsnämnden vidtoges, måhända
ej sällan exempelvis skyddsuppfostran. Enligt motiven till förslaget
torde åklagaren i sådana fall, där nämnden i sitt yttrande funnit att åtgärd
enligt barnavårdslagen borde vidtagas, klart böra i beslutet angiva att åtgärd
av barnavårdsnämnden förutsattes skola vidtagas. Om sedan den avsedda
åtgärden ej komme till stånd, vöre åtalseftergiften icke desto mindre
oåterkallelig. Enda korrektivet vore en anmälan till barnavårdsinspektören.
Även örn i praktiken en förtroendefull samverkan mellan åklagare och barnavårdsnämnd
kunde avägabringas och allvarligare konfliktanledningar så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ledes utebli, syntes dock lagstiftningen, när det gällde korrektiv mot begångna
brott, böra äga större fasthet än vad som skulle bliva fallet, örn förslaget
genomfördes. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar däremot att, på
grund av de administrativt processuella bestämmelserna i barnavårdslagen,
vissa olägenheter onekligen syntes vara förenade med den motsvarande
danska lagens anordning att i regel förbinda eftergiften med villkor örn
behandling av den skyldige efter vissa lagrum eller med särskilt angiven
åtgärd. Ej heller länsstyrelsen i Gävleborgs län har något att erinra mot
förslagets ståndpunkt i detta hänseende, men länsstyrelsen påpekar att enligt
uttalande i motiveringen till förslaget åklagaren i sitt beslut klart borde
angiva, att åtgärder av barnavårdsnämnd förutsattes skola vidtagas. Detta
uttalande syntes länsstyrelsen vara av beskaffenhet att vålla osäkerhet och
missförstånd vid lagens tillämpning. Såsom en liknande motsättning mellan
förslagets innehåll och motivering framhåller poliskammaren i Örebro beredningens
uttalanden, att åklagaren icke ägde uppställa villkor men kunde
— vilket beredningen förmodade vanligen skulle bliva fallet — vänta med
beslutets meddelande till dess han i samråd med barnavårdsnämnden fått
full klarhet i frågan vilka åtgärder som komme att tillämpas, eventuellt invänta
att åtgärderna redan inletts.

Vidare ha erinringar framställts beträffande den olikhet som enligt förslaget
komme att råda i fråga örn behandlingen av vanartade och andra
ungdomar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför härom:

Enligt den av beredningen uttalade uppfattningen skulle som främsta indikation
för tillämpning av åtalseftergift uppställas, att den brottsliges karaktär
och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning antaga
att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd. Förutsättningen
för barnavårdsnämndens ingripande gentemot en minderårig som
begått en brottslig handling är emellertid att denna handling indicerar vanart.
Föreligger icke vanart, kan ett ingripande från barnavårdsnämndens
sida icke äga rum. Vid lindrigare fall av brottslighet har beredningen därför
föreslagit åtalseftergift även i sådana fall, där ett ingripande från barnavårdsnämndens
sida av ovan angivna skäl ej kan äga rum, därest det
ändock funnes skälig anledning antaga att den brottslige skall låta sig rätta
utan åtal eller ingripande från barnavårdsnämnds sida. Då det däremot rör
sig örn allvarliga brott, som icke indicera vanart, har beredningen såsom
sin åsikt uttalat, att åtalseftergift över huvud icke bör ifrågakomma. Den
av beredningen intagna ståndpunkten synes kunna leda till otillfredsställande
konsekvenser. Därest t. ex. ett likartat brott av mera svårartad beskaffenhet
skulle begås av tvenne minderåriga, kunde det tänkas, att i det
ena fallet den brottsliga handlingen ansågs indicera vanart, med ty åtföljande
ingripande från barnavårdsnämndens sida, medan i det andra fallet
vanart icke ansågs föreligga och åtgärder från barnavårdsnämndens sida
följaktligen icke komme att vidtagas mot den brottslige. Med den av beredningen
till synes omhuldade åsikten, att överåklagaren bör avvakta barnavårdsnämndens
åtgöranden, innan han fattar ståndpunkt i åtalsfrågan, skulle
i det senare fallet vederbörande åklagare förmodligen se sig nödsakad att
ej eftergiva åtal, medan han i del förra fallet sannolikt skulle eftergiva åtalet
med hänsyn lill barnavårdsnämndens ingripande. Ett sådant förfaringssätt
skulle näppeligen te sig tilltalande för den allmänna rättskänslan. När

Kungl. Maj.ts proposition nr S.

man genom införande av institutet åtalseftergift velat undvika själva lagförandet
såsom skadligt för den unge brottslingens personliga utveckling,
borde det vara särskilt angeläget att åtalseftergiften i första hand skulle
kunna påräknas av ej vanartade lagöverträdare, då det väl kan förmodas
att dessa äro mera mottagliga för lagförandets skadliga biverkningar än
de vanartade brottslingarna.

Ungdomsvårdskommittén yttrar:

Då det gäller unga brottslingar som stå nära adertonårsåldern finner
strafflagberedningen åtalseftergift i regel ej böra tillämpas annat än när
omhändertagande för skyddsuppfostran anses böra äga rum. Ungdomsvårdskommittén
finner det svårt att helt förlika en sådan uppfattning med
de synpunkter som ligga till grund för lagförslaget. Enligt kommitténs mening
skulle det även kunna verka stötande för rättskänslan, att en sjuttonårig
som företedde så grov vanart att skyddsuppfostran erfordrades finge
åtnjuta åtalseftergift, medan en annan sjuttonåring som ej givit prov på
sådan vanart måste åtalas och dömas av domstol. Angelägenheten av att
undvika den rättsliga proceduren då det gäller unga lagöverträdare har
varit en viktig orsak till det nu förevarande lagförslagets tillkomst. Det synes
icke stå i samklang med förslagets anda och intentioner, därest, såsom
med beredningens uppfattning skulle kunna inträffa, en sjuttonårig brottsling
ej erhölle åtalseftergift men dock efter rannsakning och dom bleve
föremål för en behandling av samma art som skulle kommit honom till
del om åtalseftergift tillämpats. En brottslig sjuttonåring som givit prov på
någorlunda goda karaktärsanlag skulle med andra ord, i likhet med en
jämnårig som företett grövre vanart, visserligen erhålla en med hänsyn till
hans individualitet lämplig behandling, men han skulle icke, såsom den
mera vanartade kamraten, kunna undgå den för honom skadliga rättsproceduren.
Enahanda skulle med beredningens tolkning kunna bli fallet då
det gäller unga brottslingar som vid tiden för beslut i frågan om åtalseftergift
fyllt 18 år. På skäl som anförts finner ungdomsvårdskommittén det
önskvärt att en lagtillämpning enligt ovan antydda riktlinjer undvikes.

Vidare har föreningen Sveriges landsfogdar anfört reservation beträffande
beredningens ståndpunkt att icke vilja förorda sådan ändring i barnavårdslagen,
att omhändertagande för skyddsuppfostran kunde ske även efter
det vederbörande fyllt aderton år, örn nämnden dessförinnan vidtagit
åtgärd mot honom. Beredningen uttalade, att en sådan åtgärd icke borde
aktualiseras av den föreslagna lagstiftningen under framhållande av att sådana
gränsfall borde beaktas vid tillämpningen av åtalseftergift. I enlighet
härmed skulle dylik eftergift i regel ej tillgripas mot dem som stöde nära
adertonårsåldern annat än när omhändertagande för skyddsuppfostran ansåges
böra äga rum. Denna ståndpunkt syntes emellertid mindre tillfredsställande
såtillvida som för skyddsuppfostran kvalificerade individer skulle
komma i en förmånligare ställning med avseende å möjligheten att få åtnjuta
åtalseftergift än andra, som i moraliskt hänseende vöre bättre rustade.

I detta sammanhang må även nämnas att i några yttranden berörts spörsmålet
örn tillämpningen av åtalseftergift vid fleras deltagande i brott, t. ex.
då en vuxen och en minderårig tillsammans begått brott eller då brott förövats
av en liga av minderåriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Rörande förutsättningarna i övrigt för åtalseftergift framhåller
Svea hovrätt vikten av att tillmäta största betydelse åt det förhållandet,
huruvida gärningsmannen — och hans föräldrar — till fullo erkänna det
orätta i handlingssättet och visa beredvillighet att ersätta uppkommen skada.
Göta hovrätt hemställer örn uttryckligt stadgande att eftergift endast borde
förekomma där vederbörande erkänt brottet. Yrkanden örn sådan ändring
av lagtexten framställas vidare av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands
samt Göteborgs och Bohus län.

Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter att medgivande av den för brottet
misstänkte skall utgöra förutsättning för åtalseftergift samt anför därom:

Då åtalseftergiften skall resultera i vissa skyddsåtgärder, torde det vara
möjligt att åtminstone i några fall den brottslige utsättes för svårare påföljder
än ådömandet av exempelvis ett bötesstraff, som ju med hänsyn till
hans ungdom eljest bort utmätas, även om å brottet normalt skolat följa
urbota straff. Mot en dylik åtalseftergift, som i realiteten kan framstå som
mycket strängare än ett bestämt straff, skulle något rättsmedel icke finnas
för den benådade. Hänsyn till den brottsliges intressen synas dock fordra,
att han efter eget val skall ha möjlighet att bliva åtalad inför domstol, vilket
kan vara särskilt viktigt i sådana fall, då bevisningen är tvivelaktig eller
gärningens straffbara karaktär oklar. Ett åtal med oviss utgång skall icke
godtyckligt kunna ersättas med skyddsåtgärder i fråga om vilkas berättigande
någon egentlig klagorätt icke finnes.

Frågan örn målsägandens åtals rätt har berörts i ett flertal
yttranden.

Göta hovrätt föreslår att en kort preskriptionstid stadgas för målsägandens
rätt att yrka ansvar och att i samband därmed åklagaren ålägges att
underrätta målsäganden örn beslutad åtalseftergift. Enahanda förslag framställes
i andra yttranden, därvid flera skäl åberopas. Sålunda framhåller
hovrätten över Skåne och Blekinge, att åtalseftergift regelmässigt skulle vara
förknippad med åtgärd av barnavårdsnämnd och att ingripandet mot den
brottslige bomme att dubbleras om målsäganden begagnade sin åtalsrätt
först en längre tid efter åklagarens prövning av åtalsfrågan. Länsstyrelsen i
Kristianstads län yttrar att det syntes vara helt i överensstämmelse med
förslagets andemening, att när åklagarmyndigheten med hänsyn tagen till
den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt funnit skäl för
meddelande av beslut om åtalseftergift föreligga, den unge lagöverträdaren
icke under hela den tid, som utmättes av gällande preskriptionsbestämmelser,
skulle vara utsatt för det psykiska tryck, som möjligheten av att den
privata talerätten kunde komma att begagnas obestridligen utgjorde. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför att man icke kunde helt bortse
från att i enstaka fall målsägande funnes, vilka i trakasserings- eller i utpressningssyfte
utnyttjade det övertag över den ungdomlige brottslingen som
möjligheten att åtala beredde dem.

