Kungl. Maj:ts proposition nr 85 (Proposition 1944:85)

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Nr 85.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
i statens tjänst; given Stockholms slott
den 28 januari 19AA.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser
om ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementel den 4 januari 1939
(nr 8),

om ändrad lydelse av 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 275) samt

örn ändrad lydelse av 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21
juni 1940 (nr 652);

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAR

Ernst Wigforss.

lii harn/ till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr Så.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Förslag

till

kungörelse örn ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall erhålla följande ändrade lydelse.

24 §.

Tjänsteman må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt vad därom
är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 31 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275).

Härigenom förordnas, att 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni
19391 skall erhålla följande ändrade lydelse.

31 §.

Beställningshavare må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1943: 475.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652).

Härigenom förordnas, att 26 § 4 inom. manskapsavlöningsreglementet den
21 juni 1940 skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 mom. Beställningshavare må åtnjuta ersättning för flyttningskostnad
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari
19 AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändrade bestämmelser rörande ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
i statens tjänst lii. fl.

Föredraganden anför därvid följande.

Genom beslut den 20 mars 1942 bemyndigade Kungl. Majit chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
angående statstjänstemännens rätt till ersättning för flyttningskostnad
och grunderna för beräkning av sådan ersättning.

Vid ärendets anmälan i statsrådet erinrades, att en successiv utökning skett
av de olika fall, i vilka statstjänstemännen ägde rätt till flyttningsersättning,
varvid den ledande tanken syntes ha varit, att urvalsmöjligheterna vid tjänstetillsättningar,
befordringar och förordnanden icke borde vara beroende av
vederbörandes förmåga att bära flyttningskostnaderna. Det framhölls såsom
lämpligt, att i anslutning till det pågående besparingsarbetet en utredning
bomme till stånd, vid vilken under tillbörligt beaktande av nyss angivna
synpunkt klarlades, om tillräckliga skäl förelåge, att flyttningsersättning utginge
i samtliga de fall, där sådan ersättning nu vore medgiven enligt gällande
avlöningsbestämmelser. Samtidigt borde avlöningsreglementenas flyttningsersättningsbestämmelser
underkastas en allmän översyn. Vidare erinrades,
att frågan om skärpning av de av Kungl. Majit meddelade bestämmelserna
om grunderna för beräkning av flyttningsersättning berörts i olika
sammanhang, bland annat i riksdagens skrivelse den 19 april 1941, nr 8, vari
framhållits, att gällande grunder beträffande ersättning för flyttningskostnader
borde i besparingssyfte bli föremål för omprövning.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades ledamoten av riksdagens
första kammare, stationsmästaren H. R. Anderberg, kammarrättsrådet
O. J. Ekenberg och krigsrådet E. T. H. Ström att såsom sakkunniga verkställa
ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt Ekenberg att i egenskap
av ordförande leda utredningsarbetet.

Kungl Maj:ts proposition nr 85.

Genom beslut den 11 september 19-12 förklarade Kungl. Majit, att utredningsuppdraget
skulle omfatta jämväl kommunalt anställda lärares rätt till
ersättning för flyttningskostnad och grunderna för beräkning av sådan ersättning.

De sakkunniga lia den 28 januari 1913 avgivit betänkande med förslag till
författningar angående ersättning för flyttningskostnad (SOU 1943:2). Vid
betänkandet äro fogade särskilda yttranden av personalrepresentanter, med
vilka de sakkunniga jämlikt direktiven baft överläggningar.

över betänkandet lia infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, chefen för armén och chefen för marinen,
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen gemensamt samt av
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
allmänna lönenämnden, försvarsväsendets lönenämnd,
generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen och lotsstyrelsen. Vidare
lia yttranden över betänkandet inkommit fran ett antal personalorganisationer.

A. Statens befattningshavare.

Gällande bestämmelser m. m.

I betänkandet lia lämnats dels en historik över utvecklingen av rätten till
flyttningsersättning för statliga befattningshavare, dels en översikt över de
nu gällande bestämmelserna i ämnet, dels ock en översikt över principerna
för flyttningsersättning i vissa främmande länder. Beträffande innehållet i
dessa avsnitt torde få hänvisas till betänkandet.

Gällande avlöningsreglementen för den nyreglerade statsförvaltningen innehålla
bestämmelser om förutsättningarna för rätt till flyttningsersättning. I
reglementena angivas dels de anställningsformer, dels de flyttningsfall, för
vilka dylik rätt är medgiven. De i civila och militära avlöningsreglementena
samt manskapsavlöningsreglementet meddelade bestämmelserna ha underställts
riksdagen, vilket icke är fallet med civila och militära icke-ordinariereglementenas
bestämmelser i denna del. Ifrågavarande bestämfnelser örn
rätt till flyttningsersättning lia följande lydelse.

24 § civila avlöningsreglementet (SFS 8/1939).

Tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats
från en stationeringsort till en annan eller som vid övergång från ickeordinarie
till ordinarie tjänst eller till följd av befordran eller förordnande att
uppehålla annan tjänst nödgats flytta till annan ort eller som eljest fått sig
ålagt att byta bostad, äger i anledning härav uppbära ersättning för flyttningskostnad
enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Majit.

Vad nu är sagt gäller ock i fråga örn tjänsteman, som förflyttats eller befordrats
till ordinarie befattning, å vilken detta reglemente icke äger till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

lämpning, eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock i
fråga om tjänsteman, som från dylik befattning befordrats till eller förordnats
å tjänst, som i reglementet avses.

20 § 3 mom. civila icke-ordinariereglementet (SFS 273/1939).

Extra ordinarie tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt
önskan förflyttats från en stationeringsort till en annan eller som vid övergång
från annan anställning i statens tjänst till extra ordinarie befattning eller
till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre befattning
fått annan stationeringsort sig anbefalld och fördenskull nödgats flytta till
annan ort eller som eljest fått sig ålagt att byta bostad, äger i anledning härav
uppbära ersättning för flyttningskostnad enligt de grunder, som gälla för
ordinarie tjänsteman inom motsvarande lönegrad av löneplan A.

31 § militära avlöningsreglementet (SFS 275/1939; jfr 4-75/1943).

Ersättning för flyttningskostnad enligt de särskilda bestämmelser, som
meddelas av Kungl. Majit, utgår till beställningshavare, vilken

a) utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort till en annan,
dock att ersättning ej må utgå då transport eller placering skett genom tjänstebyte
mellan två beställningshavare, som därom uttryckt önskan;

b) vid övergång från icke-ordinarie befattning till ordinarie beställning
eller från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den
han själv tillhör eller till följd av befordran eller på grund av förordnande
eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning eller till
följd av omplacering till tjänstgöring utan att därmed avses uppehållande av
viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; eller ock

c) eljest fått sig ålagt att byta bostad.

Vad nu är sagt gäller ock i fråga om beställningshavare, som förflyttats
eller befordrats till ordinarie befattning, å vilken detta reglemente icke äger
tillämpning, eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock i
fråga om den, som från dylik befattning eller från fast anställning såsom
manskap vid krigsmakten befordrats till eller förordnats å beställning, som
i reglementet avses; skolande härvid med befordran förstås övergång till beställning
eller befattning, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp överstiger
slutlönen i den tidigare beställningen eller befattningen.

Ersättning för flyttningskostnad må tillkomma jämväl beställningshavare.
som på grund av Kungl. Majits därom meddelade föreskrift förklaras skola
under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra
ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgats må Kungl. Majit medgiva
ersättning för flyttningskostnad dels på grund av kommendering såsom aspirant
vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna
eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande
av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt stadgat.

20 § 3 mom. militära icke-ordinariereglementet (SFS 276/1939).

Extra ordinarie tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt
önskan förflyttats från en stationeringsort till en annan eller som vid övergång
från annan anställning i statens tjänst till extra ordinarie befattning eller
till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre beställning eller
befattning fått annan stationeringsort sig anbefalld och fördenskull nödgas
flytta till annan ort eller som eljest fått sig ålagt att byta bostad, äger i
anledning härav uppbära ersättning för flyttningskostnad enligt de grunder,
som gälla för ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrad av
löneplan Ca.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

26 § 4 mom. manskapscivlöningsreglementet (SFS 65211940).

Beställningshavare, som utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort
till en annan eller som eljest fatt sig alagt att byta bostad, ma enligt
de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, åtnjuta ersättning
för flyttningskostnad.

Grunderna för beräknande av ersättning för flyttningskostnad lia fastställts
av Kungl. Majit i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning
för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena.
Denna har även tillämpning för icke-ordinarie personal och för fast
anställt manskap vid försvarsväsendet.

Beträffande personal, som åtnjuter avlöning enligt krigsavlöningsreglementet,
är i 4 § 3 mom. reglementet stadgat som allmän regel, att i fredstid gällande
bestämmelser skola äga tillämpning i fråga om rätten till flyttningsersättning,
i den mån Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnar.

De sakkunniga.

Ordningen för reglering av frågorna om flyttningsersättning. De sakkunniga
ha utgått ifrån att, liksom hittills, riksdagens medverkan huvudsakligen
skall påkallas endast beträffande föreskrifter angående förutsättningarna för
erhållande av flyttningsersättning, under det att bestämmelser örn ersättningens
beräknande skola meddelas av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna örn beräknandet
av flyttningsersättning äro som nämnts nu sammanförda i en för
de olika förvaltningsområdena gemensam kungörelse. Enligt sakkunnigförslaget
skola även förutsättningarna för erhållande av flyttningsersättning regleras
i en gemensam författning och bestämmelserna därom alltså utbrytas ur
avlöningsreglementena. Härigenom ha de sakkunniga velat avägabringa dels
ökade möjligheter att ge bestämmelserna ett enhetligt innehåll och en överskådlig
form, dels en förenkling i regleringen av spörsmål sammanhängande
med flyttning mellan tjänster under skilda avlöningsreglementen. I avlöningsreglementena
skola enligt förslaget endast finnas hänvisningar till de
gemensamma bestämmelserna.

De sakkunnigas förslag till gemensam riksdagsförfattning, benämnd förordning
angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare,
torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

De sakkunniga ha jämväl avgivit förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser
till förordningen. Kungörelseförslaget innehåller bestämmelser om
flyttningsersättningens beräknande.

Frågan om besparingsåtgärder. Såsom i det föregående berörts lia besparingsintressena
kommit till uttryck i direktiven för utredningen. De sakkunniga
lia i fråga om besparingsmöjligheterna först erinrat om utvägen att
minska antalet omplaceringar eller långvariga förordnanden och kommenderingar
för befattningshavare nied rätt till flyttningsersättning. En särskild
anledning till denna erinran lia de sakkunniga funnit i det förhållandet, att
antalet flyttningar enligt i betänkandet anförda uppgifter ökat under senare

Kungl. Majlis proposition nr 85.

år, låt vara att detta i viss mån kunde vara föranlett av genomförandet av
ny organisation eller av den statliga verksamhetens utökning. En annan
åtgärd i besparingssyfte vore enligt betänkandet att borttaga rätten til!
ilyttningsersättning i vissa fall, där sådan förmån nu utgår, exempelvis för
icke-ordinarie tjänstemän eller vid flyttning i anledning av befordran, eller
ock att på ett eller annat sätt inskränka ersättningsrätten i dessa eller andra
fall. De sakkunniga ha ingått på en undersökning av hithörande spörsmål
men framhållit, att man på denna väg icke kunde komma långt i besparingar
utan att skada andra viktiga intressen. Sålunda skulle, yttras i betänkandet,
ett upphävande eller mera avsevärt inskränkande av ersättningsrätten vid befordran
kunna menligt inverka på möjligheterna att återbesätta lediga tjänster
med de därför mest lämpade befattningshavarna, och ett tvång för befattningshavare
att under långa förordnanden eller kommenderingar utom bostadsorten
leva skild från sin familj finge anses obilligt och även från social
synpunkt förkastligt. De sakkunniga lia härefter berört den stundom förordade
besparingsåtgärden att helt eller delvis förvägra befattningshavarna ersättning
för vissa slag av kostnader, för vilka ersättning nu utgår. Jämväl i
detta avseende ha de sakkunniga ingått på närmare undersökningar. Som allmän
princip ha de sakkunniga i fråga härom uttalat, att i de fall, då flyttningar
skedde uteslutande i statsnyttans intresse, ofrånkomliga kostnader
borde ersättas av statsverket.

I betänkandet redogöres vidare för verkställda undersökningar rörande
möjligheterna för besparingsåtgärder avseende själva anordnandet av flyttningarna,
t. ex. anlitande av verkens egen personal och statens transportmedel
eller ackordsuppgörelser med enskilda entreprenörer om utförande
av förekommande flyttningar mot ersättning från staten. Emellertid ha de
sakkunniga funnit tillräckliga förutsättningar för dylika åtgärder av allmän
räckvidd icke föreligga, åtminstone icke under nu rådande förhållanden.

De sakkunnigas förslag till åtgärder för begränsning av statens ifrågavarande
kostnader hänföra sig i främsta rummet till grunderna för flyttningsersättningens
beräknande, vilka behandlas i förslaget till tilläggsbestämmelser.

Innebörden av de sakkunnigas förslag. Vissa allmänna riktlinjer. De sakkunnigas
författningsförslag angående förutsättningarna för rätt till flyttningsersättning
innehåller till en början i 1 § generella bestämmelser i detta
ämne gällande för vissa grupper av befattningshavare, som avses i något av
de förut nämnda fem avlöningsreglementena, nämligen civila och militära
avlöningsreglementena respektive icke-ordinariereglementena samt manskapsavlöningsreglementet.
Emellertid upptager förslaget tillika i 7 § ett bemyndigande
för Kungl. Majit alt pröva, om och i vad mån ersättning må i anledning
av särskilda omständigheter utgå för kostnad dels för flyttning, som
i 1 § omförmäld befattningshavare företager i andra fall, än i nämnda paragraf
angivas, dels för flyttning, som verkställes av annan innehavare av statlig
anställning, så ock av annan på grund av dennes inträde i statens tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

I fråga om befattningshavare med reglerad avlöning innebär alltså författningsförslaget
en generell rätt till flyttningsersättning för vederbörande befattningshavargrupper,
oell denna rätt är avsedd att föreligga även vid omplacering
mellan tjänster under olika avlöningsreglementen. Däremot skall
frågan örn flyttningsersättning till befattningshavare med oreglerad avlöning
bero på prövning enligt 7 §. De sakkunniga ha anfört, att denna fråga tekniskt
ej lämpade sig för en generell författningsreglering och numera icke
heller vore av den vikt, att en dylik generell reglering påkallades, men att
den befogenhet att förordna om flyttningsersättning åt här avsedda befattningshavare,
vilken för närvarande finge anses tillkomma Kungl. Maj:!, borde
fastslås i författningen. Av liknande skäl ha de sakkunniga föreslagit,
att den nuvarande regeln örn rätt till flyttningsersättning vid omplacering
mellan reglerad och oreglerad tjänst borttages och att frågan om dylik rätt
hänskjutes till Kungl. Maj:ts prövning från fall till fall.

