Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 (Proposition 1968:82)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhet svård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964
(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr
683) om parkeringsbot.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som går ut på att brott av lindrigare
beskaffenhet skall i betydligt större utsträckning än f. n. kunna beivras i
förenklade former.

Bl. a. föreslås ökade möjligheter att använda strafföreläggande. Detta
sker genom att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna, att strafföreläggande får
användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter —
fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses föranleda
svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom straffföreläggande.
Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband
därmed föreslås, att det högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande
— f. n. 40 dagsböter — höjs till 50 dagsböter för enkelt brott och 60
dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkännas
av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna
strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande
behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande
föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta
förfarande.

Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta
har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den
1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t bestämmer,
vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom
föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med
rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under
ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det
högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar
för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot
har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rättegångsbalken
och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläggande
i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det
möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.

Ändringarna föreslås med ett smärre undantag träda i kraft den 1 juli
1968.

Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu årligen
förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De
största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända
ringa varusmugglingsbrott. En vidgad användning av ordningsbotsförfarandet
påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra
förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för
polisman, rätten alt avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa
bötesförvandlingsfrågor.

Kungl. Majds proposition nr 82 år 1968

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §
samt 48 kap. rättegångsbalken7 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

6 §•

Är part,---------biträda rätten.

Finnes vid--------tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt
stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk
rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må---------anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den
som skall höras är döv eller stum,
meddelas bestämmelser av Konungen.

Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är döv eller stum utgår ersättning
enligt vad därom är särskilt
stadgat. Annan tolk äge av allmänna
medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt; i
brottmål, vari åklagare för talan,
skall ersättningen gäldas av statsverket.

Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den
som skall höras är allvarligt hörseleller
talskadad, meddelas bestämmelser
av Konungen.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enligt vad
därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta
arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt; i brottmål, vari åklagare
för talan, skall ersättningen gäldas
av statsverket.

7 KAP.

Med polismyndighet-----

Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet.

— jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet,

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2
och 3 §§ se 1964:166 samt av 48 kap. 4 § se 1954:432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

så ock beträffande polisman, som
har att vidtaga åtgärd eller meddela
beslut enligt denna balk, varvid dock
fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

36 I
12

Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende hysa
betänklighet mot att avlägga vittnesed,
må rätten, om betänkligheten
kan antagas vara allvarligt grundad,
medgiva vittnet att i stället avgiva
denna försäkran:

»Jag N. N.--------—

Vittne må ock i stället för ed avlägga
försäkran, om båda parterna
samtycka därtill och rätten finner
det kunna tillåtas.

Tillhör ej----------

§•

Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende icke
vilja avlägga vittnesed, skall vittnet
i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket stadgas allenast böter,
dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser
brottet förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio.
Är brottet förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan, skall ock denna
föreläggas den misstänkte till
godkännande. Är fråga om flera
brott, må föreläggande ej givas, med
mindre det sker gemensamt för alla
brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,
om målsägande förklarat, att han

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

Fråga om ansvar för brott, som
hör under allmänt åtal, får under de
villkor som föreskrivas i detta kapitel
upptagas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman
genom föreläggande av ordningsbot.
Föreläggande som nu nämnts träder
i stället för åtal i den utsträckning
som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen
av detta kapitel meddelas
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas.

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, gälle som dom,
■vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss
tid förelägges ett bötesstraff, fastställt
vid strafföreläggande efter vad
åklagaren anser brottet förskylla och
vid föreläggande av ordningsbot efter
vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna
föreläggas den misstänkte till godkännande.

3 §■

Har föreläggande enligt detta kapitel
utfärdats till godkännande inom
viss tid, får fråga om ansvar för
brottet ej upptagas på nytt förrän
denna Hd utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller
det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

Om strafföreläggande

Strafföreläggande får utfärdas beträffande
brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter och ej heller
normerade böter och vilket, om dagsböter
stadgas, finnes förskylla högst
femtio dagsböter eller, jämte annat
brott, högst sextio dagsböter som gemensamt
straff.

Konungen äger förordna, att straffföreläggande
får utfärdas även beträffande
brott, för vilket stadgas
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader men vilket i övrigt är sådant
som anges i första stycket.

ö §■

Strafföreläggande får icke utfärdas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Strafföreläggande skall avfattas
skriftligen. I föreläggandet skall
åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med
angivande av tid och plats för dess
förövande och de övriga omständigheter,
som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum,
som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat
av åklagaren.

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart,
skall det delgivas den misstänkte
på sätt om stämning i brottmål
är stadgat med tillkännagivande,
att han har att inom viss av åklagaren
utsatt tid, högst två veckor,
från dagen för delgivningen till åklagaren
återställa föreläggandet försett
med godkännande vid påföljd
att åtal eljest må äga rum. 8

(Föreslagen lydelse)

om förutsättningar för allmänt
åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga
till bedömning,

om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbetsstraff.

I fråga om villkor för användning
av strafföreläggande i militärt brottmål
gälla särskilda bestämmelser.

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift
om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för
att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

4. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.

7 §.

Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall
den misstänkte genom anteckning i
föreläggandet eller på annat sätt givas upplysning

om sättet för godkännande
och om den tid som fastställts
härför,

upplysning att, om godkännande
ej sker, åtal kan äga rum efter utgången
av den fastställda tiden.

8 §.

Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

3 § första stycket.

Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte
erkänner gärningen och att
han underkastar sig det straff och
den särskilda rättsverkan, som upptagits
i föreläggandet.

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger förordna att i stället
för föreläggandet får lämnas eller
sändas skriftligt besked, som upptager
föreläggandets innehåll och sådana
upplysningar som anges i 7 §.

0 §■

Strafföreläggande godkännes genom
att den misstänkte undertecknar
och tillställer vederbörlig mottagare
förklaring, att han erkänner
gärningen och underkastar sig det
straff och den särskilda rättsverkan
som upptagits i föreläggandet. Närmare
bestämmelser om vem som
skall mottaga sådan förklaring meddelas
av Konungen.

Godkännande, som tecknas på annan
handling än föreläggandet, är
gällande endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes
ställe lämnas av ombud för honom,
om till åklagaren inges fullmakt i
huvudskrift vilken, utöver vad som
följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för
dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
ur villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den misstänktes
vägnar.

11 §.

Avser strafföreläggande ej annat
än böter och betalas böterna till
myndighet, som Konungen bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer, utan att skriftligt godkännande
skett, anses betalningen som godkännande,
om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna
föreläggandet .

12 §.

Godkännande, som sker sedan
åklagaren utfärdat stämning eller
stämningsansökan, är utan verkan.

Om föreläggande av
ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får
utfärdas beträffande brott, för vilket
ej stadgas annat straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade
böter och för vilket ordningsbot
bestämts på sätt föreskrives
i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande
av ordningsbot äro icke tillämpliga,
om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal.

U §.

Konungen äger meddela föreskrifter
om det högsta belopp, till vilket
ordningsbot får bestämmas, och om
andra begränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot.

Riksåklagaren företager i samråd
med rikspolisstyrelsen urval av de
brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer för olika
brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot. Därvid anges
även grunder för beräkning av
gemensam ordningsbot för flera
brott. Om särskilda skäl föreligga,
äger riksåklagaren uppdraga åt
statsåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för ordningsbot.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga
till bedömning,

om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att
antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff
eller disciplinstraff för
krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om
det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om
strafföreläggande eller åtal för brottet.

n tf.

Föreläggande av ordningsbot avfattas
skriftligen och undertecknas
av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla tillfälle att
omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den
misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande
utfärdas, behöver rådrum,
för polismannen tillställa honom föreläggandet
för senare ställningstagande
till frågan om godkännande.

17 tf.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket
1, 2 och i samt i 7, 9 och 11 tf tf
äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreläggande av ordningsbot.

18 tf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ket bereda den misstänkte tillfälle
att stryka över godkännandet. Sker
detta, skall föreläggandet återkallas.
Nytt föreläggande får därefter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot
sedan åklagaren utfärdat
stämning eller stämningsansökan,
är godkännandet utan verkan. Sker
godkännandet sedan strafföreläggande
utfärdats, är godkännandet
också utan verkan, om icke den
åklagare som utfärdat strafföreläggandet
förklarar, att godkännandet
skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.

20 §.

Konungen äger förordna, att föreläggande
av ordningsbot får utfärdas
även av åklagare och tulltjänsteman.
De bestämmelser i detta kapitel
som gälla polisman äga motsvarande
tillämpning beträffande den
som avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär över godkänt föreläggande
av ordningsbot. I mål om besvär över
sådant föreläggande är allmän åklagare
motpart till den misstänkte.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr
247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives
i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i
kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

2) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Misstankes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från
anstalten begått brott, för vilket ej
är stadgat svårare straff än fängelse
i sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan
åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt aderton år,
skall frågan om åtal prövas i nämnda
ordning ändå att svårare straff
än nyss sagts är stadgat för brottet.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från
anstalten begått brott, för vilket ej
är stadgat svårare straff än fängelse
i sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske.
Har brottet begåtts innan den intagne
fyllt aderton år, skall sådan prövning
ske ändå att svårare straff än
nyss sagts är stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts
före utskrivningen fylleri eller fylleri
jämte annat brott och har den
intagne godkänt föreläggande av
ordningsbot härför, skall åklagaren,
om det finnes lämpligt, förordna att
böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första
eller andra stycket, avgöres skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 57 § se 1964: 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168)
om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Har den-----------annat brott.

Om rätt för åklagare att i visst

Böter, som bestämts till högst fem
dagsböter eller femtio kronor omedelbart
i penningar, må ej förvandlas.
Böter såsom gemensamt straff
för flera brott må ej förvandlas med
mindre de överstiga tio dagsböter eller
etthundra kronor omedelbart i
penningar. När flera bötesstraff
sammanträffa, skall vad sålunda
stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder--------

fall förordna att böter för fylleri eller
för fylleri jämte annat brott ej
skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.

Böter må ej förvandlas med mindre
de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar.
När flera bötesstraff sammanträffa,
skall vad sålunda stadgas
gälla de sammanlagda straffen.
Ingå bland dem både dagsböter och
böter omedelbart i penningar, tilllämpas
15 § tredje stycket.

---sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. I fråga om bötesstraff som ådömts
före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötesstraffet
enligt denna lydelse ej får förvandlas.

Kungl. Mai:ts proposition nr 82 år 1968

4) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m,

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §
•de av alkoholhaltiga drycker m. in.1
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som uppträder berusad på
plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26
kap. 15 § strafflagen sägs eller ock
gör sig skyldig till gärning som avses
i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen
och därvid är berusad, så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
skola vara förverkade, om ej särskilda
skäl äro däremot.

Samma lag----------

Medför någon----—--- 2

i lagen den 9 maj 1958 om förverkanskall
erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som uppträder berusad på
plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21
kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock
gör sig skyldig till gärning som avses
i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken
och därvid är berusad, så att det
framgår av hans åtbörder eller tal,
skola vara förverkade, om ej särskilda
skäl äro däremot.

---begått gärningen.

----stycket sägs.

2 §•

Angående beslag —-------

Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Går beslag---------

2. Vadi----------

3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen skall vara
förverkad enligt vad i 1 § sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen.
Där ej påföljden förelagts och

---tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. I fall som
avses i 23 kap. 22 § första stycket
första punkten rättegångsbalken får
sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.

— av åklagaren.

--sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen
egendom ej förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot och
väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu -

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2 § se 1963: 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

godkänts i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget
skett, hos åklagaren anmäla missnöje
med förordnandet inom en månad
från det han erhöll del därav.
Anmäles missnöje, har åklagaren att,
om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan om egendomens förverkande.
Sker det ej inom en månad
från det anmälan gjorts, skall beslaget
gå åter.

(Föreslagen lydelse)

ruvida egendomen skall vara förverkad
enligt 1 §. Förordnande därom
meddelas skriftligen. Den, från vilken
beslaget skett, äger hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet
inom en månad från det han
erhöll del därav. Anmäles missnöje,
har åklagaren att, om ej beslaget
finnes böra hävas, väcka talan om
egendomens förverkande. Sker det
ej inom en månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verkställer beslag
och förelägger förverkande av den
beslagtagna egendomen i föreläggande
av ordningsbot, skall anmälan om
beslaget göras hos polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum
och föreläggande av ordningsbot ej
utfärdas. Betalas ej parkeringsbot
inom tid, som medgives för betalningen,
utgör anmaningen ej hinder
för åtal. Sker betalningen efter delgivning
av stämning eller av straffföreläggande,
är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, får åtal ej äga rum
och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken
ej utfärdas under den
tid, som medgives för betalningen,
och ej heller därefter, om parkeringsboten
betalats. Sker betalningen
sedan åklagaren utfärdat stämning
eller stämningsansökan, är den
dock utan verkan. Sker betalningen
sedan föreläggande som nyss nämnts
blivit utfärdat, är betalningen också
utan verkan, om icke den som utfärdat
föreläggandet förklarar, att betalningen
skall gälla, och återkallar
föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Luxndkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wicicman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av bestämmelserna
om strafföreläggande m. in. och anför. 1

1. Inledning

Under 1966 genomfördes ny lagstiftning om föreläggande av ordningsbot,
större tillämpningsområden för parkeringsbotssystemet och strafföreläggandeinstitutet
samt vidgad ensamdomarkompetens vid domstols prövning
av mindre brottmål (prop. 1966: 100, 1LU 33, rskr 272). Bestämmelserna
i de skilda ämnena återfinns i lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande
av ordningsbot (ÖL), lagen den 9 december 1960 (nr 683) om
parkeringsbot och rättegångsbalken (RB). Genom prop. 1966: 100 hade till
prövning tagits upp ett flertal av de föreslag som trafikmålskommittén hade
lagt fram i sitt delbetänkande »Trafikmål» (SOU 1963:27; kommitténs
ledamöter se nämnda prop. s. 13; remissinstanser se samma prop. s. 14).

I propositionen framhöll jag, att jag avsåg att ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Behovet av
sådan ytterligare rationalisering har sedan dess accentuerats. Detta belyses
av följande siffror, som visar att arbetsbelastningen på de rättsvårdande
organen fortsätter att öka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

År	Antal avgjorda mål vid allmänna under-rätter (antalet brott-mål inom parentes)	Underrätternas målbalans vid utgången av respektive år/ halvår	Antal godkända strafföreläg-ganden	Antal polis-anmälda brottsbalks-(strafflags-) brott
1950..............	106 700 (73 800)	15 100	95 000	161 800
1955..............	121 300 (83 900:	24 600	1	225 200
1960..............	154 900 (116 500)	31 100	314 100	276 300
1964..............	165 000 (120 900)	33 100	2254 900	336 400
1965..............	157 100 (112 100)	36 900	226 100	393 700
1966..............	170 400 (122 600)	41 300	279 600	410 900
1966 första halvåret	86 900 (63 200)	36 400		197 200
1967 första halvåret	92 300 (66 700)	40 500		3191 700

Under tiden 1.1—30.9.67 utfärdades ca 28 000 förelägganden av ordningsbot. Ca 115 000
parkeringsanmärkningar enligt lagen om parkeringsbot anmäldes till rikspolisstyrelsen för uppföljning.
Antalet parkeringsanmärkningar som har uppföljts utan rikspolisstyrelsens medverkan
har ej räknats fram men torde vara ännu större (jfr prop. 1966: 100 s. 25).

1 Uppgift för år 1955 saknas. Under år 1956 var antalet 236 600.

2 Minskningen efter 1960 förklaras av att efter nämnda år ett stort antal parkeringsförseelser,
som tidigare hade beivrats genom strafföreläggande, i stället behandlades enligt lagen om parkeringsbot.

3 Preliminär siffra. Definitiva siffror beräknas ligga högre.

Mot bakgrunden av den sålunda fortgående ökningen av arbetsbelastningen
på de rättsvårdande organen har inom justitiedepartementet gjorts
ytterligare undersökningar beträffande möjligheterna att förenkla formerna
för handläggningen av mindre brottmål. Dessa undersökningar har avsett
både frågor, som behandlades i trafikmålskommitténs första betänkande
men inte prövades i prop. 1966: 100, och en hel del andra frågor.

Sålunda har övervägts möjligheterna att föra över ytterligare kategorier
enkla brottmål, som nu handläggs av domstol, till handläggning i enklare
former. I det avseendet föreslog trafikmålskommittén att ett nytt institut,
stämningsföreläggande, skulle införas. Förslaget avstyrktes av många remissinstanser
och fördes inte fram i prop. 1966: 100. Övervägandena i detta
ämne inom justitiedepartementet har lett till förslag om vidgat tilllä
mpningsområde för strafföreläggande. Som senare
kommer att beröras närmare är avsikten dessutom att ytterligare undersökningar
rörande förenklat handläggningsförfarande för vissa mindre brottmål
skall utföras genom en särskild utredning.

Trafikmålskommittén föreslog vidare, att det skulle införas möjlighet att
godkänna strafföreläggande genom betalning av böterna.
I 1966 års proposition anförde jag, att denna fråga borde prövas i senare
sammanhang bl. a. av den anledningen att den hade samband med det vidare
spörsmålet, om det borde öppnas möjlighet att godkänna straffföreläggande
genom ombud. Sedan sistnämnda fråga nu har
närmare övervägts inom justitiedepartementet, föreligger förutsättningar att
pröva båda de angivna frågorna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

I anslutning till de nu nämnda frågorna har jag ansett det lämpligt alt
också överse övriga bestämmelser om strafföreläggand
e.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skulle man kunna beivra fylleri
genom ordningsföreläggande. På grund av att det i 57 § lagen
den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård föreskrivs särskild åtalsprövning
av åklagare — prövningens närmare innebörd återkommer jag till
i det följande — ansåg kommittén det nödvändigt att ordningsföreläggande
för fylleri underställs åklagare för prövning. Sådant underställningsförfarande
avstyrktes dock av ett flertal remissinstanser, och i propositionen
togs inte upp något förslag härom. Fylleriförseelserna har följaktligen hittills
fallit utanför ordningsbotssystemet. Vid den fortsatta beredningen inom
justitiedepartementet har det dock befunnits möjligt att med annan lagteknisk
lösning än den som trafikmålskommittén föreslog föra in fylleri under
ordningsbotssystemets tillämpningsområde. Förslag till en sådan lösning
kommer att läggas fram i det följande.

Rikspolisstyrelsen har haft i uppdrag att samla erfarenheterna av den
försöksverksamhet som har bedrivits i fråga om dels ordningsbotssystemet,
dels nya arbetsrutiner för parkeringsbotssystemet. Styrelsen har redovisat
erfarenheterna i en redogörelse av den 25 oktober 1967. I redogörelsen lägger
styrelsen också fram förslag till vissa jämkningar av bestämmelserna
om ordningsbot och om parkeringsbot. Vissa
av dessa förslag anser jag böra prövas i nu förevarande sammanhang.

Jag har vidare ansett det lämpligt att göra en allmän översyn av
bestämmelserna o in ordningsbot med tanke på att försöksverksamheten
avslutas den 1 juli 1968, då systemet skall bli tillämpligt i
hela landet. Översynen bär lett till förslag att bestämmelserna tas in i RB,
där de kan sammanföras med bestämmelserna om strafföreläggande i 48
kap.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har vidare tagits upp vissa
andra ändringsfrågor av mera begränsad räckvidd. Det gäller därvid en
fråga om jäv för polisman, vidare rätten att avlägga vittnesförsäkran i
stället för ed och slutligen vissa böteSförvandlingsfrägor.

I de nu berörda frågorna har inom justitiedepartementet utarbetats författningsförslag,
vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som Bilaga l.1 För att belysa hur de nya bestämmelserna i 48 kap. RB förhåller
sig till ÖL har dessutom gjorts en sammanställning som möjliggör
jämförelse av gällande bestämmelser om ordningsföreläggande med de föreslagna
bestämmelserna i RB. Denna sammanställning torde få bifogas som
Bilaga 2.

Rikspolisstyrelsens förut nämnda redogörelse torde få fogas till protokollet
som Bilaga 3.

1 De förslag som har angivits under 2—4 på s. 94 har uteslutits i bilagan. De är likalydande
med de förslag som är fogade vid propositionen och har betecknats 2—4. ..

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

2. Nuvarande ordning beträffande mindre brottmål

2.1. Översikt av gällande bestämmelser

Handläggningen vid domstol. RB:s allmänna föreskrifter om straffprocessen
har utformats med tanke i första hand på de grövre brottmålen. För
domstols handläggning av mindre brottmål gäller dock i vissa avseenden
modifierade regler. Gränsen för dessas tillämplighet har bestämts genom
anknytning till straffskalornas stränghet eller det straff som antas bli aktuellt
att utdöma i det särskilda fallet. Sålunda har t. ex. från huvudregeln
om allmän underrätts sammansättning i brottmål — lagfaren domare och
nämnd — gjorts det undantaget att mål om brott, som inte är belagt med
svårare straff än böter, får handläggas av lagfaren domare ensam. Om anledning
saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter, kan vidare under
vissa förutsättningar den tilltalade befrias från skyldigheten att inställa sig
personligen vid huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). Om den tilltalade
uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud när han har
förelagts att infinna sig personligen, får målet ändå företas till avgörande
under förutsättning att anledning inte förekommer att ådöma annan brottspåföljd
än böter och saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 §
andra stycket RB). Slutligen kan nämnas, att dom får utfärdas i förenklad
form, om den tilltalade har erkänt gärningen och annan påföljd än böter inte
ådöms (30 kap. 6 § RB).

Strafföreläggande. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. Innebörden
av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka åtal, skriftligen
förelägger den misstänkte det straff som åklagaren anser böra följa på
brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat endast bötesstraff,
dock inte normerade böter. Om den misstänkte godkänner föreläggandet,
är ansvarsfrågan därmed slutligt avgjord. Ett godkänt strafföreläggande
gäller nämligen som dom vilken har vunnit laga kraft. Det högsta
straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Dessutom
kan egendoms förverkande och annan sådan särskild rättsverkan tas upp i
strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren väcka
åtal i vanlig ordning. Strafföreläggande får inte användas, om målsägande
har förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, eller har begärt,
att åtal skall väckas.

Ordningsbotssystemet. Enligt ÖL kan fråga om ansvar för vissa brott tas
upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordningsbot)
till godkännande. Förfarandet kan komma i fråga bara beträffande
överträdelser, som inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

i penningar och ej heller med normerade böter. Dagsböter får alltså inte ingå
i straffskalan för brottet. Ordningsbotssystemet har stora likheter med straffföreläggandet.
På samma sätt som detta gäller ett godkänt föreläggande av
ordningsbot (ordningsföreläggande) som dom vilken har vunnit laga kraft.
En väsentlig skillnad är dock att polismannen, till skillnad från åklagaren,
vid bestämmandet av bötesbeloppets storlek är bunden av en taxa, som har
fastställts av riksåklagaren (RÅ) eller — i vissa fall — av statsåklagare.
För att förfarandet skall bli tillämpligt fordras att Kungl. Maj:t har meddelat
förordnande därom. Kungl. Maj :t kan därvid bestämma att förfarandet
skall gälla bara vissa typer av förseelser inom penningbotsområdet. Lagen
ger också Kungl. Maj :t befogenhet att begränsa användningen av ordningsföreläggande
till visst eller vissa polisdistrikt. Närmare bestämmelser om
lagens tillämpning har meddelats i ordningsbotskungörelsen den 16 september
1966 (nr 536). Systemet med ordningsbot har tillämpats från den 1 januari
1967 i Stockholms polisdistrikt och polisdistrikten i Västmanlands län
samt från den 1 maj 1967 i övriga polisdistrikt i Stockholms län och i Göteborgs
och Bohus län. Inom dessa polisdistrikt är lagen tillämplig i fråga om
ett flertal typer av trafikförseelser.

