Kungl. Maj:ts •proposition nr 88 (Proposition 1927:33)

Kungl. Maj:ts •proposition nr 88.

Nr 33.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
försäkringsavtal m. m. given Stockholms slott den 11
januari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;

6) lag om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt;

7) lag om dispaschörs befattning med försäkringstvister; samt

8) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 28 höft. (Nr 38.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

I. Om försäkringsavtal i allmänhet.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom försäkring meddelas av någon,
som driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring, som
meddelas av sjukkassa, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring eller i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §•

Med försäkringsgivare förstås i denna lag den, som enligt försäkringsavtal
åtagit sig att vid inträffande försäkringsfall utbetala ersättning för uppkommen
skada eller, där avtalet gäller livförsäkring eller annan personförsäkring, det
överenskomna försäkringsbeloppet.

Med försäkringstagare förstås den, som med försäkringsgivare ingått avtal
om försäkring.

Med försäkringshavare förstås den, vars intresse är försäkrat mot inträffande
skada.

3 §.

Avviker försäkringsvillkor från bestämmelse i denna lag, vare det ej hinder
för villkorets tillämpning, med mindre sådant i lagen angives.

Om försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid avtalets slutande.

4 §•

Har vid avtalets slutande försäkringstagaren svikligen uppgivit eller förtegat
något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för försäkringsgivaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

eller bär han, titan att svikligt förfarande kan anses bava förelegat, uppgivit
eller förtegat något förhållande under sådana omständigheter, att det
skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet,

vare avtalet ogiltigt, efter ty därom stadgas i lagen om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

5 §.

Kan det antagas, att försäkringstagaren vid avtalets slutande varken insett
eller bort inse, att en av honom lämnad uppgift var oriktig, vare oriktigheten
utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

Angår avtalet skadeförsäkring, äge försäkringsgivaren dock rätt att uppsäga
avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.

6 §•

Har i annat fall än i 4 och 5 §§ avses försäkringstagaren lämnat oriktig
uppgift, och kan det antagas, att försäkringsgivaren med kännedom om rätta
förhållandet över huvud icke skulle meddelat försäkring, vare denne fri från
ansvarighet.

Kan det antagas, att försäkringsgivaren väl skulle hava meddelat försäkring
men i avseende å premie eller eljest uppställt andra villkor än i avtalet
upptagits, vare hans ansvarighet begränsad till vad i betraktande härav svarar
mot den utfästa premien. Har försäkringsgivaren icke tagit återförsäkring
såsom eljest skulle hava skett, skall hans ansvarighet därefter lämpas.

Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring gälle, i stället
för vad i andra stycket stadgats, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall
svarar endast i den mån det visas, att det oriktigt uppgivna förhållandet
varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

7 §•

Har försäkringstagaren underlåtit att uppgiva en av honom känd omständighet,
vars betydelse han insett eller bort inse, och kan förtigandet tillräknas
honom såsom vårdslöshet, äge vad i 6 § är för där avsett fall stadgat motsvarande
tillämpning.

I andra fall än nu sagts vare försäkringstagarens underlåtenhet att lämna
uppgift utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

8§.

Får försäkringsgivaren kännedom om att sådant fall är för handen som i
5 § andra stycket, 6 § eller 7 § första stycket avses, och giver han ej utan
oskäligt uppehåll försäkringstagaren meddelande, att och i vad mån han vill
bliva från ansvarighet fri, må sådan befrielse ej vidare av honom påkallas.

9 §•

Oriktig uppgift eller förtigande vare utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet,
där han ägt eller bort äga kännedom om rätta förhållandet, så ock

Eungl. Mai ds proposition nr 33.

där den omständighet uppgiften eller förtigandet avsåg var utan betydelse för
försäkringsgivaren eller efter avtalets slutande upphört att äga betydelse för
honom.

10 §. .

Förbehåll, som strider mot 5 §, 7 § andra stycket, 8 eller 9 §, må ej av försäkringsgivaren
åberopas.

Har förbehåll träffats, att oriktig uppgift, som lämnats av annan än försäkringstagaren
eller intagits i försäkringsbrevet, skall utöva inverkan å försäkringsgivarens
ansvarighet, äge denne dock icke i något fall göra gällande
annan påföljd än som skolat inträda, om uppgiften lämnats av försäkringstagaren.

Om tiden för ansvarighetens inträdande.

11 §•

Är försäkringsavtal slutet utan att däri bestämts, vid vilken tid försäkringsgivarens
ansvarighet börjar, skall den anses hava inträtt vid den tidpunkt, då
försäkringsgivaren eller försäkringstagaren avsänt antagande svar å den andres
anbud.

Saknas utredning om tidpunkten för svarets avsändande, skall det antagas
vara avsänt klockan tolv på dagen.

Om premien.

12 §.

Är ej tid utsatt för premiens gäldande, skall den erläggas utan uppskov.

Ängår avtalet flera premieperioder, skall premie för varje senare period
erläggas å periodens första dag. Lag samma vare, där i följd av underlåten
uppsägning avtalet kommit att gälla för flera perioder än det från början omfattade.

13 §.

Erlägges ej premien i rätt tid, stånde försäkringsgivaren fritt att uppsäga
avtalet till upphörande efter tre dagar. Förbehåll om kortare uppsägningstid
må ej av försäkringsgivaren åberopas.

14 §.

Förbehåll, varigenom inträdet av försäkringsgivarens ansvarighet gjorts beroende
av premies betalning eller försäkringsbrevs utlämnande, må ej åberopas,
med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum.

Har förbehåll träffats, att underlåtenhet att erlägga premie för en senare
period skall medföra upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet, må sådan
påföljd dock ej inträda, innan en vecka förflutit efter det försäkringsgivaren
givit försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag.
Vad sålunda stadgats äge ej tillämpning å premie, som förfaller innan två
månader förflutit från det föregående premie skolat betalas.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

15 §.

Vill försäkringsgivare, som till följd av försäkringstagarens underlåtenhet
att erlägga premie är jämlikt förbehåll i avtalet fri från ansvarighet, anhängiggöra
talan för premiens utkrävande, skall det ske inom tre månader från förfallodagen,
med mindre avtalet dessförinnan upphört att gälla. Underlåtas det,
have han förlorat sin talan. Förbehåll, som strider mot vad nu är sagt, må
ej av försäkringsgivaren åberopas.

16 §.

Varder försäkringsavtal jämlikt bestämmelse i denna lag av försäkringsgivaren
uppsagt att upphöra före den överenskomna tidens utgång, äge försäkringsgivaren
åtnjuta den premie, som skulle hava utgått, där avtalet slutits
för den tilländalupna tiden.

Upphör avtalet av annan anledning att gälla, äge försäkringsgivaren av
premien åtnjuta endast sa stor del, som belöper å tilländalupen del av försäkringstiden.

17 §.

1 Vad i 13 § stadgas äge ej tillämpning å försäkringsavtal, för vilka enligt
lag regler om påföljd därav, att premie ej erlägges, skola finnas i särskilda
för försäkringsgivarens verksamhet stadfästa grunder.

Ej heller skall vad i 16 § är stadgat äga tillämpning, då i sådana grunder
skola meddelas bestämmelser om den rätt, som må tillkomma försäkringstagaren,
därest försäkring upphör i förtid.

Om försäkrings^all, som framkallats uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

18 §.

Försäkringsgivaren vare fri från ansvarighet gent emot den, som uppsåtligen
framkallat försäkringsfallet.

Gäller avtalet annan försäkring än livförsäkring, vare lag samma, där försäkringsfallet
framkallats genom grov vårdslöshet.

19 §•

Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ålder
eller i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott, äge vad
i nämnda paragraf sägs ej tillämpning.

Lag samma vare, där den handling, som framkallat försäkringsfallet, företagits
i syfte att förekomma skada a person eller egendom under sådana omständigheter,
att åtgärden kan anses försvarlig.

20 §.

Har försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet, som icke kan betecknas
såsom grov, vare det utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Vad den har att iakttaga, som vill framställa anspråk på grund av inträffat

försäkringsfall.

21 §.

Den, som vill hos försäkringsgivaren framställa anspråk på grund av inträffat
försäkringsfall, skall utan uppskov giva honom meddelande om försäkringsfallet.
Försummas det, och kan det antagas, att försummelsen länt försäkringsgivaren
till men, vare denne i man därav berättigad till skäligt avdrag
å försäkringsbelopp, som eljest bort utgå, eller till fullständig befrielse från
ansvarighet.

Lag samma vare, där enligt avtalet meddelande om händelse, som kan medföra
försäkringsfall, skall givas innan försäkringsfall inträffat, men sadant
meddelande ej äger rum.

Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att giva försäkringsgivaren sådant
meddelande, som här avses, skulle medföra, att försäkringsgivarens ansvarighet
inskränkes utöver vad nu är sagt, må ej av försäkringsgivaren åberopas.

22 §.

Den, som gör gällande anspråk på grund av inträffat försäkringsfall, åligger
att för utredning av fråga, som är av betydelse för bedömande av försäkringsfallet
och försäkringsgivarens ansvarighet, tillhandahålla denne handling,
som finnes tillgänglig, och tillhandagå med andra upplysningar, som stå
till buds. För försummelse härav vare påföljd som i 21 § första stycket sägs.

23 §.

Har förbehåll träffats, att den, som efter inträffat försäkringsfall svikligen
uppgivit, förtegat eller fördolt något förhållande av betydelse för för.säkringsfallcts
bedömande, skall vara förlustig rätt, som eljest på grund av försäkrings
fallet skolat tillkomma honom, må, utan hinder av förbehållet, med beaktande
av de omständigheter, under vilka det sjukliga förfarandet ägt rum,
kunna bestämmas, att försäkringsbeloppet eller någon del därav bör gäldas.

Förbehåll, enligt vilket oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna uppgift
eller att tillhandagå med utredning skulle, i fall då förfarandet ej varit svikligt,
utöva inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet i vidare mån än som
följer av 22 §, må ej av denne åberopas.

Om tiden för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet.

24 §.

Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet
i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den fullgöras en månad efter det
meddelande om försäkringsf atlet kommit honom till hända; dock må betalning,
i den män den är beroende av utredning som i 22 § sägs, icke krävas förrän
fjorton dagar förflutit efter det sådan utredning förebragts.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Förbehåll, varigenom tiden för betalningen gjorts beroende av något försäkringsgivarens
beslut eller därav att betalningsskyldighet blivit genom laga dom
ålagd försäkringsgivaren, må ej av denne åberopas.

Om försäkringsgivarens regressrätt.

25 §.

Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit
belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva
av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock
enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller
icke.

Belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring,
äge försäkringsgivaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet
eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där
i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig
att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet
eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna
eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits må återkrävas,
efter ty i första stycket är stadgat.

Om verkan av försäkringsgivarens eller försäkringstagarens obestånd m. m.

26 §.

1 mom. Där försäkringsgivaren försättes i konkurs, förfalle försäkringsavtalet
tre månader därefter. Vill försäkringstagaren före utgången av sagda
tid uppsäga avtalet, vare han därtill berättigad. Inträffar under konkurs försäkringsfall,
innan avtalet upphört att gälla, njutes för fordran, som därigenom
uppkommer, betalningsrätt i konkursen.

Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för
tillvaratagande av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda; och gälle
i fråga om försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är
i lag särskilt stadgat.

2 mom. Finnes försäkringsgivaren vid utmätning sakna tillgång att betala
sin gäld,

eller inställer han sina betalningar,

eller kommer han eljest på sådant obestånd, att det måste antagas, att han
ej kan rätteligen fullgöra vad honom enligt avtalet åligger,

vare försäkringstagaren berättigad att uppsäga avtalet, där ej ofördröjligen
efter anmaning betryggande säkerhet ställes för dess fullgörande.

3 mom. Då, enligt vad i denna paragraf är sagt, försäkringsavtal upphör

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att gälla, vare försäkringstagare eller annan, som genom försäkringens upphörande
lider skada, berättigad till ersättning därför.

27 §.

Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
äge försäkringstagaren uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom. är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Har försäkringsgivaren trätt i likvidation, skall vad i 26 § 1 och 3 mom.
stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att avtalet förfaller först ett år
efter likvidationens början.

28 §.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket försäkringen skall
upphöra i händelse försäkringstagaren försättes i konkurs eller eljest kommer
på obestånd; dock äge i avtal om skadeförsäkring försäkringsgivaren förbehålla
sig rätt att uppsäga avtalet med fjorton dagars uppsägningstid.

Om preskription.

29 §.

Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, skall i
laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom
om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom fem år från
det sådant tidigast kunnat ske. Underlåtes det, vare fordringsägaren sin rätt
förlustig. Har sådan fordran kommit under dispaschörs behandling, vare så
ansett som om den blivit genom talan bevakad.

30 §.

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll, enligt vilket fordringsägaren
skulle, vid påföljd av rättsförlust, anhängiggöra sin talan tidigare än i 29 § är
sagt, må sådan påföljd ej göras gällande, med mindre försäkringsgivaren
skriftligen förelagt fordringsägaren att inom viss tid, ej understigande sex
månader, anhängiggöra sin talan samt fordringsägaren den tid försuttit.

Förbehåll, att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat försäkringsfall
skall vara beroende av att den, som äger fordran på grund av försäkringsfallet,
giver försäkringsgivaren sitt anspråk till känna inom viss tid, må ej''
åberopas gent emot fordringsägare, som framställt anspråk inom sex månader
från det han fått kännedom om sin fordran.

Om förbehåll angående avtals förlängning.

31 §.

Har förbehåll träffats, att avtal om försäkring för viss tid skall, där uppsägning
ej sker, anses förlängt för tid, som överstiger ett år, må det förbehåll
ej åberopas av försäkringsgivaren, med mindre han senast en månad före

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

uppsägningstidens utgång givit försäkringstagaren meddelande, som innefattar
erinran om förbehållet.

Om förhandling med försäkringsgivaren.

32 §.

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll om skyldighet för den, som skall
förhandla med honom, att personligen tillstädeskomma vid sådan förhandling,
må ej det förbehåll göras gällande, där dess tillämpning skulle medföra oskälig
kostnad eller svårighet.

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

33 §.

Är sådant meddelande, som avses i 8, 14, 21, 31, 46 eller 48 §, inlämnat
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt,
och varder det försenat eller kommer det icke fram, må ej den omständighet
föranleda, att avsändaren förlorat talan eller rättighet.

Om ogiltighet av försäkringsvillkor, som leder till uppenbar obillighet.

34 §.

Skulle försäkringsvillkor, som avviker från denna lag, i något fall leda till
uppenbar obillighet, må det, ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder
därtill, kunna jämkas eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses
överensstämma med en god försäkringspraxis.

II. Om skadeförsäkring.

A. Allmänna bestämmelser.

Om skadeförsäkrings föremål.

35 §.

Till föremål för skadeförsäkring må göras varje lagligt intresse, som kan
uppskattas i penningar. Försäkringen må avse försäkringstagarens eller
tredje mans intresse.

Om försäkringsvärdet.

36 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse, som är föremål
för försäkringen, skall denna antagas avse sådant intresse, som är beroende
av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat, men icke

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 33.

annat intresse, som är förknippat med godset, såsom att hinder icke möter
för dess användning under viss tid eller på beräknat sätt.

37 §.

Värdet å gods, som skadats eller förstörts, skall, med undantag som i 38
och 75 §§ sägs, anses motsvara vad det omedelbart före försäkringsfallet skulle
hava kostat att få godset ersatt med nytt gods av samma slag efter avdrag av
vad godset kan hava förlorat i värde genom ålder och bruk, nedsatt användbarhet
eller annan omständighet.

Vid beräknande av ersättning för skada å byggnad, som blivit av försäkringshavaren
iståndsatt eller återuppförd, må avdraget ej avse annat än skillnaden
mellan nytt och gammalt.

38 §.

Varor, som av en yrkesidkare tillverkats eller anskaffats för att försäljas,
skola uppskattas till det pris, som de kunna antagas hava bort inbringa, om
han omedelbart före försäkringsfallet sålt dem till annan för försäljning i rörelse
av samma slag. Vid uppskattningen skall alltså hänsyn tagas till undgången
försäljningskostnad eller handelsrisk, uppkommen räntevinst eller annan
dylik besparing.

39 §.

Ej vare försäkringsgivaren pliktig att såsom ersättning för inträffad skada
utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet
försäkringsbelopp är större.

Innebär avtalet, att om skada timar, den skall ersättas efter visst angivet
värde å gods, varå försäkring tagits, eller att ersättning eljest skall utgå efter
grund, som icke finnes i denna lag stadgad, vare överenskommelsen bindande
för försäkringsgivaren, så vitt han icke gitter visa, att med tillämpning därav
ersättningen komme att uppgå till högre belopp än som erfordras för förlustens
täckande.

Om underförsäkring.

40 §.

Finnes försäkringsbeloppet understiga det försäkrade intressets värde, vare
försäkringsgivaren, där ej annat framgår av omständigheterna, ansvarig allenast
för så stor del av inträffad skada, som svarar mot förhållandet mellan
försäkringsbeloppet och sagda värde.

Om dubbelförsäkring.

41 §.

Är samma intresse försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma fara,
vare envar försäkringsgivare gent emot försäkringshavaren ansvarig såsom
vore han ensam försäkringsgivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

42 §.

Äro flera försäkringsgivare ansvariga för skada, och överstiger summan av
de särskilda ansvarighetsbeloppen den ersättning, som i det hela tillkommer
försäkringshavaren, varde ansvarigheten försäkringsgivarna emellan fördelad
efter förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen. Uppkommer brist hos någon,
skall den fördelas å de övriga efter det förhållande här ovan är sagt.

43 §.

Har förbehåll träffats, enligt vilket försäkringsgivaren skulle vara helt
eller delvis fri från ansvarighet såframt samma intresse är eller varder försäkrat
jämväl hos annan försäkringsgivare, äge försäkringshavaren likväl rätt
till ersättning för inträffad skada i den mån han icke på grund av annan försäkring
kan utfå sådan ersättning. Hava flera försäkringsgivare meddelat
försäkring av samma intresse, och har envar av dem- betingat sig ansvarsfrihet
såsom nyss är nämnt, vare, utan hinder därav, envar ansvarig i förhållande
till det belopp, för vilket han skolat svara om försäkringen varit meddelad
av honom allena; yppas brist hos någon av försäkringsgivarna, vare de
övriga efter nyssnämnda förhållande ansvariga för bristen.

Slutes försäkringsavtal sålunda, att icke blott ansvarigheten utan även rätten
till premie är beroende av att annan försäkring ej är meddelad, äge stadgandena
i första stycket ej tillämpning.

Utan hinder av stadgandena i första stycket stånde försäkringsgivaren öppet
att göra sin ansvarighet beroende av att det intresse försäkringen avser
hålles till viss del oförsäkrat.

44 §.

Försäkringshavare, som hos försäkringsgivaren framställer anspråk i anledning
av inträffat försäkringsfall, vare pliktig att därvid lämna uppgift å
försäkring, varigenom samma intresse må hava försäkrats av annan försäkringsgivare.
Försummas det, och kan försummelsen anses hava länt försäkringsgivaren
till men, vare denne i mån därav berättigad till skäligt avdrag å
ersättningsbeloppet eller till fullständig befrielse från ansvarighet.

Innehåller försäkringsavtal förbehåll, enligt vilket anmälan om försäkring
hos annan försäkringsgivare skall göras i annat fall än i första stycket sägs,
må avtalet ej av försäkringsgivaren åberopas, så vitt däri är utsatt annan påföljd
för underlåtenhet än som i första stycket är för där avsett fall stadgad.

Om fareiikniiijt.

45 §.

Varder faran ökad genom en med försäkringshavarens vilja tillkommen
ändring i förhållande, varom uppgift intagits i försäkringsbrevet eller som
försäkringstagaren vid avtalets slutande uppgivit för försäkringsgivaren, och
är ej ökningen av sådan beskaffenhet, att försäkringsgivaren måste anses hava
tagit den i beräkning, vare denne fri från ansvarighet, där det kan antagas,

Kung!,. Maj:ts proposition nr 83.

att han, om det genom ändringen uppkomna förhållandet förefunnits vid avtalets
slutande, över huvud ej skulle hava meddelat försäkring.

Angår avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring, gälle, i stället
för vad i andra stycket stadgas, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall
svarar endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan betydelse
för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

46 §.

Har faran ökats genom en utan försäkringshavarens vilja tillkommen ändring
i sådant förhållande, som i 45 § avses, och har försäkringshavaren
utan skälig anledning underlåtit att giva försäkringsgivaren meddelande därom,
vare lag som där sägs.

47 §.

ökas faran såsom i 45 eller 46 § sägs, äge försäkringsgivaren rätt att uppsäga
avtalet att upphöra fjorton dagar efter uppsägningen.

48 §.

Får försäkringsgivaren kännedom därom att faran ökats, och giver han ej
utan oskäligt uppehåll försäkringshavaren meddelande, att och i vilken omfattning
han vill bliva från ansvarighet fri, må sådan befrielse ej vidare av
honom påkallas.

49 §.

ökning av faran vare utan inverkan å försäkringsgivarens ansvarighet, där
förhållande, vari ändring ägt rum, blivit återställt eller farans ökning eljest
upphört att vara av betydelse.

Lag samma vare, där åtgärd, som medfört ökningen, haft till ändamål att
förekomma skada å person eller egendom samt företagits under sådana omständigheter,
att åtgärden måste anses försvarlig.

50 §.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, enligt vilket ökning av faran
skall verka rubbning i hans ansvarighet i andra fall eller i annan omfattning
än i 45—49 §§ sägs. I fråga om bestämmelserna i 45 § andra och tredje
stycket gälle dock, att vardera kan genom förbehåll göras tillämplig i stället
för den andra.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må i avtal om försäkring å gods träffas
förbehåll, att om försäkringen gäller till förmån för tredje man och godset
finnes i försäkringstagarens besittning, åtgärd eller udderlåtenhet av denne
skall hava samma verkan som åtgärd eller underlåtenhet av försäkringshavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Om säkerhetsföreskrifter.

Öl §.

Åsidosattes viss i försäkringsavtalet meddelad föreskrift, vars iakttagande
är ägnat att förebygga eller begränsa skada, vare försäkringsgivaren ersättningsskyldig
endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,
att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse,
att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å försäkringsgivarens ersättningsskyldighet.

