Kungl. Maj:ts proposition nr 8 (Proposition 1925:8)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

JVr S.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj
1893 angående jordfästning; given Stockholms slott den
31 december 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen
den 25 maj 1894 angående jordfästning.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1985;, 1 samt. 8 höft. (Nr 8.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse aT 2, 3, 8 och 9 §§ 1 lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2)

angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående
jordfästning skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Den avlidne skall utom i fall, varom i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas på
sätt i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning
(jordfästning i svenska kyrkans ordning) avses i denna lag med jordfästning.

3 §•

Jordfästningen skall verkställas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke
giltiga orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat; dock må den kunna lörrättas i annan församling,
om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes a församlingens kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må
sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed jämförligt
ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens prövning.

8 §.

1 mom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat
om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det
till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes närmaste
anhöriga eller av dem, som eljest stodo den avlidne nära; dock icke om den avlidne
efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning i
svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning må äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken
är rätt inskrivningsort för dödsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

;{

2 mom. Vid begravning ulan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.

0 §.

1 mom. Den avlidne ma, såvida ej annat föranledes av stadgandet i 2 inom.
av denna paragraf, icke begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan
plats, som blivit för sadant ändamål behörigen invigd. Vid begravningen må
intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor
enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i ordnat
och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Gällande

rätt.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 december 1924.

N ärvarande:

Statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson,
Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»Jämlikt nådigt bemyndigande den 21 maj 1918 tillkallade dåvarande chefen
för justitiedepartementet fem personer att såsom sakkunniga biträda inom departementet
vid upprättande av förslag till den nya lagstiftning och de ändringar
i gällande författningar, som ansåges erforderliga för en fullständig reglering
av frågan om rätt till utträde ur statskyrkan, särskilt beträffande tillträde till
vissa statsämbeten oberoende av viss trosbekännelse, samt beträffande s. k. borgerlig
begravning. De sakkunniga antogo sedermera benämningen religionsfrihetskommittén.
Sedan kommittén fått en delvis ny sammansättning samt i juni
1922 erhållit förständigande att, med undanskjutande tills vidare av övriga uppgifter,
till slutlig behandling företaga frågan om s. k. borgerlig begravning, avgåvo
de sakkunniga den 30 december samma år betänkande med

1) förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894 angående
jordfästning;

2) förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 3
december 1915 angående kyrkoböckers förande;

3) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 9 §§ i kungörelsen den
14 september 1917 angående villkor för eldbegängelse;

jämte motiv samt en översikt av utländsk lagstiftning angående begravning.

över betänkandet hava samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium och
hovkonsistoriet ävensom frikyrkliga samarbetskommittén och allmänna svenska
prästföreningen avgivit utlåtanden, vilka i tryckt avskrift torde få såsom bilaga
fogas till protokollet.

Efter en historisk översikt lämna de sakkunniga i betänkandet en redogörelse
för gällande rätt på området av väsentligen följande innehåll.

Enligt lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning är jordfästning i svenska
kyrkans ordning obligatorisk för kyrkans medlemmar. Jordfästningslagen stadgar,
att jordfästningen ej må förrättas av annan än präst i svenska kyrkan, samt
meddelar närmare föreskrifter rörande den kyrkliga jordfästningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Jordfästningslagen handlar emellertid endast om jordfästning i svenska
kyrkans ordning. Annan jordfästning är icke i lag närmare reglerad. Jordfästning
enligt främmande trosbekännares ritual liirer dock vara tillåten i kraft av
dem tillerkänd rätt till fri utövning av deras religion. Med avseende därå är
visserligen skillnad att göra emellan främmande trosbekännare, tillhörande en av
staten erkänd församling, och andra främmande trosbekännare, i det de förra
men icke de senare enligt förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning (dissenterlagen) hava rätt till
offentlig religionsövning. Sådan rätt innebär, att en av vederbörande funktionär
företagen jordfästningsakt kan godtagas såsom jordfästning och särskilt antecknas
i kyrkoboken. I övrigt torde berörda skillnad uti ifrågavarande avseende
icke hava mycket att betyda.

Jordfästningslagen förbigår vidare med tystnad spörsmålet, huruvida svensk
präst äger jordfästa annan än medlem av svenska kyrkan. Kyrkans medverkan
vid jordandet av kyrkan utomstående avlidna har emellertid sedan gammalt
förekommit. Kyrkan lärer dock icke hava befogenhet att emot de närmaste
efterlevandes önskan jordfästa kyrkan utomstående avliden, och svensk präst
torde icke vara skyldig att lämna sin medverkan till sådan jordfästning. Däremot
är det svensk präst icke förmenat att på de efterlevandes begäran verkställa
jordfästning av kyrkan utomstående avliden.

De sakkunniga övergå härefter till en framställning av de krav på ändring Tidigare
i gällande rätt, som tid efter annan framkommit. De sakkunniga anföra till förslag.
en början, att visserligen intet hindrade, att vid sidan om den legala jordfästningen
företoges religiösa ceremonier av annat slag; och blott icke god ordning
stördes eller något anstötligt förekomme, kunde dessa jämväl äga rum å den allmänna
begravningsplatsen. Så hade inom frireligiösa sammanslutningar inom
kyrkan sedan lång tid tillbaka vid åtskilliga tillfällen tillämpats det tillvägagånssättet,
att i anslutning till gravsättning samfundets predikant i närvaro av
den avlidnes anhöriga förrättade begravningsceremonier, vilka av dessa betraktades
som den egentliga jordfästningen, varefter för vederbörande prästman återstode
att, efter gravsättningen och sedan de anhöriga avlägsnat sig, jämlikt sin
ämbetsplikt förrätta den legala jordfästningsakten. Den motsättning mellan de
efterlevandes och ofta även den avlidnes önskan samt lagens föreskrifter, som
vid ett sådant tillvägagångssätt trädde i dagen, utjämnades väl i det yttre vanligen
genom vänlig överenskommelse på det sätt, att den legala jordfästningsakten
företoges i omedelbar anslutning till de av det frireligiösa samfundets
officiant förrättade ceremonierna. Emellertid hade ur de antydda förhållandena
inom frireligiösa kretsar framvuxit en allt starkare önskan, att lagen måtte
ändras därhän, att begravning av medlem i svenska kyrkan måtte kunna ske utan
statskyrklig jordfästning och att det skulle stå frireligiös officiant fritt att ensam
förrätta däremot svarande religiös ceremoni. Sålunda uttalade sig allmänna
frikyrkomötet 1910 och 1919 för att frikyrklig predikant eller pastor, vare sig
han ställt sig under dissenterlagen eller icke, måtte erhålla samma rätt som statskyrklig
präst i fråga om förrättande av begravning. — Även från andra håll

Kungl. Mai:ts proposition nr 8.

både avhörts önskemål, avseende upphävande av det kyrkliga jordfäs tningstvånget.
Sådana önskemål hade företrädesvis avsett personer, vilkas ställning till
svenska kyrkan eller till kristen livsåskådning- över huvud varit av den art
att den kyrkliga jordfästningsceremonien för dem själva i livstiden och för
de efterlevande måste1 te sig som ett pinsamt tvång, oförenligt med den anda,
i vilken begravningshögtidligheten borde begås. — Slutligen namnes, hurusom
stundom rent personliga skäl spela in. Sålunda hade, särskilt från vissa trakter
av landet, hörts klagomål över att en officierande prästman kunnat vid jordfästning
beröra den dödes livsgärning i ordalag, som känts pinsamma för de
efterlevande. Å andra sidan hade från prästerligt håll klagats över opassande
uppträdande från de vid jordfästningstillfället närvarandes sida. Stundom hade
det kommit till öppen konflikt mellan den officierande prästmannen och begravningsföljet,
därom justitieombudsmannens ämbetsberättelser någon gång vittnat.

Krav på upphävande av det kyrkliga jordfästningstvånget hava från skilda
håll framförts även inom riksdagen.

Vid 1910 års riksdag väcktes sålunda motion (II: 74 av hr J. Byström) om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående sådan lagändring, att även annan person än
präst i statskyrkan och den, som enligt dissenterlagen vore jämställd med statskyrkopräst,
kunde berättigas att förrätta begravning.

Lagutskottet avstyrkte motionen samt yttrade bl. a.: Utskottet ville till en
början erinra, att naturligen ej varje mer eller mindre löslig sammanslutning
kring en avvikande kristligt religiös ståndpunkt kunde komma i betraktande,
lika litet som den ifrågasätta rätten borde kunna tillerkännas varje föreståndare
eller predikant inom sammanslutningen. Att i dessa avseenden uppdraga gränsen
någonstädes utanför den av dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid
valla svårighet. Önskade de med den nuvarande ordningen missnöjde övergå till
annat trossamfund eller ville de bilda eget sådant samfund, som här i landet
kunde få utöva sin religion, stode det dem alltid fritt att utträda ur kyrkan; och
borde det väl ofta vara anhängarna av en särskild religiös åskådning angeläget
att giva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de kunde bliva delaktiga
av dissenterförordningens förmåner. Den åter, som funne med sin fördel mera
förenligt att kvarstå i kyrkan, borde val finna sig i dess fastställda ordning
oph bruk, även om en eller annan enskildhet ej tillfredsställde honom. Emellertid
vore i omförmälda .hänseende att beakta, att riksdagen i skrivelse den 9 mars
1909 hos Kungl. Maj :t anhallit, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande,
under vilka villkor det kunde tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan
uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom
huru gällande lagstiftning lämpligast kunde ändras därhän, att främmande
trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav
uteslötes från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövades vara
av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas. Genom
den lagstiftning, som kunde bliva en följd av denna utredning, torde deras ställning
i allmänhet, vilka, ehuru hittills kvarstående inom kyrkan, inom densamma
bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, bliva reglerad. På
grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sex reservanter ansågo, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Motionen avslogs utan debatt i första kammaren, men bifölls i andra kammaren
med 107 röster mot 94.

Kungl. Mnj.ts proposition nr <?.

Vid samma riksdag hade frågan tagits upp i ett större sammanhang uti en
i andra kammaren av hr Knut Kjellberg väckt motion (ur 10), som utmynnade
i hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lag angående
s. k. borgerlig begravning.

Lagutskottet avstyrkte även denna motion. Utskottet hänvisade till skrivelsen
den 9 mars 1909. Den, som efter den väntade lagen om vidgad rätt till
-utträde ur kyrkan likväl kvarstode såsom medlem av kyrkan, torde väl sällan
komma att begagna sig av den rätt, som motionären ville bereda, att efter döden
behandlas såsom saknande varje gemenskap med den kyrka, han i livstiden
tillhört. Utskottet ifrågasatte även, om ifrågavarande krav över huvud uppbures
av någon allmännare opinion.

Fyra reservanter hemställde om bifall till motionen.

Motionen bifölls i andra kammaren med 109 röster mot 86, men avslogs i
första kammaren utan någon själva saken angående debatt.

Vid 1912 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 14 av hr W. Gullberg
och II: 47 av hrr F. Hamrin och A. Modig) om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till lag, som gåve frikyrkoorganisation rätt
att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt och tillstånd att förrätta
dop och jordfästning, som enligt gällande kyrkolag endast tillkomme prästman.

Lagutskottet fann en ändring av hithörande bestämmelser i den riktning,
motionärerna föreslagit, av behovet påkallad samt framhöll bl. a.:
Tvånget i fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida
kretsar bland de frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt
håll hade uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i
detta hänseende. Även medlemmar av frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur
statskyrkan, syntes böra få ordna med begravningen av sina döda i enlighet
med sin uppfattning av denna förrättnings rätta innebörd och därav beroende
form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera tilltalande och
överensstämmande med deras religiösa känsla, att den person, av vilken _ den
avlidne under livstiden mottagit andlig uppbyggelse, även finge förrätta jordfästningen.
Skäl syntes icke föreligga att i lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga
formerna en obligatorisk karaktär, som icke överensstämde med den
allmänna uppfattningen av dessa formers nödvändighet och betydelse för det
religiösa livet. Mot motionärernas förslag hade visserligen framhållits, att de
frikyrkliga organisationer, som åsyftades, skulle genom att bilda egna trossamfund
av den i dissenterförordningen avsedda beskaffenheten kunna förskaffa sig
den rätt, de eftersträvade. Men, enligt vad erfarenheten visat, hade i många
fall hinder yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att ställa sig till efterrättelse
nämnda förordnings föreskrifter om villkoren för utträde ur statskyrkan.
I mycket stor omfattning hade sådant utträde ej heller ägt rum. Den anvisade
möjligheten måste därför i en mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget,
ej föreligga. Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av motionerna,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t lata utreda,
under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan kunde tillatas
att inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.

Fyra reservanter yrkade, under hänvisning till riksdagsskrivelsen den
9 mars 1909, att motionärernas framställning icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utskottsförslaget förkastades i första kammaren med 59 röster mot 56 men
antogs i andra kammaren med 76 röster mot 70.

,.^ir.UPP?deS (II: 192 av llr J; Byströra) ^n förstnämnda motionen
■vi 1910 ars riksdag. Lagutskottet förnyade, med reservation av fem ledamöter,
sm vid 1912 års riksdag gjorda hemställan om utredning i ämnet. Andra
kammaren biföll motionen med 85 röster mot 46. I första kammaren avslogs
utskottets hemställan med 80 röster mot 36.

Vid 1917 års riksdag återkom samme motionär med sin motion (II: 178).

Lagutskottet intog nu en i viss mån ändrad ställning till frågan. Utskottet vttrade
huvudsakligen följande: För mången, som intagit en avvisande hållning till

uSaranf''iUPPSatS’u-de S^a 6t ?°,r denna fållning icke varit att söka i någon
bestämd motvilja mot att over huvud begravning av en svenska kyrkans medlem
inge aga rum utan att jordfästning förrättades av statskyrkopräst. Tvärtom torde
aven bland statskyrkans egna representanter och dem i åskådning närstående
fbli ^1? 1 i “I611- i7nif a f större utbredning, att, sedan dopet icke längre vore
(,9 f fk 0c äktenskap kunde slutas genom borgerlig vigsel, borde ock i sådffaalpfall’1daroden
dode statt främmande för kyrkligt liv och hans närmaste
efterlevande mahanda^ rent av hyste motvilja för en kyrklig jordfästning, jordai
ar den kunna försiggå utan medverkan av kyrkans funktionär. Däremot framginge
av kamrarnas diskussioner 1912 och 1914, att, försåvitt jordfästningsÄTl
rit aga ? kyrkhg karaktär, man från nämnda håll hade bestämda
etanklig-heter emot att denna akt Unge, om den döde vore medlem av svenska
yr rån, torrattas av annan än inom denna kyrka vederbörligen ordinerad präst.
Man menade, att uppgivande av denna fordran innebure ett sönderbrytande av
kyrklig ordning, som icke kunde tillåtas. Å andra sidan vore det av motionären
anyo_ framburna förslaget ej heller ägnat att tillfredsställa dem, som ansåge
religionsfrihetens grundsats kräva, att i sådana fall, där, ehuruväl den döde
var medlem av svenska kyrkan, han stått främmande både för statskyrkan och
nreligiosa riktningar, gravsättningen borde kunna få äga rum utan någon
som helst religiös akt. Härutinnan möttes i själva verket denna åskådning
och den ovannämnda inom statskyrkokretsar företrädda. Utskottet hade under
sin handläggning av ärendet funnit bestyrkt, att sakläget verkligen vore det
nyss angivna. Men av detta förhållande hade det synts utskottet framgå, att
Iragan mognat för en lösning av i viss mån annan beskaffenhet än den av
motionären påyrkade, nämligen den, att det medgåves, att begravning av en
svenska kyrkans medlem kunde likasom vigsel till äktenskap få försiggå antingen
i kyrklig eller i borgerlig form. Med denna anordning skulle i själva verket
ock de frireligiösa samfundens önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva
uppfyllt. Den inom samfundet verkande själasörjarens befattning vid jordfästningen
bleve visserligen icke av någon officiell karaktär. Men härpå torde icke
heller kunna läggas någon vikt. Däremot vunnes genom den medgivna valfriheten
mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de. som önskade medverkan av
statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen, kunde erhålla sådan, medan de,
som icke önskade den, kunde välja den borgerliga formen. I båda fallen stode
det tydligen öppet att låta en av frikyrklig själasörjare ledd upnbyggelsestund
erhålla en central ställning vid begravningshögtidligheten. Utskottet förordade
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att det täcktes Kungl. Maj:t taga
under övervägande, huruvida och under vilka villkor s. k. borgerlig begravning
kunde medgivas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande
kunde föranleda.

Tre ledamöter hemställde, att motionen icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Kungl. Maj:ls proposition nr 8.

I andra kammaren bifölls utskottets förslag utan debatt, varemot detsamma
i första kammaren avslogs med tillhjälp av den förseglade sedeln.

År 1918 hemställdes i avgiven motion (II: 1-16 av hr Knut Kjellberg) om
skrivelse till Kungl. Maj:t med den av lagutskottet föregående år gjorda anhållan.
Lagutskottets hemställan om bifall till motionen avslogs av första kammaren
med 72 röster mot 48, men antogs av andra kammaren utan debatt.

De sakkunniga framhålla, att kravet på befrielse från kyrkligt jordfästningstvång
uppenbarligen är ett led i utvecklingen mot vidgad religions- och
samvetsfrihet. Enligt de sakkunnigas mening måste det hävdas, att för dem,
som väl omfattade kristen livsåskådning men anslutit sig till frireligiöst samfund
inom kyrkan, önskan att det centrala momentet i begravningsceremonien
helt finge sin prägel av deras tillhörighet till det egna samfundet kunde te sig
så naturligt berättigad, att en jordfästning i officiellt kyrklig form kändes såsom
kränkande samvetstvång, såsom religionstvång. Sådant tvång kunde även
föreligga, när den avlidnes och de anhörigas livsåskådning och livsföring stode
i utpräglad motsättning till kyrkligt och religiöst liv över huvud. Visserligen
komme ifrågavarande tvång i och med vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan
att automatiskt hävas för dem, som med begagnande av sådan rätt utträdde
ur kyrkan. Erågan anginge emellertid icke blott de personer, som kunde vilja
utträda ur statskyrkan men av lagen hindrades därifrån, utan framför allt de
mycket utbredda och talrika meningsgrupper, som önskade kvarstå inom kyrkan
men på detta såsom på andra områden krävde frihet i förhållande till de kyrkliga
kulthandlingarna. När i Danmarks huvudstad för ett par decennier
sedan en agitation igångsatts mot kyrkligt jordfästningstvång, hade också ledande
män inom folkkyrkan anhållit om upphävande av jordfästningstvånget,
och med den nya ordning, som på grund av detta initiativ kommit till stånd,
vore man allmänt och ej minst på kyrkligt håll fullt tillfredsställd. I Norge
hade norska kyrkans presteforening vid upprepade tillfällen under åren 1910—•
1913 gjort framställning hos kirke- och undervisningsministeriet om beredande
av möjlighet för statskyrkans medlemmar att erhålla borgerlig begravning.
Erågan hade av regeringen bragts inför stortinget men där strandat på meningsskiljaktighet
angående den närmare gestaltningen av den ifrågasatta reformen.
Eör närvarande torde Norge och Finland jämte Sverige vara de enda länder,
där lagligt tvång uti ifrågavarande avseende rådde. På grund av det anförda
ansåge de sakkunniga, att en lagändring borde åvägabringas, som under vissa
förutsättningar medgåve begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning
i kyrkans ordning.

