Kungl. Maj:ts proposition nr 8 (Proposition 1934:8)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation; given Stockholms slott den
15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 198-k.

1 sami.

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ lagen den 12
maj 1917 örn expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ve s :

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Därmed må
dock, i fall då förordnande enligt 47 § tredje stycket finnes kunna ifrågakomma,
anstå i avbidan på rättens prövning vid målets slutliga handläggning huruvida
sådant bevis är erforderligt.

36 §.

Part åge — ■— — inför nämnden.

Har gravationsbevis rörande fastigheten icke företetts vid rätten, vare den
exproprierande skyldig tillhandahålla sådant bevis, där nämnden finner det
erforderligt.

Vid förrättningen •— •— •— föras protokoll.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning —---av rätten.

I fråga--—-ej sökas.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande, att genom expropriationen säkerheten icke avsevärt
minskas för innehavarna av fordringar, för vilka en eller flera av fastigheterna
på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta, förordne rätten på begäran av den exproprierande eller av
ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut örn fastställelse å
expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av fastigheterna
sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den
fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte stycket sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som---rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

vande rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,
där ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, gravationsbevis rörande
fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande---desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan
fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling, skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, örn endast
en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång
å den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av
särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tilllämpning,
såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten förutom av
fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det
tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten
icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i
motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i
första punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,
och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen,
överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för —--kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall dagen för
sammanträdet städse kungöras på sätt i 14 § omförmäles. I sådant fall skall
kallelse till sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton
dagar förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker,
känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse
till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att
själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes
någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer
till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives
kallelse på sätt som sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts
intagas i kungörelsen örn sammanträdet, och skall kungörelsen anslås
i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, skall anspråk på betalning
ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles, skriftligen
framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde dagen
före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka
dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande
av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk
som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast
vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hetsägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,
saframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle
beloppet kronan. Erinran örn vad i detta stycke stadgats skall, i fall
varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare av fordran anspråk som i femte stycket sägs, och
har gravationsbevis rörande den fastighet anspråket avser icke ingivits, åligger
Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den exproprierandes
bekostnad anskaffa sådant bevis.

Innehades exproprierad---skall förfaras.

59 §.

Hava parterna ---- — överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den---meddela fastställelse.

överenskommelse örn--- — part, fastställd av rätten.

Fastställelse må---såsom fideikommiss.

Där rätten jämlikt andra stycket fastställer överenskommelse örn expropriationsersättning
för jordområde eller annat, som är samfällt för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §
tredje stycket.

95 §.

Hava vid---godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt upplåtes, samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §
tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I fråga örn expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 juli 1934,
skola bestämmelserna i denna lag äga tillämpning, därest vid nämnda tid fördelning
av expropriationsersättningen ej ägt rum. Har rätten före lagens
ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning
eller å överenskommelse örn expropriationsersättningen, må det oaktat på begäran
av den exproprierande eller fastighetsägare förordnande enligt 47 § tredje stycket
meddelas, örn framställd begäran skall genom rättens eller domarens försorg
Konungens befallningshavande genast underrättas, och skall till dess lagakraftägande
beslut i den väckta frågan föreligger anstå med fördelning av
expropriationsersättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 september 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,

Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens
skrivelse den 29 april 1932 (nr 167) i anledning av väckt motion angående
viss ändring i gällande expropriationslag stiftning samt anför:

»Enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation meddelas tillstånd
till expropriation av Konungen. Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till
expropriation meddelats, är pliktig att, enligt vad Konungen i förordnandet
örn expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt till densamma. Expropriationsrätt kan jämväl meddelas i avseende
å särskild rätt som besvärar fastighet. Den som erhållit tillstånd till expropriation
har att till underrätten i den ort där fastigheten är belägen utverka
stämning å fastighetens ägare samt andra uppgivna sakägare; såsom sakägare
anses dock icke innehavare av fordran för vilken fastigheten häftar. Vid
rätten skall den exproprierande enligt 16 § förete gravationsbevis rörande fastigheten.
Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, såvitt
ej parterna rörande expropriationsersättningen träffat överenskommelse
vilken av rätten jämlikt 59 § fastställes, tillsättas nämnd för bestämmande av
expropriationsersättningen. Denna skall bestämmas i penningar att utgå på
en gång. När nämndens beslut angående ersättningen föreligger, återupptages
målet av rätten. Under förutsättning att nämndens uppskattning icke
är behäftad med felaktighet i vissa i lagen närmare angivna hänseenden såsom
att den bestämda ersättningen går utöver det yrkade beloppet eller under
det erbjudna, har rätten enligt 47 § att fastställa uppskattningen. Expropriationsersättning
som blivit av rätten fastställd skall enligt 48 § nedsättas hos
Konungens befallningshavande. Vid nedsättningen skall den exproprierande
till Konungens befallningshavande ingiva -— jämte andra handlingar — gravationsbevis
rörande fastigheten. Konungens befallningshavande utbetalar
nedsatta medel till den som är till desamma berättigad. Särskilda bestämmelser
angående utbetalningen meddelas i 57 § för de fall att fastigheten besväras
av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling. .Vid utbetalningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skola då tillämpas stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis sald fast egendom. Sammanträde för fördelningen skall
hallas sa snart ske kan. Till sammanträdet skola på närmare angivet sätt
genom Konungens befallningshavandes försorg kallas fastighetens ägare samt
innehavare av fordran som skall utgå ur ersättningen och innehavare av annan
särskild rätt till fastigheten. — En fastighet som exproprieras övergår till
nye ägaren fri från inteckning och annan särskild rätt. Den som har fordran,
för vilken fastigheten svarar, skall såsom framgår av det förut sagda erhålla
betalning för sin fordran ur expropriationsersättningen i den mån denna lämnar
tillgång härtill. Enligt vad som angives i 24 § 2 mom. förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall, örn intecknad egendom
allenast till en del exproprieras eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
mtecknad egendom upplates samt i något av dessa fall vid expropriationsersättningens
fördelning betalning utfaller å intecknings huvudstol, inteckningen
till motsvarande belopp vara utan verkan.

I en vid 1932 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 372, hemställde
herr Andersson i Grimbo, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring av gällande expropriationslagstiftning,
att skifteslag i stället för inteckningshavare i vissa fall
måtte äga uppbära expropriationsersättning.

Motionären hänvisade till en vid motionen fogad bilaga, vilken återgav innehållet
i en skrivelse till chefen för justitiedepartementet från motionären jämte
två andra personer i egenskap av syssloman för förvaltning av vissa vid skifte
å Lundby by i Lundby socken avsatta samfälligheter. I skrivelsen anfördes
huvudsakligen följande:

Från ett av de vid skiftet såsom samfällda avsatta områdena hade för väganläggning
exproprierats en areal av 68.9 kvadratmeter. Expropriationsersättningen,
som uppginge till 1,134 kronor 41 öre, hade år 1909 nedsatts i länets
ränteri. Hos länsstyrelsen hade sysslomannen år 1928 hemställt att få
•lyfta ersättningen, men länsstyrelsen hade i beslut den 31 december 1928, enär
det icke .visats, att innehavarna av inteckningar, vilka besvärade ifrågavarande
allmänning, medgivit, att ersättningsbeloppet finge utbetalas till sysslomannen’
funnit sig för det dåvarande icke kunna vidtaga några åtgärder för beloppets
utbetalande. Det i länsstyrelsens beslut angivna villkoret för expropriationsersättningens
utbetalande kunde praktiskt taget icke uppfyllas. De
fastigheter, som ingått i skiftet, hade varit föremål för åtskilliga delningar,
och skifteslaget bestode numera av över 4,000 fastigheter med ett mycket stort
antal skilda ägare. Säkerligen vore en avsevärd del av fastigheterna besvärad
av inteckningar med rätt till andel i expropriationsersättningen. Vid en
fördelning av ersättningen på vederbörande inteckningshavare skulle vid sådant
förhållande på de särskilda inteckningarna utfalla ytterligt små belopp.
Magra anspråk fran mteckningshavama pa andel i ersättningen kunde då icke
antagas framkomma. För övrigt vore med hänsyn till de orimligt stora kostnaderna
för anskaffande av gravationsbevis angående samtliga fastigheter
fördelning på inteckningshavarna näppeligen att förvänta. Under sådana omständigheter
torde det. få anses riktigt, att ersättningen komme skifteslaget till
godo. Da expropriationslagens bestämmelser icke medgåve en sådan anordning,
hemställdes örn erforderliga åtgärder för lagändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade — efter det redogörelse
lämnats för det huvudsakliga innehållet i expropriationslagens nu ifrågavarande
stadganden samt för vissa i andra författningar meddelade bestämmelser angående
fastighets befriande från inteckningsansvar — att i 31 § gruvestadgan
den 16 maj 1884, 9 kap. 69 § vattenlagen, 60 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars
indragande till kronan och 2 § lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
funnes bestämmelser örn fördelning av ersättning, vilka väsentligen
hänvisade till stadgandena örn fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom. Indirekt hänvisade även 13 § lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled till dessa stadganden.

Utskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionen följande:

Det syntes utskottet otvivelaktigt, att den i expropriationslagen föreskrivna
ordningen för fördelning av expropriationsersättning under vissa omständigheter
kunde medföra avsevärda olägenheter. Utskottet syftade på de i motionen
berörda fall, då expropriationen avsåge mark, som vöre samfälld för ett
stort antal fastigheter. Skyldigheten att anskaffa gravationsbevis för samtliga
de fastigheter, vilka hade del i det exproprierade området, kunde i dessa fall
åsamka den exproprierande betydande kostnader. För vederbörande myndighet,
på landet domhavanden, vore i dylika fall utfärdandet av erforderligt antal
gravationsbevis ett stundom betungande och för de löpande sysslorna^ hmderligt
arbete. Likaledes kunde själva fördelningsförfarandet i de nu åsyftade
fallen vara synnerligen tidsödande och krävande för personalen inom länsstyrelserna.

De kostnader och det arbete, som nedlades på att åstadkomma en lagenlig
fördelning av expropriationsersättningen, syntes emellertid icke alltid uppvägas
av däremot svarande resultat. För innehavare av fordringsinteckmngar
vore det ofta olägligt att erhålla avbetalning å huvudstolen av den intecknade
fordringen, därest den efter expropriationen återstående delen av det intecknade
erbjöde fullt betryggande säkerhet för fordringen i dess helhet. Sådant fall
kunde lätt inträffa örn den andel av expropriationsersättningen, som belöpte
å en ifrågavarande intecknad fastighet, utgjorde ett ringa belopp. Över huvud
torde kunna påstås, att i de fall, i vilka ett stort antal fastigheter hade del i
det exproprierade området och expropriationsersättningen icke uppgmge till
ett högt belopp, de, som i första hand ägde rätt till andel i expropriationsersättningen,
nämligen innehavarna av fordringsinteckmngar i fastigheterna, ofta
stöde likgiltiga inför utsikten att erhålla betalning vid fördelning av ersättningen
eller hyste önskan att icke behöva mottaga dylik avbetalning.

Beträffande den s. k. ensittarlagen hade förhållanden motsvarande de nu
antydda trätt i dagen och föranlett vissa lagändringar. Om den mark, som enligt
ensittarlagen löstes, vore samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, skulle betalning ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna häftade, med mindre denne
eller annan sådan rättsägare i den fastigheten inom viss tid framställt anspråk
därpå hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. örn anspråk ej framställdes
inom den angivna tiden och ej heller någon av delägarna i marken senast vid
sammanträdet för fördelning av löseskillingen påyrkade fördelning av denna,
skulle den tillhandahållas delägarna för samfälld räkning, och dessa hade
att inom tio år göra anspråk på densamma. De skäl, som vid tillkomsten av
dessa ändringar i ensittarlagen anförts av föredragande departementschefen,
syntes utskottet till väsentliga delar vara tillämpliga jämväl på fall av ex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

propriation enligt expropriationslagen, för så framt expropriationen avsåge
allenast ett obetydligt område.

Vad beträffade de betänkligheter mot att för expropriationslagens del
införa ett förenklat förfarande liknande det numera för nämnda fall i ensittarlagen
stadgade, som kunde ligga i farhågor för att innehavare av fordringsinteckningar
och med dem likställda rättsägare skulle bliva utsatta för rättsförlust,
kunde erinras örn lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat
områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Enligt denna
lag gällde, att område, som avstyckats från mark, samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, genom ett kungörelseförfarande kunde bliva befriat
från ansvar för fordringsinteckningar i stamfastigheterna, såframt omständigheterna
utgjorde grund för antagande, att inteckningshavares säkerhet
icke därigenom avsevärt minskades. Det tillkomme enligt lagen domstol att
avgöra, huruvida sådana omständigheter förelåge. Genom att domstols medverkan
alltid krävdes för expropriation, vore en förutsättning för handen för
att i expropriationslagen upptaga enahanda villkor för ett förenklat förfarande.

Vid övervägande av de nu anförda omständigheterna funne utskottet skäl
att förorda en utredning angående möjliga förenklingar av förfarandet för expropriationsersättningens
fördelning vid expropriation med avseende å mark,
som vore samfälld för ett flertal fastigheter. Givet vore, att vid utredningen
borde iakttagas att rättsägarnas rätt icke finge äventyras. I den mån beträffande
andra lagar än expropriationslagen förelåge spörsmål av nu ifrågavarande
slag, syntes utredningen böra avse även dessa lagar.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen, i anledning
av motionen, ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt nu gällande
regler örn fördelning av expropriationsersättning ävensom de andra regler örn
ersättningsfördelning, som kunde komma i fråga, skulle kunna förenklas i
vad de avsåge ersättning beträffande mark, som vore samfälld för ett flertal
fastigheter, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna utan debatt; beslutet anmäldes
för Kungl. Majit genom riksdagens förut omförmälda skrivelse den 29 april
1932.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats
en promemoria jämte utkast till lag angående ändrad lydelse av 47,
48 och 57 §§ expropriationslagen. Utkastet torde såsom bilaga få fogas vid
detta protokoll. Vid utkastets utarbetande hava dels vissa bestämmelser i
14 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) och dels
vissa stadganden i 15—19 §§ lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat
områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet tjänat
såsom förebild. För att de föreslagna bestämmelserna örn ett förenklat fördelningsförfarande
skola äga tillämpning kräves enligt utkastet, att det som
exproprieras är samfällt för flera än tio fastigheter med skilda ägare, samt
att omständigheterna utgöra grund för antagande, att säkerheten för innehavarna
av fordringar, för vilka en eller flera av fastigheterna svara, icke av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