De sakkunniga ha vidare, utan att framlägga utarbetat förslag i ämnet,
framhållit lämpligheten av att rätt till flyttningsersättning i fortsättningen,
liksom för närvarande är fallet, medgives vid förflyttningar mellan tjänster
hörande till det allmänna statliga lönesystemet, å ena sidan, och riksdagens
verk, å den andra.

1 fråga om en grupp statliga befattningshavare med nyreglerad avlöning,
nämligen nomadlärare, lia de sakkunniga framlagt förslag i anslutning till
behandlingen av frågan om flyttningsersättning åt kommunalt anställda lärare.

De sakkunniga lia framhållit som ett önskemål, att författningsföreskrifterna
om rätt lill flyttningsersättning göras i möjligaste mån enkla och enhetliga
för all därav berörd personal. Önskemålet örn enhetlighet lia de sakkunniga
framfört nied tanke särskilt på de nu rådande olikheterna mellan
civila och militära avlöningsreglementenas föreskrifter i ämnet. Beträffande
principerna i övrigt för överarbetningen ha de sakkunniga framhållit, att
de nu gällande föreskrifterna i stort sett vore uppbyggda enligt följande principer: då

förflyttning sker uteslutande i det allmännas intresse, utgår full flyttningsersättning; då

förflyttning sker uteslutande i den enskildes intresse, utgår ingen ersättning; då

förflyttning sker i både det allmännas och den enskildes intresse, ersättes
viss del av flyttningskostnaderna.

Att flyttningsersättning skall utgå i det första fallet beteckna de sakkunniga
som självklart. De sakkunniga lia vidare ej funnit skäl frångå den hittills åtminstone
i huvudsak gällande grundsatsen, alt flyttningsersättning icke utgår
vid transporter uteslutande i den enskildes intresse. I betänkandet tillägges,
att, enligt vad myndigheterna upplyst, ett eftergivande av denna princip skulle
medföra en icke oväsentlig kostnadsökning.

Vad åter angår principen att en del av flyttningskostnaderna ersättes, då förflyttning
sker i både det allmännas och den enskildes intresse, ha de sakkunniga
betecknat denna som mera omstridd. Meningsskiljaktigheten gäller emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

lertid, enligt vad i betänkandet framhålles, närmast huruvida vid flyttning i
anledning av befordran eller av liknande skäl befattningshavaren i princip bör
få ersättning för hela kostnaden eller endast för en del därav. De sakkunniga
anse vissa skäl tala för att i detta hänseende likställa flyttning vid befordran
med flyttning vid tvångstransport. Det läge nämligen i statens intresse,
att en tjänsteman icke på grund av de med en flyttning förenade utgifterna
skulle underlåta att söka en tjänst, för vilken han vore väl meriterad.
Det kunde också synas orättvist, att en befattningshavare, som befordrades till
en tjänst på en främmande ort, skulle i anledning därav vidkännas utgifter,
som icke komme att åvila den, som under i övrigt lika förhållanden befordrades
å sin bostadsort. De sakkunniga ha väl förklarat sig anse, att dessa
synpunkter icke kunde tillmätas sådan betydelse, att full ersättning borde
utgå vid flyttning på grund av befordran eller likartat förhållande. Att emellertid
staten i här avsedda fall åtminstone fortfarande skall ersätta en del av
flyttningskostnaderna, betraktas av de sakkunniga som en given följd av att
flyttningen sker även i statens intresse.

Rätten till ersättning för olika befattningshavargrupper m. m. I civila och militära
avlöningsreglementena samt motsvarande icke-ordinariereglementen är
rätt till flyttningsersättning medgiven alla icke-ordinarie befattningshavare
vid övergång till ordinarie tjänst samt all statsanställd personal vid övergång
till extra ordinarie tjänst. Vid annan förflyttning utgår enligt reglementena ej
ersättning till andra statsanställda än ordinarie och extra ordinarie befattningshavare.

De sakkunniga ha uttalat sig mot att befattningshavare, som förut icke alls
eller endast en kortare tid innehaft statsanställning, berättigas till flyttningsersättning.
Den nuvarande vidsträckta rätten till flyttningsersättning vid övergång
till extra ordinarie eller ordinarie tjänst bör således enligt de sakkunniga
icke bibehållas oinskränkt. Huru gränsen mellan dem, som böra avskäras från
rätten till ersättning, och annan personal skall dragas, ha de sakkunniga
funnit tveksamt med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda förvaltningsområden.
Enligt vad de sakkunniga uttala ligger det emellertid närmast
till hands, att rätt till ersättning tillerkännes allenast dem, som erhållit
en mera fast anställning, nämligen de extra ordinarie och de ordinarie tjänstemännen,
och de sakkunniga ha även stannat för denna lösning av problemet.
I enlighet härmed har rätten till flyttningsersättning i de sakkunnigas författningsförslag
tillagts innehavare av sådan ordinarie eller extra ordinarie
befattning, å vilken något av nämnda fyra avlöningsreglementen är tillämpligt,
varvid angivits som en särskild förutsättning, att befattningshavaren även
efter den ändring av tjänsteförhållandena, som föranlett flyttningen, innehar
sådan ordinarie eller extra ordinarie befattning, som nyss nämnts. Med dylik
befattning jämställa de sakkunniga beställning, varå manskapsavlöningsreglementet
är tillämpligt.

Emellertid lia de sakkunniga utgått ifrån att beträffande vissa förvaltningsområden
skäl kunna tala för att ersättning beredes även andra än nyss
angivna personalkategorier. De sakkunniga lia förutsatt, att närmare bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

melser härom skola, efter förslag från vederbörande verksstyrelser, meddelas
av Kungl. Majit med stöd av det förut omnämnda bemyndigandet att medgiva
utsträckning av rätten lill flyltningsersättning.

Samma bemyndigande bör enligt betänkandet kunna anlitas för alt, liksom
tidigare förekommit, tillförsäkra vederbörande flyttningsersättning, då det
gäller att för statstjänst förvärva särskilt värdefull arbetskraft. Därutöver lia
de sakkunniga anmärkt, att det undantagsvis även eljest kunde givas fall, då
rättvisa oell skälighet påkallade tillämpning av bemyndigandet. Dit hörde
exempelvis fall, då på grund av omorganisation eller indragning av tjänst
befattningshavare ställdes utan arbete men sedermera erhölle möjlighet att
återinträda i statstjänst på annan ort.

De sakkunniga lia vidare berört frågan om flyttningsersättning vid tjänstemans
avgång ur tjänst och därvid anfört, att för sådana fall i allmänhet saknades
anledning för staten att medgiva flyttningsersättning. Undantagsvis
kunde dock visst bidrag av statsmedel vara befogat. Detta gällde särskilt,
om den anställde nödgades att i och för tjänsten uppehålla sig å en ort, där
han nied hänsyn till bostads- eller klimatiska förhållanden eller andra särskilda
omständigheter icke skäligen kunde förväntas kvarstanna. Förvägrandet
av flyttningsersättning i dylikt fall vid avgång ur tjänst syntes nämligen
kunna medföra rekrvteringssvårigheter. Detta vore anledningen till de
särskilda förmåner, som i ersättningshänseende tillerkändes vissa ur tjänst
avgångna militära befattningshavare i Boden. I delta sammanhang lia de sakkunniga
berört en framställning från fyrpersonalens förening örn viss ersättning
vid flyttning från fyrplats i samband med avsked ur tjänsten. De
sakkunniga ha anfört som sin uppfattning, att de anförda synpunkterna icke
borde föranleda några lagstiftningsåtgärder. Med hänsyn till svårigheten att
avgränsa de fall, då ersättning skäligen borde utgå, lia de sakkunniga icke
heller velat förorda utverkande av ett generellt bemyndigande för Kungl.
Majit att medgiva ersättning i ifrågavarande fall. De sakkunniga säga sig
emellertid förutsätta, att det av fyrpersonalens förening uttalade önskemålet
— vilket i och för sig syntes förtjänt av beaktande — bleve föremål för omprövning
i annan ordning.

I detta sammanhang ha de sakkunniga berört frågan om ersättning för
flyttning, som företages av en till indragnings- eller övergångsstat överförd
eller i disponibilitet försatt tjänsteman, då han återinträder i aktiv tjänst,
eller av en tjänsteman, som lämnar aktiv tjänst för att övergå till sådan stat
eller försättes i disponibilitet. Lika med tjänsteman i disponibilitet böra enligt
betänkandet militära beställningshavare i reserven, å reservstat eller liknande
stat behandlas. I fall varom nu är fråga utgår icke flyttningsersättning. Såsom
skäl härför brukar åberopas, att tjänstemannen utom den aktiva tjänsten icke
har någon viss slationerings- eller förläggningsort. De sakkunniga lia förklarat
sig icke ifrågasätta ändring av vad sålunda för närvarande gäller.

Rätten till ersättning i olika flyttnings fall. För rätt till flyttningsersättning
vid omplacering utan befordran förutsättes enligt sakkunnigförslaget,
att beslutet angående omplaceringen tillkommit utan att befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ningshavaren uttryckt önskan därom. I förslaget tillägges, att befattningshavaren
icke anses ha uttryckt dylik önskan allenast därigenom, att han på
tillfrågan av förman eller överordnad rörande omplaceringen samtyckt därtill
eller med föranledande av en sådan tillfrågan inkommit med ansökan,
anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling. I motiveringen anföres
huvudsakligen följande.

Vid förflyttning — här bortses tills vidare från befordran samt förordnanden
och kommenderingar å högre tjänst — av ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare samt fast anställt manskap bör, i överensstämmelse med
gällande, av de sakkunniga förordade princip, flyttningsersättning utgå, örn
förflyttningen skett i statsnyttans intresse. Svårigheten är emellertid att avgöra,
när så är fallet. Den nu i civila avlöningsreglementet och icke-ordinariereglementena
använda metoden att anse egen ansökan eller uttryckt
önskan som kännetecken på att omplaceringen sker för tillgodoseende av
ett privat intresse har varit föremål för kritik.

Förbehållet i militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet
därom, att flyttningsersättning icke utgår, då förflyttning skett »utan
egen ansökan», anses även kunna förhindra flyttningsersättning vid omplacering
i det allmännas intresse. I en inom försvarsdepartementet utarbetad
promemoria redogöres för ett flertal fall, då befattningshavare vid nyuppsättning
av militära förband eller vid annat uppkommet personalbehov förlorat
rätten till flyttningsersättning, därigenom att de efter uppmaning av
överordnad eller i anledning av offentligt meddelande ingivit ansökan örn
förflyttning.

Beträffande förbehållet »utan uttryckt önskan» bör framhållas, att effekten
av detsamma blivit nyckfull och ojämn, då det säkerligen endast varit
i en del fall, som uttryckta önskningar kommit att föranleda rättsförlust.
Visserligen får det anses åligga vederbörande myndighet att vid tillfällen,
varom nu är fråga, förvägra ersättning, men detta underlåtes sannolikt i åtskilliga
fall, då man förmenar, att förflyttning skulle hava ägt rum oberoende
av befattningshavarens önskan. Observeras bör för övrigt att det ingalunda
är alla uttryckta önskningar, som bliva bekanta för dem, som avgöra
frågor om flyttningsersättning. Detta är särskilt fallet inom den militära förvaltningen;
de myndigheter, som där besluta om förflyttningarna, äro i regel
andra än de, som utanordna ersättningarna. Huruvida förflyttningar, som
gjorts av Kungl. Maj:t, föregåtts av önskningar från de utnämndas sida blir
nästan aldrig med full säkerhet bekant för de myndigheter, som sedan hava
att besluta om ersättning för därav föranledda flyttningar.

De sakkunniga anse, att ett eftergivande av villkoret, att förflyttning skall
ske »utan egen ansökning», skulle innebära, att ersättning komme att utgå
i praktiskt taget alla flyttningsfall, som föranletts av ett offentligt utlysningsförfarande.
Ur ovan angivna principiella synpunkter och av besparingshänsyn
måste de sakkunniga därför bestämt avvisa varje tanke på en sådan anordning.

Av liknande skäl anse de sakkunniga, att i hithörande författningar bör
såsom ett allmänt villkor för erhållande av flyttningsersättning stadgas, att
omplaceringen skett utan uttryckt önskan. Att samma rättsverkningar föreskrivas,
vare sig fråga är örn förflyttning efter egen ansökning eller efter
uttryckt önskan, är så mycket lämpligare, som egen ansökan ju allenast är
ett specialfall av uttryckt önskan, nämligen ett fall, då önskan uttryckes
offentligt.

Svårigheten är emellertid att avskilja de fall, då visserligen en ansökan ingnes
eller en önskan uttalas, men detta övervägande är en formalitet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

förflyttningen i verkligheten sker i det allmännas intresse. De sakkunniga
hava trott sig finna en lösning genom att fastslå, att initiativet till förflyttningen
är avgörande för frågan, om ersättning skall utgå eller ej. Har sålunda
förman eller överordnad, som har att taga befattning med tjänstetillsättning,
tillfrågat en tjänsteman, om han är villig låta sig förflyttas till den befattning,
varom fråga är, bör ersättning icke förvägras honom varken på den grund,
att han samtycker därtill, eller av det skäl, att han till uppfyllande av nödiga
formaliteter ingiver ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller dylik handling.
Mera sällan torde ett sådant initiativ tagas, då frågan rör en tjänst, som
anslås ledig, men undantagsvis kunna även där sådana fall förekomma, t. ex.
om ingen anmäler sig eller de, som söka tjänsten, icke äro kvalificerade. Det
bör emellertid i detta sammanhang betonas, att med tillfrågan avses allenast
en till vederbörande personligen riktad sådan men icke en till en krets av
personer ställd, mera allmänt hållen inbjudan att söka en tjänst.

Har åter initiativet till förflyttning tagits av befattningshavaren själv, bör
flyttningsersättning icke ifrågakomma. Om sålunda en innehavare av befattning
på en avlägsen plats efter anhållan om förflyttning till en tjänst å en
mera centralt belägen ort omplaceras i enlighet med sin önskan, bör flyttningsersättning
icke utgå, även örn det skulle kunna sägas vara ett allmänt
intresse, att en viss cirkulation mellan tjänstemännen äger runi.

Emellertid bör Kungl. Maj:t vara oförhindrad att i fall, då särskilda skäl
därtill föreligga, tillerkänna vederbörande flyttningsersättning, även örn sådan
enligt angivna regler icke bör utgå.

Det kan emellertid icke bortses ifrån att — örn frågan örn flyttningsersättning
löses enligt nu angivna linjer — tveksamma bevisspörsmål undantagsvis
kunna uppstå rörande vad som beträffande förflyttningen verkligen sagts
mellan befattningshavaren och den som omplacerat honom. Redan nu kunna
olika meningar förekomma, huruvida önskan uttryckts eller ej; genom den
föreslagna anordningen skulle tvister även kunna uppkomma, om tillfrågan
skett eller icke. De fall, där saken blir aktuell, torde gälla frågan örn omplacering
skett efter muntligen uttalad önskan eller ej. De sakkunniga hava övervägt,
huruvida man efter mönstret i tysk rätt borde införa en föreskrift örn
att befattningshavare, som uttalade en önskan om förflyttning, skulle avkrävas
en förbindelse att själv svara för flyttningskostnaderna. Med en sådan
anordning skulle de omplaceringar, som föranleddes av klart uttalade önskningar
och ägde rum uteslutande i de ifrågavarande tjänstemännens intresse,
otvetydigt vara undantagna från ersättningsrätten. De sakkunniga
hava emellertid ej velat föreslå införandet av uttryckliga bestämmelser örn en
sådan, för den svenska förvaltningen tämligen främmande anordning men
hålla före, att bevisfrågan i många fall härigenom bör kunna lösas på ett
lämpligt sätt.

