Kungl. Maj:ts proposition nr 84 (Proposition 1950:84)

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Nr 84,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändringar i
folktandvårdens organisation m. m.; given Drottningholms
slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen uppdragas riktlinjer för folktandvårdens fortsatta utbyggnad
och organisation.

Den i gällande statsbidragskungörelse stadgade lägsta åldersgränsen för
barntandvården har ansetts böra slopas. Den systematiska barntandvården
i de fall, där organiserad förskoletandvård icke förekommit, föreslås skola
såvitt möjligt börja med 6-åringarna. I syfte att tillföra organisationen ökad
arbetskraft föreslås möjlighet för huvudmännen att inrätta tim- och arvodestjänster,
öppna för privatpraktiserande tandläkare. Vidare förordas
viss differentiering av tjänsterna inom folktandvården, innebärande möjligheter
till ordnad befordringsgång.

Statsbidraget till landstingen för folktandvårdens drift skall enligt förslaget
utgå med ett visst belopp för varje barn, vars behandling avslutats
under kalenderåret; beloppet föreslås till 9 kronor per barn. Den årliga
behandlingsavgiften för barn anses böra utgå med ett enhetligt belopp, som
skall erläggas av vederbörande kommun utan rätt att återkräva detsamma
av barnet eller barnets målsman. Det särskilda statsbidraget till lindring
i obemedlades och mindre bemedlades landvårdskostnader har ansetts böra
slopas.

1 —Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den
17 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändringar i
folktandvårdens organisation in. m. samt anför.

I årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln, punkterna 112—114, har
Kungl. Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, beräkna dels till Bidrag till avlöningar åt
distriktstandläkare och distriktstandsköterskor in. m. ett förslagsanslag av
2 200 000 kronor, dels till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
ett reservationsanslag av 100 000 kronor och dels till Lindring i
obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

För att utreda vissa spörsmål rörande folktandvårdens organisation tillkallade
chefen för socialdepartementet den 26 april 1946 med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag särskilda sakkunniga (19''i6 års
folktandvårdssakkunniga), nämligen ledamoten av riksdagens första kammare,
chefredaktören J. E. Andersson (tillika ordförande), landstingsdirek*
tören G. O. L. Beijbom, ledamoten av riksdagens första kammare, målarmästaren
E. B. Berling, dåvarande byrådirektören, numera medicinalrådet

A. B. Maunsbach och dåvarande cheftandläkaren, numera tandvårdsinspektören
O. K. Osvald. Den 17 januari 1947 tillkallades med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande ytterligare en sakkunnig, tandvårdsinspektören

B. Christerson. De sakkunniga ha med skrivelse den 3 december 1948 överlämnat
betänkande med förslag angående folktandvårdens organisation
m. m. (SOU 1948:53). Dessförinnan hade de sakkunniga med skrivelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

den 25 oktober 1948 separat överlämnat viss del av betänkandet, innefattande
förslag till ändringar i 3 och 4 §§ gällande folktandvårdstaxa.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, statens pensionsanstalt,
kanslern för rikets universitet — efter hörande av lärarkollegierna
vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö -—- skolöverstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga
län, statens priskontrollnämnd, landstingens förvaltningsutskott eller
hälso- och sjukvårdsberedningar i samtliga län utom Örebro och Värmlands,
Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö,
Gävle och Norrköping, drätselkammaren i Hälsingborg, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska vanföreanstalternas centralkommitté, svenska kustsanatoriernas
samorganisation, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska
tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhustandläkareförening,
Sveriges tandvårdsinspektörsförening, svenska tandteknikerförbundet,
svenska tandsköterskeförbundet samt yrkeskvinnornas sanir
arbetsförbund. Åtskilliga länsstyrelser ha bifogat yttranden från vederbörande
förste provinsialläkare eller tandvårdsinspektör. En del av landstingens
förvaltningsutskott ha bifogat yttranden från vederbörande tandvårdsinspektör.
Stadsfullmäktige i de nämnda städerna ha åberopat yttranden
från dem underlydande myndigheter. Slutligen ha i ärendet inkommit
en skrivelse från norrlandskommittén ävensom ytterligare skrivelser
från medicinalstyrelsen, Sveriges tandläkarförbund samt Västerbottens och
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Huvuddragen av förslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslå, att den taxefria barntandvården utbygges till att
omfatta nya patientkategorier samt att den för nämnda vård anslagna tiden
utökas. Riktlinjer uppdragas för förhållandet mellan folktandvården å ena
, sidan samt militär-, mödrahjälps- och anstaltstandvården å andra sidan.
Möjlighet föreslås skola givas att inrätta dels avkortade heltidstjänster med
en årlig arbetstid av 1 300 timmar, dels tim- och arvodestjänster, öppna för
privatpraktiserande tandläkare. Vidare förordas viss differentiering av
tjänsterna inom folktandvården, innebärande möjligheter för en ordnad befordringsgång.
I fråga om statsbidragen föreslås ändrade grunder och
höjda bidragsbelopp. De städer, som icke deltaga i landsting, skola enligt
förslaget jämställas med landstingen i statsbidragshänseende. Den nuvarande
differentieringen av tandvårdsavgifterna med hänsyn till barnantalet
inom familjerna skall enligt förslaget borttagas, varjämte en höjning av avgiften
ansetts berättigad. De sakkunniga framlägga förslag till reviderad

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

folktandvårdstaxa, innebärande höjning av nuvarande laxeavgifter med i
genomsnitt 20 procent.

Yttrandena.

Den allmänna ståndpunkten i yttrandena är, att de föreslagna formerna
för folktandvårdens organisation äro ändamålsenliga och väl ägnade att befrämja
en önskvärd utveckling av folktandvården. I några yttranden framföras
emellertid betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt. Några
remissmyndigheter ifrågasätta lämpligheten av att vid rådande brist på arbetskraft
inom folktandvården genomföra eu utbyggnad av organisationen.
1 fråga om en del detalj spörsmål riktas kritik mot förslaget.

Departementschefen.

Då beslutet om anordnande av en folktandvårdsorganisation fattades av
1938 års riksdag, räknade man med att organisationen skulle vara fullt utbyggd
senast inom 10 år. Det uppgjorda tidsschemat har emellertid icke
kunnat hållas. Olika omständigheter ha bidragit härtill. Först och främst
må nämnas den bristande tillgången på tandläkare, som varit villiga att taga
anställning inom folktandvården. Klientelets behov av tandvård och, delvis
som en följd därav, folktandvårdens behov av personal ha betydligt överstigit
vad man från början räknade med. På sina håll ha även byggnads- och
materielsvårigheter bidragit till att folktandvården icke kunnat utveckla sig
i den takt man räknat med. Slutligen har det visat sig, att vissa brister förefinnas
i organisatoriskt hänseende och att de i ämnet gällande bestämmelserna
icke äro fullt tillfredsställande. Man hade ju vid 1938 års beslut icke
någon nämnvärd praktisk erfarenhet att bygga på vare sig inom eller utom
riket.

Trots att folktandvården sålunda icke kunnat utbyggas i den omfattning,
man ursprungligen tänkt sig, ha erfarenheterna dock givit vid handen, att de
principer, på vilka folktandvården bygger, äro bärkraftiga och att grundorganisationen
i stort sett fungerat tillfredsställande. Verksamheten har
även betytt en utomordentlig förbättring av vårdmöjligheterna på detta
för folkhälsan så betydelsefulla område. Någon ingripande omorganisation
av folktandvården bör enligt min mening icke företagas. Den fortsatta utbyggnaden
bör ske på den grund, som lagts genom 1938 års beslut.

Den översyn av folktandvårdens organisation, som 1946 års folktandvårdssakkunniga
företagit, har icke heller resulterat i något förslag om en
mera omfattande ändring av grundorganisationen. De sakkunnigas förslag
präglas av måttfullhet och har i princip vunnit remissinstansernas gillande.
Emellertid anser jag mig icke kunna helt acceptera de framlagda förslagen.
Det statsfinansiella läget samt den begränsning av folktandvårdens resurser,
vilken nu råder och ännu under åtskilliga år kommer att äga bestånd,
tvingar till stor försiktighet vid den fortsatta utbyggnaden. Jag har icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 5

ansett mig kunna framlägga sådana förslag, som medföra större kostnadsökningar
för staten. För övrigt har jag i fråga om vissa detaljer företagit
jämkningar i de sakkunnigas förslag.

De av mig förordade ändringarna i folktandvårdens organisation torde
böra träda i kraft vid ingången av år 1951.

Jag vill i det följande närmare redogöra för ärendet och börjar därvid
med den nuvarande organisationen på området.

Folktandvårdens nuvarande organisation.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, äro meddelade
i kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358; ändr. nr 351/1940, 1058/1940,
422/1942, 333/1945 och 280/1947) samt i förordningen den 3 juni 1938
(nr 360; ändr. nr 423/1942). Uppgiften att organisera och handha folktandvården
är anförtrodd åt landstingen resp. städerna utanför landsting. Ledningen
av folktandvården skall inom varje landstingsområde utövas av den
hälsovårdsberedning, varom stadgas i lagen om landsting. Landstingsområde
skall för folktandvårdens ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt
i enlighet med en av medicinalstyrelsen godkänd plan. I varje
distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik, där som regel behandling
meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje sådan poliklinik skola vara anställda
minst en tandläkare (distriktstandläkare) och en tandsköterska
(distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden
eller andra särskilda omständigheter så erfordras, må
tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård. Såsom
komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas en för varje landstingsområde
gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare skall närmast
under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör utöva inspektion
av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdragits att vara
tandvårdsinspektör.

Varje distriktstandläkare är skyldig alt årligen prestera minst 1 900
arbetstimmar, varav minst 1 000 skola ägnas barntandvården. Avlöningen
till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,
som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av minst
7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande
taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart
och ett på 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.
Samtliga landsting betala emellertid distriktstandläkarna ej oväsentligt
högre löner än nyssnämnda minimibelopp.

Folktandvård meddelas såväl barn som vuxna. Barntandvården omfattar
åldersklasserna fr. o. in. utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller
3 år, t. o. in. utgången av del kalenderår, varunder det fyller 15 år.

För barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, erlägges
en årlig avgift av 5 kronor för första, 3 kronor för andra och 2 kronor

6 Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

för tredje barnet från samma familj, sam under ett kalenderår åtnjutit
vård. Om ytterligare barn från samma familj samtidigt undergå behandling,
äro de befriade från avgift. Avgifterna skola erläggas av vederbörande
kommuner, som i regel äga uttaga desamma av barnens målsmän. Avgiftsbefrielse
skall medgivas obemedlade och mindre bemedlade barn. Det är
kommun obetaget att helt avstå från uttagande av vårdavgifterna.

I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl. Maj :t fastställd
taxa. Den, som är obemedlad eller mindre bemedlad, kan av vederbörande
kommun erhålla bidrag till avgifterna. Vårdsökande, som under
det kalenderår, då han fyllt 15 år, undergått fullständig munsanering inom
folktandvården, äger därefter t. o. in. utgången av det kalenderår, då han
fyllt 19 år, erhålla tandvård mot avgift, som med 25 procent understiger
folktandvårdstaxan.

Till landstingens kostnader för folktandvården utgår statsunderstöd dels
med årliga bidrag till avlönande av distriktstandläkare och distriktstandsköterskor,
dels med engångsbelopp till utrustning av distriktstandpoliklinikerna.
Till städer utanför landsting utgår statsbidrag med ett visst belopp
om året för varje behandlat barn; däremot utgår ej bidrag till utrustning
av tandpoliklinikerna. Statsbidrag utgår slutligen till kommunerna
för de obemedlades och mindre bemedlades tandvård. För obemedlade utgår
statsbidrag med hälften av kommunernas kostnader och för mindre bemedlade
med 25 procent av den del av kostnaden för i ett sammanhang
utförd behandling, som överstiger 30 kronor. Vissa villkor beträffande behandlingens
art och omfattning äro ävenledes knutna till rätten att utfå
statsbidrag.

Folktandvårdens utveckling under åren 1939—1948 framgår av följande,
ur de sakkunnigas betänkande hämtade tabell.

A r	Gehtral- tandpoli- klinikcr	Central- tandpoli- klinikföre- ståndarc 31/i=	Distrikts- tandpoli- kliniker	Distrikts- tand- läkare	Antal systema-tiskt be-handlade barn	Arbetstimmar av tandläkare (avrundade siffror)	Utgifter (avrundade siffror)
	31ln	81/ /12	31/ . /12	Tandvård för barn	Tandvård för vuxna
1939	1	i	19	30				_
1940	1	i	34	52	23 121	39 000	37 000	857 000
1941	1	i	80	117	48 414	80 000	73 000	1 964 000
1942	1	i	103	153	77 548	129 000	109 000	3 244 000
1943	2	2	147	210	96 511	174 000	141 000	4 346 000
1944	3	3	189	269	135 339	244 000	196 000	6 223 000
1945	4	4	198	323	162 317	315 000	240 000	8 127 000
194G	5	5	227	418	184 424	389 000	313 000	10 081 000
1947	8	8	285	551	205 065	459 000	355 000	13 671 000
1948 V»	11	11	330	575	—	—	—	—

Enligt av medicinalstyrelsen under hand lämnade preliminära uppgifter
utgjorde antalet systematiskt behandlade barn under hela år 1948 258 061
och utgifterna för folktandvården under samma tid i runt tal 17 831 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i.

kronor; antalet centraltandpolikliniker, distriktstandpolikliniker och distriktstandläkare
uppgingo den 31/12 1949 till resp. 13, 381 och 589.

Folktandvårdens omfattning.

De sakkunniga.

Allmänna riktlinjer.

De sakkunniga framhålla, att folktandvården principiellt bör stå öppen
för alla kategorier. Den rådande och under längre tid framåt bestående begränsningen
av dess resurser tvingar dock till ett övervägande om, vilka
behov som äro de mest trängande och som därför i första hand böra tillgodoses.

Enighet torde råda därom, att det ur såväl odontologiska som allmänna
synpunkter är viktigast att i första hand utbygga skoltandvården och att
sedan på denna bygga systematisk tandvård åt ungdom mellan 15 och 20
år. När skol- och ungdomstandvården i erforderlig omfattning kan tillgodoses
inom ett tandvårdsdistrikt, bör organiserad förskoletandvård upptagas.
Rimlig tid måste upplåtas även till tandvård för vuxna, vilket är av särskild
vikt i de distrikt, där andra möjligheter till tandvård ej stå till buds.
Tandvården för obemedlade och mindre bemedlade vuxna bör enligt de
sakkunnigas mening jämställas med övrig vuxentandvård och således som
regel utföras i tur och ordning på den tid, som kan anslås till det vuxna
klientelet. Även mödrahjälpstandvården och tandvården på anstalter bör
enligt de sakkunnigas mening principiellt tillgodoses inom folktandvårdens
ram. Vad däremot militärtandvården beträffar avstyrka de sakkunniga,
att den övertages av folktandvården. Ett samarbete synes emellertid kunna
ske sålunda, att på centraltandpoliklinikerna mottagas remisspatienter från
vederbörande militärtandläkare och militärläkare vid de truppförband, som
äro förlagda inom centraltandpoliklinikens upptagningsområde.

Tandvård, som omfattar fullständig eller erforderlig tandbehandling,
kompletterad vid årligen återkommande revisioner, benämna de sakkunniga
systematisk tandvård. Där sådan tandvård avser samtliga personer inom
en på visst sätt bestämd krets föreslås beteckningen organiserad tandvård.

Tandvård för barn.

Erfarenheten giver vid handen, att förskolebarnen endast i ringa omfattning
utnyttjat folktandvården. Den förnämsta orsaken härtill synes vara
den arbetsbelastning, som skoltandvården hittills medfört, samt bristen på
arbetskraft inom folktandvården.

En tidigt insatt systematisk tandvård är av stor betydelse för bettets utveckling.
Vill man vinna avsett syfte med den tidiga vården, bör den nu
föreskrivna nedre gränsen för barntandvården sänkas, så att vården kan
börja senast då barnet fyllt 3 år. De sakkunniga ha kommit till den upp -

Kungl. Maj:ty proposition nr 8''t.

fattningen, att författningen ej bör innehålla föreskrift om någon lägsta
åldersgräns. Detta skulle jnöjliggöra, att behandlingen efter föräldrarnas
anmälan finge påbörjas så snart behov visar sig föreligga och barnet blir
behandlingsbart. Någon anledning antaga alt detta skulle medföra någon
tyngande tillströmning av barn i de yngsta åldrarna synes icke föreligga.

Där folktandvården utbyggts i sådan omfattning, att en organiserad förskoletandvård
kan upptagas jämsides med annan tandvård, bör denna som
regel omfatta barn fr. o. m. det år, då de fylla 3 år. Villkoret för att för
fastställd årlig avgift erhålla fullständig behandling i temporära bettet bör
vara, att behandlingen påbörjas senast efter erhållen kallelse eller eljest
vid 3-årsåldern. Barn, som anslutas först i 4-årsåldern eller senare, kunna
således icke komma i fråga till systematisk vård av temporära bettet med
mindre de först underkastat sig erforderlig behandling av detsamma mot
avgift enligt folktandvårdstaxan.

Den systematiska tandvården i de fall, där förskoletandvård icke förekommit,
bör enligt de sakkunniga börja det år, då barnet fyller 6 år. Vid
denna ålder får barnet nämligen i regel sin första permanenta tand, den
s. k. scxårstanden, vilken mycket ofta redan på ett tidigt stadium angripes
av karies. Erfarenheten har visat, alt, om barnen tagas till behandling först
sedan de börjat skolan, sexårstanden ofta blivit så angripen, att den icke
står att rädda med en enkel fyllning. Den första undersökningen och behandlingen
skulle således ske redan innan barnen i regel börjat skolan.
Hinder bör emellertid ej möta för barn, som först i skolans lägsta klass anmälas
till tandvård (sjuåringar), att erhålla systematisk tandvård mot stadgad
årlig avgift. Underlåtenhet att deltaga i tandvård, som organiserats för
0-åringar, bör icke medföra, alt barnet för att komma i åtnjutande av sådan
tandvård i skolans lägsta klass först skall behöva underkasta sig viss
behandling mot taxeavgift. Sådan skyldighet föreslås liksom hittills skola
föreligga endast för den, som icke från lägsta klass, i vilken tillfälle därtill
stått honom till buds, varit ansluten till folktandvården resp. underlåtit att
inställa sig till föreskrivna revisioner.

Tandvård för ungdom.

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det betecknas som en av de
största bristerna i den nuvarande tandvårdsorganisationen, att den ej på ett
effektivt sätt kunnat ta sig an tandvården för ungdom i åldern 15—20 år.
De ekonomiska lättnader, som vårdsökande i dessa åldrar erhålla genom
den medgivna sänkningen av vårdtaxan, ha uppenbarligen icke varit tillräckliga
för att förmå dem till regelbunden tandvård. Då det ur allmänna
synpunkter måste anses betydelsefullt, att de resultat, som vunnits genom
skoltandvården, så vitt möjligt tryggas för framtiden, föreslå de sakkunniga,
att rätten till systematisk tandvård mot viss årlig avgift skall tillkomma
även ungdom till och med det år, då vederbörande uppnår 19 års
ålder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Behandlingstidens fördelning på barn- och vuxentandvård.

Erfarenheten visar, att den för vuxna tillmätta behandlingstiden ofta är
otillräcklig. Det synes dock icke tillrådligt, att f. n. öka vuxentandvårdens
andel i totala behandlingstiden på bekostnad av barn- och ungdomstandvården.
Tandvården för barn och ungdom bör liksom hittills komma i
första rummet, och ett ökat utrymme kan beredas vuxentandvården endast
i den mån organisationen utbygges. De sakkunniga förorda därför ett fasthållande
tills vidare i princip av gällande grunder för behandlingstidens fördelning
mellan barn- och vuxentandvård, med de modifikationer, som föranledas
av den föreslagna utökningen av antalet årsklasser inom bara- och
ungdomstandvården. På grundval av vissa antaganden angående deltagandefrekvensen
inom olika årsklasser föreslå de sakkunniga, att inom
varje tandvårdsdistrikt skall meddelas barn- och ungdomstandvård under
minst 60 och högst 70 procent av behandlingstiden. Medicinalstyrelsen
föreslås skola bemyndigas att, efter framställning av huvudmannen eller
eljest när så finnes erforderligt, för viss tid medgiva annan fördeiningsgrund.