Parkeringsbotssystemet. För vissa parkeringsförseelser finns en särskild
handläggningsform, som regleras i lagen om parkeringsbot. Enligt lagen får
polisman eller särskild trafikövervakare till föraren av ett fordon lämna
eller på fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en parkeringsbot.
Botens belopp fastställs av RÅ. Betalas parkeringsboten, vidtas
inga andra åtgärder i ärendet. Någon efterforskning av vem som har begått
överträdelsen sker inte i sådant fall, utan den skyldige behåller sin anonymitet.
Även i fråga om detta förfarande gäller att det får användas endast
i polisdistrikt eller delar av polisdistrikt, som anges i särskilt meddelade
förordnanden, och tillämpas på förseelser som Kungl. Maj :t bestämmer. I
parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537) har föreskrivits,
att lagen skall äga tillämpning inom områden, som anges i en vid kungörelsen
fogad bilaga. Bilagan upptar f. n. de polisdistrikt där ordningsbotssystemet
har införts samt ett stort antal orter i landet i övrigt. Av parkeringsbotskungörelsen
framgår vidare, att parkeringsbotssystemet får tillämpas
beträffande överträdelse av 49 § 2 mom. första stycket c—f eller 3 mom.
vägtrafikförordningen eller av föreskrift som avses i 61 § 1 mom. b samma
förordning.

Valet av handläggningsform. Av det anförda framgår att beträffande vissa
grupper av förseelser flera olika handläggningsformer kan komma i fråga.
Någon uttrycklig skyldighet för de handläggande att använda visst förfarande
i första hand finns inte. Självfallet bygger emellertid regleringen på
den förutsättningen, att beivrandet bör ske i den form som med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

omständigheterna är lämpligast och medför minsta omgång och kostnad
för den enskilde och det allmänna.

Beslut att icke tala å brott samt beslut om rapporteftergift. Enligt 20 kap.
7 § 1 RB får åklagare besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådörnas
och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När
det gäller brott, för vilket svårare straff än böter är stadgat, ankommer
prövningen i regel på högre åklagare (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen
den 29 oktober 1964, nr 739). — Enligt 14 § andra stycket polisinstruktionen
den 3 december 1965 (nr 686 ) har polisman befogenhet att, om brott är
obetydligt och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra
rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller
erinran till den felande.

2.2. 1966 års reformer

Det viktigaste ledet i de reformer som genomfördes 1966 var införandet
av ordningsbotssystemet. Tillämpningen av det nya förfarandet har, som
framgår av det tidigare anförda, efter ikraftträdandet av lagstiftningen
begränsad till vissa områden. Begränsningen i geografiskt hänseende har
främst betingats av intresset att vinna erfarenheter av systemets praktiska
tillämpning före ett generellt genomförande av den nya ordningen. 1 samband
med reformen ersattes dagsbotsstraffet för ett flertal trafikförseelser
med penningböter. Förfarandet kunde därigenom ges ett vidsträckt tillämpningsområde.

Andra viktigare ändringar som vidtogs 1966 syftade till att vidga tillämpningsområdet
för redan befintliga förenklade handläggningsformer. I
fråga om ensamdomares behörighet gällde förut att, om anledning förekom
att målsägande fanns i målet, detta inte fick prövas utan att nämnd deltog
i handläggningen. Denna begränsning i ensamdomares behörighet togs bort
vid 1966 års reform. Fr. o. in. den 1 juli 1966 är ensamdomare alltså behörig
att pröva bötesmål, även om målsägande tinns och skadestandsanspiak hav
framställts. En motsvarande begränsning gällde i fråga om tillämpningen av
strafföreläggande. Enligt 48 kap. 1 § andra stycket RB i dess tidigare lydelse
fick detta förfarande inte användas, när anledning förekom att målsägande
fanns. Denna bestämmelse ändrades 1966 så att hinder för utfärdande
av strafföreläggande i dessa fall numera föreligger endast om målsäganden
har förklarat, att han ämnar föra skadeståndstalan i anledning av
brottet, eller begär att åtal skall väckas. Genom att fängelse samtidigt togs
bort ur straffskalan för vårdslöshet i trafik fördes mål om sådant brott till
tillämpningsområdet för bestämmelserna om e n samd o in ar kompetens och
strafföreläggande. Genom övergång till penningböter för ett flertal parke -

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

ringsförseelser ökades bl. a. kretsen av överträdelser som kan beivras med
parkeringsbotsförf arande.

Som framhölls i samband med 1966 års ändringar (prop. s. 38) är det ett
utmärkande drag för förenklingsreformerna på det straffprocessuella området
att man försiktigt prövar sig fram med begränsade reformer och noga
beaktar erfarenheterna av varje ändring. Med hänsyn härtill bör med
några ord beröras hur 1966 års reformer har utfallit.

Erfarenheterna av dessa reformer har varit genomgående goda. Av rikspolisstyrelsens
förut nämnda redogörelse framgår sålunda, att ordningsbotssysteinet
och det vidgade parkeringsbotssystemet har fungerat mycket
väl vid den försöksverksamhet som har bedrivits i Stockholm och i några
län. Styrelsen konstaterar att avsevärda rationaliseringsvinster har gjorts
och anser det angeläget att — såsom också är avsett (jfr prop. 1968: 1 bilaga
4 s. 27) — systemen den 1 juli 1968 görs tillämpliga i hela landet.
Styrelsen beräknar att därefter årligen omkring 200 000 brott kommer att
beivras genom ordningsföreläggande (med nuvarande tillämpningsområde
i fråga om förseelsetyper) och att omkring 600 000 parkeringsförseelser
kommer att beivras inom parkeringsbotssystemet ram. För närmare detaljer
får jag hänvisa till bilaga 3.

De vidgningar av strafföreläggandets tillämpningsområde som genomfördes
1966 har också, såvitt man har kunnat finna, förts ut i rättstillämpningen
utan att några olägenheter förmärkts och med arbetslättnader som
resultat. Ändringen beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde
som trädde i kraft den 1 juli 1966 — synes visserligen ha fått effekt först
så småningom, kanske framför allt sedan RÅ i ett cirkulär till åklagarna
framhållit de nya möjligheter som står till buds. Andra halvåret 1966 gav
dock till resultat att det utfärdades 1 085 strafförelägganden för vårdslöshet
i trafik (1 017 godkända) och något hundratal förelägganden för sådana
brottsbalksbrott, som det genom ändringarna av målsägandens ställning
blev möjligt att beivra genom strafföreläggande. Under år 1967 torde de nya
möjligheterna att använda strafföreläggande ha utnyttjats alltmer av åklagarna.
Statistik föreligger dock endast beträffande brottsbalksbrott av nyss
angiven art. Antalet strafförelägganden för sådana brott uppgick under
första halvåret 1987 till något över 200.

Effekten av att ensamdomarkompetensen vidgades belyses ganska väl av
tillgänglig statistik beträffande mål som kan handläggas av ensamdomare
respektive av domare med tremansnämnd. Även om man måste ta hänsyn
till att måltillströmningen till domstolarna har ökat under de senaste åren,
är det betecknande att antalet mål av förstnämnda kategori ökade från
37 700 år 1965 till 45 100 år 1966. Antalet mål av den andra kategorin minskade
däremot från 50 400 till 48 600. Första halvåret år 1967 var enligt
preliminära uppgifter antalet ensamdoinarmål 29 500.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

2.3. Vissa uppgifter om mindre mål som f. n. handläggs av domstol

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar beträffande vissa
grupper av mål, som f. n. prövas av domstol men som kan tänkas i stället
bli handlagda i mera summariska former. Man har därvid att göra med två
grupper av mål. Till eu början finns sålunda en betydande grupp, som i
och för sig faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men som
f. n. av praktiska skäl inte handläggs genom sådant förfarande (I). Vidare
finns det en stor grupp avseende brott som visserligen har både böter och
fängelse i straffskalan men vilka till helt övervägande del föranleder endast
bötesstraff (II).

I. Inom den förstnämnda gruppen har särskilt uppmärksammats de talrika
målen om fylleri. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsen förekom under
1966 omkring 75 500 straff för fylleri, varav omkring 46 000 ålagts genom
strafföreläggande och 29 500 genom dom. Den sistnämnda siffran torde
— med hänsyn till att åtskilliga fyllerimål avser flera fyllerier — uppskattningsvis
kunna antas motsvara ungefär 25 000 brottmål. Totala antalet
brottmål vid underrätterna uppgick till omkring 122 000, och fyllerimalen
utgjorde alltså siffermässigt över 20 % av underrätternas brottmål.

Uppgifter från ett flertal domstolar tyder pa att fyllerimalen till alldeles
övervägande del avser erkända gärningar, som i och för sig skulle ha kunnat
behandlas genom strafföreläggande. Att så ändå inte har skett hänger
samman med att användningen av strafföreläggande i dessa tall försvåras
av särskilda förhållanden. När det gäller fylieriförseelser, förekommer
nämligen, särskilt i städerna, ett visst klientel som inte bryr sig om att
svara på föreläggandena. Härtill kommer att åtskilliga misstänkta saknar
fast hemvist och därför är svåra att nå med föreläggande. Nämnda förhållanden
har medfört, att fylleriförseelser i anmärkningsvärt stor utsträckning
föranleder åtal och handläggning vid domstol.

För att underlätta kommande rättegång brukar man i praxis redan vid
polisförhör låta den misstänkte underteckna en rättegångsfullmakt, som
medför behörighet för ett ombud — i regel någon av kontorspersonalen vid
domstolen — att mottaga stämning i målet och att erkänna gärningen inför
rätta. För sådana fullmakter används blanketter, vilka i regel innehåller
anvisningar som förklarar innebörden av fullmakten. Bl. a. nämns att
straffet för fylleri utgör böter och att anmaning att betala dessa efter domstolsprövningen
kommer att sändas över från indrivningsmyndigheten. Ett
exemplar av fullmakten brukar lämnas till den misstänkte.

~ Handläggningen i de s. k. fullmaktsmålen vid domstolarna kännetecknas
av en långt driven förenkling och stark rutinmässighet i avgörandena. Detta
gäller särskilt de större underrätterna, där fyllerimålen är mycket talrika.
Som exempel kan nämnas Stockholms rådhusrätt, som årligen avgör ca
7 009 mål av denna typ. Vid denna domstol utfärdas varje vecka en gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sam stämning, som upptar 100—150 tilltalade, vilka har lämnat fullmakt.
Utredningen i varje mål består av den rapport som polismannen har upprättat
i samband med omhändertagandet. Stämningen med kallelse till huvudförhandling
lämnas till ombudet, som tecknar erkännande och bevis om
delgivningen på handlingen. Vid huvudförhandlingen — minst en sådan
hålls varje vecka för dessa mål — inställer sig av parterna endast åklagaren.
Domarna i målen antecknas i tabell. Denna tabell jämte uppgifter till
kontrollstyrelsen och i förekommande fall expeditioner till körkortsregister
sätts upp före sessionen av kanslipersonalen. Vid sessionen kontrolleras
uppgifterna i tabellen mot handlingarna i målen, varefter ordföranden undertecknar
den tabell vari domarna ingår. Någon förhandling i vanlig mening
förekommer alltså inte. Hundratalet fullmaktsmål handläggs på detta
sätt på några timmar.

En liknande handläggningsordning förekommer vid rådhusrätterna i
Göteborg och Malmö. I Malmö utfärdar åklagaren dock särskild stämning
i varje mål om erkänt fylleri. Förtryckt text till stämning och kallelse till
huvudförhandling finns anbragt på den där brukade fullmaktsblanketten,
som förses med kompletterande anteckningar av åklagaren, sedan ärendet
har lämnats över till honom. Vid sessionerna i Malmö avgörs upp till 75
fullmaktsmål varje gång. År 1965 var antalet fyllerimål vid rådhusrätten i
Göteborg ca 6 500 och vid rådhusrätten i Malmö omkring 2 500.

Vid samtliga nämnda rådhusrätter tillämpas ett straff av 50 kronor för
fylleri. Någon förhöjning av straffet vid återfall sker inte. Samma praxis
tillämpas genomgående vid åklagarmyndigheterna i samma städer i de mål
som slutbehandlas genom strafföreläggande.

Enligt inhämtade uppgifter avgörs i Stockholm betydligt fler fylleriförseelser
genom strafföreläggande än genom dom. Även i Göteborg används
i åtskilliga fall strafföreläggande. I Malmö åter beivras fylleriförseelser nästan
uteslutande genom lagföring vid domstol. Samma praxis förekommer
i Hälsingborg och Lund. — Beträffande handläggningsrutinen vid åklagarmyndighet
i fyllerifallen hänvisas till trafikmålskommitténs framställning i
SOU 1963: 27 s. 76.

En annan större målgrupp bland domstolsmål, som kännetecknas av rutinmässighet
i handläggningen, avser ringa varusmuggling och försök till
sådant brott. Dessa brott bestraffas enligt 2 § lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling med böler omedelbart i penningar, högst
300 kronor. Eftersom försöksbrotten är de vanligaste, uppehåller jag mig i
det följande främst vid dem. Vad som sägs äger dock tillämpning också på
de fullbordade brotten.

Det gods som har varit föremål för smugglingsförsök förklaras regelmässigt
förverkat. Också vid denna typ av mål förekommer i stor utsträckning
rättegångsfullmakter, vilka lämnas av de misstänkta vid förhör hos tullmyndigheten.
Vanligen deponeras samtidigt ett penningbelopp, som be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

räknas förslå till betalning av böterna. Anvisningar för beräkning av sådana
depositioner har utfärdats av generaltullstyrelsen i samråd med RÅ.
Vid bestämmandet av böternas storlek följer domstolarna i regel denna taxa.
Liksom vid fylleriförseelserna delges stämning och kallelse med ombudet,
som vanligen är en tjänsteman vid tullverket. Målen avgörs regelmässigt i
de tilltalades frånvaro. I Stockholm och Göteborg beivras ungefär hälften av
de ringa tullbrotten på detta sätt och resten genom strafföreläggande. I Malmö
och Hälsingborg används däremot fullmaktsförfarande i samtliga mål
av denna typ. År 1965 meddelade rådhusrätterna i de nämnda fyra städerna
sammanlagt omkring 3 000 domar i erkända mål om ringa varusmuggling
eller försök till sådant brott.

Även när det gäller ringa varusmuggling är det praktiska skäl som har
lett till användningen av fullmakter. Brotten begås nämligen i stor utsträckning
av besättningsmän på fartyg och av andra, som är bosatta långt från
den ort där gärningen förövats och där det rättsliga förfarandet skall genomföras.
Utsikterna att få till stånd ett avgörande i ansvarsfrågan genom straffföreläggande
bedöms därför ofta som osäkra. Särskilt när varusmuggling
har begåtts av utlänningar vid tillfälligt besök i landet skulle det uppenbarligen
oftast vara meningslöst att någon tid efter gärningen utfärda straffföreläggande
beträffande brottet. Beträffande sådana utlänningar används
fullmaktsförfarande jämte deposition av visst belopp även vid andra typer
av bötesbrott. II.

II. Vidare förekommer som nämnts vid domstolarna många enkla och erkända
mål angående brott, för vilka i regel utdöms endast bötesstraff men
vilka faller utanför strafföreläggandeområdet därför att även fängelse ingår
i straffskalan för brotten. Att närmare kartlägga hur denna kategori mål i
olika enskildheter gestaltar sig vore en arbetskrävande uppgift — inte minst
för den domstolspersonal som skulle samla in erforderligt material — och
det har inte ansetts böra komma i fråga att nu införskaffa uppgifter fölen
sådan kartläggning. En viss ledning i frågan kan man dock få genom
tidigare undersökningar och genom den kontinuerligt förda officiella statistiken.

Sålunda kan till en början erinras om den undersökning som gjordes av
stadsdomstolsutredningen (se SOU 1961:6 s. 70—71 och 312). Av denna
framgår bl. a. följande. Vid häradsrätterna och vid rådhusrätterna, frånsett
de tre största, var antalet mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än
böter ej kom i fråga, under de sista åren av 1950-talet sammanlagt 33 000—
35 000 årligen. Av dessa mål var dock en väsentlig del erkända mål om brott
med endast böter i straffskalan (större delen av de ca 13 000—16 000 — erkända
och bestridda — mål som stadsdomstolsutredningen redovisade som
s. k. bagatellbrottmål). Man kan därför antaga att, grovt räknat, omkring
20 000 mål vid nämnda underrätter gällde erkända mål om brott som hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

fängelse i straffskalan men föranledde endast böter. Beträffande de tre största
rådhusrätterna vet man, att antalet tremansbrottmål var sammanlagt 13 000 å
14 000 per år vid denna tid (bet. s. 312). Av dessa torde man kunna antaga
att ungefär 5 000 gällde erkända mål, vari dömdes endast till böter. Grund
för ett sådant antagande har man i den av stadsdomstolsutredningen gjorda
specialundersökningen beträffande Stockholms rådshusrätt (bet. s. 70 nederst).

Med eu sålunda mycket ungefärlig beräkning torde man alltså kunna
räkna med att under 1950-talets sista år vid underrätterna årligen handlades
omkring 25 000 erkända mål om brott som hade fängelse i straffskalan
men endast föranledde bötesstraff. Innan man drar slutsatser angående
möjligheterna att genom ändrade regler för strafföreläggande förenkla handläggningsförfarandet
i mål av denna art bör beaktas, att i det nämnda antalet
ingår dels mål om vårdslöshet i trafik vilka mål redan nu — efter 1966
års ändringar — kan handläggas genom strafföreläggande i fall utan skadestånd,
dels andra mål vari skadeståndsyrkande har framställts och vilka
av den anledningen inte kan föras in under strafföreläggandets tillämpningsområde
(48 kap. 1 § andra stycket RB). Undersökningar beträffande
frekvensen av erkända vårdslöshetsmål och mål av annat slag med skadeståndsyrkanden
har utförts av trafikmålskommittén och domstolskommittén
(jfr SOU 1963: 27 s. 14, 18, 103 not 61, 113 och 114). Några exakta
slutsatser av de erhållna siffrorna kan inte dras, men så mycket framgår
att bland de förut nämnda 25 000 målen ingick ett mycket stort antal erkända
mål om vårdslöshet i trafik (troligen 12 000 ä 13 000) och dessutom
åtskilliga mål om annat brott som föranledde skadeståndsyrkande (ett eller
ett par tusental).

Sammanfattningsvis tyder de nu nämnda statistiska uppgifterna på att
vid 1950-talets slut underrätterna hade att — bortsett från mål om vårdslöshet
i trafik — handlägga ungefär 10 000 å 12 000 mål om erkända brott,
som hade fängelse i straffskalan men ej föranledde svårare straff än böter
och vidare inte gav anledning till enskilt anspråk. Den allmänna stegringen
av antalet brottmål vid underrätterna därefter ger anledning till antagande
att antalet mål av angiven beskaffenhet nu är något högre — med all
sannolikhet ej under 12 000.

Det nu sagda kan kompletteras med följande uppgifter som erhålls ur den
officiella statistiken och ur andra källor beträffande vissa brottstyper som
är frekventa och därför av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

Snatteri. Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken (BrB) bestraffas detta brott med
böter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för snatteri under
år 1963—66 var i runda tal 3 400, 4 500, 4 700 resp. 6 600. Den kraftiga ökningen
är uppenbarligen att främst tillskriva de allt vanligare butikssnatterierna.
Annan påföljd än böter förekom i endast omkring 300 fall/år 1963—

Kangl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

1964 och i omkring 160 fall/år 1965—1966. Ett dagsbotsantal på 60 eller
mer förekom i omkring 300 fall 1963—64 (senare statistik visar ej i vad
mån bötesstraffen ligger över eller under 60 J. Bötesstraff var alltså den
ojämförligt vanligaste påföljden, nämligen i över 90 % av fallen 1963—1964
(över SO % med lägre straff än 60 dagsböter) och i 97 å 98 % av fallen
1965—1966. Av siffermaterialet från en av trafikmålskommittén gjord undersökning,
avseende år 1961 (bet. s. 103 och 114) kan utläsas, att de erkända
målen med bötesstraff och utan skadeståndstalan då utgjorde i det
närmaste 50 % av hela antalet snatterier.

Egenmäktigt förfarande. Enligt 8 kap. 8 § BrB bestraffas detta brott med
böter eller fängelse i högst sex månader och, när brottet är grovt, med fängelse
i högst två år. Antalet straff för egenmäktigt förfarande (inklusive grova
fall) uppgick 1963 och 1964 till 2 600 resp. 2 700. Av dessa avsåg något över
hälften (omkring 1 400) lägre straff än 60 dagsböter. De fall som föranledde
högre straff gällde uppenbarligen oftast tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Fr. o. in. 1965 har sistnämnda brott utbrutits till en särskild brottstyp
(8 kap. 7 § BrB), av vilken har förekommit 1 100 å 1 300 fall årligen
under 1965 och 1966, i regel med annan påföljd än böter. De gärningar som
numera är att betrakta som egenmäktigt förfarande var 1965 och 1986 1 250
—1 350 till antalet, varav över 92 % föranledde endast böter. — Av trafikmålskommitténs
förut nämnda siffror, avseende 1961, framgår att omkring
47 % av de fall som då föranledde bötesstraff avsåg erkända mål utan skadeståndstalan.

Bedrägligt beteende. Enligt 9 kap. 2 § BrB bestraffas detta brott med böter
eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för bedrägligt beteende
har under 1963—1986 varit 1 200—1 400 årligen, varav endast 100—200 avsett
annan påföljd än böter och ungefär ett hundratal (1963 och 1964) bötesstraff
på 60 dagsböter eller högre. Av samtliga mål under de sista två
åren föranledde alltså omkring 93 % endast bötesstraff. — Av trafikm ålskommitténs
siffror för 1961 framgår, att omkring 33 % av hela antalet bedrägliga
beteenden avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

Våldsamt motstånd. Enligt 17 kap. 4 § BrB bestraffas detta brott med böter
eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för våldsamt motstånd
har 1963—1966 varit i runda tal 1 600, 1 500, 1 100 resp. 1 400. Annan påföljd
än böter förekom i ungefär 180 fall årligen 1963 och 1964 samt i 40
fall årligen 1965 och 1966. Av samtliga mål under de sista två åren föranledde
alltså 96 å 97 % endast bötesstraff. — Av trafikmålskommitténs siffror
för 1961 framgår, att omkring 38 % av hela antalet fall av våldsamt
motstånd avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Brott mot uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). Enligt 80 § 1
mom. andra stycket nämnda förordning straffas arbetsgivare med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader, om han uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid inbetala belopp motsvarande
det varmed arbetstagares lön har minskats för betalning av dennes skatt.
Övriga brott enligt förordningen är belagda med böter utom brott mot tystnadsplikt
enligt 81 §, som man dock kan bortse från i detta sammanhang.
Den officiella statistiken redovisar inte de skilda brottstyperna var för sig
utan anger bara en klumpsumma för alla brott enligt förordningen. Emellertid
framgår av statistiken, att ett obetydligt antal fali beivras genom
strafföreläggande (40—110 årligen 1963—1965), vilket tyder på att det är
jämförelsevis ovanligt med brott mot de paragrafer som upptar endast böter
i straffskalan. Största delen av de mål enligt förordningen som handläggs
av domstol torde avse brott mot 80 § 1 mom. andra stycket. Totalt utgjorde
de av domstol handlagda målen under 1963—1965 årligen 2 300, 2 400
resp. 1 950 i avrundade tal. Annan påföljd än böter följde i endast 26, 16
resp. 10 fall.

