Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963 (Proposition 1963:82)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 195''r (nr 521), m. m.; given Stockholms
slott den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj
1954 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961
(nr 159);

3) förordning angående ändring i förordningen den 25 februari 1955 (nr
38) om försäljning av alkoholfria drycker;

4) förordning om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker
och öl m. m.;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 181)
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat;

6) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.;

8) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen framlagda förslagen berör ett flertal avsnitt av lagstiftningen
på det nykterhctspolitiska området. Förslagen bygger bl. a. på de utredningar
som verkställts av 1961 års nykterhetslagkommitté och 1959 års
utskänkningsutredning. De viktigaste innebär skärpningar i reglerna för
rusdrycksinköpen och i ansvarsbestämmelserna för olovlig försäljning av
rusdrycker.

1 lliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

När det gäller utminuteringen, förordas en begränsad inköpsregistrering
beträffande personer som misstänks för missbruk eller langning. En allmän
registrering av rusdrycksinköpen avstyrkes däremot. Det nuvarande avstängningsförfarandet
föreslås utvidgat. Sålunda skall den, som inom viss
tid gjort sig skyldig till fylleri eller xattfylleri vid mer än ett tillfälle, automatiskt
avstängas från inköp. Systemet med spärrlistor göres effektivare
för att motverka langarnas inköp. I samma syfte rekommenderas vissa inskränkningar
i fråga om brännvinsförsäljningen.

En obligatorisk allmän legitimationskontroll avstyrkes. I stället förordas
en väsentlig skärpning av kontrollen inom de nuvarande bestämmelsernas
ram. Legitimationshandlingarna skall i fortsättningen vara försedda med
fotografi. Reglerna för ombudsköp skärpes i viss utsträckning.

Den nu inom vissa områden pågående försöksverksamheten med måltidsfri
utskänkning föreslås fortgå ännu någon tid, innan definitiv ställning tas till
måltidstvångets slopande. Samtidigt förordas en utvidgning av försöksverksamheten
till att omfatta hela landet. I samband härmed föreslås vissa bestämmelser,
avsedda att ge bättre tillsynsmöjligheter och ökade befogenheter
för de övervakande myndigheterna i fråga om drinkbarer och självservering
av rusdrycker. De s. k. förtärings- och förvaringsförbuden ges en
klarare utformning.

Utskänkningsutredningens förslag om liberalisering av bestämmelserna
angående tillverkning, försäljning och beskattning av ciderdrycker avstyrkes.

I syfte att skapa bättre förutsättningar för bekämpandet av den illegala
sprithanteringen föreslås strängare straffbestämmelser för langning. Straffet
för grovt brott föreslås sålunda höjt till straffarbete i högst två år. Förverkande
skall kunna användas i större utsträckning.

Vidare föreslås bl. a. ett förenklat förfarande med beslagtagna rusdrycker
och ändrade regler om gåvoförsändelser.

De nya reglerna skall enligt förslaget i huvudsak träda i kraft den 1 oktober
1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år J963

Förslag

till

Förordning

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954

(nr 521)

Härigenom förordnas dels att 54 och 82 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skola upphöra att gälla, dels att 1 §, 12 § 4 mom.,
17, 18, 20, 35, 37, 41, 44 och 45 §§, 46 § 2 mom., 47 § 1 mom., 49 och 55 §§,
63 § 2 mom., 64 § 1 mom., 80 § 1 och 4 mom., 81 § 1 mom. samt 83, 86 och
90 §§ samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Till rusdrycker---och

starköl.

Med spritdryck förstås sådan
sprit som icke är att hänföra till
teknisk sprit, alkoholhaltigt preparat
eller apoteksvara.

Med vin---volymprocent

etylalkohol.

Med starköl--- — tiondels

viktprocent.

12 §.

4 mom. Utan hinder — ---

vanlig ordning;

c) resande, som ankommit från utrikes
ort, eller person, som varit anställd
på fartyg men därifrån avmönstrar,
för eget eller familjens
bruk eller som gåva till närstående
för personligt bruk tullfritt eller mot
erläggande av stadgad tull införa rusdrycker
i enlighet med av Konungen
meddelade bestämmelser;

d) till proviant — — — föreskriven
ordning;

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Till rusdrycker---och

starköl.

Med spritdryck förstås sådan
sprit som icke är att hänföra till
teknisk sprit, alkoholhaltigt preparat
eller läkemedel.

Med vin--— volymprocent

etylalkohol.

Med starköl — — — tiondels
viktprocent.

12 §.

4 mom. Utan hinder----

vanlig ordning;

c) resande, som ankommit från utrikes
ort, eller person, som varit anställd
på fartyg men därifrån avmönstrar,
för eget eller familjens
bruk eller som gåva till närstående
för hans eller hans familjs personliga
bruk tullfritt eller mot erläggande av
stadgad tull införa rusdrycker i enlighet
med av Konungen meddelade
bestämmelser;

d) till proviant--- — föreskri ven

ordning;

1 Senaste lydelse av 1 §, 12 § 4 mom., 18 och 35 §§, 80 § 1 och 4 mom., 81 § 1 mom. samt
90 § 2 mom. se 1961: 184, av 17, 20, 37 och 41 §§, 46 § 2 mom. samt 90 § 1 mom. se 1957: 212
Ävensom av 86 § se 1959:133, 1960:430 och 1961: 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

f) rusdrycker transiteras i enlighet
med de föreskrifter generaltullstyrelsen
meddelar; samt

g) vin och starköl, som medföras
såsom proviant på järnvägståg i internationell
trafik, införas i den utsträckning
som erfordras för bespisning
av passagerare under tågets
gång inom riket.

17 §.

Vid utminutering--— varan

crlagts.

Innan rusdrycker utlämnas eller
försändas till köpare, skall denne på
begäran styrka sin identitet och ålder
medelst av myndighet utfärdad handling
eller på annat sätt som finnes
kunna godtagas. Samma skyldighet
åvilar ombud för köpare i fråga om
såväl honom själv som köparen. Ombud
skall tillika på begäran styrka
sin behörighet medelst skriftlig fullmakt,
i vilken angivas de varor som
skola köpas.

18 §.

Rusdrycker må---tjuguett

år.

Utminutering må vägras den, beträffande
vilken nykterhetsnämnd meddelat
beslut som avses i 14 § 2 mom.
lagen om nykterhetsvård, så ock
den, som icke må försälja rusdrycker
och som enligt underrättelse
från nykterhetsnämnd, genom laga
kraftägande dom högst ett år dessförinnan
befunnits skyldig till brott
som avses i 80 eller 81 § eller till försök
eller medverkan som avses i 89
§ 1 och 2 mom. denna förordning.
Det åligger detalj handelsbolaget att
för kommun eller annat lämpligt
område upprätta och till utminuteringsställena
inom området utsända

(Föreslagen lydelse)

f) rusdrycker transiteras i enlighet
med de föreskrifter generaltullstyrelsen
meddelar;

h) rusdrycker, som inkomma till
riket i enstaka gåvoförsändelse till
enskild person för hans eller hans familjs
personliga bruk, tullfritt eller
mot erläggande av stadgad tull införas
i enlighet med av Konungen meddelade
bestämmelser.

17 §•

Vid utminutering —--- varan

erlagts.

Innan rusdrycker utlämnas eller
försändas till köpare, skall denne på
begäran styrka sin identitet och ålder
medelst av myndighet utfärdad eller
därmed likvärdig handling försedd
med fotografi. Samma skyldighet åvilar
ombud för köpare i fråga om såväl
honom själv som köparen. Ombud
skall tillika på begäran styrka
sin behörighet medelst skriftlig fullmakt,
i vilken angivas de varor som
skola köpas.

18 §.

Rusdrycker må--- — tjuguett

år.

Utminutering må vägras den som
är upptagen på särskild förteckning
( spärrlista).

På spärrlista skall upptagas

1) den beträffande vilken nykterhetsnämnd
meddelat beslut som avses
i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård; 2)

den som icke må försälja rusdrycker
och som genom laga kraftägande
dom befunnits skyldig till
brott som avses i 80 eller 81 § eller
till försök eller medverkan som avses
i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning
eller till sådant förfarande
med alkoholhaltiga drycker som av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

förteckning över dem, som sålunda
må vägras utminutering, samt att
minst en gång varje kvartal med vederbörande
nykterhet snämnd upptaga
frågan om vilka som böra upptagas
på sådan förteckning.

20 §.

Ej må någon såsom ombud eller på
därmed jämförligt sätt med anskaffande
av rusdrycker tillhandagå den
som kan antagas ej hava fyllt tjuguett
år eller missbruka alkoholhaltiga
drycker eller vara berörd av sådana
drycker eller annat berusningsmedel.

Ej heller må någon genom särskild,
för ändamålet driven rörelse eller eljest
i större omfattning och mot ersättning
tillhandagå annan med anskaffande
av rusdrycker.

Det är---på utminuterings ställe.

35 §.

Tillstånd till ulskänkning på passagerarfartyg,
i restaurangvagn på
järnvägståg eller på luftfartyg som i
linjefart befordrar passagerare (t r afikutskänkning)
meddelas av

(Föreslagen lydelse)

ses i 69 § lagen om nykterhetsvård
eller 89 § barnavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande
dom befunnits hava vid mer
än ett tillfälle inom en tidrymd av
tolv månader gjort sig skyldig till
rattfylleri eller fylleri.

Spärrlista skall av detaljhandelsbolaget
upprättas för län eller annat
lämpligt område. Den som enligt
vad under 2) i tredje stycket sägs
må vägras utminutering skall upptagas
på mer än en sådan förteckning
i den mån så finnes erforderligt
för att hindra honom från inköp.
Förteckningarna skola förnyas för
varje månad.

Om upptagande på spärrlista beslutar
kontrollstyrelsen. Den som
upptagits på spärrlista skall avföras
därifrån, i fall som under 1) i tredje
stycket avses vid utgången av den
tid som nykterhetsnämnden bestämt,
i det under 2) i tredje stycket
nämnda fallet efter tolv månader
samt i det under 3) i samma
stycke avsedda fallet efter sex månader.

20 §.

Ej må någon genom särskild, för
ändamålet driven rörelse eller eljest i
större omfattning tillhandagå annan
med anskaffande av rusdrycker.

Det är ■— — -— på utminuteringsställe.

35 §.

Tillstånd till utskänkning på fartyg,
på järnvägståg eller på luftfartyg
som i linjefart befordrar passagerare
(trafik utskänkning) meddelas
av länsstyrelsen i det län, där re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

länsstyrelsen i det län, där rederiet,
järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
har sitt säte. Har rederiet,
järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
icke säte inom riket, meddelas
tillstånd av överståthållarämbetet.

De i —---å trafikföretaget.

37 §.

Rätt till---endast starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må
avse vin och starköl. För fartyg, som
förmedlar regelbunden persontrafik
till utländsk hamn, eller luftfartyg,
som i linjefart befordrar passagerare
till eller från utländsk flygplats, må
dock tillståndet avse alla slag av rusdrycker.

41 §.

Beträffande överlåtelse---av tal

upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning,
följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättighetsinnehavaren att hos
detaljhandelsbolaget inköpa alla för
rörelsen erforderliga rusdrycker.
Överlåtelse av tillstånd till trafikutskänkning
medför skyldighet att hos
bolaget inköpa sådana rusdrycker,
som äro avsedda för utskänkning i
restaurangvagn samt på fartyg och
luftfartyg vid färd mellan svenska
hamnar och svenska flygplatser.

Vid överlåtelse —---äger sam band.

44 §.

Utskänkningsställe skall — — -—
ej försvåras.

Utskänkning må---— av kondi torivaror.

Angående beskaffenheten av utskänkningsställe
äger Konungen utfärda
de bestämmelser som kunna er -

(Föreslagen lydelse)

deriet, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
har sitt säte. Har rederiet,
järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
icke säte inom riket,
meddelas tillstånd av överståthållarämbetet.
Tillstånd till utskänkning
på järnvägståg må endast om särskilda
skäl därtill äro avse annan del
av tåget än restaurangvagn.

De i — ---å trafikföretaget.

37 §.

Rätt till ----endast starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må
avse vin och starköl eller alla slag av
rusdrycker. Tillstånd att utskänka
alla slag av rusdrycker må dock endast
om särskilda skäl därtill äro
meddelas i fråga om järnvägståg eller
i fråga om fartyg, som ej förmedlar
regelbunden persontrafik till utländsk
hamn, eller luftfartyg, som ej i linjefart
befordrar passagerare till eller
från utländsk flygplats.

41 §.

Beträffande överlåtelse —--av tal

upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning,
följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättighetsinnehavaren att hos
detaljhandelsbolaget inköpa alla för
rörelsen erforderliga rusdrycker.
Överlåtelse av tillstånd till trafikutskänkning
medför skyldighet att hos
bolaget inköpa sådana rusdrycker,
som äro avsedda för utskänkning på
järnvägståg samt på fartyg och luftfartyg
vid färd mellan svenska hamnar
och svenska flygplatser.

Vid överlåtelse — --äger sam band.

44 §.

Utskänkningsställe skall----

ej försvåras.

Utskänkning må---av kon ditorivaror.

Angående utskänkningslokalernas
anordnande och beskaffenhet äger
Konungen eller, efter Konungens be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

fordras utöver vad i livsmedelsstadgan
föreskrives om serveringslokal.

45 §.

Ombyte av---- vederbörande

tillståndsmyndighet.

46 §.

2 m o m. Spritdrycker må---

med måltid.

Föreskrifter angående — — —
första stycket.

Konungen må beträffande viss ort
eller visst område medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. Innan
sådant beslut fattas, skola fullmäktige
i därav berörda kommuner
genom intendentens för utskänkningsärenden
försorg erhålla tillfälle
att yttra sig i frågan. Medgivande
må ej lämnas, om fullmäktige i kommunen
förklarat att utskänkning av
spritdrycker utan samband med måltid
icke bör äga rum i kommunen.
Lämnas medgivande, utfärdar Konungen
de särskilda föreskrifter i avseende
å utskänkningen som prövas
erforderliga. Medgivandet må när
som helst återkallas.

47 §.

1 mom. Rusdrycker må --—-

och helgdagar.

49 §.

På passagerarfartyg må rusdrycker
utskänkas endast till besättning och
passagerare. På luftfartyg må utskänkning
äga rum endast under
färd.

(Föreslagen lydelse)

myndigande, kontrollstyrelsen utfärda
de bestämmelser som kunna erfordras
utöver vad i livsmedelsstadgan
föreskrives om serveringslokal.

45 §.

Ombyte av —---vederbörande

tillståndsmyndighet.

Inrättande av drinkbar eller annan
väsentlig ändring i utskänkningslokalernas
anordnande eller införande av
självservering för rusdrycker må ske
endast efter godkännande av intendenten
för utskänkningsärenden.

46 §.

2 m o m. Spritdrycker må — — —
med måltid.

Föreskrifter angående — — —
första stycket.

Konungen må medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. Innan
sådant beslut fattas, skola fullmäktige
i kommun, som ber öres av
beslutet, genom intendentens för utskänkningsärenden
försorg erhålla
tillfälle att yttra sig i frågan. Medgivande
må ej lämnas, om fullmäktige
i kommunen förklarat att utskänkning
av spritdrycker utan samband
med måltid icke bör äga rum i kommunen.
Lämnas medgivande, utfärdar
Konungen de särskilda föreskrifter
i avseende å utskänkningen som
prövas erforderliga. Medgivandet må
när som helst återkallas.

47 §.

1 mom. Rusdrycker må----

och helgdagar.

Utskänkning i drinkbar må ej förekomma
med mindre utskänkning
samtidigt bedrives i annan del av utskänkning
slokalerna.

49 §.

På fartyg må rusdrycker utskänkas
endast till besättning och passagerare.
På luftfartyg må utskänkning
äga rum endast under färd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

55 §.

Ej må den som handhar utskänkning
eller någon hos honom anställd
söka förmå gäst att å utskänkningsstället
inköpa rusdrycker eller tillåta,
att något av det sålda medföres därifrån;
oek vare det gäst förbjudet att
sålunda medföra utskänkt rusdryck.

63 §.

2 m o m. Beslut som länsstyrelse
eller polismyndighet meddelat enligt
denna förordning länder omedelbart
till efterrättelse, där ej annorlunda
är föreskrivet eller särskilt förordnas.

64 §.

1 mom. Avskrift av — — —
kommunens nykterhetsnämnd.

Har polismyndighet----un derrättas

därom.

Har detalj handelsbolaget —--

nykterhetsnämnd underrättas.

80 §.

1 m o m. Den som säljer rusdrycker
utan att äga rätt därtill enligt
denna förordning eller överskrider sådan
rätt, straffes för olovlig försäljning
med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader. I ringa fall skall
dock ej till straff dömas.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse
i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt.

4 m o m. Rusdrycker, som — — —
förklaras förverkade.

(Föreslagen lydelse)

55 §.

Den som handhar utskänkning eller
hos honom anställd må ej söka
förmå gäst att å utskänkningsstället
inköpa rusdrycker. Från utskänkningsställe
må icke någon medföra eller
tillåtas medföra utskänkt eller eljest
utlämnad rusdryck.

63 §.

2 m o m. Beslut som länsstyrelse
eller polismyndighet meddelat enligt
denna förordning sd ock beslut som
kontrollstyrelsen meddelat enligt 18 §
förordningen länder omedelbart till
efterrättelse, där ej annorlunda är föreskrivet
eller särskilt förordnas.

64 §.

1 m o m. Meddelande om beslut,
som avses i 18 § fjärde stycket förordningen,
skall av kontrollstyrelsen
i rekommenderat brev snarast
tillsändas den som beslutet avser.

Avskrift av---kommunens

nykterhetsnämnd.

Har polismyndighet — — — underrättas
därom.

Har detaljhandelsbolaget---

nykterhetsnämnd underrättas.

80 §.

1 mom. Den som till någon säljer
rusdrycker utan att äga rätt därtill
enligt denna förordning eller
som överskrider sådan rätt, straffes
för olovlig försäljning med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. 1
ringa fall skall dock ej till straff dömas.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt.

4 m o m. Rusdrycker, som---

förklaras förverkade.

Vid olovlig försäljning av rusdrycker
uppburet vederlag må, efter
vad som prövas skäligt, förklaras

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 ar 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

1 m o in. Den som tillhandagår annan
med anskaffande av rusdrycker
i strid med föreskriften i 20 § första
stycket, straffes såsom för olovlig försäljning
enligt vad i 80 § stadgas.

Rusdrycker, med---- förklaras

förverkade.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 mom., 48
eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 54 eller 55 §, straffes
med böter, högst etthundra kronor.

86 §.

1 mom. Rusdrycker som till riket
införas av annan än den vilken
enligt 12 § är berättigad till införsel
av sådana drycker må, därest varan i
behörig ordning anmälts till tullklarering,
åter utföras i enlighet med de
föreskrifter generaltullstyrelsen äger
meddela. Sker ej återutförsel inom
två månader efter det varan enligt
vad i tullstadgan sägs skall anses hava
mottagits av tullanstalt, tillfaller
varan kronan, och skall för dess räkning
med varan förfaras på sätt i
90 § 2 mom. är stadgat.

Av resande medförda rusdrycker,
vilka efter utgången av tid som i föregående
stycke sägs kvarligga hos
tullverket, skola, ändå att den resande
enligt 12 § är berättigad till införsel
av dryckerna, behandlas på sätt i
nämnda stycke för där avsedda rusdrycker
är föreskrivet.

2 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel av rusdrycker och för
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling. I fråga om
|| Bihang till riksdagens protokoll 1!)63.

förverkat till kronan. Utgjordes vederlaget
av annat än penningar och
finnes det ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat.

81 §.

1 mom. Den som tillhandagår
någon med anskaffande av rusdrycker
i strid med föreskriften i 20 §
första stycket, straffes såsom för
olovlig försäljning enligt vad i 80 §
stadgas.

Rusdrycker, med---- förkla ras

förverkade.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 mom., 48
eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 55 §, straffes med böter,
högst etthundra kronor.

86 §.

1 mom. Rusdrycker som till riket
införas av annan än den vilken
enligt 12 § är berättigad till införsel
av sådana drycker må, därest varan i
behörig ordning anmälts till tullklarering,
åter utföras i enlighet med de
föreskrifter generaltullstyrelsen äger
meddela. Sker ej återutförsel inom
två månader efter det varan enligt
vad i tullstadgan sägs skall anses
hava mottagits av tullanstalt, tillfaller
varan kronan, och skall för dess
räkning med varan förfaras på sätt i
90 § 2 mom. andra stycket är stadgat.

Rusdrycker, vilka medföras av resande
eller inkomma i gåvoförsändelse
till enskild person och vilka efter
utgången av tid som i föregående
stycke sägs kvarligga hos tullverket,
skola, ändå att den resande eller
den till vilken försändelsen är ställd
enligt 12 § är berättigad till införsel
av dryckerna, behandlas på sätt i
nämnda stycke för där avsedda rusdrycker
är föreskrivet.

2 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel av rusdrycker och
för försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling. I fråga om

1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

försäljning av olovligt införda rusdrycker
skall gälla vad i 90 § 2 mom.
sägs.

4 m o m. Den som ----med

dagsböter.

5 m o m. Erfordras i--— skall

förfaras.

90 §.

1 mom. Rättighet att verkställa
beslag tillkommer tulltjänsteman i
fall som i 86 § sägs. 1 övrigt gäller angående
beslag vad därom finnes stadgat
i rättegångsbalken, dock icke i
fråga om den tid inom vilken åtal sist
skall hava väckts.

2 mom. Rusdrycker som enligt
denna förordning eller annan författning
förklarats förverkade skola,
därest de äro i försäljningsdugligt
skick, hembjudas till detaljhandelsbolaget
eller partihandelsbolaget.
Kunna förverkade drycker på grund
av sin beskaffenhet ej tillhandahållas
allmänheten, skola de hemb judas till
partihandelsbolaget. Bolag till vilket
rusdrycker sålunda hembjudits vare
skyldigt att till skäligt pris inköpa

(Föreslagen lydelse)

förfarandet med rusdrycker, som enligt
samma lag förklarats förverkade,
skall gälla vad i 90 § 2 mom. andra
stycket sägs. Vad där stadgas skall
gälla även beträffande rusdrycker,
som ej förklaras förverkade men skola
säljas på grund av bestämmelser
i tullstadgan eller annan författning.

3 mom. Med den erlagda köpesumman
för rusdrycker, som försålts
på grund av stadgandet i 1
mom. eller bestämmelser i tullstadgan,
skall i tillämpliga delar förfaras
på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande
köpesumman för gods, som
enligt samma stadga blivit genom
tullverkets försorg försålt å auktion;
och skall, därest enligt tullstadgan
viss tid skall räknas från auktionsdagen,
tiden i stället räknas från
den dag, då betalning kommit tullverket
till handa.

4 mom. Den som —--med

dagsböter.

5 m o m. Erfordras i —--skall

förfaras.

90 §.

1 mom. Angående beslag av
egendom skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, där icke annat
följer av vad nedan stadgas.

Rätt att verkställa beslag i fall, som
i 86 § sägs, skall tillkomma tulltjänsteman.

Bestämmelserna i 2 § lagen den 9
maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skola tillämpas
jämväl då beslag skett av egendom,
som kan antagas vara förverkad enligt
denna förordning.

2 mom. Förverkad egendom tillfaller
kronan.

Med förverkad egendom skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj
1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den hembjudna varan. Är värdet så
ringa, att det ej kan anses motsvara
forslingskostnaderna, skall varan bevisligen
förstöras.

Samma lag vare där rusdrycker
som ej förklaras förverkade skola
försäljas på grund av bestämmelser i
tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för
rusdrycker som försålts på grund av
stadgandet i 86 § 1 mom. eller bestämmelser
i tullstadgan skall i tilllämpliga
delar förfaras på sätt i tullstadgan
föreskrives beträffande köpesumman
för gods som enligt samma
stadga blivit genom tullverkets
försorg försålt å auktion; och skall,
därest enligt tullstadgan viss tid skall
räknas från auktionsdagen, tiden i
stället räknas från den dag, då betalning
kommit tullverket till handa.

3 mom. Värdet av förverkad
egendom tillfaller kronan.

1. Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 1 § den 1 januari 1964
och såvitt avser 17 § den 1 april 1964, samt i övrigt den 1 oktober 1963.
Brott, som begåtts före sistnämnda dag och som ej enligt tidigare bestämmelser
kunnat föranleda upptagande på sådan förteckning som avses i 18 §,
må icke till följd av de nya bestämmelserna läggas till grund för beslut om
sådan åtgärd.

2. Förordningens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet i
avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter. Äldre bestämmelser
skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som
hänföra sig till tiden före ikraftträdandet, dock skola de nya bestämmelserna
i 90 § 1 mom. äga tillämpning jämväl å beslag som består den 1 oktober
1963.

Förslag

till

Förordning

om ändring i ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961 (nr 159)

Härigenom förordnas dels att 33 § ölförsäljningsförordningen den 23 mars
1961 skall upphöra att gälla dels att 25 §, 32 § 1 mom., 34 och 38 §§ samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

25 §.

7 lokal, där öl må utskänkas efter
tillstånd enligt denna förordning, är

(Föreslagen lydelse)
25 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

det förbjudet att förtära eller låta någon
förtära rusdrycker eller ersättningsmedel
därför. Ej heller må rusdrycker
eller sådana ersättningsmedel
förvaras, i lokalen eller eljest, på
sådant sätt att det kan befaras att de
förtäras av gästerna.

Vid utminutering —---äger för foga.

32 §.

1 mom. Den som säljer öl utan
att äga rätt därtill enligt denna förordning
eller överskrider sådan rätt,
straffes för olovlig försäljning av öl
med dagsböter. I ringa fall skall dock
ej till straff dömas.

Är brottet grovt, vare straffet dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
den olovliga försäljningen bedrivits i
större omfattning.

34 §.

Bryter någon i annat fall än i 32
eller 33 § sägs mot vad i denna förordning
är stadgat eller mot föreskrift
som meddelats med stöd av
förordningen, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

38 §.

Har domstol avgjort mål mot någon
som bedriver yrkesmässig försäljning
av öl eller mot någon hos sådan
försäljare anställd angående
brott som avses i 32—-34 §§, åligger
det domstolen att inom fjorton dagar
från domens meddelande översända
avskrift av domen till den myndighet
som utfärdat tillståndsbevis eller,
om sådant bevis ej utfärdats, till länsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

Vid utminutering — — — äger
förfoga.

32 §.

1 m o m. Den som till någon säljer
öl utan att äga rätt därtill enligt
denna förordning eller som överskrider
sådan rätt, straffes för olovlig
försäljning av öl med dagsböter.
I ringa fall skall dock ej till straff
dömas.

Är brottet grovt, vare straffet dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
försäljningen utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning.

34 §.

Bryter någon i annat fall än i 32 §
sägs mot vad i denna förordning är
stadgat eller mot föreskrift som meddelats
med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst trehundra
kronor.

38 §.

Har domstol avgjort mål mot någon
som bedriver yrkesmässig försäljning
av öl eller mot någon hos sådan
försäljare anställd angående
brott som avses i 32 eller 34 §, åligger
det domstolen att inom fjorton dagar
från domens meddelande översända
avskrift av domen till den myndighet
som utfärdat tillståndsbevis eller, om
sådant bevis ej utfärdats, till länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 25 februari 1955 (nr 38) om
försäljning av alkoholfria drycker

Härigenom förordnas dels att 6 § förordningen den 25 februari 1955 om
försäljning av alkoholfria drycker skall upphöra att gälla dels att 1 § och

10 § 2 mom. samma förordning skola
angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Med alkoholfri -— —- — volymprocent
alkohol.

Vad som är att hänföra till 1 ä 11-ö 1 angives i förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Under försäljning -— ---

på stället.

10 §.

2 m o m. Låter den som bedriver
utskänkning eller någon hos honom
anställd rusdrycker, ersättningsmedel
därför eller öl förtäras eller förvaras
i strid mot 6 § första stycket, straffes
med dagsböter.

Bryter gäst mot 6 § första stycket,
eller utskänker någon alkoholfria
drycker på otillåten tid, straffes med
böter, högst trehundra kronor.

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Med alkoholfri---vo lymprocent

alkohol.

Vad som är att hänföra till 1 ä 11-ö 1 angives i förordningen om tillverkning
och beskattning av maltoch
läskedrycker.

Under försäljning---

på stället.

10 §.

2 mom. Utskänker någon alkoholfria
drycker på otillåten tid, straffes
med böter, högst trehundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Förordning

om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker

och öl m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §’

Rusdrycker eller öl, som ej i laga ordning utskänkts, eller ersättningsmedel
för rusdrycker må icke någon förtära eller tillåtas förtära i lokal eller
på plats

där serveringsrörelse bedrives;

där innehavaren yrkesmässigt upplåter lokalen eller platsen för anordnande
av sammankomster i slutna sällskap, då han genom anskaffande eller
servering eller annorledes tillhandagår med mat eller dryck; eller

då där i annat fall än nu sagts rätt till utskänkning av rusdrycker eller öl
föreligger.

Drycker, som icke få utskänkas i lokalen eller på platsen, eller ersättningsmedel
för rusdrycker må ej förvaras på sådant sätt att det kan befaras
att de förtäras av gästerna.

Förbuden skola gälla varje lokal eller plats, som användes i eller för sådan
verksamhet som avses i första stycket.

Med serveringsrörelse förstås varje yrkesmässigt bedriven verksamhet, i
vilken mat eller dryck mot ersättning tillhandahålles till förtäring på stället.

Bestämmelserna i 1 § skola icke gälla, där på grund av stadgande i 10 §
andra stycket ölförsäljningsförordningen öl må utskänkas utan tillstånd.

3 §•

Bryter den som bedriver serveringsrörelse, yrkesmässigt upplåter lokal
eller plats eller i annat fall innehar rätt till utskänkning eller någon hos honom
anställd mot bestämmelse i denna förordning, dömes till dagsböter.

Bryter annan mot bestämmelse i denna förordning, dömes till böter, högst
trehundra kronor.

Husbonde ansvarar för sådant i första stycket avsett brott, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt att brottet skett
utan hans vetskap och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 181) om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ samt 5 § 1 mom. förordningen den
26 maj 1961 om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Med teknisk---nu sagts.

Teknisk sprit — — — starkd enaturerad
sprit.

Med alkoholhaltigt preparat
förstås vara som innehåller
mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt
avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent
etylalkohol och som icke är apoteksvara
eller hänförlig till tulltaxenummer
22.03—22.08 eller 22.09 A eller
B.

Med partihandelsbolaget
--- •—- omnämnda detaljhandelsbolaget.

4 §•

Teknisk sprit må utan särskilt tillstånd
införas till riket av partihandelsbolaget.
Tillstånd erfordras ej
heller i fall då denaturerad teknisk
sprit eller alkoholhaltiga preparat
införas annorledes än i handelssyfte
eller för yrkesmässig förbrukning.

För annan---av kontrollsty relsen.

Vad i — — — generaltullstyrelsen
meddelar.

5 §•

1 mom. Försäljning av--—

i allmänhet.

För försäljning av alkoholhaltiga
läkemedel på apotek gälla de särskil -

(Föreslagen lydelse)

1 §■

Med teknisk---nu sagts.

Teknisk sprit---starkd e naturerad

sprit.

Med alkoholhaltigt preparat
förstås vara som innehåller
mer än 2,25 volymprocent eller, såvitt
avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent
etylalkohol och som icke är hänförlig
till tulltaxenummer 22.03—

22.08 eller 22.09 A eller B och ej heller
är sådant läkemedel, för vilket
läkemedels förordningens bestämmelser
gälla.

Med partihandelsbolaget
---omnämnda detalj handelsbolaget.

4 §•

Teknisk sprit må utan särskilt tillstånd
införas till riket av partihandelsbolaget.
Tillstånd erfordras ej
heller i fall då denaturerad teknisk
sprit eller alkoholhaltiga preparat
av resande införas annorledes än i
handelssyfte eller för yrkesmässig
förbrukning.

För annan----av kontrollsty relsen.

Vad i — — — generaltullstyrelsen
meddelar.

5 §•

1 mom. Försäljning av--—

i allmänhet.

För försäljning av alkoholhaltiga
läkemedel gälla de särskilda bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

da bestämmelser som Kungl. Maj :t melser som Kungl. Maj :t meddelar,
meddelar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt — — —
till sjukhus.

9. Spritdrycker och viner samt tobaksvaror
och cigarrettpapper, vilka
införas i den ordning som avses i 12
§ 4 mom. c) rusdrycksförsäljningsförordningen
eller 1 § andra stycket
förordningen om tobaksskatt.

(Föreslagen lydelse)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt---

till sjukhus.

9. Spritdrycker och viner samt tobaksvaror
och cigarrettpapper, vilka
införas i den ordning som avses i 12
§ 4 mom. c) och h) rusdrycksförsäljningsförordningen
eller 1 § andra
stycket förordningen om tobaksskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963.

1 Senaste lydelse av 10 § 1 mom. se 1961:165.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Angående beslag av egendom som
avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, med följande
avvikelser:

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Angående beslag av egendom som
avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, med följande
avvikelser:

1. Beslagtagen egendom må bevisligen
förstöras, om dess värde är ringa
eller egendomens förstörande eljest
måste anses försvarligt. I annat fall
må egendomen försäljas, rusdrycker
till det i rusdrycks försäljnings förordningen
omnämnda partihandelsbolaget,
öl till tillverkare av sådan vara
och annan egendom på sätt som med
hänsyn till egendomens beskaffenhet
finnes lämpligt. Belopp, som erhållits
vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Går beslag åter och är egendomen
jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna
medel utgå med belopp, som motsvarar
egendomens pris vid försäljning
till allmänheten eller eljest finnes
skäligt. Beslut om ersättning meddelas
av åklagaren. Är den som drabbats
av beslaget missnöjd med beslut
om ersättning, äge han inom en månad
från det han erhöll del av beslutet
påkalla rättens prövning därav.
Ansökan härom göres vid den domstol,
som ägt upptaga fråga om beslagets
bestånd. Ersättning utbetalas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt vad i 1 § sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen.
Där ej påföljden förelagts och godkänts
i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget skett,
hos åklagaren anmäla missnöje med
förordnandet inom en månad från
det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej
beslaget finnes böra hävas, väcka talan
om egendomens förverkande. Sker
det ej inom en månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget gå åter.

3 §.

Med rusdrycker som förklarats förverkade
enligt denna lag skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
föreskrives.
Annan förverkad egendom skall på
lämpligt sätt föryttras eller, om myckenheten
är ringa, bevisligen förstöras.

Belopp, som---tillfaller kro nan.

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelsen efter framställning av
åklagaren.

2. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,
huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt vad i 1 § sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen.
Där ej påföljden förelagts och godkänts
i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget skett,
hos åklagaren anmäla missnöje med
förordnandet inom en månad från
det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej
beslaget finnes böra hävas, väcka talan
om egendomens förverkande. Sker
det ej inom en månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget gå åter.

3 §.

Egendom, som förklarats förverkad
enligt denna lag, skall, i den mån
så ej förut skett, bevisligen förstöras
eller försäljas efter vad i 2 § är stadgat
om beslagtagen egendom.

Belopp, som---tillfaller kro nan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963 och skall äga tillämpning
jämväl å beslag, som består vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §. 23 §.

Är beslagtagen — — — egendo- Är beslagtagen — — —- egendomens
avyttring. mens avyttring.

Då beslag lagts å rusdrycker, som
kunna antagas vara förverkade enligt
denna lag, skola bestämmelserna i 2 §
1 lagen den 9 maj 1958 om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963 och skall äga tillämpning jämväl
å beslag, som består vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga — — —
för anstalten.

Med rusdrycker som omhändertagits
enligt första stycket skall förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
föreskrives.
Annan omhändertagen egendom skall
på lämpligt sätt föryttras eller, om
myckenheten är ringa, bevisligen förstöras.
Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen vara, tillfaller
kronan.

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Påträffas alkoholhaltiga ---—

för anstalten.

Med egendom, som omhändertagits
enligt första stycket, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 om
förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. föreskrives. Belopp, som
erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1958:206.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
januari 1963.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m., samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 oktober 1961 tillkallade
jag den 20 i samma månad såsom utredningsmän med uppdrag att verkställa
utredning angående frågan om alkoholreklamen och angående de
tekniska förutsättningarna för registrering av inköp vid utminutering
av rusdrycker regeringsrådet S. S. Walberg, tillika ordförande, direktören
i Aktiebolaget Vin- & spritcentralen G. F. Bergendal, direktören
i Nya systemaktiebolaget K. G. Erbacke, byråchefen i kontrollstyrelsen A.

O. Hillbo och lagbyråchefen i finansdepartementet, numera rättsavdelningschefen
i kommunikationsdepartementet B. G. Holmquist. I direktiven för utredningsmännen
framhöll jag att utredningen angående registrering av rusdrycksinköp
borde bedrivas så skyndsamt som omständigheterna tillät.

Utredningen, som antagit benämningen 1961 års nykterhetslagkommitté,
överlämnade med skrivelse den 22 februari 1962 delbetänkande (SOU 1962:
13) med förslag till skärpta regler för rusdrycksinköp. Betänkandet var
enhälligt i samtliga huvudfrågor.

Av nykterhetslagkommitténs författningsförslag torde förslaget till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (Rff) få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bihang A.

över betänkandet har yttranden inkommit från kontrollstyrelsen, statskontoret,
riksåklagarämbetet, överbefälhavaren, socialstyrelsen, statspolisintendenten,
generalpoststyrelsen, statens ungdomsråd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Västernorrlands län, utredningen för översyn av brottsre -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

gistreringen, Nya systemaktiebolaget, Föreningen Sveriges polismästare,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska
nykterhetsvårdsförbundet, Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
Svenska nykterhetsfrämjandet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
Sveriges storloge av IOGT, Nationaltemplarorden, De kristna samfundens
nykterhetsrörelse, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Högerns
ungdomsförbund.

Vid riksåklagarämbetets yttrande har fogats utlåtanden av statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län har
inkommit med av dem infordrade yttranden från länsnykterhetsnämnden i
vederbörande län. Vidare har flertalet av länsstyrelserna bifogat yttranden
från olika lokala organ, överståthållarämbetet har överlämnat yttranden
från poliskammaren och stadsfullmäktige i Stockholm, som i sin tur inhämtat
yttrande från nykterhetsnämnden. Länsstyrelsen i Uppsala län har överlämnat
yttranden från poliskammaren i Uppsala samt nykterhetsnämnderna
i Uppsala och Enköping, länsstyrelserna i Östergötlands och Kronobergs
län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden i vederbörande
län, länsstyrelsen i Blekinge län yttranden från nykterhetsnämnderna i
Karlskrona, Karlshamn, Ronneby och Sölvesborg, länsstyrelsen i Malmöhus
län yttranden från poliskamrarna och nykterhetsnämnderna i Hälsingborg
och Malmö samt Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen
i Hallands län yttrande från intendenten för utskänkningsärenden
i länet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från intendenten
för utskänkningsärenden i länet, poliskammaren i Göteborg, polischefen
i Uddevalla samt nykterhetsnämnderna i Göteborg och Uddevalla, länsstyrelsen
i Skaraborgs län yttranden från landsfogden i länet, stadsfiskalerna
i Lidköping och Skövde, nykterhetsnämnderna i Falköping, Lidköping,
Skara och Skövde samt Tibro köping, Binnebergs, Järpås och Stentorps
kommuner samt Skaraborgs distrikt av Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
länsstyrelsen i Värmlands län yttranden från landsfogden i länet,
poliskammaren i Karlstad, stadsfiskalen i Kristinehamn samt nykterhetsnämnderna
i Arvika, Karlstad, Kristinehamn och Säffle, länsstyrelsen i
Örebro län yttranden från poliskammaren och nykterhetsnämnden i Örebro
samt nykterhetsnämnden i Karlskoga, länsstyrelsen i Västmanlands
län yttrande från intendenten för utskänkningsärenden i länet, länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden
i länet samt nykterhetsnämnderna i Borlänge, Hedemora, Ludvika
och Mora köping ävensom Grangärde och Stora Tuna kommuner, länsstyrelsen
i Västernorrlands län yttranden från landsfogden i länet samt drätselkamrarna
i Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall och Örnsköldsvik,
länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande från nykterhetsnämnden i Östersund

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

samt, slutligen, länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från nykterhetsnämnderna
i Haparanda, Kiruna, Luleå och Gällivare kommun. Sveriges
akademikers centralorganisation har överlämnat yttrande av Sveriges socionomers
riksförbund.

I detta sammanhang synes det lämpligt att till behandling upptaga även
vissa andra föreliggande förslag till ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Jag avser här dels de förslag som tidigare framlagts av 1959 års
utskänkningsutredning, dels vissa förslag som i olika sammanhang framförts
från riksåklagarämbetet m. fl. beträffande bl. a. förordningens ansvarsbestämmelser.

1959 års utskänkningsutredning tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 5 juni 1959 för att utreda vissa frågor rörande u tskänkningen.
Ledamöter i utredningen var kanslirådet i finansdepartementet
N. E. B. Fjellander, ordförande, numera byrådirektören hos
kontrollstyrelsen J. P. E. Collett, intendenten för utskänkningsärenden T.
Deutgen, direktören i Nya systemaktiebolaget S. Hafström samt byråchefen
i numera bankinspektionen K. W. Ström.

Sitt betänkande, »Förenklingar i utskänkningslagstiftningen — Ciderfrågan»
(SOU 1961:52), överlämnade utredningen med skrivelse den 5 september
1961. Betänkandet var enhälligt.

Av utskänkningsutredningens författningsförslag torde förslagen till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen samt förordning
med vissa bestämmelser om förtäring och förvaring av rusdrycker m. m.
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bihang B och C.

Över betänkandet har yttranden inkommit från kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen (efter hörande av medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd docenten G. Lundquist), järnvägsstyrelsen
(efter hörande av Aktiebolaget Trafikrestauranger), lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen, Nya systemaktiebolaget, Föreningen
Nya systemaktiebolagets distriktschefer och biträdande intendenter,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, Svenska nyktcrhetsfrämjandet, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges storloge av IOGT, Nationaltemplarorden,
De kristna samfundens nykterhetsrörelse, Östergötlands läns
nykterhetsförbund, Kronobergs läns nykterhetsförbund, Falu nykterhetsförbund,
Västerås nykterhetsförbund och Kretslogen Viljan av IOGT, Föreningen
Skattepliktiga bryggerier, Malt- och läskedrycksförbundet, Svensk
industriförening, Svenska bryggareföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Svenska
turisthotellens riksförbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Hotelloch
restauranganställdas förbund, Föreningen Allmännyttiga kafébolag,
Stockholms kaféidkareförening, Bygdegårdarnas riksförbund, Folketshus -

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

föreningarnas riksorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges
pomologiska förening, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund, Urshultsbygdens
fruktintressenters samorganisation, Svenska landsbygdens ungdomsförbund
samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna har bifogat särskilda
yttranden från av dem hörda instanser. Sålunda har kontrollstyrelsen överlämnat
yttranden från distriktsöverkontrollörerna inom styrelsens lokalförvaltning
och socialstyrelsen yttranden från bl. a. nio länsnykterhetsnämnder.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från samtliga handelskamrar
i riket. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län har
överlämnat yttranden från länsnykterhetsnämnden i vederbörande län. Flertalet
av länsstyrelserna har vidare överlämnat yttranden från olika lokala
organ, överståthållarämbetet har bifogat yttranden från poliskammaren
och stadsfullmäktige i Stockholm. Länsstyrelsen i Uppsala län har överlämnat
yttranden från poliskammaren i Uppsala, Föreningen Uppsala läns
landsfiskaler samt nykterhetsnämnderna i Enköping och Uppsala, länsstyrelsen
i Södermanlands län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden
i länet och poliskammaren i Eskilstuna, länsstyrelsen i Östergötlands
län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden i länet, poliskainmaren
i Norrköping och stadsfullmäktige i Linköping, länsstyrelsen i
Jönköpings län yttrande från Jönköpings länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler, länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden från intendenten
för utskänkningsärenden i länet, stadsfiskalen i Växjö, länsavdelningen
av Föreningen Sveriges landsfiskaler, drätselkammaren i Växjö, stadsfullmäktige
i Ljungby samt kommunalfullmäktige i Alvesta och Älmhults köpingar,
länsstyrelsen i Gotlands län yttrande från stadsfiskalen i Visby, länsstyrelsen
i Kristianstads län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden
i länet, stadsfullmäktige i Simrishamn och Ängelholm samt kommunalfullmäktige
i Åhus köping, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från
poliskamrarna i Hälsingborg och Malmö, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler,
stadsfullmäktige i Hälsingborg och Malmö, kommunalfullmäktige
i Brunnby, Klagstorp och Rängs kommuner samt Malmöhus läns hushållningssällskap,
länsstyrelsen i Hallands län yttranden från intendenten för
utskänkningsärenden i länet, poliskammaren i Halmstad, stadsfiskalen i
Varberg, länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler, stadsfullmäktige
i Halmstad, Kungsbacka och Varberg samt kommunalfullmäktige
i Söndrums kommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden
från intendenten för utskänkningsärenden och landsfogden i länet, poliskammaren
i Göteborg, stadsfullmäktige i Göteborg, Kungälv, Lysekil, Marstrand,
Strömstad och Uddevalla samt kommunalfullmäktige i Ljungskile,
Munkedals, Stenungsunds, Södra Sotenäs och Tanums kommuner, länsstyrelsen
i Älvsborgs län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden i länet
samt stadsfullmäktige i Alingsås, Borås, Trollhättan, Ulricehamn, Väners -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8C2 år 1963

borg och Åmål, kommunalfullmäktige i Bengtsfors, Rinna, Lilla Edets, Melleruds,
Skene och Svenljunga köpingar, Dals Eds, Herrljunga, Starrkärrs, Stora
Lundby och Tranemo kommuner samt kommunalnämnden i Björketorps kommun,
länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden,
landsfogden och hushållningssällskapet i länet, föreningen Skaraborgs
läns landsfiskaler, Västergötlands köpmannaförbund, Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare samt Skaraborgs läns fruktodlareförbund,
länsstyrelsen i Värmlands län yttranden från intendenten för utskänkningsärenden
i länet, poliskammaren i Karlstad, stadsfiskalerna i Arvika
och Kristinehamn, länsavdelningen av Föreningen Sveriges landsfiskaler,
stadsfullmäktige i Arvika, Filipstad, Hagfors, Karlstad, Kristinehamn
och Säffle samt kommunalfullmäktige i Sunne köping, Fryksände och Värmlandsbergs
kommuner, länsstyrelsen i Örebro län yttranden från landsfiskalerna
i Karlskoga, Lindesberg och Nora distrikt, stadsfullmäktige i Karlskoga,
Rumla och Örebro, kommunalnämnden i Degerfors köping samt nvkterhetsnämnderna
i Askersund och Degerfors, länsstyrelsen i Västmanlands län
yttranden från intendenten för utskänkningsärenden i länet och poliskammaren
i Västerås, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från intendenten
för utskänkningsärenden i länet, stadsfiskalen i Falun, landsfiskalerna
i Avesta, Ludvika, Mora, Rättviks och Säters distrikt, länsavdelningen av
Föreningen Sveriges landsfiskaler, stadsfullmäktige i Avesta, Borlänge, Ludvika
och Säter, kommunalfullmäktige i Mora köping, Leksands, Malungs
och Rättviks kommuner, nykterhetsnämnden i Falun, Kopparbergs läns nykterhetsförbund
samt Nykterlietsnämndernas Dalaförbund, länsstyrelsen i
Gävleborgs län yttranden från stadsfiskalen i Söderhamn, landsfiskalerna i
Ovanåkers och Ljusdals distrikt, drätselkammaren i Hudiksvall, kommunalnämnden
i Valbo kommun, nykterhetsnämnden i Gävle samt Gävleborgs
läns nykterhetsvårdsförbund, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden
från nykterhetsnämnderna i Härnösand, Kramfors och Sundsvall, Sköns
och Ange köpingar samt Ramsele och Själevads kommuner, länsstyrelsen i
Jämtlands län yttranden från rådgivande nämnden i länet, stadsfiskalen i
Östersund, landsfiskalen i Frösö distrikt, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden
i Östersund samt kommunalfullmäktige i Frösö köping ävensom
slutligen länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från poliskammaren i
Luleå, polischeferna i Kiruna och Gällivare, landsfiskalerna i Haparanda
och Jokkmokks distrikt, stadsfullmäktige i Haparanda, Kiruna och Luleå,
kommunalfullmäktige i Gällivare och Nederkalix kommuner samt kommunalnämnden
i Jokkmokks kommun. De av länsstyrelsen hörda stads- och
kommunalfullmäktige har i flertalet fall bifogat yttranden från vederbörande
nykterhetsnämnder.

Såsom redan nämnts, föreligger utöver nu berörda två betänkanden ett
flertal särskilda framställningar med förslag till ändringar i Rff:s ansvar
s b e s t ä m m e 1 s c r.

Sålunda bar riksåklagarämbetet i en till finansdepartementet den 20 juni

Kungl. Mcij.ts proposition nr 82 år 1963

1961 inkommen skrivelse hemställt om sådan ändring av Rff, att maximistraffet
för grov olovlig försäljning av rusdrycker skärpes från fängelse i
högst ett år till straffarbete. Över framställningen har yttranden avgivits av
kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, 1961 års nykterhetslagkommitté, utredningen
rörande specialstraffrätten och Nya systemaktiebolaget.

Två av de i sistnämnda ärende hörda remissinstanserna — 1961 års nykterhetslagkommitté
och utredningen rörande specialstraffrätten — har i
sina yttranden framfört förslag till ytterligare ändringar i Rff:s ansvarsbestämmelser.
Nykterhetslagkommitténs förslag avser ändrad utformning av
stadgandet om straff för grov olovlig försäljning i syfte att klarlägga frågan
om brottskonkurrens. Förslaget från utredningen rörande specialstraffrätten
syftar till att möjliggöra förverkande av vinning vid olovlig försäljning, över
nu nämnda förslag har yttranden avgivits av kontrollstyrelsen, riksåklagarämbetet
och Nya systemaktiebolaget ävensom av utredningen rörande specialstraffrätten
respektive nykterhetslagkommittén. Riksåklagarämbetet har bifogat
yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Från poliskammaren i Göteborg samt Stockholms stads rätts- och polis ■
direktion har i skrivelser den 28 november 1961 respektive den 24 januari

1962 framlagts förslag om förenklingar i förfarandet med beslagtagna och
förverkade rusdrycker, över förstnämnda framställning har yttranden avgivits
av kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Västernorrlands län, utredningen rörande specialstraffrätten, Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen och Nya systemaktiebolaget. Åtskilliga av dessa remissmyndigheter
har bifogat yttranden från lokala instanser. Sålunda har
generaltullstyrelsen överlämnat yttranden från tulldirektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt tullkamrarna i Gävle, Hälsingborg och
Norrköping, riksåklagarämbetet yttranden från statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet yttranden från poliskammaren
i Stockholm samt Stockholms stads rätts- och polisdirektion, länsstyrelsen i
Malmöhus län yttranden från poliskammaren och andre stadsfogden i Malmö
ävensom länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från polismästaren
i Sundsvall samt landsfiskalerna i Borgsjö, Hotings, Kramfors, Njurunda,
Ramsele och Sollefteå distrikt. Statsåklagaren i Stockholm har till sitt
yttrande fogat bl. a. ett yttrande av t.f. byråchefen M. Börjesson vid åklagarmyndigheten
i Stockholm, över framställningen från Stockholms stads rättsoch
polisdirektion — som grundar sig på ett av direktionens hittegodskommitté
avgivet betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
av polisen omhändertagna rusdrycker —- har yttranden avgivits av länsstvrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom Nya systemaktiebolaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har därvid överlämnat yttranden
av poliskammaren och andre stadsfogden i Malmö.

Ansvarsbestämmelserna i Rff beröres också i en den 24 augusti 1962
dagtecknad skrivelse från kontrollstyrelsen, i vilken styrelsen hemställer

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

om införande av uttryckligt förbud för gäster att från utskänkningsställe
medföra till dem utlämnade rusdrycker och öl. Över detta förslag har,
efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län,
utredningen rörande specialstraffrätten, Nya systemaktiebolaget, Sveriges
hotell- och restaurangförbund, Föreningen Allmännyttiga kafébolag
samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Riksåklagarämbetet har bifogat
yttranden från statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen
Sveriges landsfiskaler, överståthållarämbetet yttrande från poliskammaren
i Stockholm samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Kopparbergs
län yttranden från länsnykterhetsnämnden i respektive län.

Vidare liar den 28 september 1962 från kontrollstyrelsen inkommit förslag
om ändrade bestämmelser beträffande införsel av rusdrycker i gåvoförsändelser.
Över framställningen har yttranden avgivits av generaltullstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, Aktiebolaget Vin&
spritcentralen samt Nya systemaktiebolaget.

Tillkomsten av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701),
vilken träder i kraft den 1 januari 1964 och genom vilken bl. a. den nu gällande
apoteksvarustadgan upphäves, har aktualiserat vissa detalj ändringar
i Rff och andra författningar. Förslag härom har inkommit från
kontrollstyrelsen i skrivelse den 12 november 1962. Över denna skrivelse har
yttrande avgivits av medicinalstyrelsen.

Slutligen må nämnas att ett flertal skrivelser i här berörda lagstiftningsfrågor
inkommit från olika organisationer och enskilda.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsfrågor.
II.

II. Allmänna synpunkter

Utredningsförslagen

De olika förslag som nu föreligger till behandling griper in i flera betydelsefulla
avsnitt av den nykterhetspolitiska lagstiftningen — de berör såväl
utminuteringen och utskänkningen som ansvarsbestämmelserna för olovlig
försäljning av rusdrycker.

När det gäller utminuteringen, har nykterhetslagkommitténs uppdrag
i första hand varit att utreda de tekniska förutsättningarna för en allmän
registrering av rusdrycksinköpen. Härvidlag har kommittén efter en
prövning av de till buds stående möjligheterna kunnat konstatera, att flera
registreringsmetoder rent tekniskt sett är genomförbara. Alla de föreliggan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

de alternativen har emellertid i andra hänseenden befunnits förenade med
allvarliga nackdelar — främst stora olägenheter för allmänheten och betydande
kostnader. Då härtill kommer att en allmän inköpsregistrering enligt
kommitténs mening skulle ha ringa betydelse som nykterhetsfrämjande åtgärd,
har det för kommittén framstått som uppenbart att införandet av en
sådan registrering inte kan förordas. Kommittén avstyrker sålunda en dylik
åtgärd. I stället förordar kommittén att reglerna för rusdrycksinköpen skärpes
i olika hänseenden utan införande av en allmän inköpsregistrering. Förslagen
innefattar bl. a. utvidgning av möjligheterna för avstängning av missbrukare
och langare samt införande av allmän legitimationskontroll.

Som bakgrund till sina ställningstaganden framlägger kommittén vissa
allmänna synpunkter på de nykterhetspolitiska åtgärderna.

Till att börja med framhåller kommittén att konsumtionsutvecklingen —
ehuru åtskilliga positiva drag kan påvisas — i flera hänseenden är ägnad att
inge oro. Även om de skötsamma konsumenterna synes använda mindre
sprit nu än förr, har de som missbrukar alkohol eller står på gränsen till
missbruk ökat sin konsumtion. Totalt sett ligger alkoholmissbruket avsevärt
högre än under motbokstiden. Som särskilt oroväckande framhålles den fortlöpande
starka ökningen av missbruket bland ungdomar. En av kommittén
verkställd undersökning har, påpekas det, bekräftat tidigare antaganden att
de kategorier som missbrukar alkohol svarar för en förhållandevis mycket
stor del av konsumtionen.

Det anförda ger enligt kommittén stöd för den uppfattningen att samhällets
nykterhetsfrämjande åtgärder även beträffande försäljningspolitiken
i främsta rummet bör inriktas på ungdomsåldrarna och de alkoholskadade.
I fråga om den praktiska tillämpningen av en sådan målsättning konstaterar
kommittén till en början, att ungdomar under 21 år redan enligt nuvarande
bestämmelser är utestängda från att själva göra inköp i systembolagets butiker.
Likaledes är åtskilliga grova missbrukare avstängda från inköp. Det
gällande systemet för avstängning är emellertid inte helt effektivt och har
inte heller avsetts att vara detta. Ungdomar och missbrukare anskaffar sålunda
i huvudsak sin sprit på annat sätt än genom inköp i systembutikerna,
nämligen från langare men också från vänner och mer eller mindre tillfälliga
bekanta. Dessa omständigheter ger dock enligt kommitténs mening inte
anledning att avstå från tanken på skärpta regler för utminuteringen. Såsom
redan framgått har kommittén tvärtom kommit till den uppfattningen att
vissa skärpningar är motiverade. Kommittén vill emellertid understryka att
de framlagda förslagen inte framträder med anspråk på att ensamma lösa
dagens nvkterhetsproblem. Vid förslagens utformning har kommittén självfallet
också, påpekas det, tagit hänsyn till att endast begränsade samt —
när det gäller ungdom och missbrukare — huvudsakligen indirekta resultat
kan uppnås genom åtgärder inom utminuteringen.

Om effekten av de föreslagna åtgärderna gör kommittén, slutligen, bl. a.
följande allmänna uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Tillsammaatagna torde de av oss föreslagna åtgärderna vara ägnade att
försvåra åtkomsten av rusdrycker för missbrukare och langare och indirekt
för sådana ungdomar och missbrukare som skaffar sin sprit i den illegala
handeln. Möjligheterna att bevisa langning ökas. Något avgörande hinder
kommer de nya bestämmelserna självfallet inte att innebära, och de torde
bli utan nämnvärd effekt i fråga om överlåtelser mellan arbetskamrater och
i liknande fall.

Det synes emellertid realistiskt att räkna med att vissa missbrukare kan få
ett stöd för en nyktrare livsföring. Man äger även utgå ifrån att langarnas
verksamhet blir så pass försvårad, att utbudet på den illegala marknaden
blir mindre och priserna på denna kommer att stiga. Att samhället vidtager
åtgärder i medvetande om att de kan få den sistnämnda effekten kan synas
stötande. Det bör emellertid hållas i minne, att prishöjningen på den illegala
marknaden kan sägas utgöra en spegelbild av att åtkomsten av rusdrycker
försvåras för ungdomar, missbrukare och langare. Den innebär också, i vart
fall för de missbrukare som använder alla tillgängliga kontanter på sprit, att
de förtärda mängderna minskar.

Såsom inledningsvis framhållits kan skärpningar i utminuteringsbestämmelserna
ensamma icke lösa de föreliggande nykterhetsproblemen. Företages
sådana skärpningar tillsammans med intensifierade positiva åtgärder och en
anpassning av spritpriserna till den ekonomiska utvecklingen, synes emellertid
vissa förbättringar ligga inom det möjligas gräns.

Självfallet kommer de av oss föreslagna åtgärderna att förorsaka allmänheten
vissa, om än ej alltför allvarliga olägenheter. De kommer även att medföra
icke obetydliga kostnader, tillhopa ca åtta milj. kronor om året. En beklaglig
konsekvens av ekonomisk natur blir vidare, att det framgångsrika
rationaliseringsarbete som bedrivits inom Nya Systemaktiebolaget icke längre
synes kunna fullföljas enligt förut uppdragna riktlinjer. Det får bli en avvägningsfråga
om de möjliga nykterhetspolitiska vinningarna kan anses uppväga
olägenheterna för allmänheten och kostnaderna. För vår del har vi funnit
att så är fallet.

De förslag till förenklingar i utskänkningen, som framlagts av 1959
års utskänkningsutredning, innefattar ett definitivt slopande av måltidstvånget
vid servering av andra spritdrycker än egentligt brännvin. Därjämte
förordas en liberalisering av nuvarande bestämmelser om bl. a. utskänkning
i samband med dans samt införande av fri prissättning på spritdrinkar och
starköl. Förslag framlägges också om ändrad gränsdragning för de s. k. förtärings-
och förvaringsförbuden i syfte att i möjligaste mån eliminera nuvarande
tillämpningssvårigheter. Utskänkningsskatten bör enligt utredningens
mening tills vidare bibehållas.

De sålunda framlagda förslagen innebär, sedda som en helhet, inte obetydliga
lättnader i den nuvarande regleringen av utskänkningen. De är,
som utredningen framhåller, att se mot bakgrunden av att utvecklingen på
restaurangområdet ända sedan 1955 i stort sett varit tillfredsställande. Utredningen
bar sålunda funnit att utvecklingen under senare tid i riktning
mot ett mera fritt och differentierat restaurangliv på det hela taget inte
medfört några påtagliga missförhållanden. Även erfarenheterna av försöken
med måltidsfri utskänkning har enligt utredningens uppfattning varit gynnsamma.
Den ogynnsammare utveckling av alkoholkonsumtionen som in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

trädde 1961 hänför sig huvudsakligen, påpekas det, till utminuteringen.
De föreslagna förenklingarna skulle enligt utredningens mening med hänsyn
till vad nu sagts inte innebära någon fara från nykterhetssynpunkt.

Vad beträffar ciderfrågan har 1959 års utskänkningsutredning inte
funnit anledning att ur nykterhetspolitisk synvinkel motsätta sig tillverkning
och försäljning av ciderdrycker på mindre restriktiva villkor än de
som gäller för närvarande. Utredningens förslag innebär att ciderdrycker i
allt väsentligt jämställes med maltdrycker.

Av de övriga frågor, som tagits upp i de inledningsvis redovisade
framställningarna, är självfallet de, som avser ansvarsbestämmelserna för
olovlig rusdrycksförsäljning, av den största betydelsen. Syftet med dessa
framställningar är att bl. a. genom skärpning av straffen möjliggöra ett effektivare
bekämpande av den illegala hanteringen. Vad som därvid särskilt
betonas är det tydliga sambandet mellan spritmissbruket och langningen.

Remissyttrandena

De av 1961 års nykterhetslagkommitté framlagda förslagen rörande
utminuteringen har givit ett stort antal remissinstanser anledning
att framföra mera principiella synpunkter på nykterhetspolitikens utformning.
Man har dock i intet fall ifrågasatt ett frångående av de grundläggande
principerna i det system med fri försäljning, som infördes genom 1954
års reformbeslut. I flera yttranden betonas särskilt, bl. a. av Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
att någon anledning till ändring i den hittillsvarande inställningen
i detta hänseende inte föreligger. Länsstyrelsen i Östergötlands
län framhåller sålunda att den gällande lagstiftningen om försäljning av
rusdrycker — med vissa nu aktuella ändringar — alltjämt torde vara väl
ägnad som underlag för samfällda åtgärder med syfte att motarbeta sociala
skadeverkningar av den i princip fria försäljningen.

Svenska nykterhetsfrämjandet uttalar bl. a. följande.

Nykterhetsfrämjandets principståndpunkt är att 1954 års nykterhetslagstiftning
utgör den grund på vilken åtgärder mot alkoholmissbruk för avsevärd
tid framåt måste bygga.

Motiveringen till lagstiftningsreformen var ju den, att ransoneringsidén
hade visat sig i stort sett verkningslös. Senare utredningar har endast bestyrkt
de rön som nykterhetskommittcn härutinnan redovisade. Givetvis kan
framtiden medföra nya erfarenheter men ännu kan tiden inte vara inne för
en vare sig hel eller halv återgång till det utdömda systemet.

Samtidigt som enighet sålunda råder om att den nuvarande ordningen för
försäljning av rusdrycker i det väsentliga bör bibehållas, ansluter man sig
å andra sidan allmänt till kraven på effektiva åtgärder för att förbättra det
rådande nykterhetstillståndet, även om bedömningen av det nuvarande läget
skiftar mellan olika yttranden. Särskild vikt fäster man genomgående vid
att missbruket bland ungdomen bekämpas.

När det sedan gäller frågan om den lämpligaste utformningen av de nyk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

terhetspolitiska åtgärderna, betonas i alla remissyttranden — liksom i kommittébetänkandet
— den utomordentliga betydelse som måste tillmätas positiva
och förebyggande åtgärder på alla områden, såsom upplysning och
forskning liksom ungdoms- och nykterhetsvård. Beträffande frågan i vad
mån jämte andra åtgärder skärpningar i reglerna för rusdrycksförsäljningen
bör genomföras råder däremot delade meningar. Även om en majoritet av
de hörda remissinstanserna ansett sig kunna stödja kommitténs förslag i
varje fall på någon eller några punkter, har de allra flesta ifrågasatt det
lämpliga och ändamålsenliga i att genomföra kommitténs förslag i hela
dess omfattning. Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och
Västerbottens län liksom Svenska nykterhetsfrämjandet, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker helt
kommitténs förslag. Ett par länsnykterhetsnämnder liksom Centralförbundet
för nykterhetsundervisning ifrågasätter om inte viss försöksverksamhet
bör genomföras innan man tager definitiv ställning till de framlagda förslagen.

De remissinstanser som helt avstyrkt kommittéförslaget har kommit
till den uppfattningen att förslagets genomförande skulle åsamka den skötsamma
delen av allmänheten alltför stora olägenheter och dra alltför stora
kostnader. Man betvivlar också att de förordade försäljningsrestriktionerna
skulle kunna få någon egentlig effekt. Samhällets resurser bör i stället,
tramhålles det, inriktas på positiva nykterhetsfrämjande åtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig för sin del inte kunna
dela kommitténs åsikt att de nykterhetspolitiska vinningar som kan uppnås
med förslagen uppväger de därmed förenade olägenheterna och kostnaderna.
Länsstyrelsen anför.

Att söka komma till rätta med missförhållandena genom de skärpningar
av utminuteringsbestämmelserna, som de sakkunnigas förevarande förslag
innebär, anser länsstyrelsen icke vara rätta vägen. Länsstyrelsen betvivlar,
att man härigenom kan erhålla åsyftat resultat i nämnvärd utsträckning.
Även om förslagen skulle genomföras, kommer missbrukarna säkerligen att
finna på utvägar för att få tillgång till rusdrycker. Dessutom torde missbrukarnas
antal få betraktas som relativt litet i förhållande till antalet skötsamma
förbrukare av rusdrycker. Att detta till trots belasta sistnämnda
kategori med de föreslagna skärpta inköpsrestriktionerna anser länsstyrelsen
icke vara rimligt.

Kommitténs förslag måste, framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, anses
i så hög grad präglade av den förutvarande lagstiftningens karaktär, atl
förslaget med fog torde kunna betecknas som ett nytt restriktionssystem.
Länsstyrelsen anför.

Ett nytt restriktionssystem enligt kommitténs förslag torde icke nämnvärt
förbättra nykterhetsförhållandena utan endast skapa irritation bland
allmänheten och en negativ inställning till nykterhetsfrämjande åtgärder
samt medföra höga kostnader i förhållande till den sannolikt begränsade
effekt som eventuellt kan vinnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

De erfarenheter som gjorts under motbokssystemets tid torde visa att det
i längden sannolikt ej finns möjlighet att genom restriktioner av olika slag
begränsa alkoholmissbruk. För främjande av folknykterheten måste alltjämt,
såsom fastslogs i samband med 1954 års riksdagsbeslut, de viktigaste
medlen vara positiva åtgärder: undervisning, upplysning, ungdomsvårdande
åtgärder, forskning samt medicinsk och annan vård av alkoholskadade.
Det torde vidare vara erforderligt med en utbyggnad av de personella resurserna
inom nykterhetsvården i de större tätorterna.

Svenska arbetsgivareföreningen gör bl. a. följande uttalande.

På alkoholens konto torde i många fall få skrivas en hög frekvens av
yrkesskador och frånvaro i företagen. Nykterhet på arbetsplatsen är regelmässigt
ett oeftergivligt ordningskrav, som är inskrivet i kollektivavtalen,
och arbetsgivarna är berättigade vidta disciplinära åtgärder, om detta krav
åsidosättes. Alkoholproblemen kan emellertid inte helt bemästras härmed
utan arbetsmarknadsparterna har funnit det nödvändigt att i samråd söka
ingripa genom upplysning och undervisning.

Erfarenheterna visar emellertid, att alkoholproblemen i arbetslivet utgör
en återspegling av det allmänna nykterhetstillståndet, varför även den samhälleliga
nykterhetspolitiken är av betydande intresse också från ren arbetsmarknadssynpunkt.
Föreningen hälsar givetvis med tillfredsställelse alla
samhälleliga åtgärder, som har en positiv nykterhetspolitisk verkan, under
förutsättning att de icke har i övrigt menliga följder. Enligt föreningens mening
är det dock synnerligen tveksamt, om utredningens förslag uppfyller
dessa krav.

Med viss ledning av de erfarenheter, som arbetslivet tillhandahåller beträffande
alkoholproblemen, skulle föreningen vilja ifrågasätta, om icke de
största nykterhetspolitiska vinningarna står att vinna icke genom generellt
verkande åtgärder utan genom intensifiering av undervisning och upplysning
samt av medicinska och andra vårdåtgärder. Föreningen vill därmed
emellertid icke ha sagt, att nuvarande rusdrycksförsäljningsregler skulle
vara helt idealiska.

Svenska nykterhetsframjandet vill som sin mening uttala att återhållsamhet
och försiktighet bör iakttagas när det gäller nykterhetslagstiftningen.
Lagbestämmelser som redan på förhand kan väntas bli i huvudsak skenparagrafer
torde, framhåller nykterhetsfrämjandet vidare, på längre sikt
motverka sina tänkta goda syftemål. Så länge man i huvudsak håller fast
vid 1954 års nykterhetslagstiftning med i princip fri utminutering och utskänkning
av rusdrycker bör man enligt nykterhetsfrämjandets mening
undvika en kompletterande, inskränkande lagstiftning kring detaljer av
ingen eller föga betydelse och bestämmelser som inte torde komma att följas.

Som redan antytts har de remissinstanser, som på en eller flera punkter
ansett sig kunna godta kommitténs förslag till skärpta försälj ningsbestämmelser,
ansett åtgärder i sådant hänseende vara en — åtminstone i någon
mån — värdefull komplettering till andra åtgärder. Tyngdpunkten i samhällets
nykterhetspolitik bör även enligt dessa remissinstansers mening ligga
på de positiva åtgärderna. De synpunkter på de av kommittén framlagda
förslagen, som framförts i detta hänseende, kommer att redovisas i det
följande. Här må endast återges några uttalanden av mera allmän natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Landsorganisationen framhåller att man fäster stor vikt vid kommitténs
uttalande om att de viktigaste medlen för att främja folknykterheten alltjämt
måste vara positiva åtgärder. Det nykterhetsvårdande arbetet bör
emellertid enligt organisationens mening i framtiden i högre grad än tidigare
vara av förebyggande karaktär. Även enligt länsstyrelsen i Norrbottens
län torde de bästa resultaten på längre sikt nås med andra åtgärder än
restriktioner, ehuru ett visst resultat synes kunna uppnås genom skärpt
kontroll vid spritköp.

Statens ungdomsråd gör bl. a. följande uttalande.

Det måste bli en avvägningsfråga, om de genom ett genomförande av
kommittéförslagen uppkomna fördelarna kan anses bli lika stora som —
eller större än —- de, som skulle uppstå, om motsvarande belopp ställdes
till förfogande för åtgärder inom något eller några av de övriga områden,
där insatser kan göras för att förbättra folknykterheten, t. ex. inom upplysningsverksamheten
eller nykterhetsvården. Man kan då konstatera, att
fördelarna med kommitténs förslag inte ter sig särskilt stora, men att de
föreslagna åtgärderna dock kan ha verkan bland sådana kategorier, som
normalt inte är mottagliga för upplysning, och där nykterhetsvårdande åtgärder
endast på längre sikt kan tänkas leda till avsedda resultat. Statens
ungdomsråd ställer sig mycket tveksamt till att de av kommittén föreslagna
åtgärderna vidtages, men om de av kommittén föreslagna åtgärderna
vidtages, vill rådet kraftigt betona, att ett genomförande av dessa åtgärder
inte gör ökade insatser från statens sida i syfte att förbättra främst upplysnings-
och vårdmöjligheterna mindre nödvändiga.

Socialstyrelsen framhåller att det torde vara en spridd uppfattning att
de positiva åtgärderna inte fått den omfattning och den tyngd, som man
väntade vid genomförandet av 1954 års reformer. Det är enligt styrelsens
mening angeläget att samhället, även om vissa repressiva åtgärder befinnes
nödvändiga, fullföljer den positiva linjen. Liknande synpunkter anlägges
av Svenska nykterhetsvårdsförbundet och flera länsstyrelser, som kräver
en förstärkning av ungdoms- och nykterhetsvårdens resurser.

1 yttrandena över nykterhetslagkommitténs betänkande har man anlagt
även andra synpunkter på nykterhetspolitiken än de hittills berörda. Sålunda
framhålles i åtskilliga yttranden alkoholbeskattningens betydelse när
det gäller att minska alkoholkonsumtionen och leda över denna från alkoholstarka
till alkoholsvaga drycker. Nämnas må också att från många håll
framförts yrkanden om förstärkning av polisens resurser för bekämpningen
av den illegala spritförsäljningen. Effektiva åtgärder mot langningen
är, betonar man, av största betydelse när det gäller att förhindra spritmissbruket,
inte minst bland ungdomen.

Slutligen må nämnas att flera remissinstanser framfört önskemål om
samordning av olika nykterhetspolitiska åtgärder i syfte att därigenom
uppnå en större effekt av samhällets insatser.

De förslag, som framlagts med avseende på bestämmelserna om u tskänkningen,
har, i varje fall såvitt avser de viktigaste avsnitten, till 2

liihang till riksdagens protokoll 11)63. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

styrkts av flertalet remissinstanser. I ett stort antal yttranden, bl. a. de
som avgivits av nykterhetsorganisationerna, har emellertid uttalats starka
farhågor för att de föreslagna liberaliseringarna skulle bidra till en försämring
av nykterhetstillståndet, särskilt bland ungdomen.

Utskänkningsutredningens förslag i ciderfrågan har blivit föremål
för mycket delade meningar. Bl. a. har åtskilliga länsstyrelser liksom nykterhetsorganisationerna
intagit en helt avvisande hållning.

Framställningarna i övriga frågor har över lag vunnit anslutning
bland de hörda remissinstanserna.

Departementschefen

Såsom framgått av det tidigare anförda, berör de nu föreliggande förslagen
en rad betydelsefulla avsnitt av lagstiftningen inom det nykterhetspolitiska
området. I främsta rummet påkallar givetvis de förslag uppmärksamhet,
som tar sikte på de centrala nykterhetspolitiska problemen för närvarande
— det oroväckande alkoholmissbruket i vissa åldersgrupper och den
omfattande spritlangningen. Jag avser här förslagen till skärpningar i reglerna
för rusdrycksinköpen och i ansvarsbestämmelserna för olovlig försäljning
av rusdrycker.

De skilda spörsmål som sålunda föreligger till avgörande ämnar jag i det
följande behandla närmare var för sig i särskilda avsnitt. Det har emellertid
synts mig lämpligt att dessförinnan, som en utgångspunkt för mina ställningstaganden
i olika frågor, översiktligt redovisa det aktuella nykterhetsläget.

När det gäller försäljningen av spritdrycker, måste man beklagligtvis
konstatera att den nedåtgående tendens, som rådde under 1950-talets senare
år och fram till slutet av 1960, nu brutits och förbytts i en uppgång. Det
finns emellertid inte något som tyder på att förändringen skulle vara av
mera djupgående natur, och spritkonsumtionen ligger fortfarande inte över
den nivå som rådde före motbokens avskaffande. Försäljningsökningen —
som för övrigt knappast berör utskänkningen -— var 1962 mindre än 1961.
Ett positivt drag är vidare att försäljningen av brännvin — den viktigaste
missbrukskällan -— fortfarande synes vara på tillbakagång eller i varje fall
stagnera. Vad sedan beträffar den totala konsumtionen av alla alkoholhaltiga
drycker, mätt i ren alkohol, har denna genom de två sista årens utveckling
—- efter att ha sjunkit under nivån före motbokssystemets avskaffande
— åter kommit att ligga något över denna nivå. Jämfört med
motbokstiden har dock en förskjutning ägt rum inom konsumtionen från
spritdrycker till vin.

Fyllerifrekvensen har sedan 1956 i stort sett varit stadigt nedåtgående.
Även om under 1961 en uppgång inträffade, förbyttes denna mot slutet av
året återigen i en fortsatt nedåtgående tendens. Enligt de senast föreliggande
uppgifterna har antalet omhändertaganden för fylleri i städerna fr. o. m.
slutet av 1961 t. o. m. sommaren 1962 legat lägre än under motsvarande må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

nader föregående år. För tiden augusti—december 1962 är siffrorna obetydligt
högre än för motsvarande tid 1961. År 1962 visar emellertid i dess
helhet en minskning från 1961 med fem procent. I fråga om ungdomarna
är utvecklingen dock något oförmånligare.

Till det nu sagda bör fogas ett par anmärkningar av mera allmän natur.
Vid en bedömning av läget sådant det här skisserats måste man sålunda heakta
att rusdryckskonsumtionen är ytterst ojämnt fördelad. Medan den alldeles
övervägande delen av allmänheten inte brukar alkohol eller har måttliga
alkoholvanor, faller en oproportionerligt stor del av inköpen på mycket
begränsade grupper av köpare. Det är till alkoholmissbruket bland de sistnämnda
konsumentkategorierna och till den stigande spritkonsumtionen
bland ungdomen, som de stora nykterhetspolitiska problemen i dag är knutna.
Det bör tilläggas att en betydande del av ansvaret för de rådande missförhållandena
faller på den omfattande spritlangningens konto.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det allmänna nykterhetsläget
alltjämt innefattar många svårbedömda problem och i flera hänseenden ger
anledning till bekymmer. Det kan emellertid också slås fast att det — även
om situationen under den senaste tiden i vissa hänseenden försämrats —
inte synes föreligga skäl att nu anlägga en annan principiell syn på de nykterhetspolitiska
frågorna än tidigare under de år som gått efter motbokssystemets
slopande. För närmare detaljer vill jag hänvisa till en inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättad promemoria, vilken torde få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende som Bihang D.

Det torde sålunda stå klart att ingenting av verklig betydelse står att vinna
genom mera radikala ingrepp i den fria inköpsrätten eller i andra grundläggande
principer för den gällande försäljningslagstiftningen. Tyngdpunkten
i de direkt nykterhetsfrämjande strävandena måste alltjämt ligga på en
fortsatt utbyggnad av de positiva och förebyggande åtgärderna. Jag vill tilllägga
att den uppfattning jag nu givit uttryck åt delas av praktiskt taget alla
de organisationer och myndigheter som yttrat sig vid remissbehandlingen
av de föreliggande förslagen. I många fall har man särskilt betonat vikten
av att den inledda politiken fullföljes.

Vad först beträffar de av 1961 års nykterhetslagkommitté framlagda förslagen
syftar dessa inte heller till några ändringar i den nuvarande ordningens
grunddrag. Syftet är i stället, som redan nämnts, att genom skärpningar
på speciella punkter i reglerna för rusdrycksinköpen i görlig inån hindra
ungdomar och missbrukare från att komma över rusdrycker och att försvåra
langarnas verksamhet. Förslagen har i väsentliga hänseenden godtagits av ett
stort antal remissinstanser. På andra punkter har de däremot blivit föremål
för delade meningar. Även enligt min uppfattning är flera av kommitténs
förslag ägnade att skapa bättre förutsättningar för strävandena att begränsa
och undanröja rådande missförhållanden. Jag kommer därför också
att i det följande förorda vissa ändringar i den nu gällande försäljningslagstiftningen.
Jag vill även redan nu nämna att jag ■— i likhet med praktiskt
taget alla de remissinstanser som yttrat sig i de olika ärendena — funnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

de föreliggande förslagen till ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningens
ansvarsbestämmelser väl ägnade att läggas till grund för lagstiftningsåtgärder.

De förslag åter, som föreligger i betänkandet av 1959 års utskänkningsutredning,
avser i väsentliga delar lättnader i regleringarna på utskänkningsområdet.
Att utredningen ansett sig kunna förorda en fortsatt liberalisering
av bestämmelserna på detta område får ses mot bakgrunden av det förhållandet,
att utvecklingen här under de år som gått efter restriktionssystemets
slopande i stort sett infriat de ställda förväntningarna och sålunda knappast
medfört några egentliga nykterhetspolitiska problem. Förhållandena
under tiden efter den period som kunnat redovisas i betänkandet synes
inte heller innebära någon väsentlig förändring i de tidigare tendenserna.
Det rådande allmänna nykterhetsläget visar emellertid åtskilliga oroande
drag — inte minst när det gäller alkoholvanornas utveckling bland ungdomar.
Jag har därför kommit till den uppfattningen att försiktighet bör iakttas
även när det gäller lättnader inom utskänkningen. Härtill kommer att
en helt säker bedömning av den måltidsfria utskänkningens inverkan på
formerna för utskänkningens bedrivande och på restauranglivet överhuvud
knappast torde vara möjlig för närvarande. Jag är därför inte beredd att
— annat än på speciella punkter — ingå på en närmare prövning av utredningens
förslag. Jag inskränker mig sålunda nu till att behandla de frågor
som rör den måltidsfria utskänkningen samt förtärings- och förvaringsförbudens
utformning liksom de förslag av mera begränsad innebörd som rör
trafikutskänlcningen och förfarandet vid utskänkningsskattens uttagande.

Utöver nyss berörda frågor angående utskänkningen har utskänkningsutredningen
också behandlat den sedan flera år vid olika tillfällen aktualiserade
ciderfrågan. Det är enligt min mening lämpligt att i detta sammanhang
taga upp denna fråga till avgörande. Jag kommer därför att i det följande
redovisa mitt ställningstagande även till detta problem. Till vissa frågor, som
upptagits av utslcänkningsutredningen och som inte kommer att behandlas
nu, kan det bli anledning att återkomma i annat sammanhang.

Jag övergår nu närmast till att behandla nykterhetslagkommitténs förslag
till skärpta regler för rusdrycksinköpen. III.

III. Utminuteringen

Gällande ordning

Sedan motbokssystemet slopats föreligger i princip i fråga om alla slag
av rusdrycker fri inköpsrätt. De begränsningar i denna rätt, som för närvarande
gäller, återfinnes i 17—20 §§ Rff.

