Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83 (Proposition 1922:83)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den framtida
användningen av Jämtlands rotering skassa; given
Stockholms slott den 17 februari 1922.

Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
februari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Orne.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen
anmäler departementschefen, statsrådet Hansson frågan
angående den framtida användningen av Jämtlands roteringskassa samt
yttrar därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 73 käft (Nr 83.)

820 22 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

Genom brev den 24 mars 1692 tilldelade konung Carl XI rusthållarna
vid Jämtlands kavallerikompani en tillökning från därtill anvisade
statsmedel i dem förut för underlättande av rustningsbesvärets
utgörande anslagna räntor med 6 daler silvermynt för varje rusthåll
eller tillhopa 600 daler silvermynt vid hela kompaniet, att användas vid
inträffande större ökning av remonterings- och rekryteringsbördan i
krigstider, varvid bestämdes, att rusthållarna själva icke finge uppbära
dessa reservmedel, utan att de årligen skulle av regementsskrivaren
emottagas och av honom i bank och emot ränta insättas för att av
Kungl. Maj:t disponeras.

År 1763 blevo ifrågavarande reservmedel, som då uppgingo till
7,957 daler 11 öre silvermynt och dittills förvarats vid regementet,
inlevererade till krigskollegiet, som sedermera förvaltade dem.

Genom resolution den 18 november 1766 förklarade Kungl. Maj:t,
i enlighet med rikets ständers vid 1765—66 årens riksdag gjorda framställning
rörande reservmedlens användande, att rusthållarna icke skulle
äga någon disposition över kapitalet »utan allenast av de inflytande
medlen hava den nytta att därav bliva understödda till karl- och hästmunderingars
betalande med så stor summa, som krigskollegium prövar
vid varje sådant tillfälle kunna behövas, vilken då anordnades till regementschefens
disposition».

Vid fastställande den 8 oktober 1851 av nytt knektekontrakt för
Jämtland bildades för underlättande av rotehållarnas skyldigheter eu ny
kassa under namn av Jämtlands roteringskassa, vilken enligt för kassan
samma dag fastställt reglemente ställdes under styrelse av en direktion,
bestående av dels landshövdingen i länet jämte cheferna för Jämtlands
häst- och fältjägarkårer samt en ryttmästare eller kapten från vardera
kåren, dels ock fyra bland rotehållarna valda ombud. Vid nämnda kassas
bildande föreskrev Kungl. Maj:t, att reservmedelskassans behållning, då
uppgående till 37,288 rdr. 25 sk. banko, skulle från krigskollegiet överlämnas
till direktionen för roteringskassan.

Enligt omförmälda knektekontrakt skulle såsom understöd för roteringen
till roteringskassan årligen inflyta följande statsmedel, nämligen:

a) de vid det inom Jämtlands län förlagda regementets första uppsättning
såsom rotelöner anslagna hemmansräntor från Jämtland eller
tillhopa 6,666 rdr. 32 sk. banko;

b) de för äldre hästjägarskvadronen för enahanda ändamål anslagna
dylika räntor och avradspenningar, tillsammans 1,168 rdr. 21 sk. 1
rst. banko;

c) de till rusthållen anslagna augmentsräntor i Medelpad, utgörande
i kronovärde 167 rdr. 36 sk. 4 rst.;

Kung1. May.ts Proposition Nr 83.

d) de hemmansräntor, som dittills varit anslagna till Jämtlands
reservmedelskassa; samt

e) räntorna å sistberörda kassas kapital.

Vid 1850—51 årens riksdag anvisade rikets ständer såsom vederlag
för ovan omförmälda hemmans- och augmentsräntor följande statsanslag
under fjärde huvudtiteln, nämligen: för de under mom. a) och
b) upptagna räntor 7,900 rdr. banko och för de under mom. c) och d)
upptagna 1,900 rdr. banko.

Från roteringskassan skulle bestridas vissa kostnader för roteringen,
bland annat soldatlegan och bidrag till uppköp av remont i kasserad
nummerhästs ställe, i sammanhang varmed i kassans reglemente stadgades,
att, därest för dylik kasserad häst bidrag från kassan uppburits,
direktionen ägde låta försälja samma häst å auktion, därvid betalningen
skulle tillfalla kassan; dock att, om tilläventyrs i några fall sådan häst,
ehuru för kavalleriet obrukbar,'' skulle äga det värde, att för densamma
erhölles högre betalning än remonteringsbidraget, överskottet skulle tillfalla
rotehållaren. Beloppet av soldatlegan och bidraget till inköp av
häst finge rotehållarna genom sina fullmäktige bestämma.

