Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960 (Proposition 1960:85)

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Nr 85

Iiungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms
slott den 19 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i rättegångsordningen i tre avseenden.

För det första föreslås att domared ej skall behöva avläggas av icke rättsbildad
befattningshavare, vilken anlitas såsom protokollförare. Sådan befattningshavare
skall enligt förslaget i stället avlägga en enklare utformad
men för ändamålet bättre avpassad ed.

Vidare föreslås sådan ändring av delgivningsreglerna att delgivning i vissa
fall skall kunna ske genom delgivningshandlingens överlämnande i den söktes
hemvist m. m.

Propositionen avser slutligen att för präster och därmed jämställda inom
andra trossamfund än svenska kyrkan begränsa den allmänna vittnesplikten
i en omfattning som svarar mot den för präst inom svenska kyrkan stadgade
tystnadsplikten.

t Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 §* rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Protokollet skall--------

Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande,
att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Protokollförare
skall hava avlagt domared.

§•

-----föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande,
att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Den som
ej avlagt domared skall, innan han
må tjänstgöra såsom protokollförare,
inför domstol eller inför rättens
ordförande avlägga ed, att han skall
efter bästa förstånd fullgöra uppgiften
såsom protokollförare och icke
för någon uppenbara de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Angående
eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle i tillämpliga
delar vad om domared är stadgat.

33 KAP.

12 §.

Har den-----------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning,
om den sökte har känt lämpning, om den sökte har känt

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig.

Delgivning skall

hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig. Finner rätten
skäl därtill, må den i stället förordna,
att handlingen i slutet kuvert
skall avlämnas i den söktes hemvist
eller, om så ej kan ske, fästas å hans
husdörr.

-----blivit fullgjort.

36 KAP.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman-----------iakttaga tystnad.

Ej heller —------------samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde------------må yppas.

Utan hinder------------två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst inom
skilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än
svenska kyrkan eller den som i sådant
samfund intager motsvarande
ställning må icke höras som vittne
om något, som han vid hemligt skriftermål
eller under därmed jämförliga
förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Upptages borgenärs------

I fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat motsvarande
tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
är föreskrivet må ske även då gäldenären
vistas å känd ort utom riket
och delgivning eljest ej kan med laga
verkan ske här i riket samt konkursdomaren
med hänsyn till ortens
avlägsenhet eller andra omständigheter
finner det icke skäligen böra
krävas, att delgivningen verkställes
utom riket. Delgivning skall verkställas
så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

Sker delgivning-------

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, vare dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutred -

§•

- — — — — — delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat motsvarande
tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
är föreskrivet må ske
även då gäldenären vistas å känd ort
utom riket och delgivning eljest ej
kan med laga verkan ske här i riket
samt konkursdomaren med hänsyn
till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det icke
skäligen böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning
skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

— —---av borgenären.

§•

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, varde dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutred -

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

ningsman, ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är
målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet
till rätten, varde dödsboet
kallat att inför rätten yttra sig över
ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad
nyss sagts. Söker borgenär, att avliden
gäldenär bo skall avträdas till
konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares
kallande till rätten tillämpas
vad i första och andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

ningsman, ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
sägs. Är målet, då gäldenären
dör, redan hänskjutet till rätten, varde
dödsboet kallat att inför rätten
yttra sig över ansökningen, och gälle
beträffande frånvarande delägares
kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,
att avliden gäldenärs bo skall
avträdas till konkurs, skall i fråga
om ansökningens delgivning med
dödsboet och delägares kallande till
rätten tillämpas vad i första och andra
punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 januari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa ändringar
i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

1951 års rättegångskommitté har den 25 juli 1956 avgivit en promemoria
(stencilerad) med förslag bl. a. till bestämmelser om delgivning genom överlämnande
av delgivningshandlingen i den söktes hemvist, över promemorian
har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för övre Norrland, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund, Svenska polisförbundet, Svenska fastighetsarbetareförbundet,
Stockholms stadskanslis organisationsavdelning och Delgivningscentralen
i Stockholm.

Sedan rättegångskommittén den 19 juni 1954 erhållit i uppdrag att verkställa
utredning av frågan om rätt för frikyrkopastor att undandraga sig
vittnesmål angående vad som blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare,
har kommittén den 20 april 1959 överlämnat en promemoria
(stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits
av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, Linköpings
domkapitel, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Frikyrkliga samarbetskommittén, Förbundet
för religionsfrihet, Frälsningsarmén i Sverige, Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats en den 12 november
1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändring av den
ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol. Yttranden över denna
promemoria har efter remiss avgivits av hovrätten för Nedre Norrland,
1951 års rättegångskommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
Föreningen Sveriges stadsdomare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Vid nämnda promemorior fogade förslag till ändrad lydelse av vissa
stadganden i rättegångsbalken torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).
Jag anhåller nu att få upptaga berörda spörsmål till behandling.

A. Ändring av den ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol
Gällande bestämmelser

I 6 kap. rättegångsbalken har upptagits bestämmelser om domstols protokoll.
Enligt 2 § nämnda kapitel skall protokollet föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av honom.
Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv föra
protokollet. Det stadgas vidare i samma paragraf att som protokollförare
ej må anlitas den, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant
förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Protokollförare
skall ha avlagt domared.

Enligt vad i 4 kap. It § stadgas har domareden f. n. följande lydelse:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges
lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och
gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen
avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag
rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en
ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Eden skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Med
domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället
avgiva försäkran på heder och samvete.

Enligt 24 § domsagostadgan åligger det domsagobiträde att, om rätten
eller domaren så förordnar, tjänstgöra som protokollförare enligt 6 kap.
rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelse förekommer, såvitt angår biträde
å rådhusrätts kansli, i 13 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa
bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, den s. k. magistratskungörelsen.

Ed skall avläggas icke bara av protokollförare utan även av tolk och stenograf
(5 kap. 7 § och 6 kap. 9 §). Dessa behöver dock icke avlägga formlig
domared utan det räcker med att de inför rätten med ed betygar, att de
efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag som lämnats dem.

Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålles att det vid tiden för rättegångsbalkens
ikraftträdande och åren närmast därefter ansågs som mer eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

mindre självklart att protokollet — liksom memorialet under den äldre ordningen
— skulle föras av rättsbildad befattningshavare vid domstolen. Rätten
eller domaren ägde visserligen enligt domsagostadgan (24 §) möjlighet
att förordna domsagobiträde att tjänstgöra som protokollförare men
denna möjlighet torde endast mycket sporadiskt ha utnyttjats. För rådhusrätternas
del dröjde det ända till 1957, innan motsvarande möjlighet infördes
(13 § magistratskungörelsen).

Det påpekas att strävandena under senare år alltmer inriktats på att
överföra olika slags göromål, även av rätt kvalificerat slag, på icke rättsbildad
personal inom domstolarna. I samma mån har den rättsbildade personalen
befriats från dessa göromål. Såsom ett led i dessa strävanden har ingått
att i största möjliga utsträckning överlåta protokollföringen på domstolarnas
kanslipersonal. Det har vid förverkligandet av dessa strävanden
kunnat konstateras, att domaredens lydelse föga svarar mot det innehåll,
som ligger i uppgiften att föra domstolens protokoll. Detta förhållande har
t. o. m. medfört, att man på sina håll avstått från att använda domsagobiträde
såsom protokollförare, ehuru omständigheterna i övrigt talat för
lämpligheten härav.

Av domaredens text torde det — enligt vad i promemorian vidare framhålles
— endast vara den i slutet av eden upptagna förbindelsen att »varken
förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå,
eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller», som kan sägas
äga tillämpning på protokollförare. Det synes därför lämpligt, att den ed
protokollföraren har att avlägga begränsas härtill jämte en förklaring -— på
motsvarande sätt som för tolk och stenograf -— att han skall fullgöra sitt
uppdrag efter bästa förstånd. Den ålderdomliga formuleringen i 4 kap. 11 §
rättegångsbalken torde dock böra ersättas av en mera tidsenlig text utan
någon väsentlig saklig förändring av innehållet (jfr SvJT 1944 s. 50).

Det anföres i promemorian att en på nu angivet sätt utformad ed bör avläggas
endast av icke rättsbildad personal. För domarpersonalen är det
naturligt, att denna även i fortsättningen avlägger domared. Den som en
gång avlagt domared bör självfallet ej avlägga särskild ed såsom protokollförare.

Yttrandena

Förslaget har tillstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare. Sistnämnda
remissinstans anför, att domareden utan tvivel har en lydelse, som gör
den närmast olämplig att använda, då uppdraget gäller protokollföring av
icke rättsbildat biträde. Var och en som sett sig nödsakad att använda den
i dylikt sammanhang torde väl därvid ha känt en viss olust, och det bör
därför hälsas med tillfredsställelse att förslag till ett särskilt edsformulär
framlagts. Anledning till erinran mot innehållet i detta föreligger enligt
föreningens mening icke. — Beträffande utformningen av den nya eden
ifrågasätter Föreningen Sveriges häradshövdingar, om uttrycket »de rådslag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

som förekomma då överläggning till dom eller beslut hålles inom stängda
dörrar» till innebörden motsvarar domaredens ordalag »de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller». Det förefaller föreningen som om sistnämnda
lokution skulle vara vidsträcktare och omfatta allt vad som förekommer
inom stängda dörrar, således exempelvis även huvudförhandling. Någon anledning
att från tystnadsplikten undantaga vad som förekommer under huvudförhandling
inom stängda dörrar och som skall hållas hemligt lär icke
föreligga. Huru därmed än förhåller sig synes den önskade moderniseringen
icke nödvändiggöra att domaredens formulering frångås; möjligen kan
en mindre justering av ordföljden vara påkallad.

1951 års rättegång skommitté (majoriteten) anser det riktigt att en sådan
lagändring sker att domareden icke skall användas av befattningshavare
som icke tillhör — eller kommer att tillhöra — domarpersonalen. Kommittén
ifrågasätter emellertid, om kravet på edgång av protokollförare bör
upprätthållas.

Om förarbetena till gällande bestämmelser anför kommittén.

Enligt den gamla rättegångsordningen fördes protokollen vid underrätterna
av domaren själv i häradsrätterna och i rådhusrätterna vanligen av
viss ledamot av rätten. Processkommissionen föreslog (I s. 177), att protokollet
skulle föras av en till kansliet hörande tjänsteman och borde till
riktigheten vitsordas av rättens ordförande genom påteckning. I motiven
(s. 171) anfördes: En juridiskt utbildad tjänsteman å kansliet torde vara
fullt kompetent härtill. En dylik ordning är också den vanliga i främmande
rättegångsordningar, av vilka några icke ens förutsätta, att den som för
protokollet har juridisk utbildning. I likhet med vad utomlands i regel förutsättes,
bör emellertid även hos oss domstolens ordförande kontrollera
protokollets behöriga förande och med sin namnteckning därå vitsorda
detta.

Processkommissionen synes icke ha tänkt sig någon bestämmelse om edgång
av protokollföraren. Kommissionen har måhända utgått ifrån att den
juridiskt utbildade tjänstemannen å kansliet avlagt domared; och protokollet
skulle ju till riktigheten vitsordas av rättens ordförande genom påteckning.

Processlagberedningen upptog i sitt förslag angående protokoll samma
bestämmelse som nu finns i 6 kap. 2 § rättegångsbalken. Beredningen anförde
(II s. 114) att protokollet i regel skulle föras av särskild protokollförare.
Som sådan kunde anlitas antingen befattningshavare vid rätten eller
lagfaren ledamot av rätten. Närmare bestämmelser härom borde meddelas
i de för domstolarna gällande arbetsordningarna. Om förhandlingen var av
den enkla beskaffenhet att anlitande av särskild protokollförare ej erfordrades,
borde rättens ordförande äga att själv föra protokollet. Beredningen
ansåg alt något omedelbart ansvar för protokollets innehåll och avfattning
icke borde åligga rättens ordförande, när särskild protokollförare funnes.
I överensstämmelse härmed upptogs i förslaget icke stadgande om skyldighet
för rättens ordförande att underteckna protokollet; ordföranden hade
att underteckna protokollet endast om han själv fört det. Rörande edgången
yttrade processberedningen endast: Med hänsyn till den befattning, som
protokollföraren har att taga med målet, bör han ha avlagt domared.

Det var således processberedningen som framförde förslaget att protokollföraren
skall ha avlagt ed (domared), och detta sammanhängde tydligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

med att enligt beredningens förslag protokollföraren skulle ha det omedelbara
ansvaret för protokollets innehåll och avfattning samt underteckna
protokollet.

Enligt kommitténs mening torde det över huvud böra undvikas att använda
officiell edgång. Särskilt ter det sig omotiverat att för tjänstemän
inskärpa vissa av deras tjänsteplikter genom edgång. Protokollföraren är
alltid tjänsteman vid eller i domstolen, och skyldigheten att föra protokoll
är endast en del av hans tjänsteåligganden. Beträffande protokollföringen
liksom beträffande tjänsten i övrigt är han underkastad tjänstemannaansvar,
och det synes egendomligt att han skall gå ed på att han skall sköta
protokollföringen ordentligt men icke behöver gå ed på att han skall sköta
sig i övrigt. Den icke beedigade tjänsten i övrigt kommer att framstå såsom
mindre viktig, ehuru även i denna del kan ingå åtgärder som för allmänheten
och domstolen är av stor vikt (lagakraftbevis, uppgifter till register
och myndigheter, meddelanden till parter, stämpeluppbörd etc.). Att domare
skall avlägga domared är grundat på en gammal tradition men motiverar
icke att edgång skall fordras av protokollförare. Vittneseden och edgång
av tolk avkräves av personer, som icke har tjänstemannaställning vid domstolen,
och avser att i allvarlig form inskärpa vikten av deras funktion i
rättegången. Stenograf, som också har att avlägga ed, är visserligen numera
som regel befattningshavare vid domstolen men kan också vara annan. Enligt
kommitténs mening bör emellertid, om edgång icke skall fordras av
protokollförare, finnas en uttrycklig föreskrift om tystnadsplikt för de fall
att han är närvarande vid rättens slutna överläggningar, en tystnadsplikt
som väl för domare ligger i sakens natur men också är uttryckt genom domareden.
Det torde ha varit denna tystnadsplikt som närmast varit anledningen
till att en särskild ed av protokollföraren nu föreslås, men tystnadsplikten
kan lika väl fastslås på annat sätt, i lag eller instruktionsvis. Den synes
lämpligen kunna införas i 6 kap. 2 § rättegångsbalken, med användning
av de uttryck som departementsförslaget använder beträffande ed.
Dock synes orden »till dom eller beslut» icke böra användas, dels enär överläggning
till utslag även förekommer dels enär det kan förekomma överläggningar
som ej utmynnar i vare sig dom, beslut eller utslag. Därest edgång
skall fordras av protokollförare, har kommittén icke annat att erinra
mot förslagets innehåll än vad kommittén anfört rörande sättet att uttrycka
tystnadsplikten.

En ledamot av råttegångskommittén — borgmästaren Lutteman — förklarar
sig tillstyrka att för protokollförare, som ej avlagt domared, denna
utbytes mot en ed av det innehåll departementspromemorian innehåller med
den jämkning av ordalydelsen som kommittémajoriteten ifrågasatt.