De sakkunniga övergå härefter till frågan, huru i sådana fall bör förfaras,
samt framhålla därvid bl. a. följande.

I anledning av de vid 1912 och 1914 års riksdagar framförda förslagen förordade,
som nämnt, lagutskottet utredning, under vilka villkor annan person än
präst inom svenska kyrkan kunde tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.
En reform i sådan riktning syntes emellertid mer än någon annan
lösning av frågan möta motstånd på kyrkligt håll. Ur kyrkans synpunkt hade

De sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

man, såsom lagutskotten vid 1917 och 1918 års riksdagar anfört, gjort gällande
bestämda betänkligheter emot att jordfästning av medlem i svenska kyrkan,
om akten skulle hava kyrklig karaktär, finge förrättas av annan än inom kyrkan
vederbörligen ordinerad präst. Man menade, att ett sådant tillvägagångssätt
skulle innebära ett sönderbrytande av kyrklig ordning, som icke kunde
tillåtas. Visserligen skulle det kunna sägas, att förrättande av jordfästning
genom frireligiöst samfunds funktionär icke behövde betraktas såsom en
kyrklig förättning, utan kunde fattas såsom en borgerlig förrättning,
såsom en form av s. k. borgerlig jordfästning. Förslagsställarna syntes
själva icke hava varit främmande för en sådan uppfattning, då de
närmast tänkt sig, att den frireligiösa funktionären skulle befullmäktigas
av borgerlig myndighet. De sakkunniga hölle emellertid före, att, huru än
jordfästning, förrättad av funktionär i frireligiöst samfund inom svenska kyrkan,
formellt betraktades, densamma skulle, då med all sannolikhet ceremonielet
i allmänhet komme att nära ansluta sig till det statskyrkliga, säkerligen i
realiteten så fattas, att frireligiös funktionär legalt befullmäktigats att i prästs
ställe förrätta jordfästning. Från de frikyrkliga samfundens synpunkt kunde
å andra sidan invändas, att en sådan lösning med avseende å samfundens
rättsställning och organisation kunde medföra konsekvenser, som vore
ägnade att i viss grad binda deras hittillsvarande nästan obegränsade självbestämningsrätt
och rörelsefrihet. Skulle dessa samfunds funktionärer såsom
sådana betros med statlig befogenhet i visst hänseende, så läge nära till hands,
att staten måste ställa vissa krav på funktionärernas utbildning och kvalifikationer
i övrigt. Ett meddelande av sådant bemyndigande kunde vidare medföra,
att det för jordfästningen använda ceremonielet måste underställas granskning
och godkännande av laga myndighet. Över huvud syntes en lösning av jordfästningsfrågan
i enlighet med de i riksdagen från frireligiöst håll framburna motionerna
kunna medföra begynnelsen till en statlig reglering och kontroll av de
frireligiösa samfunden. Men härpå kunde det, ej minst ur dessa samfunds egen
synpunkt, knappast vara lämpligt att slå in utan klar överblick av konsekvenserna
och dessas förenlighet med nämnda samfunds uppgifter och verksamhet.
Vidare kunde med avseende å ifrågavarande uppslag framhållas, att
den offentliga Händighet, vilken skulle äga att åt frireligiösa samfunds funktionärer
meddela legitimation såsom jordfästningsförrättare, bleve ställd inför
eu mycket svårlöst uppgift. Och bleve vissa religiösa grupper och deras ledare
avvisade, kunde det alltid sägas, att religionsfrihetens princip genom lagstiftning
och lagtillämpning endast ofullkomligt vore realiserad. De anförda synpunkterna
hade av de sakkunniga ansetts så talande, att de ansett sig icke kunna
förorda lagbestämmelser om en särskild form av jordfästning för medlemmar av
frireligiösa samfund inom svenska kyrkan. Det ifrågavarande förslaget skulle
dessutom icke innebära lösning av frågan i hela dess vidd, då det givetvis icke
vore ägnat att tillfredsställa dem, som ansåge, att begravning borde kunna få
äga rum utan någon som helst religiös prägel. Man bleve således i allt fall
nödsakad att av hänsyn till dessa personer vid sidan om begravning med s. k.
frikyrklig jordfästning hava någon form av s. k. borgerlig begravning. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

läge då nära till liands att låta denna begravnings form komma till användning
i alla de fall, då jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skulle äga rum.
Emellertid brukade för borgerlig begravning förutsättas medverkan av en genom
offentlig myndighet utsedd jordfästningsförrättare samt föreskrift om visst
ceremoniel. En sådan anordning kunde visserligen synas ligga nära med hänsyn
därtill, att med begravning i vårt land av ålder varit förknippad eu legal ceremoni,
en jordfästningsakt, men vid närmare undersökning inställde sig vägande
skäl emot en sådan lösning. Väl hade det gjorts gällande, att jordfästningsakten
vore icke blott en kyrklig handling utan även en borgerlig samhällshandling.
Enligt de sakkunnigas mening saknade emellertid denna uppfattning
stöd i det hittills tillämpade jordfästningsformuläret, och den omständigheten,
att jordfästningsförrättare utövade kontroll och avgåve vissa intyg
i samband med begravning, vore icke något för själva jordfästningsceremonien
karakteristiskt utan utgjorde ett komplex av beledsagande ämbetshandlingar,
vilka icke med nödvändighet behövde utföras av jordfästningsförrättare.
Jordfästningsakten vore påbjuden som en kyrklig kultakt; ur den borgerliga
ordningens synpunkt hade det icke någon betydelse, om en död i anslutning till
begravning jordfästes eller ej. Därutinnan skilde sig jordfästning på ett avgörande
sätt från vigsel, med vilken akt den i ''detta sammanhang ofta jämförts.
Ur det borgerliga samhällets synpunkt vore det alltså icke på samma sätt motiverat
att skapa en borgerlig motsvarighet till den kyrkliga jordfästningsakten
för de fall, då den senare icke önskades, som det varit i fråga om vigselakten.
Därtill komme, att stora svårigheter måste yppa sig att giva en borgerlig jordfästningsform
en tillfredsställande gestaltning. På grund av anförda omständigheter
hade de sakkunniga ansett sig icke kunna biträda förslaget om anordnande
av borgerlig jordfästning enligt fastställt formulär och av särskilt
förordnade jordfästningsförrättare. Ett starkt .stöd för denna sin mening hade
de sakkunniga trott sig finna däruti, att en sådan ordning, såvitt de sakkunniga
hade sig bekant, icke existerade i något annat land.

Den lösning av frågan, som de sakkunniga ansett vara den formellt och sakligt
mest lämpliga, innebär i korthet följande.

Den enda formen av lagligen reglerad jordfästning är jordfästning i svenska
kyrkans ordning. Jordfästning enligt ett av staten erkänt främmande trossamfunds
ritual kan dock, såsom för närvarande sker, godtagas såsom jordfästning
och efter vederbörlig anmälan antecknas i död- och begravningsboken.

Under vissa förutsättningar är begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning medgiven, även när fråga är om medlem av denna kyrka. Å
andra sidan må med viss inskränkning präst i svenska kyrkan, därest han
därtill är villig, efter anmodan enligt kyrkans ritual jordfästa jämväl avliden,
som icke vid dödsfallet tillhörde kyrkan.

Då jordfästning i svenska kyrkans eller av staten erkänt främmande trossamfunds
ordning icke äger rum, står det de efterlevande fritt att själva anordna
begravningsceremonier med tal och sång; och kan sådant såsom för närvarande
även förekomma vid sidan om den legala jordfästningsakten.

Genom den föreslagna ordningen möjliggjordes, anföra de sakkunniga vidare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

att olikartade, ej sällan nog så subjektivt färgade åskådningar hos dem, som
kände behov att undandraga sig den kyrkliga jordfästningsakten, kunde utan
tryckande tvång sätta sin prägel på begravningsceremonierna. Häremot komme
utan tvivel att sägas, att denna frihet innebure fara för begravningshögtidlighetens
värdiga innehåll och förlopp. De sakkunniga ville emellertid med avseende
därå erinra om •—• vad även under riksdagens förhandlingar i ämnet
framhållits — att också med nuvarande ordning de efterlevande hade frihet att
vid sidan av den officiella jordfästningsceremonien hålla tal och anordna ceremonier
utan att i allmänhet någon förhandskontroll därå från jordfästningsförrättarens
sida förekomme eller ifrågasattes. De därvid vunna erfarenheterna
talade bestämt för att risken uti ifrågavarande avseende icke vore stor. Respekten
för graven och döden hade en inneboende förmåga att tvinga till allvar och
eftertanke och att sätta en värdig prägel på begravningens yttre inramning.
Kvar stode visserligen möjligheten, att begravning komme att äga rum genom
ett enkelt nedmyllande av den döde utan någon som helst högtidlig form, vilket
kunde vara ägnat att stöta hävdvunna begrepp om vördnaden inför döden. Redan
enligt gällande rätt vore emellertid jordfästning icke obligatorisk i fråga
om annan än medlem av svenska kyrkan. Det funnes alltså redan nu möjlighet
för att begravning kunde äga rum utan iakttagande av rituell eller på annat
sätt bestämd form. Jordfästning och begravning ägde dessutom ofta rum ä
skilda platser, och när detta vore fallet, vore det icke ovanligt, att själva begravningen
försigginge utan högtidlig form.

I de avgivna yttrandena medgives allmänt önskvärdheten av en lagändring
i den av de sakkunniga föreslagna riktningen. Från vissa håll har väl gjorts
gällande, att reformen icke borde företagas utan samband med frågan om fritt
utträde ur statskyrkan. I överensstämmelse med de sakkunniga och det stora
flertalet av yttrandena håller jag emellertid före, att även de medlemmar av
kyrkan, som icke önska utträda ur densamma, böra hava full frihet i förhållande
till de kyrkliga kulthandlingarna. Tiden synes nu vara inne för åvägabringande
av en lagstiftning, som under vissa förutsättningar medgiver begravning av
medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning.

Vad angår frågan huru det bör förfaras, då jordfästning icke skall äga rum
i kyrkans ordning, synas de avgivna utlåtandena giva vid handen, att man i allmänhet
funnit den av de sakkunniga angivna lösningen vara lämplig.

Från något håll har väl ifrågasatts införande vid sidan om den statskyrkliga
jordfästningsformen av dels en frikyrklig och dels en borgerlig jordfästningsform
med därtill hörande ritual. Inom religionsfrihetskommittén har tidigare
(1920) utarbetats ett förslag, som följer denna linje. Detta förslag upptog
fyra olika slag av legal jordfästning, nämligen statskyrklig jordfästning, två
slag av frikyrklig jordfästning och borgerlig jordfästning. Av frikyrklig jordfästning
skulle kunna förekomma en mängd olika former, uppdelade i två huvudgrupper,
den ena avseende frikyrkoorganisationer utom svenska kyrkan och
den andra dylika organisationer inom kyrkan. För de olika slagen av jordfästning
skulle gälla särskilda bestämmelser. Frikyrkliga jordfästningsförättare

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skulle legitimeras av länsstyrelsen och borgerliga jordfästningsrättare förordnas,
i stad av magistraten resp. stadsstyrelsen och på landet av kommunalnämnden.
Borgerlig jordfästning skulle förrättas med jordpåläggning och enligt
av Konungen fastställt formulär.

Den sålunda föreslagna ordningen torde visserligen nära överensstämma
med den lösning av frågan, som man vid dess tidigare behandling tänkt sig.
De sakkunnigas skäl för frångående av denna lösning synas emellertid vägande.
Väl innebär uppgivandet av tanken på en borgerlig legal jordfästningsform'',
varigenom begravning av statskyrkomedlem skulle kunna ske utan någon
som helst högtidlig form, i viss mån eu nyhet. Men i detta sammanhang bör
beaktas, att även under nuvarande förhållanden begravning utan högtidlig form
lagligen kan förekomma; och i utlandet är detta, såsom av den vid betänkandet
fogade översikten av utländsk lagstiftning framgår, ingalunda ovanligt. Däremot
lärer legal borgerlig jordfästning icke förekomma i något annat med Sverige
jämförligt land.

På grund av det anförda ansluter jag mig till de av de sakkunniga uppdragna
grundlinjerna för frågans lösning.

Emellertid anser jag, att man i detta sammanhang bör begränsa sig till
vidtagande av de lagändringar, som erfordras för tillgodoseende av det förut
omnämnda önskemålet om rätt till begravning av medlem av svenska kyrkan utan
jordfästning i kyrklig ordning. Att i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning,
vilken, såvitt nu är i fråga, gäller allenast medlemmar av svenska
kyrkan, nu inrycka nya bestämmelser rörande begravning jämväl i andra fall
synes knappast påkallat.

Jag övergår nu till behandling av hithörande specialfrågor.

Det i 1 § av förenämnda lag den 25 maj 1894 omförmälda tillkännagivandet
av dödsfall är, liksom''jordfästning, föreskrivet allenast beträffande medlem av
svenska kyrkan men för sådant fall obligatoriskt. Då nu jordfästning enligt förslaget
icke skall vara obligatorisk för kyrkans medlemmar, kan ifrågasättas att
ändra lagrummet därhän, att icke heller tillkännagivandet ovillkorligen skall
förekomma. Tillkännagivandet torde emellertid icke i egentlig mening vara av
kyrklig karaktär utan snarare jämförligt med andra rent borgerliga tillkännagivanden
från predikstolen. Denna anordning lärer för närvarande i praktiken
förekomma angående icke blott kyrkans medlemmar utan alla i församlingen
kyrkoskrivna. De sakkunniga hava med hänsyn härtill lämnat paragrafen oförändrad,
och detta har icke rönt gensägelse i något utlåtande. Även jag är i
denna del ense med de sakkunniga.

Det kyrkliga jordfästningstvånget beträffande kyrkans medlemmar grundar
sig på 2 § jordfästningslagen. De sakkunnigas förslag om upphävande
under vissa förutsättningar av detta tvång har erhållit sin plats i ett
nytt första moment av 8 §, till vilket stadgande en hänvisning införts i 2 §.
Enligt sistnämnda lagrum skall jordfästning i svenska kyrkans ordning av kyrkans
medlemmar fortfarande vara huvudregeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bestämmelsen om den tid, inom vilken jordfästning i svenska kyrkans ordning
skall äga rum, har framflyttats till 3 §, i vilken därjämte företagits en
ändring av redaktionell art.

4—6 §§ äro oförändrade.

I 7 § hava de sakkunniga upptagit första stycket av den nuvarande 8 §.
Berörda stadgande har av mig ansetts böra, något jämkat, tillika med andra
stycket av samma paragraf inflyta i 9 §. Jag återkommer i det följande till
dessa bestämmelser. 7 § blir alltså oförändrad.

Den nya 8 § behandlar i 1 monn. förutsättningarna för begravning av medlem i
svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning.

De sakkunniga hava i detta avseende föreslagit följande bestämmelser:

1. Har avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder
av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans
ordning, lände det till efterrättelse.

Är ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne ändock
begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de närmaste
efterlevande begäres; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild
anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden
hysta önskan.

Förordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av präst,
som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för dödsfallet.

De sakkunniga anföra till stöd för de föreslagna bestämmelserna bl. a.:

Med utgångspunkt ifrån att svenska kyrkans kulthandlingar icke böra påtvingas
någon utan endast bjudas dem, som önska bliva delaktiga därav, kunde
det synas riktigast, att jordfästning i kyrkans ordning endast förekomme, när
begäran därom blivit framställd. Då den avlidne vid dödsfallet tillhörde kyrkan,
torde man dock såsom regel kunna antaga, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning.
Vid sådant förhållande synes, när det gäller avliden medlem av
svenska kyrkan, någon viljeyttring i stället böra erfordras för att begravning
utan jordfästning i kyrkans ordning må äga rum. De sakkunniga anse nämligen
skyldig pietet mot den avlidne kräva, att hans i livstiden hysta önskan med avseende
å formen för begravningen bliver respekterad.

Har den avlidne icke efterlämnat skriftligt förordnande, synes man däremot i
regel böra lita till de närmaste efterlevandes kännedom om och pietet för den avlidnes
önskan. De sakkunniga anse på grund härav en framställning av den avlidnes
närmaste efterlevande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning i regel böra gälla framför den på den avlidnes medlemskap i kyrkan grundade
presumtionen. Om däremot till denna kommer särskild anledning till antagande,
att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, bör sådan dock äga rum.

I fråga om vilka, som skola anses som den avlidnes närmaste efterlevande,
hava de sakkunniga trott sig icke böra föreslå uttryckliga bestämmelser. Vid
tolkning av detta uttryck lära stadgandena i 9 kap. 1 § ärvdabalken om bouppteckningsskyldighet
kunna tjäna till ledning. I regel är väl den, som anmäler
dödsfallet och ombesörjer begravningen, behörig att framställa begäran av ifrågavarande
slag. Den omständigheten, att en av flera lika närstående uträttar dessa
angelägenheter, bör dock givetvis icke utesluta de övriga från inflytande, därest
de önska göra det gällande. Vid oenighet emellan flera, som måste anses lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

närstående, torde regeln, att jordfästning, då skriftligt förordnande av den avlidne
om motsatsen icke föreligger, skall ske i svenska kyrkans ordning, böra
gälla.

Efter att härefter hava motiverat de föreslagna åldersgränserna, anföra de
sakkunniga vidare, bl. a.:

Förordnande eller framställning om begravning av medlem i svenska kyrkan
utan jordfästning i kyrkans ordning torde i allmänhet böra prövas av pastor i
den församling, som är rätt inskrivningsort för dödsfallet. Lika med kyrkobokföringsförordningen
(§ 1 mom. 5) förstå de sakkunniga härvid med pastor
även komminister eller kapellpredikant i annex- eller kapellförsamling med egen
kyrkobokföring. Emellertid anse de sakkunniga, att hänvändelse i angelägenhet
av ifrågavarande slag bör kunna ske jämväl till den präst, som faktiskt sköter
expeditionen i kyrkobokföringsfrågor. Slutligen är det givetvis intet, som
hindrar, att förordnandet avlämnas eller framställningen göres vid anmälan
enligt kyrkobokföringsförordningen av dödsfall i annan församling än den, som
är rätt inskrivningsort för detsamma. Förordnandet eller framställningen bör i
så fall överbringas till prästen i kyrkobokföringsorten för att av denne prövas.

Prästen har naturligtvis att fatta sitt avgörande under ämbetsansvar; och,
om förhållandena det medgiva, kan hans beslut dragas under högre myndighets
prövning.

I förevarande del hava från skilda håll framställts erinringar mot de sakkunnigas
förslag.