Örn den myndighet, som tillsätter en viss befattning, är annan än den, som
har att besluta om ersättning för flyttning i anledning av tillsättningen, bör
den förstnämnda givetvis underrätta den senare örn förhållande, som föranleder,
att flyttningsersättning icke bör utgå.

Enahanda regler, som sålunda föreslagits beträffande förflyttningar i allmänhet,
skola enligt vad de sakkunniga förorda gälla vid förflyttning på
grund av förordnande eller kommendering att uppehålla tjänst, som icke är
högre än befattningshavarens egen. De sakkunniga lia anmärkt, att efter
ordalydelsen av de nuvarande bestämmelserna i civila och militära avlöningsrcglemcntena
flyttningsersättning vöre medgiven i dylika fall, även örn förordnandet
eller kommenderingen tillkommit på befattningshavarens initia -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

tiv, men att i praxis även ifrågasatts en tolkning av bestämmelserna i motsatt
riktning.

Efter sakkunnigbetänkandets framläggande har 1943 års riksdag (skr. nr
331), med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 285 framlagda förslag,
bemyndigat Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 maj 1943 besluta
om flyttnings- eller reseersättning till beställningshavare vid försvarsväsendet,
vilken efter egen ansökning förflyttas i samband med nyuppsättning
eller omorganisation av förband eller formation. Bemyndigandet har
lämnats i syfte att dylik ersättning i de åsyftade fallen skall kunna medgivas,
även om beställningshavaren lämnats tillfälle att muntligen eller skriftligen
anmäla sig till ledig beställning.

I fråga om flyttningsersättning vid bostadsbyte innehåller sakkunnigförslaget
regler, enligt vilka beslut, som innebär åläggande för befattningshavare
att till- eller frånträda tjänstebostad, i ersättningshänseende likställes
med beslut, som medför omplacering från en stationerings- eller förläggningsort
till en annan. Rätten till flyttningsersättning vid bostadsbyte har sålunda
enligt förslaget gjorts beroende av att det beslut, som innebär åläggande för
vederbörande att byta bostad, antingen innebär befordran eller tillkommit
utan att befattningshavaren uttryckt önskan därom. I motiven anföres.

Ett fall, då flyttning presumeras ske uteslutande i statsnyttans intresse, angles
i vart och ett av de fem avlöningsreglementena med beteckningen, att
befattningshavaren »eljest fått sig ålagt att byta bostad». Därmed avses allenast
flyttning å en och samma ort och, på sätt av förarbetena framgår, allenast
flyttning till eller från tjänstebostad. Utomlands, där det understundom
förekommer, att tjänsteman är skyldig att bo i närheten av arbetsplatsen,
medgives ersättning för i anledning därav företagen flyttning. Då dylika ålägganden
icke torde förekomma inom den svenska förvaltningen, synes det i
tydlighetens intresse lämpligt, att den nuvarande beteckningen ersättes med
uttrycket »tillträde eller frånträde av tjänstebostad».

Undantagsvis kan även flyttning av nu ifrågavarande slag ske i tjänstemannens
eget intresse. Delta inträffar givetvis om tillstånd därtill ges på
tjänstemannens begäran, t. ex. vid bostadsbrist. Något åläggande kan man
därvid ej tala om, varför ifrågavarande bestämmelse då ej blir tillämplig. Men
fall kunna inträffa, då ett åläggande kan tillgodose även den enskildes intresse,
exempelvis då en tjänsteman på egen begäran förflyttas till en befattning,
med vilken är förenad skyldighet att bebo tjänstebostad. Fallet ifråga förutses
ej i gällande lagstiftning men bör givetvis behandlas på samma sätt
som en under motsvarande förhållanden tillkommen omplacering mellan
skilda orter. Detta överensstämmer även med rättspraxis. Har inflyttning i
eller utflyttning ur tjänstebostad föranletts av befordran, bör givetvis flyttningsersättning
bestämmas efter härför gällande regler.

Vid flyttning i anledning av befordran utgår flyttningsersättning
enligt civila och militära avlöningsreglementena, även om befattningshavaren
gjort ansökning eller uttryckt önskan om befordran. I ickeordinariereglementena
motsvaras befordran av förordnande att innehava
högre befattning. Manskapsavlöningsreglementet innehåller icke någon före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

skrift om flyttningsersättning vid befordran. De sakkunniga, som föreslagit
en allmän bestämmelse örn rätt till flyttningsersättning vid befordran, ha i
anslutning härtill uttalat, att hinder ej syntes böra möta att flyttningsersättning
i fortsättningen bereddes fast anställt manskap vid övergång mellan kontraktsanställningar
vid olika truppförband, om vederbörande i samband därmed
vunne befordran.

Beträffande frågan när befordran skall anses föreligga innehåller militära
avlöningsreglementet en föreskrift av innebörd, att vid jämförelse mellan de
olika tjänsterna hänsyn endast tages till den därmed förenade egentliga lönen.
När befordran inom civilförvaltningen skall anses föreligga, angives ej
i författningarna. De sakkunniga anföra, att frågan i praktiken vållat svårigheter
samt att, utan några fasta riktlinjer i ämnet, övervägande betydelse
ibland tillmätts tjänsteställning, ibland löneförmåner och ibland hävdvunnen
befordringsgång.

Enligt sakkunnigförslaget skall övergång från en befattning till en annan
anses innebära befordran, örn lönen i den nya befattningen överstiger tonen
i den tidigare befattningen. Därvid skall enligt förslaget iakttagas, att i förekommande
fall lönen anses utgå enligt lönegradens högsta löneklass samt
efter dyrortsgrupp E utan tjänste- eller familjepensionsavdrag. I motiveringen
ha de sakkunniga anfört.

De sakkunniga anse, att, såvitt nu är fråga, ett enhetligt befordringsbegrepp
bör tillskapas för alla befattningshavare. Härvid bör lämpligen användas
allenast en jämförelsegrund. Eftersom flyttningsersättning är en
ekonomisk förmån, är det naturligast, att låta jämförelsen mellan avlöningsförmånerna
i den förutvarande och den nya tjänsten bliva avgörande för
frågan, om befordran skett eller ej.

För det stora flertalet befattningar utgå lönerna enligt löneplaner, som
upptaga olika lönegrader, var och en omfattande flera löncklasser, och inom
dessa bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken befattningshavarens
stationerings- eller förläggningsort blivit hänförd Då övergång
sker från en till en annan befattning, vilka båda tillhöra samma löneplan eller
i varje fall löneplaner, vilka äro med varandra överensstämmande, torde det
utan vidare vara klart, att befordran föreligger, då befattningshavaren erhåller
en tjänst med högre ordningsnummer än den han förut innehaft. Annorlunda
ställer det sig, då t. ex. övergång sker från befattning, tillhörande
löneplan med ortsgruppering, till en plan utan dylik anordning eller omvänt.
Jämförelse synes i sådana fall böra göras mellan lönebeloppen i de olika
befattningarna, därvid de sakkunniga tänkt sig, att för den dyrortsgrupperade
lönen skulle till utgångspunkt tagas lönebeloppet i högsta löneklassen
å medeldyrort eller alltså i ortsgrupp E.

Aven andra alternativ kunna givetvis ifrågakomma. Sålunda må erinras att
i ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående revision av tjänsteförteckningen
i vad avser statens affärsdrivande verk (Statens offentliga
utredningar 1939: 5) föreslagits att till utgångspunkt för lönesättningen
vid överförande av befattning från A-planen till C-planen borde tagas slutlönen
å I-ort å A-planen (sid. 13). Vid bestämmande av enhetliga pensionsunderlag
ansågo 1938 års pensionssakkunniga att såsom utgångspunkt icke
borde tagas någon högre ortsgrupp än C-orlen (Statens offentliga utredningar
1941: 10 sid. 16). För de sakkunniga, som icke anse valet av ortsgrupp i nu

Kungl. Majlis proposition nr 85.

förevarande hänseende vara av större betydelse, har det synts rättvist och
ligga nära till hands att gå en medelväg.

En jämförelse allenast mellan de egentliga lönerna är enkel att göra och
giver i de allra flesta fall ett riktigt resultat. Med hänsyn till de många löneplanerna
och det stora antal speciella lönebestämmelser, som finnas inom
statsförvaltningen, kunna emellertid undantagsvis fall uppkomma, då den
nyss angivna regeln ej ger ett alldeles korrekt resultat. Om t. ex. en befattningshavare
i lönegrad A 30 utnämnes till landssekreterare eller landskamrerare,
skulle befordran ej anses föreligga, ehuru de båda senare, vilka båda
tillhöra nyssnämnda lönegrad, åtnjuta särskild avlöningsförstärkning. Örn
åter nämnda förmån inarbetades i den fasta lönen och befattningarna i
sammanhang därmed bomme att uppflyttas till högre lönegrad, skulle i det
angivna fallet befordran anses föreligga. Något liknande gäller, om exempelvis
en major vid ett regemente transporteras lill ordinarie lärare vid
militärt undervisningsverk och därvid utöver sin lön kommer i åtnjutande
av särskilt arvode.

Därest nu angivna fall skulle i avseende å rätten till flyttningsersättning
anses böra behandlas såsom befordringsfall skulle särskilda föreskrifter erfordras.
Vid ett utformande därav torde man emellertid möta andra svårigheter,
som kräva ytterligare särbestämmelser. Man får nämligen då söka
särskilja sådana speciella avlöningsförmåner, som äro knutna till vissa bestämda
befattningar, från de talrika, till formen likartade förmåner, som
utgå för särskilda uppdrag, mer eller mindre nära sammanhörande med
tjänsten, t. ex. arvoden åt generaldirektörs ställföreträdare eller åt ordförande
å hovrättsdivision.

På grund av nämnda omständigheter och då de ovan angivna fallen äro
relativt sällsynta, anse de sakkunniga, att man vid befordringsbegreppets
bestämmande i nu förevarande avseende kan bortse från dylika speciella
kontanta avlöningsförmåner, som vid sidan av lönen äro knutna till befattningen
som sådan.

För manskap, tillhörande löneplan Ma, utgöra fri inkvartering, beklädnad
och förplägnad eller kontant ersättning därför förmåner av betydelse. Örn
dessa förmåner medräknas eller ej är av särskilt intresse för manskap vid
övergång till annan anställning. Enligt nu gällande bestämmelser medges
därvid flyttningsersättning vid övergång till bl. a. anställning såsom extra ordinarie
tjänsteman. Skulle man vid jämförelse mellan avlöningsförmånerna
för den förutvarande och den nya befattningen taga hänsyn till värdet av ifrågavarande
naturaförmåner, skulle enligt de sakkunnigas förslag vid sådan
övergång i åtskilliga fall befordran icke anses föreligga och således flyttningsersättning
icke kunna utgå, under det att motsatsen skulle inträffa,
om man bortsåge från berörda förmåner.

Förmånernas medräknande medför även andra olägenheter. Som deras
värden variera efter prisnivån, torde riktig jämförelse förutsätta, att hänsyn
beträffande andra förmåner tages även till därå belöpande rörligt tillägg och
kristillägg. Fråga är även, om icke vid manskaps övergång till civil befattning
pensionsavdragen undantagsvis kunna influera på beräkningarna.

De sakkunniga anse därför, att man vid förekommande jämförelser mellan
lönebeloppen bör bortse från manskapets naturaförmåner samt kontant
ersättning därför. Konsekvensen fordrar, att, då undantagsvis i andra fall
likartad förmån utgår, utan att avdrag å avlöningen därför sker — sålunda
åtnjuta exempelvis landshövdingar och överläkare vid vissa sjukhus fri bostad
— hänsyn därtill ej heller tages. Icke heller detta förhållande torde hava
någon större praktisk betydelse. Givetvis bortses även från andra naturaförmåner,
som i särskilda fall utgå (fri tvätt, fri elektrisk belysning o. s. v.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

En mera betydande avlöningsförstärkning, till vilken hänsyn ej heller
.skulle tagas, är lotslolt för lotspersonalen. Någon särskild betydelse från
befordringssynpunkt torde detta ej hava.

Det lärer knappast behöva påpekas, att, om lönens storlek i förekommande
fall beräknas efter högsta löneldassen, sådana variationer i lönebeloppet,
som anges i 55 § 9 mom. 5 b) och c) civila avlöningsreglementet, komma att
i förevarande hänseende sakna betydelse.

Ovan angivna regler böra gälla både för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare.
övergång från en extra ordinarie till en ordinarie befattning
i samma lönegrad kommer således att innebära befordran, eftersom slutlönen
för den senare befattningen utgår efter högre löneklass än för den
förra.

Beträffande vissa befattningshavare, däribland rektorer vid allmänna läroverk
m. fl. statliga läroanstalter, provinsialläkare och distriktsveterinärer,
gälla enligt civila avlöningsreglementet speciella avlöningsbestämmelser. Med
avseende å tillämpningen av de allmänna bestämmelserna om bland annat
flyttningsersättning skall enligt reglementet så anses, som om ifrågavarande
befattningshavare tillhörde vissa angivna lönegrader i löneplan A. Vad särskilt
angår rektorer med lön enligt löneplan E innebär detta, att vederbörande i
åsyftade hänseenden hänföres till någon av följande lönegrader å A-löneplanen,
nämligen: rektor i E 1 till A 25, rektor i E 2-—5 till A 26, rektor i
E 6—9 till A 27 och rektor i E 10—14 till A 30. De sakkunniga lia icke föreslagit
ändring i avlöningsreglementenas förevarande bestämmelser, vilka förutsättas
fortfarande skola bliva normerande vid tillämpningen av bestämmelserna
om flyttningsersättning.

Vid flyttning i anledning av förordnande eller kommendering
å högre tjänst utgår för närvarande ersättning enligt
civila och militära avlöningsreglementena samt motsvarande icke-ordinariereglementen.
Någon ändring härutinnan föreslå de sakkunniga icke. Frågan
om den tjänst, å vilken förordnandet eller kommenderingen erhålles, är högre,
skall emellertid enligt förslaget icke avgöras på samma sätt som vid övergång
från en tjänst till en annan. Vid förordnande eller kommendering skall
hänsyn vid jämförelsen mellan tjänsterna enligt förslaget tagas till de samlade
avlöningsförmånerna, sålunda även t. ex. till arvode och vikariatsersättning,
varförutom lönen skall beräknas efter den faktiska löneklassen. Dock
skall enligt förslaget bortses från förhöjningar i avlöningen på grund av
stationerings- eller förläggningsortens speciella förhållanden, såsom löneökning
på grund av flyttning till ort i högre dyrortsgrupp, kallortstillägg, enslighetstillägg
o. dyl. Ej heller skall hänsyn tagas lill ersättning för bestridande avsärskilda
utgifter, såsom tjänstgöringstraktamente, representationsbidrag, felräkningspenningar
el. dyl., och vidare ej heller till naturaförmåner, för vilka
befattningshavaren icke skall vidkännas avdrag å avlöningen, eller kontant
ersättning därför. Undantagsvis förekomma, enligt vad i betänkandet vidare
framhålles, förmåner, vilka utgå efter så speciella grunder, att de på grund
av de faktiska förhållandena icke kunna tagas i beräkning i förevarande sammanhang,
t. ex. lotslottsersättning.

liihann till riksdagens protokoll i sami. Nr 85.

