Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82 (Proposition 1920:82)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny
konkurslag in. in.; given Stockholms slott den 13 februari
1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om sär skilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

9) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död
makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte av lös egendom;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82 J

2821 19

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917
om försäkringsrörelse;

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion;

19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;

20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kung)■ Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Konkurslag

1 Kap.

Om egendoms avträdande till konkurs.

1 §•

Finner gäldenär sig vara på obestånd, äge han avträda sin egendom
till konkurs. Med att gäldenär är på obestånd förstås enligt denna
lag att han icke kan rätteligen betala sin gäld.

2 §.

Gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om
gäldenären på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller
hos honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit
eller på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara
på obestånd.

3 §•

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär försättas i
konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer
uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld men har
gäldenären det oaktat under en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet,
skall gäldenären försättas i konkurs, så framt borgenären
inom tre veckor från nämnda tids utgång det yrkar och gälden fortfarande
är ogulden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

så ansett, som om han blivit, på salt i andra stycket är stadgat, uppmanad
att betala växelskulden.

4 §•

Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken eller på grund av förlagsinteckning tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär
har förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom
skriftlig avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen
i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så
framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger
förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

5 §•

Har gäldenär fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs,
gälle om borgenärs rätt att få gäldenären försatt i konkurs vad
därom särskilt är stadgat.

6 §.

Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller
lös egendom, äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, varom
ovan är stadgat, så framt gäldenären visar, att den egendom, vari borgenären
har panträtt, förslår till fordringens fulla gäldande.

7 §•

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär
påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom
hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Ansökning av dödsbodelägare
om avträdande av den dödes egendom, så ock borgenärs ansökning
om dödsbos försättande i konkurs skall göras hos konkursdomaren
i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

stuvurätten, skall konkursdomare alltid vara ledamot av avdelning, vid
vilken de mål, som av honom handläggas, skola upptagas.

8 §•

Vid konkursansökning av gäldenär bör fogas i två exemplar av honom
under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och
skulder med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress,
så ock å de böcker och andra handlingar, som röra boet.

9 §•

Borgenär, som söker gäldenär försättande i konkurs, skall i ansökningen
uppgiva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva
de omständigheter, på vilka han grundar yrkandet om egendomsavträde,
samt vid ansökningen foga, i huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar,
vilka han vill åberopa till stöd för sin talan. Ansökningen jämte
därvid fogade handlingar skall ingivas i två exemplar.

10 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 7 § icke är behörig att
taga befattning med konkursansökning eller har, där borgenär är sökande,
denne icke i ansökningen uppgivit sin fordran eller kan konkursansökning
av annan orsak ej upptagas, meddele konkursdomaren
genast beslut i överensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

11 §■

Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele konkursdomaren
genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren genast
å ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över fyra
dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna
till konkursdomaren ingiva förklaring över ansökningen.
Föreligger på grund av att gäldenären vistas utomlands eller eljest
i särskilt fall anledning att utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

ej utöver vad oundgängligen kräves. Borgenären vare pliktig att tillställa
gäldenären handlingarna i huvudskrift eller styrkt avskrift, så ock att
inom viss av konkursdomaren bestämd tid av högst fjorton dagar från
det föreläggandet meddelades till konkursdomaren inkomma med sådant
som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen
och dagen därför. Har borgenären ej inom förelagd tid inkommit med
delgivningsbevis, vare ansökningen förfallen, där ej inom samma tid
förklaring avgivits av gäldenären eller borgenären visat, att hinder för
delgivningen mött. I sistnämnda fall utsätte konkursdomaren ny tid för
delgivning, så vida ej enligt vad i 13 § sägs målet skall hänskjutas till
rätten.

Medgiver gäldenären ansökningen, meddele konkursdomaren genast
beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären ansökningen
eller utebliver han med förklaring, varde målet hänskjutet
till rätten.

I föreläggande, som ovan sägs, skall intagas underrättelse att, om
målet hänskjutes till rätten, kallelse att inställa sig där kan varda part
tillsänd med posten samt att, om tillförlitlig upplysning om parts postadress
icke föreligger, målet kan varda avgjort utan att parten erhållit
kallelse till rätten, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning
till part, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att
hos konkursdomaren anmäla den postadress, under vilken parten önskar
få kallelse sig tillsänd.

13 §.

Nu har gäldenär blivit för delgivning av borgenärs konkursansökning
förgäves sökt i sitt hemvist; kan ej vid efterfrågan hos hans
husfolk eller grannar eller där han har tjänst eller näring vinnas säker
anvisning, var han uppehåller sig, och är det ej veterligt, att han för
sig ställt ombud, som äger för honom mottaga delgivning av ansökningen
och kan träffas inom riket, skall målet hänskjutas till rätten.
Samma lag vare, där gäldenär vistas å känd ort utom riket och icke
veterligen för sig ställt ombud, som nyss sagts, samt konkursdomaren
med avseende å ortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det
icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen.

I fall, som avses i denna paragraf, skall konkursdomaren tillse, att
gäldenärens egendom varder satt under säker vård; och läte konkursdomaren
tillika, där det lämpligen kan ske, om ansökningen underrätta

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

gäldenärens make eller någon, som är i hans tjänst eller eljest kan antagas
äga kännedom om honom och hans förhållanden. Kostnaden för
egendomens vård skall gäldas av borgenären.

14 §.

Då konkursansökning, av vilken gäldenären fått del, skall hänskjutas
till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekomma i stad
inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens
kallande till rätten oundgängligen kräves längre tid. Kan på
landet målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting
hålles, må dock målet anstå till lagtima ting eller, där på grund av
Konungens förordnande särskilt tingssammanträde, varå mål angående gäldenärs
försättande i konkurs må förekomma, tidigare skall hållas, till sådant
sammanträde, så framt borgenären begärt dylikt anstånd i ansökningen
och det icke bestrides av gäldenären. Konkursdomaren kalle parterna
till rätten, borgenären dock endast, om kallelse kan hinna komma honom
tillhanda. I kallelse å gäldenären skall tillkännagivas, att hans utevaro
icke hindrar målets avgörande. Har part gjort anmälan om sin postadress
eller finner konkursdomaren eljest tillförlitlig upplysning därom
föreligga, må kallelsen i rekommenderat brev tillsändas parten. Finnes
dylik upplysning icke föreligga, må målet företagas vid rätten utan att
delgivning av kallelsen ägt rum, där parten för sådant ändamål förgäves
sökts i sitt hemvist eller vistas utomlands och ej heller, om parten
veterligen för sig ställt inom riket bosatt ombud, som äger för
honom mottaga delgivning av kallelsen, ombudet kunnat i sitt hemvist
för delgivning anträffas.

I fall, som avses i 13 §, skall gäldenären genom kungörelse, som
konkursdomaren låter införa i allmänna tidningarna tre gånger, kallas
att vid äventyr, att hans utevaro ej hindrar målets avgörande, inställa
sig vid rätten å viss dag, minst tre, högst sex veckor efter sista kungörandet.
På landet må dock efter framställning av borgenären målet
kunna utsättas till näst efter utgången av sistnämnda tid infallande
lagtima ting eller sådant särskilt sammanträde, som i första stycket omförmäles,
där konkursdomaren finner det icke lända till förfång för gäldenären.
I fråga om borgenärens kallande till rätten skall vad i första
stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att sökagäldenärs
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

efter lagsökning, av överexekutor, i sagda avseende godkännas, ändå
att beslutet ej vunnit laga kraft, utan så är att i vederbörlig ordning
förordnats, att beslutet icke må verkställas. Samma lag vare, då överexekutor
meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och ej av
högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig,
annorledes förordnats, så ock då utmätning må erhållas jämlikt lagen
om handräckning för fordrans utfående och ej av domstol förordnats,
att verkställighet icke må äga rum.

I fall, där ej fordringen enligt vad i första stycket sägs skall godkännas,
ankomme på borgenären att styrka densamma.

16 §.

I mål angående egendomsavträde må rätten ej bevilja part uppskov,
med mindre synnerliga skäl därtill äro. Beviljas uppskov, må det ej
sättas längre än som oundgängligen kräves; och skall på landet för
målets handläggning urtima ting på borgärens bekostnad hållas, där sådant
ting av part äskas och av rätten befinnes erforderligt.

17 §-

Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten, varde delägare
i boet förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring
över ansökningen inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva ej samtliga
dödsbodelägare ansökningen och skall förty densamma prövas av
rätten samt kallelse å parterna utfärdas, varde, där någon dödsbodelägares
vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen
utrikes ort, kallelsen till sådan delägares kännedom i allmänna
tidningarna kungjord på sätt i 14 § andra stycket , förmäles. År målet,
då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde dödsbodelägarne
kallade att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,
att avliden gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, skall i fråga om
ansökningens delgivning med dödsbodelägarne och dessas kallande till
rätten tillämpas vad i första och andra punkterna föreskrivits.

18 §.

Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens
försättande i konkurs meddelats.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

19 §.

Då beslut om egendomsavträde meddelats, skall konkursdomaren
genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingivits.

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva,
när och varest första borgenärssammanträdet skall hållas,
inom vilken tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar samt i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser
angående konkursen skola införas. I kungörelsen skall ock konkursdomarens
postadress angivas.

Första borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren
icke tidigare än tre och icke senare än fem veckor från det beslutet
om egendomsavträde meddelades, och skall vid bestämmandet av tid för
detta sammanträde tagas hänsyn därtill att bouppteckning bör vara ingiven
till konkursdomaren då sammanträdet hålles. Där det med hänsyn
till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen
nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare än
ovan sagts. Tiden, inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra
minst fyra, högst tio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde.
Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser angående konkursen
skola införas, må ej överstiga två.

Har, på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och
avträdes före den däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs, skall
i den kungörelse, som utfärdas om konkursen, erinran ske därom att
årsstämning förut är beviljad och att den ej förfallit genom konkursen.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång
i allmänna tidningarna ävensom två gånger, sista gången minst en
vecka före den för första borgenärssammanträdet utsatta dag, i den eller
de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende bestämts.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) ssai 19 2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Sedan den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas, eller
förteckning eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs,
kommit konkursdomaren tillhanda, läte han genom särskilda kallelsebrev
underrätta alla kända inländska och utländska borgenärer om kungörelsens
innehåll; skolande sådan underrättelse alltid meddelas kronans
ombudsman i orten och dem, som handhava uppbörd av andra allmänna
utskylder än kronoutskylder.

Breven skola med posten avsändas så snart'' ske kan och senast
tio dagar före den för första borgenärssammanträdet utsatta dag.

Varder sedan kallelsebrev sålunda avsänts genom uppgift i bouppteckningen
eller genom tillägg till denna känt, att borgenär finnes, som
ej blivit kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom avsända
kallelsebrev av innehåll, som ovan sägs.

Om innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren låta delgiva
gäldenären särskild underrättelse med erinran om den honom enligt 92 §
åliggande skyldigheten att å första borgenärssammanträdet avlägga
bouppteckningsed.

21 §.

Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren i orten
om gäldenärs försättande i konkurs.

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde
underrättelse därom av konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen,
att fast egendom finnes i boet, skall så snart ske kan å rättegångsdag,
vara inteckningsärenden må förekomma, om konkursen göras anteckning
i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Ligger
egendomen inom annan rätts domvärjo, skall för verkställande av sådan
anteckning konkursdomaren ofördröjligen till rätten eller domaren i den
ort, där egendomen ligger, insända bevis om konkursen jämte utdragur
bouppteckningen. Hör till boet fartyg, som blivit infört i fartygsregistret,
skall å den rättegångsdag för inteckningsärenden, då det först
kan ske, om konkursen göras anteckning i protokollet över inteckningar
i fartyg samt* i inteckningsboken för fartyg; och varde förty, där konkursen
ej är anhängig vid Stockholms rådstuvurätt, anmälan om konkursen
med angivande av fartygets registreringsnummer ofördröjligen
gjord till nämnda domstol. Hör till boet lott i fartyg, skall anmälan
om konkursen ofördröjligen avsändas till den myndighet, som för fartygsregistret;
och varde i anmälningen intagna de uppgifter, som erfordras
för fartygets säkra urskiljande.

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

22 §.

Sedan beslut om egendomsavträdc meddelats, vare gäldenären icke
berättigad att råda över egendom, som hör till konkursboet.

23 §.

Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för skuld, som
gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet;
har sådan åtgärd ändock kommit till stånd, vare den utan verkan.

Utan hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran
har panträtt i fast eller lös egendom, erhålla utmätning av egendom,
som sålunda häftar för fordringen.

24 §.

Har innan beslut om egendomsavträde meddelats egendom blivit
utmätt till gäldande av fordran, för vilken borgenären hade panträtt i
egendomen, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen.

Där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller
gods i fartyg, skall verkställigheten fortgå, så vida ej ''efter ty i 68 §
sägs framställning om dess inställande göres innan försäljning av egendomen
ägt rum.

Har eljest utmätning skett å lös egendom, upphöre utmätningsmans
befattning med egendomen, utan så är att denna blivit försåld före
ovannämnda besluts meddelande.

25 §.

Beslut om egendomsavträde gånge i verkställighet utan hinder därav
att ändring i beslutet sökes.

Vill annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits,
varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelse om
konkursen infördes i allmänna tidningarna.

26 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas därom; och läte han kungöra den högre
rättens beslut en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
ävensom från rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller fartyg, som blivit infört
i fartygsregistret, eller lott i fartyg, skall vad i 21 § tredje stycket
föreskrivits angående anteckning eller anmälan om konkursen äga motsvarande
tillämpning i fråga om den högre rättens beslut.

Innan i följd av den högre rättens beslut egendomen i boet återställes
till gäldenären, skola av densamma, så vitt den förslår, konkurskostnaderna
och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig, betalas.

2 Kap.

Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo.

27 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under
konkursen och som är av beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät,
så ock den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Ej må dock
av gäldenärs lön eller av vad gäldenär eljest kan genom eget arbete under
konkursen förvärva mera tillkomma boet än som återstår sedan avdrag
skett för gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns
skäliga underhåll; från arbetsförtjänst värde ock avdrag gjort för
all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme att träffa överenskommelse
om vad efter ty ovan sägs skall avdragas. År ej sådan överenskommelse
ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga om avdrag senare uppkommit, inom en vecka
därefter, varde frågan hänskjliten till rätten; äge ock borgenär, som är
missnöjd med vad emellan förvaltaren och gäldenären överenskommits,
att påkalla rättens prövning genom skrift, som skall ingivas till konkursdomaren.
Då fråga, som nu avses, skall prövas av rätten, infordre konkursdomaren
yttrande i ärendet från rättens ombudsman och utsätte dag
för handläggningen inför rätten. Kungörelse därom varde minst tio
dagar före den utsatta dagen införd en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen; varde ock särskild underrättelse meddelad
förvaltaren och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande, denne.
Vad rätten besluter gånge i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

28 §.

Har gäldenären genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde,
att borgenärerna därav haft märklig skada, och är gåva av lös egendom
fullbordad inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades eller har, där fast egendom bortgivits, lagfart ej sökts tidigare
än nu sagts, gånge den gåva på talan av konkursboet åter. Samma
lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant avtal skett och av missförhållandet
emellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att avtalet
huvudsakligen har egenskap av gåva.

29 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
betalt gäld, som icke var förfallen, då betalningen erlades, eller
betalt gäld annorledes än med penningar eller andra med hänsyn till
hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat pant
för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och
är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig
att på talan av konkursboet antingen återställa inteckningshandlingen
till boet eller ock tillhandahålla inteckningshandling angående fast egendom
för verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat samt handling,
på grund varav inteckning i fartyg eller förlagsinteckning sökts,
för inteckningens dödande.

Vad sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären
visar, att han, då han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen,
saknade skälig anledning att antaga, att gäldenären ville
gynna honom framför övriga borgenärer; dock vare sådan bevisning
utan verkan, om borgenären, då han mottog betalningen eller panten
eller sökte inteckningen, hade skälig anledning till antagande, att gäldenären
var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen.

30 §.

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid vars
tillkomst sådan säkerhet betingats men ej överlämnats, och hade borgenären,
då han mottog betalningen eller panten, skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen,
gånge den betalning eller pantsättning på talan av konkursboet
åter.

31 §.

Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under
tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades egendom
blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och har borgenären
genom utmätningen erhållit betalning, gånge den betalning på
talan av konkursboet åter.

32 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
annorledes än i 28 och 29 §§ sägs ingått avtal till skada för
borgenärerna och hade den, med vilken avtalet ingicks, skälig anledning
till antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen,
gånge det avtal på talan av konkursboet åter, utan
så är att den, med vilken avtalet ingicks, visar, att han varken insåg
eller borde hava insett, att avtalet skulle lända borgenärerna till förfång.

Här å fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart sökts
under tid, som i första stycket sägs, skall vad där stadgas äga tillämpning,
ändå att avtalet skett tidigare.

33 §.

Har vid bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes
arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen
ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen
gjordes, gånge den bodelning på talan av konkursboet åter.
Samma lag vare, om vid bodelningen egendom till skada för borgenärerna
frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott;
dock att i sådant fall vad i 29 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande
tillämpning.

Från gäldenärens make må återvinning enligt 28—32 §§ äga rum,
ändå att åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen tidigare än i

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

nämnda paragrafer sägs, dock ej, om don vidtagits mer än ett år innan
konknrsansökningen gjordes.

34 §.

Har i fall, då 28, 29, 32 eller 33 § icke är tillämplig, gäldenären
innan beslutet om egendomsavträde meddelades ingått avtal, varav kommit
skada för borgenärerna, och var det vid avtalets ingående lians
avsikt att tillskynda dem skada, gånge, där den, med vilken avtalet ingicks,
hade kännedom om gäldenärens avsikt, det avtal på talan av
konkursboet åter; dock må, sedan fem år förflutit från det avtalet ingicks,
sådan talan ej anställas mot annan än gäldenärens make.

35 §.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, skall i avseende å rätten att söka
återvinning så anses, som om konkursansökningen gjorts, då beslutet
om inledande av ackordsförhandling meddelades, och skall, där åt%
gärd, varom i 28, 29, 30, 32 eller 33 § förmärs, vidtagits efter meddelandet
av nämnda beslut, den, gent emot vilken gäldenären vidtog
åtgärden, anses därvid hava haft skälig anledning till antagande, att
gäldenären var på obestånd.

36 §.

Har gäldenären erlagt betalning för växel, vare den, som mottagit
betalningen, icke på grund av vad i 30 eller 33 § stadgas om återgång av
betalning av förfallen gäld skyldig återbära vad han mottagit, där han
efter växellag ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora
växelrätt mot någon växelgäldenär. Vad gäldenären erlagt vare dock
den, som vid återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag
i sista hand ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit
för annans räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt
han utlämnat eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter,
att, därest betalning för växeln då till honom av gäldenären erlagts, betalningen
skolat jämlikt föreskrift i 30 eller 33 § om återgång av betalning
av förfallen gäld på talan av konkursboet återgå.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel skall äga
motsvarande tillämpning å check.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

37 §.

Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär
i fall, som avses i 29 §, ej tillhandahålla handling, på grund varav
inteckning sökts, vare konkursboet berättigat till ersättning för därigenom
uppkommen skada.

Har den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för
egendom, som han erhållit genom avtalet, äge lian, där konkursboet
återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit. Vad sålunda är
stadgat gälle dock ej, där vederlaget icke kommit boet till godo samt
den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om att gäldenärens
avsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget. Går bodelning åter,
svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för återbäring av
den egendom, som gäldenären vid bodelningen bekommit. Finnes egendom,
som enligt vad ovan sagts skall av konkursboet återbäras, ej i
behåll, skall ersättning utgå efter egendomens värde.

När å någondera sidan återbäring sker, skall ock utgivas ränta eller
avkomst, som under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller bodelning
egendom av gåvotagare eller gäldenärens make eller dennes arvingar
återbäres, varde, där den återbäringsskyldige ej visas hava haft skälig
anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom
om konkursansökningen och ej heller 34 § är tillämplig, all å egendomen
gjord nödig och nyttig kostnad ersatt. Återbäres eljest egendom av
annan än konkursboet, njute denne ersättning allenast för nödig kostnad.
För nödig och nyttig kostnad å egendom, som av konkursboet återbäres,
vare konkursboet berättigat till ersättning.

Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i
konkursen. Samma lag vare, då bodelning återgår, vid vilken egendom
frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott.

Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva,
eller går bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes
arvingar åter och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas
i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning
om återvinning skedde, infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet
skjddigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

38 §.

Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är stadgat har
återvinningsrätt, överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot honom

Kung!. Maj:ts Proposition Hr 82. 17

den rätt, där det visas, att han ej var i god tro, då lian åtkom egendomen.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat tillkommer
konkursbo, må göras gällande ej mindre av förvaltaren än även av
borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill
anställa återvinningstalan, skall, innan målet förekommer vid domstol, därom
underrätta förvaltaren vid påföljd, att hans talan eljest ej upptages till
prövning.

Återvinningstalan enligt 28—33 och 36 §§ skall anhängiggöra genom
stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet; har å
fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart ej blivit sökt före
nämnda sammanträde eller har, då fråga är om återgång av bodelning,
bodelningshandlingen ej därförinnan ingivits till rätten, skall klandertiden
räknas från den dag lagfarten söktes eller bodelningshandlingen
ingavs.

År talan anställd av borgenär, svare han själv för rättegångskostnaden;
dock vare han berättigad att av boet erhålla ersättning för sagda
kostnad, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet
till godo.

40 §.

Bevakar den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd
därav fordran i konkursen och är den talan ej så tidigt väckt, att
han kunnat bevaka fordringen inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, vare han berättigad att på vad han till konkursboet skall
återbära avräkna så mycket, som på fordringen bort belöpa, om den
blivit bevakad inom sagda tid.

3 Kap.

Om avträdd egendoms förvaltning.

41 §.

Gäldenär till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller
flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare
bestämmes av konkursdomaren; dock må konkursdomaren i fall,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 höft. (Nr 82.) 28211» 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

varom i 45 och 48 §§ förmäles, icke fatta beslut i frågan innan borgenärerna
erhållit tillfälle att yttra sig däri. Ej må mer än en förvaltare
utses, där det ej med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
prövas oundgängligen nödvändigt.

42 §.

Vid utseende av konkursförvaltare skall iakttagas, att den eller
de, åt vilka förvaltningen anförtros, äga sådan insikt och erfarenhet,
som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för
förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare
nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan
påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan
inför rätta.

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vara
konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,
vara konkursförvaltare.

43 §.

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare
att under tiden till första borgenärssammanträdet omhänderhava
boet.

44 §.

Konkursdomaren skall ock, så snart ske kan efter det beslutet om egendomsavträde
meddelats, förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen
vara rättens ombudsman med den befogenhet, som i denna lag sägs.
V id befattningens tillsättande skäll iakttagas, att densamma icke anförtros
annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för
bedömande av de frågor av rättslig innebörd, som ankomma på ombudsmannens
prövning, än ock nödig erfarenhet och sakkunskap för
fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen
och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

1 9

Till rättens ombudsman må ej utses rättens ordförande eller i stad
annan ledamot i rätten; ej heller på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren, innan han tillträder befattningen.

På konkursdomaren ankomme att, när så skäligt prövas, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe.

Uppstår för ombudsmannen laga förfall, äge konkursdomaren förordna
annan att under den tid förfallet varar uppehålla befattningen.

45 §.

Vid första borgenärssammanträdet välje borgenärerna förvaltare för
tiden därefter.

År någon, på vilken borgenärernas val fallit, jämlikt 42 § andra
eller tredje stycket obehörig att vara förvaltare eller eljest olämplig att
handhava konkursboets förvaltning, tillkomme det konkursdomaren att
utse annan förvaltare i stället för den sålunda valde.

Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av
konkursdomaren.

46 §.

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna å första borgenärssammanträdet,
så framt någon av dem gör framställning därom,
välja granskningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas
vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal
bestämmes av konkursdomaren. Valet skall ske så, att en var av de
närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till granskningsmän
anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, förenat sig, och där,
efter den eller de, som efter huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer, med vilkas röster
han valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant
för den i första rummet utsedde granskningsmannen efter fordringsbeloppen
och vid val av suppleant för annan granskningsman efter
huvudtalet.

Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika
röstetal, skilje lotten dem emellan.

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 82.

47 §.

Borgenär, som utsetts till förvaltare eller granskningsman, må ej
utan giltigt skäl undandraga sig uppdraget.

48 §.

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt,
att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas att sammanträda inför honom för att utse det antal förvaltare, som
ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 45 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren gorå framställning om ökning av antalet förvaltare.

49 §.

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller avgår
granskningsman, för vilken suppleant ej finnes, skall konkursdomaren
kalla borgenärerna att sammanträda inför honom för att utse efterträdare
till den avgångne, och skola därvid i fråga om val av förvaltare
bestämmelserna i 45 § och i fråga om val av granskningsman bestämmelserna
i 46 § om val av suppleant för granskningsman äga motsvarande
tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller
granskningsmän äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter
rättens ombudsmans hörande finner det ej vara nödigt att annan utses i den
avgångnes ställe.

50 §.

Har förvaltare avgått och skall efterträdare åt houom utses, äge
konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätthållande
tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § tredje
stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan
att under tiden fullgöra hans åligganden.

51 §.

För förvaltare skall förordnande utfärdas av konkursdomaren.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

52 §.

Åro flere förvaltare, skola de bland sig välja en att i fall, som
avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola
tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga.
Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och rättens ombudsman
underrättas.

Vilja flere förvaltare sig emellan dela förvaltningen, bestämme konkursdomaren
efter ombudsmannens hörande, om och i vad mån det
må ske.

Hava de förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända
boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra
någon förpliktelse.

Åro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller
beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne
flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas
till ombudsmannen, och gälle den mening lian biträder.

53 §.

Förvaltaren åligge att med iakttagande av de i denna lag meddelade
bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma
rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och
snabb utredning av boet.

54 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra
boet, samt förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift
å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å nämnda böcker
och handlingar; där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen
anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckuingsförrättningen skall gäldenären vara
tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits
till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare
upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendoms -

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

avträde meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren
att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren förteckning å borgenärerna,
upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress,
samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning,
göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

55 §.

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske
kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I. berättelsen skall
upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom
särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes till antagande,
att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.
År gäldenären köpman, varde i berättelsen tillika anmärkt,
vilka handelsböcker han hållit och huru de blivit förda; och skall i sådant
fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.
Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma;
och äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning för
kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

56 §.

År konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borgen
ärssammanträdet infallande juni eller december månad, skall förvaltaren
inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse,
vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens
bringande till slut; åliggande förvaltaren att sedermera under
konkursens fortgång för varje halvår inom fjorton dagar från utgången
därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgives, mer än ett
år förflutit från det beslutet om egendomsavträde meddelades, skall berättelsen
tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att
konkursen icke avslutats.

Berättelsen skall av ombudsmannen granskas och inom två veckor
från mottagandet ingivas till konkursdomaren jämte de anmärkningar,
till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

K inuti. Maj:ts Proposition Nr 82.

57 §.

Förvaltaren skall föra bok, vari boets inkomster och utgifter i penningar
dag efter dag antecknas.

Vad sålunda är stadgat må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet,
som särskilt kan vara föreskriven.

58 §.

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i
den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter,
av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets
räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes.
Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna
medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta efter åtta för hundra om året.

Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från
utgången av mars, juni, september och december månader varje år till
ombudsmannen räkning över boets inkomster och utgifter i penningar
under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar
innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten
bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar, som må hava
under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen
granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Åven efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel
insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär;
vare ock skyldig underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå.

59 §.

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd
samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
När helst han finner det lämpligt, äge han verkställa inventering av
boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av förvaltaren.

Rättens ombudsman ävensom granskningsman skall hava tillgång till
böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvaltaren
på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Kungl, May.ts Proposition Nr 82.

Av redovisningshandlingar, som förvaltaren ingivit till rättens ombudsman,
äge borgenär, så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare vare skyldiga att meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren
det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.

60 §.

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens hörande
låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets
räkning i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning
av boet; inhämte dock rättens ombudsmans samtycke till rörelsens
fortsättande. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts
vill ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sitt samtycke eller
yrkar någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, som med ombudsmannens
samtycke fortgår, skall nedläggas, skola borgenärerna kallas
till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas
längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet, där ej borgenärer,
vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av de i ärendets
prövning deltagande borgenärernas fordringar, därom äro ense samt
dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande.

61 §.

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning av egendom i
boet äga rum utöver vad av bestämmelserna i 23, 24, 60 och 73 §§
kan föranledas.

Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös egendom,
som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt
fallande i värde eller erfordar allt för kostsam vård. Saknas medel till
bestridande av utgifter för boet, må ock under tid, som avses i första
stycket, försäljning av annan lös egendom äga rum, dock ej utöver vad
för ändamålet prövas nödigt; och bör, om gäldenären därtill anvisar
viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, så vitt det lämpligen
kan ske.

Till försäljning, varom i andra stycket förmäles, inhämte förvaltaren
samtycke av rättens ombudsman, som ock äge bestämma, om försäljningen
skall ske å auktion eller under hand. Innan ombudsmannen
meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären,! där det lämpligen
kan ske.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

02 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så
•snart ske kan, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64
och 66 §§, 70 § andra stycket samt 149 § andra stycket.

63 §.

Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, vaxdgenom han
försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom
i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären.

64 §.

Väckes av förvaltare fråga om uppskov med försäljning av egendom
i boet eller göres av borgenär eller gäldenären framställning därom
hos rättens ombudsman, äge ombudsmannen och förvaltaren besluta, att
med försäljningen skall anstå viss tid, dock ej utöver sex månader från
första borgenärssammanträdet. Kunna ombudsmannen och förvaltaren ej
enas eller är någon borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslut
eller har längre uppskov än nyss sagts påyrkats, skola borgenärerna
kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må dock uppskov
bestämmas till längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet,
där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av
sammanlagda beloppet av de i ärendets prövning deltagande borgenärernas
fordringar, därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande.

Då fråga om uppskov med försäljning av egendom väckes eller
borgenär eller gäldenären anmäler missnöje med beslut av ombudsmannen
och förvaltaren, att uppskov icke skall äga rum, äge ombudsmannen
förordna, att med försäljningen skall anstå i avbidan på ärendets avgörande.

Om anstånd i visst fall med försäljning av egendom i dödsbo, som
avträtts till konkurs, är särskilt stadgat.

65 §.

Hava borgenärerna i den ordning, som i 64 § sägs, beslutit, att
med försäljning av egendom i boet skall anstå viss tid, men finna rättens
ombudsman och förvaltaren med hänsyn till förekomna omständigheter,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 28si 19 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

att försäljning bör ske före den bestämda tidens utgång, varde frågan
huruvida anståndet skall upphöra hänskjuten till borgenärernas provning.

66 §.

Har gäldenären å första borgenärssammanträdet eller därförinnan
ingivit förslag om ackord, må egendomen i boet ej säljas innan avgjort
är, huruvida ackord kommer till stånd.

Ingives ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, vare det
ej hinder för försäljning av boets egendom; där förvaltaren i det yttrande
över förslaget, som jämlikt 156 § skall av honom avgivas, tillstyrker
dess antagande, må dock ej, efter det nämnda yttrande avgivits,
försäljning verkställas så länge ackordsfrågan ej är avgjord. Varder förslaget
ej sålunda tillstyrkt, men antages det av borgenärerna eller varder
det eljest jämlikt 164 § hän skjutet till rättens prövning, skall med försäljningen
anstå i avbidan på ackordsfrågans avgörande; och må i fall,
då prövningen av förslaget jämlikt 159 § uppskjutes, de borgenärer,
som hava rösträtt i ackordsfrågor, kunna med den röstövervikt, som i
sistnämnda paragraf sägs, besluta anstånd med försäljningen i avbidan
på borgenärernas prövning av förslaget.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat om anstånd med försäljning
av boets egendom äge ej tillämpning, där borgenärerna jämlikt 160 §
besluta, att ackordsförslag skall vara vilande, eller rätten jämlikt 166 §
förordnar, att med frågan om fastställelse av ackord skall anstå. Ej
må i nämnda fall anstånd med försäljningen äga rum, med mindre det
med den röstövervikt, som i 159 § sägs, bestämmes av de borgenärer,
som hava rösträtt i ackordsfrågor; skolande dock i det senare fallet anståndet
fortgå, till dess borgenärssammanträde, som skall av rättens
ombudsman ofördröjligen utlysas, ägt rum för ärendets behandling.

67 §.

Vad i 63, 64 och 66 §§ är stadgat om uppskov med försäljning av
egendom i boet utgöre ej hinder för sådan försäljning, som enligt 61 §
må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet.

Påyrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg och har hans rätt till
betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd
eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, då skall ock, utan

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 82.

länder därav att enligt vad ovan är stadgat uppskov med försäljningen
beslutits eller därmed eljest skall anstå, försäljning av den egendom äga
rum, så framt ej rättens ombudsman och förvaltaren finna uppenbart, att
förlust därigenom skulle uppstå för konkursboet.

Har gäldenären bjudit ackord, må ej på grund därav anstånd med
försäljningen äga rum, så framt gäldenären samtycker till försäljningen.

68 §.

Finnes det för boet fördelaktigt, att verkställighet av utmätning,
varom i 24 § andra stycket förmärs, varder inställd, äge förvaltaren
med samtycke av rättens ombudsman hos vederbörande myndighet göra
framställning därom.

69 §.

Innan förvaltaren efter första borgenärssammanträdet vidtager åtgärd
för försäljning av egendom i boet, vare han skyldig därom underrätta
rättens ombudsman.

70 §.

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande
myndighet äska försäljning därav i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren
finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till
försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenärernas
samtycke. Ej må i något fall försäljning av fast egendom ske
annorledes än å auktion, med mindre gäldenären det medgiver.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning
utsökningslagen bestämmer utan att försäljning kommit till stånd,
må förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens
försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger
anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att
leda till försäljning, äge förvaltaren med samtycke av ombudsmannen
underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer,
nom i konkursen bevakat fordringar, för vilka egendomen häftar enligt
17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken eller som skola
ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran, det tillstädja.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning
utsökningslagen stadgar, åligge det förvaltaren att före auktionen

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

eller, där jämlikt 102 § samma lag särskilt sammanträde skall hållas,,
före det sammanträde till. anktionsförrättaren avlämna behållning, som
under konkursen av egendomen uppkommit, så ock före konkursen uppkommen
behållning, som på grund därav att verkställighet av utmätning
jämlikt 24 § andra stycket inställts blivit till förvaltaren överlämnad.
Behållning, som ej sålunda avlämnas, skall innan slutlig utdelning
sker överlämnas till överexekutor att på sätt och i den ordning
utsökningslagen bestämmer i fråga om medel, som influtit under tvångsförvaltning,
mellan rättsägarne fördelas.

71 §•

Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning
av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse,
äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av
rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan ombudsmannen
meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det
lämpligen kan ske.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än
å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke, varom i första och andra styckena förmäles, vare ej av
nöden, där förvaltaren vill genom fondkommissionär till gällande börspris
försälja å fondbörs noterat värdepapper.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där
fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska
försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. År fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, må
det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshavare,,
vilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen
samt, om fartyget inköpts av annan, för inteckningens dödande
avlämnar inteckningshandlingen till den, som utses av honom och köparen.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning i hans
fasta egendom säljas, läte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa
särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet,
där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling,
som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen
ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver,
att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet,

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 82. 29

förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

72 §.

Lämnas av rättens ombudsman eller borgenärerna samtycke till försäljning
under hand av fast eller lös egendom i fall, då ej visst anbud
föreligger och varder antaget, skola föreskrifter tillika meddelas till förekommande
av försäljning till underpris, såsom om infordrande av anbud,
om ett lägsta försäljningspris, om värdering av egendomen genom sakkunnig
person eller dylikt.

73 §.

Har borgenär , lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion eller, då
fråga är om å fondbörs noterat värdepapper, genom fondkommissionär
till gällande börspris, så framt ej förvaltaren vill lösa egendomen för
konkursboets räkning; åliggande det borgenären att minst en vecka
innan han vidtager åtgärd för egendomens försäljning hembjuda den åt
förvaltaren till inlösen. Utgöres egendomen av fartyg eller gods i fartyg,
skall försäljningen ske i den ordning, som om dylik egendom, den där
blivit utmätt, särskilt är stadgad. Skall egendomen säljas annorledes
än utmätningsvis och är ej fråga om sådan försäljning av värdepapper,
som enligt vad nyss sagts må ske utan auktion, må försäljningen ej äga
rum å annan ort än den, där egendomen finnes, med mindre förvaltaren
samtycker därtill; och läte borgenären förvaltaren minst tre veckor förut
veta, när och var försäljningen skall ske. Har försäljning skett i annan
än den för utmätt egendom stadgade ordning, vare borgenären pliktig
att för förvaltaren redovisa för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren
därom besörja. Dock må inteckning i fast egendom, vilken blivit av
fastighetsägaren lämnad såsom pant, icke av förvaltaren säljas, utan äge
han allenast låta sälja den rätt till andel i inteckningen, som efter ty
särskilt är stadgat må tillkomma gäldenären.

74 §.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

fråga är; dock vare kungörelsens införande i allmänna tidningarna eller
i länskungörelserna icke i något fall erforderligt.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
auktion, som enligt 73 § besörjes av borgenär.

75 §.

Då förvaltaren utsatt auktion å lös egendom, vari panträtt eller
annan särskild förmånsrätt äger rum, bör lian i god tid före auktionen
till varje borgenär, som har sådan förmånsrätt i egendomen och vars
adress är känd, med posten översända särskild underrättelse om tid och
ställe för auktionen.

76 §.

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna kungörelsesätt icke vara
ägnat att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom
att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle
han i något fall anse tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre samtycke därtill av
rättens ombudsman. Inskränkning i fråga om kungörande av auktion å
lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
som i 17 kap. handelsbalken sägs, må dock icke äga rum, med
mindre den borgenär samtycker därtill; ej heller må utan gäldenärens
medgivande sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion
å fast egendom.

77 §.

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder
för indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning, som
i 64 § är stadgad beträffande uppskov med försäljning av boets egendom,
beslutas uppskov med indrivning av boets fordringar, och skall,
om sådant uppskov beslutits, vad i 65 § för där avsett fall föreskrives
äga motsvarande tillämpning. Kan fordran ej indrivas utan att rättegång
eller lagsökning anställes eller skiljedom påkallas, gälle vad i 79 § finnes
stadgat. Varder ej rättegång eller lagsökning anställd eller skiljedom
påkallad och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs,
må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

78 §.

Har förlikningsanbud angående osäker eller tvistig tillgång blivit
gjort och finner förvaltaren fördelaktigt för konkursboet, att det anbud
antages, begäre samtycke därtill, då tillgången utgöres av fast egendom,
av,,borgenärerna men eljest av rättens ombudsman; godkänner han ej anbudet,
äge förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. Ej må dock
förlikning avslutas innan gäldenären fått tillfälle att yttra sig däröver.
Vägrar gäldenären sitt samtycke till förlikning, som avser äganderätt
till fast egendom, vare frågan därom förfallen. Motsätter han sig förlikning
angående annan egendom, vare det ej hinder för förlikningen;
dock äge han själv utföra tvisten, där han ställer säkerhet för vad i
förlikning bjudes.

79 §.

Rättegång eller lagsökning må ej utan rättens ombudsmans samtycke
anställas av förvaltaren, och må han ej heller utan sådant samtycke
för konkursboets räkning fortsätta mål, som anhängiggjorts innan
beslutet om egendomsavträde meddelades.

Vill förvaltaren i högre rätt fullfölja talan, som i första stycket
avses, vare ock skyldig därtill inhämta ombudsmannens samtycke.

Underlåter förvaltaren att iakttaga vad ovan är föreskrivet, vare
det utan verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada,
som må uppkomma för konkursboet och ej täckes av vad i målet tillvinnes
boet.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om påkallande av skiljedom och fullföljande av inlett skiljedomsförfarande.

80 §.

Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet
av sitt uppdrag, må rättens ombudsman, granskningsman,
borgenär eller gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller finner konkursdomaren eljest anledning
till anmärkning mot förvaltare, äge konkursdomaren efter omständigheterna
tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från
befattningen.

Kung1. Maj. ts Proposition Nr 82.

Innan förvaltare må skiljas från befattningen, inhämte konkursdonm^en,
där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen,
yttrande från denne. Efter första borgenärsammanträdet må förvaltare
ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren
utlysts, erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet.
Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på
borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock må det
ej ske innan yttrande från ombudsmannen, där sådant skall avgivas, inkommit
till konkursdomaren.

81 §.

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall,
så vitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom
hava sådan förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode
till rättens ombudsman och förvaltare, som belöper för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, må ej
till förfång för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som
skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas annan konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där
den särskilda förmånsrätten är av beskaffenhet att kunna göras gällande
endast i konkurs, av egendomen må bestridas jämväl övriga konkurskostnader,
i den mån boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

82 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten;
äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Sådant arvode skall sättas till belopp, som med avseende å det arbete
uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts,
samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

83 §.

Arvode till rättens ombudsman ävensom arvode till förvaltare skall
bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 §
må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, be -

Kung}. Maj. ts Proposition Nr 82.

räknas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas
innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmande av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i
82 § stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga
motsvarande tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter
därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade;
och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts,
skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestämmande
av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl
det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall
fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Har förvaltare för
särskilda förvaltningsåtgärder, såsom förrättande av bouppteckning, utförande
av rättegång, hållande av auktion eller dylikt, anlitat annan och
har gottgörelse därför tillgodoförts denne eller har ersättning för utgifter
tillgodoförts rättens ombudsman eller förvaltare, skall sådant angivas
i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss
egendom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning
över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

85 §.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser framställning
allenast bestämmande av särskilt arvode förevisa egendom, äge
dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom
innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, läte
konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta
dagen införes en gång i allmänna tidningarna och den eller
de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
konkursen, kalla vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan;
och varde därjämte särskild underrättelse om ärendets företagande meddelad
den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären. Kungörelsen
skall innehålla meddelande om belopp, som i arvode fordras. I
fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har panträtt i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 höft. (Nr 82.) 282119 5

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i
konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till
envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,
översända underrättelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen,
att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse,
varom ovan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse om ärendets
handläggning vid rätten meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas,
så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

86 §.

Rättens ombudsman äge ej uppbära arvode förrän slutredovisning
avgivits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår; och må
ej arvode uppbäras av förvaltare förrän han avgivit slutredovisning för
sin förvaltning.

87 §.

Åro flere förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare ansvariga
för skada, svare en för alla och alla för en för skadans gäldande.

4 Kap.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären.

88 §.

Gäldenär må ej efter det beslut om hans försättande i konkurs
meddelats och innan han avlagt den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den
ort, där han är bosatt. Senare under konkursen må gäldenären ej utan
samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än att han kan en
vecka efter kallelse personligen infinna sig inom rättens domsaga å ort,
där hans närvaro påkallas; vare ock gäldenären skyldig att för ombudsmannen
och förvaltaren uppgiva stället, där han vistas, och, om det är
utom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom
må lämnas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

89 §.

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltare
och granskningsman ävensom, vid borgenärssammanträde, borgenärerna
de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt
han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant
hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens
eller, om sammanträdet skall hållas inför rättens ombudsman, dennes
samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans
utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

90 §.

Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall, som i 88 och 89
§§ avses, skall han över gäldenärens framställning höra förvaltaren.
Nöjes ej förvaltaren eller gäldenären åt ombudsmannens beslut, ma
frågan hänskjutas till konkursdomarens prövning.

91 §.

Gäldenär vare pliktig att inför konkursdomaren med ed fästa den
i anledning av konkursen upprättade bouppteckningens riktighet. Då
eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till bouppteckningen
eller de ändringar däri, som han må finna påkallade, och betyge därefter
med ed, att bouppteckningen (med däri av honom gjorda tillägg
eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång
eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller skuld, som ej hör
till boet, upptagits.

92 §.

Den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid första
borgenärssammanträdet. År gäldenären av laga förfall hindrad att då
avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen
då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren,
sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske
kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde
rättens ombudsman och förvaltaren underrättade därom.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaien
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkurs -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

domare, som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

93 §.

I fall, då det åligger förmyndare att avlägga sådan ed, som omförmäles
i 91 §, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år,
pliktig att avlägga eden, så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar
samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången
saknas. År gäldenär gift, åligge samma skyldighet hans make.

Gäldenär barn och adoptivbarn eller, där gäldenären är död, hans
stärbhusdelägare, så ock gäldenärens husfolk och tjänare vare, om det
kan antagas, att de äga kunskap om boet, pliktige att på yrkande av
förvaltaren eller borgenär avlägga ed, som nyss nämnts. Har någon
haft egendom, som hör till boet, om händer, vare han pliktig att uppgiva
vad han omhänderhaft och med ed fästa uppgiften, så framt förvaltaren
eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos
konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren
den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid
och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman
och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet framställts av
borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången
genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren
beslut om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives
eJ yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjliten till
rätten; och. vare, där rätten bifaller edgångsyrkandet, om edgångens
fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna
i 92 § andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande
tillämpning.

94 §.

Undandrager sig gäldenär att fullgöra vad honom enligt 54, 88,
89, 91 eller 93 § åligger eller överträder gäldenär förbud, varom stadgas
i 88 §, må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas
att fullgöra sin skyldighet.

Undandrager sig annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt
93 § förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller
genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden
härför gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd
enligt 94 § och att utdöma förelagt vite. Har någon för tredska insatts
i häkte, skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej
längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande.

96 §.

År gäldenär, såsom i 187 § utsökningslagen sägs, för överträdande
av reseförbud insatt i häkte, då beslut om hans försättande i konkurs
meddelas, varde därur lösgiven, sedan han avlagt bouppteckningsed.

97 §.

Gäldenär skall, där han ej annorledes kan försörja sig, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendomsavträde
meddelades. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas
av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären
äge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga
gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn
dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett
värde av högst femhundra kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn
så väl till hans behov och boets ställning som ock till hans omsorg att
göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som
enligt denna lag åligga honom.

98 §.

På rättens ombudsman ankomme att efter förvaltarens hörande besluta
om vad enligt 97 § må tillerkännas gäldenären; och skall beslut
därom meddelas så snart det påkallas och sist före utgången av den
tid, under vilken gäldenären äger åtnjuta underhåll.

Nöjes ej gäldenären med beslutet eller menar förvaltaren eller borgenär,
att gäldenären genom detsamma undfått mera än honom bör tillkomma,
äge den missnöjde begära skriftligt besked om beslutets innehåll
och inom fjorton dagar från utgången av tid, som i första stycket

38 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82,

sägs, påkalla rättens prövning genom skrift, som skall ingivas till konkursdomaren.

Då fråga, som avses i denna paragraf, skall prövas av rätten, utsäde
konkursdomaren för handläggningen därav viss dag efter utgången
av den i andra stycket omförmälda klagotid. Kungörelse därom skall minst
tio dagar före den utsatta dagen införas en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
om konkursen; och varde därjämte särskild underrättelse meddelad
förvaltaren och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande,
denne.

99 §.

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som erfordras
för resa och uppehälle, när han enligt vad i denna lag stadgas
har att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera,
om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle
sig därinom å ort, där han sist vistades.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde
i anledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §.

5 Kap.

Om bevakning av fordringar i konkurs.

100 §.

I konkurs må ej andra fordringar göras gällande än de, som uppkommit
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av
villkor eller ej förfallen till betalning.

101 §.

Inom den för bevakning av fordringar utsatta tid har borgenär att
hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär anspråk
på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den
rätt han i sådant avseende vill göra gällande. Vid inlagan foge borgenär
i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa
till stöd för sin talan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

1 bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och postadress
angivas.

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

102 §.

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens
ombudsman, som bar att skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande
för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den
åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som
enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen
skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas
de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna och det andra
tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna
vara att tillgå hos honom.

103 §.

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan
dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre
viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade
fordringarna, och ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga för granskning, än även
tid och ställe för det borgenärssammahträde, som enligt 108 § skall
hållas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor
från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas
oundgängligen nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det
i 108 § omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller
senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning
ej träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och
på landet under först infallande lagtima ting, så framt ej handläggningen
efter ty i 108 § sägs skall äga rum å urtima ting. Där det i
särskilt fall befinnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren läte'' ofördröjligen om vad sålunda bestämts med
posten översända meddelande till gäldenären och varje borgenär, som
bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd, ävensom särskilt
underrätta ombudsmannen och förvaltaren.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

104 §.

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om han
finner anledning till jäv mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt,
till konkursdomaren inom den jämlikt 103 § för framställande av anmärkningar
utsatta tid inkomma med anmärkningsskrift; börande därvid fogas
i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar förvaltaren vill åberopa
till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär,
som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i
avseende härå vad ovan är stadgat om anmärkning av förvaltare äga
motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

105 §.

G öres. anmärkning av någon av dem, som äro därtill berättigade,
gälle det även för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

106 §.

Borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ordning
framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat.
Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må sådant dock
ej lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning
ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt, ändå att
anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om yrkandet ej avser
någon i lag stadgad förmånsrätt.

i07 §.

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts, det
ena exemplaret av anmärkningsskriften genast av konkursdomaren överlämnat
till rättens ombudsman; och skall ombudsmannen ofördröjligen till
varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars
adress är känd, med posten översända avskrift av anmärkningsskriften
i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det i
108 § omförmälda borgenärssammanträde.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

108 §.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar framställts,
skola företagas till handläggning vid borgenärssammanträde inför
rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning
gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar,
som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På ombudsmannen ankomme att söka genom förhör med de närvarande
utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Medgiva
samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller inskränka
de densamma, äge ej den, som uteblivit, därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten.

Åskas på landet urtima ting för målets handläggning och förskjutes
det belopp, vartill ombudsmannen finner kostnaden därför böra beräknas,
åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom.
Konkursdomaren utsätte ofördröjligen urtima ting och meddele ombudsmannen
besked om tiden för tinget. Kan sådant besked ej före
sammanträdets slut erhållas och för de närvarande tillkännagivas, vare
ombudsmannen pliktig att om den utsatta tiden avlåta särskild underrättelse
till envar, som närvarit vid sammanträdet och vars adress är känd.

Efter sammanträdet tillställe ombudsmannen, så snart ske kan,
konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande om och i
vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid
protokollet skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

109 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola ofördröjligen och
utan hinder därav att någon, som i målet äger talan, icke iakttager inställelse
av rätten företagas till prövning och, så vitt ske kan, på en
gång avgöras. Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas och
styrkas, varde särskilt dömt över de tvistefrågor, som kunna tidigare
avgöras; beror någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det
ej vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 höft. (Nr 82.) 282119 6

Kungl. Maj:fs Proposition Nr 82.

hans rätt i konkursen för dét belopp, som kan varda bestämt genom
dom i den särskilda rättegången.

no §.

Förlikning angående anmärkning, som framställts mot bevakad
fordran, må ej ingås annorledes än i 108 § sägs, utan så är att alla,
vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

in §•

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är
stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rättens ombudsman;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra,
att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må
framställas mot bevakningen, ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade
bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning,
tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning
av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, å vilken,
om förlikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skall
vid rätten förekomma, så framt ej handläggningen skall äga rum å
urtima ting.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mer än fyra
veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tidningarna.
Sammanträdet inför ombudsmannen skall hållas inom fyra
veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten
avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress
är känd, till denne ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och förvaltaren.

I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till
efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden iör kungörelse och
annan underrättelse om efterbovakningen. llava llere borgenärer gjort
efterbevakning, svara de eu för alla och alla för en för kostnad, som
är gemensam för efterbevakningarna.

112 §.

Fordran, som anmälts efter utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, må ej komma i betraktande å borgeuärssammanträde,
som hålles inför rättens ombudsman, med mindre bevakningshandlingarna
genom konkursdomarens försorg kommit ombudsmannen tillhanda
eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att bevakning skett.

113 §.

Talan mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären.
I fråga om sådan talans fullföljande av förvaltaren skall vad i 79 § för
där avsedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

114 §.

Varder dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, ändrad
av högre rätt, gälle det även för dem, som icke sökt ändring i domen.

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast avgjort,
vilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

116 §.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande av annan
borgenär, förvaltaren eller gäldenären pliktig att med ed betyga, att
fordringen icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri
utan är riktig, sådan den av honom blivit uppgiven.

Vill borgenär avlägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts,
stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat avseende
lämnat uppgifter, som han ej kan inbegripa under eden, må hap vid edens
avläggande göra rättelse i sin bevakning.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

Skall eden avläggas av förmyndare eller målsman eller eljest av
någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad;
vare ock i sådant fall rätte sakägaren pliktig att själv fullgöra edgången,
där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda
omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Dör borgenären innan eden blivit av honom avlagd, vare den, som
träder i hans ställe, pliktig att avlägga eden; och varde eden därefter
lämpad.

117 §.

Yrkande, att borgenär skall avlägga ed, som i 116 § sägs, skall
göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingives i två exemplar
inom den för framställande av anmärkningar mot borgenärens bevakning
utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga
eller i anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge borgenär, mot vilken yrkandet framställts,
att inom viss tid av högst en månad från det han erhållit del av föreläggandet
fullgöra edgången och inkomma med bevis därom.

Kan borgenären ej inom den föreskrivna tiden fullgöra vad honom
ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkursdomaren
honom ny tid.

Den, som påyrkat edgången, vare pliktig att tillställa borgenären
föreläggande, som i andra stycket sägs, och till konkursdomaren inkomma
med bevis därom inom viss av konkursdomaren bestämd tid av
högst en månad från utgången av den för framställande av anmärkningar
mot bevakningen bestämda tid; skolande beviset om delgivningen
utgöras av sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs. År
ej veterligt, var borgenären uppehåller sig, och har anvisning ej kunnat
vinnas å ombud, som äger för honom mottaga delgivning av föreläggandet
och kan träffas inom riket, äge konkursdomaren förordna, att
föreläggandet må införas i allmänna tidningarna en gång; och äge den,
som påyrkat edgången, att inom en månad från det förordnandet gavs
styrka, att föreläggandet blivit sålunda kungjort. Då föreläggande, enligt
vad nu är sagt, delgives genom kungörelse i tidningarna, skall borgenären
anses hava undfått del av detsamma den dag kungörandet ägde rum.

Försummar den, som påyrkat edgången, att inom föreskriven tid
fullgöra vad i fjärde stycket är honom ålagt och visar han ej inom
samma tid, att hinder mött för delgivning, vare edgångsyrkandet förfallet;
visas sådant hinder, sätte konkursdomaren ut ny tid.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

118 §.

Då edgångsföreläggande, som avses i 117 §, blivit meddelat, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta rättens ombudsman och förvaltaren
därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall, så snart
det inkommit till konkursdomaren, av honom överlämnas till ombudsmannen.
Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall, som avses
i 116 § andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till ombudsmannen.

119 §.

Borgenärsed skall avläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt.
Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet,
där han vistas, avlägga eden hos svenska beskickningen eller inför den
domstol eller myndighet, inför vilken enligt det landets lag sådan edgång
må fullgöras.

ISO §.

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren
inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång,
må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande
såsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen
är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning
för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

Å borgenärssammanträde, som hålles inför rättens ombudsman efter
utgången av den för ingivande av edgångsbevis föreskrivna tid, må
fordringen icke komma i betraktande, med mindre edgångsbeviset genom
konkursdomarens försorg kommit ombudsmannen tillhanda eller borgenären
hos ombudsmannen styrkt, att beviset tillställts konkursdomaren.

121 §.

Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om egendomsavträde meddelades, äge begagna fordringen till kvittning
mot skuld, för vilken han vid nämnda tid häftade hos gäldenären; och
vare för tillgodonjutande av sådan rätt ej nödigt, att fordringen bevakas
i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet ut, åligge honom, där
han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas, beediga fordringen,
såsom i 116 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

År fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma
fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, gälle
i fråga om borgenärens rätt till kvittning i fall, då förutsättningarna
därför i övrigt föreligga enligt vad i första stycket sägs, att borgenären
har att fullgöra sin förbindelse men äger återbekomma ett belopp, motsvarande
vad han erlagt, i den mån det ej överstiger vad han har att
fordra, så framt han, innan kungörelse om framläggande av förslag till
slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; dock att, där fordringen
avser ersättning, varom i 136 § andra stycket förmärs, det borgenären
tillkommande beloppet skall vid slututdelningsförslagets upprättande
avsättas för att, därest villkoret sedermera skulle uppfyllas, till
borgenären återbäras.

Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes eller
därefter förvärvat fordran hos gäldenären efter avtal med annan än denne,
äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld hos gäldenären och
tillika hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd,
eller kännedom om konkursansökningen, ej den rätt, varom ovan
i denna paragraf är stadgat. Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär,
som efter det han erhållit sin fordran under nu nämnda tid satt sig i
skuld hos gäldenären och därvid hade skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, vare borgenär icke berättigad
att till kvittning mot skuld, vari han häftar hos gäldenären,
använda fordran, för vilken han enligt vad i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs stadgas icke ägt kvittningsrätt, därest ackord kommit
till stånd.

122 §.

Fordran, som blivit av borgenär beedigad efter ty ovan är sagt,
varde utan hinder därav prövad av rätten, då sådan prövning i laga
ordning påkallats.

123 §.

Borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös
egendom, vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom,
som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i
konkursen.

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

124 §.

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om avskrivning
av konkursen.

Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren
av densamma, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den
gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig.

6 Kap.

Om utdelning.

125 §.

Sedan den jämlikt 103 § utsatta tid för framställande av anmärkningar
mot bevakade fordringar gått till ända och, där anmärkning
gjorts, det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde hållits, skall av
boets penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande av konkurskostnaderna
eller till betalning av gäld, som boet eljest åsamkat sig, utdelning
till borgenärerna äga rum enligt vad nedan närmare bestämmes.

126 §.

På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta
med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre rättens ombudsman
samtycker därtill.

Kan utdelning till borgenärer, som'' hava förmånsrätt och icke jämlikt
143 § lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan
utdelning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i
penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning
utfärdas före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva
bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 § sägs, blivit
fullgjord. I fall, varom i 70 § andra stycket förmäles, utgöre den om -

48 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

ständigheten, att boet tillhörig fast egendom icke blivit försåld, ej hinder
för slututdelning.

127 §.

Skall enligt vad i 06 § är stadgat försäljningen av boets egendom
anstå medan ackordsförslag är beroende på prövning, må ej utdelning
ske till andra borgenärer än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.

128 §.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren att i samråd med rättens
ombudsman uppgöra utdelningsförslag. Uppstå därvid skiljaktiga meningar
emellan ombudsmannen och förvaltaren, varde förslaget upprättat efter
ombudsmannens mening.

Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet
av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna,
den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den
utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som
jämlikt 141 § andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att
lyfta på hans fordran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 §
uppburit betalning, varde det ock anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen
av egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redogörelsen
skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes
influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget
utdelas, för vilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava
medel, som avses i förslaget, influtit för egendom, vari särskild förmånsrätt
funnits, skola nu föreskrivna uppgifter lämnas särskilt för den
egendom.

129 §.

Sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande
förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å ställe,
som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren.
Ombudsmannen läte en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
kungöra, att utdelningsförslag upprättats, så ock från och med
vilken dag samt var det kommer att hållas tillgängligt. I kungörelsen
skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla
sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Det åligger ombudsmannen att ofördröjligen efter utfärdandet av
ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ett exemplar av
utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen dels ock till gäldenären
och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten
översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär
tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i
förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit
införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

130 §.

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen
därom först varit tillgängligt för granskning. 1 klanderskriften
skall angivas, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej
iakttaget, må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten samt läte den utsatta dagen minst tio dagar
förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
underrätte ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som
anmält klandret, samt där klandret avser utdelning till viss borgenär,
som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara
tillstädes. Utebliva de eller underlåter någon part att iakttaga inställelse,
vare det ej hinder för målets avgörande.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

131 §.

Bifalles av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag i vad det
avser utdelning till viss annan borgenär, gälle det ock till förmån för
dem, som icke deltagit i klandret.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.)

2821 19 7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

132 §.

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakning
av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdelningsförslag,
om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan
genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman
tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen visat, att bevakning skett.

Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första
stycket avses, varde först, så vitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket,
som skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom
den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer
del i vad som kan återstå.

133 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran eu för
alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs,
borgenären av annan av dem erhållit avbetalning genom utdelning
eller ackord i konkurs eller genom ackord i ackordsförhandling utan
konkurs eller har i sagda fall annan av de ansvariga efter det beslutet
om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning å fordringen, äge ändock
borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta utdelning för
samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett, ägt göra
gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser
sammanlagt mer än han har att fordra, gånge överskottet till de
konkursmassor, från vilka större utdelning fallit än som med hänsyn
till gäldenärernas eller löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån
utgå.

Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans
konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag.

134 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för
alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs,
annan av dem efter det beslutet om egendomsavträde meddelades
infriat fordringen hos borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad
till utdelning å samma belopp, som borgenären, därest denne
ej fått betalning, ägt i konkursen bevaka; dock må han ej uppbära
mer än mot hans fordran svarar.

Öl

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 82.

135 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för
alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs,
fordringen bevakats av, förutom borgenären, någon av dem, som
äro jämte konkursgäldenären ansvariga för betalningen, skall utdelning
för de bevakande gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären
vad till full betalning av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle
den, som jämte borgenären bevakat, i den man han genom avbetalning
erhållit fordran på ersättning bos konkursgäldenären.

136 §.

År fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger
utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, skall
utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning
i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i fall, varom
förmäles i andra stycket av denna paragraf, sådan fordran ej komma
i betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om framläggande
av utdelningsförslaget utfärdats hos rättens ombudsman visar, att
villkoret uppfyllts; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke
må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräknats
för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen
av en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
vad han kan komma att gälda utöver vad efter förbindelsernas ordning
och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran jämväl
vid slututdélning i konkursen komma i betraktande; dock att, där även
borgenären bevakat, vad i 135 § är stadgat om utdelning skall äga
tillämpning.

137 §.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts
sådan edgång, som i 116 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdélning i konkursen.
Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande,
med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelningstörslaget
utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit
rättens ombudsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt,
att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning
må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

138 §.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna
inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades;
dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för
klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna,
där boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade
fordringar utom böter, och skall i sådant fäll å fordran, för vilken ränta
ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas efter fem för
hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den
dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst
eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är
att räkna, där borgenären ej enligt ’ 11:3 §'' därförinnan uppburit betalning.
Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock
ränta efter fem för hundra om året därå beräknad från den dag, då
beslutet om egendomsavträde meddelades.

Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke
fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då
beslutet om egendomsavträde meddelades, skall utdelning för fordringen
beräknas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om
året utgör sådan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss
sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen
icke var förfallen den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag,
vari fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å
det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda
dag; har å sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppburits
och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas
efter fordringens värde å betalningsdagen.

139 §.

Vid upprättande av utdelningsförslag skola förmåner, som ej utgå
i penningar, uppskattas efter ortens pris.

I den mån fordran på ränta eller annan dylik förmån, som skall
utgå under någons livstid, icke är förfallen å den dag, från vilken tiden

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

för klander mot utdelnings förslag, vari fordringen upptagits, är att räkna,
varde fordringen efter en räntefot av fem för hundra om året uppskattad
till sitt kapitalvärde å nämnda dag. Uppskattningen skall ske med användande
av den dödlighets- och livslängd stabell för riket, som av vederbörande
myndighet sist blivit utgiven.

