Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
Proposition 1957:84
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
1
Nr 84
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa anslag till
epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m.; given
Stockholms slott den 15 februari 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag rörande organisationen av epileptikervården.
Anstaltsorganisationen föreslås alltjämt skola bygga på dels statsanstalten
Vilhelmsro dels tills vidare en landstingsägd anstalt dels ock i övrigt
enskilda anstalter. Slutlig ställning till huvudmannaskapet avses skola
tagas först i samband med prövningen av motsvarande fråga för mentalsjukvården.
Vården av epileptiker under 21 år föreslås bli kostnadsfri. Statsbidraget
höjes räknat fr. o. m. den 1 januari 1957 från 1 500 till 2 000 kronor per år
och vårdplats, vilket innebär, att vårdkostnaden i huvudsak fördelas lika
mellan staten och landstingen. Landstingen avses skola betala den del av
vårdkostnaden, som överstiger statsbidrag och eventuell patientavgift, dock
högst intill ett belopp av 35 kronor per vårddag.
För utbyggnad och upprustning av anstalterna äskas å kapitalbudgeten
sammanlagt 1 180 000 kronor. Av nämnda belopp avses 825 000 kronor för
fortsatta arbeten å andra byggnadsetappen vid Vilhelmsro, 220 000 kronor
påbörjande av om- och tillbyggnadsarbeten vid Ervallahemmet samt 85 000
kronor för upprustning in. in. av Nyhem och Norrbyvälle. För bidrag till utrustning
av Ervallahemmet äskas ett reservationsanslag av 62 700 kronor.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 84
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 februari 1957.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,
Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,
Kling, Eliasson.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.
I årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln, punkten 49, har Kungl.
Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, preliminärt beräkna ett belopp av 1 800 000 kronor till
Bidrag till epileptikeranstalter.
I samband härmed framhöll jag, att beredningen av frågan om anslag för
budgetåret 1957/58 till förevarande ändamål, vilken fråga sammanhängde
med ställningstagande till av medicinalstyrelsen i december 1955 avlämnat
betänkande med förslag rörande organisationen och finansieringen av epileptikervården
in. m. (SOU 1955: 52), ännu icke var avslutad.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I. Inledning
19b6 års sinnesslövårdsutredning, som den 22 december 1948 avgav betänkande
om sinnesslövården (SOU 1949: 11), ansåg, att frågan om sinnesslövårdens
organisation icke lämpligen borde upptagas till behandling utan
ett samtidigt uppmärksammande av epileptikervården. Utredningen framlade
därför i ett särskilt avsnitt (del II) av betänkandet förslag till organisation
och statsbidragsbestämmelser för denna vårdgren. Enligt utredningen
skulle staten vara huvudman för epileptikervården. De kliniska
undersökningsavdelningarna vid Vilhelmsro och Stora Sköndal borde upprustas
för alt kunna genomföra en fullständig klinisk genomgång av fallen.
Två anstalter, den ena avsedd för barn och vuxna kvinnor, den andra för
vuxna män, skulle fungera som centralanstalter för hela landet och till dem
skulle alla anmälningar om intagning inom epileptikervården ske. Centralanstalterna
borde, i förekommande fall efter klinisk utredning, fördela
patienterna mellan egna avdelningar — d. v. s. förskola, skolhem, arbetshem
och sluten avdelning — samt fristående enskilda epileptikeranstalter,
vilka beräknades tillsvidare fortsätta sin verksamhet.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957
Vården vid epileptikeranstalterna skulle bli kostnadsfri för den enskilde.
Den del av vårdavgifterna vid kommunala och enskilda anstalter, som inte
kunde täckas av folkpensioner och barnbidrag, borde gottgöras av staten.
Lönebidraget till föreståndare och lärare vid skolhem och därmed samorganiserade
arbetshem föreslogs skola täcka hela lönekostnaden. Statsbidrag
till anläggningskostnader borde i varje särskilt fall underställas riksdagens
prövning.
Över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag avgavs yttrande av följande
myndigheter och sammanslutningar, nämligen justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen —
som tillika överlämnade yttranden från fem av statens folkskolinspektörer
— överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,
sakkunniga för fria sjukhusvården, 1941 års lärarlönesakkunniga,
1948 års sinnesslövårdssakkunniga, samtliga läns landstings förvaltningsutskott
utom Kalmar och Gotlands läns, stadsfullmäktige i samtliga städer
utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska socialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska psykiatriska föreningen, allmänna svenska föreningen
för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen för sinnesslöa
barns vård (numera föreningen Sävstaholmsskolorna), de enskilda
sinnesslöanstalternas förening, svenska särskolornas lärarförening av svenska
facklärarförbundet, svenska diakonsällskapet samt sinnesslöskolornas
löreståndarförening av svenska facklärarförbundet.
De flesta remissinstanserna gick inte in på förslagen rörande epileptikervården.
Skolöverstyrelsen fann den föreslagna organisationen av epileptikervården
ändamålsenlig och tillstyrkte utredningens förslag. Medicinalstyrelsen
anförde bl. a. följande:
Styrelsen har övervägt lämpligheten av att uppföra en epiteptikerklinik
på Karolinska sjukhusets område i nära anslutning till de neurologiska,
neurokirurgiska och psykiatriska avdelningarna därstädes. Statens anstalt
för fallandesjuka skulle kunna bli en specialanstalt för epileptiska barn och
ungdomar med huvuduppgift att genom skolundervisning och yrkesutbildning
under fullgod medicinsk behandling skapa bättre möjligheter för en
anpassning av dessa sjuka till normalt samhällsliv. Under förutsättning
att en sådan barn- och ungdomsanstalt jämte en central epileptikerklinik
kunde bilda kärnan i landets epileptikervård, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida man bör eftersträva ett helt förstatligande av nu befintliga privata
epileptikeranstalter och huruvida man inte med fördel kunde stanna vid
att sörja för eu bättre medicinsk vård under ökat statligt inflytande på alltjämt
privatägda anstalter, till vilka då skulle hänvisas uteslutande kroniskt
klientel i vuxen ålder. Styrelsen kan därför i nuvarande läge icke ansluta
sig till utredningens förslag rörande epileptikervårdens 1 ramlida organisation
utan hemställer, att denna fråga göres till föremål för särskild utredning.
4
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 8k år 1957
Sedermera framlade byggnadsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen
i skrivelse den 20 oktober 1952 förslag rörande ombyggnad av statens anstalt
för fallandesjuka.
Genom beslut den 30 juni 1954 fann Kungl. Maj:t, att såväl betänkandet
i berörda del som byggnadsstyrelsens förslag borde överarbetas. I beslutet
anfördes vidare bl. a. följande.
Med hänsyn till att ny organisation av sinnesslövården och nya statsbidragsgrunder
för denna vårdgren beslutats, bör en översyn av statsbidragsbestämmelserna
rörande epileptikervården komma till stånd inom sådan
tid, att förslag härutinnan kan underställas 1955 års riksdag. Vidare bör
frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården omprövas. Därvid bör
övervägas en lämplig uppdelning av ansvaret mellan staten och landstingen.
En tänkbar sådan uppdelning är att statens ansvar för epileptikervården —
i förhållande till utredningens förslag — begränsas till att avse avdelningar
för undervisning och yrkesutbildning samt för sluten vård eventuellt även
anordnande och drift av kliniska undersökningsavdelningar medan landstingen
svarar för vården i övrigt. Då den nuvarande tillgången på vårdplatser
för epileptiker synes i stort sett motsvara behovet, torde någon utökning
av platsantalet ej erfordras. Det bör därför undersökas, huruvida
icke denna vårdorganisation bör kunna uppbyggas på de nuvarande, till
största delen enskilda anstalterna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt
behovet av en bättre differentiering av patienterna samt åt de spörsmål, som
äger samband med öppen vård av olika slag.
Förslaget till ombyggnad av statens anstalt för fallandesjuka bör överarbetas
så att anstaltens utformning kommer att svara mot de uppgifter
den skall fylla i den blivande vårdorganisationen.
Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen att verkställa den ifrågavarande
utredningen om epileptikervården och därmed sammanhängande
spörsmål.
Med anledning härav uppdrog medicinalstyrelsen åt byråchefen E. Anneli,
inspektören för epileptikervården T. Arnéus och professorn N. Antoni att
utreda i beslutet angivna frågor. Såsom experter åt utredningen tillkallades
av chefen för inrikesdepartementet överläkaren vid statens anstalt för fallandesjuka
R. Almqvist, förbundsdirektören hos svenska landstingsförbundet
I. Dahlgren och direktorn vid svenska diakonanstalten å Stora Sköndal
Th. Levenstam, vilka givits ställning som ledamöter.
Utredningen, som antog benämningen medicinalstyrelsens delegation för
epileptikervården, avgav den 12 december 1955 till medicinalstyrelsen betänkande
om epileptikervården (SOU 1955: 52).
Betänkandet överlämnades av medicinalstyrelsen med skrivelse den 13
december 1955 till Kungl. Maj :t.
över betänkandet och skrivelsen har yttranden avgivits av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statskontoret, medicinska fakulteten
i Lund, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens
pensionsanstalt, länsstyrelsen i Kalmar län, sjukhuslagstiftningskommittén,
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957
kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, efter hörande av
delegationen för utredning av mentalsjukvården m. m., kommittén för sinnessjukvårdens
utbyggande, byggnadsstyrelsen, direktionen för karolinska
sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, svenska landstingsförbundet,
Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, landstingens
förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige
i Göteborg, svenska diakonsällskapet, svenska diakonissällskapet, Lunds
stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund, föreningen Margarethahemmet,
föreningen Röingegården, de enskilda anstalternas förbund, svenska
facklärarförbundet, riksföreningen för svensk epileptikervård, statens sjukhuspersonals
förbund, civilförvaltningens personalförbund, föreningen för
utvecklingsstörda barn samt styrelsen för stiftelsen Vårsta diakonissanstalt.
I det följande lämnas först en redogörelse för utredningens i betänkandet
framlagda förslag och därefter för medicinalstyrelsens förenämnda skrivelse
den 13 december 1955. Sist redovisas vissa anslagsäskanden beträffande
epileptikervården för budgetåret 1957/58.
II. Huvudragen i nuvarande ordning
1. Vissa författningsbestämmelser m. m.
Utredningen framhåller, att enligt 1 § lagen den 20 december 1940 (nr
1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus vad i lagen finns
stadgat endast i vissa, numera betydelselösa avseenden skall gälla anstaltsvård
för fallandesjuka. Enär statens anstalt för fallandesjuka enligt gällande
stadga (SFS 460/1939) skall mottaga endast fallandesjuka, som inte
lämpligen kan annorlunda omhändertagas, visar alltså en sammanställning
av de båda författningarna, att legalt huvudmannaskap för vården av epileptiker
inte finns eller att i varje fall bestämmelserna är föga preciserade.
Enligt 4 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna föreligger skyldighet för landsting att ansvara för
undervisning och vård enligt lagen inte i fråga om bl. a. psykiskt efterblivna,
som är epileptiska. Beträffande innebörden av detta stadgande bar i propositionen
nr 94 till 1955 års riksdag framhållits, att gränsen mellan det klientel,
för vars omvårdnad landstingen enligt nämnda lag har att svara, och
det, som enligt 4 § samma lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap,
givetvis i första band bör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt
efterblivna med så lätta eller så sällan återkommande yttringar av
epileptisk sjukdom, att de inte eller endast i mindre omfattning behöver
någon mera kvalificerad vård för dessa sjukdomsyttringar. Landstingens
vårdnadsskyldighet enligt denna lag bör därför omfatta även psykiskt efter
-
6 Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1957
blivna med epilepsi som en lätt eller ej alltför framträdande komplikation.
Först när den vård, som regelmässigt ägnas de psykiskt efterblivna, måste
i väsentlig mån ändra karaktär eller kompletteras med åtgärder, riktade
mot de epileptiska sjukdomsyttringarna, bör den psykiskt efterblivne överflyttas
till en särskild epileptikeranstalt. Omhändertagande inom en speciell
vårdorganisation för epileptikervården bör sålunda icke ske, förrän
yttringarna av epileptisk sjukdom är så framträdande, att vården i första
hand kommer att karakteriseras av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt
är att hänföra till epileptikervård.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 552) med bestämmelser om den
centrala tillsynen över vissa anstalter skall för varje statlig eller statsunderstödd
anstalt för fallandesjuka finnas en huvudtillsynsmyndighet. Denna
myndighet har, i den mån ej annat är stadgat, tillsyn över anstalten i dess
helhet och vården i allmänhet där.
I kungörelsen stadgas att medicinalstyrelsen skall vara huvudtillsynsmyndighet
för nämnda anstalter (epileptikeranstalter). Skolavdelningar samt
■— därest chefen för inrikesdepartementet därom förordnat —- arbetshemsavdelningar
skall i pedagogiskt hänseende stå under skolöverstyrelsens tillsyn.
Sådant förordnande har dock inte meddelats av inrikesministern.
Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över epileptikeranstalterna
av överinspektören för vården av psykiskt efterblivna.
Enligt 1 § instruktionen för skolöverstyrelsen den 3 oktober 1952 (nr 661;
jfr 565/1953) står under överstyrelsens inseende, i vad avser undervisning
och fostran, bl. a. skolhem för fallandesjuka.
Enligt 2 § instruktionen för inspektören för sinnesslöundervisningen den
22 december 1944 (nr 823; jfr 554/1952) är inspektörens åligganden beträffande
anstalter, för vilka skolöverstyrelsen skall vara huvudtillsynsmyndighet,
begränsade till anstalter för psykiskt efterblivna. I denna paragraf
synes man alltså ha förutsatt, att skolöverstyrelsen inte skall vara huvudtillsynsmyndighet
för epileptikeranstalter. Det åligger inspektören att i
pedagogiskt hänseende inspektera de anstalter, som allenast i dylikt hänseende
skall stå under skolöverstyrelsens tillsyn.
Bland bestämmelser rörande det allmänna undervisningsväsendet må
nämnas föreskrifterna i förnyade stadgan den 26 september 1921 (nr 604)
angående folkundervisningen i riket om skolplikt och vissa undantag därifrån.
Lärjunge, som saknar erforderlig fattningsgåva för att förvärva det
fulla kunskapsmått, som enligt gällande kursplan bör inhämtas i skolan,
eller som av sjukdom eller lyte hindras att begagna undervisningen, må
enligt § 48 kunna av skolrådet erhålla tillstånd att avgå från skolan, dock
inte före utgången av det läsår, som utlöper under det kalenderår, varunder
lärjungen fyller fjorton år.
För lärjungar, som utan att vara sinnesslöa på grund av psykisk efterblivenhet
inte kan tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning bör enligt
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957
§ 1 inom. 6 särskild, för dem lämpad undervisning anordnas i hjälpklass
eller på annat sätt. I mom. 7 av samma paragraf hänvisas i fråga om undervisning
av barn, som på grund av psykiskt efterblivenhet inte kan följa skolans
vanliga undervisning eller hjälpundervisning men som kan tillgodogöra
sig för dem särskilt avpassad undervisning, till lagen om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna. Enligt av skolöverstyrelsen fastställda
allmänna riktlinjer för uttagning av barn Lill hjälpklass bör till sådan klass
inte uttas normalbegåvade barn, som är behäftade med bl. a. utpräglad
epilepsi.
Enligt § 63 omtryckningskungörelsen den 19 november 1954 (nr 650) av
förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna läroverk,
skall lärjunge, som befinnes lida av sjukdom eller lyte, som gör honom
olämplig för skolarbetet eller kan menligt inverka på medlärj ungar, om kollegiet
efter av skolläkaren avgivet skriftligt utlåtande så beslutar, vara skyldig
att avgå från läroverket.
Föreskrifter av i huvudsak samma innehåll finns i stadgorna för högre
folkskolor, kommunala flickskolor och realskolor, tekniska fackskolor och
gymnasier samt folkskole- och småskoleseminarier.
Vägledande för tillämpningen av dessa stadganden torde vara en av skolöverstyrelsen
utgiven handledning »Skolhygien». Däri uttalas, att varje
barn med krampanfall kräver noggrann läkarundersökning, för att sjukdomens
natur och lämpliga behandling må kunna fastställas. Vid epilepsi
behövs sålunda vid sidan av den medicinska behandlingen en god fysisk och
psykisk vård i hem och skola. Barnet bör så långt som möjligt behandlas
som friskt och gå i skolan, om anfallen inte är alltför täta. En så god anpassning
till miljön som möjligt bör eftersträvas, och den sjuke bör uppmuntras
och styrkas i sitt självförtroende, övervakning är dock nödvändig
för undvikande av olyckshändelser, t. ex. anfall under bad o. dyl. Endast om
skolgång inte är möjlig, bör privat undervisning komma i fråga. Vid betydlig
psykisk efterblivenhet, liksom också då trots medicinsk behandling täta
anfall förekommer, måste anstaltsvård tillgripas.
2. Vårdorganisationen m. m.
Anstalterna
För vården av epileptiker finns tolv anstalter, av vilka en (Vilhelmsro)
ägs av staten, en (Sönnarlövsgården) av Kristianstads läns landsting och de
tio övriga av enskilda. Anstalternas namn, typ och fastställda platsantal
framgår av följande tabell, vari deras fördelning på sjukvårdsområden utmärkts
genom länsbokstav. Platssiffra med vanlig stil anger att platserna
är avsedda för kvinnligt klientel eller barn och med kursiverad stil att platserna
är avsedda för manligt klientel.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957
Anstalt | Läns- bokstav | Upptag- nings- hem | Skolhem | Arbets- hem | Vårdhem | Summa platser |
Statens anstalt för fallandesjuka, | F | 7 | 126 | *89 |
| 222 |
Sönnarslövsgården, ö. Sönnarslöv. | L | _ | _ | 32 |
| 32 |
Stora Sköndal (A), Enskede, med | A + D |
|
| 2 22i |
| 224 |
Erstagården, Nacka ............ | B | _ | _ | 29 |
| 29 |
Margarethahemmet, Knivsta..... | B | 24 | 45 | 17 | 24 | 110 |
Röingegården, Hässleholm....... | L | — | _ | 65 |
| 65 |
Fogdarödshemmet, Höör........ | M | _ | _ | 67 |
| 67 |
Sätoftahemmet, Höör .......... | M | — | _ | 63 | 28 | 91 |
Ervalla.................... | T | _ | _ | 52 |
| 52 |
Skogsudden, Korsnäs ........... | W | _ | _ | 32 | _ | 32 |
Staberg, Korsnäs •.............. | W | — | _ | 29 | _ | 29 |
Granudden, Härnösand.......... | Y | — | — | 19 | — | 19 |
Tillhopa | — | 31 | 171 | 718 | 52 | 972 |
1 För såväl kvinnligt som manligt klientel.
2 I talet 224 för Stora Sköndal ingår 14 platser på en klinisk undersökningsavdelning för män,
varav 4 platser provisoriskt disponeras för undersökning av barn.
Av det totala antalet platser, 972, är alltså 206 avsedda för barn under
16 år, 331 för kvinnor över denna ålder och 435 för män över samma ålder.
Av tabellen framgår vidare att anstalterna är ojämnt fördelade på södra
och norra Sverige. I Götaland finns sålunda fem anstalter med sammanlagt
477 platser, i Svealand sex anstalter med sammanlagt 476 platser och i Norrland
endast en anstalt med 19 platser.
Vissa enskilda anstalter ägs av huvudmän, som driver epileptikervård
jämsides med annan verksamhet, nämligen Stora Sköndal av Svenska diakonsällskapet,
Erstagården av Svenska diakonissällskapet, Fogdaröds- och
Sätoftahennnen av Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund
samt Granudden av stiftelsen Vårsta diakonissanstalt. Dessa kan förutsättas
ha ekonomisk bakgrund för att i fortsättningen driva epileptikervård utan
ovillkorligt beroende av statsbidragens och vårdavgifternas storlek. Föreningen
Margarethahemmet har visserligen avsevärda donationsfonder men
då avkastningen av dem jämte övriga inkomster på senare tid inte räckt till
har föreningen erhållit särskilda statsanslag för sanering av hemmets ekonomi.
Röingegården ägs nominellt av en ekonomisk förening, Föreningen
Röingegården u. p. a., vars enda tillgång utöver anstalten är ett andelskapital
på 7 534 kronor. Hemmet är alltså för sin fortsatta drift helt beroende av
vårdavgifter och statsbidrag. Detsamma gäller de tre anstalter, som ägs av
privatpersoner, nämligen Ervalla, Skogsudden och Staberg. Även en relativt
liten ökning av kostnaderna för vården kan, om inte statsbidraget eller
vårdavgiften höjs i direkt proportion, tvinga ägarna att lägga ned verksamheten.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
Statens anstalt för fallandesjuka å Vilhelmsro liar
enligt gällande stadga till ändamål att meddela undervisning, vård och behandling
av fallandesjuka, som inte lämpligen kan annorlunda tas om hand
samt att i övrigt verkställa erforderlig läkarundersökning av fallandesjuka
eller för fallandesjukdom misstänkta.
Vårdavgift utgår f. n. med tre kronor om dagen och erläggs kvartalsvis i
efterskott.
Vilhelmsro består i huvudsak av tre skolhem (Framtiden, Hoppet och Sörgården)
med tillhörande skolbyggnad för sammanlagt 133 barn, ett arbetshem
(Solbacken) för 32 pojkar, ett arbetshem (Sjöboda) för 25 flickor
(1 km norrut från anstalten) och ett arbetshem (Fristaden) för 32 äldre
något dementa kvinnor (omkring 4 km från anstalten).
I sin förut omnämnda skrivelse den 20 oktober 1952 har byggnadsstyrelsen
anfört i huvudsak följande.
Anstalten hindras i sin verksamhet bl. a. av de betydande avstånden mellan
byggnaderna samt av det mindre goda skick, vari dessa befinner sig. Då
vidare för huvudanstaltens byggnader gemensam värmecentral m. m. saknas,
är anstalten svårskött och oekonomisk.
En ny administrationsbyggnad med laboratorier och undersökningslokaler
samt kontor utgör ett oavvisligt behov. I direkt anslutning härtill föreslås
en observationsavdelning för 16 kvinnor och 9 män, vilken är nödvändig
för att ställa diagnos och utvälja lämplig terapi. Samlingslokaler med möjlighet
till filmförevisningar och samkväm av annat slag saknas, varför en
samlingssal med 224 platser bör uppföras. Vidare föreslås en sluten avdelning
om 22 platser för fall av grava epilepsier med omtöckningstillstånd.
Sådana fall måste f. n. omhändertagas på statens sinnessjukhus. Behov föreligger
även av en avdelning för omkring 25 barn under förskoleåldern samt
av ett skolhem för pojkar och flickor om 52 platser.
Sjöboda och Fristaden befinner sig i mindre gott skick och bör nedläggas.
Som ersättning föreslås för Fristaden ett arbetshem om 54 platser för äldre
kvinnor och för Sjöboda ett arbetshem om 27 platser för högtstående flickor.
Till Sjöboda skulle även kunna förläggas ett särskilt mindre hem för hjärnskadade
barn.
Framtiden föreslås ombyggt till centralförråd, syrum, vävsalar och skolkök.
Som ersättning för Framtiden bör anordnas ett arbetshem för 31 vuxna
kvinnliga patienter. Härjämte erfordras ytterligare ett arbetshem på 25
platser för exspektanterna. Hoppet erfordrar viss ombyggnad men bibehålls
som skolhem för 36 pojkar. Sörgården behålls oförändrat med 36 platser.
Ekonomibyggnaden (kök, matsalar och tvättinrättning) är i mycket dåligt
skick och bör ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter ersättas
med en ny. Den befintliga bör omändras till förrådsulrymmen i källarvåningen
och personalrum för ogift personal i de två övervåningarna. Då vittvätten
framdeles bör ombesörjas av den planerade centraltvätten vid Ryhovs
sjukhus, erfordras i nybyggnaden endast en mindre tvättavdelning för
framförallt barnens kläder.
Vidare erfordras ny panncentral jämte verkstäder och transformatorstation.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 är 1957
Den nuvarande administrationsbyggnaden föreslås ombyggd till bostäder
för bl. a. föreståndarinnan och kassören. Härutöver erfordras bostäder för
anstaltschefen, intendenten, en läkare samt maskinförmän.
Kostnaderna för om- och utbyggnadsprogrannnet enligt prisläget sommaren
1952 beräknas till sammanlagt 8 250 000 kronor.
1953—55 års riksdagar har anvisat tillhopa 1 660 000 kronor för dels uppförande
av panncentral jämte verkstäder och transformatorstation samt
administrationsbyggnad utom observationsavdelningen, dels anordnande
av värmeledningskulvert från panncentralen till administrationsbyggnaden
och andra utvändiga ledningar för dessa byggnader, dels planering av områden
kring byggnaderna, dels ock ombyggnad av den gamla administrationsbyggnaden
till personalbostäder. (Betr. medelsanvisningen vid 1956
års riksdag, se s. 71.)
Övriga epileptikeranstalter skall enligt kungörelsen den 17
juni 1955 (nr 489) om statsbidrag till driftkostnader vid epileptikeranstalter
in. m. godkännas av medicinalstyrelsen. Godkännande må inte lämnas med
mindre anstalten med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning samt
övriga förhållanden befinns vara så ordnad, att där intagna kan erhålla tillfredsställande
vård och i förekommande fall undervisning. Styrelsen skall
även fastställa det antal internatplatser, för vilket anstalten ansetts kunna
godkännas. I fråga om enskild anstalt skall styrelsen tillika fastställa vårdavgiften.
För den enda landstingsanstalten bestäms avgiften av landstinget.
Beläggningen vid anstalterna har på senare tid varit nästan hundraprocentig.
För åren 1952—1954 var den resp. 96, 97 och 98 procent. (Medelbeläggningen
vid lasaretten under samma tid var 86 procent, vid landstingens
och de fria städernas vårdhem för lättskötta sinnessjuka 94 å 95 procent och
vid samma huvudmäns anstalter för psykiskt efterblivna omkring 90 procent.
) Underbeläggningen hänför sig dels till rutinvakanser genom att plats
vid utskrivning inte omedelbart åter kan beläggas, och dels till att vissa avdelningar
på grund av reparation eller ombyggnad inte kunnat helt utnyttjas.
Platsbristen har nödgat medicinalstyrelsen att i vissa fall medge varaktig
överbeläggning.
Omsättningen vid epileptikeranstalterna är låg. Trots att man i stor utsträckning
nödgas acceptera detta som en följd av klientelets sjukdom — en
avsevärd del av patienterna är kroniska fall — torde en väsentligt högre omsättning
kunna vinnas genom en mera aktiv terapi.
Personaltätheten är väsentligt lägre än det som ett mål för personaltätheten
inom sinnessjukvården uppställda, tre platser på varje befattningshavare,
tillhörande den egentliga vårdavdelningspersonalen (läkare, lärare,
kontorspersonal och ekonomipersonal undantas). Platsantalet varierar sålunda
från för Margarethahemmet och Vilhelmsro 3,9 resp. 4,3 per befattningshavare
till för Skogsudden 10,7.
De enskilda epileptikeranstalterna fyller i stort sett inte de krav i avseende
å byggnadsstandard, som upprätthålls vid anstalter för kroppssjuk
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957
vård. På senaste tiden har emellertid en upprustning genomförts, och ytterligare
åtgärder planeras.