Behandling av barn och ungdom, som icke deltaga i organiserad tandvård,
bör enligt de sakkunniga, såväl beträffande systematisk som akut
tandvård, i princip äga rum under den för vuxna avsedda tiden och i samma
turordning, som gäller för vuxenklientelet. De sakkunniga betona emellertid
vikten av en smidig anpassning av vårdmöjligheterna efter vårdbehovet.
Där den organiserade tandvården helt medhinnes bör sålunda hinder icke
möta att under den för organiserad barn- och ungdomstandvård anslagna
tiden för behandling omhändertaga enstaka patienter, som icke deltaga i
den organiserade vården.

Obemedlade och mindre bemedlade.

Tandvård för obemedlade och mindre bemedlade har kommit till utförande
i betydligt mindre omfattning än man från början räknade med. Anledningen
härtill torde bl. a. vara de i författningen och i anslutning till
densamma utfärdade tillämpningsföreskrifter stadgade restriktiva bestämmelserna
angående tandvårdens omfattning. Bristen på tandläkare har
även medfört, att tandvård, för vilken kommunerna möjligen skulle ha beviljat
bidrag, mången gång ej kunnat meddelas i önskvärd omfattning.
Visst fog torde även finnas för uppfattningen, att kommunernas beslutande
organ ej haft full förståelse för tandvårdens betydelse i socialt hänseende
och på grund härav icke alls eller endast i begränsad omfattning ansett sig
böra ställa medel till förfogande för ifrågavarande ändamål. Slutligen kan
inom vissa kommuner bristande kännedom om författningen ha spelat in.

De sakkunniga föreslå vissa uppmjukningar i de inskränkande bestämmelserna
om tandvårdens omfattning. Förslaget innebär i huvudsak
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Obemedlade och mindre bemedlade vuxna böra vara berättigade till all
den tandvård, som i det särskilda fallet kan anses erforderlig. Vid proteiisk
behandling må dock endast proteser av kautschuk, konstharts eller
därmed ur kostnadssynpunkt jämförligt material komma till användning.
Endast i undantagsfall må bidrag utgå till partialproteser. Bidrag skall
icke utgå till stål-, guld- eller porslinsarbeten (med undantag för porslinständer
i avtagbara proteser). Bidrag till stifttand må dock kunna utgå, där
fråga är om profetisk ersättning av enstaka tand.

Även i fråga om statsbidragsgrunderna föreslå de sakkunniga viss
ändring.

M ödrahjälps tan d vården.

Enligt gällande författning kan av mödralijälpsnämnd beviljat anslag till
mödrahjälp användas till bekostande av tandvård. I de kommuner, där
folktandvård finnes införd, sker behandlingen av mödrahjälpsklientelet på
distriktstandpoliklinikcrna. I av medicinalstyrelsen utfärdade instruktioner
för folktandvården föreskrives, att mödrahjälpsklientelet skall behandlas
med förtursrätt. Där folktandvård icke finnes inrättad utföres rnödrahjälpstandvården
av privatpraktiserande tandläkare enligt i varje särskilt
fali träffad överenskommelse. Som grund för ersättningens beräknande
ligger folktandvårdstaxan med en tredjedels förhöjning å räkningens slutbelopp
(socialvårdstaxan). Enligt socialstyrelsens bestämmelser får mödrahjälp
icke beviljas till tandvård, som betingar högre kostnad än socialvårdstaxan,
och patienten medgives ej rätt att själv erlägga eventuell mellanskillnad.

Enligt de sakkunnigas mening bör mödralijälpstandvården på grund av
sin sociala karaktär höra till folktandvårdens uppgifter och i den mån folktandvården
hinner utbyggas alltså automatiskt upptagas inom densamma.

Den föreskrivna förtursrätten för mödrahjälpsklientelet har vållat besvär
och föranlett klagomål. Det har framhållits, att mödralijälpstandvården
därigenom alltför mycket inkräktat på den övriga vuxentandvården. Sålunda
har det i något distrikt inträffat, att den tid, som stått till förfogande
för vuxentandvård, vid vissa perioder så gott som uteslutande tagits i anspråk
av mödrahjälpspatienter, medan övriga vårdsökande vuxna blott antecknats
på en ständigt växande väntelista. Dessa förhållanden ha föranlett
de sakkunniga att överväga, om förtursrätten bör bibehållas. Härom
anföres:

Det starkaste skälet för förtursrättens införande torde ha varit uppfattningen,
att fosterutvecklingen och efter nedkomsten digivningen i hög grad
påverkas av moderns förmåga att tillgodogöra sig intagen föda. Om detta
skäl skall vara avgörande, borde förtursrätten dock tillkomma alla mödrar.
Värdet av en på dessa skäl lämnad mödratandvård minskas dessutom av
den omständigheten, att vården ej behöver vara utförd förrän nio månader
efter nedkomsten, och enligt vad de sakkunniga erfarit förekomma talrika
ansökningar om ytterligare förlängning av denna tid. Med hänsyn till de svå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

righeter, som bestämmelsen om förtursrätt för mödrahjälpsklientelet visat
sig medföra för folktandvården, och då skälen för dess bibehållande ej förefalla
avgörande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att de av medicinalstyrelsen
utfärdade instruktionerna därom skola upphöra att gälla.
Detta nödvändiggör en ändring av mödrahjälpsförordningens stadgande att
tandvård, för vilken bidrag beviljats, skall vara avslutad inom nio månader
efter nedkomsten. De sakkunniga föreslå i detta hänseende, att den av
mödrahjälpsnämnden medgivna tandvården skall vara avslutad inom den
tid, som av nämnden efter samråd med vederbörande tandläkare bestämmes.

Upphävandet av förtursrätten kan i vissa fall komma att medföra svårigheter
för de mödrar, vilkas tandstatus kräver omedelbar vård, att erhålla
sådan inom folktandvården, även där dylik är organiserad. Mödrahjälpsnämnderna
böra därför ha möjlighet att hänvisa vederbörande till privatpraktiserande
tandläkare, därest nödig tandvård icke inom rimlig tid kan
erhållas på distriktstandpoliklinik.

Enligt de sakkunnigas mening skulle det vara önskvärt att erhålla en
fastare organisation av mödrahjälpstandvården i de kommuner, där denna
måste omhänderhavas av privatpraktiserande tandläkare. Detta kunde ske
genom att vederbörande mödrahjälpsnämnder träffade avtal med en eller
flera tandläkare om alt mot ett årligt arvode mottaga mödrahjälpspatienter
till vård enligt överenskommen taxa.

Anslaltstand vården.

En undersökning, som de sakkunniga företagit, har givit vid handen, att
tandvård vid anstalter meddelats i förhållandevis ringa omfattning.

Under år 1945 ha å de anstalter, där förhållandena undersökts, intagits
588 12G personer, varav 41 335 med en vistelsetid över 2 månader; av de
intagna ha 17 395 erhållit munsanering. Eu relativt fullständig behandling
synes ha kommit cirka 9 000 intagna till del. Tandvården har meddelats
både utom och inom anstalterna. Tandvården utom anstalterna har vanligen
skett hos privatpraktiserande tandläkare. Folktandvårdspoliklinikerna
åter ha endast i mindre omfattning kunnat utnyttjas till detta ändamål.
Tandläkarens ersättning har bestämts på olika sätt. I ett mindre antal
fall förekommer särskild fast anställd personal. Vanligare är, att tandläkaren
åtnjuter visst arvode, stundom per år eller månad men oftast per
timme. Mycket vanlig är också ersättning enligt styckeprisberäkning, varvid
stundom såsom norm angivits viss taxa, t. ex. folktandvårdstaxan eventuellt
med visst tillägg. I stor utsträckning ha erforderliga tandextraktioner
verkställts av till resp. anstalter knutna läkare. Kostnaderna för tandvård
ha ofta erlagls av de intagna själva resp. av de för dem betalningsansvariga
kommunerna. Vid ett förhållandevis stort antal anstalter har tandvården
dock helt eller delvis bekostats av anstaltsmedel.

De sakkunniga föreslå, att anstaltstandvården även i fortsättningen ordnas
genom huvudmännens försorg. Frågan om formerna för denna tandvård
kan icke lösas efter enhetliga linjer utan får i de olika fallen bedömas

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

med hänsyn till föreliggande förhållanden. I princip bör emellertid enligt
de sakkunnigas mening anstaltstandvården betraktas som en tredje gren
av folktandvården vid sidan av distriktstandvården och vården vid centraltandpoliklinikerna.
Denna principiella inställning kommer att medföra
praktiska konsekvenser främst så tillvida, att tandvård åt anstaltsklientel
i största möjliga utsträckning bör organiseras med anlitande av folktandvårdens
polikliniker, utrustning och personal samt med enahanda målsättning
som inom den övriga folktandvården. Vid uppgörande av planer för
distriktstandvården bör uppmärksammas förefintligt behov av anstaltstandvård
inom distrikten.

På grund av knappheten på arbetskraft är emellertid anslaltstandvårdens
tillgodoseende en fråga på lång sikt. De sakkunnigas förslag äro mer
att anse som principuttalanden, angivande de allmänna riktlinjer efter
vilka anstaltstandvården kunde börja organiseras. Sedan erfarenhet vunnits,
får en mera fullständig organisation föreslås. Tills vidare torde huvudmännen
bli nödsakade att söka ombesörja anstaltstandvården huvudsakligen
genom anlitande av privatpraktiserande tandläkare.

I fråga om anstaltstandvårdens organisation bör enligt de sakkunnigas
mening olika vägar stå öppna. Följande alternativ angivas.

Vid de större anstalterna, som ha egen fullständig tand vårdsutrustning
och där klientelet är tillräckligt stort för alt ge sysselsättning åt minst en
tandläkare med behövlig sköterskepersonal, kan den lämpligaste formen
vara att inrätta särskilda anstaltstandläkar- och anstaltstandskötersketjänster.
Möjlighet torde även finnas att sammanföra vården på närbelägna
mindre anstalter under en särskild anstaltstandläkare och anstaltstandsköterska.
Vid de mindre anstalterna och där särskild anstaltstandläkare ej
lämpligen kan anställas bör, därest förhållandena ej tillåta att de intagna
uppsöka tandläkare utom anstalten, vården meddelas på anstalten av distriktstandläkare,
därest distriktstandpoliklinik är inrättad på orten och
tillgänglig arbetskraft medger sådan vård. Därest så icke är fallet, bör anstaltstandvården
ordnas genom avtal med privatpraktiserande tandläkare,
som då bör vara skyldig att åt de intagna meddela tandvård i erforderlig
utsträckning, föra stadgade journaler, uppbära och redovisa eventuella avgifter
samt underkasta sig inspektion, vid landstingsanstalterna närmast
av landstingets tandvårdsinspektör och vid andra anstalter antingen avhonom
efter särskild överenskommelse mellan anstaltens huvudman och
folktandvårdens huvudman eller på sätt som medicinalstyrelsen i övrigt
kan finna lämpligt.

I fråga om rätten för de på anstalt intagna att erhålla tandvård framhålla
de sakkunniga, att tandvård, som är av betydelse för en viss sjukdoms botande,
alltid skall lämnas. Likaså skall alltid lämnas tandvård vid akuta
tandbesvär. I övriga fall synes det lämpligt att skilja mellan barn och ungdom
å ena och vuxna å andra sidan. I fråga om barn och ungdom böra således
möjligheter beredas alla anstalter, å vilka vistas barn och ungdom i de
åldrar, som enligt folktandvårdskungörelsen ha rätt till tandvård mot år -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

liga avgifter, att lämna fullständig tandvård åt dessa kategorier på samma
villkor, som gälla för folktandvården i övrigt. När det gäller vuxna bör frågan
om tandvård göras beroende av en lämplighetsprövning i varje särskilt
fall. Därvid bör hänsyn tagas till samtliga omständigheter, såsom dels den
intagnes behov av tandvård och hans allmänna hälsotillstånd och psykiska
status, dels längden av hans vistelse å anstalten och sannolika levnadsförhållanden
efter anstaltsvistelsens slut, dels ock möjligheterna att under
anstaltsvistelsen meddela tandvård. Den prövning, som sålunda företages,
bör överlåtas åt den för sjukvården vid varje anstalt ansvarige läkaren i
samråd med tandläkaren.

Tandbehandlingen inom folktandvården.

De sakkunniga anse sig böra närmare precisera omfattningen av den
tandvård, som folktandvården bör tillgodose i olika fall. Det i gällande författningar
i skilda sammanhang använda uttrycket »munsanering», antingen
enbart eller föregången av »fullständig» eller »erforderlig», är till sin
innebörd alltför obestämt. I avsaknad av närmare uttalanden i förarbetena
kan synas tveksamt, i vilken utsträckning tandvård i visst fall bör meddelas.

De sakkunniga skilja mellan fullständig, erforderlig och partiell behandling.
Skillnaden mellan de båda förstnämnda behandlingsformerna består
däri, att den erforderliga behandlingen ej omfattar tandregleringsvård och
ej heller ersättande av förlorade tänder i vidare mån än som i varje fall
prövas oundgängligen erforderligt för erhållande av tillfredsställande tuggförmåga.
Den partiella behandlingen innefattar dels akuta fall och dels de
fall, där den fullständiga eller erforderliga behandlingen av någon anledning
icke fullföljts.

För barn- och ungdomsklientelet bör eftersträvas fullständig behandling
men även erforderlig behandling får anses berättiga till statsbidrag. Obemedlades
och mindre bemedlades tandvård bör begränsas till erforderlig
behandling; statsbidrag bör dock även kunna utgå vid behandling av akuta
fall.

En rationellt bedriven tandvård förutsätter besök hos tandläkare med
regelbundna mellanrum. Om bettet en gång väl undergått en genomgripande
restauration, bör som regel återbesök hos tandläkare göras minst en gång
årligen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till den fortsatta utbyggnaden i fråga om folktandvårdens
omfattning hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i remissyttrandena.

Vissa remissinstanser, som i och för sig icke ha något att erinra mot förslagen,
uttala emellertid med mer eller mindre skärpa, att tidpunkten icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

nu är lämplig för en utbyggnad av organisationen. Länsstyrelsen i Västerbottens
län samt Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anse sålunda,
att ett fullföljande av den 1938 beslutade och endast till hälften utbyggda
organisationen vore att föredraga framför ett redan nu fattat beslut
om eu utökning, som under en mycket lång tid framöver endast komme att
bliva illusorisk. Länsstyrelsen i Gotlands län och tandvärdsinspektören i
Kalmar län ifrågasätta, om icke en i och för sig önskvärd utbyggnad avfolktandvården
borde få anstå till dess tillgången på tandläkare gör en sådan
utbyggnad möjlig att genomföra i praktiken. Statskontoret understryker,
att personalbristen manar till stor varsamhet i vad angår folktandvårdens
utsträckande till nya patientkategorier eller dess utvidgande i andra
avseenden. Sådan utvidgning måste skapa svårigheter och nödtvurigna inskränkningar
på andra håll. Yrkeskvinnornas samarbetsförbund uttalar,
att den framlagda planens förverkligande kommer att taga ett avsevärt antal
år i anspråk. Denna tidrymd sammanfaller med den period, då landets
befolkning i de produktiva åldrarna kommer att vara synnerligen otillräcklig
i förhållande till arbetskraftsbehovet inom olika yrkesområden. Om de
sakkunnigas förslag antages, måste allvarlig risk anses föreligga, att folktandvården
icke skall kunna motsvara den uppfattning allmänheten bibringas
angående dess kapacitet. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott
framhåller, att med det begränsade antal tandläkare, som kan beräknas
komma att tillföras folktandvården, de mindre centralt liggande landstingen
och däribland Blekinge med all sannolikhet komma att få än större
svårigheter med rekryteringen, då nya tjänster erbjudas å centralt belägna
orter. Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott gör ett likartat uttalande.

I flera remissvar ifrågasältes, om icke folktandvården med hänsyn till
personalbristen borde begränsas till visst klientel och avsteg alltså göras
från principen »öppen för alla». Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges
tandläkarförbund anföra sålunda.

Om folktandvården, som hittills, på en gång skall famna om behandlingen
av både barn, ungdom och vuxna, kommer folktandvården att förbli
en halvmesyr. Detta nödvändiggör enligt organisationernas uppfattning eu
ändamålsenligare uppläggning av folktandvårdens plan än den de sakkunniga
föreslagit. Folktandvårdsorganisationen måste uppbyggas från grunden.
Efter förebyggande tandvård redan från fosterstadiet bör barn- och
ungdomstandvården successivt uppbyggas och ombesörjas i full utsträckning.
Först när förskole-, barn- och ungdomstandvården till fullo utbyggts
och den förebyggande tandvården givit resultat i form av sänkt kariesfrekvens,
kan tid tänkas bli övrig i någon större utsträckning för vård åt
vuxna. Att fullständig utbyggnad av barn- och ungdomstandvården måste
ske på bekostnad av tandvården för vuxna är givetvis beklagligt men kan
till fullo motiveras av att vården av barnens och ungdomens tänder är den
ojämförligt viktigaste. Ombesörjes denna vård i full utsträckning, är det
även att förvänta, att de sålunda behandlade som vuxna kräva vård avmindre
omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Organisationerna påyrka, att barn- och ungdomstandvården skall tillgodoses
i första hand. Skulle någon tid bliva över för de vuxna, borde tandvård
för obemedlade och mindre bemedlade samt för kvinnor under havandeskaps-
och laktationslid jämte akuta fall främst ifrågakomma.

Hallands låns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Malmö
framföra liknande åsikter. Försvarets sjukvårdsstyrelse, Sveriges läkarförbund
och Sveriges sjukhustandläkareförening anse, att folktandvårdens
uppgifter under många år framåt böra begränsas till enbart barn- och ungdomstandvård.
Även Uppsala läns landstings hälsovurdsbercdning ifrågasätter,
om icke folktandvårdens arbetsuppgifter f. n. borde inskränkas. Beredningen
anser sig dock icke utan ytterligare utredning kunna föreslå någon
dylik inskränkning, enär beredningen icke kan överblicka de konsekvenser,
som en begränsning exempelvis till barn- och ungdomstandvården
skulle medföra för rekryteringen av tandläkare.

Å andra sidan framhålles i några yttranden, att den förslagna förskjutningen
till förmån för barn- och ungdomstandvården medför vådor för
vuxentandvårdens del. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anför, att
det förefaller meningslöst att bygga upp en fullständig tandvård till 20-årsåldern
och därefter icke sörja för att utrymme finnes inom folktandvårdens
ram för fortsatt vård. Liknande synpunkter komma till synes i yttrandena
från medicinalstyrelsen, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
och stadsfullmäktige i Hälsingborg.

Vad beträffar de särskilda förslagen i och för sig, ansluta sig remissinstanserna
över lag till åtgärden att slopa barntandvårdens nedre
gräns. Önskvärdheten av att i regel den systematiska tandvården
skall börja i 6-årsåIdern vitsordas allmänt i yttrandena.

De sakkunnigas förslag att likställa ungdomstandvård med
barntandvård hälsas med tillfredsställelse i åtskilliga remissyttranden.
Svenska läkaresällskapet vill gå utöver vad de sakkunniga föreslagit
och sätta övre åldersgränsen till 22 år.

Å andra sidan påpekas i en del yttranden, att ungdomar i 16—19-årsåidern
i stor utsträckning ha goda inkomster och ingen försörj ningsplikt,
varför det kunde vara mera motiverat att uttaga en efter behandlingens
omfattning grundad ersättning, t. ex. efter 50 procent av folktandvårdstaxan.
I denna riktning uttala sig länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands
län samt Hallands läns landstings förvaltningsutskott. Stadsfullmäktige
i Norrköping framhålla, att den ringa anslutningen inom ungdomsvården
snarare torde bero på bristande kontakt med klientelet än på avgifternas
storlek. Vid detta förhållande och då större delen av detta klientel bär
förvärvsarbete, borde man överväga alt bibehålla det nuvarande systemet.
I vart fall borde övre åldersgränsen icke sällas högre än 18 år. Länsstyrelserna
i Västmanlands och Kopparbergs län föreslå, att ungdomstandvård
skall meddelas t. o. in. det år vederbörande fyller 17 år. Jönköpings och

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott samt två styrelseledamöter
hos svenska landstingsförbundet ha ansett, att med här ifrågavarande utvidgning
bör anstå.