140 §.

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs
innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts
genom ackordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga
belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge
han icke uppbära mer än vad enligt ackordet tillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där gäldenären
erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs.

141 §.

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute
ej* annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej
heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret,
annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivit genom
laga kraftägande beslut avgjort.

År fordran beroende av villkor, som i 136 § avses, eller är, där
borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 § sägs, edgången ej fullgjord,
må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga
om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd
genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på
fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas
under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet
återbära vad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex för
hundra om året från lyftningsdagen.

142 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

143 §.

Har borgenär förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, må
honom medgivas att innan utdelning enligt vad ovan är stadgat äger
rum lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill
finnas.

Har borgenär förmånsrätt i viss egendom, må honom medgivas
lyftning, som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den
egendom.

Övriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom
ovan är sagt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning enligt
bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.

Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas
i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade
bestämmelser.

144 §.

Lyftning enligt 143 § må ej medgivas borgenär, med mindre han
bevakat sin fordran i konkursen och ställer borgen för att medlen återbäras
i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla
vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock med samtycke av rättens ombudsman
eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig
att ställa borgen.

Vad i 141 § tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda
ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid
återbäring av medel, som borgenär enligt 143 § fått lyfta.

145 §.

På förvaltaren ankomme att pröva, huruvida lyftning må medgivas
i de fall, som omförmälas i 143 §. Vägras lyftning, äge borgenären
hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning; och meddele
denne beslut i frågan.

146 §.

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att
tillgå för granskning, anses konkursen avslutad, ändå att tvist om bevakad
fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode
till rättens ombudsman eller förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller
någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, sedermera
kan uppkomma för konkursboet.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 82.

147 §.

Har, då två månader förflutit från det förslag till slututdelning
vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit
genom laga kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är berättigad att
utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag tilllagda
medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till
borgenären, om hans adress är känd, på borgenärens bekostnad med
posten översända meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas
av borgenären.

148 §.

Varda efter konkursens avslutande medel tillgängliga för utdelning,
åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att avgiva
redovisning för förvaltningen av medlen; skolande därvid de i denna lagom
utdelning ävensom om redovisning vid slututdelning givna stadganden
lända till efterrättelse. Efter framställning av rättens ombudsman och
förvaltaren äge dock konkursdomaren, om han med hänsyn till de med
en utdelning förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen böra äga
rum, förordna, att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till
gäldenären.

7 Kap.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskommelse
med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen,
eller har han andra bevis, att nämnda borgenärer blivit förnöjda, varde,
sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända, konkursen
nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren.
Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen,
skall han höra rättens ombudsman och förvaltaren.

År sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner
skäl därtill, förordna, att medan ansökningen är beroende på prövning
boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som
avses i 61 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Varder konkursen nedlagd, läte konkursdomaren införa tillkännagivande
därom en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

150 §.

Vill gäldenären bjuda ackord efter vad här nedan sägs, skall han
till konkursdomaren ingiva ackords förslag i två exemplar.

Ackordsförslag skall angiva, huru mycket gäldenären bjuder i betalning
samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och,'' i
förra fallet, vari säkerheten skall bestå.

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före ackordsförslagets ingivande kungörelse om slututdelning
blivit utfärdad,

2) om gäldenären icke iakttagit vad i 150 § är stadgat angående
ackords förslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats
tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes, blivit dömd
för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

4) om gäldenären är rymd för gäld eller tredskas att avlägga bouppteckningsed.

152 §.

Ingives ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet och möter
ej mot dess upptagande hinder, som i 151 § sägs,- åligge konkursdomaren
att innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande av förvaltaren,
huruvida han anser förslaget böra föreläggas borgenärerna. År slututdelning
i konkursen nära förestående, eller har gäldenären förut i konkursen
bjudit ackord men det tidigare ackordsförslaget återtagits efter
det kungörelse om dess behandling vid borgenärssammanträde blivit
införd i allmänna tidningarna eller ackordsfrågan förfallit eller det
tidigare ackordsförslaget förkastats av borgenärerna eller ej vunnit fastställelse,
och avstyrker förvaltaren med hänsyn till någon av nämnda
omständigheter ackordsförslagets framläggande för borgenärerna, skall
förslaget ej vinna vidare handläggning, med mindre rättens ombudsman,
vars yttrande i sådant fall skall av konkursdomaren infordras, förordar,
att ackordsfrågan ändock hänskjutes till borgenärernas prövning.

KungV. Maj:ts Proposition Nr 82.

153 §.

Möter jämlikt 151 eller 152 § hinder mot handläggning av ackordsförslag,
teckne konkursdomaren besked därom å förslaget.

154 §.

Upptages ackord sförslag och möter ej mot dess vidare handläggning
hinder, som i 152 § sägs, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas till sammanträde inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget.
Det ena exemplaret av ackordsförslaget skall av konkursdomaren
överlämnas till ombudsmannen för att under tiden intill sammanträdet
genom hans försorg hållas tillgängligt för granskning; och varde i den
kungörelse, som utfärdas om sammanträdet, intagen underrättelse, var
förslaget är att tillgå.

155 §.

Ackordsförslag må ej behandlas av borgenärerna förrän de tvistefrågor,
som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hava
uppkommit, blivit vid det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde
handlagda. Har förslaget ingivits å sådan tid, att det kan förekomma
å den dag, som bestämts för nämnda sammanträde, skall, där ej gäldenären
begär anstånd och konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill
vara, ackord sfrågan utsättas till behandling å tid och ställe, som bestämt s
för sagda sammanträde, samt förslaget hållas tillgängligt å det ställe, där
de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola tillhandahållas.
Har anstånd medgivits eller har förslaget ej ingivits så
tidigt, att det kan förekomma å dag, som nyss sagts, skall dess behandling
äga rum så snart det lämpligen kan ske; och bestämme i ty fall
konkursdomaren efter samråd med ombudsmannen och förvaltaren tid och
ställe för sammanträdet ävensom ställe, där förslaget skall hållas tillgängligt.

156 §.

Förvaltaren skall, så snart det lämpligen kan ske, till rättens ombudsman
inkomma med yttrande angående de omständigheter, som kunna
inverka på ackordsfrågans bedömande; och skall sådant yttrande tillika
innehålla bestämt förklarande, huruvida förslagets antagande tillstyrkes
eller icke.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.)

2821 19 8

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

Det åligger ombudsmannen att minst en vecka före det borgenärssammanträde,
där ackordsförslaget skall bebandlas, till varje borgenär,
som bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd, med posten
översända avskrift av förslaget jämte förvaltarens yttrande med erinran
om tid och ställe för nämnda sammanträde.

157 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas, bör
förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig, bör han ställa
ombud för sig.

Rättens ombudsman har att tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,
som äga deltaga i omröstning i ackordsfrågor, med uppgift å
de fordringsbelopp, för vilka rösträtt må utövas. År beträffande någon
av dessa fordringar anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt
framställd men icke prövad eller är, där efterbevakning skett,
tiden för framställande av anmärkningar ännu icke ute, varde sådant
särskilt anmärkt i förteckningen.

158 §.

Vid omröstning i ackordsfrågor må med den inskränkning, som föranledes
av stadgandena i 112 och 120 §§, rösträtt utövas ej mindre för
varje i konkursen bevakad fordran, för vilken förmånsrätt ej yrkas, än
även för fordran, för vilken förmånsrätt yrkas, så framt anmärkning
mot yrkandet är gjord och ej blivit av domstol ogillad eller, där efterbevakning
ägt rum, tiden för framställande av anmärkningar ej utgått.
Anmärkning mot yrkande om betalningsrätt utgöre ej hinder för borgenären
att deltaga i omröstningen, utan så är att anmärkningen blivit
av domstol gillad. I nu angivna fall skall, så vitt angår frågan om
borgenärs rösträtt, första rätts beslut lända till efterrättelse, där ej före
omröstningen visas, att beslutet blivit ändrat av högre rätt.

År, då omröstning om antagande av ackordsförslag äger rum, anmärkning
mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt för bevakad
fordran ännu icke prövad eller är, där efterbevakning skett, tiden för
framställande av anmärkningar ännu ej ute och varder utgången av
omröstningen olika allt efter som fordringen beräknas eller icke, må
dock fordringen vid bestämmande av omröstningens utgång icke komma
i betraktande, med mindre rättens prövning av anmärkning, som blivit
eller bliver framställd, utfaller så, att fordringen skall utgå utan för -

Kung1. Maj. ts Proposition Nr 82.

månsrätt, eller, vad angår efterbevåkning, det eljest bliver avgjort, att
fordringen skall sålunda utgå.

159 §.

Yrkar borgenär eller gäldenären vid det i 154 § omförmälda
sammanträdet uppskov med prövningen av ackordsförslaget, må därmed
kunna anstå till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om det
medgives antingen av alla tillstädesvarande borgenärer, som äga rösträtt
i ackordsfrågor, eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa bevakat
fyra femtedelar av sammanlagda beloppet av samtliga i konkursen bevakade
fordringar, som medföra sådan rösträtt. Beslutes uppskov, skall
rättens ombudsman före sammanträdets avslutande utsätta och tillkännagiva
tid och ställe för det nya sammanträdet; och vare vidare kallelse
icke erforderlig.

Vid det nya sammanträdet må ej utom i fall, som framgår av 160 §
första stycket, ytterligare uppskov beslutas.

160 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna, men äge de med den röstövervikt,
som i 159 § sägs, besluta, att förslaget skall vara vilande.
Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och
varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han, där ej sådant fall inträffat,
som avses i 173 §, att inom fyra veckor från det beslutet i
målet vunnit laga kraft hos rättens ombudsman göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan anmälan eller varder gäldenären
fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan
anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, kalle ombudsmannen borgenärerna
till sammanträde för att besluta över ackordsförslaget. Har gäldenären
gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen, så ock om
tid och ställe för dét nya sammanträdet av ombudsmannen minst en
vecka förut med posten översänd till varje borgenär, som bevakat fordran
i konkursen och vars adress är känd; och skall vad i 156 § stadgas om

60 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

avgivande av yttrande och delgivning därav åt borgenärerna äga motsvarande
tillämpning.

Vid det sammanträde, vartill ackordsfrågans behandling sålunda
blivit utsatt, må ytterligare uppskov icke beslutas; och skall förty, där
jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses
förfallen.

161 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är av
borgenärerna prövat.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som avses i 160 §, av
gäldenären göras senare än vid det borgenärssammanträde, där förslaget
första gången förekommer till behandling. Gör gäldenären ändring i
ackordsförslag sedan kungörelse om dess behandling å borgenärssammanträde
varit införd i allmänna tidningarna, må ej prövning av förslaget
äga rum å det utsatta sammanträdet, med mindre rättens ombudsman
finner uppenbart, att förslaget ej genom ändringen blivit mindre
fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej enligt vad nu är sagt förslaget
genast prövas och beslutes ej uppskov med dess behandling, anses
ackordsfrågan hava förfallit.

Beslutes uppskov i fall, som nyss sagts, har ombudsmannen att
minst en vecka före det nya sammanträdet till varje borgenär, som bevakat
fordran i konkursen och vars adress är känd och som ej varit tillstädes
vid det förra sammanträdet, med posten översända underrättelse
om ändring, som'' vidtagits i förslaget, så ock om tid och ställe för det
nya sammanträdet; och skall vad i 156 § stadgas om avgivande av yttrande
och delgivning därav åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

162 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer bevakat två tredjedelar av sammanlagda beloppet av
samtliga i konkursen bevakade fordringar, vilka enligt vad av 158 §
framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången av
omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av de tillstädesvarande
borgenärerna bifallit förslaget och de bevakat fyra femtedelar
av nämnda fordringsbelopp.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

163 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giitigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

164 §.

År vid det sammanträde, där omröstning över ackordsförslag äger
rum, förslaget att anse såsom antaget av borgenärerna eller föreligger
sådant fall, som avses i 158 § andra stycket, och kan till följd därav
ej vid sammanträdet avgöras, huruvida förslaget är att anse såsom
antaget eller förkastat, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens
prövning.

Rättens ombudsman åligge att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke,
samt i förra fallet ofördröjligen till konkursdomaren avlämna det vid
sammanträdet förda protokollet jämte eget yttrande över förslaget ävensom
det eller de yttranden, som av förvaltaren avgivits, samt den i 157 §
omförmälda borgenärsförteckningen. Innehåller ackordet andra villkor
än det till konkursdomaren ingivna ackordsförslaget, varde det i protokollet
angivet.

Har ackordsfrågan hänskjuta till rätten, utsätte konkursdomaren,
sedan protokollet inkommit, ärendet att vid rätten - förekomma i stad
inom tre veckor och på landet så snart ske kan å lagtima ting eller
särskilt tingssammanträde, som på grund av Konungens förordnande
skall hållas och varå dylikt ärende må förekomma, så framt ej gäldenären
begärt urtima ting och kostnaden därför förskjutits.

Konkursdomaren läte tiden för ärendets handläggning . minst tio
dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
underrätte ock särskilt förvaltaren och gäldenären.

Vill borgenär på någon av de i 166 eller 167 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse av ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
konkursdomaren sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan
till avgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa
dag, där ej på grund av särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen
erfordras.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

165 §.

Då i fall, som avses i 158 § andra stycket, ackordsfråga blivit
hänskjuten till rätten, skall, där rätten i övrigt finner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, med prövningen därav anstå
till dess frågan, huruvida ackordsförslaget blivit av borgenärerna antaget
eller ej, kan jämlikt ovan stadgade grunder avgöras av rätten.

166 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång,

2) då någon omständighet föreligger, som enligt vad i 151 § under

3) eller 4) stadgas utgör hinder för ackordsförslags upptagande,

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på
ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet,

4) då ackordet icke åt alla de borgenärer, vilka det angår och som
ej uttryckligen förklarat sig det oaktat nöjda med detsamma, giver lika
rätt och minst femtio för hundra av fordringsbeloppet att betalas sist
ett år efter det ackordet blivit fastställt,

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att .anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka av rättens ombudsman
skola sammankallas för att ånyo besluta i ackordsfrågan.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer men prövas i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, förordne rätten, att frågan
därom skall anstå i avbidan på åtalets utgång; skolande ombudsmannen
genast underrättas om beslutet. Varder åtalet ej bifallet, äge förvaltaren,
gäldenären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren ofördröjligen
dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall
vad i 164 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Göres ej anmälan, som nyss sagts, eller varder gäldenären
fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan
förfallen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

167 §.

Ändock att fastställelse av ackord icke må vägras jämlikt 166 §
första stycket under 5), äge rätten, där fastställelse beätrides på den
grund, att säkerhet ej finnes för ackordets fullgörande, efter omständigheterna
pröva, huruvida fastställelse av sådan anledning må vägras.

168 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärei,
kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i konkursen,
utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.
Räcker ej egendom, vari borgenär äger särskild förmånsrätt,
till gäldande av hans fordrans fulla belopp, vare han för återstoden
underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda för dem,
vilka ej äga förmånsrätt.

Borgenär njute utan hinder av ackord den rätt till kvittning, som
enligt 121 § må tillkomma honom.

169 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, vartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av
ackordet, ändå att bevakning ej gjorts av dem utan allenast borgenären
bevakat fordringen.

170 §.

Anmärkning mot bevakning skall, där förmånsrätt yrkas för den
bevakade fordringen, prövas i den ordning denna lag stadgar, ändå att
ackord kommit till stånd.

171 §.

Innan egendomen i boet till följd av att konkursen nedlagts eller
ackord fastställts till gäldenären återställes, skall förvaltaren av egendomen,
så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som
boet eljest må hava åsamkat sig; och åligger det förvaltaren, då ackord
kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina beva -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr •82.

kade fordringar äga förmånsrätt, av egendomen, så vitt den förslår, erhålla
den betalning, som på grund av förmånsrätten tillkommer dem.

År kostnad eller fordran, som ovan avses, tvistig, skola erforderliga
medel till kostnadens eller fordringens gäldande av förvaltaren insättas
i riksbanken eller annan bank, varom parterna enas; och komma
ränta den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen.

172 §.

Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till konkursen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackords frågans
avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att
mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i övrigt
gällande.

173 §.

Varder i fall, då ackordsförslag ej utgör hinder för utdelning, kungörelse
om slututdelning utfärdad innan ackordsfrågan blivit avgjord,,
skall frågan anses förfallen den dag, då kungörelsen utfärdades.

174 §.

Över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till borgenärerna,,
må ej klagas.

8 Kap.

Om borgenärssammanträden.

175 §.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt vad i denna lag är
stadgat skola hållas inför konkursdomaren, skall rättens ombudsman vara
ordförande.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

176 §.

Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas av rättens ombudsman,
där det ej enligt vad för särskilda fall är stadgat åligger konkursdomaren.

Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe för sammanträdet
ävensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas en gång
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om konkursen; dock må för visst fall
bestämmas kortare tid, så framt särskilda omständigheter påkalla sådant.

Om borgenärssammanträdes utlysande skola förvaltaren och gäldenären
samt, där konkursdomaren utfärdar kallelsen, rättens ombudsman
särskilt underrättas.

Angående sättet för utlysande av första borgenärssammanträdet och
av sammanträde i anledning av anmärkning mot bevakning är stadgat
i 19, 20, 103 och 111 §§.

177 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras av ordföranden.

Hålles sammanträdet inför rättens ombudsman, skall protokollet
underskrivas av ombudsmannen jämte en eller flere vid sammanträdet
utsedda justeringsmän.

178 §.

Vid val av förvaltare, så ock i andra vid borgenärssammanträde
förekommande frågor, som röra boets förvaltning, gälle, där ej annorledes
är i denna lag stadgat, såsom beslut den mening, varom bland
närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas,
gälle den mening ordföranden biträder.

179 §.

En var, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid
borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgiva beloppet och beskaffenheten
av sin fordran samt så vitt ske kan förete de handlingar, på vilka
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 2821 19 9

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter
bevakningstidens utgång, skall dock vad sålunda är stadgat anses fullgjort,
där borgenär i bevakningsinlaga lämnat nämnda uppgifter om
fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter vad nyss
sagts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

För fordran, som uppenbarligen är ogrundad, må talan ej föras.
Har fordran blivit av domstol ogillad, må, ändå att beslutet icke äger
laga kraft, talan för fordringen ej föras.

180 §.

Borgenär må ej vid borgenärssammanträde föra talan i fråga rörande
boets förvaltning i den mån hans rätt i konkursen på grund därav att
hans fordran är förenad med förmånsrätt eller av annan orsak uppenbarligen
icke är beroende av frågans utgång.

Ej må borgenär själv eller genom ombud eller såsom ombud för
annan borgenär å borgenärssammanträde deltaga i behandling av fråga
rörande avtal emellan honom och konkursboet. Borgenär må ej heller
deltaga i behandling av fråga om avtal emellan konkursboet och tredje
man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot konkursboets.

Borgenär må dock ej förvägras att föra talan i fall, som i denna
paragraf avses, med mindre fråga därom vid sammanträdet väckes av
annan borgenär eller av förvaltare eller av gäldenären.

181 §.

Förvaltare äge ej för egen de!, där han själv är borgenär, eller
såsom ombud för annan deltaga i val av granskningsman.

182 §.

År bevakning gjord av löftesman eller annan, som är jämte gäldenären
ansvarig för betalningen av en fordran, och har tillika borgenären
bevakat fordringen, äge de tillsammans röst, beräknad efter den
fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens mening, där ej de
andra utlösa honom eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

183 §.

Menar någon borgenär, att omröstning rörande val av förvaltare
eller granskningsman eller suppleant för granskningsman icke lagligen
skett eller att beslut av borgenärerna i annan fråga, vars avgörande på
dem ankommer, icke lagligen tillkommit, äge lian däröver anföra besvär.
Ilar ackordsfråga hänskjutits till rättens prövning, skall dock beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 164 § femte
stycket sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej föras
över beslut, varigenom prövningen av ackordsförslag uppskjutsa eller
sådant förslag förklarats vilande eller framställning om dylik åtgärd beträffande
ackordsförslag blivit avslagen, där ej i sistnämnda fall ackordsfrågan
till följd av beslutet skall anses hava förfallit.

År beslut, varöver enligt första stycket klagan må föras genom
besvär, fattat vid sammanträde inför rättens ombudsman, skall klagan
föras hos den rätt, där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant
fall inom fjorton dagar ingivas till konkursdomaren; och förordne han,
där det prövas nödigt, att övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde
erhålla del av besvären för att å viss dag avgiva förklaring däröver
inför rätten vid äventyr, att målet ändock företages. Har beslutet
fattats vid sammanträde inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan
däröver vad om klagan över konkursdomarens beslut är stadgat.

Vill gäldenären föra klagan i fall, där det enligt vad ovan stadgas
är borgenär medgivet, have lov därtill, så framt hans rätt kan vara
beroende av beslutet. Anser gäldenären, att genom borgenärernas beslut
om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borgenärssammanträdet
eller om uppskov utöver nämnda tid med försäljning
av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar konkursutredningen
oskäligt förlänges, äge han ock över sådant beslut föra klagan.
I fråga om klagan, varom i detta stycke förmäles, skall vad ovan är
föreskrivet om klagan av borgenär äga motsvarande tillämpning.

Borgenärsbeslut gånge utan hinder av klagan i verkställighet, där
ej förbud däremot meddelas av konkursdomaren, då besvären ingivits
till honom, eller av den rätt, där målet är anhängigt.

184 §.

Fatta borgenärer beslut i ärende, Arari det icke tillkommer dem att
besluta, eller överskrida de i annat ärende sin beslutanderätt, vare beslutet
ogillt.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

9 Kap.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande
av konkurskostnaderna.

185 §.

Finner. konkursdomaren, då beslut om egendomsavträde meddelas,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader,
skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder
då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle vad här nedan
föreskrives:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse
med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande,
som ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att en gång inföias
i allmänna tidningarna ävensom eu eller två tidningar inom orten;
varjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta allmänna
åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets- eller tjänsteman,
hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna eu
god man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren
ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning
över hans tillgångar och skulder med uppgift å varje borgenärs
namn, boningsort och postadress, så ock å de böcker och andra handlingar,
som röia boet, skall god man alltid förordnas; och åligge det i sådant
fall gode mannen att ofördröjligen upprätta och till konkursdomaren
inkomma med förteckning, som nyss sagts. \''id bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen
uppgiva boet.

3) Framgår ej av bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande
av konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären
att inställa sig för att fasta bouppteckningens riktighet med sådan ed,
som i 91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum tidigare än en
vecka efter det beslutet om egendomsavträde meddelades. Har konkursansökningen
gjorts av borgenär, varde underrättelse om tiden för edgången
med posten översänd till honom.

Kungl. May.ta Proposition Nr 82.

Edgångsyrkande, varom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom
nu är fråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i
samma kapitel stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrättning
vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall,
som bär avses, äga motsvarande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller
eljest ådagalagt, att tillgång finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären
beedigat bouppteckningen eller annan fullgjort edgång, som må hava
förelagts honom, må konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger för
edgångs fullgörande inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning
saknas till antagande, att genom edgången tillgång till kostnadernas
bestridande skulle yppas.

5) Finnes boet förslå till konkurskostnadernas bestridande eller
ställes säkerhet för desamma, skall konkursdomaren genast utfärda sådan
kungörelse om konkursen, som omförmäles i 19 §, därvid likväl skall
iakttagas, att de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det
beslutet om egendomsavträde meddelades, i stället skola räknas från
dagen för utfärdandet av nyssnämnda kungörelse. Om kungörelsens
offentliggörande gälle vad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl
i övrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet;
dock att, där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger
gäldenären eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.

186 §.

Varder efter utfärdandet av den i 19 § omförmälda kungörelsen
uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
åligge förvaltaren att utan dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren.
Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen
vara befogad, läte han kungöra densamma en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen
infördes i allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare
anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa,
att tillgång finnes till bestridande av sagda kostnader, göre anmälan
därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge kon -

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

kursdomaren giva honom det rådrum, som prövas nödigt, Där säkerhet
ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder till antagande, att
medel till gäldande av nämnda kostnader finnas, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning av konkursen.

187 §.

Avgår förvaltare eller granskningsman sedan jämlikt 186 § anmälan
skett därom att tillgång ej finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
skall borgenärsammanträde, som omförmäles i 49 §, ej utsättas,
så länge anmälningen är beroende på prövning.

188 §.

Varder konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskriven
jämlikt 185 §, vare borgenären pliktig att vidkännas de av förfarandet
föranledda kostnaderna, däri inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens
beprövande, till god man, som omförmäles i nämnda paragraf
under 2). Beslutet om konkursens avskrivande skall innehålla åläggande
för borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbelopp
skall särskilt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slututdelning, äge konkursdomaren,
i den mån konkursboet ej lämnar tillgång till gäldande av vad
konkursdomaren förskjutit för kungörelser, kallelser och underrättelser,
som bort gäldas av boet, och kostnaderna ej heller kunnat uttagas av
borgenär, vilken jämlikt första stycket är ansvarig för desamma, att av
allmänna medel undfå ersättning för vad sålunda förskjutits.

10 Kap.

Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning,
så oek om klander å sådan redovisning.

189 §.

Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för
förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av
honom jämte annan, ofördröjligen avgivas. Har förvaltningen varit delad,
såsom i 52 § andra stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast
den dei av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit
till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock redovisning
för förvaltningen av boet avgivas.

Rattens ombudsman bär att granska redovisning, varom ovan förmäles,
och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande
skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna.
Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av
förslag till slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara att tillgå
för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget;
och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse,
som omförmäles i 129 §. Då redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen
efter samråd med förvaltaren bestämma ställe, där redovisningshandlingarna
skola hållas tillgängliga; läte ock en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag
samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.

I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas,
att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan
på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §.

Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt avskrift genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren
för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra
handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet,
vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte
ombudsmannen att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till
gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men
icke erhållit full betalning och vars adress är känd, med posten översända
meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen;
dock att, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas
till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

190 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt eller
varder konkurs avskriven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §,
skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för
förvaltningen av boet. Har konkursdomaren jämlikt 148 § förordnat, att
konkursboet tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären, skall ock
redovisning ofördröjligen avgivas till honom.

Avskrives konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt
samma paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

191 §.

Vill gäldenären klandra redovisning, varom stadgas i 189 eller
190 §, eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars rätt kan vara
beroende av redovisningen, klandra densamma, skall han instämma sin
talan till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre
månader, räknat i fall, som avses i 189 §, från den dag, då redovisningen
enligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 § första stycket, från det redovisningen tillställdes
gäldenären och i fall, som i 190 § andra stycket sägs, från det beslutet
om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

192 §’

År klandertalan anställd av borgenär, vare han berättigad att av
konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den
täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.

11 Kap.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

Med köpman förstås i denna lag envar, som enligt vad särskilt
finnes stadgat är eller under någon del av det sista året innan ansökning
om konkurs gjordes varit pliktig att föra handelsböcker.

194 §.

Om kommittents rätt att, då kommissionär, som för kommittentens
räkning i eget namn ingått avtal, försatts i konkurs, mot tredje man
göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet, så ock om kommittents
rätt till redovisning för belopp, som till kommissionärens konkursbo influtit
för avyttrat gods, är särskilt stadgat.

Har i annat fall än som avses i första stycket gäldenären innan
beslutet om egendomsavträde meddelades föryttrat annans egendom, äge
den, vars egendom föryttrats, rätt att, om betalningen helt eller delvis
efter sagda besluts meddelande influtit till konkursboet, av förvaltaren
erhålla redovisning för vad sålunda influtit samt att, i den mån betalningen
utestår ogulden hos köparen, själv göra fordringsrätten gällande

Kungl. Mgj:ts Proposition Nr 82.

gent emot denne; dock skall vad sålunda stadgats icke äga tillämpning,
så vitt köparens rätt därigenom skulle förnärmas.

195 §.

Väd i denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle vad
nu är sagt icke i avseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

196 §.

År betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med
hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens
konkurs till förfång för övriga borgenärer njuta rätt till högre betalning
än efter det lägst bestämda beloppet, så vida anmärkning därom framställes
i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning
betingats, det högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den
mån rabatten icke överstiger fem för hundra av fordringens belopp.

197 §.

Talan mot rättens ombudsman om ersättning för skada, för vilken
han är ansvarig, må ej anställas efter utgången av den tid, inom vilken
slutredovisning för den förvaltning, varöver han haft att öva tillsyn,
må klandras, utan så är att talan grundas därpå att brottslig handling
blivit begången.

198 §.

Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att
fast egendom, som hör till boet, gått till försäljning, ankomme på
fastighetens ägare att därom göra anmälan hos rätten i den ort, där
egendomen ligger; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom
göras i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

199 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, ankomme på
den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) assi 19 10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

pröva, huruvida han förr än fyra månader förflutit från det beslutet om
. egendomsavträde meddelades må åter inträda i utövning av tjänsten.

200 §.

Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas,
med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle
att yttra sig, skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest
ej kan anträffas med kallelse.

201 §.

År gäldenär, vars egendom avträtts till konkurs, gift, varde andra
maken kallad till första borgenärssammanträdet.

202 §.

Erfordras under konkursen ändrad föreskrift, i vilken eller vilka
ortstidningar kungörelser angående konkursen skola införas, ankomme
på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sådan föreskrift; underrätte
ock ofördröjligen rättens ombudsman därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i ortstidning,
som i sådant avseende bestämts, skall kungörelsen anses behörigen
offentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rätten må utan hinder
av föreskrift, att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar
före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare,
om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 §.

Skall på grund av stadgande i denna lag underrättelse om tiden
för konkursmåls handläggning vid rätten genom kungörelse meddelas
borgenärer, må i stället annat kallelsesätt tillämpas, om utan ökning av
kallelsekostnaden alla borgenärer, som i målet äga talan, underrättas så
tidigt, att de kunna själva eller genom ombud infinna sig.

Å kallelse till borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, skall vad i
första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

204 §.

Har handling, som enligt vad i denna lag är stadgat skall ingivas
till konkursdomaren i två exemplar, ingivits allenast i ett exemplar,
besörje konkursdomaren avskrift av handlingen; och gälde den, som
ingivit handlingen, lösen för avskriften.

Part vare tillåtet, att med posten insända följande handlingar: anmälan
om postadress, som i 12§ sägs; bevis att borgenärs ansökning om konkurs
blivit gäldenär delgiven; bevakningsinlaga, så vida fråga ej är om efterbevakning;
anmärkning mot bevakad fordran; yrkande att fordran skall
fästas med ed; bevis om delgivning av föreläggande, som meddelats i
anledning av sådant yrkande; anmälan att hinder mött för sagda delgivning
eller för edens avläggande; bevis att eden blivit avlagd; samt
skrift, vari fastställelse av ackord bestrides; och skall handling, där den
blivit sålunda insänd, anses ingiven å tid, då den mottogs.

Varder, då avskrift erfordras av handling, som borgenär insänt med
posten, kostnaden för avskriften ej erlagd av borgenären, vare konkursboet
pliktigt att förskjuta sagda kostnad.

205 §.

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall rättens ombudsman
hos konkursdomaren göra anmälan om gäldenärens nya hemvist.

206 §.

Där ej av bestämmelserna i denna lag annat föranledes, skola till
ombudsmannen överlämnade handlingar rörande konkursen så snart
lämpligen kan ske tillställas förvaltaren för att av honom förvaras.
Behöver förvaltaren tillgång till handling, som av ombudsmannen innehaves,
ombesörje ombudsmannen avskrift därav för förvaltarens räkning.

207 §.

Protokollen vid alla inför rättens ombudsman hållna borgenärssammanträden
skola efter konkursens avslutande av honom överlämnas till
konkursdomaren för att förvaras i rättens arkiv.

208 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje konkurs antecknas:
när och av vem konkursansökningen blivit gjord; dagen då beslutet om

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 82.

egendomsavträde meddelades; namn å rättens ombudsman, å förvaltare,
å granskningsman och å god man, som utsetts jämlikt 185 § under 2);
underrättelse, som avses i 52 § första stycket; inkomna framställningar
och i anledning därav eller eljest av konkursdomaren eller rätten vidtagna
åtgärder; samt dagen för konkursens avslutande. Dagboken skall
ock lämna fullständig upplysning om gäldenärens hemvist vid tiden för
egendomsavträdet samt, då han flyttat till annat ställe, om hans nya
hemvist.

209 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller
vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 10—14, 17 och 19 §§, 20 § första
stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 201 § sägs;
finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande,
att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna,
äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant
fall föreskrivas i 185 § under 1) och 2). År konkursdomaren av jäv
hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skall han uppdraga åt
lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare varder av
ojävig domare utsedd.

Det åligger konkursdomaren, där hovrättens förordnande för särskild
domare erfordras, att utan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.

210 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten; dock må ej
klagas däröver att rättens ombudsman entledigats eller att förvaltare tillhållits
att fullgöra sina åligganden.

Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 §,
varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om
konkursens nedläggande infördes i allmänna tidningarna.

Beslut av konkursdomaren i frågor, som omförmälas i 3, 4 eller 6
kap., gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud
däremot från hovrätten kommer; dock att vad sålunda stadgats icke
skall äga tillämpning å beslut, varigenom förelagt vite utdömts.

211 §.

över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen,
må klagan ej föras.

Kungl. Maj.ls Proposition Nr 82.

212 §.

Då vädjat är mot utslag i konkursmål rörande betalnings- eller
förmånsrätt eller ackord, åligge i stad rätten och på landet rättens ordförande
att inom tre veckor därefter till hovrätten insända alla handlingar,
som röra målet.

213 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter från och med fem till och med ett
tusen kronor eller fängelse i högst ett år.

214 §.

Var som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning,
utövar rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits,
är oriktig, straffes med böter, från och med fem till och med
ett tusen kronor eller fängelse i högst ett år.

215 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.

. 216 §.

Varder konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej bifallen och
befinnes borgenären hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig anledning
till antagande, att gäldenären var på obestånd eller i fall, varom
i 3 och 4 §§ stadgas, att omständighet, som där sägs, förelåg, vare
borgenären pliktig att, om gäldenären det yrkar, ersätta den skada, som
skäligen må anses hava tillskyndats gäldenären genom ansökningen och
dess handläggning.

217 §.

Allmänna åklagaren äge tillgång till alla handlingar, som röra boet
och kunna lämna upplysning därom, huruvida gäldenären gjort sig
skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

218 §.

Uppgives i den berättelse, varom stadgas i 55 §, att anledning
finnes till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

219 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så
ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 §, skall utföras
vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rätt, dit
målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas,
och må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå att den, mot
vilken sådan talan föres, är tillstädes genom ombud.

220 §.

. Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer
avvikit, gånge ändå dom över honom.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

1 §•

Den nu antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1921.

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trätt i kraft,
skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning
vid nämnda tid på prövning beroende, skall ock i fråga om prövning
och handläggning av den ansökning ävensom i avseende å konkurs, som
därå följer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått
gäldenären innan nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att konkursen
följt på ansökning, som gjorts först därefter, motsvarande bestämmelser
i äldre lag tillämpas, om på grund därav frihet från klander
för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger
rum enligt 28—36 §§ av nya lagen.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

konkurslagen den 18 september 1862, sådan den lyder efter de
ändringar i eller .tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade
författningar;

förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i visst
fall för borgade varor;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §■ .

År enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande beroende
av tiden, då konkurs kommer till stånd, och har i enlighet med vad i
12 § av den nu upphävda konkurslagen stadgats därom att konkurs
anses börjad den dag ansökningen om konkurs ingiven är, där konkurs
på den ansökning följer, med nämnda tid avsetts dagen för konkursansökningens
ingivande, skall även i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts efter det nya lagen trätt i kraft, med sagda
tid förstås dagen för ingivandet av konkursansökning.

5 §•

Där enligt lag eller särskild författning tid för anhängiggörande av
talan eller vidtagande av annan åtgärd räknas från inställelsedagen i
konkurs, skall i fall, då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid i
stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdade
kungörelse borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar.

6 §•

De i lag eller särskild författning meddelade stadganden, som hava
avseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, skola gälla i avseende
å beslut om egendomsavträde, som enligt nya lagen meddelas.

Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan
i anledning av konkurs åligger rätten eller domaren, skall sålunda stadgad
skyldighet i stället åligga konkursdomaren.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat om gode män eller
sysslomän i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses
enligt nya lagen.

i §•

År gäldenären gift och äger äldre giftermålsbalken tillämpning i
fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, skola följande avvikelser
gälla från vad i nya lagen finnes stadgat:

Kunrjl. Majrts Proposition Nr 82.

1. Borgenär äge ej söka, att makarnas bo skall avträdas till konkurs,
om hans fordran är] sådan, att för densamma utmätning ej kan
vinnas i annan egeudom än den, varöver hustrun äger råda.

2. Vad i 83, 34, 36, 37 och 39 §§ av nya lagen är stadgat om
återvinning från gäldenärens make samt om återgång av bodelning skall
icke äga tillämpning.

3. I fråga om anstånd med försäljning av egendom, som gäldenärens
hustru påstår vara dess enskilda, skall jämte bestämmelserna i
nya lagen gälla vad därom linnes särskilt stadgat.

4. Har makarnas bo avträtts till konkurs, skall konkursdomaren å
första borgenärssammanträdet förordna god man att biträda hustrun;
dock må ej sådant förordnande meddelas mot hennes bestridande. Den,
som förordnats till god man, har att i avseende å konkursen och vad
därmed äger samband bevaka hustruns talan, där den ej av henne själv
utföres. Har förordnande, som nu sagts, meddelats, åligge det konkursdomaren
att göra anteckning därom, med angivande av den förordnades
namn, uti den-i 208 § av nya lagen omförmälda dagboken.

5. Har gäldenärens hustru sökt undanskiftande, åligge det dels
konkursdomaren att om innehållet i kungörelse, som avses i 111 § av
nya lagen, särskilt underrätta jämväl hustrun eller god man, som förordnats
för henne, och dels rättens ombudsman att ofördröjligen efter utfärdandet
av den i 129 § av nya lagen omförmälda kungörelsen till
hustrun eller god man, som nyss sagts, med posten översända meddelande
om innehållet i kungörelsen.

6. Då vädjat är mot utslag i konkursmål rörande undanskiftande
av egendom, skall vad i 212 § av nya lagen för där avsett fall stadgas
äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses
upphävda:

de i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete meddelade föreskrifter om utdelning för fordran å
livränta i arbetsgivares konkurs, i den mån sagda föreskrifter på grund
av bestämmelse i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete fortfarande äga giltighet; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.)

2821 19 1 1

Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 82.

vad lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse stadgar i fråga
om särskild administration, då försäkringsbolag kommit i konkurs.

» §•

Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags, sparbanks och vissa
centralkassors för jordbrukskredit konkurs, så ock om förvaltning av järnväg
under konkurs är särskilt stadgat.

KungI. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ackordsförhandling utan konkurs.

1 §•

Vill gäldenär, som ej är i konkurstillstånd, erhålla ackord efter vad
här nedan sägs, äge han hos konkursdomaren i den ort, där han bör
inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skriftligen
göra ansökning om inledande av offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande
beslut dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
äge ej den rätt, som i första stycket sägs.

2 §•

Vid ansökning, som avses i 1 §, skola fogas:

1) ackordsförslag, angivande, huru mycket gäldenären bjuder i betalning
samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och,
i förra fallet, vari säkerheten skall bestå;

2) en under de närmaste sextio dagarna före ansökningens ingivande
upprättad förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å
varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å böcker och andra
handlingar, som röra boet; skolande bouppteckningen med iakttagande av
vad i 3 § närmare föreskrives vara upprättad av god man, som i 4 § sägs;

3) om gäldenären är köpman, den av honom senast uppgjorda balansräkningen; 4)

berättelse av gode mannen om boets tillstånd, så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas; skolande berättelsen

KungI. Maj:ts Proposition Nr 82.

tillika upptaga en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom
angiva dels vilken utdelning borgenärerna kunna påräkna, därest
gäldenärens bo avträdes till konkurs, dels huruvida egendom till skada
för borgenärerna frångått gäldenären under sådana förhållanden, att i
fall av konkurs återvinning av den egendom kan äga rum, dels huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, dels ock, om gäldenären
är köpman, vilka handelsböcker han hållit och huru de blivit förda;

5) av gode mannen avgivet yttrande, huruvida han med avseende
å de förhållanden, som beröras i den under 4) nämnda berättelsen, eller
andra omständigheter, som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande,
anser ackordsförslaget böra antagas av borgenärerna eller icke;

6) _ förklaring av borgenärer, som till antalet utgöra minst hälften
av de i bouppteckningen såsom icke förmånsberättigade upptagna borgenärerna
och som tillhopa äga att fordra minst två tredjedelar av sammanlagda
beloppet av nyssnämnda borgenärers fordringar, att de anse ackordsförslaget
antagligt;

7) ett kontant belopp av etthundrafemtio kronor såsom förskott å kostnaden
för ackordsärendets handläggning av konkursdomaren och inför
rätten jämte säkerhet, som godkännes av konkursdomaren, för kostnad,
som ej täckes av nämnda belopp.

Därjämte bör gäldenären vid ansökningen foga bevis, att ackordsförslaget
jämte gode mannens berättelse och yttrande tillställts samtliga
i bouppteckningen upptagna borgenärer.

Ansökningen jämte de under 1)—6) upptagna handlingar skall ingivas
i två exemplar.

3 §•

I den bouppteckning, som omförmäles i 2 § under 2), skola tillgångarna
upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. År gäldenären köpman, skall i bouppteckningen till jämförelse,
så vitt ske kan, tillika lämnas specificerad uppgift å de värden
gäldenären senast i sina handelsböcker åsatt sina tillgångar eller, där
sådan värdering ej är gjord, å inköpsprisen. Anses förmånsrätt tillkomma
borgenär, skall det anmärkas i bouppteckningen och därvid grunden
för sagda rätt angivas.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 82.

4 §•

God man skall förordnas av konkursdomaren, då gäldenären gör
ansökning därom; och skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen
bör äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet erfordras för upprättande av tillförlitlig bouppteckning
och bedömande av gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som
av förening av köpmän eller andra näringsidkare erhållit bemyndigande
att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt denna lag, och har
föreningen av Konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande,
skall konkursdomaren till god man förordna den av gäldenären
föreslagne, utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet,
varom stadgas i första stycket, eller enligt vad nedan i denna
paragraf sägs är obehörig. Auktoriserad handelskammare äge utan särskilt
tillstånd meddela bemyndigande, som ovan sägs.

God man må ej den vara, som står under förmynderskap eller är i
konkurstillstånd, ej den, som är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i
rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må
utöva allmän befattning, ej den, som genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller
som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför

rätta. o .

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vara
god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i hans
ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara
god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som är
med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
om jäv emot domare sägs.

5 §■

eller kan ansökningen av annan orsak icke upptagas, meddele konkurs -

86 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

domaren ofördröjligen beslut i överensstämmelse därmed och teckne det
å ansökningen.

Finner konkursdomaren, att han icke är behörig att taga befattning
med ansökning om förordnande av god man eller att sådan ansökning
av annan orsak ej kan upptagas, skall konkursdomarens beslut därom
genast skriftligen meddelas.

6 §•

Upptages ansökning om inledande av ackordsförhandling, skall
gäldenären inför konkursdomaren med ed fästa bouppteckningens riktighet.
Då eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till
bouppteckningen eller de ändringar däri, som han må finna påkallade,
och betyge därefter med ed, att bouppteckningen (med däri av honom
gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke
någon tillgång eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller
skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Gäldenären vare pliktig att avlägga eden vid ansökningens ingivande
eller, om hinder därför möter,'' å tid, som konkursdomaren bestämmer.
Gitter han det ej, vare ansökningen förfallen, och teckne konkursdomaren
beslut därom å ansökningen.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

7 §-

Varder den i 6 § föreskrivna edgång fullgjord, meddele konkursdomaren
genast beslut, att offentlig ackordsförhandling skall inledas, och
utfärde kungörelse därom.

Konkursdomaren förordne tillika en ärlig och förståndig man att i
ackordsärendet vara rättens ombudsman.

Konkursdomaren överlämne till ombudsmannen det ena exemplaret
av ansökningen om inledande av ackordsförhandling och av de i 2 §
under 1)—6) upptagna handlingar ävensom, där sådant erfordras på grund
av stadgandet i 19 § tredje stycket, protokollsutdrag över fullgörandet
av den i 6 § föreskrivna edgången; bestämme ock efter samråd med
ombudsmannen samt läte i ovannämnda kungörelse tillkännagiva:

1) inom vilken tid de borgenärer, som vilja taga del i ackordsförhandlingen,
böra hos konkursdomaren anmäla sina fordringar;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

2) inom vilken tid anmärkningar må kunna framställas mot anmälningar,
som gjorts inom den ovan under 1) omförmälda anmälningstid;

3) ställe, varest anmälningshandlingarna, utom hos konkursdomaren,
skola hållas för granskning tillgängliga;

4) tid och ställe för sammanträde med borgenärerna att hållas inför
ombudsmannen för prövning av ackordsförslaget;

5) i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser angående
ackordsförhandlingen skola införas.

I kungörelsen skall ock angivas

6) konkursdomarens postadress.

Tiden, inom vilken fordringar böra anmälas, skall utgöra minst två,
högst fem veckor från det beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades; tiden, inom vilken anmärkningar må framställas, skall bestämmas
till minst två, högst fyra veckor från anmälningstidens utgång.
Det under 4) omförmälda sammanträdet skall hållas så snart det efter
anmärkningstidens utgång kan ske. Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser
angående ackordsförhandlingen skola införas, må icke överstiga
två.

Har, på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och
varder före den däri utsatta inställelsedag beslut om inledande av ackordsförhandling
meddelat, skall i den kungörelse, som utfärdas om ackordsförhandlingen,
erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och
att den ej förfallit genom ackordsförhandlingen.

Till rättens ombudsman må ej utses rättens ordförande eller i stad
annan ledamot av rätten; ej heller på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten.

På konkursdomaren ankomme att, när så prövas skäligt, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren innan han tillträder befattningen.

8 §.

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens dörr
samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar, som jämlikt 7 § i
sådant avseende bestämts.

Snarast möjligt och senast inom en vecka efter kungörelsens utfärdande
läte konkursdomaren genom särskilda kallelsebrev underrätta
alla kända inländska och utländska borgenärer ävensom gäldenären

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

om kungörelsens innehåll. Samtidigt därmed eller, där det ej kan ske,
så snart omständigheterna medgiva skall konkursdomaren till de borgenärer,
.som ej enligt ansökningen bifogade bevis redan erhållit del av
ackordsförslaget jämte gode mannens berättelse och yttrande, översända
avskrift av dessa handlingar; skolande erforderliga avskrifter, där de ej
av gäldenären tillhandahållas, ombesörjas av konkurädomaren på gäldenärens
bekostnad.

9 §•

Beslut om inledande av ackordsförhandling må ej meddelas medan
ansökning om gäldenärens försättande i konkurs är beroende på prövning.
Försättes gäldenären i konkurs, skall frågan om inledande av
ackordsförhandling anses förfallen.

10 §.

Försättes gäldenären i konkurs sedan beslut om inledande av ackordsförhandling
meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, skall
frågan anses förfallen.

Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom
gäldenären dömts för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.

11 §■

Avlider gäldenär, som gjort ansökning om inledande av ackordsförhandling,
innan ackordsfrågan är avgjord, skall frågan anses förfallen.

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats
men innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 34 § är,
om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansökningen, där den
ej av gäldenären medgives, icke bifallas, utan så är att sökandens
fordran uppgår till mer än en femtedel av samtliga dylika borgenärers
fordringar, så vitt de vid tiden för ansökningens prövning äro kända.
År ackordsförslaget antaget av borgenärerna eller eljest jämlikt 27 § hänskjuta!
till rättens prövning, må innan ackordsfrågan är avgjord konkurs -

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

ansökning av borgenärer, som äro bundna av ackordet, icke bifallas, så
vida icke ansökningen medgivits av gäldenären eller biträtts av minst
halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagande;
dock skall vad i första punkten stadgats gälla i fall, då gäldenären är
tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer.

13 §.

Sedan beslut om inledande av ackordsförbandling meddelats, må
innan ackordsfrågan blivit avgjord utmätning icke ske å gäldenärens
egendom till gäldande av fordran, som uppkommit innan sagda beslut
meddelades; har sådan åtgärd ändock kommit till stånd, vare den utan
verkan. Utan hinder därav att ackordsförhandling inletts, må likväl
borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom eller innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet
för sin fordran kvarhålla, erhålla utmätning av egendom, som sålunda
häftar för fordringen; dock äge ej hyresvärd • eller jordägare denna rätt
i avseende å egendom, som han är berättigad att kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

Har utmätning skett innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades, skall verkställigheten fortgå utan hinder av förhandlingen.

14 §.

I ackordsförhandling må ej de borgenärer deltaga, vilkas fordringar
äro förenade med förmånsrätt, utan i den mån de avstå från förmånsrätten;
ej heller de, vilkas fordringar uppkommit efter det beslutet om
inledande av förhandlingen meddelats.

Fordran må i ackordsförhandling göras gällande, ändå att den är
beroende av villkor eller ej förfallen till betalning.

15 §.

Inom den för anmälan av fordringar utsatta tid har borgenär, som
vill deltaga i ackordsförhandlingen, att hos konkursdomaren skriftligen
anmäla sin fordran. Vid anmälningsinlagan foge borgenär i Imvudskrift
eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin
talan.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.)

2821 i» 12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

I anmälningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och
och postadress uppgivas.

Anmälningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

16 §•

Så snart anmälningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna anmälningshandlingarna till rättens
ombudsman, genom vars försorg de skola hållas tillgängliga för gäldenären
och borgenärerna å ställe, som bestämts jämlikt 7 §.

17 §•

Finner gäldenären efter granskning av anmälningshandlingarna, att
någon, som anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen, icke är
berättigad därtill eller att anledning till jäv mot anmälan eljest förefinnes,
har gäldenären att inom den för framställande av anmärkningar
utsatta tid till konkursdomaren inkomma med anmärkningsskrift; börande
därvid fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar gäldenären
vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra sådan anmärkning, som ovan avses, tillkomme jämväl
borgenär, som anmält fordran; och skall i avseende härå vad ovan är
stadgat om anmärkning av gäldenären äga motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar, av vilka det ena efter anmärkningstidens utgång ofördröjligen
skall överlämnas till rättens ombudsman och genom hans försorg
hållas tillgängligt å det ställe, som bestämts för anmälningshandlingarnas
tillhandahållande.

18 §.

Vill borgenär efter utgången av den för anmälan av fordringar utsatta
tid men innan borgenärerna prövat ackordsförslaget anmäla fordran,
må det ske i den ordning, som är stadgad i 15 §.

Då efteranmälan sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av anmälningshandlingarna till rättens ombudsman;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen,
kungöra, att efteranmälan skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar
mot anmälningen må framställas, samt ställe, varest det till
ombudsmannen överlämnade exemplaret av anmälningshandlingarna skall

Knyta!. Maj:ts Proposition Nr 82.

hållas för granskning tillgängligt. Tiden för framställande av anmärkningar
må ej understiga två eller överstiga, fyra veckor, räknat lrån det
kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, aligge konkursdomaren
att särskilt underrätta ombudsmannen och gäldenären.

I övrigt lände i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats
om anmälan av fordran.

Hava flera efteranmälningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Kostnad, som förauledes av efteranmälan, skall gäldas av borgenär,
som gjort anmälningen. Hava flere borgenärer gjort efteranmälan,
svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för
anmälningarna.

19 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas, bör
gäldenären vara tillstädes; och vare han pliktig att lämna rättens ombudsman
och borgenärerna de upplysningar om boet, som de begära. Kan
gäldenären ej infinna sig, bör han ställa ombud för sig.

Ombudsmannen skall tillhandahålla förteckning å alla de -borgenärer,
som äga deltaga i omröstning å sammanträdet, med uppgift å de
fordringsbelopp, för vilka rösträtt må utövas. År enligt vad till ombudsmannen
översänd anmärkningsskrift utvisar anmärkning framställd emot
någon fordran eller är, där efteranmälan skett, tiden för framställande
av anmärkningar ännu icke ute, varde sådant särskilt angivet i förteckningen.

Har gäldenären vid fullgörandet av den i G § föreskrivna edgång
gjort tillägg till bouppteckningen eller ändring däri, skall ombudsmannen
vid det enligt 7 § utsatta sammanträdet underrätta borgenärerna om
tillägget eller ändringen.

Uppskov med prövningen av ackordsförslag må ej av borgenärerna
beslutas i andra fall än i 23 och 24 §§ avses.

20 §.

Vid omröstning i de frågor, som enligt denna lag ankomma på
borgenärernas avgörande, må fordran, som anmälts enligt 18 §, icke
komma i betraktande, med mindre före omröstningen anmälningshandlingarna
genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman
till hända eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att anmälan skett.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

21 §.

Borgenär, som anmält fordran, äge utan hinder av anmärkning
mot anmälningen att vid omröstning i de frågor, som enligt denna lag
ankomma på borgenärernas avgörande, utöva rösträtt för fordringen.

Varder utgången av omröstning om antagande av ackordsförslag
olika allt efter som fordran, emot vilken anmärkning framställts, beräknas
eller icke, skall rättens ombudsman vid sammanträdet, där omröstningen
ägt rum, söka genom förhör med de närvarande utreda den sålunda
uppkomna tvistefrågan och däri åstadkomma förlikning. Medgiva samtliga
närvarande, att anmärkningen må förfalla, eller inskränka de densamma,
äge ej den, som uteblivit, därå tala. Kan förlikning ej träffas,
ankomme på rätten att pröva anmärkningen, och må fordringen vid
bestämmande av omröstningens utgång icke komma i betraktande, med
mindre anmärkningen ogillas av rätten.

År vid omröstning, som avses i andra stycket, tiden för framställande
av anmärkningar mot fordran, som anmälts jämlikt 18 §, ännu
ej ute och varder utgången av omröstningen olika allt efter som
fordringen beräknas eller icke, må fordringen vid bestämmande av omröstningens
utgång icke komma i betraktande, med mindre anmälningen
lämnas utan anmärkning eller anmärkning, som framställes, varder
ogillad av rätten.

22 §..

Har löftesman eller annan, som är jämte gäldenären ansvarig för
betalningen av en fordran, anmält sig till deltagande i ackordsförhandling
och har tillika borgenären anmält fordringen, äge de tillsammans
röst, beräknad efter den fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens
mening, där ej de andra utlösa honom eller för hans fordran
ställa full säkerhet.

23 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är prövat
av borgenärerna.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som avses i 24 §, av
gäldenären göras senare än vid det jämlikt 7 § utsatta sammanträdet.
Gör gäldenären vid det sammanträde eller därförinnan ändring i ackordsförslag,
må ej prövning av förslaget äga rum vid sagda sammanträde,

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

med mindre rättens ombudsman finner uppenbart, att förslaget ej genom
ändringen blivit mindre fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej enligt
vad nu är sagt förslaget genast prövas, må prövningen därav kunna
uppskjutas till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om uppskov
medgfves antingen av alla tillstädesvarande röstberättigade borgenärer
eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa anmält fyra femtedelar
av sammanlagda beloppet av samtliga fordringar, som medföra rösträtt.
Beslutes ej uppskov efter vad nu är sagt, anses ackordsfrågan hava
förfallit.

Beslutes uppskov, skall ombudsmannen före sammanträdets avslutande
utsätta och tillkännagiva tid och ställe för det nya sammanträdet; och
vare vidare kallelse ej erforderlig. Ombudsmannen åligge dock att i god
tid före sistnämnda sammanträde till varje borgenär, som ej varit tillstädes
vid förra sammanträdet och vars adress är känd, med posten
översända underrättelse om tid och ställe för det nya sammanträdet,
så ock om ändring, som vidtagits i ackordsförslaget.

24 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna, men äge de med den
röstövervikt, som i 23 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall
vara vilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan
hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och
varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos rättens ombudsman göra
anmälan om ackordsfrågans återupptagande. Göres ej sådan anmälan,
skall ackordsfrågan anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, skall ombudsmannen ofördröjligen
underrätta konkursdomaren om anmälningen samt genom kungörelse, som
minst tio dagar före den för sammanträdet utsatta dag införes en gång
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, kalla borgenärerna
att inför ombudsmannen sammanträda för att besluta över ackordsförslaget;
skolande gäldenären särskilt underrättas om sammanträdet.
Har gäldenären gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om änd -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

ringen, så ock om tid och ställe för det nya sammanträdet av ombudsmannen
minst en vecka före sammanträdet med posten översänd till varje
borgenär, vars adress är känd.

25 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa, borgenärer anmält två tredjedelar av sammanlagda beloppet av
samtliga anmälda fordringar, vilka enligt vad av 20 och 21 §§
framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången av
omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av de tillstädesvarande
borgenärerna bifallit förslaget och de anmält fyra femtedelar
av nämnda fordringsbelopp.

26 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giltigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

27 §.

År vid det sammanträde, där omröstning över ackordsförslag äger
rum, förslaget att anse såsom antaget av borgenärerna eller kan enligt
vad av 21 § andra och tredje styckena framgår ej vid sammanträdet
avgöras, huruvida förslaget är att anse såsom antaget eller förkastat,
skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens prövning.

Rättens ombudsman åligge att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke.

28 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras av rättens ombudsman
samt underskrivas av honom och en eller flere vid sammanträdet
utsedda justeringsmän. Har vid sammanträde förhör angående tvistiga
fordringar ägt rum, skall i protokollet upptagas, om och i vad mån
förlikning skett samt vilka anspråk såsom stridiga återstå. Har gäldenären
gjort ändring i ackordsförslaget, varde det ock i protollet angivet

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 82.

Protokoll över borgenärssammanträde skall av ombudsmannen ofördröjligen
avlämnas till konkursdomaren. Har vid sammanträde ackordsfrågan
hänskjutits till rättens prövning, åligge ombudsmannen att vid
protokollet foga eget yttrande över ackordsförslaget ävensom den jämlikt
19 § uppgjorda borgenärsförteekningen och de handlingar, som till
utredning angående tvistiga fordringar må hava ingivits å sammanträdet.

29 §.

Har till konkursdomaren inkommit protokoll över borgenärssammanträde,
utvisande att ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsätte konkursdomaren
ofördröjligen ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom
tre veckor och på landet så snart ske kan å lagtima ting eller särskilt
tingssammanträde, som på grund av Konungens förordnande skall hållas
och varå dylikt ärende må förekomma, så framt ej urtima ting äskats
av gäldenären eller av minst halva antalet av de borgenärer, som röstat
för ackordsförslagets antagande. År ackordsförslaget icke att anse såsom
antaget vid borgenärssammanträdet och har beträffande någon fordran
anmärkningstiden icke utgått före nämnda sammanträde, må ärendet
icke företagas vid rätten tidigare än en vecka från anmärkningstidens
utgång.

Konkursdomaren läte tiden för ärendets handläggning minst tio
dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
ackordsförhandlingen; underrätte ock särskilt gäldenären.

Har enligt vad ovan sägs urtima ting äskats av borgenärer, vare
gäldenären pliktig att bestrida kostnaden för tinget.

Vill borgenär på någon av de i 32 eller 33 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse av ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
konkursdomaren sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan
till avgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa''
dag, där ej på grund av särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen
erfordras.

30 §.

År, då ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utgången av omröstningen
över ackordsförslaget beroende på huruvida gjorda anmärkningar
godkännas eller icke, skall rätten, där den i övrigt finner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, först pröva anmärkningarna

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

eller så många av dem, att utgången av omröstningen bliver lika, evad
övriga anmärkningar godkännas eller ej. Över vad rätten härutinnan
besluter må klagan ej föras.

31 §.

Förlikning angående anmärkning, som framställts mot anmäld fordran,
må ej ingås annorledes än i 21 § sägs, utan så är att alla, vilkas rätt
är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

32 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång;

2) då gäldenären rymt för gäld;

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan
med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka
på ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet;

4) då ackordet icke åt alla borgenärer, vilka det angår och som ej
uttryckligen förklarat sig det oaktat nöjda med detsamma, giver lika rätt
och minst femtio för hundra av fordringsbeloppet att betalas sist ett år
efter det ackordet blivit fastställt;

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna eller
frågan därom icke kan med säkerhet avgöras på grund därav att tillförlitlig
utredning om boet icke kunnat vinnas.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej
förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka hava att ånyo besluta i
ackordsfrågan; skolande därvid vad i 24 § fjärde stycket stadgas om
sammankallande av borgenärerna och underrättelse till gäldenären lända
till efterrättelse, över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till
borgenärerna, må klagan ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i
29 § första, andra och tredje styckena i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

År, då nätten skall företaga ackordsfrågan till avgörande, ansökningom
gäldenärens försättande i konkurs beroende på prövning och anser
rätten skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall
ackordsärendet anstå i avbidan på prövningen av konkursansökningen.
Varder konkursansökningen avslagen av underrätten och vinner beslutet
därom laga kraft eller bliver det av högre rätt fastställt genom beslut,
som vinner laga kraft, skall konkursdomaren ofördröjligen utsätta dag,
då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och lände jämväl i fall,
som nu sagts, bestämmelserna i 29 § första, andra och tredje styckena
i tillämpliga delar till efterrättelse.

33 §.

Ändock att fastställelse av ackord icke må vägras jämlikt 32 §
första stycket under 5), äge rätten, där fastställelse bestrides på den
grund, att säkerhet ej finnes för ackordets fullgörande, efter omständigheterna
pröva, huruvida fastställelse av sådan anledning må vägras.

34 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som enligt vad av 14 § framgår ägt deltaga i ackordsförhandlingen.

35 §.

Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om inledande av ackordsförhandling meddelades, äge utan hinder av
ackord begagna fordringen till kvittning mot skuld, för vilken han vid
nämnda tid häftade hos gäldenären.

Den, som inom sextio dagar innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades efter avtal med annan än gäldenären förvärvat
fordran hos denne, äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld
hos gäldenären och tillika hade skälig anledning till antagande, att
gäldenären'' var på obestånd, ej den rätt till kvittning, varom ovan är
stadgat. Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som efter det han
erhållit sin fordran under nu sagda tid satt sig i skuld hos gäldenären
och därvid hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var på
obestånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 häjt. (Nr 82.) sssi i» 13

Kungl. Maj:t Proposition Nr 82.

36 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, vartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av ackordet,
ändå att anmälan om deltagande i ackordsförhandlingen ej gjorts
av dem utan allenast av borgenären.

37 §.

Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på
ackords frågans avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må
vara tillerkänd gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma
i övrigt gällande.

38 §.

Vid beräkning av fordran i fall, som avses i 2 § under 6), skall
iakttagas, att ränta ej räknas längre än till den dag, då den vid gäldenärens
ansökning om inledande av ackordsförhandling fogade bouppteckningen
upprättats. Vid beräkning av fordran, som avses i 12 § eller som
kommer i betraktande vid omröstning av borgenärerna, skall ränta ej
räknas längre än till den dag, då beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades.

39 §.

Arvode till rättens ombudsman och till god man skall på framställning
av gäldenären eller den till arvode berättigade bestämmas av rätten.

Då arvode sålunda bestämmes, skall ock bestämmas beloppet av den
ersättning, som må tillkomma ombudsman eller god man för utgift, som
uppdraget medfört.

40 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten; dock må ej
klagas däröver att rättens ombudsman entledigats.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Tiden för anförande av besvär över beslut om inledande av ackordsförhandling
skall räknas från det kungörelse om förhandlingen infördes
i allmänna tidningarna.

41 §.