Med hänsyn till farorna i sistnämnda hänseende ifrågasättes i några yttranden
att målsäganden helt skulle uteslutas från rätten att yrka ansvar

Kungl. Majda proposition nr S.

i fall då åklagaren eftergivit åtal. Uttalande i denna riktning göres av styrelsen
för föreningen Sveriges stadsfiskaler som tillägger att målsägandens tillbörliga
intresse borde anses tillgodosett genom hans möjlighet att underställa
åtalsfrågan högre myndighets prövning. Landsfogden i Norrbottens län förklarar
att det, om målsäganden icke vore nöjd med åtalseftergiften, ur alla
synpunkter vore lyckligare om åklagaren under sitt tjänsteansvar utförde
åtalet än att frågan om åtal skulle bero på målsägandens godtycke.

I fråga om målsäganden erinrar vidare poliskammaren i Göteborg att denne
vid eftergift av allmänt åtal ginge miste örn förmånen att kunna anknyta
sin skadeståndstalan till åklagarens ansvanstalan. Härjämte anmärkes att
strafflagberedningen, som uttalat att normalt något slags uppgörelse borde
ha träffats med målsäganden innan åtal eftergåves, icke berört huru detta
skulle ske.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna om återkallelse av
åtalseftergift ha i allmänhet ej föranlett erinran i yttrandena. Länsstyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter emellertid huruvida icke i förslaget borde
upptagas den i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken angivna grundsatsen att
återkallelse kunde ske örn tillräckliga skäl för eftergift ej längre förelåge.

I samband med frågan örn återkallelse av eftergift beröres i flera yttranden
spörsmålet örn registrering av beslut örn åtalseftergift.
I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana som avgivits av landsfogdar, uttalas
önskvärdheten av att centralt register upprättas som möjliggör för åklagarna
att erhålla uppgift, huruvida en brottsling förut medgivits åtalseftergift.
I detta hänseende ifrågasättes från några håll, bl. a. av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att ett dylikt register borde föras hos fattigvårds- och
barnavårdsinspektionen. Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar att anteckningar
om eftergiftsbeslut intagas i socialregistret. En landsfogde förutsätter
att registrering komme att ske genom att besluten meddelas genom
tidningen Polisunderrättelser, varemot ungdomsvårdskommittén avböjer en
dylik publicering. I

I yttrandena beröras även vissa särskilda frågor som sammanhänga med
förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter att åklagare borde
beredas möjlighet att nedlägga allmänt åtal i händelse förutsättningarna
för åtalseftergift visa sig föreligga först efter det att domstolsförfarande
inletts. Såsom exempel på dylikt fall anföres att åklagaren instämt den brottslige
med yrkande om ansvar enligt lagrum som stadgar endast bötesstraff
och att det sedermera visar sig att brottet hemfaller under strängare straffbestämmelse.
Hovrätten ifrågasätter vidare, om icke sekretesskydd
borde lämnas handlingarna i ärende angående åtalseftergift och åklagarens
beslut i dylika ärenden, samt erinrar därvid att handlingar i ärenden rörande
samhällets barnavård och ungdomsskydd i viss mån vore undantagna från
offentliggörande enligt 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

Förhållandet mellan skyddshem och uppfostringsanstalter
uppmärksammas i några yttranden. Socialstyrelsen erinrar att
det stränga formella särskiljandet av dessa institutioner komme att te
sig ännu mindre sakligt grundat än hittills i och med det att åtal mot
minderåriga kunde eftergivas. Den radikala organisationsförenkling, som här
vöre påkallad, syntes dock böra anstå i avvaktan på den konsolidering av
barnavårdsnämndernas organisation, som erfordrades med hänsyn till dessas
alltmera krävhnde sociala arbetsuppgifter och som bland annat vore beroende
av resultatet av socialvårdskommitténs arbete. Tillsvidare komme i stället
kravet på en förbättrad samverkan mellan organen för tvångsuppfostran
och för skyddsuppfostran i syfte att möjliggöra en rationell differentiering
av vårdfallen i förgrunden.

Ungdomsvärdskommittén har för sin del förordat att i och med införandet
av åtalseftergift institutet tvångsuppfostran såsom av domstol ådömd
kriminalitetspåföljd utmönstrades ur det straffrättsliga systemet, i allt fall
i samband med att 1939 års lag örn villkorlig dom trädde i kraft. Därest
i ett givet fall uppfostringsåtgärd ansåges erforderlig i stället för straff, borde
ju åtalseftergift beviljas och barnavårdsnämnd omhändertaga den brottslige
för skyddsuppfostran. Denna form av uppfostran vore rikare nyanserad
än tvångsuppfostran och uteslöte ej att han för strängare fostran intoges å
anstalt som enligt nuvarande system begagnades vid tvångsuppfostran. Jämväl
enligt den nya lagen om villkorlig dom kunde unga brottslingar överlämnas
åt barnavårdsnämnderna för skyddsuppfostran. Endast i undantagsfall
kunde därför av domstol ådömd tvångsuppfostran komma att spela någon
roll. Liknande synpunkter framhållas av skyddshemsinspektören.

Ungdomsvärdskommittén anför ytterligare att, för den händelse åtalseftergiften
skulle komma att fungera på åsyftat sätt, torde i ett större antal fall
än hittills mera genomgripande åtgärder av barnavårdsnämnderna behöva
vidtagas. Då unga lagöverträdare i sådana fall behövde flyttas från sin tidigare
miljö, komme emellertid ökad svårighet att visa sig att bereda plats för
fortsatt fostran i de många fall då skyddshemsvård icke vöre av nöden. Det
borde enligt kommitténs mening allvarligt övervägas, huruvida icke åtgärder
kunde vidtagas till avhjälpande även av denna svårighet. Socialstyrelsen
och skyddshemsinspektören, som även framhålla svårigheterna i nämnda
hänsende, ifrågasätta inrättande av särskilda upptagningshem som kunde
mottaga ungdomar för observation m. m.

Departementschefen.

Ett grundläggande drag i vår rättsordning har av ålder varit, att samhällets
ingripande mot brott skett genom åtal vid domstol. Åtalsrätt tillkommer
åklagare och målsägande. I fråga om åklagaren har hos oss rått den s. k.
legal itet sprincipen, vilken innebär att skyldighet att väcka åtal föreligger,

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

om tillräckliga skäl finnas till antagande att den misstänkte begått brottet.
Åtalsfrågan må således ej prövas efter lämplighetshänsyn.

Det lider intet tvivel, att denna princip —- särskilt om man ser frågan på
lång sikt — alltjämt är av värde för lagarnas upprätthållande liksom för
myndigheternas anseende för oväld. Därest åklagarmyndigheterna erhålla
fria händer att pröva huruvida åtal bör äga rum, kan utvecklingen gå därhän
att de faktiskt i stor utsträckning komma att bestämma, vilka rättsregler som
skola upprätthållas. Denna uppgift bör givetvis tillkomma lagstiftaren. För
svensk rättsuppfattning torde också legalitetsprincipen framstå såsom ett
viktigt uttryck för grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Ehuru legalitetsprincipen fördenskull bör värnas, synes hinder icke föreligga
att göra avsteg därifrån i särskilda fall. Bestämmelser av sådan innebörd
ha förut meddelats i olika sammanhang. Särskilda skäl finnas obestridligen
att, på sätt nu föreslagits, även göra undantag från legalitetsprincipen
när det gäller dem som begått brott vid mycket unga år.

Som bekant är straffbarhetsåldern enligt svensk lag för närvarande 15 år.
Den har i äldre tider varit lägre men efter hand höjts till den nuvarande gränsen
som gällt alltsedan år 1902. Förslag har på senare tid och även i detta
sammanhang väckts om en ytterligare höjning av straffbarhetsåldern. Därvid
har åberopats bland annat att samhället har andra former än åtal och
straff för ingripande mot unga lagöverträdare. Å andra sidan är det ställt
utom allt tvivel, att åtal i många fall är en nödvändig form för ingripande
även mot dem. Jag är fördenskull icke beredd att nu förorda en höjning av
straffbarhetsåldern.

Innan jag går närmare in på frågan örn eftergivande av åtal mot unga lagöverträdare
vill jag erinra, att särskilda regler för behandlingen av dem,
som gjort sig skyldiga till brott vid unga år, förut meddelats i viktiga hänseenden.
Sålunda gäller bland annat, att örn den som fyllt 15 men ej 18 år
. begår brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.
Brott som någon begått innan han fyllt 18 år må ej heller tillräknas
honom till sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 §
strafflagen. Härjämte märkes, att om någon efter det han fyllt 15 år begått
brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete, domstolen må döma
honom till tvångsuppfostran om han vid domens meddelande ej fyllt 18 år.
I fråga örn användningen av villkorlig dom finnas ej särbestämmelser för
underåriga, men det ligger i sakens natur att användningen därav är särskilt
befogad när någon begått brott i unga år.

Vid övervägande av frågan om särskilda åtalsregler beträffande underåriga
är det självfallet av största intresse att taga i betraktande de huvudsakliga
orsaker som kunna tänkas föranleda brottsligheten. Detta spörsmål är föremål
för ingående undersökning av ungdomsvårdskommittén, som torde komma
att belysa det kvantitativa förhållandet mellan olika orsaker till ungdomsbrottsligheten.
Även utan en sadan utredning lärer man kunna våga antyda
huvudorsakerna till denna brottslighet.

Uppenbarligen äro lagöverträdelser av unga personer ofta utslag av en

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

allmän vanart som kan bero på antingen dåliga anlag eller miljöförhållanden
eller bådadera. Sådana fall omfattas av bamavårdslagen, enligt vilken åtgärder
skola av barnavårdsnämnderna vidtagas mot bland andra vanartade barn
under 18 år och barn under 16 år som äro i fara att bliva vanartade.

Åtgärderna kunna bestå i att barnet erhåller en allvarlig varning, ställes
under övervakning eller hålles till lämplig sysselsättning. Föreskrift kan också
meddelas om anlitande av lämplig anstalt som inrättats till stöd för hemuppfostran.
Flera av dessa åtgärder kunna samtidigt vidtagas. Anses sådana
lindrigare åtgärder gagnlösa eller ha de prövats utan framgång, kan barnet
omhändertagas för skyddsuppfostran. För sålunda omhändertagna barn
finnes ett flertal behandlingsformer. Barn som icke är vanartat men på grund
av omgivningen är i fara att bliva det utackorderas i regel i enskilt hem eller
överlämnas till barnhem. Vanartat barn kan intagas i skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt eller ock i enskilt hem, barnhem, arbetshem eller
annan därmed jämförlig anstalt.

Kontrollerande och rådgivande uppgifter med avseende å barnavårdsnämndernas
verksamhet lia ålagts fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
barnavårdsombuden, länsstyrelserna samt socialstyrelsen, som till sitt
biträde har statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med hänsyn till barnavårdsnämndernas uppgifter och deras förtrogenhet
med uppfostringsfrågorna synes det naturligt att ställa dem i främsta rummet
även när det gäller att ingripa mot minderåriga brottslingar. Det borde
icke anses påkallat att, på sätt nu gäller som huvudregel, barnavårdsnämndens
ingripande ersättes eller kompletteras med åtal vid domstol, så
snart vanarten tagit sig uttryck i en eller flera lagöverträdelser. I många fall
är det uppenbarligen en tillfällighet, huruvida vanarten tagit sig dylika uttryck
eller ej. Vissa lagöverträdelser — såsom snatterier, smärre bedrägerier,
mindre skadegörelser -—- äro typiska uttryck för en sådan vanart som lämpligen
bör föranleda uppfostrande åtgärder av barnavårdsnämnd. Detsamma
torde gälla sedlighetsbrott som väsentligen lia samband med pubertetsåldern
och ej äro av svårare beskaffenhet. Å andra sidan kunna unga personer begå
grova brott — såsom mordbrand, rån, våldtäkt, svår misshandel — vilka otvivelaktigt
ha sin orsak i vanart men där frågan örn samhällets reaktion är så
allvarlig att den bör prövas av domstol.