Rusdrycker får inte säljas till den som kan antas ej ha fyllt 21 år. Vidare
får utminutering vägras den som nykterhetsnämnd avstängt från inköp
av rusdrycker. Beslut om sådan avstängning kan enligt 14 § 2 mom.
lagen om nykterhetsvård meddelas, där det prövas vara till gagn för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

som befunnits missbruka alkoholhaltiga drycker. Utminutering får även
vägras den som inte har rätt att sälja rusdrycker och som genom lagakraftägande
dom högst ett år tidigare befunnits skyldig till olovlig försäljning
av rusdrycker (langning), olovligt innehav av eller olovligt tillhandagående
med anskaffande av sådana drycker. Försök och medverkan till nämnda
brott — i fråga om olovligt innehav dock endast medverkan — kan också
medföra att inköp vägras. Rusdrycker får inte heller utlämnas till den
som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel.
Slutligen får utlämning av rusdrycker vägras, när det finns anledning
misstänka att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.

Köpare av rusdrycker är skyldig att på begäran styrka sin identitet och
ålder med en av myndighet utfärdad handling eller på annat godtagbart
sätt. Legitimationskontrollens omfattning bestämmes av systembolaget. Enligt
de av bolaget utfärdade tillämpningsbestämmelserna skall försäljningspersonalen
begära legitimation, då kund misstänkes vara avstängd, då det
kan antagas att kunden ej fyllt 25 år eller då butikschef ger order om särskild
legitimationskontroll. I sistnämnda fall kan ordern avse antingen generell
legitimationskonlroll, vilket innebär att personalen begär legitimation
av alla kunder under viss del av expeditionstiden, eller stickprovskontroll.
Generell legitimationskontroll har på senare år förekommit under ungefär
25 procent av expeditionstiden och stickprovskontroll i ungefär samma omfattning.

över personer, som enligt vad förut sagts kan på grund av nykterhetsnämnds
beslut eller till följd av lagakraftägande dom vägras inköp, skall
systembolaget för kommun eller annat lämpligt område upprätta och till bolagets
utminuteringsställen inom området utsända förteckning, spärrlista.
Bolaget skall vidare minst en gång i kvartalet med vederbörande nykterhetsnämnd
ta upp frågan vilka som bör uppföras i spärrlistan. För närvarande
upprättas normalt spärrlistor för områden motsvarande en medelstor
stad med kringliggande landsbygd. Antalet spärrlistor för hela landet
uppgår till omkring 110. Langare är i allmänhet spärrade inom stora områden
och således upptagna på mer än en spärrlista. Den 1 november 1961 var
totalt 10 935 personer uppförda på spärrlistor. Härav var 10 496 män och
439 kvinnor. I dessa siffror är inräknade langare till ett antal av 1 072 män
och 47 kvinnor.

Inköp av rusdrycker kan även ske genom ombud. Som ombud får dock
inte anlitas person, som kan antagas ej ha fyllt 21 år. Inköp får vidare vägras,
när ombudet är avstängt från att göra inköp för egen räkning.

Ombudskap får inte utövas som särskild, för ändamålet driven rörelse
eller eljest i större omfattning och mot ersättning. Det är vidare förbjudet
att som ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande av rusdrycker
tillhandagå den som kan antas inte ha fyllt 21 år eller missbruka
alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana drycker eller annat berusningsmedel.

Ombud skall på begäran styrka sin identitet och ålder liksom uppdrags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

givarens identitet och ålder. Dessutom skall ombud på begäran visa sin behörighet
genom skriftlig fullmakt, i vilken de varor som inköpsuppdraget
avser skall vara angivna.

Nykterhetslagkommittén

Nykterhetslagkommittén avstyrker, som redan framgått, ett införande av
allmän inköpsregistrering. I stället förordas skärpningar i olika hänseenden
av de nuvarande utminuteringsbestämmelserna.

Enligt förslaget skall sålunda, på begäran av polismyndighet eller nykterhetsnämnd,
anteckning om inköp göras hos systembolaget i fall då langning
eller missbruk kan misstänkas. Liksom redan nu i viss utsträckning ansetts
kunna ske skall anteckningar om inköp i enskilda fall kunna göras för polismyndighets
eller nykterhetsnämnds räkning på initiativ av såväl dessa myndigheter
som systembolaget. Vidare förordas att automatisk avstängning
från inköp skall införas i de fall då någon befunnits skyldig till rattfylleri
eller till mer än en fylleriförseelse inom en tidrymd av tolv månader. Avstängning
anses också böra ske av person, vilken dömts för att ha lämnat
alkoholhaltiga drycker eller ha varit behjälplig med anskaffande av sådana
drycker till den som nykterhetsnämnd föreskrivit avhållsamhet från bruk
av alkoholhaltiga drycker eller till den som är intagen på alkoholistanstalt
eller barnhem eller åtnjuter vård i ungdomsvårdsskola. I rattfylleri- och
fyllerifallen skall avstängningen gälla sex månader, i de övriga fallen ett år.
Spärrlista skall av systembolaget upprättas för län eller annat lämpligt område
och förnyas varje månad. Langare kan upptagas på flera sådana listor
om så är erforderligt. Som ett komplement till de nämnda åtgärderna föreslås
att systembolagets butikspersonal ges möjlighet vägra utlämning av rusdrycker,
inte som nu endast då langning misstänkes utan även då det
finns anledning räkna med att varorna kommer att missbrukas och då nära
anhöriga till spärrad person önskar göra inköp.

För att de tidigare berörda inköpsanteckningarna skall kunna göras tillförlitliga
och för att få den utvidgade avstängningen effektiv är det enligt
kommittén erforderligt att införa en allmän legitimationskontroll. Som giltig
legitimationshandling bör härvid — efter en övergångsperiod på ett halvt år
—- endast pass, körkort, postens identitetskort eller annan likvärdig handling
med fotografi godkännas.

Utöver vad hittills berörts föreslår kommittén vissa åtgärder med syfte att
motverka försök till kringgående av försäljningsbestämmelserna genom ombudsköp.
Förslagen innebär, till en början, att den nuvarande möjligheten
för butikspersonalen att vid sådant köp kräva legitimation ändras till en
skyldighet att verkställa legitimationskontroll vid varje ombudsköp. Vidare
skall fullmakt, tecknad på särskild blankett, alltid avkrävas ombudet, som
skall vid straffansvar intyga riktigheten av köparens namnteckning och av
datum för fullmaktens upprättande. Därjämte föreslås att förbudet mot att
tillhandagå med anskaffande av rusdrycker i större omfattning blir tillämpligt
även i fall då ersättning inte uppbäres. Enligt kommitténs förslag blir det

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963 39

även förbjudet att såsom ombud tillhandagå den som är upptagen på spärrlista.

Slutligen föreslås att rusdrycker inte skall få säljas till uniformsklädd
värnpliktig under 23 år.

Enligt kommitténs beräkningar kommer de sålunda föreslagna åtgärderna
att medföra en årlig sammanlagd kostnadsökning på drygt 8 miljoner kronor,
som huvudsakligen skulle falla på systembolaget. Härtill kommer kostnader
i övergångsskedet om 0,5 miljoner kronor, fördelade på två år.

När det gäller frågan om en allmän in köpsregistrering, framhåller
nykterhetslagkommittén till en början att dess undersökningar avsett
de tekniska förutsättningarna för en registrering av samtliga rusdrycksinköp.
En registrering kan visserligen, påpekar kommittén, begränsas till att
omfatta spritdrycker och sådana viner som företrädesvis användes av missbrukare.
Tekniskt och även kostnadsmässigt blir emellertid härvid, framhålles
det, förutsättningarna i princip desamma som vid en registrering av
samtliga inköp, eftersom förfarandet ändå skulle omfatta det stora flertalet
kunder.

I vad avser utformningen av en allmän inköpsregistrering har kommittén
kommit till den uppfattningen att en sådan, om den skall kunna bli någorlunda
tillförlitlig, i princip måste bygga på något av fyra i kommitténs betänkande
närmare redovisade alternativ. Två av dessa grundas i huvudsak
på de båda metoder, som 1944 års nykterhetskommitté på sin tid presenterade
i sitt — sedermera av statsmakterna avvisade — förslag om införande
av inköpsregistrering. De två andra bygger på särskilda utredningar som utförts
inom Nya systemaktiebolaget. De olika alternativen innebär i huvudsak
följande.

Den ena av de metoder, som grundas på förslaget av 1944 års nykterhetskommitté,
karakteriseras av att inköp kan göras i vilken utminuteringsaffär
som helst i hela riket av var och en som fyllt 21 år och som inte är upptagen
i en tryckt, var eller varannan månad förnyad spärrlista över langare och
missbrukare. Förhandsanmälan eller särskild registrering som köpare erfordras
ej. Nykterhetslagkommittén beskriver förfarandet vid registreringen
på följande sätt.

Rekvisitionsblankett skulle avlämnas av köparen; blanketten skulle vara
egenhändigt undertecknad och försedd med uppgift om önskad kvantitet
spritdrycker respektive vin eller starköl, över inköpen skulle föras ett centralt
register, bestående av de maskinellt sammansorterade rekvisitionsblanketterna;
dessa skulle insändas till en för hela riket gemensam registreringscentral.
Såväl registret som spärrlistan ordnades efter födelsenummer. Legitimation
vid inköp skulle ske med hjälp av födelsenummer.

Beslut om avstängning från inköpsrätt skulle meddelas av länsnvkterhetsnämnderna
till registercentralen. Registrering av missbrukare avsågs skola
ske hos länsnykterhetsnämnderna.

Enligt nykterhetskommitténs andra metod skulle köpare anknytas till visst
utminuteringsställe, sedan han anmält sig för erhållande av inköpsrätt. Vid
anmälan skulle kunden skriva sin namnteckning på ett inköpskort, på vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

ket hans inköp sedermera skulle antecknas. Det av nykterhetskommittén

tänkta förfarandet sammanfattas i det nu framlagda betänkandet sålunda.

Innan hänvisning skedde till utminuteringsaffär, kontrollerades hos länsnykterhetsnämnden,
att hinder icke förelåg för försäljning till personen i
fråga. I varje affär fanns inköpskorten ordnade i nummerföljd, och på dessa
antecknades eventuell avstängning. Vid inköp av rusdrycker avlämnade
köparen, liksom vid det första alternativet, en egenhändigt undertecknad
rekvisition. Namnteckningen kontrollerades mot inköpskortet, på vilket datum
för inköpet samt kvantiteten inköpta rusdrycker antecknades. När korten
blivit fullskrivna överfördes de till respektive bolags huvudkontor och
bildade inköpsregister, varifrån uppgifter kunde lämnas till nykterhetsvårdsorganen.

Medgivande till inköp inom annat systembolags område skulle ges, sedan
kontroll skett att vederbörande icke spärrats på grund av nykterhetsanmärkning.
Tillvägagångssättet var att medgivandet stämplades på ett antal inköpsrekvisitioner,
gällande för sökanden.

Båda de nu berörda av 1944 års kommitté utarbetade metoderna måste,
framhåller nykterhetslagkommittén, för en tillämpning i dagens läge underkastas
vissa modifikationer. Härom anmärkes följande.

Sålunda har köparna i regel inte, såsom nykterhetskommittén förutsatt,
tillgång till lämpliga legitimationshandlingar där födelsenumret är angivet.
Vidare torde få erinras om att alternativet med bundenhet till viss butik
organisatoriskt bygger på den gamla systembolagsorganisationen. Beträffande
båda alternativen synes även önskvärt att undvika att avkräva kunderna
skriftliga inköpsrekvisitioner.

De två alternativ, som utarbetats av systembolaget, bygger på att kunderna
erhåller särskilda inköpskort.

Enligt det ena alternativet har kunderna klippkort, på vilka inköpen markeras
genom hålklippning, ett system som, påpekas det, eventuellt kan utformas
så att kunderna hänvisas göra sina inköp i en viss butik. Registreringen
sker genom bearbetning av korten, sedan dessa blivit förbrukade och
avfordrats kunderna i samband med utlämning av nya kort.

Vid det andra av systembolaget utarbetade alternativet begagnar man
den teknik som på senare år använts för att utfärda bevis om rätt att köpa
bensin och andra varor på kredit. Kunderna erhåller identitetskort av
plast, försedda med såväl klartext som hålkortsmarkering. Butikspersonalens
arbete blir i avsevärd grad mekaniserat och även det efterföljande arbetet
med sortering, sammanställning m. m. kan till större delen utföras
maskinellt.

Enligt de kostnadsberäkningar, som redovisas i kommitténs betänkande,
kan kostnaderna för de två alternativ till registrering, som bygger på 1944
års nykterhetskommittés förslag, uppskattas till 26 respektive 27 miljoner
kronor per år, för metoden med klippkort till 16 miljoner kronor per år och
för metoden med plastkort till 23 miljoner kronor per år.

Vid sin bedömning av de sålunda skisserade alternativen för inköpsregistreringens
utformning finner kommittén att betydande nackdelar är för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963 41

bundna med dem alla, även om de i och för sig kan anses tekniskt genomförbara.

Från rent tekniska utgångspunkter synes enligt kommittén systemet med
identitetskort av plast vara de andra överlägset. Det bygger emellertid, påpekas
det, på att ett särskilt för rusdrycksinköp avsett identitetskort i förväg
tillställes kunden. Kunden måste därför självfallet ta initiativet i form
av en ansökan. Det måste också kontrolleras att han inte är spärrad eller
förut fått kort. Från kundens synpunkt skulle detta system, framhåller kommittén,
ha stora likheter med det vid 1954 års reform diskuterade alternativet
att behålla motboken men slopa ransoneringen. Att man då icke ville
närmare ingå på sistnämnda alternativ torde enligt kommittén ha berott på
farhågor för att åtskilligt av motbokens negativa psykologiska verkningar
skulle stå kvar. Dessa verkningar ansågs nämligen i väsentlig mån förknippade
med förhandenvaron av ett särskilt bevis om rätt till spritinköp och
med den förprövning och de formaliteter som föregick dess utfärdande. Det
finns enligt kommitténs mening inte anledning att nu anlägga en annan syn
på denna fråga. Även andra nackdelar är, framhåller kommittén, förbundna
med detta alternativ. Om korten endast skulle innehålla namn och övriga
identifieringsuppgifter, skulle finnas risk för illegal försäljning av t. ex. avlidna
personers inköpskort till ungdomar, avstängda missbrukare eller langare.
För att avlägsna denna risk skulle det vara nödvändigt att förse korten
med fotografi. Härigenom skulle den administrativa apparaten ytterligare
kompliceras och allmänheten betungas. Svårigheter skulle vidare föreligga
att avfordra avstängda köpare deras kort, att utöva kontroll vid utfärdande
av duplettkort i stället för förkomna kort o. s. v.

Mot alternativet med klippkort kan enligt kommitténs mening riktas väsentligen
samma invändningar som mot systemet med identitetskort av
plast.

Beträffande det av 1944 års nykterhetskommitté framlagda alternativ,
som bygger på att kunderna skulle bindas till viss butik, framhåller nykterhetslagkommittén
att även detta har betydande likheter med motbokssystemet,
nämligen förprövningen och begränsningen i kundens valfrihet
beträffande inköpsstället. Något bevis om inköpsrätt erfordras visserligen
inte, men kontrollen av att kunden inte förut tilldelats annan butik måste
bli både arbetskrävande och tidskrävande. Kommittén anför.

Vad gäller de negativa psykologiska verkningar, varmed motbokssystemet
ansetts förenat, torde dessa i lika hög grad ha varit anknutna till förfarandet
med ansökan om inköpsrätt som till förhandenvaron av ett särskilt bevis
om sådan rätt. För allmänheten, som numera vant sig vid att kunna
utan formaliteter göra inköp i vilken systembutik som helst, skulle en bindning
till viss butik utan tvivel kännas betungande, över huvud synes det nu
diskuterade systemet mindre lämpligt i städer med flera butiker. Erinras
kan, att Stockholmssystemet under de sista åren före motbokens avskaffande
tillät inköp i samtliga stadens butiker. Även andra praktiska olägenheter
skulle följa med det här diskuterade systemet, bl. a. vid flyttningar mellan
olika orter. Slutligen är delta alternativ del dyraste.

2f Bihang till riksdagens protokoll 10G3. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Mot det alternativ, slutligen, som bygger på huvudförslaget från 1944 års
nykterhetskoinmitté, kan enligt nykterhetslagkommittén allvarligare invändningar
från psykologisk synpunkt knappast göras, i vart fall om man
befriar kunderna från bestyret att göra skriftliga inköpsrekvisitioner. Inköpen
skulle kunna ske utan större formaliteter och tillgå ungefär som nu.
Emellertid är detta system, framhåller nykterhetslagkommittén, tungrott
och liksom de andra dyrbart. Systemet har också, framhålles det, vissa tekniska
svagheter. Kommittén vill särskilt peka på svårigheterna för personalen
att göra korrekta anteckningar under försäljningstopparna på fredagar
och lördagar. Härjämte väntas olägenheter uppkomma för allmänheten i
form av köbildning och långa väntetider, även om alla möjligheter tillvaratas
att avpassa personalstyrkan efter de nya uppgifterna och att skaffa nya
butiker.

För att bilda sig en uppfattning om vad man från nykterhetspolitisk synpunkt
kan vinna med en allmän inköpsregistrering har kommittén genomfört
närmare undersökningar av rusdrycksinköpen på vissa utlämningsställen.
Genom dessa undersökningar har såvitt avser spritinköpen — de köpta
vinkvantiteterna var förhållandevis obetydliga — sammanfattningsvis framkommit
följande. En stor del av kunderna, nära 25 procent, gjorde under
undersökningsperioden inköp om högst en liter spritdrycker under året, inte
fullt 35 procent av dem köpte mellan en och tre liter, medan en ungefär
lika stor grupp gjorde inköp om mellan tre och aderton liter. Samtliga dessa
kunder, tillhopa omkring 94 procent, hade sålunda, framhåller kommittén,
inköpsvanor som måste betecknas som måttliga. Den återstående delen av
kunderna, omkring sex procent, svarade tillsammans för icke mindre än 26
procent av de inköpta spritkvantiteterna. Beträffande denna grupp gör kommittén
följande kommentarer.

Endast ett litet fåtal inom denna grupp hade inköpsvanor, som skulle
kunna tyda på missbruk eller langning. För de flesta stannade de inköpta
kvantiteterna vid 30—40 liter om året, motsvarande i genomsnitt omkring
tre liter i månaden, alltså den högsta kvantitet som tilläts under motbokstidens
slutskede. Mindre än två procent av samtliga köpare hade gjort större
inköp. Beträffande några köpare med särskilt stora inköp har förfrågningar
gjorts under hand. I ett par fall förelåg särskilda förhållanden, såsom
stor representationsskyldighet eller dylikt. Beträffande andra uppgavs
att nvkterhetsnämnden, trots de stora inköpen, ansett vederbörande skötsam
och icke funnit anledning att ingripa.

Beträffande den sålunda verkställda undersökningens representativitet
måste enligt kommittén vissa reservationer göras. Kommittén anför.

Vid en bedömning av undersökningens resultat får givetvis beaktas, att
undersökningen avsett begränsade områden, huvudsakligen mindre tätorter
med någon eller några större industrier jämte kringliggande landsbygd.
Sannolikt är också att vissa kunder vid besök på ort med systembutik begagnat
möjligheten att göra inköp utan den omgång som rekvisitionsförfarandet
på utlämningsstället innebär; viss komplettering av inköpen kan
således ha skett. Undersökningen har icke heller berört något storstadsdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Även om man sålunda vid bedömning av undersökningsresultatet måste
iakttaga viss försiktighet, synes emellertid, framhåller kommittén, tendenserna
vara så klara, att de måste antas äga viss allmängiltighet.

Mot bakgrunden av de föreliggande undersökningsresultaten synes man,
betonas det, med skäl kunna ställa frågan om införandet av en inköpsregistrering
överhuvud skulle kunna bli till någon nytta då det gäller att nå
det i första hand uppställda syftet, d. v. s. att komma till rätta med ungdomsfylleri
och annat missbruk eller med den illegala hanteringen. Ungdomar
under 21 år skulle alls icke omfattas av registreringen, eftersom de
är utestängda från att själva göra inköp i systembutikerna. Vad sedan angår
vuxna missbrukare och langare är det enligt kommittén uppenbart, att
myndigheternas möjligheter att vidtaga åtgärder inte förbättras av att man
registrerar de inköp som göres av de drygt 95 procenten skötsamma kunder.
Vad som i detta sammanhang skulle kunna vara av värde vore, framhåller
kommittén, om nykterhetsnämnderna i särskilda fall kunde få uppgift
om vad en missbrukare eller en såsom missbrukare misstänkt person
köper, likaså att polisen kunde få uppgifter om inköp av personer
som är misstänkta för langning. Men för sådant ändamål fordras icke mer
än att anteckningar göres om just dessa personers inköp. Från här aktuella
synpunkter framstår sålunda, sammanfattar kommittén, en allmän inköpsregistrering
såsom meningslös.

Att en allmän inköpsregistrering däremot skulle kunna bjuda på åtskilligt
av intresse för den vetenskapliga forskningen finner kommittén uppenbart.
Sålunda skulle bl. a. förändringarna i inköpsvanorna kunna närmare
kartläggas. Man skulle få tillgång till uppgifter om de inköpta varornas
fördelning på olika åldersgrupper. Bl. a. skulle övergången från spritdrycker
till vin kunna närmare belysas.

Å andra sidan lider, erinrar kommittén, all inköpsstatistik av den begränsningen,
att den inte säger något om vem som förtär de inköpta kvantiteterna.
Särskilt i storstäderna, där erfarenhetsmässigt betydande mängder
sprit omsättes i den illegala hanteringen, skulle en inköpsstatistik få
begränsat värde. Belysande härvidlag är, påpekar kommittén, att 1944 års
nykterhetskommitté inte ansåg tillräckligt att utnyttja den förnämliga inköpsstatistik
som fanns under motbokssystemets tid. Nykterhetslagkommittén
finner sålunda att en allmän inköpsregistrering skulle få ett i och för sig
obestridligt men begränsat värde för den vetenskapliga forskningen.

För kommittén framstår, heter det sammanfattningsvis, som uppenbart
att en allmän inköpsregistrering inte kan förordas om man mot varandra
ställer å ena sidan de invändningar om olägenheter för allmänheten och
stora kostnader, som kan riktas mot ett vart av de tidigare diskuterade
alternativen, samt å andra sidan registreringens relativt begränsade värde
från vetenskaplig synpunkt och ringa betydelse som nykterhetsfrämjande
åtgärd. Kommittén har stärkts i denna uppfattning av att man i Finland
övergivit ett system med allmän inköpsregistrering för att i stället göra
inköpsanteckningar rörande ett begränsat antal missbrukare och langare.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Även om kommittén sålunda ansett sig böra avråda från införande av
en allmän inköpsregistrering, har den likväl kommit till den uppfattningen
att en begränsad registrering av inköpen i vissa fall kan vara
av värde, nämligen i de fall då misstanke om langning eller om missbruk
föreligger. Kommittén erinrar härvid om att butikspersonalen redan nu i
enstaka fall antecknar sig till minnes inköp, som görs av personer vilka kan
misstänkas för missbruk eller langning, och lämnar anteckningarna till nykterhetsnämnd
eller polismyndighet. Av lätt insedda skäl har dock, framhåller
kommittén, sådana anteckningar kunnat vara av värde endast på mindre
orter, där kunderna varit hänvisade till en och samma butik för sina inköp
och där personalen genom en sådan bundenhet till butiken lärt känna kunderna.
Om man nu i enlighet med kommitténs förslag genomför en allmän
legitimationskontroll, skulle emellertid även i storstäderna, där problemen
är allvarligast, vissa kunders inköp kunna bli föremål för anteckning. Sådan
anteckning bör emellertid i allmänhet ske endast på begäran av nykterhetsnämnd
eller polismyndighet. Kommittén anför.

I samband med legitimationskontrollen skall slagning ske i en gemensam
spärr- och registreringslista, där de som är avstängda och de som är föremål
för inköpsanteckning markeras på olika sätt. Om personalen vid sin
kontroll av legitimationshandlingen mot spärrlistan finner, att kunden visserligen
inte är spärrad från inköp men att vederbörandes inköp skall antecknas,
bör det icke möta några större svårigheter att i samband med köpet
göra en anteckning om kundens namn och födelsedatum samt om de
kvantiteter han inköpt. En förutsättning för att registreringen skall kunna
utföras utan alltför stor omgång och kostnad är emellertid att den gäller
ett begränsat antal kunder. Därför bör registrering i allmänhet icke ske annat
än på särskild begäran av polismyndighet eller nykterhetsnämnd.

Åtgärden bör sålunda enligt kommittén i första hand vidtagas endast när
nykterhetsnämnden eller polisen anser sig ha särskilt intresse av att få
kunskap om inköpens storlek. Det kan emellertid också förekomma sådana
fall, framhålles det, där butikspersonalen på grund av tidigare erfarenheter
anser sig ha anledning misstänka missbruk eller langning. Hinder bör enligt
kommittén i dylikt läge ej möta mot att personalen antecknar vederbörandes
inköp och sedermera -—• om så befinnes lämpligt —- överlämnar anteckningarna
till nykterhetsnämnd eller polismyndighet för eventuell åtgärd.

Kommittén betonar att de sålunda förordade inköpsanteckningarna i och
för sig inte innebär ett ingripande mot eller en olägenhet för kunden. Det
anses därför inte vara erforderligt att ett beslut om registrering delgives den
som beslutet avser. Tvärtom talar enligt kommitténs mening goda skäl för
att anteckningarna göres på ett sådant sätt, att kunden i görligaste mån
ej uppmärksammar vad som sker. Gäller det en misstänkt langare, är det,
påpekar kommittén, nämligen av vikt, att polisens spaningsarbete inte försvåras
genom att den misstänkte känner till att inköpen antecknas. Åsyftar
anteckningen en person, som misstänkes för missbruk, är det angeläget att
så långt det är möjligt ej utpeka honom för övriga kunder i butiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Den nu föreslagna anordningen åsyftar att ge underlag för åtgärder från
nykterhetsnämnds eller polismyndighets sida. I de flesta fall torde därför
enligt kommittén en relativt kort registreringstid ge tillräckligt underlag
för en bedömning. Registreringstiden föreslås sålunda bli begränsad till
en tid av högst tre månader. Anser vederbörande myndighet att registrering
bör ske ytterligare någon tid, bör ny framställning härom göras.

I sin motivering till förslaget om skärpta regler angående avstängning
från inköpsrätt erinrar kommittén inledningsvis om att den nuvarande
möjligheten att avstänga missbrukare och langare infördes 1957.
Denna åtgärd torde, framhåller kommittén, ha inneburit ett steg i rätt riktning.
En successiv ökning av antalet avstängda har också skett, sedan bestämmelserna
trädde i kraft. Alltjämt uppgår dock det sammanlagda antalet
på spärrlistor upptagna inte till mer än omkring 11 000, en siffra som
i betraktande av missbrukets kända utbredning förefaller kommittén mycket
låg. En av kommittén verkställd undersökning har också visat, att nyk4erhetsnämnderna
i mycket skiftande omfattning begagnat sina befogenheter
att avstänga missbrukare. Härom anföres bl. a. följande.

Ett närmare studium av hur antalet spärrade fördelar sig på olika län ger
dock vid handen, att antalet varierar i så hög grad att detta måste bero på
väsentliga olikheter i praxis mellan skilda nykterhetsnämnder. Ställes antalet
avstängda män i respektive län i förhållande till samtliga manliga invånare
i länet, visar det sig, att genomsnittssiffran för hela riket är 2,89
spärrade män per 1 000 manliga invånare. Stor-Stockholm (Stockholm, Solna,
Sundbyberg och Lidingö) liar den ojämförligt högsta relationen, nämligen
6,45 spärrade män per 1 000 manliga invånare. Därnäst kommer städerna
Malmö—Lund, som har siffran 5,37. Göteborg—Mölndal kommer sedan
med 3,95 spärrade män per 1 000 manliga invånare. Storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö ligger således högst inte bara totalt sett i fråga
om antalet spärrade utan också relativt sett. Ett mycket litet antal spärrade
har däremot Gotlands län med 0,95 och Västernorrlands län med 0,98 på
tusen.

Som uttryck för hur bedömningsnormerna synes skifta kan anföras, att
man i två närliggande län, där befolkningsförhållandena torde kunna anses
vara relativt likartade, har i ena länet relationen 2,48 och i det andra 1,49.

Kommittén hävdar nu att, i den mån tillämpad praxis i fråga om avstängning
beror på att vederbörande nykterhetsnämnd ej ansett uppförande på
spärrlista utgöra något verksamt medel för att hindra en missbrukare från
egna inköp i systembolagets butiker, den av kommittén föreslagna allmänna
legitimationskontrollen torde innebära sådana garantier alt tveksamhet ej
längre behöver kvarstå. Förutsättningar skapas sålunda för större likformighet.
Det finns därför enligt kommittén anledning räkna med att man kan
förverkliga den år 1957 uppställda målsättningen alt avstängningsbeslut
skall meddelas beträffande de alkoholmissbrukare, som är föremål för aktuellt
tvångsintagningsbeslut och i följd härav är inskrivna å allmän vårdanstalt
eller villkorsutskrivna från sådan anstalt eller åtnjuter anstånd med
inlagningsbeslut. Man äger vidare förutsätta, anser kommittén, att nykter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

hetsnämnderna i större utsträckning än nu kommer att använda sig av möjligheten
att avstänga andra grova alkoholmissbrukare.

Kommittén framhåller att, även om det sålunda finns anledning antaga att
redan den av kommittén föreslagna allmänna legitimationskontrollen indirekt
kommer att medföra en viss ökning av antalet avstängda missbrukare, det
bör hållas i minnet att 1957 års lagstiftning i huvudsak endast tar sikte på
de grova missbrukarna. Utanför detta klientel finns stora grupper med mer
eller mindre avancerat missbruk. Från social synpunkt framstår det för
kommittén som stötande, att det allmänna skall vara nödsakat att genom
systembutikerna tillhandahålla sådana missbrukare berusningsmedel. En
individuell prövning av dylika fall anses emellertid knappast kunna anordnas.
De enda organ, som härvid skulle kunna komma i fråga, vore nykterhetsnämnderna.
Men för dessa skulle enligt kommitténs mening en prövning
av sådant slag bli betungande och även kunna komma i konflikt med
intresset att vinna klienternas förtroende.

Önskemålet att vidga avstängningsförfarandet till de avsedda grupperna
kan emellertid, framhåller kommittén, i betydande utsträckning tillgodoses
på annat sätt. Om man begränsar sig till fall, där misskötsamheten i nykterhetsavseende
är klart dokumenterad, kan avstängningen inträda som en automatiskt
verkande åtgärd utan individuell prövning. En sådan klart dokumenterad
misskötsamhet får enligt kommitténs mening anses föreligga,
om någon gjort sig skyldig till mer än en fylleriförseelse under loppet av tolv
månader eller till rattfylleri. Att personer med en så allvarlig belastning för
en tid avstänges från inköp anser kommittén inte behöva möta någon rimlig
invändning. Avstängningen kan enligt kommitténs mening sägas förstärka
samhällets reaktion och innebär samtidigt en hjälp till missbrukaren att avhålla
sig från rusdrycker. Att kommittén ansett sig böra göra en så förhållandevis
snäv begränsning sammanhänger, understryker den, både med intresset
att icke medtaga fall, om vilka delade meningar kan råda, och med
den praktiska synpunkten att spärrlistorna i storstadsområdena inte skall
bli alltför ohanterliga.

Den tilltänkta automatiska avstängningen från inköp kommer självfallet,
framhåller kommittén, att till en del även inbegripa den personkrets, som
nu är föremål för avstängning genom beslut från nykterhetsnämnd. En förfrågan,
som kommittén gjort hos nykterhetsnämnderna, visar nämligen att
totalt 3 998 personer (varav 3 842 män) av de 10 935, som var upptagna på
spärrlista den 1 november 1961, dömts för minst två fylleriförseelser under
året närmast före avstängningen. Det har varit svårt att få en fullt klar uppfattning
om hur dessa personer fördelar sig i fråga om den primära avstängningsorsaken.
En uppskattning ger dock vid handen att ungefär hälften
har avstängts i anledning av att de är intagna på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Kommittén anser vidare att spärrlistorna även bör omfatta personer, vilka
genom lagakraftägande dom dömts för brott som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård
och i 89 § barnavårdslagen. Enligt den förstnämnda paragrafen

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

straffas den som lämnar alkoholhaltiga drycker åt någon vilken honom veterligen
är enligt lagen om nykterhetsvård underkastad föreskrift om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker eller vilken är intagen på allmän vårdanstalt.
Straff ådömes även den som eljest hjälper dylik person att åtkomma
alkoholhaltiga drycker. Motsvarande gäller enligt den nämnda bestämmelsen
i barnavårdslagen med avseende på den som är intagen i barnhem eller
åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola.

Vad beträffar avstängningstidens längd föreslår kommittén att det för de
enligt förslaget nytillkommande missbrukarkategorierna, d. v. s. de som
dömts för rattfylleri eller befunnits skyldiga till mer än en fylleriförseelse
under en tidrymd av tolv månader, tillämpas en kortare avstängningstid än
den ettåriga som nu gäller. Kommittén förordar sex månader. I övrigt föreslås
en ettårig avstängningstid.

Den av kommittén föreslagna utökningen av spärrlistorna förutsätter, att
systembolaget underrättas om de fall, då mer än en fylleriförseelse begåtts
under loppet av tolv månader, och om andra brott, som enligt kommitténs
förslag skall medföra avstängning. För närvarande erhåller systembolaget
från länsnykterhetsnämnd uppgifter om lagakraftvunna domar beträffande
personer som befunnits skyldiga till olovlig försäljning o. dyl. Länsnykterlietsnämnderna
i sin tur erhåller dessa uppgifter från kontrollstyrelsen.
Med hänsyn till att kommitténs förslag i fråga om upprepat fylleri fordrar
en genomgång av tidigare förseelser synes det kommittén ändamålsenligt,
att kontrollstyrelsen — som erhåller de behövliga uppgifterna från domstolar
och åklagare — lämnar uppgifterna direkt till systembolaget. Kommittén
föreslår vidare att bestämmelserna konstrueras så, att beslut i sådana
frågor fattas av kontrollstyrelsen — det blir därmed möjligt att överklaga
dem — och att systembolaget endast skall ha att vidtaga verkställighetsåtgärder.

De utökade spärrlistorna kan enligt kommittén beräknas komma att totalt
innehålla cirka 25 000 namn mot för närvarande cirka 11 000. En sådan utökning
kommer givetvis, framhåller kommittén, att medföra vissa svårigheter
för butikspersonalen i Stockholms-området, där listan helt naturligt
får det största omfånget. Tidsåtgången för varje slagning i spärrlistan ökar
sålunda, samtidigt som kommitténs förslag om obligatorisk legitimation innebär
en betydande ökning av antalet slagningar. Dessa konsekvenser torde
emellertid enligt kommittén vara ofrånkomliga.

För närvarande upprättas spärrlistorna normalt för områden motsvarande
en medelstor stad med kringliggande landsbygd. Antalet spärrlistor uppgår,
som tidigare nämnts, till omkring 110 stycken. Langare är i allmänhet spärrade
inom stora områden och således upptagna i mer än en spärrlista. Under
de fem år 1057 års lagstiftning tillämpats har spärrlistorna successivt
fått omfatta allt större områden. Enligt kommitténs mening skulle det vara
värdefullt, om denna utveckling fullföljdes. Ju större områden spärrlistorna
omfattar, desto bättre blir möjligheterna att hindra, att de avstängda skaffar
rusdrycker på annan butiksort. Kommittén anser alt spärrlistorna i prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

cip bör omfatta helt län eller annat lämpligt område. Beträffande langarna
visar erfarenheten, att dessa ofta gör sina inköp inom vidsträckta räjonger.
Langarna bör därför spärras inte bara i hemortslänet utan också i angränsande
län. Spärrlistorna skall enligt kommitténs förslag förnyas varje månad.

Det bör enligt kommittén liksom hittills ankomma på Nya systemaktiebolaget
att bestämma områden för spärrlistorna och praktiskt utforma dessa.

I anslutning till det sist återgivna förslaget förordar kommittén införande
av en möjlighet för personalen i systembutikerna att vägra inköp, då
missbruk kan misstänkas och då nära anhörig till spärrad person önskar
göra inköp.

Enligt nuvarande bestämmelser kan butikspersonalen, påpekar kommittén,
neka en kund inköp, när det finns anledning misstänka att varan är avsedd
att olovligen tillhandahållas någon. Med denna regel åsyftas fall, då
langning eller olovligt tillhandagående kan misstänkas, men den har också
enligt kommittén, ehuru något oegentligt, använts mot synbart alkoholiserade
kunder som återkommer flera gånger om dagen. Enligt kommitténs
mening bör butikspersonalen få uttrycklig befogenhet att neka kunden inköp
i dylika och därmed jämförliga fall, då det finns anledning misstänka
att inköpt vara kommer att missbrukas. För att ge personalen erforderligt
stöd och för att främja en enhetlig tillämpning föreslår kommittén att i
lagtexten anges exempel på fall då inköp, där ej annat framgår av omständigheterna,
av här nämnda anledningar får vägras. Förutom det nyss nämnda
fallet att inköp gjorts förut samma dag bör enligt kommittén såsom exempel
anges, att inköpet avser påfallande stor myckenhet varor som ofta
missbrukas -— exempelvis renat brännvin, särskilt i halvbuteljer, vissa vermouthsorter
och vita viner — samt att köparen inom butiken eller i dess
närhet iakttagits tillsammans med någon som är alkoholpåverkad eller underårig
eller som är upptagen i spärrlista.

För att avstängning skall bli effektiv bör även, understryker kommittén,
försiktighet iakttagas vid försäljning till nära anhöriga till spärrade. Dessa
anhöriga kan, framhålles det, medvetet eller omedvetet vara medbrottslingar
till avstängda langare och kan, i vad gäller avstängd missbrukare, bli föremål
för starka påtryckningar från missbrukarens sida att hjälpa honom
med anskaffning av rusdrycker. Kommittén föreslår därför en bestämmelse,
att även nära anhörig till avstängd person bör vägras inköp när det inte
är fråga om så små kvantiteter att vederbörande uppenbarligen ämnar själv
bruka dem.

Vad härefter angår förslaget om allmän legitimationsko ntroll
erinrar kommittén inledningsvis om att kunderna redan nu är
skyldiga att på begäran legitimera sig. Denna legitimationskontroll har
emellertid, påpekar kommittén, ett förhållandevis begränsat syfte, nämligen
att bidra till att hindra grova alkoholmissbrukare och langare från inköp.
Den har därför kunnat göras relativt begränsad till sin omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år i963 49

I fråga om den hittillsvarande kontrollen gör kommittén bl. a. följande
anmärkningar.

Bestämmelserna har lett till att butikspersonalen — speciellt på orter
med en eller ett fåtal butiker — kommit att erhålla en relativt god kännedom
om kundkretsen, såväl den skötsamma delen som missbrukarna. Allteftersom
personalen vunnit ökad kännedom om kundkretsen, torde _den i
praktiken ha inskränkt kraven på legitimation, även om generell legitimationskontroll
varit föreskriven. Det har nämligen för personalen framstått
såsom meningslöst att begära legitimation av personer som den känner till
namnet och om vilka den vet, att vederbörande ej finnes upptagna i spärrlistan.
En omständighet, som på ett avgörande sätt bidragit till att denna
lättnad i bestämmelserna kunnat genomföras, är att spärrlistan omfattat
en speciell personkrets (missbrukare samt langare), vilken varit ganska
liten.

Om spärrlistorna utökas i den omfattning som kommittén föreslår, torde
det enligt kommittén vara omöjligt att bibehålla det nu tillämpade systemet.
En avgörande faktor för det nuvarande systemets effektivitet har nämligen
varit, påpekas det, att personalen tämligen lätt kunnat bedöma, när
legitimation skall krävas på den grund att man kan misstänka att köparen
är avstängd. Utökas nu spärrlistorna med ytterligare persongrupper, anses
det bli mycket svårt, om inte omöjligt, att bedöma om vederbörande kan
antagas vara upptagen på spärrlista eller ej. De nytillkomna kategorierna
hör nämligen, framhåller kommittén, endast i viss utsträckning till den
krets av personer, som på grund av sitt uppförande eller sin klädsel kan ge
anledning till misstanke om att vederbörande är avstängd.

Kommittén har därför kommit till den uppfattningen, att redan den föreslagna
ökningen av spärrlistorna kräver en obligatorisk legitimationskontroll.
Den föreslagna rätten för nykterhetsnämnd och polismyndighet att
begära anteckningar om vissa kunders inköp torde likaledes enligt kommitténs
mening nödvändiggöra en allmän legitimationskontroll. Endast genom
en sådan kontroll skulle försäljaren säkert kunna få veta, när och på
vem inköp skall registreras.

En allmän legitimationskontroll skulle, anför kommittén vidare, i övrigt
ha den fördelen, att den innebär ett återhållande moment för en del köpare.
Man synes nämligen enligt kommittén kunna förutsätta att åtminstone
vissa köpare drar sig för att göra påfallande stora eller täta inköp, när de
vet att deras identitet blir känd för butikspersonalen. Legitimationskontrollen
skulle sålunda i sig själv kunna få viss betydelse som självständig
nykterhetsfrämjande åtgärd.

Kommittén framhåller att den är medveten om att den obligatoriska legitimationskontroll,
som den sålunda föreslår, skulle innebära olägenheter
för både allmänheten och butikspersonalen. När det gäller allmänheten,
erinrar man emellertid om att kunderna redan nu är skyldiga att legitimera
sig på butikspcrsonalens begäran och sålunda vant sig vid att medtaga legitimationshandling
vid köp i systembutikerna. Det har också ingått i all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

mänhetens medvetande, att man inte kan hämta ut pengar på posten eller
i bank utan legitimation.

Beträffande tillämpningen av en allmän legitimationskontroll gör kommittén
i övrigt följande anmärkningar.

Det bör sålunda föreskrivas, att legitimation skall ske vid alla inköp av
rusdrycker. Undantag härifrån bör i princip icke få förekomma. I offentlig
verksamhet gäller emellertid som en allmän regel, att bevis icke skall krävas
för vad som är notoriskt. Om försäljaren säkert vet såväl vem kunden är
som att han inte är upptagen på spärrlista eller föremål för inköpsanteckning
— men endast under dessa förutsättningar — bör han kunna avstå
från att begära legitimation; kontrollen skulle i sådana fall icke ge honom
andra upplysningar än som han redan besitter. Försäljaren måste självfallet
personligen vara ansvarig för att misstag inte begås. Han måste även
taga hänsyn till övriga kunder, som finnes i butiken, och räkna med risken
att dessa reagerar, om åtskillnad göres. Finnes sålunda flera kunder
inne i butiken och försäljaren endast känner en av kunderna, bör han begära
legitimation även av den kände kunden, om han inte tror att de övriga
kunderna accepterar ett frångående av legitimationstagningen för
denne.

Kommittén påpekar i detta sammanhang att den ej funnit skäl avvika
från den nuvarande ordningen, enligt vilken legitimationsbestämmelserna
formellt riktar sig mot kunderna och icke mot försäljarna. Straffansvar för
försäljare, som bryter mot legitimationsbestämmelserna, föreslås därför inte.
Med hänsyn till det sätt, varpå bolagets anställda i allmänhet sköter sina
grannlaga uppgifter i fråga om försäljningskontrollen, har kommittén ansett
tillräckligt, att frågor om eventuella misstag handlägges inom bolaget.

För att legitimationskontrollen skall bli effektiv förutsättes enligt kommitténs
mening en skärpning av kraven på legitimationshandlingarna. En
handling bör för att kunna godkännas som legitimationshandling vara av
så kvalificerad art, att den endast med svårighet kan missbrukas. Utöver
pass, körkort och postens identitetskort anser kommittén endast sådana
av myndighet eller större företag utställda identitetskort, som är försedda
med fotografi, böra godkännas.

När det gäller att avgöra vilka handlingar som skall få användas för legitimation,
måste, framhåller kommittén, tillses att man inte kräver andra
handlingar än sådana som allmänheten vanligen redan har eller lätt kan
skaffa sig. Det måste emellertid också hållas i minnet att risken för missbruk
är större ju fler typer av handlingar som får begagnas.

Kommittén konstaterar att de nu vanligen använda sjukförsäkringsbeskeden
och skattekorten inte längre bör accepteras som legitimation om den
föreslagna kontrollen inte skall bli meningslös. Härom anför kommittén
bl. a. följande.

För närvarande accepteras som legitimationshandling exempelvis körkort,
postens identitetskort, skattekort, sjukförsäkringsbesked, pass eller
åldersbetyg, alltså samma handlingar som normalt användes vid legitimation
på posten eller i bank. Erfarenheterna visar emellertid, att en del av
dessa handlingar missbrukas av obehöriga i vidsträckt omfattning. Detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

gäller främst sjukförsäkringsbeskeden. Att så blivit fallet sammanhänger
bl. a. med att dessa besked icke har någon tidsbegränsning och att beskeden
icke återfordras, när nytt besked utlämnas, exempelvis vid övergång till
annan sjukpenningklass. Även skattekort missbrukas i en icke godtagbar
omfattning.

Mot att underkänna sjukförsäkringsbeskeden som legitimationsbevis talar,
att nämnda slags besked för närvarande är den legitimationshandling
som är bekvämast för allmänheten. Vid de försök med legitimationskonlroll
som Nya systemaktiebolaget företagit på hemställan av kommittén visade
det sig sålunda, att en mycket stor del av kunderna legitimerade sig med
hjälp av sjukförsäkringsbesked. Det står emellertid enligt vår mening klart,
att det icke föreligger några svårigheter för en avstängd missbrukare eller
langare att komma över ett sjukförsäkringsbesked eller skattekort som tillhör
annan. Nämnda handlingar måste därför betecknas såsom praktiskt
taget värdelösa vid legitimationskontroll i systembutikerna.

Kommittén framhåller avslutningsvis att det, därest förslaget om legitimationskontroll
godtages, blir nödvändigt för en stor del av kunderna att
anskaffa ny legitimationshandling. Visserligen har, påpekar kommittén,
såväl körkort som pass blivit ganska allmänt förekommande, men det torde
inom framför allt äldre åldersklasser finnas många som ej innehar dylik
med fotografi försedd handling. Den legitimationshandling, som därvid
enligt kommittén närmast torde ifrågakomma, är postens identitetskort.
Från postverkets sida har man vid förfrågan från kommittén ansett möjligt
att utfärda det stora antal sådana kort som skulle fordras. Man överväger
även vissa förenklingar i proceduren, som skulle kunna genomföras
utan att kraven på säkerhet eftersättes.

Beträffande om budsköpen erinrar kommittén om att i den fria
ordning, som infördes år 1954, frågan om ombudsköpen trädde i bakgrunden.
De skärpningar i utminuteringsreglerna, som beslöts år 1957, gjorde
frågan åter — liksom under motbokstiden — aktuell. Med hänsyn till det
begränsade syftet med 1957 års skärpningar kunde den emellertid då i stort
sett lämnas åsido. Man nöjde sig med att förbjuda ungdomar under 21 år
att uppträda som ombud. Vidare fick butikspersonalen befogenhet att i
förekommande fall avkräva ombudet fullmakt samt legitimationshandlingar
för ombudet och uppdragsgivaren. Sistnämnda befogenhet har enligt kommittén
utnyttjats i obetydlig utsträckning.

Genomföres de föreslagna skärpningarna i utminuteringsbestämmelserna,
kommer frågan om inköp genom ombud enligt kommitténs mening i ett
ändrat läge. De nya reglerna tar sikte på att hindra missbrukare och
langare från att köpa rusdrycker i systembutikerna så långt detta är möjligt
utan att ge de stora, skötsamma konsumentgrupperna en känsla av
närgången kontroll. Detta syfte skulle inte kunna uppnås, om inköp genom
ombud finge ske på samma sätt som nu. Å andra sidan kan, anmärker
kommittén, ombudsköpen, bl. a. med tanke på sjuka och avlägset boende,
inte helt förbjudas.

Enligt kommittén torde det vara en tämligen självklar konsekvens av in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

förandet av allmän legitimationskontroll, att ombudet, utöver fullmakt, alltid
skall uppvisa legitimationshandling för såväl sig själv som uppdragsgivaren.
Förslaget innebär här endast, att den nuvarande möjligheten för butikspersonalen
att utöva legitimationskontroll — i analogi med inköp utan
ombud —- vidgas så att kontroll skall ske vid varje inköp. Den omständigheten
att legitimationshandling alltid skall krävas även för den uppgivne
uppdragsgivaren torde, framhåller kommittén, utgöra visst hinder
mot att dennes namn användes till inköp för annans räkning. De legitimationshandlingar,
som enligt förslaget skall få användas, anses vara så värdefulla
för innehavaren, att man kan räkna med att han inte alltför lättvindigt
avhänder sig eller utlånar en sådan handling.

Det är enligt kommittén vidare av vikt att man motverkar användningen
av fullmakter som i förväg undertecknats in blanco. Fullmaktsgivaren bör
alltså själv i samband med undertecknandet ha angivit vilka varor som
skall köpas. För att detta syfte skall kunna nås bör man kräva, att ombudet
med sin namnunderskrift intygar såväl att uppdragsgivarens namnteckning
är riktig som att uppdragsgivaren egenhändigt i fullmakten angivit de
önskade varorna. Är intyget oriktigt, kan ombudet enligt kommittén dömas
för osant intygande jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen.

Vad angår den organiserade ombudsverksamheten erinrar kommittén om
att fall förekommit, då ombud ostridigt tillhandagått med anskaffande av
rusdrycker i större omfattning men det däremot varit tveksamt om ersättning
kan anses ha utgått. Kommittén anför.

Vederbörande har exempelvis drivit annan rörelse och har ej tagit särskild
betalning för sina tjänster med anskaffandet av rusdrycker. Syftet
med tillhandagåendet torde dock ha varit kommersiellt genom att vederbörande
erhållit ökad goodwill hos sina kunder och därmed större möjligheter
till försäljning av sina produkter i den ordinarie rörelsen.

Då det kan vara tveksamt hur sådana och liknande fall skall bedömas
enligt nuvarande regler, har kommittén ansett sig böra föreslå en omformulering,
innebärande att tillhandagående i större omfattning skall vara
förbjudet även om ersättning inte uppburits. Kommittén framhåller att de
legitima möjligheterna för framför allt landsortsbefolkningen att anlita
busschaufförer och andra liknande personalkategorier som ombud ej försvåras
av en dylik ändring, så länge vederbörande ej tillhandagår som ombud
i större omfattning, något som i dessa fall — då ersättning normalt utgår
— redan nu är förbjudet.

I detta sammanhang gör kommittén slutligen några anmärkningar beträffande
vissa tillämpningsfrågor. Kommittén anför.

Yi vill i detta sammanhang framhålla, att de nuvarande bestämmelserna
om ombudsköp i princip innebär, att exempelvis en arbetskamrat ej kan
tormlöst uppträda som ombud för annan utan att därmed i regel göra sig
skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker. Ett dylikt fall är emellertid ur
ansvarssynpunkt att bedöma som ringa brott, och ansvarsbestämmelserna
för sådana fall innebär, att straff normalt ej skall utdömas. Detta betyder

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

i praxis, att dylika fall ej heller blir föremål för åtal. Någon ändring avses
■ej skola ske i dessa hänseenden.

Avslutningsvis vill vi betona, att sådana inköp som hustru eller annan
familjemedlem gör för familjens behov naturligtvis ej är att betrakta såsom
inköp för annans räkning. Fullmakt skall således ej behövas i dvlika
fall. J J

Slutligen föreslår kommittén höjd ålder i vissa fall för utminutering
till värnpliktiga.

Enligt gällande bestämmelser är personalen i systembolagets butiker skyldig
tillse, att rusdrycker inte säljs till någon som är under 21 år. Härigenom
utestänges automatiskt flertalet av de ungdomar som fullgör sin första
värnpliktstjänstgöring. Enstaka sådana värnpliktiga kan emellertid, framhåller
kommittén, på grund av uppskov eller av annan anledning ha uppnått
21 år och kan då inte nekas inköp. Kommittén anför i detta sammanhang
följande.

En erfarenhet, som gjorts bl. a. i vissa garnisonsstäder, är att sådana
värnpliktiga gör inköp även för sina yngre kamraters räkning. De värnpliktiga
är förbjudna att medtaga rusdrycker till förläggningen och förfogar endast
undantagsvis över privatrum. Dryckerna förtäres i regel i parker, portgångar
el. dyl.; ofta tages de värnpliktiga sedan för fylleri. Denna trafik,
som även påtalats från militärt håll, kan inte stoppas med nuvarande bestämmelser.

Efter samråd med chefen för försvarsstaben förordar kommittén därför
att en högre åldersgräns, förslagsvis 23 år, tillämpas i fråga om värnpliktiga
i uniform. Den fast anställda personalen, vilken givetvis inte bör inlaga
någon särställning i förhållande till personer med andra yrken, kan,
enligt vad som framgått av överläggningarna mellan kommittén och chefen
för försvarsstaben, styrka denna sin ställning genom militära identitetskort.

Kommittéledamoten Holmquist förklarar sig inte kunna biträda kommitténs
förslag i denna del.

Vad beträffar kostnaderna för de nu föreslagna åtgärderna har
kommittén i betänkandet lämnat en redogörelse för gjorda kostnadsberäkningar.
Denna redogörelse torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende som Bihang E.

Remissyttrandena

Nykterhetslagkommitténs avstyrkande av en allmän in köps regis
trering har vunnit anslutning från det helt övervägande flertalet
av remissinstanserna. Några av de hörda nykterhetsorganisationerna har
emellertid kommit till uppfattningen att frågan om det nykterhetspolitiska
värdet av en allmän inköpsregistrering inte blivit tillräckligt utredd. Bland
dessa organisationer uttalar dock IOGT att anledning inte föreligger att på
grundval av nu tillgängliga utredningar och erfarenheter införa en sådan
registrering, och Nationaltemplarordcn finner för sin del frågan inte äga
sådan aktualitet att ett yrkande om allmän inköpsregistrering förefaller me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

ningsfullt. Ett par länsnykterhetsnämnder ifrågasätter om inte viss försöksverksamhet
bör genomföras, innan man tar definitiv ställning till de framlagda
förslagen.

De flesta remissinstanser, som ansluter sig till kommitténs ståndpunkt,
har förklarat det framlagda utredningsmaterialet vara fullt tillräckligt fölen
bedömning av en inköpsregistrerings värde. Några remissinstanser gor
dock i och för sig vissa reservationer beträffande allmängiltigheten av de
slutsatser kommittén dragit av sin undersökning rörande spritinköpen på
vissa utlämningsställen. De kristna samfundens nykterhetsrörelse anmärker
sålunda att resultatet utan tvekan skulle ha blivit ett annat, om någon eller
några av de större städerna kommit med i bilden. Trots detta anser organisationen
att utredningen ger värdefulla upplysningar om inköpstendenserna.
Också överståthållarämbetet och nykterhetsnämnden i Stockholm påpekar
att de framlagda resultaten måhända inte helt återspeglar förhållandena i
de större städerna men anser dem likväl tillräckligt representativa. Länsstyrelsen
i Östergötlands län uttalar att man, även om det statistiska materialet
kanske inte helt motsvarar vad som skulle framkomma vid en allmän
inköpsregistrering, likväl synes på grundval av de gjorda utredningarna våga
konstatera att endast en ringa del av systembolagets kunder regelmässigt
gör inköp som överstiger den högsta ransonen under motbokstiden.

De remissinstanser, som i likhet med kommittén avstyrker en allmän inköpsregistrering,
delar helt kommitténs uppfattning, att fördelarna med en
sådan registrering inte kan anses uppväga de därmed förbundna olägenheterna
för allmänheten och de stora kostnaderna.

Kontrollstyrelsen understryker utredningens uttalande att åtgärder i allmänt
inköpsbegränsande syfte i och för sig skulle kunna vara motiverade
men att en inköpsregistrering, som omfattade samtliga kunder i systembutikerna,
från nykterhetssynpunkt inte skulle medföra fördelar, som ens tillnärmelsevis
motsvarade därmed förbundna olägenheter och kostnader. Vidare
framstår det enligt styrelsens mening som fullt klart — även utan tillgång
till statistik över inköpens fördelning på olika köpare — att eventuella
åtgärder i främsta rummet bör inriktas på ungdomsåldrarna och de alkoholskadade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter för sin del starkt om kostnaderna
för en allmän registrering står i rimlig proportion till det resultat
man kan vänta av en sådan registrering med hänsyn till det förhållandet
att redan nu ungdomar under 21 år inte får köpa rusdrycker och i varje
fall de grövre alkoholmissbrukarna liksom langarna är avstängda från inköp
av rusdrycker. Länsstyrelsen tillägger.

Det torde icke heller vara uteslutet att man genom införande av en allmän
inköpsregistrering skulle få tillbaka någonting av den psykologiska
följdverkan motbokssystemet på sin tid ansågs ha, för mången innebärande
att han varje månad måste »ta ut ransonen». Länsstyrelsen förmenar att det
lätt skulle kunna skapas en nimbus omkring inköpsrätten som ur nykterhetssynpunkt
vore ofördelaktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Nya systemaktiebolaget, som utan reservation ansluter sig till kommitténs
ståndpunkt, hävdar att en allmän inköpsregistrering utan maximering
av inköpsrätten vore meningslös. Bolaget anför vidare.

Även om en registrering kombineras med en bearbetning av materialet
som syftar till att spåra upp missbrukare och langare, skulle den sedan
motbokstiden starka ökningen av antalet köpare — som kan beräknas till
70 å 80 procent -—- göra det omöjligt att av det svällande materialet kunna
erhålla upplysningar om köparna av något större värde, för så vitt man icke
återgick till en av grundprinciperna för erhållande av motbok, nämligen
att inköpsrätt i regel beviljades endast en av familjens medlemmar. Resultatet
skulle emellertid i praktiken otvivelaktigt bli ett motbokssystem i modifierad
och moderniserad form, vilket enligt direktiven för utredningen
överhuvud icke kan ifrågakomma.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län skulle en registrering av samtliga rusdrycksinköp
otvivelaktigt komma att utgöra ett hinder för professionella
langare att köpa rusdrycker. Andra s. k. skaffare skulle emellertid inte
komma att nämnvärt hindras genom en sådan åtgärd. Dessa skaffare är,
erinrar länsstyrelsen, en mycket utbredd och till sin sammansättning högst
växlande skara, till största delen bestående av anhöriga, arbetskamrater och
grannar. En allmän inköpsregistrering skulle enligt länsstyrelsens mening
avslöja endast ett fåtal av skaffarna.

Också för De kristna samfundens nykterhetsrörelse är det uppenbart att
de avsevärda kostnader som är förenade med en allmän registrering, oberoende
av vilket alternativ man väljer, och de olägenheter en sådan registrering i
övrigt skulle innebära inte uppvägs av de fördelar man kan vinna. En inköpsregistrering
kan på sin höjd ge upplysning om vem som köper rusdryckerna
men inte om vem som förtär dem, heter det i detta yttrande.
Organisationen framhåller emellertid att, om en inköpsregistrering kan få
en utformning som gör den effektivt konsumtionshämmande och i ansenlig
grad kan hindra åtkomsten av rusdrycker för langare och missbrukare,
kostnadsfrågan inte bör få vara avgörande.

Såsom tidigare antytts, intar några nykterhetsorganisationer en från övriga
remissinstanser i vissa hänseenden avvikande ståndpunkt.

Enligt Sveriges nykterhetsvänners landsförbund utgör det aktuella nykterhetsläget
i och för sig tillräckligt skäl för att kräva en allmän inköpsregistrering.
Landsförbundet hävdar vidare att varken utredningens analys
av konsumtionsutvecklingen efter den 1 oktober 1955 med den därvid förutsatta
fördelningen av inköpen på olika kategorier eller den speciella undersökningen
bland kunder, som inte köper direkt i butik utan i stort sett
är hänvisade till skriftligt rekvisitionsförfarande, från nykterlietspolitisk
synpunkt utgör tillräcklig grund för utredningens avvisande av den allmänna
inköpsregistreringen. Förbundet medger dock att stora praktiska
svårigheter uppenbarligen skulle möta, om man genomförde en allmän inköpsregistrering
i dagens läge i jämförelse med vad som skulle ha blivit
fallet om en sådan ordning införts omedelbart vid motbokens avskaffande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Kostnaderna skulle också, påpekas det, bli mycket betydande. Kostnadsfrågan
bör emellertid, understryker förbundet, inte få tillmatas avgörande
roll, om enighet kan uppnås om den nykterhetspolitiska motiveringen för
allmän inköpsregistrering. Sammanfattningsvis uttalar landsforbundet att
förbundet mot bakgrunden av dagens nykterhetsläge vill lämna frågan om
värdet av en registrering öppen i avvaktan på en grundligare utredning
av denna fråga än den nykterhetslagkommittén presterat. Om kommitténs
utredning rörande spritinköpen anför förbundet i övrigt följande.

Den undersökning, som utredningen gjort rörande spritmkopen på vissa
utlämningsställen, lider av svagheter, som kommittén sjalv angivit bestå i
att den avsett »begränsade områden, huvudsakligen mindre tätorter med
någon eller några större industrier jämte kringliggande landsbygd» och
icke heller berört något storstadsdistrikt. Vidare forutsattes att vissa kunder
som i princip varit hänvisade till rekvisitionsförfarandet, begagnat
möjligheten att göra inköp vid besök på ort, där systembutik finnes. De
undersökta orterna har varit Tierp, örkelljunga, Grebbestad, Bengtsfors
Töreboda, Tor sby, Vansbro, Malung, Ange, Åsele och Vilhelmina. Att bland
de 40 000 invånarna i dessa områden skulle finnas ett representativt urval av
rusdrycksköpare förefaller Landsforbundet mindre troligt. De reservationer,
som utredningen själv gör beträffande representativiteten i denna
undersökning, måste enligt Landsförbundets mening bedömas som mera
vägande än utredningen finner vara fallet.

Inte heller 10GT anser att frågan om en allmän inköpsregistrering blivit
tillräckligt utredd. IOGT anför bl. a. följande.

Det aktuella nykterhetspolitiska läget är enligt Godtemplarordens mening
så allvarligt, att det i och för sig skulle kunna ge anledning till en mkopsregistrering.
De utredningar, som nykterhetslagkommittén presterat som
motiv för kommitténs nykterhetspolitiska slutsatser på denna punkt, kan
emellertid inte Godtemplarorden finna övertygande. Undersökningarna har
utförts på ett material, som icke kan anses fullt representativt. De lider
dessutom av andra brister, som kommittén själv påpekat.

Liknande synpunkter framförs av Nationaltemplarorden.

Beträffande kommitténs utredning om spritinköpen gör även Centralförbundet
för nykterhetsundervisning vissa uttalanden. Sålunda finns det enligt
förbundets mening inte någon täckning för kommitténs uttalande att
tendenserna i undersökningen äger viss allmängiltighet. Då undersökningen
huvudsakligen omfattat mindre tätorter och inte heller kunnat inkludera
alla inköp på dessa orter, kan den, menar förbundet, inte ge ens en någorlunda
riktig uppfattning för hela landet om kundernas fördelning på olika
inköpsnivåer eller om andelen missbrukare bland kunderna, allra minst i
de största städerna.

Som tidigare nämnts, har ett par länsnykterhetsnämnder ifrågasatt en
försöksverksamhet med allmän registrering. Enligt länsnykt erhet snämnden
i Stockholms län skulle man härigenom vinna större klarhet i frågan, om
värdet av en inköpsregistrering från nykterhetssynpunkt är så stort att det
motiverar de avsevärda kostnaderna för en sådan registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Kommitténs förslag om en begränsad registrering av inköp,
avseende sådana fall då misstanke om langning eller missbruk föreligger,
tillstyrkes av riksåklagarämbetet, statspolisintendenten, statens ungdomsråd,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus,
Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län, nykterhetsnämnden
i Stockholm och sju länsnykterhetsnämnder, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, IOGT, Nationaltemplarorden, De kristna samfundens
nykterhetsrörelse, Landsorganisationen och Högerns ungdomsförbund, överståthållarämbetet
har intet att erinra mot att anteckning på begäran av nykterhetsnämnd
kan ske beträffande inköp av personer som misstänks för alkoholmissbruk.

Av de remissinstanser, som uttalat sig särskilt i fråga om den begränsade
registreringen, har kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västerbottens län, ett par länsnykterhetsnämnder,
Nya systemaktiebolaget, Föreningen Sveriges stadsfiskaler
samt Sveriges akademikers centralorganisation avstyrkt förslaget, medan
länsstyrelsen i Kronobergs län för sin del betvivlar dess praktiska värde.
Flera av de avstyrkande remissinstanserna anser att någon särskild föreskrift
om samarbete mellan systembolaget och polismyndigheterna samt de
nykterhetsvårdande myndigheterna inte är erforderlig. Enligt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län torde den nuvarande ordningen kunna tillämpas
även i fortsättningen.

De remissinstanser, som tillstyrker nykterhetslagkonmiitténs förslag, framhåller
att det för polisen i dess brottsbekämpande verksamhet liksom för de
nykterhetsvårdande myndigheterna skulle bli till stor nytta att få tillgång
till uppgifter om misstänkta personers inköp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar, i likhet med nykterhetslagkommittén,
om att personalen i systembutikerna redan nu i vissa fall för anteckningar
om inköp, som tyder på missbruk eller ger anledning till misstanke
att de inköpta varorna är avsedda för den illegala sprithandeln. Erfarenheterna
av denna inköpsregistrering har enligt länsstyrelsens mening
hittills varit goda. De nykterhetsvårdande myndigheterna har i inte få fall
fått sin uppmärksamhet riktad på personer, vilkas missbruk varit okänt
och blivit röjt genom inköpens omfattning. Vidare har, framhåller länsstyrelsen,
inköpsrapporterna från systembutikerna i ett flertal fall givit polisen
värdefulla upplysningar vid bekämpningen av langningen. Om man
såsom orealistisk avvisar tanken på en allmän inköpsregistrering, utgör
enligt länsstyrelsen denna begränsade registrering ett av de få verksamma
medel, som för närvarande står till buds när det gäller att vid försäljningen
göra en insats mot rusdrycksmissbruket, ungdomsfylleriet och langningen.

Även riksåklagarämbetet framhåller att en partiell inköpsregistrering
skulle kunna vara till god hjälp för nykterhetsnämnder och polismyndigheter
när det gäller att inringa langare och missbrukare. Ämbetet vill emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

lertid understryka angelägenheten av att registreringen ordnas så, att de
ifrågavarande köparna och andra kunder i försäljningslokalen inte uppmärksammar
antecknandet av inköpet, en ordning som enligt ämbetet inte
torde vara omöjlig att genomföra. Ämbetet utgår från att det samarbete, som
redan nu förekommer mellan polis och systembolag, kan fortgå i stort sett
som hittills även efter införandet av ett system med partiell registrering.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anför.

Länsnykterhetsnämnden vill understryka, att den procentuellt lilla del
av befolkningen, som är misskötsam ur nykterhetssynpunkt eller sysselsätter
sig med spritlangning, utgör en allvarlig belastning i samhället. Det kan
därför anses befogat, att denna inköparkategori blir föremål för speciell
uppmärksamhet med avseende å sina inköp. De försöksvis hittills företagna
inköpsregistreringarna av sådana fall ha givit värdefulla upplysningar,
särskilt vid uppspårandet av langare. Det har emellertid också i flera fall
lett till upptäckt av alkoholmissbrukare, vilka kommit under behandling. I
den mån registreringen begäres av polismyndighet eller nykterhetsnämnd
är den ett värdefullt komplement i utredningsverksamheten. Länsnykterhetsnämnden
har funnit, att sådan registrering väl går att genomföra även
i så stora städer som Malmö och Hälsingborg. En förutsättning för ett gott
resultat är emellertid, att affärspersonalen både kvalitativt och kvantitativt
utrustas på sådant sätt, att den grannlaga uppgiften kan genomföras.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och IOGT tillstyrker visserligen
kommitténs förslag på denna punkt men framhåller samtidigt att man inte
bör överskatta effekten av en partiell inköpsregistrering.

För det fall att en begränsad inköpsregistrering av nu ifrågasatt typ skulle
införas hemställer några remissinstanser om vissa modifikationer i kommitténs
förslag. Länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län och Svenska
nykterhetsvårdsförbundet föreslår sålunda att särskilda skäl skall krävas
för registrering. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att registrering på systembolagets
initiativ bör få ske endast efter beslut av person i ansvarig ställning
inom systembolaget, medan länsstyrelsen i Östergötlands län slutligen
menar att registrering skall kunna påkallas även av allmän åklagare.

Flera av de remissinstanser, som avstyrker kommitténs förslag om begränsad
registrering, delar kommitténs uppfattning om värdet för polismyndigheter
och nykterhetsnämnder av att få uppgifter om inköp i fall, då
langning eller missbruk misstänkes, men anser, som antytts i det föregående,
att uppgiftslämnandet kan ske utan särskild föreskrift i Rff.

Kontrollstyrelsen framhåller sålunda att det i många fall kan vara av
stort intresse för nykterhetsnämnd eller polismyndighet att få upplysning
om anmärkningsvärda inköp eller om fall då inköp vägrats. Då ett samarbete
mellan dessa myndigheter och systembolaget redan nu förekommer,
anser emellertid styrelsen någon särskild föreskrift härom inte vara erforderlig.

Även enligt Nya systemaktiebolaget bör syftet med kommitténs förslag
kunna nås genom att den form av samarbete, som nu bedrives mellan bolaget
samt nykterhetsnämnder och polismyndigheter, får en vidgad omfatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

ning. Särskilda föreskrifter för samarbetet finner inte heller systembolaget
vara erforderliga. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Värmlands
och Västerbottens län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför.

Föreningen anser effektiva åtgärder mot langning vara ett av de angelägnaste
medlen mot spritmissbruket inte minst bland ungdomen. Bekämpningen
av langarverksamheten är främst ett polistaktiskt problem. Ett intimt
samarbete mellan polisen och systembolagen bör vara självklart. I stor utsträckning
bör god effekt kunna uppnås genom överenskommelser om underrättelseskyldighet
och interna noteringar utan lagstiftning.

Socialstyrelsen hävdar för sin del att man, om inköpshindrande åtgärder
skall vidtagas mot enskilda personer, bör vara övertygad om dessa åtgärders
nytta och effektivitet. Man bör vidare, framhåller styrelsen, väga denna nytta
och effektivitet mot det obehag och ohägn som genom åtgärden vållas de
skötsamma kunderna. Från dessa synpunkter är kommitténs förslag enligt
styrelsens mening inte tillfredsställande. Styrelsen anför härom.

De personer för vilka inköpsregistrering kommer i fråga, torde i stor utsträckning
vara sådana, som ändock ådrar sig butikspersonalens uppmärksamhet
och eventuellt blir vägrade inköp eller är medvetna om sin svaghet
och i görligaste mån gör sina inköp genom annan. Registreringen blir med
säkerhet tidskrävande, varigenom den kommer att vålla olägenhet för kunderna,
inte minst för dem som inte beröres av registreringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför.

Värdet av den av kommittén föreslagna registreringen av vissa köpare av
rusdrycker synes länsstyrelsen framförallt vara, att nykterhetsnämnd därigenom
skulle kunna erhålla viss bevisning angående misstänkta fall av
alkoholmissbruk. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om nykterhetsnämnderna
i större utsträckning skulle komma att begagna sig härav. Att registreringen
skulle ha någon större betydelse för uppspårandet av langare
förefaller länsstyrelsen mindre sannolikt. De, som sysslar med detta slags
hantering torde, med vetskap om att deras inköp kunna registreras inom
det egna och kringliggande län, säkerligen utan större svårigheter kunna
förflytta sig till för dem säkrare platser för inköp. Risk föreligger också att
langningen kan bliva fast organiserad och att langarnas tjänster bliva mera
efterfrågade och lönande. Dessutom torde överlåtelserna komma att avsevärt
tilltaga i omfattning.

Nyktcrhetslagkommitténs förslag om skärpning av reglerna angående a vstängning
av vissa missbrukare från inköpsrätt tillstyrkes eller lämnas
i princip utan erinran av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, statens
ungdomsråd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, tre länsnykterhetsnämnder,
utredningen för översyn av brottsrcgistreringen, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, IOGT, Nationaltemplarordcn, De kristna samfundens
nykterhetsrörelse, Landsorganisationen samt Högerns ungdomsförbund,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Skaraborgs län är dock tveksamma,
om rattfylleri bör tas med bland de brott som föranleder avstängning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

BI. a. riksåklagarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter
vissa jämkningar av kommitténs förslag. Riksåklagarämbetet anser sålunda
att minst två rattfylleribrott skall fordras för avstängning, medan
länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar att för avstängning skall krävas
minst tre vanliga fylleriförseelser.

Förslaget avstyrkes av kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens
län, nykterhetsnämnden i Stockholm och tio länsnykterhetsnämnder,
Nya systemaktiebolaget, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Svenska nykterhetsvårdsförbundet samt Svenska nykterhetsfrämjandet.

Förslaget om automatisk avstängning av personer, som gjort sig skyldiga
till vissa brott mot nykterhetsvårdslagen eller barnavårdslagen, tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser som berört frågan.

De remissinstanser, som tillstyrker kommitténs förslag, anser i likhet
med kommittén en utökad användning av avstängningsinstitutet värdefullt
och väl motiverat. Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen samt
länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län, har inskränkt sig till mera
allmänna uttalanden i sådan riktning. Landsorganisationen uttalar för sin
del att den förändring i försäljningslagstiftningen, som gjordes 1957 i syfte
att begränsa möjligheterna för grova missbrukare att inköpa rusdrycker,
inte lett till önskat resultat. Ungdomsfylleriet har i stället ökat. Landsorganisationen
finner därför ytterligare åtgärder nödvändiga för att motverka
missbruket i samband med den fria utminuteringen.

Den reaktion från samhällets sida mot fylleri- och rattfylleribrotten, som
ett genomförande av förslaget skulle innebära, finner man från nykterhetsorganisationernas
sida väl motiverad.

Nationaltemplarorden anför sålunda.

Här införes en avstängningsregel som skiljer sig från tidigare. Nationaltemplarorden
finner det emellertid väl motiverat att samhället på detta sätt
krattigare reagerar mot rattfylleribrott. Att mer än en fylleriförseelse under
senaste 12 månaderna på samma sätt skulle föranleda avstängning finner
inte heller Nationaltemplarorden omotiverat. Ett bruk som fått sådan omfattning
att samhället måste ingripa bör betraktas som så allvarligt, att vederbörande
får erfara den samhällets reaktion som avstängning innebär,
även om han icke i lagens mening kan betraktas som missbrukare. Avstängningen
får sin främsta betydelse som ett uttryck för samhällets allvarliga
reaktion. &

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, som särskilt uppehåller sig vid
rattfylleribrottet, anför för sin del bl. a. följande.

Landsförbundet finner det vara angeläget, att möjligheterna till avstängning
från spritinköp av alkoholmissbrukare av skilda kategorier utvidgas
och effektiveras. De kostnader och besvär detta kan medföra måste anses
vara väl motiverade. Att samhällets reaktion mot rattfylleriet ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

skärps genom att den dömde automatiskt avstänges från spritinköp hälsar
förbundet med tillfredsställelse. Å andra sidan får väl detta ingripande icke
betraktas som så särskilt betydelsefullt i sak utan mera som ännu ett officiellt
uttryck för samhällets allvarliga syn på brott mot trafiknykterhetslagstiftningen.
Automatisk avstängning av den som begått mer än en fylleriförseelse
under en tolvmånadersperiod kan måhända te sig som en i viss
mån diskutabel åtgärd men Landsförbundet anser sig icke böra resa någon
invändning däremot.

IOGT framför liknande synpunkter.

Att låta även rattfylleri medföra avstängning från rusdrycksinköp finner
De kristna samfundens nykterhetsrörelse vara ägnat att ytterligare inskärpa
allvaret i kravet på nykterhet i trafiken. Med den nu rådande trafikintensiteten
och med hänsyn till vad man vet om även små alkoholmängders
roll vid trafikolyckorna anser organisationen, att även rattonykterhet bör
föranleda avstängning.

Som förut nämnts, önskar ett par av de remissinstanser, som i princip
inte haft något att invända mot kommitténs förslag, att vissa jämkningar
vidtages däri.

Sålunda anser riksåklagarämbetet det vara tveksamt, om en person, som
befunnits skyldig till ett enda rattfylleribrott, skall anses ha därigenom
blivit så allvarligt belastad från nykterhetssynpunkt att avstängning är motiverad.
Flertalet av dem, som åtalas för rattfylleri, torde visserligen, framhåller
ämbetet, utgöras av verkliga alkoholmissbrukare. Ämbetet vill emellertid
ändock ifrågasätta, om ett rattfylleribrott i tillräcklig grad indicerar
missbruk, och vill för sin del som förutsättning för avstängning uppställa
två rattfylleribrott inom en tid av tolv månader före ett avstängningsbeslut.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser den av kommittén föreslagna regeln
om avstängning i samband med fylleri vara alltför sträng och förordar
att åtminstone tre tylleriförseelser skall föreligga innan avstängning kommer
i fråga.

över st åthållar ämbetet har visserligen inte i och för sig velat motsätta sig
ett genomförande av kommitténs förslag på förevarande punkt. Ämbetet hyser
emellertid betänkligheter beträffande lämpligheten av att rattfylleri skall
medföra avstängning. Rattfylleri är, anför överståthållarämbetet, väsentligen
ett brott riktat mot trafiksäkerheten, och det rätta ingripandet för att undanröja
den fara i detta hänseende, som en rattfyllerist representerar, är
enligt ämbetet körkortsåterkallelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län intager i princip samma ståndpunkt som
överståthållarämbetet och anmärker bl. a. följande.

Beträffande de kategorier, som föreslagits skola uppföras å sådan lista
(spärrlista), finner länsstyrelsen det kunna ifrågasättas, om personer, vilka
gjort sig skyldiga till rattfylleri, enbart på grund härav under viss tid böra
avstängas från spritinköp. Lagen om trafikonykterhet har införts ur preventiv
trafiksäkerhetssynpunkt och har sålunda i och för sig ringa beröringspunkt
med förslaget i övrigt, som omfattar missbrukare och personer,
som genom sina lagstridiga åtgärder möjliggöra spritmissbruk eller förleda

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

ungdom till bruk av alkohol. Det torde vidare böra uppmärksammas, att
lagen om trafikonykterhet för närvarande är föremål för översyn. Ingripandet
mot personel-, som under ett år gjort sig skyldiga till mer än en fylleriförseelse,
finner länsstyrelsen ur preventiv synpunkt ändamålsenligt. Emellertid
finns en varierande »fyllerifrekvens» mellan orterna, vilken i sin
mån torde vara beroende av polisens aktivitet gentemot fylleristerna. En
icke enhetlig avspärrningsnorm kan sålunda i praktiken uppstå.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som för sin del inte velat ta bestämd
ståndpunkt till förslaget, anför följande.

Det kan över huvud ifrågasättas om detta brott, som ju har sin grund i
vederbörandes trafikfarlighet och förutsätter ett relativt måttligt alkoholbruk,
bör föranleda avstängning. Samhället reagerar ju här redan med både
straff och indragning av körkort. Därtill kommer emellertid, att personer
kan visa en jämförlig omdömeslöshet i närliggande situationer t. ex. vid
förande av båt, tåg eller flygplan. Andra fall torde ävenledes utan svårighet
kunna anföras, där personer till följd av alkoholbruk i vissa situationer
visar en omdömeslöshet jämförlig med en rattfyllerists. Med hänsyn till det
sagda bör antingen kretsen av missbrukare vidgas eller begränsas till endast
fyllerister.

Några remissinstanser gör vissa erinringar mot förslaget i fråga om avstängningstidens
bestämmande. Utredningen för översgn av brottsregistreringen
erinrar sålunda om att lagakraftägande dom, särskilt beträffande
rattfylleri och langning, föreligger först lång tid efter gärningens begående.
Detta förhållande synes utredningen böra föranleda en omprövning
av grunderna för spärrtidens beräkning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
förordar att spärrtiden i de nu aktuella fylleri- och rattfyllerifallen bör vara
ett år och inte, som kommittén föreslagit, endast sex månader. Även Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund och IOGT anser den föreslagna avstängningstiden
i dessa fall väl kort.

I det nu aktuella sammanhanget framför slutligen överståthållarämbetet
yrkande om att avstängningstiden för langare — vilka redan nu kan bli
föremål för avstängning — i särskilt kvalificerade fall skall kunna omfatta
längre tid än ett år. Beslut om sådan förlängning anser ämbetet böra fattas
av nykterhetsnämnd.

Bland de remissinstanser, som avstyrker kommittéförslaget, sätter några
i fråga, huruvida avstängningsförfarandet över huvud skulle kunna få någon
verkan i nykterhetshänseende i de nu aktuella fallen. Kontrollstyrelsen anser
sålunda att ett första villkor för att en kontrollåtgärd skall bli effektiv uppenbarligen
är att både de som påkallar den och de som skall verkställa den,
d. v. s. nykterhetsnämnderna respektive systembolagets personal, är övertygade
om dess nytta. Styrelsen anför.

En sådan automatiskt verkande avstängningsregel, som utredningen föreslår
och som icke är förbunden med närmare prövning av de avstängdas
alkoholproblem och personliga förhållanden i allmänhet, får lätt viss karaktär
av godtycklighet. Det finns många personer med svåra alkoholproblem,
som aldrig eller endast undantagsvis gör sig skyldiga till fylleriförseelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

I den mån de icke blir föremål för åtgärd från nykterhetsnämnd, kommer det
efter ett eventuellt genomförande av utredningens förslag alltid att finnas
en relativt stor grupp av personer, som med minst lika goda skäl borde
slå i spärrlistorna som många av dem som skulle komma att finnas upptagna
däri. Då därtill kommer att de avstängdas psykologiska reaktioner kan vara
svåra att förutse, blir den nykterhetspolitiska effekten av det ökade avstängningsförfarandet
svår att bedöma.