Beslut om inledande av ackordsförhandling gånge i verkställighet
utan hinder därav att ändring i beslutet sökes.

Varder beslutet upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren därom
underrättas; och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen,
ävensom från rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

42 §.

Menar någon borgenär eller gäldenären, att beslut av borgenärerna
i fråga, vars avgörande på dem ankommer, icke lagligen tillkommit, äge
däröver föra klagan hos rätten; dock att särskild klagan ej må föras
över beslut, varigenom prövningen av ackord sförslag uppskjutits eller
sådant förslag förklarats vilande.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning, skall beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 29 § fjärde
stycket sägs lända till efterrättelse. Har sådant hänskjutande icke ägt
rum, skall klagan föras genom besvär, vilka skola inom fjorton dagar
ingivas till konkursdomaren, som har att ofördröjligen utsätta dag, då
ärendet skall vid rätten förekomma, ävensom låta minst tio dagar förut
införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna och den eller
de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
ackordsförhandlingen, varjämte särskild underrättelse om den utsatta
dagen skall meddelas gäldenären och, där borgenär är klagande, denne.

43 §. .

Då vädjat är mot utslag i mål, varom i denna lag är fråga, åligge
i stad rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor därefter
till hovrätten insända alla handlingar, som röra målet.

44 §.

Upphör ackordsförhandling utan att ackord kommit till stånd, läte
konkursdomaren införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om ackordsförhandlingen; dock skall vad sålunda stadgats
icke äga tillämpning, där ackordsfrågan förfallit på grund därav att
konkurs inträffat.

År ackordsfrågans utgång beroende därav, huruvida besvär anföras
emot borgenärsbeslut eller talan fullföljes emot beslut av underrätt eller
hovrätt, skall kungörelse, som i första stycket sägs, ej utfärdas förrän
beslutet vunnit laga kraft; och åligge det förty konkursdomaren att införskaffa
bevis, huruvida talan fullföljts, så ock, om det skett, besked
om det beslut, som i målet meddelats.

45 §.

Med köpman förstås i denna lag envar, som enligt vad särskilt
finnes stadgat är eller under någon del av det sista året innan ansökning
om förordnande av god man gjordes varit pliktig att föra handelsböcker.

46 §.

Erfordras under ackordsförhandlingen ändrad föreskrift, i vilken
eller vilka ortstidningar kungörelser angående ackordsförhandlingen skola
införas, ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra
sådan föreskrift; underrätte ock ofördröjligen rättens ombudsman därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om ackordsförhandlingen
i ortstidning, som i sådant avseende bestämts, skall kungörejsen anses
behörigen offentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning.

Kungörelse om ackordsärendes handläggning vid rätten må utan hinder
av föreskrift, att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före
den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om
konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

47 §.

Har handling, som enligt vad i denna lag stadgas skall ingivas till
konkursdomaren i två exemplar, ingivits allenast i ett exemplar, besörje
konkursdomaren avskrift av handlingen; och gälde den, som ingivit
handlingen, lösen för avskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända anmälningsinlaga, så vida
fråga ej är om efteranmälan, anmärkningsskrift samt skrift, vari fastställelse
av ackordet bestrides; och skall handling, där den blivit sålunda
insänd, anses ingiven å tid, då den mottogs.

101

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Varder, då avskrift erfordras av handling, som borgenär insänt med
posten, kostnaden för avskriften ej erlagd av borgenären, vare gäldenären
pliktig att förskjuta sagda kostnad.

48 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje ackordsförhandling
antecknas: dagen då ansökning om förordnande av god man blivit gjord;
vem som blivit förordnad till god man; dagen då ansökningen om inledande
av förhandlingen blivit gjord; dagen då beslutet om förhandlingens
inledande meddelats; vem som blivit förordnad till rättens ombudsman; av
konkursdomaren eller rätten efter förhandlingens inledande eljest vidtagna
åtgärder; omständigheter i övrigt, som kunna föranleda, att
ackordsförhandlingen upphör utan att ackord kommer till stånd; samt
dagen för utfärdande av kungörelse enligt 44 § om ackordsförhandlingens
upphörande eller för förhandlingens upphörande på den grund
att konkurs inträffat.

49 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela beslut, varom
i 5 § förmäles. Där hovrättens förordnande för särskild domare erfordras,
anmäle konkursdomaren utan dröjsmål jävet i hovrätten.

50 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärsammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter från och med fem till och med ett
tusen kronor eller fängelse i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

51 §.

Uppgives i den berättelse, varom stadgas i 2 §, att anledning finnes
till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande
mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom .underrätta allmänna
åklagaren.

102

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 82.

52 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles i 50 §, skall utföras vid den rätt,
där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

53 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
avvikit, gånge ändå dom över honom.

54 §.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat om underrättelse
eller anmälan hos registreringsmyndighet angående konkurs samt om
registrering av sådan underrättelse eller anmälan skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å ackordsförhandling utan konkurs.

Har i registret gjorts anteckning därom att aktiebolag eller ekonomisk
förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs och visar
bolaget eller föreningen, att förhandlingen upphört, skall anteckningen
avföras ur registret; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tillämpning,
om ackordsförhandlingen förfallit på grund därav att konkurs
inträffat.

55 §.

Rätt att erhålla ackord enligt denna lag tillkommer icke:

1) oskiftat dödsbo;

2) sparbanker och sådana ‘centralkassor för jordbrukskredit, som i
avseende å konkurs äro underkastade de särskilda bestämmelser, som
äro meddelade beträffande sparbanks konkurs;

3) bankbolag;

4) de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar
äga tillämpning;

5) sjukkassor och understödsföreningar;

6) försäkringsbolag. *

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

103

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ liandelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ liandelsbalken
skola, 3—7 och 11 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse.

3 §•

Har--— — — — — — — — — -- — — — — kvar är.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han
rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri
enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs; dock att beträffande
hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla
till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla
vad nedan därom stadgas.

4 §.

År gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods
avskilt är, som förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så
ock borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, betjänters
och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller
avlöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter förfallodagen,
samt sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva.
Vad — — — — — — — — — — — — — — — — kortare tid.

104

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

Därefter äge den, som enligt lagen om ackordsförhandling utan
konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, förmånsrätt
för arvode och ersättning för utgifter, därest det belopp, som i sådant
avseende skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs.

5 §■

Därnäst äge hyresvärd förmånsrätt i de hyresgästen tillhöriga lösören,
som finnas inom fastigheten, för hyra, dock ej för hyresfordran,
som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid
konkurs, före konkursansökningens ingivande, samt för kost under sista
tre månaderna, så ock för ersättning, där sådan skall utgå, för skada å
den förhyrda lägenheten.

Har — — — — — — — — — *— — — — — — tillverkat.

Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i far- .
tyg, förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande är upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget intecknat
för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava
flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.

6 §•

Den — — — — — — —- — — — — förfallodagen. Samma
förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta
egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits, i den
upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som
till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller
annan avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för
fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande, så ock för husröta

eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har — — — lämnat.
Därefter — — — •— — — — — — — — — — — lika rätt.

7 §•

Har — — — — — — — — — — —• — fartyget.

Giver man annan förlag för idkande av bergsbruk eller gruvdrift,
även där denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drivande av
fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller kruttillverkning,
och varder förlaget intecknat, på sätt särskilt är stadgat,
njute sedan, vid konkurs, förlagsman förmånsrätt för sin fordran i det,

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

105

som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda råämnen, i all den
lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till
bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt i
gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som
för rörelsen lämnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande av andra
gruvor än järngruvor, i själva gruvan; dock gälle ej förmånsrätt för
ränta, som före konkursansökningens ingivande upplupen är, för längre
tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, have
den företräde, som inteckning först sökt; hava flere sökt inteckning å
en dag, äge lika rätt. År, då förlagsinteckning sökes, egendomen avträdd
till konkurs eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag ansökningen
göres, äge förmånsrätt icke rum.

8 §.

Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga
ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.
År densamma utmätt för fleras fordringar; have den, för vars
fordran utmätning först verkställdes, företräde: har utmätningen skett
på en gång; äge var lika rätt. Har konkurs följt på ansökning, som
gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes, eller,
där utmätningen skett för fordran, som tillkommer gäldenärens make,
inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum:
ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad förflutit
från den dag, då uppteckningen av den dödes bo slutades, där
konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sagda tid.

Har i fall, då konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit, eller då konkurs följt på ansökning,
som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings
upphörande varit i allmänna tidningarna införd, beslutet om
inledande av ackordsförhandling meddelats inom tid, som i första stycket
sägs, från den dag, då utmätning verkställdes, äge förmånsrätt, varom
i första stycket stadgas, ej rum.

Där huvudlottägare i solidariskt bankbolag blivit försatt i konkurs
efter ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslut om bolagets
försättande i konkurs meddelats, samt ansökningen om bolagets
försättande i konkurs gjorts inom tid, som i första stycket sägs, från
den dag, då utmätning hos bolagsmannen verkställdes, må ej heller den
förmånsrätt, som i denna paragraf avses, äga rum, så framt förvaltarne
i bolagets konkurs därom framställa påstående.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 höft. (Nr 82.)

2821 19 14

106

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

10 §.

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; äge de omyndige sig emellan lika rätt. Har,
sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mer än tre år inne, äge
dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan om
redovisning eller klander därav eller om utfående av fordringen blivit
före utgången av sagda tid anhängiggjord, så ock laga åtgärd, som
därutöver för erhållande av redovisning eller utbekommande av fordringen
varit av nöden, vidtagits inom ett år från det i varje fall anledning därtill
yppades.

Då på grund av vad i första stycket stadgas för bevarande av
förmånsrätt, som där avses, erfordras, att åtgärd för vinnande av utmätning
vidtages inom ett år från det anledning därtill yppades, men
offentlig ackordsförhandling varder inledd före utgången av sagda tid,
skall däri icke inräknas den tid, under vilken ackordsförhandlingen pågår,
och vare för förmånsrättens bevarande ej nödigt, att åtgärd, som nyss
sagts, vidtages i fall, då ackord kommit till stånd, före utgången av en
månad från den dag, då beslutet om ackordets fastställande vann laga
kraft, och i annat fall före utgången av samma tid från det kungörelse
om ackordsförhandlingens upphörande var införd i allmänna tidningarna.

11 §•

Därefter----------------är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens
ingivande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft; dock att den
icke skall tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den
där gjorts före sagda dag, eller i fråga om därförut verkställd utmätning
samt att vad i 8 § särskilt stadgats om verkan av konkurs, då
utmätning skett för fordran, som tillkommer gäldenärens make, ej heller
skall gälla i fall, då äldre giftermålsbalken äger tillämpning å makarnas
förmögen hetsförhållanden.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

107

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

23 Kap.

Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri
mot sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna
ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat
avtal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit
eller vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller
uppsåtligen förstört, undanstuckit • eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet till sex
månader nedsättas.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, finnes hava övat bedrägeri mot sina borgenärer
i ty att han under lånat namn köpt egendom, eller under falskt
sken av köp, gåva eller annat avtal avhänt sig eller annorledes svikligen

108

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat egendom, samt den egendom
bland tillgångarna ej uppgivit; eller

att han förbrutit sig som ovan i denna § under 2) eller 3) sägs.

2 §.

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet mot
sina borgenärer i ty

1) att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom
kunnig blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan
sviklig avsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller att han i fall, då konkursen föregåtts av offentlig
ackordsförhandling, som på grund av koukursen förfallit, eller konkursen
följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om sådan förhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna införd,
efter ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
förbrutit sig som nu är sagt; eller

2) att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig göra, genom gåva eller annan åtgärd, som till sin följd
därmed lika är, avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna
därav märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han dömes till straffarbete i minst sex månader, dömd till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, brukat oredlighet mot sina borgenärer i ty
att han innan beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelades
förbrutit sig som ovan i denna § under 2) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller
på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av
ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna
ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande
till hans ställning eller tillgångar;

109

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

2) att lian antingen inom de sista trettio dagarna förr än han
sin egendom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord
blev,"eller ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling
utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna
före ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och
ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse
bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom
till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång,
eller gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med
betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit
eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären
skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin
rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;

straffes med fängelse.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, prövas hava visat uppenbar vårdslöshet mot
sina borgenärer därigenom att han innan beslutet om inledande av
ackordsförhandling meddelades förbrutit sig som ovan i denna § under
1), 3) eller 4) sägs.

4 §•

Har bolag eller förening kommit i konkurstillstånd eller fått till
stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och finnes styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens
angelägenheter, hava mot borgenärerna sig förbrutit, som här ovan sägs;
då skall han straffas, som vore han gäldenär.

5 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, rymt för skuld och
ej kommit åter inom sex månader från det han rymde; vare lag, som
i 2 § sagt är.

6 §.

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §,
i fall, då konkurs ägt rum, att borgenärerna i konkursen blivit till fullo

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

förnöjda, eller i fall, då offentlig ackordsförhandling utan konkurs ägt
rum, att de borgenärer, som upptagits i den för ackordsförhandlingen
upprättade bouppteckningen eller anmält sig till deltagande i förhandlingen
samt icke jämlikt 14 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs
äro uteslutna från att deltaga i förhandlingen, blivit sålunda förhöjda;
varde från allt ansvar fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 3 § omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej brottet av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

111

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 §
annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller ackord
eller klander av utdelningsförslag; så ock i ackordsförhandlingsmål, rörande
frågan om fastställelse av ackord.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I — — — — — — — — — — — — — — — — räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse
å ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs samt
angående boskillnad;

5. ärenden — — — —--— — — —---behandling.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen och
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

113

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 1—5. 7, 8, 11 och 13—17 §§ i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
■och sparbanks konkurs skola, 1, 2, 7 och 17 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
varde det av konkursdomaren ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;
och förordne bankinspektionen ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de
förvaltare, som utses på sätt'' i konkurslagen stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan därom av
konkursdomaren ofördröjligen gjord hos konungens befallningshavande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen av konkursboet,
på sätt här ovan sägs.

På — — — — — — — — — — — — — — — — föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan — — — —-----— — — — — — — delar.

3 §.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 höft. (Nr 82.) 28si 19 15

114

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

4 §•

Konkursdomaren äge att utan hinder av vad som stadgas i 19 §
konkurslagen för införande av kungörelser angående konkursen bestämma
flere än två tidningar i den ort, varest bankens styrelse har sitt såte,
samt en eller flere tidningar å annan ort, där banken har kontor.

Förvaltarne åligge att upprätta förteckning över de borgenärer,
vilka enligt bankens räkenskaper hava fordran hos banken på grund av
insättning å depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan räkning,
eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för varje
borgenär upptaga beloppet av hans fordran, så ock, där ränta å fordringen
är utfäst, den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarne så fort ske kan
ingivas till konkursdomaren; börande vid huvudskriften fogas avskrifter
till antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan desammas
överensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomären bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna
före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid för envar,
som vill taga del av densamma, hållas tillgänglig, utom hos konkursdomaren,
hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av bankens kontor.

Fordran, som upptagits å förteckningen, skall anses vara i konkursen
bevakad, såsom hade borgenären själv inom den för fordringars bevakning
utsatta tid anmält densamma.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev
enligt 20 § konkurslagen icke utsändas; och varde erinran därom
intagen i kungörelse, som i 19 § samma lag sägs. Meddelanden enligt
103 § konkurslagen skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan
skall i stället vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt
kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan
hinder av vad i 129, 156, 160, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives
om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag
och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i
annan ordning, som av konkursdomaren efter samråd med ombudsmannen
och förvaltarne bestämmes, bringas till omförmälda borgenärers
kännedom; skolande underrättelse om vad sålunda bestämts genom rättens
ombudsmans försorg kungöras i ovannämnda tidningar.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 82.

115

5 §•

För beslut av borgenärerne om uppskov med försäljning av boets
egendom eller med indrivning av dess fordringar vare den särskilda
röstövervikt, som i G4 § konkurslagen sägs, icke erforderlig, där ej fråga
är om uppskov för längre tid än tre år från första borgenärssammanträdet.

7 §•

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskriver för val av förvaltare.

För _ _ _ _ — — — — — — — — — — sammanträdet.

• Underlåta borgenärerne eller huvudlottägarne att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad av konkursdomaren. Försummar
utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma vid
nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla annan person att i den
försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

8 §•

Visar sig vid den värdering, varom i 6 § sägs, eller sedermera under
konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
av bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling, skola förvaltarne ofördröjligen å huvudlottägarne,
i förhållande till det antal lotter envar av dem enligt förteckningen över
bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande av bristen i bolagets
tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondedel därutöver. År någon av
huvudlottägarne veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske
allenast å övrige huvudlottägare.

11 §■

Kungörelse om uttaxeringen-, upptagande det tillskott, som för varje
lott skall inbetalas, ävensom förfallodagen eller förfallodagarne, varde
införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst sex
veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte förvaltarne dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta
huvudlottägarne genom särskilda brev, som avsändas med posten.

116

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

13 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjärdedel av det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 15 § vidare sägs, njuta anstånd
med betalning av återstoden, därest han för sagda återstod jämte ränta
inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes av förvaltarne.

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande av honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare han
icke allenast för vad oguldet och förfallet är jämte ränta därå utan ockT
där uttaxeringen fördelats, på särskilda förfallodagar, för vad å senare
förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom eller utslag,
då förvaltarne med företeende av rättens ombudsmans bevis om det belopp,
för vilket bolagsmannen på grund av uttaxeringen häftar, hos utmätningsman
påkalla utmätning; vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande
av förvaltarne avträda sin egendom till konkurs; åliggande det förvaltarne
att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd, som i
varje fall må anses lämplig.

15 §.

Belopp, för vilket pant eller borgen blivit enligt 13 § ställd, skall
inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte förvaltarne ofördröjligen försälja panten å offentlig
auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen
underkastad sådan påföljd, som i 14 § sägs, där förvaltarne anse nödigt,
att sådan påföljd tillämpas.

16 §.

Avträdas huvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande, äge
förvaltarne i bolagets konkurs samma rätt att i bolagsmannens konkurs
anställa återvinningstalan som enskild borgenär i sistnämnda konkurs.
Där sådan talan av förvaltarne föres och den ansökning, varå bolagsmannens
konkurs följt, gjorts inom natt och år från det beslutet om bolagets
försättande i konkurs meddelades, skall i avseende å rätten att söka
återvinning så anses, som om nämnda ansökning ingivits, då ansökningen

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 82.

117

om bolagets försättande i konkurs gjordes; och skall i dylikt återvinningsmål
den, som ägt kännedom om att gäldenären var huvudlottägare
i bolaget samt haft antingen skälig anledning till antagande, att
bolaget var på obestånd, eller vetskap om att ansökning gjorts om bolagets
försättande i konkurs, anses hava haft skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd. I fall, som avses i 2 § tredje
stycket av förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse, skall vad nu sagts om gäldenären tillämpas i avseende
å gäldenärens dödsbo.

17 §.

Huvudloftägare — — — — — — — — — — — — — sagt.

Förvaltarne i bolagets konkurs vare pliktiga att, då huvudlottägare
blivit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets konkursbo som å övriga
huvudlottägares vägnar bevaka vad förstnämnda bolagsman på grund av
sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bolagets
konkurs blivit avslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda
tillskott.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

118

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkursi

Härigenom förordnas, att 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs skola, 20 och 21 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs avträdd,
åligge konkursförvaltaren att besörja trafikens uppehållande i det omfång,
som förut varit vanligt eller eljest prövas lämpligt samt med
borgenärernas fördel mest förenligt. Vid utseende av förvaltare skall
förty iakttagas, att förvaltaren eller, där flere förvaltare utses, någon av
dem äger sådan erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för järnvägstrafikens
behöriga hand!) avande.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå
av järnvägens avkastning och köpeskilling i överensstämmelse med vad
i 81 § konkurslagen stadgas beträffande där avsedda konkurskostnader.

20 §.

Vad i 23 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att erhålla utmätning av egendom, som hör till konkursbo, gälle ej
i fråga om järnväg, som blivit till konkurs avträdd. År järnväg, då

Kungi. Maj.ts Proposition Nr 82.

119

beslut om egendomsavträde meddelas, utmätt men ej försåld, upphöre
överexekutors befattning därmed.

Försäljning av järnvägen skall äga rum så snart det efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid kan- ske. Anses med
försäljningen böra till förekommande av förlust för borgenärerna anstå,
och vill förty förvaltaren, enskild borgenär eller gäldenären föreslå
uppskov med försäljningen, ingive före bevakningstidens utgång skriftligt
förslag därom till konkursdomareu. Inkommer förslag, som nu nämnts,
skola borgenärerna å den tid och det ställe, vartill det i 108 § konkurslagen
omförmälda borgenärssammanträdet varder utsatt, sammanträda
inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget; och skall underrättelse
härom intagas i de meddelanden, som jämlikt 103 § konkurslagen
skola av konkursdomaren avsändas. I avbidan på borgenärernas
beslut varde åtgärderna för järnvägens försäljning inställda. Uppskovsförslaget
må ej behandlas av borgenärerna, förrän de tvistefrågor, som
genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hava uppkommit, blivit
handlagda. Då uppskovsförslag förekommer till prövning, skola borgenärerna
besluta, om och på huru lång tid uppskov med järnvägens försäljning
skall äga rum, vilken tid dock ej må sättas längre än fem år
från beslutets dag, ävensom, där så anses nödigt, bestämma de villkor,
på vilka järnvägen må även före den beslutade uppskovstidens förlopp
av förvaltaren avyttras. Vid omröstning härom galle såsom beslut den
mening, varom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, vilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut
på sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom
borgenärernas beslut bestämda tidens utgång, må vidare uppskov med
järnvägens försäljning ej äga rum.

Vad i 67 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att påkalla försäljning av egendom, som hör till konkursbo, gälle
ej i fråga om järnväg, som avträtts till konkurs.

Har —---säljas.

21 §.

År järnväg intecknad, må den ej utan samtycke av inteckningshavarne
annorledes än utmätningsvis försäljas under inteckningarnas
värde, sammanlagt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma
enligt lag bör ur egendomen utgå.

Skall----bestrider.

120

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

Vad i 70 § andra stycket konkurslagen är stadgat därom att försäljning
av boets fasta egendom må underlåtas skall ej äga tillämpning
i fråga om järnväg.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning,
den där gjorts före sagda dag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

121

Förslag''

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26—30 §§ i lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad, så vitt sagda lag jämlikt 5 § i lagen
om införande av nya giftermålsbalken fortfarande skall gälla, skola, 7,
10, 18, 27 och 28 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §•

Ansökning om boskillnad skall ingivas till konkursdomaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet.

5 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att taga
befattning med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning av
annan orsak icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i överensstämmelse
därmed och teekne det å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte konkursdomaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna
ävensom, där så ske kan, i en eller två tidningar inom orten.

6 §.

Har ej vid boskillnadsansökning, som av bägge makarne gjord är,
fogats av '' dem med edsförpliktelse underskriven förteckning å boets
tillgångar och skulder, varde föreläggande dem meddelat att inom viss
tid sådan uppteckning till konkursdomaren ingiva. Försummas det,
värde av konkursdomaren förordnande meddelat magistratsperson, landsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 282119 16

122

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

fiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgiva.

7 §•

År ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne
konkursdomaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid rätten
inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under
pågående eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, där
sådant äskas.

Kallelsen — — — handläggning.

Varder — — — sägs.

10 §.

När boskillnad blivit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den — — — utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,
äge han vidtaga ändå att han jävig är; anmäle dock, där hovrättens
förordnande för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.

18 §.

Sedan — — — ansvarig.

Då skifte ägt rum, läte makarne den över skiftet upprättade handling
ingivas till den rätt, som boskillnadsmålet handlagt; och åligge det
rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna samt, där så ske
kan, i en eller två tidningar inom orten kungöra, att handlingen blivit
till rätten inlämnad, med uppgift tillika om dagen då det skett. Varder
ena makens egendom avträdd till konkurs efter ansökning, som gjorts
inom tre månader från det skifteshandlingen till rätten ingavs, gånge
skiftet, där det länt borgenärerna till förfång, på deras talan åter. Samma
lag vare, där makes konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit, eller följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, samt beslutet om inledande
av ackordsförhandling meddelats inom tid, som nyss sagts. Talan,
varom här förmäles, skall anhängiggöras inom sex månader från första
borgenärssammanträdet; och gälle i övrigt om den talan vad i 39 §
konkurslagen stadgas om återvinning, som där avses.

123

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

26 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla av rätten
eller konkursdomaren i ärendet vidtagna åtgärder.

27 §.

•

År makars bo till konkurs avträtt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskillnad, ingive sin ansökning inom den för bevakning
av fordringar utsatta tid.

Sökes--— skett.

Ansökning om boskillnad, varom i denna paragraf är fråga, eller
om undanskiftande skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast
ett exemplar, besörj e konkursdomaren avskrift av ansökningen, och
gälde sökanden lösen för avskriften.

- 28 §.

Ansökning---— gjort.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan'' han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden med posten översända avskrift av densamma, så ock meddelande
om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmäla
borgenärssammanträde.

29 §.

Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall
gälla även i avseende å gäld, som bevakats efter utgången av den för
bevakning av fordringar utsatta tid, göre yrkande därom i den ordning,
som för framställande av jäv mot bevakning är i konkurslagen stadgad;
och varde med det yrkande så förfaret, som om jäv är föreskrivet.

30 §.

Ej må den omständighet, att make må äga undanskifta giftorätt
eller någon del därav, hindra samfälld egendoms försäljning. Egendom,
som ena maken påstår vara dess enskilda, må ej mot bestridande av
den make säljas genom konkursförvaltarens försorg före utgången av
den för bevakning av fordringar utsatta tid; sökes undanskiftande, må

'' 124

Kungl Maj:ts "Proposition Nr 82.

egendomen ej säljas, utan att den funnits skola gå i betalning för
bevakad gäld, och må i sådant fall ej mera säljas än som erfordras för
gäldens betalande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nja konkurslagen träder
i kraft,, men skall icke tillämpas, där ansökningen om boskillnad eller,
vad angår boskillnad,- som sökes i sammanhang med konkurs, eller
undanskiftande, ansökningen om konkurs är därförinnan ingiven.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

125

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undansättande av egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse, så ock angående undansättande av egendom i död makes
bo skola, 9 och 11 §§, så vitt de jämlikt övergångsbestämmelsen till
lagen om ändring i vissa delar av nämnda förordning fortfarande skola
gälla, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §-

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta
betalning ur boet innan tid till egendomsavträde ute är efter vad i 5
eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för vad han lyfter:
varder boets egendom därefter inom sagda tid till konkurs avträdd; bevake
han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute
ej bättre rätt än han hade innan gäldenären dog: give ock, där det
lyftade, eller något därav, honom i konkursen frångår, sådant till boet
ut, med laga ränta från lyftningsdagen.

Avyttras av stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad förflutit, antingen från den dag, uppteckningen av boet slutad
var, eller, om bouppteckning inom föreskriven tid ej förrättad blivit,
från den dag, tiden därtill tilländagått, och avträdes den dödas egendom
till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, gånge överlåtelsen
på talan av konkursboet åter.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom
sökt på grund av stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund av
utfästelse av den döda, för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej
betingats, och är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 §
jordabalken stadgade tid sökts för fordran, som där avses, gälle därom
vad i 29 § andra stycket koukurslagen stadgas om inteckning i fast

126

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

egendom, som blivit sökt inom sextio dagar innan konkursansökning
gjorts; dock att vad sålunda föreskrivits icke skall äga tillämpning å
inteckning, som sökts på grund av utfästelse av den döda, där borgenären
visar, att lian, då han sökte inteckningen, saknade skälig anledning
att antaga, att den döda velat gynna honom framför övriga borgenärer,
samt borgenären då ej heller hade skälig anledning till antagande, att
dödsboet var på obestånd, eller kännedom om att ansökning gjorts om
boets försättande i konkurs.

I fråga om återvinningstalan, som här ovan omförmäles, skola bestämmelserna
i 39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Vill arvinge sig urarva göra; avträde då den dödas egendom till
konkurs, såsom i konkurslagen är stadgat: kände han gälden när boet
upptecknades; äge tid till urarvagörelse en månad från den dag, bouppteckningen
slutades: yppas ny gäld; have han lika tid ifrån det han den
gäld veta fick.

Har på grund av ansökning, antingen under gäldenärens livstid
eller efter hans död, beslut om egendomsavträde meddelats efter dödsfallet,
men innan tid till urarvagörelse ute är, vare det så ansett, som
hade urarvagörelse skett den dag, beslutet meddelades.

6 §•

Nu äro arvingar flera, och gör en sig urarva: bestrider annan
egendomens avträdande; äge denne rätt att egendomen tillträda, där
han därom gör anmälan sist å tid, som i kungörelsen om konkursen är
utsatt för första borgenärssammanträdet, samt inom tre veckor därefter
ställer borgen för veterlig gäld: sker det och vill sökanden för sin del
avträdesansökningen återkalla, och gemensamt med den andra boet övertaga,
eller vill det annan arvinge; have där lov till, där jämväl han,
inom en vecka efter sistnämnda tids utgång, ställer borgen som sagt är.

Har någon genom testamente fått sig tillagd viss andel i den dödas
kvarlåtenskap, eller obestämt överskott sedan andra rättsägare sina
andelar utfått; have ock han den rätt att boet övertaga, som i denna
§ arvinge tillerkänd är.

Där anmälan om tillträde av avträdd egendom skett, må innan det
visat sig, om borgen ställes såsom ovan är stadgat, egendom i boet
icke genom konkursförvaltarens försorg säljas i andra fall än i 60 §
eller 61 § andra stycket konkurslagen avses.

Kungl. Mqj:ts Proposition Nr 82.

127

9 §•

Hur efterlevande make eller arvinge egendom avträtt, och vilja
stärbhnsdelägarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre därom
skriftlig ansökning inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i
allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen,
och gälde stärbhusdelägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.

Sedan stärbhnsdelägarne å andra sidan samt borgenärerna, på sätt
i konkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit
tillfälle att i frågan sig yttra, varde ansökningen efter lag av rätten
bedömd, ändå att jäv däremot ej gjort är.

Om undansättande för gäld, som bevakats efter utgången av den
i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § av lagen
om boskillnad finnes stadgat.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift
av jävsskriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 §
konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan
ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren
sökanden om innehållet av den i anledning av efterbevakningen utfärdade
kungörelse.

n §■

När egendomsavträde å någondera sidan sker, skall all egendom i
boet till borgenärerna överlämnas utom i de fall, som i 6 och 10 §§
omförmälas. Vad i lagen om boskillnad stadgat finnes om försäljning
av egendom, som endera sidan må äga undanskifta, så ock om betalningsrätt
för vederlagsfordran gälle även i de fall nu sagda äro.

12 §.

Avträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall var, som det egendomsavträde tillgodonjuta vill, med ed fästa, att
den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om egendomsavträdet
gjordes. Den, som. egendom sålunda avträtt, skall inom
utgången aV den för bevakning av fordringar utsatta tid inför konkurs -

128

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

domaren avlägga sådan ed; stånde honom dock fritt att inom sagda
tid inkomma med bevis, att han inför annan konkursdomare eller vid
domstol edgången fullgjort. Annan stärbhusdelägare åligge, där någon
borgenär det äskar, att eden avlägga och det styrka inom den tid och
i den ordning, som honom av konkursdomaren förelägges; gör han det
ej, njute ej av egendomsavträdet den förmån, varom i 16 och 17 §§
förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

Kung l. Maj:ts Proposition Nr 82.

129

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 30 växellagen.

Härigenom förordnas, att § 30 växellagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden blivit försatt i konkurs
eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller
vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om
han är köpman, inställt sina betalningar, och har han ej, när den, som
växeln i händer haver, av sådan anledning det äskat, ställt säkerhet
för växelns inlösen å förfallotiden, vare växelinnehavaren och överlåtare,
sedan förhållandet blivit styrkt genom protest, berättigade att mot protestens
avlämnande fordra säkerhet av föregående överlåtare eller växelgivaren,
som i §§ 25—27 sägs.

Om sådan protest skall underrättelse givas på sätt och vid påföljd,
som i §§ 45—47 stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 käft. (Nr 82.)

2821 19 17

130

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag om

.ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

av lös egendom.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och
byte av lös egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgivet,
köparen efter köpets avslutande
blivit försatt i konkurs

eller fått till stånd offentlig ackords förhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas,
att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försänt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgivande. År tiden
för godsets avlämnande inne, och vill säljaren häva köpet, have ock
därtill lov, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för
köpeskillingens gäldande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

Kuncjl. Maj:ts Proposition Nr 82.

131

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,
handelsagentur och handelsresande.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande skall erhålla följande
ändrade lydelse:

År gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till honom,
och försättes han i konkurs eller får han till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs eller finnes han eljest vara på sådant obestånd,
att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen
gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom
samt 166 § sjölagen är stadgat om säljares rätt att hindra godsets
utgivande eller i visst fall kräva det åter från köparens borgenärer äga
motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt,
äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom här ovan i 33 och
34 §§ sägs.

Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han
haft till försäljning, tillbaka till kommittén ten, och denne försättes i
konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller
eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

132

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i årsstämning
utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren
givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen
stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter
årsstämningen anmäla. Samma lag vare, där före den i årsstämning
utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär
före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

133

Förslag

till

Lag:

om ändring ay vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917 om

försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 25, 81, 107, 109, 110, 145, 146, 180, 202,
205, 230, 232, 233 och 254 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
skola, 25, 107, 109, 110, 146, 180, 202, 205, 232 och 254
§§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

År aktierätt förverkad, efter ty ovan är sagt, vare aktietecknaren,
där bolagets egendom avträdes till konkurs efter ansökning, som gjorts
inom två år efter utgången — — — — — — — annan.

81 §.

Avträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs efter ansökning,
som gjorts inom två år från det förvaltningsberättelsen framlades å bolagsstämma,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad,
anställa klander å förvaltningen för det räkenskapsår berättelsen avser.

Försättes bolaget i konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år
från det revisorernas berättelse framlades å bolagsstämma, äge konkursboet
mot dem anställa sådan talan, som omförmäles i 66 §.

Talan, varom i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom en
månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller,
där tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända,
inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

134

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

107 §.

Avträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades, sysslomän
enligt 90 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under —
— — likvidatorer.

109 §.

Har — — — — — — — försäkringsavtalet. Försäkringsavtal,
som ej sålunda hävts, skall upphöra att gälla ett år efter likvidationens
början eller beslutet om egendomsavträde, där ej avtalets giltighet dessförinnan
upphört.

Upphör — — — — — — — — — — — förslå.

Vad — — — — — — — — — — — — livförsäkringsavtal.

Om — — — — — — — — — — — — sjölagen.

no §.

Bildas — — — — — — — — — — — — undantag:

1) Vid — — — — — — — — — — — — bestämmelserna.

2) Där — — — — — — - — — — — — beräkning.

3) Vad — — — — — — — — — — — — tillämpning.

4) Har — — -—- — — — — — — — — — en.

Uppgörelse — — — — — — — — — — — bindande.

5) Talan — -— — — — — — — — — — — begången.
Försättes bolaget i konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år

från bolagets registrering, stånde konkursboet öppet att anställa talan,
som nu sagts; och skall i ty fall talan anhängiggöras inom en månad
från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller, där
tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända, inom
utgången av den tid. Försummas — — — — — — — förlorad.

145 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas
förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

135

räcker, av det för bristens täckande erforderliga belopp. Sådan uttaxeringskall
verkställas efter de i 139 och 140 §§ stadgade grunder, dock att
uttaxeringen skall ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens
ingivande voro eller under hela eller någon del av det före nämnda tid
närmast förflutna året varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande
av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller
om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen för klander
därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag till uttaxering.
Klandertalan å sådant förslag må jämväl av delägare anställas.

146 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av
första domstolen i konkurssaken prövat, åligger det konkursförvaltaren
att ofördröjligen i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av
meddelanden åt delägarna, infordra uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxeringlika
gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes----------------stadgat.

År — — — — — — — — — — — — — — — — fallit.

180 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs efter
ansökning, som gjorts inom två år från det förvaltningsberättelsen framlades
å bolagsstämma, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad, anställa klander å förvaltningen för det räkenskapsår
berättelsen avser.

Talan, varom i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom en
månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid
eller, där tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till
ända, inom utgången av den tid. Försummas — — — — förlorad.

136

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

202 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, skall
underrättelse om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom
konkursdomarens försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades, syssloman
enligt 187 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under — — —
— — — — — likvidatorer.

205 §.

Har — — — — — häva försäkringsavtalet. Försäkringsavtal, som
ej sålunda hävts, skall upphöra att gälla ett år efter likvidationens
början eller beslutet om egendomsavträde, där ej avtalets giltighet dessförinnan
upphört.

Upphör------ —--förslå.

Vad — — — — — — — livförsäkringsavtal.
Om — — — — — —• — sjölagen.

230 §.

Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, och förordnar
Konungen, där så prövas erforderligt, ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de
förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

232 §.

Under-----------lämnas.

Å livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning, innan bolaget
trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde

137

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

meddelades, skall utbetalas så mycket, sou) skolat gäldas, därest likvidation
eller konkurs icke inträffat. Å livförsäkringsbelopp — — — —

233 §.

Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen företaga
en noggrann värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av
inspektionen, samt verkställa beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden
uppgår å första dagen i månaden näst efter den, då bolaget
trädde i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendoms•
avträde meddelades.

254 §.

Har---------sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om försäkringsbolags
konkurs, beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen
på därom gjord ansökan avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.)

2821 19 18

138

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

Förslag''

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 15, 16, 41, 63, 70, 71, 72 och 81 §§ i
lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar skola, 15, 63, 70, 72
och 81 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

på —. — — — — — — — — — — vinstutdelning. Träder
föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått, eller
varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i konkurs
meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå insats bedömas efter de i
59 och 60 §§ om skifte av föreningens tillgångar givna föreskrifter.

Innehålla — — — — — — — — efterrättelse.

16 §.

Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom ett år irån det medlem avgick, vare den avgångne pliktig,
såvitt föreningens borgenärers rätt rör, att återbära vad han utfått av
sin insats.

41 §.

Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom två år från det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde,
äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen för
den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad,
ävensom att mot revisorerna anställa sådan talan, som omförmäles i 33 §.

139

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöra inom
en månad från utgången av den lör bevakning av fordringar utsatta tid
eller, där tiden för talanö anställande av föreningen då ännu ej gått till
ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan
förlorad.

63 §.

Avträdes ekonomisk förenings egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades syssloman
enligt 47 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under — — —
— — — — — — — — likvidatorer.

70 §.

Medlems — — — — — — — — sägs.

Avgången medlem vare från sin ansvarighet fri, där ej töreningens
tillgångar avträdas till konkurs efter ansökning, som göres inom ett år
från det avgången, efter tv i 68 § stadgas, kungjordes.

71 §•

Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs upprättas, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkurs förvaltningen jämväl upprättas
förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna, så långt deras
ansvarighet räcker, av det för bristens täckande erforderliga belopp, ökat
med högst en fjärdedel.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad föreningens medlemmar pa sätt om
kungörande av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen
innehåller om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen
för klander därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag
till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må jämväl av föreningsmedlem
anställas.

72 §,

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av första
domstolen i konkurssaken prövat, åligger det konkursförvaltaren att oför -

140

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

dröjligen i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden
åt föreningens medlemmar, infordra uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall utsökas av
konkursförvaltaren; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika
gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes —---------räcker.

I — — — — — — — — — — efterrättelse.
År — — — — — — — — fallit.

81 §.

Har — — — — — — — — sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs,
beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen på
därom gjord ansökning avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 82.

141

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsulat^urisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I----landet.

Beträffande — — — — underrätt.

Han — — — — rätten.

Äktenskapsförord — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

142

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg skola, 29 § i nedan angivna del, erhålla
följande ändrade lydelse:

10 §.

År, när inteckning i fartyg sökes, den, som inteckningen medgivit,
eller, där flere äro, som den medgivit, någon av dem försatt i konkurs,
eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag, som ansökningen
göres, skall ansökningen avslås.

År på grund av ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad,
vare den utan verkan; och varde, när förhållandet st}Trkes, anteckning
därom gjord i protokollet över inteckningar i fartyg.

20 §.

Varder intecknat fartyg, som efter timad skada förklarats icke vara
iståndsättligt, därefter försålt, upphöre panträtten i fartyget; och må,
på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri, inteckningen
dödas, ändå att fordringshandlingen icke i huvudskrift företes.

29 §.

. Då utmätning skett av fartyg, som blivit i fartygsregistret infört,
eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats, att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen

Kung!. May.ts Proposition Nr 82.

14.3

bevis härom inkommit till inteckuingsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet över
inteckningar i fartyg. Visas — — — antecknat.

Har — — — — kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke äga tillämpning i avseende å konkurs, som följt
på ansökning, den där gjorts före sagda dag.

144

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 20 november 1845
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, skall erhålla följande ändrade lydelse:

År köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen för
intagande i protokollet hos överståthållareämbetets kansli eller inför
rätten företeddes, eller försättes säljaren i konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, vare den sålda egendomen ej fredad från att utmätas
eller att till konkursboet räknas. Lag samma vare, där konkurs
föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund av konkursen förfallit,
eller följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om ackordsförhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, samt beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelats inom
tid, som i första punkten sägs. Göres efter utgången av sistnämnda tid
jäv mot köpeavhandling, vilken befinnes så upprättad och behandlad,
som nyss sagts, vare, där jävet göres vid utmätningstillfälle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom tre månader därefter
instämma såväl säljaren som köparen till domstolen i den ort, där
godset finnes, eller vare all talan i ty mål kvitt; och stånde godset i
kvarstad, därest sökanden, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen,
hos överexekutor ställer full borgen för den kostnad och skada, som
av kvarstaden följa kan; var säljarens egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i
39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen och
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft, men skall icke
äga tillämpning i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den där
gjorts före sagda dag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

145

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 oktober 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde ärende
rörande revision av konkurslagstiftningen och anförde därvid:

»I skrivelse den 8 maj 1906 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, i vilka avseenden gällande konkurslag
tarvade en omarbetning, därvid även frågan om införande i vår rätt av
bestämmelser om ackordsförhandling utan konkurs borde tagas under
omprövning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta
övervägande kunde giva anledning. Sedan Kungl. Maj:t med föranledande
av nämnda hemställan genom beslut den 21 juni 1907 uppdragit
åt en kommitté att företaga en revision av gällande konkurslagstiftning,
avlämnade nämnda kommitté den 20 november 1911 ett den 14 i samma
månad dagtecknat betänkande, innefattande förslag till ny konkurslag
och till lag om ackordsförhandling utan konkurs ävensom till andra
därmed sammanhängande författningar, över förslaget erhöllo rådstuvurätterna
och häradshövdingarna i riket tillfälle att yttra sig. I så gott
som samtliga de yttranden, som i anledning därav inkommo, framställdes
anmärkningar särskilt mot den av kommittén föreslagna organisationen
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 2821 19 19

146

Förslaget
till konk
urslag.

Införandet av
ett ällmänt
stadgande om
insolvens
såsom
konkursgrund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

av konkursförvaltningen. Med hänsyn till innehållet i dessa anmärkningar
ansågs kommittéförslaget icke böra i oförändrat skick läggas till grund
för ny lagstiftning i ämnet, utan har detta inom justitiedepartementet underkastats
överarbetning av två jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 september.
1916 för fortsatt behandling av frågan om ny konkurslagstiftning
tillkallade sakkunniga, vilka den 22 sistlidne september avgivit
sitt den 7 juli 1919 dagtecknade betänkande.»

Föredraganden redogjorde för det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas
förslag och anförde därefter vidare:

»En av de betydelsefullaste förändringarna i förhållande till gällande
rätt innefattar det i 2 § av förslaget till konkurslag upptagna allmänna
stadgandet om förutsättningarna för gäldenärs försättande i
konkurs, då sådant påkallas av borgenär. Såsom av den förut lämnade
redogörelsen framgår, innebär de sakkunnigas förslag, som härutinnan
överensstämmer med kommitté förslaget, att domstolen skall i varje särskilt
fall äga att pröva, huruvida gäldenären är på sådant obestånd, att
han ej rätteligen kan betala sin gäld, och att domstolen sålunda icke,
såsom- nu, skall hava att bedöma allenast, huruvida en viss, i lagen
noga bestämd konkursgrund föreligger. Skälet till att en så vittgående
ändring ansetts nödig är att söka däri, att en lagstiftning, byggd på det
nu gällande systemet, icke synes kunna göras så smidig, att det i det
stora flertalet fall blir möjligt att framtvinga en insolvent gäldenärs
försättande i konkurs på ett tillräckligt tidigt stadium. Redan i riksdagens
förenämnda skrivelse anmärktes, att bestämmelserna i'' gällande
konkurslag vore i detta avseende otillfredsställande. Innan någon
av de omständigheter, som enligt 2 § 1 mom. och 3 § konkurslagen
skola föranleda konkurs, förligger, kan en gäldenär hava hunnit att
göra sig av med det huvudsakliga av sina tillgångar. Ett viktigt
önskemål, som vid en reform av konkurslagstiftningen måste realiseras,
är därför, att borgenärernas möjlighet att få insolventa gäldenärer
i konkurs väsentligen ökas. Det är emellertid uppenbart, att
den diskretionära prövningsrätt rörande gäldenärens ekonomiska situation,
som enligt förslaget tillerkännes domstolarna, kominer att giva
dessa en i hög grad utvidgad befogenhet, och det måste därför tagas
under särskilt övervägande, huruvida våra domstolar lämpligen kunna
betros med den maktpåliggande uppgift, som förslaget härutinnan vill
lämna dem. Härom anföres i kommitténs motiv:

''Farhågorna för en oriktig lagtillämpning från domstolarnas sida
torde vara skäligen ogrundade. En mindre välbetänkt lagtillämpning i

147

Kung1. May.ts Proposition Nr 82.

den riktningen, att gäldenärer skulle tvingas till konkurs, ehuru fulla
bevis för insolvens saknades, kan icke med fog befaras; våra domstolstraditioner
giva ingen som helst anledning till antagande, att domstolarna
skulle åsidosätta nödig försiktighet vid prövningen av konkursansökningar.
Med till synes mera skäl skulle kunna befaras, att domstolarna
i brist på den ledning, som systemet med speciella konkursgrunder
lämnar, skulle uppställa allt för stora anspråk på bevis för insolvens
såsom villkor för bifall till borgenärs konkursyrkande. Någon
verklig grund för att antaga sådant föreligger dock säkerligen icke.
De omständigheter, vilka kunna ifrågakomma såsom speciella ovillkorliga
konkursgrunder, äro så beskaffade, att de enligt sakens natur måste
erhålla sin vederbörliga betydelse oberoende av om lagen omfattar det
ena eller andra systemet.’

Åven jag anser, att någon större farhåga näppeligen bör anses föreligga
för att eu gäldenär, därest insolvens upptages såsom allmän konkursgrund,
skulle undgå konkurs till följd av de alltför stränga fordringar,
som konkursdomstolen tilläventyrs komme att ställa på bevisningen, detta
så mycket mindre som rättelse i den lägre domstolens beslut inom jämförelsevis
kort tid kan vinnas i överrätt. Vad åter angår faran för att
en gäldenär genom införandet av denna allmänna konkursgrund kunde
komma att utan tillräckliga skäl försättas i konkurs, må det gärna medgivas,
att eu sådan händelse, låt vara att den allenast undantagsvis kan
befaras inträffa, skulle hårt drabba den enskilde gäldenären och vara
ägnad att väcka tvivel om lämpligheten att på detta sätt anordna lagstiftningen.
Emellertid begränsas följderna av en dylik oriktig lagtillämpning
genom det i 63 § av förslaget upptagna stadgandet, att den
i gäldenärens bo befintliga egendom ej må mot hans bestridande försäljas,
förrän hovrätten i anledning av där anförda besvär meddelat beslut
angående gäldenärens försättande i konkurs; och torde vid sådant
förhållande den omständigheten, att tillämpningen av ifrågavarande
system med insolvens såsom allmän konkursgrund må i ett eller annat
säkerligen sällsynt fall kunna medföra olägenhet i nyss angivet avseende,
icke böra föranleda därtill, att man avstår från de betydande fördelar,
som otvivelaktigt i regel äro förbundna med detta system. På
grund härav och då de handelskamrar, köpmannaföreningar, avdelningar
av Sveriges advokatsamfund och övriga korporationer, som yttrat
sig över kommitténs förslag i detta hänseende, så gott som enhälligt
uttalat sitt gillande av detsamma, finner jag mig böra förorda, att för
slaget i denna del varder upphöjt till lag.

Departe mentschefen.

148

Allmänna
anmärkningar
mot den
nuvarande
konkurs förvaltningen.

Förslag till
åstadkommande
av större
skyndsamhet
''och enkelhet i
det nuvarande
konkursför
farandet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Mot den nuvarande anordningen av konkursförvaltningen hava som
bekant många anmärkningar framställts. Dessa anmärkningar torde
kunna sammanfattas på följande sätt: förvaltningen bedrives ej med
tillräcklig skyndsamhet och ej heller i så hög grad som önskligt är efter
affärsmässiga principer; kontrollen över förvaltningen är ej tillräckligt
effektiv; förvaltningen är mer än tillbörligt kostsam.

Ett ofta framfört önskemål är först och främst att göra själva konkursförfarandet
enklare och snabbare än vad nu är fallet. Härutinnan
framhöll riksdagen i sin förenämnda skrivelse, att den så kallade anslagstiden
måste under nuvarande förhållanden anses onödigt lång och att
eu förkortning av densamma skulle befordra möjligheterna av en fördelaktig
realisation av konkursboets egendom samt påskynda konkursens
avslutning. Åven andra i konkurslagen uppställda tidsbestämmelser
torde enligt riksdagens förmenande sannolikt vid närmare granskning
visa sig kunna med fördel förkortas. Såsom av den förut lämnade
redogörelsen framgar, har denna fråga varit föremål för uppmärksamhet
från såväl kommitténs som de sakkunnigas sida, och hava de
sakkunniga, i nära överensstämmelse med kommitténs förslag, i nyss
angivna syfte föreslagit en väsentlig omläggning av det nuvarande konkursförfarandet.
Enligt de sakkunnigas förslag skola sålunda de nuvarande
tre förvaltningsperioderna i konkursen, vilka perioder som bekant
omfatta, den första tiden intill det s. k. första förhöret, den andra tiden
därefter till inställelsedagen och den tredje återstoden av förvaltningstiden,
inskränkas till två, omfattande den första tiden från meddelande
av beslut om egendomsavträde till första borgenärssammanträdet och
den andra tiden därefter. I samband härmed hava de sakkunniga föreslagit,
att nyssnämnda borgenärssammanträde, å vilket val av förvaltare
skall av borgenärerna företagas och efter vilket sammanträde försäljning
av konkursboets egendom är avsedd att omedelbart äga rum, skall i
allmänhet hållas minst två och högst fyra veckor efter det beslutet om egendomsavträde
meddelades, samt att tiden, inom vilken bevakning av fordran i
konkursen bör göras hos konkursdomaren, skall utgöra minst fyra och högst
tio veckor från nyss angivna tidpunkt. Då enligt nu gällande bestämmelser
syssloman skola utses och bevakning av fordran äga rum först
å inställelsedagen i konkursen, vilken dag skall utsättas tidigast näst
efter två och sist före fyra månader från konkursens öppnande, samt före
nämnda dag försäljning av konkursboets egendom i allmänhet ej må
ske, är det uppenbart, att de sakkunnigas förslag i förevarande avseende
innebär en avsevärd förkortning av den tid, som nu är avsedd för

149

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

den förberedande konkursutredningen, samt en betydande förenkling av
själva proceduren. Då förslaget i denna del synes kunna genomföras
utan åsidosättande av erforderlig precision och trygghet i förfarandet,
finner jag mig utan tvekan böra tillstyrka vad de sakkunniga härutinnan
föreslagit.

I fråga om själva konkursrealisationens bedrivande har kritiken
mot nuvarande bestämmelser särskilt riktat sig mot reglerna för tillsättandet
av förvaltningsorgan i konkursen. Det har visat sig, att borgenärerna,
vilka nu själva tillsätta konkursförvaltare, icke hysa tillräckligt
intresse för godmans- och sysslomansvalen utan ofta nog Överlämna fullmakter
att bevaka sin talan åt snart sagt vem som helst, som erbjuder
sig att utan särskild gottgörelse företräda dem. Därtill kommer, dels
att valen äga rum, innan prövning av de anmälda fordringsanspråken
kunnat ske, varför deltagande i valen av personer, som obehörigen anmält
sig såsom fordringsägare, icke är uteslutet, och dels att valen ej
sällan behärskas av borgenärer, vilka hava full säkerhet för sina fordringar
och på den grund sakna intresse för det sätt, varpå oprioriterades
rätt under konkursutredningen tillgodoses. Åven om det med fog
kan sägas, att verkningarna av antydda brister i lagstiftningen numera,
särskilt på grund av utvecklingen under senare tid av köpmannaföreningarnas
verksamhet, framträda mindre starkt än vad tidigare varit
fallet, äro likväl berörda olägenheter tillräckligt betydande för att påkalla
särskild uppmärksamhet vid en reform av vår konkurslagstiftning.
I det rådande fullmaktssystemet och de prioriterade borgenärernas obegränsade
rösträtt torde man också hava att söka de huvudsakliga anledningarna
till att konkursutredningarna ofta draga en oskäligt hög
kostnad. Det torde ej sällan förekomma, att skilda fullmaktsinnehavare
för att erhålla säker majoritet vid förvaltarevalet slå sig tillsammans och
utse flera förvaltare än som i verkligheten behöves för arbetet med konkursen,
varefter samma personer, som valt sig själva till förvaltare, med
hjälp av de innehavda fullmakterna .även bestämma sina egna arvoden.

Sagda brister i förvaltarebefattningarnas konstituerande skulle i viss
mån kunna neutraliseras genom ett effektivt utövande av den kontroll,
som tillkommer den av konkursdomstolen eller domaren tillsatte ombudsmannen.
Åven härvidlag är emellertid vår lagstiftning så väl som därpå
grundad praxis att anse såsom mindre tillfredsställande, enär rättens
ombudsmän åliggande kontrolluppgifter icke blivit tillräckligt bestämt
angivna, varjämte för uppdraget mindre väl kvalificerade personer ofta
nog utsetts till rättens ombudsmän.

Bristerna i
den nuvarande
förvaltningsorganisationen.

150

Olika reformförslag.

Riksdagens
skrivelse den
8 maj 1906.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Av de påtalade olägenheterna är den, som består i att förvaltningskostnaderna
äro för höga, lättast att komma till rätta med. Genom att
man, på sätt skett i det föreliggande förslaget, fråntager borgenärerna
befogenheten att bestämma förvaltningsfunktionärernas antal och arvoden,
torde bristen vara avhjälpt.

Betydligt svårare är att finna ett system för förvaltnings- och
kontrollorganens tillsättande, som garanterar, att samtliga ifrågavarande
befattningar besättas med lämpliga personer. Därvid ligger huvudvikten
på att goda konkursförvaltare utses. Besättandet av kontrollant(ombudsmans-)befattningen
kommer, ehuru betydelsefullt, dock i andra
hand. Med avseende därå bör emellertid betonas, att en effektiv kontroll
näppeligen kan påräknas, om icke kontroll- och förvaltningsorganen
utses av olika uppdragsgivare — konkursdomaren respektive borgenärerna

i vilket hänseende sålunda berättigad anmärkning icke kan göras
mot anordningen enligt gällande lag.

° .

Åtskilliga förslag hava framkommit till lösning av förevarande
spörsmål.

I omförmälda riksdagsskrivelse antyddes sålunda två utvägar att
komma till rätta med de anmärkta svårigheterna. Dels framhölls, att
den i 40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenheten att
för vissa fall utse gode män möjligen kunde utsträckas att omfatta även
andra fall än de där omförmälda, dels anmärktes, att det kunde tagas
i övervägande, huruvida ej någon av rätten eller domaren nämnd person
borde jämte den eller de av borgenärerna valde gode männen eller sysslomännen
övertaga den egentliga förvaltningen, samt att till en sådan
anordning möjligen kunde anknytas en indragning av rättens ombudsmansbefattningen
på det sätt, att den från rättens sida utsedde gode
mannen eller sysslomannen jämväl finge övertaga förvaltningskontrollen.

Enligt ett av konkurslagstiftningskommittén under år 1910 uppgjort
preliminärt förslag skulle befogenheten att tillsätta förvaltare helt
och hållet överlämnas åt konkursdomaren, som ägde att utse sådan så
snart konkurs uppstått. Borgenärerna skulle visserligen, om vid första
borgenärssammanträdet borgenär gjorde framställning om utseende av
annan förvaltare, erhålla tillfälle att vid sammanträdet vttra sig över
denna framställning, men någon rätt att formellt påverka "domarens beslut
skulle de icke äga. Däremot skulle de hava att ensamma utse kontrollorganet,
bestående av ett borgenärsutskott å en eller, med konkursdomarens
medgivande, tre personer.

151

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 82.

I det slutliga kommittéförslaget föreslogs, att konkursdomaren, då
konkurs uppstått, skulle utse förvaltare för hela konkursutredningen, men
att, om å första borgenärssammanträdet samtliga närvarande borgenärer
förenade sig om att föreslå viss annan person till förvaltare eller om
dylikt förslag gjordes av minst tre fjärdedelar av de närvarande borgenärerna
och förslagsställarne disponerade minst tre fjärdedelar av de
närvarande borgenärernas röstetal, den sålunda föreslagne skulle förordnas
till förvaltare i den av konkursdomaren utseddes ställe, därest
icke de närvarande borgenärerna voro få och ägde ringa fordringar eller
ock konkursdomaren fann förvaltningen icke lämpligen kunna anförtros
åt den föreslagne. Rätt att utse kontrollorganet, som skulle utgöras
av en eller, om konkursdomaren det medgav, tre gode män, skulle
tillkomma borgenärerna.

Ur de inkomna yttrandena bör omnämnas ett av Gottlands handelsoch
sjöfartskammare i berörda avseende gjort förslag, att borgenärerna
skulle föreslå ett visst antal personer, bland vilka konkursdomaren skulle
hava att utse förvaltare.

Slutligen har, såsom av redogörelsen för de sakkunnigas förslag
framgår, i detta förutsatts: att i överensstämmelse med vad som nu gäller
kontrollen skall handhavas av en utav konkursdomaren tillsatt rättens
ombudsman, på vars kompetens och kontrollerande verksamhet
dock väsentligt större fordringar ställas än på den nuvarandes; att förvaltare
för tiden intill första borgenärssammanträdet skall utses av konkursdomaren;
samt att förvaltare för konkursens efter nämnda sammanträde
infallande huvudstadium skall utses av borgenärerna enligt de omröstningsregler,
som nu gälla vid godmans- och sysslomansval, ehuru i
förslaget tillika bestämts, att, om konkursdomaren finner av borgenärerna
vald förvaltare olämplig, konkursdomaren har att vägra fastställelse
av valet och själv utse förvaltare.

Vill man råda bot för de olägenheter, varmed förvaltarevalet enligt
det nuvarande systemet är förbundet, synes det ligga närmast till hands
att antaga, att den mest effektiva utvägen vore att i enlighet med kommitténs
preliminära förslag fråntaga borgenärerna allt inflytande å förvaltningsorganets
tillsättande och helt överlåta denna angelägenhet åt
domaremakten. Det kan dock med skäl ifrågasättas, huruvida icke en
sådan anordning skulle, för att medföra önskat resultat, kräva en omläggning
av domstolsväsendet i konkursmål, varigenom konkursdomstolen
bereddes möjlighet att själv från början direkt leda och kontrol -

Gottlands
handels- och
sjöfartskammare.

De sakkunniga.

Departementschefen.

Sättet för
utseende av
förvaltningsoch
kontrollorgan.

152

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

lera hela konkursförfarandet samt finge en härför särskilt lämpad sammansättning.
Att inrätta speciella ''konkursrätter’ eller att eljest förändra domstol
sorganisationen med särskild hänsyn till konkursmål har emellertid icke
hittills varit påtänkt, och torde frågan härom icke heller böra komma under
övervägande annat än i samband med en allmän rättegångsreform. Våra
nuvarande domstolar synas åter knappast vara lämpade för uppgiften
att utse konkurssysslomän. Redan den erfarenhet man äger av rådstuvurätternas
och häradshövdingarnas val av rättens ombudsmän inger
vissa farhågor för det sätt, varpå samma myndigheter skulle komma
att utse konkursförvaltare. Tillerkännes domstolen eller domaren en så
ingripande befogenhet som att välja sysslomän, synas de ock böra utöva
en närmare kontroll över förvaltningens bedrivande och sålunda övertaga
en del av det arbete, som nu åvilar rättens ombudsman. Att utsträcka de
nuvarande konkursdomarnas skyldigheter därhän kan dock näppeligen
komma i fråga. De handelskamrar, köpmannaföreningar och avdelningar
av Sveriges advokatsamfund, som yttrat sig över kommitténs preliminära
förslag att överlåta sysslomansvalet åt konkursdomaren, hava ock
så gott som enhälligt velat bibehållä borgenärernas bestämmande inverkan
på förvaltarevalet; och redan det förhållande, att det praktiska
livets män ställt sig på denna ståndpunkt, synes mig utgöra ett vägande
skäl för att alltjämt, så länge den nuvarande domstolsorganisationen
förefinnes, låta borgenärerna själva välja förvaltare och inskränka domstolens
befattning med förvaltningen till viss kontroll.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde intet av de förvaltningssystem,
som avses i riksdagens förenämnda skrivelse och kommitténs
tvenne förslag, vilka system samtliga gå ut på att lämna konkursdomaren
en mer eller mindre vidsträckt befogenhet att utse konkursförvaltare,
nu böra läggas till grund för en ny lagstiftning på detta
område. Vad särskilt angår den i riksdagens skrivelse omförmälda anordningen,
att rättens ombudsmannaskapet skulle upphöra och att i stället
rätten eller domaren skulle utse en person, som jämte de av borgenärerna
valde sysslomännen handhade förvaltningen samtidigt med att
han utövade förvaltningskontrollen, lider denna anordning, på sätt i
riksdagens skrivelse jämväl anmärkts, av en stor svaghet härutinnan,
att kontroll och förvaltningsuppdrag skulle anförtros åt samma person.
I avseende å kommitténs slutliga förslag torde den däri förutsatta uppdelningen
mellan konkursdomaren och borgenärerna av befogenheten att
utse förvaltare ur flera synpunkter få anses mindre lämplig, varjämte
det synes mig utgöra en väsentlig brist i förslaget, att enligt detsamma
såväl förvaltnings- som kontrollorgan i konkursen i vissa fall skulle

Kungl. Mgj:ts Proposition Nr 82.

153

kunna utses av samma borgenärsmajoritet. Ej heller torde det av Gottlands
handels- och sjöfartskammare framställda förslaget innebära någon
tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål, bland annat med hänsyn
därtill, att den rätt att inom ett av borgenärerna uppsatt förslag
utse lämplig förvaltare, som enligt detsamma skulle tillkomma domaren,
lätt kunde eluderas därigenom, att borgenärsmajoriteten vid sidan av en
av densamma önskad förvaltare föresloge till förvaltare alldeles olämpliga
personer.