Såsom strafflagberedningen påpekat råder även en viss parallellitet mellan
domstolarnas och barnavårdsnämndernas åtgärder, i det att mot villkorlig
dom jämte övervakning samt tvångsuppfostran svara övervakning enligt
bamavårdslagen och intagning i skyddshem. På sätt beredningen framhållit
utmynnar därför domstolsförfarandet ofta i åtgärder som äro likartade
med dem som barnavårdsnämnderna tillämpa. Åtal och handläggning
inför domstol måste därför i många fall synas vara en onödigt omständlig
väg att nå fram till ett resultat likartat med det som kan ernås i barnavårdens
enklare former. Det torde ej heller råda tvivel om att i praktiken åtgärder
enligt barnavårdslagen i allt större utsträckning kommit att ersätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lagförandet inför domstol. Enligt en av beredningen återgiven uppgift skulle
av de gossar i åldern 15—18 år som intagits i yrkeshem icke mindre än omkring
65 procent ha förövat brott som kunnat medföra fängelse eller straffarbete.
Det är även i övrigt känt att, såsom beredningen anmärker, barnavårdsnämnderna
i talrika fall nöja sig med de åtgärder bamavårdslagen erbjuder
och underlåta att bringa begångna brott till polisens kännedom. Ej
minst talande härutinnan är barnavårdsnämndens i Stockholm upplysning i
dess yttrande över beredningens förslag, att nämnden icke i något fall hos
åklagarmyndigheten gjort anmälan örn brott.

Vad nu anförts innefattar enligt min mening starka skäl för att med vår
straffrätt införliva ett institut som medger åklagarmyndigheten att underlåta
åtal då åtgärd av barnavårdsnämnd skäligen kan anses vara tillfyllest med
hänsyn till brottets beskaffenhet. Beredningens förslag åsyftar också i främsta
rummet dessa fall.

Förslaget inrymmer emellertid möjlighet till eftergift av åtal även då åtgärd
av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer. Jämväl i denna del finner jag
beaktansvärda skäl tala för förslaget. Erfarenheten säger, att unga personer
— utan att likväl förete någon mera utpräglad vanart — kunna likaväl som
äldre begå olika brott av tillfälliga orsaker. För de ungas del tillkommer att
överträdelsen oftare än eljest har sin grund i obetänksamhet elier okynne.
I själva verket torde tillfälliga förseelser av denna art lämnas utan beivran
i långt större utsträckning än man i allmänhet föreställer sig. Många handlingar,
som därest de begåtts av äldre skulle föranlett åtal och straff, betraktas
över huvud ej såsom brott när det gäller unga. Man begär ej av den
vars uppfostran ännu ej är avslutad att han skall kunna skicka sig såsom
en fullvuxen person. Men även om gränsen för det tolerabla överskridits är
det uppenbart, att åtal mången gång framstår såsom en onödig åtgärd mot
en eljest välartad ung människa. Andra och enklare medel för den skyldiges
tillrättaförande äro tillfyllest. Tydligt är emellertid, att det ur samhällets
synpunkt är nödvändigt att ingripa genom åtal med anledning av grövre
överträdelser.

Någon bestämd gräns för sådana brott eller förseelser som efter nu angivna
grunder icke böra föranleda åtal kan av flera skäl svårligen angivas.
Om åtal kan ersättas med annan kännbar reaktion, är det givetvis lättare att
eftergiva det än om åtal är det enda medel som praktiskt står till buds.
Vidare kan åtal snarare eftergivas då den som begått brottet nyss fyllt 15
år än då han är nära 18 år eller om hans utveckling är försenad. En annan
synpunkt som förtjänar beaktande är, att i fråga om vissa förseelser eftergift
av åtal ej kan äga rum utan fara för att förseelserna skola avsevärt tilltaga
i antal och vålla allvarliga olägenheter. Detta gäller t. ex. trafikförseelser
där överdådiga ungdomar lätt kunna vålla svåra olyckor, ej minst
för sig själva. Därest en minderårig i undantagsfall driver egen näringsverksamhet,
måste överträdelser i denna verksamhet också beivras. Likaså
torde det under nuvarande tider i fråga örn förseelser mot ransoneringsför -

Kungl. Majlis proposition nr 8.

fattningar vara nödvändigt att ingripa jämväl mot nnderåriga. I samtliga
dessa fall torde åtal regelmässigt vara den lämpligaste formen för samhällets
reaktion.

Strafflagberedningen har särskilt framhävt, att åtal mot unga lagöverträdare
skulle vara skadligt för dem. Om åtalet anhängiggöres genom häktning,
torde detta ofta nog vara riktigt. Ehuru garantier mot missbruk av
häktning kunna skapas på annat sätt än genom åtalseftergift, är det en given
fördel, därest bestämmelserna härom i sin mån motverka att underåriga bliva
föremål för häktning. I de fall då häktning ej äger rum är jag däremot ej
övertygad, att strafflagberedningens nämnda synpunkt bär så långt. I fråga
om vissa brott är det visserligen otvivelaktigt, att det för den unge lagöverträdaren
är menligt att kännedom örn hans överträdelse sprides till en större
krets, och en rättegång måste, även om den hålles inom lyckta dörrar, alltid
i viss mån sprida en sådan kännedom. Själva lagföringen som sådan torde
däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former att den
är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka alltför stel
och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot underårig
synes man därför icke böra tillmäta påståendet att själva lagföringen skulle
vara skadlig för stor betydelse. Avgränsningen bör i stället ske efter prövning,
huruvida åtal är behövligt eller ej.

I vissa yttranden ha riktats erinringar mot den föreslagna lagstiftningen.
Särskilt har framhållits risken av att eftergift av åtal erhåller en ojämn tilllämpning.
Med hänsyn till de starka skäl som tala för reformen anser jag
dock dess genomförande icke böra hindras av farhågor i detta hänseende.
Betänkligheter ha även uttalats med hänsyn till den föreslagna reformens
verkningar på den allmänna laglydnaden. Det har sålunda framhållits, att
eftergift av åtal kan vara ägnad att minska strafflagens allmänpreventiva
verkan och leda till avtrubbning av ansvarskänslan hos de unga. Med erinran
om den alltmer tilltagande brottsligheten bland ungdomen har ifrågasatts,
huruvida den nuvarande tiden är lämpad för införandet av ett institut som
kan lia dylika följder. Härvid har man ibland gjort jämförelse med villkorlig
dom. En slentrianmässig tillämpning därav hade medfört olägenheter
och detsamma skulle kunna inträffa i fråga örn åtalseftergift.
Man har även framhållit faran i allmänpreventivt hänseende av en ordning
enligt vilken det första brottet föranleder åtalseftergift, det andra villkorlig
dom och först det tredje någon mera kännbar reaktion. För att hindra en sådan
utveckling har föreslagits att en åtalseftergift skall i händelse av nytt brott
utesluta användning av villkorlig dom på samma sätt som en sådan dom
utgör hinder mot ny villkorlig dom.

Det synes icke uteslutet att den vidsträckta användningen av villkorlig dom
i dess nuvarande form kan lia försvagat straffhotets allmänpreventiva verkan.
En alltför vidsträckt tillämpning av åtalseftergift skulle, även då den
begränsas att gälla minderåriga brottslingar, otvivelaktigt kunna få liknande
följder. Enligt min mening finnes emellertid all anledning att antaga att så
icke skall bliva förhållandet. Såsom förut framhållits äro åtgärder enligt Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 8. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

barnavårdslagen i regel det bästa sättet att komma tillrätta med vanartig
ungdom. Det torde också vara befogat att räkna med att åklagarmyndigheterna
icke skola vara benägna att medverka till en praxis enligt vilken åtalseftergift
beviljas i alltför stor omfattning.

I anledning av kritiken beträffande användningen av villkorlig dom vill
jag i detta sammanhang tillägga, att enligt den nya lagstiftning härom som
tillkom år 1939 domstolarna erhålla betydligt större möjligheter än enligt den
nuvarande lagen att ålägga den brottslige förpliktelser av olika slag som
skänka större innehåll åt den villkorliga domen och därigenom utesluta att
den blir betraktad endast som en mer eller mindre formell reaktion Sedan
årets riksdag numera beviljat medel för anställande av erforderligt antal
skyddskonsulenter från och med 1944 års ingång, har den 1 innevarande
oktober förordnats att den nya lagen örn villkorlig dom skall träda i kraft
den 1 januari 1944.

Vad angår den speciella frågan huruvida åtalseftergift skall utgöra hinder
mot en senare villkorlig dom vill jag erinra, att medan villkorlig dom för närvarande
icke kan medgivas om den brottslige under de senaste tio åren erhållit
sådan dom, har i 1939 års lag dels den angivna tiden förkortats till
fem år, dels stadgats att ny villkorlig dom även om denna tid ej förflutit
kan meddelas om synnerliga skäl föreligga. I enlighet härmed torde det ej
böra ifrågakomma att åtalseftergift alltid skall utesluta villkorlig dom. Det
synes ej heller lämpligt att meddela någon uttrycklig bestämmelse om den
betydelse i detta hänseende som bör tillmätas det förhållandet att en tilltalad
förut erhållit eftergift. Det bör nämligen beaktas att åtalseftergift enligt
förslaget även kan avse brott av lindrig art som av domstol endast
skulle belagts med böter, och det får antagas att eftergift i många fall kommer
att tillämpas beträffande sådana brott. Då en bötesdom ej skulle förhindrat
att den dömde senare erhölle villkorlig dom, synes det knappast vara
riktigt att utesluta sådan dom därför att bötesdomen ersatts med åtgärd av
barnavårdsnämnd. Den ändrade karaktär som den villkorliga domen erhållit
genom 1939 års lagstiftning är givetvis också av betydelse i detta sammanhang.
Om åtalseftergiften avsett något allvarligare brott, komma domstolarna
säkerligen att iakttaga återhållsamhet i fråga om villkorlig dom.

En betydelsefull fråga är vilken myndighet som skall lia beslutanderätten
rörande åtalseftergift. I några yttranden ha uttalats betänkligheter
mot att denna uppgift anförtros åt överåklagarna. Främst har därvid erinrats
att prövningen skulle bliva av annan art än den som eljest ankommer på åklagarmyndigheterna.
Vidare har framhållits att bedömandet vore av ömtålig
natur och att en ojämn tillämpning kunde befaras. I denna riktning uttalar
sig bl. a. justitiekanslersämhetet. Anvisning om någon annan godtagbar möjlighet
innehålla yttrandena emellertid ej. Det synes nämligen ej kunna ifrågakomma
att, såsom i ett yttrande förordats, för denna prövning skapa något
nytt organ, och redan av praktiska skäl låter det sig ej heller göra att förlägga
beslutanderätten till jusfitiekanslersämbetet. Det må även anföras att
prövningen av åtalseftergift enligt bestämmelserna i nya rättegångsbalken fun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

nits kunna anförtros distriktsåklagare. I överensstämmelse härmed har i
vissa yttranden förordats att åt dessa åklagare uppdraga att jämväl besluta
om eftergift enligt förevarande lagförslag. Till skillnad från detta avse emellertid
rättegångsbalkens regler om åtalseftergift — bortsett från den eftergift
som kan ske i vissa konkurrenssituationer — endast brott varå icke kan
följa svårare straff än böter. Det torde vara nödvändigt att beslutanderätten
enligt den nu föreslagna lagstiftningen i regel ankommer på högre åklagarmyndighet.
Av skäl som angivas i fortsättningen torde det emellertid vara
påkallat att i vissa fall låta underordnad åklagare pröva frågan om åtalseftergift.