Genom brev den 16 juli 1861 förordnade Kungl. Maj:t, att roteringskassan
skulle fördelas mellan Jämtlands häst- och fältjägarkårer,
samt bestämdes grunden för nämnda fördelning. Enligt den fördelning,
som i enlighet därmed ägde rum vid sagda års slut, utgjorde hästjägarkårens
andel 36,107 rdr. 32 öre och fältjägarkårens andel 51,741 rdr.
37 öre.

Nytt reglemente för kassan fastställdes den 30 december 1864. I
detta upptogs såsom en fond för kassan omförmälda på de båda kårerna
fördelade belopp, tillhopa 87,848 rdr. 69 öre. Enligt reglementet ägde
vederbörande rotehållare vid vardera kåren för sig genom sina fullmäktige
bestämma beloppet av såväl roterings- som remonteringsbidraget,
under vilket förstnämnda begrepp sammanförts i 1851 års reglemente
upptagna soldatlega, soldatlön och ersättning för soldatens servis.

Andra bidrag till roteringskassan än ovan omförmälda statsbidrag
samt inkomster av försålda kasserade hästar och kassans egna räntemedel
hava icke influtit till Itassan.

Sedan på grund av 1901 års riksdags beslut angående ny härordning
indelningsverket förklarats skola upphöra, förordnades genom
kungörelsen den 29 november 1901, med föreskrifter i fråga om indelningsverkets
upphörande in. in., att det ifrågavarande kassa förunnade
statsanslag skulle indragas från och med ingången av år 1904.

Kung!,. Maj.is Proposition Nr 83.

Kungl. Maj:ts
dom den 30
maj 1918 angående
äganderätten
till
Västmanlands
regementes
knektelegomedelskassa.

Kungl. breven
den 13 december
1918.

Arméförvaltningens
civila
departements
yttranden den
27 februari
1919.

Kassans behållning utgjorde vid 1905 års slut 146,581 kronor
17 öre.

Genom brev till Konungens befallningshavande i Jämtlands län den
8 juni 1906 föreskrev Kungl. Magt, att enär kassan, vilken enligt förebragt
utredning bildats uteslutande av statsmedel jämte därå upplupna
räntor, numera icke vore för det med densamma ursprungligen avsedda
ändamål behövlig, kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper
och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas till befallningshavanden,
som hade att övertaga och tillsvidare handhava förvaltningen
av kassan, intill dess Kungl. Maj:t därom annorlunda förordnade.

Beträffande en annan kassa, vars uppkomst och ändamål voro
likartade med Jämtlands roteringskassa, nämligen Västmanlands regementes
knektelegomedelskassa, hade emellertid Kungl. Magt meddelat
enahanda föreskrifter om överlämnande av kassans tillgångar till
Konungens befallningshavande i länet, som genom brevet den 8 juni
1906 givits i fråga om Jämtlands roteringskassa. Med anledning härav
väckte vederbörande rotehållare rättegång mot kronan med påstående,
att äganderätten till kassan måtte förklaras tillkomma rotehållarna.
Tvisten avgjordes slutligen genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918,
varigenom rotehållarnas yrkande förklarades icke kunna bifallas.

Med föranledande av denna utgång av tvisten förordnade Kungl.
Maj:t genom särskilda brev den 13 december 1918 beträffande såväl
Västmanlandskassan som Jämtlandskassan, att till kassorna inflytande
medel, efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skulle, i den ordning
arméförvaltningens civila departement ägde bestämma, av Konungens
befallningshavande i Västmanlands respektive Jämtlands län inlevereras
till nämnda departement och där särskilt bokföras. Samtidigt förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja framdeles, efter verkställd utredning, meddela beslut
i fråga om den framtida förvaltningen av kassornas tillgångar och
och dispositionen av dessa.