De sakkunnigas förslag i fråga om behandlingstidens fördelning
på barn- och vuxentandvård bär givit anledning till uttalanden
i olika riktningar.

Blekinge låns landstings förvcdtningsutskott finner den ökade arbetstiden
för barntandvården synnerligen önskvärd men ifrågasätter om den är lämplig
ur rekryteringssynpunkt. Tandläkarna i allmänhet anse barntandvården
psykiskt påfrestande och finna redan den nuvarande uppdelningen
med 1 000 timmar barntandvård betungande. Eu förskjutning av arbetstiden
till barntandvårdens fördel synes därför innebära risk att tillströmningen
av tandläkare till folktandvården minskas. Uppsala läns landstings
hälsovårdsberedning, Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,
tandvårdsinspektörcn i Gotlands län och Sveriges sjukhustandläkareförening
äro av samma mening.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandlåkarförbund framhålla,
att det icke kan bliva möjligt att på den av de sakkunniga angivna tiden i
full utsträckning tillgodose barn- och ungdomstandvården. Organisationerna
kunna icke biträda de sakkunnigas uppfattning, att barn- och ungdomstandvården
icke får inkräkta på vuxentandvården. Även Sveriges
tandvårdsinspcktörsförening anser, att barn- och ungdomstandvårdens andel
i behandlingstiden är för lågt beräknad. För upprätthållande av principen
att folktandvården skall stå öppen för alla vill föreningen dock godtaga
den föreslagna fördelningsgrunden. Tandvårdsinspektörcn i Kalmar
län framför liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige framhålla, att
för Stockholms vidkommande den av de sakkunniga föreslagna fördelningsgrunden
svårligen kan tillämpas ännu under många år utan att man därigenom
inkräktar på den redan utbyggda barn- och ungdomstandvården.
Det borde övervägas att åtminstone tillsvidare icke fastställa någon övre
gräns för den andel av behandlingstiden, som skall ägnas åt barn- och ungdomstandvården.
Även Uppsala läns landstings hälsovårdsberedning och
svenska läkaresällskapet anse, att någon övre gräns icke bör fastställas.

Å andra sidan hävdar drätselkammaren i Hälsingborg, att barn- och ungdomstandvården
icke lämpligen kan intensifieras genom att behandlingstiden
för vuxna minskas. Behovet av vuxentandvård inom folktandvårdens
ram är så stort, att redan av den anledningen en minskning ej borde få
komma i fråga. Därtill kommer, att en minskning av vuxentandvården
skulle minska tillgången på arbete för redan inrättade laboratorier. Likartade
synpunkter framhävas av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands
län och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anser med hän -

Kungl. Maj:Is proposition nr 81.

syn bl. a. Ull förhållandena i norra Bohuslän med dess ringa barnantal, att
minimigränsen bör sättas till 50 procent för barn- och ungdomstandvård.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, om det överhuvud är nödvändigt
att fixera den del av den totala arbetstiden, som skall ägnas barn- och
ungdomstandvård. Det borde räcka med en föreskrift, att barn- och ungdomstandvården
i allmänhet skall givas företräde framför annan tandvård.
Med iakttagande härav borde huvudmannen få frihet att ordna tandvården
på lämpligaste sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt tandvårdsinspektören
i Gävleborgs län anse, att det bör tillkomma huvudmannen
att avgöra om en annan fördelning av arbetstiden än den i kungörelsen
föreslagna bör förekomma.

I fråga om de obe medlades och mindre bemedlades
tandvård är svenska landskommunernas förbund av den meningen, att
statsbidraget för detta ändamål är överflödigt. Förbundet har i olika sammanhang
pläderat för en förenkling av statsbidragen till kommunerna och
därvid bl. a. framhållit, att statsbidrag, som ur kommunalekonomiska synpunkter
sakna betyrdelse, böra slopas. Även med de förbättringar i fråga
om statsbidragsgrunderna, som av de sakkunniga föreslås, skulle statsbidraget
komma att sakna reell betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet
skulle också i fortsättningen åsamka ett arbete, som knappast står
i proportion till bidragsbeloppens storlek. Särskilt efter den väntade socialvårdsreformen
måste det anses naturligt, att dessa kostnader bäras av
kommunerna.

I ett stort antal remissyttranden ifrågasättes, om icke protetiska behandlingar
av obemedlade och mindre bemedlade borde få utföras i större utsträckning
än vad de sakkunniga föreslagit.

De sakkunnigas uttalande att mödrahjälpstand vården på
grund av dess sociala karaktär i första hand bör tillgodoses inom folktandvårdens
ram har icke mött några gensägelser i remissvaren.

Förslaget att den för mödrahjälpsklientelet gällande förtursrätten och
tidsbegränsningen skola upphöra tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott och tandvärdsinspektören i Göteborgs och Bohus
län. Ett större antal remissinstanser anse emellertid, att förtursrätten och
tidsbegränsningen böra bibehållas. Såsom skäl angives huvudsakligen, aft
ett nära tidssamband mellan barnsbörden och tandvården är av nöden med
hänsyn till att moderns förmåga att tillgodogöra sig föda under havandeskapet
och amningstiden är av avgörande betydelse för hennes och barnets
hälsa. Det påpekas även, att den föreslagna anordningen om samråd mellan
mödrahjälpsnämnd och tandläkare angående tidpunkten för vårdens
avslutande torde medföra stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.
Uttalanden i denna riktning ha avgivits av medicinalstyrelsen, överståt -hällarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Jämtlands och Västerbottens
—B ihan g till riksdagens protokoll 1950. t sand. AV 81.

Kuiujl. Maj.ts proposition nr Si.

lön, förste provinsialläkarna i Stockholms och Jönköpings lön, Stockholms
stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Norrköping och Gävle, Östergötlands,
Jönköpings, Blekinge, Jämtlands och 1 Österbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt svenska tandtekniker)örbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund.
En utsträckning av förtursrätten till alla blivande mödrai
förordas av länsstyrelserna i Stockholms och Gäwleborgs län, stads)ullmäktige
i Malmö, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, Uppsala läns
landstings hälsovurdsbcredniny samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges
tandläkarförbund. De båda sistnämnda organisationerna uttala därjämte,
att, därest syftet med mödrahjälpstandvården skall kunna vinnas,
tandvården hör utföras före nedkomsten eller senast 8 ä 4 månader därefter.
Såsom villkor för erhållande av mödrahjälpstandvård bör därföi
krävas, alt den blivande modern anmäler sig senast i fjärde havandeskapsmånaden.
Sveriges tandvårdsinspektörsförening framhåller, att med de
sakkunnigas förslag om slopande av förtursrätt och tidsbegränsning för
mödrahjälpstandvården bortfaller helt den ursprungliga meningen med
densamma, d. v. s. att bidraga till en förbättrad kondition hos modem
under havandeskapet och laktationstiden. Det synes därför föreningen böra
övervägas, om mödrahjälpsbidrag i denna form överhuvud skall utgå i fortsättningen.
Stadsfullmäktige i Gävle äro av samma åsikt.

Vad härefter angår anstaltstandvården ansluta sig socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms lön, svenska landstingsförbundet och
svenska vanföreanstalternas centralkommitté till de sakkunnigas inställning,
att den principiellt bör ingå som ett led i folktandvården.

Medicinalstyrelsen understryker, att tandvården vid de statliga sinnessjukhusen
icke f. n. kan inordnas under folktandvården. Särskilda tandläkare
böra anställas på hel- eller deltid. Sveriges läkarförbund hävdar,
att någon hopkoppling av anstaltsvården och den övriga tandvården icke
bör ske. Sveriges tandvårdsinspektörsförening framhåller, alt någon anknytning
av anstaltstandvården till distriktstandvården under nuvarande
förhållanden icke är möjlig. Tills vidare torde anlitande av pri\atp] aktiserande
tandläkare för detta ändamål vara den enda lösningen.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anför, att anstalter tillhörande
andra huvudmän än landstingen komma alt åsamka dessa senare
avsevärda kostnader, för den händelse folktandvården på föreslagna grunder
skall helt eller delvis ombesörja anstaltstandvården. När det gäller sådana
anstalter torde därför i varje särskilt fall överenskommelse böia tiäifas
mellan vederbörande anstaltsledning och huvudmännen för folktandvården.

T fråga om behandlingens bes k a f f e n h e t anse stads) ullmäktige
i Malmö, alt även partiell behandling i de fall där den fullständiga eller
erforderliga behandlingen icke fullföljts tills vidare bör vara statsbidragsberättigad
då den avser barn och ungdom. Eljest skulle (14 procent av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

systematiska haratandvård, som år 1948 utfördes vid Malmö stads tandpolikliniker,
icke vara statsbidragsberättigad. Denna vårdform dominerar
sedan länge och kommer sannolikt under lång tid framåt att dominera inom
den organiserade skoltandvården. Trots att denna behandling i viss grad är
partiell, i det alt mjölktandbetlet icke erhåller optimal vård, har den ansetts
värdefull både ur odontologisk och medicinsk synpunkt. Dessutom
har den varit och kommer sannolikt i stor utsträckning ännu under många
år alt förbli den enda möjliga vårdformen under förhandenvarande förhållanden.
Likartade uttalanden göras av tandvårdsinspektören i Kalmar
län samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.
Tandläkarorganisationerna hävda vidare, att återbesöken för revision böra
göras minst två gånger årligen.

I åtskilliga yttranden framhålles, att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat
vikten av eu förebyggande tandvård. Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkarförbund uttala, att tandsjukdomarnas orsaker
visserligen ännu ej äro klarlagda men att man redan nu vet tillräckligt
för att kunna vidtaga vissa förebyggande åtgärder. Liknande synpunkter
framföras av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Hallands och Göteborgs och Bohus län, Östergötlands och Hallands
läns landstings förvaltningsutskott, förste provinsialläkaren i Älvsborgs län,
tandvårdsinspektören i Hallands län, Sveriges sjukhnstandläkareförening
och Sveriges tandvurdsinspektörsförening.

Departementschefen.

Folktandvårdens syfte har i den proposition, som låg till grund för 1938
års riksdagsbeslut, angivits vara att till rimlig kostnad bereda befolkningen,
såväl barn som vuxna, möjlighet att erhålla en tillfredsställande tandvård.
Principiellt skall folktandvården således stå öppen för alla medborgare.

Enligt gällande kungörelse angående folktandvården avgränsas barntandvårdens
omfattning till tiden fr. o. in. kalenderåret näst efter det, då barnet
fyllt 3 år, t. o. in. det kalenderår, varunder barnet fyller lä år. Under denna
lid äger barnet mot viss mindre årsavgift erhålla årligen återkommande
tandbehandling, i det följande kallad systematisk behandling. Den organiserade
tandvården för barnklientelet — d. v. s. sådan systematisk behandling,
som inom ett landvårdsdislrikt genomförts årsgruppsvis eller skolklassvis
— brukar i allmänhet börja med barnen i småskolans lägsta klass,
men i viss mindre omfattning förekommer även organiserad förskoletandvard.
Inom ett landvårdsdistrikt skall minst ''%« av den totala behandlingstiden
ägnas åt barntandvård och resten åt tandvård för vuxna mot ersättning
enligt eu särskild taxa. Ungdomar i åldrarna 1(5 19 år äga åtnjuta

25 procent nedsättning av laxeavgifterna. Då det ansetts angeläget att även
vuxna personer i mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden skola kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

bli delaktiga av folktandvårdens förmåner, äro bestämmelser meddelade
om statsbidrag tilt obemedlades och mindre bemedlades t and vård skost nåder.
I övrigt ha i folktandvårdsförfattningarna ej meddelats bestämmelser
om förmåner för någon särskild grupp av medborgare. Medicinalstyrelsen
har emellertid i utfärdade instruktioner för folktandvården föreskrivit, att
mödrahjälpsklientelet skall behandlas med förtursrätt. Slutligen har organisationen,
om också i mycket ringa omfattning, tagits i anspråk för tandvård
vid vissa anstalter.

1940 års folktandvårdssakkunniga ha ej ifrågasatt någon ändring i fråga
om folktandvårdens allmänna målsättning. Däremot ha de löreslagit vissa
jämkningar beträffande omfattningen av särskilda vårdkategorier och villkoren
för deltagande i folktandvården.

Såsom jag i ett senare sammanhang närmare skall beröra, kommer det
säkerligen ännu under åtskilliga år att råda brist på personal inom tolktandvården.
Då organisationen sålunda under lång tid framåt icke torde
kunna i erforderlig utsträckning tillgodose hela befolkningens tandvårdsbehov,
kan del diskuteras, huruvida man icke borde begränsa den ursprungliga
målsättningen och göra avsteg från principen, att vården skall vara
tillgänglig för alla medborgare. T flera remissyttranden har också påyrkats,
att folktandvårdens uppgifter böra inskränkas till enbart barn- och ungdomstandvård
eller till sådan vård jämte tandvård åt det sociala klientelet.
Eu dylik inskränkning i de grundläggande principerna för folktandvården
anser jag mig emellertid icke kunna förorda. Visserligen måste givetvis
barn- och ungdomstandvården beredas en betydande plats inom organisationen.
Emellertid föreligger även för vuxna ett stort behov av tandvård
inom folktandvårdens ram. Detta gäller icke endast det sociala klientelet.
I synnerhet på sådana platser, där privatpraktiserande tandläkare saknas,
finnes ett avsevärt behov av folktandvård för den vuxna befolkningen i allmänhet.
En begränsning av antytt slag och särskilt till enbart tandvård för
barn och ungdom väcker betänkligheter även ur den synpunkten, att den
sannolikt skulle inverka oförmånligt på rekryteringen till tandläkartjänsterna.

Då således folktandvården principiellt bör stå öppen för alla medborgare,
kommer spörsmålet om folktandvårdens omfattning i första hand att gälla
frågan om avgränsningen uppåt och nedåt av den mot årsavgift meddelade
tandvården. Vidare bör upptagas frågan om tillgodoseendet av tandvårdsbehovet
för vissa andra kategorier av medborgare, såsom obemedlade,
mödrahjälpsklientel och på anstalt intagna.

Vad beträffar den förstnämnda frågan ha de sakkunniga föreslagit, att
någon nedre åldersgräns icke skall stadgas i författningsväg, att den systematiska
tandvården i de fall, där förskoletandvård ej förekommit, skall
börja under det år, då barnet fyller 6 år, samt att rätten till systematisk
tandvård mot viss årlig avgift skall utsträckas att gälla även ungdom i åld -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

rarna 18 t. o. in. 11) år. Som en följd av dessa åtgärder liar föreslagits, alt
barn- och ungdomstandvårdens andel av den totala behandlingstiden skall
utökas samt omfatta minst 60 och högst 70 procent.

I fråga om förslaget, att den nedre gränsen för barntandvården skall
slopas, ha de sakkunniga uttalat, att det icke torde föreligga anledning
antaga att någon arbetsbetungande tillströmning av barn i de yngsta åldrarna
härav skulle uppstå. Med hänsyn härtill finner jag mig kunna biträda
förslaget. 1 de fall, där förskoletandvård anses böra organiseras, bör denna
i enlighet med vad de sakkunniga förordat börja med 3-åringarna. De sakkunnigas
rekommendation, att den systematiska tandvården i de fall, där
förskoletandvård icke förekommit, i regel skall påbörjas redan i 6-årsåldern,
är huvudsakligen betingad av önskvärdheten att så tidigt som möjligt kunna
göra den först frambrytande permanenta tanden, den s. k. sexårstanden, till
föremål för terapeutiska åtgärder. Denna tand angripes nämligen mycket
ofta redan på ett tidigt stadium av tandröta. För att hindra dess sönderfall
är därför en tidig kontroll och behandling påkallad. Jag ansluter mig
till förslaget att den systematiska behandlingen såvitt möjligt bör påbörjas
under det år, då barnet fyller 6 år.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits angående tidpunkten för den
organiserade vårdens påbörjande, bör det givas möjligheter för distriktstandpoliklinikerna
att årligen erhålla uppgift på de barn inom distriktet,
som fylla 3 resp. 6 år. Enligt vad jag inhämtat från statistiska centralbyrån
lär denna fråga kunna lösas med anlitande av länsbyråerna för folkbokföringen.

Förslagen att utsträcka den taxefria barntandvården till att omfatta åldrarna
16—19 år samt att väsentligt utöka den för barntandvården anslagna
tiden på bekostnad av vuxentandvården kan jag däremot icke biträda. Ungdomar
i de nämnda årsklasserna åtnjuta i regel inkomster av förvärvsarbete,
och då de därjämte mera sällan ha någon försörjningsplikt, torde
de i större utsträckning än de sakkunniga förutsatt själva kunna bekosta
sin tandvård. Ifrågavarande klientels ringa anslutning till folktandvården
torde även, såsom i ett remissyttrande framhållits, mindre bero på behandlingsavgifternas
storlek än på alt kontakten med vederbörande genom kallelser
icke upprätthålles. Enligt min mening borde därför ett förslag om
intensivare ungdomstandvård gå ut på alt införa organiserad tandvård för
klientelet med bibehållande i stort av nuvarande grunder för ersättningen.
Vid nuvarande personalbrist anser jag det emellertid icke lämpligt att i
mer betydande utsträckning belasta folktandvården med nya särskilda kategorier
av patienter. Härtill kommer, alt vid eu reform av antytt slag den
på vuxentandvården belöpande andelen av behandlingstiden måste minskas.
Eu sådan åtgärd skulle säkerligen medföra olägenheter på en del håll.
Även för folktandvårdens personalrekrytering kunde åtgärden få eu ogynnsam
verkan. Ehuru jag i princip vill uttala min fulla förståelse för bety -

22 Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

delsen av förbättrade möjligheter till regelbunden tandvård åt ungdomar,
anser jag mig därför böra förorda, att de även framgent behandlas på den
för vuxentandvården anslagna tiden mot avgifter enligt folktandvårdstaxan
med 25 procents nedsättning. Man kunde därvid ifrågasätta, om icke ungdomarna
borde behandlas med förtursrätt. Någon generell sådan förtursrätt
anser jag dock icke heller böra införas. Ett undanlag bör emellertid
kunna medges vid fastställande av plan tö>r Stockholms stad, som inom eu
snar framtid beräknas bliva ansluten till folktandvården och som redan har
börjat utbygga den taxefria tandvården till att omfatta även l(i 19-åiingai.

Distriktstandläkare är enligt gällande bestämmelser skyldig att årligen
tjänstgöra minst 1 900 timmar, varav han skall ägna minst 1 000 timmar åt
barntandvård. De sakkunniga ha — av skäl för vilka jag skall redogöra
närmare i annat sammanhang — föreslagit, att tandläkarens tjänstgöringsskyldighet
i stället skall bestämmas till 42 timmar i veckan, vilket ungefärligen
skulle motsvara den nu gällande tjänstgöringstiden. Jag biträder
detta förslag. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att icke ange den
tid, som skall ägnas åt barntandvård, i visst antal timmar utan fixera den
till en viss procentsiffra. Barntandvårdens nuvarande minimiandel av arbetstiden
motsvarar 52,G procent; siffran torde lämpligen kunna avrundas
uppåt till 55 procent.

Barn, som ej deltaga i organiserad tandvård, böra i enlighet med de
sakkunnigas förslag i regel behandlas under den för vuxna anslagna tiden
och i samma turordning, som gäller för vuxenklientelet.

