Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

Proposition 1936:88

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

1

Nr 88.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank
m. m.; given Stockholms slott den 21 februari
1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga bilagda förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank;

2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 88.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 6, 7, 16 och 18—20 förordningen den 16 maj
1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

§ 6.

I----obligationer.

För tillfälligt anskaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov
må hypoteksbanken annorledes än mot obligationer verkställa upplåning på
viss kort tid eller på kort tids uppsägning.

Hava —--låneansökningarna.

§ 7.

Hypoteksbanken äger mot obligationer upptaga lån att inom viss, vid lånets
upptagande bestämd tid återbetalas antingen genom årlig amortering
eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Dock må obligationer till
ett nominellt belopp motsvarande högst en femtedel av sammanlagda beloppet
av hypoteksbankens utelöpande obligationer vara ställda att återbetalas
utan angivande av slutlig förfallodag. Lån, som av hypoteksbanken
upptages, skall vara från hypoteksbankens sida uppsägbart efter viss tid,
högst tio år, från lånets upptagande; och skola i övrigt lånevillkoren vara
sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till hypoteksföreningarnas
delägare.

§ 16.

Där så händer, att på avslutade upplåningskontrakt eller av annan anledning
medel till hypoteksbanken inflyta, som ej genast kunna till utlåning
i vederbörlig ordning för delägande hypoteksföreningar eller till fullgörande
av andra bankens förbindelser användas, äger hypoteksbanken sådana
medel på kortare tid antingen utlåna mot säkerhet i jordegendom eller i
statens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller hypoteksbankens
egna räntebärande obligationer eller ock göra fruktbärande genom uppköp
av sådana obligationer eller, om sådant finnes lämpligare, genom medlens
insättande i bankinrättning eller centralkassa för jordbrukskredit mot ränta.

1 Senaste lydelse av § 6 se SFS 1930: 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

3

§ 18.

Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i huvudstaden. Styrelsen
skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses av Kungl. Majit en
ledamot, tillika ordförande, samt av fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken
skall vara vice ordförande. Därjämte utses av Kungl. Majit en suppleant för
ordföranden i hans egenskap av ledamot samt av fullmäktige i riksgäldskontoret
en suppleant för den av fullmäktige utsedde ledamoten, övriga
tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem väljas av hypoteksföreningarnas
ombud efter huvudtalet vid den i § 20 omförmälda sammankomst.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av
tre år.

En av de tre ledamöter, vilka väljas vid sammankomst mellan hypoteksföreningarnas
ombud, utses samtidigt att vara hypoteksbankens verkställande
direktör.

I — ---biträder.

§ 19.

Revision---ordet.

Hypoteksbankens styrelse utser för varje hypoteksförening för ett år i
sänder ett ombud att deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.

§ 20.

Varje---utse.

På---beslut.

Därest det i § 19 andra stycket omförmälda ombudet vid deltagandet i
revision av hypoteksförenings förvaltning finner anledning till anmärkning
mot visst förhållande, äger ombudet anmäla förhållandet till hypoteksbankens
styrelse i och för behandling å allmän sammankomst mellan bankens
delägare, och må dessa till efterrättelse för vederbörande hypoteksförening
meddela beslut på grund av anmärkningen samt, där denna avser viss åtgärd
av förenings styrelse, vägra denna ansvarsfrihet för den anmärkta åtgärden.

Vid---detsamma.

Bestämmande av arvoden för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse
samt avlöning för verkställande direktören ankomme ock på beslut av delägarna
vid allmän ordinarie sammankomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

Utan hinder av bestämmelserna i § 18 skola, då första gången efter denna
förordnings ikraftträdande val av ledamöter i styrelsen för hypoteksbanken
sker, en av ledamöterna väljas för en tid av ett år, en annan för en tid av
två år samt den tredje för en tid av tre år. Vad sålunda stadgas med avseende
å ledamöter i styrelsen skall även äga tillämplighet vid val av suppleanter.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola tili efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 3 och 12 förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

§ 3.

Delaktighet---erhållits.

En var delägare, som icke häftar i skuld till föreningen för uraktlåten
betalning, äger en röst för varje påbörjat belopp av 2,000 kronor av sitt
oguldna lånebelopp, dock högst 25 röster. Ej må någon för egen del och
medelst fullmakt för annan vid föreningssammanträde utöva rösträtt med
mer än 50 röster eller för mer än en tjugondei av hela det vid sammanträdet
representerade röstetalet. För samma egendom må allenast en delägare
rösta.

§ 12.

Örn så inträffar, att egendom, som hypoteksförening till säkerhet för
meddelat lån intecknad är, under lånetidens lopp genom vanvård eller annorledes
undergått sådan förändring, att full anledning finnes att säkerhetens
framtida tillräcklighet betvivla, eller om andra omständigheter yppas
som till minskning av säkerheten inverka, vare föreningens styrelse pliktig tillse,
huruvida lånet, antingen till hela beloppet eller till större eller mindre del,
efter omständigheterna, bör uppsägas till återbetalning inom ett år, räknat
från dagen för uppsägningen, eller ock tidigare, om sådant med hänsyn till
föreliggande omständigheter prövas erforderligt, allt såvida ej lånets innehavare
kan lämna annan fullgod säkerhet i jordegendom, till fyllnad i den förra.
Nedsättning av fastighets taxeringsvärde skall icke ensam för sig anses såsom
tillräcklig grund för sådan åtgärd, som nu är sagd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

I anledning av två vid 1934 års riksdag väckta motioner (I: 161 och II:
323) anhöll riksdagen (skr. nr 288), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om
utredning angående möjligheterna att åstadkomma förbättrade villkor för
den primära jordbrukskrediten samt för riksdagen framlägga de förslag,
som av utredningen kunde föranledas.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade jag för
verkställande av utredning rörande frågan om möjligheterna att åstadkomma
förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten överhuvud taget
ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin,
verkställande direktören i Sveriges allmänna hypoteksbank H. S. Tamm,
sparbanksdirektören B. J. S. Linderoth, professorn K. G. Myrdal samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. A. Lindqvist
och ordföranden i mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit
I. Pettersson, varjämte jag uppdrog åt Wohlin att såsom ordförande leda
förhandlingarna.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års fastighetskreditsakkunniga,
framlade i skrivelse den 8 februari 1935 förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ävensom till förordning
angående den rätt, som skall tillkomma innehavare av obligationer, vilka
av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före den 1 juli 1935 men ej
före den 1 januari 1931 m. m. I väsentlig anslutning till de sakkunnigas
förslag avläts proposition (nr 204) till 1935 års riksdag. Propositionen bifölls
av riksdagen (skr. nr 208). Författningsbestämmelser i ämnet utfärdades
den 23 maj 1935 (nr 190 och 191).

Till slutförande av sitt uppdrag hava de sakkunniga härefter med skri -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

velse den 27 juli 1935 överlämnat betänkande med vissa synpunkter och
förslag i fråga om den primära fastighetskrediten (st. off. utr. 1935: 34).
De sakkunniga hava bland annat framlagt förslag till dels förordning om
vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända.

över betänkandet hava, efter remisser, yttranden avgivits av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, styrelsen för Sveriges
allmänna hypoteksförening — efter hörande av styrelserna för samtliga
tio lanthypoteksföreningar — styrelserna för svenska jordbrukskreditkassan,
svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska
sparbanksföreningen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmland, örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Vid länsstyrelsernas
yttranden hava i tre fall fogats utlåtanden från vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Sedan sagda yttranden avgivits, hava de i betänkandet omhandlade frågorna
varit föremål för beredning inom finans- och jordbruksdepartementen.
På grundval av betänkandet och de avgivna yttrandena hava därvid inom
jordbruksdepartementet utarbetats dels förslag till förordning om vissa ändringar
i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, dels ock förslag till förordning örn vissa ändringar i
förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända.

Gällande bestämmelser för lanthypoteksinstitutionen m. m.

Då, såsom av det följande framgår, frågan örn Sveriges allmänna hypoteksbanks
och lanthypoteksföreningarnas verksamhet i främsta rummet varit
föremål för de sakkunnigas arbete, torde jag, innan jag närmare redogör
för innehållet i de sakkunnigas förslag, få lämna en kort översikt över
gällande bestämmelser för lanthypoteksinstitutionen. Dessutom torde jag
få något beröra de utredningar, som under senare år verkställts i fråga örn
den primära jordbrukskrediten.

Liksom i andra länder har i Sverige utbildats en särskild organisation för
omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas av
Sveriges allmänna hypoteksbank och de med denna samhörande hypoteksföreningarna.
Banken och föreningarna utgöra tillsammans en organisatorisk
enhet. Banken är centralanstalt för de däri såsom delägare ingående
föreningarna, vilka i sin tur utgöra sammanslutningar av de hos dem lån -

Kungl. Maj:ts proposition nr intagande
jordägarna. Institutionens organisation och verksamhet regleras
genom förut omförmälda båda förordningar den 16 maj 1890 angående
Sveriges allmänna hypoteksbank samt angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända. Hypoteksföreningarna äro stadfästa av Kungl. Maj:t.
Närmare föreskrifter om förvaltningen av deras angelägenheter äro givna
i för de särskilda föreningarna upprättade och av Kungl. Majit fastställda
reglementen.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga lan, som ei fordras
för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och
a andra sidan att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda
kreditanstalt, som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på
landet. Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer.
Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer må icke vid
något tillfälle uppgå till mer än tio gånger beloppet av bankens grundfond.
Av banken upptagna lån skola återbetalas inom viss vid upplåningen bestämd
tid antingen genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, men
banken är under alla förhållanden skyldig förbehålla sig rätt till uppsägning
av erhållet lån efter viss tid, högst tio år från lånets upptagande. I
övrigt skola lånevillkoren vara sådana, att de äro förenliga med grunderna
för låns utgivande till föreningarnas delägare. Lån till föreningarna skola
återbetalas genom årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp. Sedan
tio år förflutit från dylikt låns utlämnande, kan det av den låntagande föreningen
uppsägas till inbetalning efter ett år. Föreningarnas delaktighet i
banken och ansvarighet för dess förbindelser bestämmas efter oguldna beloppet
av från banken erhållna lån.

Banken förvaltas av en styrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen
en av Kungl. Majit utsedd ordförande, en av riksgäldsfullmäktige utsedd
vice ordförande och tre av delägarna i banken, d. v. s. föreningarna, å allmän
ordinarie sammankomst valda ledamöter. Dylik sammankomst hålles
årligen, och varje förening äger därtill sända tre ombud. Vid sammankomsten
skola delägarna bland annat bestämma de grunder, enligt vilka
inom varje förening särskild värdering av jordegendom (hypoteksvärdering)
kan ske, samt besluta örn villkor för låns utlämnande och förvaltningsbidrags
erläggande.

Bankens grundfond utgöres av 4V* procent statsobligationer till ett belopp
av 60 miljoner kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret.

Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.
Delägarnas delaktighet i föreningen bestämmes efter oguldna beloppet av
från föreningen erhållna lån. Av föreningarna utlämnas två slags lån, nämligen
amorteringslån och lån utan fastställd amortering, med skyldighet till
återbetalning inom viss längre tid, s. k. stående lån. För övrigt gälla för lån,
som av förening utlämnas, motsvarande villkor som för förenings lån hos
banken. — Föreningarna äga bevilja lån endast mot första inteckning för

° Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

fordran och till högst 60 procent av jordegendoms utav förenings styrelse
fastställda belåningsvärde.

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen icke, utan dess ändamål
är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingen
i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit.
Lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest fördelaktiga villkor i avseende
a ränta och annat, som de av institutionerna ingångna förbindelserna
medgiva.

Omförmälda nu gällande bestämmelser äro delvis resultat av vissa i 1890
års förordningar åren 1924, 1930 och 1935 vidtagna ändringar. Härom må
erinras följande.

I anledning av en av 1918 års riksdag begärd utredning angående den sekundära
jordbrukskrediten tillkallades för ändamålet på sin tid särskilda
sakkunniga. Dessa, de s. k. 1921 års fastighetskreditsakkunniga, ansågo sig
på anförda skäl böra i första hand undersöka möjligheten att öka primärkrediten
samt föreslogo i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande (st.
off. utr. 1922: 35) dels en höjning av hypoteksföreningarnas lånegräns — då
50 procent av egendomsvärdet — till 60 procent av samma värde, och dels införande
av en ny form för hypoteksvärdering, nämligen en värdering av
vederbörande förenings styrelse med ledning av förefintliga handlingar. I
sistnämnda del underställdes förslaget 1924 års riksdag (prop. nr 94), och
vann dennas bifall. Erforderliga författningsändringar vidtogos den 13 juni
1924 (nr 224).