En viss kontroll torde böra anordnas i fråga om både överåklagarnas och
underåklagarnas tillämpning av eftergiftsinstitutet. Denna fråga skall senare
närmare beröras.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget en av barnavårdsnämnd verkställd
utredning rörande den brottsliges person utgöra den huvudsakliga
grundvalen för åklagarens beslut. Vidare skall det, om eftergift sker, ankomma
på barnavårdsnämnd att tillse att erforderliga åtgärder enligt barnavårdslagen
vidtagas. I båda dessa hänseenden ha yppats tvivelsmål huruvida barnavårdsnämnderna
för närvarande kunna förväntas fylla sina åligganden
på ett tillfredsställande sätt. Erinringar av denna innebörd ha framförts
från olika håll, bl. a. av justitiekanslersämbetet, flera länsstyrelser, ungdoms
vårdskommittén samt vissa fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. I
allmänhet lia betänkligheterna särskilt avsett barnavårdsnämnderna i de
mindre kommunerna. Med undantag blott för barnavårdsnämnderna i de
större städerna har sålunda skyddshemsinspeklören funnit förslagets genomförande
nödvändiggöra en förstärkning av barnavårdsnämnderna.

Trots de erinringar som sålunda kunna anföras har socialstyrelsen förklarat
sig vilja tillstyrka att de föreslagna uppgifterna tillädes barnavårdsnämnderna.
Styrelsen har därvid framförallt åberopat dels den förstärkning
som barnavårdens organisation erhållit genom att barnavårdsombuden inordnats
i den statliga barnavårdsinspektionen, dels den centrala kontroll som
enligt beredningens förslag skulle anordnas över nämndernas verksamhet.
Härjämte har styrelsen förutsatt, att en planmässig upplysningsverksamhet
anordnas i syfte att giva nämnderna erforderlig vägledning vid fullgörandet
av de nya uppgifterna. Beträffande ytterligare förstärkning av organisationen
har styrelsen erinrat, att socialvårdskommitténs förslag kunde förväntas
medföra en ökning av nämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra
sina uppgifter. Styrelsen har dock icke ansett skäl föreligga att i avvaktan
därpå uppskjuta genomförandet av beredningens förslag. I detta yttrande
hav statens inspektör för fattigvård och barnavård instämt.

Med hänsyn till vad de sistnämnda myndigheterna yttrat har jag för min
del kommit till den uppfattningen att de framförda betänkligheterna icke
böra hindra förslagets genomförande. Jag vill därvid särskilt understryka,
att förslaget icke innebär att barnavårdsnämnderna skola taga befattning
nied andra minderåriga än dem som redan nu tillhöra nämndernas verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hetsområde. Vad i yttrandena anförts gör det angeläget att fasthålla denna
ståndpunkt och att i övrigt söka i möjlig mån begränsa nämndernas upp
gifter. Vidare synes det vara nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas i
syfte att vinna kontroll över att barnavårdsnämnderna icke underlåta att
fullgöra vad dem åligger i fall då åtal eftergivits. Såsom socialstyrelsen anfört
kan det även bliva erforderligt att anordna upplysningsverksamhet rörande
det nya institutet till ledning för barnavårdsmyndighetenias tillämpning
av detsamma. Frågan härom bör emellertid ej upptagas i detta sammanhang.

Vidkommande kostnaderna för barnavården har i yttrandena framhållits,
att åtgärder enligt barnavårdslagen i många fall åsamka kommunerna kostnader
och att hänsyn härtill kan påverka barnavårdsnämndernas beslut.
Härjämte har gjorts gällande, att reformens genomförande skulle medföra
en betydande arbetsökning för barnavårdsnämnderna och att gottgörelse
härför borde beredas kommunerna av statsmedel. Det synes emellertid icke
vara möjligt att nu bedöma huru förhållandena i dessa hänseenden komma
att gestalta sig. Ej heller torde det böra komma i fråga att enbart med hänsyn
till förevarande reform vidtaga åtgärder för att undanröja de svårigheter av
ekonomisk art som framträtt vid tillämpningen av barnavårdslagstiflningen.

Av vad nu anförts rörande skälen för en lagstiftning örn eftergift av åtal
mot minderåriga och de viktigaste förutsättningarna för genomförandet därav
framgår, att enligt min mening en sådan lagstiftning bör komma till stånd
i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.

Även i fråga om de förutsättningar för eftergift av åtal som
böra uppställas i lagen kan jag i stort sett biträda förslaget. Vad sålunda angår
brottslingarnas ålder synes åtalseftergiften icke böra utsträckas
längre än till ungdomar som vid brottets begående äro under 18 år. Beträffande
brottslingar mellan 18 och 21 år, som enligt yrkanden i vissa yttranden
även borde omfattas ay lagen, torde skäl icke föreligga att i allmänhet
undantaga dem från domstolsförfarandet. Vidare märkes att barnavårdslagen
endast i mera begränsad utsträckning kan tillämpas i fråga örn denna
åldersgrupp. Det oaktat förekomma givetvis fall då åtalseftergift kan anses
motiverad icke blott för dessa utan även, såsom i andra yttranden erinrats,
för äldre brottslingar. Försiktigheten bjuder emellertid att reformen åtminstone
tillsvidare begränsas till de yngsta lagöverträdarna.

Den föreslagna lagen bör således avse personer som vid brottets begående
äro i åldern 15—18 år. I fråga om dem kan förslaget, såsom Svea hovrätt
framhållit, sägas innebära en höjning av straffbarhetsåldern på sådant sätt
att i varje särskilt fall kan individuellt bestämmas om straff bör ifrågakomma
eller ej. Vid tillämpningen bör, på sätt förut erinrats, även inom den ifrågavarande
åldersgruppen viss hänsyn tagas till åldern, i det att skälen för
eftergift i regel måste anses starkare ju yngre den brottslige är.

I fråga om den brottsliges ålder vill jag tillika erinra att vid tillämpning
av åtalseftergift jämväl måste beaktas de begränsningar med hänsyn till åldern
som enligt 27 § barnavårdslagen gälla beträffande verkställighet av harna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

vårdsnämnds beslut om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran. Såsom
beredningen framhållit föranleda bestämmelserna härom att varsamhet
bör iakttagas beträffande eftergift av åtal då den brottslige är nära 18 års
ålder. Det synes ej böra ifrågakomma att i detta sammanhang vidtaga någon
ändring i de åsyftade bestämmelserna.

Beträffande brottets beskaffenhet ha i yttrandena dels påyrkats
att vissa grövre brott böra undantagas från tillämpningen av åtalseftergift,
dels föreslagits att institutet utvidgas att jämväl avse brott varå endast böter
kunna följa. Såsom även beredningen framhållit ligger det i sakens natur att
åtalseftergift måste tillämpas med stor varsamhet och i regel icke bör ifrågakomma
vid grövre brott eller då gärningen eljest är av svårare beskaffenhet.
I enlighet härmed bör det uppenbarligen anses vara uteslutet att eftergiva
åtal för sådana brott som mord, rån, våldtäkt o. d. Givetvis är det av värde
att detta kommer till uttryck i lagtexten men det torde icke lämpligen kunna
ske i form av någon mera preciserad bestämmelse. Det torde nämligen knappast
vara tillfredsställande att bestämma en övre gräns med hänsyn till de
olika straffskalornas minima, eftersom dessa enligt 5 kap. 2 § strafflagen
icke gälla för den som ej fyllt 18 år. Utvägen att angiva gränsen efter skalornas
maxima synes ej heller vara tillfredsställande. Då det ej torde vara lämpligt
att från eftergift utesluta t. ex. inbrottsstöld, för vilket maximum enligt
20 kap. 4 § strafflagen är straffarbete i sex år, skulle gränslinjen behöva
dragas mycket högt, och uppställandet av en så hög gräns är ägnat att ingiva
den oriktiga föreställningen att åtal skulle kunna eftergivas då brottet
i det särskilda fallet är förtjänt av ett mycket allvarligt straff, som dock ligger
under den valda gränsen. Att, såsom kunnat ske i fråga om villkorlig dom
enligt 1939 års lag, uppdraga en gräns efter vad brottet i det särskilda fallet
finnes förskylla torde knappast vara genomförbart. Jag har på grund härav
stannat vid att i ifrågavarande hänseende föreslå en huvudsakligen redaktionell
omarbetning av förslaget så att därav tydligare framgår att den åtgärd
som i stället för åtal vidtages mot den skyldige skall kunna anses utgöra en
tillräcklig reaktion.

Vad angår frågan om bötesbrotten synas goda skäl tala för att inbegripa
dem under lagen. I och för sig måste det framstå såsom föga tilltalande
att i lagen uppställa som villkor för åtalseftergift att brottet skall
vara av viss svårare beskaffenhet. Man kan ej heller bortse från att straffskalorna
ingalunda alltid äro så anordnade att man genom att utesluta
bötesbrotten erhåller en lämplig indelning av brotten. Vissa brott, som
kunna föranleda fängelse, torde sålunda vara av sådan art att de regelmässigt
blott bestraffas med böter och därför böra jämställas med bötesbrott. Särskilt
gäller detta i fråga örn brott som kunna straffas med fängelse endast då omständigheterna
äro försvårande. Ä andra sidan finnas bötesbrott av sådan art
att möjlighet till åtalseftergift lämpligen bör finnas. Så l. ex. torde åtal för
fylleri böra kunna eftergivas örn barnavårdsnämnden vidtagit åtgärd mot
den skyldige. Det må ock erinras att den genom 1939 års lagstiftning i barnavårdslagen
införda bestämmelsen örn eftergift av åtal mot den som för skydds -

KungL Maj.-ts proposition nr 8.

uppfostran intagits i skyddshem även gäller beträffande bölesbrott. Av nu
nämnda skäl och med hänsyn till vad i yttrandena anförts torde förslaget
böra undergå sådan ändring, att däri icke såsom förutsättning för eftergift
upptages att brottet skall kunna medföra fängelse eller straffarbete. Det bör
emellertid betonas att härmed icke åsyftas att eftergift av åtal i större utsträckning
skall ske i fråga om förseelser för vilka ett lågt bötesstraff brukar
ådömas. Uppfostringsåtgärder enligt barnavårdslagen äro endast undantagsvis
motiverade vid dylik brottslighet medan däremot ett lågt bötesstraff mången
gång kan innebära en lämplig reaktion.

Övriga förutsättningar för åtalseftergift angivas i beredningens
förslag genom den allmänna bestämmelsen att åtal må eftergivas när den
brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning
antaga, att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller
eljest utan att åtal väckes. Särskilt för de fall då åtgärd av barnavårdsnämnd
ej ifrågakommer synes denna bestämmelse lämna alltför obestämd vägledning
för tillämpningen. Det torde därför vara att föredraga att, i anslutning
till de skäl som ligga till grund för föx-slaget, skilda bestämmelser meddelas
rörande de olika fall då eftergift bör kunna ske.