Brott mot rusdryeksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521).
förordnings straffbestämmelser kan översiktligt sammanfattas så -

Denna
lunda:

80 § 1 mom. 1 st., olovlig rusdrycksförsäljning,

80 § 1 mom. 2 st., olovlig rusdrycksförsäljning,
grovt brott,

80 § 2 mom., innehav av rusdrycker
i uppenbart syfte att försälja dem,

81 § 1 mom., olovligt tillhandagående
med anskaffande av rusdrycker,

81 § 2 mom., olovligt tillhandagående
med anskaffande av rusdrycker
genom särskild för ändamålet driven
rörelse eller eljest i större omfattning,

83, 8i och 85 §§ samt 86 § k inom.,
åsidosättande av vissa ordningsföreskrifter,

87 §, brott mot tystnadsplikt

dagsböter eller fängelse i högst 6
månader

fängelse i högst 2 år

dagsböter eller fängelse i högst 6
månader

samma straff som för olovlig rusdrycksf
ör sälj ning

dagsböter eller fängelse i högst 6
månader

enligt 83 § penningböter, enligt övriga
§§ dagsböter

dagsböter eller fängelse i högst 6
månader

Av brotten mot förordningen var det år 1965 endast 7 som beivrades genom
strafföreläggande, medan omkring 1 450 handlades av domstol. Av de
sistnämnda fallen var det 149 som ledde till annan påföljd än böter. (I den
officiella statistiken för 1963 och 1964 redovisas brott mot den nu berörda

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

förordningen gemensamt med brolt mot ölförsäljningsförordningen, förordningen
angående försäljning av alkoholfria drycker och förordningen
angående brännvinstillverkning. Totalt utgjorde dessa brott årligen omkring
2 250, varav 147 resp. 185 ledde till annan påföljd än böter).

Brott mot jaktlagstiftningen. Jaktlagstiftningens straffbestämmelser finns i
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och i jaktstadgan samma
dag (nr 279). Den officiella statistiken redovisar brott mot dessa bestämmelser
utan någon uppdelning på jaktlagen och jaktstadgan. I båda författningarna
finns förhållandevis många olika straffbestämmelser, som delvis
har reviderats med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 (SFS 1967: 616
och 769). Enligt 28 § jaktlagen i dess äldre lydelse fanns olika straffskalor
för olovlig jakt. För normalfall stadgades inte svårare påföljd än böter. För
mer kvalificerade fall gällde straffskalor, vari ingick fängelse. Jaktstadgans
straffbestämmelser finns i 28 och 29 §§. Det vanligaste brottet torde ^ara
olaga jakt. Enligt 28 § 1 mom. första st. i dess äldre lydelse var straffet
för sådant brott dagsböter. För olaga jakt under vissa försvårande eller
andra särskilda omständigheter kunde påföljden bestämmas till fängelse.

Enligt hittills tillgängliga siffror ur den officiella statistiken beivrades
1964 och 1965 520 resp. 410 brott mot jaktlagstiftningen genom strafföreläggande
(uppenbarligen i huvudsak erkända fall av olovlig eller olaga jakt
av normal svårhetsgrad). Vid domstol handlades 300 å 350 fall, i regel med
böter som påföljd.

Fr. o. in. den 1 januari 1968 gäller som nämnts nya straffskalor för berörda
brott. Det är här tillräckligt att nämna, att straffskalorna för olovlig
jakt och för olaga jakt av normal svårhetsgrad skärpts till att avse böter
eller fängelse i högst sex månader. Därav följer — med nuvarande processrättsliga
bestämmelser — att de 400 å 500 fall per år som hittills har kunnat
beivras genom strafföreläggande hädanefter måste gå till domstol.

Vissa andra brott. Bland de förut nämnda erkända domstolsmålen, som
i stor utsträckning har föranlett endast bötesstraff, är slutligen att nämna
några kategorier som visserligen omfattar många mål men som av olika
skäl bör lämnas åt sidan när det här tas upp till övervägande om straffföreläggandets
tillämpningsområde bör vidgas.

Brott mot 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott — s. k. rattonykterhet — är belagt med dagsböter, lägst
10, eller fängelse i högst sex månader. Mål om sådant brott har under 1960-talets första hälft någorlunda konstant förekommit till ett antal av omkring
4 000 årligen, men 1966 visar en kraftig stegring (6 939). Av dessa föranleder
en stor del — mellan 49 och 50 % — endast böter. Sådana mål torde,
när den tilltalade inte ifrågasätter riktigheten av ansvarspåståendet, hänföras
till de »erkända» målen i statistiskt avseende. Emellertid är att märka

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

att i bedömningen av ansvarsfrågan i dessa fall ingår att av analys av blodprov,
taget efter körningen, dra slutsats om alkoholhalten under körningen.

I vad mån det trots detta förhållande kan tänkas handläggning i förenklade
former i dessa fall, får övervägas i annat sammanhang.

Mål om brott mot fiskelagstiftningen förekommer i ganska stor utsträckning
vid domstolarna. Omkring 800 fällande domar — undantagslöst med
bötespåföljd — meddelades årligen 1964 och 1965, medan bara knappt 200
strafförelägganden förekom per år. Emellertid torde det stora antalet domstolsmål
bero på andra förhållanden än gällande straffskalor. Olovligt och
olaga fiske av normal svårhetsgrad är nämligen belagt endast med dagsböter.

Även brott mot vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340) prövas i
ganska stor omfattning av domstol. Antalet fällande domar årligen var
1964 och 1965 mellan 300 och 450. Flera typer av brott mot förordningen
är belagda med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Då översyn av förordningens
straffbestämmelser pågår, lämnas dessa brott åsido i det följande.

I sammanhanget bör också mål om brott mot lagen om straff för varusmuggling
uppmärksammas. Enligt denna lag är straffet för varusmuggling
av normal svårhetsgrad och därmed jämställda förfaranden dagsböter, lägst
10, eller fängelse i högst ett år (1 §), medan straffet för ringa varusmuggling
är penningböter. Under vart och ett av åren 1964 och 1965 ålade domstol
böter för brott mot lagen i omkring 3 800 fall. En betydande del av
dessa avsåg visserligen ringa varusmuggling, men antalet mål om varusmuggling
av normal svårhetsgrad som föranledde bötesstraff torde också
vara beaktansvärt, sannolikt mellan 500 och 800 per år. Att nu genomföra
en sådan ändring av straffskalan beträffande varusmuggling av normal svårhetsgrad
att brott av detta slag kommer att falla inom strafföreläggandeområdet
är emellertid inte lämpligt. Tullagstiftningskommittén och skattestrafflagutredningen
torde under sitt arbete komma att behandla också lagen
om straff för varusmuggling och de i den angivna straff skalorna. Det framstår
som angeläget att inte föregripa det utredningsarbete som sålunda pågår
(jfr prop. 1968: 7 s. 110).

Slutligen kan här erinras om det tämligen stora antal mål om vårdslös
deklaration som domstolarna handlägger. Enligt 2 § skattestrafflagen den

II juni 1943 (nr 313) är straffet för sådant brott s. k. normerade böter eller,
om omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Domstolarna dömde under åren 1964 och 1965 till böter för vårdslös
deklaration i 4 090 resp. 3 275 fall. Frågan om det bör öppnas möjlighet att
handlägga mål av detta slag genom strafföreläggande bör inte heller tas
upp, förrän resultatet av skattestrafflagutredningens arbete föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

3.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om tillämpningsområdet för strafföreläggande finns i
48 kap. 1 § RB. De innebär att åklagare, i stället för att väcka åtal, kan
utfärda strafföreläggande för brott för vilket inte är stadgat svårare straff
än böter och ej heller normerade böter. Det högsta straff som kan åläggas
genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Vidare gäller att strafföreläggande
inte får utfärdas, om målsägande har förklarat, att han ämnar föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begär, att åtal skall väckas.

3.2. Frågans tidigare behandling
Förslag under 1950-talet

De nu gällande bestämmelserna avviker i några avseenden från dem som
gällde från början, när strafföreläggandeinstitutet infördes den 1 januari
1948. De viktigare ändringarna har varit följande. Ursprungligen var det
antal dagsböter som fick åläggas genom strafföreläggande begränsat till 20.
Vidare förelåg skyldighet för åklagare att underställa rätten föreläggande
som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än 100 kr. Det
gällde dessutom förbud att meddela föreläggande mot den som ej fyllt 18
år. Underställningsskyldigheten och det nämnda förbudet avskaffades vid
1954 års riksdag, då också högsta tillåtna dagsbotsantalet höjdes till 40
(prop. 200, 1LU 25, rskr 332).

Från början gällde vidare att strafföreläggande inte fick utfärdas, om
anledning förekom att målsägande fanns. Genom de förut nämnda lagändringarna
1966 ändrades denna bestämmelse beträffande målsägande så att
den fick det innehåll som nyss har angivits.

Utöver sålunda genomförda ändringar har vid flera tillfällen väckts fråga,
om inte tillämpningsområdet för strafföreläggande borde vidgas så, att det
kan användas även när fängelse ingår i straffskalan men endast bötesstraff
är aktuellt i det konkreta fallet. En översikt över dessa förslag och dessas
behandling har givits i prop. 1966: 100 s. 20—21, varför de här redovisas
endast i korthet.

Riksdagens revisorer förordade vid 1950 års riksdag, att man skulle undersöka
bl. a. möjligheten att genomföra en vidgning av nyss angiven innebörd.
Första lagutskottet uttalade emellertid, att man på denna punkt
måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet underströk samtidigt angelägenheten
av att man utsöndrade särskilda brottstyper med endast böter
i strafflatituden (1LU 1950: 23).

Samma fråga föranledde uttalanden även vid 1954 års riksdag. 1951 års

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

rättegångskommitté hade då i betänkandet SOU 1953: 26 förklarat sig instämma
i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och alltså för sin
del avvisa tanken att vidga strafföreläggandets tillämpningsområde. Denna
kommitténs uppfattning delades av departementschefen och riksdagen
(prop. 1954: 200, 1LU 25, rskr 332).

Vid 1958 års riksdag framfördes åter förslag i ämnet (motion 1958: II: B
189). Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde första lagutskottet
(1LU 1958: B 13) bl. a. följande. Visserligen hade det inte förekommit något
som tydde på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläggande
dittills varit annat än goda, men utskottet ansåg inte enbart på grund
därav skäl föreligga att frångå sitt ställningstagande åren 1950 och 1954.
En ökad användning av strafföreläggande syntes i stället vara möjlig att
genomföra på andra vägar. Vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område
kunde man i detta syfte i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna
till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.
Om detta visade sig framkomligt och ändamålsenligt, var det önskvärt att
efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinstitutet.

Trafikmålskommittén

Behovet av enklare förfarande i vissa mål

Kommittén konstaterar i 1963 års betänkande, att ett stort antal av de
vid underrätterna avgjorda målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor
ingår både fängelse och böter men för vilka endast böter utdöms. Kommittén
sätter i fråga, om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den
utsträckning eller form som nu förekommer i mål av denna art.

Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling
framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling förekommer
mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett material
som båda parterna har lagt fram. Förhållandet blir väsentligt annorlunda,
när den tilltalade inte tar del i förhandlingen eller gör detta endast
formellt, t. ex. genom att han låter ett ombud inställa sig för att avge erkännande.

Kommittén anför vidare, att mål av enkel beskaffenhet i praktiken ofta
avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom rätta avgivet
erkännande. Bakgrunden härtill är vanligen att rätten skriftligen meddelar
den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt erkännande
och i så fall kan underlåta att inställa sig. Om sådant erkännande avges,
brukar det anses att målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB kan
prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det
föreligger ett praktiskt behov av en form för prövning av vissa enklare brott -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mål utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter
samtidigt i fråga, om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att tilllämpa
46 kap. 15 § andra stycket RB på det sätt som förekommer. Därvid
påpekas att den tilltalade, när han uteblir eller inställer sig genom ett ombud
som inte är insatt i sakförhållandena, saknar möjlighet att kontrollera
de uppgifter som åklagaren lämnar. Den misstänkte har i dessa fall
svårt att bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Kommittén framhåller
slutligen, att den nämnda handläggningsordningen är onödigt omständlig.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande

Kommittén överväger, huruvida domstolshandläggning av vissa mindre
allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande i
vidgad utsträckning. Övervägandena tar sikte på sådana brott som enligt
straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för vilka
endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar om
att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid ett
flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang.

De skäl som i tidigare sammanhang har anförts för och emot eu sådan
ändring sammanfattas av kommittén i betänkandet, till vilket jag hänvisar

(s. 105—106).

Vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av
strafföreläggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i straffskalan, stannar
kommittén för att avstyrka en sådan vidgning av tillämpningsområdet.
Kommittén åberopar därvid, att den anser det principiellt betänkligt att i
alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet
med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandet innebär.

En vidgning av strafföreläggandeinstilutet till att omfatta brott, för vilka
även fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan, sägs vidare medföra
att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att omfattas, bl. a. sådana
som innebär kriminalitet i egentlig mening. En vidgning av strafföreläggandet
till detta område anser sig kommittén ej kunna godta. Kommittén
framhåller också, att antalet brott med enbart böter i straffskalan utökas
avsevärt genom brottsbalken (se SOU 1963: 27 bil. M) och genom kommitténs
förslag till ny straffskala för trafikovarsamhet. Härigenom blir det
möjligt ait i betydligt högre grad än f. n. utnyttja strafföreläggandeinstitutets
stora praktiska fördelar. Användningen av strafföreläggande toide ytterligare
kunna vidgas genom att inom specialstraffrätten i högre giad än
f. n. utformas särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden.

Slutligen åberopar kommittén, att det praktiska behovet att vidga användningen
av strafföreläggande minskar väsentligt, om det av kommittén föreslagna
institutet stämningsföreläggande genomförs.

Kommittén tar också upp frågan om högre straff än 40 dagsböter skall

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 82

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

kunna åläggas genom strafföreläggande. Även den frågan besvaras nekande
av kommittén. Som skäl härför åberopas i huvudsak vad kommittén har anfört
till stöd för att strafföreläggande ej bör användas, när fängelse ingår i
straffskalan för ett brott.

Stämnings föreläggande

I stället för en vidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde föreslår
kommittén alltså ett nytt institut, som betecknas stämningsföreläggande.
Detta är utformat som en kombination av stämning i brottmål och straffföreläggande.
Både åklagare och domstol skall medverka vid handläggningen.
Beträffande dennas närmare utformning hänvisas till prop. 1966:
100 (s. 121).

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats ledde till
ett mycket oenhetligt remissutfall. Enigheten var visserligen ganska stor
om att det föreligger behov av förenklade handläggningsformer
för de talrika mindre brottmål, som nu handläggs av domstol i
ordinär straffprocess. Emellertid gick meningarna starkt isär, när det gällde
förslaget om stämningsföreläggande. En översikt över remissutfallet bär
lämnats i prop. 1966: 100 s. 122.

I nu förevarande sammanhang torde det finnas anledning endast att
erinra om de särskilda synpunkter som anfördes på frågan, om tilläm pningsom
rådet för strafföreläggande borde vidgas att omfatta
även brott med fängelse i straffskalan.

En ändring i sådan riktning tillstyrks av bl. a. RÅ, polisberedningen,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhusrätten
i Malmö. Till samma kategori kan också hänföras JK och hovrätten
för Nedre Norrland, vilka dock är benägna att återinföra ett system som
innebär att strafföreläggande i vissa fall underställs domstols prövning.

Att införa ett institut som innebär att en åklagare måste underställa rätten
ett straffmätningsförslag avstyrks dock av flera remissinstanser, som
antar att åklagaren då inte skulle använda förfarandet. Synpunkter av sådan
innebörd anförs av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisberedningen
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

En del remissinstanser — främst sådana som godtar förslaget om stämningsföreläggande
— ansluter sig till kommitténs uppfattning att strafföreläggande
i den nuvarande utformningen inte bör användas, när fängelse
ingår i straffskalan. Hovrätten för Nedre Norrland anser, att domstol bör
medverka i någon form vid prövning av brott av denna karaktär. Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen
Sveriges landsfiskaler anför liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal
dagsböter som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande bar
en del remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. RÅ förordar att
gränsen för antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60. Hovratten for
Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske
kan förskjutas något uppåt. Svea hovrätt, hovrätten for Vastra Sverige och
polisberedningen avstyrker däremot ändring.

Prop. 1966: 100

I propositionen togs inte upp något förslag beträffande stamningsforeläggande
(s. 124). I fråga om strafföreläggandets tillämpningsområde anförde
jag, att det »åtminstone f. n.» inte var aktuellt att vidga tillämpningsområdet
till brott som är belagda med fängelsestraff (s. oO)........

Något förslag att höja det antal dagsböter som får tas upp i strafföreläggande
fördes inte heller fram i propositionen.

° Däremot föreslogs som nämnts ändring beträffande betydelsen av rnalsägandes
förekomst och önskemål.

3.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Vid flera tillfällen har — bl. a. av riksdagen under 1950-talet — framhållits
att vidgning av användningsområdet för strafföreläggande i första band
norde åstadkommas genom tillskapande av särskilda brottstyper och straffskalor
med endast böter som påföljd. I den mån en reform av den inneborden
övervägs, bör den självfallet i första hand avse sådana mindre allvarliga
brott som förekommer i stort antal vid domstolarna. Inom justitiedepartementet
har därför gjorts en undersökning för att få tram vilka brott som
främst är av intresse från den synpunkten. Det gäller då självfallet främst
sådana brott med fängelse i straffskalan vilka har handlagts i stort antal av
de allmänna underrätterna, ofta varit erkända och i regel föranlett endast
bötesstraff. Undersökningens resultat bar redovisats i det föregående undei
2. 3. punkt II.

Eftersom innebörden av riksdagens nyss nämnda uttalande ar att den
önskvärda processuella förenklingen bör åstadkommas genom ändringar i
straffbestämmelser eller åtminstone straffskalor, har det ansetts av intresse
att se i vad mån man under senare tid har ansett sig kunna göra processuella
hänsynstaganden av sådan art vid utformningen av straffskalor for
de brott som är av verkligt intresse i detta sammanhang. Inom justitiedepartementet
har därför gjorts en genomgång av förarbetena till de i sammanhanget
intressantaste straffbestämmelserna. Jag vill i korthet referera en
del uttalanden som har gjorts vid dessa lagstiftningstillfallen.

Som jag redan bar nämnt är straffskalan enligt 80 § 1 mom. andra styc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ket i 1953 års uppbördsförordning dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Under förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1952: 1 s. 400,
prop. 1953: 100 s. 366) uttalade de sakkunniga, som framlade det grundläggande
förslaget, bl. a. att antalet utdömda dagsböter i de enskilda målen dittills
i allmänhet hade varit för lågt. De sakkunniga föreslog en utvidgning
av straffskalan till att omfatta även fängelse i syfte att detta skulle medföra
en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. De sakkunniga bortsåg därvid inte
från att genom den föreslagna vidgningen av straffskalan ifrågavarande
mål alltid skulle komma att handläggas av domstol. Det framhölls särskilt
att strafföreläggande inte vidare skulle kunna komma i fråga.

Under förarbetena till 1960 års lag om straff för varusmuggling anfördes
som ett särskilt skäl att inom smugglingslagstiftningen övergå från normerade
böter till dagsböter och ordinära penningböter den praktiska fördelen
att detta möjliggjorde användning av strafföreläggande. När man slutligen
stannade för att i straffskalan för varusmugglingsbrott av normal svårhetsgrad
ta in även fängelse i högst ett år, skedde detta av kriminalpolitiska skäl
och med uttryckligt accepterande av den nackdelen att strafföreläggande
inte skulle kunna användas i dessa fall.

Även vid arbetet med brottsbalken togs hänsyn till processuella konsekvenserna
av straffskalornas utformning. Ett då fört, mer utförligt resonemang
om sambandet mellan straffskalor och processuellt förfarande skall
jag strax återkomma till. I nuvarande sammanhang vill jag inskränka mig
till att erinra om att, när som nyheter i BrB infördes straffskalor med endast
böter för vissa tämligen frekventa brott, detta framför allt motiverades
av önskemål om processuella förenklingar. Jag tänker särskilt på straffskalorna
för ringa fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (prop. 1962: 10 s.
B 416), hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § (samma prop. s. B 115, jämförd med
114 överst) och ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap.
7 § (samma prop. s. B 444). Det bör tilläggas att de processuella fördelarna
av de nämnda straffskaleändringarna under BrB:s första tid inskränkte
sig till att berörda mål kunde handläggas av ensamdomare. Strafföreläggande
kunde däremot inte komma i fråga på grund av att målsägande
finns vid dessa brott, något som enligt då gällande regler hindrade straffföreläggande.
Genom 1966 års ändringar i 48 kap. RB blev det dock möjligt
att använda strafföreläggande vid dessa brott, om målsäganden inte vill
föra talan om enskilt anspråk och inte begär åtal.

När straffskalan för vårdslöshet i trafik ändrades 1966, skedde detta uteslutande
för att man skulle få möjlighet att handlägga mål om sådant brott
genom strafföreläggande samt — beträffande bestridda fall och fall med
skadestånd — inför ensamdomare. Jag vill emellertid erinra om att de processrättsliga
synpunkterna också i det sammanhanget vägdes mot de straffrättsliga.
Sålunda anförde jag (prop. 1966: 100 s. 50) följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

När jag för min de], efter att ha sanirått med chefen för kommunikationsdepartementet,
finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår
jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av
''fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrott
slagen inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis
i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck
för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd
av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än
hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana
som överträder trafikreglerna.

Vid 1967 års reform av jaktlagstiftningen var frågan om straffskalornas
processuella konsekvenser åter föremål för uppmärksamhet. Vissa straffskärpningar
i jaktlagen, bl. a. beträffande olovlig jakt, ansågs påkallade
av kriminalpolitiska skäl (prop. 1967: 136 s. 80 och 89). Vidare uttalades,
att förslaget att fängelse skall kunna följa på olovlig jakt medförde den
fördelen att förutsättning skapades att anställa husrannsakan hl. a. i bilar
som man kunde misstänka vara använda för att forsla jaktbytet. Dessutom
framhölls att nackdelen med förslaget var att enligt nuvarande processuella
regler strafföreläggande inte kunde användas och mål om olovlig jakt inte
fick avgöras av ensamdomare. Denna nackdel ansågs dock inte uppväga
de skäl som talade för en straffskärpning. I propositionen (s. 90) förutskickades
att motsvarande straffskärpning skulle ske i jaktstadgan beträffande
bl. a. olaga jakt, något som numera också har genomförts.

Det kan tilläggas att synpunkter av samma art anfördes under förarbetena
till förslaget om ny narkotikalagstiftning (prop. 1968: 7 s. 118).