Folktandvården har i avsevärt mindre omfattning än man från början
räknade med begagnats av obemedlade och mindre bemedlade vuxna peisoner.
De sakkunniga ha upplyst, att statsbidrag för obemedlades och mindre
bemedlades tandvård under budgetåret 1945/40 utgått till 53 landskommuner
och 15 städer med sammanlagt 1/ 300 kronor. I nder budgetaren 1947/48
och 1948/49 uppgingo statsbidragen till 32 287 resp. 31 507 kronor. I remissyttrande
över betänkandet har svenska landskommunernas förbund framhållit,
att - även med de gynnsammare bidragsgrunder, som de sakkunniga
föreslå — ifrågavarande statsbidrag skulle ur kommunalekonomiska
synpunkter sakna betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet skulle
också åsamka ett arbete, som knappast stode i proportion till bidragsbeloppens
storlek. Förbundet har därför ansett statsbidraget överflödigt. Jag
anser det för min del önskvärt, att de obemedlade och mindre bemedlade
skola kunna utnyttja de möjligheter, som folktandvårdsorganisationen erbjuder,
enär deras tandvård eljest i stor utsträckning torde bli försummad.
Med hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört, finner jag dock
det särskilda statsbidraget till kommunerna böra slopas. Samtidigt vill jag
emellertid uttala, att det är angeläget, att kommunerna även i fortsättningen
anslå medel för ändamålet och att medlen icke hänlöras till fattigvård.

Vad mödrahjälpstandvården angår biträder jag de sakkunnigas mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 23

:ilt don liksom nu bör tillgodoses i första hand inom folktandvårdens ram.
Den nu för mödrahjälpsklientelet gällande förtursrätten, som de sakkunniga
föreslagit skola upphävas, anser jag böra bibehållas på grund av samma
skäl, som voro avgörande vid dess införande. Möjlighet hör emellertid finnas
för medicinalstyrelsen att, när särskilda skäl därtill äro, medge undantag
för vissi tandvårdsdistrikt. Dylika undantag, som torde begränsas till
viss tid, böra dock som regel endast förekomma i sådana fall, där mödrahjälpsklientelets
tandvårdsbehov på annat sätt kan tillgodoses.

Frågan om anordnandet av tandvård vid anstalter kan icke lösas efter
enhetliga linjer. Vederbörande anstalters huvudmän böra tills vidare
ha frihet att härvidlag ordna på lämpligaste sätt. 1 görligaste mån bör anstaltstandvården
så småningom inlemmas i folktandvårdens organisation.
Detta bör emellertid i nuvarande läge ske med en viss försiktighet, så att
den egentliga distriktstandvården icke blir lidande därpå. Vid utbyggandet
böra anstalter för barn komma i främsta rummet. I de fall, där anstalten
och folktandvården ha olika huvudmän, bör överenskommelse träffas mellan
anstaltsledningen och huvudmannen för folktandvården om kostnadernas
fördelning. Vad de sakkunniga anfört om omfattningen av tandvården
för olika anstaltsklientel giver mig ingen anledning till erinran.

Vad gäller den militära tandvården bör, i enlighet med vad de sakkunniga
anfört, för folktandvårdens del endast föreligga skyldighet att mottaga
mera komplicerade fall på centraltandpoliklinikerna.

I fråga om beskaffenheten av tandbehandlingen inom folktandvården ha
de sakkunniga utformat vissa allmänna regler. Om statsbidrag i enlighet
med de sakkunnigas förslag skall utgå med ett visst belopp för varje behandlat
barn, måste det nämligen klargöras vad tandvården skall omfatta
för alt berättiga till statsbidrag. Enligt de sakkunnigas mening bör för barnoch
ungdomsklientelet eftersträvas fullständig behandling, innefattande
bl. a. påkallad tandregleringsvård; emellertid bör även behandling, som —
ehuru tandreglering i och för sig är påkallad — icke omfattar sådan vård,
berättiga till statsbidrag. .lag vill i princip ansluta mig till åsikten att landreglering
bör ingå i folktandvårdens uppgifter så snart möjligheter därtill
finnas. Då det emellertid råder brist på specialister för sådan verksamhet,
torde det ej bliva möjligt att inom överskådlig framtid i någon nämnvärd
utsträckning tillgodose behovet av dylik behandling. .lag vill i nuvarande
läge allenast fästa huvudmännens uppmärksamhet på frågan.

Vad de sakkunniga anfört i övrigt angående tandbehandlingen föranleder
ingen annan erinran från min sida, än att det, med hänsyn till vad i vissa
yttranden anmärkts, erfordras förtydliganden i fråga om behandlingen av
mjölktänderna. Det torde böra anförtros åt medicinalstyrelsen att, i huvudsak
efter de linjer, som de sakkunniga uppdragit, instruktionsledes bestämma
omfattningen av behandlingen inom folktandvården.

.lag vill understryka vad i åtskilliga remissyttranden anförts i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''t.

vikten av eu förebyggande tandvård inom folktandvårdens ram. Denna
förebyggande tandvård bör lämpligen kunna ske i form av råd angående
tändernas vård och behandling samt utövas dels i samband med tandbehandling
och dels genom undervisning i skolorna och föredrag vid exempelvis
föräldramöten. Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att utgiva
råd och anvisningar för denna verksamhet.

Folktandvårdens personal.

De sakkunniga.

Behovet av tandläkare vid fullt utbyggd organisation.

De sakkunniga räkna med ett årligt behov av cirka 2,5 milj. arbetstimmar
inom barn- och ungdomstandvården. Med utgångspunkt från gällande fördelning
av arbetstiden mellan barntandvård och vuxentandvård (1 000: 900)
skulle sålunda vid utbyggd organisation fordras omkring 2 500 tandläkare.
Såsom tidigare utvecklats ha de sakkunniga förordat, att 60—70 procent av
den totala behandlingstiden inom folktandvården reserveras för barn- och
ungdomstandvården medan återstående 30—40 procent skola ägnas vuxentandvården.
Under 1 900 timmars årlig arbetstid skulle således en distriktstandläkare
med blandad tjänst meddela barn- och ungdomstandvård 1 330
—1 140 timmar och vuxentandvård 570—760 timmar, eller i medeltal 1 235
resp. 665 timmar. Detta innebär, att för täckande av barn- och ungdomstandvårdens
behandlingsbehov skulle erfordas något mera än 2 000 tandläkare
(2 024) med ovan angiven tjänstgöringstid. Härvid kan dock det
vuxna klientelets behandlingsbehov endast i begränsad omfattning tillgodoses.

Utöver i det föregående nämnda, för den egentliga distriktstandvården
avsedda tandläkare, erfordras enligt de sakkunnigas uppskattning 140
ortodontister, ett 30-tal tandvårdsinspektörer, lika många lasarettstandläkare
och måhända 10 biträdande lasarettstandläkare. Tandvården vid anstalter
beräknas giva sysselsättning åt 150 heltidstjänstgörande tandläkare.

De sakkunniga uppgiva, att den 1 november 1948 575 tandläkare tjänstgjorde
inom distriktstandvården. Av dessa voro omkring 300 ordinarie dislriktstandläkare,
ett 100-tal utländska tandläkare samt cirka 130 nyexaminerade
tandläkare, vilka åtagit sig att tjänstgöra ett år inom folktandvården.
Dessutom funnos bl. a. ett antal tandläkare, som fullgjorde tjänstgöring på
grund av erhållna stipendier. Om man till folktandvårdens fast anställda
tandläkare lägger de utländska tandläkare och de nyexaminerade svenska
tandläkare, som beräknas kvarstanna, torde man kunna förutsätta att för
framtiden i folktandvårdens tjänst få behålla cirka 400 av nu anställda
distriktstandläkare. Till detta antal lägga de sakkunniga ytterligare de

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

tjänstetandläkare, som nu stå utanför folktandvården, men som kunna
beräknas övergå till densamma, ävensom en del tandvårdsinspektörer med
privat praktik, vilka komma att övergå; summan blir då cirka 570. Den
egentliga distriktstandvården skulle sålunda behöva tillföras ytterligare
eirka (2 000—570) 1 430 i huvudsak nyexaminerade tandläkare. Med hänsyn
tagen jämväl till erforderligt antal ortodontister, tandvårdsinspektörer
samt lasaretts- och anstaltstandläkare skulle det sammanlagda behovet
uppgå till cirka 1 750 tandläkare.

Räknar man med en 15-årig utbyggnadstid för folktandvården, måste
cirka 120 övervägande nyexaminerade tandläkare inklusive stipendiater per
år tillföras densamma. Då man emellertid samtidigt bör räkna med en viss
avgång, torde siffran böra höjas till cirka 130 tandläkare per år. Räknar
man i stället med en 20-årig utbyggnadsperiod, böra enligt samma beräkningssätt
cirka 100 i huvudsak nyexaminerade tandläkare per år tillföras
folktandvården.

Åtgärder för alt öka tillgängen på arbetskraft inom folktandvården.

De sakkunniga ha företagit en utredning beträffande de nu utanför folktandvården
praktiserande tandläkarnas arbetsförhållanden. De resultat,
som framgått ur utredningen, ha bibringat de sakkunniga den uppfattningen,
att möjligheterna att genom deltidstjänster för tandläkare öka
arbetskrafterna inom folktandvården äro mycket begränsade. Några påtagbara
resultat kunna vinnas endast genom att tillåta, att deltidstjänst inom
folktandvården får förenas med rätt att vid sidan därav bedriva privapraktik.
Det kan dock befaras, att den ytterligare arbetskraft, som därmed
skulle komma att tillföras folktandvården, i längden icke innebär någon
reell vinst. Det är tänkbart, att f. n. 250—300 privatpraktiserande tandläkare
skulle vara villiga att tjänstgöra inom folktandvården 2—3 timmar
dagligen. Folktandvården skulle visserligen därigenom erhålla ett icke
obetydligt arbetskraftstillskott. Om ett system med dylika timtjänster skulle
tränga igenom, kunna dock ökade svårigheter att besätta de ordinarie distriktstandläkartjänsterna
befaras uppstå, i det att tandläkare, som eljest
skulle ha ägnat sig helt åt folktandvården, föredraga privatpraktik, ev. som
assistenttandläkare, i förening med limtjänst inom folktandvården. De
sakkunniga vilja därför icke förorda, att förening av ordinarie tjänst inom
folktandvården med enskilt bedriven praktik tillätes såsom eu regelmässigt
ingående del i folktandvårdens organisation.

Emellertid skulle folktandvården måhända kunna tillföras ökad arbetskraft
genom inrättande av tjänster, som medföra kortare arbetstid än den
nu gällande men som dock icke äro deltidstjänster utan giva innehavaren
tillräcklig sysselsättning. Gifta kvinnliga tandläkare, som vid sidan av hemmets
skötsel önska ägna sig åt yrkesarbete, men finna den nu stadgade
arbetstiden för lång, kunna tänkas intresserade därav, ävensom land -

2t;

Kungl. Maj:ls proposition nr tifr.

läkare, vilka vid sidan av arbete inom folktandvården önska meritera sig''
genom tjänstgöring vid tandläkarhögskola eller önska ägna sig åt vetenskapligt
arbete. De sakkunniga föreslå därför, att vid sidan av distriktslandläkartjänster
med en tjänstgöringsskyldighet av 42 veckotimmar ( —
full tjänstgöringsskyldighet ) inrättas avkortade heltidstjänster med en årlig
t jänstgöringstid av t .‘100 timmar. Dessa t jänster skulle avse företrädesvis
barn- och ungdomstandvård och i regel sammanföras till skolterminerna.
Givetvis kunna de komma i fråga endast i distrikt med mera än en tandläkare.

Även om ordinarie tjänst inom folktandvården icke bör förenas med rätt
att bedriva privatpraktik, är det dock enligt de sakkunniga av värde, om organisationen
under andra former kunde tillgodoföras intresserade privatpraktikers
insatser. Detta kan ske genom att möjligheter öppnas att inrätta
tim- och arvodestjänster. Dessa skulle avse vissa bestämda uppgifter inom
folktandvården och vara ett komplement, där denna inom något distrikt
hämmas genom brist på arbetskraft. Som exempel nämnas avarbetande av
eu tillfällig balans inom barn- och ungdomstandvården, semestervikariat,
uppehållande av vakant distriktstandläkartjänst i avvaktan på dennas besättande
med ordinarie innehavare samt vikariat vid långvarigare sjukdomsfall.
Anstaltstandvården och mödrahjälpstandvården böra likaledes
kunna omhänderhavas av privatpraktiserande tandläkare, där folktandvård
ej finnes anordnad eller arbetar med för dessa uppgifter otillräcklig arbetskraft.
1 de fall, där å tandpoliklinik finnes inrättad tjänst med t ,‘100 timmars
tjänstgöring, kan för ett rationellt utnyttjande av poliklinikens utrustning
befinnas lämpligt att anställa även en tandläkare med tjänstgöring
2—3 timmar dagligen. I fråga om formerna för ifrågavarande tjänstgöring
och ersättningen härför böra huvudmännen ha möjlighet att ordna efter
bästa läglighet. En viss kontroll synes dock önskvärd för att förhindra att
systemet tillämpas på sådant sätt, att det i längden motverkar folktandvårdens
intressen. Rätten att inom folktandvården anställa andra än heltidstjänstgörande
bör därför göras beroende av medicinalstyrelsens tillstånd.
Sådant tillstånd synes i regel böra meddelas för viss person och för begränsad
tid. Medicinalstyrelsen bör även kunna meddela särskilda villkor angående
tjänstgöringens art och tjänstgöringstider. Under särskilda förhållanden
bör det icke vara uteslutet, att sådan tandvård, som nu avses, kan
meddelas å annan plats än folktandvårdspoliklinik.

En av anledningarna till den ringa rekryteringen till folktandvården har
ansetts vara att söka i otillfredsställande befordringsmöjligheter. Nu gällande
löneavtal mellan huvudmännens och de anställdas organisationer
innehålla dock bestämmelser, som innebära ett försök till viss differentiering
av distriktstandläkartjänsterna. En av de på distriktstandpoliklinik
anställda tandläkarna skall vara föreståndare för polikliniken och åtnjuter
i denna egenskap särskilt arvode med belopp, som bestämts i förhållande

Ko ngt. Maj:ls proposition nr ti''/.

till poliklinikens storlek. Den praxis, som sålunda inletts, bör nu befästas
genom stadgande, åt! vid varje poliklinik skall finnas en föreståndare.
Vidare föreslå de sakkunniga inrättande av vissa biträdande tjänster å
centraltandpoliklinikerna samt tjänster som förste distriktstandläkare vid
distriktstandpolildiniker med fyra eller flera tandläkare. De sakkunniga
— som föreslagit, att några lönebestämmelser icke skola ingå i kungörelsen
om statsbidrag, enär hithörande frågor numera regleras genom centrala
avtal mellan huvudmännen och de anställda — förutsätta, att olikheten i
tjänsteställning skall motsvaras av differentiering i lönehänseende.

Arbetstiden för en distriktstandläkare är i gällande statsbidragskungörelse
bestämd till minst 1 900 timmar årligen. Semestertidens längd regleras
i likhet med lönerna avtalsvis; särskilda författningsbestämmelser härom
utöver föreskrifterna i semesterlagen anse de sakkunniga obehövliga. Så
länge arbetstiden är bestämd till ett visst antal timmar per år, kan emellertid
längre semester än 00 dagar icke utgå utan att den utökade semestertiden
kompenseras genom övertidsarbete. De sakkunniga töreslå därför, att bestämmelsen
om 1 900 timmars årlig tjänstgöringstid ersättes med ett stadgande
om 42 timmars arbetstid per vecka.

Från skilda håll har uppgivits, att beträffande barntandvården särskilda
förhållanden föreligga, som kunde motivera någon avkortning i arbetstiden.
Andra inom folktandvården arbetande tandläkare ha däremot gjort gällande,
att något sådant behov ej föreligger. De sakkunniga ha stannat för
uppfattningen, att någon avkortning av arbetstiden för nu förefintliga hefattingar
för enbart barntandvård i regel ej är behövlig. En möjlighet att
tillmötesgå dem, som anse den regelmässiga arbetstiden för lång för enbart
i barntandvård sysselsatta, har emellertid skapats genom inrättande av de
avkortade heltidstjänsterna.

De sakkunniga framhålla, att man måste tillse, att tandsköterskor tillföras
folktandvården i motsvarande takt som tandläkare. Vissa av de åtgärder,
som föreslagits för att främja rekryteringen till tandläkartjänsterna,
böra göras tillämpliga även på tandsköterskorna. De sakkunniga erinra härvid
om tjänster med avkortad tjänstgöringstid och om differentiering av
tjänsterna.

I nu gällande folktandvårdsförfattningar finnes intet nämnt angående
tandteknikerna. Erfarenheten har visat, att behovet av teknisk arbetskraft
främst bör tillgodoses med inom folktandvården heltidsanställda befattningshavare.
Tandtekniker ingå också regelmässigt i folktandvårdsorganisationen
och avlönas av landstingen enligt med vederbörande organisation träffat
avtal. Enligt de sakkunnigas mening bör även i fortsättningen teknikerarbetet
huvudsakligast utföras i folktandvårdens egen regi. Fn centralisering av
teknikerarbetena till större laboratorier vid större lolktandvardspolikliniker
har hittills prövats i enstaka fall med gott resultat, varför man synes böra
bygga vidare i denna riktning. Vid ett sådant centralt laboratorium bör ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

mensamt för hela landstingsområdet kunna utföras även mera komplicerade
protesarbeten. Det torde för folktandvårdens vidkommande vara tillfyllest
om antalet tandtekniker förhåller sig till antalet tandläkare som 1: 3. Även
för tandtekniker höra kunna förutsättas två slag av tjänster: heltidstjänster,
för vilka arbetstiden enligt nu gällande avtal är fixerat till 48 timmar
per vecka, och avkortade heltidstjänster. Enligt gällande avlöningsbestämmelser
placeras tandtekniker såsom chef tekniker dels å tandtekniskt laboratorium
vid centraltandpoliklinik och dels vid annat tandtekniskt laboratorium,
vid vilket finnas anställda minst sex tekniker, samt såsom förste
tekniker vid laboratorium med minst tre tekniker. Övriga tekniker placeras
såsom tandtekniker. Tjänstebeteckningarna cheftandtekniker och förste
tandtekniker böra fastslås i författningen, varjämte för tandtekniker föreslås
tjänstetiteln distriktstandteknikcr.

Den på poliklinikerna anställda biträdespersonalens tjänstgöringsförhållanden
m. m. föreslås såsom hittills reglerade genom särskilda, av medicinalstyrelsen
för varje landsting utfärdade instruktioner.

Yttrandena.

De sakkunnigas beräkningar i fråga om behovet av t a n d 1 ä k a r e
anse svenska iandlåkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund bygga på
så många obevisade antaganden och konstruerade förutsättningar, att de
måste ge felaktigt resultat. De angivna siffrorna kunna icke med tillfredsställande
säkerhet läggas till grund för en bedömning av folktandvårdens
vidare utveckling. Vad angår den utbyggnadstid, som de sakkunniga räknat
med, framhålla organisationerna, att det f. n. icke är möjligt att ens tillnärmelsevis
ange någon lid, när folktandvården kan tänkas bliva helt utbyggd-
Försvarets sjukvårdsstyrelse, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
l ppsala län, Stockholms stadsfullmäktige och stadsfullmäktige i Malmö
anse de sakkunnigas beräkningar angående utbyggnadstiden vara alltför
optimistiska.

De åtgärder, som av de sakkunniga föreslås i syfte alt ö ka tillgå n ge
n på arbets k r a f t inom folktandvården, anses av flertalet remissinstanser
vara ägnade att tillgodose nämnda syfte.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott saknar emellertid i
betänkandet verkligt positiva förslag till förbättring av rekryteringsmöjligheterna.
Utskottet uttalar bestämda farhågor för att, därest tillgången på
tandläkare till folktandvården ej i tid säkras, den av de sakkunniga föreslagna
utökningen i organisationen kommer att medföra personalsvårigheter
av ännu allvarligare art, än de som nu råda. Även länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna i ifrågavarande
hänseende ej tillfyllest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r.

De sakkunnigas avvisande ställning.till inrättandet av d e 1 t i d s t j ä n st
e r och förening av tjänst inom folktandvården med privatpraktik delas
av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län, Gotlands, Blekinge och
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott samt tandvårdsinspektören i
Göteborgs och Bohus län.