(ilägenheterna av att, med nuvarande domstolsorganisation, låta
rätten eller domaren utse den egentlige konkursförvaltaren — vare sig
inom ett av borgenärerna upprättat förslag eller eljest — har man i åtskilliga
yttranden trott kunna förekommas genom att föreslå, att valet
skulle ske inom en krets av personer, som uppförts på en av handelskamrar,
köpmannaföreningar, landsting, hushållningssällskap och andra dylika korporationer
uppgjord lista över lämpliga förvaltare. Utan att underkänna
betydelsen av sådana fasta förvaltarelistor till ledning för valet, anser
jag dock icke, att införandet härav skulle innebära tillräcklig garanti för
erhållandet i varje särskilt fall av lämpliga förvaltare. En konkurs av
någon betydenhet torde ofta vara av den beskaffenhet, att realisationen
lämpligast bör anförtros åt vissa personer, som äro förtrogna med det
speciella konkursboets affärer; och att tvångsvis binda utseendet av förvaltare
vid på förhand bestämda listor synes mig därför näppeligen tillrådligt.

Vad angår de sakkunnigas förslag intager detta, såsom jag förut
anmärkt, i avseende å tillsättandet av förvaltnings- och kontrollorgan i
konkursen en ståndpunkt, som nära ansluter sig till nu gällande bestämmelser
i detta ämne. Den fördelning av uppgiften att utse konkursfunktionärer,
som i förslaget göres mellan konkursdomaren och borgenärerna,
torde, på sätt jag förut utvecklat, bäst överensstämma med
vår nuvarande domstolsorganisation och jämväl motsvara de önskemål,
som inom affärslivet göra sig gällande med avseende å en ny lagstiftning
på detta område. Därvid bör icke heller förbises det förhållande,
som uppenbarligen ligger till grund för gällande rättsuppfattning,
nämligen att borgenärerna böra vara närmast berättigade att själva
iakttaga sina intressen gent emot en insolvent gäldenär.

Om man sålunda för närvarande ej synes böra frångå nu gällande
system för utseende av förvaltnings- och kontrollorgan i konkursen,
är det givetvis av nöden att vid en revision av konkurslagstiftningen,
såvitt möjligt, söka undanröja de olägenheter, som i olika
avseenden visat sig förbundna med detta system. Såsom av redoBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 höft. (Nr 82.) s82i 19 20

154

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Skärpning
av kontrollen
över förvaltningen.

görelsen för de sakkunnigas förslag framgår, har i detta jämväl upptagits
ett flertal bestämmelser i berörda syfte, vilka bestämmelser
synas mig vara väl ägnade att verksamt befrämja ett ändamålsenligare
handhavande av konkursförvaltningen. Sålunda torde missbruk
från borgenärernas sida av rätten att utse förvaltare komma att ej
oväsentligt stävjas genom den i sakkunnigförslaget införda bestämmelsen,
att konkursdomaren äger befogenhet att, för den händelse han finner
den av borgenärerna valde förvaltaren olämplig, utse annan förvaltare i
den valdes ställe. Åven om det kan antagas, att konkursdomaren ganska
sparsamt kommer att göra bruk av nämnda befogenhet, torde dock
blotta förefintligheten av ett stadgande härom i allmänhet avhålla borgenärerna
från att välja olämpliga personer till förvaltare. Vidare torde
det påtalade missförhållandet, att personer, som oriktigt uppgivit sig äga
fordringar i konkursen, vid förvaltarevalet utöva rösträtt, till ej ringa del
avhjälpas genom ett i sakkunnigförslaget upptaget stadgande, enligt vilket
envar, som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning,
mot bättre vetande röstar för oriktig fordran, gör sig förfallen till böteseller
fängelsestraff. I förevarande avseende äro givetvis även de i förslaget
innefattade bestämmelserna om inskränkning av prioriterade borgenärers
rösträtt i konkursen av stor betydelse, vilka bestämmelser dock,
på sätt jag i det följande kommer att närmare utveckla, torde i vissa
hänseenden böra skärpas.

Av nu anförda grunder finner jag de förslag, som av de sakkunniga
framställts för avhjälpande av bristerna i nu gällande ordning för tillsättandet
av förvaltnings- och kontrollorgan i konkursen, i stort sett innefatta
en under nuvarande förhållanden godtaglig lösning av detta problem,
och anser jag mig därför, med nyss angivna förbehåll, böra tillstyrka
vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Särskild uppmärksamhet hava de sakkunniga, såsom jag redan antytt,
ägnat frågan om åstadkommande av en effektiv kontroll över förvaltningen.
De väsentligt ökade fordringar å rättens ombudsmans kvalifikationer, vilka
i förslaget uppställts (44 §), och den vidgade befogenhet att deltaga i avgörandet
av ett flertal viktiga förvaltningsfrågor, som honom däri tillerkänts
(52, 60, 61, 64, 65, 67, 68, 70—72, 76—79 §§), synas mig innebära värdefulla
garantier i detta avseende. Genom nyssnämnda befogenhet torde ombudsmannen
bliva i tillfälle att ingående följa och övervaka förvaltningens
gång samt verksamt bidraga till en god konkursutredning. Härtill kommer,
att de i förslaget (56 och 58 §§) upptagna bestämmelserna om ovillkorlig
skyldighet för förvaltaren att till ombudsmannen avgiva dels varje halvår

155

Kungl May.ts Proposition Nr 82.

berättelse över alla åtgärder, sola vidtagits för förvaltningens bringande till
slut, och dels värjo kvartal räkning över boets inkomster och utgifter, åtföljd
av vederbörligt bankbesked, givetvis äro ägnade att befordra ombudsmannens
kontrollerande verksamhet. Med hänsyn härtill och då, på sätt
jag i det följande närmare skall inveckla, i förslaget förutsatts, att jämväl
ett av borgenärerna utsett organ må öva tillsyn över förvaltningen,
torde det få anses, att kravet på en betryggande förvaltningskontroll
blivit i förslaget behörigen tillgodosett, och finner jag mig därför jämväl
härutinnan böra förorda detsamma.

På sätt jag förut omnämnt, hava i de sakkunnigas förslag upptagits
vissa bestämmelser i syfte att inskränka prioriterad borgenärs
rösträtt vid avgörande av frågor rörande boets förvaltning. Enligt dessa
bestämmelser, som innehållas i 180 § första stycket av förslaget, skulle
prioriterad borgenär vara utesluten från rösträtt i dylika frågor allenast
i de fall, då hans fordran i dess helhet uppenbarligen vore säkerställd.
Emellertid torde det med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke den sålunda
föreslagna inskränkningen i rösträtten är alltför begränsad. V äl
synes man icke böra gå så långt som i vissa av de inkomna yttrandena
föreslagits eller att tillerkänna den prioriterade borgenären rösträtt endast
i den mån han avstår från sin förmånsrätt eller gör sannolikt, att hans
fordran icke är täckt. Men däremot torde man icke träda den prioriterade
borgenärens rätt för nära genom att föreskriva, att han icke må utöva
rösträtt i förvaltningsfrågor för den del av fordringen, som uppenbarligen
kommer att utgå fullt; och synes prövningen av denna fråga
lämpligen kunna anförtros åt ordföranden vid sammanträdet, vare sig
detta är konkursdomaren eller rättens ombudsman. Jag har därför låtit omarbeta
första stycket av 180 § i överensstämmelse med vad jag nu anfört.

Vid sidan av rättens ombudsman upptager sakkunnigförslaget, såsom
jag förut anmärkt, ett av borgenärerna utsett kontrollorgan, bestående av
minst två »gode män», vilka, efter yrkande av borgenär, tillsättas på sådant
sätt, att en borgenärsminoritet, som överröstats vid förvaltarevalet, kan
påräkna att bliva representerad bland gode männen. Anordnandet av ett
dylikt organ torde kunna bidraga till att minoritetens intressen ej åsidosättas
vid konkursutredningen och sålunda vara till gagn. Det synes mig icke heller
uteslutet, att nyss berörda kontrollorgan skulle kunna utvecklas därhän,
att åt detsamma kunde, åtminstone i större konkurser, uppdragas att
verkställa en revision i teknisk mening av konkursförvaltningen, varigenom
till detsamma skulle kunna överflyttas en del av det arbete, som enligt
förslaget åligger rättens ombudsman. Då emellertid för en sådan revi -

Prioriterade
b org enär er s
rösträtt.

Borgenärernas
kontrollorgan.

156

Nedbringandet
av förvalta
ning »kostnader
na.

Införandet
av s. k. manifestationsed

vid utmätning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

sion kvalificerade krafter för närvarande näppeligen i erforderlig utsträckning
finnas att tillgå, torde frågan om vidtagande av åtgärder i
nyss angivna syfte böra tillsvidare anstå och upptagas till behandlingförst
i samband med inrättande i vårt land av en kår offentligen auktoriserade
revisorer, varom förslag väckts och utredning för närvarande pågår
inom justitiedepartementet. Jag har därför ej nu ansett mig böra vidtaga
någon annan ändring i sakkunnigförslaget i denna del än att jag, för
att ifrågavarande kontrollorgans namn må giva en mera direkt antydan
om dess uppgift, för detsamma upptagit benämningen »granskningsmän».

I syfte att hålla förvaltningskostnaderna inom skäliga gränser
hava de sakkunniga, såsom förut antytts, föreslagit, att konkursdomaren
och rätten skola äga bestämma, den förre antalet förvaltare i konkursen
och den senare arvodena till dessa. Jag finner förslaget i denna del vara
byggt på en riktig princip och så tillvida böra förordas. Beträffande
det sätt, varpå denna princip i förslaget genomförts, torde emellertid
med fog kunna anmärkas, att den konkursdomaren sålunda tillerkända
befogenheten icke blivit i förslaget tillräckligt bestämt angiven. I 45 §
har i avseende å berörda befogenhet stadgats, att mer än en förvaltare ej
må utses för konkursens huvudstadium, där ej boet är av den omfattning
och beskaffenhet, att förvaltningen icke lämpligen kan åt en anförtros,
men torde avfattningen av detta stadgande näppeligen giva
domaren erforderlig ledning vid avgörandet av hithörande frågor, särskilt
med hänsyn därtill, att domaren måhända ej sällan måste träffa
sitt avgörande i strid mot borgenärsmajoritetens uttalade önskan.
Då berörda brist i stadgandets avfattning lätt kan äventyra dess effektivitet,
har jag för ernående av det med stadgandet avsedda syfte låtit
i 41 § införa en bestämmelse, däri förutsättningarna för rätten att utse
mer än en förvaltare väsentligen skärpts, i samband varmed berörda
stadgande i 45 § uteslutits samt ändring jämväl vidtagits i 43 §.

Ett länge närt önskemål har varit att begränsa antalet av de så kallade
fattigkonkurserna och, där sådan konkurs uppkommit, förenkla förfarandet
i densamma. En förenkling har ock åsyftats genom vissa bestämmelser i
de sakkunnigas förslag (185—188 §§), mot vilka jag icke har någon
erinran att göra, men däremot har i samband med sakkunnigförslaget
icke framlagts förslag till så kallad manifestationsed vid utmätning, varigenom
man i vissa främmande lagstiftningar velat förekomma onödiga
konkurser, särskilt i sådana fall, där tillgångarna kunna väntas vara
obetydliga eller ingå. Därest en gäldenär vid utmätning befunnits sakna
full eller ostridig tillgång till gäldande av utmätningssökandens fordran,

157

Kung!. Maj. ts proposition Nr 82.

är sålunda denne senare, om han vill genom edlig uppgift av gäldenären
hava konstaterat, att ytterligare tillgångar saknas, enligt förslaget liksom
nu hänvisad till att söka gäldenären i konkurs. Då tillgripandet av
en så vittgående åtgärd i många fall skulle bliva obehövligt, därest möjlighet
förefunnes för borgenären att i samband med utmätningen 1''å
gäldenärens uppgift om bristande tillgång av denne edligen bekräftad,
måste .det anses önskvärt, att ett dylikt edgångsiustitut vid utmätning
införes i vår rätt. Behovet av detsamma torde komma att än mera
framträda, därest de bestämmelser, som i sakkunnigförslagets 188 §
innehållas angående konkurssökandes ansvarighet lör konkurskostnader
i vissa fall, komma att upphöjas till lag. Jag är emellertid ej nu beredd
att framlägga förslag i denna fråga, men ärnar jag föranstalta om
en närmare utredning i ämnet och torde därefter bliva tillfälle att åter
anmäla detta spörsmål för åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Vid sakkunnigförslagets avfattande har hänsyn icke tagits till innehållet
i det av lagberedningen utarbetade förslag till giftermålsbalk med
mera, varöver lagrådet under innevarande år avgivit utlåtande. För att
bringa sakkunnigförslaget i överensstämmelse med nyssberörda förslag
har jag därför låtit vidtaga ändringar och kompletteringar i 3 — 7,
13, 27, 28, 34—37, 39, 64, 93, 97, 111, 116, 129, 200, 207 och
211 §§ i förslaget till konkurslag ävensom i förslaget till lag om
nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas,
i 22 § i förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs samt i
förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§
handelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,
till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs, till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den
1 juli 1898 om boskillnad samt till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6,
9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid
dödsfall betalas skall med mera.

Vid den sålunda verkställda omarbetningen av förslaget till konkurslag
bär jag, med hänsyn till de däri innefattade bestämmelserna
om återvinning till konkursbo av egendom, som gäldenären avhänt sig
genom gåva, enligt vilka bestämmelser en godtroende gåvotagare äger
rätt till ersättning för alla å egendomen gjorda nödiga och nyttiga kostnader,
ansett mig icke böra biträda den i lagberedningens förslag intagna
ståndpunkten, att konkursbo, där detsamma vid återvinning har att till
motparten återbära egendom, skall vara berättigat till gottgörelse allenast

förslaget
till lag om
acleordsför
handling
utan
lian kurs.

Övriga

lagförslag.

158 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

för nödig kostnad å egendomen. Billigheten har synts mig fordra, att
konkursbo i detta avseende likställes med besittare i god tro och alltså
erhåller ersättning jämväl för nyttig kostnad. Föreskrift av sådant
innehåll har därför upptagits i 37 § tredje stycket.

I fråga om förslaget till konkurslag, däri förutom redan angivna
ändringar och kompletteringar vissa mindre jämkningar av redaktionell
natur vidtagits, har jag i övrigt intet att erinra.

Vad angår förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs
har det, på sätt i riksdagens omförmälda skrivelse framhållits, visat sig
påkallat av ett allt större behov att få det privata ackordsförfarandet,
som särskilt inom affärslivet vunnit en betydande utbredning, ordnat
genom lagstiftning såsom tvångsackord utom konkurs. Jag finner det
sätt, varpå denna uppgift i det föreliggande förslaget blivit löst, vara i
det stora hela tillfredsställande och ägnat att tillgodose kraven på ett
enkelt och för borgenärerna betryggande ackordsförfarande utan konkurs,
och tillstyrker jag därför, att förslaget, med förut angiven ändring,
lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I avseende å övriga i de sakkunnigas betänkande innefattade lagförslag
har jag ej, bortsett från de däri med anledning av förslaget till
giftermålsbalk med mera vidtagna ändringar och kompletteringar, någon
erinran att framställa.))

Föredraganden uppläste härefter de i enlighet med vad ovan angivits
omarbetade lagförslagen, omfattande enligt den lydelse, bilaga A
vid detta protokoll utvisar, förslag till följande lagar, nämligen

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om sär skilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

159

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarvagörelse;

12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte av lös egendom;

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj

1917 om försäkringsrörelse; .

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion;

19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;

20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

och hemställde föredraganden, att lagrådets yttrande över nämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

160

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Bilaga A.

Förslag

till

Konkurslag

1 Kap.

Om egendoms avträdande till konkurs.

1 §•

Finner någon sig vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen
betala sin gäld, äge han avträda sin egendom till konkurs.

2 §•

3 §•

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär försättas i
konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

4 §•

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer
uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld och är den
gäld icke inom en vecka därefter gulden, skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs; dock må sådant yrkande icke göras
senare än tre veckor efter nämnda tids utgång.

161

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

År godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att
inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har
växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det
så ansett, som om han blivit, på sätt i första stycket är stadgat, uppmanad
att betala växelskulden.

5 §•

Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken eller på grund av förlagsinteckning tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans fordran,

6 §.

Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i handom eller inteckning i fast egendom,
äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, varom ovan
är stadgat, så framt gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår
till fordringens fulla gäldande.

? §•

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär
påkalla gäldenär försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom
hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Ansökning av dödsbodelägare
om avträdande av den dödes egendom, så ock borgenärs ansökning
om dödsbos försättande i konkurs skall göras hos konkursdomaren
i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts.

Konkursdomare vare på landet domaren och i stad den lagfarne
ledamot i rätten, som därtill är satt. I stad må, om konkursmålens antal
det fordrar, utses flere konkursdomare; äro flere avdelningar av rådstuvurätten,
skall konkursdomare alltid vara ledamot av avdelning, vid
vilken de mål, som av honom handläggas, skola upptagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 käft. (Nr 82.)

2821 19 21

162

Knngl. May.ts Proposition Nr 82.

8 §•

Vid konkursansökning av gäldenär bör fogas i två exemplar av honom
under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och
skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist, så ock å de
böcker och andra handlingar, som röra boet.

9 §■

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen
uppgiva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva
de omständigheter, på vilka han grundar yrkandet om egendomsavträde,
samt vid ansökningen foga, i huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar,
vilka han vill åberopa till stöd för sin talan. Ansökningen jämte
därvid fogade handlingar skall ingivas i två exemplar.

10 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 7 § icke är behörig att
taga befattning med konkursansökning eller har, där borgenär är sökande,
denne icke i ansökningen uppgivit sin fordran eller kan konkursansökning
av annan orsak ej upptagas, meddele konkursdomaren
ofördröjligen beslut i överensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

11 §.

Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele konkursdomaren
genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren å
ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över fyra
dagar i stad och eu vecka på landet, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna
till konkursdomaren ingiva förklaring över ansökningen.
Vistas gäldenären utomlands eller föreligger eljest i särskilt fall
anledning att utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad
oundgängligen kräves. Borgenären vare pliktig att tillställa gäldenären handlingarna
i huvudskrift eller styrkt avskrift, så ock att inom viss av kon -

163

Kung1. May.ts Froposition Nr 82.

kursdomaren bestämd tid av högst fjorton dagar från det föreläggandet
meddelades till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11
kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen därför.
Ilar borgenären ej inom förelagd tid inkommit med delgivningsbevis,
vare ansökningen förfallen, där ej inom samma tid förklaring avgivits
av gäldenären eller borgenären visat, att hinder för delgivningen mött.
I sistnämnda fall utsatte konkursdomaren ny tid för delgivning, så vida
ej enligt vad i 13 § sägs målet skall hänskjutas till rätten.

I föreläggande, som ovan sägs, skall intagas underrättelse att, om
målet hänskjutes till rätten, kallelse att inställa sig vid rätten kan varda
part tillställd med posten, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning
till part, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att
hos konkursdomaren anmäla den postadress, under vilken parten önskar
få kallelse sig tillsänd.

13 §.

Nu har gäldenär blivit för delgivning av borgenärs konkursansökning
förgäves sökt i sitt hemvist; kan ej vid efterfrågan hos hans
husfolk eller grannar eller där han har tjänst eller näring vinnas säker
anvisning, var han uppehåller sig, och är det ej veterlig^, att han för
sig ställt ombud, som äger för honom mottaga delgivning av ansökningen
och kan träffas inom riket, skall målet hänskjutas till rätten.
Samma lag vare, där gäldenär vistas å känd ort utom riket och icke
veterligen för sig ställt ombud, som nyss sagts, samt konkursdomaren
med avseende å ortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det
icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen.

I fall, som avses i denna paragraf, skall konkursdomaren tillse, att
gäldenärens egendom hålles under säker vård till dess frågan om egendomsavträdet
blivit avgjord; och läte konkursdomaren tillika, där det
lämpligen kan ske, om ansökningen underrätta gäldenärens make eller
någon, som är i hans tjänst eller eljest kan antagas äga kännedom om
honom och hans förhållanden. Kostnaden för egendomens vård skall
gäldas av borgenären.

164

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

14 §.

I fall, som avses i 13 §, skall gäldenären genom kungörelse, som
konkursdomaren låter införa i allmänna tidningarna tre gånger, kallas
att inställa sig vid rätten å viss dag, minst tre, högst sex veckor efter
sista kungörandet. På landet må dock efter framställning av borgenären
målet kunna utsättas till näst efter utgången av sistnämnda tid infallande
lagtima ting eller sådant särskilt sammanträde, som i första stycket omförmäles,
där konkursdomaren finner det icke lända till förfång för gäldenären.
I fråga om borgenärens kallande till rätten skall vad i första
stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att sökagäldenärs
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller,
efter lagsökning, av överexekutor, i sagda avseende godkännas, ändå
att beslutet ej vunnit laga kraft, utan så är att i vederbörlig ordning
förordnats, att beslutet icke må verkställas. Samma lag vare, då överexekutor
meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och ej av
högre myndighet eller av domstol, dit talan mot skiljedomen instämts,
annorledes förordnats, så ock då utmätning må erhållas jämlikt lagen
om handräckning för fordrans utfående och ej av domstol förordnats,
att verkställighet icke må äga rum.

I fall, där ej fordringen enligt vad i första stycket sägs skall godkännas,
ankomme på borgenären att styrka densamma.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

165

16 §.

I mål angående egendomsavträde må rätten ej bevilja part uppskov,
med mindre synnerliga skäl därtill äro. Beviljas uppskov, må det ej
sättas längre än som oundgängligen kräves; och vare, där på landet
urtima ting erfordras, sökanden pliktig att bestrida kostnaden därför.

17 §.

Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten, varde delägarne
i boet förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring
över ansökningen inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva ej samtliga
dödsbodelägare ansökningen och skall förty densamma prövas av
rätten samt kallelse å parterna utfärdas, varde, där någon dödsbodelägares
vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen
utrikes ort, kallelsen till sådan delägares kännedom i allmänna
tidningarna kungjord på sätt i 14 § andra stycket förmäles. År målet,
då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde dödsbodelägarne
kallade att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,
att avliden gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, skall i fråga om
ansökningens delgivning med dödsbodelägarne och dessas kallande till
rätten tillämpas vad i första och andra punkterna föreskrivits.

18 §.

Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens
försättande i konkurs meddelats.

19 §.

Då beslut om egendomsavträde meddelats, skall konkursdomaren
genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingivits.

166

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

Första borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren
icke tidigare än två och icke senare än fyra veckor från det beslutet
om egendomsavträde meddelades, och skall vid bestämmandet av tid för
detta sammanträde tagas hänsyn därtill att bouppteckning bör vara ingiven
till konkursdomaren då sammanträdet hålles. Där det med hänsyn
till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen
nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare än
ovan sagts. Tiden, inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra
minst fyra, högst tio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde.
Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser angående konkursen
skola införas, må ej överstiga två.

20 §.

Sedan den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas, eller
uppgift eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs,
kommit konkursdomaren tillhanda, läte han genom särskilda kallelsebrev
underrätta alla kända inländska och utländska borgenärer ävensom
kronans ombudsman i orten om kungörelsens innehåll.

Breven skola med posten avsändas senast en vecka före den för
första borgenärssammanträdet utsatta dag.

167

Kungl. Majds Proposition Nr 82.

Om innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren låta delgiva
gäldenären särskild underrättelse med erinran om den honom enligt 92 §
åliggande skyldigheten att å första borgonärssammanträdet avlägga
bouppteckningsed.

21 §.

Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren i orten
om gäldenärs försättande i konkurs.

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde
underrättelse därom av konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen,
att fast egendom finnes i boet, skall å först infallande rättegångsdag,
varå inteckningsärenden må förekomma, om konkursen göras anteckning
i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Ligger
egendomen inom annan rätts dom värj o, skall för verkställ ande av sådan
anteckning konkursdomaren ofördröjligen till rätten eller domaren i den
ort, där egendomen ligger, insända bevis om konkursen jämte utdrag
ur bouppteckningen. Hör till boet fartyg, som blivit infört i fartygsregistret,
eller lott i sådant fartyg, skall å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden
om konkursen göras anteckning i protokollet över inteckningar
i fartyg samt i inteckningsboken för fartyg; ock varde förty,
där konkursen ej är anhängig vid Stockholms rådstuvurätt, anmälan om
konkursen med angivande av fartygets registreringsnummer ofördröjligen
gjord till nämnda domstol.

22 §.

Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, vare gäldenären icke
berättigad att råda över egendom, som hör till konkursboet.

23 §.

Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för skuld, som
gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet.

Utan hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran
har panträtt i fast eller lös egendom, söka betalning ur den egendom,
som sålunda häftar för fordringen.

24 §.

168

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller
gods i fartyg, skall verkställigheten fortgå, så vida ej efter ty i 68 §
sägs framställning om dess inställande göres innan försäljning av egendomen
ägt rum.

Har eljest utmätning skett å lös egendom, upphöre utmätningsmans
befattning med egendomen, utan så är att denna blivit försåld före
ovannämnda besluts meddelande.

25 §.

Beslut om egendomsavträde gånge i verkställighet utan hinder därav
att ändring i beslutet sökes.

Vill annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits,
varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelse om
konkursen infördes i allmänna tidningarna.

26 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas därom; och läte han kungöra den högre
rättens beslut i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom
från rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller fartyg, som blivit infört
i fartygsregistret, eller lott i sådant fartyg, skall vad i 21 § tredje
stycket föreskrivits angående anteckning om konkursen äga motsvarande
tillämpning i fråga om den högre rättens beslut.

2 Kap.

Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo.

27 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

169

så oek den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Ej må dock
av gäldenärs lön eller av vad gäldenär eljest kan genom eget arbete under
konkursen förvärva mera tillkomma boet än som återstår sedan avdrag
skett för gäldenärens, hans makes och o försörj da barns eller adoptivbarns
skäliga underhåll; från arbetsförtjänst varde ock avdrag gjort för
all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme att träffa överenskommelse
om vad efter ty ovan sägs skall avdragas. År ej sådan överenskommelse
ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga om avdrag senare uppkommit, inom en vecka
därefter, varde frågan hänskjuten till rätten; äge ock borgenär, som är
missnöjd med vad emellan förvaltaren och gäldenären överenskommits,
att påkalla rättens prövning genom skrift, som må ingivas till konkursdomaren.
Då fråga, som nu avses, skall prövas av rätten, infordre konkursdomaren
yttrande i ärendet från rättens ombudsman och utsätte dag
för handläggningen inför rätten. Kungörelse därom varde minst tio
dagar före den utsatta dagen införd en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen; varde ock särskild underrättelse meddelad
förvaltaren och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande, denne.
Vad rätten besluter gånge i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

28 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsavträde meddelades i
avsikt att förekomma, att egendom går i betalning för gäld, ingått avtal,
varav kommit skada för borgenärerna, och hade den, med vilken
avtalet ingicks, kännedom om gäldenärens avsikt, gånge det avtal på
talan av konkursboet åter; dock må, sedan fem år förflutit från det avtalet
ingicks, sådan talan ej anställas mot annan än gäldenärens make.

29 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
ingått avtal till skada för borgenärerna och hade den, med vilken
avtalet ingicks, kännedom om att gäldenären var på obestånd eller om
konkursansökningen, gånge det avtal på talan av konkursboet åter, utan
så är att den, med vilken avtalet ingicks, visar, att han saknade skälig
anledning till antagande, att avtalet skulle lända borgenärerna till förfång.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 höft. (Nr 82.) 282119 22

170

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

30 §.

31 §.

Vad sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären
visar, att han, då han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen,
saknade skälig anledning till antagande, att gäldenären ville
gynna honom framför övriga borgenärer; dock vare sådan bevisning
utan verkan, om borgenären, då han mottog betalningen eller panten
eller sökte inteckningen, hade kännedom om att gäldenären var på
obestånd eller om konkursansökningen.

32 §.

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde

171

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid vars
tillkomst sådan säkerhet betingats men ej överlämnats, och hade borgenären,
då han mottog betalningen eller panten, kännedom om att gäldenären
var på obestånd eller om konkursansökningen, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.

33 §.

Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under
tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades egendom
blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och liar borgenären
genom utmätningen erhållit betalning, gånge den betalning på
talan av konkursboet åter.

34 §.

A bodelning, varom ovan förmäles, skall stadgandet i 29 § äga
tillämpning, ändå att bodelningen ägt rum tidigare än där sägs, dock
ej om bodelningshandlingen ingivits till rätten mer än ett år innan konkursansökningen
gjordes.

Då fråga eljest är om återvinning från gäldenärens make, skall vad
i 29—33 §§ stadgas äga tillämpning, ändå att åtgärd, som för varje fall
avses, blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om
den ägt rum mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.

35 §.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförliandling, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, skall tid, som enligt 29—34 §§ är
att räkna tillbaka från konkursansökningens ingivande, i stället räknas
tillbaka från det beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelades.
Har gäldenären under tiden från meddelandet av sagda beslut till dess
beslutet om egendomsavträde meddelades bortgivit egendom eller betalt
gäld eller efter gälds tillkomst för densamma lämnat pant, eller har gäldenären
under nämnda tid eljest ingått avtal till skada för borgenärerna

172

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

och visar, ej den, med vilken avtalet ingicks, att han saknade skälig anledning
till antagande, att avtalet skulle lända borgenärerna till förfång,
eller har under samma tid borgenär i gäldenärens egendom sökt inteckning
för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är
ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade
tid sökts för fordran, som där avses, eller har under omförmälda
tid egendom blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och borgenären
genom utmätningen erhållit betalning eller har under sagda tid
vid bodelning så förfarits, som i 34 § första stycket sägs, äge, om
konkursboet därå talar, återgång rum på sätt i 29—34 §§ för varje fall
är stadgat.

36 §.

Har gäldenären erlagt betalning för växel, vare den, som mottagit
betalningen, icke på grund av vad i 32, 34 eller 35 § stadgas om återgång
av betalning skyldig återbära vad han mottagit, där han efter växellag
ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora växelrätt mot
någon växelgäldenär. Vad gäldenären erlagt vare dock den, som vid
återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i sista hand
ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit för annans
räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt han utlämnat
eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter, att, därest betalning
för växeln då till honom av gäldenären erlagts, betalningen skolat
jämlikt 32, 34 eller 35 § på talan av konkursboet återgå.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel skall äga
motsvarande tillämpning å check.

37 §.

Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär
i fall, som i 31 och 35 §§ avses, ej tillhandahålla handling, på grund
varav inteckning sökts, vare konkursboet berättigat till ersättning för
därigenom uppkommen skada; dock vare, där gåva återgår i fall, då
stadgandena i 28 eller 29 § eller 35 § andra punkten icke äro tillämplig3''?
gavotagaren ej ersättningsskyldig i vidare mån än han av gåvan
haft vinst, ej heller vare, då vid återgång av bodelning i fall, varom sist
förmärs, egendom skall återbäras, gäldenärens make eller dennes arvingar
pliktiga att, till den del de gynnats vid bodelningen, utgiva ersättning
i vidare mån än de därav haft vinst.

Har den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för
egendom, som han erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet
återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit eller dess värde.

173

Kungl. Maj-As Proposition Nr 82.

Vad sålunda är stadgat galle dock ej, där vederlaget icke kommit boet
till godo samt den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om att
gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget. Går bodelning
åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för
återbäring av den egendom, som gäldenären vid bodelningen bekommit,
eller av dess värde.

När egendom å någondera sidan återbäres, skall ock utgivas ränta eller
avkomst, som under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller bodelning
i fall, då stadgandena i 28 eller 29 § eller 35 § andra punkten
icke äro tillämpliga, gåvotagaren eller gäldenärens make eller dennes
arvingar återbär egendom, varde all å egendomen gjord nödig och nyttig
kostnad ersatt. Återbäres eljest egendom av annan än konkursboet, njute
denne ersättning allenast för nödig kostnad. För nödig och nyttig kostnad
å egendom, som av konkursboet återbäres, vare konkursboet berättigat
till ersättning.

Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva,
eller går bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes
arvingar åter och bär maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas
i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning
om återvinning skedde, infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet
skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

38 §.

Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är stadgat har
återvinningsrätt, överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot honom
den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

39 §.

Återvinningstalan enligt 29—36 §§ skall anhängiggöras genom
stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet; har å
fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart ej blivit sökt före

174

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

nämnda sammanträde eller har, då fråga är om återgång av bodelning,
bodelningshandlingen ej därförinnan ingivits till rätten, skall klandertiden
räknas från den dag lagfarten söktes eller bodelningshandlingen
ingavs.

40 §.

Vill den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd därav
bevaka fordran i konkursen och är den talan ej så tidigt väckt, att
han kunnat bevaka fordringen inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, vare han berättigad att på vad han till konkursboet skall
återbära avräkna så mycket, som på fordringen bort belöpa, om den
blivit bevakad inom sagda tid.

3 Kap.

Om avträdd egendoms förvaltning.

41 §.

Gäldenär till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller
flere förvaltare, som ut3es i den ordning nedan stadgas. Ej må mer än
en förvaltare utses, där det ej med hänsyn till boets omfattning eller
beskaffenhet prövas oundgängligen nödvändigt.

42 §.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare''
nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan

Kungl. May.ts Proposition Nr 82. 175

påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan
inför rätta.

43 §.

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare
att under tiden till första borgenärssammanträdet omhänderhava
boet.

44 §.

Konkursdomaren skall ock, så snart ske kan efter det beslutet om egendomsavträde
meddelats, förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen
vara rättens ombudsman med den befogenhet, som i denna lag sägs.
Vid befattningens tillsättande skall iakttagas, att densamma icke anförtros
annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för
bedömande av de frågor av rättslig innebörd, som ankomma på ombudsmannens
prövning, än ock nödig erfarenhet och sakkunskap för
fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen
och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren, innan han tillträder befattningen.

På konkursdomaren ankomme att, när så skäligt prövas, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe.

Uppstår för ombudsmannen laga förfall, äge konkursdomaren förordna
annan att under den tid förfallet varar uppehålla befattningen.

45 §.

Vid första borgenärssammanträdet välje borgenärerna förvaltare för
tiden därefter till det antal konkursdomafen efter borgenärernas hörande
bestämmer.

År någon, på vilken borgenärernas val fallit, jämlikt 42 §• andra
eller tredje stycket obehörig att vara förvaltare eller eljest olämplig att
handhava konkursboets förvaltning, tillkomme det konkursdomaren att
utse annan förvaltare i stället för den sålunda valde.

176

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av
konkursdomaren.

46 §.

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna, så framt någon
av dem gör framställning därom, välja granskningsmän att med den
befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen.
Gransknings männens antal bestämmes av konkursdomaren.
Valet skall ske så, att en var av de närvarande borgenärerna röstar å
en granskningsman. Till granskningsmän anses valde, i första rummet
den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra
största beloppet, förenat sig, och därefter den eller de, som efter huvudtalet
erhållit de flesta rösterna.

Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika
röstetal, skilje lotten dem emellan.

47 §.

Borgenär, som utsetts till förvaltare eller granskningsman, må ej
utan giltigt skäl undandraga sig uppdraget.

48 §.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge
hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

49 §.

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller avgår
granskningsman, för vilken suppleant ej finnes, skall konkursdomaren

Kungi. Maj. ts Proposition Nr 82.

177

kalla borgenärerna att sammanträda inför honom för att utse efterträdare
till den avgångne. Vid valet skola bestämmelserna i 45 § om val
av förvaltare och i 46 § om val av suppleant för granskningsman äga
motsvarande tillämpning.

50 §.

Har förvaltare avgått och skall efterträdare åt honom utses, äge
konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätthållande
tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § tredje
stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan
att under tiden fullgöra hans åligganden.

51 §.

För förvaltare skall förordnande utfärdas av konkursdomaren.

52 §.

Åro flere förvaltare, skola de efter samråd med rättens ombudsman
bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden
eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara
handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts,
skall konkursdomaren underrättas.

Vilja flere förvaltare sig emellan dela förvaltningen, bestämme konkursdomaren
efter ombudsmannens hörande, om och i vad mån det
må ske.

Hava de förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända
boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra
någon förpliktelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 282119 23

178

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 82.

53 §.

54 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra
boet, samt förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med
uppgift å borgenärernas namn och hemvist, så ock å nämnda böcker
och handlingar; där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen
anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara
tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits
till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare
upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättats av förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendomsavträde
meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren
att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren uppgift å borgenärerna
och deras hemvist samt att därefter så snart ske kan inkomma med
bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven
bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

55 §.

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske
kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall
upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom
särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes till antagande,
att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.
År gäldenären köpman, varde i berättelsen tillika anmärkt,
vilka handelsböcker han hållit och huru de blivit förda; och skall i sådant
fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.
Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.

Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 82. I*-’

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma;
och äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning löi
kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

50 §•

År konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet
infallande juni eller december månad, skall förvaltaren
inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse,
vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för lörvaltningens
bringande till slut; åliggande förvaltaren att sedermera under
konkursens fortgång för varje halvår inom fjorton dagar från utgången
därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgives, mer än ett
år förflutit från det beslutet om egendomsavträde meddelades, skall berättelsen
tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att

konkursen icke avslutats. . „ .

Berättelsen skall granskas av ombudsmannen och inom tva veckor
från mottagandet ingivas till konkursdomaren jämte de anmärkningar,
till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

57 §.

Förvaltaren skall föra bok, vari boets inkomster och utgifter i penningar
dag efter dag antecknas. ....... . , ,

Vad sålunda är stadgat må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet,
som särskilt kan vara föreskriven.

58 §.

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i
den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter,
av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets
räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkannes.
Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives. . . a

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta mtiutna

medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta efter åtta för hundra om året.

180

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

o länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från
utgången av mars, juni, september och december månader varje år till
ombudsmannen räkning över boets inkomster och utgifter i penningar
under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar
innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten
bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar, som må hava
under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen
granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Aven efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel
insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär;
vare ock skyldig underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå.

59 §.

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd
samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förval tum gen.
När helst han finner det lämpligt, äge han verkställa inventering av
boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av förvaltaren.

Av redovisningshandlingar, som förvaltaren ingivit till rättens ombudsman,
äge borgenär, så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare vare skyldiga att meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren
det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.

60 §.

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens hörande
låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets
räkning i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning
av boet; inhämte dock rättens ombudsmans samtycke till rörelsens
fortsättande. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts
vill ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sitt samtycke eller
yrkar någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, som med ombudsmannens
samtycke fortsättes, skall nedläggas, skola borgenärerna kallas
till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas
längre tid än ett ar från första borgenärssammanträdet, där ej borgenärer,,

KungL Maj.ts Proposition Nr 82.

181

vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av de vid prövningav
ärendet närvarande borgenärernas fordringar, därom äro ense samt
dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande.

61 §•

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning av egendom i
boet äga rum utöver vad av bestämmelserna i 23, 24, 60 och 73 §§
kan föranledas.

62 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så
snart ske kan, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64
och 66 §§, 70 § andra stycket samt 149 § andra stycket.

63 §.

Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han
försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom
i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären.

64 §.

Väckes av förvaltare fråga om uppskov med försäljning av boets
egendom eller göres av borgenär eller gäldenären framställning därom
hos rättens ombudsman, äge ombudsmannen och förvaltaren besluta, att
med försäljningen skall anstå viss tid, dock ej utöver sex månader från

182

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

första borgenärssammanträdet. Kunna ombudsmannen och förvaltaren ej
enas eller är någon borgenär eller gäldenären .missnöjd med deras beslut
eller har längre uppskov än nyss sagts påyrkats, skola borgenärerna
kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må dock uppskov
bestämmas till längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet,
där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av
sammanlagda beloppet av de närvarande borgenärernas fordringar, därom
äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av
de röstande.

Om anstånd i visst fall med försäljning av egendom i dödsbo, som
avträtts till konkurs, är särskilt stadgat.

65 §.

Hava borgenärerna i den ordning, som i 64 § sägs, beslutit, att
med försäljning av boets egendom skall anstå auss tid, men finna rättens
ombudsman och förvaltaren med hänsyn till förekomna omständigheter,*
att försäljning bör ske före den bestämda tidens utgång, varde frågan
huruvida anståndet skall upphöra hänskjuten till borgenärernas prövning.

66 §.

Har gäldenären å första borgenärssammanträdet eller därförinnan
ingivit förslag om ackord, må egendomen i boet ej säljas innan avgjort
är, huruvida ackord kommer till stånd.

Ingives ackords förslag efter första borgenärssammanträdet, vare det
ej hinder för försäljning av boets egendom; där förvaltaren i det yttrande
över förslaget, som jämlikt 155 § skall av honom avgivas, tillstyrker
dess antagande, må dock ej, efter det nämnda yttrande avgivits,
försäljning verkställas så länge ackordsfrågan ej är avgjord. Varder förslaget
ej sålunda tillstyrkt, men antages det av borgenärerna eller varder
det eljest jämlikt 164 § hänskjutet till rättens prövning, skall med försäljningen
anstå i avbidan på ackordsfrågans avgörande; och må i fall,
■då" prövningen av förslaget jämlikt 159 § uppskjutes, de borgenärer,
som hava rösträtt i ackordsfrågor, kunna med den röstÖA7ervikt, som i

]K3

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

sistnämnda paragraf sägs, besluta anstånd med försäljningen i avbidan
på borgenärernas prövning av förslaget.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat om anstånd med försäljning
av boets egendom äge ej tillämpning, där borgenärerna jämlikt 160 §
besluta, att ackordsförslag skall vara vilande. Ej må i sådant fall anstånd
äga rum, med mindre det med den röstövervikt, som i 159 § sägs,
bestämmes av de borgenärer, som hava rösträtt i ackordsfrågor.

67 §.

Påvrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg och har hans. rätt till
betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd
eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, då skall ock, utan
hinder därav att enligt vad ovan är stadgat uppskov med försäljningen
beslutits eller därmed eljest skall anstå, försäljning av den egendom äga
rum, så framt ej rättens ombudsman och förvaltaren finna uppenbart, att
förlust därigenom skulle uppstå föFdionkursboet.

Har gäldenären bjudit ackord, må ej på grund därav anstånd med
försäljningen äga rum, så framt gäldenären samtycker till försäljningen.

68 §.

Finnes det för boet fördelaktigt, att verkställighet av utmätning,
varom i 24 § andra stycket förmäles, varder inställd, äge förvaltaren
med samtycke av rättens ombudsman hos vederbörande myndighet göra
framställning därom.

69 §.

Innan förvaltaren efter första borgenärssammanträdet vidtager åtgärd
för försäljning av egendom i boet, vare han skyldig därom underrätta
rättens ombudsman.

70 §.

184

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

valtaren finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till
försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenärernas
samtycke. Ej må i något fall försäljning av fast egendom ske
annorledes än å auktion, med mindre gäldenären det medgiver.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning
utsökningslagen bestämmer utan att försäljning kommit till stånd,
må förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens
försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger
anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att
leda till försäljning, äge förvaltaren med samtycke av ombudsmannen
underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer,
som i konkursen bevakat fordringar, för vilka egendomen häftar enligt
17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken eller som skola
ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran, det tillstädja.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning
utsökningslagen stadgar, åligge det förvaltaren att före auktionen
eller, där jämlikt 102 § samma lag särskilt sammanträde skall hållas,
före det sammanträde till auktionsförrättaren avlämna behållning, som
under konkursen av egendomen uppkommit, så ock före konkursen uppkommen
behållning, som på grund därav att verkställighet av utmätning
jämlikt 24 § andra stycket inställts blivit till förvaltaren överlämnad.
Behållning, som ej sålunda avlämnas, skall innan slutlig utdelning
sker överlämnas till överexekutor att på sätt och i den ordning
utsökningslagen bestämmer i fråga om medel, som influtit under tvångsförvaltning,
mellan rättsägarne fördelas.

71 §''

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där
fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

185

försäljning i don ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. År fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, må
det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshavare,
vilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen
samt, om lärtyget inköpts av annan, för inteckningens dödande
avlämnar inteckningshandlingen till den, som utses av honom och köparen.

72 §.

73 §.

Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion, såframt
ej förvaltaren vill lösa densamma för konkursboets räkning; åliggande
det borgenären att minst en vecka innan han vidtager åtgärd för egendomens
försäljning hembjuda den åt förvaltaren till inlösen. Utgöres
egendomen av fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen ske i den
ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt, särskilt är
stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än utmätningsvis, må försäljningen
ej ske å annan ort än den, där egendomen finnes, med mindre
förvaltaren samtycker därtill; och läte borgenären förvaltaren minst tre
veckor förut veta, när och var försäljningen skall ske, samt vise för
honom reda för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren
därom besörja. Dock må inteckning i fast egendom, vilken blivit av
fastighetsägaren lämnad såsom pant, icke av förvaltaren säljas, utan äge
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 282119 24

186

Kung!. May.ts Proposition Nr 82.

han allenast låta sälja den rätt till andel i inteckningen, öom efter ty
särskilt är stadgat må tillkomma gäldenären.

74 §.

Skall konkursbos egendom säljas å auktion genom förvaltarens försorg,
läte han kungöra auktionen på sätt och inom tid, som i utsökningslagen
stadgas för kungörande av auktion å egendom av det slag, varom
fråga är; dock vare kungörelsens införande i allmänna tidningarna eller
i länskungörelserna icke i något fall erforderligt.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
aiiktion, som enligt 73 § besörjes av borgenär.

75 §.

Då förvaltaren utsatt auktion å lös egendom, vari panträtt eller
annan särskild förmånsrätt äger rum, bör han i god tid före auktionen
till varje borgenär, som har sådan förmånsrätt i egendomen och vars
adress är känd, med posten översända särskild underrättelse om tid och
ställe för auktionen.

76 §.

77 §.

187

KungI. Maj:ts Proposition Nr 82.

äga motsvarande tillämpning. Kan fordran ej indrivas utan rättegång
eller lagsökning, galle vad i 79 § finnes stadgat. \ årder ej rättegång
eller lagsökning anställd och kommer ej heller förlikning till stånd på
sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

78 §.

Har förlikningsanbud angående osäker eller tvistig tillgång blivit
gjort och finner förvaltaren fördelaktigt för konknrsboet, att det anbud
antages, begäre samtycke därtill, då fråga är om fast egendom, av borgenärerna
men eljest av rättens ombudsman; godkänner han ej anbudet, äge
förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. Ej må dock förlikning
avslutas innan gäldenärén fått tillfälle att yttra sig däröver. Vägrar
gäldenären sitt samtycke till förlikning, som angår fast egendom, vare
frågan därom förfallen. Motsätter han sig förlikning angående annan
egendom, vare det ej hinder för förlikningen; dock äge han själv utföra
tvisten, där han ställer säkerhet för vad i förlikning bjudes.

79 §.

Rättegång eller lagsökning må ej utan rättens ombudsmans samtycke
anställas av förvaltaren. Har förvaltaren anhängiggjort talan
utan att ombudsmannens mening inhämtats, åligge förvaltaren att så snart
ske kan underrätta ombudsmannen om målet, och skall, där ej detta redan
är avgjort, dess fortsättande ankomma på hans medgivande.

Vill förvaltaren i högre rätt fullfölja talan, som i första stycket
avses, vare ock skyldig därtill inhämta ombudsmannens samtycke.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om fortsättande för konkursboets räkning av mål, som anhängig] orts
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

80 §.

188

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

Innan förvaltare må skiljas från befattningen, inhämte konkursdomaren,
där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen,
yttrande från denne. Efter första borgenärsammanträdet må lorvaltare
ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren
utlysts, lämnats tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet.
Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på
borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock må det
ej ske innan yttrande från ombudsmannen, där sådant skall avgivas, inkommit
till konkursdomaren.

81 §.

Till förfång för dem, som hava särskild förmånsrätt i boet tillhörig
egendom, må ej av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan
konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där förmånsrätten är av
beskaffenhet att kunna göras gällande endast i konkurs, av egendomen
må bestridas jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej
lämnar tillgång därtill.

82 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten;
äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Ej må arvode efter tid räknas.

83 §.

Arvode till rättens ombudsman ävensom arvode till förvaltare skall
bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 §

KungJ. May.ts Proposition Nr 82.

18!)

må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas
särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas
innan arvode i övrigt bestämmes.

Vid bestämmande av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i
82 § stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga
motsvarande tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter
därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade;
och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts,
skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där i anledning av framställningen
fråga om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom
kan uppkomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid
framställningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört.
Har förvaltare för särskilda förvaltningsåtgärder, såsom förrättande av
bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikt,
anlitat annan och har gottgörelse därför tillgodoförts denne eller har
rättens ombudsman eller förvaltare tillgodo förts ersättning för utgifter,
skall sådant angivas i redogörelsen.

85 §.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser framställning
allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge
dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom
innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga.

190

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som tiar panträtt i
den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i
konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till
envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,
översända underrättelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen,
att frågan om arvode ej inverkar på boi-genärernas rätt, skall kungörelse,
varom ovan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse om ärendets
handläggning vid rätten meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas,
så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

86 §.

87 §.

Hava förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare uppsåtligen
eller av vårdslöshet förorsakat skada, svare en för alla och alla för en
för skadans gäldande.

4 Kap.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären.

88 §.

Gäldenär må ej från den dag, då beslut om hans försättande i
konkurs meddelades, till dess han avlagt den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den
ort, där han är bosatt. Senare under konkursen må gäldenären ej utan
samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än att han kan en
vecka efter kallelse personligen infinna sig inom rättens domsaga å ort,
där hans närvaro påkallas; vare ock gäldenären skyldig att för ombudsmannen
och förvaltaren uppgiva stället, där han vistas, och, om det är
utom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom
må lämnas.

191

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

89 §.

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltare
och granskningsman ävensom, vid borgenärssamm an träde, borgenärerna
de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt
lian ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant
hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens
eller, om sammanträdet skall hållas inför rättens ombudsman, dennes
samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans
utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

90 §.

Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall, som i 88 och 89
§§ avses, skall han över gäldenärens framställning höra förvaltaren.
Nöjes ej förvaltaren eller gäldenären åt ombudsmannens beslut, må
frågan hänskjutas till konkursdomarens prövning.

91 §.

92 §.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkurs -

192

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

domare, som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

93 §.

Omyndig gäldenär, som fyllt femton år, ävensom, där gäldenären
är gift, hans make åligge att avlägga sådan ed, som omförmäles i 91 §,
så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda
omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Gäldenärs barn och adoptivbarn eller, där gäldenären är död, hans
stärbhusdelägare vare, om det kan antagas, att de äga kunskap om boet,
pliktige att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga ed, som
nyss nämnts. Samma skyldighet åligge ock gäldenärens husfolk och tjänare.
Har någon haft egendom, som hör till boet, om händer, vare han pliktig
att uppgiva vad han omhänderhaft och med ed fästa uppgiften, så
framt förvaltaren eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos
konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren
den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid
och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman
och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet framställts av
borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången
genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren
beslut om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives
ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten till
rätten; och vare, där rätten bifaller edgångsyrkandet, om edgångens
fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna
i 92 § andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande
tillämpning.

94 §.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 54, 88,
89 eller 91 § åligger eller överträder han förbud, varom stadgas i 88 §,
må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas att
fullgöra sin skyldighet.

Undandrager sig annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt
93 § förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller
genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden
härför gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

l''.)3

95 §.

96 §.

97 §.

Gäldenär skall, där han ej annorledes kan försörja sig, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendomsavträde
meddelades. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas
av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären
äge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga
gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda barn'' eller adoptivbarn
dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett
värde av högst femhundra kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor.

98 §.

På rättens ombudsman ankomme att efter förvaltarens hörande besluta
om vad enligt 97 § må tillerkännas gäldenären; och skall beslut
därom meddelas inom en vecka från första borgenärssammanträdet.

Nöjes ej gäldenären med beslutet eller menar förvaltaren eller borgenär,
att gäldenären genom detsamma undfått mera än honom bör tillkomma,
äge den missnöjde begära skriftligt besked om beslutets innehåll
och inom tre veckor från första borgenärssammanträdet påkalla
rättens prövning genom skrift, som må ingivas till konkursdomaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 2,82119 25

194

Kung!. May-ts Proposition Nr 82.

Då fråga, som avses i denna paragraf, skall prövas av rätten, utsatte
konkursdomaren för handläggningen därav viss dag efter utgången
.av sist omförmälda tid. Kungörelse därom skall minst tio dagar före
den utsatta dagen införas en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
och varde därjämte särskild underrättelse meddelad förvaltaren
och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande, denne.

99 §.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde
i anledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §.

5 Kap.

Om bevakning av fordringar i konkurs.

100 §.

I konkurs må ej andra fordringar göras gällande än de, som uppkommit
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av
villkor eller ej förfallen till betalning.

101 §.

I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och postadress
angivas.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

195

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

102 §.

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens
ombudsman, som har att skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande
för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den
åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som
enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen
skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas
de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna och det andra
tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna
vara att tillgå hos honom.

103 §.

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan
dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre
viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade
fordringarna, och lämpligt ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade
bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning,
än även tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108 §
skall hållas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor
från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas
oundgängligen nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagst. Det
i 108 § omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller
senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning
ej träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och
på landet under först infallande lagtima ting, så framt ej handläggningen
efter ty i 108 § sägs skall äga rum å urtima ting. Där det i
särskilt fall befmnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren läte ofördröjligen med posten översända meddelande
om vad sålunda bestämts till varje borgenär, som bevakat fordran i
konkiirsen och vars adress är känd, ävensom till ombudsmannen, förvaltaren
och gäldenären.

196

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

104 §.

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om kan
finner anledning till jäv mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt,
till konkursdomaren inom den jämlikt 103 § för framställande av anmärkningar
utsatta tid inkomma med anmärkningsskrift; börande därvid fogas
i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar förvaltaren vill åberopa
till stöd för framställd anmärkning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

105 §.

Göres anmärkning av någon av dem, som äro därtill berättigade,
gälle det även för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

106 §.

. Borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ordning
framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat.
Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må sådant dock
ej lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning
ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt, ändå att
anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om yrkandet ej avser
någon i lag stadgad förmånsrätt.

107 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

197

las §:

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro ej binder för ärendets handläggning.

Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten; och inhämte ombudsmannen, huruvida någon av
de närvarande vill där föra talan rörande den fråga.

Åskas på landet urtima ting för målets handläggning och förskjutes
det belopp, vartill ombudsmannen finner kostnaden därför böra beräknas,
åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom.
Konkursdomaren utsätte ofördröjligen urtima ting och meddele ombudsmannen
besked om tiden för tinget. Kan sådant besked ej före
sammanträdets slut erhållas och för de närvarande tillkännagivas, varde
tiden för tinget minst tio dagar förut av konkursdomaren kungjord en
gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser om konkursen; och vare ombudsmannen
pliktig att om den utsatta tiden avlåta särskild underrättelse
till envar, som förbehållit sig att vid rätten föra talan.

Efter sammanträdet tillställe ombudsmannen, så snart ske kan,
konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande om och i
vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå ävensom
huruvida någon av de närvarande förbehållit sig att vid rätten föra
talan. Vid protokollet skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

109 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola av rätten utan
dröjsmål företagas till prövning och,- så vitt ske kan, på en gång avgöras.
Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas,

198

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

varde särskilt dömt över de tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras;
ankommer någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det
ej vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig,
hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom
dom i den särskilda rättegången.

Vid rätten må endast de föra talan, som vid det i 108 § omförmälda
borgenärssammanträde gjort förbehåll därom eller som rätten
eljest finner nödigt höra; utebliver någon av dem, vare det ej hinder
för målets avgörande.

no §.

Förlikning angående bevakad fordran, mot vilken anmärkning framställts,
må ej ingås annorledes än i 108 § sägs, utan så är att alla,
vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

in §.

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är
stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rättens ombudsman;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra,
att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må
framställas mot bevakningen, ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade.
bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning,
tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning
av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, å vilken,
om förlikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skall
vid rätten förekomma, så framt ej handläggningen skall äga rum å
urtima ting.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att särskilt
underrätta den borgenär, som gjort efterbevakningen, ävensom ombudsmannen,
förvaltaren och gäldenären.

lita

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till
efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Ersättning till rättens ombudsman, förvaltare och gäldenären för inställelse
vid sammanträde i anledning av anmärkning mot efterbevakning
skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare
borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och
annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort
efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som
är gemensam för efterbevakningarna.

112 §.

Fordran, som anmälts efter utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, må ej komma i betraktande å borgenärssammanträde,
som hålles inför rättens ombudsman, med mindre bevakningshandlingarna
genom konkursdomarens försorg kommit ombudsmannen tillhanda
eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att bevakning skett.

113 §.

Talan mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären.

114 §.

Varder dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, ändrad
av högre rätt, gälle det även för dem, som icke sökt ändring i domen.

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast avgjort,
vilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

116 §.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande av annan
borgenär eller av gäldenären pliktig att med ed betyga, att fordringen
icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig,
sådan den av honom blivit uppgiven.

200

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Vill borgenär avlägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts,
stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat avseende
lämnat uppgifter, som han ej kan inbegripa under eden, må han vid edens
avläggande göra rättelse i sin bevakning.

Dör borgenären innan eden blivit av honom avlagd, vare den, som
träder hans ställe, pliktig att avlägga eden; och varde eden därefter
lämpad.

117 §.

Yrkande att borgenär skall avlägga ed, som i 116 § sägs, skall
göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingives i två exemplar
inom den för framställande av anmärkningar mot borgenärens bevakning
utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga
eller i anmärkningsskrift.

Kan borgenären ej inom den föreskrivna tiden fullgöra vad honom
ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkursdomaren
honom ny tid.

Den, som påyrkat edgången, vare pliktig att tillställa borgenären
föreläggande, som i andra stycket sägs, och till konkursdomaren inkomma
med bevis därom inom viss av konkursdomaren bestämd tid av
högst en månad från utgången av den för framställande av anmärkningar
mot bevakningen bestämda tid; skolande beviset om delgivningen
utgöras av sådant intyg, som ill kap. 38 § rättegångsbalken sägs. År
ej veterligt, var borgenären uppehåller sig, och har anvisning ej kunnat
vinnas å ombud, som äger för honom mottaga delgivning av föreläggandet
och kan träffas inom riket, äge konkursdomaren förordna, att
föreläggandet må införas i allmänna tidningarna tre gånger, minst en
vecka mellan varje gång; och äge den, som påyrkat edgången, att inom
en månad från det förordnandet gavs styrka, att föreläggandet blivit
sålunda kungjort. Då föreläggande, enligt vad nu är sagt, delgives

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

201

genom kungörelse i tidningarna, skall borgenären anses hava undfått
del av detsamma den dag sista kungörandet ägde rum.

118 §.

Då edgångsföreläggande, som avses i 117 §, blivit meddelat, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta rättens ombudsman och förvaltaren
därom.

119 §.

120 §.

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren
inkomma med bevis, att * borgenären fullgjort honom förelagd edgång,
må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande
såsom bevakad i konkursen; dock värde, där anmärkning mot bevakningen
är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning
för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

121 §.

Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om egendomsavträde meddelades, äge begagna fordringen till kvittning
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 282119 26

202

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

mot skuld, för vilken lian vid nämnda tid häftade hos gäldenären; och
vare för tillgodonjutande av sådan rätt ej nödigt, att fordringen bevakas
i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet ut, åligge honom, där
han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas, beediga fordringen,
såsom i 116 § är stadgat.

År fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma
fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, gälle
i fråga om rätt för borgenären till kvittning i fall, då förutsättningarna
därför i övrigt föreligga enligt vad i första stycket sägs, att borgenären
bar att fullgöra sin förbindelse men äger återbekomma ett belopp, motsvarande
vad han erlagt, i den mån det ej överstiger vad han har att
fordra, så framt han, innan kungörelse om framläggande av förslag till
slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; skall fordringen enligt
vad i 144 § andra stycket är stadgat komma i betraktande vid
slututdelningen, varde nyssnämnda belopp avsatt för att, därest villkoret
sedermera skulle uppfyllas, till borgenären återbäras.

Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes eller
därefter förvärvat fordran bos gäldenären efter avtal med annan än denne,
äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld hos gäldenären och
tillika hade kännedom om att gäldenären var på obestånd eller om konkursansökningen,
ej den rätt, varom ovan i denna paragraf är stadgat.
Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under nu nämnda tid
efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med
kännedom om hans obestånd eller om konkursansökningen.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, vare borgenär icke berättigad
att till kvittning mot skuld, vari han häftar hos gäldenären,
använda fordran, för vilken han enligt vad i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs stadgas icke ägt kvittningsrätt, därest ackord kommit
till stånd.

122 §.

Fordran, som blivit av borgenär beedigad efter ty ovan är sagt,
varde utan hinder därav prövad av rätten, då sådan prövning i laga
ordning påkallats.

123 §.

Den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom,
vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82. 203

som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i
konkursen.

124 §.

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om avskrivning
av konkursen.

Innan egendomen i boet återställes till gäldenåren, skall förvaltaren
av densamma, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den
gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig.

6 Kap.

Om utdelning.

125 §.

126 §.

På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av minst tio för hundra av bevakade
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta
med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre rättens ombudsman
samtycker därtill.

Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt
135 § lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan
utdelning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

204

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

fullgjord. I fall, varom i 70 § andra stycket förmäles, utgöre den omständigheten,
att boet tillhörig faät egendom icke blivit försåld, ej hinder
för slututdelning.

127 §.

Skall enligt vad i 66 § är stadgat försäljningen av boets egendom
anstå medan ackordsförslag är beroende på prövning, må ej utdelningske
till andra borgenärer än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.

128 §.

Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär* angiva beloppet
av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna,
den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den
utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som
jämlikt 133 § andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att
lyfta på hans fordran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 135 §
uppburit betalning, varde det ock anmärkt i förslaget.

129 §.

Sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande
förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å ställe,
som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren.
Ombudsmannen läte en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
kungöra, att utdelningsförslag framlagts, så ock från och med
vilken dag samt var det är att tillgå. I kungörelsen skall ock nämnas,

Kungh May.ts Proposition Kr 8H.

205

att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla sitt klander på sätt
och inom tid, som stadgas i 130 §.

Ombudsmannen har därjämte alt så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

130 §.

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen
därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften
skall angivas, vilken ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget,
må klandret ej upptagas.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara
tillstädes. Utebliva de eller underlåter någon part att iakttaga inställelse,
vare det ej hinder för målets avgörande.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

131 §.

Bifalles av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag i vad det
avser utdelning till viss annan borgenär, gälle det ock till förmån för
dem, som icke deltagit i klandret.

206

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

132 §.

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakningav
fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdelningsförslag,
om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan
genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman
tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen visat, att bevakning skett.

133 §.

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute
ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej
heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret,
annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivit genom
laga kraftägande beslut avgjort.

Är fordran beroende av villkor, som i 144 § avses, eller är, där
borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 § sägs, edgången ej fullgjord,
må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga
om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd
genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på
fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas
under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet
återbära vad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex för
hundra om året från lyftningsdagen.

134 §.

Då borgenär lyfter medel, som i förslag till slututdelning tillagts
honom, vare han ock berättigad till den ränta, som å medlen upplupit
från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot förslaget
är att räkna; dock vare, där utdelning beräknats för sådan villkorlig
fordran, som avses i 144 § andra stycket, borgenären ej berättigad till
ränta, som å medlen upplupit innan villkoret uppfyllts.

207

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

135 §.

Borgenär, som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
vare medgivet att innan utdelning enligt vad ovan är stadgat äger
rum lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill
finnas.

Borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, äge rätt till
lyftning, som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den
egendom.

Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas
i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade
bestämmelser.

136 §.

Lyftning enligt 135 § må ej medgivas borgenär, med mindre han
bevakat sin fordran i konkursen och ställer borgen för att medlen återbäras
i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla
vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock med samtycke av rättens ombudsman
eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig
att ställa borgen.

