Kungl. Maj:ts proposition nr 83 (Proposition 1929:83)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om tillsyn
över stiftelser; given Stockholms slott den 8 februari
1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillsyn över stiftelser.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929,

1 samt.

66 käft. {Nr 83.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över stiftelser.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Har någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen anmälas
hos Konungens befallningshavande i det län, där stiftelsens förvaltning
huvudsakligen skall utövas.

2 §•

Anmälningsplikt äger ej rum beträffande:

1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars räkenskaper
äro föremål för granskning i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan
inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar;

3) stiftelse, som har av Konungen fastställda stadgar och enligt dem står
under särskilt anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd åt ideell förening eller annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter;

7) stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger femtusen kronor; och

8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift är
undantagen från tillsyn enligt denna lag.

3 §.

Har stiftelse tillförsäkrats rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens
livstid, åligger styrelsen, därest anmälan om stiftelsen ej tidigare skett, att
göra sådan anmälan inom sex månader efter stiftarens död eller, om uppdrag
att vara styrelse ej mottagits under hans livstid, inom sex månader från uppdragets
mottagande.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, åligger den,
som omhänderhar dödsboet, att om förordnandet ofördröjligen underrätta den

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

av stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag att
utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse eller varder i sådant
hänseende lämnat uppdrag ej mottaget, skall den, som har dödsboet om händer,
ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshavande i
det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas; och tillkommer i
ty fall Konungens befallningshavande att vidtaga åtgärd för att stiftelsen
varder med styrelse försedd. Styrelsen åligger härefter att inom sex månader
efter mottagande av uppdraget göra anmälan om stiftelsen.

Finnes vid utgången av ett kalenderår, att för stiftelse, som avses i 2 §
under 7), förmögenheten ökats så, att den överstiger femtusen kronor, åligger
det styrelsen, där icke på grund av här ovan meddelade bestämmelser anmälan
om stiftelsen må ske vid en senare tidpunkt, att göra sådan anmälan inom
sex månader efter årets utgång.

4 §.

Vid anmälan om stiftelse skola, i den mån så kan ske, fogas dels i bestyrkt
avskrift stiftarens förordnande angående stiftelsen samt stadgar och övriga
handlingar, som innefatta föreskrifter för denna, dels ock uppgift om storleken
och beskaffenheten av stiftelsens förmögenhet.

Finnes för stiftelsen särskilt inrättad styrelse, skola tillika uppgivas fullständiga
namn, nationalitet och hemvist för varje styrelseledamot, vilkens uppdrag
ej är fästat vid viss befattning.

5 §>

Äskas Konungens befallningshavandes fastställelse å stadgar för stiftelse,
har Konungens befallningshavande att meddela sådan fastställelse, så framt
stiftelsens ändamål prövas icke vara stridande mot lag eller goda seder eller
omöjligt att vinna och ej heller föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen,
finnes strida mot lag eller goda seder eller vara otillämplig eller
otjänlig.

Stadgar skola angiva:

1) stiftelsens benämning, så avfattad, att stiftelsen därigenom tydligt skiljer
sig från andra kända stiftelser;

2) stiftelsens ändamål samt, därest understöd eller förmån skall utgå från
stiftelsen, de villkor, som härför skola gälla;

3) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4) huru stiftelsens angelägenheter skola handhavas;

5) huru revision skall ske; samt, då för stiftelsen finnes särskilt inrättad
styrelse:

6) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses, i fall
ej ledamotskapet är fästat vid viss befattning.

6 §.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller de för stiftelsen
gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
stiftelsen skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

7 §.

Gör styrelse eller ledamot av styrelse sig skyldig till missvård av stiftelsens
angelägenheter, äger domstol, med iakttagande, där så ske kan, av de föreskrifter
stiftaren må hava meddelat angående utseende av styrelse, att för
den tid och i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan
förvaltning av stiftelsen.

Om tillsyn.

8 §.

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande finner stiftelsen främja ett allmännyttigt
ändamål. Konungens befallningshavande äge dock från tillsyn undantaga
stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn
enligt denna lag eljest på grund av särskilda omständigheter finnes icke vara
behövlig.

För stiftelse, som står under tillsyn enligt denna lag, gälle vad här nedan
i 9—18 §§ stadgas.

9 §.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att övervaka, att stiftelses
förvaltning handhaves i överensstämmelse med denna lag och de för stiftelsen
gällande föreskrifter; och har Konungens befallningshavande jämväl att tillhandagå
stiftelsen med erforderliga råd och upplysningar.

10 §.

Konungens befallningshavande åligger tillse, att för stiftelse finnes styrelse;
och äger Konungens befallningshavande, där ledighet uppkommer i styrelse
och omständigheterna det påkalla, uppdraga åt lämplig person att tjänstgöra
såsom styrelseledamot, intill dess sådan varder i behörig ordning utsedd.

11 §•

Förvaltas stiftelse av särskilt inrättad styrelse och blir ledamotsplats, som
ej är fästad vid viss befattning, ledig eller besatt med ny ledamot, skall styrelsen
ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam var styrelse för stiftelse, och är
uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligger den, som har dödsboet om
händer, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos Konungens
befallningshavande.

12 §.

Genom styrelsens försorg skall hållas en ordnad samling av alla stiftelsen
rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom eljest beträffande

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 83. 5

förvaltningen meddelade föreskrifter. Till denna samling skall föras ett efter
tidsföljd ordnat register.

13 §.

Stiftelses penningar och värdepapper må ej sammanblandas med annan tillhöriga
penningar eller värdepapper; dock må, där två eller flera stiftelser hava
samma styrelse eller såsom styrelser hava olika myndigheter, vilka förvalta
samma kommunala samfällighets medel, gemensam placering av stiftelsernas
medel äga rum, i den mån hinder därför icke möter i de för stiftelserna gällande
föreskrifter.

14 §.

Styrelsen aligger att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och skulder
samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt inom tre månader
efter räkenskapsårets slut till Konungens befallningshavande insända
dels berättelse, huru stiftelsens ändamål blivit under året främjat, dels ock
sammandrag av räkenskaperna enligt formulär, som Konungen fastställt.

15 §.

Konungens befallningshavande har att med ledning av de jämlikt 14 § insända
handlingarna granska stiftelsens förvaltning. Vid granskningen bör
huvudsakligen tillses, att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill
de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.

Finner Konungens befallningshavande vid granskningen ytterligare handlingar
eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning erforderliga, äge Konungens
befallningshavande infordra sådana från styrelsen.

Där omständigheterna sadant pakalla, äge Konungens befallningshavande
jämväl hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvaltning, därvid stiftelsens
räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och protokoll
skola av styrelsen hållas tillgängliga.

16 §.

Har styrelse fattat beslut, som står i strid med lag eller de för stiftelsen
gällande föreskrifter, äge Konungens befallningshavande förbjuda verkställighet
av beslutet eller, om sådan ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga rättelse.
Konungens befallningshavande må ock eljest förelägga styrelsen att fullgöra
vad den åligger.

17 §.

Konungens befallningshavande äge, där ej fråga är om föreskrift, vars överträdande
är belagt med straff, utsätta vite vid meddelande av föreläggande
eller förbud enligt denna lag samt fälla till sådant vite.

18 §.

Om utförande av talan, vartill enligt 6 eller 7 § fog må förefinnas, äge Konungens
befallningshavande förordna, ändå att anmälan av sakägare icke gjorts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Är talan av beskaffenhet, som i 7 § sägs, må Konungens befallningshavande,
intill dess domstolen slutligen prövat saken eller annorlunda bestämt, förordna
om annan förvaltning av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

Särskilda bestämmelser.

19 §.

Försummar styrelseledamot eller den, som har dödsbo om händer, att fullgöra
vad enligt 3 eller 11 § honom åligger, straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.

Förseelsen åtalas av allmän åklagare. Styrelseledamot åtalas vid allmän
underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller, om bestämmelse härutinnan
icke är meddelad, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.
Åtal mot den, som har dödsbo om händer, väcltes vid allmän underrätt i den
ort, där den döde bodde.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

20 §.

Över beslut, som Konungens befallningshavande på grund av denna lag meddelar,
må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt
16 § så ock förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände utan hinder av förd
klagan till efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.

21 §.

över stiftelser, som anmälts enligt denna lag, skall hos Konungens befallningshavande
föras förteckning.

22 §.

De i kungl. cirkulären den 24 april 1788, den 10 oktober 1806 och den 13
juli 1809 meddelade bestämmelser skola icke äga tillämpning å stiftelse, som
står under tillsyn enligt denna lag.

23 §.

De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930. Den äger tillämpning
jämväl å då bestående stiftelser; dock att, om stiftaren därförut avlidit, stiftelsen
skall, vid ansvar som i 19 § sägs, anmälas före den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konwngcn i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, IIamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad torftig och ofullständig.
Rörande stiftelsers rättsliga natur finnes icke något i lag stadgat,
men en med styrelse försedd stiftelse lärer dock alltid hava betraktats såsom
ett självständigt rättssubjekt. Det huvudsakliga, lagstiftningen i ämnet innehåller,
utgöres av — numera delvis föråldrade — administrativa bestämmelser
rörande tillsyn å förvaltningen av vissa stiftelser.

Det äldsta av nu gällande stadganden i ämnet tillkom genom kungl. cirkuläret
till konsistorierna den 24 april 1788. Däri föreskrevs, att enär alla
till allmän nytta anslagna, vare sig av enskilda donerade eller eljest tillkomna
medel borde redovisas, konsistorierna skulle för varje år upprätta räkning över
de under deras vård stående stipendiemedel och alla andra till de högre eller
lägre läroverkens understöd i varje stift anordnade inkomster, som av konsistorierna
mottoges till förvaltande, och för vilka redogörelse icke förut påbjudits.
Denna räkning — som borde utvisa till vem och mot vilken säkerhet penningarna
vore mot ränta utlånade, de förändringar, som årligen kunde inträffa j sådant
hänseende, huru stipendierna utdelats, samt huru räntorna och övriga inkomster
blivit använda — skulle med därtill hörande verifikationer inom mars
månads utgång nästföljande år avlämnas till Kungl. Maj :ts befallningshavande
i den ort, där konsistoriet hade sitt säte, varefter Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade att ofördröjligen insända räkningen till kammarrevisionen (numera
kammarrätten och riksräkenskapsverket) för granskning. — Därest mot
sådana räkningar förekomme anmärkningar, vilka icke bleve av konsistorium
nöjaktigt förklarade, ägde kammarrevisionen att genom sin advokatfiskal
ställa det felaktiga konsistoriet till ansvar inför revisionen i den ordning,
författningarna föreskreve om andra uppbördsmän.

Genom kungl. cirkulärbrevet den 10 oktober 1806 ålades konsistorierna vidare
att i avseende å alla till förmån för akademier, gymnasier samt katedraloch
trivialskolor gjorda enskilda stiftelser, vare sig de av testator blivit ställda

Si’ensk lagstiftning

ang. stif telser.

Kungl. Mdj:ts proposition nr 83.

under konsistoriets vård eller icke, efter från vederbörande infordrad uppgift
om de för dylika stiftelser föreskrivna dispositioner, med oavbruten uppmärksamhet
tillse, huru verkställigheten av desamma handhades, samt anmana dem,
åt vilka medlens disponerande vore anförtrott, att i enlighet med föreskriften i
cirkuläret den 24 april 1788, ingiva årliga redogörelser till Kungl. Maj:ts befallningshavande
för att sedan av dem insändas till kammarrätten och därstädes
undergå vederbörlig revision. I anseende härtill anbefalldes det Kungl.
Maj:ts befallningshavande att meddela konsistorierna all den ämbetshandräckning,
som erfordrades för det avsedda ändamålets befrämjande. Beträffande
andra fromma stiftelser föreskrevs i samma cirkulär, att emedan enligt kyrkoordningen
allmän vård över fattiganstalter ålåge biskoparna och konsistorierna,
dessa skulle vara pliktiga att infordra upplysningar om alla sådana fromma
stiftelser, som icke blivit ställda under särskild publik styrelse, samt behörigen
tillse, att testators vilja noga uppfylldes. Därjämte skulle konsistorierna äga
rätt att infordra redogörelse för medlen och själva förvaltningen. Om härvid
något funnes vara försummat, som konsistorierna ej kunde rätta utan vederbörandes
biträde, borde de, allt efter omständigheterna och sakens beskaffenhet,
vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande eller domstol, varvid
Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde förordna allmänt ombud till utförande
av stiftelsens talan. Yad universiteten angick, meddelades universitetskanslern
underrättelse om innehållet i detta cirkulär för de akademiska konsistoriernas
förständigande.

Genom kungl. cirkuläret den 13 juli 1809 anbefalldes konsistorierna att hos
kammarkollegium uppgiva de stiftelser till undervisningsverken, som då funnes
i varje stift, jämte de personer, som hade att för dem redovisa, ävensom
att, när någon ny stiftelse av samma beskaffenhet upprättades, därom avgiva
berättelse till nämnda kollegium.

Ytterligare bestämmelser i ämnet meddelades genom kungl. cirkuläret till
domkapitlen den 17 september 1856 angående förändring i sättet för uppgörande
av konsistoriernas och elementarläroverkens räkenskaper samt i stadgan
för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878. I 140 § av sistnämnda
stadga föreskrevs, att donationsmedel till stipendier eller för annat ändamål
skulle noggrant användas efter givarens föreskrift. För dylika medel, som
stode under läroverkets omedelbara förvaltning, ansvarade och redogjorde rektor,
där ej annorlunda vore särskilt föreskrivet. Nämnda bestämmelse har
oförändrad upptagits i 226 § av nu gällande läroverksstadga den 18 februari
1905. I läroverksstadgan gives även föreskrifter beträffande räkenskapernas
förande och revision.

På framställning av riksdagen om vidtagande av åtgärder i syfte, att riksdagens
revisorer samt kammarrätten vid granskning av räkenskaper, i vilka
inginge redogörelser för donationer och stiftelser, måtte äga tillgång till gällande
föreskrifter och bestämmelser rörande dessa donationer och stiftelser, förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 januari 1901, att vid avgivande
första gången därefter av årsredogörelse för sådan donation eller stiftelse, vars
räkenskaper vore föremål för granskning i kammarrätten och genom riksdagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

revisorer, vederbörande redogörare skulle till kammarrätten insända, tillika
med redogörelsen, två exemplar, tryckta eller i bestyrkta avskrifter, av de rörande
särskild donation eller stiftelse gällande urkunder, dock att av de urkunder,
av vilka redan förut ett exemplar blivit till kammarrätten överlämnat,
allenast ett exemplar borde ytterligare dit insändas, och skulle av de båda till
kammarrätten inkomna exemplaren av urkunderna det ena av kammarrätten
överlämnas till riksdagens bibliotek.

Enligt 31 § 18 mom. av instruktionen för landshövdingarna den 10 november
1855 alag det Kungl. Maj:ts befallningshavande att handhava den genom särskilda
författningar och stadganden föreskrivna kontroll å förvaltning och redovisning
av, bland annat, kyrkors, undervisningsverks och fromma stiftelsers
tillhörigbeter och inkomster. Något motsvarande stadgande återfinnes icke i
den nu gällande landshövdinginstruktionen den 12 april 1918. I samband
härmed kan framhållas, att enligt de senast fastställda formulären för Kungl.

Maj:ts befallningshavandes femårsberättelser särskilda uppgifter skulle lämnas
å fromma stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstalter, icke registrerade
sjukkassor, begravningskassor och därmed jämförliga inrättningar i länet.
Länsstyrelsernas skyldighet att avgiva dylika berättelser har emellertid numera
upphört.

Den kontroll, som utövas på grund av förberörda allmänna stadganden, lärer
i huvudsak icke sträcka sig längre än till de stiftelser för undervisningsändamål,
vilka förvaltas av läroverkens kollegier samt stifts- och universitetskonsistorierna.
Den allmänna tillsyn, som skulle åligga konsistorierna, har i saknad
av särskilda anstalter för att göra densamma verksam icke kunnat motsvara
vad därmed torde hava åsyftats, utan har i regel huvudsakligen inskränkt
sig till att biskoparna i sammanhang med kyrkovisitationer plägat granska
förvaltningen av de stiftelser, som omhänderhavas av församlingarnas prästerskap
samt kyrko- och skolråd. Föreskriften i cirkuläret den 13 juli 1809 om
ingivande till kammarkollegium av uppgift å vissa stiftelser skulle väl numera
snarast innebära, att sådan uppgift borde insändas till riksräkenskapsverket.
Stadgandet lärer emellertid icke tillämpas.

Även några i lagstiftningen förekommande enstaka bestämmelser rörande
stiftelser böra i detta sammanhang omnämnas. Sålunda föreskrives i 25 kap.

22 § strafflagen, att vad om statens ämbetsmän i sagda kapitel stadgas också
skall gälla om, bland andra, dem, som äro satta att förvalta allmänna av Kungl.

Maj:t stadfästade stiftelsers angelägenheter. I 11 kap. 15 § rättegångsbalken
givas regler om, bland annat, delgivning av stämning med stiftelse, och i 10 §
av kungl. förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning meddelas föreskrift, att främmande trosbekännares
stiftelser icke må utan Konungens tillstånd förvärva och besitta fast
egendom i riket.

Förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma fullständigare och mera betryg- Tidigare
gande bestämmelser angående vården av och tillsynen å stiftelser hava gång förslag till
efter annan blivit framställda.

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

Sålunda föreslogs i en vid 1856—1858 års riksdag inom ridderskapet och
adeln väckt motion, att rikets ständer måtte medgiva, att de ad pios usus stiftade
kassor, som ville därav begagna sig, skulle få insätta sina fonder eller
säkerhetsdokument i rikets ständers bank eller riksgäldskontor för att därstädes
tillhandahållas motsvarande räntor. Motionen, som avstyrktes av vederbörande
utskott, blev av ständerna avslagen.

Vid 1865—1866 års riksdag väcktes inom borgarståndet en motion, nr 129,
om ändrade grunder för tillsynen å fromma stiftelser. I motionen föreslogs,
att närmaste tillsynen över de till dylika stiftelser donerade medel skulle uppdragas
åt vederbörande kommunalmyndigheter, vilka skulle hava att verkställa
årliga revisioner över förvaltningen av desamma och därom till Kungl.
Maj :ts befallningshavande avgiva berättelser för att insändas till kammarrätten.
I enlighet med hemställan av vederbörande utskott beslöto samtliga
stånden, att nämnda motion icke skulle föranleda någon rikets ständers åtgärd.

Frågan om skärpt kontroll över förvaltningen av medel, som donerats till
allmänna ändamål, återkom därefter vid 1882 års riksdag på grund av en inom
första kammaren väckt motion, nr 22, däri föreslogs, att riksdagen ville besluta
ett tillägg till gällande kommunalförfattningar, innehållande bemyndigande för
landstinget eller stadsfullmäktige att utse kommitterade, vilka skulle erhålla
uppdrag att mottaga behöriga avskrifter av alla donationer till allmänna ändamål,
såsom kommuners, fattigas, skolors och kyrkors gagn och bästa, att granska
sättet, på vilket dessa medel förvaltades och användes, samt att därest någon
avvikelse från nämnda föreskrifter skulle hava ägt rum, då anmäla sådant
hos länsstyrelsen till laglig beivran. Motionen avstyrktes av lagutskottet i
utlåtande nr 56 och blev av kamrarna avslagen.

Uti en inom andra kammaren vid 1885 års riksdag väckt motion, nr 85, föreslogs
sedermera, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas tjänlig till beredande
av trygghet för att till välgörande eller allmännyttiga ändamål donerade
eller testamenterade egendomar bleve förvaltade och använda i överensstämmelse
med givarens förskrifter. Motionen hänvisades till behandling av andra
kammarens tillfälliga utskott nr 3, som i utlåtande nr 11, efter att bland annat
hava förklarat sig anse, att skärpt kontroll huvudsakligen påkallades för de
till kyrkor och kommuner donerade fonder ävensom för de inrättningar, som
vore grundade på enskild donation, hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som
kunde befinnas tjänlig för utövande av nödig kontroll över förvaltningen av
medel, som donerats eller testamenterats till allmänna ändamål, för så vitt de
ej vore att hänföra till sådana donationer eller testamenten, som redan stode under
statens kontroll. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren. Sedan
detta beslut delgivits första kammaren, remitterades ärendet till denna kammares
tillfälliga utskott nr 2, som i avgivet utlåtande, nr 12, hemställde, att
kammaren måtte besluta i likhet med andra kammaren. Första kammaren avslog
emellertid utskottets förslag, och frågan hade alltså förfallit.

Den återkom emellertid vid 1897 års riksdag genom en inom första kamma -

Kungl. Maj:ls proposition nr 83.

1 1

ren väckt motion, nr 4, som föranledde en riksdagens skrivelse den 8 maj 1897,
nr 82. I nämnda skrivelse framhölls, att det vore av stor vikt, att de betydliga
gåvomedel, som anslagits för allmännyttiga ändamål, till understöd av fattiga,
för barnavård och sjukvård, för utdelning av stipendier och pensioner m. in.,
omsorgsfullt förvaltades och användes för de avsedda syftemålen. En verksam
kontroll härå från det allmännas sida syntes vara väl befogad. I nämnda avseende
vore emellertid ganska illa beställt. Konsistorierna vore icke i stånd
att, såsom sig borde, utöva uppsikt över fromma stiftelser, bland annat därför,
att några allmänna föreskrifter, ägnade att bringa uppkomsten av nya stiftelser
till konsistoriernas kännedom, icke blivit givna. Kungl. Maj :ts befallningshavande
lämnade visserligen redogörelser för fromma stiftelser, men av enahanda
skäl, som nyss nämnts, vore även dessa myndigheter urståndsatta att
öva en verksam och säker kontroll. Också lämnade de statistiska uppgifterna
i fråga om tillförlitlighet i detta avseende mycket övrigt att önska. Huru bristfälliga
de anordningar än vore, som vidtagits i syfte att bringa stiftelsernas
tillvaro till vederbörande myndigheters kunskap, syntes det likväl i många fall
vara ännu sämre sörjt i fråga om förvaltningen och redovisningen av en del
av dessa stiftelsers medel. En mängd donationer handhades nämligen av korporationer
eller enskilda inrättningar eller personer och i fråga om dylika stiftelser
vore staten icke i tillfälle att öva en betryggande och tvivelsutan högst
behövlig tillsjm. Efter att därpå, bland annat, hava erinrat om de gällande
bestämmelserna i ämnet, framhöll riksdagen vidare, att dessa bestämmelser beredde
vederbörande varken tillräcklig känndom om befintliga stiftelser eller
erforderliga krafter för utövande av den tillsyn, som funnes nödig. Därigenom
hade möjliggjorts, att, såsom det stundom inträffat, donationer blivit använda
för annat ändamål än det av donator tydligen avsedda, eller ännu svårare
oegentligheter vid donationers förvaltning förekommit, så att till och med avbräck
måst uppstå i den verksamhet, som med stiftelsen åsyftades. Riksdagen
ansåge fördenskull, att i de fall, då fromma stiftelsers räkenskaper icke redan
vore föremål för granskning av någon statens myndighet, tillsyn från statens
sida över vården och förvaltningen av stiftelsens egendom vore av nöden. Denna
tillsyn syntes dock icke böra i allmänhet utsträckas till en noggrann prövning
av varje utgifts behörighet, utan inskränkas till en granskning av behållningens
placering och huruvida avkomsten använts i donators syfte. Skrivelsen
utmynnade i en anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådana åtgärder, som kunde finnas nödiga för
åstadkommande av kontroll över vården och förvaltningen av fromma stiftelser
inom landet.

I anledning av berörda riksdagsskrivelse utarbetades inom ecklesiastikdepartementet
ett förslag till lag angående tillsyn över vissa stiftelser, över vilket
förslag yttranden avgåvos av länsstyrelserna, konsistorierna m. fl. myndigheter.
Efter det förslaget sedermera i vissa delar omarbetats, inhämtades över
detsamma högsta domstolens utlåtande. Vid anmälan inför Kungl. Maj :t den
30 november 1900 av detta utlåtande anförde chefen för ecklesiastikdepartementet,
att då högsta domstolen ansett, bland annat, att en lag avfattad enligt

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

det uppgjorda förslaget skulle komma att sakna erforderligt underlag i allmänna
privaträttsliga stadganden, det syntes .departementschefen nödvändigt,
att, innan vidare åtgärder i föreliggande ärende vidtoges, bestämmelser i det
av högsta domstolen angivna syfte utarbetades, något som, då dessa bestämmelser
skulle erhålla civillags natur, fölle inom området för justitiedepartementets
verksamhet. Departementschefen förklarade sig därför anse, att ärendet borde
överlämnas till sistnämnda departement för utarbetande av förslag till dylika
bestämmelser. Därtill funnes dåmera en ytterligare anledning i en av riksdagen
den 10 maj 1899 avlåten, till justitiedepartementet överlämnad skrivelse,
nr 101, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom den rättsliga
ställning, vilken kunde prövas böra tillkomma annan förening än sådan, som
hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen regleras. I nämnda
skrivelse hade riksdagen framhållit, att ungefär enahanda behov av klarhet,
säkerhet och reda i rättsförhållandena, vilket i fråga om föreningar synts riksdagen
böra leda till lagstiftning i ämnet, jämväl kunde, åtminstone i viss mån,
göra sig gällande för stiftelser. Ärendet överlämnades därefter till justitiedepartementet,
och på dess föredragning tillsattes den 29 november 1901 en kommitté,
1 åt vilken uppdrogs att utarbeta förslag till lagbestämmelser dels angående
den rättsliga ställning, som kunde prövas böra tillkomma annan förening
än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande
vården och förvaltningen av s. k. fromma stiftelser.

På grund av en anmärkning från riksdagens revisorer blev frågan om kontroll
över stiftelser och donationer föremål för prövning även av 1901 års riksdag.
I enlighet med förslag av statsutskottet i utlåtande, nr 39, avlät riksdagen
en ny skrivelse i ämnet den 1 maj 1901, nr 64. Efter att hava omnämnt
vissa förut meddelade föreskrifter till underlättande av en effektiv granskning
av redogörelserna för de donationer och stiftelser, vilkas räkenskaper vore föremål
för granskning i kammarrätten och genom riksdagens revisorer, framhöll
riksdagen, att ett sådant syfte enligt riksdagens förmenande skulle ytterligare
främjas, om i vederbörande räkenskaper alltid infördes anteckningar om dessa
donationers och stiftelsers kapitaltillgångar. Riksdagen hemställde därför, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, vilka åtgärder borde vidtagas på det
att kapitaltillgångarna för de donationer och stiftelser, angående vilka uppgifter
meddelades i de kammarrättens och riksdagens revisorers granskning underkastade
räkenskaperna, måtte, där så ske kunde, komma att i samma räkenskaper
upptagas. Denna skrivelse blev, efter det statskontoret och kammarrätten
avgivit gemensamt utlåtande över densamma, överlämnad till nyssnämnda
kommitté.

Kommittén avgav den 21 december 1903 betänkande, innehållande, bland
annat, förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Förslaget upptog i
en första avdelning bestämmelser rörande stiftelsers privaträttsliga natur och

1 Kommittén bestod av överståthållaren Kobert Dickson, ordförande, samt professorn P. Fahlbeck,
dåvarande revisionssekreteraren numera presidenten Berndt Hasselrot, lektorn P. Waldenström och
häradshövdingen A. Åkerman, med jnris kandidaten, sedermera regeringsrådet Herman Falk såsom
sekreterare.

liungl. Maj.ts proposition nr 83.

vad därmed ägde samband. Nämnda bestämmelser gingo ut på fastställande
av stiltelsebegreppet ävensom angivande av de förutsättningar, under vilka
stiftelser skulle kunna erhålla självständig rättspersonligliet, och den ordning,
i vilken dylik personlighet för dem skulle stå att vinna, samt åsyftade vidare
eu allmän reglering av den rättsliga ställning, som skulle tillkomma de stiftelser,
vilka enligt förslaget erkändes såsom rättssubjekt. I en andra avdelning
av förslaget framlades förslag till bestämmelser om tillsyn å vissa stiftelser,
i avseende å vilka en särskild kontroll från det allmännas sida synts påkallad
och lämplig. -— Över förslaget inhämtades utlåtanden av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, av de ecklesiastika konsistorierna, av kanslersämbetet
för rikets universitet efter hörande av vederbörande akademiska konsistorier
och lärarekollegier samt av justitiekanslersämbetet.

Vid 1909 års riksdag var förevarande ämne ånyo föremål för behandling.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 89, hemställdes nämligen, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av
förslag till anordnande av verksam kontroll över vården och förvaltningen av
donationer och stiftelser, antingen dessa avsetts till allmännyttiga ändamål eller
till enskilda personers eller företags bästa. Motionen remitterades till andra
kammarens tillfälliga utskott, nr 2, som i sitt i anledning av motionen avgivna
utlåtande, nr 8, erinrade om framläggande av nyssnämnda kommittébetänkande
och uttalade, att det med visshet kunde motses, att ett förslag i ämnet inom
den närmaste framtiden komme att föreläggas riksdagen. Utskottet fann därför
i frågans dåvarande läge ingen anledning till ingripande från riksdagens
sida och hemställde förty att motionen icke måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd. Detta blev också kammarens beslut.

Vid 1913 års riksdag väcktes åter inom andra kammaren en motion, nr 53,
i samma syfte. I enlighet med hemställan av lagutskottet i utlåtandet nr 6
anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1913, nr 22, att Kungl. Maj.-t täcktes
taga under förnyad omprövning frågan om anordnande av kontroll från statens
sida över vården och förvaltningen av donerade medel och stiftelser samt för
riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet. Uti nyssnämnda
skrivelse anförde riksdagen, efter att hava erinrat om att dittills framkomna
förslag till lagstiftning icke lett till något resultat, att det syntes ovedersägligt
att, såsom i 1897 års riksdagsskrivelse framhållits, ett synnerligen stort
lehov förelåge att åstadkomma en bättre tillsyn över donationer och stiftelser.
Antalet och omfånget av dylika ökades, såsom känt vore, väsentligt år efter år.
Rörande ett stort antal av dem kunde med all säkerhet sägas, att det icke vore
tillfredsställande sörjt för tillsynen om deras förvaltning och användning för
de avsedda syftemålen. De mer eller mindre allmänna föreskrifter, som därom
funnes, vore alldeles otillräckliga eller otidsenliga och saknade därför snart
sagt all betydelse. Med hänsyn därtill och till det läge, vari frågan kommit,
syntes riksdagen skäl föreligga, att densamma ånyo till behandling upptoges!

I anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för justitiedepartementet
jämlikt nådigt bemyndigande den 4 februari 1915 en särskild sakkunnig1 för

1 Hovrättsrådet Gustav Olin.

Kungl. Mgj:is proposition nr 83

att inom departementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om lagstiftning
rörande stiftelser. Till fullgörande av uppdraget omarbetade den sakkunnige
efter förnyad utredning av nämnda lagstiftningsfråga det förut omnämnda
förslaget den 21 december 1903. Då det under arbetets fortgång befanns
önskvärt att äga tillgång till nyare uppgifter angående stiftelser än de
dittills offentliggjorda, anmodade departementschefen statistiska centralbyrån
att slutföra bearbetningen av insamlade uppgifter om stiftelser. Den 29 juni
1917 avlämnade centralbyrån berättelse rörande de vid 1910 års slut i riket befintliga
stiftelserna. På grund av att den sakkunnige varit sysselsatt med
annat offentligt uppdrag, kom utredningsarbetet sedan år 1917 att fullständigt
vila. Vid den i november 1922 företagna begränsningen av åtskilliga
utredningar genom kommittéer och sakkunniga förklarades, i samband med att
den sakkunnige avlämnade ett av honom på grundval av 190o ars förslag utarbetat
förslag till lag om offentligen erkända stiftelser, ifrågavarande sakkunniguppdrag
avslutat.

Nämnda förslag med någon inom departementet företagen jämkning benämnes
i det följande ''utkastet’ och finnes såsom bilaga B fogat vid detta protokoll.

Vid 1923 års riksdag yrkades i en inom första kammaren väckt motion,
nr 19, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla önskvärdheten
av att det påbörjade utredningsarbetet beträffande frågan om lagstiftning
rörande donerade medel och stiftelser snarast möjligt matte avslutas samt
hemställa, att förslag i ämnet måtte, om möjligt nästkommande år, föreläggas
riksdagen. I utlåtande, nr 16, över nämnda motion redogjorde första lagutskottet
till en början under hänvisning till statistiska centralbyråns förutnämnda
berättelse rörande de vid 1910 ars slut i riket befintliga stiftelser, för
stiftelseväsendets utveckling inom landet. Utskottet anförde därefter, att det
givetvis, med hänsyn icke minst till de synnerligen betydande egendomsvärden,
som vore anslagna till stiftelserna, vore ett statsintresse av vikt, att stiftelserna
och deras ställning gjordes till föremal för rättslig reglering. Visserligen
ansåges i allmänhet en med stadgar och styrelse försedd stiftelse kunna
förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan
myndighet söka, kära och svara, men stadgande härom aterfunnes icke i lag.
Såsom förut antytts, saknades i vår rätt positiva bestämmelser rörande såväl
själva stiftelsebegreppet som de förutsättningar och den form, under vilka stiftelse
kunde förvärva rättssubjektivitet. Att avsaknaden av dylika föreskrifter
vore ägnad att skapa osäkerhet och vacklande rättstillämpning vore uppenbart.
Än större praktiska olägenheter vållades av bristen på bestämmelser rörande
stiftelses förvaltning, ändring av för stiftelse gällande stadgar m. m. Frånvaron
av lagbestämmelser på detta område bleve givetvis allt mera kännbar, i
den mån stiftelserna tilltoge i antal och omfattning. Bestämmelser, ägnade att
skapa klarhet, säkerhet och reda i stiftelsernas rättsförhållanden vore därför
enligt utskottets mening erforderliga. Dylika bestämmelser utgjorde även en
nödvändig förutsättning för en förbättrad tillsyn från det allmännas sida å
vården och förvaltningen av donationer och stiftelser. Att en dylik tillsyn,
mera effektiv än den kontroll, som skapats genom förut berörda, delvis föråld -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

mdc, delvis upphävda administrativa bestämmelser, vore i hög grad av behovet
påkallad, syntes vara allmänt erkänt. Därom vittnade, bland annat, den
lämnade redogörelsen för frågans tidigare behandling. Något skäl att frånträda
den av riksdagen vid flera tillfällen uttalade meningen rörande behovet
av lagstiftning på detta viktiga rättsområde syntes utskottet icke föreligga.
Utskottet delade sålunda motionärens uppfattning, att ifrågavarande lagstiftningsarbete
snarast borde upptagas. För uppnående av nämnda syfte syntes
dock för närvarande någon åtgärd från riksdagens sida icke vara erforderlig.
Förbemälde, jämlikt bemyndigande den 4 februari 1915 tillkallade sakkunnige
hade till fullgörande av sitt uppdrag utarbetat och till chefen för justitiedepartementet
avlämnat ett utkast till lag om offentligen erkända stiftelser. Enligt
vad utskottet inhämtat komme nämnda på grundval av 1903 års förslag utarbetade
utkast, som innehölle en fullständig reglering av hithörande frågor,
snarast möjligt att göras till föremal för behandling inom departementet för
att därefter föreläggas riksdagen. Da anledning alltså förelåge till antagande,
att frågan inom den närmaste tiden komme att underställas riksdagens prövning>
funne utskottet nagot ytterligare uttalande från riksdagen sida härutmnan
icke påkallat. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Vid 1926 ars riksdag yrkades i en inom första kammaren väckt motion, nr
140, att riksdagen matte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande obligatorisk kontroll över förvaltningen av medel,
som bortgivits, testamenterats, donerats el. dyl. till bildande av eller utökning
av fonder, stiftelser eller eljest för visst ändamål anslagits. I enlighet
med hemställan av första lagutskottet i utlåtande nr 11 anhöll riksdagen i skrivelse
den 9 mars 1926, nr 77, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
taga under övervägande fragan om lagstiftning rörande donerade medel
och stiftelser samt om möjligt till 1927 års riksdag framlägga förslag i detta
ämne.

Slutligen yrkades i en vid 1927 års riksdag inom andra kammaren väckt
motion, nr 74, bland annat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta allsidigt utreda frågan om tillsyn från
statens sida över vården och förvaltningen av donerade medel och stiftelser.
Andra kammarens femte tillfälliga utskott hemställde i utlåtande nr 1, att
då frågan redan låge under Kungl. Maj:ts prövning, motionen icke måtte
till nagon kammarens åtgärd föranleda. Denna hemställan blev av kammaren
bifallen.

Den förmögenhet, som i vårt land äges av stiftelser, uppgår till betydande be- Stiftelselopp.
Till belysande härav må anföras följande uppgifter, hämtade från före- väsendets
nämnda av statistiska centralbyrån år 1917 lämnade utredning rörande de vid omfa^n*n9
1910 års slut i riket befintliga stiftelser. Antalet dylika stiftelser, deras sammanlagda
nettoförmögenhet samt från dem utdelade belopp utgjorde enligt
följande gruppering:

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Grupp Antal Förmögenhet belopp

Stiftelser för fattigvård, panvres honteux och liknande äudamål . 3,803 49,606,838 1,756,911

Stiftelser för barnavård och barnundervisning......... 3,368 56,026,433 2,915,496

Stipendiefonder och andra stiftelser för undervisning, vetenskaplig

forskning m. ...................... 2,428 92,844,426 2,778,607

Stiftelser för sjukvård.................... 689 36,721,540 2,095,847

Pensionsfonder utan avgifter av delägare........... 839 40,708,462 2,060,498

Andra stiftelser...................... 1,502 53,621,494 1,270,471

12,629 329,529,193 12,877,830

Nämnda stiftelsers fördelning efter förmögenhet gestaltade sig på följande
sätt:

Förmögenhet, kronor	Antal stiftelser	Sammanlagd förmögenhet, 1,000-tal kronor
Antal	I % av samt-liga	Förmögenhet	I % av samt-liga stiftelse-tillgångar
: Högst 1,000 .............	4,034	32.0	2,065	0.63
1.001— 2,500 ..........	2,566	20.3	4,194	1.27
2,501— 5,000 ..........	1,796	14.2	6,744	2.05
5,001— 10,000 ..........	1,477	11.7	10,780	3.27
10,001- 50,000 ..........	1,911	15.1	42,133	12.79
50,001— 100.000 ..........	362	2.9	25,368	7.70
100,001— 500,000 ..........	400	3.2	84,634	25.68
500,001 1,000,000 ..........	44	0.3	29,871	9.06
Över 1,000,000 ............	39	0.3	123,740	37 55
Summa	12,629	100.0	\| 329,529	100.0

Av ifrågavarande stiftelser förvaltades 2 355 med en sammanlagd förmögenhet
av i runt tal 47 mill. kronor av statens myndigheter, verk och inrättningar.
Av dessa stiftelser förvaltades 875 av de allmänna läroverken, 543 av universiteten
och därmed jämförliga högre undervisningsanstalter samt 596 av ecklesiastika
styrelser och prästerskapet. Under förvaltning av kommunala myndigheter,
verk och inrättningar stodo 7 552 stiftelser, eller så gott som s/5 av
hela stiftelseantalet, med en sammanlagd förmögenhet av i runt tal 72 mill.
kronor. Av återstående 2 722 stiftelser förvaltades 680 av styrelser, som helt
eller delvis utgjordes av organ för staten eller kommunerna. Bland övriga förvaltare
befunnos akademier med 134 och riddarhusdirektionen med 111 stiftelser.
Föreningar av olika slag utgjorde styrelse för 497, främmande trosbekännares
församlingar för 54, enskilda undervisningsanstalter för 82, pensionsanstalter,
sjukkassor o. a. inrättningar för 116 och aktiebolag, affärsfirmor
m. m. för 64 stiftelser. För 65 av de återstående stiftelserna var förvaltningen
bunden vid ett visst fideikommiss eller en viss egendom, under det
att 19 förvaltades av enskilda namngivna personer.

Kungl. Maj ris proposition nr 83.

Dessa uppgifter om stiftelsernas antal och förmögenhet kunna tydligen ej
göra anspråk på att vara fullt uttömmande och i allo korrekta. Dels kan det
ofta vara förenat med svårigheter att avgöra, vad som är att hänföra till stiftelse,
dels kunna stiftelser förekomma, om vilka kännedom saknats, då någon
registreringsskyldighet eller annan anmälningsskyldighet ej finnes stadgad,
och dels kan det visa sig svårt att i olika fall avgöra, vad som bör förstås
med nettoförmögenhet. Emellertid torde vara uppenbart, att sedan 1910 såväl
antalet stiftelser som värdet av dem tillhörig egendom avsevärt ökats.

Särskilt under krigsårens högkonjunktur torde ett stort antal stiftelser med
betydande förmögenhet hava tillkommit.