År anledning att befara, att säkerhetsföreskrift jämväl i framtiden kommer
att åsidosättas, äge försäkringsgivaren'' uppsäga avtalet att upphöra en
vecka efter uppsägningen.

Förbehåll, att försäkringsgivaren, där meddelad föreskrift ej iakttages, skall
vara fri från ersättningsskyldighet i vidare mån än förut i denna paragraf är
sagt, må ej av honom åberopas.

Om åtgärder till avvärjande av skada.

52 §.

Då försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående,
åligger det försäkringshavaren att efter förmåga sörja för avvärjande och
minskning av skadan samt att, där ersättningsskyldighet åligger tredje man,
vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande av försäkringsgivarens rätt mot
denne. Föreskrift, som försäkringsgivaren i sådant avseende meddelar, har
försäkringshavaren att så vitt möjligt efterkomma.

Åsidosätter försäkringshavaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vad honom sålunda åligger, och kan det antagas, att åsidosättandet länt försäkringsgivaren
till men, vare denne i mån därav berättigad till skäligt avdrag
å ersättningsbelopp, som eljest bort utgå, eller till fullständig befrielse från
ersättningsskyldighet. Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet som nu är sagd
skulle hava inverkan i annat fall eller i vidare män än här stadgas, må ej åberopas
av försäkringsgivaren.

53 §.

, Har försäkringshavaren för åtgärd, som i 52 § avses, fått vidkännas utgift
eller annan uppoffring, som efter omständigheterna är att anse såsom skälig,
vare försäkringsgivaren skyldig att ersätta sådan kostnad, ändå att försäkringsbeloppet
därigenom överskrides.

Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § föreskrives äga motsvarande
tillämpning å kostnad, som här avses.

Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fråga om kreatursförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Om försäkring av tredje mans intresse.

54 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen
avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses
gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare
av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal
om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas
eller går förlorat. I fråga om sjöpanträtt skall vad sålunda stadgats äga tilllämpning
endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens
ägare.

Är förbehåll träffat, enligt vilket försäkringen skall upphöra i händelse
äganderätten till godset övergår å annan, vare ny ägare dock, där försäkringsfall
inträffar inom fjorton dagar, berättigad till ersättning för liden skada, i
den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit, äger rätt till
gottgörelse för skadan. Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i
fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursförsäkring.

55 §.

Har någon erhållit försäkring å personlig lösegendom, skall försäkringen,
så vitt ej annat framgår av omständigheterna, anses omfatta jämväl egendom,
som tillhör hans make eller hos honom mantalsskrivet barn eller annan av
hans husfolk.

56 §.

Gäller försäkring till förmån för tredje man, äge försäkringstagaren likväl,
såframt ej annat kan anses vara avtalat mellan honom och tredje mannen
eller eljest följer av särskilt rättsförhållande mellan dem, rätt att med försäkringsgivaren
träffa avgörande om försäkringens ändring eller upphörande, så
ock att mottaga uppsägning eller annat meddelande rörande försäkringen.

Skulle försäkringstagaren sakna den rätt nu är sagd, vare åtgärd, som av
honom eller mot honom vidtages, likväl gällande mot tredje mannen, utan så
är att försäkringsgivaren insett eller bort inse rätta förhållandet. Rörer avtalet
sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka utfärdats
konnossement eller fraktsedelsdubblett, vare åtgärden gällande mot tredje mannen
endast såframt försäkringstagaren företer försäkringsbrevet för erforderlig
anteckning om åtgärden.

57 §.

Då försäkringsfall inträffat, äge tredje man, till vars förmån försäkringen
gäller, rätt till utfallande ersättningsbelopp, ändå att försäkringstagaren ej
före försäkringsfallet underrättat honom om försäkringen.

Försäkringstagaren äge dock förhandla med försäkringsgivaren och uppbära
ersättningsbeloppet, såframt icke tredje mannen är i avtalet namngiven
eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt.
Rörer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

utfärdats konnossement eller fraktsedelsdubblett, äge försäkringstagaren den
behörighet nu är sagd endast såframt han företer försäkringsbrevet för erforderlig
anteckning om åtgärden.

58 §.

Gäller försäkring å gods till förmån för någon, som till säkerhet för fordran
har panträtt i godset, äge han, ändå att fordringen ej är till betalning
förfallen, framför ägaren rätt att ur utfallande ersättningsbelopp utfå sin
fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa skadan eller på annat sätt
bereder panthavaren samma säkerhet som han ägt före försäkringsfallet. Lag
samma vare, där försäkringen gäller till förmån för någon, som har rätt att
kvarhålla godset till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar,
utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet gods, som satts i
kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas
till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara på sätt i 186 §
utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

I fråga om rätt för vissa innehavare av inteckning i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt att njuta betalning ur brandskadeersättning gälle, i stället
för föreskrifterna i 56 och 57 §§ samt första och andra styckena i förevarande
paragraf, vad som finnes stadgat i 86—88 §§ samt i särskild lag.

B. Om transportförsäkring.

1. Om sjöförsäkring.

59 §.

Med sjöförsäkring förstås i denna lag försäkring mot fara, för vilken det
försäkrade intresset utsättes under sjötransport. Omfattar försäkring jämte
sjöfara tillika annan fara, den där står i samband med transporten, vare försäkringen
i sin helhet att anse såsom sjöförsäkring.

Hänför sig försäkring till fartyg, som är upplagt eller befinner sig å slip
eller i docka eller eljest är stillaliggande, eller till varor i sådant fartyg, den
försäkring skall ock såsom sjöförsäkring anses.

60 §.

Sjöförsäkring omfattar, där ej i lag eller avtalet särskilt undantag gjorts,
varje slag av fara, för vilken det försäkrade intresset utsättes.

61 §.

För den ersättningsskyldighet, som kan komma att åligga försäkringshavaren
gent emot tredje man, vare försäkringsgivaren ansvarig i det fall, att ur fartyg
eller frakt utgår ersättning för skada, som uppkommit genom fartygs sammanstötning
eller genom händelse, som enligt 223 a § sjölagen skall anses lika med
sådan sammanstötning.

Kung!. Maj:ts proposition nr SS.

Föreligger underförsäkring, skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å ersättning,
som här avses.

62 §.

Försäkringsgivaren vare ej skyldig att ersätta skada, som är en följd endast
av slitning, ålder eller röta eller som åkommit varor på grund av deras bristfälliga
inpackning eller deras egen beskaffenhet, såsom när spannmål sammanbrinner,
flytande varor avdunsta eller utlaka, frukt eller annat födoämne ruttnar
eller kreatur dör.

63 §.

Avser försäkring redarens intresse, och uppkommer skada därav, att fartyget,
när det senast avgick från hamn, icke var i sjövärdigt skick, behörigen utrustat
och bemannat eller försvarligen lastat eller försett med erforderliga
skeppshandlingar, den skada vare försäkringsgivaren endast i det fall skyldig
att ersätta, att varken redaren eller befälhavaren skäligen kan antagas hava
insett eller bort inse, att bristen förefanns.

64 §.

Har utredning av gemensamt haveri ägt rum i vederbörlig ordning, skall det
bidrag till haveriet, som enligt utredningen belöper å försäkrat intresse, ersättas
av försäkringsgivaren.

Föreligger undersförsäkring, skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning å bidrag,
som här avses.

65 §.

Har i befraktningsavtal stadgats, att utredning av gemensamt haveri skall
äga rum efter bestämmelser, som avvika från vad i lag föreskrivits, och stå
bestämmelserna i överensstämmelse med internationell eller här i landet rådande
sedvänja, äge försäkringsgivaren ej till befrielse från ansvarighet åberopa,
att bestämmelserna vunnit tillämpning.

66 §.

Utan hinder därav, att skada såsom hänförlig till gemensamt haveri skall
helt eller delvis ersättas av deltagare i haveriet, äge försäkringshavaren att
av försäkringsgivaren kräva den ersättning för skadan, som enligt försäkringsavtalet
kan ifrågakomma.

Utbetalar försäkringsgivaren sådan ersättning, inträder han i försäkringshavarens
rätt gent emot annan deltagare i haveriet, dock, där underförsäkring
föreligger, endast till så stor del som svarar mot förhållandet mellan försäkringsbeloppet
och försäkringsvärdet.

67 §.

Varder transport, som enligt försäkringsavtalet skall äga rum med visst
fartyg, verkställd med annat fartyg, vare försäkringsgivaren fri från ansvarighet,
där antagas må, att försäkringsgivaren med kännedom om förändringen
skulle hava helt eller delvis avhållit sig från försäkringens meddelande eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

betingat sig högre premie eller andra villkor eller ock tagit återförsäkring för
belopp, som nu ej återförsäkrats.

Sker förändringen efter det transporten börjat, vare försäkringsgivaren likväl
ansvarig för inträffande försäkringsfall, där förändringen skett utan försäkringshavarens
samtycke eller måst företagas i anledning av en händelse, som
försäkringen omfattar.

68 §.

Har under transport skett avvikelse från väg eller farvatten, som i avtalet
angivits eller måste antagas vara förutsatt, upphöre försäkringsgivarens ansvarighet,
med mindre avvikelsen företagits utan försäkringshavarens samtycke.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning i fråga om avvikelse, som måst
företagas med anledning av en av försäkringen omfattad händelse eller skett
i syfte att förekomma skada å person eller egendom under sådana omständigheter,
att åtgärden kan anses försvarlig; dock vare försäkringsgivaren, där ej
fartyget så snart ske kan återföres till rätt väg eller överenskommet farvatten,
fri från ansvarighet för skada, som i ty fall inträffar.

Har försäkringsgivarens ansvarighet upphört efter ty nu är sagt, men återföres
fartyget till rätt väg eller överenskommet farvatten, svare han för försäkringsfall,
som därefter inträffar, dock endast i den mån avvikelsen varit
utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller skadans omfattning.

69 §.

Då fartyg eller redaren tillhörig last genom bärgning av annat fartyg eller
ombordvarande gods lidit skada, mot vilken försäkring tagits, vare försäkringsgivaren
icke pliktig att ersätta skadan, i den mån den måste anses gottgjord
genom bärgarlön.

70 §.

Där i följd av händelse, som försäkringen omfattar, fartyg genom sjunkning,
strandning eller annorledes kommit i sådant läge, att det ej kan för rimlig
kostnad bärgas, eller ock så skadats, att det icke kan för rimlig, kostnad göras
för sitt ändamål användbart, äge försäkringshavaren samma rätt till ersättning
som om total förlust inträffat.

Lag samma vare, där i följd av händelse, som försäkringen omfattar, varor
kommit i sådant läge eller lidit sådan skada, som här förut avses, eller blivit
upplagda å plats, från vilken de icke kunna avhämtas inom rimlig tid och för
rimlig kostnad.

71 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblivit under tre gånger så långt tid som
kan antagas i allmänhet åtgå för fartygets resa från den ort, där det sist
avhördes, till närmaste bestämmelseort, dock under minst tre månader, eller
har fartyget övergivits av besättningen och icke inom tre månader därefter
kommit till rätta, då äge försäkringshavaren samma rätt till ersättning som om
total förlust inträffat.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 28 Käft. (Nr 88.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Vad sålunda stadgats galle jämväl ombordvarande gods, där varken fartyget
eller godset kommit till rätta inom tid som nu sagts.

72 §.

Där fartyg eller varor av främmande makt lagts under embargo eller uppbringats
eller anhållits genom annan dylik åtgärd och frigivning ej skett inom
sex månader efter åtgärdens vidtagande, äge försäkringshavaren samma rätt till
ersättning som om total förlust inträffat. Vill försäkringshavaren begagna den
rätt, give han det försäkringsgivaren till känna inom tre månader efter det
han måste antagas hava erhållit kännedom om de omständigheter, å vilka
rätten grundas; sker det ej, vare han rätten förlustig.

73 §.

Utbetalar försäkringsgivaren ersättning för total förlust, och finnes av vad
som sålunda ersättes något i behåll, inträde försäkringsgivaren i försäkringsliavarens
rätt därtill; och åligge förty försäkringshavaren att hålla försäkringsgivaren
till hända alla för försäkringshavaren tillgängliga handlingar rörande
rätten till det, som finnes i behåll.

Föreligger underförsäkring, äge försäkringsgivaren dock ej rätt till större
andel i det, som finnes i behåll, än som svarar emot förhållandet mellan försäkringsbeloppet
och försäkringsvärdet.

74 §.

Har under försäkringstiden haveri inträffat flera gånger, ersätte försäkringsgivaren
skadan, ändå att ersättningsbeloppen sammanlagda överstiga försäkringsbeloppet.

När skada timat, äge försäkringsgivaren befria sig från vidare ansvarighet
genom att utbetala hela försäkringsbeloppet och ersätta utgift eller annan
skälig uppoffring, som försäkringshavaren för avvärjande eller minskning av
skadan fått vidkännas, innan han fått kännedom om att försäkringsgivaren
vill utöva den rätt som nu sagts. I fall, som här avses, skall vad i 73 § är
stadgat icke äga tillämpning.

75 §.

Värdet av handelsvaror, å vilka försäkring tagits mot skada under sjötransport,
skall anses motsvara det pris, som vid tiden för transportens början var
i avlastningsorten gällande för sådana varor levererade fritt i fartyg eller
å banvagn eller annat fortskaffningsmedel, med tillägg av dels tio procent av
detta pris, dels ock kostnad för sedvanlig försäkring samt sådan frakt, som
enligt fraktavtalet skulle utgå även om transporten icke fullbordades.

76 §.

Där försäkring jämlikt bestämmelse i avtalet eller i följd av uppsägning,
som försäkringsgivaren av annan grund än utebliven premiebetalning verkställt,
skulle upphöra att gälla å tid, då fartyget befinner sig till sjöss, fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

fare likväl försäkringen att gälla intill utgången av den dag, då fartyget ankommer
till första hamn.

Kommer avtalet sålunda att gälla för tid, för vilken premie icke erlagts, äge
försäkringsgivaren rätt att åtnjuta premie jämväl för den tid.

2. Om annan transportförsäkring.

77 §.

Annan transportförsäkring än sjöförsäkring omfattar, där ej i lag eller avtalet
särskilt undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken det försäkrade
intresset utsättes under transporten.

78 §.

Vad i 62, 67, 68 samt 72—75 §§ är i fråga om sjöförsäkring stadgat skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om annan transportförsäkring.

C. Om brandförsäkring.

79 §.

I avtal om brandförsäkring skall med brand förstås eld, som är kommen
lös. b ör skada genom eld, som icke är brand, är försäkringsgivaren icke ansvarig.
Såsom brandskada anses alltså icke:

skada genom rök eller sot från lampa eller från uppgjord eld i spis eller
kakelugn,

skada därigenom att från eldstad eller vid tobaksrökning glöd nedfaller
och sveder matta eller klädespersedel, eller

skada, som upphettat föremal, det där icke är i brand, åstadkommer å annat
föremål, utan att detta råkar i brand.

Däremot är försäkringsgivaren ansvarig för skada, som uppstår därigenom
att hetta eller rök från ett föremal, som är i brand, genom svedning eller annorledes
skadar annat föremål, utan att detta råkar i brand.

80 §.

Skada å föremål genom brand, som uppkommer till följd därav, att föremålet
blivit för kokning, strykning, torkning, rökning eller dylikt utsatt för
värme, vare försäkringsgivaren ej skyldig att ersätta.

81 §.

Skada genom åskslag vare under brandförsäkring inbegripen, ändå att brand
ej uppstått.

Har försäkringsgivaren iklätt sig ansvarighet för sådan genom explosion
orsakad skada, som icke är en följd av brand, skall vad i denna lag sägs om
brandförsäkring äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

82 §.

Såsom brandskada skall ock anses, att föremal i samband med brand förkommer
eller stjäles eller att det skadas vid skälig åtgärd till förekommande
eller hämmande av brand eller till bärgning undan brand. Har vid sådan åtgärd
föremål uppoffrats, vare lag samma, ändå att branden ej hotade något under
försäkringen inbegripet föremål.

83 §.

Finnes gods, då skada inträffar, å annan plats än försäkringstagaren vid
avtalets ingående uppgivit, vare försäkringsgivaren likväl ansvarig, med mindre
det kan antagas, att han, om den plats varit uppgiven, skulle hava avhållit sig
från försäkringens meddelande eller betingat sig högre premie eller tagit återförsäkring
för belopp, som nu ej aterförsäkrats.

Ändå att sådant fall ej är för handen, skall brandskada, som åkommer personlig
lösegendom medan den tillfälligtvis finnes a annan plats inom riket än
den i avtalet angivna, ersättas av försäkringsgivaren intill ett belopp motsvarande
femtio procent av försäkringsbeloppet, dock högst tretusen kronor.

84 §.

Är försäkringsavtal gällande för ett ar, och varder det ej a någondera sidan
uppsagt senast en vecka före försäkringstidens utgång, skall avtalet anses förlängt
för ett år i sänder.

85 §.

Har försäkringshavarens make föranlett försäkringsfallets inträffande, skall,
där ej makarna på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad leva åtskilda,
vad i 18 och 19 §§ stadgas äga tillämpning såsom hade försäkringsfallet
framkallats av försäkringshavaren.

86 §.

Timar brandskada å byggnad, som hör till fast egendom, vare den som i egendomen
har inteckning för fordran berättigad att, på sätt därom är särskilt
stadgat, njuta betalning eller säkerhet, såframt utfallande ersättning överstiger
en tiondel av försäkringsbeloppet för egendomens åbyggnad.

87 §.

Har anmälan om inteckningshavarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren,
vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri
utan inverkan å den rätt, som tillkommer inteckningshavaren på grund av
försäkringsfall, som inträffar, innan en månad förflutit efter det han underrättats
om uppsägningen eller ändringen; och skall sådan underrättelse anses
meddelad, då den i rekommenderat brev avsänts under den uppgivna adressen.

Varder'' premie ej i rätt tid erlagd av försäkringstagaren, må försäkringsgivaren
ej gent emot inteckningshavare, vars namn och adress blivit hos honom
anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjsmål till befrielse från ansva -

Eungl. Maj:ts proposition nr SS.

righet, med mindre inteckningshavaren underrättats, att premien är ogulden,
och därefter en vecka förflutit.

Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot inteckningshavare
åberopa omständighet, som beror av annan än denne.

88 §.

Vad i 86 och 87 §§ stadgas om inteckningshavare gälle ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §
jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och är
brandförsäkring tagen å byggnad, som hör till tomträtten eller vattenfallsrätten,
vare i fråga om inteckningshavarens rätt på grund av försäkringen
bestämmelserna i 86 och 87 §§ likaledes tillämpliga.

D. Om kreatursförsäkring.

89 §.

Har inom en månad efter försäkringstidens utgång djur dött eller måst
dödas på grund av sjukdom eller olycksfall, som inträffat under försäkringstiden,
svare försäkringsgivaren likasom under försäkringstiden.

90 §.

Ersättning för djur, som i följd av sjukdom eller olycksfall dött eller måst
dödas, skall beräknas efter det värde djuret då skulle hava ägt, om sjukdomen
eller olycksfallet icke inträffat.

E. Om ansvarighetsförsäkring.

91 §.

Har försäkring tagits mot den ansvarighet för skada, som vid en i avtalet avsedd
händelse kan åligga någon gent emot annan (ansvarighetsförsäkring),
och har sådan händelse inträffat under försäkringstiden, äge rätt till ersättning
rum, ändå att skadan yppat sig först senare.

92 §.

Har den, som lidit skada, mot försäkringshavaren anhängiggjort talan om
utbekommande av skadestånd, och har denne i anledning därav fått vidkännas
kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, ersätte försäkringsgivaren kostnaden,
ändå att försäkringsbeloppet därigenom överskrides.

Utan hänsyn till försäkringsbeloppets storlek skall ock utdömd ränta å
skadeståndsbelopp, som försäkringshavaren förpliktats gälda, eller å den del
av sådant belopp, för vilken försäkringsgivaren svarar, ersättas av denne.

Kung1. Maj.ts proposition nr 38.

93 §.

Vill försäkringsgivaren, med tillämpning av villkor i avtalet, påfordra, att
försäkringshavaren skall söka ändring i dom, som i rättegång mot tredje man
gått försäkringsliavaren emot, vare lian pliktig att verkställa sådan nedsättning
av penningar som må vara stadgad för rätt att fullfölja talan, så ock att,
så långt avtalat försäkringsbelopp förslår, ställa säkerhet, som enligt lag erfordras
för undvikande av verkställighet av domen.

94 §.

Förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet, i
händelse försäkringshavaren utan försäkringsgivarens medgivande utbetalar ersättning
till den, som lidit skada, eller eljest godkänner fordrat ersättningsbelopp,
vare utan verkan, så vitt ersättningsanspråket uppenbart var lagligen
grundat.

Åsidosätter försäkringshavaren avtalad bestämmelse rörande skyldighet att
i rättegång om skadestånd anlita ombud, som är i avtalet angivet eller kan
komma att av försäkringsgivaren anvisas, skall dom, varigenom skadeståndsskyldighet
blivit försäkringshavaren ålagd, icke gent emot försäkringsgivaren
anses innefatta bindande fastställelse av försäkringshavarens förpliktelse; och
äge denne i ty fall ej den rätt till ersättning för rättegångskostnad som i 92 §
sägs. Förbehåll om annan påföljd än nu sagts må ej av försäkringsgivaren
åberopas.

95 §.

Försäkringshavaren vare icke berättigad att på grund av försäkringen uppbära
ersättning i vidare mån än han gottgjort den, som lidit skada, eller denne
lämnat sitt samtycke.

Har ersättning utbetalats utan att den, som lidit skada, erhållit gottgörelse
eller lämnat sitt samtycke till utbetalningen, och kan denne sedermera icke
utfå det honom tillkommande skadestånd av försäkringshavaren, äge han av
försäkringsgivaren utbekomma vad som brister, dock ej högre belopp än denne
utbetalat till försäkringshavaren.