Departementschefen

Det i departementspromemorian framförda förslaget att domared ej skall
behöva avläggas av icke rättsbildad befattningshavare, vilken anlitas såsom
protokollförare, har godtagits av samtliga remissinstanser. De flesta remiss -

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

instanserna har även biträtt förslaget att domareden skall bytas ut mot en
ed av i huvudsak den lydelse, som förordats i departementspromemorian,
medan från ett håll — 1951 års rättegångskommitté — ifrågasatts om kravet
på edgång över huvud taget bör upprätthållas.

Att i gällande lag uppställts krav på edgång för protokollförare sammanhänger
med att protokollföraren har det omedelbara ansvaret för protokollets
innehåll och avfattning samt även undertecknar detsamma. Någon ändring
i dessa avseenden är f. n. icke aktuell. Emellertid har rättegångskommittén
nyligen fått i uppdrag att till övervägande upptaga hela problemet
om protokollföringen vid domstol. Kommittén torde därvid få anledning att
även komma in på frågorna om ansvaret för protokollet och om slopande av
edgångskravet för protokollförare. Jag är med hänsyn härtill icke beredd
att nu upptaga spörsmålet om helt borttagande av edgångskravet. Enär behov
av ändring av eden tydligtvis föreligger, torde dock departementspromemorians
förslag i avbidan på resultatet av kommitténs arbete nu böra genomföras.
Beträffande utformningen av den nya eden torde de anmärkningar,
som i ett par yttranden framförts, böra beaktas.

Såsom i departementspromemorian anförts bör den nya eden avläggas
endast av icke rättsbildad personal. Domarpersonalen bör sålunda även i
fortsättningen avlägga domared.

B. Delgivning genom överlämnande av handlingen i den söktes hemvist m. m.
Gällande bestämmelser m. m.

Som huvudregel för verkställande av delgivning av rättegångshandling
gäller enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken att handlingen i huvudskrift eller
styrkt avskrift skall överlämnas till den som sökes för delgivning. Från
denna huvudregel finns betydelsefulla undantag. I stället för till den som
sökes för delgivning kan handlingen i vissa fall överlämnas till annan person,
som har att i sin tur överlämna handlingen till den sökte, s. k. surrogatdelgivning.
Härom finns bestämmelser i 8, 9 och 10 §§. Har den som sökes
för delgivning känt hemvist inom riket och träffas han ej där (8 §), må
handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör. Träffas
ej heller någon sådan person, må handlingen lämnas till hyresvärden,
om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens
ställe har tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte
rörelse med fast kontor och träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,
må handlingen där överlämnas till anställt biträde. Därjämte skall i
samtliga nämnda fall meddelande om överlämnandet sändas med post till
den sökte under hans vanliga adress. Vid delgivning med bolag, förening
eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning (9 §) kan delgivningshandlingen
lämnas å kontoret där förvaltningen föres till där anställt
biträde, om den som för samfundet eller inrättningen äger mottaga
delgivningen ej träffas. Även i detta fall skall underrättelse om överläm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

nandet sändas per post till den sökte. Motsvarande regler gäller för delgivning
med kommun eller annan sådan menighet. Av bestämmelserna i
10 § följer att delgivning i samtliga nu omnämnda fall skall anses ha skett,
då meddelandet om delgivningen avsänts. Vidare stadgas att den, till vilken
handlingen lämnats, svarar för att handlingen kommer den sökte till
handa. Som allmän begränsning gäller att handlingen ej får överlämnas till
den söktes motpart.

I vissa fall kan delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli
och meddelande därom införes i tidning, s. k. kungörelsedelgivning. Bestämmelser
om detta delgivningssätt finns i 12 §. Det får användas, om rätten
förordnar därom. Sådant förordnande kan meddelas, om den som sökes för
delgivning varken inom eller utom riket har känt hemvist och upplysning ej
heller kan vinnas om var han uppehåller sig. Meddelandet om anslaget skall
införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma
till den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning med part
ägt rum i denna ordning, erfordras ej i samma mål vid ny sådan delgivning
med den parten att meddelande införes i tidning. Samma delgivningsförfarande
kan användas, om den sökte har känt hemvist inom riket och
han eller någon, till vilken handlingen vid surrogatdelgivning må överlämnas,
ej träffas. Dessutom fordras att upplysning ej heller kan vinnas, var
den sökte uppehåller sig. Delgivning skall anses ha skett, då de föreskrivna
åtgärderna vidtagits.

Enligt 13 § får surrogatdelgivning jämlikt 8 § eller kungörelsedelgivning
ej begagnas i fråga om stämning i brottmål. Vid delgivning av stämning i
tvistemål får surrogatdelgivning ej äga rum, med mindre anledning förekommer
att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Samma inskränkning
gäller i fråga om kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål,
då den sökte har känt hemvist inom riket. Har någon hos nedre
justitierevisionen anmält ombud, som äger för honom mottaga stämning
eller annan handling, får enligt 20 § delgivning ske med ombudet men kungörelsedelgivning
får ej företagas, med mindre delgivning med ombudet ej
kan ske enligt övriga regler.

Delgivning i rättegång sker i allmänhet genom rättens försorg. Möjlighet
föreligger för part att själv ombesörja delgivning, men denna möjlighet
begagnas ytterst sällan. Närmare bestämmelser om domstolsdelgivning
återfinnes i kungörelsen den 10 juli 1947 om delgivning i mål och ärenden
vid domstol (delgivningskungörelsen). Enligt denna ankommer det på
domstolen att bestämma hur delgivning i rättegång i varje särskilt fall skall
verkställas. I första hand bör domstolen begagna sig av förfarandet att
sända delgivningshandlingen per brev med begäran om skriftligt erkännande
av mottagandet. Detta delgivningssätt bör användas, när domstolen på
förhand bedömer att den söktes erkännande av delgivningen kan påräknas.
Finnes delgivning ej kunna med trygghet äga rum på detta sätt, bör delgivningen,
om den som sökes vistas på ort med postanstalt av viss beskaffenhet,
äga rum enligt de särskilda reglerna för s. k. postdelgivning. I an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

nät fall bör delgivningen uppdragas åt stämningsman eller annan, vars intyg
enligt rättegångsbalken utgör fullt bevis om verkställd delgivning, s. k.
stäinningsmannadelgivning. Stämningsmannen erhåller i varje särskilt fall
anvisningar från domstolen, huruvida delgivningshandlingen måste överlämnas
till den sökte personligen eller vilken form av surrogatdelgivning
som får användas. I delgivningskungörelsen har fastställts olika slag av
anvisningar, som skall intagas i den blankett till delgivningsbevis domstolen
översänder till stämningsmannen.

Hänvisningar till rättegångsbalkens regler om delgivning förekommer i
åtskilliga författningar. Sålunda skall enligt lagsökningslagen (5 och 24 §§)
rättens föreläggande för gäldenären i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande
delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat. I sistnämnda mål får delgivningen dock ej äga rum utom riket och
ej heller genom kungörelse. Även i fråga om delgivning av konkursansökan
äger reglerna om delgivning av stämning i tvistemål motsvarande tillämpning
(12 och 17 §§ konkurslagen). Vissa avvikelser beträffande användningen
av kungörelsedelgivning stadgas emellertid. Konkurslagen innehåller
jämväl i andra hänseenden hänvisning till reglerna om delgivning av
stämning i tvistemål. Hänvisning till rättegångsbalkens delgivningsregler
finns vidare i vissa stadganden i utsökningslagen, vattenlagen, lagen om
utmätningsed, aktiebolagslagen och lagen om nyttjanderätt.

Äldre rättegångsbalken saknade egentlig motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna om surrogatdelgivning. I dess It kap. 9 § andra stycket
och 10 § fanns i stället regler om delgivning av stämning i tvistemål i vissa
fall genom fästande av stämningen på den söktes husdörr, s. k. spikning.
Svarande som icke veterligen var »faren ur riket» men ej kunde anträffas
skulle sålunda, om anledning fanns till antagande att han höll sig undan,
delgivas stämning på så sätt att den fästes på hans husdörr och upplästes
för hans husfolk, om sådant fanns. Svarande, som veterligen var »faren ur
riket» men hade känt hemvist här, kunde delgivas genom kungörelse men
stämningen skulle därjämte bl. a. fästas på hans husdörr.

Delgivning genom spikning kan ej ske enligt nya rättegångsbalken. I utsökningslagen
har däremot bibehållits bestämmelser om ett delgivningsförfarande,
som i viss mån är likartat med äldre rättegångsbalkens. Bestämmelserna
erhöll sin nuvarande utformning genom lagändring den 2
mars 1951 (prop. nr 29).

Enligt 59 § utsökningslagen gäller att utmätning i allmänhet kan lagligen
verkställas utan hinder av att gäldenären ej är tillstädes vid förrättningen.
För att utmätning skall få ske i gäldenärens frånvaro kräves dock
i regel att gäldenären på förhand underrättats om att utmätning för fordringen
är sökt. Underrättelsen skall enligt 60 § meddelas gäldenären genom
utmätningsman. Har skriftlig underrättelse bevisligen kommit gäldenären
annorledes tillhanda gäller detta som giltig delgivning. Detsamma är förhållandet,
där gäldenären sökts och ej träffats i sitt hemvist, men underrättelsen
hlivit meddelad hans make eller husfolk eller, om de ej anträffas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

i slutet kuvert avlämnad i hans hemvist eller fäst på hans husdörr. 193 §
utsökningslagen innehåller analoga bestämmelser i fråga om underrättelse
om vräkning.

Kommittén

Efter redogörelse för förarbetena till gällande rätt och för åtskilliga till
kommittén framförda ändringsförslag beträffande delgivningsreglerna (promemorian
s. 94—109) anför kommittén till en början att bestämmelserna
om surrogatdelgivning i 33 kap. 8 § rättegångsbalken i första hand avser
delgivning med fysisk person. På grund av särskild hänvisning i 9 § är bestämmelserna
emellertid tillämpliga även då delgivningen är riktad mot juridisk
person, vilken icke har kontor av den beskaffenhet som angives i 9 §.
Har den juridiska personen icke sådant kontor, kan därför surrogatdelgivning
ske exempelvis genom överlämnande av handlingen i firmatecknarens
bostad till dennes hustru eller annan vuxen medlem av det hushåll firmateckaren
tillhör.

Ej heller finner kommittén gällande bestämmelser utgöra hinder mot att
delgivningsförsändelsen nedlägges i den söktes brevlåda jämte skriftlig anmaning
till den sökte att hos stämningsmannen bekräfta mottagandet. Ett
på dylikt sätt erhållet skriftligt erkännande om delgivning bör i regel godtagas
som bevis om delgivningen. Däremot torde endast i undantagsfall intyg
av stämningsman om telefonbekräftelse av en delgivning kunna godtagas
som delgivningsbevis.

Kommittén framhåller, att det väsentliga syftet med all delgivning är
att den sökte skall få del av handlingens innehåll. Med hänsyn härtill bör
det endast under noggrant bestämda och snävt begränsade villkor vara tilllåtet
att verkställa delgivning på annat sätt än genom handlingens överlämnande
till den som sökes för delgivning. Avvikelse härifrån innebär alltid
risk att den sökte ej får del av handlingen. Det är därför mycket viktigt att
tillse att såvitt möjligt garantier skapas för att handlingen verkligen kommer
den sökte tillhanda. Med hänsyn härtill kan det ej komma i fråga att
— såsom förordats i vissa till kommittén framförda ändringsförslag — tillåta
att handlingen skall anses överlämnad till den person som i sin tur har
att vidarebefordra handlingen till den sökte, även om den förstnämnde vägrar
mottaga handlingen. Ej heller finner kommittén anledning slopa bestämmelsen
att vid surrogatdelgivning meddelande om överlämnandet skall med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress. Kommittén understryker
att denna bestämmelse tillkommit för vinnande av ökad säkerhet
att handlingen verkligen kommer den sökte tillhanda. Med hänsyn till anspråken
på säkerhet måste även vissa villkor uppställas med avseende å den
person som har att överbringa handlingen till den sökte. Kommittén anser
därför att det vid delgivning i bostadshus bör krävas att överbringaren är
bosatt i samma hus som den sökte och därjämte på grund av sin ställning
har viss kontakt med denne. Föreligger ej dessa förutsättningar, ökar risker -

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

na för att överbringaren på grund av det besvär som är förenat med handlingens
överlämnande underlåter att lämna handlingen till den sökte personligen.
Även ur synpunkten att överbringaren fullgör en uppgift, som egentligen
tillkommer ett offentligt organ, synes invändningar kunna riktas mot
att portvakt, hyresvärd eller annan, som är bosatt i annat hus än den
sökte, skall betungas med att vidarebefordra delgivningshandlingen. Reglerna
om surrogatdelgivning bör vidare utformas så att överlämnandet av handlingen
kan ske utan onödigt obehag för den sökte och utan att utomstående
— grannar, inneboende, arbetsgivare, arbetskamrater och andra — alltför
mycket inblandas i delgivningsärenden. Undvikas bör ock alt delgivningshandlingen
överlämnas på sådan plats eller sådant sätt att därigenom uppkommer
störningar för utomstående, t. ex. avbrott i arbete.

Gällande bestämmelser om surrogatdelgivning innefattar enligt vad kommittén
hävdar en lämplig avvägning av de intressen till vilka enligt det anförda
hänsyn bör tagas. En vidgning av möjligheterna till surrogatdelgivning
kan svårligen ske utan att dessa intressen i viktiga hänseenden eftersättes.
Kommittén har därför ej funnit skäl föreslå, vare sig att området
för surrogatdelgivning vidgas eller att någon av de nuvarande formerna
för sådan delgivning slopas.

Kommittén erinrar om att äldre rättegångsbalkens regler om delgivning
genom handlingens fästande å den söktes husdörr i nya rättegångsbalken
ersatts, dels av bestämmelserna om surrogatdelgivning dels av bestämmelserna
i 33 kap. 12 § om kungörelsedelgivning, vilket delgivningssätt enligt
äldre rättegångsbalken kunde begagnas endast beträffande person som var
»veterligen ur riket faren».

Kommittén framhåller, att med hänsyn till att det väsentliga syftet med
all delgivning är att den sökte skall erhålla del av handlingens innehåll
kungörelsedelgivning får anses som en nödfallsutväg, vilken endast bör komma
i fråga då inga andra möjligheter till delgivning finns. Kungörelsedelgivning
är nämligen huvudsakligen att betrakta såsom en formell delgivning,
vilken endast i undantagsfall verkligen bringas till den söktes kännedom.
I det fall, då den sökte har känt hemvist inom riket (12 § andra stycket),
skulle med all sannolikhet säkrare garantier för att han får kännedom
om delgivningen skapas, om denna i stället för genom kungörelse får ske
genom att delgivningsförsändelsen uppsättes på den söktes husdörr eller på
annat sätt avlämnas i hans hemvist. En möjlighet att uppsätta försändelsen
på den söktes husdörr skulle säkert få till följd att det mången gång blir
lättare att anträffa den sökte för personlig delgivning än för närvarande.
Det synes därvid ofta vara lämpligt att stämningsmannen genom brev underrättar
den sökte om att delgivningsförsändelsen kan komma att fästas å
hans husdörr. Till förmån för en sådan reform kan även åberopas kostnadsskäl.
Utformas reglerna efter förebild av 60 § utsökningslagen, d. v. s.
så att delgivning tillätes ske genom att handlingen i slutet kuvert avlämnas
i den söktes hemvist eller fästes på hans husdörr, anser kommittén åt! ej
heller med hänsyn till den söktes intressen avgörande invändningar kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

riktas mot att denna delgivningsform införes i rättegångsbalken. Härvid bör
uppställas samma förutsättningar som nu gäller i fråga om kungörelsedelgivning
med person, som har känt hemvist inom riket. Det bör således krävas
att varken den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må
överlämnas, träffas samt att upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte
uppehåller sig.