Kungl. Majlis proposition nr 85.

Beträffande vissa andra flyttningsfall ha de sakkunniga anfört.

Utöver nu angivna fall uppräknas i militära avlöningsreglementet ytterligare
några omständigheter, som kunna föranleda flyttningsersättning. Vad
till en början angår det fall, att befattningshavare övergår »från ordinarie beställning
till beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör», erfordras
ingen motsvarande föreskrift i författningar, som innehålla bestämmelser
örn i princip obegränsad flyttningsersättningsrätt mellan alla befattningar,
som sortera under något av omförmälda avlöningsreglementen. Ej heller
lärer stadgandet om flyttningsersättning vid »omplacering till tjänstgöring
utan att därmed avses uppehållande av viss beställning eller befattning» erfordra
någon motsvarighet i en författning, som principiellt medger flyttningsersättning
vid omplacering från en förläggningsort till en annan. Vad
därefter angår sådana flyttningar, som omtalas i 31 § tredje stycket militära
avlöningsreglementet, synes med avseende å bestämmelsen i 1 kap. 2 § tredje
punkten kungörelsen med tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet
någon däremot svarande föreskrift icke erfordras i blivande författningsföreskrifter
angående rätt till flyttningsersättning.

De i 31 § sista stycket militära avlöningsreglementet förekommande bestämmelserna
örn flyttningsersättning vid vissa aspirant- och elevkommenderingar
m. m. ha efter betänkandets avgivande erhållit ändrad lydelse vid
1943 års riksdag (prop. nr 168, riksd. skr. 331). Den nya lydelsen, som återgivits
i det föregående, åsyftar att göra rätten till flyttningsersättning i dessa
fall helt beroende på Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. Samtidigt har riksdagen
i enlighet med statsutskottets hemställan (uti. nr 196) bemyndigat
Kungl. Maj:t att medgiva flyttningsersättning vid kommendering till jämväl
annan än i 31 § militära avlöningsreglementet avsedd ulbildningskurs.

Som ytterligare villkor för flyttningsersättnings erhållande
är för närvarande i vissa fall stadgat, att flyttningen skall ha
skett från en stationerings- eller förläggningsort till en annan. Ehuru de gällande
bestämmelserna härom icke täcka alla flyttningsfall, har praxis, enligt
vad de sakkunniga yttra, gått i den riktningen att för ersättningens åtnjutande
som allmän regel — bortsett från bostadsbyte inom stationerings- eller förläggningsorten
— uppställes fordran på att flyttningen skett mellan olika stationerings-
eller förläggningsorter. De sakkunniga ha föreslagit, att denna regel
fastslås i de nya bestämmelserna. I anslutning därtill har framhållits angelägenheten
av att vid meddelande av beslut örn ändring av stationeringseller
förläggningsort de konsekvenser, som därav följa bl. a. i fråga om rätten
till flyttningsersättning, bliva beaktade.

övriga frågor. Grunderna för flyttningsersättning ens beräknande
skola såsom förut nämnts enligt de sakkunnigas förslag fortfarande
bestämmas av Kungl. Maj:t i en särskild tilläggsförfattning. I 3 § av förslaget
till riksdagsförfattning ha de sakkunniga emellertid upptagit, förutom en hänvisning
till de föreskrifter i ämnet, som meddelas av Kungl. Maj:t, jämväl en
uppräkning av de viktigaste slag av kostnader, som skola ersättas samt en
uttrycklig föreskrift örn rätt för Kungl. Majit att föreskriva reducerad ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ning vid flyttning i anledning av befordran. I anslutning härtill har i 4 § av
samma författningsförslag upptagits en regel örn tillägg till flyttningsersättning
i vissa fall.

I 5 § ha de sakkunniga upptagit en ny bestämmelse örn rätt för befattningshavare
att, där flyttning sbeslut förfaller, utan att delta
beror på omständigheter, varöver han kunnat råda, erhålla ersättning för skäliga
utlägg, som verkställts i anledning av tilltänkt flyttning. Bestämmelsen är
avsedd att kunna tillämpas även i fall då flyttning inställts på grund av befattningshavarens
frånfälle.

I 6 § ha upptagits likaledes nya bestämmelser örn preskription, innebärande
bland annat att rätten till ersättning förfaller, därest yrkande om
dess utbekommande icke framställts inom tre år efter det flyttningsbeslut meddelats.

De i 7 § upptagna bestämmelserna örn rätt för Kungl. Majit att medgiva
utsträckning av rätten till flyttningsersättning ha berörts
i det föregående. Angående bestämmelsernas innebörd ha de sakkunniga
sammanfattningsvis anfört följande.

Med stadgandet avses givetvis icke att på något sätt begränsa den befogenhet,
Kungl. Majit för närvarande må äga i fråga örn bestämmande av
ersättning för flyttningskostnad, utan syftet med detsamma är närmast att,
till undanröjande av oklarhet angående gränserna för Kungl. Majits befogenhet
å hithörande område, meddela en författningsbestämmelse, som kodifierar
vad som redan torde anses gälia. Möjligen kan stadgandet därjämte
i vissa hänseenden — t. ex. beträffande flyttningsersättning ål befattningshavare
med oreglerad avlöning — anses medföra en utvidgning av Kungl.
Majits myndighet.

Enligt det föreslagna stadgandet kunna beslut meddelas såväl i enstaka
fall som för grupper av befattningshavare, allt försåvitt särskilda omständigheter
anses föreligga, vilka motivera ett tillerkännande av ersättning åt
de flyttande.

Enligt första meningen i paragrafen kan sålunda flyttningsersättning medgivas,
även om flyttning ej sker från en stationerings- eller förläggningsort
till en annan eller om omplacering i annat fall än vid befordran sker efter
därom uttryckt önskan (t. ex. vid nyuppsättning av militära förband eller
vid indragning av tjänster) eller om en befattningshavare flyttar från reglerad
till oreglerad tjänst. I andra meningen avses de fall, då flyttningsersättning
anses böra beredas i 1 § ej avsedd statsanställd, exempelvis då denne
omplaceras från en till annan oreglerad tjänst eller från sådan till reglerad
befattning. Men även å befattningshavare med reglerad tjänst, som ej kan
erhålla ersättning jämlikt denna förordning, t. ex. en extra tjänsteman, som
lyder under något av avlöningsreglementena, kan bestämmelsen tillämpas.
Slutligen anges i paragrafen, att flyttningsersättning kan utgå även vid inträde
i statens tjänst, exempelvis i fall, då det är av särskilt värde att förvärva
viss person för statstjänsten eller då någon, som på grund av personalindragning
tillfälligtvis förlorat sin statliga anställning, sedermera vinner
återinträde i sådan tjänst.

Det kunde synas följdriktigt att — i sammanhang med ett stadgande om
befogenhet för Kungl. Majit att bevilja flyttningsersättning vid inträde i
statstjänst — motsvarande föreskrift meddelades rörande en liknande befogenhet
beträffande flyttning omedelbart efter del befattningshavare avgått

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ur tjänsten. Mot ett stadgande av sådant innehåll möta emellertid vissa betänkligheter,
vilka framhållits i det föregående.

De sakkunniga anse sig böra betona, att med det här föreslagna stadgandet
icke avses att skapa en ny väg, vilken statens befattningshavare med utsikt
till framgång kunna använda för realiserande av allehanda önskemål i
förevarande avseeende, som de underlydande myndigheterna icke kunna författningsenligt
tillgodose. Fasthållas bör, att fråga endast är örn dispensärenden,
vilka kunna vinna beaktande allenast på grund av särskilda omständigheter.
Beträffande de tämligen sällsynta fallen, då flyttning sker i anledning
av omplacering mellan reglerad och oreglerad tjänst, föreligger emellertid
redan nu rätt till flyttningsersättning. Då meningen icke är att genom de
ändrade författningsbestämmelserna inskränka denna rätt, synes angivna
förhållande kunna betraktas såsom en sådan särskild omständighet, som i
paragrafen avses.

De i 1—6 §§ intagna föreskrifterna avse, enligt vad som utsäges i 1 §, allenast
flyttningar inom riket. Något motsvarande förbehåll göres ej i förevarande
paragraf. Den befogenhet Kungl. Maj:t för närvarande har att förordna
örn ersättning vid flyttningar utomlands elier mellan utlandet och
Sverige kommer givetvis ej att undergå förändring vid ett biträdande av de
sakkunnigas förslag.

I 8 § av förslaget till riksdägsförfattning ha de sakkunniga efter förebild
från allmänna resereglemente! intagit en föreskrift, att såsom tjänstefel anses
lämnande i vissa fall av oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre
ersättning än som bör utgå.

Enligt av de sakkunniga föreslagen övergångsbestämmelse skola
nuvarande regler om flyttningsersättning äga tillämpning å flyttning på
grund av omplacering eller bostadsbyte som skolat ske före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande.

Yttrandena.

De erinringar, som framställts i anledning av de sakkunnigas förslag om
flyttningsersättning för statliga befattningshavare, gälla företrädesvis de bestämmelser
örn ersättningens beräknande, som äro avsedda att meddelas av
Kungl. Maj :t. I vad erinringarna avse den av de sakkunniga förordade principen,
att vid befordran skall utgå lägre ersättning än i andra flyttningsfall,
beröra de även bestämmelserna i förslaget till riksdägsförfattning örn rätt för
Kungl. Majit att meddela föreskrifter av sådan innebörd. I övrigt har förslaget
till riksdägsförfattning i allmänhet till sina huvudgrunder tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i yttrandena.

I fråga örn det tekniska anordnandet av författningsbestämmelserna
har allmänna lönenämnden anfört, att lönenämnden för
sin del ansåge övervägande skäl tala för bibehållande i stort sett av det nuvarande
systemet, enligt vilket de grundläggande bestämmelserna om rätt till
flyttningsersättning äro intagna i avlöningsreglementena, medan övriga allmänna
föreskrifter i ämnet meddelas i en av Kungl. Majit utfärdad kungörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Riksråkenskapsverlcet har däremot betecknat sammanförandet av bestämmelserna
som en rationalisering i förhållande till nu gällande ordning. Arméförvaltningen
har uttalat sig i samma riktning.

Statskontoret har anfört:

Statskontoret biträder förslaget örn att för civila och militära befattningshavare
meddelas gemensamma bestämmelser rörande förutsättningarna för
rätt till flyttningsersättning och att således de i gällande avlöningsreglementen
intagna oenhetliga och splittrade föreskrifterna härom upphävas. Då bestämmelserna
i flyttningsersättningskungörelsen (nr 429/1939) torde komma att
underkastas väsentliga ändringar, lärer jämväl sagda kungörelse böra helt
ersättas med nya föreskrifter. Det synes statskontoret dock kunna ifragasättas,
huruvida icke för vinnande av mera överskådlighet och koncentration de av
de sakkunniga utarbetade nya författningsbestämmelserna borde kunna sammanföras
i en och samma författning. I samband med framställning om upphävande
av de i avlöningsreglementena intagna gällande flyttningsersättningsbestämmelserna
torde i sådant fall Kungl. Maj :t böra inhämta riksdagens
bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med därvid lämnad redogörelse
utfärda nya föreskrifter i ämnet.

Vad angår besparingsmöjligheterna har riksräkenskapsverket
i anslutning till de sakkunnigas uttalanden betonat angelägenheten av att
mvndigheterna beakta den ekonomiska innebörden av beslut innebärade omplaceringar.
Ämbetsverket har ifrågasatt vissa åtgärder för att lämna myndigheterna
vägledning härutinnan.

De sakkunnigas förslag i fråga om de befattnings havargrupper.
som böra vara berättigade till flyttningsersättning,
lia i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna. Chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen ha dock uttalat sig för att rätt till flyttningsersättning
även medgives dels beställningshavare i reserven vid övergång till
beställning på aktiv stat, dels extra tjänstemän, dels innehavare av arvodesbefattning
avsedd för pensionerad personal. Arméförvaltningen har ifrågasatt,
om ej i riksdagsförfattningen borde intagas en föreskrift örn rätt lill flyttningsersättning
för innehavare av dylik arvodesbefattning vid till- eller frånträda
av tjänstebostad. En reservant i kammarrätten har förordat medgivande
av flyttningsersättning vid befordran till ordinarie eller extra ordinarie
tjänst från annan icke-ordinarie statstjänst än extra ordinarie. Skolöverstyrelsen
har, under hänvisning lill den höga befordringsåldern för erhållande
av extra ordinarie anställning vid läroverken och till önskvärdheten av alt
göra urvalsmöjligheterna i befordringsärenden oberoende av vederbörandes
förmåga att bära flyttningskostnaderna, framhållit, alt det syntes föga motiverat
att uleslnta sökande i extra tjänsteställning från rätt till flyttningsersättning.
Skulle sparsamlietskravet göra det omöjligt ali medgiva llyttningsersättning
i önskad utsträckning, borde förutsättas, att vid ändrade
tidsförhållanden en utvidgning av rätten .skulle tagas i övervägande.

Åtskilliga myndigheter ha, utan att framställa direkt erinran mot förslaget
i förevarande del, understrukit behovet av sådana av Kungl. Majit meddelade
specialbesl:''immeisel- örn utsträckt rätt lill flyttningsersättning inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

särskilda förvaltningsgrenar som de sakkunniga förutsatt. I denna riktning
lia bland andra telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
allmänna lönenämnden och generaltullstyrelsen uttalat sig.
Särskilt har därvid betonats behovet av att under vissa omständigheter kunna
tillförsäkra extra personal eller arbetarpersonal inom respektive förvaltningsområden
flyttningsersättning vid övergång till extra ordinarie anställning.
Ä andra sidan har statskontoret uttalat sig mot en sådan tillämpning
som skulle medföra en utvidgning av ersättningsrätten i förhållande till nuvarande
praxis.

Lotsstyrelsen har förordat meddelande av bestämmelser i en eller annan
form angående ersättning åt pensionerad befattningshavare vid lots- eller fyrstaten
respektive efterlevande till avliden befattningshavare för flyttning från
lots- eller fyrplatsen till närmaste hamn med järnvägsförbindelse. Ett liknande
yrkande bär framställts av chefen för marinen. Svenska tullmannaförbundet
har framställt yrkande örn rätt till flyttningsersättning vid avgång ur
tjänst för befattningshavare, som bebor tjänstebostad, varvid hänvisats till
att flera av tullverkets tjänstemän bebo tjänstebostad på orter, där de icke
kunna vara bosatta efter avgången.

I vissa yttranden ha framställts erinringar beträffande det av de sakkunniga
föreslagna villkoret för rätt till flyttningsersättning vid omplacering
eller bostadsbyte utan befordran, att beslutet angående
omplaceringen eller bostadsbytet skall ha tillkommit utan att befattningshavaren
uttryckt önskan därom, samt beträffande tillägget, att befattningshavare
icke anses ha uttryckt dylik önskan allenast därigenom att han på tillfrågan
av förman eller överordnad rörande omplaceringen eller bostadsbytet samtyckt
därtill eller inkommit med ansökning el. dyl. Sålunda har riksråkenskapsverket
yttrat.