Har försäkringshavare, som försättes i konkurs, hos försäkringsgivaren innestående
ersättningsbelopp, som försäkringshavaren icke äger lyfta utan samtycke
av den, som lidit skada, äge denne, där ej konkursboet till honom utbetalar
beloppet, rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren
på sig överlåtet; och åligger i ty fall konkursförvaltaren att hålla honom
till hända alla i konkursboets ägo befintliga handlingar rörande försäkringen,
i den mån det erfordras för beloppets utbekommande.

96 §.

Har efter inträffande av händelse, som kan medföra betalningsskyldighet
för försäkringsgivaren, mellan denne och försäkringshavaren träffats uppgörelse
rörande betalningsskyldighetens omfattning, vare uppgörelsen utan verkan

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

i den man det visas, att försäkringshavaren handlat i syfte att undandraga den,
som lidit skada, det honom tillkommande skadestånd och att försäkringsgivaren
insett eller bort inse detta.

III. Om livförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

97 §.

Livförsäkring för dödsfall eller för livsfall må tagas å försäkringstagarens
eller å annan persons liv.

98 §.

Skall premiebetalningen ske periodvis, vare försäkringstagaren ej pliktig
att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för en senare
period.

99 §.

Ej må försäkringsgivaren till minskning av sin ansvarighet åberopa, att
faran ökats genom ändring i visst förhållande, utan så är att i försäkringsbrevet
angivits, såväl att sådan ändring innefattar ökning av faran som ock
vilken påföljd ändringen medför.

100 §.

Har den, å vars liv försäkring för dödsfall tagits, berövat sig livet innan
tre år förflutit från det försäkringen togs eller senast återupplivades, vare
försäkringsgivaren fri från ansvarighet, med mindre det måste antagas, att vid
fösäkringens tagande eller återupplivande någon tanke på självmord ej förefanns
och att handlingen skulle hava företagits även om försäkringen ej varit
för handen.

101 §.

De i denna lag givna stadganden om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet
i vissa fall äge ej inflytande på frågan om den skyldighet, som kan
åligga honom att helt eller delvis utgiva den på försäkringen belöpande andelen
av premiereserven.

Om kapitalförsäkring.

102 §.

Vill försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må
han insätta denne såsom förmånstagare. Sådant förordnande må av försäkringstagaren
när som helst återkallas, såframt han ej gent emot förmånstagaren
förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. Efter försäkringstagarens
död må ej återkallelse äga rum.

103 §.

Förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande
skall, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

eller ock genom dennes försorg intagas i försäkringsbrevet eller därå antecknas.

104 §.

Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens
död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller
dess bröstarvinge, skall, där förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren
återkallas, försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares
giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas så som om beloppet
tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente.

Huru efter försäkringstagarens död hans borgenärer i visst fall äga hålla
sig till försäkringsbeloppet, stadgas i andra stycket av 116 §.

105 §.

Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till försäkringsbelopp,
som utfaller efter försäkringstagarens död, skall, där ej annat framgår
av omständigheterna, iakttagas följande:

Har försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, skall,
där han vid sin död var omgift, förordnandet gälla till förmån för den, med
vilken han då levde i äktenskap.

Äro försäkringstagarens barn insatta såsom förmånstagare, skall förordnandet
gälla till förmån för bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge
och, där flera sådana förmånstagare finnas, envar av dem äga del i försäkringsbeloppet
efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren.

Har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall,
såframt flera förmånstagare finnas, envar av dem taga del i försäkringsbeloppet
efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och om
sådan förmånstagares arvsrätt.

Äro försäkringstagarens arvingar insatta såsom förmånstagare, tage envar
av dem del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt
efter försäkringstagaren.

Innehåller försäkringstagarens förordnande, att hans »anhöriga» skola vara
förmånstagare, gälle förordnandet till förmån för hans make och arvingar;
och tage de i försäkringsbeloppet del efter de grunder, som vid dödsfall gälla
i fråga om bodelning och arvsrätt; dock att, om bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge ej finnes, hela beloppet tillfaller maken.

106 §.

Har den, som å sitt liv tagit försäkring för dödsfall, insatt viss person såsom
förmånstagare, skall, där denne avlider före försäkringstagaren, förordnandet
anses förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

107 §.

Där enligt avtalet försäkringsbeloppet skall utbetalas, då försäkringstagaren
dör eller uppnår viss ålder, skall förordnande, som innefattar insättande
av förmånstagare, anses gälla allenast för dödsfall.

108 §.

Utan binder av att förmånstagare är insatt äge försäkringstagaren genom
överlåtelse, pantsättning eller annorledes förfoga över den rätt, försäkringsavtalet
medför gent emot försäkringsgivaren.

Har försäkringstagaren gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta
förordnandet stå vid makt, skall han därmed anses hava utfäst sig att icke
utan dennes samtycke vidtaga förfogande, som inskränker förmånstagarens
rätt.

109 §.

Den, som är insatt såsom förmånstagare, må ej, ändå att förordnandet därom
skall stå vid makt, genom överlåtelse, pantsättning eller annorledes under
försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt förordnandet medför.

no §.

Har den, som tagit försäkring å annans liv eller eljest på sådana villkor
att tiden för försäkringsbeloppets utbetalande icke är beroende av försäkringstagarens
död, avlidit innan beloppet förföll till betalning, äge förmånstagare,
där sådan är insatt, den rätt, som tillkommit försäkringstagaren.

in §•

överlåter försäkringstagaren den rätt försäkringsavtalet medför gent emot
försäkringsgivaren, och är förmånstagare insatt utan att försäkringstagaren
förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, skall förordnandet anses
förfallet.

112 §.

Pantsättning av rätt på grund av livförsäkringsavtal medför ej, att förordnande
om förmånstagares insättande förfaller.

Vill panthavaren, för utfående av sin fordran, hos försäkringsgivaren påkalla
återköp av försäkringen i stället för att på annat sätt göra sin panträtt
gällande, stånde det honom fritt, såframt han därom underrättar pantsättaren
och denne icke inom två månader därefter återlöser panten medelst erläggande
av ett belopp, motsvarande vad panthavaren vid återköp av försäkringen
skulle äga uppbära hos försäkringsgivaren.

Vinst, som utfaller å försäkring, skall ej anses inbegripen under pantsättning
av försäkringen, med mindre den utgår i samband med återköp av försäkringen
eller utbetalning av försäkringsbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

113 §.

Hava liera i god tro genom överlåtelse, pantsättning eller annat förfogande
förvärvat den rätt, som försäkringsavtalet medför mot försäkringsgivaren,
och har en av dem i god tro fått försäkringsbrevet i handom, äge sådan innehavare
företräde.

114 §.

Den, som påkallar utbetalning av försäkringsbelopp eller återköp av försäkring
eller vill träffa överenskommelse om försäkringsavtalets ändrande,
skall hos försäkringsgivaren förete försäkringsbrevet; och varde detta, där det
av försäkringsgivaren återställes, av honom försett med anteckning om den
åtgärd som vidtages. Göres ej sådan anteckning, vare åtgärden utan verkan
mot innehavare av försäkringsbrevet, där denne i god tro vunnit rätt till föTsäkringen
och fått försäkringsbrevet i handom.

115 §.

Innehåller försäkringsbrevet eller därå tecknad överlåtelse, att försäkringsbeloppet
skall utbetalas till försäkringshrevets innehavare, vare det oaktat
innehavaren av försäkringsbrevet ej berättigad till beloppet, med mindre han
visas vara i följd av överlåtelse eller eljest att anse såsom försäkringstagarens
rättsinnehavare.

116 §.

Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt,
som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i
mät för någonderas gäld, utan så är att enligt avtalet premiebetalningen skall
vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts
premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de
premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio
år från avtalets slutande.

Är i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät, förmånstagare
insatt utan att försäkringstagaren gent emot honom förbundit sig att
låta förordnandet stå vid makt, äge efter försäkringstagarens död dennes
borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen,
samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt om det tillagts
förmånstagaren genom testamente.

117 §•

Varder, innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, försäkringstagaren
försatt i konkurs, och finnes han hava under de tre senaste åren
före beslutet om egendomsavträde till betalning av premie för försäkring, som
enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid
den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor,
äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts,
i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren
lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger

Kungl. Maj:is proposition nr SS.

det konkursboet att för prövning av dess rätt inom sex månader från första
borgenärssammanträdet instämma försäkringstagaren.

Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare
vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

Om livränteförsäkring.

118 §.

Har någon slutit avtal om försäkring sålunda, att försäkringsbeloppet skall
utbetalas i form av livränta, skola bestämmelserna om kapitalförsäkring med
undantag av 113, 114 och 117 §§ äga tillämpning.

Är den, under vars livstid livräntan skall utgå, annan än försäkringstagaren
själv, skall han anses vara insatt såsom förmånstagare. Sedan livräntebelopp
första gången blivit till honom utbetalt, skall insättandet, där ej annat
framgår av omständigheterna, anses oåterkalleligt.

Om utmätningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av
116 § stadgas i utsökningslagen.

IV. Om olycksfalls- oeli sjukförsäkring.

119 §.

Försäkring må tagas för olycksfall eller sjukdom, som drabbar försäkringstagaren
själv eller annan.

120 §.

Har händelse, som omfattas av olycksfallsförsäkring, inträffat under försäkringstiden,
svare försäkringsgivaren jämväl för sådan följd av händelsen,
som yppar sig först efter denna tids utgång.

121 §.

Varder faran ökad genom ändring i förhållande, som i försäkringshrevet
angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren, och äger den, vars olycksfall
eller sjukdom försäkringen avser, kännedom om ändringen, vare försäkringsgivaren,
så länge faran är ökad, fri från ansvarighet, där det kan antagas,
att han, om det genom ändringen uppkomna förhållandet förefunnits
vid avtalets slutande, över huvud icke skulle hava meddelat försäkring.

Vad i 48 § och 49 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning.

Ej må försäkringsgivaren åberopa förbehåll, att ökning av faran skall inverka
å hans ansvarighet i andra fall eller i annan omfattning än här sägs;

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

dock må med laga verkan avtalas, att i stället för den i andra stycket givna
regeln skall gälla, att försäkringsgivaren för inträffat försäkringsfall svarar
endast i den mån det visas, att farans ökning varit utan betydelse för försäkringsfallets
inträffande eller omfattning.

122 §.

Vad i 102, 103, 105 och 106 §§ samt 104 § första stycket är för livförsäkring
stadgat beträffande förmånstagare skall äga motsvarande tillämpning,
när fråga är om olycksfalls- eller sjukförsäkring.

123 §.

Fordran, som på grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestår hos
försäkringsgivaren, må ej för gäld tagas i mät.

Om utmätningsfrihet för livränta i vissa andra fall än då sådan följer av
denna paragraf stadgas i utsökningslagen.

124 §.

Har den, vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet underlåtit att efter förmåga vidtaga åtgärd, varigenom
skada, för vilken försäkringsgivaren skulle svara, kunnat avvärjas eller
begränsas, eller har han utan skälig anledning vägrat att efterkomma anvisning,
som i sådant avseende meddelats honom av försäkringsgivaren, vare
denne, i den mån underlåtenheten kan anses äga betydelse för skadans inträffande
eller omfattning, fri från ansvarighet. Vad sålunda stadgats gälle dock
ej i fråga om åtgärd av sådan beskaffenhet, att dess påkallande skulle för den,
vars olycksfall eller sjukdom försäkringen avser, innebära ett oskäligt ingrepp
i hans rätt att bestämma över sin person.

Förbehåll, enligt vilket underlåtenhet att vidtaga åtgärd som nu är sagd
skulle hava inverkan i vidare mån än här stadgas, må ej åberopas av försäkringsgivaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen om försäkringsavtal skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1928.

Är försäkringsavtal, som dessförinnan slutits, ingånget med förbehåll om
ömsesidig uppsägningsrätt, och sker ej, efter det nya lagen trätt i kraft, uppsägning
till den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat
frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas å avtalet.

Å brandförsäkringsavtal, som före nämnda dag slutits för all framtid, skall
nya lagen äga tillämpning från och med den 1 januari 1933, såvida ej dessförinnan
annat blivit överenskommet. Har försäkringsgivaren framställt förslag,
att nya lagen ej skall verka rubbning i avtalet, men varder det ej antaget,
stånde honom fritt att mot utbetalande av den på försäkringen belöpande
andel i premiereserven uppsäga avtalet att upphöra fjorton dagar efter
uppsägning.

2 §•

Genom nya lagen upphävas 230—263 §§, 264 § andra stycket, 265 och
266 §§ i sjölagen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §.

Vad nya lagen innehåller angående verkan därav, att försäkringsgivaren
kommer på obestånd eller träder i likvidation eller att hans rätt att här i riket
driva försäkringsrörelse upphör, skall, där sådant föhållande inträder efter
det nya lagen trätt i kraft, äga tillämning jämväl i fråga om försäkringsavtal,
som han dessförinnan slutit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

5 §.

Vad i 29 och 30 §§ nya lagen stadgas angående tid, inom vilken fordringsanspråk
må göras gällande, skall äga tillämpning jämväl där avtalet tillkommit
före dennas ikraftträdande, dock att där det förhållande, från vars inträdande
tiden skall räknas, även inträtt dessförinnan, tiden i stället skall räknas
från ikraftträdandet.

6 §.

Den i 34 § nya lagen givna föreskrift om åsidosättande av avtalsvillkor,
som leder till uppenbar obillighet, skall, utan hinder av att avtalet slutits
före lagens ikraftträdande, äga tillämpning i tvist med anledning av försäkringsfall,
som senare inträffat.

7 §•

Vad nya lagen i 86—88 §§ stadgar om inteckningshavares rätt på grund
av brandförsäkring å byggnad skall i fråga om ersättning för brandskada,
som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga tillämpning utan hinder
av att försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.

8 §.

De i nya lagen givna bestämmelser om förmånstagares insättande och om
återkallelse därav skola, där försäkringsfall inträffar efter lagens ikraftträdande,
äga tillämpning jämväl å tidigare vidtagen åtgärd, som har sådan
innebörd.

Vad i 116, 117, 118 och 123 §§ nya lagen är stadgat om borgenärers rätt
skall efter tiden för ikraftträdandet äga tillämpning jämväl där avtalet tillkommit
före sagda tid, dock ej i mål som då redan äro anhängiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av

brandförsäkringsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har brandförsäkring tagits å byggnad, hörande till fast egendom som besväras
av sökt eller beviljad inteckning för fordran, vare, i händelse av timad
skada, byggnadens ägare utan hinder av inteckningen berättigad att själv uppbära
ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det belopp, för vilket
brandförsäkring å egendomens åbyggnad är gällande.

År ersättningen större, må den ej utbetalas till ägaren, med mindre inteckningshavaren
det medgiver eller ock ägaren avhjälpt skadan eller ställt säkerhet,
som av Konungens befallningshavande godkänts, för ersättningens återbärande
i händelse skadan ej inom skälig tid avhjälpes. Visar ej ägaren inom två
månader efter det ersättningsbeloppet till betalning förfallit, att han är berättigad
att lyfta beloppet eller har lyftat belopp återburits, skall beloppet nedsättas
hos Konungens befallningshavande för utbetalning till den eller dem,
som därtill äga rätt; och skall tillika uppgift lämnas om inteckningshavare,
vars namn och adress blivit hos försäkringsgivaren anmälda.

Sådan inteckningshavare skall ock av försäkringsgivaren särskilt underrättas
om nedsättningen. Underrättelse skall anses meddelad, då den i rekommenderat
brev avsänts under den uppgivna adressen.

2 §.

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt hos Konungens befallningshavande, utsätte
denne så snart ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk
och beloppets fördelning. Fråga om inteckningshavares rätt till betalning
varde av Konungens befallningshavande prövad, med mindre inteckningshavaren
givit till känna, att han ej önskar betalning.

Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg
minst fjorton dagar förut med posten sändas till byggnadens ägare och
kända innehavare av fordran, som i denna lag avses, så ock införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten. I övrigt skall i avseende å fördelningen

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

vad i utsökningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.

3§.

Har vid fördelning, som Konungens befallningshavande verkställt, betalning
utfallit å intecknings buvudstol, vare inteckningen till den del den guldits utan
verkan.

4§.

Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren ansvarig i förhållande till inteckningshavaren
men ej gent emot byggnadens ägare, inträde han, i den mån betalning
utfallit å inteckningens huvudstol, i inteckningshavarens rätt.

För det belopp, varmed betalning sålunda utfallit, jämte ränta skall på grund
av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda, inteckning
meddelas försäkringsgivaren att gälla med förmånsrätt näst efter intecknat
belopp, som ej vid fördelningen utgått. Sådan handling skall innehålla, att belopp
som däri avses förfaller till betalning sex månader efter uppsägning.

5 §•

Har inteckning jämlikt denna lag blivit helt eller delvis utan verkan, åligger
det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan, å landet hos domaren och i
stad hos rätten samt tillika insända fördelningslängden; och skall, sedan sådan
anmälan inkommit, anteckning om förhållandet införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden.

Skall inteckning meddelas på grund av handling, som avses i 4 §, har Konungens
befallningshavande att i sammanhang med anmälan, som här förut i denna
paragraf är sagd, insända handlingen med begäran om inteckning.

6 §■

Utan hinder därav att, sedan skada timat å försäkrad byggnad, skadans
belopp blivit efter förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren
fastställt, vare innehavare av inteckning i egendomen, där han ej medgivit
ersättningsbeloppets utbetalande, berättigad att hos försäkringsgivaren påyrka,
att skadans belopp skall, såvitt hans rätt angår, fastställas i den ordning försäkringsavtalet
stadgar. Sådant yrkande skall framställas inom en månad efter
det skadan timade eller, därest anmälan om inteckningshavarens namn och
adress gjorts hos försäkringsgivaren, inom fjorton dagar efter det inteckningshavaren
underrättats om skadebeloppets fastställande. Underrättelse skall anses
meddelad, då den blivit till inteckningshavaren avsänd i rekommenderat
brev under den uppgivna adressen.

Framställes yrkande som i denna paragraf avses av flera inteckningshavare,
ankomme på dem att gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken; sämjas
de ej, skall ombudet utses av Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

7 §•

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare galle ock den, som för ogulden
köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och är
brandförsäkring tagen å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller vattenfallsrätten,
skall i fråga om inteckningshavarens rätt på grund av försäkringen
vad i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928 och skall i fråga om ersättning
för brandskada, som sedermera inträffar, äga tillämpning utan hinder av att
försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.

Bihang till riksdagens protokoll 1987

1 samt.

28 höft,

(Nr 88.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.

‘ t : i .. I _ .

Härigenom förordnas, att 67 § utsökningslagen i dess lydelse enligt lagen
den 11 juni 1920 (nr 418) i nedan angivna delar skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Gäldenärs innestående------motsvarande belopp.

Vad sålunda stadgats om pension å rikets stat skall äga tillämpning jämväl å
annan pension eller livränta, som tillkommer gäldenär såsom vederlag för
egen eller annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det
gäldenären fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete; och
pension eller livränta vartill gäldenär eljest äger rätt, i den mån vad sålunda
tillkommer honom icke överstiger ettusen femhundra kronors årsränta.

I fråga om viss ytterligare utmätningsfrihet för pension eller livränta som
utgår på grund av försäkring stadgas i lagen om försäkringsavtal. År eljest
i lag eller författning stadgat, att viss egendom ej må utmätas, lände det till
efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928; dock skola mål, som då
redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag. Å pension eller livränta, som
blivit utfäst före lagens ikraftträdande och enligt Konungens förordnande ej
kunnat tagas i mät, äge lagen ej tillämpning utan vare sådan pension eller livränta
såsom förut från utmätning fredad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni
1924 (nr 387), skall göras följande tillägg:

3 mom. Huru i visst fall inteckning, som utgått ur brandskadeersättning,
varder utan verkan, så ock huru ny inteckning i stället kan komma att meddelas
på grund av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda,
därom är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober
1912 (nr 215), skall göras följande tillägg:

4 mom. Huru i visst fall inteckning, som utgått ur brandskadeersättning, varder
utan verkan, så ock huru ny inteckning i stället kan komma att meddelas
på grund av handling, som Konungens befallningshavande har att utfärda, därom
är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

om dispaschör befattning med försäkringstvister.

Med upphävande av 264 § första stycket i sjölagen förordnas som följer:

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund av avtal
om sjöförsäkring eller återförsäkring av sådan försäkring må åligga försäkringsgivaren,
skall saken hänskjutas till utredande av dispaschör. Sådan utredning
verkställes, där ej annorlunda avtalats, å den ort, där försäkringen slutits
eller där dispasch för den ort vanligen uppgöres. Det åligger dispaschören
att i tillämpliga delar iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri är i
sjölagen stadgat; dock att kungörelse, som i 214 § sagda lag sägs, ej skall utfärdas,
där såväl försäkringsgivare som försäkringshavare förklarat sig icke
påkalla sådan; skolande i ty fall dispaschen vara upprättad inom två månader
efter det fullständiga handlingar inkommit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 7, 109, 123, 205, 212, 232, 235 och 236 §§ i lagen
den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse, av vilka lagrum 109, 205 och 232 §§
ändrats genom lagen den 13 maj 1921 (nr 239), skola, vissa paragrafer i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Avser försäkringsaktiebolags rörelse livförsäkring, skola upprättas grunder
beträffande

1) beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2) den rätt till återköp av försäkring, som må tillkomma försäkringstagare,

3) verkan av underlåten premiebetalning,

4) försäkringstagares rätt när, annorledes än i följd av återköp eller underlåten
premiebetalning, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall,

5) försäkringstagares rätt att njuta förskott mot säkerhet i försäkringsbrevet,

6) beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma försäkringstagarna.

Där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget
förväntas kunna av sin behållning utbetala till försäkringstagare utöver de
i försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna förutberäkning
samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring
(premieåterbäringsreserv).

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för
all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning
av försäkringspremier och premiereserv för sådana försäkringar ävensom
för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i
förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

109 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke avslutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83. 39

123 §.

Avser ömsesidigt försäkringsbolags rörelse livförsäkring, skola upprättas
grunder beträffande

1) beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2) den rätt till återköp av försäkring, som må tillkomma försäkringstagare,

3) verkan av underlåten premiebetalning,

5) försäkringstagares rätt att njuta förskott mot säkerhet i försäkringsbrevet,

6) beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma försäkringstagarna.