Jag nämnde förut, att det i samband med BrB:s tillkomst förekom resonemang
om sambandet mellan straffskalor och visst processuellt förfarande.
Jag åsyftar vad som anfördes under förarbetena till nuvarande regler om
åklagares befogenhet enligt 20 kap. 7 § 1 RB att ej åtala för brott. Enligt
äldre lydelse av detta lagrum fick åklagare efterge allmänt åtal, om det på
brottet inte kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart, att
den misstänktes lagföring ej var påkallad ur allmän synpunkt. Det ansågs
emellertid vara en brist att åtalseftergift enligt denna bestämmelse ej kom
i fråga vid brott som hade även fängelse i straffskalan men ändå i det särskilda
fallet kunde vara ringa. I samband med BrB:s tillkomst (prop. 1962:
10 s. C 152) framhöll jag, att det inte var tillfredsställande, alt den tekniska
utformningen av straffskalorna skulle lägga hinder i vägen för åtalseftergift
i sådana fall. Jag underströk dessutom, att det inte var någon framkomlig
väg att i BrB och inom specialstraffrätten genomgående utforma särskilda
straff skalor för brott som endast förskyller böter. I stället ansåg jag,
att möjligheterna till åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 RB borde vidgas. Jag
förutskickade, att förslag härtill skulle läggas fram senare. Lagrådet fram -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

höll, att den ifrågasatta vidgningen inte torde föranleda några betänkligheter
(nämnda prop. s. C 541).

Jag återkom till frågan i prop. 1964: 10. I denna föreslogs, att 20 kap.
7 § 1 RB skulle få den lydelse som numera är gällande, eller sålunda att
åklagare får besluta att icke tala å brott, om det är uppenbart att i händelse
av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att
den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Beslut att
ej tala å brott kan sålunda numera förekomma även när fängelse ingår i
straffskalan för brottet. I motiveringen (s. 131) anförde jag bl. a. följande.

Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då
enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff.
Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbestämning
handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som
frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än
högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande
dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna
mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande
både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt
icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder
i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågavarande
art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.

Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken
skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter
är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring
svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Genom
eu sådan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenserna
av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl invändas,
att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera
typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna
invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även
efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa
bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.
Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd
än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara

helt klart att allenast böter kan komma i fråga.----Såsom redan har

framhållits, har utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan
innehåller såväl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om
att annat än böter skulle ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av
regeln.

Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning
större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon
nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas uppskatta,
huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde
dock icke föreligga.

Mot bakgrunden av det nu redovisade materialet har jag funnit, att frågan
om att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande nu bör prövas på
nytt. Mitt förslag i ämnet redovisas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

4. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

4.1. Gällande bestämmelser

Enligt 48 kap. 3 § RB skall godkännande av strafföreläggande göras
skriftligen på föreläggandet. För att bli gällande måste förklaringen om godkännande
ha undertecknats av den misstänkte personligen (se Gärdes in. fl.
kommentar till RB s. 722, RA:s cirkulär 1948:19 och JO:s ämbetsberättelse
1950 s. 235). Om strafföreläggande i godkänt skick inte har kommit
åklagaren till handa, saknar erläggande av betalning för böterna rättslig
betydelse. Strafföreläggande kan alltså f. n. inte godkännas enbart genom
betalning.

Vid ordningsföreläggande är huvudregeln, att tillfälle skall beredas den
misstänkte att omedelbart vid utfärdandet skriftligen godkänna föreläggandet.
Behöver den misstänkte rådrum eller är han inte närvarande vid utfärdandet,
får polismannen tillställa honom föreläggandet. Enligt 7 § andra
stycket ÖL kan betalning av förelagda böter i sådant fall ersätta skriftligt
godkännande. Betalningen anses nämligen som godkännande, om det inte
framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

4.2. Tidigare överväganden ifråga om ombud vid strafföreläggande

Trafikmålskommittén överväger i SOU 1963: 29 om möjlighet bör öppnas
att godkänna strafföreläggande genom ombud. Kommittén anför i denna del,
alt starka skäl talar för en ändring av nuvarande ordning men att också
vissa principiella erinringar — främst med hänsyn till att strafföreläggande
vinner laga kraft i och med godkännandet — kan riktas mot ett sådant
förslag. Kommittén framhåller vidare, att det mest framträdande behovet av
en ändring skulle undanröjas, om ordningsföreläggande blir tillämpligt på
fylleriförseelser. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag om godkännande
av strafföreläggande genom ombud. Kommittén åberopar därvid
även, att svårigheter föreligger att på ett lämpligt sätt avgränsa kretsen
av dem som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett
strafföreläggande (SOU 1963: 27 s. 121).

Några av de remissinstanser som yttrade sig över betänkandet tar upp frågan
om godkännande av strafföreläggande genom ombud. Bl. a. sätter JK
i fråga om den nuvarande skillnaden i detta avseende i förhållande till rättegångsmålen
är motiverad. Ett godkännande genom ombud skulle visserligen
kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition, vars
följder han inte kan bedöma. Enligt JK kan denna nackdel dock undvikas,
eftersom den misstänkte alltid har möjlighet att begränsa fullmakten till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Från annat håll hävdas,
att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna ett strafföreläggande.

I prop. 1966: 100 (s. 109) uttalade jag, att frågan om godkännande av
strafföreläggande borde övervägas senare.

4.3. Föreliggande förslag om godkännande av straff öreläggande

genom betalning

Trafikmålskommittén föreslog i SOU 1963: 27 sådan lagändring att straffföreläggande
skulle kunna godkännas genom betalning. Kommittén betraktade
en sådan ändring som en naturlig följd av att en motsvarande ordning
föreslogs vid ordningsföreläggande. Kommittén framhöll, att godkännande
genom betalning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge
uttryck för sin uppfattning angående föreläggandet. Det blir också möjligt
för ett ombud att godkänna föreläggandet, när den misstänkte inte själv
har tillfälle att göra detta. Om betalning har skett mot den förelagdes vilja,
finns möjlighet att undanröja strafföreläggandet efter besvär eller ansökan
om resning. Kommittén förordar en bestämmelse av innehåll att, när straffföreläggande
avser endast böter, betalning av dessa skall anses som godkännande,
om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna
föreläggandet (SOU 1963:27 s. 135 och 179).

Remissutfallet i den fråga som nu har behandlats finns redovisat i prop.
1966:100 s. 106. Sammanfattningsvis innebär det följande. Förslaget att
strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning av böterna lämnas
i allmänhet utan erinran vid remissbehandlingen. Bl. a. nämns därvid
att det är mycket vanligt, att den som har erhållit ett strafföreläggande nöjer
sig med att betala och inte bryr sig om att återställa föreläggandet till
åklagaren. Några remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig tveksamma
inför detta.

I prop. 1966: 100 (s. 108) uttalade jag, att det vid strafföreläggande torde
vara praktiskt för den enskilde att kunna godkänna ett föreläggande genom
att betala böterna. Också önskvärdheten av att få i huvudsak likformiga regler
beträffande ordningsföreläggande och strafföreläggande talade till förmån
för kommitténs förslag. Emellertid ansåg jag, att ställning inte borde
tas till förslaget, förrän erfarenheter förelåg av tillämpningen av denna form
för godkännande vid ordningsföreläggande. Ett ytterligare skäl var att frågan
hade samband med det vidare spörsmålet, om det allmänt borde öppnas
möjlighet att godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål
ansåg jag som nämnts böra övervägas senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

4.4. Erfarenheterna av godkännande genom betalning
vid ordningsföreläggande

Av de uppgifter som har lämnats av rikspolisstyrelsen (bilaga 3 tabell A)
framgår, att skriftligt godkännande i samband med utfärdandet har förekommit
i det övervägande antalet ärenden angående ordningsbot. Av de
23 339 ärenden, som redovisas som slutligt handlagda i nämnda tabell, bär
19 731 godkänts på detta sätt. I 3 608 ärenden har polismannen tillställt
den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för den misstänkte
att ta ställning till föreläggandet. I sistnämnda ärenden förekom godkännande
enbart genom betalning i 1 550 fall och skriftligt godkännande i
1 692 ärenden. 366 ordningsförelägganden blev inte godkända utan överlämnades
till polisen för utredning. Av de anförda siffrorna kan utlasas, att de
misstänkta i ganska stor utsträckning har utnyttjat den i dessa fall föreliggande
möjligheten att godkänna ordningsf öreläggande enbart genom att
betala ordningsboten. Några olägenheter av denna form för godkännande
har inte uppkommit.

4.5. Frågornas fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om godkännande av strafföreläggande genom ombud har nu ytterligare
beretts inom justitiedepartementet. Resultatet av övervägandena
redovisas i det följande.

Med hänsyn till att förslag läggs fram i den delen och erfarenheter har
erhållits av betalningsgodkännanden inom ordningsbotssys temet, bor trafikmålskommitténs
förslag om godkännande av strafföreläggande genom
betalning också tas upp till slutlig prövning nu. 5

5. Tillämpning av oråningsbotssystemet vid fylleri

5.1. Gällande rätt

Enligt 16 kap. 15 § BrB skall den som på allmän plats uppträder berusad
av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,
dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor. Med fylleri jämställs
i straffhänseende det fall att ruset har orsakats av annat än alkoholhaltiga
drycker, t. ex. narkotika eller timmer.

Om krigsman uppträder berusad inom område eller utrymme som nyttjas
av krigsmakten, döms han enligt 21 kap. 15 § BrB till disciplinstraff. Även
brott mot 16 kap. 15 § BrB kan föranleda disciplinstraff, om den misstänkte

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt (9 § militära rättegångslagen).

Enligt 3 § ÖL får ordningsföreläggande inte utfärdas, om det föreligger
anledning antaga att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsman. Det
finns inte skäl att nu göra ändring i denna bestämmelse. Det kan inte komma
i fråga att föra fylleriförseelse av krigsman in under OL:s tillämpningsområde.

När det gäller andra fylleriförseelser, erbjuder ÖL i och för sig inte något
hinder mot att Kungl. Maj :t genom förordnande enligt lagens 1 § gör lagen
tillämplig på förseelserna. Emellertid medför andra förhållanden att sådant
förordnande ej har kommit i fråga.

Sålunda är det vanligt, att fylleri skall föranleda förverkande av spritdrycker.
Möjlighet att ålägga förverkande finns inte enligt ÖL.

De närmare bestämmelserna om sådant förverkande som nu har nämnts
finns i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. m. Enligt lagens 1 § skall sådana drycker eller andra berusningsmedel
som påträffas hos den som gör sig skyldig till brott mot 16 kap. 15 §
BrB vara förverkade, om ej särskilda skäl är däremot. Samma regel gäller
för ytterligare vissa fall, bl. a. då någon i strid mot gällande bestämmelser
medför rusdrycker vid offentlig tillställning (jfr 16 § och 29 § tredje stycket
allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, nr 617). Förverkad
egendom skall förstöras eller försäljas enligt vissa regler, som anges i lagen.
Beslut härom meddelas av undersökningsledare eller åklagare (3 § jämförd
med 2 § 1). Väcks inte åtal för brottet, skall åklagaren pröva, huruvida
egendomen skall vara förverkad, och meddela skriftligt förordnande härom.
Beslutas förverkande och har inte detta förelagts och godkänts i samband
med strafföreläggande, kan den, från vilken beslaget har skett, hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet. Sker detta skall åklagaren, om han
inte finner att beslaget bör hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om
egendomens förverkande. Lagen förutsätter, att beslut om förverkande föregås
av beslag. Frånsett vissa avvikelser, som anges i lagen, skall i frågor om
beslag gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål. Detta
innebär bl. a. att polisman utan föregående beslut av undersökningsledare
eller åklagare får verkställa beslag, om fara är i dröjsmål, varvid polismannen
har att skyndsamt anmäla beslaget till undersökningsledare eller åklagare
som prövar om beslaget skall bestå (27 kap. 4 § RB).

En annan fråga av betydelse för möjligheterna att beivra fylleri genom
ordningsföreläggande rör sådan särskild åtalsprövning som föreskrivs i 57 §
nykterhetsvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall åklagaren pröva om
åtal lämpligen bör ske när någon, som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller som frivilligt har ingått på sådan anstalt
och förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader, misstänks
att före utskrivning från anstalten ha begått brott av visst slag. De åsyftade

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

brotten är sådana som hör under allmänt åtal och inte är belagda med svårare
straff än fängelse i sex månader. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens
styrelse höras, om det inte är obehövligt. Har brottet begåtts innan
den misstänkte har fyllt 18 år, skall åtalsfrågan prövas på samma sätt,
även om svårare straff än fängelse sex månader är stadgat för brottet.

Bestämmelser med viss anknytning till den nu berörda föreskriften finns
i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff. Enligt
4 § i denna lag gäller att ådörnda böter i visst fall inte får uttagas av den
som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller
frivilligt ingått på sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna där sex
månader. Detta gäller böter som avser före intagningen begånget fylleri eller
förargelseväckande beteende men inte tillika annat brott. Har böter — för
fylleri eller annat brott — ådömts före intagningen, får de enligt 11 § samma
lag inte förvandlas. Har böterna ådömts efter intagningen men före utskrivningen
får de inte förvandlas utan att anstaltens styrelse påkallar
det. Vidare föreskrivs i 5 § att, om böter enligt lagen inte kan förvandlas
och deras uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller
någon som är beroende av honom för sin försörjning, rätten under vissa
omständigheter kan förordna att böterna inte får uttagas.

5.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén

I betänkandet SOU 1963: 27 (s. 75 och 85) behandlar trafikmålskommittén
möjligheterna att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser.

Kommittén framhåller, att det föreligger ett stort behov att förenkla handläggningen
av dessa förseelser. Det har i praktiken visat sig, att det inte
finns praktiska möjligheter att utfärda strafföreläggande i anslutning till sådan
förseelse och omhändertagande med anledning därav. Sådant föreläggande
kan utfärdas först vid senare tidpunkt, och ofta sker det först efter en
eller flera månader. Vid fylleriförseelser har det emellertid visat sig, att godkännande
av strafföreläggande erhålls bara i begränsad omfattning. Den
misstänkte brukar därför ofta lämnas tillfälle att vid polisförhör i anledning
av fylleriförseelsen utfärda fullmakt för någon att erkänna förseelsen, varvid
till ombud utses exempelvis icke lagfaren tjänsteman vid domstol. I
viss utsträckning förekommer att när fullmakt föreligger stämning till rätten
sker utan att strafföreläggande prövas. Det förekommer emellertid också
att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande. Kommer inte godkännande
in, stäms den misstänkte till rätten. När fullmakt har lämnats, delges
stämningen med ombudet som skriftligen erkänner förseelsen. Den huvudförhandling
som sedan följer är av ytterst summarisk karaktär.

Det använda fullmaktsförfarandet innebär enligt kommittén vissa praktiska
fördelar. Mot förfarandet kan emellertid riktas erinringar från rätts -

Kungl. Maj.ts pi''oposition nr 82 år 1968

säkerhetssynpunkt. Erkännandet genom ombud har den nackdelen att den
misstänkte inte vet vilken påföljd han underkastar sig. Han får inte något
meddelande om domen och kan därför inte överklaga. Om ordningsföreläggande
i stället används, skulle detta ha den fördelen, att man för den
misstänkte direkt anger straffets storlek, så att han får veta konsekvenserna
av ett godkännande.

Handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande måste
enligt kommittén innebära en straffmätning efter schablon. Detta utgör,
främst i storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till den praxis
som nu tillämpas. Kommittén anser det inte innebära någon olägenhet att
tillämpa ett enhetsstraff vid fylleriförseelser. Gällande praxis ger vid handen,
att det i allmänhet inte anses föreligga behov av förhöjt straff vid återfall
i en ordningsförseelse. I Stockholm och Göteborg tillämpar exempelvis
varken rådhusrätterna eller åklagarna numera straff skärpning vid återfall i
fylleri. Efter redovisning av vissa andra överväganden i frågan uttalar kommittén
sammanfattningsvis, att den omständigheten att en ordningsförseelse
utgör återfall i allmänhet inte bör påverka straffets höjd.

Vid fylleriförseelser blir det jämförelsevis ofta aktuellt med åtaisprövning
enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Därför måste ofta uppgifter från
kontrollstyrelsen inhämtas innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal.
Om sådan prövning skall äga rum, bör enligt kommittén hinder för ordningsföreläggande
anses föreligga. Det är emellertid i praktiken svårt för polismannen
att i omedelbart samband med förseelsen konstatera, om sådant
hinder föreligger. Risken är därför stor för att ordningsföreläggande utfärdas
trots berörda hinder.

På grund härav anser kommittén, att det slutliga avgörandet inte bör ligga
i polismannens hand, utan föreslår att ordningsföreläggande för fylleri
skall underställas åklagaren. Ett av polisman utfärdat föreläggande blir i
detta fall att anse endast som ett förslag. Kommittén förordar därför med
tanke särskilt på fyllerierna att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att ordningsföreläggande,
som har godkänts, skall underställas åklagares prövning
i vissa fall.

Även när det uppkommer fråga om förverkande eller annan särskild rättsverkan
bör enligt kommittén visst utrymme finnas att använda ordningsföreläggande.
Kommittén anser sålunda, att vid fylleri förverkande enligt
lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i
ett ordningsföreläggande. När Kungl. Maj :t skall ta ställning till i vilken
utsträckning ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell
fastställelse, bör enligt kommittén övervägas också frågor om förverkande
och andra särskilda rättsverkningar. I de fall då en förseelse är obligatoriskt
förenad med särskild rättsverkan anser kommittén åklagarprövning inte
behövas. Sådan prövning bör däremot ske, när rättsverkan ej är obligatorisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Remissyttrandena

Kommitténs förslag godtas i en del remissyttranden. Sålunda anser
Stockholms rådhusrätt, att fördelarna med användning av ordningsföreläggande
vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten
inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även
domstolskommittén. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger
att ordningsföreläggande torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriförseelserna
i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av
bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

EU stort antal av remissinstanserna avstyrker förslaget. Skälen är
emellertid växlande.

Åsikten att fylleriförseelsernas natur kan göra det olämpligt
med beivran genom ordningsföreläggande kommer fram i ett par yttranden.
Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen
i Norrbottens län, att det är föga tilltalande att godkännande ges av personer
som kan vara spritpåverkade eller i bakrus.

Ett vanligare skäl för avstyrkande är att samhällets åtgärder mot fyllerister
f. n. är under utredning. Synpunkter av denna innebörd anförs
av JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Skaraborgs
län, specialstraff rättsutredningen, polisberedningen och Föreningen
Sveriges polismästare.

Flertalet avstyrkanden motiveras med att u nder ställ ningsförfarande
ej är lämpligt (i fråga om fylleri eller över huvud taget). Synpunkter
av den innebörden anförs av bl. a. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige,
länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro och Norrbottens län, polisberedningen,
specialstraff rättsutredningen och Föreningen Sveriges landsfogdar.
— Med hänsyn till att det föreslagna underställningsförfarandet huvudsakligen
motiverats av den särskilda åtalsprövningen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen,
är att nämna att översyn av den där gjorda regleringen förordas
av Göteborgs rådhusrätt, länsstyrelsen i Kristianstads län och poliskammaren
i Luleå.

Kommitténs uppfattning att straffskärpning för återfall i
fylleri eller beträffande andra förseelser inte skall förekomma inom ordningsbotssystemets
ram godtas allmänt (se prop. 1966: 100 s. 71).

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan skall få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats
från flera håll. Exempelvis anför specialstraff rättsutredningen att, bortsett
från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos berusade
personer, konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de inte alls är
ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen, som av
andra skäl har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföreläggande,
anser att bestämmelsen om särskild rättverkan bör utgå. Visar sig
ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss ord -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa den
särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar hovrätten
för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att
ordningsföreläggande inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — förverkande,
dubbel avgift m. m. — inte är obligatoriskt förbunden med förseelsen.
Inte heller enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska rättsverkningar
handläggas genom ordningsföreläggande. Svea hovrätt anser uttrycket
»rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart. Det bör preciseras
vad som skall få föreläggas på delta sätt utöver ordningsboten.

Prop. 1966: 100

I 1966 års proposition behandlades frågor som hänger samman med kommitténs
förslag om ordningsbotssystemets tillämpning på fylleriförseelser.

Kommitténs förslag till lösning av problemet med den särskilda åtalsprövningen
enligt 57 § nykterhetsvårdslagen — att utfärdat föreläggande lör fylleri
skulle underställas åklagares prövning — ansåg jag inte vara en framkomlig
väg. Ett sådant underställningsförfarande befanns stå i strid med de
grundläggande tankegångarna för ordningsbotssystemet, nämligen att vinna
eu omedelbar och snabb repression på ordningsförseelserna (s. 84). Jag
framhöll emellertid som möjligt, att problemet organisatoriskt kunde lösas,
om man vid polisdistrikten snabbt kunde få upplysning från centralt register,
huruvida sådant förhållande som anges i 57 § nykterhetsvårdslagen
föreligger. 1 så fall skulle ordningsföreläggande kunna komma till användning
beträffande fylleri, när det har konstaterats att särskild åtalsprövning
inte kommer i fråga. Jag erinrade i det sammanhanget också om den pågående
fylleristraffutredningen. Frågan om möjligheten och behovet av att
tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser ansåg jag därför böra
övervägas först i senare sammanhang (s. 87).

I frågan om förverkande och annan sådan särskild rättsverkan bör kunna
åläggas genom ordningsföreläggande ansåg jag den från remissinstanserna
framförda kritiken vägande. Jag uttalade därför att, åtminstone till
en början, frågor om förverkande och annan särskild rättsverkan borde hållas
utanför systemet (s. 84).

Konsekvenserna av att man inom ordningsbotssystemet normalt inte kan
beakta återfall ansåg jag kunna accepteras utan större betänkligheter. Detta
innebär dock inte, att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller
ordningsförseelser. Blir det känt för polismännen att en person gång på gång
sätter sig över gällande bestämmelser, bör detta vid ny förseelse föranleda
rapport i och för åtal (s. 82).

Det kan tilläggas, att i propositionen (s. 130—131) också behandlades frågan
på vad sätt föreskrifterna om särskild åtalsprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen
och enligt vissa andra författningar borde beaktas inom ordningsbotssystemets
ram när det gäller andra förseelser än fylleri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

5.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om att använda ordningsbotssystemet vid fylleriförseelser har nu
jtterligare beretts inom justitiedepartementet. Som jag nämnde inledningsvis
liar det därvid befunnits möjligt att lösa den frågan med annan lagteknisk
lösning än trafikmålskommittén förordade. Förslagen i detta avseende
redovisas i det följande.

6. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

6.1. Gällande rätt

Enligt 1 § ÖL äger Kungl. Maj:t förordna, att de följande paragraferna i
lagen skall äga tillämpning beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare
straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Sådant
förordnande kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt.

Detta bemyndigande för Kungl. Maj :t inbegriper befogenhet att meddela
förordnande som avser vissa typer av förseelser.

Som förut har nämnts återfinns förordnandet i 1 § ordningsbotskungörelsen.
Det avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur. Förordnandet
har getts den formen, att det anges att ÖL skall äga tillämpning på
överträdelser av vissa angivna författningsrum i trafiklagstiftningen eller av
föreskrifter som meddelats med stöd av en del sådana bestämmelser.