Till följd av remiss avgav arméförvaltningens civila departement
den 27 februari 1919 särskilda utlåtanden angående den framtida förvaltningen
och dispositionen av de båda kassornas tillgångar. Därvid
meddelades, att vid utgången av år 1917 utgjorde kassornas tillgångar:
Västmanlandskassans 2,169,033 kronor 80 öre, varav omkring 2,060,000
voro utplacerade på lån och återstoden i banker, samt Jämtlandskassans

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

238,077 kronor 78 öre, placerade i bankdepositioner och allmänna
hypotekskassans obligationer eller å bankräkning. Vidare föreslogs, att
av de båda kassornas tillgångar skulle bildas en fond under statskontorets
förvaltning med benämning »indelningsverkets besparingsfond»,
vars avkastning skulle tagas i anspråk för understöd åt f. d. indelt
manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon del av
fonden icke erfordrades för dylikt understöd, för enahanda ändamål
som Vadstena krigsmanshusfond, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
och invalidhusfonden.

Statskontoret avgav den 28 februari 1921 infordrade yttranden i
ärendena.

Beträffande Västmanlands regementes knektelegomedelskassa anförde
statskontoret därvid, att ämbetsverket ur mera formell synpunkt icke
ansett sig kunna motsätta sig att, på sätt arméförvaltningen föreslagit,
kassan indroges till statsverket. Emellertid kunde statskontoret icke
frigöra sig från den uppfattningen, att en sådan åtgärd, om än liggande
helt inom den formella rättens gränser, likväl vore synnerligen sträng,
för att icke säga obillig. Statskontoret ville erinra om, att samma
åsikt gjort sig gällande i två vid 1919 års riksdag i ämnet väckta likalydande
motioner (nr 54 i första kammaren och nr 212 i andra kammaren).
I dessa hade föreslagits, att riksdagen ville dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t behagade taga under omprövning,
huruvida icke — i avbidan på slutligt beslut i anledning av
ett utav Konungens befallningshavande i Västmanlands län väckt förslag
till framtida disposition av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
— med verkställighet av de i kungl. brevet den 13 december
1918 beträffande kassan föreskrivna åtgärder borde anstå, dels ock förklara,
att riksdagen för sin del icke hade något att erinra mot bifall
till behållnings!)avandens förslag, som innebure, att kassan skulle förvaltas
av befallningshavanden och användas såsom lånekassa för det mindre
jordbruket inom Västmanlands län och vissa socknar av Örebro län,
vilkas rotar tillhört Västmanlands regemente, samt att större delen av
kassans avkastning skulle få användas för näringslivets höjande med
flera angivna ändamål inom förstnämnda län och länsdel av Örebro län.

1 sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 51) hade statsutskottet gjort
följande uttalande: »Vad beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län
framställda förslaget om bildande av en särskild lånefond utav kassans
tillgångar, vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras,
har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom

Statskontorets
yttranden
den 28 februari
1921.

Kungl. May.ts Proposition Nr 83.

av motionärerna ifrågasatts, nn uttala sin anslutning till detsamma,
varvid utskottet likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle
att yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning)). Utskottet
hade härefter hemställt, att motionerna icke måtte av riksdagen
bifallas, vilket ock blivit riksdagens beslut.

I trots av denna utgång av ärendet torde dock av statsutskottets
sistberörda uttalande, som av riksdagen lämnats utan erinran, få anses
framgå, att riksdagen icke ställt sig helt avvisande till tanken att kassan
skulle få bevaras åt länen, utan ansett, att detta vore en fråga, som
borde tagas under övervägande vid riksdagens slutliga prövning av
ärendet.

På grund av de synpunkter på frågan statskontoret ovan anfört
och med stöd jämväl av vad vid riksdagen i ärendet förekommit, ansåge
sig statskontoret kunna ifrågasätta, om icke befallniugshavandens
framställning borde, åtminstone i viss mån, vinna beaktande. Statskontoret
hade därvid tänkt sig, att ett skiljande emellan statsverkets och
länens intressen skulle billigtvis kunna ske på så sätt, att hälften av
kassans tillgångar indroges till statsverket för att disponeras på sätt
arméförvaltningen föreslagit, och andra hälften överlämnades till länen
att användas i huvudsaklig- överensstämmelse med befallningshavandens
förslag. De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för
länen avsedda delen torde Kungl. Maj:t vilja förbehålla sig att meddela,
vadan endast frågan om själva uppdelningen av kassan samt huvudgrunderna
för förvaltningen och användningen av statsmedelsfonden torde
behöva underställas riksdagens prövning.

