Kungl. Maj:ts proposition nr 88 (Proposition 1935:88)

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;
given Stockholms slott den 15 februari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande
i utlandet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

För slag

till

Lag

örn upptagande ar ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

''Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension
eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov att få
viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan, må sådan
ed upptagas av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av
den utav rådstuvurättens lagfarna befattningshavare, som rätten därtill utsett.

2 §.

Ej må ed avläggas av den som icke fyllt femton år, eller av den som saknar
förståndets fulla bruk, eller av den som dömts för mened eller står under åtal
för sådant brott, eller av den som på grund av honom ådömd straffpåföljd är
utestängd från behörighet och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

3 §•

I fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Eramställes begäran att vid edens avläggande skola användas andra ordalag
än i svensk lag äro stadgade eller att eljest vid edens upptagande skall förfaras
annorledes än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet skall
utfärdas i annan form än som är föreskriven eller vanlig här i riket, pröve
rätten eller den som eljest handlägger ärendet, huruvida det må ske.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn lagstiftning angående
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Föredraganden anför:

»För svenska emigranters anförvanter i hemlandet yppar sig ej sällan behov
av rättshjälp för att de skola kunna bevaka sina av skyldskapen härflytande
rättsanspråk i emigrantländerna, exempelvis rätt till arv, pension, understöd och
dylikt. Till belysning av omfattningen och betydelsen av de intressen varom
här är fråga må nämnas, att enbart antalet av de arvsärenden som årligen
handläggas å utrikesdepartementets arvsbyrå uppgår till närmare ett tusental,
samt att beloppet av de arvsmedel som under de senaste tio åren genom byråns
förmedling redovisats till personer här i riket utgjort i runt tal 32 miljoner
kronor. Av dessa ärenden torde ej mindre än 80 å 90 procent härröra från
Amerikas förenta stater och länder tillhörande det brittiska väldet.

Den dominerande roll länderna med engelsk-amerikansk lagstiftning spela
i förevarande hänseende förtjänar särskild uppmärksamhet. Enligt rättsuppfattningen
i dessa länder tillerkännas nämligen av offentlig svensk myndighet
utfärdade intyg, vilka upprättats enligt svensk lag och godtagas såsom
fullt bevis av våra myndigheter, i många fall intet som helst bevisvärde. Allmänt
kräves där för att en uppgift skall vinna rättsligt beaktande, att dess riktighet
edfästes antingen genom vittnesförhör, s. k. deposition — därvid även
parten eller sakägaren själv har möjlighet eller skyldighet att avgiva utsaga
på ed under det ansvar som därav följer — eller ock medelst upprättande av en
edsvuren handling, s. k. affidavit. Detta är fallet ej blott i mål och ärenden,
som handläggas vid domstol, utan även i fråga om allehanda i det dagliga
livet förekommande angelägenheter, såsom bestyrkande av namnunderskrifter
på fullmakter och köpebrev, styrkande av civilstånd, myndighet m. m. I vanliga
arvsärenden godtagas visserligen i allmänhet de släktutredningar som
verkställas av vårt prästerskap, men ej sällan erfordras därjämte edsvurna

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

intyg av arvingarna själva eller andra personer för styrkande av de förras
identitet eller för fyllande av brister i utredningen exempelvis till följd av att
kyrkoböckerna gått förlorade. Framställes anspråk å skadestånd på grund av
att en anförvant omkommit genom olycksfall, måste mången gång skyldskapen
styrkas genom intyg som utfärdats och beedigats av sökanden själv
eller med hans förhållanden bekanta personer. Stundom fordras att skadeståndstagaren
å bestämda tider företer beedigat intyg örn att han ännu är vid
liv och, vad angår änka efter förolyckad, att hon ej ingått nytt äktenskap.
Då en arbetare avlidit till följd av olycksfall och anförvant söker olycksfallsersättning,
kräves ofta att sökanden och andra personer med ed bekräfta, att
den döde bidragit till sökandens uppehälle och att denne är i behov av understöd.
Även i ärenden angående soldatpension, soldatgratifikation och krigsriskförsäkring
för soldater ifrågakommer ej sällan ett dylikt hörande på ed
av sakägare och vittnen.

Vid sidan av nu anmärkta förhållanden må nämnas, att jämväl inom bankoch
affärsvärlden under senare år lärer ha framträtt ökat behov att kunna
avgiva uppgifter å ed eller edfästa fordringsanspråk, avsedda att göras gällande
i England och Förenta staterna.