Med hänsyn till den langa tid, som förflutit sedan vederbörande ämbets- Remisser.
myndigheter yttrat sig över 1903 års kommittéförslag, och då det synts vara
av vikt att erhålla kännedom, huruvida erfarenheten kunde hava givit anledning
till nya synpunkter pa ämnet, hava jämväl över utkastet infordrats
utlåtanden dels från de tidigare hörda myndigheterna, dels ock från kammarkollegium,
statskontoret, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen
samt Stockholms stads drätselnämnd. De inkomna yttrandena får jag tillfälle
att i det följande närmare omnämna.

I anledning av erinringar, som framställts i nämnda yttranden, har utkastet
överarbetats inom justitiedepartementet. Detta nya förslag, som jag i det följande
benämner departementsförslaget, är såsom bilaga A. fogat vid detta protokoll.

Innan jag övergår till en redogörelse för departementsförslaget anhåller jag
få nagot beröra behovet av en lagstiftning i ämnet och de betänkligheter, som
av vissa myndigheter anförts gent emot en dylik lagstiftning.

Att tillsyn i viss omfattning anordnas över stiftelser är tvivelsutan befogat Behovet av
och ändamålsenligt samt utgör, såsom av det tidigare anförda framgår, ett Suftnm
länge närt önskemål. Då stiftelserna äga bestånd långt efter det att stiftarna '' J
och de, som närmast äro intresserade av att förverkliga dessas vilja, upphört
att finnas till, kunna stiftelserna i högre grad än de rättsbildningar, som i en
krets av medlemmar äga ett städse befintligt personligt underlag, löpa fara att
på grund av glömska eller likgiltighet eller av annan anledning i tidernas
i ängd dragas vid sidan av vad med dem är åsyftat. Antingen kunna de komma
att tjäna andra ändamål än stiftarna bestämt, eller ock försvinna de,
såsom icke sällan torde hända, i förtid såsom självständiga rättssubjekt, därigenom
att deras medel uppgå i annan egendom. För stiftarna liksom för
dem, som enligt deras vilja skola åtnjuta förmån av stiftelserna, är det därför
av stor vikt att genom tillsyn från det allmännas sida stiftelsernas bestånd
tryggas och de syften, stiftarna angivit, upprätthållas. Uppenbart är, att, i
den mån stiftelserna äga ett allmännyttigt ändamål, även staten här har intressen
att bevaka.

En offentlig kontroll över stiftelseväsendet förutsätter tydligen, att själva
stiftelsebegreppet äger nödig klarhet och fasthet. För ändamålet kräves ock en

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 60 haft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

reglering liv de organ, som äga utöva den med stiftelsens verksamhet följande
förvaltningsbefogenheten, och av ansvarigheten för de medel, vilkas rätta liandhavande
genom den offentliga kontrollen göres till föremål för det allmännas
omvårdnad.

Behovet av en statlig kontroll över stiftelseväsendet vitsordas allmänt
av de hörda myndigheterna. Jag tillåter mig att anföra följande ur det utlåtande,
som avgivits av socialstyrelsen:

’Under de år, för vilka offentliga uppgifter meddelats rörande, stiftelser i
Sverige, har stiftelseväsendet i landet företett en stark och ständig tillväxt. Sa
hava stiftelsernas antal beräknats år 1880 till 3,700, ar 1885 till 4,615, år 1890
till 5,870, år 1895 till 7.315, år 1900 till 8,615, år 1905 till 10,041 och år 1910
— vilket är det sista år, för vilket officiella uppgifter angående stiftelser i
Sverige föreligga — till 12,629. Värdet av till stiftelserna anslagen egendom
med avdrag för därå vilande skulder uppgavs vid 1910 års slut utgöra
329,529,193 kronor. — Det finnes anledning antaga, att även efter sistnämnda
år stiftelsernas både antal och förmögenhet vuxit högst betydligt. Särskilt
lärer högkonjunkturen under krigsåren hava lämnat märkbara spår efter sig i
sagda hänseende. Så skulle enligt en i social handbok, utgiven ar 1925, förekommande
uppgift de kontanta donationerna för årtiondet 1915—24 hava uppjgått
till ett totalbelopp av icke mindre än 256,422,000 kronor. Man torde också
enligt samma källa kunna uppskatta den nuvarande stiftelseförmögenheten i
vårt land till bortåt 500 miljoner kronor. — Sedan länge har behov av en mer
effektiv lagstiftning rörande stiftelser gjort sig gällande och det är givet, att
detta behov vuxit, med stiftelseväsendets utveckling. Den nu gällande lagstiftningen
i ämnet utgöres av vissa — numera delvis föråldrade —
bestämmelser rörande tillsyn å förvaltningen av en del stiftelser. — Stiftelsernas
rättsliga natur är icke på något sätt lagligt reglerad, men en med styrelse
försedd stiftelse lärer dock i regel hava ansetts kunna förvärva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan myndighet söka, kära
och svara. Som det nu är, avgöres det dock av myndighet i varje särskilt ^fall.
då fråga därom föreligger till prövning, huruvida en stiftelse må anses sa.som
ett självständigt rättssubjekt eller ej. Det är givet, att en dylik anordning icke
är tillfredsställande, utan stiftelser böra i likhet med andra av staten godtagna
rättsbildningar under vissa förutsättningar tillerkännas otvetydig rättskapisitet.
-—- I egenskap av tillsynsmyndighet över såväl understödsföreningar, som
sjukkassor har styrelsen vunnit en viss erfarenhet av behovet av lagstiftning i
ämnet. För att ernå den tryggade ställning, en. registrering medför ha gång
efter annan hos styrelsen gjorts försök att. få stiftelser ansedda såsom understödsföreningar,
i regel pensionskassor, varigenom rättskapacitet för dem skulle
vinnas enligt lagen om understödsföreningar, den 29 juni 1912 och stiftelserna
därjämte ställas under den av lagen föreskrivna tillsynen från det offentligas
sida. I sådana fall, där stiftelsen till sin. natur stått en dylik förening nära.
ha även stundom vederbörande ombildat stiftelsen till en förening enligt understödsföreningslagen.
’

Emellertid hava från vissa håll betänkligheter anförts mot en lagstiftning i
ämnet. Härvid har särskilt framhållits, att stiftelsers inordnande under lagbestämda
former skulle kunna verka avhållande på eventuella donatorer. En
statlig tillsyn över stiftelserna komme vidare att öka besväret och ansvaret för
deTas styrelser. Och da nämnda styrelser i allmänhet vore oavlönade, kundo
befaras, att det skulle bliva svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

sig ledamotskap i styrelserna. Slutligen skulle en statlig reglering av stiftelseväsendet
icke kunna undgå att betydligt öka arbetsbördan hos de myndigheter,
vilka finge sig anförtrott att öva tillsyn över stiftelserna, och härigenom komme
avsevärda kostnader att åsamkas statsverket.

I sistberörda hänseende anför generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket
i ett vid nämnda verks utlåtande fogat särskilt yttrande:

För min del anser jag val syftet med det remitterade förslaget vara beakansvar
. Jag kan likväl icke tillstyrka förslaget ens i den modifierade form.
som ämbetsverket forordat. Sedan flera år har pågått ett i olika former bedrivet
arbete för nedbringande av statens förvaltningskostnader. En lagstiftning
i anslutning till det föreliggande förslaget skulle ofelbart medföra ökat arbete
för förvaltningspersonalen och därigenom även ökade kostnader, varthelst än
registrering och kontroll förlägges. Då jag icke kan finna, att så tvingande
omständigheter föreligga, att man utan ens någon kostnadsberäkning bör skrida
till lagstiftning i ämnet, anser jag, att ämbetsverket bort — även oavsett de
brister, vilka i saväl reellt som formellt avseende vidlåda förslaget — avstyrka
detsammas upphöjande till lag.’

Att en reglering av stiftelseväsendet maste medföra en viss bundenhet vid
utövandet av stiftelseförvaltningen lärer icke kunna undvikas. Vid en lagstiftning
i ämnet måste tydligen tillses, att denna bundenhet blir så litet besvärande
och tryckande som möjligt. Att, såsom stundom uttalats, överhuvud lagbestämmelser
i syfte att åvägabringa en offentlig kontroll skulle vara av beskaffenhet
att kunna verka avhållande på eventuella donatorer, synes mig icke böra
antagas. Det måste ligga i dessas eget intresse, att en effektiv tillsyn över
stiftelserna tillskapas, då en sådan bjuder trygghet för stiftelsernas framtida
bestand. Tydligen bör vid lagstiftningens utformande skälig hänsyn ägnas
stiftarens egen ställning till spörsmålet om kontrollens anordnande; föreligger
klart uttryck för hans vilja, att stiftelsen icke skall stå under offentlig
tillsyn, synes kravet på sådan kunna eftergivas. Någon större betydelse kan
enligt min uppfattning ej heller tillmätas de någon gång uttalade farhågorna
tor att den offentliga kontrollen komme att medföra alltför stora kostnader
Att dessa skulle kunna nå en sådan höjd, att hänsyn till dem skulle omöjliggora
offentlig tillsyn, torde ej behöva befaras. En utredning härutinnan, som
jag latit verkställa, styrker mig i denna min uppfattning. I ett följande sammanhang
skall jag återkomma såväl till denna utredning som till frågan, huruvida
kostnaderna böra stanna å statsverket eller gäldas av stiftelserna själva.

Jag övergår nu till departementsförslaget och skall därvid till en början
redogöra för de allmänna synpunkter, som ligga till grund för detsamma. Denna
re ogorelse ansluter sig nära till den allmänna motivering, kommittén på sin
tid avgivit för sitt förslag.

...i^uvy^et med den lagstiftning i ämnet, varom riksdagen vid olika till- Lagens
tallen hemställt, torde vara anordnandet av en statlig kontroll över stiftelse- omfattnin9-väsendet. Rörande omfattningen av en dylik kontroll kunna olika meningar
Tf-r? 1 V8* k°mmitteforslaget skulle kontrollen principiellt omfatta allenast

stiftelser för allmännyttigt ändamål. I vissa av de utlåtanden, som avgivits

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

i ärendet, har emellertid hävdats, att kontrollen borde avse alla stiftelser. Enligt
min uppfattning bör den statliga kontrollen ej sträckas längre än till stiftelser
för allmännyttigt ändamål. Även om det ur det allmännas synpunkt
icke kan vara likgiltigt, om enskilda stiftelser upprätthållas och vårdas i
enlighet med stiftarens vilja, föreligger dock knappast tillräcklig grund för
att det allmänna i fråga om dessa stiftelser skulle åtaga sig de förpliktelser,
som äro förbundna med den offentliga kontrollen.

Med den uppfattning jag sålunda hyser rörande den statliga kontrollens omfattning
och då, såsom nyss nämnts, huvudsyftet med en lagstiftning i ämnet
torde vara en dylik kontrolls anordnande, har jag ansett lagen böra omfatta
allenast stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Mot en dylik begränsning av lagens omfattning skulle möjligen kunna invändas,
att begreppet allmännyttigt ändamål är i viss mån svävande. Att så är
fallet, kan visserligen icke helt förnekas. Enligt min uppfattning har dock
under lång tids rättstillämpning begreppet vunnit sådan stadga, att det icke
bör möta någon större svårighet att i de särskilda fallen avgöra vad därundeT
bör inbegripas.

Stiftelse- Om någon önskar anslå egendom för tillgodoseende av ett permanent ändaomfattning.
mål, kan detta ske därigenom, att han överlämnar egendomen till ett redan bestående
rättssubjekt av varaktig existens för att detsamma skall använda egendomen
för det angivna ändamålet. Härigenom vinnes emellertid icke utan vidare
säkerhet för att det avsedda syftet verkligen vinnes. Ingår den överlämnade
egendomen i mottagarens förmögenhet, kan den nämligen bliva tagen i anspråk
för andra mottagaren åvilande förbindelser. För att syftets vinnande
skall vara säkerställt fordras, att den egendom, som därtill anslås, erhåller en
rättsligt skyddad ställning. Detta behov tillgodoses därigenom, att det särskilda
ändamålet kommer att uppbäras av ett nytt rättssubjekt, en stiftelse,
som blir ägare av egendomen och har till uppgift att fullfölja den avsedda
verksamheten.

Har för främjande av ett permanent ändamål egendom överlämnats till en
bestående juridisk person, kan stundom vara tveksamt, huruvida donator a\ -sett att upprätta en stiftelse med den juridiska personen såsom förvaltningsorgan
eller huruvida han haft för avsikt att giva egendomen åt den juridiska
personen för att denna skall använda egendomen för det angivna ändamålet.
Då ju här är fråga om ett permanent ändamål, och stiftelseinstitutet
tillkommit för att giva egendomen den rättsligt skyddade ställning, som
kräves för att ett dylikt ändamåls tillgodoseende skall vara säkerställt,
torde i regel böra presumeras, att donator avsett att upprätta en stiftelse. Dock
kunna förhållandena vara sådana, att motsatsen bör antagas. Har sålunda
egendomen överlämnats till en redan bestående stiftelse eller förening
och ligger det vid donationen angivna ändamålet inom det för nämnda stiftelse
eller förening bestämda ändamalet eller sammanfaller med detta, lärer, om icke
annorlunda uttryckligen uttalats, böra presumeras, att donator med sin donation
avsett allenast att öka den redan bestående stiftelsens eller föreningens
förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8S.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke den statliga kontroll, som föreslås
för stiftelser, borde utsträckas till donationer, vilka icke hava den rättsligt
skyddade ställning, soin tillkommer stiftelser. En dylik anordning torde
emellertid icke vara möjlig, då den donerade egendomen här icke är rättsligen
avskild från mottagarens förmögenhet.

Enligt saväl kommittéförslaget som utkastet skulle stiftelse erhålla rättssubjektivitet
först därigenom, att stiftelsen bleve offentligt erkänd. Dylikt ’
erkännande skulle enligt förslagen vinnas därigenom, att stadgar för stiftelsen
stadlästes av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande eller ock därigenom.
att statens verk eller inrättning erhölle lov att vara styrelse för stiftelsen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt utlåtande över utkastet uttalat den
uppfattningen, att den föreslagna proceduren för vinnande av rättssubjektivitet
för vissa fall vore alltför omständlig. Länsstyrelsen anför:

''Utgångspunkten för det föreliggande lagstiftningsarbetet torde hava varit
den allmänna uppfattningen, att stiftelser med deras betydande kapital och icke
sällan ur allmän synpunkt viktiga syfte behöva ställas under tillsyn, så att
deras förmögenhet blir bevarad för framtiden och ej heller dragés till andra
ändamål än stiftaren avsett. Det har emellertid ansetts nödigt, att såsom
grundläggande för en tillsynslagstiftning införa vissa privaträttsliga bestämmelser
angående de i lagförslaget avsedda stiftelsernas rättssubjektivitet m. m.
samt att använda vissa administrativa åtgärder vid rättssubjektets konstituerande.
Denna lagstifning har, antagligen i systematiskt intresse, utsträckts
till jämväl sådana slag av stiftelser, för vilka någon skärpt tillsyn icke föreslagits.
Det synes dock kunna ifrågasättas, om lagförslaget härmed medför
någon verklig vinst. Även beträffande vissa andra stiftelser synes det möjligt,
att med ett mindre omständligt förfarande åstadkomma erforderligt resultat. —
I förstnämnda avseende åsyftas de fall, då stiftelse av stiftaren anförtrotts
till handhavande av något statens verk eller inrättning. Beträffande denna
grupp synes lagstiftningens praktiska innebörd allenast vara den, att statsverket
skulle tillförbindas att ansvara för stiftelsens medel. Nuvarande kontroll
över medlens bibehållande har däremot ansetts tillräcklig, och någon ny
tillsyn däröver att stiftarens avsikt efterleves medför förslaget ej heller. Dessa
begränsningar torde också få anses befogade. Beträffande ansvarigheten förefaller
det dock, som om donatorn knappast kunde begära bättre säkerhet för
stiftelseförmögenheten än den staten själv äger, samt att det således icke är
behövligt att låta statsverket drabbas av ansvar annat än efter allmänna rättsgrunder.
Om man stannar härvid, synes den nya lagstiftningen icke medföra
någon annan effekt än vad som kan åstadkommas med gällande lagstiftning.
Det torde t. ex. redan nu vara klart, att ett statsuniversitet äger talerätt för de
till universitetet donerade stipendiefonderna. Men då förefaller också det administrativa
förfarandet att genom ett särskilt Kungl. Maj :ts beslut konstituera
stiftelsen såsom ett rättssubjekt snarast såsom en apparat, konstruerad för att
på ett formellt tillfredsställande sätt genomföra den teoretiska utgångspunkten,
bildandet av särskilda rättssubjekt av alla de av lagförslaget omfattade
stiftelserna. Å andra sidan måste det föreslagna förfarandet komma att draga
med sig åtskillig omgång för såväl donatorer eller boutredare som mottagare
och myndigheter. Bestämmelser angående ett särskilt administrativt förfarande
med avseende å stiftelser, som överlämnats åt statsmyndighets förvaltning,
synas således kunna undvaras. Att, oberoende därav, myndigheter i vissa

Stiftelses
''ätsspersonh
gliet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

fall komma att inhämta Eders Kungl. Maj:ts tillstånd att övertaga förvaltningen
lärer vara självfallet. Det statistiska intresset kan tillgodoses genom
de förvaltande myndigheterna. —• Vad härefter angår stiftelser, som överlämnas
till kommunal förvaltningsmyndighet, medför förslaget en obetingad praktisk
vinst i den ökade kontrollen, men det förefaller, som om denna skulle kunna
åstadkommas utan att stadgar i varje fall behöva fastställas av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Redan nu lärer väl kommunal förvaltningsmyndighet,
som genom en särskild urkund fått förvaltningen av en donation åt sig
anförtrodd, anses behörig att föra talan för densamma, och ur denna synpunkt
skulle således det föreslagna förfarandet för att konstituera rättssubjektet kunna
anses onödigt. Då lagförslaget med rätta eftersträvar att uppehålla stiftarens
vilja ifråga om stiftelsens ändamål oförkränkt, synes det ej heller vara
utan sina betänkligheter att göra stiftelseurkundens ändamålsbestämmelser till
föremål för administrativa tolkningar och tillägg, vilket väl säkerligen kommer
att ske enligt förslagets 6 § 3 stycket punkt 2:o), utan att detta torde vara
nödvändigt för kontrollens utövning. Stadgeförfarandet kommer också att bliva
tämligen besvärligt för både myndigheter och de kommunala organen. Hos
dessa sistnämnda är ett dylikt rent formellt arbete ägnat att minska intresset
för övertagandet och det praktiska handhavandet av stiftelser. Ur samma synpunkt
som beträffande statens ansvarighet synes den föreslagna speciella ansvarigheten
för stiftelsemedel vara onödig även beträffande stiftelser under
kommunal förvaltning. Till äventyrs kan en dylik ansvarighet i någon mån
verka avskräckande på kommunerna. Såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kan finna, bör man därför i dessa fall nöja sig med ett anmälningsoch
registreringsförfarande. Att detta skulle resultera i avvisande på grund av
formella brister i stiftelseurkund eller anmälningsskrift, torde ingalunda behöva
befaras. Tvärtom komma dylika brister säkerligen, såsom vanligt i Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes praxis, att i möjligaste mån lappas ihop
underhand.

Med statens och de kommunala myndigheterna torde vidare kunna likställas
vissa andra institutioner, som själva ha tillräckligt fast organisation och permanent
karaktär. Sådana äro t. ex. de fria högskolorna, Svenska Röda Korset,
vissa religiösa eller välgörande inrättningar. Den lämpliga gränsen synes här
vara att institutionen äger i lag eller författning eller av Eders Kungl. Maj:t
reglerade stadgar. Även med avseende å dessa synes ett anmälnings- och registreringsförfarande
vara tillräckligt.

Härmed skulle lagstiftningen beträffande de ojämförligt största och viktigaste
delarna av stiftelserna bliva väsentligt förenklade.

Beträffande återstående fall, då stiftelsens förvaltning överlämnats åt en
eller flera enskilda personer eller annan institution än någon av de i det föregående
behandlade, torde det vara nödvändigt, för att stiftelsen skall erhålla
tillräcklig fasthet från början, att stadgar fastställas för densamma. Detta
kommer "framför allt att gälla de egentliga nybildningarna, stiftelser för nya
ändamål eller i nya former.’

Socialstyrelsen anför:

''Beträffande stiftelses rättskapacitet säges i 2 § av föreliggande förslag,
att innan stiftelse vunnit offentligt erkännande, den ej kan förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet
söka, kära eller svara.

Genom detta stadgande skulle äldre stiftelser, som av skilda anledningar
icke kunna inordna sig under lagen förlora den rättskapacitet, de nu anses
äga, så snart den övergångsperiod för lagens ikraftträdande, som kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

O*''

föreskrivas, utgått. Då hittills icke funnits någon lagstiftning för stiftelser,
som kunnat bidraga till en viss enhetlighet i formerna för deras upprättande,
förete de nu befintliga härutinnan en synnerligen brokig blandning. Det torde
därför bliva förenat med svårighet för ett större antal nu befintliga stiftelser
att ackomodera sig efter förslagets bestämmelser. Sålunda torde det
vara osäkert, huruvida stadgar enligt förslaget under alla omständigheter kunna
för dem upprättas och om styrelse i egentlig mening alltid för dem finnes
eller skulle kunna tillsättas.

En anordning, som kan medföra dylika konsekvenser, synes icke kunna
anses tillfredsställande. Styrelsen finner sig med hänsyn därtill böra föreslå,
att i lagförslaget vidtagas sådana ändringar att redan befintliga stiftelser
måtte kunna vinna erkännande på mindre stränga villkor än som eljest skulle
gälla — vare sig detta skulle ernås genom lindring för de äldre stiftelserna
i förutsättningarna för erkännande eller genom frihet i viss mån för tillsynsmyndigheten
att, beträffande dessa stiftelser bortse från lagens fordringar eller
måhända genom båda nu antydda tillvägagångssätt i förening.

I vilket fall som helst torde emellertid övergångstiden för lagens tillämpning
å äldre stiftelser böra avsevärt utsträckas. Den i 48 § andra stycket
föreslagna tidsfristen av sex månader måste otvivelaktigt anses alltför kort.

Erinras må i detta sammanhang att den i 99 § lagen om understödsföreningar
stadgade övergångstiden omfattar tre år.’

Enligt långvarig och numera tämligen fast rättstillämpning anses i vårt land
rättspersonlighet tillkomma stiftelse, som i det yttre framträder med en organisation
av viss stadga, tydligen under förutsättning att stiftelsen har ett lovligt
ändamål. Detta krav på stadga i organisationen anses i vår rättspraxis,
såsom redan i annat sammanhang berörts, vara uppfyllt därmed, att stiftelsen
är försedd med styrelse. Att frångå denna ordning, varigenom stiftelser kunna
fritt bildas och ernå en för deras ändamål tillräckligt fast grundad rättslig
ställning, är, så vitt erfarenheten givit vid handen, näppeligen påkallat av
verkligt behov. I praxis lärer icke någon större svårighet hava yppat sig vid
avgörande, huruvida i de särskilda fallen stiftelse bör anses äga rättskapacitet
eller icke. Därtill kommer, att det av kommittén föreslagna systemet medför
vissa svårigheter med hänsyn till redan befintliga stiftelser. Att beröva dessa
en rättskapacitet, som de obestritt redan äga, eller att för dess bevarande ålägga
uem iakttagande av vissa eljest icke erforderliga förpliktelser låter sig näppehgen
göra. I varje fall synes det mindre lämpligt att i förevarande sammanhang
utan tvingande nödvändighet övergå till ett nytt system, då här ej gäller
att reglera stiftelseväsendet i dess helhet utan endast att meddela sådana privaträttsliga
stadganden, som kunna anses vara påkallade för genomförande
av kontroll över ett visst slag av stiftelser.

För att bereda de stiftelser, förevarande lagstiftning alltså enligt min upp- Stadfästelse
fattning bör avse, ökad trygghet samt stärka möjligheterna till en effektiv a stiftelse
kontroll har jag emellertid funnit mig böra föreslå, att sådan stiftelse må
under vissa villkor erhålla stadfästelse av offentlig myndighet. Denna tanke
är ingalunda ny. Då det gällt stiftelse med betydande förmögenhet eller med
ändamål av större räckvidd, har i många fall Kungl. Maj:ts stadfästelse å
stadgar för stiftelsen sökts och erhållits. Även har förekommit, att läns -

Kungl„ Maj ds proposition nr 88.

styrelse fastställt stadgar för stiftelse. En stiftelse, som erhållit stadfästelse,
är tydligen utan vidare att anse såsom ett självständigt rättssubjekt. Men
stadfästelse utgör icke, såsom torde framgå av vad jag nyss anfört, en nödvändig
förutsättning för rättssubjektivitets vinnande.

Då de föreslagna bestämmelserna om förvaltning och tillsyn förutsätta, att
stiftelse har sådant ändamål och i övrigt är av den beskaffenhet, som utgör
villkor för stadfästelses erhållande, skola enligt förslaget nämnda bestämmelser
vara tillämpliga endast å stiftelser, som vunnit stadfästelse.

Stadfästelse skall enligt förslaget ske därigenom, att stadgar fastställas för
stiftelsen eller oek därigenom att statens verk eller inrättning erhåller lov att
vara styrelse för stiftelsen. I ett följande sammanhang skall jag närmare ingå
på frågan, vilken myndighet det bör tillkomma att meddela stadfästelse.
Förutsätt- Såsom formell förutsättning för stadfästelses erhållande anser jag böra
sta^föstehes föreskrivas, att det förordnande, varigenom stiftelsen grundats, är upprättat i
erhållande, viss form. För det fall att stiftelsen skall erhålla egendomen redan under
stiftarens livstid, skall förordnandet sålunda ske skriftligen med två vittnen.
Detta skriftliga förordnande benämnes i förslaget stiftelsebrev. Kravet på
skriftlig form betingas därav, att förordnandet innehåller bestämmelser av
konstitutiv betydelse för stiftelsen, framför allt rörande dess ändamål. Erinras
må ock om den tveksamhet, som, på sätt jag tidigare berört, mången
gång kan göra sig gällande, huruvida stiftaren avsett att genom sitt förordnande
skapa en stiftelse. Den tolkning av förordnandet, som i dylika fall
kräves, kan svårligen ske, utan att förordnandet tagit sig uttryck i en skriftlig
urkund. Föreskriften om två vittnen är tydligen ägnad att skapa behörig
säkerhet med avseende å förordnandets tillkomst. För det fall att förordnandet
avser fast egendom, vinnes genom nämnda föreskrift överensstämmelse
med den i jordabalken 1 kap. 2 § för överlåtelse av sådan egendom stadgade
formen.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, torde rättssäkerheten
kräva, att förordnandet sker genom testamente. De bestämmelser,
som eljest gälla rörande villkoren för testamentets giltighet, bliva således
tillämpliga på dylikt förordnande. Ett krav, att testamentet skall vara skriftligen
upprättat, lärer icke motsvaras av något praktiskt behov.

De materiella förutsättningarna för stadfästelse äro först och främst att
stiftelsens ändamål är allmännyttigt -—■ d. v. s. stiftelsen är en sådan stiftelse,
som lagen avser — samt möjligt att vinna. Däri att ändamålet skall vara
allmännyttigt torde utan vidare ligga, att det ej får strida mot lag eller goda
seder. Vidare får ej föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, strida
mot lag eller goda seder eller vara otillämplig eller otjänlig.

Enligt förslaget skall —• av skäl som jag i det följande kommer att ange —
beträffande stiftelser, som vunnit stadfästelse, gälla, att, om stiftelses styrelse
utgöres av statens verk eller inrättning, statsverket, och, om styrelsen
utgöres av myndighet, som förvaltar kommuns medel, kommunen har att svara
för stiftelsens medel. Detta förutsätter tydligen, att vederbörande verk, inrättning
eller myndighet av den, som sålunda skall svara för stiftelsens medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

■It)

erhållit lov att vara styrelse. Med hänsyn härtill bör verk, inrättning eller
myndighet, som nu nämnts, förbjudas att utan dylikt lov vara styrelse för
stiftelse. Stadfästelse bör således ej kunna ske, utan att sådant lov föreligger.

Då stadfästelse skall utgöra förutsättning för kontrollbestämmelsernas till- skyldighet
lämplighet och det är av vikt, att kontrollen blir så omfattande som möjligt, att »öAa
bär föreslagits skyldighet för dem, som omhänderliava ifrågavarande stiftel- ataäfästelseser,
att söka stadfästelse. Lever stiftaren, synes dock en dylik skyldighet icke
böra föreskrivas, då, såsom jag i ett senare sammanhang kommer att beröra,
stadfästelse skall medföra, att stiftaren blir bunden av sitt förordnande och
således pliktig att utgiva den anslagna egendomen, där så icke förr skett.

Tvingas han härtill tidigare än han själv önskar, skulle detta kunna störande
ingripa i hans egna dispositioner och därmed måhända i allmänhet kunna framkalla
obenägenhet för upprättandet av stiftelser. Däremot torde några betänkligheter
icke kunna anföras mot att låta ifrågavarande skyldighet inträda
efter stiftarens död. Enligt förslaget skall det därför, om stiftelse grundats
genom stiftelsebrev, alig-ga den för stiftelsen tillsatta styrelsen att inom tre
månader efter stiftarens död eller, där uppdrag att vara styrelse icke inom
denna tid mottagits, inom tre månader från uppdragets mottagande söka stadfästelse,
där sådan icke tidigare blivit sökt. I regel torde det sistnämnda vara
förhållandet. Om icke särskilda omständigheter till annat föranleda, lärer väl
stiftaren själv önska, att stiftelsen så snart som möjligt skall träda i verksamhet
och underkastas tillsyn. Har stiftelsen upprättats genom testamente,
skall enligt förslaget styrelsen vara skyldig att inom tre månader efter mottagande
av sitt uppdrag söka stadfästelse. För detta fall erfordras jämväl
vissa bestämmelser, huru stiftelsen skall erhålla styrelse, därest förordnande
härom icke meddelats i testamentet eller lämnat uppdrag icke mottagits.

Skall stadfästelse ske därigenom, att stadgar fastställas, uppställer sig frå- Myndighet
gan, vilken myndighet det bör tillkomma att meddela sådan fastställelse. som har att

Enligt kommittéförslaget skulle det, såsom tidigare nämnts, tillkomma stadfästelse
Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :ts befallningshavande att meddela den stadfästelse
å stadgar för stiftelse, varigenom offentligt erkännande skulle vinnas.

När det ena eller det andra sättet för stadfästelse borde komma till användning
angavs icke i förslaget. Av motiven framgår emellertid, att stadfästelse
av Kungl. Maj:ts befallningshavande tänkts bliva det regelmässiga samt att
stadfästelse av Kungl. Maj :t skulle ifrågakomma i de fall, då Kungl. Maj:t,
med hänsyn till att stiftelsen vore av särskilt stort allmänt intresse, på ansökning
kunde finna lämpligt att själv fastställa stiftelsens stadgar.

Utkastet intog i förevarande hänseende samma ståndpunkt som kommittén,
men åsyftade att närmare angiva, när Kungl. Maj:ts stadfästelse skulle kunna
sökas. Sådan stadfästelse kunde enligt utkastets 6 § första stycket sökas i
det fall, att stiftelsen med hänsyn till dess ändamål samt omfattningen av dess
verksamhet kunde anses vara av synnerlig vikt för det allmänna.

I flera utlåtanden över utkastet har anmärkts, att nyssnämnda bestämmelse
vore alltför svävande. Jämväl har gjorts gällande, att stadfästelse ä stadgar

Kungl.. Maj:ts proposition nr 88.

för stiftelse med religiöst och kyrkligt ändamål borde, därest stadfästelsen ej
skulle meddelas av Kungl. Maj:t, ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande
och domkapitlet gemensamt. Emellertid har även uttalats den uppfattningen,
att stadfästelse av stadgar borde tillkomma en för hela riket gemensam
myndighet, vilken därjämte skulle hava att utöva den tillsyn över vissa
stiftelser, som enligt kommittébetänkandet och utkastet skulle ankomma på
Kungl. Maj:ts befailningshavande.

Socialstyrelsen anför härutinnan:

''Med undantag för de åtgärder, som enligt 5, 6 och 27 §§ ankomma på
Kungl. Maj :t åligga ämbetsuppgifterna med stiftelsers erkännande och tillsyn
de särskilda länsstyrelserna.

Lagförslaget har här, liksom i flertalet övriga hänseenden, följt 1903 ars
förslag rörande stiftelser. Å sid. 106 av sistnämnda förslag framhålles det
vara en naturlig följd av utvecklingens gång, att uppsikten över stiftelserna
flyttades över till länsstyrelserna.. Stiftelsebegreppet hade vunnit en mycket
vidsträcktare tillämpning än som innefattades i äldre tiders fromma stiftelser
och även angelägenheter, vilka förr ansetts vara av kyrklig natur, .hade för
länge sedan omhändertagits av icke kyrkliga myndigheter. När så. en .lagstiftning
rörande tillsyn över stiftelser skulle genomföras, ställde det sig givetvis
vid tiden för 1903 års förslags tillkomst naturligast, att frågor om dess
tillämpning skulle handhavas av de olika länsstyrelserna. Socialstyrelsen kan
också väl fatta detta förslagets ståndpunkt, som väl närmast grundar sig på
den uppfattningen, att det måste anses mest ändamålsenligt att en stiftelse
står under omedelbar tillsyn av den länsstyrelse, inom vilkens ämbetsområde
stiftelsen utövar sin verksamhet.

Emellertid anser sig styrelsen böra påpeka en del förhållanden, som mer
eller mindre starkt numera tala för en centralisering av förevarande ämbetsuppgifter.

Redan i 1903 års förslag framhålles, hurusom rättsbildningar finnas, vilka
stå stiftelserna nära. Så heter det å sid. 94 i sagda förslag: ''Gränsen mellan
stiftelser i egentlig mening och med dem likartade rättsbildningar låter
sig icke gärna fullt uttömmande och tydligt bestämma genom en allmängiltig
regel i form av lag, utan träffas avgörandet, huruvida en stiftelse föreligger
eller icke, lättare och bättre efter undersökning av förhållandena i varje särskilt
fall.’ Och i motiven till det den 10 december 1910 avgivna betänkandet
till lag om understödsföreningar påvisa de sakkunniga (sid. 59) — under
framhållande av, hurusom understödsverksamhet, närbesläktad med understödsföreningarnas
kan idkas av andra rättssubjekt än föreningar — svårigheten att
för vissa fall avgöra om en anstalt skall vara att betrakta såsom stiftelse eller
understödsförening och hurusom det i dylika fall närmast blir praxis, som
kommer att fälla utslaget. Sedan de sakkunniga sökt att uppdraga gränserna
emellan pensionskassa och övriga understödsföreningar å ena samt. stiftelser
och en del andra rättsbildningar å andra sidan heter det sålunda i.motiven:
''Ovan angivna begränsningar äro givetvis ej fullt skarpa i det de faktiskt förekommande
bildningarna av de olika slagen utgöra en fortlöpande.kedja. Många
gränsfall torde ock vid lagtillämpningen komma att giva anledning till tvivelsmål.
— Med avseende å alla dessa gränsfall kan ledning vinnas allenast genom
en så småningom sig utbildande praxis. Ett försök att inlagen meddela
en fullständig definition kunde lätt leda till ett valdförande a verkligheten.

Såväl 1903 års förslag rörande stiftelser som motiven till 1910 ars förslag
rörande understödsföreningar tillmäta sålunda praxis stor betydelse vid avgörandet
av fråga av nu berörd natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Man torde också kunna utgå ifran att denna av de sakkunniga uppmärksammade
praxis skulle med en centralisering av ifrågavarande ärendens handläggning
komma att utbildas^ i mera enhetlig och åsyftad riktning. Särskilt må
i detta sammanhang framhallas betydelsen av att en anordning kommer till
stand, varigenom tillämpningen av den i 6 § 1) av förslaget angivna föreskriften
rörande stiftelses benämning skulle tryggas.

Vidare synes en centralisering agnad att medföra viss besparing för statsverket.
Kommittén, som utarbetat 1903 års förslag, hade (sid. 26) icke förbisett,
att den befattning med stiftelser, som skulle uppdragas åt länsstyrelserna,
komme att för dem medföra ett arbete, som åtminstone under det första året,
da befintliga stiftelser skulle söka erkännande, bleve ganska betungande.
Kommittén ansåg sig också böra framhålla, att det arbete, som av dess förslag
betingades, kunde åtminstone under övergångsåren medföra behov av
ökade arbetskrafter hos flera om ej hos alla länsstyrelser. Härav synes kunna
dragas den slutsatsen, att kommittén räknat med åtminstone viss utökning
av arbetskrafterna hos länsstyrelserna. Att en centralisering under ett visst
ämbetsverk, som måhända redan besitter viss sakkunskap och erfarenhet på
området, skulle tarva en lika kostsam utökning av arbetskrafterna, torde tydligtvis
ej behöva bliva fallet.

Centraliseringstanken har för övrigt icke varit främmande för dem, som
sysslat med förevarande frågas lösning.

Redan ar 1885 var man salunda inne pa berörda tanke. Vid angivna års
riksdag väcktes nämligen en motion i ämnet av innehåll, bl. a., att hithörande
lörvaltningsuppgifter skulle överlåtas åt en ''överstyrelse eller överinålsman’.
Det tillfälliga utskott inom andra kammaren, till vilket motionen hänvisades,
ansag också, att besväret kunde medhinnas av något av de redan befintliga
centrala ämbetsverken, utan att dock utskottet vore berett uppgiva, vilket ämbetsverk
i sådant hänseende vore det lämpligaste (sid. 81 och ff. i 1903 års
förslag). En dylik centralisering är, som bekant, numera genomförd vad angar
saväl sjukkassor som understödsföreningar, och har för bägge slagen av
dessa sammanslutningar, såsom redan antytts, socialstyrelsen utsetts att vara
tillsynsmyndighet.

För den händelse en centralisering, som här antytts, skulle beslutas, uppkomme
frågan till vilket ämbetsverk, de med stiftelser förknippade ämbetsuppgifter
skola förläggas.

Såsom av intresse i detta sammanhang må till en början citeras, vad departementalkommitterade
i sitt den 31 december 1912 avgivna betänkande i vad
det avser förslag till socialstyrelse, (11:3, sid. 130) i saken anföra.

Huru mångskiftande ^de ändamål än kunna vara, som med dylika stiftelser
avses, så har dock flertalet det gemensamma syftet att ekonomiskt bispringa de
sämre lottade. De måste därför i regel anses hava en utpräglat social karaktär.
Denna framträder tydligast med avseende på sådana grupper som stiftelserna
för egentlig fattigvård och pensionering, vilkas uppgifter direkt falla
(P0111 ramen för den sociala förvaltningens verksamhet. Kommittéerna finna
därför ock lämpligast, att allmänna ärenden rörande milda stiftelser o. d. institutioner
förläggas till denna förvaltning.’

Socialstyrelsen har, såsom redan förut antytts i egenskap av tillsynsmyndighet
för understödsföreningar ofta fått taga ställning till frågan, huruvida
i vissa fall förelegat en understödsförening, en stiftelse, eller annat slag av
rättsbildning. Styrelsen har härigenom kommit att i viss mån bidraga till
uv^c]anc^ aX rättspraxis beträffande frågan om en anstalt är att anse såsom
stiftelse eller icke. Stundom har även inträffat, att vederbörande länsstyrelse
hänvisat ärenden, varom här är fråga, till socialstyrelsens bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Slutligen må framhållas, att det icke sällan förekommer, att en stiftelse
ingår i eller eljest förvaltas i omedelbart eller nära samband med en pensionskassa
eller annan understödsförening eller ock med en sjukkassa eller att de
annars på ett eller annat sätt äro med varandra nära förbundna. Detta har
också uppmärksammats vid utarbetandet av 1903 års förslag, där det a sid.
92 yttras: ''De vanliga pensions- och sjukkassorna, som äro grundade på avgifter
av delägarna, äro icke stiftelser utan föreningar. Intet hindrar emellertid,
att en dylik kassa delvis kan vara en stiftelse, t. ex. om den har en grundfond,
vilken blivit given till sådant ändamål under villkor, som stå i överensstämmelse
med stiftelsebegreppet.’ Detta ävensom vissa delar av det tidigare
anförda leder tanken på en eventuell centralisering under samma myndighet av
stiftelser och övriga här ovan berörda rättsbildningar.’

Riksräkenskapsverket utlåter sig i samma riktning:

''Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt ovan angivna utlåtande
förefaller det riksräkenskapsverket, som om stadfästelse av stadgar för stiftelse
lämpligen borde i regel ske efter prövning av bemälda styrelse. En sådan
anordning skulle bättre än prövning hos de särskilda länsstyrelserna tillgodose
kravet på enhetlighet vid bedömandet av stiftelses rätt att vinna offentligt
erkännande.