Där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget
förväntas kunna av sin behållning utbetala, till försäkringstagare utöver de i
försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna förutberäkning
samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring
(premieåterbäringsreserv).

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för
all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning
av försäkringspremier och premiereserv för sådana försäkringar ävensom
för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid
eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

205 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke avslutas.

212 §.

I försäkringsbolags balansräkning skall under benämningen försäkringsfond
såsom skuld upptagas det för den tidpunkt, som balansräkningen avser, beräknade
värdet av bolagets ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv) samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

Omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren
särskild försäkringsfond upptagas.

År försäkring återförsäkrad hos inländskt bolag, som enligt denna lag är berättigat
att driva försäkringsrörelse, eller hos utländsk försäkringsanstalt, som
i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, må det bolag, åt vilket återförsäkringen
meddelats, upptaga såsom tillgång värdet av återförsäkringsbolagets
ansvarighet på grund av återförsäkringen, dock högst det belopp, vartill
försäkringsfonden för försäkringen enligt bolagets egna beräkningsgrunder
uppgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

232 §.

Under administrationstiden må ej återköp av livförsäkringar äga rum eller
förskott mot säkerhet i livförsäkringsbrev lämnas. Att nya livförsäkringar ej
må meddelas stadgas i 109 och 205 §§.

Å livförsäkringsbelopp---ej rum.

235 §.

Har ej — -—- — bolagets verksamhet.

Besluta de—--— Konungens stadfästelse.

Sedan Konungens---och skyldigheter.

Kan icke i den ordning, som i denna paragraf sägs, nytt bolag komma till
stånd, skall, där ej samtliga försäkringstagare överenskomma om administrationens
fortsättande, fördelning av administrationsboets tillgångar äga rum.
För sådant ändamål skall verkställas beräkning av det belopp, vartill försäkringsfonden
uppgår; och skall vid fördelning av tillgångarna varje försäkringstagares
fordran anses motsvara hans andel i fonden.

Har överenskommelse träffats om administrationens fortsättande, ankomme
på försäkringsinspektionen, huruvida ytterligare åtgärder böra vidtagas för
försäkringarnas överlåtande eller för bildande av nytt bolag.

236 §.

Har försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring
och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre tid
än tio år, trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall försäkringsinspektionen
utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas vägnar iakttaga
och bevaka den panträtt, som jämlikt 217 § tillkommer försäkringstagarna
uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt förvar satta värdehandlingar,
med iakttagande därav att varje försäkringstagare njuter panträtt
i nämnda värdehandlingar för den på hans försäkring belöpande andel i
försäkringsfonden.

Ombudet äge---av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928; dock att i fråga om försäkringsbolag,
vars bolagsordning före sagda dag blivit av Konungen fastställd,
vad i 7 och 123 §§ stadgas i fråga om upprättande av grunder beträffande försäkringstagares
rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är
fritt från ansvarighet för försäkringsfall ej skall träda i tillämpning förrän
den 1 januari 1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 april 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schly ter,

Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin,
att, sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 8 november 1918 uppdragit åt den
för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område tillsatta kommittén
att uppgöra förslag till lagstiftning angående försäkringsavtal, kommittén
med underdånig skrivelse den 7 april 1925 överlämnat av motiv åtföljda
förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Föredraganden anför: »Bortsett från de bestämmelser om sjöförsäkring,

som finnes upptagna i 10 kap. sjölagen, har lagstiftningen i vårt land hittills
huvudsakligen reglerat endast den offentligrättsliga sidan av det frivilliga
försäkringsväsendet. Syftet med denna offentligrättsliga lagstiftning är i
främsta rummet att lagbinda de enskilda försäkringsanstalternas organisation
och att genom offentlig tillsyn kontrollera deras ekonomiska ställning. Med
bifall till en vid 1905 års riksdag väckt motion om reglering av försäkringsverksamheten
jämväl ur privaträttslig synpunkt har emellertid riksdagen i
skrivelse den 12 maj 1905 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till lag om försäkringsavtal. Efter det Kungl.
Maj:t under år 1909 tagit initiativ till återupptagande av det med Danmark
och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet å obligationsrättens område samt
dessa båda länders regeringar förklarat sig villiga biträda det sålunda väckta
förslaget, har för samarbetet uppgjorts ett program omfattande bland annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

lagstiftning om försäkringsavtal. Till fullföljande av detta program har Kungl.
Maj:t bemyndigat den för utarbetande av förslag till lagstiftning angående
försäkringsavtal tillsatta kommittén att med de danska och norska kommittéer,
som komme att tillsättas för motsvarande ändamål, sammanträda till gemensamma
överläggningar i syfte att åvägabringa största möjliga överensstämmelse
mellan kommittéernas blivande förslag. Sedan en av Finlands regering
gjord framställning om beredande av tillfälle för regeringen att bliva representerad
vid ifrågavarande lagstiftningsarbete vunnit anslutning från regeringarna
i Sverige, Danmark och Norge, har jämväl en av Finlands regering
utsedd kommitté deltagit i arbetet. Av de nu anmälda förslagen är förslaget
till lag om försäkringsavtal tillkommet under samarbetet med kommittéerna
från de tre övriga nordiska länderna och överensstämmer i allt väsentligt med
dessa kommittéers motsvarande förslag.

Vad angår omfattningen av den ifrågasatta lagstiftningen om försäkringsavtal
föreslår kommittén såsom huvudregel, att bestämmelserna skola äga tilllämpning
å varje avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver
försäkringsrörelse. Undantag göres allenast för återförsäkring samt för avtal,
som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring eller i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete.

I fråga om sjöförsäkring har en ledamot av kommittén påyrkat, att lagbestämmelserna
därom måtte bibehållas såsom ett kapitel i sjölagen och att den
blivande lagen om försäkringsavtal följaktligen icke skulle äga tillämpning å
denna försäkringsform.

Kommitténs betänkande bar den 30 april 1925 remitterats till socialstyrelsen,
kommerskollegium och försäkringsinspektionen. Tillika har Kungl. Maj :t
genom remiss samma dag anbefallt överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser
att, sedan försäkringsanstalter eller andra vederbörande erhållit tillfälle
att avgiva yttrande i ärendet, överlämna de yttranden, som sålunda kunde
hava avgivits, ävensom det utlåtande, vartill anledning kunde förefinnas.

Utlåtanden i ärendet hava sedermera inkommit från samtliga ovannämnda
myndigheter, varjämte yttranden avgivits av åtskilliga försäkringsanstalter
samt Landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening. Dessutom
bär till Kungl. Maj :t ingivits en resolution, fattad av de fyra nordiska ländernas
sjöassuradörer vid den tredje nordiska sjöförsäkringskongressen i Göteborg
den 12 och 13 juni 1925.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande hemställt, att den föreslagna lagen om
försäkringsavtal icke måtte vinna tillämpning å den försäkringsverksamhet,
som bedrives i enlighet med gällande lagstiftning om sjukkassor. Till stöd
härför har socialstyrelsen i främsta rummet åberopat, att ifrågavarande försäkringsverksamhet
närmast är att hänföra till den sociala försäkringen. Styrelsen
erinrar vidare om att sjukkasseverksamheten redan förut genom lag eller
stadgar är på viktiga punkter reglerad enligt grunder, som avvika från föreliggande
lagförslag. En ytterligare anledning till den gjorda hemställan har styrelsen
funnit däri, att sjukkasselagstiftningen för närvarande är föremål för

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

omarbetning. Det kan nämligen enligt styrelsens mening tagas för givet, att
en ny lag om sjukkassor, därest en sådan kommer till stånd, kommer att bliva
långt mera tvingande än den nu gällande och ännu mera framhäva sjukkasseverksamhetens
sociala karaktär och uppgifter.

Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört får jag till en början
erinra om att Kungl. Maj:t dels till innevarande års riksdag avlåtit proposition
(n:r 113) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
4 juli 1910 om sjukkassor dels ock i proposition nr 114 för riksdagen framlagt
förslag, avseende, jämte ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasserörelsen,
väsentligt skärpta villkor för åtnjutande av statsbidrag icke blott i
fråga om sjukkassornas organisation utan även med avseende å dessas prestationer
beträffande sjuk- och moderskapshjälp. I likhet med socialstyrelsen
anser jag mig vidare kunna utgå från att huru än sjukkasseverksamheten för
framtiden kommer att ordnas, den sociala karaktären av denna verksamhet
kommer att bliva så starkt framträdande, att ifrågavarande försäkringsgren,
på sätt kommittén föreslagit i fråga om den sociala pensionsförsäkringen och
försäkringen för olycksfall i arbete, bör falla utanför den privaträttsliga lagstiftningen
om försäkringsavtal. På grund härav får jag föreslå, att i 1 § andra
stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal göres undantag för försäkring,
som meddelas av sjukkassor. I sammanhang därmed bör 26 § 1 mom.
undergå jämkning.

I de yttranden, som avgivits av överståthållareämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Blekinge och Värmlands län, ävensom i den vid förut omnämnda sjöfartskongress
fattade resolutionen har förordats, att bestämmelserna om sjöförsäkring,
på sätt en av kommitténs ledamöter föreslagit, fortfarande likasom
hittills måtte meddelas i sjölagen. Vad härutinnan anförts har icke synts mig
innefatta anledning att frångå kommitténs förslag i denna del.

I 14 § andra stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal har upptagits
en bestämmelse av innehåll att, därest i försäkringsavtal träffats förbehåll att
underlåtenhet att erlägga premie för en senare period skall medföra upphörande
av försäkringsgivarens ansvarighet, sådan påföljd ej får inträda innan en vecka
förflutit, efter det försäkringsgivaren givit försäkringstagaren meddelande
med erinran om premiens förfallodag. Beträffande denna bestämmelse har i
vissa av de inkomna yttrandena hemställts, att det måtte i lagtexten utsägas,
att en försäkringsinrättning, som äger få sina avgifter indrivna i samband med
kronouppbörden, skall anses hava givit sådant meddelande som här avses därigenom
att en debetsedel upptagande premien blivit till försäkringstagaren avsänd.
För min del finner jag det vara självfallet, att, på sätt kommittén i motiven
framhållit, den föreslagna bestämmelsen måste så tolkas, att här avsett
meddelande givits genom debetsedelns utsändande. Vid sådant förhållande har
det icke synts mig påkallat att vidtaga någon ändring i paragrafens avfattning.

Däremot bar jag i anledning av anmärkningar, som framställts mot 15 §, ansett
mig böra företaga jämkning i avfattningen av första punkten i donna paragraf
i syfte att tydligt utmärka att paragrafen icke skall äga tillämpning i
fråga om premier, som indrivas i samband med kronouppbörden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Enligt 27 § första stycket av förslaget till lag om försäkringsavtal gäller,
att om försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse upphör,
försäkringstagaren äger uppsäga avtalet. Denna bestämmelse kommer, enligt
vad kommittén påpekat, att hava självständig betydelse allenast i fråga om utländska
försäkringsanstalter. Försäkringsinspektionen framhåller i sitt utlåtande,
att för dessa anstalters vidkommande bestämmelsen givetvis är avsedd
att tillämpas, när meddelat tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse
återkallas av försäkringsinspektionen av orsak, som omförmäles i 10 § i lagen
den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
eller när sådant tillstånd förverkas enligt 9 § av samma lag. Enligt
sin ordalydelse kan bestämmelsen i fråga, yttrar försäkringsinspektionen
vidare, omfatta även det fall, att utländsk anstalt eljest upphör med försäkringsrörelse,
således även frivilligt upphörande, varom talas i 11 § av nämnda
lag. Med hänsyn till den motivering, varmed kommittén försett ifrågavarande
27 §, anser sig emellertid försäkringsinspektionen kunna antaga, att paragrafen
icke skall avse dylikt fall. Mot en sådan ståndpunkt finner försäkringsinspektionen
intet att erinra men hemställer att, till undvikande av missförstånd,
åt paragrafen gives en sådan avfattning, som överensstämmer med dess
antydda mening. Enligt vad jag inhämtat har kommittén icke med den till
ifrågavarande paragraf fogade motiveringen åsyftat att åt bestämmelsen giva
någon annan tolkning än den som framgår av ordalydelsen. Vid sådant förhållande
torde någon jämkning av avfattningen icke vara erforderlig.

I gällande försäkringsvillkor för brandförsäkring och vissa andra försäkringsarter
är ofta, i syfte att förebygga skada eller minska inträffad skadas
omfattning, föreskrivet, att särskilda för sådant ändamål avsedda skyddsanordningar
skola vara vidtagna. För det fall att en dylik säkerhetsföreskrift icke
iakttages, förbehålla sig försäkringsbolagen ej sällan, att försäkringshavaren
vid inträffad skada skall gå sin rätt till ersättning helt eller delvis förlustig,
även om det icke föreligger något kausalsammanhang mellan föreskriftens åsidosättande
och skadans inträffande eller omfattning. Enligt 51 § i förslaget
till lag om försäkringsavtal får ett sådant förbehåll icke göras gällande. Kan
försäkringshavaren visa, att föreskriftens åsidosättande varit utan betydelse för
försäkringsfallets inträde eller skadans omfattning, skall skadan trots åsidosättandet
till fullo ersättas. Vad sålunda föreslagits har blivit föremål för kritik
från åtskilliga ömsesidiga brandförsäkringsbolags sida. Direktionen för
Stockholms läns brandstodsbolag erinrar om att gällande brandstadga skall tilllämpas
på landskommun endast om och i den mån kommun frivilligt eller på
Kungl. Maj:ts befallningshavandes påtryckning beslutar. Under sådant förhållande
blir, framhåller direktionen, i praktiken brandskyddet på landsbygden
i högsta grad beroende av de säkerhetsföreskrifter, som brandstodsbolagen föreskriva.
Det måste därför, anser direktionen, vara rätt och billigt, att brandstodsbolagens
verksamhet i detta hänseende icke omöjliggöres genom en sådan
bestämmelse som den föreslagna. Bestämmelsen bör därför omredigeras så,
att möjlighet beredes försäkringsgivare att, utan sådan inskränkning som nu
föreslagits, få göra skäligt avdrag å skadeersättning vid inträffande försäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Tingsfall, då försumlighet i berörda hänseende förekommit. Såsom paragrafen
är formulerad, kan den enligt direktionens mening även ge försäkringshavaren
en möjlighet att vid inträffat försäkringsfall kunna väcka diskussion angående
lämpligheten eller nödvändigheten av en föreskrift i dess helhet eller detaljerna
av densamma, som överenskommits i avtalet, varigenom svårlösta tvister kunna
uppstå. Länsstyrelsen i Stockholms län finner den av länets brandstodsbolag
framförda kritiken vara berättigad. Då de föreskrifter till förebyggande av
skada eller minskande av inträffad skadas omfattning, som innehållas i brandstodsbolagets
försäkringsavtal, äro ägnade att öka brandsäkerheten på landsbygden
och verka uppfostrande i detta hänseende, anser länsstyrelsen det vara
till synnerlig skada, om ett åsidosättande av dylika föreskrifter icke vore förenat
med någon påföljd, därest det kan visas, att skada skulle hava inträffat,
även om föreskrifterna iakttagits. För min del anser jag de uttalade farhågorna
för att den föreslagna bestämmelsen skulle lägga hinder i vägen för
brandstodsbolagens strävan att öka brandsäkerheten på landsbygden vara betydligt
överdrivna. För en försäkringshavare, som underlåter att vidtaga en föreskriven
skyddsanordning, kommer, även om förslaget blir upphöjt till lag, den
risk han löper att vid inträffad brandskada ej utfå någon ersättning säkerligen
att vara tillräckligt stor för att verka uppfostrande i förevarande hänseende.
Att märka är nämligen, att rätten till brandskadeersättning enligt förslaget går
förlorad icke blott då kausalsammanhang mellan föreskriftens åsidosättande
och brandens uppkomst eller utbredning blir ådagalagt utan även då någon utredning
rörande eldsvådan icke kan åstadkommas. Försäkringshavaren får sålunda
uppbära ersättning allenast i sådana fall då han kan förete bevisning om
frånvaron av kausalsammanhang, en bevisning, som ofta torde vara synnerligen
svår att åvägabringa. Vid nu angivna förhållanden har jag icke funnit mig
böra frångå förslagets ståndpunkt i denna del.

Mot 53, 55, 79, 82, 84, 90, 98 och 100 §§ i förslaget till lag om försäkringsavtal
har anmärkts, att de föreslagna bestämmelserna äro stridande mot den
praxis, som för närvarande tillämpas inom vissa försäkringsgrenar eller av vissa
försäkringsanstalter. Med anledning härav anser jag mig böra erinra om
att samtliga dessa bestämmelser endast skola komma till tillämpning, därest ej
annat föreskrives i försäkringsbrevet eller i fråga om en ömsesidig försäkringsanstalt
i dess stadgar. Den omständigheten att en dylik deklaratorisk bestämmelse
i ett eller annat fall icke kommer att överensstämma med gällande försäkringsvillkor
synes mig icke utgöra anledning att vidtaga ändring i kommitténs
förslag.

För tryggande av fastighetskrediten har kommittén i förslaget till lag om
inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av
brandförsäkringsavtal, upptagit bestämmelser om rätt för inteckningshavare
att njuta säkerhet i ersättning, som utfaller på grund av en av den intecknade
fastighetens ägare tagen försäkring å fastighetens åbyggnad. Sådan brandskadeersättning
skall enligt förslaget i vissa fall nedsättas hos överexekutor
för utbetalning till den eller dem, som därtill äga rätt. I 2 § första stycket
andra punkten föreskrives, att anspråk på rätt att ur nedsatt belopp undfå

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

betalning framför ägaren skall vid äventyr av rättens förlust framställas senast
vid det inför överexekutor utsatta fördelningssammanträdet. Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller, att det synes länsstyrelsen väl hårt, att inteckningshavare,
vilken på grund av laga förfall eller annan giltig orsak varit
ur stånd att framställa anspråk på betalning, skall gå miste om sin rätt därtill.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke vid fördelning av ersättningsbeloppet
bör, såsom sker vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
försåld fast egendom och av expropriationsersättningar, å obevakad inteckning,
å vilken, därest den bevakats, utdelning skulle hava beräknats, avsättas
sådan utdelning dock med beräknande av högst ett års ränta. Eventuellt
skulle kunna föreskrivas viss tid efter sammaträdet, inom vilken innehavare
av obevakad inteckning skulle hava att framställa anspråk på utdelningens
utbekommande vid äventyr, om det försummades, att utdelningen
skulle utgå till närmast förmånsberättigade, som icke erhållit full likvid för
sin fordran. Liknande synpunkter hava framhållits av länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus län samt Västmanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län
har av samma anledning hemställt, att ifrågavarande punkt måtte utgå ur
förslaget. Vad sålunda anförts har jag ansett böra vinna beaktande. Enligt
min mening förefinnes nämligen icke tillräcklig anledning att då fördelning
av brandskadeersättning i stort sett skall äga rum enligt reglerna för fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis försåld fastighet avvika från gällande
grundsats, att innehavare av inteckning för fordran är berättigad till utdelning,
oavsett om fordringen blivit anmäld eller icke. Å andra sidan bör
självfallet en inteckningshavare, som anser det med sin fördel förenligt att
bibehålla sin i fastigheten intecknade fordran, icke vara pliktig att uppbära
betalning ur det nedsatta beloppet. I tydlighetens intresse har det synts mig
påkallat att i 2 § i förslaget till lag om inteckningshavares rätt till betalning
ur brandskadeersättning upptaga en uttrycklig föreskrift av sådant innehåll.
Vad de hörda myndigheterna i övrigt anfört rörande omförmälda förslag har
jag funnit icke vara av beskaffenhet att höra föranleda ändring i förslaget. Då
dessa anmärkningar allenast röra detaljbestämmelser, torde det icke vara nödigt
att i detta sammanhang ingå på en närmare redogörelse för desamma.

I 109 och 205 §§ lagen om försäkringsrörelse förekommer beträffande annan
försäkring än livförsäkring och därmed likställd försäkring samt sjöförsäkring
den lika lydande föreskriften, att, om försäkringsgivaren råkar i konkurs
eller träder i likvidation, försäkringsavtal, som av försäkringstagaren
icke hävts före nämnda tid, skall upphöra att gälla ett år efter beslutet
om egendomsavträde eller likvidations början. Denna föreskrift är nu avsedd
att utgå ur nämnda lag och att ersättas med bestämmelserna i 26 §
1 mom. första stycket och 27 § andra stycket i förslaget till lag om försäkringsavtal.
Eörsäkringsinspektionen framhåller, att då sistberörda lag icke
är avsedd att äga tillämpning å återförsäkringsavtal eller å sådana avtal, som
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete slutas med de s. k. arbetsgivarebolagen,
bestämmelser av det innehåll nyss nämnts komma att saknas
för de fall, då det rör sig om återförsäkringsavtal eller avtal med nämnda

Eungl. Maj:ts proposition nr SS.

arbetsgivarebolag. Även om nu ifrågakomna avtal ofta avslutas allenast på
ett år, kan enligt försäkringsinspektionens mening saknaden av de nu gällande
bestämmelser komma att visa sig menlig. Försäkringsinspektionen ifrågasätter
därför, om icke antingen berörda bestämmelser i 109 och 205 §§ lagen
om försäkringsrörelse böra kvarstå, såvitt de angå sådana försäkringsavtal,
varå lagen om försäkringsavtal icke skall äga tillämpning, eller också
förslagets 26 och 27 §§ göras tillämpliga även beträffande nu avsedda försäkringsavtal.
Med anledning av vad försäkringsinspektionen sålunda anfört
anser jag mig böra erinra om att Kungl. Maj:t genom proposition nr 109 till
innevarande års riksdag föreslagit en omorganisation för olycksfallsförsäkringen
innebärande, bland annat, att de s. k. arbetsgivarebolagens verksamhet
skall upphöra. Beträffande avtal om återförsäkring synes det mig tydligt,
att, på sätt kommittén framhållit, vissa av de bestämmelser, som upptagits
i den allmänna avdelningen av förslaget till lag om försäkringsavtal samt i
avdelningen om skadeförsäkring, äro av beskaffenhet att kunna analogisk
tillämpas å återförsäkring. Att genom uttryckliga föreskrifter i 26 och 27
§§ förklara där intagna bestämmelser tillämpliga å återförsäkring torde vid
sådant förhållande desto mindre vara lämpligt som därigenom skulle kunna
uppstå det missförstånd, att i fråga om alla andra bestämmelser i förslaget
analogisk tillämpning å återförsäkring vore utesluten. Icke heller synes det
mig lämpligen kunna komma i fråga att beträffande dylik försäkring bibehålla
nu gällande regler i 109 och 205 §§ av lagen om försäkringsrörelse.»