Den vidsträckta användning avgivandet av edliga förklaringar sålunda erhållit
i vissa länder har föranlett, att allmänheten där beretts möjlighet att
fullgöra sådan edgång utan större omgång eller kostnad. Ej blott domstolsledamöter
och vissa tjänstemän utan även talrika särskilt auktoriserade personer,
s. k. notary publics, äga upptaga ed. Å andra sidan kräva särskilt de amerikanska
myndigheterna ett noggrant iakttagande av de speciella och mycket
varierande föreskrifter av teknisk art, som landets lagar uppställa för dessa
ärenden. En ringa avvikelse från gällande bestämmelser beträffande exempelvis
ett intygs formella avfattning har föranlett dess underkännande såsom bevismedel.

De förhållanden för vilka i det föregående redogjorts sakna väsentligen motsvarighet
i vårt land, och de möjligheter till bevisupptagning i överensstämmelse
med »den engelsk-amerikanska rättens regler, som föreligga enligt svensk
lag, äro ganska begränsade. Visserligen lärer med stöd av stadgandet i 17 kap.
23 § rättegångsbalken angående vittnesförhör hill framtida säkerhet’ i vissa
fall kunna vid svensk domstol anordnas förhör i syfte att få till stånd edlig
förklaring, avsedd att användas i ett utomlands handlagt rättsärende. I fråga
örn lagrummets räckvidd i detta hänseende synas emellertid delade meningar
råda, och i allt fall kan tydligen sådant förhör anställas endast med vittne under
iakttagande av den svenska rättegångsordningens föreskrifter angående
vittnesbevisning. Oavsett att stadgandet alltså ej bereder möjlighet till edligt
förhör med sakägaren själv eller med sådana av honom åberopade personer vilka
enligt svensk lag äro jäviga att vittna, synes dess praktiska värde ur nu
förevarande synpunkt minskas jämväl därav att det lärer bero på förhörsledarens
bedömande i vad mån han anser sig böra vid förrättningen följa det ej
sällan detaljerade frågeformulär, som i ärenden av denna art pläga överlämnas
till ledning vid förhöret. Lagen den 6 mars 1899 örn handräckning åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

utländsk domstol möjliggör väl vittnesförhör under former som avvika från
vad svensk rätt därom föreskriver liksom även ett fritt partsförhör under ed.
Men till följd av att för denna lags tillämpning förutsättes en — regelmässigt
på diplomatisk väg överlämnad — framställning från vederbörande judiciella
myndighet i utlandet, är jämväl dess betydelse för det föreliggande spörsmålet
ringa. De ärenden varom här är fråga äro nämligen ofta ej föremål för
domstols behandling, vartill kommer att lagstiftningen i flertalet amerikanska
stater ej torde tillåta framställningar örn handräckning i den ordning 1899
års lag stadgar. — Erinras bör i detta sammanhang slutligen örn den befogenhet
vissa främmande länders konsulära myndigheter äga att upptaga bevis
på begäran av judiciell myndighet i det främmande landet. Anlitandet av vederbörande
utländske konsul för anordnande av bevisning är emellertid i nu
åsyftade fall mången gång uteslutet på grund av de därmed förbundna kostnaderna
eller andra praktiska svårigheter.

I fall då ingen av de nu nämnda utvägarna visat sig framkomlig har vederbörande
sakägare eller domstol i utlandet plägat hänvända sig direkt till häradshövding
eller ledamot av rådhusrätt här i landet, stundom till notarius
publicus eller landsfiskal med hemställan örn vittnesförhör. Saknaden av uttryckliga
bestämmelser i ämnet torde emellertid ha föranlett åtminstone flertalet
häradshövdingar och notarii publici att ifrågasätta ej blott sin skyldighet
utan även sin befogenhet att företaga den begärda förrättningen. Anmärkas
må, att detta spörsmål jämväl varit föremål för justitieombudsmannens
uppmärksamhet.1

I våra grannländer ha förhållanden, liknande dem som i det föregående berörts,
gjort sig mer eller mindre starkt gällande samt även i vissa fall givit
anledning till åtgärder från statsmakternas sida.

Sålunda har i Finland, vars processordning närmast överensstämmer med
den svenska, på förslag av en särskilt tillsatt kommitté för ordnande av emigranters
rättsförhållanden antagits en lag av den 8 januari 1927 örn bevisning
för bevakande av rätt i utlandet. Denna lag är av i huvudsak följande
innehåll. Den som har att bevaka viss rättighet i utlandet må, örn han enligt
finsk lag kan avlägga ed, vid allmän underrätt avgiva och med ed bekräfta
utsaga eller uppgift, som för styrkande av sådan rättighet kan vara av
nöden. Anhåller någon att få avhöra vittne för styrkande av rättighet i utlandet,
må förhör beviljas oberoende av huruvida rättegång är anhängig eller
icke. Ifrågavarande ärende må handläggas å urtima ting ävensom, där ej
rättegångsdag är, av domstols ordförande. Det åligger domstols ordförande,
viss befattningshavare i utrikesministeriet samt kronofogde, länsman, stadsfogde
och notarius publicus att på begäran bekräfta riktigheten av namnteckningar
samt skriftliga bevis och andra handlingar, som erfordras för nyss
angivna ändamål; önskar den vars namnteckning eller underskrivna vittnesmål
eller handling bestyrkes avgiva edlig bekräftelse därav, äger domstol eller
dess ordförande taga eden på sätt förut sagts. Annat jäv än sådant som enligt