I fråga om Jämtlands roteringskassa utlät sig statskontoret, att med
åberopande av ämbetsverkets omförmälta yttrande angående dispositionen
av Västmanlandskassan, i vilket tillstyrkts, att en del av kassan användes
till en fond, benämnd »indelningsverkets besparingsfond)), samt
under erinran att eu vid 1919 års riksdag väckt motion (nr 88 i första
kammaren) om bevarande av Jämtlandskassan åt provinsen Jämtland för
tillgodoseende av någon med dess ursprungliga ändamål jämförlig uppgift
blivit av riksdagen avslagen, ville statskontoret anföra, att ämbetsverket

för sin del icke hade något att erinra mot arméförvaltningens förslag.

■

Upplysningsvis bör nämnas, att statsutskottets yttrande beträffande
sistberörda motion (utskottets utlåtande nr 51) innehållit, att utskottet,
som inhämtat, att kassans tillgångar icke för närvarande disponerades
för ändamål, som särskilt tjänade jämtländska intressen, icke funnit sig''
böra tillstyrka motionen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

I proposition nr 302 till 1921 års riksdag, angående den framtida
användningen av Västmanlands läns knektelegomedelskassa, föreslog
Kungl. Maj:t, i anslutning till statskontorets förutnämnda förslag, riksdagen
medgiva,

att hälften av kassans tillgångar indroges till statsverket för att under
namn av »indelningsverkets besparingsfond» förvaltas av statskontoret.

att räntan av denna fond finge jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande
tagas i anspråk för understöd åt f. b. indelt manskap eller, sedan någon
del av fonden icke vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda
ändamål som Vadstena krigsmansbuskassa, beväringsmanskapets invalidocb
pensionsfond och invalidbusfonden, samt

att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar finge tillkomma
Västmanlands län samt Fällingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro
län för att förvaltas och till länens fromma användas enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser.

Riksdagen biföll propositionen. Sedan ■ fördelning av kassans tillgångar
verkställts, förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 13 oktober
1921, att räntan av den utav ena hälften av kassans tillgångar bildade
Indelningsverkets besparingsfond skulle användas såsom bidrag till de
ökade kostnader för Vadstena krigsmansbuskassa, som föranletts av 1919
års riksdags beslut (propositionen nr 204 och riksdagens skrivelse nr
10 A) om förhöjningar i gratial åt avskedat indelt manskap vid armén.
I överensstämmelse härmed tillflyter nämnda ränta såsom inkomst det
under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ytterligare förböjning
i gratialen åt avskedat manskap. Den andra hälften av kassans
tillgångar ställdes under namn av Rotehållarnes i Västmanland besparingsfond
under förvaltning av Konungens befallningshavande i Västmanlands
län. Rörande avkastningen av denna fond föreskrev Kungl.
Maj:t, att 1 ;> därav skulle årligen läggas till fonden samt återstående
4/r. efter viss grund fördelas mellan, å ena sidan, Västmanlands län och,
å andra sidan, omförmälda socknar av Örebro län ävensom användas till
respektive Västmanlands läns och nämnda socknars fromma för allmännyttiga
företag, som ej vore av beskaffenhet att böra eller kunna bekostas
av allmänna medel, huvudsakligen till näringarnas förkovran samt
för kulturella och humanitära syften, men icke till politisk propaganda
och i allmänhet ej till företag, som ej komme en avsevärd del av respektive
län och länsdel till godo, och ej heller till ett företags eller inrättnings
årskostnader. Beslutanderätten över användningen av den Västmanlands
län tillkommande andel av avkastningen skulle tillkomma en
styrelse, bestående av landshövdingen i länet samt två av länets landsting
och två av länets hushållningssällskap utsedda ledamöter. För

Beslut om
den framtida
användningen
av Västmanlands
regementes

knektelegomedelskassa.

Framställning
av länsstyrelsen
i Jämtlands
län.

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83:

socknarna av Örebro län skulle beslutanderätten i förevarande avseende
utövas av styrelse, bestående av landshövdingen i detta län och av
socknarna var för sig valda ombud.

Sedermera har länsstyrelsen i Jämtlands län i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 14 november 1921 gjort framställning om disponerande av
viss del av Jämtlands roteringskassa för länets bästa och därvid anfört
i huvudsak följande.

Efter och med anledning av riksdagens beslut angående den framtida
användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
hade vid ett, på föranledande av åtskilliga f. d. rotehållare inom Jämtland,
utlyst sammanträde inför landshövdingen i länet med ägare eller
innehavare av förut roteringspliktiga hemman inom landskapet samtliga
närvarande uttalat som sin mening, att åtgärder borde vidtagas i sylte
att erhålla statsmakternas medgivande till att Jämtlands roteringskassas
medel finge till någon del, ej understigande halva kassan, bevaras åt
Jämtland och tjäna provinsens ändamål; och uttalades därvid tillika den
önskan, att länsstyrelsen måtte hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning
i ärendet.