Anstalternas ekonomiska förhållanden
Anstalternas ekonomiska förhållanden belyses av följande översikt:
Anstalt | Dagkostnad år | Vinst + | Den 1 RO | Av samman-lagda netto-utgiften belöper | |||
1952 | 1953 | 1954 | |||||
av- löningar | omkost- nader | ||||||
Skolanstalter |
|
|
|
|
|
|
|
Vilhelmsro................. | 18: 19 | 19:59 | *17: 63 | — | 3/dag | 79,9 | 20,1 |
Margarethahemmet.......... | 19: 08 | 18: 82 | 19: 74 | —124 273 | 3 500/år | 56,9 | 43,1 |
Vårdanstalter |
|
|
|
|
|
|
|
Stora Sköndal.............. | 11:43 | 11:84 | 14:23 | — 58 413 | 4 000/år2 | 50,7 | 49,3 |
Erstagården................ | 11:36 | 13:02 | 13:45 | + 7 741 | 3 500/år | 63,6 | 36,4 |
Röingegården............... | 10:49 | 10: 63 | 10: 85 | + 8 855 | 3 500/år | 49,1 | 50,9 |
Sönnarslövsgården.......... | 10: 68 | 10: 69 | 110: 91 | — | 3 | 71,0 | 29,0 |
Fogdarödshemmet........... | 11:41 | 11: 72 | 12:59 | — 8 408 | 3 300/år | 52,8 | 47,2 |
Sätoftahemmet............. | 10: 51 | 10: 46 | 12: 08 | — 18 972 | 3 300/år | 52,6 | 47,4 |
Ervalla.................... | 7: 71 | 7: 94 | 10:02 | — 9 667 | 3 000/år | 49,0 | 51,0 |
Skogsudden................ | 9: 67 | 9:46 | 10:22 | + 222 | 2 600/år | 35,5 | 64,5 |
Staberg .................... | 7: 68 | 8: 11 | 8:84 | + 8 488 | 2 800/år | 50,1 | 49,9 |
Granudden................... | 8: 53 | 8:55 | 9: 01 | + 852 | 3 100/år | 67,0 | 33,0 |
Medeltal per vårddag ........ | 13: 20 | 13: 65 | 14:31 | — | — | — | — |
1 Här ej inräknat räntor och avskrivningar samt pensioneringskostnader.
2 Vid undersökningsavdelningen 24/dag.
3 Enligt landstingets beslut.
Skolanstalterna är väsentligt dyrare i drift än vårdanstalterna. Mycket
som en följd härav har driftkostnaden per vårddag under de senaste åren
i genomsnitt legat något högre än motsvarande kostnad vid de statliga sinnessjukhusen.
Frånräknar man skolanstalterna hlir den genomsnittliga
vårddagkostnaden vid epileptikeranstalterna år 1954 kronor 12: 23.
Med hänsyn till den medikamentösa behandlingen och många epileptikers
långsamhet i fråga om vissa reaktioner samt deras irritabilitet och behov av
snart sagt oavlåtlig uppmärksamhet från vårdpersonalens sida borde epileptikeranstalterna
vara väsentligt driftdyrare än anstalter för sinnessjukoch
sinnesslövård. Om den genomsnittliga vårddagkostnaden vid sistnämnda
anstalter år 1954 uppskattas till 4 380 kronor, skulle genomsnittskostnaden
år 1954 ha varit praktisk taget densamma vid de kommunala anstalterna
för psykiskt efterblivna som vid vårdanstalterna inom epileptikervårdorganisationen.
Sparsamhet och omtanke synes i allt väsentligt ha präglat epileptikeranstalternas
handhavande av sin ekonomi. Frågan, huruvida elt förstatligande
skulle vara ägnat att nedbringa kostnaderna, kan enligt utredningen
i stort sclt besvaras nekande.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 8>r år 1957
Vårdavgifterna kan som regel inte betalas av patienterna själva. 1951 års
sinnesslövårdsutredning har beträffande de psykiskt efterblivna angivit
siffran 11 procent självbetalande. Efter samråd med anstaltsledningarna
torde denna siffra, avrundad till 10 procent, kunna godtagas som mått på
antalet epileptiker, vilka själva betalar sin anstaltsvård.
För övriga patienter svarade intill den 1 januari 1957 primärt fattigvårdssamhället,
som dock enligt 40 § fattigvårdslagen ägde få gottgörelse
av landstinget. Landstinget svarade enligt lagen om lindring i de mindre
bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka
för gottgörelse till fattigvårdssamhällena även för utgifter för vård
av mindre bemedlade fallandesjuka. Enligt den nya lagen om socialhjälp,
som trädde i kraft nyssnämnda dag, har emellertid landstingets ersättningsskyldighet
enligt nämnda lagar upphört. Tillsvidare ersätter centralstyrelserna
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i enlighet
med vad departementschefen uttalat i propositionen nr 94/1955 vården av
epileptiker, vilka är inskrivna vid särskola eller vårdanstalt för psykiskt
efterblivna.
Under hösten 1955 har riksförsäkringsanstalten efter samråd med medicinalstyrelsen
förklarat, att vård å epileptikeranstalt skall anses som sjukhusvård
i sjukförsäkringslagens bemärkelse. Sjukkassorna kommer alltså att i
vanlig ordning ersätta inte blott vården vid epileptikeranstalterna utan även
bl. a. resor till och från anstalterna. Enligt förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel samt kungörelsen med förteckning
över kostnadsfria läkemedel erhåller epileptiker vissa läkemedel gratis.
Till praktiskt taget alla anstaltsvårdade epileptiker under 16 år utgår
barnbidrag. Hur det förhåller sig med folkpensioner är inte känt för anstalterna,
emedan dessa som regel motta vårdkostnaden genom socialvårdsorganen.
Det kan emellertid antas, att alla epileptiker, som åtnjutit anstaltsvård
mer än 730 dagar och alltjämt behöver sådan vård, i princip är berättigade
till folkpension. Det sammanlagda beståndet av invalidpensioner och
sjukbidrag med invaliditetsorsaken epilepsi var i januari 1952 1 496 män
och 1 734 kvinnor. De anförda siffrorna visar, att antalet epileptiker med
folkpension väsentligt överstiger antalet på epileptikeranstalt vårdade i
åldern 16—66 år.
Statsbidraget till driftkostnaderna, som fr. o. m. år 1955 höjdes från 1 000
till 1 300 (fr. o. in. år 1956 1 500) kronor för år och vårdplats, utgjorde 1954
omkring 23,6 procent av anstalternas totala inkomster medan vårdavgifternas
andel uppgick till 68,6 procent.
Den öppna vården
Statsbidrag utgår med 300 kronor för kalenderår räknat för varje epileptiker,
som den 1 oktober under bidragsåret var utackorderad i kontrollerad
familjevård, ansluten till anstalten. Kontrollerad familjevård i sinnessjuk
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
vårdsstadgans bemärkelse förekommer endast vid Stora Sköndal, där per
den 15 september 1955 12 patienter var inskrivna i sådan vård. Antalet är
mindre än medeltalet under senare år, vilket sammanhänger med konjunkturerna
och den pågående minskningen av landsbygdens befolkning. Anstalten
betalar 130 kronor i månaden som inackorderingsavgift och håller
patienten med arbetskläder. Statsbidraget, som också skall täcka kostnaderna
för tillsynsresor, är otillräckligt. Värdfolket lämnar patienterna fickpengar
på mellan 50 och 75 kronor i månaden.
Av betydligt större omfattning är det system med ferieresor till föräldrahemmet,
som praktiseras av de båda skolanstalterna Vilhelmsro och Margarethahemmet.
Samtliga elever i skolhemmen — frånsett barn, vilkas aktuella
sjukdomstillstånd gör anstaltsvistelse nödvändig eller vilka saknar
hem hos anhöriga —- samt de elever i upptagningshem, arbetshem och vårdhem,
vilkas hälsotillstånd medger vård i hemmet, får under skolferierna
vistas hos anhöriga. Vid Vilhelmsro vårdades under 1954 på detta sätt
patienter i hemmet under sammanlagt 10 448 dagar. För Margarethahemmets
del var antalet patienter, som detta år beviljades hemresa, omkring 50.
Erfarenheterna av denna form av öppen vård är de allra bästa.
Under ferievistelsen utgår vanlig vårdavgift för att täcka vissa utgifter
utöver resekostnaderna, t. ex. för nya kläder och erforderlig medicin.
Öppen vård i övrigt har i nämnvärd utsträckning förekommit endast i
enstaka fall. Läkarmottagning för öppen vård förekommer vid Vilhelmsro
och stora Sköndal. Under år 1954 har å utredningsavdelningen vid Stora
Sköndal sammanlagt 367 patienter inskrivits vid polikliniken. Tillhopa har
förekommit 773 poliklinikbesök, varav 380 nybesök.
I ett par fall har arbetshemselever under vistelse vid Margarethahemmet
kunnat beredas lärlingsutbildning i Uppsala.
Vid Stora Sköndal har man sedan nya arbetsterapilokaler tagits i bruk
gjort försök med externatelever. Den 15 september 1955 fanns fem elever.
Slutligen bör nämnas att 5 å 10 patienter vid Röingegården brukat beredas
tillfällig arbetsanställning hos lantbrukare i trakten som hjälp under skördearbetet.
Vården utanför epileptikeranstalterna
Endast en mindre del av epileptikerna är omhändertagna för anstaltsvård.
Ungefär 95 procent av hela antalet kan få sin vård utan varaktig intagning
å anstalt.
Enligt svaren på en enkät hösten 1954 till samtliga tjänsteläkare i öppen
vård stod den 1 januari 1954 i runt tal 3 500 epileptiker under dessa läkares
kontroll. Av nämnda fall ansågs omkring 500 vara i behov av anstaltsvistelse
i någon form.
EU avsevärt antal epileptiker vårdas av privatpraktiserande läkare och
vid lasarettens öppna mottagningar. Några siffror om storleken av detta
klientel föreligger dock inte. Inte heller finns uppgifter sammanställda om
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
antalet på invärtesmedicinska, psykiatriska eller pediatriska lasarettsavdelningar
intagna epileptiker.
Vid de neurologiska klinikerna på serafimerlasarettet samt Sahlgrenska
sjukhuset och Lunds lasarett omhändertas ett betydande antal epileptiker
för utredning i såväl sluten som öppen vård. I sluten vård har vid serafimerlasarettet
under 1954 vårdats 163 epileptiker samt vid Sahlgrenska sjukhuset
och vid Lunds lasarett vardera omkring 130. Polikliniskt har under
1954 vid serafimerlasarettet och Sahlgrenska sjukhuset, där en särskild epilepsipoliklinik
inrättats, utretts omkring 43 resp. 200 nya fall. Vid Lunds
lasarett undersöktes första halvåret 1955 175 patienter med epilepsi.
På sinnessjukvårdsanstalter vårdades den 31 december 1953 391 manliga
och 339 kvinnliga patienter för epileptisk sinnessjukdom. Statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande har funnit, att sommaren 1954 tillhopa
347 vårdbehövande psykiskt efterblivna samtidigt led av epilepsi.
III. Utredningens förslag
1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m.
Utredningens förslag grundas enligt uttalande i sammanfattningen på
den framställning om epilepsien förr och nu, som i betänkandets kap. 4
lämnats av professor Antoni. I fråga om denna framställning torde få hänvisas
till betänkandet (s. 48—84). Här skall endast lämnas några grundläggande
fakta.
Den inrotade och särskilt av tyska rashygieniker utbyggda läran om epilepsien
som i alldeles övervägande grad en självständig sjukdom, »genuin»
eller »idiopatisk», i hög grad ärftlig, med särskilda kliniska karaktärer, varibland
särskilt en stor risk för mental nivåsänkning av säregen art innefattande
bl. a. svåra våldstendenser, ter sig i den nutida forskningens ljus alltmera
tvivelaktig. Epilepsien är sannolikt en i övervägande grad förvärvad
åkomma, ärftligheten ringa och sannolikt koncentrerad till vissa särskilda
sjukdomsformer. Flertalet patienter bevarar psyke, social nivå och arbetsförmåga
i huvudsak intakta, tendensen till kriminalitet och våldsamhet
överstiger endast i en minoritetsgrupp, och även där endast i obetydlig grad,
det allmänna genomsnittet. Utsikterna till självläkning är avsevärda.
I ett följande kapitel om intelligensundersökning på anstaltsepileptiker
anför utredningen bl. a. följande.
Epileptikervården har i vårt land sedan gammalt i skilda hänseenden skurits
över en kam med vården av de psykiskt efterblivna. En epileptiker kan
mellan anfallen vara precis som en vanlig människa, och är det oftast. Rätt
vanlig är däremot den förvärvade epileptiska demensen som kan förekomma
i alla gradationer. För att få en närmare belysning av dessa frågor har en
intelligensundersökning av klientelet på epileptikeranstalterna verkställts.
Undersökningen, som utfördes under tiden november 1954—augusti 1955,
15
Kungi. Maj:ts proposition nr 8b år 1957
avsåg endast att ge en uppfattning om den genomsnittliga intelligensnivån
och den ungefärliga fördelningen på intelligensgrader bland de anstaltvårdade
epileptikerna.
Följande gruppindelning har använts i diagrammen, av vilka här endast
två återges (se i övrigt bet. s. 85—92):
Ungefär motsvarande kategori IQ-gränser1
A. över genomsnittet ...................................... över 110
B. Normalbegåvade ........................................ 90—110
C. Hjälpklassmässiga + gränsområde ........................ 74— 89
D. Särskola resp. arbetshem ................................ 45— 73
E. Vårdhem .............................................. 25— 44
F. » , idioter....................................... under 25
Siffror i tablåerna anger antal patienter, siffror bredvid staplarna
procenttal.
Män (samtligal Kvinnor (samtliga!
Barn i teoretisk undervisning
Margaretha hemmet
E 2n S, j
E I 4''
70 BO tf
60 70 y.
WHHBå
www
».♦Vo.Wa
mm
mm
J:*y*v**éV**»vA
Undersökningen visar, att del inte är befogat att jämställa epileptikervården
med vården av de psykiskt efterblivna, därtill är antalet hjälpklassmässiga
och högre stående alltför stort. Epileptikervården bör i stället och
med hänsyn till den stora spridningen av intelligensnivåerna uppfattas som
eu vårdform för sig.
1 Intelligenskvot, se härom prop. nr 26/1954 s. 18.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
Skäl kan anföras för att införa bestämmelser, som medgåve att epileptiker
under vissa förutsättningar mot sin egen eller förmyndares vilja skulle
få intagas och kvarhållas på anstalt. En sådan retentionsrätt gäller bl. a.
enligt sinnessjuklagen samt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna. Någon motsvarande retentionsrätt bör dock enligt utredningen
inte införas då det gäller epileptiker. Patienter, som bör omhändertas
på anstalt, inser i regel detta själva. Där de inte gör det, bör de förmås
därtill på övertygelsens väg. Kravet på kontroll av att en intagen inte kvarhålls
av slentrian eller bekvämlighetsskäl bör kunna tillgodoses genom
ökad medverkan av läkare i vårdarbetet samt genom att den centrala ledningen
och tillsynen ges större slagkraft.
Skolplikten synes böra inskrivas i en stadga för statens epilepsisjukhus
och statsbidragskungörelsen för epileptikeranstalterna på i princip samma
sätt som skett i stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
En förutsättning för att retentionsrätt ej skall behöva införas är, att
epileptikerklientelets avgränsning sker enligt i huvudsak de regler, som
redan tillämpas. Som förut nämnts omhändertas sinnessjuka epileptiker
inom sinnessjukvårdens ram och gränsen mellan psykiskt efterblivna och
epileptiker dras ur vårdsynpunkt. Några ändringsförslag i detta avseende
finnes inte anledning att framlägga.
2. Vårdbehovet
1946 års sinnesslövårdsutredning uttalade, att det ställer sig mycket svårt
att erhålla tillförlitliga uppgifter om totala antalet fallandesjuka i landet.
På basis av material från värnpliktsmönstringarna hade utredningen uppskattat
antalet till omkring 12 000. Detta antal ansågs emellertid ytterligt
osäkert, då det rör sig om en sjukdom, som kan uppträda under synnerligen
skiftande symtombild och ej sällan i så lätta former, att omgivningen
ej har anledning misstänka epilepsi.
1954 års utredning framhåller, att antalet till en del beror på hur
man avgränsar begreppet epilepsi. I det följande räknas, då det gäller
att bestämma totalantalet, även fall med tillfälliga epileptiska attacker i
samband med ett akut insjuknande i meningo-encefalit, isolerade attacker
i samband med en skallskada, en intoxikation eller dylikt. Även dessa fall
är i behov av en diagnostisk undersökning på högsta plan. Då det gäller
att bestämma platsbehovet inom epileptikervårdorganisationen, räknas däremot
endast fall med ett under längre tid, kanske hela livet, utdraget sjukdomstillstånd,
som karakteriseras av då och då återkommande attacker.
Utredning har bl. a. verkställts beträffande epilepsifrekvensen hos värnpliktiga,
födda åren 1925—32. Medelfrekvensen av redovisade fall är 0,293
procent, växlande mellan olika inslcrivningsområden från 0,125 till 0,394.
Hänsyn bör vid begagnandet av dessa siffror tas till dels att sjukdomen är
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
ungefär lika frekvent hos män och kvinnor, dels behovet att uppräkna
siffrorna med en femtedel för att de skall ge ett riktigt uttryck för sjukdomsförekomsten
hos genomsnittsbefolkningen, dels ock till att endast
säkert konstaterad epilepsi medräknats, medan tveksamma eller lätta fall
utelämnats.
Vidare har en intensivundersökning på förekomsten av epilepsi utförts
inom ett begränsat område (en industristad med 13 000 invånare). Undersökningen
gällde sjuka, som var bosatta i staden den 1 januari 1955. Antalet
redovisade fall (60) motsvarar en frekvens av 0,46 procent av totalbefolkningen.
På grundval av detta materiel, den förut omnämnda enkäten till tjänsteläkare
i öppen vård samt en sammanställning av rapporter från skolläkarna
beträffande sjukdomens förekomst i de högre skolorna, allt sammanställt
med resultaten av andra (bl. a. amerikanska) undersökningar, kan frekvensen
av epilepsi uppskattas till cirka 5 promille.
Då det gäller att bestämma omfattningen av den diagnostiska topporganisationen,
måste som en särskilt viktig uppgift differentialdiagnostiken hållas
i minnet. De första yttringarna av epilepsi torde vid en frekvensundersökning
i regel klassificeras som tillfällighetsattacker o. dyl. Det finns även
medvetanderubbningar och kramper av annat slag, som genom undersökning
och observation måste avgränsas mot epilepsi. Med hänsyn till dessa
påfrestningar på de differentialdiagnostiska resurserna räknas i fortsättningen
med ett något högre totalantal än cirka 5 promille eller med mellan
35 000 och 40 000 fall i behov av undersökning.
Vad angår frågan om antalet vårdplatser inom epileptikervårdorganisationen
anförde 1946 års sinnesslövårdsutredning, att flertalet fallandesjuka
endast är i behov av kortvarig observation och vård på sjukhus. I övrigt
kan de, ofta med hjälp av viss medicinering, leva ett normalt liv. Endast
en mindre del, sannolikt mindre än 10 procent av hela antalet, kräver vård
under längre tid på sjukhus eller särskilda anstalter. Någon väsentlig ökning
av antalet vårdplatser inom epileptikervården ansåg utredningen ej
vara behövlig utöver anordnandet av speciella undersökningsavdelningar
och öppna avdelningar.
Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande redovisar i sitt den
18 december 1954 avgivna betänkande angående reviderad generalplan för
sinnessjukvården och plan för upprustning m. m. av sjukhusen för psykiskt
efterblivna sammanlagt 347 psykiskt efterblivna, som tillika är epilepliska.
Kommittén framhöll bl. a. följande.
Epilepsi är ofta förenad med efterblivenhet och det är därför många
gånger svårt att avgöra, huruvida epilepsien eller efterblivenheten är det
dominerande draget hos den sjuke. Endast i de fall då epilepsien är mest
framträdande torde vård höra ifrågakomma på särskild anstalt för epileptiker.
Övriga, mera grava fall torde höra beredas plats på statligt sjukhus
för psykiskt efterblivna. De lättskötta fallen kan beräknas bli omhändertagna
på landstingens anstalter för psykiskt efterblivna.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 8i
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957
Enär frågan om epileptikervårdens ordnande var under utredning, bortsåg
kommittén vid sina beräkningar av platsbehovet för psykiskt efterblivna
från epileptikerna. Kommittén förutskickade emellertid, att ytterligare
behov av vårdplatser kunde uppkomma, därest en uppdelning av klientelet
enligt kommitténs riktlinjer skulle komma till stånd.
Utredningen ansluter sig helt till kommitténs riktlinjer. En granskning
av till kommittén lämnade uppgifter har visat, att ett antal grava fall bör
omhändertas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna och ett antal lättskötta
fall på landstingens anstalter för psykiskt efterblivna. Det obetydliga
antal kvarstående fall, som kan befinnas höra hemma på epileptikeranstalter,
torde konsumeras av de undersökningar, som redovisas i det
följande.
En förfrågan hos centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt
efterblivna gav till resultat, att 108 män och 107 kvinnor borde, med
ledning av riktlinjer som angivits i propositionen nr 94/1955, överföras
från landstingens (städernas utanför landsting) anstalter för psykiskt efterblivna
till en särskild epileplikervårdorganisation. För de enskilda anstalterna
var motsvarande siffror 21 resp. 61.
En inventering av väntelistorna vid epileptikeranstalterna per den 15
september 1955 har givit till resultat sammanlagt 144 exspektanter. Härav
var 3 pojkar i förskoleåldern, d. v. s. 0—6 år. I den egentliga folkskoleåldern,
7—15 år, väntade 17 pojkar och 12 flickor på intagning. Antalet anmälda
i åldern 16—20 år var 7 pojkar och 9 flickor. Slutligen fanns som exspeklanter
42 män och 50 kvinnor i vuxen ålder (21 år och äldre). Då endast
patienter, som godkänts för intagning å vederbörande anstalt, medtagits,
torde siffrorna få anses som minimisiffror.
Nu redovisade undersökningar talar för att en viss utbyggnad är ofrånkomlig
för alla ålderskategorier. Att exakt fastställa omfattningen av denna
är emellertid vanskligt. Det är nämligen förenat med stora svårigheter att
i detalj utreda i vad mån nu redovisade uppgifter täcker varandra. Vidare
pågår en stark upprustning av den statliga sinnessjukvården, som även för
framtiden bör omhänderta en del av epileptikerklientelet, och jämsides därmed
en inte mindre kraftfull utbyggnad av landstingens vårdorganisation
för psykiskt efterblivna, som bör omhänderta en annan del. Utbyggnaden
bör därför endast tillgodose de säkerställda, aktuella behoven, och anstaltsorganisationen
medge successiv utbyggnad, i den mån framtida erfarenheter
gör detta påkallat.
Det omedelbara utbyggnadsbehovet torde enligt utredningen med utgångspunkt
från enkätsvaren från epileptikeranstalterna och med beaktande
av svaren från centralstyrelserna kunna anges till omkring 160 platser,
därav 10 på småbarnshem (åldern 0—6 år), 30 på skolhem (7—15 år),
20 på yrkeshem (16—20 år) samt 100 på arbets- och vårdhem för vuxna,
varav 50 för män och 50 för kvinnor. Härtill bör läggas 30 platser för vuxna
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
kvinnor som ersättning för Sönnarlövsgården, vilken landstinget avser att
nedlägga. Sammanlagt skulle alltså nu erfordras omkring 190 nya platser.
Platsantalet inom en sålunda utbyggd epileptikervårdorganisation skulle
utgöra omkring 1 130.
3. Huvudmannaskapet m. m.
I huvudsaklig överensstämmelse med förut redovisade direktiv för utredningen
bör huvudmannaskapet delas mellan staten samt landstingen
och städerna utanför landsting. De neuro-psykiatriska centra och övriga
anordningar, som bör finnas för läkarvård åt inte anstaltsvårdade epileptiker,
ingår redan och bör i fortsättningen ingå i den ordinarie sjukvårdsorganisationen.
Att under sådana omständigheter förlägga huvudmannaskapet
för denna del till annan än landstingen (vartill hänföres även städerna
utanför landsting) skulle vara konstlat och ägnat att skapa komplikationer
i skilda hänseenden. Sjukhuslagen bör därför ändras, så att huvudmannaskapet
för epileptikervården inom den allmänna sjukvårdsorganisationen
blir klarlagt. Förslaget understryker ytterligare angelägenheten av
en snabb utbyggnad av den av medicinalstyrelsen föreslagna regionsjukvården.
Annorlunda ligger det till med den för sluten epileptikervård speciellt
inrättade anstaltsorganisationen. Den skulle efter nyss angivna utbyggnad
komma att omfatta endast omkring 1 130 platser. Då dessa platser för att
anstalterna skall kunna ges erforderliga vårdresurser inte i större utsträckning
får fördelas på små vårdenheter, räcker befolkningsunderlaget —
även om man sammanför patienterna inom större räjonger — i landstingsområdena
inte till. Ett huvudmannaskap för landstingen skulle därför göra
samarbetsavtal nödvändiga, med därav erfarenhetsmässigt följande svårigheter.
Av dessa samt andra praktiska och organisatoriska skäl bör staten
vara huvudman för den speciella epileptikervårdorganisationen. Härvid
har förutsatts, att de befintliga enskilda epileptikeranstalterna skall utnyttjas
av staten så länge det ur ekonomiska och vårdsynpunkter befinns fördelaktigt.
Om det legala huvudmannaskapet för vården å kroppssjukhusen anförtros
landstingen, kommer detta enligt 1 § sjukhuslagen att gälla i den mån
icke annan drager försorg om sådan vård.
Sinnessjuka epileptiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som
ur vårdsynpunkt mest framträdande symtom bör liksom hittills omhändertas
enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen samt lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. Självfallet gäller detta också det s. k.
vipeholmsklientelet, d. v. s. de som omhändertas på staten tillhörig anstalt
för psykiskt efterblivna. Av del återstående epileptikerklientelet bör flertalet
efter utredning och vård på de neurologiska arbetscentra kunna återbördas
till ett liv utanför anstalt. Ett lilet antal, mellan 1 (KM) och 1 500,
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957
måste dock varaktigt omhändertas för anstaltsvård. Att i medicinska termer
fånga de tillstånd som bör föranleda dylikt omhändertagande är knappast
möjligt. Allmänt skulle kunna sägas, att personer, vilka under synnerligen
växlande symtombild och med stora olikheter i fråga om sjukdomsyttringarnas
intensitet på grund av epilepsi inte i annan form kan beredas
tillfredsställande vård, bör omhändertas på epileptikeranstalter. Detta
undantag synes böra intagas i en stadga för statens epilepsisjukhus.
Landstingen kommer sålunda att få svara för den anstaltsorganisation
i sjukhuslagens mening, som krävs för erforderlig vård å kroppssjukhus
åt epileptikerna, samt för därmed förbundna kostnader. I sak torde landstingen
utan i lag inskriven skyldighet i stor utsträckning redan ha påtagit
sig dessa uppgifter. Vid Södersjukhuset i Stockholm, Lunds lasarett och
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har inrättats samt vid akademiska sjukhuset
i Uppsala beslutats neurologiska kliniker, vid vilka klientelet till avsevärd
del utgörs av epileptiker. Det synes vara regel att landstingen ersätter
vården av de epileptiskt sjuka enligt gällande utomlänsavtal eller eljest
gällande föreskrifter, oavsett att sjukhusvård av epileptiker inte enligt lagen
ankommer på dem.
Ändringen i sjukhuslagen kräver en formell ändring av förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej
deltager i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall
å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Enligt denna förordning
(bidragsförordningen) åligger det landsting att — då en inom dess område
boende person intas vid ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 §
sjukhuslagen — till statsverket erlägga s. k. vårdbidrag. Som förutsättning
för bidragsskyldighet stadgas bl. a., att den intagne erhållit hänvisning
till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar
( remissfall). Sådan hänvisning får meddelas endast av vissa läkare.
Enligt beslut vid 1955 års riksdag skall dock såvitt angår radiumhemmet
vid karolinska sjukhuset vårdbidrag utgå oberoende av remissförfarandet.
En motsvarande uppmjukning bör såvitt angår den neurologiska kliniken
vid serafimerlasarettet ske beträffande patienter, lidande av eller misstänkta
för att lida av epilepsi. Behovet av specialistundersökning är klart
nog för varje läkare. De neurologiska klinikerna bör inta ställningen av
enda centralanstalt, var och en inom sin räjong, för den första specialistundersökningen
in. in. Sjukdomens natur kräver för sitt diagnostiserande
medverkan från specialister, vilka endast finns samlade vid undervisningssjukhusen
eller i framtiden också neurologisk avdelning vid regionssjukhus.
Med hänsyn härtill bör vårdbidrag utgå för patient, som intagits
å serafimerlasarettets neurologiska klinik för utredning rörande epilepsi,
efter remiss av varje i landet verksam, behörig läkare.1
Några föreskrifter från statlig sida torde inte komma att erfordras för
de fyra övriga neurologiska klinikerna och inte heller för de blivande neu
1
Mot detta förslag har ledamoten Dahlgren anfört reservation och därvid avstyrkt, att
bidragsförordningen ändras.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
rologiska avdelningarna vid regionsjukhusen. För deras del torde huvudmännens
centrala organisationer förorda de jämkningar i gällande utomlänsavtal,
som kan komma att behövas.