Vad tillsynen å stiftelserna beträffar, symes densamma lämpligen böra forläggas
antingen till socialstyrelsen eller till riksräkenskapsverket. Bada dessa
ämbetsverk hava sig ålagd tillsyn, det förra över sjukkassor och understödsföreningar
och det senare över statens redogörare, och det låter sig val göra, att
de inspektioner, som av dessa verks ombud nu verkställas, kombineras med
undersökningar av registrerade stiftelsers förvaltning. Räkenskaperna eller
efter fastställda formulär upprättade sammandrag av desamma lära böra inga
till den kontrollerande myndigheten.’ I

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att såväl fastställande av stadgar som
utövande av den offentliga tillsym, vilken enligt förslaget skall anordnas, bör
ankomma å en för hela riket gemensam myndighet. Härigenom vinnes uppenbarligen
en önskvärd enhetlighet i behandlingen av hithörande frågor, ävensom
möjlighet att minska kostnaderna för dessa anordningars genomförande. Härvid
må erinras, att de beträffande såväl sjukkassor som understödsföreningar
gällande lagbestämmelser innebära, att dessa sammanslutningar skola registreras
hos och stå under tillsyn av en för hela riket gemensam myndighet.

I departementsförslaget hava icke upptagits några närmare bestämmelser
rörande den myndighet, som skall hava att fastställa stadgar för stiftelse och
utöva tillsyn över vissa av dem. Likasom i vissa andra fall Kungl. Maj:t
erhållit befogenhet att utse tillsynsmyndighet, torde även i fråga om stiftelser
böra åt Kungl. Maj:t överlämnas att i detta avseende meddela erforderliga bestämmelser.
Ehuru alltså något stadgande härom icke ingår i lagförslaget,
har jag likväl ansett denna betydelsefulla fråga böra i detta, sammanhang
komma under övervägande. För min del har jag, efter prövning av olika sätt
för en lösning, kommit till det resultat, att med statsförvaltningens nuvarande
organisation socialstyrelsen är den ämbetsmyndighet, som är bäst lämpad att
vara tillsynsmyndighet för stiftelser. Härvid kommer särskilt i betraictande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83. 29

utt detta ämbetsverk redan är tillsynsmyndighet för sjukkassor och understödsföreningar.

Att meddela lov för statens verk eller myndighet att vara styrelse för stiftelse
tillkommer enligt sakens natur Kungl. Maj:t. Emellertid torde det vara
av praktiska skäl önskvärt, att, på sätt kommittén föreslagit, Kungl. Maj:t
må äga att beträffande särskilda slag av stiftelser uppdraga åt viss myndighet
att lämna sådant lov. Sålunda skulle det t. ex. kunna uppdragas åt universitetskanslern
att avgöra, huruvida universitet bör mottaga stiftelse till förvaltning.

Stiftare kan var och en vara, som äger förmåga att avgiva en rättslig vilje- Stiftaren.
förklaring. Såväl fysiska personer, en eller flera gemensamt, som juridiska personer,
t. ex. bolag och föreningar, kunna alltså upprätta stiftelser. Bestämmandet
av stiftelseändamålet och anslåendet av stiftelseförmögenheten kunna vara
fördelade på olika personer. Det kan sålunda inträffa, att en person anslår
medel till ett ändamål, som han uppdrager åt en annan att bestämma. Den
verkliga stiftaren är då den, som anslagit medlen, och icke den, som endast på
den förres uppdrag medverkat till stiftelsens uppkomst. Annat blir förhållandet,
om medel skänkas till en person för att av denne användas till upprättande
av en stiftelse, såsom exempelvis ganska ofta är händelsen med hedersgåvor vid
minnesfester o. d. Den viljeförklaring, genom vilken medlen anslås åt stiftelsen
och dennas ändamål i sista hand bestämmes, utgår då från den, som mottagit
gåvan, och han är således stiftaren.

Enligt kommitténs förslag fordrades för uppkomsten av en stiftelse att egen- Stiftelsedom
blivit överlåten’. Kommittén anför till utveckling av sin ståndpunkt härutinnan: ''Stiftelseförmögenheten

måste vid en fullbordad stiftelse vara överlåten på
stiftelsen och alltså hava avskilts från det förmögenhetsområde, egendomen
förut tillhörde. För uppkomsten av en stiftelse är det icke tillräckligt, att egendom
avsatts för ett uppgivet ändamål under sådana villkor, att den, som härom
förordnat, fortfarande är ägare av densamma och kan återkalla bestämmelsen
om dess användning. Om sålunda t. ex. inom ett bolag visst belopp disponeras
till en pensionsfond för bolagets arbetare, utan att bolaget avstår från äganderätten
till beloppet, uppkommer icke någon stiftelse.

Den. till en stiftelse anslagna förmögenheten kan emellertid enligt sakens
natur icke i egentlig mening övergå i stiftelsens ägo, innan stiftelsen erhållit
förmåga att förvärva rättigheter. Den slutliga övergången sker alltså först
i och med det, att stiftelsen bliver en självständig rättspersonlighet, och intill
den tiden är överlåtelsen såtillvida villkorlig, som den icke kan fullbordas, med
mindre stiftelsen i nämnda bemärkelse kommer till stånd. Redan dessförinnan
kän emellertid stiftelseegendomen avskiljas från stiftarens förmögenhetsområde
på sådant sätt, att han icke vidare kan återkalla sitt förordnande. Enligt kommitténs
uppfattning bör såsom en betingelse för stiftelses förvärv av rättspersonlighet
uppställas den fordran, att överlåtelse i denna mening ägt rum.

Vad härför erfordras, beror av förhållandena i olika fall. Har stiftelse upprättats
genom testamente, uppfylles den angivna förutsättningen i och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

stiftarens frånfälle. I andra fall åter torde överlämnande av egendomen i en
eller annan form vara behövligt. Utgöres stiftelseförmögenheten av lösegendom,
skall själva egendomen överlämnas till någon person för stiftelsens räkning,
och likaså bör, då fast egendom anslagits till stiftelse, skriftlig överlåtelse
å egendomen hava för stiftelsens räkning omhändertagits av annan än stiftaren.
’

Kommittén var icke enhällig beträffande förevarande fråga. Två av dess
ledamöter, herrar Hasselrot och Åkerman, anförde i särskilt yttrande:

’Enligt den i 1 § av förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser uppställda
definitionen uppkommer stiftelse därigenom, att egendom överlåtes att
stadigvarande förvaltas för främjande av ett särskilt ändamål. Uppenbarligen
avses här överlåtelse av äganderätt likasom klart är, att överlåtelsen tankes
ske just till stiftelsen, vilken i och genom överlåtelsen kommer till stånd, och
icke till tredje man för stiftelsens räkning. Enligt förslagets 3 § kan emellertid
stiftelse, innan den blivit offentligen erkänd, icke förvärva rättigheter. Ifrågavarande
båda stadganden äro följaktligen mot varandra stridande. Denna
deras inbördes oförenlighet har kommittén visserligen sökt bortförklara genom

följande motivering: ’Den till en stiftelse anslagna förmögenheten kan---

enligt sakens natur icke i egentlig mening övergå i stiftelsens ägo, innan stiftelsen
erhållit förmåga att förvärva rättigheter. Den slutliga’ (egentliga?)
''övergången sker alltså först i och med det, att stiftelsen bliver en självständig
rättspersonlighet.’ Då emellertid varken denna motivering eller vad i övrigt
inom kommittén anförts kan anses såsom ett tillfredsställande försvar för avfattningen
av 1 §, hava vi icke kunnat biträda kommitténs förslag härutinnan.
Vi hava i stället föreslagit, att 1 § måtte erhålla följande, jämväl i övrigt något
ändrade lydelse: ’Har någon förordnat om överlåtelse av egendom att stadigvarande
förvaltas för främjande av ett särskilt ändamål, och vinner den stiftelse,
om vilken sålunda förordnats, offentligt erkännande enligt denna lag, då
skola för stiftelsen gälla de föreskrifter, som av stiftaren meddelats, där ej här
nedan eller eljest i lag annorledes stadgas.’

I överensstämmelse med denna vår uppfattning av stiftelsebegreppet hava
vi därjämte hemställt, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse, enligt
vilken förordnande om stiftelse ’inter vivos’ må återkallas, intill dess stiftelsen
vunnit offentligt erkännande.’

Utkastet ansluter sig till den av herrar Hasselrot och Åkerman intagna
ståndpunkten.

Enligt svensk rätt torde gälla, att ett förordnande om stiftelse icke i och för
sig är för stiftaren bindande. Har stiftaren bestämt om den anslagna egendomens
förvaltning och till vederbörande förvaltningsorgan överlämnat egendomen,
är han givetvis icke berättigad att återkräva densamma. Har han
däremot icke sålunda överlämnat egendomen, lärer han icke kunna förpliktas
att fullgöra förordnandet. Härutinnan avser departementsförslaget icke att
göra ändring i vidare mån än som betingas därav, att enligt förslaget stiftelse
skall kunna erhålla stadfästelse, även om någon överlåtelse av egendom icke
ägt rum. Då en stadfästelse vore meningslös, därest garanti icke funnes för
att stiftelsen kunde träda i verksamhet, har föreslagits, att förordnandet icke
må av stiftaren återkallas, sedan stadfästelse erhållits.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. o]

Har stiftaren i livstiden sökt stadfastelse, torde efter hans död arvingarna
icke böra äga rätt till återkallelse. Stiftaren har i dylikt fall ådagalagt ett så
starkt mått av bestämdhet med avseende å stiftelsens upprättande, att arvingarna
böra vara bundna av hans förordnande.

Stiftelseförmögenheten kan omfatta varje slag av egendom, som är ägnat
att tjäna till befordrande av stiftelseändamalet. Stiftelsernas förmögenhetsförhållanden
förete ock mycken växling, från stora anstalter med vidlyftiga
anläggningar samt mången gång högst ansenliga fonder och fastigheter, till
.stiftelser, vilkas enda tillgång utgöres av rätten till en ränta eller till bidrag
in natura från egendom, som är annans tillhörighet. Stundom begagnas förmögenheten
omedelbart för stiftelseändamalet, t. ex. om en jordbruksfastighet
anslagits till en lantbruksskola; i vanliga fall åter är det endast förmögenhetens
avkastning, som kommer till användning.

I stiftelsebegreppet ligger, att stiftelse skall hava en viss varaktighet. Det
är härvid icke nog, att stiftelseändamålet äger varaktig betydelse, utan själva
stiftelsen, sadan den framträder i det yttre, alltså stiftelseförmögenheten, måste
vara avsedd att fortfarande äga bestånd och tjäna främjandet av stiftelseändamålet.
Den varaktighet, som alltså hör till stiftelses natur, kan emellertid
icke innebära, att stiftelsens tillvaro med nödvändighet skall sträcka sig över
all framtid. Tvärtom röna vissa stiftelser inverkan av förändringar i bestående
faktiska och rättsliga förhallanden samt kunna av många olika anledningar
upphöra. Mot den fordran på varaktighet, som ställes på en stiftelse,
torde icke ens strida, om de bestämmelser, som träffats rörande stiftelseändamålet
och stiftelseförmögenhetens förvaltning, i sig själva innehålla en tidsbegränsning.
En disposition, genom vilken egendom anslagits för ett syftemål,
om vilket man kan förutse, att det i en framtid skall vara uppfyllt eller
icke längre äga giltighet, strider alltså icke emot stiftelsebegreppet, likasom
ej heller en förmögenhetsanordning av den art, att för stiftelsen användes mera
än förmögenhetens avkastning och att således förmögenheten småningom fortares.
Den stiftelse enligt dess begrepp tillkommande varaktigheten är alltså
till sin utsträckning ganska obestämd. Det torde icke vara lämpligt att härvid
uppställa någon närmare begränsning än som ligger i ordet ''förfarande’. Detta
uttryck synes vara att föredraga framför det av kommittén använda ''stadigvarande’.
Såväl det ena som det andra uttrycket avser emellertid att angiva
å ena sidan, att stiftaren skall hava åsyftat en jämförelsevis lång tid för
stiftelsens fortvaro och verksamhet, samt å andra sidan, att stiftelsen dock
icke behöver vara avsedd att ständigt äga bestånd.

Beträffande stiftelses organisation skola tydligen gälla de föreskrifter, stiftaren
eller annan a hans uppdrag meddelat vid stiftelsens upprättande. Ofta
innehålla emellertid icke dylika förordnanden tillräckligt noggranna och fullständiga
bestämmelser i ämnet, utan kräva de en vidare utveckling för att

Stiftelses

varaktighet.

Stiftelses

organisa tion.

Kungl. May.ts proposition nr SS.

kunna tjäna såsom stadgar för stiftelsen. Lever stiftaren, kan han bidraga
härtill. I annat fall torde stadgarna böra komma till stånd under samverkan
mellan tillsynsmyndigheten och de personer, vilka på stiftarens uppdrag omhänderhava
eller skola komma att omhänderhava de till stiftelsen anslagna
medlen eller eljest hava befattning med stiftelsen. Den utveckling, stiftarens
förordnande sålunda erhåller, skall gå ut på att förtydliga och fullständiga de
bestämmelser, som innehållas i förordnandet, samt härigenom giva ett så klart
och lämpligt uttryck som möjligt åt vad stiftaren åsyftat. Däremot får den
omarbetning, stiftarens föreskrifter underkastas, icke gå så långt, att stadgarna
i något avseende komma i strid med stiftarens uttalade vilja. Endast
med hans begivande kan i sådant sammanhang någon saklig ändring vidtagas
i vad han föreskrivit.

Stiftelses Den verksamhet, som avser att förverkliga en stiftelses ändamal, utövas ge styrdse.

nom stiftelsens organ, i första rummet dess styrelse. Att en styrelse finnes, är
en oundgänglig förutsättning för stiftelsens handlingsförmåga. Styrelsen kan
bestå av en eller flera personer. Rörande dess sammansättning har stiftaren
stundom meddelat föreskrifter, och bestämmelser därom skola ingå i stadgarna.
Styrelsen kan vara för stiftelsen särskilt inrättad, eller ock kan uppdraget
att vara styrelse hava överlämnats åt nagon förut befintlig organisation, exempelvis
en statsmyndighet, en kommunal myndighet eller styrelsen för ett bolag,
för en förening, för en annan redan befintlig stiftelse eller för en inrättning.
I senare fallet behövas inga särskilda stadganden angående styrelsens tillsättande
och komplettering, utan detta sker då i den ordning, som är bestämd för
ifrågavarande organisation. Reglerna för utseende av styrelse i de stiftelser,
där särskild styrelse är inrättad, äro i nutida praxis av mycket växlande beskaffenhet.
Ofta är ledamotskap i styrelsen bundet vid viss befattning i statens
eller annans tjänst. Någon valförrättning kräves då icke, om en dylik
ledamotsbefattning är ledig, utan den besättes i och med det att förutsättningen
för ledamotskapet kommer till stånd. I andra fall åter erfordras särskilt styrelseval.
Detta kan tillgå på olika sätt. Valet av en eller flera blandade styrelseledamöter,
stiftaren icke själv utsett, kan sålunda vara uppdraget åt vissa
utanför stiftelsen stående enskilda personer, korporationer, myndigheter eller
andra, eller ock kan valet vara överlåtet åt nagot särskilt stiftelseorgan, i allmänhet
så, att styrelsen, sedan den en gång blivit tillsatt, äger att komplettera
sig själv.

Styrelsens Styrelsen äger att företräda stiftelsen såväl i det yttre som i det inre. Den befogenhet.

^ styreisens befogenhet är principiellt oinskränkt, men kan begränsas genom
de på grund av stiftarens förordnande eller eljest för stiftelsen gällande föreskrifter.
Inom de gränser, dessa föreskrifter må angiva, äger styrelsen att sluta
avtal å stiftelsens vägnar och sålunda förvärva rättigheter åt stiftelsen eller
ikläda densamma skyldigheter, att själv eller genom ombud söka, kära och svara
för stiftelsen inför domstolar och andra myndigheter samt att förvalta stiftelseegendomen
och använda dess avkastning för stiftelsens ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Dessa uppdrag kunna emellertid vara fördelade på olika händer och delvis Andra
aven tillhöra andra stiftelseorgan än styrelsen. Sådana förekomma nämligen itifteUeori
växlande gestalt inom olika stiftelser. Ett vanligt förhållande är, att enligt
stadgarna rätten att utse de personer, som skola atnjuta fördelar av stiftelsen,
är skild från förvaltningen och uppdragen åt särskilda organ. Stundom förekommer
även, att utbetalningen av stiftelsemedlens avkastning till de utsedda
mottagarna därav sker genom andra personer än dem, som hava förvaltningen
om hand, detta i synnerhet i det fall, att stiftelsens ändamål helt eller delvis
hänför sig till annan ort än den, där stiftelseförmögenheten förvaltas.

Redovisningen för stiftelses förvaltning sker enligt de regler, som stiftelsens liedovisstadgar
angiva eller som eljest blivit i laga ordning bestämda. Om statens ningen.
verk eller inrättning är styrelse för stiftelsen, har verket eller inrättningen att
redogöra för detta uppdrag på sätt för verket eller inrättningen med hänsyn
till dess övriga åligganden är stadgat eller Kungl. Maj :t föreskriver. Likaså
äger för myndighet, som förvaltar kommuns medel, vad beträffande redovisning
inför kommunen i allmänhet är stadgat giltighet jämväl i det fall, att
myndigheten är styrelse för stiftelse. Härutöver synes såsom en allmän bestämmelse
böra angivas, att om jämlikt de för stiftelser gällande föreskrifter
annan än styrelsen skall ombesörja uppbörd eller utbetalning av stiftelsen
tillhöriga medel, denne är pliktig att till styrelsen avgiva redovisning för
uppbörden eller utbetalningen, där ej redovisningsskyldighet i annan ordning
åligger honom. Beträffande stiftelser i allmänhet torde det i övrigt böra ankomma
på stadgarna att i detta ämne meddela bestämmelser. För flertalet stiftelser
av allmännyttig beskaffenhet upptager departementsförslaget i likhet med
kommittéförslaget och utkastet särskilda föreskrifter angående tillsyn å deras
förvaltning och skyldighet att redovisa för densamma.

Enligt kommitténs förslag skulle under vissa förutsättningar statsverket eller
kommun svara för stiftelses medel, därest statlig resp. kommunal myndighet
utgjorde styrelse för stiftelsen.

Till utveckling av sitt förslag härutinnan anförde kommittén:

''Särskilda rättsverkningar skola enligt kommitténs förslag vara förenade därmed,
att styrelse för stiftelse utgöres av vissa statens eller kommunens organ.
• stlitelse> som salunda omhändertagits av det allmänna, har nämligen därigenom
kommit i sa nara förhållande till staten eller vederbörande kommun,
att denna enligt kommitténs mening bör svara för stiftelsens medel.

badan ansvarighet skall enligt förslaget åligga staten, då stiftelse förvaltas
av statens verk eller inrättning.

Ta eiler- ejlskilda tjänstemän utgöra en stiftelses styrelse, skall
däremot detta icke medföra ansvar för staten. Dylikt ansvar måste nämligen
förutsatta att överordnad myndighet givit tjänsteman lov att mottaga u^pdraget,
och att detta forty bundits vid tjänsten, varav åter skulle följa, att det
för tjänstemännen vore en tjänsteplikt att fullgöra de skyldigheter, som ålåge
honom såsom styrelseledamot, samt att hans görande och låtande i detta hänseende
skulle bedömas efter samma straffrättsliga och processuella regler, som
eljest galide for honom sasom tjänsteman. Här mötes man emellertid av stora
Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 samt. 66 häft. (Nr 88).

Statens eller
kommuners
ansvarighet
för stiftelsers
medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

svårigheter. Erfarenheten visar, att stiftelsers styrelser stundom sammansättas
av tjänstemän ur olika kategorier, civila, militära eller ecklesiastika, och
möjligheten av dylika kombinationer måste i alla händelser tagas i betraktande
av lagstiftningen. Därest styrelsemedlemmar, som vore tjänstemän, skulle
ansvara, en var så, som det vore föreskrivet för honom i denna egenskap, skulle
detta sålunda kunna leda till, att styrelsens samfällda förvaltning på en gång
komme att prövas av olika myndigheter, vilket icke vore lämpligt. Oavsett
huruvida i övrigt övervägande skäl tala för, att nämnda styrelser skola handla
under tjänstemannaansvar, har därför kommittén funnit dem böra i förslaget
likställas med styrelser av privata personer. Liknande praktiska svårigheter
föreligga visserligen icke, da en tjänsteman ensam har en stiftelses förvaltning
åt sig uppdragen, men det har synts kommittén oegentligt, att en styrelse, bestående
av en tjänsteman, skulle anses handla å tjänstens vägnar, under det att
ledamöterna i en annan styrelse, som vore sammansatt av tva eller tlera tjänstemän,
kanske i samma ställning som den förstnämnde, vid fullgörande av
uppdraget betraktades såsom enskilda personer. Ännu mindre kan tvivel rada
om. att styrelser, som delvis bestå av enskilda personer, äro att behandla såsom
enskilda. _ .

Däremot erhåller stiftelses förvaltning otvivelaktigt en offentlig karaktar,
då den övertages av ett statens verk eller en statens inrättning. Att Kungl.
Maj:ts lov skall inhämtas, innan förvaltningen sålunda göres till en offentlig
angelägenhet, synes höra till god ordning och blir en oeftergivlig fordran, om
den av kommittén föreslagna rättsverkan i fråga om ansvarigheten för stiftelsens
medel skall förenas med ett sådant ordnande av förvaltningen

Kommittén har trott goda skäl tala för dess förslag i detta hänseende En
stiftelse torde icke gärna på grund av Kungl. Maj:ts beslut emottagas till allmän
förvaltning, utan att stiftelsen omedelbart eller medelbart bidrager till
fyllande av ett statsändamål. Även för staten är det då av vikt, att stiftelsemedlen
bibehållas, och det är sålunda icke någon för det allmännas intressen
främmande förpliktelse, som ålägges statsverket genom ansvarigheten för dessa
medel. Det synes ock riktigt, att då en stiftelse blivit erkänd såsom ägande
sådan betydelse, att dess förvaltning skall ske genom statens organ, stiftaren
och andra, som av stiftelsen hava intresse, böra hava visshet om, att den förvaltning
staten anordnat för stiftelsen, är fullt betryggande. Den förmån, av
vilken dylika stiftelser alltså komma i åtnjutande, torde icke vara oförtjänt
och kan verka såsom uppmuntran till nya stiftelser i allmännyttigt syfte. Jämväl
ur praktisk synpunkt är det lämpligt, att då stiftelsemedlen förvaltas tillsammans
med statsmedel, de likställas med dessa. Anordnandet av förvaltningen
och redovisningen kan härigenom underlättas och förenklas.

Samma skäl, som åberopats till stöd för förslaget om statsverkets ansvarighet
för vissa stiftelsers medel, tala till förmån för den av kommittén vidare
ifrågasatta bestämmelsen, att om drätselkammare, kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse,
kyrkoråd, skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, lasarettsdirektion
eller annan myndighet, som förvaltar kommuns, församlings eller landstings
medel, är styrelse för stiftelse, kommunen, församlingen eller landstinget
skall ansvara för stiftelsens medel. Att kommittén begränsat sitt förslag till
penningförvaltande myndigheter, äger sin förklaring däri, att de praktiska
skälen för en lika ansvarighet i fråga om kommunala och andra dylika medel,
å ena samt stiftelsemedel, å andra sidan, icke framträda med samma styrka
i det fall, att stiftelse anförtrotts åt en myndighet, vilken icke har nagra allmänna
medel under förvaltning. ....

Kommittén har icke lämnat obeaktat, att den ansvarighet, som salunda skulle
övertagas av de större eller mindre kommunerna — landstingsområden och församlingar
härunder inbegripna — mången gång torde erhålla betydlig om -

I\ un yl. Maj :ls projnixitiun nr S.l.

fattning. Eu mycket stor (lel av befintliga stiftelser inom landet är nämligen
anförtrodd åt kommunala myndigheter, och så torde bliva händelsen även med
de stiftelser, som framdeles upprättas. Detta förhållande synes emellertid icke
böra ingiva några större betänkligheter. Dels skulle det nämligen bero på
kommunerna själva att begränsa ansvarighetens omfång, i det att enligt kommitténs
förslag en dylik kommunal myndighet endast med kommunens lov, liksom
ett statens verk eller en statens inrättning blott med Kungl. Maj:ts tillstånd,
skulle fa vara styrelse för stiftelse; och det kan tagas för givet, att kommunerna
skulle utöva denna prövningsrätt med sådan omtanke, att de icke komme
att genom sina myndigheter omhändertaga stiftelser i andra fall, än då risken
motsvarades av det gagn stiftelserna medförde. Dels låge det i kommunernas
eget skön att genom lämpligt val av medlemmar i de kommunala styrelserna
och annorledes tillse, att förvaltningen bleve så betryggande som möjligt, och
om de vanliga reglerna för den kommunala administrationen och redovisningen
icke syntes vara tillfyllest, vore det kommunerna obetaget att med hänsyn till
stiftelser meddela särskilda bestämmelser, därest de ej strede mot lag eller
stiftarnas föreskrifter. Då vådan av ansvarigheten alltså kunde, om icke upphävas,
likväl väsentligt förminskas, torde det ej heller behöva befaras, att kommunerna
på grund av densamma skulle i större utsträckning vägra att låta sina
myndigheter mottaga allmännyttiga stiftelser till förvaltning, och att något avsevärt
antal sådana stiftelser måhända skulle av denna anledning gå om intet.
De olägenheter, som någon gång kunde följa av det föreslagna stadgandet,
synas i allt fall kommittén mer än väl uppvägas av den stora och viktiga fördelen,
att en högst betydlig del av stiftelserna inom landet sålunda erhölle en
väl tryggad, till nya allmännyttiga stiftelser uppmuntrande ställning.

Om ett statens verk. eller en statens inrättning eller en penningförvaltande
kommunal myndighet icke fått endast åt sig uppdraget att vara styrelse för
stiftelse, utan detta uppdrag utövas av två eller flera sådana myndigheter eller
anstalter gemensamt, eller jämte dylik myndighet eller anstalt finnas annan
eller andra styrelseledamöter, är stiftelsens förvaltning icke i lika hög grad av
offentlig karaktär. Den. organisation, som är styrelse för stiftelsen, utgör då
icke något förut befintligt statens eller kommunens organ, vilket utan rubbning
av denna sin ställning fått stiftelsens förvaltning sig anförtrodd, utan har
för berörda ändamål.bildats en särskild organisation, vilken, även om den helt
och hållet eller delvis består av organ för staten eller kommunen, dock icke
själv utgör något omedelbart sådant. En dylik styrelse bör därför enligt
kommitténs uppfattning betraktas såsom enskild, och detta desto hellre som de
förut påvisade praktiska svårigheter, vilka framträda, om en styrelse, däri en
eller flera tjänstemän ingå, skulle anses för annat än en enskild styrelse, kunna
göra sig gällande även med hänsyn till styrelser, sammansatta på det sätt nu
är i fråga. Dessa styrelser skola alltså icke behöva Kungl. Maj:ts eller kommunens
tillstånd att mottaga uppdraget, och någon skyldighet för statsverket
eller kommunen att svara för stiftelsernas medel inträder icke.

Ansvarighet för stiftelsers medel torde emellertid böra åligga kommun, församling
eller landsting jämväl i det fall, att någon av berörda korporationer
själv utsett styrelse för en åt densamma anförtrodd stiftelse, och detta oavsett
huru styrelsen är sammansatt. Det skulle eljest kunna förekomma, att en
kommun, en församling eller ett landsting, som fått en stiftelse till sig överlämnad
med uppdrag att bestämma dess organisation, väl funne stiftelsen vara
av den betydelse, att den borde mottagas, men för att undgå ansvarigheten för
stiftelsens medel icke läte den tagas om händer av någon bland sina penningförvaltande
myndigheter, utan tillsatte en särskild styrelse för sådant ändamål.
Syftet med den av kommittén föreslagna bestämmelsen om kommuners, församlingars
och landstings ansvarighet för vissa stiftelsers medel skulle härige -

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

nom kunna till stor del förfelas. Dylik ansvarighet torde dessutom lika väl
vara på sin plats med hänsyn till nu ifrågavarande stiftelser.

Enligt kommitténs förslag skall alltså statsverket ansvara för medel, tillhöriga
stiftelse, vilkens styrelse utgöres allenast av något statens verk eller
någon statens inrättning, som med Kungl. Maj:ts tillstånd mottagit detta uppdrag.
Liknande ansvarighet skall åligga kommuner, församlingar och landsting
beträffande medel, som tillhöra stiftelser, för vilka antingen någon kommunens,
församlingens eller landstingets penningförvaltande myndighet ensam
och med kommunens, församlingens eller landstingets lov, är styrelse, eller ock
kommunen, församlingen eller landstinget utsett styrelse.

De i utkastets 8—10 §§ intagna bestämmelser stå i full överensstämmelse
med kommittéförslaget utom därutinnan, att enligt utkastet statsverket eller
kommun skall svara för stiftelses medel jämväl då lov givits åt två eller flera
statens verk eller inrättningar resp. två eller flera medelsförvaltande kommunala
myndigheter att gemensamt vara styrelse för stiftelse. Därjämte har för
det fall, att lov givits av flera kommunala samfälligheter, i utkastet stadgats,
att dessa skola en för alla och alla för en svara för stiftelsens medel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över utkastet uttalat den
uppfattningen att det icke vore behövligt att låta statsverket eller kommun
drabbas av ansvar för stiftelses medel annat än efter allmänna rättsgrunder.
I övrigt hava mot utkastets bestämmelser i förevarande avseende framställts
följande erinringar.

Riksräkenskapsverket anför:

''Enligt de föreslagna bestämmelserna i § 8 skulle statens verk eller inrättning
ej utan Konungens lov få vara styrelse över stiftelse. Till undvikande av
tvekan bör enligt riksräkenskapsverkets mening även angivas, att verk eller
inrättning ej heller må utan sådant tillstånd omhänderhava stiftelses tillgångar
och förvaltning.

Vad beträffar det i paragrafen föreslagna stadgandet om statens ansvarighet
för stiftelses medel bör en sådan bestämmelse icke utfärdas, förr än anordningar
vidtagits för att alla nu avsedda medel bliva föremål för en effektiv kontroll.
För närvarande förekommer nämligen att statsmyndigheter omhänderhava
fondmedel, som icke redovisas i de till riksräkenskapsverket ingående räkenskaperna.
Såsom ett typiskt exempel härpå må nämnas vissa slag av. fondmedel,
som domkapitlen omhänderhava. Skall emellertid staten ataga sig ansvarigheten
för nu åsyftade medel, bör redovisning för desamma ingå till riksräkenskapsverket,
såvida icke i undantagsfall särskilda skäl anses ^böra föranleda
avvikelse från denna regel. I sistberörda fall bör likväl från statens
sida tillses, att medlen på annat sätt bliva föremål för en effektiv kontroll. .

Bestämmelsen i sista stycket av § 8 angående lämnande av uppdrag åt viss
myndighet att meddela i paragrafen angivet tillstånd anser riksräkenskapsverket
böra utgå med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser ett sådant bemyndigande
skulle kunna medföra för statsverket.’

Statskontoret yttrar:

''Det i § 8 förekommande uttrycket »svare statsverket för stiftelsens medel»
lärer icke kunna tolkas annorlunda än att staten skulle gent emot stiftelsen
vara ersättningsskyldig för förlust,, som uppkommit icke endast genom
brottsligt förfarande såsom olovligt tillgrepp, förskingring o. d., samt
straffbar vårdslöshet eller försummelse av ämbetsverket eller . någon dess
tjänsteman, utan även genom att en viss kapitalplacering, som vid dess verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

ställande icke kunde lämna rum för anmärkning, sedermera visar sig medföra
nedgång i valutans värde. En dylik ansvarsskyldighet måste statskontoret
pa det bestämdaste motsätta sig. Beträffande annan styrelse för stiftelse är
föreslaget, att sadan styrelse skall svara för skada, som uppkommit genom
överträdelse av lagen eller de för stiftelsen gällande föreskrifter ävensom för
skada, som uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndats stiftelsen. Det torde
under mga förhållanden böra ifrågasättas, att statsmyndighetens ansvar för
anförtrodda medel skall sträckas längre.

-Då fråga är om statens verk eller inrättning torde emellertid så betryggande
former för vården och förvaltningen av en stiftelses medel vara för handen,
att det synes vara tillräckligt, att dylika medel beträffande ansvaret för förvaltningen
likställas med andra under statsmyndigheten ställda medel.’

Länsstyrelsen i Kristianstads län utlåter sig:

§ 10 skall kommun, församling eller landsting, som utsett styrelse
för stiftelse svara för stiftelsens medel. Lämpligheten av denna bestämmelse
synes länsstyrelsen kunna ifrågasättas. Kommitterade, som utarbetade 1903
ars förslag, synas hava. utgått ifrån, att kommunen, församlingen eller landstinget
jämväl fatt sig stiftelsen anförtrodd. I ett sådant fall kan ju stadgandet
vara väl motiverat. Fall torde emellertid ej så sällan förekomma då enligt
statuterna styrelsen skall utses av kommunal representation utan att denna i
övrigt har något att skaffa med stiftelsen. I denna anordning kan ju ligga en
fördel för stiftelsen, vilken fördel stiftelsen emellertid måhända kan gå miste
om, därest kommunen resp. församlingen eller landstinget genom utseende av
styrelse skall ådraga sig ansvar för stiftelsens medel.’

Stadsfullmäktige i Gävle yttra:

’Det är icke föreskrivet, att stadgarna i deras helhet skola underställas de
kommunala myndigheternas beslutanderätt. Har en donation lämnats till en
stad med villkor exempelvis, att den skall förvaltas av dess drätselkammare
men under sådana förhållanden i övrigt, att donationen faller under lagstiftningen
om stiftelser, böra andra föreskrifter för dess förvaltning icke få fastställas
än sådana, som godkänts av stadsfullmäktige.’

Magistraten i Söderhamn anför:

Här i staden förekomma stiftelser, vilkas styrelser enligt givarnas föreskrifter
utgöras av ordförandena i vissa av stadens kommunala myndigheter.
Då stadsfullmäktige mottagit stiftelsernas tillgångar att förvaltas i enlighet
med bestämmelserna i de respektive gåvobreven, borde staden i dessa fall
lika väl som i de i § 9 av förslaget omförmälda fallen vara ansvarig för stiftelsernas
medel. Med den avfattning nämnda paragraf har torde detta dock
näppeligen vara förhållandet. På grund härav och enär likartade fall med all
sannolikhet förefinnas inom andra kommuner, föreslår magistraten, att paragrafen
erhaller en sadan lydelse, att den omfattar jämväl ifrågavarande stiftelser.
’

I likhet med kommittén och på de av denna anförda skäl anser jag, att statsverket
bör svara för stiftelses medel, da Kungl. Maj :t givit statens verk eller
inrättning lov att vara styrelse för stiftelsen. Genom meddelande av dylikt
lov måste staten anses hava gent emot stiftaren åtagit sig svara för stiftelseegendomens
fortvarande bestand. Att sa sker torde ligga i sakens natur och
för övrigt stå i överensstämmelse med rätt och billighet.

Vid meddelande av lov, varom här är fråga, måste uppenbarligen förutsättas,
att Kungl. Maj:t beaktar, att verkets eller inrättningens förvaltning är eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

varder underkastad effektiv kontroll. I detta samband vill jag erinra, att
riksdagens år 1926 samlade revisorer beträffande domkapitlens medelsförvaltning
uttalat önskvärdheten av att samtliga av domkapitel omhänderhavda
medel bleve underkastade vederbörlig räkenskapsgranskning samt att riksdagen
i skrivelse den 23 mars 1926 förklarat sig dela den av revisorerna uttalade
uppfattningen. Denna fråga är för närvarande föremål för utredning inom
vederbörande departement.

Nu ifrågasatt ansvarighet för statsverket bör gälla även för det fall att
lov att vara styrelse meddelats av myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag
att giva sådant lov. Då dylikt uppdrag ej lärer lämnas åt annan myndighet
än sådan, som förväntas kunna behörigen bedöma, huruvida en effektiv
kontroll är för handen, synas några betänkligheter icke böra möta mot en sådan
anordning.

Av samma skäl, som anförts i fråga om statsverkets ansvarighet, bör kommun,
som givit någon sin medelsförvaltande myndighet lov att vara styrelse
för stiftelse, svara för dennas medel.

Enligt kommitténs förslag skulle, såsom nyss berörts, ansvarighet för stiftelses
medel icke åvila statsverket eller kommun, då två eller flera verk eller
inrättningar resp. kommunala myndigheter gemensamt vore styrelse för stiftelse.
Enligt min mening saknas giltig grund för att icke låta ansvarigheten
omfatta även dessa fall, därest verken, inrättningarna eller myndigheterna erhållit
lov att vara styrelse för stiftelsen. Stiftelsens förvaltning är i sådant
fall i lika hög grad av offentlig karaktär, som när styrelsen utgöres av allenast
ett verk eller en inrättning eller myndighet, och de svårigheter, som må kunna
uppstå med avseende å prövning av de olika verkens, inrättningarnas eller
myndigheternas inbördes ansvar, synas icke vara av beskaffenhet att böra
fritaga statsverket eller kommunen från ansvar för stiftelsens medel.

I likhet med kommittén anser jag kommun, som själv utsett styrelse för
stiftelse, böra svara för förvaltningen av stiftelsens medel. Hava flera kommuner
givit underlydande medelsförvaltande myndighet lov att vara styrelse
för stiftelse eller själva gemensamt utsett dylik styrelse, böra kommunerna vara
solidariskt ansvariga för stiftelsens medel.

Förändring I stiftelsebegreppet ligger ett visst mått av oföränderlighet. Grunden för

av stiftelse, stiftelsens tillvaro, uppgift och verksamhet är stiftarens vilja, sådan den kommit
till uttryck i hans förordnande om stiftelsen. Denna själv kan icke genom
sina organ häri göra någon ändring, om ej annat särskilt föreskrivits.
Och icke heller stiftaren äger någon allmän befogenhet att förändra stiftelsen.
Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Därest på grund av
ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det med en stiftelse åsyftade ändamålet
icke kan vinnas eller stiftelsen med den organisation, densamma erhållit,
icke längre kan verka för detta ändamål, bleve stiftelsens upphörande en
nödvändig följd, därest ändring i ena eller andra hänseendet ej finge ske. Även
i andra fall kan jämkning i gällande föreskrifter beträffande en stiftelse utgöra
en förutsättning för att stiftarens avsikter med stiftelsen skola kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

fullföljas. Att erforderliga ändringar då få vidtagas, synes bäst överensstämma
med de intressen, som äro förbundna med stiftelsen, och torde även i regel
kunna anses överensstämma med stiftarens vilja. Hos oss hava ock dylika ändringar
städse ansetts kunna vinnas genom beslut av Kungl. Maj:t. Denna
Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva ändring av stiftelse, den s. k. permutationsrätten,
torde grunda sig på den Konungen i regeringsformens § 89 tillerkända
allmänna ekonomiska lagstiftningsrätten.

Kommittén upptog i sitt förslag närmare bestämmelser om permutationsrättens
utövande, och var kommitténs ståndpunkt härutinnan i korthet följande.
I fråga om stiftelser, som ännu icke vunnit offentligt erkännande, skulle någon
permutation av stiftelseändamålet icke förekomma, utan om detta lade hinder i
vägen för stiftelsens erkännande, komme stiftelsen icke till stånd såsom ett
rättssubjekt. Om däremot vid dylik stiftelse fästad föreskrift, vilken icke vore
bestämmande för stiftelseändamålet, befunnes strida mot lag eller sedlighet
eller vara otillämplig eller otjänlig, ägde Kungl. Maj:t meddela nödig jämkning.
Levde stiftaren, finge dock dylik åtgärd ej företagas utan hans samtycke.
Med stiftarens samtycke ägde jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande
vid stadfästande av stiftelses stadgar göra sådan jämkning, som nyss
nämnts. Därest föreskrift, varom nu är fråga, prövades utgöra hinder för
stadfästelse å stiftelses stadgar och jämkning ej skedde, skulle förordnandet om
stiftelsen vara förfallet. Detta skulle även bliva följden, om stiftare åt annan
än enskild man uppdragit förvaltning av stiftelse, men uppdraget ej emottoges.
I dylikt fall skulle sålunda permutation icke kunna äga rum. Skulle det, sedan
stiftelse blivit offentligen erkänd, visa sig, att stiftelseändamålet icke vidare
kunde vinnas, ägde Kungl. Maj:t förordna, huru stiftelsens egendom
finge användas för annat mot stiftarens avsikt närmast svarande ändamål.
Bleve eljest föreskrift, som stiftaren fästat vid dylik stiftelse, otillämplig eller
otjänlig, kunde nödig jämkning meddelas av Kungl. Maj :t.

I särskilt yttrande uttalade kommitténs ordförande, herr Dickson, den
meningen, att därest beträffande offentligt erkänd stiftelse visade sig, att
stiftelseändamålet icke vidare kunde vinnas, Kungl. Maj:t skulle äga jämväl
att upphäva stiftelsen samt att med föranledande härav bestämmelse borde
meddelas av innehåll, att, om stiftelse upphävdes, egendomen skulle gå åter
till stiftaren eller hans arvingar, där ej annorlunda av stiftaren förordnats.
Herr Waldenström förklarade i särskilt yttrande, att hans åsikt i huvudsak
överensstämde med den av herr Dickson uttalade meningen. Därjämte ansåg
herr Waldenström, att vägran att emottaga stiftares uppdrag att förvalta stiftelse
skulle medföra förordnandets ogiltighet endast i det fall, att den av
stiftaren utsedda styrelsen utgjordes av statens verk eller inrättning eller ock
medelsförvaltande kommunal myndighet.