Styrelsen uttalar vidare att viss uppmärksamhet även borde ägnas åt de
avstängdas egna reaktioner på avstängningsåtgärden. Särskilt svårare missbrukare
torde ofta ha svårt, påpekar styrelsen, att själva inse nyttan av en
avstängning eller nyttan av avhållsamhet från alkoholbruk över huvud. Skulle
de därtill märka att avstängningsåtgärden inte är effektiv, minskas därmed
respekten för samhällets nykterhetsvårdande verksamhet, anser kontrollstyrelsen.

En viktig fråga, som inte får förbises i detta sammanhang, är enligt Nya
systemaktiebolaget, hur en sådan generell sanktion som den föreslagna
kommer att uppfattas av vänner och anhöriga till den som drabbas. Risken
att den andra fylleriförseelsen i stor utsträckning kommer att betecknas
som en olyckshändelse är uppenbarligen mycket stor, menar bolaget. Denna
risk ökar i den mån rena tillfälligheter — t. ex. den omständigheten
att en fylleriförseelse inträffar omedelbart före eller efter slutet på en
tolvmånadersperiod — kan bli avgörande för en avstängningsåtgärd. I sådana
fall skulle den sannolika effekten bli, att vänner och släktingar till
den som drabbats av åtgärden villigt skulle hjälpa den avstängde med överlåtelser.
Än mera negativa biverkningar kan enligt bolaget befaras, om den
uppfattningen skulle tränga genom att åtgärden verkar orättvist på grund
av att vissa samhällsmedborgare har större möjligheter än andra att undgå
den förödmjukande påföljd som en tidsmässig avstängning från alkoholinköp
av många anses innebära. En sådan avstängning skulle, liksom på sin tid en
motboksindragning, komma att betraktas på samma sätt som förlust av en
medborgerlig rättighet, uttalar bolaget. Detta erinrar också om den möjlighet
att undgå effekten av en avstängning som restaurangbesök skulle utgöra.

Länsnyktcrhetsnumnden i Stockholms län anför.

Även om länsnämnden icke vill beteckna avstängningsförfarandet som helt
verkningslöst som nykterhetsvårdande åtgärd, förefaller Kommitténs förslag
om ytterligare utökning av antalet avstängda icke vara av större värde ur
nykterhetsvårdssynpunkt. För att ett sådant förslag skall genomföras måste,
enligt länsnämndens mening, mera konkreta bevis om avstängningens nytta
föreligga. Sådana bevis har Kommittén icke förebragt. Därutöver må anföras,
beträffande de nya kategorier som Kommittén föreslår skola avstängas, att
ingripandet för dessa merendels kommer att te sig oförståeligt och med
största sannolikhet medför ökning av ombudsinköpen. Även utformningen av
bestämmelserna om den automatiska avstängningen kan föranleda tvekan.
Anledningen till avstängning skall vara själva fylleriförseelsen (den upprepade)
eller rattfylleribrottet. Avstängning sker dock icke förrän lagakraftägande
dom föreligger, vilket kan vara åtskilligt senare. Avstängningen skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

sedan gälla viss tid efter införandet i spärrlistan, vilket ger den karaktär av
ett slags straffpåföljd, som icke anknyter till den aktuella situationen. Det
har vidare icke klargjorts, hur medverkan eller anstiftan av rattfylleribrott
skall behandlas.

Beträffande de kostnader för statsverket, som de föreslagna åtgärderna
skulle medföra, uttalar länsstyrelsen i Norrbottens län att resultatet av åtgärderna
inte synes komma att stå i skäligt förhållande till de med åtgärderna
förenade kostnaderna och inte heller till arbetsbelastningen för försälj
ningspersonalen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om man inte inom ramen för den
gällande ordningen kan åstadkomma en effektivisering av avstängningsförfarandet
genom intimare kontakt mellan systembolaget, å ena, samt polis
och nykterhetsnämnder, å andra sidan, utan att personer dömda för rattfylleri
eller flera fylleriförseelser automatiskt skall behöva uppföras på
spärrlistor genom omständligt uppgiftslämnande. Härigenom skulle, anser
länsstyrelsen, de ökade olägenheter för allmänheten och de avsevärda merkostnader,
som förslagen medför, bortfalla samtidigt som man likväl skulle
nå syftet med de föreslagna åtgärderna, nämligen att göra åtkomsten av rusdrycker
svårare för ungdomar, missbrukare och langare.

Åtskilliga av de remissinstanser, som avstyrkt kommitténs förslag, betonar
att det bör ankomma på de nykterhetsvårdande organen att i varje särskilt
fall pröva, huruvida avstängningsåtgärd bör ifrågakomma. De grupper
av missbrukare, som föreslås bli föremål för automatisk avstängning, omfattar
inte alltid, framhåller dessa remissinstanser, personer som är hemfallna
åt alkoholmissbruk.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör sålunda av såväl systematiska
som praktiska skäl ett beslut om avstängning i princip ankomma på de nykterhetsvårdande
organen och meddelas endast efter närmare prövning av
det enskilda fallet. Allmänna uttalanden av samma innebörd gör också Föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet finner likaledes att alla avstängningar
bör ske efter individuell prövning i varje särskilt fall av ett nykterhetsvårdsorgan
— länsnykterhetsnämnd eller kommunal nykterhetsnämnd — och att
nykterhetsvårdande synpunkter bör få vara avgörande i frågan om avstängning
skall komma till stånd. För dessa avstängningar är enligt förbundet bestämmelserna
i 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen tillfyllest. Förbundet anför
vidare.

Den av kommittén föreslagna generella avstängningen av personer med
mer än en fylleriförseelse under en tidsperiod av tolv månader eller den
som gjort sig skyldig till rattfylleri kan givetvis vara föremål för olika uppfattningar.
Sett ur nykterhetsvårdssynpunkt vore ett generellt avstängningsförfarande
av visst psykologiskt värde då den negativa åtgärd, som avstängning
från inköp innebär, icke behövde beslutas av det nykterhetsvårdande
organet. En generell åtgärd är dock alltid otymplig och kan i sin tilllämpning
förorsaka negativa reaktioner ur vårdsynpunkt. Detta särskilt som
lagakraftvunnen dom måste vara förutsättning för avstängningsåtgärden,

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Med kännedom om att i många fall en betydande tid kan förflyta mellan
förseelsens begående och att dom avkunnas och vunnit laga kraft kan en avstängning
tidvis träda i funktion först långt efter förseelsens begående och
då icke få avsedd effekt utan enbart skapa negativa reaktioner hos den avstängde.

Länsnykterhetsnämnden i Västernorrlands län anför.

Länsnykterhetsnämnden kan icke finna, att den som gjort sig skyldig till
fylleriförseelser mer än en gång under de senaste tolv månaderna eller rattfylleri
automatiskt bör betraktas som en grov alkoholmissbrukare. I icke så
få fall kan man räkna med att alkoholmissbruket är lindrigt och av engångsnatur
och i andra fall kan man räkna med att alkoholmissbruk över huvud
taget är svårbevisbart. Som ett minimikrav bör uppställas, att alla som anses
böra bli föremål för avstängning från rätten att inköpa rusdrycker blir föremål
för en noggrann utredning från nykterhetsnämndens sida.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter.

Vissa skäl kan, framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, utan tvekan
anses tala för den föreslagna automatiska avstängningsmetoden. De fördelar,
som kan vinnas genom en obligatorisk avstängning av rattfyllerister
och återfallsfyllerister, motsvarar emellertid enligt länsstyrelsens mening på
intet sätt de med förfarandet förbundna olägenheterna, till vilka länsstyrelsen
först och främst räknar den nödvändiga kombinationen med allmän legitimationskontroll.
Länsstyrelsen anser vidare att den automatiska avstängningen
skulle innebära ett frångående av den nuvarande huvudprincipen
inom nykterhetsvården, nämligen den individuella behandlingen.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län hävdar å sin sida att, liksom
hittills, endast grova missbrukare och sådana lindrigare missbrukare som
själva lämnar sitt medgivande till åtgärden bör tas upp på spärrlista. Avstängning
bör här ske efter beslut av de nykterhetsvårdande organen —
automatisk avstängning bör förekomma endast beträffande langare och därmed
jämförliga. En automatisk avstängning i fall av missbruk kan enligt
nämnden komma att inverka menligt, då den som blir avstängd redan är
föremål för pågående nykterhetsvårdande åtgärder. Länsnykterhetsnämnden
finner det för övrigt inte helt uteslutet att avstängningsåtgärder vinner
viss resonans hos allmänheten, om endast grova alkoholmissbrukare och
langare blir föremål för sådana åtgärder.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar att, eftersom de föreslagna avstängningsåtgärderna
förutsätter lagakraftvunnen dom, relativt lång tid kan
komma att förflyta mellan förseelsens begående och avstängningens ikraftträdande.
Större fördelar skulle enligt länsstyrelsen stå att vinna, om nykterhetsnämnden
vid underrättelse angående sådan förseelse som här är aktuell,
omedelbart verkställde utredning om vederbörandcs alkoholvanor och
därefter vidtog de åtgärder som kunde anses påkallade.

I flera av de yttranden, i vilka kommittéförslaget på denna punkt avstyrkts,
har som en olägenhet med den föreslagna utvidgningen av avstängningsinstitutet
anförts att spärrlistorna skulle bli alltför omfattande.

il Bihang till riksdagens protokoll 1963. t samt. /Yr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Några remissinstanser förordar för sin del en effektivare tillämpning av
nu gällande lagstiftning eller en utökning inom nykterhetsvårdslagens ram
av avstängningsmöjligheterna framför den föreslagna automatiska avstängningen
av missbrukare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda.

Nu gällande lagstiftning ger vidsträckta möjligheter till ökat ingripande
på detta område. Det är därför enligt länsstyrelsen onödigt att under sådana
förhållanden föreslå nya regler, som för övrigt presumerar missbruk
även i sådana fall, där missbruk i vedertagen mening icke visats föreligga.

Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att åtgärder vidtages för en effektivare
tillämpning av nu gällande lagstiftning. Bland annat torde det vara påkallat
att göra en undersökning, i vilken omfattning länsnykterhetsnämnder och
därtill bemyndigade lokala nämnder utnyttjat avstängningsrätten, samt att
söka skapa likformighet i bedömningen nämnderna emellan.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län skulle en bättre nykterhetsfrämjande
effekt uppnås, om avstängningsåtgärderna i större utsträckning än hittills
riktades mot sådana alkoholmissbrukare som i en eller annan form är föremål
för åtgärder från nykterhetsnämnds sida. Avstängningsåtgärderna bör
enligt länsstyrelsen i dessa fall i erforderlig utsträckning kombineras med
positiva hjälpåtgärder.

Nya systemaktiebolaget anser att, om en utvidgning av avstängningsförfarandet
skall genomföras, detta bör ske genom nykterhetsnämnderna, som
bör få ändrade direktiv härför, baserade på att avgörandet inte skall träffas
efter schablon med fixerat antal fylleriförseelser utan efter bedömning
av de enskilda fallen. Bolaget anför.

En sådan ändring av nuvarande praxis skulle icke utesluta möjligheterna
för en väsentlig ökning av antalet avstängda. Det skulle däremot bättre harmoniera
med den inställning till frågan om tvångsåtgärder vid upprepade
fylleriförseelser som nykterhetsvårdsutredningen givit uttryck åt i sitt år
1961 avgivna betänkande. Utredningen föreslog nämligen, att bestämmelsen
om att tvångsåtgärder skall kunna vidtagas mot den som under en tvåårsperiod
dömts för minst tre fylleriförseelser skall utgå ur nyktershetsvårdslagen.

Ingå erinringar har framförts mot nykterhetslagkommitténs förslag såvitt
avser de områden spärrlistorna skall omfatta. Länsstyrelsen i Blekinge län
anser det riktigt att langare spärras även i angränsande län, dock endast
under förutsättning att en tillfredsställande identifiering av de spärrade
kan ske på försäljningsställena. Länsstyrelsen i Värmlands län har framfört
önskemål om att listorna skall utformas och distribueras så, att de
erbjuder möjlighet till avstängning från inköp även i angränsande län på
utminuteringsställen nära länsgränsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
framhåller att det är angeläget att spärrlistorna kommer att omfatta lämpligt
avvägda områden.

Nykterhetslagkommitténs förslag om befogenhet för personalen i systembutikerna
att vägra inköp då missbruk kan misstänkas och då nära

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

anhörig till spärrad person önskar göra inköp tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av socialstyrelsen, statens ungdomsråd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands och Norrbottens län, nykterhetsnämnden i Stockholm
och sex länsnykterhetsnämnder, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska
nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund samt De
kristna samfundens nykterhetsrörelse. Kontrollstyrelsen samt länsstyrelsen
i Malmöhus län och två länsnykterhetsnämnder tillstyrker förslaget utom
i vad avser inköpsvägran riktad mot nära anhörig till spärrad. Nya systemaktiebolaget
vill inte motsätta sig förslaget men anmäler viss tveksamhet
i frågan. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län
ifrågasätter lämpligheten av att genomföra förslaget.

Förslaget avstyrkes, i den mån det särskilt berörts i yttrandena, helt av
riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län, tre länsnykterhetsnämnder
samt Sveriges akademikers centralorganisation.

Av de remissinstanser, som tillstyrker kommitténs förslag, har länsstyrelsen
i Östergötlands län och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund endast
gjort mera allmänna uttalanden om värdet av att genomföra förslaget.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller sålunda att vunna erfarenheter
synes visa alt vidgade befogenheter för systembutikernas personal att
vägra inköp är erforderliga. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund understryker
att det är angeläget att hutikspersonalen får auktoritativ möjlighet
att vägra inköp även i de här berörda fallen.

Även överståthållarämbetet framhåller värdet av att möjligheterna att
vägra inköp vidgas. Ämbetet anför.

De föreslagna i viss mån utvidgade befogenheterna för butikspersonalen
att vägra utlämning av rusdrycker innebära givetvis, att på denna läggas
mycket grannlaga uppgifter. Väl torde med de föreslagna bestämmelserna
icke kunna uteslutas, att undantagsvis lojala köpare bli utsatta för obehag.
Enligt överståthållarämbetets mening äro dock fördelarna med skärpt vaksamhet
vid försäljningen så uppenbara, att de olägenheter, vilka må kunna
uppkomma, motvägas. överståthållarämbetet har således i huvudsak ej
något att erinra mot förslaget i denna del. Jämkning synes emellertid böra
ske i den bestämmelse enligt vilken, där ej annat framgår av omständigheterna,
illojalt försäljningssyfte skall anses föreligga hos den, som iakttagits
tillsammans med någon, som kan antagas ej ha fyllt 21 år. Sådan/
syfte torde i nu angivet fall böra antagas föreligga allenast därest särskilda
skäl därtill äro.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar för sin del att en tillämpning av de
föreslagna bestämmelserna kommer att ställa stora krav på butikspersonalen.
Länsstyrelsen förutsätter vidare att varje vägran skall anmälas till personal
i ansvarig ställning inom systembolaget.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes ett genomförande av förslaget
inte medföra alltför stora olägenheter för allmänheten. Det finns enligt
länsstyrelsen å andra sidan ej heller anledning afl hysa alltför stora

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

förväntningar beträffande den föreslagna åtgärdens nykterhetspolitiska effekt.

Nya systemaktiebolaget hyser för sin del viss tveksamhet beträffande det
praktiska värdet av förslaget. Bolaget anför.

Även om man bortser från att den mänskliga faktorn alltid innebär risk
för en subjektiv bedömning, synes de av kommittén i lagtexten införda
indikationerna för vägran att utlämna rusdrycker endast i mycket begränsad
omfattning kunna utnyttjas. I de större städerna torde sålunda täta
inköp samma dag icke kunna uppmärksammas, eftersom kunden kan fördela
inköpen på flera butiker. Icke heller torde personalen annat än rent
undantagsvis bli i tillfälle att iaktta, om en köpare inom butiken eller i
dess närhet uppehåller sig tillsammans med person som är berörd av alkoholhaltiga
drycker eller kan antagas ej hava fyllt 21 år eller som är upptagen
på spärrlista.

Svenska nykterhetsvårdsförbnndet, som i övrigt tillstyrker kommitténs
förslag i denna del, anser det tveksamt om det i Rff skall lämnas anvisningar
rörande fall då vägran att utlämna rusdrycker bör ske på grund av
misstanke om missbruk.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län ifrågasätter
som nämnts lämpligheten av att genomföra förslaget. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller att möjligheten för butikspersonalen
att vägra inköp bör anknytas till ett klart iakttagbart faktum, såsom att
köparen är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser att det kan ifrågasättas om enbart det förhållandet
att misstanke om missbruk föreligger skall få vara tillräcklig grund för
att vägra utlämning eller försändning. Länsstyrelsen anför.

Enligt förslaget skall bland annat den omständigheten att köpare inom
eller i närheten av utminuteringsstället iakttagits tillsammans med någon,
som varit synbarligen berusad av alkoholhaltiga drycker, kunna utgöra grund
för vägrat inköp. I det fall kunden varit tillsammans med synbart påverkad
person inom utminuteringsstället torde det för butikspersonalens vidkommande
ej erbjuda några svårigheter att göra sådana iakttagelser som kunna ligga
till grund för vägrad försäljning. I den andra situationen torde det vara
tveksamt vems eller vilkas iakttagelser som skola få utgöra grund för vägrat
inköp. Det torde nämligen för butikspersonalen vara omöjligt att kunna
få någon överblick av förhållandena utanför lokalerna såvida icke någon
eller några av personalen får till uppdrag att bedriva »spaningsverksamhet»
utanför lokalerna och rapportera misstänkta fall. Givetvis skola inkommande
meddelanden från patrullerande polismän eller personal från nykterhetsnämnder
och dylika också få beaktas. Anonyma anmälningar böra
dock under inga förhållanden få ligga till grund för vägrat inköp.

Av de remissinstanser, som helt avstyrker förslaget, framhåller flera att
svårigheter kommer att uppstå vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län.

I fråga om rätten för utminuteringsbutikernas personal att avvisa icke
avstängda kunder från inköp anser länsstyrelsen att denna rätt bör in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

skrankas till att avse fall, som för personalen äro relativt lätt bedömbara
eller till de fall, som redan finnas angivna i nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning.
De av kommittén föreslagna exempelfallen synes länsstyrelsen
till en del vara alltför svårbedömbara och kunna lätt giva anledning
till en formalistisk tillämpning och irritation.

Även länsstyrelsen i Kalmar län, som inte kan dela kommitténs uppfattning
om behovet av den föreslagna åtgärden, framhåller att det goda omdömet
hos personalen kommer att sättas på ytterst svåra prov vid tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna.

Länsnykterhetsnämnden i Västernorrlands län tar helt avstånd från tanken
på att systembolagets personal enbart på grund av misstankar av olika
slag skulle kunna vägra kunder inköp. Länsnykterhetsnämnden anför.

Det är här en betydelsefull skillnad mellan rätten att notera inköpens
omfattning och rätten att på enbart misstankar vägra inköp. Länsnykterhetsnämnden
finner att det klart strider mot kravet på klara bevis innan
någon skall kunna vägras rätten att inköpa rusdrycker. Rusdrycksförsäljningen
och nykterhetsvården är redan nu omgärdade av en mur av ovilja
och misstro från störa grupper i samhället. Det torde finnas all anledning
antaga att en mer eller mindre godtycklig vägran att försälja rusdrycker
i stor utsträckning kommer att förstärka oviljan och misstron mot nykterhetsvård
och nykterhetspolitik överhuvud taget.

Riksåklagarämbetet understryker att man i detta sammanhang även bör
beakta att butikspersonalen ej är underkastad ämbetsansvar. Ämbetet anför.

Det principiellt riktiga synes vara att i fall, då butikspersonalen misstänker
missbruk, inköpskontroll igångsättes eller hänvändelse sker till nykterhetsnämnd.
Om förslaget dock finnes böra genomföras, vill ämbetet
ifrågasätta lämpligheten av den lämnade exemplifieringen av de fall då
vägran skall kunna ske. Å ena sidan kan misstanke om missbruk föreligga
i andra fall än de angivna, medan å andra sidan de angivna fallen ej alltid
behöva indicera missbruk. Exemplifieringen synes därför ägnad att på ett
icke önskvärt sätt binda personalens handlande.

Som nämnts avstyrker bl. a. kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Malmön
hus län förslaget att butikspersonalen skall ges möjlighet att vägra försäljning
till person som är nära anhörig till spärrad.

Enligt kontrollstyrelsen kommer en föreskrift härom endast i begränsad
omfattning att kunna efterlevas, då butikspersonalen oftast skulle sakna
kännedom om de spärrades familjeförhållanden. Även med ingående kännedom
om köparens anhöriga och hans levnadsvanor över huvud kan det i
praktiken, framhåller styrelsen, vara ytterst svårt att bedöma vem varorna
i verkligheten är avsedda för. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller
att systembolagets personal skulle ställas inför oöverskådliga svårigheter
vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen.

Även om nykterhetslagkommitténs förslag angående allmän 1 e g i1
imationskontroll råder bland remissinstanserna delade meningar.
Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av riksåklagarämbetet, över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

ståthållaräinbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, nykterhetsnämnden i Stockholm och fem
länsnykterhetsnämnder, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska nvkterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, IOGT, Nationaltemplarorden
samt De kristna samfundens nykterhetsrörelse. Landsorganisationen
och Högerns ungdomsförbund accepterar att legitimationskontrollen
försöksvis skärpes. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län förordar
att legitimationskontrollen skall avse endast yngre personer, förslagsvis
sådana som kan antas inte ha fyllt 25 år. Länsstyrelsen i Blekinge län och
länsnykterhetsnämnden i Stockholms län ställer sig tveksamma till förslaget.
Generalpoststyrelsen framhåller att förslagets genomförande indirekt
skulle få mycket stor betydelse för lösningen av postverkets legitimationsproblem.
Av de nu nämnda remissinstanserna avstyrker länsstyrelsen
i Jämtlands län förslaget om att legitimationshandling skall vara försedd
med foto.

Av de remissinstanser, som särskilt berört frågan om allmän legitimationskontroll,
har konlrollstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län, sex länsnykterhetsnämnder,
Nya systemaktiebolaget, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Svenska nykterhetsfrämjandet samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
avstyrkt kommitténs förslag. Bland dessa remissinstanser tillstyrker
dock kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län
och två länsnykterhetsnämnder kravet att legitimationshandling skall vara
försedd med foto.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och statspolisintendenten, vilka i övrigt
inte tar ställning till förslaget om allmän legitimationskontroll, anser
att som legitimation endast bör godtas handling försedd med foto.

Av de remissinstanser, som biträder nykterhetslagkommitténs förslag om
allmän legitimationskontroll, framhåller flera att införandet av en sådan
kontroll är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna genomföra
kommitténs övriga förslag. Överståthållarämbetet anför sålunda bl. a. följande.

De föreslagna anordningarna öka förvisso riskerna för langare att bli
upptäckta och kunna därför antagas ha brottsförebyggande effekt. I själva
verket torde, såsom kommittén framhållit, skärpta utminuteringsregler vara
tämligen meningslösa utan fullgod legitimationskontroll. Och för sådan
kontroll erfordras otvivelaktigt legitimationshandling, försedd med fotografi.
Den enskildes kostnad för dylik legitimationshandling är, i jämförelse
exempelvis med inköpskostnaden för alkohol, obetydlig. Förvaltningskostnadernas
ökning till följd av den allmänna legitimationskontrollen är
ju ringa i förhållande till intäkterna av alkoholförsäljningen.

Enligt riksåklagarämbetet är den föreslagna legitimationskontrollen otvivelaktigt
behäftad med icke obetydliga olägenheter, men ämbetet vill inte
motsätta sig att en sådan kontroll införes, eftersom den synes vara nödvän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

dig för att genomföra de övriga nu aktuella förslagen. Det bör emellertid,
anför ämbetet vidare, framgå av författningstexten att butikspersonalen
skall kunna avstå från att begära legitimation i fall då kundens identitet är
känd för försäljaren. Närvaron av andra kunder i försäljningslokalen bör
ej utgöra tillräckligt skäl för att, trots kännedom om kundens identitet,
kräva legitimation, anser ämbetet.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför.

Den föreslagna allmänna legitimationskontrollen innebär onekligen ett
avsteg från den »fria linje», som på senare år tillämpats beträffande rusdrycksförsäljning,
och förslaget därom kan med hänsyn härtill vara ägnat
att inge betänkligheter. Då emellertid en sådan legitimationskontroll torde
vara oundgängligen nödvändig för att avstängningsförfarandet och bestämmelserna
i övrigt rörande inköpsrätt över huvud taget skall kunna fungera,
anser sig styrelsen icke kunna motsätta sig kommitténs ifrågavarande förslag.
Måhända kan mot förslaget invändas, att genom en allmän legitimationskontroll
icke kan förhindras rusdrycksinköp genom bulvan, men det
kan enligt styrelsens mening icke vara försvarligt att taga en sådan invändning
till intakt för att underlåta att så långt sig göra låter förhindra eller
försvåra här aktuella personkategoriers rusdrycksinköp.

I fråga om den nykterhetspolitiska effekten av en allmän legitimationskontroll
råder i viss mån delade meningar inom den nu berörda gruppen
av remissinstanser.

Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund framhåller -— förutom att ett
krav på allmän legitimationsplikt är nödvändigt för att man skall kunna
genomföra även tillfälliga registreringar av vissa kundkategoriers inköp
— att ett strikt upprätthållet krav på obligatorisk legitimation måste få
vissa allmänna positiva verkningar på förhållandena i spritbutikerna. Detta
bekräftas enligt förbundet av de prov som redan gjorts i vissa butiker.
Landsförbundet framhäver särskilt att den obligatoriska legitimationen ytterligare
måste förstärka de möjligheter att hindra ungdom under 21 år
från inköp, som butikspersonalen redan har. Det betonas emellertid att
garantier måste skapas för att legitimationskontrollen blir fullt effektiv och
för att missbruk av legitimationshandlingar förebyggs. Även IOGT anser att
krav på obligatorisk legitimation kommer att få positiva verkningar på förhållandena
i spritbutikerna och öka möjligheterna att hindra ungdomar
att köpa sprit. Organisationen vill starkt understryka att legitimationskontrollen
måste göras fullt effektiv, även om detta kan medföra visst besvär
för kunderna.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anför bl. a. följande.

En allmän legitimationskontroll kan tänkas avsevärt försvåra langarnas
upplagring av varor, vilket skulle vara att hälsa med tillfredsställelse. Såsom
förut i samband med inköpsregistreringen påpekats, utgör den skötsamma
befolkningen en överväldigande stor del av systembolagens kundkrets.
Det kan under sådana förhållanden förefalla opåkallat, att föreslå
en allmän legitimationskontroll för alla. Det kan emellertid tänkas, att
många invändningar häremot skulle utebli, om den lojala kundkretsen äg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

de mera kännedom om de tragedier, som ständigt utspelas i samhället på

grund av alkoholmissbruk.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse hävdar för sin del att den obligatoriska
legitimationskontrollen inte kommer att skapa några avsevärda
hinder för överlåtelser mellan t. ex. arbetskamrater. En sådan kontroll
ensam torde inte heller få någon avgörande betydelse, då det gäller att tillbakatränga
langningen. De av kommittén föreslagna åtgärderna tillsammantagna
kan dock, framhålles det, vara ägnade att försvåra åtkomsten av
rusdrycker för missbrukare och langare. I den mån langarna hindras i sina
inköp blir det också svårare att skaffa sprit för dem som anlitar den
illegala handeln. En annan vinst skulle vara att de som gör stora inköp,
antingen för missbruk eller för langning, tvingas ut ur anonymiteten och
får sin identitet känd. Detta får säkerligen en hämmande effekt, anser organisationen,
och därigenom också en nykterhetsfrämjande verkan. Organisationen
anför vidare.

Utredningen framhåller, att de föreslagna åtgärderna kommer att innebära
en viss olägenhet för allmänheten och butikspersonalen. För vår del
tror vi dock inte att denna följd bör överdrivas. Enligt av utredningen gjorda
tidsstudier visar det sig, att de arbetsmoment, som hör samman med
här föreslagna legitimationskontroll, tar omkring 30 sekunder att utföra.
Denna tidsförlängning kan inte vara av sådan betydelse, att den bör hindra
denna kontrolls genomförande. Därtill kommer även, såsom utredningen
betonat, att legitimation på många områden nu är en helt vanlig företeelse,
exempelvis på posten.

Enligt Nationaltemplarorden kommer visserligen legitimationstvånget
sannolikt att få ett begränsat värde, men organisationen anser det ändå
motiverat att genomföra en sådan kontroll. Den ansvarsfulla uppgift, som
personalen i systembutikerna har, gör att samhället bör ge personalen det
stöd och den ökade auktoritet som ett legitimationstvång innebär. De skötsamma
kunderna bör kunna acceptera en anordning, som för dem medför
ringa besvär men som kan vara ett stöd för butikspersonalen och som dessutom
är en ofrånkomlig nödvändighet om de föreslagna åtgärderna — avstängning
och inköpsanteckningar — skall kunna genomföras.

Även länsstyrelsen i Stockholms län är tveksam huruvida en allmän legitimationsplikt
skulle medföra sådana fördelar från nykterhetsvårdssynpunkt
att de motiverar därav föranledda kostnader och besvär. I ett läge
på nykterhetsområdet, som direkt fordrar ett ingripande från det allmännas
sida, anser länsstyrelsen det dock försvarligt att utan dröjsmål praktiskt
pröva de föreslagna åtgärdernas effektivitet och lämplighet.

Landsorganisationen är för sin del medveten om de svårigheter, som har
uppstått i samband med den fria utminuteringen, men är samtidigt inte
övertygad om att man genom en allmän legitimationskontroll kommer till
rätta med dem. Landsorganisationen vill dock inte motsätta sig att man på
försök inför sådan kontroll. Landsorganisationen anför.

Kung!. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

LO vill understryka att om en allmän legitimationskontroll eventuellt införes
är det av stor betydelse att personalen, som handhar försäljningen, instrueras
på ett sådant sätt att onödiga konflikter i samband med legitimationsförfarandet
undvikes. Personalens instruktioner bör vara väl genomarbetade
och även fortlöpande ses över, så att de föreslagna åtgärderna
vinner förståelse hos den skötsamma delen av kundkretsen och inte uppfattas
som onödigt tillkrånglad.

Som tidigare nämnts ställer sig länsstyrelsen i Blekinge län och länsnykterhetsnämnden
i Stockholms län tveksamma till förslaget. Länsstyrelsen
i Blekinge län anför.

Mot den av kommittén föreslagna allmänna legitimationskontrollen kunna
anföras vissa betänkligheter. Frånsett de betydande kostnader en sådan kontroll
kommer att medföra, synes det vara i hög grad betänkligt att införa en
lagbestämmelse, som utan undantag kräver legitimation genom företeende
av viss angiven handling även där försäljningspersonalen väl vet, vem köparen
är. Det torde bli svårt att vinna allmänhetens förståelse för en sådan
bestämmelse, i varje fall på orter utanför storstäderna. Mellan den nuvarande
mycket begränsade legitimationskontrollen och en allmän kontroll
borde man kunna finna utrymme för en mera elastisk anpassning av legitimationskontrollen
efter lokala förhållanden.

I yttrandet från länsnykterhetsnämnden i Stockholms län göres bl. a.
följande anmärkningar.

Som ett medel att effektivisera avstängningarna föreslår Kommittén, att
varje köpare av rusdrycker skall avkrävas legitimation. Utöver den verkan
till försvårande för de avstängda att anskaffa sprit, som härigenom åstadkommes,
kan en sådan anordning knappast ha annan verkan på spritinköpen
än att de underåriga effektivt utestängas från direkta köp. I huru stor
utsträckning sådana inköp nu förekommer har Kommittén emellertid icke
klarlagt.

Med hänsyn till det anförda är länsnämnden tveksam, om Kommitténs
förslag kan medföra så stora fördelar ur nykterhetsvårdssynpunkt, att de
kan motivera de kostnader och de besvär för de skötsamma alkoholförbrukarna,
som är förbundna därmed.

Av de remissmyndigheter, som avstyrker kommitténs förslag, anför flertalet
som grund för sitt avstyrkande att förslaget medför alltför störa olägenheter
för de skötsamma kunderna och alltför störa kostnader i förhållande
till nyttan av åtgärden. I stor utsträckning betvivlar man också att en
legitimationskontroll kan få något egentligt värde som nykterhetspolitiskt
instrument.

Statskontoret finner anledning befara att antalet avstängda personer —
och därmed spärrlistornas omfattning — kan komma att öka utöver vad
kommittén beräknat. Detta innebär risk för att en allmän legitimationskontroll
skulle komma att verka avsevärt tyngande på verksamheten vid systembutikerna
samtidigt som administrationskostnaderna för registren över avstängda
personer skulle öka. Det synes statskontoret vara ofrånkomligt att
en allmän legitimationskontroll skulle medföra olägenheter för kunderna i

Sf llilunuj till riksdagens protokoll l''J63. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

form av längre väntetider. Det torde nämligen enligt statskontoret dröja
åtskillig tid, innan den av kommittén förutsatta anpassningen av butiker
och personal hinner bli fullständig. Statskontoret ställer sig vidare tvivlande
till en obligatorisk legitimationskontrolls värde för bekämpandet av spritmissbruket
och anför därom följande.

De personer man i första hand önskar hindra från spritinköp är grova
missbrukare, langare och ungdomar under 21 år. Att dessa kategorier lyckas
få tag på alkohol synes innebära, att de antingen själva gör inköp under
»legitimationsfria» perioder eller att kamrater eller tillfälliga bekanta köper
till dem. En allmän legitimationskontroll skulle förhindra »självköpen»
men knappast »kamratköpen». Snarare synes det finnas risk för att dessa
får större omfattning än nu. Det torde nämligen kunna befaras vara svårt
att få en obligatorisk legitimationskontroll att ingå i det allmänna rättsmedvetandet.
De av kommittén gjorda jämförelserna med post- och bankbesök
saknar relevans, då det i dessa fall är helt i vederbörandes eget intresse
att legitimationskontroll företages.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner den föreslagna legilimationskontrollen
både för omständlig och dyrbar samt för oviss till sina verkningar.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län uppehåller sig vid de väntade olägenheterna
för allmänheten. Man bör enligt länsstyrelsen undvika att i sin strävan
efter att nå ett relativt fåtal missbrukare vidta en åtgärd, som skulle
medföra fördröjning av expeditionsarbetet samt besvär och irritation för det
störa flertalet kunder. Det torde vara av stor vikt, anför länsstyrelsen vidare,
att ansträngningarna att hindra missbrukare och langare från att
komma åt rusdrycker omfattas med sympati och förståelse av den skötsamma
delen av kundkretsen. Detta kan lätt äventyras genom alltför omfattande
åtgärder. En betydelsefull invändning av psykologisk art mot obligatorisk
legitimationskontroll är också, uttalar länsstyrelsen vidare, den
förslitning, som legitimationsvapnet skulle komma att utsättas för genom
att ständigt användas även i fall då personalen anser sådan kontroll obehövlig
eller meningslös. Det är enligt länsstyrelsens mening värdefullare
med en intermittent kontroll, utövad med helhjärtade insatser från försäljningspersonalens
sida, än med en obligatorisk kontroll, som småningom utövas
slentrianmässigt. Länsstyrelsen finner det sannolikt, att man kan nå
ungefär lika goda resultat med en stickprovsmässig legitimation som med
en allmän kontroll, och fortsätter.

En viktig förutsättning för att så skall bli fallet är emellertid, att den personal,
som skall handhava denna kontroll, är tillräcklig och har tillräckliga
kvalifikationer för att utföra detta grannlaga och maktpåliggande arbete.
Det bör framhållas, att systembolaget icke endast är ett distributionsföretag,
utan att bolaget och därmed personalen även har viktiga sociala uppgifter,
vilkas fullgörande får taga skälig tid och draga skälig kostnad. Av speciell
vikt är att kvalificerad försäljningspersonal finns tillgänglig i tillräcklig utsträckning
sådana dagar och under sådana tider på dagen, då försäljningen
är störst och då största risken föreligger, att langare, ungdom och inköpsspärrade
försöker kringgå legitimationskontrollen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Kontrollstijrelsen finner — med hänsyn till att det övervägande antalet köpare
är anmärkningsfria — att den föreslagna omfattande kontrollen inte
torde ge nämnvärt bättre resultat i nykterhetshänseende än partiell kontroll
eller stickprovskontroll.

Nya systemaktiebolaget framhåller att kravet på en allmän legitimation innebär
att de många skötsamma kunderna kommer att utsättas för en kontroll,
vilken av dessa liksom av bolagets personal skulle uppfattas som mer
eller mindre meningslös därför att den inte — såsom under motbokstiden —
är kombinerad med en maximering av inköpsrätten. Detta kommer ofelbart,
anser bolaget, att leda till ökad irritation mellan kund och försäljare
samt till slentrian från den sistnämndes sida. Systembolaget ställer sig emellertid
inte avvisande till en legitimationskontroll över huvud taget utan påpekar
att det inom ramen för nu gällande bestämmelser finns möjligheter
att tillämpa en sådan intermittent eller selektiv legitimationskontroll att allmän
legitimation får omväxla med kontroll av endast sådana kunder som
misstänkes vara langare eller missbrukare. Bolaget anför slutligen, att införandet
av en allmän legitimationskontroll skulle på grund av personaloch
lokalsvårigheter kräva en övergångstid som inte anses komma att understiga
fem år.

Vad angår den nykterhetspolitiska effekten av förslaget anser Svenska
nykterhetsf ram jandet det föga sannolikt att en allmän legitimationsplikt
skulle medföra ett förbättrat nykterhetstillstånd. Nykterhetsfrämjandet anför.

Nykterhetsfrämjandet vill hänvisa till att denna åtgärd i minst lika hög
grad som registrering drabbas av erfarenheten att all inköpsstatistik även
grundad på perfekt legitimering lider av begränsningen att man inte får
veta något om vem som förtär de inköpta kvantiteterna. När det gäller en
vara som rusdrycker har efterfrågan visat sig så stark att olika slag av registreringar
och ransoneringar både i Sverige, Norge och Finland tidigare
lett till — och i Finland och Norge fortfarande leder till — ganska omfattande
smuggling och hembränning. Ransoneringens upphörande efter den
1 oktober 1955 har i vårt land lett till en inte obetydlig langning. Det syns
då föga sannolikt att obligatorisk legitimering skulle medföra ett förbättrat
nykterhetstillstånd.

Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att den nykterhetsfrämjände
effekten av en allmän legitimationskontroll skulle bli liten.

Länsnykterhetsncimnden i Västernorrlands län förklarar sig inte kunna
finna att en obligatorisk legitimation kan fylla någon positiv funktion, när
det gäller att komma åt de kategorier för vilkas kontroll legitimationen
främst är avsedd. Länsnykterhetsnämnden instämmer dock i att ett behov
av vidgad kontroll föreligger. En sådan kontroll måste emellertid enligt
nämnden vara utformad så, att den effektivt möjliggör kontroll av en begränsad
grupp människor medan alla övriga — enligt utredningen inte
mindre än ca 94 % — icke utsättes för onödig kontroll.

Vad angår allmänhetens inställning till legitimationskrav i allmänhet,
uttalar generalpoststyrelsen, att styrelsen inte kan dela kommitténs upp -

Knngl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

fattning att det ingått i allmänhetens medvetande att man inte kan hämta ut
pengar på posten eller i bank utan legitimation. Styrelsen anför härom.

Styrelsen har emellertid ett intryck av att många lojala postkunder finner
postens legitimationskrav väl rigoröst och detta inte minst på mindre
och medelstora orter, där man gärna vill räkna med att vara känd. I storstäderna
finner sig kanske de flesta i legitimationskravet, även om meningarna
är delade, om en viss legitimationshandling skall vara tillräcklig eller
inte. Ofta möts postfunktionären av påståendet, att det inte behövs legitimation
vid bankbesök. Enligt styrelsens erfarenhet erfordras ständig upplysning
och propaganda, för att det hos allmänheten skall kunna skapas
förståelse för legitimationskravet och för att kassafunktionärerna skall
kunna hjälpas i deras grannlaga arbete med legitimationskontrollen.

I åtskilliga remissyttranden har man särskilt uppehållit sig vid frågan om
legitimationshandlingarnas beskaffenhet.

Generalpoststyrelsen framhåller till en början att införandet av en obligatorisk
legitimationskontroll vid spritinköp indirekt skulle få mycket stor betydelse
för lösningen av de legitimationsproblem som postverket har. Eftersom
en mycket stor del av den vuxna befolkningen är kunder vid systembolagen
och därigenom skulle tvingas att förse sig med en god legitimationshandling
för att i fortsättningen kunna köpa sprit, skulle postverket få ett
betydligt bättre utgångsläge än för närvarande vid utformningen av sitt legitimationssystem.
Givetvis kan inte de postala synpunkterna, framhåller
styrelsen, tillmätas avgörande betydelse vid ställningstagandet till de förslag
nykterhetslagkommittén framlagt, men styrelsen vill begagna tillfället att
framhålla önskvärdheten av att de vuxna medborgarna genom det allmännas
försorg utrustas med en identitetshandling av god kvalitet. Styrelsen
fortsätter.

Genomföres utredningens förslag, att systembolagens kunder skall vara
skyldiga att legitimera sig med av myndighet utfärdad (eller därmed likvärdig)
handling som försetts med foto, torde, som utredningen antagit, en
mängd personer som nu saknar legitimationshandling med foto komma att
anskaffa postens identitetskort. Såsom framhållits i betänkandet har generalpoststyrelsen
vid kontakt med utredningen förklarat det möjligt för postverket
att tillgodose den stora efterfrågan på postens identitetskort, som i
så fall skulle uppkomma. Som förutsättning gäller, att principbeslut i legitimationsfrågan
fattas i så god tid, att postverket hinner anskaffa erforderliga
blanketter m. m.

Enligt styrelsens mening bör en legitimationshandling, såsom kommittén
föreslagit, vara försedd med foto, om man vill nå största möjliga garanti
mot missbruk. Det råder ingen tvekan, anmärker styrelsen, om att särskilt
sjukförsäkringsbeskeden i stor utsträckning kommit i händerna på obehöriga
och missbrukas som legitimationshandlingar. Angående postverkets krav
på legitimation anför styrelsen i sammanhanget följande.

Enligt postverkets legitimationsbestämmelser sker legitimation bäst med
pass, körkort, postens identitetskort och liknande handlingar med foto.
Men eftersom flertalet postkunder inte är innehavare av dylika förstklassiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

legitimationshandlingar, tvingas postverket godtaga även åtskilliga andra
handlingar, främst försäkringsbesked och skattekort. Det blir beroende på
postfunktionärens bedömande i varje särskilt fall, om företedd handling kan
anses tillräckligt styrka identiteten. Vägledande för postfunktionärens bedömning
blir beloppets storlek, uppgifter om ålder, kön m. m. på den företedda
handlingen, namnteckningens utseende etc. Med postverkets stora
kundkrets skulle det i dagens läge vara omöjligt att kräva handling med foto
i samtliga fall.

Även socialstyrelsen och statspolisintendenten anser att endast handling,
försedd med foto, bör godkännas som legitimationshandling. Statspolisintendenten
framhåller att gränsen för godkännande av en legitimationshandling
bör dras snävt. Socialstyrelsen påpekar att många medborgare redan har sådan
legitimationshandling med foto som regelmässigt är giltig i flera år.
Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker att en skärpning av kravet på
legitimationshandlingarnas beskaffenhet får anses önskvärd. En sådan
skärpning kan, anser länsstyrelsen, genomföras utan större kostnader och
olägenheter för berörda parter.

Kommitténs förslag om skärpta krav på legitimationshandlingens beskaffenhet
tillstyrkes också av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som emellertid
anmärker att det från bl. a. psykologiska synpunkter skulle vara
mindre lämpligt att tillskapa en särskild, för inköp av rusdrycker avsedd
legitimationshandling.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till förslaget att legitimationshandlingen
skall vara försedd med fotografi men anför samtidigt följande.

För att kunna köpa sprit i systembutikerna ha från spritinköp avstängda
missbrukare och ungdom betjänat sig av på andra personer utställda legitimationshandlingar,
främst sjukkassekort. Utan en rigorös allmän legitimationskontroll
kan man svårligen komma till råtta med detta problem,
därest icke förslaget om att legitimationshandling skall vara försedd med fotografi
beaktas. Länsstyrelsen ansluter sig till förslaget i denna del men vill
dock framhålla, att inom den störa grupp medborgare, som gör sina spritinköp
mera sporadiskt, många troligen icke komma att skaffa en dylik legitimationshandling
utan i stället komma att göra sina inköp genom andra,
med därav följande minskad respekt för förbud mot överlåtelse.

Även ett par av de remissinstanser, som avstyrker kommittéförslaget i
fråga om legitimationshandlingens beskaffenhet, anser att en skärpning av
reglerna i detta hänseende är påkallad.

Sålunda finner länsstyrelsen i Malmöhus län kommitténs kritik mot sjukförsäkringsbeskeden
och skattekorten välgrundad. Länsstyrelsen delar kommitténs
uppfattning att dessa handlingar framdeles inte bör godtas som legitimation.
Dock anser länsstyrelsen kommitténs förslag om att en legitimationshandling
skall vara försedd med foto onödigt långtgående. Länsstyrelsen
anför i detta sammanhang följande.

Länsstyrelsen vill framhålla, att det effektivaste slaget av legitimationshandlingar
för rusdrycksinköp skulle vara särskilda inköpsbevis, utfärdade
av lämplig myndighet för en var inköpsberättigad. Om man införde sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

bevis, skulle spärrlistorna bliva obehövliga och kontrollen över att ungdom
under 21 år inte verkställer inköp skulle kunna effektiveras. Vissa
andra fördelar skulle också vinnas därigenom. En dylik anordning förutsätter
emellertid en ganska betydande administrativ apparat och medför även
vissa problem i samband med indragning av bevis för personer som avlidit
eller för personer som skall inköpsspärras och i samband med utfärdande av
ersättningsbevis för förkomna sådana m. m. Införande av ett system med
inköpsbevis kan därför knappast komma ifråga utan särskild utredning och
bör därför ställas på framtiden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill inte ifrågasätta det motiverade i
att i vissa situationer kräva att legitimationshandlingen är försedd med
foto men anser inte ett generellt krav på sådan legitimation motiverat. För
de fall, då butikspersonalen anser legitimation nödvändig men tvekan råder
om företedd legitimationsbehandling anses vara tillfyllest, skulle enligt länsstyrelsen
personalen få rätt att vägra inköp.

Ett par remissinstanser, slutligen, avstyrker helt kommitténs förslag om
skärpta krav på legitimationshandlingarna. Sålunda framhåller länsstyrelsen
i Jämtlands län att det icke är rimligt att tvinga alla som vill göra inköp av
rusdrycker att skaffa fotografier.

Enligt Nya systemaktiebolaget kommer en icke ringa del av allmänheten
att anse kravet på att handlingen skall vara försedd med innehavarens
fotografi som onödigt. Strökunder och personer som bor långt från butik
samt många måttlighetsförbrukare skulle enligt systembolaget i stor utsträckning
inte skaffa sig sådan legitimationshandling utan i stället göra
sina inköp genom andra. Dylika inköp genom annan person kommer
aldrig, framhåller bolaget, att i det allmänna rättsmedvetandet befraktas
som en olaglig handling, varför man med krav på sådan legitimation på ett
betänkligt sätt skulle undergräva respekten för bestämmelserna om överlåtelser.
Bolaget är av den uppfattningen att hittills använda slag av legitimationshandlingar
bör kunna godtagas även i fortsättningen och att någon
ovillkorlig föreskrift om legitimationshandling med fotografi inte är nödvändig.

Nykterhetslagkommitténs förslag om skärpta i’egler för ombudsköpen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av kontrollstyrelsen, statspolisintendenten,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kopparbergs och Norrbottens
län, nykterhetsnämnden i Stockholm och fyra länsnykterhetsnämnder, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund, IOGT, Nationaltemplarorden samt De kristna
samfundens nykterhetsrörelse. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker
förslaget utom i vad avser legitimationsplikt för uppdragsgivare. Svenska
nykterhetsfrämjandet tillstyrker den föreslagna skärpningen av reglerna
för den organiserade ombudsverksamheten men ställer sig tveksamt inför
förslaget i övrigt.

Förslaget avstyrkes, i varje fall i dess väsentliga delar, av socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Skaraborgs och Västmän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

lands län, tre länsnykterhetsnämnder, Nya systemaktiebolaget samt Landsorganisationen.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län samt Nya
systemaktiebolaget tillstyrker dock förslaget om skärpta bestämmelser beträffande
den organiserade ombudsverksamheten.

Kontrollstyrelsen anser i likhet med kommittén att inköp genom ombud
inte bör få ske på samma sätt som nu om kontrollen över rusdrycksförsäljningen
skall kunna effektiveras. Systembolaget måste, framhåller styrelsen,
ha möjlighet till en betryggande kontroll av vem som köper varorna.

Åtgärder som i största möjliga utsträckning inskränker ombudsköpen är
enligt IOGT önskvärda. Ju mer restriktivt ombudsköpen behandlas, desto
färre och därmed lättare att kontrollera blir dessa köp, framhåller IOGT.

Av de remissinstanser, som tillstyrker kommitténs förslag om legitimationsplikt
m. m. för ombud och uppdragsgivare, ifrågasätter flera huruvida
möjlighet till ombudsköp över huvud bör finnas. Länsstyrelsen i Uppsala län
anför sålunda att den helst såg att ombudsköp inte var tillåtna. Enligt
länsstyrelsen synes det nämligen vara anledning antaga att sådana köp i
viss utsträckning missbrukas. Länsstyrelsen anser dock att det med hänsyn
till sjuka och avlägset boende personer knappast torde vara lämpligt
att förbjuda ombudsköp. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund ifrågasätter
däremot för sin del, om inte ett fullständigt slopande av ombudsköpen
borde övervägas. Hänsynen till sjuka och avlägset boende anser förbundet
inte vara ett särskilt bärande skäl att behålla ombudsköpen.

Ombudsköp förekommer, framhåller Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
ofta med syfte att dölja olaga rusdryckshantering. Förbundet rekommenderar
därför att frågan om avskaffande av ombudsköpen blir föremål för en
ingående prövning. Den rättighet till fri försändning som finns bör kunna
ge tillräcklig service för köpare på orter belägna på längre avstånd från försäljningsställena.
Ombudsköpen kan därför enligt förbundet inte anses
nödvändiga.

Av de remissinstanser, som avstyrker kommitténs förslag om legitimationsplikt
m. m. för ombud och uppdragsgivare, befarar flera, att de skärpta
bestämmelserna av praktiska skäl inte skall komma att följas av ombud
och uppdragsgivare. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför följande i denna
del.

De föreslagna bestämmelserna om ombudsköp kunna, enligt länsstyrelsens
uppfattning, leda till, att i övrigt laglydiga uppdragsgivare och ombud av rent
praktiska skäl icke följa lagbestämmelserna, utan ombudet vid inköpet
helt enkelt underlåter att meddela, att han icke gör inköp för egen räkning.
Risken för honom kan betraktas som närmast obefintlig, då ombudsförhållandet,
utan hans egen medverkan, svårligen kan uppdagas. De skärpta reglerna
måste också anses utgöra ett missgynnande av befolkningen i glesbygderna.
Länsstyrelsen avstyrker förty förslaget i denna del.

Även länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att alltför stränga krav på
formerna för ombudsköp torde medföra att ombudsköpen kommer att ske
utan systembolagets vetskap. Länsstyrelsen anser för sin del att en skärp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

ning av formerna för ombudsköpen bör inskränkas till en skyldighet för
butikspersonalen att i fall, där ombudsköp kan antas föreligga, vägra försäljning
med mindre fullmakt enligt nu gällande formulär företes.

Svenska nykterhetsframjandet anför att olagligt ombudsköp med säkerhet
förekommer i mycket stor omfattning. 1 storstäderna torde det sålunda,
heter det, höra till rena undantagen att man skaffar fullmakt och rekvisition
från bekanta och goda vänner vid inköp för deras räkning. Från motbokstiden
är det också bekant, framhåller nykterhetsfrämjandet vidare, hur
föga folk tvekade att låna ut motböcker med outnyttjad inköpsrätt. Det inger
därför enligt nykterhetsfrämjandet betänkligheter att kriminalisera åtgärder
på ett sätt, som inte kan anses äga stöd i den allmänna folkmeningen, även
om det sker i medvetandet om att lagföring och dom endast i undantagsfall
kommer att följa.

Landsorganisationen anför i detta sammanhang följande.

LO, som har förståelse för utredningens synpunkter att man bör motverka
att bestämmelser om inköpsförbud kringgås genom ombudsköp, finner
dock att de föreslagna åtgärderna inte kommer att få den effekt som
kommittén avser. De missbrukare, som bestämmelsen riktar sig mot, kommer
trots de föreslagna åtgärderna att kunna skaffa sprit i lika stor utsträckning
som tidigare. Däremot kommer de nya bestämmelserna för den
skötsamma delen av kundkretsen att skapa olägenheter, inte minst för personer,
som på grund av sin arbetstid är beroende av att inköp sker genom
ombud. LO anser att man inom ramen för de nuvarande bestämmelserna
och de övriga nya som föreslås i utredningen ändå bör kunna motverka
missbruk i samband med ombudsinköpen. Med hänsyn härtill anser sig LO
inte nu beredd att tillstyrka förslaget om ändring av bestämmelserna för
ombudsinköp.

De föreslagna reglerna för ombudsköp innebär enligt Nya systemaktiebolagets
mening ett påtagligt missgynnande av de köpare på landsbygden som
inte har möjlighet att själva göra sina inköp på butiksort. Enligt nuvarande
bestämmelser skall såväl köpare som ombud endast på begäran styrka sin
identitet. Redan denna föreskrift innebär, anför bolaget, en viss belastning
på ombudsköpen för den kategori kunder det här gäller, men förhållandena
skulle i avsevärd grad försvåras om allmän legitimationskontroll skulle införas.
Sålunda skulle en busschaufför, som gör inköp för ett större eller
mindre antal personer utmed sin busslinje, bli nödsakad att, förutom fullmakter,
medföra samtliga köpares legitimationshandlingar. Om kontrollen
verkligen skulle fungera, måste köparens identitet fastställas genom jämförelse
med legitimationshandlingen, vilket skulle förutsätta längre uppehållstider
vid hållplatserna och försening av trafiken. Krångligheten i förfarandet
skulle enligt bolaget sannolikt medföra ökat antal ombudsköp ulan
fullmakter genom vänner och bekanta för att minska bekymren för busschaufförerna.
Minst lika svår att praktiskt tillämpa blir enligt bolaget föreskriften
att fullmakt skall skrivas på särskild av bolaget fastställd blankett
och att ombudet skall styrka sin behörighet genom att med sin namnunderskrift
på fullmakten intyga såväl att uppdragsgivarens namnteckning

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

är riktig som att uppdragsgivaren egenhändigt i fullmakten angivit de önskade
varorna. Bolaget anser att kommitténs förslag knappast är praktiskt genomförbart
och att resultatet blir att ifyllandet av fullmaktsblanketten blir
en ren formalitet utan reellt värde från kontrollsynpunkt. Ytterligare eu
väsentlig olägenhet uppkommer, anför bolaget, genom att köparen under
viss tid måste lämna från sig sin legitimation. Denna olägenhet blir särskilt
påtaglig om legitimationsbeviset utgöres av körkort. Eftersom tillämpningen
av bestämmelserna av praktiska skäl måste kunna anpassas och differentieras
med hänsyn till uppdragsgivarens bostadsort och ombudets kvalifikationer,
hävdar bolaget att det bör ankomma på detta att tillse att inköpen genom
ombud sker på betryggande sätt. Bolaget anser att det bör kunna ske
inom ramen för nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar endast att kravet på legitimation
både för köpare och ombud otvivelaktigt kommer att bli besvärande för
den allmänhet som är hänvisad till inköp genom t. ex. busschaufförer.

Beträffande den organiserade ombudsverksamheten för avsides boende
framhåller kontrollstyrelsen att denna verksamhet numera, enligt vad styrelsen
erfarit, förekommer i mindre omfattning än tidigare. Styrelsen anför.

En starkt bidragande orsak härtill har givetvis varit de förbättrade kommunikationerna
och särskilt privatbilismens snabba tillväxt under de senaste
åren. Kontrollstyrelsen får även erinra om att avsides boende, som icke
har tillfälle att själva besöka utminuterings- eller utlämningsställe för rusdrycker,
icke är nödsakade att anlita ombud utan kan själva skriftligen
rekvirera de varor de önskar från närmaste systembutik. Antages de sakkunnigas
förslag till skärpt legitimationskontroll, torde därigenom ombudsverksamhet
i större skala bli ytterligare försvårad.

Några ytterligare åtgärder mot denna verksamhet torde därför knappast
vara erforderliga. Då det emellertid i praktiken visat sig svårt att avgöra
huruvida, när tillhandagående i större omfattning konstaterats, ersättning i
egentlig mening utgått eller icke, har kontrollstyrelsen inget att erinra mot
de sakkunnigas förslag att generellt förbjuda tillhandagående i större omfattning,
även om ersättning icke uppburits.

Nykterhetslagkommitténs förslag att åldersgränsen vid utminutering
till värnpliktiga i uniform skall sättas vid 23 år har
inte tillstyrkts av någon remissinstans. I yttrandena har främst hänvisats
till att den föreslagna regeln skulle innebära en diskriminering av en särskild
grupp medborgare.

Beträffande kostnaderna för de av kommittén förordade åtgärderna
har i allmänhet inga uttalanden gjorts vid remissbehandlingen. Nya systemaktiebolaget
har emellertid gjort vissa anmärkningar mot kommitténs kostnadsberäkningar.
Enligt bolagets uppfattning har sålunda kostnaderna för
den föreslagna utökningen av legitimationskontrollen satts 1,6 miljoner kronor
för lågt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Departementschefen

I nykterhetslagkommitténs utredningsuppdrag har i första hand ingått
att undersöka de tekniska förutsättningarna för en allmän registrering
av rusdrycksinköpen och att söka bedöma om man genom en sådan
registrering kunde vinna några nykterlietspolitiska fördelar bland annat i
syfte att motverka langning av spritdrycker till missbrukare och ungdomar.

Efter att ha prövat olika möjligheter har kommittén kommit till den uppfattningen
att fyra olika, tekniskt sett genomförbara alternativ för en allmän
inköpsregistrering föreligger.

Två av alternativen har utformats med utgångspunkt från de lösningar
som på sin tid framlades av 1944 års nykterhetskommitté men då avvisades
av statsmakterna. Registreringen skulle enligt det ena av dessa alternativ
grundas på rekvisitionsblanketter som kunderna lämnade vid varje
inköp — eller på en däremot svarande notering •— enligt det andra på anteckningar
om inköpen på ett särskilt för kunden utfärdat inköpskort. I
det förra av dessa båda fall skulle inköpen kunna ske utan större formaliteter
och tillgå ungefär som nu. Systemet förutsätter emellertid en spärrlista
för hela riket över missbrukare och andra som avstängts från inköpsrätt.
I det senare av de båda fallen undvikes visserligen den riksomfattande
spärrlistan, men det blir å andra sidan nödvändigt att, innan inköpsrätt
medges, kontrollera att hinder härför ej föreligger. Härtill kommer att kunden
måste hänvisas till en bestämd butik för sina inköp.

Även enligt de två övriga av nykterhetslagkommittén framlagda alternativen
sker registreringen genom bearbetning av inköpskort — här emellertid
av modernare typ i form av identitetskort, där inköpsmarkering sker genom
hålklippning, eller identitetskort av plast med markeringar för hålkortsbearbetning.
Vid klippkortsalternativet skulle registreringen ske genom att
kortet, sedan det förbrukats, återställdes till systembolaget för bearbetning.
Vid plastkortsalternativet skulle registreringen däremot kunna ske
på maskinell väg vid varje inköp. Vid bägge alternativen skulle krävas viss
förprövning innan inköpskortet utfärdades, däremot inte bundenhet till särskild
butik.

Från rent tekniska utgångspunkter har kommittén ansett det sistnämnda
alternativet med plastkort överlägset de andra tre alternativen.

Även om samtliga nu antydda registreringsmetoder är tekniskt genomförbara,
är de dock alla enligt kommitténs mening förbundna med betydande
nackdelar. Särskilt anses detta gälla de metoder som bygger på inköpskort.
I dessa fall skulle bl. a. krävas en inte minst för allmänheten besvärande
kontrollapparat för att hindra att korten kommer i orätta händer eller blir
föremål för illegal överlåtelse. Den största nackdelen med dessa metoder
består emellertid enligt kommitténs mening i den förprövning, som innan
inköpskort utfärdas måste ske för kontroll att vederbörande verkligen har
inköpsrätt och inte är upptagen på spärrlista. En sådan ordning har, framhåller
kommittén, stora likheter med ett motbokssystem utan ransonering
och drar med sig en väsentlig del av motbokssystemets negativa psykolo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

giska verkningar. Ehuru nackdelar av denna art inte skulle vara förbundna
med en registrering byggd på kundernas egna rekvisitioner e. d., anser kommittén
även en sådan metod medföra så störa olägenheter alt den inte kan
förordas.

Enligt kommitténs mening står vidare mycket litet att vinna från nykterhetspolitisk
synpunkt med införandet av en allmän inköpsregistrering. För
att tå uppgifter om missbrukares och langares inköp — vilket från nykterhetssynpunkt
skulle vara det viktigaste syftet med åtgärden — är det sålunda,
framhåller kommittén, inte nödvändigt att införa en allmän registrering.
Samma syfte kan lämpligen nås genom att man i annan ordning gör
särskilda anteckningar om dessa kategoriers inköp. Inte heller för allmän
vägledande information eller för vetenskaplig bearbetning skulle en allmän
inköpsregistrering vara till någon mera väsentlig hjälp, främst av det skälet
att den inte skulle kunna ge besked om konsumtionens utan endast om inköpens
fördelning.

Med hänsyn till de nu anförda förhållandena har det för kommittén framstått
som uppenbart att en allmän inköpsregistrering inte kan förordas. I
denna uppfattning har kommittén vid remissbehandlingen vunnit stöd från
praktiskt taget alla myndigheter och organisationer som uttalat sig i frågan.
Ingen remissinstans över huvud har förordat att en allmän inköpsregistrering
nu genomföres.

Även enligt min mening har — i varje fall så långt det är erforderligt fölen
praktisk-politisk bedömning — genom den nu utförda utredningen blivit
klargjort, att en allmän inköpsregistrering har mycket litet att ge som
nykterhetspolitiskt instrument. Däremot skulle en sådan registrering innebära
betydande olägenheter för den helt övervägande del av allmänheten,
som har mattliga alkoholvanor och förhållandevis sällan besöker systembutikerna.
Dessutom skulle varje form av allmän inköpsregistrering bli mycket
kostnadskrävande. Till dessa förhållanden, som synes mig i och för sig
avgörande, kommer att de från teknisk synpunkt -— i varje fall för närvarande
— klart lämpligaste registreringsmetoderna, nämligen de som bygger
på inköpskort, uppenbarligen skulle föra med sig en betydande del av de
negativa psykologiska verkningar, som ansetts förknippade med motbokssystemet
och som utgjorde ett av de väsentligaste skälen för att slopa detta
system.

Av det sagda torde ha framgått att jag för mitt ställningstagande till frågan
om inköpsregistreringens möjligheter som ett praktiskt nykterhetsfräinjande
hjälpmedel inte funnit anledning närmare pröva, huruvida de
framlagda särskilda undersökningsresultaten från mera vetenskapliga synpunkter
är i alla hänseenden tillförlitliga. Jag vill endast konstatera att
den klara tendens som framkommit synes bekräfta redan tidigare erfarenhetsmässigt
belagda uppfattningar. För ett ställningstagande till den föreliggande
frågan är det sålunda enligt min mening inte påkallat att verkställa
ytterligare undersökningar eller att genomföra en sådan försöksverksamhet
med inköpsregistrering som ifrågasatts från ett par håll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1968

Med hänvisning till det anförda vill jag bestämt avstyrka, att en allmän

registrering av rusdrycksinköpen införes.

I stället för att förorda generella åtgärder för registrering av rusdrycksinköp
har nykterhetslagkommittén, såsom framgått av den tidigare redogörelsen,
förordat en begränsad registrering av sådana inköp och föreslagit
skärpningar i de nuvarande utminuteringsbestämmelserna i skilda hänseenden.

Redan nu förekommer en form av begränsad registrering,
då systembolagets butikspersonal — utan att författningsenlig skyldighet
därtill föreligger — för eventuell befordran till nykterhetsnämnd eller polismyndighet
verkställer minnesanteckningar om inköp, som görs av personer
vilka kan misstänkas för missbruk eller langning. Nykterhetslagkommittén
har nu föreslagit en författningsföreskrift, enligt vilken på begäran
av nykterhetsnämnd eller polismyndighet skulle för en tid av högst tre
månader i sänder föras anteckningar om viss persons inköp av rusdrycker.
Enligt kommitténs avsikt skulle detta förfarande tillämpas i fråga om
personer, som misstänks för missbruk eller langning. I sådana fall bör
emellertid enligt kommittén butikspersonalen liksom hittills kunna även
utan föregående framställning göra inköpsanteckningar och överlämna dessa
till nykterhetsnämnd eller polismyndighet.

I denna del har kommitténs förslag mött en positiv inställning hos det
övervägande antalet remissinstanser. Från flera håll har emellertid framhållits,
att syftet med det framlagda förslaget kan förverkligas utan införande
av särskilda författningsföreskrifter. I stället har förordats ett informellt
samarbete mellan systembolaget och berörda myndigheter av samma
art som redan praktiseras i viss utsträckning. Därvid har man fäst särskild
vikt vid att ett sådant samarbete, om det inte är bundet av formella
regler, kan bättre anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall.

Även enligt min mening är ett samarbete mellan systembolagets personal
och de berörda myndigheterna i nykterhetsvårdande och brottsbekämpande
syfte av största värde. Uppgifter om vissa personers inköp av rusdrycker
kan sålunda vara av betydelse för nvkterhetsnämnder och polismyndigheter.
Jag vill därför ansluta mig till kommitténs tanke att effektivera
samarbetet i detta hänseende. När del gäller formen för att nå detta syfte,
har jag emellertid, i enlighet med vad som framförts från flera håll under
remissbehandlingen, funnit den smidigaste och lämpligaste lösningen vara
att utvidga det redan inledda informella samarbetet mellan systembolaget
samt polisen och nykterhetsnämndcrna. Detta bör sålunda enligt min mening
utbyggas utan att förfarandet närmare regleras i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Jag utgår därvid givetvis från att denna begränsade registrering
kan bedrivas på ett effektivt sätt utan att den skötsamma kundkretsens
intressen trädes för nära. I

I fråga om skärpningar av utminuteringsbestämmelserna har nykterhetslagkommittén
lagt huvudvikten vid en utbyggnad av reglerna om a v -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

stängning från inköp av rusdrycker. I detta hänseende innefattar kommitténs
förslag främst bestämmelser om automatisk avstängning i fall, då
någon genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till rattfylleri eller till
mer än en fylleriförseelse under loppet av tolv månader. Sedan 1957 gäller
regler om möjlighet för nykterhetsnämnd att avstänga missbrukare från
inköp och om avstängning av langare.

Kommitténs förslag i denna del har vid remissbehandlingen vunnit stöd
från ett stort antal remissinstanser. I åtskilliga yttranden har visserligen
hävdats, att avstängning inte bör ske som en automatisk följd av dom för
fylleri eller rattfylleri utan endast efter beslut i varje särskilt fall av de
nykterhetsvårdande organen, men även i dessa yttranden har man i regel
vitsordat behovet av en vidgad avstängning. För egen del finner jag den av
kommittén föreslagna anordningen innebära betydande fördelar. Jag vill
sålunda erinra om att syftet med den genomförda utredningen främst har
varit att finna lämpliga metoder för att hindra missbrukare och langare från
att komma över rusdrycker i systembutikerna. Från social synpunkt måste
det vara angeläget att förebygga inköp i sådana fall. Alltför stora förväntningar
i detta hänseende får givetvis inte ställas på en isolerad åtgärd som
den nu aktuella. Vad det här gäller är att utforma ett system vilket, så långt
det är praktiskt möjligt, eliminerar de olägenheter som för närvarande är förknippade
med den fria försäljningen. I de fall där avstängning enligt kommitténs
förslag skall ske, d. v. s. då någon under relativt kort tid mer än en
gång dömts för fylleri eller rattfylleri, får anses, att olägenheter av sådant
slag manifesterats.

Det är sålunda här inte fråga om åtgärder av egentligt nykterhetsvårdande
karaktär. Nykterhetsvårdsorganen skulle inte heller ha möjlighet att till
bedömning ta upp alla de fall det här rör sig om. I åtskilliga av dessa fall
torde för övrigt inte finnas förutsättningar för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen.
Även från nykterhetsvårdens synpunkt torde kunna sättas i fråga,
om det inte är lämpligare att avstängningen i de här aktuella fallen får
karaktären av en rutinmässig åtgärd av ett från nykterhetsvården fristående
organ.

I enlighet med de överväganden jag nu redovisat finner jag mig höra i
princip tillstyrka nykterhetslagkommitténs förslag om utvidgad användning
av avstängningsförfarandet. Dock synes enligt min mening bestämmelserna
härom böra utformas så, att avstängning skall ske när en person enligt lagakraftägande
dom gjort sig skyldig till brott av här ifrågavarande art vid två
tillfällen inom en tidrymd av tolv månader, oavsett huruvida det därvid varit
fråga om fylleri eller rattfylleri. Enbart dom för rattfylleri vid ett tillfälle
skall alltså inte medföra avstängning. Ej heller skall dom för sådant brott
som avses i 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott, s. k. rattonykterhet,
eller dom för anstiftan av eller medhjälp till här nämnda brott läggas
till grund för avstängning.

Vad därefter angår avstängningstidens längd har jag inte funnit anledning
att frångå kommitténs förslag. Tiden hör således i de här berörda, ny -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

tillkommande fallen av avstängning bestämmas till sex månader. Liksom
hittills böi avstängningstiden vara ett år för langare och andra personer, som
kan spärras redan enligt nuvarande regler.

b rån min sida föreligger ej heller någon erinran mot kommitténs förslag
om avstängning för ett år av personer, som försett vissa enligt nykterhets\årdslagen
eller barnavårdslagen omhändertagna med rusdrycker. Detta
förslag har också tillstyrkts av samtliga remissinstanser.

De personer, som enligt gällande bestämmelser kan vägras inköp på grund
av nykterhetsnämnds beslut eller till följd av dom för langning och liknande
brott, skall uppföras på en spärrlista. Denna upprättas av systembolaget
för kommun eller annat lämpligt område. Nykterhetslagkommittén har nu
föreslagit, att spärrlistorna i stället skall upprättas för län eller annat lämpligt
område och att listan skall förnyas varje månad mot för närvarande
varje kvartal. Mot dessa förslag har några erinringar ej framställts under
remissbehandlingen. Även jag kan biträda förslagen. Därvid vill jag emellertid
framhålla angelägenheten av en smidig anpassning efter inköpsvanornas
utveckling, vilken motiverar en utvidgning av de enskilda spärrlistornas
giltighetsområden. En fastlåsning till länsgränserna får således inte ske. Såsom
kommittén föreslagit, bör vidare langare upptagas på flera spärrlistor i
den mån detta är behövligt för att göra avstängningen effektiv.

I enlighet med vad nu förordats bör 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen
undergå vissa ändringar.

Kommittén har också föreslagit att systembolagets personal skall få befogenhet
att vägra inköp — inte bara, såsom nu, då den som vill gorå
inköpet är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
eller då misstanke om langning föreligger — utan även då missbruk
av inköpt vara kan befaras och då nära anhörig till spärrad person önskar
göra inköp. Jag vill här erinra om att ett liknande förslag var föremål
för statsmakternas prövning i samband med 1957 års nykterhetspolitiska lagstiftning
och därvid avvisades. För min del framhöll jag vid detta tillfälle,
att införandet av en sådan ordning skulle vara förenat med störa svårigheter
och att besvärliga kontroverser mellan butikspersonalen och kunderna inte
skulle kunna undvikas. Den nuvarande försäljningsorganisationen var inte
och borde inte vara uppbyggd, framhöll jag också, för tillgodoseendet av nykterhetsvårdande
uppgifter och därmed sammanhängande bedömningar. Under
remissbehandlingen har från flera håll understrukits de olägenheter, som
i praktiken skulle vara förenade med de föreslagna bestämmelserna om befogenhet
att vägra inköp, och jag finner för min del, att i detta sammanhang
inte framkommit något som givit mig anledning att ändra uppfattning i denna
fråga. Jag anser mig därför inte kunna biträda kommitténs förslag om
vidgad befogenhet för systempersonalen att vägra inköp.

Jag vill emellertid samtidigt understryka betydelsen av att strävandena
från systempersonalens sida att med stöd av de gällande bestämmelserna
söka hindra langarnas uppköpsverksamhet fullföljes i största möjliga ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

sträckning. De eventuella olägenheter, som härigenom i undantagsfall kan
uppkomma för den lojala delen av kundkretsen, synes få accepteras med
hänsyn till det allmänna intresset av ett effektivt ingripande mot de allvarliga
och svårbemästrade missförhållanden, som skapas genom den illegala
sprithanteringen.

Såsom jag i tidigare sammanhang uttalat, ger enligt min mening redan
den omständigheten att kunden, utan klart godtagbar förklaring, begär att
få köpa brännvin i kvantiteter utöver vad som är normalt eller att han ofta
återkommer för köp av sådan vara i större kvantiteter anledning vägra kunden
inköp. Såsom jag samtidigt framhöll, gäller detta i synnerhet, när det rör
sig om halvbuteljer. Enligt min uppfattning bör det som regel inte kunna
möta någon berättigad invändning, om inköp vägras vid beställning av mer
än en eller annan halvbutelj åt gången. Regeln bör alltså vara att den som
gör en sådan beställning tillfrågas om anledningen härtill. Om godtagbar
förklaring inte lämnas, bör inköp vägras. I detta sammanhang vill jag även
uttala, att jag inte har någon erinran mot nuvarande praxis att ej betjäna
kunder som kommer flera gånger samma dag. I sådana fall kan i regel
— om kunden är nykter och alltså inte kan avvisas på grund av alkoholpåverkan
— finnas anledning misstänka att varan skall olovligen tillhandahållas
annan person.

I detta sammanhang vill jag också erinra om de insatser, som försäljningspersonalen
kan göra och redan gör för att hindra langares och missbrukares
inköp genom att vid försäljningen i erforderlig omfattning hålla
uppsikt över butikslokalen och även i viss utsträckning ägna uppmärksamhet
åt dess närmaste omgivning. I den mån särskilda kostnader härigenom
kan uppkomma synes detta inte kunna föranleda någon erinran. Även genom
samarbete mellan försäljningspersonalen och polismyndigheten torde kunna
uppnås värdefulla resultat i samma syfte att hindra langares och missbrukares
rusdrycksanskaffning.

Enligt nuvarande bestämmelser är kunderna i systembutikerna skyldiga
att på anfordran styrka sin identitet. Detta skall ske genom en av myndighet
utfärdad handling eller på annat godtagbart sätt. Därutöver har några
speciella krav på legitimationshandlingens beskaffenhet inte fastslagits. Nykterhetslagkommittén
har för sin del kommit till uppfattningen att ett genomförande
av kommitténs förslag om skärpningar i utminuteringsreglerna
skulle påkalla en väsentlig intensifiering av kundkontrollen. Kommittén
har därför funnit en obligatorisk allmän legitim ationskontroll
nödvändig. Kravet på legitimationshandlingens beskaffenhet har samtidigt
skärpts genom att endast vissa handlingar, som försetts med fotografi, föreslagits
bli godtagna.

Vid remissbehandlingen har förslaget om allmän legitimationskontroll
blivit föremål för delade meningar. Vad som främst ansetts tala mot den
obligatoriska legitiinationskontrollcn har varit de olägenheter en sådan skulle
förorsaka de skötsamma kunderna och en befarad brist på förståelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

åtgärderna från allmänhetens sida. Samtidigt har uttalats tvivel om behovet
och effektiviteten av en så radikal åtgärd. Som ytterligare ett skäl mot
kontrollen har framhållits kostnaderna för denna.

För egen del kan jag såtillvida ansluta mig till kommitténs uppfattning,
att jag finner en skärpning av legitimationskontrollen böra genomföras.
Spritlangningen och därmed sammanhängande missbruk skulle, även om
utminuteringsreglerna inte ändrades, göra en sådan skärpning påkallad. Härtill
kommer, att jag i det föregående uttalat mig för att alkoholmissbrukare
i större utsträckning än för närvarande skall avstängas från inköp.
Jag har emellertid varken i detta eller andra hänseenden funnit mig böra
gå så långt som utredningen föreslagit. De skäl som anförts mot en obligatorisk
allmän legitimationskontroll synes också beaktansvärda. Under förutsättning
att en väsentlig skärpning av kontrollen genomföres inom de
nuvarande bestämmelsernas ram anser jag därför, att regler om obligatorisk
allmän legitimationskontroll kan undvaras.

För att en ökad intermittent kontroll skall få önskvärd effektivitet torde
det vara nödvändigt att avkräva kunderna legitimation även under tider av
större kundanhopningar. Givetvis bör man samtidigt eftersträva att i möjligaste
mån undvika olägenheter för allmänheten. Att den skärpta legitimationskontrollen
drar med sig ökade kostnader för att tillgodose dessa båda
önskemål torde vara oundvikligt. Enligt min mening bör detta emellertid
inte ge anledning till tvekan inför en ökning av legitimationskontrollen.
De i vart fall relativt begränsade belopp, som det här rör sig om, måste
anses väl använda, om man härigenom i större utsträckning än hittills kan
begränsa möjligheterna för langare och missbrukare att komma över sprit
i systembutikerna.

Vad sedan beträffar de krav, som bör ställas på legitimationshandlingens
beskaffenhet, har kommitténs förslag att begränsa valet av legitimation till
handlingar, som är försedda med fotografi, i stort sett inte mött erinringar
vid remissbehandlingen. För min del vill jag inte heller motsätta mig detta
förslag, och jag vill således förorda en däremot svarande ändring i 17 §
andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen. Även om vissa lättillgängliga
legitimationsmedel härigenom blir undantagna, synes olägenheterna
därav bli förhållandevis obetydliga för allmänheten, eftersom en råd
fullvärdiga och med fotografi försedda legitimationshandlingar — såsom
körkort och postens identitetskort — numera blivit alltmer vanliga. I varje
fall synes det besvär och de kostnader, som är förenade med anskaffande av
exempelvis ett postens identitetskort, vara av så ringa betydelse, att några
hinder mot en skärpning av kraven på legitimationshandlingens beskaffenhet
inte kan anses föreligga. Såsom kommittén förordat, bör viss övergångstid
medges, innan de skärpta kraven tillämpas. I detta hänseende torde
en tid av sex månader vara fullt tillräcklig.

När det slutligen gäller kommitténs förslag till skärpningar av de nuvarande
bestämmelserna beträffande ombudsköpen, synes mig dessa förslag
_ mot bakgrunden av mina ställningstaganden i de tidigare berörda

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

frågorna — knappast vara av sådan betydelse att de bör komma i fråga
för närvarande. Förslagen har även varit föremål för mycket delade meningar.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser har jag emellertid
ingen erinran mot en ändring av bestämmelserna i 20 § andra stycket
rusdrycksförsäljningsförordningen, varigenom ombudsverksamhet i större
omfattning blir förbjuden även när ersättning inte utgår. Ej heller vill jag
motsätta mig ett förbud mot att som ombud tillhandagå spärrad person
med anskaffande av rusdrycker. Ett sådant förbud bör införas i 20 § första
stycket rusdrycksförsäljningsförordningen.

Förslaget om höjd ålder i vissa fall för utminutering till värnpliktiga
har överlag avstyrkts vid remissbehandlingen. Inte heller jag
finner mig kunna tillstyrka detta förslag.

IV. Utskänkningen

Gällande ordning och utskänkningsutredningens förslag

Måltidstvånget. Enligt 46 § Rff får spritdrycker utskänkas endast i samband
med måltid. Måltidstvånget omfattar alla slag av spritdrycker, således
även spritdrinkar och groggar, däremot inte vin och starköl. Måltiden behöver
inte bestå av lagad mat utan kan utgöras av exempelvis smörgåsar.
Lagad mat skall dock finnas att tillgå vid spritutskänkning liksom vid all
annan rusdrycksutskänkning utom utskänkning av vin i samband med servering
av konditorivaror.

Anvisningar till vägledning vid tillämpningen av bestämmelsen om måltidstvång
meddelas av kontrollstyrelsen. Denna har även att fastställa lägsta
pris för sådan måltid som förutsättes för utskänkning av spritdrycker. Det
för närvarande föreskrivna lägsta måltidspriset, som fastställdes 1957, är
1 krona 50 öre. Måltiden skall finnas upptagen på den allmänna matsedeln
och till där angivet pris vara tillgänglig även för gäster som inte beställer
spritdrycker. I priset får inte inräknas betalning för drycker av något slag.

Det sålunda i Rff stadgade måltidstvånget motsvarar i princip den ordning
som gällde före motbokssystemets avskaffande. Ett omedelbart slopande
av de gamla restriktionerna även på denna punkt skulle i och för
sig ha överensstämt med de grundläggande principer som den nya lagstiftningen
byggde på. Det ansågs emellertid att en sådan reform borde ske endast
steg för steg och att ett slutligt beslut i saken borde föregås av en systematisk
försöksverksamhet med måltidsfri utskänkning. I 46 § Rff infördes
därför ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medge undantag
från det generella måltidstvånget. Enligt bestämmelsen i dess nu gällande
lydelse kan sådant medgivande lämnas för viss ort eller visst område. Medgivande
får dock inte lämnas, om fullmäktige i vederbörande kommun förklarat
att måltidsfri utskänkning ej bör äga rum i kommunen. Lämnat medgivande
kan när som helst återkallas. Påpekas må för övrigt att restauratö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

rerna på de orter, där rätt till måltidsfri utskänkning medgives, själva får
avgöra om och i vilken omfattning de vill deltaga i försöksverksamheten.

