Kungl. Maj:ts proposition nr 87 (Proposition 1929:87)

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
sinnessjuklag m. in.; given Stockholms slott den 8
februari 1929.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) sinnessjuklag; och

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 haft. (Nr 87.)

2202 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslag

till

Sinnessjuklag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Överinseendet över sinnessjukvården utövas av medicinalstyrelsen, som
därvid särskilt har att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård
och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar.

2§-

Då medicinalstyrelsen enligt denna lag handlägger fråga om utskrivning
eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller om
förhör inför domstol angående sålunda intagen, skola i avgörandet deltaga
chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör, ytterligare en byråchef,
vilken utses av generaldirektören bland de byråchefer, vilka äro legitimerade
läkare, och en av generaldirektören tillkallad psykiater i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd ävensom två av Konungen särskilt förordnade
ledamöter. Generaldirektören må inträda såsom ledamot i stället för den av
honom utsedde byråchefen.

De ledamöter, som skola särskilt förordnas av Konungen, skola utses för
en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av dem, skall ny ledamot
utses för den återstående tiden. Av nämnda ledamöter, vilka icke må vara
läkare, skall den ene vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.
För vardera ledamoten förordnar Konungen en eller flera suppleanter,
vilka skola uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Förhandlingarna ledas av generaldirektören, om han deltager i handläggningen,
men eljest av den i tjänsten äldste av de däri deltagande byråcheferna.
Såsom medicinalstyrelsens beslut gälle den mening, varom de
flesta förenat sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller
suppleanter för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som deltager i avgöranden, vilka avses i denna paragraf, gälle
samma jäv som i lag stadgas i fråga om domare.

3§-

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av en
av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

Överinspektören äge deltaga i medicinalstyrelsens överläggningar i de
frågor, som avses i 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

^ §•

1. Med sinnessjukhus förstas för vård av sinnessjuka avsedd sjukvårdsanstalt,
som tillhör staten eller blivit såsom sinnessjukhus godkänd i den
ordning Konungen bestämmer. Sinnessjukhus må inrättas såsom avdelning
av fattigvårdsanstalt eller av sjukvårdsanstalt, som är avsedd jämväl för
andra sjuka.

Den, som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas det tvång, vilket
finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till
skydd för honom själv eller omgivningen.

2. "Vid sinnessjukhus, så ock vid sinnessjukavdelning vid fångvården
skall finnas en för sjukvården därstädes ansvarig läkare (sjulcvårdsläkaren).

3. För avdelning av sinnessjukhus må särskild sjukvårdsläkare tillsättas,
och skall, där så sker, vad i denna lag stadgas om sinnessjukhus äga tilllämpning
å avdelningen.

5 §•

Med polismyndighet avses i denna lag i stad polismästaren, där sådan
finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad från all
befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende
över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

6 §•

Vidtages icke av förmyndare, god man, make eller annan åtgärd för beredande
av erforderlig vård åt sinnessjuk, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden
eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas,
eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst,
vederbörande befälhavare pliktig att föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseende å
sinnessj uk, som är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten
eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt,
anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende, militärhäkte
eller härads- eller stadsfängelse. Beträffande sådan sinnessjuk åligge
skyldighet att föranstalta om vård allenast den, som enligt de rörande anstalten
meddelade föreskrifterna har att sörja därför.

7 §•

Vad i denna lag stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

- kap. Om intagning å sinnessjukhus för vård.

8§-

Sinnessjuk må efter därom gjord ansökan för vård intagas å sinnessjukhus
i enlighet med vad nedan stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Ansökningen må göras av den sjuke, så ock av hans förmyndare, gode
man, make eller anförvant eller av myndighet, som i 6 § sägs, eller, där
skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke åligger annan,
av denne; dock må ansökning beträffande sinnessjuk, som avses i 6 § andra
stycket, ej göras av annan än den, som enligt sagda stadgande har att föranstalta
om vård åt den sjuke.

9§-

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen
hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres
ansökningen av den sjuke själv, skall ansökningen tillika vara försedd med
intyg av två ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn dära.

Göres ansökningen ej av den sjuke själv eller av hans make eller av anförvant,
som har gemensam bostad med den sjuke, eller, om den sjuke är omyndig,
av den, som enligt lag har att sörja för hans person, skall anledningen
därtill uppgivas i ansökningen.

10 §.

1. Då ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård göres
av annan än den sjuke själv, skola vid ansökningen fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som
verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande
förklaring, att den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest);
samt

2) av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående
sådana den sjukes förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av
hans sinnestillstånd (levnadsberättélse).

Vårdattest må utfärdas allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats
att uppehålla läkarbefattning. Vårdattest må ej meddelas av läkare vid det
sinnessjukhus, varest intagning begäres; dock må läkare vid fattigvårds -anstalt utfärda vårdattest, då fråga är om förflyttning till fattigvårdsan stalten
tillhörande sinnessjukavdelning av den, som vårdas å annan avdelning av
anstalten. Vårdattest må ej godkännas, därest den meddelats av någon, som
veterligen till den sjuke står i den skyl dskap eller i det svågerlag, som enligt
lag utgör vittnesjäv.

2. Göres ansökning om omyndigs intagande å sinnessjukhus, skall, där
ej ansökningen göres av någon, som jämlikt 6 § har att föranstalta om erforderlig
vård åt den omyndige, eller av den, som enligt lag har att sörja
för hans person, vid ansökningen vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden
av den sistnämnde.

3. Vid ansökning om intagande å sinnessjukhus bör fogas prästbevis angående
den sjuke. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att,
då intagning skett, från sökanden eller vederbörande pastorsämbete skyndsamt
införskaffa sådant.

4. Vårdattest, levnadsberättelse och prästbevis skola vara avfattade enligt
formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts projjosition nr 87.

11 §.

1. Har i vårdattest intygats, att den sjuko är i trängande behov av vård
å sinnessjukhus, må intagning ske, ändå att levnadsberättelse ej bifogats
ansökningen.

2. Har polismyndighet gjort ansökan om intagande å sinnessjukhus av
någon, som enligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv, må intagning ske utan hinder
av att vårdattest och levnadsberättelse ej bifogats ansökningen. Sker intagning,
vare polismyndigheten pliktig att senast andra dagen därefter tillställa
sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter,
som föranlett ansökningen. Intyg, som nyss sagts, skall vara utfärdat efter
personlig undersökning, som verkställts högst fjorton dagar före den dag, då
ansökningen göres, samt angiva de iakttagelser, å vilka intygsgivarens åsikt
grundas. Angående behörighet att utfärda läkarintyg, varom här förmäles,
samt angående hinder för godkännande av sådant intyg gälle vad i 10 § 1
mom. finnes stadgat beträffande vårdattest.

3. Begär vederbörande befälhavare, att någon, som tjänstgör vid mobiliserad
del av krigsmakten, skall intagas å sinnessjukhus, och är ansökningen
åtföljd av ett av läkare utfärdat intyg om sinnessjukdom, vari läkaren tillika
angivit de iakttagelser, å vilka hans åsikt grundas, vare för intagning ej av
nöden, att vårdattest och levnadsberättelse bifogas ansökningen; dock åligge
det befälhavaren att, där intagning sker, senast andra dagen därefter tillställa
sjukvårdsläkaren upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden
närmast innan ansökningen gjordes. Angående behörighet att utfärda intyg,
som nu sagts, samt angående hinder för godkännande av sådant intyg
gälle vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat beträffande vårdattest; dock att
intyg må utan särskilt bemyndigande utfärdas av militärläkare, ändå att han
icke är legitimerad läkare.

4. Har intagning skett i fall, som avses i 1 eller 2 mom., vare sjukvårdsläkaren
pliktig att skyndsamt från sökanden infordra levnadsberättelse.

5. "V id krig eller krigsfara må, i den mån Konungen så förordnar, i stället
för de i 10 § 1 och 2 mom. oinförmälda handlingarna vid ansökning om intagande
fogas allenast intyg om sinnessjukdom, meddelat av läkare, som är
behörig att utfärda vårdattest och mot vilken jäv ej veterligen föreligger.

12 §.

Sist å fjortonde dagen efter den, då sinnessjuk för vård intagits å sinnessjukhus,
skall sjukvårdsläkaren på grund av verkställd läkarundersökning av
den intagne hava prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus.

Har intagningen skett i fall, som avses i 11 § 2 eller 3 inom., skall prövning,
som ovan sagts, vara verkställd sist å tionde dagen efter den, då intagandet
skedde.

13 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må förflyttas till annat
sådant sjukhus. Närmare bestämmelser om förflyttning meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

14 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, vare oförhindrad att insända
framställningar till medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessjukvården.

I övrigt må brev eller andra handlingar ej från den intagne fortskaffas
eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga
kännedom om dem och tillåtit deras vidarebefordran; dock må läkaren ej
vägra att vidarebefordra framställning, som är ställd till offentlig myndighet
och angår mål eller ärende, i vilket den intagne själv äger föra talan. Vägras
vidarebefordran av skrift, ställd till annan offentlig myndighet än sådan,
som i första stycket sägs, varde skriften överlämnad till överinspektören
för sinnessjukvården, som har att i ärendet besluta.

15 §.

Betalning, som skall utgå för vård å sinnessjukhus, skall gäldas av den
intagne. Har sådan betalning erlagts av annan, vare denne berättigad att,
i den mån han ej själv på grund av åtagande eller eljest skall svara därför,
utfå gottgörelse av den intagne.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas, där intagningen skett
på ansökan av annan än den intagne själv eller hans förmyndare eller gode
man samt den iutagne jämlikt 17 § första punkten utskrives från sinnessjukhuset.
Ej må i sådant fall ersättning för kostnaden krävas av annan
än den, som särskilt åtagit sig att svara därför.

Angående kostnaden för vård av sinnessjuk, som är medellös eller
omhändertagits jämlikt lagen om samhällets barnavård, gälle vad därom
finnes särskilt stadgat; dock må i fall, varom stadgas i andra stycket, ersättning,
som på grund av särskilt åtagande utgivits, ej uttagas av den intagne
eller för honom försörj ningspliktig.

16 §•

Förmärkes hos någon tecken på sinnessjukdom, äge envar, som enligt
8 § må begära hans intagande å sinnessjukhus, föranstalta om att han för
utrönande av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger varder
undersökt av läkare, som må med laga verkan utfärda vårdattest eller i
11 § 3 mom. omförmält intyg.

3 kap. Om utskrivning från sinnessjukhus.

17 §•

Framgår icke vid prövning, som i 12 § sägs, att å sinnessjukhus intagen
är i behov av vård å sådant sjukhus, eller finnes senare, att sådant behov
varken vid intagandet eller under vistelsen å sinnessjukhuset förefunnits,
skall den intagne ofördröjligen utskrivas från sjukhuset. Samma lag vare,
där sinnessjuk, som för vård intagits, blivit till hälsan återställd eller, ehuru
icke återställd, så förbättrad, att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus;
dock må anstånd äga rum, där det finnes påkallat av omsorg
för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

18 §.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att
den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, vitskrivning ske, därest det
erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för
den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av
sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för
begånget brott eller, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom
begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.
Har sinnessjuk, vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 §
och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra
hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården
annorledes förordnat.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd
icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, på
försök utskrivas för en tid av högst ett år i sänder. Sådan utskrivning
må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som utskrivningsmyndigheten
må hava meddelat. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller
finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas
om den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej medgivas den, som till sinnessjukhus
överflyttats från anstalt, som i 6 § andra stycket sägs, och ej blivit
från anstalten utskriven.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad i andra stycket av
samma paragraf stadgas, tillkomme det medicinalstyrelsen att efter anmälan
eller framställning, som nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller
19 §.

I andra fall ankomme det å sjuk vårdsläkaren att besluta om utskrivning
och äge jämväl överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme att jämlikt 19 § meddela förordnande om återintagning
å sinnessjukhus av den, som utskrivits på försök.

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, som
avses i 20 § första stycket, har han att ofördröjligen göra anmälan därom
hos medicinalstyrelsen.

Överinspektören för sinnessjukvården äge ock hos medicinalstyrelsen
göra sådan anmälan,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87,

22 §.

Utskrivning ''av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av lians förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å
sinnessjukhuset. Hos medicinalstyrelsen skall framställning om utskrivning
göras skriftligen.

Har medicinalstyrelsen avslagit framställning, som i första stycket sägs,
må styrelsen ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän
fyra månader förflutit från den dag, då beslutet om avslag å den föregående
framställningen meddelades.

23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall,
må envar, som enligt 22 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning
liänskjuta utskrivningsfrågan till medicinalstyrelsens prövning. Angående
sådan framställning gälle vad i 22 § andra stycket angående där omförmäld
framställning finnes stadgat.

24 §.

Innan sinnessjuk, som är omyndig, utskrives jämlikt 18 §, skall, där framställning
om utskrivning ej gjorts av den, som enligt lag har att sörja för
den omyndiges person, tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan. År
den omyndige underårig och tillkommer vårdnaden om honom ej hans förmyndare
eller gode man, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning
å denne.

25 §.

Utskrives från sinnessjukhus någon, som dit överförts från anstalt, varom
i 6 § andra stycket förmäles, och har han ej utskrivits från anstalten, varde
han till anstalten återförd.

26 §.

Har någon, som är för vård intagen å sinnessjukhus, givit tillkänna, att
han anser sig icke böra där kvarhållas, skall han genom sjukvårdsläkarens
försorg erhålla meddelande om den rätt att hos medicinalstyrelsen göra
framställning om utskrivning, som enligt 22 eller 23 § tillkommer honom.

Vill för vård intagen person hos medicinalstyrelsen göra framställning
om utskrivning, skall möjlighet till erforderliga skrifters uppsättande beredas
honom.

i kap. Om observation å sinnessjukhus.

27 §.

Önskar någon låta sin sinnesbeskaffenhet undersökas, må han efter därom
gjord ansökan för observation intagas å sinnessjukhus.

Ansökningen skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren samt vara egenhändigt
undertecknad av sökanden och försedd med intyg av två ojäviga

‘,1

Kanyl. Maj:ts proposition nr 87.

personer, att sökanden frivilligt tecknat sitt namn därå. Ansökningen bör
innehålla redogörelse för de omständigheter, som föranlett densamma.

År sökanden omyndig, skall vid ansökningen fogas skriftligt medgivande
till intagningen av den, som enligt lag har att sörja för hans person. Vid
ansökningen bör fogas prästbevis, som i 10 § sägs. Är prästbevis ej bifogat,
vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, skyndsamt från vederbörande
pastorsämbete införskaffa sådant.

28 §.

1. Finner polismyndighet av någons uppträdande uppenbarligen framgå,
att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning
att förmoda, att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta
om hans intagande för observation å sinnessjukhus, tillhörande staten eller
stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård.

År någon för vård intagen å sinnessjukhus, som i första stycket sägs, må
utan hinder därav hans intagande för observation påkallas för det fall, att
han varder utskriven jämlikt 17 § första punkten.

Vad ovan i detta moment stadgas skall icke tillämpas i avseende å intagning
av den, som är intagen å anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles,
och, vad angår å fattigvårdsanstalt intagen, ej är berättigad att lämna
anstalten, utan skall därom gälla vad i 33 och 48 §§ finnes föreskrivet.

Angående rätt för militärmyndighet att i visst fall förordna om intagande
för observation stadgas i 32 §.

2. Finner polismyndighet beträffande någon, som på egen begäran är
för observation intagen å sinnessjukhus, varom i 1 mom. förmäles, att anledning
till intagande enligt samma moment föreligger, äge polismyndigheten
göra anmälan därom hos sjukvårdsläkaren; och vare så ansett som
om intagningen ägt rum jämlikt 1 mom.

29 §.

1. Ansökan om intagande å sinnessjukhus enligt 28 § 1 inom. skall göras
skriftligen hos sjukvårdsläkaren. Vid sådan ansökning skola fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som
verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande
försäkran, att anledning finnes att förmoda, att den undersökte är
sinnessjuk (obscrvationsattest); samt

2) polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen.

Vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat om behörighet att utfärda vårdattest
och om hinder för godkännande av sådan attest gälle jämväl i avseende å
observationsattest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87,

uppgifter angående sådana den intagnes förhållanden, som äro av betydelse
för bedömande av bans sinnestillstånd (uppgifter för observation).

I stället för observationsattest må vårdattest eller intyg, som i 11 § 2
mom. sägs, bifogas ansökning om intagande för observation, och må i stället
för uppgifter för observation levnadsberättelse avlämnas.

2. Vid anmälan, som avses i 28 § 2 mom., skall fogas polisförhörsprotokoll,
utvisande de omständigheter, som föranlett anmälningen, varjämte polismyndigheten
samtidigt med anmälningen eller så snart ske kan skall avlämna
uppgifter för observation.

3. Observationsattest och uppgifter för observation skola vara avfattade
enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

30 §.

Observation skall verkställas av sjukvård släkaren, som är pliktig att skyndsamt
och sist inom fyrtioåtta timmar efter intagningen hava företagit eu
första undersökning av den intagne.

Observationen må ej pågå längre tid än som oundgängligen erfordras för
bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall vara avslutad inom
två månader efter intagningen; har inom nämnda tid förhör inför domstol,
enligt vad nedan sägs, blivit påkallat, må dock, om tiden för observationen
ej därigenom förlänges till mer än tre månader, med observationens avslutande
anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokollet över förhöret
kommit sjukvårdsläkaren tillhanda.

Har intagning ägt rum jämlikt 28 §, skall den intagne i avbidan på observationens
avslutande kvarhållas å sinnessjukhuset. I annat fall må den
intagne när som helst under observationen påkalla dess avbrytande och
lämna sjukhuset.

31 g.

Varder genom observationen ådagalagt, att den intagne är i behov av vård
å sinnessjukhus, beslute sjukvårdsläkaren, att den intagne skall för vård
kvarbliva å sjukhuset; och åligge det sjukvårdsläkaren att omedelbart lämna
den intagne meddelande om beslutet. Har intagningen skett jämlikt 28 §,
skall polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan, därjämte
underrättas om beslutet.

Där observationen icke ådagalagt sådant förhållande, som i första stycket
sägs, skall sjukvårdsläkaren, om intagningen skett jämlikt 28 §, omedelbart
genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt om observationens utgång
underrätta polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan.
Har polismyndigheten ej inom fyrtioåtta timmar efter underrättelsens avsändande
omhändertagit den intagne, skall sjukvårdsläkaren föranstalta om
hans omedelbara skiljande från sjukhuset. Har intagningen skett på den
intagnes begäran utan att anmälan, som i 28 § 2 mom. sägs, blivit gjord,
varde den intagne omedelbart skild från sjukhuset.

Ej må i fall, då intagning skett jämlikt 28 §, beslut, som avses i andra
stycket, meddelas, förrän prästbevis och uppgifter för observation kommit

Kungl. Maj:1a proposition nr Hl.

sjukvårdsläkaren tillhanda, där oj denne funnit uppenbart att den intagne
icke är sinnessjuk; dock må i följd av vad sålunda stadgats den i 30 §
andra stycket föreskrivna längsta tiden för observation icke överskridas.

32 §•

I fråga om den, som är i militärtjänst, äge jämväl vederbörande befälhavare
föranstalta om_ sådant intagande för observation, som i 28 § 1 mom.
sägs.

Därvid skall dock gälla,

1) att vid ansökningen om intagande skall i stället för polisförhörsprotokoll
fogas av vederbörande militärmyndighet upprättad rapport, utvisande
de omständigheter, som föranlett ansökningen;

2) att behörighet att utfärda observationsattest skall utan särskilt bemyndigande
tillkomma militärläkare, ändå att han icke är legitimerad;

3) att i fråga om den, som tjänstgör vid mobiliserad del av krigsmakten,
intyg, varom i 11 § 3 mom. förmäles, må i stället för observationsattest
bifogas ansökningen;

4) att vad i 31 § stadgas om polismyndighet, som gjort i 28 § omförmäld
ansökan eller anmälan, skall tillämpas å polismyndigheten i den ort, där den
intagne är mantalsskriven; samt

5) att de underrättelser, varom i 31 § förmäles, skola meddelas jämväl
sökanden.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande
någon, vilken är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten
eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt,
må den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna
har att sörja för vård åt honom, föranstalta om hans intagande för
observation å sinnessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan om sådant intagande lände vad i 29 § 1 och 3 mom.
föreskrives till efterrättelse; dock att i stället för vad där finnes stadgat om
företeende av polisförhörsprotokoll, prästbevis och uppgifter för observation
skall gälla, att vid ansökningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,
fogas å anstalten förvarade handlingar, som röra den i ansökningen
avsedde och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

I fråga om observationen skall tillämpas vad i 30 § och 31 § första
stycket är föreskrivet angående observation av den, som intagits jämlikt
28 §, med iakttagande av att vad i 31 § första stycket stadgas om polismyndighet
skall tillämpas å sökanden.

Har observationen avslutats utan att behov av vård å sinnessjukhus ådagalagts,
skall sökanden underrättas därom och den intagne genom hans försorg
återföras till vederbörande anstalt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

34 §.

Förmenar någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus,
att tillräckliga skäl för hans intagande ej förelegat eller att han
eljest obehörigen kvarhålles, må han genom skriftlig framställning hos medicinalstyrelsen
påkalla prövning av frågan därom; och äge i sådant fall
bestämmelserna i 26 § motsvarande tillämpning.

Beslutar medicinalstyrelsen, att den intagne skall skiljas från sjukhuset,
skall styrelsen genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt underrätta
sjukvårdsläkaren därom; och vare denne pliktig att vidtaga de åtgärder,
som enligt vad förut i detta kapitel stadgats åligga sjukvårdsläkare i fall,
då han föx-ordnat om skiljande från sinnessjukhus av där intagen person.

35 §.

Vad i 13 § finnes stadgat om förflyttning av den, som är för vård intagen
å sinnessjukhus, skall gälla jämväl angående den, som intagits för
observation.

36 §.

För observation intagen vare oförhindrad att insända framställning till
offentlig myndighet. I övrigt må brev eller andra handlingar ej från sådan
intagen fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft
tillfälle att taga kännedom om dem; och vare sjukvårdsläkaren berättigad
att vägra vidarebefordran av handling, som innehåller något, varav ordningen
eller säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras, så ock av handling,
som är oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt.

37 §.

Har någon, som jämlikt 28, 32 eller 33 § intagits å sinnessjukhus för
observation, vid observationen icke befunnits vara i behov av vård å sådant
sjukhus, skall kostnaden för vistelsen å sjukhuset under observationstiden
enligt av Konungen meddelade bestämmelser gäldas av statsverket. I övrigt
skola bestämmelserna i 15 § första stycket i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande kostnaden för vistelse å sinnessjukhus under observationstid,
och skall i fråga om sådan kostnad vad i lagen om fattigvården
och lagen om samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad för vård å sinnessjukhus
äga motsvarande tillämpning, så vitt fråga är om den, som är
medellös eller omhändertagits jämlikt sistnämnda lag.

5 kap. Om förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

För vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för
frågan, huruvida någon, som enligt vad förut i denna lag stadgats är för
vård eller observation intagen å sinnessjukhus, är i behov av vård å sådant
sjukhus, må i enlighet med vad nedan sägs personer, vilka kunna antagas

ICungl. Maj:ts proposition nr 87. 13

:iga kännedom om dylika omständigheter, vid domstol höras såsom vittnen
eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga rum inför rätten i den ort, där den,
som skall höras, uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan allmän
underrätt; dock må, om den, som skall höras, uppehåller sig å ort, vilken
lyder under landsrätt, förhöret hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

1. Förhör, som i 38 § sägs, må begäras av sjukvårdsläkaren. Är frågan
om den intagnes kvarhållande beroende på medicinalstyrelsens prövning,
må förhör angående honom begäras jämväl av styrelsen. Angående den, som
är intagen för vård, må förhör begäras även av överinspektören för sinnessjukvården.

Har den intagne eller annan, som äger att påkalla hans utskrivning, hos
sjukvårdsläkaren hemställt om förhörs begärande eller, där frågan om den
intagnes kvarhållande är beroende på medicinalstyrelsens prövning, hos styrelsen
gjort sådan hemställan och finnes ej förhöret obehövligt, vare sjukvårdsläkaren
eller styrelsen pliktig att begära sådant.

Förhör må i intet fall begäras enligt detta moment, där erforderlig utredning
utan olägenhet kan vinnas utan förhör.

2. Förhör skall begäras skriftligen hos rätten i stad eller domaren på
landet. I framställningen om förhör böra de omständigheter angivas, vilka
förhöret skall avse. Däri skall ock, om det kan ske, beträffande envar, som
enligt vad nedan sägs skall underrättas om förhöret, lämnas uppgift om
namn och postadress. Åberopas samtycke, som i 38 § andra stycket sägs,
skall skriftligt bevis därom bifogas ansökningen.

Förhör skall äga rum så snart ske kan; dock må för ändamålet urtima
ting ej utsättas. Eätten eller domaren låte till förhöret kalla den eller dem,
vilkas hörande begärts; avsände och underrättelse om tiden för förhöret till
den, som gjort framställningen därom. Sådan underrättelse varde jämväl,
där det kan ske, avsänd till den, som gjort hemställan, varom i 1 mom. andra
stycket förmäles, så ock i fall, då den intagne ej på egen ansökning intagits å
sinnessjukhuset, till den, som gjort ansökningen. Till den, som intagits för
observation, skall, ändå att han ej gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse
om förhöret avsändas.

Vill den intagne inställa sig vid rätten, ankomme på den, som hos domstolen
begärt förhöret, att därom besluta. Ändå att den intagne är i stånd
att övervara förhöret, må sådan inställelse ej tillstädjas, om menlig inverkan
på den intagnes hälsotillstånd därav är att befara. Beslutes inställelse,
åligge det sjukvårdsläkaren att draga försorg därom.

3. Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att förhöret skall
hållas inom stängda dörrar.

4. Sedan förhör hållits, låte rätten eller domaren, ändå att förhöret ej begärts
av sjukvårdsläkaren, tillställa honom protokoll över förhöret, och vare läkaren

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

pliktig att i de fall, där den intagne underrättats om förhöret, låta honom
taga del av protokollet.

40 §.

Angående ersättning till den, som enligt detta kapitel inkallats till förhör,
gälle vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

(> kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt
angående intagning och utskrivning av straffriförklarade in. in.

41 §•

Där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit
av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade
vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till
brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behovav
vård å sinnessjukhus.

Ändå att domstolen ej finner anledning till antagande, som i första stycket
sägs, må domstolen ej, utan att läkares utlåtande inhämtats, förordna om
den tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller
däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats
i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt,
eller för försök till brott, som nu är sagt.

42 §.

Har domstol jämlikt 41 § beslutat att inhämta utlåtande angående tilltalad,
som förvaras i häkte, skall sådant utlåtande efter verkställd undersökning
avgivas av sjukvård släkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,
som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte,
där den tilltalade förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras
till sinnessjukavdelningen, och varde samtliga handlingar i målet överlämnade
till sjukvårdsläkaren.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, må han hos domstolen eller, där målet är anliängigt
vid häradsrätt, hos domaren göra framställning om att förhör i
målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom om omständigheter
av betydelse för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
I framställningen bör angivas vad förhöret skall avse. Skall förhör äga
rum, ankomme på domstolen eller domaren att föranstalta om att förhöret
varder hållet samt om underrättelse till sjukvårdsläkaren och inkallelse av den
eller dem, med vilka förhör begärts. Angående ersättning åt den, som jämlikt
detta stycke inkallats för att höras såsom vittne eller upplysningsvis,
gälle, ändå att inkallelsen beslutats av domaren eller att allmän åklagare ej
för talan i målet, vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. ]f,

Utlåtande, varom i denna paragraf förmäles, skall avgivas utan dröjsmål
och sist inom tva månader från det den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen,
i den mån ej domstolen eller domaren i särskilt fall på framställning
av sjuk vårdsläkaren medgiver anstånd. Beslut om anstånd må meddelas
utan parternas hörande. Har domstolen eller domaren förordnat om förhör,
som i andra stycket sägs, må, om tiden ej därigenom förlänges till mer än
tie månader, med utlåtandet utan särskilt medgivande anstå till dess fjorton
dagar förflutit från det protokoll över förhöret kommit sjukvårdsläkaren tillhanda.
Vid utlåtandet skola fogas de av domstolen till sjukvårdsläkaren
överlämnade handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren samtidigt insända en avskrift
darav till medicinalstyrelsen; finner styrelsen anledning föreligga, att frågan
om den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk
granskning, har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

43 §‘

Där tilltalad, angående vilken domstol jämlikt 41 § beslutat inhämta utlåtande,
befinner sig på fri fot, åligge det medicinalstyrelsen att på anmälan
av domstolen eller domaren förordna lämplig läkare att efter verkställd
undersökning till domstolen avgiva sådant utlåtande. Sedan förordnande av
medicinalstyrelsen meddelats, varde samtliga handlingar i målet överlämnade
till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort,
som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att den tilltalade
intages å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen, som
ägo föiordna, att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus.
Ej må domstolen utan medgivande av den tilltalade meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller
mistning av ämbete på viss tid. Har förordnande, som nu sagts, meddelats,
varde den tilltalade, om läkaren är anställd å något statens sinnessjukhus]
dar intagen. I annat fall skall intagning ske å det statens sinnessjukhus, som
medicinalstyrelsen, pa anmälan av domstolen eller domaren, bestämmer,
samt undersökningen efter styrelsens förordnande övertagas av där anställd
läkare.

I fall, som avses i denna paragraf, skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje
och fjärde styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande
av att tiden för utlåtandes avgivande skall räknas, om den tilltalade intagits
å sinnessjukhus, från den dag, intagningen ägde rum, men eljest från det
läkaren mottog handlingarna i målet.

Yad i tredje stycket stadgats skall icke tillämpas, där undersökningen
överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt
bestämmelse i 4 kap. blivit för observation där intagen. Där sådan intagning
skett, må domstolen eller domaren, på framställning av sjukvårdsläkaren,
besluta förlängning av den tid, inom vilken observationen skall vara

Kungl. Majds proposition nr 87.

slutförd; bär intagningen skett jämlikt 27 §, må den tilltalade ej före observationens
avslutande lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu sagts, förhör
enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande, som ovan i detta kapitel oniförmäles,
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge
domstolen att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen äge att föranstalta om förnyat, på undersökning av
den tilltalade grundat läkarutlåtande, och skall, om så sker, vad i 42 och
43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare handlingarna
i målet.

2) Undersökning av häktad må verkställas av läkare vid det statens
sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade
skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger att hos domstolen göra framställning,
som i 42 § andra stycket sägs, och påkalla intagning å sinnessjukhus av
tilltalad, som vistas å fri fot. Varder i anledning av framställning, som nyss
sagts, förhör utsatt, åligge domstolen eller domaren att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen
bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta
om anstånd med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42 eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes
avgivande, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras,
som om det meddelats av rätten.

Angående särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om intagande
å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall vad i lag finnes
stadgat om sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande
tillämpning. Har domstol eljest under rättegången meddelat beslut, som i
detta kapitel sägs, gånge beslutet i verkställighet ändå att det icke vunnit
laga kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon,
som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sadant arbete, anledning
till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete
utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen eller domaren i stället skall gälla om myndigheten;
dock att, om läkare hos myndigheten gjort framställning om förhör, det

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

skall ankomma på myndigheten att förordna om sådant förhör vid lämplig
underrätt och på rätten eller domaren att lämna myndigheten meddelande
om förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 § andra stycket omförmälas.
Ersättningen till den, som inkallats till förhöret, skall alltid stanna å statsverket.
Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse
med enahanda avvikelser, som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall tillsvidare
där kvarbliva, i den mån ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är han häktad,
varde till häktet återförd. Samma lag vare, där domstol angående honom
meddelar slutligt utslag, som ej innefattar målets hänvisning till annan domstol,
samt han icke däri förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från
ansvar fri.

2. Har domstol meddelat utslag, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom.
kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, förklarats
på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och är den häktade
enligt infordrat utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus eller i fall,
då utlåtande infordrats från såväl läkare som medicinalstyrelsen och styrelsens
utlåtande lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda utlåtande
i behov av sådan vård, skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Beträffande den, som enligt vad nu stadgats skall
förvaras å sinnessjukavdelning, vare lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller
å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägan de utslag förklarats
på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om
han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om
han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill
dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare
fallet ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen,
som har att i ämnet förordna, göra framställning om den straffriförklarades
intagande för vård å något statens sinnessjukhus. Vid sådan
framställning skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, fogas å fångvårdsanstalten
förvarade handlingar, som angå den straffriförklarade och äro
av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses
i 2 mom., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag
vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å
sinnessjukhus för vård; och ankomme det på medicinalstyrelsen att, efter
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 häft. (Nr 87.) 2202 28 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

anmälan av länsstyrelsen, bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall
ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, varde den straffriförklarade
i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg för vård intagen å
sinnessjukavdelning vid fångvården.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 §, blivit
för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid
fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre
än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande den, som för observation intagits
å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å den,
som på grund av bestämmelse i detta kapitel för undersökning intagits å
sådant sjukhus; dock skall i fråga om handling, varav sjukvårdsläkaren enligt
nämnda paragraf skall taga kännedom, gälla, att den ej må fortskaffas
till eller från för brott tilltalad, om den innehåller något, som kan hindra
brottets upptäckt eller rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom eller kan misstänkas lida
av sådan sjukdom, skall så snart ske kan för vård eller observation intagas
å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Föreligger beträffande häktad sådant fall, som i första stycket sägs, och
skall han ej på grund av vad förut i detta kapitel stadgats förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller å sinnessjukhus, skall han intagas å
sinnessjukavdelning, som nyss nämnts.

Befinnes någon, som är intagen å förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller å interneringsanstalt för aterfallsförbrytare, lida av
sinnessjukdom eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik
sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande
för vård eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas vara vid strafftidens slut i behov av
vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet att i god
tid förut i den ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan om att den sjuke
då varder intagen å sinnessjukhus. I sådant fall må vårdattest utfärdas av
läkare, som är anställd vid fångvården, ändå att han samtidigt är läkare å
det sinnessjukhus, där intagning begärts; och varde i stället för levnadsberättelse
vid ansökningen, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, fogade
å vederbörande fångvårdsanstalt förvarade handlingar, som röra den sjuke
och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, blivit i målet hörd, må domstolen ej förordna om hans vi -

1!t

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

(inre inställande, så framt ej särskilda skiil därtill äro. Innan sådant för
ordnande meddelas, skall sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas. Meddelas
utslag i den tilltalades frånvaro, åligge det rätten att föranstalta om att utslaget
delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om tilltalad skall äga motsvarande tillämpning
å den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

50 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den, som
jämlikt 47 § där för vård förvaras, samt angående förhör vid domstol rörande
sådan intagen skola bestämmelserna i 3 och 5 kap. i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock skall vad i sagda kapitel föreskrivits om rätt
för överinspektören för sinnessjukvården att föreslå utskrivning eller påkalla
förhör icke tillämpas.

7 kap. Om handräckning-.

Öl §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken plats beretts å sinnessjukhus, att låta
sig där intaga, är vederbörande polis- eller militärmyndighet pliktig att på
begäran av den, som gjort ansökningen om intagning, lämna den handräckning,
som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande
av undersökning, varom där förmäles, skydd för sin personliga
säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning
lämnas. Samma lag vare, där sådant fall prövas föreligga, att undersökning
må äga rum enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning är fråga,
vägrar att underkasta sig densamma eller läkare för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

52 §.

Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån, eller

avviker den, som jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid
fångvården, eller

underlåter den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller från
sinnessjukavdelning vid fångvården, att, sedan förordnande om återintagning
meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning åter där inställa sig,

skall, där sjukvårdsläkaren eller, vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning
vid fångvården, fångvårdsmyndigheten det påkallar, för den
sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen handräckning
lämnas av vederbörande polismyndighet.

Kungl. Maj;ts proposition nr 87.

8 kap. Straffbestämmelser.

53 §.

Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, överlämnar eller
försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen
kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där ej gärningen enligt
allmänna strafflagen är med högre straff belagd, med böter från och med
femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus
eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården,
att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, straffes
med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse.
Yar den intagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen
vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år dömas.

55 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfälle kronan. Saknas tillgång till
deras fulla gäldande, varde de förvandlade enligt allmän strafflag.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

Över beslut, som av medicinalstyrelsen meddelats i ärende, varom i 2 §
förmäles, må talan fullföljas hos Konungen i vederbörande statsdepartement
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del avbeslutet;
dock må allenast i samband med klagan över beslut rörande utskrivning
eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning
vid fångvården ändring sökas i beslut, som under ärendets handläggning
meddelats i fråga om förhör vid domstol angående den intagne.

Vill den intagne föra klagan enligt vad i första stycket sägs, skall bestämmelsen
i 26 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

57 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

58 §.

Genom denna lag upphävas

förnyade stadgan den 14 juni 1901 (nr 48) angående sinnessjuke tillika
med alla de särskilda föreskrifter, vilka innefatta ändring eller förklaringav
bestämmelserna i sagda stadga eller tillägg därtill, allt i den mån stadgan

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 21

eller föreskrifterna behandla ämnen, varom bestämmelser äro meddelade i
denna lag;

skrivelsen den 9 mars 1826 angående föreskrift huru förfaras bör, då eu
för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava
varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar
uppstår ;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller siirskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

59 §.

Så länge särskild sinnessjukavdelning vid fångvården ej finnes i Gotlands
län, må sådan undersökning av häktad, varom i 42, 44 eller 46 § förmäles,
inom länet verkställas av läkare vid statens sinnessjukhus därstädes och
den häktade för sådant ändamål dit överflyttas.

60 §.

Har domstol före den 1 januari 1931 i då anhängigt brottmål infordrat
utlåtande beträffande tilltalads sinnesbeskaffenhet, skall i stället för vad i
denna lag finnes stadgat om utredning i sådant avseende vad hittills därom
gällt lända till efterrättelse.

61 §.

Bestämmelserna i 47 § 3 mom. första stycket andra och tredje punkterna
och i 50 § skola tillämpas jämväl å den, som efter att hava på grund av
sin sinnesbeskaffenhet friats från ansvar för begånget brott blivit enligt hittills
gällande ordning i avbidan på plats å sinnessjukhus intagen å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han
börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör
annat län än det, där lian vistas, av Konungens befallningshavande översänd
eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han
i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt,
intill dess dylik vård kan beredas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj ds proposition nr S7.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 november 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför efter gemensam beredning
med cliefen för justitiedepartementet:

Sedan år 1913 har spörsmålet om en revision av gällande bestämmelser
angående sinnessjuka varit föremål för utredning. Denna utredning är numera
avslutad, och då de slutliga förslag, som utgöra resultatet av densamma,
synts mig ägnade att läggas till grund för en legislativ nyreglering av hithörande
ämnen, ber jag nu att få anmäla ifrågavarande spörsmål.

Till en början må i korthet redogöras för vad som under utredningen
förekommit.

Den 12 september 1913 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet,
statsrådet Scliotte, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag
fem sakkunniga med uppdrag att, bland annat, verkställa en revision av
gällande bestämmelser angående intagande å sinnessjukanstalt ävensom av
gällande stadga angående sinnessjuka i övrigt. Nämnda sakkunniga, i det
följande betecknade såsom 1913 års sakkunniga, avgåvo den 26 november 1923
betänkande med förslag till erforderliga författningar i ämnet (Statens offentliga
utredningar 1923: 74).

Börande detta förslag må följande nämnas. Medan den nu gällande, den
14 juni 1901 utfärdade förnyade stadgan angående sinnessjuke tillkommit i
administrativ ordning, förklarade de sakkunniga, att vissa av bestämmelserna
i ämnet vore av den vikt och betydelse ej mindre för den enskilde än även
för samhället, att de borde meddelas genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen
stiftad lag. De bestämmelser, som ansågos böra erhålla lagform, sammanfattades
i — förutom förslag till vissa ändringar i gällande lagar — förslag
till dels lag om vård av sinnessjuka, dels lag om vad domstol har att iakt.
taga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är
för brott tilltalad, dels lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel til]
vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka, och dels lag om vad
iakttagas skall med avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt
förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation
m. m. I övrigt skulle, frånsett en föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen,
de erforderliga bestämmelserna meddelas i administrativ ordning.
I enlighet med det sagda upptogos i förslaget till lag om vård av
sinnessjuka lagbestämmelser, bland annat, om sinnessjukvårdens organisation,

Historik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

om intagning å sinnessjukhus för vård eller observation, om intagning för
observation eller vård av häktade och straffångar, om klagorätt, om kuratel och
förmynderskap samt om utskrivning. Såsom de viktigaste materiella nyheterna
i förslaget torde kunna betecknas dess föreskrifter om frivillig intagning för
vård eller observation, om tvångsintagning för observation av person, som
syntes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, om lagstadgad
rätt för intagen att hos medicinalstyrelsen anföra klagomål över intagning
och kvarhållande samt om ett kommunalt kuratel för sådana sinnessjuka,
som saknade förmyndare eller god man.

Sedan yttranden över förslaget avgivits av ett flertal myndigheter och
korporationer, anmäldes ifrågavarande lagstiftningsärende den 12 februari

1926 inför Kungl. Maj:t av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, vilken därvid anförde, att det, innan de avgivna förslagen
kunde läggas till grund för lagstiftningsåtgärder, vore erforderligt att verkställa
ytterligare utredning i ämnet, att denna utredning i första hand syntes
böra inriktas dels på frågan om intagande i observationssyfte å sinnessjukanstalt
av personer, som förmodades vara sinnessjuka och samhällsvådliga,
dels ock på spörsmålet om rätt för å sinnessjukanstalt intagen person att
få frågan om sitt kvarhållande å anstalten underkastad prövning samt att
utredningen därjämte syntes böra innefatta en allmän överarbetning av de
dittills i ämnet avgivna förslagen. I anledning av denna anmälan bemyndigades
departementschefen att inom departementet tillkalla tre sakkunniga för att
utföra den sålunda ifrågasatta utredningen.

De sakkunniga, som i enlighet härmed tillkallades (1926 års sinnessjuksakkunniga),
avgåvo den 2 juni 1927 betänkande med förslag till de författningar
i ämnet, vilka enligt de sakkunnigas förmenande borde erhålla karaktären
av lagar, stiftade av Konung och riksdag gemensamt jämlikt § 87
regeringsformen, ävensom till viss ändring i lagen om fattigvården (Statens
offentliga utredningar 1927:10).

Förstberörda författningsförslag utgöras av förslag till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet;

2) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 § i lagen den 27 juni 1924 om
förmynderskap;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa
bestämmelser om beräkning av strafftid;

4) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling;

5) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister;
samt

6) lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Sedan därpå min företrädare i ämbetet, statsrådet Pettersson, den 18 juni

1927 jämlikt samma dag meddelat bemyndigande tillkallat ytterligare två sakkunniga
att jämte de tre förut tillkallade biträda med den fortsatta utredningen
av frågan om revision av gällande bestämmelser angående sinnessjuka,
avgåvo ifrågavarande sakkunniga den 23 juni 1928 betänkande med förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr <S''7.

till sådana författningar i ämnet, vilka enligt de sakkunnigas förmenande
borde utfärdas i administrativ ordning (Statens offentliga utredningar 1928: 18).

Av de av 1926 års sakkunniga utarbetade lagförslagen ankomma de under
1) och 4) omförmälda å socialdepartementets handläggning. Det under 5) upptagna
bär redan tidigare anmälts och föranlett ändring i lagen om straffregister.
De under 2), 3) och (i) anmärkta lagförslagen, vilka tillhöra justitiedepartementets
handläggning, torde senare i dag komma att anmälas av chefen
för nämnda departement. Till de sakkunnigas förslag till administrativa
föreskrifter samt till ändring i lagen om fattigvården torde jag få anledning
att framdeles återkomma.

Det av 1926 års sakkunniga utarbetade förslaget till lag om sinnessjuka
och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet, i det följande benämnt
1927 års förslag, innehåller, bland annat, stadgan den om intagning å sinnessjukhus
för vård eller observation, om utskrivning från sinnessjukhus, om förhör
vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person, om undersökning
av tilltalade samt om intagning och utskrivning av straffriförklarade. I likhet
med 1923 års förslag innehåller 1927 års förslag bestämmelser om frivillig
intagning för vård eller observation och om tvångsintagning för observation,
vilka bestämmelser i olika avseenden dock skilja sig från de i det föregående
förslaget upptagna. Sistnämnda förslags stadgande om klagorätt motsvaras i
1927 års förslag av föreskrifter om rätt för å sinnessjukhus intagen att hos en
särskild sinnessjuknämnd påkalla utskrivning från sinnessjukhus. 1923 års
förslag om ett kommunalt kuratel har tänkts skola ersättas genom en i administrativ
ordning reglerad hjälpverksamhet, anordnad vid statens sinnessjukhus
och bedriven med biträde av personer, utsedda av de särskilda fattigvårdsstyrelserna.
1927 års förslag innehåller vidare nya regler angående obligatorisk
rättspsykiatrisk undersökning av vissa tilltalade samt angående ordningen
för psykiatrisk undersökning av tilltalade och personer, som äro föremål
för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

Det av 1926 års sakkunniga framlagda förslaget till ändrad lydelse av 7 § i
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling avser att möjliggöra
ett interimistiskt kvarhållande å tvångsarbetsanstalt av där intagen sinnessjuk.

Över de av 1926 års sakkunniga den 2 juni 1927 framlagda förslagen hava
yttranden avgivits av överståthållarämbetet, av länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Malmöhus län efter hörande av stadsfullmäktige i respektive
Stockholm, Göteborg och Malmö, av övriga länsstyrelser, av medicinalstyrelsen
efter hörande av samtliga hospitalsdirektioner, psykiatriska föreningen och
centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, samt av fångvårdsstyrelsen ävensom,
så vitt angår förhör inför domstol och undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet,
av rikets hovrätter och av styrelserna för föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stadsdomarförening, så vitt angår frågor, som
beröra behandling av alkoholister och lösdrivare, av socialstyrelsen, så vitt
angår frågor, som avse den militära sjukvården, av arméns sjukvårdsstyrelse
samt, så vitt angår anstalter för tvångsuppfostran, av styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona.

Jag skall i det följande närmare gå in på de förut antydda viktigare ny- viktigare nyheterna
i 1927 års förslag. beter i 1927

års förslag.

Garantier
mot obehörigt
kvarhållande.

1901 års stadga
angående
sinnessjuke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Därvid torde jag få börja med det betydelsefulla spörsmålet, huruvida
ytterligare garantier erfordras mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus.
Med hänsyn till innehållet i de i ämnet framlagda lagförslagen och den
däröver förda diskussionen torde detta spörsmål kunna sägas närmast gälla,
vem som bör äga att i sista hand pröva, huruvida kvarhållande å sinnessjukhus
är berättigat.

Till en början vill jag erinra om utskrivningsreglerna i gällande stadga
angående sinnessjuka. Dessa regler, vilka — frånsett bestämmelser, som avse
överinspektören för sinnessjukvården i riket — i allt väsentligt äro hämtade
från stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuke, äro av i huvudsak
följande innehåll. Angående utskrivning från statens sinnessjukhus av den,
som befinnes icke lida av sjukdom, som berättigar till vård å sinnessjukhus,
liksom angående utskrivniug av den, som blivit till hälsa återställd, beslutar
överläkaren. Beträffande utskrivning av den, som icke är till hälsa återställd,
beslutar vederbörande sjukhusdirektion på anmälan av överläkaren, dock må överläkaren
på begäran av målsman eller annan, som gjort ansökan om intagandet
å anstalten eller iklätt sig ansvarighet för sjukvård savgiften, under vissa
förutsättningar besluta om utskrivning. Utskrivning från enskild anstalt beslutes
av den vid anstalten förordnade läkaren ensam. I samtliga nu angivna
fall må jämväl överinspektören för sinnessjukvården i riket besluta om utskrivning.
De nu refererade reglerna gälla icke straffriförklarade, vilka i stadgan
förutsatts kunna intagas endast å statens anstalter för sinnessjuka. Beträffande
de straffriförklarade föreskrives, att fråga om utskrivning skall hänskjutas till
direktionen, vilken, därest utskrivning beslutes, skall underställa beslutet medicinalstyrelsens
prövning. Såsom av 1926 års sinnessjuksakkunniga framhålles,
torde emellertid därutöver, ehuru uttryckliga föreskrifter saknas, medicinalstyrelsen
äga att på framställning av intagen eller annan, som har ett rättsligt
intresse av utskrivning, besluta om utskrivning av såväl straffriförklarade som
andra intagna, varjämte hinder icke lärer föreligga att hos Kungl. Maj:t i
statsrådet föra klagan över beslut, som av medicinalstyrelsen fattats i utskrivningsfråga.
Kungl. Maj:t lärer ock äga att upptaga framställning om utskrivning
i fall, då ärendet icke tidigare prövats av medicinalstyrelsen eller
den formella besvärstiden över ett medicinalstyrelsens beslut gått till ända.

Enligt kungörelse den 11 oktober 1918 med bestämmelser angående godkännande
såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 §
2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, skall utskrivning av straffriförklarad
från sådan anstalt tillkomma anstaltens läkare, vilken, därest utskrivning
beslutes, skall underställa beslutet medicinalstyrelsens prövning.

I detta sammanhang är ock att nämna, att enligt en genom kungörelse
den 21 augusti 1925 vidtagen ändring i stadgan angående sinnessjuka framställningar
till Kungl. Maj:t, till ledamot av statsrådet, till justitiekanslern
eller till riksdagens justitieombudsman ofördröjligen skola vidarebefordras,
medan framställningar till annan offentlig myndighet, vilka vederbörande
läkare anser icke vara av beskaffenhet att böra omedelbart vidarebefordras,
skola överlämnas till överinspektören, som har att pröva, huruvida deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

vidarebefordran må tillåtas. Härigenom är garanti beredd för att till den
högsta ntskrivningsmyndiglieten ställd framställning om utskrivning icke
tillbakaliålles.

Itedan den kommitté, vars förslag ligger till grund för gällande stadga,
ansåg sig böra förorda ökade garantier mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus.

I sitt den 29 februari 1896 avgivna betänkande föreslog kommittén sålunda
dels inrättandet av den nuvarande överinspektörstjänsten och dels
vissa nya bestämmelser rörande utskrivning. Dessa nya bestämmelser gingo
ut på att hospitalsdirektions befattning med utskrivning skulle överlämnas
till en s. k. inspektionsnämnd, som skulle bestå av överläkaren jämte två
av Kungl. Maj:t inom direktionen utsedda ledamöter, av vilka den ene skulle
vara läkare och den andre, där så lämpligen kunde ske, eu juridiskt bildad
person. Det skulle åligga nämnden att besöka anstalten minst två gånger
i månaden samt att därvid ägna synnerlig uppmärksamhet åt de sedan närmast
föregående besök intagna ävensom genom såväl personlig undersökning
som granskning av intagningshandlingar och journaler pröva, huruvida de intagna
verkligen vore i behov av vård å anstalten.

I sin motivering till nämnda förslag anförde kommittén bland annat:

»Kommittén är visserligen övertygad, att de sinnessjuke å våra anstalter
vårdas på ett kärleksfullt och humanitetens fordringar väl motsvarande sätt
och att, vad särskilt den svåra och grannlaga utskrivningsfrågan angår, underlåtenhet
att vid en viss tidpunkt låta utskriva en intagen person alltid grundas
på överläkarens omtanke om den ifrågavarande personens väl, men det
ligger dock ingalunda inom det oantagligas område, att vid eu eller annan
anstalt en överläkare, som i en mängd fall sett utskrivne patienter snart
återkomma i försämrat tillstånd, därigenom och av eget skaplynne fått en
sådan misstro mot tidiga utskrivningar, att han understundom vid anstalten
kvarhåller patient längre, än som varit ovillkorligen av nöden, någon
gång till men för personen i fråga och städse till olägenhet för dem, .som
äro i behov av hospitalsvård men för vilka platser ej finnas lediga. Även
om det skulle kunna påvisas, att sådant för närvarande ej äger rum vid
någon av våra anstalter, är dock själva möjligheten av ett dylikt förhållande
tillräcklig maning för kommittén att föreslå verksamma garantier däremot,
varigenom ock bäst undanröjes den misstro mot anstalterna för sinnessjukvården,
som hos en del av allmänheten blivit väckt och vilken måste
utöva en skadlig inverkan, även om för denna misstro finnes ringa eller
intet fog.---—---------— —--------

Kommittén har dock ansett sig icke kunna åtnöjas med att för vinnande
av eu ökad kontroll över sinnessjukanstalterna föreslå endast tillsättande av
en överinspektör. Med det stora antal sinnessjuka, som finnes å anstalterna
för dylika sjuke, kan nämligen icke påräknas, att varje anstalt skall av överinspektören
kunna bliva föremål för granskning mera än högst fyra gånger
årligen. Men en så sällan återkommande inspektion kan, särskilt med hänsyn
till nyintagne, icke anses tillräcklig. Den allmänhet, som bibringats en
viss, låt vara ogrundad misstro i avseende å den psykiatriskt bildade läkarens
benägenhet att utskriva förbättrad sinnessjuk, lär dessutom icke känna
sig tillfredsställd, med mindre representanter för lekmanna- och den ej speciellt
psykiatriska läkarebildningen få granska sjukvården vid anstalterna för sinnessjuke.
»

1896 ars
kommittéförslag.

1913 års
sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslaget om inspektionsnämnd, beträffande vilket kommitténs psykiatriska
sakkunnige var skiljaktig, blev icke godtaget vid den nya författningens
utfärdande.