1 åtskilliga remissvar kommer emellertid en motsatt uppfattning till synes.
Sålunda uttala svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Inrättandet av fasta deltidstjänster med rätt till pension och lön under
sjukdom in. in. skulle enligt organisationernas uppfattning tillföra folktandvården
— speciellt barntandvården — icke obetydlig arbetskraft. Rekryteringen
till dessa tjänster skulle säkert underlättas, om tjänsterna
voro förenade med rätt att vid sidan därav bedriva privatpraktik. De sakkunnigas
farhågor för att inrättandet av dylika tjänster skulle medföra
ökade" svårigheter att besätta de ordinarie distriktstandläkartjänsterna,
kunna icke delas av organisationerna. Det torde tvärtom kunna förmodas,
att innehavare av deltidstjänst efter en tid övergår till ordinarie distriktstandläkartjänst.

Organisationerna erinra om att skoltandvården i mycket stor utsträckning
utföres av tandläkare med egen privatpraktik. Enligt organisationernas
uppfattning kan utövandet av enskild praktik vid sidan om folktandvårdstjänsten
icke väntas menligt inverka på tjänstens behöriga fullgörande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala,
Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Göteborg ävensom Sveriges läkarförbund,
svenska läkaresällskapet och Sveriges sjukhustandläkareförening
utveckla liknande åsikter. Inrättandet av halvtids- eller deltidstjänster förordas
även av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen samt Uppsala och
Malmöhus läns hälsovårdsberedningar. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Malmö framhåller, att lärartjänsterna vid tandläkarbögskolorna i
princip äro deltidstjänster. Svårigheterna att tillgodose högskolan i Malmö
med erforderliga lärarkrafter skulle minska, om det gåves möjligheter för
lärarna att vinna deltidsanställning i folktandvården i Malmö med omnejd.
Lärarkollegiets yttrande härvidlag understrykes av kanslern för rikets universitet
och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Inrättandet av avkortade heltidstjänster anses i åtskilliga
yttranden vara en lämplig åtgärd. En del remissmyndigheter uttala dock,
att den föreslagna lösningen är onödigt stel och arbetstiden om 1 DOO timmar
för lång. Möjligheten att effektivt utnyttja arbetsplatsen skulle försvåras.
Arbetstiderna borde få fastställas i förhållande till del i varje särskilt
fall föreliggande behovet. Uttalanden i denna riktning ha avgivits av
statskontoret, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, länsstyrelsen
i Jämtlands län, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs och Jämt -

30 Kanyl. Maj:ts proposition nr 81.

lands läns landstings förvaltningsutskott, tandvurdsinspektören i Kalmar
län samt Sveriges tandvårdsinspektörsförcning.

Medicinalstyrelsen påpekar, att den avkortade heltidstjänsten egentligen
utgör två typer av tjänster, nämligen dels tjänster, för vilka reduceringen
åstadkommes genom en förkortning av arbetsåret men där dagstjänstgöringen,
7 limmar, består, och dels tjänster med en förkortad dagstjänstgöring.
Den förstnämnda typen har redan funnits vid exempelvis Stockholms
stads folkskolor, där emellertid tjänstgöringstiden utgör 1 470 timmar
per år och 7 timmar per dag. De sakkunnigas 1 300 timmar motsvarar en
arbetsdag av (i timmar under skolterminerna. Följaktligen tages nu här
från skoltandvården en timme varje dag. Någon anledning till sistnämnda
reducering föreligger icke, då »ferier» av olika längd förekomma under
årets lopp.

Sveriges sjuklmstandläkareförening befarar, att gifta kvinnliga tandläkare,
som redan äro verksamma inom folktandvården, komma att övergå
till dessa tjänster. Härigenom förefinnes risk, att inrättande av denna
tjänsteform skulle medföra en minskning av det totala antalet arbetstimmar
i folktandvården. Svenska läkaresällskapet ställer sig avvisande till de
avkortade heltidstjänsterna med full tjänstgöringsskyldighet under eu de!
av året.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande t i in t j ä n s t e r o c h a r v od
e s t j ä nste r lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Uppsala
läns landstings hålsovårdsberedning anser det härvid icke erforderligt, att
medicinalstyrelsens tillstånd skall inhämtas för anställande inom folktandvården
av andra än heltidstjänstgörande. Beredningen erinrar om att folktandvården
skall vara underkastad inspektion av såväl tandvård sinspektörerna
som medicinalstyrelsen och att statsbidraget föreslagits skola utgå
efter antalet slutbehandlade barn. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott
gör ett likartat uttalande. Stockholms stadsfullmäktige anse,
att medicinalstyrelsen bör givas möjlighet att lämna generellt medgivande
till deltidsanställning enligt de bestämmelser, som må gälla för andra hos
vederbörande huvudman anställda tjänstemän.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening anser det vanskligt alt räkna med
någon fördel av dessa tjänster. Endast genom fastare anställningsformer
torde större tillgång på arbetskraft kunna erhållas. Under en längre övergångsperiod
synes det dock vara oundgängligt att för anstaltstandvården och
mödrahjälpstandvärden anlita privatpraktiserande tandläkare i stor utsträckning.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framför liknande
synpunkter. Även Blekinge läns landstings förvaltningsutskott ställer sig
betänksamt till förslaget i denna del. Man bör utan avsteg hålla på principen,
att tjänst som tandläkare inom folktandvården icke får förenas med
privatpraktik. De sakkunnigas uttalande om att här avsedd tandvård skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

kunna meddelas på annan plats än folktandvårdspoliklinik, vill utskottet
bestämt motsätta sig.

1 flera yttranden uttalas, att huvudmännen borde över huvud taget beredas
större frihet med tandläkartjänsternas anordnande än vad de sakkunniga
föreslagit. Yttranden i denna riktning ha avgivits av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus lön, Uppsala och Göteborgs och Bohus läns landstings
hålsovårdsberedningar, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,
Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö samt
tandvårdsinspektören i Gotlands län.

Vad de sakkunniga uttalat angående differentiering av tandläkartjänsterna
för möjligheter till befordran hälsas i allmänhet
med tillfredsställelse i yttrandena.

Stadsfullmäktige i Gävle uttalar sig för en rikare differentiering av tjänsterna.
Sålunda kunna införas olika grader av föreståndarebefattningar, allt
efter poliklinikernas storlek. Vid större polikliniker bör dessutom beredas
ökad befordringsmöjlighet genom gradering av befattningarna. Liknande
synpunkter uttalas av lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan i Stockholm.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att behovet av särskild föreståndare
vid varje klinik synes vara motiverat, där klinikerna äro belägna på
stora avstånd från varandra. För Stockholms del torde förhållandena vara
annorlunda. Inrättandet av tandläkartjänster i förmansställning bör ske
efter huvudmannens bedömande i varje särskilt fall och icke — såsom de
sakkunniga föreslagit — efter bestämda regler.

Statskontoret uttalar tvekan ifråga om den föreslagna differentieringen.
Ämbetsverket finner det knappast vara tillräckligt motiverat att man t. ex.
vid större distriktstandpolikliniker skulle inrätta särskilda befattningar som
förste distriktstandläkare. Enligt ämbetsverkets åsikt borde till föreståndare
för poliklinik utgå ett särskilt föreståndararvode medan i övrigt tjänsterna
borde vara i lönehänseende likställda.

De sakkunnigas förslag att arbetstiden skall bestämmas till 42
timmar i veckan i stället för 1 900 timmar om året tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet remissvar, som beröra frågan. Blekinge läns landstings
förvaltningsutskott anser emellertid, att en smidig anpassning av
arbetet härigenom skulle försvåras. Det synes önskvärt all arbetstiden
skall kunna förkortas sommartid, då frekvensen på kliniken är mindre
på grund av barnens skollov och de vuxnas semesterresor. Med en för hela
året angiven total arbetstid kan vad som går förlorat i arbetstid genom
denna förkortning återvinnas under årets övriga månader.

Svenska landläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund hemställa,
att tjänstgöringstiden för ordinarie distriktstandläkare faslställes till 40
timmar och för tandläkare med enbart barntandvård till 36 timmar per
vecka. Såsom skäl åberopas tandläkaryrkets allmänt ansträngande natur
och barntandvårdens särskilt påfrestande karaktär.

32 Kungl. M/ij.ts proposition nr 81.

Y;ui beträffar tandsköte rsketjänsterna förordar svenska
tandskötcrskeförbnndet, att tjänster som första tandsköterska skola inrättas
icke endast såsom hittills på kliniker med fyra tandläkare utan även
på kliniker med tre tandläkare. Förbundet anser vidare, att den nuvarande
arbetstiden för tandsköterskor är för lång, i synnerhet för dem, som arbeta
enbart med barntandvård.

I några yttranden framföras ytterligare förslag som skulle
kunna öka tillgången på arbetskraft inom folktandvården. Sålunda anse
Sveriges tandvårdsinspektörsförening och tandvårdsinspektören i Gotlands
län, att det bör övervägas om icke tjänster av liknande karaktär som provinsialläkartjänsterna
kunde införas i folktandvården. Samma förslag göres
i en av medicinalstyrelsen särskilt överlämnad skrivelse från Sveriges tandläkarförbnnd.
Medicinalstyrelsen föreslår, att särskilda sakkunniga tillkallas
för att utreda frågorna om möjligheten eller lämpligheten av viss ändring
i folktandvårdens allmänna uppläggning i vad avser tandläkarnas ställning
samt om möjligheten att inom folktandvårdens ram anordna en försöksverksamhet
efter de vägar, som utredningen kunde finna framkomliga.

Departementschefen.

I 1938 års proposition beräknades behovet av tandläkare för folktandvården
inom landstingsområdena till i runt tal 800. För städerna utanför landsting
angavs icke någon siffra. Enligt vad jag under hand inhämtat från
medicinalstyrelsen, uppgick hela antalet den 1 februari 1950 inom folktandvården
— med undantag av centraltandpoliklinikerna — anställda tandläkare
till 595, varav 471 inom landstingsområdena. Av det totala antalet
voro 116 utländska tandläkare, varjämte något över 100 tillhörde de tandläkare,
som fullgjorde tjänstgöring på grund av erhållna stipendier. Antalet
inrättade tandläkartjänster, vilka stodo utan innehavare eller vakansvikarie,
utgjorde 168, varav 165 inom landstingens folktandvård. Vid samma
tidpunkt var folktandvård anordnad vid 13 centraltandpolikliniker samt 308
tandpolikliniker av annat slag, förutom annextandpolikliniker. Därjämte
hade 52 kliniker måst stängas på grund av personalbrist och 25 helt färdigställda
kliniker av samma anledning icke kunnat öppnas.

Folktandvården, som år 1938 beräknades vara fullt utbyggd inom tio år,
sysselsätter alltså f. n. inom landstingsområdena endast något mer än hälften
av det antal tandläkare, som ursprungligen ansågs behövligt.

1946 års folktandvårdssakkunniga ha — med utgångspunkt från gällande
fördelning av arbetstiden mellan barntandvård (1 000 timmar) och vuxentandvård
(900 timmar) och under förutsättning att även ungdomsklientelet
inordnas i den för barntandvård anslagna tiden — beräknat, att omkring
2 500 tandläkare fordras för full utbyggnad av distriktstandvården. Om man
icke hänför ungdomsklientelet till behandlingstiden för barntandvård men

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i.

i övrigt godtager de sakkunnigas premisser, kommer man fram till ett behov
av mellan 2 100 och 2 200 tandläkare för att under 1 000 timmar barntandvård
per distriktstandläkare kunna fullt tillgodose barntandvården. Förutom
dessa för den egentliga distriktstandvården avsedda tandläkare fordras
enligt vad de sakkunniga framhållit ett antal lasarettstandläkare, tandvårdsinspektörer,
tandregleringsspecialister och anstaltstandläkare.

En beräkning av det framtida behovet av tandläkare för folktandvården
måste givetvis vila på förutsättningar, som i vissa hänseenden äro ovissa.
Den uppskattning, som kan göras på grundval av 1948 års betänkande, är
därför att betrakta såsom approximativ. De anförda siffrorna visa dock,
att behovet av tandläkare är betydande, och avsevärt större än enligt de
ursprungliga kalkylerna. Skillnaden i jämförelse med år 1938 beror visserligen
till en del därpå, att de då gjorda beräkningarna endast avsågo landstingsområdena,
medan 1946 års sakkunniga sökt bedöma behovet för hela
riket. 1946 års sakkunniga ha emellertid även funnit sig böra utgå från
vissa ändrade förutsättningar för bedömningen. Den nya uppskattningen
grundar sig sålunda på den beräknade storleken av de olika årsklasserna
barn år 1965, medan man i 1938 års proposition räknade med 1939 års
barnantal, vilket var väsentligt lägre. Med hänsyn till vunna erfarenheter
ha de sakkunniga ansett sig böra utgå från att en tandläkare under 1 000
timmars barntandvård kan hinna behandla endast högst 600 barn i stället
för — enligt de tidigare antagandena — 800. Slutligen ha de sakkunniga
räknat med en höjd deltagandefrekvens inom olika årsgrupper.

Av det anförda framgår, att, om folktandvården skall kunna ernå önskad
effektivitet, åtgärder snarast måste vidtagas för att tillföra organisationen
ökat antal tandläkare. Även ifråga om de arbetsuppgifter, som skola fullgöras
av andra befattningshavare, måste tillses, att för utbyggnaden erforderlig
arbetskraft kan anskaffas.

Bristen på tandläkare inom folktandvården betingas givetvis till en del
av att landet över huvud taget icke har en mot behovet svarande tillgång
på yrkesutövare. Antalet nyexaminerade tandläkare, vilket tidigare uppgått
till cirka 120 per år, kommer visserligen genom den nyinrättade tandläkarhögskolan
i Malmö att successivt öka under de närmaste åren till
omkring år 1953, varefter ungefär 180 tandläkare årligen skola kunna utexamineras.
Icke heller detta antal torde emellertid vara tillfyllest för att
tillgodose landets totala behov av tandläkare.

Av 1945 års riksdag beslöts inrättandet av två nya tandläkarhögskolor på
platser, som sedermera skulle bestämmas. Av dessa högskolor har hittills
en kommit till stånd, nämligen den nyss nämnda i Malmö. Enligt vad jag
under hand inhämtat, övervägs inom ecklesiastikdepartementet förslag till
provisoriska åtgärder i syfte att öka utbildningsmöjligheterna för tandläkare,
i avbidan på att den ytterligare beslutade landläkarhögskolan kan
komma i verksamhet.

3—Bihang till riksdagens protokoll WHO. I sand. Nr #4.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

Det bär legat utom ramen för de sakkunnigas uppdrag att föreslå åtgärder,
ägnade att öka tillgången på tandläkare överhuvud. De sakkunniga ha
däremot haft att utreda, vilka särskilda åtgärder, som skulle kunna vidtagas
för att stimulera rekryteringen till folktandvården.

I detta syfte ha övervägts möjligheterna att genom deltidstjänster tillföra
folktandvården ökad arbetskraft. De sakkunniga ha emellertid avvisat tanken
på att inrätta pensionsgrundande deltidstjänster, detta främst med
hänsyn till att de icke funnit skäl frångå den hittills tillämpade principen,
att tandläkare vid sidan av tjänst inom folktandvården icke skall äga
att utöva privat yrkesverksamhet. I stället har förordats ett slag av tjänster,
där arbetstiden är kortare än vid de vanliga tjänsterna men dock så lång,
att den bör ge befattningshavaren tillräcklig sysselsättning. Dessa tjänster,
som föreslås skola omfatta 1 300 arbetstimmar årligen och benämnas avkortade
heltidstjänster, anses vara lämpade för t. ex. gifta kvinnliga tandläkare
och för sådana tandläkare, som vid sidan av sin tjänst vilja meritera
sig genom tjänstgöring vid tandläkarhögskola eller önska ägna sig åt vetenskapligt
arbete. Vidare ha de sakkunniga föreslagit, att man skall öppna
möjligheter för huvudmännen att för vissa bestämda uppgifter inrätta
tim- och arvodestjänster. Härför skulle erfordras medicinalstyrelsens tillstånd.

Åtskilliga remissinstanser ha uttalat sig för fasta deltidstjänster i förening
med rätt att bedriva privatpraktik. Från högskolehåll har framhållits som
önskvärt, att inom folktandvården måtte inrättas deltidstjänster, som finge
förenas med deltidstjänster vid tandläkarhögskola.

Förslaget att införa avkortade heltidstjänster för tandläkare anser jag
mig icke kunna biträda. Det synes visserligen sannolikt, att folktandvården
genom inrättande av dylika tjänster till en början kan komma att
tillföras viss ny — i synnerhet kvinnlig — arbetskraft. A andra sidan kan
emellertid befaras, att inom folktandvården redan verksamma, heltidsanställda
befattningshavare övergå till sådana avkortade tjänster. Det
kan även tänkas, att utom folktandvården arbetande yrkesutövare, som reflektera
på tjänst inom organisationen och som måhända eljest skulle
ha tagit anställning på en tjänst med full arbetstid, i stället skulle välja
en avkortad heltidstjänst. Risk skulle därför föreligga, att de oavkortade
heltidstjänsterna skulle bliva svårare att besätta och att reformen sålunda
på lång sikt skulle relativt sett minska antalet arbetstimmar inom folktandvården.
Särskilt betänkligt ter sig förslaget ur den synpunkten, att man
här för en viss kategori av yrkesutövare skulle införa heltidstjänster med
en helt ny arbetstid. En sådan åtgärd kunde så småningom även på andra
yrkesområden väntas föranleda krav på en motsvarande ordning.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att medicinalstyrelsen skall
äga medgiva, att för vissa särskilda uppgifter inom folktandvården inrättas
tim- och arvodestjänster, öppna även för privatpraktiserande tandläkare.

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

Det av vissa remissmyndigheter framförda önskemålet om införande av
fasta deltidstjänster i förening med rätt att bedriva privatpraktik finner jag
mig icke böra biträda, b rågan om inrättande av deltidstjänster, som finge
förenas med deltidsanställning vid tandläkarhögskola, anser jag tarva ytterligare
övervägande, varför jag f. n. avstyrker bifall också till detta förslag.

För att åstadkomma ordnade befordringsförhållanden inom folktandvården
förorda de sakkunniga, att i statsbidragskungörelsen angives, vilka
högre tjänster av olika slag, som skola finnas vid klinikerna. Emot detta
förslag har jag intet att erinra. Dock anser jag medicinalstyrelsen böra äga
att vid fastställande av planer för folktandvården medgiva undantag från
vad i kungörelsen i detta hänseende föreskrives. Jag förutsätter i likhet med
de sakkunniga, att olikheten i tjänsteställning liksom f. n. är fallet kommer
att motsvaras av differentiering i lönehänseende.

De sakkunniga anse önskvärt, att tandläkarnas tjänstgöringstid fastställes
till 42 timmar i veckan i stället för 1 900 timmar om året. Befattningshavarna
skulle härigenom — utan motsvarande övertidsarbete — kunna erhålla
längre årlig semester än 30 dagar. Tandläkarorganisationerna ha i sitt
remissyttrande hemställt, att arbetstiden skall bestämmas normalt till 40
timmar och för tandläkare med enbart barntandvård till 36 timmar. Med
betonande av att frågan om semestertidens längd är en förhandlingssak
vill jag för egen del tillstyrka, att tjänstgöringstiden, i överensstämmelse
med vad som eljest brukar gälla för anställda, fastställes till visst timantal
per vecka. I fråga om tjänstgöringens omfattning ansluter jag mig
till de sakkunnigas förslag om 42 timmars arbetsvecka.

Vad de sakkunniga anfört beträffande tjänstgöringsförhållandena för
tandsköterskor och tandtekniker, föranleder ej annan erinran från min sida,
än att jag liksom i fråga om tandläkarna avstyrker inrättande av avkortade
heltidsbefattningar.

I nu gällande statsbidragskungörelse finnes intaget ett stadgande om distriktstandläkares
och tandsköterskas minimilön. Föreskriften saknar emellertid
numera betydelse. Lönerna inom folktandvården regleras genom avtal
mellan huvudmännens och de anställdas organisationer. De nu utgående
lönerna äro avsevärt högre än de i författningen upptagna. Bestämmelserna
om minimilön torde därför, i enlighet med vad de sakkunniga förordat,
böra slopas.