Med föranledande av det sålunda på berörda sammanträde gjorda
uttalandet finge länsstyrelsen hemställa ärendet till Kungl. Maj:ts prövning
och därvid framhålla följande.

Genom utfallet av den rättegång, som varit anställd rörande Västmanlands
regementes knektelegomedelskassa, torde få anses fastslaget
även beträffande den med sagda kassa så till upprinnelse som användning
jämställda jämtländska roteringskassan, att rotehållarna icke kunde
göra gällande något lagligt anspråk på äganderätten till kassan eller
någon del av densamma. Men det oaktat hade provinsens invånare
icke kunnat släppa föreställningen, att kassan kommit till för och fortfarande
borde tjäna till provinsens bästa. Den omständigheten, att den
ursprungligen varit avsedd att tjäna ett dylikt ändamål och gjort det i
mer än 200 år, hade rotfäst denna övertygelse; och det förhållandet att
kassan, alltsedan den, år 1851, kom under provinsmyndigheternas förvaltning
och rotehållarnas eget bestämmande, förvaltats och disponerats
med varsamhet och omtanke, oaktat roteringsbördan inom Jämtland
tryckt ganska tungt, hade just haft sin grund i en sådan. uppfattning.

Såsom exempel på rotehållarnas sparsamma hushållning med kassan
kunde åberopas, att strax efter den tid, då roteringsbidragen upphörde
eller den 31 december 1905, fanns i kassan en behållning av
146,581 kronor 17 öre, varav en mindre del var utlånad mot skuld -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

förbindelser hos enskilda personer samt större delen innestående i bankinrättningar
eller placerad i allmänna hypoteksbankens obligationer.

Billigheten och ett rättmätigt avseende å den ställning till kassan,
som provinsens invånare ansett sig hava grundade skäl att intaga, syntes
därför innebära fullt giltiga skäl för att kassan åtminstone till någon
del finge, i likhet med den västmanländska, disponeras till fromma för
provinsen. Att till följd av de gällande bestämmelserna om den förevarande
kassans placering denna ej kommit att, liksom den västmanländska,
genom utlåning till fastighetsägare i länet även på detta sätt
för dem medföra en fördel, syntes därvidlag ej böra föranleda någon
skillnad. Kassan hade likafullt varit avsedd och disponerats till förmån
för provinsen, ända tills genom kungl. brevet av år 1906 den dittills
gällande dispositionen av inkomsterna från kassan inhiberades i avbidan
på Kungl. Maj:ts framdeles blivande förordnande.

Ett disponerande av kassan till förmån för provinsen, särskilt dess
jordbrukande befolkning, syntes länsstyrelsen även av andra omständigheter,
som hade sin grund i provinsens förhållanden, synnerligen önskvärt.
Under de gångna årens arbete för utveckling av provinsens lantmannanäringar
hade upprepade gånger starkt framträtt bristen på erforderliga
medel för anordningar och institutioner till dessas mera verksamma
befrämjande. Provinsen vore i allmänhet fattig, icke på resurser
och möjligheter jämväl på jordbrukets område, men på erforderliga medel
till dessas rationella och verksamma tillgodogörande. Kommunerna vore
till större delen betungande av dryga skatter. Landstinget och länets
hushållningssällskap hade visserligen, särskilt det sistnämnda, sökt i sin
mån genom anslag och uppmuntringar befrämja utvecklingen av jordbruket
och boskapsskötseln med dess binäringar. Men dels måste, såsom
förhållandet vore med landstinget, krafterna delas åt många andra ändamål,
dels vore även för dessa institutioner tillgångarna och därmed de
ekonomiska möjligheterna begränsade. Länet saknade ock i hög grad
inom sina landamären personer, hos vilka kunde förutsättas förmåga att
till omförmälta ändamål lämna privata tillskott. Behovet av medel för
befordrande av provinsens lantmannanäringar vore således synnerligen
framträdande.