Kommittén påpekar, att enligt gällande bestämmelser kungörelsedelgivning
ej får äga rum vid delgivning av stämning i brottmål. Ej heller får i
tvistemål sådan delgivning göras beträffande stämning med person som äger
känt hemvist inom riket, med mindre anledning förekommer att han avvikit
eller eljest håller sig undan. I mål om betalningsföreläggande är kungörelsedelgivning
icke tillåten i fråga om delgivning av föreläggandet med gäldenären.
Motsvarande inskränkningar torde enligt kommitténs mening böra
gälla i fråga om delgivning genom försändelsens avlämnande i den söktes
hemvist eller fästande på hans husdörr. Jämväl i åtskilliga andra fall anser
kommittén det vara mindre lämpligt att delgivning sker på detta sätt. Även
då delgivningen avser annan handling än stämning i tvistemål, bör förfaringssättet
sålunda ej komma i fråga, med mindre anledning förekommer
att den sökte håller sig undan. Med hänsyn härtill ävensom till undvikande
av missbruk finner kommittén att beslut om delgivning genom försändelsens
avlämnande i den söktes hemvist eller fästande å hans husdörr, i likhet med
vad nu gäller om kungörelsedelgivning, bör fattas av rätten.

Införes regler av angivet innehåll, anser kommittén att möjligheten till
kungörelsedelgivning med person, som har känt hemvist inom riket, ej bör
bibehållas. Däremot finner kommittén reformen ej böra medföra inskränkning
av nuvarande möjligheter till surrogatdelgivning. Inskränkes dessa i
något hänseende, torde nämligen utrymmet för den nya delgivningsformen
bli alltför stort.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar kommittén att bestämmelser
om delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist
eller fästande å hans husdörr upptages i 33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
i stället för nuvarande regler om kungörelsedelgivning med
person, som har känt hemvist inom riket. Enligt gällande lydelse av 13 § blir
det föreslagna delgivningsförfarandet uteslutet i fråga om delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller blir i tvistemål förfarandet tillämpligt vid
delgivning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte
avvikit eller eljest håller sig undan. Med hänsyn till att det i praktiken
knappast finns behov av att använda det föreslagna delgivningssättet mot
annan än svarande i tvistemål eller som är i delgivningshänseende likställd
med sådan person, räknar kommittén med att förfaringssättet, utan särskilda
bestämmelser därom, ej heller i övrigt kommer att tillämpas annat
än vid undanhållande.

Kommittén påpekar, att på grund av de hänvisningar, som finns i 33 kap.
20 § rättegångsbalken, 24 § lagsökningslagen och 123 § andra stycket konkurslagen,
de i dessa lagrum föreskrivna särskilda inskränkningarna i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

om användande av kungörelsedelgivning kommer att gälla även den föreslagna
delgivningsformen.

Kommittén föreslår slutligen — som en konsekvens av förslaget till ändring
av 33 kap. 12 § rättegångsbalken —- att vissa formella jämkningar vidtages
i 12 och 17 §§ konkurslagen.

Yttrandena

Kommitténs förslag har biträtts eller lämnats utan erinran i det övervägande
antalet remissyttranden. Utan att direkt avstyrka förslaget har
några remissinstanser ifrågasatt eller föreslagit en del jämkningar i detsamma.

Endast en remissinstans — Stockholms rådhusrätt — har ställt sig tveksam
till en ändring av gällande ordning. Rådhusrätten yttrar, att vad som
anförts mot det forna förfaringssättet att fästa stämningar in. in. på den
söktes husdörr till genomläsning för envar förbipasserande är tillämpligt
jämväl på förfarandet att fästa ett tillslutet kuvert på husdörren. Det torde
vara just den skandaliserande effekten som utgör orsaken till att ett hot
om spikning i många fall skulle leda till en snabb personlig delgivning. Därtill
kommer det obehag ovidkommande personer kan få vidkännas på
grund av misstag vid delgivningsförfarandet eller andra oförutsedda omständigheter.
Rådhusrätten förordar att spikningsförfarandet i vart fall lillgripes
allenast om försändelsen icke kan avlämnas i den söktes hemvist.
Rådhusrätten anser att detta bör komma till direkt uttryck i själva lagtexten.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att såväl det föreslagna delgivningssättet
som kungörelsedelgivning enligt gällande lagregel bör vara att tillgå.
Delgivning genom avlämnande i hemvistet eller fästande på husdörren synes
hovrätten meningslös, då den sökte håller sig undan utan att dock ha avvikit,
medan kungörelse kan få effekt. Det får ankomma på rätten att bestämma
delgivningssättet i det aktuella fallet.

Alt kommitténs förslag icke innefattar befogenhet för stämningsman att
besluta om fästande av delgivning på husdörr finner Delgivningscentralen
i Stockholm beklagligt. Delgivningscentralen påpekar att denna befogenhet
finns vid motsvarande delgivning enligt utsökningslagen. Stämningsman,
som förordnas av domstol, företräder i sin tjänsteutövning domstolen
på ett helt annat sätt än annan som fullgör delgivningsuppdrag uteslutande
på grund av sin ställning som tjänsteman. Förordnande kan av domstolen
återkallas. För stämningsmännen med praktiska erfarenheter och kännedom
om obstruktionsbetonat klientel bör det vara naturligt att kunna bedöma,
när det är befogat att uppsätta eu stämning på husdörren. Missbruk
kan därför anses vara uteslutet bland erfarna stämningsmän. Ett beslut av
domstolen om delgivning måste grundas på stämningsmannens uppgifter
i ett utförligt hindersbevis. Naturligare och effektivare vore, om stämningsmännen
anförtros bedömandet och efter verkställd förrättning i en

*2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 8-5

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

utförlig promemoria får redogöra för vidtagna åtgärder. Förtydligande bestämmelser
härom kan införas i domstolens förordnande för stämningsman.
När stämningsmännen vid Stockholms rådhusrätt hos kommittén föreslagit
införandet av bestämmelser, som möjliggjorde fästande av delgivningshandling
på husdörr, förutsattes att detta förfaringssätt skulle ersätta eller
komplettera surrogatdelgivning. Erfarenheterna från tiden före 1948 har
visat att spikning icke förekom i större utsträckning. Enligt delgivningscentralens
uppfattning bör bestämmelserna om handlingens avlämnande i
den söktes hemvist eller fästande på hans dörr införas såsom en komplettering
genom ett tredje stycke till 33 kap. 8 § med den begränsning som följer
av 13 §. Även Stockholms stadskanslis organisationsavdelning ifrågasätter,
om icke stämningsmännen bör kunna bemyndigas att vidtaga åtgärderna
på eget ansvar och framhåller bl. a. att man härigenom skulle undvika
den försening som uppkommer då delgivningsmannen först skall utverka
domstolsbeslutet. Möjligheten att anslå en delgivning torde emellertid ha
större värde som påtryckningsmedel än som faktiskt delgivningsmedel. Det
kan därför tänkas att man uppnår goda och snabba resultat även enligt
kommitténs föx-slag, därest delgivningsmännen till den sökte avsänder ett
meddelande om att de hos domstol kommer att begära tillstånd att anslå
delgivningen, om den sökte håller sig undan.

Stockholms stadskanslis organisationsavdelning vänder sig mot att betalningsföreläggande
och föreläggande i mål om borgenärsed ej skall kunna
delgivas enligt det föreslagna förfarandet. Anledningen till att dessa handlingar
undantagits synes enligt organisationsavdelningens mening närmast
vara rent formell, i det att 33 kap. 12 § rättegångsbalken hittills endast
behandlat kungörelsedelgivning och denna delgivningsmetod icke är tilllåten
enligt lagsöknings- och konkurslagarna. Delgivningsccntralen i Stockholm
finner det otillfredsställande att betalningsföreläggande efter genomförandet
av kommitténs förslag, liksom hittills, icke kan delgivas personer,
som undanhåller sig och är bosatta i fastighet utan portvakt. Eu mycket stor
del av Sveriges befolkning bor i enfamiljshus.

I anledning av kommitténs synpunkter rörande surrogatdelgivning förklarar
Svenska fastighetsarbetareförbundet sig ha ytterligare stärkts i sin
uppfattning att fastighetsarbetare (portvakter) helt bör befrias från skyldigheten
att överbringa delgivningsförsändelser till hyresgäster. Delgivning'',
åtminstone i städer och större samhällen, bör helt kunna ske genom postverket.
Stockholms stadskanslis organisationsavdelning framhåller att ett
något vidgat område för delgivningsmännen att handla efter eget omdöme
sannolikt skulle vara mera till gagn än till skada. Om brevförsändelse direkt
från domstolen kommer till allmän användning för ett första delgivningsförsök,
torde de personer, som ej vill få grannar och andra utomstående inblandade
i sina förbindelser med myndigheterna, få ökade möjligheter att
skydda sig mot insyn. Detta utgör enligt organisationsavdelningens uppfattning
ett stöd för de till kommittén framförda förslagen om ökade möjligheter
att företaga surrogatdelgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Departementschefen

Såsom framgår av den föregående redogörelsen gäller beträffande delgivning
i rättegång såsom huvudregel, att den handling varom fråga är skall
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den med vilken delgivning
skall ske. Avsteg härifrån tillätes enligt lagen endast under vissa noggrant
angivna och snävt avgränsade förutsättningar. Sålunda kan s. k. surrogatdelgivning
— innebärande att handlingen överlämnas till annan än
den sökte — i vissa fall äga rum, då den sökte har känt hemvist här i riket
men ej anträffas där. Vidare kan delgivning understundom ske genom
kungörelse, bl. a. då i nyss berörda fall någon, till vilken handlingen kan
överlämnas, ej träffas och upplysning ej heller kan vinnas om var den
sökte befinner sig.

Det är självfallet att delgivning genom kungörelse vanligtvis blir en rent
formell åtgärd, som icke leder till att den sökte verkligen får kännedom
om den handling som skall delgivas. Rättegångskommittén har nu föreslagit
att kungörelsedelgivning skall slopas i sådana fall då den sökte har känt
hemvist inom riket. Enligt förslaget skall delgivning — om den sökte icke
anträffas i hemvistet och man ej vet var han finns samt ej heller någon
anträffas till vilken handlingen kan lämnas —- i stället ske genom att handlingen
lägges i brevlåda eller på annat sätt avlämnas i den söktes hemvist
eller ock i slutet kuvert fästes på hans husdörr. Förslaget innebär ett återupplivande
i något ändrad form av det förfarande med s. k. spikning, som
förekom i vår rättegångsordning före processreformen. I den form som
kommittén nu föreslår användes förfarandet för närvarande inom utsökningsväsendet.

Kommitténs förslag innebär att delgivningsförfarandet i de avsedda fallen
blir mera effektivt genom att utsikterna att den sökte verkligen får del
av handlingen väsentligt ökas. Förslaget har också i allmänhet vunnit gillande
vid remissbehandlingen. Tvekan har anmälts endast av Stockholms
rådhusrätt, som framhållit att vad som anförts mot den gamla metoden att
fästa stämningar o. dyl. på den söktes husdörr till genomläsning för förbipasserande
är tillämpligt även om ett tillslutet kuvert fästes på dörren. Rådhusrätten
har betonat att det sannolikt är just den skandaliserande effekten
som är anledningen till att ett hot om spikning i många fall leder till att
den sökte ej håller sig undan, varigenom snabb personlig delgivning kan ske.
Enligt min mening kan emellertid den söktes intresse att utomstående ej
skall få inblick i hans privatliv ej anses bli i otillbörlig grad åsidosatt med
den utformning som förfarandet fått i förslaget. Jag anser mig därför kunna
i princip biträda förslaget.

Såsom kommittén förordat bör de regler, som erfordras för ändamålet,
utformas efter förebild av 60 § utsökningslagen. Handlingen bör alltså avlämnas
i den söktes hemvist eller fästas på lians husdörr i slutet kuvert. I
överensstämmelse med vad som förutsattes vid tillkomsten av stadgandet i
utsökningslagen bör avlämnandet i regel ske genom att kuvertet nedlägges i

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 85

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

brevlåda. Även brevlåda, som är anbragt utanpå en dörr eller på en vägg
till den söktes bostad, torde få begagnas. Däremot torde försändelsen ej
kunna anses avlämnad, om den nedlagts i brevlåda utan yttre samband med
bostaden, t. ex. vid en grind eller vid närmaste korsväg. Försändelsen bör
icke fästas på husdörren, om den kan avlämnas på annat sätt; detta torde
dock icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten. Kuvertet bör — liksom
fallet är vid andra former av delgivning i rättegång — vara försett med uppgift
om domstolens namn samt namn och adress å den sökte.

Anslås försändelsen på den söktes husdörr, åtnjuter densamma det rättsskydd,
som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen om straff för skadande eller
borttagande av »myndighets anslag eller insegel» lämnar.

Det synes lämpligt att tillämpningsområdet för den nya delgivningsformen
begränsas inom den ram som gäller för kungörelsedelgivning med person
som har känt hemvisit i riket. I några remissyttranden har föreslagits
att även föreläggande för gäldenär i mål om betalningsföreläggande och
i mål om borgenärsed skall kunna delgivas i förevarande ordning. Med
hänsyn till domstolsprocessens speciella karaktär i nämnda mål anser jag
mig ej kunna biträda dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att beslut om delgivning genom handlingens
avlämnande i den söktes hemvist eller fästande på hans husdörr bör
fattas av rätten. Vid prövning av frågan i det enskilda fallet måste hänsyn
nämligen tagas till flera olika faktorer, såsom målets art, delgivningens
speciella betydelse etc., bedömanden som lämpligen bör ankomma på rätten.
Intet hindrar dock att stämningsman, som ej lyckas med delgivningsförsök
och ej kan få upplysning om var den sökte uppehåller sig, skriftligen underrättar
den sökte om att stämningsmannen kommer att hos domstolen begära
tillstånd att få avlämna försändelsen i hemvistet eller fästa den på
husdörren, däresit den sökte ej ger sig till känna. Sådan underrättelse bör
uppenbarligen icke lämnas, då anledning förekommer att den sökte har fullt
legitima skäl för sin bortovaro.

Såsom i ett remissyttrande framhållits kan det naturligtvis förekomma
situationer, då kungörelsedelgivning i nu föreskriven form är att föredraga
framför det nya delgivningssättet. Möjligheten att använda denna delgivningsform
bör därför icke inskränkas. Reglerna om kungörelsedelgivning
med person, som har känt hemvist inom riket, bör följaktligen bibehållas i
rättegångsbalken vid sidan av de nya delgivningsbestämmelserna. Det torde
få ankomma på rätten att besluta, om det ena eller det andra av de två
delgivningssätten skall tillämpas.

Reglerna om den nya delgivningsformen torde lämpligen böra upptagas i
33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken. Lagändringen föranleder vissa
formella jämkningar i 12 och 17 §§ konkurslagen.