De sakkunniga hade konstaterat, att effekten av förbehållet »utan uttryckt
önskan» blivit nyckfull och ojämn, då det säkerligen endast varit i en del
fall som uttryckta önskningar kommit att föranleda rättsförlust, att redan
nu olika meningar kunde förekomma huruvida önskan uttryckts eller ej
samt att genom den föreslagna anordningen tvister även skulle kunna uppkomma,
om tillfrågan skett eller icke. Riksräkenskapsverket kunde för sin
del icke förorda föreskrifter, som sålunda med visshet kunde giva anledning
till osäkerhet för de utbetalande och granskande myndigheterna.

Enligt riksräkenskapsverkets mening vore del lämpligast, att förbehållet
formulerades sålunda, att beslutet om flyttningen tillkommit utan att befattningshavaren
»gjort ansökan» angående omplaceringen eller bostadsbytet,
och kompletterades med en föreskrift, att den omständigheten, att befattningshavaren
på tillfrågan av förman eller överordnad rörande omplacering
eller bostadsbyte samtyckt därtill eller med föranledande av en sådan tillfrågan
inkommit med »ansökan eller dylik handling», icke skulle utgöra
hinder för erhållande av flyttningsersättning. Härigenom skulle i de flesta
fall ernås ett ur såväl skälighets- som kontrollsynpunkt tillfredsställande resultat.
Riksräkenskapsverket finge i detta sammanhang erinra, att 1936 års
lönekommitté i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente utformat bestämmelserna
örn ersättning för flyttningskostnad efter saklig förebild av motsvarande
stadganden i civila avlöningsreglementet och därvid formulerat det

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

här avsedda förbehållet sålunda »utan egen ansökning eller därom uttryckt
önskan». Sedan vissa av de över förslaget hörda myndigheterna ermrat, att
förslaget i denna del skulle medföra icke önskvärda konsekvenser, hade stadgandet
erhållit sin nuvarande lydelse (prop. 1939:245).

Därest emellertid den av riksräkenskapsverket förordade formuleringen
icke kunde anses godtagbar, borde de sakkunnigas förslag kompletteras med
en kontrollföreskrift av innehåll att det skulle åligga den myndighet eller
tjänsteman, som beslutat omplaceringen (bostadsbytet), att å framställningen
om flyttningsersättning attestera, att omplaceringen (bostadsbytet) icke grundade
sig på den enskildes uttalade önskan.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia uttalat sig i samma riktning.

Järnvägsstyrelsen och allmänna lönenämnden ha anfört, att med en till
vederbörande personligen riktad förfrågan borde likställas en förfrågan som
den överordnade riktat till en sluten krets av personer, exempelvis stationskarlarna
på en viss järnvägsstation, av vilka under alla förhahanden någon
måste underkasta sig förflyttningen. Telegrafstyrelsen har framställt liknande
förslag.

Å andra sidan har statskontoret avstyrkt den av de sakkunniga föreslagna
uppmjukningen av förbehållet »utan uttryckt önskan». Där fråga icke vore
om befordran eller förordnande å högre tjänst, borde enligt statskontorets
mening för rätt till flyttningsersättning utan inskränkning upprätthållas kravet,
att befattningshavarens omplacering icke skrdle ha föregåtts av en av
honom uttryckt önskan därom. En föreskrift av den föreslagna innebörden
skulle med största sannolikhet komma att i många fall föranleda svårutredda
bevisspörsmål.

I anledning av de sakkunnigas förslag om flyttningsersättning vid Hildier
frånträde av tjänstebostad har marinförvaltningen anfört.

Enligt tillämpad praxis anvisas i vissa fall tjänstebostad efter ledigförklarande
och ansökan, varvid ersättning icke skulle utgå jämlikt förslagets bestämmelser.
Under sådana förhållanden torde det komma att inträffa, att
av kostnadsskäl icke någon befattningshavare anmäler sig som sökande till
ledigförklarad tjänstebostad. För att icke statsverket skall tillskyndas den
ekonomiska förlust, som uppkommer genom att tjänstebostaden förbliver
obegagnad, måste den utvägen då väljas, att en befattningshavare erhåller
åläggande att taga bostaden i anspråk. Härav följer, att vederbörande icke
kommer i åtnjutande av flyttningsersättning, då han anmält sin önskan att
taga bostaden i anspråk, men väl då han icke anmält dylikt önskemål. För
att undvika detta böra bestämmelserna enligt marinförvaltningens förmenande
utformas så, att ersättning utgår för flyttning i anledning av tillträde
av tjänstebostad i det fall, att befattningshavaren icke förut anvisats dylik bostad,
vare sig befattningshavaren uttryckt önskan örn bostadsbytet eller icke.

Chefen för flygvapnet oell flyg förvaltningen lia anfört.

Genom egnahemsstyrelsens försorg komma i omedelbar anslutning till flottiljernas
etablissement att uppföras vissa hyresbostäder för befattningshavare,
såsom divisionschefer, kasernofficerare, stabsunderofficerare och flygsäkerhetspersonal
m. fl., vilka av tjänsteskäl mäste bo i omedelbar närhet av vederbörande
etablissement. Vid ombyte av här avsedda befattningshavare bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

bostadsbyte kunna anbefallas och flyttningsersättning utgå, ehuru bostäderna
icke hava karaktären av tjänstebostäder. I anledning härav bör utti''ycket
»tjänstebostad» utbytas mot »bostad».

Telegrafstyrelsen har yttrat.

På grund av ett uttalande i kommunikationsverkens lönekommittés betänkande
den 20 februari 1919 angående gemensamt lönesystem samt lönereglering
för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
(s. 148} har vid tolkningen av tidigare och nu gällande stadganden
om flyttningsersättning ansetts, att formuleringen av stadgandena icke lägger
hinder i vägen för att flyttningsersättning, där så prövas skäligt, tillerkännes
tjänstemän jämväl då flyttning äger rum inom större kommun, exempelvis
Stockholms kommun, och utan att samtidigt fråga är om åläggande att tillträda
eller frånträda tjänstebostad. Dylika flyttningar kunna exempelvis förekomma
mom Stockholms stad mellan olika församhällen, där det för telegrafverket
ansetts nödvändigt att hava personal placerad. Formuleringen av
nu ifrågavarande stadgande ger icke otvetydigt vid handen, att flyttningsersattmng
fortfarande skall utgå i dylika fall. För att intet tvivel skall råda om
att flyttningsersättning jämväl må kunna utgå vid flyttning av här berört
slag, torde stadgandet böra förtydligas, förslagsvis genom tillägg av orden
»eller eljest fått sig ålagt att byta bostad».

De sakkunnigas förslag angående i vilka fall befordran skall anses lia
agt rum — och följaktligen flyttningsersättning utgår oavsett om befattningshavaren
uttryckt önskan angående omplaceringen eller bosladsbytet eller icke

lia föranlett vissa erinringar. Sålunda har allmänna löncnämnden ifrågasatt,
om det icke såsom hittills borde överlåtas åt praxis att avgöra, vilka
fall som skola betraktas såsom befordran. Länsstyrelsen i Stockholms län
har förordat, att avlöningsförstärkning likställes med lön vid avgörande om
befordran skall anses föreligga. Arméförvaltningen har anmärkt, att olikheten
i fråga om hänsynstagande till vissa arvoden,. såsom arvoden åt lärare
vid militära läroanstalter, vid övergången från en befattning till annan respektive
vid förordnande eller kommendering komme att vålla ojämnheter i
tillämpningen. Försvarsväsendets lönenämnd har framställt enahanda anmärkning
med avseende å olikheten i behandling av å ena sidan transport
till ordinarie lärarbefattning med dylikt arvode vid militär läroanstalt samt
å andra sidan vikariatsförordnande å högre beställning. Medicinalstyrelsen
och allmänna lönenämnden ha anfört, att hänsyn även borde tagas till fria
naturaförmåner, exempelvis fri tjänstebostad för läkare vid statens sinnessjukhus.

Skolöverstyrelsen har framställt erinran mot förslaget att vid jämförelse
i lönehänseende vid övergång från en tjänst till annan hänföra rektorer vid
läroverken till de lönegrader i A-löneplanen, som angivas i 63 § 4 moni. civila
avlöningsreglementet. Överstyrelsen har framhållit såsom angeläget ur
urvalssynpunkt, att det nu gällande systemet bibehölles, så att flyttningsersättning
även i fortsättningen medgåves vid omplacering från en rektorsbefattning
till annan sådan befattning inom högre avlöningsgrupp samt jämväl
exempelvis då en lektor förordnades till rektor vid realskola. Enligt över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

styrelsens yttrande bör vid jämförelsen beträffande rektorsbefattning hänsyn
tagas till den löneklass befattningen tillhör enligt löneplan E.

Vad angår övriga frågor, som behandlas i förslaget till riksdagsförfattning,
ha statskontoret och allmänna lönenåmnden anmärkt, att den i 3 §
andra stycket meddelade bestämmelsen örn befogenhet för Kungl. Maj:t att
bestämma reducerad ersättning vid befordran finge anses överflödig med
hänsyn till den i 3 § första stycket omförmälda allmänna befogenheten för
Kungl. Majit att fastställa ersättningens storlek. Samma myndigheter samt
riksräkenskapsverket anse, att den i 4 § föreslagna bestämmelsen icke bör
inflyta i riksdagsförfattningen. Statskontoret har vidare föreslagit borttagande
av bestämmelsen i 5 § om ersättning för utlägg för inhiberad flyttning,
varvid ämbetsverket förutsatt att, örn särskilda skäl kunna åberopas för ersättning
i dylika fall, framställning bör kunna göras hos Kungl. Majit.

Marinförvaltningen, telegrafstyrelsen, statskontoret och allmänna lönenåmnden
ha hemställt om sådan ändring i preskriptionsbestämmelsen, att
preskriptionstiden räknas från den dag då omplaceringen eller bostadsbytet
skolat ske. Sistnämnda två myndigheter lia även föreslagit förkortande av
preskriptionstiden till två år, varvid allmänna lönenåmnden anfört, att Kungl.
Majit borde, i likhet med vad som vore fallet beträffande reseersättning, kunna
medgiva, att ersättning på grund av särskilda omständigheter finge utgå
även örn preskriptionstiden försuttits. Generalpoststyrelsen har föreslagit, att
preskriptionstiden räknas från flyttningsbeslutets ikraftträdande.

Generalpoststyrelsen och allmänna lönenåmnden ha anfört, att bestämmelsen
i 8 § angående oriktig uppgift finge anses överflödig på grund av allmänna
strafflagens bestämmelser.

Departementschefen.

Ändamålet med sakkunnigutredningen har, vad angår statliga befattningshavare,
varit dels en omprövning i besparingssyfte av grunderna för
flyttningsersättning, dels en översyn i övrigt av bestämmelserna i ämnet. De
sakkunniga ha i enlighet med sitt uppdrag anvisat olika möjligheter till besparingar
i ersättningskostnaderna men samtidigt framhållit, att man icke kan
komma långt i besparingsväg genom inskränkning av personalens nuvarande
förmåner utan att eftersätta vissa grundsatser, som böra vara vägledande.
Främst åsyfta de sakkunniga härvid dels principen, att vid flyttning enbart
i statsnyttans intresse, såsom tvångsförflyttning, ofrånkomliga kostnader
böra ersättas av statsverket, dels principen, att urvalsmöjligheterna i befordringsärenden
icke få bliva beroende av personalens vilja och förmåga
att bära flyttningskostnaderna. Som ett väsentligt led i utredningen har
emellertid vidare ingått en teknisk’ översyn av ersättningsbestämmelserna,
företagen med ledning av erfarenheterna från de nuvarande bestämmelsernas
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

De med riksdagens medverkan tillkomna bestämmelserna örn flyttningsersättning
i civila och militära avlöningsreglementena gälla förutsättningarna
för att rätt till dylik ersättning skall föreligga, d. v. s. dels de befattningshavargrupper
som i förekommande fall äro berättigade till ersättning, dels
de flyttningsfall då den må åtnjutas. Liksom de sakkunniga utgår jag ifrån
att riksdagens medverkan i fortsättningen skall påkallas i huvudsakligen hittillsvarande
omfattning, bortsett från den jämkning, som föranledes av att
rätten till flyttningsersättning synes böra regleras för ordinarie och icke-ordinarie
personal gemensamt. Beträffande frågorna örn förutsättningarna för rätt
till flyttningsersättning — vilka frågor således böra underställas riksdagen —
äro remissmyndigheternas erinringar av begränsad räckvidd. För egen del har
jag också funnit mig böra tillstyrka, att förslag om reglering av dessa spörsmål
i överensstämmelse med huvuddragen i sakkunnigförslaget underställes
riksdagen.

Det bör sedermera ankomma på Kungl. Hajd att reglera grunderna för
flyttningsersättningens beräknande. Till detta ämne äro såväl de sakkunnigas
förslag till besparingsåtgärder som kritiken mot sakkunnigförslaget företrädesvis
att hänföra. Jag har i allmänhet icke funnit anledning att här gå närmare
in på betänkandets och yttrandenas innehåll i dessa delar. Framhållas må
emellertid, att yttrandenas innehåll är ägnat att understryka vad de sakkunniga
anfört örn svårigheten att åvägabringa effektiva begränsningar i statens
kostnader utan att åsidosätta vägande tjänste- och personalintressen. Oavsett
hur ersättningsgrundema regleras, är det, såsom likaledes i ärendet framhållits,
angeläget, att myndigheterna vid sina pei''sonaldispositioner beakta även
den ekonomiska innebörden för statsverket av ifrågakommande omplaceringar
och sättet för deras vidtagande.

Frågan örn flyttningsersättning bör liksom frågan om reseersättning ägna
sig för en enhetlig reglering inom de statliga förvaltningsområdena. Det är
därför naturligt och, enligt vad de sakkunniga påvisat, även av tekniska
skäl lämpligt, att de grundläggande bestämmelserna meddelas för de olika
förvaltningsområdena gemensamt. Avlöningsreglementenas nuvarande bestämmelser
i ämnet böra därvid ersättas med hänvisningar till de gemensamma
bestämmelserna.