Vad i 133 § tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda
ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid
återbäring av medel, som borgenär enligt 135 § fått lyfta.

137 §.

På förvaltaren ankomme att pröva, huruvida lyftning må medgivas
i de fall, som omförmälas i 135 §. Vägras lyftning, äge borgenären
hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning; och meddele
denne beslut i frågan.

138 §. •

208

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

till rättens ombudsman eller förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller
någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, sedermera
kan uppkomma för konkursboet.

139 §.

Har, då två månader förflutit från utgången av tiden för anställande
av klander mot förslag till slututdelning, borgenär, som är berättigad
att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag
tillagda medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren
till borgenären, om hans adress är känd, med posten översända
meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären.

140 §.

141 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan av dem
efter det beslutet om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning å
fordringen eller har i sagda fall borgenären erhållit avbetalning genom
utdelning i konkurs, vari annan av de ansvariga blivit försatt, äge ändock
borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta utdelning för
samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett, ägt göra
gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser
sammanlagt mer än han har att fordra, gånge överskottet till de
konkursmassor, från vilka större utdelning fallit än som med hänsyn
till gäldenärernas eller löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån
utgå.

Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans
konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag.

Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 82.

209

142 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan av dem efter
det beslutet om egendomsavträde meddelades infriat fordringen bos
borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till utdelning å
samma belopp, som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i
konkursen bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar.

143 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, fordringen bevakats
av, förutom borgenären, någon av dem, som äro jämte konkursgäldenären
ansvariga för betalningen, skall utdelning för de bevakande
gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären vad till full betalning
av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle den, som
jämte borgenären bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit
fordran på ersättning hos konkursgäldenären.

144 §.

Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen
av en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
vad han kan komma att gälda utöver vad efter förbindelsernas ordning
och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran jämväl
vid slututdelning i konkursen komma i betraktande; dock att, där även
borgenären bevakat, vad i 143 § är stadgat om utdelning skall äga
tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 2881 la 27

210

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

145 §.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts
sådan edgång, som i 116 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen.
Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande,
med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget
utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit
rättens ombudsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt,
att sådant bevis tillställts konkursdomaren: och skall, där fordringen enligt
vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelningmå
hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

146 §.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna
inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades;
dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för
klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna,
där boet förslår till gäldande av ränta å alla bevakade fordringar utom
böter. Å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger
rum, beräknas, om boet förslår därtill, ränta efter fem för hundra om
året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från
vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst
eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är
att räkna, där borgenären ej därförinnan uppburit betalning. Löper
fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta efter
fem för hundra om året därå beräknad från den dag, då beslutet om
egendomsavträde meddelades.

Skall å fordran, som eljest ej vore förfallen, ränta ej gäldas före
förfallodagen, beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot
av fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde den dag, då
beslutet om egendomsavträde meddelades, eller, då fordringen utgår fullt
eller med förmånsrätt, den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag,
vari fordringen upptagits, är att räkna, om betalning
därförinnan ej uppburits.

211

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

147 §.

Skall utdelning ske för fordran allenast på ränta eller för annan
dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter
en räntefot av fem för hundra om året uppskattad till sitt kapitalvärde
å den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari
fordringen upptagits, är att räkna. Förmåner, som ej utgå i penningar,
skola uppskattas efter ortens pris. År rättighet någon för livstiden
tillförsäkrad, skall uppskattningen av kapitalvärdet ske med användande
av den dödlighets- och livslängd stabell för riket, som av vederbörande
myndighet sist blivit utgiven.

148 §.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där gäldenären
erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs.

7 Kap.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

212

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

150 §.

Vill gäldenären bjuda ackord efter vad här nedan sägs, skall han
till konkursdomaren ingiva ackordsförslag i två exemplar.

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före ackordsförslagets ingivande kungörelse om slututdelning
blivit utfärdad,

2) om gäldenären icke iakttagit vad i 150 § är stadgat angående
ackords förslags innehåll,

4) om gäldenären är rymd för gäld eller tredskas att avlägga bouppteckningsed.

152 §.

Ingives ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet och möter
ej mot dess upptagande länder, som i 151 § sägs, åligge konkursdomaren
att innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande av förvaltaren,
huruvida han anser förslaget böra föreläggas borgenärerna. År slututdelning
i konkursen nära förestående, eller har gäldenären förut i konkursen
bjudit ackord men det tidigare ackordsförslaget återtagits efter
det kungörelse om dess behandling vid borgenärssammanträde blivit
införd i allmänna tidningarna eller ackordsfrågan förfallit eller det
tidigare ackordsförslaget förkastats av borgenärerna eller ej vunnit fastställelse,
och avstyrker förvaltaren med hänsyn till någon av nämnda
omständigheter ackordsförslagets framläggande för borgenärerna, skall
förslaget ej vinna vidare handläggning, med mindre rättens ombudsman,

213

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

vars yttrande i sådant fall skall av konknrsdomaren infordras, förordar,
att ackordsfrågan ändock hänskjutes till borgenärernas prövning.

153 §.

Möter jämlikt 151 eller 152 § hinder mot handläggning av ackordsförslag,
teckne konkursdomaren besked därom å. förslaget.

154 §.

Upptages ackordsförslag och möter ej mot dess vidare handläggning
hinder, som i 152 § sägs, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas till sammanträde inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget.
Det ena exemplaret av ackordsförslaget skall av konkursdomaren
överlämnas till ombudsmannen för att under tiden intill sammanträdet
genom hans försorg hållas tillgängligt för granskning; och varde i den
kungörelse, som utfärdas om sammanträdet, intagen underrättelse, var
förslaget är att tillgå.

Ackordsförslag må ej behandlas av borgenärerna förrän de tvistefrågor,
som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hava
uppkommit, blivit vid det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde
handlagda. Har förslaget ingivits å sådan tid, att det kan förekomma
å den dag, som bestämts för nämnda sammanträde, skall, där ej gäldenären
begär anstånd och konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill
vara, ackordsfrågan utsättas till behandling å tid och ställe, som bestämts
för sagda sammanträde, samt förslaget hållas tillgängligt å det ställe, där
de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola tillhandahållas.
Har anstånd medgivits eller har förslaget ej ingivits så
tidigt, att det kan förekomma å dag, som nyss sagts, skall dess behandling
äga rum så snart det lämpligen kan ske; och bestämme i ty fall
konkursdomaren efter samråd med ombudsmannen och förvaltaren tid och
ställe för sammanträdet ävensom ställe, där förslaget skall hållas tillgängligt,

155 §.

214

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 82.

Det åligger ombudsmannen att minst en vecka före det borgenärssammanträde,
där ackordsförslaget skall behandlas, till varje borgenär,
som bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd, med posten
översända avskrift av förslaget jämte förvaltarens yttrande med erinran
om tid och ställe för nämnda sammanträde.

156 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas, bör
förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig, bör han ställa
ombud för sig.

157 §.

Vid omröstning i ackordsfrågor må med den inskränkning, som föranledes
av stadgandena i 112 och 120 §§, rösträtt utövas ej mindre för
varje i konkursen bevakad fordran, för vilken förmånsrätt ej yrkats, än
även för fordran, för vilken förmånsrätt yrkats, så framt anmärkning
mot yrkandet är gjord och ej blivit av domstol ogillad eller, där efterbevakning
ägt rum, tiden för framställande av anmärkningar ej utgått.
Anmärkning mot yrkande om betalningsrätt utgöre ej hinder för borgenären
att deltaga i omröstningen, utan så är att anmärkningen blivit
av domstol gillad. I nu angivna fall. skall, så vitt angår frågan om
borgenärs rösträtt, första rätts beslut lända till efterrättelse, där ej före
omröstningen visas, att beslutet blivit ändrat av högre rätt.

KungI. Maj:ts Proposition Nr 82.

215

månsrätt, eller, vad angår efterbevakning, det eljest bliver avgjort, att
fordringen skall sålunda utgå.

158 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ giftermålsbalken
sägs, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller varit gift med den
andres syskon, röstat för antagande av ackordsförslag, skall fordran, för
vilken rösträtt sålunda utövats, ej komma i betraktande vid bestämmande
av omröstningens utgång.

159 §.

Yrkar borgenär eller gäldenären vid det jämlikt 154 § utsatta
sammanträdet uppskov med prövningen av ackordsförslaget, må därmed
kunna anstå till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om det
medgives antingen av alla tillstädes varande borgenärer, som äga rösträtt
i ackordsfrågor, eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa bevakat
fyra femtedeler av sammanlagda beloppet av samtliga i konkursen bevakade
fordringar, som medföra sådan rösträtt. Beslutes uppskov, skall
rättens ombudsman före sammanträdets avslutande utsätta och tillkännagiva
tid och ställe för det nya sammanträdet; och vare vidare kallelse
icke erforderlig.

Vid det nya sammanträdet må ej utom i fall, som framgår av 160 §
forsta stycket, ytterligare uppskov beslutas.

160 §.

216

Kungl. Maj:ts Proposition jNr 82.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, kalle ombudsmannen borgenärerna
till sammanträde för att besluta över ackordsförslaget. Har gäldenären
gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen av ombudsmannen
minst en vecka före sammanträdet med posten översänd till varje
borgenär, som bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd;
och skall vad i 155 § stadgas om avgivande av yttrande och delgivning
därav åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

161 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är av
borgenärerna prövat.

Beslutes uppskov i fall, som nyss sagts, har ombudsmannen att
minst en vecka före det nya sammanträdet till vaije borgenär, som bevakat
fordran i konkursen och vars adress är känd och som ej varit tillstädes
vid det förra sammanträdet, med posten översända underrättelse
om ändring, som vidtagits i förslaget, så ock om tid och ställe för det
nya sammanträdet; och skall vad i 155 § stadgas om avgivande av yttrande
och delgivning därav åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

162 §.

Ackordsförslag skall anses ''vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädes varande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer bevakat två tredjedelar av sammanlagda beloppet av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

217

samtliga i konkursen bevakade fordringar, vilka enligt vad av 157 och
158 §§ framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången
av omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av
de tillstädesvarande borgenärerna bifallit förslaget och de bevakat fyra
femtedelar av nämnda_ fordringsbelopp.

163 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giltigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

164 §.

År vid det sammanträde, där omröstning över ackordsförslag äger
rum, förslaget att anse såsom antaget av borgenärerna eller föreligger
sådant fall, som avses i 157 § andra stycket, och kan till följd därav
ej vid sammanträdet avgöras, huruvida förslaget är att anse såsom
antaget eller förkastat, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens
prövning.

Rättens ombudsman åligge, att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke,
samt i förra fallet ofördröjligen till konkursdomaren avlämna det vid
sammanträdet förda protokollet jämte eget yttrande över förslaget ävensom
det eller de yttranden, som av förvaltaren avgivits, samt den i 156 §
omförmälda borgenärsförteckningen. Innehåller ackordet andra villkor
än det till konkursdomaren ingivna ackordsförslaget, varde det i protokollet
angivet.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsätte konkursdomaren,
sedan protokollet inkommit, ärendet att vid rätten förekomma i stad
inom tre veckor och på landet så snart ske kan å lagtima ting eller
särskilt tingssammanträde, som på grund av Konungens förordnande
skall hållas och varå dylikt ärende må förekomma, så framt ej gäldenären
begärt urtinfa ting och förskjutit kostnaden därför.

Konkursdomaren läte tiden för ärendets handläggning minst tio
dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de
_ ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
underrätte ock särskilt förvaltaren och gäldenären.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 höft. (Nr 82.) 2821 19 28

218

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

165 §.

Då i fall, som avses i 157 § andra stycket, ackordsfråga blivit
hänskjuten till rätten, skall, där rätten i övrigt finner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, med prövningen därav anstå
till dess frågan, huruvida ackordsförslaget blivit av borgenärerna antaget
eller ej, kan jämlikt ovan stadgade grunder avgöras av rätten.

166 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång,

2) då någon omständighet föreligger, som enligt vad i 151 § under

3) eller 4) stadgas utgör hinder för ackordsförslags upptagande,

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka av rättens ombudsman
skola sammankallas för att ånyo besluta i ackordsfrågan.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållan de mot sina borgenärer, men anser rätten ’i övrigt skäl vara
för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Varder åtalet ej bifallet, äge förvaltaren,
gäldenären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsatte konkursdomaren ofördröjligen
dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall
vad i 164 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande till -

219

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

lämpning. Göres ej anmälan, som nyss sagts, eller varder gäldenären
fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan
förfallen.

107 §.

Bestrides fastställelse av ackord på den grund, att säkerhet ej finnes
för dess fullgörande, pröve rätten efter omständigheterna, huruvida fastställelse
av sådan anledning må vägras.

168 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i konkursen,
utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.
Räcker ej egendom, vari borgenär äger särskild förmånsrätt,
till gäldande av hans fordrans fulla belopp, vare han för återstoden
underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda för dem,
vilka ej äga förmånsrätt.

Borgenär njute utan hinder av ackord den rätt till kvittning, som
enligt 121 § må tillkomma honom.

169 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordriugens gäldande, föra den talan, vartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av
ackordet, ändå att bevakning ej gjorts av dem utan allenast borgenären
bevakat fordringen.

170 §.

Anmärkning mot bevakning skall, där för den bevakade fordringen
yrkats förmånsrätt, prövas i den ordning denna lag stadgar, ändå att
ackord kommit till stånd.

171 §.

Innan egendomen i boet till följd av konkursens nedläggande eller
fastställt ackord till gäldenären återställes, skall förvaltaren av egendomen,
så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som
boet eljest må hava åsamkat sig; och åligger det förvaltaren, då ackord

220

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina bevakade
fordringar äga förmånsrätt, av egendomen, så vitt den förslår, erhålla
den betalning, som på grund av förmånsrätten tillkommer dem.

År kostnad eller fordran, som ovan avses, tvistig, skola erforderliga
medel till kostnadens eller fordringens gäldande av förvaltaren insättas
i riksbanken eller annan bank, varom parterna enas; och komme
ränta den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen.

172 §.

Yppas det efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till konkursen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att
mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i övrigt
gällande.

173 §.

Varder i fall, då ackordsförslag ej utgör hinder för utdelning, kungörelse
om slututdelning utfärdad innan ackordsfrågan blivit avgjord,
skall frågan anses förfallen den dag, då kungörelsen utfärdades.

174 §.

Över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till borgenärerna,
må ej klagas.

Kung1. May.ts Proposition Nr 82.

221

8 Kap.

Om borgenärssainiuanträden.

175 §.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt vad i denna lag är
stadgat skola hållas inför konkursdomaren, skall rättens ombudsman vara
ordförande.

176 §.

Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas av rättens ombudsman,
där det ej enligt vad för särskilda fall är stadgat åligger konkursdomaren.

Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe för sammanträdet
ävensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Om borgenärssammanträdes utlysande skola förvaltaren och gäldenären
samt, där konkursdomaren utfärdar kallelsen, rättens ombudsman
särskilt underrättas.

Angående sättet för utlysande av första borgenärssammanträdet och
av sammanträde i anledning av anmärkning mot bevakning är stadgat
i 19, 20, 103 och 111 §§.

177 §.

Vid borgenärssamman träde skall protokoll föras av ordföranden.

Hålles sammanträdet inför rättens ombudsman, skall protokollet
underskrivas av ombudsmannen jämte en eller flere vid sammanträdet
utsedda justeringsmän.

178 §.

222

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas,
gälle den mening ordföranden biträder.

179 §.

En var, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid
borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgiva beloppet och beskaffenheten
av sin -fordran samt så vitt ske kan förete de handlingar, på vilka
fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter
bevakningstidens utgång, skall dock vad sålunda är stadgat anses fullgjort,
där borgenär i bevakningsinlaga lämnat nämnda uppgifter om
fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter vad nyss
sagts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

För fordran, som uppenbarligen är ogrundad, må talan ej föras.
Har fordran blivit av domstol ogillad, må, ändå att beslutet icke äger
laga kraft, talan för fordringen ej föras.

180 §.

Borgenär må ej vid borgenärssammanträde föra talan i fråga rörande
boets förvaltning i den mån hans rätt på grund därav att hans fordran
är förenad med förmånsrätt eller av annan orsak uppenbarligen icke är
beroende av frågans utgång.

Borgenär må dock ej förvägras att föra talan i fall, som i denna
paragraf avses, med mindre fråga därom vid sammanträdet väckes av
annan borgenär eller av förvaltare eller av gäldenären.

181 §.

Förvaltare äge ej för egen del, där han själv är borgenär, eller
såsom ombud för annan deltaga i val av granskningsman.

Kungl. May.ts Proposition Nr 28.

223

182 §.

183 §.

Menar någon borgenär, att omröstning rörande val av förvaltare
eller granskningsman eller suppleant för granskningsman icke lagligen
skett eller att beslut av borgenärerna i annan fråga, vars avgörande på
dem ankommer, icke lagligen tillkommit, äge han däröver anföra besvär.
Har ackordsfråga hänskjutits till rättens prövning, skall dock beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 164 § femte
stycket sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej föras
över beslut, varigenom prövningen av ackordsförslag uppskjuta eller
sådant förslag förklarats vilande eller framställning om dylik åtgärd beträffande
ackordsförslag blivit avslagen, där ej i sistnämnda fall ackordsfrågan
till följd av beslutet skall anses hava förfallit.

År beslut, varöver enligt första stycket klagan må föras, fattat vid
sammanträde inför rättens ombudsman, skall klagan föras hos den rätt,
där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant fall inom fjorton
dagar ingivas till konkursdomaren; och förordne han, där det prövas
nödigt, att övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla
del av besvären för att å viss dag avgiva förklaring däröver inför rätten
vid äventyr att målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde
inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröver vad
om klagan över konkursdornarens beslut är stadgat.

Vill gäldenären föra klagan i fall, där det enligt vad ovan stadgas
är borgenär medgivet, have lov därtill, så framt hans rätt kan vara
beroende av beslutet. Anser gäldenären, att genom borgenärernas beslut
om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borgenärssammanträdet.
eller om uppskov utöver nämnda tid med försäljning
av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar konkursutredningen
oskäligt förlänges, äge han ock över sådant beslut föra klagan.
I fråga om klagan, varom i detta stycke förmäles, skall vad ovan är
föreskrivet om klagan av borgenär äga motsvarande tillämpning.

224

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

184 §.

Fatta borgenärer beslut i ärende, vari det icke tillkommer dem att
besluta, eller överskrida de i annat ärende sin beslutanderätt, vare beslutet
ogillt.

9 Kap.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande
av konkurskostnaderna.

185 §.

Finner konkursdomaren, då beslut om egendomsavträde meddelats,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader,
skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder
då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle vad här nedan
föreskrives:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse
med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande,
som ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att en gång införas
i allmänna tidningarna ävensom en eller två tidningar inom orten;
varjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta allmänna
åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbete- eller tjänsteman,
hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall förordna en god man att taga vård om
gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tillgångar och
skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å de
böcker och andra handlingar, som röra boet, skall gode mannen ofördröjligen
upprätta och till konkursdomaren inkomma med sådan förteckning. Vid

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

225

bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva boet.

3) Framgår ej av bouppteckningen, att tillgång linnes till bestridande
av konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären
att inställa sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sådan ed,
som i 91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga ruin tidigare än eu
vecka efter det beslutet om egendomsavträde meddelades. Har konkursansökningen
gjorts av borgenär, varde denne underrättad om kallelsen.

Edgångsyrkande, varom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom
nu är fråga, av borgenär framställas.

186 §. ''

Varder efter utfärdandet av den i 19 § omförmälda kungörelsen
uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
åligge förvaltaren att Titan dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren.
Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen
vara befogad, läte han kungöra densamma en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen
infördes i allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 höft. (Nr 82.) 2821 19 29

•I

226

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa,
att tillgång finnes till bestridande av sagda kostnader, göre anmälan
därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge konkursdomaren
giva honom det rådrum, som prövas nödigt. Där säkerhet
ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder till antagande, att
medel till gäldande av nämnda kostnader finnas, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning av konkursen.

187 §.

188 §.

10 Kap.

Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning,
så ock om klander å sådan redovisning.

189 §.

Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för
förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82. 227

honom jämte annan, ofördröjligen avgivas. Har förvaltningen varit delad,
såsom i 52 § andra stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast
den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit
till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock redovisning
för förvaltningen av boet avgivas.

Rättens ombudsman bär att granska redovisning, varom ovan förmäles,
och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande
skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna.
Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av
förslag till slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara att tillgå
för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget;
och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse,
som omförmäles i 129 §. Då redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen
efter samråd med förvaltaren betämma ställe, där redovisningshandlingarna
skola hållas tillgängliga; läte öck en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag
samt var handlingarna äro att tillgå.

I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas,
att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan
på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §.

Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt avskrift genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren
för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra
handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet,
vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte
ombudsmannen att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till
gäldenären och varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och
vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i
kungörelsen angående redovisningen.

190 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt eller
varder konkurs avskriven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §,
skall föi-valtaren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för
förvaltningen av boet.

Avskrives konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt
samma paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.

228

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

191 §.

Vill gäldenären klandra redovisning, varom stadgas i 189 eller
190 §, eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars rätt kan vara
beroende av redovisningen, klandra densamma, skall han instämma sin
talan till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre
manader, räknat i fall, som avses i 189 §, från den dag, då redovisningen
enligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 § första stycket, från det redovisningen tillställdes
gäldenären och i fall, som i 190 § andra stycket sägs, från det beslutet
om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

Har i fall, som avses i 189 § första stycket, förvaltningen eller viss
del därav varit åt den avgångne förvaltaren ensam anförtrodd, äge jämväl
den, som förordnats att efter honom vara förvaltare, klandra den avgivna
redovisningen på sätt och ipom tid, som ovan beträffande klander i
nämnda fall stadgas.

192 §.

11 Kap.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

194 §.

Om kommittents rätt- att, då kommissionär, som för kommittentens
räkning i eget namn ingått avtal, försatts i konkurs, mot tredje man
göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet, så ock om kommittents
rätt till redovisning för belopp, som till kommissionärens konkursbo influtit
för avyttrat gods, är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

229

Har i annat fall än som avses i första stycket gäldenären innan
beslutet om egendomsavträde meddelades föryttrat annans egendom och
har betalningen i dess helhet eller delvis efter sagda besluts meddelande
influtit i konkursboet eller utestår den hos köparen ogulden, have den,
vars egendom föryttrats, samma rätt till vad sålunda influtit eller är
oguldet, som han skulle haft till själva egendomen, om den varit i behåll;
dock skall vad sålunda stadgats icke äga tillämpning, så vitt köparens
rätt därigenom skulle förnärmas.

195 §.

Vad i denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle vad
nu är sagt icke i avseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

190 §■

År betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med
hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens
konkurs till förfång för övriga borgenärer njuta rätt till högre betalning
än efter det lägst bestämda beloppet, så vida anmärkning därom framställes
i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning
betingats, dét högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den
mån rabatten icke överstiger fem för hundra av fordringens belopp.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om borgenärs rätt till betalning då ackord kommit till stånd.

197 §.

Har konkurs avslutats utan att fast egendom, som hör till boet,
gått till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att därom göra
anmälan hos rätten i den ort, där egendomen ligger; skolande, när förhållandet
styrkes, anteckning därom göras i inteckningsprotokollet samt
i intecknings- eller fastighetsboken.

198 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, ankomme på
den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att

230

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

pröva, huruvida han förrän fyra månader förflutit från det beslutet om
egendomsavträde meddelades må åter inträda i utövning av tjänsten.

199 §.

Vad i denna lag stadgas därom att åtgärd ej må vidtagas, med
mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att yttra sig,
skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas
med kallelse.

200 §.

År gäldenär, vars egendom avträtts till konkurs, gift, varde andra
maken kallad till första borgenärssammanträdet.

201 §.

202 §.

Å kallelse till borgenärsammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, skall vad i
första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

231

203 §.

Part vare tillåtet att med posten insända följande handlingar: anmälan
om postadress, som i 12§ sägs; bevis att borgenärs ansökning om konkurs
blivit gäldenär delgiven; bevakningsinlaga, så vida fråga ej är om efterbevakning;
anmärkning mot bevakad fordran; yrkande att fordran skall
fästas med ed; bevis om delgivning av föreläggande, som meddelats i
anledning av sådant yrkande; anmälan att hinder mött för sagda delgivning
eller för edens avläggande; bevis att eden blivit avlagd samt
skrift, vari fastställelse av ackord bestrides; och skall handling, där den
blivit sålunda insänd, anses ingiven å tid, då den mottogs.

204 §.

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall rättens ombudsman
hos konkursdomaren gära anmälan om gäldenärens nya hemvist.

205 §.

206 §.

Protokollen vid alla inför rättens ombudsman hållna borgenärssammanträden
skola efter konkursens avslutande av honom överlämnas till
konkursdomaren för att förvaras i rättens arkiv.

207 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje konkurs antecknas:
när och av vem konkursansökningen blivit gjord; dagen då beslutet om
egendomsavträde meddelades; namn å rättens ombudsman, å förvaltare,

232

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

å granskningsman och å god man, som utsetts jämlikt 185 § under 2);
inkomna framställningar och i anledning därav eller eljest av konkursdomaren
eller rätten vidtagna åtgärder samt dagen för konkursens avslutande.
Dagboken skall ock lämna fullständig upplysning om gäldenärens
hemvist vid tiden för egendomsavträdet samt, då han flyttat till annat
ställe, om hans nya hemvist.

208 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller
vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 10—14, 17 och 19 §§, 20 § första
stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 200 § sägs;
finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande,
att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna,
äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant
fall föreskrivas i 185 § under 1) och 2). År konkursdomaren av jäv
hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skall han uppdraga åt
lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare varder av
ojävig domare utsedd.

Det åligger konkursdomaren, där förordnande för särskild domare
erfordras, att utan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.

209 §.

Beslut av konkursdomaren i frågor, som omförmälas i 3, 4 eller 6
kap., gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud
däremot från hovrätten kommer.

210 §.

Över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen,
må klagan ej föras.

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

233

211 §.

212 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse
i högst ett år.

213 §.

Var som å borgenärsammanträde i fråga, som rör boets förvaltning,
utövar rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits,
är oriktig, straffes med böter, högst ettusen kronor, eller fängelse
i högst ett år.

214 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.

215 §.

216 §.

Uppgives i den berättelse, varom stadgas i 55 §, att anledningfinnes
till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 6S käft. (Nr 82.)

2821 19 30

234

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

217 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så
ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 212 eller 213 §, skall utföras
vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

218 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer
avvikit, gånge ändå dom över honom.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

235

Förslag

till

Lag

om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

1 §•

Den nu antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1921.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått
gäldenären före den dag, då nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att
konkursen följt på ansökning, som gjorts först efter sagda dag, motsvarande
bestämmelser i äldre lag tillämpas, om på grund därav frihet från klander
för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger
rum enligt 28—36 §§ av nya lagen.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

konkurslagen den 18 september 1862, sådan den lyder efter de
ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade
författningar;

förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i visst
fall för borgade varor;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas.

236

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

3 §■

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

5 §•

Där enligt lag eller särskild författning tid för auhäugiggörande av
talan eller vidtagande av annan åtgärd räknas från inställelsedagen i
konkurs, skall i fall, då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid i
stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdade
kungörelse borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar.

6 §•

Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan
i anledning av konkurs åligger rätten eller domaren, skall sålunda stadgad
skyldighet i stället åligga konkursdomaren.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat om gode män eller
sysslomän i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses
enligt nya lagen.

7 §•

Åt gäldenären gift och äger äldre giftermålsbalken tillämpning i
fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, skola följande avvikelser
gälla från vad i nya lagen finnes stadgat:

237

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 82.

1. Borgenär äge ej söka, att makarnas bo skall avträdas till konkurs,
om hans fordran är sådan, att för densamma utmätning ej kan
vinnas i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda.

2. Vad i 28, 34—37 samt 39 §§ av nya lagen är stadgat om
återvinning från gäldenärens make samt om återgång av bodelning skall
icke äga tillämpning.

3. I fråga om anstånd med försäljning av egendom, som gäldenärens
hustru påstår vara dess enskilda, skall jämte bestämmelserna i
nya lagen gälla vad därom finnes särskilt stadgat.

4. Har makarnas bo avträtts till konkxirs, skall koukursdomaren å
första borgenärssammanträdet förordna god man att biträda hustrun;
dock må ej sådant förordnande meddelas mot hennes bestridande. Den,
som förordnats till god man, har att i avseende å konkursen och vad
därmed äger samband bevaka hustruns talan, där den ej av henne själv
utföres. Har förordnande, som nu sagts, meddelats, åligge det konkursdomaren
att göra anteckning därom, med angivande av den förordnades
namn, uti den i 207 § av nya lagen omförmälda dagboken.

5. Har gäldenärens hustru sökt undansättande, åligge det dels
konkursdomaren att om innehållet i kungörelse, som avses i 111 § av
nya lagen, särskilt underrätta jämväl hustrun eller god man, som förordnats
för henne, och dels rättens ombudsman att ofördröjligen efter utfärdandet
av den i 129 § av nya lagen omförmälda kungörelsen till
hustrun eller god man, som nyss sagts, med posten översända meddelande
om innehållet i kungörelsen.

6. Då vädjat är mot utslag i konkursmål rörande undansättande
av egendom, skäll vad i 211 § av nya lagen för där avsett fall stadgas
äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses
upphävda:

238

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

vad lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse stadgar i fråga
om särskild administration, då försäkringsbolag kommit i konkurs.

9 §•

Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags, sparbanks och vissa
centralkassors för jordbrukskredit konkurs, så ock om förvaltning av järnväg
under konkurs är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts Fr oposition Nr 82.

239

Förslag

till

Lag

om ackordsförhandling utan konkurs.

1 §•

2 §•

Vid ansökning, som avses i 1 §, skola fogas:

2) en under de närmaste sextio dagarna före ansökningens ingivande
upprättad förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å
borgenärernas namn och hemvist så ock å böcker och andra handlingar,
som röra boet; skolande bouppteckningen med iakttagande av vad i 3 §
närmare föreskrives vara upprättad av god man, som i 4 § sägs;

3) om gäldenären är köpman, den av honom senast uppgjorda balansräkningen
;

4) berättelse av gode mannen om boets tillstånd så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas; skolande berättelsen

240

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

6) förklaring av borgenärer, som till antalet utgöra minst hälften
av de i bouppteckningen såsom icke förmånsberättigade upptagna borgenärerna
och som tillhopa äga att fordra minst två tredjedelar av sammanlagda
beloppet av nyssnämnda borgenärers fordringar, att de anse ackordsförslaget
antagligt; skolande likväl, där sådan förklaring avgivits av
borgenär, som avses i 22 §, hänsyn ej tagas till den borgenär och hans
fordran;

7) ett kontant belopp av etthundra kronor såsom förskott å kostnaden
för ackordsärendets handläggning av konkursdomaren och inför
rätten jämte säkerhet, som godkännes av konkursdomaren, för kostnad,
som ej täckes av nämnda belopp.

Därjämte bör gäldenären vid ansökningen foga bevis, att ackordsförslaget
jämte gode mannens berättelse och yttrande tillställts samtliga
i bouppteckningen upptagna borgenärer.

Ansökningen jämte de under 1)—6) upptagna handlingar skall ingivas
i två exemplar.

3 §.

Kungl. Maj:tv Proposition Nr 82.

241

4 §•

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som
av förening av köpmän eller andra näringsidkare erhållit bemyndigande
att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt denna lag, och har
föreningen av Konungen erhållit'' tillstånd att meddela dylikt bemyndigande,
skall konkursdomaren till god man förordna den av gäldenären
föreslagne, utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet,
varom stadgas i första stycket, eller enligt vad nedan i denna
paragraf sägs är obehörig. Auktoriserad handelskammare äge utan särskilt
tillstånd meddela bemyndigande, som ovan sägs.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som är
med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
om jäv emot domare sägs.

5 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 1 § första stycket icke är
behörig att taga befattning med ansökning om inledande av ackordsförhandling,
eller föreligger sådant fall, som avses i 1 § andra stycket,
eller har gäldenären icke iakttagit vad i 2 § under 1)—7) är stadgat
eller kan ansökningen av annan orsak icke upptagas, meddele konkursBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 282119 31

242 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

domaren ofördröjligen beslut i överensstämmelse därmed och teckne det
å ansökningen.

6 §.

Upptages ansökning om inledande av ackordsförhandling, skall
gäldenären^ inför konkursdomaren med ed fästa bouppteckningens riktighet.
Då eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till
bouppteckningen eller de ändringar däri, som han må finna påkallade,
och betjge därefter med ed, att bouppteckningen (med däri av honom
gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke
någon tillgång eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller
skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Gäldenären vare pliktig att avlägga eden vid ansökningens ingivande
eller, om hinder därför möter, å tid, som konkursdomaren bestämmer.
Gitter han det ej, vare ansökningen förfallen, och teckne konkursdomaren
beslut därom å ansökningen.

7 §’

Varder den i 6 § föreskrivna edgång fullgjord, meddele konkursdomaren
genast beslut, att offentlig ackordsförhandling skall inledas, och
utfärde kungörelse därom.

Konkursdomaren förordne tillika en ärlig och förståndig man att i
ackordsärendet vara rättens ombudsman.

Konkursdomaren överlämne till ombudsmannen det ena exemplaret
av ånsökningen om inledande av ackordsföx-handling och av de i 2 §
under 1) 6) upptagna handlingar ävensom, där sådant erfordras på grund

av stadgandet i 19 § tredje stycket, protokollsutdrag över fullgörandet
av den i 6 § föreskrivna edgången; bestämme ock efter samråd med
ombudsmannen samt läte i ovannämnda■ kungörelse tillkännagiva:

1) inom vilken tid de borgenärer, som vilja taga del i ackordsförhandlingen,
böra hos konkursdomaren anmäla sina fordringar;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

243

2) inom vilken tid anmärkningar må kunna framställas mot anmälningar,
som gjorts inom den ovan under 1) omförmälda anmälningstid;

3) lämpligt ställe, varest anmälningshandlingarna, utom hos konkursdomaren,
skola hållas för granskning tillgängliga;

4) tid och ställe för sammanträde med borgenärerna att hållas inför
ombudsmannen för prövning av ackordsförslaget;

5) i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser angående
ackordsförhandlingen skola införas.

I kungörelsen skall ock angivas

6) konkursdomarens postadress.

På konkursdomaren ankomme att, när så prövas skäligt, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe. Över beslut om ombudsmannens
entledigande må klagan ej föras.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren innan han tillträder befattningen.

8 §•

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rätten dörr
samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna
tidningarna ävensom två gånger, sista gången minst en vecka
före utgången av den för anmälning av fordringar utsatta tid, i den
eller de ortstidningar, som jämlikt 7 § i sådant avseende bestämts.

Konkursdomaren läte skyndsamt genom särskilda kallelsebrev underrätta
alla kända inländska och utländska borgenärer ävensom gäldenären

244

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

om kungörelsens innehåll; översände ock till de borgenärer, som ej
enligt ansökningen bifogade bevis redan erhållit del av ackordsförslaget
jämte gode mannens berättelse och yttrande, avskrift av dessa handlingar.
Konkursdomaren skall tillika om ackordsförhandlingens inledande
genast underrätta allmänna åklagaren i orten ävensom, om gäldenären
är ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

9 §■

10 §.

Försättes gäldenären i konkurs sedan beslut om inledande av ackordsförhandling
meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, skall
frågan anses förfallen.

Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom
gäldenären dömts för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.

n §

Avlider gäldenär, som gjort ansökning om inledande av ackordsförhandling,
innan ackordsfrågan är avgjord, skall frågan anses förfallen

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats
men innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 35 § är,
om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansökningen icke upptagas
till prövning, utan så är att sökandens fordran uppgår till mer än
en femtedel av samtliga dylika borgenärers fordringar, så vitt de vid
tiden för ansökningens prövning äro kända. År ackordsförslaget antaget
av borgenärerna eller eljest jämlikt 28 § hänskjutet till rättens prövning,
må innan ackordsfrågan är avgjord konkursansökning av borgenärer,
som äro bundna av ackordet, icke upptagas till prövning, så vida icke

245

Kungl. May.ts ''Proposition Nr 82.

minst halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets
antagande, biträtt ansökningen; dock skall vad i första punkten stadgats
gälla i fall, då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer.

13 §.

Sedan beslut om inledande av ackordsförbandling meddelats, må
innan ackordsfrågan blivit avgjord utmätning icke ske å gäldenärens
egendom till gäldande av fordran, som uppkommit innan sagda beslut
meddelades. Utan hinder därav att ackordsförhandling inletts, må likväl
borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom eller innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för
sin fordran kvarhålla, söka betalning ur den egendom, som sålunda
häftar för fordringen; dock äge ej hyresvärd eller jordägare denna rätt
i avseende å egendom, som han är berättigad att kvarhålla till säkerhet
för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

Har utmätning skett innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades, skall verkställigheten fortgå utan hinder av förhandlingen.

14 §.

Fordran må i ackordsförhandling göras gällande, ändå att den är
beroende av villkor eller ej förfallen till betalning.

15 §.

Inom den för anmälan av fordringar utsatta tid har borgenär, som
vill deltaga i ackordsförhandlingen, att hos konkursdomaren skriftligen
anmäla sin fordran. Vid anmälningsinlagan foge borgenär i huvudskrift
eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin
talan.

I anmälningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress
uppgivas.

Anmälningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

246

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

16 §.

Så snart anmälningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna anmälningshandlingarna . till rättens
ombudsman, genom vars försorg de skola hållas tillgängliga för gäldenären
och borgenärerna å ställe, som bestämts jämlikt 7 §.

17 §•

Finner gäldenären efter granskning av anmälningshandlingarna, att
någon, som anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen, icke är
berättigad därtill, har gäldenären att inom den för framställande av anmärkningar
utsatta tid till konkursdomaren inkomma med anmärkningsskrift;
börande därvid fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar
gäldenären vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

18 §.

Vill borgenär efter utgången av den för anmälan av fordringar utsatta
tid men innan borgenärerna prövat ackords förslaget anmäla fordran,
må det ske i den ordning, som är stadgad i 15 §.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren
att särskilt underrätta ombudsmannen och gäldenären.

Kung}. Maj. ts Proposition Nr 82.

247

I övrigt lände i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats
om anmälan av fordran.

Hava flera efteranmälningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Kostnad, som föranledes av efteranmälan, skall gäldas av borgenär,
som gjort anmälningen. Hava flere borgenärer gjort efteranmälan,
svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för
anmälningarna.

19 §.

Ombudsmannen skall tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,
som äga deltaga i omröstning å sammanträdet, med uppgift å de
fordringsbelopp, för vilka rösträtt må utövas. År enligt vad till ombudsmannen
översänd anmärkningsskrift utvisar anmärkning framställd emot
någon fordran eller är, där efteranmälan skett, tiden för framställande
av anmärkningar ännu icke ute, varde sådant särskilt angivet i förteckningen.

Har gäldenären vid fullgörandet av den i 6 § föreskrivna edgång
gjort tillägg till bouppteckningen eller ändring däri, skall ombudsmannen
vid det enligt 7 § utsatta sammanträdet underrätta borgenärerna om
tillägge#t eller ändringen.

Uppskov med prövningen av ackordsförslag må ej av borgenärerna
beslutas i andra fall än i 24 och 25 §§ avses.

20 §.

21 §.

248

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

Varder utgången av omröstning om antagande av ackordsförslag
olika allt efter som fordran, emot vilken anmärkning framställts, beräknas
eller icke, skall rättens ombudsman vid sammanträdet, där omröstningen
ägt rum, söka genom förhör med de närvarande utreda den sålunda
uppkomna tvistefrågan och däri åstadkomma förlikning. Medgiva samtliga
närvarande, att anmärkningen må förfalla, eller inskränka de densamma,
äge ej den, som uteblivit, därå tala. Kan förlikning ej trätfas,
ankomme. på rätten att pröva anmärkningen, och må fordringen vid
bestämmande av omröstningens utgång icke komma i betraktande, med
mindre anmärkningen ogillas av rätten.

År vid omröstning, som avses i andra stycket, tiden för framställande
av anmärkningar mot fordran, som anmälts jämlikt 18 §, ännu
ej ute samt varder utgången av omröstningen olika allt efter som
fordringen beräknas eller icke, må fordringen vid bestämmande av omröstningens
utgång icke komma i betraktande, med mindre anmälningen
lämnas utan anmärkning eller anmärkning, som framställes, varder
ogillad av rätten.

22 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ giftermålsbalken
sägs, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller varit gift med den
andres syskon, röstat för antagande av ackordsförslaget, skall fordran,
för vilken rösträtt sålunda utövats, ej komma i betraktande vid bestämmande
av omröstningens utgång.

23 §.

24 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är prövat
av borgenärerna.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som avses i 25 §, av
gäldenären göras senare än vid det jämlikt 7 § utsatta sammanträdet.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

249

Gör gäldenären vid det sammanträde eller därförinnan ändring i ackordsförslag,
må ej prövning av förslaget äga ram vid sagda sammanträde,
med mindre rättens ombudsman finner uppenbart, att forslaget ej genom
ändringen blivit mindre fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej enligt
vad nu är sagt förslaget genast prövas, må prövningen därav kunna
uppskjutas till nytt sammanträde att bållas inom tre veckor, om uppskov
medgives antingen av alla tillstädesvarande röstberättigade borgenärer
eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa anmält fyra femtedelar
av sammanlagda beloppet av samtliga fordringar, som medföra rösträtt.
Beslutes ej uppskov efter vad nu är sagt, anses ackordsfrågan hava
förfallit.

Beslutes uppskov, skall ombudsmannen före sammanträdets avslutande
utsätta och tillkännagiva tid och ställe för det nya sammanträdet; och
vare vidare kallelse ej erforderlig. Ombudsmannen åligge dock att i god
tid före sistnämnda sammanträde meddela varje borgenär, som ej varit
tillstädes vid förra sammanträdet och vars adress är känd, underrättelse
om tid och ställe för det nya sammanträdet, så ock om ändring, som
vidtagits i ackordsförslaget.

25 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna, men äge de med den
röstövervikt, som i 24 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall
vara vilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan
hava förfallit.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, skall ombudsmannen ofördröjligen
underrätta konkursdomaren om anmälningen samt genom kungörelse, som
minst tio dagar före den för sammanträdet utsatta dag införes en gång
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, kalla borgenärerna
att inför ombudsmannen sammanträda för att besluta över ackordsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 häjt. (Nr 82.) 2821 19 32

250

Kungl. Maj.ts Proposition JS[r 82.

förslaget; skolande gäldenären särskilt underrättas om sammanträdet.
Har gäldenären gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen
av ombudsmannen minst en vecka före sammanträdet med posten
översänd till varje borgenär, vars adress är känd.

26 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer anmält två tredjedelar av sammanlagda beloppet av
samtliga anmälda fordringar, vilka enligt vad av 20, 21 och 22 §§
framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången av
omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av de tillstädesvarande
borgenärerna bifallit förslaget och de anmält fyra femtedelar
av nämnda fordringsbelopp.

27 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giltigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

28 §.

Rättens ombudsman åligge att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke.

29 §.

251

Kungl. Maj:ts Proposition Nr''''82.

Protokoll över borgenärssainmanträde skall av ombudsmannen ofördröjligen
avlämnas till konkursdomaren. Har vid sammanträde ackordsfrågan
hänskjutits till rättens prövning, åligge ombudsmannen att vid
protokollet foga eget yttrande över ackordsförslaget ävensom den jämlikt
19 § uppgjorda borgenärsförteckningen och de handlingar, som till
utredning angående tvistiga fordringar må hava ingivits å sammanträdet.

30 §.

Har enligt vad ovan sägs urtima ting äskats av borgenärer, vare
gäldenären pliktig att bestrida kostnaden för tinget.

Vill borgenär på någon av de i 33 eller 34 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse av ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
konkursdomaren sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

31 §.

År, då ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utgången av omröstningen
över ackordsförslaget beroende på huruvida gjorda anmärkningar
godkännas eller icke, skall rätten, där den i övrigt finner skäl vara lör
handen att meddela fastställelse å ackordet, först pröva anmärkningarna

252

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

eller så många av dem, att utgången av omröstningen bliver lika, evad
övriga anmärkningar godkännas eller ej. Över vad rätten härutinnan
besluter må klagan ej föras.

32 §.

Förlikning angående anmälan, mot vilken anmärkning framställts,
må ej ingås annorledes än i 21 § sägs, utan så är att alla, vilkas rätt
är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

33 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång;

2) då gäldenären rymt för gäld;

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan
med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka
på ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet;

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna eller
frågan därom icke kan med säkerhet avgöras på grund därav att tillförlitlig
utredning om boet icke kunnat vinnas.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej
förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka hava att ånyo besluta i
ackords frågan; skolande därvid vad i 25 § fjärde stycket stadgas om
sammankallande av borgenärerna och underrättelse till gäldenären lända
till efterrättelse, över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till
borgenärerna, må klagan ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i
30 § första, andra och tredje styckena i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

År, då rätten skall företaga ackordsfrågan till avgörande, ansökning
om gäldenärens försättande i konkurs beroende på prövning och anser

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

253

rätten skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall
ackordsärendet anstå i avbidan på prövningen av konkursansökningen.
Varder konkursansökningen avslagen av underrätten och vinner beslutet
därom laga kraft eller bliver det av högre rätt fastställt genom beslut,
som vinner laga kraft, skall konkursdomaren ofördröjligen utsätta dag,
då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och lände jämväl i fall,
som nu sagts, bestämmelserna i 30 § första, andra och tredje styckena
i tillämpliga delar till efterrättelse.

34 §.

Bestrides fastställelse av ackordet på den grund, att säkerhet ej
finnes för dess fullgörande, pröve rätten efter omständigheterna, huruvida
fastställelse av sådan anledning må vägras.

35 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som enligt vad av 14 § framgår ägt deltaga i ackordsförhandlingen.

36 §.

Den, som inom sextio dagar innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades efter avtal med annan än gäldenären förvärvat
fordran hos denne, äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld
hos gäldenären och tillika hade kännedom om att gäldenären var på
obestånd, ej den rätt till kvittning, varom ovan är stadgat. Sådan rätt
tillkomme ej heller borgenär, som under nu sagda tid efter det han
erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med kännedom om
hans obestånd.

37 §.

Vad i 196 § konkurslagen är stadgat om rätt till betalning för
borgade varor i fall, då sådan betalning är bestämd till olika belopp
med hänsyn till olika betalningstider, skall äga motsvarande tillämpning,
där ackord enligt denna lag kommer till stånd.

254

Kungl. Maj:t Proposition Nr 82.

38 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, vartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av ackordet,
ändå att anmälan om deltagande i ackordsförhandlingen ej gjorts
av dem utan allenast av borgenären.

39 §.

Yppas det efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på
ackordsfrågans avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må
vara tillerkänd gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma
i övrigt gällande.

40 §.

41 §.

Arvode till rättens ombudsman och till god man skall på framställning
av gäldenären eller den till arvode berättigade bestämmas av rätten.

Då arvode sålunda bestämmes, skall ock bestämmas beloppet av den
ersättning, som må tillkomma ombudsman eller god man för utgift, som
uppdraget medfört.

42 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten.

ICungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

255

Tiden för anförande av besvär över beslut om inledande av ackordsförhandling
skall räknas från det kungörelse om förhandlingen infördes
i allmänna tidningarna.

43 §.

Beslut om inledande av ackordsförhandling gånge i verkställighet
utan hinder därav att ändring i beslutet sökes.

Varder beslutet upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren därom
underrättas; och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, ävensom från
rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

44 §.

Menar någon borgenär eller gäldenären, att beslut av borgenärerna
i fråga, vars avgörande på dem ankommer, icke lagligen tillkommit, äge
däröver anföra besvär hos rätten; dock att särskild klagan ej må föras
över beslut, varigenom prövningen av ackordsförslag uppskjutits eller
sådant förslag förklarats vilande.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning, skall beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 30 § fjärde
stycket sägs lända till efterrättelse. Har sådant hänskjutande icke ägt
rum, skola besvären inom fjorton dagar ingivas till konkursdomaren,
som har att ofördröjligen utsätta dag, då ärendet skall vid rätten förekomma,
ävensom låta minst tio dagar förut införa kungörelse därom en
gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts
för offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, varjämte
särskild underrättelse om den utsatta dagen skall meddelas gäldenären
och, där borgenär är klagande, denne.

45 §.

46 §.

Upphör ackordsförhandling, utan att ackord kommit till stånd, läte
konkursdomaren införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna

256

Kungl. Maj:ts Proposition Nr’82.

47 §.

Med köpman förstås i denna lag envar, som enligt vad särskilt
finnes stadgat är eller under någon del av det sista åref innan ansökning
om förordnande av god man gjordes varit pliktig att föra handelsböcker.

48 §.

Möter hinder för införande av kungörelse om ackordsförhandlingen
i ortstidning, som i sådant avseende bestämts, skall kungörelsen anses
behörigen offentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning.

49 §.

Har handling, som enligt vad i denna lag stadgas skall ingivas till
konkursdomaren i två exemplar, ingivits allenast i ett exemplar, besörj e
konkursdomaren avskrift av handlingen; och gälde den, som ingivit
handlingen, lösen för avskriften.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

257

50 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje ackordsförhiindling
antecknas: dagen då ansökning om förordnande av god man blivit gjord;
vem som blivit förordnad till god man; dagen då ansökningen om inledande
av förhandlingen blivit gjord; dagen då beslutet om förhandlingens
inledande meddelats; vem som blivit förordnad till rättens ombudsman; av
konkursdomaren eller rätten efter förhandlingens inledande i övrigt vidtagna
åtgärder; samt dagen för utfärdande av kungörelse enligt 46 §
om ackordsförhandlingens upphörande eller för förhandlingens upphörande
på den grund att konkurs inträffat.

Öl §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela beslut, varom
i 5 § förmäles. Där förordnande för särskild domare erfordras, anmäle
konkursdomaren utan dröjsmål jävet i hovrätten.

52 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärsammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse
i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

53 §.

54 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles i 52 §, skall utföras vid den rätt,
där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 2821 19 33

258

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

55 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
avvikit, gånge ändå dom över honom.

56 §.

Har i registret gjorts anteckning därom att aktiebolag eller ekonomisk
förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs och visar
bolaget eller föreningen, att förhandlingen upphört, skall anteckningen
avföras ur registret; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tilllämpning,
om ackordsförhandlingen förfallit på grund därav att konkurs
inträffat.

57 §.

Rätt att erhålla ackord enligt denna lag tillkommer icke:

1) oskiftat dödsbo;

2) sparbanker och sådana centralkassor för jordbrukskredit, som i
avseende å konkurs äro underkastade de särskilda bestämmelser, som
äro meddelade beträffande sparbanks konkurs;

3) bankbolag;

4) de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar
äga tillämpning;

5) sjukkassor och understödsföreningar;

6) försäkringsbolag.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

259

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken
skola, 3—7 och 11 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse.

3 §■

Har— — — — — — — — — — — — — — —- — kvar är.

4 §.

260

KungI. Maj:ts Proposition Nr 82.

Därefter äge den, som enligt lagen om ackords förhandlin g utan
konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, förmånsrätt
för arvode och ersättning för utgifter, därest det belopp, som i sådant
avseende skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs.

5 §•

Har — — — — — — — — — — — — — — — tillverkat.

Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg,
förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande är upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget in tecknat,
för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava
flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.

6 §•

Den — — — — — — — — — — — förfallodagen. Samma
förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta
egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits, i den
upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som
till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller
annan avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för
fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande, så ock för husröta
eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har — — — lämnat.

Därefter--------------lika rätt.

i §■

Har — — — — — — — — — — — — fartyget.

261

Kung1. Maj. ts Proposition Nr 82.

som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda råämnen, i all den
lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till
bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt i
gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som
för rörelsen lämnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande av andra
gruvor än järngruvor, i själva gruvan; dock gälle ej förmånsrätt för
ränta, som före konkursansökningens ingivande upplupen är, för längre
tid'' än tre år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, have
den företräde, som inteckning först sökt; hava flere sökt inteckning å
en dag, äge lika rätt. År, då förlagsinteckning sökes, egendomen avträdd
till konkurs eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag ansökningen
göres, äge förmånsrätt icke rum.

8 §•

262

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

10 §.

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; äge de omyndige sig emellan lika rätt. Har,
sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mer än tre år inne, äge
dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan om
redovisning eller klander därav eller om utfående av fordringen blivit
före utgången av sagda tid anhängig]ord, så ock laga åtgärd, som
därutöver för erhållande av redovisning eller utbekommande av fordringen
varit av nöden, vidtagits inom ett år från det i varje fall anledning därtill
yppades.

1 fall, då på grund av vad i första stycket stadgas för bevarande
av förmånsrätt, som där avses, erfordras, att åtgärd för vinnande av utmätning
vidtages inom ett år från det anledning därtill yppades, men
offentlig ackordsförhandling varder inledd före utgången av sagda tid,
skall, där ackordsfrågan förfaller på grund därav att konkurs inträffar
eller ackordsförhandlingen eljest upphör utan att ackord kommer till
stånd och konkurs följer på ansökning, som gjorts inom en månad från
det kungörelse om förhandlingens upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, förmånsrätten äga rum, ändå att åtgärd, som nyss nämnts,
ej vidtagits; kommer ackord till stånd, äge förmånsrätten rum, där
sådan åtgärd vidtages inom ett år från det ackordsfrågan blivit avgjord.

11 §•

Därefter — — — — — — — — — — — — — — är sagd.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft; dock att den
icke skall tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den
där gjorts före sagda dag, samt att vad i 8 § särskilt stadgats om
verkan av konkurs, då utmätning skett för fordran, som tillkommer
gäldenärens make, ej heller skall gälla i fall, då äldre giftermålsbalken
äger tillämpning å makamas förmögenhetsförhållanden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

263

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

23 Kap.

Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri
mot sina borgenärer i något av dessa fall:

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit
eller vidgått falsk skuld; eller

264

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat egendom, samt den egendom
bland tillgångarna ej uppgivit; eller

att han förbrutit sig som ovan i denna § under 2) eller 3) sägs.

2 §.

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet mot
sina borgenärer i ty

1) att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom
kunnig blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan
sviklig avsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller att han i fall, då konkursen föregåtts av offentlig
ackordsförhandling, som på grund av konkursen förfallit, eller konkursen
följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om sådan förhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna införd,
efter ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
förbrutit sig som nu är sagt; eller

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; värde ock, där
han dömes till straffarbete i minst sex månader, dömd till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

8 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

265

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än lian
sin egendom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord
blev, eller ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling
utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna
före ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och
ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

straffes med fängelse.

4 §•

5 §.

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, rymt för skuld och
ej kommit åter inom sex månader från det han rymde; vare lag, som
i 2 § sagt är.

6 §•

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §,
i fall, då konkurs ägt rum, att borgenärerna i konkursen blivit till fullo
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 6S höft. (Nr 82.) 282119_ 34

266

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

7 §•

Brott, som i 3 § omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej brottet av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

267

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 §
annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

268

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse a? 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I — — — — — —--—----— — — räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse
å ackord i konkurs eller i ackords förhandling utan konkurs samt
angående boskillnad;

5. ärenden-----—---— —----behandling.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen och
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

2<i9

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 1—5. 7, 8, 11 och 13—17 §§ i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs skola, 1, 2, 7 och 17 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:

i §•

På — — — — — — — — — — — — — — — — föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan — —-------— — — — — — — delar.

3 §•

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

270

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

4 §•

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarne så fort ske kan
ingivas till konkursdomaren; börande vid huvudskriften fogas avskrifter
till antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan desammas
överensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna
före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid för envar,
som vill taga del av densamma, hållas tillgänglig, utom hos konkursdomaren,
hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av bankens kontor.

Fordran, som upptagits å förteckningeD, skall anses vara i konkursen
bevakad, såsom hade borgenären själv inom den för fordringars bevakning
utsatta tid anmält densamma.

5 §•

För beslut av borgenärerne om uppskov med försäljning av boets
egendom eller med indrivning av dess fordringar vare den särskilda
röstövervikt, som i 64 § konkurslagen sägs, icke erforderlig, där ej fråga
är om uppskov för längre tid än tre år från första borgenärssammanträdet.

i §•

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskriver för val av förvaltare.

För — — — — — — — — — — — — •— — sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller huvudlottägarne att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad av konkursdomaren. Försummar
utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma vid
nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla annan person att i den
försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

271

8 §•

Visar sig vid den värdering, varom i 6 § sägs, eller sedermera under
konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
av bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling, skola förvaltarne ofördröjligen å huvudlottägarne,
i förhållande till det antal lotter envar av dem enligt förteckningen över
bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande av bristen i bolagets
tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondel därutöver. År någon av
huvudlottägarne veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske
allenast å övriga huvudlottägare.

11 §•

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för varje
lott skall inbetalas, ävensom förfallodagen eller förfallodagarne, värde
införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst sex
veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte förvaltarne dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta
huvudlottägarne genom särskilda brev, som avsändas med posten.

13 §.

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande av honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare han
icke allenast för vad oguldet och förfallet är jämte ränta därå utan ock,
där uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för vad å senare
förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom eller utslag,
då förvaltarne. med företeende av rättens ombudsmans bevis om det belopp,
för vilket bolagsmannen på grund av uttaxeringen häftar, hos utmätningsman
påkalla utmätning; vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande

272

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

av förvaltarne avträda sin egendom till konkurs; åliggande det förvaltarne
att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd, som i
varje fall må anses lämplig.

15 §.

16 §•

Avträdas kuvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande, må
återvinningstalan, varom i 2 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jämväl av förvaltarne i bolagets konkurs i den ordning
39 § nämnda lag för enskild borgenär föreskriver. Där sådan talan av
förvaltarne föres och bolagsmannens konkurs följt på ansökning, som
gjorts inom natt och år från det beslutet om bolagets försättande i
konkurs meddelades, skall tid, som enligt 29—34 §§ konkurslagen är att
räkna från konkursansökningens ingivande, räknas från det ansökningen
om bolagets försättande i konkurs gjordes; och skall vad i 29, 31 och
32 §§ stadgas i fråga om verkan därav att den, med vilken gäldenären
ingått avtal eller som av gäldenären mottagit betalning eller pant eller
som sökt inteckning i gäldenärens egendom, hade kännedom om gäldenärens
obestånd eller om konkursansökningen, ävensom vad i 2 § av
förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse
stadgas i fråga om verkan därav att den, som sökt inteckning i dödsboet
tillhörig fast egendom, hade kännedom om att dödsboet var på
obestånd eller att ansökning gjorts om boets försättande i konkurs,
gälla, där han hade kännedom om att bolaget var på obestånd eller
därom att ansökning om bolagets försättande i konkurs var gjord, så
ock därom att gäldenären eller dödsboet var huvudlottägare i bolaget.
I fråga om återvinning av betalning för växel eller check skall vad i
36 § konkurslagen är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

273

17 §•

Huvudlottägare — — — — — — -— — — — — — — sagt.

Förvaltande i bolagets konkurs vare pliktiga att, då huvudlottägare
blivit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets konkursbo som å övriga
huvudlottägares vägnar bevaka vad förstnämnda bolagsman på grund av
sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bolagets
konkurs blivit avslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda
tillskott.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.)

2821 19 35

274

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs avträdd,
åligge konkursförvaltaren att besörja trafikens uppehållande i det omfång,
som förut varit vanligt eller eljest prövas lämpligt samt med
borgenärernas fördel mest förenligt. Vid utseende av förvaltare skall
förty iakttagas, att förvaltaren eller, där flere förvaltare utses, någon av
dem bör äga sådan erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för järnvägstrafikens
behöriga liandhavande.

20 §.

Vad i 23 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att söka betalning ur egendom, som hör till konkursbo, gälle ej
i fråga om järnväg, som blivit till konkurs avträdd. År järnväg, då

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

275

beslut om egendomsavträde meddelas, utmätt men ej försåld, uppliöre
överexekutors befattning därmed.

Försäljning av järnvägen skall äga rum så snart det efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid kan ske. Anses med
försäljningen böra till förekommande av förlust för borgenärerna anstå,
och vill förty förvaltaren, enskild borgenär eller gäldenären föreslå
uppskov med försäljningen, ingive före bevakningstidens utgång skriftligt
förslag därom till konkursdomaren. Inkommer förslag, som nu nämnts,
skola borgenärerna å den tid och det ställe, vartill det i 108 § konkurslagen
omförmälda borgenärssammanträdet varder utsatt, sammanträda
inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget; och skall underrättelse
härom intagas i de meddelanden, som jämlikt 103 § konkurslagen
skola av konkursdomaren avsändas. I avbidan på borgenärernas
beslut varde åtgärderna för järnvägens försäljning inställda. Uppskovsförslaget
må ej behandlas av borgenärerna, förrän de tvistefrågor, som
genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hava uppkommit, blivit
handlagda. Då uppskovsförslag förekommer till prövning, skola borgenärerna
besluta, om och på huru lång tid uppskov med järnvägens försäljning
skall äga rum, vilken tid dock ej må sättas längre än fem år
från beslutets dag, ävensom, där så anses nödigt, bestämma de villkor,
på vilka järnvägen må även före den beslutade uppskovstidens förlopp
av förvaltaren avyttras. Vid omröstning härom gälle såsom beslut den
mening, varom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, vilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut
på sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom
borgenärernas beslut bestämda tidens utgång må vidare uppskov med
järnvägens försäljning ej äga rum.

Vad i 67 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att påkalla försäljning av egendom, som hör till konkursbo, gälle
ej i fråga om järnväg, som avträtts till konkurs.

Har — — — — säljas.

21 §.

Skall---— bestrider.

276

Kungl. Maj:ts Proposition N:r 82.

Vad i 70 § andra stycket konkurslagen är stadgat därom att försäljning
av boets fasta egendom må underlåtas skall ej äga tillämpning
i fråga om järnväg.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning,
den där gjorts före sagda dag.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

277

Förslag:

till

Lag

om ändring av vissa''bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26—30 §§ i lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad, så vitt sagda lag jämlikt 5 § i lagen
om införande av nya giftermålsbalken fortfarande är gällande, skola, 7,
10, 11, 27 och 28 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §•

Ansökning om boskillnad skall ingivas till konkursdomaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet.

5 §•

6 §•

Har ej vid boskillnadsansökning, som av bägge makarne gjord är,
fogats av dem med edsförpliktelse underskriven förteckning å boets
tillgångar och skulder, varde föreläggande dem meddelat att inom viss
tid sådan uppteckning till konkursdomaren ingiva. Försummas det,

278

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

varde av konkursdomaren förordnande meddelat magistratsperson, landsfiskal,
rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgiva.

7 §•

Kallelsen — — — handläggning.

Varder — — — sägs.

10 §.

När boskillnad blivit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den — — — utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,
äge han vidtaga ändå att han jävig är; anmäle dock, där förordnande
för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.

18 §.

Sedan — — — ansvarig.

279

Kun yl. Maj.ts Proposition Nr 82.

26 §.

Konkiirsdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla i ärendet
vidtagna åtgärder och av rätten eljest meddelade beslut.

27 §.

År makars bo till konkurs avträtt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskillnad, ingive sin ansökning inom den för bevakning
av fordringar utsatta tid.

Sökes — — — skett.

Ansökning om boskillnad, varom i denna paragraf är fråga, eller
om undanskiftande skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast
ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen; och
gälde sökanden lösen för avskriften.

28 §.

Ansökning — — — gjort.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden med posten översända avskrift av densamma, så ock meddelande
om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmälda
borgenärssamman träde.