1913 års sakkunniga föreslogo, att de utskrivningsfrågor, som enligt gällande
stadga avgöras av överläkaren eller direktionen, skulle avgöras av överläkaren
ensam. Beslut om utskrivning av frivilligt för vård intagen skulle på dennes
begäran meddelas av den för sjukvården ansvarige läkaren, såvida han icke
ansåge utskrivningen kunna medföra fara för annans personliga säkerhet
eller den sjukes eget liv, i vilket fall utskrivningsfrågan skulle av läkaren
hänskjutas till medicinalstyrelsen. I övrigt överensstämmer de sakkunnigas
förslag på denna punkt i sak med gällande stadga med allenast det undantaget,
att straffriförklarade även vid intagning, som icke skett i anslutning
till straffriförklaringen, underkastats medicinalstyrelsen såsom utskrivnings -myndighet samt att med straffriförklarade i utskrivningsavseende jämställts
intagna, som någon gång förövat eller gjort försök eller förberedelse till brottslig
gärning av beskaffenhet att medföra fara för annans personliga säkerhet.
Därjämte innehåller emellertid förslaget särskilda regler angående »klagorätt».
Enligt dessa regler skulle en var å sinnessjukhus intagen äga att hos medicinalstyrelsen
skriftligen anföra klagomål över intagning eller kvarhållande. Klagomål
skulle jämväl få anföras av intagens förmyndare, god man, make eller
släkting eller den, som undertecknat ansvarsförbindelse för vårdkostnaden å
sjukhuset. Klagoskrift av intagen skulle av den för sjukvården ansvarige
läkaren insändas till medicinalstyrelsen, dock skulle sådan skyldighet ej
åligga läkaren, med mindre fyra månader förflutit efter det klagomål senast
anförts. I handläggningen inom medicinalstyrelsen av klagomål skulle enligt
ett av de sakkunniga utarbetat förslag till ändring i 25 § i instruktionen
för styrelsen den 17 december 1914 deltaga generaldirektören, chefen för
hospitalsbyrån, överinspektören för sinnessjukvården i riket eller, vid förfall
för honom, en rättspsykiater i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
— eller desamma, som vid tiden för förslagets framläggande bildade medicinalstyrelsens
rättspsykiatri ska nämnd — ävensom en representant för
juridisk teori och praxis i samma råd. I generaldirektörens ställe kunde
ett av medicinalråden, som generaldirektören bestämde, deltaga i handläggningen.
Beslutet skulle avfattas enligt flertalets mening, med utslagsröst
vid lika röstetal för generaldirektören eller, om han ej deltagit i avgörandet,
för chefen för hospitalsbyrån.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat:

Förslaget om införande av klagorätt beträffande intagning å sinnessjukhus
hade mindre betydelse såsom garanti mot att normala personer där intoges,
vilket i vårt land torde hava förekommit endast uti enstaka undantagsfall,
utan torde fastmera hava betydelse såsom garanti mot att en sinnessjuk person,
som ej vore i behov av vård å sluten anstalt, bleve intagen å sådan.
Åtskilliga sinnessjuka kunde ju vårdas under den friare form, som erhållit
benämningen öppen sinnessjukvård. Vidare vore att märka, att personer, som
visserligen visat sig abnorma i ena eller andra hänseendet, men dock icke
företett symptom å sinnessjukdom, allt emellanåt bleve såsom sinnessjuka
intagna å sinnessjukhus. Vad därefter anginge rätt till klagan över kvarhållande
å sinnessjukhus, torde införande av detta institut i lagstiftningen

Kungl. Maj:ta proposition nr <S7, 29

angåeude sinnessjuka komma att bliva av än större betydelse. Det vore nämligen
att märka, att även om intagningen å sinnessjukhus på grund av sjukdom
syttringarna i det föreliggande fallet varit nödig och i allo befogad, så
följde ej därav med nödvändighet, att den sjuke borde kvarbliva å anstalten
intill dess alla symptom å sjukdomen försvunnit. Vid syntes man tidigare
hava skattat åt ilen uppfattningen, att utskrivning från sinnessjukhus i allmänhet
ej borde äga rum, förrän den intagne blivit fullständigt återställd
till hälsan. Denna uppfattning hade tydligen sin grund i erfarenheten
därom, att det vid tidigare utskrivning icke sällan snart nog inträdde recidiv.
Orsaken därtill torde emellertid i dylika fall ofta hava varit den, att den
utskrivne icke erhållit den för en konvalescent nödiga vilan, utan varit nödsakad
att genom arbete försörja sig, fastän han icke haft tillräckliga krafter
därför. Kunde blott återvändandet till samhället äga rum under gynnsamma
förhållanden, så att den utskrivnes försörjningsmöjligheter icke vore helt
beroende av lians arbetsförmåga, befordrades tillfrisknandet ofta i hög grad
genom en utskrivning på ett tidigare stadium av konvalescensen. Enligt vad
erfarenheten givit vid handen förekomme det sålunda icke sällan, att sedan
under anstaltsvistelsen förbättring till en viss grad ernåtts, det därefter uppstått
ett långvarigt, stationärt sjukdomstillstånd, vilket, sedan utskrivning
ägt ram, inom kort upphört. Då det sålunda kunde vara mycket svårt att i
det enskilda fallet bedöma, vilken tidpunkt som vore den för utskrivning lämpligaste,
låge det i sakens natur, att olika meningar kunde uppstå beträffande
nämnda tidpunkt. Med hänsyn härtill kunde det hava sin stora betydelse, att
en konvalescent hade klagorätt i det fall, att läkaren icke tillmötesginge hans
begäran om utskrivning. Icke endast för konvalescenter utan även för kroniskt
sinnessjuka kunde emellertid rätten att till offentlig myndighet ingiva
klagomål. över kvarkållande å sinnessjukhus understundom få betydelse.
Sådana sinnessjuka kunde nämligen icke sällan efter längre eller kortare tids
vistelse å sinnessjukhus till hälsan så förbättras, att de borde utskrivas, även
om det — med hänsyn till sjukdomens natur — icke funnes utsikt att de
skulle fullt tillfriskna. Bland de till denna kategori hörande borde först och
främst beaktas dessa formellt rediga sinnessjuka, som hyste vissa tankevillor
men i övrigt hade själsförmögenheterna relativt väl bibehållna och fördenskull
lede av anstaltsvistelsen samt med hänsyn härtill så snart som möjligt
borde utskrivas. I dylikt fall vore det emellertid ofta nödvändigt att för den
utskrivne åstadkomma en förändrad miljö, så att han komme att vistas uti en
helt ny omgivning i stället för den gamla, till vilken hans tankevillor vore knutna.

1913 års sakkunniga berörde i sin motivering jämväl det i 1896 års
kommittéförslag framställda förslaget om lokala inspektionsnämnder. Om
detta förslag anfördes:

»Häremot talar emellertid först och främst det förhållandet att, då beslut
om avslag å hos sådan nämnd förd klagan givetvis borde underställas
medicinalstyrelsen, ett avsevärt dröjsmål skulle uppstå, innan ärendet kunde
bliva slutligt avgjort. Därtill kommer, att reglerna för klagorätten, enligt
de sakkunnigas förmenande, böra göras likformiga för samtliga sinnessjukhus,
såväl statens som kommunala och enskilda. En sådan ordning, som den
ovannämnda kommitté föreslagit för hospitalen, låter sig emellertid ej genomföras
för de sistnämnda slagen av sinnessjukhus. De enskilda anstalterna
sakna nämligen i allmänhet särskild styrelse, och vad de kommunala sinnessjukhusen
beträffar sortera de ofta direkt under fattigvårdsstyrelsen, vilken
ju icke ens genom en särskild delegation kan utgöra någon lämplig instans
för klagomål över intagande och kvarhållande å sinnessjukhus. Syftet med
ovanberörda kommittéförslag, nämligen att lämna även lekmannaelem entet

1926 drs
sakkunniga.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

inflytande vid avgörandet av dessa huvudsakligen medicinska frågor, anse de
sakkunniga emellertid bliva på ett bättre sätt förverkligat genom en sådan
ändring uti instruktionen för medicinalstyrelsen, att uti avgörandet av ärenden
angående klagomål av här ifrågavarande art skall deltaga en representant för
juridisk teori och praxis inom styrelsens vetenskapliga råd. Genom denna
anordning vinnes nämligen bland annat den fördelen, att representanten för
lekmannaelementet erhåller vida större erfarenhet och insikt uti bedömandet
av dylika ärenden, när dessa samlas till ett för hela landet gemensamt forum.»

De huvudsakliga anmärkningarna mot 1923 års förslag om klagorätt framfördes
av medicinalstyrelsen, som. för sin del ansåg det nuvarande sättet för
behandling av klagomål, vid vilken frågan underkastades prövning av två
psykiatriskt välskolade läkare — överläkaren och överinspektören — vara
tillfredsställande och böra bibehållas. Medicinalstyrelsen anförde vidare i
huvudsak:

Genom att såsom i förslaget skett inskränka rätten att klaga till tre
gånger om året syntes man fråntaga de sjuka en dem nu lagligen tillkommande
rätt eller åtminstone inskränka densamma. A andra sidan skulle ett
särskilt påpekande av en de sjukas klagorätt kunna komma att öka de sjukas
oro och menligt inverka på deras hälsotillstånd samt göra en ökning av
styrelsens arbetskrafter nödvändig. Om man antoge, att allenast 5 % av de
intagna komme att klaga, skulle i allt fall klagomålen under en fyramånadersperiod
uppgå till ej mindre än 700 eller, då de klagande sannolikt komme
att upprepa sina klagomål 3 gånger årligen, till 2,100 per år. Någon möjlighet
för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd att medhinna alla
inkomna klagomål förefunnes enligt styrelsens förmenande icke, särskilt
som nämndens verksamhet även i övrigt skulle komma att ökas genom ett
godtagande av förslaget, vartill komme den olägenheten, att överinspektören
för sinnessjukvården, vilken vore ledamot av nämnden, i allmänhet skulle
vara jävig att deltaga i behandlingen av ifrågavarande ärenden.

Skulle emellertid med hänsyn till allmänhetens fordran på ökad kontroll
över intagning och kvarhållande å hospital även juridisk sakkunskap vara
önskvärd vid dessa ärendens behandling, förordades tillsättandet av en juridisk
inspektör, som skulle gemensamt med överinspektören pröva hithörande
spörsmål, varefter, om inspektörerna ej bleve ense, frågan skulle underställas
medicinalstyrelsens prövning.

Även vissa andra av de hörda myndigheterna, förnämligast hospitalsdirektioner
och hospitalsöverläkare, ansågo den föreslagna klagorätten icke
vara av behovet påkallad.

1926 års sakkunniga föreslogo, att utskrivning av för vård intagen, som
någon gång straffriförklarats eller ostridigt begått mot annans personliga
säkerhet riktad brottslig gärning, vilken med hänsyn till den intagnes sinnesbeskaffenhet
icke blivit beivrad, skulle ankomma på en särskild sinnessjuknämnd
efter anmälan av den för sjukvården å sinnessjukhuset ansvarige
läkaren (sjukvårdsläkaren) samt att utskrivning av annan för vård intagen
skulle ankomma på sjukvårdsläkaren, dock att de sjukvårdsläkaren sålunda
tillkommande befogenheterna jämväl skulle kunna utövas av överinspektören
för sinnessjukvården i riket. Utskrivning skulle därjämte kunna
hos vederbörande utskrivningsmyndighet — sinnessjuknämnden eller sjukvårdsläkaren
— påkallas utom av den intagne själv, av hans förmyndare,

Kungl. Maj:ts proposition nr <S7. ol

gode man, make eller anförvant eller av någon, som vore ansvarig för kostnaden
för hans vårdande å sjukhuset. Där sjukvårdsläkaren avslagit framställning
om på honom ankommande utskrivning, skulle utskrivningsfrågan
kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Om nämnden avslagit
av enskild person hos nämnden antingen i första hand eller i anledning
av sjukvårdsläkares avslag gjord framställning om utskrivning, finge inr sådan
framställning ej göras hos nämnden förrän fyra månader förflutit från den
dag, då den föregående framställningen avslagits. Jämväl för observation å
sinnessjukhus kvarhållen skulle äga att hos nämnden påkalla prövning av
frågan om kvarliållandets berättigande. Nämnden skulle bestå av fem ledamöter,
utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av fem kalenderår i sänder.
Kungl. Maj:t skulle ock äga att inom nämnden utse ordförande och ersättare
för honom. Eu av ledamöterna skulle vara eller hava varit ordinarie innehavare
av domarämbete, och en skulle vara en i sinnessjukvård särskilt
kunnig läkare. För en var av ledamöterna skulle Kungl Maj:t utse en eller
flera särskilda suppleanter, för vilka skulle gälla samma behörighetsregler
som för de ordinarie ledamöterna. Nämnden skulle icke vara beslutför,
om ej utom ordföranden minst tre ledamöter deltoge i avgörandet. Såsom
nämndens beslut skulle gälla den mening, varom de flesta förenat sig; vore
rösterna lika fördelade, skulle ordföranden hava utslagsröst. Mot nämndens
beslut skulle klagan ej få föras. Överinspektören för sinnessjukvården i
riket skulle äga att deltaga i nämndens överläggningar, och nämnden skulle
dessutom äga att från överinspektören och, om intagning ägt rum å icke
statlig anstalt, jämväl från annan, av medicinalstyrelsen förordnad läkare,
inhämta utlåtande angående den intagnes sinnestillstånd.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga:

»1913 års sakkunnigas uppfattning torde närmast gå ut därpå, att den av
dem förordade klagorätten skulle få sin egentliga betydelse i sådana tveksamma
fall, i vilka man måste räkna med att olika bedömare lätteligen
kunna komma till olika resultat.

I tydlig motsättning mot nyssnämnda uppfattning står den opinion, som
på sina håll vunnit insteg hos allmänheten och som under senare år då och
då kommit till uttryck i tidningspressen — huvudsakligen dock å annan
plats än den, som användes för redaktionella uttalanden — och som går ut
på att sinnessjuka obehörigen kvarhållits å sinnessjukhus på grund därav,
att vederbörande läkare skulle hava en överdriven benägenhet att konstatera
behov av vård å sådant.

Beträffande vissa av de fall, som särskilt varit föremål för offentlig
diskussion, hava de sakkunniga haft tillfälle att granska vederbörande handlingar.
Någon övertygande bevisning om att obehörigt kvarhållande före
kommit hava handlingarna icke lämnat i något av dessa fall. Däremot kar
i ett av fallen de i intagningskandlingarna förekommande uppgifterna angående
den intagnes uppträdande före intagningen befunnits icke i och för
sig innefatta tillräcklig utredning om behovet av vård å sinnessjukhus. De
sakkunniga hava ytterligare vid besök å vissa av rikets hospital ägnat särskild
uppmärksamhet åt de patienter, vilka hos överläkaren utan resultat
påyrkat utskrivning, och därvid genomgått ett stort antal intagningskandlingar
och journaler. Beträffande ingen av dessa patienter hava handlingarna givit
stöd för den uppfattningen, att läkarna skulle visat benägenhet att i oträngt

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

mål vilja intaga eller kvarhålla någon å sinnessjukhus. Så vitt de sakkunnniga
kunnat döma, fanns i själva verket bland dessa patienter ingen enda, vars
utskrivning vid tidpunkten för de sakkunnigas besök kunde anses med
säkerhet tillrådlig. Tvärtom hava de sakkunnigas undersökningar givit vid
handen, att större risk föreligger för att — på grund av rådande platsbrist
och överbeläggning — patient utskrives i fall, då behov av sjukhusvård alltjämt
finnes, än för att patient obehörigen kvarhålles.

Även om det är antagligt, att i ett eller annat fall sinnessjuk, som icke
är i behov av vård å sinnessjukhus, å sådant kvarhållits, torde näppeligen
något enda fall kunna påvisas, i vilket någon kvarhållits å sinnessjukhus
utan att åtminstone lida av sinnessjukdom eller därmed analog psykisk
abnormitet. Det kan därför ifrågasättas, huruvida ytterligare anordningar i
den personliga frihetens intresse utöver redan befintliga äro påkallade i
syfte att möjliggöra en skärpt prövning av intagningsåtgärdens berättigande.
Den erfarenhet, som hittills vunnits av de framställningar om utskrivning,
vilka på grund av kungl. kungörelsen den 21 augusti 1925 inkommit till
Kungl. Maj:t, ledamöter av statsrådet, justitiekanslern och justitieombudsmannen,
är ej heller ägnad att giva intryck av, att sådana anordningar kunna
få någon större praktisk betydelse. Av de inkomna framställningarna lärer
nämligen hittills ingen enda hava föranlett utskrivning. Den omständigheten,
att de i förevarande förslag upptagna reglerna angående frivillig intagning
för vård och angående intagning för observation innebära, att i dessa fall
vid kvarhållande för vård behovet av sådan kan komma att vitsordas av
endast en läkare, kan i och för sig näppeligen anses öka risken för obehörigt
kvarhållande — under vilket uttryck här och i det följande innefattas jämväl
intagning utan fullgiltiga skäl — i sådan omfattning, att enbart på den grund
ett införande av anordningar av här berört slag skulle kunna anses motiverat.

Om icke desto mindre även de två av förevarande sakkunniga, som icke
tillhört 1913 års sakkunniga, ansett sig böra ansluta sig till sistnämnda sakkunnigas
uppfattning, att ett klagoinstitut bör genom lag införas och regleras,
är det huvudsakligen av det skäl, att det är av ytterlig vikt att intet
underlåtes, som kan bidraga till att undanröja eller hindra vidare utbredning
av den förut berörda, på sina håll förekommande och enligt vad av
det anförda framgår redan för närvarande oriktiga uppfattningen, att å sinnessjukhus
intagna kunna där kvarhållas utan fullgiltiga skäl och utan säker
möjlighet för vare sig dem själva eller dem närstående att vinna rättelse.
Det bästa vore väl om ett dylikt uppfattningssätt kunde bortarbetas på upplysningens
väg — genom tidningspressen, populärvetenskapliga skrifter och
föreläsningar såväl som genom direkt kontakt emellan allmänheten och sinnessjukläkarna
har redan mycket åstadkommits till utbredande av en riktigare
uppfattning om sinnessjukvårdens ändamål och beskaffenhet — men
att helt undanröja den förefintliga misstron mot sinnessjukvården låter sig
under överskådlig tid näppeligen åstadkomma, med mindre sådana garantier
mot obehörigt kvarhållande beredas, att även den mest misstrogne måste
bliva övertygad om, att interneringsfrågor underkastas en från alla synpunkter
tillfredsställande prövning. Sådana garantier låta sig emellertid
knappast åvägabringa annat än genom införande av en lagstadgad rätt att
få interneringsfrågan underkastad prövning av en särskilt auktoritativ myndighet.
Såsom redan framhållits innefattar en dylik anordning principiellt
sett icke någon nyhet — eu omständighet, som talar för att man åtminstone
bör söka att skapa uttryckliga regler i ämnet.

Mot nyssberörda anordning har medicinalstyrelsen anmärkt, att den skulle
vara ägnad att öka de sjukas oro. Betydelsen av denna anmärkning bör
emellertid icke överdrivas. Om såsom medicinalstyrelsen själv vitsordat in -

A ungt. MajUs proposition nr <Y7. ;{;ä

tagen person redan nu äger rätt att fä frågan om sitt kvarhållande prövad
icke ! »lott av överinspektören utan .även av medicinalstyrelsen, innebär anmärkningen
uppenbarligen allenast, att ett uttryckligt omnämnande i lag av
ratten att klaga lios liögre myndighet skulle medföra ett ökat sysslande med
författandet av klagoskrifter. Detta torde visserligen vara riktigt, vilket fram
gar därav, att sedan genom den förut omnämnda kungörelsen den 21 augusti
192f> ä sinnessjukhus intagen vunnit rätt att direkt hänväuda sig till vissa
högre myndigheter, denna rätt — på sätt längre fram kommer att närmare
beröras — i icke oväsentlig omfattning tagits i anspråk. Huruvida införandet
av lagstadgad klagorätt kan medföra eu ytterligare ökning av klagoskrifternas
antal, må i detta sammanhang lämnas därhän. Spörsmålet härom har
nämligen enligt de sakkunnigas mening i nu ifrågavarande avseende icke
någon avgörande betydelse, i det att det näppeligen kan anses sannolikt, att
en å sinnessjukhus intagen person, vars tankar redan kretsa omkring frågan
om kvarhållandets berättigande, har någon olägenhet av att få veta, att han
kan hänskjuta sin sak till en högre myndighet, till vilken han kan antagas
liava fullt förtroende. Tvärtom borde val en sådan underrättelse snarast
medföra motsatt effekt.»

Vid bedömandet av de olika möjligheter, som kunde ifrågakomma för
klagoinstansens anordning, avstyrkte de sakkunniga till en början av anförda
skäl tanken på att låta de allmänna domstolarna bliva klagoinstans.

Angående det av 1913 års sakkunniga framlagda förslaget anfördes:

Den av 1913 ars sakkunniga föreslagna anordningen erbjuder åtskilliga
fördelar. Medicinalstyrelsen eller rättare dess rättspsykiatriska nämnd
k o in me sålunda,, med den sammansättning, som av berörda sakkunniga föreslagits,
att besitta erforderlig sakkunskap för bedömande av förekommande
psykiatriska spörsmål. Insättandet i nämnden av en jurist är ägnat att öka
garantierna för eu objektiv prövning. Och därigenom, att samtliga hithörande
frågor prövas av nämnda myndighet, komme denna att beträffande
dessa besitta en synnerligen värdefull speciell erfarenhet. Mot detta förslag
har huvudsakligen invänts, att den nuvarande ordningen för behandling av
klagomål voro tillfredsställande och borde bibehållas. Häremot är att erinra,
att sasom redan framhållits denna ordning på många håll är föremål
för eu stark misstro, som gör en reform önskvärd. En mindre principiell
men från praktisk synpunkt viktig anmärkning ligger vidare i vad medicinalstyrelsen
framhållit om att dess rättspsykiatriska nämnd icke skulle äga
möjlighet att medhinna inkommande klagomål, vilka av styrelsen approximatiit
uppskattats till omkring 2,100 om året. Styrelsen har därvid förutsatt,
att den rättspsykiatriska nämnden, som redan nu vore fullt upptagen
av de rättspsykiatriska ärendena, vid en reform av sinnessjuklagstiftningen
skulle oavsett klagomålen få_ sin arbetsbörda väsentligt ökad. Denna förutsättning
kommer sannolikt icke att föreligga, därest den nya lagstiftningen
grundas pa föreyarande förslag. Däri upptagna bestämmelser om avgivande
:iv utlåtande rörande för brott tilltalads sinnesbeskaffenhet hava nämligen
erhållit sådant innehål], att såsom i annat sammanhang kommer att närmare
utvecklas någon ökning av den rättspsykiatriska nämndens arbetsbörda
i fråga om andra ärenden än de nu ifrågavarande näppeligen är att befara.
Men även om en dv lik ökning icke inträder, synes det de sakkunniga uppenbait.
att det icke är möjligt att ytterligare belasta nämnden med mer än
2,000 klagoärenden om året. Emellertid är det icke sannolikt, att klagomålen
skola ens närmelsevis uppgå till ett så stort antal som det nämnda.

A id tidpunkten för avgivandet av styrelsens yttrande fanns näppeligen någon

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sam!. 70 liäft. (NrS7.) sso? 23 a

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

möjlighet att göra en på erfarenhet baserad beräkning av klagomålsfrekvensen,
och styrelsens siffra är också grundad på ett utan närmare undersökning
gjort antagande, att 5 % av alla å hospital intagna skulle komma
att klaga 3 gånger årligen.»

Sedan de sakkunniga därpå konstaterat, att, om man kunde bygga eu
beräkning av klagomålsfrekvensen å antalet under år 1925 och 1926 jämlikt
kungörelsen den 21 augusti 1925 till Kungl. Maj:t, ledamot av statsrådet,
justitiekanslern och justitieombudsmannen inkomna framställningar, klagomålsfrekvensen
med tillämpning av de sakkunnigas förslag i övrigt skulle
komma att stanna vid omkring 100 ärenden om året, anmärkte de sakkunniga
vidare, att även om denna siffra vore för låg, arbetet med klagomålen
icke skulle bliva allt för betungande, i det att de flesta av framställningarna
varit avfattade på sådant sätt, att redan vid ett ytligt genomläsande framgått,
att klagomålen saknat fog.

De sakkunniga anförde i anslutning härtill:

-Ehuru sålunda de anmärkningar, som anförts mot att göra medicinalstyrelsen
till klagoinstans, icke synas övertygande, hava de sakkunniga av
andra skäl funnit sig böra avstyrka en dylik anordning. De sakkunniga
hava redan framhållit, hurusom på vissa håll misstro mot den nuvarande
ordningen är rådande. Enligt de sakkunnigas förmenande är det osannolikt,
att denna misstro skulle kunna hävas därigenom, att man i lag fastslår vad
som redan gäller eller att klagan må anföras hos medicinalstyrelsen och
därjämte låter styrelsen vid prövning av klagomål erhålla en viss, för en
dylik prövning såsom särskilt lämplig ansedd sammansättning. Denna sammansättning
är i själva verket sådan, att man i många fall icke kan räkna
med större auktoritet inför allmänheten hos klagoinstansen än hos de föregående
instanserna. Har exempelvis en hospitalsöverläkare, som tillika är
ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, samt överinspektören för
sinnessjukvården avvisat en begäran om utskrivning, kommer allmänheten
näppeligen att med större förtroende lita till ett utlåtande, avgivet av den
rättspsykiatriska nämnden. Den här framställda anmärkningen träffar väsentligen
jämväl den av medicinalstyrelsen alternativt föreslagna anordningen
med en psykiatrisk och en juridisk inspektör för sinnessjukvården.»

Efter att vidare hava avvisat tanken att godtaga 1923 års förslag med
tillägg om att medicinalstyrelsens beslut skulle antingen kunna överklagas
hos högsta domstolen eller regeringsrätten eller ock, därest ej alla i beslutet
deltagande vore ense, automatiskt underställas någon av nämnda dom
stolars prövning, yttrade de sakkunniga slutligen i denna del:

»Av det anförda lärer framgå, att det knappast är möjligt att komma till
ett acceptabelt resultat, därest huvudsynpunkten är att låta klagoinstansen
bliva i psykiatriskt avseende mera sakkunnig än underinstanserna. Däremot
har det synts de sakkunniga möjligt att nå eu tillfredsställande lösning av
ifrågavarande spörsmål genom att tillskapa en särskild klagoinstans, vari
såväl högre rättspsykiatrisk sakkunskap och juridisk teori och praxis som
allmän medborgerlig uppfattning bliva representerade. Nödvändigt är
tillika, att till ledamöter i denna institution utses personer, vilka på
grund av sin verksamhet i övrigt åtnjuta ett sådant allmänt förtroende, att
varje misstanke för bristande objektivitet varder utesluten. En sådan institution
torde icke träffas av någon av de anmärkningar, som kunna riktas

Kungl. Maj:ts proposition nr S7. 35

mot de förut berörda klagoinstanserna. I enlighet härmed liava de sakkun
niga funnit sig böra föreslå inrättandet av eu särskild sinnessjuknämnd, bestående
av fem ledamöter jämte suppleanter. Av ledamöterna föreslås en
skola vara psykiater och en vara eller hava varit ordinarie lagfaren domare.
Detsamma skall gälla om dessa ledamöters suppleanter. A de övriga uppställas
icke några speciella kompetenskrav, vilket emellertid icke utesluter,
att ytterligare någon läkare eller jurist insättes i nämnden. Sannolikt skulle
det dock visa sig varken lämpligt eller möjligt att i nämnden insätta ännu
en psykiater. Därvid bör erinras om att det av praktiska skäl är önskvärt,
att nämndens ledamöter äro bosatta i huvudstaden eller dess grannskap.
Nämnden föreslås skola tillsättas av Kungl. Maj:t, som ock , skall hava att
förordna om ordförandeskapet inom nämnden. Då överinspektören i allmänhet
skulle hava haft befattning med utskrivningsfrågan innan densamma
hänskjutes till nämnden, kan han uppenbarligen icke få säte i densamma.

Emellertid torde knappast vara lämpligt, att den föreslagna nämnden
endast bleve klagoinstans, vilket ju bland annat skulle innebära, att frågor
om utskrivning eller försökspermittering av straffriförklarade fortfarande
skulle handläggas av medicinalstyrelsen med rätt för vederbörande att föra
klagan hos nämnden. De sakkunniga föreslå därför, att dylika frågor skola
överflyttas till nämnden, vilken med den föreslagna sammansättningen synes
bliva väl skickad att företräda det allmännas intresse att samhällsfarliga sinnessjuka
icke utskrivas så länge risk för nya, för samhället farliga sjukdomssymptom
föreligger. På detta sätt skulle en ökning av de med ntskrivningsfrågors
behandling sysselsatta myndigheters antal undvikas samt
medicinalstyrelsens arbetsbörda kunna utan särskild kostnadsökning i någon
mån minskas.:>

Kostnaden för nämnden beräknades av de sakkunniga i deras första betänkande
till 13,000 kronor, vilket belopp i de sakkunnigas senare betänkande
— i samband med förslag, att den psykiatriskt sakkunnige i nämnden
skulle granska handlingarna i alla föredragna ärenden — höjdes till 13,500
kronor, därav till en föredragande 4,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

I de yttranden, som i denna del infordrats över 1927 års betänkande, gä
åsikterna rörande den föreslagna sinnessjuknämnden rätt mycket isär. Förslaget
har sålunda liärutinnan lämnats i princip utan anmärkning av 13
länsstyrelser, stadsfullmäktige i 2 städer och 5 hospitalsdirektioner, medan
mot den föreslagna nämnden uttalat sig överståthållarämbetet, 11 länsstyrelser,
stadsfullmäktige i 1 stad, medicinalstyrelsen, 12 hospitalsdirektioner,
psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Psykiatriska föreningen har därvid anfört: »Det synes föreningen, att sakkunnige
kunnat i hög grad medverka till den allmänna meningens lugnande
genom att fullt ut ta konsekvensen av sin erfarenhet och förkunna, att nu
gällande föreskrifter till den personliga frihetens skydd äro tillfyllestgörande
samt att ytterligare åtgärder icke äro erforderliga. En sådan förklaring
skulle säkerligen i längden betyda mera för det avsedda ändamålet än tillskapandet
av en ny nämnd, vilken icke kan undgå att snart nog misstänkliggöras
på samma sätt som nu så ofta sker med sinnessjukläkarna. Det
ligger nämligen i sakens natur, att kverulerande sinnessjuka icke kunna åtnöjas
med ett beslut, som går dem emot. Från olika håll komma därför
misstro och beskyllningar att hopa sig kring nämnden. — — — — —

Yttranden öre v
1927 års för*lay.

Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

Liksom nu komma de missnöjda att med sjuklig aktivitet propagera sin
misstro och sina beskyllningar bland en okritisk allmänhet, viiken — liksom
nu — kommer att villigt lyssna därtill. Först med stigande upplysning kan
man vänta en ökad motståndskraft hos allmänheten mot dylika beskyllningar.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det nya lagförslaget innefattar
en högst betydande inskränkning av de garantier mot obefogat kvarliållande
på sinnessjukhus, som skapats genom k. kungörelsen av den 21
augusti 1925 — garantier, som i och för sig äro onödigt vida, i det att den
stadgade klagorätten utan något resultat under perioden 21/s 1925—31/,2 1926
begagnats icke mindre än 250 gånger av icke mindre än 110 personer. Har
icke eu obegränsad klagorätt, som möjliggör prövning av de sjukas behov av
sjukhusvård hos såväl Kungl. Maj:t som J. O. och J. K., kunnat övertyga
allmänheten, att obefogat kvarhåUande icke äger rum, så lär ej heller en
begränsad klagorätt hos de tre lekmännen, domaren och psykiatern i sinnessjuknämnden,
från vilkas domslut ingen appell finnes, kunna göra det.

Psykiatriska föreningen vill emellertid kraftigt understryka, att från .sinnessjukläkarnas
sida icke föreligger den ringaste motvilja att ställa under
eu lekmannakontroll sitt utövande av den åt dem anförtrodda utomordentligt
ansvarsfulla rätten att på sjukhusen mot vederbörandes vilja kvarhålla
vissa sjuka, om samhällets myndigheter finna en sådan kontroll erforderlig.
Tvärtom förmena dessa läkare, vilkas verksamhet förvisso icke innehåller
något, som behöver döljas, att eu lämpligt anordnad lekmannakontroll bör
kunna vara dem till gagn i deras verksamhet, i det att därigenom socialt
kunniga och inflytelserika personer erhålla en inblick i sinnessjukvårdens
verkliga handhavande, i dess brister och i dess förtjänster. På detta sätt
kan man hoppas, att samhällets och dess myndigheters intressen skulle
kunna länkas till sinnessjukvårdens verkliga problem, vilka nu skjutas i
bakgrunden för det gamla spöket: faran för den personliga friheten.

Det synes emellertid föreningen, att den nu föreslagna lekmannanämnden
skulle kunna endast i ringa grad tjäna sådana syften. Någon verkliginsikt
i sinnessjukvårdens arbete skulle icke förvärvas av denna nämnd,
som endast i undantagsfall komme att besöka sinnessjukhusen. Den skulle
väsentligen lära känna denna sjukvård genom klagoskrifter, och vid det
myckna sysslandet med tvångsinterneringarna skulle dessa lätt för nämnden
framstå som sinnessjukvårdens huvuduppgift. Eu djupare inblick i
vad som verkligen sker borde kunna erhållas av lokala nämnder av den
typ, som inrättats i bl. a. Norge, Österrike och England, vilkas medlemmar
kunde besöka de sjuka och på ort och ställe övertyga sig om i vad mån
deras behov bliva tillfredsställda. Utan att kunna ta slutgiltig ståndpunkt
till frågan om dylika lokala nämnder böra inrättas, beklagar föreningen
dock, att sakkunniga icke ansett nödigt undersöka detta i andra länder införda
system.

Föreningen har emellertid även andra invändningar att göra mot den
föreslagna sinnessjuknämnden. Denna skulle enligt förslaget icke blott ha
att- handlägga inkomna klagoskrifter över ''olaga inspärrning’, utan även ha
att besluta om utskrivning resp. kvarhållande av straffriförklarade och andra
i § 27 andra stycket avhandlade sjuka. Föreningen kan icke annat än på
det allra livligaste avråda därifrån, att utskrivningen av här ifrågavarande
sjuka, vars rätta handhavande kräver den allra högsta grad av psykiatrisk
erfarenhet, anförtros åt en nämnd, vars majoritet i så hög grad består av
lekmän, ja, som t. o. m. är beslutmässig utan att dess psykiatriskt skolade
medlem är närvarande. Det kan förutses, att bisittarna i känslan av osäkerhet
och av ansvar inför ett utskrivningsbeslut skola ställa sig avvisande till

:i7

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

utskrivningar, som eu fackmannanämnd skulle acceptera. Langt ifrån att
bli eu faktor, som gagnade de sjukas personliga frihet, skulle sinnessjuk
nämnden i stället därigenom komma att verka, inskränkande på densamma.
Utskrivningen av de ifrågavarande patienterna bör — som hittills — vara
anförtrodd åt landets högsta fackkunskap. — — — — — — — _ ___

Framhållas bör även att vid den föreslagna organisationen med tvenne
nämnder, medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd och sinnessjuknämnden,
och vid den föreslagna fördelningen av ärendena, äro konflikter mellan
de båda nämnderna visst icke uteslutna. Så t. ex. kan en tilltalad på rättspsykiatriska
nämndens utlåtande av eu domstol straffriförklaras och bliva
intagen på sinnessjukhus samt därefter strax begära utskrivning hos sinnessjuknämnden,
viiken kan bevilja densamma. Lagen bör givetvis vara så
avfattad, att dylika situationer äro uteslutna. Detta synes föreningen endast
kunna ske genom att en enda nämnd inrättas, i vilken den sakkunskap,
som nu tinnes hos rättspsykiatriska nämnden eller står densamma till
buds, bör vara bibehållen. Om denna nämnd av hänsyn till''allmänna uppfattningen
bör vid avgörandet av icke kriminella patienters utskrivning
förstärkas med eu eller liera lekmän, och om den bör vara förlagd inom
eller utom medicinalstyrelsen, anser föreningen vara frågor av mera underordnad
betydelse.»

Direktionen• för Stockholms hospital har åberopat ett yttrande av överläkaren
vid hospitalet, professorn Bror Gadelius, vari huvudsakligen göres gällande,
att den förefintliga misstron mot sinnessjukläkarna är oberättigad
och att en sinnessjuknämnd med den föreslagna sammansättningen ej i längden
kan åtnjuta allmänt förtroende.

Bland annat har i yttrandet anförts: »För egen de! är jag beträffande allmänhetens
misstänksamhet gent emot statens sinnessjukhus långt mera optimistisk
än de kommitterade. Den tid är förbi, då denna misstänksamhet
i någon högre grad är i stånd att försvåra sinnessjukläkarens verksamhet.
Den är en kvarleva från tider, då sinnessjukvården var humanitärt efterbliven
och ännu ej hunnit utvecklas till verklig sjukvård, och den skall mer
och mer försvinna, i samma mån den moderna sinnessjukvårdens strävanden
upplysningsvis komma till allmänhetens kännedom. Till en viss grad
är dock denna misstänksamhet mot sinnessjukvården ett outrotligt fenomen
:l'' periodiskt återkommande natur, men den är såsom sådan aldrig något,
som för den allmänna uppfattningen klart framstår’, utan eu dunkel och
oklar, ehuru psykologiskt rätt begriplig känsla, som dock städse kan stillas
i den mån allmänheten är tillgänglig för ett klart besked om verkliga förhållanden.
Min egen, ett kvarts sekel omfattande verksamhet såsom överläkare
vid Konradsberg har lärt mig, huru denna misstänksamhet i stort
sett är ett försvinnande fenomen och även visat mig vägen, som bäst leder
till dess försvinnande, men jag har ock tid efter annan påmints om att den
rotar sig i en benägenhet hos den stora allmänheten att falla in i vissa
känslolägen och åskådningssätt, som oupphörligen bereda vissa paranoida
och liypomana patienter eu tillfällig resonans. Ett redan befästat förtroende
och ett^ upplysande ord, som ger klart besked, är dock vid sådana
tillfällen i stånd att återställa jämvikten mellan allmänheten och sinnessjukläkarna.
»

Direktionen för Strängnäs hospital har åberopat ett yttrande från hospitalets
överläkare, E. Lauritzen, i vilket bland annat göres gällande, att den
allmänna medborgerliga uppfattningens dominerande inflytande lätt kun
komma att menligt inverka på ärendenas behandling, sannolikt icke så,
att befogat kvarhållande därigenom kan befaras bliva omintetgjort, men väl
tvärtom så, att befogad utskrivning kan befaras bliva förhindrad eller fördröjd
av överdriven hänsyn till möjligheten av återfall.

”S Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Direktionen för Lunch hospital och asyl liar instämt i vad psykiatriska
föreningen anfört i sitt yttrande med tillägg, att direktionen icke kan av
opportunistiska skäl förorda förslaget om en sinnessjuknämnd, då direktionen
anser förslaget i denna del vara ur ideell synpunkt oberättigat.

Direktionen för Göteborgs hospital har för sin del förmenat, att man borde
kunna på upphvsningens väg bortarbeta det felaktiga föreställningssätt, som
tilläventyrs på ett och annat håll ännu förekommer. Direktionen har vidare

anfört: , „ , ...

»De sakkunniga understryka starkt det allmannas intresse av att ingen
varder å sinnessjukhus kvarliållen utan laga skäl. Direktionen förmenar
emellertid, att det föreligger ett annat allmänt intresse av minst lika stor
vikt det nämligen, att staten bereder allmänheten skydd gent emot farliga
sinnessjuka. Och det senare intresset kan svårligen vara tillfredsställt med
en nämnd, där den psykiatriska sakkunskapen så föga blivit tillgodosedd,
att av fem ledamöter endast eu förutsatts vara psykiater. För lekmannaelementet
inom nämnden — och dit torde i detta sammanhang fa räknas
även nämndens juridiskt bildade ledamot — kan nog befaras ligga val nära
tillhands att i främsta rummet betrakta nämnden såsom instans för tillvaratagande
av de å sinnessjukhus intagnas rättigheter. De tillbakahållande
synpunkterna vid frågor om utskrivning eller permission kunna därigenom
komma att träda i bakgrunden. Det bör icke förbises, att med nu tillämpat
system det praktiskt taget aldrig förekommit något fall, där icke intagande,
resp. kvarliållande å sinnessjukhus varit välgrundat, men att det
däremot, trots den omsorgsfullaste prövning av sakkunniga läkare av utskrivnings-
och permissionsfallen, ingalunda sällan inträffar, att utskrivna
eller permitterade sinnessjuka begå upprörande våldsgärningar. Man måste
då göra sig den frågan, om en reform, som tager sikte mera på att för de
sjuka skapa ett ytterligare, enligt vad erfarenheten visat, knappast behövligt
skydd, än på" att bereda allmänheten skydd mot de sinnessjuka, är eu
reform i rätt riktning, och om icke risken för våldsdåd från utsläppta sinnessjukas
sida skulle ökas genom att lämna i lekmäns band att avgöra, när
utskrivning eller permission borde ifrågakomma. Särskilt då det som bär
gäller även sjuka, vilka redan före intagningen å sinnessjukhus visat kriminella
anlag, kräver uppenbarligen intresset för rättssäkerheten, att utskriv -nings- och permissionsfallen erhålla den mest sakkunniga behandling. Dessa
betänkligheter utgöra i och för sig tillräckligt skäl för direktionen att icke
tillstyrka tillkomsten av en sinnessjuknämnd med den sammansättning de
sakkunniga föreslagit. Direktionen vill emellertid framhålla, att direktionen
vid sitt avstyrkande av nämndens inrättande icke heller bortsett från att
nämnden enligt förslaget erhållit en ställning, som praktiskt sett i många
fall gör det i 1 § av den föreslagna lagen åt medicinalstyrelsen lämnade
överinseendet över sinnessjukvården illusoriskt. Och dock har medicinalstyrelsen
inom sig och vid sin sida män med framstående sakkunskap på
psykiatriens område.»

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har anfört: Centralst^ielsen tunne
den nya institutionen icke vara lämplig eller av behovet påkallad, och
ej heller de sinnessjuksakkunniga förmått framlägga tillräckliga skäl för
dess införande. Centralstyrelsen funne det uppenbart, att en sinnessjuknämnd
med sådan sammansättning, som i förslaget avsåges, i många fall icke
kunde vara kompetent att utföra det grannlaga och i hög grad psykiatrisk
kunskap och erfarenhet fordrande arbete, som av densamma begärdes, k Öl
de sjuka, som till äventyrs klagade över olaglig inspärrning å sinnessjukhus,
funnes redan nu betryggande klagoinstitut, och beträffande utskri\ning från
sinnessjukanstalt av sådana sjuka, vilka blivit förklarade otillräkneliga för

Knwjl. Maj:ts proposition nr S7. o1,)

begånget brott under sinnessjukdom, funne Centralstyrelsen den nuvarande
psykiatriska niimnden mer kompetent än den föreslagna sinnessjuknämnden.
Huruvida det kunde vara lämpligt, att den psykiatriska, nämnden förstärktes
med personer utan speciell psykiatrisk utbildning, undandroge sig Centralstyrelsens
bedömande.

Medicinalstyrelsen bär — efter att liava i hithörande delar återgivit de av
de medicinska myndigheterna och sammanslutningarna avgivna avstyrkande
utlåtandena —till eu början anmärkt, att såväl av 1896 års kommittébetänkande
och 1923 och 1927 års sakkuunigbetänkanden som av vad som förekommit
vid överinspektörens inspektioner framgår, att fall av obehörigt
kvarhållande icke förekommit, samt har därpå vidare anfört:

»Under sådana förhållanden finner styrelsen, att, såsom även psykiatriska
föreningen och professor Gadelius påpeka, det varit följdriktigast, om de
sakkunniga såsom svar på det i direktiven omförmälda spörsmålet om
prövning av persons kvarhållande å hospital förklarat, att, enligt vad den
gjorda utredningen visat, nuvarande sättet för denna prövning vore fullt
tillfredsställande och att några ytterligare anordningar för denna kontroll
icke vore behövliga. Ett sådant på konstaterade fakta grundat uttalande
från de sakkunnigas sida torde ock, såsom i åtskilliga av de avgivna yttrandena
framhålles, hava varit bättre ägnat att dämpa den misstro, som nu förefinnes.
Medicinalstyrelsen är också övertygad om att lång tid icke torde
komma att förflyta efter sinnessjuknämndens inrättande, innan den hunnit
misstänkliggöras och krav komma att resas på ytterligare garantier mot
olaga inspärrning. Törhända man då rent av skall finna, att den på sakkunskap
grundade prövning, som nu verkställes av befintliga myndigheter,
varit bättre och tillförlitligare än sinnessjuknämndens, i vilken sakkunskapen
endast i ringa mån får göra sig gällande, ja kan rent uteslutas. Enligt
förslaget skulle nämnden emellertid hava sig anförtrott ej blott provning av
klagomål över obehörig intagning å hospital utan även övertaga den verksamhet
med utskrivning av otillräkneligförklarade, som hittills tillkommit medicinalstyrelsen.
I likhet med psykiatriska föreningen och på av föreningen anförda
grunder vill styrelsen på det bestämdaste avråda från att sådan befogenhet
gives nämnden.»

Efter att därpå hava uttalat såsom sin uppfattning, att kostnaden för
nämnden skulle betydligt överstiga den beräknade och att det särskilt skulle
bliva svårt att för beräknat belopp erhålla en föredragande i nämnden, har
styrelsen erinrat om de anmärkningar, som styrelsen tidigare framställt mot
den av 1913 års sakkunniga förordade klagorätten, varefter styrelsen vidare
vttrat:

»Då nu emellertid eu ganska bestämd mening synes råda därom, att ett
klagoinstitut bör införas i den blivande lagen om vården av sinnessjuka,
anser styrelsen, att ovannämnda av styrelsen uttalade betänkligheter mot
klagomålens överlämnande till rättspsykiatriska nämndens behandling böra
vika. Farhågan att nämnden icke skulle medhinna behandlingen av klagomålen
torde nu icke böra tillmätas samma betydelse, som i styrelsens yttrande
över 1923 års förslag, då en förstärkning av nämndens arbetskrafter
i allt fall är erforderlig, och då, enligt vad erfarenheten visat, styrelsens
ovannämnda beräkning av klagomålen varit allt för stor. Beträffande'' olägenheten
av att överinspektören i vissa fall skulle kunna bliva jävig att deltaga
i behandlingen av ifrågavarande mål vill styrelsen framhålla att, i de
fall, då så skulle bliva förhållandet, eu medlem av styrelsens vetenskapliga
råd skulle kunna i enlighet med styrelsens instruktion inkallas i överinspektörens
ställe. Medicinalstyrelsen får på grund härav hemställa att, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ett klagoinstitut anses böra införas i lagen, uppdraget att pröva inkommande
klagomål måtte överlämnas till styrelsens rättspsykiatriska nämnd.»

Direktionen för Härnösands hospital har åberopat ett yttrande av överläkaren
Karl Norén, vari denne yttrat bland annat: >1 intet fall har det kunnat
påvisas, att läkare skulle visat benägenhet att i oträngt mål vilja intaga
eller kvarhålla någon å sinnessjukhus. Något mänskligt intresse att skaffa
sig obehag genom missnöjda och besvärliga patienters intagning och kvarliållande
finnes ju icke. För min del tror jag däremot, ätten fara kan ligga
åt motsatt håll, att sinnessjukläkaren någon gång kan finna den dagliga
samvaron med eu missnöjd, ständigt klagande, i sitt uppträdande obehaglig
patient så besvärlig, att han, så vitt görligt är, söker bliva befriad från eu
sådan och därför tillgriper väl tidig utskrivning ävensom att läkaren någon
gång kan falla undan för anhörigas och vänners’ ständiga yrkande på utskrivning
av eu patient, trots att detta kan vara ofördelaktigt för den sjuke
själv. Skulle misstron mot sinnessjukläkarne — låt vara att den visat sig
ogrundad — kunna bringas att försvinna genom inrättande av en sinnessjuknämnd,
vore icke litet vunnet. Allt som kan göras för att sinnessjukvården
skall vinna ökat förtroende bör göras. 14å nämnden icke blott skulle bliva
en klagoinstans utan även få till sin uppgift att handlägga frågor om försökspermittering
av straffriförklarade och utskrivning, anser jag förslaget
om inrättande av sinnessjuknämnd även ha reell grund för sig och böra
tillstyrkas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört: »Förekommande vanföreställningar
hos allmänheten torde väl lämpligast undanröjas genom upplysning,
vartill de sakkunniga också få anses hava verksamt bidragit genom sin utredning.
Huru än klagoinstanserna må komma att anordnas, måste det
fasthållas, att ett sakkunnigt bedömande av förekommande fall måste garanteras.
Det allmänna rättssäkerhetsintresset att ingen skall kunna intagas
och kvarhållas å sinnessjukhus utan laga skäl motsvaras och kompletteras
av det icke mindre viktiga intresset att allmänheten beredes skydd mot
farliga sinnessjuka och de, som verkligen äro sinnessjuka, tillförsäkras erforderlig
vård. Medicinalstyrelsen torde liksom hittills vara bäst skickad
att tillgodose båda dessa intressen och att i längden åt sina avgöranden
vinna den bästa auktoriteten. Den förstärkning av styrelsen med lagfaren
ledamot, som ifrågasattes i 1923 års förslag, torde härvidlag innebära ett
välbetänkt och väl avvägt förstärkande av denna auktoritet, såväl rent sakligt
som i syfte att motverka de antydda föreställningarna hos allmänheten.
På skäl, som de sakkunniga anfört i fråga om sinnessjuknämnden, torde
dock böra uttryckligen stadgas, att klagan ej må föras över medicinalstyrelsens
beslut av ifrågavarande slag. Skulle likväl den föreslagna sinnessjuknämnden
finnas böra inrättas, vill länsstyrelsen framhålla, att den sammansättning,
de sakkunniga tillämnat åt densamma, icke synes garantera
sakligt riktiga bedömanden. Det starkt övervägande lekmannaelementet i
nämnden torde nämligen få förutsättas hava en viss benägenhet att väsentligen
bevaka de klagandes intressen, medan sakkunskapen synes vara alldeles
otillräckligt företrädd med eu psykiatrisk läkare, vilken icke ens med
nödvändighet skulle behöva deltaga i varje avgörande. Bestämmelserna om
nämndens sammansättning och beslutförhet torde därför i varje fall böra
jämkas därhän, att två av ledamöterna skola vara läkare med beprövad
kunnighet i sinnessjukvård samt att bådas mening bör hava möjlighet att
inverka på nämndens beslut.

Länsstyrelsen i Uppsala, län har anfört: »Åven om sinnessjuknämnden
icke skulle äga avsevärt högre kvalifikationer än som böra kunna påräknas

JCungl. Maj:ts proposition nr 87.

hus hospitalsdirektionerua, står eu sådan nämnd faktiskt friare; än dessa i
sitt bedömande av föreliggande fall, och det kan knappast anses såsom eu
oberättigad eftergift åt allmänt gängse föreställningar, om inflytande tillerkännes
åt lekmannaelement.»

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har anfört bland annat: Beträffande nämndens
organisation håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att av de
fem ledamöterna två alltid böra vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare,
medan de övriga ledamöterna icke torde böra vara psykiatri^ av facket.

< renom att höja antalet i nämnden tjänstgörande sinnessjukläkare från eu
till två synes framför allt kunna vinnas, att mera än eu av rådande riktningar
inom den psykiatriska vetenskapen bleve företrädd i sinnessjuknämnden,
något som med hänsyn till dennas föreslagna ställning av sista instans uppenbarligen
vore högeligen önskvärt.»

Länsstyrelsen i Gotlands län bär yttrat bland annat: »Om det ock må
finnas grundad anledning att inrymma plats åt lekmannaelement vid prövning
av i fragavarande ärenden, synes detta kunna låta sig göra även med bibehållande
av ärendenas handläggning lios medicinalstyrelsen, i det av Kungl.

Maj:t utsedda lekmän adjungeras i styrelsen.»

Länsstyrelsen i lilekinge län har förmenat, att prövning av klagoärenden
bör tillkomma medicinalstyrelsen, möjligen i erforderlig utsträckning förstärkt.
Skall emellertid — har länsstyrelsen vidare yttrat — en sinnessjuknämnd
inrättas, synes den kunna få mera formen av en inom medicinalstyrelsen
verkande institution än av ett självständigt ämbetsverk.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har till stöd för sitt avstyrkande av nämndens
inrättande anfört bland annat: Nämnden kommer, får man hoppas, att fun gera

väl, men detta endast därför, att man kan förvänta, att alla fyra lekmännen
inse sin oförmåga att bedöma föreliggande fall och därför följa vad den
psykiatriska sakkunskapen kan ha att andraga. Detta behöver åter ej vara
av någon övertygelse, att den psykiatriske sakkunskapen är ofelbar, utan
endast av den sunda uppfattningen, att den psykiatriska sakkunskapen i varje
fall förstår saken bättre än den psykiatriska osakkunskap, som vederbörande
själva representera.»

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att enahanda problem pa se- Danskt
naste tid varit föremål för övervägande i Danmark. Den danska familjerätts- laaför''l"nkommissionen
har sålunda i juni 1927 framlagt ett »Udkast till Lov om sinds- -syge og aandssvage Personers Hospitalsophold». Enligt detta förslag kan utskrivning
begäras hos den behandlande läkaren av patienten själv och vissa
honom närstående personer. Avslås begäran om utskrivning, skall läkaren
på framställning av den, som begärt utskrivning, underställa frågan amtmannen
i patientens hemort, vilken myndighet avgör, om utskrivning skall
iiga rum. Läkaren är i visst fall berättigad att i stället för att besluta i utsknvningsfrågan
hänskjuta densamma till amtmannens prövning. Över amtmaunens
beslut skall klagan kunna föras i Justitsministeriet. Amtmannen
förutsättes böra, därest skälen för kvarhållandet uteslutande äro av medicinsk
art, i ärendet liöra Ttetslaegeraadet». Ny begäran om utskrivning skall ej
kunna göras förrän fyra manader förflutit från tidpunkten för amtmannens,
lespektive Justitsministeriets beslut. I sin motivering anför kommissionen,
som liksom 192G års sinnessjuksakkunniga avvisat tanken på att förlägga
prövningen av utskrivningsfrågor till domstol, bland annat följande:

»Den Mistillid til Sindssygeliospitalerne, der som tidligere na;vilt til Tider
kan vrcre opstaaet, angaar ikke saa meget Indlnpggelsen paa Sindssygehospi -

Departements

chefen.

42 Kungl. Majits j)roposition nr 87.

talerne som Tilbagelioldelsen paa disse, idet Nodvendigheden og Forsvarligheden
af en Tilbagelioldelse ofte er vanskelig åt forstaa for den ikke sagkyndige.
Kommissionens Opfattelse er da ogsaa den, åt der ikke bor opstilles
for store Krav, naar der er Sporgsmaal om Indlseggelse, men åt der
maa lrngges Vsegt paa, åt der teeffes Forboldsregler imod, åt nogen uberettiget
tiibageholdes paa Hospitalerne, livilke Forboldsregler naturligst kan
bestaa i, åt Sporgsmaalet om Berettigelsen af en Tilbagelioldelse kan forelsegges
en af Hospitalerne og Anstalterne uaflnengig Myndighed til Pro velse.
Kommissionen har derfor ment, åt det vil vaere överflödigt åt give saerlige
Regler om en Efterprovelse af det Grundlag, paa hvilket en Indlseggelse
har fundet Sted. Skulde eu Person vare indlagt uden Grund og ikke blive
udskrevet med det samme, vil han straks kunne fremssette Krav om åt faa
Lsegens Afgorelse provet af Appelinstansen.»

Utgångspunkten för det utredningsuppdrag, som lett till 1927 års förslag,
och ett utmärkande drag i den diskussion, som i hithörande ämnen förekommer
utom psykiatemas krets, är den misstro beträffande sinnessjukvården,
som på sina håll otvivelaktigt råder i vårt land. De sakkunniga
hava visserligen i likhet med de två föregående beredningarna kommit till
det resultatet, att någon säker bevisning för att denna misstro verkligen är
berättigad icke föreligger, men hava likväl, fortfarande i överensstämmelse
med nämnda beredningar, förordat nya garantier till skydd för den personliga
friheten. Att man sålunda ansett sig icke kunna underlåta att taga
hänsyn till denna uppfattning, synes helt naturligt. Uppenbarligen är det
av vikt, att verksamheten på ifrågavarande ömtåliga område omfattas med
största möjliga förtroende. Detta gäller icke blott ur psykiaternas synpunkt
— att för dem ett av fullt förtroende präglat samarbete med allmänheten,
närmast de sjukas anhöriga och andra dem närstående, är av största betydelse,
ligger i öppen dag — utan även från allmänhetens egen ståndpunkt.
Särskilt vill jag framhålla den olägenhet, som ligger däri, att många sjuka
genom denna uppfattning helt och hållet avhållas från att söka läkarvård
eller göra detta alltför sent. Ehuru den utredning, som förekommit, giver
vid handen, att man har grundad anledning att hysa förtroende för våra
svenska sinnessjukläkare, torde man också numera på de flesta håll hava
kommit till insikt om, att vid sidan av upplysningsverksamhet även vissa
lagstiftningsåtgärder i ämnet äro erforderliga.