Jämte förslag till dylika ändringar i avlöningsreglementena ha de sakkunniga
utarbetat förslag till dels en riksdagsförfattning, vars huvudinnehåll
gäller förutsättningarna för rätt till flyttningsersättning, dels en kungörelse
med tilläggsbestämmelser, avsedda att meddelas av Kungl. Majit
och reglera grunderna för ersättningens beräknande. Sistnämnda författningsförslag
motsvarar kungörelsen nr 429/1939 angående ersättning för flyttningskostnad
enligt civila och militära avlöningsreglementena. Mot denna
uppdelning av författningsmaterialet är visserligen formellt icke något att
erinra. Emellertid synes det av praktiska skäl önskvärt att undvika en uppdelning
av bestämmelserna på skilda författningar. Jag förordar därför, att
de bestämmelser, som grundas på riksdagens beslut, sammanföras med övriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

bestämmelser i en gemensam författning. Dessförinnan bör utverkas riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i enlighet med av riksdagen godkända
grunder meddela bestämmelser av den förra gruppen.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör generell rätt till flyttningsersättning
tillkomma vissa befattningshavargrupper lydande under civila och militära
avlöningsreglementena och icke-ordinariereglementena samt manskapsavlöningsreglementet,
detta jämväl vid omplacering mellan tjänster
under olika reglementen. Vad angår frågorna örn ersättning till befattningshavare
med oreglerad avlöning och örn ersättning vid omplacering mellan
reglerad och oreglerad tjänst delar jag likaledes de sakkunnigas uppfattning,
att dessa frågor lämpligen böra bero på Kungl. Maj:ts prövning i
varje särskilt fall. Den i betänkandet berörda frågan om flyttningsersättning
vid övergång från tjänst inom riksdagens verk till annan statlig befattning
synes likaledes lämpligen kunna lösas på det sättet, att erhållandet av dylik
ersättning göres beroende på Kungl. Maj:ts medgivande i det särskilda fallet.

Beträffande de anställningsformer, med vilka rätt till flyttningsersättning
skall vara förenad, innebär de sakkunnigas förslag i främsta rummet den
ändringen, att generell dylik rätt ej längre skall tillkomma extra eller tillfälliga
befattningshavare, arvodestjänstemän eller arbetarpersonal i statens
tjänst vid övergång till ordinarie eller extra ordinarie befattning. Denna inskränkning
synes i princip befogad. På sätt de sakkunniga förutsatt och
flera remissmyndigheter påyrkat, bör det emellertid vara Kungl. Maj:t obetaget
att i detta avseende medgiva undantag från de allmänna bestämmelserna,
där omständigheterna i särskilt flyttningsfall eller förhållandena inom
viss förvaltningsgren göra detta motiverat. Remissmyndighelerna ha ifrågasatt
ganska vidsträckta dylika undantag. En viss försiktighet härutinnan torde
emellertid få iakttagas, om ej syftet med inskränkningen i den generella
ersättningsrätten skall förfelas. Möjligt är, att det kan befinnas lämpligt att
vid eventuella undantagsmedgivanden begränsa ersättningen till att avse endast
vissa kostnader, såsom rese- och fraktkostnader.

Vad angår det vid remissbehandlingen framställda förslaget örn rätt till
flyttningsersättning för innehavare av vissa arvodesbefattningar vid försvarsväsendet,
anser jag mig icke böra förorda, att bestämmelser örn sådan rätt
meddelas. Icke heller i övrigt finner jag skäl förorda frångående av sakkunnigförslaget
i fråga örn de befattningshavargrupper, som böra äga rätt till
flyttningsersättning.

1 ärendet har väckts fråga örn beredande av viss ersättning åt pensionerade
befattningshavare vid marinen, tullverket samt lots- och fyrstaten
vid flyttning från stationeringsplats, där de efter avskedstagandet ej kunna
vara bosatta, samt åt efterlevande till befattningshavare under motsvarande
förhållanden. För egen del anser jag allmänna bestämmelser i detta
ämne icke böra meddelas. Jag är ej heller beredd att framlägga förslag örn
särskilt medgivande av dylik innebörd beträffande något av ifrågavarande
förvaltningsområden.

Kungl. Maj:ls proposition nr 85.

De sakkunnigas förslag angående de flyttningsfall, i vilka ersättning må
utgå, överensstämmer i sina grunddrag med de nuvarande bestämmelserna.
De i förslaget angivna huvudfallen äro dels sådan omplacering eller sådant
bostadsbyte, som beslutats utan att befattningshavaren uttryckt önskan därom,
dels befordran, varmed likställes förordnande eller kommendering å
högre tjänst. Där fråga ej är örn bostadsbyte inom stationerings- eller förläggningsorten,
förutsattes, att flyttningsbeslutet innebär omplacering från
en stationerings- eller förläggningsort till en annan.

Det av de sakkunniga föreslagna villkoret för rätt till flyttningsersättning
vid omplacering eller bostadsbyte utan befordran, att flyttningsbeslutet skall
lia tillkommit utan att befattningshavaren uttryckt önskan därom, innebär
för militära beställningshavare en skärpning i förhållande till nuvarande
bestämmelser, enligt vilka endast en formell ansökning av beställningshavaren
utesluter rätten till flyttningsersättning. Ä andra sidan ha de sakkunniga
föreslagit den uppmjukning av villkorets tillämpning, att befattningshavare
icke anses ha uttryckt önskan angående omplaceringen eller bostadsbytet
allenast därigenom, att han på tillfrågan av förman eller överordnad samtyckt
därtill eller inkommit med ansökning el. dyl. I båda hänseendena lia
erinringar framställts i yttrandena. Jag anser emellertid de sakkunnigas förslag
i denna del väl avvägt och tillstyrker således dess genomförande. En
i ärendet berörd fråga om särskilda kontrollåtgärder i anslutning till bestämmelsernas
tillämpning torde böra övervägas i samband med de närmare
författningsbestämmelsernas utfärdande. Det bör ankomma på Kungl.
Majit att med hänsyn till särskilda förhållanden medgiva undantag från de
allmänna reglerna i ämnet. Ett sådant undantag har åsyftats nied det genom
riksdagens skrivelse nr 331 år 1943 lämnade bemyndigandet för Kungl.
Majit att besluta örn flyttningsersättning till beställningshavare vid försvarsväsendet,
vilken efter egen ansökning förflyttas i samband med nyuppsättning
eller omorganisation av förband eller formation.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot de sakkunnigas förslag
till utformning av bestämmelsen örn rätt till ersättning vid bostadsbyte,
synes bestämmelsen, i närmare anslutning till vad som nu gäller, böra erhålla
giltighet icke blott vid åläggande att till- eller frånträda tjänstebostad
utan vid åläggande att byta bostad överhuvud taget. Vad angår ett av marinförvaltningen
framställt förslag om medgivande av ersättning vid första
tillträde av tjänstebostad, vare sig befattningshavaren uttryckt önskan om
bostadsbytet eller icke, anser jag för min del, att allmänna föreskrifter i sådan
riktning icke böra meddelas.

De sakkunniga lia föreslagit införande av närmare bestämmelser om vad
som vid tillämpningen av reglerna om flyttningsersättning skall anses som
befordran. Därmed skall enligt förslaget avses dels övergång till en befattning,
för vilken lönen överstiger lönen i den tidigare befattningen, dels förordnande
eller kommendering, som för befattningshavaren medför högre avlöning.
Härvid likställas tillträde och frånträde av förordnandet eller kommenderingen.
Därutöver innehåller förslaget vissa regler om hur den åsyftade

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

jämförelsen beträffande »lönen» respektive »avlöningen» i de olika befattningarna
skall göras. Att närmare bestämmelser i dessa ämnen meddelas synes
påkallat för undanröjande av den osäkerhet, som nu gör sig gällande.
Även beträffande de föreslagna bestämmelsernas innehåll kan jag i det
väsentliga ansluta mig till sakkunnigförslaget. I fråga om vissa särskilda förmåners
medräknande vid jämförelsen samt den lönegrad eller löneklass, som
skall anses tillämplig vid vissa befattningar, synas jämkningar i sakkunnigförslaget
kunna ifrågasättas i anslutning till erinringar i yttrandena. Jag förutsätter
emellertid, att dessa detaljspörsmål icke behöva underställas riksdagen
utan kunna av Kungl. Maj:t upptagas till avgörande vid bestämmelsernas
utfärdande.

Förutom i nu omförmälda huvudfall skall flyttningsersättning enligt sakkunnigförslaget
kunna beredas vid sådana aspirant- och elevkommenderingar
m. m., som avses i 31 § sista stycket militära avlöningsreglementet. Såsom i
det föregående berörts lia ifrågavarande bestämmelser ändrats vid 1943 års
riksdag (skr. nr 331), samtidigt varmed bemyndigande lämnats Kungl. Maj:t
att medgiva flyttningsersättning vid kommendering till jämväl annan än i
31 § militära avlöningsreglementet avsedd utbildningskurs. De nya bestämmelserna
synas böra ansiutas till vad som sålunda numera gäller.

Jämte de föreslagna bestämmelserna om ovillkorlig rätt till flyttningsersättning
för vissa grupper av befattningshavare vid angivna flyttningsfall
upptager sakkunnigförslaget bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att pröva,
i vad män ersättning må i anledning av särskilda omständigheter utgå för
kostnad dels för flyttning, som sådan befattningshavare företager i andra
fall, dels för flyttning, som verkställes av annan innehavare av statlig anställning,
så ock av annan på grund av dennes inträde i statens tjänst. I det föregående
bar jag berört olika fall, i vilka dylik befogenhet för Kungl. Maj:t är
erforderlig. I övrigt må hänvisas till de sakkunnigas förut återgivna sammanfattande
uttalande härom. Med biträdande av vad de sakkunniga förordat
förutsätter jag, att Kungl. Maj:t skall äga den av de sakkunniga föreslagna
befogenheten att medgiva undantag från de allmänna bestämmelserna i
ämnet.

Vad beträffar grunderna för flyttningsersättningens beräknande — vilka
såsom förut anförts böra regleras av Kungl. Maj :t — anser jag icke skäl föreligga
att påkalla riksdagens ställningstagande till frågan om de olika slag av
kostnader som skola ersättas eller till principfrågan om ersättning skall utgå
med lägre belopp vid flyttning i anledning av befordran än vid flyttning i
andra fall. Dessa frågor torde få underställas Kungl. Maj:t, när grunderna för
ersättningens beräknande i sin helhet upptagas till behandling efter riksdagens
prövning av det föreliggande ärendet.

De sakkunnigas förslag örn beredande av ersättning för vissa kostnader för
flyttning, som inhiberats, föranleder ej annan erinran från min sida, än att
ersättningen tills vidare bör göras beroende av Kungl. Majlis prövning i varje
särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Jag tillstyrker vidare de sakkunnigas förslag om införande av bestämmelser
örn särskild preskriptionstid för krav på flyttningsersättning med de
jämkningar, att preskriptionstiden bör bestämmas till två år från den för omplaceringen
eller bostadsbytet bestämda dagen nied rätt för Kungl. Majit att
på grund av särskilda omständigheter medgiva ersättning i fall då preskriptionstiden
försuttits.

I likhet med vissa remissmyndigheter anser jag icke erforderligt, att en
uttrycklig bestämmelse meddelas därom, att lämnande av oriktiga uppgifter
anses som tjänstefel.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1944. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser i den
blivande gemensamma författningen.

I enlighet med vad i det föregående anförts förordar jag, att förslag till ändringar
i civila och militära avlöningsreglementena samt manskapsavlöningsreglementet
underställas riksdagen för godkännande samt att Kungl. Maj:t
inhämtar riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag förordat meddela bestämmelser örn rätt till flyttningsersättning för
befattningshavare i statens tjänst.

B. Kommunalt anställda lärare.

Gällande bestämmelser.

Folkskolor. I folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619)
äro bestämmelser örn flyttningsersättning meddelade i 24 §, som har följande
lydelse.

Förflyttas lärare med stöd av 9 § på grund av indragning av övertalig
lärartjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger
han uppbära ersättning för flyttningskostnad enligt de föreskrifter, som Kungl.
Maj:t meddelar.

Beslut om sådan ersättning fattas av skolöverstyrelsen, som har att i ärendet
inhämta yttrande av statskontoret.

Bestämmelserna avse endast ordinarie lärare. Andra lärare äga ej rätt till
flyttningsersättning.

Avlöningsreglementets bestämmelser örn förflyttningsskyldighet och flyttningsersättning
avse icke omplaceringar inom ett och samma skoldistrikt. I
folkskolestadgan § 23 punkt 2 i dess lydelse enligt kungörelsen 250/1940
meddelas vissa föreskrifter om kommunal myndighets rätt att förflytta lärare
inom skoldistrikt, varvid det åligger skoldistriktet att, därest ombyte
av bostad för läraren på grund av förflyttningen blir erforderligt, bestrida
kostnaderna för förflyttningen. En i viss mån likartad föreskrift finnes i stadgan
angående folkundervisningen i Stockholm § 22 punkt 4. Enligt dess lydelse
genom kungörelsen nr 12/1933 utbetalas, då folkskoledirektionen finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

sådant skäligt, flyttningsersättning till lärare vid förflyttning från en tjänst
till en annan inom staden.

I 24 § folkskolans avlöningsreglemente avses endast tvångsförflyttning. Har
vid indragning av tjänst läraren förklarat sig villig att övergå till annan tjänst
och därefter dit förflyttats, äger han trots det uttalade medgivandet åtnjuta
flyttningsersättning enligt särskild föreskrift i kungörelsen den 5 september
1942 (nr 783) med vissa bestämmelser angående förflyttning av lärare vid
folk- och småskolor.

Bestämmelser om flyttningsersättning vid befordran saknas.

24 § folkskolans avlöningsreglemente innehåller endast stadgande örn när
flyttningsersättning kan utgå. I övrigt hänvisar paragrafen till de föreskrifter
Kungl. Maj:t meddelar. Enligt 1 § tilläggsbestämmelserna till folkskolans
avlöningsreglemente (nr 621/1942) gäller härutinnan kungörelsen nr 429/
1939 angående ersättning för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena.

Enligt gällande bestämmelser utgår icke statsbidrag för förflyttning av
lärare inom skoldistriktet. Kostnad för förflyttning till tjänst utom distriktet
ersättes däremot av statsverket direkt till läraren.

Högre kommunala skolor. I avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna den 30 juni 1943 (nr 509) äro bestämmelser örn fiyttningsersättning
meddelade i 24 §, som är av följande lydelse.

Förflyttas lärare med stöd av 7 § på grund av omorganisation av den skolform
läraren tillhör eller indragning av övertalig lärartjänst eller eljest utan
egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger han uppbära ersättning för
flyttningskostnad enligt de föreskrifter, som Kungl. Majit meddelar.

Beslut om sådan ersättning fattas av skolöverstyrelsen, som har att i ärendet
inhämta yttrande av statskontoret.

Bestämmelserna avse endast ordinarie lärare. Andra lärare äga ej rätt till
flyttningsersättning. Bestämmelser örn flyttningsersättning vid befordran eller
vid åläggande att byta tjänstebostad utan att bostadsorten förändras äro ej
meddelade.

Paragrafen fastslår endast, när rätt till flyttningsersättning föreligger, och
hänvisar i övrigt till de föreskrifter Kungl. Majit meddelar. Enligt 1 § tillläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet (nr 524/1943) avses därmed
förenämnda kungörelse nr 429/1939.

Enligt för innevarande redovisningsår gällande bestämmelser utgår statsbidrag
med 78 procent av skolområdes kostnader för bl. a. flyttningsersättning.

Nomadskolor. Nomadlärare äro statliga befattningshavare. Enligt avlöningsreglementet
för nomadlärare den 30 juni 1942 (nr 620) skall med smärre
undantag folkskolans avlöningsreglemente i tillämpliga delar gälla för dessa
lärare. Bestämmelsen i 24 § folkskolans avlöningsreglemente örn flyttningsersättning
gäller i följd härav även nomadlärarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8-5.