sevärt minskas genom expropriationen. Prövningen huruvida dessa villkor i
ett givet fall äro uppfyllda skall ankomma på domstolen som handlägger expropriationsmålet.
Prövningen anställes emellertid icke ex officio utan förutsätter
begäran av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna,
och denna begäran måste framställas innan rätten meddelat fastställelse
å expropriationsnämndens uppskattning och därmed skilt sig från målet.
Därest rätten finner sig kunna bifalla en dylik begäran, skall rätten i sammanhang
med beslut örn fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning
förordna, att betalning ur expropriationsersättningen icke må tilläggas innehavare
av fordran, för vilken någon av de fastigheter som äga del i samfälligheten
häftar på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den
fastighet gör anspråk därpå. Sådant anspråk skall framställas hos Konungens
befallningshavande viss tid före sammanträdet för fördelning av expropriationsersättningen.
Så snart anspråk som nu avses framställes, skall fördelning
av ersättningen, såvitt den belöper å den fastighet som beröres av
anspråket, ske i vanlig ordning. Framställes däremot icke något anspråk
varom nu är fråga, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna fördelning
av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna för samfälld räkning.
Göra ej dessa inom tio år anspråk på ersättningen, må den lyftas av
den exproprierande. Örn denne ej anmäler sig under elfte året efter sammanträdet
och begär att få lyfta beloppet, tillfaller det kronan. De nya bestämmelserna
föreslås skola äga tillämpning jämväl å äldre expropriationsmål; dock
naturligen icke i fall då fördelning av expropriationsersättningen redan ägt
rum när lagändringen träder i kraft.

Genom remiss den 10 november 1932 hava över promemorian och lagutkastet
infordrats utlåtanden från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet,
varjämte Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank och Sveriges skogsägareförbund lämnats tillfälle att
avgiva utlåtande i ärendet. Utlåtanden hava inkommit från nämnda myndigheter
och sammanslutningar. Vid en del utlåtanden från länsstyrelser finnas
fogade yttranden, som införskaffats från överlantmätare.

I promemorian hade till en början behandlats frågan örn behovet av lagändringar,
i vilken fråga anfördes följande:

I sakens natur läge, att sådana särskilda bestämmelser örn fördelning av
ersättning beträffande mark, samfälld för ett flertal fastigheter, som ifrågasattes
i riksdagens skrivelse, icke borde meddelas i vidare mån än de påkallades
av ett praktiskt behov. Annat hade tydligen ej heller av riksdagen
avsetts.

Under det att i fråga om expropriationslagen framträtt behov av lagändring
-— fall liknande det i motionen omnämnda från Lundby hade enligt uppgift
förekommit på andra håll -— hade såvitt känt vore svårigheter av ifrågavarande
art icke förelegat vid fördelning av ersättning enligt gruvestadgan,
vattenlagen, flottningslagen, ströängslagen eller lagen örn inteckningshavares
rätt till betalning ur brandskadeersättning. Åtminstone vad anginge vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

av dessa lagar torde det jämväl få anses mycket osannolikt att sådana svårigheter
skulle uppkomma.

Med hänsyn härtill syntes för det dåvarande böra framläggas förslag
till ändring allenast i expropriationslagen. I samband därmed att yttranden
över dylikt förslag avgåves av myndigheter och andra torde upplysning komma
att lämnas, huruvida i övrigt framträtt behov av ändring i gällande regler
örn fördelning av ersättning beträffande mark, som vore samfälld för ett
flertal fastigheter.

En begränsning av lagstiftningsuppgiften att avse endast expropriationslagen
syntes i dåvarande läge så mycket mera befogad som ett enhetligt sjästern
för undanröjande av de olägenheter, som kunde tänkas uppkomma vid fördelning
av ersättning beträffande samfälld mark, icke torde stå till buds, samt
svårigheterna att erhålla en tillfredsställande ordning torde vara väsentligen
större i övriga lagar, som här kunde komma i fråga, än i expropriationslagen.
På sätt utskottet angående expropriationslagen antytt, syntes det av utskottet
ifrågasatta förenklade förfarandet vid fördelning av ersättning beträffande
samfälld mark icke böra komma till användning förrän efter prövning av
domstol. Genom att domstols medverkan alltid krävdes för expropriation,
vöre, såsom utskottet framhållit, en förutsättning för handen att i expropriationslagen
införa bestämmelser örn dylik prövning. Vad anginge övriga lagar,
som här vore av betydelse, saknades, med undantag möjligen för vattenlagen,
denna förutsättning för anordnande av domstolsprövning.

Länsstyrelserna i tolv län hava förklarat sig kunna vitsorda, att behov föreligger
av enklare regler för fördelning av expropriationsersättning för jordområde
eller annat, som är samfällt för ett flertal fastigheter med skilda
ägare. I ett par av yttrandena omnämnas några särskilda fall då expropriation
skett från samfälligheter med många ägare. Sålunda upplyser länsstyrelsen
i Stockholms län att den ännu icke kunnat verkställa fördelning av två
år 1923 nedsatta expropriationsersättningar avseende samfälld mark. Ersättningsbeloppen
uppginge i ena fallet till 2,370 kronor och i andra fallet till
5,003 kronor jämte ränta. Antalet fastigheter som berördes av expropriationen
utgjorde i vartdera fallet omkring 500. Överlantmätaren i Kopparbergs
län förklarar, att särskilt för Kopparbergs län med dess många socken- och
byundantag, som ofta äro samfällda för ett flertal fastigheter, stundom flera
hundra eller tusen, en sådan lagändring som den ifrågasatta är uppenbart
påkallad av praktiska behov. Visserligen vore det så, att expropriationer
efter tillkomsten av lagen örn vågrätt ej vore så ofta förekommande som före
sagda lags tillkomst. Men när expropriationer förekomme hörde det särskilt
i mellersta och övre Dalarna till undantagen, att någon dylik samfällighet icke
vore berörd därav.

Länsstyrelserna i tio län tillstyrka lagändring enligt det remitterade förslaget
utan att dock göra något särskilt uttalande angående behovet därav.

Länsstyrelserna i två län och Överståthållarämbetet förklara sig icke ur egen
erfarenhet kunna bestyrka behovet av lagändring men biträda det framlagda
förslaget.

Vad angår frågan huruvida ändring kan anses behövlig jämväl i annan författning
än expropriationslagen hava tretton länsstyrelser, Överståthållarämbetet
och överlantmätaren i Kopparbergs län uttalat, att de icke funnit behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

föreligga av ändring i någon annan författning än den nyssnämnda. Sveriges
skogsägareförbund förklarar likaledes, att det icke har någon erfarenhet
av att i vidare mån än såvitt angår expropriationslagen behov framträtt
av ändring i gällande regler om fördelning av ersättning beträffande mark,
som är samfälld för ett flertal fastigheter.