I första hand må uppmärksammas de fall, där åtal må eftergivas med
hänsyn till att straffet ersättes av åtgärder enligt barnavårdslagen. Mot beredningens
förslag i denna del har justitiekanslersämbetet erinrat, att åklagaren
icke ägde såsom villkor för eftergift fordra, att åtgärd av barnavårdsnämnd
vidtoges, och att, örn sådan åtgärd ej komme till stånd, åtalseftergiften
likväl vore oåterkallelig. Den anmärkning om bristande fasthet i förslaget
som ämbetet i anslutning härtill framställer torde, med hänsyn till farhågorna
för att barnavårdsnämnderna icke alltid komma att vidtaga på dem
ankommande åtgärder, i viss mån vara befogad. Det torde emellertid, såsom
beredningen framhållit, vara mindre lämpligt att åklagaren skulle äga meddela
beslut om eftergift på villkor att barnavårdsnämnden vidtager åtgärd. Däremot
synes det i regel icke vara förenat med någon olägenhet att åklagaren,
då han finner eftergift böra ske i händelse åtgärd mot den brottslige i stället
vidtages av barnavårdsnämnden, väntar med att meddela sitt beslut till dess
nämnden ingripit. Den samverkan mellan åklagaren och barnavårdsnämnden
som förslaget förutsätter gör ett sådant förfaringssätt naturligt, och det
anvisas även av beredningen, som uttryckt en förmodan att förfaringssättet
vanligen skulle användas. Barnavårdsnämnden å sin sida kan emellertid behöva
veta att åtal ej skall äga rum innan den för sin del beslutar om åtgärd.
Med hänsyn härtill synes det icke böra meddelas någon bestämmelse som
förhindrar åklagaren att meddela beslut örn åtalseftergift utan att behöva
avvakta nämndens åtgöranden. Intager man denna ståndpunkt torde det
emellertid vara påkallat att åklagaren beredes större möjlighet än enligt
Strafflagberedningens förslag att återkalla meddelat beslut om åtalseftergift.
Åklagaren kan i så fall fatta sitt beslut utan hänsyn till risken att det sedermera
visar sig att tillräckliga och vid beslutets meddelande förutsatta åtgärder
ej vidtagits.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 8.

Vad härefter angår de fall då åtgärd enligt barnavårdslagen icke vidtages
har i två yttranden riktats särskilda anmärkningar mot förslaget att medgiva
åtalseftergift utan att straffet ersättes av annan reaktion. 1 det ena yttrandet
har ifrågasatts att i stället utvidga möjligheten till ingripande enligt
barnavårdslagen. Av vad förut anförts framgår att jag i dessa hänseenden
ansluter mig till beredningens ståndpunkt. Det är emellertid uppenbart
att eftergift i dessa fall måste tillämpas med än större varsamhet än eljest.
Såsom jag nyss framhållit synes det därför vara påkallat att till ledning för
tillämpningen närmare angiva de förutsättningar som böra gälla för eftergift
av åtal i ifrågavarande fall.

Med avseende å den närmare utformningen av förslaget i nu förevarande
del torde de olika fall, då åtalseftergift bör komma i fråga, lämpligen kunna
indelas i tre grupper. 1 första rummet synas böra upptagas sådana fall
då den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan därmed
jämförlig åtgärd. Av skäl som tidigare anförts bör enligt min mening såsom
ytterligare förutsättning för åtalseftergift i dessa fall angivas att åtgärden
skäligen må anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet. Härav
framgår att åtgärden icke får stå i sådan disproportion till brottet att den ter
sig såsom en alltför obetydlig reaktion. Någon uttrycklig föreskrift att brottet
ej får vara av svårare beskaffenhet lärer vid nu nämnda förhållande ej erfordras
för här ifrågavarande fall.

Såsom strafflagberedningen erinrat kan det förekomma, att unga lagöverträdare
icke omhändertagas för skyddsuppfostran men väl för annan vård
som är lika effektiv ur samhällets synpunkt, jag tänker närmast på sinnesslövård.
Sådant omhändertagande torde med hänsyn till frågan om åtalseftergift
få anses likvärdigt med omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till en andra grupp, för vilken åtalseftergift kan komma i fråga, synes
böra hänföras de fall, då den underårige genom ingripande av barnavårdsnämnd
eller i annan ordning erhåller sådan sysselsättning och övervakning
att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott.
Med avseende å denna grupp finner jag det önskvärt att i lagtexten särskilt
framhäva, att åtalseftergift må ifrågakomma allenast örn brottet ej är av
svårare beskaffenhet.

Slutligen bör stadgas alt åtalseftergift även må medgivas, därest brottet
eljest är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller förhastande.

Svea hovrätt har framhållit att största betydelse måste tillmätas det förhållandet,
huruvida gärningsmannen — och hans föräldrar — till fullo erkänna
det orätta i handlingssättet och visa beredvillighet att ersätta uppkommen
skada. Att detta iakttages är även enligt min mening av stor vikt. Med
hänsyn till fall då den brottslige blir föremål för skyddsuppfostran eller därmed
jämförlig åtgärd torde det emellertid icke vara lämpligt alt, såsom i andra
yttranden påyrkats, i lagtexten såsom ett oeftergivligt krav uppställa alt den
misstänkte skall hava erkänt brottet. Uppenbart är emellertid att beslut örn
eftergift icke heller i sådant fall som nyss sagts bör meddelas utan att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

misstänktes brottslighet är klart utredd. Den brottsliges egen inställning till
frågan om åtalseftergift torde, såsom beredningen framhållit, böra tillmätas
viss betydelse.

Såsom gemensam förutsättning för åtalseftergift i de nu berörda fallen
stadgas i strafflagberedningens förslag, att åtal ej må eftergivas då det med
hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt är påkallat
att åtal sker. Jag finner emellertid att syftet med denna bestämmelse kommer
till bättre uttryck om, i anslutning till uttryckssättet i lagen om villkorlig dom,
det stadgas att åtal skall äga rum om det finnes påkallat med hänsyn till den
allmänna laglydnaden. Härtill bör enligt min mening fogas, att åtal skall
väckas örn det erfordras för utredning i saken.

Beslut örn eftergift av åtal bör, såsom förut anförts, i regel ankomma
på överåklagaren d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal.

Enligt beredningens förslag ankommer det alltid på överåklagaren att avgöra
huruvida åtal skall ske när någon som ej fyllt 18 år begått brott varå
kan följa fängelse eller straffarbete. Härvid framhåller beredningen, att det
icke vore tillräckligt att blott sådana fall underställdes överåklagaren då den
underordnade åklagaren ansåge åtalseftergift böra ifrågakomma, enär detta
i realiteten skulle innebära att prövningen av förutsättningarna för åtalseftergift
i viktiga hänseenden konime att bero på den underordnade åklagaren.
Denna ståndpunkt torde i princip böra godkännas.

I fråga om mindre förseelser skulle det emellertid uppenbarligen vara förenat
med avsevärda praktiska olägenheter om till överåklagarens prövning
skulle hänskjutas varje ärende angående åtal mot underåriga. Det är också
anledning att befara att den skriftväxling som detta skulle föranleda i varje
än så ringa mål kan giva upphov till en icke önskvärd praxis att underlåta
åtal utan att frågan örn åtalseftergift prövats i stadgad ordning. Det synes
därför påkallat att distriktsåklagaren beträffande sådana förseelser anförtros
att pröva frågan, om åtal skall väckas eller eftergivas. I överensstämmelse med
nya rättegångsbalkens regler torde en bestämmelse härom böra avse åtminstone
alla fall då brottet ej är belagt med strängare straff än böter. I fråga
om brott som angivas i allmänna strafflagen synes nian ej böra gå längre
än nu sagts. Beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten torde det
däremot vara nödvändigt att ytterligare utvidga distriktsåklagarens behörighet
något. Frågan om åtal för sådana förseelser är i allmänhet ej av samma ömtåliga
beskaffenhet som när det gäller brott mot allmänna strafflagen. Distriktsåklagaren
synes därför kunna erhålla befogenhet att pröva åtalsfrågan
beträffande förseelser som ej äro belagda med strängare straff än fängelse.
Såsom exempel på sådana förseelser må nämnas de som avses i 38 § vägtrafikstadgan.
I tveksamma fall bör distriktsåklagare underställa frågan om
eftergift överåklagarens prövning.

Bestämmelser om vederbörande åklagares behörighet att pröva frågan örn
åtal och eftergift därav såvitt gäller minderåriga synes lämpligen böra införas
i landsfogde-, landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionerna. Nu ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lag torde icke böra innehålla andra föreskrifter i detta hänseende än dels ett
stadgande att frågan om eftergift av åtal skall prövas av överåklagaren därest
svårare straff än böter kan följa å brottet dels ock en bestämmelse om rätt
för Kungl. Majit att göra avvikelse från vad sålunda i regel skall gälla.

Till grund för åklagarens prövning bör jämte polisrapporten finnas en
särskild utredning rörande den brottsliges person. I fråga
örn den sistnämnda utredningen har jag tidigare förklarat att det, såsom
beredningen föreslagit, bör ankomma på barnavårdsnämnden att verkställa
densamma. Med hänsyn till vad förut anförts synes det emellertid vara av
nöden att i möjlig mån begränsa och underlätta barnavårdsnämndens arbete.

Det torde icke vara erforderligt att nämnden höres i andra fall än då åklagaren
anser skälig anledning finnas till att åtalet bör eftergivas. Härjämte
torde även böra stadgas att i fråga om mindre förseelser åtal må eftergivas
utan att nämndens yttrande inhämtats. Vidare torde det ej vara erforderligt
att nämndens yttrande alltid innefattar en fullständig redogörelse rörande
den brottsliges person. Det synes ej sällan kunna inträffa att åklagaren anser
åtal böra eftergivas endast örn det tillstyrkes av nämnden. Med hänsyn härtill
synes det vara lämpligt att i första hand föreskriva att åklagaren skall inhämta
yttrande huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga någon
åtgärd mot den brottslige och huruvida enligt nämndens mening åtalet bör
eftergivas. I andra hand bör stadgas att, örn åklagaren det begär eller nämnden
tillstyrker eftergift av åtal, yttrandet även skall innefatta redogörelse för den
brottsliges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter
i övrigt. För sådan redogörelse torde särskilda formulär med frågor och
anvisningar böra upprättas. Härigenom icke blott underlättas arbetet för
nämnden utan vinnes även en viss säkerhet för utredningens fullständighet.
Vid utarbetandet av sådana anvisningar bör beaktas vad som av beredningen
och i vissa yttranden uttalats om det sätt varpå utredningen bör verkställas.

I enlighet med vad beredningen föreslagit torde underrättelse om beslutad
åtalseftergift böra tillställas barnavårdsnämnden.

Vid tillämpningen bör såsom beredningen framhåller ett gott samarbete
mellan överåklagaren och barnavårdsnämnd eftersträvas. Överåklagarna böra
även söka hålla kontakt med de myndigheter som ha att göra med barnavården.
Skulle överåklagaren finna alt en barnavårdsnämnd brister i fullgörandet
av sina skyldigheter, t. ex. därigenom att nämnden underlåter att vidtaga
erforderliga åtgärder, lärer överåklagaren böra fästa barnavårdskonsulentens
uppmärksamhet härpå eller anmäla förhållandet till länsstyrelsen eller
barnavår dsi nspektionen.