I utlåtande över kommittéförslaget anförde justitiekanslersämbetet:

''Det tillkommer utövaren av den högsta statsmakten såsom en politiåtgärd
att upphäva en stiftelse, vars ändamål är lagstridigt eller osedligt, samt att
eljest i mån av förändrade förhållanden meddela jämkning i stiftelse. De nu
givna stadganden, som kunna anses beröra detta ämne, framstå mera såsom inskränkande
undantagsbestämmelser i berörda befogenhet hos den högsta stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

myndigheten. Sålunda stadgas t. ex. i 5 § av Prästerskapets privilegier, att
utan kammarkollegii, domkapitlets och vederbörandes vetskap och samtycke får
ingen bortsälja några kyrko-, hospitals-, akademi-, gymnasii- eller skolägor.
Enär många sådana ägor äro grundade på enskilda donationer, framträder ofta
frågan om föryttring av sådana ägor såsom en fråga om jämkning i stiftelse.
Vidare torde t. ex. 7.7 § regeringsformen lägga hinder i vägen för Konungen
att angående en på kronoförläning grundad stiftelse utan riksdagens samtycke
meddela jämkning, som innebär avyttring av kronan tillhörig lägenhet.

Vid utövning av ifrågavarande myndighet tages såsom allmänt känt är all
tillbörlig hänsyn till stiftarens vilja, och först efter en ingående utredning angående
vederbörande stiftelses uppkomst och verksamhet samt efter hörande av
myndigheter och av enskilde, som saken kan anses angå, meddelas nådigt beslut
i ärendet. Till följd av stiftelsernas skiftande natur och oberäkneligheten
av de förhållanden, som kunna framstå såsom giltig grund för ändring i stiftelse,
torde det vara en ytterst vansklig sak att genom särskilda lagbestämmelser
noggrant angivna de förutsättningar, under vilka den s. k. permutationsrätten
skall inträda, samt de begränsningar, som i avseende å densammas
utövande skola gälla. Då något rättsbehov i detta avseende icke förefinnes,
men det för framtiden bör förekommas, att stiftelser, såsom hittills ofta skett,
själva förändra sitt innehåll efter nya tidsförhållanden torde i vårt land en ny
allmän lag angående stiftelser i fråga om förevarande ämne allenast böra
innehålla en bestämmelse därom, att det tillkommer Konungen att besluta angående
förändring i stiftelse. Härmed är ej avsett att göra någon erinran angående
förslaget, så vitt åt Kungl. Maj:ts befallningshavande uppdragits att
i visst fall meddela jämkning.

Förslaget gör en bestämd skillnad emellan stiftelses ändamål och övriga vid
stiftelsen fästa föreskrifter samt emellan det fall, där stiftelse blivit offentligen
erkänd, och det tillfälle, där stiftelsen ännu ej genom sådant erkännande
vunnit fullständig rättssubjektivitet. I händelse stiftelse blivit offentligen
erkänd och stiftelsens ändamål icke vidare kan vinnas, har i lagförslaget åt
Konungen inrymts rätt att förordna, huru stiftelsen må användas för annat mot
stiftarens avsikt närmast svarande ändamål. Innan stiftelse blivit offentligen
erkänd, kan enligt förslagets motiver någon permutation av stiftelseändamålet
icke förekomma, dock med undantag för redan bestående stiftelser. Angående
sådana vid stiftelse fästa föreskrifter, som ej angå stiftelses ändamål, kunna
förändringar och jämkningar meddelas, vare sig stiftelse blivit offentligen erkänd
eller icke.

Det synes emellertid i många fall ej vara möjligt att uppdraga en så bestämd
gräns emellan en stiftelses ändamål och övriga angående stiftelsen givna föreskrifter,
att civila rättsverkningar kunna därav göras beroende. Medel och
mål sammanfalla ofta på ett sätt, som skulle_ göra det till en ytterst vansklig
sak att avgöra, huruvida en föreskrift, som ej kan förverkligas, bör såsom angående
själva syftet göra hela stiftelsen till en nullitet eller bör såsom rörande
en förvaltningsangelägenhet bliva föremål för jämkning. En stiftelses ändamål
kan också framstå olika till sitt omfång allt efter olika betraktelsesätt. _ Ser
man såsom det egentliga syftemålet allenast den ideella tanke, vari donationen
må antagas hava sin innersta grund, kan under ändamålet inrjmimas vida mera,
än om man fäster huvudvikten vid den verksamhetsyttring i levande livet, som
stiftelsen enligt donationsurkunden har att öva. Därest t. ex. någon genom
testamente förordnat om en viss skolas upprättande i fädernebygden och därvid
meddelat bestämda föreskrifter angående undervisningen och andra anordningar,
skulle enligt förslaget vid en omöjlig föreskrift jämkningsfrågan ställa
sig helt olika, om man såsom donationens ändamål ser stiftarens nitälskan att
i sin hembygd främja folkbildningen i viss riktning än om man anser ända -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8,1.

målet vara uppehållande av just den undervisning och ordning, som stiftaren i
donationsurkunden föreskrivit.

Om än en bestämd skillnad i varje fall kunde uppdragas mellan en stiftelses
ändamål och övriga föreskrifter angående densamma, skulle, enligt justitiekanslersämbetets
förmenande, i allt fall bäst överensstämma med gällande rättsupplattning,
att jämkning i stiftelseändamålet må kunna äga rum jämväl i
fråga om stiftelse, som ej vunnit offentligt erkännande. Därest t. ex. någon
enligt testamente, med arvingarnas uteslutande från kvarlåtenskapen, förordnat,
att densamma skall användas för visst allmännyttigt ändamål men genom
misstag, förbiseende eller annan orsak kommit att angående syftemålet meddela
en föreskrift, som vore omöjlig att förverkliga, torde väl jämkning eller nödig
förändring böra äga, rum. för att givarens avsikter sådana desamma i testamentet
fått uttryck i möjligaste grad må kunna fullföljas. Arvingarna, om de
i sådan händelse ägde att själva behålla stiftelseförmögenheten, kunna ej antagas
skola självmant använda densamma för upprättande av en ny stiftelse
i syfte att främja arvlåtarens vilja. Om förslagets ifrågavarande bestämmelse
varit upphöjd till lag t. ex. vid avvecklingen av dödsboet efter Alfred Nobel,
skulle sannolikt de av honom upprättade betydelsefulla stiftelser ej blivit beståndande
inför hans arvingars anspråk.

Beträffande omfånget av den i förslaget stadgade permutationsrätten skulle
denna omfatta förutom rätt till förändringar i sådana avseenden, som ej angå
själva, ändamålet, det fall, att det ursprungliga stiftelseändamålet ej vidare
kan vinnas, vilket uttryck, enligt motiverna skulle avse även det förhållande,
att det stadgade, ändamålet till följd av ändrad rättsåskådning komme i strid
med lag och sedlighet. Emellertid förekommer andra fall, där förändring eller
jämkning i stiftelseändamålet är nödig eller ändock bör kunna medgivas. Beträffande
allmännyttiga stiftelser torde väl såsom regel få antagas, att stiftaren
såsom huvudsak avsett, det stiftelsen skall lända ej blott samtid utan
även eftervärld till verklig nytta. Skulle en dylik stiftelse till följd av ändrad
åskådning eller andra orsaker bliva alldeles onyttig eller rent av verka skadligt
eller också framstå ovärdig eller väcka allmänt åtlöje, bör det såsom hittills
ej vara utövaren av högsta statsmakten förment att stadga lämpliga förändringar.

Angående innehållet i permutationsrätten stadgar förslaget i fråga om sti*ftelseändamålet,
att Konungen äger förordna om annat »mot stiftarens avsikt
närmast svarande ändamål». Även denna bestämmelse synes innehålla begränsningar,
som ej väl överensstämma med rättslivets krav. Om än, i händelse
stiftelseändamålet omöjligt vidare kan uppnås, regeln torde bliva’ att ett
nytt syftemål bestämmes med särskild hänsyn till de syften, stiftelsen enligt
stiftelseurkunden skolat tjäna, torde dock en ovillkorlig föreskrift därutinnan
ej böra meddelas. Beträffande stiftelser, som äro grundade på statsegendom
eller överlåtelse av kommun eller juridisk person kan ej ens bliva fråga om
hänsyn till en oföränderlig stiftelsevilja. Ofta torde det såsom hittills inträffa,
att stiftelseförmögenheten växer till så ansenliga belopp, att dess användning
ensamt för stiftelseändamålet vore en orimlighet. I dylika fall bär
hittills ofta inträffat, att Konungen på enahanda varsamma och grannlaga
sätt. som vid permutation i övrigt städse använts, antingen förordnat om en
utvidgning av stiftelsens verksamhet till nya om möjligt närliggande syften eller
också rent av anbefallt en utbrytning ur stiftelseförmögenheten till bildande
av en helt ny stiftelse med ändamål, som moderstiftelsen ej avsett främja.

Den åberopade grunden för 20 § enligt vilket lagrum förordnande om stiftelse
är förfallet, om stiftaren åt annan än enskild man uppdragit förvaltningen
av stiftelse, och uppdraget ej varder mottaget, synes justitiekanslersämbetet
ej vara riktig. Det regelmässiga förhållandet torde väl vara, att stiftelseända -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

målet för stiftaren varit huvudsaken, och endast undantagsvis lära förhållandena
vara sådana, att stiftaren må antagas hellre hava velat, att hela stiftelsen
förfölle än att annan lämplig styrelse av vederbörande myndighet utsåges.
Detta senare synes justitiekanslersämbetet sålunda hava bort stadgas med
undantag allenast för det fall, att stiftelseurkunden uttryckligen innehåller, att
förordnandet skall under angivna förutsättning anses förfallet. Den i förslaget
uttalade mening synes så mycket mindre böra fastslås, som endast i
undantagsfall en stiftare i förväg vill eller kan av ifrågavarande korporationer
erhålla bindande löfte om förvaltningsbestyrets övertagande, vårföre många
allmännyttiga stiftelser genom det föreslagna stadgandet kunde komma att
förfalla.’

Utkastet, 23, 24 och 26 §§, överensstämmer i förevarande hänseende i stort
sett med kommittéförslaget, dock hava icke upptagits förutnämnda bestämmelse,
att förordnande om stiftelse skulle vara. förfallet, därest stiftaren åt annan än
enskild man uppdragit förvaltning av stiftelse, men uppdraget icke mottagits.

Mot utkastets ifrågavarande bestämmelser hava framställts, bland andra, följande
erinringar.

Överståthållarämbetet anför:

’Sedan länge har det visat sig, att medel, som tillhört en stiftelse sedan kanske
hundratals år tillbaka, enligt stiftarens förordnande skola disponeras för ändamål,
som icke längre äro lämpliga för nutiden. Föreligga sadana förhållanden,
brukar Kungl. Maj:t finna sig befogad att ändra de från början lämnade
förordnandena och medgiva medlens användande för andra ändamål, om vilka
man är säker på att de stå i överensstämmelse med stiftarens önskningar
under föreliggande förändrade förhållanden. Här handlar Kungl. Maj:t utan
stöd av någon lag men under det fulla konstitutionella ansvaret. Det
är på denna väg man nu velat fortgå, men man har velat lagfästa detta förfaringssätt.
Under det att man i 6 § stadgar att Kungl. Maj:ts befallningshavande
ej får stadfästa bestämmelse, som strider mot vad stiftaren föreskrivit,
så har man tydligen velat lämna Kungl. Maj:t vida friare händer i detta ^avseende.
Detta framgår av 24 § samt av övergångsbestämmelserna. Sådana
medgivanden locka, och överståthållarämbetet kan icke tänka sig annat än att
det skulle vara lyckligare att icke leda in vår lagstiftning på dylika banor.
Man kan genom sådana stadganden förleda till medgivanden^ som icke alltid
äro önskvärda, och man kan därigenom avskräcka donatorer från förordnanden,
som äro värda all uppmuntran, överståthållarämbetet hemställer därför att
dessa stadganden måtte ur förslaget utgå.’

Juridiska fakulteten vid universitet i Lund anför, att fakulteten särskilt
vill framhålla det betänkliga uti att lagförslaget vill öppna möjlighet att på
så svaga grunder, som i 24 § angivas, enskild persons dispositioner skola kunna
i administrativ väg upphävas eller ändras.

Domkapitlet i Lund anser, att bestämmelserna om permutation^ äro alltför
obestämt avfattade, samt uttalar farhåga för att lättheten att erhålla permutation
komme att verka avskräckande på eventuella donatorer.

Domkapitlet i Strängnäs uttalar den uppfattningen, att permutationsrätten
bör utövas av domstol.

Såsom justitiekanslersämbetet framhållit torde det vara en synnerligen vansklig
uppgift att genom särskilda lagbestämmelser noggrant angiva de förutsättningar,
under vilka permutationsrätt skall inträda, samt de begränsningar, som

Kungl. Maj:ts proposition nr S3.

skola gälla med avseende å dess utövande. Enligt nu gällande ordning utövar
Kungl. Maj :t utan att därvid vara bunden av några lagbestämmelser permutationsrätt
under konstitutionell ansvarighet. Såvitt mig är bekant, hava
några olägenheter härav icke försports. Tvärtom synes iiämnda ordning
vara ägnad att på ett ändamålsenligt och efter förhållandena i det särskilda
fallet väl avpassat sätt tillgodose uppkommande behov av förändring av stiftelse.
Med hänsyn härtill och då i varje fall frågan om permutationsrättens
bestämmande har en räckvidd utöver en lagstiftning, vilken är begränsad
till att avse ett särskilt slag av stiftelser, har jag ansett denna fråga icke böra
åtminstone i detta sammanhang regleras genom lag.

I ett avseende synes emellertid särskild bestämmelse om permutation vara
påkallad. Därest vid fastställelse av stadgar för stiftelse uppstår behov av
jämkning i föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, bör tillsynsmyndigheten
äga befogenhet att med stiftarens samtycke vidtaga dylik jämkning, där
sådant kan ske utan ändring av stiftelsens ändamål. Att i detta fall underställa
frågan om jämkning Kungl. Maj:ts prövning skulle tydligen utgöra en
onödig omgång.

Alla allmännyttiga stiftelser torde icke böra underkastas den offent- Tillsyn.
liga tillsyn, varom här är fråga. I vissa fall kan en sådan tillsyn vara Tillsynens
obehövlig. Så är händelsen beträffande stiftelser, som förvaltas av statens omfa^v,n0-verk eller inrättning. Den kontroll, som utövas å dessa stiftelser redan i och
med deras omhändertagande av statsmyndighet, blir mera ingående och effektiv
än den allmänna tillsyn, som kan föreskrivas genom nu ifrågavarande lagbestämmelser.
I överensstämmelse med kommittéförslaget har därför från till -syn undantagits stiftelse, vars styrelse utgöres av statens verk eller inrättning.

Därjämte har av enahanda skäl undantagits stiftelse, vars räkenskaper på
grund av särskild av Kungl. Maj :t meddelad föreskrift äro föremål för granskning
i riksräkenskapsverket. På grund härav skulle från tillsynen bliva befriade,
bland andra, de stiftelser, som förvaltas av universiteten.

I några utlåtanden har ifrågasatts, att från den allmänna tillsynen borde
undantagas jämväl stiftelse, vars styrelse utgöres av kommunal myndighet.

Denna uppfattning har jag icke kunnat biträda. Jag tillåter mig att såsom
skäl härför åberopa vad kommittén härutinnan anförde i sin motivering:

''Tillsynen skall enligt förslaget omfatta även stiftelser, vilka med kommuns,
församlings eller landstings lov omhänderhavas av myndighet, som förvaltar
kommunens, församlingens eller landstingets medel. Det kan synas, att då
sådana styrelser enligt vanliga regler redovisa inför kommunen, församlingen
eller landstinget, och dessa ansvara för stiftelsernas medel, någon särskild
tillsyn icke skulle vara behövlig. Kommittén har dock trott sådan böra föreskrivas.
Den kontroll, som utövas från vederbörande större eller mindre kommuns
sida, utgör val i förening med kommunens ansvar i regel en tillräcklig
säkerhet för, att stiftelsernas medel icke förskingras. Däremot torde det icke
så sällan hava förekommit, att stiftelser, som blivit anförtrodda åt kommunerna,
kommit att tjäna i viss mån andra syften, än stiftarna avsett, särskilt
på det sätt, att deras medel sammanslagits med kommunernas övriga tillgångar
för liknande ändamål. En stiftelse t. ex. för fattigunderstöd kommer då oftast

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

att endast föranleda minskning av uttaxeringen för fattigvården å kommunens
skattskyldiga medlemmar, under det att stiftarens mening väl i regel varit, att
understödet från stiftelsen skulle komma de fattiga till godo utöver den kommunala
fattighjälpen eller i annan ordning, än denna lämnas. Mot sådana missförhållanden
kan den kommunala tillsynen icke antagas innebära tillräcklig
säkerhet, och kontroll från statens sida är därför behövlig. Det samma gäller
i fråga om stiftelser, för vilkas medel kommunen ansvarar på den grund, att
kommunen själv för stiftelserna utsett styrelser.’

För ett område, vilket såsom det nu ifrågavarande kännetecknas av starkt
växlande förhållanden, torde en viss frihet till undantag från de i allmänhet
gällande reglerna böra förefinnas. Med hänsyn härtill har jag i likhet med kommittén
ansett, att Kungl. Maj:t skall äga undantaga stiftelse från tillsyn, varom
här är fråga. Såsom kommittén framhåller, finnes för åtskilliga stiftelser,
exempelvis riddarhusets fonder och en del större anstalter, redan nu en tillfredsställande
kontroll, vilken, om den fortfar, gör allmän tillsyn överflödig. Härtill
kommer, att dessa stiftelser stundom endast med olägenhet skulle kunna
inordnas under de bestämmelser, vilka skulle gälla beträffande dylik tillsyn.
Och även framdeles kunna förhållanden uppstå, vilka göra det önskvärt, att
Kungl. Maj:t må äga meddela dispens. Det lärer få tagas för givet, att sådan
icke skall förekomma i andra fall, än då betryggande kontroll å vederbörande
stiftelse i allt fall finnes anordnad.

I några utlåtanden över kommitténs förslag har uttalats, att Kungl. Maj:t,
där stiftelse sålunda undantoges från tillsyn, borde äga förordna om annan
tillsyn över stiftelsen. Någon dylik bestämmelse synes dock icke vara erforderlig,
då, såsom nyss nämnts, dispens från tillsyn ej antagits böra ifrågakomma
i andra fall, än då på annat sätt är sörjt för en betryggande kontroll.
Skulle så ej vara förhållandet, lärer hinder icke finnas för Kungl. Maj:t att
såsom villkor för dispens föreskriva, att dylik kontroll anordnas.

Enligt kommitténs förslag skall slutligen från offentlig tillsyn undantagas
jämväl stiftelse, som genom stiftarens föreskrift är undantagen från dylik
tillsyn. Överståthållarämbetet framhåller att en sådan bestämmelse skulle kunna
fresta stiftaren att med hänsyn till de styrelseledamöter, han från början utsett,
förordna om stiftelsens undantagande från tillsyn. Ett medgivande åt
stiftaren att förordna om sådant undantag anser överståthållarämbetet säkerligen
bliva mycket olyckligt och kunna göra hela lagen illusorisk. Länsstyrelsen
i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att genom stiftares föreskrift
stiftelse skall under alla förhållanden, även om det gäller betydliga medel, kunna
undantagas från allmän tillsyn.

Jag har ansett mig böra i förevarande avseende biträda kommitténs uppfattning.
Den, av vilken stiftelses tillkomst är beroende och vilken i första hand
bestämmer stiftelsens ändamål och organisation, bör, såsom kommittén i sina
motiv framhåller, jämväl kunna, där han så finner lämpligt, undantaga stiftelsen
från allmän tillsyn. Obestridligen kunna fall tänkas, då stiftare av ett
eller annat skäl ogärna ser att hans stiftelse skall komma att underkastas statlig
kontroll med därav följande bundenhet i olika hänseenden. Då upprättandet
av allmännyttiga stiftelser måste betraktas såsom ett ändamål, väl värt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

uppmuntras, måste det vara av vikt, att ett tvång att låta stiftelse stå under
kontroll icke verkar avhallande a dem, vilka kunna vara benägna att upprätta
dylika stiftelser.

Den bestämmanderätt, som sålunda skulle tillkomma stiftaren, innefattar
tydligen allenast befogenhet att helt undantaga stiftelsen från den i lagen stadgade
tillsynen. Stiftaren äger följaktligen icke att föreskriva någon ändring
i formen för den offentliga tillsynen, utan om sådan tillsyn över huvud skall
utövas, skall den ske i den ordning, som i allmänhet är stadgad.

Enligt kommittéförslaget och utkastet skulle tillsynen utövas av Kungl. TilUynsMaj
:ts befallningshavande i det län, där stiftelsens styrelse har sitt säte. Av myndtfhetskäl
som tidigare berörts har i departementsförslaget tillsynen förlagts till en
för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Vissa kyrkliga myndigheter hava i sina utlåtanden hemställt, att alla eller
vissa stiftelser av ecklesiastik natur matte sta under tillsyn av kyrklig myndighet.
Ett stadgande av innebörd, att stiftelser av visst slag skola stå under tillsyn
av särskild myndighet, synes dock mindre lämpligt. Skulle det beträffande
något slag av stiftelser eller i fråga om viss stiftelse visa sig ändamålsenligt,
att annan myndighet än den i lagen angivna tillsynsmyndigheten handhar kontroll
över stiftelsen, är möjlighet härtill beredd genom Kungl. Maj:ts rätt att
meddela dispens från tillsyn enligt lagen.

Tillsynsmyndighetens allmänna uppgift bör vara att övervaka, att stiftelses Tillsynens
förvaltning handhas i överensstämmelse med lag och de för stiftelsen gällan- inne°°rdde
föreskrifter. Uppenbarligen är av största vikt, att stiftelsens ändamål''fullföljes
i enlighet med vad stiftaren föreskrivit. Därjämte bör det åligga tillsynsmyndigheten
att tillhandaga de särskilda styrelserna och andra stiftelseorgan
med erforderliga råd och upplysningar rörande förvaltningen. Det torde
utan vidare ligga i tillsynens natur, att tillsynsmyndigheten vid uppkommande
behov av permutation har att vidtaga åtgärd för vinnande av sådan.

Därest så är behövligt, bör tillsynsmyndigheten medverka till att stiftelse
erhaller styrelse. I fråga om stiftelse, som icke förvaltas av kommunal myndighet,
bör tillsynsmyndigheten därjämte övervaka, att behörig styrelse allt
framgent finnes.

Tillsynen över förvaltningen av stiftelses egendom torde, såsom riksdagen
i sin skrivelse den 8 maj 1897 framhållit, i allmänhet icke böra utsträckas
till en noggrann prövning av varje utgifts behörighet utan inskränkas till en
granskning av behållningens placering och huruvida avkomsten använts i
donators syfte. Beträffande denna förvaltning torde vissa särskilda bestämmelser
böra meddelas i syfte, såväl att densamma må ordnas på ett lämpligt
och betryggande sätt som ock att kontrollen må kunna bliva fullt verksam.
Föreskrifter lära sålunda böra givas till förebyggande därav, att stiftelses
värdehandlingar sammanblandas med annans egendom. Vidare synas städad.
611 böra meddelas om skyldighet för styrelse dels att föra räkenskaper,
av vilka ett sammandrag årligen skall insändas till tillsynsmyndigheten, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

att meddela denna myndighet upplysning om styrelsens sammansättning,
ävensom huru de skriftliga avhandlingar, som ingås för stiftelsen, skola undertecknas,
dels ock att för varje stiftelse hålla en fullständig och ordnad samling
av alla stiftelsen rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder samt
eljest beträffande förvaltningen meddelade föreskrifter.

De bestämmelser, som i nu nämnda hänseenden upptagits i departementsförslaget,
överensstämma i allt väsentligt med kommitténs förslag.

Ordningen Tillsynen skall enligt departementsförslaget likasom kommittéförslaget utför
tillsy- övas dels genom granskning av de räkenskapssammandrag, som för varje stiftelse
årligen skola insändas till tillsynsmyndigheten, och dels genom inspektioner
hos stiftelsernas styrelser av tillsynsmyndigheten eller dess ombud. Den
senare formen för granskningen lärer bliva den, som erhåller den största betydelsen.
Den förra torde emellertid icke kunna undvaras, åtminstone icke utan
att inspektionerna förekomma oftare än som föreslagits eller i allmänhet vart
femte år.

ningen.

Åtgärder Därest tillsynsmyndigheten vid granskning av insänt räkenskapssammani
anledning drag eller vid inspektion hos styrelsen finner anledning till anmärkning mot
ningar mot förvaltningen eller sådan anledning eljest kommer till tillsynsmyndighetens
förvalt- kännedom, skall denna myndighet kunna mot stiftelsens styrelse vidtaga åtgärder
av olika slag. Har styrelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller
de för stiftelsen gällande föreskrifter, äger tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet
av beslutet. Därest detta redan gått i verkställighet, äger myndigheten
förelägga styrelsen att göra rättelse, där så kan ske. Om åter styrelsen
gjort sig skyldig till underlåtenhet av något slag, skall tillsynsmyndigheten
kunna förelägga styrelsen att fullgöra vad densamma åligger.

Vidare skall tillsynsmyndigheten äga befogenhet att å det allmännas vägnar,
oberoende av anmälan från enskild sakägare, förordna om utförande av talan
vid domstol i åtskilliga fall. Så skall vara förhållandet, då fråga är om att
göra gällande kommuns ansvarighet för vissa stiftelsers medel eller styrelseledamöters
skyldighet att ersätta skada, som för stiftelse uppkommit genom
överträdelse av lagen eller de för stiftelsen gällande föreskrifter, så ock
att till stiftelse återgälda obehörigen utbetalda medel. Likaså äger tillsynsmyndigheten
i vissa fall mot styrelse eller ledamot av styrelse, som
gjort sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter, låta anställa
talan om anordnande av annan förvaltning för stiftelsen. Dessutom äger tillsynsmyndigheten,
då fråga är om entledigande av styrelse eller styrelseledamot,
som missvårdat stiftelsens angelägenheter, att, intill dess saken kan hinna
slutligen prövas av domstol, själv förordna om annan förvaltning av stiftelsen
i den omfattning omständigheterna påkalla. För att giva ökad kraft åt föreskrift
eller förbud, som tillsynsmyndigheten med stöd av lagen meddelar, skall
myndigheten äga förelägga vite ävensom fälla till sådant vite. Vissa andra
överträdelser av lagens bestämmelser skola medföra bötesansvar, vars ådömande
ankommer på domstol efter talan av allmän åklagare.

Kungl. Maj :ts proposition nr 83.

De bestämmelser, som i nu angivna avseenden föreslagits, överensstämma i
allt väsentligt med kommittéförslaget.

Särskild
motivering
beträffande
vissa stadgan
den.

9 §•

Ledamot av stiftelses styrelse bör, i likhet med vad som gäller beträffande
ledamot av aktiebolags eller förenings styrelse, vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Kungl. Maj:t för stiftelsen medger undantag.

10 §.

Den, som sluter avtal eller inlåter sig på annan rättshandling med en stylelse,
bör, sasom kommittén i sin motivering till motsvarande stadgande i kommittéförslaget
anfört, taga kännedom om reglementet och pröva styrelsens befogenhet.
Med en annan uppfattning bleve den i paragrafen omnämnda inskränkningen
betydelselös.

11 §•

Stadgandet står i full överensstämmelse med vad i motsvarande avseende gäller
beträffande styrelse för ekonomisk förening och för understödsförening,

Att i lagen upptaga särskilda föreskrifter om protokolls förande vid styrel -

Efter att hava redogjort för dessa mera allmänna synpunkter övergår jag
till att omnämna vissa särskilda stadganden i departementsförslaget, i den
mån en närmare motivering synts erforderlig.

7 §.

Genom föreskriften att stiftelsebrevet skall ingivas i huvudskrift vinnes större
säkerhet för att rättshandlingen verkligen kommit till stånd.

Såsom förut berörts skall det tillkomma tillsynsmyndigheten att vid fastställande
av stadgar med stiftarens samtycke vidtaga nödig jämkning i föreskrift,
som stiftaren fästat vid stiftelsen, där sådan jämkning kan ske utan
ändring av stiftelsens ändamål. I de fall, då permutation ej kan vidtagas av
tillsynsmyndigheten, vore det otvivelaktigt mindre lämpligt, om tillsynsmyndigheten
skulle omedelbart avslå ansökningen och överlämna åt dem, som hade hand
om stiftelsen, att, om de så ville, hos Kungl. Maj :t söka permutation. Följden
härav skulle nämligen helt visst mången gång bliva den, att permutation icke
komme att begäras och stiftelsen därmed komme att sakna stadfästelse. Då
det allmänna har intresse av att stiftelse med allmännyttiga syften erhåller
stadfästelse, bör stadgande meddelas därom, att tillsynsmyndigheten, då den
själv icke kan vidtaga erforderlig permutation, skall, innan slutligt besked
meddelas över ansökningen, hos Kungl. Maj :t göra hemställan om permutation.

Utan särskild bestämmelse torde gälla, att, om under stiftelses bestånd yppas
behov av ändring i stadgar som tillsynsmyndigheten fastställt, denna äger på
framställning av stiftelsens styrelse stadfästa sådan ändring, där den ej strider
mot vad stiftaren föreskrivit.

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

sesammanträde torde icke vara behövligt. Några dylika föreskrifter hava icke
heller ansetts erforderliga beträffande nyssnämnda föreningars styrelser.

12—14 §§.

Här upptagna stadganden stå i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
stadganden beträffande aktiebolag, ekonomiska föreningar och understödsföreningar.

Om styrelsen vill kära till stiftelsen, saknar tydligen denna ett organ, som
kan iakttaga dess intressen och förordna ombud för densamma. Det har därför
uppdragits åt vederbörande länsstyrelse att förordna ombud att i tvisten
föra stiftelsens talan. Den länsstyrelse, på vilken detta ankommer, är tydligen
länsstyrelsen i det län, där styrelsen har sitt säte.

15 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Då stiftelse saknar
organ, som i fråga om bestämmande av arvode åt styrelseledamot kan iakttaga
stiftelsens intressen, där dessa komma i strid med styrelsens, har ansetts
lämpligt, att i lagen föreskrives, dels att dylikt arvode må uppbäras endast
i det fall, att stadgarna uttryckligen medgiva sådant, dels ock att arvodet
icke må utgå av andra medel än avkomsten av stiftelsens förmögenhet.

16 §.

Stadgandet i första stycket överensstämmer med vad som gäller för aktiebolag,
ekonomiska föreningar och understödsföreningar.

Beträffande det i andra stycket intagna stadgandet anför kommittén i sin
motivering:

''Därest de, som äga att besluta rörande användningen av stiftelseegendomens
avkastning, härvid förfarit i strid mot stiftelsens stadgar, och medel
blivit utbetalda till andra personer än dem, medlem bort tillfalla, är det icke
givet, att någon ekonomisk förlust härigenom uppkommit för stiftelsen. Ifrågavarande
medel skulle ju nämligen i varje fall hava utbetalats, och om de,
som bort erhålla medlen, icke hava rätt till talan mot stiftelsen eller icke använda
denna rätt, är stiftelsens ekonomiska ställning densamma, oavsett huruvida
medlen blivit utbetalda till rätta personer eller till orätta. Dylika medel
böra emellertid återbetalas för att komma till den användning, som för dem
är avsedd, och i förslaget har därför särskilt framhållits, att återbäringsskyldighet
åligger dem, som äro ansvariga för en sådan oriktig utbetalning, en
för alla och alla för en.’

17 §.

Här föreslagna stadganden stå i full överensstämmelse med vad som gäller
beträffande aktiebolag, ekonomiska föreningar och understödsföreningar.

20 §.

Med kommun förstås i detta sammanhang varje kommunal samfällighet,
således icke blott primärkommun. Kommittén, som jämväl avsåg, att stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

g-undet skulle äga denna omfattning, angav ifrågavarande samhälliglieter genom
uppräkningen: kommun, församling och landsting. Denna uppräkning
är emellertid icke uttömmande. Däri saknas sålunda, bl. a., väghållningsskyldiga,
tingshusbyggnadsskyldiga, dövstumsdistrikt och kommunalförbund.
Med hänsyn till svårigheten att giva en fullt exakt uppräkning har departementsförslaget
avstått från varje sådan och i stället använt uttrycket kommun
såsom en sammanfattande benämning för alla kommunala samfälligheter.

I kommittéförslaget har en del av de kommunala myndigheter, varom här
ar fråga, särskilt angivits. Det torde emellertid vara tillfyllest, att samtliga
här avsedda myndigheter angivas med uttrycket myndighet, som förvaltar
kommuns medel’.

22 §.

Stadgandet är oförändrat hämtat från kommittéförslaget, 15 §, och tillåter
jag mig åberopa följande av kommittén givna motivering till detsamma:

''Därest stiftelses styrelse eller ledamot av styrelsen gör sig skyldig till
missvård av stiftelsens angelägenheter, skall enligt kommitténs förslag varje
sakägare vara befogad att vid domstol föra talan om anordnande av annan
förvaltning för stiftelsen, därvid behörig domstol är den underrätt, inom vars
domvärjo stiftelsens styrelse har sitt säte. Någon prövning av förvaltningen
i denna ordning bör emellertid icke ifrågakomma med hänsyn till stiftelse,
vilkens styrelse utgöres av statens verk eller inrättning. Finnes anledning till
anmärkning mot det sätt, varpå en sådan styrelse fullgör sitt uppdrag, får
rättelse sökas i den ordning, vilken eljest gäller för den, som vill föra klagan
mot atgärd_ av detta statsorgan. Ej heller synes det vara lämpligt, om domstol
pa dylik talan skulle äga att ingripa mot en kommunal myndighet, som
enligt 6 § hade en stiftelses förvaltning om händer. Är fråga om straffbart
förfarande, böra vanliga regler äga tillämpning, och i andra fall torde det
kunna förväntas, att kommunen själv, då något missförhållande av berörda
art kommer till dess kännedom, skall draga försorg om avhjälpande av detsamma.
Redan kommunens ansvar för en sådan stiftelses medel lärer i de
flesta fall utgöra en tillräcklig anledning för kommunen att tillse, att stiftelsens
angelägenheter ej vanvårdas. På grund av den trygghet för stiftelsemedlen,
som detta ansvar innebär, är det ock vid dylika stiftelser mindre behövligt,
att domstols åtgärd mot en försumlig styrelse kan påkallas. Styrelse,
som blivit av kommun särskilt tillsatt, torde även i detta hänseende böra likställas
med styrelse, som utgöres av penningförvaltande kommunal myndighet.

Domstolens åtgärd maste lämpa sig ej blott efter förseelsens beskaffenhet
utan även efter arten av den styrelse, som finnes. En ledamot, som särskilt
blivit tillsatt för vården om stiftelsens angelägenheter, kan skiljas från befattningen,
medan andra ledamöter få kvarstå. Såvitt möjligt bör naturligtvis
en ny ^ledamot i den avsattes ställe utses, på sätt stadgarna angiva. Skola
kvarstående, ledamöter välja efterträdare åt de avgående, och hela styrelsen
avsättes, maste särskild åtgärd vidtagas för tillsättande av ny styrelse. Är
åter förvaltningen av en stiftelse uppdragen åt t. ex. styrelsen för annan stiftelse,
bolag eller förening, ligger det i öppen dag, att domstolen ej kan avsätta
någon ledamot av styrelsen, än mindre alla. Domstolen får då förordna, att
förvaltningen av stiftelsen skall fråntagas dem, som missvårdat sitt uppdrag,
och bestämma, huru sådan stiftelse skall för viss tid eller alltid på annat sätt
förvaltas.’

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 66 häft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Kommitténs ordförande, herr Dickson, anförde i särskilt yttrande:

''De i 8 § (departementsförslagets 21 §) omförmälda styrelser synas mig i
fråga om ansvar vara likställda med enskilda styrelser. Av sådan anledning
och för att närmare bestämma den befogenhet, som i de i 15 § avsedda fall
må tillkomma domstol, anser jag sist nämnda paragraf böra erhålla denna
lydelse:

Nu har stiftelse annan styrelse än i 5 eller 6 § (i departementsförslaget 19
eller 20 §) sägs och gör sig styrelsen eller ledamot av styrelsen skyldig till
missvård av stiftelsens angelägenheter: är styrelsen för den stiftelsen särskilt
anordnad och är ej ledamotskapet fästat vid viss befattning, äge domstol att
från ledamotskap i styrelsen skilja den ledamot eller de ledamöter, men eljest
äger domstolen att i den omfattning, omständigheterna pakalla, förordna om
annan förvaltning av stiftelsen.’

Skolöverstyrelsen ifrågasätter i sitt utlåtande, huruvida icke här avsedda befogenhet
att förordna om förvaltning av stiftelse borde tillerkännas vederbörande
länsstyrelse, vilken i allmänhet torde äga större personkännedom samt
vara bättre än en domstol ägnad att avgöra ärenden av nu ifrågavarande art.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser, att stadgandet är obestämt i sin avfattning.

I likhet med kommittén har jag ansett, att vidtagande av här avsedda åtgärder
bör ankomma på domstol. Det är här fråga om ett sa kraftigt ingripande
som att entlediga styrelse eller styrelseledamot på grund av missvård
av stiftelsens angelägenheter. En dylik befogenhet bör ur rättssäkerhetens
synpunkt icke tillkomma annan myndighet än domstol. Att domstolen skulle
äga mindre personkännedom än länsstyrelsen synes knappast vara att antaga.
Tvärtom lärer väl kunna förutsättas, att domstolen, som har sin verksamhet
just i den ort, där styrelsen finnes, har vidsträcktare möjlighet att vinna erforderliga
upplysningar. Ej heller synes befogat utga från att länsstyrelsen
skulle vara bättre än domstol ägnad att handlägga ärenden av förevarande

I i |i

slag. I ! ! ■'' 1

24 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i kommittéförslaget och utkastet. Det har
emellertid synts lämpligt, att i lagen gives något uttryck för tillsynens allmänna
innebörd. Härvid har särskilt framhållits den rådgivande verksamhet,
som bör ankomma på tillsynsmyndigheten och som säkerligen kan förväntas
bliva av stor betydelse för stiftelseväsendets utveckling.

26 §.

För att tillsynen skall bliva effektiv är det av nöden, att tillsynsmyndigheten
beträffande stiftelse, vilken skall stå under tillsyn, erhåller en något
mera ingående kännedom om stiftelsens organisation, än som kan anses behövligt
i fråga om stiftelser, för vilka tillsynsmyndigheten blott har att stadfästa
stadgar. Sålunda bör upplysning meddelas om storleken och beskaffenheten

Kungl. Maj:ts proposition nr S3.

av stiftelsens förmögenhet. Åtminstone en ungefärlig uppgift härom lärer i
allmänhet redan a detta stadium av stiftelsens tillvaro kunna förebringas. År
för stiftelsen inrättad särskild styrelse, böra vissa ytterligare uppgifter avlämnas,
vilka angivas i denna paragraf.

28 §.

Motsvarande stadgande i kommittéförslaget, 27 §, var av följande lydelse:

Stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade eller så förvaras, att därtydligt
framgar, att de äro stiftelsens tillhörighet.* I sm motivering av
stadgandet anförde kommittén:

’Huru stiftelseegendom lämpligast skall placeras, beror av förhållandena,
och nagra allmängiltiga regler i sadant avseende torde icke böra uppställas.
Kommittén har härtill haft sa mycket mindre anledning, som kommittén icke
ansett något särskilt slag av placering, t. ex. inköp av fast egendom, vara av
beskaffenhet att böra från allmän synpunkt förhindras eller genom lagstadganden
begränsas. Kommitténs förslag i ämnet inskränker sig därför till en
ordningsföreskrift i syfte att förebygga sammanblandning av stiftelses värdehandlingar
med stiftelseförvaltarens eller annans egendom.’

Beträffande kommitténs förslag härutinnan anförde länsstyrelsen i TJpysala
län: 1^ 27 § stadgas att stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade
eller så förvaras att därav tydligen framgår, att de äro stiftelsens tillhörighet.
Detta kan vålla en del olägenheter. Det torde vara ganska vanligt
att ett samhälle eller en korporation, som har flera stiftelser om hand, sammanslår
dessas tillgångar till en gemensam fond, varefter varje stiftelse erhåller
sin andel av den gemensamma avkastningen. Då, på sätt kommitterade anmärkt,
många stiftelsers kapital är helt obetydligt, och det naturligen är lättare
att finna betryggande placement för en större summa än för en mindre,
anser befallningshavanden att en blivande författning ej bör lägga ovillkorligt
hinder i vägen för ett sådant förfarande, som ju lämpligen kunde göras beroende
av vederbörande befallningshavandes medgivande.’