Så anför domkapitlet i Västerås: En sådan prövningsplikt, som förslaget

förutsatte, måste för en samvetsgrann präst komma att kännas särdeles tryckande,
och bestämmelsen kunde lätt komma att föranleda konflikter, som: i en
situation av så säreget ömtålig art måste bliva utomordentligt pinsamma. Enklast
skulle denna svårighet undvikas, om man ansåge sig, i likhet med vad på
andra håll skett, kunna göra befrielse från kyrklig jordfästning ovillkorligt
beroende av testamentariskt förordnande från den avlidnes sida. Med hänsyn
särskilt till den djupa betydelse, som jordfästningsakten för den avlidnes närmaste
ägde, ansåge sig dock domkapitlet icke kunna förorda denna utväg.
Däremot ville domkapitlet föreslå införandet av ett stadgande, att de närmast
efterlevande i dylika fall skulle hava att till sin begäran foga en skriftlig förklaring
därom, att denna enligt deras bestämda övertygelse stode i överensstämmelse
med den avlidnes önskan. Under denna förutsättning syntes ansvaret för
avgörandet i dylika fall utan risk helt kunna lämnas i de närmast efterlevandes
hand.

På sätt den till protokollet fogade avskriften utav avgivna yttranden giver vid
handen, ha liknande synpunkter framhållits jämväl av andra domkapitel.

Frikyrkliga samarbetskommittén, som uttalar sin tillfredsställelse med förslagets
allmänna grundsatser, anser dock, att de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna i 8 § 1 mom. 2 och 3 styckena skulle kunna leda till
just sådana konflikter, som förslaget i sin helhet avser att förebygga. Kommittén
framhåller bl. a.:

Det torde bliva mycket svårt, för att ej säga omöjligt, för en präst att pröva
om särskild anledning förelåge för det antagandet, att den döde haft annan
önskan än de närmaste efterlevande beträffande formen för jordfästningen. Lagförslaget
innehölle icke några bestämmelser om grunderna för en sådan prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ning annat än i det fall, då skriftligt förordnande funnes, i vilket
fall detta skulle lända till efterrättelse. Prövningen i sådant fall, då
intet skriftligt förordnande funnes, måste följaktligen bliva ganska subjektiv.
Det syntes därför kommittén vara från alla synpunkter bäst, att de
närmaste efterlevandes ,eller anhörigas önskan ovillkorligen respekterades
i alla de fall, då den döde icke skriftligen förordnat om sin begravning.
Funnes inga anhöriga till den döde, så borde de, som ändå vore
ansvariga för den dödes jordande, äga rätt att bestämma, under vilka
former begravningen skulle ske. Respekten för döden vore i allmänhet så stark,
att det knappast skulle falla någon in att vilja handla i strid mot vad man
tydligen visste, att den avlidne önskat. Den antydda risken, att de efterlevande
anhöriga vid en eventuell meningsskiljaktighet rörande formen för
begravningen skulle kunna brista i hänsynstagande till den dödes i livstiden
hysta önskan, förefölle kommittén vara ringa mot den, som skulle bliva en
följd av att de sakkunnigas förslag om prästens prövningsrätt bleve antaget.
Vidare syntes det kommittén vara av vikt, att den bestämmelse om skriftligt
förordnande rörande sättet för jordfästningen, varom i första stycket av momentet
stadgades, finge gälla även i det fall, som momentets andra stycke nämnde.

Allmänna svenska prästföreningen anför: Lagförslaget syntes hava kring gått

de svårigheter, som yppats, i stället för att klart och konsekvent söka lösa
dem. Lagens svävande formulering sköte ansvaret över på den enskilde prästen,
som skulle hava att avgöra, huruvida, där skriftligt förordnande saknades,
sådan begravning utom kyrkans ordning skulle på »efterlevandes» begäran medgivas.
Därav skulle lätteligen skapas olika praxis och på sina håll vållas
många svårigheter. Begravning utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning
borde, då det gällde medlem av svenska kyrkan över 18 år gammal, endast
kunna ske efter förordnande i samma ordning, som för testamentariskt förordnande
vore bestämt.

Lika med de sakkunniga anser jag den avlidnes önskan böra vara principiellt
avgörande i fråga om formen för begravningen. I överensstämmelse härmed
synes intet vara att invända mot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet,
att, om avliden medlem av svenska kyrkan efter uppnådd ålder av aderton år
skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning, detta
förordnande skall lända till efterrättelse.

Av två domkapitel har förordats, att man skulle stanna med denna möjlighet
till begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning;
och från andra håll har såsom förutsättning för sådan begravning föreslagits
skriftligt eller muntligt testamentariskt förordnande av den avlidne.
Med hänsyn till den vikt, som den avlidnes närmaste torde fästa vid sättet för
begravningen, kan jag icke ansluta mig till vad sålunda ifrågasatts, utan anser
jag, i likhet med de sakkunniga, att man i förevarande hänseende bör i avsevärd
utsträckning taga hänsyn till de efterlevande samt därvid lita till deras kännedom
om och pietet för den avlidnes önskan. Begravning av medlem av svenska
kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning bör följaktligen, på sätt de sakkunniga
föreslagit, kunna äga rum jämväl utan den avlidnes förordnande, då
det begäres av honom närstående.

De sakkunnigas förslag gör undantag för det fall, att den avlidne fyllt femton
år och särskild anledning föreligger till antagande, att den framställda begå -

Kunijl. Maj:ts proposition nr 8.

rån skulle strida mot den avlidnes önskan. Enligt förslaget skall i dylikt fall
avgörandet ligga hos vederbörande präst. Denna bestämmelse synes, av de
avgivna utlåtandena att döma, vara föremål för ett nästan enhälligt motstånd
å såväl statskyrkligt som frikyrkligt håll. Domkapitlen anföra med stor
enstämmighet, att den ifrågasatta prövningsplikten skulle komma att föranleda
konflikter eller i allt fall kännas synnerligen tryckande för prästen, och frikyrkliga
samarbetskommittén uttalar farhågor för en alltför stor nitälskan om
statskyrkans ordning vid prövningen. Vid sådant förhållande anser jag mig
icke höra till antagande förorda ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse.

Ehuru något åsidosättande från de närmastes sida av den avlidnes önskan
icke torde vara att befara, synes det likväl lämpligt, att en garanti däremot införes
genom den av frikyrkliga samarbetskommittén föreslagna bestämmelsen,
att, om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om
jordfästning i svenska kyrkans ordning, sådan skall äga rum. På grund
av detta och motsvarande förut berörda stadgande angående förordnande
om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning finnes alltid möjlighet för
en till den föreslagna åldern kommen medlem av kyrkan att genom upprättande
av skriftligt förordnande och dettas överlämnande till vederbörande
präst eller annan pålitlig person säkerställa sin önskan i fråga om begravningens
verkställande med eller utan jordfästning i kyrkans ordning.
Väl kunde det ifrågasättas att härutinnan gå något längre och
exempelvis låta även ett muntligt förordnande inför vittnen göra tillfyllest.
Man undgår emellertid i dylikt fall icke att föreskriva en prövning, vilken,
av de gjorda utlåtandena att döma, helst torde böra undvikas. Mot den prövning
av det skriftliga förordnandet, som i alla händelser blir nödvändig och
som torde böra anförtros vederbörande präst, lära däremot befogade anmärkningar
icke kunna framställas.

Där skriftligt förordnande, som nu sagts, icke förefinnes, synes riktigast att
lita till de efterlevandes omdöme och önskningar och att alltså låta frågan,
huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall äga
rum, bli beroende på gjord framställning av de efterlevande.

Tre domkapitel och allmänna svenska prästföreningen hava anmärkt, att uttrycket
närmaste efterlevande ej vore fullt klart. Liknande uttryckssätt, såsom
»närmaste anhöriga» eller »närmaste fränder», förekomma dock i svenskt
lagspråk. I förevarande fall lärer emellertid ett ännu mera omfattande
uttryck böra väljas. Framställning, som här avses, bör nämligen kunna
göras jämväl av person, som icke är vare sig frände eller anhörig till
den avlidne men ändock av en eller annan anledning stått honom nära,
såsom exempelvis den, vilken vid dödsfallet sammanbott med den avlidne,
varit i hans tjänst eller haft honom i sin vård, allt tydligen under förutsättning,
att icke någon mera närstående framträder. Med hänsyn till det anförda
har jag ansett, att uttrycket »närmaste efterlevande» bör utbytas emot »närmaste
anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne nära». Samma krets av personer
torde åsyftas i jordfästningslagens 3 § 1 stycket och 7 § 2 stycket, då där

Bihang till riksdagens protokoll 19SB. 1 samt. S käft. (Nr 8.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

talas om sökande till jordfästningens förrättande i annan församling än den,
i vilken dödsfallet timat, resp. till liktals hållande.

I ett utlåtande har anförts, att den i tredje stycket av förevarande moment
föreskrivna prövningen borde verkställas av präst i den församling, där jordfästningen
skall ske, och icke av präst i den församling, som är rätt inskrivningsort
för dödsfallet. Såsom de sakkunniga framhållit, erfordras för närvarande
enligt gängse praxis, då begravning skall äga rum i annan församling
än den, som är rätt inskrivningsort för dödsfall och begravning, tillståndsbevis
för begravningen av präst i sistnämnda församling; och även om detta
förfaringssätt, med den mera ingående prövning, som av de sakkunniga föreslagits,
skulle kunna möta vissa svårigheter i det anmärkta hänseendet, synes
i allt fall icke efter vidtagande av de av mig med avseende å prövningen föreslagna
ändringarna anledning föreligga att frångå berörda praxis.

8 § 2 mom. skulle enligt de sakkunnigas förslag hava följande lydelse:

2. Ändå att avliden icke tillhörde svenska kyrkan, må jordfästning i kyrkans
ordning verkställas av präst, som därom anlitas och därtill finnes villig;
dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger till
antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan.

På sätt de sakkunniga anfört lärer det emellertid redan nu icke vara svensk
präst förmenat att på vederbörande efterlevandes begäran verkställa jordfästning
av kyrkan utomstående avliden; och även om en viss osäkerhet i uppfattningen
om gällande rätt på området kanske kommit till uttryck, synas mig dock,
såsom redan framhållits, tillräckliga skäl icke föreligga att i 1894 års lag, som
ej har avseende å kyrkan utomstående avlidna, inblanda andra bestämmelser i
ämnet. Den oklarhet, som tilläventyrs förefunnits i fråga om den gällande
rättens innebörd i detta avseende, torde genom den lagändring, som nu föreslås,
komma att upphöra.

Ett av de sakkunniga föreslaget 3 mom. till ifrågavarande paragraf bör i stället
utgöra paragrafens 2 mom. I detta moment behandlas frågan om viss
begravningsceremoni. I samband härmed bör först bringas i erinran, hurusom
de sakkunniga rörande kyrkogårdarnas användande vid begravning utan jordfästning
i kyrkans ordning anfört bl. a.:

Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kan givetvis
användas begravningsplats, som icke är av kyrkan invigd. Enligt kommerskollegii
cirk. d. 13 aug. 1838 äga mosaiska trosbekännare begrava sina döda å särskild
begravningsplats, som därtill kan utses. Särskilda begravningsplatser för
nämnda trosbekännare finnas på några ställen i landet. Därjämte finnes i Stockholm
särskild begravningsplats för romersk-katolska trosbekännare. Därutöver
förekomma icke, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, särskilda begravningsplatser
för främmande trosbekännare. Men sådana kunna med vederbörligt tillstånd
inrättas för personer, som icke skola jordfästas i svenska kyrkans ordning.
Å andra sidan synes intet hindra, att medlemmar av svenska kyrkan erhålla
tillstånd att hava enskild begravningsplats, där begravning utan jordfästning i
kyrkans ordning icke får förekomma.

I allmänhet äro emellertid för närvarande främmande trosbekännare och kon -

Kungl. Maj ds proposition nr N.

1!)

fessionslösa hänvisade till de allmänna begravningsplatserna, och begravning
iar där äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Enligt 3 § i
förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. in. äga
nämligen främmande trosbekännare att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde,
på allmän begravningsplats erhålla lägerstad för sina döda. Med främmande
trosbekännare förstås här även bekännare av icke kristen tro, och med
dessa torde uti ifrågavarande hänseende få likställas de, som icke tillhöra vare
sig svenska kyrkan eller något främmande trossamfund. De allmänna begravningsplatserna
skola således vara tillgängliga för alla inom landet kyrkoskrivna
och andra, som do inom landet; och uppenbart lärer utan särskilt stadgande vara,
att, om det kyrkliga jordfästningstvånget för svenska kyrkans medlemmar häves,
jordande å de allmänna begravningsplatserna icke kan förmenas medlem av
svenska kyrkan på den grund, att jordfästning i kyrkans ordning icke äger
rum.

De sakkunniga anföra vidare:

I nära samband med frågan om rätt att begrava i kyrklig ordning icke jordfäst
lik a allmän begravningsplats star fragan om anordnande av begravningsceremonier
i sammanhang därmed. _ Då begravningsceremonierna i det stora flertalet
fall omedelbart ansluta sig till själva begravningen och enligt sakens natur
böra sa gorå, torde med rätt till begravning å de allmänna begravningsplatserna
böra följa rätt till företagande å dessa av vissa ceremonier. Men givetvis
är det ett allmänt och kyrkligt intresse, att platsens helgd icke äventyras genom
ceremonier av i ett eller annat hänseende olämplig beskaffenhet. I sådant
avseende torde väl gällande bestämmelser om förargelseväckande beteende å allmän
plats_ erbjuda tillräcklig trygghet. Emellertid föreslå de sakkunniga i anslutning
till 8 § andra stycket i jordfästningslagen (9 § 1 mom. enligt de sakkunnigas
förslag) ett stadgande av innebörd, att vid begravning intet får förekomma,
som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd. Övervakande
härav tillkommer givetvis den myndighet, som har tillsyn över begravmngsplatsen.
Denna myndighet — kyrkoråd, kyrkogårdsstyrelse eller särskilt
utsedd person äger självfallet att för underlättande av sådant övervakande.
med de närmaste efterlevande på förhand överenskomma om tid för begrävning.
Likaledes böra på förhand lämpliga ordningsföreskrifter kunna meddelas.

Beträffande de å kyrkogårdarna uppförda gravkapellen framhålla de sakkunniga,
att rätt till gravplats å allmän begravningsplats medför, att även vissa
begravningsceremonier må äga rum å allmän begravningsplats. I konsekvens
därmed torde även å begravningsplatsen befintligt gravkapell böra för sådana
begravningsceremonier upplåtas. Uttryckligt stadgande därom har dock icke
synts de sakkunniga vara erforderligt.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga vidare rörande kyrkornas upplåtande
vid icke kyrklig begravning:

Vida svårare ter sig frågan om kyrkas upplåtande för berörda ändamål. I
Danmark är ^sådant upplåtande vid »borgerlig Begravelse» icke tillåtet, och i
Norge har frågan varit föremål för starka meningsbrytningar. Även i vårt land
har denna tanke mött starkt motstånd på kyrkligt håll.

För egen del behjärta de sakkunniga i hög grad det verkliga behov, som, särskilt
å landsbygden, vid otjänlig väderlek föreligger att få kyrkorna upplåtna
för anordnande av begravningsceremonier i fall, då jordfästning i svenska kyrkans
ordning ej äger rum. Visserligen kan tänkas, att för sådant ändamål andra
lokaler, såsom missionshus och ordenshus, kunna befinnas tjänliga. Men där så -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

dana lokaler ej finnas i kyrkogårdens närhet, ställer sig saken onekligen ömmande.

Å andra sidan kunna icke för rätt till disponerande av kyrka åberopas samma
bärande skäl som i fråga om rätt till jordande å kyrkogård. Själva begravningen
är i grunden en rent borgerlig angelägenhet och kyrkogården tjänar följaktligen
även ett borgerligt ändamål. Men ett religionssamfund tillhörig kyrka
är avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt samfundets
ritual och av dess prästerskap. Det måste under sådana förhållanden naturligen
väcka betänkligheter att stadga ovillkorlig rätt för andra än kyrkosamfundets
eget prästerskap att i kyrka i anslutning till begravning anordna
ceremonier, vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt
kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual. Mot betänkligheter
av denna art är icke tillfyllest ett åberopande av att den avlidne i livstiden
må hava tillhört svenska kyrkan, då själva platsen för ceremonierna —
kyrkolokalen •— i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent religiösa syften.
Visserligen har förslag varit uppe om åstadkommande av en lagstiftning
med syfte att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra och reglera
utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål. Men innan denna fråga
upptagits till behandling och erhållit sin lösning i ett större sammanhang, anse
de sakkunniga icke lämpligt att i en enskild punkt och därtill en särskilt grannlaga
sådan föreslå bestämmelse, som skulle innebära ett avsteg från hittills gällande
regel, att kyrkorna utnyttjas för andra än rent kyrkliga, ändamål endast
i de fall, då vederbörande myndighet anser sig härtill kunna lämna medgivande.
De sakkunniga hålla således före, att frågan om kyrkas upplåtande i
anslutning till begravning må avgöras efter prövning i de särskilda fallen på
samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Det torde kunna förväntas,
att i flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande
den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas. Den alltmer utpräglade
toleransen i vårt land mellan olika tänkande på det religiösa området synes
innebära ett varsel om att svårigheterna icke böra bliva allt för stora.

Med avseende å rätt till användande av kyrkklockor i anslutning till icke
kyrklig begravning anse de sakkunniga, att avgörande betänkligheter icke föreligga
mot stadgande av sådan rätt under samma villkor som i fråga om klockringning
vid begravning med jordfästning i kyrkans ordning. Visserligen hade
i folkmedvetandet den högtidliga klockringningen i kyrkorna genom tiderna
omgärdats med en egendomlig, religiöst betonad helgd. Men i grunden vore
klockringningen intet annat än en »sammanringning», ett tecken, att menigheten
skall komma tillsammans till gudstjänst eller andra kyrkliga kulthandlingar,
och som bekant utnyttjades kyrkklockorna på liknande sätt även för
vissa profana ändamål, t. ex. mångenstädes vid eldsvådor samt vid allmän mobilisering.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga i sitt förslag
upptagit stadgande, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning klockringning skall, om det begäres, äga rum i vanlig ordning,
d. v. s. i fall, där klockringning vid begravning med jordfästning i svenska kyrkans
ordning är tillåten, och på vanliga villkor.

Emot den ståndpunkt, de sakkunniga i nu berörda hänseenden intagit, hava
i de avgivna yttrandena framställts åtskilliga invändningar. Beträffande de
skäl, som från olika håll åberopats för en annan lösning av hithörande frågor

Kungl. May.ts proposition nr H.

än den av de sakkunniga föreslagna, tillåter jag mig hänvisa till yttrandena.
För min del har jag icke av vad sålunda anförts funnit anledning att frångå de
sakkunnigas förslag. Under hänvisning i övrigt till den av dem förebragta motiveringen
anser jag mig böra tillägga följande.

Beträffande frågan om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning
synes kritiken till någon del skjuta över målet. De sakkunniga föreslå härutinnan
icke någon ändring i gällande rätt. De taga uttryckligen avstånd från
tanken att stadga ovillkorlig rätt till kyrkorummets användande vid sådan begravning.
Det är således icke — såsom i ett yttrande anförts — fråga om kyrkornas
öppnande »för jordfästningsakter av icke kyrklig karaktär, kanske i
saknad av varje religiöst moment, ja, eventuellt av direkt irreligiös prägel». De
sakkunniga anse emellertid icke heller de av dem i övrigt föreslagna stadgandena
påkalla införande av ett generellt förbud emot kyrkorummets användande
vid icke kyrklig begravning utan hålla före, att frågan efter antagande av
deras förslag kan lösas på sätt för närvarande sker.