En fylligare beskrivning av de förseelser som omfattas av ordningsbotssystemet
återfinns i det beslut vari RÅ med stöd av 4 § ÖL har bestämt ordmngsbotens
belopp för de olika förseelserna. Såsom förutsattes i prop. 1966:
100 (s. 132 och 134) har RÅ därvid och i samband med fastställandet av
formulär till blanketter för ordningsföreläggande angivit de lagrum som är
tillämpliga i fråga om de olika förseelserna och de gärningsbeskrivningar
som skall användas för de förseelser vilka anges i blanketternas förtryckta
text.

När andra förseelser är i fråga än dem som har angivits på blanketterna,
skall polismännen själva skriva gärningsbeskrivningarna på blanketten.
For att normera dessa har rikspolisstyrelsen upprättat en katalog över
samtliga gärningsbeskrivningar som får användas för de förseelser på vilka
ordningsbotssystemet är tillämpligt. I rikspolisstyrelsens katalog finns också
för varje förseelse ett kodnummer, som används vid den maskinella s. k.
uppföljningen inom ordningsbotssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968
6.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén uttalar i betänkandet SOU 1963: 27, att dess överväganden
beträffande ordningsbotssystemet i huvudsak har begränsats till
trafikförseelser och fylleri. Kommittén anser dock, att systemet skulle kunna
användas också vid andra mindre förseelser, t. ex. förseelser mot allmänna
ordningsstadgan och bestämmelserna om mått och vikt, förargelseväckande
beteende samt enklare tullmål.

Att ordningsföreläggande skulle kunna tillämpas även på andra förseelser
än trafikförseelser lämnades vid remissbehandlingen utan erinran i
praktiskt taget samtliga yttranden (prop. 1966: 100 s. 76).

I prop. 1966: 100 uttalade jag, att det då var mest angeläget att den nya
lagen vann tillämpning på sådana trafikförseelser som har hög frekvens
(s. 86). Jag framhöll vidare, att det genom begränsning av tillämpningsområdet
kunde uppnås både att för stora krav inte ställdes på dem som skulle
handha förfarandet i inledningsskedet och att därmed också utbildningen
i början kunde bli enklare (s. 125). Emellertid betonade jag, att kommande
erfarenheter kunde göra det befogat att utsträcka det nya institutets användning
till åtskilliga andra typer inom penningbotsområdet.

Slutligen vill jag erinra om mina uttalanden om att lokalt begränsade
förordnanden om lagens tillämpning var avsedda att användas endast i inledningsskedet
(s. 86 och 125).

6.3. Rikspolisstyrelsens förslag

I rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) föreslås, att med hänsyn till
de goda erfarenheterna och de arbetslättnader som ordningsbotssystemet
medför tillämpningsområdet för systemet skall vidgas avsevärt. Därvid förordas
bl. a. dels att många ytterligare förseelser inom penningbotsområdet
förs in under systemet, dels att i straffskalorna för ett flertal förseelser nuvarande
dagsbotsstraff ersätts med penningböter så att ordningsbotssystemet
kan göras tillämpligt även beträffande dessa förseelser. För att få fram
ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i systemet föreslås en
systematisk genomgång av specialstraffrätten.

Flertalet av rikspolisstyrelsens förslag är f. n. under remissbehandling.
Med hänsyn härtill tar jag nu upp endast några av de framförda förslagen,
nämligen frågan om en systematisk genomgång av specialstraffrätten och
ett par smärre frågor om viss rättelsemöjlighet inom ordningsbotssystemet
och om möjlighet att använda ordningsföreläggande efter det att parkeringsanmärkning
har blivit utfärdad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6.4. Överväganden inom justitiedepartementet

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga, om inte regleringen av
hur ordningsbotssystemets tillämpningsområde skall bestämmas bör revideras.
Resultatet av övervägandena redovisas i det följande.

7. Övriga frågor

I prop. 1966:100 behandlades hur det nya ordningsbotssystemet skall
anses förhålla sig till vad som enligt RB gäller om upptagande av fråga om
ansvar för brott (s. 126 och 129—131). I trafikmålskommitténs förslag behandlades
denna fråga inte närmare. Detta förhållande torde vara förklaringen
till att det vid remissbehandlingen av kommitténs förslag blev en
högst splittrad opinion i frågan hur det nya institutet systematiskt skulle
inordnas i lagstiftningen. Flertalet av dem som yttrade sig i frågan ansåg,
att bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot borde arbetas samman
till ett institut i en särskild författning. Några ansåg, att dessa två
system såsom skilda institut i allt fall borde regleras i samma författning.
En del av dessa ansåg därvid, att båda förfarandena borde regleras i RB.
Ett par andra remissinstanser ville däremot att endast ordningsbotssystemet
skulle regleras i RB. Ytterligare andra hävdade, att bestämmelserna
om strafföreläggande borde brytas ut ur RB, så att alla summariska förfaranden
kunde sammanföras i en särskild lag. Slutligen fanns det ett par
instanser som ansåg det lämpligast att reglera ordningsbotssystemet i en
särskild lag, avseende endast det institutet.

I prop. 1966: 100 ansåg jag mig inte ha anledning gå in på de stridiga
meningarna i den systematiska frågan. Redan den allmänna uppläggningen
i propositionen att ordningsbotssystemet först skulle prövas vid försöksverksamhet
i vissa polisdistrikt gjorde det självklart, att bestämmelserna
inte kunde tas in i RB och inte heller sammanföras med det redan fast
etablerade parkeringsbotssystemet. Bestämmelserna togs därför upp i en
särskild lag, vars fortsatta öde fick bli beroende av försöksverksamhetens
utfall.

När avsikten nu är att ordningsbotssystemet efter de goda erfarenheterna
under försöksverksamheten skall göras permanent och bli tillämpligt i hela
landet, finns det anledning att beakta den systematiska frågan. Som nyss
har nämnts blev ordningsbotssystemet i sin slutliga utformning nära anknutet
till RB och dess regler om strafföreläggande. Det är därför skäl att nu
ta upp till prövning, huruvida inte bestämmelserna om dessa båda institut
bör samordnas även systematiskt. Däremot saknas skäl att pröva det
under remissbehandlingen av trafikmålskommitténs förslag framförda uppslaget
att sammanföra bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

50 Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Dessa båda system, som var för sig fungerar utmärkt, är i viktiga avseenden
väsensskilda.

De viktigaste skillnaderna mellan reglerna om strafföreläggande och om
ordningsföreläggande kan i huvudsak sammanfattas och förklaras på följande
sätt.

I institutens natur ligger att handläggningen ombesörjs av skilda kategorier
tjänstemän, nämligen åklagare i fråga om strafföreläggande och polisman
i fråga om ordningsföreläggande. De olika kvalifikationerna hos handläggarna
har givit anledning till vissa skillnader. Åklagarna har kunnat
ges tämligen fri prövningsrätt, när det gäller att utnyttja strafföreläggande
på ett stort tillämpningsområde och därvid göra straffmätning efter egen
bedömning (48 kap. 1 § första stycket första och andra punkterna). Polismännens
möjligheter att utnyttja ordningsföreläggande har däremot begränsats
till bestämda brottstyper och de är därvid bundna av strafftaxor som
har fastställts av RÄ (1 och 4 §§ ÖL).

Handläggningsreglerna för dem som utfärdar föreläggandena skiljer sig
åt i vissa detalj avseenden. Dessa frågor skall närmare behandlas i specialmotiveringen
i det följande. I nu förevarande sammanhang kan det vara
tillräckligt att peka på de skillnader som finns när det gäller sammanträffande
av brott (48 kap. 1 § första stycket fjärde punkten RB resp. 2 § andra
stycket ÖL) och frågan om delgivning av föreläggande behöver ske (48 kap.
3 § andra stycket RB resp. 6 § andra stycket ÖL).

Ytterligare bör framhållas, att ordningsbotssystemet i ÖL och därtill anslutande
administrativa bestämmelser från början har utformats med tanke
på att s. k. uppföljning skall ske maskinellt. Sålunda förekommer maskinell
kontroll att godkännande sker, varvid betalning av förelagda böter har kunnat
godtas som form för godkännande, och vidare sker framställning av
underrättelser av skilda slag och av saköreslängd maskinellt. Maskinen producerar
dessutom de indrivningshandlingar som utmätningsmannen behöver
när indrivning av ordningsbot skall ske. När strafföreläggandeinstitutet
utformades under 1940-talet, kunde detta självfallet ej ske med likartade
målsättningar.

I sistnämnt hänseende är emellertid att nämna, att frågan om omläggning
av arbetsrutinerna vid strafföreläggande har blivit aktuell under pågående
arbete med att utnyttja automatisk databehandling inom rättsväsendet.
Både samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (riksdagsber. 1968:
Ju 59) och departementets arbetsgrupp för bötesmål (jfr prop. 1968: 1
bil. 4 s. 39) har haft anledning att ta upp denna fråga, och överväganden
pågår under samråd mellan dem. Då dessa överväganden hänger nära samman
med det allmänna arbetet att utnyttja ADB inom rättsväsendet (jfr
prop. 1968: 1 bil. 4 s. 1, 25, 28 och 30), finns det anledning att något beröra
detta.

Samarbetsorganet undersöker möjligheterna att samordna informations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

behandlingen inom rättsväsendet genom successiv uppbyggnad av ett på
ADB-teknik baserat informationssystem för rättsväsendet (Rl). Samordningen
gäller rutiner inom både administrationen och den verksamhet som
avser bekämpande och beivrande av brott. Organet kartlade under våren
1967 bl. a. myndigheternas behov av information om brott och om dem som
har ådömts brottspåföljder. Den 22 maj 1967 lades en skiss fram till ett delsystem
för den process som börjar med brottsanmälan hos polisen och karakteriseras
av handlingar som därefter produceras i olika faser av förfarandet
inom rättsväsendet — hos polisen, åklagarna, domstolarna och kriminalvården.
Senare under 1967 godkände samarbetsorganet ett på grundval
av denna skiss utarbetat, preliminärt systemförslag som underlag för det
fortsatta utredningsarbetet. Enligt förslaget skall systemet i princip täcka
behovet av information om brott och påföljder på och mellan alla nivåer inom
olika grenar av rättsväsendet. RI förutsätts också kunna ge statistiska
centralbyrån och andra myndigheter med anknytning till rättsväsendet de
uppgifter som de behöver. Eu grundläggande tanke bakom förslaget är, att
uppgifter om samma primärdata i princip bara lämnas en gång till RI. Uppgifterna
bör helst kunna tas direkt från en kopia av den originalhandling
som återger innehållet i beslutet. Härigenom förenklas uppgiftslämnandet,
och uppgifterna i RI blir mera tillförlitliga. Huvuddragen av systemet anges
av samarbetsorganet på följande sätt i dess den 29 juni 1967 publicerade
sammanfattningen om RI:

Polismyndigheterna lämnar kopior av brottsanmälningarna till systemet.
Uppgifterna bildar underlag för maskinell brottsspaning. Under brottsutredningens
gång kompletteras dessa spaningsdata. Senast när målet överlämnas
till åklagaren lämnas uppgifter till systemet om den som skäligen misstänks
för brottet. Utöver persondata behöver en sådan uppgift bara innehålla
ett identifikationsbegrepp, som ger maskinen möjlighet att koppla ihop
persondata med redan lagrade data om brottet. Data som läggs till senare
under processens gång kopplas på samma sätt. Sådana data levereras av
åklagaren vid beslut i åtalsfrågan, av domstolen efter dom och av kriminalvården,
om personen tas in på anstalt och senare vid olika tillfällen under
såväl anstaltsvislelse som frivård.

I gengäld svarar RI för distribution till olika myndigheter av uppgifterna
och för sammanställningar för olika ändamål, såsom för de centrala polisregistren,
kriminalregistren, arbetsbalansförteclmingar, annan arbetsstatistik
och rättsstatistik. Systemet beräknas också kunna svara för maskinell
utskrift av bl. a. registerutdrag och lagakraftbevis.

Planeringen för RI och övergången till ADB avses enligt samarbetsorganet
skola ske i etapper. Etapp I av systemet föreslås omfatta en omläggning
av det allmänna kriminalregistret för ADB och en teknisk samordning av
rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren. Efter omläggningen
skall rikspolisstyrelsen svara för kriminalregistret. Uppgiftslämnandet
från domstolar, åklagare och andra myndigheter till registren skall samtidigt
förenklas. Kopia av dom eller av annat beslut som skall registreras

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt
de nu gällande, särskilda formulären. Kriminalregistret beräknas kunna
vara omlagt för ADB den 1 januari 1969 och ansvaret för registret kunna
läggas på rikspolisstyrelsen någon gång under första halvåret 1969.

1 fråga om kommande etapper av RI har samarbetsorganet gjort följande
huvudsakliga bedömning. Rutinerna för ordningsbot och strafföreläggande
anpassas för ADB. Därigenom kommer uppgifter om den alldeles övervägande
delen av all brottslighet att behandlas maskinellt. Via RI lämnas
därefter maskinellt framställda meddelanden om brott och påföljder till
andra brottsregister än de centrala polisregistren och allmänna kriminalregistret.
Detta skede får betraktas som ett övergångsskede. Skedet blir av
varierande längd för olika typer av brottsregister. Man räknar dock med
att alla sådana register skall läggas om för ADB och samordnas med de
centrala polisregistren utan att förlora karaktären av fristående register.
Maskinellt framställda meddelanden kommer att under detta övergångsskede
kunna lämnas till kontrollstyrelsens straffregister, körkortsregistren,
tullverkets register och andra sådana register. Även underrättelser till en
del andra myndigheter, t. ex. saköreslängd och viss rättsstatistik, väntas
kunna framställas på maskinell väg. Det nu sagda innebär bl. a. att domstolarnas
uppgiftslämnande kan minskas i motsvarande mån.

Jag vill tillägga, alt ADB-teknik redan har tagits i bruk inom ordningsbotssystemet.

Arbetsrutinerna inom strafföreläggandeinstitutet kan avsevärt underlättas
genom ADB-teknik. Även om strafförelägganderutinerna ännu inte
bär fastlagts i detalj, står vissa huvudlinjer klara redan nu. Lagbestämmelserna
bör utformas med beaktande därav. Det är fråga endast om mindre
jämkningar, varför betänkligheter inte möter att pröva frågan, trots att
detalj överväganden i fråga om arbetsrutinerna återstår. Jag vill erinra om
att situationen var alldeles densamma när lagstiftningen om ordningsbot
antogs (jfr prop. 1966: 100 s. 84).

Handläggningsgången när ADB utnyttjas vid strafföreläggandeförfarandet
kan enligt de undersökningar som har skett inom bötesgruppen och
samarbetsorganet gestaltas enligt två något skilda metoder. Den ena — som
nära anknyter till vad som gäller för ordningsbotssystemets rutiner — innebär
i korthet följande. Åklagaren utfärdar och sänder föreläggandet till
den misstänkte på samma sätt som f. n. En kopia av föreläggandet sänds av
åklagaren till den centrala registerenheten (t. v. rikspolisstyrelsen, där
datamaskin finns), som mikrofilmar kopian. Behövs nytt exempar av föreläggandet
för formlig delgivning med den misstänkte, framställs det som
inikrofilmskopia. Innehållet i föreläggandet utom gärningsbeskrivningen databehandlas.
Därefter kan maskinellt ske kontroll att godkännande sker
inom föreskriven tid, bokföring av influtna belopp samt framställning av underrättelser
till skilda myndigheter och av saköreslängd. Vidare framkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mer automatiskt besked när godkännande bär uteblivit, vilket kan föranleda
att påminnelse skall sändas till den misstänkte eller att ärendet skall återgå
till åklagaren för prövning av fråga om åtal.

Den andra metoden innebär, att datatekniken tas i anspråk redan i ett
tidigare skede under handläggningen och används också för att lagra gärningsbeskrivningen.
Åklagaren skall i så tall utfärda ett originalföreläggande,
avsett och anpassat för att utgöra underlag för databehandling. I
den centrala dataanläggningen framställs sedan expeditionsexemplar av
föreläggandet, som därifrån sänds till den misstänkte med en av maskinen
iordningställd försändelse. I övrigt utförs maskinellt samma arbetsmoment
som enligt den nyss berörda alternativa metoden. En skillnad är dock att
fotokopiering av föreläggande i och för delgivning inte behövs, eftersom
nytt expeditionsexemplar kan framställas av datamaskin.

Om den ena eller den andra av dessa metoder skall komma till användning
blir beroende av de fortsatta undersökningarna, framför allt i fråga
om kostnaderna. De bestämmelser som behövs för att reglera förfarandet
med den ena eller andra metoden kan i huvudsak meddelas i administrativ
ordning. Vid utformningen av lagbestämmelser i ämnet bör eftersträvas ait
dessa inte utan vägande skäl utformas så, alt de hindrar ifrågavarande rationalisering
av arbetsrutinerna. Några mer ingripande förändringar i jämförelse
med gällande rätt blir inte behövliga. Vad som behöver tillgodoses
är främst följande.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu att »föreläggandet» — dvs. en av åklaren
undertecknad originalhandling — skall tillställas den misstänkte.
Vidare skall dennes godkännande enligt samma paragraf tecknas på »föreläggandet».
Det behov av lagändring som föranleds av utnyttjandet av datateknik
avser att i stället för ett originalföreläggande den misstänkte skall
kunna tillställas annan handling av motsvarande innehåll, t. ex. framställt
av datamaskin eller som fotokopia. Vidare behövs bestämmelser av innebörd
att godkännande skall kunna tecknas även på annan handling än originalföreläggandet.

Några detalj spörsmål i övrigt, som står i visst samband med ADB-rutinerna,
kommer att behandlas i specialmotiveringen. De har inte någon betydelse
för själva principerna för strafföreläggandeinstitutets utformning. 8

8. Departementschefen
8.1. Allmänna synpunkter

Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade
mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fortgående
ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort
sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

rnärksamheten vid det oroande förhållandet att målbalansen vid underrätterna
har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redovisat
i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att
avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större utsträckning
koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen.
Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till
att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall
tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver.

Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske
utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de
allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn
som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rättssäkerhetssynpunkt
— nämligen att man självfallet strävar efter materiellt
riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att
domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Eftersom
det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för
den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tilllämpas
också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till
förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att,
sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom
en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen
koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor
hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen
blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaffenhet,
uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar ingående
och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte
själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning
erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera
summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i
fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.

Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägledande
vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straffprocessuella
förenklingar.

Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll
i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man försiktigt
har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat
erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om
ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966
års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det avsnitt
i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga
3.

De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att
domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och
betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna allt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

jämt belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte
är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna las i
anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydande
kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas
omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana
lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot.

Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål
att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhällsintresset
att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan ändringarna
även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättningen
ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domstolarna
får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem.

Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter
som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få
ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något merarbete
för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål
som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slipper
inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att domstol
och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar också
för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning
bortfaller. Eu vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde medför
däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som —
med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordningsbotsärendena
(jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig
förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån
den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i
det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sektion
får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i
hela landet.

Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartementet
pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföreläggande.
Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att
datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning
och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de
nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna
inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under
1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för
strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förutses,
att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre
jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till
dessa i det följande.

En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år i968

kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I
den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfarande
kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det
behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig
fördel för honom.

I den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist berörda
synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt
vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggningsformer
för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara
är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt
påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall bar medfört tragiska
konsekvenser.

Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt —
genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möjlighet
till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är
jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som
är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i
första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet
hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska frekvensen
av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas
särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för alt utreda dessa frågor. Avsikten är att den
sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste formerna
för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex.
sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att
utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutet som
handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller
under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämpligare
handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det förhållandet
att utredningsarbete angående dessa frågor skall sättas i gång anser
jag dock, såsom redan bar framgått, inte böra tas till anledning att avstå
från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda förenklingar.
Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande
dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att
domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad
karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt
av andra myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8.2. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

Som framgår av vad jag förut har sagt är det angeläget att domstolarna avlastas
enklare mål, så alt de får större utrymme för uppgifter av mer kvalificerad
natur. I första liand finns det därför anledning alt pröva, om inte
vissa grupper av brott, som nu på grund av straffskalorna måste prövas av
domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyftar
därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka
vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt material
framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om
sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anledning
till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till
brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande användas
endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än
böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera
tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till
brott som bär fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föranleder
endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den
riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid
var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straffföreläggande
vidgades. Delta ansågs emellertid i första hand böra ske genom
att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan
för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straffföreläggande.
Liknande synpunkter har kommit til! synes i andra sammanhang
enligt vad jag har anfört i det föregående.

En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har ultalat, genomfördes
1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårdslöshet
i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt
mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domstolarna
och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast
inte var av den karaktären alt domstolsresurserna behövde tas i anspråk för
dem.

I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna
lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under diskussion,
inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i
fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av specialstraffrätten
lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena
och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssynpunkter.

För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sammanhang
har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar beträffande
frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder endast
böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i
det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått
till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser,
har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i
detta sammanhang är följande:
snatteri,

egenmäktigt förfarande,
bedrägligt beteende,
våldsamt motstånd,

förseelse mot 80 § uppbördsförordningen,

förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej
är om grovt brott, samt

olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott.

Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig del av de mål som
är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna
föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott
som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder
som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först behandlas
om det bör komma i fråga att antingen jämka straffskalorna eller
ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts
ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Vad angår straff skalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa
betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella förenklingssynpunkter
ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga
överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis brukar
det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge eit uttryck för
lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan
i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till
olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk
och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor
om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån
straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall
kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfallsskärpning
enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straffbeläggs
i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte
endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha
sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. husrannsakan
enligt 28 kap. RB.

Eu omprövning av slraffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle
kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad
av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse
tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

nielser har nämligen varit under omprövning någon gång under de senaste
15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn
av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de
olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrättsliga
konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än
önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget.
Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till omprövning
från processuell synpunkt.

Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten
att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhetsgrad
till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid
inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar,
eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under
prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de
aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar,
na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå
möjligheten alt indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader.
Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda
brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare graderingsnyanser
beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara
beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som eu gradindelning
skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte
skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig
inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan.

På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att genom
ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon
väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar domstolarna.

Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen nyligen
har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra
linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en tillfredsställande
avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha
befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.)
bär redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med
alt i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det
inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrätten
genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast förskyller
böter (prop. 1962: 10 G s. 152). Vidare betonades alt sådana ringa
fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma
inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är
stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straffskalornas
tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de
fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle
ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffskalor
innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132).

Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde
kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap.
7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa
på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier
alt det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som
verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än genom
avgränsningar med straffskalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av
20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säkerställa
en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt
värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda
har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja
vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäller
att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig
tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild uppmärksamhet
åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För
strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges föreskrifter
av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma föreskrifter
som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som
medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar strafföreläggandefall
av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag i det följande.

Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och
att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad
föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej
åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första
beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande
utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när
grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap.
RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken
att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip samma
bedömning som vid 1964 års reform.

På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet
att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än sådant
som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan
reform gå fram med viss försiktighet och hålla kontroll över vilka nya
brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser
därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets
införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att
strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda
kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller,
om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj :ts urval
av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas
om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning genom
strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få
med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse
uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt
synes i första hand böra omfattas av förordnandet.

I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu
angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläggas
genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom
systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, typiskt
sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan betänkligheter
bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller
gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde,
kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB
uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten)
i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60
dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en
åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det
lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas
att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lagföring
vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger
att när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det
är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller lägre.
Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt
brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dagsböter
eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Beträffande
straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande sådana
brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna.
Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av
de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna anknyter
till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka
nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga
bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägledande.

Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande
för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes
bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant
föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som förordnas
därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad.
Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om
att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga
mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan handlägga
dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekreterare
eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel
varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år.

Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha
tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Sådan
tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om
tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestämmelser
härom kan meddelas av RÄ.

Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det komma
i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förordnande.
Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brottstyper
som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka
är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen ankomma
på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram material
i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit erfarenheter
av de nu ifrågavarande ändringarna.

8.3. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor
mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott
som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att
strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa
kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (försök
till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straffförelägganden,
om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörsledaren
i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt
har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt
som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gärningen.
Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon medverkan
av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av
denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen.

Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vidtas
för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det övervägande
antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstadkommas
genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseelser.
Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resultat
kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller
ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mål/år). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör detta
möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en organisatorisk
utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet.
Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens
utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid
kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda fullmaktsförfarandet
inför domstol handläggs också eu hel del mindre mål som
rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÄ:s cirkulär C 34 punkt
4 b).

I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skulle
uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som
utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkännande
inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggande
inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföreläggandet
i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraftvunnen
dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt
överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han
inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jämförelse
med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud.

Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande
av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs
upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall innehålla.
Eu betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om
man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill erkänna
utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den
särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet
skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straffföreläggande.

Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför
stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva bedöma
vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte
bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste förutsättas
komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter
utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan förhörsledare.
Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ
till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens utformning
och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som
är i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli
aktuellt för detta förfarande, främst de ringa varusmugglingsfallen, det förekommer
en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas
i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullstyrelsen
i samråd med RÅ.

Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar
förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den misstänkte
avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som
kan komma att åläggas honom.

Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande
skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet innehåll
föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få
mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till sådant
brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet.

Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lagstiftningsfråga
utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet.
Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål
där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts,
torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av avsevärt
mera begränsad räckvidd.

Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straffföreläggande
och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart genom
betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande
inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordningsbotssystemet.
Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla
för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock alt man, innan
detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska tilllämpningen
av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag
framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om
strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den
misstänkte.

Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här
har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna acceptera
även godkännande genom betalning.

Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas
genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt
mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna
godkänna ett föreläggande enhart genom betalning. För det allmänna skulle
en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt
merarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträffande
betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i
fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot
(redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som godkännande
även vid strafföreläggande.

Jag föreslår därför, att möjlighet införs alt godkänna strafföreläggande
enbart genom betalning.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföre -

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

läggande genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet
upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande
om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kommittéförslaget
krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna begränsning
har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del
anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalningen
— en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja
att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes
inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett
godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som
ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja fullgöra.
Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall
få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter.

Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom
betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggandeförfarandet
har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. uppföljningen
(jfr avsnitt 7).

8.4. Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri

Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger omkring
25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder
bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör
prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ordningsf
öreläggande.

När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom
bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleriförseelsernas
natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordningsföreläggande.
Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande
att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade
eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det självfallet
inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän
i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir
m. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många
håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer
sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en självklar
grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för godkännande,
om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan
handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han friges,
torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag
därför inte vägande.

En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny
form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleri 5

Bihartg till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

straffets eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emellertid
får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en
sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska
åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det pågående
utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt
förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt.

Trafilcmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant
ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild
åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning
ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska
ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar under
remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot
underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden
inte lades fram.

Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan
innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som
jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning visserligen
inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom
detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs
sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning
beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör utfärdas.

Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan
är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för
ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inverka
menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid behov
skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så,
att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk
anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i sådana
fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas.

Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när
föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på sådant
sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av
praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga
är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på
grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen
ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att
den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åklagares
prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böterna
skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning redan
gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det
dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas.

Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

läget att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning
därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i körkortsregister.
Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är
alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats.

På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nykterhetsvårdslagen,
varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ordningsbot
för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när
omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydelse.
En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställighetslagen.

Teoretiskt selt skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nykterhetsvårdslagen
borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats
genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka
sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrelsens
register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är också
främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för
att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen
ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet
få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen.

Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas
på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas senare
— sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straffregister
med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdanstalt.
Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet
som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §,
åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som därefter
har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske
och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas omgående.
Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan meddelas
av Kungl. Maj :t.

En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ordningsföreläggande
för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera
skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläggande
när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant
föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den särreglering
som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av
Kungl. Maj :t.

Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte
har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller
strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordningsföreläggande
vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även
förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

stämmelser om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i
detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet
för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser
än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan komma
i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som
exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan
eller mot förordningen om skatt för hundar.

Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enkla
att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anförtro
åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfarandet.
Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas
så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas
på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop.
1964:10 s.151).

Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om
polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan särskild
rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.
För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill
jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga
om förverkande får las upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera
dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör
övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan
sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling
och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns
för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område
skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad
mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande
för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang.

I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning
skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggandet
avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläggande
genom betalning bör ges samma innebörd.

Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga,
ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det tillfälle
då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed undviks
risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordningsboten
utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses genom
anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvisningar
torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör
gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara
när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den misstänkte
föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkännande.

De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om
förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. Jag behandlar dessa i specialmotiveringen.

8.5. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka
förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordningsföreläggande.
Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen
och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur.

Av vad jag tidigare har anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstanserna
under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet
används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min
uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar
det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt omfattning.

Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt
antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte
borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora
krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i inledningsskedet
och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist
anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssystemet
den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har
varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsområdet
är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan
dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och däimed
förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende)
liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under systemet.
Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erforderliga
organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrannnering
av dataånläggningen in. in. — har hunnit genomföras.

På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avsevärt.
Bedömningen vilka förseelser som hör föras in under systemet kan
inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl.
Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör
komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska överväganden.
Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd
med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att
föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör
främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordnings -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

botsbelopps storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad.
Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkande
skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram
är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälningsskyldighet
beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar
av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga
om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att
ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej
har fyllt 18 år.

På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ordningsbotssystemet
ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträffande
brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar
och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fastställts.
Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka
ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.
Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande av ordningsbot.

RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättillgängligt
böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
frågor som gäller dessa beslut.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är belagda
med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och
ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna.
Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att
det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram
ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet.
Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ändamålet
kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor
för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under
ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu
är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande,
kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för prövning
i vederbörlig ordning.

8.6. Övriga frågor

Som jag bär nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbehandlingen
av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur
bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas
i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära anknyter
till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en
specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att
bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverk -

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

samheten nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga.
Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har
angivit.

När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör samtidigt
bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas
för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner
i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De
jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotiveringen.
Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där.

I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har
omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till
vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötesverkställighetslagen.

9. Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964
(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr
683) om parkeringsbot.

I fråga om det under 2 nämnda förslaget har jag samrått med chefen
för socialdepartementet.

19. Be särskilda bestämmelserna

10.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

5 KAP.

6 och 8 §§.

Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till
justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administrativa
bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I
samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap.
RB.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som
skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankommer
det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i sådant
fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum
utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645)
om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av
och ersättning till sådan tolk.

De regler som jag nu har nämnt hör kunna tillämpas, förutom när den
som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett
mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan
höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv
eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hörsel
eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde
bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 § § i förslaget har avfattats i
enlighet härmed.

7 KAP.

9 §•

I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit
å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för
hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan
uppskjutas.

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot
riksåklagaren prövas av honom.

Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare
äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj
1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslutande
bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankommande
uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen
i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också länspolischefen.

I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman
som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida
lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polisman
som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas
genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i förevarande
paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polismyndighet
skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv
alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »närmaste
förman» (jfr 6 § tredje stycket).

36 KAP.

12 §.

Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kaj). It § med handen
på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger
sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot
att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänkligheten
kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vittnesförsäkran,
vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt
12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtycker
och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift
eller fc<rtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har lämnats
under ed eller försäkran.

Genom riksdagens skrivelse 1966: 130 har väckts fråga om ändring av 12 §.
Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I
dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran.

I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna tillstyrka
så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet
finnas möjlighet att hyta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin
övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att
gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte
mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande.

Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att
vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan
ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klargöra
anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör därför
ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap.
12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin
övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan
annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I
samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och
rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå.

Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas.

Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande
mot försäkran ett visst utrymme för oncdigt meningsutbyte mellan rätten
och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har paragrafen
i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare
undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskåd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ning i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet
bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ inställning
till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504—
505).

Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.

48 KAP.

Rubriken

Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att
i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om föreläggande
av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Bestämmelserna
har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den törsta,
som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmelse
om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här
är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd
(2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens
och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har sammanförts
de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvudavdelningen
finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av
ordningsbot (13—20 §§).

Allmänna bestämmelser
1 §•

Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som anger
att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de villkor
som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföreläggande
och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första
stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal
har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal.
Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast
i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och
därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom.

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare
föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar
den som nu finns i 11 § ÖL. 2

2 §.

I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här
är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär
att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fastställs
efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att
det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts
enligt 14 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också
skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstämmer
med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten
RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en nyhet.
Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkande
skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen
för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av
Kungl. Maj :t.

3 §•

I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har
utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej
får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad
som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje stycket
RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendensregel
av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföreläggande
framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestämmelse
följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har
gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande.
Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och
med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för
att åtal väcks.

I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det
gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstämmer
med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.

Om strafföreläggande

4 §•

I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta omfattar
brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade
böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst
50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt
straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller enligt
48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för
högsta dagsbotsstraff.

I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

melsen om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföreläggande
får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första
stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Ivungl.
Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott.

Jag vill erinra om alt, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt
brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall
vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB).

Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förordnande
enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare
som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i
paragrafens andra stycke.

5 §.

I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföreläggande
inte får utfärdas.

Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om
förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i
48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under
förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet
får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att
väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när
åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som
har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande
till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för
åtal detta måste vara uppfyllt innan straffäreläggande får utfärdas. Om
särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av
straf föreläggandet.

I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av
brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller,
att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte
sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av
1 kap. 6 § BrB.

För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken,
anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande undersöka
i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt
för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över
bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks.

Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföreläggande
får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för
åklagarmyndigheten, när det är aktuellt alt utfärda föreläggande (JO:s
ämbetsberättelsc 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) behöver
hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren bär till prövning,
när strafföreläggande skall utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden
att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den
misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Förslaget
skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln
framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den
handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intresse
att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med
undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person
är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra begränsas
till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån undersökning
skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett
ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.

Jag vill i delta sammanhang understryka att de summariska handläggni
ngsf ormer som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggningsmoment
som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter
kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma
att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden,
trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam prövning
av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas,
att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt
taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret
skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är
utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagar distrikt i
landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen
skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från
den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför omständligt
och bör därför enligt min mening inte övervägas.

I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om
målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Föreskriften
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra
stycket RB.

Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet
bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift
därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en liknande
föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första
stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt
den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straffföreläggande
ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan
reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möjligen
kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits
in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket
militära rättegångslagen).

6 §•

I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet
skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller
enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överensstämmelse
med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Föreskriften
att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet
har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den
hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.

7 §•

F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej
godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom
viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att
till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid påföljd
att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen innehåller
i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något
annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföreläggande.

De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas
till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den misstänkte
i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta
ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straffföreläggande
det ojämförligt vanligaste fallet.

De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att
börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av
föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straffföreläggande
och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet
skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck
oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har
godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller
polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straffföreläggande
har man att i framtiden räkna med att detta inte skall återställas
till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett
centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av
9 och It §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den misstänkte
skali få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplysningen
skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åtgärder
som ankommer på den misstänkte.

Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1968 79

kännande skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange
längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan överlämnas
till de tillämpande att bedöma.

Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum,
om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att
beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras
något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den misstänkte
skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall
anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer vederbörande
myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1986 års
reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av godkännandebestämmelserna
som här har valts synes lagrådets synpunkter
bli tillgodosedda.

För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana
uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt.
Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntligen
i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett
genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande
ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten
ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas
på själva föreläggandet.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna
finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med
nuvarande liandläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berörda
uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet.
Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser
för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggandets
ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under
avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av
åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra underlag
för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggandet
(det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan rutin
blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med
närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är tillräckligt
om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till
den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas schablonmässigt
i en sådan rutin.

Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en
maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka
betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att
betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8 §•

Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller
sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning.
Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej godkänns
omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs
om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel föreligger
emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske
eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndigheterna.
Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare
regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för föreläggandet
ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och
innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till
den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar särskilt
förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya
arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.

9 §■

F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker
genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han
erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det
finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är
utan verkan, om det inte ålerställs till vederbörande myndighet, men det anses
ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop.
1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har
återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den
misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under
5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4).

Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen
föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med
ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen
dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m.
sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt alt datera godkännandet,
är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses föreligga.
I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken
dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga
att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL ladcs
fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök,
man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande
ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör
saken emellertid läggas till rätta.

På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första
stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skrift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ligt godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också
skall tillställas den ifrågavarande förklaringen.

Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription
föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses
ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid,
om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om
det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot
resultatet i ett sådant fall att preskription skall anses ha inträtt. Den praktiska
betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig.

I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om
vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl.
Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det
självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Beträffande
övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten
när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ordningsföreläggande.
På längre sikt har man att även beträffande strafföreläggande
räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ,
där dataanläggning finns.

Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne
genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläggandet.
I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det
dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggandet.
Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds
längre fram. Sålunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i framtida
rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den misstänkte
ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföreläggandet.
Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked.

Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att
kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva
föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är
ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men
ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från rikspolisstyrelsen
en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännandet.
I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna godkännandet
genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den
misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gånger
förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som
han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat
att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännande
skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett
sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit
nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av 6

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önskvärt,
att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma.

Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna
9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling
än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket
föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som uppställs
ligger att det skall framgå för den handläggande att även den misstänkte
måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.

10 §.

I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den
misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det
innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild
detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten
skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte
är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar,
erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter
innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och
dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstadkomma
att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels
torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får
sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda
uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter
som nu förekommer — nya fullmakter får påräknas komma till under medverkan
av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå
till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseende
kan bli fullständiga.

Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföreläggande,
måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i
de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det
föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets
namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl.
Maj :t.

RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla
även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde
kunna få praktisk betydelse. 11

11 §■

Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har
tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har behandlats
i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968
12 §.

Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet godkänns
och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för
godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna
godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop.
1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning
har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brottmålet
vid domstolen får fortsätta.

För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en
uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av
stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggande.
En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.

Om föreläggande av ordningsbot
13 §.

Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsområde.
Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter
omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den
delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras
tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter
omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte
är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar.
Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa
dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras
5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart
i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett
bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda
har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stadgas
annat straff än böter omedelbart i penningar.

I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av
ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts
ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpningsområdet
beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå
systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer
inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller.

Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordningsföreläggande
inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i
1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ordningsbotssystemet
inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal.
Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna
lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

14 §.

Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas.
Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 §
ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse
i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt
Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av föreläggande
av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna
motiveringen.

Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de belopp
som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda
skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer
helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestämmandet
av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att därmed
också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet.

I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ordningsbot
skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen.

Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1966: 100 (s. 132) uttalade,
att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbotsbeloppen
samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolarnas
straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966
inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag
till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också
när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare
brott.

Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet
i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om
ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning
oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant
beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet.

Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan anses
vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett konkret
fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföreläggande.
I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s.
82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna
motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse
också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få
brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man
har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker normalfallet
vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa användningen
av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläggande
i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dessutom
torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av
förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband
med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkterna,
torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter
därom med stöd av 14 § första stycket.

Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa
praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart
förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polisbefälet
att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.

15 §.

I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får
utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestämmelsen
överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 §
andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär
gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott,
föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar
gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken
svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den
föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne.
Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna
för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ordningsföreläggandets
del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemensam
ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför
inte anges i RB.

16 §.

Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot
skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer
med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL.

I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot
bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall erhålla
tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att föreläggandet
dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar
för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Föreskrifterna
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket
och andra stycket första punkten ÖL.

17 §.

I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§
äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Genom
hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket
andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i
jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de paragrafer
som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.

18 §.

Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ordning
— gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft.
I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom
inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brottmålsdom
under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol
som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra
sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av
en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning
inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram.

Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet
visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om godkända
förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under
punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts
vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet
har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträckning
har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet föreligger
en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i
stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant,
vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfarande
varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av
lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att
besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle
undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs.

Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets
rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande polisman,
att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om
straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande.
Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en
strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolarnas
del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssystemets
ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster.

Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband
med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polismannen
då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggandet,
t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger
■—- att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det
är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. godkänna
ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att
man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man
vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena
sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den misstänkte
har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upptäcker
felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning medan
han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär da få anse, att föreläggandet
inte har godkänts, å andra sidan kan det inträffa att den misstänkte
hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande.
I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså
besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet.

Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis
från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både
polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn
härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med
att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläggandet
innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den misstänkte
tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter
utfärdas, om det felaktiga återkallas.

Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd
art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet
undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket
RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte därefter
kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits
i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den
förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff,
detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom denna
grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelseinstitut
av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestämmelsen
har utformats i enlighet härmed.

Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form
som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i paragrafen
uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att
föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har
jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en prövning
av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat
krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet
bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den
ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes
namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att
polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19 §.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL
föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns
efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 §
ovan).

F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan
verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes
emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det
kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej godkänts,
åklagare far hand om ärendet och anser sig böra försöka med straffföreläggande.
Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ordningsföreläggandet,
är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —-som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med
hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ordningsföreläggande
sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts
till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet
av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.

20 §.

Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna
att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjänsteman.
Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas böteskontor
för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1
bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen,
men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda
strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges
behörighet att också utfärda ordningsföreläggande.

Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda
ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande
vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta
den lagändring som behövs för detta ändamål.

59 KAP.

9 §•

I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som
nu gäller enligt 10 § ÖL.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i KB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undantag
görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betalning
enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna
med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap.
11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft först den
dag Kungl. Maj:t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund
av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande,
och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med
den 1 juli 1968.

Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först när
de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild
ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.

10.2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken
jag får hänvisa.

10.3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§
bötesverkställighetslagen

4 §•

Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den befogenhet
som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämligen
att förordna att böter inte skall tas ut. 9

9 §•

Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter
under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får sålunda
inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50
kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt
straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor
omedelbart i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff sammanträffar,
skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen
(tredje punkten).

Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvandlas
i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes
tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida.

Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvandling
är att man har ansett det som en misshushållning med statens maktmedel
och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihetsstraff.

När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken
gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

kurrensregler, enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje
förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den
nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938
års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med
följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen
föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för
förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid
föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns.
För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för förvandlingsbarhet
vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för böter
vid enkelt brott.

Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt
sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötesstraff
skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privilegieras
i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när
ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör
det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer
t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse
i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvandlingslagen
skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att
böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje
punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande
bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de sammanlagda
straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs
det en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om böterna
sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. Fn sådan beräkningsgrund
finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbörjat
tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma
beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om sammanträffande
dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd
att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit
vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen.

Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reglering
som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens
första stycke. Grunden för 1938 års ändring av 9 § var, som har framgått,
att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej
förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara området
till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste
i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bärkraftigt.
Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör inträda
som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de
straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han därefter
inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas än -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

damål är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötesstraff.
Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande
som bör prägla dessa regler.

Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlingsbarheten
bör gälla, vare sig böterna har ålagts för ett eller för flera brott.
Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt
bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höjning
av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall
leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att
9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet
skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat.

Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den förenklingen
att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas
om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket
förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redovisning
av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndigheterna
inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland
svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga
fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock
att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaximum
för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB.

Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu
anförda synpunkterna.

10.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande

av alkoholhaltiga drycker

I 1 § ifrågavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra
berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som bär gjort sig skyldig
till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. Enligt
2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmänhet
är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock
med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits
avser bl. a. förfarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs under
1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa
eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får
egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag
som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Beslut
om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren. Under 3 i 2 § föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks —
skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot förordnande
i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad
föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras
eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen
egendom.

Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt
vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förverkande
av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot.

När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte förundersökning
(jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare
anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser.

Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogenheten
att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är förbehållen
undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då förverkande
av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordningsbot
eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i
stället i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut.
Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i
2 § i ifrågavarande lag.

Genom hänvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg
att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten
får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning
av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande
har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot.

Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egendomen
därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget
göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har
anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift
om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som
betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs
alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB.

Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är alt öppna
möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och
andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om
ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom
strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emellertid
i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om
beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller
strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det
nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om
de i stället utformas så, att åklagaren i dem åläggs berörda prövning endast
om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs
och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ningsbot eller genom atl frågan underställs domstol som en följd av att
åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelserna
därför fått en sådan utformning.

Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till
lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.

10.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen

I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot
utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48
kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får
utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att
inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har meddelats.

Om anmaning att betala parkeringsbot har meddelats men boten inte betalas
inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hinder
för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Motsvarande
har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot.
Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala
parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen
har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte
skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande,
när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100
s. 140).

Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det
har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsförfarandet
i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte
betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill.
Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall
nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt
behandlas av åklagare.

Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna
komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkommits
inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolisstyrelsens
redogörelse och i andra fall, såsom t. ex. när anmaningen av någon
anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlighet
att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i
enlighet härmed.

Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma innebörd
som 48 kap. 19 § RB i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

11. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195b (nr 579)
om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av b och 9 §§ lagen den 20 mars 196b (nr
168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av b § lagen den 9 december 1960 (nr
683) om parkeringsbot

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans.
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Bilaga 1

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §.
samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lijdelse)

(Föreslagen Ig delse)

5 KAP.

6 §•

År part,----------biträda rätten.

Finnes vid--- -----tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt
stum, må ock tolk anlitas att biträ- hörsel- eller talskadad, må ock tolk
da rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må-------—- •—• — anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,
meddelas bestämmelser av Konungen.

som skall höras är allvarligt hörseleller
talskadad, meddelas bestäm -

melser av Konungen.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk
för den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enligt vad
därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta
arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt; i brottmål, vari åklagare
för talan, skall ersättningen gäldas,
av statsverket.

7 KAP.

Med polismyndighet --------

Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964: 330, :
se 1964: 166 samt av 48 kap. 4 § se 1954: 432.

§•

- jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet.

v 48 kap. 1 § se 1966: 249, av 48 kap. 2 och 3 § §

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen lydelse)

Detsamma gäller beträffande polisman,
som har att vidtaga åtgärd eller
meddela beslut enligt denna balk,
varvid dock fråga om jäv prövas av
polismyndigheten.

36 KAP.
12 §.

»JagN. N.------- ---

Vittne må ock i stället för ed avlägga
försäkran, om båda parterna
samtycka därtill och rätten finner
det kunna tillåtas.