Länsstyrelsen i Hallands län yttrade: ''Av stadsfullmäktige i Halmstad

har framhållits, att det i 27 § av förslaget inrymda stadgande, att ''stiftelses
värdehandlingar böra vara så beskaffade eller så förvaras att därav tydligen
framgår, att de äro stiftelsens tillhörighet’ borde förtydligas så, att någon
tvekan ej kunde råda därom, att styrelse, som hade förvaltningen av flera
stiftelser om händer, ägde att placera de olika stiftelsernas medel i för dem
gemensamma värdehandlingar, samt exempelvis anförts, att, om varje stiftelses
medel skulle särskilt för sig placeras, detta ofta kunde leda till förminskning
i ränteinkomsterna och för Halmstads drätselkammare, som hade
att förvalta över en halv miljon kronor, tillhörande en mängd olika stiftelser,
bleve synnerligen svårt och betungande.

Då emellertid ifrågavarande lagförslag avser att vinna en effektiv kontroll
just till förekommande av medlens sammanblandning, synes Eders Kungl.
Maj :ts Befallningshavande en placering av olika stiftelsers medel i gemensamma
värdehandlingar lätteligen kunna leda till att efter en längre tids förlopp
det bleve hart nära omöjligt att utreda till vilkendera av de olika stiftelserna
den ena eller andra värdehandlingen eller viss anpart i samma värdehandling
verkligen hörde, i följd varav Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
avstyrker den av stadsfullmäktige i Halmstad föreslagna och av magistraten
därstädes biträdda mening i nämnda hänseende.’

Kungl. Majits proposition nr 83.

I utkastet, 33 §, erhöll stadgandet följande formulering: ''Stiftelses värdehandlingar
skola vara ställda till stiftelsen eller genom annan påskrift utvisa,
att de äro stiftelsens tillhörighet.’

Åtskilliga myndigheter hava i sina utlåtanden framställt erinringar mot
denna bestämmelse i utkastet. Sålunda ifrågasätter riksräkenskapsverket
lämpligheten därav och framhåller, att gemensam placering av två eller flera
stiftelsers medel ofta är fördelaktig och därför icke bör omöjliggöras.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: ''Åt 33 § torde böra givas en förändrad
avfattning, som möjliggör gemensam placering av flera under samma myndighets
förvaltning stående stiftelsers kapital, eventuellt efter särskilt medgivande
av tillsynsmyndigheten. Såvitt länsstyrelsen förmår bedöma, medför en samäganderätt
för särskilda stiftelser icke nagon risk för den ena eller andra
stiftelsen.’

Magistraten i Göteborg yttrar: ''Mot stadgandet i § 33 vill magistraten anmärka,
att det icke synes böra ifrågakomma, att stiftelse tillhöriga, till innehavaren
ställda obligationer, skola förses med påskrift, att de äro stiftelsens
tillhörighet, helst sådana obligationer ofta torde förvaras hos statskontoret.

Drätselkammaren i Göteborg utlåter sig: Enligt § 33 i det föreliggande

lagförslaget skola stiftelses värdehandlingar vara ställda till stiftelsen eller
genom annan påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhörigheter. Med anledning
härav må till en början erinras om det ofta förekommande förhållandet,
att en stiftelses penningmedel äro oplacerade och innestå hos kommunen i avbidan
därpå, att de enligt stiftarens önskan framdeles skola tagas i ansprak
för någon anläggning eller uppförande av byggnad eller dylikt.

Så torde även efter tillkomsten av den nya lagen alltjämt kunna ske.

Däremot synes densamma bestämt förutsätta, att den placering av en stiftelses
egendom, som kan ifrågakomma, skall göras självständigt och oberoende
av varje annan placering.

Åven om så sker i Göteborg i fråga om större stiftelser, ar däremot ioriiailandet
ett annat beträffande ett stort antal smärre sådana, som förvaltas av
stadens drätselkammare. Dessa senare hava av drätselkammaren sammanförts
på sådant sätt, att de under benämning »Diverse fonder» gemensamt aga
de värdepapper, i vilka stiftelserna blivit placerade.

Härmed hava flera fördelar varit förbundna. Om donationerna placerats
var för sig hade följden därav blivit den, att fonder, för vilka värdepapper
förvärvas vid skilda tidpunkter, ej kunnat förräntas efter samma räntefot, och
att kanske av två lika stora donationer, den av dem, som obestridligen vant
till det största gagnet för samhället, på grund av en ren tillfällighet kommit
i åtnjutande av den lägsta avkastningen. Med det bär tillämpade tillvagagångssättet
erhålla de olika fonderna, en var i förhållande till sin storlek, en
proportionerlig andel av den sammanlagda avkastningen från Diverse fonder.

En annan fördel är, att, om kapitalförlust vid något tillfälle skulle uppstå,
denna drabbar proportionellt samtliga fonder, under det att med det i lagen anbefallda
tillvägagångssättet endast den fond bliver lidande, i vilken det värdepapper,
varå förlusten uppstår, är placerat. ...

Slutligen är med det här följda förfaringssättet även förenad den formanen,
att det möjliggör en fördelaktigare placering av befintliga stiftelsers medel.

Då på sätt förhållandet är med de till Diverse fonder horande donationer,
dessa ej sällan äro små och lydande på de mest växlande belopp, liar det tidigare
då fonderna varit placerade var för sig, visat sig mycket ^svart om icke
rent ''av omöjligt att för varje fond anskaffa värdepapper som pa samma gang
det innebär fullgod säkerhet, medförde den under radande ekonomiska torhal -

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

landen högsta tänkbara förräntning. Vunnen erfarenhet härutinnan har på
sm tid föranlett drätselkammaren i Göteborg att övergå till det tillvägagångssätt,
som här under en lång följd av år praktiserats.

Då genom ny lagstiftning en fortsatt tillämpning av samma tillvägagångssätt
icke under några förhållanden bör förbjudas, torde en av omständigheterna
betingad omredigering av den föreslagna § 33 böra företagas.’

Stockholms stads drätselnämnd anför: ’Vad angår bestämmelsen i 33 §, att
stiftelses värdehandlingar skola vara ställda till stiftelsen eller genom annan
påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhörighet, vill drätselnämnden erinra,
att en stiftelses tillgångar ofta kunna vara placerade i sådana värdehandlingar,
exempelvis inteckningar, obligationer eller andra till innehavaren ställda handlingar,
å vilka sådan anteckning, som.i lagförslaget avses, icke kan eller lämpligen
bör.göras. Nämnden vill ock i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten
inom Stockholms fondförvaltning givit vid handen, att det ofta för
a.tt ernå en fördelaktig medelsplacering kan vara lämpligt att sammanslå medel
tillhörande olika fonder och donationer för placering i ett värdepapper, av vilket
de olika donationerna hava var sin särskilda andel. I sådana fall torde
det möta stora praktiska svårigheter, för att icke säga vara omöjligt, att iakttaga
lagförslagets ifrågavarande bestämmelse.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, att, såvitt angår stiftelseförmögenhet,
som icke förvaltas av statsmyndighet, föreskrifter angående förvaring
av värdehandlingar meddelas i anslutning till vad som stadgas angående motsvarande
förmögenhetsföremal, tillhörande omyndiga, i lagen om förmyndarskap
8 kap. 8 §.

Genom den formulering, stadgandet erhållit i departementsförslaget, torde
av myndigheterna framhållna synpunkter hava blivit, såvitt möjligt, tillgodosedda.

29 §.

Det torde höra till god ordning, att räkenskaperna för stiftelse årligen avslutas.
En föreskrift att avslutningen skall göras för kalenderår synes dock
icke vara lämplig. På grund av sättet för stiftelses förvaltning och beskaffenheten
av dess egendom kan i många fall annan tid vara ändamålsenligare.

Enligt kommittéförslaget skulle sammandraget av räkenskaperna vara uppgjort
enligt formulär, som Kungl. Maj:t fastställt. Då enligt departementsförslaget
tillsynen skall utövas av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet,
har jag ansett lämpligt att åt denna uppdrages att fastställa formuläret.

31 §.

Här föreslagna bestämmelser stå i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
stadganden i kommittéförslagets 31 § och utkastets 36 §. I sin
motivering till förstnämnda paragraf anförde kommittén:

''Under de förhandlingar i ämnet, vilka föregingo kommitténs tillsättande,
lämnades i allmänhet oemotsagt, att ledningen av kontrollen över stiftelserna
och överinseendet över desamma skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Däremot ifrågasattes från vissa håll, att den omedelbara granskningen
vid besök hos stiftelsernas styrelser skulle såsom ett uppdrag av allmänt
medborgerlig natur överlämnas åt kommunala förtroendemän, utsedda av
landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting. Detta

Kungl. May.ts proposition nr 83.

förslag blev emellertid föremål för gensagor på skäl, till vilka kommittén för
sin de! ansluter sig. Kommittén kan sålunda icke finna, att den till stöd för
förslaget åberopade jämförelsen med de gode män, som enligt lagen den 18
april 1884 för tillsyn å förmynderskap väljas, i stad av stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga och å landet av kommunalstämma, är övertygande. Den offentliga
tillsynen å förvaltningen av allmännyttiga stiftelser bör i alla sina
former betraktas såsom en statsangelägenhet. För Kungl. Majrts befallningshavande,
som skall pröva resultaten av den omedelbara granskningen, är det
dessutom av vikt att få utse de personer, genom vilka den verkställes. Tillsynen
i sin helhet torde härigenom vinna i betydelse. Särdeles där anledning
yppas, att inspektion oförtövat bör ske, kan det vara angeläget, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande äger själv eller genom ombud omedelbart företaga
densamma och icke ställes i beroende av utsedda tillsyningsmän. . Åven om
landstingen och stadsfullmäktige eljest vore lämpliga valkorporationer i berörda
hänseende, kunde de dock icke godkännas såsom sådana, då fråga vore
om stiftelser, vilka förvaltades av landstingens eller stadsfullmäktiges egna
myndigheter. Fullständig opartiskhet torde jämväl i andra fall säkrast vinnas
med den av kommittén föreslagna anordningen.

Tidpunkten för granskningen hos stiftelses styrelse har Kungl. Majrts befallningshavande
att bestämma efter förekommande förhållanden, och hinder
möter icke att, om anledning yppas, företaga inspektion huru kort tid som
helst, efter det den näst föregående inspektionen hållits, liksom ock undantagsvis
längre tid än fem år kan förflyta mellan två inspektioner. _ _

Redan den jämförelsevis långa tid. som i regel skall förgå mellan varje inspektion,
utvisar, att dennas uppgift, . enligt kommitténs mening, lcke^ är att
granska förvaltningen i alla dess detaljer eller pröva varje förvaltningsatgärds
lämplighet och riktigheten av varje post i räkenskaperna. En sådan revision
skulle, oavsett de kostnader för statsverket den komme att medföra, på stiftelseväsendet
lägga band, vilka säkerligen icke bleve gynnsamma för dess utveckling.
Stiftelsernas angelägenheter hava hittills i allmänhet blivit ombesörjda
genom frivillig, oftast oavlönad verksamhet, men benägenheten att mottaga
dylika uppdrag skulle lätt förminskas genom ett.för långt drivet förmynderskap
från det allmännas sida. Erfarenheten har ej heller visat något behov
av så ingripande åtgärder. Endast förvaltningens viktigaste sidor skola salunda
vara föremål för granskningen.

För att inspektion skall kunna verkställas, är styrelsen naturligtvis skyldig
att lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande eller dess ombud tillträde till de
rörande stiftelsen förda böcker och andra räkenskaper, stiftelsens övriga handlingar
och alla dess tillhörigheter. Om en stiftelses medel förvaltas tillsammans
med andra medel, och räkenskaperna för de olika, slagen egendom förts
gemensamt eller hänvisa till varandra, blir det nödvändigt, att räkenskaperna
i sin helhet hållas tillgängliga. De olägenheter, som härmed kunna vara förbundna,
undvikas lämpligast därigenom, att särskilda räkenskaper föras för
stiftelse, i den mån hinder härför ej möter.

Enligt den ursprungliga lydelsen av ovan omförmälda, inom. ecklesiastikdepartementet
utarbetade förslag till lag angående tillsyn över vissa stiftelser
skulle tillsynen ej sträcka sig till stiftelser, vilkas tillgångar i. värde ej uppginge
till fem tusen kronor. Förslaget i denna del möttes emellertid av motstånd
från åtskilliga bland de myndigheter, som däröver hördes, och i det förslag,
som förelädes högsta domstolen, hade nämnda bestämmelse uteslutits. Även
kommittén hyser den uppfattningen, att ingen stiftelse bör undantagas från
tillsyn på grund av obetydligheten utav dess tillgångar. Jämväl små stiftelser
kunna bidraga till främjandet av allmännyttiga ändamål, och deras bestånd
är då av allmänt intresse. Hänsyn till stiftarna kräver ock, att det allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

5.r»

visar sig uppskatta stiftelserna och ägna dem omvårdnad, även om stiftelsemedlen
icke uppgå till ansenligare belopp. Personer, vilka icke kunde förfoga
över några större tillgångar, kunde eljest lätt bliva avskräckta från att upprätta
stiftelser. Måhända skulle även hos allmänheten kunna utbilda sig den
uppfattningen, att i avseende å dylika mindre stiftelser, som icke vore föremål
för tillsyn, samma skyldighet som eljest icke förefunnes att bevara stiftelsemedlen
och använda dem enligt stiftarnas föreskrifter. Just de små stiftelserna
torde under alla förhållanden på grund av sin obetydlighet och den
mången gång obemärkta ställningen hos de personer, som hava dem om händer,
lättast vara utsatta för att falla i glömska eller eljest försvinna, och kontroll å
dem är därför särskilt behövlig. Ehuru tillsynen sålunda icke kan undvaras,
synes den emellertid, då det gäller stiftelser, vilkas inkomster icke uppgå till
viss summa, enligt kommitténs förslag etthundra kronor om året, utan våda
kunna, till lättnad i arbetet för såväl statsmyndigheterna som stiftelsernas styrelser,
göras lindrigare än den kontroll, som utövas å de större stiftelserna.

_ Bestämmelsen, att om granskning verkställes genom Kungl. Maj ds befallningshavandes
ombud, ombudet skall åtnjuta arvode av allmänna medel efter
de grunder Konungen stadgar, har sin motsvarighet i vad 21 § sparbankslagen
innehåller om undersökning av sparbanks förvaltning, med vilken undersökning
nu ifrågavarande granskning i mycket erbjuder likhet. Att stiftelse icke skall
vidkännas kostnad för inspektionen, synes vara med billighet överensstämmande.
Å andra sidan lära enskilda personer i allmänhet icke vara villiga att
mottaga sådant uppdrag utan att därför erhålla ersättning, och om dylik inspektion
verkställes genom Kungl. Maj ds befallningshavande underordnade
tjänstemän, kan det icke gärna åläggas dessa såsom en tjänsteplikt att förrätta
inspektionen.’

De i kommittéförslaget och utkastet föreslagna bestämmelserna hava givit
anledning till vissa erinringar.

Domkapitlet i TJppsala ärkestift anför i yttrande över kommittéförslaget:
’Då vid den granskning, som enligt lagförslaget Konungens Befallningshavande
skall anställa eller låta anställa, huvudsakligen bör tillses, att stiftelsers medel
användas för de ändamål, för vilka de äro bestämda, kunna i avseende
på stiftelser för religiösa och kyrkliga ändamål frågor uppstå, vilkas avgörande
i första hand borde tillkomma en kyrklig myndighet. Domkapitlet anser
sig därför böra hemställa, om det icke borde föreskrivas, att Konungens Befallningshavande,
innan den honom tillkommande granskningen av det sätt,
varpå användning. gjorts av medel, som tillhöra sådana stiftelser, som åsyfta
att främja ett religiöst eller kyrkligt ändamål, och vilkas verksamhet faller
inom den svenska kyrkans område, verkställes, skall, då han själv utför granskningen,
inhämta vederbörande domkapitels yttrande därom, huruvida medlen
blivit efter domkapitlets mening använda i enlighet med de för stiftelserna
gällande stadgarna, eller i de fall, Konungens Befallningshavande genom annan
person eller myndighet verkställer granskningen, anmäla den förestående
granskningen för domkapitlet, varefter domkapitlet skall äga att utse ombud
att i granskningen deltaga,’

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar i utlåtande över kommittéförslaget:
’Enligt 3)3 § i lagförslaget äger Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, om
styrelse för stiftelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller de för stiftelsen
gällande stadgar, förbjuda verkställigheten av beslutet ävensom förelägga
styrelsen att, i händelse beslutet gått i verkställighet, göra rättelse. Emot
behövligheten av dessa bestämmelser torde icke något vara att invända, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

därvid inställer sig självmant det spörsmål, huru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall erhålla kännedom om dylikt beslut för att kunna på ett
verksamt sätt ingripa, medan rättelse ännu kan ske. Visserligen bör sådan
kännedom kunna erhållas genom den granskning, som jämlikt 31 § lagförslaget
Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande själv eller genom ombud skall förrätta
bos varje stiftelse ’tid efter annan och i allmänhet vart femte år’. Den upplysning,
som sålunda vinnes, torde dock icke vara att förvänta förrän det är
för sent att förbjuda verkställighet av ett orättmätigt styrelsebeslut eller sedan
det är omöjligt att undanröja för stiftelsen ogynnsamma verkningar av
ett sådant beslut. Den i 31 § lagförslaget föreskrivna granskning torde därför
böra företagas oftare än vad där stadgas och i regel en gång om året. Om så
bleve bestämt, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som på grund
av 2 G § i lagförslaget, har att hålla hand över, att för stiftelse, som står under
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillsyn men icke förvaltas av
kommunalmyndighet, finnes styrelse, även lättare kunna fullgöra detta åliggande.
’

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i yttrande över utkastet:

’Med fäst avseende å de under senare åren så ofta inträffade fallen av missbrukat
förtroende utav personer, vilka blivit satta att förvalta andras medel,
synes bestämmelsen uti ifrågavarande paragraf därom, att i regel en så lång
tid som fem år skall förflyta mellan länsstyrelsens inspektioner, alldeles icke
tillfredsställande. Då lagförslaget tillkommit främst för att åstadkomma erforderlig
kontroll över vården och förvaltningen av de allmännyttiga stiftelserna
inom landet, och det för hela förevarande lagstiftningsfrågas lyckliga
lösning därför måste anses vara av synnerlig vikt, att den planerade kontrollen
göres effektiv, tillåter sig Eders Kungl. Majrts befallningshavande hemställa,
att i lagrummet omförmäld granskning föreskrives skola i allmänhet
äga rum varje eller i allt fall vart annat år.’

Länsstyrelsen i Västerbottens län däremot anser det vara tillräckligt, att
den föreslagna granskningen sker vart tionde år.

Iiiksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen hemställa, att den i paragrafens
andra stycke upptagna särskilda bestämmelsen rörande granskningen av
mindre stiftelser måtte utgå. Domkapitlet i Luleå åter ifrågasätter, huruvida
ej för besparings vinnande den för dylik undantagsställning föreslagna årsinkomsten
av etthundra kronor må kunna bestämmas till ett icke oväsentligt
högre belopp.

Att fastställa särskilda regler beträffande kontrollen av stiftelser för religiösa
och kyrkliga ändamål torde av praktiska skäl svårligen låta sig göra.
Skulle vid bedömande av fråga, huruvida dylik stiftelses medel använts för
avsett ändamål, yppas behov av uttalande från kyrklig myndighet, lärer tillsynsmyndigheten
icke underlåta att inhämta sådant yttrande.

För att ifrågavarande granskningsåliggande må i möjligaste mån lättas föreslås
i departementsförslaget, att den för mindre stiftelser föreslagna undantagsställningen
skall avse stiftelse, vars årliga avkomst av stiftelseförmögenheten
ej uppgår till trehundra kronor.

Den ersättning, som skall tillkomma det i stadgandet avsedda ombudet, bör,
såsom riksräkenskapsverket i sitt utlåtande framhållit, utgå med resekostnadsoch
traktamentsersättning enligt allmänneligen gällande grunder.

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

32 §.

Då en överträdelse är av beskaffenhet att straffpåföljd för densamma kan
ådömas av domstol, bör, såsom kommittén i sin motivering framhållit, administrativ
myndighet icke kunna gå domstolens prövning i förväg eller vid sidan
därav ingripa med föreläggande.

34 §.

Det torde icke behöva särskilt stadgas, att ansvarsfrihet inträder endast i
fråga om sådan förvaltning, beträffande vilken vid inspektionen förelegat avslutade
räkenskaper och vilken alltså kunnat bliva föremål för fullständig
granskning.

37 §.

Stadgandet har ansetts behövligt med hänsyn till den för ett ordnat stiftelseväsende
uppenbara vikten av att för stiftelse finnes styrelse.

41 §.

Till frågan i vilken ordning besvär över tillsynsmyndighetens beslut skola
upptagas och prövas torde jag få anledning återkomma i samband med framläggande
av ett förslag, som för närvarande är under övervägande, beträffande
vissa ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

42 §.

Enligt kommittéförslaget skulle det åligga länsstyrelse att föra förteckning
över de stiftelser, som stode under dess tillsyn. Några myndigheter hava i sina
utlåtanden uttalat den uppfattningen, att förteckning borde föras över samtliga
offentligen erkända stiftelser och ej blott över dem, som stode under tillsyn.
Jag delar denna uppfattning. Det måste onekligen vara till gagn för stiftelseväsendet
och ägnat att främja en verklig överblick därav att förteckningen omfattar
alla stiftelser, som erhållit stadfästelse. En sådan anordning är jämväl
önskvärd med hänsyn till den i 8 § meddelade bestämmelsen, att stiftelses benämning
skall vara sa avfattad, att stiftelsen därigenom tydligt skiljer sig
från andra kända stiftelser. För att tillsynsmyndigheten skall erhålla kännedom
om de stiftelser, vilka vunnit stadfästelse annorledes än därigenom att
tillsynsmyndigheten för dem fastställt stadgar, har föreslagits skyldighet för
statens verk eller inrättning, som erhållit lov att vara styrelse för stiftelse,
att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten.

45 §.

För att lagen skall kunna erhalla åsyftad verkan bör den i så vidsträckt
omfattning som möjligt vinna tillämpning jämväl å bestående stiftelser för
allmännyttigt ändamål. Något hinder torde icke föreligga för att stiftelse,
som innan lagens trädande i kraft mottagits till förvaltning av statens verk
eller inrättning eller erhållit Kungl. Maj:ts fastställelse å stadgar, anses

Kungl. Mai :ts proposition nr 83.

hava erhållit stadfästelse. För att tillsynsmyndigheten i sistberörda fall
skall erhålla kännedom om stiftelsen bör det emellertid åligga den, som
omhänderhar stiftelsen, att till tillsynsmyndigheten ingiva avskrift av stadgarna
samt, i den mån sådant kan ske, de övriga handlingar, som finnas angivna
i 7 § första stycket, ävensom, där stiftelsen skall stå under tillsyn,
lämna de upplysningar, vilka äro föreskrivna i 26 §. Erfordras i sådant
fall med hänsyn till den nya lagens bestämmelser att stadgarna i ett eller
annat avseende jämkas, torde utan uttryckligt stadgande ankomma på tillsynsmyndigheten
att hos Kungl. Maj :t hemställa om dylik jämkning.

Det torde icke möta några betänkligheter att låta statsverket bliva ansvarigt
för medel, tillhöriga stiftelse, vilken innan lagens trädande i kraft
övertagits till förvaltning av statens verk eller inrättning. Däremot skulle det
måhända stundom bliva alltför betungande för kommunerna, om de utan vidare
finge en motsvarande ansvarighet sig ålagd. De böra därför äga frihet
att avgöra, huruvida stiftelse, vilken förut haft styrelse som omförmäles
i 20 eller 21 §, fortfarande må förvaltas av samma styrelse, varmed då följer
skyldighet för kommunen att ansvara för stiftelsens medel. Vägras lov för
styrelsen att kvarstå i sådan egenskap, måste nya anordningar träffas för
stiftelsens förvaltning. Denna fråga bör likasom annan permutation tillhöra
Kungl. Maj:ts prövning.

För att underlätta lagens genomförande och nedbringa därmed förenade
kostnader synes skyldighet att söka stadfästelse å redan bestående stiftelse
icke böra omedelbart inträda. Det har därför föreslagits, att, om stiftaren
avlidit före den 1 januari 1929, stadfästelse skall sökas före den 1 januari
1932. Avlider stiftaren först efter det lagen trätt i kraft, skall stadfästelse
sökas inom de i 5 § angivna tider.

Av lagstift- Den föreslagna lagstiftningen kommer otvivelaktigt att medföra ett icke
^tingade'' ringa arbete för tillsynsmyndigheten. På anmodan har socialstyrelsen verkkostnader.
ställt utredning rörande den ökning av arbetskrafter och de kostnader, som
kunna beräknas uppkomma, därest socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet. Enligt
styrelsens utredning skulle dessa kostnader för de år, som följa omedelbart
efter lagens antagande, komma att belöpa sig till omkring 25,000 kronor för
år. Socialstyrelsen anför vidare härom i sitt utlåtande:

’Såsom det väsentliga i den nu föreslagna lagstiftningen om stiftelser torde
få anses, att stiftelser för främjande av allmännyttigt ändamål genom lagen
bliva underkastade offentlig tillsyn och såsom en följd därav också skyldigheten
att hava av offentlig myndighet stadfästa stadgar. Offentligt erkännande
skall vidare kunna vinnas även av andra stiftelser än de allmännyttiga. Dylikt
erkännande skall utgöra förutsättning för rättsförmåga och lagförslaget
utgör sålunda ett fullföljande av den i vår moderna rätt eftersträvade grundsatsen,
att endast sådana rättsbildningar, som blivit av offentlig myndighet
stadfästade, skola äga rättsförmåga. Erkännande skall innebära allenast en
formell prövning av stadgarna. Endast i så måtto kan prövningen anses i sig
inrymma ett materiellt moment att vid denna prövning skall tillses, att stiftelsens
ändamål ej är olagligt eller osedligt eller omöjligt att vinna eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet
eller är olämplig eller otjänlig.

Tillsynen över stiftelser för allmännyttigt ändamål skall enligt förslaget omfatta
i huvudsak:

att pröva och stadfästa stadgar för dylik stiftelse;

att föra förteckning över under tillsyn stående stiftelser;

att granska stiftelsernas räkenskaper och förvaltning;

att, i förekommande fall, förbjuda verkställighet av mot lag eller stiftelsens
stadgar stridande beslut samt att för stiftelsens styrelse utfärda föreläggande
om rättelse.

Granskning, varom ovan talas, innefattar dels en granskning årligen av de
av stiftelsemas styrelser till tillsynsmyndigheten insända rälcenskapssammandragen
och dels en granskning tid efter annan och i allmänhet vart femte
år av stiftelsens förvaltning, varvid huvudsakligen skall tillses, att stiftelsens
medel användas för det bestämda ändamålet samt att förmögenheten är på betryggande
sätt placerad.

För bedömande av den arbetsbörda, som skulle tillföras styrelsen genom
övertagande av erkännande av och tillsyn över stiftelser, erfordras i första
rummet en säker kännedom om stiftelseväsendets nuvarande omfattning. Tyvärr
saknas dock exakta uppgifter härom, då någon statistik över stiftelser
icke offentliggjorts sedan år 1910. De i denna statistik meddelade siffrorna
äro givetvis för låga för nuvarande förhållanden och lämna därför icke någon
säker vägledning för omdömet. Styrelsen har emellertid haft sin uppmärksamhet
riktad härpå och vid beräkningen av för uppdraget erforderliga arbetskrafter
och kostnader utgått från siffror, som ligga åtskilligt över de i 1910
års statistik meddelade.

Med hänsyn till ändamålet fördelade i 1910 års statistik, på följande sätt:	sig de 12,629 stiftelser,	som redovisas
	Antal	Netto-
	stiftelser	förmögenhet
a) stiftelser för fattigvård o. d.........	......... 3,803	49,606,838 kr.
b) stiftelser för barnavårtl m. in.........	3 368	56,026,433 >
c) stipendiefonder och andra stiftelser för undervisning och vetenskap-
lig forskning...............		92,844,426 *
d) stiftelser för sjukvård...........		36,721,540 »
e) pensionsfonder..... .........		40,708,462 >
f) andra stiftelser..............		53,621,494 »

Att de under a)—d) upptagna stiftelserna som regel skola vara att hänföra
till stiftelser för allmännyttigt ändamål finner styrelsen för sin del uppenbart.
Detsamma torde emellertid gälla jämväl beträffande flertalet av under
e) och f) upptagna stiftelser med undantag möjligen för s. 1c. gravkassor
samt vissa andra stiftelser med mera speciella ändamål.

Enligt förslaget (27 §) skall föreskriften om tillsyn över stiftelser för allmännyttigt
ändamål icke äga tillämpning på dels stiftelse, vars styrelse utgöres
av statens verk eller inrättning eller vars räkenskaper på grund av särskild
av Konungen meddelad föreskrift äro föremål för granskning i kammarrätten,
dels ock stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens
föreskrift är undantagen från tillsyn. Av statliga myndigheter och inrättningar
. förvaltades år 1910 2,355 stiftelser med en kapitalförmögenhet av
47.0 miljoner kronor. Härtill torde emellertid böra läggas ett antal av de i
statistiken under »andra förvaltare» redovisade 2,722 stiftelserna med en kapitalbehållning
av 210.5 miljoner kronor. I denna senare grupp synas nämligen
ingå bl. a. stiftelser, som förvaltas av två eller flera statsmyndigheter i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

ening, ävensom stiftelser, som förvaltas av dylik myndighet i förening med
enskild sammanslutning eller enskilda personer. I vilken omfattning stiftelser
genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift komma att
undantagas från tillsyn, är givetvis icke möjligt att på förhand beräkna.

Med hänsyn tagen till samtliga här anförda omständigheter samt till den
ökning i stiftelsebeståndet, som veterligen ägt rum sedan är 1910, anser sig
styrelsen kunna uppskatta antalet stiftelser, som genom den föreslagna lagstiftningen
skulle komma att underkastas offentlig tillsyn, till c:a 10,000.

Vidkommande därefter den mera ingående granskning av stiftelsernas räkenskaper
och förvaltning, som enligt 36 § i förslaget skall av tillsynsmyndigheten
förrättas som regel vart femte år, inskränkes räckvidden härav i
väsentlig grad genom den stadgade begränsningen till stiftelser, vilkas årsinkomster
ej uppgå till 100 kronor och vilka endast på särskild anledning skola
kunna underkastas sådan granskning. Av 1910 års statistik att döma skulle
något mer än hälften av samtliga stiftelser (52.3 %) beröras av detta förbehåll.
1 Med utgångspunkt från det ovan angivna antalet tillsyn underkastade
stiftelser (10,000) erhåller man 4,770 stiftelser, som skulle bli föremål för
bär berörda mera ingående granskning. I genomsnitt för år utgör detta 954
dylika granskningar.

Det vill emellertid förefalla styrelsen som om den begränsning i fråga om
smärre stiftelser, som förslaget på sätt ovan anförts innehåller, borde kunna
göras åtskilligt vidare. Att regelbundet om ock tid efter annan underkasta
stiftelser med ned till 100 kronors årlig avkastning den ingående kontroll,
som här ifrågasättes, synes styrelsen icke oundgängligen nödigt. Gränsen
borde utan olägenhet kunna höjas till 200 eller —- åtminstone till en början, till
dess närmare erfarenhet på området vunnits — 400 kronors^ årsinkomst. Med här
föreslagna inskränkningar skulle antalet stiftelser, som årligen skulle underkastas
ingående granskning av tillsynsmyndigheten eller dess ombud, uppgå
till 670 resp. 436.

De förvaltningsuppgifter, som, därest erkännande av och tillsyn över stiftelser
förläggas till styrelsen, komma att åvila densamma, äro till sin art och
innebörd i viktiga hänseenden analoga med dem, som redan nu åligga styrelsen
såsom tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet samt för understödsföreningar.
Liksom med hänsyn till dessa senare skulle ju uppgiften, vad stiftelserna
beträffar, utom stadfästelse av stadgarna —- en rättshandling, som med
hänsyn till sina verkningar är analog med registrering enligt sjukkasse- och
understödsföreningslagen — väsentligen innefatta en allmän tillsyn och kontroll
å verksamheten. Härtill kommer att det, såsom i styrelsens utlåtande den
30 september 1926 angående ifrågasatt lagstiftning rörande stiftelser framhållits,
finnes mänga beröringspunkter mellan särskilt pensionskassor och stiftelserna
och att gränsen mellan dessa båda slag av rättsbildningar ofta är svävande
och svår att med säkerhet uppdraga.

Därest erkännande av och tillsyn över stiftelser kommer att anförtros åt styrelsen
synes därför handläggningen av hithörande frågor lämpligen böra förläggas
till den byrå inom verket, dit ärenden rörande sjukkassor och understödsföreningar
nu höra, nämligen styrelsens tredje byrå, byrån för sjukkasseväsendet
in. m. Till belysning i viss mån av arten och omfånget av denna
byrås nuvarande ämbetsuppgifter kan förtjäna framhållas, att antalet registrerade
sjukkassor (inkl. fortsättningskassor) utgjorde (1924) 1,297 med 857,382
medlemmar och 29,132,735 kronors kapitalbehållning. Antalet registrerade understödsföreningar
uppgick (1925) till 311 med 245,802 medlemmar, därav 135

1 Avkastningen beräknad till 4 % av stiftelseförmögenheten (1910 motsvarande utdelningen från
stiftelserna 3.91 % av deras uppgivna förmögenhet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

(il

pensionskassor med 50,470 medlemmar. Understödsföreningarnas sammanlagda
förmögenhet belöpte sig till 193,004,594 kronor, därav pensionskassornas ensamt
till 174,041,255 kronor.

Handläggningen av stiftelseärendena och särskilt erkännande av stiftelser
med vad därmed äger samband torde såsom allmän förutsättning kräva, utom
insikter i och förtrolighet med de sociala frågorna i allmänhet och vårt lands
offentliga förvaltning, ingående kännedom särskilt om associationsrätten och
övriga _ närbesläktade grenar av privaträtten. Såsom belysande i detta hänseende
vill styrelsen erinra särskilt om föreskrifterna i förslaget om rätt för tillsynsmyndigheten
att med stiftarens samtycke vid stadgarnas stadfästelse göra
jämkningar (23 §), om skyldighet för myndigheten att vid behov göra framställning
till K. Maj:t om dylik jämkning (30 §), om rätt för myndigheten att
förordna lämplig person att tillsvidare bestrida inom stiftelses styrelse ledig
befattning (32 §), om rätt för myndigheten att förbjuda verkställighet av beslut,
som står i strid med lag eller stiftelsens stadgar, samt att utfärda föreläggande
om rättelse, om rätt för myndigheten att för vissa fall förordna om
talan. Den omfattande granskning av stiftelserna, såväl den fortlöpande som
framför allt den med vissa mellanrum återkommande, som i förslaget förutsattes,
fordrar också beaktande. I båda dessa hänseenden kräves en förstärkning
av arbetskrafterna å sjukkassebyrån. Stiftelseärendenas förläggning dit
kommer vidare att i betydlig grad öka öven det rent expeditionella arbetet å
byrån med diarieföring, förande av förteckning över stiftelser in. m.

Behovet av arbetskrafter blir givetvis beroende i viss mån på den tid, som står
till buds för genomförande av den nya lagstiftningen. Ju kortare övergångstiden
är ju mera hopat blir givetvis arbetet med prövning av stadgar och meddelande
av stadfästelser och desto större behovet av ökade arbetskrafter. För
att undvika onödig forcering med därmed förbundna olägenheter vill styrelsen
för sin del hemställa, att övergångstiden fastställes till tre år, räknat fr. o. in.
den dag lagen träder i kraft. Under denna förutsättning och under antagande
vidare av att den blivande lagstiftningen erhåller i allt väsentligt den utformning,
som framgår av det remissen bilagda förslaget, synes uppdraget att vara
tillsynsmyndighet över stiftelser, såvitt styrelsen nu kan bedöma, erfordra följande
ökade arbetskrafter och kostnader.

För ärendenas omedelbara handläggning kräves först och främst att å byrån
för sjukkasseväsendet anställes en befattningshavare med god juridisk kompetens
och erfarenhet. Med hänsyn till stiftelseärendens ofta djupt ingripande
betydelse och arbetets stora omfång synes denna befattningshavare böra tillerkännas
avlöning, som för närvarande utgår till sekreterare å extra stat hos
styrelsen (B 24 enligt gällande avlöningsreglemente). -— Utom denna erfordras
vidare för det mera kvalificerade arbetet tvenne extraordinarie befattningshavare
med avlöning som första amanuens resp. amanuens hos styrelsen (lönegrad
17 resp. 15 enligt kungl. kungörelsen den 26 juni 1925 [nr 356] med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare). För diarie- och registerföringen,
renskrivning m. m. torde behöva anställas ett kanslibiträde och ett
kontorsbiträde (lönegrad 7 resp. 4 enligt nyssnämnda kungörelse). Utöver avlöning
till dessa befattningshavare bör lämpligen till styrelsens förfogande stå
ett mindre belopp för arvoden och ersättningar för tillfälliga arbetskrafter, vikariatsersättningar
och övertidsarbeten, tillfälligt anlitade sakkunniga samt övriga
för uppdraget erforderliga utgifter.

I enlighet med det ovan anförda skulle det med förläggandet till styrelsen av
erkännande av och tillsyn över stiftelser förbundna behovet av arbetskrafter och
därav föranledda kostnader för de år, som följa omedelbart efter den nya lagstiftningens
antagande, komma att belöpa sig till inalles 25,000 kronor för år
med följande fördelning:

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

Sättet för
kostnadernas
bestridande.

1 sekreterare med juridisk kompetens (B 24)........ 7,212 kronor

1 l:sta amanuens (lönegrad 17)............... 4,350 »

1 amanuens (lönegrad 15)................. 3,888 »

1 kanslibiträde (lönegrad 7)................ 2,520 »

1 kontorsbiträde (lönegrad 4)................ 2,052 »

arvoden och ersättningar för tillfälliga arbetskrafter, vikariatsersättningar
och övertidsarbeten, tillfälligt anlitade sakkunnige
ävensom övriga erforderliga utgifter . . . . . . ._ 4,978 *

Summa 25,000 kronor.

Styrelsen bär vid ovan återgivna kostnadsberäkningar utgått ifrån, att dyrtidstillägg
till befattningshavarna liksom också av uppdraget betingade expenser
skulle utgå av de anslag, som för berörda ändamål stå till förfogande för
styrelsen i dess helhet.

De beräkningar, som här gjorts, gälla såsom av det föregående framgår endast
själva övergångstiden. Styrelsen utgår ifrån, att den plan, som här framlagts,
är att betrakta närmast som ett provisorium, som kan bli föremål för
jämkningar med hänsyn till framdeles vunnen erfarenhet. Med hänsyn härtill
har styrelsen också föreslagit, att befattningshavarna skulle uppföras på
extra stat. Vad åter beträffar tiden efter övergångsårens slut synes det icke
möjligt att redan nu mera bestämt precisera arbetets omfång. Erkännande kan
då antagas ifrågakomma endast i jämförelsevis mindre, omfattning, nämligen
av nya stiftelser samt av sådana äldre stiftelser, som tidigare underlåtit att begära
stadfästelse. Till gengäld kommer emellertid granskningen av stiftelsernas
räkenskaper och särskilt granskningen av deras förvaltning och medelplacering
att taga så mycket mera tid och arbete i anspråk. Så vitt styrelsen nu
kan bedöma och under förutsättning att den av styrelsen i det föregående föreslagna
begränsningen i fråga om den för vart femte år föreskrivna mera ingående
granskningen kommer att godtagas, behöva dock icke de då erforderliga
arbetskrafterna i nämnvärd grad överstiga de ovan av styrelsen för övergångsåren
beräknade.’

Beträffande sättet för bestridande av ifrågavarande kostnader kunna olika
möjligheter tänkas. Man kan låta kostnaderna stanna å statsverket eller ock
i en eller annan form uttaga dem av stiftelserna. Även kan ifrågasättas en
fördelning av kostnaderna mellan statsverket och stiftelserna.

Kommittén har tydligen utgått från att kostnaderna skulle stanna å statsverket.
Åtminstone innehåller kommittéförslaget icke någon bestämmelse i annan
riktning.

RiJcsräJcenslcapsverlcet anför i sitt utlåtande över utkastet, att det med fog
syntes kunna göras gällande, att kontrollen över stiftelserna borde bekostas av
dessa själva, förslagsvis genom inbetalande årligen till statsverket av viss procent
av varje registrerad stiftelses nettoinkomst, därest denna uppginge till
visst minimibelopp.