Rätten att disponera över kyrkorna är ej reglerad genom uttryckliga bestämmelser
i lag. Något avgörande i rättspraxis, av vilket en allmängiltig slutsats
i frågan kan dragas, synes ej heller föreligga. Emellertid lärer det enligt tilllämpad
ordning tillkomma pastor att i första hand bestämma, om kyrkan må
upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhöra med gudstjänstens
firande.

Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar
jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande
stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel
saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual
fått äga ruin i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning
utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer
att försiggå, som skulle kunna på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart
torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter
och känslor. Att en i någon mån olika praxis sålunda kan uppstå på skilda
orter, synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid
torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars
självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag
med avseende å kyrkornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen
vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta
frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten
av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt.

Med avseende å frågan om vissa begravningsceremonier må erinras, att begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning icke är någon nyhet. Sådan
begravning förekommer ej sällan, jämväl å kyrkogårdarna; och i samband
därmed eller vid sidan om legal jordfästning kunna förekomma religiösa ceremonier
av annat slag eller annan högtidlighet. Härvid äro vederbörande tydligen
underkastade gällande ordningsföreskrifter såväl i fråga om tid för begravnings
förrättande som i andra avseenden, och självfallet får för övrigt intet
företagas, som kan väcka allmän förargelse. Det nya enligt förslaget är, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

statskyrklig jordfästning under vissa förhållanden icke behöver förekomma,
fastän den avlidne tillhörde kyrkan. Men detta synes icke föranleda ändrade
bestämmelser rörande ordningen å kyrkogårdarna vid begravning utan statskyrklig
jordfästning.

Första stycket av den nuvarande 8 § har, som nämnts, ansetts böra undergå
jämkning och bildar tillsammans med ett av de sakkunniga (9 § 1 mom. andra
punkten) föreslaget, förut omförmält stadgande 1 mom. av 9 §.

Jämkningen påkallas därav, att begravning av avliden medlem av svenska
kyrkan, oaktat kyrklig jordfästning icke ägt rum, ansetts böra ske å invigd begravningsplats,
såvida ej med behörigt tillstånd inrättats enskild begravningsplats.
I samband med meddelande av dylikt tillstånd lärer Kungl. Maj :t lämna
de närmare föreskrifter, omständigheterna påkalla.

Såsom 2 mom. i 9 § har upptagits den nuvarande 9 § (9 § 2 mom. enligt de
sakkunnigas förslag) och såsom 3 mom. i 9 § andra stycket av den nuvarande
8 § (9 § 1 mom. första punkten i de sakkunnigas förslag).

Domkapitlet i Växjö och prästföreningen hava uttalat den uppfattningen, att
en särskild lagbestämmelse borde meddelas till förebyggande av att å gravvård
anbringas bild eller inskrift av stötande innebörd. Med hänsyn till innehållet
av sistberörda stadgande i förslaget samt 4 § första stycket i lagen den 24 mars
1916 om nyttjanderätt till gravplats torde emellertid en dylik bestämmelse få
anses överflödig.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom justitiedepartementet
i vissa delar omarbeta det av de sakkunniga upprättade lagförslaget.
Jämväl de sakkunnigas förslag till ändringar i förordningen den 3
december 1915 angående kyrkoböckers förande och i kungörelsen den 14 september
1917 angående villkor för eldbegängelse torde böra i vissa avseenden
undergå jämkning.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8
och 9 §§ i lagen den 25 mai 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över detta förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2)

angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående
jordfästning skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Den avlidne skall utom i fall, varom i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas på
sätt i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan (jordfästning i svenska kyrkans
ordning).

3 §•

Jordfästningen skall verkställas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke
giltiga orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat; dock må den kunna förrättas i annan församling,
om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må
sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed jämförligt
ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens prövning.

8 §.

1 mom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat
om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det
till efterrättelse.

Kun . Maj:ts proposition nr 8.

2 mom. '' Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.

9 §•

1 mom. Den avlidne må, såvida ej annat föranledes av stadgandet i 2 mom.
av denna paragraf, icke begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan
plats, som blivit för sadant ändamål behörigen invigd. Vid begravningen må
intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor
enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i
ordnat och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

JUST I TIE DEPA RT EMEN T ET

Y T T RANDEN

DOMKAPITLEN, STOCKHOLMS STADS KONSISTORIUM
OCH H O VKONSISTORIUM SAMT FRIKYRKLIGA SAMARBETSKOMMITTÉN
OCH ALLMÄNNA SVENSKA PRÄSTFÖRENINGEN

ANGÅENDE

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL
LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV
LAGEN DEN 25 MAJ 1894 ANGÅENDE
JORDFÄSTNING M. M.

(Statens offentliga utredningar 1923:23.)

STOCKHOLM 1925

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

REGIS T E R.

Domkapitlet i Göteborg.....

» Härnösand.....

» Karlstad.....

s Linköping.....

» * Luleå ......

» Lund .......

* » Skara.......

» » Strängnäs . • . . .

» Uppsala......

» » Visby.......

» » Västerås.....

» 5 Växjö......

Hovkonsistorium........

Konsistorium, Stockholms stads . .
Prästföreningen, Allmänna svenska .
Samarbetskommittén, Frikyrkliga . .

Sid.

Sedan utsedda sakkunniga (religionsfrihetskommittén) den 30 december 1922
avgivit betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
25 maj 1894 angående jordfästning m. m1. (statens offentliga utredningar
1923:23), har Kungl. Maj:t förelagt samtliga domkapitel, Stockholms stads
konsistorium och hovkonsistoriet att avgiva utlåtande i ärendet samt berett
frikyrkliga samarbetskommittén tillfälle att däri utlåta sig. Yttranden hava
därefter inkommit till justitiedepartementet från nämnda ämbetsrnyndigheter
och samarbetskommittén ävensom allmänna svenska prästföreningen. De avgivna
yttrandena äro av följande innehåll.

Domkapitlet i Uppsala (ärkebiskopen Söderblom, domprosten professorn Lizell,
professorerna Reuterskiöld, Linderholm, Runestam och Wetter samt adjungerade
ledamoten prosten Leufvén) har anfört:

Domkapitlet anser, att med hänsyn till nu gällande förhållanden i religiöst
och kyrkligt avseende införandet av en begravning även utom svenska kyrkans
ordning kan vara berättigat, och vill mot bestämmelsen, att sådan må äga rum,
då medlem av svenska kyrkan, över 18 år gammal, sådant skriftligen förordnat,
icke framställa någon anmärkning. Däremot finner domkapitlet, att bestämmelsen
om borgerlig begravning, när skriftligt förordnande saknas, behöver
kompletteras så att närmare bestämmelser ges, vilka de »efterlevande» äro,
till vilkas begäran prästen i främsta rummet har att taga hänsyn. Konfliktmöjligheterna
vid prästens avgörande på denna punkt kan domkapitlet ej dölja
för sig, men har på samma gång den förhoppningen, att allvaret inför döden
skall hjälpa att övervinna desamma. Vad angår klockringningen anser domkapitlet,
att sådan må få förekomma på föreslaget sätt, då den även äger rum
vid andra tillfällen än då det direkt gäller svenska kyrkans gudstjänst. Däremot
finner domkapitlet det icke riktigt, att kyrkan upplåtes för begravning
enligt annan ordning än den svenska kyrkans eller förrättas av andra än den
svenska kyrkans därtill förordnade tjänare. Kyrkan är, när det gäller andra
gudstjänstliga handlingar — och såsom gudstjänst bör även en jordfästning
betraktas — avsedd för sådana, som förrättas enligt svensk kyrklig ordning,
och anledning finnes ej att på denna punkt göra ett undantag. Ett sadant
medgivande skulle kunna medföra allt annat än önskvärda konsekvenser. X
övrigt har domkapitlet intet mot det framställda förslaget att anföra.

Till yttrandet ville ärkebiskopen, domprosten och professorn AVetter för sin
del hava fogat följande tillägg, som skulle hava intagits före sista punkten i
yttrandet, nämligen:

Dock må för enstaka fall domkapitlet ge sitt tillstånd till begravning i kyrka
även efter annan ordning än den svenska kyrkans; särskilt med tanke pa de
tillfällen, då av staten erkända främmande kristna religionssamfund, som

eJ P3* platsen hava egen kyrka eller eget kapell, framställa begäran om
att få förrätta jordfästning i kyrkan. I kyrka må dock under inga förhållanden
begravning utan religiös karaktär få äga rum.

Professorn Reuterskiöld anförde i fråga om klockringningen, att han för
sin del icke ville medgiva, att sådan finge förekomma annat än vid begravningar
enligt svenska kyrkans ordning.

Domkapitlet i Linköping (biskopen Personne, domprosten Bring samt lektorerna
rektorn Ysernéus, Jacobsson och Witt):

Från tvenne olika håll ha krav framställts på ändrade bestämmelser rörande
jordfästning. Dels ha från de fria religiösa sammanslutningarnas sida framkommit
önskningar om, att deras predikanter lika väl som folkkyrkans präster
skulle äga att förrätta jordfästning, som i så fall naturligen skulle komma
att bära kristlig prägel lika väl som jordfästning, förrättad enligt svenska
kyrkans ordning. Dels har ock liknande krav gjorts gällande från deras sida
och för deras räkning, som stå främmande för kristen tro och livsåskådning.
I båda fallen har religionsfrihetens redan förut i svensk lagstiftning erkända
och tillämpade grundsats åberopats som stöd för sålunda framställda yrkanden.

. Av kommitterades motivering framgår tydligt nog, att de inför ovan antydda,
vitt skilda utgångspunkter känt sig försatta i ett ganska svårt dilemma. Egentligen
skulle väl de båda olika kraven, därest man ville tillmötesgå dem, följdriktigt
lett till förordande av dels en frikyrklig, dels en rent borgerlig jordfästningsform
med därtill hörande ritual. Ingendera har av kommitterade
föreslagits. Man har å ena sidan icke velat underkasta de frireligiösa samfunden
någon statlig kontroll på denna punkt och samtidigt icke blott känt med
sig utan uttryckligen påpekat svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att
skapa en för alla de fria samfunden tillfredsställande jordfästningsform. Å
andra sidan har man lika klart insett, att »skall borgerlig jordfästning infogas
i rättsordningen såsom ett särskilt institut, måste åt densamma givas en klar
och bestämd karaktär, närmast med uttryck i ett borgerligt jordfästningsformulär».
Det torde dock, säga kommitterade med rätta, komma att vålla betydande
svårigheter att avfatta ett dylikt formulär. Och kommitterade erkänna
till och med, att för personer med religiös åskådning en jordfästningsakt utan
religiöst innehåll skulle verka profanerande och stötande. Kommitterade ha
därför stannat för att lämna fullständig frihet för dem, som önska jordfästning
enligt annan ordning än svenska kyrkans, att efter eget behag utgestalta akten.
Huruvida det kan vara lämpligt och med god ordning överensstämmande att i
sådan utsträckning öppna dörren på vid gavel för »olikartade, ej sällan nog
så subjektivt färgade åskådningar hos dem, som känna behov av att undandraga
sig den kyrkliga jordfästningsakten» att utan hinder göra sig gällande, därom
vågar domkapitlet hysa starka tvivelsmål.

Bristen på konsekvens och följandet av klara linjer framträder icke blott på
den nu berörda punkten i kommitterades framställning och förslag. Den träder
än skarpare i dagen, när fråga blir om rättigheten för dem, som icke önska
jordfästning enligt kyrkans ordning, att icke desto mindre vid begravning
begagna sig av kyrkans klockor, ja till och med av k5^rkans vigda rum. I
förra hänseendet erkänna kommitterade Öppet, att »klockringningen i kyrkorna
i folkmedvetandet genom tiderna omgärdats med en egendomlig religiöst betonad
helgd», men trots detta och med stöd av att kyrkklockorna i sällsynta
undantagsfall (såsom vid mobilisering, eldfara etc.) nyttjas för profana ändamål
göra kommitterade gällande, att klockringningen intet annat är än en
sammanringning och att därför ingen betänklighet bör möta vid att använda

kyrkans klockor för all kalla till en rent världslig förrättning. Beträffande
användandet av kyrkans gudstjänstrum för jordfästning i strid mot kyrkans
ordning erkänna kommitterade, att mer berättigade betänkligheter finnas, ja
de peka själva på det minst sagt underliga uti, att andra än vederbörande samfunds
präster skulle tillerkännas rätt att i samfundets för gudstjänst avsedda
rum »i anslutning till begravning anordna ceremonier, vilka kanske giva uttryck
åt åskådningssätt och livsideal, som starkt kontrastera mot kyrkosamfundets
egen förkunnelse och ritual». Så starkt ha kommitterade känt det orimliga
häri, att de icke i lagförslaget inryckt någon bestämmelse om rätt att använda
kyrka för jordfästning efter annan än svenska kyrkans ordning, men väl i
motiveringen uttalat sig för att, där dylikt begärdes, det skulle ankomma på den
enskilde prästens avgörande i varje enskilt fall.

Enligt domkapitlets förmenande borde det vara självfallet, att de, som försmå
kyrkans tjänst vid jordfästningen, också avstode från att bruka dess vigda
gudstjänstrum såväl som dess klockor. Framför allt finner domkapitlet det
orimligt, att kyrkorna skulle upplåtas för rent världsliga begravningsceremonier,
varförutom det — synnerligast under politiskt upprörda tider —• lätt
kunde befaras, att sådant i samband med dem kunde förekomma, som vore
ägnat att kränka kyrkorummets helgd. Och domkapitlet kan så mycket mindre
godkänna grundsatsen, att frågan om kyrkans upplåtande i slika fall skulle
bero på den enskilde prästens avgörande, som domkapitlet är förvissat^om,. att
detta för prästerskapet skulle medföra svårigheter och förvecklingar, från vilka
de givet böra vara fritagna med hänsyn till sin ämbetsutövning.

På grund av vad domkapitlet sålunda anfört finner sig domkapitlet höra
bestämt avstyrka lagförslagets godkännande i dess nu föreliggande skick.

Domkapitlet i Skara (biskopen Danell, domprosten Wermcrantz samt lektorerna
rektorn Larsson, Törnquist, Cederbom och Melander):

Domkapitlet anser det nödigt, att lagen innehåller bestämmelse därom, att i
kyrka i regel endast jordfästning enligt svenska kyrkans ordning må förekomma.
Det vore obarmhärtigt och skulle lätt leda till stora svårigheter, om
det vilade på den enskilde prästen att avgöra, i vilket fall kyrka skulle kunna
upplåtas till jordfästning i annan ordning än den svenska kyrkans. . Därför
borde lagen innehålla sådan bestämmelse som den nämnda och tillika, åt o,
därest begäran i visst fall sker om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans, biskop eller domkapitel ma äga att därom besluta.
Det kan nämligen tänkas, att jordfästning ifrågasattes i kyrka utförd av präst
i något vår kyrka närstående kyrkosamfund, i vilket fall möjlighet bör lämnas
att begagna kyrkorummet.

I övrigt har domkapitlet intet att erinra mot det föreliggande forslaget.

Domkapitlet i Strängnäs (biskopen Ullman, domprosten Norberg samt lektorerna
Gustafsson, Tingdal och Löw):

Skulle en lagändring i berörda hänseende arbeta sig fram, anser sig domkapitlet
böra göra följande erinringar. Det synes domkapitlet då i första
hand uppenbart, att kyrkorna icke kunna eller få upplåtas annat än för jordfästning
enligt kyrkans ordning. Och därom bör i lag stadgas.

Vad beträffar begravningsplatserna, vilka till största delen omsluta vara
gamla församlingskyrkor, så böra de framdeles som hittills disponeras av medlemmar
av svenska kyrkan, som vilja jordfästas i svenska kyrkans ordning,
samt av främmande trosbekännare, vilka jämlikt kungl. förordningen angående
främmande trosbekännare den 31 oktober 1873 bildat av staten erkända församlingar.
För andras räkning torde kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilda

begravningsplatser böra anordnas i likhet med vad förhållandet är för mosaiska
trosbekännare. Rörande kostnaderna härför torde utredning böra ske. Man
kunde annars befara, att våra vigda griftegårdar med deras kristliga symboler
och eventuellt kyrkor bleve mötesplatser, där det för vår kristna tro dyrbaraste
gjordes till föremål för hån och förakt.

Även mot användning av kyrkklockor vid begravning utan'' jordfästning i
svenska kyrkans ordning kunna med skäl vissa betänkligheter uppställas.

Till sist vill domkapitlet påpeka, att begravning utan jordfästning i kyrkans
ordning icke må medgivas i andra fall, än där den avlidne skriftligen tillkännagivit
sin vilja i detta hänseende eller då föräldrar besluta därom för sina
minderåriga barn. Lagförslagets försök att överlämna till pastor prövningen
i vissa fall av en avlidens intentioner måste bestämt tillbakavisas. Ett dylikt
avgörande läge i många fall icke inom möjlighetens område och skulle i ett
flertal fall leda till ändlösa, obehagliga förvecklingar.

Lektorn Eransén anförde:

Tiden synes vara kommen för detta nya steg på religionsfrihetens väg.
På detta område liksom på andra bör kyrkan fritt bjuda människorna sin
förkunnelse, vare sig det sker genom predikan eller andra kulthandlingar.

Sedan lång tid tillbaka hava vissa frikyrkliga sammanslutningar inom svenska
kyrkan vid åtskilliga tillfällen tillämpat det tillvägagångssättet, att i
anslutning till döds gravsättning samfundets predikant i närvaro av de anhöriga
förrättar begravningsceremonier. vilka av dessa betraktas som den egentliga
jordfästningen, varefter för vederbörande prästman återstår att, efter gravsättningen
och sedan de anhöriga avlägsnat sig, jämlikt sin ämbetsplikt förrätta
den legala jordfästningsakten. I några sådana fall har den senare kulthandlingen
av ett eller annat skäl uteblivit, emedan gällande lagstiftning varken
meddelat straffpåföljd för begravning utan legal jordfästning eller anvisat
annan utväg för upprätthållande av de angående jordfästning givna bestämmelserna.

Det föreliggande lagförslaget åsyftar bland annat att förebygga sådan dubbel
jordfästning, som förut nämnts. Mot detta syftemål synes intet vara att
erinra, liksom ej heller mot förslagets principiella ståndpunkt.

Beträffande vissa detaljer i lagförslaget kan man ju vara tveksam. Vad
särskilt angår den viktiga 8 § skulle jag vilja föreslå följande lydelse:

»1. Har avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder
av aderton år antingen genom bevittnad skrift eller muntligen inför vittnen
förordnat om sin begravning utan jordfästning i kyrkans ordning, lände det
till efterrättelse.

Är ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne
ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, om det av de
närmaste efterlevande begäres.

2. Ändock att»-----o. s. v. enligt förslaget.