Härefter hemställer föredraganden att, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av försäkringslagstiftningskommittén
utarbetade lagförslag med de av föredraganden nu angivna
ändringar, vilka avfattats på sätt en till detta protokoll fogad bilaga
utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

N. Cervin.

■18

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om försäkringsavtal.

1 §■

Denna lag----driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av sjukkassor, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring eller i lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

15 §.

Vill försäkringsgivare, som till följd av försäkringstagarens underlåtenhet
att erlägga premie är fri från ansvarighet, anhängiggöra talan för premiens
utkrävande, skall han göra det inom tre månader från förfallodagen, med
mindre avtalet dessförinnan upphört att gälla. Underlåtes det, have han förlorat
sin talan. Förbehåll, som strider mot vad nu är sagt, må ej av försäkringsgivaren
åberopas.

26 §.

1 mom. Där försäkringsgivaren--— — i konkursen.

Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för tillvaratagande
av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda; och gälle i
fråga om försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är i
lag särskilt stadgat.

2 mom. Finnes försäkringsgivaren----dess fullgörande.

3 mom. Då, enligt----ersättning därför,

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Förslag

till

Lag

om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brand försäkringsavtal.

2 §•

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt hos överexekutor, utsatte denne så snart
ske kan sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets
fördelning. Fråga om inteckningshavares rätt till betalning varde av överexekutor
prövad, med mindre inteckningshavaren givit till känna, att han ej
önskar betalning.

Kallelse till----motsvarande tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 sand,

28 Käft.

(Nr 38.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 25 oktober
1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 9 april 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgåi
på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Rudolf Eklund.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om försäkringsavtal.

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

I likhet med sina föregångare alltifrån år 1667 behandlar vår nu gällande
sjölag även sjöförsäkringen. Förslaget avser att bryta det formella samband
mellan bestämmelserna om detta ämne och den sjörättsliga lagstiftningen i
övrigt, som sålunda hos oss har gammal hävd. Det är förklarligt, att denna
nyhet synts mindre tilltalande för mången, som gjort sig förtrogen med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hittills gällt. Lagrådet kan dock ej finna annat, än att förslagets ståndpunkt
härutinnan är välgrundad.

Avtal om andra försäkringsformer än sjöförsäkring äro för närvarande icke
i svensk lagstiftning särskilt reglerade, men förslaget har haft en rikt utbildad
försäkringspraxis att bygga på. Med tillgodogörande av vad i denna visat
sig sunt och gott gör förslaget ej andra inskränkningar i avtalsfriheten till
skydd för försäkringstagaren än sådana, som måste anses påkallade av dennes
svagare ställning. Viktiga och värdefulla nyheter äro de bestämmelser,
som vilja möjliggöra för den omtänksamme att genom försäkring trygga egen
eller andras försörjning.

Förslaget har framgatt ur det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet på
obligations rättens område, ett samarbete vari nu för första gången även Finland
deltagit, och det motsvaras sålunda av ett danskt, ett finskt och ett norskt
förslag. Ett önskemal är naturligtvis, att de lagar, som på grundvalen av
dessa förslag kunna bliva utfärdade i de skilda länderna, icke måtte utan fullgoda
skäl avvika sinsemellan till vare sig innehåll eller form. Med tillfredsställelse
finner man också, att de fyra förslagen i stort sett överensstämma, och
där det svenska förslaget skiljer sig från de övriga, synes avvikelsen i regel
vara val motiverad. Lagrådet håller emellertid före, att det svenska förslaget,
varmed det finska i allmänhet är lika lydande, skulle lämpligen kunna i
vissa hänseenden föras än närmare det danska eller norska. Såvitt det härvid
gäller sakliga olikheter, kommer lagrådet att vid detaljgranskningen göra några
hemställanden. Vad åter den formella avfattningen angår, vill lagrådet redan
i detta sammanhang uttala, att, enligt dess förmenande, den svenska texten
icke skulle förlora i tydlighet eller god stil, om den här och var jämkades efter
den danska eller norska. Någon gång utelämnar den svenska texten en bestämmelse,
som finnes i de danska och norska texterna, utan att den likväl
torde därmed åsyfta någon olikhet. I de danska och norska texternas motsvarighet
till 26 § 2 mom. utsäges sålunda, att ställd säkerhet skall vara betryggande.
Giltigt skäl, varför den svenska texten skall lyda annorlunda — att
säkerhet skall vara betryggande stadgas redan nu på åtskilliga ställen i köplagen
och kommissionslagen — lärer ej föreligga. Under uttrycket i 37 §
andra stycket, att byggnad varder iståndsatt, synes icke rätt väl kunna hänföras
även det i danska och norska texterna omnämnda fallet, att bs^ggnad
ateruppföres; men enligt vad de svenska motiven utvisa, vill det svenska förslaget
icke bliva tolkat annorlunda än de bada andra. Det kan icke gärna vara
meningen att 39 § andra stycket skall gälla annat avtal än sådant, som träffas
före f örsäkringsfallets inträde, men i olikhet mot de danska och norska
texterna är den svenska efter ordalagen tillämplig även å avtal, som ingås
sedan skadan timat. Stundom är den danska eller norska texten mera ordknapp,
men kanske dock lättfattligare än den svenska. Att exempelvis, i motsats
till det danska förslaget, undvika att i 86 § tala om en försäkrad byggnad,
därför att försäkringen begreppscnligt gäller icke byggnaden utan visst intresse,
leder, vill det synas, till en tyngd i lagtexten, som icke uppväges av
distinktionens i detta sammanhang likgiltiga teoretiska värde (jämför det i

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

motiven s. 230 återgivna, av lagberedningen föreslagna stadgandet). Bland
sådana paragrafer, som lämpligen torde kunna i ett eller annat avseende omformuleras
till större likhet med ordalagen i danska eller norska texten, må
särskilt nämnas 65 och 72 §§, 73 § andra stycket, 83, 91 och 92 §§, 105 § andra
stycket, 107 och 108 §§ samt 112 § första stycket,

3 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, vars innehåll är för juristen självklart, torde hava tillkommit
närmast till försäkringsmännens information. Om emellertid, såsom lagrådet
vill förorda, den i 34 § givna regeln uppflyttas bland de inledande bestämmelserna,
lärer varje vidare erinran vara överflödig därom, att även på det
rättsområde, som förslaget avser att normera, avtalsfriheten är regel och att
således inga andra av förslagets privaträttsliga bestämmelser äro av tvingande
natur än de, om vilka sådant uttryckligen angives.

4—10 §§.

Lagrådet:

I 6 § stadgas om verkan därav att försäkringstagaren vid avtalets slutande,
utan att hava gjort sig skyldig till sviklig! förfarande, lämnat en uppgift,
vars oriktighet han insett eller vid iakttagande av tillräcklig omsorg bort inse.
Härmed har genom 7 § likställts det fall, att försäkringstagaren underlåtit att
uppgiva ett av honom känt förhållande, som han insett eller bort inse vara av
betydelse för försäkringsgivaren, och detta under omständigheter, som låta
underlåtenheten framstå såsom en vårdslöshet.

Verkan i fråga är försäkringsgivarens fulla frihet från ansvarighet för försäkringsbeloppets
utbetalande, i den händelse det kan antagas att han, i besittning
av riktiga upplysningar, skulle hava vägrat bevilja någon försäkring
alls. Avgörande betydelse har alltså tillmätts bevisning om huru just denne
försäkringsgivare skulle hava ställt sig, därest han ej blivit vilseledd genom
den oriktiga uppgiften eller förtigandet. Enligt de rättsgrundsatser, som inom
vår avtalsrätt torde allmännast vunnit tillämpning, skulle väl en mera objektiv
norm lagts till grund för bedömandet av verkan pa kontrahenternas rättsförhållande.
Domstolen skulle hava ställt sig den frågan, vilken hållning försäkringsgivare
i allmänhet inom branschen rimligen kunde tänkas hava intagit.
Denna ståndpunkt tillämpas i engelsk och tysk rätt jämväl pa förevarande fall.
Emellertid lärer det böra medgivas, att just inom försäkringsavtalens område,
med dess i olika hänseenden säregna förhållanden, en tillförlitlig objektiv måttstock
på den angivna vägen bleve vansklig att finna; det torde vara alltför
svårt att bedöma i vad mån en viss försäkringsgivares avvikande hållning i en
viss punkt från eljest gängse praxis har samband med andra för hans försäkringspraxis
säregna drag och har sin naturliga betingelse i dem. Härtill kommer,
att man å andra sidan beträffande en viss försäkringsgivare i motsats
till vad i regel gäller om en avtalskontrahent — icke behöver vara hänvisad
till mer eller mindre osäkra förmodanden rörande hans villighet eller ovillig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

het att sluta avtal, i den händelse förutsättningarna varit på visst sätt ändrade.
Rörelsens omfattning och art gör det möjligt och nödvändigt att förfara
efter fasta normer, och den bevisning, som av försäkringsgivaren i förevarande
fall fordras för hans befrielse från ansvarighet, måste följaktligen nästan alltid
bestå i ett påvisande av en av honom för hans verksamhet fastslagen och
däri regelmässigt tillämpad princip. Skulle undantagsvis fallet ligga annorlunda
till — exempelvis för ett nystartat försäkringsföretag — lärer, även
med den formulering förevarande stadgande fått, annan utväg ej givas än att
begagna den ovannämnda mera objektiva måttstocken. Inom vissa försäkringsgrenar
med starkt individuellt varierande risker och premiesatser torde
val stundom bevisningen så på ena som andra vägen bliva vansklig att förebringa.

Mot stadgandet i första stycket synes någon erinran således icke böra framställas.
Och det torde vara naturligt att fullfölja den tankegång, varpå detsamma
vilar, såsom genom bestämmelserna i andra stycket skett för det fall,
att det visserligen icke är att antaga, att i händelse av meddelade riktiga upplysningar
försäkring skulle rätt och slätt förvägrats, men väl att försäkringsgivaren
i sådant fall skulle mot den utfästa premien eller de i övrigt avtalta
villkoren åtagit sig risk allenast till visst lägre belopp eller att han skulle
genom återförsäkring begränsat storleken av den risk han bure i sista hand.
Enligt dessa bestämmelser blir nämligen försäkringsgivaren icke helt fri från
ansvarighet, men bär endast den angivna lägre risken.

Denna s. k. prorataregel, vilken alltså fungerar såsom ett supplement till det
skydd, som stadgandet i första stycket bereder försäkringsgivaren, har emellertid
för vissa arter av skadeförsäkring i denna sin funktion ersatts, på sätt av
tredje stycket framgår, av en helt annan regel, kausalitetsregeln kallad. Sistnämnda
regel innebär, att försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet,
försåvitt ej, enligt vad motparten bevisat, det oriktigt uppgivna eller det förtona
förhållandet saknat inverkan å skadans inträde eller omfattning. Uppenbarligen
har vid uppställandet av en så beskaffad regel en helt annan tankegång
följts än den, som förestavat innehållet av paragrafens båda första stycken.
För de försäkringsgrenar, varom här är fråga, hava såsom befrielsegrunder
ställts vid sidan av varandra dels försäkringsgivarens subjektiva motiv till
beslutet att meddela försäkring, dels det rent objektiva faktum i och för sig,
att ett visst förhållande haft betydelse för uppkomsten eller omfattningen av
den skada, som utgör försäkringsfall.

Anledningen till denna undantagsbestämmelse har angivits vara, att prorataregeln
för att kunna inom en viss försäkringsgren göra avsedd tjänst förutsätter
möjligheten att gradera riskerna och med ledning därav uppgöra premietariffer
ävensom att tillämpa fasta normer för riskernas maximering. I fråga
om sjöförsäkring och annan transportförsäkring, där dessa förutsättningar i
stor utsträckning icke torde i tillräcklig mån vara för handen, må det anförda
skälet tillerkännas bärkraft, även om det synes kunna ifrågasättas, huruvida
ej följdriktigheten krävt, att den objektiva kausalitetsregeln fått träda helt i
stället för hänsyn till den oriktiga uppgiftens verkan på försäkringsgivaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Starkare betänkligheter möta däremot förslagets ståndpunkt att — i motsats
till samtliga de i övriga nordiska länder framlagda förslagen -— under
kausalitetsregeln hänföra jämväl brandförsäkring.

Ehuru kausalitetsregelns tillämpning icke utesluter, att verkan av den oriktiga
uppgiften inskränker sig till en kvantitativ nedsättning i ansvarigheten i
likhet med vad prorataregeln innebär, har den dock en omisskännlig tendens
att ställa saken på sin spets: allt eller intet. Då inom brandförsäkringen, i
olikhet med transportförsäkringen, den stora mängden bland försäkringstagarna
icke är affärsmän, kan här vida oftare förväntas en bristande ackuratess
i uppgifter, därvid nämnda tendens relativt lätt kan få ödesdigra verkningar,
desto hellre som full klarhet mången gång ej kan vinnas om och i vad mån
en omständighet haft eller saknat inverkan å brandens uppkomst och omfattning.
Å andra sidan lärer väl, såsom i motiven till det danska förslaget ock
åberopas, just inom denna försäkringsgren tariffering och maximering nått
fastare utbildning än i de flesta andra och prorataregelns tillämpning således
ej möta synnerliga svårigheter. Det må vara, att detta omdöme ej äger giltighet
på alla brandförsäkringsverksamhetens områden; så torde exempelvis ej
vara fallet med försäkring av industriella etablissement och där förvarad lösegendom.
Men paragrafens regler skola ju icke vara tvingande rätt, utan
kunna såväl suppleras som ersättas av särskilt avtalade villkor. Det möter
alltså intet hinder att vid industri-brandförsäkring, vid vilken i alla händelser
de generella formulären icke äro tillfyllest, utan kompletteras eller bringas helt
eller delvis ur kraft av diverse klausuler, avtalsvis göra förbehåll om prorataregelns
ersättande med kausalitetsregeln. Att däremot upphöja den sistnämnda
till legal regel för all brandförsäkring, alltså även för den vanliga borgerliga
lösöreförsäkringen är förenat även med den olägenheten, att i så fall 34 § icke
kan åberopas för avvärjande av uppenbar obillighet, vartill regeln onekligen i
vissa fall kan leda.

Det hemställes förty att undantagsbestämmelsen i tredje stycket av 6 §
måtte begränsas till att omfatta allenast sjö- och annan transportförsäkring.
Vinner denna hemställan efterföljd, lärer motsvarande ändring böra vidtagas
i tredje stycket av 45 §.

Mot de principer, varå förslagets bestämmelser om försäkringstagarens
upplysningsplikt i övrigt vila, lärer någon erinran ej vara att göra. Men det
vill synas, som om tillägnandet av bestämmelsernas innehåll skulle icke oväsentligt
underlättas, om de erhölle en i viss mån ändrad gruppering och avfattning.

Förslaget avser icke att ändra eller komplettera avtalslagens regler för de
fall, att vid avtalet förfarits svikligt eller att sådana omständigheter förelegat,
att avtalets åberopande skulle strida mot tro och heder. Det synes då naturligast
att, i motsats till vad nu skett i 4 §, varken söka närmare beskriva
dessa fall eller göra något sakligt uttalande om vad beträffande dem skall
gälla, utan nöja sig med en kort erinran, att de behandlas i avtalslagen. Denna
erinran kunde lämpligare avsluta än inleda bestämmelserna i ämnet; med
förslagets uppställning kan frestelsen ligga nära att anse 8 och 9 §§ vara till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

lämpliga även inom området för nuvarande 4 §. Dennas plats borde i stället
intagas av 6 §, vilken såsom angivande de skilda påföljderna av oriktig uppgift
synes väl ägnad att ställas främst.

Det fall, då underlåtenhet att lämna uppgift skall öva inverkan å försäkringsgivarens
ansvarighet, torde i överensstämmelse med 7 §:s mening men i
enklare ordalag kunna angivas så, att om försäkringstagaren förtegat omständighet
av betydelse för försäkringsgivaren, detta är utan inverkan å dennes
ansvarighet, med mindre förtigandet kan tillräknas försäkringstagaren såsom
vårdslöshet. Verkan av förtigande uttryckes i 7 § därigenom, att det
likställes med lämnande av oriktig uppgift. Motiven upplysa, att denna konstruktion
valts i syfte att vissa andra paragrafer, ehuru de enligt ordalagen
blott gälla oriktig uppgift, likväl skola bliva tillämpliga även vid förtigande.
Efter lagrådets uppfattning är det likväl ej så alldeles lätt att utläsa
vilka bestämmelser sålunda skola erhålla en räckvidd utöver vad de själva
göra anspråk på. Det hela torde vinna i överskådlighet och reda, därest såsom
påföljd av förtigande sättes, att bestämmelserna i nuvarande 6 § skola
äga motsvarande tillämpning, och i övrigt de stadganden, som böra gälla förtigande,
avfattas så att de bliva omedelbart därå tillämpliga.

Om nu antydda ändringar vidtagas, lärer i samband därmed någon redaktionell
jämkning även i vissa andra avseenden visa sig fördelaktig.

13—16 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall, såvitt på lagens egna stadganden beror, försäkringstagares
underlåtenhet att i rätt tid gälda premie ej hava annan verkan än rätt
för försäkringsgivaren att uppsäga avtalet med tre dagars frist (13 §). Begagnas
denna rätt, har avtalet, vad framtiden beträffar, ingen bindande kraft
mot någondera kontrahenten. I vad åter avtalet avser tiden intill uppsägningsfristens
utgång äro de däremot båda bundna, försäkringsgivaren till sin
åtagna ansvarighet, försäkringstagaren att svara för den premie, som skulle
hava utgått, därest försäkringsavtalet slutits blott för nämnda tid (16 §).

Genom förbehåll i avtalet kan emellertid försäkringsgivaren betinga sig,
att dröjsmålet skall för den följande tiden medföra, frihet från ansvarighet,
men försäkringstagaren alltjämt vara bunden att svara för den på samma
tid belöpande premien. Det är i fråga om giltigheten av ett dylikt förbehåll,
som vissa inskränkningar stadgats icke blott — såsom av lagtexten tydligt
framgår — i 14 § 2 st., utan jämväl genom bestämmelsen i 15 §. Rätta sammanhanget
härutinnan skulle klarare framträda, om man undveke att i 13 §
bruka uttrycket »försäkringsgivarens ansvarighet» och i 15 § angåves, att där
förutsatta frihet från ansvarighet grundar sig på särskilt avtalsvillkor.

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Andra stycket av 14 § innehåller icke något om, när däri omförmälda meddelande
med erinran om premiens förfallodag tidigast må göras för att kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

åberopas av försäkringsgivaren. En dylik påstötning, gjord långt före förfallodagen,
kan emellertid lätt bliva tämligen värdelös som hjälp för försäkringstagaren
att hålla förfallodagen i minnet. I de danska och norska förslagen
har hänsyn till detta förhållande tagits vid avfattningen av motsvarande
bestämmelser. Ett stadgande, att nämnda meddelande må göras tidigast
en vecka eller 14 dagar före förfallodagen, synes böra få inflyta i lagen.

19 §.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg instämde:

Enligt första stycket av paragrafen skall den omständigheten, att försäkringsfatlet
framkallats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, icke hava den i 18 §
omförmälda verkan på försäkringsgivarens ansvarighet, om den handlande
var i sådan ålder eller i sådant sinnestillstånd, som utesluter tillräknelighet
för brott. Däremot tages ingen hänsyn till s. k. förminskad tillräknelighet.

Det kan ifrågasättas, om ej gränsen för relevanta sinnestillstånd härigenom
dragits väl snävt. Inom den förminskade tillräkneligheten finnas en mängd
grader, från sådana, som stå den absoluta otillräkneligheten mycket nära,
till sådana, som i straffrättsligt hänseende icke ens böra giva anledning
till straffnedsättning. Ålderdomssvaghet, som nämnes såväl i 5
som 6 § av strafflagens femte kapitel, ger ett gott exempel i förevarande
hänseende. Har den fortskridit så långt, att den står nära gränsen till den
absoluta otillräkneligheten, kan det innebära en stor obillighet, att en handling
begången i sådant tillstånd skall medföra förlust av de fördelar försäkringen
avsett att bereda. Den sålunda sjukes skuld kan mycket väl för den
allmänna rättskänslan te sig betydligt lindrigare än vid många fall av okvalificerat
vållande, som enligt 20 § är utan verkan å försäkringsgivarens ansvarighet,
om ej motsatsen uttryckligen avtalats. Saken blir så mycket betänkligare
som enligt 85 § i förslaget vid brandförsäkring försäkringsfallets
framkallande av försäkringshavarens make i regel likställes med dess framkallande
av försäkringshavaren själv.

Å andra sidan kan det naturligtvis ej sättas i fråga att utan vidare i förevarande
hänseende likställa den förminskade tillräkneligheten med den absoluta
otillräkneligheten.

Ej heller lärer lösningen av svårigheterna böra sökas uti införandet av en i
förhållande till tillräknelighetsgraden reducerad ansvarighet.

För min del anser jag, att rättskänslan bäst skulle tillgodoses genom ett
Tillägg till paragrafen av innebörd, att om den försäkringsfallet framkallande
handlingen begåtts under inflytande av sådan rubbning av själsverksamheten,
som, utan att helt utesluta tillräknelighet för brott, skulle göra det uppenbart
obilligt, att försäkringsgivaren bleve fri från ansvarighet, vad i 18 § sägs ej
heller skall äga tillämpning.

Jag hemställer alltså, att ett sådant tillägg till paragrafen måtte göras. Det
synes utan svårighet kunna inpassas i paragrafens första stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

21 §.

J ustitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-G yllenbåg a och justitierådet
Alexanderson:

En verklig uppskattning av det men, försäkringsgivaren lidit av att han ej
ofördröjligen underrättats om försäkringsfallet, kan enligt sakens natur ej
äga rum i vissa fall, där det likvisst måste antagas, att men för honom uppkommit.
Bland annat kan detta uppenbarligen vara förhållandet, då olägenheten
bestar i försvårad utredning, men även exempelvis då försäkringsgivaren
icke satts i tillfälle till ingripande i tid för skadas begränsning. Det hemställes
därför, att orden »i man därav» i första stycket måtte såsom i vissa fall
oegentliga och i alla händelser överflödiga uteslutas. Vad man med dem velat
angiva synes med erforderlig tydlighet uttryckt genom att det medgivna avdraget
enligt lagtexten är begränsat till skäligt belopp. Skulle så ej anses
vara fallet, kunde ändamalet vinnas genom att ersätta orden »i mån därav»
med »efter omständigheterna» eller liknande.

Motsvarande jämkning torde böra företagas i lydelsen av 52 § andra stycka
utan att behöva föranleda ändring i sista punkten av stycket — och
kunde utan olägenhet utsträckas till 44 §.

26—28 §§.

Lagrådet:

Innehållet av dessa paragrafer bleve överskådligare, om 26 § finge handla
allenast om de båda händelser, då försäkringsavtal förfaller (26 § 1 mom. och
27 § andra stycket), och 27 § angåve dels i ett första mom. de båda fall, då
försäkringstagaren äger uppsäga avtalet (26 § 2 mom. och 27 § första stycket),
och dels i ett andra den skadeståndsregel, som nu får uppsökas på tre
ställen, nämligen i 26 § 3 mom. och båda styckena av 27 §. Även oberoende
av sådan omredigering lärer skadeståndsregeln lämpligen kunna göras något
mindre abstrakt och avfattningen av 28 § böra jämkas så, att hänvisningen
till 26 § 2 mom. bortfaller.

32 §.

Lagrådet:

Skulle försäkringsgivaren till sitt fredande mot ett i avtalet grundat anspråk
invända, att motparten ej velat foga sig i ett i avtalet inryckt påbud om
skyldighet för honom att utan anlitande av biträde förhandla med försäkringsgivaren,
kan det med säkerhet förväntas, att även utan lagstöd invändningen
skulle i lagtillämpningen lämnas utan avseende. Bestämmelsen i första stycket
av paragrafen lärer alltså vara överflödig, och det hemställes, att den
måtte utgå ur förslaget, desto hellre som vad där stadgas har analog tillämpning
vida utöver försäkringsrättens område.

Åven om paragrafen bibehålies oförändrad, torde dess rubrik böra förkortas
så, att paragrafen helt allmänt angives röra förhandling med försäkringsgivaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

34 §.

Lagrådet:

Enligt avtalslagen kan i vissa fall ett avtalsvillkor, som ställer sig uppenbart
obilligt, få jämkas eller lämnas åsido, och detta kan enligt allmänna rättsgrundsatser
ske även i vissa andra fall. Då förslaget icke avser att ersätta
utan blott att komplettera vad sålunda gäller om avtal i allmänhet, torde till
tydligare utmärkande härav någon redaktionell överarbetning böra ske. Och
då det låter tänka sig, att ett villkors obillighet kan undanröjas utan att villkoret
helt lämnas utan avseende, torde paragrafens avfattning böra, i likhet med
avtalslagen, hålla möjlighet härtill öppen.

Det kan ej gärna vara åsyftat med paragrafens slutord, att en sedvänja inom
försäkringsväsendet skall hava utbildat sig i fråga om fall av just samma beskaffenhet
som det föreliggande. Desto mindre lärer detta vara förslagets mening,
som det lyckligtvis torde kunna antagas, att första förutsättningen för
paragrafens tillämpning, den uppenbara obilligheten, endast sällan är för handen.
Kanske kunde dock, till förebyggande av varje missförstånd, någon jämkning
ske av ordalagen, exempelvis så att slutorden utbyttes mot »där sådant
kan anses överensstämma med god försäkringspraxis».

Att paragrafen synes lämpligen böra uppflyttas bland de inledande bestämmelserna,
är redan erinrat vid 3 §. Sker så, erfordras ändring jämväl av det
paragrafnummer, som citeras i 6 § promulgationslagen.

51 §.

Justitierådet von Seth:

Den fråga, som behandlas i förevarande paragraf, har, såsom framgår av
statsrådsprotokollet, givit anledning till olika uppfattningar, huru de intressen,
som här korsa varandra, bäst skola kunna bringas i samklang. Det är ju även så,
att vilkendera av de vägar, som varit på tal, man väljer för frågans lösning, olägenheter
kunna uppstå. Det kan kännas lika hart att fa vidkännas ett kanske
avsevärt avdrag från ersättningsbeloppet, därför att en säkerhetsföreskrift åsidosatts,
vilken i det föreliggande fallet saknat varje betydelse för skadans inträffande
eller omfattning, som att gå förlustig varje ersättning, redan därför
att föreskriftens åsidosättande i någon ringa mån inverkat på försäkringsfallets
gestaltning.

Om emellertid förslagets ståndpunkt i huvudsak må kunna, ehuru med tvekan,
godkännas, så är det därför, att avdragssystemet i förevarande hänseende
alltid måste bliva mera blint verkande än den princip förslaget gjort till sin
behöver bliva. Avdragets storlek synes, för att ej avdragssystemet skall öppna
vägen för godtycklighet och tvister, höra vara pa förhand pa ena eller andra
sättet bestämd i försäkringsavtalet, och detta kan ej gärna ske annat än efter
en viss medelproportional för varje föreskrift det gäller att sanktionera. Redan
att på ett teoretiskt riktigt sätt fastställa en dylik medelproportional måste
komma att bereda svårigheter; och för en smidig tillämpning av avdragsreglerna
på de enskilda fallen har man strängt taget ingen annan garanti än den

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

kulans, som lyckligtvis hittills gjort sig gällande inom försäkringsväsendet. Saken
ligger här betydligt annorlunda till än i det fall, som behandlas i förslagets
6 §, där en prorataregel nog merendels leder till en smidigare rättstillämpning
än kausalitetsregeln.

Ett bibehållande i förevarande hänseende i huvudsak av förslagets ståndpunkt
kan emellertid icke tillrådas annat än under förutsättning, att huvudregeln i
första stycket göres sådan, att den för alla fall medger tillbörligt hänsynstagande
även till kausalitetsgraden. Detta synes kunna ske, utan att effektiviteten
av meddelade säkerhetsföreskrifter äventyras, genom en avfattning, som gåve
vid handen, att, vid fall av åsidosättande av en säkerhetsföreskrift, försäkringsgivaren
skulle vara skyldig ersätta inträffad skada endast i förhållande till
den grad, i vilken skadans inträffande och omfattning, enligt vad som kunnat
utrönas, icke berott på föreskriftens åsidosättande. Genom en sådan formulering
bleve ju också sörjt för att vid en eventuell prövning inför domstol de
formella bevisreglerna ej bleve allt för strängt tillämpade. Iakttages detta,
böra i sista stycket orden »i annat fall» utbytas mot »i vidare mån».

Stadgandet i andra stycket skulle säkerligen vinna i tydlighet, om det jämkades
till närmare överensstämmelse med de danska och norska förslagen, t. ex.
så att uppsägningsrätten angåves skola äga rum, då underlåtenheten vore av
väsentlig inverkan på faran eller kunde giva anledning befara fortsatt försumlighet
med iakttagandet av meddelade säkerhetsföreskrifter.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde
:

Det torde ej sällan bliva synnerligen svårt för försäkringshavaren att visa
att säkerhetsföreskriftens åsidosättande saknat betydelse för skadans inträffande
eller omfattning, och detta även i sådana fall där erfarenheten ger stöd
för antagande att åsidosättandet icke spelat någon roll. Mig vill det synas
som om någon lättnad i bevisbördan skäligen kunde försäkringshavaren medgivas
och sålunda stadgas, att vid åsidosättande av en föreskrift, vars iakttagande
är ägnat att förebygga eller begränsa skada, försäkringsgivaren är
ersättningsskyldig endast och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
ha inträffat även om föreskriften iakttagits.

Vidtages sådan ändring, torde ökad anledning finnas att i tredje stycket göra
ett förtydligande som i varje fall synes önskligt. Medan den svenska texten
förklarar verkningslöst ett förbehåll om frihet från ersättningsskyldighet »i
annat fall» ä.n förut i paragrafen sagts, har den danska, i st. f. de citerade, orden
»i videre Omfång». I den norska texten är motsvarande uttryck »i andre
tilfelle», men att döma av motiven härtill skall bestämmelsen tolkas som stode
det »i andre tilfelle eller i videre omfång». Ett utbyte av »i annat fall» mot
»i vidare mån» lärer böra ske.

Uppsägningsrätt (paragrafens andra stycke) inträder enligt förslaget då underlåtenheten
är av väsentlig betydelse för försäkringsgivaren, medan de danska
och norska texterna, med någon inbördes olikhet, göra uppsägningsrätten
beroende av att ett nytt åsidosättande av föreskrift, den ifrågavarande eller nå -

Kungl. Mai-is proposition nr 33.

gon annan, kan befaras. Det förefaller mig som om den naturliga grunden för
uppsägningsrätten knappast kunde vara någon annan än den sist angivna och
som om försäkringsgivaren, därest han vill äga den något vidsträcktare befogenhet
som synes vara åsyftad med det svenska förslaget, bonde vara hänvisad
att därom göra förbehåll — något som ju icke är honom förmenat genom stadgandet
i tredje stycket.

Justitierådet Alexauderson:

Enligt bestämmelserna i denna paragraf medför åsidosättande av en i försäkringsavtalet
till skadas förebyggande eller begränsning meddelad föreskrift
icke befrielse från all ansvarighet, ej ens om förbehåll därom gjorts i avtalet.
Kan underlåtenheten att uppfylla föreskriften ej läggas den till last, som haft
att vaka över dess efterlevande, har den ingen som helst inverkan på ansvarigheten.
I motsatt fall medför den ansvarighetens begränsning till den skada,
som skulle inträffat även om föreskriften iakttagits.

Dessa materiella regler synas innebära en rent teoretiskt sett rationell lösning
av det föreliggande problemet. Huruvida de emellertid i den praktiska
tillämpningen ej komme att mången gång innebära en för sträng behandling av
försäkringshavaren, synes mera tveksamt. Bevisbördan kommer nämligen att
åvila denne ej blott, såsom i lagtexten utsagts, för vederbörande övervakningsskyldiges
frihet från skuld till det åsidosättande, som förelupit, utan jämväl,
enligt vad i motiven med rätta angivits, för att föreskriften saknat betydelse i
fråga om förebyggande eller minskning av den skada, som faktiskt inträffat.
Att i sistnämnda hänseende förebringa en fullt övertygande utredning torde
ställa sig ytterst svårt även i fall av den beskaffenhet, att erfarenheten talar
emot att tillägga den anbefallda åtgärden synnerlig betydelse såsom säkerhetsmedel;
så exempelvis i vissa fall beträffande eldsläckningsmateriels beskaffenhet,
förvaring och beredskap. Vissa försäkringsgivare tillämpa för närvarande
i den föreslagna kausaiitetsregelns ställe den ordning, att de i avtalen förbehålla
sig befogenhet att i händelse av underlåten efterlevnad av vissa säkerhetsföreskrifter
ålägga försäkringshavaren ett slags vite i form av avdrag intill viss
maximiprocent å det försäkringsbelopp, som eljest skulle utgå. Denna befogenhet,
vilken torde vara avsedd att åberopas blott i fall, då kausaiitetsregelns tilllämplighet
förefallit att äga viss sannolikhet för sig, men som onekligen kan
giva upphov till missbruk, skall försäkringsgivare enligt förslaget vara förbjuden
att vidare utöva. Det synes emellertid höra övervägas, om ej förslagets
kausalitetsregel lämpligen borde ersättas med en bestämmelse, enligt vilken den
skälighetsprövning, som sålunda undandragits försäkringsgivaren, överflyttades
till domstolen, med viss begränsning i fråga om förutsättningarna för rätt
till dess utövning, men å andra sidan med större frihet i tillmätandet av den
verkan, åsidosättandet borde medföra. Förslagsvis kunde nämligen åt en sådan
bestämmelse givas det innehåll, att försåvitt ej föreskriftens åsidosättande, enligt
vad må antagas, varit utan betydelse för skadans uppkomst eller omfattning,
försäkringsgivaren må kunna efter omständigheterna åtnjuta skäligt avdrag
å försäkringsbelopp, som eljest bort utgå, eller fullständig befrielse från

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ansvarighet. Vinner denna hemställan beaktande, bör tydligen tredje styckets
lydelse jämkas på sätt inom lagrådet föreslagits.

58 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhållits, få bestämmelserna i första stycket sin betydelse
framför allt i det fall att försäkringshavaren är försatt i konkurs vid
den tid, då försäkringsbelopp utfaller. Man har ansett, att den, som ägde panteller
retentionsrätt i det försäkrade godset, icke rimligen bör vara hänvisad
att taga utdelning i konkursen ur det utfallna beloppet, utan att detta bör
direkt tillgodokomma honom i den mån det erfordras för täckande av hans
fordran.

Vad retentionsrättshavare angår, torde emellertid härvid, i analogi med
vad som iakttagits i 195 § konkurslagen, undantag böra göras för det fall att
retentionsrätten tjänar till säkerhet för hyresvärds eller jordägares fordran hos
hyresgäst eller arrendator, enär fordringen här icke alltid utgår med bästa rätt.

Jämväl i den händelse ersättningsbelopp avser gods, som vid försäkringsfallets
inträffande var belagt med kvarstad för fordran, lärer på yrkande av borgenären
beloppet böra utgivas till utmätningsmannen. Ett tillägg härom borde
tillika innehålla, att om sålunda utgivet belopp skall gälla vad i 186 § utsökningslagen
stadgas om medel, som genom försäljning av kvarstadsbelagd lös
egendom influtit.

■Justitierådet von Seih:

Billigheten kräver uppenbarligen, att ägaren får skälig tid på sig att avhjälpa
skadan, innan panthavaren får söka gottgörelse ur ersättningsbeloppet.
Detta torde också hava avsetts, ehuru det ej kommit till uttryck i paragrafens
avfattning. Att märka är ju även, att panten regelmässigt finnes i panthavarens
besittning, vadan ägaren icke kan vidtaga någon åtgärd med densamma
utan att den tillhandahålles honom av panthavaren. Det synes med hänsyn härtill,
som om en jämkning i paragrafens lydelse av innebörd, att panthavaren
icke får uttaga sin fordran ur ersättningsbeloppet, innan han först tillsagt ägaren
att avhjälpa skadan och denna haft skälig tid därtill, vore påkallad av
omständigheterna.

75 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt denna paragraf skall till marknadsvärdet i avlastningsorten läggas,
bland annat, sådan frakt, som enligt fraktavtalet skulle utgå, även om transporten
icke fullbordades. Det kan emellertid i de i 160 och 161 §§ sjölagen
berörda fallen inträffa, att befälhavaren nödgas upplägga varorna å sådan
plats, från vilken de, såsom i 70 § av förslaget sägs, icke kunna avhämtas inom
rimlig tid och för rimlig kostnad. Så kallad distansfrakt skall då utgå, icke
på grund av fraktavtalet, utan omedelbart på grund av bestämmelserna i nämnda
paragrafer av sjölagen. I den mån frakten är obetald kommer väl berörda

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

förhållande merendels att sakna vidare betydelse för försäkringshavaren. Han
är enligt 73 § ej skyldig avträda till försäkringsgivaren annan rätt än den han
själv har till varorna, och han har ej rätt att komma i besittning av dem annat
än mot erläggande av den frakt, som är ogulden. Men om fraktförskott lämnats,
ställer sig saken annorlunda. Den del av förskottet, som svarar mot distansfrakten,
är bortfraktaren lika litet skyldig återgälda som förskott, beträffande
vilket träffats förbehåll, att det skall få behållas, även om transporten
icke fullbordas. Det synes, som om med grunderna för bestämmelserna i förevarande
paragraf skulle överensstämma, att även ett mot sålunda förskottsvis
erlagd distansfrakt svarande belopp inräknas i varornas värde.

82 §.

Lagrådet:

Under sådan uppoffring, som avses i andra punkten, måste hänföras även att
föremål vid eldsvåda skadats av vatten, något som torde bliva den ojämförligt
vanligaste anledningen att åberopa den däri givna regeln. Måhända borde detta
omfång hos regeln få komma till uttryck i lagtexten.

83 §.

Lagrådet:

Samtliga övriga förslag innehålla, med några olikheter i detaljerna, i sina
motsvarande paragrafer bestämmelser, enligt vilka vid brandförsäkring av personlig
lösegendom försäkringsgivaren göres ansvarig inom vissa gränser för
det fall, att sådan egendom, då skadan sker, tillfälligtvis finnes å annan plats
än den vid avtalet uppgivna. Anledningen till att det svenska förslaget icke
upptagit en liknande bestämmelse lärer vara, att de svenska försäkringsanstalterna
hittills icke plägat åtaga sig dylik ansvarighet annat än mot särskilt
premietillägg. Enligt vad som blivit upplyst har emellertid under den senaste
tiden en ändring ägt rum härutinnan, i det att försäkringsanstalterna numera
övergått till att meddela s. k. fri bortaförsäkring. Då detta också torde bäst
överensstämma med det praktiska livets krav, saknas anledning att i förevarande
hänseende bibehålla det svenska förslagets särställning.

En eventuell bestämmelse i ämnet torde böra så nära som möjligt ansluta sig
till de grunder, efter vilka försäkringspraxis inrättat sig, dock utan att ingå i
detaljer. Måhända kunde lämpligen stadgas, att försäkringsgivaren är skyldig
ersätta till annan plats inom riket förflyttad egendom intill ett värde motsvarande
högst femtio procent av försäkringsbeloppet, dock i varje fall icke
med mer än tretusen kronor. Ett sådant stadgande, vilket lärer överensstämma
med vad som numera tillämpas inom försäkringsväsendet här i landet, synes
skäligen tillgodose såväl de mindre som de större försäkringshavarnas intressen.

85 §.

Lagrådet:

Uttrycket, att makar på grund av söndring leva åtskilda, omfattar enligt
terminologien i vår nya familjerättsliga lagstiftning icke de fall, då, såsom det

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

t>3

heter i 7 § lagen om äktenskaplig börd, makar leva åtskilda enligt domstols
beslut (jämför 5 kap. 7 och 12 §§ samt 11 kap. 2—5 §§ nya giftermålsbalken
och 9 § lagen om barn i äktenskap). Då det icke kan vara förslagets mening
att i dessa fall låta försäkringshavaren umgälla vad hans make åtgör, hemställes,
att orden »på grund av söndring» måtte få utgå eller paragrafen erhålla
en lydelse, som närmare överensstämmer med de danska och norska texterna.

100 §.

Lagrådet:

Ordalagen synas giva anledning till den tolkningen, att de omständigheter,
som utgöra förutsättningen för att försäkringsbeloppet skall utbetalas oaktat
självmord föreligger, måste ådagaläggas genom en bevisning, som i styrka
överstiger vad enligt vanliga bevisregler fordras. Detta skulle dock innebära
en för stor stränghet mot den bevisskyldige och lärer näppeligen vara åsyftat.
I de danska och norska texterna är motsvarande bestämmelse icke formulerad
med samma skärpa. Med hänsyn till det anförda hemställes om en jämkning
av paragrafens avfattning.

116 §.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexander son:

Om en person, som mera tillfälligt åtnjuter en högre inkomst, vill genom
livförsäkring trygga sin make, ligger det nära till hands, att han ordnar premiebetalningen
så, att den infaller just under den tid han kan beräkna att
sitta med den högre inkomsten, vare sig så att han betalar premien på en
gång, eller så att han erlägger den under en kort följd av år. Särskilt lärer det
ofta förekomma, att personer teckna försäkringar mot engångspremier, till vilka
de erhålla lån hos försäkringsgivaren mot ränta, som därefter träder i stället
för årspremien. I sistnämnda händelse blir ju förhållandet från de synpunkter,
som i detta sammanhang äro av betydelse, ungefär detsamma, som om försäkringen
tagits mot en över en längre tid utsträckt årlig premiebetalning. I samtliga
dessa fall kan uppenbarligen tillvägagångssättet vara fullt lojalt gent emot
borgenärerna, nämligen om försäkringstagaren till premiebetalningen eller
räntelikviderna ej använde högre belopp, än som stodo i skäligt förhållande till
hans villkor vid den tid, då betalningen skedde. Det lärer för sådana fall, då
försäkringstagaren handlat fullt lojalt, saknas tillräckliga skäl att av hänsyn
till borgenärerna helt undandraga dylika former av livförsäkring det skydd
man ansett böra tillkomma försäkringar mot flerårig premiebetalning.

Å. andra sidan synes man icke helt kunna bortse från den i motiven framhållna
synpunkten, att en livförsäkring, för vilken hela premiebeloppet inbetalas
på en gång eller under mycket kort tid, kan innebära en med vissa
andra former för kapitalplacering jämförlig anordning.

Det lärer därför vara fullt berättigat, då förslaget icke velat likställa dylika
försäkringar med försäkringar mot längre tids premiebetalning. Däremot sy -

Kungl. Mai ds proposition nr 33.

nes ett stadgande, motsvarande det, som förekommer i det finska förslaget,
att sedan tio år förflutit från försäkringsavtalets tillkomst, utmätning icke i
något fall må äga rum av den rätt, som tillkommer försäkringstagaren eller
hans make på grund av försäkringsavtalet, på ett något så när tillfredsställande
sätt tillgodose alla berättigade intressen. Även om försäkringsavtalets ingående
vid den tid, då det ägde rum, hade karaktären av en kapitalplacering, lärer
detta förhållande efter de tio årens förlopp hava förlorat det mesta av sin
reella betydelse. Huruvida försäkringstillgången vunnits genom årliga premiebetalningar
eller genom erläggande — regelmässigt i periodens början —
av ett eller flera större belopp, med uppoffrande av ränteinkomst å dem, synes
dåmera icke behöva komma i betraktande i vidare mån än på sätt av hemställan
vid 117 § framgår.