Socialstyrelsen däremot hävdar den uppfattningen, att ifrågavarande kostnader
icke böra uttagas av stiftelserna. Styrelsen anför till utveckling av denna
sin ståndpunkt:

’Det bävande motivet för reglering på lagstiftningens väg av stiftelseväsendet
är som bekant önskan att åstadkomma ökad rättssäkerhet för stiftelserna och
betryggande vård och användning av deras medel. Att detta maste vara ett intresse
i främsta rummet för stiftelserna själva och för nuvarande och blivande
stiftare ligger i öppen dag. Men även samhället självt har här ett påtagligt in -

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

tresse att bevaka. Beträffande stiftelser, som avse främjande av ett allmännyttigt
ändamål, faller detta genast i ögonen. Men detsamma torde gälla i
stort, även övriga stiftelser. Även dessa fullfölja vanligen ändamål, som om
oekså icke direkt så dock indirekt lända samhället till gagn. Långt ifrån att
hämma eller försvåra bör därför lagstiftningen tvärtom på allt sätt underlätta
och främja stiftelseväsendet och dess sunda utveckling. Ett uttryck för här
uttalade tankegång är ju att s. k. fromma stiftelser icke erlägga skatt för inkomst.

o I betraktande härav finner sig styrelsen icke kunna för sin del förorda, att,
sasom ju eljest kunde ifrågasättas, kostnaderna för handläggningen av ärenden
rörande erkännande av och tillsyn över stiftelser skulle i en eller annan
form uttagas^, av stiftelserna själva. Stiftelserna måste nämligen anses väsentligt
skilda från de rättsbildningar för affärsmässig eller eljest ekonomisk verksamhet
— aktiebolag och ekonomiska föreningar ■— för vilka en dylik grundsats
kommit till användning. Särskilt vill styrelsen framhålla, att sjukkassor
och understödsföreningar, som ju dock avse en form av ekonomisk verksamhet,
vinna rättsligt erkännande (registrering) utan några som helst avgifter till det
allmänna.

Skola ändock trots dessa och andra skäl, som kunna anföras häremot, kostnaderna
i sin helhet eller till en dal uttagas i form av avgifter av stiftelserna,
möta härvid åtskilliga svårigheter. Den enklaste och närmast till hands liggande
utvägen synes vara stadgandet av en viss lämplig avgift att erläggas i
samband med erhållande av stadfästelse å stadgarna. Under den allra första
tiden, då hela det nuvarande beståndet av stiftelser skulle komma att söka stadfästelse,
skulle även en jämförelsevis måttlig avgift vara för ändamålet tillräcklig.
Längre fram, då som regel stadfästelse endast å nya stadgar skulle
ifrågakomma, skulle däremot antingen avgiften få göras relativt hög eller ock
inkomsten för det allmänna bliva endast obetydlig. En annan utväg vore möjligen
att uttaga en särskild avgift av stiftelserna såsom ersättning för den i lagförslagets
34 § omförmälda årliga granskningen av räkenskapssammandragen.
Häremot kan emellertid anföras, att kostnaderna på detta sätt komme att uteslutande
drabba de allmännyttiga stiftelserna, något som väl finge anses såsom
mindre konsekvent. Samma invändning kan ock göras mot att uttaga kostnaderna
i form av ersättning för den i förslagets 36 § stadgade mera ingående
granskningen av stiftelsernas förvaltning och medelplacering. Mot denna anordning
talar dessutom att inkomsterna på detta sätt bliva tämligen ringa under
de första fem åren och först därefter skulle börja inflyta mera rikligt.

En allmän anmärkning, som kan göras, i vilken form kostnaderna än uttagas
av stiftelserna, är slutligen, att förvaltningen härigenom kommer att betungas
och fördyras.’

Redan nu förvaltas ett stort antal stiftelser av statens verk eller inrättningar
och äro jämväl stiftelsers räkenskaper i viss omfattning föremål för granskning
hos riksräkenskapsverket, utan att det ifrågasatts, att ersättning härför skulle
uttagas hos stiftelserna. De nya kostnader, som förevarande lagstiftning måste
medföra, äro tydligen till ojämförligt största delen betingade av den ifrågasatta
tillsynen över allmännyttiga stiftelser. Onekligen tillgodoser denna tillsyn
stiftarens intresse av att hans stiftelse skall äga bestånd och tjäna det av
honom bestämda ändamålet. Men med hänsyn till beskaffenheten av de ändamål,
dessa stiftelser äro avsedda att främja, förefinnes ett dylikt intresse
i minst lika hög grad för staten. Även synes det icke utan fog kunna göras
gällande, att då den enskilde offervilligt skänker egendom till nytta för det

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

allmänna, staten bör utan ersättning övervaka att gåvan kommer det allmänna
till godo. Ett krav på ersättning härför kan ej vara ägnat att uppmuntra till
upprättande av allmännyttiga stiftelser. Eör närvarande omhänderhar staten
utan ersättning inregistrering av och tillsyn över såväl sjukkassor som understödsföreningar.
Något vägande skäl, varför staten för motsvarande bestyr
med avseende å stiftelser skulle uttaga ersättning hos dessa, synes icke kunna
anföras. Härtill kommer att, såsom socialstyrelsen framhållit, kostnadernas
uttagande hos stiftelserna måste bliva förenat med stora praktiska svårigheter
samt betunga och fördyra förvaltningen. På grund av vad sålunda anförts och
då ifrågavarande kostnader, enligt vad den av socialstyrelsen förebragta utredningen
ger vid handen, icke torde komma att uppgå till högre belopp än
25,000 kronor för år, anser jag, i likhet med socialstyrelsen, att de böra stanna
å statsverket. Frågan om anvisande av erforderliga medel torde framdeles
komma att anmälas av chefen för socialdepartementet.”

Föredraganden uppläser härefter det såsom bilaga A. vid detta protokoll
fogade förslag till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål samt hemställer,
att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majestät Konungen.

Dr protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj.ts proposition nr HS.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om stadfästelse.

1 §•

Har någon på sätt nedan sägs anslagit egendom att under fortvarande
bestånd såsom självständig förmögenhet tjäna ett allmännyttigt ändamål, må
den stiftelse, som sålunda grundats, kunna erhålla stadfästelse i enlighet
med vad i denna lag är stadgat.

Vinnes stadfästelse, gälle för stiftelsen vad i kap. 2—5 stadgas.

2 §•

Förordnande om stiftelse skall, där stiftelsen tillförsäkras rätt att erhålla
egendomen redan under stiftarens livstid, ske skriftligen med två vittnen
(stiftelsebrev).

Sedan stiftelsen erhållit stadfästelse, må förordnandet icke kunna av stiftaren
återkallas. Dör stiftaren, innan stiftelsen erhållit stadfästelse, må
hans arvinge icke kunna återkalla förordnandet, där vid stiftarens frånfälle
stadfästelse redan var sökt.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, skall förordnandet
ske genom testamente.

3 §•

Stadfästelse sker därigenom att stadgar fastställas för stiftelsen eller
att statens verk eller inrättning erhåller lov att vara styrelse för stiftelsen.

Fastställelse å stadgar meddelas av en för hela riket gemensam myndighet,
vilken jämväl har att utöva den tillsyn, varom i denna lag stadgas (tillsynsmyndighet).

Lov för statens verk eller inrättning att vara styrelse för stiftelse meddelar
Konungen; ägande Konungen att beträffande särskilda slag av stiftelser
uppdraga åt viss myndighet att lämna sådant lov. Ej må statens verk
eller inrättning utan lov, som nu är sagt, mottaga uppdrag att vara styrelse
för stiftelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 66 häft. (Nr 88.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

4 §•

Har stiftelse grundats genom stiftelsebrev, åligger styrelsen att inom tre
månader efter stiftarens död, eller, där uppdrag att vara styrelse icke inom
denna tid mottagits, inom tre månader från uppdragets mottagande söka
stadfästelse, där sådan icke tidigare blivit sökt.

5 §•

Finnes vid dödsfall, att den avlidne genom testamente förordnat om stiftelse,
åligger den, som omhänderhar dödsboet, att om förordnandet ofördröj ligen
underrätta den av stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens
uppdrag att utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse eller varder
i sådant hänseende lämnat uppdrag ej mottaget, skall den, som omhänderhar
dödsboet, ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshavande
i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas;
och tillkommer i ty fall Konungens befallningshavande att vidtaga åtgärd
för att stiftelsen varder med styrelse försedd.

Styrelsen åligger härefter att inom tre månader efter mottagande av uppdraget
söka stadfästelse.

6 §■

Har stiftare uppdragit åt myndighet, som förvaltar kommuns medel, att
vara styrelse för stiftelse, må uppdraget icke mottagas, förr än kommunens
lov därtill utverkats. Gives icke lov inom tre månader, sedan det begärts
göre myndigheten ofördröjligen därom anmälan hos Konungen.

7 §•

Ansökning om fastställelse å stadgar skall åtföljas av förslag till stadgar
samt stiftelsebrevet i huvudskrift eller testamente, varigenom stiftelsen grundats,
i bestyrkt avskrift så ock övriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.
Är testamente ej skriftligen upprättat, skall företes handling, som styrker
testamentets tillkomst.

Prövas stiftelsens ändamål vara möjligt att vinna och finnes föreskrift,
som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, ej strida mot lag eller goda seder
eller vara otillämplig eller otjänlig, har tillsynsmyndigheten att med ledning
av de företedda handlingarna fastställa stadgar.

Vid faststallande av stadgar må tillsynsmyndigheten med stiftarens samtycke
vidtaga nödig jämkning i föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen,
där sådan jämkning kan ske utan ändring av stiftelsens ändamål. Lever
icke stiftaren, skall tillsynsmyndigheten hos Konungen göra framställning
om jämkning, som nu sagts.

Vägras fastställelse å stadgar, skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen hålla
sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med
allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen
därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. (;7

» §•

»Stiftelses stadgar skola angiva:

1) stiftelsens benämning, så avfattad att stiftelsen därigenom tydligt skiljer
sig från andra kända stiftelser;

2) stiftelsens ändamål samt, därest understöd eller förmån skall åtnjutas
från stiftelsen, de villkor, som härför skola gälla;

3) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4) huru stiftelsens angelägenheter skola handhavas; samt, då för stiftelsen
inrättats särskild styrelse:

5) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses, i
all ej ledamotskapet är fästat vid viss befattning.

2 kap. Om förvaltning.

9 §‘

För stiftelse skall finnas en styrelse.

Styrelseledamot skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej
Konungen för viss stiftelse medgiver undantag.

10 §.

Styrelsen äge förvalta stiftelsens angelägenheter i enlighet med vad i
denna lag är stadgat så ock själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å stiftelsens vägnar än även inför domstolar och andra
myndigheter företräda stiftelsen; dock med den inskränkning, de för stiftelsen
gällande föreskrifter kunna angiva.

11 §-

Är för stiftelse inrättad särskild styrelse, vare denna, där ej annorlunda
är bestämt i stadgarna, beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande,
och gälle såsom styrelsens beslut den mening, om vilken de flesta
röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt
ske kan, samtliga ledamöter kallas.

12 §.

Styrelseledamot äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och stiftelsen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga
om avtal mellan stiftelsen och tredje man, där han i frågan äger ett
väsentligt intresse, som kan vara stridande mot stiftelsens. Vad sålunda är
stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från styrelsens sida
så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller
tredje man.

13 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för stiftelse, bör undertecknas med stiftelsens
benämning; och skola de, som utfärda handlingen, jämväl underskriva
sina namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr. 83.

Har handlingen ej undertecknats med stiftelsens benämning och framgår
ej av dess innehåll, att den utfärdats å stiftelsens vägnar, vare de, som
underskrivit handlingen, evad densamma prövas vara för stiftelsen bindande
eller ej, ansvariga för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla
och alla för en såsom för egen skuld.

14 §•

Angående befogenhet för styrelseledamot att för stiftelsen mottaga stämning
är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller
äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas stiftelsen.

Vill styrelsen kära till stiftelsen, göre därom skriftlig anmälan hos Konungens
befallningshavande samt ingive tillika stämningen i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift; och förordne Konungens befallningshavande ombud att i
den tvist föra stiftelsens talan. Stämningen skall anses delgiven stiftelsen,
då den ingivits till Konungens befallningshavande.

15 §.

1 Styrelseledamot må av stiftelsen uppbära arvode endast i det fall att stiftelsens
stadgar sådant uttryckligen medgiva. Arvode må icke utgå av
andra pnedel än avkomsten av stiftelsens förmögenhet.

16 §■

Hava stiftelses tillgångar använts på sätt, som strider mot denna lag eller
de för stiftelsen gällande föreskrifter, vare de styrelseledamöter, som i beslut
därom deltagit, pliktiga, eu för alla och alla för en, att till stiftelsen
återgälda vad sålunda blivit obehörigen utbetalt, ändå att därigenom skada
ej tillskyndats stiftelsen.

Angående styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man stadgas
i 38 §.

17 §• ________

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot äge motsvarande till lämpning

å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,
att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan mot en
var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

18 §•

Skall jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen ombesörja
uppbörd eller utbetalning av stiftelsens medel, vare han pliktig att
till styrelsen avgiva redovisning för uppbörden eller utbetalningen, där ej
redovisningsskyldighet i annan ordning åligger honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

<59

19 §''

År statens verk eller inrättning styrelse för stiftelse, svare statsverket för
stiftelsens medel; och gälle om redovisning vad för det verk eller den inrättning
är stadgat eller Konungen föreskriver.

Vad i föregående stycke är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller
dera statens verk eller inrättningar utsetts att gemensamt vara styrelse.

2° §.

År myndighet, som förvaltar kommuns medel, styrelse för stiftelse, svare
kommunen för stiftelsens medel; och gälle om redovisning inför kommunen
vad därom i allmänhet är föreskrivet.

Vad i föregående stycke är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller
dera där avsedda myndigheter utsetts att gemensamt vara styrelse. Har
lov att vara styrelse givits av två eller dera kommuner, svare dessa, eu för
alla och alla för en, för stiftelsens medel. [5

21 §. ^

Har kommun själv utsett styrelse för stiftelse, svare kommunen för stiftelsens
medel.

År styrelse utsedd av två eller dera kommuner gemensamt, vare dessa
för stiftelsens medel ansvariga, en för alla och alla för en.

22 §.

Har stiftelse annan styrelse än i 19, 20 eller 21 § sägs och gör styrelsen
eller ledamot av styrelsen sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter,
äge domstol, med iakttagande, där så ske kan, av de föreskrifter stiftaren
må hava meddelat angående utseende av styrelse, att för den tid och
i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning
av stiftelsen. ^

3 kap. Om tillsyn.

23 §.

Stiftelse skall stå under tillsyn av tillsynsmyndigheten; och gälle därom
vad här nedan i 24—34 §§ stadgas.

Yad sålunda föreskrivits äger dock ej tillämpning å:

1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statens verk eller inrättning eller vars
räkenskaper på grund av särskild av Konungen meddelad föreskrift äro föremål
för granskning i riksräkenskapsverket; och

2) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn.

24 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att stiftelses förvaltning
handhaves i överensstämmelse med denna lag och de för stiftelsen gällande
föreskrifter; och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå stiftelsen
med erforderliga råd och upplysningar i avseende å förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

25 §.

Tillsynsmyndigheten åligger tillse att för stiftelse, som icke skall förvaltas
i enlighet med vad i 20 § sägs, finnes styrelse; och äge tillsynsmyndigheten,
där ledighet uppkommer i styrelsen och omständigheterna det påkalla,
förordna lämplig person att tjänstgöra såsom styrelseledamot, intill dess
sådan varder i föreskriven ordning utsedd.

Då stadfästelse vunnits, åligger styrelsen att ofördröj ligen lämna tillsynsmyndigheten
upplysning om storleken och beskaffenheten av stiftelsens
förmögenhet. Är för stiftelsen inrättad särskild styrelse, skall uppgift tillika
lämnas å:

1) styrelseledamöternas fullständiga namn, nationalitet och hemvist utom beträffande
sådan ledamot, vilkens ledamotskap är fästat vid viss befattning; och

2) den eller dem, vilka äro berättigade att underteckna de skriftliga handlingar,
som utfärdas för stiftelsen.

27 §.

Förvaltas stiftelse av särskilt inrättad styrelse och blir ledamotsplats,
som ej är fästad vid viss befattning, ledig eller besatt med ny ledamot, eller
sker förändring i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga handlingar,
som utfärdas för stiftelsen, skall styrelsen ofördröjligen göra skriftlig
anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam var styrelse för stiftelse, och
är uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligger den, som omhänderhar
dödsboet, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos tillsynsmyndigheten
.

28 §.

Stiftelses penningar och värdepapper skola så förvaras, att de ej sammanblandas
med annan tillhöriga penningar eller värdepapper; dock må,
där två eller flera stiftelser hava samma styrelse eller såsom styrelser hava
olika myndigheter, vilka förvalta samma kommuns medel, tillsynsmyndigheten
kunna medgiva gemensam placering av stiftelsernas medel.

29 §.

Styrelsen åligger att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och gäld
samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt inom tre
månader därefter till tillsynsmyndigheten för granskning insända sammandrag
av räkenskaperna, uppgjort enligt formulär, som tillsynsmyndigheten
fastställt.

30 §.

Genom styrelsens försorg skall hållas en ordnad samling av alla stiftelsen
rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom eljest beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr <S''3.

förvaltningen meddelade föreskrifter. Till denna samling skall föras ett
efter tidsföljd ordnat register.

De stiftelsen rörande handlingar, som tillsynsmyndigheten finner nödigt
infordra, skola av styrelsen ofördröjligen och kostnadsfritt i bestyrkt avskrift
avlämnas.

Öl §.

Hos styrelsen skall tid efter annan och i allmänhet vart femte år tillsynsmyndigheten
själv eller genom ombud förrätta granskning av stiftelsens
förvaltning, därvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar
och protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga; och må av tillsynsmyndigheten
eller dess ombud begärd upplysning angående förvaltningen ej av
styrelsen förvägras. Vid granskningen bör huvudsakligen tillses, att stiftelsens
medel användas för ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten
är på betryggande sätt placerad. Verkställes granskningen
genom ombud, avgive ombudet därom berättelse till tillsynsmyndigheten.

Uppgår årliga avkomsten av stiftelsens förmögenhet ej till tre hundra
kronor, må granskning äga rum endast då särskilda förhållanden föranleda
därtill.

Verkställes granskningen genom ombud, åtnjute ombudet resekostnads- och
traktamentsersättning av allmänna medel efter de grunder, Konungen fastställer.

32 §.

Har styrelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller de för stiftelsen
gällande föreskrifter, äge tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Tillsynsmyndigheten må ock kunna förelägga styrelse att, i händelse
beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra
rättelse, där så ske kan, så ock att fullgöra vad styrelsen åligger. Sådant
föreläggande må dock icke av tillsynsmyndigheten meddelas i fråga om föreskrift,
vars överträdande är belagt med straff.

33 §.

Tillsynsmyndigheten äge utsätta vite vid meddelande av föreläggande eller
förbud enligt denna lag samt fälla till sådant vite.

34 §.

Om utförande av talan, vartill enligt 16, 20, 21 eller 22 § fog må förefinnas,
äge tillsynsmyndigheten förordna, ändå att anmälan av sakägare icke
gjorts. Varder talan enligt 16, 20 eller 21 § ej anhängiggjord inom ett
år från det tillsynsmyndigheten eller dess ombud verkställt den i 31 § omförmälda
granskning, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.
Dock gälle ej ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för förvaltningen
mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

Är talan av beskaffenhet, som i 22 § sägs, må tillsynsmyndigheten, intill
dess saken kan hinna av domstol slutligen prövas, förordna om annan förvaltning
av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

4 kap. Straffbestämmelser.

35 §.

Försummar styrelseledamot att fullgöra vad i 4 §, 5 § andra stycket, 26 §
eller 27 § första stycket är stadgat eller åsidosätter den, som omhänderhar
dödsbo, föreskrift, som är meddelad i 5 § första stycket eller 27 § andra
stycket, straffes med böter frän och med fem till och med fem hundra kronor,
Förseelsen åtalas av allmän åklagare.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

5 kap. Särskilda bestämmelser.

37 §.

Saknas styrelse för stiftelse, som ej står under tillsyn, äger tillsynsmyndigheten,
på anmälan av stiftaren, hans arvinge eller den saken eljest kan
anses angå, förordna styrelse.

38 §.

^överträda styrelseledamöter denna lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter
och tillskyndas tredje man därigenom skada, vare de, som låtit
sådant komma sig till last, ansvariga för skadan, en för alla och alla förflen.

39 §.

:£? Stiftelse'' vare <|uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag 3tadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

40 §.

Förseelse mot 5 § första stycket eller 27 § andra stycket åtalas vid allmän
underrätt i den ort, där den döde bodde. Annan förseelse, som i 35 §
sägs, åtalas vid allmän underrätt i den ort, där stiftelsens styrelse har sitt
säte eller, om bestämmelse härutinnan icke är meddelad, där stiftelsens förvaltning
huvudsakligen skall utövas.

41 §■

Över beslut, som tillsynsmyndigheten på grund av denna lag meddelar, må
klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.

42 §.

över stiftelser, som erhållit stadfästelse, skall hos tillsynsmyndigheten
föras förteckning i överensstämmelse med de föreskrifter Konungen meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

r> r,

i O

Statens verk eller inrättning, som erhållit lov att vara styrelse för stiftelse,
skall därom ofördröjligen underrätta tilWnsmyndigheten.

43 §.

Närmare bestämmelser om tillsynsmyndigheten utfärdar Konungen.

6 kap. Övergångsbestämmelser.

44 §.

De i kungl. cirkulären den 24 april 1788, den 10 oktober 1806 och den
13 juli 1809 meddelade bestämmelser skola icke äga tillämpning å stiftelse,
som står under tillsyn enligt denna lag.

45 §.

1 mom. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och, med iakttagande
av vad här nedan sägs, äga tillämpning jämväl å då bestående stiftelser.
Dock skola rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit,
bedömas efter äldre lag.

2 mom. Stiftelse, som innan denna lag träder i kraft mottagits till förvaltning
av statens verk eller inrättning, skall anses hava erhållit stadfä stelse och
må fortfarande av verket eller inrättningen förvaltas, utan att lov därtill behöver
sökas.

Har Konungen, innan denna lag träder i kraft, fastställt stadgar för stiftelse,
skall denna anses hava erhållit stadfästelse, och åligger den, som
omhänderhar stiftelsen, att före den 1 juli 1929 till tillsynsmyndigheten
dels i bestyrkt avskrift ingiva stadgarna och, i den mån sådant kan ske,
de övriga handlingar, som finnas angivna i 7 § första stycket, dels ock, där
stiftelsen skall stå under tillsyn, lämna de upplysningar, som äro föreskrivna
i 26 §. Förvaltas stiftelsen av myndighet, som i 20 § sögs, eller av styrelse,
varom i 21 § förmäles, är kommunen ej ansvarig för stiftelsens medel,
förrän lov till fortsatt förvaltning givits.

3 mom. Har före den 1 januari 1929 stiftelse mottagits till förvaltning av
myndighet, som i 20 § sägs, eller av styrelse, varom i 21 § förmäles, skall lov
till fortsatt förvaltning sökas före den 1 januari 1930. Har lov ej givits
före den 1 juli 1930, åligger myndigheten eller styrelsen att därom ofördröjligen
göra anmälan hos Konungen.

4 mom. Har stiftaren avlidit före den 1 januari 1929 och skall stiftelsen
icke jämlikt 2 mom. anses hava erhållit stadfästelse, åligger den, som omhänderhar
stiftelsen, att före den 1 januari 1932 söka stadfästelse. Vid ansökningen
skall, i den mån sådant kan ske, fogas bestyrkt avskrift av stadgarna
och de övriga handlingar, vilka finnas angivna i 7 § första stycket.

Ej må den omständigheten utgöra hinder för stadfästelse, att stiftelsen
icke grundats på sätt i 2 § föreskrivits.

5 mom. Försummas något av vad i 2 mom. andra stycket eller 4 mom. första
stycket första punkten föreskrivits, är den felande förfallen till ansvar jämlikt
35 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Bil. B.

Förslag

till

lag om offentligen erkända stiftelser.

Inledande bestämmelser.

1 §.

Har någon på sätt här nedan stadgas förordnat om överlåtelse av egendom
att under fortvarande bestånd självständigt förvaltas såsom en särskild förmögenhet
för främjande av ett bestämt ändamål, må den stiftelse, som sålunda
grundats, kunna i enlighet med vad i denna lag sägs vinna offentligt erkännande.

2 §•

Innan stiftelse vunnit offentligt erkännande, kan den ej förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet
söka, kära eller svara.

Handla ledamöter av stiftelsens styrelse eller andra å stiftelsens vägnar, innan
den blivit offentligen erkänd, svare de, som i åtgärden eller beslut därom
deltagit, för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, eu för alla
och alla för en.

Allmänna bestämmelser.

3 §•

Förordnande, varigenom stiftelse grundas, skall, därest stiftelsen tillförsäkras
rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens livstid, ske i en av stiftaren
upprättad och egenhändigt underskriven handling (stiftelsebrev); och
skall stiftarens namnunderskrift vara av vittnen styrkt.

Förordnandet må kunna av stiftaren återkallas intill dess stiftelsen vunnit
offentligt erkännande. Dör stiftaren, innan stiftelsen vunnit dylikt erkännande,
må hans arvinge icke återkalla förordnandet, därest vid stiftarens frånfälle
erkännande redan blivit sökt.

Vinner stiftelsen offentligt erkännande, vare stiftaren pliktig att å stiftelsen
överlåta den egendom, som tillförsäkrats stiftelsen i det förordnande, varigenom
densamma grundats.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, skall förordnandet
ske genom testamente.

4§.

(1 §) För stiftelse skola gälla de föreskrifter, som av stiftaren meddelats, där ej
i lag annorledes stadgas.

*) De i marginalen inom parentes utsatta paragrafsiffrorna hänvisa till motsvarande paragrafer i
kommittéförslaget.

(1 §)•)

(3 § 1 st.)

3 § 2 st,

Kungl. Maj:ts proposition nr Ko.

5§.

Stiftelse vinner offentligt erkännande därigenom att stadgar för stiftelsen (2 § l »t.)
varda stadfästade av Konungen eller Konungens befallningshavande, så ock
därigenom att statens verk eller inrättning enligt denna lag erhåller lov att vara
styrelse för stiftelsen.

6 §.

Konungens stadfästelse å stadgar må sökas i det fall att stiftelsen med hänsyn
till dess ändamal samt omfattningen av dess verksamhet kan anses vara av
synnerlig vikt för det allmänna.

Konungens befallningshavandes stadfästelse å stadgar sökes i det län, inom $1 §)
vilket styrelsen skall hava sitt säte. Vid ansökningen skola fogas förslag till
stadgar samt, i bestyrkt avskrift, stiftarens skriftliga förordnande angående
stiftelsen om sådan handling finnes, och övriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.
Prövas stiftelsens ändamal ej vara olagligt eller osedligt eller omöjligt
att vinna, och finnes ej heller föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen,
strida mot lag eller sedlighet eller vara otillämplig eller otjänlig, hav
Konungens befallningshavande att med ledning av de företedda handlingarna
stadfästa stadgar.

Stadgarna skola angiva:

1 :o) stiftelsens benämning, så avfattad att stiftelsen därigenom tydligt skiljer
sig från andra kända stiftelser;

2:o) stiftelsens ändamål samt, därest understöd eller förmån skall åtnjutas
från stiftelsen, de villkor, som härför skola gälla;

3ro) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4:o) huru stiftelsens angelägenheter skola handhavas;

5:o) huruvida stiftelsen skall stå under tillsyn enligt denna lag; ävensom,
då för stiftelsen anordnats särskild styrelse;

6:o) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot i styrelsen utses, i
fall ej ledamotskapet är fästat vid viss befattning; och

7 ro) grunderna för styrelsens beslutförhet.

åippas framdeles behov av ändring i stadgarna, må Konungens befallningshavande,
på framställning av styrelsen, sådan ändring stadfästa.

Ej ma dock Konungens befallningshavande stadfästa bestämmelse, som strider
mot vad stiftaren föreskrivit.

Vägras stadfästelse, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen hålla
sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med
allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen därför.

7 §•

För stiftelse skall finnas styrelse. (4 § l åt.)

Enskild man, som är ledamot av styrelsen, skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Konungen för viss stiftelse medgiver undantag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

8§.

(5 § 1 st.) Statens verk eller inrättning må ej utan Konungens lov vara styrelse för stiftelse.
Gives lov, svare statsverket för stiftelsens medel; och gälle om redovisning
vad för det verk eller den inrättning är stadgat eller Konungen föreskriver.

Vad i föregående är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller flera statens
verk eller inrättningar utsetts att gemensamt vara styrelse.

(5 § 2 st.) Konungen äger att beträffande särskilda slag av stiftelser uppdraga åt viss
myndighet att lämna lov, som nu är sagt.

9 §•

(6 §) Ej må drätselkammare, kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse,
kyrkoråd, skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, folkskolestyrelse, särskild
barnavårdsnämnd, lasarettsdirektion eller annan myndighet, som förvaltar
kommuns, församlings eller landstings medel, utan kommunens, församlingens
eller landstingets lov vara styrelse för stiftelse. Gives lov, svare kommunen,
församlingen eller landstinget för stiftelsens medel; och gälle om redovisning
inför kommunen, församlingen eller landstinget vad i allmänhet är föreskrivet.

Vad i föregående stycke är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller flera
där avsedda myndigheter utsetts att gemensamt vara styrelse. Har lov givits
av flera samfälligheter, svare dessa, en för alla och alla för en, för stiftelsens
medel.

10 §.

(8 §) Har kommun, församling eller landsting själv för stiftelse utsett styrelse,
svare kommunen, församlingen eller landstinget för den stiftelses medel.

11 §.

(37 §) Saknas styrelse för stiftelse, äge Konungens befallningshavande, på anmälan
av stiftaren, hans arvinge eller den saken eljest kan anses angå, förordna
styrelse.

12 §.

(10 §) Styrelsen skall hava sitt säte, där förvaltningen huvudsakligen utövas.

13 §.

| 2 st.) Styrelsen äge, i enlighet med vad i denna lag är stadgat, förvalta stiftelsens
angelägenheter, dock med den inskränkning, som de för stiftelsen gällande föreskrifter
kunna angiva.

14 §.

Har stiftelse annan styrelse än i 8 § sägs och är enligt stiftelsens stadgar
styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende,
som ankommer på styrelsen, ej företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling; men vare i förhållande till
tredje man, som är i god tro, stiftelsen i varje fall bunden av åtgärd, som vidtages
av beslutfört antal.

15 §.

Vid styrelses sammanträde skall föras protokoll, upptagande alla förekommande
ärenden och de beslut, som däri fattats, ävensom dem, vilka deltagit i
besluten.

Sasom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är föreskrivet, den mening, (9
om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal
den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och stiftelsen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om
avtal mellan stiftelsen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot stiftelsens. Vad sålunda är stadgat äge
motsvarande tillämpning beträffande gåva från styrelsens sida så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

16 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för stiftelse, bör undertecknas med stiftel- (13 §)
sens benämning; och skola de, som utfärda handlingen, jämväl underskriva
sina namn.

Har handlingen ej undertecknats med stiftelsens benämning och framgår ej
av dess innehåll, att den utfärdats å stiftelsens vägnar, vare de, som underskrivit
handlingen, evad densamma prövas vara för stiftelsen bindande eller ej, ansvariga
för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en
såsom för egen skuld.

17 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för stiftelsen mottaga stämning (12
är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tilllämpning
jämväl, då annat meddelande skall delgivas stiftelsen.

Vill styrelsen kära till stiftelsen, göre därom skriftlig anmälan hos Konungens
befallningshavande samt ingive tillika stämningen i huvudskrift eller besannad
avskrift; och förordne Konungens befallningshavande ombud att i den
tvist föra stiftelsens talan. Stämningen skall anses delgiven stiftelsen, då den
ingivits till Konungens befallningshavande.

18 §.

Styrelseledamot må av stiftelse uppbära arvode endast i det fall att stiftelsens
stadgar sadant uttryckligen medgiva; dock att arvodet icke får utgå av
andra medel än avkomsten av stiftelsens förmögenhet.

19 §•

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller de för stiftelsen (It §)
gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda stiftelsen
skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Hava stiftelses tillgångar använts på sätt, som strider mot denna lag eller
de för stiftelsen gällande föreskrifter, vare de styrelseledamöter, som i beslutet
därom deltagit, en för alla och alla för en, pliktiga att till stiftelsen återgälda
vad sålunda blivit obehörigen utbetalt, ändå att därigenom skada ej tillskyndats
stiftelsen.

Angående styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man stadgas
i 43 §.

20 §.

dö §) Har stiftelse annan styrelse, än i 8, 9 eller 10 § sägs, och gör styrelsen eller
ledamot av styrelsen sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter,
äge domstol, med iakttagande, där så ske kan, av de föreskrifter stiftaren kan
hava meddelat angående utseende av styrelse, att för den tid och i den omfattning,
omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av stiftelsen.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot äge motsvarande tillämpning
å suppleant i styrelsen.

22 §.

(16 §) Skall jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen ombesörja
utbetalning av stiftelsens medel, vare han pliktig att till styrelsen avgiva
redovisning för utbetalningen, där ej särskild redovisningsskyldighet är i lag
eller eljest stadgad.

23 §.

(17 §) Finnes, innan stiftelse blivit offentligen erkänd, att föreskrift, som stiftare
fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet eller är otillämplig eller
otjänlig, må Konungen meddela den nödiga jämkning, som kan ske utan ändring
av stiftelsens ändamål. Lever stiftaren, må sådan åtgärd ej vidtagas utan
hans samtycke, och eljest må jämkning ej ske utan att stiftelsens styrelse, där
sådan finnes, lämnats tillfälle att över åtgärden yttra sig.

Med stiftarens samtycke må jämväl Konungens befallningshavande vid stadfästande
av stiftelses stadgar göra jämkning, som nu är sagd.

24 §.

(18 §) Visar sig, sedan stiftelse blivit offentligen erkänd, att det ändamål, som
stiftaren angivit för stiftelsen, vunnits eller icke vidare kan vinnas eller kommit
att strida mot lag eller sedlighet, eller att eljest användandet av stiftelsens
medel för det av stiftaren angivna ändamål uppenbarligen icke längre motsvarar
stiftarens avsikt med stiftelsen, äge Konungen förordna, huru stif -

Kungl. Maj ds proposition nr H8. 71)

telsens egendom må användas för annat ändamål, som svarar mot stiftarens
avsikt.

överstiga stiftelsens tillgångar det belopp, som är erforderligt för vinnande
av stiftelsens ändamål, äge Konungen jämka föreskrift, varigenom ändamålet
bestämmes, eller förordna, att viss del av stiftelsens egendom skall användas
för annat mot stiftarens avsikt svarande ändamål.

Varder eljest föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, otillämplig eller
otjänlig, må nödig jämkning meddelas av Konungen.

Ej må åtgärd, varom i denna § sägs, vidtagas utan att stiftelsens styrelse
lämnats tillfälle att däröver yttra sig.

25 §.

Förordnas om stiftelse av fast egendom till förmån för medlemmar av viss
släkt eller vissa släkter, vare det utan verkan.

Stiftelse till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter må ej
iöivärva fast egendom; dock ma stiftelsen inropa för dess fordran pantsatt eller
utmätt fast egendom, som a auktion försäljes, där det för skyddande av dess
rätt finnes erforderligt.; skolande densamma ater avyttras, när så prövas lämpligt,
och i varje fall, när det utan förlust kan ske.

26 §.

Prövas stiftares föreskrift utgöra hinder för stadfästelse å stiftelses stadgar,
och sker ej jämkning enligt 23 §, vare förordnandet om stiftelsen förfallet.

Om tillsyn över vissa stiftelser.

27 §.

Avser stiftelse främjande av ett allmännyttigt ändamål, skall densamma stå
under tillsyn av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket styrelsen
har sitt säte; och gälle för sådan stiftelse vad här nedan i 28—42 §§ stadgas.

Vad sålunda föreskrivits äge dock ej tillämpning på:

1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statens verk eller inrättning eller vars
räkenskaper pa grund av särskild av Konungen meddelad föreskrift äro föremål
för granskning i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift är
undantagen från Konungens befallningshavandes tillsyn.

över stiftelser, som stå under Konungens befallningshavandes tillsyn, skall
hos Konungens befallningshavande föras förteckning i överensstämmelse med
de föreskrifter, Konungen meddelar.

28 §.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne förordnat om stiftelse, åligge den, som
omhänderhar dödsboet, att om förordnandet ofördröjligen underrätta den av
stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag att utse
styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse, eller varder i sådant hänseende
lämnat uppdrag ej mottaget, skall den, som omhänderhar dödsboet, ofördröj -

(19 §/

(20 § 2 st.)

(22 §)

(23 §)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

ligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshavande, som tillser,
att stiftelsen varder med styrelse försedd.

29 §.

Styrelsen för stiftelse åligge att hos Konungens befallningshavande söka
stadfästelse å stadgar för stiftelsen på sätt i 6 § sägs eller, där Konungen för
stiftelsen stadfäst stadgar, till Konungens befallningshavande i bestyrkt avskrift
ingiva stadgarna ävensom stiftarens skriftliga förordnande angående
stiftelsen, om sådan handling finnes, och övriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.
Anmälan på sätt nu stadgats av stiftelse för tillsyn skall göms inom
tre månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där vid utgången av
nämnda tid ansökning om stadfästelse å stadgar ännu är beroende pa Konungens
prövning, inom en månad efter det Konungens besked i ärendet meddelats.

Har konungen stadfäst stadgar för stiftelse på ansökan av stiftaren och finnes
ej styrelse för stiftelsen, vare stiftaren pliktig att inom en månad efter det
stadfästelsen meddelats på sätt ovan stadgats anmäla stiftelsen för tillsyn.

Då stiftelse anmäles för tillsyn, skall, där så ske kan, upplysning lämnas om
storleken och beskaffenheten av stiftelsens förmögenhet. År för stiftelsen anordnad
särskild styrelse, skall uppgift tillika lämnas a:

1 :o) styrelseledamöternas fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist
utom beträffande sådan ledamot, vilkens ledamotskap är fästat vid viss
befattning, och

2 :o) den eller dem, som äro berättigade att underteckna de skriftliga handlingar,
som utfärdas för stiftelsen.

30 §.

Finnes vid prövning av ansökan om stadfästelse å stiftelses stadgar, att föreskrift,
som stiftaren fästat vid stiftelsen, erfordrar jämkning enligt 23 §, och
kan den jämkning ej meddelas av Konungens befallningshavande, göre Konungens
befallningshavande, innan slutligt besked i ärendet meddelas, hos Konungen
hemställan om jämkningen.

Konungens befallningshavande tillser, att, där så erfordras, lov att vara
styrelse eller ledamot av styrelse för stiftelse sökes.

31 §.

Förvaltas stiftelse av särskilt anordnad styrelse, och bliver ledamotsplats, som
ej är fästad vid viss befattning, ledig eller med ny ledamot besatt, eller sker
förändring i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga handlingar, som
utfärdas för stiftelsen, skall styrelsen ofördröjligen göra skriftlig anmälan
därom hos Konungens befallningshavande.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam varit styrelse för stiftelse, och
är uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligge den, som omhänderhar dödsboet,
att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos Konungens
befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

32 §.

Konungens befallningshavande hålle hand däröver, att för stiftelse, som icke (26 §)
skal] förvaltas enligt 0 §, finnes styrelse; och äge Konungens befallningshavande
att, där omständigheterna det påkalla, förordna lämplig person att bestrida
inom styrelsen ledig befattning, till dess den kan varda i behörig ordning
tillsatt.

33 §.

Stiftelses värdehandlingar skola vara ställda till stiftelsen eller genom annan (27 §)
påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhörighet.

34 §.

Styrelse åligger att över stiftelsens tillgångar och gäld samt inkomster och (28 §)
utgifter föra räkenskaper, vilka skola avslutas varje kalenderår, samt att
före den 1 april varje ar till Konungens befallningshavande för granskning insända
sammandrag av räkenskaperna, uppgjort enligt formulär, som Konungen
fastställt.

35 §.

För stiftelse skall genom styrelsens försorg hållas eu ordnad samling av alla (30 §)
stiftelsen rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom eljest
beträffande förvaltningen meddelade föreskrifter. Till denna samling skall
föras ett efter tidsföljd ordnat register.

De stiftelsen rörande handlingar, som Konungens befallningshavande finner
nödigt infordra, skola av styrelsen ofördröjligen och kostnadsfritt i bestyrkt avskrift
avlämnas till Konungens befallningshavande.

36 §.

Hos styrelsen för stiftelse skall tid efter annan och i allmänhet vart femte år (31 §1
Konungens befallningshavande själv eller genom ombud förrätta granskning av
stiftelsens förvaltning, därvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar
och protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga; och må av Konungens befallningshavande
eller dess ombud begärd upplysning angående förvaltningen
ej av styrelsen förvägras. Vid granskningen bör huvudsakligen tillses, att
stiftelsens medel användas för ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten
är på betryggande sätt placerad. Verkställes granskning av Konungens
befallningshavandes ombud, avgive ombudet därom berättelse till Konungens
befallningshavande.

Uppgår stiftelses årsinkomst ej till etthundra kronor, må sådan granskning
dock endast äga rum, da särskilda förhallanden föranleda därtill.

. Verkställes granskning genom Konungens befallningshavandes ombud, åtnjute
ombudet arvode av allmänna medel efter de grunder, Konungen stadgar.