4. Vårdorganisationen
Den diagnostiska organisationen
Den första princip som bör uppställas för en fullgod epileptikervård är
att varje fall i erforderlig utsträckning utreds. Först efter noggrann och
omfattande läkarundersökning kan det fastställas, vilka åtgärder, som i
varje särskilt fall är verksamma och riktiga. Uppgiften är så omfattande
och svårlöst, att därför krävs en diagnostisk organisation på högsta plan,
vilken bör anknytas till de neurologiska klinikerna.
Dessa kliniker bör fungera som arbetscentra, emedan de ensamma äger
samtidig tillgång till högsta sakkunskap inom neurologi, neurokirurgi,
neuro-radiologi, klinisk neuro-fysiologi, psykiatri, barnpsykiatri, pediatrik
och ortopedi. Vid diagnosticerande av epilepsi kan nämligen erfordras medverkan
från specialister inom samtliga dessa grenar. Med hänsyn till den
synnerliga vikten av att varje nytt eller första gången misstänkt fall av
epilepsi erbjuds all den hjälp, som läkarvetenskapen förmår lämna, bör
de neurologiska klinikerna handha den första specialundersökningen samt
alla nödiga operativa ingrepp. Alla läkare bör därför vid fall av epilepsi
eller misstänkt epilepsi, som inte veterligen tidigare undersökts å neurologisk
klinik remittera dem till sådan klinik för utredning.
Som förut nämnts kan förekomsten av epilepsi anges till cirka 5 promille
eller 35 000—40 000 personer. Under antagande, att varje epileptiker behöver
undersökas vid neurologisk klinik en gång under ett 60-årigt liv,
skulle antalet personer i behov av sådan undersökning årligen uppgå till
närmare 700.
Mot bakgrunden av förut redovisade siffror rörande antalet intagna och
undersökta personer på de neurologiska klinikerna och med beaktande av
att även Södersjukhuset i Stockholm har resurser som neurologiskt arbetscentrum,
skulle ett införande av den föreslagna remisskyldigheten inte i och
för sig innebära en alltför stor påfrestning. Tas hänsyn även till ofrånkomliga
kontroller och efterundersökningar, blir slutsatsen att de neurologiska
klinikerna visserligen under någon tid bör ha möjligheter att utreda alla
remissfall, men att uppgiften kommer att belasta dem till bristningsgränsen.
Det är därför utomordentligt angeläget, att medicinalstyrelsens förslag
till regionsjukvård skyndsammast möjligt genomföres såvitt angår den neurologiska
vården. Därför talar också önskemålet att förkorta patienternas
resor.
I fråga om den medicinska verksamheten vid de neurologiska klinikerna
må framhållas, att den särskilda epileptikerpolikliniken vid Sahlgrenska
22 Kangl. Maj.ts proposition nr 8t år 1957
sjukhuset synes ha en fullgod organisation, som borde prövas även vid övriga
kliniker.
Samarbete bör ske såväl med andra allmänna sjukvårdsanstalter och praktiserande
läkare som med epileptikeranstalter. Exempel på sådant samarbete
har redan givits mellan Sahlgrenska sjukhusets neurologiska klinik
och Vilhelmsro samt mellan Serafimerlasarettets neurologiska klinik och
Stora Sköndal. Vid ett godtagande av i det följande redovisat förslag om inrättande
av fyra epileptikersjukhus skulle samarbetet kunna fördelas sålunda:
stockholmsklinikerna — Stora Sköndal, uppsalakliniken -— Margaretahemmet,
lundakliniken — Fogdarödshemmet samt göteborgskliniken
— Vilhelmsro.
Vederbörande klinikchefer torde böra ange de krav ifråga om lokaler,
utrustning och personal som förslagen kan föranleda. Däremot föreslås anställande
vid var och en av klinikerna av en kurator för biträde åt överläkaren
vid kontakter med epileptikeranstalterna samt för att tillgodose de
sociala krav, som ofta är fölbundna med epileptikervård. Vid de icke statliga
klinikerna bör statsbidrag utgå till deras avlönande enligt samma regler
som för personal, avsedd för undervisningen.
Inrättandet av en diagnostisk topporganisation skulle slutligen medföra
ett bättre statistiskt underlag för att bedöma epilepsien ur skilda synpunkter.
Anstalt sorganisationen
I anslutning till den diagnostiska topporganisationen inom den allmänna
kroppssjukvårdens ram, som tar emot utredningsfallen från sjukvårdsanstalterna
och de praktiserande läkarna samt ombesörjer att varje epilepsisjuk
överlämnas till lämplig vårdform, måste finnas en för epileptikervård
särskilt uppbyggd organisation.
Epileptikeranstalterna bör uppdelas på dels epilepsisjukhus med en medicinsk
utrustning jämförlig med kroppssjlikhusens och med en heltidsanställd
läkare, dels ock epileptikerhem med deltidsanställd läkare. Epilepsisjukhusen
kan vara antingen statliga eller enskilda, epileptikerhemmen
tillsvidare enskilda (jämte under en övergångstid ett landstingsägt hem).
Regler rörande verksamheten vid statens epilepsisjukhus bör ges i en
stadga och vid de enskilda epileptikeranstalterna i statsbidragskungörelsen.
För undervisningen bör normer utfärdas genom reglementen in. m.
Efter klientelets art bör anstalterna — i nära anslutning till terminologin
i 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna — uppdelas
på följande sätt (frånsett medicinska undersökningsavdelningar, observationsavdelningar):
1
1) Småbarnshem för barn under skolåldern,
2) Skolhem för barn i åldern 7—15 år,
23
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957
3) Yrkeshem för ungdomar i åldern 16—25 år,
4) Arbetshem för arbetsföra vuxna samt
5) Vårdhem för barn, vilka inte lämpligen bör vårdas i tidigare angivna
anstalter, samt för vuxna, vilka på grund av ålder eller annan orsak inte är
arbetsföra.
På småbarnshem bör dock få kvarhållas barn, som på grund av försenad
kroppslig eller andlig utveckling inte överskridit den normala mognaden hos
sjuåringar. Undantagsvis bör snabbt utvecklade barn få intagas i skolhem
redan som sexåringar. Slutligen bör på grund av epilepsiens oregelbundna
förlopp en elev, som överförts exempelvis från yrkeshem till vårdhem, sedan
sjukdomen inträtt i en gynnsammare fas kunna återföras till yrkeshemmet.
Fullt utbyggd skulle anstaltsorganisationen få följande utseende:
Anstalt | Användning | Platsantal |
Epilepsisj ukhus |
|
|
Statens |
|
|
Vilhelmsro | a) Observationsavdelning på 25 platser |
|
| b) Småbarnshem, skolhem, yrkeshem och vård- |
|
| hem för barn och ungdomar, arbetshem och |
|
| vårdhem för kvinnor...................... | 289 |
Förslagsvis |
|
|
Margarethahemmet | a) Observationsavdelning |
|
| b) Småbarnshem, skolhem och vårdhem för barn, |
|
| yrkeshem för flickor, arbetshem och vårdhem |
|
| för kvinnor.............................. | no |
Enskilda |
|
|
Stora Sköndal | a) Observationsavdelning på 14 platser |
|
| b) Yrkeshem för pojkar, arbetshem och vårdhem |
|
| för män.................................. | 300 |
Förslagsvis |
|
|
Fogdarödshemmet med | a) Observationsavdelning |
|
epileptikerhemmet Sätof- | b) Arbetshem och vårdhem för män.......... | b/l 158 |
tahemmet | » * » » kvinnor....... | 91J |
Epileptikerhem |
|
|
Erstagården | Arbetshem för kvinnor.................... | 60 |
Röingegården | » » män....................... | 65 |
Ervallahemmet | » » » ....................... | 59 |
Skogsuddcn | » » kvinnor.................... | 32 |
Staberg | » » » .................... | 29 |
Granudden | » » » .................... | 30 |
| Tillhopa | 1 132 |
Det synes inte vara ändamålsenligt att fördela det relativt fåtaliga antalet
barn på mer än två anstalter. Den nödvändiga differentieringen av anstalternas
utbildnings- och vårdmöjligheter skulle då inte kunna genomföras
helt. I valet mellan differentierade anstalter och anstalter med tillfredsställande
geografisk spridning måste differentieringssynpunkten ur humanitär
och vårdsynpunkt ges obetingat företräde.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1957
Genom att anförtro differentieringen åt överläkarna vid de neurologiska
klinikerna torde garantier skapas för en riktig anstaltsplacering. Självfallet
bör överläkarna vara oförhindrade att delegera denna uppgift på överläkarna
vid epilepsisjukhusen.
Av ekonomiska skäl har förslag till omläggning av verksamheten vid Vilhelmsro
och Margarethahemmet till att avse endast barn och ungdom icke
ansetts kunna framläggas. Medicinalstyrelsen bör uppmärksamma möjligheterna
att successivt genomföra ett sådant program i den mån åskådningarna
på detta område motsvarar en sådan linje.
Den medicinska verksamheten vid epilepsisjukhusen bör främst avse långtidsobservation
och -behandling. Observationsavdelningarna bör alltså i
första hand användas för observation av på sjukhuset varaktigt intagna
patienter.
På dessa avdelningar i direkt anslutning till sjukhusets medicinska centrum
kan patienten följas under sammanhängande tider med serieundersökningar
av medicinskt-kemisk art för att utröna de moment, som betingar
anfallsbenägenhetens växlingar och de oklara förhållanden, som betecknas
som »periodicitet». Motsvarande gäller elektroencefalografiska undersökningar
i samma syfte.
Erfarenheterna av modern behandling av epilepsi på lång sikt har givit
skäl för en väsentligt mer optimistisk inställning än tidigare. Inte ens för
svårartade sjukdomstillstånd, som under mycket lång tid visat sig resistenta
mot behandling, kan situationen anses hopplös. Eftermognaden och
den sociala prognosen för epilepsisjuka barn och ungdomar är genomgående
bättre än man vågat hoppas på.
Även om långtidsobservation och -behandling blir det centrala i den medicinska
verksamheten, bör hinder inte möta för en begränsad öppen mottagning.
I fråga om personalen vid epilepsisjukhusen bör som ett framtidsmål uppställas
1 läkare på 75 vårdplatser. Läkarna bör i avlöningshänseende vara
likställda med läkarna vid statens sinnessjukhus. Nuvarande behörighetskrav
bör behållas, men självfallet är det önskvärt att läkarna vid epilepsisjukhusen
för barn i vart fall har randutbildning i pediatrik och barnpsykiatri.
En förstärkning av läkarkrafterna är av sådan vikt, att principbeslut
redan nu bör fattas om anställande av en heltidsanställd läkare vid Margarethahemmet
och Fogdarödsheinmet, vilka därefter och sedan de utrustats
för ändamålet bör förvandlas till epilepsisjukhus. Läkaren vid Fogdarödshemmet
bör omhänderha vården även å Sätoftahemmet.
Vid varje epilepsisjukhus bör finnas en heltidsanställd sjukgymnast och
en heltidsanställd kurator. Vid de mindre epilepsisjukhusen — Margarethahemmet
och Fogdarödsheinmet — bör dessa befattningshavare räcka till
även för närbelägna epileptikerhem. Personaltätheten bör ökas minst till
det mål, som uppställts för de statliga sinnessjukhusen. Sannolikt bör personalen
i en framtid vara något talrikare.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
Den erfarenhet, som vinnes genom långtidsobservation, genom nämnda
serieundersökningarna m. in., bör tillgodogöras för vetenskaplig forskning.
Det gäller såväl det rent medicinska som det medicinskt-psykologiska. En
viktig uppgift är även utprovning av nya läkemedel. Då vården av epileptiker
i första hand är en medicinsk angelägenhet, bör de medel, som ställs
till statens medicinska forskningsråds förfogande, successivt ökas. Även en
ökad medelsanvisning till samhällsvetenskaplig forskning är ägnad att befrämja
en bättre epileptikervård.
Den öppna vården m. m.
Efter undersökningen bör epileptikerna i största möjliga utsträckning beredas
tillfälle att stanna kvar i sin vanliga miljö. Flertalet epileptiker bevarar
psyke, social nivå och arbetsförmåga i huvudsak intakta och utsikterna
till självläkning är avsevärda. För att underlätta en sådan självläkning eller
i vart fall att epileptikern bevarar fullvärdiga medborgaregenskaper krävs
mera energiska insatser.
1951 års sinnesslövårdsutredning har i sitt den 21 april 1955 avgivna betänkande
III med utredning och förslag rörande den öppna vården av psykiskt
efterblivna samt utbildning av viss vårdpersonal ingående analyserat
möjligheterna till och formerna för öppen vård av psykiskt efterblivna.
Vad sinnesslövårdsutredningen anfört är — trots att vårdbehovet bottnar
i medicinskt sett skilda sjukdomstillstånd — i vissa avseenden tilllämpligt
även på epileptiker, varför här endast anges vilka av utredningens förslag
som bör användas inom epileptikervården.
Utackordering i familjevård, som innebär att den utackorderade alltjämt
betraktas som intagen på anstalten och som i princip inte bör ske till det
egna hemmet, bör få en väsentligt vidgad tillämpning.
Försöksutskrivning — som kan användas dels när epileptiker, som anmälts
till inskrivning och befunnits vara i behov av anstaltsvård, ej kunnat
beredas plats, dels ock som förberedelse till slutlig utskrivning — bör
införas som en ny form.
Epileptikerna är för fåtaliga för att särskilda daghem och sysselsättningsavdelningar
eller inackorderingshem lämpligen skall kunna inrättas. Anstalterna
bör dock verka för att genom inackordering enligt individuella avtal
placera därför lämpliga elever antingen på hem och avdelningar för fullsinnadc
eller på hem och avdelningar för psykiskt efterblivna.
I detta sammanhang bör framhållas, att bestämmelserna rörande det allmänna
undervisningsväsendet synes göra det möjligt för normalbegåvade
epileptiska barn att i större utsträckning än f. n. stanna kvar inom det
vanliga skolväsendet. Barnet kan antingen bo kvar på anstaltens skolhem
och därifrån resa till närmaste skola eller utackorderas i familjevård eller
försöksutskrivas och under anstaltens kontroll beredas möjlighet att från
det enskilda hemmet delta i skolarbetet.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957
Vad sinnesslövårdsutredningen föreslagit i fråga om arbetsvärd och arbetsanskaffning
för psykiskt efterblivna bör i princip genomföras även för
epileptiker. Vid samtliga fyra epilepsisjukhus bör så småningom anordnas
särskild arbetsträning, varjämte yrkesutbildning bör förekomma åtminstone
vid ett sjukhus för manligt och ett för kvinnligt klientel. Därutöver bör
kontakt sökas med landstingens träningsverkstäder. Vidare torde patienterna
genom individuella avtal kunna placeras i skyddad eller halvskyddad
verksamhet.
Medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör
överväga möjligheterna att genom intensifierad upplysning reducera allmänhetens
fördomsfulla inställning mot epilepsi. Den individuella påverkan
får i första hand skötas av kuratorerna. En fortsatt medverkan av riksföreningen
för svensk epileptikervård, som utgivit en folkskrift i ämnet, är
även önskvärd.
5. Utbyggnad och upprustning
Utbyggnadsbehovet för epileptikervården kan som förut nämnts uppskattas
till 160 platser, vartill kommer 30 platser som ersättning för Sönnarslövsgården.
Av de nuvarande epileptikeranstalterna (frånsett Sönnarslövsgården) är
Erstagården och Fogdarödshemmet i sådant skick, att de inte kräver någon
ytterligare upprustning. Beträffande Sätoftahemmet och Ervalla har
under utredningsarbetets gång hemställts om anvisande av 645 000 resp.
395 000 kronor för iståndsättningsarbeten. Vid bifall härtill kommer även
dessa bägge anstalter att ur byggnadssynpunkt fylla moderna krav. Skogsudden
och Staberg kräver endast smärre kompletteringsarbeten för att bli
fullgoda. Kostnaderna för dessa iståndsättningsarbeten uppskattas till
25 000 kronor för båda anstalterna tillsammans. Övriga epileptikeranstalter
(Vilhelmsro, Margarethahemmet, Stora Sköndal, Röingegården och Granudden)
behöver alla rustas upp. För samtliga epileptikeranstalter är tillgången
på personalbostäder knapp, varför medel kan komma att erfordras
för uppförande av sådana.
Vad först angår Vilhelmsro anför utredningen bl. a. följande.
Skolhemmet Framtiden bör byggas om till centralförråd samt lokaler för
yrkesutbildning av kvinnliga elever (syrum, vävsalar och skolkök). Genom
omdispositionen förloras 7 platser på småbarnshem, 45 på skolhem
och yrkeshem för flickor samt 22 på skolhem för pojkar.
Som ersättning för småbarnsplatserna bör uppföras den av byggnadsstyrelsen
föreslagna småbarnsavdelningen, vilken dock bör begränsas till 2
avdelningar å 11 platser. Om från dessa dras nyssnämnda 7 platser samt
4 barnplatser på undersökningsavdelningen vid Stora Sköndal återstår som
nettotillskott 11 platser. Detta motsvarar på en plats när platsbehovet.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
Som ersättning för de 45 skolhemsplatserna för flickor bör i sin helhet
disponeras det skolhem, som i byggnadsstyrelsens förslag avsetts för pojkar
och flickor. Vinst 7 platser.
Av de 22 skolhemsplatserna för pojkar kan 12 återvinnas genom den av
byggnadsstyrelsen förordade ombyggnaden av Hoppet. Arbetshemmet
Solbacken med 32 platser för pojkar bör kallas skol- och yrkeshem. 15 platser
bör evakueras och de äldsta patienterna flyttas till Stora Sköndals yrkeshem.
Av dessa platser avses 10 för pojkar i skolhemsåldern, varigenom behovet
av sådana platser är täckt. Återstående 5 platser avses för pojkar i gränsområdet
mellan skol- och yrkeshemsklientel.
Vidare bör uppföras ett av byggnadsstyrelsen med C 1 betecknat kombinerat
yrkes- och skolhem för flickor om 27 platser. Av dessa bör 8 disponeras
för flickor i gränsområdet mellan skol- och yrkeshemsklientel samt
redovisas som skolhemsplatser, varigenom behovet av sådana platser (15)
är täckt. Om vidare 10 platser avses för flickor med behov av yrkeshemsutbildning,
är även detta krav tillgodosett. Återstående 9 platser bör rubriceras
som arbetshemsplatser för vuxna kvinnor.
Byggnadsstyrelsens förslag om uppförande av eu observationsavdelning
om (16 + 9) 25 platser tillstyrkes. Dessa bör med hänsyn till sin speciella
karaktär inte medräknas som vårdplatser.
Arbetshemmet Fristaden bör på längre sikt läggas ned. Arbetshemmet
Sjöboda är emellertid numera efter utförd renovering i gott skick. Frågan
om dess omdisposition för vård av hjärnskadade barn torde därför inte nu
böra upptagas till prövning.
Som ersättning för Fristaden bör uppföras ett av byggnadsstyrelsen som
C 3 betecknat hem om 31 platser jämte en avdelning om 22 platser med goda
isoleringsmöjligheter. I tidigare förslag har upptagits en sluten avdelning
för 22 patienter med svåra psykiska orostillstånd. De ständigt oroliga och
störande skall emellertid vårdas på sinnessjukhus. Hemmet C 3 bör kunna
disponeras som arbetshem eller yrkeshem. Platstillskottet uppgår till (31 +
22 — 32) 21. Genom att låta försäljningen av Fristaden anstå, tills behovet
av vårdplatser för äldre kvinnor bättre kan överblickas, vinnes önskad elasticitet.
Genom uppförande av bägge ifrågavarande ersättningsbyggnader och anstånd
med nedläggande av Fristaden ävensom anordnande vid Erstagården
av 30 och vid Granudden av 10 arbetshemsplatser för vuxna kvinnor synes
platsbehovet för dessa ha tillgodosetts.
Behovet av intendentsbostad har numera upphört, sedan intendenten lyckats
erhålla bostad i Jönköping. Å andra sidan har svårigheterna för personalen
att erhålla bostäder ökat, varför kravet på ytterligare personalbostäder
i sinom tid torde bli oavvisligt. Vidare torde ytterligare lokaler för arbetsterapi
och yrkesträning erfordras.
Övriga av byggnadsstyrelsen föreslagna åtgärder tillstyrkes.
De eller hittills gjorda medelsanvisningar återstående kostnaderna enligt
prisläget sommaren 1952 uppgår enligt byggnadsstyrelsens beräkningar till
6 590 000 kronor. Detta belopp torde med hänsyn till byggnadskostnadernas
utveckling böra uppräknas med 10 procent till 7 249 000 kronor. Summan
bör minskas med 110 000 kronor för intendentsbostad, 423 500 kronor för
sluten avdelning och 704 000 kronor för hemmet C 4 eller med tillhopa
1 237 500 kronor. Å andra sidan bör beloppet ökas med 327 500 kronor för
den föreslagna avdelningen med goda isoleringsmöjligheter och med 661 000
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
kronor för tjänstebostäder, för ej påräknade iståndsättningsarbeten vid
ombyggnad av de gamla anstaltsbyggnaderna, för förbättringar av kyrka
och reningsverk samt för ytterligare anordningar för yrkesundervisningen.
Sammanlagt skulle alltså för återstående utbyggnad och upprustning av Vilhelmsro
krävas 7 000 000 kronor.
Margarethahemmet äger omkring 20 har mark intill Knivsta stationssamhälle
17 km från Uppsala och har plats för utbyggnad. Läget är förmånligt,
särskilt i förhållande till den beslutade neurologiska kliniken vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. I förhållande till det andra epilepsisjukhuset
för barn och ungdom, Vilhelmsro, ligger anstalten också fördelaktigt till för
patienter från norra Sverige.
De båda huvudbyggnaderna är omkring 40 år gamla men gediget utförda
och underhållet knappast eftersatt. Anstalten har vidare ett — visserligen
inte fullt tillräckligt — antal tjänstebostäder i nyligen uppförda fristående
byggnader och i nyrenoverade utrymmen i ena anstaltsbyggnaden.
Trots ej obetydliga fonder har inkomsterna på senare tid ej räckt till för
att täcka driftkostnaderna, varför medel måst tillskjutas av staten i särskild
ordning. Driftkostnaderna har varit förhållandevis höga.
Med beaktande av nu anförda omständigheter talar visserligen övervägande
skäl för att Margarethahemmet behålles som epilepsisjukhus, men
däremot är det tveksamt om det skall behållas i enskild ägo. Även den omständigheten,
att staten synes böra driva en ej alltför obetydlig del av det
sammanlagda platsantalet, talar i viss mån för ett förstatligande av hemmet.
Dessa frågor kan emellertid inte definitivt besvaras utan utredning beträffande
dels kostnaderna å ena sidan för att sätta hemmet i fullt tidsenligt
skick och å den andra för att anordna ett helt nytt hem genom inköp eller
nybyggnad, dels ock frågan, huruvida drift i statlig eller enskild regi bör
anses förmånligast. Åt medicinalstyrelsen bör uppdragas att förutsättningslöst
utreda angivna frågor.
För köp av Margarethahemmet och dess upprustning respektive för anordnande
av annan anstalt i dess ställe, torde komma att krävas uppskattningsvis
3 000 000 kronor.
Huvudanstalten vid Stora Sköndal består av tre hem, varav ett byggt år
1953. Vidare finnes en klinisk undersökningsavdelning för män om 14
platser, varav dock fyra provisoriskt disponeras för barn, samt utrymmen
för differentierad arbetsterapi med verkstäder för snickeri, målning, skrädderi,
väveri, tryckeri, bokbinderi, skomakeri, keramik, pil- och korgarbeten,
pyntarbeten och finmekanik.
Vissa aktuella byggnadsarbeten framgår av följande redogörelse.
En observationsavdelning för barn planeras med plats för bl. a. mödrar.
Kostnaderna beräknas till omkring 700 000 kronor. För det mest svårskötta
klientelet, som nu inryms i Normansgården, planeras en nybyggnad för 50
patienter för en beräknad kostnad av 750 000 kronor. Normansgården bör
byggas om till ett hem för äldre epileptiker, varigenom platsantalet skulle
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
sjunka från 35 till 30. Kostnaderna uppskattas till 150 000 kronor. Slutligen
anses terapiavdelningen böra byggas ut med en yrkesskola för pojkar, kostnadsberäknad
till omkring 300 000 kronor. Tomtmark för planerade nybyggnader
finns på den omkring 250 tunnland stora egendomen och befintliga
serviceavdelningar (centralkök, värmecentral) har tillräcklig kapacitet.
Vid annexet Skäve är huvudbyggnaden i tillfredsställande skick. I hemmet
Nyhem behöver dagrums- och matsalsutrymmena vidgas. Kostnaderna
hörför samt för en förbättring av den sanitära anläggningen beräknas till
omkring 25 000 kronor. I hemmet Norrbyvälle är inrymd en husfadersbostad,
som bör flyttas till en särskild byggnad. Därigenom skulle platsantalet
kunna ökas med 1 till 28. Hemmet behöver vidare renoveras och snyggas
upp. Kostnaderna uppskattas till sammanlagt 160 000 kronor. För hela
annexet planeras vidare en verkstadsbyggnad och en samlingssal för en
beräknad kostnad av 300 000 kronor.
Sammanlagt skulle för angivna arbeten jämte yttre anläggningar, belysning,
vägar in. in. krävas 2 585 000 kronor. För uppförande av barnavdelningen
disponerar diakonsällskapet donationsmedel.
Observationsavdelningar vid epilepsisjukhusen är avsedda för särskilt
kvalificerad observation och vård av sjukhusens patienter. Då någon barnavdelning
inte bör finnas vid Stora Sköndal, avstyrker utredningen sällskapets
förslag om en observationsavdelning för barn.1 Däremot bör de fyra
befintliga barnplatserna på undersökningsavdelningen övergångsvis behållas
i avbidan på resultatet av förenämnda utredning rörande Margarethahemmet.
Förslaget om uppförande av ett yrkeshem med 30 platser för pojkar tillstyrkes.
Yrkeshemmet bör även kunna motta externatelever från Storstockholm.
Genom tillkomsten av dessa 30 platser och samtidig minskning av
antalet sådana platser på Vilhelmsro med 15 skulle behovet av platser på
yrkeshem för manligt klientel bli täckt.
Övriga av diakonsällskapet redovisade byggnadsprojekt tillstyrkes. Genom
ombyggnaden av Normansgården och nybyggnad på 50 platser för det mest
svårskötta klientelet skulle vinnas (50 — 5) 45 platser för manligt klientel.
Därigenom och genom ombyggnaden av Ervallahemmet, som medför 7 nya
platser, skulle platsbehovet på arbets- och vårdhem för vuxet manligt klientel
vara tillgodosett.
Kostnaderna för att göra Stora Sköndal till ett modernt epilepsisjukhus
skulle sålunda uppgå till (300 000 + 150 000 + 750 000 + 25 000 + 160 000
+ 300 000) 1 685 000 kronor jämte 100 000 kronor för yttre anläggningar,
planteringar, belysning, vägar m. in., tillhopa 1 785 000 kronor.
Vid Röingegården pågår sedan ett par år med stöd av statsmedel en grundlig
upprustning. Nuvarande bostadsbestånd har emellertid visat sig otillräckligt.
För att föreståndaren och övriga vid anstalten boende befattningshavare
skall kunna erhålla rimlig nattvila föreslås, att för uppförande av
byggnad för tre gifta befattningshavare beräknas 150 000 kronor.
Antalet vårdplatser i Norrland är alltför lågt. Med hänsyn till den obetyd -
1 Ledamoten Lewenstam har reserverat sig till förmån för en barnavdelning vid Stora Sköndal.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
liga förekomsten av epilepsi har utredningen inte ansett sig kunna framlägga
förslag om inrättande av en ny epileptikeranstalt för denna landsdel. I viss
mån bör platsbehovet där dock kunna tillgodoses genom att Granudden i
Härnösand byggs ut till omkring 30 platser, varigenom en ur driftsynpunkt
lämplig storlek vinns. För ändamålet bör beräknas 250 000 kronor.
Som tidigare sagts bör 25 000 kronor avses för smärre iståndsättningsarbeten
vid Skogsudden och Staberg.
Svenska Diakonissällskapet har förklarat sig villigt att vid Erstagården
uppföra ytterligare ett arbetshem med omkring 30 platser, under förutsättning
att sällskapet erhåller ett räntefritt, stående lån till uppförandekostnaden.
För detta ändamål bör beräknas 750 000 kronor.
Slutligen bör som en allmän reserv för tjänstebostäder, lokaler för yrkesutbildning
och oförutsedda ändamål beräknas ett belopp av 1 000 000 kronor.