1 Jfr J. 0:s ämbetsberättelse 1922 s. 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

finsk lag icke kan eftergivas må ej utgöra hinder för avhörande av vittne på
ed. Framställes begäran, att vid eds avläggande skola användas andra ordalag
än i finsk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes
än finsk lag föreskriver, och är den som skall avlägga eden villig att
sålunda fullgöra den, må sådan begäran ej utan giltigt skäl avslås. Har
begäran gjorts, att expedition över edgång, förhör eller annan förrättning skall
uppsättas i viss form eller på visst sätt bestyrkas, skall den begäran bifallas,
såframt förfarandet ej strider mot finsk lagstiftning. Då i lagen nämnd förrättning
icke äger rum inför rätta, bör den verkställas i närvaro av ojävigt
vittne, som jämte myndigheten skall underskriva av denna utfärdad expedition.

Även i Norge ha tidigare på grund av de där gällande processuella reglerna
vissa svårigheter yppat sig för norska medborgare att få utfärdade sådana
beedigade handlingar som varit erforderliga för bevakande av rättigheter i
utlandet. Genom lag den 17 juli 1925 har därför notarius publicus — i allmänhet
vederbörande sorenskriver på landet och byfoged i stad — bemyndigats
att upptaga ed eller försäkran på heder och samvete, då sådant kräves
för tillvaratagande av intressen i utlandet. Anmärkas må, att enligt en författning
av år 1931 även lensmann äger inom sitt distrikt såsom notarius
publicus bekräfta riktigheten av underskrifter på handlingar, utfärda ’leveattester’
och i samband därmed upptaga ed eller försäkran i fall som nyss
nämnts.

För Danmarks vidkommande lärer till följd av landets jämförelsevis ringa
utsträckning anlitandet av vederbörande främmande lands konsulära myndigheter
anses erbjuda tillräckliga möjligheter till bevisupptagning av förevarande
slag. Såsom allmän regel gäller eljest beträffande upptagning av bevis
som skola användas i tvistemål i utlandet, att rättegångslagens bestämmelser
örn vittnesförhör skola tillämpas; framställes begäran örn iakttagande av särskild
form eller särskilt förfarande, skall detta emellertid såvitt möjligt ske,
örn det ej måste anses otillåtligt efter därom gällande lagbestämmelser.

Då vad förut anförts synts ådagalägga behov av lagstiftningsåtgärder jämväl
i vårt land på förevarande område, har frågan örn sådana åtgärder upptagits
till övervägande inom justitiedepartementet samt där utarbetats en promemoria
i ämnet jämte utkast till lag örn upptagande av bevis för bevakande
av rättighet i utlandet.

Enligt lagutkastet skulle, därest för styrkande av rättighet inför utländsk
myndighet erfordrades att någon med ed bekräftade uppgift eller bestyrkte
riktigheten av namnunderskrift eller innehållet i skriftlig handling eller eljest
avgåve utsaga under ed, på begäran av den vars rätt vore i fråga sådan edgång
kunna äga rum vid allmän underrätt eller, då rätten ej sutte, inför ordföranden
eller annan lagfaren ledamot (1 §). Edgång skulle ej få fullgöras
av någon, mot vilken funnes jäv som icke kunde eftergivas (2 §). Framställdes
begäran, att vid eds avläggande skulle användas andra ordalag än i lag
vore stadgade eller att därvid eljest skulle förfaras annorledes än lag före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

skreve, skulle rätten eller elen ledamot som handlade ärendet pröva, huruvida
det finge ske (3 § första stycket). Hemställdes eljest, att visst förfarande
skulle iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd eller att expedition skulle
utfärdas i viss form eller bestyrkas på visst sätt, skulle den begäran efterkommas,
örn det ej vore i lag förbjudet (3 § andra stycket). Slutligen förklarades,
att genom den ifrågasatta nya lagen ej gjordes ändring i vad 17 kap.
23 § rättegångsbalken för där avsett fall föreskreve (4 §).