29 §.

30 §.

280

Kungl Maj\ts Proposition Nr 82.

finnes, att egendomen skall gå i betalning för bevakad gäld, må egendomen
eller vad därav för gäldens betalande erfordras genom förvaltarens
försorg säljas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas, där ansökningen om boskillnad eller,
vad angår boskillnad, som sökes i sammanhang med konkurs, eller
undanskiftande, ansökningen om konkurs är därförinnan ingiven.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 82.

281

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse skola, 9 och 11 §§, så vitt de jämlikt övergångsbestämmelsen
till lagen om ändring i vissa delar av nämnda förordning fortfarande
äro gällande, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Avyttras av stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad "förflutit, antingen från den dag, uppteckningen av boet slutad
var, eller, om bouppteckning inom föreskriven tid ej förrättad blivit,
från den dag, tiden därtill tilländagått, och avträdes den dödas egendom
till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, gånge överlåtelsen
på talan av konkursboet åter.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom
sökt på grund av stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund av
utfästelse av den döda, för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej
betingats, och är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 §
jordabalken stadgade tid sökts för fordran, som där avses, gälle därom
vad i 31 § andra stycket konkurslagen stadgas om inteckning i fast
egendom, som blivit sökt inom sextio dagar innan konkursansökning
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 282119 36

282

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

gjorts; dock att vad sålunda föreskrivits icke skall äga tillämpning å
inteckning, som sökts på grand av utfästelse av den döda, där borgenären
visar, att lian, då lian sökte inteckningen, saknade skälig anledning
till antagande, att den döda velat gynna honom framför övriga borgenärer,
samt borgenären då icke ägde kännedom om att dödsboet var
på obestånd eller att ansökning gjorts om boets försättande i konkurs.

I fråga om återvinningstalan, som här ovan omförmäles, skola bestämmelserna
i 39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Vill arvinge sig urarva göra; avträde då den dödas egendom till
konkurs, såsom i konkurslagen är stadgat: kände han gäl den när boet
upptecknades; äge tid till urarvagörelse en månad från den dag, bouppteckningen
slutades: yppas ny gäld; have han lika tid ifrån det han den
gäld veta fick.

6 §.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

‘283

9 §•

Har efterlevande make eller arvinge egendom avträtt, och vilja
stärbhusdelägarne å någondera sidan egendom uudanskifta, göre därom
skriftlig ansökning inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i
allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen;
och gälde stärbhusdelägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.

Sedan stärbhusdelägarne å andra sidan samt borgenärerna, på sätt
i konkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit
tillfälle att i frågan sig yttra, varde ansökningen efter lag av rätten
bedömd, ändå att jäv däremot ej gjort är.

Om undansättande för gäld, som bevakats efter utgången av den
i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § av lagen
om boskillnad finnes stadgat.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift
av jävsskriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 §
konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan
ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren
sökanden, där hans adress är känd, om innehållet av den i anledningav
efterbevakningen utfärdade kungörelse.

)i §■

12 §.

Avträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall var, som det egendomsavträde tillgodonjuta vill, med ed fästa, att
den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om egendomsavträdet
gjordes. Den, som egendom sålunda avträtt, skall inom
utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid inför konkurs -

284

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

285

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av § 30 växellagen.

Härigenom förordnas, att § 30 växellagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden blivit försatt i konkurs
eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller
vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om
han är köpman, inställt sina betalningar, och bar ban ej, när den, som
växeln i händer haver, av sådan anledning det äskat, ställt säkerhet
för växelns inlösen å förfallotiden, vare växelinnehavaren och överlåtare,
sedan förhållandet blivit styrkt genom protest, berättigade att mot protestens
avlämnande fordra säkerhet av föregående överlåtare eller växelgivaren,
som i §§ 25—27 sägs.

Om sådan protest skall underrättelse givas på sätt och vid påföljd^
som i §§ 45—47 stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

286

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse av 39 § i lagen den SO juni 1905 om köp och byte

av lös egendom.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och
byte av lös egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgivet,
köparen efter köpets avslutande
blivit försatt i konkurs

eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas,
att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SS.

287

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,
handelsagentur och handelsresande.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

288

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstänming.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 82.

289

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917 om

försäkringsrörelse.

25 §.

81 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 2821 19 37

290

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 82.

107 §.

Avträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

109 §.

Upphör — — — — — — — — — — — förslå.

Vad — — — — — — — — — — — — livförsäkringsavtal.

Om — — — — — — — — — — — — sjölagen.

no §.

Bildas — — — — — — — — — — — — undantag:

1) Vid — — — — — — — — — — — — bestämmelserna.

2) Där — — — — — — - — — — — — beräkning.

3) Vad — — — — — — — — — — — — tillämpning.

4) Har — — — — — — — — — — — — en.

Uppgörelse — — — — — — — — — — — bindande.

5) Talan — — — — — — — — — — — — begången.
Försättes bolaget i konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år

145 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs framlägges, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl framläggas
förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 83.

291

räcker, av dot för bristens täckande erforderliga belopp. Sådan uttaxering
skall verkställas efter de i 139 och 140 §§ stadgade grunder, dock att
uttaxeringen skall sko å dem, som vid tiden för konkursansökningens
ingivande voro eller under hela eller någon del av det före nämnda tid
närmast förflutna året varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande
av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller
om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen för klander
därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag till uttaxering.
Klandertalan å sådant förslag må jämväl av delägare anställas.

146 §.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering
lika gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes — — — —- — — — — — — — — — — — stadgat.

År----------------fallit.

180 §.

Talan, varom i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom en
månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid
eller, där tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till
ända, inom utgången av den tid. Försummas — — — — förlorad.

292

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

202 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, skall
underrättelse om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom
konkursdomarens försorg avsändas för registrering.

205 §.

Har — —■ — — — häva försäkringsavtalet. Försäkringsavtal, som
ej sålunda hävts, skall upphöra att gälla ett år efter likvidationens
början eller beslutet om egendomsavträde, där ej avtalets giltighet dessförinnan
upphört.

Upphör — — — — — — — — förslå.

Vad — — — — — — — livförsäkringsavtal.

Om — — — — — — — sjölagen.

230 §.

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

232 §.

Under — — — — — — — — — — — lämnas.

Å livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning, innan bolaget
trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde

293

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

meddelades, skall utbetalas så mycket, som skolat gäldas, därest likvidation
eller konkurs icke inträffat. Å livförsäkringsbelopp — — — —
— — — — — — — - rum.

233 §.

Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen företaga
en noggrann värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av
inspektionen, samt verkställa beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden
uppgår, å första dagen i månaden näst efter den, då bolaget
trädde i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde
meddelades.

254 §.

Har---------sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om försäkringsbolags
konkurs, beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen
på därom gjord ansökan avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

294

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen flen 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar.

15 §.

Då —. — — —--— — — — — vinstutdelning. Träder

föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått, eller
varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i konkurs
meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå insats bedömas efter de i
59 och 60 §§ om skifte av föreningens tillgångar givna föreskrifter.

Innehålla — — — — — — — — efterrättelse.

16 §.

Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom ett år från det medlem avgick, vare den avgångne pliktig,
såvitt föreningens borgenärers rätt rör, att återbära vad han utfått av
sin insats.

41 §.

295

Ktmgl. Maj.ts Proposition Nr 82.

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöra inom
en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid
eller, där tiden för talans anställande av föreningen då ännu ej gått till
ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan
förlorad.

63 §.

Avträdes ekonomisk förenings egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades sysslomän
enligt 47 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under — — —
— — — — — — — — likvidatorer.

70 §.

Medlems — — •— — — — — — sägs.

Avgången medlem vare från sin ansvarighet fri, där ej föreningens
tillgångar avträdas till konkurs efter ansökning, som göres inom ett år
från det avgången, efter ty i 68 § stadgas, kungjordes.

n §•

Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs framlägges, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl framläggas
förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna, så långt deras
ansvarighet räcker, av det för bristens täckande erforderliga belopp, ökat
med högst en fjärdedel.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad föreningens medlemmar på sätt om
kungörande av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen
innehåller om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen
för klander därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag
till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må jämväl av föreningsmedlem
anställas.

72 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av första
domstolen i konkurssaken prövat, åligger det konkursförvaltaren att oför -

296

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

dröjligen i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden
åt föreningens medlemmar, infordra uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall utsökas av
konkursförvaltaren; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika
gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes — — — — — — — —--räcker.

I — — — — — — — — — — efterrättelse.

■ År — — — — — — — — fallit.

81 §.

Har — — — — — — — — sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs,
beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen på
därom gjord ansökning avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före.sagda dag.

Kung}. May.ts Proposition Nr 82.

297

Förslag

till

L u g

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsular,jurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Ivonsulardomaren är konkursdomare.

I----landet.

Beträffande----underrätt.

Han — — — — rätten.

Äktenskapsförord — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1920■ 1 sand. 68 käft. (Nr 82.)

2821 19 38

298

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg skola, 29 § i nedan angivna del, erhålla
följande ändrade lydelse:

10 §.

År på grund av ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad,
vare den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning
därom gjord i protokollet över inteckningar i fartyg.

20 §.

29 §.

Då utmätning skett av fartyg, som blivit i fartygsregistret infört,
eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats, att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

290

bevis härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet över
inteckningar i fart}Tg. Visas — — — antecknat.

Har — — — — kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke äga tillämpning i avseende å konkurs, som följt
på ansökning, den där gjorts före sagda dag.

300

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 20 november 1845
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, skall erhålla följande ändrade lydelse:

År köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen för
intagande i protokollet hos överståthållareämbetets kansli eller inför
rätten företeddes, eller försättes säljaren i konkurs, efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, vare den sålda egendomen ej fredad från att utmätas
eller att till konkursboet räknas. Lag samma vare, där konkurs
föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund av konkursen förfallit,
eller följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om ackordsförhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, samt beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelats inom
tid, som i första punkten sägs. Göres efter utgången av sistnämnda tid
jäv mot köpeavhandling, vilken befinnes så upprättad och behandlad,
som nyss sagts, vare, där jävet göres vid utmätningstillfälle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom tre månader därefter
instämma såväl säljaren som köparen till domstolen i den ort, där
godset finnes, eller vare all talan i ty mål kvitt; och stånde godset i
kvarstad, därest sökanden, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen,
hos överexekutor ställer full borgen för den kostnad och skada, som
av kvarstad en följa kan; var säljarens egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i
39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

301

Utclraq av protokollet, hållet i Kanal. Maf.ts laqråd fredaqen
den 6 februari 1920.

Närvarande:

Justitieråden Am’en,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakomraet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 10 oktober 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till:

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj. 1918 om sär skilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

302

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och

om urarvagörelse;

12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte av lös egendom;

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj

1917 om försäkringsrörelse;

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion;

19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg; samt

20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av assessorn Sven Lawski.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till konkurslag.

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

Då frågan om revision av konkurslagstiftningen på allvar togs upp,
framhölls såsom särskilt viktiga önskemål, att konkurs förvaltningen
skulle bliva mera sakkunnig, kontrollen effektivare samt kostnaderna för
förvaltning och kontroll lägre. Det är ej heller underligt, att uppmärksamheten
starkt fästats vid förvaltningens organisation, då möjligheten
att genom konkurs vinna betalning ur de förhandenvarande tillgångarna
i hög grad beror på förvaltningens anordning, skötsel och kostnad,

Kungl. Maj ds Proposition Nr 82. .''SO.''!

Omdömet om förslaget i dess lielhet måste därför i ej ringa grad grunda
sig på uppfattningen i vad mån det lyckats att uppnå de eftersträvade
fördelarna.

Den anordning av förvaltningen förslaget slutligen kommit att förorda
står i det hela ganska nära den nuvarande konkurslagens. Huruvida
lämplig person utses till förvaltare beror — frånsett konkursdomarens
befogenhet att utesluta uppenbart olämpliga personer — på borgenärernas
eget intresse och urskiljning, men möjligheten för att valet
snedvrides genom fullmaktssamling finnes kvar. Föreställningen att
förvaltarna skulle komma att representera efter gäldenärernas yrken avpassade
specialkunskaper och erfarenhet torde i de flesta fall icke komma
att motsvaras av verkligheten. Åven om dylika speciella insikter skulle
erfordras för en god realisation av gäldenärens egendom, vilket sannolikt
i regel icke är fallet, torde dock kretsen av dem, som kunna och
vilja ifrågakomma till konkursförvaltare, bliva ungefär densamma som
hittills och således ganska begränsad. Att förvaltningsorganen skulle
på grund av de föreslagna lagbestämmelsernas införande i och för sig
bliva mera kompetenta än för närvarande kan därför knappast förväntas.

Rättens ombudsmans uppgifter hava väsentligen ökats i omfattning
och betydelse. Samtidigt som härigenom nödig lagkunskap och formell
vana skulle tillföras förvaltningen torde hava åsyftats att hos rättens
ombudsman framkalla ett starkare intresse för och en noggrannare tillsyn
å förvaltningen än vad han för närvarande anses i allmänhet prestera.
Det är också sannolikt, att rättens ombudsman kommer att i
väsentligt högre grad än nu i regel lärer ske följa hela gången av förvaltningen,
och detta innebär onekligen ett visst moment av kontroll.
Men å andra sidan är det uppenbart, att den, som har att deltaga uti
eller själv avgöra alla viktiga frågor, som anförtrotts åt förvaltningen,
icke tillika kan vara ett fullt opartiskt kontrollorgan. Snarare synes
rättens ombxidsmans ställning enligt förslaget kunna anses i huvudsak
vara en av domaren utsedd förvaltares. Borgenärernas egna kontrollanter,
granskningsmännen, torde ej få avsevärt större betydelse än motsvarande
funktionärer enligt 44 § i gällande konkurslag. Den ökade
kontrollen genom förslaget lärer således icke bliva alltför stor.

Föreskriften angående antalet förvaltare bär tydligen givits i syfte
att nedbringa kostnaderna. Helt av godo är stadgandet dock icke. Stå
tämligen jämstarka borgenärsgrupper mot varandra, kan det nog vara
lämpligt, att båda deltaga i förvaltningen även där förslagets legala

304

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

förutsättningar för flera förvaltare icke föreligga. Kostnadssynpunkten
har här måst inkräkta på anordningens smidighet. Huru totalsumman
av förvaltare- och ombudsmannaarvoden kommer att ställa sig i
jämförelse med sammanlagda beloppet av motsvarande funktionärsarvoden
för närvarande är svårt att förutsäga. Enbart den omständigheten
att bestämmandet lägges .helt i domstolens hand ger val en viss säkerhet
mot oskäliga arvoden men sannolikt ej heller mera. Antagligen
kommer en blivande ensamförvaltare att få större belopp än var och en för sig
av flera syssloman men mindre än alla tillsammantagna. Det är däremot
mycket sannolikt, att arvodet till rättens ombudsman kommer att stegras.
Därför talar redan den omständigheten att kompetensvillkoren utesluta en
grupp av juridiskt bildade, vilka kunna antagas hava mindre arvodesanspråk
än de, bland vilka rättens ombudsmän torde få utses enligt förslaget.
Men därtill kommer, att rättens ombudsmans i hög grad vidgade
åligganden sannolikt föranleda ökade krav på ersättning, vilka i sin tur
kunna framkalla motsvarande anspråk från förvaltaren, överhuvud är
nog den reglering i detalj av själva förfarandet, som förslaget innehåller,
ägnad att i många fall verka fördyrande. Om allt sammanlägges, synes
det vara att vänta, att kostnaderna enligt förslaget i genomsnitt icke
komma att understiga de nuvarande.

Under sådana omständigheter ligger det nära till hands att se till
om icke ett bättre resultat kunde vinnas genom ett motsatt system med
förvaltare tillsatta av konkursdomaren, vilkens åligganden i övrigt med
avseende å förvaltningen i sammanhang härmed skulle ökas, samt
kontrollorgan utsedda av borgenärerna. För att en sådan för våra
förhållanden tämligen främmande anordning skulle kunna förordas synes
emellertid krävas, dels att densamma redan från början omfattas med
förtroende inom de kretsar, vilkas intressen det närmast gäller att tillvarataga,
och dels att underdomstolarna kunna anses lämpade för de
nya uppgifterna utan att dessa störande påverka deras huvudsakliga
verksamhet. I båda dessa avseenden brista förutsättningarna enligt vad
tydligen utvisas av yttranden från representativa enskilda korporationer och
från domarkårerna. Vad nu sagts har i stort sett enahanda giltighet
för såväl det ursprungliga som det definitiva förslaget från de kommitterade,
vilka utsetts för konkurslagens revision.

Om sålunda icke för närvarande finnes stor utsikt att kunna i högre
grad uppnå de önskemål i avseende å förvaltningen, som kanske betonats
kraftigast från början, skulle det kunna ifrågasättas huruvida det överhuvud
är skäl att nu skrida till en rotorm av konkurslagstiftningen. För sin
del har lagrådet emellertid trots de anförda betänkligheterna icke kunnat

Kung1. Maj.is Proposition Nr 82. 30f>

stanna vid eu negativ ståndpunkt. Verkningarna av den nya förvaltningsorganisationen
torde i första rummet bero på de korporationer,
köpmannaföreningarna och advokatsamfundet, bland vilkas tjänstemän
eller medlemmar funktionärerna i huvudsak komma att hämtas, och det
torde icke vara alltför förmätet att hoppas, att dessa skola söka tillse,
att förvaltningen skötes med omsorg och arvodesanspråken hållas inom
rimliga gränser. Genom samverkan mellan representanter för underdomstolarna
torde också åtskilligt kunna göras för att från början vinna
enhetlighet och fasthet i arvodesbestämningen.

Därtill kommer, att förslaget i andra avseenden än i fråga om förvaltningen
tillför den svenska konkurslagstiftningen vissa nyheter av
icke ringa vförde. I detta hänseende bör erinras om den möjlighet att
på ett tidigare stadium få gäldenären försatt i konkurs, som är åsyftad
med förslagets inledande paragrafer. Ökas härigenom själva de realiserbara
tillgångarna, är detta en omständighet av än större vikt för det
ekonomiska resultatet än förvaltningen. I samma riktning kan det antagas,
att ändringarna i fråga om återvinningsreglerna komma att verka.
Till ett gynnsamt utfall av konkursen bör också bidraga den hastigare
realisation av boets egendom, som förslaget möjliggör genom sina kortare
tidsfrister och större självständighet för förvaltningsorganen. En
väsentlig fördel är även den enklare proceduren i fattigkonkurser. Och
slutligen låter det sig icke göra att med gällande konkurslag förena
lagstiftning om ackord utan konkurs, vilken enligt erfarenhet från utlandet
synes kunna medföra åtskilliga fördelar.

På grund av vad sålunda anförts anser sig lagrådet böra tillstyrka,
att förslaget lägges till grund för proposition i ämnet.

1 §-

Lagrådet:

I denna paragraf — liksom i 2 § — talas om att gäldenär är »på
sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld». På andra
ställen i förslaget, t. ex. i 29 §, förekommer ordet »obestånd» utan något
tillägg. Då ordet där icke gärna kan äga annan betydelse än i 1
och 2 §§, torde det vara avsett att i sistnämnda paragrafer giva en
definition å vad som förstås med »obestånd». Syftemålet lärer vinnas
på ett lyckligare sätt, om man antingen i 1 § utbyter de citerade orden
mot »på obestånd, så att han icke kan rätteligen betala sin gäld», och
i 2 § endast talar om »obestånd» eller ock låter 1 § inledas med orden
»Finner någon sig icke kunna rätteligen betala sin gäld» och 2 § i förevarande
del lyda: »på obestånd, såsom i 1 § sägs».

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 282119 39

306

Kungl. Maj-ts Proposition Nr 82.

2-5 §§.

Justitierådet Améen:

I motsats till gällande lag innehåller förslaget icke några bestämmelser
om rätt för en i konkurs sökt gäldenär att undvika konkurs genom
betalning av konkurssökandens fordran. I avseende på innebörden
av denna tystnad hysa konkurslagstiftningskommittén och de för granskning
av dess utlåtande tillkallade sakkunniga olika uppfattning.

Vid bedömande av huru denna fråga bör regleras samt huru bestämmelserna
därom böra avfattas måste man till en början göra klart
för sig det samband frågan äger med de allmänna civilrättsliga reglerna
om en fordringsägares rätt att vägra mottaga betalning för sin fordran.
Har en fordringsägare icke sådan rätt, förlorar han nämligen, om icke
särskilda bestämmelser givas, genom ett betalningserbjudaude otvivelaktigt
befogenheten att såsom borgenär fordra konkurs. Kau han däremot
avvisa betalning och begagnar sig av denna rätt, bibehåller han
sin egenskap av fordringsägare och är oförhindrad att fullfölja sin konkursansökning.

I avseende på fordringsägares befogenhet att icke mottaga erbjuden
betalning torde enligt rådande rättsuppfattning gälla, att en fordringsägare
icke är skyldig underkasta sig betalning av en icke förfallen
fordran, åtminstone om den löper med ränta, men i regel icke kan avböja
gäldandet av en förfallen fordran, vare sig betalningen erbjudes av
gäldenären själv eller av tredje man. Enligt de sakkunnigas uppfattning
lider denna regel av det undantaget att en fordringsägare, som
anser sin gäldenär konkursmässig, är berättigad avvisa hans betalningserbj
lidande, emedan betalningen i händelse av konkurs kan återvinnas
till konkursboet. Huruvida detta är överensstämmande med gällande
rättsuppfattning synes emellertid tvivelaktigt. Erkänner vår nuvarande
rätt icke nämnda undantag, torde därav och av vad ovan anförts bliva
en följd, att förslaget närmast måste så tolkas, att en gäldenär alltid
kan genom betalning omintetgöra en konkursausökning, vilken framställts
av en fordringsägare, vars fordran är förfallen. Den motsatta
tolkning kommittén i sin motivering gjort gällande synes svårförenlig
med förslagets formulering. Vill man emellertid, vilket synes befogat,
biträda det system kommittén enligt sin motivering önskat införa, torde
detta emellertid böra principiellt grundas på i viss mån andra omständigheter
än dem kommittén framhållit.

^ ad då först angår det fall att den allmänna konkursgrunden i 2 §,
insolvens, åberopas till stöd för konkursansökningen synes man med

Kunf/1. Maj:tu Proposition Nr 82.

307

fog kunna göra gällande, att en fordringsägare, som genom att på denna
omständighet grunda sin konkursansökning ådagalagt sin uppfattning
att gäldenärens ställning är så undergrävd, att rättvisan kräver det
samtliga fordringsägare få konkurrera om hans tillgångar, knappast
bör tvingas att begå den illojalitet mot övriga fordringsägare, som
skulle ligga däri att hall av gäldenären mottoge full betalning för sin
fordran. Det kan till och med ifrågasättas om han ens bör vara berättigad
att, efter det konkursansökningen gjorts, av gäldenären mottaga
betalning. Principiellt riktigast vore kanske att förbjuda detta; och
ett sådant förbud skulle även förekomma det nu vanliga missbrukandet
av konkursansökning såsom ett medel att snabbt skaffa sig betalning
för en fordran. Men då ett sådant förbud icke skulle hindra en fordringsägare,
som icke har tillbörlig hänsyn till övriga fordringsägare,
att återkalla konkursansökningen och därmed förvärva sig rätt att mottaga
den erbjudna betalningen, synes ett dylikt förbud vara i det närmaste
resultatlöst.

Vad nu sagts gäller det fall att det är gäldenären själv, som vill
betala. Erbjudes betalningen av tredje man, ställer sig saken något
annorlunda. Under förutsättning att de erbjudna medlen verkligen härröra
från tredje man minskas ju icke genom betalningen gäldenärens
tillgångar övriga fordringsägare till förfång. Konkurssökanden brister
icke i hänsyn mot dessa, om han mottager vad som erbjudes. Skulle
man emellertid anse konkurssökanden förpliktad att mottaga betalning
av tredje man, tjänade det till föga att tillerkänna honom rätt att avvisa
betalning från gäldenären, som lätteligen torde Unna medel att,
utan att röja sig, genom tredje man erbjuda de medel gäldenären har
till hands för fordringens gäldande. Man torde därför böra tillerkänna
fordringsägaren rätt att, efter det konkursansökuingen framställts, jämväl
avvisa betalning, som erbjudes av tredje man. I de fall, då något
verkligt intresse föreligger för tredje man att förekomma gäldenärens
konkurs — såsom då man håller på att underhandla om eu avveckling,
som man anser fördelaktigare än konkurs — torde väl i regel konkurssökanden
finnas villig mottaga betalning, i vilket fall hans konkursansökning
naturligtvis förfaller.

I de fall, då konkursansökningen fotas på de speciella konkursgrunder,
som omförmälas i 3—5 §§, kan vad ovan anförts synas i någon
mån mindre tillämpligt, om man anser, såsom väl torde vara förslagets
mening, att i nämnda paragrafer omförmälda fakta föranleda
konkurs även om gäldenären trots desammas förefintlighet skulle i stort
sett vara solvent. Men även om konkursansökningen i detta fall icke

308

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

innebär ådagaläggandet av en bestämd uppfattning att gäldenären är
insolvent, visar dock konkursyrkandet en så stark misstanke därom, att
det ovan framställda betraktelsesättet även här bör vara befogat.

På. grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förslaget införes
en bestämmelse, varigenom konkurssökanden uttryckligen tillerkännes
rätt att efter det konkursansökningen framställts vägra mottaga betalning
för den fordran, som ligger till grund för ansökningen.

Vad angår rätten att undvika konkurs genom att ställa säkerhet
bör denna naturligtvis följa samma regler, som tillämpas i fråga om betalning.
Härom torde emellertid icke behövas något särskilt lagstadgande,
då det torde följa av allmänna regler, att en fordringsägare alltid
kan avvisa gäldenärens förslag att fordringsägaren skall åtnöjas med
ställande av säkerhet.

Justitierådet friherre LeijonhufvucL:

I samband med frågan om den i 4 § uppställda speciella konkursgrundens
befogenhet står ett spörsmål, som varit föremål för uttalanden
i olika riktning av kommittén och de sakkunniga och som icke i det
remitterade förslaget direkt besvarats. Under det att konkurslagen medgiver
gäldenär att undvika konkurs genom att förnöja borgenären eller,
med visst undantag för köpman, ställa borgen för fordringen, innehåller
förslaget icke något motsvarande stadgande. Att ett dylikt allmänt och
ovillkorligt stadgande icke vore förenligt med förslagets återvinningsbestämmelser
torde vara tydligt. Emellertid drager kommittén av förslagets
tystnad i förevarande avseende den slutsatsen att under inga omständigheter
den konkurssökande borgenären av erbjuden likvid eller
säkerhet berövas behörigheten att fullfölja ansökningen. De sakkunniga
åter anse behörigheten upphöra, om den erbjudna betalningen av förfallen
fordran eller säkerheten, då fråga är om ej förfallen fordran, icke
kan återgå i händelse konkurs på grund av annan ansökning skulle inträffa,
d. v. s. då betalningen eller säkerheten erbjudes av tredje man.

Det vill synas som om de skäl, vilka de sakkunniga anfört till
stöd för den av dem förfäktade uppfattningen, vore mera bärande och
att följaktligen den blivande lagen bör hava ett innehåll, som medger
en dylik tolkning. Huru med den föreslagna avfattningen av de olika
stadgandena tolkningen skulle komma att utfalla måste dock anses tvivelaktigt.
Å ena sidan giver, såsom av de sakkunniga vid den nuvarande
6 § påpekats, den där meddelade föreskriften stöd för deras åsikt.
Å andra sidan synes den motsägas av vad 4 § innehåller därom att
köpman, som ej inom en vecka efter anmaning betalat förfallen gäld,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

30i>

skall försättas i konkurs; av denna kategoriska bestämmelse kan anses
följa, att betalning, som erbjudes efter berörda tids utgång, icke i något
fall förhindrar bifall till konkursansökningeu.

Om, på sätt nedan ifrågasättes, 4 § kommer att undergå förändring,
torde den sålunda uppkomna tvistiga frågan kunna anses löst i den av
de sakkunniga angivna riktningen. 1 motsatt fall synes uttryckligt lagstadgande
i sådant hänseende erforderligt.

Oavsett förhållandet mellan nyssberörda tvistefråga och stadgandet
i 4 § torde innehållet i nämnda paragraf icke vara fullt förenligt med
förslagets allmänna ståndpunkt rörande gäldenärens insolvens såsom
den egentliga konkursgrunden. Att genom 3 § köpmans betalningsinställelse
upphöjes till ovillkorlig konkursanledning torde icke innefatta
någon oegentlighet under förutsättning att, såsom förslaget ock innebär,
den så betraktas endast om den fortfar ännu då beslutet om egendomsavträde
meddelas. Men att utan hänsyn till denna förutsättning konstituera
en viss tids underlåtenhet att betala en enstaka skuld såsom
absolut konkursgrund synes ej principiellt riktigt.

Anser man det ifrågavarande fallet böra särskilt omnämnas i lagen,
synes ur alla synpunkter vara lämpligast att inskränka sig till ett stadgande,
som,då borde förenas med 3 §, att köpman, som oaktat vederbörlig
anmaning en vecka underlåtit att betala klar och förfallen gäld, skall
så länge underlåtenheten därefter varar anses hava inställt sina betalningar.
Bestämmelsen skulle då mera naturligt anknyta sig till huvudregeln
i 3 § och endast innebära uppställandet gentemot köpmannen av
en berättigad presumtion för betalningsinställelse men däremot icke, på
sätt förslaget synes medföra, åt specialfallet giva en räckvidd utöver den,
som tillmätes betalningsinställelse, vilken inträffat utan att betalningsanmaning
i den föreskrivna formen ägt rum.

Med eu sådan anordning som den nu förordade bortfaller anledningen
till den i paragrafen gjorda begränsningen av tiden, inom vilken
konkursansökning med åberopande av ifrågavarande grund skall ingivas.
Vidtages ej den föreslagna ändringen, torde emellertid böra genom någon
jämkning av ordalagen tydligare utmärkas, att genom dröjsmål med konkursansökningen
betalningsunderlåtenheten endast förlorar sin verkan såsom
absolut konkursskäl; den nuvarande avfattningen kan anses utmärka,
ehuru uppenbarligen så ej är meningen, att berörda underlåtenhet efter
den stadgade tidens utgång icke skulle få åberopas ens såsom ett indicium
för obestånd vid konkursansökning jämlikt 2 §.

310

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

Justitierådet Edelstam:

Lika med de sakkunniga anser jag, att konkurs bör i visst fall kunna
även mot den sökande borgenärens bestridande avvärjas genom erläggande av
betalning eller ställande av säkerhet. Godkännes denna uppfattning, synes
emellertid erfordras en uttrycklig bestämmelse av innebörd att borgenären
förlorar sin behörighet att uppträda såsom konkurssökande, om han erhåller
full, mot återvinning tryggad betalning för förfallen fordran eller
på dylikt sätt beskaffad säkerhet för att icke förfallen fordran infrias å
förfallodagen. Eljest torde det kunna befaras, att en oriktig lagtillämpning
kunde på sina håll vinna insteg. Då nämligen vad 6 och 7 §§
konkurslagen stadga i ämnet icke upptagits i förslaget och nu förevarande
paragrafer äro kategoriskt avfattade, skulle väl understundom —
i saknad av en bestämmelse med ovan angivna innebörd och med hänsyn
till vad kommittén anfört i sin motivering — göra sig gällande
den åsikten att betalning eller säkerhet icke under några som helst omständigheter
finge påtvingas borgenären. Och om vederbörande domstol
ej hyste denna mening utan ansåge betalnings erläggande eller säkerhets
ställande få äga rum jämväl mot bestridande, kunde domstolen, därest
en bestämmelse av antydda slag icke meddelats, komma att godtaga betalning
eller säkerhet, som med hänsyn till förslagets återvinningsstadganden
ej vore tillfredsställande. Jag hemställer förty om införande i
förslaget av en dylik bestämmelse. Vinner denna hemställan bifall, lärer
böra iakttagas, att bestämmelsen insattes såsom en särskild paragraf.
Till undvikande av paragrafföljdens rubbande kunde därvid 3 och 4 §§
ånyo sammanföras till en enda paragraf med nummer 3, 5 § åter erhålla
nummer 4 och den nya paragrafen få nummer 5.

I 4 § torde slutet av första stycket lämpligen böra erhålla följande
lydelse: »skall, där borgenären senast tre veckor efter nämnda tids utgång
det yrkar, gäldenären försättas i konkurs.»

Regeringsrådet Linnér:

1862 års konkurslag angiver vissa omständigheter, vid vilkas förhandenvaro
gäldenär skall på borgenärs ansökan försättas i konkurs.
Föreligger icke någon av de uppräknade omständigheterna, kan gäldenären
icke mot sitt bestridande åläggas att avträda sina tillgångar. Domstolen
har alltså endast att undersöka till- eller frånvaron av den åberopade
konkursanledningen utan att kunna ingå i prövning huruvida omständigheterna
överhuvud i det individuella fallet äro sådana, att den
yrkade påföljden bör inträda. Denna metod, som är typisk för ett äldre
lagstiftningssätt, har det föreliggande förslaget principiellt övergivit,

Ktmgl. Maj.ts Proposition Nr 82.

311

i det att detsamma i likhet med moderna konkurslagar i allmänhet upptager
gäldenärens insolvens såsom konkursgrund och överlämnar åt domstolen
att i varje föreliggande fall avgöra huruvida insolvens föreligger
eller icke. Att förslaget i 2 § ej nöjer sig med den allmänna satsen
utan angiver vissa exempel på omständigheter, som i regel kunna anses
såsom säkra symtom på insolvens, torde icke innebära någon avvikelse
från nämnda princip utan lärer allenast avse att giva domstolarna eu
ledning för bedömandet, vilken möjligen kan vara påkallad särskilt under
den första tiden av lagens tillämpning. Däremot torde det icke kunna
förnekas, att det innebär ett frångående av den grundläggande ståndpunkten,
då förslaget i 3 och 4 §§ upptagit vissa omständigheter såsom
ovillkorliga konkursgrunder. Mellan dessa stadganden synes dessutom
den inkonsekvensen förefinnas, att betalningsinställelse enligt 3 § skall
föranleda konkurs endast om densamma fortfar, då konkursansökning
avgöres, under det däremot enligt 4 § underlåtenhet att betala efter
uppmaning, som dock närmast torde kunna uppfattas såsom ett specialfall
av betalningsinställelse, skall föranleda konkurs även om betalning
skett vid nämnda tidpunkt. Stadgandena i 3 och 4 §§ synas ej heller
vara motiverade av praktiska skäl. Det torde vara alldeles uteslutet, att
icke domstolarna komma att anse betalningsinställelse eller nyssberörda
specialfall därav såsom ett synnerligen starkt bevis för gäldenärens insolvens,
men gäldenären bör dock icke berövas möjligheten att föra motbevisning.
Han ■ kan t. ex. genom intresserade personers mellankomst
hava fått sin kredit ordnad, så att han är i stånd att rätteligen betala
sin gäld, och då bör han icke sättas i konkurs. Någon fara att gäldenären
i saknad av förevarande stadganden skulle obehörigen fördröja
konkursen synes icke vara för handen, allra minst med den avvisande
hållning till uppskovsbegäran, som förslaget i 16 § intager. 3 och 4 §§
böra således enligt min uppfattning utgå.

På grund av den betydelse betalningsinställelse obestridligen äger
såsom insolvensindicium synes det emellertid lämpligt att i anslutning
till kommitténs preliminära förslag upptaga nämnda omständighet bland
exemplen i 2 §. Att betalningsinställelse sålunda kommer att angivas
såsom bevismedel för insolvens icke allenast för köpman synes vara en
fördel. Såsom kommittén framhållit har den utveckling anlitandet av
kredit i större omfattning numera tagit lett därhän, att begreppet betalningsinställelse
väl kan vara tillämpligt utom deras krets, som i lagteknisk
mening äro att anse såsom köpmän. Det torde t. ex. icke kunna
förnekas, att en jordbrukare, som inlåtit sig i större affärer, kan på ett
fullkomligt typiskt sätt inställa sina betalningar. Givet är emellertid,

312

Klingl. Maj:ts Proposition Nr 82.

att betalningsinställelse såsom insolvensbevis alltjämt kommer att få sin
största betydelse, då det är fråga om köpmans konkurs.

Anses det av praktiska skäl önskvärt att i lagen uttryckligen angiva
köpmans underlåtenhet att oaktat vederbörlig uppmaning inom en
vecka betala klar och förfallen gäld såsom betalningsinställelse, synes
med den av mig föreslagna uppställningen ej möta hinder att upptaga
ett dylikt stadgande såsom särskilt stycke i 2 §.

Om förslaget ändras på sätt här föreslagits, synes därigenom också
bliva klart huru den omständigheten att åt sökanden erbjudes betalning
skall bedömas. Enligt kommitténs mening inverkar nämnda förhållande
icke på ansökningen; enligt de sakkunnigas utlåtande däremot kan gäldenären
undgå konkurs därigenom att tredje man erbjuder sökanden betalning
för hans fordran. Lagtexten, som synes närmast föranleda den
tolkning kommittén omfattat, har dock icke med anledning av de sakkunnigas
uppfattning förändrats i denna del. En oklarhet har härigenom
uppkommit, som icke bör få kvarstå. Enligt min uppfattning bör den
riktiga ståndpunkten vara, att erbjuden betalning, som icke föranleder
konkursansökningens återtagande, avvänder konkurs allenast under den
förutsättningen att den, eventuellt jämte andra fakta, kan anses innefatta
bevis att insolvens icke föreligger. När detta är förhållandet kan icke
avgöras av lagen utan måste prövas av domstolen i varje särskilt fall.
Att så bör ske blir också klart, om insolvens är den enda konkursgrund
lagen känner och frågan om insolvens det enda bevistema, som kommer
under bedömande. Vad nu sagts om betalning gäller även om säkerhets
ställande.

I 5 § har förslaget med viss ändring av bevisskyldigheten upptagit
stadgandena i 2 § 2 mom. konkurslagen, vilka lämna möjlighet för
borgenärer med viss förmånsrätt att få gäldenär försatt i konkurs, då
förmånsrätten råkar i fara, oberoende av om gäldenären i övrigt har
tillgångar till förnöjande av sina borgenärer. Dessa stadganden må
anses behövliga så länge man behåller ett system av i lagen uttömmande
uppräknade konkursanledningar, vilka icke alltid kunna antagas
bereda möjlighet åt ifrågavarande förmånsrättsägare att i rätta ögonblicket
få gäldenären försatt i konkurs. Men med förslagets ståndpunkt
synas de icke stå rätt väl tillsamman. Då gäldenären skall försättas i
konkurs så snart betalningsoförmåga ådagalägges, samt domstolen därvid
har fullt fri bevisprövning, böra väl även de borgenärer, om vilka bär
är fråga, anses säkerställda. Vad särskilt beträffar det fall att gäldenären
genom lösöreköpsavhandling försålt egendom, som är föremål för

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82.

313

förmånsrätt, lärer detta alltid, oberoende av särskilt stadgande, komma
att betraktas såsom ett synnerligen starkt symtom på insolvens. Jag
hemställer alltså, att 5 § måtte utgå.

Lagrådet:

I vissa yttranden hava uttalats farhågor för att förslaget på grund
av de svenska domstolarnas stränga fordringar på bevisning skulle
komma att minska möjligheten för borgenärer att få gäldenär i konkurs
även där förhållandena äro sådana, att konkursansökningen borde beviljas.
Vore denna anmärkning riktig, skulle detta innebära, att en
modern konkurslagstiftning, som givetvis måste vara grundad på fri
bevisprövning, icke för närvarande vore tillrådlig. Så illa ställt torde
det väl emellertid icke vara. Däremot synes det icke uteslutet att, då
sökanden enligt förslaget icke behöver åberopa någon i lagen särskilt
angiven omständighet såsom stöd för sitt påstående om gäldenärens
insolvens, konkursansökningar kunna göras i utpressningssyfte eller för
att bringa en gäldenär på fall. Särskilt under en depressionsperiod
lära dylika manipulationer kunna medföra allmänskadliga verkningar.
För att i någon mån förebygga ett sådant resultat torde det böra tagas
under övervägande om icke bestämmelser höra meddelas om skadeståndsskyldighet
för sökande, vars ansökning ej bifalles, efter mönster av 117
§ norska konkurslagen.

6 §*

Lagrådet:

Förevarande paragraf motsvarar stadgandet i första punkten av 5
§ andra stycket konkurslagen. Under det att enligt sistnämnda lagrum
från rätt att begära gäldenärs försättande i konkurs är utesluten borgenär,
som för sin fordran har säkerhet genom pant eller genom inteckning
i fast egendom, är emellertid enligt förslaget enahanda undantag
gjort i fråga om borgenär, som till säkerhet för sin fordran har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom eller inteckning
i fast egendom. Med den ändrade formuleringen torde någon
ändring i sak ej vara åsyftad. Det kan dock ifrågasättas huruvida icke
de föreslagna ordalagen innebära en sådan. På sätt kommittén i sin
motivering till 23 och 24 §§ i förslaget påvisat torde i praxis vara antaget,
att, då i 13 § konkurslagen talas om intecknings-eller panthavare,
med sistnämnda uttryck avses icke blott borgenär, som har lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt i handom, utan även den,
som har sådan panträtt i fast egendom, varom förmäles i 11 kap. 2 §
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 282119 40

314

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

jordabalken och i 17 kap. 6 § handelsbalken eller som är medgiven i
en del särskilda författningar, exempelvis för odlingslån och s. k. premielån.
Den tolkningen synes då naturlig, att även i 5 § konkurslagen
åsyftas pantkavare i antydda vidsträcktare bemärkelse. Skäl torde ock
saknas, varför inteckningshavare och de, som eljest hava panträtt i fast
egendom, icke skulle vara likställda i fråga om befogenheten att söka
gäldenären i konkurs. Därutinnan lärer ej heller erfordras undantag
beträffande sjöpanthavare, även om måhända dessa icke skulle träffas
av bestämmelserna i 5 och 13 §§ konkurslagen. Lagrådet hemställer
fördenskull, att förevarande paragraf i nu berörda hänseende måtte
bringas till överensstämmelse med 23 § i förslaget, som i denna del
erhållit en avfattning ägnad att omfatta samtliga innehavare av panträtt
i fast och lös egendom.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Enligt gällande rätt är panthavare utesluten från rätten att påkalla
gäldenärens försättande i konkurs, om han ej kan visa, att panten är
otillräcklig till gäldande av hans fordran. Förslaget åter innebär, att
panthavare är därtill berättigad, därest icke gäldenären styrker pantens
tillräcklighet. Kommittén synes hålla före, att konkurslagens ståndpunkt
i bevisningsfrågan är principiellt oriktig och att överhuvud fullgiltiga
teoretiska skäl saknas för att neka borgenär med betryggande säkerhet
rätten att påkalla konkurs, ehuru vissa praktiska hänsyn ansetts betinga
stadgandets kvarstående, dock med berörda omkastning av bevisskyldigheten.

Vid sitt yttrande om obehörigheten av att utesluta panthavare från
talerätt torde kommittén närmast haft tanken fästad på den av kommittén
i annat sammanhang framhållna intressegemenskapen mellan en persons
borgenärer, varav förmenats följa, att envar av dem är representant
för detta gemensamma intresse. Konkursens ändamål är dock endast
att bereda varje borgenär tillfälle att utfå sin behöriga andel av gäldenärens
tillgångar, så att ej någon gynnas på de andras bekostnad, men
däremot icke att giva borgenär, som genom specialexekution i tillgångarna
kan tillfullo utfå sin rätt, någon annan utväg därtill. Häri torde
ligga den teoretiska grunden till säkerställd borgenärs uteslutande från
rätten att uppträda som konkurssökande. Att han oaktat brist på eget
intresse av att framtvinga konkurs ändock skulle kunna uppträda för
andra borgenärers räkning torde ej vara riktigt så länge man ej gjort
det till en plikt såväl för gäldenär att avträda sina tillgångar så snart

Kungl. Maj:ts Proportion Nr 82. 315

han är på obestånd som för offentlig myndighet att ingripa för ernående
av samma resultat.

Om man sålunda finner ett specialstadgande angående panthavare
i och för sig vara behörigt, bör frågan om bevisskyldighetens fördelning
lösas enbart med hänsyn till vad sakens natur kräver. Vad då beträffar
avtalsenlig pant torde sannolikheten vara störst för det antagandet
att borgenär, som ansett gäldenärens förmögenhetsställning vara sådan,
att särskild säkerhet för fordringen är av nöden, då ock betingat sig
full säkerhet. Det synes med avseende härå böra ankomma på borgenären
att, om han vill åberopa vare sig att säkerheten från början varit
otillräcklig eller att den sedermera nedgått i värde, därom förebringa
utredning. Jämväl lärer den skyldighet i fråga om bevisning, som förslaget
pålägger gäldenären, i en del fall svårligen kunna av honom fullgöras.
Aven om vidkommande lagbestämd pant en presumtioä för pantens
tillräcklighet ej alltid vore befogad, särskilt om, såsom förslaget
avser, under panträtt inbegripes retentionsrätt, lärer dock därav ej betingas,
att bevisningsregeln uppställes annorlunda än som i fråga om
pant av det först omnämnda slaget är naturligast, och att giva olika
bestämmelser för de båda fallen torde ej kunna ifrågakomma.

Det hemställes förty om bibehållande av nuvarande lags ståndpunkt
i förevarande avseende.

Regeringsrådet Linnér:

Med hänsyn till vad ju3titierådet friherre Leijonhufvud anfört angående
bevisskyldighetens fördelning instämmer jag i hans hemställan.

12-14 §§•

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Förslaget inför den nyheten att, då frågan om gäldenärs försättande
i konkurs skall hänskjutas till rätten, kallelse till rättens sammanträde
kan tillställas sökanden och gäldenär, som fått del av ansökningen,
genom rekommenderat brev. Utvägen synes vara praktisk och icke
böra möta några betänkligheter. De närmare stadgandena härom i vad
de avse gäldenären innehålla, att föreläggandet för honom att förklara
sig över konkursansökningen skall innefatta erinran att han kan varda
kallad till rätten genom meddelande per post och, i händelse ej tillförlitlig
upplysning om hans postadress föreligger, jämväl upptaga en anmaning
till honom att hos konkursdomaren anmäla postadress samt att,
om vid kallelsens utfärdande vunnits tillförlitlig upplysning om gälde -

316

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

närens postadress, kallelsen må avsändas i rekommenderat brev. Har
sådan upplysning ej vunnits, skall tydligen, ehuru det ej direkt utsäges,
kallelsen i eljest vanlig ordning delgivas gäldenären.

Mot vad sålunda föreslagits må erinras, att om, såsom ordalagen
kunna tolkas, det åsyftas, att ett misstag av domaren vid bedömandet
av berörda upplysnings tillförlitlighet skulle göra kallelsen ogiltig och
kunna av gäldenären åberopas såsom grund för talan mot beslut om
hans försättande i konkurs, därav kunde uppstå olägenheter. Och även
om det göres tydligt, att kallelse genom posten är giltig så snart domaren
finner uppgiften om gäldenärens adress vara tillförlitlig, är ju alltid möjligheten
av ett misstag tänkbar, så att gäldenären kan bliva dömd utan
att han haft tillfälle att vid rätten yttra sig och utan att han haft kännedom
om den risk, för vilken han i sådant hänseende varit utsatt.

De -antydda betänkligheterna äro givetvis av ringa praktisk betydelse.
Men även frånsett dem synes saken kunna ordnas på ett enklare
och fullt betryggande sätt, nämligen så att föreläggandet för gäldenären
att förklara sig skall innehålla jämväl uppmaning att, om han ej medgiver
ansökningen, inkomma med uppgift å den postadress, under vilken
han vill hava sig tillställd underrättelse om tiden, då rätten kommer
att sammanträda för prövning av ansökningen, vid äventyr att han ej
varder till sammanträdet kallad och att målet utan hinder av hans uter
varo prövas. Föreskriften i 14 § om kallelse skulle då endast innehålla,
att gäldenär, som uppgivit adress, skall kallas genom rekommenderat
brev. Man lärer med stadganden av dylikt innehåll icke ställa för stora
anspråk på gäldenärens självverksamhet.

Vad angår sökanden synes lämpligast, att i 9 § gives anvisning till
honom att i ansökningen uppgiva postadress, varjämte beträffande sökande,
som ej fullgjort detta, nyssberörda föreläggande skulle innehålla
anmaning i sådant hänseende vid påföljd att han ej erhåller kallelse till
rätten; om hans kallande skulle gälla samma bestämmelse som antytts
i fråga om gäldenären.

Att sökanden således icke skulle ovillkorligen kallas till rätten torde
icke i sak innebära annat än vad med förslagets 14 § åsyftas. Då däri
föreskrives, att tiden för rättens sammanträde skall bestämmas med hänsyn
endast därtill att kallelse kan dessförinnan delgivas gäldenären, synes
därav framgå, att tiden kan komma att utsättas så, att kallelse å
sökanden ej kan medhinnas. Längre fram i paragrafen ålägges emellertid
konkursdomaren att kalla båda parterna. Denna bestämmelse lärer,
om förslaget ej omarbetas i ovan angivna riktning, böra jämkas så,
att meningen blir tydliggjord. Under samma förutsättning torde icke

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

317

böra saknas stadgande huru förfaras skall, om verklig delgivning av
kallelsen i något undantagsfall skulle ifrågakomma och vederbörande ej
kan anträffas.

Ifrågavarande kallelse skall enligt förslaget innehålla tillkiinnagivande
att parts utevaro ej hindrar målets avgörande. Konkurslagen talar endast
om sådan påföljd av gäldenärens underlåtenhet att inställa sig. Av
den förändrade redaktionen synes kunna dragas den slutsatsen att vid
sökandens eller båda parternas uteblivande rätten skall i varje händelse
vara pliktig att ingå i materiell prövning av konkursansökningen. Därav
torde dock kunna uppkomma mindre tillfredsställande resultat. Lämpligare
förefaller det att bibehålla gällande lags ståndpunkt och låta rätten
efter allmänna rättsregler bedöma vilken verkan sökandens frånvaro i de
olika fallen skall anses medföra.

Det synes böra i lagtexten utsägas, att fråga är endast om utevaro
utan anmält och styrkt laga förfall, varjämte jämkning av ordalagen i
14 § erfordras för att utmärka, att påföljden av sådan utevaro skall angivas
även i den i andra stycket omförmälda kungörelsen.

I 13 § stadgas, att konkursansöknings delgivning med gäldenär,
som befinner sig utom riket och icke här ställt ombud för sig, kan,
även om han vistas å känd ort, underlåtas och målet ändock hänskjutas
till rätten, om vars sammanträde gäldenären då underrättas endast genom
kungörelse i allmänna tidningarna, därest konkursdomaren med avseende
å vistelseortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det
icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen.
Härigenom skulle i konkursrätten införas en nyhet, som saknar
motsvarighet på andra områden och som knappast synes befogad. Borgenärernas
obestridliga intresse av att snabbt och lätt komma till sin rätt
lärer dock icke få tillgodoses på bekostnad av behörig rättssäkerhet för
gäldenären. Och med denna grundsats torde icke vara förenligt att
låta av domarens beprövande bero huruvida en person, som sörjt för
att hans vistelseort är känd, skall på eljest vanligt sätt erhålla kännedom
om ett i alla hans förhållanden så djupt ingripande rättsanspråk
som en konkursansökning. Det tillstyrkes förty, att omförmälda stadgande
måtte utgå.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér:

Vi instämma i vad justitierådet friherre Leijonhufvud yttrat dels
beträffande påföljden av parts utevaro från rätten vid behandling av
konkursansökning och dels därom att nämnda påföljd bör angivas även
i den i 14 § andra stycket omförmälda kungörelsen.

318

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

15 §•

Lagrådet:

Orden »domstol, dit talan mot skiljedomen instämts», torde böra
utbytas mot det i 46 § utsökningslagen förekommande, även på högre
instans syftande uttrycket »domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig».

16 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Av motiven till paragrafens senare del, vilken tillfogats av de sakkunniga,
framgår såsom avsett, att, om uppskov beviljas i mål om egendomsavträde,
urtima ting kan utsättas även på gäldenärens begäran och
att kostnaden för det urtima tinget jämväl i så fäll skall bestridas av
sökanden ävensom att rätten kan efter eget beprövande utan någon
parts begäran eller mot parternas önskan utsätta målets fortsatta handläggning
till sådant ting med enahanda skyldighet för sökanden i fråga
om kostnaden. Enligt den föreslagna ändringen i 17 kap. 4 § handelsbalken
kan sökanden, om ansökningen bifalles, med förmånsrätt i konkursen
bevaka kostnaden för gäldenärens försättande i konkurs, och
torde under den sökanden därutinnan medgivna rätt inbegripas kostnad
för urtima ting i nyss angivna fall. Det kunde ifrågasättas huruvida
de grundsatser, som sålunda synas vara avsedda att gälla och vilka stå
i strid med vad i 4 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat om rättegångsmål,
kommit i alla avseenden till fullt tydligt uttryck i lagtexten liksom
huruvida de överhuvud böra införas på förevarande område. Lämpligast
synes vara att här kvarstå på gällande lags ståndpunkt och således låta
ifrågavarande bestämmelse utgå. Finnes så ej böra ske, torde såsom
antytts bestämmelsen behöva i någon mån förtydligas. I varje fall lärer
för vinnande av överensstämmelse med 14 § jämkning i avfattningen
erfordras, så att därav framgår, att på landet rätten ej må mot båda
parternas önskan utsätta urtima ting för det uppskjutna konkursmålets
behandling.

Justitieråden Améen och Edelstani samt regeriugsrådet Linnér:

Såsom redan inom lagrådet framhållits torde på landet rätten ej .
böra äga att mot bestridande av båda parterna uppskjuta konkursansökningens
handläggning annat än till lagtima ting.

Kung!. Maj ds Proposition Nr 82.

319

19 §.

Justitierådet Améen och regeringsrådet Linnér:

Beslutet om gäldenärens försättande i konkurs bildar enligt förslaget
en tidpunkt, som i flera avseenden är av ingripande betydelse med
avBeende på konkursens materiella rättsverkningar (se t. ex. 22, 121
och 194 §§).

Redan bevisföringen angående den tid på dagen, då ett dylikt beslut
meddelats, torde kunna möta svårigheter. Ån vanskligare lärer det
kunna bliva att styrka den exakta tidpunkten för eu privat rättshandling,
vars rättsverkningar bero på tidsförhållandet mellan dess företagande
och konkursbeslutet. I rättssäkerhetens intresse synes det därför
bäst att föreskriva, att verkan av beslut om gäldenärs försättande i konkurs
skall anses inträda från och med den dag, då beslutet meddelas.
Stadgandet torde till undvikande av upprepning lämpligen kunna infogas
såsom ett första stycke i 19 §.

2° §.

Lagrådet:

Enligt kommitténs förslag skulle kallelse till första borgenärssammanträdet
avsändas senast tio dagar före sammanträdet. Denna tid har
i det remitterade förslaget nedsatts till en vecka. Tidsförkortningen
synes kunna medföra, att i en del fall borgenärer icke komma i tillfälle
att behörigen bevaka sin rätt vid det å sammanträdet förekommande
viktiga valet av förvaltare och än mindre erhålla tillräckligt rådrum för
anskaffande av de för ett gott val erforderliga upplysningarna om boets
beskaffenhet och tillgängliga personers kvalifikationer som förvaltare.
Återgång till kommitténs förslag torde därför vara tillrådlig; den av kommittén
angivna tiden synes vara den kortaste som bör ifrågakomma. Av
en sådan ändring betingas ock utsträckning av den i 19 § omförmälda
tiden, inom vilken sammanträdet skall hållas, i enlighet med vad av
kommittén föreslagits.

I alla händelser lärer för inskärpande av vikten av att kallelserna
komma borgenärerna tillhanda så fort ske kan bestämmelsen om deras
avsändande böra uttala, att avsändandet skall ske snarast möjligt och
senast viss tid före sammanträdet.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér;

Under det att i 15 § konkurslagen stadgas, att kungörelse om konkursutbrottet
skall införas en gång i tidning inom orten, där så ske

320

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

kan, skall enligt 20 § i förslaget sådan kungörelse införas två gånger
i en eller två ortstidningar. Med hänsyn till den numera inträdda mycket
stora stegringen i annonsprisen synes emellertid böra tagas under
övervägande huruvida icke ifrågavarande kungörelse lämpligen bör —
i likhet med övriga konkurskungörelser — införas i ortstidningarna
allenast en gång.

Justitierådet Edelstam:

Bestämmelsen i 20 § om kallelsebrev till kronans ombudsman i
orten lärer såsom överflödig kunna utgå. Redan på grund av stadgandet
om underrättande av alla kända borgenärer skall ju ombudsmannen
i regel erhålla kallelse; och där kronan icke är borgenär saknas anledning
att underrätta ombudsmannen. Anses bestämmelsen dock böra
bibehållas, synes, på sätt i ett över förslaget avgivet yttrande blivit
ifrågasatt, erinran böra göras om kallelsebrev jämväl till kommunala
uppbörd smän.

21 §''

Lagrådet :

Av enahanda grunder som föranlett stadgandet i 85 § tredje stycket
andra punkten utsökningslagen torde förevarande paragrafs bestämmelser
om fartygslott böra ändras till överensstämmelse med berörda stadgande
och således skyldighet föreskrivas för konkursdomaren att ofördröjligen
insända anmälan om konkursen till den myndighet, som för fartygsregistret,
samt därvid meddela de uppgifter, som erfordras för fartygets
säkra urskiljande. Iakttages detta, lärer ändring böra ske i 25 § av
förordningen den 16 oktober 1901 angående registrering av svenska
fartyg.

Justitierådet Améen:

Redaktionen av sista punkten torde böra något jämkas för att tydligare
angiva, att det icke är å nästa rättegångsdag efter det bouppteckningen
inkommit till konkursdomaren utan vid första möjliga rättegångstillfälle
efter det Stockholms rådstuvurätt mottagit konkursdomarens
anmälan som föreskrivna anteckningar skola äga rum.

22 §.

Lagrådet:

I nära samband med stadgandet om när gäldenären mister rådigheten
över sin till konkursmassan hänförliga egendom står frågan om

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

321

och i vad mån gäldenären oaktat konkursbeslutet må bibehålla rätt att
föra talan vid domstol eller eljest hos myndighet. Förslaget besvarar
emellertid lika litet som konkurslagen ifrågavarande spörsmål.

I de flesta utländska lagar behandlas omförmälda fråga, i åtskilliga
av dem synnerligen ingående. Saknaden i vårt land av dylika bestämmelser
föranleder en föga tillfredsställande osäkerhet vid bedömandet av
hithörande tvistepunkter. Otvivelaktigt hade det varit önskvärt, att den
utredning, som föregått upprättandet av förevarande lagförslag, sträckt
sig även till berörda område, så att det nu kunnat bedömas i vad mån
lagstiftningsåtgärder där lämpligen må kunna vidtagas. Då sådan utredning
ej föreligger, har lagrådet, med hänsyn till den tid som stått
till buds, måst inskränka sig till en erinran om den brist i lagstiftningen,
som på denna punkt kommer att kvarstå.

23 och 24 §§.

Lagrådet:

Till stadgandet i 23 § första stycket därom att, sedan beslut om
egendomsavträde meddelats, utmätning å konkursboet tillhörig egendom
ej må ske torde för vinnande av större tydlighet böra göras det tillägg
att, om sådan åtgärd ändock kommit till stånd, den är utan verkan.

Ur ordalydelsen av 24 § första stycket skulle kunna utläsas, att,
därest i där avsedda fall före beslutet om egendomsavträde ansökan om
utmätning eller om förordnande enligt 28 § utsökningslagen gjorts men
icke före samma tidpunkt utmätningsman verkställt utmätningen eller
överexekutor meddelat beslut om fastighetens försäljning, den sökta åtgärden
icke skulle få vidtagas. Av en jämförelse med innehållet i 23 §
andra stycket framgår dock, att så ej är meningen. En redaktionell
jämkning av förstberörda bestämmelse torde förty vara erforderlig.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Huruvida 13 § konkurslagen, som skall ersättas av ifrågavarande
paragrafer, syftar på andra exekutiva åtgärder än utmätning och därmed
likställd åtgärd enligt 28 § utsökningslagen är ovisst. Frågan torde
dock böra besvaras nekande, särskilt i betraktande av vad vid högsta
domstolens granskning av förslaget till förstnämnda lag förekom. I det
förslag till ändrad lydelse av 13 §, som inom högsta domstolen framlades,
talades nämligen endast om utmätning, utan att någon antydan
giordes, att därmed någon ändring åsyftades i fråga om stadgandets
räckvidd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.)

28*1 19 41

322

Kungl. Maj:ts ''Proposition Nr 82.

Det kan emellertid ifrågasättas om icke lämpligen i lagen bör införas
ett stadgande rörande inverkan av konkurs å sådan åtgärd till
fordrans betryggande, som omförmäles i 8 kap. utsökningslagen. Vid
granskning av de olika fall, som kunna tänkas förekomma, torde befinnas,
att, sedan konkurs inträtt, borgenär — med undantag för sjöpanthavare
— saknar befogat intresse av att få dylik åtgärd vidtagen
eller, om den redan ägt rum, vidmakthållen. Stadgandet i fråga, om
ett sådant anses böra införas, skulle alltså innehålla förbud mot beviljande
efter konkursbeslutets meddelande av sådan handräckning och
föreskrift att, om den tidigare kommit till stånd, den förfaller, dock med
nyss antydda undantag.

26 §.

Justitieråden Améen och Edelstam:

Bestämmelserna i paragrafens första och andra stycken äro i viss
mån ofullständiga. Sålunda saknas föreskrifter om förfaringssättet, då
Kungl. Maj:t med ändring av hovrätts utslag, varigenom underrätts
beslut om egendomsavträde upphävts, fastställt sistnämnda beslut. Ej
heller finnes stadgande att, då beslut om egendomsavträde meddelats
först av hovrätt eller Kungl. Maj:t, konkursdomaren skall underrättas
därom. Överhuvud synes lämpligt, att konkursdomaren alltid erhåller
underrättelse om högre rätts beslut i mål angående egendomsavträde.
Det hemställes förty om införande av erforderliga bestämmelser i nu
angivna hänseenden.

28-37 §§.

Lagrådet:

Förslagets bestämmelser rörande de fall, i vilka återvinning till
konkursbo må ske, omfatta dels regler för speciella fall, såsom beträffande
återgång av gåva, betalning av gäld, bodelning m. in., dels regler
avsedda att gälla i fråga om avtal i allmänhet. Dessa sistnämnda,
vilka för sin tillämplighet förutsätta ond tro — på olika sätt bestämd
— hos gäldenärens medkontrahent, äro ställda främst; de återfinnas i
28 och 29 §§. De speciella reglerna, som följa därefter, äro i vad de
röra avtal icke ämnade att vara uttömmande. Om jämte de i dem angivna
förutsättningarna tillika ond tro hos medkontrahenten är för handen,
skall fallet bedömas icke efter dessa regler utan jämlikt 28 respektive
29 §, dock med viss inskränkning beträffande gåva på sätt nedan
närmare angives. Betydelsen av denna åtskillnad framträder däruti att
dels återvinning enligt 28 § kan ske även om längre tid förflutit mellan
avtalet och konkursansökningen än den, som eljest är avgörande, och

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 82.

323

dels, på sätt i 37 § kommer till synes, vid återgång av gåva eller bodelning
gåvotagare eller bodelägare i god tro tilldelats i vissa hänseenden
en gynnsammare ställning än andra, från vilka återvinning äger
rum. I övrigt är det i materiellt avseende utan betydelse huruvida
specialregeln eller det allmänna stadgandet kommer i tillämpning.