De sakkunniga.

Inledning. De sakkunniga lia inledningsvis framhållit, att de fattat sitt
uppdrag i fråga om de kommunalanställda lärarna såsom i väsentlig mån
betingat av önskemålet att åvägabringa största möjliga likställighet med de
statliga lärarna beträffande flyttningsersättning. I detta sammanhang hänvisa
de sakkunniga till följande uttalande av 1941 års lärarlönesakkunniga
i det betänkande, som legat til! grund för folkskolans avlöningsreglemente
av år 1942.

De sakkunniga lia övervägt, huruvida rätten till flyttningsersättning för
kommunalt anställda lärare borde vidgas, på sätt gäller för tjänstemän
inom den allmänna civilförvaltningen. Rent principiellt synas inga hinder för
en dylik utsträckning av rätten till flyttningsersättning föreligga. De sakkunniga
lia dock icke kunnat undgå att finna, att en dylik utsträckning
skulle, särskilt vad folkskoleväsendet beträffar, innebära icke obetydliga utgifter
samt ett omfattande administrativt arbete. Redan detta är ägnat att
bjuda till varsamhet vid utvidgning till nya befattningshavargrupper av den
förmån, det här gäller. Men härtill kommer —- och detta skäl har för de sakkunniga
varit avgörande — att, enligt vad de sakkunniga under hand erfarit,
utredning är ifrågasatt angående ändrade bestämmelser beträffande rätten till
flyttningsersättning för vissa statens befattningshavare samt beträffande ersättningens
storlek. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga, att frågan örn
vidgad rätt till flyttningsersättning för lärare vid det statsunderstödda kommunala
undervisningsväsendet icke för närvarande bör upptagas till prövning.

Flyttningsersättningssakkunnigas förslag avser de lärare, som äro inordnade
under folkskolans avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för de
högre kommunala skolorna eller avlöningsreglementet för nomadlärare. Som
allmän grundsats framhålla de sakkunniga, att författningsbestämmelserna
för ifrågavarande lärare böra utformas efter de principer, som föreslagits
för de statliga befattningshavarna, dock med avvikelser i vissa avseenden på
grund av speciella förhållanden.

Även i tekniskt hänseende ansluter sig förslaget i fråga örn lärarna nära
till förslaget angående statliga befattningshavare. Sålunda skola bestämmelserna
om flyttningsersättning i folkskolans avlöningsreglemente och avlöningsreglementet
för de högre kommunala skolorna enligt förslaget utbrytas och
ersättas med en gemensam förordning angående ersättning för flyttningskostnad
åt vissa befattningshavare vid det kommunala skolväsendet med flera,
avsedd att underställas riksdagen. Vid sidan därav skall finnas en av Kungl!
Maj:t utfärdad kungörelse med tilläggsbestämmelser, avseende grunderna
för ersättningens beräknande. De nya bestämmelserna om flyttningsersättning
vid folkskoleväsendet förutsättas på grund av hänvisning i avlöningsreglementet
för nomadlärare bliva omedelbart tillämpliga vid nomadskoleväsendet.

Folkskolor. De sakkunniga erinra till en början, att någon rätt till flyttningsersättning
vid befordran för närvarande icke finnes stadgad för folkskollärare.
I betänkandet åberopas följande uttalanden.

Kandi. Maj:ts proposition nr 85.

Skolöverstyrelsen: Avsikten med de för kommunalt anställda lärare genomförda
eller ifrågasatta löneregleringarna har bland annat varit att bringa
dessa lärares löneförhållanden i så nära överensstämmelse som möjligt med
de för statligt anställda lärare gällande villkoren i detta hänseende. Då i fråga
om flyttningsersättning några principiella eller praktiska hinder icke kunna
möta för genomförande ay en dylik likställighet, anser överstyrelsen, att likartade
bestämmelser böra gälla för statligt anställda lärare och för lärare
vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet. Därest rätten
till flyttningsersättning vid befordran bibehålies för statligt anställda lärare,
bör därför samma förmån utsträckas till övriga här nämnda lärargrupper.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärar förening: Till statliga
befattningshavare, som övergå från lägre till högre tjänst, utgår flyttningsersättning
vid förändring av bostadsort. En dylik förmån vore också av stor
betydelse för lärarpersonalen vid folk- och småskolor och kunde bland annat
bidraga till en något större rörlighet inom lärarkåren. Likställighet mellan
folk- och småskollärare och statens befattningshavare i berörda avseende
finner centralstyrelsen för sin del skälig och kan även anses lända skolväsendet
till båtnad.

De sakkunniga anföra för egen del beträffande frågan om flyttningsersättning
vid befordran.

En närmare undersökning visar, att frågan för ordinarie lärare ej har stor
betydelse. De fall, då befordran huvudsakligen skulle kunna ifrågakomma,
äro vid övergång från småskollärar- till folkskollärartjänst, men då småskollärare
i regel icke hava sådan kompetens, att en dylik befordran kan ske,
lärer här endast bliva fråga om undantagsfall. Av principiella skäl lära dock
några erinringar mot ett medgivande av rätt till flyttningsersättning åt här
avsedda lärare även vid befordran knappast kunna göras. De sakkunniga
förorda därför, att bestämmelse i sådant syfte meddelas.

Liksom för statens befattningshavare bör flyttningsersättning utgå även
då befordran vinnes efter därom gjord ansökning.

Angående innebörden i förevarande avseende av begreppet befordran torde
böra gälla vad de sakkunniga föreslagit för statens befattningshavare,
d. v. s. att det avgörande är, om den flyttande efter omplaceringen erhåller
ökad lön.

Enligt hithörande avlöningsreglementen kan folkskollärare med hänsyn till
den årliga lästidens längd vinna uppflyttning till högre lönegrad och småskollärare
vid omplacering till mindre folkskola erhålla löneklassuppflyttning.
Därest vederbörande vid flyttning till annan tjänst erhåller högre lön
av nu angiven orsak, bör dock befordran icke anses föreligga. För vinnande
av enhetlighet torde lämpligen samtliga ordinarie folkskollärare i flyttningsersättningsavseende
anses innehava tjänst i lönegrad LO 17, till vilken ordinarie
nomadlärare vid byskola hänföres.

I likhet med vad som föreslagits för statens befattningshavare hör i fråga
om rätt till flyttningsersättning med befordran likställas förordnande å högre
tjänst. Örn en tjänst skall anses högre eller ej avgöres — i enlighet med vad
som gäller för de statliga befattningshavarna — med hänsyn tagen till samtliga
avlöningsförmåner. Några undantag från denna regel, motsvarande dem,
som gälla för sistnämnda befattningshavare, böra dock föreskrivas för åstadkommande
av en rättvis beräkning och vinnande av förenkling.

Av större praktisk och ekonomisk betydelse är enligt betänkandet frågan
örn flyttningsersättning skall tillkomma extra ordinarie lärare. Andra ickeordinarie
lärare höra enligt de sakkunniga icke komma i åtnjutande av så Bihanq

till riksdagens protokoll J9M. I samt. Nr 85. y

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

dan förmån, då det föreslagits, att motsvarande statliga befattningshavare
skola uteslutas därifrån. Då någon förflyttningsskyldighet icke åvilar de
extra ordinarie lärarna, kan det enligt betänkandet för deras del endast bliva
tal om flyttningsersättning vid befordran eller förordnande å högre tjänst.
I detta sammanhang åberopas ett uttalande av skolöverstyrelsen, att någon
anledning att i andra fall tillerkänna extra ordinarie lärare flyttningsersättning
icke förelåge. De sakkunniga anföra vidare följande.

Vid bedömande av föreliggande spörsmål torde till en början böra framhållas,
att full överensstämmelse ej råder mellan de extra ordinarie statliga
lärarnas och de motsvarande kommunala befattningshavarnas anställningsförhållanden.
I motsats mot de förstnämnda, vilkas anställning får betraktas
som tämligen fast, kunna de extra ordinarie folkskollärarna efter något
års tjänstgöring ganska ofta stå utan någon sysselsättning eller få nöja sig
med kortare vikariat. Rörande hithörande förhållanden få de sakkunniga
hänvisa till 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.

Olikheten mellan extra ordinarie anställning inom den statliga och inom
den ifrågavarande kommunala lärarkåren torde likväl icke vara av den art,
att därav bör föranledas en mindre omfattande flyttningsersättningsrätt för
de extra ordinarie folkskollärarna vid befordran än för motsvarande statliga
befattningshavare. Utvecklingen har också gålt i riktning mot allt större
likformighet ifråga örn avlöningsförhållandena för dessa båda kategorier.
De sakkunniga hava därför — ehuru med någon tvekan — ansett sig kunna
föreslå att rätt till flyttningsersättning herodes extra ordinarie lärare vid
befordran.

Inom folkskolväsendet torde extra ordinarie lärares befordran så gott som
alltid ske till ordinarie tjänst. Skulle det i något fall förekomma, att befordran
sker till högre extra ordinarie befattning — exempelvis från anställning
såsom extra ordinarie småskollärare till extra ordinarie folkskollärartjänst
—- lärer även i detta fall flyttningsersättning böra utgå.

Då lästidens längd icke bör inverka på frågan om befordran föreligger,
bör, på sätt ovan föreslagits för ordinarie folkskollärare, även extra ordinarie
lärare i förevarande hänseende anses tillhöra en och samma lönegrad,
nämligen i detta fall LEo 15.

De sakkunniga förutsätta, att kostnaderna för flyttningsersättning vid folkskolorna
skola utgå av statsmedel.

Högre kommunala skolor. Ehuru det gällande stadgandet om flyttningsersättning
vid tvångsförflytilling har ringa praktisk betydelse, förorda de
sakkunniga dess bibehållande. Stadgandet föreslås dessutom utsträckt att
gälla vid till- eller frånträde av tjänstebostad.

Med biträdande av uttalade önskemål från vissa personalorganisationer
tillstyrka de sakkunniga, av principiella skäl och för vinnande av likformighet,
att rätt till flyttningsersättning medgives vid befordran och utsträckes
även till extra ordinarie befattningshavare, som befordras till ordinarie eller
högre extra ordinarie tjänst. Med befordran bör enligt betänkandet likställas
förordnande å högre befattning.

Rätt till flyttningsersättning vid annan omplacering mellan extra ordinarie
tjänster bör enligt de sakkunniga icke medgivas. De sakkunniga intaga härutinnan
således samma ståndpunkt som beträffande folkskollärarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

Under hänvisning till pågående utredning om statsbidragsbestämmelserna
för de högre kommunala skolorna ha de sakkunniga lämnat å sido frågan i
vad mån kostnaderna för flyttningsersättning vid dessa skolor böra gäldas
av kommunala medel eller av statsmedel.

Nomadskolor. Såsom förut nämnts äro de för folkskoleväsendet föreslagna
bestämmelserna avsedda att erhålla tillämpning även vid nomadskoleväsendet.

Förflyttning mellan lärartjänster tillhörande olika slag av undervisningsanstalter.
Enligt de sakkunnigas förslag skall rällen till flyttningsersättning
gälla även vid omplaceringar mellan folkskolorna — däri inberäknat nomadskolorna
— och de högre kommunala skolorna. Vidare skall enligt förslaget
Kungl. Maj:t äga bestämma, örn ersättning skall utgå vid omplacering
mellan nämnda skolor-och statsförvaltningen.

Yttrandena.

Skolöverstyrelsen har i princip tillstyrkt de sakkunnigas förslag och därvid
anfört bland annat följande.

De sakkunnigas förslag i fråga örn de kommunalt anställda lärarna vilar
på den grundsatsen, att flyttningsersättningsbestämmelserna för dessa lärare
böra utformas efter de principer, som föreslagits för de statliga befattningshavarna.
Tillämpningen av denna grundsats finner överstyrelsen väl befogad.

överstyrelsen har tidigare gjort det uttalandet, att örn rätten till flyttningsersättning
vid befordran bihehålles för de statligt anställda lärarna, bör samma
förmån utsträckas även till de kommunalt anställda, överstyrelsen har
därför intet att erinra emot lämpligheten av att i enlighet med de sakkunnigas
förslag flyttningsersättning utgår vid befordran. De sakkunniga ha i
detta sammanhang förklarat sig hysa en viss tvekan i fråga om rätt till flyttningsersättning
för de extra ordinarie lärarna, överstyrelsen vill emellertid
av principiella skäl förorda, att rätt till flyttningsersättning vid befordran
beredes även denna lärarkategori. Överstyrelsen anser sig i detta sammanhang
vidare böra framhålla, att om de extra lärarna i statlig tjänst erhålla
rätt till flyttningsersättning, bör sådan rätt medgivas även de extra lärare,
som äro kommunalt anställda.

Beträffande rektorerna vid de högre kommunala skolorna har skolöverstyrelsen
hänvisat till vad överstyrelsen anfört i fråga om rektorerna vid de allmänna
läroverken.

överstyrelsen har vidare framhållit såsom nödvändigt, att flyttningsersättning
även åt lärare vid de högre kommunala skolorna utgår helt av statsmedel.

Efter anmodan har överstyrelsen sedermera i skrivelse den 10 september
1943 inkommit med yttrande i fråga om kostnaderna vid genomförande av
de sakkunnigas förslag i vad angår det kommunala skolväsendet, överstyrelsen
har därvid anfört.

Vad först beträffar de högre kommunala skolorna synes antalet sådana
fall, där flyttningsersättning enligt de sakkunnigas förslag skulle komma i

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

fråga, för redovisningsåret 1942/43 inskränka sig till högst tio. Även om
denna siffra icke bildar någon säker utgångspunkt för bedömande av hur
föi’hållandet framdeles kommer att gestalta sig, torde den dock giva vid handen,
att det för framtiden, åtminstone för dessa skolor, endast kan bliva fråga
om en mycket obetydlig utgift.

Inom folkskoleväsendet hava befordringsförhållandena under senare år
icke varit normala. På grund av den stora indragning av tjänster, som verkställts
i samband med pågående rationaliserings- och besparingsarbete på
detta område, har antalet till ordinarie befattningshavare befordrade folkoch
småskollärare varit relativt ringa och kan icke tagas till utgångspunkt
för beräkningar, som avse framtiden. Det torde vara riktigare att i stället
räkna med, att antalet nyblivna ordinaiåe befattningshavare inom folkskoleväsendet
i stort sett sammanfaller med antalet avgångna ordinarie lärare.
Från dessa utgångspunkter torde man kunna räkna med, att varje år omkring
800 lärare skola vinna befordran till ordinarie, varav hälften folkskollärare
och hälften småskollärare. I ett ganska betydande antal fall kommer
emellertid denna befordran ej att innebära byte av stationeringsort. I saknad
av säkra hållpunkter för bedömandet av denna fråga vill överstyrelsen
beräkna, att i omkring 500 fall årligen befordringen kommer att innebära
förflyttning till annan ort. Vad angår flyttningsersättningen för varje enskilt
fall, vill överstyrelsen erinra örn, att medelkostnaden i nämnda hänseende
för tvångsförflyttade folk- och småskollärare under budgetåret 1942/43 varit
omkring 150 kronor. Denna siffra är så låg, att man dock knappast kan
räkna med den för framtiden, utan finner överstyrelsen det klokare att räkna
med en medelkostnad av 200 kronor. Den totala årliga kostnaden för flyttningsersättning
till befordrade folk- och småskollärare skulle då bliva
(500 X 200 =) 100 000 kronor. Nämnda siffra måste emellertid betraktas som
i hög grad approximativ.