37 §.

_ Visar sig, att stiftelse gjort sådan förlust, att tio procent av det belopp, vartill
stiftelsens förmögenhet enligt senast upprättat bokslut uppgått, förlorats,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 66 Käft. (Nr 83.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

åligge styrelsen att ofördröjligen därom göra skriftlig anmälan hos Konungens
befallningshavande.

38 §.

(32 §) Försummar den, som omhänderhar dödsbo, att fullgöra vad i 28 § eller 31 §

2 stycket finnes stadgat eller underlåter styrelseledamot eller stiftare att göra
anmälan, som i 29 § sägs, eller åsidosätter styrelseledamot föreskrift, som i 31
§ 1 stycket, 35 § 2 stycket eller 37 § är meddelad, straffes med böter från och
med fem till och med trehundra kronor. Förseelsen åtalas av allmän åklagare.

39 §.

(33 §) Har styrelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller de för stiftelsen
gällande stadgar, äge Konungens befallningshavande förbjuda verkställighet
av beslutet. Konungens befallningshavande må ock kunna förelägga styrelse
att, i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,
göra rättelse, där så ske kan, så ock att fullgöra vad styrelsen enligt lag och
stadgar åligger. Sådant föreläggande må dock icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är
belagt med straff.

Finner Konungens befallningshavande erforderligt, att åtgärd, varom i 24
§ sägs, vidtages, göre därom hemställan hos Konungen.

40 §.

(34 §) Vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag äge Konungens
befallningshavande förelägga vite samt fälla till sådant vite.

41 §.

(35 §) Om utförande av talan, vartill enligt 9, 10, 19 eller 20 § fog må förefinnas,
äge Konungens befallningshavande förordna, ändå att anmälan av sakägare
icke gjorts. Varder talan enligt 9, 10 eller 19 § ej anhängiggjord inom ett år
från det Konungens befallningshavande eller dess ombud verkställt den i 36
§ omförmälda granskning, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.
Dock gälle ej ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för förvaltningen
mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

Är talan av beskaffenhet, som i 20 § sägs, må Konungens befallningshavande,
intill dess saken kan hinna av domstol slutligen prövas, förordna om annan
förvaltning av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

42 §.

36 §) Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

JS3

Särskilda bestämmelser.

43 §.

överträda styrelseledamöter denna lag eller stiftelsens stadgar och tillskyndas
tredje man därigenom skada, vare de, som låtit sådant komma sig till last,
ansvariga för skadan, en för alla och alla för en.

44 §.

Stiftelse vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, lydande (11 §)
under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

45 §.

Förseelse mot 28 § eller 31 § 2 stycket skall åtalas vid allmän underrätt i
den ort, där den döde bott. Stiftares försummelse att göra anmälan, varom i
29 § 2 stycket stadgas, skall åtalas vid den rätt, under vilken han har sitt hemvist.
Annan förseelse, varom i 38 § sägs, skall åtalas vid allmän underrätt i
den ort, där stiftelsens styrelse har sitt säte.

46 §.

över beslut, som Konungens befallningshavande på grund av denna lag med- (38 §)
delar, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,
där icke Konungen annorlunda förordnar.

47 §.

Denna lag äger ej tillämpning å fideikommiss. (39 ^

48 §.

Genom denna lag upphävas kungl. cirkulären den 24 april 1788, den 10 ok- (40 §)
toher 1806 och den 13 juli 1809.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918 och, med iakttagande av (41 g)
vad här nedan sägs, äga tillämpning jämväl å då bestående stiftelser. Dock
skola rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, bedömas efter
äldre lag.

Erfordras beträffande stiftelse, som äger bestånd vid tiden för denna lags
trädande i kraft, att stiftelsens ändamål ändras, eller att föreskrift, som stiftaren
eljest fästat vid stiftelsen, jämkas, meddele Konungen, ändå att stiftelsen
ej blivit offentligen erkänd, sådan ändring eller jämkning enligt de i 24 §
stadgade grunder.

Stiftelse, som, innan denna lag träder i kraft, mottagits till förvaltning av
myndighet, varom i 8 § förmäles, är att anse såsom offentligen erkänd och må
fortfarande av den myndighet förvaltas, utan att lov därtill behöver sökas; och
svare statsverket jämväl för sådan stiftelses medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Har före den 1 januari 1918 stiftelse mottagits till förvaltning av myndighet,
som i 9 § sägs, eller av styrelse, varom i 10 § förmäles, skall lov till fortsatt
förvaltning sökas före den 1 april 1918. Gives ej lov, åligge myndigheten
eller styrelsen att därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, som förordnar
i enlighet med vad ovan i denna § är stadgat.

Anmälan enligt 29 § av stiftelse, som äger bestånd vid tiden för denna lags
trädande i kraft, skall av den som omhänderhar stiftelsen, göras före den 1
april 1918, eller, där ansökning om stadfästelse å stadgar för stiftelsen då
ännu är beroende på Konungens prövning, inom en månad efter det Konungens
besked i ärendet meddelats. Försummas det, vare lag som i 38 § sägs.

Förvaltas stiftelse, som äger bestånd vid tiden för denna lags trädande i
kraft, av annan än myndighet, varom i 8 § sägs, skola med avseende å dylik
stiftelse bestämmelserna i 2 § äga tillämpning först från och med den 1 juli
1918; och skall vad i 2 § första stycket stadgas icke utgöra hinder för stiftelsen
att i fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före sistnämnda
dag, jämväl därefter söka, kära eller svara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8S.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 februari 1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20 januari
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av överdirektören Gustaf Masreliez.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

I sitt utlåtande över 1903 års kommittéförslag anförde justitiekanslersämbetet
att då en ny stiftelselag måste såsom huvudsak reglera den stora mängden
av redan bestående stiftelser, torde det — för att lagstiftaren måtte därav
kunna bilda ett enda modernt rättsinstitut med fullständiga, klara och fasta
lagbestämmelser — »vara oundgängligen nödigt att äga tillgång till en ingående
och fullständig ordnad utredning angående de mångfaldiga och skiftande
stiftelser, som nu bestå». Ämbetet yttrade vidare bl. a., att kommitterade visserligen
»genom den dispensiva myndighet, som tillagts Konungen i fråga
om kontrollen å allmännyttiga stiftelser, praktiskt sett öppnat en utväg att
låta många äldre stiftelser med säregen historia och gestaltning föra sin tillvaro
oberoende av den nya lagen», men att »för att vinna full klarhet och
bestämdhet angående lagens tillämpningsområde torde hava varit riktigare
att, efter vunnen fullständig utredning angående de olika formerna av bestående
stiftelser och deras verksamhet, antingen giva lagen ett innehåll, som
från dess tillämpning uteslöte de grupper av stiftelser, som lämpligen nu ej
må röras, eller också utvidga lagens begreppsbestämmelser sålunda, att de

8g Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

omfattade även dylika stiftelser utan att ändock deras rättsintressen komma
att trädas för nära».

Det sålunda framhållna behovet av, såsom det på annat ställe i utlåtandet
heter, »en grundlig och allsidig utredning angående de nu levande stiftelsernas
ursprung, utveckling och nuvarande verksamhet», har som bekant icke blivit
tillgodosett. En utredning av den art justitiekanslersämbetet med rätta
fann erforderlig har beklagligtvis icke kommit till stånd. Denna brist torde
varit en medverkande orsak till att då angelägenheten av att i synnerhet kontroll
över allmännyttiga stiftelser bleve föremål för lagreglering tid efter annan
gjort sig påmind och departementschefen i anledning härav upptagit den
vilande lagstiftningsfrågan till slutlig handläggning, det funnits nödigt begränsa
ämnet trängre än i förarbetena ägt rum. Huvudtanken synes vara
att ernå bättre ordnad tillsyn över stiftelserna och att i fråga om privaträttsliga
bestämmelser inskränka sig till vad som betraktats såsom ett minimum
av reglering för att skapa erforderlig grund för kontrollföreskrifterna. Mot
en dylik omläggning av planen synes erinran desto mindre böra framställas
som värdet av en fullständigare lagreglering av stiftelser såsom privaträttsliga
subjekt torde under det tidigare arbetet hava i viss mån överskattats.
Tvärtom synes försiktigheten mana, såsom i det följande skall närmare utvecklas,
att i frågans outredda läge beskära programmet kraftigare än i remissförslaget
skett. Tyvärr måste emellertid tillika sägas att den omnämnda
bristen i utredning gör sig starkt kännbar jämväl och ingalunda minst, då
det gäller att bestämma den omfattning, i vilken kontroll över stiftelser skall
äga rum och formerna för kontrollen. Granskningen av förslaget kan därför
icke heller i dessa delar — och så mycket mindre som efter vad redan
tillkännagivits proposition i ämnet är avsedd att avlåtas till innevarande ars
riksdag — vila på den kännedom om inverkande förhållanden, som önskligt
varit.

Förslagets allmänna system är följande. För varje stiftelse, som redan
grundats eller hädanefter grundas genom att egendom anslås att fortvarande
och såsom en självständig förmögenhet tjäna ett allmännyttigt ändamål, skall
inom viss i förslaget angiven tid vid straffansvar sökas stadfästelse genom
att till en central tillsynsmyndighet ingives förslag till stadgar, vilka granskas,
vid behov jämkas och därest ändamålet med stiftelsen och i samband
därmed givna föreskrifter icke innefatta något hinder, vinna fastställelse. I
särskild ordning sker stadfästelsen om stiftelsen är ställd under förvaltning
av statens verk eller inrättning; äldre stiftelser, som fått sina stadgar fastställda
av Kungl. Haj:t eller redan före lagens ikraftträdande stå under
sådan offentlig förvaltning som nyss nämnts, betraktas såsom redan stadfästa.
Stadfäst stiftelse står framgent under tillsyn av den nämnda myndigheten;
undantag kan dock ske genom Konungens förordnande eller stiftarens
föreskrift.

Utanför förslagets reglering och där stadgad tillssm falla däremot dels
stiftelser med annat ändamål än »allmännyttigt», dels osjälvständiga stiftelser,
d. v. s. sådana, enligt vilka de donerade medlen ej skola giva upphov till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

särskilt rättssubjekt, utan äro givna till en redan bestående stiftelse, förening
o. s. v., ehuru med bestämd föreskrift om medlens varaktiga användning till
ett angivet särskilt ändamål.

Emot begränsningen av tillsynen att gälla blott stiftelser med allmännyttigt
ändamål lärer i och för sig intet vara att invända; stiftelser som fullfölja
rent enskilda syften, framförallt s. k. familjestiftelser, böra tydligen lämnas
åsido. Däremot måste det anmärkas, att den osäkerhet, som vidlåder den
allmänna uppfattningen om vad som bör anses för allmännyttigt ändamål, nog
är vida större än vid förslagets utarbetande antagits. Någon rättstillämpning,
genom vilken detta begrepp skulle vunnit en viss stadga, har jag mig
icke bekant. Redan av det mycket begränsade material av handlingar rörande
stiftelser, som stått till lagrådets förfogande, framgår ock, att det
för talrika enskilda fall är utiymme för befogad meningsdifferens, huruvida
en stiftelses ändamål skall anses allmännyttigt eller ej, t. ex. då den avser
att främja en mer eller mindre snävt bestämd särskild meningsriktning i
religiösa, sociala eller politiska ämnen eller att understödja medlemmar av
en mer eller mindre starkt begränsad och ur allmän synpunkt måhända skäligen
godtyckligt vald social grupp, möjligen utan bildningsfrämjande syfte
eller avseende å ekonomiskt behov.

Det synes vid sådant förhållande mindre lämpligt att överlämna prövningen
av det allmännyttiga ändamålets förhandenvaro åt stiftelsens förvaltare, men
å andra sidan ställa honom under straff hot i händelse han på grund av felbedömning
härutinnan underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Det
torde vara riktigare att låta denna skyldighet gälla oberoende av stiftelsens
ändamål, varefter det må ankomma på den myndighet, hos vilken anmälan
sker, att pröva huruvida ett allmännyttigt ändamål i lagens mening föreligger
och stiftelsen förty skall stå under tillsyn. Med det nu sagda är, såsom av
det följande framgår, ingalunda avsett att påyrka att stadfästelse skall sökas
och stadgar upprättas i vidare utsträckning än enligt förslaget, utan tvärtom.

Måhända ännu vanskligare är emellertid att komma till rätta med den
distinktion mellan självständiga och osjälvständiga stiftelser, på vilken förslaget
bygger. I remissprotokollet uppställes väl den presumtion att medel
donerade till ett visst varaktigt ändamål böra antagas av stiftaren vara avsedda
att utgöra en förmögenhet för sig, en självständig stiftelse; detta dock
med reservation för det fall att medlen anförtros åt en redan bestående stiftelse
eller ideell förening att användas i syfte som faller inom eller rentav sammanfaller
med det ändamål, som redan är det förvaltande rättssubjektets
eget. I denna händelse skall tvärtom i tvivelsmål antagas, att avsikten varit
att öka det mottagande rättssubjektets förmögenhet, låt vara att detta är i
fråga om användningen av de donerade medlen bundet av de föreskrifter, som
fästats vid donationen. Det bör icke förnekas att så beskaffade presumtioner,
med tillbörlig varsamhet brukade, kunna hava fog för sig, särdeles om man
beträffande äldre stiftelser gör det modifierande tillägg att hävdvunnen uppfattning
om deras karaktär, som tagit sig yttre uttryck i sättet för deras för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

vållande, måste tilläggas synnerlig betydelse. Men man lärer dock nödgas erkänna
att i ett mycket stort antal enskilda fall tillräcklig ledning icke är att
hämta av presumtionerna i fråga, utan starka anledningar till ovisshet skola
kvarstå. Bland annat må erinras om den nästan obegränsade mängd av ofta hårfina
skiftningar i uttryckssättet som stiftelseurkunderna förete, och vidare om
det ej sällsynta förhållande, som jämväl enligt förslagets 28 § skall få med
tillsynsmyndighetens tillstånd fortfara, nämligen att ett flertal stiftelsers medel
förvaltas genom en gemensam placering. Äger en sådan sammanslagning
rum av medel, tillhörande så att säga en huvudstiftelse eller en ideell förening,
med senare tillkomna donationsmedel för särskilt ändamål, torde frågan,
om de sistnämnda böra anses utgöra självständig stiftelse eller ej, mången
gång vara av högeligen tvivelaktig natur. Att medlen bokföras särskilt såsom
en fond för sig är tydligen icke avgörande, ty så måste ske jämväl i
fråga om osjälvständiga stiftelser för att villkoret om bestämd användning
skall kunna behörigen iakttagas. Avgörande kan ej heller vara huruvida den
nya donationens ändamål faller inom eller utom det äldre stiftelse- eller föreningsändamålets
ram. Ty ofta doneras medel just för att sätta en redan bestående
institution i tillfälle att utvidga sin verksamhet till nya områden.

Även stiftelsens karaktär av självständig eller osjälvständig är det enligt
förslaget överlåtet åt dennas representanter att själva bedöma — under straffhot
i händelse anmälan underlåtes på grund av felaktig bedömning. Huru
skiftande denna bedömning emellertid kan utfalla, framgår exempelvis av det
förhållande att Uppsala universitets konsistorium i avgivet utlåtande tolkar
kommittéförslagets begreppsbestämning av självständig stiftelse — vilken sammanfaller
med remissförslagets — sålunda att universitetet uteslutande förvaltar
osjälvständiga stiftelser, medan åter socialstyrelsen vid uppgörande av
organisationsplan och kostnadsberäkning på grundval av förslaget uppenbarligen
utgår från att samtliga de i 1917 års officiella statistik redovisade stiftelserna
äro självständiga sådana, däribland universitetens stipendiedonationer.
och för övrigt ett stort antal stiftelser, som med tillämpning av ovan omtalade
presumtionsregler svårligen böra dit hänföras.

Att åtskillnaden mellan självständiga och osjälvständiga stiftelser —- huru
svårt det än i praktiken må vara att draga gränsen dem emellan — tillagts en
fundamental betydelse, så länge lagstiftningsuppgiften ansågs i första hand
gå ut på en rent privaträttslig reglering, är naturligt nog. Annorlunda synes
saken ställa sig, ju mera man direkt inriktar sig på kontrollföreskrifter. Ur
kontrollsynpunkt komme ett genomförande av denna åtskillnad med ledning
av de ovannämnda presumtionerna att leda till resultat som te sig desto mera
irrationella, ju större verkan i kontrollhänseende man tillägger densamma. En
viss betydelse därutinnan kan den väl icke frånkännas, då såsom i remissprotokollet
erinras en osjälvständig stiftelse icke är rättsligt skild från mottagarens
förmögenhet. Men det vore icke minst i praktiskt hänseende en stark
överdrift om man ville härav sluta att all kontroll fördenskull måste vara utesluten.
Medlens placering bör måhända anses falla utanför kontrollmyndighetens
tillsyn utom i de — kanske ej så sällsynta -— fall, där de oberoende av stif

Kungl. Majds proposition nr 83.

telsens karaktär av osjälvständig förvaltas såsom en egendomskomplex för sig
eller sammanslagna blott med andra donationsmedel. Men att i det förvaltande
rättssubjektets räkenskaper den osjälvständiga stiftelsens anpart redovisas såsom
en särskild fond och dennas omfattning och avkastning således låter sig
överskådas och att avkastningen kommer donationsändamålet till godo borde
dock kunna bliva föremål för tillsyn och därmed kontrollverksamhetens måhända
viktigaste syfte bliva tillgodosett.

Bleve anmälningsskyldigheten utvidgad att gälla samtliga stiftelser för fortvarande
ändamål, enskilda och allmännyttiga, självständiga och osjälvständiga
på sätt jag av anförda skäl vill förorda, skulle det tydligen icke vara lämpligt
att såsom i förslaget vid denna skyldighet knyta en förpliktelse att söka stadfästelse
å stiftelsens stadgar och att förty, där stadgar ej redan finnas, uppgöra
förslag till dylika. Men även oberoende härav synes anordningen med ett obligatoriskt
stadfästelseförfarande vara av tvivelaktigt värde. För den stora mängden
av helt ringa stiftelser, merendels skötta av kommunala nämnder eller jämförliga
organ, och vilkas enkla ändamål tillräckligt tydligt angives i stiftelseurkunden,
måste denna stadgeapparat bliva både besvärlig och onödig. Det initiativ
eller den hjälp att vid förefallande behov vinna jämkning i gällande föreskrifter,
som är avsedd att i samband med stadgefastställelsen lämnas av tillsynsmyndigheten,
lärer kunna erhållas i enklare former. De större stiftelserna
åter torde tämligen undantagslöst stå under en ledning, som utan ingripande
från det allmännas sida sörjer för en stadgemässig organisation och för vinnande
av behövliga jämkningar i bindande föreskrifter. För vissa dylika stiftelser
är det å andra sidan otvivelaktigt ett viktigt intresse, hädanefter som
hittills, att vinna Konungens stadfästelse å sina stadgar, en åtgärd som ock
enligt gällande civil- och kriminallag medför vissa rättsverkningar. Huruvida
förslagets innebörd är att sådan fastställelse framgent skall kunna meddelas,
synes oklart.; närmast synes förslaget vara att tolka i motsatt riktning.

I samband med det sagda må en erinran framställas, till vilken lagrådet vid
granskningen av 2 § återkommer, nämligen att i ämnets nuvarande outredda
skick det svårligen kan vara lämpligt -—- liksom ej heller nödvändigt -—- att
binda uppkomsten av en allmännyttig självständig stiftelse vid iakttagandet av
viss lagbestämd form.

Fritagna från tillsyn skola enligt 23 § i förslaget vara dels stiftelser, vilkas
styrelse är ett statens verk eller inrättning eller vilkas räkenskaper enligt
Konungens förordnande granskas av riksräkenskapsverket, dels de som genom
Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift undantagits från tillsyn.
Huruvida makt att undandraga allmännyttig stiftelse tillsyn bör tilläggas
stiftaren torde kunna vara föremål för delade meningar. Tämligen säkert lärer
vara, att för redan existerande stiftelser bestämmelsen kommer att sakna tilllämpning,
då en dylik föreskrift väl knappt i något fall meddelats. Och under
förutsättning av en lämpligt avgränsad befogenhet för tillsynsmyndigheten
torde stadgandet även i fråga om kommande stiftelser icke vara tillräckligt
berättigat.

Angående den omfattning, i vilken det avsetts att dispens skulle komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

meddelas av Kungl. Maj:t, har i remissprotokollet endast omförmälts att för
vissa stiftelser, exempelvis riddarhusets fonder och en del större anstalter, redan
finnes tillfredsställande kontroll, som gör tillsyn enligt lagen överflödig, och
att dessa stiftelser stundom endast med olägenhet skulle kunna inordnas under
lagens bestämmelser om tillsyn. Riktigheten av det sålunda sagda bör ingalunda
bestridas, utan fastmera kraftigt understrykas. I själva verket torde
talrika större, men i viss utsträckning även mindre stiftelser finnas, för vilkas
tillsyn genom lämpliga organ är sörjt på ett vida mera betryggande sätt än
genom generella lagföreskrifter och därpå grundad offentlig kontroll kan
bliva fallet. Att uttömmande i lag uppräkna de redan existerande stiftelser,
som på grund härav undantagas, kan naturligtvis icke komma i fråga, men
beträffande vissa bland dem, t. ex. riddarhuset, diakonistyrelsen, synes en uttrycklig
lagbestämmelse icke böra saknas. En regel, som undantager, stiftelser
med av Konungen stadfästa stadgar, synes jämväl vara på sin plats.

Något som för karaktären och verkningarna av den med förslaget åsyftade
statskontrollen över stiftelserna äger den allra största betydelse är valet av
tillsynsmyndighet. Enligt de tidigare förslagen skulle tillsynen utövas av
länsstyrelserna. Remissförslaget har frångått denna tanke och vill anförtro
uppgiften åt en för hela riket gemensam myndighet, varmed avses socialstyrelsen.
De skäl som under utredningen anförts till stöd för denna omläggning
hava alldeles icke kunnat övertyga mig om dess lämplighet. Dessa
skäl äro egentligen — frånsett ett icke närmare motiverat antagande att besparing
skulle kunna vinnas — två, nämligen att centralisering möjliggjorde en
önskvärd enhetlighet i behandlingen av hithörande frågor samt att socialstyrelsen
ägde för deras handläggande särskilda förutsättningar, i det att den
redan vore tillsynsmyndighet för understödsföreningar, vilka ofta stode i nära
släktskap eller förbindelse med stiftelser. Att full enhetlighet på förevarande
område vinnes torde dock icke behöva tilläggas synnerlig vikt. Även om olika
länsstyrelsers praxis skulle komma att uppvisa vissa nyanser, synes därmed
ingen olycka egentligen vara skedd. Och den framhävda frändskapen mellan
vissa typer av stiftelser och föreningar är uppenbarligen en faktor av alltför
ringa räckvidd och underordnad natur för att på något sätt få verka avgörande.
Den svårighet med gränsbestämning dem emellan, som tidigare kan anses hava
förelegat, torde för övrigt redan vara genom den av socialstyrelsen utbildade
praxis för dess tillsynsverksamhet i det väsentliga borteliminerad.

Emot en centralisering talar åter i första hand den byråkratisering, som
därmed oundvikligen följer och som just på förevarande område måste sägas
vara av ondo. En kontroll över stiftelserna från det allmännas sida är utan
tvivel högst nödig; men den bör å andra sidan övas med mjuk och lätt hand
och i så enkla och smidiga former för kommunikation mellan tillsynsmyndighet
och stiftelsens representanter som möjligt. Man får icke förbise att här är fråga
om en verksamhet utanför den egentliga samhällsorganisationen, vars drivkraft
är lusten att oegennyttigt och vederlagsfritt göra en fri insats för allmänt
väl inom en större eller trängre krets, och att av denna dess natur följer en
ömtålighet för reglemente ring uppifrån, som lätt kommer den goda och glada

Kungl. Maj-.ts proposition nr SS.

viljan att förbytas i olust. En viss personkännedom och förtrogenhet med lokala
förhållanden och traditioner, vana att samarbeta med fria krafter på de
mest skilda samhällsområden och en viss oförskräckthet att se genom fingrarna
med formella brister äro därför utan tvivel värdefulla tillgångar för tillsynsmyndigheten
och för dess förmåga att hålla den rätta måttan vid sitt ingripande.
De krav, som i socialstyrelsens promemoria ställas på tillsynens utövare,
nämligen »insikter i och förtrolighet med de sociala frågorna i allmänhet
och vårt lands offentliga förvaltning» ävensom »ingående kännedom särskilt
om associationsrätten och övriga närbesläktade grenar av privaträtten» torde
i erforderlig mån fyllas av länsstyrelserna, men för övrigt knappast träffa
sakens kärna.

Härtill kommer att någon central myndighet, som rätt väl ägnar sig för
uppgiften, svårligen torde kunna påvisas. Det är av flera grunder naturligt
att valet fallit på socialstyrelsen, men den del av det sociala livet som hittills
legat inom denna styrelses verksamhetsområde är dock av begränsad omfattning.
Stiftelserna åter hava de mest mångskiftande ändamål: de vilja främja
religiösa, vetenskapliga, konstnärliga, fackliga, hygieniska, allmänt kulturella
ändamål, de avse utbildning av allehanda slag, belöningar, sjukvård o. s. v.
Och även där syftet är egentlig understödsverksamhet, är detta syfte ofta på
ett säreget sätt färgat av stiftarens personliga intresseinriktning eller av lokala
eller eljes speciella omständigheter. Särskild kompetens att pröva användningens
förenlighet med det stadgade ändamålet eller behovet av en jämkning i
föreskrifterna torde i en mycket stor del av dessa fall icke kunna sägas utmärka
styrelsen. I den mån understödet gränsar till frivillig fattigvård ligger verksamheten
ju ej heller inom socialstyrelsens hittillsvarande område.

En stundom framställd invändning mot länsstyrelsernas kompetens går därpå
ut att vissa stiftelsers verksamhetsområde icke är begränsat till visst län,
utan sträcker sig över hela landet. Men frånsett att detta förhållande icke behöver
vara något avgörande hinder för att granskningen verkställes av den
Konungens befallningshavande, inom vilkens län stiftelsens förvaltning huvudsakligen
utövas, torde få erinras att just stiftelser av förevarande slag lära i
de allra flesta fall vara försedda med en så betryggande organisation att de
jämlikt 23 § i förslaget böra av Konungen undantagas från tillsyn.

Justitierådet Wedberg:

Vid ett första försök att göra lag om stiftelser och då man icke ser sig i
stånd att samtidigt reglera vare sig de ideella föreningarna eller ens alla slags
stiftelser, vore det enligt min tanke klokt att inskränka sig till vad som kan
anses vara av praktiskt behov påkallat, nämligen kontrollen. Att med förslaget
närmare inlåta sig på frågorna om stiftelses uppkomst och förvaltning
synes vara att i onödan försvåra uppgiften.

Klart är nu att någon ytterligare kontroll icke erfordras beträffande de stiftelser
som nämnas i förslagets 23 § 1). Efter vad jag trott mig finna anses
det ej heller vara särskilt behövligt att de stiftelser av allmännyttig natur som
hava privat styrelse läggas under tillsyn, utan sådan betraktas egentligen vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

av nöden till förebyggande av att stiftelseförmögenheter under kommunal ledning
bliva från sitt egentliga ändamål dragna till andra som rätteligen borde
tillgodoses i beskattningsväg. Det lärer i själva verket vara förtjänt av allvarligt
förnyat övervägande, om tillsyn, utöver vad redan äger rum, bör hållas
över andra stiftelser än de som hava styrelse enligt 20 eller 21 §. Inskränkes
den nya tillsynen till dem, förmenar jag, i överensstämmelse med vad inom
högsta domstolen anfördes vid granskningen av 1899 års förslag, att den bör
anordnas genom kommunallag.

Emellertid anser jag mig böra angiva efter vilka grunder man, enligt vad
jag föreställer mig, skulle kunna i ärendets outredda skick utan våda göra en
lag, som i större utsträckning tillgodoser de uttalade önskningarna om kontroll
och dock ej åsamkar myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete
och kostnader utan motsvarande gagn.

Jag är härvid med justitierådet Alexanderson ense om att den enskilde bör
befrias från att vid straffansvar avgöra om stiftelsen har allmännyttigt ändamål
eller ej; vidare att fastställelse av stadgar icke bör vara obligatorisk utan
förekomma blott på särskild begäran; och slutligen att tillsynen icke bör centraliseras
utan ankomma på Konungens befallningshavande. Däremot kan jag
icke fullt ansluta mig till vad han yttrat i frågan hirruvida lagen bör avse
såväl självständiga som osjälvständiga stiftelser. Att i lagtexten genom en
abstrakt regel uppdraga en gräns dem emellan synes visserligen icke vara
möjligt. Men efter min åsikt borde den principen följas att osjälvständiga
stiftelser endast då dragas in under lagen, när de äro anknutna till andra självständiga
stiftelser, icke när de anförtrotts åt förening eller samfund (jfr 11
kap. 15 § R. B.). Villigt medges att föreningar finnas, som i realiteten icke
skilja sig från stiftelser: föreningar där styrelsen kompletterar sig själv, reviderar
och ger ansvarsfrihet för sin egen förvaltning, beslutar stadgeändringar
o. s. v., där med andra ord föreningsmedlemmarnas enda funktion är att betala
årsavgift. Då man nu icke kan tilltro sig att införa offentlig kontroll över
ideella föreningars penningeförvaltning, anser jag emellertid den angivna gränsen,
ehuru i viss mån irrationell, vara den lämpligaste.

Härmed har jag också i en punkt antytt huru den allmänna regeln om anmälningsplikt
för stiftelser borde modifieras för att ej bliva onödigt betungande.
Från anmälningsplikt borde, genom särskild uppräkning, undantagas
först och främst de stiftelser, som nämnas i förslagets 23 § 1) och 2); vidare
stiftelser till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter, ändå att
föreskrifter äro givna om förmögenhetens användning för det fall att släkterna
utdö; stiftelser som förvaltas av riddarhusdirektionen; stipendiestiftelser
vid enskilda undervisningsanstalter; stiftelser anförtrodda åt förening eller annat
samfund; stiftelse, vars förmögenhet ej årligen avkastar visst minimibelopp,
kanske femtio kronor; och slutligen de ytterligare stiftelser om vilka man
tilläventyrs kan med visshet säga sig att de, vid tillämpning av förslagets bestämmelser,
skulle av Konungen befriats från tillsyn.

Även med dessa undantag skulle anmälningsplikt utan tvivel komma att
åligga stiftelser, beträffande vilka tillsyn måste sägas vara helt opåkallad.

Eungl. Maj:ts proposition nr 83.

Såsom ett exempel må nämnas Tore Alméns minnesfond (se Svensk juristtidning
1920 s. 117 f.). Jag förmenar därför att Konungens befallningshavande
borde äga besluta huruvida anmäld stiftelse skall stå under tillsyn
eller ej. Härvid skulle dock gälla att stiftelse, som finnes hava ett allmännyttigt
ändamål, ej får undantagas från tillsyn med mindre sådan må. i anseende
till grunderna för styrelsens sammansättning eller annan särskild omständighet,
anses obehövlig eller stridande mot stiftarens avsikt.

Lagrådet:

Ehuru, såsom av det anförda framgår, lagrådet håller före att förslaget
först efter en ganska väsentlig omläggning må tagas till grund för lagstiftning,
finner lagrådet sig med hänsyn till frågans läge böra ingå på en granskning
även av förslagets detaljer.

1 §•

Lagrådet:

Stundom inträffar att enligt stiftarens föreskrift den anslagna egendomen
(t. ex. fastighet, aktier) icke får förvandlas; men där sådan föreskrift saknas,
kan det icke anses ligga i stiftelsebegreppet att egendomen skall hava fortfarande
bestånd och alltså ej får utbytas mot annan. Ehuru någon fara för
missuppfattning om lagtextens verkliga mening icke lärer föreligga, synes denna
bliva mera egentligt uttryckt om det får heta att egendom anslagits »att
såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett allmännyttigt ändamål».

Vilken uppgift paragrafens andra stycke skall fylla synes icke vara rätt
klart. En erinran att tillämpning av 2—5 kap. äger rum även å stadfästa
stiftelser är tydligen överflödig. Men å andra sidan förefaller ej den tolkning
möjlig att bestämmelserna i nämnda kap. icke skola gälla andra allmännyttiga
stiftelser än sådana som vunnit stadfästelse. Med en sådan tolkning
komme 41 § ej att gälla tillsynsmyndighetens beslut om vägrad fastställelse
av stadgar (7 §), och ett åtal för underlåtenhet att söka stadfästelse (35 §)
skulle — eftersom det icke kunde bifallas förrän stadfästelse sökts och vunnits
— ej tjäna ändamålet att framkalla ansökan om stadfästelse. Likaså
skulle 9 §:s bestämmelse att för stiftelse skall finnas en styrelse gälla blott
stadfästa stiftelser, medan 4 och 5 §§ stadga åligganden för styrelsen redan
beträffande ansökning om stadfästelse. Att 42 § uttryckligen gäller blott
stiftelser, som erhållit stadfästelse (jfr även begynnelseorden i 26 §), ökar
emellertid osäkerheten om lagens mening.

Ett förtydligande synes oundgängligt.

2 §’

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket torde innebära att förordnandet skall, såsom
det heter i 1922 ars utkast, ske i en av stiftaren upprättad och egenhändigt underskriven
handling, med namnunderskriften bestyrkt av vittnen. Så fattad

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kommer emellertid bestämmelsen att utom lagens råmärken ställa ett flertal
stiftelser, exempelvis de som bildas på det hittills ej ovanliga sätt att, efter
upprop, bidrag för visst ändamål sammanskjutas från skilda håll, varefter stiftelsen
mer eller mindre formlöst träder i verksamhet. Varför ej även sådana
stiftelser skulle kunna få stadgar fastställda är dook svårt att inse. Vad fast
egendom angår må erinras att även om förordnandet uppfyller formföreskriften
i första stycket, det icke är avgjort att egendomen förvärvats av stiftelsen,
emedan ju förordnandet ej sällan torde sakna karaktären av verklig överlåtelse.

Att testamente upptages såsom enda godkända form för förordnande jämlikt
tredje stycket lärer ej heller vara på giltiga skäl grundat.

Nu berörda föreskrifters otjänlighet bestyrkes i sin mån därav att de icke
kunnat göras tillämpliga å äldre stiftelser.

Även med bibehållande av förslagets uppställning i övrigt synas första och
tredje styckena böra utgå. Sker så, kräves jämkning även i 1 § (»på sätt
nedan sägs»), 4—7 §§ samt 45 § 4 mom.

I fråga om andra stycket må erinras, att då stadgande här meddelas om viss
tid, efter vilken återkallelse av förordnande om stiftelse ej må äga ram, en
föreskrift om till vem sådan återkallelse bör riktas vore lämplig.

3 §.

Lagrådet:

Såväl i denna paragraf som i 19, 23, 42 och 45 §§ förekommer uttrycket »statens
verk eller inrättning» i sådant sammanhang, att rätta tolkningen av detta
uttryck får den mest vittgående betydelse för lagens innebörd och praktiska
verkningar. Såvitt ur kommitténs i remissprotokollet återgivna uttalande kan
utläsas och i enlighet med vad väl får anses sakligt bäst motiverat, synes meningen
vara att därmed avses varje statsmyndighet, som utövar en självständig
funktion, låt vara att den beklädes av en ensam funktionär, t. ex. landsfiskal.
Onekligen passar på nyss angivna fall termen verk eller inrättning
icke synnerligen väl och torde lätt kunna framkalla missförstånd. Att finna
en fullt tillfredsställande beteckning för vad man vill uttrycka är visserligen
icke lätt; men det hemställes huruvida icke exempelvis »statsmyndighet» skulle
vara att föredraga framför den i förslaget använda.

4 §-

Lagrådet:

Här förekommer ett redaktionsfel i det att uttrycket »inom denna tid» efter
ordställningen i satsen betyder »inom tre månader efter stiftarens död», medan
i själva verket avses »under stiftarens livstid».

6 §.

Lagrådet:

Ordet kommun användes här liksom annorstädes i lagtexten såsom teknisk
term för alla kommuner, primära såväl som sekundära. Häremot torde ej heller
rent teoretiskt kunna göras någon anmärkning, men däremot står en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

terminologi icke i överensstämmelse med vad som hittills varit praxis i svensk
lagstiftning. Det synes som om, till undvikande av misstag, ett förtydligande
i någon form borde få inflyta i lagtexten.

7 §.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg instämde:

Att tillsynsmyndigheten vid prövning av frågan om fastställelse å stadgarna
för en stiftelse skall hava att tillse, att dessa ej strida mot lag eller
goda seder, och, om den finner sådan stridighet föreligga, vägra stadfästelse,
är naturligtvis endast i sin ordning. Därutöver synes den, om en bestämmelse
finnes vara otillämplig, böra äga, om stiftaren lever, hos denne hemställa om
ändring och, om stiftaren ej vill verkställa sådan, vägra stadfästelse. Är stiftaren
död, då stadfästelse sökes, bör tillsynsmyndigheten kunna hos Kungl.
Maj:t taga initiativ till ändring i en otillämplig bestämmelse.

Mera tvivelaktigt är det, om den skall äga vägra fastställelse eller eventuellt
ingripa till åstadkommande av permutation blott därför, att den finner en bestämmelse
i stadgarna otjänlig. Meningarna om vad som är otjänligt kunna
vara delade; och det vore väl synnerligen olämpligt om t. ex. tillsynsmyndigheten,
vilken den än vore, skulle äga mot stiftelsestyrelsens önskan och uppfattning
taga initiativ till jämkning i en bestämmelse i stadgarna för en stiftelse
för religiöst, vetenskapligt eller konstnärligt ändamål eller i stadgarna
för en stipendiefond för studerande vid ett universitet eller en högskola. Naturligtvis
bör den i stiftarens livstid kunna under hand hemställa till honom
om ändring i en bestämmelse, som den finner otjänlig, men därutöver lärer
dess befogenhet i detta hänseende ej böra få sträcka sig. Huruvida efter
stiftarens död på grund av någon bestämmelses förmenta otjänlighet permutation
bör äga rum, synes vara en fråga, däri initiativrätten bör vara förbehållen
styrelsen för stiftelsen ensam. En befogenhet för tillsynsmyndigheten att ingripa
i sådana fall skulle lätt kunna leda till obehagliga och för myndighetens
egen prestige oförmånliga konflikter. Det må ock erinras, att det föreliggande
finska förslaget till lag i ämnet i förevarande hänseende intager en mycket försiktigare
ståndpunkt och överhuvud taget icke ger tillsynsmyndigheten annan
befogenhet än att pröva inkomna förslag till permutation.

9 §.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelserna i 2 kap. äro avsedda att gälla, somliga för alla stiftelser,
som avses med förslaget, men andra endast för sådana, för vilka finnes särskilt
inrättad styrelse. Denna åtskillnad har i allmänhet icke kommit till uttryck
vid de olika lagbudens avfattning; och det torde icke kunna förnekas,
att en viss osäkerhet uppstått till följd av denna ofullständighet.

Redan bestämmelserna i förevarande paragraf kunna sålunda giva anledning
till tveksamhet. Stadgandet i första stycket är säkerligen avsett att
erhålla generell giltighet. Däremot står man oviss inför bestämmelsen i andra
stycket. Visserligen synas ordalagen närmast giva anledning till att åt det -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

samma giva lika vidsträckt giltighetsområde, men analyserar man närmare
de förhållanden, om vilka här är fråga, finner man, att detta näppeligen kan
hava varit meningen. Utländska vetenskapsmän kunna ju enligt § 28 regeringsformen
innehava vissa lärostolar. Skulle nu en stiftelse göras sålunda,
att den fakultet eller det lärarkollegium en sådan vetenskapsman tillhör skall
vara styrelse för stiftelsen, skulle antingen stiftelsen ej kunna mottagas eller
också den utländska ledamoten nödgas avgå från sin befattning, såvida ej
Konungen funne skäl medgiva undantag. Detsamma gäller, om en stiftelse
gjordes till förmån för något av de många sällskap, som hava till ändamål
att verka för närmande mellan Sverige och andra länder och som väl i regel
hava även utländska medborgare till ledamöter i sina styrelser. Att man
för sådana fall skulle vara nödsakad att repliera på ett dispensförfarande,
kan ej vara tilltalande. Har, såsom för närvarande är fallet, utlänningen rätt
att deltaga i ledningen av ett sådant sällskaps verksamhet, bör han väl också
vara berättigad att utan vidare deltaga i förvaltningen av stiftelser, som
göras till förmån för sällskapet på sådant sätt, att de skola förvaltas av
dess styrelse. Snarare synes det kunna ifrågasättas, om stadgandet överhuvudtaget
bör bibehållas. Förhållandena äro nämligen här helt andra, än då det
gäller t. ex. en ekonomisk förening eller en understödsförening, som avser
att driva verklig rörelse här i landet, och kräva helt andra hänsyn. Bristen på
närmare utredning om de stiftelser av olika slag, som förekomma, och deras gestaltning,
gör det emellertid i detta såväl som i så många andra hänseenden
svårt att avgiva ett bestämt uttalande. Det enda verkliga intresse, som i
förevarande hänseende synes mig föreligga, vore att utlänningen är bosatt här
i riket och således åtkomlig för svensk rättsskipning.