Någon egentlig meningsskiljaktighet råder sålunda ej därom, att skärpta
garantier mot obehörigt kvarhållande böra stadgas. Enighet torde ock råda
om att dessa garantier lämpligast böra givas i form av en lagstadgad
rätt att draga frågan om kvarhållandes berättigande inför högre forum.
Någon mera allvarlig opposition torde icke förekomma mot tanken att låta
berörda högre forum innehålla något lekmannaelement. Frågan gäller allenast,
huru starkt inflytande man bör tillerkänna lekmannaelementet. Det inflytande,
som detsamma erhållit i 1923 års förslag, är otvivelaktigt synnerligen
begränsat. En representant för juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd skulle äga att deltaga i överläggningen, liksom
i besluten; med hänsyn till omröstningsordningen skulle han hava kunnat

Knnjl. Maj:ts proposition nr 87. 43

formellt påverka beslutet allenast i det fall, att generaldirektören eller, vid
förfall för honom, cliefen för hospitalsbyrån stode ensam mot de två övriga
läkarna. Sedan 19215 års förslag framlades, har medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd något omorganiserats i samband med att kravet på läkarutbildning
hos generaldirektören uppgivits. Enligt kungörelse den 8 juni 1928
skall den rättspsykiatriska nämnden bestå av chefen för hospitalsbyrån, ytterligare
eu byråchef, som generaldirektören utser bland de byråchefer, vilka
äro legitimerade läkare, samt överinspektören för sinnessjukvården i riket
eller, vid förfall för honom, en psykiater i vetenskapliga rådet; dock må
generaldirektören, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda
såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Yppas vid
omröstning skiljaktiga meningar, skall ytterligare en psykiater i vetenskapliga
rådet tillkallas. Vid därpå följande omröstning gäller såsom beslut flertalets
mening samt vid lika röstetal den mening, som biträdes av generaldirektören,
om lian deltager i handläggningen, men eljest av chefen för hospitalsbyrån.
Yill man i enlighet med 1923 års förslag komplettera den rättspsykiatriska
nämnden med en jurist, skulle under vissa omständigheter lekmannaelementet
— även om generaldirektören icke är lekman — erhålla ett något
starkare inflytande än enligt 1923 års förslag i dess ursprungliga avfattning.
Vare sig man godtager det oförändrade förslaget eller låter en reform ansluta
sig till den rättspsykiatriska nämndens nuvarande organisation, synas mig
emellertid skäl förefinnas att befara, att man icke skall vara i stånd att därmed
borttaga den rådande misstron. På grund av det starkt dominerande
inflytande, som skulle tillerkännas representanterna för den psykiatriska sakkunskapen.
finnes en viss risk för att allmänheten skall låta sig fångas av
den föreställningen, att den på detta sätt utvidgade rättspsykiatriska nämnden
komme att visa sig alltför benägen att följa den uppfattning, som i
ärendet uttalats av vederbörande överläkare. En svaghet hos det nu avhandlade
systemet ligger också däri, att klagoinstansens sammansättning skulle
bliva reglerad i administrativ ordning.

A andra sidan torde det ligga åtskilligt befogat i de anmärkningar, som
framställts mot 1927 års förslag. Att nämnden erhållit lekmannamajoritet.
skulle sålunda medföra eu viss risk för ett underkännande av sakkunskapens
berättigade synpunkter. Klagoinstansens förläggande utanför medicinalstyrelsen
skulle —- även om denna anordning är ägnad att betona dess karaktär
av opartisk skiljedomare — medföra en dualism inom ledningen av sinnessjukvården.
Och slutligen skulle möjligheten av eu motsättning emellan
de myndigheter, som hava att bedöma tilltalads tillräknelighet, och den myndighet,
som liar att besluta om utskrivning av för vård å sinnessjukanstalt
intagen straffriförklarad, komma att ökas.

Med hänsyn till det anförda vill jag för min del förorda, att avgörandet
av ifrågavarande utskrivningsfrågor överlämnas åt medicinalstyrelsen, men
att medicinalstyrelsen därvid på grund av en i lagen intagen bestämmelse
erhåller sådan sammansättning, att å ena sidan ett relativt starkt inflytande

Kungl. Maj:tf proposition nr 87.

tillerkännes lekmannaelement och å undra sidan nödig kontakt erhålles med
medicinalstyrelsens (rättspsykiatriska nämndens) verksamhet såsom högsta
medicinska auktoritet vid avgörandet av tillräknelighetsfrågor. Medicinalstyrelsen
torde i enlighet härmed böra vid nu avsedda frågors behandling
bestå av generaldirektören eller eu av honom utsedd byråchef, som är läkare,
chefen för den byrå, som har att handlägga frågor rörande sinnessjukvården,
eu av generaldirektören tillkallad psykiater ur medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd ävensom två lekmän, av vilka den ene bör vara eller hava varit ordinarie
lagfaren domare. Om man beaktar, att klagande i regel först utan
resultat vänt sig till överinspektören för sinnessjukvården och att denne därför
i allmänhet skulle bliva jävig att pröva klagoärenden. kommer den föreslagna
sammansättningen av medicinalstyrelsen att, åtminstone yad dylika
ärenden angår, väsentligen innebära detsamma som att ifrågavarande ärendens
handläggning överlämnas åt den rättspsykiatriska nämnden, förstärkt med två
lekmän. För beslut torde böra krävas närvaro av samtliga ledamöter eller
suppleanter för dem. Någon avvikelse från den allmänna regeln, att medicinalstyrelsens
beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl. Maj:t,
har jag icke ansett mig böra förorda.

Oen föreslagna sammansättningen av medicinalstyrelsen innebär, att åtminstone
någon av de icke speciellt psykiatriskt bildade ledamöterna måste
hava blivit övertygad om riktigheten av den ståndpunkt, som kommer till
uttryck i medicinalstyrelsens beslut. Häri ligger enligt min mening en
värdefull garanti för att den allmänna opinionens krav på en objektiv kritisk
granskning av de psykiatriska synpunkterna blir tillgodosett.

Yad medtagandet av lekmannarepresentanterna beträffar anser jag mig
böra framhålla, att detta ej blott motiveras av hänsynen till den allmänna
opinionen utan även enligt min mening kommer att i vissa fall medföra eu
direkt förhöjning av styrelsens kompetens. Det inträffar nämligen ej sällan,
att det avgörande, som skall träffas, ej är av uteslutande medicinsk karaktär.
Vad som skall prövas är ju icke, om den intagne är sinnessjuk, utan om
han har behov av vård å sinnessjukhus. Härvid kan exempelvis vara av
nöden att pröva tillförlitligheten av släktingars och andras uppgifter rörande
faktiska förhållanden. Har eu sinnessjuk intagits på den grund, att han
uppträtt på ett kränkande sätt mot närstående, erfordras sålunda ett bedömande
av därom lämnade uppgifters tillförlitlighet. Och för ett sådant
bedömande torde lekmannarepresentanterna, särskilt juristen, ofta hava större
förutsättningar än läkarna. I all synnerhet gäller detta, då fråga är, huruvida
ett kvarliållande för observation är befogat. Med 1927 års förslag kommer
i sådant fall frågan om behov av vård å sinnessjukhus mera sällan att kunna
slutgiltigt prövas av nämnden; för denna prövning är ett avvaktande av
undersökningens avslutande oftast nödvändigt. Yad som däremot i allmänhet
måste avgöras är spörsmålet, huruvida den intagne bör anses uppenbarligen
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. För detta avgörande
synes det mig särskilt värdefullt att hava tillgång till en kompetent jurist
inom styrelsen.

A uni)l. Maj:ts proposition nr 37. 4")

Kostnaderna för den nu förordade organisationen torde komma att utgöras
av ersättningar till de tre ledamöter, som icke skola tillhöra medicinalstyrelsen,
samt avlöning till eu föredragande. Nämnda ersättningar torde kunna
över slagsvis beräknas till 3,000 kronor för är räknat. Till frågan om kostnaden
för avlöning åt föredraganden torde jag senare få återkomma. Vidare
torde någon ökning av medicinalstyrelsens kostnader för resor och expenser
komma att uppstå.

Eu nyhet, som nära sammanhänger med utskrivningsreglerua och i likhet
med förslaget om inrättande av eu sinnessjuknämnd avser att skapa ytterligare
garantier till skydd för den personliga friheten, innefattas i de av
1926 års sinnessjuksakkunniga föreslagna bestämmelserna om förhör inför
domstol angående å sinnessjukhus intagen.

Berörda bestämmelser motsvaras i 1923 års forslag av ett stadgande,
enligt \ ilket, om medicinalstyrelsen för utredning i ärende rörande klagomål
över intagning eller kvarhållande eller över användande av tvångsmedel i
s. k. öppen sinnessjukvård hos länsstyrelsen gör framställning om vittnesförhör
eller någons hörande upplysningsvis inför domstol eller polismyndighet,
länsstyrelsen skall föranstalta därom.

1927 års förslag innehåller beträffande ifrågavarande förhör följande: Den
för sjukvården ansvarige läkaren å sinnessjukhus äger att vid domstol begära
förhör beträffande omständigheter av betydelse för bedömande av frågan,
huruvida å sjukhuset för vård eller observation intagen är i behov av vård
a sinnessjukhus. År frågan om utskrivning av den intagne beroende på
sinnessjuknämndens prövning, må förhör angående honom begäras jämväl
av nämnden. Angående för vård intagen må förhör begäras även av överinspektören
för sinnessjukvarden i riket. Har den intagne eller annan, som
äger att påkalla hans utskrivning, hos sjukvårdsläkaren hemställt om förhör
eller, där frågan om den intagnes utskrivning är beroende på sinnessjuknämndens
prövning, hos nämnden gjort sådan hemställan och är ej förhöret
uppenbart onödigt, är sjukvårdsläkaren eller nämnden pliktig att begära
sådant. Förhör skall hållas inför rätten i den ort, där den, som skall höras,
uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan domstol, dock må, om
den. som skall höras, uppehåller sig å ort, vilken lyder under landsrätt, förhoret
hållas inför närmaste rådstuvurätt. Årskostnaden för förhören beräknades
av de sakkunniga till 2,000 kronor, därav 1,000 kronor i vittneslöner och
1,000 kronor i ersättning för statsanställda läkares inställelser vid förhör.

De sakkunniga anföra i sin motivering bland annat följande:

»För bedömande av en å sinnessjukhus intagen persons sinnestillstånd
*ru ‘ erstnn<lom vara nödvändigt, att den "bedömande har tillgång till

fullt tillförlitliga uppgifter angående den intagnes uppträdande före intagningen.
--— Bedan sjukvårdsläkaren bör därför, om han ej hos polisen

?.. ®r..Pa anna1t håU han erhålla behövliga upplysningar, vara befogad att påkalla
lorhor inför domstol i fall, då han finner dylikt förhör erforderligt för bedömande
av fråga angående utskrivning liksom av fråga angående kvarhållande för vård

Förhör inför
domstol.

1923 års
förslag.

1927 ars
förslag.

4t; Kungi. Maj:ts proposition nr 87.

av person, som i observationssyfte intagits. — — — Även överinspektören
för sinnessjukvården kan vid prövning av kvarhallandes berättigande nnna
behov av sakrare utredning än intagningsliandlingarna erbjuda, tahuru det
måste antagas, att han i sådant fall såsom regel kommer att soka fa forhor
vid domstol ombesörjt genom sjukvårdsläkarens bemedlmg torde dock en
självständig befogenhet att påkalla sådant icke böra forvagras honom. fJennn
befogenhet bör, såvitt angår vårdpatient, vara lika med sjuk var dslakar ens
Vad åter angår observationspatient lämna de föreslagna reglerna icke nagot
utrvmme för ett ingripande från överinspektörens sida före observationens
avslutande. Hans rätt att påkalla förhör bör därför begransas till vårdpatienter.
Vad slutligen beträffar sinnessjuknämndens befogenhet i lfragavarande
avseende, synes densamma näppeligen kunna begränsas till sadana
fall i vilka utskrivning påkallas av intagen eller honom närstående, utan
måste omfatta även fall, i vilka utskrivningsfråga anmälts hos nämnden av
vederbörande sjukvårdsläkare eller av överinspektören. \ isserligen toide i
de av sistnämnda fall, som angå straffriförklarade, tillförlitlig utredning i
allmänhet förefinnas i rättegångshandlingarna, men den möjligheten ar dock
icke utesluten, att en omständighet, som icke ansetts hava relevans vid
straffriförklaringen, finnes hava sådan i utskrivningsärendet. Och i fråga
om sinnessjuka, som under inflytande av sinnessjukdom begått brott mot
annans personliga säkerhet men intagits utan strafinförklaring, står behovet
av rätt att påkalla förhör utom tvivel. Det sist sagda galler aven patient,
tillhörande någon av sistnämnda kategorier, vilken efter utskrivning varder

‘Att den”intagne har ett betydande intresse av att de uppgifter, som förefinnas
angående honom, äro tillförlitliga, behöver knappast framhållas. 1 stor utsträckning
bör detta intresse komina att ex officio tillgodoses av sjukvårdsmyndigheterna,
i det att sjukvårdsläkaren just på grund av små samtal med den
intagne finner anledning att kräva edlastande av förefintliga uppgifter eller
hörande på ed av personer, vilka icke tidigare uttalat sig. k^som garanti
för den intagne är dock detta icke tillfyllest. Särskilt när det galler tyangsintagning
för observation, men även vid annan intagning synes han kunna
kräva att utredningen kompletteras med edfästa uttalanden av personen, som
han anser känna till saken; dock bör han givetvis icke kunna framtvinga
utredning, som uppenbarligen är onödig, t. ex. på grund av att sjukvardslakaren
med stöd av intagningsliandlingarna och på sjukhuset gjorda iakttagelser
kunnat bilda sig eu så tillförlitlig uppfattning om den intagne, att
den begärda utredningen uppenbarligen icke kan ändra det o mdom e, vartill
läkaren kommit. Prövningen av frågan, huruvida av den intagne pakallat
förhör är onödigt eller icke, måste enligt de sakkunnigas mening överlämnas
åt sjukvårdsmyndighet, som har att pröva den mtagnes behov av sjukhusvård.
Endast sådan myndighet torde vara kompetent att verkställa förstnämnda
prövning. Att t. “ex. lämna denna åt vederbörande forhorsdomstol
skulle vara att betunga domstolen med eu för densamma främmande uppgift,
som den näppeligen skulle kunna lösa på ett fullt tillfredsställande satt.
Prövningen av den intagnes begäran om förhör synes böra uppdragas åt den
sjukvårdsmyndighet, som i det särskilda fallet äger befogenhet att ex officio
begära förhör. Anledning torde dock saknas att ålagga överinspektören att
på den intagnes begäran påkalla förhör. — ~ ~ T- T T

Slutligen torde eu var, som är berättigad att päkalla utskrivning av inta«»en
böra tillerkännas enalianda rätt som denne att taga initiativet till torhör’
Dvlik persons intresse av tillförlitlig utredning torde i sjal va verket
sammanfalla med den intagnes. Befogenheten i fråga bor, för att icke
nödvändiggöra utskrivningsansökning i oträngt mål. medgivas aven om sa -

Kungl. Maj tis jtroposition nr <S7.

<l;ui ansökning icke gjorts. Det allmännas intresse av att ingen varder ä
sinnessjukhus kvarhållen utan laga skäl har synts de sakkunniga utgöra
full giltig anledning för eu sådan reglering, vilken, på sätt av 43 $ framgår,
innebar, att vederbörande icke behöver vidkännas några vittneslönér. Garantien
mot att befogenheten obehörigen tages i anspråk ligger dels i sjukvårdsmyndighetens
prövningsrätt och dels i att förhöret för den intagnes
anhöriga likvisst kommer att bliva förenat med vissa besvär och kostnader,
t. ex. för egen inställelse vid förhöret.

till sist må anmärkas, att i förevarande förslag icke upptagits några bestämmelser
om polisförhör för utrönande av intagen persons sinnesbeskaf
I den mån dylika förhör kunna komma i fråga, d. v. s. i den män
förhörs hållande är förenligt med polisens uppgift att sörja för allmän ordning
och säkerhet, lära polismyndigheterna utan särskilt stadgande vara skyldiga
att anordna dylika förhör, och nagon utvidgning av polisens uppgift i
förevarande avseende är näppeligen motiverad.»

I avgiven reservation anmälde eu av de sakkunniga, filosofie doktorn S.
Hansson, att han under de sakkunnigas överläggningar uttalat starka betänklighetei
mot att lata för vård intagen fa till stånd förhör så snart sjukvårdsläkaren
icke funne sig kunna beteckna det såsom uppenbart onödigt, att
han hållit före, att beträffande sadan patient förhör icke borde få föranstaltas
a\ annan än sinnessjuknämnden i det fall, att denna för prövningen av
till nämnden hänskjuten utskrivningsfråga funnit det nödigt, men att han
på grund av det förtroende, som borde kunna hysas till vederbörande sjukvårdsläkares
kloka takt och omdöme vid prövning av fråga, huruvida förhör inför
domstol skulle anställas, ansett sig icke böra i vidare mån giva uttryck åt
den starka tvekan, han på denna punkt hyst, än genom att i reservationen
lämna meddelande om dess befintlighet,

I några av de över förslaget avgivna yttrandena har det föreslagna förhörsinstitutet
helt och hållet avstyrkts.

Sv et i ges stadsdomavförening har salunda avstyrkt förslaget härutinnan
med följande motivering: »De av doktor Hansson anförda betänkligheterna

mot förhören anser föreningen mycket beaktansvärda och finner dem äga
giltighet även beträffande förhör angående för observation intagen person.
Den uppgift, som genom ifrågavarande förhör skulle tilläggas underrätterna,
måste principiellt anses främmande för dem. De svenska underrätterna äro
ju domande myndigheter och hava ingalunda till uppgift att verkställa förberedande
undersökningar i ärenden, som ej i övrigt tillhöra domstols behandling.
Att i några fall på senare tid domstolarna ålagts hålla vittnesförhör
i sådana ärenden synes ej vara något skäl att nu åter stadga ett förfarande,
som avviker från vad som måste anses vara det principiellt riktiga.
De föreslagna förhören skulle ofta komma att bliva vidlyftiga. Från
hospitalsläkarhåll hai salunda framhållits att, om det med sådant förhör avsedda
syftet skall ernås, det erfordras, att ett stort antal personer höres och
att allt vad därvid .förekommer synnerligen noggrant och detaljerat återgives
i protokollet. Även antalet förhör kan bliva stort. Tillräcklig garanti
häremot synes föreningen icke ligga däruti, att frågan, om förhör skall ske
eller ej, överlämnats till läkarens avgörande. Han bör nämligen vara mera
böjd att bifalla än att avslå framställning om förhör, enär, även om han är
saker på sin sak, det ligger i hans intresse att övertyga jämväl allmänheten

Yttranden över
1927 drs
förslag.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

om befogenheten av interneringen.-------—--Då sjuk husläkarna

givetvis alltid komma att vilja övervara förhören, skulle dessa
sannolikt huvudsakligen bliva förlagda till rådhusrätterna i de städer, i eller
invid vilka sinnessjukhusen äro belägna. Det är alltså lätt att inse, vilken
rubbning i domstolsarbetets jämna gång förhören, särskilt i dessa fall, skulle
få. På grund härav och då förhören, enligt vad de sakkunnigas egen utredning
ger vid handen, ej äro behövliga för vad som skulle vara deras huvudsyfte,
nämligen tryggande av den intagnes rätt, skulle de tydligen alldeles
onödigtvis inkräkta på domstolarnas tid till förfång för domstolarnas övriga,
mera maktpåliggande uppgifter.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat, att bestämmelserna om förhör syntes
i skilda hänseenden olämpliga och avstyrktes.

Åtskilliga myndigheter liksom psykiatriska föreningen hava antingen instämt
i den av eu av de sakkunniga avgivna reservationen eller med eller utan
sådant instämmande förordat inskränkning i möjligheten att erhålla förhör.

Göta hovrätt har sålunda, efter att hava i huvudsak framfört samma synpunkter
som stadsdomarföreningen och under förmenande, att skyldigheten
att i föreslagen omfattning anställa förhör säkerligen skulle kunna bliva
ganska betungande för rådstuvurätterna i de större städerna och för åtskilliga
häradsrätter, slutligen sammanfattat sin mening på i huvudsak följande sätt:
Allenast i den mån ett offentligt intresse av större vikt krävde, att nya
uppgifter av nu angivet slag påbördades domstolarna, borde synpunkter, sådana
som de av hovrätten anförda, icke få lägga hinder i vägen därför. Men
enligt hovrättens mening förefunnes i förevarande fall icke något verkligt
behov av att i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, överflytta ifrågavarande
utredningsarbete å domstolarna. Med all säkerhet skulle det visa
sig möjligt att i det ojämförligt största antalet fall på annat sätt erhalla
fullständig och tillförlitlig utredning i de avseenden, varom nu vore fråga,
och innan denna möjlighet utnyttjats, syntes någon hänvändelse till domstol
icke böra tillåtas. " Först sedan det visat sig, att dylik utredning på
grund av särskilda omständigheter, t. ex. uppkommet tvivel om riktigheten
av lämnade utsagor, icke skulle stå att vinna på annat sätt, syntes tillräckliga
skäl förefinnas för att påkalla domstols medverkan för utredningens
åstadkommande. Hovrätten funne sig sålunda icke kunna tillstyrka införan
det av bestämmelser om förhör inför domstol i vidare mån än som framginge
av det anförda.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som instämt i den av eu av de sakkunniga avgivna
reservationen, har uttalat, att institutet på grund av de ömtåliga och
i allmänhet ej för offentligheten lämpade förhållanden, som ofta vore förbundna
med ärenden angående sinnessjuka, ej borde komma till användning
annat än då omständigheter, som vore av vikt för bedömande av den sjukes
vårdbehov, ej kunde på annat sätt klarläggas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att, åtminstone så vitt anginge
handläggningen i första instans av utskrivningsärende, vederbörande polismyndighet
borde kunna på ett för rättssäkerheten tillräckligt betryggande
sätt betydligt snabbare och billigare ombesörja införskaffandet av nödiga
upplysningar.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har likaledes förmenat, att de
behövliga upplysningarna i allmänhet kunde anskaffas på enklare sätt än
genom anställande av förhör vid domstol.

Psykiatriska föreningen har anfört: Förhör borde ej ifiågakomma annat
än då läkaren, överinspektören eller klagoin stan sen funne, att några för bedömande
av den sjukes vårdbehov väsentliga omständigheter icke kunde pa

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

annat satt klarlaggas. Framför allt borde icke läkaren försättas i det läget
att nödgas pröva den sjukes eller lians anhörigas m. fl. framställningar om
domstolsutredning, vilka lian icke minst av liänsyn till den sjukes sinneslugn
skulle fä svårt att avslå. Dylika framställningar borde därför avgöras
av högre myndighet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att med den sinnesförfattning, i
vilken vissa sjuka befunne sig, det ingalunda vore otänkbart, att de sjuka
begärde förhör endast för att därigenom bereda obehag för anhöriga och
andra, samt att därför en vidsträcktare prövningsrätt angående förhörets behövlighet
vore lämplig.

Länsstyrelsen i 0stergötlands*län har förordat, att skyldighet för sjukvårdsläkaren
eller sinnessjuknämnden att begära förhör måtte stadgas endast
för det fall, att med någon grad av sannolikhet framginge, att förhållanden
av vikt för bedömande av frågan om eu intagen persons kvarhållande å
sinnessjukhus skulle framkomma vid förhöret.

Dire/ctionen för Strängnäs hospital har förordat, att såsom förutsättning
för begäran om förhör på framställning av intagen eller någon, som ägde
att göra ansökan om utskrivning, skulle stadgas, att vederbörande myndighet
ej funne förhöret onödigt för bedömande av vårdbehovet.

Direktionen för Göteborgs hospital har föreslagit, att för vård intagen icke
borde kunna påfordra domstolsförhör.

Medicinalstyrelsen, som ju ansett styrelsen böra erhålla den för sinnessjuknämnden
föreslagna funktionen, har gjort gällande, att framställningar
till domstol om förhör alltid borde göras av medicinalstyrelsen, vars rättspsykiatriska
nämnd skulle hava att pröva frågan. Enahanda ståndpunkt har
intagils av direktionen för Piteå hospital.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har uttalat, att förhör icke borde
få föranstaltas av annan än klagoinstansen och allenast i dit hänskjutna utskrivningsärenden.

Direktionen för Västerviks hospital har förordat, att frågan, om begärt förhör
vore uppenbart onödigt eller icke, skulle hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.

Enligt flera under senare tid tillkomna lagar kan utredning genom förhör
vid domstol företagas rörande omständigheter av betydelse för prövning
av ärende, vars handläggning ankommer å administrativ myndighet.
Så till exempel kan länsstyrelse enligt 75 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
föranstalta om förhör vid domstol, då fråga är om dömande till tvångsarbete
av den, som icke låter sig rätta av varning, vilken ådömts honom
enligt 74 § i sagda lag. Enahanda rätt tillkommer länsstyrelse enligt 26 §
i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, då beslut om barns omhändertagande
jämlikt 25 § i samma lag underställts länsstyrelsens prövning.
Yidare äger länsstyrelse enligt 7 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling
av alkoholister förordna om förhör vid domstol för utredning av frågan,
huruvida tvångsintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister bör äga
rum. Enligt de båda sist omförmälda lagarna skall förhör på begäran av
enskild part av länsstyrelsen påkallas, därest förhöret icke är uppenbart
onödigt. De nu berörda fallen erbjuda synnerligen stora likheter med det,
varom i förevarande lagförslag är fråga. För samtliga gemensamt är, att
man skapat garanti för att myndighet, som skall besluta rörande tvångsförfarande
mot enskild person, skall till grund för sitt beslut kunna lägga en
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) 2202 28 4

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

från tillförlitlighetssynpunkt fullt tillfredsställande utredning. I förslaget
liksom i de två senare lagarna har man därjämte velat giva enskild part
vissa garantier för att utredningen blir fullt objektiv. Då enligt svensk
rätt en verklig garanti för ett uttalandes sanningsenlighet icke kan erhållas
annat än genom dess edfästande inför domstol, synes rättssäkerlietsintresset
kräva, att möjlighet erhålles till förhör inför domstol rörande omständigheter
av betydelse för bedömande av frågan, huruvida kvarliållande å sinnessjukhus
är berättigat eller icke. Det torde ej heller behöva antagas, att dessa
förhör skola bliva så synnerligen betungandg för domstolarna. Avgörande
kommer därvid att bliva, på vad sätt utskrivningsmyndigheterna tillämpa
eventuella bestämmelser i ämnet. Sker tillämpningen i överensstämmelse
med de enligt min mening riktiga direktiv, som de sakkunniga därutinnan
givit, torde antalet förhör icke komma att bliva synnerligen stort. I de flesta
fall böra nämligen sjukvårdsläkarna redan på grund av föreliggande handlingar
och egna iakttagelser rörande de intagna och de högre utskrivningsmyndigheterna
på grundvalen av handlingarna kunna fullständigt bedöma behovet av
vård å sinnessjukhus, och det blir närmast i gränsfallen, som den här ifrågavarande
utredningen behöves. Möjligt är visserligen, att sjukvårdsläkarna i
strid med dessa direktiv av olika hänsyn skola draga sig för att vägra förhör,
men det förefaller föga sannolikt, att denna möjlighet skulle bliva nämnvärt
mindre, om man läte rätten att hos sjukvårdsläkaren kräva förhör vara betingad
icke av att förhöret ej vore uppenbart onödigt utan av att sjukvardsläkaren
ej funne förhöret onödigt eller något dylikt. Särskilt i fråga om den,
som är intagen för observation, synes det svart att tillstyrka en starkare begränsning
i rätten än som enligt lagen om behandling av alkoholister gäller
för den, mot vilken förfarande enligt nämnda lag inletts. Och att överlämna
prövningen av frågan om vittnesförhörets behövlighet åt annan myndighet
än den, som skall pröva utskrivningsfrågan, skulle uppenbarligen leda till den
mindre lyckliga konsekvensen, att jämväl utskrivningsfrågan, så snart vittnesförhör
påkallades, måste liänskjutas till denna andra myndighet. På grund
av det anförda anser jag mig böra i princip godtaga de sakkunnigas förslag.
Emellertid torde i anslutning till vissa i de avgivna yttrandena framställda
anmärkningar böra i lagtexten föreskrivas, att förhör må komma till användning
endast om tillförlitlig utredning icke kan utan olägenhet erliallas
på annat sätt.

Psykiatrisk Av stor principiell betydelse är vidare frågan om, i vilken utsträckning

undersökning psykiatrisk undersökning bör ske av tilltalade och personer, som äro före av

tilltalade mål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

*»• fl- Beträffande undersökning av tilltalade gäller för närvarande enligt kungl.

Gällande rätt. skrivelsen den 9 mars 1826, att, om för brott tilltalad uppgives vara eller vid
gärningens begående hava varit vansinnig och fråga om hans befriande, på
sådan grund, från ansvar uppstår, utlåtande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet
skall infordras. Genom lag den 27 april 1928 har vidare i 5 § i
lagen den 17 oktober 1900 om straffregister införts en bestämmelse, enligt
vilken i vissa fall, då frigivning av för brott dömd skett från närmare an -

Kungl. Majds proposition nr 87. 5]

given anstalt och den frigivne under vistelsen å anstalten av dess läkare
funnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själslivet,
uppgift därom skall lämnas till straffregistret. Beträffande undersökning
av personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete, finnas icke några bestämmelser meddelade.

Frågan om obligatorisk undersökning av vissa förbrytare upptogs i en
av riksdagen den 8 aprjl 1908 avlåten skrivelse, vari riksdagen, i anledning
av en i andra kammaren av borgmästaren 8. Neiglick väckt motion hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse
därom, att, då tilltalad blivit av underdomstol dömd till döden
eller till straffarbete på livstid och saken fördenskull underställts högre domstols
prövning, utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skulle,
därest sådant icke till underdomstolen av medicinalstyrelsen avgivits, infordras
från denna myndighet, innan den högre domstolen företoge målet till
prövning.

Riksdagens skrivelse remitterades för yttrande till medicinalstyrelsen.
Styrelsen anmodade i anledning härav överinspektören för sinnessjukvården
jämte två sakkunniga, läkaren vid Malmö central- och länsfängelse Thure
Petrén och överläkaren Olof Kinberg att biträda vid ärendets handläggning.
Dessa avstyrkte i ett i oktober 1909 avgivet yttrande på anförda skäl den
föreslagna anordningen men föreslogo i stället införandet av obligatorisk rättspsykiatrisk
undersökning av vissa grövre brottslingar, unga brottslingar samt
återfallsförbrytare. De grövre brott, vid vilka undersökning skulle vara
obligatorisk, voro mord och barnamord samt vissa slag av mordbrand, annan
skadegörelse och sedlighetsbrott. Unga brottslingar skulle vara föremål för
obligatorisk undersökning endast om de begått grövre brott av någon art,
återfallsförbrytare endast om de minst två gånger återfallit i brott.

Kinberg hade redan tidigare i en år 1908 publicerad avhandling förordat
obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning beträffande dem, som begått mened,
mord eller dråp eller försök därtill, barnamord eller därmed psykologiskt
likartat brott, våldtäkt, falsk angivelse, annan ärekränkning, sedlighetsbrott,
mordbrand eller annan skadegörelse å egendom eller rån eller gjort sig
skyldig till återfall i brott. Vidare hade i avhandlingen obligatorisk undersökning
förordats av alla för grövre brott tilltalade individer, tillhörande
åldersgruppen 15—17 år, och av alla för lösdriveri häktade. Slutligen förordades
undersökning, då den brottsliga handlingens karaktär givit uttryck för
en personlighetsförändring hos den tilltalade eller då påfallande egendomlig
(misstänkt patologisk) motivering av den brottsliga handlingen förelåge. I de
två sist omnämnda fallen skulle det ankomma på fängelseläkaren, ej domstolen,
att efter preliminär undersökning av den tilltalade besluta om undersökning.’

Medicinalstyrelsen avstyrkte i ett till Kungl. Maj:t den 8 december 1917
avgivet utlåtande såväl det i riksdagsskrivelsen framförda förslaget som
förenämnda sakkunnigas förslag men förordade bestämmelser om att fängelseläkarna
skulle undersöka alla för brott häktades såväl kroppsliga som psy -

Riksdagens
skrivelse den
8 april 1908.

Medicinal styrelsen 1917.

Förslag i sam
band med
straff lagsreformen.

1923 års
förslag.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

kiska tillstånd samt, om misstanke därvid uppstode, att häktad vid brotts
begående eller därefter befunnit sig i ett sjukligt sinnestillstånd, därom göra
skriftlig anmälan hos vederbörande domstol.

Det år 1916 av dåvarande professorn J. C. W. Thyrén framlagda »Förberedande
utkast till strafflag» (4 kap. 3 §) innehåller en bestämmelse, enligt
vilken dom över den, som begått med tukthusstraff på livstid belagt brott
eller som begått brott, vilket i lag belagts med tukthusstraff, och tidigare
undergått frihetsstraff i minst 10 år, icke skulle få avkunnas, innan den tilltalades
sinnestillstånd blivit av läkare undersökt. Därjämte skulle undersökning
ske i fall, som särskilt omnämndes i strafflagen. Enahanda regler
finnas upptagna i det år 1923 av strafflagsJcommissionen framlagda förslaget
till strafflag, allmänna delen (2 kap. 3 §).

I det av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (den
s. 7c. lilla strafflagskommissionen) den 31 maj 1923 avgivna förslaget rörande förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m. ingår likaledes ett förslag
till lag i ämnet. Detta förslag bär titeln: »Förslag till lag om skyldighet i
vissa fall för domstol att låta verkställa undersökning om tilltalads sinnesbeskaffenhet».
Förslaget innefattar, att domstol i vissa fall skall vara pliktig
att inhämta utlåtanden däröver, huruvida den tilltalade kunde anses vara och
vid brottets begående hade varit vid sina sinnens fulla bruk. De fall, i vilka
utlåtanden skulle inhämtas, voro 1) att någon åtalades för mord eller enligt
19 kapitlet 1, 2, 3 eller 5 § strafflagen för mordbrand, 2) att någon, som
genom tvenne laga kraftägande domar blivit dömd till straffarbete, atalades
för därefter förövat brott, som icke vore i lag belagt med mindre straff än
straffarbete, 3) att någon, som dömts till straffarbete för brott, som omförmäles
i 18 kapitlet 7, 8 eller 10 § strafflagen, åtalades för att efter domens
meddelande ånyo hava begått sådant brott samt 4) att domstolen funnit sådana
förhållanden föreligga beträffande tilltalad, att fråga om hans internering
syntes uppkomma.

1913 års sakkunniga ingingo i sitt förslag icke på frågan om obligatorisk
rättspsykiatrisk undersökning utan föreslogo allenast i det av dem utarbetade
förslaget till »lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning
av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad», att
domstol, som funnit anledning att förmoda, att för brott tilltalad vid gärningens
begående varit sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skulle vara pliktig
att begära medicinalstyrelsens yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Då på grundvalen av lilla strafflagskommissionens förslag inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till lagar om förvaring av vissa förbrytare
m. m. den 6 november 1925 remitterades till lagrådet, anförde föredragande
departementschefen, efter att hava erinrat om 1923 års förslag, att lilla strafflagskommissionens
förut refererade förslag icke synts böra upptagas till slutlig
prövning, förrän jämväl de av de sakkunniga rörande sinnessjukvården utarbetade
förslagen kommit under omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1927 års förslag innehåller i 6 kap. särskilda bestämmelser angående bland
annat undersökning av tilltalade och av personer, som iiro föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete. Bestämmelserna i fråga innehålla
följande: Om vid rannsakning angående brott domstolen på grund av att den
tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest funne anledning till antagande,
att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,
som uteslöte eller minskade straffbarheten, finge den tilltalade ej
dömas till ansvar utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans
sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han vore
i behov av vård å sinnessjukhus. Ej heller finge domstol, utan att sådant utlåtande
inhämtats, förordna om internering av återfallsförbrytare. Anledning
till antagande att tilltalad varit av sinnesbeskaffenhet, som nyss nämnts, skulle
alltid anses föreligga, därest åtalet avsåge ansvar för mord eller för våldtäkt
eller för mordbrand eller eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga
försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott,
som nyss sagts. Funne myndighet, vilken ägde ålägga tvångsarbete, vid förhör
med någon, som vore föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant
arbete, anledning till antagande, att han vore sinnessjuk, finge han ej dömas
till tvångsarbete utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan, om han vore i behov av vård å sinnessjukhus.
De sakkunnigas betänkande innehåller därjämte ett förslag till ändring i
5 § i lagen om straffregister. Detta förslag överensstämmer i sak med den
sedermera genomförda, i det föregående refererade ändringen i nämnda lagbestämmelse.
I det av de sakkunniga sedermera avgivna betänkandet med förslag
till administrativa författningar har vidare upptagits ett förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 37 § i instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten. Enligt detta förslag skall läkare vid häkte vara
skyldig att, där han finner anledning till antagande att tilltalad, som är häktad,
vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, därom göra anmälan hos vederbörande domstol.
Motsvarande skyldighet åligger läkaren i fråga om för lösdriveri häktad.

I sin motivering berörde de sakkunniga till en början frågan, i vad mån
fall av sinnessjukdom eller förminskad tillräkneligliet förbises av domstolarna.
De sakkunniga anförde härom bland annat:

»Angående antalet sinnessjuka fångar under perioden 1895—1906 hava
vissa undersökningar verkställts av numera professorn O. Kinberg. Enligt
dessa undersökningar skulle, under förutsättning att siffrorna för åren 1902—
1906 kunde läggas till grund för hela nämnda period, sammanlagt omkring
200 straffångar och omkring 130 direkt till fängelse dömda hava varit sinnessjuka
vid strafftidens början. Yore man berättigad att antaga, att dessa
fångar varit sinnessjuka jämväl vid tiden för brottets begående, skulle alltså
omkring 27 tilltalade trots sinnessjukdom årligen hava under nämnda tid
dömts till straffarbete eller fängelse. Anmärkas må tillika, å ena sidan, att
Kinberg på anförda skäl gjort gällande, att de anförda siffrorna — på grund
av att sinnessjukdom förbises även i fängelserna — äro alldeles för låga och,
å andra sidan, att upplysning saknas, huruvida tilläventyrs några av ifrågavarande
sinnessjuka med negativt resultat underkastats rättspsykiatrisk under -

1927 dra
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

sökning. Även om de sålunda meddelade siffrorna riktigt återgiva förhållandena
för tiden 1895—1906, har man anledning att antaga, att de nu icke äro
vägledande. Under senare tid hava rättspsykiatriska undersökningar verkställts
i vida större utsträckning än tillförne, och enligt vad de sakkunniga
inhämtat från fångvårdsstyrelsen torde man icke kunna sätta antalet av dem,
som vid strafftidens början eller kort därefter befunnits lida av sinnessjukdom,
till mera än högst 10 årligen. Därtill torde emellertid komma några
fall av psykisk abnormitet av beskaffenhet att hava bort föranleda tillämpning
av 5 kap. 6 § i strafflagen.»

De sakkunniga konstaterade vidare på grundvalen av uppgifter, som erhållits
från statistiska centralbyrån och medicinalstyrelsen, att vid mord och
mordförsök antalet straffrättsligt otillräkneliga eller icke fullt tillräkneliga
under åren 1920—1924 utgjort omkring två tredjedelar (47) av hela antalet
tilltalade (74), att vid utan sviklig avsikt förövad mordbrand eller eldsåsättande
eller försök därtill berörda siffror utgjort respektive 41 och 76 samt
att vid våldtäkt eller försök därtill motsvarande siffror varit 14 och 73. Med
hänsyn till nämnda siffror ansågo de sakkunniga antagligheten för att man vid
dessa brott hade att göra med en icke tillräknelig gärningsman så stor, att
skäl för att beträffande dem införa obligatorisk undersökning förelåge. I
fråga om lilla strafflagskommissionens förslag att genomföra obligatorisk
undersökning av vissa återfallsförbrytare, anförde de sakkunniga efter att
hava beräknat, att detta förslag skulle medföra en ökning av antalet undersökningar
med omkring 250 om året:

»Även om man utgår ifrån att samhället måste underkasta sig vissa uppoffringar
i rättssäkerhetens intresse och även om kostnaderna för den obligatoriska
undersökningen i och för sig icke torde vara oöverkomliga, förefaller
det dock de sakkunniga, som om man genom att införa obligatorisk
undersökning av recidivister skulle i en alltför stor utsträckning på rent
formella skäl få till stånd undersökningar, som på förhand kunna antagas
bliva negativa. Med hänsyn till vad tidigare anförts om den omfattning,
vari förbiseende av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet förekommer vid
domstolarna, skulle man nämligen nödgas räkna med att vid 80 ä 90 % av
alla undersökningar den tilltalade skall befinnas i straffrättslig mening normal.
Därtill kommer, att begränsningen av undersökningsfälten är och jämväl
måste bliva relativt godtycklig; sålunda kunde anledning lika väl föreligga
att undersöka recidivist, som två gånger undergått fängelsestraff eller
en gång flerårigt straffarbete, som recidivist, vilken tvenne gånger avtjänat
kortvarigt straffarbete.»

Beträffande obligatorisk undersökning, innan förordnande om internering
meddelas, anförde de sakkunniga:

»I lilla strafflagskommissionens förslag fanns upptagen jämväl en bestämmelse
om att domstol, innan tilltalad fälldes till straff under sådana förhållanden,
att fråga om internering enligt lagen därom syntes kunna uppkomma,
skulle inhämta rättspsykiatrisk^ utlåtande rörande den tilltalade. Någon
bestämmelse i sådan riktning meddelades icke vid genomförandet av 1927
års lagstiftning om internering av återfallsförbrytare, men i 2 § av den i
ämnet den 22 april 1927 utfärdade lagen stadgas, att förordnande om någons
internering första gången ej må meddelas, med mindre han på grund av utredning
angående bland annat hans sinnesbeskaffenhet måste antagas icke komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 55

att låta sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom. I 18 § i samma lag föreskrives
därjämte, att, om tilltalad prövas vid gärningens begående hava varit
av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. (i § strafflagen sägs, vad i ifrågavarande
lag stadgas icke skall äga tillämpning. Av vad vederbörande departementschef
anfört vid remitterandet till lagrådet av det till grund för
lagen liggande förslaget framgår, att han ansett av 18 § följa, att innan
domstol förordnar om internering, utredning ’bör’ hava verkställts angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet samt att den refererade bestämmelsen i
2 § avser att bland annat innefatta en erinran därom. Av lagrådet påpekades
vid granskningen av förslaget, att, om det vore avsett, att beslut om
internering icke i något fall finge meddelas, därest icke utredning om den
tilltalades sinnesbeskaffenhet infordrats, uttryck åt en sådan mening borde
givas i lagtexten. Lagrådets påpekande föranledde icke någon ändring i det
slutliga förslaget.»

Av dem, som yttrade sig över 1927 års förslag, lämnades i allmänhet
förslaget om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning i princip utan anmärkning.
I några utlåtanden avstyrktes det emellertid.

Svea hovrätt har sålunda anfört, bland annat, att enligt dess förmenande
risken för ett förbiseende in foro av sinnessjukdom redan nu vore så ringa,
att den näppeligen motiverade eu anordning sådan som den föreslagna, och
givetvis komme att än mer minskas med den av de sakkunniga vitsordade
tendensen till stegring av det årliga antalet undersökningar och med de
föreslagna nya uppgifterna till straffregistret. Av såväl nu föreliggande förslag
som föregående förslag i ämnet framginge, huru vanskligt det vore att
få några bestämda utgångspunkter för bestämmande av obligatorisk undersökning
av tilltalade. Antingen man i sådant avseende ville utgå från den
straffsats, som kunde följa å det åtalade brottet, eller från brottets art, bleve
gränserna mer eller mindre godtyckliga. Vid nu angivna förhållanden funne
hovrätten övertygande skäl ej föreligga att tillstyrka bestämmelser om obligatorisk
undersökning. Därest emellertid bestämmelser i sådan riktning
ansåges böra komma till stånd, avstyrktes obligatorisk undersökning vid
rånmord och våldtäktsbrotten, varemot borde utredas, huruvida icke med
hänsyn till sinnessjukfrekvensen hos personer, tilltalade för brott mot 18
kap. 7, 8 och 10 §§ strafflagen, åtal för nyssnämnda arter av sedlighetsbrott
borde förbindas med obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning.

Hovrättens utlåtande är beträffande frågan, huruvida obligatorisk rättspsykiatrisk
undersökning borde i princip avstyrkas, avgivet med tre röster
mot två. Minoriteten ansåg sig, om än med tvekan, icke böra motsätta sig
den föreslagna anordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att bestämmelserna om obligatorisk
undersökning syntes länsstyrelsen i hög grad betänkliga. Det vore
principvidrigt att i fråga om gärningsmännen till vissa brott uppställa ett
slags presumtion om sinnessjukdom. För övrigt innebure förslaget ett överskattande
av ekonomiska motiv såsom relativt förnuftiga och ett förbiseende
av att även vid mord och vid mordbrand, som icke förövats i uppsåt att
bedraga försäkringsgivaren eller i annan sådan sviklig avsikt, ekonomiska
motiv kunde vara de bestämmande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit 1923 års förslag vida att föredraga
framför 1927 års. Ansåges emellertid bestämmelser om obligatorisk
undersökning böra meddelas, syntes det enligt länsstyrelsens mening ur
följdriktighetens synpunkt hart när ofrånkomligt att bland de uppräknade

Yttranden över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

brottstyperna upptaga jämväl de på ett snedvridet sexual- och själsliv starkast
liäntydande sedliglietsförbrytelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat, att bestämmelserna syntes
komma att medföra, att domaren vid avdömandet av brottmål skulle nödgas
att i allt för stor utsträckning taga hänsyn till de psykiatriska synpunkterna
framför kravet på rättsordningens upprätthållande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört bland annat: Det vore

icke riktigt och lämpligt att under nuvarande förhållanden, innan den väntade
strafflagsreformen genomförts och en ändrad strafflagstiftning tagit
ställning till hithörande spörsmål, vidga fältet för undersökningar angående
tilltalads sinnesbeskaffenhet. Det vore därför att gå för långt att stadga
ovillkorlig skyldighet att beträffande vissa slag av brott inhämta läkares utlåtande
angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. En föreskrift, att läkarundersökning
alltid skulle verkställas före doms avkunnande, så snart vederbörande
läkare gjort anmälan om behovet därav, torde däremot vara fullt
befogad. Måhända skulle det befinnas lämpligare att lägga huvudvikten vid
den tilltalades behandling efter ådömt straff, om han efter domen befunnes
lida av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet, än att föranstalta om läkarundersökning
även i sådana fall, då skälig anledning ej syntes föreligga för
antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående lidit av någon
grad av sinnessjukdom. De föreslagna bestämmelserna innebure, att vissa
grova brott enligt lag i regel skulle förutsättas vara endast sjukliga företeelser,
som föranledde läkarbehandling men ej straff. Aven om detta ur
psykiatrisk synpunkt skulle kunna anses försvarligt, syntes dock mycket
övervägande skäl tala däremot med hänsyn till den allmänna rättsordningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förmenat, att obligatorisk undersökning
vid de i förslaget angivna brotten icke borde stadgas i fall, då
brottet enligt domstolens åsikt vore att hänföra till ringare brott. Våldtäkt
borde lämpligen utgå, då ofta vid dylikt åtal domstolen funne gärningen
böra bedömas lindrigare.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat: Föreskriften om läkarutlåtandes inhämtande,
innan förordnande gåves om internering av återfallsförbrytare, borde hava
sin rätta plats i lagen om internering av återfallsförbrytare, i vars 2 § den
också förekomme. Enligt nämnda lag kunde en förbrytare, som utskrivits från
interneringsanstalt och därefter ånyo beginge brott, interneras på livstid utan
ny undersökning om hans sinnesbeskaffenhet. Sådan undersökning syntes
däremot även i detta fall vara obligatorisk enligt 1927 års förslag. Överensstämmelse
mellan stadgandena syntes böra åstadkommas. Enligt styrelsens
mening vore i det sista fallet förnyad undersökning obehövlig.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har ifrågasatt, om anledning till
antagande av sinnesbeskaffenhet, som uteslöte eller minskade straffbarheten
alltid kunde anses föreligga i de fall, då obligatorisk undersökning föreslagits.
Man kunde exempelvis enligt direktionens mening fråga sig, varför
mordförsök, begånget av ekonomiska motiv, skulle anses mera tala för abnorm
sinnesbeskaffenhet än en mordbrand av ekonomiska motiv.

Någon tvekan lärer icke råda därom, att det är av vikt att förebygga,
att samhället med bestraffningsåtgärder reagerar mot den, som begått brott
under inflytande av sinnessjukdom. Fullt betryggande garantier mot att så
sker, finnas icke för närvarande. Det kan icke anses uteslutet, att ej blott
domare, åklagare och rättegångsbiträden utan, vad angår gränsfallen, även
ej särskilt psykiatriskt sakkunniga fängelseläkare förbise, att anledning att
antaga sinnessjukdom eller därmed likartad psykisk rubbning föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Att beakta är jämväl, att den tilltalade kan hava ett direkt intresse av att
icke genom en straffriförklaring utsättas för risken av en vida längre tids
frihetsförlust än som skulle kunna bli följden av ett fällande utslag. Det sagda
har motsvarande tillämpning å förminskat tillräkneliga förbrytare. Ett genomförande
av sådana anordningar, att varje fall av otillräknelighet eller förminskad
tillräknelighet bleve klarlagt under domstolsförfarandet, är emellertid
av praktiska skäl uteslutet. Däremot synes det möjligt och erforderligt,
att åtgärder vidtagas för att förhindra förbiseenden av psykiska
rubbningar i sådana fall, där på grund av brottets art sannolikheten är särskilt
stor för att brottet har sin rot i en psykisk rubbning. Den enda utvägen
för vinnande av detta syfte torde vara införandet av obligatorisk
rättspsykiatrisk undersökning. Enligt min mening behöver icke rättsordningens
auktoritet äventyras genom att man på berörda sätt beaktar det
ofrånkomliga förhållandet, att sinnessjukdom är särskilt vanlig vid vissa
mycket grova brott. I princip kan jag alltså tillstyrka införandet av obligatorisk
undersökning vid Vissa brott. Vid det praktiska genomförandet av
en sådan ny princip torde emellertid största möjliga återhållsamhet vara
att förorda. Den utredning, som förebragts, synes giva godtagbara skäl
för obligatorisk undersökning vid mord, vid mordbrand eller eldsåsättande,
som ej skett i sviklig avsikt, samt vid försök till något av nämnda brott.
Genomförandet av obligatorisk imdersökning vid dessa brott skulle knappast
innebära mer än ett konsekvent fullföljande av eu utveckling, som redan
försiggått och som medfört, att under åren 1920—1924 rättspsykiatrisk undersökning
ägt rum vid omkring 80 % av alla åtal för mord eller mordförsök
och omkring 60 % av alla åtal för mordbrand eller eldsåsättande av
nu ifrågavarande art. Tillräcklig anledning att från obligatorisk undersökning
utesluta enligt 14 kap. 1 § strafflagen straffbart mord, som skett i samband
med rån, synes mig icke föreligga. Däremot är vid våldtäktsbrotten
frekvensen av sinnessjukdom, imbecillitet eller därmed likartad psykisk
rubbning icke så stor, att jag anser mig kunna tillstyrka, att jämväl vid
dessa brott obligatorisk undersökning genomföres. Möjligt är, att jämväl
vid andra brott än de nu berörda, såsom vid vissa sedlighetsbrott, en utredning
skulle kunna giva belägg för en relativt stor frekvens av sinnessjukdom.
Då det emellertid torde vara anledning att avvakta erfarenheterna
av obligatorisk undersökning beträffande de brott, i fråga om vilka
jag i det föregående redan tillstyrkt införandet av sådan, innan man tar
ståndpunkt till spörsmålet om en ytterligare utvidgning av ifrågavarande institut,
har jag icke funnit utredning i berörda avseende nu vara erforderlig.

En omständighet, som i detta sammanhang är att beakta, är, att i vissa
fall vid de brott, beträffande vilka jag förordat obligatorisk undersökning,
straffet kan bliva relativt lågt och att därför, om en undersökning ger till
resultat, att den tilltalade är att anse såsom fullt tillräknelig, häktningstiden
kan komma att få en i förhållande till den slutliga strafftiden oproportionerlig
längd — en olägenhet, som man i allmänhet endast delvis kan komma
ifrån genom att avräkna häktningstiden å strafftiden. Vid mord, mordförsök

Sättet för inhämtande
av
utlåtande rörande
sinnesbeskaffenhet.

Gällande ordning.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

och mordbrand kan straffet i intet fall understiga två års straffarbete. Vid
eldsåsättande kan åter i fall, då ringa egendom var i fara eller synnerlig
skada ej skett, strafftiden, som normalt är två till sex års straffarbete, nedsättas
till två månaders straffarbete. Vid försök till mordbrand är straffminimum
ett års straffarbete, och vid försök till eldsåsättande utgör straffet straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Om vid mordbrand
eller eldsåsättande gärningsmannen av egen drift, själv eller genom tillkallad
hjälp, åstadkommit släckning, kan vidare straffet nedsättas under vad eljest
å gärningen följa bort. Slutligen är att märka, att de föreslagna bestämmelserna
lära bliva att tillämpa å den, som gjort sig skyldig till delaktighet
enligt 3 kap. 4 § strafflagen i brott, varom fråga är, och att vid sådan
delaktighet obegränsad nedsättning av det för gärningsman stadgade straffet
kan äga rum. Med hänsyn till det sålunda sagda synes mig skäl föreligga
att bestämma skyldigheten att anordna obligatorisk undersökning på det
sätt, att domstol icke må för brott, varom nu är fråga, ådöma straffarbete
i ett år eller däröver, utan att undersökning ägt'' rum.

I fråga om de anmärkningar, som framställts rörande behovet av en bestämmelse
om förbud mot att meddela förordnande om internering av återfallsförbrytare
utan föregående rättspsykiatrisk undersökning, kan jag inskränka
mig till att hänvisa till vad som yttrats i motiven till 1927 års förslag. Vad
angår spörsmålet, huruvida obligatorisk undersökning skall krävas beträffande
den, som redan en gång varit internerad, synes mig, särskilt med hänsyn till
att lång tid kan hava förflutit efter den föregående interneringen, skäl saknas
att härutinnan frångå 1927 års, med lilla strafflagskommissionens överensstämmande
förslag. Att framhålla är, att det ifrågavarande fallet måste antagas
komma att bliva ytterligt sällsynt; det totala antalet interneringar beräknades
vid tillkomsten av 1927 års lagstiftning i ämnet till 3 ä 4 om året.

Av mera principiell natur är jämväl frågan om sättet för inhämtande av
utlåtanden rörande sinnesbeskaffenheten. För överskådlighetens skull torde
jag därutinnan kunna nöja mig med att behandla spörsmålet om inhämtande
av rättspsykiatrisk! utlåtande rörande tilltalad, som är häktad. Svaret på
nämnda spörsmål lärer nämligen bliva prejudicerande jämväl för sättet för
övriga nu avsedda utlåtandens inhämtande.

Vid undersökning angående häktads sinnesbeskaffenhet tillgår för närvarande
så, att domstolen först inhämtar yttrande från vederbörande fängelseläkare.
Sedan numera särskilda sinnessjukavdelningar inrättats vid vissa
fängelser, kommer dylikt yttrande i stor utsträckning att avgivas av vid
sådan avdelning anställd läkare, vilken oftast är psykiater. Sedan fängelseläkaren
avgivit sitt yttrande, infordrar domstolen utlåtande från medicinalstyrelsen,
vilken avgiver sitt utlåtande antingen på grundvalen av den redan
verkställda läkarundersökningen eller på grundval av ny undersökning, som
efter medicinalstyrelsens förordnande i allmänhet verkställes av läkare vid
något av statens hospital. Då överrätt förordnar om rättspsykiatrisk undersökning,
infordras utlåtande direkt från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 59

sens utlåtande avgives av dess rättspsykiatriska nämnd, för vars sammansättning
jag redan tidigare redogjort.

1913 års sakkunniga föreslogo i dessa regler allenast den ändring, att utlåtande,
för tids vinnande, alltid skulle infordras direkt från medicinalstyrelsen,
som skulle avgiva utlåtande på grundvalen av fängelseläkarens undersökning
eller, om denna ej ansåges till fyllest, efter ny undersökning,
verkställd vid hospital efter medicinalstyrelsens förordnande. Förstnämnda
undersökning skulle alltid äga rum å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,
och förrättas av läkare med enahanda kompetens, som erfordrades för
hospitalsläkare av andra klass.