Det åsyftade förhållandet mellan 29 § och de sedermera givna bestämmelserna
om återgång av vissa slag av avtal framgår knappast ur
avfattningen så klart och lättfattligt som vore önskvärt. Härförutom
följer av innehållet i 29 och 30 §§, att — ehuru gåva går åter, då fråga
är om lös egendom, så snart gåvan ej fullbordats mera än etthundraåttio
dagar före konkursansökningen och, beträffande fastighet, när lagfart
å fånget ej skett tidigare — gåvotagaren, även om han visas vara
i ond tro enligt vad i 29 § sägs, dock behandlas såsom besittare i god
tro, om gåvan fullbordats mera än sextio dagar före nyss angivna tidpunkt.
Denna oegentlighet synes med den antagna uppställningen icke
kunna avhjälpas med mindre den kritiska tiden i 29 § beträffande gåvoavtal
utsträckes till likhet med den i 30 § stadgade. Därvid komme
dock sistnämnda paragraf att formellt framstå som ett upprepande av
den föregående; i likartat hänseende kan ock anmärkning riktas mot det
föreslagna andra stycket av 34 §, vars upptagande betingats av det system,
som kommit till användning vid återvinningsreglernas utarbetande.

Större tydlighet torde kunna vinnas och de antydda olägenheterna
avlägsnas därigenom att 28 och 29 §§ flyttas från sin nuvarande plats
och inskjutas i omvänd ordning efter 33 §, därvid 29 § begränsas att
omfatta avtal, som i andra fall än förut — i 30 och 31 §§ — sagts blivit
ingångna till skada för borgenärerna. Andra stycket i 34 § skulle bortfalla.
Slutligen skulle de i 37 § förekommande hänvisningarna till 29 §
ersättas av ett stadgande, enligt vilket den förut antydda gynnsammare
ställningen skulle tillkomma gåvotagare och gäldenärens make eller dennes
arvinge, då han icke visas hava ägt kännedom om gäldenärens obestånd
eller om konkursansökningen.

Av den nu föreslagna anordningen skulle visserligen i fråga om
återgång av gåvoavtal uppkomma en olikhet mot vad enligt det remitterade
förslaget gäller, i det att även mot gåvotagare, som ägde kännedom
om obeståndet eller konkursansökningen utan att dock 28 § vore
tillämplig, återvinning skulle kunna yrkas endast om borgenärerna lidit
märklig skada. Berörda olikhet skulle emellertid blott innebära en återgång
till konkurslagens ståndpunkt och torde dessutom i realiteten sakna
egentlig betydelse. Atervinningstalan lärer väl endast undantagsvis ifrågakomma,
. om därav icke är att påräkna nämnvärd vinst för borgenärerna.

324

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

En annan avvikelse skulle föreligga därutinnan att enligt lagrådets förslag
en gåvotagare, som ägt kännedom om obeståndet, icke skulle kunna,
för att befria sig från att behandlas såsom om han voro i oxid tro, föra
bevisning om att anledning saknats för honom till antagande att avtalet
skulle lända borgenärerna till förfång. Åven här gäller, att olikheten
är av mera formell natur. Möjligheten att förebringa dylik bevisning
torde, då fråga är om gåva, knappast behöva tagas i betraktande. Vad
nu anförts gäller jämväl beträffande bodelning.

Vad angår de särskilda bestämmelserna i förevarande paragrafer
synes, utöver vad redan anmärkts, följande vara att erinra.

Med det system, som här förordats, torde bättre överensstämma, att
ur 28 § uteslutes den del, som avser avtal med gäldenärens make, och
i stället till 34 § fogas ett tillägg av innehåll att till återgång av avtal
mellan gäldenären och hans make enligt 28 § skall dömas även om avtalet
ingåtts tidigare än där sägs.

Då i 29 § såsom förutsättning för återgång av avtal kräves kännedom
hos gäldenärens medkontrahent om obeståndet, synes därmed möjligheten
till återvinning bliva väl mycket begränsad. De sålunda valda
ordalagen lära ej heller fullt återgiva vad som åsyftats att med dem uttrycka.
Av kommitténs motiv synes framgå, att kommittén ansett återvinning
böra stå öppen, då medkontrahenten haft skälig anledning antaga,
att gäldenären vore på obestånd eller genom avtalet skulle komma
på obestånd. Att giva en därmed överensstämmande tolkning åt paragrafen
låter sig dock icke göra; särskilt talar däremot den betydelse, i
vilken ordet »kännedom» nyttjas i 28 §. Lagrådet hemställer förty om
sådan jämkning av stadgandet, att återvinning må ske, om medkontrahenten
hade skälig anledning antaga, att gäldenären var på obestånd. Iakttages
detta, bör såväl enahanda omformulering göras i 31, 32 och 121 §§ som
ock motsvarande uttryckssätt komma till användning vid den omarbetning
av 37 §, som förut tillstyrkts.

År fråga om återgång enligt 29 § av avtal, varigenom gäldenären
avhänt sig fast, egendom, torde sådan under viss förutsättning böra ske
även då avtalet slutits tidigare än i paragrafen sägs, nämligen om lagfart
sökts först under den där angivna tiden. Genom en sådan ändring
skulle överensstämmelse i berörda hänseende vinnas med 30 §.

Åven uti det i andra punkten av första stycket i 34 § avsedda fallet
skall enligt förslaget bodelning mellan gäldenären och hans make eller
dennes arvingar återgå oaktat maken eller arvingarna saknade skälig anledning
till antagande att gäldenären ville gynna dem framför övriga borgenärer.
Tillräcklig grund torde emellertid saknas att i detta fall behandla

Kungl. Maj.is Proposition Nr 82.

325

maken och arvingarna strängare än då gäldenären eljest gynnat make
genom betalning med annat än vanliga betalningsmedel. Stadgandet
synes därför böra undergå sådan ändring, att återgång må kunna hindras
genom bevisning, varom förmäles i 31 § tredje stycket.

Vad med 35 § åsyftas synes enklare och tydligare kunna uttryckas
med ett stadgande att i där omförmälda fall skall i avseende å rätten
att söka återvinning anses som om konkursansökningen gjorts, då beslutet
om inledande av ackordsförhandling meddelades, samt att, om åtgärd,
varom i 29, 30, 31, 32 eller 34 § förmäles, vidtagits efter meddelandet
av nämnda beslut, den, gentemot vilken gäldenären vidtog
åtgärden, skall anses hava därvid insett, att gäldenären var på obestånd.

Då vid iakttagande bärav 35 § icke skulle uttala någon självständig
återvinningsregel utan endast innehålla modifikationer av andra
paragrafer, lära hänvisningarna till 35 § kunna utgå ur såväl 36 som 37 §.

I 36 § torde böra tydligare utmärkas, att 34 § där åsyftas endast
i vad den bar avseende å återgång av betalning av förfallen gäld.

Justitierådet Äméen:

Med de i 28 § förekommande orden »avtal, varav kommit skada
för borgenärerna», bar kommittén enligt sina motiv avsett att träffa
icke blott sådana fäll, där skadan följer omedelbart av avtalet, utan även
de avtal, som icke direkt förorsakat boet någon förmögenbetsförlust men
genom att utbyta boets egendom mot annan för gäldenären underlättat
åtgärder, som haft till följd, att egendomen undandragits från att gå i
betalning för gäld. Såsom exempel nämnes, att gäldenär säljer egendom
ur boet för att bereda sig reskassa för ett tillämnat och sedermera verkställt
avvikande. Förmodligen avser kommittén även sådana fall, där
gäldenär t. ex. avyttrat egendom för att skaffa sig medel att föra ett
högt liv innan den förutsedda konkursen inträffar.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas om paragrafens ovannämnda
ordalag på ett tillfyllestgörande sätt giva uttryck åt rad man sålunda
avsett. Skall återvinning kunna äga rum i sådana fall, som åskådliggjorts
i de anförda exemplen, torde ett förtydligande av lagrummets innebörd
vara nödvändigt.

En viss tvekan lärer dock vara befogad om skäl verkligen föreligga
att så utsträcka återvinningsrätten. Praktiskt taget torde detta
vara tämligen ändamålslöst, då det väl ytterst sällan kan ledas i bevis,
att gäldenärens medkontrabent haft kännedom om det sätt, varpå gäldenären
tänkt använda den valuta han vid avtalet bekommit.

326

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 82.

Justitieråd et Edelstam och regeringsrådet Linnér:

Med den lydelse 28 § erhållit undantagas från dess tillämplighetsområde
de fall, i vilka gäldenären avsett att gynna en enskild borgenär
med betalning eller säkerhet till skada för de övriga. Vad kommittén
till stöd härför anfört synes icke vara övertygande. Åven ett
förfarande av nämnda beskaffenhet torde innebära en handling av oredlighet,
som bör drabbas av återgång. En dylik omfattning har i åtskilliga
utländska rättssystem givits åt den allmänna återvinningsregel,
som upptagits i anslutning till actio pauliana. Kommitténs preliminära
förslag intog också en sådan ståndpunkt. En återgång till detta förslag
synes önskvärd.

I 29 § synes böra tydligare än som skett utmärkas, att den för
borgenärerna uppkomna skadan skall hava inträffat genom själva ingåendet
av avtalet. Därigenom skulle bättre än som nu är fallet framgå,
att paragrafen beträffande skadans uppkomst uppställer annan fordran
än 28 §.

Regeringsrådet Linnér

Det i 31 § använda uttrycket »sådan säkerhet» synes lämna rum
för tvekan huruvida därmed avses att inskränka återvinningsregeln till
de fall, då vid fordringens tillkomst pantsäkerhet — i motsats mot säkerhet
av annat slag — ej varit betingad, eller om stadgandet är tillämpligt
jämväl i det fall att visserligen pantsäkerhet, men ej just den pant
som lämnats, varit avtalad eller om till äventyrs tillämpligheten skall
vara beroende på en jämförelse mellan den betingade och den lämnade
pantens värde. Den legala presumtionen för att borgenärernas rätt trädes
för nära torde omfatta alla de fall då den pant, som under den
kritiska perioden lämnas, ej är identisk med den avtalade, där denna
varit individualiserad. Det ankommer sedan på borgenären att genom
bevisning om sin goda trö fria sig från återgångskrav. För att tydligt
angiva vad som sålunda bör anses vara stadgandets innebörd, torde
ordalagen i 31 § första och andra styckena få undergå någon jämkning.
Jämväl 32 § torde böra undergå förtydligande i enlighet med vad
som anförts beträffande 31 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

32 § omfattar såväl rättshandlingar, vilka icke ens presumeras vara
annat än fullt lojala, som ock åtgärder i syfte att gynna vissa borgenärer
på de övrigas bekostnad. Återgång av de förra synes böra begränsas
till sådana fall, då enligt de allmänna grunderna för återvin -

327

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

ningsreglerna intressegemenskapen borgenärerna emellan bör utöva inverkan
på en rättshandlings bestånd, oberoende av illojalt syfte. Dylikt
förhållande torde i nära anslutning till gällande rätt kunna anses vara
förhanden, då borgenären äger kännedom om konkursansökningen eller
om gäldenärens betalningsinställelse. På dessa fall kan också med fullt
fog tillämpas kommitténs uttalande att borgenären bör vid mottagandet
av betalningen eller panten hava klart för sig, att densamma kan
komma att återgå.

Då nyssnämnda tydliga indicier för insolvens icke föreligga, bör
återvinningen inskränkas till de fall, då ett syfte att gynna borgenären
framför övriga borgenärer är bevisat. Därmed torde helt säkert sådana
fall komma att drabbas, då t. ex. en mäktig borgenär i sista ögonblicket
pressar sig till betalning eller en förut utfäst pant eller gäldenären
använder de sista penningtillgångar han lyckats anskaffa till utbetalning
åt släktingar eller vänner. Men å andra sidan undgår man det osäkerhetstillstånd,
som förorsakas av stadgandet i dess föreslagna omfattning
och som kan framkalla ansträngningar från en borgenär, som lyckats
få betalning för sin fordran, att skjuta undan en hotande konkursansökning
tills den kritiska perioden gått förbi. I motsatt fall kan stadgandet
förhindra, att en gäldenär, som har utsikt att till allas båtnad ordna
sina affärer utan konkurs, om han erhåller något anstånd eller kortvarig
ny kredit, kommer i åtnjutande av sådan förmån.

De subjektiva förutsättningarna synas således böra vara, att borgenären
ägt skälig anledning till antagande att gäldenären ville gynna
honom framför övriga borgenärer eller haft kännedom om konkursansökningen
eller gäldenärens betalningsinställelse. I förra fallet uppstår
alltså den skillnaden från 31 § med dess objektiva kriterier, att
bevisskyldigheten omkastas. Det torde kanske höra erinras, att 28 §
ej heller med den ändring, varom förut hemställts, kommer att omfatta
tillämpningsområdet för 32 § efter den nu förordade begränsningen.

Iakttages vad sålunda föreslagits, förfaller den av lagrådet gjorda
hemställan angående omformulering av föreskriften om de subjektiva förutsättningarna
i 32 §. Därjämte skulle i 35 § erfordras stadgande att,
om åtgärd, varom i 32 § förmäles, vidtagits efter meddelandet av beslut
om inledande av ackordsförhandling, den, gentemot vilken gäldenären
vidtog åtgärden, skall anses hava haft skälig anledning till antagande att
gäldenären ville gynna honom framför andra borgenärer.

328

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:

Då egendom, som skall återställas, ej finnes i behåll eller intecknad
fordringshandling ej kan tillhandahållas, är konkursboet enligt första
stycket i 37 § berättigat till ersättning för därigenom uppkommen skada.
För de fall av gåva eller bodelning, då ond tro ej förutsattes hos den,
till vilken egendomen eller handlingen i fråga överlåtits av gäldenären,
stadgas emellertid den inskränkningen att ersättningsskyldighet icke
åligger gåvotagaren i vidare mån än han av gåvan haft vinst samt
gäldenärens make eller arvinge, till den del de gynnats vid bodelningen,
i vidare mån än de därav haft vinst. Ersättningsskyldighetens omfattning
skall således i dessa fall bestämmas efter grundsatsen om obehörig
vinst. Vad sålunda föreslagits innebär införande i den svenska rätten
av en princip, som i stort sett torde vara för densamma främmande; där
det i föregående lagstiftning av allmännare räckvidd kunnat ifrågasättas
att bringa densamma till användning, har så icke skett. Redan ur
denna synpunkt är det ägnat att väcka betänkligheter att förorda förslaget
till antagande. Därtill kommer, att de invecklade och omstridda
frågor, vilka torde uppstå vid grundsatsens tillämpning, alldeles sakna
belysning i den föreliggande utredningen. Det kan därför befaras, att
praxis skulle komma att präglas av en stor osäkerhet och godtycklighet,
som sannolikt skulle mer än uppväga den smidighet vid ersättningspliktenS
utmätande, vilken lärer vara åsyftad.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att förevarande del av
första stycket måtte utgå. Härigenom vinnes också, i motsats mot vad
eljest synes vara förhållandet, nödig överensstämmelse mellan paragrafens
första och sista stycken.

Det erinras slutligen, att nu omhandlade stadgande i dess föreslagna
lydelse ej torde vara väl förenligt med förslaget till ny giftermålsbalk,
8 kap. 5 § och 13 kap. 14 §, som redan undergått granskning
av lagrådet.

För den händelse den nu föreslagna ändringen i 37 § icke vidtages
må anmärkas, att första stycket synes giva rum för den tolkningen
att, då vid bodelning så förfarits som i andra punkten av första stycket
i 34 § sägs, den, som genom dylikt förfarande blivit gynnad, skulle
vara fri från ersättningsskyldighet, i den mån den honom vid den klandrade
bodelningen tilldelade egendomen ej finnes i behåll och han ej
heller haft vinst av densamma. Såsom av fjärde stycket framgår avser
emellertid förslaget att låta återgång av bodelning i här ifrågavarande
fall följa reglerna för återgång av betalning. Förstnämnda stadgande

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

329

torde därför under nämnda förutsättning böra omarbetas så, att av detsamma
må klart framgå, att det äger tillämplighet blott i det i 34 §
första stycket första punkten avsedda fallet, vilket lämpligen kan ske
därigenom att den medgivna friheten från ersättningsskyldighet förklaras
skola förekomma blott i den mån bodelägare erhållit egendom utöver
vad som motsvarar hans lott.

Justitierådet Arnéen:

Stadgandet i 37 § att vid återgång av gåva under de i förstastycket
angivna förhållanden — gåva mottagen i god tro — gåvotagaren,
om egendomen ej finnes i behåll, ej är ersättningsskyldig i vidare mån
än han av gåvan haft vinst synes i hög grad svårtolkat och icke ägnat
att på ett uttömmande sätt giva uttryck åt de grundsatser kommittén
enligt sina motiv velat däri inlägga. En gåva innebär ju alltid ett
plus i mottagarens förmögenhet och medför sålunda vid mottagandet
alltid en vinst, oberoende av det sätt, varpå mottagaren sedermera behandlar
denna vinst. Utan tvivel är det synnerligen svårt att formulera
en lagbestämmelse, som tillräckligt smidigt anpassar sig efter de skiftande
fall, vilka man här har att taga i betraktande. Att den skänkta
egendomen vid återgångstalans anhängiggörande ej vidare finnes i behåll
kan bero på tre olika omständigheter. Den kan hava förstörts genom
olyckshändelse eller annorledes utan gåvotagarens vållande. Den
kan av gåvotagaren hava förbrukats; och härvid bör tilläventyrs tagas
hänsyn till om den varit avsedd att mer eller mindre omedelbart förbrukas,
om dess förbrukande besparat gåvotagaren nödvändigheten att
förbruka annan sin egendom eller om motsvarande förbrukning icke
skulle skett, därest gåvan ej erhållits, o. s. v. Slutligen kan egendomen
hava försvunnit genom att gåvotagaren avyttrat densamma. Därvid
bör tagas hänsyn till om avyttringen skett under så oförmånliga
villkor, att den delvis kan anses såsom ett ändamålslöst förbrukande.
Vidare måste undersökas vad som blivit av den bekomna valutan. Denna
kan finnas i behåll i boet, den kan genom vinstgivande placering hava
stigit i värde och sålunda utplånat en förlust, som gjorts vid avyttrandet
i förhållande till egendomens värde vid mottagandet, den kan hava
ur boet försvunnit på någon av de tre vägar ovan antytts o. s. v.

Vad nu billigheten synes fordra för att man skall kunna ålägga
gåvotagaren ersättningsskyldighet är att gåvan medfört, att vid tiden
för återgångstalans anställande gåvotagarens förmögenhet var större
än den eljest skulle varit samt att, ‘om så icke är förhållandet, försvinnandet
av det värde gåvan vid mottagandet representerat kan läggas
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 höft. (Nr 82.) 282t 19 42

330

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 82.

gåvotagaren till last såsom en efter människors vanliga handlingssätt
mindre försvarlig handling. Sannolikt torde detta någotsånär motsvara
vad kommittén åsyftat, men stadgandets förtydligande lärer i varje fall
vara önskligt.

Vad nu yttrats äger i huvudsak också tillämpning på motsvarande
stadgande i fråga om återgång av bodelning.

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter hemställt för den
händelse den av dem föreslagna ändringen i 37 § icke vidtages.

38 §''

Lagrådet:

Den lydelse paragrafen erhållit synes kunna giva anledning till antagande
att tredje man i här avsett fall har att styrka sin goda tro för
att värja sig mot återvinningstalan. Detta kan dock icke vara avsett,
utan det måste åligga konkursboet att visa, att tredje man ej var i god
tro. En omformulering av paragrafen lärer alltså böra ske.

41 och 45 §§.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Då i 45 § stadgas, att borgenärerna skola vid första borgenärssammanträdet
välja förvaltare för tiden därefter »till det antal konkursdomaren
efter borgenärernas hörande bestämmer», är det naturligtvis
avsett, att bestämmandet av antalet förvaltare skall -ske i enlighet med
vad 41 § därom innehåller. För vinnande av full tydlighet i berörda
hänseende synes emellertid lämpligt att ur 45 § utesluta de citerade
orden — därigenom skulle ock vinnas större formell överensstämmelse
med 43 § — och i sammanhang därmed till 41 § lägga en tredje punkt
av innehåll att antalet konkursförvaltare bestämmes av konkursdomaren
samt att i fall, varom i 45 och 48 §§ förmäles, borgenärerna skola höras
i frågan.

46 §•

Regeringsrådet Linnér:

På sätt förut av lagrådet antytts bör icke den kontroll från borgenärernas
sida, som anordnats i förevarande paragraf, överskattas till sin
betydelse. Särskilt den omständigheten att granskningsmännen, för att
icke öka konkurskostnaderna, betagits rätten till arvode är otvivelaktigt

Kuvgl. Maj. ts Proposition Nr 82. 331

ägnad att minska deras intresse och därmed även kontrollens effektivitet.
I någon mån torde emellertid bestämmelserna kunna göras mera betryggande
utan rubbning av anordningens grundtanke.

Enligt förslaget kan yrkande om granskningsmäns tillsättande allenast
ske på första borgenärssammanträdet. Detta gäller även för det
fall att förvaltare tillsättes icke av borgenärerna utan av konkursdomaren.
De viktigaste åtgärderna inom förvaltningen äro dock förlagda
efter nämnda sammanträde, och vad som därunder förekommer kan i särskild
grad göra behovet av övervakning påtagligt. Det synes ej heller
tillrådligt att såsom garanti mot olämpliga eller i strid mot det allmänna
bästa vidtagna förvaltningsåtgärder lita till de möjligheter för rättelse,
som erbjudas av 80 §. Det torde därför vara nödvändigt att låta framställning
om utseende av granskningsmän få äga rum jämväl efter första
borgenärssammanträdet.

Stadgandena om val av granskningsmän lära åsyfta att bereda möjlighet
icke minst för en borgenärsminoritet, som vid val av förvaltare
icke fått sina intressen tillgodosedda, att kontrollera förvaltningen. Tanken
torde hava varit, att genom ett skickligt bestämmande av granskningsmännens
antal och genom den egendomliga omröstningsregeln minoritetens
rätt skulle betryggas. Antalets avpassande på just det rätta
sättet förutsätter emellertid, att konkursdomaren sätter sig in i gruppbildningen
bland borgenärerna i en grad, som ej är sannolik. Sker icke
detta, kan omröstningsbestämmelsernas syfte kringgås alltför lätt. Verklig
säkerhet i detta avseende synes endast kunna vinnas, om man berättigar
en på visst sätt kvalificerad minoritet att för sin del utse en
granskningsmän. Saken skulle då kunna ordnas t. ex. sålunda, att om
borgenärer, som deltagit i valet av granskningsmän och äga fordringar
till minst en femtedel av de röstandes sammanlagda fordringsbelopp,
därvid icke fått någon granskningsmän tillsatt med sina röster, dessa
borgenärer skulle äga att genom omröstning efter fordringsbelopp utse
en särskild granskningsmän samt att, efter det val av granskningsmän
ägt rum, borgenärer med fordringar till minst en femtedel av de bevakade
fordringarnas hela belopp skulle äga att hos konkursdomaren göra
framställning att för sin del få utse en granskningsmän. Godtages
ändring i den riktning, som sålunda förordats, synas de föreslagna omröstningsreglerna
i 46 § ej heller påkallade vid det primära valet av
granskningsmän, utan därvid kunna i stället liksom vid val av förvaltare
användas de allmänna bestämmelserna i 178 §.

Det må erinras, att vad sålunda föreslagits står i viss överensstämmelse
med föreskrifterna om tillsättande av minoritetsrevisor i aktie -

332

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

bolagslagen. Då det är fråga om en förvaltning, vars resultat huvudsakligen
beror av realisationsåtgärder under en kort tid, föreligga minst
lika starka skäl att skaffa möjlighet till minoritetskontroll som vid en
aktiebolagsförvaltning, där i längden intressegemenskapen kan göra sig
gällande.

Justitierådet friherre Leijonliufvud :

Jag instämmer med regeringsrådet Linnér i fråga om önskvärdheten
av att granskningsmän må kunna utses även efter första borgenärssammanträdet.

52 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket att valet av den förvaltare, som
äger mottaga meddelanden m. m., skall ske »efter samråd med rättens
ombudsman» torde såsom överflödig och innebärande onödig omgång
kunna utgå.

54 §■

Lagrådet:

För att de föreskrivna kallelsebreven säkrare skola komma borgenärerna
tillhanda torde det på två ställen i paragrafen förekommande ordet
»hemvist» böra utbytas mot orden »boningsort och postadress». Överensstämmelse
uppnås härigenom också med motsvarande bestämmelse i 101 §.

55 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Enligt förevarande paragraf skall den berättelse om boets tillstånd,
som där omförmäles, om möjligt upprättas redan av den förvaltare, som
av konkursdomaren utses att handhava förvaltningen till första borgenärssammanträdet.
Väl kan det vara av en viss betydelse, att berättelsen
finnes tillgänglig vid berörda sammanträde för att där granskas
av borgenärerna, enär eljest dessa ej få del av densamma på sammanträde
utan var för sig måste skaffa sig kunskap om dess innehåll.
Men å andra sidan synes det knappast kunna förväntas, att eu berättelse
avgiven av den sålunda utsedde förvaltaren kommer att erhålla
den därmed avsedda betydelsen. Före första sammanträdet lärer, då
realisation av boets egendom i regel ej ifrågakommer, förvaltarens
verksamhet i allmänhet inskränka sig till vård av boet, varjämte han

Kung!. May.ts Proposition Nr 82.

333

någon gång nödgas därutöver vidtaga åtgärd av särskilt brådskande
beskaffenhet. En mera ingående kännedom om boets förhållanden behöver
förvaltaren icke för utövande av denna sin verksamhet, och det
synes ej böra åläggas honom att enbart för avgivande av berättelsen
förskaffa sig sådan, då han ej är viss om att få sitt uppdrag förlängt
av borgenärerna, liksom det ej heller kan med säkerhet antagas, att
under sådana omständigheter berättelsen kommer att grundas på tillbörlig
insikt i alla förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas. Det förefaller
därför sannolikt, att berättelsen blir av större värde för borgenärerna,
om dess avgivande uppdrages åt den vid första borgenärssammanträdet
utsedde förvaltaren.

6° §.

Lagrådet;

Enligt paragrafen förutsättes för borgenärsbeslut, som där avses,
att borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av de
vid prövning av ärendet närvarande borgenärernas fordringar, äro ense om
beslutet. Med hänsyn till stadgandets avfattning skulle den icke avsedda
tolkningen av detsamma kunna göras gällande, att fordringar tillhöriga
borgenärer, som väl äro närvarande vid sammanträdet men däremot ej
deltaga i själva omröstningen, skola tagas i beräkning vid avgörandet
av frågan huruvida den föreskrivna fordringsmajoriteten blivit uppnådd
eller ej. En sådan tolkning skulle medföra, att dylika borgenärer kunde
öva inflytande på ärendets avgörande utan att, om eljest förutsättningarna
för tillämpning av 213 § äro förhanden, bliva underkastade den där
givna straffbestämmelsen. Till förekommande av missförstånd i antydda
riktning torde någon omformulering av förevarande stadgande böra äga
rum. Vinner vad sålunda hemställes bifall, följer därav, att jämkningbör
ske även i 64 §. I 46 och 178 §§ lärer däremot jämkning knappast
vara behövlig.

66 §.

Lagrådet:

Om ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning och rätten jämlikt
166 § tredje stycket förordnat om anstånd med frågan om fastställelse
å ackordet, får på grund av bestämmelserna i första och andra
styckena av förevarande paragraf boets egendom ej säljas så länge anståndstiden
varar. Detta torde vara olämpligt; försäljning före anståndstidens
utgång bör möjliggöras. Förhållandena äro ju likartade
med dem, som föreligga i det fall, varom förmäles i paragrafens tredje

334

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

stycke; motsvarande stadganden torde därför böra meddelas. Dessa
skulle då innehålla, att, därest rätten jämlikt förstnämnda lagrum förordnat
om anstånd med fastställelsefrågan, borgenärerna skola av konkursdomaren
kallas till sammanträde inför rättens ombudsman för att
besluta huruvida anståndet med försäljningen skall fortfara, samt att anståndet
skall upphöra med mindre beslut om dess bestånd med den
röstövervikt, som i 159 § sägs, fattas av de borgenärer, som hava rösträtt
i ackordsfrågor.

69 §.

Justitierådet friherre Leijonliufvud:

Den här stadgade underrättelseskyldigheten, som endast avser försäljning
å auktion, förefaller knappast behövlig. Genom de föreskrivna
kvartalsredovisningarna från förvaltaren synes rättens ombudsman erhålla
tillbörlig översikt över realisationens fortgång. En så ingående
kontroll i övrigt över förvaltarens berörda försåtjningsåtgärder som stadgandet
enligt de sakkunnigas yttrande är ämnat att möjliggöra torde
icke erfordras eller böra åläggas ombudsmannen.

71 §•

Lagrådet:

I enlighet med vad i vissa över förslaget avgivna yttranden framhållits
synes förvaltaren böra äga befogenhet att utan ombudsmannens
eller panthavarens samtycke försälja å fondbörs noterade värdepapper å sådan
börs eller eljest genom fondkommissionär till det noterade börspriset.

73 §■

Lagrådet:

Motsvarande medgivande beträffande avyttrande av börsnoterade
värdepapper som förordats vid 71 § torde böra lämnas i fråga om försäljning,
som borgenär äger att själv besörja; och bör å försäljning,
som sker enligt berörda medgivande, stadgandet i tredje punkten av
första stycket i förevarande paragraf icke äga tillämpning med undantag
av vad där sägs om redovisningsskyldighet.

78 §•

Lagrådet:

Av kommitténs motiv framgår, att, när i paragrafen talas om förlikning,
då fråga är om fast egendom, eller förlikning, som angår fast

335

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

egendom, därmed åsyftas endast dylikt avtal beträffande äganderätt till
fast egendom. Förslagets mening därutinnan torde böra tydligare uttryckas.

79 §•

Lagrådet:

Med anställande av rättegång och lagsökning torde i fråga om skyldighet
för förvaltaren att inhämta samtycke av rättens ombudsman böra
likställas påkallande för konkursboets räkning av skiljedom. Iakttages
detta, erfordras jämkning av ordalagen i 77 §.

Här förevarande ''stadgande avser ej talan, som förvaltaren enligt
113 § äger fullfölja • mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning
ogillats. Det synes dock lämpligt, att den större juridiska kompetens
och omdömesförmåga, som bör förutsättas hos rättens ombudsman, tages
i anspråk även för prövning huruvida sådan fullföljd bör äga rum. Det
kan eljest befaras, att tvister komma att på konkursboets bekostnad
dragas under högre rätt även i fall då därmed icke är något att vinna.
Kompletteras paragrafen i nu angivna syfte, bör måhända för ernående
av likhet med avfattningen i 77 § göras en erinran i 113 § om inskränkningen
i förvaltarens behörighet.

I kommitténs förslag (80 §) var till första punkten fogat följande
tillägg: »utan så är att uppskov för inhämtande av gode mannens mening
icke kan äga rum». Då denna sats nu uteslutits, synes jämväl
nästa punkt böra såsom överflödig utgå.

81 §.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér:

I första satsen av paragrafens andra stycke stadgas, att till förfångför
dem, som hava särskild förmånsrätt i boet tillhörig egendom, ej må
av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konkurskostnad
än i första stycket sagts, d. v. s. kostnaden för egendomens vård
och försäljning jämte för egendomen belöpande konkursarvode. Stadgandet
lärer uttrycka gällande rätt i ämnet; det är i huvudsak hämtat
från 67 § fjärde stycket konkurslagen. Då den i 17 kap. handelsbalken
föreskrivna förmånsrättsordningen väl alltid måste vara bindande, torde
stadgandet medföra, att såvitt angår egendom, vari särskild förmånsrätt
äger rum, även en allmän förmånsrätt, nämligen den i 4 § av nämnda kapitel
omförmälda, blir — under förutsättning att på grund av bestämmelserna
i 13 § av samma kapitel den med sådan allmän förmånsrätt utrustade
fordringen skall utgå ur egendomen — ställd framför annan konkurskost -

336

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

uad än ovan sagts, därest icke i egendomen finnes särskild förmånsrätt
endast av det slag, som avses i 3 § av merberörda kapitel (jfr 107 § tredje
stycket utsökningslagen). Vad stadgandet sålunda lärer innebära framgår
ej tydligt av dess ordalydelse. En omformulering av stadgandet
synes alltså böra äga rum.

Justitierådet Edelstam:

Bestämmelsen i andra satsen av paragrafens andra stycke torde böra
uteslutas. Väl kan bestämmelsen, som tillfogats av de sakkunniga, synas
teoretiskt riktig; men då den skulle äga blott ringa praktisk betydelse
och kunna medföra svårigheter vid tillämpningen, lära tillräckliga skäl
saknas att vidtaga den därmed åsyftade ändringen av 1912 års lagstiftning
i ämnet.

87 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf reglerar enligt ordalagen de i förvaltningen
deltagandes civila ansvarsskyldighet såväl mot konkursboet, enskilda
borgenärer och gäldenären som mot tredje man. I lagen torde böra upptagas
uttryckligt stadgande att förvaltare och rättens ombudsman äro
ansvariga för skada, som de uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsaka
konkursboet, enskilda borgenärer eller gäldenären, samt att, om flera äro ansvariga,
ansvaret påvilar dem en för alla och alla för en. Frågan om ansvarsskyldigheten
mot tredje man torde däremot icke behöva regleras i förevarande
lag utan kunna bedömas efter allmänna rättsgrundsatser.

I anledning av vad sålunda anmärkts hemställes, att nu ifrågavarande
lagrum undergår viss jämkning.

93 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »gäldenären» menas i förslaget icke alltid den gäldbundne
själv. I vissa fall, där gäldenären är en s. k. juridisk person
eller eljest lagligen företrädes av annan, måste vad förslaget stadgar om
gäldenären tillämpas å denne gäldenärens representant. I vad utsträckning
detta skall ske kan emellertid i åtskilliga fall vara föremål för
tvekan. Att fullständigt undanröja denna oklarhet, som förslaget för
övrigt i viss mån delar med gällande rätt, skulle vålla tämligen vidlyftiga
stadganden, vilka måhända kunna umbäras. I förevarande paragraf,
jämförd med 91 §, framträder emellertid nämnda oklarhet på ett i formellt
avseende så stötande sätt, att den torde böra avlägsnas. Detta
synes kunna ske genom en omformulering av 93 § så, att därav fram -

337

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

går, att, ehuru edgång för omyndig alltid skall på grund av 91 § avläggas
av förmyndaren, även den omyndige själv under de i paragrafen
angivna förhållanden kan åläggas beediga bouppteckningen.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Förslagets mening lärer vara, att, då fråga om edgångsföreläggande
hänskjutes till rätten, särskild kallelse å sökanden och den, mot vilken
yrkandet riktas, icke skall äga rum ävensom att utan hinder av någonderas
förfallolösa utevaro ärendet skall av rätten avgöras. Tydligt stadgande
härutinnan torde erfordras.

94 §.

Lagrådet:

Paragrafens andra stycke avser att stadga äventyr för den, vilken
undandrager sig att fullgöra honom enligt 93 § ålagd edgång. Då av
sammanhanget framgår, att med orden »undandrager sig annan» avses
annan än gäldenären, täcker emellertid stadgandet icke fullständigt det
i 93 § omförmälda fallet. Häri omtalas nämligen, utom fall då annan
än gäldenär kan förpliktas till edgång, även ett fall då edgång kan
åläggas gäldenär (omyndig gäldenär). För att ernå fullständig överensstämmelse
mellan de båda lagrummen synes någon omredigering böra
äga rum.

Bland medel att framtvinga edgång har förslaget upptagit föreläggande
av vite. Åven om det utdömda vitet, såsom enligt 209 § i förslaget
är avsett, skulle kunna utmätas utan hinder av förd klagan, torde
förfarandet icke medgiva den snabbhet, som är önskvärd i konkursärenden.
Ån mindre är detta fallet, om verkställighet på ett dylikt stadium
icke bör få äga rum. I detta avseende erinras, att i brottmål, tvistemål
och utsökningsmål allenast hovrätts utslag, varigenom någon fällts till
vite, kan — under viss förutsättning — verkställas innan det vunnit
laga kraft. Med hänsyn härtill synes det knappast tillrådligt att medgiva
verkställighet av ett konkursdomarens icke laga kraft ägande beslut,
varigenom gäldenär fällts till vite.

Då de övriga tvångsmedel, som enligt förslaget skola stå till buds,
nämligen hämtning och föreläggande av häkte, icke under de förhållanden,
vilka här äro i fråga, kunna anses obilligt stränga, hemställes, att
orden »eller genom föreläggande av vite» få utgå.

En sådan ändring föranleder jämväl jämkning i 95 och 214 §§.

Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 68 käft. (Nr 82.) 282119 43

338 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

98 §’

Lagrådet:

Uppdraget att ur konkursboet avskilja den lösegendom av beskaffenhet,
varom i 97 § sägs, som bör tillkomma gäldenären, torde utan risk
kunna, såsom enligt kommittéförslaget var ämnat, anförtros åt förvaltaren
ensam. Att låta rättens ombudsman träffa avgörande härom skulle,
under förutsättning att han icke komme att ändock lita enbart på förvaltarens
omdöme, ofta medföra onödig omgång och kostnad.

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

Vid jämförelse med det av kommittén uppgjorda preliminära förslaget
framstår såsom antagligt, att med de i förevarande paragrafs första
stycke valda ordalagen avses att utmärka, att beslut, varom där sägs,
får meddelas först efter första borgenärssammanträdet. År sådant åsyftat,
har det dock ej kommit till tydligt uttryck.

Det förefaller emellertid mindre riktigt, att dylikt beslut ej skulle
få meddelas förr än en avsevärd tid förflutit efter konkursens början.
Enligt sakens natur måste i regel gäldenären vara i behov av att utan
avbrott kunna förfoga över den här ifrågavarande lösegendomen; det är
väl ock mest sannolikt, att behov av underhåll, om sådant ifrågakommer,
föreligger redan vid konkursutbrottet. Vid antagande av den nyss angivna
principen angående tiden för beslut i dessa frågor skulle gäldenären
intill dess sådant fattats vara för tillgodoseende av sin nödtorft
hänvisad till förvaltarens frivilliga tillmötesgående, som måhända ej alltid
vore att påräkna. Det kan icke gärna möta någon betänklighet att låta
redan den av konkursdomaren utsedde förvaltaren ur boet utsöndra berörda
lösegendom och till ombudsmannen avgiva yttrande rörande frågan
om underhåll till gäldenären. Beslut i omförmälda frågor synes alltså
böra meddelas så snart det av gäldenären påkallas. Då ordalagen, även
om i dem ej med nödvändighet behöver inläggas en sådan tolkning som
den ovan angivna, dock ingalunda antyda, att någon skyndsamhet med
frågornas avgörande är påkallad, torde desamma böra ändras.

Åven uppställandet av en sluttermin för avgörandet, såsom i stadgandet
skett, är måhända mindre lämpligt. Av 97 § kan icke dragas
den slutsatsen att gäldenär, som saknar utväg att själv försörja sig,
skall åtnjuta underhåll endast om oförmågan förefinnes redan vid egendomsavträdet.
Men av nyssberörda tidsbegränsning följer, att underhåll
ej kan beviljas, om behovet därav yppas senare, t. ex. i följd av sjukdom.
Man synes därför böra stanna vid den ovan tillstyrkta regeln utan
någon inskränkning. Visserligen berövas då borgenärerna den med för -

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

339

slaget åsyftade förmånen att utan större besvär kunna följa förvaltningens
åtgöranden beträffande underhållet. Olägenheten härav torde dock
i förevarande, för borgenärerna gemenligen mindre betydelsefulla fall icke
böra vara avgörande.

108 och 109 §§.

Lagrådet:

Kan tiden för urtima ting, som äskats vid förlikningssammanträde,
ej tillkännagivas vid sammanträdet, skall enligt 108 § ej blott särskild
underrättelse om sagda tid avlåtas till envar, som förbehållit sig att föra
talan vid rätten, utan även kungörelse om tiden införas i tidningarna.
Dylik kungörelse, som ju alltid medför en viss kostnad, synes vara skäligen
obehövlig, och föreskriften därom står dessutom icke i god överensstämmelse
med vad paragrafen innehåller för det fall att tiden för
urtima tinget är bekant före sammanträdets slut. År detta händelsen,
skall nämligen tiden blott tillkännagivas för de närvarande. Föreskriften
om kungörelse torde alltså böra utgå.

Då i 109 § föreskrives, att endast de få föra talan vid underrätten,
vilka gjort förbehåll därom vid förlikningssammanträdet eller som rätten
eljest finner nödigt höra, synes denna föreskrift icke kunna anses grundad
i någon sakens natur. Enligt 113 § har ju varje anmärkningsberättigad
befogenhet att i högre rätt föra talan mot dom, varigenom anmärkning
ogillats, och något skäl lärer ej förefinnas att icke i överensstämmelse
därmed tillerkänna alla anmärkningsberättigade behörighet att
— oberoende av förbehåll — föra talan vid underrätten. Ej heller synes
ett överlämnande till rättens initiativ av frågan om talerätt och utredning
därstädes vara väl förenligt med förslagets ståndpunkt att låta nya bevis
förebringas inför högre rätt. Vad nu yttrats om anmärkningsberättigads befogenhet
att föra talan vid rätten utan förbehåll eller särskilt tillstånd gäller
även med avsende å den, mot vilkens bevakning anmärkning gjorts.

Om, på sätt således hemställes, ovanberörda föreskrift i 109 § uteslutes,
föranleder detta vissa jämkningar i 108 §. Sålunda bör allt vad
där sägs om förbehåll att föra talan vid rätten utgå. Vidare torde
iakttagas, alt den särskilda underrättelsen om tiden för urtima ting skall
meddelas alla, som närvarit vid förlikningssammanträdet. Det skulle
visserligen kunna ifrågasättas att för detta fall, i motsats till vad ovan
föreslagits, bibehålla kungörelseförfarandet; men det torde vara obestridligt,
att särskild underrättelse är ett lämpligare medel att bibringa de intresserade
kännedom om berörda tid. Och vad angår dem, som ej aktat nödigt
att inställa sig vid nämnda sammanträde, lärer det ej kunna anses obilligt,
att de bliva hänvisade till att själva efterhöra tiden för urtima tinget.

340

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

110 §•

Justitierådet Améen:

Enligt nu gällande rätt synes praxis något vacklande i fråga om
huru rätteligen skall förfaras, då vid tvistig fordrans prövning av rätten
icke alla borgenärer äro tillstädes men samtliga de närvarande återtaga
eller inskränka den framställda anmärkningen. Förevarande stadgande
innebär nu, att rätten icke får låta bero vid anmärkningens återkallande
eller inskränkande utan måste pröva densamma. Lämpligheten härav
kan ifrågasättas. I regel tillstädeskomma vid rätten de personer, vilka
gjort anmärkning, och om dessa icke längre finna anmärkningen befogad,
synes det tämligen överflödigt att i de uteblivna borgenärernas
intresse anse anmärkningen kvarstående. Det torde nämligen vara ett
ytterst sällan förekommande undantagsfall, att dessa hava någon önskan
att vidhålla anmärkningen, om den i regel bättre underrättade ursprungliga
anmärkaren låter densamma förfalla. Systemet leder dessutom till
onödigt betungande av rätten, som till sitt protokoll måste taga den
ytterligare utredning den bestridda fordringens ägare kan vilja förebringa
till styrkande av dess riktighet samt dessutom måste underkasta
sig besväret av fordringens rättsliga prövning. För det fall alltså att
de personer, av vilka anmärkning framställts, inför rätten återkalla densamma
och övriga närvarande icke hava något att däremot invända hemställes,
att undantag måtte göras från paragrafens stadgande att frågan
icke får anses vara förlika

in §■

Lagrådet:

Den enligt fjärde stycket konkursdomaren åliggande skyldigheten
att underrätta vissa personer om efterbevakning synes, då det gäller
underrättelse till den bevakande och gäldenären, böra få fullgöras genom
avsändande av vanligt brev med posten.

115 §.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:

På de skäl, som anförts i en vid kommitténs betänkande fogad
reservation, tillstyrkes, att bestämmelserna om konkursdoms verkan måtte
gestaltas så som i nämnda reservation angives.

116 §•

Lagrådet:

Om i rättegång, som av förvaltaren å konkursboets vägnar anställes
rörande fordringsanspråk, svaranden vill kvittningsvis göra gällande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

341

fordran lios konkursgäldenären, äger förvaltaren enligt 121 § yrka, att
svaranden fäster sin fordran med borgenärsed. Men även i andra fall
synes det stå i överensstämmelse med den ställning förslaget eljest tillmäter
förvaltaren, att han må äga framställa dylikt yrkande. Det hemställes
förty, att förevarande paragraf kompletteras i sådan riktning.

117 §•

Lagrådet:

Det synes tillräckligt, att kungörelse om edgångsföreläggande på
sätt nu gäiler införes i allmänna tidningarna endast en gång.

118 §.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér:

Konkursdomaren har jämlikt paragrafens första stycke att underrätta
rättens ombudsman och förvaltaren om meddelandet av föreläggande
att gå borgenärsed. Kännedom härom behöva dessa för iakttagande
av föreskrifterna i 133 och 145 §§, enligt vilka redan ett edgångsföreläggande
i och för sig medför viss inskränkning i borgenärens rätt att
lyfta delutdelning och att komma i fråga vid slututdelning. Emellertid
erfordras ock att, om föreläggandet delgives borgenären, ombudsmannen
och förvaltaren erhålla meddelande därom. I fråga om betydelsen av
nämnda omständighet erinras om innehållet i 120 och 126 §§. Komplettering
av förevarande stadgande i berörda hänseende synes förty
vara av nöden. Likaledes bör stadgandet utmärka, att underrättelsen
om edgångsföreläggandet jämväl skall innehålla uppgift om den tid efter
delfåendet, som blivit borgenären förelagd för fullgörandet av edgången,
varigenom tillika skulle ernås, att underrättelseskyldigheten komme att
avse även föreläggande enligt 117 § tredje eller femte stycket.

121§•

Lagrådet:

Paragrafens andra stycke föranleder tvekan huruvida för åtnjutande
av kvittningsrätt i det fall, som avses i tiämnda stycke, förutsättes, att
den fordran, för vilken kvittning yrkas, bevakas i konkursen. Tillräckliga
skäl att här göra avvikelse från den allmänna regeln att bevakning
ej erfordras för kvittningsrätt synas ej föreligga. Det hemställes
därför, att ifrågavarande stycke måtte i angivna riktning förtydligas.

342

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

129 §.

Lagrådet:

I den i paragrafen omförmälda kungörelsen skall bland annat tillkännagivas,
att utdelningsförslag framlagts samt från och med vilken
dag det är att tillgå. Bestämmelsens ordalydelse lägger ej hinder i vägen
för att kungörelsen blir införd i allmänna tidningarna först efter
den dag, då förslaget blivit tillgängligt för granskning. Då jämlikt
130 § klandertiden utgör trettio dagar från nämnda dag, skulle följaktligen
den faktiska klandertiden kunna bliva kortare än den lagbestämda.
Förevarande paragraf synes alltså böra undergå någon jämkning
i syfte att säkerställa, att den i kungörelsen utsatta dag, från vilken
klandertalan skall räknas, infaller efter kungörelsens införande i
allmänna tidningarna.

130 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

I paragrafens första stycke föreskrives, att i klanderskrift skall angivas,
vilken ändring i utdelningsförslag som yrkas, samt att, om sådant
ej är iakttaget, klandret ej må upptagas. Det synes emellertid
knappast lämpligt att införa ett dylikt för vår vanliga process främmande
stadgande just i detta fall, där klandertalan är begränsad till
särskilt kort tid och det för övrigt torde ligga i kärandens eget intresse
att snarast möjligt angiva och utveckla sin talan. Det lärer ej heller
kunna undgås, att stadgandet kan föranleda ojämnhet och understundom
formalism i handhavandet. Lämpligheten att överlämna ifrågavarande
prövning åt domaren kan också vara föremål för tvekan.

Önskvärt är emellertid, att kärandens yrkanden från början individualiseras
såtillvida, att det är klart vilkens eller vilkas rätt av klandret
beröres. Om det ock får antagas, att detta kommer att i regel iakttagas
vid klandertalan av ifrågavarande art även utan särskilt stadgande,
kan en bestämmelse i sådant hänseende vara befogad, då därigenom gives
möjlighet att tillämpa förslagets till synes lämpliga regler rörande underrättelse
om det väckta klandret till icke klandrande borgenärer och
beträffande lyftning enligt klandrat utdelningsförslag. Begränsas fordringen
på klanderskriftens innehåll på detta sätt, torde farhågan för alltför stor
stränghet i bedömandet vara i allt väsentligt undanröjd.

Det hemställes därför om den jämkning i förslaget, att påföljden
att talan ej upptages till prövning må inträda endast därest ej av klanderskriften
framgår, vilka borgenärers rätt som av klandertalan beröres.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 82. 343

134 §*

Lagrådet:

Paragrafen förutsätter, att de medel, som vid slututdelningsförslagets
framläggande finnas tillgängliga till utdelning, av förvaltaren göras
räntebärande i avvaktan på att slututdelningen kommer att lyftas, och
uppställer den huvudregeln att borgenär, då han lyfter sin utdelning,
också är berättigad att lyfta proportionerlig dél av denna ränta, som
utgör en tillgång, varöver ej i utdelningsförslaget disponerats. Från
denna regel göres undantag beträffande sådan villkorlig fordran, som
avses i 144 § andra stycket, d. v. s. regressfordran som en gäldenärens
medgäldenär bevakat i avsikt att bereda sig ersättning för vad han kan
komma att få utgiva men vid slututdelningsförslagets framläggande ännu
icke utgivit utöver vad på honom bort belöpa av den gemensamma skulden.
En sådan fordringsägare tillerkännes rätt till ifrågavarande ränta
endast från det han genom betalning till den gemensamma fordringsägaren
erhållit verklig fordran hos gäldenären.

Detta stadgande synes medföra, att den bevakande medgäldenären
blir sämre ställd, om huvudfordringsägaren icke bevakat fordringen i
konkursen, än om han gjort detta. I senare fallet får nämligen enligt
förslagets stadganden huvudfordringsägaren lyfta oavkortad ränta av
ifrågavarande beskaffenhet, och denna ränta, i vad den belöper på gäldenärens
medgäldenär, kommer denne till godo vid slutuppgörelsen mellan
honom och huvudfordringsägaren.

Stadgandet har också den mindre önskvärda följden, att den del
av den upplupna räntan, som den bevakande medgäldenären icke får
lyfta, blir en tillgång i boet, vartill ingen särskild har rätt och som
därför principiellt taget bör medföra en extra utdelning.

Av dessa skäl synes det lämpligast, att berörda undantagsbestämmelse
får utgå.

139 §.

Lagrådet:

Enligt 129 § åligger det rättens ombudsman att vid varje utdelningsförslags
framläggande underrätta däri upptagna borgenärer om den
utdelning, som för dem beräknats i förslaget. Vid sådant förhållande
synes man knappast fordra större aktsamhet om egna intressen än som
rimligen kan begäras av varje borgenär, om man förutsätter, att han
utan särskild notifikation begagnar sig av sin rätt att lyfta utdelningen.
På grund härav och med hänsyn jämväl till det ökade besvär och de
kostnader, som underrättelseskyldigheten enligt förevarande paragraf
måste medföra, hemställes, att paragrafen måtte utgå ur förslaget.

344

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

140 §■

Lagrådet:

Förevarande stadgande föreskriver i likhet med § 124 konkurslagen,
att efterutdelning skall ske, när tillgång yppas sedan konkursen avslutats.
Emellertid kan det väl knappast komma i fråga att använda
denna bestämmelse, då den nya tillgången är av rent obetydlig beskaffenhet.
Det torde därför böra föreskrivas, att om dylik tillgång skulle
befinnas vara så obetydlig, att efterutdelning med hänsyn till kostnaderna
icke lämpligen kan äga rum, konkursdomaren må på framställning
besluta, att nämnda tillgång i stället skall överlämnas till gäldenären.
Ett stadgande av liknande innehåll finnes intaget i den nya
österrikiska konkursordningen.

141—148 §§.

Lagrådet:

Förslagets uppställning av bestämmelserna om utdelning synes mindre
följdriktig därutinnan att vad detsamma innehåller om lyftning av
utdelning erhållit plats före de flesta av de paragrafer, som reglera vilka
borgenärer äro berättigade att upptagas i utdelningsförslag och huru
utdelningen i vissa fall skall beräknas. Den omvända ordningen lärer
vara den rätta. I enlighet därmed torde lämpligen förevarande paragrafer
böra flyttas näst efter 132 §, som även berör utdelningsförslagets
innehåll. Det kan ifrågasättas, att 135—137 §§, vilka handla om
lyftning redan innan utdelningsförslag upprättats, skulle ställas främst.
Den iakttagna ordningen därutinnan medför dock, att samtliga bestämmelser
om utdelning och om lyftning följa var för sig i ett sammanhang,
och torde därför böra bibehållas. Den föreslagna omändringen i
paragrafföljden föranleder givetvis jämkning i förefintliga hänvisningar
till vissa paragrafer.

I likhet med motsvarande stadganden i gällande konkurslag förutsätta
141—143 §§ för sin tillämpning, att solidarisk ansvarighet föreligger.
För undvikande av missförstånd, i synnerhet vid jämförelse med
ordalagen i konkurslagens berörda stadganden, torde paragraferna böra
undergå förtydligande i detta avseende.

Vad i 141 § sägs om utdelning i konkurs lärer böra gälla även i
fråga om betalning, som på grund av ackord — i konkurs eller enligt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs — kommer borgenären till
godo. I anledning härav torde ordalagen få undergå viss jämkning.

Kung!.. May.ts Proposition Nr 82.

345

Andra punkten i första stycket av 146 § torde böra något omformuleras
för att tydligare utmärka, att där omförmälda ränta ifrågakommer,
om boet förslår till gäldande av ränta å alla bevakade fordringar utom
böter.

Justitieråden Améen och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Det torde i 141 § vara avsett, att avbetalning genom utdelning i
en gäldenärs konkurs icke skall hindra borgenären att i en annan gäldenär
konkurs bevaka och njuta utdelning för hela fordringsbeloppet vare
sig avbetalningen skett före eller efter inträdet av sistnämnda konkurs,
under det att däremot avbetalning från icke i konkurs försatt gäldenär
blir utan verkan på borgenärens utdelning i den andra gäldenärens konkurs
allenast i det fall att avbetalningen skett efter konkurstillståndets
inträdande. Vad sålunda lärer vara åsyftat bar emellertid icke kommit
till fullt klart uttryck i lagtexten, vilken på grund härav torde böra
undergå förtydligande.

Justitierådet Edelstam och regeringsrådet Linnér:

Då i tredje stycket av 146 § talas om rabattberäkning å icke räntebärande
fordran, »som eljest ej vore förfallen», kan tvekan uppkomma,
vilken förfallotid som avses. Det riktiga torde vara, att beträffande
fordran, som icke utgår fullt eller med förmånsrätt, den föreskrivna
rabattberäkningen skall ske både å fordran, som förfaller först efter den
dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget är att räkna,
och å fordran, vilken förfaller mellan beslutet om egendomsavträde och
nyssnämnda tidpunkt, men att däremot, då fordran utgår fullt eller med
förmånsrätt, dylik rabattberäkning endast skall äga rum, när fordringen
icke är förfallen den dag, då klandertiden börjar löpa, eller, om betalning
därförinnan uppburits, å betalningsdagen.

Vad sålunda lärer vara avsett torde böra tydligare uttryckas i lagtexten.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:

Till den del 147 § avser annan ränta eller eljest till kapitalvärdet ej
bestämd fordran än sådan, som utgår för livstid, innebär den i sak knappast
annat än som redan är stadgat i 146 § tredje stycket, vadan denna del av
förstnämnda paragraf synes lämpligen kunna utgå. Iakttages detta, vinnes
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 282119 44

346

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

ock därmed klarare avgränsning mellan de båda ifrågavarande paragraferna;
146 § giver regler för rånte-och därmed sammanhängande rabattberäkning,
147 § bestämmer huru själva kapitalvärdet av fordran skall
uppskattas, då särskild uppskattning därav erfordras. I sistnämnda paragraf
skulle ''då komma att kvarstå föreskrift att ränta eller annan dylik
förmån, som utgår för livstid, skall, i den mån den ej är å dagen för
utdelningsförslagets framläggande förfallen, uppskattas till det värde den
beräknas hava sagda dag med användande av vederbörlig tabell. Å det
sålunda funna värdet liksom å möjligen förfallet livräntebelopp bliva utan
vidare bestämmelserna i 146 § om rabattberäkning tillämpliga. Därjämte
skulle uppskattningsregeln för fordran i allmänhet, som ej är bestämd
i penningar, bibehållas. Vill man-ernå fullständighet, skulle även upptagas,
efter mönster av 6 § i förordningen om arvsskatt och skatt för
gåva, ett stadgande om sättet för beräknande av kapitalvärdet av ränta
eller annan förmån, som ej utgår för livstid men eljest är av obestämd
varaktighet.

Justitierådet Améen:

147 § uppställer särskilda regler för beräkning av »fordran allenast
på ränta» eller »annan dylik fordran». Den avser sålunda de fall, då
fordringsägaren på regelbundet återkommande tider har att utfå ett visst
belopp. I den mån dessa belopp icke äro förfallna, då beslutet om egendomsavträde
meddelas, kan fordringen i tanken uppdelas i ett lika stort
antal icke förfallna och icke räntebärande fordringar som det ännu återstår
framtida belopp att lyfta. Sättet för beräkningen av dylika fordringar
föreskrives emellertid redan i 146 §. De smärre avvikelser från
dessa regler, som förekomma i 147 §, synas icke betingade av någon i
sakens natur liggande olikhet. 147 § synes därför i huvudsak överflödig.
Det enda, som utöver 146 § torde vara erforderligt, är att föreskriva huru
många framtida betalningsterminer skola anses föreligga, då räntan är
bestämd att utgå icke för ett på förhand känt antal år utan för s. k. relativt
bestämd tid. För ett av dessa fall, livstidsränta, lämnar 147 § en
regel, som torde böra kvarstå. Skulle före utdelningsförslagets framläggande
ifrågavarande sannolikhetsberäkning genom den livränteberättigades
under konkursen inträffade död visa sig otillämplig, bör emellertid
livräntans värde beräknas med hänsyn till den faktiska livslängden. För
andra fall av obestämd varaktighet innehåller paragrafen icke någon föreskrift.
Beträffande dessa fall torde det vara omöjligt att i lag uppställa
någon regel, som icke kan leda till obillighet, och då dylika fall väl
ytterligt sällan förekomma, torde de kunna lämnas å sido.

Kanyl. Maj: t Proposition Nr SS.

347

Paragrafens regel att förmåner, som ej utgå i penningar, skola
uppskattas efter ortens pris torde såsom tämligen självklar kunna
utgå.

157 §.

Lagrådet:

Av ordalagen i paragrafens början skulle, särskilt vid jämförelse
med det uttryckssätt, som användes i 98 § av gällande konknrslag och
i 14 § av den föreslagna lagen om ackordsförhandling utan konkurs,
kunna framkallas den missuppfattningen att vid omröstning i ackordsfrågor
borgenär, som yrkat förmånsrätt endast för en del av sin fordran
eller sedermera delvis avstått från förmånsrättsyrkandet, icke skulle få
utöva rösträtt ens för den del av fordringen, som yrkandet sålunda icke
avser. Till förtydligande av meningen torde orden »för vilken förmånsrätt
ej yrkats» lämpligen kunna ersättas med orden »i den mån förmånsrätt
ej yrkas för fordringen».

158 §.

Justitierådet Améen och regeringsrådet Linnér:

Det torde vara tillbörligt, att borgenär, som står i äktenskaps- eller
nära skyldskapsförhållande till gäldenären, icke till övriga borgenärers
förfång får utöva inflytande på frågan huruvida gäldenären genom tvångsackord
skall befrias från en del av sin gäld. Till sitt syfte synes alltså
förevarande stadgande vara riktigt. Då stadgandet emellertid genom sin
avfattning kan i viss mån verka vilseledande, hemställes, att detsamma
undergår ändring, så att därmed utmärkes, att vid beräkning av borgenärernas
antal och fordringsbelopp nämnda anhöriga komma i betraktande
allenast i det fall att de avgiva sin röst mot ackords förslaget.

Till paragrafen torde böra göras det tillägg, att i där angivna hänseende
adoptivförhållande skall anses lika med skyldskap mellan föräldrar
och barn.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:

Ehuru här stadgas, att om gäldenärs make eller borgenär, som står
i viss närmare förvantskap till gäldenären, röstar för antagande av
ackordsförslag, hans röst icke skall komma i betraktande vid bestämmande
av omröstningens utgång, måste dock sådan borgenär, därest han
önskar ackordets genomförande, inställa sig vid sammanträdet och avgiva

348

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82.

sin röst till förmån för förslaget. Eljest tages hans fordran i beräkning
såsom om för densamma röstats mot förslaget.

Att stadgandets innebörd är denna lärer för den stora allmänheten
icke vara lätt att förstå. Förtydligande härutinnan kan visserligen, såsom
redan inom lagrådet framhållits, lätt äga rum, men då bestämmelsens
effektivitet är synnerligen ringa så länge man icke genom förbud mot
överlåtelse av dylik fordran förhindrar bestämmelsens kringgående, samt
på sätt kommittén påvisat betänkligheter möta mot meddelandet av
sådant förbud, hemställes, att paragrafen måtte utgå.

För den händelse paragrafen anses böra kvarstå torde vad förut
inom lagrådet hemställts om tillägg till densamma i fråga om adoptivförhållande
iakttagas.

160 §.

Lagrådet:

I paragrafens fjärde stycke torde, i likhet med vad som skett i
155 § andra stycket, böra inrymmas föreskrift därom att rättens ombudsman
skall vid översändandet av underrättelsen om ändringar i ackordsförslaget
erinra vederbörande om tid och ställe för det blivande sammanträdet.

167 §*

Lagrådet:

För det fall att säkerhet icke finnes för ackordets fullgörande kan
redan med avfattningen av 104 § konkurslagen uppstå tvekan huruvida
nämnda omständighet skall beaktas av rätten ex officio. Ovisshet i minst
lika hög grad framkallas av förslaget, då detta i en särskild paragraf,
den förevarande, upptagit stadgandet angående bristande säkerhet. Det
riktiga torde väl vara, att vid prövningen ex officio enligt 166 § första
stycket 5) rätten skall pröva jämväl huruvida skada uppenbarligen
förorsakas borgenärerna på den grund att säkerhet icke finnes för ackordets
fullgörande. Att säkerhet alltid måste föreligga för att icke ackordet
skall lända borgenärerna till skada är tydligen ej förhållandet. Boets
ställning kan ju vara sådan, att redan därigenom möjligheten att fullgöra
ackordet är satt utom tvivel oberoende av ytterligare garantier.
Vad som får anses böra gälla enligt vad nu sagts torde kunna i förevarande
paragraf tydligare uttryckas sålunda att, ändock att fastställelse
icke bör vägras på grund av stadgandet i 166 § första stycket 5), rätten
äger, där fastställelse bestrides på den grund att säkerhet ej finnes för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

349

ackordets fullgörande, efter omständigheterna pröva huruvida fastställelse
av sådan anledning må vägras.

185 §.

Lagrådet:

Förordnande av god man att taga vård om boet synes i fall, som
här avses, oftast vara obehövligt. Stadgandet därom under 2) torde
därför böra gälla endast därest konkursdomaren finner nödigt, att boet
ställes under särskild vård. Härav skulle föranledas viss jämkning i
vad stycket innehåller om upprättande av bouppteckning.