Vid det ovan omförmälta sammanträdet med rotehållarna uttalades
beträffande användningen av den del av kassan, som kunde komma att
Qvarstanna i Jämtland, att av den årliga räntan å fonden 10 procent
syntes böra läggas till kapitalet och återstoden, i samråd med länets
landsting och hushållningssällskap, användas till befordrande av allmänBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 73 käft. (Nr 83.) 32(122 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

nyttiga företag och anordningar till jordbrukets och lantmannanäringarnas
förkovran. I fråga om kapitalet tänkte man sig, att detta borde
kunna i form av lån få användas till att befrämja upprättandet av egna
hem. Vidkommande förvaltningen ansåg man, att denna borde besörjas
av en särskild direktion, i vilken landshövdingen skulle vara självskriven
ordförande och övriga medlemmar till lika antal utses av länets landsting
och hushållningssällskap.

För sin del hade länsstyrelsen i huvudsak intet att erinra mot de
ändamål, som således framhållits böra främjas medelst den del av kassan,
som finge inom länet behållas, liksom ej heller mot det sätt, varpå förvaltningen
ansetts böra ordnas. Särskilt ville länsstyrelsen framhålla, att
det vore mycket önskligt att få åtminstone någon hjälp till uppgörande
av planer för allmännyttiga företag till jordbrukets utveckling inom länet,
såsom för tillgodogörande på rationellt sätt av dess värdefulla myrmarker,
eller till exempel till åtgärder för ett ändamålsenligt anordnande
och befrämjande av jordbrukets elektrifiering eller andra dylika ändamål.
Emellertid torde icke i detta sammanhang böra närmare bestämmas vare
sig formen för förvaltningen av kassan eller dess användning; utan
syntes detta, sedan det blivit bestämt, huruvida och i vilken mån kassan
finge användas för provinsens bästa, böra bliva föremål för närmare
bestämmande av Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda blivit anfört finge länsstyrelsen hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens samtycke därtill, att Jämtlands
roteringskassa, till den del den överstege den till kassan vid dess
ombildning år 1851 överlämnade grundfonden, 55,932 kronor 75 öre, och
sålunda tillkommit genom rotehållarnas sparsamhet och omtanke, eller,
om detta ej kunde bifallas, med hälften av dess nuvarande belopp, måtte
tillkomma provinsen Jämtland för att förvaltas och användas till fromma
för utvecklingen av dess jordbruk och boskapsskötsel med binäringar
enligt de närmare bestämmelser, som finge av Kungl. Maj:t meddelas.

Vid länsstyrelsens skrivelse var fogat bevis, att roteringskassans
behållna medel vid utgången av år 1918 utgjorde 250,114 kronor samt
att på grund av brevet den 13 december 1918 till arméförvaltningens
civila departement levererats år 1919 5,012 kronor 36 öre och år 1920
13,739 kronor 21 öre.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t hava Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
tillstyrkt bifall till länsstyrelsens omförmälda hemställan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

I utlåtande den 29 november 1921 över länsstyrelsens framställningerinrade
arméförvaltningens civila departement till en början om att
departementet i ovannämnda utlåtande den 27 februari 1919 i fråga om
den framtida förvaltningen av Jämtlands roteringskassa hemställt, att
ifrågavarande kassa i sin helhet måtte — liksom beträffande Västmanlands
regementes knektelegomedelskassa i utlåtande samma dag föreslagits
— överlämnas till statskontoret för att ingå såsom beståndsdel i
en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond och med uppgift att
bidraga till beredande av understöd åt f. d. indelt manskap.

Vidare hade departementet i utlåtande över förut omförmälda motioner
angående dispositionen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
samt angående bevarandet av Jämtlands roteringskassa åt
provinsen Jämtland framhållit, att sistnämnda kassa, i motsats mot den
västmanländska, under en lång följd av år icke synts på något sätt —
genom utlåning till jordbrukare eller annorledes — hava använts till
nytta för några särskilda länsintressen.

Detta förhållande erkändes också i länsstyrelsens förevarande framställning.
Länsstyrelsen sökte emellertid i detta sammanhang göra
gällande, att kassan likafullt varit avsedd och disponerats till förmån för
provinsen, ända tills genom kungl. brev av år 1906 den dittills gällande
dispositionen av inkomsterna inhiberades i avbidan på Kungl. Maj:ts
framdeles blivande förordnande. Beträffande sättet, hur detta disponerande
av kassan dittills skett, upplystes emellertid tillika, att strax efter
den tid — år 1905 —- då bidragen till rotehållarna upphörde, den då i
kassan befintliga behållning, 146,581 kronor 17 öre, till en mindre del
var utlånad mot skuldförbindelser hos enskilda personer. Till större
delen hade emellertid behållningen varit innestående i bankinrättningar
eller placerad i obligationer. Rörande beloppet av nämnda »mindre del»
funnes inga särskilda upplysningar, men man kunde dock bilda sig en
någorlunda sannolik uppfattning därom genom en företedd tablå över
kassans ställning vid 1903 års slut, i vilken det då utlånade beloppet
upptoges till 7,407 kronor 10 öre, d. v. s. omkring Va o av kassans
tillgångar.