1926 års sakkunniga föreslogo, att utlåtande i första hand skulle infordras
från sjukvårdsläkaren vid sinnessjukavdelning, vilken skulle hava enahanda
kompetens som överläkare vid statens sinnessjukhus. Utlåtandet skulle såsom
regel avgivas inom två månader; dock skulle rätten kunna medgiva anstånd.
Sedan utlåtandet inkommit, skulle rätten pröva, huruvida vid utlåtandet skulle
bero eller om nytt utlåtande skulle infordras från medicinalstyrelsen. Yaldes
den senare utvägen, skulle medicinalstyrelsen vara befogad att låta verkställa
ny undersökning genom läkare vid något statens sinnessjukhus. Medicinalstyrelsens
utlåtande skulle avgivas inom tre månader. Den, från vilken utlåtande
infordrats, skulle kunna hos domstolen påkalla, att i målet hölles
förhör med personer, som kunde antagas äga kännedom om den tilltalade.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga, efter att hava omnämnt,
att antalet undersökningar i brottmål stigit från 23,1 i årligt medeltal
under åren 1875—1884 till 136,7 i årligt medeltal under åren 1923—1925
samt att undersökningarnas antal under 1925 och 1926 uppgått till respektive
165 och 164:

»Bedan med den ökning, som antalet rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål
spontant undergått — till dessa komma årligen omkring 20 utlåtanden
i civilmål — torde det vara förenat med betydande svårigheter för den rättspsykiatriska
nämnden att medhinna arbetet därmed, i all synnerhet som
den omständigheten, att flertalet observationer avser häktade, för med sig,
att utlåtandet i regel måste avgivas utan dröjsmål. Möjligen kan en viss
lättnad beredas genom att nämndens arbetssätt omlägges; medan för närvarande
samtliga ledamöter genomgå alla handlingarna, skulle, därest föredragning
genom särskild föredragande eller genom en eller flera av nämndens
ledamöter genomföres, någon tidsbesparing kunna vinnas. Det förefaller
emellertid osannolikt, att man genom en dylik omläggning skulle kunna
komma till rätta med mer än de svårigheter, som redan yppat sig. Andra
organisatoriska ändringar torde, så vitt man vill bibehålla bestämmelsen att
chefen för hospitalsbyrån och ytterligare ett medicinalråd skola deltaga i
nämndens arbete, icke leda till någon egentlig förbättring. Och att stryka
berörda bestämmelse och i stället lösa spörsmålet på annat sätt, t. ex. genom •
att låta nämndens arbete övertagas av ett utanför medicinalstyrelsen stående
kollegium av psykiatriker, torde icke vara en framkomlig väg. Under sådana
förhållanden synas skäl föreligga att undersöka, huruvida det över
huvud taget är nödvändigt att alltid låta en särskilt kvalificerad myndighet
kontrollera det resultat, vartill den undersökande läkaren kommit. 1 stället
skulle man då låta domstolen nöja sig med det utlåtande, som avgives av

1913 års sakkunniga.

1926 års sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

läkaren vid vederbörande sinnessjukavdelning. En viss svaghet i den sålunda
ifrågasatta anordningen ligger givetvis däri, att man icke med säkerhet
kan veta, i vilken utsträckning domstolarna skulle komma att alltfort
begära medicinalstyrelsens utlåtande. Någon formell begränsning av rätten
att begära ett dylikt superarbitrium lärer nämligen icke kunna uppställas.
Emellertid torde man kunna räkna med att en domstol låter vid läkarens
utlåtande bero, så snart domstolen själv känner sig övertygad av utlåtandet
och därjämte varken från åklagarens, målsägares eller den tilltalades sida
erinran, som icke är uppenbart obefogad, göres mot detsamma. År undersökningen
av den enkla beskaffenhet att, om densamma anförtros åt en
verkligt kompetent läkare, anledning regelrätt icke förefinnes att ifrågasätta
riktigheten av undersökningsresultatet, torde nytt utlåtande icke komma att
begäras, och det oavsett om det avgivna utlåtandet i avseende å förefintligheten
av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet varit av positiv eller negativ
art. Men även i fråga om fall, som från rättspsykiatrisk synpunkt
icke kunna betecknas såsom lättbedömda, torde det ej sällan komma att inträffa,
att såväl domstolen som parterna finna sig sakna skäl att påkalla medicinalstyrelsens
yttrande. Såsom en annan svaghet hos den ifrågavarande
anordningen skulle måhända kunna betraktas, att med densamma endast en
läkares utlåtande skulle kunna bliva normerande för domstolens beslut. Med
hänsyn till att på sätt ovan antytts medicinalstyrelsens utlåtande alltid kan
och i alla tvivelaktiga fall bör begäras, torde i nyssnämnda omständighet
icke ligga någon som helst fara för rättssäkerheten. Då de sakkunniga ansett
sig kunna räkna med att i flertalet rättspsykiatriska fall läkarens utlåtande
bör vara tillräckligt, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda den
här omförmälda anordningen, vilken jämväl innefattar, att den rättspsykiatriska
nämnden kan oförändrad bibehållas för att anlitas i de fall, i vilka
en särskilt hög psykiatrisk sakkunskap erfordras. Yad sålunda föreslagits
medför även den fördelen, att tiden för målens handläggning vid domstolarna
förkortas.»

Den av den föreslagna anordningen föranledda ökningen av de årliga kostnaderna
för fångvårdens sinnessjukavdelningar skulle enligt av de sakkunniga
verkställd beräkning, vilken emellertid ännu icke underkastats slutlig granskning,
uppgå till omkring 38,000 kronor, vartill skulle komma en till 23,000
kronor beräknad engångskostnad för utvidgning av nämnda avdelningar.

Yttranden över Mot den föreslagna anordningen hava erinringar framställts i några yttranden.

1927 års för- Psykiatriska föreningen har sålunda anfört: Det hittills tillämpade systesla9''
met, som lagt en central, högst sakkunnig myndighets utlåtande till grund

för de olika domstolarnas beslut beträffande tillräknelighet, hade varit synnerligen
väl ägnat att befordra ett enhetligt bedömande av dessa viktiga
och ömtåliga frågor och därigenom i hög grad gagnat rättsäkerheten. Upphävandet
av detta enhetliga system kunde med fog befaras medföra ett
ganska olikartat handhavande av tillräknelighetsparagraferna i landets olika
delar. Eu dylik olikhet i bedömandet vore under alla omständigheter
synnerligen olämplig, men vore det särskilt för närvarande, då tillämpningen
. av 5 kap. 6 § strafflagen erhållit en helt annan innebörd än vad som förut
varit fallet och någon erfarenhet eller praxis rörande denna tillämpning
icke vunnits. Det hade varit en betydande fördel, att alla frågor rörande
otillräknelighetsförklaringar och de otillräkneligförklarades utskrivning från
sinnessjukhusen handhafts av ett enda organ, den rättspykiatriska nämnden,
som härigenom kunnat följa de enskilda fallen från början till shrt och som
genom minst en av sina bisittare, överinspektören, ägt en ofta ingående personlig
kännedom om de sjuka. Förslaget, som satte rättspsykiatriska nämnden

fil

Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

utanför bedömandet av vissa otillräknelighetsfrågor, men till densamma förläde
andra dylika, och som förläde utskrivningen av otillräkneligförklarade
sjuka till en lielt annan nämnd, innebure ett fullständigt sönderbrytande av
eu mycket värdefull tillgång.

Medicinalstyrelsen har yttrat bland annat: Styrelsen anslöte sig till den
åsikt, som kommit till uttryck i psykiatriska föreningens yttrande, eller att
läkarens utlåtanden i samtliga nu ifrågavarande fall som hittills borde underställas
styrelsens prövning. Enligt styrelsens mening skulle det, även med
någon löneförhöjning, uppstå svårigheter att få läkarbefattningarna vid sinnessjukavdelningarna
besatta med läkare, fullt kompetenta att avgiva utlåtanden,
som kunde läggas till grund för ett domstolsbeslut. Det skulle vidare enligt
styrelsens förmenande bliva mycket svårt för domstolen att avgöra, om fallet
vore av så enkel beskaffenhet, att styrelsens utlåtande icke vore erforderligt.
I synnerhet gällde detta, då fråga vore om gruppen halvabnorma. Domstolen
kunde nämligen icke förutsättas äga den särskilda sakkunskap, som
erfordrades för att bedöma, huruvida abnormiteten vore så stor, att den borde
anses medföra minskad tillräknelighet eller otillräknelighet, eller om den
vore så ringa, att den ej borde hava sådan påföljd. Om ifrågavarande rättspsykiatriska
utlåtanden såsom hittills underställdes styrelsens prövning, skulle
rättspsykiatriska nämnden erhålla eu ingående kännedom om varje förekommande
fall och bliva bättre i stånd att, då fråga om utskrivning uppstode,
bedöma möjligheten av att vårda vederbörande utom anstalten. Det av de
sakkunniga åberopade skälet, att det på grund av ökningen av antalet rättspsykiatriska
utlåtanden skulle vara förenat med betydande svårigheter för
den rättspsykiatriska nämnden att medhinna arbetet därmed, kunde icke
tillmätas någon betydelse, då även om de sakkunnigas förslag skulle vinna
godkännande, arbetet inom nämnden likväl bleve så stort och av så betungande
art, att en förstärkning av arbetskrafterna vore av behovet påkallad. Styrelsen
vore nämligen övertygad om att domstolarna alltjämt skulle finna sig böra
i ganska stor utsträckning infordra styrelsens utlåtande samt att rättspsykiatriska
nämndens arbete i icke ringa grad skulle komma att ökas
genom tillkomsten av lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare.

Styrelsen har för sin del funnit sig böra föreslå i huvudsak följande
anordningar: Utlåtande rörande häktades sinnesbeskaffenhet skulle infordras
från medicinalstyrelsen, vilken skulle infordra yttrande från vederbörande
fängelseläkare eller, för den händelse styrelsen skulle finna det förevarande
fallet vara av svårare art eller andra skäl skulle därtill föranleda, förordna
om den tilltalades intagning å sinnessjukhus för observation och undersökning.
Skulle styrelsen finna fängelseläkares yttrande icke vara tillfyllest för
att därpå grunda sitt utlåtande till domstolen, skulle styrelsen kunna förordna
om den tilltalades intagning å statens sinnessjukhus för ytterligare
undersökning. Den undersökande läkaren skulle avgiva sitt utlåtande inom
två månader, med rätt för styrelsen att medgiva förlängning av nämnda tid
med högst en månad. Styrelsens yttrande skulle avgivas fortast möjligt.
Om läkaren ansåge förhör inför domstol erforderligt, skulle han därom göra
anmälan hos styrelsen, och, om styrelsen efter prövning funne förhör erforderligt,
hade styrelsen att därom göra framställning hos domstolen. Styrelsen
skulle också, om den ansåge det erforderligt för avgivande av eget yttrande,
kunna göra sådan framställning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört: Då hos olika sinnessjukläkare
skilda uppfattningar helt säkert förefunnes rörande frågan om en
tilltalad vid ett brotts begående till följd av sinnessjukdom varit berövad
förståndets bruk eller icke, syntes kravet på enhetlighet vid bedömandet

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

av hithörande spörsmål fordra, att medicinalstyrelsen såsom den centrala
myndigheten i varje fall borde meddela yttrande över av sjukvårdsläkare
avgivet utlåtande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat den uppfattningen, att vid
godkännande av förslaget domstolarna i de flesta fall skulle komma att finna
sig behöva medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet, men att, då förslaget ej
stängt denna väg och de föreslagna bestämmelserna i övrigt i denna de!
syntes föreningen ägnade som grund för lagstiftning i ämnet, föreningen
tillstyrkte bifall till förslaget härutinnan.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört bland annat: Förhållandet
mellan det rättspsykiatriska utlåtandet och domstolens prövning komme
tvivelsutan att efter de föreslagna bestämmelsernas genomförande få ökad
vikt. Strafflagen gåve visserligen icke någon anledning till att domstol icke
skulle äga fri prövningsrätt i frågan, huruvida tilltalad enligt 5 eller 6 § i
5 kap. strafflagen skulle anses hava vid brottets begående varit i saknad av
förståndets bruk eller saknat dess fulla bruk, men med hänsyn till det sätt,
varpå praxis utvecklat sig beträffande de avgivna utlåtandena, vore domstolens
prövning praktiskt taget synnerligen beskuren. I allmänhet utmynnade nämligen
utlåtandena i en förklaring, som om den ginge i positiv riktning, direkt
hänförde det föreliggande fallet till 5 eller 6 § i stället för att inskränka sig
till eu beskrivning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet och ett bedömande
från sakkunnig ståndpunkt, i vad mån det mer eller mindre sjukliga tillståndet
kunde anses hava haft inflytande på den brottsliga gärningen. Ett
överskridande av gränserna för ett sakkunnigutlåtande och ett inskridande
på domstolens behörighetsområde syntes här uppenbarligen föreligga, och,
även om formellt ett beskärande av domstolens behörighet därigenom ej
åstadkommes, bleve utan tvivel den faktiska följden, att domstolen ansåge
sig hava svårt att, även om skäl därtill förelåge, frångå ett så beskaffat
utlåtande. Föreningen ville därför framhålla önskvärdheten av åtgärder i
syfte att läkares och medicinalstyrelsens utlåtanden i här avsedda frågor
icke finge innefatta bestämt uttalande i syfte att angiva det lagrum, som i
det föreliggande fallet vore tillämpligt. Étt så beskaffat utlåtande krävdes
ej heller enligt ordalagen i förslaget.

I fråga om sättet för inhämtande av rättspsykiatriska utlåtanden torde
man i huvudsak hava att välja emellan det nuvarande systemet, det av 1926
års sakkunniga föreslagna samt sistnämnda system med tillägg av bestämmelse
om att medicinalstyrelsens utlåtande alltid skall inhämtas. Den tidsutdräkt,
som på landet är förenad med att rätten inhämtar medicinalstyrelsens utlåtande,
kan lätteligen undvikas genom att man låter dylikt inhämtande ombesörjas
av domaren utan att målet för ändamålet utsättes till förnyad handläggning.

De olika systemen äro förenade med såväl fördelar som nackdelar, och
jag har med hänsyn härtill varit mycket tveksam, huru frågan lämpligast
bör lösas.

Det nuvarande systemet torde, vid jämförelse med de två övriga, kunna
sägas medföra den fördelen, att detsamma icke alltid nödvändiggör den tilltalades
överflyttning till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Nödvändigheten
av en sådan överflyttning lärer nämligen göra domstolen mindre
benägen att begära läkarutlåtande i tveksamma fall, särskilt där det
straff, som kan ifrågasättas för brottet, är jämförelsevis ringa. En annan fördel
med systemet är, att det medför relativt små kostnader, medan undersök

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl. 03

ningarnas verkställande å sinnessjukavdelningar givetvis alltid måste föranleda
ej oväsentliga utgifter. Å andra sidan har det befunnits, att då undersökning
verkställts av annan fängelseläkare än sådan, som är anställd vid sinnessjukavdelning
tillhörande fångvården, undersökningen i åtskilliga fall — på grund
av undersökningsförrättarens bristande psykiatriska kompetens — varit av
ringa värde och att en förnyad undersökning, verkställd på medicinalstyrelsens
föranstaltande av läkare vid statens sinnessjukhus, i följd därav ej sällan
blivit av nöden. Belysande exempel på systemets svagheter refereras i 1913
års sakkunnigas betänkande (s. 219 ff.), varest jämväl genom ett exempel
visas, hurusom risk föreligger, att medicinalstyrelsen — i fall då fängelseläkarens
utlåtande förefaller tillföiditligt — på grund av detsamma kommer
till en oriktig uppfattning rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Svagheterna
hava också uppmärksammats av fångvårdsstyrelsen, som genom cirkulär
den 8 augusti 1921 förklarat, att om fängelseläkare på grund av arbetets
krävande art eller andi-a omständigheter önskar befrielse från anbefalld undersökning
och avgivande av utlåtande rörande för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet,
denne skull överflyttas till viss sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården. Detta cirkulär har emellertid givetvis ingen tillämpning å
stadshäktena, och jämväl å fångvårdsanstalterna lära alltjämt de flesta undersökningar
verkställas av fängelsekikarna, vilka åtnjuta särskilt arvode för varje
undersökning. Med hänsyn till den erfarenhet, som sålunda föreligger rörande
det nuvarande systemet, synes mig detsamma icke erbjuda erforderlig
garanti för ett tillförlitligt resultat, och jag har därför, ehuru systemet, såsom
nyss framhållits, är förenat med vissa fördelar, ansett mig icke kunna
förorda detsammas bibehållande.

De två återstående systemen erbjuda båda den fördelen, att undersökningarna
alltid komma att från början omkänderhavas av en psykiatriskt
utbildad undersökningsförrättare och att i följd därav förnyad undersökning
såsom regel blir obehövlig.

Det system, enligt vilket medicinalstyrelsens utlåtande alltid skall inhämtas,
medför ytterligare fördelar därutinnan, att ett misstag av den undersökande
läkaren kan förväntas bliva rättat vid den prövning, som verkställes
av den högsta medicinska instansen (medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd) samt att större enhetlighet vinnes i fråga om de rättspsykiatriska
utlåtandenas innehåll. Dessa fördelar torde emellertid icke böra tillmätas
allt för stor betydelse. Avgives det första utlåtandet av en psykiater,
torde risken för att utlåtandet blir felaktigt icke vara stor, och man
lärer därjämte kunna förutsätta, att de tvivelaktiga fallen såsom regel skola
komma att i allt fall underställas medicinalstyrelsens prövning. I sistnämnda
avseende kan emellertid utan någon egentlig omläggning av systemet
en ökad garanti vinnas därigenom, att man låter läkaren insända sitt
utlåtande jämväl till medicinalstyrelsen och ålägger medicinalstyrelsen att,
om styrelsen ej anser det böra bero vid läkarutlåtandet, därom underrätta
domstolen. I dylikt ärende bör emellertid medicinalstyrelsen hava vanlig
sammansättning, det vill säga, att ärendet skall avgöras av generaldirektören
på föredragning av chefen för hospitalsbyrån eller av den sistnämnde ensam.

Kungl. Moj:ts proposition nr 87.

För att styrelsen skall veta, när underrättelsen senast måste vara domstolen
till handa, bör i administrativ ordning stadgas, att underrätts ordförande,
respektive föredragande i överrätt, skall omedelbart underrätta styrelsen
om, när målet skall företagas till avgörande, respektive när föredragning
tidigast kan äga rum. Det torde böra påpekas, att möjlighet icke
helt saknas att vinna rättelse i de undantagsfall, i vilka trots de föreslagna
bestämmelserna fel sedermera må finnas hava begåtts. Fångvårdsmyndigheterna
kunna sålunda i fall, då till ansvar dömd under straffverkställigheten
visar sig lida av sinnessjukdom, som kan antagas hava
förefunnits redan vid tidpunkten för det åtalade brottets begående, liksom
nu möjliggöra för den dömde att göra ansökan om resning. Därest straffriförklarad,
som vårdas å sinnessjukavdelning eller sinnessjukhus, skulle befinnas
icke hava varit otillräknelig vid brottets begående, torde härav en resningsansökan
från åklagarens sida kunna föranledas. Då, såsom redan antytts,
misstag lära kunna förekomma endast i rena undantagsfall, synes det naturligt,
att vägen till rättelse är ett dylikt extraordinärt rättsmedel. Yad angår
möjligheten att vinna enhetlighet, är att framhalla, att därest undersökningarna
verkställas av ett fåtal psykiatriskt utbildade läkare, man har allt
skäl att räkna med att dessa skola stå i god kontakt med varandra och
med den rättspsykiatriska nämnden. Den i det föregående omnämnda anordningen
med utlåtandes insändande till medicinalstyrelsen lärer erbjuda en
ytterligare garanti härutinnan. I detta sammanhang må jämväl i anslutning till
det sista av de i det föregående refererade yttrandena framhållas, att varken
läkarnas eller medicinalstyrelsens utlåtanden innefatta några avgöranden
utan äro att betrakta såsom sakkunnigutlåtanden, vilkas betydelse väsentligen
är beroende av deras förmåga att verka övertygande på domstolen.
Uteslutet är ju icke — såsom också i praktiken förekommit — att domstol
mot medicinalstyrelsens mening godtager den undersökande läkarens uppfattning;
i sådant fall kan uppenbarligen ej ens med den av medicinalstyrelsen
föreslagna organisationen den önskade enhetligheten vinnas. Med hänsyn
till att utlåtandena endast skola tjäna såsom underlag för bedömandet av
frågan, om eller i vad mån tilltalad är otillräknelig, lärer det också i nu
förevarande hänseende vara utan betydelse, att nya bestämmelser angående behandling
av förminskat tillräkneliga förbrytare genomförts. Den till den medicinska
sakkunskapen för yttrande hänskjutna frågan, om tilltalad kan anses
vara i sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, bör ju icke
kunna därav beröras.

Å andra sidan erbjuder det av 1926 års sakkunniga föreslagna systemet den
otvivelaktiga fördelen att detsamma i åtskilliga fall medför en förkortning av
rättegången därigenom, att man undviker den tidsutdräkt, som föranledes av
medicinalstyrelsens hörande.

Såsom en olägenhet av sistnämnda system har betecknats, att möjlighet
förefinnes för att utskrivningsmyndigheten med underkännande av
de synpunkter, som varit bestämmande för straffriförklaringen, anser sig
böra omedelbart utskriva straffriförklarad. Delvis är en sådan motsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. (J5

ofrånkomlig redan på den grund att, såsom förut berörts, tillräknelighetsfrågan
år eu domstolsfråga. Den motsättning, som enligt sakkunnigförslaget
förelåg därutinnan, att dess sinnessjuknämnd ej alls behövde hava samma
sammansättning som medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, torde vid
väsentligen vara avlägsnad genom den organisation jag i det föregående
förordat för utskrivningsinstansen. Däremot återstår den motsättning, som
kan uppstå mellan eu vid fångvårdens sinnessjukvårdsavdelning anställd
läkare, vars utlåtande godtagits av domstolen, samt medicinalstyrelsen såsom
utskrivningsmyndighet. Av vad jag tidigare yttrat torde framgå, att en dylik
motsättning måste bliva ett rent undantagsfall, vilket icke bör föranleda eu
förändrad organisation för övriga fall, samt att man genom resningsansökan
har möjlighet att komma till riitta med detta undantagsfall.

\idare
medicinalstyrelsen, därest den icke hade att såväl avgiva de rättspsykiatriska
utlåtandena som vara utskrivningsmyndighet för straffriförklarade, ej längre
skulle kunna vid utskrivningsfrågas behandling tillgodogöra sig den kännedom
om fallet, som vunnits vid utlåtandets avgivande. Denna olägenhet torde
överhuvud vara av mycket underordnad betydelse. Relativt lång tid måste
nämligen i allmänhet förflyta mellan tiden för straffriförklaringen och tiden
för utskrivningsfrågans upptagande, och vid sistnämnda tid torde oftast ett
nytt och för utskrivningsfrågans bedömande mera vägledande material föreligga
i form av journaler och dylikt. Organiseras utskrivningsmyndigheten
för straffriförklarade i enlighet med vad jag i det föregående förordat, kommer
för övrigt berörda olägenhet — i den mån ej, liksom nu, personbyten och
tjänstledigheter inverka — att försvinna i alla de fall. i vilka utlåtande avgives
av medicinalstyrelsen.

En viss betydelse vid valet emellan de nu ifrågavarande alternativen måste
slutligen tillmätas de ekonomiska synpunkterna Den rättspsykiatri ska nämndens
arbetsbörda är redan betydande. Åren 1925, 1926 och 1927 avgav
nämnden respektive 165, 164 och 178 rättspsykiatri ska utlåtanden i brottmål
samt lespektive 28, 23 och 16 sadana utlåtanden i civilmål. Nämnden behandlade
därjämte under ett vart av dessa år ett 50-tal ärenden angående
utskrivning av straffriförklarade. Da enligt förevarande förslag minst två
av den rättspsykiatriska nämndens ledamöter komma att deltaga i handläggningen
av utskrivningsärenden, torde man hava att vid bedömande av
den arbetsbörda, som enligt samma förslag skall ankomma på nämnden,
taga hänsyn till såväl utskrivningsärenden som rättspsykiatriska utlåtanden.
Utskrivningsärendenas antal kommer enligt förevarande förslag att ej
oväsentligt ökas genom att med straffriförklarade skola jämställas sjuka,
som begått mot annans personliga säkerhet riktade brott, vilka ej blivit
beiviade, samt genom att de sjuka, som sålunda skola vara underkastade
medicinalstyrelsen såsom utskrivningsmyndighet, i vissa fall skola vara det
jämväl vid senare intagning. Vidare kommer medicinalstyrelsen att årligen
handlägga ett hundratal framställningar om utskrivning i fall, då överläkaren
vägrat att använda den honom tillkommande utskrivningsmyndigBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 häft. (Nr 87.) mos is

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

heten — jag tar då ingen hänsyn till alla dylika framställningar, som enligt
förslaget skola utan prövning avvisas. Av förstnämnda framställningar torde
väl endast ett fåtal taga någon egentlig tid i anspråk; dock är att förutsätta,
att styrelsen eller någon dess ledamot några gånger varje år måste företaga
resor till vederbörande sinnessjukhus för att höra den sjuke personligen.
Yad angår frågan, huru stort antal rättspsykiatriska utlåtanden man i framtiden
har att räkna med, är först att märka, att införandet av obligatorisk
undersökning i den begränsade utsträckning, som av mig förordats, kommer
att öka antalet utlåtanden med omkring 10 om året. Den i det föregående
omnämnda, genom lag den 27 april 1928 genomförda ändringen av 5 § i
lagen om straffregister, vilken ändring trätt i kraft den 1 juli 1928, torde
i förening med bestämmelserna i förevarande förslag öka antalet undersökningar
med mellan 30 och 40 årligen. Den i samma förslag intagna bestämmelsen
om undersökning av personer, som äro föremål för förfarande, avseende
ådömande av tvångsarbete, kommer också att föranleda något antal nya
undersökningar. Den nya lagen om internering av återfallsförbrytare, som trätt
i kraft den 1 januari detta år, har vidare beräknats medföra 3 ä 4 undersökningar
årligen. Sannolikt kommer, såsom av medicinalstyrelsen påpekats, även lagen
om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, som likaledes trätt i kraft
den 1 januari detta år, att föranleda ökning av antalet undersökningar.
Slutligen är att räkna med eu alltjämt fortgående ökning av undersökningarna
på den grund, att man mera allmänt fatt blicken riktad pa möjligheten
av sinnessjukdom. Den totala ökning, som kan förorsakas av nu omnämnda
anledningar, beräknades av 1926 års sakkunniga komma att, då de nya
bestämmelserna fått verka någon tid, bliva omkring 90 om året, därvid
emellertid medräknats ungefär 10 obligatoriska undersökningar av för våldtäktsbrott
tilltalade. Såvitt nu kan bedömas, torde man kunna räkna med att
de rättspsykiatriska undersökningarna skola komma att ökas med minst ett
80-tal. Då det redan torde vara synnerligen svårt för medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd att handhava den arbetsbörda, som för närvarande
åligger nämnden, är det uppenbarligen icke möjligt att bibehalla den nuvarande
organisationen, därest man ålägger medicinalstyrelsen handläggningen
av ej blott utskrivningsärenden utan även samtliga rättspsykiatriska ärenden.
Tvärtom lärer redan den nuvarande arbetsbördan kräva åtgärder till underlättande
av arbetet. Med hänsyn till de höga krav på sakkunskap, som
måste ställas på den rättspsykiatriska nämnden, torde en omorganisation av
nämnden bliva förenad med ej oväsentliga kostnader. Ur ekonomisk synpunkt
är således 1927 års förslag att föredraga. I detta sammanhang anmärkes,
att förslaget att medicinalstyrelsen skall få tillfälle och skyldighet att fästa
domstolens uppmärksamhet på att läkarirtlåtandet ej är tillfyllest icke behöver
medföra några egentliga kostnader, i det att, därest chefen för hospitalsbyrån
ej skulle medhinna att taga befattning med alla ifrågavarande ärenden,
generaldirektören enligt styrelsens instruktion kan uppdraga åt annan tjänsteman
att handlägga visst eller vissa av dessa ärenden. För sådant uppdrag
skulle man lämpligen kunna anlita den i det föregående omnämnda före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 67

draganden i utskrivningsärenden, vilken med hänsyn till behovet att lätta
den rättspsykiatriska nämndens arbetsbörda tillika kunde göras till föredragande
hos nämnden. Därest en sådan anordning genomföres, lärer man
hava att räkna med inrättandet av en ny heltidstjänst i styrelsen. Med detta
förslag, vilket emellertid torde böra närmare prövas efter medicinalstyrelsens
hörande, skulle kostnaden för nyssberörda anordning och för föredragningen
av utskrivningsfrågor inskränka sig till lön åt ifrågavarande tjänsteman jämte
dyrtidstilliigg och semesterarvode. Genom att heltidstjänst inrättas, lära de
betänkligheter förfalla, som grundats på förment svårighet att erhålla en
kompetent föredragande i utskrivningsärenden.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra förorda 1927 års
förslag med den av mig i det föregående berörda modifikationen, vilken torde
innefatta en väsentlig förbättring av nämnda förslag.

Även tvenne spörsmål av formell art torde böra inledningsvis beröras.

Det första av dessa är frågan, om och i vad mån bestämmelserna rörande
sinnessjuka böra meddelas genom lag.

Såsom jag förut omnämnt har den nu gällande stadgan den 14 juni 1901
angående sinnessjuka tillkommit i administrativ ordning.

1913 års sakkunniga ansago lagform särskilt erforderlig i avseende å de
bestämmelser, som berörde den enskildes personliga frihet, den sinnessjukes
privaträttsliga förhållanden och garantierna för en ändamålsenlig vård av de
sinnessjuka, ävensom de bestämmelser, som erfordrades till samhällets skydd
mot den fara, som hotar från vissa sinnessjuka.

1926 års sakkunniga ställde sig på den ståndpunkten, att allenast sådana
regler, som kunde medföra inskränkningar i allmänna medborgerliga rättigheter
eller innebära förpliktelser för kommun, borde erhålla lags karaktär.
De sakkunniga framhöllo, att de således komme att i princip rätt nära
ansluta sig till de föregående sakkunniga, men att de vid den praktiska
utformningen av principen kommit till ett väsentligt annat resultat än dessa,
i det att de ur sitt förslag uteslutit alla bestämmelser, som rörde sinnessjukvårdens
organisation, ävensom därur sökt avlägsna alla sådana bestämmelser,
som innefattade allenast en förpliktelse för vissa statliga befattningshavare.

I de avgivna yttrandena har ingenstädes påyrkats, att ytterligare bestämmelser
utöver de i 1927 års förslag upptagna skola erhålla lags karaktär.
Däremot har i några av yttrandena föreslagits, att gränsen för vad som bör
regleras genom lag måtte på vissa punkter dragas något snävare än som i
nämnda förslag skett.

Medicinalstyrelsen har sålunda förordat, att bestämmelserna om flyttning
av å sinnessjukhus för vård eller observation intagen icke skola regleras
i lag. Enahanda anmärkning har framställts, vad angår för vård intagna,
av direktionen för Lunds hospital och asyl samt, beträffande för observation
intagna, av över st åthåll ar ämbetet, varjämte länsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasatt, huruvida icke ett lagstadgande om den medicinalstyrelsen

Formella

spörsmål.

Erforderligheten
av lagbestämmelser.

1913 års sak■
kunniga.

1936 års sakkunniga.

Yttranden över
1927 drs
förslag.

Departements chefen.

68 Kungl. Maj tis proposition nr 87*

enligt förslaget tillkommande befogenheten att besluta om flyttning från ett
statens sinnessjukhus till ett annat vore överflödigt. Yidare har överståthållarämbetet
uttalat sig för att intagen persons rätt att avsända eller mottaga
brev och andra handlingar regleras i administrativ ordning. Slutligen
har psykiatriska föreningen uttalat, att förslaget till lag om sinnessjuka och
om undersökning angående sinnesbeskaffenhet innehåller en hel del detaljbestämmelser,
vilka alls icke eller i varje fall endast i ringa grad beröra sådana
centrala frågor, som lagen bör reglera, samt att sådana detaljbestämmelser
hellre böra regleras i administrativ väg.

Mot den princip, som ligger till grund för 1927 års förslag, har jag
för min del icke någon erinran. För att man må kunna rätt bedöma
de nyss refererade, icke principiella anmärkningar, som på denna punkt
framställts, torde böra erinras om, att enligt 4 § i nämnda förslag den
som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas de åtgärder, vilka med
hänsyn till ändamålet med intagningen finnas vara nödvändiga. Yidare
innehåller förslaget bestämmelser om vem som äger att påkalla, respektive
besluta om intagning å eller utskrivning från sinnessjukhus. Därest de bestämmelser,
som enligt de framställda anmärkningarna böra meddelas i admi
nistrativ ordning, utan vidare skola uteslutas, måste givetvis lagen på annat sätt
giva hemul för de tvångsåtgärder, bestämmelserna avse. Rätten att vidtaga
med hänsyn till ändamålet med intagningen nödvändiga åtgärder kan nämligen
icke åberopas till stöd för en förflyttningsåtgärd, företagen t. ex. i syfte att
minska vårdkostnaden eller underlätta för närstående att besöka den intagne,
lika litet som för en åtgärd, innefattande öppnande av förseglad försändelse,
som av intagen avlämnas för översändande till annan person. Och de föreslagna
föreskrifterna om rätt att påkalla intagning å eller utskrivning från
sinnessjukhus kunna synbarligen ej tillämpas, då fråga är om ifrågasatt förflyttning.
Att framhålla är ock, att rätten att flytta å alkoholistanstalt intagen
till annan sådan anstalt ansetts böra fastslås i lag (se lagen den 30 juni
1913 om behandling av alkoholister, 17 §) samt att häktades och fångars rätt att
mottaga och avsända brev blivit i lag reglerad (se förordningen den 16
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, 19 § 27 p., samt lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff, 3 §). Den utvägen står emellertid öppen
att i lagen intaga ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning
meddela föreskrifter i nu omförmälda ämnen. Till frågan, huruvida
denna utväg bör anlitas eller de föreslagna bestämmelserna bibehållas, återkommer
jag vid detalj behandlingen av ifrågavarande stadganden. Huruvida
man i övrigt lämpligen bör ersätta någon eller några av bestämmelserna i
1927 års förslag med administrativa föreskrifter, kan avgöras allenast efter
prövning av varje särskild bestämmelse, därvid det avgörande måste bliva
icke bestämmelsens mer eller mindre centrala karaktär utan dess egenskap
att för i förslaget behandlade personer inskränka de rättigheter, som tillkomma
medborgare i allmänhet. Jämväl till sistniimnda spörsmål återkommer
jag vid detaljbeliandlingen av förslaget.

Kungl. proposition nr <S7. (’,{)

Det andra formella spörsmålet avser frågan, i vilken utsträckning lagbestämmelserna
angående sinnessjuka böra sammanföras i en och samma
lag. I förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående
sinnesbeskaffenhet hava 1926 års sakkunniga sammanfört alla hithörande
bestämmelser av lags karaktär.

Härom anförde de sakkunniga, efter att hava erinrat om att de i berörda
förslag intagit även bestämmelser av straffproeessuell art:

»Skälet härtill är av uteslutande praktisk art. Vid jämförelse mellan
utkast, vari de straffprocessuella bestämmelserna sammanförts med de
Övriga, och utkast, vari de straffprocessuella bestämmelserna upptagits i
ett särskilt förslag, har det visat sig, att föreskrifterna i det förra äro
väsentligt lättare att överskåda samt att man med detsamma kan undvika
ett antal eljest nödvändiga hänvisningar från det ena förslaget till det andra.
Rent lagtekniskt innefattar det jämväl en betydande fördel att i ett lagverk
sammanföra varandra så närstående bestämmelser som exempelvis reglerna
om domstols plikt att inhämta utlåtande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet
och reglerna om sålunda inhämtat utlåtandes inverkan i avseende å behandlingen
av den, som omhandlas däri.»

I denna del hava i de avgivna yttrandena vissa anmärkningar framställts.

Psykiatriska föreningen har sålunda anfört: »Föreningen är av den meningen,
att det väsentliga föremålet för lagstiftningen på ifrågavarande område bör
vara den sinnessjukes rätt att erhålla den vård hans sjukdom kräver och
samhällets plikt att meddela honom denna vård. Det är huvudsakligen
kring denna princip, som de övriga bestämmelserna böra uppbyggas. Dessvärre
ligger det i vissa sinnessjukdomars natur, att vårdåtgärderna på grund
av den sjukes bristande sjukdomsförståelse komma att te sig som ett tvång
och ett inkräktande på hans personliga frihet, men det bör framhållas, att
''tvångsåtgärderna'' djupast sett äro åtgärder till den sjukes förmån, ägnade
att återställa honom till hälsan och att skydda honom för sådana handlingar
från hans egen sida, som han i hälsans dagar skulle avskytt och
vid återvunnen hälsa djupt beklaga. Denna sinnessjukvårdens i vissa fall
skenbara karaktär av tvång är en dess skuggsida, som icke bör få undanskymma
dess egentliga innebörd och därför icke bör framträda mer än som
är oundgängligen nödvändigt vid dess reglerande.

Det svnes föreningen, att förslaget icke i tillräcklig grad beaktat detta
förhållande. Redan de sakkunnigas förslag till benämning på lagen antyder
detta. Medan 1923 års förslag kallades lag om vård av sinnessjuka och
således åtminstone i rubriken behöll det väsentliga, och medan andra jämförliga
författningar heta lag om behandling av alkoholister, lag om fattigvården,
lag om samhällets barnavård o. dyl., rubriceras denna lag helt
summariskt och alltför vidsträckt ''lag om sinnessjuka’. Även om lagförslaget
innehåller eu del bestämmelser om observation i vissa fall o. dyl.,
synes det föreningen viktigt, att det väsentliga i detsamma kommer till synes
i rubriken. En ''lag om sinnessjukas behandling och vård’ eller en lag
om vård av sinnessjuka’ är således enligt föreningens förmenande vad som
påfordras. (Jfr 1858 års stadga, som rubricerades ''Kungl. Maj:ts nådiga stadga
angående sinnessjukes behandling och vård’).

Men även rent sakligt ha bestämmelserna om vården av sinnessjuka kommit
att stå i bakgrunden i förhållande till sådana åtgärder, som äro indicerade
gent emot vissa speciella kategorier av sinnessjuka, åt vilka kategorier
lämnats ett utrymme ägnat att just undanskymma sinnessjukvårdens egent -

/ >r. särskilda
lagarnas
owjältiiiii//.

1926 års sak
kunniga.

Yttranden över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

liga innebörd’. Det synes föreningen icke lämpligt, att exempelvis särbestämmelser
rörande personer, som äro omhändertagna å fattigvårdsan stalt
utan rätt att lämna densamma, eller rörande personer, som äro intagna å
skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt
eller anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende, och som tilläventyrs
insjukna i sinnessjukdom, alls avhandlas i denna lag. Dylika bestämmelser
höra, enligt föreningens mening huvudsakligen hemma i de författningar,
som gälla dessa olika slag av anstalter. Särskilt synes det föreningen, att
de ytterst speciella bestämmelserna i 6 kap., rörande domstol sförfarandet
vid brott, vilkas förövare antagas vara sinnessjuka, och rörande interna
fängelseförhållanden om straffångar m. fl., som visa tecken till sinnessjukdom,
böra utmönstras ur denna lag och, i den mån de ej höra hemma under
rättegångsbalken eller lagen om verkställighet av straff o. dyl., sammanföras
till en självständig författning. Från forna tiders fördomsfulla och barbariska
uppfattning om de sinnessjuka kvarlever ännu på vissa håll en tendens att
ställa sinnessjukdom i samma plan som förbrytelse, och det har därför
också en uppfostrande betydelse, att de specialåtgärder, som erfordras för
de i förhållande till totalantalet vårdbehövande ytterst fåtaliga kriminella
sinnessjuka, icke regleras i samma lag, som avhandlar vården av alla de
sjuka, vilka icke begått någon lagstridig handling.»

Direktionen för Västerviks hospital har yttrat: Föreskrifter, som icke hade
med sjukvård att göra, samt bestämmelser för särkategorier av sinnessjuka
hade fått ett allt för dominerande utrymme i förslaget. Även av lb''_!7 års förslag
hade man svårt att finna, att sinnessjukhusen räknades till fromma stiftelser
och ej till förbrytaranstalter. Måhända skulle man bäst lyckas framhålla
denna sinnessjukhusens rätta karaktär, om man skreve en lag för vården
och behandlingen av det stora flertalet sjuka och eu annan med bestämmelser
angående kriminella fall. Till stadganden av det senare slaget räknade
direktionen bestämmelserna om observation, om rättspsykiatrisk undersökning
samt om kriminella sinnessjuka.

Direktionen för Lunds hospital och asyl har likaledes uttalat sig för en
uppdelning av lagen så, att reglerna om sinnessjukas behandling och vård
upptagas i en lag för sig, medan övriga bestämmelser, i den mån de icke
möjligen höra hemma på andra ställen i lagstiftningen, sammanföras till
en eller flera självständiga författningar för sig.

Medicinalstyrelsen har instämt uti vad som i sak anförts i de nyss refererade
yttrandena och därvid såsom föreskrifter, vilka icke borde hava sin plats i en
framtida »lag om vård av sinnessjuka», betecknat särskilt de bestämmelser, som
avse dels personer, som äro omhändertagna å fattigvårdsanstalter, alkoholistanstalter,
tvångsarbetsanstalter m. fl. och därstädes råkat i sinnessjukdom,
eller som äro intagna å sinnessjukavdelningar, tillhörande fångvården, å förvaringsanstalter
för förminskat tillräkneliga personer eller å interneringsaustalter
för återfallsförbrytare, dels förhör vid domstol angående å sinnessjukhus
intagen person och dels förfarandet vid undersökning av tilltalade.

Det är naturligt, att företrädarna för den medicinska sakkunskapen och
särskilt de läkare, vilka ägna sig åt sinnessjukvård, hysa den uppfattningen,
att det centrala i reglerna beträffande sinnessjukvården ligger i de bestämmelser,
som avse själva vårdens beskaffenhet, och att de alltså anse, att de
frågor, som behandlas i förevarande lagförslag, allt för mycket skjutits i
förgrunden. En dylik anordning torde emellertid vara ofrånkomlig. Alla
lära vara ense om, att tvångsåtgärder gentemot sinnessjuka icke kunna undvikas.
Sådana åtgärder äro nödvändiga på grund av ifrågavarande sjukas ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

av bristande sjukdomsinsikt föranledda oförmåga att taga band om sig själva
och deras ovillighet att underkasta sig åtgärder, vilka för deras ändamålsenliga
vårdande äro påkallade. Åtgärderna föranledas även av samhällets
intresse av skydd mot sådana handlingar av de sjuka, som äro i högre grad
besvärande för andra eller kunna befaras medföra skada för person eller
egendom. Lika uppenbart är, att det erfordras regler, som fastslå, under
vilka förutsättningar tvångsåtgärder av det ena eller andra slaget må av
dylik anledning vara berättigade mot sjuka eller för sinnessjukdom misstänkta
personer. Sådana regler torde emellertid icke kunna meddelas annat
än i form av lag, beslutad av Kungl. Maj:t och riksdagen. De bestämmelser
däremot, som avse att reglera, huru vården av sinnessjuka skall vara anordnad,
lära lika litet tarva lagform som motsvarande bestämmelser angående
andra sjuka, och dylika bestämmelser hava därför icke influtit i förevarande
lagförslag. Den omständigheten, att så icke är fallet, beror följaktligen
icke på, att betydelsen därav på något sätt underskattats. Vid nu
angivna förhållanden, torde de framkomna anmärkningarna kunna avvisas.
Kär innebörden av det föreliggande lagförslaget på detta sätt reduceras, kunna
vidare de framställda förslagen om avskiljande från den allmänna lagstiftningen
om sinnessjuka av regler angående vissa tvångslagstiftning underkastade
personer samt av processuella eller därmed likartade föreskrifter
knappast anses berättigade av önskemålet av ett starkare betonande av vårdsynpunkten.
Ur de under diskussionen anförda synpunkterna torde alltså
tillräckliga skäl icke föreligga för en uppdelning av de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna på två eller flera lagar. För det praktiska rättslivet
synes det värdefullt, att de speciella bestämmelser av allmän lags karaktär,
som angå sinnessjuka, kunna i föreslagen utsträckning återfinnas i en och
samma lag. Jag har därför icke funnit anledning föreslå någon ändring i
de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Såsom redan inledningsvis antytts, har den granskning, som med beaktande
av inkomna utlåtanden skett av de viktigare av de frågor, som beröras
i 1927 års förslag, givit till resultat, att detta förslag synes lämpligen kunna
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I vissa hänseenden torde emellertid
ändringar böra ske även i hittills icke berörda delar. I det följande
skola närmare beröras de ändringar, som sålunda synas böra ifrågakomma,
ävensom vissa i yttrandena framställda detaljanmärkningar, som icke föranlett
ändring. Jag kommer därvid att paragrafvis genomgå det efter dessa
ändringar föreliggande förslaget. Det sakliga innehållet däri liksom paragraferingen
överensstämmer med 1927 års förslag i den mån ej annat angives
i det följande. Det sålunda sagda har tillämpning även å det av 1926
års sinnessjuksakkunniga utarbetade förslaget till ändring i lagen angående
lösdrivares behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Departements chefen.

Yttranden
över 1927 års
förslag.

Departements chefen.

1) Förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning
angående sinnesbeskaffenhet.

Rubriken.

På sätt jag tidigare framhållit avser förevarande lagstiftning icke att meddela
regler angående vård av sinnessjuka. Jag har därför icke ansett mig
böra iakttaga i vissa yttranden framställda förslag om att rubricera lagen
såsom en lag om vård (behandling) av sinnessjuka utan funnit det riktigare
att i enlighet med 1927 års förslag i princip bibehålla den nuvarande stadgans
rubrik med tillägg, utmärkande att lagen avser jämväl undersökning
av för sinnessjukdom misstänkta.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

I två av yttrandena över 1927 års förslag har föreslagits, att förevarande
paragraf måtte utgå och i två andra, att orden »med mildhet» måtte uteslutas.

Yad den första anmärkningen angår lärer väl den i förevarande paragraf
upptagna bestämmelsen icke tarva lagform; likvisst bär jag lika med 1926
års sakkunniga funnit det av lagtekniska skäl lämpligt att redan här omnämna
och något precisera medicinalstyrelsens ställning till sinnessjukvården.

Vidkommande den senare anmärkningen vill jag erinra om att redan stadganden
5 mars 1858 angående sinnessjukes behandling och vård upptog en bestämmelse
(§ 14) om att de sjuka skulle med mildhet behandlas. Denna
bestämmelse erhöll i stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuke
(§ 4) följande lydelse: »De sjuka skola omsorgsfullt vårdas och med mildhet,
efter människokärlekens fordringar, behandlas.» Denna lydelse bibehölls
oförändrad i den nu gällande stadgan (§ 4) och 1923 års förslag till
lag om vård av sinnessjuka (12 §). På samtliga dessa ställen följes föreskriften
av bestämmelse om, i vilka fall tvångsmedel må användas. Den
hittillsvarande avfattningen av ifrågavarande föreskrift har tillkommit för
att fastslå angelägenheten av humanitetskravets iakttagande i sinnessjukvården,
och den omständigheten, att tvång ej kan undvikas inom nämnda
sjukvård, torde icke utgöra tillräckligt skäl att frångå nämnda avfattning.

2§-

I förevarande paragraf har, i enlighet med vad jag tidigare anfört, upptagits
bestämmelse om medicinalstyrelsens sammansättning vid behandling
av frågor om utskrivning och om skiljande från sinnessjukhus av för observation
intagen samt om förhör vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr HT. 73

§•

i öre varande paragraf innehåller samma bestämmelser som 4 i 1927 års
förslag, varjämte hit överförts vad 45 § i sagda förslag innehåller om att
jämväl den ansvarige läkaren vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,
i lagen skall betecknas med termen >. sjuk vårdsläkaren -.

Pa sätt i motiven till 1927 års förslag beröres, innebär förevarande paragiaf
indiiekt, att namnen hospital och asyl för statens sinnessjukhus skola
avskaffas. Såsom skäl härför har åberopats, att många sjuka hyste eu instinktiv
motvilja mot att intagas å »hospitalet», att i följd härav statsanstalternas
arbete skulle kunna underlättas genom hospitalsnamnets borttagande
samt att några egentliga nackdelar icke vore förbundna med en
dylik namnändring, för vilken sympatier förefunnes inom vida kretsar.

Häremot har gensaga rests allenast av medicinalstyrelsen, som under erinran
om de benämningar, vilka förekomma å vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, förklarat sig anse lämpligt, att statens sinnessjukvårdsanstalter
fortfarande benämnas hospital, men tillika framhållit, att styrelsen
dock ej vill motsätta sig, att benämningen hospital borttages, om så skulle
anses nödvändigt.

Mot införandet av uttrycket »sjukvårdsläkare» såsom lagteknisk term för
den å sinnessjukhus ansvarige läkaren hava erinringar förekommit i ett par
av de avgivna, yttrandena, därvid i ett (det av Sveriges allmänna läkarförbund
avgivna), anmärkts, att termen skulle kunna tyda på att vid sjukhus skulle
kunna finnas läkare utan sjukvårdsuppgift.

Ehuiu förevarande förslag i fråga om de statliga sinnessjukhusens benämning
icke innefattar annat än att något särskilt namn för dem icke skall
lagfästas, vill jag dock redan nu tillkännagiva, att jag anser de sakkunnigas
skäl för avskaffande av hospitalsnamnet övertygande; att å eu institution
bibehålla eu benämning, som på goda grunder kan antagas vara till skada
för institutionen, skulle icke vara lämpligt.

Ej heller anmärkningarna mot termen sjukvårdsläkare för den läkare,
som bär ansvaret för sjukvården, synas mig befogade. En term är otvivelaktigt
erforderlig, och någon lämpligare och åtminstone lika lätthanterlig
som den av de sakkunniga föreslagna har icke framkommit. Det må emellertid
betonas, att ifragavarande term icke är avsedd att komma till användning
utom i författningstext. Vad angår statens sinnessjukhus, lärer alltså
den nuvarande överläkartiteln böra bibehållas.

5 §.

Beträffande denna paragraf har av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Kalmar och Örebro län — under åberopande av den grannlaga naturen hos
de på polismyndighets handläggning enligt förevarande förslag ankommande
frågorna — föreslagits, att i stad, där polismästare ej finnes samt stadsfiskalen
äi befriad från all befattning med polisväsendet, med polismyndighet
borde få avses polischefen.

1927 ars
förslag.

Yttranden
över 1927 drs
förslag.

Departemeuts chefen.

Yttranden
ver 1927 ars
förslag.

Kungl. Maj:t.i proposition nr 87.

Departements- De städer, varom här är fråga, äro för närvarande allenast sex, nämligen

chefen. Landskrona, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I samtliga
dessa städer finnas poliskommissarier, av vilka poliskommissarien i
Halmstad tillika innehar stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle
komma att fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna.
Någon anledning att antaga, att nämnda kommissarier icke skulle
vara i stånd att omhänderhava ifrågavarande funktioner synes icke föreligga,
och denna uppfattning vinner stöd av att ingen av länsstyrelserna i
de län, där omförmälda städer finnas, gjort anmärkning mot förevarande
stadgande. Därtill kommer, dels att bland annat vid vittnesförhör rörande
intagning för observation en viss pliktkollision kan uppstå, om polischefen,
vilken i dessa städer är ordförande i eller ledamot av rådstuvurätten, skulle
övertaga ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan är
fallet i Halmstad — väl kan inträffa, att stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna
förenas hos samma person, i vilket fall det givetvis skulle
vara skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete.
Att stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från
all befattning med polisväsendet är väl, åtminstone under nuvarande processordning,
föga antagligt. Jag kommer salunda lika med 1926 ars sak
kunniga till det resultatet, att berörda polisfunktioner överallt böra anförtros
åt den befattningshavare, som har ledningen av det löpande polisarbetet.
Den princip, som ligger till grund för förslaget, torde för övrigt
väl överensstämma med 1925 års polisorganisation.

6 §•

1926 års I motiveringen till sitt förslag anförde 1926 års sinnessjuksulckunniga bland

sahlcunniga. annat:

»Fattigvårdsstyrelsens ordförandes kompetens har icke inskränkts till
medellösa sjuka. Anledningen härtill är närmast, att fattigvardsstyrelsens
ordförande jämväl bör kunna ingripa i fråga om mindre bemedlade (jfr lagen
den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård
av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka). Ytterligare kommer i betraktande,
att man genom att uttryckligen angiva, i vilka fall den ena eller den
andra myndigheten är pliktig att ingripa, kan riskera, att myndigheterna i
fall, som ligga på gränsen mellan de olika myndigheternas verksamhetsområden,
skola söka att skjuta förpliktelserna över på varandra med påföljd,
att ingendera ingriper. Enligt förevarande förslag är ordföranden i hälsovårdsnämnden,
ordföranden i fattigvårdsstyrelsen samt polismyndigheten i
lika mån skyldiga att ingripa, vilket dock icke hindrar, att en faktisk arbetsfördelning
genomföres. Polismyndigheten torde sålunda i allmänhet icke
komma att vidtaga åtgärd i fall, som ligga utanför deras uppgift att sörja
för allmän ordning och säkerhet — därunder kommer bland annat att taga
hand om sinnessjuk, som är utsatt för misshandel eller uppenbar vanvård
— och fattigvårdsmyndigheterna torde såsom regel icke komma att ingripa
annat än beträffande mindre bemedlade och medellösa.»

Yttranden I sitt yttrande över 1927 års förslag har länsstyrelsen i Östergötlands lön
över 1927 dre anfört: Kompetenskonflikter voro med än större sannolikhet att forvanta, dä

förslag.

Kungl. Muj:U proposition nr H7.

inga som helst reglerande bestämmelser i ämnet funnes. De olika nämnderna
hade ju vardera sitt naturliga verksamhetsområde, och det förelåge exempelvis
ingen som helst anledning för fattigvårdsstyrelsens ordförande att vidtaga
åtgärder, då det gällde en person, som vore i sådana ekonomiska omständigheter,
att intet behov av fattigvård för honom förelåge. Polismyndigheten
åter torde knappast böra taga befattning med dessa ärenden i andra
fall än då de kommunala befattningshavarna underläte att fullgöra sina
skyldigheter eller då det gällde en sinnessjuk av allmänfarlig beskaffenhet.
Länsstyrelsen ansåge det förty önskvärt, att en uppdelning mellan ifrågavarande
befattningshavare verkställdes beträffande deras skyldighet att bereda
vård åt olika slag av sjuka.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet har i sitt yttrande anmärkt,
att förbundet kände sig i viss mån tveksamt, om icke den föreslagna anordningen
medförde ett »divisionsansvar», som motverkade vad de sakkunniga
åsyftat.

Förbundet har vidare beträffande andra stycket i paragrafen anfört: I
motiven uttalades, att med fattigvårdsanstalt avsåges såväl arbetshem som
annan fattigvårdsanstalt (ålderdomshem), å vilka anstalter enligt 71 och
73 §§ i lagen om fattigvården personer kunde kvarhållas med tvång. De
myndigheter, som i dessa fall skulle ingripa, bleve sålunda styrelse för arbetshem
och fattigvårdsstyrelse. I fattigvårdslagen funnes visserligen icke
angivet, vem som hade inseendet över kommunal fattigvårdsanstalt, men det
kunde givetvis tänkas, att det vore annan myndighet än fattigvårdsstyrelse.
Detta^ borde väl också anses vara fallet, då särskild anstaltsstyrelse enligt
19 § 3 mom. i lagen om fattigvården blivit utsedd, men borde kanske direkt
angivas.

Slutligen må erinras om att psykiatriska föreningen med instämmande av
medicinalstyrelsen gjort gällande, att bestämmelser av det slag, som intagits
i paragrafens andra stycke, icke borde avhandlas i förevarande lag.

Enligt § 65 i gällande stadga angående sinnessjuka åligger skyldighet att
vidtaga åtgärder för beredande av ändamålsenlig vård åt sinnessjuk i första
hand den sjukes målsman eller närmaste omgivning och, där dessa sin plikt
åsidosätta, ordförande i kommunal- eller hälsovårdsnämnd eller ock polismyndigheten
i den ort, där den sjuke vistas. Någon formell arbetsfördelning
emellan de olika myndigheterna förekommer alltså icke. Veterligen
hava några olägenheter icke föranletts av det sålunda rådande systemet;
tvärtom lärer erfarenheten visa, att detta medfört den förmånen, att man i
vissa större städer varit oförhindrad att anlita polismyndighetens bistånd
i fall, då sådant med en bestämd arbetsfördelning icke kunnat ifrågakomma.
Med hänsyn till det anförda synes anledning saknas att på denna punkt
föreslå någon ändring i förslaget.