Försöksverksamhet med måltidsfri utskänkning påbörjades i begränsad
omfattning den 1 juli 1956. Den kom då att omfatta omkring femtio restauranger
i nio städer och fem landskommuner. En andra etapp inleddes den
1 januari 1958 då försöken utvidgades till att omfatta 96 kommuner i elva
län, däribland Malmö, Göteborg och 30 andra städer. I en tredje etapp, slutligen,
inbegreps år 1959 bl. a. Stockholms stad i försöksverksamheten. Från
och med den andra etappen har avsikten varit att försöken skulle omfatta
relativt stora sammanhängande områden. Denna avsikt har dock endast
delvis kunnat genomföras då omkring hälften av de ifrågasatta kommunerna,
främst landskommuner, begagnat sin vetorätt.

Försöksverksamheten berör för närvarande 14 län samt omfattar 45 av
rikets 133 städer och 64 av dess 893 landskommuner. Den sammanlagda
folkmängden i försökskommunerna utgör ca 35 procent av landets befolkning.
Inom försökskommunerna fanns år 1961 374 spritrestauranger med
årsutskänkning till allmänheten, vilket motsvarar 54 procent av samtliga
sådana restauranger i riket. Praktiskt taget samtliga restauranger, som sålunda
fått möjlighet till måltidsfri utskänkning, har också begagnat denna
möjlighet. Den tillfälliga utskänkningen har, med ett par undantag, inte berörts
av försöksverksamheten.

Försöksverksamhetens omfattning år 1961 — utom såvitt avser klubbutskänkning
o. d. — belyses närmare i en inom kontrollstyrelsen upprättad
sammanställning, vilken torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende såsom Bihang F.

I samband med att medgivande till måltidsfri utskänkning lämnats har
Kungl. Maj :t utfärdat särskilda föreskrifter för utskänkningens bedrivande
m. m. För den försöksverksamhet, som för närvarande bedrives, gäller sålunda
följande föreskrifter.

1. Det ankommer på restauratör att vid utskänkning utan samband med
måltid tillse, att urvalet av drycker är sådant, att de särskilda krav som
med hänsyn till nykterhet, ordning och trevnad bör uppställas på restaurangrörelsen
icke eftersättes. Brännvin, akvaviter och genever samt gin i
outspätt eller oblandat skick må icke serveras utan samband med måltid.

2. Måltidsfri utskänkning må äga rum inom de utrymmen i restaurang,
som vederbörande restauratör och intendent för utskänkningsärenden i samråd
bestämmer. Uppgift å dylika utrymmen skall intagas i mellan restauratören
och Nya Systemaktiebolaget gällande överlåtelsekontrakt.

3. Det erhållna medgivandet må icke av restauratören utnyttjas i reklamsyfte.

4. Det åligger restauratören att i den ordning kontrollstyrelsen bestämmer
lämna uppgifter rörande försöksverksamhetens bedrivande samt att i
övrigt medverka vid undersökningar angående dess verkningar i ekonomiskt
och socialt hänseende.

Utskänkningsutredningens förslag innebär att försöksverksamheten med
måltidsfri spritutskänkning avslutas och att måltidstvånget såväl vid årsutskänkning
som vid tillfällig utskänkning definitivt upphäves för utskänkning
av alla slag av spritdrycker utom egentligt brännvin. Till egentligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

brännvin hänför utredningen härvid okryddat brännvin, akvaviter och genever.
Utskänkning av sådant brännvin bör få ske endast i samband med måltid.
Denna bör enligt utredningens mening — till skillnad från vad som
krävs enligt gällande bestämmelser om måltidstvång — bestå av lagad mat.
Föreskrifter om lägsta pris på måltiden anser utredningen inte vara erforderliga.

Kontrollstyrelsen föreslås få befogenhet att utfärda närmare föreskrifter
om vad som skall hänföras till egentligt brännvin och att vid behov ge anvisningar
för måltidsbestämmelsernas tillämpning.

Vidare förordar utredningen att det undantag från regeln om tillgång till
lagad mat vid utskänkning slopas, som nu gäller för utskänkning av vin
i samband med konditoriservering.

Slutligen framlägger utredningen vissa förslag rörande dels den s. k.
självbetjäningen i samband med utskänkning dels inrättandet av drinkbarer.
Beträffande spritrestauranger förordas införande i Rff — åtminstone
tills vidare — av ett principiellt förbud mot att ordna utskänkning av spritdrycker
och vin så att gästerna betjänar sig själva. För vinrestauranger föreslås
ett motsvarande förbud mot självservering av vin. Undantag skall dock,
om fullmäktige i kommunen inte motsätter sig detta, få medges av länsstyrelse
då särskilda skäl föreligger. Såvitt angår inrättandet av drinkbarer
anser utredningen en skärpning av kontrollen erforderlig. Sålunda föreslås
att Kungl. Maj :t med stöd av 44 § tredje stycket Rff bemyndigar kontrollstyrelsen
att utfärda föreskrifter i ämnet.

I sin motivering till de sålunda framlagda förslagen gör utredningen inledningsvis
vissa anmärkningar om bakgrunden till försöksverksamheten
med måltidsfri utskänkning.

Efter genomförandet av den år 1954 beslutade försäljningsreformen har
måltidstvånget framstått som en ur sakliga synpunkter mindre starkt motiverad
restriktion än tidigare. Ett konsekvent accepterande av principen
om frihet under ansvar hade krävt dess upphävande samtidigt med de
tidigare gällande kvantitetsbegränsningarna. Motiveringen för att måltidstvånget
tills vidare bibehölls var emellertid att denna restriktion under årtiondenas
lopp på ett avgörande sätt påverkat restauranglokalernas utformning;
det är sålunda i hög grad på grund av måltidstvånget som restaurangerna
numera i större utsträckning än under åren före första världskriget
har karaktär av matställen. Vidare ansågs år 1954 verkningarna på längre
sikt ur nykterhets- och trivselsynpunkter av måltidstvångets eventuella
slopande vara svåra att förutse.

Genom den år 1956 påbörjade försöksverksamheten har emellertid enligt
utredningens uppfattning erforderligt material samlats för ett ställningstagande
till frågan om måltidstvångets definitiva slopande.

Om de allmänna konsekvenserna av ett slopande av måltidstvånget gör
utredningen i fortsättningen hl. a. följande påpekanden.

Till en början kan konstateras, att ett slopande av måltidstvånget gör
spritdryckerna i stort sett mera lättåtkomliga på restaurangerna. Redan
möjligheten att få enbart sprit kan innebära en lockelse till restaurangbesök.
Den som besöker en spritrestaurang i huvudsakligt syfte att förtära

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

spritdrycker kommer antingen att till samma totalkostnad kunna öka sin
spritkonsumtion eller att kunna genomföra restaurangbesöket med oförändrad
spritkonsumtion till lägre kostnad än tidigare. I senare fallet kan
förbilligandet av restaurangbesöken medföra en viss ökning av besöksfrekvensen
genom ökat antal besök per person eller en ökning av antalet personer
som besöker spritrestauranger. Därigenom kan nya kategorier kunder
komma att tillföras restaurangerna. Till den del dessa nya kunder utgöres
av ungdomar, får man räkna med risken för en tidigare tillvänjning
av alkoholförtäring än som kanske eljest skulle ha inträffat för deras del.
Därvid bör dock observeras, alt tillvänjning väsentligen torde härröra från
konsumtion av utminuteringsvis inköpta rusdrycker.

Ett slopande av måltidstvånget ökar givetvis, understryker utredningen,
det ansvar som lägges på restauratörerna. Alkoholförsäljning som sker utan
samband med måltid medför i allmänhet en högre grad av alkoholpåverkan
än samma alkoholförtäring i samband med mat. Härav följer att restauratörerna
vid måltidsfri utskänkning måste öka sin vaksamhet och vara beredda
att i det enskilda fallet avbryta utskänkningen tidigare än eljest. Särskilt
vid utskänkning till ungdom måste stor försiktighet iakttagas. Kvantiteter,
som utan risk kan utskänkas till den mera mogna delen av kundkretsen,
kan vara för stora när det gäller yngre och vid alkoholförtäring kanske
ovana personer. Ingenting hindrar emellertid, erinrar utredningen, en restauratör
att i sådana fall tillämpa särskilda restriktioner som t. ex. högre åldersgräns
för tillträde till bar, inställande av barutskänkning på danskvällar
eller begränsning av kvantiteterna. Sveriges hotell- och restaurangförbund
har för övrigt, påpekar man, i en särskild skrivelse i maj 1961 till
sina medlemmar uppmanat dessa att ägna ökad uppmärksamhet åt den yngre
publiken, inte bara när det gäller utskänkningen av sprit utan även i
vad avser serveringen av vin och starköl. Som en första åtgärd i syfte att
främja en sund utveckling rekommenderade förbundet sina medlemmar att
inte utskänka sprit vid barer till gäster som ej fyllt 21 år. Förbundet underströk
därjämte de särskilda problemen rörande alkoholförläring i samband
med dans. Samtidigt har inom de allmänna restaurangbolagen en
överenskommelse träffats att ingen utskänkning av rusdrycker vid spritbarer
skall ske till person som bedömes ej ha fyllt 21 år, varvid i tveksamma
fall legitimation bör begäras.

Då alla restauranger i försökskommunerna haft möjlighet att medverka i
försöksverksamheten och med få undantag utnyttjat denna möjlighet, har
enligt utredningens mening tillräcklig erfarenhet erhållits av måltidsfri utskänkning
på näringsställen av olika typer. Även i geografiskt hänseende
anser utredningen försöksområdena ha varit tillräckligt representativa. I
försöken har sålunda ingått både större och mindre städer liksom landsbygd
av olika karaktär, såsom tätbefolkad slättbygd och norrländsk skogsbygd
samt typiska turist- och semesterorter. Det hade visserligen kunnat befaras,
anmärker utredningen, att försöksresultaten skulle bli alltför gynnsamma
genom att kommuner, där nykterhetsläget varit särskilt bekymmersamt, genom
utövande av den kommunala vetorätten skulle undantas från försöken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Även om härigenom försöksområdena i praktiken otvivelaktigt också begränsats,
kan likväl erfarenheterna av måltidsfri utskänkning på sådana
från nykterhetssynpunkt känsliga orter enligt utredningens mening anses
tillräckliga, bl. a. med hänsyn till att landets största städer ingått i försöken.
Kungl. Maj :t har inte beträffande någon kommun behövt återkalla ett medgivande
till måltidsfri spritutskänkning, och ingen kommun har återtagit
sitt en gång lämnade medgivande till sådan försöksverksamhet inom dess
område. Däremot har några kommuner, som från början ställt sig avvisande,
sedermera ändrat sitt beslut och kommit att delta i försöken. Även i fråga
om försökstidens längd —- varierande från ett och ett halvt till fem år —
anser utredningen den hittills bedrivna försöksverksamheten vara tillfyllest.

Några påtagliga nackdelar har, enligt vad utredningen funnit, inte varit
förenade med försöksverksamheten. Restauratörerna har sålunda i stort
sett handhaft den friare utskänkningsrätten med ansvar och omtanke samt
visat vilja och förmåga att anpassa verksamheten efter de lokala förhållandena
och lägets krav i de enskilda fallen. Restauratörerna har också i
viss utsträckning självmant tillämpat olika slag av restriktioner, såsom
begränsning av de utskänkta kvantiteterna och/eller bibehållande av måltidstvång
i samband med dans eller under vissa veckodagar. En del restauratörer
har ej uppställt särskilda restriktioner utan från fall till fall avgjort
den omfattning i vilken utskänkning utan samband med måltid lämpligen
bort förekomma. Handhavandet av den måltidsfria utskänkningen har för
övrigt, påpekar utredningen, underlättats av att den på det hela taget haft
liten omfattning och väckt ringa uppmärksamhet bland den restaurangbesökande
allmänheten.

Enligt yttranden, som utredningen inhämtat från vederbörande intendenter
för utskänkningsärenden, har försöksverksamheten inte medfört någon
försämring av vare sig nykterhet, ordning eller trevnad på restaurangerna.
Inte heller kan av fylleristatistiken utläsas någon försämring i nykterhetshänseende
på de orter där försöken pågått. Samtliga utskänkningsintendenter
inom försöksområdena har också förklarat, att de inte hyser några
betänkligheter mot måltidstvångets definitiva slopande under förutsättning
att de föreskrifter, som gällt för den nuvarande försöksverksamheten, i huvudsak
bibehålies. Ej heller har vederbörande restaurangorganisationer,
som utredningen berett tillfälle att yttra sig i ämnet, haft något att invända
mot att måltidstvånget avskaffas.

Måltidstvånget innebär, uttalar utredningen sammanfattningsvis, utan tvivel
en inskränkning, som numera i avsevärt mindre grad än förut är av
behovet påkallad. Det skäl som år 1954 främst anfördes för att bibehålla
måltidstvånget, nämligen att detta starkt påverkat restauranglokalernas utformning,
anser utredningen numera ha i huvudsak förlorat sin styrka. Erfarenheterna
av försöksverksamheten — det relativt ringa intresse allmänheten,
även ungdomen, visat för den måltidsfria utskänkningen som sådan
och de obetydliga förändringarna i gästsammansättningen på försöksrestau -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 är 1963

rangerna — tyder enligt utredningen på att ett generellt slopande av måltidstvånget
i allmänhet inte skulle förorsaka några allvarliga problem från
ordnings- och nykterhetssynpunkt, även om restaurangbesöken genom måltidstvångets
slopande i vissa fall skulle förbilligas och detta kan medföra
någon ökning i gästfrekvensen på längre sikt.

Av betydelse i detta sammanhang är också, framhåller utredningen, lokalernas
anordning och inredning samt de olika arrangemang till gästernas
sysselsättning och underhållning som restauratörerna själva kan vidtaga.
Risk finns enligt utredningen alltid för att restaurangerna genom sådana åtgärder
får en ökad dragningskraft, vilket när det gäller yngre personer kan
leda till en tidigare tillvänjning vid alkoholförtäring. Denna risk anser utredningen
dock inte vara av sådan storleksordning, att den bör hindra måltidstvångets
definitiva slopande. Vad särskilt gäller den yngre publiken,
måste man, framhåller utredningen, kunna förutsätta att ungdomarna efter
att ha uppnått den åldersgräns, efter vilken rusdrycksservering på restaurang
nu är lagligen medgiven, skall vara beredda att själva bära ansvaret för
sina handlingar. Enligt utredningen torde man även kunna vänta att restauratörerna
i fortsättningen liksom hittills bedriver utskänkning till ungdom
med särskild försiktighet. I varje fall måste de, betonar utredningen, förhindra
att drinkbarerna utvecklas till samlingspunkter för yngre personer.
I den mån så är påkallat av förhållandena i det särskilda fallet får nämligen
en restauratör anses ha både rätt och skyldighet att tillämpa sådana speciella
restriktioner som kan tillgodose detta syfte. Det är också av vikt,
framhåller utredningen, att den upplysningsverksamhet, som i olika sammanhang
bedrives om alkoholen och dess verkningar, ger ungdomen tillräcklig
information om de risker som följer med bruket av spritdrycker.

Utredningen anser sig sålunda — dock under förutsättning att de ekonomiska
villkoren för spritutskänkningen i princip förblir oförändrade och
därmed även i fortsättningen en spärr mot restauratörernas eventuella intresse
av ökad spritutskänkning bibehålies — kunna förorda att måltidstvånget
vid utskänkning av spritdrycker definitivt upphäves. Något skäl att
härvidlag generellt undantaga vissa typer av restauranger från den måltidsfria
utskänkningen har utredningen inte funnit.

Med avseende på den föreslagna skärpningen av måltidskravet vid servering
av egentligt brännvin framhåller utredningen att utskänkning härav
utan samband med lagad mat inte kan anses stå i överensstämmelse med
god bordskultur. För den som på restaurang önskar förtära spritdrycker
utan samband med måltid står ändå, påpekar utredningen, tillräckliga möjligheter
till förfogande.

Enligt utredningens mening är, såsom tidigare nämnts, inte erforderligt
att fastställa lägsta pris för sådan måltid som förutsättes för utskänkning
av egentligt brännvin. En bestämmelse härom kunde enligt utredningen
vara av behovet påkallad, när det gällde utskänkning av spritdrinkar och
groggar m. m., men synes utredningen — om måltidstvånget begränsas till
egentligt brännvin — dels vara obehövlig dels kunna locka till kringgående

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

genom att maten inte serveras utan endast debiteras gästen. Utredningen
anser tillräckligt att sådan måltid, som krävs för servering av egentligt
brännvin, skall vara upptagen på den allmänna matsedeln.

Nu gällande krav på att lagad mat skall vara att tillgå vid all utskänkning
bör enligt utredningen bibehållas. Förhandenvaron av ett sådant krav
hindrar, framhålles det, liksom utformningen av restauratörernas utskänkningsersättning
tillkomsten av restauranger, som väsentligen är inriktade
på servering av enbart rusdrycker. Det nuvarande undantaget beträffande
utskänkning av vin i samband med konditoriservering synes utredningen
däremot numera ha så ringa betydelse att det bör kunna slopas.

När det sedan gäller frågan om självbetjäning vid utskänkning
av rusdrycker, anmärker utredningen följande om tillkomsten av denna utskänkningsform.

Traditionellt har i vårt land utskänkning av rusdrycker i regel ägt rum
genom servering vid bord av särskild serveringspersonal. Även om gästerna
i viss utsträckning betjänat sig själva beträffande mat, såsom då allmänt
smörgåsbord tillhandahållits, har i allmänhet serveringspersonal anlitats för
servering av drycker av olika slag. De i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
intagna bestämmelserna om måltidstvång och kvantitetsbegränsning,
vilka bibehölls i stort sett oförändrade fram till den 1 oktober 1955,
förutsatte praktiskt taget anlitandet av särskild serveringspersonal, som
kunde kontrollera vad varje särskild gäst förtärde på restaurangen. På vissa
restauranger av enklare typ och utan rätt till rusdrycksutskänkning, såsom
personalmatsalar och mjölkbarer, har däremot självbetjäningsprincipen allmänt
tillämpats under många år. Syftet därmed torde ha varit att möjliggöra
snabbare servering till lägre priser.

I och med kvantitetsbegränsningarnas slopande den 1 oktober 1955 och
måltidstvångets följande successiva avveckling öppnades möjligheten till
införande av självbetjäningsprincipen även på rusdrycksrestaurangerna.
Flera olika faktorer torde ha medverkat till en utveckling i denna riktning,
bl. a. den ökade konkurrensen mellan restaurangföretagen, förändringar i
allmänhetens konsumtionsvanor och de ökade personalkostnaderna. Även
möjligheten till tidsbesparing torde ha spelat in, särskilt på restauranger
med många lunchgäster. Av viss betydelse i sammanhanget torde vidare ha
varit att man på senare år inom detaljhandeln i övrigt i tämligen stor utsträckning
infört självbetjäningsprincipen. Denna princip har därigenom på
ett annat sätt än tidigare kommit att ingå i det allmänna medvetandet.

Till följd av de berörda förhållandena har, framhåller utredningen, i vårt
land införts en ny typ av restauranger, som är inrättade för självbetjäning,
s. k. grillbarer eller liknande. Dessa barer har ofta en sådan standard, att
rusdrycksutskänkning ansetts kunna ifrågakomma. I några fall har härjämte
restauranger av den traditionella typen, d. v. s. med uteslutande bordsservering,
ändrats till grillbarer eller i varje fall försetts med särskilda
bardiskar i syfte att kunna tillämpa självbetjäningsprincipen. I den mån
dessa restauranger tidigare haft rätt att utskänka rusdrycker av olika slag
har donna rätt inte rubbats av omändringen. Restauratörerna har nämligen,
påpekar utredningen, haft fria händer att ändra sina en gång godkända ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

skänkningslokaler på olika sätt och följaktligen även att bygga om dem till
grillbarer eller liknande. De har inte ens varit skyldiga att göra anmälan
om förändringen till systembolaget. I några fall har dock, uppger utredningen,
sedan överenskommelse därom under hand träffats mellan restauratören
och vederbörande intendent för utskänkningsärenden, i överlåtelsekontraktet
intagits bestämmelser om att utlämning av rusdrycker till gästerna
skall ske genom särskild serveringspersonal. Självbetjäningsprincipen har
då genomförts endast beträffande andra varor än rusdrycker, d. v. s. mat,
alkoholfria drycker och Öl. Även några förutvarande folkrestauranger har,
anmärker utredningen, gjorts om till grillbarer eller liknande. I den mån
självbetjäning i fråga om spritdrycker här förekommer tillämpas denna
endast i samband med utlämning av måltider, varvid dock gäst som redan
ätit kan få konjak eller likör till kaffet.

Självbetjäningsprincipen syftar, uttalar utredningen, uppenbarligen till
att möjliggöra snabba och billiga restaurangbesök för gäster, som är beredda
att avstå från den bekvämlighet det innebär att bli serverad vid borden.
Denna serveringsform hör därför enligt utredningens mening inte hemma
på restauranger i högre prisklass, som är inriktade på att lämna bästa
möjliga service och därutöver tillfälle till samvaro under mera festliga former.
Det är nämligen här, påpekas det, fråga om en beträffande rusdrycksrestauranger
relativt ny serveringsform, som i likhet med måltidstvånget är
ägnad att i hög grad påverka inte bara restauranglokalernas utformning
utan även deras allmänna standard och kundkretsens sammansättning.

Några större olägenheter från ordnings- och nykterhetssynpunkt har enligt
utredningen veterligen inte uppkommit genom självbetjäningsprincipens
införande och tillämpning vid utskänkning av rusdrycker. Det är dock klart,
framhåller utredningen, att slopandet av serveringspersonalen i och för sig
innebär minskade möjligheter till kontroll av gästernas rusdryckskonsumtion
och uppträdande. På något sätt måste detta kompenseras. I en serveringslokal,
där personalen bakom disken från vilken rusdryckerna utlämnas
till gästerna inte har god överblick över samtliga bord, fordras en hovmästare
eller annan person som företar regelbundna inspektioner. En gäst
som avhämtar spritdrycker vid bardisken kan nämligen göra detta, inte bara
för egen räkning utan även för någon person i sitt sällskap vilken kanske
blivit vägrad servering om han själv gått fram till disken. Även om endast
vin och starköl utskänkes, måste, framhåller utredningen vidare, betryggande
övervakning av utskänkningen anordnas. Bl. a. måste tillses att gästerna
inte medför utskänkta rusdrycker från lokalen samt att förtärings- och förvaringsförbuden
inte överträdes.

Enligt utredningens mening talar därför starka skäl för att man åtminstone
tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter av måltidstvångets definitiva
slopande, helt utesluter spritdryckerna från självbetjäning. I den
mån restauranger med självbetjäning innehar spriträttigheter bör utlämningen
av spritdrycker ske genom särskild serveringspersonal.

När det gäller självservering av vin bör man, framhåller utredningen, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

akta att tillhandahållande av vin glasvis till en måttlig kostnad i restauranger
av självbetjäningstyp gör vinet lättåtkomligare än som kanske varit
lagstiftarens mening. På vinrestaurangerna framstår vinet inte heller som
något alternativ till spritdryckerna. Som regel bör därför enligt utredningens
mening självbetjäning av vin inte förekomma. Utredningen anser det
emellertid vara lämpligt att en möjlighet hålles öppen för den tillståndsgivande
myndigheten att meddela dispens om särskilda skäl härtill föreligger.
Kommunens fullmäktige föreslås därvid få vetorätt. Som särskilt skäl för
att medge undantag från det föreslagna förbudet mot att bedriva utskänkning
av vin genom självbetjäning må, anser utredningen, beträffande vinrestaurang
kunna godtagas, att denna serveringsform tillämpas endast i begränsad
omfattning samt att företaget har mycket god standard och i övrigt
är lämpat för serveringsformen.

I fråga om starköl slutligen torde enligt utredningen bedömningen kunna
ske efter mindre stränga grunder. Sålunda bör restaurangerna kunna låta
gästerna betjäna sig själva i fråga om starköl.

Det sålunda ifrågasatta förbudet mot självbetjäning avser inte, påpekar
utredningen, s. k. drink barer. Det kan visserligen i dessa barer förekomma
att gästerna själva hämtar sina drinkar vid bardisken, men det förekommer
inte att de bär mat o. d. på brickor såsom i de egentliga självbetjäningsrestaurangerna.
Gemensamt för drinkbarerna är vidare att de är att
betrakta som bihang till vanliga matsalar, där bordsservering av måltider
förekommer.

Utredningen understryker att man, då ett allmänt avskaffande av måltidstvånget
överväges, bör ägna särskild uppmärksamhet åt drinkbarerna.
Angående den nuvarande förekomsten av sådana barer anför utredningen
följande.

Vid 1900 års utgång fanns vid spritrestaurangerna i landet anordnade
sammanlagt 152 barer, varav 48 i vanlig matsal och 104 i särskilt avgränsad
lokal. Av samtliga barer var 130 belägna på sådana orter, där försöksverksamhet
med måltidsfri spritutskänkning medgivits. De tre största städerna
svarade för sammanlagt 57 barer. I de övriga städerna fanns 69 och i
köpingar och landskommuner sammanlagt 26 barer. Redan innan den måltidsfria
utskänkningen aktualiserats, hade några restauranger anordnat särskilda
baravdelningar. Till dessa avdelningar, där luncher, mindre måltider
och smårätter serverades, förlädes, sedan försöksverksamheten påbörjats, i
huvudsak den måltidsfria utskänkningen.

De flesta restauranger uppges göra inskränkningar i den måltidsfria utskänkningen,
när dans eller varieté anordnas. Dessa inskränkningar består
i allmänhet av supé- eller complétvång och i vissa fall av särskild entréeller
kuvertavgift. Dessa inskränkningar, som närmast torde syfta till att
finansiera musik och annan underhållning, omfattar i de flesta fall restaurangens
samtliga serveringslokaler, sålunda även eventuell drinkbar. Undantag
har i allmänhet gjorts för sådana avdelningar, som icke har inre förbindelse
med den eller de lokaler, där dans eller varieté varit anordnad. Det
har förekommit att man låst dörren mellan baren och matsalen, där dansen
försiggått, och då tillämpat mattvång i matsalen men ej i baren. Om baren

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. I sam/. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

ligger på visst avstånd från danslokalen och även eljest, då man av ekonomiska
eller andra skäl ej ansett sig ha anledning att göra några inskränkningar,
har man bibehållit den måltidsfria utskänkningen i barerna även
under danskvällar och i samband med varietéunderhållning. Vid sådana
tillfällen har en ökad tillströmning av ungdom och kvinnliga gäster till barerna
kunnat förmärkas. Denna utveckling har väckt betänkligheter hos
vissa intendenter.

Enligt vad utredningen inhämtat från några utskänkningsintendenter synes
barerna, framför allt under danskvällar och även på andra lördagskvällar,
utöva en betydande dragningskraft på yngre publik. Detta har på sina
håll medfört vissa svårigheter för restauratörerna vid sovring av publiken.
Därmed är dock inte sagt, anmärker utredningen, att det just är möjligheten
till inåltidsfri spritutskänkning som lockar. Snarare torde lockelsen ligga
hos baren som sådan. Utredningen fortsätter.

En intendent uttrycker saken så, att problemet ligger icke i frågan måltidsfri
eller icke inåltidsfri utskänkning utan snarare i frågan drinkbar eller
icke drinkbar. Barernas särskilda dragningskraft kan antagas ligga i den
speciella miljö som skapas av lokalens ofta påkostade inredning. Sålunda
finner en intendent det uppenbart, att barerna blivit populära och alt de
mest frekventeras av personer som strävar efter att vara mondäna och att
personer med sådan läggning torde vara vanligare bland yngre än bland äldre.
En annan intendent har funnit, att de yngre gästerna kanske i någon
mån flyttat från matsal till bar, där sådan finnes nyinrättad. Ungdomen
torde nämligen tilltalas mer av en modern bar i dunklare belysning än av
en stor stel matsal med vita dukar och skarp belysning. Den vill gärna intaga
en »litet vårdslöst slängig attityd», och detta tycker den sig lättare
kunna göra i en bar än i en matsal.

Ehuru vissa intendenter iakttagit en viss nytillströmning av gäster, har
dock en fråga om baravdelningarna tillfört restaurangerna nya gäster, som
regelbundet frekventerar dessa avdelningar för måltidsfri utskänkning, aniingen
besvarats nekande eller lämnats obesvarad. Någon utpräglad skillnad
i gästsammansättningen mellan barerna och restaurangmatsalarna i
allmänhet säges icke heller föreligga. Några intendenter framhåller, att en
eventuell förändring av gästklientelets sammansättning knappast kan väntas
framträda förrän på något längre sikt.

I barerna synes den måltidsfria utskänkningen företrädesvis avse drinkar.
Groggdrickandet anses däremot vara på avskrivning, vilket flera intendenter
finner vara en utveckling till det bättre, då groggdrickande ofta får en prägel
av omåttlighet. Vid vissa barer serveras endast s. k. korta drinkar. Den
aktuella modedrycken anges vara »whisky on the rocks», d. v. s. whisky
med is.

Utredningen håller för sannolikt att försöken med måltidsfri utskänkning
och utsikterna till måltidstvångets generella slopande i viss grad medverkat
till att nya drinkbarer undan för undan öppnats. Restauranger är, påpekar
utredningen, affärsföretag, och syftet med inrättandet av dessa baravdelningar
har givetvis främst varit att direkt, genom en utökning av kundkretsen,
eller indirekt, genom rationalisering, öka omsättningen respektive förbättra
lönsamheten. I det förstnämnda hänseendet kan man ha räknat med
baren som en samlingspunkt för gäster, som inte besöker restaurangen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

syfte att intaga måltid eller som nöjer sig med en enklare måltid än en sådan
som serveras i matsalen. I det sistnämnda hänseendet har man strävat
till en sådan uppdelning av rörelsen på matsalar och häravdelningar, att
matsalarna kunnat utnyttjas mer effektivt till betjäning av gäster, som intager
måltid, medan övriga gäster hänvisas till baravdelningarna. Erfarenhetsmässigt
fordras emellertid, fortsätter utredningen, för barernas bärighet
ett gästunderlag, som man återfinner endast i större städer eller på vissa
turistorter. På andra platser finns i allmänhet inte en tillräckligt stor kundkrets,
som uppskattar denna form av utskänkning. I några sådana fall har
de inte varit ekonomiskt lönande och därför slopats.

Det har visat sig, påpekar utredningen, att barerna genom sin speciella
inredning och atmosfär kan verka mera attraherande på vissa kategorier av
gäster, bl. a. ungdom, än en vanlig restaurangmatsal. Man får enligt utredningen
inte heller bortse från att en del gäster kan komma att stanna
kvar i barerna, inskränka sitt ätande och i stället öka sin konsumtion av
spritdrinkar.

De erfarenheter beträffande utskänkningen i drinkbarer, som vunnits vid
försöksverksamheten med måltidsfri utskänkning, motiverar enligt utredningen
inte någon inskränkning av rätten till utskänkning där. Dock bör,
framhålles det, en drinkbar vara en underordnad och inte en dominerande
del av restaurangen. Den bör vara placerad på sådant sätt att den framstår
som ett bihang till den egentliga matsalen, d. v. s. den bör ligga i omedelbar
närhet av denna eller åtminstone ha gemensam tambur och bekväm
inre förbindelse med matsalen. I enlighet härmed är det olämpligt, anser
utredningen, att baren har egen ingång direkt från gatan. Om baren skall
vara ett bihang till matsalen, bör den i allmänhet inte heller hållas öppen
under andra tider än matsalen och i varje fall inte efter det att matsalen
stängts. Utredningen erinrar i detta sammanhang om föreskriften att lagad
mat skall vara tillgänglig vid all utskänkning. Sådana anordningar bör därför,
framhåller utredningen, även i fortsättningen vidtagas att mat kan
serveras i baren. Inredningen i barerna får inte inskränkas till en bardisk
utan bör omfatta ett antal vanliga bord med sittplatser.

Det böi enligt utredningen åligga vederbörande intendent för utskänkningsärenden
att följa och övervaka utvecklingen på området. För att bemästra
de olägenheter i nykterhets- och ordningshänseende, som eventuellt
kan uppkomma av systemet med drinkbarer, får enligt utredningen de
hjälpmedel, som enligt Rff för närvarande står de tillståndsbcviljande och
övervakande myndigheterna till buds, anses tillräckliga. Till förekommande
av att drinkbarer anordnas i strid med de av utredningen här angivna
grunderna föreslår utredningen emellertid att Kungl. Maj :t med stöd av 44 §
tredje stycket Rff bemyndigar kontrollstyrelsen utfärda erforderliga föreskrifter
i ämnet. Detta synes enligt utredningen kunna ske genom alt i överlåtelsekontrakten
intages en bestämmelse att särskilda baravdelningar får
inrättas endast i samråd med vederbörande intendent för utskänkningsärenden.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Förtärings- och förvaringsförbuden. Enligt 54 § Rtf får gäst på utskänkningsställe
för rusdrycker inte förtära eller tillåtas förtära andra rusdrycker
än sådana som i laga ordning utskänkts till honom. Detta s. k. förtäringsförbud
gäller även ersättningsmedel för rusdrycker. Rusdrycker, som
inte får utskänkas på utskänkningsställe, liksom ersättningsmedel för rusdrycker
får inte heller — på utskänkningsstället eller eljest — förvaras på
sådant sätt att det kan befaras att de förtäres av gästerna. Liknande bestämmelser
finns i ölförsäljningsförordningen (Öff) och förordningen om
försäljning av alkoholfria drycker (Aff). Enligt 25 § Öff är det förbjudet
att förtära eller låta någon förtära rusdrycker eller ersättningsmedel för
sådana drycker i en lokal, där öl efter särskilt tillstånd får utskänkas. I 6 §
Aff stadgas förbud mot att på utskänkningsställe för enbart alkoholfria drycker
förtära eller låta någon förtära rusdrycker, ersättningsmedel för sådana
drycker eller öl. Mot förtäringsförbuden svarande förvaringsförbud finns
även i öff och Aff.

Innebörden av försälj ningsförordningarnas förtärings- och förvaringsförbud
är att gäst i princip inte får förtära eller tillåtas förtära rusdrycker eller
öl, som inte utskänkts i laga ordning, och att starkare drycker än sådana
som får serveras i lokalen inte heller får förvaras — i lokalen eller eljest
—- på sådant sätt att det kan befaras att de förtärs av gästerna. Förbuden
omfattar alla lokaler, där utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria
drycker bedrives, med undantag för sådana utskänkningslokaler där öl får
utskänkas utan tillstånd (heminackorderingsställen, kollektivhusmatsalar
och personalmatsalar inklusive vissa militära mässar). Lokaler, där ingen
utskänkning bedrives, berörs inte av bestämmelserna.

På grund av förbudsbestäminelsernas hittillsvarande utformning har det i
vissa fall varit svårt att med bestämdhet avgöra om förbuden i visst fall varit
tillämpliga eller inte. I syfte att ge lagstiftningen en klarare innebörd
föreslog därför 1953 års utskänkningsvinstkommitté (SOU 1956: 56) att
förbuden inte skulle anknytas till bedrivandet av utskänkning utan till
servering av måltider. Förbuden skulle enligt förslaget gälla vare sig måltiden
tillhandahölls av den ifrågavarande lokalens innehavare eller av en
särskilt anlitad restauratör eller annan företagare.

Förslaget innebar att gäst i lokal eller på plats, som användes för rörelse
i vilken livsmedel mot ersättning tillhandahölls för förtäring på stället, inte
skulle få förtära eller tillåtas förtära rusdrycker eller Öl, som inte där i laga
ordning utskänkts till honom. Drycker, som inte fick utskänkas i lokalen
eller på platsen, skulle inte få förvaras — där eller eljest — så att gästerna
kunde få tillgång till dem.

Vid anmälan av den proposition till riksdagen, vari utskänkningsvinstkommitténs
förslag behandlades (prop. 1957:94), uttalade departementschefen
att de föreslagna skärpningarna visserligen i och för sig skulle skapa
bättre möjligheter att motverka de förekommande olägenheterna. Verkningarna
kunde emellertid enligt departementschefen komma att sträcka sig

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

längre än som i och för sig vore motiverat. Bestämmelserna skulle sålunda
komma att träffa även den verksamhet med anordnande av privata fester
som i lagliga former bedrevs av folketshus och bygdegårdar och som utan
tvivel, framhölls det, fyllde ett legitimt behov. Härtill kom, påpekade departementschefen,
att de avsedda skärpningarna knappast kunde väntas
komma att möta förståelse från allmänhetens sida, och kontrollen skulle
därigenom ytterligare försvåras. Inte heller de föreslagna bestämmelserna
kunde för övrigt väntas utesluta möjligheter till kringgående. Med hänsyn
till de sålunda anförda omständigheterna ansåg sig departementschefen inte
kunna tillstyrka kommitténs förslag. De problem, som hängde samman med
konkurrensen från festvåningarna, borde i stället angripas genom en minskning
av prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta rusdrycker. Förslag
härom framlades samtidigt. I övrigt förutsatte departementschefen att
festvåning, som organiskt och affärsekonomiskt tillhör restaurang med utskänkning
av rusdrycker, öl eller alkoholfria drycker, skulle anses ingå i
utskänkningslokalerna och således vara underkastad förtärings- och förvaringsförbuden.

1959 års utskänkningsutredning föreslår nu, i huvudsaklig anslutning till
kommittéförslaget från 1956, en sådan jämkning av förbudens giltighetsområde
att förbuden kommer att gälla för lokal eller plats, där yrkesmässig
serveringsrörelse bedrives, samt för lokaler, som yrkesmässigt upplåtes för
anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat eller dryck
tillhandahålls av lokalinnehavaren eller genom dennes försorg. Förbuden
töreslås även liksom nu gälla för lokaler, som organiskt eller affärsekonomiskt
sammanhänger med de av förbuden primärt omfattade lokalerna. Kollektivhusmatsalar
och personalmatsalar, där öl får utskänkas utan särskilt
tillstånd, föreslås däremot bli undantagna, dock endast då de användes
av dem för vilka matsalarna är avsedda.

Utredningen konstaterar i sin motivering till förslagen att det vid de tilliällen,
då förbuden varit föremål för offentlig diskussion, synes ha rått allmän
enighet om att de är en nödvändig följd av att utskänkningen av
rusdrycker och Öl är underkastad tillståndsprövning. Rättighetssystemet har
ansetts bli meningslöst, om det skulle vara tillåtet exempelvis att förtära
medhavda spritdrycker i lokaler där enligt meddelat tillstånd endast vin eller
Öl får serveras. Utskänkningsutredningen delar helt denna uppfattning samt
betonar att förbuden är oundgängliga och självklara så länge en särskild
reglering av utskänkningen skall upprätthållas.

Ehuru förtärings- och förvaringsförbuden sålunda är väl motiverade ocli
utförliga anvisningar utarbetats rörande deras giltighetsområde, har, påpekar
utredningen, likväl ofta rått oklarhet om förbudens tillämplighet i enskilda
fall. Dessa oklarheter har givetvis inte, framhåller utredningen vidare,
kunnat undgå att ytterligare försvåra den i och för sig besvärliga övervakningen
och kontrollen av förbudens efterlevnad. De praktiska svårigheterna
att avgränsa förbudens tillämpningsområde anses i huvudsak ha sam -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

manhängt med själva begreppet utskänkning och med definitionen av begreppet
utskänkningslokal för alkoholfria drycker. Det har i båda fallen
närmast varit fråga om de s. k. fria festvåningarna, d. v. s. lokaler där fester
med förtäring av medhavda rusdrycker mer eller mindre regelbundet anordnas.

Utredningen anser för sin del inte möjligt att finna en i alla avseenden
tillfredsställande lösning på de problem som sammanhänger med förbuden.
Möjligheterna till kringgående torde, framhålles det, aldrig helt kunna elimineras.
Ej heller skulle en kontrollapparat av sådan effektivitet kunna
tillskapas eller accepteras, att varje överträdelse upptäckes och beivras. En
ändring av förtärings- och förvaringsförbudens giltighetsområde synes dock
utredningen ofrånkomlig. Att gå så långt som att lägga samtliga enskilda
tillställningar på offentliga lokaler under utskänkningsbestämmelserna synes
utredningen uteslutet. Det anses tvivelaktigt om man skulle vinna allmänhetens
förståelse för en sådan lagstiftning. Det måste nämligen enligt
utredningens mening beaktas att många människor både av kostnadsskäl
och från allmän trivselsynpunkt föredrar att ordna sina familjefester o. dyl.
utan hjälp av restauratör. Vidare skulle så långtgående bestämmelser ställa
alltför stora krav på kontroll och övervakning från myndigheternas sida.

De rådande tillämpningssvårigheterna skulle emellertid, anför utredningen
vidare, i viss mån kunna elimineras genom att förbuden i princip anknytes
till förekomsten av serveringsrörelse och till sådan yrkesmässig
upplåtelse av lokaler åt slutna sällskap, där lokalinnehavaren tillhandahåller
mat eller dryck.

Beträffande anknytningen till förekomsten av serveringsrörelse anför utredningen
följande.

Om man till en början betraktar de lokaler, i vilka serveringsrörelse av
något slag bedrives, delar utskänkningsutredningen den av utskänkningsvinstkommittén
uttalade uppfattningen, att tillämpningen av förtäringsoch
förvaringsförbuden — som fallet är i de övriga nordiska länderna — i
princip bör anknyta till förekomsten av serveringsrörelse över huvud och
sålunda icke enbart till den utskänkning av drycker av olika slag som kan
förekomma på lokalen i fråga. Genom att på detta sätt utgå från förekomsten
av serveringsrörelse undgår man den oklarhet som i många fall varit
rådande om förbudens tillämplighet och minskar dessutom möjligheterna
till kringgående.

Utskänkningsutredningen vill i begreppet rörelse uttryckligen inlägga den
innebörden, att verksamheten skall vara av yrkesmässig natur. Detta får
anses vara fallet då den utmärkes av självständighet, viss regelbundenhet
och varaktighet. I vad mån rörelsen drives regelbundet torde få bedömas
med utgångspunkt i kontrollstyrelsens anvisningar rörande tillämpningen av
förtärings- och förvaringsförbuden. Styrelsen har här med regelbunden
utskänkning betecknat de fall, då servering förekommer i allmänhet minst
en gång i veckan.

Utredningen anser vidare att de s. k. privata festvåningarna, som upplåtes
för servering av måltider vid särskilda tillfällen, i princip skall vara
underkastade förtärings- och förvaringsförbuden. Däremot bör enligt ut -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

redningen festvåningar, som uthyres utan att inåt eller dryck för tillställningen
i fråga tillhandahålles av lokalinnehavaren eller av person som driver
serveringsrörelse, inte falla under förbuden. Denna inskränkning synes
utredningen nämligen nödvändig både av allmänna skälighetshänsyn
och med tanke på myndigheternas kontrollmöjligheter. Utredningen anför
följande.

Den, som endast upplåter lokal för anordnandet av sammankomster i
slutna sällskap och icke tar någon som helst befattning med den servering
som därvid kan äga rum, hör rimligen icke ha något personligt ansvar
för den förtäring av rusdrycker och Öl som förekommer vid sammankomsterna.
Det bör m. a. o. finnas möjligheter att på enkom för tillfället
förhyrda lokaler anordna sammankomster i slutna sällskap, vid vilka inbjudaren
eller deltagarna själva drager försorg om förtäringen, utan att
fördenskull förtärings- och förvaringsförbuden träder i kraft. Därvid måste
dock gälla, att i den mån serveringen ombesörjes av någon — i förhållande
till lokalinnehavaren utomstående — restauratör eller annan i facket
verksam person och denna verksamhet får karaktär av rörelse, lokalen
givetvis blir underkastad förbuden.

Kravet på yrkesmässighet såväl beträffande serveringsrörelse som i fråga
om upplåtelse av lokaler anser utredningen medföra, att verkningarna avförtärings-
och förvaringsförbuden inte sträcker sig längre än som är motiverat
från allmänna synpunkter.

Att från förbuden undanta lokaler av ideell eller allmännyttig karaktär
finner utredningen inte heller kunna komma i fråga. Utredningen anför
härom.

En förutsättning för att medhavda rusdrycker skall få förtäras vid en
sluten tillställning är givetvis att därvid försäljning av dryckerna icke äger
rum. Vid tillställningar som anordnas av föreningar o. dyl. ligger det närmast
till hands att varje deltagare betalar för sin egen förtäring. Något undantag
från förtärings- och förvaringsförbuden när det gäller föreningar
är med hänsyn härtill enligt utskänkningsutredningens mening icke motiverat.

Icke heller synes något dylikt undantag för lokaler av ideell eller allmännyttig
karaktär här kunna ifrågakomma. En sådan uppdelning skulle svårligen
kunna göras efter objektiva grunder och skulle därför få viss karaktär
av godtycklighet. Genom begränsningen av förbudens räckvidd till lokaler,
som regelbundet disponeras för slutna sammankomster vid vilka
mat och dryck tillhandahålles genom lokalinnehavarens försorg, blir emellertid
ett stort antal samlingslokaler, som huvudsakligen användes för
andra ändamål än privata tillställningar, såsom för föreningsmöten, sammanträden,
föreläsningar, biograf- och teaterföreställningar, gymnastik och
idrottsövningar m. m., undantagna från förbuden, när fråga är om familjefester
och liknande tillställningar. Däremot kommer förbuden i fortsättningen
att gälla även för sådana tillställningar, i den mån de anordnas på
lokaler som yrkesmässigt upplåtes för anordnande av sammankomster med
utskänkning enligt 33 § Rff.

Det bör observeras, framhåller utredningen, att förbuden skall gälla även
i fall då en lokal, som i allmänhet upplåtes yrkesmässigt för sammankoms -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

ler och där förtäring tillhandahålles av lokalinnehavaren, undantagsvis ställes
till förfogande för sammankomst i slutet sällskap som självt ordnar
förtäringen.

Den grundläggande principen blir, understryker utredningen, alt den som
i förvärvssyfte driver serveringsrörelse av något slag måste ta konsekvenserna
därav, d. v. s. finna sig i att förtärings- och förvaringsförbuden gäller
inom lokalerna och att det fordras tillstånd vid servering av rusdrycker
och öl.

För folketshus och bygdegårdar kommer den föreslagna ändringen enligt
utredningen att få ringa praktisk betydelse. Utredningen anför härom
följande.

Det nu förda resonemanget överfört på folkets hus och bygdegårdar innebär,
att dessa, i den mån inom lokalerna bedrives regelbunden serveringsrörelse,
måste vara underkastade förbuden. Som framgått av de uppgifter
utredningen inhämtat, drives reguljär restaurangrörelse i cirka 125 av sammanlagt
omkring 900 folkets hus. I övrigt lär servering i olika former bedrivas
i växlande omfattning i flertalet folkets hus. I de egentliga bygdegårdarna
förekommer däremot endast undantagsvis regelbunden serveringsrörelse.
Gemensamt för både folkets hus och bygdegårdar är, att de i tämligen
liten utsträckning — enligt vad som framgår av vissa av samlingslokalutredningen
utförda undersökningar genomsnittligt mindre än en gång
per lokal och månad — disponeras för familjesammankomster. Vid sådana
tillfällen torde för övrigt redan nu tillfällig utskänkningsrätt enligt 33 § Rif
förvärvas i viss utsträckning.

Man kommer därför fram till att en skärpning av förtärings- och förvaringsförbuden
i enlighet med vad här föreslagits skulle få mycket ringa
praktisk betydelse för folkets hus och bygdegårdarna. Däremot skulle ökad
klarhet vinnas beträffande bestämmelsernas tillämpning på sådana lokaler,
som regelbundet och i förvärvssyfte upplåtes för sammankomster i slutna
sällskap.

Utredningen anser inte någon ändring vara påkallad i de undantag från
förtärings- och förvaringsförbuden som nu gäller för kollektivhusmatsalar
och personalmatsalar. I detta sammanhang anför utredningen.

Det må här erinras om det i 10 § öff (liksom i 24 och 25 §§ i den tidigare
gällande ölförsäljningsförordningen) intagna villkoret att serveringen i
dessa lokaler skall ske vid slutet bord, vilket innebär att det skall finnas en
bestämt markerad kontinuitet i kundkretsens sammansättning. Vad personalmatsalarna
beträffar, avses de skola disponeras endast av vid företaget
anställda och deras tillfälliga gäster. När personalmatsalarna år 1957 undantogs
från förtärings- och förvaringsförbuden, var avsikten att firmafester,
representation o. dyl. med förtäring av rusdrycker skulle kunna äga rum
utan särskilt tillstånd. Det torde därvid ha förutsatts att lokalerna i fråga
icke disponerades av de anställda för familjesammankomster såsom 50-årsdagar
o. dyl., varvid flertalet av de inbjudna utgöres av företaget utomstående
personer. Ännu mindre har det varit lagstiftarens mening att lokalerna
skulle få användas av företagen helt utomstående personer för privata
tillställningar. I detta sammanhang må anmärkas, att utskänkning av Öl i
personalmatsal enligt 10 § Öff må bedrivas endast om företagets ledning
lämnat medgivande därtill. Saknas sådant medgivande — vilket innebär att

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

endast alkoholfria drycker får utskänkas — skall matsalen enligt utredningens
förslag vara underkastad förtärings- och förvaringsförbuden. Kollektivhusmatsalarna,
som närmast har hemkaraktär, torde i förevarande
hänseende få bedömas efter mindre stränga grunder. Tilläggas må, att i
10 § öff omförmäld utskänkning vid heminackordering över huvud icke är
aktuell i detta sammanhang. Sådan utskänkning sker nämligen varken till
allmänheten eller till slutna sällskap i den bemärkelse som avses i 33 § Rff.

Från restauratörhåll har enligt utredningen framhållits att konkurrensen
från de fria festvåningar, där fester med förtäring av medhavda rusdrycker
anordnas, på sina håll varit mycket besvärande och att ett slopande
av utskänkningsskatten skulle i väsentlig mån förbättra konkurrensläget
för de reguljära restaurangerna. Utredningen finner emellertid för sin
del att skatten ej kan spela någon större roll i detta sammanhang. Den finner
inte heller att den fördyring av totalkostnaden för tillställningen, som
vållas av utskänkningsskatten, från den enskilde festarrangörens synpunkt
kan vara någon utslagsgivande faktor i valet mellan lokaler med och utan
utskänkningsrätt.

Utredningen väntar att antalet tillfällen, då rätt till utskänkning enligt
33 § Rff överlåtes, kan komma att öka om förtärings- och förvaringsförbuden
utformas enligt utredningens förslag. Någon olägenhet anser utredningen
dock inte ligga i en sådan utveckling. I någon mån borde denna
ökning enligt utredningens antagande komma att motverkas av en övergång
till årsutskänkningstillstånd för slutna sällskap.

Beträffande den formella utformningen av bestämmelserna om förtäringsoch
förvaringsförbuden anför utredningen följande.

I likhet med 1953 års utskänkningsvinstkommitté (SOU 1956: 56 s. 253)
finner utskänkningsutredningen, att det med hänsyn till konstruktionen av
försäljningsförordningarna — rusdrycksförsäljningsförordningen, ölförsäljningsförordningen
och förordningen om försäljning av alkoholfria drycker
— knappast torde vara möjligt att i dessa förordningar införa regler, som
icke äger samband med utskänkningsrörelse. De erforderliga bestämmelserna
rörande förtärings- och förvaringsförbud i fråga om rusdrycker och Öl
samt de enligt utredningens förslag tillkommande ciderdryckerna torde
därför böra sammanföras i en särskild förordning, varav följer att de nuvarande
bestämmelserna bör upphävas.

Utskänkning av rusdrycker på färdmedel i inrikes trafik. Enligt gällande
bestämmelser (35 och 37 §§ Rff) kan meddelas tillstånd till s. k. trafikutskänkning
på passagerarfartyg, i restaurangvagn på järnvägståg eller på
luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare. Tillstånd till trafikutskänkning
i inrikes trafik får avse endast vin och starköl. För fartyg i regelbunden
persontrafik till utländsk hamn liksom för luftfartyg i linjefart
med passagerare till eller från utländsk flygplats får tillstånd till trafikutskänkning
däremot avse alla slag av rusdrycker inklusive spritdrycker.

Utskänkningsutredningen föreslår nu att alla slag av rusdrycker, alltså
även spritdrycker, i vissa fall skall få utskänkas på färdmedel i inrikes
trafik. Tillstånd till sådan utskänkning bör dock enligt utredningen ges en 4f

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

dast då särskilda skäl föreligger och följaktligen med stor restriktivitet. Endast
sådana fall anses böra komma i fråga, då färdmedlet fungerar som
tillfällig bostad för deltagarna, resan har ett bestämt för deltagarna gemensamt
syfte och ressällskapet i stort sett förblir detsamma under hela
resan. Färdmedlet skall enligt förslaget anses tjäna som tillfällig bostad,
om resan sträcker sig över minst ett dygn. Såväl tillstånd till årsutskänkning
som tillstånd till tillfällig utskänkning bör enligt utredningen kunna
ges. Tillstånd skall kunna meddelas för utskänkning i hela färdmedlet men
också kunna begränsas till utskänkning endast i de egentliga serveringsutrymmena.

I sina motiv uttalar utredningen att den nuvarande principen att spritdrycker
inte får serveras på järnvägståg torde vara grundad på den uppfattningen,
att järnvägstågens restaurangvagnar närmast är avsedda för snabba
och relativt enkla måltider och mindre för etablerande av sällskaplig samvaro
under mera påkostade former. Det torde enligt utredningen även ha
ansetts föreligga särskilda risker från nykterhetssynpunkt i en eventuellt
fortgående spritförtäring, som en måhända enformig tågresa kan fresta till.
Vidare synes enligt utredningen den åsikten ha vunnit viss anslutning att
den del av den resande allmänheten, som inte själv nyttjar spritdrycker,
bör ha möjlighet att inta sina måltider i restaurangvagnarna utan att behöva
komma i kontakt med spritförtärande gäster.

Enligt utredningens mening är emellertid de nu berörda synpunkterna
knappast relevanta i fråga om sådana turistresor i lyxklass, som anordnas
för utländska turister med s. k. kryssningståg till norra Sverige. Detsamma
anses gälla resor av officiell natur eller av övervägande representationskaraktär,
då färdmedlet helt eller delvis är abonnerat. I sådana sammanhang
kan enligt utredningen tillhandahållandet av spritdrycker sägas
utgöra en typisk serviceåtgärd. Sådan utskänkning torde inte heller vara
förenad med särskilda nykter hetsproblem.

Utskänkningsutredningen finner för sin del starka skäl tala för en undantagsbestämmelse
om rätt till spritdrycksutskänkning på tåg i inrikes trafik
i speciella fall av här angiven karaktär. Bestämmelsen blir enligt utredningens
förslag tillämplig även på andra färdmedel i inrikes trafik. De inledningsvis
angivna förutsättningarna för tillstånd till fullständig utskänkning
av rusdrycker torde emellertid, anmärker utredningen, regelmässigt inte
vara uppfyllda vid inrikes flygtrafik eller i fråga om passagerarfartyg exempelvis
i skärgårdstrafik. I sådana fall bör därför enligt utredningen, liksom
hittills, tillstånd till trafikutskänkning få avse endast vin och starköl.

Beträffande meddelandet av tillstånd till spritutskänkning på tåg göres
bl. a. följande anmärkningar.

Vad beträffar de tekniska förutsättningarna för medgivande av rätt till
spritutskänkning på järnvägståg, föreligger i princip inga hinder att begränsa
ett eventuellt utskänkningstillstånd till de egentliga serveringsutrymmena,
d. v. s. restaurangvagnar med eventuellt tillhörande baravdelningar.
För kryssningståg samt för vissa i sin helhet abonnerade tåg skulle

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

107

utskänkningsrätt dock kunna medges för tåget i dess helhet. Däremot torde
det icke vara lämpligt att tillåta utskänkning av spritdrycker i serveringsutrymmena
i sådana fall, då endast en del av tåget är abonnerad, medan
den övriga delen disponeras av allmänheten, eftersom ju serveringsutrymmet
måste betjäna samtliga passagerare. Ej heller bör utskänkning av rusdrycker
äga rum i en abonnerad vagn eller kupé i ett eljest icke abonnerat
tåg.

Övriga frågor. Såsom tidigare nämnts har utskänkningsutredningen i sitt
betänkande också framlagt vissa förslag rörande förfarandet vid uttagande
av utskänkningsskatt m. m.

Sålunda förordar utredningen att deklaration för utskänkningsskatt,
som enligt nuvarande regler i 10 § förordningen den 24 maj
1957 om skatt på sprit och vin avges för varje månad, i stället skall avse en
tvåmånadersperiod. Den skulle på så sätt kunna få lämnas i anslutning till
deklarationen för allmän varuskatt. Härigenom skulle arbetet med de lagerinventeringar,
som är nödvändiga för deklarationens upprättande, reduceras.
Kontrollstyrelsen bör dock, enligt utredningens mening, få befogenhet att
kräva månatlig deklaration av sådana skattskyldiga, som brister i fullgörandet
av sin deklarations- eller betalningsskyldighet, eller då särskilda skäl
eljest föreligger.

Vidare föreslår utredningen viss förenkling av reglerna för beräkning av
restauratörernas kostnadsersättning för spritdrycksutskänkningen.
Förslaget innebär slopande av den bestämmelse, enligt vilken ersättning
inte utgår för den del av spritdrycksutslcänkningen vars värde överstiger
70 procent av omsättningen av mat, alkoholfria drycker och öl (ersättningsgräns
II). Utredningen anför.

Under år 1960 drabbades av inalles 866 företag endast 70, varav 36 tillhörde
det allmänna restaurangbolaget, av denna extra reduktion. I flera fall
inträffade detta endast under någon enstaka månad. Antalet företag, som
drabbades av denna reduktion under årets alla månader, stannade vid 19,
varav 14 tillhörde det allmänna bolaget. Sammanlagt minskades de 70 restaurangernas
kostnadsersättning för året till följd av ersättningsgräns II
med 125 000 kronor, vilket belopp fördelade sig med 118 000 kronor på det
allmänna bolaget och endast 7 000 kronor på de enskilda företagen. Samtliga
866 restauranger har emellertid i sina månatliga redovisningar haft att
göra vissa beräkningar med hänsyn till även denna ersättningsgräns, varför
en allmän administrativ förenkling skulle ske om gränsen slopades. Även
kontrollen av deklarationerna skulle underlättas, om spärregeln på detta
sätt förenklades genom att antalet erforderliga räkneoperationer bleA''e avsevärt
reducerat.

De nu föreslagna förenklingarna anser utredningen kunna genomföras
utan att de sedan 1957 gällande principerna för restauratörernas utskänkningsersättning
rubbas. Åtgärderna bör enligt utredningen närmast ses som
detalj justeringar, vilka med hänsyn till numera gjorda erfarenheter framstår
som önskvärda.

I enlighet med vad som förutsattes vid tillkomsten av 1959 års förordning

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 dr 1963

om förfarandet vid konsumtionsbeskattning föreslår utredningen
vidare att denna förordning genom stadgande i 7 § förordningen
om skatt på sprit och vin göres tillämplig även på utskänkningsskatten.

Remissyttrandena

Måltidstvånget. Utskänkningsutredningens förslag att försöksverksamheten
med mål t i ds fri utskänkning skall avslutas och att måltidstvånget
skall definitivt upphävas vid utskänkning av andra spritdrycker än
egentligt brännvin tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av kontrollstyrelsen,
socialstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län, Nya systemaktiebolaget, Föreningen Nya systemaktiebolagets
distriktschefer och biträdande intendenter, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Svenska nykterhetsfrämjandet, Föreningen Allmännyttiga kafébolag,
Föreningen Skattepliktiga bryggerier, Malt- och läskedrycksförbundet,
Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Svenska turisthotellens riksförbund, Sveriges hotelloch
restaurangförbund samt Hotell- och restauranganställdas förbund. Medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska nykterhetsvårdsförbundet
samt Riksförbundet landsbygdens folk motsätter sig inte i princip
förslaget. Övervägande antalet av de länsnykterhetsnämnder som yttrat sig i
frågan tillstyrker i princip förslaget eller lämnar detta utan erinran. Av de
nämnda remissinstanserna tillstyrker länsstyrelsen i Jämtlands län och Riksförbundet
landsbygdens folk samt några länsnykterhetsnämnder förslaget
under förutsättning att en generell höjning av utskänkningsåldern till 21 år
genomföres. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förutsätter för sitt tillstyrkande
att ett borttagande av måltidstvånget kombineras med en höjning av utskänkningsåldern
till 21 år när det gäller spritdrycker.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurangförbund samt Hotell- och restauranganställdas
förbund avstyrker förslaget att måltiden vid utskänkning
av egentligt brännvin skall bestå av lagad mat, medan kontrollstyrelsen avstyrker
förslaget om slopande av den undantagsbestämmelse enligt vilken
lagad mat ej behöver finnas vid utskänkning av vin i samband med konditoriservering.
Detta senare förslag avstyrkes även av Svenska bryggareföreningen,
som anser att undantagsbestämmelsen skall utsträckas att gälla
även starköl.

Förslaget att definitivt avskaffa måltidstvånget utom beträffande egentligt
brännvin avstyrkes av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, flera länsnykterhetsnämnder, Sveriges nykterhetsvänners lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1963

109

förbund, IOGT, De kristna samfundens nykterhetsrörelse, Folketshusföreningarnas
riksorganisation och Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det för närvarande inte vara lämpligt
att genomföra den föreslagna liberaliseringen. Länsstyrelsen i Kronobergs
län ställer sig tveksam till förslaget.

Nationaltemplarorden anser att frågan om verkningarna av ett avskaffande
av måltidstvånget inte är tillräckligt utredd.

De remissinstanser, som tillstyrker förslaget om huvudsakligt avskaffande
av måltidstvånget, delar utredningens uppfattning att genom försöksverksamheten
tillräcklig erfarenhet vunnits för ett ställningstagande till denna
fråga. I likhet med kommittén har de också funnit erfarenheterna av denna
försöksverksamhet så positiva att ett definitivt slopande av måltidstvånget
är motiverat.

En rad remissinstanser, bland dem flera länsstyrelser, inskränker sig i sina
yttranden till allmänna uttalanden i den angivna riktningen.

Kontrollstyrelsen anför för sin del följande.

Av de uppgifter utskänlcningsintendenterna lämnat rörande utfallet av försöksverksamheten
framgår att ingå påtagliga olägenheter framträtt under
försöken. Den härunder tillämpade måltidsfriheten har enligt intendenterna
inte medfört någon försämring av vare sig nykterhet, ordning eller trevnad
på restaurangerna. Kontrollstyrelsen ansluter sig, under hänvisning till sålunda
gjorda erfarenheter, till utskänkningsutredningens förslag om att det
generella måltidstvånget vid utskänkning av spritdrycker nu skall slopas.

Inte heller enligt socialstyrelsens mening har några påtagliga nackdelar
framträtt under försöksverksamheten. Detta vitsordas också i allmänhet,
framhåller socialstyrelsen, av de av styrelsen hörda länsnykterhetsnämnderna,
som alla utom en tillstyrker definitivt avskaffande av måltidstvånget.

Även Föreningen Nya systemaktiebolagets distriktschefer och biträdande
intendenter menar att försöksverksamheten lämnat i stort sett goda erfarenheter.
Föreningen anför härom.

Till icke ringa del torde detta förvisso bero på restauratörernas vinstintresse,
som tagit sig uttryck i att måltidstvånget i mycket stor omfattning bibehållits,
bl. a. vid offentliga danstillställningar och under kvällar med
varietéunderhållning.

De erfarenheter Sveriges centrala restaurangaktiebolag haft av försöksverksamheten
har enligt bolaget likaledes till övervägande delen varit goda.
Bolaget anför.

Försöksverksamheten med måltidsfri spritutskänkning bedrevs år 1960
vid 73 restauranger inom bolagets verksamhetsområde, motsvarande drygt en
sjättedel av hela antalet spritrestauranger inom nuvarande försöksområden
och något mera än halva antalet av bolagets spritrestauranger, d. v. s. ungefär
samma andel som för landet i dess helhet. I ett tämligen stort antal fall
har emellertid medgivandet till måltidsfri utskänkning icke helt utnyttjats.
Undantagen har i dessa fall huvudsakligen gällt vissa tider lördagar, sön- och
helgdagar samt danskvällar men har i vissa fall haft mera generell omfattning
inom speciella lokaler.

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Bolagets erfarenheter av den måltidsfria spritutskänkningen sammanfaller
i stort sett med de av utredningen redovisade. Där särskild anledning funnits
att befara störningar, har det visat sig möjligt att genom förebyggande
åtgärder undgå dessa. Där ogynnsamma tendenser med avseende på ordning,
nykterhet och trevnad i speciella sammanhang (vissa tider, vissa lokaler)
yppat sig, har dessa kunnat bemästras utan större svårigheter. Detta har
också i skilda sammanhang vitsordats från tillsyningsorganens sida.

Det sagda har haft avseende på de sociala förhållandena. I ekonomiskt avseende
har försöksverksamheten i vissa fall medfört en försämrad relation
mellan mat- och spritförsäljningen och därmed ett sämre utbyte av rörelsen.
Ett generellt upphävande av måltidstvånget kan väntas förstärka denna effekt,
och uteslutet är icke, att vissa svagare rörelser härigenom kan komma
i ett kritiskt läge. Med hänsyn till den fortlöpande anpassning till växlingar
i de ekonomiska betingelserna, som är nödvändig — och i regel möjlig —
inom en affärsrörelse, torde emellertid farhågor för en sådan utveckling i
ett eller annat fall icke kunna tillmätas väsentlig betydelse. Överhuvudtaget
torde frågan om en generell övergång till måltidsfri utskänkning icke kunna
avgöras på grundval av ekonomiska överväganden.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att försöken med måltidsfri
utskänkning numera pågått avsevärd tid och att fullt tillräckliga erfarenheter
bör ha vunnits. De omdömen om verksamheten, som kommit till
synes från utskänkningsintendenternas och kontrollstyrelsens sida, har, såvitt
förbundet har sig bekant, varit helt positiva. Det förefaller därför förbundet
uppenbart att måltidstvånget bör definitivt slopas.

Några av de remissinstanser, som tillstyrker utredningens förslag i fråga
om den måltidsfria utskänkningen, framför vissa mera allmänna synpunkter
av nykterhetspolitisk art på denna fråga.

Sålunda framhåller medicinalstyrelsen för sin del att den ökning av ungdomstylleriet,
som försiggått under de sista åren och som även motiverat
en särskild kampanj, är ägnad att inge betänkligheter. Styrelsen anför emellertid
vidare.

Som även från utredningens sida påpekats, utgör det ökade antalet drinkbarer,
som tillkommit under de sista åren, ett betydande riskmoment. För
att svårigheterna i detta avseende skall kunna bemästras, är en fortsatt positiv
medverkan från restauratörernas sida alltjämt nödvändig. Ur rent medicinsk
synpunkt är intagandet av måltid i samband med utskänkning av
spritdrycker givetvis att föredraga. Ehuru styrelsen är medveten om att måltidstvångets
slopande särskilt för ungdomen kan komma att innebära betydande
frestelser och leda till en ökad alkoholkonsumtion, anser sig styrelsen
dock sakna tillräcklig anledning att mot bakgrunden av de vanna erfarenheterna
motsätta sig måltidstvångets slopande.

Svenska stadsförbundet påpekar att den ganska omfattande försöksverksamhet,
som legat till grund för utredningens ställningstagande i denna
fråga, visat att den måltidsfria spritutskänkningen rönt ett relativt ringa intresse
hos allmänheten och även bland ungdomen samt att denna utskänkningsform
i allmänhet inte förorsakat några allvarliga problem från ordnings-
och nykterhetssynpunkt. Visserligen föreligger risk, framhåller förbundet,
för att restaurangerna genom måltidstvångets generella slopande får

Kungl. Maj:is proposition nr 82 år 1963

111

en störx-e dragningskraft särskilt på yngre personer, men det torde enligt
förbundet också kunna väntas att restauratörerna kommer att känna sitt
ökade ansvar i detta hänseende och även i fortsättningen bedriva utskänkning
till ungdom med särskild försiktighet.

Även länsstyrelsen i Kalmar län understryker det ansvar restauratörerna
har för ett gott resultat av måltidsfri utskänkning. Länsstyrelsen anför
härom.

Länsstyrelsen vill icke motsätta sig förslaget om måltidstvångets generella
slopande men önskar framhålla att de framtida nykterhetsförhållandena
i samband med måltidsfri spritutskänkning är i hög grad beroende på restauratörernas
ansvarskänsla för handhavandet av denna verksamhet och att
betydelsen av den myndigheter och andra offentliga organ enligt 57 § försälj
ningsförordningen ålagda övervakningen kommer att ytterligare accentueras.
Det är därför av största vikt att någon inskränkning icke sker i den
tillsynsskyldighet över utskänkningsbestämmelsernas efterlevnad och restaurangrörelsens
bedrivande i övrigt, som å länsstyrelsens vägnar verkställes
av intendenten för utskänkningsärenden. En på längre sikt eventuellt
planerad minskning av antalet intendenter bör enligt länsstyrelsens bedömande
icke ske.

Kooperativa förbundet framhåller att det skulle vara ogenomförbart att
avbryta den numera accepterade måltidsfria utskänkningen. Förbundet anför
vidare i sitt av förbundets styrelse avgivna yttrande.

Styrelsen vill i anslutning till förslagen i denna punkt erinra om att enligt
gammal hävd den allmänna folkmeningen alltid betraktat förtärande av
starka drycker vid andra tillfällen än vid måltiderna som en stötande osed
och, sedan de organiserade nykterhetssträvandena kommit i gång, såsom något
ägnat att särskilt starkt motverka dessa och folknykterheten i allmänhet.
Då också av fysiologiska skäl starkare alkoholhaltiga drycker anses ha
minst skadliga verkningar när de förtärs i samband med måltider, synes måltidstvångets
införande i lagstiftningen ha varit väl motiverat. De nya former
av samhälls- och nöjesliv, som ansetts motivera en måltidsfri spritutskänkning
— t. ex. rese- och turisttrafiken, representation i olika sammanhang,
behovet av avspänning i storstadsstressen, nya former av rekreation för olika
åldrar, etc. — har lett till den uppluckring av måltidstvånget, som lagfästes
i samband med motboksreformen, då måltidsfri utskänkning av lättoch
starkvin och senare av starköl tilläts. En ytterligare uppluckring skedde
genom den förutnämnda, år 1957 genomförda försöksverksamheten med
måltidsfri spritutskänkning. De obestämda gränser, som genom bestämmelserna
för denna drogs mellan måltidsfri spritutskänkning och måltidstvång
i de restaui-anger, som erhållit tillstånd till spritutskänkning i vissa delar av
lokalerna, har givetvis så kraftigt avtrubbat medvetandet om de berättigade
motiven för måltidstvånget, att ett upphävande av tillstånden för försöksverksamheten
under alla förhållanden skulle ha varit ogenomförbart. Utskänkningsutredningens
förslag synes styrelsen i huvudsak endast innebära
ett formellt lagfästande av en faktisk utveckling efter de linjer, som uppdragits
av statsmakterna och nu i fem år praktiserats med det samtycke av
dessa, som en särskild tillståndslagstiftning innebär.

Såsom tidigare nämnts, ställer sig ett par remissinstanser tveksamma till
förslaget. De anser att det för närvarande inte bör genomföras.

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Sålunda bör enligt länsstyrelsen i Kronobergs län förslaget om måltidstvångets
avskaffande inte genomföras så länge berättigad kritik kan riktas
mot det rådande nykterhetstillståndet. Länsstyrelsen har emellertid ingenting
att invända mot fortsatta försök med måltidsfri utskänkning. Det bör
dock i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj :t att själv bestämma var sådan
utskänkning skall äga rum och att fastställa villkoren därför. Kommunernas
vetorätt bör alltså enligt länsstyrelsens mening avskaffas vid en fortsatt
försöksverksamhet. Därigenom får man, framhåller länsstyrelsen, en
mera allsidig erfarenhet för bedömning av frågan. Länsstyrelsen anför vidare.

Eftersom försök med utskänkning av spritdrycker utan måltidstvång icke
förekommit inom Kronobergs län har länsstyrelsen ingen egen erfarenhet
av sådan utskänkning. Där sådana försök förekommit anses de emellertid
enligt utredningen ha utfallit relativt väl. För egen del ifrågasätter länsstyrelsen
emellertid om tillräcklig erfarenhet kan anses ha vunnits genom
dessa försök. Utredningens uppfattning att risken för att ungdomen efter
ett definitivt slopande av måltidstvånget i allt större utsträckning skulle dragas
till restaurangerna icke kan anses vara av den storleksordning att den
bör hindra tvångets avskaffande, förefaller länsstyrelsen i varje fall vara en
alltför optimistisk bedömning. Enligt länsstyrelsens mening finns det snarare
anledning hysa oro för den föreslagna reformen. Såsom utredningen anfört
kan slopandet av den måltidsfria utskänkningen komma att påverka
restaurangernas utformning. Deras karaktär kan komma att förändras från
matställen till nöjesetablissemang. Tendenser härtill synes redan ha visat
sig under försöksverksamheten. Härtill kommer att den måltidsfria utskänkningen
utgör förutsättning för inrättande av spritbarer, en anordning som
otvivelaktigt har en särskild lockelse på restaurangbesökarna och icke minst
på ungdomen.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det för närvarande inte
är lämpligt att genomföra den liberalisering i utskänkningslagstiftningen
som förslaget innebär. Länsstyrelsen gör bl. a. följande uttalande.

Det alltmer ökade alkoholmissbruket bland ungdomen och även bland
kvinnorna inger redan i och för sig allvarliga betänkligheter. Länsstyrelsen
befarar att ett slopande av måltidstvånget kommer att bidraga till att än
mer öka alkoholkonsumtionen hos ifrågavarande klientel. Länsstyrelsen anser
emellertid att de pågående experimenten med slopandet av måltidstvånget
å vissa restauranger bör fortsätta och även i viss mån utökas, så att möjlighet
gives att — under längre tid än nu varit fallet — studera resultatet av
ifrågavarande åtgärd. Frågan om en definitiv lösning angående måltidstvångets
slopande bör därför uppskjutas under ytterligare någon tid.

De remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, framhåller främst
de risker från nykterhetssynpunkt, som ett avskaffande av måltidstvånget
kan innebära. Särskilt pekar man på den försämring av ungdomens alkoholvanor
som på senare tid inträtt.

Sålunda förordar överståthållarämbetet att måltidstvånget tills vidare bibehålles,
tills man vunnit ytterligare erfarenheter av den måltidsfria utskänkningen
och fått ett mera omfattande material för en bedömning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

113

dess inflytande på ungdomens alkoholvanor. Ämbetet påpekar att ungdomens
alkoholvanor hittills försämrats oroväckande och att någon tendens till förbättring
ännu inte kunnat skönjas. I ett sådant läge anser ämbetet det mindre
välbetänkt att genom ett definitivt upphävande av måltidstvånget ytterligare
vidga möjligheterna för ungdom i vissa åldrar att få tillgång till spritdrycker.

I nuvarande läge med särskilt allvarliga bekymmer för ungdomens alkoholvanor
finns det enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län starka skäl att inte
ändra gällande bestämmelser. Länsstyrelsen anser det nödvändigt att låta
frågan om lättnader i måltidstvånget bli beroende av huruvida nykterhetstillståndet
bland ungdomen kan förbättras. Först när man kan konstatera
att en förbättring inträtt bör frågan om måltidstvångets avskaffande
tas upp till övervägande, anser länsstyrelsen. Länsstyrelsen anför vidare.

Som utredningen framhåller innebär ett slopande av måltidstvånget att
spritdryckerna bliva mera lättåtkomliga på restaurangerna samt att den
restaurangbesökare som huvudsakligen uppsökt restaurangen för att förtära
spritdrycker kan erhålla en större mängd spritdrycker för samma kostnad
som han tidigare erlagt för mat och spritdrycker. Uppenbarligen föreligger
enligt länsstyrelsens mening vid ett slopande av måltidstvånget stora
risker för ökad spritkonsumtion bland de kategorier som samhället är särskilt
angeläget att skydda. Särskilt för ungdom kan möjligheten att få enbart
sprit innebära en lockelse till restaurangbesök. Försöksverksamheten
har också visat att ungdom, som tidigare ej sökt sig till restauranger, dragits
till de drinkbarer, som inrättats i allt flera restauranger.

Från nykterhetsorganisationernas sida uttalas att några bestämda slutsatser
om effekten av ett definitivt slopande av måltidstvånget inte kan dras av
den hittillsvarande försöksverksamheten. Organisationerna betonar också
måltidstvångets betydelse från näringsfysiologisk synpunkt.

IOGT anför för sin del bl. a. följande.

Beträffande den måltidsfria utskänkningen vill Godtemplarorden framhålla,
att den försöksverksamhet som bedrivits icke kan anses ha givit belägg
för att en utskänkning i de av utredningen föreslagna formerna är tillrådlig
från nykterhetssynpunkt. Det framgår av utredningens redogörelse för försöksverksamheten,
att denna ofta effektivt begränsats till sin omfattning på
grund av restauratörernas egna intressen av att få förtjänst på servering av
mat. Den måltidsfria utskänkningen har därför ej fått den omfattning och
utformning, som försöksbestämmelserna i och för sig skulle ha medgivit.
Då därtill så många andra faktorer under försökstiden har påverkat nykterlietstillståndet
på de berörda orterna, torde några bestämda slutsatser icke
kunna dras av föreliggande material beträffande effekten av ett definitivt
slopande av måltidstvånget vid utskänkning. Då därjämte få bestämmelser
i vår alkohollagstiftning är så väl grundade på fysiologiska fakta beträffande
alkoholens verkningar som måltidstvånget, bör den sanering av restaurangmiljön
som detta åstadkommit icke äventyras.

IOGT vill också rikta uppmärksamheten på risken för att restaurangbranschen
tar ett upphävande av måltidstvånget som utgångspunkt för krav
på ändrade grunder för kostnadsersättning vid spritutskänkning.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund kan för sin del inte heller finna
att övertygande skäl talar för att måltidstvånget, som utredningen föreslår,
begränsas till brännvinsdryckerna. Enligt förbundet bör det föreslagna
måltidstvånget gälla över hela starkspritområdet. Till de tidigare under så
lång tid accepterade skälen för måltidstvång vid spritservering kan nu även
läggas, menar förbundet, att försöksverksamheten med måltidsfri utslcänkning
lett till uppkomsten av ett stort antal drinkbarer. Förbundet anför vidare.

Det nykterhetspolitiska huvudskälet till måltidstvånget — den mildare
påverkan av sprit, som förtärs i samband med mat och som enligt Landsförbundets
mening måste gälla all slags sprit — kvarstår givetvis med sin
fulla kraft. Utredningen gör inget försök att bestrida detta. Nu föreslår man
ju, att måltidstvånget skall alltjämt gälla för brännvinsdrycker — och där i
skärpt form i jämförelse med vad som gällt under de senaste åren — medan
däremot de ännu starkare spritsorterna skall befrias från måltidstvång. Formerna
för förtäring av whisky, konjak, likör, gin o. d. skulle alltså vara sådana,
att den fysiologiskt motiverade huvudregeln icke skulle vara tillämplig.
Om dessa drycker gäller, att de röner ökad efterfrågan icke bara i utskänkningen
i förhållande till brännvinet utan inte minst i utminuteringen.
På restaurangerna skall emellertid dessa spritsorter enligt utredningens förslag
njutas på ett friare sätt än brännvinet. Detta måste komma att stärka
deras ställning även i andra sammanhang. I verkligheten har de högre alkoholhalt
än brännvinet. På flera sätt skulle alltså en övergång från svagare
till starkare drycker gynnas inom starkspritsektorn. Här kommer nu också
in drinkbarerna med deras särskilda lockelse för ungdom och deras av ingen
bestridda uppgift att skaffa nya kunder till restaurangerna, främst då ungt
och »modernt» inriktat folk.

Även De kristna samfundens nykterhetsrörelse understryker den stora betydelse
som måltidstvånget har från fysiologisk synpunkt. Organisationen
anför.

De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse anser det välbetänkt att måltidstvånget
bibehålies för utskänkning av egentligt brännvin. Dock anser vi
att det icke är motiverat att utesluta drycker med högre alkoholhalt från
måltidstvånget. De fysiologiska överväganden, som låg bakom måltidstvångets
införande, anser vi äga en sådan tyngd, att förbudet mot att servera
spritdrycker utan måltid fortfarande bör gälla. Huvudsyftet med måltidstvånget
är att minska alkoholdryckernas berusningseffekt. Med hänsyn till
att utskänkning av alkoholdrycker sker under arbetsdagen är av utredningen
föreslagen liberalisering ägnad att oroa, då man väl vet alkoholens roll i
olyckorna inom såväl arbetsliv som trafik.

Konsekvensen av utredningens resonemang att utskänkning av egentligt
brännvin, som icke sker i samband med förtäring av lagad mat, icke synes
stå i överensstämmelse med god bordskultur, måste bli att utskänkning av
betydligt starkare alkoholdrycker gör det. Den kulturella legitimation, som
förtäring av alkoholdrycker på så sätt erhåller, anser vi kunna ha ogynnsam
inverkan på den allmänna, och särskilt ungdomens hållning, gentemot
alkoholen.

Nationaltemplarorden anser som nämnts för sin del att tillförlitlig utredning
inte förebragts huruvida ett avskaffande av måltidstvånget kan ske
utan risker. Organisationen anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

115

Det på fysiologiska skäl grundade måltidstvånget vill utredningen å ena
sidan skärpa — beträffande brännvin, akvaviter och genever — å andra sidan
uppmjuka — beträffande gin. Skälen för denna åtskillnad är svåra att
acceptera. Prisskillnaden kan inte tillmätas någon större effekt med hänsyn
till pågående inkomstutveckling. Den risken kan lätt uppstå, att de dyrare
och alkoholstarkare dryckerna, vilka skulle befrias från måltidstvång, vinner
i popularitet, varvid den ökade penningtillgången kommer att verka som
en pådrivande faktor. NTO ställer sig tveksam inför ett sådant perspektiv.
Skulle emellertid de hittills pågående försöken med visshet kunna tolkas så,
vilket kommittén icke helt klart fastslår, att måltidstvångets uppluckrande
icke medför ökade risker, inte ens med tanke på vad de måltidsfria drinkarna
kan spela för roll för bilförare och därmed för säkerheten på vägarna,
motsätter sig NTO icke en sådan förenkling. Ännu synes emellertid problemet
inte vara tillräckligt belyst.