Den under 3) omförmälda skyldigheten att underrätta borgenär om
kallelsen å gäldenären att edfästa bouppteckningen torde böra närmare
bestämmas så, att den må fullgöras medelst avsändande av brev med
posten och endast inträder, då borgenärens adress är känd.

Såsom de sakkunniga ansett lärer vara befogat, att i vissa fall konkursen
får avskrivas även innan bouppteckningen beedigats. I syfte att
tydliggöra detta hava de vidtagit en ändring i den av kommittén föreslagna
avfattningen av bestämmelsen under 4). Syftet lärer dock knappast
hava vunnits; även med bestämmelsens nuvarande lydelse ligger
den tolkningen närmast, att edgångens fullgörande måste avvaktas. Det
synes därför böra uttryckligen stadgas, att konkursen i regel ej må
avskrivas förr än edgångsskyldighet, som enligt lagbestämmelse eller
på grund av särskilt yrkande föreligger, blivit uppfylld, men att så
undantagsvis får ske, om hinder finnes för edgångens fullgörande inom
skälig tid och konkursdomaren anser anledning saknas till antagande att
genom edgången skulle yppas tillräcklig tillgång för kostnadernas bestridande.
Tydligt är, att tredska med avseende å edgången icke utgör
sådant hinder, som nyss åsyftats.

189 §•

Lagrådet:

Det i sista stycket omförmälda meddelandet till borgenärerna om
innehållet i kungörelsen angående redovisningen torde icke behöva lämnas
till de borgenärer, som fått full betalning, samt, i händelse konkursen
avslutas genom ackord, ej heller till andra oprioriterade borgenärer.

191 §''

Lagrådet:

Att låta annan än borgenärerna själva och gäldenären klandra förvaltningen
synes knappast behövligt; lämpligheten därav kan ock ifrågasättas.

350

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Med den ställning, som enligt förslaget tillkommer rättens ombudsman,
skulle kunna inträffa, att en klandertalan avsåge åtgärd, vari ombudsmannen
varit delaktig och för vilken han således även bär ansvar.
Den nye förvaltaren är dock hänvisad till samarbete med denne samme
ombudsman, och om han nödgades föra en dylik talan, kunde lätteligen
möjligheten till ett gott samarbete äventyras till nackdel för utredningens
behöriga fortgång. Åven må påpekas, att enligt förslaget rättens
ombudsman har att lämna samtycke till anställandet av rättegång, som
förvaltaren anser påkallad. Det hemställes fördenskull, att andra stycket
i paragrafen måtte utgå.

Åven rattens ombudsman är, enligt vad i 87 § uttryckligen stadgas,
ansvarig för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakar.
För ersättningstalan mot rättens ombudsman bör emellertid
gälla viss fatalietid. Föreskiift därom torde därför meddelas antingen
genom ett tillägg till förevarande paragraf eller i nästa kapitel; och
kan härvid hänvisas till det av kommittén i ] 96 § ■ av dess förslag
intagna stadgandet angående klandertalan mot god man.

194 §.

Lagrådet:

För de fall, som avses i paragrafens andra stycke, torde gälla, att
den, vars egendom föryttrats, har rätt att själv indriva vad som utestår
oguldet hos köparen samt att av konkursförvaltningen fordra redovisning
för det, som influtit till konkursboet. 1 förra fallet föreligger således
en separationsrätt, i det senare däremot icke. Nämnda grundsatser
hava emellertid icke kommit till fullt tydligt uttryck vid avfattningen
av stadgandet, vilket i anledning därav torde böra undergå en
viss jämkning.

196 §.

Justitieråden Améen, friherre Ljeijonhufvud och Edelstam:

Paragrafens andra stycke måste, jämfört med första stycket, så
tolkas, att, då ackord kommit till stånd, sådan borgenär, varom här är
fråga, ej må njuta rätt till högre betalning än för fordringens enligt
ackordet reducerade lägsta belopp, om förfång för övriga borgenärer
eljest skulle uppkomma. Härmed kan icke gärna vara avsett, att borgenären
ej i något fall skulle få av gäldenären uttaga jämväl den på
nämnda sätt reducerade skillnaden mellan fordringens högsta och lägsta
belopp innan övriga borgenärer till fullo utfått sina ackordsbelopp; en

351

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

sådan regel skulle ju förutsätta ett verkligt likvidsförfarande under
kontroll, vilket fullständigt saknas. Med stadgandet lärer åsyftas allenast
det fall att ackordsbeloppen skola utgå ur säkerhet, som för ackordet
ställts på sådant sätt, att den kan tagas i anspråk för mer än det
reducerade lägsta beloppet av borgenärens fordran, och dessutom, om
den sålunda tages i anspråk, blir otillräcklig för gäldande av övriga
borgenärers ackordsbelopp. Detta fall torde emellertid vara så sällan
förekommande, att särskilt stadgande därom knappast kan anses behövligt,
och tillämpningen av ett dylikt stadgande synes även kunna erbjuda
vissa svårigheter.

För att det föreslagna stadgandet skall vara tillämpligt förutsättes
vidare, att anmärkning mot fordringen framställts i vederbörlig ordning.
Blir vad inom lagrådet vid Ilo § hemställts efterföljt, kommer 170 §
att undergå sådan ändring, att även anmärkningar mot oprioriterade
fordringar alltid skola vinna slutlig handläggning, och då torde i förevarande
avseende endast anmärkning, som godkänts genom förlikning
eller dom, komma i betraktande såsom behörigen framställd. Bibehålies
åter 170 § oförändrad och fastställes ackordet innan anmärkning, varom
förlikning ej träffats, blivit av rätten godkänd, lärer man ej kunna utan
vidare låta anmärkningen verka till förringande av borgenärens rätt att
intill fordringens reducerade högsta belopp hålla sig till säkerhet, som
ej uttryckligen är så ställd, att den gäller endast för det reducerade
lägsta beloppet. Anmärkningen kan vara ogrundad; mellan borgenären
och gäldenären har icke träffats något avtal om lägre pris vid betalningens
tidigare erläggande, ehuru detta påstås av den anmärkande.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrkes, att paragrafens andra
stycke får utgå. Finnes så icke böra ske, torde i alla händelser böra
åt stadgandet givas en avfattning, som tydligt angiver dess innebörd.

P.egeringsrådet Linnér:

Med andra stycket i förevarande paragraf torde avses, att borgenär,
vars betaluingsrätt är bestämd till olika belopp med hänsyn till olika
betalningstider, icke efter ackord må tillgodogöra sig den säkerhet, som
kan vara ställd för ackordets fullgörande, för högre belopp än det lägst
bestämda betalningsbeloppet med vederbörlig reduktion enligt ackordet,
såvitt det skulle leda till förfång för övriga borgenärer, om han
gjorde anspråk på säkerheten för ackordsutdelning beräknad efter det
högre betalningsbeloppet. Däremot lärer någon inskränkning av borgenärens
rätt gentemot gäldenären själv icke vara avsedd eller böra förekomma.
För att tydligare utmärka den sålunda angivna innebörden torde
stycket böra undergå viss jämkning.

352

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

197 §.

Lagrådet:

Då uttrycket att konkurs »avslutas» användes uti 138 och 140 §§
i en särskild, -mindre omfattande bemärkelse än i förevarande paragraf,
torde uttrycket här böra utbytas mot det i 188 § förekommande att
konkurs »upphör», därvid dock undantag bör göras för det fall av upphörande,
som omnämnes i 26 §, i vilken paragraf redan givits regler i
det hänseende, varom här är fråga.

203 §.

Lagrådet:

Det från nu gällande konkurslag hämtade stadgandet att konkursdomaren
i visst fall skall ombesörja avskrift av ingiven handling, med
skyldighet för den, som ingivit handlingen, att gälda lösen för avskriften,
är ägnat att för konkursdomaren medföra åtskilligt besvär för
den händelse han av vederbörande vill uttaga lösenbeloppet. År handlingen
insänd med posten, linnes ingen tillstädes, av vilken beloppet
kan utkrävas. Den expedition, å vilken lösenbeloppet debiteras, måste
kvarligga i konkursakten och kan alltså icke på vanligt sätt utsändas
till utmätning. Konkursdomaren blir därför hänvisad till enskild korrespondens
med vederbörande insändare. Särskilt då handling insändes
från utlandet — det vanligaste fallet då lagens stadgande om två
exemplar förbises — äro svårigheterna avsevärda. Det hemställes därför,
att konkursdomaren berättigas att genom konkursförvaltaren få
beloppet avdraget å vederbörande borgenärs utdelning.

206 §.

Justitierådet Améen:

Flerstädes i förslaget är föreskrivet, att konkurs förvaltaren för
att få företaga viss förvaltningsåtgärd skall göra anmälan till eller begära
tillstånd av rättens ombudsman. Då dessa anmälningar och tillståndsansökuingar
väl ofta komma att göras och besvaras tämligen
formlöst, t. ex. medelst telefon, torde det kunna ifrågasättas om det
icke till förvaltarens skydd borde åläggas rättens ombudsman att föra
några för framtiden tillgängliga anteckningar om inkomna dylika anmälningar
och beviljade tillstånd. Dessa rättens ombudsmans anteck -

Kungl. Majp.ts Proposition Nr 82.

353

ningar skulle då lämpligast föras särskilt för varje konkurs; och borde
rättens ombudsman vara pliktig att låta desamma åtfölja de av honom
förda protokollen, då dessa jämlikt förevarande paragraf insändas till
rättens arkiv.

207 §.

Lagrådet:

Åven sådan anmälan, som omförmäles i 52 § första stycket'', synes
böra antecknas i konkursdomarens dagbok.

Justitierådet Améen:

För närvarande intages i det protokoll, som föres å inställelsedagen
i en konkurs, en specifik förteckning över inkomna bevakningar. Som
inställelsedagen enligt förslaget skall avskaffas, blir därav en följd, att
någon förteckning över inkomna bevakningar icke behöver av konkursdomaren
upprättas. Detta förefaller så mycket mera betänkligt som
förslagets system i vida större omfattning än det nu gällande kommer
att föranleda, att bevakningar inkomma undan för undan å skilda dagar
under en längre period. På grund härav synes det för ordningens skull
önskligt, att det ålägges konkursdomaren att i konkursdagboken införa
anteckning jämväl om bevakningarna allt efter som de inkomma.

Förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå

skall iakttagas.

Lagrådet:

Därest 35 § i förslaget till konkurslag ändras i enlighet med vad
lagrådet hemställt, torde den i 7 § under 2 förekommande hänvisningen
till förstnämnda lagrum böra utgå.

Förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs.

2 §•

Lagrådet:

Beträffande paragrafens första stycke under 2) gäller enahanda som
av lagrådet anmärkts vid 54 § i förslaget till konkurslag.

Det i samma stycke under 7) föreslagna beloppet av etthundra
kronor torde, särskilt med hänsyn till stegringen i annonsprisen, böra
något höjas.

Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 282119 45

354

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 82.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Paragrafen innehåller dels i första stycket under 6) föreskrift att vid ansökan
om inledande av ackordsförhandling skall fogas förklaring från
borgenärer, uppgående till minst hälften av de icke förmånsberättigade och
tillika representerande viss andel av dessas fordringsbelopp, att de anse
ackordsförslaget antagligt och dels i andra stycket, att bevis bör av gäldenären
företes därom att samtliga borgenärer erhållit del av förslaget
samt gode mannens berättelse och yttrande. Det synes fördelaktigt om
dessa bestämmelser kombineras så, att berörda förklaring skall utmärka,
att den avgivits sedan borgenären fått del av nämnda handlingar. Man
finge därigenom större säkerhet för, att de tillstyrkande borgenärerna icke
vid det slutliga avgörandet förändrat uppfattning. Har borgenären förut
låtit sig nöja med en muntlig eller ofullständig framställning av sakförhållandena,
kan det lätt tänkas, att han vid närmare granskning
finner sig hava skäl att ändra mening. Men det kan även tänkas, att
han ändock skulle känna sig i viss mån bunden av sin förut avgivna
förklaring och tveka att rösta mot förslaget, ehuru detta skulle stå
honom lagligen öppet. Ur alla synpunkter lärer det därför vara bättre,
att förklaringen i fråga alltid avgives med full kännedom om förhållandena.
Borgenären bör naturligen icke på den grund vara förpliktad att
slutligen rösta för ackordets antagande, då ju omständigheter kunna inträffa,
som med fog föranleda ändrad åsikt.

Iakttages vad nu hemställts, skulle föreskriften i näst sista stycket
jämkas att avse endast borgenärer, som ej redan avgivit omförmälda
förklaring, varjämte någon jämkning erfordras i 8 §.

4 §•

Justitieråden friherre Leijonliufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:

I en till lagrådet ingiven skrift har Stockholms köpmannaförening
på anförda skäl hemställt, dels att den i andra stycket av förevarande
paragraf intagna bestämmelsen om auktoriserad handelskammares befogenhet
att utan särskilt tillstånd meddela bemyndigande att vara god
man vid ackordsförhandlingar måtte utgå och dels att såsom förutsättning
för den i samma stycke omförmälda rätten för förening av köpmän
eller andra näringsidkare att av Konungen erhålla tillstånd att meddela
bemyndigande av berörda slag måtte krävas, att föreningen i sig innesluter
minst etthundrafemtio engrosköpmän och fabrikanter.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 82.

355

Förstnämnda bestämmelse, som tillfogats av de sakkunniga, har av
dem motiverats med en hänvisning till innehållet i kungörelsen den 15
december 1916 angående auktoriserade liandelskamrar. Enligt 1 § i
kungörelsen förstås med handelskammare en på sammanslutning mellan
näringsidkare grundad institution, som har till ändamål att främja samt
inför statsmyndigheterna företräda handelns, industriens och sjöfartens allmänna
intressen; och jämlikt 5 § åligger auktoriserad handelskammare att i
sådana näringsfrågor, som av statsmyndigheterna hänskjutas till handelskammaren,
avgiva yttranden eller tillhandahålla upplysningar ävensom
att fullgöra sådana funktioner, som enligt lag eller särskild föreskrift
äro eller varda handelskammaren ålagda. Åven om med hänsyn
till vad kungörelsen sålunda innehåller en sådan funktion som den nu
ifrågavarande ansåges kunna tillhöra auktoriserad handelskammares verksamhetsområde,
synes dock med skäl kunna råda tvekan huruvida bestämmelsen
därom bör meddelas. De förefintliga auktoriserade handelskamrarna
torde knappast hava något intresse av bestämmelsen, varom de
ej heller gjort framställning, och deras organisation är icke inriktad på
något omhändertagande av utredningen i konkursmässiga köpmansbon,
vilken de tvärtom lära anse lämpligast kunna överlämnas åt köpmannaföreningarna.
Skulle till äventyrs handelskamrarna genom bestämmelsen
föranledas att, med ändring av sin organisation, inrätta särskilda ackordsoch
konkursavdelningar i likhet med köpmannaföreningarnas, kunde detta
kanske komma att lända till intrång i fullgörandet av handelskamrarnas
egentliga och vida viktigare funktioner. Bestämmelsen lärer alltså böra
uteslutas.

Vad angår Stockholms köpmannaförenings andra hemställan torde
någon grund icke finnas för den av föreningen uttalade farhågan att
Konungen skulle komma att förläna rättighet att meddela bemyndigande,
varom nu är fråga, jämväl åt mindre köpmannaföreningar av blott lokal
karaktär och huvudsakligen bestående av detaljhandlare. Berörda hemställan
synes därför icke behöva föranleda någon ändring i förslaget.

8 §*

Lagrådet:

Kungörelsen om inledande av ackordsförhandling torde icke behöva
införas i ortstidningarna mer än en gång.

Den omformulering av kommitténs förslag, som de sakkunniga vidtagit
beträffande paragrafens andra stycke, synes vid jämförelse med 20 § i
förslaget till konkurslag kunna komma att motverka omformuleringens syfte
att säkerställa kallelsernas omedelbara utsändande. En återgång till kom -

356

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

mittéförslaget torde vara att förorda, dock att stycket lämpligen kunde
inledas med orden »Snarast möjligt och senast inom en vecka» eller något
liknande.

Paragrafens stadgande att konkursdomaren skall till de borgenärer,
som ej redan erhållit del av ackordsförslaget jämte gode mannens berättelse
och yttrande, översända avskrift av dessa handlingar är så formulerat,
att det icke är fullt klart om konkursdomaren är berättigad
att av gäldenären fordra ersättning för avskriftskostnaden eller om han
möjligen kan vara skyldig verkställa avskrifterna å tjänstens vägnar
utan ersättning. Det senare alternativet torde dock ej vara avsett. Då
sålunda lösen skall tillkomma konkursdomaren och stämpelavgift även
skall utgå, samt följaktligen kostnaden för dylika avskrifter kan bliva
avsevärd, torde vara lämpligt antyda, att gäldenären bör till undvikande
därav själv ombesörja avskrifterna. På grund härav synes paragrafen
böra ändras så, att föreskrift lämnas att ifrågavarande avskrifter skola,
där de ej av gäldenären tillhandahållas, ombesörjas av konkursdomaren
på gäldenärens bekostnad.

Bestämmelsen i andra styckets sista punkt att konkursdomaren,
om gäldenären är ämbets- eller tjänsteman, skall underrätta hans närmaste
förman om ackordsförhandlingens inledande lärer kunna utgå såsom onödig;
gäldenärens avstängande från tjänstgöring ifrågakommer ju ej här.

* 12 §.

Justitieråden Améen och friherre Leijonhufvu4 samt regeringsrådet
Linnér:

Det förefaller, såvida behörigheten att söka gäldenären i konkurs
skall vara bunden vid innehavet av viss kvotdel av fordringarna, ej fullt
lämpligt att låta konkursdomaren pröva om villkoret är uppfyllt. Frågan
härom kan, särskilt med hänsyn till bestämmelsen i 40 §, vara tvistig;
olika meningar kunna råda om rätten till ränta å fordran. Och beslut
härutinnan skall kunna givas av jävig konkursdomare. Under nyss angivna
förutsättning synes alltså prövningen böra ankomma på rätten.
Då det kan tänkas, att gäldenären på grund av ändrade förhållanden
finner lämpligt medgiva ansökningen, synes stadgandet böra innehålla,
att ansökningen icke må utan gäldenärens medgivande bifallas, om ej
det ifrågavarande villkoret är fyllt. Klart torde vara, att rätten innan den
kan anse detta vara konstaterat måste utöva den granskning av fordrans
riktighet, som omförmäles i 15 § av förslaget till konkurslag.

Kungl. May.ts Proposition Nr 82. 357

Uppenbarligen vore dot önskvärt, att en enligt förevarande paragraf
obehörig konkursansökning kunde redan från början avvisas utan hänskjutande
till rätten. Någon betänklighet däremot förefinnes icke, därest
man lika med kommittén låter behörigheten bero allenast av att borgenärer
till ett fixt antal förena sig om ansökningen. Man kunde därför
ifrågasätta att därutinnan återgå till kommitténs förslag. De sakkunnigas
åsikt att därmed ej skulle vinnas tillräckligt skydd mot missbruk
synes dock befogad; lagens syfte bleve då säkerligen lätt förfelat. Och
någon nämnvärd ökning av det fixa antalet utöver det av kommittén
föreslagna kan ej lämpligen ifrågakomma.

I alla händelser synes erforderligt, att en erinran om de i förevarande
paragraf stadgade inskränkningarna i rätten att söka gäldenärs
försättande i konkurs göres i konkurslagen. Sådan erinran kan, om
behörigheten skall prövas redan av konkursdomaren, inrymmas i 10
§ i förslaget till konkurslag; skall prövningen göras av rätten, torde
bliva nödigt att infoga en ny paragraf efter nuvarande 5 §.

Justitierådet Edelstam:

Jag instämmer med lagrådets övriga ledamöter därutinnan att i
konkurslagen erfordras eu hänvisning till innehållet i förevarande paragraf.

13 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse méd vad som förordats vid 23 § i förslaget till
konkurslag torde förevarande paragrafs första punkt höra förtydligas
genom det tillägg att, om utmätning ändock skett, den skall vara utan
verkan.

Enär bestämmelsen i första styckets andra punkt innebär, att utmätning
för fordran, som där avses, skall oberoende av ackordsförhandling
fortgå även om utmätningen icke ägt rum innan beslutet om inledande
av sådan förhandling meddelats, men andra stycket efter orden
innehåller en därmed ej fullt överensstämmande föreskrift, erfordras
någon jämkning av sistnämnda styckes avfattning.

15 §.

Lagrådet:

I anmälningsinlaga torde jämväl borgenärens boningsort böra angivas.

358

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

17 §•

Lagrådet:

Anmärkning kan uppenbarligen gå ut på, icke blott att borgenären
överhuvud icke är berättigad att deltaga i ackordsförliandlingen, utan
även att han, på den grund att fordringen delvis saknar fog eller delvis
är förenad med förmånsrätt, icke äger att utöva rösträtt i den omfattning,
som det framställda fordringsanspråket skulle medföra. För att
tydligare utmärka detta torde ordalagen böra undergå någon jämkning.

22 §.

Justitierådet Améen och regeringsrådet Linnér:

Beträffande denna paragraf erinras om vad av oss yttrats vid
158 § i förslaget till konkurslag. I enlighet härmed erfordras även viss
jämkning av punkt 6) av första stycket i 2 §.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:

Vad av oss anförts vid 158 § i förslaget till konkurslag åberopas
såsom tillämpligt även beträffande den bär meddelade bestämmelsen.
Uteslutes densamma, bör sista satsen i 2 § första stycket 6) utgå.

25 §.

Lagrådet:

I fråga om fjärde stycket erinras om lagrådets anmärkning vid 160
§ i förslaget till konkurslag.

32 §.

Justitierådet Améen:

Därest min hemställan vid 110 § i konkurslagsförslaget vinner beaktande,
torde motsvarande undantagsbestämmelse böra införas i förevarande
paragraf.

33 §.

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

Såsom hinder för ackordets fastställelse av rätten har i punkt 5)
av paragrafens första stycke upptagits, bland annat, att frågan huruvida
ackordet länder till skada för borgenärerna icke kan med säkerhet avgöras
på grund därav att tillförlitlig utredning om boet icke kunnat

350

Kung!. May.ts Proposition Nr 82.

vinnas. I sin motivering till stadgandet har kommittén erinrat om sådana
fall som att gode mannen icke kunnat erhålla upplysningar av gäldenären,
i följd varav den av gode mannen förebragta utredningen icke
utvisar, att ackordet är uppenbarligen ofördelaktigt för borgenärerna,
eller att gäldenären vid borgenärssammanträde undandrager sig att lämna
begärda upplysningar.

Det torde kunna ifrågasättas om stadgandet, sådant det föreslagits,
är behövligt eller lämpligt. En garanti mot att gäldenärens uppgifter
om hans affärsställning äro oriktiga eller alltför ofullständiga skall hans
beedigande av bouppteckningen utgöra. Skulle det oaktat, såsom i de
av kommittén anförda fallen, råda osäkerhet i detta avseende eller gäldenären
eljest genom sitt uppträdande framkalla intrycket att han döljer
förhållanden, som kunna inverka på ackordsfrågan, är det väl största
sannolikhet att ackordet blir avslaget av borgenärerna. Prövningen ex
officio av domstolen synes därför onödig. Den torde också understundom
kunna leda till alltför stor stränghet. Stadgandet torde därför böra
överflyttas till nästföljande paragraf.

Justi ti erådet Edclstam:

Då här stadgas, att rätten ej må fastställa ackord, om frågan huruvida
ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna icke kan
med säkerhet avgöras, emedan utredningen är bristfällig, synes detta
kunna leda till, att rätten finner sig föranlåten att iakttaga en varken
avsedd eller lämplig stränghet vid fastställelsefrågans bedömande. Ackordet
torde stranda redan på motstånd från borgenärernas sida, om utredningen
verkligen kan anses otillförlitlig. Stadgandet lärer alltså vara
överflödigt och tillika kunna verka vilseledande. Jag hemställer därför
om dess uteslutande ur förslaget.

34 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet anmärkt vid 167 § i förslaget till konkurslag äger
tillämpning även beträffande förevarande paragraf.

36 §.

Lagrådet:

Beträffande uttrycket »kännedom om att gäldenären var på obestånd»
har lagrådet utlåtit sig vid 29 § i förslaget till konkurslag.

360

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 82.

37 §-

Lagrådet:

Bifalles en vid 196 § i förslaget till konkurslag gjord hemställan
om uteslutande av dess andra stycke, följer därav, att även förevarande
paragraf bör utgå. Det för motsatt fall där framhållna behovet av stadgandets
förtydligande föreligger jämväl beträffande den nu ifrågavarande
bestämmelsen.

42 §.

Lagrådet:

Från den i paragrafens första stycke meddelade regeln finnes, på
sätt framgår av näst sista stycket i 7 §, det undantaget att klagan ej får
föras över beslut om rättens ombudsmans entledigande. Detta stadgande
synes lämpligen kunna överflyttas till förevarande paragraf; därigenom
ernås ock överensstämmelse med 209 § i förslaget till konkurslag. Vinner
ej denna hemställan bifall, torde åtminstone i förevarande paragraf
böra hänvisas till omförmälda undantagsstadgande.

43 §.

Justitieråden Améen och Edelstam:

Beträffande andra stycket gäller enahanda som av oss anförts vid
26 § i förslaget till konkurslag.

46 §.

Lagrådet:

Konkursdomaren ålägges enligt denna paragraf skyldigheter, som
icke hava motsvarighet på andra områden och som kunna vara tämligen
omfattande. För att kunna fullgöra sitt åliggande att, då ackordsförhandling
skall anses slutgiltigt förfallen, därom offentliggöra meddelande,
vilket bör ske snarast möjligt, måste han följa vissa rättegångars förlopp,
måhända genom två instanser. Han har att hos hovrätten förfråga
sig huruvida talan fullföljts mot rättens beslut att fastställa ackordet
eller att vägra fastställelse eller mot dess utslag rörande dels förd
klagan mot vissa borgenärsbeslut och dels åtal .mot gäldenären för
brottsligt förhållande mot borgenärerna. För att kunna iakttaga sin
skyldighet enligt 33 § sista stycket att återupptaga vilande fråga om
fastställelse av ackord måste han ock i hovrätten begära upplysning om
talan fullföljts mot beslut, varigenom underrätten avslagit ansökan om

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82. 361

gäldenärens försättande i konkurs. År talan i dessa fall fullföljd, åligger
det honom att hålla sig underkunnig om när hovrättens utslag
meddelas och om dess innehåll, därvid upprepade förfrågningar kunna
bliva av nöden. Slutligen bör han förvissa sig om hovrättens utslag
vinner laga kraft och, där så ej är fallet, på enahanda sätt följa rättegången
hos Kungl. Maj:t.

Visserligen kan förväntas, att i fråga om de flesta ackordsförhandlingar
endast en eller annan av ovan angivna åtgärder erfordras, men
fall kunna inträffa, då konkursdomarens ifrågavarande förpliktelser bliva
av verkligt betungande beskaffenhet.

En viss lättnad skulle beredas konkursdomaren, om överrätt eller
någon dess tjänsteman vore pliktig att, på därom av konkursdomaren i
förväg framställd begäran, så snart överrättens utslag i mål av ovan
antydd art meddelats lämna honom underrättelse därom och om utslagets
innehåll. Konkursdomaren skulle då endast behöva vid klagotidens utgång
efterhöra huruvida underrättens beslut överklagats och i sammanhang
därmed begära att i händelse talan blivit fullföljd erhålla dylik
underrättelse i framtiden.

Föreskrifter i sådant hänseende, i den mån de må befinnas erforderliga,
torde emellertid kunna meddelas i administrativ väg. Lagrådet
har endast ansett sig böra fästa uppmärksamheten på förhållandet.

49 §■

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket föranleder enahanda anmärkning som
framställts vid 203 § i förslaget till konkurslag, dock att det här
bör vara gäldenären, som ålägges att till konkursdomaren förskjuta avskriftskostnaden.

50 §.

Lagrådet:

För att i händelse av ombyte av konkursdomare möjliggöra för
den nye domaren att fullgöra de åligganden med avseende å kungörande
av ackordsförhandlings upphörande, som på grund av föreskriften i 46 §
ankomma på honom, erfordras, att, om gäldenären ställts under åtal för
brottsligt förhållande mot borgenärerna eller ansökning om hans försättande
i konkurs göres, anteckning om dessa förhållanden och om vederbörande
domstolars utslag i berörda frågor sker i dagboken. I samma
syfte kräves ock, att dylik anteckning äger rum rörande borgenärernas
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 käft. (Nr 82.) 2 821 19 46

362

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

beslut att ej antaga ackord eller beträffande uppskovsfråga, då gäldenären
ändrat ackordsförslag eller ställts under åtal som nyss nämnts.

Justitierådet Améen:

I förevarande paragraf synes böra med avseende å dagbokens innehåll
göras ett tillägg motsvarande föreslaget tillägg till 207 § i förslaget
till konkurslag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§

handelsb&lken.

Lagrådet:

Enligt det från gällande lag kvarstående första stycket i 10 § är
den förmånsrätt, som tillkommer omyndigs fordran hos förmyndare, beroende
bland annat därav att laga åtgärd, som är av nöden för att utbekomma
fordringen, vidtages inom ett år från det anledning därtill yppas. I det
fall att denna laga åtgärd är utmätning, men utmätning hindras därigenom
att offentlig ackordsförhandling är inledd, skulle den omyndige,
om ackordsförhandlingen bleve långvarig, kunna komma att gå sin förmånsrätt
förlustig. Det nya stycke, som i förslaget tillfogats paragrafen,
avser att förekomma detta. Den i sådant avseende föreslagna bestämmelsen
synes emellertid icke fullt tillfredsställande.

För det fall att ackordsförhandlingen upphör utan att ackord kommer
till stånd har man nämligen såsom villkor för förmånsrättens bibehållande
uppställt fordringen att konkurs följer på ansökning, som gjorts
inom en månad från det kungörelse om förhandlingens upphörande varit
införd i allmänna tidningarna. Den omyndige kan på grund härav för
att rädda sin förmånsrätt bliva tvingad att söka sin förmyndare i konkurs
och att göra detta inom en jämförelsevis kort frist. Detta synes
mindre tilltalande.

Kommer ackord till stånd, kan däremot tiden, inom vilken förmånsrätten
måste genom utmätnings verkställande bevaras, bliva obehörigen
utsträckt, i det att sådan åtgärd då får vidtagas intill dess ett år förflutit
från det ackordsfrågan blivit avgjord.

Bättre synes vara att föreskriva, det den tid, som ackordsförhandlingen
tager i anspråk, icke skall inräknas i det år, inom vilket den
omyndiges fordran måste utmätas för att förmånsrätten ej skall gå förlorad,
dock att i varje fall den frist, som står den förmånsberättigade
till buds, icke må understiga, därest ackord kommer till stånd, en månad

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 82. 363

efter ackordsfrågans avgörande och, i motsatt fall, en månad efter kungörandet
därav.

Beträffande övergångsstadgandet anmärkes att, om utmätning av
gäldenären tillhörig egendom skett före den dag, då lagen träder i kraft,
samt gäldenären efter samma dag, men innan utmätningsförfarandet slutförts,
blir försatt i konkurs, det kan ifrågakomma att vid köpeskillingslikvid
i anledning av utmätningen tillämpa 17 kap. 4 och 8 §§ handelsbalken.
För dylikt fall torde icke den ändring i nämnda lagrum, som
förslaget innefattar, böra få utöva inverkan på de förmånsrätter, som
genom utmätningen redan hålla på att realiseras, övergångsstadgandet
synes därför böra kompletteras med föreskrift att lagen icke skall äga
tillämpning med avseende å utmätning, som skett före ikraftträdandet.

Justitieråd^ friherre Leijonhufvud:

I det remitterade förslaget till konkurslag har vid avfattningen av
återvinningsbestämmelserna iakttagits, att tid, inom vilken rättshandling
skall vara gjord för att återgång må ske, städse angivits i visst antal
dagar.

I första stycket av 17 kap. 8 § handelsbalken återfinnes ett stadgande,
som står i direkt sammanhang med berörda bestämmelser men
i vilket motsvarande tidsbestämning angives i månadtal. Uppenbarligen
är det önskvärt, att även där dagberäkning kommer till användning.
Härav borde åter följa, att motsvarande ändring göres såväl i annan
del av samma lagrum och därmed sammanhängande 2, 5 och 12 §§ i
förordningen om urarvagörelse m. m. samt 18 § i lagen om boskillnad
som ock i det nytillkomna andra stycket i 10 § av 17 kap. handelsbalken.

Det hemställes, att nu antydda ändringar måtte vidtagas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen.

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linne)'':

Genom förslaget läggas de brott, som innefatta vårdslöshet mot
borgenärerna, under allmänt åtal efter angivelse. Något principiellt skäl,
varför dessa brott skola kunna beivras av allmän åklagare, torde dock
ej föreligga. De synas fasthellre till beskaffenheten vara att jämföra
med sådana förbrytelser av annat slag, vilkas åtalande förbehållits målsägande.
Den åberopade praktiska synpunkten att målsäganden i förevarande
fall icke kan påräkna att erhålla ersättning för sina å rättegången
nedlagda kostnader är visserligen beaktansvärd men kan icke

364

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

tillmätas avgörande betydelse. Olägenheter därutinnan komma till synes
på många andra områden, ehuruväl ej så framträdande i fråga om en
hel brottskategori.

Såsom inom högsta domstolen anmärkts vid granskningen av nya
lagberedningens förslag till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen
synes därjämte en utsträckning av åtalsrätten på sätt nu ifrågasatts
icke stå väl tillsammans med den gäldenären i 6 § tillerkända —
jämväl enligt föreliggande förslag bibehållna rätten att genom borgenärernas
förnöjande fria sig från ansvar eller med 19 § 4 mom. i
promulgationsförordningen till strafflagen och 20 kap. 4 § rättegångsbalken.

Ännu en omständighet, som synes tala mot den ifrågasatta ändringen,
må påpekas. Erfarenheten lärer giva vid handen, att av de åtal, som
anställas mot konkursgäldenär för vårdslöshet mot borgenärerna, ett icke
oväsentligt antal framkallas av den åtalande borgenärens förhoppning
att han genom åtalet skall förmå för gäldenären intresserade personer
att träda emellan och förnöja borgenären med betalning för hans fordran.
Om så sker, återkallas den förda talan, icke sällan i högsta instans, och
målet avskrives.

Därest ändringen vidtages, kan befaras, att i än högre grad angivelse
för dylikt brott kommer att användas i berörda syfte. Åklagaren
blir då betungad med en ofta tämligen omfattande utredning
om det uppgivna brottets verklighet och beskaffenhet, men om syftet
nås, kommer angivelsen att återtagas innan den tilltalade svarat vid
domstolen, och åtalet måste då av åklagaren frånträdas. Särskilt torde
komma att i berörda hänseende utnyttjas de vid mindre köpmanskonkurser
talrikt förekommande men merendels tämligen oväsentliga bristerna
i bokföringen. Det förefaller knappast önskvärt att giva ännu större
möjlighet för dylika spekulationer än nu förefinnes.

På grund av det anförda hemställes, att i fråga om åtalsrätten för
vårdslöshet mot borgenärerna gällande lag må bibehållas.

Förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs.

Lagrådet:

Någon förenkling av 16 §, utan att tydligheten därigenom blir
lidande, torde vinnas genom en förändrad avfattning av ungefär följande
lydelse:

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 82.

365

»Avträdas huvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande, äge
förvaltarne i bolagets konkurs enahanda rätt att i bolagsmannens konkurs
anställa återvinningstalan, som tillkommer enskild borgenär i denna
konkurs. Där sådan talan av förvaltarne föres och bolagsmannens konkurs
följt på ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslutet
om bolagets försättande i konkurs meddelades, skall i avseende å rätten
att söka återvinning så anses, som om ansökning om bolagsmannens
försättande i konkurs ingivits då den ansökning gjordes, varå bolagets
konkurs följt; och skall i dylikt återvinnagsmål den, som ägt
kännedom om att gäldenären var huvudlottägare i bolaget samt haft antingen
skälig anledning antaga, att bolaget var på obestånd, eller vetskap
om att ansökning gjorts om bolagets försättande i konkurs, anses
hava haft skälig anledning antaga, att gäldenären var på obestånd. I
fall, som avses i 2 § tredje stycket av förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall vad nu sagts om gäldenären
äga motsvarande tillämpning i fråga om gäldenärens dödsbo.»

För den händelse 32 § i förslaget till konkurslag ändras i enlighet
med vad två av lagrådets ledamöter hemställt, erfordras viss jämkning
i lagtexten.

Förfarandet vid solidariskt bankbolags, bankaktiebolags eller sparbanks
konkurs kommer enligt förslaget att regleras av den nya konkurslagen
samt av lagen den 18 september 1903 med däri föreslagna ändringar.
Med den utveckling de moderna storbankerna tagit torde det
kunna ifrågasättas huruvida berörda stadganden skulle ,visa sig fullt lämpliga,
om en dylik bank råkade i konkurs. På frågan härom i allmänhet
har emellertid lagrådet icke i detta sammanhang att ingå. Däremot
har lagrådet ansett sig böra fästa uppmärksamheten på ett par detaljer
beträffande underrättelseförfarandet, därutinnan vissa ändrade bestämmelser
synas utan vidare utredning kunna förordas.

Enligt 19 § i förslaget till ny konkurslag må antalet ortstidningar,
i vilka kungörelser angående konkursen skola införas, icke överstiga två.
Med ortstidningar torde i detta sammanhang förstås tidningar, som utgivas
å den ort, där bankens styrelse har sitt säte. Då det gäller banker,
som bedriva sin rörelse på ett flertal vitt skilda platser, torde nämnda
begränsning icke vara lämplig.

Enligt 4 § i förevarande lagförslag skola insättare å vissa räkningar
eller å sparbanksbok uppföras på eu särskild förteckning och därefter behandlas
såsom konkursborgenärer, utan att bevakning erfordras. Åven
beträffande dem komma således bestämmelserna i förslaget till konkurslag
angående personliga underrättelser att gälla (se 20, 103, 129, 139,

366

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

155, 160, 161 och 189 §§). Antalet av dylika insättare kan ''emellertid
uppenbarligen vara synnerligen stort, och det kan under sådana förhållanden
förorsaka mycket avsevärt besvär, tidsutdräkt och kostnad att tilllämpa
nämnda bestämmelser. Med det uppseende, som helt visst alltid
väckes av en bankkonkurs, och den uppmärksamhet, varmed åtgärderna
under avvecklingen antagligen komma att följas, torde det åtminstone
i många fall vara möjligt att väsentligen förenkla underrättelseförfarandet.

Några detalj föreskrifter torde icke lämpligen böra meddelas vare sig
i det sistberörda avseendet eller beträffande annonseringen. I stället
torde det kunna anförtros åt konkursdomaren att efter förslag av förvaltarna
och rättens ombudsman ordna saken efter omständigheterna i
den särskilda konkursen; exempelvis torde en efter förhållandena avpassad
annonsering kunna ersätta de personliga kallelserna. Tillkännagivande
om avvikelsen från det personliga underrättelseförfarandet bör
dock införas i de tidningar, däri kungörandet om konkursens inträffande
ägt rum.

Lagrådet hemställer alltså, att genom en särskild tilläggsparagraf
till 1903 års lag bestämmes, dels att vad i 19 § i konkurslagsförslaget
stadgas angående de tidningar, i vilka kungörelser angående konkursen
skola införas, icke må utgöra hinder att, om konkursdomaren efter
samråd, där så kan ske, med förvaltarna och rättens ombudsman finner
det erforderligt, införa kungörelserna jämväl i tidningar å annan ort och
till större antal än i nämnda lagrum sägs, dels att till insättare, vilkas
fordringar enligt 4 § i 1903 års lag skola anses såsom bevakade i
konkursen, må, utan hinder av vad i konkurslagsförslaget stadgas,
underrättelser angående konkursen meddelas på sätt, som av konkursdomaren
efter samråd som ovan sägs varder bestämt, dels ock att vad
sålunda i sistnämnda avseende blivit bestämt skall kungöras i de tidningar,
där eljest i lag föreskrivna kungörelser angående konkursen
skola införas.

Förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den
1 juli 1898 om boskillnad.

Lagrådet:

För det fall att konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling
torde i 18 § böra meddelas enahanda bestämmelse som i sådant avseende
föreslagits till införande i 17 kap. 8 § handelsbalken och i 3 §
lösöreköpsförordningen.

307

Kunql. Maj:ts Proposition Nr 82.

Stadgandet i andra punkten av 30 § torde böra något omarbetas,
så att därav tydligt framgår att, om undansättande sökes, försäljning
genom förvaltarens försorg av enskild egendom får ske först sedan genom
laga kraft ägande dom förklarats, att egendomen skall gå i betalning
för gäld, som bevakats i konkursen, och därefter endast i den män
så erfordras för gäldens betalande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och

om urarvagörelse.

Lagrådet:

De i den här avsedda förordningens överskrift ännu förekommande
slutorden »så ock angående undanskiftande av egendom i död makes
bo» böra införas i överskriften och ingressen till förevarande lagförslag.

Vad angår det i 2 § förekommande uttrycket »kännedom om att
dödsboet var på obestånd» erinrar lagrådet om sitt vid 29 § i förslaget
till konkurslag gjorda uttalande beträffande ett där förekommande uttryck
av enahanda innebörd.

Då det är av stor vikt för den, som sökt undanskiftande, att få
kännedom om att efterbevakning skett, torde underrättelse därom böra
av konkursdomaren lämnas sökanden på ett mera betryggande sätt än
genom vanligt brev med posten. Det lärer ock vara avsett med stadgandet
i andra punkten av sista stycket i 9 §, att så skall ske; till
förebyggande av missförstånd därutinnan torde emellertid orden »där
hans adress är känd» böra uteslutas.

Övriga tolv lagförslag.

Lagrådet:

Samtliga dessa förslag lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

368

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
utlåtande över de den 10 oktober 1919 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

369

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarvagörelse;

12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte av lös egendom;

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj
1917 om försäkringsrörelse;

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion;

19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;

20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.

Därvid anförde föredraganden:

»Lagrådet har vid eu jämförelse mellan nuvarande konkurslagstiftning
och det föreliggande förslaget funnit det senare äga så väsentliga
fördelar, att lagrådet ansett detsamma böra läggas till grund för proposition
i ämnet. Vad särskilt angår de bestämmelser i det remitterade
konkurslagsförslaget, varigenom man avsett att vinna en i skilda avseenden
förbättrad konkursförvaltning, har lagrådet emellertid, ehuru det
icke avstyrkt de föreslagna anordningarna, i sitt utlåtande ifrågasatt,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 68 käft. (Nr 82.) 2821 19 47

Lagrådets
anmärkningar
angående
konkursförvaltningens

organisation.

370

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

huruvida desamma kunna antagas medföra önskad effekt. Vad lagrådet
härutinnan anfört föranleder följande erinringar.

Beträffande först frågan om, på vad sätt största möjliga kompetens
hos förvaltningsorganen må kunna tryggas, torde den erinran vara befogad,
att anmärkningarna härutinnan mot det rådande systemet väl
näppeligen gå ut därpå, att förvaltarnas kompetens i allmänhet skulle
visat sig vara otillräcklig; anmärkningen avser väl numera egentligen,
att i vissa, säkerligen mindretalet fall, till förvaltare olämpliga personer
kunnat genom utnyttjande av det rådande fullmaktssystemet tillskansa
sig godmans- och sysslomansbefattningar. Mot detta missförhållande
synes mig den föreslagna bestämmelsen, att konkursdomaren må vägra
att godkänna ett olämpligt val, innebära en garanti, som icke bör underskattas.
Om, såsom jag anser mig kunna förutsätta, konkursdomarne
komma att göra bruk av sin berörda befogenhet i den utsträckning, förslaget
medgiver, torde den svåraste olägenheten av s. k. fullmaktsfiske
vara undanröjd.

Vad vidare angår förvaltningskontrollen har förslaget vid reformeringen
av bestämmelserna rörande rättens ombudsman utgått ifrån att
det icke är möjligt att åstadkomma en effektiv kontroll, därest ombudsmannen
ställes helt utanför förvaltningen. Detta bestyrkes också av
erfarenheten; i de orter, där till rättens ombudsmän tagits personer med
kännedom om det praktiska livet, vilka icke nöjt sig med att gorå vad
som uttryckligen ålagts dem i lagen utan sökt att därutöver bistå gode
männen och sysslomännen, anses tillvaron av en rättens ombudsman
allmänt vara till gagn, under det att en motsatt uppfattning gjort sig
gällande i de orter, varest ombudsmännen allenast fullgjort de rent
formella åligganden, som tillkomma dem enligt lagens uttryckliga föreskrifter.
Förslaget bygger därför på den utveckling, som ägt rum i
den förra riktningen. Att ombudsmannens utövande av förvaltningsfunktioner
skulle leda därhän, att han bleve mindre vaksam, har man
enligt min uppfattning icke rätt att antaga. Snarare bör man kunna
förutsätta, att en rättens ombudsman, som deltagit i skilda beslut under
förvaltningen, skall utveckla ett speciellt intresse för att tillse, att dessa
beslut behörigen verkställas. Under alla förhållanden saknas anledning
att tro, det ombudsmannens rätt att i vissa fall deltaga i förvaltningsfrågors
avgörande skall göra honom mindre lämplig att öva kontroll å
medelförvaltningen, i vilket avseende gällande lag giver honom mycket
små möjligheter att ingripa, medan förslaget därutinnan innehåller ganska
effektiva föreskrifter. Härvid må särskilt erinras om stadgandena i 56,
58, 59 och 189 §§. Rättens ombudsmans befogenhet att deltaga i vissa

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

371

förvaltningsfrågors avgörande innefattar måhända ett tyngande moment
i avseende å förvaltningen, men olägenhetenen därav torde mer än uppvägas
av fördelarna med denna anordning. Vid bedömandet härav är
särskilt att märka, att förslaget ju samtidigt innehåller bestämmelser i
syfte att nedbringa antalet av borgenärerna tillsatta förvaltare.

Emellertid synes lagrådet anse det vara av mindre vikt att begränsa
antalet förvaltare, i det lagrådet gör gällande, att det skulle
vara en fördel för förvaltningen, att, då jämnstarka borgeuärsgrnpper
stå emot varandra, varje grupp finge sin representant. Denna åsikt kan
jag icke dela. Tvärtom synes det mig uppenbart, att personer, utsedda
av uppdragsgivare med ofta nog motsatta intressen, måste få svårt att
samarbeta och att härigenom förvaltningens skyndsamma och effektiva
bedrivande skulle menligt påverkas. Det intresse de vid förvaltarevalet
besegrade borgenärsgrupperna kunna hava att inverka på förvaltningen
torde vara tillräckligt tillgodosett genom den dem tillförsäkrade rätten att
utse granskningsmän. Aven om det kan vara sant, att granskningsmännens
möjlighet att ingripa icke får överskattas, — en nödvändig
följd av att man för att ej tynga förvaltningen ej ansett sig böra direkt
ålägga dem någon kontrollverksamhet — synes man dock ej böra jämställa
dem med de förtroendemän, som borgenärsmajoriteten enligt 44 §
konkurslagen är befogad att utse.

Vad slutligen beträffar farhågan, att förslaget icke skulle medföra
någon minskning av förvaltningsarvodena, torde denna knappast vara välgrundad.
Ombudsmansarvodena äro redan så höga, att någon höjning av
desamma icke gärna kan befaras. Detta gäller särskilt i fråga om städerna,
i vilka det ojämförligt största antalet konkurser förekommer. Rättens
ombudsman erhåller där synnerligen ofta lika stort arvode som en
var av sysslomännen, ehuru hans arbete uppenbarligen är vida mindre
betungande. Att åter de föreskrifter, som förslaget innehåller till nedbringande
av förvaltarnas antal, skola medföra en betydande minskning
av förvaltningskostnaderna, synes mig uppenbart. I de största konkurserna
— och dessa äro givetvis de, som man härvidlag i första hand
måste tänka på, — tillsättas nu ofta ett flertal gode män och sysslomän,
av vilka endast någon eller några i större utsträckning deltager i utredningsarbetet,
ehuru alla erhålla samma arvode. En reduktion av förvaltarnas
antal kommer här att i stort sett medföra en motsvarande
minskning av förvaltningsarvodena. Detsamma gäller, om ock i mindre
grad, i fråga om de medelstora konkurserna. Vad de mindre konkurserna
angår, komma dessa att till stor del försvinna i följd av förslagets
bestämmelser om s. k. fattigkonkurser; i dylika konkurser åtgå

372

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

nämligen synnerligen ofta alla tillgångarna till förvaltningskostnadernas
bestridande. Förvaltningsarvodena hava för övrigt, särskilt i mindre och
medelstora konkurser, så småningom drivits upp till en abnorm höjd.
Att domstolarna skola visa sig i stånd att på denna punkt åstadkomma
en ändring till det bättre, torde icke kunna betvivlas.

Såsom av det ovan anförda framgår finner jag mig icke av de
utav lagrådet framställda anmärkningarna i fråga om det sätt, varpå
förvaltningen enligt förslaget ordnats, föranlåten att frångå den av mig
vid förslagets remitterande till lagrådet uttalade åsikten, att förslaget
jämväl i denna del innefattar en under nuvarande förhållanden godtaglig
lösning av ifrågavarande spörsmål. Jag förordar därför upptagande i
propositionen av berörda bestämmelser så mycket mera som ej heller
lagrådet i ovan angivna hänseenden föreslagit ett bibehållande av
gällande rätt.»

Lagrådets Sedan föredraganden härpå redogjort för de av eller inom lagrådet

“moTtmkws- gjorda anmärkningarna mot särskilda bestämmelser i förslaget, anförde
lagförslagets föredraganden vidare:

detaljbestäm melser.

2—4 §§, »I motiven till det förslag till konkurslag, som under år 1919 av givits

av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga och som ligger
till grund för det till lagrådet remitterade förslaget, har den åsikten uttalats,
att konkurs icke bör kunna påkallas av den, åt vilken tillhandahålles
full och mot återvinning tryggad betalning för förfallen fordran eller
betryggande säkerhet för att icke förfallen fordran varder infriad å förfallodagen.
Häremot har inom lagrådet gjorts gällande, att dylik betalning,
respektive säkerställande, icke borde i och för sig kunna förhindra prövning
av och bifall till en konkursansökning. Skäl att låta lagstiftningen
stödja en konkurssökande, som av annan orsak än att han vill skydda
en sin fordringsrätt påkallar konkurs, synes mig emellertid icke förefinnas.
Då förslaget giver varje borgenär utan undantag rätt att göra
ansökan om en gäldenärs försättande i konkurs, finnes ej något behov
att låta den till fullo gottgjorde eller säkerställde sökanden fullfölja sin
ansökan för att iakttaga icke sökande borgenärers intressen. Därjämte
bör beaktas, att man genom att giva en sökande rätt att i ovan angivna
fall avvisa betalning eller säkerhet skulle kunna underlätta illojala åtgärder.
Sålunda skulle, då en gäldenär enligt den föreslagna lagen om
ackordsförhandling utan konkurs inlett förberedande underhandlingar
med sina borgenärer och det allmänna borgenärsintresset kräver, att
ackord kommer till stånd, en borgenär i egennyttigt syfte, t. ex. för att

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 82.

373

störta eu konkurrent, kunna framtvinga konkurs till skada för samtliga
övriga borgenärer. Likaså skulle man göra det möjligt för en mindre
nogräknad borgenär att tillskansa sig obehöriga förmåner såsom ersättning
för att han avstode från eu konkursansökning. Då jag sålunda
anser lämpligt, att den nya lagstiftningen anordnas i enlighet med de sakkunnigas
åsikt, vilken i sin ordning torde överensstämma med allmänna
rättsregler, anser jag det emellertid, såsom jämväl inom lagrådet erinrats,
böra tillses, att förslagets avfattning icke giver stöd för en motsatt rättstilllämpning.
Att därvid gå så långt, att ifrågavarande allmänna rättssats
direkt uttalas i lagen, synes mig icke vara behövligt; däremot torde för
nämnda ändamål en jämkning av ordalagen i det remitterade förslagets
4 § vara erforderlig. Denna paragraf bör tydligen hava sådant innehåll,
att rätten att enligt densamma påkalla konkurs upphör, så snart sökandens
fordran guldits, även om betalningen icke skulle vara tryggad mot återvinning,
och att följaktligen en sökande, som med hänsyn till återvinningsrisken
vill avvisa betalningen och fullfölja sin ansökan, därvid endast
äger att stödja sig på den allmänna bestämmelsen i 2 §. I enlighet
härmed och delvis i överensstämmelse med en utav en ledamot i
lagrådet alternativt gjord hemställan har förstnämnda stadgande omredigerats.

Vid 22 § har lagrådet erinrat om behovet av lagbestämmelser till
reglerande av gäldenärs rätt att under konkursen föra talan vid domstol
och andra myndigheter. Då gäldenärens ställning under konkursen är
densamma enligt förslaget som enligt gällande rätt, kan visserligen rättstillämpningen
bygga på den praxis, som på ifrågavarande punkt utvecklat
sig, men denna praxis torde, särskilt i underrätterna, vara ganska
vacklande, varför behovet av uttryckliga föreskrifter icke kan förnekas.
I samband med den utredning, som bör verkställas om införande i
svensk rätt av s. k. manifestationsed vid utmätning, kan även förevarande
fråga lämpligen upptagas till behandling.

Att, såsom av lagrådet vid 87 § hemställts, i konkurslagen uttryckligen
fastslå, i vilka fall rättens ombudsman och förvaltaren skola svara
gent emot konkursboet, enskild borgenär och gäldenären, men däremot
lämna konkursfunktionärernas civilrättsliga ansvar i övrigt oreglerad,
skulle säkerligen skymma blicken för att jämväl massaborgenärer kunna
vara befogade att mot ombudsmannen och förvaltaren personligen göra
gällande civila skadeståndsanspråk, grundade på att dessa åsidosatt de
förpliktelser, som enligt lag åligga dem, varjämte man för sistnämnda

22 §.

87 §.

374

Kungl. Ma.j:ts Proposition Nr 82.

94 och 210 §§■

98 §.

fall skulle komma att sakna föreskrift om solidariskt ansvar, då ersättningsskyldighet
åligger mer än en. Då jag för min del, i likhet med
de sakkunniga, anser den enskilde förvaltningsfunktionärens ansvar följa
av allmänna rättsregler, har jag liksom de funnit tillräckligt, att regler
här meddelas för det fall, att ersättningsskyldighet åligger två eller
liera förvaltningsfunktionärer. För att tydligt utmärka, att stadgandet
ej avser att behandla något annat, hava ordalagen något jämkats.

Bland de tvångsmedel, som kunna anlitas för att framtvinga bouppteckningsed
av annan än gäldenär, upptager förslagets 94 § föreläggande
av vite. Förslaget utgår därvid ifrån att redan viteshotet kan
vara tillräckligt för att få den tredskande att avlägga eden; att, på sätt
lagrådet anmärkt, beslut om vites utdömande icke kan verkställas med
den snabbhet, som är önskvärd i konkursärenden, synes mig därför icke
utgöra tillräcklig anledning att icke till konkursdomarens förfogande
ställa det lindrigare tvångsmedel, som viteshotet innebär. Beaktas bör
ock, att de flesta av de personer, som jämlikt 94 § äro edgångspliktiga,
intaga enahanda ställning som vittnen i det vanliga rättegångsförfarandet
samt att mot vittne jämlikt 17 kap. 5 § rättegångsbalken viteshotet
kan användas, ehuru vitesbeslutet icke kan verkställas innan det vunnit
laga kraft. Jag har därför ansett den ifrågavarande bestämmelsen böra
bibehållas i förslaget, men med hänsyn till vad lagrådet vid förevarande
paragraf i övrigt anfört låtit vidtaga sådan ändring i 210 §, som i det
remitterade förslaget motsvaras av dess 209 §, att konkursdomarens beslut
om vitets utdömande icke skall kunna verkställas, innan laga kraft
åkommit detsamma. Vad lagrådet anmärkt mot redaktionen av 94 §
har iakttagits.

Befogenheten att avgöra, vilka nödiga lösören gäldenären må utbekomma
av boet, har liksom rätten att bestämma beloppet av det gäldenären
och hans familj tillkommande underhållet enligt förslagets 98 § överlämnats
åt rättens ombudsman. Åro förvaltaren och gäldenären ense i
förstnämnda fråga, lärer väl ombudsmannen i allmänhet kunna utan
vidare godkänna vad av dem föreslås. I sådana fall åter, då meningsskiljaktighet
föreligger * emellan förvaltaren och gäldenären eller förvaltaren
står i ett så nära personligt förhållande till gäldenären, att hans
opartiskhet kan ifrågasättas, torde det i båda här omförmälda avseenden
vara ägnat att snabbare få ett laga kraftägande avgörande till stånd, om
beslutanderätten överlämnas åt ombudsmannen; till lagrådets hemställan,
att beslutanderätten i det förra avseendet skall överflyttas till förvaltaren,
finner jag mig därför icke kunna tillstyrka bifall.

Kungl. May.ts Proposition Nr 82.

37o

I 118 § föreskrives, att konkursdomaren skall lämna rättens ombudsman
och konkursförvaltaren underrättelse om edgångsföreläggande.
Då någon ytterligare underrättelseskyldighet ej pålagts konkursdomaren,
följer därav, att konkursförvaltningen har att själv förskaffa sig underrättelse
om edgångsärendets fortgång. Att, på sätt inom lagrådet föreslagits,
befria konkursförvaltningen härifrån och i stället lägga en ökad
underrättelseplikt å konkursdomaren skulle medföra en ökning av hans
arbete, som jag icke anser mig äga tillräcklig anledning att förorda.

Erfarenheten visar, att borgenärer i ej ringa utsträckning underlåta
att uttaga dem tillkommande utdelningar, varigenom sysslomännnen tvingas
att långt efter konkursens avslutning ägna tid åt förvaltningen av dessa
rester. I det remitterade förslagets 139 § hade därför i överensstämmelse
med vad på sina håll redan praktiseras föreskrivits, att förvaltaren
efter viss tids förlopp skall med posten till vederbörande borgenär utsända
meddelande om det belopp, som sålunda innestår för hans räkning.
De i 129 § föreskrivna meddelandena måste avsändas vid en tidpunkt,
då borgenärerna endast mot borgen äro befogade att lyfta sina utdelningar,
varför nämnda meddelanden icke torde vara tillräckliga för att
det med förevarande stadgande avsedda ändamålet skall uppnås. Jag
har därför icke ansett mig höra, på sätt lagrådet hemställt, föreslå
stadgandets uteslutande. Då det emellertid synes böra tillses, att bestyret
med här ifrågavarande meddelanden ej göres allt för betungande samt
desamma lämpligen böra utsändas på de försumliga borgenärernas bekostnad,
bar stadgandet, som på grund av i paragrafföljden nu vidtagen
ändring återfinnes i 147 §, något omarbetats.

Vid avfattningen av 1, 2, 6, 12, 14—16, 19—21, 23, 29, 30, 32—
38, 41, 45, 52, 54, 60, 64, 66, 71, 73, 77-79, 81, 93, 98, 108, 109,
111, 113, 116, 117, 121, 129, 133-135, 138, 139, 142, 148, 157, 160,
162, 166, 167, 185, 189-191, 194, 196, 198, 204 och 208 §§ har
hänsyn tagits tili anmärkningar, som av eller inom lagrådet framställts
beträffande motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget, varjämte
i enlighet med sådana anmärkningar dels ''paragrafföljden omändrats
i 2 och 6 kapitlen, dels nya stadganden upptagits i 5, 197, 216
och 219 §§ och dels förutvarande 158 § uteslutits, i samband med vilka
ändringar det remitterade förslagets 3 och 4 §§ sammanslagits till en
paragraf och dess 154 § uppdelats i två samt vissa paragrafnummer i
7 och 11 kapitlen ändrats. För att åskådliggöra skiljaktigheterna i
fråga om paragrafföljden emellan det omarbetade förslaget och det till
lagrådet remitterade har jag låtit upprätta en tablå, som torde få fogas
till detta protokoll.

118 §.

147 §.

376

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

Övriga

lagförslag.

I förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende
därå skall iakttagas har ändring skett i enlighet med av lagrådet
framställd anmärkning.

Vad beträffar förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs
hava i enlighet med i lagrådets utlåtande förekommande anmärkningar
förutvarande 22 och 37 §§ uteslutits ävensom med föranledande av dylika
anmärkningar ändringar vidtagits i det remitterade förslagets 2, 7, 8,
12, 13, 15, 17, 25, 26, 34, 36, 42, 49 och 50 §§, av vilka paragrafer
de sju sist uppräknade i följd av att vissa paragrafnummer med hänsyn
till omförmälda uteslutningar måst ändras numera motsvaras av resp.
24, 25, 33, 35, 40, 47 och 48 §§.

De av lagrådet beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av

17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken framställda anmärkningarna
hava iakttagits.

I 23 kap. 7 § strafflagen har i enlighet med av riksdagen uttalat
önskemål den ändring föreslagits, att allmän åklagare skall äga efter
angivelse föra talan om ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Jag
har visserligen icke varit främmande för de olägenheter denna ändring,
på sätt inom lagrådet påpekats, kan medföra, men de praktiska skäl, som
kunna åberopas för ändringens vidtagande, hava synts mig vara av så avgörande
betydelse, att jag icke ansett mig böra härutinnan frångå förslaget.

I förslagen till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den

18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs, till lag om ändring av vissa bestämmelser i
lagen den 1 juli 1898 om boskillnad och till lag om ändrad lydelse av
2, 5, 6, 9, li och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall m. m. hava ändringar vidtagits i huvudsaklig
överensstämmelse med av lagrådet framställda anmärkningar.

I såväl konkurslagsförslaget som åtskilliga av de övriga lagförslagen
hava därjämte vissa redaktionella jämkningar ägt rum.»

Föredraganden uppläste härefter i erforderliga delar de lagförslag,
i vilka på sätt i föredragandens yttrande angivits ändringar vidtagits,
och hemställde föredraganden, att samtliga här ifrågavarande lagförslag
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 82.

377

Tablå,

utvisande skiljaktig heter na i fråga om paragraf''iiljd eu emellan det omarbetade
förslaget till ny konkurslag och det till lagrådet remitterade förslaget.

Det omarbetade
förslaget.

Det remmitterade
förslaget.

Det omarbetade
förslaget.

Det remitterade
förslaget.

3 §

4 §

5 §
28 8

29 §

30 §

31 §

32 §

33 §

34 §

133 §

134 §

135 §

136 §

137 §

138 §

139 §

140 §

141 §

142 §

143 §

144 §

145 §

146 §

147 §

148 §
154 och 155

156 §

§§•

3 och 4

.5 §•
Motsvarighet saknas.

157 §

158 §

Motsvarighet

156 §.

157 §.
saknas 158 §.

30	§•	197	§	Motsvarighet saknas.
31	§•	198	§	197	§•
32	§•	199	§	198	§•
33	§•	200	§	199	§• §•
29	§•	201	§	200
34	§•	202	§	201	§•
28	§■	203	§	202	§• §•
141	§•	204	§	203
142	§•	205	§	204	§•
143	§•	206	§	205	§•
144	§•	207	§	206	§•
145	§•	208	§	207	§•
146	§•	209	§	208	§■
147	§•	210	§	209	§•
148	§•	211	§	210	§•
133	§■	212	§	211	§•
134	§•	213	§	212	§•
135	§•	214	§	213	§•
136	§•	215	§	214	§•
137	§•	216	§	Motsvarighet saknas.
138	§•	217	§	215	§•
139	§•	218	§	216	§•
140	§•	219	§	217	§•
154	§•	220	§	218	§•
155	§•

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 68 höft. (Nr 82.) 2821 19 48