Ändring i annan författning än expropriationslagen ifrågasättes allenast
av fyra länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Uppsala län, Kristianstads
län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Länsstyrelsen i Uppsala
län har anfört att det ej lärer vara uteslutet att vid platser, där vattenreglering
kan komma till användning, områden, avsatta för skifteslag, kunna bliva
föremål för ersättningsanspråk enligt vattenlagen. Länsstyrelsen i Kristianstads
län ifrågasätter örn icke enahanda bestämmelser som föreslagits till införande
i expropriationslagen borde meddelas beträffande ersättning enligt
vattenlagen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill framhålla, att behov
av ändring i gällande regler örn fördelning av ersättning beträffande mark,
som är samfälld för ett flertal fastigheter, visat sig föreligga jämväl i fråga
örn vattenlagen. Länsstyrelsen i Malmöhus län slutligen har förklarat, att
svårigheter av den art, som åsyftas i riksdagens skrivelse i ärendet, framträtt
icke endast vid fördelning av ersättning enligt expropriationslagen utan
även vid fördelning av ersättning enligt gruvestadgan och vattenlagen.
Däremot vore länsstyrelsen icke i tillfälle att med stöd av vunnen erfarenhet
påvisa, att behov av lagändring framträtt i fråga örn flottningslagen,
ströängslagen eller lagen örn inteckningshavares rätt till betalning ur brandskadeersättning.
Emellertid kunde länsstyrelsen för sin del icke finna det
riktigt, att den mer eller mindre tillfälliga omständigheten, huruvida svårigheter
av ifrågavarande slag verkligen framträtt, bleve avgörande för frågan
örn lagändring eller ej. Enligt länsstyrelsens mening borde en lagändring
vara tillräckligt motiverad därmed att gällande fördelningsregler vid tilllämpning
i fall, som mer eller mindre ofta kunde ifrågakomma, vore olämpliga.
■— Vad angår sistnämnda länsstyrelses erfarenheter av fördelningssvårigheter
enligt vattenlagen och gruvestadgan har länsstyrelsen upplyst, att vid
tiden för remissvarets avgivande hos länsstyrelsen vore anhängiga två ärenden
som belyste svårigheterna av ett fördelningsförfarande enligt gällande regler
och därjämte visade vilket tidskrävande arbete kunde vara förbundet med
handläggningen av hithörande ärenden. Det ena ärendet gällde ersättning
för områden som enligt beslut av vattendomstolen skulle få inlösas till en
hamnanläggning. Det andra ärendet avsåg fördelning av löseskilling som
bestämts vid förrättning enligt 31'' § gruvestadgan. — Enligt vad länsstyrelsen
sedermera upplyst har i det förra ärendet fördelning av ersättningen numera
ägt rum.

En fråga som i ett par av utlåtandena behandlats är den huruvida det bör
ankomma på domstolen eller på annan myndighet ■— i så fall länsstyrelsen —
att avgöra örn i ett givet fall förhållandena äro sådana att det förenklade fördelningsförfarandet
må komma till användning. I denna fråga hava länssty -

Kungl. Majlis proposition nr 8.

relserna i Kristianstads län och Malmöhus län uttalat den uppfattningen att
den ifrågavarande prövningen bör ankomma på länsstyrelsen. Den förra länsstyrelsen
förklarar, att den finner bestämmelsen i 47 § att där nämnt förordnande
skall meddelas av rätten vara mindre lämplig. Det torde, enligt länsstyrelsens
mening, kunna antagas, att åtminstone fastigheternas ägare sällan
komme att framställa sådan begäran som i det föreslagna tredje stycket i 47 §
omnämndes, oell detta särskilt i sådana fall då delägarna vore många samt de
på fastigheterna belöpande andelarna små d. v. s. just i sådana fall då det vore
önskvärt att uppdelningsförfarandet kunde undvikas. Försummade nu vederbörande
att före expropriationsmålets avgörande framställa dylik begäran,
vore möjligheten till det enklare förfarandets användande definitivt avskuren.
Det kunde därför tänkas att framställning örn sådant förordnande finge ingivas
till rätten även sedan denna skilt sig från målet, men detta torde dock vara
mindre lämpligt, bland annat därför att förfarandet skulle draga med sig
onödiga kostnader. Med hänsyn därtill ansåge länsstyrelsen ifrågavarande
rättsförhållanden lämpligen böra ordnas antingen enligt samma regler som i
ensittarlagen eller ock så att länsstyrelsen bemyndigades att, därest icke säkerheten
för fordringsägarna med hänsyn till de särskilda andelarnas i expropriationsersättningen
storlek kunde antagas avsevärt minskas, förfara på sätt
i 57 § närmare föreslagits. — Länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat att det
remitterade utkastet ansluter sig till de ändringar i ensittarlagen som vidtagits
genom lagen den 5 april 1929 men att det mellan utkastet och ensittarlagen i
nu förevarande hänseende föreligger den olikhet att enligt utkastet domstol
har att avgöra, huruvida det förenklade fördelningsförfarandet skall komma
till användning. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att mellan ensittarlagen och expropriationslagen
förelåge den olikhet i förevarande avseende, att under det att ensittarlägenheterna
så gott som undantagslöst vore mindre områden, representerande relativt
obetydliga värden, så icke alltid vöre förhållandet, då fråga vore örn områden,
som skulle exproprieras. I syfte att förhindra att innehavare av fordringsinteckningar
och med dem likställda rättsägare bleve utsatta för rättsförlust
hade det därför ansetts nödigt stadga, att en prövning skulle äga rum,
huruvida de enklare fördelningsreglerna kunde tillämpas utan att inteckningshavares
och vissa andra rättsägares rätt träddes för nära.

I de många fall då länsstyrelsen haft att fördela ersättning enligt expropriationslagen
för samfälld mark, hade det hittills alltid gällt i och för sig obetydliga
belopp, vilka, fördelade på de särskilda fastigheterna, mången gång
belöpt sig till endast en eller annan krona eller allenast ören. Detta torde sammanhänga
därmed, att de samfälligheter, som funnes inom länet, i allmänhet
icke representerade några större värden. Emellertid kunde icke bortses från
att en samfällighet kunde hava ett sådant värde, att expropriation av samfälligheten
eller del därav vore av verklig betydelse för en inteckningshavares
säkerhet. Så kunde vara förhållandet, om samfälligheten utgjordes av ett
strömfall eller av skogsmark eller av mark inom stadsplanelagt område. Dylika
fall, även örn de hörde till undantagen, måste givetvis beaktas. Då fråga
vore örn expropriationslagen, torde det sålunda icke kunna undgås, att en
prövning ägde rum, huruvida omständigheterna medgåve tillämpning av det
förenklade fördelningsförfarandet. Emellertid borde härvid ej förbises, att
det icke vore fråga örn någon beskärning av inteckningshavares eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

rättsägares rätt till andel i ersättningen, utan endast att därest omständigheter
förelåge, som gåve anledning antaga, att säkerheten icke avsevärt minskades
genom expropriationen, göra sådan rättsägares rätt att vid fördelningen utfå
andel i ersättningen beroende av särskild anmälan från rättsägarens sida.
Ett dylikt avgörande syntes länsstyrelsen vara en fråga, som ägde det samband
med själva fördelningsförrättningen, att det lämpligen borde avgöras av
samma myndighet, som verkställde fördelningen. Detta torde vara så mycket
naturligare, som verkställighetsfrågor hittills ansetts böra tillkomma de
exekutiva myndigheterna. Den utredning, som erfordrades för avgörande,
huruvida förutsättningar för det enklare fördelningsförfarandets tillämpning
förelåge eller icke, torde utan större svårighet kunna av länsstyrelsen
införskaffas.