År 1927 tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbrukskrediten,
de s. k. 1927 års fastighetskreditsakkunniga, upptogo i sitt den
27 december 1929 avgivna betänkande (st. off. utr. 1929: 36) förslag om bland
annat höjning av belåningsgränsen för hypotekslån till 55 procent, om införande
av belåning av växande skog, om ökning av hypoteksbankens grundfond
från 30 till 60 miljoner kronor (att utgöras av 47a procent statsobligationer),
om bestämmandet av viss relation mellan grundfonden och summan
av utelöpande obligationer samt om fordran å botteninteckning som säkerhet
för hypotekslån. De sakkunnigas förslag förelädes genom proposition
(nr 265) 1930 års riksdag. Sedan propositionen bifallits av riksdagen, utfärdades
den 6 juni 1930 (nr 203 och 204) erforderliga författningsbestämmelser.

I detta sammanhang torde jämväl få erinras örn att den s. k. jordhruksutredningen
i ett den 12 april 1932 avgivet betänkande angående åtgärder för
lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter övervägt vissa åtgärder i avseende
på primärkrediten. Utredningen har bland annat framhållit angelägenheten
av att genom hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas försorg sådana
förbättringar vidtoges beträffande hypoteksföreningsrörelsens upplysningsverksamhet
och organisation, som erfordrades för att jordbrukarna
skulle mer än dittills uppmärksamma de med hypotekslånen förenade för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

delarna samt för att underlätta jordbrukarnas tillgång till dylika lån särskilt
i landets nordliga delar.

Såsom redan inledningsvis omnämnts vidtogos år 1935 på förslag av 1934
års fastighetskreditsakkunniga vissa ändringar i gällande författningar rörande
lanthypoteksinstitutionen. Ändringarna inneburo, dels att belåningsgränsen
för lån från hypoteksföreningarna höjdes från 55 till 60 procent av
belåningsvärdet och dels att maximum för s. k. stående lån bestämdes till två
tredjedelar av det belopp, vartill lån jämlikt huvudreglerna för hypotekslån
skulle hava kunnat högst utlämnas mot säkerhet i egendom med undantag
av därå växande skog. I sistnämnda hänseende gällde tidigare, att stående
lån fingo meddelas till högst en tredjedel av det utav hypoteksförenings styrelse
fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå växande
skog.

Behovet av ytterligare åtgärder på den primära fastighetskreditens

område.

1934 års fastighetskreditsakkunniga hava till en början angivit vissa allmänna
synpunkter på det åt dem anförtrodda utredningsuppdraget, därvid
särskilt frågan örn behovet av ytterligare åtgärder för åstadkommande av
förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten gjorts till föremål för
behandling.

I avseende först å spörsmålet om behovet och lämpligheten av mera ingripande,
extraordinära statliga åtgärder på kreditmarknadens område i
syfte att tvångsvis nedbringa de vid utlåning tillämpade räntesatserna till en
nivå, som bättre motsvarade de ekonomiska förhållanden, vari låntagarna
bragts genom den senaste ekonomiska krisen, hava de sakkunniga anfört
följande.

Då en nedsättning av utlåningsräntorna av hänsyn lill kreditinstitutionernas
solvens icke kunde ske utan en motsvarande nedsättning av räntorna å inlåningen,
måste en reglering av utlåningsräntorna ofta draga med sig en reglering
jämväl av inlåningsräntorna. Ville man på dylikt sätt nedbringa räntesatserna
för ej blott nya utan även äldre, bundna lån, och hade kreditinstitutionerna,
som fallet vore med hypoteksinrättningarna, förskaffat sig
medel för denna utlåning genom försäljning av obligationer, skulle man därvid
bringas att genom ingripanden på lagstiftningens väg förändra den rättsliga
innebörden av redan förut gällande obligationskontrakt. Räntorna å
mera högprocentiga obligationslån skulle i sådant fall nedsättas eller ock
rätt medgivas för de obligationsutgivande kreditinstitutionerna att företaga
konvertering utöver vad vid dessa obligationers utgivande avtalats.

Åtgärder av förevarande slag vore enligt de sakkunnigas mening ägnade
att ingiva de starkaste betänkligheter. Det allmänna önskemålet att hålla
räntesatserna för nya lån nere på en så låg nivå, som vid varje tillfälle vore
förenlig med en lugn konjunkturutveckling, främjades bäst genom en rationell
penning-, kredit- och valutapolitik från riksbankens sida. Även örn det
för kortare eller längre tid skulle framstå som önskligt att inom den allmän -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

na kreditmarknaden ernå en viss relativ förskjutning av räntesatserna, exempelvis
så att räntesatserna för den primära fastighetskrediten nedbragtes i
förhållande till räntesatserna för annan kredit, vore det rationella medlet att
ernå ett sådant resultat icke lagstiftning om räntesatser utan åtgärder i syfte
att leda kreditströmmen i avsedd riktning. De på lång sikt verksamma åtgärderna
av detta slag utgjordes av en möjligast effektiv organisation av
ifrågavarande del av kreditmarknaden; på kort sikt hade man i främsta rummet
att lita till riksbankens handel med obligationer. Lagstiftningsingripanden
i syfte att hålla räntesatserna å viss del av kreditmarknaden nere måste
tvärtom hava till närmaste följd ett minskat kapitalutbud till denna del av
kreditmarknaden och därigenom giva upphov till en tendens till högre räntesatser.
De sakkunniga ville i detta samband erinra örn att utvecklingen under
de senaste åren utan dylika åtgärder fört till allt lägre räntesatser för
nya lån.

De förslag, som under de senaste åren framförts om reglering lagstiftningsvägen
av räntesatserna, hade även mindre tagit sikte på nya lån än på de
äldre bundna lånen. Medan räntesatserna för nya lån hade varit i fallande,
hade räntesatserna å de äldre bundna lånen i stor utsträckning legat kvar
på högre nivå. Det vore givet, att skälen för ett ingripande på lagstiftningens
väg beträffande dessa äldre lån i och för sig vore starkare. Varken långivare
eller låntagare hade räknat med det starka fall av räntesatserna, som
inträffat, och det kunde ur vissa synpunkter framstå som orättvist, att somliga
låntagare åtminstone för en tid framåt skulle bära relativt sett tyngre räntebördor
än andra och att vissa långivare skulle hava relativt sett högre ränteinkomster
än andra. Då emellertid en tvångsvis åstadkommen nedsättning
av räntesatserna å äldre lån enligt vad nyss anförts måste innefatta en lagstiftningsvägen
genomförd förändring av ingångna avtal, framstode betänkligheterna
mot ett sådant ingripande så mycket starkare. Vårt lands hela
rättsordning byggde på grundsatsen, att ingångna avtal skulle uppfyllas, och
varje avsteg från denna grundsats undergrävde i sin mån rättsordningen.
Särskilt förtroendet för den primära fastighetskrediten såsom en trygg form
av kapitalplacering skulle kunna minskas. Härtill komme, att ifrågavarande
högprocentiga obligationer till stor del innehades och delvis till hög överkurs
inköpts av försäkringsinstitutioner, sparbanker och andra samhällsviktiga
ekonomiska organ, vilkas hela verksamhet skulle kunna rubbas genom
en tvångsvis genomförd räntenedsättning. De sakkunniga kunde därför icke
komma till annan .slutsats än att lagstiftningsåtgärder i syfte att nedbringa
räntesatserna icke borde tillgripas.

Härförutom hava de sakkunniga framhållit, att, då den gångna krisen,
som särskilt hårt drabbat jordbruket, kunnat framgångsrikt övervinnas utan
lagstiftningsåtgärder på kreditmarknadens område, alla skäl talade för att
sådana åtgärder ej heller nu borde tillgripas. Räntorna å nya lån hade för
övrigt redan utan lagstiftningsåtgärder efter hand avsevärt nedgått och kunde
i allmänhet ej i och för sig anses höga. Jämväl räntorna å äldre lån hade,
med utnyttjande av bl. a. inträdande uppsägnings- och konverteringsmöjligheter,
i viss utsträckning reducerats.

De sakkunniga hava ej ansett tillräcklig anledning föreligga att med hänsyn
till en framtida ekonomisk kris vidtaga ens förberedande åtgärder för en
lagstiftning på förevarande område, så mycket mindre som det svårligen

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

kunde bedömas, huru en dylik kris kunde komma att taga sig uttryck och
vilka medel som borde tillgripas mot densamma.

Beträffande möjligheten att genom statliga subventionsåtgärder åstadkomma
en sänkning av utlåningsräntorna hava de sakkunniga uttalat, att, därest
statsmakterna vore villiga att genom subvention hålla kreditinstitutionerna
skadeslösa för den inkomstminskning, som bleve följden av en nedsättning
av utlåningsräntorna, en dylik nedsättning givetvis kunde genomföras utan
andra ingripanden på kreditmarknaden. En subventionsvägen genomförd
räntenedsättning skulle närmast kunna ifrågasättas för de fastighetsägare,
som hade gamla bundna lån löpande med relativt höga räntesatser. Med
hänsyn till det nu rådande ekonomiska läget hava de sakkunniga emellertid
ej funnit anledning framlägga något förslag i förevarande hänseende. Först
vid en mera avsevärd försämring i jordbrukets ställning torde det enligt de
sakkunnigas mening böra övervägas, vilka åtgärder på kreditväsendets område,
som lämpligen borde komma till genomförande. Därvid torde även
subventionsåtgärder kunna komma under omprövning.

Med avseende å jordbrukets kreditförhållanden hava de sakkunniga framhållit,
att tillgängligt statistiskt material gåve anledning antaga, att ett mycket
stort antal av vårt lands jordbrukare hade behov av en fonderad skuldsättning
upp till halva värdet av den fasta egendomen eller mera. Härtill hava
de sakkunniga knutit följande reflexioner.

Beträffande de primärkrediter, som till sin natur vore av långfristig art,
syntes det böra uppställas såsom önskemål, att återbetalningstiden och i anslutning
härtill amorteringarnas storlek ävensom övriga lånevillkor reglerades
på ett sätt, som i möjligaste mån svarade mot de ekonomiska villkor, under
vilka låntagarens jordbruk utövades, samt att låntagaren även kunde känna
trygghet för att icke lånet uppsades tidigare än vad vid lånets upptagande
varit avsett och att ej heller den då bestämda räntan höjdes eller lånevillkoren
i övrigt försämrades. Nu angivna önskemål med avseende å de varaktiga
primärkrediterna torde i stort sett kunna sägas vara tillgodosedda vid den
utlåning, som ägde rum från hypoteksföreningarna. Detta möjliggjordes genom
att hypoteksinstitutionen jämväl anskaffade de för rörelsen erforderliga
medlen genom upplåning på lång sikt. Däremot grundades sparbankernas
och jordbrukskassornas samt i synnerhet affärsbankernas verksamhet till
största delen på kortfristig upp- eller inlåning. Då en kreditinstitution åtminstone
icke i någon större omfattning utan fara för sin likviditet kunde
binda sin utlåning på längre tid än den, för vilken institutionens kapitalanskaffning
vore reglerad, kunde nyssnämnda kreditanstalter icke erbjuda
sina låntagare den trygghet beträffande krediternas varaktighet som hypoteksföreningarna
kunde göra.

De sakkunniga förklara sig hysa den uppfattningen, att det för vårt lands
jordbrukare i längden ställde sig mest förmånligt att beträffande krediter,
som enligt sin natur kunde förväntas bliva varaktiga, lita lill hypoteksinstistitutionens
långfristiga kreditgivning. Trots hypoteksrörelsens betydande
utveckling under de gångna åren hava de sakkunniga likväl ansett, att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SS -

densamma ej motsvarade den roll, som borde tillkomma hypoteksbanken och
hypoteksföreningarna såsom kreditgivare till jordbruket.

I syfte att belysa i vilken utsträckning den fasta egendomen i Sverige vore
belastad med primärkredit hava de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter.
Med ledning av dessa syntes man enligt de sakkunnigas uppfattning
kunna hålla för antagligt eller åtminstone möjligt, att mer än 40 procent av
de svenska jordbruken belastades av intecknad skuld intill halva taxeringsvärdena.

Beträffande de siffror i fråga om primärkrediten, som de sakkunniga
hämtat ur statistiska sammanställningar för de mera betydande kreditinstitutionerna
må sammanfattningsvis återgivas följande.