I betänkandet ha framförts önskemal om förbättrade pensionsförmåner
för folktandvårdens befattningshavare. Efter det att betänkandet avlåtits
har för riksdagen framlagts proposition, nr 200/1949, med förslag rörande
pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa ickc-statliga befattningshavare.
1 propositionen berördes även de anställda inom folktandvården.
På grundval av riksdagens beslut i ärendet (skr. nr 396) bar ett nytt
reglemente för statens pensionsanstalt utfärdats, vilket trätt i kraft den 1
januari 1950. För befattningshavarna inom folktandvården innebär det nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b.

reglementet väsentligt höjda pensionsunderlag. De sakkunnigas önskemål
ha härigenom huvudsakligen tillgodosetts. Vissa av de förslag, som framföras
i här föreliggande proposition, böra eventuellt föranleda ändringar i
reglementet. I sådant fall torde hithörande frågor i ett senare sammanhang
komma att anmälas för riksdagen.

I vissa remissvar har framförts förslag om att man skulle ändra distriktstandläkartjänsterna
efter mönster av provinsialläkarbefattningarna.
Medicinalstyrelsen har förordat en utredning i ämnet. Då ytterligare överväganden
i frågan synas erforderliga, är jag icke beredd att nu fatta ståndpunkt
till förslagen.

Vissa organisatoriska spörsmål.

De sakkunniga.

Centraltandpoliklinikerna.

Centraltandpoliklinikerna äro i regel anknutna till vederbörande landstings
centrallasarett men lyda direkt under hälsovårdsberedningen. De äro
avsedda för dels mera komplicerade fall, vilka ej lämpligen kunna behandlas
å distriktstandpoliklinikerna, dels lasarettets patienter, dels ock folktandvård
i övrigt.

De sakkunniga anmäla, att Sveriges läkarförbund i skrivelse den 31 juli
1947 framlagt vissa synpunkter på lasarettstandvårdens och centraltandpoliklinikernas
organisation.

Förbundet uttalar sig för att sjukhustandvården frikopplas från folktandvården.
Behov av specialisttandvård inom folktandvården skulle i stället
tillgodoses därigenom att erforderligt antal specialister tillfördes de särskilda
distriktstandpoliklinikerna. Sjukhustandvården (d. v. s. tandvård
vid centrallasarett och övriga sjukvårdsinrättningar) borde först och främst
taga sikte på bästa möjliga vård åt till deras verksamhets- eller upptagningsområde
hörande patienter. Vid sjukhusen borde därför inrättas tandvårdsavdelningar,
som skulle vara fullt jämställda med sjukhusets övriga sjukhusavdelningar
och specialiteter samt inorganiserade i sjukhusets hela plan
under sjukhusets styresman och organisation. Chef för avdelningen skulle
vara en över(tand)läkare med samma åligganden, förmåner och rättigheter
som övriga överläkare. Vid behov skulle tandvårdsavdelningen emottaga
remisspatienter från folktandvården.

Enligt de sakkunnigas mening ha centraltandpolikliniker hittills anordnats
i alltför ringa omfattning och varit i verksamhet alltför kort tid —
de flesta ha inrättats 1947 och 1948 — för att man rättvist skall kunna bedöma
organisationens lämplighet. De hittills vunna erfarenheterna ha emellertid
varit i stort sett gynnsamma. De sakkunniga anse det därför icke tillrådligt
att utan vägande skäl införa en helt ny, oprövad organisationsform.
Ett bestämt skäl emot läkarförbundets förslag utgör dessutom det förhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

landet, all det icke under överskådlig framtid torde bliva möjligt att tillföra
folktandvården specialister i sådan omfattning, att specialistvård skall
kunna tillhandahållas inom distriktstandvårdens ram. En decentralisering
av specialistvården blir även ekonomiskt oförmånlig därigenom att meddelande
av specialistvård måste medföra ökade anspråk på distriktstandpoliklinikernas
tekniska utrustning.

De sakkunniga förorda, att såsom benämning på föreståndare för centraltandpoliklinik
titeln lasarettstandläkare införes.

Rörande centraltandpolikliniks uppgifter anföra de sakkunniga:

Det måste anses vara av synnerlig betydelse, att arbetsbördan å centraltandpoliklinik
så avväges, att möjligheter beredas till vetenskaplig forskning,
särskilt inom gränsområdet mellan odontologi och medicin. Åtskilliga
av de tandvårdsfall, som behandlas å centraltandpoliklinikerna, utgöra ett
ur vetenskaplig synpunkt värdefullt studiemateriel, som såvitt möjligt bör
utnyttjas till den odontologiska forskningens fromma. Lasarettstandläkaren
bör därför kunna avlasta meddelandet av mera rutinmässig tandvård på
eventuellt anställda biträdande tandläkare (assistenter) för att bliva i stånd
att i större utsträckning ägna sig åt de komplicerade fallen och deras vetenskapliga
bearbetning.

För att centraltandpoliklinik skall kunna fylla sina uppgifter förutsättes
tillgång till kliniskt laboratorium. Härjämte bör vid centraltandpolikliniken
anordnas ett tandtekniskt laboratorium, som, där så befinnes lämpligt, gives
sådan kapacitet, att det kan tillgodose jämväl distriktstandvårdens anspråk
på tandtekniska arbeten av mera kvalificerad art.

De sakkunniga anse, att även i fortsättningen möjlighet bör finnas för
Kungl. Maj :t att medgiva anstånd med inrättandet av centraltandpoliklinik.

Folktandvårdens inspektion.

b. n. tjänstgöra såsom tandvårdsinspektörer dels centraltandpoliklinikföreståndare,
dels distriktstandläkare, dels privatpraktiserande tandläkare
och dels tandläkare utan annan verksamhet vid sidan av inspektörstjänsten.

De sakkunniga ifrågasätta lämpligheten av att tjänsterna som lasarettstandläkare
och tandvårdsinspektör förenas. Härom anföres:

Därest lasarettstandläkaren skall på ett tillfredsställande sätt kunna leda
verksamheten på sin institution, personligen omhändertaga de komplicerade
fallen och dessutom i önskvärd omfattning kunna ägna sig åt vetenskaplig
verksamhet, torde detta laga hans hela arbetstid i anspråk, och det
kan icke gärna rimligen begäras, all han dessutom skall bestrida tjänsten
såsom tandvårdsinspektör. Meriteringen för de båda tjänsterna är dessutom
av olika slag. Såsom tandvårdsinspektör torde i regel en erfaren praktiker
med speciell erfarenhet av barntandvård och tillika organisatör vara mest
lämpad, medan däremot för lasarettstandläkartjänst vid sidan av praktiskt
kunnande viss specialutbildning samt vetenskapliga meriter böra tillmätas
stor betydelse. Fall kunna dock givetvis förekomma, där på grund av vederbörandes
personliga kvalifikationer tjänsterna som lasarettstandläkare och
tandvårdsinspektör kunna förenas. Även om de sakkunniga således anse,

Knngl. Maj:ts proposition nr 8i.

att en förening av tjänsterna i regel icke bör ske, anse de dock att möjlighet
bör föreligga att lösa frågan om inspektörstjänsterna på annat sätt, därest
detta i särskilda fall skulle visa sig mera ändamålsenligt.

De sakkunniga förutsätta, att heltidsanställd tandvårdsinspektör bör ha
sin fasta tjänstgöringsort å plats inom landstingsområdet där centraltandpolikliniken
eller någon av de större distriktstandpoliklinikerna äro belägna.
I den mån inspektionsgöromålen så medgiva, bör han meddela folktandvård
vid polikliniken å platsen.

En statlig inspektion av folktandvården kan enligt de sakkunnigas mening
icke gärna undvaras. Denna inspektion bör liksom hittills utövas av
medicinalrådet å medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå.

Inspektionsrätt över verksamheten vid centraltandpoliklinikerna bör enligt
de sakkunnigas uppfattning icke tillkomma tandvårdsinspektören utan
endast medicinalstyrelsen.

Folktandvårdens arbetsår.

Enligt gällande bestämmelser skola årsberättelser samt andra uppgifter
och sammandrag rörande folktandvården som regel avgivas för kalenderår.
Detta har enligt de sakkunniga särskilt beträffande barntandvården visat
sig vara förenat med vissa olägenheter. De barn, som åtnjuta systematisk
behandling, äro som regel sammanförda klassvis. En årsredogörelse från en
distriktstandpoliklinik avseende exempelvis första klassen kommer alltså
att omfatta olika barn för höst- och vårterminen. Från skilda håll har därför
väckts förslag om en omläggning av arbetsåret, så att detta såvitt möjligt
sammanfölle med skolornas läsår. Detta skulle förenkla tandläkarnas
uppgiftsskyldighet och dessutom medföra, att i avgivna årsredogörelser
komme att redovisas samma barn hela arbetsåret. På grund härav och då
en sådan omläggning torde vara utan inverkan på huvudmännens bokföring
och enligt vad för de sakkunniga upplysts icke kan väntas medföra
några olägenheter i statistiskt hänseende synes det framställda önskemålet
böra tillgodoses. De sakkunniga föreslå därför, att i författningen införes begreppet
»folktandvårdens arbetsår», förslagsvis omfattande tiden 1 september—31
augusti.

Yttrandena.

Beträffande centraltandpoliklinikerna uttalar Sveriges
sjukhustandläkareförening, att sjukhustandvården bör utbrytas ur folktandvårdsorganisationen
och direkt underställas sjukhusens ledning. Det
synes icke riktigt, att tandvårdsavdelningen på ett sjukhus i administrativt
och ekonomiskt hänseende hänföres till en vårdform, som dirigeras utanför
sjukhuset. Tandvårdsavdelningens viktigaste uppgift är omvårdnaden av
sjukhus- och remissklientelet. Erfarenheten visar, att denna uppgift i regel
helt kräver föreståndarens arbetstid. Därför bör den i författningen om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

nämnda tredje arbetsuppgiften — folktandvård i övrigt — icke belasta
tandvårdsavdelningarna vid sjukhusen utan överlåtas till distriktstandvården.
Liknande åsikter uttalas av svenska läkaresällskapet och Sveriges
läkarförbund. Sveriges tandvårdsinspektörsförening anser däremot, att
centraltandpoliklinikerna böra bibehållas i sin ursprungliga form och att
sambandet med folktandvården ovillkorligen måste vidmakthållas. Medicinalstyrelsen,
Östergötlands och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund
äro av samma åsikt.

I fråga om folktandvårdens inspektion anför Sveriges sjukhustandlåkareförening,
att nuvarande inspektionsform knappast är ägnad
att stimulera rekryteringen till folktandvården. En inspektion av själva
vården borde förekomma endast i sådana fall, där direkt anledning till inspektion
uppstått, eller för dirigering av vårdens planläggning och organisation.
Tandvårdsinspektörens arbetsuppgifter borde sålunda ligga huvudsakligen
inom det organisatoriska och administrativa området. Ett antal
medicinalstyrelsen direkt underställda statliga inspektörer vore tillfyllest
för uppgifterna. Även medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund uttala
sig för statliga folktandvårdsinspektörer.

De sakkunnigas uttalande, att en förening av tjänsterna såsom tandvårdsinspektör
och lasarettstandläkare icke annat än i undantagsfall bör
ske, har föranlett uttalanden i två olika riktningar.

Å ena sidan hävda svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund,
att de båda uppdragen alltid böra vara företrädda av skilda personer.
Lasarettstandläkaren bör nämligen vara tillgänglig å lasarettet för omhänderhavande
av den komplicerade och ofta synnerligen snabbt erforderliga
behandlingen å centraltandpolikliniken. Han bör därför icke på grund av
täta inspektionsresor ofta vara borta från kliniken. Lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan
i Stockholm och Sveriges sjukhustandlåkareförening äro
av samma mening, ävensom Sveriges läkarförbund, som dessutom anser,
att icke heller tjänsten som föreståndare för distriktstandpoliklinik bör få
kombineras med befattningen som tandvårdsinspektör.

Å andra sidan anser statskontoret, att som ett naturligt led i en lasarettstandläkares
funktioner bör ingå att fungera som tandvårdsinspektör. Det
torde nämligen enligt ämbetsverkets mening förhålla sig så, att föreståndaren
för centralpolikliniken vid behandlingen av remitterade tandvårdsfall erhåller
den bästa översikten och förvärvar särskild erfarenhet rörande tandvårdens
tillstånd på olika håll i länet. Härtill kommer, att i nuvarande läge
allvarliga betänkligheter möta mot att binda ett förhållandevis stort antal
tandläkare vid ren inspektionsverksamhet.

Svenska läkaresällskapet framhåller, att inspektörerna böra beredas möjlighet
till privat yrkesutövning och vetenskaplig verksamhet.

Förslaget att folktandvårdens arbetsår skall omfatta tiden

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t.

1/9—31/8 biträdes av skolöverstyrelsen och Blekinge läns landstings förvaltningsutskott.
Östergötlands och Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
förorda, med hänsyn till att skolorna på landsbygden i regel
börja sitt läsår under första hälften av augusti, att redovisningsåret förlägges
till tiden 1/8—31/7. Stadsfullmäktige i Göteborg anse de sakkunnigas
förslag i denna del vara ägnat att snarare försvåra än förenkla uppgiftsskyldigheten
för skoltandpoliklinikerna. Inom de landstingsfria städerna
omfattar skolåret tiden 22/8—10/6. Det föreslagna arbetsåret för folktandvården
skulle således gripa över från det ena läsåret, som skall redovisas,
till det nya, som just skall påbörjas med nya barn och ändrade klassordningar.
Därtill kommer, att redovisningen skulle sammanfalla med den
bråda tid vid skolornas tandpolikliniker, då inkommande klasslistor ordnades,
tandvårdsavgifter inkasserades och tandborstar distribuerades. Folktandvårdens
arbetsår borde i stället omfatta tiden 1/7—30/6, vilken tid
också sammanfaller med det statliga budgetåret. Även överståthållaråmbetet
och Stockholms stadsfullmäktige anse, att folktandvårdens arbetsår bör
sammanfalla med det statliga budgetåret.

Svenska landstingsförbundet påpekar, att den föreslagna omläggningen av
arbetsåret skulle innebära en avvikelse från det hos landstingen för övrigt
tillämpade redovisningsåret, som sammanfaller med kalenderåret. Detta
skulle medföra, att inkomst- och utgiftsstaterna måste godkännas av landstingen
cirka 11 månader, innan de skulle börja tillämpas. En dylik ordning
finner förbundet olämplig och föreslår i stället, att i årsberättelsen för ett
år, t. ex. 1949, redovisas de barn, som behandlats under tiden 1/9 1948—
31/8 1949. Även Västmanlands låns landstings förvaltningsutskott uttalar
betänkligheter av samma art.

Departementschefen.

Det främst från läkarhåll framförda förslaget, att centraltandpoliklinikerna
skola frikopplas från folktandvården och underställas sjukhusens
ledning kan jag icke biträda. Liksom de sakkunniga anser jag, att centraltandpoliklinikerna
i administrativt hänseende alltjämt böra vara inordnade
i folktandvården. Då landstingen äro huvudmän för både sjukhusen och
centraltandpoliklinikerna, böra emellertid landstingens vederbörande organ
verka för, att ett ur praktiska synpunkter tillfredsställande samarbete kommer
till stånd. Det kan sålunda vara lämpligt, att åt sjukhusens ledning anförtros
att bestämma i fråga om vissa detaljer, som röra centraltandpolikliniken,
såsom anskaffning av vissa materialier, städning av lokalerna o. dyl.

Jag har ej något att erinra mot att titeln lasarettstandläkare införes såsom
benämning på föreståndare för centraltandpoliklinik. I likhet med de
sakkunniga vill jag vidare betona önskvärdheten av att centraltandpoli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

klinikernas befattningshavare erhålla tillfälle till vetenskaplig forskning på
klinikerna och att de få tillgång till vissa laboratorier.

Med hänsyn främst till situationen på byggnadsmarknaden bör Kungl.
Maj:t alltjämt ha möjlighet att medge anstånd med inrättandet av centraltandpoliklinik.

Enligt gällande bestämmelser skall inspektion av distriktstandvården utövas
av föreståndaren för centraltandpoliklinik i egenskap av tandvårdsinspektör,
där ej medicinalstyrelsen funnit skäl uppdraga åt annan tandläkare
att vara tandvårdsinspektör. F. n. tjänstgöra såsom inspektörer, förutom
centraltandpoliklinikföreståndare, dels distriktstandläkare, dels privatpraktiserande
tandläkare och dels tandläkare utan annan verksamhet
vid sidan av inspektörstjänsten. De sakkunniga ha ansett, att lasarettstandläkare-
och tandvårdsinspektörstjänst icke bör få förenas annat än i rena
undantagsfall. Vad de sakkunniga anfört till stöd för denna uppfattning
synes mig visserligen värt beaktande. Om åtgärder av sådan innebörd genomfördes,
skulle emellertid en del huvudmän sannolikt nödgas inrätta nya
särskilda inspektörsbefattningar, vilket med nuvarande tandläkarbrist
måste väcka betänkligheter. Jag anser därför, att lasarettstandläkarna lämpligen
böra tagas i anspråk såsom tandvårdsinspektörer i större utsträckning
än vad de sakkunniga förutsatt.

Jag vill vidare beträffande inspektionen uttala, att den icke främst bör
taga sikte på övervakning utan i första hand syfta till att giva stöd och vägledning
åt personalen i tandvårdsdistrikten. En inspektion av själva vården
torde ifråga om det vuxna klientelet endast böra förekomma, då särskilda
omständigheter så påfordra. Det bör liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda föreskrifter rörande inspektionen.

De sakkunnigas förslag att folktandvårdens arbets- och redovisningsår,
som f. n. överensstämmer med kalenderåret, skall omläggas på så sätt, att
det i stort sett kommer att sammanfalla med skolåret, har kritiserats av
bl. a. svenska landstingsförbundet. Förbundet har framhållit, att en sådan
åtgärd skulle medföra, att huvudmännens inkomst- och utgiftsstater för
folktandvården måste godkännas cirka It månader innan de skulle börja
tillämpas. Förbundet har föreslagit, att den ekonomiska redovisningen alltjämt
skall ske kalenderårsvis, men att i årsberättelserna för ett visst år
skola redovisas de barn, som behandlats under tiden fr. o. in. den 1 september
föregående år t. o. in. den 31 augusti det år, som berättelsen avser.
Vad förbundet sålunda anfört finner jag böra beaktas. Då eu del skolor
börja sitt läsår redan under första hälften av augusti, vill jag dock förorda,
alt årsberättelserna skola avse tiden 1 augusti - 31 juli. Den ekonomiska
redovisningen bör avse kalenderår. Även när del gäller att ur statsbidragssynpunkt
fastställa antalet behandlade barn bör kalenderåret lagas som
utgångspunkt. Denna anordning medför visserligen, att distriktstandpoliklinik
måste — utöver den i årsberättelsen intagna redogörelsen för under

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b.

skolåret behandlade barn — lämna uppgift även på det antal barn, som
behandlats under kalenderåret. Det merarbete för poliklinikens personal, som
kommer att förorsakas av denna dubbla uppgiftsskyldighet, lär emellertid,
enligt vad jag under hand inhämtat, bliva av ringa omfattning, enär de
månadsrapporter, som regelmässigt lämnas, kunna läggas till grund för
uppgifterna.

Ekonomiska frågor.

De sakkunniga.

Driftbidraget till landstingen.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår driftbidraget till landstingen med
ett visst belopp till avlöning för varje inom distriktstandvården heltidstjänstgörande
tandläkare och tandsköterska. Beloppet utgör för tandläkare
3 000 kronor och för tandsköterska 1 000 kronor. Därjämte utgå ålderstillägg
av statsmedel.

De sakkunniga ha, såsom tidigare nämnts, föreslagit inrättande av tjänster
med avkortad arbetstid samt förordat medverkan av privatpraktiserande
tandläkare för vissa uppgifter inom folktandvården. Om nuvarande statsbidragssystem
bibehålies, skulle ett smidigt utnyttjande av denna arbetskraft
försvåras. Därest ungdomstandvården inordnas under samma bestämmelser
som barntandvården, komma även tandteknikernas avlöning att i
viss utsträckning belasta de kostnader, på vilka statsbidrag skulle utgå;
även detta skulle sannolikt med nuvarande system medföra vissa svårigheter.
De sakkunniga föreslå därför, att statbidraget i stället för efter nu
gällande grunder skall bestämmas till visst årligt belopp för varje barn och
ungdom, som inom folktandvården undergått systematisk behandling mot
årsavgift. Därigenom skulle vinnas dels en förenkling av grunderna för
statsbidragets beräkning och dels en smidigare anpassning till de verkliga
kostnaderna för barn- och ungdomstandvården och de inom densamma uppnådda
arbetsresultaten, samtidigt som principen att statens bidrag till folktandvården
i första hand skall avse barntandvården, här utbyggd även till
ungdomstandvården, bibehölles.