Såsom en brist i förslaget måste vidare anses, att det mindre omständliga fördelningsförfarandet
icke kunde under några omständigheter komma till användning,
därest ej den exproprierande eller någon fastighetsägare i expropriationsmålet
framställde yrkande därom. Underlåtenhet att framställa dylikt
yrkande kunde bero antingen på att sakägarna saknade kännedom örn lagens
stadganden eller därpå att de av en eller annan anledning funne saken betydelselös
eller utan större ekonomiskt intresse. Utebleve sådant yrkande i expropriationsmålet,
vore därmed slutligen avgjort, att det omständligare förfarandet
måste användas. I denna fråga torde emellertid även staten hava ett
intresse såtillvida, som det icke kunde anses tillfredsställande, att statens myndigheter
onödigtvis skulle betungas med ett tidsödande arbete, som icke fyllde
något som helst förnuftigt ändamål. Med hänsyn härtill borde, örn syftet med
lagändringen skulle ernås, i varje fall uppställas fordran på att frågan örn
fördelningsreglerna bleve föremål för obligatorisk prövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke framställt erinran mot
förslaget att den ifrågavarande prövningen skall ankomma på domstolen men
har — i anledning av vad det remitterade utkastet innehåller därom att denna
prövning förutsätter begäran av den exproprierande eller av fastighetsägare -—
anmärkt, att det synes länsstyrelsen lämpligare att rätten, oberoende av parts
framställning, ex officio avgör frågan örn fördelning av ersättningen. Till
stöd för denna anmärkning har länsstyrelsen anfört, att en på okunnighet örn
lagens innehåll eller på förbiseende beroende underlåtenhet att framställa begäran
örn ett förenklat förfarande vid fördelningen icke vore otänkbar och
skulle medföra — därest förslaget i denna del bleve antaget —- att det förenklade
förfarandet icke kunde tillämpas trots att förutsättningarna i övrigt
vore för handen.

I detta sammanhang må redogörelse lämnas för innehållet i utlåtandet från
Svenska sparbanksföreningens styrelse. Styrelsen vill erinra örn att den i utlåtande
den 18 januari 1930 över förslag till lag örn vissa av samfälld mark
avstyckade eller avsöndrade områdens befriande från inteckningsansvar dels
framhållit, att .styrelsen icke kunnat undgå att beakta, att den ena författningen
efter den andra berett möjlighet för fastighetsägare att förminska sina
borgenärers inteckningssäkerhet utan deras medgivande eller hörande samt att
dessa minskningar, ju oftare de inträdde, kunde erhålla reell betydelse för inteckningshavare,
dels ock hemställt örn en sådan anordning, att de inteckningshavare,
som särskilt begärde det, i dylika fall skulle kunna göra anspråk
på direkt underrättelse rörande ansökningar om ändringar i deras inteckningars

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

omfattning. Styrelsen funne också i nu förevarande fall principiellt samma
skäl tala för att underrättelse skulle lämnas inteckningshavare som särskilt
anhölle därom. Då emellertid den genom förslaget vederbörande domstol
ålagda skyldigheten att pröva, att säkerheten för inteckningshavare icke avsevärt
minskades genom expropriationen, syntes förebygga att vederbörande
rättsägares rätt äventyrades eller att förfarandet av praktiska skäl bleve alltför
förenklat, hade styrelsen ej ansett kravet på det förut nämnda underrättelseförfarandet
vara ett oeftergivligt villkor för den nya lagstiftningens införande.

Svenska bankföreningen och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
hava förklarat sig icke hava något att erinra mot det remitterade utkastet.

Vissa mot utkastet framställda detaljanmärkningar komma senare att bliva
föremål för behandling.

I en den 4 november 1932 ingiven framställning har Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar — under åberopande att
genom riksdagens nu förevarande skrivelse den 29 april 1932 fråga örn ändring
i expropriationslagen, eventuellt även i andra lagar, vore bragt under
Kungl. Maj :ts prövning — hemställt örn sådana ändringar i åtminstone expropriations-
och ensittarlagarna att inteckningshavare må kunna, utan att riskera
rättsförlust, till förmån för annan inteckningshavare eller fastighetsägaren,
avstå från lyftande av hos länsstyrelsen nedsatt löseskilling.

Till stöd för denna hemställan har föreningen anfört i huvudsak följande:

G-enom lagen den 5 april 1929 hade i 14 § ensittarlagen införts bestämmelser
örn ett preklusionsförfarande för det fall att den mark som skulle lösas
vore samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Härigenom hade
beretts såväl fastighetsägare som inteckningshavare praktiska fördelar. Under
förutsättning att ingen inteckningshavare eller fastighetsägare anmälde anspråk
på löseskillingen, finge fastighetsägarna såsom delägare i sam fäll i gheten
andelar i löseskillingen, vilken således ej skulle fördelas på inteckningshavarna.
För inteckningshavare öppnades i dylikt fall möjlighet att — för
den händelse de med hänsyn till fastighetens värde och inteckningarnas förmånsrättsläge
ansåge sig ej böra göra anspråk på löseskillingen — avstå
härifrån utan att detta övade någon inverkan på inteckningarna. I andra
fall enligt ensittarlagen liksom alltid enligt expropriationslagen vore en inteckningshavare
nödsakad att uppbära löseskillingen i den mån den belöpte
på inteckningens kapital. Genom Kungl. Maj:ts utslag i ett mål, som funnes
refererat i Nytt juridiskt arkiv 1930 sid. 536, vore nämligen fastslaget att,
så fort löseskilling belöpte på intecknat kapital, likvid ansåges utfalla å kapitalet,
vilket förhållande åter hade till följd att det intecknade kapitalbeloppet
nedskures med motsvarande summa. Skulle nu i expropriationslagen —
och eventuellt i andra närstående lagar — införas ett preklusionsförfarande,
liknande det i ensittarlagen tillkomna, skulle därmed vissa fördelar otvivelaktigt
åstadkommas. Men steget syntes böra tagas ännu längre. Ifrågavarande
lagar syntes böra ändras i den riktningen, att innehavare av fordringsinteckning
skulle kunna, utan att riskera rättsförlust genom inteckningens
nedskärning, avstå likvid ur nedsatt ersättningsbelopp till förmån för
vederbörande fastighetsägare eller annan inteckningshavare. Därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skulle dels undanröjas den olägenheten att inteckningshavaren nödgades taga
likvid i fall då han ej hade något intresse av sådan likvid, och dels den fördelen
vinnas, att fastighetsägaren i stället finge uppbära löseskillingen. Fastighetsägarna
skulle därigenom bliva mera benägna att upplåta områden för egnahemsbildning
och andra ändamål, örn de kunde räkna med att få uppbära löseskillingarna.
Mången gång kunde ej heller fastighetsägaren förstå, att löseskillingen
skulle behöva tillgripas av inteckningshavaren, som måste anses
hava tillräcklig säkerhet i den återstående fastigheten. Särskilt utsattes hypoteksföreningarna,
som ju innehade första inteckningssäkerhet, för klander därför
att de berövade fastighetsägaren löseskilling, som denne vid upplåtelsen
räknat med eller åtminstone önskade få uppbära. Det måste väl ock framstå
såsom egendomligt att, därest alla vederbörande parter vore eniga om att låta
fastighetsägaren lyfta ersättningen, lagen ej skulle kunna anvisa en utväg,
varigenom en sådan anordning möjliggjordes till alla parters belåtenhet och
utan rättsförlust för inteckningshavaren.

I åtskilliga utlåtanden, som avgivits över den inom departementet utarbetade
promemorian vitsordas, att svårigheter uppkommit vid fördelning av
ersättning för mark eller annat som exproprierats från en samfällighet tillhörande
ett större antal fastigheter. I flera fall har det till och med inträffat,
att gällande bestämmelser överhuvud ej kunnat tillämpas, med påföljd
att fördelning av expropriationsersättningen ej kommit till stånd. Det
lärer således vara ådagalagt, att behov föreligger av ett förenklat förfarande
vid fördelning av ersättning enligt expropriationslagen för mark som är samfälld
för ett flertal fastigheter.