Kommittén har anfört att delgivning skulle kunna komma till stånd genom
att delgivningshandlingen nedlägges i den söktes brevlåda, om samtidigt
avgiven skriftlig anmaning till den sökte att hos stämningsmannen
bekräfta mottagandet efterkommes. Gällande administrativa föreskrifter om

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

delgivning torde dock ej medgiva att ett sådant förfaringssätt tillämpas av
stämningsmannen. Förfaringssättet kan ha vissa nackdelar genom att den
eftersökte, när försändelsen nedlägges i hans brevlåda, får kännedom om att
han är eftersökt i viss domstolssak och, om han finner det förenligt med
sina intressen, kan vidtaga åtgärder för att hålla sig undan. Det synes emellertid
böra övervägas, om icke befogenhet kan lämnas stämningsman att i
vissa särskilda fall använda förfarandet. Härför erfordras ej lagändring,
utan frågan kan regleras genom komplettering av de administrativa föreskrifterna
om delgivning.

C. Frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt
Gällande bestämmelser

Den som höres såsom vittne är i princip skyldig att omtala allt som
han har sig bekant, i den mån det är av betydelse i målet. Den i 36 kap.
11 § rättegångsbalken stadgade vittneseden innehåller försäkran att säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Vissa undantag
från vittnesplikten stadgas emellertid, bl. a. i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
Detta lagrum kan sägas upptaga två huvudtyper av fall, då vittnesmål är
uteslutet, nämligen dels sådana, då tystnadsplikt föreligger väsentligen
med hänsyn till det offentligas intresse, dels sådana, då tystnadsplikt kan
anses berättigad huvudsakligen till skydd för den enskilde. Vad angår den
förra gruppen upptages bestämmelser i första stycket av paragrafen. Där
stadgas, att ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald
att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej
må höras som vittne angående något, varom han på grund av sin ställning
har att iakttaga tystnad. I motiven till stadgandet framhålles, att frågan
huruvida och i vilken omfattning tystnadsplikt föreligger får bero av de särskilda
författningar, som reglerar de avsedda personernas ställning, eller av
de regler, som eljest kan anses gälla därom. Dylika stadganden om tystnadsplikt
för tjänstemän finns bl. a. för domare i 4 kap. 11 § rättegångsbalken,
för riksbankstjänstemän i 36 § lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för
Sveriges riksbank samt för posttjänstemän i 13 § allmänna poststadgan den
20 juni 1941.

Tystnadsplikt till skydd för den enskilde stadgas i paragrafens andra och
tredje stycken för advokat, läkare, tandläkare, barnmorska och deras biträden,
vilka ej må höras angående vad som blivit dem förtrott på grund av deras
ställning, och för rättegångsombud, biträde och försvarare, som ej må vittna
om vad som förtrotts dem för uppdragets fullgörande. Om den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill, kan dock vittnesförhör
äga rum med här avsedda personer angående omständigheter, varom de
eljest varit skyldiga iakttaga tystnad. Lagrummet innehåller därjämte erinran
om alt tystnadsplikten för nämnda enskilda yrkesutövare i vissa fall
kan upphävas av särskilda stadganden om upplysningsplikt. Därjämte före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

skrives, att annan än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angående
brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

I fråga om de sålunda angivna enskilda yrkesutövarna — advokat, läkare,
barnmorska och deras biträden — ges regler om tystnadsplikt i 30 §
av de av Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 (nr 826) fastställda stadgarna
för Sveriges advokatsamfund, 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december
1930 (nr 442) och 13 § reglementet den 11 november 1955 (nr 592)
för barnmorskor. Advokat är »skyldig att, där god advokatsed så fordrar,
förtiga vad han erfarit i sin yrkesutövning». Läkare är förbjuden att »yppa
vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat». Barnmorska
får ej yppa vad henne i denna egenskap blivit meddelat i förtroende,
ej heller i oträngt mål uppenbara vad hon själv iakttagit angående barnaföderskas
enskilda förhållanden.

Vid sidan av de regler om tystnadsplikt, för vilka nu redogjorts, utsäges
i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, att om tystnadsplikt för präst är särskilt
stadgat. Denna erinran i lagtexten syftar på en bestämmelse i 7 kap. kyrkolagen
— »om hemliga skriftermål» — där 2 § lyder:

När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller
flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekänner
och ångrar samt bättring lovar, då skall han avlösas, och ingen prästman
må en sådan syndare och hans brott röja (vid livsstraff till görande).
Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall
aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas (till
livet).

Åsidosätter präst som lyder under domkapitel sin tjänsteplikt, äger domkapitlet
enligt 13 § 2 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel (nr
567) tilldela honom varning eller suspendera honom. I svårare fall sker åtal
vid domstol.

I visst hänseende åtnjuter även frikyrkopastor befrielse från vitinesplikt,
nämligen när han tjänstgjort som medlare mellan äkta makar. Enligt stadgandet
i 14 kap. 3 § giftermålsbalken må medlare i äktenskapstvister ej
höras som vittne om vad han vid medlingen erfarit. Medling mellan makar
kan enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken verkställas förutom av präst i församling
av svenska kyrkan även av behörig vigselförrättare inom annat
trossamfund. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken äga rum
inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund, om Konungen medgivit,
att vigsel må förrättas inom samfundet. Sådan rätt att förrätta vigsel
har medgivits prästerskap hos ett flertal frikyrkliga samfund.

Historik

Före processreformen modifierades vittnesplikten av spridda bestämmelser
om att vittne ej ägde uttala sig rörande vissa omständigheter. Förutom
förut citerade, alltjämt gällande stadgande i kyrkolagen föreskrevs
exempelvis i 17 kap. 7 § äldre rättegångsbalken, att fullmäktig ej ägde vitt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

na om det som hans huvudman under rättegången förtrott honom. Även för
vissa andra fall fanns i lag stadgad en tystnadsplikt, vilken som följdverkan
medförde begränsning av möjligheten att vittna.

Med hänsyn till den tvekan som rådde angående innebörden i vissa fall
av de då gällande föreskrifterna ansågs vid processreformen lämpligt att i
rättegångsbalken närmare angiva i vilka fall vittnesmål skulle vara uteslutet.

Processkommissionen uttalade efter att ha behandlat frågan om tjänstemäns
tystnadsplikt följande:

Likaså måste det anses vara ett samhälleligt intresse, att allmänhetens
tillit till personer i viss ställning icke rubbas genom att de tvingas att yppa
vad de i förtroende erfarit. Ur denna synpunkt kan i viss omfattning skydd
anses påkallat för vad som i förtroende erfarits av präst, vare sig han är anställd
i statskyrkan eller i annat trossamfund, av läkare eller av advokat.
Bestämmelser, som under närmare angivna förutsättningar utesluta vittnesförhör
om sådana förhållanden, som nu berörts, torde böra intagas i en blivande
lag.

Vid riksdagsbehandlingen av den i anledning av processkommissionens betänkande
avgivna propositionen (nr 80/1931) angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform uttalade särskilda utskottet i avgivet utlåtande, att det
även syntes böra övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse
från vittnesplikt kunde stadgas beträffande omständigheter, som meddelats
i förtroende. En ovillkorlig skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden
skulle enligt utskottets mening vara ägnad att störa sammanlevnaden och
stundom ställa den enskilde inför svåra inre konflikter.

Processlagberedningen som på grundval av 1931 års principbeslut utarbetade
förslag till ny rättegångsbalk, fann det emellertid icke tillrådligt att medgiva
en allmän befrielse från vittnesskyldighet beträffande yttranden, som
skett i förtroende, då härigenom möjligheterna till fullständig utredning i
alltför hög grad skulle minskas. Beredningen visade därvid särskilt på de olägenheter
som skulle kunna framträda i grova brottmål. I de fall då skydd för
förtroliga meddelanden vore särskilt påkallat gåves emellertid enligt processlagberedningens
mening tillräckligt skydd genom reglerna i 36 kap. 5 §. Dessa
regler hade i processlagberedningens förslag den lydelse som upptagits i
gällande lag.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för gällande
rätt har frikyrkopastorer ej upptagits bland de grupper, som befriats från
vittnesplikt beträffande i förtroende mottagna meddelanden. Angående statskyrkoprästs
rätt att iakttaga tystnad anförde processlagberedningcn, att bestämmelser
härom funnes i kyrkolagen och att övervägande skäl talade för
att denna fråga alltjämt reglerades av den kyrkliga lagstiftningen.

Under behandlingen bos Kungl. Maj:t, i lagrådet och i riksdagen av förslaget
till ny rättegångsbalk berördes ej frågan om prästs eller frikyrkopastors
tystnadsplikt.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Frågans behandling vid 1954 års riksdag

I två vid 1954 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 36 och 11:56)
framhölls att medan en statskyrkoprästs tystnadsplikt, när det gällde bikt,
var skyddad enligt lag en frikyrkopastor vid avgivande av vittnesmål kunde
åläggas att yppa vad som förtrotts honom under tysthetslöfte. Under hänvisning
härtill hemställdes i motionerna om utredning angående lagskydd åt
frikyrkopastors tystnadsplikt.

Sedan första lagutskottet inhämtat yttranden1 över motionerna från vissa
myndigheter och sammanslutningar anförde första lagutskottet i sitt av riksdagen
sedermera godkända utlåtande (nr 16) att den i motionerna påtalade
olikheten i fråga om tystnadsrätten icke syntes låta sig väl förena med den
likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund, som religionsfrihetslagen
förutsatte. De djupt personliga förtroenden, vilka under biktens
insegel kunde givas en själasörjare, borde denne äga bevara vid vittnesförhör,
oavsett vilket trossamfund han tillhörde. Att detta torde vara en allmänt
omfattad uppfattning, syntes utskottet framgå av i ärendet inkomna yttranden.
Den nuvarande ordningen innebar emellertid, att en domstol om saken
ställdes på sin spets nödgades förelägga en som vittne åberopad frikyrkopastor
att redogöra för vad han erfarit vid mottagande av bikt.

Utskottet framhöll, att avsevärda svårigheter var förenade med en lagändring
i det angivna syftet. Framför allt var det vanskligt att avgränsa den
grupp, som kunde finnas böra erhålla tystnadsrätt vid avgivande av vittnesmål.
Frikyrkoförsamlingarna ägde icke alltid en från församlingens övrigå
medlemmar fast avgränsad pastorsbefattning, vilket vore en naturlig följd av
att frikyrkorörelserna utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemensam
andaktsövning under ledning endast av lekmän. Denna karaktär hade
i en del fall bibehållits, men i andra fall hade sammanslutningarna efter
hand vunnit en fastare organisation och anställt särskilda pastorer. Inom
flera av de större frikyrkorörelserna anordnades en grundlig pastorsutbildning,
och stränga krav ställdes på dem som önskade anställning som pastor,
under det andra religiösa samfund anlitade lekmän, som icke fått någon särskild
utbildning för detta ändamål.

Under hänvisning till nu angivna omständigheter ifrågasatte utskottet huruvida
en utvidgning av tystnadsrätten icke borde begränsas till pastorer
inom sådana frikyrkliga trossamfund, som erhållit vigselrätt. Det vore visserligen
ej givet, att urvalet av de samfund, inom vilka vigsel må förrättas,
skedde efter samma synpunkter, som borde vara avgörande för nu ifrågasatta
begränsning. För att generellt vigselmedgivande skulle kunna medgivas
ett trossamfund torde emellertid ställas sådana utbildnings- och kompetenskrav
på dess pastorer, att vad som i sådana hänseenden kunde fordras för eu
utvidgning av tystnadsrätten måste anses uppfyllt. En gränsdragning efter
angivna linjer, vilken genom sin anknytning till en redan bestående indel 1

Beträffande innehållet i yttrandena, se L''U 1954:16 s. 14—17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)00

ning tedde sig praktisk, syntes utskottet komma att omfatta samtliga större
frikyrkosamfund.

Utskottet framhöll vidare, att oavsett hur den grupp frikyrkopastorer bestämdes,
som kunde anses böra undantagas från fullständig vittnesplikt,
likställighet mellan denna grupp och svenska kyrkans präster ej enligt utskottets
mening kunde uppnås utan ändring i kyrkolagen. Även utan en sådan
ändring torde likväl motionärernas önskemål kunna tillfredsställande
tillgodoses genom att gruppen frikyrkopastorer jämställdes med yrkesgrupperna
advokater och läkare i fråga om rätt att undandraga sig vittnesmål.

I fortsättningen anförde utskottet.

Vid en sådan lagändring möta dock nya problem. Av flera remissinstanser
erinras om att den rätt att tiga, som för närvarande medgives vissa yrkesgrupper,
motsvaras av en i särskilda författningar ålagd skyldighet att tiga,
och det framhålles, att det ej synes böra ifrågakomma att inskränka frikyrkopastorernas
vittnesplikt utan att samtidigt ålägga dem en på något sätt
sanktionerad plikt att iakttaga tystnad. I detta sammanhang må emellertid
erinras omatt straff rätt skommittén i sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953:14)
tagit avstånd från den av Thyrén i dennes strafflagförslag framlagda tanken
att ge en allmän bestämmelse om brott mot tystnadsplikt. I Thyréns utkast
till lagstiftning om brott mot enskild frid upptogs straff för »den som utan
tillräckliga skäl uppenbarar enskild persons hemlighet, varom han genom
sin ställning eller sitt yrke erhållit kännedom». Inom straffrättskommittén
övervägdes visserligen att efter mönster från utländsk lagstiftning föreslå
stadgande om straff för den som obehörigen yppar hemlighet varom han erhållit
kännedom i sin verksamhet såsom läkare, sjuksköterska, barnmorska
eller apotekare eller under fullgörande av vissa allmänna uppdrag. Vid införande
av en sådan bestämmelse synes ha kunnat övervägas att medtaga
även frikyrkopastorer bland de yrkesgrupper, som ålades straffsanktionerad
tystnadsplikt. Emellertid har straffrättskommittén icke ansett en så allmän
straffbestämmelse lämplig, och det stadgande om brott mot tystnadsplikt,
som slutligen upptagits i brottsbalksförslaget, avser endast den som är eller
varit anställd i allmän tjänst eller av statlig eller kommunal myndighet tillkallad
för överläggning eller medverkan i dess verksamhet eller som fullgör
eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Det torde sålunda vara förenat
med svårigheter att åstadkomma en straffsanktion för frikyrkopastorernas
tystnadsplikt.

Enligt utskottets mening förtjänar det emellertid närmare övervägas, huruvida
en inskränkning av frikyrkopastorernas vittnesplikt med nödvändighet
måste sammanknytas med en i allmän lag eller författning ålagd tystnadsplikt.
Det må erinras om att enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken rättegångsombud,
biträde eller försvarare ej må höras som vittne om vad som
för uppdragets fullgörande förtrotts honom men att en däremot svarande
tystnadsplikt ej är sanktionerad för annan än advokat.

Vidare må uppmärksammas, att frikyrkopastorer vid sin utbildning regelmässigt
åläggas att i tystnad bevara vad de erfarit vid personlig själavård
samt atl pastorerna inom Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet
också högtidligen avlägga löfte att ej röja sådana omständigheter. Över huvud
laget torde den nu diskuterade frågan få ses i sammanhang med det förut
antydda avgränsningsproblemct. I samma mån som man begränsar en utvidgning
av tystnadsrätten till pastorer med grundligare utbildning och stör -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 85 år 1960

re kompetens, minska givetvis betänkligheterna mot att inskränka vittnesplikten
utan motsvarande sanktion för tystnadsplikten. Genom en lämpligt
avvägd begränsning skulle man även komma till rätta med de farhågor för
missbruk av tystnadsrätten för de fall, att sådan rätt medgåves personer,
vilka, i motsats till ämbets- och tjänstemän samt andra i 36 kap. 5 § rättegångsbalken
upptagna yrkesutövare, ej äro underkastade disciplinär tillsyn.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan om utredning angående
rätt för frikyrkopastor att undandraga sig vittnesmål angående vad som
blivit honom förtrott i hans egenskap av själasörjare.