Vid bestämmandet av statsbidragets storlek anse de sakkunniga skäligt,
att man i stort sett återställer den fördelning av kostnaderna mellan stat,
landsting och kommun, som angavs i 1938 års proposition. Till grund för
nämnda fördelning lågo de beräknade kostnaderna för en distriktstandpoliklinik
med en tandläkare. De årliga kostnaderna för driften av en sådan
klinik beräknades till 16 910 kronor, varav staten skulle bestrida 4 000 kronor
(motsvarande ca 24 procent) och landstingen 2 310 kronor (14 procent),
varjämte beräknades inflyta 2 400 kronor (14 procent) i behandlingsavgifter
för barn och 8 200 kronor (48 procent) i taxeavgifter för vuxna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

Avsevärda förskjutningar ha emellertid uppstått i kostnadernas fördelning.
Den faktiska fördelningen av kostnaderna åren 1944—1947 i vad avser
landstingsområdena framgår av följande sammanställning:

	1 9	4 4	1 9	4 5	1 9	4 6	1 9	1 7
	1 000 kr.	0/ /o	1 000 kr.	%	1 000 kr.	O/ /o	1 000 kr.	%
Statsbidrag..............	794	13,6	1 060	13,9	1 341	14,0	1 554	11,9
Landstingsbidrag ........	1 501	25,7	2 193	28,8	2 605	28,3	5 129	39,3
Behandlingsavgitt för barn	484	8,3	599	7,9	704	7,2	897	6,9
Taxeavgift för vuxna ....	3 063	52,4	3 754	49,4	4 959	50,8	5 473	41,9

Statsbidraget utgjorde således under år 1947 endast 11,9 procent i stället
för beräknade 24 procent. Landstingens bidrag åter hade stigit från 14 procent
till 39,3 procent.

Kostnaden för den inom landstingsområdena bedrivna folktandvården
uppgick under år 1947 till omkring 13 miljoner kronor, varav 100 000 kronor
utgjorde ålderstillägg till distriktstandläkare och distriktstandsköterskor.

Med den konstruktion av statsbidraget, som de sakkunniga föreslagit,
bör sistnämnda belopp belasta statens andel utöver de 24 procent av kostnaderna,
som enligt den tidigare angivna fördelningsprincipen skulle falla
på statsverket. Då under år 1947 omkring 199 000 barn behandlades, skulle
alltså statsbidraget per barn enligt förhållandena nämnda år ha uppgått till

/24 x 12,9 milj. 100 0001 ic i a - rv- » -i a

-—5--- 4.--16 kronor 6 ore. Därest man raknar med nor \

100 x 199 000 ^ 199 000/

malt två ålderstillägg per befattningshavare skulle statsbidraget bliva 17
kronor 96 öre per barn.

De sakkunniga ha stannat för att föreslå ett statsbidrag av 16 kronor per
behandlat barn. Detta sker emellertid under erinran, att skäligheten därav
hänför sig enbart till under 1947 gällande förhållanden, och att därefter
inträffade kostnadsökningar böra föranleda överväganden om skälig förhöjning
av statsbidraget.

Tandvårdsnvgifter för barn in. m.

Differentieringen av de årliga tandvårdsavgifterna med hänsyn till barnantalet
inom familjerna har visat sig medföra sådana olägenheter ur redovisningssynpunkt,
att inom ett stort antal kommuner i stället införts enhetliga
avgifter, vilka kommunerna själva påtagit sig att erlägga utan återbetalningsskyldighet
för målsmännen. De sakkunniga föreslå, alt differentieringen
borttages och att tandvårdsavgiften blir enhetlig. De ökade kostnaderna
för folktandvården och förändringarna i penningvärdet ha ansetts
berättiga till en böjning av avgiften till sex kronor per barn och år.

Vidare föreslås, att kommunerna skola gentemot landstinget svara fö»''

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

årsavgifternas erläggande samt att de icke skola äga att av vederbörande
målsmän uttaga någon del av årsavgiften.

Beträffande barn, som icke deltaga i organiserad tandvård, gäller f. n.,
att årlig avgift skall uttagas vid behandling till avhjälpande av akuta tandåkommor
oavsett behandlingens omfattning. Den föreslagna årsavgiften kan
emellertid tänkas överstiga behandlingskostnaderna enligt folktandvårdstaxan
för akut behandling. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att
barn och ungdom, som icke deltaga i organiserad tandvård, evad sådan tandvård
står dem till buds eller icke, för vård i akuta fall skola erlägga avgift
enligt taxan. Önskar patienten erhålla systematisk vård, skall erforderlig
behandling först utföras mot taxeavgift. Den nu gällande nedsättningen med
25 procent i taxans avgifter bör därvid slopas, enär den orsakar distriktstandpoliklinikerna
åtskilligt merarbete vid debiteringen. Eventuellt följande
revisioner ersättas med årsavgift, oavsett om behandlingen företages under
vuxentid eller under tid för barn och ungdom.

U trustningsbidraget.

Statsbidrag för anskaffande av erforderlig utrustning till distriktstandpoliklinik
utgår med högst hälften av den verkliga kostnaden för varje i
folktandvårdsplan ingående klinik men må icke överstiga beträffande fast
poliklinik 3 000 kronor och, om mer än en tandläkare skall vara där anställd,
1 300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande
ainbulatorisk poliklinik 1 000 kronor. I praxis ha statsbidrag utbetalats
med 1 000 kronor även för s. k. annexpolikliniker, d. v. s. polikliniker, där
tandvård meddelas endast under vissa tider av året av personal från viss
distriktstandpoliklinik.

Med hänsyn till inträffade kostnadsstegringar föreslå de sakkunniga, att
statsbidraget till distriktstandpoliklinik med en tandläkare bestämmes till
5 000 kronor. För utrustning till envar av de ytterligare tandläkare, som
avses skola tjänstgöra på polikliniken, föreslås ett statsbidrag av 3 000
kronor. Utrustningsbidraget till annex- och ambulatoriska kliniker skulle
likaledes utgå med 3 000 kronor. Då anstaltstandvården i princip föreslås
inordnad i folktandvården och jämställd med distriktstandvården, torde
enligt de sakkunnigas mening statsbidrag till anstalternas tandvårdsutrustning,
i den mån anstalternas polikliniker ingå i gällande plan för
folktandvården, böra utgå efter i huvudsak samma grunder som till distriktstandpolikliniker.
Utrustningsbidraget föreslås till 3 000 kronor.

Till utrustning av centraltandpolikliniker bör enligt de sakkunnigas uppfattning
statsbidrag alltjämt icke utgå.

Statsbidrag till städer utanför landsting.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidrag till stad, som ej deltager
i landsting, med 4 kronor om året för varje behandlat barn i åldern 4—15

Kiingl. Maj.ts proposition nr 84.

år. Däremot erhålla ifrågavarande städer icke bidrag till utrustning av polikliniker
eller till befattningshavarnas avlöning.

I fråga om anledningen till att städerna behandlades annorlunda än landstingen
anföra de sakkunniga:

1937 års sakkunniga framhöllo, att städer, som icke deltaga i landsting, ej
borde inordnas i den egentliga distriktstandvården utan tillåtas att på egen
hand ordna sin folktandvårdsfråga. Med hänsyn till förhållandena i dessa
städer skulle det möta vanskligheter att där tillämpa de regler för tandvårdens
organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena. Statsbidraget
borde därför icke bindas vid alltför detaljerade bestämmelser beträffande
organisatoriska detaljer. Att så icke skulle ske ansågs bliva till
förmån för städerna själva. Bl. a. med hänsyn härtill föreslogs statsbidraget
till städer utom landsting att utgå med visst belopp per behandlat barn,
innebärande ett väsentligt lägre bidrag än vad som förutsattes komma landstingen
till del.

I den mån inom berörda städer folktandvård anordnats har den dock utformats
efter huvudsakligen samma linjer som beträffande landstingen.
1946 års folktandvårdssakkunniga ha icke funnit erforderligt föreslå några
särbestämmelser för folktandvården inom dessa städer. Anledning saknas
då att i statsbidragshänseende giva städerna en sämre ställning än landstingen.
Statsbidrag föreslås därför skola utgå efter gemensamma grunder
till folktandvårdens samtliga huvudmän.

Folktandvårds taxan.

Den nu gällande taxan för folktandvård fastställdes den 10 november 1944
(nr 721). Den skiljer sig endast i obetydligare hänseenden från tidigare
taxor, som äro från 1942 och 1938.

De sakkunniga ha låtit företaga särskilda tidsstudieundersökningar och
kostnadsberäkningar, avsedda att läggas till grund för en revision av taxan.

1 1938 års proposition beräknade man, att ungefär hälften av folktandvårdens
utgifter skulle täckas av taxeavgifter. Taxeinkomsterna utgjorde
år 1947 5,6 miljoner kronor medan folktandvårdens samtliga utgifter uppgingo
till 13,6 milj. kronor. Om taxeavgifterna skola täcka den ursprungligen
beräknade andelen i utgifterna — vilket de sakkunniga anse skäligt — erfordras
eu höjning av bruttoinkomsten med omkring 20 procent. Med hänsyn
till detta förhållande och på grundval av den särskilda undersökningen ha
de sakkunniga uppgjort ett förslag till ny taxa.

En ledamot av de sakkunniga, tandvårdsinspektör R. Christerson har
avgivit särskilt yttrande beträffande folktandvårdstaxan. Reservanten är
av den uppfattningen, att, även om justeringar i fråga om enstaka poster
i taxan äro önskvärda, det dock icke är lämpligt med den generella höjning,
som föreslagits. Principen, att vuxentandvården skall göras ekonomiskt
självbärande, kan icke godtagas. Avgörande vid bestämmandet av taxans
belopp skall icke vara, vad det kostar att lämna vården, utan vad de lägsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

inkomsttagarna ha råd att betala. Folktandvårdens klientel utgöres huvudsakligen
av små inkomsttagare, som, även om de ej kunna rubriceras som
mindre bemedlade, dock stå denna kategori nära. Taxan är redan nu så
hög, att åtskilliga patienter med små inkomster lia svårt att utnyttja folktandvården.

Det allmännas kostnader för folktandvården.

I fråga om driftkostnaderna för barn- och ungdomstandvården i landstingsområdena
för det fall, att betänkandets förslag genomföras, anföra de
sakkunniga.

Statens kostnader för barn- och ungdomstandvården komma att avsevärt
öka. Antalet inom landstingens folktandvård systematiskt behandlade barn
utgjorde år 1947 199 000. Med ett statsbidrag av 16 kronor per barn skulle
statsbidraget sagda år ha utgjort 3 184 000 kronor i stället för 1 554 000
kronor. Härtill kommer kostnaden för tandvård åt den nytillkomna årsklassen
bland förskolebarnen (3-åringarna) och åt ungdom i åldern 16—19
år. Kostnaden för dessa kategoriers tandvård är mera vansklig att beräkna.
Det torde emellertid saknas anledning antaga annat än att deltagandet i
systematisk tandvård skall bli så omfattande, att hela den för barn och
ungdom av de sakkunniga beräknade tiden, d. v. s. 60—70 procent eller i
medeltal 65 procent av totala behandlingstiden, tages i anspråk. Vid sådant
förhållande skulle statsbidraget till barn- och ungdomstandvården uppgå
till 3 920 000 kronor. För landstingens vidkommande kan emotses en avsevärd
utgiftsminskning, särskilt om de höjningar i folktandvårdstaxan, som
av de sakkunniga förordats, komma att genomföras. Kostnaderna beräknas
komma att sjunka från 5 129 000 kronor till 2 107 000 kronor vid barntandvård
med nuvarande omfattning och till 2 597 000 kronor därest 65 procent
av totala behandlingstiden anslås till barn- och ungdomstandvård. De årliga
avgifterna för barn och ungdom, som undergå systematisk behandling,
komma att öka från 897 000 kronor till 1 470 000 kronor. Då enligt förslaget
kommun icke skall äga återkräva avgift för barn under 15 år, skulle av
sistnämnda belopp på kommunerna falla 1 194 000 kronor, motsvarande
avgifterna för sådana barn.

Beträffande kostnaderna för tandvård i städer utanför landsting räkna de
sakkunniga med ett statsbidrag till städerna Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Gävle om sammanlagt 1,1 milj. kronor, motsvarande omkring 69 000
behandlade barn och ungdomar.

Vid beräkningen av statsbidraget till utrustning av distriktstandpolikliniker
m. in. utgå de sakkunniga från ett ytterligare behov av 1 500 tandläkare
samt antaga, att utbyggnaden likformigt fördelas under eu 20-årsperiod
med 75 arbetsplatser per år. Statsbidraget skulle då utgöra (75 X 5 000)
375 000 kronor per år. Med hänsyn till att i viss omfattning polikliniker,
avsedda för mer än en tandläkare komine att utrustas, synes beloppet
kunna reduceras till 350 000 kronor.

Vid fullt utbyggd organisation beräkna de sakkunniga, att statens kostnader
för barn- och ungdomstandvården komma att uppgå till 23 milj.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b.

kronor. Landstingens kostnader skulle utgöra 15,5 milj. kronor och kommunernas
7,5 milj. kronor. Totalkostnaderna för barn- och ungdomstandvården
uppskattas till inemot 50 miljoner kronor (23 milj. kronor + 15,5
milj. kronor + 7,5 milj. kronor ökat med sammanlagda beloppet av de årsavgifter,
som belöpa på ungdomstandvården, d. v. s. 6 X 210 000 = 1 260 000
kronor). Inkomsterna av tandvård enligt folktandvårdstaxan beräkna
de sakkunniga till 30 milj. kronor vid fullt utbyggd organisation.

Yttrandena.

De föreslagna grunderna för driftbidraget anses i allmänhet
medföra en väsentlig förenkling av nuvarande bestämmelser. I övervägande
antalet remissvar, där frågan beröres, tillstyrkes därför förslaget.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott och Sveriges tandvårdsinspektörsförening
framhålla emellertid, att en viss orättvisa kommer att
drabba områden med relativt sett högre kariesfrekvens än andra samt områden
där skol- och ungdomstandvård hittills icke alls eller i ringa utsträckning
förekommit. Detta förhållande kunde måhända ha motiverat vissa
övergångsbestämmelser. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott
framför liknande synpunkter. Landstinget föreslår, att statsbidraget bestämmes
efter medeltalet fyllningar per behandlat barn inom landstingsområdet.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott hävdar, att ett genomförande
av de föreslagna grunderna skulle missgynna de nordliga länen på
grund av den höga kariesfrekvensen där. Utskottet rekommenderar en översyn
av förslaget i denna del.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att driftbidrag bör
utgå även till centraltandpolikliniker. Bidraget synes böra utgöra hälften
av personallönerna.

Den av de sakkunniga förordade principen att den ursprungliga
fördelningen av kostnaden för folktandvården bör
återställas och statsbidraget således höjas biträdes av de remissmyndigheter,
som beröra frågan, bland vilka återfinnas statskontoret och statens
priskontrollnämnd.

I fråga om driftbidragets storlek tillstyrkes de sakkunnigas
förslag av Södermanlands och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,
vilka emellertid understryka, att höjning bör företagas vid inträffad
kostnadsökning.

Det övervägande antalet av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan,
anser emellertid, att ett statsbidrag av 16 kronor per barn icke är tillräckligt
för att statens ursprungliga andel i folktandvårdens kostnader skall
återuppnås. Högre statsbidrag föreslås därför. De olika omständigheter,
som åberopas till stöd härför, äro huvudsakligen att ålderstillägg i mycket
begränsad omfattning ingå i 1647 års kostnader, som legat till grund för

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

beräkningen, att landstingen fr. o. in. år 1948 kommit att helt svara för
den andel i pensionskostnaderna, som tidigare bestritts av befattningshavarna
själva, att pensionskostnader för tandteknikerna inom de flesta landsting
ej redovisats bland folktandvårdens utgifter, att de nya betordringstjänsterna
komma att medföra en stegring av lönekostnaderna, att utbyggnaden
av tandregleringsvården kommer att föranleda kostnadsökningar, att
kariesfrekvensen alltjämt befinner sig i stigande, vilket medför förlängd
behandlingstid per fall, att en kostnadsstegring ägt rum sedan 1947, samt
att den av de sakkunniga föreslagna folktandvårdstaxan i realiteten icke
är självbärande. De remissinstanser, som uttalat sig i denna riktning äro
länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län, Uppsala, Kronobergs, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott eller hälsovårdsberedningar, Kalmar läns norra landsting
förvaltningsutskott samt Stockholms stadsfullmäktige och stadsfullmäktige
i Göteborg.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande tandvårdsavgiften
för barn bär i allmänhet lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det emellertid ur skatteutjämningssynpunkt
mindre lyckligt, att kommunerna skola åsamkas ökade kostnader
genom årsavgiftens höjning. Det synes länsstyrelsen riktigare, att kostnadsökningen
bäres av landstinget. Årsavgiften synes därför böra sänkas.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att årsavgiften åtminstone
under folktandvårdens utbyggnadstid bör sättas vid ett väsentligt
högre belopp än det föreslagna. Södermanlands låns landstings förvaltningsutskott
finner visserligen, att en större avgiftshöjning än den föreslagna
varit behövlig för att den ursprungligen avsedda proportionen mellan landstingens
och kommunernas kostnader för barntandvården skulle bibehållas,
men anser sig dock icke böra yrka på någon högre avgift.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Det torde kunna ifrågasättas, om kostnaderna för folktandvården enligt
nu gällande liksom enligt de föreslagna grunderna äro rationellt fördelade.
Landstingen i sin egenskap av huvudmän skola uppbära bidrag av staten
och vissa bestämda bidrag från kommunerna. I praktiken få kommunerna
därtill vidkännas icke obetydliga kostnader för lokaler för folktandvården.
Slutligen kunna kommunerna för vissa avsnitt av tandvården erhålla statsbidrag.
Denna skyttelartade finansieringsmetod måste givetvis bli tämligen
administrativt tyngande, och i pågående strävanden att rationalisera den
offentliga förvaltningen måste det vara på sin plats att också härvidlag
eftersträva förenklingar.

Tandvårdsavgifternas huvudsakligaste syfte torde vara att nedbringa
landstingens kostnader. Med folktandvårdens nuvarande omfattning spela
avgifterna ingen större roll i den kommunala budgeten. För landskommunernas
vidkommande torde man kunna räkna med att tandvårdsavgifterna
f. n. knappast sammanlagt uppgå till så högt belopp som kommunernas
utgifter för sådana kostnader för folktandvården, som rätteligen borde bäras

Kungl. Maj.ts proposition nr S''i.

av landstingen. Härmed åsyftas, att kommunerna få anskaffa och tillhandahålla
erforderliga lokaler och att hyresbeloppet därvid fastställes till belopp,
som icke täcker kostnaderna. Ställer man tandvårdsavgifterna mot del
skatteutjämnande landstingsbidraget enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen,
måste det hela te sig svårförståeligt. För några år sedan föreslogs av kommunalskatteberedningen,
att sistnämnda bidrag skulle slopas. Del får väl
antagas, att så kommer att ske i samband med den förebådade socialhjälpsreformen.
Det ligger då enligt styrelsens mening nära till hands att söka
sig fram till någon slags kvittning mellan de båda här ifrågavarande bidragsformerna.
Med folktandvårdens organisation måste det i varje fall vara
ändamålsenligt, att staten och landstingen bära kostnaderna utan inblandning
av primärkommunerna.