Beträffande spörsmålet huruvida ett motsvarande förenklat förfarande bör
genomföras jämväl i fråga örn fördelning av ersättning enligt vissa andra författningar,
hava de flesta som särskilt yttrat sig i denna fråga förklarat att
behov därav ej föreligger. Fyra länsstyrelser hava emellertid härutinnan uttalat
annan mening. Endast två av dessa hava dock av egen erfarenhet kunnat
bestyrka att svårighet mött vid tillämpning av gällande fördelningsregler,
och detta har varit fallet allenast då det gällt ersättning enligt vattenlagen
och gruvestadgan. Vid sådant förhållande lärer anledning icke föreligga
att till närmare övervägande upptaga fråga örn ändring i andra författningar
än de båda sistnämnda.

Vad angår vattenlagen innehåller densamma redan nu en bestämmelse som
möjliggör att ersättning, nied förbigående av inteckningshavarna, kan utbetalas
till vederbörande fastighetsägare. Ersättning som bestämts enligt vattenlagen
skall i regel nedsättas hos Konungens befallningshavande och, om
den fastighet som är i fråga häftar för fordran, fördelas i exekutiv ordning.
Men i visst fall där vattendomstolen finner förlust av vattenkraft eller skada
eller intrång å fast egendom vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens
säkerhet erfordras, enligt bestämmelse i 9 kap. 54 § andra stycket
vattenlagen, ej nedsättning av ersättning för vattenkraften, skadan eller intrånget,
vilket innebär, att ersättningen skall erläggas till den vilken ersättningen
tillerkänts, i allmänhet fastighetsägaren. Ifrågavarande bestämmelse
gäller visserligen icke i alla fall då ersättning skall utgå enligt vattenlagen;
den gäller t. ex. icke beträffande ersättning för fast egendom som skall lösas.

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Det torde emellertid icke vara lämpligt att vid sidan av denna bestämmelse
införa ett nytt stadgande av liknande innehåll, vilket — jämte den nyssnämnda
bestämmelsen —- skulle gälla i fall då den av vattendomstolen bestämda
ersättningen avsåge en samfällighet tillhörande ett större antal fastigheter.
På grund härav och då i allt fall behov av ändringar i vattenlagens
fördelningsregler framträtt endast i mycket få fall — att märka är att ersättning
enligt vattenlagen för inlösen av fast egendom mestadels torde uppgå
till så stora belopp att det ej gärna kan ifrågakomma att avvika från de vanliga
fördelningsreglerna — synes för närvarande ändring ej böra vidtagas i
nämnda lag. — Beträffande gruvestadgan hava såvitt känt är fördelningssvårigheter
förelegat allenast i ett enda fall, och anledning lärer vid sådant
förhållande ej heller föreligga att nu föreslå ändring i denna stadga. Det
kan för övrigt anmärkas att domstol icke medverkar vid bestämmande av ersättning
enligt gruvestadgan. Örn man, såsom senare kommer att förordas, fasthåller
vid att det skall ankomma på domstol att pröva huruvida ett förenklat
fördelningsförfarande bör komma till stånd, skulle alltså en dylik prövning
icke kunna inordnas såsom ett led i nu gällande förfarande vid ersättningens
bestämmande.

Det i skrivelsen från hypoteksombudsmannaföreningen behandlade spörsmålet
örn beredande av möjlighet för innehavare av fordringsinteckning att
utan rättsförlust avstå betalning ur nedsatt belopp till förmån för fastighetsägare
eller annan inteckningshavare har tidigare varit föremål för uppmärksamhet
(proposition nr 19 till 1927 års riksdag sid. 29, 36 och 39 samt proposition
nr 4 till 1929 års riksdag sid. 21). Såsom dåvarande chefen för
justitiedepartementet anfört vid behandling den 6 oktober 1928 av frågan örn
begränsning eller avlösning av fastighets ansvar för inteckning förtjänar det
av hypoteksombudsmannaföreningen berörda spörsmålet att uppmärksammas.
Det torde emellertid knappast vara ägnat att upptagas till behandling i sammanhang
med de nu ifrågasatta bestämmelserna örn ett förenklat förfarande
vid fördelning av expropriationsersättning beträffande samfälligheter.

Med vissa kompletterande stadganden och jämkningar har det förut omnämnda
utkastet synts vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
lagstiftning. I huvudsaklig överensstämmelse med ifrågavarande utkast har
alltså inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriatwn. Anledning
har icke ansetts föreligga att frångå den i utkastet intagna ståndpunkten, att
det bör ankomma på domstolen — och icke på länsstyrelsen — att pröva huruvida
i ett givet fall förhållandena äro sådana att det förenklade fördelningsförfarandet
må komma till användning. De farhågor som i några utlåtanden
uttalats, att vederbörande skulle komma att försumma att vid domstolen framställa
begäran örn tillämpning av det förenklade förfarandet, torde vara överdrivna.
Enligt 16 § expropriationslagen i dess nuvarande lydelse skall den
exproprierande redan vid expropriationsmålets förberedande handläggning inför
rätten förete gravationsbevis rörande fastigheten; i fall där expropriationen
avser en samfällighet, skall gravationsbevis företes rörande samtliga de fastig -

Kungl. Majlis proposition nr 8.

heter som hava del i samfälligheten. Om, såsom enligt förslaget skall ske, i
16 § införes ett särskilt stadgande örn befrielse från skyldighet att förete gravationsbevis
i fall där förordnande örn tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet
kan ifrågakomma, lärer möjligheten av dylikt förordnande
omedelbart komma på tal inför domstolen.

Det nu upprättade förslaget berör 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ i lagen.
I fråga örn de särskilda paragraferna må anföras följande.

Enligt det remitterade utkastet skulle i 48 § expropriationslagen vidtagas
sådan ändring, att den exproprierande i fall, där rätten meddelat förordnande
örn tillämpning av det förenklade förfarandet, befriades från den honom eljest
åliggande skyldigheten att vid nedsättning hos Konungens befallningshavande
av expropriationsersättningen ingiva gravationsbevis rörande fastigheterna.
Däremot hade i utkastet icke upptagits något stadgande om undantag från
föreskriften i 16 § att gravationsbevis skall företes vid rätten. Då på sätt
i ett par av utlåtandena anmärkts den lättnad ur kostnadssynpunkt, vilken
är syftet med den föreslagna ändringen i 48 §, icke vinnes med mindre den
exproprierande befrias jämväl från åliggandet enligt 16 § att förete gravationsbevis
vid rätten, föreslås nu, på sätt nyss antytts, en bestämmelse i 16 §,
enligt vilken företeende av gravationsbevis icke blir obligatoriskt i sådant fall,
då förordnande örn det förenklade fördelningsförfarandet finnes kunna ifrågakomma.
I dylikt fall skall det åligga den exproprierande att, örn rätten finner
gravationsbevis av nöden för prövning av expropriationsnämndens uppskattning,
tillhandahålla sådant bevis.

Då det med hänsyn till innehållet i 38 och 39 §§ lärer kunna inträffa att
för expropriationsnämnden uppstår behov av gravationsbevis, torde jämväl
nämnden böra ha möjlighet att infordra dylikt bevis. Bestämmelse härom
föreslås skola införas i 36 §.