Flertalet av de remissinstanser, som i princip inte har något att invända
mot utredningens förslag om avskaffande av måltidstvånget, har ej närmare
berört utredningens uttalande, att slopandet av detta tvång endast bör ske
under förutsättning att de ekonomiska villkoren för spritutskänkningen
förblir i princip oförändrade. Ett par remissinstanser har dock tagit upp
problemet till behandling. De delar utredningens uppfattning i frågan.

Kontrollstijrelsen framhåller sålunda att regleringen av utskänkningspriserna,
reglerna om utskänkningsskatten och om kostnadsersättningen för
utskänkningens handhavande m. m. vid en måltidsfri utskänkning motverkar
restauratörernas ekonomiska intresse att öka spritförsäljningen.

I detta sammanhang må nämnas att flera remissinstanser i anslutning till
utredningens förslag om bibehållande av utskänkningsskatten tagit upp
frågan rörande de ekonomiska villkoren för utskänkningen.

Några remissinstanser tar till behandling upp frågan om utformningen av
måltidstvånget vid utskänkning av egentligt brännvin.

Länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Skaraborgs län tillstyrker
förslaget att måltiden skall bestå av lagad mat medan däremot länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser förslaget inte vara sakligt underbyggt.

Från restaurangnäringens sida avstyrkes förslaget helt. Sveriges centrala
restaurangaktiebolag anför sålunda.

Från försöksverksamheten har inga erfarenheter redovisats, som skulle
kunna motivera en sådan skärpning. Så länge måltidsfri spritutskänkning
förekommit på halva antalet av rikets spritrestauranger och samtliga slag
av spritdrycker fått utskänkas på dessa utan krav på servering av lagad mat,
har veterligen ingen ansett det för dålig bordskultur att också egentligt
brännvin -— om i övrigt ingenting talade däremot — utskänktes till måltid,
även om denna icke utgjordes av lagad mat. Än mindre synes en sådan uppfattning
ha förelegat, då försöksverksamheten infördes, ty i så fall hade väl
villkoren för försöksverksamheten på denna punkt redan från början fått
eu annan utformning. Enligt den av utredningen lämnade redogörelsen för
utskänkningsintendenternas yttranden rörande villkoren för ett definitivt slopande
av måltidstvånget i framtiden synes icke heller någon av dessa med
restaurangförhållandena väl förtrogna funktionärer ha förordat någon

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

skärpning av ifrågavarande villkor. Bolaget vill också erinra om departementschefens
motivering för utmönstringen av begreppet lagad mat ur rusdryckslagstiftningen
(prop. nr 151/1954, s. 397).

Åtskilliga av de svårigheter som mött vid tillämpningen av måltidstvånget
torde sammanhänga med föreskriften att maten skall vara lagad. Många av
de restauranggäster det här gäller önskar icke förtära sådan mat i samband
med spritförtäringen på restaurangen men skulle kanske icke ha något emot
mat i annan form. Frångår man kravet på att maten skall vara lagad, kan
restauratörerna lättare tillgodose gästernas olika önskemål om måltidernas
sammansättning. Man torde kunna räkna med att om möjlighet införes att
få servera sprit till en måltid bestående exempelvis av några smörgåsar eller
av en smörgåsbricka, skulle man kunna uppnå att den serverade maten i
större utsträckning än nu är fallet verkligen blev förtärd; de avsedda fysiologiska
verkningarna skulle sålunda uppnås bättre.

Liknande synpunkter anför Sveriges hotell- och restaurangförbund samt
Hotell- och restauranganställdas förbund.

Förslaget om slopande av bestämmelsen att lagad mat ej behöver finnas
vid utskänkning av vin i samband med servering av konditorivaror tas upp
till behandling av kontrollstyrelsen och Svenska bryggareföreningen. Dessa
remissinstanser avstyrker båda att krav på lagad mat vid detta slag av utskänkning
uppställes. Kontrollstyr elsen framhåller att den nuvarande bestämmelsen
endast avser vinkonditorier som ej utnyttjar sin rätt att utskänka
starköl. Enligt Svenska bryggareföreningen kan det från nykterhetspolitisk
synpunkt vara önskvärt att bereda den som så önskar möjlighet att i lokaler
utan spritservering inta svagare alkoholdrycker under enkla och städade former.
Möjligheten att på vinkonditorier utan servering av mat förtära ett
glas vin bör därför inte onödigtvis beskäras, uttalar föreningen. Tvärtom
bör rätten härtill enligt föreningen utvidgas att omfatta även starköl.

I detta sammanhang må nämnas att flera remissinstanser till behandling
tagit upp såväl frågan om generell höjning av utskänkningsåldern vid måltidsfri
utskänkning som frågan om dans i samband med sådan utskänkning.

Utredningens förslag beträffande självbetjäning i samband med
utskänkning tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser, som yttrat sig
i frågan. Kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Gävleborgs
län, några länsnykterhetsnämnder, Nya systemaktiebolaget, Föreningen
Nya systemaktiebolagets distriktschefer och biträdande intendenter
samt Svenska nykterhetsvårdsförbundet avstyrker dock förslaget om att
dispens från förbudet mot utskänkning genom självbetjäning skall kunna
meddelas beträffande utskänkning av vin. Länsstyrelsen i Västerbottens län,
några länsnykterhetsnämnder och IOGT anser att förbudet bör avse alla
slag av rusdrycker. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätter
också en utökning av förbudet.

Utredningens förslag i denna del avstyrkes av Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Hotell- och restauranganställdas förbund samt Föreningen
Allmännyttiga kafébolag. Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig tveksam

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963 117

till förslaget. Sveriges Hotell- och restaurangförbund anför vissa erinringar
mot detta.

Flera av de remissinstanser, som i princip tillstyrker utredningens förslag,
framhåller —- i likhet med utredningen — att utskänkning genom självbetjäning
är en utskänkningsform, som från nykterhetssynpunkt är mindre
lämplig bl. a. med hänsyn till svårigheten att övervaka ordning och nykterhet
i utskänkningslokalerna.

Sålunda framhåller kontrollstyrelsen, att utskänkning av spritdrycker -—■
och även vin — kan anses mindre lämplig, då en sådan utskänkningsform
försvårar möjligheten att effektivt övervaka nykterhetstillståndet bland gästerna.
Styrelsen hemställer därför att förhud meddelas mot utskänkning genom
självbetjäning av både sprit och vin. Däremot anser kontrollstyrelsen
att hinder inte bör föreligga mot att använda självbetjäning vid utskänkning
av starköl under förutsättning att kontrollen är betryggande.

Nya systemaktiebolaget anser att utskänkning av spritdrycker och vin
över huvud taget ej bör få äga rum då självbetjäning av mat sker i restauranglokalen.
Bolaget anför.

Bolaget delar helt utredningens uppfattning, att självservering av sprit ej
bör få äga rum. Enligt bolagets mening bör samma regel gälla för vin, d. v. s.
utan den dispensmöjlighet som utredningen föreslagit. Bolaget anser dock,
att kraven för servering av sprit och vin ytterligare borde skärpas på så sätt
att utskänkning av dessa drycker överhuvudtaget ej får äga rum under de
tider då självbetjäning av mat sker i en restauranglokal. Det är enligt bolaget
ej förenligt med det allmänna önskemålet om förbättring av alkoholvanorna,
som kommit till uttryck bl. a. i den av bolaget bedrivna och av
statsmakterna godkända propagandan för övergång till alkoholsvagare
drycker, att kombinera sprit och vin med den enklare, och mera vardagsmässiga
form av restaurangförtäring som tar sig uttryck i självservering av
maten. Självserveringarna har i regel större delen av sin kundkrets bland
anställda som på grund av avståndet till bostaden dagligen måste intaga
måltider utom hemmet. Detta gör det ytterligare önskvärt, att sprit och vin
inte tillhandahålles då självservering förekommer. Det bör vidare i detta
sammanhang särskilt starkt framhållas, att restauranger med enbart självservering
i stor utsträckning frekventeras av ungdomar och att detsamma
gäller beträffande övriga restauranger under den "tid, då självservering förekommer.
Under sådana förhållanden bör det vara angeläget, att på dessa
restauranger förhindra konsumtion av sprit och vin i samband med självservering.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner liksom utredningen att utlämning av
spritdrycker bör ske genom särskild serveringspersonal. Länsstyrelsen fortsätter.

Mera tveksamt är huruvida en sådan ordning hör krävas ifråga om vin. I
de till länsstyrelsen avgivna yttrandena har man för vinets del i allmänhet
avstyrkt självbetjäning. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat från intendenten
tör utskänkningsärenden har emellertid denna utskänkningsform icke givit
anledning till anmärkningar inom Uppsala län. Såsom utredningen föreslagit
bör därför den lillståndsgivande myndigheten äga rätt att tillåta sådan utskankning
under förutsättning alt företaget har en mycket god standard och

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

att lokalerna äro lämpade för utskänkning genom självbetjäning. Att därutöver
kräva »särskilda skäl» för sådant tillstånd finner länsstyrelsen däremot
knappast påkallat.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det visserligen i princip riktigt
att försäljning av rusdrycker genom självbetjäning ej bör anordnas men
ifrågasätter om ej förslagets formulering kan medföra att det angivna förbudet
drabbar även former av utskänkning, mot vilka hinder ej bör resas.
Enligt vad som framhålles i yttrandet har länsstyrelsen härvid närmast i
åtanke det ganska vanliga fall då utskänkning i slutet sällskap, t. ex. vid bemärkelsedagar
och dylikt, sker genom att drycker framsättes i lokalen och
gästerna därefter själva får förse sig med vad de önskar. Någon anledning
att hindra ett sådant förfarande bör ej föreligga, men det synes ej uteslutet
att den föreslagna bestämmelsen kan tolkas såsom ett förbud mot dylikt
förfarande, anser länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar en uppfattning om denna form
av rusdrycksutskänkning, som i stort sett sammanfaller med utredningens.
Länsstyrelsen anför vidare.

Beträffande utredningens förslag till bestämmelser i ämnet vill emellertid
länsstyrelsen, delvis på grund av erfarenheter från tillämpningen av nyssnämnda
ordningsföreskrift, framhålla önskvärdheten av att förbudet ges en
sådan utformning, att det endast åsyftar utlämning av spritdrycker och vin
vid självbetjäningsdisk. Det finns nämligen även en annan form av utskänkning
genom självbetjäning än den utredningen torde ha åsyftat, nämligen den
på restaurangerna praktiserade metoden att framsätta hela flaskor spritdrycker
och viner på bordet, från vilka gästerna serverar sig själva. Häremot
torde i allmänhet icke finnas anledning till invändning, då det gäller exempelvis
viner eller punsch. Då det är fråga om andra spritdrycker än punsch
kan möjligen finnas fog för en annan uppfattning. På grund av den relativt
ringa frekvensen i sistnämnda fall, anser dock länsstyrelsen icke tillräckliga
skäl föreligga för att denna specialform av självbetjäning bör innefattas av
förbudet. I klarläggande syfte bör vidare enligt länsstyrelsens mening dispensregeln
(rörande utskänkning av vin genom självbetjäning) tydligt ange,
att det här är fråga om utskänkning av vin å vinrestaurang och att undantag
icke skall kunna medgivas för vin å restaurang, som äger utskänka även
spritdrycker. Utskänkning av vin förekommer ju nämligen mycket ofta på
en spritrestaurang utan samband med utskänkning av spritdrycker.

De remissmyndigheter, som ställer sig tveksamma till förslaget eller avstyrker
detta, anser att kontrollen inte är sämre på en restaurang med självbetjäning
än på en restaurang med vanlig bordsservering.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att frågan tas upp till förnyat övervägande.
Dock anser länsstyrelsen att måltidstvånget skall bibehållas vid
självbetjäning av rusdrycker. Länsstyrelsen anför.

Den rationalisering av restaurangrörelsen som detta system innebär har
nödvändiggjorts av personalbrist eller andra likartade orsaker. Möjligheterna
till kontroll av gästernas rusdryckskonsumtion och uppträdande torde
inte behöva bli väsentligt sämre på en självbetjäningsrestaurang än på en
restaurang där serveringspersonal betjänar gästerna vid borden. Härvid ut -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

gar dock länsstyrelsen från att måltidstvånget bibchålles för tillstånd beträffande
utskänkning på restaurang, där sådan form av servering skall förekomma.
Länsstyrelsens uppfattning i denna sak synes för övrigt vinna stöd
av vad som utredningen uppgivit rörande de erfarenheter, som man hittills
hatt av självbetj äningsprincipens införande och tillämpning vid utskänkning
av rusdrycker vid vissa restauranger.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att självbetjäning av
sprit och vin i mindre omfattning förekommit även under den nuvarande
försöksverksamheten med måltidsfri utskänkning samt att förbundet i betänkandet
icke funnit något uttalande vare sig från utskänkningsintendenterna
eller från kontrollstyrelsen, som gör gällande att några olägenheter
följt med denna form av rusdrycksförsäljning. Förbundet framhåller vidare
att det med hänsyn till de allmänna kostnadsstegringarna inom restaurangnäi
ingen är synnerligen viktigt att inte försvåra rationaliseringar och personalminskningar.

Sveriges centrala restaurangbolag åberopar som stöd för sitt avstyrkande
den erfarenhet bolaget vunnit i den egna verksamheten. Den 1 juli 1961
tanns inom bolaget, framhåller detta, 29 självserveringar med rätt till utskänkning
av rusdrycker, i flertalet fall omfattande en avdelning inom en
större restaurangrörelse men i vissa fall hela företagsenheten. Skälen för
avstyrkande sammanfattar bolaget på följande sätt.

a) Erfarenheterna har icke visat, att något behov av den föreslagna skärpta
regleringen föreligger. Utredningen, vars konstaterande av detta förhållande
redan förut åberopats, har vid motiveringen av sitt nu ifrågavarande
förslag varit hänvisad till allmänna uttalanden av typen att slopandet av
serveringspersonalen »i och för sig» skulle innebära minskad kontroll av gästernas
konsumtion och uppträdande. Då detta alltså skulle gälla, trots"att
ingå skadeverkningar därav framträtt, hade en närmare utveckling av argumentets
innebörd varit i hög grad påkallad. Är det utan vidare givet, att
bär- och kassapersonalen — som ingenting har att vinna på en ökad alkoholförsäljning
— är sämre skickad än serveringspersonalen att handha ut1
amningen? Om den förstnämnda personalens möjlighet av tillsyn och överblick
under rusningstillfällen kan försvåras, har då de av företagen med
hänsyn härtill vidtagna åtgärderna visat sig otillräckliga? Är det lättare att
konstatera en eventuell alkoholberördhet hos den gäst som sitter stilla vid
ett bord, än hos den som har att röra sig mellan bordet och bardisken? Är
risken för överlämnande av rusdrycker gäster emellan eller för medförande
Irån lokalen större, om dryckerna måste hämtas i kassan eller vid baren,
an om de serveras vid bordet? Är det bärandet av »mat o. dyl.» som är speciellt
belastande för självserveringarna mera än bärandet av rusdrycker, vilket
ju kan förekomma även på drinkbarerna? Och, slutligen, om alla dessa
frågor besvaras jakande, hur kan det då komma sig att''alla dessa olägenheter
i samband med utskänkningen på självserveringarna icke resulterat i
otrevnad, dålig ordning, onykterhet på dessa restauranger? Utredningen
lamnar ingen förklaring till detta, och bolaget kan icke tillmäta dess vaga
argumentation för förslaget i denna del vitsord gentemot bolagets vid ett
tlertal rörelser under åtskilliga år vunna erfarenheter.

b) Där behov av eu sådan reglering, som utredningen föreslår, skulle vppa
sig och lfrågakommande företagare icke visar sig kunna bemästra situatio -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

nen, har länsstyrelsen redan med nuvarande lagstiftning möjlighet att ingripa
och kan därvid meddela föreskrifter exempelvis av det slag utredningen
avser. Det nya i utredningens förslag är alltså, dels att bordsservering
genom särskild serveringspersonal beträffande spritdrycker skall vara generellt
föreskriven utan hänsyn till behovet, dels att kommunen skall med
för länsstyrelsen bindande verkan kunna påyrka införandet av sådan serveringsform
även beträffande vin. I sistnämnda hänseende innebär förslaget
ett principiellt avsteg från de grunder för bestämmandet av den kommunala
vetorättens innebörd, som antogs av 1954 års riksdag.

c) Förslaget står enligt bolagets uppfattning i dålig samklang med den i
utredningsdirektiven åberopade grundsatsen, att man så långt möjligt bör
avstå från detaljregleringar och i stället överlämna åt restauratörerna att
under utskänkningsintendenternas kontroll själva ta ansvaret för utskänkningsverksamheten.

Bolaget anför vidare.

Ett lagstiftningsvägen infört åläggande för restauratörerna att på självserveringarna
anordna utskänkningen enligt utredningens förslag skulle vidare
i ett särskilt avseende medföra en oformlighet, som skulle kunna innebära
komplikationer även av annan art än rent driftsmässiga. Om nämligen
avsikten icke är att omintetgöra självservering av andra varor i samband
med utskänkning av spritdrycker och vin, skulle den föreslagna ordningen
medföra, att man finge en kår av serveringspersonal, som väsentligen hade
till uppgift att servera spritdrycker och (eventuellt) vin, och vars inkomst
helt eller till övervägande del skulle vara beroende av denna försäljning. En
personalgrupp med sådana uppgifter och sådan ställning skulle försättas i
en påfrestande situation med oavlåtliga konflikter mellan vederbörandes
egna ekonomiska intressen och lojaliteten mot det allmänna. Vid ett av dotterbolagen
har man gjort den erfarenheten, att då man vissa veckodagar
ersatt utlämningen av rusdrycker genom kassa med bordsservering genom
särskild serveringspersonal, så har försäljningen av dessa drycker stigit
jämfört med motsvarande veckodagar tidigare. Erfarenheten hade begränsad
räckvidd och skulle måhända icke åberopats här, om icke ett bifall till
utredningens förslag i förevarande del enligt bolagets mening skulle innebära
en stark ökning av riskerna för en liknande utveckling i större skala.

Så gott som samtliga remissinstanser, som yttrat sig över utredningens
förslag om skärpning av kontrollen över drink barer, tillstyrker detta
förslag. Ett flertal remissinstanser föreslår en ytterligare skärpning av bestämmelserna
för denna utskänkning. Några remissinstanser föreslår att
drinkbarerna skall helt förbjudas. Härvid framhålles särskilt barernas dåliga
inverkan på ungdomens alkoholvanor.

Kontrollstyrelsen har inte något att invända mot utskänkningsutredningens
förslag i denna del. Enligt styrelsens mening bör man söka hindra att
olämpliga lokaler användes för barutskänkning. Baren bör t. ex. inte få
ha egen ingång direkt från gatan. Inrättande av drinkbar i rusdrycksrestaurang
bör enligt styrelsen inte heller få ske förrän intendenten för utskänkningsärenden
godkänt barlokalens utformning. Det synes kontrollstyrelsen
ändamålsenligt att Kungl. Maj:t, såsom utredningen förutsatt,
bemyndigar styrelsen att utfärda föreskrifter i ämnet.

Socialstyrelsen erinrar om vikten av att restauranglokalernas utform -

Kunyl. Maj.ts proposition nr S2 år 1963

121

ning ägnas uppmärksamhet. Det är här av betydelse, framhåller styrelsen,
att barlokalerna godkännes av intendenten för utskänkningsärenden.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag förklarar sig inte ha något alt
erinra mot vad utredningen föreslagit i ämnet. Bolaget förutsätter emellertid
att intendentens prövningsrätt beträffande barlokalernas utformning genom
uttryckliga föreskrifter begränsas till förläggningen och planeringen
i stort av dessa lokaler i anslutning till vad utredningen anfört härom och
således inte kommer att beröra lokalernas mera detaljmässiga inredning
eller utrustning.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör måltidsfri spritutskänkning få ske
i drinkbar endast under förutsättning att baren är anordnad i restaurangens
matsal. Barer förlagda till andra rum har enligt länsstyrelsen med hänsyn
till den särskilda inredning och dunkla belysning, som oftast förekommer
där, en stor dragningskraft på de yngre gästerna. De kan därför bli samlingspunkter
för ungdom. På grund av de risker för ökat alkoholmissbruk,
som sådana barer innebär, anser länsstyrelsen att spritutskänkning där endast
bör få ske i samband med måltid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att drinkbarerna under försöksverksamheten
med måltidsfri utskänkning blivit allt vanligare. Det finns
enligt länsstyrelsens mening anledning förmoda att denna tendens kommer
att fortsätta, om måltidstvånget slopas. Länsstyrelsen anför i detta sammanhang
följande.

Utvecklingen inom restaurangnäringen har på senare år medfört, att ett
flertal restauranger i större utsträckning än tidigare inriktat sig på att tillgodose
allmänhetens behov av nöje och avkoppling genom att anordna
artistuppträdanden och dans. Härigenom har en ny typ av näringsställen
uppkommit, nämligen nöjesrestaurangerna. Det är framför allt denna typ
av restauranger som har inrättat drinkbarer. Sådana förekommer visserligen
även på några typiska matställen, men tjänar där i allmänhet ändamålet att
vara en samlingspunkt före måltiden. På de flesta nöjesrestauranger sker
utskänkningen i barerna ofta utan samband med intagande av mat. Utredningens
uppfattning, att baravdelningarna icke tillfört restaurangerna nya
gäster, som regelbundet frekventerar desamma, och att någon utpräglad
skillnad i gästsammansättningen mellan barerna och matsalarna icke föreligger
kan länsstyrelsen utifrån sina erfarenheter icke dela, när det gäller
nöjesrestauranger. Det är tvärt om ganska påfallande, inte minst på senare
tid, att ungdom i högre grad än förr besöker sådana restauranger och att
de företrädesvis håller till i barerna. Frekvensen av ungdomliga gäster är
givetvis störst under kvällar med dans. Ungdomarnas dragning till dessa avdelningar
torde sammanhänga med den lockelse baren utövar på dem genom
sin speciella inredning och det förefaller som om den risk för utbildning av
tidigare alkoholvanor, vilken föreligger även när det gäller de utskänkta
rusdryckerna, är störst i fråga om serveringen i drinkbarerna. En fara för sådan
tidig vanebildning torde även ligga däri, att de drinkar som vanligen serveras
där har en för ungdom tilltalande och ofta oskyldig smak och därför
kan ha särskilt förrädiska verkningar för den vid starka drycker ovane. En
annan omständighet, som i detta sammanhang är värd uppmärksamhet, är
drinkbarens placering inom ett restaurangföretag. När baren är belägen
i själva matsalen eller i dess omedelbara närhet, understrykes dess uppgift

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

att vara en matserveringen tillhörande serviceavdelning. En helt annan karaktär
får ofta en avsides belägen bär, där övervakningen försvåras. Detta
torde alldeles särskilt vara fallet, om baren har direkt ingång från gatan.

Eftersom gästtillströmningen till barerna är störst under danskvällar och
inslaget av yngre gäster då ofta är framträdande, förordar länsstyrelsen ett
uttalande om restauratörernas särskilda ansvar vid servering till ungdom
i barerna och om vikten av att utskänkningen där ägnas speciell uppmärksamhet
vid övervakningen. Om rörelsen i en drinkbar lämnar rum för
anmärkning mot nykterhet, ordning och trevnad eller om denna rörelse
utvecklas till att bliva den dominerande på en restaurang, bör det ankomma
på vederbörande intendent att åvägabringa rättelse. Vidare bör sådana
omständigheter utgöra en anledning för polismyndighet att antingen temporärt
eller helt vägra en restaurang danstillstånd, framhåller länsstyrelsen.

Som nämnts förordar flera remissinstanser en skärpning av bestämmelserna
beträffande utskänkningen i drinkbarerna. Sålunda föreslås höjd utskänkningsålder
och förbud mot utskänkning i samband med dans.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att frågan om högre åldersgräns, mattvång
eller förbud mot spritutskänkning i samband med dans bör övervägas
beträffande drinkbarerna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att en höjning av åldern för utskänkning
av spritdrycker till 21 år avsevärt skulle minska problemen beträffande
barutskänkningen, medan länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och
Bohus samt Jämtlands län liksom Föreningen Nya systemaktiebolagets distriktschefer
och biträdande intendenter för sin del föreslår förbud mot
servering av rusdrycker vid eller från bar i samband med dans i restauranglokalerna.
Förslag om sådant förbud och om höjning av utskänkningsåldern
till 21 år framföres av kontrollstyrelsen.

Även Nya systemaktiebolaget anser att vådorna med barerna är så stora,
att de inte bör få hållas öppna i samband med dans inom restauranglokalerna.
För att undvika att utskänkningen av drinkar utan samband med intagande
av måltid endast flyttas från baren till matsalen föreslår bolaget
även att måltidstvång skall tillämpas vid de tillfällen, då allmän dans pågår
i restauranglokalen. Bolaget anför vidare.

Beträffande den av utredningen föreslagna ordningen, att inrättande av
särskilda baravdelningar skulle få ske endast efter samråd med vederbörande
utskänkningsintendent, anser bolaget att man rent principiellt bör
utgå från, att ett tillstånd till rusdrycksutskänkning givits under så bestämda
förutsättningar, innefattande såväl lokalernas utformning som deras
användning ur utskänkningssynpunkt, att ändringar i dessa förutsättningar
måste föranleda ny ansökan om ändrat eller utvidgat tillstånd. I den mån
en restauratör, sedan utskänkningstillstånd erhållits för en viss oktrojperiod,
skulle önska inrätta särskild baravdelning bör härför krävas särskilt
tillstånd, varvid samma remissförfarande bör användas som vid behandling
av ansökan om ny utskänkningsrättighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

123

De remissinstanser, som förordar eller ifrågasätter förbud mot inrättande
av drinkbarer, betonar särskilt den fara från nykterhetssynpunkt som barerna
utgör.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det betänkligt att drinkbarer inrättas.
Länsstyrelsen anser vissa restriktioner nödvändiga och anför följande.

Det synes uppenbart att barerna utgöra en lockelse för ungdom, som vill
pröva på spritförtäring och som ej vill besöka restaurangmatsalar, där de
ej torde känna sig hemma. Ett besök där för också med sig större utgifter.
I anslutning till restaurangerna finns numera ofta ruletter, som drar ungdom
till sig. Då såväl drinkbarer som rulettspel förekommer i anslutning
till lokaler där restaurangdans förekommer blir frestelserna för ungdom
mycket stora. Med den senaste tidens ökade ungdomsfylleri för ögonen
synes det nödvändigt att vissa restriktioner införes.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar bl. a., att drinkbarerna från
nykterhetssynpunkt måste anses särskilt farliga därför att de genom sin speciella
inredning och atmosfär blir en samlingsplats för ungdom. Det finns
enligt länsstyrelsens mening grundad anledning antaga att de spritdrinkar
och spritdrycker, som där får serveras utan samband med lagad mat,
från tillvänjningssynpunkt utgör en fara för personer, som tidigare ej
har några alkoholvanor. Det kan, fortsätter länsstyrelsen, över huvud taget
ifrågasättas om särskilda drinkbarer, som ej utgör del av restaurangmatsalen,
med hänsyn till dessa barers speciella lockelse för ungdom bör få
förekomma ens i samband med måltidsbunden ulskänkning. Några från
nykterhetssynpunkt positiva verkningar av drinkbarer kan inte påvisas,
medan risken för en stegring av alkoholvanorna särskilt för ungdom är påtaglig,
anser länsstyrelsen.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund förordar ett generellt förbud mot
drinkbarer. Förbundet anför.

Restaurangägarna har genom sina organisationer utfärdat varningar för
att sprit utskänkes till omyndig ungdom och kontrollstyrelsen har även
fäst uppmärksamheten på denna sak. Därtill kommer den oro man visat
bland företrädarna för samhällets nykterhetsvård på denna punkt. Den
ståndpunkt Landsförbundet vill hävda rörande drinkbarernas sociala skadlighet
delas sålunda även av en opinion utanför nykterhetsrörelsen. Utredningen
hävdar att försöksverksamheten inte medfört olägenheter ur nykterhetssynpunkt.
Men utredningens egen beskrivning av drinkbarernas funktion
talar för sannolikheten av att dessa barer ogynnsamt påverkat nykterlietsförliållandena
bland ungdomen under de senaste åren. Då ett genomförande
av utredningens förslag om måltidstvångets avgränsning till brännvinsdryckerna
skulle stimulera till en snabb och omfattande utbyggnad av
drinkbarsystemet påyrkar Landsförbundet att, om denna lagändring genomföres,
ett generellt och bestämt förbud mot drinkbarer meddelas innefattande
även att hittills upprättade sådana barer försvinner. Även en måltidsfri
utskänkning måste enligt Landsförbundets mening hänvisas till att
äga rum under samma former som den som kombineras med måltid.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Även IOGT framhåller att de erfarenheter, som vunnits under de senaste
åren, berättigar till slutsatsen att den form av måltidsfri utskänkning, som
bedrivs genom drinkbarer, är skadlig från nykterhetssynpunkt och framförallt
utgör ett hot mot ungdomens nykterhet. Denna utskänkningsform bör
därför enligt organisationen avskaffas. Liknande synpunkter anför Nationaltemplarorden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län slutligen framhåller för sin del att utredningens
förslag i denna fråga inte synes helt klart. Länsstyrelsen anför
härom.

Sålunda framhåller utredningen att barlokalernas utformning för framtiden
skall godkännas av intendenten. Någon föreskrift om krav på sådant
godkännande synes dock icke ha lämnats. I annat sammanhang rekommenderar
utredningen Kungl. Maj :t att med stöd av 44 § tredje stycket rusdrycksförsäljningsförordningen
bemyndiga kontrollstyrelsen att utfärda bestämmelser
om att inrättande av särskilda baravdelningar får äga rum endast
i samråd med (alltså ej efter godkännande av) vederbörande utskänkningsintendent.
I sagda lagrum talas dock endast om Konungens rätt att
utfärda de bestämmelser angående beskaffenheten av utskänkningsställe
som kunna erfordras utöver vad i livsmedelsstadgan föreskrives om serveringslokal.
Enligt länsstyrelsens mening kan det ifrågasättas om särskilt
författningsstöd erfordras för att i överlåtelsekontrakt eller i tillägg därtill
intaga föreskrift om skyldighet att inhämta intendentens godkännande för
vissa slag av omändringar av »insynade» utskänkningslokaler. Skulle emellertid
så ej anses kunna ske, bör en särskild bestämmelse i frågan lämpligen
införas i rusdrycksförsäljningsförordningen. Hur denna fråga än löses
bör möjlighet att anföra besvär mot intendentens beslut i nu förevarande
hänseende givetvis föreligga.

Förtärings- och förvaringsförbuden. Utredningens förslag angående dessa
förbud tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser,
som berört frågan. Folketshusföreningarnas centralorganisation
har — under viss av organisationen i yttrandet närmare angiven förutsättning
— förklarat sig intet ha att invända mot att förslaget prövas på försök
under några år. Bygdegårdarnas riksförbund accepterar förslaget i
princip men föreslår att vederbörande kommun i vissa fall skall kunna besluta
om undantag från förbuden.

Förslaget avstyrkes helt av länsstyrelsen i Södermanlands län, medan
överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer
sig tveksamma. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår överarbetning av
förslaget, och Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser att lagstiftning
i ämnet bör anstå till dess en omläggning av utskänkningsbeskattningen
blir aktuell.

Enligt de remissinstanser, som tillstyrker utredningens förslag i denna
fråga, bör ett genomförande av förslaget kunna undanröja vissa av de nu
föreliggande tillämpningssvårigheterna. Förslaget anses sålunda vara godtagbart,
även om det innebär en viss skärpning i förhållande till nuvarande
ordning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att förtärings- och förvarings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

125

förbuden blir enklare och entydigare genom de föreslagna ändringarna och
att dessa även i övrigt får anses väl motiverade. Mot bakgrunden av de svåra
gränsdragningsproblem, som nuvarande lagstiftning på området vållat,
finner Föreningen Sveriges landsfiskaler nödvändigt att klarare bestämmelser
meddelas. Enligt föreningens mening torde utredningens förslag vara
ägnat att undanröja många av de oklarheter som nu råder.

Även kontrollstyrelsen anser för sin del utredningens förslag väl motiverat.
Beträffande den skärpning, som förslaget innebär i förhållande till
nuvarande bestämmelser, gör styrelsen bl. a. följande uttalanden.

Enligt nuvarande ordning medför ett tillhandahållande av mat i och för
sig icke att förbuden blir tillämpliga. Så blir däremot fallet om någon dryck,
t. ex. kaffe, serveras till maten. För att undgå förbudens tillämpning har då
i vissa fall tillgripits (eller fingerats) det tillvägagångssättet, att beställaren
själv fått medföra kaffe i fast form, som sedan kokats på platsen. Denna
tillämpning av bestämmelserna — som innebär att frågan huruvida och
på vad sätt kaffe tillhandahålles till maten skall vara avgörande för om
förbuden blir gällande i sådana fall — måste anses otillfredsställande. En
ändring av bestämmelserna i huvudsaklig anslutning till utredningens förslag
för att undanröja nuvarande olägenheter vid förbudens tillämpning på
denna punkt synes därför väl motiverad. Enbart tillhandahållande av mat i
samband med yrkesmässig lokalupplåtelse skulle alltså, om maten tillhandahålles
av lokalinnehavaren eller genom dennes försorg, medföra att förbuden
blir tillämpliga.

Den föreslagna skärpningen synes, anmärker styrelsen vidare, få mycket
ringa betydelse med avseende på folketshus och bygdegårdar. Styrelsen
ifrågasätter för övrigt i detta sammanhang, om inte innebörden av förbudsbestämmelserna
skulle kunna mildras något när det gäller att bedöma huruvida
regelbunden verksamhet föreligger. Man skulle nämligen enligt styrelsen
för sådan verksamhet kunna kräva, att servering eller upplåtelse i allmänhet
sker minst två gånger i veckan.

Folketshus föreningarnas riksorganisation har intet att invända mot att
utredningens förslag prövas under några år, dock endast, uttalar organisationen,
under förutsättning att bestämmelserna i författningen utformas så
att gränsdragningen i praktiken bedömes så som utredningen synbarligen
avsett, d. v. s. att förtärings- och förvaringsförbuden inträder först då lokaluthyraren
yrkesmässigt driver serveringsrörelse eller lokaluthyrning för
slutna sällskap. Det är vidare viktigt, framhåller organisationen, att tilllämpningen
kan bringas att ske i samma anda som utredningen avsett.

Även Bygdegårdarnas riksförbund accepterar i princip förslaget och uttalar
att de föreslagna bestämmelserna bör gälla som allmän regel. Förbundet
föreslår emellertid alt kommun i vissa fall skall kunna undanta inom
kommunen befintliga allmänna samlingslokaler från förbudens tillämpningsområde.
Förbundet anför härom.

Vi föreslår följande:

För att kommun skall äga rätt bevilja befrielse från tillämpningen av
förtärings- och förvaringsförbuden för en samlingslokal fordras att sam -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

lingslokalen är att betrakta som allmän samlingslokal enligt SFS nr 367/
1957, att serveringsverksamhet i lokalen inte får en sådan omfattning att
föreningslivets behov av lokaler blir eftersatt samt att nettovinsten på serveringsverksamheten
icke får användas till annat ändamål än täckandet av
omkostnader för samlingslokalens drift och underhåll samt till räntor och
amorteringar på befintliga lån.

Skulle det visa sig att en så viktig befogenhet som att meddela undantag
från en allmän bestämmelse inte ryms inom den kommunala bestämmanderätten,
vill vi som alternativt förslag föreslå att allmänna samlingslokaler
beviljas generell befrielse från tillämpningen av förtärings- och förvaringsförbuden,
men att kommun äger rätt besluta att förtärings- och förvaringsförbuden
skall tillämpas på inom kommunen befintliga samlingslokaler
om detta visar sig vara ett kommunalt och allmänt intresse — inte
minst med hänsyn till eventuell konkurrens med inom kommunen verksamma
och önskvärda näringsställen.

Flera av de remissinstanser, som tillstyrker förslaget, framhåller att, även
om ett genomförande av detta skulle undanröja en hel del av de nuvarande
oklarheterna, stora tillämpningssvårigheter kommer att kvarstå i fortsättningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför sålunda bl. a. följande.

Länsstyrelsen anser, att utredningens förslag är ett steg i rätt riktning.
Det vidgar förbudens tillämplighetsområde till att omfatta även sådana lokaler,
där medhavda rusdrycker hittills opåtalt kunnat förtäras inom serveringsrörelse,
som endast till namnet skiljer sig från verklig restaurangrörelse,
och det tillgodoser i viss mån allmänhetens legitima behov av att
helt i festarrangörens regi kunna anordna familjetillställningar i lokaler,
som eljest användes för andra ändamål såsom sammanträden och dylikt.
Förslaget är emellertid behäftat med vissa brister, liknande dem som vidlåder
de nu gällande bestämmelserna. Av utredningens motivuttalande synes
framgå, att de tre omständigheter — självständighet, viss regelbundenhet
och varaktighet — som skall karaktärisera yrkesmässigheten hos en serveringsrörelse,
samtidigt skall vara förhanden, för att förbuden skall vara
tillämpliga. I det avseendet vill länsstyrelsen framhålla, att en självständigt
bedriven serveringsrörelse som pågår regelbundet under en kortare
tid, exempelvis under en vecka eller fjorton dagar i samband med en utställning
eller mässa, bör anses såsom yrkesmässig, trots att kravet på varaktighet
knappast kan sägas vara uppfyllt. I praktiken torde vidare vid de
föreslagna reglernas tillämpning besvärliga gränsdragningsproblem komma
att uppstå, då det gäller att avgöra hur länge en serveringsrörelse skall
ha pågått för att kunna sägas vara regelbunden och varaktig och hur lång
tid som skall förflyta, innan den kan anses ha förlorat sin karaktär av yrkesmässighet
på grund av upphörd regelbundenhet. Vidare torde liknande
svårigheter som hittills förelegat, då det gällt att avgöra när utskänkning
förekommit, komma att uppstå, när man skall ta ställning till frågan om
vem som försäljer, anskaffar eller tillhandahåller mat och dryck i festvåningar.
Kvar såsom olöst står också problemet om samköp, vilket genom
de föreslagna reglerna icke endast kommer att som hittills få betydelse för
gemensamma inköp av drycker utan även för gemensamhetsköp av andra
varor, som anskaffas för exempelvis en föreningsfest.

Sveriges hotell- och restaurangförbund förklarar för sin del att förbundet
är väl medvetet om att lagstiftningen på detta område alltid måste ge

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

anledning till besvärliga gränsdragningsproblem och att man sannolikt inte
kan åstadkomma en författningstext som på ett fullt tillfredsställande
sätt undanröjer alla svårigheter. En huvudsynpunkt i sammanhanget måste
därför enligt förbundet alltid bli, att restaurangerna skall ha förutsättningar
att konkurrera med de fria festvåningarna under fullt jämställda
ekonomiska villkor. Detta skulle i första hand innebära att kontrollen över
festvåningarna kraftigt skärps med avseende på lokalernas utformning och
sanitära beskaffenhet, personalens kvalifikationer och lönevillkor samt icke
minst utskänkningsintendenternas och polisens kontroll över ordning, nykterhet
och trevnad. En grundläggande förutsättning för att lösa frågan måste
också, anser förbundet, vara att man slutligt slopar den del av utskänkningsskatten,
som för närvarande inlevereras till statsverket, så att utskänkningspriserna
på sprit överstiger utminuteringspriserna endast med det belopp,
som svarar mot restauratörens ersättning för utskänkningen. Förbundet
delar visserligen utredningens uppfattning, att man icke löser festvåningsproblemet
helt genom att slopa utskänkningsskatten, men vill framhålla
att en sådan åtgärd är en första förutsättning för den eftersträvade
lösningen. Med den uppmjukning av förbuden, som utredningens förslag
enligt förbundets mening innebär, finner förbundet denna åtgärd än mera
påkallad.

Svenska turisthotellens riksförbund har intet att erinra mot förslaget.
Förbundet framhåller att den föreslagna ordningen kommer att ytterligare
eliminera ännu förefintlig illojal konkurrens.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag finner för sin del att det framlagda
förslaget har vissa förtjänster men förordar att ny lagstiftning i ämnet
får anstå till dess förslag till ändringar av utskänkningsbeskattningen kan
genomföras. I övrigt anmärker bolaget bland annat att förslaget, såvitt avser
lokalupplåtelse utan samband med rörelse, för att icke vid tillämpningen
lämna alltför stora luckor öppna borde ha skärpts till att avse upplåtelse
av lokal annorledes än rent tillfälligt. Bolaget vill också ifrågasätta om inte
anmälningsplikt bort föreskrivas för lokaler, vilka annat än tillfälligtvis
upplåtes för sådana ändamål som avses i den föreslagna förbudsbestämmelsen.

Nya systemaktiebolaget föreslår för sin del att förbuden, för att man
skäll få en klarare avgränsning av deras tillämpningsområde, utformas så
att de omfattar även sådana lokaler som uthyres yrkesmässigt för feständamål
utan att lokalinnehavaren tar någon befattning med anskaffning av mat
och dryck. Bolaget anför härvid följande.

Bolaget har för sin del ingenting att invända mot bestämmelser som innebär
att innebörden av förtärings- och förvaringsförbuden blir klarare fastställd.
Det framlagda förslaget, som med vissa modifikationer är detsamma
som 1953 års utskänkningsvinstkommittés, innebär elt dylikt klarläggande avförbuden
men innehåller emellertid ett moment, som med all sannolikhet
kommer att vålla svårigheter i tillämpningen, nämligen begreppet »rörelse».
Vissa former av rörelse kommer fortfarande att kunna drivas utan att påverkas
av förbudens ändrade innehåll. Bolaget tänker härvid närmast på lo -

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

kaler som yrkesmässigt uthyres, men där lokaluthyraren i varje fall rent
formellt inte har något att göra med anskaffningen av varor m. m. Med hänsyn
till den stora omfattning som vissa sådana rörelser har, vore det enligt
bolagets mening önskvärt att giltighetsområdet för förbuden anknöts inte
bara till förekomsten av serveringsrörelse utan även till fall av yrkesmässig
uthyrning av lokaler, även om lokalinnehavaren inte på något sätt medverkar
vid anskaffningen av varorna. Det är möjligt att ett dylikt utformat
system skulle komma att innebära, att ett något större antal av bygdegårdar
m. fl. kom att bli berörda av förtärings- och förvaringsförbuden, men olägenheterna
för dessa kan knappast bli av en sådan storleksordning att de
skulle överväga fördelarna av att få en utformning av förbuden som gav en
klarare avgränsning.

De remissinstanser, som avstyrker förslaget eller ställer sig tveksamma
till detta, hävdar att det inte innebär några avgörande förbättringar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda bl. a. följande.

De nu gällande förtärings- och förvaringsförbuden torde tillhöra de föreskrifter
för rusdrycksförsäljningen, som ofta skapar irritation hos allmänheten,
särskilt vid anordnande av privata tillställningar. Överträdelser av
förbuden torde förekomma i stor utsträckning utan att bli föremål för beivrande.
Detta har lett till minskad respekt för gällande lag. Om föreskrifter,
som i och för sig är mindre lyckligt utformade, blir föremål för skärpning,
torde irritationen i motsvarande grad öka och respekten för lagen ytterligare
minska. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna godtaga någon som
helst skärpning av förbuden. De sakkunnigas förslag innebär delvis en sådan
skärpning. Visserligen syftar förslaget till erhållande av en mera rationell
avgränsning av de fall, där en offentlig kontroll av rusdrycksförtäringen är
påkallad, men länsstyrelsen betvivlar att detta syfte i någon högre grad
uppnås genom ändringsförslaget i synnerhet som det knappast blir möjligt
att i erforderlig utsträckning beivra överträdelser. Även om en del gränsfall
bortfaller genom förslaget i fråga, kommer säkerligen nya sådana att träda i
stället. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget i sin nuvarande utformning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att man med den
föreslagna konstruktionen visserligen har vunnit klarhet i vissa avseenden
men att ändock betydande tillämpningssvårigheter kvarstår. Länsstyrelsen
linner det därför tveksamt om utredningens förslag bör läggas till grund
för lagstiftning.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om något står att vinna genom att man
inför nya bestämmelser på området, och anför.

De praktiska svårigheterna vid tillämpningen av nu gällande förtäringsoch
förvaringsförbud ha enligt utredningen främst rört tolkningen av begreppen
utskänkning och utskänkningslokal för alkoholfria drycker samt
oftast gällt de så kallade fria festvåningarna. Genom den under de senaste
åren väsentligt ökade tillståndsgivningen avseende tillfällig utskänkning synes
tolkningssvårigheterna emellertid i stor utsträckning ha kunnat undvikas
i vad avser de fria festvåningarna. De av utredningen föreslagna ändrade
bestämmelserna avseende förtärings- och förvaringsförbuden innebära,
att förbuden komma att utsträckas till lokaler, som nu icke beröras av
desamma. Härjämte införas i bestämmelserna en del nya begrepp, vilka
kunna komma att bliva svårtolkade. Dessa omständigheter kunna enligt

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

ämbetets uppfattning väntas medföra minst lika stora, om icke större problem
vid den praktiska tillämpningen än vad som varit fallet vid tillämpningen
av de nu gällande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, slutligen, anser att de nya bestämmelserna
visserligen är mera klart och koncist utformade än de nu gällande men hävdar
att de likväl kan föranleda tolkningssvårigheter. Då de nya bestämmelserna
dessutom väntas bli väl rigorösa i tillämpningen, förordar länsstyrelsen
en överarbetning av förslaget.

Utskänkning av rusdrycker på färdmedel i inrikes trafik. Utskänkningsutredningens
förslag i denna del tillstyrkes av det övervägande antalet remissinstanser,
som yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ställer
sig dock mycket tveksam till förslaget och säger sig närmast vara böjd
att avstyrka detta. Även länsstyrelsen i Kronobergs län hyser viss tveksamhet
i frågan.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget finner det väl avvägt.

Kontrollstyrelsen anser sålunda att utredningens förslag utgör en lämplig
kompromiss mellan samfärdsel- och nykterhetsintressena. Även socialstyrelsen
finner förslaget väl avvägt.

Aktiebolaget Trafikrestauranger framhåller att förslaget är välmotiverat
och anser det vara i sin ordning med restriktiv tillståndsgivning för den
föreslagna utskänkningen. Beträffande de villkor, som uppställts för medgivande
av spritutskänkning, anför bolaget att utskänkningstillstånd bör
kunna få meddelas, även om resan inte sträcker sig över ett dygn, samt att
det inte synes vara motiverat att fordra att hela tåget är abonnerat. Det
borde enligt bolaget vara till fyllest att de abonnerade vagnarna är så placerade
i tåget, att deltagarna i sällskapet under resans gång inte behöver tillträde
till övriga vagnar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter som nämnts för sin del om
inte de särskilda risker från nykterhetssynpunkt, som torde ha förorsakat
gällande begränsningar inom trafikutskänkningen, i stort sett föreligger
även vid sådana resor som avses i utredningens förslag. Det är dock, anför
länsstyrelsen, möjligt att riskerna i dessa fall får anses mindre framträdande,
men å andra sidan torde det förekomma tågkryssningar och liknande
företag, som är av helt annan karaktär än de av utredningen avsedda,
och där de angivna riskerna torde vara avsevärt större. Om fullständig utskänkning
anses böra medgivas, bör enligt länsstyrelsen tillstånd härtill lämnas
ytterst restriktivt och avse endast tillfällig utskänkning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig, som nämnts, närmast vara böjd
för att avstyrka förslaget.

Förutom att tillstyrka utredningens förslag har järnvägsstyrelsen, efter
förslag från Aktiebolaget Trafikrestauranger, även föreslagit viss utvidgning
av tillämpningsområdet för den föreslagna spritutskänkningen utöver vad
utredningen föreslår. Sålunda anser järnvägsstyrelsen att spritutskänkning

.■> Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 82

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

bör få ske även i restaurang- och byffévagnar i de större för vanliga resenärer
upplåtna tågen på huvudlinjerna. Med hänvisning till svårigheterna att
övervaka efterlevnaden av förtärings- och förvaringsförbuden på tågen anför
styrelsen att en restriktivt ökad utskänkning skulle tjäna rusdryckslagstiftningens
ändamål. Ordningshållningen i tågen skulle inte försvåras,
och smygdrickandet i övriga delar av tågen skulle minska, menar styrelsen.
Utskänkningen skulle enligt styrelsens uppfattning kunna hållas på ofarlig
nivå genom restriktioner liknande dem som för närvarande tillämpas vid
utskänkning av starköl och viner. Styrelsen framhåller att den med sitt
förslag i första hand avsett att skapa möjlighet till en försöksverksamhet
med spritutskänkning i ett par större tåg på någon linje. Skulle denna verksamhet
inte utfalla väl, skulle styrelsen, enligt vad vidare sägs i yttrandet,
kunna avskriva ytterligare försök med sådan friare utskänkning.

Aktiebolaget Trafikrestauranger anför för sin del följande.

Inom Iratikutskänkningen intar emellertid de stora järnvägstågen en särställning
så tillvida, att de för ett mycket stort antal människor regelmässigt
utnyttjas för dagslånga resor, vilka omfattar ett eller flera reguljära
lunch- eller middagsmål. Att resenärerna i dessa tåg vid intagandet av måltid
i restaurangvagnen ej kan erbjudas samma service i utskänkningshänseende
som vid flertalet »fasta» restauranger runt om i landet synes ej rimma
med dessa tågs ställning och nuvarande allmänna lagstiftningsprinciper
inom området. De stora järnvägstågen mellan Stockholm, Malmö, Göteborg
och Norrland är exempel härpå.

Det förtjänar även att framhållas, att spritutskänkning är tillåten ombord
på järnvägstågen i flertalet europeiska länder (Danmark, England, Finland,
Frankrike, Italien, Spanien, Schweiz, Tyskland, Österrike m. fl.).

Att upprätthålla förtärings- och förvaringsförbuden i järnvägstågen har
efter spritens frisläppande inom utminuteringen blivit svårare och restriktiviteten
med avseende på restaurangvagnens utskänkningsrättigheter har
blivit ett slag i luften. Man torde i stället ha anledning förmoda, att möjlighet
att i restaurangvagnen få en spritdryck till måltiden komme att minska
resenärernas benägenhet att medföra egen sprit. I så fall skulle möjligheterna
att upprätthålla ordning, nykterhet och trevnad i tågen snarast
öka. I de fall där berusning förekommer i järnvägståg i Sverige är denna i
alldeles övervägande antalet fall föranledd av medhavda och ej av utskänkta
rusdrycker.

Sedan de nu återgivna förslagen om spritutskänkning även på de reguljära
tågen kommit till allmän kännedom, har protestskrivelser mot förslagen,
såsom antytts i inledningen, inkommit från bl. a. ett flertal organisationer.

Övriga frågor. Utredningens förslag att deklaration för utskänkningsskatt
skall avse tvåinånadersperioder i stället för, som nu, en månad
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av i stort sett alla remissinstanser
som berört frågan.

Kontrollstyrelsen föreslår dock för sin del att deklarationerna skall avges
kvartalsvis. Styrelsen framhåller att det skulle te sig mest rationellt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1!)63

131

gå över till kvartalsdeklarationer i enlighet med vad som redan nu gäller
i fråga om flera punktskatter.

Förslaget om viss förenkling av reglerna för beräkning av restauratörernas
kostnadsersättning för spritdrycksutskänkningen tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av de remissinstanser, som berört frågan, utom
Nya systemaktiebolaget.

Kontrollstyrelsen framhåller att ett genomförande av förslaget skulle
möjliggöra administrativa förenklingar.

Nya systemaktiebolaget kan däremot inte finna att den föreslagna åtgärden
skulle minska besväret med fastställandet av utskänkningsersättningen
i sådan omfattning att åtgärden är motiverad.

Förslaget att göra förordningen om förfarandet vid konsumtion
sbeskattning tillämplig även på utskänkningsskatten har godtagits
av alla remissinstanser.

Departementschefen

Av de nu aktuella förslagen på utskänkningsområdet är endast de som
rör måltidsfri utskänkning av egentlig nykterhetspolitisk betydelse.
De övriga kan i stort sett sägas mera vara av teknisk natur.

Att utskänkning av spritdrycker bör förekomma endast i samband med
måltid har länge varit en ledande princip i den nykterhetspolitiska lagstiftningen.
I sin tidigaste utformning infördes detta s. k. måltidstvång redan
vid mitten av 1800-talet. Under motbokstiden utgjorde det vid sidan av de
speciella kvantitetsrestriktionerna ett av de viktigaste momenten i regleringarna
på utskänkningsområdet. Under den långa tid måltidstvånget varit
gällande har det kommit att starkt inverka på restaurangernas allmänna
karaktär liksom på utformningen av restaurangvanorna hos den stora allmänheten.

När motbokssystemet slopades och hela den samhälleliga regleringen på
rusdrycksområdet omformades efter nya principer, kunde det i och för sig
hävdas att måltidstvånget efter övriga restriktioners avskaffande inte längre
var lika motiverat som tidigare och att dess bibehållande i viss mån stred
mot den nya ordningens grundläggande idéer. Med hänsyn till den stora betydelse
måltidstvånget sedan länge haft fann man det emellertid lämpligast
att ta upp frågan till slutligt bedömande först sedan närmare kännedom
om verkningarna av en måltidsfri utskänkning vunnits genom särskild försöksverksamhet.

Efter vissa förberedande utredningar påbörjades under sommaren 1950
på ett mindre antal orter den alltfort pågående försöksverksamheten. Den
har sedermera successivt utvidgats till att omfatta allt större områden, och
måltidsfri utskänkning förekommer nu på över hälften av de för allmänheten
öppna spritrestaurangerna i landet. Såtillvida har försöken hela tiden
varit begränsade, att de endast omfattat andra spritdrycker än brännvin.

När utskänkningsutredningen tillkallades, fann jag lämpligt att i utredningsuppdraget
låta ingå att följa upp försöksverksamhetens utveckling

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1!)63

och alt närmare granska de efter hand samlade erfarenheterna av den måltidsfria
utskänkningen. Efter slutförandet av sina utredningar har de sakkunniga
kommit till uppfattningen att tillräckliga erfarenheter nu vunnits
för ett ställningstagande. Enligt de sakkunnigas mening är de vunna erfarenheterna
av så positiv art, att det finns anledning antaga att ett generellt
slopande av måltidstvånget i allmänhet inte skulle orsaka några allvarliga
problem i ordnings- eller nykterhetshänseende. Utredningen har därför ansett
sig kunna förorda att måltidstvånget nu definitivt slopas för andra
spritdrycker än brännvin. Vid remissbehandlingen har det helt övervägande
antalet hörda myndigheter och organisationer anslutit sig till denna uppfattning.
Även hos många av dessa remissinstanser kan dock konstateras
oro inför de mera långsiktiga verkningarna av en måltidsfri spritutskänkning.

Såvitt jag för egen del kunnat finna synes den måltidsfria utskänkningen
i de områden, där den hittills förekommit, ha från restauratörernas
sida bedrivits med ansvarskänsla och tillbörligt hänsynstagande till de speciella
svårigheter och problem en måltidsfri utskänkning alltid kan medföra.
Några egentliga olägenheter i nykterhets- eller ordningshänseende synes
hittills inte heller ha förorsakats av den friare ordning som en sådan utskänkning
inneburit. Flera skäl kan sålunda i och för sig anses tala för att
tiden nu är mogen för ett definitivt avskaffande av måltidstvånget.

Vissa omständigheter av mer allmän natur synes emellertid motivera att
man tills vidare intar en avvaktande hållning.

Såsom jag inledningsvis framhållit, har flera oroande drag under senare
tid kommit att i viss mån prägla utvecklingen på det nykterhetspolitiska
området — ett förhållande som för övrigt klart framträtt först efter det att
utskänkningsutredningens betänkande framlagts. Även om de negativa tendenserna
inte i högre grad gjort sig gällande på restaurangområdet, måste
den allmänna situationen anses påkalla försiktighet också när det gäller utskänkningen.
Inte minst bör det beaktas att de aktuella nykterhetspolitiska
problemen i stor utsträckning är knutna till ett vidgat alkoholbruk bland
ungdomen och att — såsom också belysts i betänkandet — den måltidsfria
utskänkningen, exempelvis på drinkbarerna, ofta kan öva ett olyckligt inflytande
på ungdomens alkoholvanor.

Jag vill vidare erinra om att endast en relativt kort tid förflutit sedan
den måltidsfria utskänkningen blev tillåten i mera betydande utsträckning.
Visserligen har åtskillig erfarenhet vunnits, som belyser de mera näraliggande
problem vilka kan vara förbundna med denna utskänkning. En säkrare
bedömning av den nya ordningens mera långsiktiga inverkan på formerna
för utskänkningens bedrivande och på restauranglivet överhuvud synes
emellertid knappast ännu möjlig. Till svårigheterna bidrar också det förhållandet
att restaurangbranschen, som under tiden närmast efter motbolcssystemets
avskaffande undergick mycket genomgripande omvälvningar,
fortfarande befinner sig i ett skede av stark förändring. Det synes därför i
många hänseenden vara svårt att nu bedöma den roll som den måltidsfria

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1063

133

utskänkningen kan få och det behov av reglerande bestämmelser som kan
komma att föreligga efter ett definitivt slopande av måltidstvånget.

Med hänsyn till de nu antydda förhållandena har jag kommit till den
uppfattningen, att försöksverksamheten bör fortgå ännu någon tid innan definitiv
ställning tas till frågan om måltidstvångets slopande. Samtidigt synes
erfarenhetsunderlaget för den kommande bedömningen böra breddas
genom att försöken utvidgas till att i princip omfatta hela landet. Jag förordar
sålunda att försöksverksamheten med måltidsfri utskänkning tills vidare
fortsättes och att den nuvarande begränsningen i 46 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
till viss ort eller visst område upphör.

Någon anledning alt för den fortsatta försöksverksamheten vidtaga ändringar
i villkoren för utskänkningens bedrivande föreligger enligt min mening
inte. Ändring synes inte heller böra ske i fråga om den kommunala
vetorätten mot måltidsfri utskänkning. Jag vill dock framhålla att värdet
av försöksverksamheten givetvis blir större ju flera orter med varierande
struktur och skilda lokala förhållanden i övrigt som blir i tillfälle att deltaga.

Det torde böra ankomma på kontrollstyrelsen att — vid behov även genom
särskilda undersökningar — närmare följa försöksverksamhetens fortsatta
utveckling och att vid lämplig tidpunkt inkomma med den utredning och
de förslag som kan vara erforderliga för ett slutligt ställningstagande.

Mot bakgrunden av de erfarenheter, som hittills vunnits av den måltidsfria
utskänkningen, har utredningen i ett par hänseenden funnit sig föranlåten
att föreslå skärpningar i den allmänna regleringen på utskänkningsoinrådet,
nämligen dels med avseende på drinkbare r, dels beträffande
utskänkning genom självbetjäning.

När det gäller barerna, har utredningen kommit till uppfattningen, att
varken den allmänna utvecklingen på området eller erfarenheterna från
den måltidsfria utskänkningen motiverar några inskränkningar i själva rätten
att bedriva utskänkning i barer. Enligt utredningens mening är det
emellertid tydligt att barerna bland annat genom sin speciella atmosfär kan
verka särskilt attraherande på vissa kategorier av gäster, inte minst ungdom,
och att de även i övrigt kan främja en ökad alkoholkonsumtion. Utredningen
har därför funnit påkallat att skärpa kontrollen över barerna.
Sålunda bör man se till att baren endast blir en underordnad och inte en dominerande
del av restaurangen. Den bör därför förläggas i nära anslutning
till den egentliga matsalen och inte förses med egen ingång. Vidare bör den
vara tillgänglig endast under de tider då matsalen är öppen.

Vad åter angår frågan om självbetjäning, har utredningen funnit skäl tala
för att man åtminstone tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter
av en vidgad måltidsfri utskänkning, helt utesluter självbetjäningssystemcl
för utskänkning av spritdrycker och vin på spritrestaurangerna. För vinrestaurangerna
bör enligt utredningens mening i princip motsvarande ordning
gälla. Utredningen framhåller visserligen att några större olägenheter
i ordnings- eller nykterlietshänseende veterligen inte uppkommit genom

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

självbetjäningssystemet. Detta system innebär enligt utredningens uppfattning
— genom inskränkningen av personal och genom den ändrade organisationen
av rörelsen i övrigt — att möjligheterna till övervakning av gästernas
rusdryckskonsumtion och uppträdande måste bli avsevärt mindre än på
vanliga restauranger. Utredningen anser detta motivera att självbetjäning
tills vidare inte tillåtes på spritrestauranger och i princip inte heller på vinrestauranger.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag om skärpning av kontrollen
över drinkbarerna tillstyrkts av så gott som samtliga remissinstanser.
Förslaget i fråga om självserveringarna har också i princip tillstyrkts
av ett flertal remissinstanser. Från restaurangnäringens sida har man dock
i stort sett ställt sig avvisande till det sistnämnda förslaget, varvid man understrukit
att några olägenheter av de hittills inrättade självserveringarna
inte kunnat påvisas och att ett förbud av nu föreslagen art skulle utgöra ett
avsevärt hinder för en fortsatt rationalisering av restaurangverksamheten.

Såväl drinkbarerna som självbetjäningen på rusdrycksrestaurangerna får
anses vara relativt nya företeelser i vårt land. Egentliga förutsättningar för
anordnande av barer eller självserveringar har förelegat först efter restriktionssystemets
slopande. Självservering av spritdrycker förekommer fortfarande
på mycket få ställen och praktiskt taget endast inom det allmänna
restaurangbolagets sektor. Båda företeelsernas uppkomst får i övrigt ses
mot bakgrunden av å ena sidan rent affärsmässiga strävanden från restaurangföretagens
sida — inte minst ansträngningarna att genom kostnadsbesparingar
förbättra lönsamheten — å andra sidan ändrade konsumtionsvanor
hos allmänheten och en ändrad inriktning av efterfrågan på restaurangernas
service överhuvud.

Det förhållandet att barerna och självserveringarna först på senare tid
blivit ett inslag i restaurangernas verksamhet återspeglas i viss mån i avsaknaden
av särskilda föreskrifter beträffande dessa former av utskänkning.
Att sådana föreskrifter inte infördes i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
sammanhänger emellertid ej minst med att man rent principiellt
sökte undvika speciella detaljregleringar och att man ville lägga en väsentlig
del av ansvaret för en tillfredsställande utveckling på företagarna själva.
Avsaknaden av bestämmelser har emellertid, som det sedermera visat sig,
medfört att vederbörande myndigheter — främst utskänkningsintendenterna
— inte haft några egentliga möjligheter att kontrollera utvecklingen och
effektivt ingripa mot icke önskvärda tendenser.

De nu framlagda förslagen syftar till att fylla den lucka i den författningsmässiga
regleringen på utskänkningsområdet som sålunda i viss utsträckning
kan sägas föreligga. Även om — såsom framgått av det förut anförda
— några direkta olägenheter i nykterhets- eller ordningshänseende
hittills inte kunnat påvisas i samband med utskänkningen i barer eller självserveringar,
föreligger också enligt min mening ett klart behov av bättre
tillsynsmöjligheter och ökade befogenheter för de övervakande myndigheterna.
Att sådana tillskapas synes fullt motiverat inte minst med hänsyn till
den allt större betydelse den måltidsfria utskänkningen kan väntas få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

135

Vad beträffar barerna har jag sålunda för min del i huvudsak intet att
erinra mot utredningsförslaget. För dess genomförande synes dock enligt
min mening erforderligt att i rusdrycksförsäljningsförordningen införa en
särskild bestämmelse i 45 § att en så väsentlig ändring i utskänkningslokalernas
anordnande som inrättandet av en bar innebär får ske först efter
godkännande av utskänkningsintendenten. Vidare bör i 47 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
införas en särskild regel om tiden för utskänkning
i drinkbar. De allmänna regler som skall gälla för anordnandet av
barutskänkning bör i övrigt — i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer
utredningen föreslagit —- kunna fastställas av Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av kontrollstyrelsen. Något obetingat
krav på egen ingång till baren bör dock inte uppställas. Sålunda utfärdade
bestämmelser blir självfallet en utgångspunkt för bedömningen också vid
rättighetsöverlåtelserna inför en ny oktrojperiod. I övrigt förutsätter jag —
i likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser — att de övervakande
myndigheterna ägnar förhållandena på drinkbarerna särskild uppmärksamhet
och effektivt ingriper vid förekommande missförhållanden även
med de befogenheter som försäljningsförordningen redan erbjuder.

Vad härefter angår självserveringarna har ej heller beträffande dessa
några direkta missförhållanden påvisats. Med hänsyn härtill och då tillräcklig
kontroll enligt min mening synes kunna uppnås genom åtgärder motsvarande
dem jag nyss förordat i fråga om drinkbarerna har jag kommit till
den uppfattningen, att en så radikal åtgärd som det av utredningen föreslagna
förbudet bör undvikas i varje fall tills vidare. Jag förordar sålunda
att även inrättande av självservering i fortsättningen skall godkännas av utskänkningsintendenten.
Likaledes bör även i fråga om självserveringar erforderliga
föreskrifter rörande utskänkningslokalernas anordnande och beskaffenhet
kunna utfärdas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av kontrollstyrelsen. Vad jag här förordat synes böra gälla all
självservering av rusdrycker, vare sig utskänkningen avser spritdrycker, vin
eller starköl. Givetvis utgår jag från att självserveringarna, liksom drinkbarerna,
ägnas särskild uppmärksamhet från de övervakande myndigheternas
sida.

Såsom den tidigare lämnade redogörelsen visar, har utskänkningsutredningen
även framlagt förslag till ändrad utformning av de s. k. fört ärings-
och förvaringsförbud, som finns införda i såväl rusdrycksförsäljningsförordningen
och ölförsäljningsförordningen som förordningen
om försäljning av alkoholfria drycker. Dessa förbud syftar, som också
redan antytts, till att hindra gäster på ett utskänkningsställe från att
dricka medförd sprit eller på liknande sätt kringgå utskänkningsbestämmelserna.
Gästerna får sålunda i princip inte förtära eller tillåtas förtära
rusdrycker eller öl, som inte utskänkts i laga ordning på utskänkningsstället.
Starkare drycker än sådana som får serveras där får inte heller förvaras
i lokalen eller eljest på sådant sätt att det kan befaras att de förtärs av
gästerna. Förbuden omfattar enligt gällande bestämmelser, med vissa smär -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

re undantag, alla lokaler där utskänkning bedrivs. Lokaler, i vilka utskänkning
överhuvud ej förekommer, berörs inte av bestämmelserna.

Förtärings- och förvaringsförbuden fyller en mycket väsentlig funktion i
regleringarna på utskänkningsområdet. Rent generellt är de en nödvändig
följd av själva rättighetssystemet, vilket skulle bli meningslöst om det vore
tillåtet exempelvis att förtära medförda spritdrycker i lokaler där endast
vin eller öl får serveras. I sin nuvarande utformning har förbuden emellertid
gett upphov till avsevärda tillämpningssvårigheter. Dessa har i stor
utsträckning varit knutna till de s. k. fria festvåningarna, d. v. s. lokaler
där fester med förtäring av medförda rusdrycker mer eller mindre regelbundet
anordnas.

Under senare år har betydande ansträngningar nedlagts på försök att med
olika metoder komma till rätta med de uppkomna problemen. Bland annat
har förslag framlagts — av 1953 års utskänkningsvinstkommitté — i syfte
att nå en lösning genom ändrad utformning av förbuden. Detta förslag mötte
emellertid vid remissbehandlingen allvarliga erinringar och ledde inte
heller till några lagstiftningsåtgärder.

Det nu framlagda förslaget bygger visserligen i väsentliga delar på vad utskänkningsvinstkommittén
förordade. På flera punkter innebär det emellertid
betydande modifikationer avsedda att tillmötesgå den kritik som riktades
mot det tidigare förslaget. Det har också tillstyrkts av det stora flertalet
hörda remissinstanser. Endast i ett par yttranden har man motsatt sig dess
genomförande.

I huvudsak går det nu föreliggande förslaget ut på en sådan ändring i bestämmandet
av förbudens tillämpningsområde, att förbuden kommer att
gälla för lokal eller plats, där yrkesmässig serveringsrörelse bedrives, samt
för lokaler, som yrkesmässigt upplåtes för sammankomster i slutna sällskap
vid vilka mat eller dryck tillhandahålles av lokalinnehavaren eller genom
dennes försorg. Förbuden avses, liksom för närvarande, även omfatta
lokaler, vilka organiskt eller affärsekonomiskt sammanhänger med de lokaler
som primärt omfattas av förbuden.

Även enligt min mening synes det nu framlagda förslaget i jämförelse
med den nuvarande ordningen innebära inte oväsentliga fördelar genom att
förbudens giltighetsområde får klarare konturer. Man torde därför också kunna
utgå från att en ändring i enlighet med vad utredningen förordat i betydande
mån skulle undanröja de hittillsvarande tillämpningssvårigheterna
och överhuvud underlätta kontrollen över förbudens efterlevnad. En fördel
med förslaget är vidare — och inte minst — att den klarare gränsdragningen
kan väntas öka förståelsen bland allmänheten för förbudens upprätthållande.
Med den lösning utredningen kommit fram till har man visserligen
inte kunnat undvika en viss utvidgning av området för förbudens tilllämplighet.
Då de fall det härvidlag är fråga om inte synes ha nämnvärd
betydelse i praktiken och några egentliga olägenheter överhuvud inte torde
uppkomma genom förändringen, torde man emellertid inte heller i detta
hänseende kunna resa berättigade invändningar mot förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

137

Jag finner mig sålunda i allt väsentligt kunna biträda utredningens förslag
om förtärings- och förvaringsförbuden. Detta innebär, att jag inte kan
tillstyrka den betydande skärpning av förbuden som föreslagits av Nya
systemaktiebolaget i syfte att göra dem tillämpliga på all yrkesmässig lokaluthyrning
för feständamål. En så radikal skärpning synes nämligen enligt
min mening inte motiverad och skulle för övrigt knappast möta förståelse
från allmänheten. Inte heller kan jag förorda att kommunerna — såsom
Bygdegårdarnas riksförbund ifrågasatt — får möjlighet att i vissa fall undanta
allmänna samlingslokaler från förbuden. Det torde nämligen stå fullt
klart att förbud av nu ifrågavarande typ knappast kan upprätthållas utan
allvarliga svårigheter eller olägenheter — om det överhuvud låter sig göra
— därest de inte tillämpas generellt och utan undantag för särskilda områden
eller särskilda institutioner eller företag.

Mot utredningens förslag att bryta ut bestämmelserna om förtärings- och
förvaringsförbuden ur de olika försäljningsförfattningarna och sammanföra
dem i en särskild förordning föreligger från min sida ingen erinran. Jag
tillstyrker sålunda förslaget även i detta hänseende.

Utskänkningsutredningens förslag att möjlighet i speciella fall öppnas
för spritutskänkning på tåg och andra färdmedel i inrikes trafik,
huvudsakligen i samband med vissa särskilt arrangerade gruppresor, har vid
remissbehandlingen inte mött några egentliga invändningar. Jag kan också
lör egen del tillstyrka förslaget och förordar däremot svarande ändringar
av 37 och 41 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen. Vidare bör i detta sammanhang,
i anslutning till vad som gäller enligt ölförsäljningsförordningen,
vissa mindre jämkningar ske i 35 och 49 §§ förstnämnda förordning. Att
såsom järnvägsstyrelsen förordat genomföra en generell utvidgning av rätten
till rusdrycksutskänkning på tågen till att omfatta även spritdrycker bör
däremot inte komma i fråga.

Vad slutligen angår de övriga förslag, som utredningen framlagt
rörande bland annat förfarandet vid utskänkningsskattens uttagande, finner
jag ingen anledning att motsätta mig genomförande av dessa. Den år 1959 antagna
processordningen för punktskatterna blir härigenom tillämplig även
på utskänkningsskatten. Det sagda innebär vidare, att jag funnit övervägande
skäl tala för att deklaration för utskänkningsskatt — liksom för allmän
varuskatt — i enlighet med utredningens förslag i princip lämnas för
en tvåmånadersperiod och inte, såsom kontrollstyrelsen i sitt yttrande ifrågasatt,
för ett kvartal. Det anförda föranleder ändringar i 7, 10, 19 och 24 §§
förordningen om skatt på sprit och vin samt upphävande av 8, 12—18, 21
och 23 §§ samma förordning.

r>f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

V. Ciderfrågan

Inledning

Med cider förstår man i de flesta länder ett fruktvin som erhållits genom
förjäsning av äpple- eller päronsaft. Alkoholhalten kan variera mellan 0,5
och 8 men håller sig vanligen mellan 4 och 6 volymprocent. Någon egentlig
cidertillverkning förekommer för närvarande inte i Sverige. En betydande
tillverkning äger däremot rum i åtskilliga andra europeiska länder, främst
England, Frankrike, Schweiz och Tyskland.

För cider som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol gäller i Sverige
såväl beträffande tillverkning och försäljning som i beskattningshänseende
samma bestämmelser som för annat lättvin. Detta innebär att sådan
cider i princip får tillverkas endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t och säljas
inom landet endast genom Nya systemaktiebolaget. Skatt uttages enligt förordningen
angående skatt å spritdrycker och vin i form av omsättningsskatt
och utgår dels med en särskild tillverkningsavgift av 20 öre för liter dels
med en procentavgift motsvarande 36 procent av utminuteringspriset. Cider
med lägre alkoholhalt än 2,25 volymprocent betraktas som alkoholfri dryck.
Den får sålunda tillverkas fritt och enligt förordningen om försäljning av
alkoholfria drycker säljas utan särskilt tillstånd. Skatt utgår här enligt förordningen
om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker med 33
öre per liter liksom för andra läskedrycker.

Frågan om ändrade bestämmelser för ciderdryckerna aktualiserades hos
statsmakterna första gången år 1950 genom en framställning till Kungl.
Maj :t från fruktodlarhåll. Härvid föreslogs att ciderdrycker med en alkoholhalt
högst motsvarande den för öl respektive starköl tillåtna skulle få säljas
efter samma regler som gällde för dessa drycker. Framställningen föranledde
dock ej annan åtgärd än att ärendet — efter remissbehandling — för
närmare utredning överlämnades till 1944 års nykterhetskommitté, vars arbete
då pågick. Motioner i frågan vid 1951 och 1952 års riksdagar lämnades
utan bifall under hänvisning till det sålunda påbörjade utredningsarbetet.

Nykterhetskommittén kom för sin del (SOU 1952: 52) — efter att ha slutfört
sitt utredningsuppdrag i denna del — till uppfattningen att en liberalisering
av de bestämmelser, som gällde för cidern, snarast kunde väntas
bidra till en breddning av alkoholkonsumtionen i landet. Någon ändring
i den gällande ordningen föreslogs därför inte från kommitténs sida. Visserligen
hade cidern i förhållande till ölet den fördelen att den på grund av sin
fruktsyrehalt endast i mindre utsträckning kunde användas i berusningssyfte.
Man kunde emellertid enligt kommitténs mening befara att cidern
snarare skulle komma att konkurrera med de alkoholfria läskedryckerna
än med öl eller vin. Kommittén anförde vidare.

Den enda alkoholförtäring, som möjligen skulle kunna minska genom en
ciderkonsumtion, torde vara den som gäller svaga viner. Konsumtionen härav
är emellertid relativt ofarlig och mycket obetydlig. Cidern kan därför inte

Kungl. Ma j. ts proposition nr 82 år 1903

139

få en nykterhetsfrämjande effekt av någon betydelse, även om den mot
förmodan skulle minska svagvinskonsumtionen. Ej heller kan man vänta
att de personer som för närvarande använder den traditionella beska måltidsdrycken,
öl, i någon nämnvärd omfattning skulle övergå till cider. Däremot
torde cidern komma att tävla med de alkoholfria läskedryckerna; såväl
de rena fruktmusterna som de kolsyrade lemonaderna. Det finns sålunda
anledning befara att cidern skulle få en viss utbredning bland den
ungdom, som nu huvudsakligen är läskedryckskonsumenter. Varje landvinning,
som cidern skulle göra på läskedryckernas bekostnad, skulle innebära
en nettoökning av alkoholkonsumtionen. Ur de synpunkter, som nykterhetskommittén
har att beakta, måste en sådan nettoökning av alkoholkonsumtionen
betraktas som icke önskvärd.

Vidare måste — framhöll kommittén — beaktas den från experlliåll framförda
uppfattningen, att en cidertillverkning inte skulle medföra de ekonomiska
fördelar för fruktodlingen som väntades bland odlarna. Frågan om
fruktöverskottets tillvaratagande syntes, menade kommittén, inte kunna lösas
genom tillkomsten av en cidertillverkning. I stället borde man enligt
kommitténs mening uppmuntra den för folkhälsan betydligt värdefullare
konsumtionen av färsk, konserverad och torkad frukt samt fruktmuster.

När ciderfrågan på grundval av nykterhetskommitténs betänkande sedermera
upptogs till behandling i 1954 års proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken, anslöt sig departementschefen till den
ståndpunkt, som nykterhetskommittén intagit. Han anförde bl. a. följande.

Om man skulle genomföra de från fruktodlarhåll framkomna förslagen,
skulle detta innebära att marknaden tillföres en ny lättillgänglig alkoholdryck.
Möjligt är att man härigenom skulle vinna någon minskning av konsumtionen
av starkare drycker. Den totala effekten skulle emellertid troligen
bli en nettoökning av alkoholkonsumtionen. Såsom nykterhetskommittén
och flera remissorgan framhållit, finns nämligen stor anledning antaga att
cidern i första hand skulle konkurrera med alkoholfria fruktdrycker och
läskedrycker. Jag finner därför liksom nykterhetskommittén icke anledning
att föreslå ändrade bestämmelser rörande cider. Självfallet måste här som
eljest i frågor av nykterhetspolitisk betydelse producentintresset träda i bakgrunden.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen och de i anledning av denna
väckta motionerna — i vilka framfördes såväl det tidigare nämnda förslaget
om ändrade försäljningsregler för cider som förslag om lättnader i fråga om
beskattningen av ciderdrycker — gjorde det för ärendet tillsatta särskilda
utskottet bl. a. följande uttalande.

Departementschefen har ej funnit anledning att föreslå ändrade bestämmelser
rörande cider. De ifrågasatta lättnaderna skulle innebära att marknaden
tillfördes en ny lättillgänglig alkoholdryck. Den totala effekten härav
skulle troligen bli en nettoökning av alkoholkonsumtionen, då cidern icke
väntas kunna minska konsumtionen av starkare drycker men väl kunna
konkurrera med alkoholfria fruktdrycker och läskedrycker.

Utskottet vill framhålla att delade meningar råder om en eventuell cidertillverknings
möjligheter att stödja fruktodlingen. Frågan om eventuella
stödåtgärder för denna näringsgren torde böra prövas i ett vidare sammanhang.
Utskottet får härvid erinra om trädgårdsutredningens år 1952 avgivna

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

betänkande med förslag rörande avsättningen av trädgårdsprodukter m. m.,
vilket för närvarande är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka att åtgärder i motionens syfte, innan
sådan prövning ägt rum, vidtages från riksdagens sida.

Riksdagen anslöt sig till utskottets ståndpunkt.

Vid 1955, 1956 och 1957 års riksdagar väcktes ånyo motioner om att ciderdrycker
med en alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent skulle få tillverkas och
säljas enligt samma bestämmelser som gällde för maltdrycker med motsvarande
alkoholhalt. Samtliga motioner avslogs dock under hänvisning till att
det från nykterhetssynpunkt inte kunde anses vara lämpligt att på marknaden
införa en ny lättillgänglig alkoholdryck, som skulle kunna konkurrera
med läskedryckerna.

Ciderfrågan aktualiserades åter genom motioner vid 1959 års riksdag. I
dessa motioner föreslogs att cider med en alkoholhalt motsvarande den som
tinns i det vanliga ölet skulle jämställas med detta i fråga om försäljning
och beskattning. Bevillningsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att en
markant övergång trån starkare till svagare drycker inom alkoholkonsumtionen
hade ägt rum under den senaste tiden. Även den totala konsumtionen
av alkohol hade gått ned betydligt. Med hänsyn härtill ansåg man sig kunna
antaga att införandet av ciderdrycker inte skulle medföra de konsekvenser
i nykterhetshänseende som tidigare befarats. Cidern ansågs av utskottet inte
heller vara ägnad att i nämnvärd utsträckning konkurrera med läskedryckerna.
Utskottet var emellertid inte berett att i den dåvarande ovissa nykterhetspolitiska
situationen tillstyrka lagstiftningsåtgärder, innan ytterligare
utredning förelåg som klarlade verkningarna i olika hänseenden av en cidertillverkning,
och föreslog att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet sålunda
föreslagit.

Utskänkningsutredningen

Utskänkningsutredningen har för sin del kommit till uppfattningen, att
upptagandet av en svensk cidertillverkning endast i mycket begränsad omfattning
kan väntas bli ett verksamt stöd för den yrkesmässiga fruktodlingen
i landet. Utredningen har emellertid å andra sidan inte funnit anledning föreligga
att från nykterhetspolitiska synpunkter motsätta sig vissa lättnader för
tillverkning och försäljning av cider.

De lättnader, som utredningen sålunda förordar, avser ciderdrycker med
en högsta alkoholhalt av 4,5 viktprocent — starkare cider bör enligt utredningens
mening fortfarande omfattas av de bestämmelser som gäller för vin.