Såsom tidigare nämnts godkände riksdagen utskottets utlåtande, och riksdagsskrivelsen
i ämnet (nr 164) överlämnades sedermera till 1951 års rättegångskommitté.

Kommittén

I sin i ämnet avgivna promemoria anför rättegångskommittén att det
icke kan anses tillfredsställande att en pastor i ett frikyrkosamfund skall
vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts honom som själasörjare,
medan för en statskyrkopräst obegränsad sådan skyldighet icke föreligger.
Kommittén anser det önskvärt, att denna motsättning blir undanröjd.
Det är emellertid av vikt, att den utvidgning av tystnadsrätten som
sålunda bör komma till stånd icke sträcker sig längre än till personer, som
verkligen framstår såsom själasörjare. Med hänsyn till den vitt skilda strukturen
hos olika trossamfund synes en begränsning av tystnadsrätten böra
ske till sådana samfund som vunnit en fastare organisation.

Enligt vad kommittén påpekar förekommer numera ej längre någon form
för erkännande av vissa trossamfund. En särskild form av auktorisation för
att tillgodose det syfte som här är i fråga torde icke böra tillskapas. I samband
med att Kungl. Maj :t lämnar medgivande till att vigsel må äga rum
inom visst trossamfund sker emellertid en prövning av samfundets organisation.
Det är visserligen icke givet att denna prövning sker efter samma
synpunkter som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnesplikten.
Av förarbetena till religionsfrihetslagen framgår dock att ett samfund
för att erhålla vigselrätt förutsättes ha erforderlig fasthet i organisationen
och sådana utbildnings- och kompetenskrav på dess pastorer att vigselrätt
kan anförtros dem. Med hänsyn till den prövning, som sålunda sker,
torde det vara möjligt att utvidga tystnadsrätten till sådana samfund som
erhållit generellt vigselmedgivande. Med en på så sätt bestämd avgränsning
skulle de flesta frikyrkosamfund komma att omfattas av tystnadsrätten.

Därest tystnadsrätten begränsas till de trossamfund, som erhållit generellt
vigselmedgivande, torde några större praktiska svårigheter enligt kommitténs
mening icke föreligga alt utskilja de personer inom samfunden, som
har sådan ställning att undantaget från vittnesplikten bör gälla för dem.
Det bör icke ifrågakomma att begränsa tystnadsrätten till att omfatta endast
de personer inom samfunden som erhållit behörighet som vigselförrättare
enligt länsstyrelsens bemyndigande. Tystnadsrätten bör gälla för alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960 27

de befattningshavare inom samfunden, som kan anses äga ställning som
själasörj are.

Kommittén framhåller, att vid en utvidgning av tystnadsrätten fråga uppkommer
om denna rätt bör motsvaras av en på något sätt sanktionerad plikt
att tiga. Stora svårigheter torde dock föreligga att åstadkomma en straffsanktion
för frikyrkopastors tystnadsplikt. Därest tystnadsrätten begränsas
på sätt kommittén föreslagit, synes större betänkligheter icke föreligga mot
att inskränka vittnesplikten utan motsvarande sanktion för tystnadsplikten.
Kommittén erinrar om att det redan nu i vissa fall föreligger frihet från
vittnesplikt utan däremot svarande sanktionerad tystnadsplikt.

Det undantag från skyldigheten att avlägga vittnesmål som stadgas för
präst avser formellt — enligt vad kommittén påpekar — endast vad som
anförtrotts prästen vid »hemligt skriftermål». Det kan emellertid antagas,
att domstolarna icke skulle vara benägna att överhuvud påfordra vittnesmål
av präst om vad som anförtrotts honom i hans ämbete. För frikyrkopastor
torde nu åsyftas en rätt att undandraga sig vittnesmål av samma omfattning
som den, vilken sålunda enligt praxis synes föreligga för präst i svenska
kyrkan. Därest ett särskilt stadgande om tystnadsrätt för frikyrkopastor
införes — med bibehållande av hänvisningen till kyrkolagen för präst
i svenska kyrkan — skulle denna rätt emellertid formellt erhålla vidare omfattning
än för statskyrkopräst, vilket enligt kommitténs mening icke vore
tillfredsställande. För att uppnå jämställdhet i detta avseende mellan präster
inom svenska kyrkan och andra trossamfund föreslår kommittén därför
den lösningen av frågan, att det för advokater, läkare m. fl. givna stadgandet
i andra stycket av 36 kap. 5 § rättegångsbalken ändras att avse jämväl
själasörjare, såväl i svenska kyrkan som i annat trossamfund som erhållit
vigselrätt, och att i följd härav hänvisningen till kyrkolagen i samma paragrafs
sista stycke utgår. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § kyrkolagen är emellertid
given till skydd för båda parterna vid bikten så att tystnadsplikten för prästen
icke kan upphävas genom den andra partens samtycke. Den av kommittén
nu föreslagna bestämmelsen om prästs vittnesplikt förutsätter därför
en ändring i kyrkolagen. Endast därigenom kan en konsekvent lösning
ernås. Utan ändring i kyrkolagen synes dock möjligen tystnadsrätt för själasörjare
utom statskyrkan kunna genomföras på det sättet, att de genom
en ändring i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken jämställes med advokater,
läkare in. fl., medan vad som nu stadgas om statskyrkopräster icke
ändras.

Yttrandena

I yttrandena har ej från något håll i princip rests invändningar mot att
vittnesplikten för frikyrkopastorer begränsas. Filadclfiaförsamlingen i Stockholm
yttrar, att eftersom frågan om införande i vår lagstiftning av bestämmelser,
som reglerar frikyrkopastorers tystnadsplikt länge varit aktuell, har
församlingen med tillfredsställelse tagit del av rättegångskommitténs för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

släg. Evangeliska fosterlandsstiftelsen förklarar sig dela kommitténs uppfattning,
att det icke kan anses tillfredsställande, att en pastor i annat trossamfund
än svenska kyrkan skall vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts
honom i den personliga själavården, medan för statskyrkopräst
obegränsad sådan skyldighet icke föreligger. Denna motsättning synes icke
överensstämma med den likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund,
som 1951 års religionsfrihetslagstiftning förutsätter. Då därtill
kommer, att även pastorer i annat trossamfund än svenska kyrkan bedriver
en omfattande själavård, och de människor, som anförtror sig åt dem,
bor kunna veta, att dessa icke är skyldiga att inför domstol röja, vad som
anförtrotts dem i deras egenskap av själasörjare, synes ifrågavarande motsättning
böra undanröjas. Förbundet för religionsfrihet anser det icke böra
föreligga någon principiell skillnad mellan statskyrkopräster och andra predikanter.
Frikyrkliga samarbetskommittén finner det högst angeläget att
frågan om frikyrkopastors rätt att undandraga sig vittnesmål om vad som
blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare regleras. Denna fråga
har inom de frikyrkliga samfunden under senare år fått en växande aktualitet
genom att dessa samfunds pastorer i allt större omfattning i sin
själavårdande verksamhet får betjäna även människor utanför de frikyrkliga
församlingarna. Hovrätten för Västra Sverige förklarar sig i princip dela
åsikten att själasörjare vare sig de är präster i svenska kyrkan eller tillhör
frikyrkosamfund bör, när de åberopas såsom vittnen i rättegång, beredas
samma rätt att undandraga sig vittnesmål angående vad som blivit dem förtrott
i deras ifrågavarande egenskap.

Vad angår utformningen av en lagreform på området
har kommitténs huvudförslag — innebärande ändring såväl av 36 kap. 5 §
rättegångsbalken som 7 kap. 2 § kyrkolagen — utsatts för kritik i flera
av ytti andena. Linköpings domkapitel erinrar om processlagberedningens
yttrande, att övervägande skäl talar för att frågan om statskyrkoprästs rätt
att iakttaga tystnad alltjämt regleras av den kyrkliga lagstiftningen. Ur kyrkans
synpunkt föreligger intet skäl till lagändring i det berörda ärendet. Någon
framställning härom har icke heller gjorts från kyrkligt håll. Även om
kyrkolagen icke ger präst rätt och skyldighet att iakttaga tystnad i den omfattning,
som de till grund för utredningen liggande motionerna menar, så
bör tystnadsplikten få betraktas som ett till ämbetet hörande åliggande.
Därest nu statsmakterna lagstiftningsvägen vill garantera tystnadsrätt för
frikyrkopastorerna, som tidigare saknat dylik rätt, torde detta i och för sig
icke utgöra något vägande skäl för ändring av den lagstiftning, som redan
reglerar den svenska kyrkans prästerskap åvilande tystnadsrätten och tystnadsplikten.
Den för frikyrkopastor avsedda tystnadsrätten bör garanteras
och intagas i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, där övriga i likartade uppgifter
ställda personer närmare är angivna.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig till kommitténs huvudförslag.
Denna remissinstans hävdar, att frikyrkopastorerna bör tiller -

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1900

kännas samma tystnadsrätt som för närvarande gäller för präst i svenska
kyrkan. Nämnda tystnadsrätt har sin grund i kyrkolagens bestämmelser om
hemligt skriftermål (bikt). Synbarligen har det sedan mycket lång tid tillbaka
ansetts självfallet att bikthemligheten ej under något förhållande eller
av någon anledning finge offras. Det hemliga skriftermålet betraktas som ett
sakrament. Avlösningen (absolutionen) torde vara dess huvudsyfte. Den härledes
ur bibeln och torde tillmätas väsentlig betydelse för och av kyrkan.
Någon ändring av ifrågavarande bestämmelser i kyrkolagen lärer med hänsyn
härtill ej böra ifrågakomma. Med den ståndpunkt som vi i vårt land intagit
genom 1951 års religionsfrihetslag måste det emellertid otvivelaktigt anses
riktigast att alla trossamfund, såväl kristna som icke kristna, får samma
ställning i förevarande avseende. Om man fasthåller vid tanken att nämnda
rätt och plikt har sin huvudsakliga grund i bikthemligheten, bör i vart fall
sådana trossamfund som i sina trosläror omfattar bikten anses ha berättigade
krav på likställighet med svenska kyrkan. Härvid torde de flesta frikyrkliga
trossamfunden komma i fråga. Den omständigheten att ett trossamfund icke
erkänner bikten såsom institut bör dock knappast tillmätas avgörande vikt.
Med bikt jämförliga, av samvetsnöd föranledda djupa förtroenden torde förekomma,
vilka i samma mån är i behov av skydd. Sveriges advokatsamfund
erinrar om att den av rättegångskommittén nu verkställda utredningen föranletts
av riksdagens hemställan i anledning av de vid 1954 års riksdag
väckta motionerna i ämnet. Syftet med dessa motioner var att få till stånd
sådan lagstiftning att frikyrkopastor med avseende å rätten att inför domstol
förtiga bikthemligheter skulle bli likställd med statskyrkans prästerskap.
Någon ändring av de regler som i detta hänseende gäller beträffande statskyrkoprästerna
torde däremot icke från något håll ha föreslagits eller ifrågasatts.
Samfundet finner det därför i viss mån överraskande att rättegångskommitténs
utredning utmynnar i ett förslag till lagändring även i fråga om
statskyrkans präster. Vilken betydelse den föreslagna lagändringen i den
delen kan antagas ha är en fråga, som icke kan besvaras utan närmare utredning
om de nu gällande bestämmelsernas innebörd. Såsom kommittén
framhållit avser det för en präst stadgade undantaget från vittnesplikten
formellt endast vad som anförtrotts prästen vid hemligt skriftermål. Kommittén
har visserligen tillagt att det kan antagas att domstolarna i praxis
icke skulle vara benägna att överhuvud påfordra vittnesmål av präst om vad
som anförtrotts honom i hans ämbete, men i vad mån detta antagande är
riktigt kan knappast anses tillfredsställande utrett. Kommittén synes väsentligen
ha grundat uttalandet på vad domkapitlet i Linköpings stift anfört i
sitt till första lagutskottet avgivna yttrande över de vid 1954 års riksdag
väckta motionerna. Vilket stöd domkapitlet har haft för sitt yttrande i
denna del undandrager sig samfundets bedömande. Det kan enligt samfundets
mening starkt ifrågasättas huruvida den för statskyrkans präster
gällande rätten och plikten att iakttaga tystnad verkligen sträcker sig så
långt som domkapitlet gjort gällande och sålunda omfattar allt som »delgivits
eller anförtrotts» prästen i hans ämbete. Utan eu mera ingående utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

ning av vad som kan anses vara gällande rätt i detta avseende är det omöjligt
att bedöma huruvida icke kommitténs förslag innebär en — måhända
sakligt omotiverad — utvidgning av förbudet mot vittnesmål till fall som
icke omfattas av de nu gällande bestämmelserna. Det är å andra sidan tydligt,
att kommitténs förslag — såvitt gäller statskyrkans prästerskap — i
vissa hänseenden innebär en väsentlig försämring av det skydd för bikthemligheten
som bestämmelserna i kyrkolagens 7 kap. 2 § avsett att tillskapa.
Till en början är här att beakta det av kommittén påpekade förhållandet att
kyrkolagens bestämmelser i ämnet är givna till skydd för bikten såsom sådan
och gäller gentemot båda parterna vid bikten. Den som biktat sig kan
alltså icke genom att samtycka till ett vittnesförhör tvinga prästen att vittna
om vad han erfarit. Ett genomförande av kommitténs förslag, vilket såsom
kommittén framhållit förutsätter att kyrkolagen ändras, innebär i detta
hänseende en ganska väsentlig ändring, för vilken ingen motivering lämnats.
Men vidare bör observeras att kommitténs förslag innebär att skyddet för
bikthemligheten, som nu är absolut, försvagas därigenom att stadgandet i
36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken göres tillämpligt även på statskyrkans
präster. Följden härav skulle bli att en statskyrkopräst i vissa grövre
brottmål skulle bli skyldig att vittna om vad han erfarit under bikt. Enligt
samfundets uppfattning måste starka tvivel råda om det sakligt berättigade
i de nu antydda försämringarna av skyddet för bikthemligheten. Enligt samfundets
mening synes kommitténs förslag i fråga om statskyrkans präster
icke så mycket ha förestavats av en övertygelse om att de nu gällande reglerna
lämpligen bör ändras utan snarare föranletts därav att kommittén trott
sig genom dessa ändringar kunna skapa en lagtekniskt framkomlig väg att
tillmötesgå önskemålet om likställighet i det avseende varom här är fråga
mellan frikyrkopastorerna och statskyrkans prästerskap. En sådan likställighet
vore i och för sig motiverad, men den bör enligt samfundets uppfattning
icke åstadkommas genom att man utan sakligt vägande skäl ändrar de
för statskyrkans präster nu gällande reglerna och likställer dessa präster
med advokater, läkare m. fl. Vad särskilt angår frikyrkopastorerna är det
enligt samfundets mening tydligt att man, med utgångspunkt från att de
i fråga om skyddet för bikthemligheten bör vara likställda med statskyrkans
präster, har att beakta samma synpunkter som i det föregående anförts beträffande
de sistnämnda. Även beträffande frikyrkopastorerna kan sålunda
ifrågasättas huruvida icke kommitténs förslag å ena sidan innebär ett alltför
vidsträckt förbud mot vittnesmål och å andra sidan —- i de fall där förbudet
bör gälla — innefattar sakligt omotiverade inskränkningar i skyddet för bikthemligheten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar (styrelsens majoritet), som avstyrkt
förslaget och förordat att frågan underkastas ytterligare utredning, anser
att rättegångskommitlén ej lyckats komma helt till rätta med de svårigheter,
som är förenade med en lagändring i förevarande fråga. Det synes föreningen
som om förslaget beträffande tvstnadsrättens omfattning går längre än