47 § tredje stycket innehåller stadgande angående förutsättningarna för
tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet. Undantagsstadgandena
skola såsom förut anmärkts gälla i det fall då expropriationen avser jordområde
eller annat, som är samfällt för ett större antal fastigheter med skilda
ägare. Denna förutsättning har bestämts på samma sätt som för liknande
fall gäller enligt ensittarlagen och lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes
befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. I möjligaste mån
synes likhet mellan nu ifrågavarande bestämmelser i expropriationslagen och
motsvarande stadganden i nyssnämnda båda lagar böra eftersträvas. Det kräves
således att det som tages i anspråk genom expropriation är samfällt för
flera än tio fastigheter med skilda ägare. För tillämpning av de särskilda
fördelningsreglerna erfordras ytterligare, att säkerheten för innehavarna av
intecknade fordringar eller fordringar enligt 11 kap. 2 § jordabalken icke avsevärt
minskas genom expropriationen. Ifrågavarande villkor är hämtat från
15 § lagen örn avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för
inteckning i stamfastighet. — Prövningen huruvida förutsättningarna för tilllämpning
av de särskilda fördelningsreglerna äro för handen skall ankomma
på den domstol som handlägger expropriationsmålet, d. v. s. i regel domstolen
i den ort där fastigheten är belägen. I fall som avses i 13 § andra stycket

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 8. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

kan visserligen inträffa, att expropriationsmålet ej handlägges vid ortsdomstolen.
Att för detta undantagsfall föreskriva prövning vid orts domstolen och
ej vid expropriationsdomstolen synes dock ej böra ifrågakomma. — Såväl principiella
som praktiska skäl synas tala emot det i ett par av utlåtandena framkomna
förslaget att rätten skulle ex officio pröva huruvida i ett givet fall villkoren
för meddelande av förordnande örn tillämpning av det särskilda fördelningsförfarandet
äro uppfyllda. Liksom enligt utkastet är det därför enligt
det nu uppgjorda förslaget en förutsättning för prövningens anställande att
begäran därom framställes av den exproprierande eller av ägare till någon
av fastigheterna. Rätt att framställa dylik begäran har tillerkänts den exproprierande
med hänsyn till den honom för vanliga fall åliggande skyldigheten
att anskaffa gravationsbevis — en skyldighet från vilken han har utsikt
att vinna befrielse om det förenklade fördelningsförfarandet vinner tilllämpning.
— Örn rätten finner sig kunna bifalla den framställda begäran,
skall rätten i sammanhang med beslut örn fastställelse å expropriationsnämndens
uppskattning förordna, att betalning ur expropriationsersättningen icke
må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av de fastigheter som
äga del i samfälligheten häftar på grund av sökt eller beviljad inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, med mindre denne eller annan sådan rättägande
i den fastighet framställt anspråk därpå i viss ordning.

De särskilda fördelningsreglerna skola enligt förslaget införas i 57 §.

I denna paragrafs andra stycke har vidtagits allenast den jämkningen, att
bestämmelserna örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom angivas hava motsvarande tillämpning ''såvitt ej
nedan annorlunda stadgas’.

Då såsom i utkastet och jämväl i det nu upprättade förslaget stadgas fordringsägare,
vilken vill utfå betalning ur expropriationsersättningen, har att
framställa anspråk härpå viss tid före sammanträdet för fördelning av ersättningen,
kräves att viss tid bestämmes för kallelse och kungörelse till
sammanträdet. Bestämmelse i sådant avseende, vartill motsvarighet finnes i
14 § andra stycket ensittarlagen, hade i utkastet införts i 57 § tredje stycket.
Denna utkastets bestämmelse skulle hava gällt oavsett huruvida i expropriationsmålet
meddelats förordnande enligt 47 § tredje stycket eller ej.
En länsstyrelse har funnit det lämpligare, att denna bestämmelse inskränktes
till att avse endast de fall då dylikt förordnande meddelats. Expropriationsersättningarna
utgjorde ofta avsevärda belopp, och de ersättningsherättigade
vore då mycket angelägna att så snart som möjligt utfå ersättningarna.
Att i de fall, då de ersättningsberättigade vore kända, fordra avsändande
av kallelser minst fjorton dagar före sammanträdet skulle, enligt
vad denna länsstyrelse vidare anfört, icke sällan medföra betydande ränteförluster
för vederbörande.

Då vad sålunda anmärkts icke torde sakna berättigande, har i det nu upprättade
förslaget 57 § tredje stycket bibehållits oförändrat samt i ett nytt
fjärde stycke stadgats att i sådant fall, då rätten meddelat förordnande enligt
47 § tredje stycket, kallelse till fördelningssammanträdet skall avsändas
och dagen därför kungöras minst fjorton dagar förut. — I samma fjärde stycke
av 57 § har vidare, efter yrkande i flera av de inkomna utlåtandena, medde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lats föreskrifter om ett förenklat kallelseförfarande i sådant fall som nyss
nämnts. Dessa föreskrifter överensstämma i allt väsentligt med motsvarande
stadgande i 14 § (och 6 §) ensittarlagen.

57 § femte stycket angiver huru innehavare av fordran och fastighetsägare
må framställa yrkande att utfå andel i den nedsatta expropriationsersättningen
samt huru med denna skall förfaras örn dylikt yrkande ej väckes. Såsom
förebild för dessa bestämmelser har tjänat 14 § tredje stycket ensittarlagen.

I ett sjätte stycke i 57 § har ålagts Konungens befallningshavande att, om
innehavare av fordran framställer anspråk på andel i expropriationsersättningen
och gravationsbevis angående den fastighet som beröres icke är tillgängligt,
ofördröjligen anskaffa dylikt bevis. Gravationsbeviset är erforderligt
för att Konungens befallningshavande skall kunna verkställa den påkallade
fördelningen på fordringsägarna.

Då det torde finnas utrymme för tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet
jämväl i fall då överenskommelse örn expropriationsersättningen i
enlighet med vad som angives i 59 § andra stycket eller 95 § kommit till
stånd, upptager det nu upprättade förslaget stadganden härom i nämnda
paragrafer.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. De
torde böra tillämpas jämväl å sådana äldre expropriationsmål, i vilka vid tiden
för ikraftträdandet fördelning av expropriationsersättningen ännu ej ägt rum.

I övergångsbestämmelserna har beträffande äldre expropriationsmål medgivits
den exproprierande och fastighetsägare att hos rätten, oaktat den redan
meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning eller å överenskommelse
örn expropriationsersättningen och därmed skilt sig från målet, framställa
begäran att förordnande enligt 47 § tredje stycket måtte meddelas. Det
har icke ansetts nödigt att lämna några särskilda föreskrifter angående den
formella behandlingen av en dylik begäran. Lämpligt torde emellertid vara
att rätten, örn den ej finner saken uppenbar, på något sätt bereder övriga
sakägare tillfälle att yttra sig. Meddelande örn sakens behandling vid rätten
torde exempelvis kunna lämnas genom kungörelse på sätt i 14 § finnes
stadgat om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare.
»

Föredraganden uppläser härefter det förut omnämnda, inom departementet
upprättade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av expropriationslagen
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefanson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ lagen den 12
maj 1917 örn expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 16

§.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten; dock att, i fall
då förordnande enligt 47 § tredje stycket finnes kunna ifrågakomma, gravationsbevis
skall företes allenast där rätten vid målets slutliga handläggning
prövar sådant erforderligt.

36 §.

Part åge — -— — inför nämnden.

Har gravationsbevis rörande fastigheten icke företetts vid rätten, vare den
exproprierande skyldig tillhandahålla dylikt bevis, där nämnden finner det
erforderligt.

Vid förrättningen ----föras protokoll.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning — —- ■— av rätten.