Tillhör ej

Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende icke
vilja avlägga vittnesed, skall vittnet
i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande. Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket stadgas allenast böter,
dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser
brottet förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio.
År brottet förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan, skall ock denna
föreläggas den misstänkte till
godkännande. År fråga om flera
brott, må föreläggande ej givas, med
mindre det sker gemensamt för alla
brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

1 Bestämmelser i avseenden som f. n. regler!
slaget.

§-x

Närmare föreskrifter för tillämpningen
av detta kapitel meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

i 48 kap. 1 § återfinns i 2, 4 och 5 §§ i lagfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas.

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, gålle söm dom,
vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna
föreläggas den misstänkte till godkännande.

3 §.

Har föreläggande enligt detta kapitel
utfärdats till godkännande inom
viss tid, får fråga om ansvar för
brottet ej upptagas på nytt förrän
denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller
det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

O in strafföreläggande

4 §.

Strafföreläggande får utfärdas beträffande
brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter och ej heller
normerade böter och vilket, om dagsböter
stadgas, finnes förskyllci högst
femtio dagsböter eller, jämte annat
''brott högst sextio dagsböter som gemensamt
straff.

Konungen äger förordna, att straffföreläggande
får utfärdas även beträffande
brott, för vilket stadgas
böter eller fängelse i högst sex månader
men vilket i övrigt är sådant
som anges i första stycket.

7 Bihang till riksdagens protokoll 10GS. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas
skriftligen. 1 föreläggandet skall
åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

3. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat
av åklagaren. 3

3 § andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas,

om förutsättningar för allmänt
åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla
brott av den misstänkte, vilka enligt
åklagarens vetskap föreligqa till bedömning,

om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbetsstraff.

I fråga om villkor för användning
av strafföreläggande i militärt brottmål
gälla särskilda bestämmelser.

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för
att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

■f. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.

Utfärdas strafföreläggande till godkännande
inom viss tid, skall den
misstänkte genom anteckning i föreläggandet
eller på annat sätt givas
upplysning om sättet för godkännande
och senaste tidpunkt härför,
upplysning att åtal kan äga rum,
om godkännande ej sker inom föreskriven
tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stället
för föreläggandet får lämnas eller
sändas skriftligt besked, som återger
föreläggandets innehåll och innehåller
sådana upplysningar som anges
i 7 §.

3 § första stycket.

T" Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte
erkänner gärningen och att
han underkastar sig det straff och
den särskilda rättsverkan, som upptagits
i föreläggandet.

9 §■

Tecknas godkännande på annan
handling än föreläggandet, är det
gällande endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes
ställe göras av ombud för honom.
om till åklagaren inges fullmakt i
huvudskrift vilken, utöver vad som
följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för
dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den misstänktes
vägnar.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Avser strafföreläggande ej annat
än böter och betalas böterna till
myndighet, som Konungen bestämmer,
utan att skriftligt godkännande
skett, anses betalningen som godkännande,
om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna
föreläggandet.

12 §.

Godkännande, som sker efter delgivning
av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av
ordningsbot

13 §.

Bestämmelserna om föreläggande
av ordningsbot äro icke tillämpliga,
om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal.

1* §■

Konungen äger meddela föreskrifter
om det högsta belopp, till vilket
ordningsbot får bestämmas, och om
andra begränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot.

1 övrigt bestämmer riksåklagaren
för olika brott de belopp som skola
upptagas såsom ordningsbot. Därvid
bestämmas även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot
för flera brott. Om särskilda skäl
föreligga, äger riksåklagaren uppdraga
åt statsåklagare att i fråga om
vissa brott bestämma beloppet för
ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,
för vilka ordningsbot skall bestämmas,
skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas alla
brott av den misstänkte, vilka enligt
polismannens vetskap föreligga
till bedömning,

om det föreligger anledning att
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras eller

om det föreligger anledning att
antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff
eller disciplinstraff för
krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om
det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om
strafföreläggande eller åtal för brottet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot avfattas
skriftligen och undertecknas
av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla tillfälle att
omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den
misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande
utfärdas, behöver rådrum,
får polismannen tillställa honom föreläggandet
för senare ställningstagande
till frågan om godkännande.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket
1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreläggande av ordningsbot.

IS §.

Finner polisman i omedelbart samband
med att föreläggande av ordningsbot
utfärdats och godkänts, att
föreläggandet innehåller uppenbar
oriktighet, och avser denna annat än

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,
får polismannen utan hinder au 3 §
andra stycket bereda den misstänkte
tillfälle att stryka över godkännandet.
Sker detta, skall föreläggandet
återkallas. Nytt föreläggande får
därefter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot
efter delgivning av stämning,
är godkännandet utan verkan.
Sker godkännandet sedan strafföreläggande
lämnats eller sänts till den
misstänkte, är godkännandet också
utan verkan, om icke den åklagare
som utfärdat strafföreläggandet förklarar,
att godkännandet skall gälla,
och återkallar straff öreläggandet.

20 §.

Konungen äger förordna, att föreläggande
av ordningsbot får utfärdas
även av åklagare och tulltjänsteman.

De bestämmelser i detta kapitel
som gälla polisman äga motsvarande
tillämpning beträffande den som
avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär över godkänt föreläggande av
ordningsbot. I mål om besvär över
sådant föreläggande är allmän åklagare
motpart till den misstänkte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr
247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives
i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i
kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

103

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkermgsbot1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§■

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum
och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken
ej utfärdas. Betalas ej
parkeringsbot inom tid, som medgives
för betalningen, utgör anmaningen
ej hinder för åtal eller föreläggande
som nyss nämnts.

Sker betalningen efter delgivning
av stämning, är den utan verkan.
Sker betalningen sedan strafföreläggande
lämnats eller sänts till den
misstänkte är betalningen också
utan verkan, om icke den åklagare
som utfärdat strafföreläggandet förklarar,
att betalningen skall gälla,
och återkallar strafföreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste tydelse av 4 § se 1966: 248.

104

Rungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Bilaga 2

Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot och föreslagen
lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken.

Lagen cm föreläggande av ordningsbot

2 § första stycket.

Fråga om ansvar för brott, som
avses i förordnande enligt 1 §, får
upptagas genom föreläggande av
ordningsbot.---

11 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen
av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

2 § första stycket.

---. Sådant föreläggande innebär
att polisman till godkännande
förelägger den misstänkte ett bötesstraff,
fastställt enligt 4 §.

Rättegångsbalken

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot

Allmänna bestämmelser
1 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen
av detta kapitel meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

2 §.

Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss
tid förelägges ett bötesstraff, fastställt
vid strafföreläggande efter vad
åklagaren anser brottet förskylla
och vid föreläggande av ordningsbot
efter vad som bestämts enligt 14 §.

År brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna
föreläggas den misstänkte till godkännande.

105

Kungl. Maj ds proposition nr 82 år 1968

S § första stycket.

Har viss tid för godkännande angivits
i föreläggande, får fråga om
ansvar för brottet ej upptagas på
nytt förrän denna tid utgått.

9 §.

Har föreläggande godkänts, gäller
det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

5 §.

.___. Det skall innehålla upp gift

Har föreläggande enligt detta kapitel
utfärdats till godkännande inom
viss tid, får fråga om ansvar för
brottet ej upptagas på nytt förrän
denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller
det som dom vilken har vunnit
laga kraft.

O in strafföreläggande

-4 §.

Konungen äger förordna, att
strafföreläggande får utfärdas även
beträffande'' brott, för vilket stadgas
böter eller fängelse i högst sex månader
men vilket i övrigt är sådant
som anges i första stycket.

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas
das

om förutsättningar för allmänt
åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt åklagarens vetskap föreligga
till bedömning,

om målsägande förklarat, att han
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas, eller

om brottet bär föranleda ämbetss
träff.

I fråga om villkor för användning
av strafföreläggande i militärt brottmål
gälla särskilda bestämmelser. 6

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen
och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för
att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges
den misstänkte.

6 § andra stycket.

---. Detta skall i sådant fall

innehålla anteckning om viss tid, inom
vilken föreläggandet skall återställas,
försett med godkännande,
och upplysning att åtal kan äga rum,
om föreläggandet ej godkännes inom
förelagd tid.

7 § första stycket.

Föreläggande godkännes genom
att den misstänkte på föreläggandet
undertecknar förklaring att han erkänner
gärningen och underkastar
sig den förelagda ordningsboten.

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid
och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för
att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

A. det straff och den särskilda
rättsverkan, som föreläggas den
misstänkte.

7 §■

Utfärdas strafföreläggande till
godkännande inom viss tid, skall den
misstänkte genom anteckning i föreläggandet
eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkännande
och senaste tidpunkt härför,

upplysning att åtal kan äga rum,
om godkännande ej sker inom föreskriven
tid.

8 §■

Strafföreläggande lämnas eller
sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stället
för föreläggandet får lämnas eller
sändas skriftligt besked, som
återger föreläggandets innehåll och
innehåller sådana upplysningar som
anges i 7 §.

9 §.

Tecknas godkännande på annan
handling än föreläggandet, är det
gällande endast om det klart framgår
vilket föreläggande som avses
med godkännandet.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande
får i den misstänktes

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

7 § andra stycket.

Om ordningsboten betalas ntan att
den misstänkte återställt godkänt
föreläggande, anses betalningen som
godkännande, om det icke framgår
att den misstänkte ej bär avsett att
godkänna föreläggandet. 1

1 §■

Konungen äger förordna, att 2—
10 §§ denna lag skola ägci tillämpning
beträffande brott, för vilket ej
stadgas svårare straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade
böter. Förordnande kan begränsas
att avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör nnder allmänt
åtal eller om särskilt villkor är stadgat
för allmänt åtal, får denna lag
icke tillämpas.

ställe göras av ombud för honom, om
till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift
vilken, utöver vad som följer
av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna
strafföreläggande på den
misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet
får avse, varvid skall anges
brottets art samt tid och plats för
dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd
som den misstänkte är villig
att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan
som är i fråga och som den misstänkte
är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till
åklagaren, får ombudet mottaga
handlingar i saken på den misstänktes
vägnar.

11 §■

Avser strafföreläggande ej annat
än böter och betalas böterna till
myndighet, som Konungen bestämmer,
ulan att skriftligt godkännande
skett, anses betalningen som godkännande,
om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna
föreläggandet.

12 §.

Godkännande, som sker efter delgivning
av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av
o r d ning sb o t

13 §.

Bestämmelserna om föreläggande
av ordningsbot äro icke tillämpliga,
om särskilt villkor är stadgat för allmänt
åtal.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

* §■

Riksåklagaren bestämmer för olika
brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot i föreläggande.
Därvid bestämmas även grunder
för beräkning av gemensam ordningsbot
för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger
riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare
att i fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot.

3 § första stycket.

Föreläggande får icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gärningen.
Detsamma gäller om det föreligger
anledning att antaga att
brottet bör föranleda ämbetsstraff
eller disciplinstraff för krigsman eller
att talan om enskilt anspråk
kommer att föras.

2 § andra stycket.

Är vid ett och samma tillfälle fråga
om flera brott, får föreläggande
utfärdas endast om det omfattar alla
brotten och upptager gemensam ordningsbot
för dem.

3 § andra stycket.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om
åtal för brottet. 5

5 §■

Föreläggande avfattas skriftligen
och undertecknas av den polisman
som utfärdar det.---

U §■

Konungen äger meddela föreskrifter
om det högsta belopp, till vilket
ordningsbot får bestämmas, och om
andra begränsningar för användningen
av föreläggande av ordningsbot.

I övrigt bestämmer riksåklagaren
för olika brott de belopp som skola
upptagas såsom ordningsbot. Därvid
bestämmas även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot
för flera brott. Om särskilda skäl föreligga,
äger riksåklagaren uppdraga
åt statsåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,
för vilka ordningsbot skall bestämmas,
skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får
icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas
alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga
till bedömning,

om det föreligger anledning alt
antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras eller

om det föreligger anledning att
antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff
eller disciplinstraff för
krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om
det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om
strafföreläggande eller åtal för brottet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot avfattas
skriftligen och undertecknas
av polismannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

109

6 §.

Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid denne
skall beredas tillfälle att omedelbart
godkänna föreläggandet.

8 § andra stycket.
Godkännande, som sker efter delgivning
av stämning eller strafföreläggande,
är utan verkan.

Föreläggande bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid den
misstänkte skall erhålla tillfälle att
omedelbart godkänna föreläggandet.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket
1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreläggande av ordningsbot.

18 §.

Finner polisman i omedelbart samband
med att föreläggande av ordningsbot
utfärdats och godkänts, att
föreläggandet innehåller uppenbar
oriktighet, och avser denna annat än
att ordningsbotsbeloppet är för lågt,
får polismannen ulan hinder av 3 §
andra stycket bereda den misstänkte
tillfälle att stryka över godkännandet.
Sker detta, skall föreläggandet
återkallas. Nytt föreläggande får därefter
utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot
efter delgivning av stämning,
är godkännandet utan verkan.
Sker godkännandet sedan strafföreläggande
lämnats eller sänts till den.
misstänkte, är godkännandet också
utan verkan, om icke den åklagare
som utfärdat strafföreläggandet förklarar,
att godkännandet skall gälla,
och återkallar strafföreläggandei.

20 §.

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

10 §.

Bestämmelserna i 5.9 kap. 5—8 §§
rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning i fråga om besvär över
godkänt föreläggande av ordningsbot.
I mål om besvär över sådant
föreläggande är allmän åklagare
motpart till den misstänkte.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om
besvär över godkänt föreläggande av
ordningsbot. I mål om besvär över
sådant föreläggande är allmän åklagare
motpart till den misstänkte.

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

111

Bilaga 3

25.10.1967

Till Kungl. Justitiedepartementet

På anmodan av Kungl. Justitiedepartementet får rikspolisstyrelsen härmed
överlämna en redogörelse över den nu pågående försöksverksamheten
med ordningsbot och parkeringsbot.

Av infordrade yttranden, som bifogas redogörelsen, framgår att ordningsbotsinstitutet
mottagits välvilligt av allmänheten och, liksom systemet med
parkeringsbot, befunnits medföra betydande arbetslättnader för polisväsendet.
Med hänsyn härtill och då några nackdelar med systemen inte framkommit
förordar styrelsen att lagarna om föreläggande av ordningsbot och
om parkeringsbot sätts i kraft i hela landet fr. o. in. den 1 juli 1968.

RIKSPOLISSTYRELSEN
Carl G. Persson

J Ulf Waldau

Redogörelse över försöksverksamheten med ordningsbot
och parkeringsbot1

I. Allmänt

Lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot trädde
den 1 januari 1967 i kraft i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i
Västmanlands län samt den 1 maj 1967 i polisdistrikten i Stockholms län
och i Göteborgs och Bohus län.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot är vidare enligt
parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537/66 och 107/67)
tillämplig bl. a. i de polisdistrikt där ordningsbotssystemet prövas.

I ordningsbots- och parkeringsbotskungörelserna har Kungl. Maj :t uppdragit
åt rikspolisstyrelsen att handha uppföljningen av ordningsbots- och
parkeringsbotsärendena inom ovannämnda försöksområden. Under tiden 1
januari t. o. in. 30 april 1967 handlades dock parkeringsbotsärendena för
Stockholm alltjämt vid stadens parkcringskontor, där viss försöksverksamhet
med maskinella handläggningsrutiner igångsatts redan hösten 1966. Den
1 maj 1967 överflyttades verksamheten till rikspolisstyrelsen.

För de nya uppgifterna inrättades vid polisbyrå II en särskild sektion,

1 Vissa bilagor till redogörelsen har här uteslutits, liksom i texten gjorda hänvisningar till
dessa bilagor. Övriga bilagor avtrycks under rubriken Tabeller m. in. i slutet av redogörelsen.

De i avsnitt IV i redogörelsen upptagna förslagen är f. n. under remissbehandling med undantag
av de förslag som har upptagits i andra och tredje styckena från slutet och som har ansetts
kunna prövas utan föregående remissbehandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sektionen för ordningsbot in. m. Förberedelserna för verksamheten igångsattes
sommaren 1966. Under hösten samma år utbildades den polispersonal
i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i Västmanlands lan som
fr. o. in. den 1 januari 1967 skulle handlägga ordningsbots- och parkenngsbotsärenden.

Under våren 1967 utbildades polismännen i Stockholms lan och i Göteborgs
och Bohus län. Utbildningsverksamheten bedrevs i form av regionala
kurser för polismän som uttagits till handledare och vissa andra polisman,
främst befäl. Handledarna undervisade därefter övrig personal i sina respektive
polisdistrikt. Såväl de regionala som de lokala kurserna omfattade 12
timmar. Vid kurserna behandlades bl. a. lagarna om föreläggande av or -ningsbot och om parkeringsbot jämte tillämpningskungörelser, de straftoch
processrättsliga frågor som berör ordningsbotssystemet samt nytillkomna
bestämmelser i vägtrafikförordningen. Vidare ägnades avsevärd tid åt

praktiska övningsuppgifter. . .

Den 1 januari 1967 startade sektionen sin verksamhet. Personalstyrkan
bestod ursprungligen av fem tjänstemän, varav tre stansoperatriser. Denna
personalstyrka visade sig snart vara otillräcklig varför sektionen successivt
tillförts ytterligare tio tjänstemän. Den främsta anledningen till sektionens
ökade personalbehov är en betydande ökning av antalet ärenden. Handläggningen
har även visat sig medföra särskilda arbetsuppgifter i oförutsedd
omfattning. Dessa arbetsuppgifter hänför sig till största delen till handläggningen
av parkeringsbotsärenden. Som exempel kan nämnas att till sektionen
inkommer ca 100 telefonsamtal och ett femtiotal brev per dag från allmänheten
i samband med utsändande av påminnelser i ärenden där frivillig
betalning av boten ej inkommit. Vidare fordrar dubbelbetalningar av
parkeringsbot (ca 100 per månad) ett tidsödande undersökningsarbete för
identifiering av betalningsavsändare m. in. Av sektionens femton tjänstemän
är ca åtta sysselsatta huvudsakligen med handläggningen av parkeringsbotsärenden.
—

För närvarande sker handläggningen huvudsakligen med hjalp av halkortsmaskiner.
Datamaskin utnyttjas endast för upprättande av saköreslängd
och utskrift av indrivningshandlingar (ordningsbot) ävensom för
identifiering av ägare till felaktigt uppställda fordon, utskrift av betalningsanmaningar
till dessa samt utskrift av förfrågningslistor till länsstyrelsernas
bilregister (parkeringsbot). Ett system för fullständigare databehandlincf
av ordningsbotsärenden är under utarbetande och beräknas komma i
produktion den 1 januari 1968. Även för parkeringsbotsärendena pågår arbetet
med ett datasystem. Detta torde emellertid inte kunna tas i bruk
förrän den 1 juli 1968. II.

II. Erfarenheter av uppföljningsarbetet vid styrelsen

Ikraftträdandet av lagen om föreläggande av ordningsbot sammanföll
med vissa ändringar i vägtrafikförordningen, innebärande bl. a. att gående
mot rött ljus straffbelädes. Eu stor del av polisens övervakningspersonal
togs då i anspråk för tillsyn av efterlevnaden av de nya bestämmelserna.
Antalet utfärdade ordningsförelägganden var därför under den första tiden
mycket lågt. En bidragande orsak härtill torde även vara polismännens
bristande rutin vid ifyllande av de nya blanketterna. Det ringa antalet ärenden
utgjorde en stor fördel då tiden härigenom medgav kontinuerlig anpass -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

ning av de olika handläggningsrutinerna vid sektionen med hänsyn till vunna
erfarenheter. De handläggningsrutiner som pa så sätt arbetats fram fungerar
nu fullt tillfredsställande. Då vid styrelsen under tiden 1 januari
30 april 1967 handlagts parkeringsbotsärenden endast från Västmanlands
län, utnyttjades de första fyra månaderna till utarbetande av de slutliga
handläggningsrutinerna jämväl i fråga om parkeringsbotsärenden.

Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit

27 626 ordningsförelägganden. En tablå över dessa ärenden bifogas---

(tabell A). I enlighet med föreskrifterna i 8 § ordningsbotskungörelsen
granskas varje föreläggande. Genom denna granskning erhålls en god bild
av hur polismännen klarat uppgiften att »på gatan» rubricera en gärning
och för densamma omedelbart utfärda ett föreläggande som kan undanröjas
endast genom domstols beslut. Vissa felaktigheter har inte kunnat undvikas.
Av bifogade förteckning1---framgår de ärenden beträffande vilka

styrelsen underrättats om att undanröjande ifrågasatts ävensom orsaken
härtill. I majoriteten av dessa ärenden har felet upptäckts av polisen, ofta
omedelbart efter det föreläggandet godkänts. I många fall har polismännen
inte, trots uttryckliga föreskrifter härom, haft klart för sig att ett godkänt
föreläggande ej kan makuleras. Då fel uppkommit vid utskriften har man
därför makulerat det felaktiga föreläggandet och omedelbart utfärdat ett
nytt, som även det godkänts av den misstänkte. Anledningen torde bl. a.
vara att bestämmelsen för polismännen ter sig oförklarlig och synnerligen
opraktisk.

Vid beaktande av det ringa antalet fall som blivit föremål för undanröjande
i förhållande till antalet utfärdade ordningsförelägganden, ca 0,4 %,
måste dock sammanfattningsvis sägas att polismännen syns väl klara sina
nya uppgifter.

Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit
ca 115 000 parkeringsanmärkningar. Av den tablå över handläggningen av

parkeringsbotsärenden som bifogas som---(tabell B) framgår bl. a.

att betalningsfrekvensen är anmärkningsvärt hög samt att en avsevärd
ökning av antalet ärenden inträtt efter den 1 oktober 1967. Uppföljningen
bygger bl. a. på att, vid händelse av att frivillig betalning av boten inte inkommer
inom viss tid, ägaren till det felaktigt uppställda fordonet identifieras
med hjälp av ett s. k. bilägarband vid Statistiska Centralbyrån. Detta
band, till vilket uppgifter erhålls från ett antal försäkringsbolag, upprättas
en gång i kvartalet. För närvarande innehåller bandet uppgifter angående
ca 75 % av fordonsbeståndet i landet. Beträffande övriga fordon inhämtas
ägareuppgifter från länsstyrelsernas bilregister. Bilägarbandet har emeller- 1 * * * * * * 8

1 Förteckningen upptar 96 ärenden som har överlämnats till åklagare för ifrågasatt
undanröjande. RÅ har på anmodan av justitiedepartementet gjort vissa undersökningar
om grunderna och utgången i sådana besvärsmål. I Stockholm och i Västmanlands län
undanröjdes genom besvär under de första 10 månaderna 62 resp. 25 ordningsförelägganden.
I nästan samtliga fall hade besvären anförts av åklagare, i regel efter under rättelse

från polisen enligt 14 § ordningsbotskungörelsen. Det bör anmärkas att 37 be svärsmål

från Stockholms åklagardistrikt gällde fel, som egentligen inte låg i ordningsbotssystemets
handhavande. Det var fråga om förelägganden som hade utfärdats vid en
hastighetskontroll, anordnad på en plats där hastighetsbegränsningen — enligt vad som

senare framkom — inte varit utmärkt på föreskrivet sätt. Det kan nämnas att antalet i

Stockholm utfärdade och godkända förelägganden under de första 10 månaderna uppgick
till omkring 8 750. I Göteborg och i Göteborgs och Bohus län undanröjdes under 5 månader

11 resp. 7 ordningsförelägganden (ytterligare 4 besvärsmål hade anhängiggjorts men var

inte avgjorda vid tiden för undersökningen).