Det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet åberopade 3 mom.
i 19 § i lagen om fattigvården innehåller, att genom föreskrift i fattigvårdsreglementet
må kunna åt fattigvårdsstyrelse uppdragas att bland inom fattigvårdssamhället
bosatta män och kvinnor utse särskild styrelse att handhava
förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens
angelägenhet. För flera fattigvård ssamhällen gemensam anstalt skall enligt
31 § i nyssnämnda lag hava ett av länsstyrelsen fastställt reglemente, inne -

Departement

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

fattande bland annat de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av
anstalten. Enligt 74 § i samma lag må styrelse för fattigvårdsanstalt, vars
reglemente fastställts av Kungl, Maj:t — härmed avses arbetshem — eller
länsstyrelse, äga att, liksom fattigvårdsstyrelse, meddela intagen person
varning, och äger anstaltsstyrelse jämlikt 75 § i nämnda lag i fall, då meddelad
varning ej medfört rättelse, hos länsstyrelsen påkalla ådömande av
tvångsarbete. Med hänsyn till innehållet i de nu refererade stadgandena
torde, såsom förbundet ansett, särskild anstaltsstyrelse i allmänhet vara att
enligt förevarande paragraf betrakta som den, som har inseendet över anstalten.
Emellertid lärer hinder icke möta att i fattigvårdsreglemente inskränka
den särskilda anstaltsstvrelsens befogenhet i de avseenden, som ej
särskilt reglerats i fattigvårdslagen, och något behov att inskränka fattigvårdssamhälles
befogenheter i avseende å fattigvårdsreglementes gestaltning
synes icke föreligga. Några uttryckliga bestämmelser i det av förbundet
antydda avseendet har jag därför icke funnit mig kunna förorda.

Den av psykiatriska föreningen och medicinalstyrelsen framställda anmärkningen
synes icke kunna godkännas. Utöver vad jag tidigare anfört
härutinnan är att framhålla, att ett iakttagande av anmärkningen icke
skulle medföra det önskade resultatet, i det att man i allt fall icke
kunde undgå att i förevarande paragraf göra en hänvisning till de särskilda
bestämmelser, som gällde rörande sinnessjuk, vilken omhändertagits i någon
av de i andra stycket uppräknade anstalterna. Därtill komme, att man
bleve nödsakad att i ett flertal olika författningar upptaga föreskrifter i
ämnet.

7 §•

iä27 års 7 § i 1927 års förslag överensstämmer i sak med första stycket i föreförsiag.
varan(Je paragraf. Andra stycket i paragrafen saknar däremot direkt motsvarighet
i nämnda förslag.

Yttrande över Beträffande 7 § i 1927 års förslag har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt,

1927 års för- att bestämmelsen kunde föra alltför långt och borde i väsentlig mån presiag.
ciseras.

Departements- Att göra någou inskränkning i den tillämplighet å sinnesslöa av bestämchefen.
melserna om sinnessjuka, som paragrafen föreskriver, synes knappast möjligt.
I den mån sinnesslös intagning å eller utskrivning från sinnessjukhus
ifrågakommer, lära samma regler böra gälla som i avseende å sinnessjuka.
Däremot är att framhålla, att paragrafen icke ger hemul för en tillämpning
å sinnesslöanstalterna av bestämmelsen angående sinnessjukhus; beträffande
de förstnämnda har man alltså att såsom hittills iakttaga för dem särskilt
utfärdade stadganden jämte allmänna rättsregler.

Andra stycket har insatts allenast för att underlätta avfattningen av de
bestämmelser (9 §, 10 § 2 inom., 24 § och 27 § tredje stycket), som avhandla
den ställning, vilken tillkommer den, som enligt lag har att i personligt avseende
sörja för omyndigförklarad eller för underårig, vilken icke ingått
iiktenskap.

KungI. Majli» proposition nr S‘7. 77

- kap. Om iiitugniim A sinnessjukhus för vård.

s §•

Enligt gällande stadga 29) må ansökning om intagning å sinnessjukhus
underskrivas av den sjukes målsman, make eller maka, anförvant, husbonde
eller annan av den sjukes närmaste omgivning eller ordförande i fattigvårdsstyrelse
eller hälsovårdsnämnd. Sjuk, som enligt vederbörande läkarintyg
är i trängande behov av vård, kan insändas till hospital av vederbörande
målsman, ordförande i kommunalnämnd eller polismyndighet utan föregången
ansökan.

1923 års förslag innehåller, att ansökan om intagande skall vara undertecknad
av förmyndare, god man, make eller släkting, som bor på platsen,
eller annan av den sjukes närmaste omgivning eller ordförande i hälsovårdsnämnd
eller polismyndighet eller, vad angår medellös, ordförande i fattigvårdsstyrelse.
I fråga om den, som vårdas i s. k. öppen sinnessjukvård och
beträffande vilken det funnits nödigt att vidtaga inskränkningar i hans
rörelsefrihet, skall ansökningen jämväl kunna undertecknas, om den sjuke
till vård mottagits å lasarett eller sjukstuga, av vederbörande läkare, om
han vårdas a enskilt vårdhem eller omhändertagits å fattigvårdsanstalt, av
föreståndaren samt om han vårdas hos enskild, som icke samtidigt till vård
mottagit mer än fem sjuka, av denne. Ansökan om intagande av den, som
fullgör militärtjänst, skall även kunna göras av vederbörande chef. Ansökan
om intagande av den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt eller annan dvlik
anstalt, skall undertecknas av vederbörande styrelse eller föreståndare.

1926 års sinnessjuksakkunniga, i vilkas förslag jag ej vidtagit någon ändring,
framhöllo i sin motivering bland annat, att någon begränsning till särskilt
nära anhörig icke synts vare sig nödig eller möjlig att genomföra samt att
till de vårdnadspliktiga hörde vederbörande läkare eller sjukhusmyndighet
i fall, da sinnessjuk intagits å annan sjukvårdsinrättning än sinnessjukhus.

Med hänsyn till en av de mot förslaget framställda anmärkningarna må
här ytterligare omnämnas, att enligt det förut omnämnda danska förslaget
det åligger en sinnessjuks eller sinnesslös närmaste att vidtaga erforderliga
åtgärder för intagning å sinnessjukhus. Med närmaste förstås, i fråga om
sinnessjuk, den, som vårdnaden om den sjuke rättsligt eller faktiskt åvilar,
såsom innehavare av föräldramyndigliet, förmyndare, god man, make, myndiga
barn, föräldrar, andra nära släktingar eller den, hos vilken den sjuke
bor eller som det i följd av föreliggande omständigheter åvilar att draga
försorg om den sjuke samt, i fråga om sinnesslöa, innehavare av föräldramyndighet,
förmyndare, god man, make, myndiga barn, föräldrar eller andra
nära släktingar. I sista hand åvilar ifrågavarande förpliktelse polismyndigheten,
varjämte vissa högre administrativa myndigheter äga ingripa i fall,
då den sjuke är farlig för rättssäkerheten.

Gällande

stadga.

1923 ars
förslag.

1927 drs
förslag.

Danskt

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Yttranden I sitt yttrande över 1927 års förslag bär psykiatriska föreningen anfört:
örer m7 års Den föreslagna inskränkningen i den krets av personer, som kunde göra anfårslag.
sökning om sjuks intagning å hospital, grundade sig enligt föreningens mening

icke på något sakligt behov. Föreningen hade sig icke bekant, att de nuvarande
rymligare bestämmelserna i något enda fall lett till några komplikationer
eller obehag. Det hade tvärtom haft ett otvivelaktigt praktiskt värde, att
ansökningsrätten icke varit så snävt begränsad. Föreningen tänkte därvid
i första rummet på med varandra sammanboende personers rätt att göra
ansökan för varandra i händelse av sinnessjukdom. Ett hänskjutande av ansökningsförfarandet
till den sjukes anförvanter, vilka rent personligt kunde
stå honom mycket fjärran eller till myndigheterna, kunde i sådana fall vara
stötande och oändamålsenligt. Om nu gällande ansökningsrätt borde av
formella skäl inskränkas, borde denna inskränkning icke drivas, längre än
vad som skett i det danska förslaget. Sjukvårdsläkarens möjlighet att
pröva, om ansökan utfärdats av därtill behörig person, vore synnerligen begränsad.
När det gällde att bereda ögonblicklig vård åt en akut sinnessjuk,
kunde tid eller tillfälle alldeles saknas för utredning om vem som
hade den juridiska vårdnadsrätten över honom.

Direktionen för Strängnäs hospital har framhållit, att det skulle bliva en
ganska tyngande formalitet för intagningsproceduren, om sjukvårdsläkaren
skulle tvingas att vara förtrogen med tillämpningen av de olika lagbestämmelser,
som reglerade vårdnadsplikt.

Medicinalstyrelsen har anslutit sig till vad som anförts i de två nu refererade
yttrandena.

Departements- Enligt 1858 och 1883 års förut omnämnda stadgor angående sinnessjuka
chefen. saknades varje som helst inskränkande bestämmelse rörande rätten att göra
ansökan om annans intagande å sinnessjukanstalt. Denna avsaknad av bestämmelser,
vilken säkerligen sammanhänger med den gamla skräcken för
de sjuka, betecknades i 1896 års tidigare berörda kommittébetänkande såsom
den viktigaste bristen i då gällande lagstiftning rörande intagning å sinnessjukanstalterna,
och kommittén föreslog därför de stadganden, som sedermera
inflöto i den nu gällande stadgan. Även dessa måste anses ganska
vida. En var, som kan räkna sig till den sjukes omgivning, alltså t. ex.
arbetsgivare, arbetskamrater, grannar, samboende av varje slag, är oförhindrad
att göra ansökan om hans intagande å sinnessjukhus. Att någon
egentlig olägenhet icke försports av detta förhållande, torde väl i viss man
sammanhänga därmed, att den ansökningsberättigade icke lärer äga befogenhet
att tvångsvis genomföra undersökning av den, som misstänkes för sinnessjukdom,
eller för att införa den sjuke till sinnessjukanstalt, då ansökan
därom bifallits. Denna brist på befogenhet torde med skäl kunna betraktas
såsom en mycket stor olägenhet, och i 16 och 54 §§ i 1927 års förslag,
vilka motsvara 16 och 51 §§ i förevarande förslag, hava därför intagits
föreskrifter, varigenom läkarundersökning kan företagas jämväl mot den
för sinnessjukdom misstänktes bestridande samt handräckning erhållas såväl
till genomförande av läkarundersökning som till tvångsinställelse å sinnessjukhus.
Men i och med att man godtager dessa föreskrifter, mot vilka i
de förut refererade yttrandena icke några som hälst anmärkningar framställts,
lärer det vara nödvändigt att tillse, att icke någon utomstående kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

påkalla dylika tvångsåtgärder. Om i följd härav eu verkligt —- ehuru icke
på grund av släktskap — närstående i ett eller annat undantagsfall måste
vända sig till någon av den sjukes anförvanter eller till myndighet, torde
olägenheten därav vara mindre än den olägenhet, som kan uppkomma, om
en person vilken som helst ur den sjukes omgivning skulle kunna, måhända
utan att ens underrätta den sjukes anförvanter, draga försorg om
hans intagande tvångsvis på sinnessjukhus. jVågra egentliga ökade svårigheter
för sjukvårdsläkaren torde de föreslagna bestämmelserna näppeligen
innebära, i all synnerhet som sökandena säkerligen icke komma att underlåta
att i ansökningen klargöra sin befogenhet i ifrågavarande avseende.

Framhållas må, att de föreslagna bestämmelserna ej så synnerligen mycket
avvika från det danska förslaget — de äro till och med vidsträcktare än
dettas bestämmelser i avseende å sinnesslöa — och jag vill härutinnan särskilt
understryka, att med uttrycket »annan, som jämlikt 6 § eller på annan
grund är skyldig att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke» avses ej
blott den, som enligt lag har att sörja för den sjukes person, utan därjämte
en var, som på grund av uttryckligt eller konkludent avtal har förpliktelse
att vårda den sjuke. Med hänsyn till det sagda har jag icke funnit
anledning att i ifrågavarande avseende förorda någon ändring i 1927 års förslag

9 §•

Förevarande paragraf överensstämmer med 9 § i 1927 urs förslag med det mi år,

undantaget, att enligt nämnda förslag i fall, då ansökning om intagning göres förtlag.

av den sjuke själv, vittnena å ansökningen skulle bestyrka allenast sökandens
namnteckning.

I motiveringen till sitt förslag yttrade 1926 års sakkunniga bland annat
följande:

»Vidare har upptagits föreskrift om att, då ansökning om intagning göres
av den sjuke själv, sökandens namnteckning skall vara styrkt av två vittnen.
Sistnämnda föreskrift har föranletts därav, att den, som frivilligt låter sig
intaga å sinnessjukhus, enligt förslaget kan mot sin vilja där kvarhållas och
att det i följd härav bör i görligaste mån tillses, att icke någon med mer

eller mindre öppet tvång förmås att underteckna intagningsansökning.--—

I detta sammanhang må framhållas, att de sakkunniga ansett sig icke kunna
förorda ett av bl. a. medicinalstyrelsen understött förslag om rätt för dem,
som äga påkalla tvångsintagning, att göra ansökan om frivillig intagning.

För att med en sådan anordning hava vederbörlig garanti mot missbruk av
förut antydd art bleve man nödsakad att även i detta fall fordra skriftligt,
bevittnat medgivande av den sjuke, och vid sådant förhållande torde ingenting
stå att vinna genom den föreslagna anordningen.»

I sitt yttrande över 1927 års förslag har länsstyrelsen i Uppsala län ail- Yttranden över
märkt, att då ansökning om intagande göres av den sjuke själv, vittnena 1927 års förhöra,
bekräfta ej blott namnteckningen utan även att sökanden handlat av slaff''
fri vilja.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig vidhålla det av styrelsen understödda,
i motiveringen till 1927 års förslag omnämnda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr AV.

Departements- Den av länsstyrelse]! i Uppsala län framställda anmärkningen har iakttagits
chefen. vj(| lagtextens avfattning. Medicinalstyrelsens anmärkning har jag däremot,
på de av 1920 års sakkunniga framförda skälen, icke kunnat godtaga.

10 §.

7927 är> Medan 10 § i 1927 års förslag stadgar förbud för läkare, som till den
förslag. sjuke står i den skyldskap eller i det svågerlag, som enligt lag utgör vittnesjäv,
att utfärda vårdattest, innehåller förevarande paragraf, att vårdattest ej
må godkännas, därest den meddelats av någon, som veterligen står till
den sjuke i dylikt skyldskaps- eller svågerlagsförliållande. Till paragrafens
tredje moment har överflyttats den i 11 § 1 mom. av 1927 års förslag upptagna
bestämmelsen angående införskaffande av prästbevis. I övrigt överensstämma
förevarande och 1927 års förslag sakligt beträffande denna paragraf.

Yttranden årer Beträffande 10 § i 1927 års förslag hava i de avgivna yttrandena följande

792? års för- anmärkningar framställts.

slflf/.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och direktionen för Göteborgs hos
pital hava framhållit, att bestämmelsen om jäv för läkare att för anhöriga
utfärda vårdattest kan, ehuru i och för sig lämplig, i trakter, där avstånden
till annan läkare äro långa, på betänkligt sätt försvåra möjligheten för eu
sjuk att erhålla vård å sinnessjukhus.

Direktionen för Västerviks hospital har uttalat den förmodan, att sjukhusläkaren
ej skall bliva pliktig att kontrollera den vårdattestgivande läkarens
skyldskapsförhållanden.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och direktionen för Kristinehamns
hospital hava förordat, att jämväl vederbörande sjukvårdsläkare skall berättigas
att utfärda vårdattest.

Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ej funnit det fritt från betänkligheter,
att vårdattest kan utfärdas av läkare å det sinnessjukhus, varest intagning
begäres, i det att sjuk vårdsläkaren faktiskt kunde känna sig bunden
av sin nära kollegas attest.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört: Mångenstädes på
landsbygden funnes icke tillgång till annan läkare än provinsialläkaren, som
då även vore sjukvårdsläkare å fattigvårdens sinnessjukavdelning. För att
få en person intagen å denna avdelning vore det då, i saknad av tillgångtill
annan läkare än sjukvårdsläkaren, nödvändigt att först intaga den sjuke
på annan avdelning av fattigvårdsanstalten. Därefter skulle sjukvårdsläkaren
kunna förflytta honom till sinnessjukavdelningen. Genom att pa detta sätt
formellt följa lagförslagets bestämmelser men i själva verket kringgå desamma
skulle man förskaffa sig möjligheter utnyttja de kommunala sinnessjukavdelningarna
såsom upptagningsanstalter för häftigt insjuknade. Ifrågasättas
kunde kanske, att sjukvårdsläkare, där av annan läkare utfärdad vård
attest icke utan menlig tidsutdräkt kunde anskaffas och den sjuke vore för
allmänna säkerheten vådlig, skulle äga å sjukhuset tillsvidare mottaga den
sjuke och att vårdattest skulle snarast möjligt därefter anskaffas.

Stadsfullmäktige i Malmö hava förordat, att överläkare vid allmän sjukvårdsinrättning
skall, där han samtidigt är överläkare vid eu vid inrättningen
anordnad upptagningsavdelning för sinnessjuka, äga att i likhet med läkare
vid fattigvårdsanstalt utfärda vårdattest, då det är fråga om förflyttning till
sinnessjukavdelningen av den, som vårdas av honom å annan avdelning inom
sjukvårdsinrättningen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

Direktionen för Strängnäs hospital bar uttalat, att det skulle vara betungadue
för sjukvårdsläkaren att tvingas att vara förtrogen med tillämpningen av olika
bestämmelser om vårdnadsplikt.

I förhållande till gällande rätt innefatta de av 1921) års sakkunniga föreslagna
bestämmelserna om vem som skall äga utfärda vårdattest — den nuvarande
»bilagan A» nyheter i olika avseenden. Bland dessa nyheter märkas,
att befogenhet att utfärda vardattest tillerkänts även vid vederbörande sinnessjukhus
jämte sjukvårdsläkaren anställd läkare, att krav uppställts på att
den läkare, som utfärdar vårdattesten, icke skall stå i närmare släktskapsförhållande
till den sjuke samt att sjukvårdsläkare vid fattigvårdsanstalt tillhörande
sinnessjukavdelning erhållit dylik befogenhet vid intagning å avdelningen
av den, som förut är intagen å annan avdelning av anstalten.
Av dessa nyheter innefattar den första en utvidgning av befogenheten att
utfärda vårdattest, vilken för närvarande såsom regel ej tillkommer någon
vid vederbörande sinnessjukhus anställd läkare, medan de två senare nyheterna
äro att betrakta såsom inskränkningar i berörda befogenhet. Hinder
för släkting att utfärda dylikt intyg finnes nämligen ej för närvarande
stadgat, och enligt kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser
angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som
avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, må vid
sadan anstalt anställd läkare alltid själv utfärda »bilagan A». Börslaget,
vilket ju, såsom redogörelsen för de framställda anmärkningarna utvisar, i
ifrågavarande avseenden i stort sett lämnats utan anmärkning, bibehåller
bär i huvudsak den betydelsefulla garanti mot obefogat kvarhållande, som
ligger däri, att varje intagen skall göras till föremål för undersökning av
två läkare. Tanken på att generellt avskaffa denna garanti kan jag icke
biträda. Det undantag, som föreslagits i fråga om vissa sinnessjukavdelningar
vid fattigvårdsanstalter, beror på att det i ifrågavarande fall är praktiskt
sett omöjligt att utan stor omgång erhålla intyg av annan läkare än nämnde
sjukvårdsläkare. Ett sådant undantag synes mig befogat, men någon utvidgning
av detsamma torde icke böra ske utan synnerligen tvingande skäl, och
sådana lära näppeligen kunna åberopas i fråga om de med upptagningsanstalter
för sinnessjuka försedda allmänna sjukvårdsinrättningarna, vid vilka
tillgång till annan läkare än upptagningsanstaltens sjukvårdsläkare regelrätt
förefinnes. Någon egentlig olägenhet är enligt min uppfattning icke att befara
av den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påpekade konsekvensen
av 1927 års förslag, medan däremot den av föreningen ifrågasatta
utvägen strandar på den redan berörda svårigheten att utan stor omgång
erhålla vardattest av annan läkare, eu svårighet, som ytterligare skulle betydligt
ökas, om denne andre läkare skulle nödgas avlägga besök å sinnessjukavdelningen
för att kunna utfärda attesten. Å andra sidan synes det
väl motiverat att, i den mån ej omförmälda garanti därigenom borttages,
ställa de psykiatriskt skolade läkarna vid sinnessjukhusen till förfogande för
utfärdande av vårdattester; risken för att sjukvårdsläkaren, som ju är chef
för vederbörande anstalt eller avdelning, skall obehörigen låta sig påverka av
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 70 haft. (Nr 87.) 220i 28 6

Departements chefen.

1927 ars
förslag.

Yttranden övt
1927 års för
slug.

Kungl. May.ts proposition nr 87.

eu underordnad läkares attest torde vara alltför obetydlig för att föranleda ett
bibehållande av nuvarande system, vars införande, såsom av 1896 års kommittébetänkande
framgår, närmast föranletts av att man icke velat tillerkänna
ifrågavarande befogenhet åt den för sjukvården ansvarige »hospitalsläkaren».
Kravet på att den attestutfärdande läkaren skall vara ojävig förefaller mig
så självklart och risken för att endast jävig läkare skall stå till förfogande
å vissa orter så ringa, att jag icke ansett mig kunna därutinnan föreslå någon
ändring i 1927 års förslag.

På sätt av direktionen för Västerviks hospital antytts, lärer man icke
skäligen kunna kräva, att sjukvårdsläkaren i varje fall skall vidtaga en undersökning
för att konstatera, att den läkare, som utfärdat aberopad vardattest,
ej står uti här ifrågakommande skyldskaps- eller svågerlagsförliållande till
den sjuke. Har ett dylikt skyldskaps- eller svågerlagsförliållande förbisetts
vid beslut om intagande, lärer likväl den, som avses i beslutet, på grund av
detsamma böra kvarhållas å sinnessjukhuset, därest förutsättningar för utskrivning
ej föreligga. Ett förtydligande av lagtexten på denna punkt har
emellertid synts mig vara av behovet pakallat. I detta sammanhang ma
framhållas, att vid fastställande av formulär till vårdattest bör iakttagas,
att i attesten inryckes en förklaring av läkaren om att han icke står i angivet
jävsförhållande till den sjuke.

Under erinran om att skyldighet att vid ansökning om intagande av underårig,
som enligt lag står under annans vårdnad, foga dennes skriftliga medgivande
till åtgärden, följer av 2 mom., jämfört med 7 § andra stycket, vilt
jag till sist beträffande den av direktionen för Strängnäs hospital framställda
anmärkningen framhålla, att intagning av dylik underårig uppenbarligen
måste i föreslagen omfattning göras beroende av samtycke av den, som har
vårdnaden om den underårige, och att man därför icke kan komma ifrån att
av sjukvårdsläkaren fordra kännedom om de rättsregler, som reglera vårdnadsplikt
beträffande underårig.

11 §•

Enligt 11 § i 1927 års förslag skulle de i förevarande paragrafs 3 mom.
omförmälda upplysningarna insändas samtidigt med ansökningen om intagande
eller så snart ske kunde därefter. I övrigt överensstämma, frånsett
det redan omnämnda överflyttandet av visst stadgande till 10 §, förevarande
och 1927 års förslag sakligt i fråga om 11 §.

■r I sitt yttrande över 1927 års förslag har medicinalstyrelsen anfört beträffande
förevarande föreskrifter: Eör intagning a psykiatriska kliniker borde
framdeles, då sådana anordnats i samband med andra kliniker, krävas lättare
former än för den vanliga intagningen å sinnessjukhus, så att intagning kunde
ske under samma former som intagning å sjukhusens övriga kliniker, d. v. s.
utan företeende av de i 10 § föreskrivna handlingarna. Då svenska undersåtar,
som träffats av sinnessjukdom i främmande land, på hemställan av
vederbörande myndigheter i detta, återfördes till Sverige, förfores för närrarande
så, att Kungl. Maj:t efter framställning av medicinalstyrelsen bemyndigade
styrelsen att, om den sjuke vid hemkomsten vore i behov av vård

Kungl. Maj:tf; proposition nr 87. 83

å sinnessjukanstalt bereda lionorn plats å hospital utan hinder av att föreskrivna
intagningshandlingar icke företetts. Eu bestämmelse borde nu inoias
1 syfte att möjliggöra ifrågavarande sinnessjukas intagning utan före‘
IT rEj bl0tt sjllneHSink. som vore farlig f& annans säker•mivit
St f *1 - n fUtr 1 \lYm\ dfn» sora ^enom liikarbetyg styrktes vara på
ordningen Samhallsfarll& borde kunna "‘tagas i den i 11 § 3 inom. stadgade

Direktionen för Strängnäs hospital har förordat, att kravet på företeende
sbike''nad&- >efUtte SeiSkii 1b<,rtfalla ej blott då 1 vårdattest intygats, att den
framgår^av ÄÄ" '' « ***

Sedan medicinalstyrelsens utlåtande avgivits, har 1928 års riksdag i anledning
av en 1 ämnet den 20 mars 1928 avlåten proposition (nr 205) medgivit,
att avtal finge 1 huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen
förordade grunder träffas med Malmöhus läns landsting om anordnande
och upprätthållande av eu inom landstingets sjukvårdsinrättningar i
-mnd förlagd psykiatrisk klinik. Enligt dessa grunder skulle beträffande
mtagning å och utskrivning från kliniken följande gälla: Antagning av sjuka
pa kliniken kan ske dels under de former, som för närvarande gälla eller
ramdeles kunna bliva fastställda i fråga om intagning på statens sinnessju
dius och dels utan iakttagande av nämnda former. I sistnämnda fall
sker intagning med tillämpning av de för lasarett i allmänhet gällande
stadgandena och skall utskrivning ske, då den intagne därom gör framställnmg
eller han befinnes icke lida av sjukdom, som berättigar till vård å
kliniken Angående utskrivning av den, som intagits enligt de för intagning
a statens^ sinnessjukhus gällande föreskrifterna, skall tillämpas vad om
u s rivning från sådant sjukhus är eller varder stadgat.» Det ifrågasatta
avtalet har numera kommit till stånd och å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar
undertecknats den 24 oktober 1928. Den nyss återgivna bestämmelsen
bär 1 oforandrat skick influtit i avtalet.

Jag förutsätter, att jämväl för övriga framtida psykiatriska kliniker enahanda
regler komma att uppställas, vilket innebär, att psykiatrisk klinik
kommer att bliva på en gång sinnessjukhus och s. k. vårdhem. I den mån

T» Tv ™ blir de» tjogen i nu ifrågavarande av de

helt likställd med annat sinnessjukhus. Med hänsyn härtill lära
nagra undantagsbestämmelser för kliniks del icke erfordras.

Ett, ^tergivande av kravet på intagnmgshandlingar beträffande från utländsk
01 hit till riket översanda sinnessjuka svenska medborgare skulle betyda, att
vårdattest och levnadsberättelse ej skulle behöva företes. Ett dylikt eftergivan
e skulle näppeligen stå 1 god överensstämmelse med stadgandet i före mTnTtoLTr

1 m°m ■■ SOm tiU °ch med Vid krig och krigsfara kräver åtninstone
läkarintyg av ojavig läkare. Ett sådant eftergivande synes mig ej

leller av behovet påkallat, eftersom omöjlighet att anskaffa vårdattest och

evnadsberattelse näppeligen larer förefinnas, låt vara att på en eller annan

punkt ofullstandighet kan komma att vidlåda dessa handlingar. Därjämte är

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att beakta, att de lindringar i fråga om skyldighet att förete intagningshandlingar,
som i olika fall medgivas i förevarande paragraf, ej sällan kunna utnyttjas.
Under sådana förhållanden synas mig tillräckliga skäl för att beträffande
ifrågavarande kategori av sjuka eftergiva de vanliga garantierna
för den personliga säkerheten icke hava förebragts. Ej heller beträffande
den, som utan att vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
dock är »på annat sätt samhällsfarlig», synas mig skäl till eftergivande av
berörda garantier föreligga. I fråga om sådana sjuka torde utan större olägenhet
vårdattestens utfärdande kunna avvaktas.

Den av direktionen för Strängnäs hospital framställda anmärkningen framställdes
redan mot 1923 års förslag i yttranden av bland andra medicinalstyrelsen
och psykiatriska föreningen. I anledning av denna anmärkning
yttrade 1926 års sinnessjuksakkunniga:

»Anmärkningen torde gå ut på att sjukvårdsläkaren skulle äga att utan
undersökning av den sjuke på grund av uppgifter av sökanden eller till
äventyrs på grund av vårdattestens innehåll korrigera det utlåtande, som
av attestens utfärdare meddelats angående graden av den sjukes behov av
vård. En sådan anordning har icke synts de sakkunniga lämplig.»

1927 ars
förslag.

Till detta uttalande, i vilket jag kan instämma, torde kunna fogas
den erinringen, att, därest behovet av vård å sinnessjukhus till äventyrs
skulle hava blivit trängande först efter vårdattestens utfärdande, man med
skäl torde kunna kräva, att nämnda förhållande konstateras av vardattestens
utfärdare eller av annan läkare i den för utfärdande av vårdattest stadgade
formen.

Med hänsyn till angelägenheten av att sjukvårdsläkaren utan uppskov
skall kunna beträffande person, som intagits jämlikt 3 inom., verkställa sådan
prövning, som avses i 12 §, har, såsom redan omnämnts, den ändring
vidtagits i nämnda moment, att där föreskrivna upplysningar skola vara
sjukvårdsläkaren tillhanda inom samma tid som det i 2 mom. omförmälda
polisförhörsprotokollet.

12 §.

I 1927 års förslag var den i första stycket föreskriva tiden satt till en
vecka och den i andra stycket stadgade tiden bestämd till fyra dagar.

Yttranden Beträffande denna paragraf hava i de över nämnda förslag avgivna yttöver
1927 drs rancleria följande anmärkningar framställts.
förslag. Direktionen för Strängnäs hospital har anfört, att paragrafen ej rimligtvis

finge innebära, att prövningen inom den föreskrivna korta tiden skulle hava
resulterat i ett ja eller ett nej. I enlighet härmed föresloges följande tillägg
till paragrafen: »Har sjukvårdsläkaren vid denna prövning funnit sig icke
kunna avgöra, om vårdbehov föreligger eller icke, skall lian snarast möjligt
söka klarlägga frågan och senast inom två månader efter intagningen träffa
sitt avgörande eller underställa ärendet sinnessjuknämndens prövning.»

Medicinalstyrelsen har under åberopande av vad direktionen för Strängnäs
hospital anfört förordat ett förtydligande av paragrafen.

Svea hovrätt har anfört: Sjukvårdsläkaren komme vid den i förevarande
paragraf avsedda prövningen ofta finna anledning att påkalla förhör inför

Kungl. Maj:ts proposition nr <S''7.

domstol. Det syntes emellertid, med hänsyn till de i paragrafen angivna
tidsfristerna, som om för sådant fall möjlighet härtill vore honom betagen.
Hovrätten ansåge visserligen, att en första undersökning av den för vård
intagnes vårdbehov borde äga rum inom eu förhållandevis kort tidrymd,
men förmenade, att för definitiv prövning ett längre rådrum borde lämnas.
Hovrätten ville därför för detta fall förorda införandet av bestämmelser i
anslutning till de för observation i 20 § givna.

Direktionen för Västerviks hospital har föreslagit, att i det i andra stycket
avsedda fallet undersökningstiden skall räknas från den tidpunkt, då det i
11 § 2 mom. omnämnda polisförhörsprotokollet, resp. de i 11 § 3 mom. avsedda
upplysningarna inkommit till sjukvårdsläkaren.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det ej klart framginge, att
undersökningen skall vara verkställd efter intagningen samt att det vore
önskvärt, att undersökningen, åtminstone delvis, verkställdes av sjukvårdsläkaren
själv.

Enligt den mot 17 § i förevarande förslag svarande 26 § i 1927 års förslag
skall den, som för vård intagits å sinnessjukhus, men befinnes icke hava
varit i behov av vård å sådant sjukhus, ofördröjligen från sjukhuset utskrivas.
Bestämmelserna i förevarande paragraf avse givetvis allenast att skapa garanti
mot att den, som icke är i behov av vård å sinnessjukhus, längre än
viss kortare tid får vänta på beslut om utskrivning eller, därest utskrivningsbefogenheten
tillkommer högre myndighet, på att framställning om utskrivning
göres hos denna. Emellertid är det tydligt, att i åtskilliga fall förhållandena
äro sådana, att föreliggande uppgifter och den verkställda undersökningen
icke giva tillräcklig anledning att antaga, att behov av vård å sinnessjukhus
föreligger, men att möjligheten av att sådant vårdbehov förefinnes dock icke
är utesluten. Skulle man i detta fall giva sjukvårdsläkaren rätt att för fortsatt
undersökning kvarhålla den intagne, skulle detta innebära, att ett kvarhållande
för observation skulle kunna genomföras utan avseende å om den sjuke vore eller
icke vore farlig för sig själv eller andra. Så långt kan man enligt min mening
icke gå. Kan den psykiatriska specialisten icke i det föreliggande materialet
finna tillräckliga skäl till ett kvarhållande, bör han icke få rätt att kvarhålla den
intagne för att söka nya skäl för ett sådant. Jag kan i enlighet med det sagda icke
förorda de framförda förslagen om bestämmandet av en viss längre frist för slutlig
prövning utan har i stället vid avfattningen av 17 § i förevarande förslag
sökt fastslå, att, därest sjukvårdsläkaren ej kommer till samma resultat som
den läkare, vilken utfärdat vårdattest eller i 11 § 2 eller o mom. avsett intyg,
utskrivning omedelbart bör ske, naturligtvis under förutsättning, att den intagne
ej i enlighet med bestämmelse i förslagets 4 kap. förklarar sig villig
att kvarstanna för observation. Å andra sidan måste det tillses, att sjukvårdsläkaren
får tillräcklig tid för sin undersökning och särskilt, att han får
möjlighet att sätta sig i förbindelse med sökanden och vårdattestens, respektive
läkarintygets, utfärdare för att införskaffa eventuellt behövliga kompletterande
iippgifter rörande den intagnes förhållanden. Då de tider, som för
sådant ändamål bestämts i 1927 års förslag, icke torde vara med säkerhet
tillräckliga, har en förlängning av desamma skett. Att sjukvårdsläkaren

Doparternoii

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

likvisst är pliktig att verkställa ifrågavarande prövning så fort ske kan, torde
väl knappast behöva framhållas.

Så som 11 § 2 och 3 mom. avfattats, har man att räkna med att det
polisförhörsprotokoll, som avses i 2 mom., och de upplysningar, som omnämnas
i 3 mom., skola finnas tillgängliga redan andra dagen efter intagningen.
Sker det, torde den i förevarande paragrafs andra stycke stadgade
prövningen utan svårighet kunna äga rum under den här föreslagna perioden
av tio dagar. Skulle emellertid i följd av försummelse från vederbörande
myndigheters sida ett dröjsmål med tillhandahållandet av polisförhörsprotokoll
eller upplysningar äga rum, synes detta dröjsmål icke böra få
gå ut över den intagne, så att prövningen av hans vårdbehov därigenom må
uppskjutas på teoretiskt sett obegränsad tid. Jag har med hänsyn härtill
icke funnit mig kunna godtaga den av direktionen för Västerviks hospital
framställda anmärkningen.

Den undersökning, som avses i förevarande paragraf, skall givetvis, därest
den ej verkställes av sjukvårdsläkaren själv, företagas under hans ledning.
Härom torde uttryckligt stadgande näppeligen vara behövligt. Att undersökningen
i vanliga fall måste äga rum å sinnessjukhuset, torde vara uppenbart.
Skulle i något undantagsfall en av sjukvårdsläkaren företagen eller
ledd undersökning kunna påbörjas redan före intagningen, synes hinder härför
ej böra uppställas; dock lärer, på sätt av 1927 års betänkande framgår,
läkaren icke kunna underlåta att till sin egen säkerhet göra anteckning om
denna undersökning i vederbörande journal.

13 §.

W27 drs 13 § i 1927 års förslag innehåller bestämmelser om vem som äger att be förstag.

gluta

om förflyttning av för vård intagen från ett sinnessjukhus till ett annat,
om vem som äger att påkalla sådan förflyttning och om vilka handlingar
som vid förflyttning skola medfölja den, som förflyttas. I förstnämnda avseende
stadgas, att medicinalstyrelsen äger att besluta om förflyttning från
ett statens sinnessjukhus till ett annat och om förflyttning, som kan föranledas
av avtal, varigenom stad övertagit hela sin sinnessjukvård, samt att
sjukvårdsläkare äger att på ansökan medgiva förflyttning till det honom
underställda sinnessjukhuset.

Yttranden I de avgivna yttrandena hava vissa detaljanmärkningar framställts mot
över 192- års de i de två senare avseendena föreslagna stadgandena.

förslag.

Departements- Redan tidigare har jag framhållit, att befogenheten att förflytta sinnessjuk
chefen. från ett sinnessjukhus till ett annat erfordrar stöd av en uttrycklig lagbestämmelse,
som kan göras antingen så, att de materiella förflyttningsreglerna
intagas i lagen, eller på det sätt, att Kungl. Maj:t i lagen bemyndigas att
i administrativ ordning utfärda i ämnet erforderliga bestämmelser. Den
förra utvägen medför den olägenheten att man med hänsyn till vanskligheten
att på förhand överblicka alla de fall, i vilka förflyttning bör kunna

Kunrjl. Maj:ts proposition nr H7. 87

ske, riskerar att göra bestämmelserna alltför snäva. Särskilt är därvid att
beakta, att behov av nya regler kan uppkomma på grund av sinnessjukhusväsendets
utveckling. Sålunda erfordras redan nu, utöver vad i 1927 års
förslag upptagits, regler angående förflyttning emellan olika sinnessjukhus,
som tillhöra viss stad, vilken övertagit hela sin sinuessjukvård, ävensom
angående förflyttning mellan statens sinnessjukhus och psykiatrisk universitetsklinik,
som icke tillhör staten. På grund av det sagda synes det
lämpligast att icke upptaga några materiella föreskrifter i lagen utan där
allenast inrycka ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
i ämnet.

14 §.

Enligt första stycket i 14 § i 1927 års förslag skulle intagen vara oförhindrad
att insända framställningar till sinnessjuknämnden, medicinalstyrelsen
och överinspektören för sinnessjukvården, sa ock, vad angår vid
domstol auhängigt mål eller ärende, vari den intagne själv förde talan, till
vederbörande domstol eller domare. I andra stycket av samma paragraf
meddelades beträffande andra framställningar enahanda regler som i andra
stycket av förevarande paragraf, dock att vidarebefordran av framställning,
ställd till offentlig myndighet i allmänhet, icke skulle kunna vägras, om
framställningen vore redigt avfattad och hållen i hövisk ton.

Beträffande de sålunda i 1927 års förslag upptagna bestämmelserna bär
i yttrandena över förslaget följande anförts:

Psykiatriska föreningen har föreslagit, att överläkaren borde få tillfälle att taga
del jämväl av framställningar, som skola vidarebefordras till medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården samt domstol eller
domare, samt att dylik skrivelse liksom hittills borde förses med en redogörelse
för den sjukes tillstånd och läkarens yttrande över skrivelsens innehåll.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har uttalat, att jämväl redigt avfattade
och i hövisk ton hållna skrivelser till myndigheter borde innehållas,
då de ofta blottade en hos avsändaren förefintlig, av sjukdomen betingad
omdömeslöshet, vars yppande för offentligheten icke kunde anses val överensstämma
med de allmänna principerna för det skydd, en sinnessjuk borde
åtnjuta mot sina abnorma handlingstendenser.

Direktionen för Strängnäs hospital och för Vänersborgs hospital och asyl
hava såsom exempel på skrivelser, som icke borde vidarebefordras även om
de vore redigt avfattade och hållna i hövisk ton, omnämnt framställning till
Konungen om medverkan till patientens inträde såsom munk vid ett franskt
kloster, begäran hos justitieombudsmannen om förhjälpande till de rättigheter,
som tillkomme patienten såsom prinsessa av Sachsen, begäran hos
generalstaben om ett eller flera regementen eller t. o. m. en arméfördelning
för att befria patienten och skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med förslag att ersätta västra stambanan med en kanal.

Medicinalstyrelsen har anfört, att styrelsen funne de nu refererade anmärkningarna
väl befogade och att enligt styrelsens uppfattning sjukvårdsläkaren
borde hava rätt att taga del av all korrespondens från och till den
sjuke samt icke hava ovillkorlig skyldighet att vidarebefordra några framställningar,
ställda till andra myndigheter än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden,
överinspektören, domstol eller domare; dock med skyldighet att, om
vidarebefordran ej medgåves, hänskjuta frågan till överinspektören.

1927 urs
förslag.

Yttranden
över 1927 ars
förslag.

Departements chefen.

Yttranden
över 1U27 ärt
förslag.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 87.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat, att med domstol och domare
måtte jämställas annan offentlig myndighet, hos vilken den intagne vore
sökande eller part i administrativt mål eller ärende.

På sätt jag tidigare yttrat, måste de tvångsåtgärder, varom här är fråga,
grundas på stadgande i lag. I motsats till vad som är fallet med reglerna
angående förflyttning, torde behov ej föreligga att meddela föreskrifterna i
ämnet i administrativ ordning med stöd av ett i lag intaget bemyndigande.
I likhet med vad som skett i 1927 års förslag hava därför de materiella bestämmelserna
fått inflyta i lagförslaget. Beträffande dessa bestämmelsers innehåll
vill jag framhålla, att ehuru varje åtgärd, som av en patient företages, i viss
mån är ägnad att giva vederbörande läkare eu fördjupad uppfattning av hans
sjukdom, läkarna vid sinnessjukhusen dock torde hava tillräckliga möjligheter
att studera patienterna även om de icke få tillfälle att öppna patienternas
skrivelser till de högre utskrivningsmyndigheterna. Och något behov
för nämnda myndigheter att på förhand erhålla något yttrande av läkaren
torde icke föreligga; skulle ett sådant behövas, kan det ju alltid av myndigheten
infordras. Yad angår de i första stycket av 1927 års förslag omnämnda
framställningarna till domstol, måste de passera överläkaren för att han
skall få tillfälle att behandla framställning, som icke avser mål eller ärende,
vari den intagne själv för talan, i enlighet med bestämmelserna rörande
skrifter, ställda till offentliga myndigheter i allmänhet. För att detta skall
tydligare klargöras har bestämmelsen härom flyttats till andra stycket, därvid
den av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda anmärkningen iakttagits.
Beträffande slutligen i övrigt till myndigheter ställda framställningar har jag
funnit de i yttrandena gjorda anmärkningarna böra föranleda till en återgång
till gällande bestämmelser, enligt vilka sådan framställning, vilken sjukvårdsläkaren
anser icke vara av beskaffenhet att böra omedelbart vidarebefordras,
skall överlämnas till överinspektören, som har att pröva, huruvida vidarebefordran
må tillåtas.

Med hänsyn till vad jag förordat angående överlämnande av utskrivningsmyndighet
till medicinalstyrelsen och rätt att hos Kungl. Maj:t i statsrådet
överklaga styrelsens beslut, har jag — samtidigt med att vad den av 1926
års sakkunniga föreslagna paragrafen innehåller om sinnessjuknämnden uteslutits
— förordat rätt för intagen att utan censur rikta framställningar
jämväl till Kungl. Maj:t. Ehuru de föreslagna bestämmelserna lära medföra,
att Kungl. Maj:t ej skall kunna till provning upptaga annan framställning
rörande utskrivning än sådan, som innefattar i laga ordning anförda besvär
över ett av medicinalstyrelsen meddelat beslut, lärer det dock icke kunna
undvikas, att Kungl. Maj:t i egenskap av klagoinstans själv bör få tillfälle
att pröva, huruvida framställning innefattar dylika besvär eller icke.

15 §.

Mot de bestämmelser, som i 1927 års förslag reglera frågan om vem som
skall vidkännas kostnaden för vård å sinnessjukhus, hava i de avgivna yttrandena
anmärkningar ej framställts i vidare mån än att direktionen för Strängnäs
hospital beträffande det föi-eslagna stadgandet om att den intagne såsom
regel ej skall ansvara för berörda kostnad i fall, då intagningen befunnits

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 89

omotiverad, yttrat, att detta stadgande syntes nog så rimligt, men skulle
kunna åstadkomma stor skada, i det att det skulle avskräcka från åtagande
av sjukvårdsavgiften och därmed försvåra den sjukes intagning. Enligt direktionens
förmenande borde den, som iklätt sig ansvaret för sjukvårdsavgifterna,
under alla omständigheter kunna påräkna ersättning av den intagne, denne
obetaget att föra skadeståndstalan i vanlig ordning.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anmärkt, att bestämmelserna
i förevarande paragraf, vilkas humana syfte förbundet tillfullo uppskattade,
innebure en inskränkning av bestämmelserna i 62 § i lagen om
fattigvården, varför förbundet ifrågasatte en hänvisning i sistnämnda lagrum
till det föreliggande lagförslaget.

Då man säkerligen — åtminstone så vitt man kan döma av hittillsvarande
erfarenhet — mycket sällan har att räkna med en utskrivning, föranledd av
att vårdbehov ej från början förelegat, torde de av direktionen för Strängnäs
hospital framförda farhågorna knappast hava praktisk betydelse. Än mindre
blir detta fallet, om, på sätt 1926 års sakkunniga förordat i de av dem föreslagna
administrativa bestämmelserna, ansvarsförbindelse för vårdkostnad icke
skall bliva obligatorisk annat än för s. k. rumspatient. Vid nämnda förhållanden
och då 1927 års förslag i avseende å förevarande paragraf synes
från materiellt-rättslig synpunkt riktigt, har direktionens anmärkning icke
godtagits. Till den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framställda
anmärkningen torde jag få återkomma i annat sammanhang.

16 §.

Jag har redan tidigare vid 8 § framhållit, att rätten att göra ansökning
om intagning lämpligen måste kompletteras med en befogenhet för den ansökningsberättigade
att genom läkarundersökning få konstaterat, huruvida
behov av vård å sinnessjukhus föreligger eller icke.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har emellertid gjort gällande, att
det kunde innebära vissa vådor att låta avlägsna släktingar föranstalta om
läkarundersökning med förbigående av mera närstående anförvanter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, under erinran om risken för missbruk
av rätten att föranstalta om undersökning, framhållit, att det icke ens antyddes,
huru det skulle konstateras, att tecken till sinnessjukdom förmärkts,
ehuru undersökningen otvivelaktigt innefattade ett allvarsamt ingrepp i den
personliga friheten, vilket till och med kunde genomföras medelst handräckning
av offentlig myndighet.

Med hänsyn till de obehag och det besvär, som åtgärder för annans intagande
å sinnessjukhus medföra, är det praktiskt sett föga sannolikt, att någon
anförvant skall vilja utan alldeles särskilda skäl taga initiativet till en läkarundersökning
i fall, da närmare anförvant finnes. Någon inskränkning av
anförvanternas befogenhet att påkalla läkarundersökning torde därför ej erfordras.
För läkarundersökningens genomförande lärer något tvång ej utan
vidare fa användas av den ansökningsberättigade. Erfordras tvångsåtgärder,
har vederbörande läkare enligt 54 § i 1927 års förslag (51 § i förevarande förslag)
att påkalla polismyndighetens biträde. För att sådant skall lämnas måste
givetvis för polismyndigheten genom läkarens eller hans uppdragsgivares

Departements

chefen.

Yttranden
öcer 1927 års
förslag.

Departements chefen.

1927 ars
förslag.

Yttranden
över 1927
ars förslag.

Departements chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

försorg klargöras, att behov av läkarundersökning föreligger. I denna polismyndighetens
prövning torde ligga ett tillräckligt skydd mot missbruk av
rätten att påkalla undersökning, och jag har därför icke ansett mig böra förorda
någon saklig ändring i 1927 års förslag på förevarande punkt.

3 kap. Om utskrivning från sinnessjukhus.

Terminologiskt förekommer i 1927 års förslag den inkonsekvensen, att
den på sjukvård släkaren ankommande åtgärd, som enligt förslagets 21 § betecknas
såsom skiljande från sinnessjukhus, erhållit benämningen »utskrivning»,
då den vidtages av sinnessjuknämnden. För att undvika denna inkonsekvens
och då det även i övrigt synts mig lämpligt, att samtliga regler
angående observation upptagas i ett och samma kapitel, har jag flyttat bestämmelsen
om rätt att påkalla den högre myndighetens — enligt förevarande
förslag medicinalstyrelsens — prövning av kvarhållandets berättigande vid
observation till observationskapitlet, varav blivit en följd att observationsoch
utskrivningskapitlen måst byta plats.

17 §.

Förevarande paragraf motsvaras av 26 § i 1927 års förslag och överensstämmer
med denna, så vitt angår de i förevarande paragrafs andra punkt
upptagna reglerna för utskrivning av till hälsan återställd eller förbättrad
sinnessjuk. Mot förevarande paragrafs första punkt svarar åter i 1927 års
förslag en bestämmelse, enligt vilken den, som för vård intagits å sinnessjukhus
men befunnits icke hava varit i behov av vård å sådant sjukhus,
ofördröjligen skall utskrivas från sjukhuset.

Mot bestämmelserna i berörda 26 § har i de avgivna yttrandena ej förekommit
erinran i vidare mån än att länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagit
ett stadgande om att tillfrisknad — vilken ju enligt paragrafen skall
utskrivas, där ej anstånd finnes påkallat av omsorg för den intagne och
denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning — skall erhålla kännedom om
sakläget, så att han icke må sakna vetskap om sin rätt att göra uttalande
i frågan.

Redan vid behandlingen av 12 § har omnämnts, att i förevarande paragraf
gjorts en ändring i syfte att fastslå, att, därest sjukvårdsläkaren ej kommer
till samma resultat som den läkare, vilken utfärdat vårdattest eller
i 11 § 2 eller 3 mom. avsett intyg, utskrivning omedelbart bör ske. Endast
på detta sätt kan man enligt mitt förmenande uppehålla principen om två
läkares samstämmande förklaring om behov av vård å sinnessjukhus såsom
förutsättning för tvångsintagning.

Den avfattning, som givits förevarande paragraf, torde komma att få en viss
återverkan på användningen av det i fjärde kapitlet reglerade nya institutet
tvångsintagning för observation. Överväger polismyndighet en ansökan om
intagande av person, som uppenbarligen är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv - i detta fall kan intagning för observation begäras
enligt 28 § — har polismyndigheten, därest det ej är alldeles klart, att
sinnessjukdom eller sinnesslöhet föreligger, all anledning att, även om vård -

Kungl, Majlts proposition nr H7. 91

attest eller i II § 2 eller 11 inom. avsett intyg skulle kunna erhållas, påkalla
intagning för observation. Skulle vårdattest eller läkarintyg av nyss berörd
art hava meddelats, bör likväl polismyndigheten, med hänsyn till risken
att sjukvårdsläkaren ej godtager attesten eller intyget, hava möjlighet att
reservationsvis begära intagning för observation. För att i detta fall icke
dubbla intagningshandlingar skola bliva nödvändiga, måste emellertid ordnas
så, att vårdattest, respektive här omförmält intyg, och levnadsberättelse kunna
ersätta motsvarande i 29 och 32 §§ föreskrivna handlingar, nämligen observationsattesten
och uppgifterna för observation.

Den av länsstyrelsen i Södermanlands län framställda anmärkningen har
jag icke ansett mig böra iakttaga. Särskilt med hänsyn till sådana gränsfall,
i vilka redan en antydan om att vederbörande bör lämna sinnessjukhuset
kan framkalla en mycket stark oro, torde det vara all anledning att
på denna punkt giva läkaren fria händer.

18 §.

Från den mot förevarande paragraf svarande 27 § i 1927 års förslag avviker
paragrafen därutinnan att dels ordet »uppenbarligen» insatts i första
stycket och dels andra styckets andra punkt tillfogats.

Mot bestämmelserna i berörda 27 § hava erinringar framställts i vissa
utlåtanden.

Direktionen för Strängnäs hospital har sålunda anfört : Utskrivning enligt
första stycket av person, som avsåges i andra stycket, borde icke vara utesluten.
Utskrivning kunde sålunda medgivas oförbättrad vårdbehövande,
för vars vård utom sjukhuset det på tillfredställande sätt vore sörjt, men
där vådligheten för annans personliga säkerhet upphört eller kunde väntas
bliva utan betydelse vare sig genom förändring i det psykiska tillståndet
(t. ex. inträdd domens med utpräglad passivitet) eller rent yttre omständigheter
(kroppslig nedkommcnhet, betryggande tillsyn, annan miljö o. s. v.).

Medicinalstyrelsen har instämt i den nyss refererade anmärkningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att det kunde ifrågasättas, huruvida
det, vad straffriförklarade angår, funnes skäl för att under alla förhållanden
lägga hinder i vägen för definitiv utskrivning av vårdbehövande sinnessjuk,
för vars vårdande utom sjukhuset vore tillfredsställande sörjt, allenast på
den grund, att vederbörande för måhända lång tid sedan begått något tilläventyrs
med allenast bötesstraff belagt brott. I allt fall saknades enligt
länsstyrelsens förmenande anledning att göra åtskillnad mellan intagens lagförda
och icke lagförcla handlingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förordat, att förutsättningarna för sinnessjuks
utskrivning till beredande av plats för mera vårdbehövande väsentligt
skärpas, särskilt i det fall, att det icke vore sörjt för tillfredsställande vård
utom sjukhuset. Med de föreslagna bestämmelserna kunde det enligt länsstyrelsens
mening lätt inträffa, att den redan intagne finge vika för en sjuk,
som vid intagandet befunnes icke vara i större behov av vård.

1926 års sakkunniga hava motiverat sitt förslag att förbjuda utskrivning av
vårdbehövande straffriförklarade och sjuka, som begått mot annans personliga
säkerhet riktade, men ej beivrade brottsliga gärningar, därmed, att med hänsyn
till risken att dylika personer vid utskrivning komme att begå nya brott, en
provning enligt nu ifrågavarande bestämmelser alltid skulle leda till ett

1927 års
förslag.

Yttranden
över 1927
ars förslag.

Departements chefen.

1927 års
förslår/.

Yttranden
över 1927
års förslag.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

negativt resultat. Bakom detta uttalande torde väl den tanken ligga, att
det allmänna i detta fall icke kan nöja sig med de garantier för erforderlig
vård, som av den sjuke närstående kunna erbjudas. Denna tankegång har jag
för min del funnit riktig. Även från en annan synpunkt är ett dylikt förbud
önskvärt. Skulle straffriförklarad kunna definitivt uttagas, så snart tillfredsställande
vård erbjödes, vore det fara värt, att förmögna straffriförklarade
relativt snart skulle uttagas från sinnessjukhusen och överlämnas till
privata vårdare. Eu sådan möjlighet skulle otvivelaktigt, ehuru vistelsen a
sinnessjukhuset icke i egentlig mening har karaktären av en samhällets reaktion
mot brottet, kunna föranleda en känsla av olikhet inför lagen. Yad
sålunda anförts utgör ock anledningen till att den inkonsekvens, som här
liksom i 1927 års förslag förefinnes i avseende å verkningarna av lagförda
och icke lagförda brott, kunnat godtagas.