Över lagutkastet och promemorian ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av
processlagberedningen ävensom av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Såväl processlagberedningen som de hörda sammanslutningarna lia i sina
utlåtanden understrukit behovet av lagstiftningsåtgärder i departementsförslagets
syfte samt jämväl lämnat förslagets huvudgrunder utan anmärkning.
Processlagberedningen anför härutinnan:

Såsom i promemorian framhållits, torde då någon har att i utlandet bevaka
rättighet ej sällan behov föreligga att en av honom eller annan lämnad uppgift
kan här i riket edfästas. En lagstiftning i det uti promemorian angivna
syftet torde ur denna synpunkt vara önskvärd. Det kan emellertid ej förbises
att ett tillgodoseende av detta behov torde komma att medföra användning
av ed i en utsträckning, som för svensk uppfattning är ganska främmande.
Med hänsyn till de intressen, varom här är fråga, torde emellertid dessa betänkligheter
icke böra tilläggas avgörande betydelse. — Mot det föreslagna
förfarandet kan visserligen anmärkas, att det icke erbjuder samma säkerhet
som de förfaranden, vilka regleras i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk
domstol och 17 kap. 23 § rättegångsbalken. Då emellertid den nu ifrågasatta
lagstiftningen avser i första hand att tillgodose de huvudsakligen formella
krav på edfästande, som uppställas i vissa främmande rättsordningar, och icke
såsom nyssnämnda bestämmelser att möjliggöra egentlig bevisupptagning för
en anhängiggjord eller förestående rättegång, torde ur nämnda synpunkt intet
vara att erinra mot lagutkastet.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört:

Styrelsen, som i detta sammanhang icke anser sig böra ingå på den principiella
frågan örn edsinstitutets användning bör utsträckas eller begränsas, vill
dock fästa uppmärksamheten på att förslaget medgiver en så utsträckt användning
av partseden att -— i motsats till nuvarande svensk rätt — den som
gör ett rättsanspråk gällande får möjlighet att styrka detta med ed. Lagen
den 6 mars 1899 örn handräckning åt utländsk domstol medgiver visserligen
redan ett liknande undantag från den nyss åsyftade huvudregeln i R. B. 17: 34.
Det föreligger dock flera olikheter mellan detta undantag och det nu föreslagna.
Edsinstitutet enligt 1899 års handräckningslag kommer t. ex. till
användning endast efter begäran av utländsk domstol, vilken kan antagas åtminstone
i princip tillse, att samtliga av ärendet berörda personers intressen
bliva tillgodosedda — i regel genom en kontradiktorisk förhandling. Det
föreslagna edsinstitutet skall däremot tillämpas på begäran av den enskilde
rättssökanden och utan att någon som helst garanti finnes för att av ärendet
eljest berörda personer i förväg få kännedom om detta måhända ofta avgörande
rättsfaktum. — Styrelsen förbiser icke, att det tillkommer vederbörande
utländska stats myndigheter att i sista hand enligt där gällande lag pröva
värdet av en sådan ed. Styrelsen har emellertid velat rikta uppmärksamheten
på den i själva verket mycket betydelsefulla nyhet inom svenskt rätts -

Kungl. Majlis proposition nr 88.

liv, som den föreslagna lagen innebär. De praktiska intressen, som tala för
lagstiftningens genomförande,_ torde emellertid vara så stora, att det måste
anses välbetänkt att lagstiftningen genomföres.

Beträffande förslagets närmare utformning ha en del erinringar framställts
i utlåtandena.

Processlagberedningen har ansett, att den ifrågasatta lagens nyss angivna,
mera begränsade syfte borde komma till tydligare uttryck i lagtexten genom
viss omredigering av rubriken och 1 §, ävensom anmärkt att, enär behov av
edgång jämväl torde föreligga i vissa fall då bevakande av rättighet icke
skulle ske inför myndighet — såsom då edfästande av viss uppgift krävdes
för utfående av fordran hos utländskt penninginstitut — den föreslagna lagen
syntes böra, på sätt som skett i den finska lagen, avse rättighets bevakande
ej allenast inför utländsk myndighet utan jämväl eljest i utlandet. Framhållits
har vidare, att då rättegångsbalkens bestämmelser örn sättet för edgång
icke utan särskilt stadgande syntes vara tillämpliga å det föreslagna förfarandet,
i 8 § borde såsom ett första stycke intagas bestämmelse att i fråga örn
fullgörande av edgång skulle gälla vad svensk lag föreskreve. Beredningen
har ock ansett förslagets 4 §, såsom onödig och i viss mån missvisande, böra
utgå.