Dcmikapitlet i Västerås (biskopen Billing, domprosten Fåll rams, lektorerna
Landtmanson, Hjertén, Liedgren och Stadier samt adjungerade ledamoten folkskolinspektören
Garpe):

Mot grundprincipen i det föreliggande förslaget har domkapitlet ingen invändning
att göra. Även om något allmännare behov av en reform i nu föreslagen
riktning svårligen kan sägas hava framträtt, har dock det i den gällande
ordningen ingående tvångsmomentet onekligen på sina håll gjort sig känt
såsom sådant och framkallat en reaktion, som bland annat tagit sig uttryck i
en del ganska pinsamma konflikter i fråga om formen för jordfästnings för -

rättande. Under sådana förhållanden kan det icke vara kyrkan värdigt eller
ligga i hennes verkliga intresse att söka fasthålla principen om den kyrkliga
jordfästningens, i vad det gäller personer, som ej uttryckligen utträtt ur kyrkan,
obligatoriska karaktär. Det konsekventa genomförandet av den grundsatsen,
att kyrkan visserligen erbjuder sin tjänst åt alla, som önska mottaga
den, men icke tvingar den på någon, måste fastmer även från kyrkans sida betraktas
såsom en vinst, särskilt från den synpunkten, att den rent religiösa
motivering, som djupast uppbär hennes organisation såsom folkkyrka, därigenom
tydligare framträder.

Den möjligheten, att genomförandet av det föreliggande förslaget kan komma
att på den rådande folkseden i ett särdeles ömtåligt hänseende utöva ett ganska
ödesdigert inflytande, låter sig visserligen icke helt bestridas. Dock finnas,
såsom ock av kommitterade framhållits, flera faktorer, som äro ägnade att i
väsentlig grad mildra farhågorna i denna riktning. Emellertid kan det onekligen
från den angivna synpunkten synas önskvärt, att även formen för begravning
utan kyrkans medverkan bleve i någon mån genom lag reglerad. Vid
närmare övervägande av de kommitterades utredning i detta hänseende har
domkapitlet dock funnit de övervägande skälen tala för den ståndpunkt, vid
vilken de kommitterade slutligen stannat, och enligt vilken jordfästning i svenska
kyrkans ordning alltjämt skulle förbliva den enda lagligen reglerade form
för begravning.

Medan de kommitterade i sitt lagförslag utgått från den förutsättningen,
att rätt till gravplats å kyrkligt invigd begravningsplats skulle stå öppen även
för dem, som icke jordfästs i kyrkans ordning, samt i detsamma upptagit en
uttrycklig bestämmelse därom, att klockringning även vid begravning i annan
ordning skall, om ,så begäres, i vanlig ordning liga ruin. hava de ifråga om upplåtande
av gravkapell och kyrka för sådan begravning icke ansett sig böra
föreslå några särskilda bestämmelser. Av motiveringen framgår emellertid,
att de ifråga om gravkapell anse dess upplåtande även för jordfästning i annan
form än den kyrkliga såsom en konsekvens av vad om begravningsplatsen
skulle komma att gälla, men däremot ansett, att den ömtåliga frågan om
kyrkas upplåtande i dylika fall bör få »avgöras efter prövning i de särskilda
fallen på samma sätt som eljest vid kyrkas upplåtande sker». Mot kommitterades
ståndpunkt i det sist nämnda hänseendet måste domkapitlet, som i
övriga punkter •— även i vad upplåtelsen av gravkapell och därmed jämförliga
platser angår — ansluter sig till kommitterades uppfattning, inlägga en bestämd
gensaga. Kommitterades uttalande, att »den allt mer utpräglade toleransen i
vårt land mellan olika tänkande på det religiösa området synes innebära ett
varsel om att svårigheterna icke böra bliva allt för stora», synes domkapitlet
ur flera synpunkter missvisande. Vad som hindrar domkapitlet att biträda de
kommitterades ståndpunkt är emellertid icke blott hänsynen till de slitningar
och konflikter, till vilka den av dem förordade ordningen måste leda, utan
också och främst rent principiella grunder. När öppnandet av möjligheten till
kyrkornas upplåtelse för begravningsakter av icke kyrklig karaktär understundom,
såväl av anhängare som motståndare till kommitterades ståndpunkt,
betecknats såsom blott ett ytterligare steg i samma riktning, som markeras
av medgivandet av rätt till gravplats åt alla avlidna å de kyrkligt invigda
begravningsplatserna eller av klockringning jämväl vid begravningar av icke
kyrklig karaktär, synes detta domkapitlet så litet träffande, att fastmer, om
saken betraktas från rent religiös synpunkt, här ett direkt motsatsförhållande
måste sägas äga rum. De båda förstnämnda stadgandena måste, såsom innebärande
ett förstärkande av helgden i jordfästningsakten och kring de dödas
vilorum, även från kyrkans sida betraktas icke såsom ett nödtvungen medgivande
utan såsom en förmån, öppnandet av kyrkorna för jordfästningsakter

Bihang Ull riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 5 haft. (Nr 8.) 3

av icke kyrklig karaktär, kanske i saknad av varje religiöst moment, ja, eventuellt
av direkt irreligiös prägel, skulle däremot i rak motsats härtill innebära
ett försvagande av den religiösa helgd, som kyrkan måste göra allt för att
åt sina kyrkor bevara. Då kommitterade i detta sammanhang omnämna de
förslag, som någon gång framkommit rörande åstadkommande av en lagstiftning
med avsikt att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra och
reglera utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål, kan domkapitlet
icke underlåta att uttala, att en dylik lagstiftning enligt dess uppfattning
skulle innebära ett ödesdigert steg tillbaka, och att utvecklingen fastmer, enligt
dess förmenande, bör gå i rakt motsatt riktning. Vikten för hela vårt folkliv
av att kyrkorummets religiösa helgd och stillhet omsorgsfullt bevaras borde
även av de med kyrkan olika tänkande kunna uppskattas. På grund av det
anförda anser sig domkapitlet bestämt böra påyrka, att i lagen, i likhet med
vad exempelvis i den danska lagstiftningen skett, en bestämmelse införes därom,
att i kyrka endast jordfästning i kyrklig ordning må äga rum.

I övrigt har domkapitlet endast på en punkt funnit anledning till anmärkning
mot de av kommitterade framlagda författningsförslagen, nämligen i fråga
om förutsättningarna för begravning av medlem av svenska kyrkan utan kyrklig
jordfästning ävensom för jordfästning i svenska kyrkans ordning av utom
kyrkan stående. Det av de kommitterade i förstnämnda hänseende framlagda
förslaget innebär, att vederbörande församlingspräst i de fall, då den avlidne
ej själv skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrklig ordning,
men en anhållan i sådan riktning av de anhöriga framställes, skulle hava
att pröva sådan framställning från synpunkten av huruvida särskild anledning
föreligger till antagande, att den skulle strida mot den avlidnes i livstiden hysta
önskan. En sådan prövningsplikt måste för en samvetsgrann präst komma
att kännas särdeles tryckande, och bestämmelsen kan lätt komma att föranleda
konflikter, som i en situation av så säreget ömtålig art måste bliva utomordentligt
pinsamma, Enklast skulle denna svårighet undvikas, om man ansåge sig
i likhet med vad på andra håll skett kunna göra befrielse från kyrklig jordfästning
ovillkorligt beroende av testamentariskt förordnande från den avlidnes
sida. Med hänsyn särskilt till den djupa betydelse, som jordfästningsakten för
den avlidnes närmaste äger, anser sig dock domkapitlet icke kunna förorda
denna utväg. Däremot vill domkapitlet föreslå införandet av ett stadgande,
att de närmast efterlevande i dylika fall skola hava att till sin begäran foga
en skriftlig förklaring därom, att denna enligt deras bestämda övertygelse står
i överensstämmelse med den avlidnes önskan. Under denna förutsättning synes
ansvaret för avgörandet i dylika fall utan risk helt kunna lämnas i de närmast
efterlevandes hand. I analog riktning synas ock bestämmelserna om de
förutsättningar, under vilka utom kyrkan stående må kunna erhålla kyrklig
jordfästning, böra omarbetas.

Domkapitlet i Växjö (biskopen Lindberg, domprosten Ekedahl samt lektorerna
Larsson, Borelius och Pira):

Den förändring i nu gällande lag, som förslaget avser, gäller rätt till s. k.
borgerlig begravning eller, såsom det i förslaget heter, rätt till begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Såsom det religiösa läget i vårt
land nu är, synes det beklagligtvis icke finnas någon annan utväg, än vad som
föreslås. Emot en del av förslagets bestämmelser har domkapitlet dock anmärkningar
att göra.

Begravning utan jordfästning i kyrkans ordning skall enligt förslaget ske,
om avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder av aderton
år skriftligen förordnat därom. Är ej sådant fall för handen, som nu nämnts,

skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordmng
da de närmaste efterlevande sådant begära, dock icke om den avlidne
lyllt femton ar och särskild anledning föreligger till antagande, att det skulle
strida mot hans i livstiden hysta önskan. Prövningsrätten tillkommer präst
im1? fn kyr*°bockerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för
f.? i -p^en anc‘ra punktens bestämmelser äro synnerligen oklara och be tänkliga.

borst torde det vara svårt att avgöra vad som menas med de närmaste
etterlevande. Anda svarare blir det för prästen att avgöra, om en eller flera
av dessa närmast efterlevande äro av olika mening. Synnerligen svårt kan
det också vara att finna skäl till antagande, att jordfästning utan kyrkans
s~yre strida mot den avlidnes önskan. Hela detta moment är alltså
otillfredsställandede avseenden, som nu anmärkts, men också därutinnan, att

et vill inrymma åt efterlevande en rätt, som de icke böra äga över en avlidens
stött, och däri, att det i oklara bestämmelser vill undandraga lagstiftningen
ansvaret och lägga det på prästen. Domkapitlet får därför bestämt avstyrka
•detta andra moment.

De sakkunniga anse sig icke böra föreslå, att kyrka skall upplåtas för begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, utan att detta må avgöras
etter provning i de särskilda fallen på samma sätt, som eljest vid
kyrkans upplåtande, sken. Detta kan leda därhän, att en präst icke upplåter
sm kyrka till nyssnämnda slag av jordfästning, en annan efter starka påtryckningar,
som han av något skäl haft svårt att motstå, upplåter kyrkan. Alltså
skulle kunna uppstå olika praxis här och där, kanske i grannförsamlingar,
något som säkert skulle offentligen påtalas och kunna vålla obehag för prästen
och stridigheter inom församlingarna. För undvikande av allt sådant och
framför allt därför, att då kyrkolokalen, såsom de sakkunniga säga i alldeles
särskild mening är avsedd att tjäna kyrkans rent religiösa syften, så bör denna
.??s har aktör icke pa något sätt grumlas. Detsamma gäller också varje annat
till allmän gudstjänst invigt ruin. Bestämmelse bör således i lagen införas,
^ i för allmän gudstjänst invigt rum ej ma förrättas annan begravningshögtidlighet
än den, som sker enligt svenska kyrkans ordning.

De sakkunniga föreslå, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrka118
ordning skall klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.
Men klockorna höra till templet och klockringningens innebörd är av religiös
art. De syfta att föra tankarna till maningen att rätt mottaga den Gud, vars
ord förkunnas i templet. Så gott som varje kyrkklocka i vårt land bär en
inskription med dylik maning. Denna klockringningens betydelse förändras
ej därav, att klockorna pläga användas vid vissa samhällets nödtillfällen,
såsom vid eldsvåda eller mobilisering.

Att nu använda klockringning vid tillfällen, då man bestämt reagerar emot
en begravning, av religiös karaktär, synes vara både inkonsekvent och för församlingens
religiösa känsla sårande. Det skulle ju ock förändra och förvanska
klockringningens djupaste innebörd till att bliva möjligen endast en påminnelse
om döden men icke om Gud och det eviga livet. Domkapitlet avstyrker av
anförda skäl denna bestämmelse.

Förordnande eller framställning om begravning utan jordfästning i kyrkans
ordning skall prövas av präst i den församling, som är rätt inskrivningsort
för dödsfallet. Om en person avlider och skall begravas på förenämnda sätt i
en församling, där ha.n icke är kyrkoskriven, synes prövningsrätten knappast
kunna ske av präst i kyrkoskrivningsförsamlingen. Skrivelse i ärendet dit
kan taga flera dagar, de närmaste efterlevande äga ju att bestämma i vissa
fall om sättet för jordfästningen, men dessa finnas vanligen icke i kjirkoskrivningsförsamlingen,
när dödsfallet sker, utan å den ort, där dödsfallet och jordfästningen
skall ske. Där kan prövningen ske lätt, men ej å den förra orten.

Förslaget bör i denna punkt ändras så, att prövningen skall ske av den präst,
där jordfästningen skall ske.

Vid jordfästning, utan .svenska kyrkans ordning, skall ju ej, såsom hittills
alltid skett, präst tillspörjas om tiden för jordfästningen. I detta fall utsattes
tiden ofta efter andra påverkande omständigheter. Det skulle då kunna hända,
att tiden för jordfästningen bestämmes så, att inga hänsyn tagas till kyrkans
gudstjänst^ eller till en. kyrklig jordfästning, som förut utsatts. Sådant
måste undvikas. Domkapitlet anser, att ingen annan möjlighet finnes härför,
än att i lagen införas motsvarande bestämmelser, som finnas i danska lagen,
d. v. s. att begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning må icke
ske samtidigt med annan begravning på samma kyrkogård eller begravningsplats,
ej heller må den utsättas under gudstjänsttid eller under omständigheter,
varigenom den kan verka störande på gudstjänsten eller kyrkliga handlingars
förrättande i kyrkan.

Uti § 9:1 heter det, att vid begravning må intet förekomma, som strider emot
förrättningens helgd och allvarliga innebörd. Om överträdelse av detta skulle
förekomma, något som lätt kan tänkas, saknas straffbestämmelser, vilka synas
nödvändiga, om bestämmelsen skall bliva effektiv.

Till denna punkt bör ock läggas en mening om att anstötlig inskrift eller bild
på grav ej får förekomma.

Domkapitlet får på grund av det anförda i underdånighet hemställa, att
lagen omarbetas och därvid beaktas de anmärkningar, som nu framställts.

Lektorerna Cavallin och Rosén instämde för sin del i de sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Lund (utlåt, undertecknat av biskopen Billing, uppsatt av
professorn Aurelius) :

Domkapitlet kan för sin del icke finna, att — om man bortser från de från
frireligiöst håll framburna önskemålen om rätt för frireligiös själasörjare att
i stället för präst inom svenska kyrkan förrätta jordfästning — kravet på
»borgerlig begravning» uppbäres av någon inom bredare lager av befolkningen
förefintlig opinion. Ett uttryck härför ge också kommitterade, när de s. 32
yttra: »Får man döma av den opinion, som i första hand framfört kravet på
hävande av det kyrkliga jordfästningstvånget, torde en lagstadgad frihet härutinnan,
åtminstone under den första tiden, företrädesvis komma att utnyttjas
inom frireligiösa kretsar; —- ■—- — I fråga om övriga samhällsgrupper torde
med all sannolikhet, här som i Danmark, den kyrkliga jordfästningen i regel
komma att begagnas.» Kyrkans ritual vid jordfästningen har också den på
en gång högtidliga och enkla karaktär, som tillförsäkrat den en särskild vördnad
och pietet även hos sådana, som icke stå i någon personlig förbindelse
med kyrkans liv. Det är karakteristiskt, att kommitterade tänka sig, att vid
»borgerlig begravning» önskan kan göra sig gällande att vid ceremonien upptaga
den kyrkliga jordfästningens jordpåläggningsceremoni tillika med de —
för att tala med kommitterade — »gamla, djupt gripande och innehållsdigra
ord, som i ..svenska kyrkans ritual beledsaga de tre skovlarna mull på kistan»
(s. 37). Även om kommitterade i sin förmodan om dylikt övertagande av
denna ceremoni närmast tänkt på föranstaltande av begravning från »kristna
trossamfunds» sida, så ligger dock i deras anmärkning ett vittnesbörd om den
helgd, varmed det allmänna medvetandet omger denna jordfästningsaktens
begynnande handling och ord.

Emellertid vill domkapitlet icke förneka, att skäl finnas, vilka tala för ett
tillmötesgående från ks^rkans sida av den önskan om rätt till begravning utan
kyrklig jordfästning, som gjort sig hörd inom svenska riksdagen och nu av
kommitterade framlägges. Den uppfattning är icke oberättigad, som fram -

håller, att kyrkan icke bör påtvinga den sin tjänst, vilken bestämt sagt ifrån,
att lian icke önskar mottaga den. Och det bör till erfarenheten, bur pinsamt
en präst måste känna det att förrätta den kyrkliga jordfästningen i ett sådant
i all,^ där — såsom kommittén uttryckt det — »den avlidnes och de anhörigas
livsåskådning och livsföring stå i utpräglad motsättning till kyrkligt och religiöst
liv över huvud» (s. 27).

Om domkapitlet låter dessa skäl väga tungt och därför för sin del icke vill
avstyrka den ändring av lagen, som inför rätt till begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning, så anser domkapitlet det vara av stor vikt att i
samband därmed framföra vissa erinringar.

Den första gäller orten för den borgerliga begravningsakten. Mot en rutt
för dem, som icke begravas med kyrklig jordfästning, att få sin vilostad på
kyrkogården vill domkapitlet icke resa någon invändning. Men väl mot kyrkornas
upplåtande för den borgerliga begravningsceremonien. Kommitterade
1m haft känsla för det betänkliga i ett dylikt upplåtande och därför avstått
från att föreslå någon lagbestämmelse i den riktningen. Emellertid hålla
kommitterade .samtidigt en väg öppen, varigenom kyrkornas upplåtande dock
skulle möjliggöras. De anse nämligen, att frågan »må avgöras efter prövning
i de särskilda fallen på samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker».
»Det. torde» — fortsätta de — »kunna förväntas, att i flertalet fall genom ömsesidigt
tillmötesgående och hänsynstagande den ömtåliga frågan kommer att
tillfredsställande ordnas. Den allt mer utpräglade toleransen i vårt land
mellan olika tänkande på det religiösa området synes innebära ett varsel om
att svårigheterna icke böra bliva alltför stora» (s. 38).

Domkapitlet vill häremot bestämt yrka, att frågan om kyrkas upplåtande
för borgerlig begravningsceremoni avgöres genom en klar och otvetydig lagbestämmelse.
Kommitterades förslag i denna punkt är icke tillfredsställande.
Avgörandet skulle överflyttas på enskilda personer; svårigheter skulle kastas
på prästerna. Säkerligen skulle för prästerna under dylika förhållanden behovet
bli starkt kännbart att slippa ifrån uppgiften att vara den avgörande
parten. Här måste lag bestämma. Och i vilken riktning dess bestämmelse
bör gå, därom råder för domkapitlet ingen tvekan. Kommitterade själva framföra
de betänkligheter, som det måste väcka, om i en kyrka ceremonier anordnades,
»vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt
kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual». Och kommitterade
hänvisa i detta sammanhang därtill att »själva platsen för ceremonierna
-—- kyrkolokalen — i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent
religiösa syften» (s. 38). Vill man verkligen slå vakt om denna princip och
skapa garanti för att den upprätthålles, synes domkapitlet den enda vägen
vara, att upplåtande av kyrkorna förbehålles kyrklig jordfästning. Detta ensamt
ger den fulla säkerheten för att icke sådant kommer att ske inom kyrkans
väggar, som man med hänsyn till lokalens »tjänande av rent religiösa syften»
vill hålla borta från densamma. Det förtjänar i detta sammanhang fastslås,
att — enligt vad kommitterade påpekat — kyrkornas användning vid begravningar
utan medverkan av folkkyrkans präster icke på något håll ifrågasattes
i Danmark vid tillkomsten av den lag, som därstädes reglerar förhållandena
vid »borgerlige Begravelser» (s. 51, se ock s. 38).