Vidkommande först jordbrukets skuldsättning uppginge vid utgången av
år 1934 Sveriges allmänna hypoteksbanks utlåning till ungefär 420 miljoner
kronor, vilande å ett egendomsvärde av omkring 1,178 miljoner kronor. De
i hypoteksföreningarna pantförskrivna egendomarna vore alltså där genomsnittligt
belånade till omkring 35 procent av värdet. Sparbankernas kreditgivning
mot inteckning inom halva taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter
utgjorde vid slutet av år 1933 omkring 414 miljoner kronor, medan utlåningen
från jordbrukskassorna mot fastighetsinteckning inom 60 procent av
taxeringsvärdet den 31 december 1934 belöpte sig till cirka 14 miljoner kronor.
Affärsbankernas utlåning av nu avsedd art inom halva taxeringsvärdet utgjorde
den 20 augusti 1934 omkring 45 miljoner kronor, vartill komme krediter
till jordbrukets ekonomiska föreningar å något mer än 1 miljon kronor.

Nu sagda kreditinstitutioners utlåning mot jordbruksfastighetsinteckning
i primärläge uppginge alltså enligt tillgängliga uppgifter till inemot 900 miljoner
kronor. Härtill komme till myckel betydande belopp sådana inteckningar,
som vore placerade hos exempelvis försäkringsbolag, fonder och enskilda.

Kreditgivning mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet
utövades i betydande omfattning av stadshvpoteksföreningarna med
medel, som tillhandahölles från konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Kassans utlåning till föreningarna uppginge vid slutet av år 1934 till något
mer än 852 miljoner kronor. Sparbankernas utlåning mot inteckning inom
halva taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet utgjorde vid
1933 års slut omkring 1,220 miljoner kronor. Motsvarande utlåning från postsparbanken
belöpte sig vid 1932 års slut till omkring 142 miljoner kronor.
Beträffande affärsbankerna hade de sakkunniga icke haft tillgång till motsvarande
siffror.

över förhållandet mellan beloppen av de av lanthypoteksföreningarna utlämnade
lånen samt taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter inom olika delar
av landet hava de sakkunniga lämnat följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

13

		Anta år 19321	1 lån år 1935	Ursprungligt lånebelopp år 1935 1 000-tal kronor	Jordbruks- och skogsvärden en-ligt fastighets-taxeringen år 1934 1 000-tal kronor	Lånebelopp i procent av fastighets-värde
Stockholms stad och län ..	1,324	1,432	23,667	207.004	11.4
Uppsala	län........	1,555	1,635	17,951	159,338	11.8
Södermanlands	> ........	841	862	24.607	217,882	11.8
Östergötlands	> ........	4,433	4,695	56,146	368,954	15.2
Jönköpings	> ........	2,589	2,605	13,976	245,664	5.7
Kronobergs	» ........	1,933	1,927	8,940	173,062	5.2
Kalmar	? ........	4,188	4,! 32	31,162	270,791	11.6
Gotlands	» ........	1.650	1,771	9.092	69,065	13.2
Blekinge	» ........	2,n48	2,073	10,346	102,729	10.1
Kristianstads	>	2,975	3,079	29.316	334,064	8.8
Malmöhus	> ........	5,949	6,086	85,020	609,736	13.9
Hallands	» ........	4,172	4,262	28,974	200,556	14.4
Göteborgs och	Bohus län ..	3,425	3,648	14,373	162,643	8.8
Älvsborgs	län........	4,103	4,416	22,"33	301,916	7.3
Skaraborgs	» ......	2.9H5	2,995	28,368	339,108	8.4
Värmlands	> ........	2,026	2,133	16,214	339,193	4.8
Örebro	> ......	2,976	2,931	24.980	229,965	10.9
Västmanlands	>	610	650	12,742	175.861	7.2
Kopparbergs	> . .	677	693	4,421	303,783	1.6
Gävleborgs	» ........	1,737	1,868	6,970	267,928	2.6
Västernorrlands	» ........	1,846	2,038	6,412	245,165	2.6
Jämtlands	> .......	729	1,060	4,394	204,178	2.2
Västerbottens	» ....	1,646	1,892	4,225	243,939	1.7
Norrbottens	> ........	1,853	2,193	5.629	176,376	3.2
	Summa	58,210	61,076	489,978	5,948,900	8.2

De sakkunniga hava icke funnit erforderligt att föreslå tillskapandet av nya
organ för den primära fastighetskrediten. Emellertid hava de övervägt frågan,
huruvida behov förelåge av mindre genomgripande åtgärder på den
primära fastighetskreditens område.

Vad först angår av andra kreditinstitutioner än hypoteksföreningarna utlämnade
krediter till jordbruksfastigheter hava de sakkunniga i ett särskilt
avsnitt av sitt betänkande berört frågan härom samt därvid uttalat, att de åtminstone
för närvarande icke funne tillräckliga skäl vara för handen att
föreslå några åtgärder i avseende å nämnda i regel kortfristiga krediter.
Även frågan om den primära fastighetskrediten för andra fastigheter än jordbruksfastigheter
har varit föremål för fortsatta överväganden från de sakkunnigas
sida. övervägandena hava emellertid ej resulterat i framläggandet av
några positiva förslag utan endast utmynnat i att de sakkunniga anfört vissa
synpunkter på frågan. De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat, att
stadshypoteksinstitutionen nyligen varit föremål för granskning av inom
finansdepartementet särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. stadshypoteks 1

Uppgifterna örn antalet lån år 1932 äro hämtade ur jordbruksutredningens den 12 april
1932 avgivna betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter.
Å sid. 18 av nämnda betänkande meddelas siffror för hypoteksföreningarnas dåvarande utlåning
med avseende å antal lån, utestående lånebelopp, taxeringsvärde av jordbruksfastighet exklusive
skogsvärde samt lånebelopp i procent av fastighetsvärde.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

sakkunniga, vilkas förslag lett till utfärdandet av nya författningar i ämnet
den 17 maj 1935. — Dessutom hava de sakkunniga något berört vissa spörsmål
rörande kreditgivares rättsställning i förhållande till s. k. tysta förmånsrätter
m. m. samt därvid framhållit önskvärdheten av att berörda spörsmål,
vilka tillhörde civilrättens område och vilkas närmare klarläggande fördenskull
ej torde ankomma på de sakkunniga, måtte bliva föremål för fortsatt
utredning.

Vad däremot beträffar lanthypoteksinstitutionen hava de sakkunniga ansett
behov föreligga av vissa, mindre omfattande, åtgärder. De sakkunniga
hava visserligen funnit det svenska hypoteksbankväsendet, sådant det numera
vore gestaltat, i stora drag med avseende både å sin organisatoriska uppbyggnad
och grunderna för sin verksamhet väl ägnat att fylla sina betydelsefulla
uppgifter. Med hänsyn emellertid till att hypoteksbankväsendet icke hittills
vunnit den anslutning särskilt bland de mindre jordbrukarna, som vore önskvärd
och som enligt de sakkunnigas mening borde varit möjlig, hava de sakkunniga
ansett sig böra undersöka möjligheterna av att samtidigt såväl ytterligare
förbättra villkoren för de krediter, som erbjödes av lanthypoteksinstitutionen,
som även att härigenom och på andra vägar stärka institutionens
förutsättningar att vinna ökad förståelse och anslutning från jordbrukarnas
sida. I nu berörda syfte hava de sakkunniga efter verkställd utredning föreslagit
en del smärre ändringar i gällande författningar rörande hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna ävensom införandet av vissa bestämmelser
i de för föreningarna fastställda reglementena. I

I de över betänkandet avgivna yttrandena hava i stort sett de sakkunnigas
synpunkter på frågan om behovet av ytterligare åtgärder på den primära
fastighetskreditens område vunnit anslutning. I ett flertal yttranden har
denna fråga visserligen ej direkt berörts, men av det sätt, varpå de av de sakkunniga
framlagda förslagen mottagits, kan slutas, att även i dessa yttranden
godkänts den i betänkandet uttalade uppfattningen, att de ytterligare åtgärder,
som vore erforderliga på förevarande område, icke borde göras mera genomgripande.
I vissa yttranden har särskilt påpekats den avsevärda förbättring
i jordbrukarnas låneförhållanden, som inträtt till följd av de under
föregående år genomförda ändringarna i 1890 års hypoteksförfattningar.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening funnit de av
de sakkunniga nu framlagda förslagen sakna större betydelse för hypoteksrörelsens
utveckling. Styrelsen för nämnda hypoteksförening har fördenskull
ansett sig icke kunna tillstyrka, att förslagen i sitt nuvarande skick lades
till grund för lagstiftning. I stället har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke
1890 års förordningar angående hypoteksväsendet borde — icke minst ur
formell synpunkt — underkastas en fullständig omarbetning. Därvid torde
eventuellt vissa av de nu framförda förslagen kunna på ett planmässigt sätt
inarbetas i författningarna.

Kungl. Muj:ts proposition nr 88-

15

Jag delar de sakkunnigas åsikt, att för närvarande ej föreligger något departementtvingande
behov av mera ingripande lagstiftning på den primära fastighets- cAe/e«.
kreditens område. De åtgärder, vilka i förhandenvarande läge synas böra ifrågakomma
för förbättrande av sagda kredits villkor, torde, på sätt de sakkunniga
funnit, helt falla inom hypoteksbanksväsendets område. Åtgärderna
böra huvudsakligen inriktas på att utan alltför stora ingrepp möjliggöra för
lanthypoteksinstitutionen att smidigare än hittills anpassa sina räntesatser
efter gällande ränteläge ävensom på att befordra en önskvärd utbredning
av hypoteksrörelsen. För uppnående av nu angivna syftemål fordras vissa
ändringar i gällande författningar på området. Mot flertalet av de av de
sakkunniga framförda förslagen har jag intet väsentligt att erinra. Såsom
framgår av vad inledningsvis anförts har jag emellertid funnit de sakkunnigas
förslag till författningsändringar böra undergå viss överarbetning. I det
följande torde jag få närmare redogöra för såväl innehållet i de sakkunnigas
förslag och däröver avgivna yttranden som min egen ståndpunkt till desamma.

De sakkunnigas förslag i fråga om hypoteksbankväsendet samt däröver

avgivna yttranden.

Hypoteksbankens upplåning.

De för hypoteksbankens upplåning gällande bestämmelserna, för vilka jag
redan i det föregående lämnat en redogörelse, äro meddelade i §§ 6 och 7
förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

I § 6 stadgas bland annat, att hypoteksbanken, i den mån de särskilda
hypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande av lån, skall, såvida andra
för ändamålet användbara medel icke äro att tillgå för banken, vidtaga erforderliga
åtgärder för upptagande av lån mot räntebärande, till innehavaren
ställda obligationer.

I § 7 samma förordning föreskrives, att av banken upptaget lån skall vara
ställt att återbetalas inom viss vid lånets upptagande bestämd tid antingen
genom årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.
Lån, som av banken upptages, skall vidare vara från bankens sida uppsägbar!
efter viss tid, högst tio år, från lånets upptagande.

De sakkunniga hava uttalat, att det syntes dem knappast tänkbart, att hypoteksbanken
skulle kunna anskaffa medel för sin utlåning på mera gynnsamma
villkor än vad hittills, åtminstone under senare tid, i regel syntes hava
skett. Visserligen hade banken, som jämväl under tider med högt ränteläge
måst upptaga obligationslån för tillgodoseende av påräknade låneansökningar,
sedermera vid sjunkande räntesatser — såsom fallet varit under de senaste
åren — av naturliga skäl mött betydande svårigheter att omedelbart
nedsätta utlåningsräntorna till en nivå, som anslöte sig till det rådande marknadsläget.
Emellertid måste man, anse de sakkunniga, utgå från att svårig -

16

Kungl. Maj:ts proposition ur 88.

heter av sådan art näppeligen helt kunde undvikas vid en lånerörelse, som
i likhet med hypoteksinstitutionens byggde på obligationsupplåning och som
avsåge långfristig utlåning.

Beträffande möjligheterna för banken att anordna sin upplåning på sådant
sätt, att banken sattes i stånd att något smidigare än hittills anpassa
utlåningsräntorna efter ett fallande ränteläge, hava de sakkunniga yttrat följande.