Ett tillägg i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i
det finska förslaget synes alltså böra göras till paragrafens första stycke.

Det lärer icke med stadgandet i sista stycket vara avsett att utsäga, vad som
skulle kunna utläsas av ordalagen, eller att förmånstagaren skulle hava att
jämsides med testamentstagare vidkännas avdrag på försäkringsbeloppet till
borgenärernas förnöjande. Det är naturligtvis, såsom också uttryckligen utsädes
i ett av kommitténs förberedande utkast, endast i den mån borgenärernas
fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen, som försäkringsbeloppet bör få
tillgripas. Det är påkallat, att detta får komma till tydligt uttryck i paragrafens
avfattning.

Justitierådet Wedberg:

Jag lämnar paragrafen utan annan erinran än att sista stycket bör förtydligas
så som lagrådets övriga ledamöter hemställt.

117 §.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexander son:

Stadgandet i denna paragraf om företrädesrätt under vissa förutsättningar
och i viss omfattning för försäkringstagarens konkursbo till återköpsvärdet av
försäkring, som enligt 116 § är skyddad för utmätning, har genom inledningsorden
fått sin tillämplighet begränsad till det fall att konkursen utbrutit inom
tio år från försäkringsavtalets ingående. Ehuru skälen för en sådan begränsning
icke torde vara starka, även från förslagets ståndpunkt sett, kan den
lämnas utan erinran, så länge utmätningsfriheten bindes vid de förutsättningar,
förslaget i 116 § uppställer. Mildras dessa förutsättningar på sätt vi vid
nämnda paragraf hemställt, torde däremot vara nödigt att låta begränsningen
i fråga bortfalla för att icke lämna rum för missförhållanden.

Lagrådet:

En redaktionell jämkning synes erforderlig till tydligare angivande, att konkursboets
rätt mot försäkringsgivaren ej avser det till premiebetalning använda

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. 65

beloppet i dess helhet utan endast vad enligt paragrafens betraktelsesätt för
mycket erlagts.

120 §.

Lagrådet:

En jämförelse mellan de fyra parallellförslagens text till förevarande paragraf
samt de meddelade motiven därför giver i förstone det intrycket, att det
svenska förslaget vad sjukförsäkringen angår står i bestämd saklig motsättning
till de övriga. I dessa stadgas, att om sjukdom, som faller under avtalet
(enligt finska förslaget: händelse, som omfattas av försäkring för sjukdom),
inträffar under loppet av försäkringstiden, svarar försäkringsgivaren även för
följder därav, som yppa sig (norska förslaget: inträda) först efter dess utgang,
det finska förslaget begränsar dock denna utsträckta ansvarighetstid
till ett år från det »händelsen» inträffat. En med det finska förslaget likalydande
regel upptager förevarande paragrafs svenska text såsom gällande
olycksfallsförsäkring, men låter den ej omfatta sjukförsäkring. En dylik regel
säges i motiven vara inom denna försäkringsgren förenad med betydande
praktiska svårigheter, vilkas innebörd ej närmare angives. Det tillägges, att
föga rimligt vore, om kroniska sviter av en akut sjukdom skulle vara inbegripna
under försäkringen.

Till detta sistnämnda uttalande kan erinras, att intet av förslagen torde
hava tagit bestämd ståndpunkt till spörsmålet, vilka följder av ett sjukdomsfall
försäkringsgivarens ansvarighet omfattar, utan har dess besvarande ansetts.
böra i första hand ankomma på försäkringsvillkorens utformning i försäkringsavtalen.
.Vad i de övriga förslagen sagts är blott, att den omständigheten
i och för sig-, att försäkringstiden går till ända innan en dessförinnan
utbruten sjukdom tillfullo avlupit jämte de följder därav, som må vara omfattade
av försäkringen, icke skall utesluta ansvarighet för försäkringsfallet i
dess helhet. Förutsättningen därvid är, såsom i förslagens motiv framhålles,
att sjukdomen verkligen redan kommit till utbrott; att exempelvis smitta förvärvats
är icke nog. Sett mot bakgrunden av dessa uttalanden i de övriga
förslagen kan det svenska förslaget däremot synas innebära, att även för en
redan utbruten sjukdom ingen ersättning gives i vad avser den tid den fortvarar
efter, försäkringstidens utgång. Detta lärer dock icke vara förslagets
verkliga ståndpunkt. Paragrafens avfattning vinner sin förklaring därav att
redan sjukdomens utbrott betraktas såsom försäkringsfall, medan däremot vid
olycksfallsförsäkringen icke olyckshändelsen, utan ett, måhända först senare
framträdande, men därav är försäkringsfall. Mot riktigheten av ett sådant
betraktelsesätt torde icke något vara att invända, och från denna utgångspunkt
är den i paragrafen givna bestämmelsens begränsning till att gälla blott olycksfallsförsäkring
fullt motiverad.

Härav följer emellertid, att förslaget i fråga om sjukförsäking icke ens
indirekt uppställer någon tidsgräns för att följderna av ett sjukdomsfall skola,
i saknad av bestämmelse i försäkringsvillkoren, kunna omfattas av försäkringen;
och det ovan återgivna uttalandet i motiven torde vara så att förstå,

Bihang Ull riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 2H käft. (Nr SS.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

att en dylik tidsgräns funnits överflödig, enär en sjukförsäkring i allt fall
icke kan förutsättas vara beviljad på sådana villkor, att långt efter den akuta
sjukdomen uppträdande sviter omfattas av försäkringen. Förslagets text
överensstämmer således i sak, såvitt sjukförsäkring angår, med det danska
och det norska förslaget, men står i motsättning mot det finska, medan vid
olycksfallsförsäkring förhållandet är det omvända.

Inom sistnämnda försäkringsgren svarar nämligen enligt såväl svenska
som finska förslaget försäkringsgivaren ej för andra efter försäkringstidens
utgång framträdande följder än dem, som yppat sig sist inom ett år efter
olycksfallet; danska och norska förslagen kvarstå däremot på den ståndpunkt,
som intogs i samtliga försäkringskommittéernas år 1921 framlagda utkast, i
det att ej heller på olycksfallsförsäkringens område uppställdes någon dylik
tidsgräns. Det synes förtjäna övervägas, huruvida ej en återgång till denna äldre
ståndpunkt lämpligen borde ske. Frågan är väl av ganska underordnad betydelse
bl. a. av det skäl, att skador, som först efter längre tid än ett år efter
olycksfallet yppa sig, i de allra flesta fall torde höra till dem, som redan på
grund av sin art äro i försäkringsvillkoren undantagna från ersättande. Men
just härigenom utmönstras å andra sidan de svårare osäkerhetsmomenten vid
bedömande av frågan om kausalsammanhang mellan olyckshändelse och senare
ohälsa eller annat men. Det förnämsta skälet för tidsbegränsningen lärer
därmed förlora sin betydelse. För övrigt måste ju tidsavståndet medföra
skärpning i kraven på den bevisning om kausalsammanhang, som det
åligger försäkringstagaren att förebringa. Härtill kommer, att då olycksfallsförsäkringsavtal
ofta är slutet för lång tid eller för den försäkrades livstid,
det mycket väl skall kunna inträffa, att tidsavståndet mellan olycksfall
och dess påstådda följd kan bliva högst betydligt, även då båda falla inom
försäkringstiden; och för denna händelse har det ju enligt vad av motiven
framgår — även om lagtexten måhända ej kan sägas vara rätt tydlig härutinnan
— icke varit avsett att någon tidsbegränsning skall gälla. Tillräckliga
skäl att i lag stadga en sådan synes vid dessa förhållanden ej heller föreligga
för det i förslaget åsyftade fallet.

124 §.

Lagrådet:

Skyldigheten att vidtaga åtgärd till avvärjande eller begränsande av skada
är enligt denna paragraf allenast så till vida inskränkt, att åtgärd icke får
påkallas av beskaffenhet att innebära ett oskäligt ingrepp i den försäkrades
rätt att bestämma över sin person. I fråga om skadeförsäkring är försäkringshavarens
skyldighet enligt 52 § begränsad till att avse endast vad som
motsvarar hans förmåga eller, såsom det i paragrafen även uttryckes, vad
som är honom möjligt, därvid således hänsyn tages till ekonomiska och andra
för hans förmåga avgörande förhållanden, och av en jämförelse med 53 § får
väl också anses framgå, att kostnaderna för den åtgärd, som kan komma i
fråga, ej få stå i oskäligt förhållande till vad som är att vinna med densamma.
Visserligen är det vid olycksfalls- och sjukförsäkring riktigt att tillbör -

Kungl. Majsts proposition nr 33.

lig hänsyn tages till rätten att bestämma över den egna personen, men även
den begränsning, som betingas av omfattningen av vederbörandes förmåga i
ekonomiskt och annat avseende samt kostnadens relativa skälighet i övrigt, bör
här liksom i fråga om skadeförsäkringen vinna uttryck.

Förslaget till lag angående införande av lagen om försäkringsavtal.

1 §-

Lagrådet:

Tiden för ikraftträdandet torde för samtliga i lagkomplexet ingående lagar
böra sättas till den 1 januari 1928 och en däremot svarande jämkning företagas
i tidsbestämmelserna i 1 § tredje stycket förevarande lag och i slutstadgandet
till lagen om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.

8 §.

Lagrådet:

Av det i första stycket föreslagna stadgandet följer, att verkan av att förmånstagare
blivit insatt skall, där förordnandet givits före nya lagens ikraftträdande,
bedömas efter nu gällande rätt, vilken i väsentliga avseenden skiljer
sig från förslagets regler (jfr högsta domstolens protokoll den 15 juni
1926 första rummet). Teoretiskt är väl denna gränsbestämning för den nya
lagens giltighetsområde fullt riktig. Men faktiskt torde de allra flesta försäkringstagare
med sitt förordnande åsyftat och trott sig vinna en rättsverkan
vida närmare i överensstämmelse med de regler, som nu föreslås skola
gälla, och det kan befaras, att de långt ifrån alltid skulle uppmärksamma nödvändigheten
att för detta ändamål förnya förordnandet efter det nya lagen
trätt i kraft. Det synes därför bättre överensstämma med sakläget, om i
stället för vad första stycket nu innehåller det stadgades, att nya lagen skall
äga tillämpning även i avseende å tidigare insatt förmånstagare, därest icke
försäkringstagaren inom viss tid, exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande,
med företeende av försäkringsbrevet för anteckning, hos försäkringsgivaren
anmäler sin önskan, att verkan av det tidigare insättandet skall bedömas
efter vad förut gällt.

Förslaget till lag om inteckningsliavares rätt till betalning nr ersättning,
som ntgår på grund av brandförsäkringsavtal.

1 §•

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexander sou:

Den myndighet, hos vilken nedsättning av brandstod skall ske och som har
att vidtaga därav föranledda åtgärder, är enligt förslaget överexekutor. Härutinnan
överensstämmer förslaget med det, som av lagberedningen framlades år

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

1908. I sedermera tillkomna lagar — expropriationslagen, vattenlagen, återköpslagen
m. fl. — har emellertid för liknande fall Konungens befallningshavande
städse blivit den kompetenta myndigheten. Det torde vara tvivelaktigt,
huruvida giltigt skäl föreligger att nu avvika från vad sålunda blivit i lagstiftningen
upprepade gånger godtaget. Att förrättningar enligt förslagets
bestämmelser icke torde bliva synnerligen talrika, men å andra sidan, när de
någon gång förekomma, kunna vara av ganska invecklad beskaffenhet, talar i
sin mån för att de anförtros åt den myndighet, som med dylika ärenden är
mest förtrogen.

När medel nedsatts hos Konungens befallningshavande enligt nyss nämnda
lagar, skola de ofördröjligen insättas i bankinrättning att där innestå mot ränta.
Måhända borde sådan insättning föreskrivas även beträffande nedsatta brandstodsmedel.

Den ersättningsskyldighet vid tillgrepp och förskingring, som åvilar det allmänna
jämlikt lagen den 10 juli 1899, avser icke medel, som nedsättas hos
Konungens befallningshavande enligt här åsyftade bestämmelser. Det synes
förtjänt av övervägande, huruvida icke statsansvaret borde utsträckas även
till medel, som enligt förslagets regler eller därmed analoga stadganden nedsättes
hos myndighet, denna må nu vara Konungens befallningshavande eller
överexekutor.

Justitierådct Wedberg:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter yttrat, utom såvitt angår
utsträckning av den ersättningsskyldighet som jämlikt lagen den 10 juli 1899
åvilar det allmänna.

8—5 §§.

Lagrådet:

För åtskilliga fall, där en intecknad fastighets värde till en del omsättes i
penningar, stadgas i gällande lag, att denna ekvivalent skall, så långt den förslår,
genom ett lagreglerat förfarande komma i första hand inteckningshavare
till godo till gäldande av deras fordringar eller avbetalning därå. Härom givas,
såsom i motiven till detta lagförslags 2 § erinrats, bestämmelser i exempelvis
expropriationslagen och lagen om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa
upplåtet område. Därvid hava emellertid verkningarna i gravationshänseende
för fastigheten av en dylik utdelning icke reglerats i speciallagen, utan hava
stadgandena härom fått sin plats i inteckningsförordningen. Med förevarande
förslag har man beträtt en annan väg: i nu avhandlade paragrafer fastställes vilken
verkan utdelning å inteckning ur brandskadeersättning skall äga å fastighetens
gravation och föreskrives, att inteckningsdomaren skall göra behörig anteckning
rörande de inträdda förändringarna. I inteckningsförordningen skall,
enligt ett annat i komplexen ingående lagförslag, blott givas en erinran (i 24 §)
om vad sålunda är stadgat.

För denna lagtekniska anordning finnas otvivelaktigt goda skäl. Hithörande
bestämmelser i inteckningsförordningen hava, sedan lagreglerad utdelning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

inteckningshavare efter hand blivit föreskriven för en mängd olikartade fall,
kommit att lida av en betänklig tyngd och brist på överskådlighet, som genom
infogande av nya tillägg skulle ytterligare ökas. Särskilt måste så bliva händelsen,
om, såsom förslaget innebär, verkan i gravationshänseende är i visst fall
av mera komplicerad art än den eljest förekommande.

Det åsyftade fallet, som behandlas i 4 §, inträffar i fråga om belopp, med
vilket försäkringsgivaren av en eller annan anledning icke var ansvarig i förhållande
till den brunna byggnadens ägare, men som han likväl, på grund av
bestämmelserna i 87 § lagen om försäkringsavtal, nödgats utgiva till inteckningshavares
förnöjande. I den mån betalning därvid utfallit på intecknings
kapitalbelopp, skall försäkringsgivaren inträda i inteckningshavarens rätt,
och i följd därav fastigheten alltjämt — numera till försäkringsgivarens förmån
— graveras av ett inteckningsbelopp, motsvarande det guldna; men för att ej
de inteckningshavares rätt, till vilkas förnöjande försäkringsbeloppet ej förslog,
skall bliva lidande genom det försiggångna uttaget ur fastighetens värde, måste,
såsom i motiven framhållits, det inteckningsbelopp, som skall motsvara det
guldna, erhålla en plats i företrädesordningen näst efter nyssnämnda inteckningshavares
fordringar. Att i den händelse ett flertal inteckningsbelopp sålunda
nedflyttas, detta skall ske med bibehållande av deras förutvarande inbördes
ordning, lärer vara självklart; och av paragrafens avfattning framgår, att därest
inteckning eller del därav jämlikt stadgandena i 25 § inteckningsförordningen
lillkommer ägaren själv och fördenskull i förevarande fall ej skolat gäldas, sådan
inteckning eller del därav kvarstår i fastigheten orubbad i sitt förutvarande
läge, på samma sätt som gäller om inteckningar, vilkas innehavare avstått från
rätt till utdelning vid det i förslaget reglerade förfarandet. I dessa hänseenden
synas förslagets bestämmelser icke böra föranleda någon erinran; att de kunna
i vissa mera egenartade fall komma att medföra svårigheter i tillämpningen och
även någon gång icke verka fullt rättvist är olägenheter, som icke torde kunna
undvikas. I fråga åter om den tekniska lösning, som valts för genomförande av
den ovannämnda nedflyttningen, torde kunna anmärkas, bland annat, att förslagets
innebörd därigenom blivit mindre lätt att uppfatta och överskåda än som
synes nödvändigt. Verkan å den inteckning, varå kapitalbelopp utfallit, är enligt
förslagets 3 § likasom i de i inteckningsförordningens 24 § 2 mom. reglerade
fallen, att densamma för motsvarande belopp blir kraftlös. Detsamma gäller i
fall, som avses i 4 §, såframt inteckning blott delvis guldits. En ny självständig
inteckning med sämre rätt skall i stället meddelas försäkringsgivaren på grund
av en av överexekutor upprättad handling, lydande å det guldna beloppet med
ränta och förfallande sex månader efter uppsägning. Har däremot hela inteckningsbeloppet
utfallit, skall enligt paragrafens andra stycke inteckningen ej bliva
kraftlös, utan i postponerat skick överlämnas till försäkringsgivaren. Lämpligare
synes vara att i detta fall som i alla andra låta inteckningen bliva utan
verkan och ersätta densamma med en ny. Detta kan visserligen framstå såsom
en onödig omgång, särskilt där någon obetäckt efterföljande inteckning ej
finnes och den nya inteckningen alltså kommer att intaga den bortfallnas plats i
förmånsordningen. Men samma skäl kan anföras mot att en till fullo gulden

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

inteckning, som är den sista i fastigheten gällande, skall bortfalla i följd av
förfarande, som avses i förslagets 3 § eller i 24 § inteckningsförordningen, utan
att emellertid man ansett sig böra taga hänsyn till detsamma. Låter man det ej
heller gälla här, skulle en väsentligt förenklad uppställning av 3 och 4 §§ ernås.
I sakligt hänseende skulle vinnas, att den till försäkringsgivaren överlämnade
handlingen alltid bleve bärare endast av en betalningsrätt ur fastigheten
utan någon därmed förenad personlig fordringsrätt, medan av den i förslaget
tillämpade ordningen blir en följd, att så visserligen alltid blir förhållandet, om
inteckningsbelopp blott delvis guldits, men att om inteckningen helt guldits,
den personliga fordringsrätt mot nuvarande eller tidigare ägare av fastigheten,
som må kunna grundas på den äldre handlingen, tillika övergår.

Föreskrifterna i 3 och 4 §§ om skyldighet för överexekutor att förse inteckningshandling
med viss anteckning torde i de lagar, som nu reglera liknande
fall, anses innefattade i den allmänna hänvisningen till vad som stadgas om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Dessa föreskrifter
lära förty böra utgå såsom överflödiga och möjligen vilseledande för tolkningen
av redan bestående lag.

Justitierådet Alexander son:

Enligt 3 § skall inteckningen vara utan verkan allenast till den del den
verkligen guldits. Har inteckningshavaren visserligen varit berättigad till utdelning
men tillkännagivit att han ej önskar betalning skall således, såsom
redan framhållits, inteckningen kvarstå orubbad i fastigheten. Däremot har
ingen bestämmelse meddelats om den återverkan som, därest inteckningen graverar
jämväl andra fastigheter än den, vars byggnad brunnit, kommer att äga
rum å de övriga fastigheternas ansvarighet. Att dessa fastigheter icke skola
vidare häfta för belopp, som ej längre graverar den fastighet varur det utfallit
är visserligen uppenbart. Men hur saken ställer sig, då beloppet på grund av
tillkännagivande av inteckningshavaren får innestå, synes mindre klart. Vissa
skäl, hämtade från förslagets eget innehåll, lägga visserligen det antagande
närmast till hands, att någon förändring icke avsetts skola äga rum i övriga
fastigheters ansvarighet för den brist som framdeles må kunna yppa sig vid
den ifrågavarande fastighetens exekutiva försäljning. I denna riktning pekar
exempelvis det förhållande att överexekutor ej har att ingå i prövning vilken
betalningsrätt skulle tillkommit den, som hos honom tillkännagivit sig avstå
från del i ersättningen. Får förslagets ståndpunkt antagas vara den angivna,
synes det emellertid vara påkallat att den tydligt uttalas i lagtexten.

Till stöd för denna uppfattning kan till en början erinras att ståndpunkten
ifråga lärer hava en väsentligt annan innebörd än den, som i 36 § 2 mom.
inteckningsförordningen fått uttryck för det fall att ur en av flera gemensamt
inteclmade fastigheter utfallit expropriationsersättning el. dyl. Nämnda lagrum
torde nämligen, enligt vad synes framgå vid jämförelse av dess lydelse
med lydelsen av 24 § 2 mom. samma förordning samt bestyrkes av omständigheterna
vid dess första upprinnelse (jfr N. J. A. avd. II 1918 s. 345 f.),
endast innehålla en erinran därom att i den mån till följd av expropriation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

inlösen av frälseränta o. s. v. belopp varder ur en av flere gemensamt intecknade
egendomar tillgängligt, som förslår att helt eller delvis täcka denna egendoms
primära ansvarighetsdel i den gemensamma inteckningen och denna förty blir i
motsvarande mån verkningslös i nämnda egendom, så bortfaller jämväl övriga
egendomars ansvarighet för beloppet — en erinran som torde hava ansetts lämplig
uttala på det att icke inteckningshavaren skulle av den falska föreställningen
att han för hela sin fordran ändock ägde inteckningssäkerhet i övriga egendomar
förmås att låta t. ex. den inlösta frälseräntans ägare uppbära den på inteckningen
belöpande andelen i lösesumman. Motsvarande erinran har däremot av
nära till hands liggande skäl befunnits överflödig för det fall att betalning tillläggCs
en exekutionssökande innehavare av gemensam inteckning ur medel,
som från en av fastigheterna influtit, utan att försäljning av fastigheten kommit
till stånd, och hans inteckning på den grund blir jämlikt 24 § 2 mom. inteckningsförordningen
i samma mån verkningslös i fastigheten.