De sakkunnigas förslag beträffande u trustningsbidraget lämnas
utan erinran av medicinalstyrelsen, Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
och svenska landstingsförbundet. Malmöhus läns landstings
hälsovårdsberedning föreslår, alt bidraget skall utgå efter antalet arbetsplatser
och icke efter antalet tandläkare. Kristianstads läns landstings
förvaltningsutskott gör gällande, att utrustningsbidragen, som äro relativt
små, icke torde vara av större betydelse för landstingen. Då folktandvårdens
utbyggnad knappast stimuleras genom dessa bidrag ifrågasätter utskottet,
huruvida icke utrustningsbidragen böra slopas och de medel, som skolat
anslås härtill, i stället användas till höjning av driftbidragen. Svenska
stadsförbundet framför liknande synpunkter. Östergötlands läns landstings
förvaltningsutskott samt Sveriges tandvårdsinspektörsförening hävda, att
utrustningsbidragen äro väl lågt beräknade. Med hänsyn till att numera
även reservarbetsplatser anordnas och utrustas för att öka poliklinikernas
kapacitet torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke statsbidrag med
.''5 000 kronor borde utgå också till sådana. Dessutom torde utrustningsbidraget
till annexpoliklinik och anstaltspoliklinik utgå med samma belopp som
till distriktstandpoliklinik, d. v. s. med 5 000 kronor. Liknande synpunkter
framföras av länsstyrelsen i Malmöhus län, tandvårdsinspektörerna i Kalmar
och Göteborgs och Bohus län, Blekinge, Jönköpings, Älvsborgs och Vtisternorrlands
läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings
hälsovårdsberedning. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
påpekar, att de sakkunniga icke beaktat kostnaderna för laboratorieutrustning.
Utskottet föreslår, att statsbidrag till utrustning av laboratorium ma
utgå med 1 000 kronor, därest en tekniker finnes anställd å polikliniken,
samt med 500 kronor för varje ytterligare tekniker.

Enär centraltandpoliklinikerna ingå som ett led i lolklandvårdsorganisationen
och skola behandla bl. a. remitterat skol- och ungdomsklientel, anse
flera remissmyndigheter, alt statsbidrag bör utgå även till dessas utrustning.
Av denna åsikt äro öDerstuthällarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands
län, Kronobergs, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands och
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, tandvårdsinspektören i Kal -

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr ,VL

50 Kungl. Maj.ts proposition nr S''i.

mar län, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren
i Hälsingborg samt Sveriges tandvårdsinspektörsförening.

De sakkunnigas ståndpunkt att städerna skola likställas in e d
landstingen i fråga om rätt till statsbidrag hälsas med tillfredsställelse
av medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
samt av de städer, som yttrat sig i frågan.

Vad slutligen angår förslaget till höjning av f o 1 k t a n d v å r d staxan,
överlämnades det, såsom i inledningen omnämnts, separat till
Kungl. Maj:t under hösten 1048. Förslaget gjordes till föremål för särskild
remissbehandling.

Förslagets genomförande tillstyrktes av socialstyrelsen och lämnades utan
erinran av pensionsstyrelsen. Även svenska stadsförbundet och svenska
landstingsförbundet voro positivt inställda till förslaget men uttalade tvekan
med hänsyn till det eftersträvade pris- och lönestoppet. Statskontoret
ansåg, att förslagets genomförande borde anstå tills de sakkunnigas slutliga
betänkande förelåge. Statens priskontrollnämnd uttalade, att åtgärden borde
få anstå t. v. med hänsyn till önskvärdheten av eu stabil prisnivå. Även
medicinalstyrelsen ifrågasatte av liknande skäl lämpligheten av taxehöjningen.
Styrelsen åberopade även vissa sociala skäl för den gamla taxans
bibehållande. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund
funno, att de av de sakkunniga föreslagna höjningarna i taxan icke voro
tillräckliga för att ge en fullt självbärande taxa.

Beträffande yttrandena över taxan vid remissbehandlingen av betänkandet
lämnas taxeförslaget utan erinran av statskontoret samt av Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott, som samtidigt framhåller vikten
av att taxan revideras när utgifterna för folktandvården motivera detta.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Malmöhus läns landstings hälsovärdsberedning
ansluta sig till de synpunkter, som anförts i reservationen av
tandvårdsinspektören Christerson. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
ifrågasätter lämpligheten av en höjning av taxan i den utsträckning,
som de sakkunniga föreslagit. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län
anser, att den föreslagna taxan är i högsta laget.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening uttalar:

Därest den tidigare fastslagna principen, att taxan bör täcka omkostnaderna
för vården av vuxna, skall bibehållas, är en höjning av den nuvarande
taxan ofrånkomlig. Den föreslagna höjda taxan utgör även grundvalen
för i betänkandet förekommande fördelning av kostnaderna mellan
stat, landsting och kommun. Emellertid synes det primärmaterial, på vilket
den nya taxan baserats, vara såväl för knapphändigt som för ojämnt. Av
många skäl har föreningen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna
taxan i dagens ekonomiska läge icke är självbärande. Principen, atl
vården bör stå öppen för alla, sammanhänger intimt med grundsatsen om
att taxan bör vara självbärande. Därest, såsom är att befara, genom taxans
generella höjning vårdmöjligheterna försvåras för vissa grupper av vårdsökande,
torde principiellt den riktigaste vägen att underlätta vårdmöjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

heterna för desamma vara någon slags subventibn, t. ex. genom vidsträcktare
tillämpning av begreppet »mindre bemedlade». Föreningen vilt emellertid
samtidigt uttala sin fulla förståelse för de synpunkter i samma syfte,
som föranlett ledamoten Christersons reservation.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott och tandvårdsinspekiören
i Kalmar lön anföra samma synpunkter. Även Uppsala och Västcrnorrlands
läns landstings hälsovårdsberedning resp. förvaltningsutskott och
stadsfullmäktige i Gävle samt länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens
län och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott påpeka, att den föreslagna
taxan ej är självbärande, därvid de tre sistnämnda emellertid anse,
att en ytterligare höjning bör undvikas. För att huvudmännen skola kompenseras
anse de nämnda länsstyrelserna det i stället lämpligt, att statsbidragen
till landstingen höjas utöver vad som i betänkandet föreslagits.

Departementschefen.

De sakkunniga ha föreslagit en omläggning av grunderna för statens
bidrag till folktandvårdens drift inom landstingsområdena. I stället för att
anknytas till antalet tjänster inom distriktstandvården skulle sålunda statsbidraget
utgå med ett visst årligt belopp för varje i systematisk tandvård
mot årsavgift deltagande barn, vars behandling avslutats under redovisningsåret.
Vid bestämmandet av statsbidragsbeloppets storlek ha de sakkunniga
haft som syfte, att bidraget i stort sett skall motsvara den andel
av kostnaderna för folktandvården, som man vid 1938 års beslut tänkte
sig att staten skulle bära. Statsbidraget har med hänsyn härtill föreslagits
till 16 kronor per barn.

Jag biträder i princip de sakkunnigas förslag till ändring i statsbidragsgrunderna.
Härigenom gör man det möjligt att smidigare utnyttja arbetskraften,
vilket är av särskild betydelse med hänsyn till det tidigare av mig
tillstyrkta förslaget om möjligheter för huvudmännen att inrätta tim- och
arvodestjänster.

Vad statsbidragets storlek beträffar finner jag mig icke kunna tillstyrka
någon större ökning av statens andel av kostnaderna. Bidragsbeloppet per
barn bör därför fastställas till sådan storlek, att statens andel av folktandvårdens
kostnader blir i stort sett densamma som enligt gällande bidragsgrunder.

Enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande behandlades under år 1947
inom landstingsområdena 199 000 barn; statens bidrag till landstingen uppgick
totalt till 1 554 000 kronor. Statens kostnad per behandlat barn utgjorde
således 7 kronor 80 öre eller avrundat 8 kronor.

De sakkunniga ha räknat med all eu tandläkare under I 000 timmars
arbetstid i genomsnitt kan hinna behandla omkring 600 barn. Under denna
förutsättning skulle för en distriktstandpoliklinik med en tandläkare i stats -

5*2

Kimyl. Maj.ts proposition nr 84.

bidrag utga, räknat efter 8 kronor per barn, 4 800 kronor. Detta motsvarar
med nuvarande grunder i stort sett statens bidrag till avlöning åt en tandläkare
och en tandsköterska, om man räknar med ett och ett halvt ålderstillägg
till befattningshavarna (3 000 + 1 000 + 750 + 150 = 4 900). Enligt
vad tillgängliga siffror synas ge vid handen, torde dock det av de sakkunniga
angivna genomsnittsantalet hehandlingsbarn per tandläkare och år
vara för högt beräknat. Medeltalet torde snarare ligga närmare 500 barn
om året. Från ett landsting har t. o. in. uppgivits, att genomsnittet för år
inom landstingsområdet synes ligga mellan 300 och 400 barn. Det bör även
framhållas, att vid folktandvårdens fortsatta utbyggnad ålderstillägg till
befattningshavarna komma att utgå i större utsträckning än vad nyss räknats
med. Med dessa utgångspunkter skulle fordras ett statsbidrag av 9 ä
10 kronor per barn för att täcka det statsunderstöd, som enligt nuvarande
bidragsgrunder utgår till en distriktstandpoliklinik. Jag föreslår, att statsbidraget
bestämmes till 9 kronor per behandlat barn.

Jag biträder de sakkunnigas förslag, att differentieringen av landvårdsavgifterna
för barn slopas samt att kommunerna, som även enligt gällande
bestämmelser ha att erlägga avgiften till landstingen, icke skola äga återkräva
beloppet av vederbörande barn eller målsman. Avgiftens storlek anser
jag böra bestämmas till 5 kronor för varje barn.

Enligt gällande bestämmelser skall lärjunge, som haft möjlighet att deltaga
i skoltandvård men ej från lägsta klass, i vilken tillfälle stått till buds.
varit ansluten till vården, ha skyldighet att underkasta sig erforderlig
munsanering mot avgift, motsvarande 75 procent av folktandvårdstaxan,
innan han kan komma i åtnjutande av behandling mot årsavgift. Motsvarande
gäller även för lärjunge, som utan giltigt förfall utebliver från föreskrivna
revisioner. I likhet med de sakkunniga finner jag, att den rätt i ill
nedsättning i avgifterna enligt folktandvårdstaxan, som sålunda gäller, icke
vidare bör förekomma. Likaledes biträder jag förslaget, att barn, som icke
deltaga i organiserad vård, skola erlägga avgift enligt taxan för vård i
akuta fall.

Jag kan icke tillstyrka någon höjning av utrustningsbidraget. Ej heller
kan jag förorda, att sådant bidrag må utgå för nya ändamål. För tandpolikliniker
vid anstalter bör således icke bidrag till utrustning kunna
beviljas. Bidrag bör icke heller, såsom i åtskilliga remissyttranden påyrkats,
införas i fråga om centraltandpolikliniker.

Ehuru vissa skäl tala för att icke-landstingsstäder böra likställas med
landstingen i statsbidragshänseende, kan jag i nuvarande läge ej tillstyrka
förslaget därom. För dylika städer bör således även framgent utgå statsbidrag
med 4 kronor per behandlat barn. Något utrustningsbidrag böra
ifrågavarande städer, i likhet med vad nu gäller, icke äga uppbära.

1 1938 års proposition uttalade föredragande departementschefen, att
folktandvårdstaxan borde avvägas på ett sådant sätt, att den i huvudsak

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

läckte de beräkneliga kostnaderna för behandlingen. En av de sakkunniga
företagen utredning har visat, att taxan f. n. icke är självbärande. De sakkunniga
ha därför framlagt ett förslag till reviderad taxa, i huvudsak innebärande
en höjning av avgifterna med i genomsnitt 20 procent. Såsom en
av ledamöterna i kommittén framhållit i ett särskilt yttrande, väcker en
höjning av taxan betänkligheter av sociala skäl. I varje fall bör enligt min
mening prisstoppet föranleda, att med en taxehöjning får anstå. Även med
hänsyn till lönestoppet bör en taxehöjning nu undvikas, enär huvudmassan
av tandläkare uppbär visst tantiem på influtna taxeavgifter. Jag föreslår
alltså, att någon allmän höjning av taxan icke nu vidtages.

Den nu gällande förordningen om lindring i obemedlades och mindre
bemedlades tandvårdskostnader in. in. bör i anledning av vissa i det föregående
framlagda förslag ersättas med en ny författning. .lag torde senare
i dag få anmäla denna fråga.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1950/51.

De av mig i det föregående förordade förslagen till ändring i fråga om
folktandvårdens organisation torde böra vinna tillämpning fr. o. in. ingången
av år 1951.

För budgetåret 1949/50 har för folktandvården anvisats dels till Bidrag
till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor in. m. ett
förslagsanslag av 2 200 000 kronor och dels till Lindring i obemedlades och
mindre bemedlades tandvårdskostnader ett förslagsanslag av 45 000 kronor.
Vidare har till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård senast
för budgetåret 1946/47 anvisats ett reservationsanslag av 150 000 kronor.

Det förstnämnda anslaget torde med hänsyn till de föreslagna ändrade
statsbidragsgrunderna böra erhålla ändrad rubrik och i fortsättningen benämnas
Bidrag till driften av folktandvården.

1. Bidrag till driften av folktandvården.

Statsbidraget utbetalas enligt gällande bestämmelser — bortsett från visst
förskott — kalenderårsvis i efterskott. Jag föreslår ingen ändring härutinnan.
Del för budgetåret 1950/51 erforderliga anslaget avser sålunda verksamheten
under kalenderåret 1950. Anslaget skall alltså helt beräknas jämlikt
de nu gällande bidragsgrunderna.

Under budgetåret 1948/49 belastades anslaget med 1 890 101 kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) har hemställt, att anslaget uppföres
med 2 500 000 kronor.

Styrelsen beräknar antalet befattningshavare under år 1950 inom den av
landstingen bedrivna delen av folktandvården till i genomsnitt 500 dislriklstandläkare
och lika många distriktstandsköterskor. Härför erfordras
1500 x 4 000) 2 000 000 kronor. För ålderstillägg bör avses ett belopp av

Kungl. Maj:ts proposition nr H''i.

130 000 kronor. Till bestridande av eventuella merkostnader enligt 4 inom.
av övergångsbestämmelserna till 1938 års folktand vårdskungörelse beräknas
10 000 kronor.

Av städer, som icke deltaga i landsting, ha hittills Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Gävle anordnat folktandvård. Antalet behandlingsbarn i dessa
städer beräknas uppgå till 53 500, motsvarande ett statsbidrag av sammanlagt
(4 X 53 500) 214 000 kronor. Därest Stockholms stad inordnas i organisationen,
tillkommer ett beräknat antal av 66 000 behandlingsbarn, motsvarande
264 000 kronor i statsbidrag.

Medelsbehovet skulle sålunda uppgå til! (2 000 000 + 130 000 +10 000 +
214 000 + 264 000) 2 618 000 kronor. Med hänsyn till föreliggande rekryteringssvårigheter
samt till en viss eftersläpning i fråga om statsbidragsrekvisitionerna
anses anslaget böra avrundas nedåt till 2 500 000 kronor.

Departementschefen.

Emot medicinalstyrelsens beräkningar har jag ingen annan erinran att
göra, än att jag — med hänsyn till att det ännu är ovisst när Stockholms
stad kommer att inordnas i folktandvårdsorganisationen — anser anslaget
böra uppföras med allenast 2 250 000 kronor.

2. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.

Detta bidrag skall framgent utgå enligt oförändrade grunder.

Vid ingången av budgetåret 1949/50 fanns en reservation å anslaget av
99 438 kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) bär hemställt, att anslaget upptages
med 100 000 kronor.

Av reservationen finnas 62 538 kronor disponibla. Ilos medicinalstyrelsen
inneligga ansökningar till ett belopp av 81 900 kronor. För att medel skola
kunna utbetalas för samtliga dessa, föreligger således ett behov av i runt
tal 20 000 kronor utöver reservationen. Sedan den 1 januari 1948 har styrelsen
tillstyrkt byggnadstillstånd till nya polikliniker eller utvidgning av
redan befintliga kliniker i en omfattning, som i fråga om statsbidrag till
utrustning skulle motsvara 78 300 kronor. Av detta belopp torde på grund
av eftersläpningar ej mer än 50 000 kronor komma att rekvireras före den
1 juli 1951. För statsbidrag till härutöver planerade polikliniker torde ett
belopp av 30 000 kronor vara tillfyllest.

Medelsbehovet för budgetåret 1950/51 skulle således bliva (20 000 + 50 000
+ 30 000) 100 000 kronor.

Departementschefen.

Med hänsyn till förefintlig reservation anser jag anslaget för nästa budgetår
icke böra upptagas till högre belopp än 75 000 kronor. Då anslag för
ändamålet senast anvisats för budgetåret 1946/47, torde riksdagens medgivande
utverkas till att kvarstående reservation å detta anslag må disponeras
jämväl under budgetåret 1950/51.

Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

3. Lindring i obeinedladcs och mindre bemedlades tandvårdskostnader.

i det föregående har föreslagits, att statsbidraget till lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader skall slopas. Då bidraget
emellertid enligt nu gällande bestämmelser utbetalas kalenderårsvis i efterskott,
erfordras under budgetåret 1950/51 anslag för de statsbidrag, som
kommunerna äga uppbära för år 1950.

Utgifterna under anslaget för budgetåret 1948/49 uppgingo till 31 567
kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) har föreslagit, att anslaget skall ökas
med 55 000 kronor och sålunda uppföras med 100 000 kronor. Det ökade
medelsbehovet hänför sig till Stockholms stad, som eventuellt kommer att
inordnas i folktandvårdsorganisationen före utgången av innevarande kalenderår.

Departementschefen.

Då det synes ovisst om statsbidrag kommer att utgå till Stockholms stad,
föreslår jag, att anslaget uppföres med ett oförändrat belopp av 45 000
kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för folktandvårdens fortsatta utbyggnad
och organisation, vilka av mig i det föregående
angivits;

b) medgiva, att det senast för budgetåret 1946/47 uppförda
reservationsanslaget till Bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård må disponeras jämväl under budgetåret
1950/51;

c) under elfte huvudtiteln för budgetåret 1950/51 anvisa

1) till Bidrag till driften av folktandvården ett förslagsanslag
av 2 250 000 kronor,

2) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård
ett reservationsanslag av 75 000 kronor och

3) till Lindring i obeinedladcs och mindre bemedlades
tandvårdskostnader ett förslagsanslag av 45 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Balph Sterner.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sill.

Inledning........................................................ 2

Huvuddragen av förslaget............................................ 3

De sakkunniga.................................................. 3

Yttrandena .................................................... 4

Departementschefen ............................................ 4

Folktandvårdens nuvarande organisation................................ 5

Folktandvårdens omfattning.......................................... 7

De sakkunniga.................................................. 7

Allmänna riktlinjer s. 7. — Tandvård för barn s. 7. — Tandvård för ungdom s. 8. —
Behandlingstidens fördelning på barn- och vuxentandvård s. 9. — Obemedlade och
mindre bemedlade s. 9. — Mödrahjälpstandvården s. 10. —Anstaltstandvården s. 11.

— Tandbehandlingen inom folktandvården s. 13.

Yttrandena .................................................... 13

Departementschefen.............................................. 19

Folktandvårdens personal.......... 24

De sakkunniga.................................................. 24

Behovet av tandläkare vid fullt utbyggd organisation s. 24. — Åtgärder för att öka
tillgången på arbetskraft inom folktandvården s. 25.

Yttrandena .................................................... 28

Departementschefen ............................................ 32

Vissa organisatoriska spörsmål........................................ 36

De sakkunniga.................................................. 36

Centraltandpoliklinikerna s. 36. — Folktandvårdens inspektion s. 37. — Folktandvårdens
arbetsår s. 38.

Yttrandena .................................................... 38

Departementschefen ............................................ 40

Ekonomiska frågor ................................................ 42

De sakkunniga.................................................. 42

Driftbidraget till landstingen s. 42. — Tandvårdsavgifter för barn m. m. s. 43. — Utrustningsbidraget
s. 44. — Bidrag till städer utanför landsting s. 44. — Folktandvårdstaxan
s. 45. — Det allmännas kostnader för folktandvården s. 46.

Yttrandena .................................................... 47

Departementschefen.............................................. 51

Anslagsberäkningar för budgetåret 1950föl .............................. 53

1. Bidrag till driften av folktandvården s. 53. — 2. Bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård s. 54. — 3. Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
s. 55.

Hemställan ...................................................... 55

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

016191