En garanti mot en alltför långvarig bundenhet vid ett tidigare ränteläge
syntes redan ligga i föreskriften, att lån, som av hypoteksbanken upptoges,
skulle vara från hypoteksbanken sida uppsägbar efter viss tid, högst tio
år, vilken föreskrift motsvarades av liknande bestämmelser med avseende å
uppsägningsrätt för låntagarna. Banken hade i tillämpningen regelmässigt
begagnat sig av möjligheten att binda obligationsupplåningen under tio år.
Detta hade även stått i överensstämmelse med den praxis, som hittills tämligen
allmänt varit rådande på obligationsmarknaden. Det oaktat skulle tili
äventyrs den tanken kunna anses vara förtjänt av övervägande, huruvida
icke hypoteksbanken boede under tider av högt ränteläge upplåna de för utlåningen
erforderliga medlen med förbehåll om konverteringsrätt inom kortare
tid än tio år för att därigenom underlätta en anpassning efter en sjunkande
räntenivå. Det borde härvid bemärkas, att en förkortning av den konverteringsfria
tiden enbart skulle komma hypoteksbanken till godo men däremot
icke obligationsinnehavarna, vilka liksom hittills icke skulle äga någon
som helst rätt till konvertering. Såvitt de sakkunniga kunde finna, skulle
emellertid en upplåning mot obligationer på dylika för hypoteksbanken förmånliga
konverteringsvillkor ställa sig dyrare för banken än upplåningen enligt
de nu tillämpade grunderna. Enligt de sakkunnigas mening kunde olägenheterna
av en sådan fördyring av upplåningen befaras väga tyngre än de
fördelar, som skulle kunna ligga i en mera kortvarig bundenhet för hypoteksbanken.
Härtill komme, att en åtgärd av nu antydd art skulle föranleda ökat
beroende för hypoteksbanken av mera tillfälliga växlingar på penningmarknaden
och därmed i rörelsen införa ett spekulationsmoment, som nu icke
funnes. Med hänsyn till det anförda kunde de sakkunniga icke förorda en
omläggning av obligationsupplåningen med nu avsedd innebörd. Då det
emellertid kunde förekomma, att en upplåning på lång tid vid särskilda tillfällen,
exempelvis vid ett speciellt högt ränteläge, kunde vara förenad med
mycket stora olägenheter, borde hypoteksbanken enligt de sakkunnigas mening
äga att i dylika fall anskaffa medel på annan väg än genom obligationsupplåning.
I själva verket torde nuvarande författningar redan anses medgiva
hypoteksbanken möjlighet härtill. Det hade sålunda förekommit, att hypoteksbanken
upptagit kortfristig växelkredit i utlandet ävensom att banken
skaffat sig kredit i riksbanken genom belåning av obligationer. De sakkunniga
funne lämpligt, att hypoteksbankens befogenheter härutinnan — liksom fallet
vore beträffande konungariket Sveriges stadshypotekskassa — uttryckligen
angåves i vederbörande författning.

På sålunda anförda skäl hava de sakkunniga föreslagit, att i § 6 förordningen
angående hypoteksbanken måtte intagas en föreskrift, att banken för
tillfälligt anskaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov finge
annorledes än mot obligationer verkställa upplåning på viss kort tid eller på
kort tids uppsägning.

De sakkunniga hava vidare övervägt, huruvida några fördelar skulle kun -

Kungl. Majis proposition nr 88.

17

na vinnas genom att banken — med tanke på tider med synnerligen låga
räntor — medgåves rätt att utställa obligationer, som ej vore ställda att, på
sätt gällande förordning angående hypoteksbanken föreskreve, inom viss vid
lånets upptagande bestämd tid återbetalas genom årlig amortering eller efter
uppsägning utan fastställd amortering. Härom hava de sakkunniga anfört:

Erinras finge, hurusom staten i icke obetydlig utsträckning upptagit statsräntelån,
vilka icke vore ställda på viss återbetalningstid. Det skulle utan
tvivel kunna innebära fördelar för hypoteksinstitutionen, örn denna vid ett
lågt ränteläge kunde upptaga dylika räntelån. På sådant sätt skulle en
bestående obligationsstock av lågprocentiga obligationer kunna vinnas för rörelsen.
Även lån mot dylika obligationer borde vara från hypoteksbanken,
men ej från obligationsinnehavarens sida uppsägbar! efter viss tid, högst tio
år från lånets upptagande. Om, såsom de sakkunniga förutsatte, den utlåning
från hypoteksbanken, som skulle äga rum på grundval av den amorteringsfria
upplåningen, fortfarande i samma utsträckning som hittills skulle
vara ställd på amortering, kunde hypoteksbanken visserligen härigenom vid
en fallande räntenivå tillskyndas förluster. Då det likväl förutsattes, att
möjligheten att begagna nu berörda låneform endast anlitades vid låga räntelägen
och att i alla händelser konverteringsrätt skulle inträda efter tio års
förlopp, torde ifrågavarande förlustrisker icke bliva nämnvärda. För att
emellertid ytterligare begränsa dessa risker syntes det vara lämpligt, att lånen
utan fastställd förfallodag inskränktes till visst högsta belopp i förhållande
till hypoteksbanken hela upplåning.

I anslutning till det nu sagda hava de sakkunniga föreslagit sådant tillägg
till § 7 förordningen angående hypoteksbanken, att förslagsvis högst en
femtedel av bankens obligationsupplåning finge utgöras av obligationslån,
som vore ställda att återbetalas utan angivande av slutlig förfallodag.

De sakkunniga hava konstaterat, att, även om ett genomförande av åtminstone
sistnämnda förslag i sin mån skulle vara ägnat att underlätta för
hypoteksbanken att hålla låga räntor för sin utlåning, verkningarna av de
föreslagna åtgärderna likväl skulle erhålla en tämligen begränsad räckvidd.
I varje fall komrne icke genom berörda åtgärder att tillgodoses de önskemål,
som på senaste tiden framställts örn att hypoteksinstitutionen skulle kunna
anpassa sina räntor efter rådande förhållanden på samma sätt som exempelvis
sparbanker och affärsbanker. Härvidlag hava de sakkunniga hänvisat till
att hypoteksinstitutionen, i olikhet med nyssnämnda kreditinrättningar, hade
haft och fortfarande borde hava till syfte att ställa till förfogande på lång
tid bunden kredit, vilken av låntagarna kunde läggas till grund för förhållandevis
varaktiga dispositioner. Nu berörda uppgift kunde hypoteksinstitutionen
icke fullfölja ulan alt själv binda sig i sin upplåning, och denna bundenhet
försvårade i sin tur för institutionen alt vid värjo tid anpassa utlåningsräntorna
för då redan skedd utlåning efter växlande förhållanden. Med hänsyn
härtill hava de sakkunniga funnit, att nuvarande villkor för hypoteksföreningarnas
utlåning i stort sett vore så fördelaktiga, som utvecklingen på
räntemarknaden under de senaste åren överhuvud medgåve i fråga örn långfristig
kredit, vilken tillkommit under ett tidigare högre ränteläge. I den
mån hypoteksbanken genom konvertering eller annorledes uppnådde en ned Hihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 88. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Departementschefen.

sättning i sina upplåningsräntor, komme detta låntagarna till godo. Om sålunda
obligationsmarknaden medgåve hypoteksbanken att, då inom de närmaste
åren konverteringsrätt inträdde för vissa hypoteksbankens obligationslån,
konvertera dessa till lägre ränta, ökades möjligheterna för banken att även
sänka utlåningsräntorna.

De föreslagna ändringarna i §§ 6 och 7 förordningen angående hypoteksbanken
hava i de avgivna yttrandena genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Beträffande förslaget örn rätt för hypoteksbanken att i viss
begränsad omfattning upptaga lån mot obligationer ställda att återbetalas
utan angivande av slutlig förfallodag — motsvarande statens s. k. räntelån —
har dock bank- och fondinspektionen ansett sig böra framhålla, att vid en
dylik låneform vissa olägenheter kunde uppstå. Så komme nämligen att ske,
därest innan konverteringstiden inträtt ett ännu lägre ränteläge än vid tiden
för lånets uppläggande uppstått och det mot de utelöpande obligationerna
svarande kapitalet ej i sin helhet kunde utlånas mot en ränta, som täckte
obligationslåneräntan. Detta vore av betydelse för hypoteksorganisationen,
där det influtna kapitalet användes till utlåning i andra hand. Staten åter
utnyttjade ju det upplånade kapitalet direkt i sin egen verksamhet. Styrelsen
för örebro läns hypoteksförening har för sin del med skärpa understrukit
vikten av att hypoteksbanken medgåves rätt att upptaga s. k. räntelån för att
sedan kunna tillhandahålla föreningarna de sålunda upplånade medlen för
utlåning utan amortering. En tvungen amortering av primärkrediten, som
ju droge den lägsta räntan, syntes nämligen styrelsen obillig.

Genomförandet av de utav de sakkunniga föreslagna ändringarna i §§ 6
och 7 förordningen om hypoteksbanken torde otvivelaktigt komma att medföra
ökade möjligheter för banken att bättre än hittills anpassa sina räntesatser
efter rådande ränteläge. Såsom de sakkunniga anmärkt överensstämmer
den ifrågasatta föreskriften i förstnämnda paragraf i huvudsak med ett
i samma syfte meddelat stadgande i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Vad beträffar de farhågor,
som uttalats i anledning av den föreslagna befogenheten för hypoteksbanken
att upptaga s. k. räntelån, torde desamma icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Med den utformning, sagda befogenhet erhållit i de sakkunnigas
förslag, och med hänsyn jämväl därtill att befogenheten förutsättes
böra tillgripas allenast vid speciellt låga räntelägen synas nämligen några
nämnvärda förlustrisker i detta avseende ej förefinnas. Jag tillstyrker sålunda
bifall till de sakkunnigas förslag i denna del. 1 det inom departementet
upprättade författningsförslaget överensstämma förenämnda paragrafer —
frånsett en mindre jämkning — med motsvarande paragrafer i de sakkunnigas
förslag.

Kunni. Maj.ts proposition nr 88•

19

Förvaltningskostnader och revision.

I syfte att uppnå en rationalisering av hvpoteksrörelsen hava de sakkunniga
undersökt möjligheterna att förbilliga hypoteksinstitutionens drift och därigenom
utlåningen från institutionen.

De sakkunniga hava anmärkt, att ett dylikt förbilligande skulle kunna
tänkas stå att vinna genom en nedpressning av hypoteksinstitutionens förvaltningskostnader
med åtföljande reducering av de erforderliga förvaltningsbidragen
från delägarna. Därvid har det särskilt synts de sakkunniga, som
om, av tillgängliga uppgifter att döma, såväl till styrelseledamöter hos hypoteksföreningarna
utgående arvoden som för föreningarnas tjänstemän fastställda
löner i en del fall — dock icke mera allmänt — kunde anses vara väl
högt tilltagna. På grund härav hava de sakkunniga funnit det böra övervägas,
huruvida icke bland annat de inom hypoteksorganisationen förekommande
lönerna åtminstone i vissa fall skulle kunna beskäras. Vidare hava de sakkunniga
ifrågasatt, om det icke vore tillräckligt och skäligt, att reseersättningarna
för hypoteksinstitutionens funktionärer, så vitt möjligt, utginge efter
enahanda grunder, som gällde för statliga befattningshavare. — I detta sammanhang
hava de sakkunniga ansett sig även böra fästa uppmärksamheten
på angelägenheten av att tjänstemännen hos hypoteksföreningarna, och därvid
främst verkställande direktörerna, icke innehade tjänstebefattningar eller
uppdrag såsom styrelseledamöter eller revisorer hos andra kreditinrättningar,
vilka utövade verksamhet, som innefattade kreditgivning till jordbruket.

De sakkunniga hava efter noggrann omprövning icke funnit anledning att
för ernående av billigare villkor för låntagarna föreslå ändrade bestämmelser
i fråga om nu gällande grunder för förvaltningsbidragens beräkning.
Icke heller hava de sakkunniga ansett sig kunna tillstyrka åtgärder i syfte
att åstadkomma en utjämning av förvaltningsbidragens belopp de olika hypoteksföreningarna
emellan.

För att sätta hypoteksbanken i tillfälle att verka för ett enhetligt och rationellt
bedrivande av hypoteksrörelsen hava de sakkunniga övervägt, om anordningar
möjligen borde träffas för att i någon form giva banken ökade befogenheter att
utöva inflytande på hypoteksföreningarnas verksamhet. Härvid hava de sakkunniga
till stöd för en mer eller mindre långtgående centralisering av rörelsen
hänvisat till att en central och enhetlig ledning av en i övrigt lokalt förgrenad
rörelse ofta vore ägnad att främja en rationell drift av densamma.
Emellertid hava de sakkunniga med avseende å förhållandet mellan hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna kommit till uppfattningen att, utan att
särskilda åtgärder på lagstiftningens väg behövt vidtagas i nu berörda sylte,
en fördelning av befogenheterna mellan de båda leden i hypoteksinstitutionen
kommit till stånd, som väl motsvarade dessas uppgifter i organisationen och
som varit till båtnad för såväl samarbetet inom rörelsen som för en framgångsrik
verksamhet utåt. På grund härav hava de sakkunniga icke funnit
det böra ifrågakomma all företaga något mera djupgående ingrepp i hypoteksinstitutionens
verksamhetsformer, sådana dessa nu vöre gestaltade.