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

vad motionärerna åsyftat och längre än som kan anses av behovet
påkallat. Det finns knappast anledning att själasörjares tystnadsrätt skall
— såsom fallet är med advokaters, läkares, tandläkares och barnmorskors
tystnadsrätt — omfatta allt vad som anförtrotts dem på grund av deras
ställning och de i samband därmed erfarit. Grunden för tillskapande av tystnadsrätt
är nämligen icke densamma och motiverar endast tystnadsrätt beträffande
förhållanden som anförtrotts själasörjaren i denna hans egenskap
under omständigheter, som är att likställa med bikt. Detta medför i sin tur
att det icke bör finnas något utrymme för tystnadsrätt för själasörjares biträden.
Det synes också vara i hög grad tveksamt, huruvida såsom enligt
förslaget blir fallet — själasörjare skall vara skyldig att vittna om bikthemlighet
i de fall då den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, medgivit det.
På grund av stadgandet i 36 kap. 5 § fjärde stycket skulle själasörjare med
förslagets avfattning bli skyldig att avgiva vittnesutsaga i mål angående brott,
varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Detta synes icke
vara godtagbart med hänsyn till grunden för själasörjares tystnadsrätt, som
väl ytterst är att den, som är anfäktad av samvetsförebråelser eller oviss om
hur han i en svår etisk konfliktsituation bör handla, skall kunna anförtro
sig åt en i religiösa och moraliska frågor kvalificerad rådgivare. — Därest
den ifrågasatta ändringen i kyrkolagen skulle komma till stand och i överensstämmelse
med kommitténs förslag om upphävande av sista stycket i 36
kap. 5 § rättegångsbalken genomföras, synes kunna anmärkas att bestämmelsen
i paragrafens första stycke blir tillämpligt på själasörjare i svenska
kyrkan.

Två ledamöter av häradshövdingeföreningens styrelse förklarar sig avstyrka
kommitténs förslag såvitt därigenom ändring i nu gällande rätt vidtagits
för statskyrkoprästernas vidkommande. En godtagbar lösning förefaller
vara, att frikyrkopastors ställning konstrueras i enlighet med vad som
nu gäller för statskyrkopräst. Om en sådan reform icke framstår som genomförbar
med tanke på eventuella vanskligheter att för frikyrkopastorernas del
laborera med begreppet bikt (hemligt skriftermål) eller av annan orsak, synes
vara att föredraga det av kommittén skisserade förslaget att jämställa
frikyrkopastorer med advokater, läkare etc. och ej ändra vad som nu stadgas
om statskyrkopräst.

Beträffande avgränsningen av den kategori personer inom trossamfunden,
som enligt förslaget skall äga undandraga sig vittnesplikten — i lagutkastet
angivna såsom själasörjare -— yttrar hovrätten för Västra Sverige att
med förslaget tydligen avses innehavare av särskild befattning såsom själasörjare.
För den händelse att ordinerade frikyrkopastorer, som ej innehar
särskild befattning, anses böra omfattas av det nya stadgandet, torde ett klargörande
uttalande härom i motiveringen till det blivande lagförslaget vara
önskvärt.

Hovrätten anför i denna fråga vidare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Hovrätten, som saknar närmare kännedom rörande förhållandena inom
de olika samfunden, har sig bekant att det inom vissa av dessa är församlingarna
obetaget att till pastorsbefattning kalla samfundsmedlem, oavsett
om denne genomgått predikantutbildning eller ej. Om och i den mån det
faktiskt förekommer att pastorsbefattningar beklädes med personer utan
dylik utbildning, synes underlaget för rättegångskommitténs ståndpunktstagande
i denna del vackla. Hovrätten hävdar vidare, att just med hänsyn
till den för frikyrkosamfunden typiska medverkan av lekmän (personer
vilka saknar pastorsutbildning), vilken lärer omfatta även själavården
(t. ex. heltidsanställda evangelister), det sannolikt ibland torde kunna erbjuda
praktiska svårigheter att i ett givet fall avgöra huruvida den såsom
vittne åberopade personen skall anses innehava befattning såsom själasörjare.

Även hovrätten för Nedre Norrland anser den ifrågavarande avgränsningen
erbjuda vissa svårigheter. En begränsning till i huvudsak pastorer synes
dock, såvitt hovrätten kunnat finna, stå i god överensstämmelse med i
vart fall många frikyrkliga samfunds uppfattning. Det av rättegångskommittén
föreslagna ordet själasörjare är till sin innebörd obestämt. Begreppet
själasörjare synes kunna omfatta envar, som ägnar sig åt själavård,
ett uttryck som ej är alldeles lätt att tolka. Själavårdande verksamhet
torde i ej ringa grad utövas av diakonissor, slumsystrar in. fl., vilka
knappast bör fritagas från vittnesplikt. Den av hovrätten åsyftade begränsningen
skulle måhända kunna vinnas genom att i stället — beträffande
personer inom annat trossamfund än svenska kyrkan — en anknytning göres
till den ställning som präst i svenska kyrkan intager. Sveriges advokatsamfund
hävdar, att begreppet själasörjare är alltför vagt för att lämpligen
kunna användas i detta sammanhang. Av två skäl är det av betydelse
att kretsen av de personer, som gentemot en begäran om vittnesförhör
kan åberopa tystnadsplikt, blir bestämd med sådan grad av exakthet att
tvekan icke skall behöva uppstå rörande frågan huruvida en såsom vittne
åberopad person tillhör eller icke tillhör denna krets. Dels är det nämligen
av vikt för allmänheten att, innan uppgifter lämnas i förtroende, kunna
bedöma huruvida den åt vilken man vill anförtro sig omfattas av tystnadsplikten
eller icke, dels är det med hänsyn till rättegångarnas behöriga
förlopp angeläget att domstolarna icke skall behöva ställas inför tveksamma
spörsmål huruvida en vass person skall få höras som vittne eller
icke. De personkategorier som omfattas av de nu gällande bestämmelserna
i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är skarpt avgränsade, men detta skulle
icke längre bli fallet, om kretsen utökas med »själasörjare». Skall en lagändring
i förevarande avseende genomföras, ifrågasätter samfundet om det
icke vore lämpligast att i lagtexten använda ordet präst såsom beteckning
för de personer som här åsyftas. Därmed skulle enligt samfundets uppfattning
vinnas en önskvärd begränsning av den personkrets inom vilken
frihet från vittnesplikt skulle föreligga. Den skulle nämligen bli begränsad
till pastorer inom sådana samfund, som är fastare organiserade med ett
klart avgränsat pastorsämbete. Särskilt om frihet från vittnesplikt införes

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1980

utan att man samtidigt ålägger vederbörande en på något sätt sanktionerad
tystnadsplikt, synes anledning föreligga att gå varsamt fram och icke utsträcka
bestämmelserna till att gälla andra än sådana personer som inom
vederbörande samfund erhållit pastorsutbildning och som verkligen utövar
prästämbetet såsom sitt egentliga kall.

Ej heller Föreningen Sveriges häradshövdingar anser begreppet själasörjare
så fast avgränsat att det utan vidare är lämpat att användas i lagtexten
för det ändamål, varom nu är fråga. Någon analys av begreppet har
icke heller försökts i motiveringen. Inom svenska kyrkan har, åtminstone
tidigare, såsom själasörjare betecknats endast den som är vigd till präst
inom kyrkan. Det finns emellertid även andra befattningshavare i kyrkan,
som utövar själavårdande verksamhet. Så är till exempel i stor utsträckning
fallet med diakoner och diakonissor. De synes mycket väl kunna betecknas
såsom själasörjare i förslagets mening, och det förefaller icke orimligt
att åt dem skulle tillerkännas befrielse från att vittna om det som anförtrotts
dem på grund av deras ställning. Inom frikyrkosamfunden har
begreppet själasörjare icke samma hävd som inom svenska kyrkan. Vilka
som inom vissa frikyrkosamfund skulle komma att hänföras till själasörjare
torde vara högst ovisst. Inom vissa trossamfund är det medlemmarnas
skyldighet att bekänna sina synder inför annan medlem av samfundet.
Denne behöver icke vara innehavare av pastors- eller predikantbelattning.
Det kan ligga nära till hands att betrakta en sådan lekmannabroder
som den andres själasörjare. Enligt kommitténs uttalanden är det icke
avsett att begränsa tystnadsrätten till att omfatta allenast de personer inom
samfunden, som erhållit behörighet såsom vigselförrättare enligt länsstvrelsens
bemyndigande, utan att tystnadsrätten skall gälla för alla de befattningshavare
inom samfunden som kan anses äga ställning såsom själasörjare.
Mot bakgrunden av vad föreningen anfört och med hänsyn till att
i törekommande fall domstol måste kunna snabbt taga ståndpunkt till
huruvida tystnadsrätt föreligger eller icke synes en klarare avgränsning av
de tystnadsberättigades krets vara högeligen önskvärd.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm befarar, att ovisshet kan komma att
råda om tolkningen av begreppet själasörjare, en ovisshet, som kunde
tvinga en själasörjare att genom vittnesbevisning eller på annat sätt visa,
att han åtnjuter lagstadgad tystnadsrätt. Evangeliska fosterlandsstiftelsen
anser, att en utvidgning av tystnadsrätten ej bör sträcka sig längre än till
personer, som verkligen framstår såsom själasörjare. Frälsningsarmén i
Sverige hävdar, att dess officerare såsom själasörjare bör stå i samma kategori
som präster och pastorer inom svenska kyrkan och frikyrkorna.

Förbundet för religionsfrihet förklarar sig ej kunna dela kommitténs
synpunkt att det skulle vara av vikt att utvidgningen av tystnadsrätten endast
skulle gälla själasörjare. En sådan begränsning skulle missgynna
dels vissa religiösa minoritetsgrupper, dels de kyrkfria och de religiöst
ointresserade. Även medlemmar av dessa kategorier kan givetvis i en nödsituation
känna ett starkt behov av att anförtro sig åt någon och bör då

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

ha samma rätt som de samfundsreligiösa att kräva tystnadsrätt för denne.
Förbundet är väl medvetet om att detta delvis ligger utanför ramen för den
nu aktuella utredningen, men anser att hela frågan bör tagas upp i detta
sammanhang, eftersom den föreslagna lösningen är ägnad att försvåra och
avsevärt försena en lösning av problemet.

Beträffande förslaget om begränsning av tystnadsrätten
till de trossamfund, som erhållit generellt vigselmedgivande
finner Frikyrkliga samarbetskommittén det angeläget att
en klar avgränsning kommer till stånd i fråga om den kategori på vilken
den föreslagna nya lagstiftningen äger tillämpning. Därvid synes en lämplig
gräns kunna dragas dels vid de samfund som i samband med erhållen
vigselbehörighet visat sig uppfylla kravet på viss fasthet i organisationen,
dels vid personer inom ifrågavarande samfund som otvetydigt har ställning
som själasörjare.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar om att dissenterlagskommittén på
sin tid betonade att ett trossamfund för att kunna tillerkännas vigselrätt
icke finge sakna organisatorisk fasthet och att samfundet borde prövas vara
på visst sätt kvalificerat att tjäna såsom ett rättsordningens organ. Dessa
synpunkter är enligt hovrättens mening visserligen av betydelse i fråga om
vigselrätt. Några liknande synpunkter kan dock knappast anföras i fråga
om vittnespliktens utsträckning. Här bör fastmer varje samfunds egna
trosläror anses ensamt avgörande. Inskränkning av tystnadsrätten till trossamfund,
inom vilket vigsel må förrättas, förefaller därför omotiverad. Den
ter sig också lagtekniskt egendomlig; sambandet mellan vigselrätt och tystnadsrätt
blir för läsaren obegripligt. För övrigt förtjänar det framhållas att
också andra religioners intressen måste tillgodoses. Att bikt eller därmed
jämförliga förtroenden kan förekomma även i trossamfund, som ej medgivits
vigselrätt, synes hovrätten sannolikt. Advokatsamfundet gör å sin
sida gällande, att begränsningen till de trossamfund, som erhållit vigselrätt,
torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, då nämligen de flesta frikyrkosamfund
erhållit generellt vigselmedgivande. Vidare kan invändas att prövningen
av frågan om vigselmedgivande icke torde ske efter samma synpunkter,
som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnesplikten.

Förbundet för religionsfrihet framför allvarliga betänkligheter mot förslaget
att sammankoppla rätten att slippa avlägga vittnesmål med vigselrätten.
En kyrklig vigsel har för närvarande både en juridisk och en religiös
funktion. Det är därför naturligt att samhället måste ställa vissa krav på
vigselförrättarnas kvalifikationer. Den tid torde väl emellertid icke vara avlägsen
då äktenskapets juridiska sida regleras genom obligatoriskt civiläktenskap,
varefter det givetvis bör stå vem som helst fritt att nedkalla
gudomlig välsignelse över föreningen.

Om frågan huruvida i samband med införande för frikyrkopastorer av

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

eu tystnadsrätt de också bör åläggas en sanktionerad tystnadsplikt
yttrar Linköpings domkapitel att det får anses rimligt, att frikyrkopastors
tystnadsrätt förbindes med tystnadsplikt. I motsatt fall blir talet
om likställighet mellan svenska kyrkans präster och frikyrkopastorerna illusoriskt.
Domkapitlet hävdar, att frågan om tystnadsplikten principiellt får
anses vara en kyrkosamfundens sak. Den skall regleras och garanteras av
det samfund, vartill själasörjaren i fråga hör. Inom svenska kyrkan har det
varit och är alltfort så, att prästerskapet icke tillförsäkras tystnadsrätt och
tystnadsplikt annat än genom kyrkolagens stadgande i dess 7 kap. 2 §. Enligt
Frikyrkliga samarbetskommitténs uppgift understrykes vid utbildningen
av pastorer tystnadsplikten och två samfund, nämligen Metodistsamfundet
och Svenska missionsförbundet, avkräver vid invigningen av de nya
pastorerna ett högtidligt löfte om tystnadsplikt beträffande sådant, som
blottas för dem i deras egenskap av pastorer och själasörjare. Härav framgår
klart, att tystnadsplikten både avkräves och garanteras av kyrkosamfundet
i fråga. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser svårigheterna att
åstadkomma sanktion för tystnadsplikten ej oöverkomliga. Hovrätten för
Västra Sverige ifrågasätter, huruvida icke en omprövning bör ske av frågan
om straffsanktionering av brott mot själasörjares tystnadsplikt i anslutning
till 15 kap. 7 § i det föreliggande förslaget till brottsbalk.