De ciderdrycker, som har en lägre alkoholhalt än 4,5 viktprocent, föreslås
i anslutning till den uppdelning, som gäller för maltdryckerna, få benämningarna
starkcider om alkoholhalten överstiger 2,8 viktprocent, cider
om alkoholhalten överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent och lättcider om
alkoholhalten inte överstiger 1,8 viktprocent vilket motsvarar 2,25 volym -

Kung}. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

141

procent eller den övre gränsen för s. k. alkoholfria drycker. I fråga om rätten
att tillverka starkcider och cider förordas att tillstånd — liksom fallet är
beträffande starköl och öl •— skall meddelas av kontrollstyrelsen och inte av
Kungl. Maj:t, såsom nu gäller enligt de för cider tillämpliga bestämmelserna
om vin. För försäljningen av ciderdrycker med en alkoholhalt överstigande

2,8 men inte 4,5 viktprocent (starkcider) föreslås ingen ändring i gällande
ordning. Detta innebär att försäljning enligt förslaget liksom för närvarande
inte skall få ske annat än genom systembutikerna. Cider skulle däremot
enligt förslaget få säljas efter de bestämmelser, som gäller för öl, sålunda
bl. a. i alla egentliga livsmedelsbutiker. Lättcider, slutligen, skulle liksom
hittills få tillverkas och säljas i huvudsak fritt på samma sätt som
andra alkoholfria drycker. Såsom tidigare nämnts, beskattas sådana ciderdrycker
som inte betecknas som alkoholfria för närvarande som lättvin.
Utredningsförslaget innebär att skatt skall uttagas med 90 öre per liter för
starkcider och med 48 öre per liter för cider. Någon ändring av beskattningen
för lättcider förordas inte. Skatt förutsättes således liksom hittills
utgå som för läskedrycker med 33 öre per liter.

Utredningen framlägger slutligen förslag till erforderliga ändringar i tulltaxan.
Härvid har förordats att tullen på cider och starkcider skall utgöras
av nuvarande tull med tillägg för den skatt som föreslås av utredningen.

I sina motiv framhåller utredningen inledningsvis att i riksdagen under
den senaste tioårsperioden vid upprepade tillfällen motionsvägen framförts
önskemål om gynnsammare betingelser för cidertillverkningen här i landet.
Man har särskilt från fruktodlarhåll varit intresserad av att få nya avsättningsmöjligheter
för landets yrkesmässiga fruktodling, som haft vässa svårigheter
att hävda sig i konkurrensen med importörerna av utländsk frukt
och med den icke yrkesmässiga inhemska fruktodlingen. Utredningen anför
härom.

Endast genom tillverkning av ciderdrycker anser yrkesodlarna sig ha
möjlighet att på ekonomiskt godtagbara villkor få en ökad avsättning för sådana
äpplen, som icke uppfyller de höga krav man med hänsyn till den utländska
konkurrensen måste ställa på konsumtionsfrukt. Det anses nämligen
icke tillräckligt ekonomiskt lönande att för en mos- och musttillverkning,
som redan nu täcker marknadens behov och som icke väntas få nämnvärt
förbättrade avsättningsmöjligheter, försälja äpplen av god kvalitet, vilka
på grund av olämplig storlek eller mindre skönhetsfel ej fyller de krav
man ställer på fullgod frukt. Som förhållandena nu är, måste även sådana
äpplen föras ut i marknaden som konsumtionsfrukt och för att få dem sålda
tvingas man till prissänkningar, som återverkar på prissättningen i de
högsta kvalitet sklasserna. Från fruktodlarhåll har framförts, att råvarutillgången
skulle möjliggöra en användning av genomsnittligt omkring 25 000
ton äpplen årligen för cidertillverkning.

Om möjligheten att använda den svenska frukten för cidertillverkning har
tidigare rått delade meningar, framhåller utredningen. De erfarenheter,
som numera vunnits, visar emellertid enligt utredningens mening, att den
svenska frukten lämpar sig för sådan tillverkning och att det sålunda vad

142

Kungl. Maj.ls proposition nr 82 år 1963

råvaran beträffar finns tekniska förutsättningar för en inhemsk cidertillverkning.
Utredningen anför.

Flertalet av våra vanliga höst- och vinteräpplen är, enligt vad som framgår
av på fruktodlarhåll företagna försök, väl ägnade för ciderframställning.
I mindre utsträckning kan även sommarfrukt och stormriven frukt användas
under förutsättning att frukten utan längre tidsspillan kommer fabriken
tillhanda. I de sistnämnda fallen måste man dock räkna med lägre kvalitet
på den färdiga varan, men denna produkt torde närmast komma till
användning vid förskäring.

Utredningen framhåller att ciderdryckernas alkoholhalt vid fullständig
för jäsning av saft från svenska äpplen uppgår till omkring sex volymprocent,
motsvarande 4,8 viktprocent, men att den utan större svårighet kan
begränsas till den alkoholhalt som för närvarande gäller för starköl, nämligen
4,5 viktprocent. Enligt utredningen erbjuder det inte heller några
tekniska problem att framställa cider med lägre alkoholhalt, t. ex. 2,8 eller

1,8 viktprocent, d. v. s. de maximivärden som gäller för öl respektive lättöl.
Utredningen framhåller vidare att tillverkningen av cider skiljer sig från
tillverkningen av must och kräver särskild apparatur.

Enligt utredningens mening kan, som tidigare nämnts, upptagande av en
svensk cidertillverkning endast i mycket begränsad omfattning väntas tillgodose
fruktodlarnas förhoppningar om ett verksamt stöd för den yrkesmässiga
fruktodlingen i landet. För närmare uppgifter om den svenska
äppleodlingen och förutsättningarna för en inhemsk cidertillverkning må
i övrigt hänvisas till den särskilda redogörelse härom, som lämnats i betänkandet.
Redogörelsen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende
som Bihang G.

När man tidigare från statsmakternas sida motsatt sig en liberalisering av
bestämmelserna för ciderdrycker, har detta, erinrar utredningen, motiverats
med betänkligheter från nykterhetspolitisk synpunkt. Enligt utredningens
uppfattning har emellertid dessa betänkligheter efter hand minskat.
Utredningen anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Det främsta argumentet mot saluförandet av cidcrdrycker har varit att
införandet på marknaden av en ny lättillgänglig alkoholdryck, som kunde
befaras konkurrera med alkoholfria läskedrycker och därför bli särskilt
begärlig för ungdomen, icke vore lämpligt ur nykterhetssynpunkt. Därvid
synes man närmast ha haft i tankarna en ciderdryck med högst samma
alkoholhalt som öl, d. v. s. 2,8 viktprocent. Uppfattningen torde ha varit, att
yngre personer, som ej förtär vare sig spritdrycker, vin eller öl, kunde börja
dricka cider och därigenom vänja sig vid alkoholförtäring för att efter hand
övergå till starkare drycker. I vad mån försäljning av alkoholstarkare respektive
alkoholsvagare ciderdrycker skulle kunna få samma effekt har överhuvud
icke diskuterats.

Utredningen konstaterar för sin del rent allmänt att det i ett läge med en
ökning i utminuteringen av spritdrycker och en stegrad fyllerifrekvens, inte
minst bland ungdomen, skulle vara betänkligt att på marknaden släppa ut
en ny alkoholhaltig dryck, om denna kunde antagas antingen locka köpare,
som inte tidigare regelmässigt använt alkoholdrycker, eller medföra en

143

Knngl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

kraftigare berusningseffekt än redan saluförda drycker med motsvarande
alkoholhalt. Utredningen anför emellertid att för närvarande redan tillgängliga
svagviner och maltdrycker företer en stor provkarta på olika typer av
drycker med varierande innehåll och smak. Med hänsyn härtill finner utredningen
inte sannolikt att införandet av en ny alkoholhaltig dryck, framställd
enbart av äpplen och följaktligen jämförelsevis enhetlig till sin sammansättning,
i och för sig skulle kunna medföra en ökning av antalet alkoholkonsumenter,
under förutsättning att denna nya dryck med hänsyn till pris
och försäljningsbestämmelser inte placeras i någon gynnad ställning i förhållande
till andra drycker med motsvarande alkoholhalt. Den enda omständighet,
som enligt utredningens mening skulle kunna få en sådan effekt,
vore om ciderdryckernas inverkan på den mänskliga organismen vore märkbart
större än de andra dryckernas. Närmast kommer härvid i fråga en
jämförelse mellan ciderdrycker och maltdrycker.

För att få klarhet i sist berörda hänseende har utredningen uppdragit åt
professorn Leonard Goldberg vid Karolinska institutets institution för teoretisk
alkoholforskning att utföra en särskild undersökning rörande ciderdryckers
verkan i den mänskliga organismen.

Resultatet av Goldbergs undersökning har närmare redovisats i en särskild
bilaga till utredningens betänkande. Denna redogörelse torde få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende som Bihang H.

Utskänkningsutredningen har för sin del sammanfattat undersökningsresultaten
på följande sätt.

Av Goldbergs undersökning framgår, att blodalkoholkurvan efter förtäring
av ciderdrycker stiger relativt långsamt och når sitt maximum efter
30—60 minuter. Maximivärdet är relativt lågt. De utförda försöken talar
enligt Goldberg för att det för maltdrycker tidigare påvisade sambandet mellan
dryckernas sammansättning och blodalkoholkurvan (SOU 1959: 46) också
synes äga sin tillämpning för ciderdrycker. Detta innebär, kort sagt, att
vid jämförelse av drycker med samma alkoholhalt de drycker, som har
en relativt hög extrakthalt i förhållande till alkoholhalten och en låg förjäsningsgrad
förväntas kunna uppvisa en lägre blodalkoholkurva än drycker
med låg extrakthalt och hög förjäsningsgrad samt att såväl malt- som ciderdrycker
synes kunna jämföras sinsemellan på basis av den relativa extrakthalten
och förjäsningsgraden.

Sammanfattningsvis har Goldberg på basis av de utförda försöken funnit,
att ciderdrycker med en alkoholhalt motsvarande Öl, men med något högre
extrakthalt och lägre förjäsningsgrad, vid förtäring ger upphov till en blodalkoholkurva,
som i allt väsentligt överensstämmer med den för Öl och med
säkerhet ej förlöper på en högre nivå. Snarare talar försöken för att sådana
ciderdrycker skulle kunna medföra en något lägre blodalkoholkurva än öl.
Av ciderdrycker med en alkoholhalt motsvarande starköl, men likaledes med
högre extrakthalt och lägre förjäsningsgrad, erhölls en blodalkoholkurva,
som med säkerhet ej översteg den för starköl påvisade och i flertalet fall
förlöpte på en något lägre nivå.

Av vad sålunda framkommit drar utskänkningsutredningen den slutsatsen
alt cider i fråga om berusningseffekten i stort sett är jämförbar med
maltdrycker av motsvarande alkoholstyrka. Härtill kommer, framhåller utredningen,
del av 1944 års nykterhetskommitté vitsordade och av Goldbergs

144

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 82 år 1063

försök bekräftade förhållandet att cidern på grund av sin fruktsyrehalt
svårligen kan konsumeras i större kvantiteter. Den kan följaktligen enligt
utredningens mening av rent fysiologiska orsaker i mindre utsträckning än
maltdryckerna användas i berusningssyfte. Utredningen anser därför att cidern
från nykterhetssynpunkt medför mindre risker än maltdryckerna.

Utredningen kommer därefter in på frågan i vad mån ciderdrycker skulle
komma att konkurrera med och tränga ut andra alkoholdrycker inom konsumtionen.
Såvitt angår konkurrensen med lätta viner, starköl eller öl,
skulle det enligt utredningens mening inte vara någon olägenhet från nykterhetssynpunkt,
om cidern ersatte någon av dessa drycker. Att ciderdryckerna
åter skulle komma att tävla med de alkoholfria läskedryckerna betvivlas
av utredningen. Utredningen anför härom.

1944 års nykterhetskommitté ansåg, att den enda alkoholförtäring som
möjbgen skulle kunna minska genom en ciderkonsumtion, vore den som
gällde svaga ■vaner. Denna konsumtion ansåg emellertid kommittén vara relativt
ofarlig och mycket obetydlig. Sålunda såldes under år 1950 endast 2,5
miljoner liter svaga viner mot 43 miljoner liter spritdrycker och 5,6 miljoner
liter starkviner. Läget i dag är väsentligt annorlunda. År 1960 hade den
totala konsumtionen av lättvin stigit till 15 miljoner liter, d. v. s. sexfaldigats
på tio år. Spritdryckskonsumtionen utgjorde oförändrat 43 miljoner liter,
men starkvinskonsumtionen hade ökat till 9,5 miljoner liter.

Om ciderdryckerna skulle visa sig kunna, om än i ringa omfattning, konkurrera
med svagvinerna, innebär detta ur nykterhetssynpunkt en fördel.
I den mån cidern kan ersätta starköl eller öl som måltidsdryck, innebär
detta med hänsyn till vad förut anförts icke heller någon olägenhet ur nykterhetssynpunkt.
Det återstår då frågan om ciderdryckerna, såsom bl. a.
nykterhetskommittén befarade, kan komma att tävla med de alkoholfria
läskedryckerna, häri inräknat såväl de kolsyrade lemonaderna som de rena
truktmusterna. Svaret på denna fråga är i hög grad beroende av det konsumentpris
som kommer att åsättas de olika produkterna. Priset bestämmes
i sin tur såväl av produktionskostnaden som, icke minst, av hur beskattningen
av ciderdryckerna utformas. Redan här vill utskänkningsutredningen
framhålla, att ciderdrycker torde ställa sig dyrare i tillverkning än nyssnämnda
alkoholfria produkter och att de i likhet med andra alkoholhaltiga
drycker icke kan bli befriade från skatt, så som fallet är med de rena
fruktmusterna. Utredningen vill också erinra om att cider av lägsta alkoholhalt
redan nu kan produceras och säljas som alkoholfri dryck. Någon konkurrens
med läskedryckerna har likväl icke etablerats, synbarligen därför
att sådan cider vid försök till introduktion på marknaden icke efterfrågats
av konsumenterna.

Avslutningsvis påpekar utredningen i detta sammanhang att försäljning
av cider med högre alkoholhalt än 4,5 viktprocent enligt utredningens förslag
skall ske under samma betingelser som för närvarande, d. v. s. enligt
samma bestämmelser som för vin. Utredningen tillägger.

De otillfredsställande nykterhetsförhållanden, som på vissa håll i utlandet
kan ha skapats av överdriven konsumtion av företrädesvis hemtillverkad
cider med en högre alkoholhalt än 4,5 viktprocent — efter svenska förhållanden
således hänförlig till vin — bör alltså icke påverka bedömningen av
frågan om tillverkning och försäljning av cider med lägre alkoholhalt.

Kungl. ,)laj:ts proposition nr 82 år 1963

145

Sammanfattningsvis finner utskänkningsutredningen att det från nykterhetspolitiska
synpunkter inte föreligger tillräckliga skäl att motsätta sig de
tran Iruktodlarhåll framförda önskemålen om ett saluförande av eiderdrycker
under gynnsammare betingelser än nu. Utredningen förutsätter dock
därvid att törsäljningsformerna inte utformas förmånligare än för drycker
av andra slag med motsvarande alkoholhalt.

Såsom tidigare nämnts, föreslår utredningen lättnader i försäljningsbestämmelserna
för såväl starkcider som cider. Starkcider skulle sålunda få
säljas enligt samma bestämmelser som gäller för starköl och cider enligt
bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen. Lättcider skulle få säljas på
samma sätt som lättöl och läskedrycker. I sin motivering för dessa förslag
anför utredningen följande.

För en allsidig belysning av ciderfrågan har utskänkningsutredningen ansett
det nödvändigt att överväga försäljning av ciderdrycker med högst 4,5
viktprocents alkoholstyrka. Det ligger då närmast till hands att behandla ciderdrycker
under nämnda alkoholgräns på samma sätt som maltdrycker av
motsvarande styrka. Ciderdryck med högre alkoholhalt än 2,8 viktprocent
skulle alltså jämställas med starköl och följaktligen såsom rusdryck få säljas
till allmänheten endast i systembolagets butiker samt på rusdrycksrestaurangerna.
Dylik ciderdryck skulle på så sätt icke framstå som något
alternativ till de alkoholfria dryckerna, vilka får säljas fritt till allmänheten.
På motsvarande sätt skulle ciderdryck, vars alkoholhalt överstiger 1,8 men
icke 2,8 viktprocent, i försäljningshänseende komma att likställas med öl
och bli underkastad den tillståndsgivning, övervakning och kontroll, som
gäller för handeln med öl. Ciderdryck med högst 1,8 viktprocents alkoholhalt
slutligen skulle liksom nu betraktas som alkoholfri dryck.

i anslutning till vad som sagts i föregående avsnitt må framhållas, alt
utredningen icke anser något större marknadsmässigt behov av ciderdrycker
föreligga ur konsumentsynpunkt. Utredningen betraktar ciderdryckerna
som alternativ till på marknaden redan nu förekommande drycker, och
en försäljning av ciderdrycker av nämnvärd omfattning torde förutsätta en
i stort sett motsvarande nedgång av försäljningen av andra drycker, närmast
maltdrycker respektive läskedrycker. Någon större försäljning av ciderdrycker
är knappast sannolik. De kalkylerade försäljningssiffror som stundom
framförts från fruktodlarhåll — 15 miljoner liter eller lika stor kvantitet
som den nuvarande lättvinskonsumtionen eller halvannan gång starkölskonsumtionen
— torde icke tillnärmelsevis kunna uppnås ens på mycket
lång sikt. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt om försäljningen av
ciderdrycker åtminstone tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenhet, borde
begränsas till någon av de grupper som bildas genom de nyssnämnda
alkoholhaltsgränserna. Något bärande skäl att utesluta ciderdrycker med
viss alkoholhalt har utskänkningsutredningen emellertid ej kunnat finna.
Tvärtom löretaller i dagens läge, då marknadsmässiga erfarenheter saknas,
rikligast att icke i förväg dirigera den efterfrågan som kan finnas utan låta
konsumenterna själva göra sitt val.

Vad beträffar tillverkningsrätten föreslår utredningen den ändringen att
tillstånd för tillverkning av starkcider och cider skall meddelas av kontrollstyrelsen,
d. v. s. i samma ordning som nu gäller för starköl och öl. Tillstånd
att tillverka motsvarande ciderdrycker kan nu, enligt de regler som gäller

140

Kungl. Maj. ts proposition nr S2 år 1963

för vin, meddelas endast av Kungl. Maj :t. Liksom nu gäller beträffande
starköl och öl skulle tillståndsprövningen i huvudsak begränsas till en bedömning,
huruvida tillverkningsställets tekniska utrustning är av sådan
standard att betryggande kontroll av tillverkning och beskattning kan ordnas.
Någon prövning av lämpligheten i övrigt att upptaga tillverkning bör
sålunda enligt utredningens mening inte komma i fråga. I övrigt föreslås att
det bör ankomma på kontrollstyrelsen att följa utvecklingen inom cidertillverkningen
på samma sätt som beträffande maltdryckshanteringen.

Vad sedan gäller beskattningen av ciderdrycker framhåller utredningen
att möjligheterna att inom landet vinna avsättning för sådana drycker uppenbarligen
i främsta rummet är avhängiga av vilka priser som kan komma
att åsättas dryckerna i detaljhandelsledet. Frågan om ciderdryckernas beskattning
är därför enligt utredningens mening av stor betydelse. Utredningen
har funnit övervägande skäl tala för att beskattningen av dryckerna utformas
som en ren literskatt. Det skulle då ligga närmast till hands, menar
utredningen, att på de olika ciderdryckerna (starkcider, cider och lättcider)
tillämpa samma skattesatser som gäller för motsvarande maltdrycker, d. v. s.
för starkcider 1 krona 41 öre per liter, för cider 48 öre per liter och för
lättcider 12 öre per liter.

Utredningen har emellertid kommit till uppfattningen att skatten för
starkcider inte bör sättas högre än 90 öre per liter och att skatten för lättcider
bör utgå med samma belopp som för läskedrycker, d. v. s. 33 öre per liter.
Någon anledning att för cider tillämpa annan skattesats än den som gäller
för öl anser utredningen inte föreligga. Utredningen anför.

Man får icke bortse från att lättcider i praktiken närmast torde få karaktär
av läskedryck och att läskedrycker är belagda med en skatt av 33 öre
per liter. Den låga skatten på lagrat lättöl har till uppgift att främja en
förskjutning i konsumtionen från vanligt öl till lättöl, medan den jämförelsevis
höga skatten på starköl har sin förklaring i att man vid starkölets
återinförande i samband med motbokssystemets slopande ville motverka en
befarad försämring av nykterhetstillståndet genom övergång från öl till starköl.
Farhågorna för starkölet som berusningskälla har sedermera visat sig
överdrivna.

Redan dessa förhållanden ger vid handen, att de skattesatser som för närvarande
tillämpas beträffande maltdrycker icke utan vidare bör komma i
fråga för ciderdrycker. Det måste vidare beaktas, att ciderdrycker torde
komma att ställa sig dyrare i tillverkning än motsvarande maltdrycker och
att ciderdryckernas saluförande icke har någon mening om de icke kan åsättas
ett konkurrenskraftigt pris. Skatten måste följaktligen avvägas med
hänsyn härtill. Ett skäl för en något lägre beskattning av cider och starkcider
än av öl och starköl skulle kunna ligga däri, att de båda förstnämnda
dryckerna ur nykterhetssynpunkt — såsom förut närmare utvecklats — kan
anses medföra mindre risk än motsvarande maltdrycker.

I fråga om lättcider finnes enligt utskänkningsutredningens mening ingen
anledning att ens vid ett beaktande av behovet att stödja fruktodlingen fastställa
en lägre skatt än för läskedryckerna, med vilka lättcidern närmast
kommer att konkurrera. Även läskedryckerna är ju i många fall framställda
med äpplen som råvara. Skattesatsen för lättcidern bör sålunda bestämmas

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

147

till 33 öre per liter. På cider och starkcider bör skatten med hänsyn till den
högre alkoholhalten utgå med högre belopp. Bestämmandet av dessa måste
— med hänsyn till att försälj ningsmässig erfarenhet saknas och till svårigheterna
att i avvaktan på resultatet av trädgårdsnäringsutredningens arbete
bedöma behovet av stöd åt fruktodlarna — ske skönsmässigt. Med beaktande
dels av att skillnaderna i skattesatserna å de olika slagen av ciderdrycker
icke bör vara alltför obetydliga, dels av de förut lämnade uppgifterna rörande
produktions- och försäljningskostnader föreslår utredningen, att skatten
bestämmes för cider till 48 öre per liter, dvs. densamma som för öl, och
för starkcider till 90 öre per liter.

Remissyttrandena

Om utredningens förslag i ciderfrågan råder bland remissinstanserna delade
meningar. Förslaget tillstyrkes i princip eller godtages av generaltullstyrelsen,
socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län, Aktiebolaget Vin- & spritcentralen,
Föreningen Nya s3rstemaktiebolagets distriktschefer och biträdande intendenter,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska landskommunernas förbund,
Föreningen Skattepliktiga bryggerier, Malt- och läskedrycksförbundet, Svensk
industriförening, Svenska bryggareföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Sveriges hotell-
och restaurangförbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Stockholms
kaféidkareförening, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges poraologiska
förening, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund, Urshultsbygdens
fruktintressenters samorganisation samt Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Flera av dessa remissinstanser uttrycker dock tveksamhet inför förslaget.
Medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län anser bl. a. att
verkningarna från nykterhetssvnpunkt av en vidgad ciderkonsumtion bör utredas
ytterligare innan definitiv ställning tas i frågan. Länsstyrelsen i Hallands
län tillstyrker förslaget endast under förutsättning att cider med en
alkoholhalt över 1,8 upp till och med 2,8 viktprocent skall följa samma regler
som starköl. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida tillräckliga
skäl föreligger att nu införa ciderdrycker på den svenska marknaden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker förslaget i vad det avser
den friare försäljningen av starkcider men anser att hinder inte bör resas
mot tillverkning och försäljning av annan cider.

Förslaget avstyrkes av kontrollstyrelsen, överståtliållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län, övervägande antalet länsnykterhetsnämnder,
Nya systemaktiebolaget, Svenska stadsförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Svenska nykterlietsfrämjandet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, IOGT, Nationaltemplarorden,
De kristna samfundens nykterhetsrörelse, Föreningen All -

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

männyttiga kafébolag, Folketshusföreningarnas riksorganisation samt Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund.

Åtskilliga av de remissinstanser, som tillstyrker utredningens förslag,
framhåller den betydelse en cidertillverkning här i landet skulle få för den
inhemska fruktodlingen.

Sålunda påpekar lantbruksstyrelsen att den föreslagna tillverkningen och
försäljningen av cider kan komma att innebära förbättrade möjligheter för
avsättningen av överskottsfrukt från de svenska fruktodlingarna. Styrelsen
anmärker, att styrelsen i olika sammanhang framhållit angelägenheten av
att alla möjligheter att genom industriell bearbetning omvandla överskottsfrukten
till en lagringsduglig och säljbar konsumtionsvara hålles öppna.
För närvarande användes en stor del av denna överskottsfrukt till must-,
mos- och marmeladberedning, men överskottet är enligt styrelsen ofta för
stort för att kunna tillvaratagas för enbart dessa ändamål. I flertalet fruktproducerande
länder i Europa är cidertillverkning en vanlig metod att nyttiggöra
överskottsfrukt, framhåller styrelsen.

Även kommerskollegium understryker den stora betydelsen för de svenska
fruktodlarna av en cidertillverkning. Enligt kommerskollegium bör vidare
beaktas att de europeiska marknadsförhållandena efter hand kan leda till
att det stöd, som från statens sida för närvarande lämnas fruktodlingen i
form av importförbud och skyddstullar, väsentligt måste minskas eller
rent av slopas. Med hänsyn härtill finner kommerskollegium ändamålsenligt
att redan nu åtgärder, ägnade att underlätta för fruktodlarna att anpassa
sig till de ändrade förhållandena, förberedes. Härvidlag anses det naturligt
att öppna möjligheter till användning av frukt för cidertillverkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar för sin del om att fruktodlingen
utgör en viktig näringsgren inom länet och att det synes länsstyrelsen angeläget
att den möjlighet att ekonomiskt utnyttja överskottsfrukt, som upptagande
av cidertillverkning medför, tillvaratages. Även Riksförbundet Landsbygdens
folk vill starkt poängtera den betydelse som en cidertillverkning
kan få för den inhemska fruktodlingen.

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund, som med stor tillfredsställelse
tagit del av förslaget, framhåller att värdet av en cidertillverkning för yrkesfruktodlingen
inte ligger i att man får avsättning för yrkesodlad frukt utan
i det förhållandet att den icke yrkesodlade frukten, med undantag för den
s. k. villafrukten, vinner avsättning, vilket indirekt skulle främja yrkesodlingen.
Enligt förbundet är det svårt att i dag ange vilka kvantiteter äpplen
man vid ciderframställning kan tänkas få avsättning för. Intresse för saken
tinns emellertid bland såväl befintliga musterier som vissa bryggerier.

Sveriges pomologiska förening framhåller att tillverkning av cider från
svenska äpplen enligt utredningens förslag för fruktodlingen skulle bli ett
värdefullt komplement till mos- och musttillverkningen, detta inte minst på
grund av att cidern efter buteljering kan lagras under förhållandevis lång
tid. Ett rikt fruktår kan enligt föreningen topparna i utbudet av industri -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

trakt kapas, förutsatt att tillverkningen konnner att bedrivas i relativt stoi
skala och att fabrikerna utrustas med erforderliga lagerutrymmen. Vidare
skulle en ciderproduktion enligt föreningen kunna ge ett bättre ekonomiskt
underlag för investeringar inom fruktindustrin än vad enbart musttillverkning
möjliggjort. Föreningen anför vidare.

Den svenska fruktodlingen av i dag är ungefär 2,5 gånger större än år
1959. Den kraftigaste expansionen ägde rum under tiden för det andra
världskriget och föranleddes av att vi i Sverige då huvudsakligen var hänvisade
till egen fruktproduktion. Även inom andra länder i Europa ökade
fruktodlingen, främst då odlingen av äpple, starkt under dessa år och det
anges att exempelvis den italienska äppleodlingen nu är 6 gånger så stor
som 1939, den holländska 4 gånger, den danska 3 gånger osv. Dessa förhållanden
har rika fruktår medfört överproduktion av äpplen i Europa, och i
samband med att för Sveriges del de kvantitativa importrestriktionerna slopades
i början av 1950-talet ökade de svenska fruktodlarnas avsättningssvårigheter
ytterligare. Som exempel kan anföras att år 1960 kunde miljontals
kilo svensk frukt inte tas tillvara utan fick förfaras.

Det industriella tillvaratagandet av svensk frukt har tidigare i huvudsak
begränsats till musttillverkning och mosframställning och inte minst inom
föreningen har störa ansträngningar nedlagts på en utveckling av dessa industrigrenar.
Rika fruktår har emellertid kapaciteten varit otillräcklig vårtor
stora mängder industrifrukt fått gå tillspillo. Detta ur nationalekonomisk
och folkhushållningssynpunkt mindre önskvärda förhållande har lett
till att man från fruktodlarhåll genom upprepade motioner i ciderfrågan
sökt få denna avsättningsmöjlighet öppen. När utskänkningsutredningen
nu efter noggrant övervägande föreslagit att cider skall få tillverkas av svenska
äpplen och försäljas efter i princip samma bestämmelser som gäller för
maltdrycker hälsar föreningen förslaget med stor tillfredsställelse.

Vad angår de svenska äpplesorternas lämplighet som råvara vid cidertillverkning
anser föreningen att det genom den försökstillverkning av cider
från svenska äpplen, som Knut R. Stanler bedrivit vid sin fabrik i Urshult,
blivit klarlagt att flertalet i Sverige odlade äpplesorter lämpar sig för till\erkning

förande prov vid försöksstationen i Long Ashton i England och befunnits
helt jämförbar med engelsk cider av »medium sweet» typ.

Enligt Urshultsbygdens fruktintressenters samorganisation kan alla svenska
äpplesorter komma till användning för cidertillverkning. Sommarfrukten
liksom trädgårds- och skogsbär bör kunna användas till förskärning. I yttrandet
åberopas i övrigt ett uttalande av Stanler enligt vilket cider, framställd
av svenska äpplen, erhållit mycket högt betyg av ciderexpertis.

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen förklarar för sin del att vissa svårigheter
att anskaffa äpplen för bolagets vintillverkning kan väntas bli accentuerade
om tillverkning av ciderdrycker upptas. Bolaget anför härvidlag bl. a.
följande.

Spritcentralen vill med det sagda peka på den svårighet, som tydligen
kommer att uppstå att förse tillverkarna av ciderdrycker med frukt under
svaga fruktår. Det har upplysts, att ciderdrycker icke lämpligen kan lagras
mycket längre tid än ett år, varför tillverkning av en större kvantitet under

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 dr 1!)63

rika fruktår, för att motverka en bristsituation under svaga år, icke torde
kunna genomföras.

Svenska bryggareföreningen, som i och för sig inte har något att erinra
mot förslaget, framhåller att fruktodlarnas förhoppningar om ett verksamt
stöd för den yrkesmässiga fruktodlingen i landet endast i begränsad omfattning
kan väntas bli tillgodosedda genom upptagande av en svensk cidertillverkning.
Beträffande de tekniska förutsättningarna för sådan tillverkning
anför föreningen.

Utredningen har i korthet redogjort för de tekniska förutsättningarna vid
tillverkning av ciderdrycker men därvid främst uppehållit sig vid jäsningsgraden
och dryckernas slutliga alkoholinnehåll. Väsentligt viktigare är enligt
föreningens uppfattning frågan om dryckernas kvalitet. Skall en inhemsk
cidertillverkning kunna ge fruktodlarna ett verkligt stöd, fordras nämligen
en god hållbarhet hos drycken och en avsevärt högre kvalitet än hos den
cider som ofta utomlands, vanligtvis enligt uråldriga metoder, produceras i
musterier och andra företag utan laboratoriemässiga och andra tekniska
resurser. Det är för åsyftat resultat också nödvändigt att tillverkningen sker
enligt kontrollerbara metoder och att den i möjligaste mån göres oberoende
av variationerna i äpplenas kvalitet och fluktuationerna i frukttillgång år
från år.

Tekniska förutsättningar för en sådan tillverkning av högklassiga ciderdrycker
föreligger och tillämpas med mycket gott resultat på ett par platser
i Europa. För att vara lönsam innebär en dylik fabrikation en komplicerad
framställning av lagringsbeständigt äpplesaftkoncentrat och ett noggrant tillvaratagande
av fruktens naturliga smak- och aromämnen. Vidare måste man
för att kunna hålla jäsningsprocessen under kontinuerlig kontroll och därigenom
alltid kunna garantera en jämn kvalitet använda renodlade jästkulturer
och även i övrigt arbeta under strängt hygieniska former. Beredning
av ciderdrycker med den kvalitet som här avses kan med framgång ske blott
i industriell skala och i fabriker med avancerad teknisk utrustning.

De kapitalkrävande anläggningar, som erfordras härför, saknas i stort
sett i vårt land. Endast för tappning av den färdiga varan torde apparaturen
vid vissa bryggerier och läskedrycksfabriker — vilka ju borde ligga närmast
till för en rationell tillverkning och distribution av ciderdrycker —
kunna tagas i anspråk utan alltför kostsamma kompletteringar. Under förutsättning
av en ekonomiskt betingad koncentration av tillverkningen kan
emellertid den svenska bryggeri- och läskedrycksindustrin inom ramen av
en måttlig kapitalinvestering vid ett befintligt närstående företag upptaga
tillverkning av högklassiga ciderdrycker, om så skulle bli aktuellt.

Svensk industriförening, Föreningen Skattepliktiga bryggerier samt Maltoch
läskedrycksförbundet anser att en tillverkning av ciderdrycker i vårt
land kräver avsevärt större investeringskostnader än vad utredningen synes
ha förutsatt. Vid företag av den storleksordning, som föreningarna representerar,
anses de kapitalkrävande anläggningar, som fordras för cidertillverkning,
i allmänhet överstiga företagens ekonomiska resurser. Däremot
torde, heter det, de mindre och medelstora malt- och läskedrycksfabrikanterna
kunna starta ett par ciderfabriker i landet genom producentkooperativt
samarbete. För närvarande kan man dock inte bedöma huruvida intresse
för att starta sådana fabriker föreligger bland de mindre malt- och läskedryckstillverkarna.

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 11)63

I ett flertal av de yttranden, vari kommittéförslaget avstyrkes, betvivlar
man att införandet av en svensk cidertillverkning skulle bli till större hjälp
lör den svenska fruktodlingen. Kontrollstyrelsen anser det sålunda vara tvivel
underkastat, om tillverkning och försäljning av cider i mera betydande
mån skulle öka de svenska äppleodlarnas avsättningsmöjligheter. Det kan i
stället med visst fog göras gällande, framhåller styrelsen, att cidertillverkningen
kan medföra minskad avsättning av den inhemska frukten. Bryggeriindustrin,
som för närvarande förbrukar betydande kvantiteter svenska äpplen
för tillverkning av läskedrycker, skulle nämligen i samband med att en
intörsel av äppleextrakt för cidertillverkningen kommer till stånd kunna
finna fördelaktigt att tillgodose även sitt behov av fruktextrakt för läskedryckstillverkning
på denna väg. Vidare anser styrelsen det icke vara möjligt
att under nu rådande handelspolitiska förhållanden införa skyddstullar
tör truktextrakt. En sådan åtgärd skulle te sig helt främmande i en eventuellt
blivande europamarknad, där även den säsongmässiga importregleringen
för äpplen kan bli slopad. Styrelsen anför vidare i denna fråga.

Enligt vad kontrollstyrelsen erfarit beträffande förhållandena i de länder
i Europa, där ciderproduktionen är av större omfattning, bl. a. Schweiz och
England, förekommer där huvudsakligen två typer av cidertillverkare, nämligen
dels mindre företag som bedriver försäljning inom ett begränsat område
kring tillverkningsstället, dels riksförsäljande större företag av samma
typ som bryggerikoncernerna och delvis i samarbete med dessa. De
sistnämnda ciderföretagen svarar för den övervägande delen av produktionen.
Det kan finnas anledning anta att utvecklingen av en eventuell ciderproduktion
här i landet skulle bli likartad.

Det är vidare troligt att en svensk cidertillverkning på grund av lagringsproblem
m. m. kommer att ske med användande icke av den färska pressade
saften utan av extrakt eller koncentrat av sådan saft. Dylikt saftextrakt
kan enligt uppgift lagras under avsevärt längre tid än den färska saften och
kan även importeras utan hinder av de temporära införselförbud, som nu
skyddar den inhemska frukten under hösten. Möjligheterna att under dessa
förutsättningar garantera att den svenska fabriksfrukten i första hand skulle
finna avsättning för ciderframställning blir därför helt beroende av dess
möjlighet att prismässigt konkurrera med importerat fruktextrakt. Till frågan
hör också att industrin torde ha möjlighet att lagra extrakt för mer än
ett års förbrukning och att den således kan utnyttja de lägre fruktpriserna
under goda skördeår.

En stor del av cidertillverkningens äpplebehov skulle vidare enligt styielsens
mening tillgodoses av andra än yrkesodlarna. Härom anmärkes bl. a.
följande.

Men även om man förutsätter att all cidertillverkning skulle ske med användande
av uteslutande inhemsk frukt, synes tvekan kunna råda om man
härigenom skulle bereda yrkesfruktodlarna några avsättningsgarantier. Av
de ca 50 000 ton äpplen, som anses utgöra fabriksfrukt och kan vara disponibla
för cidertillverkning, torde yrkesodlarna svara för endast ca 15 000
ton. Cidertillverkarnas behov av beräknade 25 000 ton äpplen kan alltså, även
med hänsyn tagen till den nuvarande förbrukningen av 10 000 ton fabrikstrukt
för andra ändamål (must, mos o. d.), komma att i större eller mindre
utsträckning tillgodoses av de icke yrkesmässiga odlarna, som i allmänhet
torde kunna leverera billigare frukt än yrkesodlarna.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Centralförbundet för nykterhetsundervisning har för att utarbeta sitt yttrande
bl. a. inhämtat material från olika ciderproducerande länder såsom
Schweiz, England, Frankrike, Tyskland och Österrike. Av detta utredningsmaterial
framgår enligt förbundet att endast en begränsad del av de svenska
äpplesorterna kan användas för framställning av cider. Vid gjorda undersökningar
har sålunda framkommit att sommarfrukt och tidig höstfrukt,
som mognar snabbt, inte lämpligen kan användas till vare sig ciderframställning
eller förskärning. Vidare har, enligt vad förbundet anför, framgått
att exempelvis Cox Orange, den troligtvis vanligaste äpplesorten inom yrkesodlingen
i vårt land, inte är lämplig för cidertillverkning. För övrigt skulle
man, menar förbundet, vid en tillverkning med vår bättre frukt som råvara
inte kunna erhålla en cider av så hög kvalitet att den kan tävla med bättre,
utländska produkter. Den svenska cidern skulle därtill enligt förbundets
beräkningar troligen bli förhållandevis dyr att framställa.

Förbundet påpekar vidare att de ciderproducerande länderna utan undantag
har en betydande odling av speciell ciderfrukt som bas för produktionen,
även om andra sorter också kommer till användning. Förbundet har sig
inte heller bekant huruvida det finns något land utan egna odlingar av ciderfrukt
som kunnat bedriva en cidertillverkning av mera nämnvärd omfattning.
För övrigt skulle öppnandet av en svensk cidermarknad, hävdar
förbundet, få till följd en avsevärd import av cider eller av koncentrat för
cidertillverkning från utlandet.

Avslutningsvis uttalar förbundet att utvecklingen i andra länder ger anledning
förmoda att den alkoholfria musten alltmer kommer att vinna
terräng. Enligt förbundets mening talar mycket för att den svenska frukten
lämpar sig bättre för framställning av alkoholfri äpplemust än av cider. Om
vi i Sverige fick tillgång till tekniskt välutrustade industrier, skulle det troligen
gå att göra ännu bättre produkter än dem som nu saluföres.

Nationaltemplarorden hävdar att en förutsättningslös utredning om de
tekniska förutsättningarna för svensk cidertillverkning med ganska stor visshet
skulle ha för alltid avfört ciderfrågan ur debatten. Enligt denna organisations
mening finns det inte i Sverige någon frukt som lämpar sig för framställning
av högklassig cider. En jämförelse med prisförhållandena i andra
länder ger vidare enligt Nationaltemplarorden vid handen att svensk cider
inte skulle kunna hävda sig ens på hemmamarknaden. I övrigt gör Nationallemplarorden
bl. a. följande uttalande.

Nationaltemplarorden vill på denna punkt med skärpa framhålla, att även
om det skulle varit möjligt att genom cidertillverkning lösa problemet med
överskottsfrukten, borde denna synpunkt inte på något sätt ha varit avgörande.
Huvudlinjen i svensk nykterhetspolitik har varit och är alltjämt
att eliminera det privata vinstintresset ur alkoholhanteringen. Det skulle
därför vara ett uppenbart brott mot dessa principer att öppna ett nytt fält
för det privata vinstintresset på alkoholfrågans område.

Även i andra yttranden uttalas tvivel om betydelsen för den svenska
fruktodlingen av en ciderproduktion. De kristna samfundens nykterhetsrörelse
anför sålunda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

153

Bakgrunden till utredningens förslag angående lagstiftning om framställning
och försäljning av svensk alkoholhaltig cider är fruktodlingens betryckta
läge. Fruktodlarna talar om mycket stora avsättningssvårigheter,
i det läget anser man framställning av alkoholhaltig cider som en lösning
av problemet. Här anser vi det yttrande, som Vin- och Spritcentralen avgivit,
innebära en viss korrigering. Däri säges att bolaget haft svårigheter att svaga
fruktår kunna få tillräckliga mängder svensk frukt för tillverkning av
starkvinet Dessert. Vidare kan erinras om att enligt uppgift, som inkommit
från länder, där cidertillverkning är vanlig, man där anser att för en fullgod
vara fordras en speciell sorts frukt med särskilt hög sockerhalt. Frukt av
den typ som den svenska betyder en sämre kvalitet på den framställda cidern.
Om man tar detta i beaktande, kan man inte blunda för risken alt
under svaga fruktår och även eljest en icke oväsentlig import av för cidertillverkning
lämplig frukt kan komma att ske. Likaledes kan man befara
en nyplantering av fruktträd, som ger för ciderframställning lämplig frukt.
Detta kan då i sin tur leda till försök att ytterligare öka ciderkonsumtionen.

Flertalet av de remissinstanser, som tillstyrkt utredningens förslag, delar
utredningens uppfattning att det från nykterhetspolitisk synpunkt inte
finns anledning motsätta sig en liberalisering av bestämmelserna om cider.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att det i den allmänna diskussionen
stundom uttalats farhågor för att ciderdryckerna på grund av sin
karaktär och smak skulle bli en tillvänjningsdryck för ungdom. Även om sådana
farhågor måhända inte anses böra avfärdas såsom under alla förhållanden
helt ogrundade, är länsstyrelsen likväl närmast benägen att ansluta
sig till uppfattningen att nykterhetspolitiska hänsyn knappast ger tillräcklig
anledning motsätta sig de från fruktodlarhåll framförda önskemålen om
vidgade möjligheter för cidertillverkning. Liknande uttalanden gör länsstyrelserna
i Kronobergs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Örebro län anser för sin del att konsumtionen av ciderdrycker
knappast torde komma att bli av sådan omfattning att den från
nykterhetssynpunkt kan medföra någon fara. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs
län skulle det stå i överensstämmelse med de tidigare uppdragna
nykterhetspolitiska riktlinjerna att söka skapa lämpliga alternativ till spritdryckerna.
Prissättningen på cidern måste emellertid ägnas särskild uppmärksamhet
så att cidern inte blir ett alternativ till de alkoholfria dryckerna,
betonar länsstyrelsen.

Sveriges pomologiska förening hävdar att de från olika håll tidigare framförda
farhågorna beträffande ciderns skadliga verkningar nu visat sig obefogade.
Föreningen framhåller sålunda särskilt att blodalkoholkurvan vid
ciderförtäring enligt den undersökning, som gjorts genom utredningens försorg,
ligger lägre än för motsvarande maltdrycker och att cidern genom sin
halt av fruktsyra normalt inte kan konsumeras i samma kvantiteter som
maltdryckerna. Man måste också beakta, framhåller föreningen, att de föreslagna
försäljningsbestämmelserna kan betraktas som rigorösa och att tillverkningskostnaden
oundgängligen måste bli högre än för motsvarande maltdrycker
med högre försäljningspris som följd.

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund anför.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1963

De av professor L. Goldberg gjorda undersökningarna bekräftar de påståenden,
vilka hävdats av förbundet vid de olika framställningar som gjorts i
ciderfrågan under senare år. Med den mycket rika tillgång på alla slags
alkoholdrycker, inte minst importerade sådana som finnes i Sverige, kan
en alkoholsvag fruktdryck som cider inte vara avgörande för alkoholmissbruket
i landet. Ett motsättande av utredningens förslag, på grund av nyklerhetspolitiska
skäl, att tillverka och försälja cider i landet enl. anförda
principer, får anses som helt omotiverat och är det förbundets förhoppning
att dylika argument med de vetenskapliga bekräftelser utredningen erhållit,
skall vara avförda från diskussionen om ciderfrågan.

Urshultsbygdens fruktintressenters samorganisation tillstyrker, som förut
nämnts, förslaget. Organisationen anmärker dock följande.

Vi ställer oss betänksamma mot tillverkning av klass I cider. I starkcider
är syrahalten så hög som 0,8 %, denna höga syrahalt motverkar ökad konsumtion
i berusningssyfte, en syrahalt som är ungefär lika med den som
finns i flertalet äppelsorter, medan den ringa syrahalten i klass I cider gör
det möjligt att konsumera avsevärt mera och därför kan verka skadlig och
farlig för barn och ungdom vid ökad användning, då denna dryck vid försäljning
blir lika lättillgänglig som klass I Öl.

Som tidigare nämnts har medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings
län för sin del hävdat att de verkningar i nykterhetshänseende, som
en framtida ciderförsäljning kan få, bör utredas ytterligare innan man tar
definitiv ståndpunkt i frågan. Särskilt anses de utländska erfarenheterna
böra studeras närmare.

Sålunda framhåller medicinalstyrelsen att de eventuella vådor för nykterhetstillståndet,
som en svensk cidertillverkning skulle kunna komma att
medföra, inte låter sig bedömas enbart i belysning av ett studium av den
akuta berusningseffekten. Styrelsen anför.

Det torde för närvarande vara svårt att med någon större grad av säkerhet
bedöma den inriktning konsumtionsvanorna kan förväntas taga under
förutsättning av fri tillgång till olika ciderdrycker. Mot utredningens uppfattning
att cidern på grund av sin fruktsyrehalt svårligen torde komma att
konsumeras i några större kvantiteter talar de erfarenheter som föreligger i
länder med egen cidertillverkning såsom Schweiz och Frankrike, och som
ger vid handen, att ciderns betydelse ur nykterhetsvårdssynpunkt icke bör
underskattas. Inom vissa socialskikt spelar nämligen cidern i dessa länder
en framträdande roll som berusningskälla och de kvantiteter, som kan förtäras
av en enskild individ per dygn, är betydande. Därtill kommer, att i
den mån en svensk cider till smak och kvalitet icke skulle kunna konkurrera
med utländska cidersorter en import kan bli följden, varigenom det främsta
syftet med de nu föreslagna åtgärderna — nämligen stödet åt de svenska
fruktodlarna — skulle äventyras. En svårbedömd fråga är vidare i vilken
utsträckning cidern kan komma att tänkas konkurrera med å ena sidan vin
och å den andra sidan läskedrycker. Utredningen drar emellertid vissa slutsatser
som torde kunna tjäna som utgångspunkt för ett bedömande härav.
Det framhålles sålunda bl. a., att starkölsutskänkning i icke obetydlig utsträckning
torde ha medfört en minskad utskänkning av vanligt Öl. I den
mån denna tendens låter sig appliceras även på ciderdrycker, torde en motsvarande
övergång från läskedrycker till ciderdrycker kunna befaras. I be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 11)63

155

lysning av de erfarenheter beträffande konsumtion av cider som otvivelaktigt
föreligger utomlands, hyser medicinalstyrelsen betänkligheter, särskilt med
tanke på ungdomen, mot att ytterligare öka sortimentet av alkoholhaltiga
drycker.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner att förtäring av cider inte i och för
sig synes innebära större olägenheter från nykterhetssynpunkt än förtäring
av öl med motsvarande alkoholstyrka, eftersom enligt Goldbergs undersökningar
berusningseffekten snarare är mindre av ciderdrycker än av maltdrycker
med motsvarande alkoholhalt. Länsstyrelsen anser det emellertid
vara tveksamt, om man bör introducera cidern då problemet ungdom och
alkohol är så allvarligt som för närvarande. Enligt länsstyrelsens mening
hade det varit värdefullt, om utredningen kunnat redovisa utländska erfarenheter
rörande ciderkonsumtionen och dess verkningar.

Av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, framhåller
flertalet att det från nvkterhetspolitisk synpunkt måste anses betänkligt att
på marknaden införa en ny alkoholdryck som kan väntas tilltala ungdomen.

Kontrollstyrelsen hävdar att det inte kan betraktas som uteslutet att en
svensk cider av lämplig söthetsgrad kommer att falla den svenska publiken,
särskilt ungdomen, i smaken och att efterfrågan på sådan dryck kan bli
mycket större än utredningen beräknat. Prisfrågan anses härvid vara av
relativt underordnad betydelse, eftersom stora delar av ungdomen numera
har god tillgång på pengar för privat konsumtion. Cider av mellantypen,
med 1,8—2,8 viktprocent alkohol, skulle därtill, framhåller styrelsen, med
de föreslagna försäljningsbestämmelserna bli mycket lättillgänglig. I samband
med en ökad försäljning av sådan mellancider kan det enligt styrelsen
även tänkas uppkomma en marknad för den ännu lättillgängligare lättcidern,
exempelvis bland barn och yngre tonåringar. Styrelsen erinrar dessutom
om att den sammanlagda konsumtionen av läskedrycker och maltdrycker
här i landet rör sig om cirka 500 miljoner liter per år. Det behövs
inte många procents förskjutning i efterfrågan, påpekar styrelsen, för att den
beräknade ciderkonsumtionen om cirka 15 miljoner liter per år skall uppnås.

Kontrollstyrelsen kan inte heller biträda utredningens slutsats att saluhällande
av cider från nykterhetssynpunkt skulle medföra mindre risker
än försäljning av maltdrycker. Utredningens påstående att erfarenheterna
från Goldbergs försök bekräftat uppfattningen att cider på grund av sin
fruktsyrehalt svårligen kan konsumeras i större kvantiteter anser styrelsen
jävas av tillgängliga uppgifter om ciderkonsumtionen i de europeiska ciderländerna.
I dessa länder finns, påpekar styrelsen, cider av mycket skiftande
fruktsyrehalt. Särskilt i England och Frankrike förekommer cider med
låg fruktsyrehalt men ofta med stor sockerhalt. Styrelsen finner det sannolikt
att om en ciderkonsumtion i Sverige skulle inriktas på sådana söta drycker
— eventuellt baserad på importerat extrakt — cider mycket väl skulle
kunna konsumeras i större kvantiteter.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år i963

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län befarar att cidern kan komma att
bli en populär ungdomsdryck. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen vill erinra om att när ciderfrågan tidigare behandlats i riksdagen
har det främsta skälet mot saluförandet av ciderdrycker varit att
dessa skulle kunna bliva en konkurrent till de alkoholfria dryckerna och
bliva särskilt begärliga för ungdomen. Detta skäl anser länsstyrelsen fortfarande
ha relevans. Det kan befaras att cidern genom sin smak kommer att
bliva en populär ungdomsdryck. Vanlig cider, som kommer att hålla samma
alkoholhalt som ölet, skulle komma att bliva tillgänglig i de flesta livsmedelsbutiker
och sålunda synnerligen lättåtkomlig. Det vore en ur nykterhetssynpunkt
olycklig utveckling om cidern delvis komme att ersätta läskedryckerna
som speciell ungdomsdryck. Särskilt allvarligt är enligt länsstyrelsens
mening att cidern — även om den icke användes som egentligt berusningsmedel
— genom sin karaktär av fruktdryck kan leda till tillvänjning av
alkoholhaltiga drycker hos ungdomen.

Vid en tidpunkt då samhället insätter särskilda kraftåtgärder mot alkoholmissbruket
hos ungdomen synes det länsstyrelsen vara oriktigt att samtidigt
på marknaden utsläppa en ny alkoholdryck, vilken kan av nyss angivna
skäl befaras bliva särskilt skadlig för ungdomen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser för sin del att konsumtionen av
i varje fall lättcider och cider företrädesvis kommer att ske bland ungdom.
Dessa drycker torde nämligen enligt länsstyrelsen lämpa sig mera som läskedrycker
än för förtäring i samband med måltid. Länsstyrelsen erinrar vidare
om att ungdom i allmänhet ej torde dricka lättöl och öl. Ciderdryckerna
väntas därför knappast komma att bli ett alternativ till maltdryckerna.
Man skulle sålunda genom att tillåta tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga
ciderdrycker under samma former som maltdrycker vidga kretsen
av människor som mer vanemässigt begagnar alkoholhaltiga drycker, hävdar
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det, särskilt med tanke på den oroväckande
tendens till ökning som ungdomsfylleriet under senare tid visat,
betänkligt att införa ännu en alkoholhaltig dryck, som kan väntas bli särskilt
attraktiv för ungdom och om vars verkningar man helt saknar erfarenhet
här i landet. Länsstyrelsen anser att fruktodlarnas intressen måste
få vaka med hänsyn till de befarade konsekvenserna i nykterhetshänseende.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anför bl. a. följande.

Erfarenheterna från England tyder på att cidern — med annan smaksättning
än t. ex. den i Schweiz vanliga -— med hjälp av intensiv reklam
blivit en rätt vanlig ungdoms- och kvinnodryck. Den aktuella situationen
är icke sådan att man bör tillåta sig en chanstagning, där risken för ytterligare
alkoholtillvänjning hos ungdomen står mot en hypotetisk vinst för
vissa svenska fruktodlare.

Utredningens påstående att cidern på grund av sin fruktsyrehalt svårligen
kan konsumeras i större kvantiteter motsägs av erfarenheter från andra
länder, särskilt Schweiz. Där förekommer ett icke obetydligt missbruk av
cider och alkoholister med cider som huvudsaklig berusningsdryck är inte
ovanligt. Av utredningar om på vårdhem intagna »cideralkoholister» har
det framkommit, att en dagsförtäring av upp till tio liter cider (i enstaka
fall även större mängd) förekommer.

157

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

Svenska nykterhets fram jandet anser det visserligen inte uteslutet att experiment
med alkoholsvaga drycker av den typ som cidern representerar
kan vara motiverade i vissa lägen men hävdar att ett införande av cider och
starkcider inte bör tillåtas för närvarande. Nykterhetsfrämjandet anmärker
i sammanhanget bl. a. följande.

^.f1 ny> läskande äppledryck, vilken på förhand av den stora allmänheten
bedöms som »ofarlig» men som ändå är alkoholhaltig, skulle kunna få en
genomslagskraft bland ungdom väl jämförbar med den som Coca-Cola-drycken
på sin tid erhöll. Den skulle kunna bli ett tonårsmode och därmed den
givna introduktionsdrycken till en lätt alkoholvana — vilket Coca-Colan inte
kunde bli.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund finner utredningens undersökningar
om förutsättningarna för tillverkning och försäljning av alkoholhaltig
cider otillfredsställande och behäftade med stora brister. Sålunda borde
man enligt förbundet ha bättre belyst riskerna för att ciderdryckerna skall
komma att hos ungdomen och bland kvinnorna konkurrera med läskedryckerna
på ett helt annat sätt än maltdryckerna förmår. Förbundet pekar
också på de erfarenheter, som kan hämtas från andra länder i dessa hänseenden,
och understryker behovet av en ingående analys av hithörande problem
mot bakgrunden av dagens nykterhetsläge. Förbundet antar att utredningen,
om den skaffat upplysningar angående alkoholhaltig ciders ogynnsamma
inverkan på nykterhetstillståndet i andra länder (t. ex. Schweiz,
Frankrike, Storbritannien och Väst-Tyskland), säkerligen inte skulle ha
framlagt sitt förslag. Förbundet anför.

Det försök till vetenskaplig underbyggnad av sina förslag om tillverkning
i Sverige av alkoholhaltiga ciderdrycker, som utredningen gjort genom att
låta professor Leonard Goldberg på grundval av en ingående undersökning
bekräfta, att cider med samma alkoholhalter som motsvarande maltdrycker
icke ger annan rusverkan än dessa maltdrycker, saknar enligt Landsförbundets
mening värde som bidrag till den nykterhetspolitiska bedömningen av
en tänkt situation i vårt land med tillgång för ungdomen av även läskedrycksliknande
alkoholdrycker. Risken för ytterligare ökning av alkoholtillvänjningen
bland ungdomen är enligt Landsförbundets mening uppenbar.
Här framstår ett begränsat och påtagligt enskilt näringsintresse i skarp
motsättning till samhällets krav på att inte ytterligare risker och frestelser
skapas för vår ungdom.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning anser all det hade varit önskvärt
att utredningen införskaffat upplysningar om ciderkonsumlionen från sådana
länder där ett utbrett ciderbruk förekommer. Till frågans belysning
har förbundet för sin del därför samlat material från flera länder, som närmare
redovisas i remissyttrandet. Enligt förbundets uppfattning skulle ett
genomförande av utredningens förslag bidraga till en ökning av alkoholskadorna.
Förbundet anför.

De undersökningar som gjorts i utlandet visar, att en utbredd konsumtion
av cider åtminstone med den alkoholstyrka, som starkcidern skulle få, är
förknippad med ett betydande alkoholmissbruk. Påståendet att cidern inte

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1063

kan drickas i större kvantiteter är ohållbart. Det kan troligen sägas om vissa
konsumenter, att de relativt fort får en mättnadskänsla av cider. Men i det
stora hela har man i ciderländerna inte erfarenheten, att den påstådda
»fruktsyrahalten» skulle bromsa konsumtionen. I det föregående har också
anförts en rad konkreta exempel som visar, att konsumtionen i själva verket
kan bli mycket hög. Det verkar vidare, som om själva sättet att dricka
cider medför särskilda risker. Den dricks av många tämligen kontinuerligt
och detta medför en alkoholpåverkan utan avbrott.

Av redogörelserna för ciderfrågan i några olika länder tramgår, att utbredda
cidervanor inte bara orsakar akut missbruk utan också kan skapa
en avsevärd kronisk alkoholism. Bäst synes detta kunna studeras i Schweiz,
där det sedan länge finnes en relativt väl utbyggd alkoholistvård och där man
sålunda har en skärpt uppmärksamhet på alkoholismens yttringar och orsakssammanhang.
Det framgår att cidermissbruket vallar såväl medicinska
som sociala skadeverkningar av stor omfattning. Förutom det starkt traditionsbundna
i cidervanan torde till det utbredda bruket och missbruket bidraga,
att cidern är en billig alkoholhaltig dryck. Det är uppenbart, att cidern
missbrukas och orsakar både medicinska och sociala skadeverkningar
också i andra ciderländer. Särskilt för Storbritanniens del omvittnas, att
vissa cidertyper där i betydande utsträckning användes av ungdom och
också orsakar missbruk bland ungdom.

Vid diskussionerna i ciderfrågan har, uttalar förbundet, såsom något positivt
för ciderns del framhållits att den skulle kunna i viss utsträckning
ersätta utländska viner, i synnerhet lättviner. Det undersökningsmaterial,
som förbundet förfogar över, anses inte ge belägg för att cidern har förmåga
att i smakhänseende konkurrera med vinet. Bland tillfrågade sakkunniga
i Schweiz var det t. ex. en enhällig mening att folk inte går över
från vin till cider, framhåller förbundet.

Det finns, uttalar förbundet vidare, stora möjligheter att variera cidertyperna.
Att den vanliga schweiziska cidern med dess ganska sträva, sura
smak inte passar ungdom och kvinnor särskilt bra anser förbundet ganska
naturligt. I England är emellertid, erinrar förbundet, de sötare typerna vanligast,
och dessa har en betydande marknad bland ungdomar och kvinnor.
Härtill har enligt förbundet inte minst bidragit den kraftiga reklam
som inriktats på dessa grupper. Erfarenheterna visar, anför förbundet sammanfattningsvis,
att cidern kan grundlägga en vana att förtära alkoholdrycker.
De långsiktiga skadliga verkningarna av att införa cider i Sverige
kan därför bli betydande.

Även De kristna samfundens nykterhetsrörelse och Nationaltemplarorden
ställer sig från nykterhetssynpunkt kritiska till förslaget. Nationaltemplarorden
anser de sakkunnigas utredning i frågan vara ytterst bristfälligt genomförd.
För att råda bot mot denna påstådda brist redovisar organisationen
i sitt yttrande material, som organisationen inhämtat från sådana ciderproducerande
länder som Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Väst-Tysk -land och Österrike. Nationaltemplarorden framhåller till en början att de
undersökningar av blodalkoholhalten, som genomförts genom utredningens
försorg, har högst begränsat värde och anför härom följande.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1!)63

I sin bilaga till utredningen omtalar professor Goldberg att lian vid sina
experiment haft tillgång till jäst pressaft från AB Fructus. Denna har sedan
utspätts med tunnsaft så att man erhållit varierande nivåer av alkoholhalt.
Blandningsprodukten har i försöken kallats cider. Under benämningen starkcider
har försök anställts med en produkt från Urshult med en alkoholhalt
på 3,96 viktprocent. Om denna alkoholhalt uppnåtts genom full utjäsning
och spädning eller genom avbruten jäsning anges icke i redogörelsen.
Under alla omständigheter torde det vara klart att dessa båda laboratoriemässigt
framställda jäsningsprodukter högst osannolikt kommer att överensstämma
med i fabriksmässig skala framställd svensk cider och under inga
omständigheter kommer att ha några större likheter med hit importerad
utländsk cider. Och det bör också framhållas att man inte helt utnyttjat
ens den snäva grund, som försökens begränsning till två svenska laboratorieprodukter
inneburit. Sålunda är det svårt att förstå varför starkcideriörsöken
begränsats till en jäsningsprodukt med en alkoholhalt på 3,96 viktprocent,
när man hade tillgång till en jäsningsprodukt, som nådde upp till
den föreslagna övre gränsen 4,5 procent. Dessutom anställdes inga försök
med »cider» framställd efter utredningens billigaste alternativ — den utjästa
pressaftens spädning med vatten. Om dylika försök anställts skulle
sannolikt grunden ryckts undan för de antydningar, som framförts om att
blodalkoholkurvorna vid ciderförtäring skulle förlöpa ännu lägre än vid ölförtäring,
antydningar, som för övrigt med fördel bort lämnas outtalade redan
på grund av undersökningens speciella material och begränsade omfattnmg.

Som motiv för den åt professor Goldberg uppdragna specialundersökningen,
ånger utskänkningsutredningen att man velat utröna om ciderdryckernas
inverkan på den mänskliga organismen vore märkbart större än andia
drycker av motsvarande alkoholhalt. Här har utredningen, synbarligen
mera av en slump, rakat snudda vid ett problem som faktiskt diskuteras i
ciderländerna: Har cidern speciella fysiologiska verkningar som inte enbart
slår i samband med alkoholen. I Storbritannien finns en segt fasthållen folklig
föreställning att cidern i större utsträckning än andra alkoholdrycker
av motsvarande styrka »slår sig på benen». I Tyskland talar man ständigt
om att cidern »köpft schnell» även om de flesta tillskriver detta fenomen
den omständigheten att cidern är ganska alkoholstark.

Skolbarnens efterblivenhet i typiska ciderdistrikt är ofta omvittnad och
bär också blivit föremål för särskilda undersökningar.

Frågan om ciderns eventuella särskilda fysiologiska verkningar kan inte
anses uttömmande besvarad genom att 12 män underkastats enkla blodalkoholkurveundersökningar
på ett laboratorium i Stockholm.

Flertalet av de remissinstanser, som i princip tillstyrker utredningens förslag
i ciderfrågan eller lämnar det utan erinran, har inte närmare berört
1 rågan om beskattningen av ciderdryckerna. Några av dem tar dock upp
trägan till behandling. Sålunda har Sveriges pomologiska förening för sin del
intet att erinra mot utredningens förslag. Föreningen anför.

Beträffande skattesatserna för olika typer av cider har viss modifikation
skott i förhållande till maltdryckerna, och även om sålunda lättcidern föreslagits
en högre beskattning än lättölet bör det som föreningen ser det vara
tillrådligt att åsätta dylik cider samma skatt som gäller för läskedrycker.
Skattesatsen för starkcider har satts lägre än för öl med motsvarande alkoholhalt
men på grund av högre tillverkningskostnader torde starkcidern
likväl komma att betinga ett högre pris än starkölet i handeln.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Lantbruks styr elsen anser, med hänsyn till att ciderdryckerna ställer sig
dyrare i tillverkning och från nykterhetssynpunkt är ofarligare än motsvarande
maltdrycker, det vara motiverat med en lindrigare beskattning av
ciderdryckerna än den utredningen föreslagit. Styrelsen anmärker vidare att
rävaran för ciderframställning kommer att utgöras av svenska äpplen utan
inblandning av socker eller liknande tillsatsmedel och att fruktmust, som
också tillverkas av svenska äpplen, är skattefri. Styrelsen anför i detta
sammanhang.

Under förutsättning att de tre olika cidersorterna kan åsättas ett tillverkarepris
av 60, 55 och 50 öre per 1/3 liter samt med de beräkningsgrunder
i övrigt, som utredningen använt sig av skulle en jämförelse mellan utförsäljningspriserna
för de olika dryckerna per 1/3 liter exklusive glas giva följande
resultat.

Starkcider .............. 109 öre

Cider.................... 85 »

Lättcider ................ 74 »

Jämförelsen visar, att priserna för ciderdrycker med de föreslagna skattesatserna
blir väsentligt högre än för maltdrycker.

Urshultsbygdens fruktintressenters förening framhåller att en förutsättning
för att cidertillverkningen skall bli ett verksamt stöd för den svenska
äppleodlingen är att cidern inte beskattas. Föreningen anför.

I de flesta länder där cidertillverkning sker, är denna dryck ej skattebelagd
utan i skattehänseende jämställd med mustdrycker. Om cidern blir
skattebelagd måste detta främst gå ut över odlarna, som då endast kan erhålla
ett pris av 10—15 öre pr. kg. För att odlarna skall kunna få sina kostnader
för odlingarna täckta fordras ett pris av 25—30 öre pr. kg, då det
gäller, att bland den för industriproduktion avsedda frukten få fram en vara
som fyller kraven för cidertillverkning. En viktig sak i detta sammanhang
är att ciderdrycken inte får bli dyrare i konsumentledet än ölet. Med det
pris som här nämnts för råvaran till cidern, blir denna dyrare än vad som
torde vara fallet för maltdryckerna. För odlarna är det av största betydelse
att ciderfrukten blir så betald att den täcker produktionskostnaden.

Beträffande de särskilda skattesatser, som utredningen föreslagit för de
olika ciderdryckerna, hyser några av de remissinstanser, som i princip accepterar
utredningens förslag i ciderfrågan, en i förhållande till utredningen
avvikande mening. Sålunda framhåller länsstyrelserna i Jämtlands och Kalmar
län ävensom Föreningen Nya systemaktiebolagets distriktschefer och
biträdande intendenter samt Svenska bryggareföreningen att det bör vara
samma skattesats för starkcider som för starköl. Kommerskollegium anser
visserligen att samma skattesats bör gälla för starkcider som för starköl
men hävdar att denna skattesats bör sättas väsentligt lägre än den som nu
gäller för starköl.

Föreningen Skattepliktiga bryggerier, Malt- och läskedrycks förbundet
samt Svensk industriförening anser att fullständig likformighet i fråga
om beskattningen bör råda mellan maltdrycker och ciderdrycker. Sveriges

Starköl .................. 97 öre

Öl .............. 53 »

Lättöl ................... 38 »

Sockerdricka............. 46 »

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

yrkesfruktodlares riksförbund framhåller för sin del att det för ciderdrycker
med en alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent vore önskvärt med en lindrigare
beskattning än den föreslagna.

Av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag i ciderfrågan,
har endast ett par tagit upp frågan om beskattningen av ciderdryckerna till
behandling. Sålunda anser kontrollstijrelsen och Nya systemaktiebolaget att
skatten för starkcider bör vara densamma som för starköl.

Beträffande tullskyddet för ciderdrycker över 1,8 viktprocent anför kontrollstyrelsen.

Tullskyddet på ciderdrycker över 1,8 viktprocent alkohol har av utredningen
föreslagits alltjämt skola vara detsamma som för vin. Detta förslag
kan kontrollstyrelsen icke biträda. Därest ciderdryckerna (bortsett från cider
med mer än 4,5 viktprocent alkohol, vilken alltjämt skall betraktas som
vin) i fortsättningen skall i tillverknings-, försäljnings- och beskattningshänseende
jämställas med resp. läskedrycker, öl och starköl, fordrar konsekvensen,
inte minst ur handelspolitisk synpunkt, att även tullskyddet på
ciderdryckerna blir detsamma som för dessa drycker.

Departementschefen

Cider har i vårt land aldrig tillverkats eller konsumerats i nämnvärd utsträckning.
Sedan gammalt är cider däremot en vanlig dryck i vissa västeuropeiska
länder, bl. a. i England, Frankrike och Schweiz. De i dessa länder
förekommande ciderdryckerna är i hög grad varierande i fråga om såväl
smaktyp som alkoholhalt. Alkoholhalten kan skifta från 0,5 till omkring 8
volymprocent. De alkoholsvagaste sorterna motsvarar sålunda de produkter
som hos oss faller under begreppet alkoholfria drycker. Vanligen har de emellertid
en alkoholhalt av 4—6 volymprocent, motsvarande halten i vårt starköl
eller något högre. Ett karakteristiskt drag har varit och är att ciderkonsumtionen
ofta nått en stor omfattning inom vissa lokalt begränsade områden,
där samtidigt framställningen ofta äger rum vid smärre tillverkningsställen
eller i hemmen, medan den vidare utbredningen av cidern baseras
på större och mera kommersiellt inriktade företag som saluför andra typer
av drycken ägnade att tilltala en allmännare smakinriktning.

Enligt hittills gällande ordning har i vårt land ciderdrycker med en alkoholhalt
av mer än 2,25 volymprocent såväl i tillverknings- och försäljningshänseende
som i fråga om beskattning följt samma bestämmelser som annat
lättvin. Ciderdrycker med en alkoholhalt av högst 2,25 volymprocent
— motsvarande 1,8 viktprocent — har däremot fått tillverkas och försäljas
enligt de regler som gäller för alkoholfria läskedrycker. Beskattningen har
också varit densamma som för dessa drycker.

Från fruktodlarehåll, där man efter den betydande utvidgningen av den
svenska fruktodlingen under kriget varit starkt intresserad av ökade avsättningsmöjligheter
för frukten, har sedan 1940-talets slut flera framställningar
gjorts i syfte att få till stånd lättnader främst i de bestämmelser, som gäller
för de starkare ciderdryckerna d. v. s. de som håller mer än 2,25 volymprocent
alkohol. Därvid har de framställda önskemålen varit att dessa drycker

Ii Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1U63

skulle få tillverkas och säljas enligt de bestämmelser som gäller för maltdrycker
med motsvarande alkoholhalt. Krav på lättnader i beskattningen
har också framförts.

När utskänkningsutredningen nu haft att närmare utreda de med ciderfrågan
sammanhängande spörsmålen, har den kommit till uppfattningen,
att en svensk cidertillverkning visserligen endast i mycket begränsad omfattning
kan väntas bli ett stöd för den yrkesmässiga fruktodlingen i landet.
Den har emellertid å andra sidan inte funnit anledning föreligga att från
nykterhetspolitiska synpunkter motsätta sig vissa lättnader för ciderdryckerna.
Utredningens förslag innebär att ciderdrycker med en alkoholhalt
motsvarande starkölets respektive ölets skulle få tillverkas och säljas enligt
de regler som gäller för dessa drycker. Beskattningen av dessa cidersorter
skulle enligt förslaget i princip utformas på samma sätt som för maltdryckerna
med det undantaget att skattesatsen för starkcider satts till 90 öre per
liter i stället för vid den nivå — 1 krona 41 öre -— som gäller för starköl.

Vid remissbehandlingen har förslaget blivit föremål för delade meningar,
och från många håll har stark oro uttalats för de verkningar i nykterhetshänseende
som tillkomsten av en ny typ alkoholdrycker skulle kunna medföra.

Ett ställningstagande till frågan om en liberalisering av villkoren för framställning
och försäljning av ciderdrycker måste givetvis — såsom också
framhållits vid olika tillfällen då frågan tidigare varit aktuell —- i alldeles
avgörande utsträckning ske från nykterhetspolitiska utgångspunkter. Frågan
om eventuella åtgärder för främjande av fruktodlingens avsättningsmöjligheter
måste prövas och avgöras i annat sammanhang. Det må här
endast anmärkas att motsatta uppfattningar nu liksom tidigare uttalats om
möjligheterna att genom cidertillverkning i mer avsevärd grad förbättra
fruktodlarnas avsättningsvillkor. Till de många obekanta faktorerna hör
bland annat frågan vilken roll import av exempelvis fruktextrakt på den
svenska marknaden skulle få.

När det sedan gäller att från nykterhetssynpunkt ta ställning till den föreliggande
frågan, måste det konstateras, att den nu genomförda utredningen
lämnat bidrag av stort värde för bedömningen. Av de undersökningar,
som på utredningens uppdrag utförts av professorn Leonard Goldberg, synes
— även om vissa reservationer måste göras med hänsyn till det relativt begränsade
undersökningsmaterialet — framgå, att ciderdryckerna till sin
verkan i stort sett inte skiljer sig från maltdryckerna. Värdefullt material
till frågans belysning har också framkommit vid remissbehandlingen, inte
minst rörande förhållandena i de länder där cidern sedan gammalt haft en
ej obetydlig andel i alkoholkonsumtionen.

Trots att åtskilligt utredningsmaterial sålunda nu är tillgängligt, måste
en bedömning av verkningarna i nykterhetshänseende av ciderns införande
på den svenska marknaden alltjämt till väsentlig del bygga på antaganden.
Man har sålunda inte någon närmare kännedom om vilka typer av ciderdrycker,
som skulle komma att saluföras. Självfallet vet man än mindre om

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

163

hur dessa drycker skulle mottagas av allmänheten och hur konsumtionen på
längre sikt skulle utvecklas. Vad som synes vara obestridligt är däremot att
stor risk finns för att införandet av en helt ny typ av alkoholdryck skulle
bidraga till en ökad alkoholkonsumtion och sprida alkoholvanorna till nya
grupper främst bland ungdomen. I detta sammanhang må anmärkas att de
tidigare redovisade erfarenheterna från andra länder tyder på att ciderns
förmåga att konkurrera med de egentliga vinerna är förhållandevis begränsad
och på att farhågorna för att cidern skulle i viss mån tränga ut de alkoholfria
läskedryckerna inte utan vidare kan avvisas. Hur stora de nu antydda
riskerna är kan man självfallet i dag inte bedöma. Det förhållandet
att de föreligger måste emellertid inge betänkligheter mot åtgärder av nu
ifrågasatt art. Då härtill kommer att det aktuella nykterhetspolitiska läget
— såsom jag tidigare haft anledning att närmare belysa — är ägnat att inge
bekymmer och särskilt med hänsyn till att alkoholmissbruket bland ungdomen
intar en så central ställning i det aktuella problemkomplexet, har
jag blivit övertygad om att en liberalisering av bestämmelserna på ciderområdet
inte nu är tillrådlig. Jag finner mig därför böra avstyrka utskänkningsutredningens
förslag i denna fråga.

VI. Ansvarsbestämmelser m. m.

Gällande ordning

Straffbestämmelser. Rff:s straffbestämmelser finns, såvitt nu är i fråga,
intagna i 80 § 1 mom., som är huvudbestämmelsen, samt i 81, 83 och 85 §§.

Enligt 80 § 1 mom. straffas den, som säljer rusdrycker utan att äga rätt
därtill eller överskrider sådan rätt, för olovlig försäljning med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall straff dock inte utdömas.
Är brottet grovt kan straffet enligt samma lagrum sättas till fängelse
i högst ett år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om försäljningen bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.

Bortsett från en rent formell ändring år 1961 erhöll 80 § 1 mom. sin nuvarande
lydelse genom förordning den 24 maj 1957 (nr 212). Tidigare föreskrevs
dagsböter som normalstraff, medan straffet för grovt brott var dagsböter,
minst trettio, eller fängelse i högst ett år. Vid bedömande huruvida
brottet var grovt skulle särskilt beaktas bl. a. om försäljningen bedrivits i
större omfattning eller yrkesmässigt eller skett till underårig.

Olovligt innehav av rusdrycker är straffbelagt i 80 § 2 mom. Rff. Enligt
detta stadgande skall sålunda den, som innehar rusdrycker i uppenbart syfte
att olovligen försälja dem, straffas med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

1 20 § första stycket Rff stadgas förbud mot att såsom ombud eller på
därmed jämförligt sätt med anskaffande av rusdrycker tillhandagå den,
som kan antagas inte ha fyllt ljugoett år eller missbruka alkoholhaltiga

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

drycker eller vara berörd av sådana drycker eller annat berusningsmedel.
Jämlikt 81 § 1 mom. första stycket bestraffas brott mot 20 § första stycket
Rff såsom olovlig försäljning enligt bestämmelserna i 80 § samma förordning.
Såsom olovlig försäljning enligt 80 § 1 mom. bestraffas även viss försäljning
och anskaffande av teknisk sprit enligt 9 § och 10 § 2 mom. förordningen
den 26 maj 1961 om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat.

Försäljning av rusdrycker på restauranger och andra utskänkningsställen
i annan form än genom utskänkning är förbjuden. I 3 § Rff finns nämligen
förbud stadgat mot all försäljning av rusdrycker, vartill rätt ej föreligger
enligt Rff. Detaljhandel får enligt förordningen ske antingen genom
utminutering, vartill endast detaljhandelsbolaget äger rätt, eller genom
utskänkning. Rätt att bedriva utskänkning innebär rätt att sälja till
förtäring på stället. Annan försäljning av rusdrycker på utskänkningsställe
strider mot försäljningsförbudet i 3 § Rff. Överträdelse av detta förbud bestraffas
enligt 80 § 1 mom. Under försäljning inbegripes enligt 3 § Rff allt
tillhandahållande mot ersättning. Utlåning av rusdrycker är däremot inte
straffbelagd.

Enligt 55 § Rff får den som handhar utskänkning eller den som är anställd
hos honom inte tillåta att rusdrycker, som sålts på utskänkningsstället,
medföres därifrån. Förseelse mot detta stadgande straffas enligt 85 § med
dagsböter. 55 § Rff stadgar också förbud för gäst att medföra utskänkt rusdryck
från utskänkningsstället. Överträdelse av detta förbud kan enligt 83 §
medföra böter, högst etthundra kronor.

Anmärkas må i detta sammanhang att Rff ger möjlighet att även på administrativ
väg komma till rätta med den som bryter mot bestämmelserna
för utskänkning. I sådana fall äger nämligen intendenten för utskänkningsärenden
enligt 43 § Rff tillhålla rättighetsinnehavaren att vidtaga rättelse.
Intendenten kan också hos länsstyrelsen hemställa om förklaring att
överlåtelseavtalet skall upphöra att gälla eller, om så finnes lämpligt med
hänsyn till särskilda förhållanden, att länsstyrelsen meddelar särskilda föreskrifter
rörande utskänkningen.

Bestämmelser om förverkande m. m. Bestämmelser om förverkande av rusdrycker
meddelas i åtskilliga författningar.

I Rff föreskrives förverkande av rusdrycker jämte kärl och emballage i
samband med olovlig rusdrycksförsäljning och olovligt innehav av rusdrycker
(80 § 3 mom.) samt vid olovligt tillhandagående med anskaffande av
rusdrycker (81 § 1 mom. andra stycket). Med sålunda förverkade rusdrycker
skall enligt 90 § 2 mom. första stycket förfaras på följande sätt. Rusdrycker
i försäljningsdugligt skick skall hembjudas till detalj handelsbolaget
eller partihandelsbolaget. Kan dryckerna på grund av sin beskaffenhet
inte tillhandahållas allmänheten, skall de hembjudas till partihandelsbolaget.
Bolag, till vilket rusdrycker sålunda hembjuds, är skyldigt att till skäligt
pris inköpa den hembjudna varan. Är emellertid värdet så litet, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

105

inte kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras
i stället för att hembjndas till detaljhandels- respektive partihandelsbolaget.

Bestämmelser om förverkande finns vidare i 9 § lagen den 30 juni 1960
om straff för varusmuggling. Där stadgas förverkande av gods jämte emballage
och förvaringskärl, som varit föremål för smuggling eller smugglingsförsök.
Dessa regler gäller enligt 2 § lagen den 30 juni 1960 om förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker även sådana spritdrycker som införts
i strid mot bestämmelserna i denna lag.

Enligt 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. skall sådana drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas
hos bl. a. den som gör sig skyldig till fylleri eller rattfylleri, vara förverkade,
om ej särskilda skäl är däremot.

Vidare gäller enligt 63 § lagen om nykterhetsvård att polisman får omhänderta
alkoholhaltiga drycker, vilka påträffas hos den som enligt samma
lag är underkastad föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana drycker.
Samma befogenhet tillkommer föreståndare för allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare i fråga om alkoholhaltiga drycker, som ankommer till
eller påträffas hos den som är intagen på anstalten.

I samtliga nu angivna fall gäller beträffande förfarandet med de förverkade
respektive omhändertagna rusdryckerna 90 § 2 mom. första stycket
Rff. Enligt andra stycket i detta moment skall samma förfarande tillämpas
beträffande rusdrycker, som inte förklarats förverkade men som skall säljas
på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Slutligen må nämnas att enligt 27 kap. 10 § rättegångsbalken beslagtagen
egendom skall vårdas väl och noggrann tillsyn skall hållas över att egendomen
inte förbytes eller förändras eller att på annat sätt missbruk sker
med densamma.