Vad användningen av klockringning vid borgerlig begravning beträffar,
skulle visserligen enligt domkapitlets mening invändning kunna göras. Klockringningen
är, såsom kommitterade uttrycka det (s. 38). »en ''sammanringning’,
ett tecken, att menigheten skall komma tillsammans till gudstjänst eller andra
kyrkliga kulthandlingar»; och det är klart, att det är därför den också omgärdats
med den egendomliga, religiöst betonade helgd, som kommittén konstaterar,
att den äger i folkmedvetandet (s. 38). Vid borgerliga begravningar

kan emellertid sådant förekomma, som är stötande med avseende på det som
utgor innehållet i »gudstjänst eller andra kyrkliga kulthandlingar». Trots
det som utifrån denna synpunkt kan invändas, anser dock domkapitlet, att ett
bruk av klockringning vid borgerlig begravning kan medgivas och att frågan
låtande annat plan än frågan om själva kyrkolokalens upp •

Ff- er^nri!1^ beträffande borgerliga begravningsceremonier, vilken det till
sist for domkapitlet är angeläget att framhålla, gäller tillseendet av, att dessa
ceremonier icke under några förhållanden må genom de förmer, som därvid
iakttagas, genom tal eller sång störa pågående gudstjänst eller annan kyrklig
lorrattning. I den danska lagen finnes en bestämmelse om uppsikt över, »åt
den (borgerlig Begravelse) icke anssettes til en Tid og under Omstsendigheder
hvorved den kan virke forstyrrende paa Gudstjenestes Afholdelse eller kirkeligeHandlingers
Foretagelse i Sognekirken» (s. 49). Till den av kommitterade
föreslagna lagbestämmelsen »vid begravning må intet förekomma, som strider
mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd», bör enligt domkapitlets
uppfattning fogas ett moment av ungefär det innehåll, som möter i ovan anförda
passus i den danska lagen.

Professorn Herner, med vilken professorn Holmquist förenade sig, var i så
måtto av skiljaktig mening, att han ville förorda, att lagen finge en sådan
avfattning, att borgerlig begravning kunde få äga rum i kyrka efter pastors
medgivande, så vida jordfästningen förrättades efter ett av kyrklig myndighet
godkänt evangeliskt-lutherskt ritual.

Domkajntlet i Göteborg (utlåt, undertecknat av domprosten Rexius), som
inhämtat yttranden av kontraktsprostarna P. Rydholm och C. Christenson samt
kyrkoherden i Göteborgs Vasa församling C. H. Thölén, anför för egen del,
att domkapitlet finner sig kunna tillstyrka bifall till förslagen med de av kontraktsprosten
Rydholm föreslagna ändringar.

Kontraktprosten Rydholm anför i det åberopade yttrandet:

Då jag var med i riksdagen, när denna fråga var före år 1917, känner jag
ställningen och anser det vara fruktlöst att sätta sig emot en sådan lagstiftning,
som i detta betänkande åsyftas, detta så mycket mer, som jag är övertygad om
att, om „de blott få sin önskan igenom, de mycket sällan komma att begagna
den erhållna rätten.

I förslaget till § 8 mom. 3 säges det, att vid begravning utan kyrklig jordfästning
skall klockringning äga rum, om det begäres. Men ingenting nämnes
därom, huruvida begravning får ske å kyrkans invigda begravningsplats. Möjligen
har det ansetts självklart, men så är det icke. Blir ingenting bestämt
därom, så blir följden den, att den ene prästen medger och den andre vägrar
begravning å kyrkogård, med därav följande trassel och processer. Bäst torde
vara, att det bestämmes, att alla lik skola begravas å kyrkogården, vare sig de
blivit jordfästa i kyrkans ordning eller ej.

Däremot torde det böra bestämmas, att sådana ceremonier med tal och sång
in. m.^som tilläventyrs kunna förekomma vid en begravning utan jordfästning,
icke få förekomma i församlingens kyrka. Det är icke uteslutet, att krav
kunna framställas att fa till sådan qvasi-jordfästning använda kyrkan, och
pastor behöver stöd av lag för att kunna vägra sådant oskick. I sammanhang
därmed, bör det förbjudas att företaga sådan begravning å vid kyrkan belägen
kyrkogård, under det att gudstjänst där förekommer. Då man känner kynnet

;i9

lios dissenters, förstår man, att det kan vara påkallat att skydda församlingens
gudstjänst från störande tillställningar.

Då frågan var före i riksdagen, var det meningen, att det skulle lämnas åt
vissa predikanter i friförsamlingar att jordfästa sina församlingars medlemmar
samt att åt någon person skulle lämnas förordnande att förrätta så kallad borgerlig
jordfästning, då man ingen religiös akt ville hava. Jag anser det vara
en förtjänst hos det nu föreliggande förslaget, att man lämnat detta och icke
vet av någon annan jordfästning än kyrklig och icke tager i betraktande sådana
ceremonier, som tilläventyrs kunna förekomma vid begravning utan jordfästning,
utan tager alla sådana begravningar såsom borgerliga.

Vid diskussionen i riksdagen betonades särskilt nödvändigheten av att dödsfallet
och begravningen bliva vederbörligen anmälda till död- och begravningsboken.
Nu föreslås visserligen, att framställning om borgerlig begravning skall
prövas av präst, som för kyrkoböckerna i församlingen, vilket väl anses garantera,
att dödsfallet blir hos honom anmält. Men när man känner det bittra hat
mot präster, som finns hos somliga dissenters och hos kristendomsfiencler, så
kan man frukta, att det kan förekomma, att man helst vill slippa^ att få med
prästen att göra och därför ställer till med begravning utan att fråga prästen.
Förslaget anser sig tydligen ha sörjt för denna angelägenhet på bästa sätt genom
det stadgande, som införts i § 27 i kyrkoskrivningsförordningen, att den,
som förvaltar begravningsplats, skall skyndsamt till vederbörande pastor gorå
anmälan om skedd begravning. Men då begravningen redan ^ skett, är det i
många fall för sent att komma med sådan anmälan. Det kan då hända, att begravning
utan jordfästning ägt rum utan att pastor satts i tillfälle att pröva,
om den lagligen fått ske. Och det kan hända, att pastor icke kan få reda på,
vem det är, som blivit begraven, då han kanske icke är i församlingen kyrkoskriven
eller icke skriven å uppgivet ställe. Mom. 3 av förslaget till ändring
av kyrkoskrivningsförordningen bör därför givas den Ij-delsen, att den, som förvaltar
begravningsplats, skall tillse och ansvara för att ingen begravning får
företagas utan att intyg företes att dödsfallet blivit vederbörligen anmält och
begravning beställd till viss dag. Någon anmälan sedan, att begravningen
skett, torde icke behövas. Och det är en underlig bestämmelse, att kyrkorådet,
som förvaltar kyrkogården, skulle lämna meddelande till sin ordförande om alla
begravningar, som verkställts å kyrkogården och som han i ds flesta fall själv
anordnat och varit med om.

I förslaget till ändring av kungörelsen om villkor för eldbegängelse 8 § torde
för tydlighetens skull böra utsägas, att det vederbörliga intyget skall vara utfärdat
av pastor. Detta har icke förut behövt sägas, då intyget blott skulle
handla om verkställd jordfästning, vilket intyg givetvis alltid var lämnat av
präst. Men då det vederbörliga intyget även kan innehålla, att den döde icke
blivit jordfäst, skulle det kunna hända, att ett intyg godkändes, som avgivits av
annan person, och ett lik kunde komma att brännas utan att dödsfallet ens blivit
anmält. , o

På grund av det anförda anser jag, att följande ändringar böra payrkas:

Lagen angående jordfästning 8 § 3.:

Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning må församlingskyrkan
icke användas till utförande av begravningsceremonier. Liket skall
begravas å allmän begravningsplats eller å med Kungl. Maj :ts tillstånd anlagd
enskild begravningsplats, men sådan begravning får ej förekomma å invid kyrka
belägen begravningsplats vid tillfälle, då gudstjänst i kyrkan pågar. Klockringning
i vanlig ordning må, om det bcgäres, äga rum.

Förordning angående kyrkoböckers förande § 27 3.:

Myndighet eller annan, som förvaltar begravningsplats, skall tillse och är

ansvarig för att ingen begravning verkställes, utan att pastors intyg företes,
att dodsl atlet blivit vederbörligen anmält och begravning beställts till viss dag.
Korande inskrivning i död- och begravningsboken gäller vad ovan är stadgat
angående jordfästning.

Kungörelsen om villkor för eldbegängelse 8 §:

Il,1Iian eldbegängelse företages, skall till styrelsen för anstalten av pastor utlardat
intyg---äga rum.

Från beslutet voro domprosten Rexius, kyrkoherden Tiedje och prosten
Wieselgren skiljaktiga och yttrade:

Domprosten Rexius:

Jag anser att, så länge en statskyrka finnes, varje avliden, som icke varit
främmande trosbekännare eller i laga ordning anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan skall jordfästa^ enligt denna kyrkas ordning. Jag avstyrker därför
Pela det av religionsfnhetskommittén framlagda förslaget.

Kyrkoherden Tiedje och prosten Wieselgren:

Ifrågavarande förslag angående borgerlig begravning befriar pastor från
skyldigheten att jordfästa, när den döde i livstiden förordnat om begravning
utan jordfästning i kyrkans ordning. Detta måste anses vara en stor fördel
enär härigenom förebyggas situationer, som äro pinsamma för såväl kyrkans
tjanare som begravningsgästerna.

Enär emellertid förslaget dels medgiver, att vid begravning utan jordfästmng
i svenska kyrkans- ordning klockringning må äga ruin i vanlig ordning
om sa begares,. dels ock förutsätter, att fråga om kyrkas upplåtande för borgerlig
begravning ma avgöras av pastor efter prövning i de särskilda fallen
pa samma satt som eljest vid kyrkas upplåtande sker, måste vi avstyrka detta.

arigenom att prövningsrätten i nyssberörda hänseende tillkommer pastor kommer
a ena sidan denne ofta att försättas i en synnerligen brydsam belägenhet, utsatt
som han blir för klander vare sig han medgiver eller vägrar kyrkans upplåtande,
särskilt om harm kollega eller kolleger inom pastoratet hava en mot hans
avvikande mening i Dagan, och göras å andra sidan de enskilda församlingsmedlemmarnas
önskemal beroende av pastors subjektiva uppfattning i saken

Slutligen tillära vi oss såsom vår mening framhålla, att lagen om borgerlig
begravning bor hava till förutsättning lag om fritt utträde ur statskyrkan.

De omförmålda yttrandena av kontraktsprosten Christenson och kyrkoherden
Thölén äro av följande lydelse:

Kontraktsprosten Christenson:

dpH?ian iU 1fndn ratt !det kMlpå ?• k; borgerlig begravning, som föranlett
detta betänkande och förslag, ej later sig tillbakavisas, ehuru det enligt min me r\\ng.

.af mera. uppkonstruerat och uppagiterat än buret av något verkligt, mera
allmänt förefintligt behov. Det skulle ju också kunna hända, att, om det genom
agstiltning i önskad riktning tillmötesgås, man mycket sällan kommer att begagna
sig av den erhallna rätten. Men det ligger dock något högst motbjulaande.
U£ att fang pa gai^ fva efter för krav, som (gång på gång) komma
fram i den s. k samvetsfrihetens namn, och uppgiva utan vidare det ena stycket
efter det andra av vad vi kalla kyrkligt och kristligt, även om detta kan sägas
ligga närmare periferien. Ett är visst: det verkar icke stärkande och uppyggande
pa vart kyrkfolk att bevittna den ena eftergiften efter den andra för
rav, vilkas egentliga innebörd är en del av det undermineringsarbete gentemot
kyrka och kristendom, som så ivrigt bedrives utifrån, d. v. s. av dem som ställt
sig utanför dess råmärken.

Då jag uttrycker mig så, är det icke min mening, att, i det fall som nu föreligger,
kyrkan skall påtvinga någon »jordfästning i kyrkans ordning», men
att kyrkan icke bör låna sig* till att på något sätt celebrera en begravning, vars
anordning innebär en opposition mot kyrka eller kristendom. Man borde ju också
kunna förvänta, att de, som känna sig så skilda från kyrkan, att de ei vilja
jordfästning i kyrkans ordning, skulle vara så konsekventa, att de ej ville för
sina begravningsceremonier göra anspråk på något som helst annat av de moment^
de stycken, som ingå, i begreppet »kyrklig begravning», såsom tacksägelse
från predikstolen, tillgång till kyrka, kyrkogård och klockringning. Det
bör även i detta fall vara klara linjer och icke suddiga sådana.

Ut från dessa synpunkter vill jag hävda följande:

1. Avliden medlem i svenska kyrkan skall jordfästas i svenska kyrkans ordning,
såvida icke, på sätt nedan angives, föreskrift givits om s. k. borgerlig
begravning. Såsom borgerlig räknas således varje begravning, som icke
är förenad med jordfästning i svenska kyrkans ordning.

2. Borgerlig begravning må medgivas avliden medlem av svenska kyrkan, som
efter uppnådd ålder av 18 år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning.

3. .Vid borgerlig begravning, för vilken kyrka ej må upplåtas, får ej förekomma
»tacksägelse» i den ordning kyrkohandboken föreskriver, ej heller klockringning.
^ Den dödes gravsättning må äga rum i församlingens kyrkogård
endast då annan gravplats icke är anordnad, men torde de, som ej vilja begravning
enl. kyrkans ordning, kunna åläggas att föranstalta om egen begravningsplats.

4. Det vore praktiskt fördelaktigt, att det skriftliga förordnandet om begravning
utan jordfästning i kyrkans ordning redan i livstiden av den, som så
förordnat, tillställes pastorsämbetet i den församling, där den ifrågavarande
personen är kyrkoskriven, för att annoteras i församlingsboken och särskild
längd.

Av vad här blivit sagt framgår, att jag tager avstånd från den bestämmelsen,
att minderårig församlingsmedlems »närmaste anhöriga», som ju i vissa
fall kunna vara t. ex. kusiner eller eljest, trots närmare skyldskap, kunna stått
den avlidne fjärran, skola få bestämma i detta fall. Kyrkan bör väl i sådant
fall vara närmast att öva målsmanskap. Skall avseende fästas vid ställningstagande
emot kyrkans ordning i något fall, så bör detta väl vara med avseende
på den det gäller medvetet och frivilligt.

Sedan jag så markerat min ställning- i princip till föreliggande förslag, vill
jag med hänsyn till frågan om anmälningsskyldighet m1. in. i fall av borgerlig
begravning ansluta mig till det uttalande, som gjorts av kontraktsprosten dr
Rydholm.

Kyrkoherden Thölén:

I själva principfrågan har jag den uppfattningen, att den föreslagna borgerliga
begravningen bör tillstyrkas. Jag anser det vara mest i överensstämmelsemed
den svenska kyrkans värdighet, att hon icke trugar sin tjänst på någon,,
som bestämt undanber sig, allraminst då i fråga om en så jämförelsevis mindre
viktig sak som begravningen. Låt dem begrava sina döda!

Men om kyrkan medgiver borgerlig begravning, så må man icke sedan komma
med några anspråk på kyrkans medverkan för att celebrera en akt, som
äger rum. i så uppenbar strid mot hennes ordningar. Denna enkla konsekvensha
kommitterade dock icke velat draga. I förslagets § 8 mom. 3 säges, att vid
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning,,
om det begäres, äga rum i vanlig ordning. Beträffande platsen för den borger -

liga begravningsakten är ingenting bestämt i kommittéförslaget, men i motiveringen
tänka sig kommitterade, att kyrkan kan upplåtas för detta ändamål
och att det må vara överlämnat åt den enskilde prästens prövning. Likaledes
heter det i motiveringen, att jordande å de allmänna begravningsplatserna icke
kan förmenas medlem av svenska kyrkan på den grund, att jordfästning i kyrkans
ordning icke ägt rum.

I dessa fall Jbehöva gränserna bestämt och’klart uppdragas genom lag. Det
blir blott att ådraga den enskilde prästen obehag, om avgörandet i vissa fall
skall vara överlämnat åt honom. Och lagen bör formuleras så, att kyrkan icke
må medverka till en mot hennes ordningar stridande akt, den borgerliga begravningen
må sedan av vederbörande anordnas hur som helst. Således anser
jag, att kyrkan icke må upplåtas och att klockringning icke må förekomma.
Man kunde ju även ifrågasätta, huruvida icke kyrkans vigda begravningsplatser
även borde vara fridlysta, Men då flera skäl tala för att kommunerna
hava gemensam begravningsplats och då redan enligt gällande lagstiftning de,
som icke ° tillhöra svenska kyrkan, kunna begravas å allmän kyrkogård, torde
kravet på kyrkogårdens fridlysning icke kunna upprätthållas. Dock borde
därvid i lagen införas den av kontraktsprosten Rydholm föreslagna bestämmelsen,
att »sådan begravning får ej förekomma å invid kyrkan belägen begravningsplats
vid tillfälle, då gudstjänst i kyrkan pågår».

Jag ansluter mig till de ändringsförslag, som kontraktsprosten Rydholm gör
i fråga om förordningen om kyrkoböckers förande och kungörelsen angående
villkor för eldbegängelse, och instämmer således i samtliga hans yrkanden med
det undantaget, att jag icke anser, att klockringning vid borgerlig begravning
må äga rum.

Domkapitlet i Karlstad (biskopen Eklund, domprosten Bromander samt lektorerna
Vendel, Olsson, Engström och Rydberg) anför, att domkapitlet icke
funnit något mot ifrågavarande förslag att erinra.

Domkapitlet i Härnösand (utlåt, undertecknat av biskopen Lönegren):

Nu gällande lagbestämmelser angående begravning tarva utan tvivel revision
för att få en del motbjudande situationer och konfliktanledningar undanröjda.

Huru svårt det dock är att härvid finna en väg, som visar allsidigt tillmötesgående
och hänsyn — varpå ju även de kyrkliga synpunkterna böra hava berättigade
anspråk, framgår tydligt av nu föreliggande förslag.

Först och främst lider förslaget av en genomgående oklarhet, som omöjligt
karl få förekomma i en lagstiftning i ett så ömtåligt och grannlaga ämne.

När i § 8 inom. 1 stadgas, att, även i det fall att intet skriftligt förordnande
av den avlidne själv föreligger, begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning skall äga rum, då det av de »närmaste efterlevande» begäres, och då
prövning av framställning i dylikt fall ålägges viss prästman, så lider denna
bestämmelse av en oklarhet, som måste undanrödjas (vilka äro »närmaste efterlevande»?,
hur långt ut i släktkretsen skall den ifrågavarande rätten sträcka
sig?). Och den försätter därjämte vederbörande präst i en högst pinsam situation,
från vilken prästerskapet bör hava rätt att förskonas. Skriftligt förordnande
av vederbörande själv bör vara oeftergivlig förutsättning. I annat
fall rent av provocerar man fram friktionsanledningar.