Däremot har det synts de sakkunniga, som örn med enkla medel och utan

20

Kungl. Mcij.ts proposition nr 8S -

intrång på hypoteksföreningarnas löpande förvaltning garantierna för att
verksamheten hos föreningarna dreves efter rationella principer skulle kunna
stärkas. Härom hava de sakkunniga yttrat:

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det ur berörda synpunkt vara
till fördel, om vid sidan av det ombud, som enligt § 19 i förordningen angående
hypoteksbanken skulle utses av bankens styrelse för att deltaga i
revisionen av hypoteksföreningarnas förvaltning, även en representant för
det allmänna deltoge i revisionen samt att, örn denne sistnämnde och hypoteksbanken
ombud vid revisionen vore i ett eller annat avseende ense örn
en erinran, den därvid avsedda frågan bleve upptagen till behandling vid
allmän sammankomst mellan hypoteksbanken delägare i stället för av föreningsstämma.
I vad mån en anmärkning av förevarande art borde föranleda,
att föreningsstyrelse vägrades ansvarsfrihet för den åtgärd, anmärkningen
gällde, borde sålunda avgöras å bankens allmänna sammankomst.
Härigenom skulle sådana möjligen tänkbara fall kunna förebyggas, som att
delägare i en hypoteksförening, vilka gemensamt innehade majoritetsställning
vid föreningssammankomst, på ett med rörelsens bästa icke förenligt
sätt underläte att skänka beaktande åt de erinringar av mer eller mindre
allvarlig natur, som framställdes av revisorerna eller av hypoteksbanken
ombud. Om, såsom nyss antytts, utöver dessa sistnämnda även en representant
för det allmänna deltoge i revisionen och örn härjämte möjlighet
åvägabragtes att underställa vid revisionen framkommande erinringar prövning
av den för alla hypoteksföreningarna gemensamma sammankomsten
med hypoteksbanken delägare, skulle tydligen ökade möjligheter för en
övervakning av hypoteksföreningarnas skötsel skapas. Sålunda skulle i nu
nämnd ordning ett påtalande kunna ske, örn en förening eftersatte rimliga
krav på en rationell förvaltning, örn föreningen utbetalade anmärkningsvärt
höga arvoden och löner till styrelseledamöter eller befattningshavare eller örn
i övrigt förvaltningskostnaderna hölles högre än som kunde anses nödvändigt.
Överhuvud taget skulle på denna väg en viss kontroll över hypoteksföreningarnas
verksamhet stå att vinna och större möjligheter uppkomma
till rättande av till äventyrs på sina håll förefintliga missförhållanden och
till stärkande av tendenserna till enhetlighet och likformighet inom rörelsen.
De sakkunniga kunde icke finna, att hypoteksföreningarna genom nu förordade
åtgärder skulle lida något kännbart intrång i sin hittillsvarande relativt
stora självständighet.

Därest ettdera av hypoteksbanken ombud och det sålunda föreslagna
ombudet för det allmänna gjorde anmärkning, som icke biträddes av det
andril ombudet, borde anmärkningen självfallet kunna reservationsvis framföras.

Det här åsyftade allmänna ombudet torde lämpligast böra utses för ett
år i sänder av länsstyrelsen i det län, där styrelsen för vederbörande hypoteksförening
hade sitt säte. Det syntes vara till fördel, att ombudet föreskreves
skola vara auktoriserad revisor eller person med motsvarande kompetens.

De sakkunniga hava i anslutning härtill föreslagit, att bestämmelser av
nu antydd innebörd måtte införas i §§ 19 och 20 förordningen angående hypoteksbanken
ävensom i en ny paragraf, betecknad § 24, förordningen angående
hypoteksföreningarna. — I detta sammanhang hava de sakkunniga
jämväl föreslagit, att i hypoteksföreningarnas reglementen måtte införas en
bestämmelse av innehåll, att hypoteksförenings styrelse icke finge vid sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr S8-

21

manträde med föreningens delägare beviljas ansvarsfrihet för åtgärd, mot
vilken anmärkning blivit framställd gemensamt av det allmänna ombudet och
hypoteksbankens ombud, utan att frågan om ansvarsfrihet för sådan åtgärd
skulle avgöras å allmän sammankomst mellan bankens delägare.

I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas synpunkter på frågan angående
möjligheterna att i rationaliseringssyfte nedbringa hypoteksinstitutionens
förvaltningskostnader icke föranlett några allvarliga erinringar från de
myndigheter och andra, som funnit skäl beröra denna fråga. Flertalet hypoteksföreningars
styrelser hava dock gjort gällande, att de redan var och en
inom sitt verksamhetsområde vidtagit de åtgärder, som de i förevarande
hänseende ansett böra komma ifråga. I ett par fall har ställts i utsikt, att
inom den närmaste tiden särskild utredning skulle verkställas för utrönande
av huruvida ytterligare åtgärder i besparingssyfte kunde vidtagas. — Styrelsen
för hypoteksbanken samt styrelsen för skånska hypoteksföreningen
hava gentemot de sakkunnigas uttalanden hävdat, att förbud ej borde meddelas
för hypoteksföreningarnas tjänstemän att innehava tjänstebefattningar
eller uppdrag såsom styrelseledamöter eller revisorer hos andra kreditinrättningar
på jordbrukets område. Till stöd härför har hänvisats till betydelsen
av den insikt och erfarenhet, som uppenbarligen tillfördes hypoteksrörelsen,
därest föreningarnas tjänstemän, och då främst verkställande direktörerna,
innehade dylika befattningar eller uppdrag. Det läge givetvis i vederbörande
föreningsstyrelses eget intresse att tillse, att befattningen eller uppdraget ej
inkräktade på arbetstiden hos eller i konkurrenshänseende vore menligt för
den egna institutionen.

Vad beträffar de sakkunnigas förslag om tillsättande för varje hypoteksförening
av ett allmänt ombud med uppgift att deltaga i revisionen av hypoteksföreningens
förvaltning har berörda förslag i något mer än hälften av de
avgivna yttrandena i princip biträtts eller ej utsatts för några mera betydande
anmärkningar. Ehuru en viss tveksamhet vid ställningstagandet kan spåras
i de yttranden, som härröra från statskontoret, länsstyrelsen i Örebro län
samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening, gå dock även dessa yttranden
i tillstyrkande riktning. En direkt avvisande hållning till förslagets principer
har intagits av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Värmlands län samt
styrelserna för Smålands, Mälarprovinsernas, skånska, Gotlands, Gävle-Dala,
Norrlands och Örebro läns hypoteksföreningar.

I de avstyrkande yttrandena har allmänt mot förslaget riktats den anmärkningen,
att de sakkunniga icke anfört något verkligt bärande skäl för anordningen
med ytterligare ett revisionsombud. Då dessutom någon anmärkning
mot hypoteksföreningarnas sätt att sköta sina angelägenheter hittills icke framkommit
och det nuvarande revisionssystemet befunnits fungera oklanderligt,
har tillräcklig anledning att skärpa kontrollen över föreningarnas verksamhet
ej ansetts förefinnas. Även i yttrandet från länsstyrelsen i örebro län har
ifrågasatts, huruvida med hänsyn till de noggranna bestämmelser, som gällde
för föreningarnas utlåningsrörelse, en förstärkt tillsyn i nyss berörda avseende

22

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

verkligen vore erforderlig. I en del yttranden har nian gått så långt, att man
ansett förslaget innebära ett olämpligt ingripande från det allmännas sida i en
enskild institutions ledning. Mot förslaget hava vidare styrelserna för flertalet
hypoteksföreningar invänt, att, enär staten icke tillskjutit några medel för
föreningarnas verksamhet, de föreslagna bestämmelserna om rätt till viss
kontroll från det allmännas sida över föreningarnas verksamhet vore principiellt
oriktiga. Detta resonemang har emellertid ej ansetts hållbart av styrelsen
för hypoteksbanken, som förklarat, att någon principiell invändning
icke torde kunna göras mot att staten på föreslaget sätt erhölle viss översyn
över föreningarnas verksamhet, eftersom ju blotta tillvaron av den utav staten
tillskjutna grundfonden i väsentlig män bidroge till att utlåningen från banken
och sålunda jämväl utlåningen från föreningarna kunde hållas billig.
Statskontoret, länsstyrelsen i Värmlands län samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening
hava särskilt pekat på den olägenhet i form av ökade förvaltningskostnader,
som vore förknippad med den föreslagna anordningen
med allmänt ombud.

I vissa yttranden har fästs uppmärksamheten på den oformliga och tungrodda
revisionsapparat, som skulle uppkomma, därest en ny kategori av
ombud tillskapades. Styrelsen för Värmlands hypoteksförening har ansett
sig kunna på goda grunder betvivla, att ett ombud för det allmänna i någon
märkbar mån komme att påverka hypoteksinstitutionens utveckling i önskad
riktning. I en del yttranden har också hållits före, att det knappast vore
tänkbart, att av tio olika länsstyrelser utsedda auktoriserade revisorer skulle
kunna i någon väsentlig grad främja enhetlighet och likformighet inom
hypoteksrörelsen, särskilt som dessa revisorer måste förutsättas äga ringa
eller ingen kännedom om hypoteksinstitutionen. I de flesta avstyrkande
yttrandena — nämligen dem från bank- och fondinspektionen och 6 liypoteksföreningsstyrelser
— göres gällande, att, därest överhuvud en skärpning
av kontrollen över hypoteksföreningarnas verksamhet skulle befinnas
erforderlig, det säkerligen vore lämpligt och tillfyllest, om hypoteksbanken
ombud tillädes den befogenhet i fråga om anmärkningars framställande, som
enligt förslaget tillämnats det allmänna ombudet. I nu angivna yttranden
har man nämligen ansett sig kunna förutsätta, att bankens ombud på ett
fullt objektivt sätt kunde bedöma, huruvida det förhållande, beträffande
vilket anmärkning framställts, vore av natur att påkalla den föreslagna proceduren.
Styrelserna för Mälarprovinsernas och Gotlands hypoteksföreningar
hava ansett, att för det fall, att anmärkning framställdes av bankens
ombud, frågan örn ansvarsfrihet torde kunna hänskjutas till bankens styrelse
och ej behöva överlämnas till avgörande å allmän sammankomst med
bankens delägare. Styrelsen för Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening har
såsom onödigt helt avstyrkt förslaget om anmärknings hänskjutande till
hypoteksbanken prövning. Berörda förslag har av styrelsen för Värmlands
hypoteksförening ansetts sakna större praktisk betydelse.

De bestämmelser rörande beviljande av ansvarsfrihet åt hypoteksförenings
styrelse, som av de sakkunniga föreslagits skola införas i de särskilda hypo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

23

teksföreningarnas reglementen, hava av styrelserna för hypoteksbanken
samt Östgöta, Smålands och Örebro läns hypoteksföreningar föreslagits skola
— eventuellt med i viss mån modifierad lydelse — i stället eller jämväl inrymmas
i förordningen angående hypoteksföreningarna. Till stöd härför har
anförts, att sagda bestämmelser vore av grundläggande natur och avsedda
att bliva gemensamma för samtliga föreningar.

Såsom synnerligen lämplig hava styrelserna för Smålands, Mälarprovinsernas,
Gävle-Dala och Norrlands hypoteksföreningar förordat en allmän
föreskrift, att en av föreningarnas egna revisorer skulle vara auktoriserad
revisor eller äga motsvarande kompetens. Det framhålles, att inom
flera föreningar redan nu dylik fordran på en av de egna revisorerna plägade
uppställas. Föreskriften föreslås införd i föreningarnas reglementen
eller i förordningen örn hypoteksföreningarna eller på båda ställen.

Av de erinringar av mindre betydenhet, som riktats mot den av de sakkunniga
föreslagna anordningen med allmänt ombud, må ytterligare allenast
nämnas, att styrelsen för hypoteksbanken samt länsstyrelsen i Stockholms
län hemställt om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna angående
utseende av allmänt ombud, att ombudet för Mälarprovinsernas hypoteksförening,
vars styrelse hade sitt säte i Stockholm, komme att förordnas av länsstyrelsen
i nämnda län och icke av Överståthållarämbetet.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att det ur synpunkten av hypoteks- Departement t°
o chefen

rörelsens rationalisering är av betydelse, att alla möjligheter att åstadkomma

en reducering av hypoteksinstitutionens förvaltningskostnader tagas under
övervägande. Jag förutsätter fördenskull, att hypoteksbanken och de särskilda
hypoteksföreningarna inrikta sig på att i olika avseenden söka i görligaste
mån ernå en begränsning av sina förvaltningsutgifter. Vad beträffar
frågan örn rätt för liypoteksföreningarnas tjänstemän att innehava vissa befattningar
och uppdrag hos annan kreditinrättning på jordbrukets område
torde avgörandet härutinnan lämpligast böra från fall till fall träffas av vederbörande
förening själv.