Förslag och remissyttranden

I sin inledningsvis omnämnda framställning förordar riksåklagarämbetet
ali straffet för grov olovlig rusdrycksförsäljning
skärpes genom att straffskalan ulsträckes att omfatta straffarbete. Som motivering
för sin hemställan hänvisar ämbetet till vad som anförts i en skrivelse
från åklagarmyndigheten i Göteborg. I denna skrivelse uttalas bl. a.
följande.

I Göteborg har den olovliga rusdrycksförsäljningen tagit sådana proportioner
att den för samtliga berörda myndigheter blivit ett problem, som för
närvarande svårligen kan bemästras. Detta så mycket mera som några möjligheter
att på utredningsstadiet omhändertaga yrkeslangare, som fortsätter
sin brottsliga verksamhet, normalt icke förefinnes. Enligt statistiska redogörelser
ligger över 45 % av samtliga i landet avdömda mål på detta område
i Göteborg.

Av dom den 3 maj 1961 av hovrätten för Västra Sverige framgår, att cn
person dömts för bl. a. grova olovliga rusdrycksförsäljningar till det i 88 §
ovannämnda förordning bestämda straffmaximum fängelse i två år. Nu

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

föreligger misstanke mot henne för ett flertal dylika försäljningar begångna
ett par dagar innan huvudförhandlingen i hovrätten samt en sådan försäljning
i mitten av maj månad detta år. Skulle åtalen för dessa nya brott
bifallas av härvarande rådhusrätt föreligger antingen en s. k. 4: 3-situation,
varigenom hovrättens ovanstående dom undanröjes och den dömdes
brottsliga verksamhet, som är under prövning, bedömes i ett sammanhang,
vid vilket förhållande regeln om straffmaximum såvitt jag kan se måste
tillämpas, eller också kommer 4 kap. 4 § strafflagen att tillämpas på verkställighetsstadiet
något som principiellt icke synes kunna leda till annat
resultat än att den dömde tvingas avtjäna fängelse i två år. Någon möjlighet
att tvångsmässigt avhålla den dömde från brottslig verksamhet eller att
döma till högre straff torde således icke finnas. Den dömde kan fortsätta
sin hantering utan risk för vidare påföljd intill dess straffet börjar verkställas.
Situationen har enligt mitt förmenande blivit helt orimlig — detta
så mycket mer som hennes möjligheter att ytterligare skjuta på straffverkställigheten
ännu icke äro uttömda. Myndigheternas strävanden att stävja
hennes asociala beteende har blivit helt illusoriska.

Av de i ärendet hörda remissinstanserna har kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
1961 års nykterhetslagkommitté och Nya systemaktiebolaget tillstyrkt
framställningen, medan utredningen rörande specialstraffrätten ställt
sig avvisande.

I yttrandet från kontrollstyrelsen framhålles att spritlangningen kraftigt
ökat i omfattning under de senare åren. Antalet domar för olovlig försäljning
av rusdrycker och olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana
drycker har — efter en minskning från 700 år 1954 till 260 år 1956
— därefter varit stadigt stigande. Sålunda var antalet domar 500 år 1957,
760 år 1958, 1 300 år 1959, 1 640 år 1960 och 1 980 år 1961. Denna kraftiga
stegring får enligt styrelsens uppfattning anses återspegla en tilltagande
aktivitet inom den illegala rusdryckshanteringen. Enligt styrelsens mening
föreligger ett orsakssammanhang mellan den illegala försäljningen och det
växande ungdomsfylleriet.

Styrelsen erinrar i övrigt om att den tidigare i olika sammanhang föreslagit
åtgärder mot langning och liknande verksamhet. Behovet av sådana
åtgärder framträder, betonar styrelsen, med alldeles särskild styrka i dagens
nykterhetspolitiska läge. Ett genomförande av riksåklagarämbetets
framställning om skärpt straff för grov olovlig rusdrvcksförsäljning måste
därför, uttalar styrelsen, anses angeläget. Det saknas enligt styrelsens mening
anledning att bedöma illegal rusdrvcksförsäljning mildare än olovlig
sprittillverkning, för vilken maximistraffet är straffarbete i högst två år.

Även enligt socialstyrelsens mening är den nu föreslagna straffskärpningen
av behovet påkallad.

Enligt vad Nya systemaktiebolaget anför synes nuvarande straffsats för
langningsbrott åtminstone i vissa fall inte vara tillräcklig för att utgöra en
effektiv spärr mot langningen. Bolaget finner det därför önskvärt att överväga
alla förslag, som innebär att missbrukare och ungdomar får svårare
att komma åt rusdrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr S2 år 1963

167

1961 års nykterhctslagkommitté framhåller för sin del till en början att
frågan, om straffarbete bör införas som påföljd för grov olovlig rusdrycksförsäljning,
hittills framstått som tveksam, eftersom brottet åtminstone
formellt endast består i överträdelse av monopolbestämmelser. Dessa bestämmelser
har visserligen, påpekar kommittén, ett socialt syfte, men de
framträder inte med anspråk på att utgöra ett effektivt hinder för ungdom
och missbrukare att komma åt rusdrycker. Kommittén erinrar i detta sammanhang
om att under motbokstiden svårare straff än fängelse inte kunde
ådömas för olovlig försäljning. Från etisk synpunkt finner kommittén emellertid
den yrkesmässiga langningen till ungdomar och missbrukare djupt
förkastlig. Kommittén anför.

Den oroväckande ansvällningen av langningsbrotten alltsedan 1956 —
som föranlett skärpningar av straffbestämmelserna 1957 och 1961 —- innebär
också ett tungt vägande skäl för att med särskild energi ingripa mot
denna art av brottslighet. Det i remisshandlingarna behandlade fallet pekar
vidare på att den nuvarande straffsatsen i vissa fall framstått som otillräcklig.
Några tendenser till minskning av langningsverksamheten kan inte
förmärkas. Tvärtom tyder vissa tecken från senaste tid på att spritlangningen
tager alltmer elakartade former.

Kommittén tillägger att ett genomförande av dess förslag om skärpta
regler för rusdrycksinköp kan befaras öka efterfrågan på langarsprit och
medföra ökade förtjänstmöjligheter i den illegala hanteringen, även om
man kan förutsätta att det också för langarna blir svårare att anskaffa rusdrycker.
I ett sådant läge är det enligt kommitténs mening angeläget att
spritlangning kan beivras med kraft. Kommittén anför.

Viktigast härvidlag blir utan tvivel vilka resurser polisen kan insätta.
Det torde emellertid icke bli betydelselöst om straffarbete införes i skalan
för grova fall. En särskild fördel med den föreslagna skärpningen av straffsatsen
är, att häktning i extrema fall kan tillgripas för att hindra en åtalad
att fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Enligt vad utredningen rörande specialstraffrätten anser bör avgörande
för frågan om höjning av straffmaximum vara, om brottet bedömes vara
av så allvarlig art att det i grova fall och vid upprepad brottslighet bör förskylla
högre straff än som är möjligt att utdöma inom nu gällande strafflatituder.
I

I sitt nyss redovisade yttrande över riksåklagarämbetets framställning
har utredningen rörande specialstraffrätten även tagit upp frågan om
brotts kon k urrens vid olovlig försäljning. Utredningen
erinrar inledningsvis om alt i Rff:s ansvarsbestämmelser tidigare ingått ett
stadgande (88 §), enligt vilket -— i fall då någon fortsatte sitt brottsliga förfarande
under tid då han var ställd under åtal — som särskilt brott skulle
anses vad han före varje åtal förbrutit. För brotten gemensamt ådömt fängelsestraff
fick enligt denna regel inte överstiga två år.

När det gäller att bedöma konsekvenserna av upphävandet av nyssnämnda
lagrum, föreligger enligt utredningens mening tre möjliga tolkningsalternativ.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

I de två första alternativen förutsattes att olovlig rusdrycksförsäljning
är ett s. k. kollektivdelikt, d. v. s. att flera sådana försäljningar i vissa fall
betraktas som ett enda brott. Enligt det ena av dessa båda alternativ kan
upphävandet av 88 § Rff ha inneburit att nytt brott fortfarande anses föreligga,
då olovlig rusdrycksförsäljning begås efter åtal för tidigare brott.
Enligt det andra av dessa alternativ skulle såsom nytt brott betraktas blott
gärningar, som begås efter dom för tidigare gärningar. Upphävandet av 88
§ Rff skulle med denna senare tolkning ha inneburit att all olovlig försäljning,
som ligger i tiden före en dom, alltid betraktas som ett brott.

Enligt det tredje alternativet, åter, skulle olovlig rusdrycksförsäljning
inte längre betraktas som ett kollektivdelikt utan varje försäljning utgöra
ett brott för sig. En sådan lösning synes enligt utredningen sakligt ha fog
för sig.

Utredningen påpekar emellertid att valet mellan de tre antydda tolkningsalternativen
är vanskligt utan stöd av lagstiftaren. Om straffbestämmelserna
i Rff ändras, skulle det därför enligt utredningens åsikt vara synnerligen
önskvärt, att i samband därmed i någon form — helst genom en justering
av lagtexten — klargjordes hur konkurrensfrågorna vid utmätandet
av straff för olovlig rusdrycksförsäljning skall lösas.

Även 1961 års mjkterhetslagkommitté behandlar detta problem i sitt yttrande
över riksåklagarämbetets framställning. Därvid framlägger kommittén
förslag till ändring av 80 § 1 mom. tredje stycket Rff. I sitt yttrande erinrar
kommittén till en början om att i praxis tvekan synes ha uppkommit huruvida
varje olovlig försäljning skall anses som särskilt brott eller flera försäljningar
skall tillsammans betraktas som ett enda brott. Kommittén gör härvidlag
följande anmärkningar.

Den ståndpunkt som intages härvidlag får betydelse vid tillämpning av
strafflagens konkurrensregler. Ännu betydelsefullare är måhända, att utgången
blir olika i det fallet att en langare dömts för två olovliga försäljningar
och det sedan upptäckes att han gjort sig skyldig till ytterligare försäljningar
begångna under tiden mellan det första brottet och delgivningen av
stämning i det redan avdömda malet. Anses varje försäljning som ett särskilt
brott, kan de senare upptäckta försäljningarna atalas och bestraffas i
ordning. Betraktar man däremot den olovliga försälj ningsverksamhet som bedrivits
under viss tidsperiod som ett enda brott, gar langaren fri flan straff
för de senare upptäckta brotten på grund av reglerna om res judicata. En
hovrätt har nyligen av här återgivna skäl avvisat ett åtal för en olovlig försäljning,
för vilken den åtalade fällts till ansvar i underrätten (SvJT 1960
ref. s. 74), en utgång som från materiell synpunkt givetvis är otillfredsställande.

Det sagda ger enligt kommitténs mening vid handen att straffbestämmelserna
i Rff i deras nuvarande utformning inte är tillfredsställande. Kommittén
finner visserligen inte ordalagen i 80 § 1 mom. första stycket — där det
talas om den som säljer rusdrycker utan att äga rätt därtill eller överskrider
sådan rätt — ge stöd för åsikten att flera olovliga försäljningar skulle utgöra
ett enda brott. Däremot anser kommittén att avfattningen av 80 § 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

169

tredje stycket, där det sägs att vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt
skall beaktas om försäljningen skett i större omfattning eller yrkesmässigt,
liksom stadgandet i den nu upphävda 88 § skulle kunna åberopas
som belägg för en sådan åsikt.

Under hänvisning till det nu anförda föreslår kommittén en sådan avfattning
av 80 § 1 mom. tredje stycket Rff, att vid bedömande huruvida brottet
är grovt särskilt skall beaktas om gärningen utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.

Nykterhetslagkommitténs förslag har, som nämnts i inledningen, gjorts
till föremål för särskild remissbehandling. Förslaget har därvid i princip
tillstyrkts av samtliga remissinstanser. Utredningen rörande specialstraffrätten
har dock i sitt yttrande uttryckt viss tvekan huruvida avfattningen
av förslaget ger klart uttryck åt det eftersträvade syftet. Någon invändning
mot utformningen har dock inte gjorts. Samma ståndpunkt intar statsåklagaren
i Malmö. Vidare har kontrollstyrelsen menat att man bör beakta bestämmelserna
om grovt brott även i vissa andra författningar.

Riksåklagarämbetet finner att kommitténs förslag ger tillräckligt klart uttryck
för att brottet inte skall betraktas som kollektivdelikt. Ämbetet anmärker
dock att i den föreslagna bestämmelsen om grovt brott inte anges det fall,
då en enda försäljning av stor omfattning föreligger. Enligt ämbetets mening
torde en sådan försäljning emellertid vanligen böra bedömas som grovt brott,
även om särskild föreskrift härom inte lämnas i författningstexten.

Förslaget tillstyrkes också av Nya systemaktiebolaget, som bl. a. anför följande.

Det kan inte anses tillfredsställande, om domstolarna skulle anse, att nuvarande
utformning av straffbestämmelserna i Rff skall innebära, att den
olovliga försäljningsverksamhet, som bedrivits under viss tidsperiod, bör
betraktas som ett enda brott. Detta medför, att om det sedermera upptäcktes,
att en langare, som dömts för två olovliga försäljningar, gjort sig skyldig
till ytterligare försäljningar begångna under tiden mellan tidigare omnämnda
brott, så går han fri från straff för de senare upptäckta brotten.

Utredningen rörande specialstraffrätten utvecklar i sitt yttrande de tankegångar,
som framkommit redan i utredningens yttrande över riksåklagarämbetets
framställning, och anför.

Det torde förhålla sig så, att varje försäljning i allmänhet utgör en så självständig
och lätt särskilj bar företeelse att det leder till både otillfredsställande
och konstlade resultat, om man låter en person gå fri från straff för vissa
försäljningar endast därför att han redan dömts för likartat handlande vid
helt andra tillfällen. Varken hänsyn till rättssäkerheten eller några andra
särskilt beaktansvärda skäl torde egentligen tala för att olovlig rusdrycksförsäljning
alltjämt skall betraktas som ett kollektivdelikt. Tvärtom synes ett
bedömande av varje försäljning som ett särskilt brott ligga helt i linje med
de allmänna tendenser till ett mera kraftfullt ingripande mot langning, som
på senare tid gjort sig gällande.

Utredningen finner det emellertid tveksamt, om den av nykterhetslagkoinmittén
föreslagna avfattningen ger ett alldeles klart uttryck för vad man åsyf6t
Hihanij till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

tar. Doktrin och rättspraxis har, påpekas det, visat en tendens att anta kollekthdelikt
i de fall, då förhöjt straff avses skola inträda för upprepade
brottsliga handlingar och detta anges genom t. ex. uttrycken »vanemässigt»
eller »yrkesmässigt». I sådana fall har erforderligt straff ansetts kunna utmätas
för hela den upprepade brottsligheten utan anlitande av strafflagens
konkurrensregler. Att finna en formulering, som fullständigt klart ger uttryck
för ett avståndstagande från denna tolkningstendens, är dock inte lätt,
framhåller utredningen. Emellertid skulle -— om kommitténs förslag genomföres
— vad som förekommit i ärendet enligt utredningens uppfattning ge
de rättstillämpande myndigheterna klart belägg för att lagstiftaren velat
frånkänna olovlig rusdrycksförsäljning karaktären av kollektivdelikt.

Statsåklagaren i Malmö ifrågasätter om det inte kan ytterligare understrykas,
att varje försäljning bör bedömas som ett särskilt brott, genom att även
80 § 1 mom. första stycket Rff ändras så att orden »Den som säljer rusdrycker
utan att äga rätt därtill» utbytes mot »Den som till annan säljer rusdrycker
utan att äga rätt därtill».

Kontrollstgrelsen, slutligen, påpekar att man i detta sammanhang också
bör beakta bestämmelserna om grovt brott i 32 § 1 mom. andra stycket Öff,
i 7 § 1 mom. tredje stycket förordningen om tillverkning av sprit och vin
samt i 9 § andra stycket förordningen den 27 maj 1960 om tillverkning och
beskattning av malt- och läskedrycker.

I sitt yttrande över riksåklagarämbetets tidigare berörda framställning har
utredningen rörande specialstraffrätten påpekat att vid sidan av straff även
förverkande av vinning är en tänkbar sanktion mot olovlig rusdrycksförsäljning.
Enligt utredningens uppfattning kan det knappast riktas
principiella erinringar mot att man — efter mönster i 2 kap. 16 § andra stycket
strafflagen —- i Rff inför ett stadgande, som gör det möjligt att förverka
vinning av olovlig rusdrycksförsäljning. Det skulle emellertid i detta fall,
framhåller utredningen, av praktiska skäl möjligen vara motiverat att utforma
en sådan regel så, att förverkande får avse inte endast vinningen utan
värdet av hela det vederlag, som utgått vid försäljningen. Utredningen finner
det dock ovisst om en förverkanderegel av det antydda slaget i praktiken
skulle få mera väsentlig betydelse vid bekämpandet av spritlangningen.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna del tillstyrkts i
huvudsak, även om i några fall tvekan uttalats om betydelsen av den föreslagna
förverkanderegeln. Vad angår bestämmelsernas utformning har det
stora flertalet remissinstanser ansett, att det bör överlåtas åt domstolarna
att avgöra om och i vilken utsträckning förverkande bör ske.

Riksåklagarämbetet framhåller att ett stadgande, som möjliggör konfiskation
av vinning vid olovlig rusdrycksförsäljning, enligt ämbetets mening
kan få viss betydelse i kampen mot den yrkesmässiga spritlangningen. Ämbetet
anser att det, såsom utredningen antytt, av praktiska skäl torde bli
nödvändigt att låta förverkandepåföljden anknyta till det vederlag säljaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

171

uppburit. Detta kan emellertid i vissa fall, påpekar ämbetet, leda till obilliga
resultat. För att undvika detta och möjliggöra att förverkandepåföljden som
regel begränsas till vad som efter uppskattning kan antagas motsvara vinningen
bör bestämmelsen enligt riksåklagarämbetets mening utformas så,
att domstolen efter vad som anses skäligt kan förklara vederlag för olovligen
försålda rusdrycker förverkat.

Statsåklagaren i Göteborg anför bl. a. följande.

Erfarenheterna från detta slag av brott utvisa, att de i hög grad kommit
till stånd för att förbättra säljarens ekonomi. Ofta börjar den olovliga hanteringen
med att säljaren inköper en relativt liten kvantitet rusdrycker för
att, sedan dessa försålts, med de erhållna medlen inköpa en häremot svarande
större kvantitet. För att förhindra ett sådant förfaringssätt vore det lyckligast
om icke blott vinningen utan hela vederlaget av den olovliga försäljningen
kunde förverkas. För sistnämnda utformning av förverkandebestämmelsen
talar att förverkande kan ske av de rusdrycker, som äro avsedda för
försäljning. Säljaren skulle då drabbas av samma ekonomiska förlust vare
sig han hunnit sälja sitt lager eller ej.

Statsåklagaren framhåller att en förverkanderegel av nu ifrågavarande art
enligt hans förmenande skulle få väsentlig betydelse i kampen mot den olovliga
rusdrycksförsäljningen.

Även Nya systemaktiebolaget anser det önskvärt att överväga alla förslag,
som innebär att ungdomar och missbrukare får svårare att komma åt rusdrycker,
och tillstyrker därför i princip utredningens förslag. Bolaget påpekar
dock att en undantagslös lagbestämmelse med det av utredningen föreslagna
innehållet skulle kunna medföra en dubbel konfiskation i sådana fall,
då varan redan kan ha beslagtagits och förverkats hos köparen. Skulle fråga
uppkomma om att hos köpare förverka rusdrycker, för vilka langaren samtidigt
fått avstå från vederlaget, synes det enligt bolagets mening rimligt, att
domstolen får möjlighet att underlåta förverkande av de hos köparen beslagtagna
varorna.

1961 års nykterhetslagkommitté ifrågasätter i och för sig, om behov finns
av att införa ytterligare en förverkandepåföljd vid olovlig rusdrycksförsäljning.
Kommittén anför.

Förverkandebestämmelserna i Rff tar sedan gammalt uteslutande sikte
på att oskadliggöra varor, som användes i illegal hantering. Härvidlag har
man emellertid gått ganska långt. Hos försäljaren skall hans lager av för
försäljning avsedda drycker i regel förklaras förverkat — en påföljd, som
ofta nog är betydligt mera kännbar än ett förverkande av den vinning han
haft av försäljningstransaktioner, om vilka han kan överbevisas.

Kommittén anser att, om ytterligare en förverkandepåföljd införes, denna
bör avse hela det vederlag säljaren uppburit. Vidare bör förverkandebestämmelserna
enligt kommitténs mening utformas så, att domstolarna får möjlighet
att efter fri prövning förklara vederlaget förverkat. Kommittén anför.

Tydligt är, alt om den ifrågasatta förverkandepåföljden skulle bli det normala,
en och samma olovliga försäljning ofta skulle medföra en hel serie
förverkandepåföljder avseende vederlaget, säljarens lager och till äventyrs

172

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 82 år 1963

även den försålda varan. Enligt nykterhetslagkommitténs mening måste
man ställa sig tveksam inför en sådan ordning. Däremot skulle ett förverkande
av vederlaget i och för sig kunna te sig motiverat i särskilda fall,
exempelvis då något lager icke kunnat anträffas hos säljaren och den sålda
varan inte finnes kvar, likaså i fall då förverkande av säljarens lager är uteslutet,
därför att säljaren äger rätt att sälja rusdrycker, såsom fallet är då
den olovliga försäljningen innebär ett överskridande av utskänkningsrätt.

Kontrollstyrelsen ansluter sig till den utformning av bestämmelsen, som
sålunda föreslagits av nykterhetslagkommittén. Styrelsen anser visserligen
att värdet av den regel utredningen rörande specialstraffrätten föreslagit
troligen blir ringa på grund av svårigheter vid tillämpningen. Eftersom det
enligt styrelsens mening -— med hänsyn till alkoholmissbruket bland ungdom
-— är angeläget att söka på olika vägar bekämpa langningen, bör man
dock, anser styrelsen, överväga åtgärder av ifrågasatt art.

Statsåklagaren i Malmö förordar för sin del att domstolarna ges möjlighet
förklara vederlag förverkat då fråga är om langning som skett i större omfattning
eller yrkesmässigt.

Förslag om förenklingar av förfarandet med beslagtagna
eller omhändertagna rusdrycker har, såsom framgår av inledningen,
framlagts av poliskammaren i Göteborg samt av Stockholms
stads rätts- och polis dir ek tion. De har därvid hemställt om erforderliga författningsändringar.

De remissmyndigheter, som yttrat sig över framställningarna, har framhållit
behovet av ändring i de nuvarande bestämmelserna. Dessa medför
nämligen enligt remissmyndigheternas uppfattning, att förfarandet med försäljning
och redovisning av förverkade och eljest omhändertagna rusdrycker
blir alltför arbets- och kostnadskrävande.

Poliskammaren i Göteborg har i sin framställning anhållit om sådan
ändring av 90 § 2 mom. Rff att rusdrycker, som förklarats förverkade, utan
undantag skall få förstöras. I framställningen påpekas att det nuvarande
förfarandet med sådana rusdrycker orsakar stora kostnader. I Göteborg beräknas
dessa uppgå till 7 850 kronor årligen, varav endast 550 kronor hänför
sig till transporter. Av totalbeloppet kan vidare kostnaderna för spritdrycker
i obruten förpackning beräknas till 3 438 kronor. Mot dessa siffror
bör, påpekar poliskammaren vidare, ställas inkomsterna av de rusdrycker,
som säljes till partihandelsbolaget i obruten förpackning. Dessa inkomster
uppgår till omkring 2 200 kronor årligen, motsvarande 1 krona 55 öre per
liter.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion har för sin del hemställt om
sådana författningsändringar att innehållet i brutna spritbuteljer, som påträffats
hos för fylleri gripna personer eller omhändertagits enligt 63 § lagen
om nykterhetsvård, omedelbart får förstöras samt att innehållet i obrutna
och oskadade buteljer omedelbart får säljas till Nya systemaktiebolaget.
I de fall, då en för fylleri misstänkt frikänts eller åklagare avskrivit målet,

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 11)63

bör enligt förslaget i princip spritens ägare i förekommande fall erhålla
ekonomisk kompensation. Sådan kompensation föreslås dock av praktiska
skäl inte skola utgå, när fråga är om brutna buteljer. Direktionen har, framhålles
det, begränsat förslaget på det nu angivna sättet under hänvisning
till att i Stockholm huvuddelen av ärendena om förverkande av sprit hänlör
sig till de av förslaget berörda kategorierna. Direktionens förslag grundas
på ett av direktionens hittegodskommitté avgivet betänkande.

Det förslag, som framlagts av poliskammaren i Göteborg, har vid remissbehandlingen
tillstyrkts av Aktiebolaget Vin- & spritcentralen och av länsstyrelsen
i Malmöhus län. I något modifierad form har det godtagits av Nya
systemaktiebolaget liksom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt
Västernorrlands län. Dessa remissinstanser föreslår sålunda att större, oskadade
partier rusdrycker inte skall förstöras utan liksom hittills hembjudas
för försäljning till detaljhandelsbolaget eller partihandelsbolaget. Riksåklagarämbetet
och generaltullstyrelsen föreslår att försäljning av varor skall
ske endast i sådana fall då inkomsten kan antas täcka inte bara, såsom nu,
transportkostnaderna utan alla kostnader som föranledes av försäljningen.

Förslaget från Stockholms stads rätts- och polisdirektion har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet
och utredningen rörande specialstraffrätten. Kontrollstyrelsen har
dock föreslagit att det förenklade förfarandet bör få tillämpas även i andra
fall, då rusdrycker beslagtagits. Överståthållarämbetet intar en liknande
ståndpunkt. Vissa detaljfrågor i anslutning till direktionens förslag har av
en del remissmyndigheter upptagits till särskild behandling. Sålunda har
statsåklagaren i Stockholm framhållit att ett särskilt förverkandebeslut inte
kan undvaras. Enligt hans mening bör sådant beslut ankomma på polismyndighet.
Vidare har Nya systemaktiebolaget och överståthållarämbetet
framfört betänkligheter mot förslaget att ersättning vid frikännande inte
skall utgå för rusdrycker i brutna buteljer.

Av de remissinstanser, som förordar förslaget av poliskammaren i Göteborg,
förklarar sig Aktiebolaget Vin- & spritcentralen inte ha något att erinra
mot förslaget under förutsättning att förbrutna varor förstörs hos polisen
under betryggande kontroll.

Generaltullstyrelsen anser att rusdrycker, som befinner sig i försäljningsdugligt
skick, bör mot ersättning överlämnas direkt till detaljhandelsbolaget
utan omgång över partihandelsbolaget.

Vad åter angår de instanser, som närmast anslutit sig till förslaget från
Stockholms stads rätts- och polisdirektion, förklarar överståthållarämbetet
att ett genomförande av förslaget visserligen skulle medföra viss inkomstminskning
för statsverket men att denna minskning dock avsevärt skulle
understiga besparingarna med det förenklade förfarandet, särskilt för polismyndigheterna.

Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller alt, även om vissa

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

principiella invändningar kan göras mot direktionens förslag, detta likväl
har så stora praktiska fördelar att det förtjänar övervägande.

Kontrollstgrelsen anser att skäl talar för en reform i anslutning till direktionens
förslag. Förfarandet bör dock, menar styrelsen, tillämpas även i
andra fall än de av direktionen föreslagna. Styrelsen framlägger därvid följande
förslag.

Förfarandet utvidgas till att omfatta också andra rusdrycker som avses
i spritförverkandelagen, dvs. sådana som påträffats vid militärfylleri, trafikfylleri
och brott mot förvaringsförbudet enligt allmänna ordningsstadgan,
ävensom rusdrycker som i övrigt avses i 90 § 2 mom. Rff, dvs. som påträffats
vid langning, smuggling o. d. eller omhändertagits enligt tullstadgan,
bittegodslagen in. m. Vidare bör inte bara försäljningsodugliga varor (brutna
och skadade buteljer) utan också eljest varor av ringa värde kunna få
bevisligen förstöras. Förekommande försäljning bör liksom hittills kunna
ske till systembolaget eller spritcentralen. Närmare föreskrifter om bestämmelsernas
tillämpning bör förslagsvis utfärdas av kontrollstyrelsen.

I sist angivna föreskrifter skulle innefattas en värdegräns. Rusdryckspartier
med värde under denna gräns skulle få förstöras.

Vissa detaljfrågor i anslutning till direktionens förslag har, som nämnts,
särskilt behandlats av några remissmyndigheter.

Överståthållaråmbetet anför sålunda att reglerna angående förverkande
och beslag inte torde kunna göras tillämpliga i fråga om rusdrycker, som
omedelbart efter omhändertagandet förstörs utan ersättningsrätt för den enskilde.
Begreppet förverkande synes nämligen, fortsätter ämbetet, kunna
användas endast om vid en judiciell prövning skall bedömas huruvida den
enskilde skall gå miste om godset (dess värde) eller ej. Om beslagtaget gods
gäller som allmän regel, påpekar ämbetet slutligen under hänvisning till
27 kap. 8 § rättegångsbalken, att rätten då målet avgöres skall pröva huruvida
beslaget skall bestå.

Frågan om ersättning vid frikännande eller åtalseftergift tas upp av Nya
systemaktiebolaget, som anser att ersättning i dessa fall bör utgå även för
rusdrycker i brutna förpackningar och då efter en skönsmässig och ungefärlig
uppskattning av kvantiteten. Det synes nämligen bolaget kunna vålla betänkligheter,
om en person som frikänts skall åsamkas ekonomisk förlust
på grund av att polismyndigheterna av besparingsskäl fått tillstånd att fritt
förfoga över rusdryckerna redan i samband med att dessa beslagtagits.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om förslaget i denna del står i överensstämmelse
med allmänna rättsgrundsatser. Ämbetet hänvisar till innehållet
i § 16 regeringsformen. Ämbetet anför vidare.

Väl finnes en reglering, likartad med den av direktionen föreslagna, intagen
i 63 § nykterhetsvårdslagen. I denna paragraf är dock fråga om personer,
vilka antingen brutit mot en dem genom särskilt beslut ålagd förpliktelse
att iakttaga avhållsamhet i fråga om bruk av starka drycker eller äro
intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Fråga synes således
vara mera om en nykterhetsvårdande åtgärd än om ett konfiskatoriskt förfarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 175

Vissa remissmyndigheter har berört frågan om prissättning av hembjudna
rusdrycker.

Kontrollstyrelsen anför.

För närvarande är praxis i detta hänseende växlande. I Stockholm m. fl.
orter inköps sådana rusdrycker i stor utsträckning av systembolaget, i Göteborg
och Malmö däremot regelmässigt av spritcentralen. Frågan härom är
betydelsefull med hänsyn till den stora skillnaden i fråga om det pris som
utbetalas (av systembolaget: minutpris minus »oms» och rabatt; av spritcentralen:
visst partipris).

Kontrollstyrelsen föreslår att exempelvis styrelsen skall kunna utfärda
föreskrifter med prisregler vid försäljning till de båda bolagen samt eventuellt
även riktlinjer för de fall, i vilka försäljning skall ske till det ena eller andra
bolaget.

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen upplyser att man i de fall, då buteljen
är bruten, betalar 1 krona 4 öre per liter 50-procentig vara samt att, då fråga
är om obruten vara, ersättning utgår efter ett grundpris, som ungefär
motsvarar inköpspriset minskat med 10 procent. Bolaget påpekar vidare att
det pris bolaget betalar för bruten vara överstiger vad bolaget erlägger för
råvara av den egna tillverkningen och att inte heller ersättningen för obrutna
varor ger täckning för de kostnader bolaget har för att mottaga och hantera
varorna. Bolaget upplyser i detta sammanhang att förverkad vara inte
i något fall säljes direkt till detaljhandelsbolaget utan att varan i stället omdestilleras
eller på annat sätt användes för beredning av rusdrycker.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion påpekar att sprit i obrutna
buteljer återförsäljes till Nya systemaktiebolaget till 90 procent av katalogvärdet
under det att sprit i brutna förpackningar återförsäljes till Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen till ett genomsnittspris av ungefär 50 öre per liter,
varför problemet rent ekonomiskt sett blir olika i Stockholm och Göteborg.

Vissa ansvarsbestämmelser i Bff berörs även av den fråga kontrollstyrelsen
tagit upp i sin framställning rörande utlämning av rusdrycker
från utskänkningsställen.

Styrelsen hemställer om sådana ändringar i Rff och Öff, att det blir klart
utsagt att gäst inte får medföra rusdrycker eller öl från utskänkningsstäile.
De nuvarande bestämmelserna i Rff (55 §) kan, heter det i framställningen,
inte i avsedd omfattning förhindra, att gäster medför utlämnade rusdrycker
från utskänkningsställen. Bl. a. hänvisas härvid till en av rådhusrätten i
Kalmar i juni 1962 meddelad dom, vilken enligt styrelsens mening innebär
att utlåning till gäst av rusdrycker från det för utskänkningen avsedda förrådet
inom restaurangen är tillåten och att gästen inte är förhindrad att från
restaurangen medföra rusdryck som ej blivit utskänkt. Styrelsen anför.

Ur nykterhctssynpunkt måste en sådan utlåning, vilken lätt kan ta formen
av en förtäckt utminutering, anses vara olämplig. Utlåningen torde
regelmässigt ske under tider, då utminuteringen på systembolagets försälj -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1!)63

ningsställen icke är öppen. Den, som önskar begagna sig av denna möjlighet
till anskaffning av rusdrycker, kan vara påverkad av rusdrycker, förtärda
under besöket på restaurangen. Skadeverkningarna av en sådan utlåning
kan jämställas med den olovliga försäljning — langning — som, särskilt i
tätorter, förekommer under kvällar och helgdagar och som för de skador
den åstadkommer måste betecknas vara samhällsvådlig.

Styrelsen föreslår att 55 § Rff ändras så, att det där stadgade förbudet
kommer att avse utlämnade rusdrycker i stället för sålda respektive utskänkta
rusdrycker.

Ett liknande problem föreligger, framhåller styrelsen vidare, beträffande
utskänkningsställen för Öl. Öff innehåller emellertid inte något stadgande
motsvarande 55 § Rff. Styrelsen finner det därför önskvärt med en ny bestämmelse
i Öff av samma innebörd som de föreskrifter styrelsen nu föreslår
införda i 55 § Rff.

Kontrollstyrelsens förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Kopparbergs län, utredningen rörande specialstraffrätten,
Nya systemaktiebolaget, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler samt Föreningen Sveriges landsfiskaler. Av dessa remissinstanser
har Nya systemaktiebolaget ifrågasatt, om inte den som bryter
mot 55 § Rff borde straffas enligt 81 § såsom för olovlig rusdrycksförsäljning
i stället för, såsom nu, enligt 85 §. Föreningen Sveriges landsfiskaler
ställer sig tveksam inför den av kontrollstyrelsen föreslagna utformningen
av 55 § Rff. Riksåklagarämbetet anser att de av kontrollstyrelsen åsyftade
missförhållandena borde kunna undanröjas genom föreskrifter i överlåtelseavtalen
i stället för genom författningsändring. Föreningen Sveriges landsfogdar,
Sveriges hotell- och restaurangförbund samt Föreningen Allmännyttiga
kaféföretag avstyrker helt kontrollstyrelsens framställning.

Bland de remissinstanser, som tillstyrker förslaget, finner överståthållarämbetet
ett genomförande av detta vara nykterhetspolitiskt motiverat. Sveriges
centrala restaurangaktiebolag förklarar att kontrollstyrelsens uttalanden
torde stå i full överensstämmelse med den allmänna uppfattningen i
frågan.

Nya systemaktiebolaget framhåller att det — om domstolen i det av kontrollstyrelsen
anförda rättsfallet tolkat 55 § Rff riktigt — i praktiken skulle
ges mycket små möjligheter att fälla en restauratör, som förfarit på det i
rättsfallet angivna sättet. Liksom kontrollstyrelsen anser bolaget att utlåning
av rusdrycker från restauranger kan jämställas med langning i fråga
om skadeverkningarna. I anslutning till kontrollstyrelsens förslag förordar
bolaget sådan ändring av ansvarsbestämmelserna, att den som bryter mot
55 § Rff straffas enligt 81 § 1 mom. såsom för olovlig rusdrycksförsäljning.
Bolaget anför.

Brott mot 55 § Rff torde för närvarande i allmänhet straffbeläggas enligt
85 § Rff, vilket innebär att straffet är dagsböter. Enligt bolagets mening synes
emellertid den såväl av Kontrollstyrelsen som bolaget accepterade järn -

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 11)63

ställigheten mellan utlåning i dessa fall och langning medföra, att straffbestämmelser
samt förverkandemöjligheter borde vara i stort sett identiska
för bägge förseelserna.

Statsåklagaren i Stockholm anlägger liknande synpunkter på frågan och
anför.

Vad till en början angår utskänkningsinnehavaren torde för dennes vidkommande
straffbarhet för överträdelse av förbudet i dess föreslagna nya
lydelse inträda jämlikt 85 § rusdrycksförsäljningsförordningen resp. 34 §
ölförsäljningsförordningen. Med hänsyn till arten av brottet, som uppenbarligen
ligger den olaga utminuteringen nära, får det emellertid anses påkallat,
att överträdelse av förbudet skall föranleda ansvar jämlikt de strängare
straffbestämmelserna i 80 § rusdrycksförsäljningsförordningen resp. 32 §
ölförsäljningsförordningen. De i förhållande till förslaget mera vittgående
författningsändringar, som föranledas härav torde lämpligen böra intagas i,
såvitt angår rusdrycksförsäljningsförordningen, 81 § och, såvitt angår ölförsäljningsförordningen,
33 §.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser den föreslagna ändringen i
Rff välmotiverad. Det är även enligt utredningens mening i och för sig befogat
att uttryckligen kriminalisera medförande av utlämnat öl från utskänkningsställe.
Utredningen ifrågasätter emellertid, om man inte borde undvika
att kriminalisera bagatellfall. Härom anför utredningen.

Ett beivrande av bagatellfall kan ge allmänheten intryck av trakasseri från
myndigheternas sida. Detta gäller t. ex. då en kund vid ett enstaka tillfälle
medför en flaska Öl från utskänkningsstället, särskilt om det därvid är fråga
om ett sådant ställe, där tillstånd till utskänkning icke erfordras. Måhända
kunde det med hänsyn härtill böra övervägas, om icke i den straffbestämmelse,
som blir tillämplig — vilken torde vara 34 § — infördes en
motsvarighet till stadgandet i 32 § 1 mom. 1 st., enligt vilket i ringa fall av
olovlig försäljning av öl ej skall till straff dömas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förklarar att föreningen inte vill motsätta
sig de föreslagna författningsändringarna men beklagar det intrång i
utlåningsrätten som därigenom sker. Föreningen medger dock att betydelsetulla
skillnader föreligger mellan lån från en privatperson och lån från en
restauratör. Stod det restauratören fritt att låna ut rusdrycker, kunde detta
sätt att överlåta sprit, anser föreningen, om det blev mera allmänt känt lätt
bli flitigt utnyttjat.

Föreningen Sveriges landsfiskaler finner det tveksamt, om den av kontrollstyrelsen
föreslagna utformningen av 55 § Rff är tillfredsställande. Föreningen
ifrågasätter, huruvida inte bestämmelserna skulle bli klarare och mer
entydiga om det direkt utsädes att den som handhar utskänkning eller någon
hos honom anställd inte på utskänkningsstället får utlämna dryck som mottagaren
kan antagas medföra därifrån.

Riksåklagarämbetet finner det för sin del angeläget från nykterhetssynpunkt
att söka hindra nu ifrågavarande förtäckta utminutering men ifrågasätter
om kontrollstyrelsens förslag är ändamålsenligt. Ämbetet anser att de
av kontrollstyrelsen åsyftade missförhållandena borde kunna undanröjas

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år li)63

genom föreskrifter i överlåtelseavtalen i stället för genom författningsändring.
Överträdelse av sådana föreskrifter skulle kunna beivras både genom
åtgärd — anpassad efter det enskilda fallet — enligt 43 § Rff och genom utdömande
av straff enligt 85 § Rff.

Föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasätter, om man genom den föreslagna
författningsändringen skulle effektivt avhjälpa de svårigheter i bevishänseende
som kan möta i de av kontrollstyrelsen åsyftade situationerna.
Föreningen anför bl. a. följande.

Uttrycket »utlämnad rusdryck» torde väl icke kunna avse annat än det
som kan visas vara uttaget ur restaurangens förråd. Invänder den som misstänkes
för brott mot ifrågavarande bestämmelser, att det som överlämnats
till restauranggästen utgör gåva eller lån av egendom som privat tillhörde
restaurangens ägare eller någon av dess personal, så torde åklagaren ställas
inför bevissvårigheter av minst lika allvarlig natur som de i kontrollstyrelsens
rättegångsreferat antydda. Skulle den företeelse som förslaget riktar sig
mot verkligen utgöra en så allvarlig fara ur nykterhetsvårdssynpunkt att
Rff och öff böra omarbetas, torde böra övervägas bestämmelser av större
räckvidd än de nu föreslagna.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att, såvitt förbundet
har sig bekant, utlämning av rusdrycker på det av kontrollstyrelsen angivna
sättet förekommer i mycket ringa utsträckning. Förbundet finner det därför
tveksamt, om någon ändring är påkallad från nykterhetssynpunkt, och ifrågasätter
riktigheten av den jämförelse med langning som antytts av kontrollstyrelsen.
Förbundet anför.

Skulle i något enskilt fall ett ingripande vara befogat, har enligt förbundets
mening kontrollmyndigheterna redan nu tillräckliga medel av administrativ
art för att vinna rättelse. I sista hand kan ju vederbörande restauratör
skiljas från sin utskänkningsrättighet. Det synes för övrigt kunna ifrågasättas,
om den av Kontrollstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen täcker
det avsedda syftet. Förslaget reglerar endast en restauranggästs rätt att
medtaga utlämnad rusdryck; man skulle kunna draga den slutsatsen att
andra personer skulle ha rätt att — exempelvis såsom lån — medföra rusdrycker
från en restaurang.

Beträffande ölförsäljningen finner förbundet den föreslagna skärpningen
än mindre påkallad från nykterhetssynpunkt. Förbundet ifrågasätter här,
om man inte i stället borde återinföra den rätt att idka viss minuthandel
med öl som intill 1954 års alkohollagstiftning tillkom restauranger och kaféer
med ölrättighet. Förbundet fortsätter.

På många välskötta smårestauranger förekommer avhämtning av smörgåsar
eller enklare färdiglagad mat i icke ringa utsträckning. Det förefaller
inte orimligt, att kunderna i samband därmed även skulle få köpa och medföra
vanligt öl. Det torde vara tillräckligt om polismyndighet har möjlighet
att, därest på något ställe olägenhet skulle uppstå ur nykterhets- eller ordningssynpunkt,
ingripa med lämpliga åtgärder.

Förbundet uttalar slutligen att kontrollstyrelsen inte anfört några skäl
för införande av ett förbud för restauratör att söka förmå gäst att inköpa
öl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

179

Departementschefen

I det föregående har jag i olika sammanhang haft anledning framhålla
hur stor omfattning spritlangningen numera fått och i hur hög grad rådande
missförhållanden är att hänföra till den illegala sprithanteringen.
Självfallet är det angeläget att denna verksamhet bekämpas effektivt. Uppenbart
är likaledes att skärpningar av straffsanktionerna kan bidraga till
att skapa bättre förutsättningar för den brottsbekämpande verksamheten.
Då det numera torde stå fullt klart att den illegala sprithanteringen representerar
en brottslighet som från social synpunkt är av utomordentligt allvarlig
natur, är relativt stränga straffsanktioner på detta område påkallade.
Några avgörande principiella invändningar synes inte kunna riktas häremot.

De förslag till skärpningar i ansvarsbestämmelserna för olovlig rusdrycksförsäljning
som nu föreligger har också vid remissbehandlingen i allt väsentligt
vunnit anslutning bland de hörda instanserna. Även för min del
kan jag i huvudsak tillstyrka de framlagda förslagen. Däremot har jag inte
funnit lämpligt att, såsom i något sammanhang ifrågasatts, utvidga det
straffbelagda området till att omfatta exempelvis fall där minderårig blivit
bjuden på sprit.

I enlighet med det sagda förordar jag sålunda att, såsom riksåklagarämbetet
föreslagit, straffskalan för grov olovlig rusdryckstörsäljning
i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen utsträckes
till att omfatta straffarbete. Detta innebär att man kan häkta den, som
misstänkes för langning, om det finns anledning antaga att han skall fortsätta
sin brottsliga verksamhet. Maximitiden för straffarbete synes — liksom
vid olovlig sprittillverkning — böra bestämmas till två år.

Av det tidigare anförda har framgått att viss osäkerhet för närvarande
råder i frågan om brottskonkurrens vid olovlig försäljning.
Sålunda har tvekan framkommit, huruvida varje särskild försäljning
skall anses som ett särskilt brott eller om flera försäljningar tillsammans
skall betraktas som ett brott. De flesta instanser som yttrat sig i frågan
har, bland annat med hänsyn till gärningens karaktär, i sak ansett det
rimligt att varje försäljning behandlas som ett särskilt brott. För egen del
tillstyrker jag att ansvarsbestämmelserna i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
ändras så alt däri klart kommer till uttryck att varje
försäljning utgör ett särskilt brott. Detta bör ske genom ändring i beskrivningen
av olovlig försäljning och genom den av nykterhetslagkommittén
föreslagna ändringen i beskrivningen av grov olovlig försäljning. Den senare
brottsbeskrivningen bör sålunda utformas så att domstolen vid bedömande
huruvida ett brott är grovt särskilt skall beakta, om gärningen utgjort
led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.
Ändringar bör ske även i vissa andra ansvarsbestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen
och i 82 § t mom. ölförsäljningsförordningen beträffande
olovlig försäljning av öl.

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

I detla sammanhang bör ansvarsbestämmelsen i 82 § rusdrycksförsäljningsförordningen
såsom numera obehövlig upphävas.

När det gäller den ifrågasatta vidgade användningen av f ö r v e r k a nd
e i n s t i t u t e t, har vid ärendets behandling enighet i stort sett förelegat
om att förverkande skall kunna ske av inte blott vinningen utan hela det
vederlag som utgått vid olovlig försäljning och att det bör överlåtas åt domstolarna
att avgöra om och i vilken utsträckning förverkande bör ske. Jag
delar denna uppfattning och förordar således att en i enlighet härmed utformad
bestämmelse om förverkande av vederlag vid olovlig rusdrycksförsäljning
införes i 80 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

När det gäller förfarandet med beslagtagna rusdrycker,
synes, såsom av det föregående framgått, den nuvarande ordningen
för försäljning och redovisning ha blivit alltför arbets- och kostnadskrävande
för polismyndigheterna. Betydande förenklingar bör kunna genomföras.
Rusdrycker, vilka varit föremål för olovlig försäljning eller smuggling
eller påträffats hos den som gjort sig skyldig till fylleri, rattfylleri eller
vissa liknande brott, skall enligt gällande bestämmelser tas i beslag och sedermera,
regelmässigt i samband med dom eller strafföreläggande, förklaras
förverkade. Beslagtagen egendom skall enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken
vårdas väl av vederbörande myndighet tills beslaget häves eller
egendomen förklaras förverkad. Förverkade rusdrycker skall hembjudas till
Nya systemaktiebolaget eller Aktiebolaget Vin- & spritcentralen, vilka är
skyldiga att till skäligt pris inköpa hembjudna varor.

Av de förslag om förenklingar, som nu föreligger, innebär ett — framlagt
av poliskammaren i Göteborg — att rusdrycker som förklarats förverkade
utan undantag skall få förstöras. Ett annat förslag — framlagt av Stockholms
stads rätts- och polisdirektion — är i huvudsak begränsat till de fall,
då rusdrycker påträffas hos personer som gripits för fylleri och rattfylleri.
För dessa fall har förordats att innehållet i brutna spritbuteljer skall få
omedelbart förstöras samt att innehållet i obrutna och oskadade buteljer
skall få omedelbart säljas till Nya systemaktiebolaget.

De olika remissinstanser, som yttrat sig över förslagen, har allmänt anslutit
sig till kravet på förenklingar i det nuvarande förfarandet. Även enligt
min mening synes betydande förenklingar utan olägenhet kunna genomföras.
Av olika tillgängliga utredningar framgår, att härigenom kan
vinnas avsevärda besparingar och rationaliseringar. Den lämpligaste lösningen
härvidlag har jag funnit vara att förfarandet regleras på följande
sätt.

Beslagtagna rusdrycker skall kunna omedelbart förstöras, om varans värde
är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt.
Hit hör bland annat fall där varan med hänsyn till det skick, vari den befinner
sig, eller av annan orsak överhuvud inte går att avyttra eller att det
vederlag, som kan påräknas vid en försäljning av varan, inte kan antagas
nämnvärt överstiga kostnaderna för tillvaratagande av varan och en separat

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

181

försäljning av denna. I andra fall skall möjlighet stå till buds att redan på
beslagsstadiet försälja varan till Vin- & spritcentralen. Även i sådana fall
som nu nämnts kan givetvis omständigheterna någon gång vara sådana,
att egendomen bör bevaras. Exempel härpå är det fall att den beslagtagna
varan kan antagas bli av betydelse för utredningen i målet. Beslut om förstörande
eller försäljning meddelas av åklagaren eller undersökningsledaren.
Förstörande av varan skall ske på sådant sätt, att bevisning om vad
som förekommit tryggas.

Om beslagtagen vara säljes, skall köpeskillingen omedelbart tillfalla kronan.
Frågan om förverkande av den beslagtagna varan skall handläggas i
vanlig ordning, även om varan förstörts eller försålts. Går i fall, där varan
sålts eller förstörts, beslaget åter, skall av allmänna medel betalas ersättning
för varan. Ersättningen skall motsvara det pris varan betingar vid försäljning
till allmänheten. Om sådant pris inte kan fastställas, får ersättningen
bestämmas efter en skälighetsbedömning med ledning av detaljhandelspriset
för närmast jämförbara varor. Beslut om ersättning skall meddelas
av åklagaren. Den som drabbats av beslaget, skall kunna påkalla
rättens prövning av ersättningsbeslutet.

Ersättning för beslagtagen vara skall efter framställning av åklagaren
utbetalas av länsstyrelsen. De kostnader, som i detta hänseende kan uppkomma
under budgetåret 1963/64, torde få bestridas från förslagsanslaget
till landsfiskalerna m. fl.: omkostnader. Den beräknade anslagsramen påverkas
ej härav.

Förklaras beslagtagen vara, som fortfarande finnes i behåll, förverkad
skall försäljning och förstörande ske efter samma principer som gäller då
åtgärden vidtages på beslagsstadiet.

Regler om det nu beskrivna förfarandet bör intagas i 1958 års lag om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. som avser främst fylleri och
rattfylleri. Reglerna bör göras tillämpliga inte enbart på rusdrycker utan i
princip även på annan egendom som skall vara förverkad enligt denna lag.
Beslagtaget öl bör dock säljas till tillverkare av sådan vara. Annan beslagtagen
egendom än rusdrycker eller öl bör avyttras på det sätt som befinnes
lämpligt med hänsyn till egendomens särskilda beskaffenhet.

Genom ändring av 90 § rusdrycksförsäljningsförordningen bör det nya
förenklade förfarandet införas även i fråga om beslag och förverkande enligt
denna förordning. Det kommer således att bli tillämpligt på varor, som
tagits i beslag i samband med exempelvis olovlig försäljning av rusdrycker.
Samma förfarande bör genom föreskrift i 23 § av 1960 års lag om straff
lör varusmuggling införas i fråga om rusdrycker, som tagits i beslag enligt
denna lag. Då i enlighet härmed beslagtagen rusdryck blivit såld eller förstörd,
blir vid tillämpning av förverkandereglerna i 9 § första stycket av
samma lag den sålda eller förstörda egendomen och givetvis inte dess värde
föremål för förverkande.

I detta sammanhang bör även viss jämkning ske i nvkterhetsvårdslagens

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

bestämmelser rörande rusdrycker, vilka omhändertages bl. a. hos den som
är underkastad föreskrift om avhållsamhet från bruk av sådana drycker.

Kontrollstyrelsens förslag om förbud mot medförande av utskänkt
eller eljest utlämnad rusdryck från u tskänkningsställe
har vid remissbehandlingen i någon mån blivit
föremål för delade meningar. Sålunda har viss tveksamhet uttalats om behovet
av ett sådant förbud. Bland annat har hävdats, att tillräckliga möjligheter
redan finns att på administrativ väg komma till rätta med de av
kontrollstyrelsen berörda missförhållandena. Flertalet remissinstanser har
dock i stort sett lämnat förslaget utan erinran. Också enligt min mening
bör de påtalade förfarandena vara principiellt förbjudna samt belagda med
straff och inte enbart föranleda administrativa åtgärder. Jag tillstyrker
därför kontrollstyrelsens förslag om ändring i 55 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
som i samband därmed bör ges en enklare utformning. Sålunda
bör, såsom styrelsen förutsatt, överträdelse av förbudet straffas med
böter enligt 83 eller 85 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Någon anledning
att låta överträdelsen medföra högre straff synes inte föreligga. Inte
heller synes det vara påkallat att i ölförsäljningsförordningen införa ett
förbud av här ifrågavarande slag.

VII. Övriga frågor

Såsom inledningsvis nämnts, har kontrollstyrelsen inkommit med förslag
om ändrade bestämmelser beträffande införsel av rusdrycker i gåvoförsändelser.
Vidare har, som också omtalats i inledningen, genom ny lagstiftning
på läkemedelsområdet aktualiserats vissa detaljändringar i Rff och
andra författningar. Förslag till sådana ändringar har framlagts av kontrollstyrelsen.

Gällande ordning

Gåvoförsändelser. Enligt 12 § 1 mom. Rff får endast partihandelsbolaget
införa rusdrycker till Sverige. I 12 § 2 mom. föreskrives att rusdrycker, som
inkommit från utlandet, får utlämnas endast till partihandelsbolaget eller
den som erhållit bolagets medgivande att mottaga varorna. I 12 § 4 mom.
anges vissa undantag från de nu återgivna huvudreglerna. Sålunda får bl. a.
resande, som ankommit från utrikes ort, för eget eller familjens bruk eller
som gåva till närstående för personligt bruk tullfritt eller mot erläggande
av stadgad tull införa rusdrycker i enlighet med särskilda av Kungl. Maj :t
meddelade bestämmelser.

Enligt numera tillämpad praxis kan emellertid privatinförsel av rusdrycker,
vilken annars inte vore tillåten, ske på så sätt att mottagaren av en
från utrikes ort inkommen försändelse med rusdrycker vid införseltillfället
överlåter förfoganderätten på partihandelsbolaget. Därvid tillgår i praktiken
på följande sätt.

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Den postanstalt (utväxlingspostanstalten), till vilken försändelsen först
inkommer från utlandet, underrättar adressaten om försändelsens ankomst
och informerar samtidigt adressaten om vad han bör iakttaga för att försändelsen
skall kunna lämnas ut till honom. Adressaten uppmanas härvid
kontakt med någon av Nya systemaktiebolagets minutaffärer.
;.ld oesok i Sadan affär överlämnar mottagaren, såvida han inte önskar att
försändelsen skall returneras eller vill avstå de alkoholhaltiga dryckerna
till tullverket, fullmakt för AB Vin- & spritcentralen att utkvittera försändelsen
från postverket. Därvid deponerar mottagaren ett belopp, som unget
årligen motsvarar de beräknade avgifter (skatt, expeditionsavgifter, postos*1
tullavgifter) vilka kan komma att påläggas försändelsens innehåll av
AB Vin- & spritcentralen, postverket resp. tullverket. Adressaten underrattar
sedan utväxlingspostanstalten om bl. a. vilken systembolagsaffär, som
han anlitat, medan vederbörande affär informerar AB Vin- & spritcentralen
om mottagarens önskemål att få införa den ifrågavarande försändelsen.
AB v in- & spritcentralen lämnar därefter i skrivelse till utväxlingspostanstJ~ten
besked om a*t försändelsen skall expedieras till en systembolagsaffär,
om adressaten är bosatt på ort med tullkammare, och i annat fall
J;"1 Yin- &. spritcentralen i Stockholm. Utväxlingspostanstalten skickar
försändelsen till adresspostanstalten för vederbörande systembolagsaffär på
lullkammarort eller till postkontoret Stockholm Tull. Efter det att försändelsen
fortullats, överlämnas den till ifrågavarande systembolagsaffär eller
till AB ^ in- & spritcentralen mot erläggande av tull- och postavgifter. Omsättningsskatten
beräknas sedan. Därefter översändes försändelsen i förekommande
fall från AB Vin- & spiätcentralen till den systembolagsaffär, som
förmedlat uppdraget. Slutligen lämnas försändelsen ut till adressaten mot
att denne erlägger omsättningsskatt, expeditionsavgifter samt tull- och nostavgifter.
1

Vidare gäller generellt beträffande frankosedelsförsändelser alt avsändalen
är skyldig betala alla postala eller icke postala avgifter (således även
eventuella varuskatter), som kan komma att påföras försändelsen. Detta
innebär åliggande för postverket att för avsändarens räkning förskottera
skatt och andra avgifter, som AB Vin & spritcentralen debiterar de ifrågavarande
dryckerna. ö

Läkemedelslagstiftningen. Inom alkohollagstiftningen förekommer definitioner
och andra bestämmelser, som bygger på stadganden i den nu gällande
läkemedelslagstiftningen. Sålunda definieras i 1 § Rff som spritdryck
sådan sprit, som inte är att hänföra till bl. a. apoteksvara. Vidare skall enligt
1 § förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat med alkohollialtigt preparat förstås vara, som innehåller mer än
2,25 volymprocent eller, såvitt avser icke flytande vara, 1,8 viktprocent etylalkohol
och som inte är hl. a. apoteksvara. I 5 § 1 mom. andra stycket samma
förordning föreskrives att för försäljning av alkoholhaltiga läkemedel
På apotek skall gälla de särskilda bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.
Vidare skall enligt 2 § 3 mom. förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt pa sprit och vin omsättningsskatt, som i övrigt utgår för teknisk
sprit, inte utgå för bl. a. odenaturerad teknisk sprit, vilken skall användas
för tillverkning av apoteksvaror eller är avsedd alt av apotek utlämnas
mot vederbörligt recept.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Förslag och remissyttranden

Gåvoförsändelser. Kontrollstyrelsen syftar i sin framställning beträffande
gåvoförsändelser till att åstadkomma förenklingar i det nuvarande förfarandet.
Detta skulle enligt styrelsen kunna ske genom att i 12 § 4 mom.
Rff införes ett nytt stadgande av innehåll att rusdrycker, som inkommer
till riket i enstaka gåvoförsändelser till enskild person för eget eller familjens
bruk, får införas mot erläggande av stadgad tull i enlighet med av
Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I anslutning härtill förordas vissa
formella ändringar i 86 § 1 mom. Rff samt i tulltaxan och i förordningen
om allmän varuskatt.

Till grund för kontrollstyrelsens framställning ligger en skrivelse från
generalpoststyrelsen med förslag till författningsändringar i det inledningsvis
angivna syftet.

Generalpoststyrelsen påpekar i sin skrivelse att den nuvarande proceduren
är både omständlig och tidsödande samt upplyser att ett rutinschema
vid Stockholms tullpostkontor vid införsel av postpaket upptar 21 och vid
frankosedelspaket 30 olika rutiner. Styrelsen framhåller vidare att det för
postverket och förmodligen även för tullverket skulle innebära stora fördelar
om det förfarande, som numera i vissa fall tillämpas beträffande rusdrycker
vilka medföres av resande, kunde få användas även beträffande
drycker, som inkommer till riket i postförsändelser. Enligt gällande bestämmelser
kan resande, framhåller generalpoststyrelsen, mot erläggande av
stadgad tull införa högst fem liter spritdrycker eller vin, som avses i anmärkning
efter kapitel 22 i tulltaxan, samt högst fem liter starköl. Proceduren
vid införsel av postförsändelser, som i allmänhet innehåller små rusdrycksmängder,
skulle i hög grad förenklas om enskild person, mot erläggande
av den för resande i nämnda fall gällande tullen, kunde i postförsändelse
importera samma mängd rusdrycker som resande är berättigad
införa från utrikes ort.

Generalpoststyrelsens hemställan till kontrollstyrelsen har av denna för
yttrande remitterats till Aktiebolaget Vin- & spritcentralen samt Nya systemaktiebolaget.

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen har härvid för sin del uttalat att bolaget
befarar att den av generalpoststyrelsen föreslagna metoden — som
innebär att tull inklusive skatter och andra avgifter skall erläggas med schablonbelopp
— skulle komma att missbrukas. Bolaget erinrar bl. a. om att
21 § Rff ålägger bolaget att på vissa villkor anskaffa sådana rusdrycker som
privatpersoner önskar inköpa och som inte hålles i lager, om så lämpligen
kan ske och hinder inte möter till följd av särskilda bestämmelser i Rff.
En utvidgning av tillämplighetsområdet för import mot erläggande av schablonavgifter
skulle enligt bolagets mening sätta ifrågavarande bestämmelser
ur kraft. Bolaget vill i stället föreslå följande lösning.

Då gåvoförsändelser innehållande rusdrycker inkommit från utlandet,
aviserar tullmyndigheten bolaget härom för att bolaget skall prissätta va -

Kung!. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

185

rorna. Sedan detta skett, underrättas varumottagaren av tullmyndigheten
om försändelsens ankomst samt om kostnaderna, d. v. s. tull inklusive skatter
och andra avgifter. Försändelsen avhämtas därefter av varumottagaren
hos tullmyndigheten, och i samband därmed betalas kostnaderna.

Bolaget påpekar att det sålunda föreslagna tillvägagångssättet är enkelt
men att det har vissa konsekvenser som bör beaktas. Bolaget anför härom.

Nya System AB:s medverkan har helt eliminerats och likaså den förskottsbetalning
av skatter och övriga kostnader som för närvarande förekommer.
Vidare medför förslaget, att tullmyndighetens inleverans av de av varumottagaren
erlagda kostnaderna kommer att ske såsom tull oaktat en del
därav utgöres av omsättningsskatt, vilken rätteligen skulle redovisas i annan
ordning. Denna ojämnhet bör dock inte ingiva några större betänkligheter,
eftersom en sådan ordning redan tillämpas vid inleverans av tull inklusive
skatt, som uttages genom schablonavgifterna för resandegods. Dessutom
torde det här gälla relativt små skattebelopp. Spritcentralen vill påpeka,
att någon större minskning av bolagets arbetsuppgifter med hithörande
ärenden icke kan förväntas. Det kan också antagas, att arbetet för
tullmyndigheterna kommer att öka. Däremot innebär det nyss skisserade
förslaget sådana förenklingar, att allmänhetens besvär och tidsutdräkt nedskäres
till ett minimum. En sannolik följd av förslagets genomförande kan
emellertid bli, att antalet ärenden av ifrågavarande typ kommer att öka.

Bolaget påpekar slutligen att det utgår från att den nuvarande ordningen
bibehålies vid andra slag av privatimport än gåvoförsändelser.

Nya systemakticbolaget framhåller i sitt yttrande bl. a. att ett införande
av schablonavgifter i stor utsträckning skulle beröva de statliga monopolbolagen
för rusdrycker deras möjligheter till ingripande i fall, där import
av olika orsaker lämpligen inte bör ske. Bolaget förordar därför den lösning,
som föreslagits av Aktiebolaget Vin- & spritcentralen.

Generaltullstyrelsen, som under hand tagit del av handlingarna i ärendet,
har framfört två alternativa författningsförslag. Det första alternativet avser
ett förfarande med tillämpning av schablontull i likhet med vad som
gäller för resandes införsel av rusdrycker. Det andra alternativet innebär
att tull efter Aktiebolaget Vin- & spritcentralens beprövande skall utgå antingen
enligt nyssnämnda schablonregel eller med belopp, som Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen räknar ut i varje särskilt fall. Generaltullstyrelsen
förordar för sin del det förstnämnda alternativet.

Kontrollstyrelsen anför i sin framställning att en lösning i strid mot de
båda statliga monopolbolagens uppfattning inte synes böra förekomma. Samma
mening har för övrigt, anmärker styrelsen, vid överläggningar med generaltullstyrelsen
och gencralpostslyrelsen uttalats från dessa båda styrelsers
sida.

Kontrollstyrelsens förslag ansluter sig också till vad de båda bolagen förordat.
Kontrollstyrelsen anför härom.

Det av spritcentralen föreslagna förfarandet, som även förordats av systembolaget,
skulle innebära icke oväsentliga förenklingar. Särskilt för allmänheten,
som i normalfallen icke skulle aviseras om försändelsen förrän

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

lullkostnaden är uträknad och försändelsen klar för avhämtning, skulle
denna ordning vara fördelaktig och underlätta kontakten med tull- och postverkens
personal. Samtidigt innebär detta förslag, att den risk för missbruk
som ett schablonförfarande skulle kunna innebära, uteslutes. Med den
aktivitet som i vissa fall präglar försäljare av utländska rusdrycker kan det
vara välbetänkt att icke medvetet lämna sådana möjligheter öppna som är
frestande att utnyttja för ekonomisk vinning. En lösning enligt generaltullstyrelsens
alternativ 2 med antingen schablontull eller med i varje särskilt
fall uträknad tull skulle innebära, att spritcentralen kontinuerligt fick
komplettera och till olika tullmyndigheter utsända spärrlistor över vissa
företag och märken. Detta skulle för spritcentralen och även för tullverket
medföra särskilda arbetsuppgifter, samtidigt som spritcentralen ändock
icke på ett betryggande sätt kunde följa införseln av rusdrycker genom
gåvoförsändelser.

Kontrollstyrelsen upplyser i övrigt att bl. a. frågan om kontroll av mottagarens
ålder behandlats vid överläggningarna mellan kontrollstyrelsen,
generaltullstyrelsen och generalpoststyrelsen. Enighet rådde därvid, enligt
vad kontrollstyrelsen uppger, om att bl. a. rätten att anlita bud och ombud
vid avhämtning av försändelser gör det omöjligt att upprätthålla en fullt
betryggande kontroll av mottagarens ålder. Det ansågs dock att åtgärder
skulle kunna vidtagas för att i görligaste mån fullfölja en ålderskontroll.

Kontrollstyrelsens framställning har vid remissbehandlingen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Generaltullstyrelsen förordar för sin del i första hand ett system, varigenom
en viss mindre kvantitet rusdrycker får fritt införas mot erläggande
av schablontull i likhet med vad som nu gäller för resande. Styrelsen vill
emellertid inte motsätta sig ett genomförande av kontrollstyrelsens förslag.

Generalpoststyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot kontrollstyrelsens
förslag, om den av generalpostslyrelsen tänkta lösningen med
hänsyn till vad de båda monopolbolagen anfört inte anses kunna realiseras.

Läkemedelslagstiftningen. Såsom inledningsvis nämnts, har den 14 december
1962 utfärdats en läkemedelsförordning, som ersätter bl. a. den nu
gällande apoteksvarustadgan. Till följd härav kommer det i denna stadga definierade
begreppet apoteksvara att försvinna ur lagstiftningen och ersättas
med begreppet läkemedel. Detta begrepp är definierat i 1 § 1 mom. i den antagna
läkemedelsförordningen, vilken som nämnts träder i kraft den 1 januari
1964. Enligt 1 § 3 mom. samma förordning skall dock vissa läkemedel
i regel vara undantagna från tillämpningen av förordningens bestämmelser.

Som ovan nämnts, användes bl. a. begreppet apoteksvara inom alkohollagstiftningen.
Genom att apoteksvarustadgan upphör att gälla aktualiseras
således ändringar i de tidigare angivna författningarna inom alkohollagstiftningen.

Kontrollstyrelsen påpekar i sin skrivelse till en början att de skiljaktigheter,
som finns mellan det nuvarande begreppet apoteksvara och det nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

187

begreppet läkemedel, medför vissa ändringar i sak, om man i de berörda författningarna
utbyter ordet apoteksvara mot ordet läkemedel. Styrelsen anför
härom vidare.

Vid en dylik ändring skulle vissa alkoholhaltiga varor, som enligt läkemedelsförordningens
definition är läkemedel, men för vilka förordningens
stadganden icke skall gälla, komma att brytas ut ur alkohollagstiftningen
utan att bli reglerade i annan författning annat än i den mån de säljes på
apotek. I huvudsak gäller detta alkoholhaltiga varor, som avses i 1 § 3 mom.
läkemedelsförordningen. Ett väsentligen oförändrat läge kan uppnås om
ordet apoteksvara ersättes med »läkemedel på vilka lälcemedelsförordningens
stadganden äro tillämpliga». En sådan formulering skulle i viss mån
tynga definitionen av spritdryck respektive alkoholhaltigt preparat. Syftet
med att införa läkemedelsbegreppet torde till dels vara att få ett ur definitions-
och språksynpunkt mera allmängiltigt begrepp än apoteksvara. Meningen
torde även vara att tulltaxans och läkemedelsförordningens i viss
mån skiljaktiga läkemedelsbegrepp skall samordnas så att terminologin på
detta område blir mera entydig. Det synes under sådana förhållanden lämpligt
att ändra alkohollagstiftningen i överensstämmelse med dessa intentioner
genom att införa läkemedelsförordningens läkemedelsbegrepp i de
nämnda definitionerna.

Styrelsen framhåller att genom den sålunda förordade ändringen inte
sker någon innehållsändring i definitionen av spritdrycker. Däremot skulle,
fortsätter styrelsen, genom den förordade ändringen en mindre sektor överföras
från gruppen alkoholhaltiga preparat till läkemedelsområdet, där för
närvarande reglering med hänsyn till varornas alkoholhalt förekommer endast
vid försäljning av vissa läkemedel på apotek. Vidare bör man, anför
styrelsen, för att erhålla en likformig reglering av de alkoholhaltiga läkemedlen
ändra det i 5 § 1 mom. andra stycket förordningen om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat givna bemyndigandet för Kungl.
Maj :t att meddela särskilda föreskrifter för försäljning av alkoholhaltiga
läkemedel på apotek till att avse alla alkoholhaltiga läkemedel.

I fråga om bestämmelsen i 2 § 3 mom. förordningen om skatt på sprit
och vin skulle, anför styrelsen vidare, ett utbyte av ordet apoteksvara mot
ordet läkemedel medföra en viss icke avsedd rubbning av denna beskattning.
Styrelsen anför härom.

Sålunda skulle sprit som användes för tillverkning av exempelvis liniment
och antiseptiska lösningar bli obeskattad, medan skatt nu utgår för sådan
sprit om varorna icke är apoteksvaror. Visserligen är varuområdet som berörs
härav av mindre omfattning, men en saklig ändring i beskattningshänseende
synes likväl i detta sammanhang opåkallad. Den erforderliga
författningsändringen, som här icke berör någon definition, kan göras så att
ordet apoteksvara ersättes med »läkemedel, för vilka läkemedelsförordningens
bestämmelser gälla».

Styrelsen erinrar om att detta i sak innebär en ändring i fråga om de
homeopatiska läkemedlen. Dessa är nu, påpekar styrelsen, apoteksvaror och
kan därför tillverkas av obeskattad sprit. Eftersom läkemedelsförordningens
bestämmelser inte skall tillämpas beträffande homeopatiska läkemedel, blir

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

dessa framdeles fria handelsvaror, fortsätter styrelsen. Denna menar emellertid
att det torde stå i överensstämmelse med den nya läkemedelslagstiftningens
syfte att homeopatiska läkemedel och andra för den allmänna handeln
fria läkemedel behandlas på samma sätt i fråga om beskattningen av
i varorna ingående sprit. Styrelsen påpekar i detta sammanhang att viss
import av alkoholhaltiga homeopatiska läkemedel synes förekomma. För
att undvika ett missgynnande av de inhemska tillverkarna av dessa varor
ifrågasätter styrelsen införande av en mot den svenska spritskatten svarande
tilläggstull pa sådana alkoholhaltiga läkemedel som inte omfattas av
läkemedelsförordningens stadganden.

Styrelsen har vid sin framställning fogat förslag till ändringar i 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
1 § och 5 § 1 mom. förordningen om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt 2 § 3 mom. förordningen
om skatt på sprit och vin.

Över kontrollstyrelsens framställning har, efter remiss, yttrande avgivits
av medicinalstyrelsen. Denna tillstyrker, efter underhandskontakt med
apotekarsocieteten, de föreslagna ändringarna i de tre av kontrollstyrelsen
berörda förordningarna.

Departementschefen

Kontrollstyrelsens förslag till förenkling av det nuvarande omständliga
förfarandet beträffande gåvoförsändelser med rusdrycker från utlandet innebär
uppenbarligen väsentliga fördelar för såväl allmänhet som myndigheter.
Det har också vid remissbehandlingen mottagits med tillfredsställelse
av de instanser vars verksamhet berörs, även om man i ett par fall
skulle ha föredragit ett ytterligare förenklat förfarande. För egen del finner
jag styrelsens förslag väl avvägt. I samband härmed bör — på motsvarande
sätt som i fråga om tobak och andra varor — ges möjlighet att i
begränsad utsträckning mottaga enstaka gåvoförsändelser tull- och skattefritt.
Med en sådan jämkning vill jag tillstyrka att de av kontrollstyrelsen
förordade författningsändringarna genomföres. De närmare bestämmelserna
torde sålunda, liksom i fråga om gåvoförsändelser av andra varor, få utfärdas
av Kungl. Maj :t. Därvid kan en lämplig avvägning vara att anknyta till
den värdegräns, 100 kronor, som enligt tulltaxeringskungörelsen gäller i
fråga om enstaka gåvor av tull- och skattebelagda varor i allmänhet. Vid bestämmelsernas
utformande torde få övervägas i vad mån särskilda föreskrifter
fordras i syfte att hindra missbruk av tull- och skattefriheten för
gåvoförsändelser med rusdrycker.

Förslaget till de ändringar i alkohollagstiftningen, som sammanhänger
med införandet av en ny läkemedelslagstiftning, innebär i allt väsentligt endast
en formell anpassning av de berörda stadgandena. När det gäller ändringarna
i förordningen om skatt på sprit och vin, innefattar emellertid förslaget
den sakliga ändringen att teknisk sprit som används för tillverkning
av homeopatiska läkemedel — vilken hittills varit skattefri — i fortsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963 189

ningen skulle bli beskattad. Då andra ändringar i de nu aktuella författningarna
än sådana som direkt följer av den nya läkemedelslagstiftningen
inte synes böra komma i fråga, förordar jag att ifrågavarande bestämmelser
utformas så att denna sprit även i fortsättningen blir obeskattad. Med nu
angivna undantag och en annan mindre avvikelse beträffande förordningen
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat vill jag tillstyrka
det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget.

VIII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordninqcn den 26 mai

195b (nr 521); J

2) förordning om ändring i ölförsäljnings förord ningen den 23 mars 1961
(nr 159);

3) förordning angående ändring i förordningen den 25 februari 1955 (nr
38) om försäljning av alkoholfria drycker;

4) förordning om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker
och öl m.m.;

5) förordning angående ändring i förordningen den 2b maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin;

6) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 181)
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat;

7) förordning om ändring i tulltaxan den 12 september 1958 (nr bl5);

8) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

9) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.;

10) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr b!8)
om straff för varusmuggling; samt

11) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 195b (nr 579)
om nykterhetsvård.

Författningsförslagen torde som Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
över det under 1) nämnda förslaget till förordning om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen, såvitt avser ändringarna i 80, 81, 86, 89
och 90 §§, samt de under 9)—11) nämnda förslagen måtte för det i § 87
regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven-Olof Norberg

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Bilaga

Förslag

till

Förordning

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas dels att 54 och 82 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 19541 skola upphöra att gälla, dels att 1 §, 12 § 4 mom.,
17, 18, 20, 35, 37, 41, 44 och 45 §§, 46 § 2 mom., 47 § 1 mom., 49 och 55 §§,
63 § 2 mom., 64 § 1 mom., 80 §, 81 § 1 mom., 83 §, 86 § 1 och 2 mom., 89 §
2 mom. samt 90 § samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Till rusdrycker — — — och
starköl.

Med spritdryck förstås sådan
sprit som icke är att hänföra till
teknisk sprit, alkoholhaltigt preparat
eller apoteksvara.

Med vin — — — volymprocent
etylalkohol.

Med starköl — — — tiondels
viktprocent.

12 §.

4 mom. Utan hinder--—

vanlig ordning;

d) till proviant---föreskri ven

ordning;

f) rusdrycker transiteras i enlighet
med de föreskrifter generaltullstyrelsen
meddelar; samt

1 §•

Till rusdrycker — — — och
starköl.

Med spritdryck förstås sådan
sprit som icke är att hänföra till
teknisk sprit, alkoholhaltigt preparat
eller läkemedel.

Med vin •— — — volymprocent
etylalkohol.

Med starköl —---tiondels

viktprocent.

12 §.

4 mom. Utan hinder--—

vanlig ordning;

d) till proviant---— föreskri ven

ordning;

f) rusdrycker transiteras i enlighet
med de föreskrifter generaltullstyrelsen
meddelar;

1 Senaste lydelse av 1 §, 12 § 4 mom., 18, 35 och 80 §§, 81 § 1 mom. samt 90 § 2 mom. se 1961:
184, av 17, 20, 37 och 41 §§, 46 § 2 mom., 89 | 2 mom. samt 90 § 1 mom. se 1957: 212, av 86 § 1
mom. se 1959:133 och av 86 § 2 mom. se 1960:430.

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

o g) vin och starköl, som medföras
såsom proviant på järnvägståg i internationell
trafik, införas i den utsträckning
som erfordras för bespisning
av passagerare under tågets
gång inom riket.

17 §.

Vid utminutering--— varan

erlagts.

18 §.

Rusdrycker må---tjuguett

år.

Utminutering må vägras den, beträffande
vilken nykterhetsnämnd meddelat
beslut som avses i 14 § 2 mom.
lagen om nykterhetsvård, så ock
den, som icke må försälja rusdrycker
och som enligt underrättelse
från nykterhetsnämnd, genom laga
kraftägande dom högst ett år dessförinnan
befunnits skyldig till brott
som avses i 80 eller 81 § eller till försök
eller medverkan som avses i 89
§ 1 och 2 mom. denna förordning.
Det åligger detaljhandelsbolaget att
för kommun eller annat lämpligt
område upprätta och till utminuteringsställena
inom området utsända
förteckning över dem, som sålunda
må vägras utminutering, samt att
minst en gång varje kvartal med ve -

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Vid utminutering----varan

erlagts.

18 §.

Rusdrycker må---tjuguett

år.

Utminutering må vägras den som
är upptagen på särskild förteckning
( spärrlista).

På spärrlista skall upptagas

1) den beträffande vilken nykterhetsnämnd
meddelat beslut som avses
i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård; 2)

3) den som genom laga kraft -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

derbörande nykterhetsnämnd upptaga
frågan om vilka som böra upptagas
på sådan förteckning.

20 §.

Ej heller må någon genom särskild,
för ändamålet driven rörelse eller eljest
i större omfattning och mot ersättning
tillhandagå annan med anskaffande
av rusdrycker.

Det är---på utminuterings ställe.

(Föreslagen lydelse)

ägande dom befunnits hava vid mer
än ett tillfälle inom en tidrymd av
tolv månader gjort sig skyldig till
rattfylleri eller fylleri.

Spärrlista skall av detalj handelsbolaget
upprättas för län eller annat
lämpligt område. Den som enligt
vad under 2) i tredje stycket sägs
må vägras utminutering skall upptagas
på mer än en sådan förteckning
i den mån så finnes erforderligt
för att hindra honom från inköp.
Förteckningarna skola förnyas för
varje månad.

20 §.

Ej må någon genom särskild, för
ändamålet driven rörelse eller eljest i
större omfattning tillhandagå annan
med anskaffande av rusdrycker.

Det är---på utminuterings ställe.

35 §• 35 §\.

Tillstånd till utskänkning på pas- Tillstånd till utskänkning på farsagerarfartyg,
i restaurangvagn på tyg, på järnvägståg eller på luftfartyg
järnvägståg eller på luftfartyg som i som i linjefart befordrar passagerare
linjefart befordrar passagerare (t ra- (trafikutskänkni n g) meddefi
k utskänkning) meddelas av las av länsstyrelsen i det län, där relänsstyrelsen
i det län, där rederiet, deriet, järnvägens styrelse eller luftjärnvägens
styrelse eller luftfartsfö- fartsföretaget har sitt säte. Har rede -

Kung!. Maj. ts proposition nr 82 år 1263

193

(Nuvarande lydelse)

retaget har sitt säte. Har rederiet,
järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
icke säte inom riket, meddelas
tillstånd av överståthållarämbetet.

De i---- å trafikföretaget.

37 §.

Rätt till —--endast starköl.

41 g.

Beträffande överlåtelse---av tal

upprättas.

Vid överlåtelse---äger sam band.

44 §.

Utskänkningsställe skall — —• -—
ej försvåras.

Utskänkning må---av kondi torivaror.

Angående beskaffenheten av utskänkningsställe
äger Konungen utfärda
de bestämmelser som kunna erfordras
utöver vad i livsmedelsstadgan
föreskrives om serveringslokal.

(Föreslagen lydelse)

riet, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget
icke säte inom riket,
meddelas tillstånd av överståthållarämbetet.
Tillstånd till utskänkning
på järnvägståg må endast om särskilda
skäl därtill äro avse annan del
av tåget än restaurangvagn.

De i---— å trafikföretaget.

37 §.

Rätt till----endast starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må
avse vin och starköl eller alla slag av
rusdrycker. Tillstånd att utskanka
alla slag av rusdrycker må dock endast
om särskilda skäl därtill äro
meddelas i fråga om järnvägståg eller
i fråga om fartyg, som ej förmedlar
regelbunden persontrafik till utländsk
hamn, eller luftfartyg, som ej i linjefart
befordrar passagerare till eller
från utländsk flygplats.

41 §.

Beträffande överlåtelse — — —
avtal upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning,
följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättighetsinnehavaren att hos
detaljhandelsbolaget inköpa alla för
rörelsen erforderliga rusdrycker.
Överlåtelse av tillstånd till trafikutskänkning
medför skyldighet att hos
bolaget inköpa sådana rusdrycker,
som äro avsedda för utskänkning på
järnvägståg samt på fartyg och luftfartyg
vid färd mellan svenska hamnar
och svenska flygplatser.