Det nu sagda äger emellertid näppeligen tillämpning i det fall, att här avsedd
sinnessjuk, efter att hava tillfrisknat och slutligt utskrivits, ånyo varder intagen
för vård å sinnessjukhus utan att han ånyo straffriförklarats eller begått i
stadgandet avsett brott. I detta fall lärer ett förbud mot utskrivning, innan
vårdbehovet upphört, vara ur nyss angivna synpunkter motiverat allenast
om återintagningen skett på grund av recidiv. Är åter anledningen till återintagningen
en ny, måhända efter lång tid uppkommen sinnessjukdom, t. ex.
en s. k. senil demens, torde näppeligen anledning till ett särställande förefinnas.
Med hänsyn till det anförda har jag funnit mig böra förorda en
föreskrift, enligt vilken det skall ankomma på överinspektören för sinnessjukvården
att avgöra, i vilka fall aterintagen av här omförmäld art skall
vara underkastad förbud mot utskrivning, så länge vårdbehovet ej upphört.
Stadgandet har avfattats på sådant sätt, att överinspektörens beslut ej blir
formellt beroende av om recidiv föreligger eller icke. Avfattningen möjliggör
också stadgandets tillämpning å den, som under en tidigare vistelse å
sinnessjukhus straffriförklarats eller begått mot annans personliga säkerhet
riktat brott, vilket icke blivit beivrat.

I anledning av den av länsstyrelsen i Uppsala län framställda anmärkningen
har jag funnit viss jämkning av lagtexten böra vidtagas. Jag vill
emellertid i detta sammanhang betona, att graden av behovet av vård å
sinnessjukhus är — i motsats till vårdbehovet i och för sig — beroende ej
blott av den sjukes tillstånd utan jämväl av de förhållanden, vari den sjuke
kan antagas komma i fall av utskrivning.

19 §.

Enligt motsvarande stadgande (28 §) i 1927 urs förslag kräves för försöksutskrivning
ej såsom här, att den sjukes tillstånd icke innefattar fara för
annans personliga säkerhet eller eget liv, utan allenast, att fråga är om
»stillsam» sinnessjuk. Vidare är såsom förutsättning för återintagning av
försöksutskriven upptaget allenast, att av utskrivningsmyndigheten givna
föreskrifter åsidosatts.

Länsstyrelsen i Uppsala län och direktionen för Uppsala hospital och asyl
hava mot 28 § i 1927 års förslag anmärkt, att enligt densamma förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ningar för sådan utskrivning blivit strängare än för slutlig utskrivning, varjämte!
nämnda direktion påpekat, att uttrycket stillsam icke uteslöte farlighet
och att den kanske samhäll sfarligaste av alla på svenska sinnessjukhus
under de sista decennierna vårdade sinnessjuka ytligt bedömd kunde betecknas
såsom stillsam.

De sålunda framställda anmärkningarna hava iakttagits vid avfattningen Dcpartementsav
förevarande paragraf. chefen.

20 §.

Förevarande paragrafs första stycke motsvaras i 1927 års förslag av dess i»27 års
29 §, enligt vilken sinnessjuknämnden skulle hava den kompetens i utskriv- f0,*launingsfrågor,
som förevarande förslag tillerkänner medicinalstyrelsen. Paragrafens
andra och tredje stycken överensstämma med 30 § i 1927 års förslag.

Till motivering av sitt förslag anförde 1926 års sakkunniga bland annat
följande: »Att de straffriförklarade erhållit eu särställning, beror framför allt
på att prövningen av utskrivningsfrågor beträffande sådana är mera ansvarsfull
och därför måste uppdragas åt en särskilt kvalificerad myndighet. Det
gäller att undersöka, i vad mån en djdik kvalificerad prövning är motiverad
beträffande andra sinnessjuka. Enligt gällande bestämmelser avses med
straffriförklarad den, som, tilltalad för brott, på grund av sin sinnesbeskaffenhet
icke kunnat till ansvar fällas; dock tillämpas enligt härskande praxis
reglerna angående utskrivning av straffriförklarade endast, om den intagning,
varom fråga är, skett i anledning av straffriförklaringen. 1923 års förslag
går ut på att med straffriförklarad enligt gällande rätt skall jämställas dels
den, som förövat eller gjort försök eller förberedelse till brottslig gärning
av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet men
som icke blivit straffriförklarad, dels ock envar, som någon gång blivit
straffriförklarad eller som vid något tillfälle begått brott av nyss angiven art
eller försök eller förberedelse därtill, och det oavsett om den brottsliga
gärningen begåtts i sjukligt tillstånd eller före sjukdomens utbrott. Psykiatriska
föreningen har med instämmande av medicinalstyrelsen i ämnet framställt
ett förslag, som väl snarast torde vara något mera restriktivt än
1923 års förslag. Föreningen har nämligen förordat, att bestämmelserna
angående straffriförklarade skola tillämpas dels i fråga om dem, som jämlikt 5
kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas, och dels i fråga om andra
sinnessjuka,. som på grund av sjukdomen visat brottsliga böjelser av beskaffenhet
att innefatta allvarlig fara för annans personliga säkerhet och som
ej blivit till hälsan återställda. På sätt i motiven till 1923 års förslag framhållits
torde det vara välgrundat att med straffriförklarad jämställa den,
som begått brottslig gärning av beskaffenhet att innefatta fara för annans
personliga säkerhet men mot vilken på grund av hans sinnestillstånd rättsligt
förfarande icke kunnat inledas, respektive, då fråga är om brott, som
ej hör under allmänt åtal, vederbörande målsägande icke velat inskrida.

Genom ett sådant jämställande skulle uppenbarligen en inkonsekvens i gällande
regler avlägsnas. Visserligen skulle ej heller efter eu så beskaffad
ändring reglerna bliva alldeles konsekventa, i det att, om det brott, som på
grund av omständighet av nyss angiven art icke blivit föremål för beivran,
varit riktat mot annat än personlig säkerhet, t. ex. utgjort ett egendomsbrott,
gärningsmannen skulle bliva underkastad strängare regler, om straffriförklaring
ägt rum. Denna inkonsekvens, som för övrigt vidlåder jämväl psykiatriska
föreningens förslag, är dock otvivelaktigt mindre betänklig än den nu förefintliga,
och det kan åtminstone ifrågasättas, huruvida de strängare reglerna

Yttranden över
1927 dvs
förslag.

Kungl Maj:ts proposition nr 87.

äro behövliga i avseende å straffriförklarade, som icke begått brott mot
person. En förutsättning för det sålunda förordade jämställandet är emeltid,
att någon tvekan i det särskilda fallet ej föreligger angående vederbörande
patients brottslighet. Någon slags prövning av därom föreliggande
bevisning bör givetvis icke få förekomma. I följd härav föreslås, att med
straffriförklarad skall jämställas den, som ostridigt begått mot annans personliga
säkerhet riktad brottslig gärning, vilken på grund av hans sinnesbeskaffenhet
icke blivit beivrad. Har den, som enligt vad sålunda föreskrivits
skall vara underkastad de strängare utskrivningsreglerna, efter utskrivning
ånyo intagits å sinnessjukhus, synes konsekvensen kräva, att han även
under förnyad sjukhusvistelse är underkastad berörda utskrivningsregler.
Även på denna punkt hava alltså de sakkunniga kunnat ansluta sig till
1923 års förslag. Vad åter angår frågan, om med straffriförklarad bör jämställas
sinnessjuk, som under sjukdomens inflytande visat sig farlig för
annans personliga säkerhet men utan att det därvid kommit till handling,
som är i lag belagd med straff, kunna otvivelaktigt skäl åberopas såväl för
det av 1923 års" sakkunniga framlagda förslaget som för psykiatriska föreningens
förslag. Visserligen skulle det såväl med det förra som i all synnerhet
med det senare bliva förenat med vissa svårigheter att i det konkreta
fallet avgöra, om en viss sinnessjuk borde vara underkastad de vanliga utskrivningsreglerna
eller de för straffriförklarade gällande. Men då olägenheten
av att avgränsningen icke bleve alldeles klar skulle inskränka sig till
att de ifrågavarande sinnessjuka i ett eller annat fall skulle komma att utskrivas
i enlighet med de för sinnessjuka i allmänhet gällande reglerna,
torde berörda anmärkning icke kunna anses avgörande. Av större betydelse
är enligt de sakkunnigas mening, att såväl det ena som det andra förslaget
skulle medföra en avsevärd ökning av den föreslagna sinnessjuknämndens
arbetsbörda och att den organisation av sinnessjuknämnden, som av
de sakkunniga förordats, med all sannolikhet icke skulle bliva tillräcklig.
Skulle man åter vilja bibehålla medicinalstyrelsens befattning med utskrivning
av straffriförklarade, skulle detta efter allt att döma bliva omöjligt utan
en ej oväsentlig förstärkning av styrelsens arbetskrafter. Med hänsyn härtill
hava de sakkunniga funnit sig icke böra förorda något av nu berörda
förslag.»

I förevarande spörsmål bär direktionen för Strängnäs hospital anfört: Avfattningen
av 27 § andra stycket syntes alltför rigorös aven i nu föreliggande
förslag, som dock innebure en betydande modifikation till de sinnessjukas
favör, jämfört med motsvarande bestämmelser i 1923 års förslag. Det
vore givetvis önskvärt att finna objektiva och koncisa kriterier på förhandenvaron
av sådana omständigheter, som gjorde en utskrivning riskabel för
den allmänna säkerheten, med detta torde dock icke vara möjligt. Slopande
av förutgången straffriförklaring som grund för skärpta bestämmelser borde
icke ifrågasättas. För övriga fall borde föreskrifter av mera allmän art meddelas,
såsom att sinnessjuknämnden ägde rörande viss patient på förhand
betinga sig prövningsrätt beträffande hans utskrivning, att överinspektören
finge sig ålagt att hos sinnessjuknämnden göra anmälan rörande fall, som
ansåges böra bedömas av nämnden eller att sjukvårdsläkaren ålades att underställa
nämnden prövningen av utskrivning, där det på grund av patientens
sinnesbeskaffenhet eller föregående funnes uppenbar anledning att med
hänsyn till fara för annans personliga säkerhet iakttaga särskild varsamhet
i fråga om utskrivningen.

Medicinalstyrelsen har instämt i vad sålunda föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Kravet på att till skydd för samhället vissa utskrivningsfrågor skola över- Dopartement»-liimnas till en särskilt kvalificerad högre utskrivuingsmyndighet får icke drivas
för langt. Det skulle uppenbarligen icke vara önskvärt, att utskrivningarna
väsentligen koncentrerades till denna högre myndighet, alltså enligt förevarande
förslag medicinalstyrelsen. Därigenom skulle sjukvårdsläkarna komma
ifran en betydande del av det ansvar för sjukvården, som rätteligen bör
åligga dem, samt utskrivningsfrågornas avgörande fördröjas. Den utvidgning
av den högre utskrivningsmyndighetens behörighet, som av 192(1 års
sakkunniga föreslagits, är högst betydande, och en inskränkning är därför
önskvärd. Vid en sådan torde det emellertid vara nödvändigt att utgå ifrån
att de, som intagits i anslutning till straffriförklaring, måste vara underkastade
medicinalstyrelsen såsom utskrivuingsmyndighet. Att med dessa
straffriförklarade måste — åtminstone med den modifikation, som förordats
av 1926 års sakkunniga — jämställas de, som intagits efter att eljest hava
begått brott eller som begått brott under sjukhusvistelsen, synes mig likaledes
ofrånkomligt. Däremot har jag liksom i fråga om det närliggande
fall, som behandlas i 18 § andra stycket, icke funnit tillräckliga skäl föreI’nna
för att låta den, som före en tidigare utskrivning begått brottslig gärning,
vara för all framtid undantagslöst underkastad ifrågavarande utskrivningsregler.
Jag har därför ansett mig böra föreslå, att medicinalstyrelsen
icke skall såsom första instans hava befattning med utskrivning av andra
intagna än sådana, som icke må utskrivas enligt 18 § andra stycket. Det
resultat, vartill jag sålunda kommit, ansluter sig tydligen ganska nära till
det andra av de av direktionen för Strängnäs hospital förordade alternativen.

21 §.

Innehållet i 21 är med avvikelser, som följa av vad jag tidigare för- Departements ordat,

hämtat från 31 § i 1927 års förslag. Utöver motsvarighet till här upp- chefen''
tagna stadganden innehåller berörda 31 § jämväl föreskrifter om att sjukvårdsläkaren
skall vid anmälan enligt första stycket foga eget utlåtande och
vissa å sjukhuset förvarade handlingar samt att dylikt utlåtande och nämnda
handlingar skola infordras, då anmälan enligt andra stycket gjorts av överinspektören.
Dessa föreskrifter hava synts mig lämpligen böra meddelas i
administrativ ordning.

22 §.

Förevarande paragraf motsvarar 32 § i 1927 års förslag, som emellertid m, års
alltid kräver skriftlig form för framställning om utskrivning, som göres av förslag.
annan än den intagne.

I sitt yttrande över nämnda förslag har medicinalstyrelsen förordat, att Yttrande
framställning om utskrivning alltid må kunna vara muntlig. Medicinalsty- över 1927 års
relsen har vidare anmärkt, att andra förhållanden än det av 1926 års sak- förslag.
kunniga i sin motivering omnämnda eller att en verklig förbättring i den
intagnes hälsotillstånd inträtt, kunna inträffa, som motivera en utskrivning
innan fyra månader förflutit från det framställning om utskrivning avslagits,
samt att därför den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att under nämnda tid göra ny framställning om utskrivning borde uteslutas.

Departements- Den första av de av medicinalstyrelsen gjorda anmärkningarna har synts
chefen. mig riktig, så vitt avser hos sjukvårdsläkaren eller överinspektören gjord
framställning om utskrivning. Framställning, som göres hos medicinalstyrelsen,
torde åter alltid böra vara skriftligt avfattad. I enlighet med det
sagda har ändring vidtagits i paragrafen.

Yad angår den senare av anmärkningarna må erinras om att förslaget
allenast innebär, att den intagne, hans förmyndare, gode man, make eller
anförvant eller den, som är ansvarig för kostnaden för den intagnes vårdande,
icke må hos den högre utskrivningsmyndigheten göra ny framställning
om utskrivning under den fyramånadersperiod, som infaller näst efter
ett i anledning av framställning från någon av dem meddelat avslagsbeslut.
Sjukvårdsläkaren och överinspektören äro sålunda oförhindrade att på grund
av vilken som helst av de i förslaget stadgade materiella utskrivningsanledningarna
under ifrågavarande tid hos medicinalstyrelsen påkalla utskrivning.
Någon större risk för att ett legitimt utskrivningsbeliov icke tillgodoses
synes därför ej föreligga. Å andra sidan torde det vara väl motiverat,
att man söker förhindra, att intagen, måhända dag efter dag, under
lång tid i följd insänder nya framställningar - något, som erfarenheten
av nu gällande bestämmelser giver anledning att befara. Jag har med
hänsyn till det anförda icke funnit mig kunna godtaga ifrågavarande anmärkning.
Det må för övrigt i detta sammanhang erinras om att den påtalade
restriktionen i rätten att begära utskrivning hos den högre utskrivningsmyndigheten,
synbarligen från 1923 års förslag, upptagits jämväl i det
förut omnämnda danska förslaget.

Yttrande
över 1927 drs
förslag.

Departements chefen.

23 §.

Mot vad 1926 års sakkunniga i den mot denna paragraf svarande 33 § i
1927 års förslag föreslagit om förbud att under viss tid till sinnessjuknämnden
hänskjuta utskrivningsfråga, då sjukvårdsläkaren avslagit begäran om
utskrivning, har medicinalstyrelsen gjort enahanda anmärkning som mot
motsvarande bestämmelser i 32 § i de sakkunnigas förslag.

Härutinnan hänvisas till det vid 22 § sagda.

24- 26 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma, frånsett ändringar, som föranletts
av vad jag tidigare anfört, med 37, 38 och 40 §§ i 1927 års förslag. I
detta sammanhang anmärkes, att jag ansett motsvarighet till de bestämmelser,
som i 35 och 36 §§ i 1927 års förslag meddelats om förfarandet hos sinnessjuknämnden,
lämpligen böra medddelas i administrativ ordning.

4 kap. Om observation å sinnessjukhus.

I följd av att samtliga bestämmelser om observation sammanförts i förevarande
kapitel, har kapitlets rubrik, enligt 1927 års förslag »Om intagning
å sinnessjukhus för observation», måst ändras.

A ungt. Maj:ts proposition tir 87.

‘IT

"2,1 §.

Emct den - o^egjänsade rätt, som i den mot förevarande paragraf sva''
‘ 8 1 J9L7 års förslag tillerkännes eu var att göra ansökan om
sitt intagande å sinnessjukhus för observation, har direktionen för Lund/t
hospital och asyl anmärkt, att 192(5 års sakkunniga icke syntes hava observerat,
att de därigenom inrättat en väg för åtalad att i viss mån göra sig
oberoende av domstolens mening att observation icke skall ske; frivillig
mtagning för observation borde icke få gälla för brott åtalad persons till
rakneligliet.

I denna anmärkning har medicinalstyrelsen instämt.

Yttranden
över 1927 år»
för »la tf.

Enligt gällande rätt tinnes intet hinder för tilltalad att själv söka åstad- Departementskonima
utredning om att han vid brotts förövande icke varit i straffrättslig ohefcnmening
tillräknelig. Denna utredning måste givetvis åstadkommas genom
11‘t.5g av läkare, och anledning torde icke föreligga att förhindra tilltalad
att söka åstadkomma sådant intyg genom att i observationssyfte låta sig
intaga på allmänt eller enskilt sinnessjukhus. Värdet av ett sålunda erhållet
intyg har rätten uppenbarligen att pröva efter vanliga regler. Skulle intyget
leda till att rätten, tilläventyrs med frångående av ett tidigare beslut, förordnar
oin rättspsykiatrisk undersökning, lärer väl däremot intet vara att
invanda. Någon inskränkning i möjligheten att påkalla observation har därför
— såsom jämväl framgår av 43 § sista stycket — icke föreslagits. Här
må emellertid erinras om att den, som begär att bliva intagen för observation,
icke har någon som helst rätt att bliva intagen och i all synnerhet
icke att bliva omedelbart intagen; frågan härom är att avgöra för statliga
och väl också kommunala anstalters del enligt de i administrativ ordningutfärdade
bestämmelser, som skola reglera ordningen för intagning, och för
enskilda anstalter efter vad vederbörande innehavare finner lämpligt.

§•

Medicinalstyrelsen har förordat samma ändring i den mot förevarande
paragraf svarande 18 § i 1927 års förslag som »i fråga om 11 § tredje stycket»,
vilket torde mnebara, att med den, som är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv, skall jämställas den, som är på annat sätt samhällsiarhg.

Yttrande över
1927 ars förslag.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna innefatta ett nytt, av Departementssamhällets
intressen motiverat ingrepp i individens personliga rättssfär. Det ehtfe"-torde därvid vara skäl att gå fram med största försiktighet. Att man kan
gå så långt som i 1927 års förslag förordats, därom torde alla vara ense.

I tvidgade man däremot bestämmelserna till att avse alla, som på ett eller
annat sätt vore »samliällsfarliga», skulle man med hänsyn till svårigheten
att bestamma det synnerligen vaga begreppet »samhällsfarlighet» lätt nog
kunna träffa fall, för vilka bestämmelsen icke alls vore avsedd. Med hänsyn
härtill och då det samhällsbeliov, som föranlett den föreslagna bestämmelsen,
i allt väsentligt torde vara tillgodosett genom densamma, har
jag icke ansett mig kunna förorda någon ytterligare utvidgning av stadgandets
tillämplighetsområde.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 haft. (Nr 87.)

3203 33 7

1927 års
förslag.

Yttrande över
1927 års förslag.

partements chefen.

Yttranden över
1927 års förslag.

Departements chefen.

Yttrande avel
1927 års förslag.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

29 §.

Denna paragraf avviker sakligt från den mot densamma svarande 19 § i
1927 års förslår/ blott därutinnan, att sista stycket i 1 mom. tillagts.

Medicinalstyrelsen bar i sitt yttrande ifrågasatt, buruvida ej den tid, som
bögst må förflyta emellan observationsattestens utfärdande och ansökningen
om intagning för observation, borde förkortas från en månad till tio dagar.

Då någon anledning icke torde föreligga till antagande, att den attestgivande
läkarens omdöme icke skall äga giltighet under lika lång tid som i
fråga om vårdattest, bar jag icke funnit skäl att genom en minskning av
ifrågavarande tid tvinga polismyndigheten att anskaffa ny observationsattest
i de undantagsfall, då ansökning om intagning av någon anledning icke anses
böra göras omedelbart. Normalfallet blir nämligen med all säkerhet, att
ansökningen göres omedelbart efter det observationsattesten utfärdats.

Beträffande det tillagda stycket kan jag hänvisa till vad jag yttrat vid
17 §.

30 §.

Förevarande paragraf motsvarar 20 § i 1927 års förslag.

Medicinalstyrelsen har — under erinran om att det låge i sakens natur,
att för observation intagen skulle, så fort förhållandena det medgåve, bliva
föremål för undersökning, ofta långt tidigare än inom 48 timmar — gjort
gällande, att det vore onödigt att precisera någon viss tid för den första
undersökningen.

Direktionen för Västerviks hospital har förordat, att observationstiden ej
skall börja löpa förrän från den dag, då alla föreskrivna handlingar inkommit.

Ehuru jag är ense med medicinalstyrelsen om att den första undersökningen
av observationspatient bör ske så fort förhållandena det medgiva,
anser jag dock icke motiverat att borttaga den föreslagna garantin för att
observationstiden i sådana fall, där en specialist till äventyrs omedelbart
kan se, att ett misstag föreligger, icke får överstiga två dygn.

Då sjukvårdsläkaren lärer kunna företaga åtskilliga undersökningsåtgärder
även utan tillgång till prästbevis och uppgifter för observation samt den
intagne icke skäligen bör vara pliktig att underkasta sig en förlängning av
observationstiden på grund av ett dröjsmål från myndigheternas sida, bär
jag icke ansett mig kunna godtaga den av direktionen för Västerviks hospital
framställda anmärkningen.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i 1927 års förslag.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl har i sitt yttrande över nämnda
förslag anmärkt, att den tid —- 48 timmar från det underrättelse om observationens
utgång avsänts — som polismyndighet har till sitt förfogande för
att eventuellt omhändertaga observationspatient, som icke befinnes behöva
vård å sinnessjukhus, är för kort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37. <)<)

Att i fall, da intagning skett på föranstaltande av polismyndigheten i den
ort. där sinnessjukhuset är beläget, polismyndigheten bör vara i stånd att
under eu tid av två dygn avgöra, om den intagne skall omhändertagas och
därjämte verkställa omhändertagandet, torde vara ställt utom tvivel. Och
da polismyndighet på annan ort enligt den föreslagna bestämmelsen kommer
att genom telegram- eller telefonmeddelande erhålla underrättelse om observationens
utgång sa gott som omedelbart och kan påkalla ortsmyndighetens
biträde för omhändertagandet, synes mig jämväl i andra fall än det
först omnämnda den föreslagna tiden fullt tillräcklig.

32 §•

Innehållet i paragrafen är hämtat från 22 § i 1927 ars förslag, som emellertid
saknar motsvarighet till stadgandet i andra stycket under 3).

Beträffande det i andra stycket tillagda stadgandet hänvisas till det vid
IT § sagda.

33 §.

Enligt 1923 års förslag skulle, där anledning funnes att förmoda, att å
tvångsarbetsanstalt eller annan dylik anstalt intagen vore sinnessjuk, anstaltens
styrelse eller föreståndare kunna, med åberopande av läkarintyg rörande
den intagne, påkalla hans överflyttande till hospital för observation.

Mot denna bestämmelse anmärktes från överläkarhåll samt av medicinalstyrelsen,
att intet behov av undantagsbestämmelser rörande här ifrågavalande
personer förelåge vitan att inträde för desamma å sinnessjukhus borde
sökas på vanligt sätt.

1927 års förslag (23 §) överensstämmer med förevarande förslag och kräver
alltså för tvångsintagning för observation av den, som är intagen å tvångsanstalt,
enahanda materiella förutsättningar som för annan dylik intagning;
särregler upptagas sålunda blott på den grund, att det ansetts böra vara
anstaltsmyndighetens och icke polismyndighetens sak att föranstalta om
intagningen.

Direktionen för Strängnäs hospital har i sitt yttrande över 1927 års för„
a8 8Jort gällande, att i nu avsett fall intagning för observation överhuvud
äi onödig och att de ifragavarande anstalterna böra kunna ombesörja erforderlig
tillsyn och behandling, till dess sinnessjukdom vore konstaterad eller
interneringen skulle upphöra.

Medicinalstyrelsen har ansett denna anmärkning riktig.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt ä Bona har däremot förordat 1923
års förslag och till stöd härför anfört följande: Vid allmän uppfostringsanstalt,
elit unga personer hänvisades bland annat på grund av de iakttagelser
som vid förundersökning och domstols prövning eller eljest gjorts beträffande
deras sinnesbeskaffenhet, kunde sådana gränsfall förekomma, vid vilka en
förnyad eller en mera ingående undersökning av vederbörandes sinnesbeskaffenhet
visade sig erforderlig för att med psykiatrisk sakkunskap skulle
kunna avgöras, om sådan bildbarhet finge anses föreligga, att tillräckliga
föi utsättningar för den fostran och utbildning, som allmän uppfostringsanstalt
voreavsedd att giva, förefunnes. Vid anstalten hade hittills förekommit
tall, dar tveksamhet rått hos de psykiatriskt sakkunniga, vilka haft fallen
vinder ^ omprövning, huruvida sinnessjukhuset eller anstalten varit den för
den vardbehövande bäst lämpade platsen. Med den oberäknelighet i själs -

Departements chefen.

1927 års
förslag.

Departements chefen.

1923 dru förslag.

1927 års för*lay.

Yttranden över
1927 års för -

Departements chefen.

Yttranden över
1927 ars för slag -

100 Kungl. May.ts proposition nr 87.

utvecklingen, som ofta utmärkte de åldersklasser, med vilka den allmänna uppfostringsanstalten
hade att göra, måste det vara en fördel, att sådan observation,
varom nu vore fråga, bleve möjlig även där den, som förmodades
vara sinnessjuk, icke vore vådlig för sig eller andra.

Med hänsyn till arten av det människomaterial, som omhändertages
å de olika slagen av tvångsanstalter, är det naturligt, att tvekan ej sällan
måste uppstå, huruvida ej den ene eller den andre av de där intagna
rätteligen borde hava sin plats å sinnessjukhus. För sinnessjukhusens del
skulle det emellertid vara förenat med ej oväsentliga olägenheter att för
observation mottaga alla dylika individer, av vilka de flesta sannolikt
skulle visa sig antingen, ehuru psykiskt undermåliga, icke vara i behov av
vård å sinnessjukhus eller ock icke mera än det stora flertalet exspektanter
erfordra sådan vård. Då därtill kommer, att dylika individer, så vitt de
icke äro farliga, utan svårighet torde kunna vara omhändertagna å de tvångsanstalter,
varom här är fråga, har jag icke ansett mig böra förorda en återgång
till 1923 års förslag. Å andra sidan är att märka, att möjligheterna
att å ifrågavarande anstalter genomföra en psykiatrisk undersökning i allmänhet
äro ganska begränsade samt att åtskilliga av anstalterna icke eller i
ringa grad äro rustade att omhändertaga personer, som äro farliga för andra.
Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra i förevarande paragraf utan ändringar
i här berörda avseenden upptaga bestämmelserna i 23 § i 1927 års
förslag.

34—35 §§.

I förevarande paragrafer har jag i enlighet med vad jag yttrat vid rubriken
till 3 kap. utan saklig ändring upptagit vad 34 och 40 §§ i 1927 års förslag
innehålla angående hänskjutande till högre myndighet av frågan om
befogenheten av kvarhållande för observation samt om rätt för intagen, som
vill göra sådant hänskjutande, att erhålla tillfälle till erforderliga skrifters
uppsättande. Därjämte har i 34 § intagits föreskrift om att, då medicinalstyrelsen
i anledning av hänskjutande, som nyss nämnts, förordnar om
intagens skiljande från sinnessjukhus, enahanda åtgärder skola vidtagas
som då sådant förordnande meddelas av sjukvårdsläkaren.

36 ij.

Förevarande paragraf motsvarar 24 § i 1927 års förslag.

Mot vad sistnämnda paragraf innehåller angående för observation intagens
rätt att skriftväxla med utomstående hava i de avgivna yttrandena allenast
två anmärkningar framställts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda anmärkt, att det syntes tveksamt,
huruvida en åtskillnad i fråga om skriftväxlingsrätten borde göras
emellan den, som intagits för vård, och den, som intagits för observation,
och att det i varje fall ej finge anses önskvärt, att en för observation å
sinnessjukhus intagen finge rätt att utan någon som helst censur av vederbörande
läkare avsända skrivelser till vilken som helst offentlig myndighet.

Länsstyrelsen i Gotlands län åter har funnit det tvivelaktigt, huruvida
det kunde vara nödigt eller lämpligt att underkasta den, som intagits för

101

Kanyl. Maj:ts proposition nr 87.

observation, så sträng kontroll »om <len föreslagna, samt ifrågasatt, Iniruvida
det vore lämpligt att hindra vidarebefordran därför, att handling vore
oredigt avfattad eller innehölle något uppenbart osant. I sistnämnda fall
kunde det enligt länsstyrelsens mening vara tillräckligt, att läkaren försåge
handlingen med anteckning därom.

Undei erinran om vad jag tidigare anfört beträffande behövligheten •XV Departementslagform
för ifrågavarande bestämmelser vill jag här framhålla, att de tvångs- fhcfcnåtgärder,
vilka ma vidtagas mot den, vilken allenast är misstänkt för sinnessjukdom,
givetvis icke få göras strängare än som av hänsyn till det allmännas
intressen och ändamålet med intagningen med nödvändighet erfordras.

Da 1926 års sakkunnigas förslag synes mig utarbetat i enlighet med de sålunda
angivna principerna, har jag här utan saklig ändring upptagit bestämmelserna
i berörda förslags 24 §.

:57 §.

I de över 1927 års förslag infordrade yttrandena hava några anmärkningar Departcmentsicke
förekommit mot förslagets bestämmelser angående skyldighet att vid- chefcnkännas
kostnaden för observation (25 §). Dessa bestämmelser innehålla,
bland annat, att, om den, som tvångsvis intagits för observation, vid observationen
icke befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, kostnaden
för observationsvistelsen skall gäldas av statsverket. För det fall, att obseivationen
ägt rum å statsanstalt, hava 1926 års sakkunniga sedermera i
sitt förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket föreslagit, att statsverkets
ifrågavarande skyldighet skall fullgöras på det sätt, att avgift för
observationsvistelsen ej utgår. För det fall åter att observationen äger rum
a anstalt, tillhörig stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård, torde det
jämväl böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
angående sättet för fullgörandet av ifrågavarande, statsverket åliggande skyldighet.
Dessa bestämmelser torde böra gå ut på att vederbörande statsmy
ndighet skall hava att pa styrkt rekvisition utbetala vanlig avgift på dylik
anstalt. Ett bemyndigande att meddela här avsedda bestämmelser liar emellertid
synts mig böra inryckas i förevarande paragraf, som motsvarar förberörda
25 § i 1927 års förslag.

5 kap. Om förhör angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 41 § i 1927 års förslag. Yttranden över

Beträffande bestämmelserna om, vid vilken domstol förhör angående å w.27 års
sinnessjukhus intagen skall äga rum, har Göta horrätt föreslagit, att för fSr,la9-

undvikande av onödigt stora kostnader borde iakttagas, att därest den, som
skulle horas, uppehölle sig å ort, som lyder under landsrätt, förhöret skulle
kunna hållas förutom vid häradsrätten i det tingslag, vartill orten liörde,
även vid häradsrätt i angränsande eller närbeläget tingslag, att om vistelseorten
vore belägen inom domsaga med två eller flera tingslag, åt domhavan l.

?1?.. u”e uppdragas att bestämma, vid vilken av domsagans häradsrätter
förhöret skulle ske, att om ffera personer skulle höras i samma ärende,

Departements chefen.

102 Kungl, Majits proposition nr 87.

förhöret skulle förläggas till ett enda tillfälle vid eu domstol, oavsett deras
vistelseort, som skulle höras, samt att avvikelse härifrån dock skulle kunna
ske, därest någon därigenom bleve oskäligt betungad. Hovrätten har tillika
förordat, att framställning om förhör skall göras hos domstolen genom förmedling
av »vederbörande» länsstyrelse, vilken myndighet givetvis vore
bättre skickad än sjukvårdsmyndigheterna att avgöra, vid vilken domstol
det avsedda förhöret lämpligast borde äga rum.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört: Bestämmelsen att för hörande
av en person vid annan domstol än där han uppehölle sig erfordrades
hans samtycke syntes olämplig. Därav syntes följa, att vederbörande domare
först skulle på ‘något sätt inhämta ifrågavarande persons samtycke, innan
förhör utsattes. Lämpligare vore att icke göra någon inskränkning i skyldigheten
för vederbörande att inställa sig till förhör inför den domstol, dit han
kallades. Skulle efter framställning till domaren om förhörs anställande
domaren finna, att förhöret hellre borde äga rum vid annan domstol, för att
kostnaden och besväret för vittnens inställelse måtte minskas, borde han
göra hänvändelse därom till sjukvårdsläkaren, som väl i sådant fall finge
antagas göra ny framställning om förhör vid den domstol, som sålunda angivits
såsom den lämpligaste.

Jag har tidigare behandlat frågan, huruvida förhör vid domstol angående
å sinnessjukhus intagen överhuvud bör tillåtas. Här har jag alltså endast
att beröra detaljbestämmelserna i förevarande paragraf.

1926 års sakkunniga antyda i sina motiv, att man bör bereda garanti för
att å ena sidan skyldigheten att underkasta sig förhör ej varder allt för betungande
och å andra sidan förhör må kunna komma till stånd utan onödig
tidsutdräkt. Därutöver bör givetvis hänsyn tagas jämväl till att det allmännas
kostnader hållas så låga som möjligt, därvid man bör beakta ej
blott de direkta utgifterna utan även omfånget av den arbetsökning, som
kan komma att åläggas den ena eller andra myndigheten. De av Göta hovrätt
föreslagna anordningarna skulle sannolikt icke medföra några besparingar.
Eu bestämmelse, enligt vilken jämväl länsstyrelse tydligen länsstyrelsen
i den ort, där sinnessjukhuset är beläget — skulle nödsakas att
ägna tid åt förhören, skulle uppenbarligen verka i motsatt riktning, och
den omgång, som därigenom skulle föranledas, skulle näppeligen motsvaras
av några verkliga fördelar i annat avseende; reglerna om, vart framställning
om förhör skall ställas, torde ej ens med de av hovrätten föreslagna ytterligare
föreskrifterna bliva svårbegripligare än att sjukvård släkarna skulle kunna
på egen hand komma till rätta med dem. Sammanförandet av förhör rörande
samme intagne till eu och samma domstol måste med säkerhet medföra
ökade ersättningar till de inkallade, vilken ökning väl relativt sällan
skulle uppvägas genom den kostnadsbesparing, som därigenom skulle uppstå
i fråga om eu eventuell inställelse av sjukvårdsläkaren. Eu dylik anordning
skulle emellertid, såsom hovrätten påpekat, behöva kompletteras
med eu rätt för inkallad att påkalla förhör vid närmare belägen domstol,
och denna omständighet skulle säkerligen åstadkomma vissa svårigheter i
praktiken. Då den. som inkallats, icke kunde underlåta att inställa sig.
därest han icke på förhand fått besked om att inställelse ej påkallades,
måste tydligen tillfälle till skriftväxling mellan honom och domstolen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. [(i;j

redas. Härigenom skulle det bliva svårt att omedelbart få förhör till stånd
ä\en i fall, då något hinder för inställelse ej förelåge, varjämte eu förberedande
domstolsförhandling, eller, vad angår landet, eu förberedande prövning
genom domarens försorg ibland skulle bliva erforderlig. Förslaget att
nuij 1 iggöi;i förhör vid annan häradsrätt än den, inom vars domvärjo vederbörande
uppehåller sig. torde ej heller medföra några större fördelar.

Praktiskt sett lärer det nämligen alltid bliva enklare att förlägga förhöret
till »ärmaste rådstuvurätt. Förslaget skulle å andra sidan kunna föranleda
vissa olägenheter. Sålunda skulle förhör kunna framtvingas vid eu närbelägen
häradsrätt även om det vore lättare att anordna det vid nyssnämnda
häradsrätt. Vidare skulle genom denna anordning ett eljest icke erforderligt
uppskov med förhöret kunna föranledas. Slutligen skulle anordningen
medföra den olägenheten, att sj ukvårdsläkaren skulle bliva ur stånd att på
förhand beräkna tiden för förhöret.

Att på sätt föreningen Sveriges häradshövdingar förutsatt, vederbörande
domstol eller domare skulle genom skriftväxling med den, vars hörande påkallas,
utröna, om han är villig att bliva hörd vid domstolen, är säkerligen
icke avsett. Begär sjukvårdsläkare förhör vid annan domstol än den, där
den, som skall höras, är pliktig att inställa sig, måste läkaren också hos
domstolen eller domaren styrka, att medgivande från vederbörandes sida
föreligger. De av föreningen anmärkta svårigheterna kunna alltså icke uppkomma
enligt förslaget.

Med hänsyn till det anförda har någon saklig ändring i 1927 års förslag
till förevarande paragraf icke föreslagits.

39 §.

I den mot förevarande paragraf svarande 42 § i 1927 års förslag saknas wsr år,

motsvarighet till tredje stycket i första momentet liksom till den i samma förslag.

moments femte stycke upptagna föreskriften om att för förhör urtima ting
ej må utsättas.

Beträffande de närmare bestämmelserna rörande förhör hava vissa an- ........., „

märkningar framställts. års

hovi ätt har salunda ifragasatt, huruvida ej den, som hos sjukvårds- förslag.
lakaren gjort hemställan om förhörs påkallande men fått denna hemställan
avslagen, borde kunna få hos vederbörlig myndighet vinna förnyad provning
avr frågan, om förhöret kan anses nödigt.

Göta hovrätt bär anfört: För underlättande av domstolens arbete borde
föreskrivas, att därest den, med vilken förhör påkallades, redan förut blivit
underkastad förhör eller lämnat upplysning angående de omständigheter
forhoret skulle avse, förhörsprotokoll eller annan handling, innehållande de
förut lamnade upplysningarna, skulle bifogas framställning om förhör vid
domstol. Ett lagfästande av de föreslagna bestämmelserna komme att föranleda,
att för häradsrätternas vidkommande förhören till stor del måste
till urtima ting eller extra tingssammanträden, utlysta enkom för
förhören. Billigheten syntes kräva, att domhavande och nämndemän samt
rattsbildat biträde å domsagas kansli berättigades till ersättning av allmänna
medel för sina inställelser. Med liänsyn till den skyndsamhet, som i ärenden
angående förhör skulle bliva erforderlig, måste det bliva av vikt. att de,

104

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

som kallats till förliör, också redan på första kallelse infunne sig -vid domstolen.
Ett uppskov med förliöret, därest uppskov kunde förekomma, komme
säkerligen att i åtskilliga fall vålla olägenheter. För att i görligaste män
förebygga uppskov vore det nog erforderligt att stadga ett tämligen stort
vite för utevaro. Då det för fall av utevaro mången gång skulle kunna
framstå såsom fullkomligt ändamålslöst eller oskäligt dyrbart att uppskjuta
förhöret, syntes regler erforderliga, hur domstolen skulle förfara, i händelse
på grund av utevaro av någon, som skulle höras, förhöret ej kunde hållas
å föresatt tid.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit, att för det fall, att den intagne
ej ansåges böra inställa sig vid förhör, förmyndare eller god man för den
intagne eller annan dennes målsman måtte genom underrättelse om förhöret
beredas tillfälle att därvid närvara.

Länsstyrelsen i Blekinge län har under hänvisning till 1926 års sakkunnigas
motivering — vari förutsatts, att delgivning av kallelse till förhör
skulle åligga vederbörande befattningshavare såsom eu tjänsteplikt — anmärkt,
att länsstyrelsen veterligt icke funnes någon befattningshavare, som
vore ålagd skyldighet att verkställa sådan delgivning, varför bestämmelser i
ämnet vore erforderliga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att av de sakkunnigas
motivering framginge, att ifrågavarande förhör å landet alltid skulle ske å
allmänt sammanträde, vilket dock lämpligen bort uttryckligen utsägas i motiven,
samt att det väl utan uttryckligt stadgande vore uppenbart, att
domaren eller rätten för inkallande av personer, som skulle höras, ägde använda
kronobetjaningen. Föreningen har vidare föreslagit, att om förhör
alltid någon, som ägde påkalla utskrivning, borde underrättas.

Psykiatriska föreningen har föreslagit, att förhör alltid borde ske inom
stängda dörrar och protokollen vara tillgängliga allenast för vederbörande
myndighet och för den enskilde, som enligt lag hade med utskrivningen
att skaffa.

I fråga om de kompletterande bestämmelser, som i de avgivna yttrandena
förordats, anser -jag mig böra framhålla, att det icke torde vara lämpligt, att
beträffande ifrågavarande förhör uppställa särregler i sådana fall, där framkomna
anmärkningar med ungefär samma skäl kunna göras mot förfarandet i
civil- och brottmål i allmänhet liksom i ärenden rörande förhör av liknande
art, och jag anser mig hava så mycket större skäl härtill, som någon på erfarenhet
grundad kritik rörande sistnämnda förhör icke lagts till grund för
anmärkningarna. Av nu nämnda skäl anser jag mig icke böra närmare ingå
på de anmärkningar, som gå ut på att uttrycklig föreskrift om skyldighet
att förete polisförhörsprotokoll och dylikt bör stadgas, att särskilt högt vite
bör föreskrivas vid utevaro från förhör och att regler äro erforderliga för,
huru efter dylik utevaro skall förfaras.

Yad Svea hovrätt anmärkt om att möjlighet bör beredas att hos högre
myndighet vinna förnyad prövning av en av sjukvårdsläkaren avslagen hemställan
om förhörs påkallande är redan tillgodosett i förevarande förslag, i
det att den hemställande enligt detta har möjlighet att i samband med en
hos medicinalstyrelsen gjord framställning om utskrivning påkalla styrelsens
prövning av frågan om förhörets lämplighet.

På sätt föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit utgår förslaget
ifrån att urtima ting icke må utsättas för förhör. Ehuru detta torde tyd -

A''ungl. Maj:Is proposition nr Hl. 105

ligt framgå av motiven, bär dock, till undvikande av varje missuppfattning,
ett uttryckligt stadgande därom intagits i lagtexten.

I likhet med nyssnämnda förening anser jag det klart, att domstolsmyndigheterna
äga att påkalla kronobetjäningens biträde för delgivning av kallelse
till rätten. Ett likartat fall föreligger exempelvis i fråga om den i 14 i;
konkurslagen stadgade skyldigheten för konkursdomare att kalla parterna i
konkursansökningsmal till rätten. Något särskilt behov att just i föreliggande
fall tillerkänna den delgivande ersättning torde icke förefinnas.

De av länsstyrelsen i Gotlands län och föreningen Sveriges häradshövdingar
gjorda ändringsyrkandena lära väsentligen vara tillgodosedda genom förslagets
bestämmelser om att den, som gjort hemställan om förhör, skall, liksom
den, som föranstaltat om tvångsintagning, underrättas om förhöret. Något
behov att i fall, då tvångsintagning begärts av annan än förmyndare eller
god man, underrätta även denne om förhöret synes mig knappast föreligga.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för domstolen att förordna om
allmänhetens uteslutande torde vara fullt tillräckliga för att skydda den
intagne och hans anhöriga. Det kan erinras om att de i huvudsak överensstämma
med vad som finnes stadgat om äktenskaps- och förmynderskapsmål.
Yad angår frågan om protokollens offentlighet kan densamma icke i detta
sammanhang upptagas till bedömande.

Beträffande det tillagda nya stycket får jag hänvisa till vad jag tidigare yttrat.

<5 kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt
angående intagning och utskrivning av straffriförklarade in. in.

41 §.

Beträffande de principer, som kommit till uttryck i denna paragraf, vilken
motsvarar 44 § i 1927 års förslag, har jag redan uttalat mig. Här må endast
anmärkas, att bestämmelsen om att tilltalad i vissa fall ej må »dömas skyldig
till brottet» utan att läkares utlåtande inhämtats, uppenbarligen innebär,
att den tilltalade i dessa fall ej må utan sådant inhämtande vare sig dömas
till ansvar eller sakerförklaras eller förklaras straffri.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt 4 § i det av 1913 års sakkunniga
utarbetade förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande
undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott
tilltalad, domstol, därest medicinalstyrelsen i utlåtande rörande häktads
sinnesbeskaffenhet förklarat den häktade vara i behov av vård å alkoholistanstalt
och den häktade ej bleve till ansvar fälld, skulle förordna om den
häktades överlämnande till länsstyrelsen samt att enligt ett av nämnda sakkunniga
jämväl framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§
i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, förordnande om
intagning å alkoholistanstalt skulle meddelas, där för brott tilltalad, åt
dryckenskap hemfallen person, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov
av vård å alkoholistanstalt, »jämlikt 5 kap. 5 §» icke blivit till ansvar fälld.

1926 års sakkunniga ansågo, på anförda skäl, att förslag till materiell utvidgning
av rätten till internering å alkoholistanstalt icke borde i förevarande

Departements chefen.

1923 års
förslag.

1926 ars
sakkunniga.

Yttrande över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

1927 års
förslag.

Yttranden över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

106 Kungl. MajUs proposition nr 87.

sammanhang framläggas samt att särskilda bestämmelser angående omhändertagande
av straffriförklarad alkoholist, som enligt gällande lagstiftning kunde
tvångsintagas å alkoholistanstalt genom polismyndighets försorg, icke erfordrades.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har socialstyrelsen i ifrågavarande avseende
förordat bibehållandet av 1923 års förslag, kompletterat med särskilda
bestämmelser om det rättspsykiatriska utlåtandets innehåll beträffande frågan,
om den tilltalade är i behov av vård å alkoholistanstalt.

Utan att vilja ingå på spörsmålet, om eller när bestämmelser av här ifrågasatt
art böra meddelas, får jag såsom min åsikt uttala, att berörda bestämmelser
icke hava sådant samband med stadgandena angående sinnessjuka,
att de böra i detta sammanhang upptagas till behandling.

42 §.

I den mot förevarande paragraf svarande 45 § i 1927 års förslag saknas
motsvarighet till de stadganden, som upptagits i andra styckets andra punkt,
i tredje styckets sista punkt samt i fjärde stycket. A andra sidan innehåller
berörda 45 § föreskrift om att Konungen skall meddela bestämmelser
om, å vilken fångvården tillhörande sinnessjukavdelning undersökning av
häktad skall äga rum.

Beträffande 45 § i 1927 års förslag hava följande anmärkningar framställts
i de avgivna utlåtandena.

O verstå thållar ämbetet har föreslagit, att tidsbestämningen för läkarutlåtandes
avgivande skall utgå, och såsom skäl därför åberopat, att läkaren handlar
under ämbetsmannaansvar och därför naturligtvis ej får draga ut på tiden
mer iin nödigt är.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat: Då det på grund av skiftande tillströmning
av undersökningsfält vore svårt eller rättare omöjligt att på förhand giva
bindande regler angående undersökningsort och då gällande instruktion för
fångvårdsstyrelsen ålade styrelsen att förordna, vid vilka fångvårdsanstalter
häktade, som skulle undersökas rörande sinnesbeskaffenhet, för ändamålet
skulle intagas, borde lagtexten icke innehålla något om att Konungen skulle
meddela bestämmelser om var undersökning skulle äga rum.

Direktionen för Västerviks hospital har gjort gällande, att den tid, inom
vilken utlåtande skall vara avgivet, bör räknas från det läkaren erhållit
föreskrivna handlingar, därest detta skett först efter intagningen för undersökning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat, att sjukvårdsläkare,
som påkallar förhör, skall angiva, vilka omständigheter förhöret skall avse.
Föreningen har vidare framhållit, att för att domstolen eventuellt skall
kunna överlämna protokollen i målet till medicinalstyrelsen, läkaren bör vid
sitt utlåtande foga till honom överlämnade protokoll.

Att läkaren är pliktig att icke onödigt draga ut på tiden med utlåtandes
avgivande synes mig icke utgöra fullgiltig anledning att utesluta den föreslagna
bestämmelsen om en normal maximitid för utlåtande, varigenom
vinnes, att läkaren alltid från början inriktar sig på att bliva färdig i god
tid före denna maximitids utgång. Den av överståthållarämbetet framställda
anmärkningen har jag därför icke ansett mig böra iakttaga.

107

Kwujl. Maj:ts proposition nr 87.

Val! fångvårdsstyrelsen anmärkt torde stå i god överensstämmelse med vad
som i själva verket avsetts. De sakkunniga hava sålunda själva i sitt senare
betänkande (s. 176) räknat med att Kungl. Maj:t skulle uppdraga åt fångvårdsstyrelsen
att lämna de erforderliga detaljföreskrifterna. Till undvikande av
varje missförstånd bär det dock synts mig lämpligt att bär iakttaga vad
fångvårdsstyrelsen föreslagit.

Då sjukvårdsläkare är i tillfälle att påbörja undersökning redan innan
rättegångshandlingarna kommit honom till banda, synes anledning att räkna
undersökningstiden först från denna senare tidpunkt ej föreligga. Däremot
kan lämpligen tagas under övervägande, huruvida ej viss tid, inom vilken
handlingarna skola hava tillställts läkaren, bör stadgas.

Den första av de av föreningen Sveriges häradshövdingar framställda
anmärkningarna har iakttagits vid lagtextens avfattande. Likaledes har för
tydlighetens skull i paragrafen upptagits ett stadgande om skyldighet för
sjukvårdsläkare att vid utlåtande foga till honom överlämnade handlingar.

I fråga om det tillagda fjärde stycket får jag hänvisa till vad jag tidigare
vttrat.

43 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 46 § i 1927 års förslag,
i vilken paragraf bestämmelsen om förbud för domstol att i vissa fall för
ordna om tvångsintagning för undersökning innefattar, att domstol ej utan
medgivande av den tilltalade äger meddela dylikt förordnande, där ej brottet
är sådant, att för detsamma ej kan dömas till annat straff än böter. I
1927 års förslag saknas vidare motsvarighet till sista punkten i förevarande
paragrafs sista stycke.

I motiveringen till berörda 46 § yttrade 1926 års sakkunniga bland annat
följande:

> Uppenbart synes vara, att en intagning icke bör få ske utan medgivande
av den tilltalade, där brottet är så obetydligt, att enligt lag endast bötesstraff
kan ifrågakomma. Eu bestämmelse härom bär därför upptagits i lagtexten.
Av denna bestämmelse framgår indirekt, att intagningen ej heller
bör ske, därest högre straff än böter ingår i straffsatsen, men det åtalade
brottet enligt domstolens åsikt bör förskylla allenast bötesstraff.»

I de avgivna yttrandena förekomma mot de föreslagna bestämmelserna
vissa erinringar:

Göta hovrätt har sålunda anfört: Enligt förslaget skulle utan medgivande
av den tilltalade förordnande om intagande å sinnessjukhus kunna meddelas,
där brottet vore sådant, att för detsamma ej kunde dömas till annat
straff än böter. Ordet »brottet» syntes här icke vara rätta uttrycket. Fråga
om meddelande av förordnande av ifrågavarande slag skulle nämligen alltid
uppkomma, innan domstolen ännu konstaterat, huruvida något brott överhuvudtaget
förelåge. Härtill komme också, att ordet »brottet» skulle kunna
tolkas därhän, att därmed avsåges åklagarens eller målsägarens rubriceringav
den åtalade gärningen, vilket ju emellertid icke vore meningen. I övrigt
torde den föreslagna lydelsen ej fullt täcka vad som därmed avsetts. Sålunda
skulle enligt lydelsen förordnande mot den tilltalades vilja kunna
meddelas, därest den ''åtalade förseelsen vore straffbar enligt strafflagen för
krigsmakten och enligt denna ej belagd med högre straff än disciplinstraff,

1927 ars
förslå//.

Yttranden
över 1927 drs
förslag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Departements chefen.

1927 års
förslag.

Yttranden

över 1927 års

förslag.

oaktat förseelsen för sådant fält måste betraktas såsom ringa. Vidare syntes
tveksamt, om ej tvångsinternering för observation även skulle kunna ske
för den händelse den åtalade förseelsen av lagen belagts med — förutom
böter — jämväl annan åtgärd, som hade karaktären av bistraff. Slutligen
kunde erinras, att av stadgandet ej fullt framginge den i motiven uttalade
meningen, att stadgandet skulle vara tillämpligt, även då högre straff än
böter inginge i straffsatsen, men domstolen ansåge den åtalade gärningen
böra förskylla allenast bötesstraff.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att enligt dess mening
bestämmelsen om förbud att i visst fall meddela förordnande om intagning
å sinnessjukhus bör så tillämpas, att dylikt förordnande kan meddelas, sä
snart annat straff än böter ingår i straffskalan.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har gjort en erinran i samma riktning
som hovrätten över Skåne och Blekinge.

Med uttrycket »brottet» kan givetvis ej avses annat än det brott, som
enligt domstolens uppfattning föreligger, därest de av åklagaren, respektive
målsägaren framställda påståendena rörande de faktiska förhållandena äro
riktiga. Rubriceringen blir alltså domstolens sak. Ett dylikt rent objektivt
fastslående av åtalets innebörd torde vara den enda förhandsprövning, som
domstolen kan göra, då den skall bedöma, om den tilltalades samtycke skall
inhämtas. Såvitt jag kan finna saknas också anledning att tolka ifrågavarande
uttryck på annat sätt.

Av de sakkunnigas motivering framgår, att man vid nyssberörda avgörande
icke velat taga hänsyn till de i 2 kap. 19 och 20 §§ strafflagen
omförmälda påföljderna. Då emellertid, såsom i de avgivna yttrandena
framhållits, det av de sakkunniga föreslagna stadgandet möjliggör en annan
tolkning och därjämte icke utesluter, att tvångsintagning av krigsdomstol
beslutes utan den tilltalades medgivande i fall, då annat straff än böter eller
disciplinstraff ej kan ifrågakomma, har stadgandet omformulerats. Av avfattningen
av» detsamma torde — beträffande sådana fall, i vilka den tilltalades
samtycke till intagning ej erfordras — framgå, att domstolen har att fritt
pröva, huruvida tvångsintagning skall äga rum. Att det i stadgandet för visst
fall meddelade förbudet mot intagning utan den tilltalades medgivande bör
föranleda till att, då eljest intagning är i fråga, hänsyn bör tagas till det
straff, brottet in casu kan antagas böra förskylla, synes mig uppenbart.

§•

Förevarande paragraf motsvarar 48 § i 1927 års förslag, vilken jämte de
i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna innehåller en föreskrift om
att medicinalstyrelsens utlåtande skulle vara avgivet inom tre månader från
det begäran därom kom styrelsen tillhanda.

Mot sistberörda bestämmelse hava vissa anmärkningar framställts i de
avgivna yttrandena.

O verståithållarämbetet har sålunda ansett viss tid för avgivandet av medicinalstyrelsens
yttrande icke böra stadgas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har velat hålla möjligheten till eu utsträckning
av» berörda tid öppen.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl bär anmärkt, att den medicinalstyrelsen
medgivna tiden är väl kort tillmätt för det fall, att medicinalstyrelsen
måste infordra nytt läkarutlåtande.

Kungl, Maj:ts proposition nr 87.

HK)

L)a det, lät vara i undantagsfall, kan inträffa, att eu förnyad rättspsyki- Departcmcntsatrisk
undersökning erfordrar längre tid än tre månader, har det synts mig chefen,
lämpligt att icke bestämma A''iss tid, inom vilken medicinalstyrelsens utlåtande
skall vara avgivet.

45 tj.

Den mot förevarande paragraf svarande 47 § i 1927 års förslag innehåller Departomcntsden
i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen. chefen.