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. I8rr 82

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tid visat sig innehålla felaktiga uppgifter i en utsträckning som inte kan
godtas. Ca 20—25 % av uppgifterna avser personer som försålt det aktuella
fordonet långt före förseelsetillfället. Dessa felaktigheter på bilägarbandet
har medfört den mängd brev och telefonsamtal som inkommer till styrelsen
i samband med utsändande av påminnelser i parkeringsbotsärenden. Styrelsens
dataavdelning har nyligen tagit kontakt med Statistiska Centralbyrån
för att om möjligt få till stånd en kontinuerlig datering av bandet före
varje körningstillfälle. Problemet, som närmast är av ekonomisk och ej av
teknisk natur, måste dock lösas snarast. Det är uteslutet att nyttja bandet
i dess nuvarande skick under hela den tid som det nu tillämpade systemet
för bilregistrering måsle kvarstå i avbidan på upprättandet av ett centralt
aktuellt bilregister.

Handläggningen i övrigt av parkeringsbotsärendena har inte, trots det
stora antalet parkeringsanmärkningar som inflyter dagligen, medfört problem
hos styrelsen. Från polisdistrikten har framförts enbart positiva omdömen
om systemet.

III. Erfarenheter enligt uppgifter från den lokala polisen

För alt erhålla underlag till denna redogörelse har synpunkter på ordningsbotssystemet
inhämtats från polismästarna i Stockholm och Göteborg,
länspolischeferna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands
län ävensom från samtliga polismästare i nämnda län. Synpunkterna
har redovisats som svar på frågor enligt bifogade frågeformulär
(tabell D).

Vid en närmare genomgång av samtliga inkomna svar (fråga för fråga)
kan konstateras följande.

1. Polisens förhållande till allmänheten har inte förändrats p. g. a. ordningsbotssystemet.
Av vissa polismän befarad försämring har således inte
inträtt. 1 några fall har t. o. m. en förbättring kunnat förmärkas, beroende
på att polismännen nu oftare för de misstänkta trafikanterna klargör innebörden
av de bestämmelser som dessa brutit mot.

2. Polisman har inte i något känt fall utsatts för obehag sedan lian utfärdat
ordningsföreläggande. I något enstaka fall har från Stockholms polisdistrikt
redovisats att polisman i samband med utfärdande av föreläggande,
från kringstående personer, hört »kommentarer» om polisen.

3. Ordningsbotssystemet har väl accepterats av allmänheten. Många trafikanter
har t. o. m. uttryckt sin belåtenhet med det förenklade förfaringssättet
och att de omedelbart fått uppgift om botens storlek. I de fall invändningar
gjorts har dessa huvudsakligen hänfört sig till boten, som ansetts för
hög. Vederbörande har sagt sig föredraga domstolsprövning i förhoppning
om lägre straff. I några fall har såsom skäl åberopats att vederbörande önskade
först rådgöra med jurist. Inga invändningar mot systemet som sådant
syns ha framförts.

4. I nästan samtliga distrikt (undantag 4:e och 11 :e vaktdistrikten i Stockholm),
har ordningsbotssystemet ansetts medföra enbart fördelar. Uttryck
som »det råder ingen som helst tvekan om att systemet inneburit en arbetslättnad»
(Västerås), »systemet innebär en avsevärd arbetslättnad för ordningspolispersonalen,
viss arbetslättnad för utredningspersonalen, men inget
nämnvärt annat utnyttjande av biträdespersonalen» (Handen), och »ordningsbotssystemet
har otvivelaktigt inneburit avsevärd arbetslättnad, främst

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

avseende direkt utfärdande av ordningsföreläggande på gatan» (Stockholm,
VD 2), återfinns i remissvaren. Var den största arbetslättnaden inträtt är
beroende av vederbörande distrikts organisation. Såsom en sammanfattning
torde kunna sägas att i de distrikt där polispersonal används för utskrift av
rapporter och strafförelägganden, personalen kunnat bättre utnyttjas till
övervakningstjänst. I polisdistrikt med större tillgång på biträdespersonal
bär denna genom ordningsbotssystemets tillkomst kunnat ägna mer tid åt att
biträda utredningspersonalen, då arbetet med registrering, registerslagning
och rapportutskrifter avsevärt minskat.

5. Någon påtaglig förändring av antalet beivrade eller rapporterade förseelser
har inte inträtt sedan ordningsbotssystemet trätt i kraft. Viss ökning
föreligger visserligen i en del distrikt, men denna torde snarast ha sin
grund i den skärpta trafikövervakningen.

6. De flesta distrikten anser att förseelsekatalogen bör utökas till att omfatta
sä många förseelser som möjligt. Såsom förslag har från många håll
framförts bl. a. brott mot bestämmelserna angående registrering och trafikförsäkring
å motorfordon, maximilast, bruttovikt och axeltryck, automobiiskatt,
skyldighet att anmäla innehav av TV och radio samt brott mot allmänna
ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor.

7. Den största nyttan av systemet har framkommit vid förseelser med
hög frekvens såsom hastighetsöverträdelser. I Stockholm framhålls att systemet
kan utnyttjas bäst för beivrande av förseelser begångna av fotgängare.

8. De förseelser som upptagits med kryssmarkeringsrutor på blanketterna
syns väl utvalda. Anledning saknas att för närvarande utbyta några
mot andra som av lokala skäl anses bättre lämpade.

9. Polismännens allmänna inställning till systemet syns positiv. Ett undantag
utgör dock personalen vid 4:e vaktdistriktet i Stockholm där inställningen
enligt distriktschefens uppgifter är mycket negativ.

10. Utbildningen anses tillräcklig men bör kompletteras med lokalt anordnade
repetitionskurser.

11. Ordningsföreläggande har använts i den utsträckning institutet medgivit.

12. Några förslag till ändringar i själva systemet har inte inkommit.

13. Den till endast befäl knutna behörigheten att utfärda »kontorsföreläggande»
anses mycket opraktisk. En uppmjukning av denna bestämmelse
i styrelsens arbetsanvisningar skulle underlätta arbetet väsentligt. Bestämmelsen
i 4 § lagen om parkeringsbot om förbud att utfärda ordningsföreläggande
i fall då anmaning att betala parkeringsbot inte efterkommits bör
utgå.

IV. Förslag

Enligt styrelsens uppfattning har erfarenheterna redan nu visat att ordningsbotssystemet
med fördel bör kunna tillämpas på ytterligare förseelser
inte bara på trafiklagstiftningens område utan även beträffande ett stort
antal förseelser inom den övriga specialstraffrätten. Såsom exempel härpå
kan nämnas brott mot 63 § utlänningslagen, brott mot 9—11 §§ Kungl.
Maj :ts kungörelse den 9 juni 1967 om mottagare för radiosändning eller
trådsändning, brott mot 8, 11 och 12 §§ lagen den 11 maj 1934 om mått och
vikt, brott mot värnpliktslagen den 30 december 1941 beträffande underlåtenhet
att inge anmälan om adressförändring, brott mot 120 § taxerings -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

förordningen samt vissa brott mot allmänna ordningsstadgan och lokala
ordningsstadgor. Styrelsen förordar därför en systematisk genomgång av
specialstraffrätten för utrönande av vilka förseelser som är lämpliga att
införas i ordningsbotssystemet. Härvid bör inte ensidigt beaktas att förseelserna
skall vara ofta förekommande då, såsom framgår av hit inkomna yttranden,
arbetslättnaden är betydande i varje enskilt fall som kan beivras
genom ordningsbot. Även förseelser med ringa frekvens har således betydelse
ur rationaliseringssynpunkt.

Styrelsen anser emellertid att vissa förseelser inom trafiklagstiftningens
område snarast möjligt bör infogas i ordningsbotssystemet och att erforderliga
lagändringar för möjliggörande av detta bör vidtagas redan nu och oavsett
vad som kan framkomma vid en systematisk genomgång av hela specialstraffrätten.
De förseelser som i första hand bör komma ifråga är överträdelser
av nedannämnda bestämmelser i vägtrafikförordningen.

21 § 1 mom. 5 st. (nu dagsböter)

22 § (nu dagsböter )

23 § 2—4 st. (nu dagsböter)

23 a § 3 st. (nu dagsböter)

24 § 3 mom. 3 och 5 st. (nu dagsböter)

40 § 2 mom. (nu dagsböter)

46 § 1 mom. 3 st. (nu penningböter)

54 § 1 mom. (nu dagsböter)

57 § 1 mom. (nu dagsböter)

57 § 3 mom. (nu dagsböter)

58 § 1 st. (nu penningböter)

Inskränkningen i 1 § c) ordningsbotskungörelsen bör utgå.

Förseelser avseende överskridande av största tillåtna axeltryck, boggietryck
och bruttovikt samt maximilast förekommer i mycket stor utsträckning
och det nu tillämpade omständliga rapporteringsförfarandet utgör en
kraftig belastning för polisen. Då körkortsmyndigheterna betraktar överträdelser
av ifrågavarande bestämmelser synnerligen allvarligt och en eventuell
indragning av körkortet torde vara den utan jämförelse allvarligaste
följden för en yrkeschaufför vid överträdelse av bestämmelserna, bör man
kunna bortse från det ekonomiska intresse som i vissa fall ligger bakom
överträdelsen. Under sådana omständigheter bör det inte föreligga något
hinder mot att tillämpa ordningsbotssystemet på de fall som kan anses
ringa, medan dagsböter skulle kunna kvarstå som påföljd för de grova överträdelserna.
Exempel på sådan uppdelning av straffpåföljden återfinns i 1
och 2 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling. Om påföljden
beräknas med hänsyn till procent överskridande av tillåtna tal kan lätt avgöras
vilka fall som är ringa respektive grova.

Såsom tidigare nämnts bör bestämmelsen i 4 § lagen om parkeringsbof om
förbud att utfärda ordningsföreläggande i fall då anmaning att betala parkeringsbot
inte efterkommits utgå. Ett stort antal personer betalar inte parkeringsboten
enbart av den anledningen att de för tillfället saknar medel
härtill. Det är synnerligen orationellt att polisen i dessa fall nödgas utskriva
rapport med strafföreläggande som sedan skall diarieföras och registreras
samt behandlas av åklagare. Ur alla synpunkter vore det därför bättre om
det betydligt enklare ordningsbotsförfarandet kunde tillämpas i dessa fall.

Under punkt II ovan har framhållits svårigheten att få polismännen att
följa bestämmelsen om att godkänt ordningsföreläggande ej kan makuleras.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Inom ordningsbotssystemet saknas motsvarighet till bestämmelsen i 30 kap.
13 § rättegångsbalken om möjlighet för domstol att meddela beslut om rättelse
av dom. Om motsvarande möjlighet att omedelbart rätta ett föreläggande
infördes, skulle besvärsförfarande kunna undvikas i betydande utsträckning.

Med hänsyn till svårigheterna att vid felaktig uppställning av fordon
identifiera den för förseelsen ansvarige personen — föraren —, föreslår styrelsen
slutligen att frågan om att ålägga fordonsägare strikt ansvar för förseelser
av detta slag upptas till prövning.

V. Sammanfattning

Såsom framgår av styrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1968/69
kan, om lagarna om föreläggande av ordningsbot och om parkeringsbot sätts
i kraft i hela landet, antalet ärenden som årligen inkommer till styrelsen beräknas
öka till ca 200 000 ordningsbotsärenden och ca 600 000 parkeringsbotsärenden.
Ärendeökningen utgör dock inte nagot hinder ur handläggningssynpunkt,
under förutsättning att erforderliga medel för personal och maskinutrustning
ställs till styrelsens förfogande. Då enligt samstämmiga uttalanden
från alla polisdistrikt där försöksverksamhet nu pågår, ordningsbots-
och parkeringsbotssystemen medför avsevärda rationaliseringsvinster
som kommer inte bara polisväsendet utan även åklagar- och exekutionsväsendena
till godo, anser styrelsen att systemen fr. o. in. den 1 juli 1968
bör införas i hela landet.

118

Kimgt. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Tabeller m. m.

Tabell över resultatet av under tiden 1.1—30.9. 1967 utfärdade ordaiugsbotsärenden

Ärenderesultat

Skriftligen godkända vid utfärdandet

men ej betalda ....................

Skriftligen godkända vid utfärdandet och

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter rådrum men ej

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter rådrum och

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter påminnelse

men ej betalda ....................

Skriftligen godkända efter påminnelse och

betalda ..........................

Godkända genom betalning............

Godkända genom betalning efter påminnelse
............................

Ej godkända. Överlämnade till polisen
för utredning......................

Slutligt hand-lagda ärenden	% av slutl. handlagda 23 339 ären-den	% av 3 608 ären-den i vilka rådrum beviljats
4 600		19,7
15 131	19 731	64,8	84 5
279		1,2		7,7
1 059	1 338	4,5	5,7	29.3	37,0
126		05		3,5
228	354	1,0	1,5	6,3	9,8
979		4,2		27,2
571	1 550	2,5	6,7	15,8	43,0
	366		1,6		10,2
Summa	23 339		100		100

Antal godkända förelägganden.................... 22 973

Antal betalda förelägganden...................... 17 968

Anm

Härtill kommer: Godkända men ej betalda, under handläggning...... 4 083

Ej godkända, men med löpande respittid............ 204 4 287

Totala antalet under ifrågavarande tid utfärdade före lägganden

utgör (23 339 + 4 287)................ 27 626

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

119

Tabell över resultatet av under tiden 1.1—30.9. 1967 utfärdade parkeringsanmärkningar

Ärenderesultat m. m.	Stockholm	% av sluti. handlagda ärenden	B, O och U- län	% av slutl. handlagda ärenden
Utfärdade........................	60 780		49 330
Betalda..........................	36 550	74,6	37 000	84,9
Under handläggning. Bevakningstiden
ännu ej utgått..................	11 810		6 580
Återsända till lokala polisen för ut-
redning........................	12 420	25,4	5 750	15,1
Av RPS slutbehandlade ärenden ....	48 970		43 580

Anm 1. Sthlm, Sthlms län och Göteborgs och Bohus län endast under tiden 1.5—30.9. 1967.

Anm 2. Tabellen visar det taktiska läget den 30.9. 1967. Av tabellen framgår inte hur många
ärenden som betalats sedan de återsänts till polisen för utredning.

Anm 3. Tillkommer till tabellen ca 5 000 ärenden som återkallats av polisen sedan bevakningskortet
insänts till RPS.

Anm 4. Under tiden 1—15 oktober 1967 har till RPS inkommit 31 700 st. parkeringsanmärkningar,
varav 11 200 betalats.

Tabell över influtna ordningsbots- och parkeringsbotsbclopp

År 1967 månad	Ordningsbot	Parkeringsbot	Parkeringsbot efter anmaning	Summa kronor
Januari........	20 775	12 495	‘0	33 270
Februari ......	66 480	21 595	''0	88 075
Mars..........	82 500	20 385	1 295	104 180
April..........	107 810	15 960	2 800	126 570
Maj ..........	*352 920	3369 715	2 605	725 240
Juni ..........	387 750	592 400	45 500	1 025 650
Juli ..........	339 481	410 488	204 465	954 434
Augusti........	292 029	461 263	152 525	905 817
September ....	397 858	492 550	152 785	1 043 193
	2 047 603	2 396 851	561 975	5 006 429

1 Påminnelserutinen med betalning över ifrågavarande postgiro ännu ej tillämpad.

2 Sthlms län och Göteborgs och Bohus län ingick i systemet fr. o. m. 1.5. 1967.

3 Uppföljningsverksamheten betr. parkeringsbotsärenden i Sthlms stad överflyttades från
parkeringskontoret till rikspolisstyrelsen den 1.5. 1967.

120

Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Frågeformulär

1. Har polisens förhållande till allmänheten förändrats p. g. a. ordningsbotssystemet?
I så fall på vad sätt.

2. Har enskilda polismän utsatts för obehag (ex.vis telefontrakasserier )
p. g. a. att de utfärdat ordningsföreläggande?

3. Allmänhetens inställning till ordningsbotssystemet. Accepteras ordningsföreläggande
i de fall institutet kan användas? Vilka skäl åberopas
för avböjande av ordningsföreläggande vid erkända förseelser?

4. Anser Ni att systemet inneburit någon arbetslättnad? I vilken utsträckning
har i så fall utrednings- eller biträdespersonal kunnat utnyttjas
för andra arbetsuppgifter?

5. Har systemet inneburit någon påtaglig ändring av antalet beivrade eller
rapporterade förseelser? Fler eller färre. Motivering.

'' 6. Bör systemet kunna tillämpas på ytterligare förseelsetyper? Vilka? a)
Trafikförseelser b) Andra förseelser.

7. I fråga om vilka förseelser anser Ni Er ha största nyttan av systemet?

8. Synpunkter ang. de förseelser som nu upptagits med kryssmarkeringsruta
på blanketterna. Bör någon eller några utbytas mot andra mer förekommande
förseelser? Vilka?

9. Polismännens allmänna inställning till systemet.

10. Synpunkter på utbildningen. Har den varit tillräcklig eller bör den
kompletteras i något avseende?

11. Har ordningsföreläggande använts av polisen i alla de fall institutet kan
tillämpas?

12. Förslag till ändringar inkl. eventuella lagändringar.

13. Övriga synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

121

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1968.

Närvaran de:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Älexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 23 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 2 februari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen
den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m. och 5) lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkering sbot.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av departementsrådet N. Mannerfelt.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Westerlind
lämnade förslaget utan erinran.

Justitierådet A lexanderson:

Bestämmelsen i andra stycket av 48 kap. 3 § har enligt min mening
erhållit en alltför vid avfattning. Jämförd med 12 och 19 §§ i samma
kapitel synes bestämmelsen nämligen utsäga att varje godkännande, som ej
enligt sistnämnda två paragrafer är utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen
dom, oavsett huruvida godkännandet skett inom föreskriven tid
eller ej. Den avsedda innebörden — varom hänvisas till specialmotiveringen
till 12 och 19 §§ — skulle framträda bättre, om andra stycket avfattades

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

exempelvis sålunda: »Har föreläggande godkänts inom föreskriven tid eller
liar godkännande som skett efter utgången av nämnda tid ändock blivit
godtaget, gäller föreläggandet såsom dom vilken har vunnit laga kraft.»

I övrigt lämnar jag förslaget utan erinran.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

123

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195t (nr 579)
om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr
168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr
683) om parkeringsbot.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Tre ledamöter av lagrådet har lämnat förslagen ulan erinran. Eu ledamot,
justitierådet Alexanderson, har en erinran i ett avseende, nämligen i fråga
om den föreslagna bestämmelsen i 48 kap. 3 § andra stycket RB. Denna bär
enligt hans mening fått en alltför vid avfattning. Han menar sålunda att bestämmelsen,
sammanställd med 12 och 19 §§ samma kapitel, synes utsäga
att varje godkännande, som inte enligt de två sistnämnda paragraferna är
utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen dom, oavsett huruvida godkännandet
har skett inom föreskriven tid eller ej. Han önskar därför ett förtydligande
av den förstnämnda bestämmelsen.

Enligt min mening kan skäl anföras för att 48 kap. 3 § andra stycket i
det remitterade förslaget bör — liksom motsvarande bestämmelser i gällande
lagstiftning — uppfattas så, att det avser endast godkännande som sker
inom den tid som har medgivits för sådan processhandling. Dit hör självfallet
i första hand godkännande som sker inom den i föreläggandet angivna
fristen. Emellertid kan denna frist förlängas, liksom andra processueila
frister som fastställs av myndighet (jfr 32 kap. 3 § RB, som anses

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

gälla analogt när annan myndighet än domstol fastställer processuella frister,
samt Gärde in. fl. Nya RB s. 723 och 433). Sådan förlängning anses
vid strafföreläggande kunna ske även efter det att ett försenat godkännande
har kommit in. Medges retroaktivt sådan förlängning av fristen, blir godkänt
föreläggande att anse som inkommet i rätt tid och alltså gällande som lagakraftvunnen
dom. Sådan förlängning torde i rättstillämpningen i regel medges
formlöst och knappast komma till nttryck på annat sätt än alt det godkända
föreläggandet behandlas som lagakraftvunnen dom. Förlängning torde
regelmässigt förekomma, när godkännandet sker innan ny lagtöring har
hunnit inledas (beträffande undantag i ett helt speciellt fall, se RÅ:s cirkulär
C 24 s. 4). Sker godkännandet senare men före delgivning av stämning
eller strafföreläggande, lär det dock ofta anses befogat att fullfölja det inledda
nya förfarandet och alltså inte godta godkännandet.

Det är emellertid tveksamt, om det kan anses helt tillfredsställande att
tolkningen av 48 kap. 3 § andra stycket i förslaget på detta sätt skall betingas
av grunderna för 32 kap. Det är onekligen bättre om bestämmelserna
i 48 kap. reglerar frågan uttömmande. Detta blir fallet om man med
anknytning till vad justitierådet Alexanderson bär anfört inledningsvis
— betraktar kapitlets 3 andra stycket samt 12 och 19 §§ som en helhet
och anser ämnet uttömmande reglerat genom dessa bestämmelsei. Däi\id
får den förstnämnda bestämmelsen anses åsyfta även för sent inkomna
godkännanden, varvid dock paragrafens räckvidd begränsas genom de undantag
som särskilt anges i 12 och 19 §§. Anlägger man detta betraktelsesätt,
bör emellertid de sistnämnda paragraferna utformas så, att den avgörande
tidpunkten blir den då åklagaren utfärdar stämning eller stämningsansökan
resp. då han utfärdar strafföreläggande. Därmed når man i stoit
sett samma resultat som i nu tillämpad praxis, vars innebörd jag nyss
nämnde. I enlighet med det anförda förordar jag, all 48 kap. 12 och 19 §§
jämkas på det sätt jag nu har angivit. Vidare bör 3 § andra stycket anses
ha innebörden att för sent inkomna godkännanden blir gällande när annat
inte följer av 12 eller 19 §. .lag vill tillägga, att den nu förordade ordningen
inte behöver befaras leda till alt allmänheten i mindre omfattning än nu
rättar sig efter de frister som anges i föreläggandena. Om sådan frist inte
iakttas, har ju den enskilde att räkna med risken alt ny lagföring inleds
och att möjligheten att avge godkännande därmed är försutten.

Den föreslagna bestämmelsen i 4 § parkeringsbotslagen bör jämkas så,
att motsvarande ordning blir gällande inom parkeringsbotssystemet.

Utöver vad som följer av det nu anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Särskilt kan
nämnas, att andra och tredje styckena i 48 kap. 14 § bör byta plats.

■lag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga lagförslagen med nämnda jämkningar.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med ininstämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

126

Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Lagförslag ..................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 februari 1968 ............ 16

Inledning .......................................... 16

Nuvarande ordning beträffande mindre brottmål ................ 19

Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande ...... 31

Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning 39

Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri.................. 41

Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt .............. 47

Övriga frågor ................................................ 49

Departementschefen .......................................... 53

Upprättade lagförslag ......................................... 71

De särskilda bestämmelserna ..... 71

Hemställan ...................................... 94

Bilaga 1. Lagförslagen............................... 95

Bilaga 2. Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot
och föreslagen lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken . . 104
Bilaga 3. Rikspolisstyrelsens redogörelse den 25 oktober 1967 ...... 111

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 mars 1968 .................... 121

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 mars 1968 .................... 123

MAP.CU3 BOKTR. STHLM 1968 680062