I fråga om barnavårdsnämndernas samarbete med överåklagarna har i vissa
yttranden berörts spörsmålet örn skyldighet för barnavårdsnämnderna att
anmäla brott som komma till deras kännedom. Tidigare har framhållits att
barnavårdsnämnderna i stor utsträckning torde underlåta att bringa begångna
brott till polisens kännedom och i stället nöja sig med att vidtaga
åtgärder enligt barnavårdslagen. Beredningen har uttalat alt det av principiella
skäl vore olämpligt att ålägga en barnavårdande myndighet att göra

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

dylika anmälningar. Till detta uttalande vill jag ansluta mig under framhållande
att, såsom jämväl beredningen antytt, dylik anmälan dock bör ske
när det synes påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet och att barnavårdsnämnderna
torde böra genom barnavårdsinspektionen erhålla vägledning
i hithörande frågor.

Vad nu sagts om överåklagare äger i förekommande fall motsvarande tilllämpning,
när distriktsåklagare äger besluta om åtalseftergift.

Såsom beredningen föreslagit torde i 2 § 3 mom. barnavårdslagen böra
intagas en erinran om de uppgifter som enligt lagstiftningen om åtalseftergift
ankomma på barnavårdsnämnderna.

Vad angår målsäga uden har beredningen anfört att, om målsäganden
erhölle vetorätt mot åtalseftergift, fall kunde tänkas förekomma där
han skulle missbruka sin ställning. Av detta skäl har beredningen ansett
åtalseftergift icke böra begränsas till sådana fall där målsäganden samtyckt
därtill eller icke för ersättningstalan. Denna ståndpunkt synes böra
godkännas. Emellertid måste, såsom beredningen framhållit, viss betydelse
tillmätas målsägandens ställning till frågan om åtalseftergift. Med hänsyn
härtill synes föreskrift böra meddelas att, örn brottet medfört skada av någon
betydelse, målsäganden såvitt möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig innan
beslut om eftergift meddelas. Huruvida målsäganden i andra fall bör höras,
bör vara beroende på om det kan vara till nytta för prövningen.

Beträffande målsägandens åtalsrätt har beredningen avvisat
tanken att föreslå någon ändring i gällande lag. Så länge målsäganden hade
en principiellt obegränsad rätt att jämte åklagaren föra ansvarstalan, borde
denna enligt beredningens mening icke rubbas genom lagstiftning på ett speciellt
område, så mycket mindre som vissa skäl talade för att åtalsrätten kunde
innebära ett korrektiv mot missbruk av åklagarens lämplighetsprövning.
Vad beredningen föreslagit i denna del torde böra godtagas. Att hell beröva
målsäganden hans åtalsrätt synes icke lämpligt. Ej heller vill jag förorda införandet
av en kort frist för åtalsrättens utövning, enär en sådan frist kan
verka som ett icke önskvärt incitament lill åtals anställande.

Överåklagarens beslut örn eftergift av åtal skall enligt förslaget delgivas
den brottslige av överåklagaren eller den han därtill förordnar. Härvid
framhåller beredningen att denna delgivning borde få karaktären av en
allvarlig varning, äga rum i målsmans närvaro, ske muntligen och verkställas
av myndighet med tillräcklig auktoritet. Vad härutinnan anförts synes
vara ändamålsenligt. I lagtexten torde ej erfordras närmare bestämmelse än
att beslutet skall på lämpligt sätt delgivas den brottslige.

Rörande återkallelse av åtalseftergift upptager förslaget
en bestämmelse enligt vilken åtalseftergift må av åklagaren återkallas,
därest den brottslige förövar nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete
eller åtal eljest, i samband med hans lagföring för annat brott, finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Av skäl som tidigare angivits bör emellertid möjligheten
till återkallelse av eftergift göras något vidare. Dessutom märkes, att
den av beredningen föreslagna bestämmelsen avviker från motsvarande före -

Kungl. Majlis proposition nr 8.

skrift i nya rättegångsbalken och i vissa hänseenden är snävare än de i lagstiftningen
om villkorlig dom upptagna stadgandena örn förverkande. Lämpligast
torde vara att upptaga en föreskrift liknande den i nya rättegångsbalken,
enligt vilken eftergift må återkallas om tillräckliga skäl för eftergift ej längre
föreligga. En sådan bestämmelse gör det möjligt att återkalla eftergift t. ex.
örn högre myndighet upphäver del beslut av barnavårdsnämnd som varit
en förutsättning för åtalseftergiften eller örn den underårige eljest icke erhåller
den tillsyn som åklagaren förutsatt. Bestämmelsen om återkallelse av
eftergift torde därför böra innehålla, att om tillräckliga skäl för eftergift
finnas ej längre föreligga, den må återkallas.

Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen
synes, såsom beredningen föreslagit, frågan örn eftergift av åtal mot den
som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran
intagits å skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt böra handläggas
och avgöras i enlighet med de särskilda stadganden som därom finnas
meddelade i 14 § lagen örn tvångsuppfostran, 19 § lagen örn ungdomsfängelse
samt 44 § 3 och 4 mom. barnavårdslagen. Med avseende å bestämmelsen
om eftergift av åtal i 49 a § alkoholistlagen har beredningen däremot
icke föreslagit någon motsvarande undantagsbestämmelse. Ett visst skäl
härför utgör det förhållandet, alt sistnämnda paragraf endast avser brott
varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i högst sex månader.
Det synes emellertid vara lämpligare att denna begränsning undanröjes såvitt
avser minderåriga och att jämväl de fall som avses i sagda paragraf undantagas
från förslagets tillämpningsområde. I enlighet härmed torde dels ifrågavarande
hänvisning till särskilt meddelade stadganden även böra avse den
som intagits å allmän alkoholistanstalt, dels ock till 49 a § alkoholistlagen
fogas ett tillägg enligt vilket åtal mot den som vid brottets begående ej fyllt
18 år må eftergivas ändå att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

Beredningens förslag är begränsat att avse brott för vilket åtal skall väckas
vid allmän underrätt. Beträffande polisdomstol uttalar beredningen endast
att den förutsätter att åtal mot minderårig för brott vara kunde följa fängelse
undantages från polisdomstols behörighet, där i undantagsfall sådan behörighet
nu föreligger. Vidare anföres att åtalseftergift ej borde ifrågakomma
när undantagsvis mål mot någon, som förövat brott töre 18 ars alder,
skulle hänskjutas till krigsrätt och att olägenheter ej torde vållas av att reglerna
örn åtalseftergift ej gällde i de sällsynta fall där mal mot minderåriga
skulle anhängiggöras vid andra särskilda domstolar. Såvitt gäller polisdomstol
måste emellertid frågan örn lagstiftningens giltighet lösas i detta
sammanhang, och med hänsyn till att eftergift skall kunna avse även hötesbrott
torde anledning ej föreligga att från lagens tillämpning undantaga brott
vilka åtalas vid sådan domstol. Med godkännande i övrigt av beredningens
förslag synes därför böra stadgas, att lagen endast gäller åtal som skolat upptagas
av allmän underrätt eller polisdomstol.

Såsom förut anmärkts finnas för närvarande i instruktionerna för polismästarna
i vissa städer bestämmelser om eftergift av åtal. Enligt instruktio -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

nen för Överståthållarämbetet äger sålunda, där fråga är om överträdelser
av andra bestämmelser än dem som meddelats i den i § 87 regeringsformen
stadgade ordning eller eljest blivit av Kungl. Maj :t med riksdagen meddelade,
polismästaren låta saken förfalla eller bero vid varning, därest det visar sig
att överträdelsen är av ringare beskaffenhet och enskild person därigenom
icke blivit förnärmad. Liknande regler finnas i instruktionerna för polismästarna
i Göteborg, Malmö och Örebro. Det synes icke föreligga hinder att låta
denna befogenhet för polismästarna bestå orubbad vid sidan av den åklagarna
enligt förslaget tillkommande rätten att eftergiva åtal. Något uttryckligt
stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Tidigare har anförts att kontroll över tillämpningen bör
anordnas. Såvitt angår barnavårdsnämnderna har jag i detta hänseende anslutit
mig till beredningens förslag att tillsynen bör utövas av barnavårdsinspektionen.
På sätt beredningen föreslagit böra därför åklagarna åläggas
att till statens inspektör för fattigvård och barnavård översända underrättelse
om beslut varigenom åtal eftergivits. Uppgiftsskyldigheten torde dock
behöva avse endast de fall då åtgärd av barnavårdsnämnden förutsättes skola
vidtagas. Vad angår kontrollen över åklagarna synes det lämpligaste vara att
såvitt överåklagarna beträffar uppdraga denna åt justitiekanslersämbetet, som
för sådant ändamål jämväl bör få del av meddelade beslut om eftergift. Såsom
Göta hovrätt framhållit innebär denna anordning en viss garanti för en enhetlig
tillämpning, örn underrättelsen, i de fall då barnavårdsnämnden hörts,
även innehåller upplysning om nämndens åsikt i ärendet, erhåller justitiekanslern
möjlighet att särskilt ägna uppmärksamhet åt de fall då nämnden
och åklagaren haft olika mening. Anmärkas må att justitiekanslerns ställning
såsom överordnad åklagare dessutom alltid medgiver att särskilt tveksamma
fall underställas hans prövning. Beträffande distriktsåklagarna torde kontrollen
närmast böra utövas av överåklagarna.

Det torde vara anledning förutsätta, att sedan åklagarna vunnit erfarenhet
rörande lagens tillämpning och en fast praxis utbildats, den föreslagna
särskilda tillsynen över åklagarna kan inskränkas. Med hänsyn härtill
torde föreskrifter om insändande till justitiekanslersämbetet eller vederbörande
överåklagare av underrättelse om åtalseftergift böra meddelas i administrativ
ordning. Motsvarande föreskrift rörande barnavårdsinspektionen
synes däremot böra upptagas i lagen.

I den i vissa yttranden berörda frågan örn registrering av beslut
om åtalseftergift delar jag beredningens mening att särskilda anordningar i
detta hänseende icke böra träffas. Såsom beredningen erinrat torde hos barnavårdsinspektionen
komma att föras register över inkomna meddelanden
om eftergiftsbeslut, och i särskilda fall kan sålunda upplysning ofta vinnas
huruvida beträffande viss person åtal eftergivits, därest sådan upplysning ej
på annat sätt står att få.

Yrkandet i ett yttrande om utvidgning av förslaget att avse även nedläggande
av allmänt åtal synes ej böra upptagas. Någon större praktisk
betydelse skulle en bestämmelse härom näppeligen få och det synes även

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

vara föga tillfredsställande att tillåta åtals nedläggande utan att motsvarande
befogenhet tilldelas domstolen, något som i detta sammanhang icke torde
böra ifrågakomma. Ej heller det i samma yttrande uttryckta önskemålet om
sekretesskydd för handlingarna i ärende om åtalseftergift torde böra
föranleda någon åtgärd. Redan nu kunna, enligt 10 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, handlingar rörande polismyndighets
eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott undanhållas
offentliggörande, såvida skäligen kan befaras att deras utlämnande skulle
vara menligt för enskild person. Det synes icke vara tillrådligt att i detta
hänseende meddela någon mera vittgående undantagsbestämmelse.

Vad slutligen angår det i några yttranden uppmärksammade förhållandet
mellan skyddshem och uppfostringsanstalter
må anmärkas att, såsom beredningen framhållit, förslagets genomförande troligen
kommer att medföra någon minskning i tillämpningen av lagen om
tvångsuppfostran. Frågan om att på grund härav upphäva sagda lagstiftning
kan emellertid ej upptagas i detta sammanhang, och jag vill härvid erinra
att verkställigheten av tvångsuppfostran är föremål för utredning av 1942 års
skyddshemsutredning i samråd med strafflagberedningen.