Vid en jämförelse mellan sistnämnda belopp och det belopp, som i
ovannämnda'' utlåtande den 27 februari 1919 angående förvaltningen av
Västmanlands läns knektelegomedelskassa uppgivits såsom utplacerat på
lån, eller 2,060,000 kronor utav en total tillgång å omkring 2,169,000
kronor, syntes den jämtländska kassans användning för provinsbornas
intressen hava varit allt för obetydlig för att därigenom inom länet skulle

Arméförvaltningens
civila
departements
yttrande den
29 november
1921.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 83.

Statskontorets

yttrande den
8 februari
1922.

kunnat grundas någon mera allmän uppfattning av kassan såsom en
tillgänglig lånefond för provinsens invånare.

Det som varit avgörande för Kungl. Maj:t och det av riksdagen år
1921 meddelade beslut att uppdela den västmanländska kassan i två lika
delar, varav den ena tillerkändes de av denna kassa intresserade länen
och den andra statsverket, torde, att döma av proposition nr 302 till
nämnda års riksdag, hava varit vissa billighetskrav hos vederbörande
länsinvånare, vilka på grund av knektelegomedelskassans långvariga och
vidsträckta användning såsom en lånekassa ansett en viss hävd hava
skapats i avseende på dispositionen av denna kassa.

Då, enligt vad som ovan anförts, ett liknande förhållande icke torde
kunna sägas vara rådande beträffande Jämtlands roteringskassa, måste
departementet ställa sig tveksamt, huruvida departementet borde frånträda
sin i utlåtandet den 27 februari 1919 gjorda hemställan, att kassan
i sin helhet måtte överlämnas till statskontoret för att ingå i indelningsverkets
besparingsfond.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle anse, att de liknande omständigheter,
som i övrigt vore tillfinnandes i fråga om de båda kassornas
uppkomst och ändamål, borde leda till en likartad uppdelning av Jämtlands
roteringskassa som den för den västmanländska kassan redan vidtagna,
torde dock av skäl, som ovan berörts, icke förefinnas någon anledning
att, på sätt länsstyrelsen i sitt första alternativ hemställt, göra
en sådan uppdelning gynnsammare för provinsen Jämtland än som
blivit fallet beträffande de av Västmanlands knektelegomedelskassa intresserade
länen.

Departementet finge därför för sin del hemställa, att, därest en uppdelning
av ifrågavarande kassa skulle beslutas, genom densamma hälften
av kassans samtliga hos arméförvaltningen och inom länet befintliga
tillgångar måtte tillerkännas Jämtlands län, att användas på av länsstyrelsen
föreslaget sätt, och den andra hälften överlämnas till statskontoret
för att ingå i förutnämnda indelningsverkets besparingsfond.

Statskontoret har den 3 februari 1922 avgivit yttrande i ärendet
och därvid framhållit, att ämbetsverket i sitt ovan omförmälda yttrande
den 28 februari 1921 — med hänsyn till den vid detta tillfälle förebragta
utredningen — icke haft anledning göra någon erinran mot vad
arméförvaltningen i dess utlåtande den 27 februari 1919 föreslagit om
överlämnande av kassans tillgångar till statskontoret för att sammanföras
med inflytande medel från Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
till en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 83.

Sedan emellertid enligt medgivande av 1921 års riksdag Västmanlands
regementes knektelegomedelskassa blivit uppdelad mellan statsverket
och vederbörande län, hade frågan om disposition av Jämtlandskassan
nu efter ytterligare utredning kommit under förnyad omprövning;
och syntes det av denna utredning framgå, att någon principiell
skillnad mellan de båda kassornas uppkomst och ändamål näppeligen
kunde anses föreligga. Visserligen hade Jämtlands roteringskassa icke i
likhet med Västmanlands regementes knektelegomedelskassa genom utlåning
åt jordägare inom länet kommit att främja särskilda länsintressen,
men denna omständighet torde icke i och för sig böra tillmätas någon
avgörande betydelse, då onekligen vissa andra billighetsskäl, betingade
av den tidigare inom länet rörande kassan rådande uppfattningen, talade
för att en liknande fördelning ägde rum i detta fall som redan skett
med den västmanländska kassan.