Ett fall som däremot i visst avseende erbjuder verklig analogi med att vid
fördelning genom överexekutor av brandskadeersättning innehavaren av gemensam
inteckning avstår från den på honom belöpande andelen och därmed
uppnår att fastigheten kvarstår i orubbat ansvar, föreligger då gemensam
intecknings innehavare vid exekutiv auktion å en av de graverade fastigheterna
medgiver, att belopp som täckes av köpeskillingen får alltjämt innestå
i fastigheten. För detta fall intager gällande lag i fråga om återverkan på
övriga fastigheter en ståndpunkt rakt motsatt den förslaget antagits omfatta;
enligt 36 § 1 mom. andra stycket inteckningsförordningen skola övriga fastigheter
ej längre svara för vad ur köpeskillingen för den sålda kunnat utfås, men
fått i denna innestå. Denna bestämmelse lärer i själva verket vara en omedelbar
följdsats av den allmänna huvudregeln i förordningens 32 § om den gemensamma
ansvarighetens innebörd. Och det kan ligga nära till hands att vad sålunda
gäller om exekutiv köpeskilling jämväl borde gälla om brandskadeersättning,
som skall av överexekutor fördelas. En olikhet mellan dessa båda fall
förefinnes visserligen därutinnan att medgivandet vid den exekutiva försäljningen
alltid sker till fastighetsinroparens förmån såtillvida som det i motsvarande
mån minskar det belopp han har att kontant gälda och alltså ej bereder
efterföljande inteckningshavare ökad utsikt att få sin fordran täckt, medan
däremot andel i brandskadeersättning, från vilken en inteckningshavare avstått,
skall komma efterföljande inteckningshavare till godo, så långt det
för täckning av hans betalningsrätt erfordras och — vid ersättning enligt 4 §
förslaget — för så vitt hans inteckning ligger inom sådant värde å fastigheten
i dess helhet, att för honom verkligen uppkommit förlust genom branden.
Men denna olikhet är uppenbarligen i förevarande avseende utan större
betydelse, då den icke innebär någon skillnad i ställningen för särskilda
ägare till övriga fastigheter eller för innehavare av särskilda inteckningar i
dessa med sämre rätt än gemensamma inteckningen. Emellertid föreligger
i ett annat långt viktigaTe hänseende en betydande olikhet. Då i det fall
förslaget avser fråga är icke om realisation av den häftande fastigheten,
helt eller delvis, vare sig på initiativ av borgenär eller genom tvångslösen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

allmänt eller enskilt intresse, utan om utbetalad ersättning för en faktisk
minskning i värde genom inträffad skada, vilken ersättning i ägarens hand
kan väntas esomoftast bliva använd till skadans reparation, har man helt naturligt
funnit sig icke kunna föreskriva att den i 2 § avhandlade förrättningen
för det utfallna beloppets fördelning å rättshavare i fastigheten ovillkorligen
skall äga rum, även om beloppet överstiger en tiondel av brandförsäkringsbeloppet
för fastighetens åbyggnader. Såsom av 1 § framgår skall försäkringsgivaren
utbetala ersättningen direkt till fastighetsägaren, så framt denne
visat medgivande därtill från samtliga inteckningshavare. Någon ändring
av förslagets ståndpunkt härutinnan lärer av praktiska skäl icke vara tillrådlig.
Och det underhandsmedgivande som således kan äga rum från en gemensam!
inteckningshavares sida kan tydligen icke få verka befriande från ansvarighet
å övriga graverade fastigheter. Vid sådant förhållande torde det icke
böra ifrågakomma att uppställa en motsatt regel för det fall att avstående av
betalningsrätt sker i det hos överexekutor anhängiga förfarandet. Resultatet
av förslagets förmodade ståndpunkt blir i själva verket intet annat än att
det nya rättsskydd förslaget bereder innehavare av inteckning i den av brand
drabbade fastigheten icke utsträckes att omfatta ägare av andra med fastigheten
gemensamt intecknade fastigheter eller inteckningshavare i dem.

Jag hemställer alltså om förslagets förtydligande i den angivna riktningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.

Lagrådet:

Med stadgandet i andra punkten av andra stycket åsyftas, att utmätningsfriheten
skall gälla dels själva rätten till pension eller livränta, men allenast i
den mån vad sålunda tillkommer gäldenären icke överstiger 1,500 kronors årsränta,
och dels, med samma begränsning, vad av förfallet belopp — det må vara
innestående eller lyftat — erfordras till underhåll såsom i första stycket sägs.
Vad sålunda är meningen synes icke eller endast med svårighet kunna utläsas
ur den föreslagna formuleringen. Lagtexten skulle vinna i klarhet, om andra
stycket avfattades så, att stadgandena om pension å rikets stat gjordes direkt
tillämpliga å alla slag av pension eller livränta, men — såvitt gäller pension
eller livränta varom nu talas i andra punkten — endast i den mån som av lagrådet
nyss angivits.

Det förefaller lämpligt att i denna paragraf giva en särskild erinran, utöver
vad som ligger i tredje stycket, om den ytterligare utmätningsfrihet som kan
äga rum för pension eller livränta, vilken utgår på grund av försäkring.

Förslaget till lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad lagrådet ovan hemställt i fråga om 4 § andra stycket
förslaget till lag om inteckningshavares rätt till brandskadeersättning, föl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

jer därav, att orden »eller till förmånsrätten nedsättes» böra utgå. Å andra
sidan torde, på sätt Konungens befallningshavande i Uppsala län framhållit,
en erinran böra göras i inteckningsförordningen därom att enligt den föreslagna
särskilda lagen, ny inteckning kan på överexekutors begäran meddelas för belopp,
varför inteckning enligt samma lag blivit utan verkan, med ränta.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan den äldre ansvarighetens bortfallande
och den nya inteckningens meddelande, torde denna erinran kunna få sin
plats i förevarande mom.

En hänvisning, motsvarande den som här införes, bör givas i lagen den 14 juni
1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Förslaget till lag om dispaschör befattning med försiikringstvister.

Lagrådet:

För vinnande av överensstämmelse med terminologien i förslaget till lag om
försäkringsavtal lärer uttrycket »försäkringstagare» böra utbytas mot »försäkringshavare».

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917

om försäkringsrörelse.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 januari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén,
lagrådets den 25 oktober 1926 avgivna utlåtande över de den 9 april 1926 till
lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om försäkringsavtal;

2) lag angående införande av lagen om försäkringsavtal;

3) lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal;

4) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

5) lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;

6) lag om dispaschör befattning med försäkringstvister, samt

7) lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

Föredraganden anför:

»Det förslag till lag om försäkringsavtal, som nu föreligger, utgör ett led
i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet på obligationsrättens område.
Förslaget har, på sätt framgår av vad min företrädare i ämbetet anfört till
statsrådsprotokollet den 9 april 1926, utarbetats av försäkringslagstiftningskommittén
under samarbete med kommittéer från de tre övriga nordiska länderna
och erbjuder endast få avvikelser från dessa kommittéers motsvarande
förslag. Genom de föreslagna bestämmelsernas upphöjande till lag skulle
tvivelsutan en kännbar lucka i vår lagstiftning fyllas och ett betydelsefullt
steg vara taget för vinnande av överensstämmelse mellan de fyra nordiska
ländernas lagstiftning inom förmögenhetsrätten.

Till skydd för försäkringstagaren har åt vissa stadganden givits tvingande
kraft. De inskränkningar i avtalsfriheten, som sålunda ifrågasatts, äro enligt
min mening —- bortsett från en bestämmelse som i det följande skall närmare
beröras -— av den art, att de icke kunna anses verka hämmande för en
sund och naturlig utveckling av försäkringsväsendet.

Eungl. Maj :ts proposition nr SS.

Enligt förslaget skola dess bestämmelser äga tillämpning jämväl å sjöförsäkring,
vilken försäkringsform för närvarande är föremål för reglering i 10
kap. sjölagen. Mot vad sålunda föreslagits och särskilt mot de ifrågasatta inskränkningarna
i avtalsfriheten hava vid olika tillfällen invändningar framställts
från representanter för sjöförsäkringsväsendet. Dessa invändningar hava
emellertid under frågans föregående behandling icke vunnit beaktande. Av
de fyra kommittéernas ledamöter hava samtliga, med undantag av den, som
inom den svenska kommittén företrätt sjöförsäkringen, enat sig om att låta
bestämmelserna omfatta jämväl denna försäkringsgren. Min företrädare i ämbetet
har icke funnit anledning att frångå kommitténs förslag i denna del. I
lagrådets utlåtande framhålles, att lagrådet ej kunnat finna annat än att förslagets
ståndpunkt härutinnan är välgrundad. Efter det lagrådets yttrande
avgivits har de svenska sjöassuradörernas tarifförening, med instämmande
av sex utanför föreningen stående sjöförsäkringsbolag, i en till Kungl. Maj:t
ingiven skrivelse hemställt, att bestämmelserna om sjöförsäkring måtte utgå
ur förslaget och att sjöförsäkringen, eventuellt med de ändringar som med hänsyn
till dess säregna beskaffenhet kunna anses lämpliga, fortfarande måtte få
kvarstå i sjölagen. I skrivelsen påyrkas vidare, att för sjöförsäkringens vidkommande
några tvingande bestämmelser icke måtte inflyta i lagen. För den
händelse lagförslaget skulle anses böra i sitt nuvarande skick framläggas
för riksdagen, hemställes slutligen, att det måtte tillses, att den
blivande lagen om försäkringsavtal icke erhåller gällande kraft, förrän
den blivit antagen även i de övriga nordiska länderna.

De skäl, som i skrivelsen åberopas för att utbryta sjöförsäkringen ur förslaget,
utgöra allenast en sammanfattning av det som tidigare blivit anfört
till stöd för en dylik anordning. Vid sådant förhållande må det tillåtas mig
att rörande denna punkt hänvisa till vad som förekommit vid frågans föregående
behandling.

Vad därefter angår den tvingande karaktären av vissa bestämmelser har jag
kommit till den uppfattningen, att de i 25 § beträffande försäkringsgivarens
regressrätt föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten kunna medföra vissa
olägenheter särskilt för sjöförsäkringsbolagen men även inom andra försäkringsgrenar.
Vid sådant förhållande och då något missbruk av avtalsfriheten på
detta område näppeligen torde kunna befaras, har jag ansett ifrågavarande
tvingande bestämmelse böra utgå. Beträffande lagens ikraftträdande vore det
visserligen icke uteslutet att låta den lända till efterrättelse för sjöförsäkring
först från och med den dag Konungen bestämde, men för vidtagande av en
dylik åtgärd, som — åtminstone i vissa gränsfall -— skulle kunna bereda svårighet
vid lagens tillämpning, föreligger enligt min mening icke tillräcklig
anledning.»

Härefter redogör föredraganden för innehållet av lagrådets utlåtande och
anför vidare:

»De erinringar, som framställts av lagrådet eller dess särskilda ledamöter,
röra detaljer och äro i stor utsträckning av formell natur. Jag har ansett

Kungl. Maj ds proposition nr 33.

lämpligt att före fastställande av den text, som borde föreläggas riksdagen,
lämna de tre andra ländernas kommittéer tillfälle att uttala sig över de av
lagrådet föreslagna ändringarna. Sedan det visat sig, att man inom dessa
kommittéer på så gott som alla punkter av betydenhet kunnat ansluta sig till
en på grundvalen av lagrådets anmärkningar företagen överarbetning av texten,
torde jag nu i anledning av dessa anmärkningar få anföra följande:

Lagrådet har i fråga om 3 § av förslaget till lag om försäkringsavtal förordat,
att bestämmelsen måtte uteslutas ur förslaget och att i stället den i
34 § givna regeln överflyttas till de inledande bestämmelserna. Jag delar
lagrådets uppfattning, att 3 § strängt taget är överflödig, men då det visat
sig, att de praktiska försäkringsmännen satt stort värde på denna bestämmelse
ur den synpunkten, att den åtminstone för lekmannen gör lagen mera lättläst,
har jag ansett tillräckliga skäl icke vara för handen att vidtaga någon
ändring på denna punkt.

På sätt lagrådet vid 4—10 §§ hemställt, har undantagsbestämmelsen i tredje
stycket av 6 § begränsats till att omfatta allenast sjöförsäkring och annan
transportförsäkring. I samband härmed har motsvarande ändring vidtagits i
tredje stycket av 45 §.

Lagrådet har vidare förordat en i viss mån ändrad gruppering av förslagets
bestämmelser om försäkringstagarens upplysningsplikt. Om än vissa fördelar
skulle kunna ernås genom en dylik omgruppering, äga dessa likväl enligt
min mening icke den vikt, att de böra föranleda en ur rättsgemenskapens synpunkt
så väsentlig olägenhet, som skulle ligga i en olikartad uppställning av
de fyra ländernas lagstiftning på denna punkt. Vid sådant förhållande och
då enighet rörande den ifrågasatta omgrupperingen icke synes stå att vinna,
har lagrådets hemställan icke kunnat beaktas. För att tydligt utmärka, att
8 och 9 §§ icke skola vara tillämpliga inom området för 4 §, hava vissa redaktionella
jämkningar vidtagits. Dessutom har avfattningen av 7 § undergått
ändring i den riktning som av lagrådet antytts.

Med anledning av anmärkningar vid 13—16 §§ hava i 13 och 15 §§ gjorts
smärre ändringar.

Två ledamöter av lagrådet hava hemställt, att i 19 § måtte upptagas en särskild
regel rörande försäkringsgivarens ansvarighet, när försäkringsfallet framkallats
av sådan person, som omtalas i 5 kap. 6 § strafflagen. Då jag funnit
vissa betänkligheter möta att på förevarande rättsområde •— med avvikelse
från vad som gäller inom skadeståndsrätten ■— taga hänsyn till den
förminskade tillräkneligheten, har den gjorda hemställan icke kunnat vinna
beaktande.

Tillräcklig anledning har icke heller synts mig föreligga att vidtaga den
jämkning av lagtexten, som vid 21 § blivit inom lagrådet ifrågasatt.

Åt den i 26 § 3 mom. upptagna skadeståndsregeln har jämlikt lagrådets
hemställan givits en mindre abstrakt avfattning, varjämte den av lagrådet förordade
jämkningen i 28 § blivit vidtagen. Däremot har jag icke funnit tillräcklig
anledning att företaga den av lagrådet ifrågasatta omgrupperingen av
bestämmelserna i 26 och 27 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33. 77

Vad lagrådet anmärkt vid 32 § samt i fråga om avfattningen av 34 § har
iakttagits.

I anslutning till vad inom lagrådet förordats har jag ansett, att den stränga
bevisbörda, som enligt 51 § i det remitterade förslaget åligger försäkringshavaren,
bör något lättas samt att den i paragrafens andra stycke omförmälda
uppsägnings rätten bör inträda allenast då det kan befaras, att en säkerhetsföreskrift
jämväl i framtiden kommer att åsidosättas. Dessutom har anledning
synts mig föreligga att låta tredje stycket undergå jämkning. Med iakttagande
av det sålunda anförda har paragrafen omarbetats.

Vad angår den i 58 § upptagna bestämmelsen om retentionshavare har lagrådet
ansett undantag böra göras för det fall att retentionsrätten tjänar till säkerhet
för hyresvärds eller jordägares fordran hos hyresgäst eller arrendator,
enär fordringen här icke alltid utgår med bästa rätt. Då ifrågavarande bestämmelse,
sammanställd med övriga stadganden rörande försäkring av tredje
mans intresse, icke synes mig kunna så tolkas, att den skulle bereda retentionshavaren
bättre säkerhet efter ett inträffat försäkringsfall än han ägt dessförinnan,
har jag ansett en omarbetning av paragrafen i angivet syfte icke
vara behövlig.

Däremot har det synts mig lämpligt att, på sätt lagrådet förordat, i 58 § upptaga
särskilda föreskrifter rörande gods, som vid försäkringsfallets inträffande
var belagt med kvarstad. Samma föreskrifter böra enligt min mening gälla i
fråga om gods, som satts under skingringsförbud. Med iakttagande härav
har jag låtit utarbeta ett tillägg till paragrafens andra stycke,

Vad lagrådet hemställt i fråga om 82, 83, 85, 100, 116, 117, 120 och 124 §§
har jag ansett böra vinna beaktande. I enlighet härmed hava dessa paragrafer
undergått erforderlig omarbetning.

Tre ledamöter av lagrådet hava hemställt om ett tillägg till 116 § av innebörd,
att varje livförsäkring skall vara fri från utmätning för försäkringstagarens
eller hans hustrus gäld, så snart tio år förflutit från försäkringsavtalets
tillkomst. Att sålunda utvidga den föreslagna utmätningsfriheten på detta
område till att avse jämväl försäkringar, för vilka hela premiebeloppet inbetalas
på en gång eller under mycket kort tid, synes mig emellertid möta betänklighet.
Även om det kan antagas, att ett utsträckt skydd mot utmätning i
många fall skulle kunna genomföras utan att borgenärernas berättigade intresse
förnärmades, är faran för missbruk dock icke utesluten. Därtill kommer,
att, på sätt jämväl inom lagrådet framhållits, en försäkring av här avsett
slag kan innebära en med vissa andra former för kapitalplacering jämförlig
anordning. De skäl, som kunna åberopas för förslaget att efter tio år mot utmätning
skydda ett kapital, som av ägaren använts till att på en gång inbetala
premiebeloppet för en livförsäkring, göra sig också gällande t. ex. i sådana
fall, då penningarna insatts i en bank, under villkor att beloppet jämte upp--lupen ränta skall utbetalas när insättaren uppnått en viss ålder eller, om han
dessförinnan avlider, till hans hustru och barn. En lagstiftning, som bereder
en person möjlighet att placera ett kapital så, att det efter viss längre tids förlopp
blir oåtkomligt för hans borgenärer, synes därför, om den anses önskvärd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

icke lämpligen kunna inskränkas till att gälla allenast penningar, vilka använts
till anskaffande av livförsäkring; ämnet torde i så fall böra upptagas till
behandling i vidare omfattning. För närvarande anser jag anledning icke föreligga
att stadga utmätningsfrihet i andra fall än sådana, då, på sätt i motiven
till lagförslaget framhålles, livförsäkringens särställning tydligt framträder,
d. v. s. då premiebetalningen är fördelad över en längre tidrymd. Redan
en dylik lagstiftningsåtgärd kommer att medföra, att för det övervägande
flertalet av alla livförsäkringar ett effektivt skydd skapas mot anspråk från
försäkringstagarens och hans makes borgenärer.

Vad beträffar förslaget till lag angående införande av lagen om försäkringsavtal
har lagrådet förordat, att det i 8 § första stycket föreslagna stadgandet
måtte utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att nya lagen skall äga tillämpning
även i avseende å tidigare insatt förmånstagare, därest icke försäkringstagaren
inom viss tid, exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande,
med företeende av för.säkringsbrevet för anteckning, hos försäkringsgivaren
anmäler sin önskan, att verkan av det tidigare insättandet skall bedömas efter
vad förut gällt. I likhet med lagrådet anser jag det vara önskvärt, att de i
nya lagen givna bestämmelserna om förmånstagares insättande och om återkallelse
därav skola komma till tillämpning jämväl å tidigare vidtagen åtgärd,
som har sådan innebörd. Då dessa bestämmelser innebära, att ett förordnande
om förmånstagares insättande när som helst kan av försäkringstagaren återkallas,
såframt han ej gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet
stå vid makt, torde det emellertid näppeligen föreligga något praktiskt
behov att, på sätt lagrådet ifrågasatt, uttryckligen tillerkänna försäkringstagaren
befogenhet att inom viss tid anmäla sin önskan att rättsförhållandet skall
bedömas enligt förut gällande rätt. I anslutning till vad jag nu anfört har
jag låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse av första stycket i 8 §.

Jämlikt lagrådets erinran vid 1 § av förslaget till lag om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
har den ändring vidtagits, att förrättningar enligt förslagets bestämmelser
skola verkställas av Konungens befallningshavande. Tillräcklig anledning har
däremot icke synts mig föreligga att, utöver vad som följer av den i 2 § gjorda
allmänna hänvisningen till bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för
utmätningsvis såld fast egendom, meddela särskilda föreskrifter om nedsatta
brandstodsmedels insättande i bankinrättning.

Tre av lagrådets ledamöter hava ansett det vara förtjänt av övervägande,
huruvida icke den ersättningsskyldighet vid tillgrepp, som åvilar det allmänna
jämlikt lagen den 10 juli 1899, borde utsträckas även till medel, som enligt förslagets
regler eller därmed analoga stadganden nedsättas hos offentlig myndighet.
Ehuru enligt min mening åtskilligt talar för en sådan anordning, synes
det likväl icke lämpligen låta sig göra att nu upptaga frågan till behandling.
Många andra fall finnas nämligen, där det med lika god grund kan göras gällande,
att staten bör svara för medel, som till ämbetsman eller myndighet inbetalts
av enskild person. I vad mån en utsträckt tillämpning av de i 1899

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

års lag antagna principerna bör ifrågakomma torde vid sådant förhållande
böra utredas och prövas endast i ett allmännare sammanhang.

Vad lagrådet anmärkt beträffande 3—5 §§ har jag ansett böra iakttagas. I
sådant syfte har jag låtit i erforderlig utsträckning omarbeta dessa bestämmelser.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att i förslaget måtte upptagas uttryckliga
bestämmelser om den återverkan, som, därest en inteckning graverar
jämväl andra fastigheter än den, vars byggnad brunnit, kommer att äga rum
å de övriga fastigheternas ansvarighet. Att dessa fastigheter icke skola vidare
häfta för belopp, som ej längre graverar den fastighet, ur vilken det utfallit, är,
på sätt jämväl denne ledamot framhållit, uppenbart. Men av förslaget synes
mig ock tillräckligt tydligt framgå, att i sådant fall, då beloppet på grund av
tillkännagivande från inteckningshavaren får innestå, någon förändring icke
skall äga rum i övriga fastigheters ansvarighet för den brist, som framdeles
må kunna yppa sig vid den ifrågavarande fastighetens exekutiva försäljning.
Jag anser det därför icke vara påkallat att vidtaga något förtydligande i angiven
riktning.

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 67 § utsökning slag en har
lagrådets erinran iakttagits.

Jämväl förslaget till lag om tillägg till 24 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom har i anledning av lagrådets anmärkning
undergått jämkning.

I sammanhang härmed har jag jämlikt lagrådets hemställan låtit utarbeta
förslag till lag om tillägg till 12 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vatten fallsrätt.

Utöver vad jag förut anfört hava vissa smärre redaktionella jämkningar
företagits i de upprättade förslagen.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
II. Stefenson.