Nu gjorda kostnadsberäkningar har i stor utsträckning karaktären av
överslagsberäkningar. Slutsumman för upprustningen torde dock kunna
uppskattas till (645 000 + 395 000 + 7 000 000 + 3 000 000 + 1 785 000 +
150 000 + 250 000 + 25 000 + 750 000 + 1 000 000) 15 000 000 kronor. Det
hade varit önskvärt, att upprustningen kunnat genomföras på tre år. I rådande
investeringsläge har utredningen dock funnit sig nödsakad förorda
att uppbyggnadstiden bestäms till fem år enligt följande fördelning.
Första året bör medel anvisas för etapp II vid Vilhehnsro med 1 825 000
kronor samt med 645 000 kronor till Sätoftahemmet, 395 000 kronor till Ervallahemmet
och 25 000 kronor till iståndsättning av Nyhem vid Skäve under
Stora Sköndal.
Andra året bör 1 000 000 kronor anvisas för etapp III vid Vilhelmsro samt
2 000 000 kronor för förvärv av och upprustning av Margarethahemmet eller
ersättningsanstalt därför. Vidare bör anvisas 375 000 kronor för påbörjande
av det nya arbetshemmet vid Erstagården samt 60 000 kronor till uppförande
av ny föreståndarbostad till Norrbyvälle vid Skäve.
Tredje året bör anvisas 1 500 000 kronor till etapp IV vid Vilhelmsro,
500 000 kronor till fortsatt upprustning av Margarethahemmet, 375 000
kronor till slutförande av arbetshemmet vid Erstagården, 250 000 kronor till
utbyggnaden vid Granudden och 100 000 kronor till iståndsättning av
Norrbyvälle.
Fjärde året bör anvisas 1 500 000 kronor till etapp V vid Vilhelmsro och
500 000 kronor till slulförande av upprustningen av Margarethahemmet. Till
yrkeshemmet för pojkar vid Stora Sköndal avses 300 000 kronor och till
påbörjande av det nya arbetshemmet för svårskötta män 700 000 kronor.
Femte året slutligen bör anvisas 1 175 000 kronor för slutförande av upprustningen
av Vilhelmsro samt 1 625 000 kronor för slutförande av upprustningen
vid Stora Sköndal och för upprustningen av Skogsudden och Staberg
ävensom de ej närmare angivna ändamål, för vilka beräknats en reserv av
1 000 000 kronor.
Bidrag till investeringskostnader vid de enskilda anstalterna bör lämnas i
form av lån från fonden för låneunderstöd, förknippade med villkor om
återbetalningsskyldighet för den händelse anstalten skulle nedläggas eller
inte längre användas för epileptikervård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
31
6. Ekonomi
För de statliga epilepsisjukhusens del erbjuder finansieringen endast ett
problem av principiell natur, nämligen om patienterna skall erlägga vårdavgift
eller ej. Huvudlinjen inom svensk sjukvård är, att patienterna för
sluten vård erlägger en avgift om tre kronor för dag. Denna regel gäller även
statens sinnessjukhus och Vilhelmsro.
Utredningen framhåller, att också epileptikervård är att anse som sjukvård.
Den omständigheten, att patienterna under anstaltsvistelsen även erhåller
undervisning — både teoretisk och på praktisk yrkesutövning inriktad
— rubbar inte vårdens i första hand medicinska karaktär. Förhållandet
bör i stället uppfattas så, att de rehabiliteringskrav, som nu anmäler sig
inom ett stigande antal vårdgrenar, gör sig gällande med särskild styrka
inom epileptikervården. Riksförsäkringsanstalten har också efter samråd
med medicinalstyrelsen bestämt, att vård å epileptikeranstalt skall ersättas
som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens mening.
Om alltså epileptikervård bör anses som sjukvård, blir enligt utredningen
nästa fråga den, vilka särskilda skäl som kan anföras för att beträffande
denna vårdform frångå den eljest tillämpade huvudprincipen. För
de psykiskt efterblivna, vilka enligt 1954 års lagstiftning åtnjuter kostnadsfri
undervisning och vård till 21 års ålder, har man främst åberopat att omhändertagandet
mera syftar till fostran och vård än till sjukvård i vanlig
bemärkelse, samt att man inte bör öka de anhörigas börda med en betungande
betalningsskyldighet.
Det förra skälet äger inte tillämpning på epileptikervård. Det gör däremot
det senare, så länge vårdavgifterna är så höga som nu vid de enskilda
anstalterna. Om däremot vårdavgiften sättes till tre kronor om dagen, kan
den antas i princip motsvara vad det skulle ha kostat föräldrarna att behålla
barnet i sitt hem. En på detta sätt bestämd vårdavgift kan också ha
den psykologiska effekten, att den ökar samhörighetskänslan mellan de
hemmavarande och barnet.
Avgörande skäl synes alltså tala för en nedsättning av vårdavgiften till
vad som eljest är brukligt inom svensk sjukvård medan skälen för ett fullständigt
slopande av vårdavgifterna inte är bärande.
Trekronorsregeln torde då böra kompletteras med regeln att anstalterna
i förekommande fall skall äga uppbära den intagne tillkommande folkpension
eller barnbidrag, varvid dock avdrag bör ske för fickpengar eller deras
ekvivalenter. Man skulle därigenom undgå att överskott uppstår hos den
vårdade eller utanför anstalten.
Försöksutskrivna och familjevårdspatienter bör i mån av förmåga bidra
till sitt uppehälle. Ytterligare bestämmelser om vårdavgifter torde inte erfordras
såvitt angår de statliga anstalterna. Däremot är det nödvändigt att
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
överväga på vad sätt de enskilda anstalterna skall få sina återstående kostnader
täckta.
Med den föreslagna uppdelningen av huvudmannaansvaret saknas anledning
att betunga landstingen med utgifter för den särskilda vårdorganisationen
för epileptiker. Primärkommunerna torde i överensstämmelse med
eljest tillämpade principer böra i sista hand svara för vårdavgiften. I första
hand bör den gäldas av sjukkassa, ur särskilt eller allmänt barnbidrag eller
folkpension samt, där dessa förmåner inte står till buds eller förslår, av den
vårdade själv eller för honom försörjningspliktig. För resterande kostnader
bör staten svara.
Ur sjukkassornas synpunkt skulle det innebära en förenkling, om vårdavgiften
i fortsättningen anknytes till dag i stället för till år. Motsvarande
bör gälla i fråga om statsbidraget.
Vårddagkostnaden vid de enskilda epileptikeranstalterna låg under år
1954 mellan kronor 8: 84 (Staberg) och 19: 74 (Margarethahemmet) samt i
oktober 1955 mellan kronor 10:68 (Skogsudden) och 14:52 (Stora Sköndal).
Fr. o. in. den 1 januari 1957 torde dagkostnaden komma att uppgå till
lägst 12 och högst 20 kronor.
Det fasta statsbidraget bör i princip svara mot skillnaden mellan den faktiska
vårdkostnaden vid epileptikeranstalten med de lägsta nettokostnaderna
och vad den enskilde — med stöd av sjukkassa, folkpension etc. —
har att erlägga.
Vårdavgiften bör som nyss sagts utgöra tre kronor. Härtill kommer överskott
på folkpensioner, kalkylmässigt i medeltal en krona för vårddag. Det
fasta statsbidraget bör då bestämmas till (12—-3 — 1) 8 kronor för dag.
För täckning av merkostnaden vid enskilda anstalter med högre nettovårdkostnad
än den driftbilligaste bör samma system tillämpas som vid vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet, där staten i sista hand svarar för anstalternas
drift enligt av Kungl. Maj :t godkända inkomst- och utgiftsstater (fyllnadsbidrag).
För epileptikeranstalternas del bör dock inkomst- och utgiftsstater
fastställas av medicinalstyrelsen.
Statsbidrag till rektors- och lärarlöner vid enskilda epilepsisjukhus eller
epileptikerhem bör utgå enligt nuvarande ordning, som i princip innebär
95 procents gottgörelse.
Nu utgående statsbidrag till kontrollerad familjevård, 300 kronor för
kalenderår för varje den 1 oktober utackorderad patient, är uppenbart otillräckligt.
För framtiden torde anstalterna med användande av folkpensionens
nettobelopp kunna få täckning för sina kostnader för patienter i öppen
vård, som åtnjuter sådan pension. För dessa bör alltså inte utgå statsbidrag.
Däremot bör statsbidraget till försöksutskrivna samt patienter i kontrollerad
familjevård, vilka inte uppbär folkpension, bestämmas till samma belopp
som enligt 3 § kungörelsen den 12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag
till driftkostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. gäller
33
Kungl. Maj ds proposition nr 84 år 1957
för familjevård av alkoholmissbrukare, nämligen tre kronor för dag. Förslaget
innebär en avsevärd höjning men är, i den mån det kan stimulera till
ökad öppen vård, ägnat att nedbringa statens sammanlagda kostnader för
epileptikervården.
Fick- eller flitpengar utgår f. n. med högst 36 öre för dag. Skall syftet med
flitpengar kunna nås, måste en väsentlig höjning ofördröj ligen komma till
stånd.
Till följd av brist på medel kan åtskilliga elever vid Vilhelmsro inte tillerkännas
flitpengar. Som minimibelopp för skolelever bör fastställas följande
månadsbelopp, nämligen under första utbildningsåret 10 kronor,
under andra utbildningsåret 15 kronor, under tredje utbildningsåret 20
kronor samt under fjärde och följande utbildningsår 30 kronor. För andra
än skolelever bör fastställas en minimiflitpenning av 50 öre om dagen, varjämte
maximum bör höjas från 80 öre till minst 1 krona om dagen. Vid
ackordsarbete eller när särskilda skäl därtill föranleder, bör detta belopp få
överskridas.
Det är vanskligt att ange den ökning av de årliga driftkostnaderna som
utredningens förslag kan föranleda. Epileptikervård kommer dock alltjämt
att vara en i jämförelse med lasarettsvård billig vårdform. Standardhöjningarna
kommer att bli föga kostnadskrävande. Ökningen av de för driften
av epileptikeranstalterna på den statliga budgeten anvisade anslagen
torde vid en fullt genomförd omläggning komma att bli i runt tal 2 200 000
kronor.
7. Vårdpersonalens utbildning m. m.
Vårdpersonalen vid epileptikeranstalterna är alltför fåtalig för en särskild
kursmässig utbildning. Personalen bör därför beredas tillträde till samtliga
de utbildningsmöjligheter, som föreslagits av 1951 års sinnesslövårdsutredning
i dess betänkande III. Ytterligare några timmars orientering om
epilepsien på de av sinnesslövårdsutredningen utarbetade kursplanerna
skulle vara av värde även för den personal, som i första hand avses med
förslagen.
Den särskilda kännedom om epilepsien, som för epileptikeranstalternas
vårdpersonal bör komplettera nyss angivna allmänna utbildning, bör det
åligga överläkarna vid epilepsisjukhusen att meddela enligt närmare anvisningar
av medicinalstyrelsen.
I rådande arbetsmarknadsläge har de enskilda anstalterna svårigheter att
behålla utbildad och lämplig personal, emedan den — med vissa undantag
— inte är berättigad att erhålla tjänste- och familjepension. Personalen
söker sig till statens eller landstingens närbesläktade verksamhetsgrenar.
Utredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t uppdrager åt statens pensionsanstalt
att utreda frågan om anslutning till anstaltens reglemente av de be
3
— Bilning till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 84
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
fattningar vid epileptikeranstalterna som inte redan är underkastade reglementet.
IV. Medicinalstyrelsens skrivelse
Medicinalstyrelsen ansluter sig helt till uttalandet att epileptikervården
bör utformas såsom en vårdform för sig och icke — i enlighet med den
traditionsbundna svenska uppfattningen — som en specialiserad form av
vård av psykiskt efterblivna.
Utredningens synpunkter beträffande uppdelningen av huvudmannaskapet
mellan landstingen (städerna utanför landsting) och staten delas
av styrelsen, som även anser riktlinjerna för organisationen av epileptikervården
fullt godtagbara.
Styrelsen tillstyrker vidare, att de neurologiska klinikerna skall utgöra
den diagnostiska topporganisationen. Enär dessa kliniker härigenom kommer
att belastas till bristningsgränsen, understryker styrelsen vikten av att
neurologiska regioncentra kommer till stånd så snart ske kan. Härigenom
ernås förutom ökad kapacitet — även en decentralisering, vilken såväl
ur kostnadssynpunkt som av humanitära skäl är eftersträvansvärd.
Beträffande remissförfarandet framhåller styrelsen, att även vid en del
centrallasarett av icke regionsjukhuskaraktär fullgoda förutsättningar för
hithörande diagnostik kan komma att föreligga. I den mån så sker, bör
lämpliga fall kunna remitteras dit av läkare inom sjukvårdsområdet på
vanligt sätt. Med hänsyn till övriga fall synes en uppmjukning av reglerna
om landstingens ersättningsskyldighet motiverad. Hänvisning av patienter
till Serafimerlasarettet kan ske genom ändring av den s. k. bidragsförordningen
på i huvudsak det sätt 1955 års riksdag beslutat såvitt angår radiumhemmet
vid Karolinska sjukhuset. Vårdbidrag utgår där från hemortslandsting
oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning. Beträffande
övriga neurologiska kliniker understryker styrelsen angelägenheten av att
huvudmännens centrala organisationer vidtager erforderliga åtgärder för
sådan jämkning i gällande utomlänsavtal, att remisser av epilepsifall underlättas.
Medicinalstyrelsen finner i princip ingen anledning till erinran mot den
föreslagna, för vård av epileptiker särskilt inrättade anstaltsorganisationen.
Den föreslagna differentieringen av klientelet (småbarnshem, skolhem, yrkeshem,
arbetshem och vårdhem) tillstyrkes livligt. Barn bör lämpligen
icke vårdas tillsammans med vuxna manliga, ej heller bör vuxna av olika kön
vårdas på samma anstalt.
Behovet av läkare vid epilepsisjukhusen synes utredningen ha beräknat
väl högt. Tillgången på läkare torde i varje fall icke de närmaste 8—10 åren
medgiva en sådan läkartäthet. Däremot tillstyrker styrelsen att principbe
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 35
slut fattas om anställande av en heltidsanställd läkare vid vartdera av Margarethahemmet
och Fogdarödshemmet (med Sätoftahemmet), som därefter
och sedan de utrustats bör förvandlas till epilepsisjukhus.
Överläkartjänsterna vid epilepsisjukhusen bör tillsättas av Kungl. Maj :t
på förslag av medicinalstyrelsen och efter förord av vederbörande anstaltsstyrelse
eller direktion, medan läkarna vid epileptikerhemmen såsom hittills
bör förordnas av medicinalstyrelsen.
Styrelsen är ej övertygad om behovet av heltidsanställd sjukgymnast
annat än vid de båda sjukhusen för barn, Vilhelmsro och Margarethahemmet.
Vid de båda andra sjukhusen borde det vara tillfyllest med deltidsanställd
sjukgymnast. Däremot tillstyrker styrelsen inrättande av en kuratorstjänst
vid varje epilepsisjukhus liksom vid de blivande neurologiska centra.
Förslagen beträffande den öppna vården tillstyrkes. Nu gällande föreskrift
om att placering i familjevård skall ske efter samråd med inspektören
för epileptikervården eller anstaltsläkaren synes dock kunna utgå vad
gäller inspektören. Endast då oenighet om placeringen uppkommit mellan
anstaltsföreståndaren och läkaren torde frågan böra hänskjutas till inspektören
för avgörande.
Beträffande frågan om Margarethahemmets bibehållande i nuvarande regi
eller förstatligande framhåller styrelsen, att det varit värdefullt om denna
fråga närmare belysts, innan betänkandet avgivits. Då så ej skett och en
utredning är av betydelse för att genomföra utbyggnadsplanen hemställer
styrelsen om bemyndigande att verkställa densamma. I övrigt finner styrelsen
den uppgjorda planen i stort sett kunna läggas till grund för vårdens
utbyggande.
I fråga om anstalternas ekonomi delar styrelsen utredningens mening,
att vårdavgiften i princip bör fastställas till samma belopp, som tillämpas
för sluten sjukvård i allmänhet. Tvekan kan däremot råda, huruvida högre
vårdavgift bör uttagas av folkpensionärer än för andra patienter. Inom den
statliga sinnessjuk- och sinnesslövården tillämpas liksom vid Vilhelmsro
en vårdavgift av tre kronor, medan inom den kommunala sinnessjukvården
i regel ävensom vid vissa vårdhem för kroniskt sjuka uttages en vårdavgift,
motsvarande folkpensionens nettobelopp. Då staten förutsättes skola
i sista hand svara för vårdkostnaderna, ligger nära till hands att i förevarande
hänseende tillämpa samma regler som inom den statliga sinnessjukocli
sinnesslövården. Vissa skäl talar emellertid även för det kommunala
avgiftssystemet, varför styrelsen icke vill motsätta sig förslaget på denna
punkt.
Det föreslagna statsbidragssystemet för att täcka återstående kostnader
för vården vid de enskilda anstalterna synes vara förenat med vissa fördelar
under förutsättning att penningvärdet blir någorlunda fast. Man skulle då
kunna undgå att för varje år fastställa staler för anstalterna eller åtminstone
vissa av dem.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
I och med att de i allmänhet i förskott utgående vårdavgifterna, som hittills
motsvarat medelsbehovet utöver statsbidraget, ersättes av vårdavgift
om tre kronor jämte eventuell folkpensions nettobelopp samt tillskott av
staten, allt utgående i efterskott, därav statens sedan halva året gått till
ända, får emellertid epileptikeranstalterna likviditetssvårigheter. Den härigenom
uppstående rörelsemedelsbristen kan uppskattas till cirka 800 000
kronor.
En lösning av likviditetsproblemet synes kunna vinnas, om statens bidrag
i princip regleras i överensstämmelse med de bestämmelser, som meddelats
i kungörelsen den 12 maj 1955 om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. in., d. v. s. med ett garantibelopp för
dag och vårdplats, som utbetalas i förskott, och ett beläggningsbidrag, som
utbetalas i efterskott. Dessa bidrag fastställs årsvis på grundval av uppgifter
bl. a. om de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.
Såsom ett alternativ kan jämväl övervägas att låta statens tillskott till
täckandet av driftkostnaderna i princip regleras genom fastställda inkomstoch
utgiftsstaler. Dessa stater bör i så fall fastställas av medicinalstyrelsen
inom en för samtliga enskilda epilepsisjukhus och epileptikeranstalter given
ram.
Beträffande förslaget om en höjning av flitpengarna till skolelever erinrar
styrelsen om att 1951 års sinnesslövårdsutredning i sitt förslag rörande
tillämpningsföreskrifter till 1954 års lag om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna m. in. framlagt vissa grunder för fickpengar till elever
vid särskolor för psykiskt efterblivna (50 öre per vecka till elever i klasserna
1—3, en krona i klasserna 4—6 samt en krona 50 öre i klasserna 7—8
intill de fyllt 16 år). Utöver fickpengar skulle flitpengar kunna utdelas till
särskilt förtjänta elever. Enligt styrelsens uppfattning bör fick- och flitpengar
till epileptikerna utgå med belopp, som närmare anknyter till nu
angivna system.
Slutligen tillstyrker styrelsen såväl den föreslagna utbildningen av vårdpersonalen
som att frågan om anslutning till statens pensionsanstalts reglemente
av vissa befattningshavare vid epileptikeranstalterna blir föremål
för utredning.
V. Yttranden
1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m.
Behovet av en skyndsam reformering och upprustning av
epileptikervården har understrukits av ett flertal remissinstanser.
I uttalandet att epileptikervården bör ses som en vårdform för
s i g och icke som en specialiserad form av vård för psykiskt efterblivna, instämmer
bl. a. socialstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket, Sveriges läkarförbund, Lunds stifts prästers nykterhets- och
diakoniförbund och statens sjukhuspersonals förbund.
37
Kangl. AIaj:ts proposition nr 8i år 1957
Förslaget att retentionsrätt icke bör införas då det gäller epileptiker,
tillstyrkes av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården i riket m. fl.
Föreningen Margarethahemmet anser dock, att retentionsrätt bör finnas
beträffande exspektanter till sinnessjukhus med hänsyn till svårigheten att
där omedelbart bereda plats åt vårdbehövande.
Skolöverstyrelsen ställer sig frågande inför, hur de barn i skolpliktig ålder,
som på grund av krampsjukdom eller av denna betingade personlighetsförändringar,
orostillstånd eller aggressivitet måste avvisas från vanlig
skola eller särskola, skall fullgöra sin skolplikt, i de fall då vårdnadshavaren
motsätter sig intagning på anstalt. Det borde ha klargjorts hur skolplikten
skall fullgöras och hur länge denna skall vara.
2. Vårdbehovet
Utredningens beräkningar av epilepsiens frekvens och därmed av det totala
vårdbehovet har rönt invändningar från några håll.
Sveriges läkarförbund framhåller, att antalet fall av misstänkt epilepsi,
som kräver samma organisation för diagnostisk utredning som de säkra
fallen, beräknats alltför lågt. Sammanlagt torde säkra och misstänkta fall
ha en frekvens på nära 10 promille. Det totala antalet fall uppgår således
sannolikt till omkring 70 000. Om den genomsnittliga livslängden uppskattas
till 60 år skulle således omkring 1 200 nya fall av misstänkt eller
säker epilepsi inträffa årligen. Endast en ringa del (mindre än 5 procent)
är dock i behov av anstaltsvård.
Med hänsyn till denna sannolika frekvens av epilepsi finner läkarförbundet
den föreslagna ökningen av platsantalet från 940 till 1 130 vara ett minimikrav.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska diakonsällskapet
och de enskilda anstalternas förbund anser, att antalet fall och
behovet av vårdutrymme något underskattats.
Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala läns landstings
förvaltningsutskott understryker den i betänkandet framförda principiella
uppfattningen, att platsbehovet för sluten vård i nuvarande läge
endast bör tillgodoses i den mån detsamma klart säkerställts. När det gäller
beräkningar av vårdbehovet är emellertid materialet knapphändigt och
svårt att bedöma bl. a. därför att klientelets uppdelning på olika vårdformer
och anstaltstyper icke närmare analyserats. Frågan hur stor del som
bör vårdas å epileptikeranstalt resp. å statens och landstingens anstalter
för psykiskt efterblivna, borde ha utretts. Då så icke blivit fallet finns risk
att man inom den hårt trängda sinnesslövården icke bereder tillräckliga
vårdmöjligheter för psykiskt efterblivna epileptiker och att som konsekvens
härav dessa i olämplig omfattning kommer att vårdas å epileptiker
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
anstalter. Enligt utredningen är cirka 16 procent av epileptikerna så efterblivna
att de av denna orsak är rena vårdfall. Detta förefaller olämpligt
gentemot de välbegåvade epileptikerna och innebär även risk för deklassering
av anstalterna. Denna del av klientelet borde i stället överföras till
anstalter för psykiskt efterblivna.
Svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
framhåller däremot vikten av att platstillgången inom epileptikervården
blir så stor, att landstingens anstalter för psykiskt efterblivna utan
större tidsutdräkt kan befrias från där vårdade epileptiker.
Socialstyrelsen anför bl. a. följande.
Styrelsen finner det anmärkningsvärt, att barnen icke ägnats någon samlad
uppmärksamhet i utredningen. Utländska undersökningar har givit vid
handen att 1/3 av debuterna i sjukdomen inträffar under de 10 första levnadsåren
med en anhopning under de tre första levnadsåren och en ny topp
omkring 7-årsåldern samt att nära hälften av debuterna inträffar under
andra decenniet. Av uppenbart intresse är kännedom om de sjuka barnens
och ungdomarnas vistelseplatser och vårdförhållanden: i föräldrahem, fosterhem,
enskilt vårdhem, lasarettsavdelning, pediatrisk och barnpsykiatrisk
klinik, epileptikeranstalt, sinnesslöanstalt etc. En dylik redovisning skulle
vara klarläggande i frågan om dimensionering och förläggning av utredningscentra
för barn samt av småbarnshem, skolhem, vårdhem för barn och
yrkeshem. Att den saknas måste betecknas som en brist.
3. Huvudmannaskapet in. m.
Utredningens förslag om huvudmannaskapet har tillstyrkts av
bl. a. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, svenska
landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Stockholms och Västerbottens
läns landsting, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt
de enskilda anstalternas förbund.
Å andra sidan anser statskontoret de skäl, som tala för en utvidgning av
landstingens och de landstingsfria städernas huvudmannaskap till att jämväl
omfatta den slutna epileptikervården väga tyngre. Ämbetsverket framhåller,
att landstingen och de landstingsfria städerna hittills i icke oväsentlig
utsträckning de facto haft att svara för vårdavgifterna på anstalterna
genom bestämmelserna i 40 § fattigvårdslagen och i lagen den 2 maj 1919
om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. Det synes därför naturligt, att huvudmannaskapet
för epileptikervården i dess helhet överföres till landstingen och de
landstingsfria städerna. Skulle en sådan överflyttning prövas icke kunna
ske nu, synes någon förändring i fråga om huvudmannaskapet tills vidare
icke böra vidtagas. Ställningstagandet i fråga om huvudmannaskapet för
mentalsjukvården bör i så fall avvaktas.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket ifrågasätter om
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957
inte de av utredningen befarade svårigheterna med samarbetsavtal mellan
landstingen uppväges av fördelarna med ett för hela vårdområdet enhetligt
huvudmannaskap under landstingen (respektive de landstingsfria städerna).
Med hänsyn till det intensiva och kontinuerliga samarbete som förutsättes
mellan de neurologiska centra och de olika anstalterna synes det naturligt,
att båda dessa delar av vårdområdet erhåller samma huvudman. Sedan direktiven
för epileptikerutredningen gavs har även tanken att i princip
ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap vunnit
allt större burskap. Frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården
bör lämpligen aktualiseras först i sammanhang med den mer omfattande
frågan rörande mentalsjukvården.
Även kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att ett slutligt
ställningstagande tills vidare bör lämnas öppet, men tillstyrker förslaget
såsom en tills vidare ändamålsenlig och lämplig lösning av huvudmannaskapsfrågan.
Sjukhuslagstiftningskommittén framhåller, att förslaget i sak inte innebär
någon egentlig ändring i nu gällande ordning, och tillstyrker att sjukhuslagens
undantagsbestämmelse beträffande fallandesjuka utgår.
Stadsfullmäktige i Stockholm åberopar ett yttrande av borgarrådsberedningen,
vilken motsätter sig den föreslagna lagändringen. I yttrandet anföres
bl. a.
Enligt beredningens mening bör en uppdelning av huvudmannaskapet
icke ske på det sätt utredningen föreslagit. Därest en uppdelning anses böra
genomföras, synes densamma i lagtexten böra preciseras till att avse ett
ansvar för de kommunala huvudmännen i den del epileptikervården kan inrymmas
inom akutsjukvårdens ram, d. v. s. de förberedande, diagnostiserande
och utredande åtgärderna. Därvid skulle såsom hittills den sekundära
anstaltsvården kvarstå under statligt huvudmannaskap. Härav torde icke
följa något hinder för klientelet att erhålla akutvård vid statlig eller kommunal
sjukvårdsanstalt. De kommunala huvudmännen hör erhålla ersättning
i form av statsbidrag för de merkostnader, kommunerna kunna åsamkas
vid ett genomförande av förslaget. Att därvid begränsa statsbidraget
till att avse endast viss kurativ verksamhet vid anlitade neurologkliniker
synes icke vara tillfyllest.
Den friare remissrätten till se rafi in erlasarettet tillstyrkes
av direktionen för karolinska sjukhuset, Sveriges läkarförbund och
svenska läkaresällskapet. Däremot anser svenska landstingsförbundet och
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott att nuvarande bidragskungörelse
bör tillämpas vid sådana remisser.
Även direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott anser det omotiverat, att läkare i hela landet
skulle ha rätt att remittera till serafimerlasarettet, då klinikens patientbehov
synes tillgodosett genom den av medicinalstyrelsen föreslagna regionindelningen.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957
4. Vårdorganisationen
Den diagnostiska organisationen
Principen, att varje fall erforderligt utredes, understrykes av ett flertal
remissinstanser. Även förslaget, att de neurologiska klinikerna
skall handha den första specialundersökningen och över huvud den diagnostiska
verksamheten på högsta plan, har rönt instämmande från bl. a. pensionsstyrelsen.
Ett flertal remissinstanser anför emellertid delvis avvikande
meningar.
Således anför direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala med instämmande
av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott följande.