Styrelsen för föreningen Sveriges stads/domare har uttalat den uppfattningen,
att i stad edgång borde få äga rum endast vid allmän underrätt. Enligt
styrelsens mening kunde i brådskande fall rådhusrätt för ändamålet sammanträda
till extra session och vore det även för protokollföringen nödvändigt att
det klart framginge, att ärenden av ifrågavarande slag skulle intagas i domboken;
därest ordföranden eller annan lagfaren ledamot skulle tillerkännas
befogenhet att upptaga och handlägga sådana ärenden, måste bestämmelser
meddelas angående protokolleringen. Kravet på att edgång skulle fullgöras
vid allmän underrätt syntes styrelsen näppeligen kunna eftergivas med hänsyn
särskilt till bestämmelserna örn mened. Med de i 13 kap. 1 § strafflagen
stadgade förutsättningarna för ådömande av straff för sådant brott syntes
den nu ifrågasatta edgången icke lämpligen kunna ske inför vilken lagfaren
domstolsledamot som helst. På nu angivna grunder har styrelsen hemställt
örn förslagets omarbetande till nära överensstämmelse med det förfarande
varom funnes stadgat i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk domstol.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det tvivelaktigt,
huruvida bestämmelserna örn straff för mened bleve tillämpliga å oriktig utsaga
vid förhör enligt departementsförslaget. Styrelsen har vidare uttalat att,
med hänsyn därtill att förslaget gåve viss prövningsrätt åt den myndighet inför
vilken eden skulle avläggas, det kunde ifrågasättas örn icke den rättssökande
uttryckligen borde tillerkännas klagorätt mot myndighetens beslut även
för det fall, att denna myndighet bestode av en enskild domstolsledamot. Slutligen
har styrelsen uttalat sig för upptagande i den nya lagen av en bestämmelse
angående förfarandet vid parts hörande på ed av huvudsakligen samma
innehåll som 7 § i 1899 års handräckningslag.

Vissa ytterligare detaljanmärkningar mot det remitterade utkastet torde få
beröras i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Såsom av deri föregående redogörelsen framgår har i länder med engelskamerikansk
lagstiftning — dit de egentliga emigrantländerna höra — beedigande
av uppgifter, vilka erfordras för tillvaratagande av rättsliga intressen,
kommit till användning i en utsträckning som är okänd för svenskt rättsliv.
Sålunda bestyrkas där namnunderskrifter på legala handlingar i stor omfattning
medelst edlig försäkran av vittnen. Vidare kräva i nämnda länder
ej blott domstolar och andra myndigheter utan även enskilda inrättningar
av olika slag, såsom försäkringsanstalter och penninginstitut, regelmässigt av
den som vill göra en rättighet gällande, att han själv beedigar eller låter andra
personer med ed bekräfta riktigheten av de faktiska uppgifter som åberopas
för ändamålet. Ofta uppställas därvid mycket stränga formella fordringar.
Erfarenheten har visat, att även en obetydlig brist i formellt avseende beträffande
exempelvis ett intyg, som företes i ett arvsärende inför amerikansk
myndighet, ej sällan tages till intäkt för arvsanspråkets avvisande. Det behov
av rättshjälp för upptagande av ed, som på grund av de nu angivna förhållandena
ofta kan föreligga för personer här i landet, är svensk lagstiftning icke
ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose. Härvid må särskilt framhållas
att de i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk domstol meddelade
bestämmelserna, vilka äro tillkomna med hänsyn företrädesvis till lagstiftningen
på den europeiska kontinenten, i allmänhet icke äro tillämpliga å förhållandena
i de utomeuropeiska emigrantländerna. I synnerhet gäller detta
beträffande Amerikas förenta stater, vars processordningar i många fall lära
uttryckligen föreskriva att för hållande av edligt förhör domstolen skall utse
viss person, till vilken handlingarna i ärendet skola överlämnas direkt, något
som tydligen i förevarande fall utesluter anlitandet av diplomatisk myndighet
såsom mellanhand på sätt 1899 års lag förutsätter. Med hänsyn till betydelsen
av de intressen, svenska medborgare äga i berörda länder, måste det
anses angeläget att underlätta dessa intressens tillvaratagande. Behovet av
lagstiftning i ämnet har ock understrukits i de över departementsförslaget avgivna
yttrandena. Starka skäl synas alltså tala för att hos oss, i likhet med
vad som skett i andra nordiska länder, införa särskilda efter emigrantländernas
förhållanden anpassade bestämmelser på området.