Liksom de sakkunniga anser jag mig icke hava anledning tillstyrka, att åtgärder
vidtagas i syfte att åvägabringa en ytterligare centralisering av hypoteksrörelsen.
I den mån utan intrång i nuvarande grunder för rörelsens
bedrivande garantierna kunna stärkas för att föreningarnas verksamhet utövas
efter rationella och enhetliga principer, är jag däremot givetvis beredd
förorda de anordningar, som i sådant avseende kunna finnas lämpliga. De
sakkunnigas förslag i denna riktning — tillsättande för varje hypoteksförening
av ett ombud för det allmänna med uppgift att deltaga i revisionen av
föreningens förvaltning — kan jag dock av flera skäl icke biträda. Det torde
starkt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov av ett dylikt tillsynsorgan
från det allmännas sida föreligger. De fördelar, som eventuellt
torde stå att vinna med den föreslagna anordningen, förefalla icke heller vara
mera betydande. Dessutom torde den ekonomiska sidan av förslaget icke

24

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

böra förbises. Dess genomförande måste sålunda oundgängligen resultera i
en icke oväsentlig ökning av hypoteksföreningarnas förvaltningskostnader.

I överensstämmelse med vad i vissa yttranden gjorts gällande finner jag
emellertid det med de sakkunnigas förslag avsedda syftet kunna i stort sett
uppnås därigenom, att det av hypoteksbanken utsedda ombudet erhåller den
befogenhet, som i berörda förslag tillagts det allmänna ombudet. Förstnämnda
ombud torde sålunda böra medgivas rätt att till avgörande å allmän sammankomst
med bankens delägare hänskjuta framställda anmärkningar. 1
detta hänseende må erinras, att det torde få anses mest överensstämma med
déchargeinstitutets natur, att bankens delägare och icke — såsom från visst
håll ifrågasatts — dess styrelse erhålla bestämmanderätten i frågor av hithörande
slag- Därest en framställd anmärkning underställes bankdelägarna,
torde dessutom vederbörande förening få tillfälle att genom sina ombud vid
sammankomsten försvara sig mot densamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget icke upptagits
den av de sakkunniga föreslagna § 24 i förordningen angående hypoteksföreningarna,
innehållande närmare föreskrifter om utseende av allmänt
ombud. Vidare hava de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i § 20
förordningen angående hypoteksbanken i departementsförslaget underkastats
vissa jämkningar i anslutning till vad i det föregående anförts. Vad § 19
i sistnämnda förordning beträffar, skulle med den ståndpunkt jag här intagit
någon ändring i nu gällande stadganden icke vara erforderlig. Då emellertid
nämnda paragraf i sin nuvarande lydelse i avseende å revisionen av
hypoteksföreningarnas förvaltning endast helt kort föreskriver, att hypoteksbanken
styrelse skall utse ett ombud att deltaga i sagda revision, har det
synts lämpligt, att paragrafen i detta sammanhang gives en lydelse, varav
tydligt framgår, att ett ombud skall utses för varje förening ävensom att ombudet
skall utses för ett år i sänder. I överensstämmelse med vad sålunda
anförts har alltså paragrafen avfattats i departementsförslaget.

Pa grund av vad förut anförts torde, i viss anslutning till de sakkunnigas
förslag, böra i hypoteksföreningarnas reglementen införas bestämmelse om
att hypoteksförenings styrelse ej må vid föreningsstämma beviljas ansvarsfrihet
för åtgärd, mot vilken anmärkning blivit framställd hos hypoteksbanken
av dennas ombud, utan att frågan örn ansvarsfrihet för sådan åtgärd
skall avgöras å allmän sammankomst med bankens delägare.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna yttrandena hava från hypoteksföreningshåll
uttalats vissa sympatier till förmån för en allmän föreskrift
av innehåll, att en av de utav vederbörande hypoteksförening själv
utsedda revisorerna skulle vara auktoriserad revisor eller person med motsvarande
kompetens. En dylik föreskrift synes lämplig och i sin mån ägnad
att befordra en önskvärd rationalisering av hypoteksrörelsen. Jag tillstyrker,
att stadgande av angiven innebörd upptages i reglementena för föreningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

25

Föreningsstyrelse, rösträtt och ortsombud.

I syfte att än vidare öka effektiviteten hos lanthypoteksinstitutionens verksamhet
hava de sakkunniga övervägt jämväl andra åtgärder än de redan berörda.
Såsom resultat av dessa överväganden hava de sakkunniga föreslagit
införande av vissa bestämmelser i de olika hypoteksföreningarnas reglementen
ävensom framfört en del ytterligare önskemål, som dock ej ansetts
vara av beskaffenhet att åtminstone för närvarande föranleda ändringar i
gällande författningar eller reglementen.

De sakkunniga hava betonat önskvärdheten av att ledningen av hypoteksrörelsens
olika organ företrädde en aktivitet och handlingskraft, som tillvaratoge
möjligheterna att driva fram rörelsens utveckling och att erbjuda övriga
kreditinstitutioner en sund konkurrens. En strävan att åvägabringa en viss
föryngring beträffande ledningen för de olika hypoteksinstitutionerna —
vilken strävan dock ej finge resultera i att rörelsen helt berövade sig den
betydelsefulla tillgång, som läge i med samlad erfarenhet förenad klok försiktighet
— skulle sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning vara ett led
i en önskvärd effektivisering av rörelsen. I nu berörda hänseende syntes
böra gälla, att ledamot i styrelse för hypoteksförening i regel icke borde
kvarstå i styrelsen längre än till uppnåendet av förslagsvis 70 år och i allmänhet
helst något yngre ålder. I detta sammanhang hava de sakkunniga
erinrat, att tjänstemännen i hypoteksföreningarna jämlikt de för dem gällande
pensionsreglementena regelmässigt vore pensionsberättigade vid 65 års
ålder.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att en överblick av den nuvarande
sammansättningen av hypoteksföreningarnas styrelser gåve vid handen, huru
påfallande liten representation den verkliga bondebefolkningen ägde inom
ledningen. Såvitt de sakkunniga kunnat finna utgjorde en viss förskjutning
i sammansättningen av hypoteksföreningarnas styrelser en ofrånkomlig förutsättning
för att hypoteksinstitutionens verksamhet skulle kunna nå den popularitet
och därigenom den utveckling, som betingades av dess betydelsefulla
uppgifter. Härom hava de sakkunniga ytterligare anfört följande.

Orsakerna till att hypoteksföreningarnas styrelser erhållit den sammansättning,
som fallet vore, torde vara att söka endels i gammal hävdvunnen
tradilion och endels i det sätt, varpå de valdes. Valen ägde rum å de ordinarie
sammankomster, som årligen hölles i föreningarna, och skedde bland
dem, som ägde utöva rösträtt hos vederbörande föreningar. I fråga om rösträtten
gällde enligt föreningarnas reglementen följande grunder. Rösträtt
tillkomme varje delägare, som ej häftade för uraktlåten betalning, dock med
iakttagande därav att för samma egendom ej mer än en delägare finge föra
talan. Varje delägare vore berättigad till en röst samt därutöver till ytterligare
röster alltefter storleken av oguldna kapitalbeloppet utav erhållet lån,
exempelvis en röst för varje 500-tal, 1,000-tal, 3,000-tal eller 5,000-tal kronor
av nämnda kapitalbelopp. Regelmässigt gällde emellertid vissa begränsningar
av rösträtten. Sålunda vore ofta ett visst maximum för antalet röster
fastställt, varierande mellan 100 och 500 för varje delägare. Som ytterligare
begränsning vore i allmänhet föreskrivet, att icke i något fall en delägare

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

finge rösta för mer än en tiondel eller, hos vissa föreningar, en femtondel
eller tjugondei av hela det vid sammanträde antecknade röstetalet. Även
för rösträtt på grund av fullmakt brukade särskilda begränsningar vara föreskrivna.
De sålunda återgivna reglerna för rösträtten syntes giva vid handen,
att hos en del hypoteksföreningar de större låntagarna för närvarande erhölle
ett jämförelsevis stort inflytande över dessas verksamhet, varvid uppenbarligen
valet av ledamöter i föreningarnas styrelser vore av särskild vikt.
De sakkunniga hade övervägt möjligheterna att öka de mindre och medelstora
låntagarnas inflytande över rörelsen och därmed deras intresse för
dennas utveckling. I sådant syfte syntes det till en början ligga nära till
hands att tänka sig, att de för hypoteksföreningarnas sammankomster gällande
röstskalorna jämkades i sådan riktning, att de större låntagarnas rösträtt
inskränktes genom en nedsättning av det i förhållande till utestående
lånebelopp bestämda röstetalet eller av maximiantalet röster för en och
samma röstande eller ock i båda nu nämnda avseenden. De sakkunniga ville
för sin del förorda, att ingen finge vid föreningssammanträde för egen del och
på grund av fullmakt utöva rösträtt med mera än 50 röster, för högre lånebelopp
än 50,000 kronor eller för mera än en tjugondei av hela det vid
sammanträdet antecknade röstetalet.

Emellertid syntes det de sakkunniga sannolikt, alt åtgärder av nu antydd
art icke vore tillräckliga för ernåendet av ett ökat intresse hos de mindre
jordbrukarna för hypoteksinstitutionens rörelse. Detta torde därför även
böra eftersträvas på annan väg. Enligt de sakkunnigas mening borde ifrågavarande
syfte ganska väl kunna tillgodoses genom en föreskrift, att
visst antal av hypoteksförenings styrelseledamöter skulle utgöras av mindre
låntagare. Sålunda förordade de sakkunniga, att minst halva antalet ledamöter
av föreningsstyrelse eller, i fråga örn styrelse med udda antal ledamöter,
minst hälften av närmast lägre jämna antal skulle utses bland sådana
delägare i föreningen, vilkas oguldna lån hos föreningen understege medeltalet
av de oguldna kapitalbeloppen å föreningens samtliga utestående lån
med avjåmning till närmast däröver liggande 500-lal kronor. För att emellertid
svårigheter icke skulle uppkomma att bland de mindre låntagarna
finna tillräckligt antal lämpliga personer, torde gränsen mellan denna låntagarekategori
och de större låntagarna i intet fall böra vara lägre än 5,000 kronor.
Av tillgängliga statistiska uppgifter franninge medeltalssiffrenia för utestående
lån i de olika föreningarna vid utgången av år 1934. Den högsta medeltalssif
fran, 16,634 kronor, hänförde sig till Mälarprovinsernas hypoteksförening
och den lägsta siffran, 2,545 kronor, till Norrlands hypoteksförening. Medeltalet
för samtliga föreningars lån utgjorde vid 1934 års slut 6,909 kronor.

De sakkunniga hava uttalat, att de av dem nu antydda bestämmelserna
borde såväl i vad de gällde begränsningar i rösträtten vid föreningssammanträde
som i vad de avsåge sammansättningen av föreningsstyrelse införas i de
olika föreningarnas reglementen.

Ytterligare hava de sakkunniga upptagit till övervägande åtgärder för förstärkning
av hypoteksinstitutionens organisation ute i orterna, varigenom
allmänhetens möjligheter till förbindelser med institutionen skulle kunna
ökas och hypoteksföreningarnas konkurrensförmåga i förhållande till andra
kreditinrättningar skulle kunna stärkas. De sakkunniga hava härvidlag kommit
till den uppfattningen, att det för en ytterligare utbyggnad av hypoteksföreningarnas
verksamhet vore av betydelse, därest föreningarna holle sig

Kungl. Maj.ts proposition nr SS -

27

med ombud ute i orterna, vilka ombud kunde verka för en popularisering
av hypotekslånen samt vara lånesökande till hjälp med de olika formaliteter,
som vore förbundna med en låneansökan. Emellertid hava de sakkunniga
icke ansett del kunna ifrågakomma alt i författningarna bestämma,
i vilken utsträckning hypoteksföreningarna skulle anställa ortsombud. Ej
heller hava de sakkunniga funnit sig beredda att närmare angiva, huru en
verksamhet genom sådana ombud lämpligen borde organiseras. Med hänsyn
härtill hava de sakkunniga inskränkt sig lill att uttala önskvärdheten
av att hypoteksföreningarna ägnade ökad uppmärksamhet åt de fördelar, som
kunde vinnas genom anlitande av ortsombud.

De sakkunniga hava slutligen uttalat, alt hypoteksrörelsen i de övre norrländska
länen icke kunde i hittillsvarande former anses tillfredsställande organiserad,
men hava efter noggrant övervägande funnit sig icke böra för
närvarande föreslå inrättande av ännu en hypoteksförening i Norrland.