Icke för någon annan sjukdomskategori av denna omfattning har hittills
ifrågasatts diagnostisk centralisering av liknande art. Att genomföra densamma
torde stöta på svårigheter beroende både på epilepsiens skiftande
symtomatologi och behovet av samarbete mellan olika specialister. Det synes
uppenbart att man måste noga överväga i vilken mån vissa patienter möjligen
skulle kunna få en tillfredsställande utredning vid centralsjukhus i
hemlänet. En centraliserad diagnostik kommer vidare att leda till en avsevärd
merbelastning icke endast för den neurologiska kliniken utan även
för en rad andra kliniker t. ex. den pediatriska, invärtes medicinska, psykiatriska,
otologiska och oftalmiatriska samt för den röntgendiagnostiska avdelningen.
Även svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
vilka emellertid i princip ansluter sig till utredningens
förslag, framhåller, att den bristande tillgången på vårdplatser vid de neurologiska
klinikerna under en relativt lång följd av år gör det nödvändigt att
anlita även de resurser, som finns vid vissa centrallasarett.
Föreningen Röingegården anser att förslaget om den diagnostiska verksamheten
innebär ett onödigt utnyttjande av eftersökta och dyrbara vårdplatser.
Många fall av epilepsi kan utredas på ett epileptikersjukhus eller
rent av polikliniskt utan att utnyttja en specialkliniks alla resurser.
Svenska diakonissällskapet påpekar också, att remiss till specialklinik
synes opåkallad i fall, som utan svårighet kan utredas av den undersökande
läkaren eller närmaste sjukhus.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att
det inte bör vara uteslutet att epilepsisjukhusens överläkare i vissa fall beslutar
om intagning av patient som ej undersökts å neurologisk klinik. Särskilt
bör så kunna ske vid remiss från sådana invärtesspecialister, specialister
vid pediatriska kliniker och privatspecialister, som har utbildning i
neurologi och tillgång till erforderlig diagnostisk utrustning.
Förslaget att alla läkare skall till neurologisk klinik remittera inte bara
nyupptäckta fall utan även fall av misstänkt epilepsi anser Sveriges läkarförbund
vara alltför kategoriskt. Det bör åligga den först behandlande läkaren
att avgöra i vilken utsträckning fall skall remitteras vidare för neu
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
rologisk utredning i enlighet med den princip som gäller behandlingen av
andra sjukdomar. Däremot synes en informativ cirkulärskrivelse om de
utredningsmöjligheter, som kommer att stå till förfogande, vara av värde.
Även svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
vänder sig mot att varje läkare skulle tillerkännas remissrätt.
Med den tidigare omnämnda bristen på platser vid de neurologiska klinikerna
bör till dessa remitteras endast verkligt befogade fall.
Mot förslaget att diagnostiken av epilepsifallen även bland barn skall ske
vid de neurologiska avdelningarna har ett flertal instanser gjort invändningar.
Svenska läkaresällskapet anför bl. a.
Betänkandet kan icke tjäna som underlag för förslag till åtgärder beträffande
vården av epilepsi i barnaåldern, då denna fråga icke utretts.
I varje landsting finns en eller flera barnavdelningar, ledda av väl utbildade
specialister i pediatrik. Dessa kliniker är f. n. den första utredningsinstansen
beträffande krampsjukdomar. Topporganisationen och remissinstansen
utgöres av fem universitetskliniker. Under det sista decenniet har
etablerats ett allt intimare samarbete mellan pediatrici och barnpsykiatrici.
Det är numera självklart att sjuka barn skola vårdas på barnavdelningar.
Endast i undantagsfall vårdas barn på avdelningar avsedda för vuxna.
Hos sjuka barn förekommer ofta sympton från centrala nervsystemet,
bl. a. i form av krampanfall. Dessa kan vara förorsakade av akuta infektionssjukdomar,
hjärnskador, heredodegenerativa sjukdomar i centrala nervsystemet,
rubbningar i kalkomsättningen, endokrina sjukdomar, hjärntumörer,
skalltrauma in. in. Härtill kommer den stora grupp av barn med
typiska epileptiska anfall av olika karaktär, till vilka någon känd orsak
ej kan påvisas. Förutom dessa typiska epileptiska anfall iakttages under
barna- och ungdomsåren ofta en mångfald olikartade, om epilepsi påminnande
somatiska och psykiska anfallsvis uppträdande sjukdomstillstånd.
För att kunna bedöma dylika tillstånd hos barn, fordras en pediatrikers
erfarenhet och speciellt när det gäller de oklara formerna av anfall ett
intimt samarbete med inte minst barnpsykiatrisk expertis. Det är vidare av
ytterst stor betydelse att barnen undersöks och bedöms i en sjukhusmiljö,
som är anpasad efter deras skiftande krav och behov.
Genom samarbetet med barnpsykiatrici vid barnklinikerna torde man ha
uppnått en god lösning av vårdformen för barn. Då utvecklingen sålunda i
detta avseende gått i gynnsam riktning, är alla försök att utbryta eu grupp
av barn ett steg tillbaka. Alldeles speciellt olämpligt är det att bryta ut den
grupp, där psykiska symptom är så intimt förbundna med de somatiska som
vid krampsjukdomar. Hela pediatriken och barnpsykiatrien inriktar sig på
att dessa barn ej skall isoleras och få eu särställning gentemot andra barn.
För att få eu bakgrund till förekomsten av krampsjukdomar resp. epilepsi
hos barn kan följande siffror anges. Enligt litteraturen har 5—7 % av alla
barn haft kramper före 5 års ålder medan frekvensen av epilepsi i den vuxna
befolkningen anges till mellan 0,5 och 1 %, eller blott till Vin—''i- så hög.
Beträffande epilepsiens debutålder anges att 60 % av barn, som bar epilepsi
vid 15 års ålder, fått sill första anfall före 4 års ålder. Bestående epilepsi
debuterar i ca 40 % före 15 års ålder och i 80 % före 20-årsåldern. Epilepsi
är sålunda ett symtom som i flertalet fall uppträder redan under barna- och
ungdomsåren.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 8k år 1957
Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus har under åren 1950—1955 i
genomsnitt per ar utretts 60 nya fall av epilepsi och under samma tid ca
90 fält årligen med diagnosen convulsiones. F. n. kontrolleras vid specialpolikliniken
för krampsjukdomar ca 225 barn, som har kontinuerlig
behandling med antiepileptika. Under de sista 3 åren har polikliniken
besökts av ca 450 barn om året med krampsjukdomar av olika slag. Vid
nämnda poliklinik göres årligen ca 900 besök. Av de 59 barn i förskolåldern
och 75 barn i skolåldern, som vårdades å medicinska kliniken under
diagnosen epilepsi åren 1954 och 1955, är ca 10 % att anse såsom blivande
anstaltsfall. Hälften av dessa kommer eventuellt att kräva vård på epileptikeranstalt,
den andra hälften på grund av samtidig grav intelligensdefekt
och/eller centralmotorisk rubbning annan anstaltsvård. Ca 20% av de
intagna har blivit föremål för barnpsykiatrisk utredning.
Vid karolinska sjukhusets barnklinik vårdades åren 1953—1955 i medeltal
65 patienter per år under diagnosen epilepsi och under samma tid ca 45
fall årligen med diagnosen convulsiones. F. n. kontrolleras vid specialpolikliniken
för krampsjukdomar ca 150 barn som har kontinuerlig behandling
med antiepileptika samt vid den medicinska pediatriska polikliniken ett
stort antal barn med anfall av olika slag.
Det är svart att förstå hur utredningen tänkt sig kunna bedöma påfrestningarna
på de neurologiska centra utan någon som helst utredning om
eller kunskap beträffande situationen på barnfronten. Då epilepsien i
regel debuterar i barna- och ungdomsåren, skulle flertalet undersökningar
ske just då, om patienterna skulle undersökas en gång under ett 60-årigt liv.
När det gäller barnaåldern måste och kan man räkna med barnklinikerna
vid centrallasarettet som första utredningsinstans och de pediatriska universitetsklinikerna
som en naturlig topporganisation med tillgång till specialister
av olika slag, bl. a. också neurologer.
Med hänsyn till frekvensen av epilepsi och krampsjukdomar vid avdelningar
för barn är det nödvändigt att omarbeta planerna för topporganisationen.
Att den första utredningen och behandlingen av barnklientelet bör förläggas
till barnkliniker framhålles också av bl. a. skolöverstyrelsen, direktionen
för akademiska sjukhuset i Uppsala, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige i Stockholm och Sveriges läkarförbund.
Skolöverstyrelsen framhåller, att utredningen icke i önskvärd grad tagit
ställning till frågor, som berör barn och ungdom, och anser därför, att förslaget
i denna del ej kan läggas till grund för organisationen av detta vårdområde.
Fn ny utredning härutinnan bör verkställas.
Föreningen Margarethahemmet och riksföreningen för svensk epileptikcrvård
anser att barnklientelet bör vårdas på pediatrisk klinik eller vid särskilda
neurologiska barnavdelningar.
Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande påpekar, alt de neurologiska
klinikerna icke äger den kapacitet som erfordras för att omhändertaga
alla remissfall, och anser det vidare ur psykologisk synpunkt tveksamt, om
dessa kliniker i sin nuvarande utformning och utan tillgång till särskilt utbildad
personal är lämpade att mottaga det pediatriska klientelet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957
43
Vikten av att den planerade regionsjukvården för neurologi snarast
genomföres understrykes av bl. a. kommittén för översyn av hälso- och
s jukvården i riket, Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet, som
framhåller att den föreslagna epileptikervården knappast kan tänkas nå
önskad effektivitet innan detta kommit till stånd. Ett flertal remissinstanser
framhåller nödvändigheten av att Norrland blir tillgodosett med en neurologisk
klinik.
Stadsfullmäktige i Göteborg åberopar en av t. f. sjukhusdirektören avgiven
promemoria, vari framhålles, att den neurologiska kliniken vid Sahlgrenska
sjukhuset icke kan tänkas betjäna större områden än Göteborgs
stad, Göteborgs och Bohus län samt Hallands län med en folkmängd av
cirka 750 000.
Malmöhus län landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse framhåller, att
den nuvarande neurologiska kliniken icke är tillfyllest för att tillgodose
utredningens principiella undersökningsönskemål. Icke heller kliniken i
det nya centralblocket torde vara tillfyllest annat än för Malmöhus läns
landstingsområde (invånarantal omkring 318 000) i vad gäller en successiv
genomgång av ännu icke undersökta epileptiker samt övriga nerologifall.
Möjligheterna att i väsentlig grad utvidga undersökningen av epileptiker
till sådana sjuka från andra sjukvårdsområden är mycket små.
Utomlänspatienter å kliniken torde komma att väsentligen bestå av svårare
och akutare sjukdomsfall än epilepsi.
Problemet om vårdplatser för undersöknings- och vårdbehovet för epileptiskt
sjuka bör lösas genom centralplanering av den neurologiska vården
över hela riket och för denna vård erforderliga hjälpdiscipliner.
Vad angår den medicinska verksamheten vid de neurologiska
klinikerna understrykes från flera håll att nu befintliga
resurser är helt otillräckliga, varför en kraftig upprustning måste ske.
Svenska läkaresällskapet framhåller, att vid om- eller nybyggnad av neurologiska
kliniker nödig hänsyn måste tagas till det stora behovet av vårdplatser
för epileptiker, och att den polikliniska verksamheten bör inbyggas
i den övriga neurologiska poliklinikverksamheten.
Sveriges läkarförbund anser det böra ankomma på vederbörande klinikchef
att närmare angiva de krav på de neurologiska klinikerna ifråga om
lokaler, utrustning och personal, som ett genomförande av den föreslagna
utbyggnaden skulle medföra. Förbundet framlägger emellertid förslag till
basorganisation, vilket sedan kan modifieras efter respektive kliniks behov.
Också i remissvaren från de med neurologiska kliniker utrustade sjukhusen
har angivits den organisation, som anses nödvändig för utbyggnaden
av epileptikervården. Förslagen innebär krav på en betydande personell
och materiell upprustning. I dessa hänseenden torde få hänvisas till
handlingarna i ärendet.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
Att icke blott en somatisk utan även en psykiatrisk utredning är nödvändig
för en stor del av klientelet och att det därför måste finnas möjlighet
att anlita psykiatrisk sakkunskap vid klinikerna understrykes av bl. a.
Sveriges läkarförbund, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse
och föreningen Margarethahemmet. Sålunda anför läkarförbundet
bl. a., att icke så få epileptiker har hjärnskador med psykiska symptom.
Även då detta icke är förhållandet är emotionella störningar vanliga, bl. a.
på grund av epileptikernas undantagsställning i samhället. Det är därför
nödvändigt, att de neurologiska klinikernas behov av psykiatrisk expertis
blir väl tillgodosett. Det torde icke vara tillfyllest enbart med den konsultationsverksamhet,
som kan erbjudas av de vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna
anställda läkarna, utan denna psykiatriska verksamhet kräver
sannolikt särskilda tjänster, fast knutna till de neurologiska klinikerna.
Även svenska läkaresällskapet anser, att tillräcklig hänsyn icke tagits till
behovet av psykiatrisk utredning och anför härom följande.
Det talas visserligen på några ställen om »neuropsykiatriska centra» men
den närmare innebörden av detta begrepp klargöres icke. Det förefaller som
om man tänkt sig, att en del psykiatriska arbetsuppgifter skulle kunna
handhas av de vid klinikerna anställda kuratorerna. Dessa kan visserligen
handlägga en del rent sociala problem, men gränsen till de socialpsykiatriska
frågor, som bör handläggas av psykiater, är flytande.
En undersökningscentral för epileptiker är funktionsduglig endast i samarbete
med psykiatrisk expertis. Det förekommer att en patient når höga
resultat vid intelligensprövning, men trots detta på grund av speciella defekter,
t. ex. läs- och skrivsvårigheter, är svårt handikappad i socialt hänseende,
framför allt i arbetslivet. Vid utredning av hjärnskadade fordras
därför ofta en mycket omfattande kartläggning av de psykiska funktionerna.
Samarbetet mellan neurolog och psykiater kan ske genom samarbete mellan
neurologisk och psykiatrisk klinik eller genom att en psykiatrisk konsult
knytes till den neurologiska kliniken, såsom planerats vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg.
Behovet av en särskild kurator vid varje neurologisk klinik understrykes
av de flesta remissinstanser.
Enligt svenska landstingsförbundets mening bör dock frågan huruvida
särskilda kuratorer för epileptikerklientelet skall anställas vid dessa kliniker
bli beroende av sjukhusets utrustning i övrigt med kuratorsutbildad
arbetskraft.
Även statskontoret — som i princip icke har något att erinra mot anställandet
av kuratorer för angivna ändamål — framhåller, alt man innan
definitiv ställning tages i frågan, bör undersöka i vad mån redan befintlig
kuratorsorganisation vid sjukhusen kan utnyttjas. Till avlönande av kuratorer
bör statsbidrag endast utgå i enlighet med de allmänna reglerna om
statsbidrag till avlöningar till sjukvårdspersonal, i de fall avtal mellan
staten och vederbörande sjukhus om sådana bidrag föreligger.
Kungl. Maj. ts proposition nr år 1957
45
Anstalt sorganisationen
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om den speciella
epileptikervårdsorganisationen och dennas uppdelning på epilepsisjukhus
och epileptikerhem.
Vad däremot gäller differentieringen av anstalternas vårduppgifter har
flera remissinstanser erinringar.
Den föreslagna differentieringen av epilepsisjukhusen
motsätter sig bl. a. Sveriges läkarförbund, som anför.
Genom att reservera vissa sjukhus för män, andra för kvinnor, kan avståndet
till hemorten bli onödigt långt. Bärkraftiga skäl har ej framlagts
för en sådan differentiering efter kön. På såväl sinnessjukhus som sinnesslöanstalter
vårdas män och kvinnor jämsides. Vad som här sagts om
klientelets differentiering gäller också epileptikerhemmen.
Inom internationell epileptikervård har man strävat efter att få fram
fullständiga epileptikeranstalter, avsedda för undersökning och vård av
krampsjuka i alla åldrar och av alla kategorier. Man har bl. a. ansett det
förmånligt, att samma institution kan få följa sina patienter genom barndom
och ungdom, genom skolor och yrkesskolor upp i vuxen ålder. Några
olägenheter av att sammanföra krampsjuka i olika åldrar inom en och
samma institution av detta slag har man icke funnit, naturligtvis under
förutsättning att tillräckligt antal differentierade avdelningar inom tillräckligt
stort sjukhusområde finnes att tillgå.
Inom den moderna pediatriken har vidare, särskilt under senare år, allt
mera understrukits betydelsen av att bibehålla kontakten mellan barn och
föräldrar vid barnens intagning på sjukhus och anstalter. Långa resvägar
försvårar i hög grad detta men också kuratorernas arbete och elevernas
inpassning i arbetslivet.
Samtliga fyra epilepsisjukhus bör därför utrustas med möjligheter att
mottaga barn. Mot den observationsavdelning för barn, som svenska diakonsällskapet
önskar förlägga till Stora Sköndal, synes några erinringar
icke vara att göra.
Kommittén för översgn av hälso- och sjukvården i riket anser också att
hinder ej bör möta att vårda barn och vuxna på samma anstalt under förutsättning
av att avdelningarna hålles åtskilda, övervägande — icke minst
anstaltspsykologiska — skäl talar för att en könsdifferentiering ej bör
göras. Inom sinnessjukvården har man i utlandet med goda erfarenheter
prövat blandade avdelningar och samma möjlighet bör föreligga även inom
epileptikervården.
Liknande synpunkter framföres av svenska läkaresällskapet och svenska
diakonsällskapet. Dessa anser liksom de enskilda anstalternas förbund
och riksföreningen för svensk epileptikervård, att samtliga epilepsisjukhus
bör utrustas med observationsavdelningar för såväl vuxna som barn.
Direktionen för karolinska sjukhuset understryker värdet av att en
obervationsavdelning även för kvinnor och barn anordnas i Stockholms
närhet. I annat fall skulle kvinnor och barn från Stora Sköndals upptag
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
ningsområde (d. v. s. i första hand Stor-Stockholm), behöva resa till Vilhelmsro
eller Margarethahemmet.
Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande säger sig förstå de synpunkter
som legat till grund för en önskad centralisering av skolväsendet
till endast två anstalter för barn, men ifrågasätter om icke möjligheter föreligger
för en ytterligare uppdelning av barnklientelet. Vid Vilhelmsroanstalten
torde både klientelets art och skolavdelningens storleksordning
(133 platser) göra det praktiskt möjligt att med bibehållande av differentierade
utbildnings- och vårdmöjligheter dela skolavdelningen i två avdelningar.
En avdelning skulle därvid kunna förläggas till Stora Sköndal.
Skolöverstyrelsen anför bl. a.
Vuxna män bör icke sammanföras med vare sig småbarn, skolelever eller
kvinnliga yrkeselever. Ej heller bör förskole-, skol- och yrkeshem förläggas
till samma anstalt som vårdhem för sjuka i vuxen ålder. Platser för barn
har beräknats endast vid Vilhelmsro och Margarethahemmet. En splittring
av barnen på flera anstalter vore sannolikt opraktiskt. Frågan om en omläggning
av verksamheten vid Vilhelmsro och Margarethahemmet till att
avse endast barn och ungdom bör ej skjutas på framtiden. Planeringen av
ombyggnad och nybyggnad vid Vilhelmsro är på längre sikt i högsta grad
avhängigt av för vilket klientel de olika hemmen skall beräknas. Det måste
även inge betänkligheter att Margarethahemmet, som alltmera fått karaktären
av ren läroanstalt, skall spalta upp sina 110 platser på 6 olika kategorier.
Medicinska fakulteten i Lund ifrågasätter lämpligheten av att inrätta
särskilda epilepsisjukhus och anför därom.
Det är önskvärt, att avdelningar för långtidsobservation och långtidsbehandling
anordnas. Däremot är det tveksamt, om epileptikersjukhusen
bör förläggas till Stora Sköndal, Vilhelmsro, Fogdarödsheminet och Margarethahemmet.
Redan på grund av sin storlek kommer dessa säkerligen
alltid att till stor del behålla sin karaktär av vårdhem för kroniska fall.
Det skulle för de för långtidsbehandling ägnade fallen kunna verka psykologiskt
ogynnsamt att sammanföras med sådana fall. Det vore bättre, om
smärre epileptikerkliniker kunde ordnas i anslutning till de neurologiska
universitetsklinikerna. Det torde åtminstone f. n. möta oöverstigliga svårigheter
att finna en eller två kvalificerade neurologer, villiga att låta sig
heltidsanställas vid Fogdarödshemmet. Även av detta skäl förefaller det
lämpligast att låta projektet om en epileptikerklinik därstädes vila tillsvidare.
Det skulle dock vara värdefullt att anställa en neurologisk konsult
vid Fogdarödshemmet (med Sätoftahemmet) samt försöksvis ordna en
liten avdelning för långtidsbehandling av därför lämpade fall. På grund av
de markanta psykiska symptomen hos många kroniska vårdfall bör liksom
hittills en psykiatrisk konsult finnas att tillgå.
Fakultetens synpunkter beträffande Fogdarödshemmet delas i huvudsak
av Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, som även ifrågasätter
om icke en skolavdelning borde ordnas vid Fogdaröds- och Sätoftahemnien,
vilket för Sydsveriges och särskilt Skånes del skulle vara ytterst
värdefullt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 47
Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund anför beträffande
Fogdarödshemmets omvandling till epilepsisjukhus.
Tanken på fasta läkartjänster synes värdefull, då anstalterna härigenom
tillförsäkras tillgång till kompetent specialist samt kontinuitet i vården.
Tveksamt är dock, huruvida detta kan uppnås med läkares placering i Höör.
Det kan diskuteras, om ej med nuvarande kommunikationer överläkaretjänsten
vid epilepsisjukhuset i Höör lämpligen bör placeras vid neurologiska
kliniken på lasarettet i Lund och där inrättas den observationsavdelning,
som skulle höra till epilepsisjukhuset. En underläkare- och utbildningstjänst
kunde i gengäld placeras i Höör. Båda tjänsterna borde då besättas
med neurologer, om ock erfarenheten visar, att anstalterna även har
behov av psykiatrisk konsult.
Margarethahemmets styrelse framhåller, att det föreslagna platsantalet,
110 stycken, är för lågt ur differentieringssynpunkt.
Det torde vara ogörligt att inom denna ram pressa in såväl observationsavdelning
som småbarnshem, skolhem, vårdhem för barn, yrkeshem för
flickor samt arbetshem och vårdhem för kvinnor. Den redan mindre tillfredställande
differentieringen av klientelet skulle då ytterligare försämras.
En utbyggnad av hemmet till 150 platser skulle därför vara värdefull. Dessutom
skulle vinnas, att sjukhuset bleve anpassat för 2 heltidsanställda läkare,
vilket torde vara nödvändigt, om vården skall kunna kontinuerligt
uppehållas på önskad hög nivå. Tillräckligt underlag skulle också vinnas
för en heltidsanställd sjukgymnast.
Behovet av en bättre regional fördelning understrykes av ett
flertal instanser, vilka även framhåller, att efter den föreslagna utbyggnaden
Norrland kommer att vara starkt eftersatt i förhållande till övriga
landsdelar. Bland dessa remissinstanser återfinnas socialstyrelsen, kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Västerbottens läns
landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,
svenska diakonsällskapet, svenska diakonissällskapet, föreningen
Röingegården, de enskilda anstalternas förbund, riksföreningen för svensk
epileptikervård, föreningen för utvecklingsstörda barn.
Sveriges läkarförbund och svenska diakonsällskapet ifrågasätter lämpligheten
av att placera två av epilepsisjukhusen så nära varandra som
Stora Sköndal och Margarethahemmet. I stället bör ett sjukhus anordnas
i anslutning till eller i samarbete med ett i Norrland beläget neurologiskt
centrum. Även riksföreningen för svensk epileptikervård — som påpekar,
att tre neurologiska och tre pediatriska kliniker finns inom Stockholm—
Uppsala-området — anser, att det fjärde epilepsisjukhuset bör förläggas
till Norrland.
Sveriges läkarförbund, de enskilda anstalternas förbund och föreningen
för utvecklingsstörda barn framhåller, att en upprustning av Margarethahemmet
skulle medföra stora kapitalinvesteringar. Ekonomiska hinder hör
därför ej föreligga för projektering av ett nytt sjukhus i Norrland.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957
Socialstyrelsen finner önskvärt, att utreda behov och möjligheter att
förlägga en epilepsisjukhusavdelning för barn och ungdom i närheten av
Umeå stad, där ett utredningscentrum torde komma att förläggas.
När det gäller yrkesutbildningen för epileptiker framhåller
Sveriges läkarförbund, att dessa lika väl som andra grupper av handikappade,
efter noggrann utredning, om möjligt bör placeras i vanliga yrkesskolor.
Endast där så av speciella skäl icke kan ske, t. ex. vid anfall som icke kan
hållas tillbaka genom terapi, bör speciell yrkesskolning komma i fråga.
Utbildningen bör koncentreras till några få skolor, då därigenom större
elevantal och större differentiering av utbildningen kan erhållas. Läkarförbundet
ifrågasätter om det icke till en början vore tillräckligt med en yrkesskola
för kvinnliga elever å Vilhelmsro och en för manliga å Stora Sköndal.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska facklärarförbundet och
föreningen för utvecklingsstörda barn framhåller önskvärdheten av att utbildningen
i möjligaste mån förlägges till de vanliga yrkesskolorna.
Beträffande placeringen av de epileptiker, som bör bered
as anstaltsvård, framhåller kommittén för översyn av hälsooch
sjukvården i riket, att ett stort antal fall kräver icke bara neurologisk
utan även psykiatrisk bedömning.
Med hänsyn härtill bör ansvaret för intagning såväl på epilepsisjukhus
som på epileptikerhem åvila i första hand epilepsisjukhusens egna överläkare,
varvid förutsättes att dessa jämväl bör ha viss utbildning eller erfarenhet
i neurologi.
Även Sveriges läkarförbund finner utredningens förslag olämpligt och
helt stridande mot praxis inom svensk sjukvård. Hänvisning av patienter
bör ske på vanligt sätt genom remiss, icke bara genom överläkare vid neurologisk
klinik utan även genom andra läkare. Det bör vara den mottagande
läkarens uppgift att bedöma den turordning i vilken patienterna skall inlagas
och om de av olika skäl är lämpade eller icke för den vård som kan
beredas vid ifrågavarande sjukhus eller anstalt.
I fråga om läkarnas kompetens ifrågasätter sistnämnda kommitté
om icke en av läkarna vid epilepsisjukhusen för barn bör ha specialistutbildning
i pediatrik eller barnpsykiatri. Läkarna vid samtliga epilepsisjukhus
bör ha viss utbildning eller erfarenhet i neurologi.
Styrelsen för Margarethahemmet anser, att dessa läkare måste ha specialistkompetens
i såväl neurologi som psykiatri, medan svenska diakonsällskapet
finner det nödvändigt, att åtminstone en läkare på varje epilepsisjukhus
för barn äger en fullständig utbildning i pediatrik.
Förslagen om en heltidsanställd sjukgymnast och en heltidsanställd
kurator vid varje epilepsisjukhus tillstyrkes av skolöverstyrelsen, Sveriges
läkarförbund, svenska diakonsällskapet, riksföreningen för svensk
epileptikervård, svenska facklärarförbundet m. fl. Kommittén för översyn
49
Kungl. Maj ds proposition nr 8b år 1957
av hälso- och sjukvården i riket ifrågasätter om det inte föreligger behov
av t. o. in. två kuratorer vid varje epilepsisjukhus, en för de intagna och
en för familjevården.
Statskontoret anser dock, att det åtminstone tills vidare bör vara tillfyllest
med timanställda sjukgymnaster. Mot anställandet vid sjukhusen av
kuratorer på heltid har statskontoret icke något att erinra.
Behovet av ökade anslag till forskningen beträffande epilepsi
understrykes av bl. a. socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och kommittén för
översyn av hälso- och sjukvården i riket.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser en tillfredsställande
statlig insyn i anstalternas verksamhet förutsätta att det
icke bara, som nu, vid vissa utan vid alla anstalter finnes en styrelse, i
vilken staten har en eller flera representanter.
Den öppna vården m. m.
Värdet av en organiserad familjevård och externatverksamhet
understrykes av flera remissinstanser. Svenska läkaresällskapet
framhåller emellertid den växande svårigheten att finna lämpliga familjevårdshem.
Många remissinstanser vänder sig mot termen försöksutskrivn
i n g eftersom retentionsrätt icke skall förekomma för epileptiker. Inom
sinnessjukvården innebär försöksutskrivning, att en patient kan på nytt
intagas med retentionsrätt, utan att nya intagningshandlingar behöver utfärdas.