Det enda korrektiv, som lagförslaget erbjuder mot för den kristliga tron och
känslan stötande sätt för borgerlig begravning, är det allmänna stadgandet i
§ 9: »vid begravning må intet förekomma, som strider mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd». Men hur svävande och lätt beroende av subjektiv
uppfattning! Och vem skall härvid hava det avgörande ordet? Och vilken

blir påföljden, om stadgandet kanske flagrant överträdes? Vad betyder uttrycket
»förrättningens helgd» för dem, som törhända ostentativt förneka både ett
evigt liv och de dödas uppståndelse? Det får dock icke förgätas, att denna
fråga får en oerhört stor betydelse, då det är avsett, att dessa förrättningar
skola äga rum å de kristna församlingarnas kyrkogårdar, ja, rent av inne i
deras helgedomar.

Denna sista punkt är visserligen — det är ett ytterligare bevis på lagförslagets
oklarhet — avfärdad med en betecknande tystnad. Att lämna en så ytterst
ömtålig sak till t. ex. pastors avgörande i de enskilda fallen vore att i
ännu högre grad än uti förut nämnda fall försätta honom i obehagliga situationer.

_ Det synes domkapitlet självklart, att, där man avböjer kyrkans medverkan
vid jordfästning, det också bör vara självklart, att man avstår från att anlita
kyrkorummet.

Att på denna punkt yrka på eftergift är att vilja frånhända kyrkoförsamlingen
en av dess mest primitiva och oförytterliga rättigheter till självbestämmelse
och misskänna kyrkorummets karaktär av att vara något vida mer än
blott en kommunal samlingslokal.

I anslutning till det ovan anförda måste domkapitlet, som uttryckligen vill
förklara sig villigt att förorda en lagförändring i tillmötesgående anda, dock
uttala, att det nu framlagda förslaget måste grundligt omarbetas för att kunna
befinnas antagligt.

Domkapitlet i Luleå (biskopen Bergqvist, domprosten Hanson samt lektorerna
Vallquist och Lundblad):

Frågan om rätt till begravning av avliden medlem av svenska kyrkan utan
jordfästning i kyrkans ordning, s. k. borgerlig begravning, har vid upprepade
tillfällen varitiföremål för framställningar och överläggningar i riksdagen.
I detta avseende väckta förslag ha emellertid icke kunnat samla majoritet i
båda kamrarna. Någon skrivelse från riksdagen i ärendet föreligger alltså icke.

Emellertid har Kungl. Maj:t år 1918 uppdragit åt särskilda sakkunniga, den
s. k. religionsfrihetskommittén. att biträda inom justitiedepartementet vid upprättande
av förslag till den nya lagstiftning och de ändringar i gällande författningar,
som ansåges erforderliga för en fullständig reglering av frågan
om rätt till utträde ur statskyrkan,---samt beträffande s. k. borgerlig be gravning.

Det förslag de sakkunniga nu framlagt avser allenast denna sistnämnda fråga.
I detta avseende föreslå de sakkunniga, att avliden medlem av svenska kyrkan
må kunna under vissa förutsättningar och villkor begravas utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning.

Domkapitlet anser sig kunna konstatera, att något verkligt behov av ett
dylikt medgivande icke gjort sig gällande vad Luleå stift angår.

I intet fall, som kommit till domkapitlets kännedom, har någon invändning
gjorts mot jordfästning i vanlig kyrklig ordning av avliden, som tillhört svenska
kyrkan.

Domkapitlet anser ock, att frågan om borgerlig begravning icke bort utbrytas
från sitt sammanhang med frågan om utsträckt rätt till utträde ur svenska
kyrkan.

Därest denna rätt kommer att utvidgas på sätt riksdagen ifrågasatt, blir
knappast något tillstånd till borgerlig begravning inom svenska kyrkan av
behovet påkallat.

Då nu emellertid frågan om utvidgad rätt till utträde ur kyrkan blivit tillsvidare
undanskjuten och det är ovisst huru snart den kan komma att upptagas
igen, måste frågan om borgerlig begravning fortfarande bedömas med utgångs -

läge från nu gällande lagstiftning med dess kvarvarande rester av tvångsmoment
i fråga om villkoren för utträde ur kyrkan. Under sådana förhållande!1
och med hänsyn till vissa inträffade pinsamma fall i sydligare delar av
landet, där krav rests på begravning utan medverkan av präst, torde böra medgivas,
att för undvikande av upprepade konflikter av detta slag tillstånd till
Borgerlig begravning må kunna även från kyrkans egen synpunkt anses önskvärt
och välbetänkt.

Domkapitlet finner sig fördenskull icke böra motsätta sig en ändring av nu
gällande jordlästningslag i sådant syfte.

Domka,pitlet anser likväl, att anledning till erinringar förefinnes mot viss3
detaljer i det av religionsfrihetskommittén framlagda ändringsförslaget.

»om regel för tillstånd till borgerlig begravning gäller enligt 8 § första
stycket i förslaget, att den avlidne i livstiden skall hava skriftligen förordnat
om begravning utan jordfästning i kyrklig ordning. Därest lian vid upprättande
av dylikt förordnande uppnått en ålder av 18 år, skall förordnandet
lända till efterrättelse. Sa långt kan domkapitlet lämna förslaget utan erinran.

sakkunniga stanna icke vid denna regel, utan föreslå ett undantag
därifrån, som sätter en betänklig prägel av ovisshet på lagförslaget. I fortsättningen
av 8 § är nämligen följande bestämmelse införd: »Är ej sådant fall
för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne ändock begravas utan
jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de närmaste efterlevande
begäres; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger
till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan.

Förordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av
präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort
för dödsfallet.»

Det synes domkapitlet uppenbart, att en dylik bestämmelse, om den upphöjdes
till lag, skulle komma att vålla stora svårigheter ocH* slitningar vid
tolkningen därav. I många fall torde det bli hart när omöjligt att med visshet
avgöra, vilken önskan den avlidne i livstiden kan hava haft rörande sättet för
sin begravning, då han icke efterlämnat vare sig skriftligt eller muntligt uttalande
därom. Att lägga_ avgörandet härav på vederbörande präst är enligt
domkapitlets mening orimligt. Det ansvar, som därigenom skulle läggas på
honom, komme att kännas så mycket mera tryckande som det hänför sig till
ett mycket ömtåligt område. Dessutom skulle han alltid löpa fara att komma
i spänt förhållande till den dödes efterlevande och kanske utsättas för många
obehag, om han pa grund av sin kännedom om den dödes sinnesriktning funne
sig ha anledning att vägra sitt bifall till gjord framställning om borgerlig
begravning. Domkapitlet kan icke giva sin anslutning till en lagbestämmelse,
som skulle sätta prästerskapet i en dylik situation.

Enligt domkapitlets förmenande bör en bestämd objektiv regel fastslås i lag
rörande villkoren för erhållande av borgerlig begravning, så att ingen tvekan
behöver råda, när den skall vara tillåten och när icke. I sådant avseende anser
domkapitlet, att det endast bör vara den dödes i livstiden uttalade vilja, som
må äga vitsord, och att denna bör vara avgörande, vare sig den uttalats i skriftligt
förordnande eller muntligen inför vittnen, som på heder och samvete kunna
betyga, att den avlidne i livstiden försäkrat sig önska bliva begraven utan
jordfästning i kyrklig ordning.

Vid borgerlig begravning skall enligt förslaget klockringning, om den begäres,
äga rum i vanlig ordning. Däremot nämnes ingenting i själva lagförslaget
angående rummet, där den skall eller får ske. Emellertid beröra de sakkunniga
denna fråga i sitt betänkande och förutsätta därvid, att borgerlig begravning
må kunna äga rum även i kyrka, när vederbörligt tillstånd därtill erhålles.
I detta avseende hålla de före, att frågan om kyrkas upplåtande i anslutning

1ill begravning må avgöras efter prövning i de särskilda fallen på samma sätt,
som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Detta innebär, att det skall bero på
vederbörande kyrkoherdes avgörande, huruvida kyrkan må upplåtas för borgerlig
begravningsakt eller icke.

Här skulle prästerskapet återigen komma att försättas i eu synnerligen obehaglig
mellanhand. Å ena sidan skulle stå kravet från den dödes efterlevande
och deras meningsfränder på att få kyrkan upplåten och å andra sidan icke
blott starka personliga betänkligheter hos prästen själv i många fall utan även
kanske en bestämd opinion bland församlingens flertal, som icke kunde gilla,
att kyrkan upplätes för en akt, som i sig själv innebure en protest mot kyrkan.
Huru prästen än komme att handla, finge han ena parten mot sig, frånsett det
inre obehag han måste erfara.

Då den borgerliga begravningen innebär ett avståndstagande från kyrkans
uppfattning och ordning, synes det domkapitlet konsekvent, att den fullt ut
blir en utomkyrklig akt. Det är för alla parter bäst, att redan från början
rena och klara linjer uppdragas. Det bör därför enligt domkapitlets förmenande
fastslås som en självklar grundsats att anspråk på upplåtande av kyrka
för borgerlig begravning icke må kunna göras. När en ny lagstiftning skall
genomföras, måste man se till, att det nya, som är avsett att avlägsna påtalade
brister och förebygga konflikter, icke må komma att medföra olägenheter i
andra avseenden, som till sin omfattning och art kunna bli ännu svårare än
clem man velat avlägsna. Vad rum för borgerlig begravning angår, torde med
nutidens tillgång på offentliga lokaler sådana icke behöva saknas. T de flesta
församlingar finnas också gravkapell på kyrkogårdarna, där begravningsakten
kan äga rum, då den icke kan ske ute i det fria på kyrkogården.

I fråga om klockringning vid borgerlig begravning, anser domkapitlet i överensstämmelse
med sin härovan förordade grundsats om den borgerliga begravningen
såsom en fullt utomkyrklig akt, att bestämmelsen därom borde utgå ur
lagförslaget. Emellertid vill domkapitlet icke i detta avseende framställa något
yrkande. Kyrkklockans dova stämma kan ju vara ett hälsosamt memento
mori, även när den låter höra sig vid en borgerlig begravning.

_ Med åberopande av vad sålunda anförts, får domkapitlet förklara sig icke
finna anledning till erinran mot grundprincipen i det framlagda förslaget till
ändring av den nuvarande jordfästningslagen, dock under förutsättning att de
av domkapitlet härovan framställda synpunkterna vid lagens slutliga utformande
vinna beaktande.

Domkapitlet har infordrat yttrande i ärendet från kontraktsprosten O. Nor<lenstam
i Boden. lian anför:

Vad vidkommer förhållandena i våra nordliga trakter har jag aldrig hört
fordran framställes om införande av frikyrklig eller borgerlig begravning, då
det alltid stått den avlidnes meningsfränder eller anhöriga fritt att vid begravning
hålla så många tal, de gittat. Förslaget saknar därför enligt min tanke
•underlaget av en utbredd folkmening och främjar endast det sönderbrytningsarbete
av kyrklig enhet, som från visst håll bedrives, varför jag är böjd att
^hemställa det detsamma icke förordas till godkännande.

Skulle emellertid frågan om begravning utom kyrkans ordning bliva aktuell
i våra bygder och krav därpå mera allmänt framställas, anser jag kominittera•des
förslag väl avvägt och acceptabelt.

Domkapitlet i Visby (biskopen Hundgren samt lektorerna Jansson, Hjelm,
Johnson och Björkegren) :

De, som för sig själva eller för avlidna anhöriga icke önska, jordfästning
i svenska kyrkans ordning, kunna hava olika skäl därtill och hysa vitt skilda

religion8- och livsåskådningar. Det synes under sådana omständigheter riktigt
att, såsom kommittén menar böra ske, ej föreskriva någon viss form för en
dylik borgerlig jordfästning men därav följer icke, att denna akt bör lämnas
alldeles oreglerad beträffande det skick, som därvid bör råda. Kommittén

rt v A '''' han.seende yisserhgen (§ 9) föreslagit ett stadgande av innehåll
fUr n begraVn''nf “ aven borgerlig — intet må förekomma, som strider mot

efn^?inneinS- trgd °dl a!-VarIlga “nebörd. Men ett sådant stadgande torde
ej lämna tillräckliga garantier för vad därmed åsyftas, så länge icke ansvaret
för att vid en borgerlig begravning allt tillgår på vederbörligt sätt lägges på
färelaget ^ PerS°n 6 61 myndl£llet- Här föreligger ovillkorligen en lucka i

w£?Tr n konsekv“s ,ay förslaget om jordfästning utom kyrkans ordning

■ ld\f0ljf’ signes de;t’.1.lcke1 h nH att jordfästning icke må äga rum

i kyrka utan aven att därvid icke bör få förekomma klockringning. 1 varje
fall “aste domkapitlet uttala allvarliga betänkligheter mot att kyrkklockan
som. lika val som. tempelbyggnaden inbegripes under den kyrkliga helgden’
invändes vid en icke kyrklig förrättning, som dessutom understundom kan
tankas bara en overvagande hednisk prägel, isynnerhet som ringning därvid
icke ar av något som helst praktiskt behov påkallad. Om domkapitlet icke
gor samma erinran beträffande^ församlingarnas invigda begravningsplatser,

■ r?L darpa, att fordran pa särskilda begravningsplatser för borgerligt
jordfasta lik skulle mångenstädes stöta på stora, understundom måhända oöverstigliga
. ekonomiska eller andra praktiska svårigheter. Dock borde ett la<*-lorslag i förevarande ämne innehålla bestämmelser, som bättre än stadgandet

forslagets § 9 mom. 2 vore agnade att underlätta anläggandet av ej blott
enskilda utan aven kommunala begravningsplatser för jordande av lik'' jordlasta
utom kyrkans ordning. ’ J

I fråga om valet av jordfästningsform, i eller utom svenska kyrkans ordmng
aro de bestämmelser i förslaget, som i vissa fall göra sådant val beroende
pa prästens provning och avgörande eller tillmötesgående från dennes
och den avlidnes anhörigas sida, av den art, att deras tillämpning lätt kan
föranleda förvecklingar som icke minst på ett så ömtåligt område som det

. ga™rfnde. bora undvikas. Domkapitlet måste därför bestämt hävda att
asyftade bestämmelser böra ur förslaget utgå.

P)^ia grandf..a^ vad .sålunda anförts finner sig domkapitlet icke kunna tillstyrka
att forslaget i fråga i föreliggande skick lägges till grund för lagstift »ndeVtato

„rXthjr P 1 ””llet''lä"''shet'' a“ inna" *» »»ta**

Stockholms stads konsistorium (utlåt, undertecknat av pastor primarius Widner)
:

Konsistoriet har vid jämförelse mellan det nu föreliggande förslaget och
tidigare förslag i ärendet icke kunnat undgå att göra den reflexionen, att
Iragan om jordfästning i annan än kyrkans ordning vunnit ansenligt på att
la vänta sa länge pa sm lösning. Lika otillfredsställande som de tidigare förslagen
tett sig, lika enkelt och självklart verkar det sista, ett förhållande, som
synes konsistoriet kraftigt tala för betänksamhet och tålamod vid genomförandet
av kyrkliga forandnngar, på samma gång det innebär en uppmuntran
frLlw u1!jrigVef°TJänneL ™r de se sina förhoppningar om snabba
nnl lÄf gackade-, T.y V1„ktlgare är ju, att en förändring är god än hastig,
och bättre ar att dreja pa steget än att stiga miste, så sant det än å andra
sidan ar, att det ibland ar mera värt att våga ett steg med risk att det blir felsteg
an att av pur försiktighet bli stående.

Utan att. ingå på spörsmålet, om (len känslighet, som väckt denna fråga om
icke. kyrklig begravning till liv, och den agitation, som drivit den mot sin
lösning, i allo haft fog för sig och bärande grund eller om den varit iner eller
mindre konstgjord och konstlad, vill sålunda konsistoriet i underdånighet tillstyrka
det’ förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894
angående jordfästning, som remitterats till konsistoriet för yttrande, dock med
nedannämnda undantag.

Pa en punkt hyser konsistoriet vissa betänkligheter, nämligen den, som rör
kyrkas upplåtande vid ^ icke kyrklig begravning. Även de sakkunniga ha på
denna punkt tvekat, såsom av deras betänkande sid. 38 framgår. Men de
ha stannat för den utvägen att låta frågan om kyrkas upplåtande i anslutning
till begravning avgöras efter prövning i de särskilda fallen på samma sätt, som
eljest vid kyrkas upplåtande sker. Och de uttala den förhoppningen, att i
flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande under inflytande
av den tilltagande toleransen mellan olika tänkande på det religiösa
området den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas och att
svårigheterna icke skola bli alltför stora. Konsistoriet ville gärna instämma
häri, men det kan icke övervinna sin tvekan och vill ej uppge hoppet, att det
skall kunna finnas ett sätt att lösa frågan som helt undanröjer svårigheterna.
Utom den av de sakkunniga anvisade utvägen kunna tvenne andra tänkas. Antingen
ett generellt tillstånd att begagna kyrkan — likaväl som kyrkogården
— även vid icke kyrklig begravning eller ett förbud av samma omfattning.
Klart är, som ock de sakkunniga synas mena, att en allmän rätt till kyrkan
för icke kyrkliga förrättningar ej utan kränkning av det religiösa samfundet
och kyrkorummets helgd kan lagfästas. Men däremot kan utan kränkning av
någons rätt bestämmas, att begravningar må i kyrka förrättas allenast enligt
svenska kyrkans ordning. Härmed undvikas otaliga icke överskådliga möjligheter
till konflikt och slitning, samt den förargelse, som olika förfarande på
olika platser och av olika präster eller av samma, präster vid olika tillfällen
kan antagas vålla. Erfarenheten från Danmark stöder denna åsikt.

_ Mot kyrkogårdarnas och där uppförda gravkapells upplåtande för icke kyrkliga
begravningar har konsistoriet däremot intet att erinra. Konsistoriet får
alltså i frågan om kyrkas upplåtande i anslutning till begravning i underdånighet
hemställa, att i den blivande lagen måtte stadgas, att begravningar
må i kyrka förrättas allenast enligt svenska kyrkans ordning.

Hovkonsistorium (utlåt, undertecknat av hovpredikanten Åhfeldt):

’ Vad först beträffar förslaget till ändring i jordfästningslagen har hovkonsistoriet
i huvudsak intet att erinra mot detsamma men anser sig icke kunna
biträda förslaget i nedan angivna avseenden.

I fråga om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan än svenska kyrkans
ordning hava de sakkunniga förutsatt, att detta skall kunna ske efter prövning
i de särskilda fallen på samma sätt, som eljest Arid kyrkas upplåtande
sker. ^ Då denna prövning i olika församlingar anförtrotts dels åt pastor ensam,
dels åt pastor och kyrkoråd, dels åt pastor och kyrkovärdar, dels ock åt ännu
andra personer och olika praxis härvid lätt kan utbilda sig, som ger anledning
till svårigheter och slitningar av mångahanda slag, synes det hovkonsistoriet
riktigast, att i lagen stadgas, att begravningar må i kyrka förrättas
i regel allenast enligt svenska kyrkans ordning. Det kan nämligen tänkas,
att jordfästning ifrågasattes i kyrka, utförd av präst i något annat av staten
erkänt främmande kristet religionssamfund, och det bör då enligt hovkonsistoriets
mening finnas möjlighet för domkapitel att efter särskild framställning
lämna tillstånd att för detta fall upplåta kyrkorummet.