Vad de sakkunniga anfört angående önskvärdheten av en viss föryngring
beträffande ledningen av hypoteksrörelsens olika organ har i stort sett ej
föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena. Från visst håll har dock
hävdats, att någon bestämd åldersgräns icke borde stipuleras, då förhållandena
i förevarande avseende måste vara i hög grad individuella. Vidare
har framhållits, att det läge i sakens natur, att en dylik föryngring, för bibehållande
av kontinuitet i styrelsernas sammansättning, borde ske endast
successivt.

De sakkunnigas förslag örn begränsning av rösträtten vid sammanträde
med hypoteksförening har i det övervägande antalet yttranden principiellt
tillstyrkt eller lämnats utan erinran. Styrelserna för Värmlands och GävleDala
hypoteksföreningar hava dock gjort gällande, att åtminstone inom dessa
föreningar icke syntes förefinnas något behov av ytterligare föreskrifter i
fråga örn rösträttens utövande.

Mot den närmare utformningen av berörda förslag hava riktats vissa anmärkningar.
Sålunda hava styrelserna för Östgöta, Smålands och Älvsborgs
m. fl. läns hypoteksföreningar ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ifrågasatt nödvändigheten och lämpligheten
av en så stark rösträttsbegränsning som den av de sakkunniga föreslagna.
Såsom en lämplig medelväg i detta hänseende hava styrelsen för Östgöta
hypoteksförening och berörda förvaltningsutskott förordat en bestämmelse,
förslagsvis av innehåll att varje delägare skulle erhålla en personlig röst
jämte en röst för varje oguldet 1,000-tal kronor av sin kapitalskuld till föreningen,
dock med den inskränkningen, att ingen finge för egen del eller
på grund av fullmakt —- varav högst fem skulle få innehavas av varje
röstande — utöva rösträtt för mer än 100 röster eller för mera än en tjugonde!
av det vid sammanträdet antecknade röstetalet. Styrelserna för de båda
övriga i detta sammanhang nämnda hypoteksföreningarna hava för sin del
funnit det vara tillräckligt, därest, med bibehållande av den föreslagna begränsningen
till en tjugondei av det företrädda röstetalet, röstmaximum lixe -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 88•

rades till 100 röster och det högsta lånebelopp, för vilket rösträtt finge utövas,
till 100,000 kronor. En tilläggsbestämmelse av innebörd att varje påbörjat
1,000-tal kronor av låntagares sammanlagda kapitalskuld skulle berättiga till
en röst, har förordats jämväl av styrelserna för hypoteksbanken och örebro
läns hypoteksförening.

Med anledning av sakkunnigförslaget har sedermera genom hypoteksbanken
verkställts en utredning angående fördelningen i storleksklasser av de
hos Mälarprovinsernas, Östgöta, Smålands och Gävle-Dala hypoteksföreningar
utestående med hypoteksbanksmedel utlämnade lånen. Vid fördelningen
har av tekniska skäl utgåtts från de ursprungliga i stället för från
de återstående lånebeloppen, varigenom resultatet kommit att bliva i så måtto
felaktigt, att antalet större lån uppvisas något större och antalet mindre lån
något mindre än det verkliga. Vidare bör bemärkas, att när flera lån utlämnas
mot hypotek av inteckningar i samma egendom, summan av egendomens
belåning hos hypoteksföreningen angivits såsom ett lån och i den
storleksgrupp, vartill summan hänför sig. Utredningens resultat framgår avföljande
sammanställning:

Ursprungliga lånebelopp inom följande storleks-grupp er Kronor	Mälarpro- vinsernas hypoteks- förening Antal län	Östgöta hypoteks- förening Antal lån	Smålands hypoteks- förening Antal lån	Gävle—Dala hypoteks-förening Antal lån	Summa Antal lån
0— 1,000 ..........	20	120	777	225	1,142
1,001— 2,000 ......	195	430	2,326	431	3,382
2.001— 3.000 ..	274	625	2,186	339	3,424
3,001— 4,000 ..........	248	550	1,341	262	2,401
4.001— 5,000 ....	257	446	879	203	1.785
5,001— 6,000 ..........	245	364	578	114	1,301
6,001— 7,000 ..........	221	235	428	91	975
7,001— 8,000 ..........	196	237	347	56	836
8,001— 9,000 ..........	168	151	207	56	582
9,001—lu,000 ..........	215	189	228	54	686
Summa lån intill 10,000 kr.	2,039	3,347	9,297	1,831	16,514
10.001—20.000 .........	730	776	845	109	2,460
20,001—30,000 ..........	282	284	203	13	782
30,001—40,000 ..........	161	143	lil	5	420
40,0"1—50,000 ..........	103	86	66	3	258
50,001— ..........	360	223	145	16	744
Summa lån över 10,000 kr.	1.636	1,512	1,370	146	4,664
Summa summarum	3,675	4,859	10,667	1,977	21,178
Procent mindre lån...... Ursprungliga lånebelopp den 31 december 1935	55.48 procent	68.88 procent	87.16 procent	92.62 procent	77.98 procent
i kronor...............	80,573,600	69,632,200	72,193,600	10,937,200	233,336,600

De sakkunnigas förslag, att visst antal av ledamöterna i hypoteksförenings
styrelse skulle utses bland mindre låntagare, har i de flesta yttrandena —
nämligen i dem från bank- och fondinspektionen, styrelsen för svenska bank -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88•

29

föreningen, fyra länsstyrelser, två hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt styrelserna för hypoteksbanken och samtliga hypoteksföreningar — bestämt
avstyrkts. Innehållet i några yttranden präglas dessutom av en viss
tvekan angående lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna. Slutligen
hava i åtskilliga yttranden hithörande spörsmål ej alls berörts.

I allmänhet kännetecknas de avgivna yttrandena av en välvällig inställning
till frågan om att bereda de mindre jordbrukarna ökat inflytande inom
hypoteksrörelsen. Från skilda håll har också meddelats, alt särskilt under
senare år från föreningsstyrelsernas sida gjorts stora ansträngningar för att
tillgodose nu nämnda önskemål. En annan ståndpunkt har däremot intagits
av länsstyrelsen i Värmlands län, som för sin del ansett, att något sakligt
skäl icke förefunnes för att de mindre låntagarna skulle beredas en relativt
större representation i hypoteksföreningarnas styrelser. I ungefär enahanda
riktning hava även uttalat sig Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt styrelsen för skånska hypoteksföreningen.

De åtgärder, som av de sakkunniga föreslagits i fråga örn sammansättningen
av hypoteksföreningarnas styrelser, hava i flertalet avstyrkande yttranden
ansetts icke vara ägnade alt leda till åsyftat resultat. Allmänt har
föreskriften om valfrihetens inskränkande på sådant sätt, att viss kvot av
styrelserna skulle utgöras av mindre låntagare, betecknats som onaturlig och
onödigt invecklad, då redan i och med de föreslagna rösträttsbestämmelsernas
genomförande berörda låntagares intressen syntes bliva tillräckligt tillgodosedda.
Med skärpa har vidare gjorts gällande, att den ifrågasatta begränsningen
av valbarheten till viss klass av låntagare komme att i hög grad
menligt påverka möjligheterna att i ledningen erhålla de bästa och dugligaste
krafterna. Redan med nuvarande bestämmelser torde det, framhålles i yttrandena,
mången gång möta svårigheter att finna lämpliga styrelseledamöter.
De av de sakkunniga förordade bestämmelserna hava för övrigt ansetts lätt
kunna kringgås, enär mindre låntagare ej alltid motsvarades av mindre jordbrukare.
Styrelsen för Örebro läns hypoteksförening har fördenskull förordat
en annan grund för uppdelningen av låntagarna i större och mindre.
Enligt styrelsens mening borde gränsen mellan berörda låntagarkategorier
bestämmas med hänsyn till medeltalet av samtliga delägares skuld till föreningen,
beräknat på det sätt, att beloppet av föreningens samtliga utestående
lån delades med antalet delägare. I yttrandena från styrelserna för hypoteksbanken,
Mälarprovinsernas hypoteksförening och skånska hypoteksföreningen
har det ansetts oegentligt att i författningsväg föreskriva ett skydd allenast
för de mindre låntagarna. I detta sammanhang hava förstnämnda båda styrelser
även ifrågasatt, huruvida ej lämpligen kravet på de mindre låntagarnas
representation i föreningsstyrelserna skulle kunna inskränkas till förslagsvis
en tredjedel av antalet ledamöter.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ävensom styrelserna för hypoteksbanken samt Östgöta,
Värmlands, Mälarprovinsernas och Älvsborgs m. fl. läns hypoteksföreningar
hava såsom mest ändamålsenligt förordat, att de sakkunnigas förslag i nu

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

angivet hänseende ersattes med en generell föreskrift av innehåll, att vid val
av styrelse i hypoteksförening borde tillses, att olika kategorier av låntagare
såvitt möjligt bleve representerade.

För den händelse bestämmelser angående mera genomgripande förändringar
i avseende å sammansättningen av hypoteksförenings styrelse komma
att meddelas, har från åtskilliga håll understrukits vikten av att en lämplig
övergångstid fastställdes i syfte att förebygga att kontinuiteten inom de nuvarande
styrelserna alltför häftigt brötes.

Styrelserna för hypoteksbanken samt Östgöta, Smålands och Örebro läns
hypoteksföreningar ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava ansett det principiellt riktigast, att eventuellt beslutade
nya föreskrifter angående rösträttsbegränsning vid föreningssammanträde
samt angående sammansättningen av föreningsstyrelse i stället för i föreningsreglementena
infördes i förordningen angående hvpoteksföreningarna eller
i såväl nämnda förordning som i reglementena. Ett dylikt förfarande har
motiverats med att de ifrågasatta nya bestämmelserna vore av grundläggande
natur och avsedda att vara gemensamma för samtliga hypoteksföreningar.
Genom bestämmelsernas intagande i berörda förordning bleve föreningarna
bundna av dem, även om de icke skulle införas i reglementena.

Vad slutligen beträffar de sakkunnigas uttalanden angående önskvärdheten
av ett ökat anlitande från hypoteksföreningarnas sida av ombud ute
i orterna hava sagda uttalanden allenast föranlett erinringar i visst avseende
från sparbanksinspektionen och styrelsen för svenska sparbanksföreningen,
vilka bland annat ansett, att förekomsten av dylika ombud kunde
vara direkt menlig genom de tendenser till osund konkurrens på kreditgivningens
område, som lätt kunde bliva följd av ombudens verksamhet. I
detta sammanhang har jämväl erinrats därom, att i ett av särskilda sakkunniga
den 16 maj 1930 avgivet betänkande med utredning och förslag rörande
rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. förordats
en begränsning av den verksamhet genom ombud, som utövades av sparbankerna.

Departemental I anslutning till de sakkunnigas uttalanden torde det kunna betecknas
chefen. såsom mindre lämpligt att, på sätt för närvarande är fallet, i hypoteksrörelsens
ledning tillåtas kvarstå personer, vilka nått en ålder, då arbetsförmågan
och handlingskraften måste antagas vara tämligen nedsatta. Efter fyllda 70
år torde ej någon — annat än möjligen i sällsynta undantagsfall — vidare
böra anlitas. En föryngring inom hypoteksinstitutionens ledning synes ägnad
att skänka verksamheten ökad effektivitet. Likaledes biträder jag de
sakkunnigas åsikt, att genom vidgat anlitande av ortsombud inom de skilda
hypoteksföreningarnas verksamhetsområden rörelsen torde kunna tillföras
beaktansvärda fördelar. Det synes mig angeläget, att nu berörda spörsmål
skänkas ökad uppmärksamhet från hypoteksföreningarnas sida.

I avsikt att bereda den verkliga bondebefolkningen — enkannerligen de
mindre jordbrukarna — en mot dess storlek och betydelse svarande repre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

31

sentation inom ledningen för hypoteksföreningarna hava de sakkunniga föreslagit
vissa ändringar i gällande föreningsreglementen. Det från angivna
utgångspunkt framlagda förslaget, att visst antal ledamöter i föreningsstyrelse
alltid skulle utgöras av mindre låntagare, synes dock — vilket också
framhålles i ett flertal yttranden i ärendet — föga rationellt. Av vikt är
uppenbarligen, att styrelseledamöterna utväljas bland kunniga och för
ändamålet i övrigt väl lämpade personer.®1 Att härvid i görligaste mån tillses,
att inom de särskilda föreningarna olika låntagarkategorier bliva representerade,
finner jag önskvärt. En utveckling i sådan riktning torde emellertid
kunna främjas redan genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen
med viss begränsning av rösträtten på föreningssammanträde. I
syfte att de mindre låntagarnas intressen skola bliva i skälig utsträckning
tillgodosedda vill jag föreslå sådan jämkning i de sakkunnigas förslag härutinnan,
att en var låntagare, som vederbörligen fullgjort sina skyldigheter
gentemot föreningen, tillerkännes en röst för varje påbörjat belopp av
2,000 kronor, varmed han häftar i skuld till föreningen, dock högst 25
röster. Härtill bör fogas en bestämmelse, att ingen låntagare må för egen
del och medelst fullmakt för annan utöva rösträtt för mer än 50 röster eller
således 100,000 kronor och ej heller för mer än en tjugondei av hela det vid
sammanträdet representerade röstetalet. I överensstämmelse med vad redan
nu lärer tillämpas torde vidare böra stadgas, att mer än en delägare ej må
rösta för samma egendom. Med en dylik röstbegränsning lärer möjlighet beredas
föreningsdelägare med lånebelopp understigande 10,000 kronor att örn
de sluta sig samman skaffa sig det inflytande över föreningens angelägenheter,
som ur jämviktssynpunkt kan vara erforderligt. Bestämmelserna i
fråga torde, såsom från flera håll påyrkats, böra införas i förordningen angående
hypoteksföreningarna och torde där lämpligen böra upptagas såsom
ett andra stycke i § 3. I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsförslaget
avfattats.