I förslagen om arbetsvärd och arbetsanskaffning instämmer
bl. a. pensionsstyrelsen och riksföreningen för svensk epileptikervård.
Pensionsstyrelsen framhåller.
Styrelsen ansluter sig till uppfattningen att behov föreligger av ökade
möjligheter att åt epileptikerna bereda arbetsvärd i olika former. Även om
det kan anses för flertalet fall vara möjligt och även lämpligast med omskolning
eller yrkesutbildning i vanliga yrkesskolor, torde det dock för svårare
fall på grund av sjukdomens natur eller av andra omständigheter
föreligga behov av kvalificerad arbetsvärd i form av arbetsprövning, arbetsträning
in. in. vid särskilda anstalter med speciella resurser för handhavandet
av dessa mera krävande fall.
Riksföreningen understryker nödvändigheten av att också arbetsförhållandena
för epileptikerna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Upplysning,
kuratorsverksamhet, yrkesvägledning och arbetsförmedling för dessa patienter
behöver samverka för alt hjälpa dem att erhålla lämplig anställning.
Det hade varit önskvärt att frågan om s. k. skyddad arbetsplats för epileptiker
närmare utretts och förslag framlagts. Ett avsevärt behov av sådana
arbetsplatser torde föreligga.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr Sb
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957
Pensionsstyrelsen understryker behovet av information bland
allmänheten, särskilt arbetsgivare, förmän och arbetare, om epileptikernas
möjligheter att i förekommande fall med smärre förändringar i
utrustning eller arbetsförhållanden i övrigt på ett fullt tillfredsställande
sätt sköta en lämplig anställning eller syssla.
Liknande synpunkter framföres även av socialstyrelsen.
5. Utbyggnad och upprustning
Denna del av utredningen har kommenterats endast av några direkt
berörda remissinstanser och av statskontoret. Statskontoret anser det icke
möjligt att ingå på en närmare granskning av uppbyggnadsförslagen på
föreliggande, alltför knapphändiga material. Förverkligandet av upprustningsprogrammet
bör icke låsas fast till en femårsperiod utan göras beroende
av den allmänna finansiella utvecklingen med den sovring och gallring
av utgifterna som därvid kan bli nödvändig.
Svenska diakonsällskapet anför beträffande den föreslagna utbyggnaden
och upprustningen av sällskapets egen epileptikervård.
För den nu befintliga observationsavdelningen för barn vid Stora Sköndal
vid sällskapet uppföra en särskild byggnad. Avdelningen kommer att uppföras
utan statsbidrag med hjälp av donationsmedel.
Med avseende på tidsordningen för upprustningens genomförande vill
diakonsällskapet framhålla, att uppförandet av en byggnad för det mest
svårskötta klientelet bör komma i första hand. Den s. k. Normansgården
är i stort behov av ombyggnad och renovering. Avdelningen är dessutom
tätbelagd och svårigheterna beträffande detta svårskötta klientel betydande.
Då vidare en avdelning av denna typ har en tämligen stationär beläggning,
och väntelistan därför kontinuerligt tillväxer bör avdelningen komma till
utförande snarast möjligt. Till nästa etapp bör hänföras renoveringen av
Normansgården, Norrbyvälle och Nyhem. Därnäst bör den planerade yrkesskolan
och yrkeshemmet samt övriga upprustningsåtgärder vidtagas.
Uppförandet av barnavdelningen torde kunna planeras utanför den av
utredningen angivna tidsjdanen.
Föreningen Röingegården framhåller, att det föreslagna statslånet på
150 000 kronor för uppförande av tre personalbostäder bör anvisas för budgetåret
1956/57. I tidplanen för upprustningen synes anslaget till Röingegården
icke ha medtagits.
Svenska diakonissällskapet föreslår, att tillbyggnaden av Erstagården
skall omfatta omkring 40 platser, varigenom antalet vårdplatser i den nuvarande
huvudbyggnaden kan begränsas till omkring 20. Till följd av byggnadskostnadernas
stegring och den omständigheten, att till nybyggnaden
måste förläggas köksutrymmen för hela anstalten ävensom vissa bilokaler,
avsedda jämväl för patienterna i huvudbyggnaden, torde kostnaden böra
beräknas till ett högre belopp än det av utredningen angivna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 51
6. Ekonomi
I fråga om vårdavgifter och statsbidrag framhåller svenska
diakonsällskapet följande.
Anstalterna måste erhålla full täckning för sina kostnader för vården.
Det är för dem omöjligt att i längden uppehålla driften utan tillräcklig
ersättning. Varje underskott, som anstalten själv måste bära, betyder en
sänkning av kvaliteten och möjligheterna i vårdarbetet. Det är vidare nödvändigt
att statsbidragsbestämmerserna icke görs alltför rigorösa och omständliga.
Statsbidraget synes kunna konstrueras efter de principer, som
gäller för vårdanstalterna för alkoholmissbrukare, med ett grundbelopp
(garantibidrag), som i nuvarande läge bör fastställas till lägst 8 kronor per
dag och patient, samt ett beläggningsbidrag som varieras från anstalt till
anstalt och bör grundas på de beräkningar, som kan göras i förväg. Det synes
också nödvändigt alt under året inträdda ekonomiska förändringar, t. ex.
lönestegringar, täckes automatiskt genom ökade statsbidrag.
Garantibidraget bör utbetalas kvartalsvis i förskott och beläggningsbidraget
kvartalsvis i efterskott.
Förslaget om en vårdavgift på tre kronor per dag och om rätt för anstalterna
att i förekommande fall uppbära den intagne tillkommande folkpension
eller barnbidrag tillstyrkes av bl. a. pensionsstyrelsen.
Svenska landstingsförbundets styrelse ansluter sig i fråga om avgifter och
statsbidrag till medicinalstyrelsens förslag. Beträffande speciellt frågan, om
utöver avgiften om tre kronor per dag folkpensionärerna skall erlägga viss
del av folkpensionen, har styrelsen den principiella uppfattningen, att dessa
i avgiftshänseende bör likställas med övriga patienter.
Skolöverstyrelsen, riksföreningen för epileptikervård och svenska facklärarförbundet
anser att avgift icke bör utgå för elever vid internatskola. Sålunda
framhåller skolöverstyrelsen, att för andra kategorier av handikappade
barn, som är intagna på skolinternat, undervisningen och vården är kostnadsfri.
Detta gäller även epileptiker, som vistas på exempelvis döv- eller
blindskola, på skola för barn med komplicerad utvecklingshämning eller på
särskola. Undervisning och vård bör vara kostnadsfri och samma förmåner
ingå däri, som stadgeenligt gäller eller har föreslagits gälla för särskoleinternaten.
Däremot anser statskontoret att, därest av ämbetsverket förordad ändring
av huvudmannaskapet för epileptikervården ej nu kommer till stånd, nuvarande
system fortsättningsvis bör tillämpas. Vårdavgifterna vid de enskilda
anstalterna bör då icke statsbidragsvägen sänkas.
Riksförsäkringsanstalten anför bl. a. följande.
Det föreslagna systemet är mindre tillfredsställande från administrativ
synpunkt. Olägenheterna blir särskilt framträdande i de fall, då förmån
utgår såväl från sjukförsäkring som folkpensionering, liksom i fråga om
inskrivna, vilka exempelvis under ferier eller under anställning på försök
vistas utanför anstalten. Systemet kan vidare få icke önskvärda konsekvenser
bl. a. till följd av alt vård å sjukvårdsanstalt föranleder, alt läkarvårds
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
ersättning ej utgår, att försäkringplikt kan upphöra samt att förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel icke blir tillämplig. Ett
genomförande av förslaget i denna del skulle också innebära, att ett nytt
system för lösning av ersättningsproblemet vid anstaltsvård med långa
vårdtider införes vid sidan av redan tillämpade.
Bäst vore att frågan om de anstaltsvårdades rätt till folkpension ävensom
det därmed sammanhängande problemet om sjukhusvårdsersättning från
allmän sjukkassa vid långvarig anstaltsvård upptoges till allsidig och slutlig
prövning. Om så ej anses böra ske, synes det vara lämpligast, att vid vård
å epileptikeranstalt tillsvidare provisoriskt tillämpa samma system med
aygiftsfrihet men med rätt för anstalten att uppbära folkpension och barnbidrag,
som regelmässigt gäller vid undervisning och vård av psykiskt efterblivna,
som ej fyllt 21 år. I 4 § sjukförsäkringslagen bör då föreskrivas, att
vid tillämpning av lagen vård å epileptikeranstalt icke är att anse som
sjukhusvård.
Ersättningen för patienter i kontrollerad familjevård anser
socialstyrelsen och svenska diakonsällskapet otillräcklig.
Socialstyrelsen framhåller, att jämförelsen med tre-kronorsbidraget till
familjevård av alkoholmissbrukare är haltande, därför att beredvilligheten
att mottaga en sådan person i familjevård väsentligen stimuleras av behovet
av arbetskraft. Motsvarande stimulans torde man icke kunna räkna med i
fråga om epileptiker, vilkas placering i god familjevård ofta synes möta stora
svårigheter. Med hänsyn härtill och då styrelsen lägger den största vikt på
uppmuntran av öppen vård, bör familjevårdsbidraget få en storlek som ger
verklig stimulans åt denna vårdform.
Svenska diakonsällskapet framhåller, att kostnaderna för dess familjevård
uPP§år till omkring 3 000 kronor per år och patient. Familjevården är ur
patientens synpunkter en synnerligen värdefull vårdform, som icke bör
eftersättas, och blir för det allmänna billigare än anstaltsvård.
Fickpenningsystemet beröres av bl. a. föreningen Margarethahemmet,
som anser att detta bör utformas som fickpenningar eller veckopenningar.
Belöningar i form av flitpenningar är vanskliga, då flera barn kanske vill
hjälpa till eller prestera ett annat arbetsresultat men inte får eller kan på
grund av sjukdom och då känner sig olyckliga och sämre än en del kamrater.
Vid Margarethahemmet utgår för tillfället veckopengar enligt anvisningar
för skolorna för psykiskt efterblivna. De som fyllt 16 år har i de
flesta fall sin andel av folkpensionen, cirka 30 kronor per månad. De ungdomar,
som inte har denna förmån, bör få veckopengar i motsvarande grad.
7. Vårdpersonalens utbildning m. m.
Behovet av en förbättrad personalutbildning understrykes
från många håll och delegationens förslag härutinnan har tillstyrkts av
bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, statens sjukhuspersonals förbund
och civilförvaltningens personalförbund.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser det synnerligen
önskvärt att personalen erhåller en kompletterande utbildning i mentalsjukvård.
Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund framhåller,
att vårdpersonalen om möjligt bör ha sinnessjukvårdsutbildning och
icke sinnesslövårdsutbildning.
De enskilda anstalternas förbund understryker önskvärdheten av att
erforderliga utbildningsmöjligheter beredes såväl den kvinnliga som den
manliga personalen.
De ekonomiska villkoren för sådan utbildning bör göras så tillfredsställande
som möjligt.
Föreningen Margarethahemmet anser, att examinerade barnsköterskor är
bäst kvalificerade för den personliga omvårdnaden av barnen och att en
examinerad barnhemsföreståndarinna bör förestå varje avdelning.
De enskilda anstalternas förbund och svenska diakonsällskapet understryker
önskvärdheten av att pensionsfrågan blir ordnad för all personal
så som utredningen föreslagit. Diakonsällskapet framhåller, att det
synes rimligt, att icke blott som nu föreståndare, husfäder, rektorer, lärare,
sjuksköterskor och husmödrar utan även läkare samt förvaltnings- och vårdpersonal
erhåller anslutning till statens pensionsanstalt.
Statens pensionsanstalt anför.
Därest utredningens förslag rörande epileptikervårdens framtida ställning
i statsbidragshänseende in. in. genomföres synes de allmänna kriterier
komma att föreligga, vilka 1951 års pensionsutredning i sitt betänkande
den 15 december 1952 — i avbidan på utredningens slutliga förslag —
uppställde för nyanslutning till SPA-pensioneringen och vilka statsmakterna
i princip biträdde genom den anslutning av nya befattningshavarkategorier
till denna pensionering, som medgavs fr. o. m. den 1 juli 1953.
Den ifrågasatta SPA-anslutningen av personal vid epileptikeranstalterna,
som icke redan är underkastad reglementet, är emellertid ett spörsmål,
vilket måste anses ligga inom ramen för det uppdrag, som givits 1951 års
pensionsutredning, och torde således böra övervägas inom nämnda utredning.
VI. Departementschefen
Ända sedan slutet av 1800-talet har i vårt land funnits särskilda anstalter
för omhändertagande och vård av personer, som har epileptiska anfall och
till följd därav anses lida av epilepsi eller — som sjukdomen tidigare här
benämndes — fallandesot (fallandesjuka). Anledningen härtill torde ha
varit dels det starka behov av anstaltsvård, som föreligger för epileptiker
med svåra och täta anfall, dels det förhållandet att epileptiker tämligen
ofta är psykiskt efterblivna eller debila och på grund härav under skolåldern
behöver undervisning i särskola eller hjälpklass. Epileptikervården har
därför i vissa hänseenden sammankopplats med sinnesslövården. Båda
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957
vårdgrenarna behandlades också av 1946 års sinnesslövårdsutredning i dess
1949 avlämnade betänkande.
Den nu genom en särskild delegation av medicinalstyrelsen verkställda
utredningen har däremot endast avsett epileptikervården. Utredningen har
också bestämt framhållit, att epileptikervården med hänsyn till den stora
spridningen av intelligensnivån bör uppfattas som en vårdform för sig och
att den icke bör jämställas med vården av de psykiskt efterblivna. Jag kan
ansluta mig till detta uttalande, som icke mött någon gensaga vid remissbehandlingen.
Jag vill vidare särskilt peka på ett uttalande i utredningens
betänkande, att epilepsien icke är en »sjukdom» i trängre mening utan ett
symptom. Symptomen, sjukdomsyttringarna, är emellertid — såsom nyss
antytts — av sådan art att de påkallar särskild behandling och vård.
Orsaksförhållandena vid epilepsi synes vidare vara komplicerade och
skiftande, vilket ofta medför att sjukdomen måste utredas vid specialklinik.
Psykiska komplikationer kan föranleda behov av vård på vårdhem och
barn, som lider av epilepsi, kan stundom på grund av intelligensbrister eller
andra orsaker icke undervisas i den vanliga folkskolan. Det måste dock
understrykas att det alldeles övervägande flertalet epileptiker — 90 ä 95
procent — kan få sin vård utan varaktig intagning på anstalt.
Vården och särundervisningen av epileptiker sker f. n. dels på en statlig
anstalt — statens anstalt för fallandesjuka å Vilhemsro vid Jönköping med
222 platser, varav 126 vid skolhem — dels på en landstingsägd och 10
enskilda anstalter med sammanlagt 750 platser. Av de sistnämnda har Stora
Sköndal i Stockholm med annex samt Margarethahemmet i Knivsta mer
än 100 platser eller 224 resp. 110 platser. Vid Stora Sköndal finns en klinisk
undersökningsavdelning men inga skolplatser medan däremot Margarethahemmet
har 45 platser vid skolhem, de enda för epileptiska barn vid sidan
av \ ilhelmsro. Finansieringen av de enskilda anstalterna sker genom vårdavgifter,
vilka i regel i sista hand betalas av landstingen och städerna utanför
landsting eller andra primärkommuner, samt genom statliga bidrag.
Någon rätt att kvarhålla elev eller patient vid någon av dessa anstalter
finns ej f. n. och i likhet med utredningen kan jag ej förorda, att en dylik
retentionsrätt införes. Ifråga om barn torde i vissa fall ett omhändertagande
mot vårdnadshavare^ vilja kunna grundas på barnavårdslagens bestämmelser.
Vad härefter angår frågan om vårdbehovet på förevarande område
synes det totala antalet fallandesjuka i behov av undersökning inom den
föreslagna diagnostiska organisationen kunna uppskattas till i runt tal
40 000 fall. För det övervägande flertalet av dessa är en kortvarig observation
och behandling på sjukhus tillräcklig. Endast en ringa del av klientelet
är emellertid i behov av mera långvarig sluten vård. Den nuvarande
för epileptikervård särskilt anordnade anstaltsorganisationen omfattar endast
omkring 970 platser. På grundval av vissa undersökningar har emellertid
utredningen funnit, att detta platsantal bör utökas med 160 till
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
omkring 1 130. Härtill kommer 32 platser som ersättning för en landstingsägd
anstalt, vilken torde komma att nedläggas. Då bl. a. antalet
exspektanter — varvid endast räknats patienter, som godkänts för intagning
på vederbörande anstalt — den 15 september 1955 uppgick till
144, torde sistnämnda platsantal kunna godtagas som en riktlinje för att
bedöma utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under den närmaste framtiden.
Jag vill dock understryka utredningens uttalande, att vårdbehovet
bör tillgodoses endast i den mån detsamma klart säkerställts. Medicinalstyrelsen
bör därför fortlöpande följa vårdbehovet. Det synes därvid
angeläget att erhålla en närmare undersökning av klientelets uppdelning
på olika vårdformer och anstaltstyper. Undersökningen synes lämpligen
böra vidtagas i anslutning till den utredning rörande Margarethahemmets
framtida ställning, som jag i det följande kommer att förorda.
Huvudmannaskapet för epileptikervården är icke reglerat i lag
och frågan om vem som bör bära ansvaret för vårdgrenen har länge varit
under diskussion. Sjukhuslagen, där landstingens och städernas utanför
landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, gäller icke epileptikervården.
Även enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna är från landstingens huvudmannaskap enligt denna lag undantagna
psykiskt efterblivna epileptiker utan att dock dessa efterblivna därför
i och för sig faller utanför lagens tillämpningsområde. Statens anstalt för
fallandesjuka å Vilhelmsro har enligt gällande stadga till uppgift att meddela
undervisning, vård och behandling endast av fallandesjuka, som icke
lämpligen kan annorlunda omhändertagas.
1946 års sinnesslövårdsutredning har i sitt betänkande om sinnesslövården
(SOU 1949: 11) framlagt förslag bl. a. rörande organisationen av epileptikervården.
Utredningen har därvid utgått från att staten skulle övertaga
ansvaret för epileptikervården i dess helhet. Delta förslag föranledde
ingen annan åtgärd än att Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1954 uppdrog
åt medicinalstyrelsen att i berörda del verkställa en överarbetning av
betänkandet. Därvid borde bl. a. frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården
omprövas.
Denna omprövning har, såsom framgår av det föregående, givit till resultat
ett förslag enligt vilket nämnda undantag i sjukhuslagen beträffande
landstingens huvudmannaskap skulle utgå. Detta skulle då innebära, att
landstingen får ansvaret även för denna vårdgren i den mån ej annan drar
försorg om vården. Enär staten samtidigt föreslås skola svara för den speciella
epileptikervårdorganisationen, skulle landstingens ansvar visserligen
omfatta det övervägande flertalet epileptiker men begränsas till dem som
omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.
Förslaget innebär sålunda en uppdelning av det faktiska huvudmannaskapet
för epileptikervården mellan staten och landstingen. I förhållande
lill det nuvarande läget får det anses medföra ett överflyttande av det reella
eller slutligt ekonomiska ansvaret för vårdkostnaderna vid de egentliga
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957
epileptikeranstalterna från landstingen och primärkommunerna till staten.
Detta har mött gensaga från några remissinstanser. Bl. a. har kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket erinrat om att tanken
att i princip ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap
vunnit allt större burskap, och framhållit, att frågan om huvudmannaskapet
för epileptikervården borde aktualiseras först i sammanhang
med frågan om mentalsjukvården. Även statskontoret och kommittén
för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att frågan tills vidare bör
lämnas öppen, statskontoret dock under förutsättning alt en överflyttning
av huvudmannaskapet för epileptikervården i dess helhet till landstingen
icke anses böra ske nu. Från Stockholms stads sida har en helt motsatt
åsikt deklarerats.
För egen del vill jag framhålla, att den av utredningen föreslagna organisationen
av epileptikervården förutsätter ett intensivt och kontinuerligt
samarbete mellan de neurologiska klinikerna såsom diagnostisk topporganisation
och de olika epileptikeranstalterna. Med den utformning av den
diagnostiska organisationen, som jag i det följande förordar och som innebär
en decentralisering i viss utsträckning till sjukhus i hemorten, främst
vederbörande centrallasarett, kommer behovet av samarbete mellan kroppssjukvården
och den speciella epileptikervården att än mer markeras.
Överhuvudtaget är frågan om en förbättrad samordning av sjukvårdens
olika grenar genom att i största möjliga utsträckning sammanföra dem under
ett enhetligt huvudmannaskap f. n. aktuell. Jag vill i denna del här endast
erinra om, att jag i propositionen nr 106 till 1956 års riksdag såsom min
principiella uppfattning rörande huvudmannaskapet för mentalsjukvården
angivit, att den fullständiga samordningen av denna vård och kroppssjukvården
icke torde komma till stånd förrän all sjukvård åtminstone i princip
sammanförts under ett enhetligt huvudmannaskap och att en dylik samordning
otvivelaktigt är betydelsefull för att få en effektiv och god sjukvård.
Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det speciella samordningsbehov,
som enligt vad nyss sagts föreligger mellan kroppssjukvården
i allmänhet och epileptikervården synes det icke böra komma ifråga att nu
definitivt binda sig för en ordning med ett uppdelat huvudmannaskap för
sistnämnda vårdgren. Å andra sidan torde det — i avbidan på resultatet
av de utredningar som pågår eller bebådats om huvudmannaskapet för mentalsjukvården
— saknas anledning att såsom statskontoret i första hand
ifrågasatt redan nu stanna för att lägga hela ansvaret för epileptikervården
på landstingen och städerna utanför landsting.
Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att landstingen i betydande
utsträckning i sista hand svarat för vårdkostnaderna på epileptikeranstalterna
i enlighet med bestämmelserna i dels fattigvårds- och barnavårdslagarna
samt lagen om lindring i mindre bemedlades kostnader för
vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka bestämmelser
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b är 1957
dock upphört att gälla den 1 januari 1957 — d. v. s. vid socialhjälpslagens
ikraftträdande — dels ock lagen om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna. Starka skäl synes därför enligt min mening tala för
en ändring av sjukhuslagens 1 § i enlighet med utredningens förslag, en
ändring som dock icke på sätt utredningen föreslagit bör kompletteras
med föreskrifter om att staten skall ansvara för en viss del av detta vårdområde.
Jag torde senare denna dag få återkomma till frågan om ändring
av sjukhuslagen. I sak innebär detta förslag, att den intill nyssnämnda dagtillämpade
ordningen i huvudsak bibehålies, därvid dock staten på skäl som
närmare skall redovisas i det följande torde böra öka sitt bidrag till vårdkostnaderna
vid de enskilda anstalterna.
Till frågan om fördelningen mellan staten och landstingen av den del
av dessa kostnader, som icke erlägges av patienterna, återkommer jag i det
följande.
I detta sammanhang blir frågan om en gränsdragning mellan vissa
kategorier epileptiker aktuell. Jag vill därvid framhålla, att sinnessjuka
epileptiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som mest framträdande
symptom liksom hittills bör omhändertagas enligt bestämmelserna i
sinnessjuklagen — detta gäller även sådana höggradigt efterblivna som bör
intas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna — samt lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. I sistnämnda hänseende vill
jag erinra om vad som anfördes i propositionen nr 94 till 1955 års riksdag.
Däri framhölls bl. a., att gränsen mellan det klientel, för vars omvårdnad
landstingen enligt 1954 års lag har att svara, och det, som enligt 4 § samma
lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap, givetvis i första hand
hör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt efterblivna med så lätta
eller så sällan återkommande yttringar av epileptisk sjukdom, att de icke
eller endast i mindre omfattning behöver någon särskild vård för dessa
sjukdomsyttringar. Landstingens vårdnadsskyldighet enligt nämnda lag
hör därför omfatta även psykiskt efterblivna med epilepsi som en lätt eller
ej alltför framträdande komplikation. Först när den vård, som regelmässigt
ägnas de psykiskt efterblivna, måste i väsentlig mån ändra karaktär
eller kompletteras med åtgärder, riktade mot de epileptiska sjukdomsyttringarna,
bör den psykiskt efterblivne överflyttas till en särskild epileplikeranstalt.
Omhändertagande inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården
hör sålunda icke ske, förrän yttringarna av epileptisk sjukdom
är så framträdande, att vården i första hand kommer att karaktäriseras
av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt är att hänföra till epileptikervård.
Såsom utgångspunkt för sin bedömning av omfattningen av den föreslagna
vårdorganisationen för epileptikerklientelet har utredningen
angivit, alt varje fall av epilepsi i erforderlig utsträckning hör
utredas. Mot denna principiella inställning, som också understrukits av
ett flertal remissinstanser, har jag givetvis intet att erinra. Däremot kan
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
jag icke dela utredningens uppfattning beträffande den för ändamålet
erforderliga diagnostiska organisationen. Enligt förslaget skulle de neurologiska
klinikerna därvid handha den första specialundersökningen och
över huvud taget den diagnostiska verksamheten på högsta plan ävensom
alla nödiga operativa ingrepp beträffande epileptikerna. Samtliga läkare
skulle därför åläggas att vid fall av epilepsi eller misstänkt epilepsi, som
icke tidigare undersökts å neurologisk klinik, remittera vederbörande till
sådan klinik för utredning. Denna uppgift kan visserligen ofta vara både
omfattande och svårlöst. Icke för någon annan sjukdomskategori av denna
omfattning torde emellertid hittills ha ifrågasatts en diagnostisk centralisering
av denna art. Det kan vidare starkt ifrågasättas, om kapaciteten hos
de neurologiska klinikerna är tillräcklig för att ta hand om alla dessa
remissfall. Enligt utredningen skulle antalet patienter uppgå till omkring
700 årligen, en siffra som läkarförbundet dock anser böra uppräknas till
icke mindre än cirka 1 200. Platsantalet vid dessa kliniker kan visserligen
komma att utökas genom en utbyggnad av regionsjukvården. Jag vill
härvid erinra om att jag med stöd av Kungl. Maj :ts den 19 oktober 1956
givna bemyndigande tillkallat en utredningsman för att utarbeta en plan
för den specialiserade kroppssjukvårdens utbyggnad räjongvis m. m. Även
om platsantalet härigenom i en framtid utökas, måste det enligt min
mening bli nödvändigt att i varje fall under en lång övergångstid anlita
även andra vårdmöjligheter. Då härtill kommer att — såsom bl. a. medicinalstyrelsen
framhållit — även vid en del centrallasarett fullgoda förutsättningar
för hithörande diagnostik kan komma att föreligga, är jag icke
beredd att tillstyrka utredningens förslag beträffande den diagnostiska
topporganisationen. Jag förordar i stället, att det får åligga den först behandlande
läkaren att — i enlighet med de principer, som gäller för utredning
och behandling av andra sjukdomar — avgöra i vilken utsträckning
fall skall remitteras vidare för närmare utredning. Denna kan eventuellt
ske på närmaste sjukhus och i varje fall bör, som nämnts, centrallasaretten
i hemorten i många fall ha möjligheter att fullfölja utredningen.
Först vid behov av ytterligare undersökning bör remiss därifrån ske till
neurologisk klinik eller eventuellt direkt till epilepsisjukhus.
Det nu sagda gäller närmast vuxenklientelet. Beträffande undersökningen
av barn och ungdom har från många remissinstanser påtalats, att
den föreslagna organisationen ej tagit tillbörlig hänsyn till detta klientel.
Då icke mindre än cirka en tredjedel av sjukdomsfallen första gången visar
sig redan före 10 års ålder, är det av största betydelse att denna fråga erhåller
en tillfredsställande lösning. Såsom framgår av remissyttrandena
undersökes och behandlas redan nu ett stort antal barn och ungdomar med
epilepsi och likartade sjukdomar vid pediatriska kliniker. Någon anledning
att beträffande epileptikerna frångå en ordning som genomgående tillämpas
för andra patienter i dessa åldrar torde icke föreligga. Den naturliga
59
Kangl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957
gången synes därför vara att patienten undersökes vid centrallasarettens
barnkliniker som eu första utredningsinstans. Erfordras ytterligare utredning
torde remiss i regel böra ske till de pediatriska universitetsklinikerna,
som alltså skulle utgöra den diagnostiska topporganisationen, eller eventuellt
direkt till epilepsisjukhus med barnavdelning.