Slutligen får överstyrelsen erinra om, att i riksstaten för budgetåret 1943/44
upptagits en post på 15 000 kronor till flyttningsersättning åt nu ifrågavarande
slag av lärare, som förflyttas genom att deras tjänster blivit övertaliga.

Statskontoret har förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag
om utvidgning av de kommunalt anställda lärarnas förmåner på förevarande
område med hänsyn till de ökade utgifter för statsverket, som därav
skulle bliva följden. Enligt statskontorets mening borde rätten till flyttningsersättning
för här avsedda lärare jämväl i fortsättningen begränsas till
de i avlöningsreglementena nu angivna fallen. Liksom hittills varit förhållandet,
syntes därvid de för statens befattningshavare gällande föreskrifterna
om bestämmande av flyttningsersättning i tillämpliga delar kunna lända
till efterrättelse. Särskilda bestämmelser för här ifrågavarande befattningshavare
syntes för den skull icke vara påkallade.

Kammarrätten har anfört.

Enligt kammarrättens mening synes, med hänsyn till den motivering som
de sakkunniga framfört, intet vara att erinra emot en sådan utsträckning
av rätten till flyttningsersättning beträffande ordinarie lärare som de sakkunniga
föreslagit. Däremot måste det anses betänkligt att utan någon begränsning
tillerkänna jämväl extra ordinarie lärare samma rätt. Det framgår
nämligen av betänkandet, att dessa lärare icke hava den fasta anställning,
som tillkommer motsvarande statliga befattningshavare. De torde i mångå
fall vara att likställa med extra befattningshavare enligt civila icke-ordinariereglementet.
En utförlig redogörelse för hithörande lärares anställningsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

hållanden Ilar lämnats av 1941 års lärarlönesakkunniga (se SOU 1942: 9 s. 17
—50, särskilt s. 22—23 och 27 samt SOU 1942: 26 s. 10). Därtill kommer, att
då statsverket skulle vidkännas ersättning för flyttningskostnaderna, utom
vid flyttning inom skoldistrikt, detta skulle medföra väsentligt ökade utgifter
för staten för nu ifrågavarande ändamål. Det bör också beaktas, att en
lärares förflyttning i regel blir beroende av kommunalt beslut eller kommunalt
val. Vid nu angivna förhållanden bör det, enligt kammarrättens mening,
tagas under övervägande, huruvida icke såsom villkor för extra ordinarie
lärares rätt till flyttningsersättning borde föreskrivas, att han under viss
tid innehaft sådan anställning.

Kammarrätten har vidare berört frågan om bestridande av flyttningsersättning
åt kommunalanställda lärare och därvid anfört.

Enligt förslaget är det avsett, att flyttningsersättning skall utgå jämväl
vid flyttning i anledning av befordran. Befordran av befattningshavare inom
det kommunala skolväsendet sker emellertid i regel utan att statlig myndighet
därvid på mera avgörande sätt medverkat. Det är ej alltid givet, att en
därvid skedd omplacering av viss befattningshavare varit ett statsintresse.
Det bör därför enligt kammarrättens mening tagas under omprövning, huruvida
icke viss del av flyttningskostnaderna i hithörande fall borde stanna
på skoldistriktet. De i kunde icke anses oskäligt, örn skoldistriktet finge bestrida
de utgifter, som belöpte på flyttning inom det egna distriktet. För att
erhålla ett enkelt system kunde bestämmas, att skoldistriktet skulle bekosta
hälften av befattningshavaren tillkommande ersättning för s. k. entreprenörskostnader.

Med anledning av att förslaget till tilläggskungörelse upptager bestämmelser
om ersättning för hyrande av ny bostad för tid innan flyttningen verkställts
och varunder befattningshavaren jämväl vidkänts hyra för den förutvarande
bostaden, har kammarrätten vidare anfört.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om ersättning för dubbelhyra
må erinras örn, att det åligger skoldistrikt att mot visst mindre bidrag av
statsmedel tillhandahålla tjänstebostad i de fall, där bostadsförhållandena på
orten icke möjliggöra för läraren att själv hyra bostad i skolans närhet. Då
tjänstebostad icke tillhandahålles, skall från statsbidrag för lärarlöner avräknas
i folkskolans avlöningsreglemente angivet hyresavdrag. Med hänsyn
härtill borde väl ett skoldistrikt, som anställt en lärare, ansvara för, att
det finnes bostad att tillgå för honom. Det synes i varje fall kunna ifrågasättas,
huruvida icke erforderliga utgifter för förhyrande av bostad inom
distriktet för tid, innan flyttning verkställts, böra påföras skoldistriktet.

En reservant i kammarrätten har anfört, att han i likhet med majoriteten
ansåge vissa betänkligheter möta mot att tillerkänna extra ordinarie lärare
flyttningsersättning men, i anslutning till vad han anfört beträffande statliga
befattningshavare, likväl holle före, att dylik ersättning under alla förhållanden
borde utgå vid befordran till ordinarie tjänst.

Riksräkenslrapsverket har åberopat vad ämbetsverket i sitt yttrande anfört
beträffande flyttningsersättning åt statliga befattningshavare.

Allmänna lönenämnden har anfört bland annat.

Vad lönenämnden anfört beträffande utformningen av förslagen angående
de statliga befattningshavarna äger i tillämpliga delar giltighet även beträf -

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

tande bestämmelserna angående flyttningsersättning till kommunalt anställda
lärare.

Lönenämnden har icke något att erinra mot att de ordinarie lärarna erhålla
rätt till flyttningsersättning jämväl vid befordran.

Vad angår de extra ordinarie lärarna vid folk- och småskolor ha dessa
icke lika fast anställning som extra ordinarie statstjänstemän. Då — såsom
de sakkunniga framhållit — utvecklingen går mot allt större likformighet
i fråga om avlöningsförhållandena för dessa båda personalgrupper, har lönenämnden
emellertid icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag, att flyttningsersättning
skall utgå till ifrågavarande extra ordinarie lärare vid befordran.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag i fråga om flyttningsersättning för kommunalanställda
lärare innebär i främsta rummet en utsträckning av ersättningsrätten
att gälla icke blott vid tvångsförflyttning av ordinarie lärare utan även
vid befordran av ordinarie eller extra ordinarie lärare. Frågan härom bär
sin största betydelse vid folkskoleväsendet, varmed nomadskoleväsendet är
att likställa. Inom folkskoleväsendet är det huvudsakligen de extra ordinarie
lärarna som beröras av förslaget.

Som motiv för utsträckning av ersättningsrätten för lärare vid folkskoleväsendet
har åberopats önskvärdheten av likställdhet med statliga befattningshavare.
Gentemot detta har emellertid framhållits, alt de extra ordinarie
folkskollärarnas anställningsförhållanden icke kunna anses jämförliga
med de extra ordinarie statstjänstemännens. Erinringar ha även riktats mot
att staten skulle påtaga sig de ytterligare kostnader, som bleve en följd av
ändringen. Det har därvid anmärkts, att staten endast i ringa mån har inflytande
på de befordringar, som skulle föranleda flyttningsersättning. Jämväl
har berörts frågan om kommunernas deltagande i kostnaderna för den
utsträckta förmånen.

För egen del har jag icke kunnat undgå att fästa övervägande vikt vid invändningarna
mot en utsträckning av ersättningsrätten. Att staten i så stor
utsträckning som skett påtagit sig kostnaderna för statsanställdas flyttning
vid omplaceringar, har väsentligen sin grund i det förut berörda statsintresset
av ett lämpligt urval i befordringsärenden. En viss likformighet inom
statsförvaltningen har därvid ansetts rimlig, oavsett att urvalsintresset är
mindre inom en del statliga verksamhetsområden. I betraktande av rekryteringsförhållandena
kan urvalsintresset knappast motivera en utvidgad ersättningsrätt
vid folkskoleväsendet. Att det oaktat för likformighetens skull
åsamka det allmänna kostnader för de statliga ersättningsgrundernas utsträckning
jämväl till detta område synes föga motiverat.

Ej heller beträffande de högre kommunala skolorna — för vilka frågans
praktiska betydelse torde vara ringa — anser jag, att likformighetsprincipen
innefattar tillräckligt skäl för den ifrågasatta utsträckningen av de statliga
ersättningsgrunderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

På grund härav kan jag icke tillstyrka den nu berörda utvidgningen av
rätten till flyttningsersättning vid det kommunala skolväsendet. Under sådana
omständigheter anser jag icke skäl föreligga att överhuvud ändra bestämmelserna
örn flyttningsersättning i de kommunala skolornas avlöningsreglementen.

C. Hemställan.

I överensstämmelse med vad jag anfört beträffande flyttningsersättning åt
statliga befattningshavare ha upprättats förslag till kungörelser dels örn ändrad
lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),
dels om ändrad lydelse av 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni
1939 (nr 275), dels ock om ändrad lydelse av 26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652).

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna förenämnda förslag till kungörelser; samt

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela bestämmelser
om rätt till flyttningsersättning för befattningshavare
i statens tjänst.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

Bilaga.

Flyttningsersättningssakkunnigas förslag
till

förordning angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa
statens befattningshavare.

1 §■

1 morn. Ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare, å vilken civila
avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet
eller militära icke-ordinariereglementet är tillämpligt, äger under de
förutsättningar, varom i 2 mom. förmäles, rätt till ersättning för kostnader
för flyttning inom riket.

Vad i denna förordning stadgas om ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare,
som nyss sagts, skall äga motsvarande tillämpning å fast anställt
manskap, för vilket manskapsavlöningsreglementet gäller.

2 mom. Ersättning, varom i 1 mom. sägs, utgår allenast under förutsättning a)

att flyttningen sker i anledning av beslut, som för befattningshavaren
medför omplacering från en stationerings- eller förläggningsort till en annan
eller innebär åläggande för honom att tillträda eller frånträda tjänstebostad
(bostadsbyten

b) att det i a) omförmälda beslutet antingen innebär befordran eller tillkommit
utan att befattningshavaren uttryckt önskan angående omplaceringen
eller bostadsbytet, samt

c) att befattningshavaren även efter omplaceringen eller bostadsbytet innehar
ordinarie eller extra ordinarie befattning, vai’å något av de i 1 mom.
omförmälda reglementena är tillämpligt.

Befattningshavaren anses icke hava uttryckt önskan, varom i b) sägs, allenast
därigenom, att han på tillfrågan av förman eller överordnad rörande
omplacering eller bostadsbyte samtyckt därtill eller med föranledande av en
sådan tillfrågan inkommit med ansökan, anmälan, tjänsteförteckning eller
dylik handling.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. under b) föreskrives må, såframt
ejo Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, ersättning beviljas för flyttning dels
på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstabskåren, såsom
elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant,
dels ock för genomförande av passagesystem vid vissa truppförband,
enligt vad därom är särskilt stadgat.

2 §''

Flyttning skall anses äga rum på grund av beslut, som innebär befordran,

a) om flyttningen sker i anledning av befattningshavarens övergång till en
befattning, för vilken lönen överstiger lönen i den tidigare befattningen, eller

b) om flyttningen sker i anledning av tillträde eller frånträdande av förordnande
eller kommendering, som för befattningshavaren medför högre avlöning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Vid tillämpning av bestämmelsen under a) iakttages, att i förekommande
fall lönen anses utgå enligt lönegradens högsta löneklass samt efter dyrortsgrupp
E utan tjänste- eller familjepensionsavdrag.

Med avlöning, varom under b) sägs, avses förutom lön särskilda kontanta
förmåner, såsom arvode, vikariatsersättning eller dylikt. Hänsyn tages däremot
icke till förhöjning av avlöning på grund av stationerings- eller förläggningsortens
speciella förhållanden (löneökning på grund av flyttning till ort
i högre dyrortsgrupp, kallortstillägg, enslighetstillägg eller dylikt) eller till
ersättning för bestridande av särskilda utgifter (tjänstgöringstraktamente,
representationsbidrag, felräkningspenningar eller dylikt), samt ej heller till
naturaförmåner, för vilka befattningshavaren icke skall vidkännas avdrag
å avlöningen, eller kontant ersättning därför.

3 §•

I kostnader, varom i 1 § 1 mom. sägs, ingå rese- och traktamentskostnader,
utgifter för frakt, särskilda kostnader för bostad i anledning av flyttningen
samt andra av flyttningen föranledda utgifter, allt i enlighet med de
föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t äger föreskriva, att då flyttning sker i anledning av befordran,
ersättning skall utgå med lägre belopp än då flyttning företages av annan
anledning.

4 §•

Har Kungl. Majit meddelat i 3 § andra stycket omförmäld föreskrift och
visar sig vid upphörande av förordnande eller kommendering, varom i 2 §
första stycket under b) sägs, att den ersättning, som befattningshavaren åtnjutit
för flyttning till och från ort, där han under förordnandet eller kommenderingen
tjänstgjort, med tillägg av den under tiden för förordnandet
eller kommenderingen åtnjutna avlöningsförhöjningen, understiger den ersättning,
som eljest skulle hava vid de båda flyttningarna utgått, äger befattningshavaren
uppbära tillägg till flgttningsersättning med belopp, motsvarande
skillnaden mellan sistnämnda ersättning, å ena sidan, och förstnämnda
ersättning, ökad med avlöningsförhöjningen, å andra sidan.

5 §•

Förfaller beslut, som i 1 § sägs, utan att detta beror på omständigheter,
varöver befattningshavaren kunnat råda, utgår ersättning för skäliga utlägg,
som verkställts i anledning av tilltänkt flyttning.

6 §•

Har yrkande om utbekommande av flyttningskostnadsersättning icke framställts
inom tre år efter det beslut, som i 1 § sägs, meddelats, är rätten till
ersättningen förfallen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådant yrkande
örn utbekommande av tillägg till flyttningsersättning jämlikt 4 §, som
icke framställts inom tre år efter upphörandet av förordnande eller kommendering,
som i samma paragraf omförmäles.

7 §•

På Kungl. Majits prövning beror örn och i vad mån ersättning må i anledning
av särskilda omständigheter utgå för kostnad för flyttning, som i
1 § omförmäld befattningshavare företager i andra fall än i nämnda para Dihang

till riksdagens protokoll 19H- 1 sami. Nr 85. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

graf angivas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning å flyttning, som
verkställes av annan innehavare av statlig anställning, så ock av annan på
grund av dennes inträde i statens tjänst.

8 §.

Såsom tjänstefel anses, örn mot bättre vetande i räkning eller annan uppgift
å flyttningskostnadsersättning lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma
högre ersättning än som bör utgå enligt denna förordning eller av Kungl.
Maj:t för tillämpning härav meddelade föreskrifter.

9 §.

Beträffande ersättning för flyttningskostnad åt diplomatiska och konsulära
tjänstemän gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den

Utan hinder härav skola äldre bestämmelser äga tillämpning å flyttning
på grund av omplacering eller bostadsbyte, som skolat ske före nämnda dag.

447X78. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1Ö44,