Förslaget innehåller icke någon bestämmelse om att beslut, som rätten
meddelat jämlikt 42, 43 eller 44 §, må särskilt överklagas. I följd härav
och då klagorätt —- frånsett klagan över att genom visst beslut målet onödigt
uppehälles — ej heller medgives genom annat lagbud, skulle särskild
klagan alltså icke kunna förekomma. Mot ett sådant resultat synes intet
vara att erinra utom för det fall, att rätten förordnat om tvångsintagning
av tilltalad, som västas å fri fot. I detta fall lärer däremot rätt till särskild
talan böra medgivas, liksom någon verkställighet av rättens beslut icke
torde böra äga rum, förrän detsamma vunnit laga kraft. Övriga bär ifrågavarande
beslut torde åter lämpligen böra, i den mån sådant kan ifrågakomma,
omedelbart verkställas. Ett uttryckligt stadgande därom synes dock
icke böra saknas. I enlighet med det sagda hava till paragrafen fogats
tvenne nya stycken med föreskrifter i nu berörda hänseenden.

46 §.

Beträffande de av 1927 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna an- Yttrande över
gående undersökning av personer, som äro föremål för förfarande, avseende 1927 /»>-

ådömande av tvångsarbete, (49 §) har länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatt, sla<J•

huruvida jämväl lösdriveriproeessen hade behov av förhör inför domstol.

I den lagstiftning, som kan komma att ersätta den nuvarande lagen an- Departementsgående
lösdrivares behandling och till vilken förberedelser nu pågå, lärer
ett allmänt stadgande om rätt att anställa vittnesförhör vid domstol näppeligen
kunna undvaras. Det synes mig därför och då specialregler erfordras
för sådant förhör, som bär är i fråga, finnas fullgoda skäl att bibehålla förslagets
bestämmelser i ämnet. Jag bär emellertid ej förbisett, att, då nvssberörda
allmänna stadgande en gång tillkommit, vissa av bestämmelserna
i förevarande paragraf kunna bliva onödiga.

chefen.

47 §.

Mot förevarande paragraf svarar i 1927 års förslag dess 50 §, vilken sakligt
överensstämmer med den förevarande med allenast det undantaget, att
motsvarighet till 2 mom. saknas.

Beträffande bestämmelserna i berörda 50 § har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt,
om det är principiellt försvarbart att låta intaga icke häktad straffriförklarad
å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Styrelsen har därvid
åberopat, att det på visst sätt vore en konsekvens av förhållandena, att man
kvarhölle en häktad, även sedan han förklarats straffri, men att man icke
syntes böra gå därutöver.

1927 års
förslag.

Yttranden över

1927 drs för slag.

Departements chefen.

1926 års sakkunniga.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bär anfört, att av de föreslagna bestämmelserna
skulle bliva en följd, att för undersökning intagen bereddes
tillfälle att Lindra brottets upptäckt eller rannsakningens gång genom att
avlåta skrivelse till offentlig myndighet, hos vilken det vore en var och således
även med skrivelsens avlåtare lierad person obetaget att taga del
av skrivelsen.

Uppenbarligen är det av vikt, att tilltalad, som strafiriförklarats och är i
behov av vård å sinnessjukljus, så snart lämpligen kan ske genom det allmännas
försorg omhändertages. Den nuvarande ordningen, som möjliggör,
att dylika sjuka översändas till hemorten och omhändertagas av fattigvårdsinyndigheterna,
kan icke gärna bibehållas. Under sådana förhållanden och
då, på sätt 1926 års sakkunniga framhållit, anledning torde saknas att behandla
icke häktad, som straffriförklarats, på annat sätt än straffriförklarad,
som varit häktad vid nämnda tidpunkt, torde tillräckliga skäl föreligga att
möjliggöra ett provisoriskt omhändertagande å sinnessjukavdelning jämväl
av förstnämnde straffriförklarade.

Häktad, som straffriförklaras, torde alltid böra omedelbart omhändertagas
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. 1927
års förslag saknar emellertid bestämmelser i sådant syfte dels för det fall,
att häktad, som i infordrat läkarutlåtande förklarats icke vara i behov av
vård å sinnessjukhus, av medicinalstyrelsen utan förnyad undersökning förklarats
vara i behov av sådan vård, dels för det fall, att häktad, som av
läkaren eller medicinalstyrelsen förklarats i behov av vård å sinnessjukhus,
av någon domstol frikännes eller dömes till ansvar utan att befrias från
häktet och därefter av högre rätt förklaras straffri och dels för det fall, att
tilltalad häktas, sedan han utan att hava intagits å sinnessjukhus förklarats
vara i behov av vård å sådant. Bestämmelser för nu nämnda fall hava upptagits
i 2 mom.

Den anmärkning, som av länsstyrelsen i Södermanlands län framställts,
träffar även skrifter, som avsändas från häkte av icke sinnessjuk häktad.
Enligt 19 § 27 p. i promulgationslagen till strafflagen kan nämligen vidarebefordran
av brev ej vägras, om det är ställt till länsstyrelse eller annan,
som har tillsyn över häktet. Då tilltalad under alla förhållanden måste
hava möjlighet att utan censur göra framställningar till vissa myndigheter,
särskilt domstolen, lärer den framställda anmärkningen näppeligen kunna
tillgodoses utan ändring av tryckfrihetsförordningen.

48 §.

I motiveringen till den mot förevarande paragraf svarande Öl § i 1927
års förslag anfördes bland annat följande.

»Gällande rätt förutsätter, att såväl häktad som den, som avtjänar straff,
skall vid fall av sinnessjukdom intagas å hospital eller asyl (§ 39 i stadgan
angående sinnessjuka). Den tid, som straff- eller fängelsefånge tillbragt å
sinnessjukhuset, må enligt 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa
bestämmelser om beräkning av strafftid icke i strafftiden inräknas. Vad åter
angår rannsakningsfånge torde man anse sig befogad att jämlikt 4 kap. 12 §

Kungl. Maj:ts proposition nr S 7. | ] ]

strafflagen göra avdrag för häktningstid mulor beaktande jämväl av »len till,
under vilken den häktade varit för undersökning intagen ä sinnessjukhus.

Frågan huruvida tid, under vilken fånge vårdas å sinnessjukhus, bör avr
a klias från strafftiden, har i vart land varit föremål för olika meningar.

Från psykiatriskt håll har sålunda vid flera tillfällen gjorts gällande, att
avräkning borde få ske (se t. ex. T.>23 års betänkande, sid. 488, 501, 504).

191 o års sakkunnig:». framhöllo visserligen, att det ju icke kunde vara rimligt,
att tidpunkten för en straffånges frigivning skulle förlängas utöver den
i domen fastställda tiden därför att nödig vård bereddes honom för en sinnessjukdom,
. till vars utbrott formen för straffets verkställighet ofta i höggrad
bidragit. De sakkunniga anslöto sig emellertid helt till en av dåvarande
professorn J. C. W. Tliyrén uttalad uppfattning (Principerna fölen
straff lagsreform I, s. 157), enligt vilken ett avräknande skulle kunna föranleda
simulation i syfte att förvandla en del av strafftiden till vistelse å
hospital eller asyl och det därför icke borde bliva tal om något avräknande.

De sakkunniga funno därvid den bästa lösningen vara, att — då vistelse å
sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, medräknades i strafftiden —
sinnessjuk straffånge erliölle vård å sådan avdelning, så länge det funnes
någon iitsikt till tillfrisknande. Däremot funnes enligt deras förmenande
icke någon anledning att låta sinnessjuk fånge kvarstanna inom fångvårdsanstalt,
därest det blivit uppenbart, att sjukdomen vore av obotlig art, utan
borde det^ anses vara den offentliga sinnessjukvårdens uppgift att bereda
vård åt sådana sjuka. De sakkunniga funno emellertid icke nödigt att i
lagtext giva uttryck åt denna ''helt naturliga avgränsning’ mellan fångvårdens
och hospitalens uppgift.

Enligt förevarande sakkunnigas uppfattning kunna skäl åberopas för båda
de här refererade uppfattningarna. Ä ena sidan är det knappast konsekvent,
att sjuktiden för sinnessjuk skall beräknas på olika sätt allt eftersom
han vårdas å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.
Skillnaden mellan vistelse å s. k. fast paviljong å hospital och
vistelse å sådan avdelning torde t. ex. icke vara stor. Att en dylik inkonsekvens
förekommer beträffande kroppsligt sjuka, synes med hänsyn till att
sjukhusvistelsen för sådana sjuka blott kan bliva av helt övergående art,
icke avgörande. A andra sidan är det dock ej omöjligt, att den sjuke kan
å hospital erhålla vissa lättnader, som icke kunna erbjudas inom straffanstalt.
IJnder sådana förhållanden hava de sakkunniga stannat vid att förorda,
att sinnessjuka straffångar alltid skola vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar
och icke förrän efter strafftidens utgång överföras till sinnessjukhusen.
En sådan lösning, som praktiskt sett avviker ifrån den av 1913
års sakkunniga föreslagna blott därutinnan, att sinnessjuk fånge, som oriktigt
anses obotlig, icke behöver riskera, att strafftiden förlänges genom sjukhusvistelsen,
ansluter sig i själva verket mycket nära till rådande förhållanden.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har direktionen för Lunds hospital Yttrande . < «•
och asyl anfört, att möjlighet bör finnas att även under strafftiden överföra års

fånge till sinnessjukhus, emedan sinnessjukavdelningarna vid fångvården förslag.
icke hade samma terapeutiska resurser som sinnessjukhusen.

För min del har jag funnit mig kunna godtaga de synpunkter, som fram- Dejmtementsförts
i de sakkunnigas motivering. chefen.

49 §•

Beträffande den mot förevarande paragraf svarande 52 § i 1927 års förslag Yttrande över
har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att det "borde tillses, att mi års
utslag delgåves jämväl någon, som vore behörig att föra å sinnessjukhus förslag.

112

Departements chefen.

1027 års
förslag.

Yttrande över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

Yttrande över
1927 års
förslag.

Departements chefen.

Yttranden över

1927 års

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

eller å sinnessjakavdélttihg tillhörande fångVården intagen tilltälads talan,
i det att, om den intagne dömts till straff eller till att utgiva skadestånd,
risk eljest förelåge, att hans rätt ej bleve behörigen beaktad.

Då något behov av bestämmelse i föreslägen riktning — dylika bestämmelser
skulle uppenbarligen såsom regel förutsätta, att rätten förordnåde
förmyndare eller god man för den tilltalade — näppeligen i praktiken framträtt,
har jag icke funnit mig kunna godtaga föreningens förslag.

50 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 53 § i 1927 års förslag,
vilken paragraf emellertid icke innehåller bestämmelse om att 5 kap. skall
vara tillämpligt å straffriförklarad, som vårdas å fångvården tillhörande sinnessjukavdelning.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har medicinalstyrelsen anfört, att den,
som i avbidan på laga kraftägande utslag jämlikt 50 § 2 mom. (47 § 1
mom. i förevarande förslag) är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning,
tillhörande fångvården, i intet fall bör kvarhållas längre än vårdbehovet
kräver.

För att sfraffriförklarade, som för vård intagits å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, i största möjliga utsträckning må bliva jämställda med
straffriförklarade, som vårdas å sinnessjukhus, har här intagits en bestämmelse
om att jämväl 5 kap. skall äga tillämpning å förstnämnda strafftiförklaiade.
Yad angår den framställda anmärkningen, torde bestämmelser
näppeligen vara erforderliga i ändamål att möjliggöra utskrivning av straffriförklarad
— om nu utskrivning verkligen kunde medhinnas — under den
korta tid, regelrätt besvärstiden, som kan förflyta mellan avkunnandet av
straffriförklarmgen och sådant besluts laga kraftvinnande.

7 kap. Om handräckning.

51 §.

Direktionen för Kristinehamns hospital har i sitt yttrande rörande den
mot förevarande paragraf svarande 54 § i 1927 års förslag anmärkt, att inga
bestämmelser funnes till skydd för läkare, vilken gjorde undersökning för
utfärdande av observationsattest.

Då undersökning, varom i yttrandet är fråga, icke lärer företagas, med
mindre något tecken på sinnessjukdom framträtt, och följaktligen undersökningen
kan påkallas enligt 16 §, föreligga uppenbarligen — frånsett att det
i ifrågavarande fall är polismyndigheten, som föranstaltar om undersökningen
— förutsättningarna för handräckning enligt förevarande paragraf.
Det sagda har särskild betydelse för det fall, som avhandlas i 33 §.

52 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt om ej rätten att erhålla
handräckning för sinnessjuks återförande borde generaliseras till alla de
fall, då sinnessjuk avviker från anstalt eller enskilt hem, där han åtnjuter
vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 113

Förevarande lagstiftning utgår ifrån att tvångsregler icke skola gälla be- Departomentsträffande
andra särskilt för sinnessjuka avsedda anstalter än sinnessjukhus chefonoch
de däimed jämställda, vid fångvården inrättade sinnessjuka vdelningarna.

Vid sådaut förhållande har jag icke funnit mig kunna ansluta mig till det
av länsstyrelsen framförda förslaget.

8 kap. Straffbestämmelser.

53-55 §§.

53 § motsvaras av 56 § i 1927 års förslag, vilken paragraf dock icke är 1927 års

tillämplig i avseende å annan å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, förslag.

intagen än genom laga kraftiigande utslag straffriförklarad. 54 och 55 §§
överensstämma med respektive 57 § och 58 § i 1927 års förslag.

Fångvårdsstyrelsen har gjort gällande, att de i berörda 56 och 57 §§ i 1927 Yttranden över
förslag upptagna straffbestämmelserna hellre hörde hemma i strafflagen. 1927 års Jör Länsstyrelsen

i Hlekmge län har uttalat, att berörda straffbestämmelser slag.
borde inarbetas i strafflagen eller utfärdas genom särskild lag samt att, om
de bibehölles i föreyarande lag, av kapitelrubriken borde framgå, att det
icke vore fråga om överträdelser av ifrågavarande lag. Länsstyrelsen har
därjämte gjort gällande, att proportionen emellan straffsatserna i de två
paragraferna ej vore lyckligt avvägd, emedan brott enligt 56 § kunde vara
lika farligt for omgivningen (bevakningspersonalen) som brott enligt 57 §.

De straffbestämmelser, varom här är fråga, måste bygga på den i före- Departementsvarande
lagförslag antagna terminologien. De stå därjämte i ett sådant sam- chefenband
med förevarande lagstiftning i övrigt, att det torde vara naturligt att
söka dem däri, och den omständigheten, att de upptagits under kapitelrubriken
»Straffbestämmelser», torde ej behöva föranleda den slutsatsen
att de avse straff för förseelser mot särskilda bestämmelser i lagen. De
framförda anmärkningarna rörande ifrågavarande stadgandens plats har jag
på grund härav icke kunnat godtaga.

Vad beträffar straffsatsernas storlek är att märka, att det i 53 § avhandlade
överlämnandet av vapen eller dylikt till å sinnessjukhus intagen, därest
skada sker, kan, om sådan skada varit avsedd, föranleda till gärningsmannaansvar
för brott mot annans personliga integritet och eljest, därest den intagne
tillfogat annan skada, till gärningsmannaansvar för vållande till annans
död. Med hänsyn härtill har anledning att höja straffsatsen för det i 53 §
omhandlade brottet ej synts föreligga.

Då något straffskydd mot överlämnande av vapen eller dylikt åt sinnessjuk,
som utan att vara slutgiltigt straffriförklarad förvaras å sinnessjukavdelning,
tillhörande fångvården, ej finnes och anledning saknas att reglera
detta fall annorledes än de i 1926 års förslag behandlade fallen, har jag
låtit straffbestämmelsen avse jämväl detta fall.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

I förevarande paragraf bär i enlighet med vad jag tidigare yttrat upptagits Dcpartementsen
bestämmelse om klagan över medicinalstyrelsens beslut i sådana frågor, chefen,
som avses i 2 §.

Bihan g till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 10 höft. (Nr 87.) 2202 28 8

114

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Ö vergångsbestämmelser.

57-60 §§.

Under övergångsbestämmelserna hava från 1927 års förslag utan ändring
upptagits föreskrifterna i dess 59, 60, 62 och 63 §§. Berörda förslags 61 §,
som innehåller, att å sinnessjuknämnden ankommande ärenden, som inkommit
till medicinalstyrelsen före den nya lagens ikraftträdande, skola med
vissa undantag överlämnas till nämnden, har blivit överflödig genom den
organisation, som föreslagits för utskrivningsmyndigheten. Klart torde vara,
att efter den nya lagens ikraftträdande medicinalstyrelsen vid behandling
av ärenden angående utskrivning alltid måste hava den sammansättning,
som i denna lag föreskrivits.

För att bereda erforderlig tid för den omfattande överarbetning av utav
medicinalstyrelsen givna föreskrifter, som måste föranledas av förevarande
lagstiftning och i anslutning därtill utfärdade administrativa författningar,
har ikraftträdandet satts till den 1 januari 1931.

2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Detta lagförslag, mot vilket någon anmärkning ej förekommit i de avgivna
yttrandena, har oförändrat upptagits från det av 1926 års sakkunniga framlagda
förs] aget.

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med hans anförande utarbetade
förslagen till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet,
och

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling,

vilka förslag äro av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

och hemställer föredraganden, att lagrådets yttrande över sagda förslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Conr. Falkenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

115

Bilaga.

Förslag

till

Lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §''

2 §.

Hå medicinalstyrelsen enligt denna lag handlägger fråga om utskrivning
eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller om
förhör inför domstol angående sålunda intagen, skola i avgörandet deltaga
chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör, ytterligare en byråchef,
vilken utses av generaldirektören bland de byråchefer, vilka äro legitimerade
läkare, och en av generaldirektören tillkallad psykiater i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd ävensom två av Konungen särskilt förordnade
ledamöter. Generaldirektören må inträda såsom ledamot i stället för den
av honom utsedde byråchefen.

Mot den, som deltager i avgöranden, vilka avses i denna paragraf, gälle
samma jäv som i lag stadgas i fråga om domare.

3 §''

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av en av
Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

Överinspektören äge deltaga i medicinalstyrelsens överläggningar i de
frågor, som avses i 2 §.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

4§-

1. Med sinnessjukhus förstås för vård av sinnessjuka avsedd sjukvårdsanstalt,
som tillhör staten eller blivit såsom sinnessjukhus godkänd i den
ordning Konungen bestämmer. Sinnessjukhus må inrättas såsom avdelning
av fattigvårdsanstalt eller av sjukvårdsanstalt, som är avsedd jämväl för
andra sjuka.

Den, som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas de åtgärder, vilka
med hänsyn till ändamålet med intagningen finnas vara nödvändiga.

2. Yid sinnessjukhus, så ock vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,
skall finnas en för sjukvården därstädes ansvarig läkare (sjukvårdsläkaren).

3. För avdelning av sinnessjukhus må särskild sjukvårdsläkare tillsättas,
och skall, där så sker, vad i denna lag stadgas om sinnessjukhus äga tilllämpning
å avdelningen.

5§-

Med polismyndighet avses i denna lag i stad polismästaren, där sådan
finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende
över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

6 §.

Vidtages icke av förmyndare, god man eller make eller annan, som är
pliktig att sörja för erforderlig vård av sinnessjuk, åtgärd för beredande av
sådan vård åt den sjuke, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen
i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes
eller, vad angår sinnessjuk, som fullgör militärtjänst, vederbörande
militära befälhavare pliktig att föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseende å
sinnessjuk, som är intagen å fattigvardsanstalt utan rätt att lämna anstalten
eller är intagen å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt,
tvångsarbetsanstalt eller anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende.
Beträffande sådan sinnessjuk åligge skyldighet att föranstalta om vård allenast
den, som enligt därom meddelade föreskrifter har inseendet över
anstalten.

7 §•

Vad i denna lag stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

Föreskrift, som nedan meddelas angående omyndigförklarad, skall äga
motsvarande tillämpning å underårig, vilken enligt lag står under annans
vårdnad, och skall utom i fall, varom i 8 §, 15 § andra stycket eller 22 §
stadgas, vad som föreskrives om förmyndare i avseende å sådan underårig
tillämpas å den, som enligt lag har vårdnaden om den underårige.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

117

2 kap. Om intagning it sinnessjukhus för vård.

8 §■

Sinnessjuk må efter därom gjord ansökan för vård intagas å sinnessjukhus
i enlighet med vad nedan stadgas.

Ansökningen må göras av den sjuke, så ock av hans förmyndare, gode
man, make eller anförvant eller av annan, som jämlikt 6 § eller på annan
grund är skyldig att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke; dock må
ansökning beträffande sinnessjuk, som avses i 6 § andra stycket, ej göras
av annan än den, som enligt sagda stadgande har att föranstalta om vård
åt den sjuke.

9 §-

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen
hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres
ansökningen av den sjuke själv, skall ansökningen tillika vara försedd med
av tva ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn därå.

Göres ansökningen ej av den sjuke själv eller av hans förmyndare, gode
man eller make eller av anförvant, som har gemensam bostad med den sjuke,
skall anledningen därtill uppgivas i ansökningen.

10 §.

1. Göres ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård
av annan än den sjuke själv, skola vid ansökningen fogas

2) av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående
sådana den sjukes förhållanden, som äro av vikt för bedömande av hans
sinnestillstånd (levnadsberättelse).

Yårdattest må utfärdas allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats
att uppehålla läkarbefattning. Vårdattest må ej meddelas av sjukvårdsläkaren
vid det sinnessjukhus, varest intagning begäres; dock må läkare,
som ensam ombesörjer sjukvården vid fattigvårdsanstalt, utfärda vårdattest,
då fråga är om förflyttning till fattigvårdsanstalten tillhörande sinnessjukavdelning
av den, som vårdas å annan avdelning av anstalten. Vårdattest
må ej godkännas, därest den meddelats av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det svågerlag, som enligt lag utgör vittnesjäv.

2. Göres ansökning om omyndigförklarads intagande å sinnessjukhus,
skall, där ej ansökningen göres av någon, som jämlikt 6 § har att draga
försorg om erforderlig vård åt den sjuke, eller av den sjukes förmyndare
eller gode man, vid ansökningen vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden
av förmyndaren eller gode mannen.

3. Vid ansökning om intagande å sinnessjukhus bör fogas prästbevis an -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

gående den sjuke. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att,
då intagning skett, från sökanden eller vederbörande pastorsämbete skyndsamt
införskaffa sådant.

4. Yårdattest, levnadsberättelse och prästbevis skola vara avfattade enligt
formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

11 §.

1. Har i vårdattest intygats, att den sjuke är i trängande behov av vård
å sinnessjukhus, må intagning ske, ändå att levnadsberättelse ej bifogats
ansökningen.

2. Har polismyndighet gjort ansökan om intagande å sinnessjukhus av
någon, som enligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv, må intagning ske utan hinder
av att vårdattest och levnadsberättelse ej bifogats ansökningen. Sker intagning,
vare polismyndigheten pliktig att senast andra dagen därefter tillställa
sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter,
som föranlett ansökningen. Intyg, som nyss sagts, skall vara utfärdat efter
personlig undersökning, som verkställts högst fjorton dagar före den dag, då
ansökningen göres, samt angiva de iakttagelser, å vilka intygsgivarens åsikt
grundas. Angående behörighet att utfärda läkarintyg, varom här förmäles,
samt angående hinder för godkännande- av sådant intyg skall vad i 10 § 1
mom. finnes stadgat beträffande vårdattest äga motsvarande tillämpning.

3. Begär vederbörande militära befälhavare, att någon, som tjänstgör vid
mobiliserat truppförband, skall intagas å sinnessjukhus, och är ansökningen
åtföljd av ett av läkare utfärdat intyg om sinnessjukdom, vari läkaren tillika
angivit de iakttagelser, å vilka hans åsikt grundas, vare för intagning ej av
nöden, att vårdattest och levnadsberättelse bifogas ansökningen; dock åligge
det befälhavaren att, där intagning sker, senast andra dagen därefter tillställa
sjukvårdsläkaren upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden
närmast innan ansökningen gjordes.

Angående behörighet att utfärda intyg, som nyss sagts, samt angående
hinder för godkännande av sådant intyg skall vad i 10 § 1 mom. finnes
stadgat beträffande vårdattest äga motsvarande tillämpning; dock att intyg
må utan särskilt bemyndigande utfärdas av militärläkare, ändå att han icke
är legitimerad läkare.

4. Har intagning skett i fall, som avses i 1 eller 2 mom., vare sjukvårdsläkaren
pliktig att skyndsamt från sökanden infordra levnadsberättelse.

5. Vid krig eller krigsfara må, i den mån Konungen så förordnar, i stället
för de i 10 § 1 och 2 mom. omförmälda handlingarna vid ansökning om intagande
fogas allenast intyg om sinnessjukdom, meddelat av läkare, som är
behörig att utfärda vårdattest och mot vilken jäv ej veterligen föreligger.

12 §•

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Har intagningen skett i fall, som avses i 11 § 2 eller 3 mom., skall prövning,
som ovan sagts, vara verkställd sist å tionde dagen efter den, då intagandet
skedde.

13 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må förflyttas till annat
sådant sjukhus. Närmare bestämmelser om förflyttning meddelas av Konungen.

14 §:

Den, som för vård intagits å sinnessjukhus, vare oförhindrad att insända
framställningar till Konungen, medicinalstyrelsen och överinspektören för
sinnessj ukvården.

I övrigt må brev eller andra handlingar ej från den intagne fortskaffas
eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga
kännedom om dem och tillåtit deras vidarebefordran; dock må läkaren ej
vägra att vidarebefordra framställning, som är ställd till offentlig myndighet
och angår mål eller ärende, i vilket den intagne själv äger föra talan. Finner
sig sjukvårdsläkaren ej kunna medgiva vidarebefordran av skrift, vilken är
ställd till offentlig myndighet, som avses i detta stycke, varde skriften överlämnad
till överinspektören för sinnessjuk vården, som har att i ärendet besluta.

15 §.

Betalning, som skall utgå för vård å sinnessjukhus, skall gäldas av den
intagne. Har sådan betalning erlagts av annan, vare han berättigad att, i
den mån han ej själv på grund av åtagande eller eljest skall svara därför,
utfå gottgörelse av den intagne.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas, där intagningen skett
på ansökan av annan än den intagne själv eller hans förmyndare eller gode
man samt den intagne jämlikt 17 § första punkten utskrives från sinnessjukhuset.
Ej må i sådant fall ersättning för kostnaden krävas av annan
än den, som särskilt åtagit sig att svara därför.

Angående kostnaden för vård av sinnessjuk, som är medellös eller omhändertagits
jämlikt lagen om samhällets barnavård, gälle vad därom finnes
särskilt stadgat; dock må i fall, varom stadgas i andra stycket, ersättning
för kostnad, som på grund av särskilt åtagande utgivits, ej uttagas av
den intagne eller för honom försörjningspliktig.

16 §.

Förmärkes hos någon tecken på sinnessjukdom, äge envar, som enligt
8 § må begära hans intagande å sinnessjukhus, föranstalta om att han varder
undersökt av läkare, som må med laga verkan utfärda vårdattest eller
i 11 § 3 mom. omförmält intyg.

3 kap. Om utskrivning frän sinnessjukhus.

17 §.

Finnes vid prövning, som i 12 § sägs, icke tillräcklig anledning till antagande,
att å sinnessjukhus intagen är i behov av vård å sådant sjukhus,

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

eller framgår senare, att sådan anledning icke under vistelsen å sinnessjukhuset
förelegat, skall den intagne ofördröjligen från sjukhuset utskrivas.
Samma lag vare, där sinnessjuk, som för vård intagits, blivit till hälsan
återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad, att han ej längre är i
behov av vård å sinnessjukhus; dock må anstånd äga rum, där det finnes
påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning.

18 §.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att
den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det
erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för
den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av
sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för
begånget brott eller under inflytande av sinnessjukdom ostridigt begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Har sinnessjuk,
vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder
han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för
utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården
annorledes förordnar.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd
icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv,
på försök utskrivas för en tid av högst ett år i sänder. Sådan utskrivning
må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som må av utskrivningsmyndigheten
meddelas. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller
finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas
om den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej medgivas den, som till sinnessjukhus
överflyttats från anstalt, som i 6 § andra stycket sägs, och ej blivit
från anstalten utskriven.

20 §.

Det tillkommer medicinalstyrelsen att efter anmälan eller framställning,
som nedan sägs, i fråga om sådan å sinnessjukhus intagen person, som icke
må utskrivas jämlikt 18 § andra stycket, besluta om utskrivning enligt 17
eller 19 §.

I andra fall än som avses i första stycket ankommer det å sjukvårdsläkaren
att besluta om utskrivning; och må i nämnda fall jämväl överinspektören
för sinnessjukvården förordna om sådan.

Sjukvårdsläkaren tillkomme ock att jämlikt 19 § meddela förordnande om
återintagning å sinnessjukhus av den, som utskrivits på försök.

Kunyl. May.ts proposition nr 87.

121

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, som
avses i 20 § första stycket, liar lian att ofördröjligen göra anmälan därom
kos medicinalstyrelsen.

Överinspektören för sinnessjukvården äge ock hos medicinalstyrelsen
göra sådan anmälan.

22 §.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å
sinnessjukhuset. Hos medicinalstyrelsen skall framställning om utskrivning
göras skriftligen.

Har medicinalstyrelsen avslagit framställning, som jämlikt första stycket
gjorts angående utskrivning av intagen person, må styrelsen ej till prövning
upptaga ny framställning, som inkommit förrän fyra månader förflutit från
den dag, då beslutet om avslag å den föregående framställningen meddelades.

23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall,
må envar, som enligt 22 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning
hänskjuta utskrivningsfrågan till medicinalstyrelsens prövning.
Angående sådan framställning gälle vad i 22 § andra stycket angående där
omförmäld framställning finnes stadgat.

24 §.

Innan sinnessjuk, som är omyndigförklarad, utskrives jämlikt 18 §, skall,
där framställning om utskrivning ej gjorts av hans förmyndare eller gode
man, tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan.

25 §.

Utskrives från sinnessjukhus någon, som dit överförts från anstalt, varom
i 6 § andra stycket förmäles, och har han ej utskrivits från anstalten, varde
han till anstalten återförd.

26 §.

Har någon, som är för vård intagen å sinnessjukhus, givit tillkänna, att
han icke anser sig böra där kvarhållas, skall han genom sjukvårdsläkarens
försorg erhålla meddelande om den rätt att hos medicinalstyrelsen påkalla
utskrivning, som enligt detta kapitel tillkommer honom.

Vill för vård intagen person hos medicinalstyrelsen göra framställning om
utskrivning, skall möjlighet till erforderliga skrifters uppsättande beredas
honom.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

4 kap. Om observation å sinnessjukhus.

27 §.

Önskar någon låta sin sinnesbeskaffenhet undersökas av läkare, må han
efter därom gjord ansökan för observation intagas å sinnessjukhus.

Ansökningen skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara av
sökanden egenhändigt undertecknad, varjämte ansökningen skall vara försedd
med intyg av två ojäviga personer, att sökanden frivilligt tecknat sitt
namn därå. Ansökningen bör innehålla redogörelse för de omständigheter,
som föranlett densamma.

Är sökanden omyndigförklarad, skall vid ansökningen fogas skriftligt medgivande
till intagningen av hans förmyndare eller gode man. Vid ansökningen
bör fogas prästbevis, som i 10 § sägs. Är prästbevis ej bifogat,
vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, skyndsamt från vederbörande
pastorsämbete införskaffa sådant.

28 §.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas i avseende a intagning
av militärperson i tjänst eller av den, som är intagen å anstalt, varom i 6 §
andra stycket förmäles, och, vad angår å fattigvårdsan stalt intagen, ej är
berättigad att lämna anstalten, utan skall därom gälla vad i 32, 33 och 48 §§
finnes föreskrivet.

29 §.

1. Ansökan om intagande å sinnessjukhus enligt 28 § 1 mom. skall göras
skriftligen hos sjukvårdsläkaren. Vid sådan ansökning skola fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som
verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres; samt innefattande
försäkran, att anledning finnes att förmoda, att den undersökte är
sinnessjuk (observationsattest); samt

2) polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen.

Vad i 10 § 1 mom. andra stycket finnes stadgat om behörighet att utfärda
vårdattest och om hinder för godkännande av sådan attest skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å observationsattest.

123

Kungl. Majds proposition nr 87.

Samtidigt med ansökningen eller så snart ske kan skola angående den
intagne till sjuk vårdsläkaren av polismyndigheten avlämnas prästbevis, som
i 10 § sägs, ävensom av någon eller några trovärdiga personer meddelade
uPPfii^er angående sådana den intagnes förhållanden, som äro av vikt för
bedömande av hans sinnestillstånd (uppgifter för observation).

3. Observationsattest och uppgifter för observation skola vara avfattade
enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

30 §.

Observation skall verkställas av sjukvårdsläkaren, som är pliktig att inom
fyrtioåtta timmar efter intagningen hava företagit en första undersökning av
den intagne.

Observationen må ej pågå längre tid än som oundgängligen erfordras för
bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall vara avslutad inom
två månader efter intagningen; har inom nämnda tid förliör inför domstol,
enligt vad nedan sägs, blivit påkallat, må dock, om tiden för observationen
ej därigenom förlänges till mer än tre månader, med observationens avslutande
anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokollet över förhöret
kommit sjukvårdsläkaren tillhanda.

Har intagning ägt rum jämlikt 28 §, skall den intagne i avbidan på observationens
avslutande kva.rhållas å sinnessjukhuset. I annat fall må den
intagne när som helst under observationen påkalla dess avbrytande och
lämna sjukhuset.

31 §.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

intagnes begäran utan att anmälan, som i 28 § 2 mom. sägs, blivit gjord,
varde den intagne omedelbart skild från sjukhuset.

Ej må i fall, då intagning skett jämlikt 28 §, beslut, som avses i andra
stycket, meddelas, förrän prästbevis och uppgifter för observation kommit
sjukvårdsläkaren tillhanda, där ej beslutet grundas därpå, att den intagne
uppenbarligen icke är sinnessjuk; dock må i följd av vad sålunda stadgats
den i 30 § andra stycket föreskrivna längsta tiden för observation icke
överskridas.

32 §.

Föreligga beträffande militärperson i tjänst sådana omständigheter, som
i 28 § 1 mom. angivas, må vederbörande militära befälhavare föranstalta
om hans intagande för observation å sinnessjukhus, varom i nämnda moment
förmäles.

Å sådant intagande skall vad i 29—31 §§ finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock skall därvid iakttagas

1) att vid ansökningen om intagande skall i stället för polisförhörsprotokoll
fogas av vederbörande militära myndighet upprättad rapport, utvisande
de omständigheter, som föranlett ansökningen;

2) att behörighet att utfärda observationsattest skall utan särskilt bemyndigande
tillkomma militärläkare, ändå att han icke är legitimerad;

3) att i fråga om den, som tjänstgör vid mobiliserat truppförband, intyg,
varom i 11 § 3 mom. förmäles, må i stället för observationsattest bifogas
ansökningen;

4) att vad i 31 § stadgas om polismyndighet, som gjort i 28 § omförmäld
ansökan eller anmälan, skall tillämpas å polismyndigheten i den ort, där den
intagne är mantalsskriven; samt

5) att de underrättelser, varom i 31 § förmäles, skola meddelas jämväl
sökanden.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande
någon, vilken är intagen å anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och,
vad angår å fattigvårdsanstalt intagen, ej är berättigad att lämna anstalten,
må den, som enligt därom gällande föreskrifter har inseende över anstalten,
föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, som i 28 §
1 mom. sägs.

Å sådant intagande skall vad i 29—31 §§ finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock skall därvid iakttagas

1) att vid ansökningen om intagande skola i stället för polisförhörsprotokoll
fogas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift de handlingar, vilka särskilt
röra den, som ansökningen avser, och finnas i förvar å anstalten;

2) att vad i 29 § 1 mom. tredje stycket samt i 31 § andra och tredje
styckena stadgas icke skall tillämpas;

3) att, om sjukvårdsläkaren förordnar, att den intagne skall för vård kvarbliva
å sjukhuset, i stället för polismyndigheten sökanden skall underrättas
om beslutet; samt

125

Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

4) att om observationen avslutats utan att sådant förhållande ådagalagts,
som i 31 § första stycket sågs, sökanden skall underrättas om beslutet samt
den intagne genom sökandens försorg återföras till vederbörande anstalt.

Bestämmelserna i denna paragraf skola icke tillämpas i avseende å den,
som är intagen å anstalt, vilken står under fångvårdsstyrelsens inseende,
utan skall därom gälla vad i 6 kap. finnes stadgat.

34 §.

Förmenar någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus,
att tillräckliga skäl för hans kvarhållande ej föreligga, äge han
genom skriftlig framställning hos medicinalstyrelsen påkalla prövning av
frågan därom.

Beslutar medicinalstyrelsen, att den intagne skall skiljas från sjukhuset,
skall styrelsen genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt underrätta
sjukvårdsläkaren därom; och vare han pliktig att vidtaga de åtgärder,
som enligt vad förut i detta kapitel stadgats åligga sjukvårdsläkare i fall,
då han förordnat om intagens skiljande från sinnessjukhuset.

35 §.

Påstår någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus,
att tillräckliga skäl för hans kvarhållande saknas, skola bestämmelserna
i 26 § äga motsvarande tillämpning.

36 §.

Vad i 13 § finnes stadgat om förflyttning av den, som är för vård intagen
å sinnessjukhus, skall gälla jämväl angående den, som intagits för observation.

Intagen, som nyss sagts, vare oförhindrad att insända framställning till
offentlig myndighet här i riket. I övrigt må brev eller andra handlingar ej
från sådan intagen fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren
haft tillfälle att taga kännedom om dem; och vare sjukvårdsläkaren
därvid berättigad att vägra vidarebefordran av handling, som innehåller
något, varav ordningen eller säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras,
så ock av handling, som är oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt
eller uppenbart osant.

37 §.

Har någon, som jämlikt 28, 32 eller 33 § intagits å sinnessjukhus för
observation, vid observationen icke befunnits vara i behov av vård å sådant
sjukhus, skall kostnaden för vistelsen å sjukhuset under observationstiden
enligt av Konungen meddelade bestämmelser gäldas av statsverket. I övrigt
skola bestämmelserna i 15 § första stycket i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande kostnaden för vistelse å sinnessjukhus under observationstid,
och skall å sadan kostnad vad i lagarna om fattigvården och om
samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad för vård å sinnessjukhus
äga motsvarande tillämpning.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

5 kap. Om förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

39 §.

1. Förhör, som i 38 § sägs, må begäras av sjukvårdsläkaren. År frågan
om den intagnes kvarliållande beroende på medicinalstyrelsens prövning,
må förhör angående honom begäras jämväl av styrelsen. Angående den, som
är intagen för vård, må förhör begäras även av överinspektören för sinnessjukvården.

Har den intagne eller annan, som äger att påkalla hans utskrivning, hos
sjukvårdsläkaren hemställt om förhör eller, där frågan om den intagnes
kvarhållande är beroende på medicinalstyrelsens prövning, hos styrelsen
gjort sådan hemställan och är ej förhöret uppenbart onödigt, vare sjukvårdsläkaren
eller styrelsen pliktig att begära sådant.

Ändå att sådant fall föreligger, som i andra stycket sägs, må förhör ej
begäras, där erforderlig utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör.

Förhör skall begäras skriftligen hos rätten i stad eller domaren på landet.
I framställningen om förhör böra de omständigheter angivas, vilka förhöret
skall avse. Däri skall ock, om det kan ske, beträffande envar, som enligt
vad nedan sägs skall underrättas om förhöret, lämnas uppgift om namn
och postadress.

Förhör skall äga rum så snart ske kan; dock må för ändamålet urtima
ting ej utsättas. Eätten eller domaren låte till förhöret kalla den eller dem,
med vilka sådant begärts; avsände ock underrättelse om tiden för förhöret
till den, som gjort framställningen därom. Till den, som gjort hemställan,
varom i andra stycket stadgas, liksom till den, som i fall, då den intagne
ej intagits å sinnessjukhuset på egen ansökning, gjort ansökningen om intagningen,
varde jämväl underrättelse avsänd, där det kan ske. Till den,
som intagits för observation, skall, ändå att han ej gjort hemställan, som
nyss sagts, underrättelse om förhöret avsändas.

Yill den intagne inställa sig vid rätten, ankomme på den, som hos domstolen
gjort framställning om förhör, att därom besluta. Ändå att den intagne
är i stånd att övervara förhöret, må sådan inställelse ej tillstädjas, om
menlig inverkan på den intagnes hälsotillstånd därav är att befara. Beslutes
inställelse, åligge det sjukvårdsläkaren att draga försorg därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 127

2. Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att förhöret skall
hållas inom stängda dörrar.

3. Sedan förhör hållits, låte rätten eller domaren, ändå att framställningen
om förhör ej gjorts av sjuk vårdsläkaren, tillställa honom protokoll
över förhöret, och vare läkaren pliktig att i de fall, där den intagne underrättats
om förhöret, låta honom taga del av protokollet.

40 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt
angående intagning och utskrivning av straffriförklarade m. m.

41 §.

Där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av
sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade
vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller
minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till brottet utan att
läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda
tid och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Andå att anledning till antagande, som i första stycket sägs, ej föreligger,
må domstol ej, utan att läkares utlåtande inhämtats, förordna om den tilltalades
internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för mord
eller för mordbrand eller eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga
försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök
till brott, som nu är sagt.

42 §.

Har domstol jämlikt 41 § beslutat att inhämta utlåtande angående tilltalad,
som förvaras i häkte, skall sådant utlåtande efter verkställd undersökning
avgivas av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,
som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det
häkte, där den tilltalade förvaras. För undersökningen varde den tilltalade
överförd till sinnessjukavdelningen, och åligge det domstolen att tillställa
sjukvårdsläkaren samtliga handlingar i målet.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, må han hos domstolen eller, där målet är anhängigt
vid häradsrätt, hos domaren göra framställning om att förhör i målet
hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom om den tilltalade. I
framställningen böra de omständigheter angivas, vilka förhöret skall avse.
På domstolen eller domaren ankomme att föranstalta om att begärt förhör
varder hållet samt om underrättelse till sjukvårdsläkaren och inkallelse av den
eller dem, med vilka förhör begärts. Angående ersättning åt den, som jämlikt
detta stycke inkallats för att höras såsom vittne eller upplysningsvis,

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

gälle, ändå att inkallelsen beslutats av domaren eller allmän åklagare ej för
talan i målet, vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf förmäles, skall avgivas utan dröjsmål
och sist inom två månader från det den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen,
i den mån ej domstolen eller domaren i särskilt fall på framställning
av sjukvårds]äkaren medgiver anstånd. Beslut om anstånd må meddelas
utan parternas hörande. Har domstolen eller domaren förordnat om förhör, som
i andra stycket sägs, må, om tiden för utlåtandets avgivande ej därigenom
förlänges till mer än tre månader, därmed utan särskilt medgivande anstå till
dess fjorton dagar förflutit från det protokoll över förhöret kommit sjukvårdsläkaren
tillhanda. Vid utlåtandet skola fogas de av domstolen till sjukvårdsläkaren
överlämnade handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren samtidigt insända en avskrift
därav till medicinalstyrelsen; finner styrelsen det icke böra bero vid utlåtandet,
har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol jämlikt 41 § beslutat inhämta utlåtande,
befinner sig på fri fot, åligge det medicinalstyrelsen att på anmälan
av domstolen eller domaren förordna styrelsen underställd tjänsteläkare att
efter verkställd undersökning till domstolen avgiva sådant utlåtande. Sedan
förordnande av medicinalstyrelsen meddelats, varde samtliga handlingar i
målet överlämnade till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort,
som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att den tilltalade
intages å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen, som
äge förordna, att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus.
Ej må domstolen utan medgivande av den tilltalade meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller
mistning av ämbete på viss tid. Har förordnande, som nu sagts, meddelats,
varde den tilltalade intagen å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd; är
läkaren ej anställd vid något statens sinnessjukhus, förordne medicinalstyrelsen,
på anmälan av domstolen eller domaren, vid sådant sjukhus anställd
läkare att övertaga undersökningen.

Vad i tredje stycket stadgats skall icke tillämpas, där undersökningen
överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt
bestämmmelse i 4 kap. blivit för observation där intagen. Där sådan intagning
skett, må domstolen eller domaren, på framställning av sjukvårdsläka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 129

ren, besluta förlängning av den tid, inom vilken observationen skall vara
slutförd; bär intagningen skett jämlikt 27 §, må den tilltalade ej före observationens
avslutande lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu sagts, förhör
enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande, som ovan i detta kapitel om
förmäles, blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge
domstolen att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

1) Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare handlingarna
i målet.

2) Undersökning av den, som förvaras i häkte, må verkställas av läkare
vid det statens sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket
fall den häktade skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger att hos domstolen göra framställning,
som i 42 § andra stycket sägs, och påkalla intagning å sinnessjukhus av
tilltalad, som vistas å fri fot. Då i anledning av framställning, som nyss
sagts, förhör utsatts, åligge domstolen eller domaren att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen
bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta
om anstånd med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42 eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes
avgivande, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras,
som om det meddelats av rätten.

Beslut, som enligt vad ovan i detta kapitel stadgats blivit av domstol
meddelat, gånge i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft; dock
skall vad sålunda föreskrivits icke gälla beslut, varigenom domstol förordnat
om intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot.

Angående särskild talan mot beslut, som sist sagts, skall vad i lag finnes
stadgat om sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande tilllämpning.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon,
som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant arbete, anledning
till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete
utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) 220228 9

130 Kungl. Maj-ts proposition nr 87.

tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande a\ att vad där
stadgas om domstolen eller domaren i stället skall gälla om myndigheten;
dock att. om läkare i enlighet härmed hos myndigheten gjort framställning
om förhör, det skall ankomma på myndigheten att förordna om sådant förhör
vid lämplig underrätt samt på rätten eller domaren att lämna myndigheten
meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 t; andra stycket
omförmälas. Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse
med enahanda avvikelser, som nyss angående läkares utlåtande
sagts.

47 §•

1. Tilltalad, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, skall
tillsvidare där kvarbliva, om ej annat följer av 44 § andra stycket under 2).

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är å sinnessjukhus
intagen häktad, varde han till häktet återförd. Samma lag vare, där domstol
angående den intagne meddelar slutligt utslag, som ej allenast innefattar
målets hänvisning till annan domstol, samt den intagne ej i utslaget
förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri.

Föreligger angående den intagne laga kraftägande utslag, innefattande förklaring,
som nyss sagts, och är han intagen å sinnessjukhus, skall han anses
vara för vård där intagen; förvaras han å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, skall han för vård där förbliva, intill dess plats å nagot statens
sinnessjukhus kan beredas honom.

På vederbörande fångvårdsmyndighet ankomme att hos medicinalstyrelsen,
som har att i ämnet förordna, göra framställning om intagande för vård å
något statens sinnessjukhus av den, som enligt tredje stycket för vård förvaras
å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Vid sådan framställning
skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas å fångvårdsanstalten förvarade
handlingar, som särskilt angå den intagne.

2. Har domstol meddelat utslag, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom.
kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,
förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och är
den häktade enligt infordrat utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus, skall
han genast överföras till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården; och
vare därefter lag, som i 1 mom. sägs. Vad sålunda stadgats skall dock ej
tillämpas, där utslaget är grundat på utlåtande av medicinalstyrelsen och
styrelsen funnit den häktade ej vara i behov av vård å sinnessjukhus.

3. Föreligger beträffande tilltalad, som vistas å fri fot, sådant fall, som
avses i 2 mom., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens
utslag vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande
å sinnessjukhus för vård; och ankomme det på medicinalstyrelsen att, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall

Ktinyl. Maj:ts proposition ur <S''7. lo]

ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, varde den straffriförklarade
genom länsstyrelsens försorg för vård intagen å sinnessjnkavdelning, tillhörande
fångvården.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 §, blivit
för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas
längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Yad i 36 § finnes stadgat om fortskaffniug av brev eller andra handlingar
till eller från den, som för observation intagits å sinnessjukhus, skall
lända till efterrättelse jämväl i avseende å den, som på grund av bestämmelse
i detta kapitel för undersökning intagits å sådant sjukhus; dock skall
i fråga om handling, varav sjuk vårdsläkaren enligt nämnda paragraf skall
taga kännedom, gälla, att den ej må fortskaffas till eller från för brott tilltalad,
om den innehåller något, som kan hindra brottets upptäckt eller rannsakningens
gång.

48 §.

1. Straffånge, som befinnes lida av sinnessjukdom eller kan misstänkas
lida av sadan sjukdom, skall så snart ske kan för vård eller observation
intagas å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Befinnes häktad lida av sinnessjukdom och skall han ej på grund av vad
förut i detta kapitel stadgats förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, eller å sinnessjukhus, skall han intagas å sinnessjukavdelning,
som nyss nämnts.

Befinnes någon, som är intagen å förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, lida
av sinnessjukdom eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda
dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans
intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Den, som jämlikt denna paragraf intagits å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, skall där kvarstanna så länge ändamålet med intagningen
det kräver.

2. Kan sinnessjuk straffånge antagas vara vid strafftidens slut i behov
av vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet att i
god tid förut i den ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan om att den
sjuke då varder intagen å sinnessjukhus. I sådant fall må vårdattest utfärdas
av läkare, som är anställd vid fångvården, ändå att han samtidigt är
sjukvårdsläkare å det sinnessjukhus, där intagning begärts; och varde i
stället för levnadsberättelse samtliga å vederbörande fångvårdsanstalt förvarade
handlingar, vilka särskilt angå den sjuke, i huvudskrift eller styrkt
avskrift bifogade ansökningen om intagning.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

132

Kungi. Maj:ts proposition nr 87.

49 §.

1. Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning,
tillhörande fångvården, blivit i målet hörd, må målets vidare handläggning
äga rum i hans frånvaro. Ej må domstolen i ty fall förordna om
hans inställande, där ej särskilda skäl därtill äro. Innan sådant förordnande
meddelas, skall sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.

Yårder den tilltalade vid rätten inställd, skall han återföras till sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen. Meddelas utslag i den tilltalades
frånvaro, åligge det rätten att föranstalta om att utslaget delgives honom
genom sjukvårdsläkarens försorg.

2. Yad i 1 mom. stadgas om tilltalad skall äga motsvarande tillämpning
å den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

50 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, av
den, som jämlikt 47 § är för vård där intagen, samt angående förhör vid
domstol rörande sådan intagen skola bestämmelserna i 3 och 5 kap. i tilllämpliga
delar lända till efterättelse; dock skall vad i sagda kapitel föreskrivits
om rätt för överinspektören för sinnessjukvården att föreslå utskrivning
eller påkalla förhör icke tillämpas.

7 kap. Om handräckning.

51 §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken plats beretts a sinnessjukhus, att låta
sig där intaga, är vederbörande polismyndighet eller, vad angår militärperson
i tjänst, vederbörande militära myndighet pliktig att på begäran av
den, som gjort ansökningen om intagning, lämna den handräckning, som
finnes vara av nöden.

Yägrar någon att underkasta sig läkarundersökning, som i 16 § sägs, eller
undandrager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremal föl förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande
av undersökning, varom i 16, 43, 44 eller 46 § förmäles, skydd
för sin personliga säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas.

52 §.

Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån, eller

avviker den, som jämlikt 47 § är för vård intagen å sinnessjukavdelning,
tillhörande fångvården, från nämnda avdelning, eller

underlåter den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller sinnessjukavdeluing,
tillhörande fångvården, att, sedan förordnande om återintagning
meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning åter där inställa
sig,

Kungl. Maj:t.9 proposition nr 87. 133

skall, där sjuk vårdsläkaren eller, vad angår den, som varit intagen å
sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, fångvårdsmyndiglieten det påkallar,
för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen
handräckning lämnas av vederbörande polismyndighet.

S kap. Straffbestämmelser.

53 §.

Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, överlämnar
eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne
lätteligen kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där ej
gärningen enligt allmänna strafflagen är med högre straff belagd, med böter
från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus
eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande
fångvården, att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen,
straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor
eller med fängelse. Var den intagne farlig för annans personliga säkerhet
och hade gärningsmannen vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år
dömas.

55 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfälle kronan. Saknas tillgång till
deras fulla gäldande, varde de förvandlade enligt allmän strafflag.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

Över sådant av medicinalstyrelsen meddelat beslut, som avses i 2 §, må
talan fullföljas hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd; dock ma allenast i samband med klagan över beslut rörande
intagens utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning,
tillhörande fångvården, ändring sökas i beslut, som under
ärendets handläggning meddelats i fråga om förhör vid domstol angående den
intagne.

Vill intagen föra klagan enligt vad i första stycket sägs, skall bestämmelsen
i 26 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

57 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

58 §.

Genom denna lag upphävas

förnyade stadgan den 14 juni 1901 (nr 48) angående sinnessjuke tillika
med alla de särskilda föreskrifter, vilka innefatta ändring eller förklaring
av bestämmelserna i sagda stadga eller tillägg därtill, allt i den mån stadgan
eller föreskrifterna behandla ämnen, varom bestämmelser äro meddelade i
denna lag;

skrivelsen den 9 mars 1826 angående föreskrift huru förfaras bör, då en
för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava
varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar
uppstår;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

59 §.

Så länge särskild sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, ej finnes i
Gotlands län, må undersökning, varom i 42 § förmäles, verkställas av läkare
vid statens sinnessjukhus inom länet och den, som skall undersökas, för
sådant ändamål dit överflyttas.

Har domstol före den 1 januari 1931 i då anhängigt brottmål infordrat
medicinalstyrelsens utlåtande beträffande tilltalad, skall vad i denna lag
finnes stadgat om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet icke tillämpas.

60 §.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. fjärde stycket och 50 § skola tillämpas
jämväl å den, som efter att hava på grund av sin sinnesbeskaffenhet friats
från ansvar för begånget brott blivit före den 1 januari 1931 i avbidan på
plats å sinnessjukhus intagen å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Kunyl. Maj:ts proposition nr S7.

i:jö

F örtslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han
börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör
annat län än det, där han vistas, av Konungens befallningshavande översänd
eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han
i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt,
intill dess dylik vård kan beredas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl Maj:ts lagråd den
25 januari 1929.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Södeewale.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 november 1928, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet
samt

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Sven Lawski.

Förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående

sinnesbeskaffenhet

föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

Beträffande omfattningen av de rättsregler, som böra npptagas uti eu lag
i förevarande ämne, har man vid utarbetandet av det remitterade förslaget
utgått från att, frånsett vissa bestämmelser av processuell natur, endast
sådana regler borde erhålla lags karaktär, som kunde medföra inskränkningar
i allmänna medborgerliga rättigheter eller innebära förpliktelser för
kommun. Bestämmelser om sättet för sinnessjukas vård och behandling
skulle således icke medtagas i annan mån än såvitt de innebure intrång i
rättigheter av nämnda art. Med denna ståndpunkt stämmer ej rätt väl
överens att, på sätt som skett, i förslagets första paragraf giva uttryck åt
en ledande princip för sinnessjukvården: de sinnessjuka skola erhålla omsorgsfull
vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar.
Denna princip bör dock naturligtvis i möjlig mån tillämpas även vid utövande
av det tvång, som vid de sinnessjukas behandling stundom måste
förekomma, och med hänsyn särskilt härtill kan det försvai-as, att berörda
uttalande här upptages.

Även på andra ställen i förslaget möta stadganden, som strängt taget
falla utom lagens ram, sådan den nyss angivits. Klart är emellertid, att
det varit förenat med viss svårighet att i detalj konsekvent genomföra den

137

Kungl. Maj:ts proposition ur 87.

åsyftade begränsningen och att praktiska hänsyn — särskilt önskvärdheten
av att allt för stor splittring av reellt sammanhörande bestämmelser undvikes
— fått föranleda avvikelser från den teoretiskt riktiga ståndpunkten.
I betraktande härav finna vi oss ej böra framställa vidare erinran i nu
nämnda hänseende.