Frikyrkliga samarbetskommittén förklarar sig med tillfredsställelse ha
uppmärksammat att kommittén lagt stor vikt vid frågan huruvida den ifrågavarande
rätten att undandraga sig vittnesmål kan lagfästas utan en motsvarande,
på något sätt sanktionerad tystnadsplikt. Enligt samarbetskommitténs
uppfattning är denna fråga visserligen i första hand av principiellt
och teoretiskt intresse. Samarbetskommitténs uppfattning är att lagstiftning
om tystnadsrätt i förevarande fall mycket väl kan tänkas utan motsvarande
sanktionerad tystnadsplikt. Om en lagstiftning om tystnadsplikt
kommer till stånd, skulle ändå icke denna lagstiftning eller hänsynen till
sanktioner från det borgerliga samhällets sida vara det avgörande motivet
för frikyrkopastorn att obrottsligt iakttaga tystnad med vad han mottagit
under biktens insegel. Han kommer under alla förhållanden att känna sig
bunden i första hand av en religiöst motiverad tystnadsförpliktelse. Enligt
samarbetskommitténs uppfattning minskar därigenom den genom borgerlig
lagstiftning sanktionerade tystnadspliktens betydelse som ett logiskt
och ur allmänna moraliska synpunkter motiverat komplement till den lagstadgade
tystnadsrätten.

Samarbetskommittén anför vidare.

Den betydelse plikten att iakttaga tystnad med vad som delgivits under
bikt tillmätes inom de frikyrkliga samfunden framgår av den uppmärksamhet
som ägnas frågan i pastorsutbildningen, där samfunden genomgående
starkt inskärper den religiösa förpliktelsen att respektera bikthemligheten.
Inom flera av de frikyrkliga samfunden, och bland dem de största,
är var och en som avskiljs för pastorstjänst dessutom bunden av ett i avskiljningen
givet tysthetslöfte. Den religiöst motiverade tystnadsförpliktel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

sen är så djupt förankrad inom de frikyrkliga samfundens pastorskårer, alt
samarbetskommittén för sin del skulle kunna överväga att, som ett tillmötesgående
av allmänna önskemål om en formell rättslig bekräftelse av redan
existerande förhållanden, förorda en lagstiftning också om tystnadsplikt.
Här synes en direkt parallell föreligga till den rätt och sanktionerade
plikt till tystnad varom 14 kap. 3 § andra stycket giftermålsbalken stadgar
beträffande medlare i äktenskap.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen ger uttryck åt den uppfattningen afl,
därest lagligt skydd ges pastor att inför domstol förtiga bikthemlighet, absoluta
krav också måste kunna ställas på honom att i tystnad bevara sådant,
som yppats för honom under bikt. Garantier härför torde emellertid
kunna vinnas på annat sätt än genom lagstiftning, nämligen dels genom alt
kravet på absolut tystnad beträffande sådant, som yppats under bikt, understrykes
vid pastorsutbildningen i berörda trossamfunds teologiska skolor,
dels genom en bestämmelse, att pastorerna vid inträdet i sina ämbeten under
högtidliga former avlägger löfte att icke röja sådant, som anförtrotts dem
i deras egenskap av själasörjare. Inom Evangeliska fosterlands-stiftelsen
tillämpas redan en dylik ordning.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår gäller enligt kyrkolagen,
att präst inom svenska kyrkan är förpliktad att iakttaga tystnad om
det som han under biktens insegel erfarit. Genom att stadgandet i 36 kap. 5 £
rättegångsbalken, vilket upptar vissa regler om befrielse från vittnesplikten,
innehåller en hänvisning till nämnda stadgande i kyrkolagen är statskyrkopräst
förhindrad att vid avgivande av vittnesmål yppa sådana förtroenden.
För pastor tillhörande annat trossamfund föreligger ej något motsvarande
undantag från vittnesplikten.

Rättegångskommitténs förevarande förslag, som tillkommit på riksdagens
initiativ, syftar till alt utjämna den olikhet, som i nu angivna hänseende
råder mellan statskyrkans präster och prästerna inom frikyrkosamfunden.
Mot detta syftemål har vid remissbehandlingen ej framkommit några
invändningar, och även för egen del anser jag det i princip riktigt att frikyrkopastorerna
här tillförsäkras en ställning, motsvarande den som tillkommer
prästerna inom svenska kyrkan. En reform i denna riktning måste
anses ligga i linje med de grundsatser, varpå den svenska religionsfrihetslagstiftningen
bygger.

Kommitténs förslag innebär, att frikyrkopastorerna skall i avseende å
vittnesplikt jämställas med de kategorier som omförmäles i 36 kap. 5 §
andra stycket rättegångsbalken (advokater, läkare in. fl.). För att full likställighet
mellan statskyrkopräster och frikyrkopastorer skall ernås har
kommittén emellertid samtidigt föreslagit, att jämväl statskyrkoprästerna
skall jämställas med nämnda kategorier. Detta innebär, att den för statskyrkopräst
nu gällande mycket vidsträckta tystnadsplikten skulle begränsas
i så måtto, att den som givit förtroendet skulle kunna medgiva vittnes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

måls avläggande och att vittnesmål skulle kunna avläggas i mål som rör
grova brott. I motsats till vad som nu gäller skulle sålunda en statskyrkopräst
kunna i vissa fall komma i den situationen, att han vid domstol i
samband med avgivande av vittnesmål nödgades yppa vad han under biktens
insegel erfarit.

Vad rättegångskommittén sålunda föreslagit har vid remissbehandlingen
utsatts för kritik från flera håll, och även jag finner den valda lösningen
mindre tillfredsställande. Det synes knappast riktigt att åvägabringa likställigheten
till priset av att det inom statskyrkan rådande skyddet för bikthemligheten
uppluckras, då några andra motiv för en sådan uppluckring
ej framkommit. Enligt min mening bör man i stället välja den lösningen,
att frikyrkopastor befrias från vittnesplikten i en omfattning som motsvarar
vad som för närvarande gäller för präst inom svenska kyrkan. Det bör
således ej vara tillåtet att höra frikyrkopastor såsom vittne beträffande sådant
som han erfarit under förhållanden motsvarande bikten inom svenska
kyrkan, oavsett om den som givit förtroendet medgivit vittnesmålet och
även oavsett om saken skulle gälla grovt brott.

En förutsättning för att den sålunda föreslagna ordningen skall kunna
genomföras är att undantaget från vittnesplikten begränsas till sådana som
inom frikyrkosamfunden verkligen intar en ställning motsvarande den som
tillkommer präst i statskyrkan. Det av kommittén föreslagna uttrycket
själasörjare är såsom anmärkts i vissa remissyttranden ej tillräckligt fast
avgränsat. Den kategori som åsyftas torde klarare avgränsas genom att i
lagtexten nämnes präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan jämte
person, som intager en motsvarande ställning inom sådant trossamfund.
Ett exempel på den senare gruppen är officerare inom frälsningsarmen.
Självfallet bör genomgående upprätthållas krav på att det skall vara fråga
om själasörjare, som har erforderlig utbildning och kompetens för sin syssla,
och han bör utöva denna som sitt egentliga kall.

Enligt kommitténs förslag skulle likställigheten med svenska kyrkan
avse endast sådana trossamfund, som erhållit generellt vigselmedgivande.
Såsom motiv härför har angivits, att i samband med fråga om medgivande
av vigselrätt en prövning sker, huruvida samfundet har erforderlig fasthet
i organisationen. Ehuru kommitténs förslag har vissa fördelar med hänsyn
till den klara avgränsning det ger, anser jag det riktigare att regeln får gälla
frikyrkosamfund oavsett om det har vigselrätt eller ej. Spörsmålet torde ej
ha större praktisk betydelse, eftersom de flesta av de i landet existerande
frikyrkosamfunden för närvarande är utrustade med vigselrätt.

I likhet med vad som gäller för prästerskapet inom svenska kyrkan bör
friheten från vittnesplikten avse sådana förtroenden, som lämnats vid hemligt
skriftermål. För trossamfund, som icke erkänner bikten såsom institut,
torde befrielsen få gälla därmed jämförliga, av samvetsnöd föranledda
djupa förtroenden, lämnade till prästen — eller den med honom
i förevarandc hänseende likställde — i denna hans egenskap.

Liksom rättegångskommittén anser jag att den föreslagna ordningen

it Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 85

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

beträt lande vittnesplikten ej behöver törknippas med en däremot svarande
sanktionerad tystnadsplikt för frikyrkopastor. Såsom framhållits i lagstiftningsärendet
föreligger redan nu i vissa fall en frihet från vittnesplikt utan
att denna är förbunden med en straffsanktionerad tystnadsplikt. Vad frikyrkopastorerna
beträffar torde man kunna räkna med att här avsedda
förtroenden bevaras oavsett att någon i lag uttryckt tystnadsplikt ej föreligger.
Tydligtvis uppfattas tystnadsplikten inom frikyrkosamfunden såsom
ett så starkt religiöst motiverat krav att lagstiftning i ämnet näppeligen
kan tänkas få någon egentlig betydelse. Enligt vad som upplysts brukar
frikyrkopastorerna vid sin utbildning regelmässigt åläggas att i tystnad bevara
vad de vid personlig själavård erfarit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar jag att till 36
kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken fogas en bestämmelse, enligt vilken
präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant
samfund intager motsvarande ställning icke må höras som vittne om något
som han erfarit vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden.
Den i nämnda stycke upptagna hänvisningen till kyrkolagen torde
i anslutning härtill böra redaktionellt jämkas.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 Kap.
2 §•

Protokollet skall--—---

- — — — — föra protokollet.

33 Kap.

12 §.

Har den —----------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning,
om den sökte har känt lämpning, om den sökte bär känt 1

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist inom riket och han eller nå- hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 § gon, till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upp- må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den lysning ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig.

sökte uppehåller sig. Finner rätten
skäl därtill, må den i stället förord-na, att handlingen i slutet kuvert
skall avlämnas i den söktes hemvist

Delgivning skall--— —

eller fästas å hans husdörr.
----— -— — blivit fullgjort.

Ämbets- eller tjänsteman--

Ej heller —----—--

Rättegångsombud, biträde —
Utan hinder------

36 Kap.

5 §•

-----------iakttaga tystnad.

---—---samtycker därtill.

-----------må yppas.

-----— två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst inom

skilt stadgat.

svenska kyrkan är särskilt stadgat.
Präst inom annat trossamfund än
svenska kyrkan eller den som i så-dant samfund intager motsvarande
ställning må icke höras som vittne
om något, som han vid hemligt skrif-termål eller under därmed jämförliga
förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961

Kungi. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Upptages borgenärs-----— •

Sker delgivning — — — ---—

--—--delgivas gäldenären.

1 fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat motsvarande
tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
är föreskrivet må ske
även då gäldenären vistas å känd ort
utom riket och delgivning eljest ej
kan med laga verkan ske här i riket
samt konkursdomaren med hänsyn
till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det icke
skäligen böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning
skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

- •-----av borgenären.

17 §.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

sökningen inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är
målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet
till rätten, varde dödsboet
kallat att inför rätten yttra sig över
ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad
nyss sagts. Söker borgenär, att avliden
gäldenärs bo skall avträdas till
konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares
kallande till rätten tillämpas
vad i första och andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

ningen inom fjorton dagar från delfåendet.
Medgiva, i fall då dödsbo ej
står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
sägs. Är målet, då gäldenären
dör, redan hänskjutet till rätten, varde
dödsboet kallat att inför rätten
yttra sig över ansökningen, och gälle
beträffande frånvarande delägares
kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,
att avliden gäldenärs bo skall
avträdas till konkurs, skall i fråga
om ansökningens delgivning med
dödsboet och delägares kallande till
rätten tillämpas vad i första och andra
punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Bilaga B

Vid promemoriorna den 25 juli 1956, den 20 april 1959 och den 12 november
1959 fogade förslag1 till ändrad lydelse av vissa stadganden i

rättegångsbalken

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 Kap.

Protokollet skall-------

§•

---- — föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande,
att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Den som
ej avlagt domared skall, innan han
må tjänstgöra såsom protokollförare,
inför domstol eller inför rättens
ordförande avlägga ed, att han skall
efter bästa förstånd fullgöra uppgiften
såsom protokollförare och icke
för någon uppenbara de rådslag, som
förekomma då överläggning till dom
eller beslut hålles inom stängda dörrar.
Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle i
tillämpliga delar vad om domared är
stadgat.

33 Kap.

12 §.

Har den •—- — -— —----- -

Vad nu sagts äge motsvarande tilllumpning,
om den sökte har känt
hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig.

Delgivning skall — -------

---i tidning.

Har den sökte känt hemvist inom
riket och träffas ej han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 § må
överlämnas, samt kan upplysning ej
heller vinnas, var den sökte uppehåller
sig, må rätten förordna, att handlingen
i slutet kuvert skall avlämnas
i hans hemvist eller fästas å hans
husdörr.

—---blivit fullgjort.

1 Ändringsförslagen har fogats, såvitt rör 6 kap. 2 §, vid departementspromemorian den 12
november 1959, såvitt rör 33 kap. 12 §, vid rättegångskommitténs promemoria den 25 juli 1956
och, såvitt rör 36 kap. 5 §, vid kommitténs promemoria den 20 april 1959. Det till kommitténs
promemoria den 25 juli 1956 bilagda förslaget till ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen,
vilket är likalydande med det vid rcmissprotokollet fogade agförsiaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 Kap.

Ämbets- eller tjänsteman----

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare,
barnmorska eller deras biträden
höras angående något, som på
grund av denna deras ställning förtrotts
dem eller de i samband därmed
erfarit, med mindre det är i lag medgivet
eller den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde--

Utan hinder--------

Om tystnadsplikt för präst är särskilt
stadgat.

§•

- -----iakttaga tystnad.

Ej heller må själasörjare i svenska
kyrkan eller i annat trossamfund,
inom vilket enligt Konungens medgivande
vigsel må förrättas, advokat,
läkare, tandläkare, barnmorska eller
deras biträden höras angående något,
som på grund av denna deras ställning
förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre
det är i lag medgivet eller den, till
vilkens förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker därtill.

-----må yppas.

två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 22 januari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget avser, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse. Ändringarna röra tre helt skilda frågor,
vilka här nedan behandlas under var och en av de tre paragraferna.

6 KAP.

2 §•

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen avser den ed som skall
avläggas av protokollförare vid domstol. Lagrådet har intet att erinra mot
förslaget men vill understryka att, såsom departementschefen framhållit, domaraspirant
lämpligen bör avlägga domared redan när han första gången
anlitas för protokollföring och icke då avlägga den särskilda protokollförareden
för att senare gå domared.

33 KAP.

12 §.

Från äldre lagstiftning upptogs i 1734 års lag för tvistemål den ordningen,,
att en svarande, som sökte hålla sig undan, i vissa fall kunde delges stämning
genom att den fästes på hans husdörr. Med ändringar i fråga om de

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

närmare förutsättningarna m. m. bibehölls detta förfarande, s. k. spikning,
till dess det i nya rättegångsbalken ersattes av möjlighet till surrogatdelgivning
respektive kungörelsedelgivning (33 kap. 8—10, 12, 13, 20 §§). På vissa
andra områden förekommer alltjämt spikningsförfarandc. Erinras må
sålunda om bestämmelserna för överbringande av underrättelse till gäldenär
att utmätning sökts eller till hyresgäst att verkställighet begärts av beslut
om avhysning (60 och 193 §§ utsökningslagen). En framställning av justitieombudsmannen
(ämbetsberättelsen 1949 s. 228) om ändring av dessa bestämmelser
till överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler
ledde ej till annat än en jämkning i lagtexten, innebärande att underrättelse
i fortsättningen ej finge fästas på dörren annorledes än i slutet kuvert. Mot
den av justitieombudsmannen förordade reformen framhöll föredragande
departementschefen, att den syntes alltför vittgående för att böra vidtagas
vid en tidpunkt, då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrätten
vore tämligen nära förestående. Han erinrade i övrigt bl. a. att ett kungörelseförfarande
icke i det föreliggande sammanhanget borde införas, enär
borgenärens möjligheter att snabbt erhålla utmätning därigenom skulle allvarligt
försämras. (NJA II 1951 s. 577 o. 578.)