Mot en lagstiftning av nu angiven innebörd ha vissa principiella betänkligheter
yppats i ett par av de avgivna utlåtandena. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har sålunda framhållit, att med den ifrågasatta utökningen
av edsinstitutets tillämplighetsområde — vilken medgåve ett så vidsträckt
bruk av partseden, att en person som gjorde ett rättsanspråk gällande finge
möjlighet att styrka detta med ed — nämnda institut skulle komma till användning
på begäran av enskild rättssökande, utan garanti för att av ärendet
eljest berörda personer i förväg finge kännedom om detta måhända ofta
avgörande rättsfaktum. Även processlagberedningen har betonat, att ett tillgodoseende
av förevarande önskemål torde komma att medföra användning av
ed i en utsträckning som för svensk uppfattning vore ganska främmande, samt
att det föreslagna förfarandet icke erbjöde samma säkerhet som de förfaranden
vilka reglerades i 1899 års lag och 17 kap. 23 § rättegångsbalken. Då
emellertid den nu ifrågasatta lagstiftningen avsåge i första hand att till -

Departe ments ehefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

godose de huvudsakligen formella krav på edfästande, som uppställdes i vissa
främmande rättsordningar, och icke att möjliggöra egentlig bevisupptagning
för en anhängiggjord eller förestående rättegång, har beredningen ansett intet
vara att erinra mot förslaget ur denna synpunkt. — Vad sålunda anförts
förtjänar uppenbarligen beaktande. Självfallet bör det icke ifrågakomma
att enligt svensk rätt ed skall få användas under former som icke kunna
anses betryggande. Emellertid må framhållas att i det övervägande flertalet
ärenden, varom i detta sammanhang är fråga, den edliga försäkringen avser
allenast ett bestyrkande av namnunderskrifter eller av vissa enkla sakuppgifter,
angivna på en av vederbörande i utlandet översänd blankett, varav den
som skall fullgöra edgången är i tillfälle att i förväg taga del. Även i de
jämförelsevis få hithörande fall, då ett sådant fastställt frågeformulär icke
tillhandahalles, torde dock sa gott som alltid de omständigheter varom upplysning
äskas vara noggrant preciserade i de från utlandet överlämnade handlingarna
i ärendet. Något i verklig mening fritt parts- eller vittnesförhör lärer
alitsa icke ifrågakomma. Därmed torde ock faran för att oriktiga utsagor
skola lämnas väsentligen elimineras. Understrykas bör vad processlagberedningen
framhållit därom, att det här i allmänhet icke rör sig örn egentlig
bevisupptagning för rättegång. Såsom jämväl i de nyss nämnda yttrandena
uttalats måste de praktiska intressen, varom fråga är, anses så tungt
vägande att avgörande betydelse icke bör tillmätas de framförda betänkligheterna.
Anmärkas må ock i detta sammanhang att, enligt vad som uppgivits,
den finska lagstiftningen i ämnet visat sig väl motsvara sitt syfte och
såvitt känt är ej givit anledning till missbruk.

I enlighet med vad nu anförts synes en allmän bestämmelse böra meddelas,
varigenom en person, som för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring,
pension eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet
är i behov att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv
eller av annan, erhåller möjlighet att få sådan ed upptagen av myndighet här
i riket. Under ett sålunda avfattat stadgande — vilket något avviker från
motsvarande föreskrift i det remitterade lagutkastet — torde inbegripas samtliga
de fall för vilka, enligt det nyss sagda, behovet av rättshjälp lämpligen bör
tillgodoses. Å andra sidan lärer därmed ernås en av processlagberedningen
förordad, med den ifrågasatta lagstiftningens syfte överensstämmande begränsning
av det nya institutet till ett av förhållandena i utlandet påkallat,
huvudsakligen formellt edfästande av uppgifter rörande mera enkla och konkreta
förhallanden. Samtidigt torde ock vinnas nödig avgränsning av institutets
tillämplighetsomrade i förhållande till de i 1899 års handräckningslag
och 17 kap. 23 § rättegångsbalken reglerade förfarandena. Fordran på att
edens upptagande visas vara erforderlig för uppgivet ändamål synes böra upprätthållas
till förekommande av missbruk. I detta hänseende få dock ej alltför
stränga krav ställas på utredningens fullständighet, utan det lärer få anses
tillräckligt att sökanden kan åberopa exempelvis skrivelse från vederbörande
utländska myndighet, från svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman
eller från den advokat i utlandet, som har ärendet örn hand, med anmodan
att ombesörja åtgärden. Den i förenämnda lagutkast ytterligare upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

tagna förutsättningen för det nya institutets tillämpning, eller att den vars
rätt är i fråga därom gjort framställning — vilken inskränkning advokatsamfundets
styrelse funnit ägnad att kunna föranleda onödig omgång — synes
efter förslagets omarbetning på nyss angivet sätt icke med nödvändighet behöva
bibehållas.