2 §•

Justitierådet Tiselius:

I departementschefens yttrande vid förslagets remitterande till lagrådet
framhålles, att ökade garantier mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus
erfordras om icke med hänsyn till några befintliga missförhållanden så dock
för undanröjande av den misstro mot sinnessjukvården och dess målsmän,
som ännu icke sällan kommer till synes. Denna mening är säkerligen välgrundad,
ty det är av stor vikt, att den allmänna uppfattningen befrias från
alla fördomar mot sinnessjukvården och icke minst att den omdömesgilla
allmänheten vinner full visshet om att obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus
icke kan förekomma. Av ej ringa betydelse i detta hänseende är uppenbarligen
införandet av en å uttryckliga lagbestämmelser grundad rätt att
draga vederbörande läkares beslut i dylika frågor inför ett högre forum.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke det år 1927 framlagda
sakkunnigförslaget i fråga om klagoinstansens organisation äger företräde
framför det remitterade förslaget, främst med hänsyn till uppgiften att skingra
hos allmänheten förefintlig misstro. Från denna synpunkt torde det vara
en fördel om, såsom 1927 års förslag innebär, klagomål över vägrad utskrivning
bliva hänskjutna till eu av Konungen för ändamålet utsedd, från sinnessjukvården
helt fristående nämnd i stället för att prövas av medicinalstyrelsen,
som — i sin egenskap av högsta ledning för sinnessjukvården i
både administrativt och medicinskt avseende — kan misstänkliggöras för en
viss solidaritet med de i första hand beslutande psykiatrerna. Den omständigheten,
att nämndens beslut, till skillnad från medicinalstyrelsens, självfallet
icke få överklagas utan skola bliva slutgiltiga, är i sin mån ägnad
att giva nämnden ökad auktoritet. Vidare äger nämnden företräde däri,
att till dess ordförande bör kunna förvärvas eu person, som genom
sin ställning och sitt allmänna anseende är höjd över varje misstanke för
bristande objektivitet eller noggrannhet, och att jämväl de övriga lekmannaledamöterna
torde bliva mera kända och auktoritativa personer än de, som
enligt den nu föreslagna organisationen skulle komma att förordnas såsom
ledamöter i en avdelning av medicinalstyrelsen med, i regel, icke styrelsens
chef utan en av dess ordinarie ledamöter såsom ordförande.

Ä andra sidan lärer, under förutsättning att nämnden erhåller en i fråga
om personvalet tillfredsställande sammansättning, det ej föreligga någon
fara för att lekmannamajoriteten skall i rent medicinska frågor avvika från
en sammanstämmande uppfattning bland de sakkunniga läkarna. Detta
innebär emellertid ingalunda, att lekmännens deltagande skulle sakna reell
betydelse, ty det inträffar ofta — i synnerhet vad angår de särskilt tveksamma
men i förevarande sammanhang mest betydelsefulla gränsfallen —

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att avgörandet måste grundas icke blott på ett medicinskt bedömande utan
ock på ett skäligt hänsynstagande till praktiska och allmänmänskliga förhållanden;
tveksamheten gäller i allmänhet mindre huruvida patienten är
sinnessjuk än huruvida han behöver vårdas å sinnessjukhus. Yad särskilt
angår det från psykiatriskt håll framförda antagandet, att lekmännen skulle
komma att i känslan av osäkerhet visa en överdriven försiktighet i fråga om
utskrivning av kriminalpatienter och andra, som tidigare visat sig farliga, så
torde väl detta, även om det äger någon grund, icke utgöra ett praktiskt
alltför tungt vägande skäl mot inrättande av nämnden. Men enligt mitt förmenande
har man knappast anledning att räkna med någon principiell motsättning
mellan lekmännen och psykiatrerna. Gent emot farhågorna för att
lekmannamajoriteten skulle komma att göra sig skyldig till ett självtillräckligt
underskattande av fackkunskapen må slutligen hänvisas till erfarenheterna
från ett angränsande område nämligen beträffande den granskningsrätt, som
tillkommer domstolarna och av dem utövas med avseende å utlåtanden från
medicinalstyrelsen i frågor om rättskapacitet i civilmål och om tillräknelighet
i brottmål.

Om sålunda starka skäl tala för inrättande av den i 1927 års förslag
upptagna sinnessjuknämnden, synes emellertid fackkunskapens inflytande
inom densamma böra förstärkas på så sätt, att av nämndens fem ledamöter
två skola vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare, varjämte för beslutförhet
torde böra fordras deltagande av alla de fem ledamöterna eller deras
suppleanter. Härigenom kommer, om psykiatrerna inom nämnden äro ense,
deras mening att segra, så framt de blott kunna för densamma vinna någon
bland de tre lekmännen, av vilka eu skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete. Då vidare överinspektören för sinnessjukvården
skall äga att deltaga i nämndens överläggningar samt dess föredragande
kan antagas i allmänhet vara en psykiater, lärer det icke behöva befaras,
att en på nu angivna sätt organiserad sinnessjuknämnd skall vid prövning
av framställningar om utskrivning eller vid övriga avgöranden, som
enligt 1927 års förslag tillkomma nämnden, göra sig skyldig till misstag på
grund av bristande sakkunskap. I följd av det ringa antalet av de högst
kvalificerade psykiatrerna torde det kunna förutsättas, att åtminstone en av
de i nämnden verksamma psykiatrerna kommer att jämväl vara ledamot av
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och i sådan egenskap anlitad i styrelsens
rättspsykiatriska nämnd, som är den högsta medicinska auktoriteten
i tillräknelighetsfrågor, och bland annat med hänsyn därtill torde en lämplig
kontakt med medicinalstyrelsens verksamhet i denna del utan större
svårighet kunna uppehållas av sinnessjuknämnden.

De avgöranden, som träffas av eu dylik, av särskilt utsedda förtroendemän
bestående nämnd, böra, såsom förut nämnts, självfallet vara slutgiltiga,
under det att beslut av ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen måste
kunna överklagas. Enligt det remitterade förslaget få ock medicinalstyrelsens
beslut i ärenden om utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus
dragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet, och möjlighet till erforderliga

Kanyl. Maj-.ts proposition nr <S7. 139

skrifters uppsättande skall beredas den patient, som vill föra sådan talan.
Da eu instansordning sålunda blivit lagfäst, kan det förväntas, att större
delen av de bos medicinalstyrelsen klagande kommer att fullfölja talan lios
Kungl. Maj:t. Trots den inskränkning i patients rätt att lios medicinal
styrelsen påkalla utskrivning, som stadgas i 22 § andra stycket, torde därför
antalet av ifrågavarande bos Kungl. Maj:t unförda besvär bliva ganska
betydande. Ehuru dessa besvärsmål givetvis till allra största delen komma
att bliva självklara eller eljest mycket lätta att avgöra, lära de dock — om
icke den högsta instansens prövning skall bliva den materiellt svagaste —
medföra ett ganska betungande och i allmänhet föga fruktbart arbete för
åtminstone en av statsrådets ledamöter. Icke minst ur denna synpunkt
torde 1927 års förslag i vad angår klagorätten vara att föredraga framför det
remitterade förslaget.

Slutligen kan framhållas att, även bortsett från tilliten till avgörandenas
riktighet, den omständigheten, att omdömesgilla, ansedda och helt opartiska
lekmän erhålla kännedom om förhållandena inom sinnessjukvården i hela
vårt land, måste hava ett välgörande inflytande på den allmänna opinionen
beträffande denna sjukvård och att jämväl i sådant hänseende anordningen
med en särskild sinnessjuknämnd synes äga ett visst företräde framför det
remitterade förslagets organisation av klagoinstanserna. I detta sammanhang
må påpekas, att enligt det föreliggande förslaget till instruktion för
sinnessjuknämnden dess sammanträden i särskilda fall skola kunna hållas
å vederbörande sinnessjukhus.

På grund av det anförda finner jag mig böra hemställa om en återgång
till 1927 års förslag såvitt angår sinnessjuknämnden, dock med den ändring
beträffande nämndens organisation och beslutförhet, som i det föregående
angivits. Vid bifall härtill måste ändring ske icke blott i 2 § utan även
i åtskilliga av förslagets övriga paragrafer. Så bör till exempel den ovillkorliga
rätt för patient å sinnessjukhus att insända framställningar till
Konungen, som är stadgad i 14 §, i stället avse framställningar till nämnden,
varför konseljbeslut i anledning av framställningar från sådana patienter
knappast någonsin torde behöva förekomma.

Justitierådet Appelberg:

Då intagande å sinnessjukhus av eu såsom sinnessjuk ansedd person
måste kunna genomföras mot hans vilja och sålunda innebär ett ingrepp i
den personliga friheten, är det i första rummet av vikt, att de regler man
vill lagfästa angående villkoren för och förfarandet vid intagning giva garanti
för att frågan om det befogade och lämpliga att verkställa intagningen redan
före dess verkställande erhåller en så samvetsgrann och opartisk prövning
som möjligt. De bestämmelser, som förslaget i detta avseende innehåller,
torde i det hela fylla de anspråk man skäligen kan ställa på dem. Men
det säger sig självt, att i många fall symptomen på sinnessjukdom ej framträda
så klart eller behövligheten av en persons intagande på sinnessjukhus
är så tydlig, att icke delade meningar kunna göras gällande om det befogade

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

i eu sådan åtgärd. Någon tvekan kan därför ej råda, att frågan om befogenheten
av en tvångsintagning bör kunna underkastas prövning av högre instans,
en prövning, som emellertid, då av flera skäl en klagan ej bör få fördröja
intagningen, formellt kommer att gälla kvarhållande å sinnessjukhuset.

I fråga om nämnda prövnings anordnande hava olika meningar framträtt.
Enligt 1927 års förslag skulle klagoinstansen utgöras av en särskild, huvudsakligen
av lekmän bestående nämnd. Det remitterade förslaget åter bibehåller
medicinalstyrelsen, dock i förstärkt sammansättning, såsom klagoinstans.
Fäster man sig väsentligen vid att en tvångsintagning innebär ett
starkt ingrepp i den personliga friheten och även i övrigt kan för den intagne
medföra ödesdigra verkningar, synes det ligga närmast till hands att
låta en domstol eller en domstolsliknande anordning, sådan som den i 1927
års förslag upptagna, få prövningen sig anförtrodd. Beaktar man åter, att
avgörandet dock gäller, huruvida sinnessjukdom och behov av vård föreligger,
synes riktigast, att den överprövning, som påkallas, blir verkställd
av de på området mest sakkunniga. Det är tydligt, att bägge dessa synpunkter
hava sitt berättigande och att man bör söka komma fram till en
anordning, där båda få i möjligaste mån göra sig gällande. Från denna
utgångspunkt finner jag avgörande betänkligheter icke möta vare sig mot
det remitterade förslaget i denna del eller mot den i 1927 års förslag upptagna
anordningen, den sistnämnda dock under förutsättning att, såsom
justitierådet Tiselius föreslagit, ytterligare en av ledamöterna i nämnden
förklaras skola vara en i sinnessjukvård kunnig läkare.

Principiellt sett tala måhända de starkare skälen för sistberörda anordning.
Allmänheten torde få en tryggare känsla av att behörig kontroll övas
över de vid personers intagande på sinnessjukhus verksamma läkarnas åtgöranden.
I viss mån uppväges dock den starkare trygghetskänsla, som
den ifrågasatta nämnden — i förhållande till medicinalstyrelsen i den föreslagna
sammansättningen — kan antagas ingiva, därav att, under det nämndens
beslut, såsom självfallet är, icke skall kunna överklagas, mot medicinalstyrelsens
beslut kan föras talan hos Konungen, vid vilkens prövning
av de tveksamma fallen de synpunkter, som grundas på omsorg om den
personliga friheten, måste antagas bliva i särskild grad beaktade.

Skulle man vilja i nu angivna hänseende tillerkänna 1927 års förslag
något företräde, synes detta i allt fall icke vara större än att det uppväges
av vissa praktiska hänsyn, som tala mot detta förslag och till förmån
för det remitterade. Särskilt är att beakta vad departementschefen framhållit
därom, att det förra förslaget ökar möjligheten till motsättning mellan
den myndighet — medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd — som har
att bedöma tilltalads tillräknelighet, och den, som har att besluta om utskrivning
av straffriförklarade. Yidare måste såsom en given fördel anses,
att det remitterade förslaget närmare ansluter sig till gällande organisation
och att det kan vara skäl att avvakta, huru den nya lagstiftningen i övrigt
verkar, innan man i fråga om klagorätten vidtager så stora förändringar som
1927 års förslag innebär.

141

Kungl. Maj ds proposition nr 87.

Med hänsyn till det anförda finner jag det remitterade förslagets ståndpunkt
i förevarande del kunna godtagas.

Justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall:

Vid bedömande av spörsmålet om organisationen av den myndighet, som
skall hava att pröva besvär över kvarhållande å sinnessjukhus, bör man, såsom
justitierådet Appelberg utvecklat, taga behörig hänsyn till båda de av
honom framhållna synpunkterna. Mellan dem bör ske eu avvägning, så
att icke den ena får göra sig för mycket gällande på den andras bekostnad;
man har att tillse, att lekmannasynpunkten får komma till sin rätt men
även att intresset av att allmänhetens stundom framträdande misstro mot
läkarnas avgöranden häves icke får leda till ett med hänsyn till beslutens
sakliga riktighet betänkligt försvagande av sakkunskapens inflytande.

Frågar man sig nu, om det föreliggande spörsmålet kan anses på ett tillfredsställande
sätt löst genom 1927 års förslag, enligt vilket klagoinstansen
skulle utgöras av en i förhållande till medicinalstyrelsen fristående sinnessjuknämnd
med sådan sammansättning att endast eu av de fem ledamöterna
behövde äga medicinsk sakkunskap, synes det oss, att därest eu sådan organisationsform
skall väljas, fackkunskapens ställning inom nämnden i allt fall,
såsom justitierådet Tiselius erinrat, bör stärkas så, att två läkare insättas i
densamma. Lekmännen skulle emellertid ändock kunna komma i majoritet,
och det kan sättas i fråga, huruvida detta är påkallat eller lämpligt och om
ej företräde bör givas åt det remitterade förslaget, som vill bibehålla medicinalstyrelsen
såsom besvärsinstans men låta ärendena där behandlas av
tre läkare jämte två lekmän. För vår del hava vi funnit övervägande skäl
vara anförda för denna anordning, varvid vi även beaktat de av justitierådet
Appelberg framhållna fördelarna med densamma, Yi anse oss således icke
böra framställa någon anmärkning vid förevarande paragraf.

^ §•

Lagrådet:

Syftet med stadgandet i andra stycket av 1 mom. är tydligen att giva ett
legislativt uttryck åt den rätt till användande av nödigt tvång, som måste
finnas å ett sinnessjukhus. Det torde därför vara lämpligare att avfatta bestämmelsen
så, att däri utsäges, att den, som är intagen å sinnessjukhus, må
underkastas det tvång, som finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med intagningen eller till skydd för honom själv och omgivningen.

6 §•

Lagrådet:

Med bestämmelserna i första stycket av denna paragraf torde avses att
för vissa myndigheter stadga skyldighet att föranstalta om erforderlig vård
åt sinnessjuka i händelse åtgärd för ändamålet ej vidtages av någon, som på
grund av lag eller administrativa föreskrifter eller enligt åtagande är pliktig att
sörja för sådan vård, eller av annan utan att dylik förpliktelse åligger honom.
För tydligare utmärkande av vad sålunda är avsett lärer någon omformu -

142

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

lering av nämnda stycke böra vidtagas. Sådan omformulering torde påkalla
någon ändring jämväl i 8 § andra stycket.

Då i andra stycket av 6 § säges, att skyldighet i berörda hänseende skall
vid de här omnämnda anstalterna tillkomma den, som har inseendet över anstalten,
ligger sådan tolkning av detta stadgande närmast, att det städse är
någon myndighet utom anstalten, som fått nämnda förpliktelse sig ålagd.
Det lärer emellertid vara åsyftat, att i många fall, t. ex. vid fängelserna,
skyldigheten skall fullgöras av anstaltens föreståndare. Frågan, vem denna
skyldighet skall åvila, regleras genom bestämmelser, som utfärdats eller
komma att utfärdas rörande de särskilda anstalterna. Med hänsyn härtill
påkallas ändring även i avfattningen av andra stycket.

Till anstalter, för vilka stadgandet i andra stycket skall gälla, synas böra
hänföras även militärhäktena samt härads- och stadsfängelserna, vilka anstalter
ej stå under fångvårdsstyrelsens inseende.

7 §•

Lagrådet:

Åtskilliga av förslagets paragrafer innehålla föreskrifter angående omyndigförklarad
samt åtgärder av förmyndare. I 7 § stadgas nu, dels att föreskrift, som
i lagens efterföljande paragrafer meddelas angående omyndigförklarad, skall äga
motsvarande tillämpning å underårig, vilken enligt lag står under annans vårdnad,
alltså alla underåriga, som ej ingått äktenskap, och dels att utom i vissa
fall vad som föreskrives om förmyndare skall i avseende å sådan underårig
tillämpas å den, som enligt lag har vårdnaden om den underårige. Med
dessa stadganden avses, att föreskrifterna om förmyndare skola, så vitt gäller
en underårig, tillämpas icke å dennes förmyndare utan å den, som har vårdnaden
om honom.

Att i en lag, som är avsedd att tillämpas huvudsakligen av icke lagkunniga,
giva regler, vilka under viss i ett allmänt stadgande upptagen förutsättning
skola äga annan innebörd än av avfattningen framgår, utan att i
texten hänvisning sker till det allmänna stadgandet, synes lagrådet icke
lämpligt eller tillrådligt. Det torde exempelvis icke vara lätt att förstå, att
därest ansökning om eu underårigs intagande å sinnessjukhus gjorts icke
av den, som har vårdnaden om honom, utan av hans förmyndare — denne
är enligt 8 §, jämförd med 7 §, berättigad härtill — i ansökningen skall
jämlikt 9 §, jämförd med 7 §, uppgivas anledningen till att ansökningen ej
gjorts av vårdnadshavaren.

Enligt lagrådets mening böra fördenskull nämnda stadganden i 7 § uteslutas
och de ifrågavarande paragrafer, där nu givas föreskrifter om omyndigförklarade
och om förmyndare, erhålla sådan formulering, att de omfatta
jämväl underåriga och vårdnadshavare.

8 §■

Lagrådet:

Beträffande andra stycket av denna paragraf har lagrådet gjort en erinran
vid 6 §.

Kumjl. Maj:ts proposition nr S7.

14H

Lagrådet:

Enligt motiveringen till motsvarande paragraf i 11)27 års förslag avsågs
det att i fråga om vittnena å ansökning, som gjordes av den sjuke själv,
fordra, att de icke stode i jävsförhållande till vare sig sjukvårdsläkaren eller
den sjuke. Härutinnan intager det remitterade förslaget icke någon ändrad
ståndpunkt. Emellertid torde saklig grund knappast förefinnas att fästa
avseende vid jävsförhållande till sjukvårdsläkaren. Vill man hava lagen avfattad
i enlighet härmed, lärer dock ej erfordras, att den föreslagna lagtexten
ändras, då densamma svårligen kan tolkas så, att fordran på ojävighet
även i förhållande till sjukvårdsläkaren blivit uppställd.

10 §.

Lagrådet:

Enligt nu gällande bestämmelser utgöres en väsentlig garanti mot obehörigt
intagande å sinnessjukhus av kravet, att det läkarintyg — motsvarande
förslagets vårdattest -— som utvisar vårdbehovet, i allmänhet skall
vara utfärdat av en å sinnessjukhuset icke anställd läkare. Vårdbehovet
bliver alltså i regel prövat av två utav varandra fullt oberoende läkare: intygsutfärdaren
och vederbörande läkare å sinnessjukhuset. Denna garanti
är enligt förslaget så till vida minskad, att vårdattesten skall kunna utfärdas
jämväl av en å sinnessjukhuset anställd läkare, dock ej den ansvarige sjukvårdsläkaren.

Den sålunda föreslagna ändringen torde knappast medföra någon verklig
risk, i vart fall icke beträffande statens och kommuners sinnessjukhus. Men
det kan likväl ifrågasättas, om ändringen är tillrådlig med avseende å den
allmänna tilliten till sinnessjukhusen. Med visst fog kan framhållas, att
även om sjukvårdsläkaren icke rimligen bör känna sig bunden av den underordnade
läkarens vårdattest, en känsla av solidaritet dessa två läkare emellan
dock är naturlig samt att den prövning, som sjukvårdsläkaren skall underkasta
fallet, ofta lärer till större eller mindre del bliva grundad på observationer
och journalanteckningar av den underordnade läkaren. Då härtill
kommer, att den nuvarande ordningen icke torde hava vållat avsevärda
olägenheter i praktiskt avseende, synas övervägande skäl tala för bibehållande
av den gällande regeln. Skall denna bliva orubbad, erfordras ändring,
utom i 1 mom. andra stycket av It) §, jämväl i 48 § 2 mom. första stycket.

14 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söder a-all:

Sedan genom den nya lagen rätten att klaga över obehörigt intagande
och kvarhallande a sinnessjukhus blivit reglerad, synes det ej nödigt och
endast vålla besvär att medgiva å sinnessjukhus intagen person rätt att till
Konungen insända andra framställningar än sådana, som innefatta besvär
över medicinalstyrelsens beslut. Uteslutes ur första stycket av 14 § vad där
sägs om framställningar till Konungen, skulle dylika, som innefatta besvär ro -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

rande obehörigt kvarliållande, falla under regeln i första punkten av andra
stycket, sådant detta i förslaget avfattats, i följd varav de skola ovägerligen
vidarebefordras. Någon risk, att läkaren på grund av missuppfattning om
eu skrifts karaktär av besvär obehörigen kommer att hindra dess vidarebefordran,
torde ej föreligga, då enligt andra punkten av andra stycket framställning
till offentlig myndighet icke kan stoppas utan att överinspektören
fattat beslut därom. Ur första stycket av förevarande paragraf bör därför
kunna uteslutas vad där sägs om framställningar till Konungen.

Justitierådet Tisclius hänvisade till vad han i denna del anfört uti sitt
vid 2 § avgivna yttrande.

16 §.

Lagrådet:

Den rätt att föranstalta om läkarundersökning, som här medgives och
till vars genomförande handräckning jämlikt 51 § kan erhållas, bör endast
gälla undersökning för avgörande av frågan, huruvida på grund av sinnessjukdom
behov av vård å sinnessjukhus föreligger. Att för annat ändamål,
t. ex. för utrönande av någons bristande rättskapacitet, framtvinga läkarundersökning
bör uppenbarligen ej vara tillåtet. Av motiven framgår ock.
att bestämmelsen tillkommit för att göra det möjligt att i fråga om någon,
vilken förmodas vara i behov av vård å sinnessjukhus, få konstaterat, huruvida
vårdbehov föreligger eller icke. Det är naturligtvis denna omständighet,
som motiverat bestämmelsens plats i 2 kap. På grund av det anförda hemställes
om komplettering av bestämmelsen i angivet hänseende.

n §.

Lagrådet:

Det torde vara avsett, att eu jämlikt 12 § företagen prövning skall föranleda
utskrivning, såvida icke läkaren funnit av undersökningen framgå,
att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus; även om läkaren kan
säga sig, att anledning ej saknas till antagande att en fortsatt undersökning
skulle giva annat resultat, skall utskrivning ske. För bättre återgivande av
vad sålunda åsyftas synes avfattningen av förevarande paragraf böra något
jämkas. Genom sådan jämkning skulle också tydligare framträda, att fastän
utskrivning sker av en för vård intagen person, dennes omedelbara intagande
för observation kan påkallas jämlikt 28 §.

24 §.

Lagrådet:

På grund av bestämmelserna i 7 § skall vad i förevarande paragraf
stadgas även tillämpas beträffande underårig, som står under annans vårdnad;
därest framställning om utskrivning enligt 18 § ej gjorts av vårdnadshavare^
skall alltså tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan. Däremot
behöver, om den underårige har särskild förmyndare eller god man, dennes
yttrande ej inhämtas. Då emellertid frågan om en sinnessjuks vardande

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

utom sjukhuset uppenbarligen kan vara beroende av lians ekonomiska förhållanden,
synes lämpligt att i 24 § införa ett stadgande, att även förmyndaren
eller gode mannen skall erhålla tillfälle yttra sig i här avsett ärende.

28 §.

Lagrådet:

I motiven till 17 § uttalas, att när det gäller intagning av person, som
är farlig för annans säkerhet eller eget liv, polismyndighet kan hava anledning
att, även om vårdattest erhållits eller skulle kunna erhållas, reservationsvis
begära intagning för observation. Att sådan begäran bör kunna få
framställas, synes riktigt, men torde för klargörande härav vara nödigt, att
i 28 § införes bestämmelse av innebörd att intagning för observation kan
begäras reservationsvis beträffande den, som intagits för vård.

Enligt 1 mom. andra stycket av förevarande paragraf äro militärpersoner
i tjänst undandragna polismyndighetens befogenhet i avseende å intagning
för observation; nämnda befogenhet beträffande dem tillägges i 32 § vederbörande
befälhavare. Tillräckliga skäl torde emellertid icke förefinnas att
betaga polismyndigheten all möjlighet att ingripa, då det gäller militärperson;
ofta nog kunna omständigheterna vara sådana, att dylikt ingripande
bör få äga rum. Lagrådet hemställer därför, att undantaget beträffande
militärperson må utgå och att hänvisningen till 32 § får det innehåll, att
där stadgas om rätt jämväl för vederbörande befälhavare att föranstalta om
intagning av den, som är i militärtjänst.

30 §.

Lagrådet:

Då någon för observation intages å sinnessjukhus, torde han mycket ofta
vara i sådant tillstånd, att det för honom är synnerligen angeläget, att han
utan dröjsmål blir föremål för en första undersökning, som kan leda till att
han omedelbart får lämna sjukhuset. Det synes därför vara lämpligt, att i
fråga om den första undersökningen, vilken enligt det remitterade förslaget
skall företagas inom 48 timmar i stället för 24 timmar enligt 1923 års förslag,
i lagen föreskrives, att densamma skall hava företagits skyndsamt och
senast inom den längsta medgivna tiden.

33 §.

Lagrådet:

I fråga om tvångsobservation å personer, som äro intagna å de i 6 §
andra stycket omnämnda anstalterna, skiljer förslaget mellan å ena sidan
dem, som intagits å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å
skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt,
och å andra sidan dem, som intagits å anstalt, vilken står under
fångvårdsstyrelsens inseende. För den förra kategorien givas föreskrifter i
33 §, för den senare i 48 §. Att så är förhållandet, är utsagt redan i 28 §.
Det är då icke lämpligt att i första stycket av 33 § angiva denna paragrafs
tillämpningsområde såsom omfattande alla å omförmälda anstalter intagna

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) ssos *8 10

146

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

för att därefter i sista stycket av samma paragraf undantaga dem, som äro
intagna å fångvårdsanstalterna, och beträffande dessa ånyo hänvisa till 48 §.
Begränsningen synes böra angivas i första stycket medelst uppräknande av
de anstalter, om'' vilka paragrafen skall handla, varefter tredje stycket uteslutes.

Vid första stycket är vidare med avseende å befogenheten att föranstalta
om intagande enahanda anmärkning att framställa som beträffande andra
stycket av 6 §.

Till följd av de i andra stycket förekommande många hänvisningarna till
andra paragrafer är det ganska svårt att utfinna innehållet av vad i stycket
stadgas. Genom en ändrad uppställning bör bestämmelsen kunna bliva
lättare att till sin innebörd fatta.

34-36 §§.

Lagrådet:

Den prövning sjukvårdsläkaren har att verkställa med avseende å person,
som för observation intagits å sinnessjukhus, är begränsad till frågan, huruvida
den intagne är i behov av vård å sådant sjukhus eller icke; läkaren
äger alltså ej att i fall, som avses i 28 §, ingå i prövning av den utav polismyndigheten
bedömda frågan, om den intagne uppenbarligen är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv. Dylik begränsning av prövningsrätten
bör däremot icke gälla för högre myndighet, till vilken den jämlikt
28 § intagne hänskjuter frågan om befogenheten av sitt kvarhållande å sjukhuset;
denna myndighet — enligt det remitterade förslaget medicinalstyrelsen
— bör hava att pröva såväl huruvida förutsättningarna för intagningföreligga
med hänsyn till vederbörandes farlighet som ock, därest dessa
förutsättningar anses vara för handen, huruvida undersökningens genomförande
kräver hans kvarblivande å sjukhuset. Av motiven till förslaget framgår,
att den nu angivna ståndpunkten även är förslagets, men då densamma
synes icke hava med önskvärd tydlighet kommit till uttryck i lagtexten, hemställes,
att första stycket av 34 § underkastas någon omredigering.

Den rätt att skriftligen kommunicera med yttervärlden, som tillkommer
de å sinnessjukhus intagna, har förslaget reglerat beträffande vårdpatienter
i 14 § och beträffande observationspatienter i 36 § andra stycket. Jämväl
i de fall, då patient icke enligt nämnda lagrum har ovillkorlig rätt till skriftlig
kommunikation, bör sådan kommunikation med exempelvis hans närmaste anhöriga
icke förhindras utan särskilda skäl. Men även med beaktande härav
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke beträffande observationspatienter
en alltför godtycklig makt lagts i sjukvårdsläkarens hand, då denne, bortsett
från framställningar till offentlig myndighet, berättigats att vägra vidarebefordran
icke blott av handling, som innehåller något, varav ordningen eller
säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras, samt av handling, som är
oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt, utan ock av handling, vars
innehåll är uppenbart osant. Lagrådet hemställer, att sistnämnda förutsättning
för vägran av vidarebefordran måtte uteslutas.

147

Kungi. Maj:ts proposition nr 67.

I formellt avseende finner lagrådet beträffande 35 och 30 §§ vara att anmärka,
dels att stadgandet i 35 §, som till innehållet hör nära tillsammans
med bestämmelsen i 34 § första stycket, bör införas där, och dels att de
bägge styckena i 36 § behandla så olikartade ämnen, att de lämpligen vart
för sig böra bilda en paragraf.

37 §.

Lagrådet:

Den i slutet av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att vad i
lagarna om fattigvården och om samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad
för vård å sinnessjukhus skall äga motsvarande tillämpning å kostnad
för vistelse å sådant sjukhus under observationstid, borde rätteligen inarbetas
i nämnda lagar. Då emellertid åtskilliga paragrafer i dessa lagar beröras
av den nya bestämmelsen och det torde vara omöjligt, åtminstone vad fattigvårdslagen
beträffar, att finna en lämplig plats för ett allmänt stadgande,
varigenom i berörda hänseende observation likställes med vård, anser sig
lagrådet ej böra påyrka någon omplacering av den n}ra regeln.

38 och 39 §§.

Regeringsrådet Söderwall:

Den sjukvårdsläkaren ålagda skyldigheten att på framställning av den intagne
eller hans anhöriga m. fl. vid domstol begära vittnesförhör, så snart
forhoret icke synes honom uppenbart onödigt, kan leda till att läkaren
av naturliga skäl känslig för misstro från allmänhetens sida och därför
obenägen att intaga en hållning, som kan väcka anledning till klander, om
än aldrig så obefogat — giver efter för framställningen i fall, där han redan
av den föregående undersökningen är personligen övertygad om att vårdbehov
föreligger. Detta desto hellre som det i lagen uppställda villkoret
for avslag å framställningen, nämligen att förhöret är uppenbart onödigt,
ger rum för en tolkning, som reducerar innebörden av villkoret till det
minsta möjliga. I de förebilder från andra författningar, som åberopats till
stod för införandet i förevarande lag av rätten till vittnesförhör, är det å
Konungens befallningshavande, som det ankommer att pröva behovet av
vittnesförhör; självfallet kan hos en administrativt skolad myndighet väntas
storre fasthet vid avgörandet av dylika frågor. En av de år 1926 tillkallade
sakkunniga jämte åtskilliga över deras förslag hörda myndigheter eller korporationer
hava också, åtminstone i fråga om vårdpatienter, uttalat betänkligheter
mot rätten till vittnesförhör överhuvud taget, och flera av dem, som
yttrat sig över förslaget, hava ansett det böra tillkomma allenast medicinalstyrelsen
att påkalla dylikt förhör. Denna senare medelväg synes ock vara
att fororda. Genom densamma bibehålies möjligheten att vinna utredning
genom vittnesförhör i sådana fall, där verkligt behov därav förefinnes, och
erhålles samtidigt garanti mot missbruk av rätten därtill. Medicinalstyrelsens
prövningsrätt i dessa frågor bör vara obunden och inga lagföreskrifter givas
till ledning för utövandet av densamma.

148 K ungl. Maj:ts proposition nr 67.

Att rätten att påkalla vittnesförhör, varom i 5 kap. förmäles, begränsas
på sätt nu förordats, utgör självfallet icke hinder för bibehållande av bestämmelserna
i 42, 43 och 46 §§ om rätt för sjukvårdsläkaren att begära
vittnesförhör för utrönande av sinnesbeskaffenheten hos person, som är tilltalad
för brott eller föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

Justi tieråden Stenberg, Appeller g och Tiselius:

Enligt första stycket i 38 § må förhör vid domstol hållas allenast för
vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för frågan,
huruvida någon, som är intagen å sinnessjukhus för vård eller observation,
är i behov av vård å sådant sjukhus. Ett villkor för att förhör må begäras
är vidare enligt tredje stycket i 1 mom. av 39 §, att erforderlig utredning
icke utan olägenhet kan vinnas utan förhör. De båda villkoren böra helst
upptagas i samma §, 38 §, varigenom även blir tydligare, att då enligt 39 §

1 mom. andra stycket såsom förutsättning för sjukvårdsläkarens eller medicinalstyrelsens
skyldighet att på hemställan av den intagne eller vissa andra
personer begära förhör stadgas, att förhöret ej är uppenbart onödigt, härmed
avses såväl det fall att de omständigheter, varom förhör skulle begäras,
äro betydelselösa som det fall att utredning kan vinnas utan förhör vid
domstol.

Beträffande nämnda förutsättning må anmärkas, att densamma synes allt
för snävt avfattad. Läkaren, hos vilken hemställan om förhör gjorts, anser
sig måhända på grund av formuleringen av förbehållet icke kunna undgå
att begära förhör i många fall, då han måste säga sig, att intet står att vinna
med detsamma. Fara är alltså, att domstolarna komma att i alltför stor
utsträckning anlitas för hållande av dylika förhör. Stadgandet bör kunna
avfattas så, att skyldighet att begära förhör skall föreligga allenast då förhöret
ej finnes vara obehövligt.

Ur redaktionell synpunkt vore det vidare fördelaktigt, om de nuvarande
fjärde, femte och sjätte styckena i 1 mom. av 39 § utgjorde ett särskilt
inom., behandlande åtgärder för åvägabringande av förhör och vederbörandes
inställelse därvid. I fjärde stycket bör såsom en konsekvens av bestämmelserna
i 38 § andra stycket införas ett stadgande, att därest förhör begäres
vid annan domstol än rätten i den ort, där den som skall höras uppehåller
sig, eller vid närmaste rådstuvurätt, denna begäran skall vara åtföljd av
skriftligt samtycke av den som skall höras.

42 §.

Lagrådet:

I fråga om inhämtande av rättspsykiatriska utlåtanden angånde häktade
innebär det remitterade förslaget den avvikelsen från gällande ordning, att
domstolen icke skall ovillkorligen vara skyldig att, sedan läkares utlåtande
inkommit, inhämta yttrande även från medicinalstyrelsen; det skall ankomma
på domstolens prövning, om förhållandena påkalla, att jämväl medicinalstyrelsen
yttrar sig i frågan. I samband härmed föreslås emellertid, att, i olik -

Kungl. MajUs proposition nr S7. 140

het mot vad för närvarande gäller, läkarutlåtandet alltid skall avgivas av
läkaren vid någon till fångvården hörande sinnessjukavdelning.

Huruvida den sålunda föreslagna förändringen kan anses tillrådlig, synes
väsentligen bero på huru kvalificerade de läkare kunna väntas bliva, som
skola avgiva de första utlåtandena. I sådant avseende inhämtas av det betänkande
med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket m. m.,
som 1926 års sinnessjuksakkunniga avgåvo den 23 juni 1928, att man tänkt
sig, att vid de tre största sinnessjukavdelningarna skulle vara anställda
läkare med enahanda kompetens som för överläkare vid statens sinnessjukhus
är stadgad och att de övriga avdelningarna skulle vara så belägna, att
läkarbefattningarna vid dem kunde förenas med läkarbefattning vid sinnessjukhus
tillhöriga staten eller stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård.
Genomföres en sådan organisation, torde betänklighet icke böra möta mot
godtagande av förslaget i förevarande del, synnerligast som de tvivelaktiga
fallen, såsom föredragande departementschefen framhållit, dock i regel torde
komma att hänskjutas till medicinalstyrelsen. Till att så blir förhållandet skulle
säkerligen kraftigt bidraga, om det, såsom i 42 § fjärde stycket föreslås, blir
stadgat, att läkaren skall insända eu avskrift av sitt utlåtande till medicinalstyrelsen,
som, därest styrelsen finner det icke böra bero vid utlåtandet,
skall därom underrätta domstolen. En sådan anordning skulle säkerligen
även få stor betydelse till befordrande av enhetlighet och konsekvens vid
de rättspsykiatriska ärendenas bedömande.

Formuleringen av sistnämnda stadgande bör måhända jämkas så, att meddelande
till domstolen förklaras skola ske i det fall, att styrelsen finner anledning
föreligga, att frågan underkastas ytterligare psykiatrisk granskning;
genom denna eller annan liknande avfattning skulle förebyggas, att styrelsen
kunde förmodas hava, då meddelandet göres, redan intagit en annan ståndpunkt
i sakfrågan än läkarens utlåtande innefattar.

43 §.

Lagrådet:

För att hinder ej må möta att, där det finnes lämpligt, för undersökning,
som avses i första stycket av denna paragraf, anlita även annan än medicinalstyrelsen
underställd läkare, synas orden »styrelsen underställd tjänsteläkare»
böra utbytas mot »lämplig läkare».

46 §.

Lagrådet:

Därest förfarande för ådömande av tvångsarbete inletts mot någon, om
vilken finnes anledning till förmodan att han är sinnessjuk, kan vid domstol
komma att hållas förhör med dem, som kunna antagas äga kännedom angående
omständigheter av betydelse för bedömande av den ifrågavarande
personens sinnesbeskaffenhet. Detta framgår av den i andra stycket av förevarande
paragraf gjorda hänvisningen till 42 §. På grund av samma hänvisning
skall beträffande ersättning åt den, som inkallats för att vid förhöret
vittna eller höras upplysningsvis, tillämpas vad angående ersättning av all -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

manna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat. Den härom gällande
lagen föreskriver, att domstolen skall pröva, huruvida den kostnad, som av
allmänna medel enligt lagen utgått, skall till statsverket återgäldas, vare sig
av allmän åklagare eller av enskild part. Då en motsvarande regel icke
torde vara lämplig med avseende å fall, varom nu är fråga, hemställer lagrådet,
att i 46 § andra stycket såsom en ytterligare avvikelse från bestämmelserna
i 42 § stadgas, att ersättning till den, som inkallats till sådant
förhör som ovan nämnts, alltid skall stanna å statsverket.

47 §.

Lagrådet:

Innehållet i 1—3 mom. av denna paragraf är ganska svåröverskådligt. En
lättare överblick skulle möjligen vinnas, därest vad i förslaget upptagits uti
tredje och fjärde styckena av 1 mom. överflyttas till 3 mom.

48 §.

Lagrådet:

Vad i 1 mom. andra stycket stadgas synes böra äga tillämpning icke
endast då häktad befinnes lida av sinnessjukdom utan jämväl då han endast
misstänkes lida av sådan sjukdom. Härav påkallas ändring av nämnda
stycke.

Bestämmelsen i sista stycket av 1 mom. kan möjligen giva anledning till
den missuppfattningen, att exempelvis en fånge skulle kunna på grund av
nämnda bestämmelse kvarhållas å sinnessjukavdelning efter strafftidens slut.
Då för övrigt bestämmelsens innehåll är självklart, synes stycket böra utgå.

I fråga om en ändring i 2 mom. första stycket hänvisas till lagrådets
yttrande vid 10 §.

49 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf avses endast att giva de särskilda från vanliga
processuella regler avvikande stadganden, som påkallas av att den tilltalade
är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning. Det är därför ej nödigt
eller ens lämpligt att, såsom i första stycket av 1 mom. skett, meddela
bestämmelse av innebörd att, sedan den tilltalade i målet hörts, vidare handläggning
av målet kan ske i hans frånvaro. Denna bestämmelse bör följaktligen
utgå. Yad som skall gälla i fråga om tilltalads inställande vid
domstol, sedan han en gång hörts i målet, därom gives för övrigt särskild
regel i andra punkten av samma stycke.

Bestämmelsen i andra stycket av 1 mom. om den tilltalades återförande
till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen är till sitt innehåll självfallen
och bör ävenledes uteslutas.

51 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av denna paragraf skall erforderlig handräckning meddelas
bland annat om någon vägrar att underkasta sig läkarundersökning,

151

Kungl. Maj:ts proposition nr <S''7.

som i 16 § sägs, eller då läkare för verkställande av sådan undersökning
behöver skydd för sin personliga säkerhet. Dylik läkarundersökning kan
jämlikt 16 § föranstaltas av en var, som enligt 8 § må begära en persons
intagande på sinnessjukhus. Att sålunda även eu avlägsen släkting skall
kunna vidtaga åtgärd, medförande ett avsevärt ingrepp i den personliga friheten,
synes i viss mån betänkligt; det är icke uteslutet, att bestämmelsen
kan bliva använd i trakasseringssyfte. Enligt motiven bör i polismyndighetens
prövning av begäran om handräckning ligga tillräcklig garanti mot
missbruk. Särskilt om kretsen av de personer, vilka skola äga föranstalta
om läkarundersökning, bibehålies så vidsträckt som enligt förslaget, synes
också nödigt, att polismyndigheten underkastar sådana framställningar om
handräckning en verklig prövning. Lagtexten ger emellertid icke tillräckligt
tydlig anvisning härom. Det hemställes därför om sådan ändring av ifrågavarande
stycke, att såsom förutsättning för handräckning i de angivna fallen
föreskrives, att polismyndigheten prövar sådant fall föreligga, som i 16 §
sägs, och att den, om vilkens undersökning är fråga, vägrar underkasta sig
densamma eller läkaren för verkställande av undersökningen behöver skydd
för sin personliga säkerhet.

53 och 54 §§.

Lagrådet:

Straffbestämmelserna i dessa paragrafer äro av den natur, ''att de efter
vederbörlig generalisering lämpligen borde inflyta i den allmänna strafflagen.
DS emellertid de nya brottsinstituten icke torde kunna rationellt utbildas
annat än i sammanhang med den under förberedelse varande revisionen av
strafflagens speciella del, men av förarbetena till det remitterade lagförslaget
framgår, att ett praktiskt behov av straffbestämmelser för nu avsedda fall
föreligger, finner sig lagrådet icke böra avstyrka, att sådana bestämmelser
tillsvidare intagas i förevarande lag.

56 §.

Lagrådet:

I stället för den i första stycket av denna paragraf föreslagna huvudregeln
torde lämpligen, i överensstämmelse med vad som enligt instruktionen för
medicinalstyrelsen i allmänhet gäller om besvär över styrelsens beslut, böra
stadgas, att talan mot styrelsens här avsedda beslut må vid talans förlust
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å
trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet.

59 §.

Lagrådet:

Då den i första stycket upptagna övergångsbestämmelsen bör vara tilllämplig
även å undersökning, som avses i 44 eller 46 §, bör detta stycke i
sådant hänseende fullständigas.

Beträffande andra stycket erinras, att redan det förhållandet, att före
lagens ikraftträdande infordrats yttrande av lähare om tilltalads sinnes -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

beskaffenhet, bör föranleda till att nu gällande rätt tillämpas å undersökningsförfarandet.
Såsom förutsättning för tillämpning av den här givna
regeln bör därför ej stadgas, att utlåtande infordrats från medicinalstyrelsen
utan endast att utlåtande beträffande den tilltalades sinnesbeskaffenhet
infordrats. Därjämte torde ifrågavarande stycke icke lämpligen böra upptagas
i samma paragraf som första stycket utan antingen överflyttas till
60 § eller utbrytas till en särskild paragraf.

Rubriken.

Lagrådet:

I rubriken till eu lag, som huvudsakligen innehåller bestämmelser med
avseende å sinnessjuka, torde icke behöva angivas, att lagen därjämte lämnar
stadganden om undersökning av personer, om vilka det dock antages såsom
möjligt, att de lida av sinnessjukdom. Den föreslagna rubriken bör därför
kunna förkortas till »lag om sinnessjuka» eller — om man vill efterlikna
rubriceringen av till exempel 1919 års epidemilag — till »sinnessjuklag».

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrlvares behandling

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl, Maj;Is proposition nr 67.

1 Oo

Utdrag av ‘protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmakk, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 25 januari 1929 avgivna
utlåtande över de den 24 november 1928 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet samt
lag om ändrad lydélse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I fråga om det förra lagförslaget — det senare lagförslaget har av lagrådet
lämnats utan anmärkning — har jag funnit mig böra iakttaga de av
lagrådet framställda anmärkningarna. Beträffande den härav nödvändiggjorda
omarbetningen av förslaget torde följande böra framhållas.

Den föreslagna lagens rubrik har synts böra i enlighet med det ena av
de av lagrådet förordade alternativen bliva »sinnessjuklag». En dylik rubrik
ger visserligen icke någon antydan om att lagen innehåller bestämmelser
om observation och om undersökning av tilltalade med flera, men å andra
sidan är det förmånligt, att lagens rubrik är kort, och lagen torde i allt fall
med säkerhet i praktiken komma att benämnas »sinnessjuklagen».

I följd av att det hittillsvarande andra stycket i 7 § uteslutits hava ändringar
måst vidtagas i 9, 10, 24 och 27 §§.

Aven vid ett godtagande av den hemställan, som vid 10 § gjorts av lagrådet
om bibehållande av det gällande förbudet mot vårdattests utfärdande
av vid vederbörande sinnessjukhus anställd läkare, torde man väsentligen
kunna förverkliga det av mig vid förslagets remitterande berörda önskemålet,
att läkarna vid sinnessjukhusen ställas till allmänhetens förfogande
för utfärdandet av vårdattester. Lagrådets hemställan lärer nämligen icke
gå ut på att på denna punkt skall göras något undantag från den enligt 4 §
gällande regeln, att, då sinnessjukhus är uppdelat å avdelningar med särskilda
sjukvårdsläkare, varje avdelning är att betrakta såsom ett särskilt
sinnessjukhus. Å en avdelning anställd läkare kommer alltså att kunna
utfärda vårdattest för intagning å annan avdelning, varvid dock beträffande
underordnad läkare är en förutsättning, att han ej samtidigt har tjänstgöring

Lagförslagen.

Departements chefen.

Kostnads frågor.

Inställelser
av vittnen
med flera.

Departements chefen.

Kostnader
för fångvårdens

sinnessjukavdelningar.

Departoments chofen.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

även å den senare avdelningen. Jag har för avsikt att senare i dag i annat
sammanhang föreslå, att de statens sinnessjukhus, där patientantalet uppgår
till minst omkring 800, skola uppdelas på särskilda överläkaravdelningar.
Varder detta förslag slutligen godkänt, komma alltså vid alla våra större
statliga sinnessjukhus tjänsteläkare med psykiatrisk specialutbildning att stå
till förfogande i nu omförmälda avseende.

Av de anmärkningar mot ifrågavarande förslag, om vilka lagrådet ej varit
enhälligt men som omfattats av dess flesta ledamöter, hava de, som avse
14 §, momentindelningen i 39 § samt 1 mom. andra och fjärde styckena
i sistnämnda paragraf enligt paragrafens uppställning i det remitterade förslaget,
synts mig böra iakttagas.

I vissa paragrafer hava därjämte smärre jämkningar av redaktionell natur
synts böra vidtagas.

Till sist torde jag böra ytterligare något beröra frågan om de kostnader,
ett genomförande av förslaget till sinnessjuklag kan antagas medföra för
det allmänna. Beträffande bland annat sådana nu avsedda kostnader, som
äro av beskaffenhet att påverka under femte huvudtiteln uppförda anslag,
har jag för avsikt att senare i dag göra en särskild anmälan, och jag får
alltså beträffande dessa kostnader hänvisa till vad jag därvid kommer att
anföra. Däremot torde här i korthet böra redogöras för de kostnader, som
beröra under andra huvudtiteln uppförda anslag. Dessa kostnader avse
dels inställelser vid förhör enligt 5 kap. i förslaget till sinnessjuklag, dds
förläggandet till fångvårdens sinnessjukavdelningar av undersökningar rörande
tilltalade och personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande
av tvångsarbete, och dels läkares inställelser vid förhör, som på deras initiativ
anordnats i mål angående nyss omförmälda personer.

Kostnaderna för förstberörda inställelser utgöras av ersättningar till personer,
som jämlikt nyssnämnda kapitel i förslaget till sinnessjuklag inkallats
till underrätt för att höras såsom vittnen eller upplysningsvis. Dessa kostnader
torde i överensstämmelse med vad som beräknats av 1926 års sinnessjuksakkunniga
kunna uppskattas till 1,000 kronor årligen, att från och med
budgetåret 1930/1931 utgå av det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Beträffande förberörda undersökningar har jag tidigare omnämnt, att de
enligt av 1926 års sakkunniga verkställd beräkning, vilken icke underkastats
slutlig granskning, skulle föranleda ökning av de årliga kostnaderna för
fångvårdens sinnessjukavdelningar med omkring 38,000 kronor ävensom en
engångskostnad av 23,000 kronor för utvidgning av nämnda avdelningar.

En beräkning av den årliga kostnadsökningen, vilken uteslutande hänför
sig till läkare- och vaktpersonalen vid sinnessjukavdelningarna, förutsätter
ett slutligt ståndpunktstagande till frågorna om vid vilka sinnessjukavdelningar
undersökningarna skola äga rum, om läkarnas gottgörelse skall utgå

156

Kungl. Maj:tx proposition nr 87.

uteslutande i form av avlöning eller helt eller delvis i form av ersättning
för varje undersökning samt om, därest avlöningsprineipen godtages, läkar
befattningarna skola bliva ordinarie eller icke. Ett avgörande kärutinnan
torde lämpligast böra, därest lagförslaget varder upphöjt till lag, ske
vid framläggandet av anslagsäskanden för fångvården för budgetåret 1930/1931.

Här torde endast böra framhållas, att kostnaden i intet fall synes kunna
bliva högre än den av de sakkunniga beräknade.

Vid beräkningen av engångskostnaden för utvidgning av fångvårdens sin. 1926 års
nessjukavdelningar hava de sakkunniga antagit, att de föreslagna bestämmel- xakkunni,Jaserna
skola föranleda behov av 20 nya platser därstädes. Dessa platser hava
enligt de sakkunnigas förslag förutsatts kunna erhållas genom förändring av
nu till cellavdelningarna hörande lokaler, och har därvid för iordningsställandet
av varje plats upptagits en kostnad av 1,000 kronor, vartill skulle komma
en inventariekostnad, som uppskattats till 150 kronor för varje plats.

I sitt över förslaget den 29 oktober 1928 avgivna yttrande har fångvårds- Yttranden
styrelsen anmärkt, att den av de sakkunniga angivna kostnaden för iord- ovfa
ningsställande av nya platser vore alldeles för lågt beräknad, särskilt med
hänsyn därtill, att de ifrågavarande nya platserna näppeligen torde kunna
erhållas utan omfattande ny- eller tillbyggnader. Sedan styrelsen anbefallts
att inkomma med utredning rörande de kostnader, som enligt styrelsens
mening skulle bliva nödvändiga för anordnande av erforderliga nya platser,
har styrelsen i eu den 28 december 1928 dagtecknad skrivelse förklarat, att
något avstående för sinnessjukvården av befintligt cellutrymme enligt styrelsens
uppfattning icke ytterligare kunde ske, åtminstone ej förrän fångantalet
blivit väsentligt lägre än nu. I ett vid skrivelsen fogat yttrande
av arkitekten hos styrelsen, hovintendenten G. Lindgren, har anförts
bland annat: Därest, på sätt styrelsen år 1927 föreslagit, en domstolsbyggnad
uppfördes å fängelsetomten i Karlstad, skulle möjlighet finnas att fölen
kostnad av 2,000 kronor per plats inreda nuvarande domstolslokal till
gemensamhetslokaler för 15 sinnessjuka. I övrigt skulle en nybyggnad kräva
kostnader, som icke för närvarande läte sig beräkna. Skulle en fristående
anläggning utföras, torde kostnaden icke kunna bliva billigare än den för
hospitalsplatser beräknade utan snarare högre, därvid erinrades om, bland
annat, att kostnaderna för det föreslagna hospitalet i Umeå i proposition
till 1928 års riksdag beräknats till 8,750 kronor per vårdplats.

Statskontoret har i sitt yttrande över 1926 års sakkunnigas förslag framhållit
lämpligheten av att de nu vid fångvårdsanstalter vårdade straffriförklarade
överfördes till de allmänna sinnessjukhusen.

För närvarande vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar omkring 130 Departementsstraffriförklarade,
av vilka åtskilliga varit där förvarade sedan mycket lång chofentid
tillbaka, i ett fall i mer än 11 år. Det platsantal, som av de straffriförklarade
upptages, överstiger det platsantal å nämnda avdelningar, som
disponeras för fångar och för häktade, som remitterats för undersökning

Inställelser
av läkare
vid vissa
förliör.

Departements chefen.

156 Kungl. Maj ds proposition nr 87.

eller vård. Vården av straffriförklarade är givetvis en uppgift, som egentligen
tillkommer de statliga sinnessjukhusen, ehuru på grund av nu rådande
platsbrist en överflyttning till dessa av alla straffriförklarade icke
varit möjlig. Hittills har man räknat med att sinnessjukhusen skola vara
i stånd att upptaga jämväl de inom fångvården förvarade straffriförklarade
först då det nybyggnadsprogram, som uppställts för den statliga sinnessjukvården,
blivit förverkligat, eller alltså omkring utgången av år 1937. De
sakkunnigas kostnadsberäkningar bygga också på att fångvården skall i
hittills tillämpad omfattning omhändertaga straffriförklarade. Sedan det nu
visat sig, att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordras
A id ett genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet
rörande undersökning av häktade, icke kan beredas annorledes än genom
nybyggnader, har frågan om de straffriförklarades överflyttning till sinnessjukhusen
kommit i ett förändrat läge. Att verkställa nybyggnader för sinnessjukavdelningarna
samtidigt med att de straffriförklarade, vilkas omhändertagande
för vård ju icke tillhör fångvårdens egentliga uppgift, å dessa avdelningar
provisoriskt upptaga mer än det utrymme, som för fångvårdens egna
behov ytterligare är av nöden, lärer uppenbarligen icke kunna komma i fråga.
Den enda tillfredsställande lösningen synes mig därför vara, att straffriförklarade
redan under de närmaste åren överflyttas till sinnessjukhusen i den
omfattning, som erfordras för att utan ytterligare utvidgningar av fångvårdens
sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya lagstiftningens genomförande
behövligt utrymme för fångar och häktade. Ett dylikt påskyndande
av överflyttningen torde med hänsyn till det stora antal nya vårdplatser,
som tillkomma under de närmaste åren, icke vara ägnat att väcka betänkligheter.

I enlighet med det sagda synes man näppeligen hava anledning att räkna
med några engångskostnader för utvidgning av ifrågavarande avdelningar.

Då läkare vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, enligt 42 eller
46 § i förslaget till sinnessjuklag gjort framställning om förhör med någon
för undersökning å avdelningen intagen, torde det, därest förhör i anledning
av framställningen kommer till stånd, i vissa fall vara önskligt att
läkaren får tillfälle att, lämpligen efter medgivande av fångvårdsstyrelsen,
inställa sig vid förhöret. Kostnaderna för sådana inställelser, som torde böra
utgå av det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till
fångvården, torde bliva så obetydliga, att någon ökning av anslaget för detta
ändamål icke kommer att erfordras.

I den mån de uttalanden, som jag nu gjort, beröra under andra huvudtiteln
uppförda anslag, har jag förvissat mig om, att den uppfattning, jag
låtit komma till uttryck, delas av chefen för justitiedepartementet.

Föredraganden uppläser härefter dels det i enlighet med hans anförande
avfattade förslaget till sinnessjuMag och dels förslaget till lag om ändrad

Kanyl. May.ts proposition nr 87. 1 ;>7

lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling
samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ake Karlhohn.