Det ålderdomliga spikningsförfarandet måste även i sin modifierade form
vara ägnat att väcka uppseende bland den söktes grannar och andra som
råka se det med sigill försedda anslaget. Enligt vad erfarenheten visat drabbar
obehaget härvid icke alltid blott den sökte. När en inneboende sökes, tro
kanske grannarna, att saken gäller dennes hyresvärd. Från delgivningsmannens
sida kan lätt förväxling ske, när i huset bo flera hyresgäster med samma
namn o. s. v. Om dylika fall var närmare tal i justitieombudsmannens
ovannämnda framställning. Det torde under här angivna förhållanden böra
krävas starka skäl för att det skall anses nödvändigt att införliva spikningsförfarandet
även med den nya rättegångsordningen.

Ändringsförslaget hänför sig till andra stycket i 33 kap. 12 § rättegångsbalken.
Där avses det fall, att en handling skall delges någon som har känt
hemvist i riket, varvid dock hinder för delgivningen möter, i det att varken
den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 §:ns bestämmelser om
surrogatdelgivning må överlämnas, träffas samt upplysning ej heller kan
vinnas om var den sökte uppehåller sig. Lagrummet medger att delgivning
då får ske genom att rätten förordnar, att handlingen skall anslås å en för
allmänheten tillgänglig plats i dess kansli, samt låter införa meddelande
därom i allmänna tidningarna och, om det antages därigenom komma till
den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning på detta sätt
skett med part, erfordras ej vid ny delgivning av samma slag och i samma
mål med den parten, att meddelande införes i tidning. En viktig begränsning
av stadgandets räckvidd följer av 13 §. Delgivning av stämning i brottmål får
sålunda ej ske i denna ordning, och stämning i tvistemål må på detta sätt
delges endast då anledning förekommer, att den sökte avvikit eller eljest
håller sig undan. En ytterligare inskränkning av mindre praktisk betydelse
framgår av 20 § sista stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1060

Enligt rättegångskommitténs förslag borde, i stället för vad nu angivits,
gälla, att rätten för här avsedda fall ägde förordna, att handlingen i slutet
kuvert skulle avlämnas i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr. I
remitterade förslaget tänkes den gällande ordningen visserligen skola bibehållas
men kompletterad på det sätt, alt rätten har möjlighet att, om den
finner skäl därtill, i stället förordna, att handlingen skall i slutet kuvert avlämnas
i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr.

Vad rättegångskommittén främst haft att invända mot den nuvarande
ordningen synes ha varit, att kungörelsedelgivningen vore att betrakta huvudsakligen
som en formell delgivning, vilken endast i undantagsfall bragtes
till den söktes kännedom. Kommittén har förmenat, att den som äger känt
hemvist i riket har större utsikt att få kännedom om delgivningen, om delgivningshandlingen
uppsättes på hans husdörr eller på annat sätt — såsom
genom brevlåda — avlämnas i hans hemvist. Till denna uppfattning synes
departementschefen ha anslutit sig, dock att han, i likhet med en remissmyndighet,
framhållit, att situationer kunna förekomma, då kungörelsedelgivning
i nu gällande ordning är att föredraga.

Härtill må anmärkas, att ifrågavarande bestämmelser för närvarande sannolikt
ha sin största praktiska betydelse, då det gäller att delge stämning
eller andra partsinlagor med den som avvikit eller eljest håller sig undan.
För andra parten kan vara av stor vikt att, oaktat delgivning på vanligt sätt
ej kan ske, hans talan likväl prövas. Kungörelsedelgivningen är ett medel att
uppnå detta syfte. Som departementschefen framhållit är emellertid ej uteslutet,
att även en kungörelsedelgivning kommer till den söktes kännedom.
Införandet i ortstidning kan leda till att exempelvis den som tagit arbete på
annat håll får sådan kännedom. En bortovarandcs intressen kunna stundom
bevakas av någon som i sin verksamhet har att följa vad som kungöres i
allmänna tidningarna o. s. v. Det kan emellertid icke bestridas, att det av
rättegångskommittén förordade delgivningssättet stundom skulle mera verksamt
bidraga till att den sökte finge vetskap om delgivningen. Att enbart
med hänsyn härtill övergå till detta delgivningssätt synes dock, i betraktande
av de allvarliga olägenheter som äro förbundna med ett spikningsförfarande,
icke böra ifrågakomma. Enligt lagrådets mening kan i huvudsak
samma praktiska resultat ernås, om efter förebild av enahanda bestämmelser
för surrogatdelgivning även beträffande här ifrågavarande delgivning
töreskreves, att meddelande med posten skall sändas till den sökte under
hans vanliga adress.

Förslag om återinförande av spikningsförfarandet har först framställts av
stäinningsmännen i de tre största städerna, som därvid livligt förordat denna
metod bl. a. ur den synpunkten att redan utsikten, att spikning kunde
följa, vore ägnad att underlätta vanlig delgivning med personer, som med
nuvarande regler vore svåra att anträffa. Även om en sådan förmodan kan
antagas ha skäl för sig, synas fördelar i detta hänseende icke uppväga olägenheterna
av spikningsförfarandet. Detsamma kan sägas beträffande rättegångskommilténs
åberopande av den kostnadsbesparing som skulle vinnas
genom kungörelsedclgivningens slopande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Från stämningsmännens sida har såsom ett argument för införande av
spikningsförfarande uppgivits, att det stundom förekomme att en person,
som ej kunde åtkommas med surrogatdelgivning, även kunde hindra delgivning
i vanlig ordning enbart genom att hålla sig inomhus och undandraga
sig varje försök av stämningsmannen att nå förbindelse med honom vare sig
genom personligt besök eller i telefon. Vad sålunda uppgivits kan vara förtjänt
att uppmärksammas, särskilt som det måhända kan ifrågasättas, om
bestämmelserna angående kungörelsedelgivning i ett sådant fall överhuvud
äro tillämpliga. En förutsättning för kungörelsedelgivning enligt 12 § andra
stycket är, att upplysning ej kan vinnas, var den sökte uppehåller sig. I det
här förutsatta fallet vet man emellertid, att han hela tiden befinner sig i bostaden.
I delgivningskapitlets 6 § föreskrives, att delgivning genom handlings
överlämnande anses ha verkställts, även när den sökte vägrar att mottaga
handlingen. Detta torde — i enlighet med äldre doktrin, jfr bl. a. Tryggers
kommentar till 11 kap. äldre rättegångsbalken s. 32 — få anses gälla
vare sig stämningsmannen behåller handlingen eller lämnar den kvar på
stället för delgivningen. Måhända kan det tyckas, att härmed borde likställas
det fall, att den sökte vägrar att ge överbringaren (stämningsmannen)
tillträde för handlingens överlämnande, förutsatt naturligen att det av omständigheterna
framgår att syftet härvid enbart är att hindra delgivningen.
Emellertid har i äldre praxis, då för spikningsförfarande vid stämnings delgivning
fordrades bl. a. att säker anvisning ej kunde vinnas var den sökte
uppehöll sig, ansetts, att även vägrat tillträde till den lokal, där den sökte
veterligen befann sig, berättigade till sådant delgivningssätt (jfr NJA 188ö
s. 198 samt Trygger a.a. s. 36 not 4 och Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 324).
Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att, i anslutning till
denna äldre praxis, kungörelsedelgivning anses kunna ske även för nu
diskutei ade fall. Vare sig man ansluter sig till den ena eller den andra av
de här antydda två uppfattningarna, av vilka den första måhända skulle
kräva ett förtydligande tillägg till 6 §, torde i allt fall vara klart, att dessa
fall icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan om spikningsförfarandets
återinförande.

På nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget om införande av spikningsförfarande
i nya rättegångsbalken samt hemställer, att ändringen i
fråga om 12 § andra stycket begränsas till att en andra punkt tillägges av
innehåll, att meddelande om att handlingen anslagits i kansliet därjämte
skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

36 KAP.

5 §•

Förslaget avser att för präster och därmed jämställda inom andra trossamfund
än svenska kyrkan begränsa den allmänna vittnesplikten i en omattning,
som svarar mot den i sista stycket av förevarande paragraf åsyf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

tade särskilda tystnadsplikten för präst inom svenska kyrkan. I följd härav
skall enligt förslaget »präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan
eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning» icke få horas
som vittne om »något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed
jämförliga förhållanden erfarit». Lagrådet har i sak intet att erinra mot
förslaget men vill framhålla att, med hänsyn till vikten av att undantagen
från vittnesplikt erhålla en fast avgränsning, vad departementschefen därutinnan
anfört bör uppfattas som verkliga definitioner. Som präst eller person
med motsvarande ställning får alltså anses endast den som har erforderlig utbildning
och kompetens för sådan syssla och utövar den som sitt egentliga
kall. Hit kunna exempelvis höra frälsningsarméns officerare men däremot
ej dess underofficerare. Såsom jämförliga med hemligt skriftermål äro vidare
endast att räkna av samvetsnöd föranledda djupa förtroenden, lämnade
till prästen eller den med honom likställde i denna hans egenskap. Då emellertid
dessa definitioner i lagtexten icke torde behöva angivas närmare än
som skett, lämnar lagrådet den föreslagna avfattningen utan erinran.

Förslaget innebär ingen ändring i fråga om statskyrkoprästs frihet från
vittnesplikt, då det gäller sådant som yppats vid hemligt skriftermål, men
utgår från att den är obegränsad. Härom synes emellertid icke föreligga
full enighet inom doktrinen (jfr Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 1071 och
Sundberg, Kyrkorätt s. 234 och 251). Det torde i allt fall vara klart, att
den föreslagna andra punkten i paragrafens sista stycke bör tillämpas i
överensstämmelse med vad som kan anses gälla för präst inom svenska
kyrkan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Därest lagrådets hemställan beträffande 33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
bifalles, bör ett postmeddelande såsom där förordats sändas
även i de fall som avses i 12 och 17 §§ konkurslagen. Detta torde dock framgå
även utan ändring i konkurslagen. Anses uttrycklig bestämmelse önskvärd,
bör i stället för de i det remitterade förslaget upptagna orden »första
stycket» tilläggas »andra stycket».

Ur protokollet:
Trygve Hellners

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 februari
1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 januari 1960 remitterade,
förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Med anledning av lagrådets kritik mot förslaget till ändring i delgivningsreglerna
vill jag ånyo understryka, att kungörelsedelgivning är en formell
åtgärd, som vanligen icke leder till att den sökte får kännedom om den handling
som skall delgivas, och att ändringsförslaget syftar till att — icke minst
i den söktes eget intresse — skapa bättre möjligheter till att den sökte verkligen
får del av handlingen. Såsom framhållits från stämningsmannahåll
föreligger uppenbarligen ett praktiskt behov av att i rättegång kunna verkställa
delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist eller
dess fästande på hans husdörr. Jag vill också erinra om att ett sådant delgivningsförfarande
redan förekommer enligt utsökningslagen och har i den
form som den där tillämpas veterligen ej givit anledning till kritik.

Såsom framgår av remissprotokollet är det avsett, att delgivningen i de
avsedda fallen regelmässigt skall tillgå så, att handlingen — i slutet kuvert
—- nedlägges i den söktes brevlåda. Försändelsen skall icke fästas på husdörren,
om brevlåda finnes. Det är alltså endast i de fall, då brevlåda saknas
i anslutning till bostaden, som det skulle kunna komma i fråga, att
försändelsen fästes på dörren. Att märka är även, att den föreslagna delgivningsformen
ej får begagnas med mindre rätten förordnat därom. Det får
förutsättas att, innan sådant förordnande meddelas, flera misslyckade försök
till delgivning i vanlig ordning redan ägt rum. Rättens beslut torde regelmässigt
komma att fattas på grundval av utredning från stämningsmannens
sida, vari dessa misslyckade delgivningsförsök och omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

i övrigt i delgivningsärendet redovisas. Det må i detta sammanhang påpekas,
att det klientel på vilket den föreslagna delgivningsformen kan tänkas
komma till praktisk användning ofta består av människor, som uppenbarligen
icke vill göra rätt för sig utan på allt sätt söker undandraga sig sina
förpliktelser.

Jag vill också betona att delgivning i den föreslagna formen ej skall vara
tillåten, då fråga är om stämning i brottmål. Ej heller stämning i tvistemål
får enligt förslaget delgivas på detta sätt annat än då rätten funnit anledning
förekomma, att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

I anledning av lagrådets påpekande, att det ifrågavarande delgivningsförfarandet
skulle vara särskilt ägnat att väcka uppseende bland den söktes
grannar och andra, torde böra erinras om att delgivningen f. n. i motsvarande
fall sker på så sätt, att handlingen anslås på en för allmänheten tillgänglig
plats i rättens kansli, varjämte meddelande därom införes ej blott
i allmänna tidningarna utan även, om det kan antagas därigenom komma
till den söktes kännedom, i annan tidning. Det är tydligt, att delgivning
som sker på nu angivet sätt kan vara mer ägnad att utsätta den sökte för
obehag än att handlingen i slutet kuvert nedlägges i hans brevlåda eller —
i de mycket sällsynta fall sådant kan förekomma — fästes på hans husdörr.

Som exempel på en situation då den föreslagna delgivningsformen skulle
vara särskilt stötande har lagrådet angivit att när en inneboende sökes,
grannarna kanske tror, att saken gäller hans hyresvärd. I det anförda
exemplet är det dock knappast tänkbart att delgivning skulle ske genom att
handlingen fästes på husdörren. Delgivning kan nämligen i det åsyftade fallet
ske genom att handlingen överlämnas till hyresvärden. Endast om denne eller
annan, till vilken handlingen eniigt reglerna för surrogatdelgivning får
lämnas, icke anträffas blir det aktuellt att använda den föreslagna delgivningsformen.
Lagrådet har också pekat på risken att när det i huset bor
flera hyresgäster med samma namn förväxling från delgivningsmannens sida
lätt kan ske. Detta är dock knappast troligt, eftersom enligt vad förut framhållits
delgivning i den föreslagna formen ej skall få ske med mindre rätten
förordnat därom efter föregående utredning av omständigheterna i det
särskilda fallet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig ej böra frångå
det remitterade förslaget på denna punkt. För att klart ge uttryck åt grundsatsen
att fästande på husdörren ej skall ske, när försändelsen kan avlämnas
på annat sätt, vill jag dock förorda, att det ifrågavarande stadgandet i
33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken kompletteras på så sätt att
efter ordet »eller» inskjutes satsen »om så ej kan ske».

Vad beträffar förslaget om frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt
vill jag i anledning av lagrådets påpekande, att det inom doktrinen råder
delade meningar i frågan huruvida den för statskyrkopräst i kyrkolagen
stadgade tystnadsplikten är absolut, understryka att — såsom framgår av remissprotokollet
— förslaget utgår från alt så är fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter
komplettering i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt
87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

191637