I fråga -—--— ej sökas.

Ar jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande, att säkerheten för innehavarna av fordringar, för vilka
inteckning i en eller flera av fastigheterna är sökt eller beviljad eller en eller
flera av fastigheterna häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke avsevärt
minskas genom expropriationen, förordne rätten på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut om fastställelse
å expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon
av fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande
i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte
stycket sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som ---— rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

vande rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,
där ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, gravationsbevis rörande
fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande —----desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan
fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling, skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, om endast
en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång
å den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av
särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena örn fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tilllämpning,
såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten förutom av
fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det
tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten
icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i
motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i
första punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,
och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen,
överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

''Sammanträde för---kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall dagen för
sammanträdet städse kungöras på sätt i 14 § stadgas. I sådant fall skall
kallelse till sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton
dagar förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker,
känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse
till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att
själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes
någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer
till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte
skall underrättelse om sammanträdet, såframt socken, stad eller annan sådan
menighet är delägare i samfälligheten, översändas till den person eller myndighet,
på vilken det ankommer att sammankalla dem som i avseende å talans
utförande hava att för menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt som
sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts intagas i
kungörelsen om sammanträdet, och skall kungörelsen anslås i socken- eller
rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, skall sådant anspråk
på betalning ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmärs,
skriftligen framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde da -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

gen före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka
dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande
av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk
som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast
vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna
för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,
såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle
beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall, i fall
varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehades exproprierad---— skall förfaras.

59 §.

Hava parterna —--- överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den —---meddela fastställelse.

överenskommelse örn---part, fastställd av rätten.

Fastställelse må--- — såsom fideikommiss.

95 §.

Hava vid---godkänt överenskommelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I fråga örn expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 juli 1934,
skola de nya bestämmelserna äga tillämpning, därest vid nämnda tid fördelning
av expropriationsersättningen ej ägt rum; har rätten före den nya lagens
ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning
eller å överenskommelse örn expropriationsersättningen, må det oaktat begäran.
som avses i 47 § tredje stycket framställas av den exproprierande eller
fastighetsägare, och skall om så sker med fördelning av expropriationsersättningen
anstå till dess lagakraftägande beslut i anledning av den framställda
begäran föreligger. Genom rättens eller domarens försorg skall Konungens
befallningshavande genast underrättas örn begäran som här avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga till departementspromemorian.

Utkast

till

Lag

angående ändrad lydelse av 47,48 och 57 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att till 47 § lagen elen 12 maj 1917 örn expropriation
skall fogas ett nytt stycke av nedan angivet innehåll samt att 48 § andra stycket
och 57 § samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning —--av rätten.

I fråga---ej sökas.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande, att säkerheten för innehavarna av fordringar, för vilka
inteckning i en eller flera av fastigheterna är sökt eller heviljad eller en eller
flera av fastigheterna häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke avsevärt
minskas genom expropriationen, förordne rätten på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut örn fastställelse
å expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av
fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande
i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § fjärde stycket
sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som — — — rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,
där ej rätten meddelat förordnande, som avses i 47 § tredje stycket, gravationsbevis
rörande fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel jämte
därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det
tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten
icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i
motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första
punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,
och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära överskottet,
utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare
av fordran eller annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehavare
av fordran okänd, läte ock Konungens befallningshavande kungöra dagen för
sammanträdet på sätt och inom tid i 14 § om kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall sådant anspråk
på betalning ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles,
skriftligen framställas hos Konungens befallningshavande senast å
åttonde dagen före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse
i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes
ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna
senast vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas
fastighetsägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,
såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle
beloppet kronan. Erinran örn vad i detta stycke stadgats skall i fall, varom
nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställes anspråk, som i fjärde stycket sägs, åligger Konungens befallningshavande
att ofördröjligen på den exproprierandes bekostnad anskaffa gravationsbevis
rörande den fastighet anspråket avser.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen
förordnat, huru därmed skall förfaras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

I fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 januari
1934, skola de nya bestämmelserna äga tillämpning, därest vid nämnda tid
fördelning av expropriationsersättningen ej ägt rum; har rätten före den nya
lagens ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning,
må det oaktat ansökan, som avses i 47 § tredje stycket, göras, och
skall, örn ansökan göres, med fördelning av expropriationsersättningen anstå
till dess lagakraftägande beslut i anledning av ansökningen föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 november
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29 september
1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.
Eriksson.

Lagrådet yttrade:

I fjärde stycket av 57 § har — med förebild i 14 § (och 6 §) ensittarlagen
—■ upptagits föreskrift därom att, såframt socken, stad eller annan sådan menighet
är delägare i samfälligheten, underrättelse örn fördelningssammanträdet
skall översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer att
sammankalla dem som i avseende å talans utförande hava att för menigheten
besluta. För upptagande av en sådan föreskrift i ensittarlagen förelågo emellertid
skäl, vilka icke äga samma giltighet för det förevarande fallet. Enligt
nämnda lag skall ju bestämmelsen tillämpas icke allenast i fråga örn sammanträde
för fördelning av löseskilling utan även vid kallelse till själva inlösningsförrättningen
— i vilket fall den torde äga sin huvudsakliga betydelse

— och beträffande sådan underrättelse som omförmäles i lagens 16 §. Vidare
avser den där allenast sådana rättssubjekt — stad, köping, municipalsamhälle

— vilka på grund av föreskrifterna i lagens 19 § intaga särställning ifråga
om lagens tillämplighet, icke kommuner och liknande menigheter i allmänhet.
I 7 kap. 1 § jorddelningslagen, vilken paragraf likväl samtidigt med ensittarlagen
ändrades i syfte att åstadkomma ett förenklat kallelseförfarande i fråga
örn samfällighet med ett flertal delägare, ansågs ej heller nödigt att upptaga
någon motsvarighet till den ifrågavarande bestämmelsen. Den torde dock i
sagda lagrum hava varit mera motiverad än i förevarande paragraf. Slutligen
må i fråga örn föreskriftens avfattning erinras att det är oklart, huruvida ordet

Bihang till riksdagens protokoll ISSA. 1 sami. Nr 8. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

menighet är avsett att omfatta jämväl härad, tingslag, väghållningsskyldige
och landsting (jfr 11 kap. 16, 17 och 18 §§ rättegångsbalken och Ernst Trygger:
Kommentar till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken,
Uppsala 1900, s. 47) samt att även ordet socken är behäftat med en viss otydlighet;
jfr lagrådets yttrande den 4 januari 1926 (N. J. A. 1927 avd. II s. 72).
På grund av vad nu anförts och då den ifrågavarande bestämmelsen är ägnad
att utan motsvarande nytta tynga kallelseproceduren, hemställes att bestämmelsen
måtte utgå. Sker så, vinnes jämväl ökad tydlighet i fråga örn rätta
innebörden av styckets sista punkt.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 23 november 1933 avgivna utlåtande över det den 29 september samma
år till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet samt med förmälan att enligt lagrådets hemställan
ur 57 § fjärde stycket uteslutits föreskriften därom, att socken, stad
eller annan sådan menighet såsom delägare i samfällighet, som berörts av expropriationen,
skall särskilt underrättas örn fördelningssammanträdet inför
Konungens befallningshavande, och att dessutom i förslaget vidtagits några
redaktionella jämkningar, hemställer föredraganden, att det sålunda ändrade
förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Sief enson.