Befogenhet att upptaga ed torde i överensstämmelse med de hos oss gällande
rättsgrundsatserna i första hand böra tillkomma allmän underrätt. För
undvikande av dröjsmål, liksom även med anledning av det förut omnämnda
förhållandet att främmande lagstiftning stundom kräver att förhöret hålles av
viss person, lärer emellertid sådan befogenhet jämväl böra tilläggas å landet
domaren och i stad den eller dem av rådhusrättens lagfarna befattningshavare,
som rätten därtill utsett. I de städer, där någon av nämnda befattningshavare
tillika är notarius publicus, torde i första hand denne böra ifrågakomma. Även
annan lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt än den, åt vilken stadigvarande
uppdrag att upptaga ed sålunda lämnats, bör kunna av rätten erhålla
tillfälligt bemyndigande, om det för visst fall finnes påkallat. Att giva
notarius publicus såsom sådan eller landsfiskal rätt att upptaga ed synes icke
böra ifrågakomma. En dylik befogenhet lärer få anses alltför främmande för
dessa befattningshavares allmänna uppgifter. För övrigt torde, därest ingen
territoriell begränsning stadgas med avseende å domstols och enskild förhörsledares
behörighet, även för lantbefolkningens vidkommande kravet på bekväm
tillgång till rättshjälp av förevarande slag bliva tillräckligt tillgodosett.

I vissa yttranden har ifrågasatts, huruvida en annorstädes än inför rätta
fullgjord edgång skulle komma att omfattas av bestämmelserna angående
straff för mened. Den i 13 kap. 1 § strafflagen angivna förutsättningen för
menedsbrott, att den falska utsagan skall hava bekräftats med laga edgång
inför domstol, lärer emellertid föreligga jämväl då edgången ägt rum inför
befattningshavare vid domstol, örn han enligt lag varit behörig att ensam
handlägga ärendet. I detta hänseende torde fa hänvisas till gällande rätts
ståndpunkt med avseende å exempelvis sadan edgång som fullgöres inför konkursdomare.

Det nu ifrågasatta förfarandet synes böra vila helt på frivillighetens grund.
Några tvångsmedel — liknande dem som sta till buds beträffande vittnen
för att förmå någon till inställelse eller att avlägga ed torde alitsa ej böra
stadgas. Vad nu sagts utesluter naturligen icke att, i den mån förutsättningarna
för vittnesförhör enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken i visst fall äro
för handen, vittnesplikt kan med åberopande av detta lagrum utkrävas av en
person vars hörande påkallas för bevakande av rättighet i utlandet. Bortsett
från fall av sistnämnda beskaffenhet lärer det ock städse få ankomma på vederbörande
sakägare, som låtit avhöra annan person, att träffa uppgörelse
med denne angående eventuell ersättning för hans kostnader i anledning av
inställelsen.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig i detta sammanhang fragan, vilka
personer böra få avlägga ed eller, med andra ord, vilken betydelse förhandenvaron
av jäv skall äga. Redan därav att en sakägare skall kunna avgiva
edlig utsaga lärer följa, att de enligt svensk lag gällande reglerna angående

Kungl. Maj:is proposition nr 88.

vittnesjäv icke heller böra vinna tillämpning beträffande andra personer, vilkas
avhörande påkallas. En motsatt bestämmelse torde för övrigt vara ägnad
att i hög grad minska den nya lagstiftningens praktiska värde. I överensstämmelse
med vad i 8 § handräckningslagen är stadgat i fråga örn vittnen,
som skola avhöras enligt denna lag, hade därför i det remitterade lagutkastet
upptagits en bestämmelse av innebörd, att endast sådant jäv som efter svensk
lag icke kan eftergivas — alltså i allmänhet de s. k. absoluta jäven — skulle
utgöra hinder för en persons hörande på ed i nu ifrågavarande fall. I detta
stadgandes lydelse har processlagberedningen förordat viss jämkning i syfte
att därav tydligt måtte framgå att de omständigheter, vilka enligt stadgandet
uteslöte personer fran edgång, skulle avse jämväl den som i en eventuell rättegång
komme att intaga partsställning. Med anledning härav synes stadgandet
böra undergå viss omredigering, därvid tillika i lagtexten torde böra uttryckligen
angivas de särskilda fall da avläggande av ed icke må ifrågakomma.