Beträffande den medicinska verksamheten vid de neurologiska klinikerna
vill jag endast understryka angelägenheten av att icke blott neurologisk
utan även psykiatrisk sakkunskap i erforderlig utsträckning kan
anlitas vid utredningen av epilepsifallen. Detta bör givetvis gälla även
övriga utredningsinstanser. Varken härutinnan eller beträffande anställande
av särskilda kuratorer torde det dock vara erforderligt med närmare
riktlinjer för huvudmännens handlande. Att såsom utredningen föreslagit
införa ett särskilt statsbidrag till anställande av kuratorer vid de
icke-statliga neurologiska klinikerna anser jag mig icke kunna tillstyrka.
Vad härefter angår den för epileptikervård speciellt inrättade anstaltsorganisationen
synes det lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, fördela
anstalterna på två huvudgrupper, epilepsisjukhus och epileptikerhem.
Därvid bör beaktas, att epilepsisjukhusen skall ha minst en heltidsanställd
läkare såsom ansvarig för vården samt en medicinsk utrustning, som är
jämförbar med kroppssjukhusens. Utredningens förslag, att placeringen av
de epileptiker, som bör beredas anstaltsvård, skulle anförtros överläkarna
vid de neurologiska klinikerna, kan jag icke förorda. Hänvisning av
patienter bör på vanligt sätt ske genom remiss. Enligt vad jag förut
anfört skall sådan remiss kunna ske icke bara genom överläkarna vid
nämnda kliniker utan även genom andra läkare. Det synes därför naturligt
och lämpligt, att den mottagande läkaren, d. v. s. överläkaren vid
epilepsisjukhusen, bör åläggas ansvaret för patienternas intagning. Även
intagningen vid epileptikerhemmen bör, i samråd med hemmens föreståndare
eller läkare, regelmässigt åvila sistnämnda överläkare. Det är givetvis
angeläget, att dessa har viss utbildning i neurologi liksom att överläkarna
vid epilepsisjukhus med barnplatser har åtminstone randutbildning i pediatrik
och barnpsykiatri.
I fråga om anstalternas differentiering delar jag utredningens mening,
att dessa — i den mån patienter av ifrågakommande slag skall vårdas
där och bortsett från de särskilda observationsavdelningarna vid epilepsisjukhusen
— bör uppdelas på småbarnshem, skolhem, yrkcshem, arbetshem
och vårdhem. Skolutbildningen synes därvid åtminstone tills vidare
kunna begränsas till de båda nuvarande skolanstalterna, Vilhelinsro och
Margarethahemmet. Frågan om Margarethahemmets bevarande för sitt nuvarande
ändamål har emellertid av utredningen lämnats öppen. Jag har
därför för avsikt att uppdraga åt medicinalstyrelsen att närmare utreda
denna fråga. Om det därvid av kostnadsskäl eller andra orsaker skulle
visa sig mindre lämpligt att bevara hemmet i nuvarande skick eller på
60
Kungl. ftlaj.ts proposition nr 84 ur 1957
nuvarande plats, bör vid utredningen med hänsyn bl. a. till den synnerligen
otillfredsställande regionala fördelningen av epileptikeranstalterna —
i Norrland finnes endast en anstalt med 19 platser — undersökas möjligheterna
att förlägga en anstalt till Norrland, vilken dock icke torde
böra drivas i statlig regi. Även om Margarethahemmet skall bibehållas,
synes emellertid så starka skäl tala för en Norrlands-anstalt, att frågan
härom bör närmare utredas. Jag vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
av att de enskilda anstalterna för framtiden om möjligt drives
av förening eller stiftelse och icke — som nu i några fall är förhållandet —
av enskilda personer.
Beträffande differentieringen i övrigt av epileptikerklientelet vill jag endast
framhålla, att man, särskilt på mindre anstalter, bör åtminstone på
längre sikt eftersträva en viss renodling av klientelet. Att t. ex. uppdela Margarethahemmets
110 platser på, enligt utredningens förslag, icke mindre än
sex patientkategorier, synes icke vare sig rationellt eller lämpligt och torde
försvåra en önskvärd differentiering inom de olika grupperna, framför
allt kanske på skolstadiet. Särskilt i fråga om yrkesutbildningen måste
det anses angeläget, att eleverna koncentreras till ett fåtal skolor för att
på så sätt kunna erhålla en bättre och mera differentierad utbildning.
Det sagda bör dock icke utesluta att åtminstone de största epilepsisjukhusen
avses för undersökning och vård av alla patientkategorier, givetvis
under förutsättning att tillräckligt antal väl differentierade avdelningar
kan anordnas. Bl. a. synes det angeläget, att eu observationsavdelning för
kvinnor och barn kommer till stånd även i stockholmstrakten, en fråga,
som knappast torde kunna lösas utan anslutning till endera av Stora
Sköndal eller Margarethahemmet, om detta skall bibehållas.
Den av utredningen föreslagna läkartätheten vid epilepsisjukhusen — 1
läkare på 75 vårdplatser — synes mig i nuvarande läge väl hög. Jag vill
därvid erinra om att läkartätheten vid statens sinnessjukhus efter de förstärkningar,
som medgivits för innevarande budgetår, numera uppgår för
primärsjukhusen till 1 på 124,4 patienter. Statens sjukhusutredning av år
1943 har i ett betänkande av år 1948 (SOU 1948: 37) räknat med 1 läkare på
100 å 125 patienter vid sinnessjukhusens vårdavdelningar. Denna läkartäthet
synes åtminstone tills vidare böra vara normgivande även för epilepsisjukhusens
del. Även personaltätheten i övrigt torde så småningom
böra anpassas efter för sinnessjukhusen tillämpade normer.
Mot utredningens förslag rörande organisationen av den öppna vården
har jag i huvudsak icke funnit någon anledning till erinran. Jag vill här
endast understryka angelägenheten av att möjligheterna att utnyttja dessa
vårdformer tillräckligt beaktas av såväl anstalterna som tillsynsmyndigheterna.
Det synes i detta sammanhang angeläget att — såsom utredningen
föreslagit och flera remissinstanser understrukit — såväl patienterna som
allmänheten och särskilt arbetsmarknadens parter erhåller tillräcklig in
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''i år 1957
formation om epilepsi och om epileptikernas möjligheter att, eventuellt
efter arbetsprövning och arbetsträning in. in., inordnas i arbetslivet eller i
s. k. skyddad verksamhet in. in.
Utredningens förslag ifråga om utbyggnad och upprustning
av epileptikervården innebär, som förut nämnts, en utökning med 192 platser.
Av dessa platser hänför sig 67 till Vilhelmsro, 76 till Stora Sköndal,
31 till Erstagården, 7 till Ervallahemmet och 11 till Granudden. Å andra
sidan har utredningen räknat med att den landstingsägda Sönnarslövsgården
med 32 platser skall nedläggas.
Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden och upprustningen har av
utredningen uppskattats till sammanlagt 15 000 000 kronor. Utredningen
har ansett önskvärt, att detta program genomföres på tre år men har i
rådande investeringsläge funnit sig nödsakad förorda en uppbyggnadstid
av fem år.
För egen del vill jag framhålla, att det givetvis är önskvärt att inom
epileptikervården, vars organisation och utformning i flera år varit föremål
för utredning, nu påbörjas en angelägen upprustning. Såsom jag förut
anfört bör emellertid det ytterligare vårdbehovet tillgodoses endast i den
mån detsamma klart ådagalagts. Utredningens beräkningar i detta hänseende
torde visserligen kunna tjäna som en riktlinje för att bedöma det
totala utbyggnadsbehovet inom de närmaste åren. Då emellertid medicinalstyrelsen
dels skall fortlöpande följa vårdbehovet på området dels närmare
undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper är
jag icke beredd att vare sig nu binda utbyggnadstakten till en viss tidsperiod
eller att taga ställning till samtliga föreslagna byggnadsprojekt.
Dessa torde i stället böra bedömas allteftersom de bl. a. på grundval av
nämnda material kan komma att aktualiseras. Jag begränsar därför mitt
ställningstagande till de nu närmast aktuella byggnadsföretagen. För nästa
budgetår bör sålunda medel anvisas dels för fortsättning av andra etappen
av utbyggnaden och upprustningen av Vilhelmsro med 825 000 kronor,
dels ock för de av utredningen i första rummet upptagna arbetena —
medel för upprustning av Sätoftahemmet har redan anvisats av 1956 års
riksdag — nämligen för om- och tillbyggnad av Ervallahemmet med 220 000
kronor av en beräknad totalkostnad av 440 000 kronor samt för uppförande
av eu husfadersbostad vid Norrbyvälle med 60 000 kronor och för upprustning
av Nyhem med 25 000 kronor. Samtidigt bör för utrustning av
Ervallahemmet anvisas 62 700 kronor. Medel för täckande av återstående
del av byggnadskostnaderna vid Ervallahemmet bör anvisas budgetåret
1958/59. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka en av svenska diakonsällskapet
gjord framställning om lån med 950 000 kronor för uppförande
å Stora Sköndal av ett vårdhem för svårskötta epileplikcr. Byggnadsföretaget
i fråga har av utredningen ansetts böra komma till stånd först i en
senare etapp.
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1957
I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi vill jag ånyo
erinra om att landstingen före ikraftträdandet den 1 januari 1957 av den
nya socialhjälpslagen i betydande utsträckning själva i sista hand svarat
för erläggandet av vårdavgifterna vid epileptikeranstalterna i enlighet med
bestämmelserna i fattigvårds- och barnavårdslagarna samt lagen om lindring
i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka. Jämlikt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna svarar vidare landstingen för vård av enligt lagen inskrivna
efterblivna i varje fall under 21 år, som placerats på epileptikeranstalt.
Endast omkring 10 procent av patienterna har, enligt var utredningen framhållit,
själva i sista hand svarat för vårdkostnaderna.
Såsom framgår av utredningen uppgick vårdavgiften den 1 oktober 1955
till i genomsnitt omkring 3 000 kronor per år och patient. Då statsbidraget
för samma år utgick med 1 300 kronor för år (fr. o. m. år 1956 1 500 kronor)
kan statens andel beräknas ha uppgått till icke fullt en tredjedel av
totalkostnaderna.
Den tidigare omnämnda ändringen av sjukhuslagen innebär, att landstingen
kommer att svara för vården av epileptikerna, i den mån ej annan
drager försorg därom. Landstingen får alltså i praktiken ett ansvar även för
de enskilda epileptikeranstalterna, nämligen såtillvida att vårdmöjligheter
eljest måste på annat sätt tillhandahållas. Med hänsyn härtill och mot
bakgrunden av vad nyss anförts rörande den hittillsvarande relationen
mellan statens och landstingens andel i kostnaderna anser jag mig icke
kunna tillstyrka utredningens förslag, att driftkostnaderna skulle täckas
dels genom en patientavgift på tre kronor per dag dels till resterande
belopp av statsmedel. Det synes å andra sidan icke heller skäligt att —
i avbidan på den slutliga regleringen av huvudmannaskapet, som bör ske
i anslutning till ställningstagandet härutinnan beträffande mentalsjukvården
— belasta landstingen med hela vårdkostnaden. Jag förordar därför
en lösning i enlighet med följande riktlinjer.
Dagkostnaden vid epileptikeranstalterna har av medicinalstyrelsen i
anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 beräknats till i genomsnitt för
samtliga anstalter 16 kronor per vårddag, d. v. s. omkring 5 800 kronor
per år. Patientavgiften för epileptiker över 21 år bör enligt min mening
bestämmas på samma sätt som gäller för de psykiskt efterblivna, vilka icke
har rätt till kostnadsfri vård, nämligen till belopp, motsvarande oavkortad
folkpension för ogift, bortsett från kommunalt bostadstillägg och med
frånräknande av fickpenningsbeloppet, eller f. n. i runt tal (2 150 — 360)
1 800 kronor för år. Återstående belopp, 4 000 kronor, bör delas lika mellan
staten och landstingen, vilket innebär att statens bidrag bör höjas från
1 500 till 2 000 kronor per vårdplats. Landstingen kommer sålunda att
för dessa patienter få erlägga den del av vårdkostnaden, som överstiger
(1 800 + 2 000) 3 800 kronor per plats och år. Beträffande epileptiker under
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
21 år har från flera remissinstanser framhållits, att vården av andra kategorier
handikappade, som intages på skol- eller vårdinternat, är kostnadstri
för den enskilde. Detta gäller sålunda blind- och dövskolorna, landstingens
särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna m. fl. Enär
det här i stor utsträckning kommer att vårdas ett i varje fall med på
sistnämnda skolor och anstalter intagna likartat klientel, torde även undervisningen
och vården vid epileptikeranstalt böra göras kostnadsfri för den
enskilde till 21 års ålder. Som ersättning härför bör i så fall vederbörande
landsting eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, den som driver anstalten,
äga uppbära den intagne tillkommande folkpension eller barnbidrag. Landstingens
vårdersättning kommer i dessa fall att, om endast barnbidrag utgår,
bli högre än för övriga epileptiker. Då emellertid av f. n. intagna omkring
200 barn under 16 år icke mindre än cirka 130 vårdas på statsanstalten
Vilhelmsro, torde även här en utjämning komma att ske mellan
statens och landstingens kostnader.
Särskilda avtal mellan landstingen (städerna utanför landsting) och anstalterna
synes om möjligt böra undvikas. Enklast torde vara att medicinalstyrelsen
efter vederbörlig prövning av inkomst- och utgiftsstaten för vederbörande
anstalt i huvudsak på samma sätt som nu fastställer den vårdersältning,
som utöver statsbidrag samt ifrågakommande patientavgifter och
övriga inkomster kan erfordras för att täcka anstaltens driftkostnader.
Landstingens ersättningar synes böra begränsas till ett från början maximerat
belopp, lämpligen 35 kronor per vårddag. Beloppet motsvarar avgiften
å allmän sal för icke specialistvård enligt utomlänsavtalet. Eventuellt
erforderligt fyllnadsbidrag bör utgå av statsmedel.
Höjningen av statsbidraget bör tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1957.
Bidraget bör i princip liksom f. n. utbetalas kalenderårsvis i efterskott. För
att undvika likviditetssvårigheter för anstalterna bör dock medicinalstyrelsen
äga rätt att i juli månad varje år utbetala förskott med 50 procent av
det för löpande kalenderår fastställda statsbidraget. Enär den slutliga regleringen
av statsbidraget efter kalenderårets utgång äger rum under samma
budgetår, erfordras ingen särskild medelsanvisning för detta ändamål. Liksom
medicinalstyrelsen förutsätter jag, att något extra statsbidrag till den
kliniska undersökningsavdelningen vid Stora Sköndal icke vidare skall
behöva utgå. Avdelningens inkomster och utgifter synes lämpligen böra
inordnas i staten för anstalten i dess helhet.
Däremot bör det till skolanstalterna nu utgående särskilda statsbidraget
till avlöning av rektorer och lärare bibehållas i oförändrat skick.
Statsbidraget till den öppna vården torde på av medicinalstyrelsen anförda
skäl liksom f. n. böra begränsas till i familjevård utackorderade. I
avbidan på närmare erfarenheter av denna verksamhet, som f. n. har mycket
liten omfattning, är jag icke beredd förorda en höjning av statsbidraget.
Detta bör alltså bestämmas till 300 kronor per vårdad och år.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957
Fick- och flitpenningsystemet bör beträffande skoleleverna lämpligen — i
enlighet med vad som gäller för Vilhelmsroanstalten — anpassas efter de
principer, som gäller för landstingens särskolor för psykiskt efterblivna.
För övriga patienter bör flitpengar utgå med högst det belopp, som angives
i 18 § folkpensionslagen, f. n. 360 kronor om året.
Den nya ordningen bör lämpligen — bortsett från den föreslagna höjningen
av statsbidraget — genomföras fr. o. in. den 1 januari 1958. Jag vill
emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att landstingen
under övergångsåret 1957, liksom dittills i stor utsträckning varit fallet,
svarar för vårdavgifterna på ifrågavarande anstalter för att därmed undvika
ett tillfälligt överförande på primärkommunerna av dessa utgifter. Då
vård å epileptikeranstalt numera betraktas som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens
mening, betalas vårdavgiften liksom vid annan sjukhusvård
av sjukkassa. Denna ordning torde böra bibehållas. Jag förutsätter emellertid
därvid, att eventuella kostnader för akutvård, som måste meddelas
utanför anstalten, liksom vid bl. a. Vilhelmsro kan täckas av vederbörande
anstalt.
Statens merkostnader för höjningen av statsbidraget från 1 500 till 2 000
kronor per vårdplats och år torde för budgetåret 1957/58 kunna uppskattas
till omkring (500 X 765) 383 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela de närmare bestämmelser rörande grunderna för statsbidragens
utgående m. in., som kan komma att erfordras.
Beträffande vårdpersonalens utbildning vill jag liksom
flera remissinstanser understryka önskvärdheten av att denna förbättras.
En framkomlig väg synes härvid vara att, såsom utredningen föreslagit,
anknyta utbildningen till den kursverksamhet, som föreslagits av 1951 års
sinnesslövårdsutredning, i dess år 1955 avgivna betänkande III. Även personal
med sinnessjukvårdsutbildning eller, beträffande barnavdelningarna,
barnsköterskeutbildning torde emellertid vara väl lämpad också för detta
vårdområde.
Vad slutligen angår den av utredningen berörda frågan om inordnande
av viss personal under pensioneringen enligt statens pensionsanstalts
reglemente kommer denna fråga i ett annat läge vid den av mig
förordade organisationen och finansieringen i fråga om epileptikeranstalterna
än vid ett genomförande av utredningens förslag. Jag vill emellertid
erinra om att pensioneringsproblem av samma slag föreligger även inom
sjukvården i övrigt, varför här ifrågavarande spörsmål synes böra bedömas
i samband med behandlingen av dessa frågor.
Under åberopande av .det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen
att godkänna de förslag till riktlinjer för organisationen
av och ändrade statsbidragsgrunder för epileptikervården,
som angivits i det föregående.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957
65
VII. Anslagsäskanden för budgetåret 1957/58
l:o) Bidrag till epileptikeranstalter
1954/55 ...................
1955/56 ...................
1956/57 (statsliggaren s. 1028)
1957/58 (förslag) ...........
870 000
1 114 000
1 340 000
1 740 000
Anslag
Nettoutgift
759 063
1 152 000
Yrkanden
I. Medicinalstyrelsen ■— som tillika överlämnat en framställning från
direktionen för svenska diakonsällskapet om höjning av nu utgående extra
statsbidrag för kalenderåret 1957 till sällskapets vid epileptikeranstalten å
Stora Sköndal anordnade kliniska undersökningsavdelning från 99 000 till
146 118 kronor — har i skrivelse den 31 augusti 1956 hemställt, dels att omorganisation
av epileptikervården genomföres fr. o. m. den 1 januari 1958,
dels att till driften av enskilda epileptikeranstalter anvisas ett belopp av
2 834 000 kronor, dels att till Svenska diakonsällskapet må som bidrag till
driften under år 1957 av en vid epileptikeranstalten å Stora Sköndal anordnad
klinisk undersökningsavdelning för män utgå ett extra statsbidrag
med högst 99 000 kronor, dels ock att medicinalstyrelsens andel av förevarande
anslag uppräknas med 1 678 000 kronor till 2 933 000 kronor.
II. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1956 uppskattat medelsbehovet
för statsbidrag till lärarlöner vid Margarethahemmet till 101 000
kronor, innebärande en ökning med 16 000 kronor.
I. Medicinalstyrelsens framställning.
Medicinalstyrelsen erinrar om att styrelsen med skrivelse den 13 december
1955 överlämnat ett av särskilda delegerade utarbetat betänkande med förslag
rörande organisationen och finansieringen av epileptikervården in. in.
Någon anledning att frångå styrelsens i nämnda skrivelse intagna ståndpunkt
beträffande förslaget om vårdavgift och rätt för anstalterna att uppbära
folkpension synes f. n. icke föreligga.
I fråga om statens bidrag till anstalternas driftkostnader framlade medicinalstyrelsen
i samma skrivelse två alternativ. Det ena innebar, att bidraget
i princip reglerades i överensstämmelse med de bestämmelser, som meddelats
i kungörelsen den 12 maj 1955 om statsbidrag till driftkostnader vid
anstalter för alkoholmissbrukare m. in., d. v. s. med ett garantibelopp för
dag och vårdplats, som skulle utbetalas i förskott, och ett beläggningsbidrag,
som skulle utbetalas i efterskott. Det andra alternativet avsåg att låta sta5
— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 84
Motiv
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
tens tillskott till täckandet av driftkostnaderna i princip regleras genom
fastställda inkomst- och utgiftsstater.
Vid närmare övervägande har styrelsen stannat för att med nedan angivna
modifikationer förorda det senare alternativet, som nära ansluter sig
till den lösning, som numera godtagits för finansiering av i enskild ägo befintliga
anstalter för sådana psykiskt efterblivna, för vilkas vård staten bör
svara (Sävstaholms och Söderhaga skolhem). Till grund för driften av de
särskilda epilepsisjukhusen bör sålunda avtal upprättas mellan Kungl. Maj :t
och Kronan och vederbörande sjukhus ägare. Statsbidragsbeloppet bör dock
icke fixeras i avtalet utan bestämmas per år på grundval av en för resp.
sjukhus av Kungl. Maj :t fastställd stat. I fråga om epileptikerhemmen, avsedda
att inrymma högst ett 60-tal arbetshemsplatser, torde det vara tillfyllest
att på grundval av uppgifter rörande beräknade inkomster och utgifter
för verksamhetsåret fastställa ett fixt bidragsbelopp per dag och plats.
Beloppet torde böra fastställas av Kungl. Maj :t på förslag av medicinalstyrelsen.
Sannolikt kommer bidraget att för år 1957 röra sig om 10 kronor
per plats.
Skulle under löpande räkenskapsår särskilda förhållanden uppstå, t. ex.
avtalsenlig höjning av löner till befattningshavarna eller prisstegringar å
törnödenheter, vilka icke kunnat förutses vid bidragens fastställande, bör
Kungl. Maj :t äga möjlighet att bevilja sjukhusen och anstalterna häremot
svarande höjning av statens tillskott.
Därest förslaget om epileptikervårdens organisation nu genomföres, bör
bidraget till anstalternas kostnader under kalenderåret 1957 utgå med oförändrat
1 500 kronor för vårdplats. Då ingen nämnvärd förändring av platsantalet
(f. n. 765) väntas, kan medelsbehovet för budgetåret 1957/58 uppskattas
till enahanda belopp, som anvisats för innevarande budgetår eller
1 150 000 kronor. Jämväl bidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade
epileptikerna föreslås utgå med oförändrat belopp eller 300
kronor för år och utackorderad. I runt tal 6 000 kronor bör således beräknas
för ändamålet.
Under en följd av budgetår bär ett extra statsbidrag utgått för en av
svenska diakonsällskapet vid epileptikeranstalten å Stora Sköndal anordnad
klinisk undersökningsavdelning för fallandesjuka män. För verksamheten
under år 1956 har anvisats 99 000 kronor. I särskild skrivelse har
svenska diakonsällskapets direktion anhållit om höjning av driftbidraget för
kalenderåret 1957 till 146 118 kronor.
Direktionen har i skrivelsen upprepat en för år 1956 gjord framställning,
att medel skall beräknas för bidrag till anställande av en socialkurator. Medicinalstyrelsen,
som ifrågasätter om icke eventuellt förekommande kuratorsgöromål
kan fullgöras av den vid avdelningen anställde husfadern, har
ansett sig böra avräkna i framställningen beräknat lönebelopp för dylik befattningshavare,
12 744 kronor. Kosthållet har i skrivelsen beräknats efter
67
Kangl. Maj.ts proposition nr 8b är 1957
4 600 underhåll sdagar till 16 100 kronor. Medicinalstyrelsen förutsätter, att
verksamheten vid kliniken, sedan den numera varit i verksamhet ett par år,
blivit mera känd, varför underhållsdagarna torde kunna beräknas uppgå
till samma antal som beräknades för innevarande år eller 4 880. Utgifterna
skulle härigenom öka med 980 kronor. Genom beslut den 19 juni 1956 har
medicinalstyrelsen på framställning av direktionen höjt vårdavgiften vid
undersökningsavdelningen till 33 kronor per vårddag. Utgående från sistnämnda
vårddagsantal skulle således inkomsterna i form av dagavgifter
kunna beräknas till i runt tal 160 000 kronor, innebärande en ökning mot
budgetförslaget med 35 800 kronor. Det extra statsbidraget skulle således
kunna beräknas till (146 118 + 980 — 12 744 — 35 800) 98 554 kronor. Medicinalstyrelsen
föreslår, att bidraget uppföres med oförändrat belopp,
99 000 kronor.
För bidrag till epileptikervården under kalenderåret 1957 skulle således
enligt hittills tillämpade grunder erfordras (1 150 000 + 6 000 + 99 000)
1 255 000 kronor i vad avser medicinalstyrelsens del av anslaget.
Sedan principbeslut om vårdens omorganisation fattats, bör förslag till
avtal med epilepsisjukhusen kunna färdigställas i så god tid att avtalen kan
godkännas före den 1 januari 1958. Avtalen bör innehålla föreskrift om att
epilepsisjukhusen vid början av varje kvartal kan rekvirera en fjärdedel
av statens tillskott för året. Sådan rekvisitionsrätt bör även gälla epileptikerhemmen.
Utgående från nettovårdkostnaderna för kalenderåret 1955, enligt vilka
medelkostnaden för vårddag vid de 10 enskilda anstalterna uppgick till i
runt tal 15 kronor, beräknar styrelsen, under hänsynstagande till under
år 1956 inträffade samt framgent eventuellt inträffande löne- och prisstegringar,
den genomsnittliga dagkostnaden till 16 kronor. Sedan anstalternas
inkomster i form av vårdavgifter och uppburna folkpensioner och barnbidrag
avdragits, torde statens tillskott i medeltal för samtliga anstalter
således kunna uppskattas till 12 kronor för vårddag. Statens utgifter för
ett år skulle då uppgå till (365 X 765 X 12) 3 350 700 kronor. För första
halvåret 1958 bör för ändamålet anvisas hälften härav eller 1 675 000 kronor.
Styrelsen förutsätter vidare, att något extra driftbidrag till den av
svenska diakonsällskapet anordnade undersökningsavdelningen för män
vid Stora Sköndal icke skall utgå, utan att avdelningens inkomster och utgifter
inordnas i staten för Stora Sköndals epilepsisjukhus.
Beträffande patienter i öppen vård som uppbär folkpension, framhålles i
betänkandet, att anstalterna med användande av folkpensionens nettobelopp
torde kunna bereda sig kostnadstäckning. Däremot föreslås, att statsbidrag
till försöksutskrivna samt patienter i kontrollerad familjevård, vilka
icke uppbär folkpension, bestämmes till tre kronor för dag. Styrelsen är
tveksam, huruvida statsbidrag av denna art skall utgå till försöksutskriven.
Anser läkare vid anstalten att eu patient bör överföras till öppen vård, synes
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
han böra försöksutskrivas, om han kan reda sig själv och erhålla ett avlönat
arbete. I annat fall bör kontrollerad familjevård komma i fråga. Statsbidraget
bör då kunna inskränkas till att liksom hittills avse kontrollerad
familjevård. Huruvida ökat medelsbehov för ändamålet erfordras, utöver
för 1957 beräknat, är nu ej möjligt att bedöma.
Statsbidrag till kostnaderna för utackordering i kontrollerad familjevård
bör sålunda utgå med tre kronor per patient och för ändamålet bör beräknas
för första halvåret 1958 ett belopp av 3 000 kronor.
Medicinalstyrelsens andel av anslaget bör således för budgetåret 1957/58
uppföras med tillhopa (1 150 000 + 6 000 + 99 000 + 1 675 000 + 3 000)
2 933 000 kronor.
II. Skolöverstyrelsens framställning.
Då statsbidraget till lärarlöner utbetalas i efterskott, skall bidraget till
Margarethahemmet beräknas på under läsåret 1956/57 vid hemmet inrättade
tjänster. Hemmet kommer under nämnda läsår att förutom rektorstjänsten
ha fyra ordinarie samt en icke-ordinarie lärartjänst i kunskapsämne,
en ordinarie lärartjänst i kvinnlig slöjd samt en icke-ordinarie förskollärartjänst,
varför det för budgetåret 1957/58 utgående statsbidraget till
avlöning av rektor och vissa lärare vid Margarethahemmet kan uppskattas
till 101 164 eller avrundat 101 000 kronor.