Ytterligare ändringsförslag.

Utöver de ändringar i förordningarna angående hypoteksbanken och hypoteksföreningarna,
vilka i det föregående omnämnts, hava de sakkunniga funnit
anledning att framlägga ytterligare förslag till jämkningar i de för lanthypoteksinstitutionen
gällande bestämmelser.

I § 16 förordningen angående hypoteksbanken stadgas för närvarande, att,
därest på avslutade upplåningskontrakt eller av annan anledning medel inflyta
till hypoteksbanken, vilka ej genast kunna användas till utlåning för
hypoteksföreningarna eller till fullgörande av andra bankens förbindelser,
banken äger att sådana medel på kortare tid antingen utlåna mot säkerhet i
jordegendom eller i statens eller egna eller hypoteksföreningars räntebärande
obligationer eller ock göra fruktbärande genom uppköp av sådana obligatio(lier
eller, örn sådant finnes lämpligare, genom medlens insättande i bankinrättning
mot ränta.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

De sakkunniga föreslå sådan jämkning i bestämmelserna i förenämnda paragraf,
att stadgandet örn överskottsmedels placering i hypoteksföreningars
obligationer bortfölle. Samtliga hypoteksföreningar vore nämligen, framhålla
de sakkunniga, sedan länge delägare i hypoteksbanken, varav följde,
att de icke ägde verkställa självständig obligationsupplåning. Vidare har det
synts de sakkunniga böra medgivas att, liksom konungariket Sveriges stadshypotekskassa
hade möjlighet att glacera överskottsmedel i hypoteksbanken
.obligationer, denna sistnämnda skulle äga placera dylika medel i stadshypotekskassans
obligationer, vilka ju liksom bankens egna obligationer grundades
på primär säkerhet. Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att i förevarande
paragraf måtte införas en bestämmelse om att hypoteksbanken
skulle kunna mot ränta insätta medel hos centralkassa för jordbrukskredit.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även såsom sin mening uttalat,
att, därest i hypoteksföreningarnas reglementen bestämmelser funnes meddelade
om placering av förenings överskottsmedel eller av särskilda reservfondsmedel,
dylika bestämmelser borde ändras eller förtydligas, så att av
dem klart framginge, att förening skulle äga placera omförmälda medel jämväl
på de sätt, som nu föreslagits beträffande hypoteksbanken.

§ 18 förordningen om hypoteksbanken innehåller bland annat bestämmelser
om utseende av styrelse för sagda bank. Såsom jag redan inledningsvis
omnämnt förvaltas banken av en styrelse, bestående av fem ledamöter, av
vilka ordföranden utses av Kungl. Majit, vice ordföranden utses av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt tre väljas av bankens delägare vid allmän ordinarie
sammankomst. För dessa sistnämnda tre ledamöter utses samtidigt
tre suppleanter. Några föreskrifter om utseende av suppleanter för ordföranden
och vice ordföranden finnas icke.

De sakkunniga hava föreslagit, att i § 18 måtte införas en bestämmelse örn
att Kungl. Majit skulle utse en suppleant för ordföranden i hans egenskap av
ledamot och att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle utse en suppleant för
den av fullmäktige utsedde ledamoten. Till motivering härav hava de sakkunniga
påpekat, att vid förfall för ordföranden eller vice ordföranden kunde
enligt nu gällande bestämmelser styrelsen icke bliva fulltalig, vartill komme
att det statliga inflytandet inom styrelsen minskades. De föreslagna bestämmelserna
vore för övrigt avfattade i viss anslutning till vad som gällde med
avseende å stadshypotekskassans och svenska bostadskreditkassans styrelser.
Enligt de sakkunnigas uppfattning torde förenämnda suppleanter icke böra
åtnjuta stående arvode utan endast ersättning för deltagande i sammanträden.

De sakkunniga hava vidare funnit lämpligt föreslå, att i § 18 stadgades, att
samtliga ledamöter och suppleanter i hypoteksbarkens styrelse utsåges för
en tid av tre år. För att möjliggöra, att förändringar i styrelsens sammansättning
kunde ske efter hand och utan alltför tvära rubbningar av kontinuiteten
inom styrelsen, hava de sakkunniga — enligt vilkas förslag författningsändringarna
borde träda i kraft den 1 juli 1936 — förordat ett övergångsstadgande
av innehåll, att, då första gången efter bestämmelsernas ikraftträdande
val å allmän sammankomst med hypoteksbankens delägare skedde av styrelseledamöter,
en av ledamöterna skulle väljas för en tid av ett år, en annan

Kungl. Majlis proposition nr SS -

SS

för en tid av två år samt den tredje för en tid av tre år. Vad sålunda förordats
med avseende å styrelseledamöter skulle även äga tillämplighet vid val av
suppleanter för desamma.

De sakkunniga hava anmärkt, att i förordningen angående hypoteksbanken
icke funnes några bestämmelser om utseende av verkställande direktör
för banken. I den för bankens styrelse gällande arbetsordningen vore däremot
bestämt, att delägarna vid allmän sammankomst hade att utse en bland
de av dem valda styrelseledamöterna att tjänstgöra såsom verkställande direktör.
De sakkunniga hava icke funnit skäl föreslå ändring i vad sålunda för
närvarande gällde men hava hållit före, att ämnets vikt motiverade, att bestämmelse
härutinnan inrymdes i § 18 förordningen angående hypoteksbanken.

Enligt § 20 sista stycket förordningen angående hypoteksbanken ankommer
det på hypoteksbanken delägare vid allmän ordinarie sammankomst att
bestämma arvoden och avlöningar för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse
ävensom för bankens tjänstemän.

Det har synts de sakkunniga riktigast, att den bestämmanderätt i förenämnda
hänseende, som utövades vid den allmänna sammankomsten, inskränktes
till att avse arvodena för hypoteksbankens styrelseledamöter, däri
inbegripen verkställande direktörens avlöning. Däremot borde lämpligen,
såsom fallet bland annat vore hos konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
avlöningarna åt tjänstemännen bestämmas av bankstyrelsen. De sakkunniga
hava i enlighet med det nu sagda föreslagit erforderlig ändring av nyssnämnda
bestämmelse i § 20 sista stycket. Härjämte hava de sakkunniga
anfört, att föreskrifter angående bankstyrelsens rätt att bestämma tjänstemännens
löner torde böra meddelas i styrelsens arbetsordning eller i annan
lämplig form.

I §12 förordningen angående hypoteks föreningarna stadgas, att, därest
för dylik förenings lån intecknad egendom under lånetidens lopp genom,
vanvård eller annorledes undergått sådan förändring, att full anledning finnes
att betvivla säkerhetens framtida tillräcklighet, eller om andra omständigheter
yppas som inverka till minskning av säkerheten, föreningens styrelse
skall vara pliktig att tillse, huruvida lånet antingen till bela beloppet
eller till större eller mindre del, efter omständigheterna, bör uppsägas till
återbetalning inom ett år, såvida ej lånets innehavare kan lämna annan fullgod
säkerhet i jordegendom.

Vidkommande förenämnda paragraf hava de sakkunniga erinrat, att liknande
bestämmelser vöre meddelade med avseende å stadshypoteksföreningarna.
I den år 1935 utfärdade nya förordningen angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet hade emellertid till sagda
bestämmelser fogats en föreskrift örn att nedsättning av fastighets taxeringsvärde
icke skulle ensam för sig anses såsom tillräcklig grund för uppsägning.
Ehuru de för lanthypoteksföreningarna gällande bestämmelserna
redan nu i praxis torde tillämpas på angivet sätt, bär det synts de sakkun Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 88. 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

niga vara lämpligt att till upplysning för den låntagande allmänheten intaga
£n uttrycklig bestämmelse härom i § 12 förordningen angående hypoteksföreningarna.
De sakkunniga hava i detta sammanhang jämväl föreslagit
sådan ändring i sagda paragraf, att uppsägning skulle kunna ske till återbetalning
av lånebelopp inom kortare tid än ett år från dagen för uppsägningen,
därest nämligen sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter
prövades erforderligt. Även sistnämnda ändring har sin motsvarighet i
nyssnämnda förordning av år 1935.

De jämkningar i förordningarna angående hypoteksbanken och angående
hypoteksföreningarna, för vilka jag i det föregående redogjort, hava i yttrandena
tillstyrkts eller endast föranlett vissa smärre erinringar.

Av de erinringar, som i hithörande avseende framställts, må nämnas följande.
Bank- och fondinspektionen har ansett, att den föreslagna möjligheten
för hypoteksbanken att göra överskottsmedel fruktbärande genom
insättning i centralkassa för jordbrukskredit komme att visa sig sakna
betydelse. Styrelsen för svenska bankföreningen har för sin del ej funnit
innebörden av ordet »bankinrättning» i § 16 förordningen angående hypoteksbanken
vara fullt otvetydig utan hemställt örn förtydligande av lagrummet
i berörda hänseende. Från statskontoret har ifrågasatts, huruvida det
icke vore mindre lämpligt, att delägarna i hypoteksbanken i fråga om utseende
av verkställande direktör för banken vore bundna av att den, som utsåges
till innehavare av denna krävande befattning, redan vid tjänstens besättande
skulle vara ledamot av bankens styrelse, då ju härigenom urvalet i
viss mån begränsades. Emellertid har statskontoret ej ansett sig böra föreslå
någon förändring i vad härutinnan för närvarande gällde.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande vissa förändringar eller förtydliganden
i de föreningsreglementen, som innehölle stadganden örn placering av
''förenings överskottsmedel, har föranlett vissa hypoteksföreningar att kraftigt
protestera mot ett befarat kringskärande i detta hänseende av föreningarnas
bestämmanderätt. I vissa yttranden, bland annat det från styrelsen
för hypoteksbanken, har emellertid framhållits, att, då de sakkunnigas förslag
i denna del allenast torde avse att utöka nuvarande placeringsmöjligheter
för föreningarna, någon befogad anmärkning mot förslaget icke syntes kunna
framställas. Bankstyrelsen har dock ansett, att förslaget för undvikande av
missförstånd borde förtydligas. 1 yttrandena från sagda styrelse ävensom från
styrelserna för vissa hypoteksföreningar har hävdats, att eventuella bestämmelser
rörande förenings rätt att placera överskottsmedel lämpligast borde
införas i förordningen angående hypoteksföreningarna eller i såväl berörda
förordning som vederbörande reglementen.

Departements- Mot de bestämmelser, som av de sakkunniga föreslagits upptagna i §§ 16

och 18 samt § 20 sista stycket förordningen angående hypoteksbanken ävensom
i § 12 förordningen angående hypoteksföreningarna, har jag intet att
erinra, helst som motsvarande bestämmelser merendels redan äro meddelade

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

35

i gällande författningar angående stadshypotekskassan och stadsliypoteksföreningarna.
Ej heller har jag något att invända mot det övergångsförfarande,
som av de sakkunniga förordats i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter
i hypoteksbankens styrelse. Lika med de sakkunniga tillstyrker jag, att
författningsändringarna i övrigt träda i kraft den 1 juli 1936.

De sakkunnigas förslag i nu berörda avseenden hava därför upptagits i
departementsförslaget.

Vidkommande de ändringar eller förtydliganden, som av de sakkunniga
ansetts böra vidtagas i de särskilda föreningarnas reglementen rörande placering
av överskottsmedel, må framhållas, att föreningarnas valfrihet i fråga
om olika möjligheter för dylik placering ej avses skola härigenom begränsas.
Jag finner ej någon anledning till erinran mot vad de sakkunniga härutinnan
föreslagit.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att de inom jordbruksdepartementet
upprättade förslagen till dels förordning om vissa ändringar
i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, dels ock förordning om vissa ändringar i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.