Vad angar själva förfarandet vid edens upptagande lärer någon mera ingående
reglering därav knappast vara erforderlig. Då emellertid, på sätt processlagberedningen
framhållit, rättegångsbalkens föreskrifter örn sättet för
edgång icke utan särskilt stadgande torde vara tillämpliga i nu avsedda fall,
synes i enlighet med beredningens hemställan böra meddelas en allmän bestämmelse
att i fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.
Till tryggande av de rättssökandes intresse att kunna få till stånd
ett speciellt förfarande, då sådant är påkallat med hänsyn till främmande lag,
torde emellertid ett par undantagsstadganden erfordras i anslutning till vissa
bestämmelser i handräckningslagen. Enligt 9 § första stycket sistnämnda lag
gäller, att örn den utländska domstolen hemställt att vid eds avläggande skola
användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest
skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, samt den av vilken ed
kräves är villig att salunda fullgöra eden, rätten skall pröva huruvida det
må ske. Vid denna prövning bör, enligt vad av förarbetena till lagen framgår,
den synpunkten anläggas, att man tillmötesgår den utländska domstolens
framställning så snart det begärda förfarandet ej innefattar något som, enligt
här i landet radande uppfattning, kan i ett eller annat avseende anses
stötande.1 En motsvarande dispensmöjlighet synes — såsom ock skett i det remitterade
lagutkastet — böra stadgas även beträffande edgång varom nu är
fråga. Med hänsyn till att inga som helst tvångsmedel äro avsedda att komma
till användning i dessa fall, lärer fordran på samtycke från den som skall
avlägga eden icke behöva uttryckligen anmärkas i lagtexten. Naturligen bör
avvikelse från den svenska lagens föreskrifter ej medgivas, med mindre sådant
kräves för att edgången skall vinna beaktande i den främmande staten.

Såsom motsvarighet till stadgandet i andra stycket av 9 § handräckningslagen
föreskrevs vidare i utkastet att, därest eljest hemställan gjordes örn iakttagande
av visst förfarande vid verkställande av äskad åtgärd, denna begäran
skulle efterkommas såvida det ej vore i lag förbjudet, d. v. s. strede mot en
ovillkorlig regel i den svenska processrätten. Med hänsyn till den vikt, vissa

1 Jfr Kungl. Majrts prop. 1899 nr 23 s. 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

främmande myndigheter lägga vid iakttagandet av formella föreskrifter med
avseende å avfattningen av intyg om fullgjord edgång, skulle enligt utkastet
sistnämnda stadgande, i likhet med vad som är fallet enligt den finska lagen,
gälla även för den händelse begäran framställdes örn att expedition skulle utfärdas
i viss form eller bestyrkas på visst sätt. — Då tillräcklig anledning torde
saknas att för bifall till nu åsyftade framställningar stadga annan förutsättning
än som nyss angivits beträffande sättet för eds avläggande, torde
dessa bestämmelser böra, i viss anslutning till vad stadsdomarföreningens styrelse
härutinnan hemställt, omredigeras i sådan riktning och därvid lämpligen
inarbetas i det mot 9 § första stycket handräckningslagen svarande stadgandet.
Understrykas må emellertid vad förut anförts angående den synpunkt som
bör vara avgörande vid frågans prövning.

Advokatsamfundets styrelse bar ifrågasatt, huruvida icke en bestämmelse
om rätt till klagan över förhörsmyndigbetens beslut borde införas även för det
fall att denna myndighet utgjordes av en enskild befattningshavare. Tillräckliga
skäl synas emellertid icke föreligga att tillåta fullföljd till högre instans
i ärende av ifrågavarande slag, då klagorätten torde sakna praktisk betydelse.

I det remitterade utkastet hade upptagits en uttrycklig förklaring, att genom
den nya lagen ej gjordes ändring i vad 17 kap. 23 § rättegångsbalken
för därav avsett fall föreskreve. I enlighet med processlagberedningens hemställan
torde denna bestämmelse böra utgå ur lagtexten.

Vidare torde, i anslutning till vad processlagberedningen förordat, lagens
överskrift böra givas följande lydelse: Lag om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet.

Erinras må slutligen, att enligt den finska lagen det ålagts vissa befattningshavare,
bland andra domstols ordförande samt länsman, att på begäran
bekräfta riktigheten av namnteckningar och handlingar, som erfordras för nu
ifrågavarande ändamål. I den mån för vårt vidkommande bestämmelser av
dylikt innehåll kunna befinnas nödiga, torde dessa böra utfärdas i administrativ
ordning.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett enligt nu angivna
grunder inom justitiedepartementet upprättat lagförslag, av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om upptagande ar ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension
eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov att få
viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan, må sådan
ed upptagas av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av
den utav rådstuvurättens lagfarna befattningshavare, som rätten därtill utsett.

2 §•

3 §•

I fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Framställes begäran att vid edens upptagande skola användas andra ordalag
än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes
än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet skall utfärdas i
annan form än som är vanlig här i riket, pröve rätten eller den som eljest handlägger
ärendet, huruvida det må ske.

_ Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 februari
1935.

N ärvarande:

justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Bagge,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
kallet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25 januari
1935, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 1 februari
1935 avgivna utlåtande över det den 25 januari 1935 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte efter vissa redaktionella jämkningar i 3 § andra stycket jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350516