I fråga om de i 8 § angivna förutsättningarna för begravning av medem
av svenska kyrkan utan kyrklig; jordfästning ävensom för jordfästning
i svenska kyrkans ordning av utom kyrkan stående har det för det fall att
den avlidne ej själv skriftligen förordnat om sin begravning lagts i vederhörande
prästs hand att efter »de närmaste efterlevandes» begäran pröva
huru jordfästningen skall ske. För att icke giva rum till tvekan eller möjiga
konflikter synes i § höra angivas, vilka som skola anses såsom närmaste

r„frceVan i °C^ ^ai ^et särs^l t 1 stora församlingar torde vara hart när omöjligt
f°r pastor att känna varje församlingsmedlem och därjämte dennes önskningar
i förhållande till blivande begravning, anser hovkonsistoriet, att framställningen
om borgerlig begravning bör åtföljas av ep skriftlig förklaring
darom, att denna enligt de efterlevandes bestämda övertygelse står i överensstämmelse
med den avlidnas önskan.

Slutligen anser hovkonsistoriet, att för befordrande av god ordning en bestämmelse
bör införas i lagen, att begravning utan jordfästning enligt svenska
kyrkans ordning icke må utsättas under gudstjänsttid eller under omständigheter,
varigenom den kunde verka störande på gudstjänsten eller kyrkliga handlingars
förrättande i kyrkan och på kyrkogården.

I fråga om förslaget till ändringar i kyrkobokföringsförordningen har hovkonsistonet
endast att invända mot bestämmelsen i § 27 mom. 3, däri det
heter, att förvaltaren av begravningsplats skall skyndsamt till vederbörande
pastor gorå anmälan om skedd begravning. Då det i många fall kan vara för
sent att gorå dylik anmälan, sedan begravningen skett, och det kunde hända
att begravning utan jordfästning ägt rum utan att pastor satts i tillfälle att
prova, om den lagligen fått ske, torde eu bestämmelse erfordras, som förpliktar
förvaltare av begravningsplats tillse, att ingen begravning verkställes utan att
pastors intyg företes, att dödsfallet blivit vederbörligen anmält.

Vad slutligen angår förslaget till ändring i kungörelsen om villkor för eldbegängelse
har hovkonsistoriet intet att däremot erinra.

Frikyrkliga samarb et skommittén:

När representanter för de frikyrkliga vid upprepade tillfällen både i riksdagsmotioner
och pa annat sätt påyrkat en ändring av de bestämmelser som
galla rörande begravning så har det skett därför, att de funnit dessa bestammelser
oförenliga med den samvetsfrihet, som grundlagen garanterar alla
medborgare och med den hänsyn, som både den enskilde och samhället böra visa
de döda och deras sörjande anhöriga. Tillämpningen av nu gällande bestämmelser
har vid upprepade tillfällen även under de senaste åren lett till störande
uppträden, som måste vara lika pinsamma för den officierande prästmannen
som för den dödes anhöriga. Det har under sådana förhållanden synts de frikyrkliga
angelaget,^ att en sådan lagändring snarast måtte komma till stånd
som både tillmötesgår alla berättigade samvets- och religionsfrihetskrav och förhindrar
störande konflikter mellan statskyrkans tjänare och den dödes anhöriga.

Det synes frikyrkliga samarbetskommittén, att varje lagstiftning på detta
område bor vara ett uttryck för respekten för döden och graven och sålunda
i forsta rummet ha till syfte att beträffande formerna för begravning garantera
förverkligandet av den dödes sista vilja eller, om denna icke är känd
de efterlevande anhörigas. När kommittén utifrån denna allmänna grundsats
granskat det av sakkunniga framlagda förslaget till ny lagstiftning på området,
har den kunnat konstatera, att förslaget är byggt just på denna allmänna
grundsats. Det är därför en tillfredsställelse för kommittén att kunna
i princip instämma saväl i sakkunnigas allmänna motivering som i det väsent -

4!)

ligaste av de föreslagna bestämmelserna i vad dessa angå de frikyrkligas speciella
önskemål. Dessa bestämmelser innehållas i § 8 av sakkunnigas förslag.
Det är emellertid icke kommittén möjligt att alldeles utan reservation
tillstyrka samtliga dessa bestämmelser. Paragrafens första moment innehåller
i 2:dra och 3:dje stycket bestämmelser, som enligt kommitténs mening skulle
kunna leda till just sådana konflikter, som förslaget i sin helhet avser att
förebygga. I de nämnda styckena stadgas följande:

»År ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne
ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de
närmaste efterlevande begäres; dock icke om den avlidne fyllt 15 år och särskild
anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden
hysta önskan.

Förordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av präst,
som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för dödsfallet.
»

Enligt den sistnämnda bestämmelsen är det sålunda statskyrkans präst, som
skall verkställa den prövning, av vars utgång det kommer att bero, om den
dödes eller hans anhörigas önskan skall respekteras eller ej. Det förefaller
kommittén, som om denna bestämmelse skulle kunna leda till konflikter och
svårigheter av olika slag. Sakkunniga ha icke heller, enligt kommitténs åsikt,
kunnat förebringa någon vägande motivering för denna bestämmelse. De säga
endast, att prästen har att fatta sitt avgörande under ämbetsansvar. Det är
väl troligt, att de flesta präster skola visa hänsyn till de anhörigas önskan i
sådana fall, då framställning göres om begravning i annan ordning än statskyrkans,
men det kan också tänkas, att denna prästens prövningsrätt utsätter
en om statskyrkans ordningar nitälskande prästman för frestelsen att förklara,
det enligt hans åsikt »särskild anledning» föreligger för det antagandet, att
den döde hade annan mening om formerna för begravningen än vad de efterlevande
anhöriga ha. Då uppstår ju en situation, som för de efterlevande måste
kännas pinsam. Visserligen torde icke prästen i ett sådant fall kunna förhindra
de anhöriga att handla efter sin uppfattning, men det uppstår en konflikt,
som kunde bli mycket obehaglig. Det finns ännu stora delar av vårt
land, där avogheten mot dem, som icke i allt kunna finna sig i statskyrkans
ordningar, är mycket stor, isynnerhet bland prästerna, och det lider knappast
något tvivel, att den ifrågavarande prövningsrätten där skulle utnyttjas i eu för
icke statskyrkligt sinnade medborgare ogynnsam riktning.

Det torde bliva mycket svårt, för att ej säga omöjligt, för en präst att pröva
om »särskild anledning» föreligger för det antagandet, att den döde haft annan
önskan än de närmaste efterlevande beträffande formen för jordfästningen.
Lagförslaget innehåller icke några bestämmelser om grunderna för en sådan
prövning annat än i det fall, då skriftligt förordnande finnes, i vilket fall
detta skall lända till efterrättelse. Prövningen i sådant fall, då ingen skriftlig
förordning finnes, måste följaktligen bli ganska subjektiv. Det synes därför
kommittén vara från alla synpunkter bäst, att de närmaste efterlevandes eller
anhörigas önskan ovillkorligen respekteras i alla de fall, då den döde icke
skriftligen förordnat om sin begravning. Finnas inga anhöriga till den döde,
så böra de, som ändå äro ansvariga för den dödes jordande, äga rätt att bestämma,
under vilka former begravningen skall ske.

Måhända ha de sakkunniga tänkt sig den möjligheten, att de efterlevande
anhöriga kunde vara av olika mening rörande formen för jordfästningen. Det
skulle i så fall bli prästen, som finge sig ålagt att slita tvisten dem emellan.
Häremot vill kommittén framhålla, att dylika fall helt säkert komme att bli
mycket sällsynta, och skulle något sådant verkligen förekomma, så torde det

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 8 höft. (Nr 8.) 4

från alla synpunkter sett vara bäst att låta vederbörande själva utan någon annan
mellankommande part ordna saken. Det är nästan otänkbart, att dessa icke
skulle vilja ta hänsyn till den dödes egen uttryckta eller förmodade önskan
vid ett sådant avgörande, och det torde icke kunna bestridas, att de anhöriga
äga större förutsättningar att rätt bedöma den avlidnes önskningar än vad
fallet är med prästen. Respekten för döden är i allmänhet så stark, att det
knappast skulle falla någon in att vilja handla i strid mot vad man tydligen
vet, att den avlidne önskat. Den antydda risken, att de efterlevande anhöriga
vid en eventuell meningsskiljaktighet rörande formen för begravningen skulle
kunna brista i hänsynstagande till den dödes i livstiden hysta önskan, förefaller
kommittén vara ringa mot den, som skulle bli eu följd av att sakkunnigas
förslag om prästens prövningsrätt bleve antaget.

Vidare synes det kommittén vara av vikt, att den bestämmelse om skriftligt
förordnande rörande sättet för jordfästningen, varom i första stycket av momentet
stadgas, får gälla även i det fall, som momentets andra stycke nämner.
Kommittén anser nämligen, att de närmaste efterlevandes önskan att verkställa
begravningen i annan ordning än statskyrkans alltid bör respekteras, såvida
icke den döde efter uppnådd ålder av 18 år skriftligen förordnat om statskyrklig
jordfästning.

Av bär framställda skäl måste frikyrkliga samarbetskommittén bestämt avstyrka
antagandet av de sakkunnigas förslag i berörda stycken.

Kommittén anser sålunda, att andra stycket av mom. 1 i den ifrågavarande
paragrafen bör få följande hädelse:

»År ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne
ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de
närmaste efterlevande begäres, dock icke om den avlidne efter uppnådd ålder
av 18 år skriftligen förordnat om begravning i svenska kyrkans ordning.»

Det tredje stycket i samma moment bör enligt kommitténs uppfattning endast
innehålla det stadgandet, att meddelande om dödsfallet och sättet för begravningen
skall göras hos den, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är
rätt inskrivningsort för dödsfallet.

Allmänna svenska prästföreningen har haft ärendet före vid sina kretsars
sammanträden och anför i enlighet med den mening, som vid dessa överläggningar
gjort sig gällande, följande:

Erfarenheten giver vid handen, att några större svårigheter på förevarande
område icke föreligga. Det är ytterst sällan något krav förekommer på begravning
utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning. Det är huvudsakligen
från frireligiöst håll sådan begäran framställes och ordnas saken så
gott som alltid genom överenskommelse.

Då förslag nu föreligger om sådan begravning, synes det prästföreningen icke
föreligga några som helst skäl att motsätta sig detta krav.

Det hade ju varit önskligt, att. icke denna fråga utbrutits ur sitt större
sammanhang, utan att de sakkunniga hade framlagt förslaget om begravning
utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning i dess samband med rätt till
utträde ur svenska kyrkan utan övergång till annat kristet samfund. Den
enklaste och följdriktigaste lösningen vore uppenbarligen, att den, som utträtt
eller anmält utträde ur svenska kyrkan, ägde att få begravning utan jordfästning
enligt svenska kyrkans ordning.

Mot det sätt, varpå de sakkunniga sökt lösa frågan, måste emellertid högst
allvarliga betänkligheter resas. Det synes prästföreningen, att lagförslaget har
kringgått de svårigheter, som yppats, i stället för att klart och konsekvent söka

Öl

lösa dem. Lagens svävande formulering skjuter ansvaret över på den enskilde
prästen, som skulle ha att avgöra, huruvida, där skriftligt förordnande saknas,
sådan begravning utom kyrkans ordning skulle på »efterlevandes» begäran
medgivas eller om kyrka skulle få därför användas. Därav skulle lätteligen
skapas olika praxis och på sina håll vållas många svårigheter. Vissa ordningsföreskrifter
böra också intagas i lagen.

Allmänna svenska prästföreningen tillåter sig hemställa, att vad förslaget
innehåller om begravning utom svenska kyrkans ordning måtte före dess framläggande
för riksdag och kyrkomöte undergå sådan omarbetning, att följande
villkor uppställas för begravning utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning:
. . o , ''

1) Begravning utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning må, då det
gäller medlem av svenska kyrkan över 18 år gammal, endast ske efter förordnande
i samma ordning, som för testamentariskt förordnande är bestämt. I
fråga om personer under 18 år bör uttrycket »efterlevande» förtydligas.

2) Begravning i kyrka må endast ske efter svenska kyrkans ordning.

3) Begravning utom kyrkans ordning må icke ske under tid, då allmän gudstjänst
hålles eller då kyrklig förrättning därav kan störas.

4) På kyrkogård må icke vård få resas med inskrift, som kan verka stötande
på kristlig livsåskådning.

Endast under förutsättning att sådana ändringar, som här framhållits, vidtagas,
anser sig prästföreningen kunna tillstyrka det av sakkunniga framlagda
lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december
1923.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 december
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Hadar Kylander.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Lagrådet:

Ifrågavarande lag handlar enligt rubriken om jordfästning, därvid dock, såsom
framgår av 1 §, avses, endast jordfästning av medlemmar av svenska kyrkan.
Annan jordfästning än den, som sker i svenska kyrkans ordning, behandlas icke
i lagen. Häri åsyftar ej heller det remitterade förslaget att göra ändring. Den
väsentliga nyheten i förslaget är, att jordfästning i svenska kyrkans ordning
icke vidare såsom hittills skall vara obligatorisk för kyrkans medlemmar. Att i
sammanhang med begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kan
anordnas en akt — av religiös eller icke-religiös karaktär — som av anordnarna
är avsedd att motsvara »jordfästning» i lagens mening, är en sak, som faller helt
och hållet utanför ramen för ifrågavarande lagstiftning.

Denna innebörd av lagstiftningen synes emellertid i förslaget framträda mindre
tydligt än i gällande lag. Det sätt, varpå den i lagen hittills icke använda termen
»jordfästning i svenska kyrkans ordning» införts i 2 §, synes ägnat att ingiva den
uppfattningen, att med detta uttryck avses att beteckna ett visst slag av jordfästning,
varom lagen handlar, och man väntar att i det efterföljande finna
regler för jordfästning i annan ordning än den kyrkliga. Sådana regler lämnas
visserligen icke, men då rubriken bibehållits oförändrad och i lagtexten, jämte
den nya termen, på åtskilliga ställen användes ordet jordfästning ensamt, synes
möjligheten av den missuppfattning icke utesluten, att på nämnda ställen åsyftas

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

även annan jordfästning av medlem i svenska kyrkan än sådan, som sker i
kyrkans ordning. En dylik missuppfattning kunde synas så mycket mer förklarlig,
som åtminstone vissa av de bestämmelser, där ordet jordfästning förekommer
utan tillägg, uppenbarligen kunna tänkas äga tillämplighet även vid
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning.

En utväg att förebygga missuppfattning i omförmälda hänseende vore naturligtvis
att redan i lagens rubrik uttryckligen angiva lagens begränsning till
jordfästning i svenska kyrkans ordning. Anlitas denna utväg, torde emellertid
nu gällande lag böra helt och hållet upphävas och ersättas med en ny lag, däri
de med förslaget åsyftade sakliga förändringarna kunde intagas. En enklare
utväg vore att genom omredigering av 2 § söka vinna det förtydligande, som
synes önskvärt. Detta förtydligande kunde ske genom uteslutande ur 2 § av
orden »jordfästning i svenska kyrkans ordning» på den plats, där de nu förekomma,
samt genom tillägg av en ny punkt i samma paragraf av ungefär följande
lydelse: »Endast sådan förrättning (jordfästning i svenska kyrkans ordning)
avses i denna lag med jordfästning».

3 §.

Lagrådet:

I andra stycket av denna paragraf har vidtagits en av de sakkunniga icke
föreslagen omredigering, i det nämligen bestämmelsen att i kyrka endast sådan
jordfästning, varom i 4 § sägs, må äga rum, utbytts mot en föreskrift, att i
kyrka sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke må äga rum. Båda
formuleringarna innebära ju i sak detsamma, då, såsom i det föregående framhållits,
med jordfästning i denna lag endast avses jordfästning i svenska kyrkans
ordning. Vid sådant förhållande synes emellertid någon anledning till omredigering
icke föreligga, utan den nuvarande formuleringen böra bibehållas, detta
desto hellre som omredigeringen möjligen kunde missuppfattas såsom innebärande
ett ställningstagande till den av lagen icke berörda frågan om upplåtande av
kyrka för begravningsceremonier, då jordfästning i svenska kyrkans ordning
icke skall äga rum.

Ur protokollet :

A. V. Stenkula.

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1924.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,

Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 23 december
1924 avgivna utlåtande över det den 5 i samma månad till lagrådet remitterade
förslag till lag cnn ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894
(nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har anmärkt, att med den avfattning, förslaget erhållit, den missuppfattning
icke vore utesluten, att på vissa ställen i lagen med ordet jordfästning
åsyftades även annan jordfästning av medlem av svenska kyrkan än sådan,
som skedde i kyrkans ordning. Till förebyggande av en dylik icke avsedd tolkning
torde ett förtydligande av lagtexten vara önskvärt, och synes mig detta
kunna ernås genom den omredigering av 2 §, som av lagrådet angivits.

Beträffande 3 § andra stycket har lagrådet uttalat den uppfattning, att nuvarande
formulering av detta stadgande borde bibehållas, enär den föreslagna
lydelsen kunde giva anledning till den missuppfattning, att ställning tagits
till den av lagen icke berörda frågan om upplåtande av kyrka för begravningsceremonier,
då jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skulle äga rum.
Såsom lagrådet erinrat, innebär det remitterade förslaget i denna del icke någon
saklig avvikelse från gällande rätt. Även efter nu ifrågasatta ändringar i
jordfästningslagen kommer densamma att äga tillämpning endast i fråga om
medlemmar av svenska kyrkan. Enligt nuvarande lag kan jordfästning ske
antingen i vanlig ordning, s. k. högtidlig jordfästning (4 §), eller i särskild,
mindre högtidlig ordning (5 §) eller i stillhet (6 §). Enligt förslaget (8 §)
skall emellertid, förutom jordfästning under dessa former, kunna förekomma
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Visserligen har enligt
förslaget ordet jordfästning — såsom för närvarande gäller — allenast
betydelsen av jordfästning i svenska kyrkans ordning, och ett bibehållande, på
sätt lagrådet tillstyrkt, av nuvarande avfattning av 3 § ''andra stycket skulle
därför lika litet som enligt det remitterade förslaget innebära, att någon stånd -

Rungl. Maj:ts proposition nr 8.

punkt tagits till frågan, huruvida begravning i annan ordning än den nyssnämnda
må kunna äga rum i kyrka. Emellertid synes det mig ingalunda uteslutet,
att i många fall sistnämnda stadgande i dess oförändrade form skulle
komma att oriktigt uppfattas såsom en föreskrift, att endast vid jordfästning i
svenska kyrkans ordning kyrka finge användas. Då i nuvarande lag icke
förekommer någon bestämmelse om begravning utan jordfästning, har ett dylikt
missförstånd icke behövt befaras, men efter införande av omförmälda bestämmelse
i 8 § torde förhållandet bliva i viss mån ett annat. Med hänsyn härtill har
jag ansett mig icke böra i fråga om 3 § frångå det remitterade förslaget.

I enlighet med vad jag nu anfört har i 2 § gjorts det av lagrådet förordade
förtydligandet.»

Sedan föredraganden härefter erinrat, att för ifrågavarande ändringar i jordfästningslagen
förutsattes jämväl samtycke av allmänt kyrkomöte, uppläser
föredraganden det sålunda jämkade förslaget och hemställer, att detsamma
måtte genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

., Ur protokollet:

H. S te fen son.