Rubriken till den nya lagen torde böra lyda: lag örn eftergift av åtal
mot vissa underåriga.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats bilagda1 förslag
till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändracl lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924-(nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr
233).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3)
upptagna förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen vilka äro lika lydande med motsvarande vid
propositionen fogade lagförslag, ha här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest den som är
misstänkt för brottet ej vid tiden för dess begående fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän underrätt
eller polisdomstol.

2 §.

Eftergift av åtalet må äga rum,

om den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan därmed
jämförlig åtgärd samt denna skäligen må anses tillfyllest med hänsyn
till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller sådan sysselsättning och övervakning,
att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå
brott, samt gärningen ej är av svårare beskaffenhet, eller

om brottet är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller
förhastande.

Ändå att sådant fall är för handen som nu sagts, skall åtal väckas, om
det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller för erforderlig
utredning i saken.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan följa
å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den omfattning
Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att
brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under -

Kungl. May.ts proposition nr 8.

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden tillstyrker
eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens yttrande
inhämtats.

5 §.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så kan
ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6 §■

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt,
därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och
barnavård.

7 §•

Finnes, sedan beslut om eftergift av åtal meddelats, tillräckliga skäl därför
ej längre föreligga, må eftergiften återkallas.

8 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits på skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt eller som intagits på allmän alkoholistanstalt
finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Bilaga A.

Strafflagberedningens förslag

till

Lag

om eftergift ay åtal mot minderåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Har någon innan han fyllt aderton år begått brott för vilket åtal skall väckas
vid allmän underrätt och kan enligt lag å brottet eller, där flera brott
förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete, ankommer det på
landsfogden eller, i Stockholm, på förste stadsfiskalen att avgöra huruvida
allmänt åtal skall ske.

Allmänt åtal må eftergivas när den brottsliges karaktär och personliga förhållanden
i övrigt giva skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta
genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes, samt
åtal ej är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän
synpunkt.

2 §.

Konungen äger förordna annan åklagare att i landsfogdens eller förste stadsfiskals
ställe besluta i frågor enligt denna lag.

3 §.

Innan åtal eftergives skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i
den ort där den brottslige är bosatt. Sådant yttrande skall innefatta redogörelse
för den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt ävensom uppgift å de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga
för hans rättande.

4 8.

Beslut örn åtalseftergift skall av åklagaren eller den han därtill förordnar
muntligen delgivas den brottslige, varjämte beslutet skall tillställas barnavårdsnämnden
och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

5 8.

Åtalseftergift må av åklagaren återkallas, därest den brottslige förövar nytt
brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband med
hans lagförande för annat brott, finnes påkallat ur allmän synpunkt.

6 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits å skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 november
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 8 oktober 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underånga; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr
233).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Justitieråden Alsén och Ericsson:

De betänkligheter som ur skilda synpunkter ansetts möta mot att, med avsteg
från den s. k. legalitetsprincipen, medgiva åklagaren en diskretionär rätt
att underlåta åtal, då en gärning är belagd med straff, ha genom antagandet
av den nya rättegångsbalken såtillvida fått vika att i denna balk en dylik befogenhet
tillagts åklagarmyndigheten, förutom i vissa fall av brottskonkurrens,
vid bötesbrott i allmänhet. Väl yppades vid rättegångsbalkens genomförande
tvekan i fråga om lämpligheten alt även i en sålunda begränsad omfattning
med vår rätt införliva institutet åtalseftergift (se första särskilda utskottets
utlåtande nr 2 vid 1942 års riksdag s. lil). Denna tvekan torde
dock icke hava gällt institutets tillämpning beträffande dem som vid mycket
unga år begått brott; fastmera framhölls att stadgandet i rättegångsbalken
ej avsågs skola vara uttömmande, i anslutning vartill erinrades örn den ut Bihang

till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. Nr 8• 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

redning av strafflagberedningen rörande eftergift av åtal mot underåriga som
ligger till grund för det nu remitterade förslaget.

Med detta förslag, som avser lagöverträdare mellan 15 och 18 år, åsyftas
dels, och i främsta rummet, att skapa möjlighet att ersätta åtal och straff med
annan för den unges tillrättaförande mera lämpad reaktion, med andra ord
att i kriminalvårdens ställe sätta socialvård, dels ock att i samband därmed,
utan avbidan på rättegångsbalkens ikraftträdande, bringa dennas bestämmelser
om åtalseftergift vid ringare brott i tillämpning å ifrågavarande underåriga,
därvid rätten till eftergift dock vidgats.

I den mån förslaget möjliggör att utbyta straff mot fostrande åtgärder
ligger det helt i linje med den fortgående utvecklingen på det kriminalpolitiska
området i riktning mot en mera individuell behandling av den brottslige. Den
betänksamhet inför lagstiftningen som på sina håll kommit till synes gäller ock
mindre formen för samhällets ingripande, straff eller annan åtgärd. Kritiken
täger närmast sikte på att domstolsförfarandet erbjuder större trygghet; det
befaras att eftergiftsinstitutet kan leda till ojämnhet i tillämpningen och att
effektiva åtgärder mot den underårige, till men för den allmänna laglydnaden,
ej bliva vidtagna. Även om ett visst berättigande icke kan frånkännas framställda
erinringar, synas dessa dock icke vara av beskaffenhet att böra
hindra en eljest önskvärd reform i förslagets syfte. I den mån det kan brista
något i institutets anordnande, torde utvägar böra sökas att råda bot härför.
De synpunkter departementschefen, i anslutning till strafflagberedningen, funnit
böra läggas å lagstiftningsfrågan och de riktlinjer som i samband därmed
uppdragits för institutets tillämpning föranleda, utom på ett par punkter som
skola beröras vid 3 och 7 §§, i allt väsentligt icke någon erinran.

i avseende å de särskilda förutsättningarna för åtalseftergift möta uppenbarligen
betydande vanskligheter då det gäller att i lagen uppdraga närmare
gränser för de olika fall vari eftergift må äga runi. Svårigheterna ökas
av att fallen spänna över större delen av brottsområdet samt att lagen i
själva verket inrymmer så att säga två slag av åtalseftergift: den kriminalpolitiska
eftergiften vilken utgör ett led i anordnandet av den lämpligaste
samhällsreaktionen — alltifrån den unges intagande i skyddshem till hans
hållande under tillsyn i det egna hemmet — samt den straffprocessuella
eftergiften vid vilken ingen som helst åtgärd från samhällets sida är avsedd
att träda i straffets ställe. Den allmänna bestämmelse strafflagberedningens
förslag innehöll har i det remitterade förslaget, till ledning för tilllämpningen,
ersatts med en reglering däri angivas de skilda förutsättningar
som för olika grupper av fall skola gälla. Bestämmelserna synas hava erhållit
en i det stora hela tillfredsställande utformning, varigenom åt lagen givits
större fasthet.

Hur noggrant bestämmelserna än utformas, kräva de emellertid för att
leda till gynnsamt resultat en omdömesgill och varsam tillämpning. Säkerligen
skulle det vara önskvärt, om till främjande av enhetlig praxis viss vägledning
i fråga örn normerna för institutets tillämpning kunde i en eller annan
form lämnas åklagarna. Behovet härav framträder starkare allt efter den

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

omfattning vari prövningen av eftergiftsfrågan anförtros underordnad åklagare.
Av vikt är vidare att föreskrifter, såsom ock synes vara avsett, meddelas
i fråga om kontroll å såväl handhavandet av institutet som vidtagandet
av erforderliga skyddsåtgärder.

2 §.

Lagrådet:

En allmän förutsättning för åtalseftergift är att brottets beivran icke betingas
av straffrättsskipningens ändamål. I anslutning härtill stadgas i sista
stycket att, ändå att sådant fall är för handen som i första stycket sagts, åtal
skall väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller för erforderlig utredning i saken. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke stadgandet blivit väl snävt avfattat; även andra allmänna hänsyn
kunna möjligen komma i betraktande. Framhävandet, på sätt som skett,
av utredningsintresset kan ock komma att undanskymma det såsom självfallet
ansedda — och ur vissa synpunkter längre gående — kravet att den
misstänkte som regel skall hava erkänt brottet. Vid dessa förhållanden och
då det torde framstå såsom klart, att eftergift ej må ske utan att den misstänktes
brottslighet blivit utredd, torde orden »eller för erforderlig utredning
i saken» med fördel kunna utbytas mot förslagsvis »eller eljest ur allmän
synpunkt» (jfr nya rättegångsbalken 20 kap. 7 § 1). I övrigt synes stadgandet
— som närmast ger uttryck för allenast en i sakens natur liggande begränsning
i åtalseftergiftens tillämpning — kunna avfattas kortare och därvid
måhända böra sättas i början av paragrafen.

I fråga om förutsättningarna för åtalseftergift i de särskilda fallen torde,
till vinnande av en om möjligt fastare utformning, innehållet i första stycket
nied fördel kunna något jämkas, huvudsakligen i redaktionellt hänseende.
Särskilt synes beträffande den första gruppen fall avvikelse icke böra ske
från barnavårdslagens terminologi.

3 §.

Justitierådet Alsén och regeringsrådet Eklund:

Av innehållet i första stycket av förevarande paragraf följer, att det skall
ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot underårig skall
ske, så snart å brottet kan följa frihetsstraff. I denna huvudregel föreslås i
andra stycket den viktiga modifikationen att även i dessa fall underordnad
åklagare — som eljest enligt förslaget må tala endast å bötesbrott — skall
efter Kungl. Maj:ts förordnande få väcka åtal. Någon begränsning i det
Kungl. Majit givna bemyndigandet är ej föreskriven. Enligt remissprotokollet
har bemyndigandet funnits erforderligt av huvudsakligen praktiska hänsyn.
Dessa lia ansetts böra leda till alt de lägre åklagarna erhålla behörighet att
pröva åtalsfrågan även beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten
och ej äro belagda med strängare straff än fängelse. Frånsett att denna
gränsdragning i viss mån ter sig godtycklig möta betänkligheter framförallt
mot att i så vid omfattning å nämnda åklagare överflytta prövningsrätten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hithörande frågor. En bärande grund för strafflagberedningens förslag liksom
ock för dess tillstyrkande i flertalet remissyttranden torde ha varit att
särskilt kvalificerad åklagare —- praktiskt taget överåklagaren — städse
skulle pröva åtalsfrågan; bötesbrotten berördes ej av förslaget. Denna ståndpunkt
synes ha goda skäl för sig. Är brottet sådant att därå kan följa frihetsstraff
torde frågan om eftergift av åtal för detsamma i allmänhet vara
av ömtåligare beskaffenhet än eljest. På ett så grannlaga område som förevarande
måste det ock tillmätas stor betydelse, desto större ju allvarligare
brottet är, att tillämpningen blir så enhetlig som möjligt; att ojämnheterna
komma att framträda än mera, därest prövningen anförtros rikets cirka
femhundra underåklagare, torde ligga i öppen dag. Vid angivna förhållanden
synes försiktigheten bjuda att större varsamhet iakttages i fråga om behörigheten
för underordnad åklagare att pröva eftergiftsfrågan, i allt fall
intill dess erfarenhet vunnits rörande lagens tillämpning och en viss praxis
utbildats. Ett ytterligare övervägande härutinnan synes alltså böra komma till
stånd. Oberoende härav torde, med hänsyn jämväl till frågans i viss mån principiella
innebörd, det Kungl. Majit i förevarande lagrum givna bemyndigandet
böra i så måtto inskränkas att förordnande som där avses må meddelas allenast
i den omfattning vartill särskilda skäl föranleda.