På grund härav och då icke heller arméförvaltningens civila departement,
att döma av dess utlåtande den 29 november 1921, syntes
numera bestämt vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning beträffande
förvaltningen och dispositionen av kassans medel, finge statskontoret
hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes, föreslå riksdagen medgiva, att hälften
av Jämtlands roteringskassa indroges till statsverket för att ingå i
den under statskontorets förvaltning stående indelningsverkets besparingsfond
samt att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar finge
tillkomma Jämtlands län för att förvaltas och till länets fromma användas
enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Såsom av länsstyrelsens i Jämtlands län framställning i ärendet Ocpat
framgår, göres från vederbörande rotehållares sida icke anspråk på ch
äganderätt till Jämtlands roteringskassa eller någon del därav. Äganderätten
till kassan tillkommer således ostridigt Kungl. Maj:t och kronan,
som alltså äger förfoga över densamma efter gottfinnande.

Arméförvaltningens civila departement och statskontoret hava i tidigare
utlåtanden om kassans framtida användning föreslagit, att kassan
skulle i sin helhet indragas till statsverket och ränteavkastningen av
densamma användas i första hand till understöd åt förutvarande indelt
manskap. Länsstyrelsen gör däremot gällande, att som kassans tillgångar
måste anses hava delvis tillkommit genom rotehållarnas sparsamhet
och omtanke, bör den del, varmed detta varit fallet, användas
till fromma för provinsen Jämtland.

bör bedömande av frågan om kassans framtida användning samt huruvida
och eventuellt efter vilken grund en fördelning av kassans till -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 83.

gångar bör ske mellan statsverket och ortsintresset, synes mig ligga
närmast till hands att taga till ledning statsmakternas beslut vid nästlidet
års riksdag om den framtida användningen av Västmanlands regementes
knektelegomedelskassa.

Om knektelegomedelskassan beslöts då, att dess tillgångar skulle delas i
två hälfter, att den ena hälften skulle indragas till statsverket för att
under namn av indelningsverkets besparingsfond förvaltas av statskontoret,
att avkastningen av denna hälft skulle tagas i anspråk i första
hand för understöd åt förutvarande indelt manskap, samt att den andra
hälften skulle tillkomma vederbörande län för att förvaltas och till
länens fromma användas enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Såsom av den förebragta utredningen framgår, hava Jämtlands
roteringskassa och Västmanlands regementes knektelegomedelskassa till
uppkomst och ändamål varit likartade. De billighetsskäl, vilka förestavat
statsmakternas beslut i avseende på den senare, torde alltså kunna med
fog åberopas också beträffande den förra. Visserligen kan icke beträffande
roteringskassan, såsom ifråga om knektelegomedelskassan, framhållas kassans
långvariga och vidsträckta användning såsom en lånekassa för länsinnevånarna.
Den omständigheten, att sålunda innebyggarna i Jämtland icke
redan dragit avsevärd fördel av kassan, torde emellertid icke rimligen
böra vid det slutliga bestämmandet rörande kassans användning åberopas
gentemot de billighetsskäl, som i övrigt tala för ett likartat förfarande
i avseende på de båda kassorna.

Jag ansluter mig därför till statskontorets förslag om lika fördelning
av Jämtlands roteringskassas tillgångar mellan statsverket och ortsintresset,
vars andel enligt min åsikt bör användas till provinsen Jämtlands
fromma, huvudsakligen efter samma linjer, som föreskrivits i fråga om
rotehållarnes i Västmanland besparingskassa (sid. 7 här ovan).

De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för
Jämtland avsedda delen därav torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Med anledning av vad jag sålunda * anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av Jämtlands roteringskassas tillgångar indrages till
statsverket för att ingå i den under statskontorets förvaltning stående
indelningsverkets besparingsfond samt

att andra hälften av kassans tillgångar må tillkomma provinsen
Jämtland för att förvaltas och till provinsens fromma användas enligt
av Kungl. Maj:t meddelade^bestämmelser.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 83.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

W. G. 0. Montgomery.