15 §.

Lagrådet:

Av bestämmelsen i första punkten lärer följa att om stiftaren föreskrivit
att styrelseledamot äger uppbära arvode, så skall denna föreskrift inflyta i
stadgarna vid äventyr, om så ej sker, att den blir utan verkan. Detta synes
nu vara en onödig formstränghet; men bibehålies den, lärer en erinran böra
givas i 8 §. Likaså förefaller det som om den i andra punkten givna regeln
kunde tåla undantag i den mån stiftaren annorlunda bestämt.

16 §.

Justitierådet Wedberg:

Jag hemställer om uteslutning av andra stycket, som saknar motsvarighet
i de lagar från vilka förslaget eljest till stor del hämtat sina stadganden.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 17 § hava sin motsvarighet i lagarna om aktiebolag och
föreningar. De äro emellertid uttryck för allmänna rättssatser rörande rätts -

Kungl. Mai:tx proposition nr 83.

subjekt, organiserat med en styrelse, vilka utan tvivel skulle tillämpas utan
särskilt lagstöd; och då de numera genom de nämnda lagarna vunnit ytterligare
stadga i den allmänna rättsuppfattningen, synes det mindre nödigt att
här upprepa dem.

Jämväl 18 § lärer ej uttala annat än vad obestridligt ligger i sakens egen
natur.

Mera angeläget synes vara att uttala att vad i 12, 15 och 16 §§ är stadgat
om styrelseledamöter skall gälla om dem, som jämlikt för stiftelse meddelade
föreskrifter hava att i styrelsens ställe taga befattning med förvaltande eller
användning av stiftelsen tillhörande medel. Det lärer nämligen ej vara sällsynt
att befogenheter i nämnda avseenden, vilka ju normalt tillkomma styrelsen,
äro enligt den för viss stiftelse gällande organisationen helt eller delvis
anförtrodda åt andra organ.

19—21 §§.

Lagrådet:

Enligt dessa paragrafer svarar i vissa fall staten eller kommun för stiftelsens
medel. Staten är ansvarig, om dess verk eller inrättning är styrelse
för stiftelsen, och kommun, om styrelsen är utsedd av kommunen eller med
dess lov utgöres av en kommunens penningförvaltande myndighet. Att dessa
stadganden införa helt nya principer i vår rätt, är utan vidare tydligt; men
deras närmare innebörd är ej fullt klar. Till en början lärer emellertid kunna
antagas att enligt förslagets mening ett privaträttsligt subjekt, som genom sina
organ omhänderhar en självständig stiftelse, icke därigenom ådrager sig något
särskilt ansvar för stiftelseförmögenhetens bestånd. Något dylikt lärer ej heller
böra sättas i fråga. Orimligt vore väl sålunda om den förmögenhetsförlust,
som drabbar den förvaltade stiftelsen genom stöld, brand eller annan
olycka, utan att något fel kunde läggas förvaltningsorgan eller tjänstemän
till last, skulle grunda rättslig skyldighet för den huvudstiftelse, ideella förening
o. s. v., som mottagit stiftelsen till förvaltning, att ur egna medel ersätta
förlusten med påföljd att den i motsvarande män berövas möjligheten att
fullfölja sina egna huvudändamål. Men då här ej är fråga om en uppgift, åtagen
i eget ekonomiskt intresse, för vinning, utan i ideellt syfte, lärer icke
heller i det fall att styrelse eller tjänsteman genom brott, fel eller försummelse
åsamkat förlusten, en dylik ersättningsskyldighet för den förvaltande
institutionen böra antagas föreligga vare sig enligt gällande rätt eller enligt
önskvärda nya grundsatser.

Det ansvar, som förslaget ålägger stat och kommun, skulle således vila på
offentligträttslig grund. Kommitténs i remissprotokollet återgivna, visserligen
rätt summariska motivering pekar också i denna riktning. Kommittén gör
gällande att då stat eller kommun låtit omhändertaga stiftelsens medel, får
därmed anses vara erkänt att denna omedelbart eller medelbart fyller ett statligt
eller kommunalt ändamål, och att den ålagda förpliktelsen således icke kan
sägas vara en för det allmännas intressen främmande.

Redan för sa vitt stadgandena avse statens och kommunens ansvar för vad

Bihang Ull riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 66 Käft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

som genom stiftelsefunktionärs brottsliga förfarande eller försumlighet frångått
stiftelsen innebära de tillämpning av en för vår rätt helt ny grundsats.
För närvarande lärer nämligen kommun icke i något fall och staten väsentligen
endast för så vitt fråga är om förskingring av medel, som tjänsteman i utsöknings-
eller annat indrivningsärende fått om händer, vara ansvarig för sina
befattningshavares fel och försummelser utöver vad som kan följa av privaträttsliga
regler. I det nämnda fallet av statsansvar, vilket som sagt är begränsat
till den händelse att förskingring föreligger, kan tydligen en särskild
grund åberopas, i det att den enskilde är för att komma till sin rätt nödsakad
anlita statsfunktionärs bemedling. I förevarande fall åter är fråga om medel,
som frivilligt anförtrotts åt det allmännas i stället för åt en enskild institutions
vård. Att en viss utvidgning av det allmännas ansvar för befattningshavares
fel och försummelser, i allt fall så vitt rör staten, kan vara påkallad,
har länge varit erkänt. Men denna vittutseende och ömtåliga fråga torde i
så fall böra upptagas i hela sitt sammanhang eller, om detta möter hinder, utvidgningen
med försiktighet begränsas att gälla fall, som erbjuda en närmare
analogi med det redan förefintliga (jfr N. J. A. avd. II 1899 nr 7).

Förslaget måste emellertid antagas syfta än längre. Ja, enligt den tolkning
statskontoret i sitt i remissprotokollet återgivna utlåtande betecknat såsom
den enda möjliga och vilken icke rönt motsägelse från departementschefens
sida, skulle redan en nedgång i värdet av de valutor, vari stiftelsens
medel fullt försvarligt placerats, medföra ansvarsskyldighet. Detta kan visserligen
uppenbart icke vara stadgandenas innebörd, redan enär de i sa fall
skulle dels vara inpraktikabla, dels medföra som konsekvens att å andra sidan
uppkommande övervärden tillfölle det allmänna. Däremot lärer meningen
vara, såsom lagtexten ock närmast angiver, att förlust för stiftelsen genom
rena olyckor, såsom stöld av utomstående, brand o. dyl., utan vidare skall a\
stat eller kommun ersättas.

I fråga om dessa ansvarsregler i deras helhet synes utöver det anförda böra
mot kommitténs argumentering framhållas att ett mottagande av de donerade
medlen visserligen.är uttryck för ett erkännande av det bestämda ändamålets
allmännytta, men ingalunda alltid för en uppfattning av att det står i jämbredd
med de behov, för vilka staten eller kommunen själv är beredd att göra
uppoffringar. Med ansvarsregeln får ju emellertid stiftelseändamalet tvärtom
en förmånsställning framför andra samhällsändamal. För en skuldtyngd kommun
med ringa resurser skulle exempelvis skyldigheten att fylla en för stiftelse
uppkommen förlust kunna medföra nödtvånget att avsta från tillgodoseendet
av långt angelägnare uppgifter än stiftelsen representerar. En i kommitténs
motiv framskymtande antydan att det föreslagna ansvaret kunde förväntas
uppmuntra till att ställa stiftelsemedel under offentlig förvaltning synes desto
mindre förtjäna avseende som det knappast i stort sett torde bliva den lyckligaste
formen av stiftelser som — därest denna faktor verkligen finge tillläggas
vidare betydelse —- komme att framför andra gynnas.

Lagrådet hemställer alltså att förevarande paragrafer måtte utgå ur förslaget.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 83.

26 och 27 §§.

Lagrådet:

Enligt dessa paragrafer skall tillsynsmyndigheten från styrelsen erhålla
uppgift bl. a. dels, efter vunnen stadfästelse, å den eller dem som äro berättigade
att utfärda skriftliga handlingar å stiftelsens vägnar, dels sedermera å
de förändringar som inträda i fråga om sådan befogenhet. Någon privaträttslig
verkan äger anmälan eller underlåtenhet att anmäla inträdd förändring
icke; föreskrifterna avse uteslutande att underlätta tillsynen. Det är
dock svårt finna att de i detta hänseende hava någon verklig uppgift att fylla.
Däremot kan befaras att registrering av anmälningarna hos tillsynsmyndigheten
skulle kunna föranleda det missförstånd att åtgärden ägde en betydelse,
motsvarande den som tillkommer registrering av firmatecknare enligt lagen om
understödsföreningar. Det hemställes därför att föreskrifterna i fråga måtte
få utgå.

31 §.

Lagrådet:

Till tydligare utmärkande av att granskningen rörande medlens användning
icke får inkräkta på områden där stiftelsens förtroendemän böra vara
de bestämmande, kunde orden »användas för» lämpligen utbytas mot »icke
dragas från». Likasa torde, för att icke krav på betryggande placering må
onödigtvis nedbringa förmögenhetens avkastning, ordet »betryggande» böra
ersättas med »nöjaktigt», helst ju i fråga om placeringen hänsyn måste tagas
till vad stiftaren må hava förordnat.

32 och 33 §§.

Lagrådet:

Enligt 32 § sista punkten må tillsynsmyndigheten ej giva föreläggande i fråga
om föreskrift, vars överträdande är belagt med straff. Föreläggande skulle
således vara uteslutet ej blott i fall av underlåten anmälan om stiftelse
enligt 4 §, utan ock vid underlåtenhet att lämna sådana upplysningar om stadfäst
stiftelse, som det enligt 26 och 27 §§ åligger styrelse att ingiva. Detta
förefaller icke lämpligt. Anledningen till bestämmelsen är enligt motiven att
tillsynsmyndigheten icke bör få föregripa domstols bedömande huruvida lagöverträdelse
föreligger. Detta skäl lärer dock icke bära längre än att i fall
av förevarande art vite ej må utsättas eller utdömas. Föreläggande med hot
om åtal i händelse det åsidosättes bör däremot ej vara uteslutet. Sådan är måhända
i själva verket stadgandets avsedda innebörd; men den skulle i så fall
komma till riktigare uttryck, om sista punkten i 32 § finge utgå och i stället
33 § jämkades till exempelvis följande lydelse: Tillsynsmyndigheten äge, där
ej fråga är om föreskrift, vars överträdande är belagt med straff, utsätta vite
etc.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

41 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skall Konungens befallningshavandes beslut gå i
verkställighet utan hinder av förd klagan, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Remissprotokollet upplyser ej om anledningen till att motsvarande
bestämmelse saknas i det remitterade förslaget. Visserligen torde ett beslut,
varigenom förelagt vite blivit utdömt, icke böra verkställas innan det vunnit
laga kraft. Å andra sidan kommer emellertid ett förbud enligt 32 § första
punkten eller ett förordnande jämlikt 34 § andra stycket att väsentligt förlora
i värde, därest det icke blir omedelbart tillämpligt. Det hemställes därför, att
sådant tillägg göres till paragrafen att förbud enligt 32 § första punkten så ock
förordnande jämligt 34 § andra stycket må utan hinder av förd klagan gå i
verkställighet där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Lagrådet:

Då stadgandet i 4 mom. andra stycket bör gälla även i det fall att stiftaren
överlever den 1 januari 1929, hemställes om någon redaktionell jämkning, för
så vitt ej 2 § ändras så att stadgandet blir överflödigt.

Justitierådet Wedberg:

Med iakttagande av de allmänna grunder för en lagstiftning som jag angivit
och med utelämnande av överflödiga eller icke tillräckligt genomtänkta
bestämmelser skulle förslaget måhända kunna redaktionellt omformas till en
lag om tillsyn över vissa stiftelser, som — i stora drag — hade följande uppställning
och innehåll.

Lagen är uppdelad i tre avdelningar med rubrikerna Inledande bestämmelser,
Om tillsyn, Särskilda bestämmelser. 1 § innehåller regeln att om någon
anslagit’egendom ått såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt
ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen anmälas hos Konungens
hefallningshavande i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.
I 2 § angives, i form av en uppräkning, när anmälningsplikt ej äger
rum. Med viss anslutning till förslagets 4 och 5 §§ regleras i 3 § tiden för anmälningspliktens
fullgörande, så att i ett första stycke behandlas det fall att
stiftelsen tillförsäkrats rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens livstid
och i ett andra det att egendomen skall erhållas först efter hans död. Vid
hithörande bestämmelsers utformning bör tillses att anmälningsplikten icke
blir underlagd så trånga och fasta regler att utrymme ej gives för att en ansökan
hos Konungen om befrielse från tillsyn leder till önskat resultat med
påföljd att någon försummelse att fullgöra anmälningsplikten icke föreligger.
4 § motsvarar förslagets 6 §, vars regel torde böra gälla oavsett hur
den kommunala samfällighetens juridiska ansvar bestämmes. 5 § innehåller,
i ett första stycke, att vid anmälan om stiftelse skola i styrkt av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

101

skrift fogas stiftarens skriftliga förordnande angående stiftelsen, om sådan
handling finnes, och övriga handlingar som innefatta föreskrifter för stiftelsen,
samt att, i den mån ske kan, även bör lämnas upplysning om storleken och beskaffenheten
av stiftelsens förmögenhet; i ett andra stycke, att förslag till
stadgar för stiftelsen skall bifogas, i händelse Konungens befallningshavandes
fastställelse av sådana stadgar begäres; och i ett tredje vad som stadgas i förslagets
26 § andra punkten, dock med uteslutande av bestämmelsen under 2).
6 § föreskriver att om fastställelse av stadgar blivit sökt, har Konungens befallningshavande
att med ledning av de företedda handlingarna fastställa stadgar,
under förutsättningar sådana som angivas i utkastets 6 § andra stycket.
Vad inom lagrådet anmärkts beträffande uttrycket »otjänlig» anser jag förlora
sin betydelse, om fastställelse blir fakultativ och ej inverkar på frågan huruvida
tillsyn skall äga rum. Dessutom upptages vad stadgar skola angiva (förslagets
8 §). Såsom 7 § kommer första stycket i förslagets 16 §. 8 § utgöres
av förslagets 22 §, dock utan inskränkning till styrelse av visst slag. Efter
dessa åtta paragrafer börjar avdelningen Om tillsyn. I 9 § stadgas att Konungens
befallningshavande beslutar huruvida anmäld stiftelse skall stå under
befallningshavandens tillsyn eller ej, med det tillägg i fråga om undantagande
från tillsyn som jag förut angivit. Därjämte utmärkes att föreskrifterna
i samtliga följande paragrafer inom avdelningen (10—19 §§) gälla endast
stiftelser som enligt befallningshavandens beslut skola stå under tillsyn. 10—
19 §§ motsvara förslagets 24, 25 och 27—34 §§. Därpå följa Särskilda bestämmelser.
20 § motsvarar 35, 36 och 40 §§ i förslaget. 21—25 §§ motsvara
dess 37, 41, 42, 44 och 43 §§. Det skulle sålunda heta i 23 §: »över stiftelser,
som anmälts enligt denna lag, skall hos Konungens befallningshavande föras
förteckning, utvisande för varje stiftelse om stadgar fastställts och om den står
under befallningshavandens tillsyn»; och i 25 §: »De närmare föreskrifter, som
må erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen.» Stadgandet
om lagens ikraftträdande upptar icke någon motsvarighet till förslagets
45 § 2 mom.

Den sålunda skisserade lagen skulle i de delar, som angivits äga sin motsvarighet
i förslaget, avvika därifrån även i något vidsträcktare mån än som
betingas redan av den principiella omläggningen. Vilka ytterligare avvikelser
härvid asyftas framgår väsentligen av den detaljgranskning av förslaget,
som inom lagrådet ägt rum.

Att jag ej ifrågasatt upptagande i lagen av utkastets 6 § första stycket har
föranletts därav att jag ansett detta stadgandes innehåll vara självklart.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 29 februari
1928 avgivna utlåtande över det den 20 januari 1928 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 mars 1913 med hemställan om förnyad
omprövning av frågan om anordnande av kontroll från statens sida över värden
och förvaltningen av donerade medel och stiftelser samt om framläggande
för riksdagen av förslag till lagbestämmelser i ämnet, anförde riksdagen, bland
annat, att det syntes böra göras till föremål för fömyad undersökning, huruvida
icke, därest svårighet skulle möta att samtidigt ordna stiftelsernas privaträttsliga
ställning på ett allmängiltigt sätt, det mest trängande behovet, nämligen
av en mera tillfredsställande kontroll och tillsyn över stiftelsernas förvaltning
och användning för sitt syftemål, skulle även därförutan kunna, åtminstone
tills vidare, tillgodoses.

Det till lagrådet remitterade förslaget skilde sig därutinnan från kommittéförslaget
och utkastet, att det avsåg att i första hand åvägabringa en bättre
ordnad kontroll över stiftelser samt upptog civilrättsliga bestämmelser allenast
i den mån de ansågos utgöra en nödvändig förutsättning för de föreslagna
kontrollbestämmelserna. Mot en dylik omläggning av planen för en lagstiftning
i ämnet har lagrådet ej haft nagot att erinra. Lagrådet har emellertid
ansett försiktigheten mana, att programmet beskures kraftigare än i remissförslaget
skett. För min del vill jag biträda denna lagrådets uppfattning, och jag
tror, att en tillfredsställande kontroll skall kunna anordnas utan ett närmare
ingående på de invecklade spörsmålen om stiftelses uppkomst, rättskapacitet
och förvaltning. X enlighet härmed har jag latit inom justitiedepartementet
med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga omarbeta remissförsla -

1 Överdirektören Gustaf Masreliez och direktören Mauritz Carlson.

Kungl. Maj :ts proposition nr SS.

108

Ket, därvid i allt väsentligt följts de riktlinjer för en lagstiftning i ämnet,
som inom lagrådet framlagts av justitierådet Wedberg. Med en sådan begränsning
av ramen för lagstiftningen torde en lagreglering av stiftelsekontrollen
kunna ske utan åvägabringande av den utav lagrådet omnämnda utredningen
om befintliga stiftelsers ursprung, utveckling och nuvarande verksamhet. Genom
tillämpningen av en kontrollag med den omfattning, jag nu föreslår, torde
ock lättare och bättre än genom en dylik utredning vinnas den mer ingående
kännedom om stiftelseväsendet, som lagrådet ansett nödvändig för en fullständigare
reglering av detsamma. En lagstiftning av nu avsedd omfattning skulle
således medföra, såväl att det mest trängande behovet av en stiftelsekontroll
bleve tillgodosett som ock att möjlighet skapades för en vidsträcktare reglering
av stiftelseväsendet, där sådan framdeles skulle visa sig behövlig.

Jag övergår nu till det omarbetade förslagets allmänna grunddrag.

De tidigare förslagen hava avsett allenast självständiga stiftelser. Osjälvständiga
stiftelser skulle enligt dem vara underkastade kontroll, endast när de
voro anknutna till självständiga stiftelser. Lagrådets majoritet har ansett,
att den statliga kontrollen borde omfatta även osjälvständiga stiftelser. Att
jämväl dessa stiftelser äro i behov av kontroll lärer icke kunna förnekas. Jag
anser dock de tidigare förslagens ståndpunkt, ehuru i viss mån irrationell, vara
den lämpligaste, och jag ansluter mig således härutinnan till den av justitierådet
Wedberg uttalade mening. Utöver de skäl, som av honom anförts för
en dylik begränsning av kontrollen, kan erinras, att kontrollens utsträckande
till andra osjälvständiga stiftelser än dem, som anknutits till självständiga
stiftelser, i icke ringa grad torde komplicera frågan om kontrollens anordnande,
då ju såsom lagrådets majoritet påpekar, kontrollen över osjälvständiga
stiftelser i viss mån bör hava en annan omfattning än kontrollen över de självständiga.

Enligt remissförslaget skulle kontrollen avse allenast stiftelser för allmännyttigt
ändamål. Mot denna ståndpunkt har lagrådet ej haft något att invända.
Däremot har lagrådet funnit mindre lämpligt, att, såsom i remissförslaget skett,
prövningen av det allmännyttiga ändamålets förhandenvaro överlämnas åt stiftelsens
förvaltare och denne ställes under straffhot, i händelse han på grund
av felbedömning härutinnan underlåter att fullgöra den honom åliggande anmälningsskyldighet.
I det omarbetade förslaget har med hänsyn härtill anmälningsplikten
principiellt utsträckts till alla självständiga stiftelser samt
åt tillsynsmyndigheten överlämnats att avgöra, huruvida anmäld stiftelse
har allmännyttigt ändamål. Denna anordning medför visserligen, att anmälningsplikt
ålägges stiftelse, ehuru den icke är allmännyttig och således ej kommer
att ställas under tillsyn. Då emellertid enligt förslaget från anmälningsplikt
undantagas stiftelser till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa
släkter, torde de fall, då anmälningsplikt faktiskt komme att åvila enskild
stiftelse, bliva ganska sällsynta.

Den statliga kontrollen bör ej utsträckas till andra stiftelser än sådana, för
vilka dylik kontroll måste anses vara erforderlig. Såsom lagrådet antytt, torde
talrika större men i viss omfattning även mindre stiftelser finnas, för vilkas till -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

syn genom lämpliga organ är sörjt på ett mera betryggande sätt än genom generella
lagföreskrifter och därpå grundad offentlig kontroll kan bliva fallet.
Dylika stiftelser böra tydligen icke underkastas den statliga kontrollen. Över
huvud taget bör denna enligt min uppfattning vara allenast av supplementär
karaktär och således inträda endast då nöjaktig kontroll icke är på annat sätt
anordnad. Härigenom vinnes även, att staten besparas onödiga utgifter för
kontrollen. Nu angivna synpunkter hava i förslaget kommit till uttryck därigenom,
att dels från anmälningsplikt undantagits vissa grupper av stiftelser,
beträffande vilka statlig kontroll med säkerhet kan anses obehövlig, dels åt
tillsynsmyndigheten lämnats befogenhet, att från tillsyn undantaga stiftelse,
som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna
lag eljest på grund av särskilda omständigheter finnes icke vara behövlig.

Beträffande den åt tillsynsmyndigheten sålunda givna befogenhet att undantaga
stiftelse från tillsyn enligt lagen torde böra framhållas, att, då denna
tillsyn skall avse, bland annat, att stiftelsens medel icke dragas från det bestämda
ändamålet, en annorledes anordnad tillsyn ej kan anses tillfyllestgörande
med mindre den nöjaktigt tillgodoser jämväl berörda syfte. Är stiftelsens
förvaltning anförtrodd t. ex. åt en kommunal myndighet, lärer den
för denna anordnade revisionen, huru tillfredsställande den i övrigt än kan
vara, icke anses hålla måttet såsom stiftelsekontroll. Den kommunala revisionen,
vilken framför allt har att bevaka kommunens intressen, torde nämligen
icke kunna förväntas med tillbörlig kraft iakttaga stiftelsens bästa, om detta
skulle komma i strid mot nämnda intressen. Uppenbart är, att i fråga om kommunala
myndigheters stiftelseförvaltning den statliga tillsynen kommer att
huvudsakligen inrikta sig på huruvida stiftelsens ändamål behörigen fullföljts.
— En statlig kontroll kan anses obehövlig även utan att särskild tillsyn finnes
anordnad. Sålunda kan stiftelsens förvaltning, med hänsyn exempelvis till
styrelsens sammansättning, vara så inrättad, att någon fara icke kan anses
föreligga för att stiftelsens medel skulle dragas från det bestämda ändamålet
eller icke bliva nöjaktigt placerade.

I remissförslaget likasom i kommittéförslaget och utkastet hade stiftaren
tillerkänts makt att undandraga stiftelse från tillsyn. Lagrådets majoritet har
ansett, att en dylik anordning, under förutsättning av en lämpligt avgränsad
befogenhet för tillsynsmyndigheten, icke vore tillräckligt berättigad. Justitierådet
Wedberg har anslutit sig till remissförslagets'' ståndpunkt härutinnan,
och så gör även jag. De skäl för densamma, som vid remissen till lagrådet anfördes
av min företrädare i ämbetet, finner jag övertygande. Då kontrollen ju
avser att skapa trygghet för stiftelsens bestånd, lärer väl i regel en stiftare
med tacksamhet se, att hans stiftelse blir underkastad kontroll. Men skulle av
något skäl stiftaren anse dylik kontroll icke vara önskvärd, är fara för att
detta skäl för honom är av den vikt, att han avstår från stiftelsens grundande
hellre än att tillskapa en stiftelse, som bleve underkastad statlig kontroll. Från
det allmännas sida måste det emellertid, då ju här är fråga om allmännyttiga
stiftelser, framstå såsom vida mera önskvärt, att en stiftelse kommer till men
ej underkastas kontroll, än att stiftelsen helt uteblir. På grund av vad jag nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

105

anfört, har från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn undantagits
stiftelse, som genom stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt lagen.
Huruvida härutöver bör, sasom justitieradet Wedberg föreslagit, stadgas
befogenhet för tillsynsmyndigheten att undantaga stiftelse från tillsyn, om sådan
anses stridande mot stiftarens avsikt, iinner jag tveksamt. Kent principiellt
torde en sådan anordning vara befogad. I praktiken skulle den emellertid
utan tvivel medföra icke ringa olägenhet, i det att tillsynsmyndigheten
ofta komme att ställas inför ganska svårlösta fall och dess arbetsuppgift därmed
väsentligt ökas. Med hänsyn härtill och da beträffande blivande stiftelser
stiftaren ju skulle äga möjlighet att föreskriva om stiftelsens undantagande
från tillsyn, har jag ansett mig böra avstå från att i förslaget upptaga dylikt
stadgande.

1 ragan huruvida smärre stiftelser böra undantagas från tillsyn har varit
föremål för olika meningar. Enligt ett inom ecklesiastikdepartementet år 1898
utarbetat förslag till lag angående tillsyn över vissa stiftelser undantogs från
tillsyn stiftelse, vars tillgångar i värde ej uppgingo till 5,000 kronor. På
grund av de anmärkningar, som i avgivna utlåtanden framställdes mot en dylik
anordning, uteslöts bestämmelsen i det till högsta domstolen remitterade
förslaget. Även 1903 års kommitté intog i likhet med remissförslaget den
standpunkten, att ingen stiftelse borde undantagas från tillsyn på grund av
obetydligheten utav dess tillgångar. Kommitténs uttalande härutinnan återfinnes
i remissprotokollet vid specialmotiveringen till 31 §. De av kommittén
anförda skälen äro visserligen beaktansvärda, men jag tror dock, att en kontroll
över det mycket stora antalet jämförelsevis obetydliga stiftelser skulle åsamka
myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete och kostnader utan motsvarande
gagn. Med hänsyn härtill och då det är av största vikt, att kontrollen
ej onödigtvis fördyras, har jag ansett mig böra föreslå återgång till den av
1898 års förslag ursprungligen intagna ståndpunkt, till vilken även justitierådet
Wedberg anslutit sig.

Den Konungen enligt tidigare förslag givna befogenhet att meddela dispens
från tillsyn anser jag vara behövlig av, bland annat, det skäl, att stiftelser
kunna finnas, vilka endast med olägenhet skulle kunna inordnas under en kontrollags
bestämmelser. Emot en dylik anordning har lagrådet ej heller haft
något att erinra.

Enligt saväl remissförslaget som kommittéförslaget och utkastet var beträffande
allmännyttig stiftelse vid anmälningsskyldigheten knuten förpliktelse
att söka fastställelse av stadgar för stiftelsen. Dylik fastställelse var enligt
de två sistnämnda förslagen förutsättning för stiftelsens rättskapacitet, och
enligt alla tre förslagen medförde fastställelsen vissa verkningar i fråga om
stiftarens bundenhet av förordnandet om stiftelsens grundande. Då föreliggande
förslag icke avser att reglera vare sig frågan om stiftelses rättskapacitet
eller om stiftarens bundenhet, har jag anslutit mig till lagrådets uppfattning,
att stadfästelse av stadgar icke bör göras obligatorisk. Då det emellertid
ur olika synpunkter kan vara fördelaktigt för en stiftelse att erhålla stadfästelse
å stadgarna en stiftelse med stadfästade stadgar måste sålunda

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

utan. vidare anses äga rättskapacitet —- har i det omarbetade förslaget beretts
möjlighet för stiftelse att på särskild begäran erhålla Konungens befallningshavandes
stadfästelse å sina stadgar. Denna anordning innebär givetvis intet
hinder för stiftelse att framdeles såsom hittills söka och vinna Konungens stadfästelse
å stadgarna.

Enligt såväl kommittéförslaget som utkastet skulle tillsynen utövas av länsstyrelserna.
Remissförslaget frångick denna tanke och anförtrodde uppgiften
åt en för hela riket gemensam myndighet, varmed avsåg3 socialstyrelsen. Lagrådet
har ansett, att tillsynen icke bör centraliseras utan ankomma på länsstyrelserna.
Jag finner de av lagrådet härutinnan anförda skäl övertygande
och har i det omarbetade förslaget följt dess mening.

Jag övergår härefter till förslagets särskilda stadganden.

Med hänsyn till den inskränkning som gjorts i förslagets omfattning har
rubriken ändrats till lag om tillsyn över stiftelser.

1 §•

Här fastslås huvudregeln att anmälningsskyldighet åvilar varje självständig
stiftelse. Remissförslagets beskrivning av begreppet självständig stiftelse
har bibehållits med viss av lagrådet föreslagen omredigering. I överensstämmelse
med kommittéförslaget och utkastet skall anmälan om stiftelse göras hos
Konungens befallningshavande i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas.

2 §.

Då anmälningsplikten är avsedd att utgöra allenast ett medel för tillsynens
anordnande, böra tydligen, i anslutning till vad jag tidigare anfört om tillsynens
omfattning, från anmälningsplikt undantagas stiftelser beträffande vilka
utan vidare måste antagas att tillsyn enligt lagen icke är behövlig, stiftelser,
vilka uppenbarligen icke hava allmännyttigt ändamål, smärre stiftelser samt
stiftelser, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift äro undantagna
från tillsyn.

Det under 1) upptagna undantaget från anmälningsplikten motsvarar remissförslagets
23 § 1). Där undantogs från tillsyn stiftelse, vars styrelse
utgjordes av statens verk eller inrättning eller vars räkenskaper pa grund av
särskild av Konungen meddelad föreskrift vore föremål för granskning i riksräkenskapsverket.
Uttrycket Statens verk eller inrättning har i enlighet med
lagrådets hemställan utbytts mot Statsmyndighet’. Orden ’på grund av särskild
av Konungen meddelad föreskrift’ hava uteslutits, enär riksräkenskapsverket
granskar jämväl räkenskaper, vilka dit ingivits av andra än statens verk och
inrättningar, utan att Konungen därom särskilt förordnat. Även i sådana fall
måste uppenbarligen tillsyn enligt lagen anses obehövlig.

Enligt 1898 års förslag voro från anmälningsskyldighet undantagna, bland
andra, stiftelser, vilka förvaltades av riddarhusdirektionen eller akademi, för
vilken Konungen fastställt stadgar, ävensom stiftelser, vilka förvaltades efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

107

sådant av Konungen lastställt reglemente, vari offentlig tillsyn var på särskilt
sätt anordnad. Dessa undantag hava med viss omredigering upptagits
under 2) och 3) i förevarande paragraf. Till ''inrättning, för vilken Konungen
fastställt stadgar är tydligen att hänföra, bland annat, Svenska kyrkans diakonistyrelse,
vars stiftelseförvaltning lagrådet ansett böra genom uttrycklig
lagbestämmelse undantagas från tillsyn.

I anslutning till justitierådet Wedbergs uppfattning anser jag undantag från
anmälningsplikten vidare böra kunna medgivas stiftelse, anförtrodd åt ideell
förening eller annat samfund. Något egentligt behov av statlig kontroll över
dylik stiftelse lärer icke förefinnas, då man ju i regel kan utgå från att stiftelsens
ändamål faller inom ramen för föreningens eller samfundets syften och
med hänsyn härtill faran för att stiftelsens medel skulle komma att dragas
från det av stiftaren bestämda ändamålet bör kunna antagas vara synnerligen
ringa. Därtill kommer, att särskilt beträffande stiftelser anförtrodda åt vissa
mera slutna sällskap eller åt religiösa sammanslutningar det ofta torde vara
stridande mot stiftarens avsikt, att stiftelsen underkastas statlig tillsyn.

Även beträffande stipendiestiftelser vid enskilda undervisningsanstalter anser
jag i likhet med justitierådet Wedberg, att statlig kontroll bör kunna undvaras.
Det torde ligga i dessa anstalters eget intresse, att dylika stiftelser vidmakthållas
och användas för avsett ändamål.

Stiftelser till förmån för viss släkt eller vissa släkter äro uppenbarligen
icke att hänföra till allmännyttiga stiftelser och skulle således ej bliva föremål
för tillsyn. Är för det fall att släkten utdör föreskrivet, att stiftelseförmögenheten
skall användas för allmännyttigt ändamål, övergår stiftelsen efter
släktens utdöende till att vara allmännyttig stiftelse och blir då underkastad
tillsyn.

I huru stor utsträckning stiftelser skola undantagas från tillsyn på grund av
förmögenhetens ringa omfattning kan givetvis vara föremål för olika meningar.
Då emellertid redan 1898 års förslag, såsom jag förut berört, från anmälningsplikt
undantog stiftelser, vars tillgångar i värde ej uppgingo till 5,000 kronor,
synes det icke böra möta några betänkligheter, att nämnda belopp nu bestämmes
såsom övre gräns.

3 §.

Denna paragrafs två första stycken motsvarar remissförslagets 4 och 5 §§.
Ett i remissförslagets 4 § förekommande, av lagrådet påpekat redaktionsfel har
rättats.

Att i fall, som avses i första stycket, styrelsens anmälningsplikt ansetts böra
inträda först efter stiftarens död, beror därpå, att stiftaren, så länge han lever,
dels själv lärer tillse, att stiftelsens ändamål behörigen fullföljes, dels ock kan
förordna om stiftelsens undantagande från tillsyn. I regel torde stiftaren finna
med sitt intresse förenligt att tillse, att stiftelsen anmäles.

De i remissförslaget stadgade tiderna av tre månader för anmälningspliktens
fullgörande har jag ansett böra utsträckas till sex månader. Inom denna tid
bör, där Konungens dispens från tillsyn önskas, ansökning härom hinna prövas.

108

Kungl. May.ts proposition nr 88.

Stadgandet i paragrafens sista stycke betingas av det i 2 § under 7) föreskrivna
undantaget från anmälningsplikt.

Det i remissförslagets 6 § intagna stadgandet har icke medtagits i föreliggande
förslag. Nämnda stadgande sammanhängde med remissförslagets bestämmelse
om kommuns ansvar i vissa fall för stiftelses medel, och då denna
icke bibehållits, hava tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att ändock medtaga
dylikt stadgande.

4 §•

Denna paragraf motsvarar remissförslagets 7 § första stycket och 26 § andra
punkten med undantag av bestämmelsen under 2).

Uppgift om storleken och beskaffenheten av stiftelses förmögenhet kan icke
alltid lämnas vid anmälan om stiftelsen. Så är till exempel fallet, då vid anmälan
om en genom testamente upprättad stiftelse dödsboutredningen ännu icke
avslutats.

5 §•

Första stycket motsvarar remissförslagets 7 § andra stycket. Vad inom
lagrådet anmärkts beträffande uttrycket ’otjänlig’ torde, såsom justitierådet
Wedberg framhållit, förlora sin betydelse, då fastställelse av stadgar gjorts
fakultativ och ej inverkar på frågan, huruvida tillsyn skall äga rum.

Andra stycket motsvarar remissförslagets 8 §. Då det måste anses önskligt,
att stiftelse har en ordnad revision, har jag ansett stadgarna böra innehålla
jämväl uppgift, huru revision skall ske.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 16 § första stycket och 22 §.

Med hänsyn till vad justitierådet Wedberg anmärkt mot remissförslagets 16 §
andra stycke, har det där intagna stadgandet icke här medtagits.

I överensstämmelse med justitierådet Wedbergs uttalande rörande en blivande
lags innehåll har den i remissförslagets 22 § gjorda inskränkningen till visst
slag av styrelse icke bibehållits.

8 §•

Beträffande innehållet i denna paragraf får jag hänvisa till vad jag anfört i
den allmänna motiveringen. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att
Konungens befallningshavande, där ändrade förhållanden sådant påkalla, äger
förordna, att stiftelse, som tidigare undantagits från tillsyn, skall vara underkastad
sådan.

9—12 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 24, 25 och 27 §§ samt 30 § första
stycket.

Den i remissförslagets 25 § gjorda inskränkningen till visst slag av stiftelser
har jag ansett kunna utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

109

13 §.

Paragrafen motsvarar remissförslagets 28 §. Enligt sistnämnda paragraf
skulle tillsynsmyndigheten i vissa fall kunna medgiva gemensam placering av
olika stiftelsers medel. Då det icke synes kunna vara förenat med någon större
risk, att i här avsedda fall gemensam placering får ske utan att tillsynsmyndighetens
medgivande inhämtas, har kravet på dylikt medgivande ansetts kunna
bortfalla.

14 och 15 §§.

Här intagna stadganden motsvara remissförslagets 29 och 31 §§. Enligt
remissförslaget likasom kommittéförslaget och utkastet skulle tillsynsmyndigheten,
utöver granskningen av de årligen insända räkenskapssammandragen, tid
efter annan och i allmänhet vart femte år låta hos styrelsen förrätta granskning
av stiftelsens förvaltning. Då sistnämnda granskning uppenbarligen måste
bliva synnerligen betungande för tillsynsmyndigheten, har jag ansett densamma
böra äga rum allenast när omständigheterna sådant påkalla. En sådan anordning
förutsätter emellertid, att materialet för den hos tillsynsmyndigheten skeende
årliga granskningen något utökas. Det har i sådant syfte föreslagits skyldighet
för styrelsen att årligen insända jämväl berättelse, huru stiftelsens ändamål
blivit under sistförflutet räkenskapsår främjat. Av en dylik berättelse
och av ett räkenskapsutdrag, som göres tillräckligt fylligt, bör kunna framgå,
om stiftelsens medel dragits från ändamål, vartill de äro bestämda, och om förmögenheten
är på nöjaktigt sätt placerad.

Med hänsyn till den nu föreslagna omläggningen av granskningen hos stiftelses
styrelse har remissförslagets bestämmelse om dylik gransknings företagande
genom ombud ansetts böra utgå. Självfallet både kan och bör Konungens
befallningshavande anlita sakkunnigt biträde, där sådant erfordras.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 32 och 33 §§. Med anledning
av en utav lagrådet gjord anmärkning hava stadgandena omredigerats.

18 §.

Stadgandet motsvarar med mindre jämkning remissförslagets 34 §. Med
hänsyn därtill att granskning hos stiftelses styrelse föreslagits skola äga rum
allenast då omständigheterna sådant påkalla, hava andra och tredje punkterna
i remissförslagets 34 § första stycke ansetts icke böra medtagas.

Den Konungens befallningshavande i andra stycket givna befogenhet lärer
i regel ej komma att utövas annat än i samband med anhängiggörande av talan,
varom här är fråga.

19—23 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 35, 36, 40 och 41 §§, 42 § första
stycket samt 43 och 44 §§. Lagrådets hemställan om visst tillägg till det i
remissförslagets 41 § intagna stadgandet har efterkommits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Vid remissen till lagrådet antydde min företrädare i ämbetet vid motiveringen
av den mot 20 § svarande 41 § i remissförslaget, att lagförslaget kunde
påkalla vissa ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Genom den föreslagna omläggningen av lagstiftningen lärer behovet
av dylika ändringar hava väsentligen minskats. Med de smärre jämkningar,
som tilläventyrs alltjämt kunna erfordras, torde utan olägenhet kunna anstå
och frågan lämpligen upptagas i samband med den av riksdagen till år
1931 begärda utredningen rörande regeringsrättens omorganisation.

Beträffande övergångsstadgandena har med hänsyn till omfattningen av de
föreslagna undantagen från anmälningsplikten övergångstiden för det fall, att
stiftaren avlidit före lagens ikraftträdande, ansetts kunna inskränkas till två år.

Kostnaderna för en tillsyn, anordnad i enlighet med remissförslaget, beräknades
i remissprotokollet till 25,000 kronor för år. Med den beskäming av
programmet, som nu ägt rum särskilt genom ett stort antal mindre stiftelsers
undantagande från tillsyn, borttagande av obligatorisk fastställelse av stadgar
och inskränkning av inspektionerna hos stiftelserna, tror jag att tillsynen skall
kunna, åtminstone i stort sett, fullgöras utan ökning av länsstyrelsernas nuvarande
arbetskrafter. Skulle det emellertid visa sig, att pa nagot hall tillsynen
kräver ökning av arbetskrafter, torde frågan om anvisande av härför
erforderliga medel framdeles komma att anmälas av chefen för socialdepartementet.
»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag om tillsyn över stiftelser
samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260525