Justitierådet Lind var ense med justitierådet Alsén och regeringsrådet
Eklund beträffande den av dem ifrågasatta jämkningen i andra stycket av
förevarande paragraf.

Justitierådet Ericsson:

En jämförelse mellan bestämmelsen i förevarande paragraf därom, att
frågan om eftergift av åtal skall prövas av viss åklagare, å ena sidan, samt
strafflagberedningens förslag att det ankommer på viss åklagare att avgöra
huruvida allmänt åtal skall ske d. v. s. att pröva åtalsfrågan i hela dess vidd,
å andra sidan, kan lätt föranleda den tolkningen, att det remitterade förslaget
medgiver underordnad åklagare rätt att, utan att underställa överåklagaren
frågan örn åtalseftergift, väcka ansvarstalan. Till förhindrande
av en sådan tolkning, som enligt motiven icke är avsedd, och då härtill
kommer, att remissförslaget i motsats till strafflagberedningens förslag saknar
föreskrift örn vilken åklagare, som skall äga återkalla meddelad eftergift
(i princip den åklagare som beslutat eftergiften), hemställes att paragrafen
i nu förevarande del måtte erhålla en avfattning, som klart angiver,
att åtalsfrågan skall i hela dess vidd (förslagsvis »frågan om åtal») prövas av
angiven åklagare.

Den regel, som framgår av första stycket i förevarande paragraf, nämligen
att det skall ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot
underårig skall väckas, såframt å brottet kan följa svårare straff än böter,
och att i följd härav underordnad åklagare är behörig att pröva åtalsfrågan
allenast beträffande bötesbrott, är otvivelaktigt principiellt riktig; åtal mot
underårig för brott, varå kan följa frihetsstraff, bör nämligen icke utom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

enstaka undantagsfall (jfr härom 2 § i strafflagberedningens förslag, varmed
enligt motiven avsågs att bereda möjlighet att anförtro åtalseftergiften
i Stockholm åt åklagaren vid rådhusrättens ungdomsrotel samt beträffande
annan större stad undantagsvis åt annan åklagare) få väckas utan överåklagarens
förordnande. Det är förty ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,
då det remitterade förslaget i paragrafens andra stycke modifierar
huvudregeln genom att, utan någon begränsning, bemyndiga Kungl. Maj:t
att förordna underordnad åklagare att pröva åtalsfrågan jämväl beträffande
annat än bötesbrott och då departementschefen förklarar avsikten vara
att genom stadgande i åklagareinstruktionerna förläna distriktsåklagare generell
åtalsbehörighet beträffande »mindre förseelser», varunder skulle hänföras
— utom bötesbrotten — sådana förseelser, som avses i specialstraffrätten
(däremot ej brott som angivas i allmänna strafflagen) och ej äro
belagda med strängare straff än fängelse. Även med erkännande av bärigheten
i de rent praktiska överväganden, som vid den enhetliga regleringen av
eftergiftsfrågan ansetts föranleda en annorlunda bestämd gränsdragning än
den principiellt riktiga, synes man hava gått alldeles för långt genom att
förläna distriktsåklagaren kompetens att pröva åtalseftergiften beträffande
en i specialstraffrätten upptagen förseelse, för vilken maximistraffet är så
relativt högt som fängelse två år. Försiktigheten och jämväl det förhållandet,
att brottens placering i allmänna strafflagen eller i specialstraffrätten
icke bestämmes efter mera enhetliga grunder, synes bjuda att — om det
av praktiska skäl skulle vara alldeles nödvändigt att utsträcka distriktsaklagarens
kompetens utöver förseelser, som kunna förskylla fängelse i högst sex
månader (ett åtminstone tidigare vanligt straffmaximum för lagstiftning
jämlikt § 89 regeringsformen) — stanna åtminstone vid förseelser, som vid
försvårande omständigheter kunna bestraffas med fängelse i högst ett år.
Det bör ej heller förbises, att den enhetlighet i tillämpningen, som särskilt
beträffande en lag av förevarande beskaffenhet är av största betydelse, skulle
i stor utsträckning prisgivas genom den valda gränsdragningen och att vådorna
härav växa ju vidare distriktsåklagarens kompetens bestämmes.

Det kan också med fog ifrågasättas, särskilt då den utökade kompetensen
är avsedd att vara generell, huruvida icke gränsdragningen — huru denna nu
än må bestämmas — har sin rätta plats i lagen i stället för i aklagareinstruktionerna
samt huruvida icke under alla förhållanden förevarande paragraf
bör erhålla en avfattning, som angiver åtminstone huvudgrunderna
för gränsdragningen.

Det i förslaget givna bemyndigandet för Kungl. Majit torde i allt fall
lämpligen böra begränsas på sätt lagrådets övriga ledamöter förordat.

7 §■

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas, i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift
i nya rättegångsbalken 20 kai). 7 § andra stycket, att eftergiften må

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

återkallas, om tillräckliga skäl därför finnas ej längre föreligga. Enligt strafflagberedningens
förslag var möjligheten att återkalla eftergiften betydligt
snävare: återkallelse finge ske endast därest den brottslige förövade nytt
brott varå kunde följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband
med hans lagförande för annat brott, funnes påkallat ur allmän synpunkt.
Som motivering för den föreslagna ändringen har departementschefen framhållit,
att en vidare möjlighet vore påkallad därest åklagaren, såsom borde
stå honom fritt, meddelade beslut om åtalseftergift utan att avvakta barnavårdsnämndens
åtgöranden; visade det sig sedermera att tillräckliga och vid
beslutets meddelande förutsatta åtgärder ej vidtagits, borde åklagaren kunna
återkalla eftergiften. Denna möjlighet borde ock stå honom öppen t. ex. om
högre myndighet upphävde ett beslut som varit en förutsättning för eftergiften.
Det synes lagrådet kunna ifrågasättas huruvida återkallelse i angivna
fall står i god överensstämmelse med den — helt visst med rätta — intagna
ståndpunkten, att åtalseftergift icke bör förbindas med villkor. Om åklagaren
av en eller annan anledning icke förlitar sig på att erforderliga åtgärder verkligen
bli vidtagna och jämväl ståndande, torde enligt lagrådets mening eftergift
i allmänhet icke böra ske. I dylika fall bör saken genom åtal hänskjutas
till domstol, å vilken det ankommer att i samband med villkorlig dom, därest
sådan ifrågakommer, föreskriva de villkor som kunna vara påkallade.
Örn åter eftergift skett och barnavårdsmyndighet brister i förutsatta åtgöranden,
framstår det som naturligast att åklagaren på lämpligt sätt söker få
rättelse till stånd. Den nu antydda ordningen synes icke blott principiellt utan
jämväl praktiskt vara att föredraga; åklagaren föranledes till större återhållsamhet
vid eftergiftens användande och barnavårdsmyndighetens känsla av
ansvar för åtgärdens vidtagande stärkes. Endast försåvitt skäl till åtal föreligga
ur allmän synpunkt, såsom vid lagföring för något nytt mera allvarligt
brott eller eljest i något stötande fall, torde alltså återkallelse böra få ske.
Är, såsom lagrådet förmenar, denna principiella ståndpunkt riktig, synes
den ock böra komma till uttryck i lagtexten. Visserligen bleve därigenom frågan
om återkallelse i förevarande lag reglerad något annorlunda än som skett
i nya rättegångsbalken. Härvid må emellertid erinras, att denna avser allenast
eftergift vid ordningsförseelser och att en återkallelse där sålunda är av
jämförelsevis underordnad betydelse.

8 §•

Lagrådet:

Av remissprotokollet framgår att den befogenhet, som enligt gällande instruktioner
tillkommer polismästare i vissa större städer att vid lindrigare
förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning, avses skola tills vidare
bestå. Något uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Uppenbarligen
skulle det ha varit önskvärt, därest denna i administrativ ordning
meddelade rätt till åtals eftergivande nu kunnat bringas att upphöra och ersättas
med en mera ändamålsenlig reglering i lag. Då emellertid så torde
komma att ske senast i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

(se 20 kap. 7 § och processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s.
260), lärer den i förevarande fråga intagna ståndpunkten icke böra föranleda
vidare erinran.

Ehuru följdriktigheten strängt taget bort kräva, att i promulgationslagen
till strafflagen 19 § — däri under punkterna 1 och 3 den s. k. legalitetsprincipen
fastslås — intagits erinran, att i vissa fall åtalseftergift må äga rum,
synes dock frånvaron av sådan erinran i en författning av promulgationslagens
natur och innehåll icke böra giva anledning till anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den

12 juni 1931.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist.

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Rosander, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets den 22 november 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 8 oktober 1943 remitterade förslagen till lag örn eftergift av åtal mot
vissa underåriga samt lag örn ändrad Igdelse av 49 a § alkoholistlagen den 12
juni 1931 (nr 233).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I anledning av vad lagrådet anfört ha 2 och 7 §§ i förslaget till lag örn
eftergift av åtal mot vissa underåriga underkastats vissa ändringar, varigenom
lagrådets önskemål beträffande dessa lagrum i huvudsak torde tillgodoses.
Sålunda har i 2 § dels avfattningen av de där angivna förutsättningarna för
eftergift av åtal jämkats något dels ock i bestämmelsen örn de fall då åtal
skall väckas orden »för erforderlig utredning i saken» utbytts mot »eljest
ur allmän synpunkt». I 7 § har såsom villkor för återkallelse av eftergift
upptagits, att sådan åtgärd skall vara motiverad ur allmän synpunkt. Vad
lagrådet eller enskilda ledamöter därav i övrigt anfört har ej synts böra föranleda
avvikelse från förslaget. I fråga örn behörigheten för underordnad
åklagare att medgiva eftergift av åtal har inom lagrådet uttalats att denna
bör givas en snävare omfattning än som förutsatts i remissprotokollet. De
synpunkter lagrådet därvid framhållit torde böra beaktas vid utfärdande i
administrativ ordning av bestämmelser i ämnet. Därvid torde — frånsett sådan
underåklagare som undantagsvis bör erhålla samma befogenhet som
överåklagare att beträffande underårig besluta om åtalseftergift — vara lämpligast
att genom uppräkning angiva vissa brott beträffande vilka sådan behörighet
finnes kunna tilläggas underordnad åklagare. En sådan uppräkning
kan med fördel begränsas till vissa förseelser, som äro så vanliga att det
skulle vålla beaktansvärda praktiska olägenheter att kräva att åtalsfrågan
städse prövas av överåklagaren, huvudsakligen trafikförseelser. I samband
med utfärdande av sådana föreskrifter torde också bliva tillfälle att överväga
att lämna åklagarna vägledning vid tillämpning av eftergiftsinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utöver vad nu anmärkts ha i förslaget till lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga skett smärre jämkningar av redaktionell art. Förslaget till
lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen har av lagrådet lämnats
utan erinran.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag — förslaget till lag
om eftergift av åtal mot vissa underåriga efter ändringar i angivna hänseenden
— ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 8 oktober 1943 fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

(Uhlin# tilt riksdagen» protokoll 1944. I sami. Nr 8.