Yttrande
Statskontoret — som erinrar om sitt i utlåtande över betänkandet framförda
förslag, att huvudmannaskapet för epileptikeranstalterna borde anförtros
landstingen och de landstingsfria städerna, varvid dessa även i princip
skulle svara för vårdkostnaderna — anser, att intill dess frågan om
epileptikervårdens framtida utformning prövats av riksdagen anslaget bör
uppföras med oförändrat belopp.
Departementschefen
I enlighet med vad jag tidigare förordat bör statsbidraget till anstalternas
driftkostnader räknat fr. o. in. den 1 januari 1957 höjas från 1 500 till 2 000
kronor per år och godkänd skol- eller vårdplats på internat. Vid bifall härtill
kan det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga medelsbehovet för
nästa budgetår uppskattas till (2 000 x 765) 1 530 000 kronor.
Statsbidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade epileptikerna
bör, som förut nämnts, utgå med ett oförändrat fast belopp av 300
kronor per utackorderad och år. Kostnaderna för ändamålet torde kunna
uppskattas till i runt tal 6 000 kronor.
Vid sidan av det ordinarie driftbidraget har till svenska diakonsällskapet
under en följd av budgetår utgått ett extra statsbidrag för en vid sällskapets
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
epileptikeranstalt å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning
för fallandesjuka män. Såsom villkor för bidragets åtnjutande gäller
bl. a. att vid avdelningen skall mottagas patienter även från andra epileptikeranstalter
enligt anvisningar, som överinspektören för epileptikervården
må meddela. Bidraget under budgetåret 1956/57 avser att täcka beräknat
underskott under kalenderåret 1956 och utgår med högst 99 000 kronor.
Underskottet å kliniken för år 1957, som av diakonsällskapet upptagits till
146 118 kronor, har av medicinalstyrelsen ansetts kunna reduceras till 99 000
kronor. Medicinalstyrelsens beräkning av statsbidraget har i och för sig
icke givit mig anledning till erinran. Jag vill dock framhålla, att den nu förordade
höjningen av driftbidraget i allmänhet till epileptikeranstalterna
givetvis bör föranleda en motsvarande minskning av den nu förhållandevis
synnerligen höga vårdavgiften om 33 kronor per dag vid klinikens 14 platser.
Vidare vill jag erinra om vad som tidigare anförts beträffande inordnandet
av klinikens inkomster och utgifter i staten för epileptikeranstalten
i dess helhet. Särskilt statsbidrag för detta ändamål synes alltså icke böra
utgå för tiden fr. o. m. år 1958.
Vad slutligen angår statsbidraget till kostnaderna för avlöning av lärare
vid Margarethahemmet har skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet
för ändamålet icke föranlett någon erinran från min sida. Förslaget innebär
en ökning av medelsanvisningen med 16 000 till 101 000 kronor.
Vid bifall till vad nu förordats kan det sammanlagda medelsbehovet
under anslaget för budgetåret 1957/58 uppskattas till (1 530 000 +6 000 +
99 000 + 101 000) 1 736 000 eller i runt tal 1 740 000 kronor. Förslaget innebär
en ökning av medelsanvisningen med 400 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) medgiva, att till svenska diakonsällskapet må — utan
hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter
— under budgetåret 1957/58 utgå extra statsbidrag
med högst 99 000 kronor för en vid sällskapets epileptikeranstalt
å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning
för män, på villkor bl. a., att vid densamma
mottages patienter även från andra epileptikeranstalter enligt
anvisningar, som överinspektören för epileptikervården
må meddela;
b) till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret
1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 740 000 kronor.
2:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning
Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i riksstaten för
budgetåret 1956/57.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
Yrkande
Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstgrelsen
överlämnat två den 4 oktober 1955 och den 4 juli 1956 dagtecknade
framställningar från ägaren till Ervalla epileptikerhem om bidrag
med bl. a. 98 079 kronor till utrustning av hemmet i samband med planerad
om- och tillbyggnad.
Motiv
Medicinalstyrelsen hänvisar i sin skrivelse den 21 december 1955 till en
av styrelsens delegation för epileptikervården gjord utredning i ärendet,
varav framgår bl. a. följande.
Framställningen föranleder i huvudsak intet annat yttrande än en erinran,
att en epileptikeranstalt med hänsyn till både sjukdomens yttringar
och vårdens i stor utsträckning kroniska karaktär kräver en något stabilare
inventariestandard och något större anordningar för patienternas trivsel
på sjukrum och i gemensamhetslokalcr än vanliga sjukhus. Sålunda bör
bl. a. 80 stapelbara stolar till samlingsrummet utbytas mot sådana stolar
av landstingens inköpscentrals modell. Denna är visserligen ungefär dubbelt
så dyr, men stolarna är i gengäld väsentligt hållbarare. Med hänsyn
härtill och till vissa andra smärre jämkningar torde ett belopp om i runt tal
95 000 kronor böra anvisas för ändamålet.
För egen del tillstyrker medicinalstyrelsen delegationens förslag. I styrelsens
skrivelse av den 31 augusti 1956 har emellertid anslagsäskandet —
under hänvisning till centrala sjukvårdsberedningens i det följande återgivna
yttrande — begränsats till 62 700 kronor.
Yttranden
Centrala sjukvårdsberedningen (yttrande den 24 januari 1956) framhåller
bl. a., att ett belopp om 25 405 kronor till kyl- och luftkonditioneringsanläggningar
borde avgå, då kostnaderna för dessa rätteligen borde bestridas
av byggnadsanslag. Härjämte torde en utgiftsminskning om 9 974 kronor
genom vissa ändringar i förslaget kunna genomföras. Ett belopp av
(98 079 — 25 405 — 9 974) 62 700 kronor borde således bli tillräckligt för
ändamålet.
Statskontoret har — då ifrågavarande arbeten av epileptikerutredningen
angivits såsom mest angelägna — intet att erinra mot medicinalstyrelsens i
skrivelsen den 31 augusti 1956 framlagda förslag.
Departementschefen
Vid behandlingen av frågan om utbyggnad och upprustning av epileptikervården
har jag tidigare förordat, att för vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid Ervalla epileptikerhem för nästa budgetår anvisas hälften av
den för ändamålet beräknade kostnaden eller 220 000 kronor. De planerade
tillbyggnadsarbetena beräknas kunna avslutas redan under samma
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1957
budgetår. Med hänsyn härtill bör medel för anskaffande av utrustning i god
tid dessförinnan stå till förfogande. Medelsbehovet torde emellertid på av
centrala sjukvårdsberedningen anförda skäl kunna begränsas från 98 079
till 62 700 kronor. Jag förordar, att ägaren av hemmet av statsmedel erhåller
hjälp till anskaffningen, lämpligen i form av ett bidrag om sist angivna
belopp, 62 700 kronor. Beloppet torde böra anvisas såsom ett särskilt reservationsanslag.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Bidrag till Ervallahemmet för utrustning för budgetåret
1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 62 700 kronor.
3:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka
Yrkanden
1) Byggnadsstgrelsen hemställer i skrivelse den 31 augusti 1956, att för
slutförande av återstående del av andra etappen av om- och utbyggnadsarbetena
vid statens anstalt för fallandesjuka anvisas 1 200 000 kronor.
2) Medicinalstyrelsen hemställer i skrivelse den 31 augusti 1956, att för
utförande av nämnda arbeten anvisas 1 100 000 kronor.
Motiv
1) Av 1953—1955 års riksdagar har till om- och utbyggnadsarbeten vid
statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro anvisats sammanlagt
(1 000 000 + 600 000 + 60 000) 1 660 000 kronor. Arbetena omfattar panncentral
med verkstäder och transformatorstation, administrationsbyggnad,
ombyggnad av den nuvarande administrationsbyggnaden till personalbostäder
jämte vissa yttre arbeten och är med undanlag för sistnämnda ombyggnad
nu avslutade.
I skrivelse den 31 augusti 1955 hemställde byggnadsstyrelsen, efter samråd
med medicinalstyrelsen, om medel till en andra etapp av anstaltens utbyggnad,
omfattande nytt skolhem för pojkar och flickor, observationsavdelning,
bostadshus för intendent och andre läkare, telefonväxel, utbyggnad
av reningsverk samt de yttre arbeten som sammanhänger med ovanstående
byggnadsobjekt.
I propositionen nr 96/1956 framhöll departementschefen, att medicinalstyrelsen
föreslagit vissa ändringar i byggnadsprogrammet, vilka ändringar
i visst hänseende av byggnadsstyrelsen ansetts böra närmare utredas före
ett slutligt ställningstagande. Det syntes lämpligen böra ankomma på Kungl.
Maj:t alt inom en kostnadsram av omkring 1 825 000 kronor fastställa vilka
av de ifrågasatta byggnadsföretagen, som lämpligen borde ingå i denna
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
etapp, och i vilken ordning dessa borde utföras. 1956 års riksdag anvisade
1 000 000 kronor för påbörjande av arbetena i fråga.
På uppdrag av Kungl. Maj:t har byggnadsstyrelsen, efter samråd med
medicinalstyrelsen, i skrivelse den 18 juni 1956 inkommit med förslag till
de byggnadsobjekt, som med beaktande av vad departementschefen anfört i
nämnda proposition ansetts böra ingå i den andra etappen. Kostnaderna
enligt prisläget den 1 juli 1955 beräknades därvid till 2 100 000 kronor enligt
följande sammanställning.
Skolhem .................................................. 515 000
Observationsbyggnad ...................................... 445 000
Chefsbostad .............................................. 140 000
Läkarbostad ............................................. 100 000
Utbyggnad av reningsverk .................................. 230 000
Yttre ledningar in. m....................................... 175 000
Värmekulvertar (fortsatt utbyggnad) ........................ 140 000
Panncentral och kulvertar inom Nydalaområdet................ 45 000
Elkablar och elspisar inom d:o .............................. 25 000
Ritningar, kontroll, administration och oförutsedda utgifter . 285 000
Enligt prisläget den 1 juli 1956 uppgår emellertid kostnaderna till
2 200 000 kronor. Avsikten är att byggnadsarbetena skall igångsättas i början
av år 1957 och avslutas under budgetåret 1957/58. Vid dylikt förhållande
erfordras för sistnämnda budgetår ett belopp om 1 200 000 kronor.
2) Medicinalstyrelsen biträder byggnadsstyrelsens i skrivelsen den 18 juni
1956 framlagda förslag.
Departementschefen
För påbörjande av andra etappen av den planerade utbyggnaden och
upprustningen av statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro har av
1956 års riksdag anvisats ett belopp av 1 000 000 kronor av en efter prisläget
den 1 juli 1955 beräknad sammanlagd kostnad av 1 825 000 kronor. I denna
etapp skulle enligt förslagen bl. a. ingå ett skolhem, en observationsavdelning,
vissa bostäder, utbyggnad av reningsverk samt en del yttre ledningsarbeten
in. in. Förslagen beträffande nya vårdplatser åsyftade endast att
ersätta sådana platser, som ej fyllde nutida krav på en tillfredsställande
vårdstandard.
I det av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget
har kostnaderna vid oförändrat prisläge beräknats till 2 100 000 kronor och
efter prisläget den 1 juli 1956 till 2 200 000 kronor. Därvid har i enlighet
med vad som förutsattes föregående år vidtagits vissa ändringar i byggnadsprogrammet.
Sålunda har bl. a. tillkommit en chefsbostad medan å andra
sidan en intendentsbostad utgått. Vidare har flera byggnader medelst värmekulvertar
anslutits till den nya panncentralen, varjämte för byggnaderna på
73
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957
det s. k. Nydalaområdet föreslagits en separat mindre värmecentral för erhållande
av bättre driftsekonomi. Slutligen har en viss omläggning av det
elektriska distributionsnätet befunnits erforderlig.
Den ändrade omfattning av andra byggnadsetappen vid anstalten som sålunda
föreslagits, har jag ansett mig kunna i huvudsak godtaga. Det synes
dock böra undersökas om icke bostad för underläkaren kan ordnas utan
nybyggnad inom anstalten. Jag vill också ånyo understryka angelägenheten
av att kostnaderna för de föreslagna bostäderna bringas i närmare överensstämmelse
med de belåningsvärden, som Kungl. Maj :t genom beslut den
16 december 1955 fastställt för egnahemslån till en- och tvåfamilj shus.
Vidare vill jag framhålla att även alla möjligheter i övrigt till besparingar
bör tillvaratagas för att därigenom söka hålla kostnaderna inom den ursprungligen
angivna kostnadsramen, 1 825 000 kronor. Innan dessa möjligheter
kan närmare bedömas, är jag icke beredd att tillstyrka en större medelsanvisning
än 825 000 kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att till Statens anstalt för fallandesjuka: Om- och utbyggnadsarbeten
för budgetåret 1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond, inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 825 000 kronor.
4:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten
Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i riksstaten för
budgetåret 1956/57.
Yrkande
Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstyrelsen
överlämnat två den 4 oktober 1955 och den 4 juli 1956 dagtecknade
framställningar från ägaren till Ervalla epileptikerhem om bidrag
med bl. a. ett ränte- och amorteringsfritt lån för om- och tillbyggnad av hemmet
med 395 000 kronor, vilket belopp i sistnämnda skrivelse höjts till
420 405 kronor jämte tillägg för inträffad byggnadskostnadsstegring.
Motiv
Medicinalstyrelsen hänvisar i sin skrivelse den 21 december 1955 till en
av styrelsens delegation för epileptikervården gjord utredning i ärendet,
varav framgår bl. a. följande.
Ervallahemmet är solitt byggt och lämpar sig därför väl för en ombyggnad.
Behovet härav är stort, emedan byggnaderna är nerslitna och patienterna
i viss utsträckning ligger i större enheter än som är önskvärt. Ägarens
ekonomi tillåter honom inte att själv bekosta om- och tillbyggnaden.
Delegationen tillstyrker därför i princip bifall till framställningen.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957
För egen del tillstyrker medicinalstyrelsen delegationens förslag. I styrelsens
skrivelse den 31 augusti 1956 framhålles emellertid, att lånebeloppet
med hänsyn till vad centrala sjukvårdsberedningen anfört rörande utrustningsanslaget
(jfr föregående punkt) bör höjas med det belopp, som upptagits
för kyl- och luftkonditioneringsanläggningar. Vidare bör tilläggas ett
belopp motsvarande höjningen av byggnadskostnadsindex sedan år 1955.
Denna höjning uppgår per den 1 april 1956 till 4,65 procent. Lånebeloppet
bör således uppgå till (395 000 + 25 405 + 4,65 % X 420 405) 439 954 eller i
runt tal 440 000 kronor.
Centrala sjukvårdsberedningen har i ett till medicinalstyrelsen avgivet
yttrande anfört följande.
Beredningen har icke något att erinra mot rumsstorlekarna med hänsyn
till föreslagen möblering med sängarna utmed väggarna. Det föreslagna
platsantalet i stora anstaltsbyggnaden anser beredningen alltså godtagbart
med avdrag för de två platser som bortgå, sedan nu i föreliggande förslag
ett 2-patientrum i våningen 1 trappa slopats. Beredningen har observerat,
att i matsal, diskrum och kök den ovanför belägna ytterväggen icke synes
vara konstruktivt avlastad. I övrigt saknar beredningen anledning till
erinran. &
Yttranden
Byggnadsstyrelsen (yttrande den 31 januari 1956) understryker vad centrala
sjukvårdsberedningen anfört rörande huvudbyggnadens utformning
ur konstruktiv synpunkt. Den föreslagna lösningen av souterrängvåningen
och den därav betingade terrassen finner byggnadsstyrelsen direkt olämplig.
Medelsbehovet har angivits till 395 000 kronor, vilket med utgångspunkt
från nu föreliggande ritningsmaterial synes lågt räknat.
Statskontoret har — då ifrågavarande arbeten av epileptikerutredningen
angivits såsom mest angelägna — intet att erinra mot medicinalstyrelsens
i skrivelsen den 31 augusti 1956 framlagda förslag.
Departementschefen
I enlighet med vad jag tidigare förordat i samband med behandlingen av
frågan om utbyggnad och upprustning av epileptikervården bör till vissa
om- och tillbyggnadsarbeten vid Ervallahemmet för vardera av budgetåren
1957/58 och 1958/59 anvisas ett belopp av 220 000 kronor, motsvarande
hälften av de för ändamålet beräknade kostnaderna. Jag förordar, att ägaren
av hemmet erhåller understöd till utförandet av nämnda arbeten i form
av ett räntefritt stående lån å tillhopa 440 000 kronor, uppdelat på nyss angivet
sätt. Jag förutsätter därvid, att vid arbetenas utförande iakttages av
myndigheterna i ärendet framförda synpunkter, ävensom att arbetena så
planeras och genomföres, att den förut angivna kostnadsramen blir tillräcklig.
Såsom villkor för erhållande av lånet torde böra föreskrivas bl. a.,
75
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957
att ägaren ställer säkerhet, som av Kungl. Maj :t godkännes, samt att lånet
skall återbetalas, om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på
tillfredsställande sätt. Medel för lånet torde böra anvisas under fonden för
låneunderstöd.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten för
budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd, inrikesdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag av 220 000
kronor.
5:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten
Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i gällande riksstat.
Yrkande
Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstyrelsen
överlämnat en den 3 oktober 1955 dagtecknad framställning
från svenska diakonsällskapets styrelse om statsbidrag eller statslån med
sammanlagt 185 000 kronor för vissa byggnadsarbeten vid sällskapets epileptikerhem.
Motiv
I diakonsällskapets skrivelse framhålles bl. a. följande.
Av diakonsällskapets epileptikerhem är bl. a. Nyhem och Norrbyvälle i
behov av ombyggnad och renovering.
Å Nyhem behöver framför allt dagrums- och matsalsutrymmena vidgas.
Detta kan ske genom en minskning av platsantalet med 2 platser, varvid ett
rum lägges till dagrummet. En sådan förändring jämte en förbättring av den
sanitära anläggningen skulle draga en kostnad av ca 25 000 kronor.
Å Norrbyvälle bör verkställas dels en omdisponering av befintliga rum
och dels en allmän upprustning. Nuvarande husfader sbostad, som är belägen
inom byggnaden, bör ersättas med en särskild bostad i närheten. Därigenom
skulle antalet platser öka med 6 till 33. Kostnaden beräknas till omkring
60 000 kronor.
Ombyggnaden skulle omfatta förbättring av de sanitära förhållandena,
bättre skyddsanordningar, ominålning, omtapetsering, förbättring av golven,
delvis nya möbler, klädskåp in. in. Kostnaderna för dessa ombyggnads- och
förbättringsarbeten beräknas uppgå till ca 100 000 kronor.
Enligt medicinalstyrelsens mening bör medel för nästa budgetår lämpligen
anvisas för såväl uppförande av husfadersbostaden i Norrbyvälle som renoveringsarbetena
vid Nyhem med ett sammanlagt belopp av (60 000 + 25 000)
85 000 kronor.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
Yttranden
Byggnadsstyrelsen framhåller, att kostnadsberäkningen för husfadersbostaden
vid Norrbyvälle endast torde hålla, om grundförhållandena är gynnsamma
samt om yttre arbeten och ledningsdragningar blir av ringa omfattning.
Statskontoret vill — då ifrågavarande arbeten tillhör dem som av utledningen
angivits såsom mest angelägna, icke framställa annan erinran
mot förslagen än att medel för uppförandet av en husfadersbostad vid Norrbyvälle
in. in. icke torde böra anvisas, förrän detaljerade kostadsberäkningar
föreligger.
Departementschefen
I överensstämmelse med vad jag tidigare förordat vid behandlingen av
frågan om upprustning och utbyggnad av epileptikervården bör för uppförande
av en husfadersbostad vid Norrbyvälle samt för vissa ombyggnadsarbeten
vid Nyhem anvisas tillhopa (60 000 + 25 000) 85 000 kronor. Däremot
kan jag i likhet med medicinalstyrelsen icke tillstyrka, att medel nu
anvisas för ombyggnadsarbetena vid Norrbyvälle. Jag förordar sålunda,
att diakonsällskapet för utförande av först angivna arbeten erhåller understöd
av statsmedel i form av ett räntefritt stående lån på 85 000 kronor.
Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen anfört förutsätter jag därvid, att arbetena
så utföres att ytterligare bidrag av statsmedel icke kommer att erfordras.
Sasom villkor för lånet torde böra gälla bl. a., att svenska diakonsällskapet
i egenskap av ägare till hemmen ställer säkerhet, som av Kungl.
Maj :t godkännes, samt att lånet skall återbetalas om verksamheten nedlägges
eller icke upprätthålles på tillfredsställande sätt. Medel för lånet
torde böra anvisas under fonden för låneunderstöd.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 85 000 kronor.
6:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a.
för vissa byggnadsarbeten m. m.
För budgetåret 1955/56 anvisades under fonden för låneunderstöd ett
ränte- och amorteringsfritt statslån å 110 000 kronor för vissa byggnadsarbeten
in. m. vid Röingegårdens epileptikerhem.
Yrkande
I en den 30 november 1956 dagtecknad skrift har styrelsen för föreningen
Röingegården u.p.a. hemställt om ett ränte- och amorteringsfritt
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957
statslån å 50 000 kronor för täckande av vissa merkostnader för de byggnadsarbeten,
som avsetts med 1955 års förenämnda lån.
Motiv
Kostnaderna för ombyggnads- och upprustningsarbetena har av flera
anledningar blivit större än beräknat. Samtidigt har ett beräknat överskott
för 1956, varmed vissa kostnader avsetts kunna täckas, uteblivit. Dessa
omständigheter har lett till att ett belopp om 50 000 kronor icke kunnat
täckas.
Vid planeringen av ombyggnad för panncentral och tvättstuga åren 1953
—1954 hade beräknats en betydligt enklare och mindre byggnad. Vid
utformandet av detaljerna beslöts i samråd med vederbörande myndighet
att med tanke på en framtida affärsdriven tvättinrättning planera utrymmena
så att plats för nödvändiga maskiner reserverades. Merkostnaderna
för ombyggnaden hade delvis beräknats kunna täckas med de medel, som
av driftsinkomster avsetts till underhåll av byggnader, cirka 10 000 kronor.
På grund av opåräknade större underhållsarbeten har dock uppkommit
underskott. Under eftervintern 1956 sprang sågspånsaggregatet i pannrummet
sönder, varvid pannan måste iordningställas för kokseldning. Även
värmepannan gick sönder och en ny måste i hast anskaffas och under
övertid inmonteras. Kostnaderna för dessa arbeten beräknas till cirka
4 000 kronor. Vid grävning av kulvert påträffades alldeles utanför huvudbyggnadens
vägg en septictank så bristfällig att lukt ur denna spred sig
till patienternas dagrum. Nytt reningsverk måste därför anläggas för en
kostnad av 13 150 kronor. Vid rivning av befintliga värmeelement i huvudbyggnaden
befanns åtskilliga så bristfälliga att de måste kasseras. På
samma sätt förhöll det sig med den elektriska anläggningen i huvudbyggnaden.
Dessutom har byggnadskostnaderna stigit betydligt under de
senaste åren. Kostnadsberäkningen utarbetades på grundval av 1954 års
priser.
För att få värmeanläggningen klar inom rimlig tid har arbetet måst
fortgå trots merkostnaderna. Föreningen är skyldig installationsfirmorna
för de senaste månadernas arbeten och för övrigt har föreningen varit
nödsakad att lämna accepter. Utan det begärda lånet av statsmedel får
föreningen stora likvida svårigheter.
Fastigheten Röingegården är intecknad för 384 000 kronor. Av inteckningarna
innehar Västra Göinge härads Sparbank de första å 90 000 kronor
medan återstående å 294 000 kronor innehas av statskontoret. Fastigheten
är brandförsäkrad för 643 000 kronor.
Yttranden
Statskontoret framhåller, att ett eventuellt statslån för täckande av
kostnadsökningen, 50 000 kronor, bör anvisas under fonden för låneun
-
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957
derstöd, statskontorets delfond. För lånet lärer vidare i stort sett böra gälla
samma villkor, som för föreningens nu innehavda statslån. Som säkerhet
bör ställas inteckningar å lånebeloppet i anstaltsfastigheten med förmånsrätt
närmast efter de för tidigare lån pantsatta inteckningarna.
Byggnadsstyrelsen påpekar, att det kostnadsberäknade byggnadsprogrammet
frångåtts i det att utrymmen iordningställts för en framtida
affärsdriven tvättinrättning. Vidare har vissa icke förutsedda åtgärder av
underhållskaraktär genomförts i samband med övriga byggnadsarbeten.
Styrelsen saknar underlag för en bedömning av behovet av de vidtagna
åtgärderna.
Av den uppkomna kostnadsfördyringen på 50 000 kronor är cirka 9 000
kronor att hänföra till allmän kostnadsstegring. Utan besiktning av anläggningen
kan en fullständig redovisning icke lämnas av kostnaderna för
arbeten inom och utom det ursprungliga programmet. I huvudsak synes
dock den angivna kostnaden för de utförda arbetena skälig.
Medicinalstyrelsen framhåller, att föreningen torde sakna medel för att
gälda den uppkomna kostnadsökningen. Då detta enligt styrelsens mening
ej bör föranleda en höjning av vårdavgiften vid hemmet, tillstyrker styrelsen,
som i ärendet inhämtat yttrande från sin biträdande byggnadsinspektör,
att föreningen av statsmedel måtte beviljas ett ränte- och amorteringsfritt
tilläggslån med begärt belopp.
Departementschefen
Genom beslut vid 1955 års riksdag beviljades föreningen Röingegården
u. p. a. ett ränte- och amorteringsfritt statslån om 110 000 kronor för fortsatt
upprustning av föreningens epileptikerhem. Byggnadsarbetena skulle
i huvudsak avse panncentral och tvättinrättning samt ombyggnad av övervåningen
i huvudbyggnaden. Under ombyggnadsarbetenas gång har det
emellertid visat sig nödvändigt att utföra vissa opåräknade större underhållsarbeten,
avseende huvudsakligen värme- och avloppsanläggningarna
samt de elektriska installationerna. Merkostnaden härför samt för inträffad
allmän byggnadskostnadsstegring — den senare av byggnadsstyrelsen uppskattad
till omkring 9 000 kronor — har enligt vad jag inhämtat uppgått
till drygt 60 000 kronor. Föreningen saknar möjlighet att själv täcka annat
än en mindre del, omkring 10 000 kronor, av dessa kostnader. På återstående
belopp har föreningen nödgats lämna accepter. Med hänsyn härtill och
då arbetena till största delen varit av sådan karaktär att de ur driftsynpunkt
måst genomföras utan dröjsmål, anser jag mig böra tillstyrka, att föreningen
erhåller ytterligare ekonomiskt stöd i form av ett ränte- och amorteringsfritt
statslån å 50 000 kronor. Liksom för tidigare lån torde såsom
villkor för nu ifrågavarande lån böra bestämmas bl. a., att föreningen ställer
säkerhet, som av Kungl. Maj :t godkännes, samt att lånet skall återbetalas
Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957 79
om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på ett tillfredsställande
sätt.
Medel för lånet torde böra anvisas under kapitalbudgeten, fonden för
låneunderstöd.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen
att till Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a.
för vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1957/58 under
fonden för låneunderstöd, inrikesdepartementet, anvisa
ett investeringsanslag av 50 000 kronor.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Ingvar Andersson
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning........................................................ 2
II. Huvuddragen i nuvarande ordning................................. 5
1. Vissa författningsbestämmelser m. m.............................. 5
2. Vårdorganisationen m. m........................................ 7
III. Utredningens förslag.............................................. 14
1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m........................... 14
2. Vårdbehovet................................................... 16
3. Huvudmannaskapet m. m....................................... 19
4. Vårdorganisationen............................................. 21
5. Utbyggnad och upprustning..................................... 26
6. Ekonomi...................................................... 31
7. Vårdpersonalens utbildning m. m................................. 33
IV. Medicinalstyrelsens skrivelse....................................... 34
V. Yttranden....................................................... 36
1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m........................... 36
2. Vårdbehovet................................................... 37
3. Huvudmannaskapet m. m....................................... 38
4. Vårdorganisationen............................................. 40
5. Utbyggnad och upprustning..................................... 50
6. Ekonomi...................................................... 51
7. Vårdpersonalens utbildning m. m................................. 52
VI. Departementschefen............................................... 53
VII. Anslagsäskanden för budgetåret 1957/58............................ 64
l:o) Bidrag till epileptikeranstalter................................. 64
2:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning....................... 69
3:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka.. 71
4:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten.................. 73
5:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten....... 75
6:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u.p.a. för vissa byggnadsarbeten
m. m................................................. 76
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLN 57
702224