Vid överlåtelse---äger sam band.

44 §.

Utskänkningsställe skall —----

ej försvåras.

Utskänkning må----av kon ditorivaror.

Angående utskänkningslokalernas
anordnande och beskaffenhet äger
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
kontrollstyrelsen utfärda
de bestämmelser som kunna erfordras
utöver vad i livsmedelsstadgan
föreskrives om serveringslokal.

7 Uihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 82

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

45 §.

Ombyte av---vederbörande

tillståndsmyndighet.

46 §.

2 m o m. Spritdrycker må---

med måltid.

Föreskrifter angående — — —
första stycket.

47 §.

1 mom. Rusdrycker må----

och helgdagar.

49 §.

På passagerarfartyg må rusdrycker
utskänkas endast till besättning och
passagerare. På luftfartyg må utskänkning
äga rum endast under
färd.

55 §.

Ej må den som handhar utskänkning
eller någon hos honom anställd
söka förmå gäst att å utskänknings -

(Föreslagen lydelse)

45 §.

Ombyte av---vederbörande

tillståndsmyndighet.

46 §.

2 m o m. Spritdrycker må---

med måltid.

Föreskrifter angående -— — —
första stycket.

Konungen må medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. Innan
sådant beslut fattas, skola fullmäktige
i kommun, som beröres av
beslutet, genom intendentens för utskänkningsärenden
försorg erhålla
tillfälle att yttra sig i frågan. Medgivande
må ej lämnas, om fullmäktige
i kommunen förklarat att utskänkning
av spritdrycker utan samband
med måltid icke* bör äga rum i kommunen.
Lämnas medgivande, utfärdar
Konungen de särskilda föreskrifter
i avseende å utskänkningen som
prövas erforderliga. Medgivandet må
när som helst återkallas.

47 §.

1 mom. Rusdrycker må---

och helgdagar.

Utskänkning i drinkbar må ej förekomma
med mindre utskänkning
samtidigt bedrives i annan del av utskänkningslokalerna.

49 §.

På fartyg må rusdrycker utskänkas
endast till besättning och passagerare.
På luftfartyg må utskänkning
äga rum endast under färd.

55 §.

Den som handhar utskänkning eller
hos honom anställd må ej söka
förmå gäst att å utskänkningsstället

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

195

(Nuvarande lydelse)

stället inköpa rusdrycker eller tillåta,
att något av det sålda medföres därifrån;
ock vare det gäst förbjudet att
sålunda medföra utskånkt rusdryck.

63 §.

2 m o m. Beslut som länsstyrelse
eller polismyndighet meddelat enligt
denna förordning länder omedelbart
till efterrättelse, där ej annorlunda
är föreskrivet eller särskilt förordnas.

64 §.

1 m o m. Avskrift av — — -—
kommunens nykterhetsnämnd.

Har polismyndighet — — — underrättas
därom.

Har detaljhandelsbolaget---

nykterhetsnämnd underrättas.

80 §.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse
i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt.

2 mom. Innehar någon rusdrycker
i uppenbart syfte att olovligen
försälja dem, straffes för olovligt innehav
av rusdrycker med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

3 m o m. Begår någon, som icke
må försälja rusdrycker, gärning som
i 1 eller 2 mom. sägs, skola, i den mån
särskilda skäl ej annat föranleda, på
försäljningsstället med därtill höran -

(Föreslagen lydelse)

inköpa rusdrycker. Från utskänkningsställe
må icke någon medföra eller
tillåtas medföra utskänkt eller eljest
utlämnad rusdryck.

63 §.

2 m o m. Beslut som länsstyrelse
eller polismyndighet meddelat enligt
denna förordning så ock beslut som
kontrollstyrelsen meddelat enligt 18
förordningen länder omedelbart tiil
efterrättelse, där ej annorlunda är föreskrivet
eller särskilt förordnas.

64 §.

1 m o m. Meddelande om beslut,
som avses i 18 § fjärde stycket förordningen,
skall av kontrollstyrelsen
i rekommenderat brev snarast
tillsändas den som beslutet avser.

Avskrift av —---kommunens

nykterhetsnämnd.

Har polismyndighet---un derrättas

därom.

Har detaljhandelsbolaget — — —
nykterhetsnämnd underrättas.

80 §.

1 m o m. Den som säljer rusdryck
utan att äga rätt därtill enligt denna
förordning eller som överskrider
sådan rätt, straffes för olovlig försäljning
med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall skall
dock ej till straff dömas.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt.

2 mo m. Innehar någon rusdryck
i uppenbart syfte att olovligen försälja
den, straffes för olovligt innehav
av rusdryck med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

3 mom. Begår någon, som icke
må försälja rusdrycker, gärning som
i 1 eller 2 mom. sägs, skall, i den mån
särskilda skäl ej annat föranleda, på
försäljningsstället med därtill höran -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

de utrymmen befintliga eller eljest
för försäljning avsedda rusdrycker
tillika med kärl och emballage förklaras
förverkade.

Hava rusdrycker av annat slag än
som avses med utskänkningstillståndet
utskänkts, skall i fråga om sådana
drycker med kärl och emballage
tillämpas vad nyss sagts.

4 m o m. Rusdrycker, som olovligen
försålts, skola, jämte kärl och
emballage, förklaras förverkade.

81 §•

1 m o m. Den som tillhandagår annan
med anskaffande av rusdrycker
i strid med föreskriften i 20 § första
stycket, straffes såsom för olovlig försäljning
enligt vad i 80 § stadgas.

Rusdrycker, med vilka förfarits på
sätt i första stycket sägs, skola, jämte
kärl och emballage, förklaras förverkade.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 inom., 48
eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 51 eller 55 §, straffes
med böter, högst etthundra kronor.

86 §.

1 m o m. Rusdrycker som till riket
införas av annan än den vilken
enligt 12 § är berättigad till införsel
av sådana drycker må, därest varan i
behörig ordning anmälts till tullklarering,
åter utföras i enlighet med de
föreskrifter generaltullstyrelsen äger
meddela. Sker ej återutförsel inom
två månader efter det varan enligt
vad i tullstadgan sägs skall anses hava
mottagits av tullanstalt, tillfaller
varan kronan, och skall för dess räkning
med varan förfaras på sätt i
90 § 2 mom. är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

de utrymmen befintlig eller eljest för
försäljning avsedd rusdryck jämte
kärl och emballage förklaras förverkad.

Har rusdryck av annat slag än som
avses med utskänkningstillståndet utskänkts,
skall i fråga om sådan dryck
jämte kärl och emballage tillämpas
vad nyss sagts.

4 mom. Rusdryck, som olovligen
försålts, skall jämte kärl och emballage
förklaras förverkad.

Vid olovlig försäljning av rusdryck
uppburet vederlag må, efter
vad som prövas skäligt, förklaras
förverkat till kronan. Utgjordes vederlaget
av annat än penningar, och
finnes det ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat.

81 §.

1 m o m. Den som tillhandagår
annan med anskaffande av rusdryck i
strid med föreskriften i 20 § första
stycket, straffes såsom för olovlig försäljning
enligt vad i 80 § stadgas.

Rusdryck, med vilken förfarits på
sätt i första stycket sägs, skall jämte
kärl och emballage förklaras förverkad.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 inom., 48
eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 55 §, straffes med böter,
högst etthundra kronor.

86 §.

1 m o m. Rusdryck som till riket
införes av annan än den vilken enligt
12 § är berättigad till införsel må,
därest varan i behörig ordning anmälts
till tullklarering, åter utföras
i enlighet med de föreskrifter generaltullstyrelsen
äger meddela. Sker ej
återutförsel inom två månader efter
det varan enligt vad i tullstadgan sägs
skall anses hava mottagits av tullanstalt,
tillfaller varan kronan, och skall
för dess räkning med varan förfaras
på sätt i 90 § 2 mom. är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

197

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel av rusdrycker och för
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling. I fråga om
försäljning av olovligt införda rusdrycker
skall gälla vad i 90 § 2 mom.
sägs.

89 §.

2 mom. Hava flera medverkat till
gärning, som i 80 § eller 81 § 1 mom.
sägs, eller vid försök till sådan gärning
eller ock till brott, som avses i
81 § 2 mom., gäller vad i 3 kap. 4
och 5 §§ strafflagen är stadgat. Den
till vilken rusdrycker försålts eller eljest
anskaffats vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan än
anstiftan.

90 §.

1 mom. Rättighet att verkställa
beslag tillkommer tulltjänsteman i
fall som i 86 § sägs. I övrigt gäller angående
beslag vad därom finnes stadgat
i rättegångsbalken, dock icke i
fråga om den tid inom vilken åtal sist
skall hava väckts.

7f liihang till riksdagens protokoll 1963.

(Föreslagen lydelse)

Rusdryck, vilken medföres av resande
eller inkommer i gåvoförsändelse
till enskild person och vilken efter
utgången av tid som i föregående
stycke sägs kvarligger hos tullverket,
skall, ändå att den resande eller
den till vilken försändelsen är ställd
enligt 12 § är berättigad till införsel,
behandlas på sätt i nämnda stycke
för där avsedda rusdrycker är föreskrivet.

2 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel av rusdrycker och för
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling. I fråga om
försäljning av olovligt införd rusdryck,
som förklarats förverkad, skall
gälla vad i 90 § 2 mom. sägs. Vad i
första stycket av nämnda moment
stadgas skall gälla även i fråga om
rusdryck, som ej förklarats förverkad
men skall säljas på grund av bestämmelser
i tullstadgan eller annan
författning.

89 §.

2 mom. Hava flera medverkat till
gärning, som i 80 § eller 81 § 1 mom.
sägs, eller vid försök till sådan gärning
eller ock till brott, som avses i
81 § 2 mom., gäller vad i 3 kap. 4
och 5 §§ strafflagen är stadgat. Den
till vilken rusdryck försålts eller eljest
anskaffats vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan än
anstiftan.

90 §.

1 mom. Angående beslag av
egendom skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, där icke annat
följer av vad nedan stadgas.

Rätt att verkställa beslag i fall, som
i 86 § sägs, skall tillkomma tulltjänsteman.

1 saml. Nr 82

198

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Rusdrycker som enligt
denna förordning eller annan författning
förklarats förverkade skola,
därest de äro i försäljningsdugligt
skick, hembjudas till detaljhandelsbolaget
eller partihandelsbolaget.
Kunna förverkade drycker på grund
av sin beskaffenhet ej tillhandahållas
allmänheten, skola de hembjudas till
partihandelsbolaget. Bolag till vilket
rusdrycker sålunda hembjudits vare
skyldigt att till skäligt pris inköpa
den hembjudna varan. Är värdet så
ringa, att det ej kan anses motsvara
forslingskostnaderna, skall varan bevisligen
förstöras.

Samma lag vare där rusdrycker
som ej förklaras förverkade skola
försäljas på grund av bestämmelser i
tullstadgan eller andra författningar.

Med den---till handa.

3 mom. Värdet av förverkad
egendom tillfaller kronan.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Förverkad egendom tillfaller
kronan. Med sådan egendom
skall förfaras på sätt i 3 § lagen den
9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. är föreskrivet.

Med den —---till handa.

övergångsbestämmelser

2. Förordningens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet i
avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter. Äldre bestämmelser
skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som
hänföra sig till tiden före ikraftträdandet, dock att de nya bestämmelserna
i 90 § 1 mom. skola äga tillämpning jämväl å beslag som består den 1 oktober
1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

199

Förslag

till

Förordning

om ändring i ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961 (nr 159)

Härigenom förordnas dels att 33 § ölförsäljningsförordningen den 23 mars

1961 skall upphöra att gälla dels att 25
förordning skola erhålla ändrad lydeli

(Nuvarande lydelse)

25 §.

I lokal, där öl må utskänkas efter
tillstånd enligt denna förordning, är
det förbjudet att förtära eller låta
någon förtära rusdrycker eller ersättningsmedel
därför. Ej heller må rusdrycker
eller sådana ersättningsmedel
förvaras, i lokalen eller eljest, på
sådant sätt att det kan befaras att de
förtäras av gästerna.

Vid utminutering---- äger för foga.

32 §.

1 mom. Den som — — — straff
dömas.

34 §.

Bryter någon i annat fall än i 32
eller 33 § sägs mot vad i denna förordning
är stadgat eller mot föreskrift
som meddelats med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst
trehundra kronor.

38 §.

Har domstol avgjort mål mot någon
som bedriver yrkesmässig försäljning
av öl eller mot någon hos sådan
försäljare anställd angående
brott som avses i 32—3b §§, åligger
det domstolen att inom fjorton dagar
från domens meddelande översända

§, 32 § 1 mom., 34 och 38 §§ samma
på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

25 §.

Vid utminutering---äger för foga.

32 §.

1 m o m. Den som---straff

dömas.

34 §.

Bryter någon i annat fall än i 32 §
sägs mot vad i denna förordning är
stadgat eller mot föreskrift som meddelats
med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst trehundra
kronor.

38 §.

Har domstol avgjort mål mot någon
som bedriver yrkesmässig försäljning
av öl eller mot någon hos sådan
försäljare anställd angående
brott som avses i 32 eller 3b §, åligger
det domstolen att inom fjorton dagar
från domens meddelande översända

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

avskrift av domen till den myndighet
som utfärdat tillståndsbevis eller,
om sådant bevis ej utfärdats, till länsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

avskrift av domen till den myndighet
som utfärdat tillståndsbevis eller, om
sådant bevis ej utfärdats, till länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 25 februari 1955 (nr 38) om
försäljning av alkoholfria drycker

Härigenom förordnas dels att 6 § förordningen den 25 februari 1955 om
försäljning av alkoholfria drycker skall upphöra att gälla dels att 1 § och
10 § 2 mom. samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Med alkoholfri — — — volymprocent
alkohol.

Vad som är att hänföra till 1 ä 11-ö 1 angives i förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Under försäljning---

på stället.

10 §.

2 mom. Låter den som bedriver
utskänkning eller någon hos honom
anställd rusdrycker, ersättningsmedel
därför eller öl förtäras eller förvaras
i strid mot 6 § första stycket, straffes
med dagsböter.

Bryter gäst mot 6 § första stycket,
eller utskänker någon alkoholfria
drycker på otillåten tid, straffes med
böter, högst trehundra kronor.

1 §•

Med alkoholfri — — — volymprocent
alkohol.

Vad som är att hänföra till 1 ä 11-ö 1 angives i förordningen om tillverkning
och beskattning av maltoch
läskedrycker.

Under försäljning---

på stället.

10 §.

2 mom. Utskänker någon alkoholfria
drycker på otillåten tid, straffes
med böter, högst trehundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

201

Förslag

till

Förordning

om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker

och öl m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Rusdrycker eller öl, som ej i laga ordning utskänkts, eller ersättningsmedel
för rusdrycker må icke någon förtära eller tillåtas förtära i lokal eller
på plats

där serveringsrörelse bedrives;

då där i annat fall än nu sagts rätt till utskänkning av rusdrycker eller öl
föreligger.

Drycker, som icke få utskänkas i lokalen eller på platsen, eller ersättningsmedel
för rusdrycker må ej förvaras på sådant sätt att det kan befaras
att de förtäras av gästerna.

Förbuden skola gälla varje lokal eller plats, som användes i eller för sådan
verksamhet som avses i första stycket.

Med serveringsrörelse förstås varje yrkesmässigt bedriven verksamhet, i
vilken mat eller dryck mot ersättning tillhandahålles till förtäring på stället.

2 §.

Bestämmelserna i 1 § skola icke gälla, där på grund av stadgande i 10 §
andra stycket ölförsäljningsförordningen öl må utskänkas utan tillstånd.

3 §.

Bryter annan mot bestämmelse i denna förordning, dömes till böter, högst
trehundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt

på sprit och vin

Härigenom förordnas dels att 8, 12—18, 21 och 23 §§ förordningen den
24 maj 1957 om skatt på sprit och vin1 skola upphöra att gälla dels att 2 §
3 mom., 7, 10, 19 och 24 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

3 mom. För teknisk sprit som av
annan än detalj handelsbolaget inköpes
hos partihandelsbolaget eller som
införes till riket för att användas i
denaturerat skick för tillverkning av
varor hänförliga till tulltaxenummer
22.09 C, 33.04 A och 33.06 A eller ock
i odenaturerat skick skall omsättningsskatt
utgå med 2 kronor 70 öre
för liter. Sådan skatt skall dock icke
utgå för odenaturerad teknisk sprit,
som under särskild kontroll skall användas
för annat ändamål än tillverkning
av nyss angivna varor. Skatt
skall ej heller utgå för odenaturerad
teknisk sprit, som skall användas för
tillverkning av apoteksvaror eller är
avsedd att av apotek utlämnas mot
vederbörligt recept.

7 §•

Kontrollen av utskänkningsskattens
behöriga utgörande utövas av
kontrollstyrelsen.

För skattekontrollen äger kontrollstyrelsen
anlita biträde av särskilda
kontrolltjänstemän.

Kontrolltjänsteman äger att på anfordran
när som helst erhålla tillträde
till lokaler och utrymmen, som an 1

Senaste lydelse av 2 § 3 mom. se 1961:182

(Föreslagen lydelse)

2 §•

a) under särskild kontroll skall användas
för annat ändamål än tillverkning
av varor hänförliga till ovan angivna
tulltaxenummer;

b) skall användas för tillverkning
av läkemedel, för vilka läkemedelsförordningens
bestämmelser gälla, eller
för tillverkning av sådant medel
som avses i 1 § 3 mom. första stycket
läkemedelsförordningen; eller

c) är avsedd att av apotek utlämnas
mot vederbörligt recept.

7 §■

Beskattningsmyndighet i fråga om
utskänkningsskatt är kontrollstyrelsen.
Beträffande sådan skatt skall
vad i förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning är
stadgat äga tillämpning.

Kontrollstyrelsen äger utfärda de
föreskrifter rörande redovisning och
särskilda kontrollanordningar, som

och av 10 § se 1958:172.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

203

(Nuvarande lydelse)

vändas för utskänkningsrörelsen, däri
inbegripna lokaler och utrymmen för
lagerhållning av rusdrycker eller andra
varor, avsedda att tillhandahållas
i rörelsen.

10 §.

Utskänkningsinnehavare skall senast
å femtonde dagen i varje kalendermånad
till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder upprättad
deklaration angående de spritdrycker
som av honom utskänkts under nästföregående
månad. När fråga är om
utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
skall dock
deklaration för kontrollstyrelsens
räkning avlämnas till intendenten för
utskänkningsärenden i länet; sådan
deklaration skall vara avlämnad senast
å tredje dagen efter det utskänkningen
ägt rum eller, om intendenten
efter kontrollstyrelsens bemyndigande
lämnar medgivande därtill, senast
å femtonde dagen i den följande månaden.

Deklaration skall upprättas å blankett
enligt formulär som fastställes
av kontrollstyrelsen.

19 §.

Den som utskänker spritdrycker i
strid med förbud, som meddelats med
stöd av 12 eller 14 § eller 15 § andra
stycket, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Försummar utskänkningsinneha -

(Föreslagen lydelse)

styrelsen finner erforderliga för skattekontrollens
utövande.

10 §.

Utskänkningsinnehavare åligger att
utan anmaning avgiva deklaration rörande
sin utskänkning av spritdrycker.
Deklaration skall avse redovisningsperiod
om två månader. Redovisningsperioderna
under ett kalenderår
utgöras av, den första månaderna
januari och februari, den andra
månaderna mars och april, den
tredje månaderna maj och juni, den
fjärde månaderna juli och augusti,
den femte månaderna september och
oktober samt den sjätte månaderna
november och december. Kontrollstyrelsen
äger, om särskilda skäl därtill
åro, beträffande viss skattskyldig föreskriva
kortare redovisningsperiod
än nu sagts.

Deklaration skall avgivas till kontrollstyrelsen
senast å tjugonde dagen
i månaden närmast efter utgången av
den redovisningsperiod, som deklarationen
avser.

När fråga är om utskänkning enligt
33 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
skall dock deklaration för
kontrollstyrelsens räkning avlämnas
till intendenten för utskänkningsärenden
i länet; sådan deklaration
skall vara avlämnad senast å tredje
dagen efter det utskänkningen ägt
rum eller, om intendenten efter kontrollstyrelsens
bemyndigande lämnar
medgivande därtill, senast å femtonde
dagen i den följande månaden.

19 §.

Den som utskänker spritdrycker i
strid med bestämmelsen i 6 § straffes
med böter, högst trehundra kronor.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

vare att fullgöra vad honom åligger
enligt denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter högst trehundra
kronor. Vad nu sagts gäller
dock icke åliggande att inbetala skatt.

Till straff som i andra stycket sägs
skall dömas, om spritdrycker utskänkas
i strid med bestämmelsen i 6 §.

24 §.

Förseelse, som avses i 19 § andra
och tredje styckena, må av åklagare
åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Förseelse, som avses i 19 §, må av
åklagare åtalas allenast efter anmälan
av kontrollstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 2 § den 1 januari 1964, och
i övrigt den 1 oktober 1963 men skall icke äga tillämpning å utskänkningsskatt,
för vilken deklaration avgivits eller bort avgivas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 181) om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Med teknisk---nu sagts.

Teknisk sprit---st arkd e naturerad

sprit.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Med teknisk---nu sagts.

Teknisk sprit---starkd e naturerad

sprit.

22.08 eller 22.09 A eller B och ej heller
är sådant läkemedel, för vilket

205

Kung!. Maj:ts proposition nr 82 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Med partihandelsbolaget
---omnämnda detalj handelsbolaget.

4 §•

För annan —---av kontrollsty relsen.

Vad i — — — generaltullstyrelsen
meddelar.

5 §•

1 mom. Försäljning av---

i allmänhet.

För försäljning av alkoholhaltiga
läkemedel på apotek gälla de särskilda
bestämmelser som Kungl. Maj :t
meddelar.

läkemedelsförordningens bestämmelser
gälla.

Med partihandelsbolaget
---omnämnda detalj handelsbolaget.

4 §.

Teknisk sprit må utan särskilt tillstånd
införas till riket av partihandelsbolaget.
Tillstånd erfordras ej
heller i fall då denaturerad teknisk
sprit eller alkoholhaltiga preparat
av resande införas annorledes än i
handelssyfte eller för yrkesmässig
förbrukning.

För annan —--av kontrollsty relsen.

Vad i — — — generaltullstyrelsen
meddelar.

5 §.

1 mom. Försäljning av — — —
i allmänhet.

För försäljning av alkoholhaltiga
läkemedel gälla de särskilda bestämmelser
som Kungl. Maj :t meddelar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet.

Förslag

till

Förordning

om ändring i tulltaxan den 12 september 1958 (nr 475)

Härigenom förordnas, att tulltaxan den 12 september 1958 skall i angiven
del erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av härvid fogad bilaga.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Bilaga

Kap. 22. Drycker, alkohol och ättika

Anm. För spritdrycker---75 centiliter:

Andra spritdrycker, ej hänförliga till tulltaxenr 22.08 ....................... 28: —.

För spritdrycker eller viner, vilka införas i den ordning som avses i 12 § i mom. h)
rusdrycksförsäljningsförordningen, skall, där tullfrihet ej åtnjutes, tull utgå med av
partihandelsbolaget för rusdrycker fastställt belopp, motsvarande:

1) tull enligt vad i kap. 22 sägs;

2) omsättningsskatt enligt 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin; samt

3) allmän varuskatt.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt — — —
till sjukhus.

(Föreslagen lydelse)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt---

till sjukhus.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1963.
1 Senaste lydelse av 10 § 1 mom. se 1961:165.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

207

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Angående beslag av egendom som
avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, med följande
avvikelser:

(Föreslagen lydelse)

2 §■

Angående beslag av egendom som
avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande
tillämpning, med följande
avvikelser:

1. Beslagtagen egendom må bevisligen
förstöras, om dess värde är ringa
eller egendomens förstörande eljest
måste anses försvarligt. I annat fall
må egendomen försäljas, rusdryck
till det i rusdrycksförsäljningsförordningen
omnämnda partihandelsbolaget,
öl till tillverkare av sådan vara
och annan egendom på sätt som med
hänsyn till egendomens beskaffenhet
finnes lämpligt. Belopp, som erhållits
vid försäljning av beslagtagen egendom,
tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning
meddelas av åklagaren eller under
sökningsledar en.

Går beslag åter och är egendomen
jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna
medel utgå med belopp, som motsvarar
egendomens pris vid försäljning
till allmänheten eller eljest finnes
skäligt. Beslut om ersättning meddelas
av åklagaren. Är den som drabbats
av beslaget missnöjd med beslut
om ersättning äge han inom en månad
från det han erhöll del av beslutet
påkalla rättens prövning därav.
Ansökan härom göres vid den domstol,
som ägt upptaga fråga om beslagets
bestånd. Ersättning utbetalas av

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

(Nuvarande lydelse)

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

3 §.

Belopp, som---tillfaller kro nan.

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelse efter framställning av
åklagaren.

2. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren»
huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt vad i 1 § sägs. Förordnande
därom meddelas skriftligen.
Där ej påföljden förelagts och godkänts
i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget skett»
hos åklagaren anmäla missnöje med
förordnandet inom en månad från
det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej
beslaget finnes böra hävas, väcka talan
om egendomens förverkande. Sker
det ej inom en månad från det anmälan
gjorts, skall beslaget gå åter.

3 §•

Egendom, som förklarats förverkad
enligt denna lag, skall, i den mån
så ej förut skett, bevisligen förstöras
eller försäljas efter vad i 2 § är stadgat
om beslagtagen egendom.

Belopp, som---tillfaller kro nan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963 och skall äga tillämpning
jämväl å beslag, som består vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

209

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §. 23 §.

Är beslagtagen--— egendo- Är beslagtagen —--egendomens
avyttring. mens avyttring.

Då beslag lagts å rusdryck, som
kan antagas vara förverkad enligt
denna lag, skola bestämmelserna i 2 §
1 lagen den 9 maj 1958 om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963 och skall äga tillämpning
jämväl å beslag, som består vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §. 63 §.

Påträffas alkoholhaltiga---Påträffas alkoholhaltiga---

för anstalten. för anstalten.

* Senaste lydelse av 63 § se 1958: 206.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Med rusdrycker som omhänderta- Med egendom, som omhändertagits
gits enligt första stycket skall förfa- enligt första stycket, skall förfaras
ras på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycks- på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 om
försåtjningsförordningen föreskrives. förverkande av alkoholhaltiga drycAnnan
omhändertagen egendom skall ker m. m. föreskrives. Belopp, som
på lämpligt sätt föryttras eller, om erhållits vid försäljning av omhänmyckenheten
är ringa, bevisligen för- dertagen egendom, tillfaller kronan.
störas. Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen vara, tillfaller
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

211

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 22 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
januari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj
195b (nr 521), såvitt avser ändringar i 80, 81, 86, 89 och 90 §§;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.;

3) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr bl8)
om straff för varusmuggling; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 195b (nr 579)
om nykterhetsvård.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Förslagen föranledde följande uttalande av lagrådet.

Förslaget till ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen avser bl. a. ansvarsbestämmelserna
i 80 § 1 mom. Enligt departementschefen böra dessa
bestämmelser ändras så, att däri klart kommer till uttryck att varje försäljning
utgör ett särskilt brott. Lagrådet ansluter sig härtill.

Den åsyftade ändringen har i det remitterade förslaget skett på så sätt,
att i beskrivningen av olovlig försäljning i 80 § 1 mom. första stycket »rusdryckers.
utbytts mot »rusdryck» och att tredje stycket — där det nu sägs
att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt — jämkats därhän
att särskilt skall beaktas, om försäljningen utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt. Den i första stycket vidtagna
ändringen tar emellertid ej sikte på det i förevarande sammanhang
väsentliga, nämligen huruvida flera försäljningar tillsammans skola betraktas
som ett eller flera brott. Det vill synas som om brottsbeskrivningen ger

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

bättre uttryck för att varje försäljning skall betraktas som ett brott, om uttrycket
»den som säljer» utbytes mot »den som till någon säljer». Med denna
avfattning kan ordet »rusdrycker» — som i övrigt är det vanliga i rusdrycksförfattningarna
— bibehållas. Genom den nyssnämnda brottsbeskrivningen
tillsammans med tillägget i tredje stycket torde i författningstexten
tillräckligt tydligt komma till uttryck, hur konkurrenssituationen enligt
förslaget skall bedömas.

Lagrådet förordar sålunda, att 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
ändras på sätt nu angivits. Godtages den föreslagna ändrade brottsbeskrivningen,
bör motsvarande ändring i brottsbeskrivningen ske i 81 §
1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, liksom i 32 § 1 mom. ölförsäljningsförordningen.
Vidare föranleder bibehållande av uttrycket »rusdrycker»
redaktionella jämkningar på åtskilliga punkter i de remitterade förslagen.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

213

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det den 25 januari 1963 i vissa delar till lagrådet remitterade
förslaget till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 195b (nr 521) samt de samma dag till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den
9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., lag
angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr bl8) om straff
för varusmuggling samt lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27
juli 195b (nr 579) om nykterhetsvård.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare.

Mot den av lagrådet föreslagna utformningen av gärningsbeskrivningen
beträffande olovlig försäljning i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
samt däremot svarande ändring av gärningsbeskrivningarna i 81 §
1 mom. samma förordning och 32 § 1 mom. ölförsäljningsförordningen
har jag ingen erinran. Härav följer vissa redaktionella jämkningar i de
remitterade författningsförslagen. I sammanhanget hör också ske vissa
andra tekniska justeringar av dessa förslag.

Förslagen till ändringar i förordningen om skatt på sprit och vin samt i
tulltaxan avser jag att i annat sammanhang framlägga senare denna dag.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t, med nyss angivna
jämkningar, måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de vid
statsrådsprotokollet den 25 januari 1963 fogade förlagen till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj
1951 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961
(nr 159);

3) förordning angående ändring i förordningen den 25 februari 1955
(nr 38) om försäljning av alkoholfria drycker;

4) förordning om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker
och öl m. m.;

214

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 181)
om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat;

6) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 501) om allmän varuskatt;

71 lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.;

8) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 30 juni 1960 (nr M8)
om straff för varusmuggling; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 21 juli 195i (nr 519)
om nykterhetsvård.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Lars Wettergren

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

215

Bihang .4

Nykterhetslagkommitténs förslag
till

förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (ni 521)

Härigenom förordnas, att 17—20 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

Vid utminutering--- •— varan erlagts.

Innan rusdrycker utlämnas eller försändas till köpare, skall denne styrka
sin identitet och ålder medelst av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig
handling, som försetts med fotografi. Samma skyldighet åvilar ombud för
köpare i fråga om såväl honom själv som köparen. Ombud skall tillika styrka
sin behörighet medelst skriftlig fullmakt, i vilken angivas de varor som
skola köpas. Fullmakt skall tecknas å blankett, vartill formulär fastställes
av detaljhandelsbolaget.

18 §.

1 mom. Rusdrycker må ej utminuteras till den som ej fyllt tjuguett år
eller, såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år.

Utminutering må vägras den som upptagits på spärrlista.

På spärrlista skall upptagas

1) den, beträffande vilken nykterhetsnämnd meddelat beslut som avses i
14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård;

2) den, som icke må försälja rusdrycker och som, enligt underrättelse
från kontrollstyrelsen, genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till
brott som avses i 80 eller 81 § eller till försök eller medverkan som avses
i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med
alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 §
barnavårdslagen;

3) den som, enligt underrättelse från kontrollstyrelsen, genom laga kraftägande
dom befunnits skyldig till rattfylleri eller till mer än en fylleriförseelse
inom en tidrymd av tolv månader.

Den som upptagits på spärrlista skall avföras därifrån, i fall som avses
i tredje stycket vid 2), efter ett år, i fall som vid 3) omförmälas, efter sex
månader samt, i de vid 1) avsedda fallen, efter utgången av den tid som
nykterhetsnämnden bestämt.

Spärrlista skall av detal j handelsbolaget upprättas för län eller annat lämpligt
område. Den, som skall antecknas på spärrlista med stöd av tredje
stycket vid 2), skall upptagas på flera spärrlistor, om så erfordras för att
på betryggande sätt hindra honom från inköp. Spärrlista skall förnyas varje
månad.

2 mom. På begäran av nykterhetsnämnd eller polismyndighet skola fölen
tid av högst tre månader i sänder anteckningar föras om viss persons

'' Senaste lydelse av 17, 19 och 20 §§ se 1957:212 samt av 18 § se 1961:184.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

inköp av rusdrycker. Anteckningarna skola en gång i månaden överlämnas
till den som begärt deras förande.

Anteckningar om inköp må jämväl eljest av detalj handelsbolaget föras
och överlämnas till nykterhetsnämnd eller polismyndighet.

19 §.

Rusdrycker må ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel.

Utlämning och försändning av rusdrycker må vägras, när anledning till
misstanke föreligger, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon
eller att missbrukas. Anledning till sådan misstanke skall, där ej annat
framgår av omständigheterna, anses föreligga, om inköp gjorts förut
samma dag, om inköpet avser påfallande stor myckenhet varor, som ofta
missbrukas, eller, om köparen inom utminuteringsstället eller i dess närhet
iakttagits tillsammans med någon som varit synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller kan antagas ej hava fyllt tjuguett år eller som är
upptagen på spärrlista. Utlämning eller försändning må ävenledes vägras,
om köparen är nära anhörig till någon som är upptagen på spärrlista och
det icke med hänsyn till myckenheten av de varor som skola inköpas eller
andra omständigheter är uppenbart att varorna äro avsedda för köparens
personliga bruk.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud som ej fyllt tjuguett år eller,
såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år.

Är ombud upptagen på spärrlista som i 18 § 1 mom. sägs, må utlämning
av rusdrycker vägras.

20 §.

Ej må någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande
av rusdrycker tillhandagå den som kan antagas ej hava fyllt tjuguett
år eller, såvitt angår värnpliktig krigsman i uniform, tjugutre år eller
missbruka alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana drycker eller
annat berusningsmedel, ej heller den som är upptagen på spärrlista som
i 18 § 1 mom. sägs.

Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest
i större omfattning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker.

Det är —---på utminuteringsställe.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1962. Före den 1 april
1963 må dock för ändamål som i 17 § sägs godtagas handling utan fotografi.
Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning i avseende å förhållanden,
som hänföra sig till tiden före den 1 oktober 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

217

Bihang B

Utskänkningsutredningens förslag
till

förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)1

Härigenom förordnas, att 28, 31, 35, 37, 38, 41, 41a och 46 §§, 47 § 1—4
mom., 49 och 51 §§, 52 § 2 mom. samt 53 och 83 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, att till 80 § samma förordning skall fogas ett nytt moment, benämnt
5 mom., av nedan angiven lydelse samt att 54 § samma förordning
skall upphöra att gälla.

28 §.

Över anmälan som i 27 § sägs skall intendenten för utskänkningsärenden,
utom i fall som i 33 § avses, inhämta yttranden

a) i fråga om årsutskänkning från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten
och fullmäktige i den kommun där utskänkningen är avsedd
att bedrivas,

b) i fråga om tillfällig utskänkning från polismyndigheten och fullmäktige
i den kommun där utskänkningen är avsedd att bedrivas.

Fullmäktige skola i båda fallen höra kommunens nykterhetsnämnd.

Intendenten åligger---finnes erforderlig.

Är fråga om årsutskänkning skall, sedan utredningen slutförts, den i
13 § angivna nämnden höras.

31 §.

Till utskänkning---meddela tillstånd.

Finna fullmäktige med hänsyn till särskilda förhållanden inskränkningar
erforderliga i fråga om utskänkningens bedrivande, är länsstyrelsen skyldig
att vid tillstånds meddelande fastställa vad fullmäktige i sådant hänseende
föreslagit, i den mån inskränkningarna icke

1) strida mot det i 7 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i
denna förordning eller annan allmän författning,

2) röra måltidstvång, kvantitetsbegränsning eller tiden för utskänkningens
början,

3) röra utskänkningens avslutande före klockan 24 eller

4) innebära förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori
av personer.

Hava fullmäktige---i fråga.

35 §.

Tillstånd till utskänkning på fartyg, järnvägståg eller luftfartyg som i
linjefart befordrar passagerare (trafikutskänkning) meddelas
av länsstyrelsen i det län, där rederiet, järnvägens styrelse eller luftfarts 1

Av utredningens förslag har uteslutits de delar som avser enbart försäljningen av ciderdryelcer.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

företaget har sitt säte. Har rederiet eller luftfartsföretaget icke säte inom
riket, meddelas tillstånd av överståthållarämbetet.

De i---å trafikföretaget.

37 §.

Rätt till annan utskänlcning än trafikutskänkning må avse alla slag av
rusdrycker eller vin, starköl och starkcider eller starköl och starkcider.

Tillstånd till trafikutskänkning må avse vin, starköl och starkcider eller
starköl och starkcider eller, om särskilda skäl därtill äro, alla slag av rusdrycker.

För fartyg, som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn,
eller luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare till eller från utländsk
flygplats, må tillståndet avse alla slag av rusdrycker.

38 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen vid
tillstånds meddelande, jämte det länsstyrelsen fastställer av kommunen föreslagna
inskränkningar enligt 31 §, lämna föreskrifter rörande utskänkningen,
dock ej av sådan art som angives under 1), 2) och 4) i andra stycket
av nämnda paragraf.

41 §.

Beträffande överlåtelse---avtal upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning, följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättighetsinnehavaren att hos detaljhandelsbolaget inköpa alla för
rörelsen erforderliga rusdrycker. Överlåtelse av tillstånd till trafikutskänkning
medför skyldighet att hos bolaget inköpa sådana rusdrycker, som äro
avsedda för utskänkning på järnvägståg samt på fartyg och luftfartyg vid
färd mellan svenska hamnar och svenska flygplatser.

Vid överlåtelse skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
utfärdar, meddela bestämmelser rörande utskänkningspris på
spritdrycker, spritdrinkar undantagna, så ock rörande vad därmed äger
samband.

41 a §.

Utskänkningspris på spritdrycker, spritdrinkar undantagna, skall motsvara
utminuteringspriset för varan jämte därå belöpande utskänkningsskatt.

Utskänkningspris på spritdrinkar skall innefatta därå belöpande utskänkningsskatt.

I samband — — — av Konungen.

46 §.

1 mom. Vid utskänkning skall lagad mat vara att tillgå.

2 mom. Egentligt brännvin må utskänkas endast i samband med måltid
bestående av lagad mat.

Föreskrifter angående vad som är att hänföra till egentligt brännvin utfärdas
av kontrollstyrelsen. Styrelsen må vidare i mån av behov utfärda anvisningar
till vägledning vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket.

3 mom. Utskänkning av spritdrycker och vin till allmänheten må icke
bedrivas på sådant sätt att gäst därvid betjänar sig själv.

Från nämnda förbud äger länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill äro,
medgiva undantag beträffande sådan utskänkning av vin som icke äger rum
i samband med utskänkning av spritdrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963 219

Medgivande som nyss sagts skall lämnas i samband med utskänkningstillståndet
eller, då fråga därom uppkommer under oktrojperioden, genom
beslut efter särskild ansökan. I sistnämnda fall skall intendenten för utslcänkningsärenden
inhämta yttranden från polismyndigheten och fullmäktige
i kommunen samt därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna
till länsstyrelsen.

Hava fullmäktige avstyrkt sådan utskänkning, må medgivande ej lämnas.

47 §.

1 mom. Rusdrycker må ej utskänlcas före klockan 12 å söckendagar
samt ej före klockan 13 å sön- och helgdagar, dock att utskänkning av starköl
och starkcider må börja klockan 11 å söckendagar.

2 mom. Utskänkning skall avslutas senast klockan 24, där ej tidigare
tidpunkt föreskrivits enligt 38 eller 43 § eller ock medgivande till utsträckt
tid lämnats i den ordning nedan i 3 eller 4 mom. sägs, dock att utskänkning
som avses i 33 § utan sådant medgivande må fortgå till klockan 1, där ej
detaljhandelsbolaget finner skäligt föreskriva att utskänkningen skall avslutas
tidigare.

3 mom. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning efter klockan
24, äger länsstyrelsen lämna medgivande därtill i samband med utskänkningstillståndet
eller, då sådant behov yppas under oktrojperioden, genom
beslut efter särskild ansökan. I sistnämnda fall skall intendenten för utskänkningsärenden
inhämta yttranden från polismyndigheten och fullmäktige
i kommunen samt därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna
till länsstyrelsen.

Ej må--—■ fullmäktige förordat.

4 mom. Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest
bestämda tiden, må polismyndigheten lämna medgivande därtill. Sådant
medgivande må ej lämnas i strid med de grunder länsstyrelsen kan hava
bestämt.

49 §.

På fartyg må rusdrycker utskänkas endast till besättning och passagerare.
På luftfartyg må utskänkning äga rum endast under färd.

51 §.

Vid offentlig danstillställning må rusdrycker utskänkas endast efter medgivande
av polismyndigheten. Medgivande må ej lämnas i strid med de
grunder länsstyrelsen kan hava bestämt.

52 §.

2 mom. Medgivande att utskänka rusdrycker vid föreställning eller underhållning
av annat slag än i 1 mom. andra stycket sägs lämnas i den ordning
nedan stadgas.

Vill utskänkningsinnehavare regelbundet å restaurang anordna underhållning
av annat slag än i 1 mom. andra stycket sägs, må medgivandet
lämnas av länsstyrelsen i samband med utskänkningstillståndet eller, då
fråga därom uppkommer under oktrojperioden, genom beslut efter särskild
ansökan. I sistnämnda fall skall intendenten för utskänkningsärenden inhämta
yttranden från polismyndigheten och fullmäktige i kommunen samt
därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till länsstyrelsen. Medgivande
må icke lämnas i strid med vad fullmäktige förordat.

Vill utskänkningsinnehavare för särskilt tillfälle anordna föreställning

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

eller underhållning som i första stycket sägs, äger polismyndigheten, efter
den utredning som finnes erforderlig, lämna medgivande därtill. Medgivande
må icke lämnas i strid med de grunder länsstyrelsen kan hava bestämt.

53 §.

Intendenten för utskänkningsärenden skall i god tid före varje oktroj -periods början lämna fullmäktige i kommunen tillfälle att yttra sig angående
de grunder enligt vilka medgivande, varom stadgas i 47 § 4 mom., 51 §
och 52 § 2 mom. tredje stycket, må lämnas. Intendenten skall därefter med
eget utlåtande överlämna inkomna yttranden till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall meddela polismyndigheterna erforderliga anvisningar för utövandet
av den beslutanderätt som på dem ankommer.

80 §.

5 mom. Den som olovligen utskänkt spritdrycker skall dömas att för
den utskänkta myckenheten gälda utskänkningsskatt med en tredjedel av
varornas beräknade utminuteringsvärde, dock minst etthundra kronor.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 mom., 48 eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 55 §, straffes med böter, högst etthundra kronor.

övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962, dock att bestämmelserna
i 31 och 38 §§, 47 § 2—4 mom., 51 § och 52 § 2 mom. skola träda i
kraft den 1 januari 1963. Förordningens bestämmelser skola gälla redan före
ikraftträdandet i avseende å åtgärder, som erfordras för tillämpningen
därefter.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning med avseende å förhållanden,
som äro hänförliga till tiden före förordningens ikraftträdande.

2. I den mån de ändrade bestämmelserna medföra inskränkning i den rätt
att utskänka rusdrycker som av detaljhandelsbolaget överlåtits på viss restauratör
enligt avtal avseende oktrojperioden den 1 oktober 1961—den 30
september 1965 eller del därav, skola motsvarande äldre bestämmelser gälla
intill avtalsperiodens slut.

3. I de fall länsstyrelsen jämlikt 47 § 2 mom. föreskrivit att utskänkningen
skall avslutas tidigare än klockan 24, skola fullmäktige i vederbörande
kommun av intendenten för utskänkningsärenden beredas tillfälle att före
den 1 november 1962 inkomma med yttrande över förlängningen av utskänkningstiden
till klockan 24. Länsstyrelsen skall därefter pröva i vad
mån tidigare tidpunkt för utskänkningens avslutande bör föreskrivas. Har
länsstyrelsen förut föreskrivit tidigare stängningstid än klockan 22, skall
beslutet härom icke omprövas.

4. Kommunernas fullmäktige skola av intendenten för utskänkningsärenden
beredas tillfälle att före den 1 november 1962 för tiden den 1 januari
1963—den 30 september 1965 avgiva sådant yttrande som avses i 53 § enligt
dess ändrade lydelse. Sedan intendenten med eget utlåtande överlämnat de
inkomna yttrandena till länsstyrelsen, har denna att före den 1 januari 1963
besluta om eventuella ändringar av de anvisningar, enligt vilka polismyndigheterna
utöva sin beslutanderätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

221

Bihang C

Utskänkniugsutrednmgens förslag
till

förordning med vissa bestämmelser om förtäring och förvaring
av rusdrycker m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med servering srörelse förstas i denna förordning varje yrkesmässigt bedriven
verksamhet, i vilken livsmedel mot ersättning tillhandahålles allmänheten
till förtäring på stället.

Vad som är att hänföra till rusdrycker angives i rusdrycksförsäliningsförordningen.

Vad som är att hänföra till öl och cider angives i förordningen om försäljning
av öl och cider.

2 §•

1 mom. I lokal eller å plats, där serveringsrörelse bedrives, samt i lokal,
som eljest yrkesmässigt upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna
sällskap, vid vilka mat eller dryck tillhandahålles av lokalinnehavaren
eller genom dennes försorg, må rusdrycker, öl eller cider, som icke i laga
ordning utskänkts därstädes, icke förtäras.

Drycker, som ej få utskänkas i lokalen eller på platsen, ävensom ersättningsmedel
för rusdrycker må ej förvaras, därstädes eller eljest, på sådant
sätt att det kan befaras att de förtäras av gästerna.

Förbuden gälla även lokaler, som organiskt eller affärsekonomiskt sammanhänga
med sådana lokaler, som i första stycket sägs.

2 n}oni-. ^rån bestämmelserna i 1 mom. undantagas i 10 § förordningen
om försäljning av öl och cider omförmälda kollektivhusmatsalar och personalmatsalar,
dock att vad nu sagts gäller endast då sådan lokal användes av
dem för vilka den är avsedd.

3 §.

Om förtäring och förvaring av rusdrycker vid offentlig tillställning stadgas
i allmänna ordningsstadgan.

4 §■

Bryter den som bedriver serveringsrörelse eller tillhandahåller lokaler av
slag, som i 2 § angivits, eller någon hos honom anställd mot bestämmelserna
i förordningen, straffes med dagsböter.

Husbonde ansvarar för brott mot denna förordning, som begås av hans
husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget av
honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att brottet skett
utan hans vetskap och vilja.

5 §-

Bryter gäst mot bestämmelserna i denna förordning, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963
6 §.

Där någon under tid, då han är ställd under åtal för brott mot denna för
ordning, fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall såsom särskilt brott an
ses vad han före varje åtal förbrutit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

223

Bihang D

PM ang. konsumtionsutvecklingen för spritdrycker och vin samt
frekvensen av fylleri1

För att få en överblick över konsumtionsutvecklingen för spritdrycker
och vin under de senaste åren bör jämförelsen utsträckas till åren före motbokssystemets
slopande. Som lämplig utgångspunkt har valts 1949, vilket
tillika är basår för konsumentprisindex och kännetecknades av relativt normala
ekonomiska förhållanden.

Tab. 1. Försäljning av spritdrycker och vin i liter per invånare över 15 år 1949—1962

År	Spritdrycker	Vin
	Utmi-	Ut-	S: a	Därav		Utmi-	Ut-	S:a	Därav
	nute-	1,1, X , , 1 ,				nute-

	ring	ning		Bränn-	Andra	ring	ning		Stark-	Lätt-
			\| vin	sprit-				vin	vin
					drycker
1949	6,88	0.97	7,85	5,80	2,05	1,28	0,19	1,47	1,08	0,39
1950	7,01	0,99	8,00	6,07	1,93	1,30	0,20	1,50	1,04	0,46
1951	6,71	1,06	7,77	5,89	1,88	1,42	0,21	1,63	1,06	0,57
1952	6,96	1,07	8,03,	5,45	2,58	1,78	0,24	2,02	1,26	0,76
1953	7,22	1,06	8,28	5.91	2,37	2,02	0,25	2,27	1,33	0.94
1954	6,96	0,97	7,93	6,04	1,89	2,25	0,29	2,54	1,37	1,17
1955	7,88	0,86	8,74	6,81	1,93	2,51	0,32	2,83	1,42	1,41
1956	9,74	0,60	10,34	7,94	2,40	2,31	0,27	2,58	i;o2	1,56
1957	8,42	0,55	8,97	7,09	1,88	3,10	0,32	3,42	1,37	2;05
1958	7,25	0,54	7,79	6,29	1,50	3.33	0,36	3,69	1,40	2,29
1959	7,09	0,53	7,62	6,13	1,49	3,61	0,38	3,99	1,52	2,47
1960	6,88	0,53	7,41	5,82	1,59	3,82	0,40	4,22	1,64	2’58
1961	7,26	0,54	7,80	5,96	1,86	4,19	0,40	4,59	1\|79	2;80
1962	7,44	0,54	7,98	5,93	2,05	4,41	0,40	4,81	1,80	3;oi

I tab. 1 redovisas den totala försäljningen av spritdrycker och vin i liter
per invånare över 15 år under åren 1949—1962. Uppdelning har gjorts på utminutering
och utskänkning samt på varugrupper (brännvin och andra spritdrycker
resp. starkvin och lättvin).

Den totala konsumtionen av spritdrycker är för närvarande av ungefär
samma omfattning som under de senaste motboksåren. Motbokssystemets
slopande den 1 oktober 1955 medförde en markant ökning, men efter skattehöjningarna
i november 1956 och februari 1958 sjönk efterfrågan tillbaka
under den tidigare nivån. Dessförinnan hade omsättningsskatten på spritdrycker
höjts i december 1950 och i april 1954. Under senare år har införandet
av allmän varuskatt den 1 januari 1960 och höjningen av samma skatt
den 1 januari 1962 inneburit en viss prishöjning på rusdryckerna.

1 PM upprättad inom finansdepartementets rättsavdelning av byrådirektören i kontrollstyrelsen
John Collctt.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

De totala kvantiteter spritdrycker och vin som försålts under olika redovisningsperioder
under åren 1960—1962 samt nämnda kvantiteter i relation
till befolkningen över 15 år framgår av tab. 2.

Tab. 2. Spritdrycks- och vinförsäljningen 1960 — 1962

År	Spritdrycker	Vin
	jan.—	mars—	maj—	3 kv.	4 kv.	jan.—	mars—	maj—	3 kv.	4 kv.
	febr.	april	juni			febr.	april	juni
					1 000 liter
1960	5 714	7 034	6 972	11140	12 146	3 354	4105	3 909	5 527	7 588
1961	6130	7 594	7 515	11743	12 795	3 649	4 434	4 315	6175	8 371
1962	6 225	7 662	7 923	12 130	13 408	3 925	4 663	4 669	6.513	8 747
				liter	per inv	över 15	år
1960	0,99	1,22	1,21	1,92	2,09	0,58	0,71	0,68	0,95	1,31
1961	1,05	1,30	1,29	2,00	2,18	0,63	0,76	0,74	1,05	1,43
1962	1,05	1,30	1,34	2,05	2,26	0,66	0,79	0,79	1,10	1,48

De variationer i konsumtionsutvecklingen för spritdrycker och vin som förekommit
sedan 1954 belyses ytterligare i tab. 3.

Tab. 3. Spritdrycks- och vinförsäljningen 1954—1962. Procentuell förändring av
litertalet sedan motsvarande period året före

År	Spritdrycker	Vin
	jan.—	mars—	''maj—	3 kv.	4 kv.	jan.—	mars—	maj—	3	kv.	4	kv.
	febr.	april	juni					febr.	april	juni
1954	- 0,1	+ 12,3	- 14,9		8.4		4,8	+ 12,6	+ 16,5	+ 6,2	+	10,0	+	14,4
1955	- 6,1	- 12,2	+ 15,8	+	12,7	+	32,8	+ 18,7	+ 23,1	+ 32,4	+	32,9	+	16,2
1956	+ 37,6	+ 32,8	+ 37,9	+	28,7	—	9,7	- 15,5	- 19,0	- 14,6	—	26,9	25,9
1957	- 12,3	- 13,7	- 17,1		16,4	—	4,6	+ 41,9	+ 39,7	+ 31,3	+	43,0	+	24,1
1958	- 5,9	- 19,0	- 15,1	—	11,1	—	10,6	+ 22,7	+ 7,5	+ 10,2	+	10,8	+	2,1
1959	-10,1	+ 2,1	- 0,9	—	0,6	+	1,5	- 3,5	+ 9,7	+ 7,4	+	12,2	+	14,6
1960	- 7,4	- 1,8	- 0,2	+	0,8	—	2,2	+ 7,4	+ 11,8	+ 11,6	+	7,7	+	1,0
1961	+ 7,3	+ 8,0	+ 7,8	+	5,4	+	5,3	+ 8,8	+ 8,0	+ 10,4	+	11,7	+	10,3
1962	+ 1,5	+ 0,9	+ 5,4	+	3,3	+	4,8	+ 7,6	+ 5,2	+ 8,2	+	5,5	+	4,5

Utskänkningen svarar numera för ca 7 procent av spritkonsumtionen
och 8 procent av vinkonsumtionen. Jämfört med motbokstiden har
utskänkningen av spritdrycker minskat med omkring 50 procent, samtidigt
som utskänkningen av vin ökat med ungefär 1/3 (se tab. 1).
Den 1 oktober 1957 ändrades de ekonomiska grunderna för utskänkningen
i syfte bl. a. att främja en förskjutning från starkare till svagare
drycker på restaurangerna. En förskjutning i denna riktning förekom
också under åren 1958—1960, men därefter har vinutskänkningen stagnerat
samtidigt som spritutskänkningen ökat något. Detta har skett samtidigt
med den kraftiga ökningen i utminuteringen av vin. Restauratörerna
har även icke oväsentligt höjt sina utskänkningspriser på vin, samtidigt som
utskänkningspriserna på spritdrycker, vilka författningsenligt fastställes av
kontrollstyrelsen, förblivit i stort sett oförändrade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

225

Bland spritdryckerna dominerar alltjämt det egentliga brännvinet. Under
de senaste åren, då prisnivån för spritdrycker varit oförändrad, har efterfrågeökningen
framför allt fallit på andra spritdrycker än brännvin. Går man
tillbaka till 1953, finner man dock att brännvinets andel var något mindre
än för närvarande.

Uppgången i vinkonsumtionen gäller på längre sikt huvudsakligen lättvinerna,
vilka numera svarar för drygt 60 procent av vinkonsumtionen mot
endast 27 procent 1949 och 46 procent 1954.

Den totala konsumtionen per invånare över 15 år av olika alkoholhaltiga
drycker omräknad till liter ren alkohol kan för 1962 uppskattas till 5,11 liter
vilket är något mera än under de sista motboksåren men avsevärt mindre
än 1956, då den uppgick till 5,77 liter, se tab. 4. Jämfört med motbokstiden
har en viss förskjutning från spritdrycker till vin ägt rum. Maltdryckernas
andel är praktiskt taget oförändrad. Starkölet svarar för endast 2 % av den
totala alkoholkonsumtionen.

Tab. 4. Total alkoholkonsumtion i liter ren alkohol per invånare över 15 år

År	Sprit- drycker	Vin	Starköl	Öl	Summa
1949......................	3,29	0,24		1,05	4,58
1950......................	3,39	0,24	—	1,06	4,69
1951......................	3,23	0,26		1,07	4,56
1952......................	3,43	0,32	—	1,12	4,87
1953......................	3,48	0,35	—	1,20	5,03
1954......................	3,31	0,39	—	1,20	4,90
1955......................	3,58	0,42	0,08	1,28	5,36
1956......................	4,14	0,37	0,09	1,17	5,77
1957......................	3,57	0,49	0,07	1,16	5,29
1958......................	3,13	0,52	0,07	1,10	4,82
1959......................	3,07	0,57	0,08	1,17	4,89
1960......................	2,99	0,60	0,09	1,12	4,80
1961......................	3,15	0,65	0,10	1,14	5,04
1962 ....................	3,22	0,68	0,10	1,11	5,11

Antalet fylleriförseelser, som ökade starkt i samband med ransoneringens
slopande, ligger alltjämt på en högre nivå än under motbokstiden men lägre
än under åren närmast efter motbokssystemets avskaffande, se tab. 5.

Efter 1956 har fyllerifrekvensen i stort sett varit nedåtgående. Under 1961
inträffade visserligen en uppgång men denna förbyttes mot slutet av året i
en minskning. Antalet fylleriförseelser för vilka sakfällande ägt rum kan
visserligen icke med någon säkerhet följas längre än till och med 1961, men
enligt vad kontrollstyrelsen i särskild ordning inhämtat från vederbörande
polismyndigheter har antalet omhändertaganden för fylleri i städerna från
och med november 1961 till och med juli 1962 legat lägre än under motsvarande
månader året före. För tiden augusti—december 1962 är siffrorna däremot
obetydligt högre än för motsvarande tid 1961. År 1962 visar emellertid
i dess helhet minskning från 1961 med totalt 5 procent. Siffrorna för ungdomar
är något oförmånligare. Sålunda visar åldrarna under 21 år under
månaderna september—december 1962 en ökning med i genomsnitt 12 procent.
För hela året 1962 uppgår emellertid ökningen av fylleriet i åldrarna
under 21 år till endast 2 procent. Då dessutom samtidigt motsvarande folk8f
Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 82

226 Kungl. May.ts proposition nr 82 år 1963

mängd torde ha ökat med ca 5 procent, föreligger i verkligheten en nedgång
även här.

Tab. 5. Antal fylleriförseelser 1952—1961 enligt uppgifter till kontrollstyrelsens
straffregister

År	Antal under året avdömda förseelser	Under året begångna förseelser	Motsvarande antal personer
Hela an-talet	Per 1 000 inv. över 15 år	Hela an-talet	Per 1 000 inv. över 15 år
1952....................	42 463	42 676	7,8	33 337	6,1
1953....................	41567	41 808	7,6	32 427	5,9
1954....................	41941	42 734	7,8	32 921	6,0
1955....................	50 060	54 930	9,9	38 735	7,0
1956....................	82 482	89 714	16,1	52 659	9,4
1957....................	85 677	87 203	15,5	51350	9,1
1958....................	78 483	76 255	13,4	47 251	8,3
1959....................	76 296	75 676	13,2	47 195	8,2
1960....................	74 406	74849	12,9	46 542	8,0
1961....................	82 926*	80 000**	13,6**	49 500**	8,4**

* Preliminär.

** Beräknad uppgift.

Bearbetningen av de avdömda fylleriförseelserna visar att ökningen är relativt
störst i de yngsta åldersgrupperna. Från 1954 till 1961 har sålunda antalet
avdömda fylleriförseelser i åldrarna 15—17 år ökat från 3,0 till 9,3 per
1 000 invånare och i åldrarna 18—20 år från 12,0 till 23,9. Totalsiffran för samtliga
åldrar över 15 år har som framgår av tab. 5 ökat från 7,8 till 13,6 per
1 000 invånare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963

227

Bihang E

Nykterhetslagkommitténs beräkningar av kostnaderna för
genomförandet av framlagda förslag1

Den av oss föreslagna obligatoriska legitimationskontrollen omfattar följande
arbetsmoment:

1) försäljaren begär legitimation och kunden skall — om han i något fall
inte skulle ha legitimationshandlingen i beredskap — ta fram denna ur
ficka, handväska, plånbok eller dylikt,

2) försäljaren skall förvissa sig om att legitimationshandlingen är utställd
för den som visar upp den,

3) försäljaren skall kontrollera i spärrlistan att kunden ej är avstängd
från inköp och att inköpsanteckning inte skall göras,

4) försäljaren skall lämna tillbaka legitimationshandlingen till kunden.

Gjorda tidsstudier visar att dessa arbetsmoment vid slagning i den nuvarande
stockholmsspärrlistan — inberäknat viss spilltid — tar omkring 30
sekunder att utföra. Detta innebär vid expediering av 77 milj. kunder 642 000
timmar per år eller ca 86 000 dagsverken ä 7,5 timmar.

Såsom framgår av det föregående föreslår vi att nykterhetsnämnder och
polismyndigheter skall få rätt att begära att viss persons inköp antecknas
under en tid av högst tre månader. Sådana anteckningar torde i första
hand komma i fråga beträffande personer som misstänkes för langning. Det
kan förutsättas att dylika inköpsuppgifter endast kommer att begäras i
tämligen begränsad omfattning. Antalet framställningar om inköpsanteckningar
låter sig dock icke på förhand bestämmas. Här räknas med att dylika
anteckningar kommer att begäras för 8 000 personer per år. Detta antal
antages bli relativt jämnt fördelat över året. Genomsnittligt innebär detta
att ca 2 000 personer samtidigt kommer att vara antecknade i de gemensamma
spärr- och registreringslistorna av denna anledning. Om man antar
att nämnda personer i medeltal gör tre inköp per vecka blir det i hela
landet ca 25 000 inköp per månad efler 1 000 inköp per försäljningsdag.

Bestyret med inköpsanteckning och rapportering beräknas kräva ca 2 000
dagsverken per år.

Inköpen i butikerna är starkt koncentrerade till veckosluten och dagarna
före storhelger. Närmare hälften av veckoförsäljningen äger rum på fredagar
och lördagar med sammanlagt 13 expeditionstimmar. Dessa båda dagar
sker ungefär en tredjedel av dagsförsäljningen sista timmen. En generell
legitimationskontroll vid sådana tillfällen kräver att butikscheferna får
ägna betydligt mer tid än hittills åt att informera personalen samt medverka
till att klara upp de missförstånd och den irritation som åtminstone den
första tiden kan väntas följa med denna kontroll. Butikscheferna i större
butiker bör under rusningstid i princip vara avkopplade från själva försäljningen
och bör då huvudsakligen ägna sig åt förut nämnda uppgifter samt
övervakning av kunderna. Man måste räkna med att köbildning emellanåt
kan uppstå vissa tider, i vart fall innan butiksnätet hunnit anpassas till den
större personalstyrkan och den längre expeditionstiden för varje kunds
inköp. Det förutsättes att viss personal vid sådana tillfällen måste avdelas
för att ordna med kundernas in- och utpassering och att hjälpa för 1

Redogörelsen lämnad av kommittén på s. 77—80 i dess betänkande (SOU 1962:13).

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1063

säljarna att tillse, att alkoholpåverkade personer inte får göra inköp, alt
hålla uppsikt över att rusdrycker inte säljes till kunder, som i butiken eller
i dess omedelbara närhet varit tillsammans med ungdomar och alko
holpåverkade o. s. v.

De föreslagna skärpningarna i försäljningsbestämmelserna kan med utgångspunkt
från vad ovan anförts beräknas medföra en ökning med i runt
tal 90 000 dagsverken. Löne- och pensionskostnader till den personal som
skall fullgöra dessa arbetsuppgifter har beräknats till ca 5 milj. kronor.
Pensionskostnaderna har härvid beräknats utgöra 25 procent av lönekostnaden.
Vi har vidare räknat med att i de minsta butikerna de nya uppgif
terna skall kunna lösas utan nämnvärt ökade personalkostnader.

Utökningen av butikspersonalen och den längre tidsutdräkten för varje
expedition drar med sig ett ökat behov av lokalutrymmen. Detta behov kommer
att bli än mer märkbart under de närmaste åren på grund av ökningen
av antalet invånare i inköpsberättigad ålder. De lokalutrymmen det är fråga
om är de egentliga butikslokalerna, vilka är de i kostnadshänseende dyraste
utrymmena. Denna utökning torde kunna erhållas endast genom att nya
butikslokaler anskaffas och''i vissa fall genom att äldre butikslokaler utbytes
mot nya. Kostnaderna för nya lokaler är väsentligt högre än i motsvarande
äldre lokaler. Systembolagets kvadratmeterpris på äldre butiker
ligger mellan 40—60 kronor. Motsvarande kostnader i nya butiker varierar
mellan ca 80—120 kronor. Gjorda beräkningar rörande kostnaderna för utökning
av butikslokalerna visar att dessa kostnader torde komma att uppgå
till ungefär 3 milj. kronor per år, inklusive inredning och utrustning samt
löpande kostnader.

För distriktskontorens del beräknas kostnaderna för upprättande av spärrlistorna
komma att uppgå till 150 000 kronor per år. Beräkningarna är gjorda
med ledning av kostnaderna för systembolagets nuvarande spärrlistor.

För huvudkontorets och i viss utsträckning även för vissa distriktskontors
del torde särskild personal behöva avdelas för att fortlöpande utöva
tillsyn över att försäljningsbestämmelserna följes. I likhet med vad förhållandena
var under motbokstiden får man också räkna med att avstängnings-
och registreringsåtgärderna kommer att föranleda klagomål från
personer, som är missnöjda med och oförstående inför åtgärderna. För att
behandla dessa klagomål, ävensom för att fortlöpande uppehålla kontakt
med nykterhetsnämnder och polismyndigheter, fordras härför kvalificerad
personal. De årliga kostnaderna för nu nämnda arbetsuppgifter jämte övriga
kostnadsökningar inom den centrala administrationen uppskattas till 200 000
kronor.

Kostnaderna för kontrollstyrelsens medverkan genom uppgiftslämning
har av verket beräknats till 50 000 kronor.

För information om de nya bestämmelserna torde bolaget behöva genomföra
en omfattande upplysningsverksamhet. Allmänheten bör informeras
om innebörden av de nya reglerna genom annonsering i pressen, genom anslag
i systembolagsbutikerna och på postanstalterna samt genom tryckta
meddelanden, som lägges i paketen till kunderna. Härutöver får man räkna
med att butikspersonalen i viss utsträckning får ge sig tid till att muntligen
informera kunderna om legitimationsbestämmelserna och om vart kunderna
skall vända sig för att erhålla fotografi och legitimationskort etc.

Vi förutsätter att butikspersonalen erhåller noggranna informationer —
exempelvis vid lokala konferenser — om de nya bestämmelserna och den
praktiska tillämpningen av desamma. Sådana informationer kan behöva
upprepas med vissa mellanrum.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Vidare torde erforderliga statistiska och andra undersökningar rörande
verkningarna av omläggningen komma att draga vissa kostnader.

Kostnaderna för informationsverksamheten beräknas under det första
året (1962/63) komma att uppgå till 300 000 kronor och under andra året
(1963/64) till omkring 200 000 kronor.

Sammanlagt kommer alltså de av oss föreslagna åtgärderna att medföra
en årlig kostnadsökning på drygt 8 milj. kronor för år. Härtill kommer kostnader
i övergångsskedet om 0,5 milj. kronor, fördelade på två år.

Sammandrag av kostnadsökningarna
(1961 års kostnadsnivå)

1. Kontrollstyrelsen

Uppgiftslämnande till systembolaget........................................ 50 000 kr.

2. Systembolaget

a) Personal för spärrlistor m. m................................. 150 000

b) Personalförstärkning i butikerna för generell legitimationskon troll

samt registrering av inköpen i viss omfattning; lön jämte
pensionskostnader.............................................. 5 000 000

c) Butikskostnader inkl. inredning och utrustning................ 3 000 000

d) Centrala administrationskostnader ............................ 200 000 8 350 000 kr.

Summa årliga kostnader 8 400 000 kr.

Kostnader under en övergångstid för information av allmänhet och personal:

Under tiden 1962/63 ......................................: ............ 300 000 kr.

Under tiden 1963/64 .................................................... 200 000 kr.

Till sist får vi erinra om att statsmakterna år 1954 beslöt, att de kostnadsbesparingar
som uppnåddes genom motbokssystemets avskaffande icke
skulle slå igenom i prissättningen på rusdryckerna. Genom besparingarna
skulle i stället möjliggöras ökade statsanslag till positiva nykterhetsfrämjande
åtgärder. Vi har inte ansett det ankomma på oss att taga ställning till
hur de med vårt förslag följande kostnadsökningarna skall finansieras.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

Bihang F

Sammanställning rörande försöksverksamheten med måltidsfri
spritutskänkning år 19611

Län	Antal kommuner med spritutskänk-ning till allmänheten	Antal restauranger med spritut-skänkning till allmänheten
	med rätt till	utan rätt till	med rätt till	utan rätt till
	måltidsfri	m åltidsfri	måltidsfri	måltidsfri
	spritutskänkning	spritutskänkning	spritutskänkning	spritutskänkning
	Städer	Lands- kommu- ner	Städer	Lands- kommu- ner	Totalt	Därav säsong	Totalt	Därav säsong
Stockholms stad ..	1			_	85	2	_	_
Stockholms ......	9	2	2	7	19	1	11	4
Uppsala..........	—	—	2	4	—	—	13	—
Södermanlands....	—	—	9	4	—	—	22	2
Östergötlands ....	4	4	3	1	14	1	9	2
Jönköpings ......	—	—	9	1	—	—	13	1
Kronobergs ......	—	—	2	6	—	—	10	1
Kalmar ..........	1	—	5	6	2	1	17	2
Gotlands ........	1	1	—	—	4	1	—	—
Blekinge..........	—	—	4	8	—	—	20	4
Kristianstads ----	4	15	_	14	39	7	22	4
Malmöhus........	9	34	—	3	123	20	3	2
Hallands ........	4	3	1	3	18	7	3	1
Göteb. o. Bohus ..	4	1	3	5	41	7	18	6
Ålvsborgs ........	1	—	5	8	6	—	20	2
Skaraborgs........	—	—	7	5	—	—	16	1
Värmlands........	1	1	5	4	4	—	12	1
Örebro ..........	—	—	6	5	—	—	19	2
Västmanlands ....	—	—	5	4	—	—	17	2
Kopparbergs......	—	—	6	8	—	—	21	1
Gävleborgs ......	—	—	5	3	—	—	14	—
Västernorrlands ..	3	—	2	5	7	—	12	1
Jämtlands........	1	1	—	5	6	—	6	—
Västerbottens ....	—	—	3	1	—	—	5	—
Norrbottens ......	2	2	3	6	6	—	11	—
Hela riket........ Därav landsbygd	45	64	87	116	374 104	47 28	314 142	39 21

Sammanställningen upprättad inom kontrollstyrelsen.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 82 år 1063

231

Bihang G

Redogörelse av 1959 års utskänkningsutredning angående förutsättningarna

för inhemsk cidertillverkning1

Äppleodlingen i Sverige

Följande redogörelse är i huvudsak baserad på ett av utskänkningsutredningen
från lantbruksstyrelsen erhållet yttrande. Vissa kompletterande upplysningar
har även inhämtats från statens jordbruksnämnd, Sveriges yrkesfruktodlares
riksförbund m. fl.

I vårt land är de klimatiska betingelserna i stort sett sådana, att äppleodling
kan bedrivas söder om Dalälven och i kusttrakterna norr därom
ganska långt upp. Säkra statistiska uppgifter saknas om fruktträdens antal
här i landet. I 1951 års jordbruksräkning redovisades fruktträden -— på
grund av brister i det till jordbruksräkningen inkomna materialet — endast
vid brukningsdelar med över en hektar åker. Det totala antalet fruktträd
vid dessa brukningsdelar var då cirka 4,6 miljoner, varav 3,2 miljoner eller
69 procent äppleträd. Icke mindre än 45 procent av fruktträden hade planterats
under åren 1941—1950. Jordbruksräkningen anförde emellertid, att
man på goda grunder hade anledning antaga, att det totala antalet fruktträd
i samtliga trädgårdar i landet uppgick till lågt räknat tolv miljoner.
Antalet äppleträd skulle då, om man räknar med samma procentuella andel
av trädantalet som den partiella räkningen utvisade, ha uppgått till cirka
3,5 miljoner. Under 1950-talet har nyplanteringarna av fruktträd varit av
mindre omfattning än tidigare men torde enligt lantbruksstyrelsen ha varit
stora nog för att mer än väl ersätta de fruktträd som blivit bortröjda av
åldersskäl. Man torde därför i dagens läge kunna räkna med minst samma
antal som år 1951. Den totala inhemska skörden av äpplen har dock under
1950-talet successivt ökats, efterhand som de under 1940-talet nyplanterade
träden uppnått bördig ålder.

Enligt en av Sveriges pomologiska förening under tioårsperioden 1941—-1950 genomförd kontroll av skördeutfallet inom svensk fruktodling skulle
äppleträd, som uppnått fem års ålder, genomsnittligt lämna en årsskörd av
cirka 27 kg per träd. Den årliga genomsnittsskörden hade enligt undersökningen
växlat mellan 16 och 40 kg, beroende på väderleksförhållandena och
andra yttre odlingsbetingelser. På de över fem år gamla äppleträden, vilkas
antal lantbruksstyrelsen beräknat uppgå till 7,5 miljoner, skulle man följaktligen
normalt erhålla en total årsskörd av 200 000 ton äpplen. Denna
kvantitet skulle under goda skördeår kunna beräknas stiga till 300 000 ton
och under svaga skördeår kanske stanna vid mindre än 150 000 ton.

Den svenska äppleodlingen bedrives sedan gammalt såsom husbehovsodling
i trädgårdar, ofta koncentrerad i egnahems- och koloniområden i
anslutning till städer och större samhällen. Som yrkesodling är den jämförelsevis
ung, med markanta ökningar i anslutning till de båda världskrigen.
Denna odlingsform är koncentrerad till de fem områden av vårt land, som
äger de bästa betingelserna för äppleodling, nämligen Mälardalen, ostkusten
fr. o. m. Tjustbygden söderut med öarna Öland och Gotland, Urshultsbygden,
de tvenne sydkustlandskapen Blekinge och Skåne samt västkusten.

1 Redogörelsen lämnad av utredningen på s. 228—232 i dess betänkande (SOU 1961:52).

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

I husbehovsodlingen domineras sortvalet av sommar-, höst- och tidiga
vinteräpplen. Till grund för denna odlingsform ligger i regel ingå ekonomiska
eller odlingstekniska bedömanden och den anses bland yrkesodlarna
vara starkt överdimensionerad i fråga om såväl antal träd som sortval. Odlingarnas
läge kan ofta vara oförmånligt och skötseln stundom otillfredsställande.
Överskottet söker man sälja till uppköpare, varvid ett lågt pris
vanligen accepteras.

Yrkesodlarna har som målsättning att inom en snävt begränsad sortram
förse den allmänna handeln med ett sortiment äpplen, som uppfyller internationellt
gängse kvalitetsnormer. Verksamheten kräver god yrkesskicklighet
och ett gynnsamt odlingsläge. De naturliga förutsättningarna för yrkesmässigt
bedriven odling finnes i regel inom de förut angivna fem distrikten
och anses vara lika goda där som i andra länder.

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund har på grundval av statistiska
uppgifter från medlemmarna beräknat, att yrkesmässig fruktodling i de
viktigaste distrikten bedrives på cirka 4 500 hektar. En genomsnittlig årsskörd
av äpplen från dessa odlingar uppskattas till mellan 50 000 och 60 000
ton. Det göda skördeåret 1958 ansågs skörden ha uppgått till cirka 70 000
ton. Under år 1960, då den totala äppleskörden i landet var rekordartad,
stannade dock yrkesodlarnas sammanlagda skörd vid 54 000 ton. Tilläggas
må, att skörden under ett år av genomsnittlig karaktär kan utfalla väsentligt
olika inom skilda delar av landet.

Den inhemska odlingens kapacitet är mer än tillräcklig för att täcka behovet
av färska äpplen under den del av året, då svensk frukt har huvudsäsong.
En sedan krigsåren bibehållen importreglering förhindrar införsel av
äpplen och päron under de perioder, då den inhemska odlingen kan täcka
behovet. Importen av citrusfrukter, plommon, persikor, bananer och vindruvor
samt fruktkonserver är emellertid icke på samma sätt reglerad, varför
stora mängder av dessa fruktslag införes och konsumeras jämsides med
svenska äpplen, vilket självfallet måste begränsa efterfrågan på dessa. Konsumenterna
har emellertid behov av omväxling och krav på ett rikhaltigt
varusortiment. Effektivare försäljningsmetoder och ökad reklam skulle enligt
lantbruksstyrelsens uppfattning möjligen kunna öka de svenska äpplenas
andel i fruktkonsumtionen.

Enligt beräkningar av statens jordbruksnämnd undergår konsumtionen
av frukt och bär här i landet en ständig stegring. År 1939 konsumerades per
invånare 39 kg frukt och bär, varav 24 kg av inhemskt ursprung. År 1960
var motsvarande siffror 68 och 39.

Med den omfattning den svenska fruktodlingen nu har torde man trots
utsikterna till ökad konsumtion och avsättning ändock icke kunna undgå att
i synnerhet under rika fruktår få ett överskott av äpplen, som det är
svårt att placera på färskvarumarknaden. Om de europeiska frihandelssträvandena
skulle resultera i att den nu tillämpade säsongmässiga importregleringen
för äpplen blir slopad, kommer detta enligt lantbruksstyrelsen
att innebära svåra påfrestningar, som kan få oöverskådliga återverkningar
på den inhemska fruktodlingen.

Det är inom fruktodlingen ett normalt förhållande att viss del av skörden
icke uppnår de egenskaper, som fordras för att den skall kunna säljas i
kvalitetsförpackade handelssorteringar. Denna del jämte s. k. stormriven
frukt klassificeras som fabriksfrukt och omhändertages i möjligaste mån
för industriell bearbetning och förädling. Storleken av denna frånsortering
växlar från år till år, beroende på yttre odlingsbetingelser, men anses normalt
kunna uppskattas till 25 procent av totalskörden. Procentsatsen stiger under
rika fruktår, då man till fabriksfrukt tvingas hänföra icke blott vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

233

mellansorteringar, som normalt skulle ha kunnat säljas som konsumtionsfrukt,
utan även huvudskörden av numera mindre efterfrågade äpplesorter.
Anmärkas må, att nämnda procenttal sannolikt är lägre vid yrkesmässig
fruktodling än vid husbehovsodling.

För att för framtiden säkra avsättningen av fabriksfrukt är det enligt
lantbruksstyrelsens mening nödvändigt att tillvarataga alla till buds stående
möjligheter att genom förädling av denna frukt skapa en säljbar konsumtionsvara.
Endast om marknaden effektivt befrias från osorterad frukt, som
skadar den svenska fruktens anseende och pressar priserna på den högklassiga
frukten, torde det finnas utsikter till en framtida lönsam fruktproduktion.

De tekniska förutsättningarna för en inhemsk cidertillverkning

Utgår man från att en normal äppleskörd som förut nämnts är 200 000
ton och räknar med att 25 procent av denna klassificeras som fabriksfrukt,
skulle årligen för industriell bearbetning stå till förfogande icke mindre än
cirka 50 000 ton, en siffra som ett rikt fruktår skulle kunna ytterligare
stegras. De mindre husbehovsodlingarnas överskottsfrukt torde dock icke
finna vägen till fabrikerna; i stället förfares den i stor utsträckning eller
också föres den av tillfälliga uppköpare ut på marknaden till förfång för
yrkesfruktodlingen.

Av den nämnda kvantiteten om cirka 50 000 ton fabriksäpplen kommer för
närvarande cirka 10 000 ton årligen industrierna tillhanda för mos-, mustoch
marmeladberedning. Hur mycket av den återstående kvantiteten som
skulle kunna användas för cidertillverkning finner lantbruksstyrelsen svårt
att bedöma, då detta bleve beroende av industriens möjligheter att tillverka
en välsmakande och säljbar cider och göra den efterfrågad bland konsumenterna.
Från fruktodlarhåll har emellertid uppgivits, att råvarutillgången
skulle möjliggöra ett omhändertagande för cidertillverkning av omkring
25 000 ton äpplen per år motsvarande cirka 15 miljoner liter färdig cider.
De anförda siffrorna tyder på att betydande kvantiteter äpplen skulle kunna
användas för cidertillverkning utan att därmed tillgången på äpplen för
annan fabrikstillverkning rubbades.

I sitt principbetänkande (SOU 1952: 53) har 1944 års nykterhetskommitté
redovisat ett uttalande av dåvarande chefen för Svenska institutet för konserveringsforskning
Georg Borgström att säljbar cider kunde framställas endast
av särskilda cideräpplen men däremot icke av vanliga hushålls- eller
dessertäpplen. Häremot hävdas nu från fruktodlarhåll, där man under senare
år företagit upprepade försök med tillverkning av cider av olika slags
äpplen, att till skillnad från vad fallet är med utländska äpplen samtliga
svenska äpplesorter kan användas för sådan tillverkning. Vissa äpplesorter
ger dock en bättre cider än andra. En del märken, såsom Gravcnsteiner,
Signe Tillisch och ytterligare några sorter, säges kunna användas var för sig,
medan övriga svenska äpplesorter däremot lämpligen bör blandas. Höst- och
vinteräpplen anses på det hela taget användbara för cidertillverkning under
förutsättning att de icke är maskstungna. Sommarfrukt säges däremot i allmänhet
vara mindre lämpad för sådan tillverkning men av dylik frukt framställd
cider lär kunna användas till förskäring av cider, som tillverkats av
höst- eller vinteräpplen. Viss reservation göres dock för de klimatiska betingelserna
för olika sorter.

Bortsett från sommarfrukt, som bör plockas innan den faller från träden,
kan enligt lantbruksstyrelsen även stormriven frukt användas som fabriksfrukt.
Under förutsättning att den kommer fabriken tillhanda inom kort

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

tidrymd, innan förskämning inträtt, är den mycket väl användbar till industriell
bearbetning, däri inbegripen cidertillverkning. Då fruktindustrierna
är lokaliserade till de mera betydande fruktodlingsbygderna, torde det icke
orsaka några större svårigheter att omhändertaga den stormrivna frukten
åtminstone i yrkesfruktodlingarna. Det anses vara ett ekonomiskt intresse
av första ordningen för fruktodlarna att på snabbast möjliga sätt kunna
leverera in sådan frukt till fabrikerna. Även med hänsyn till transportkostnaderna
är det av betydelse att avståndet till fabrikerna icke är för stort.

Vid fullständig förjäsning av outspädd saft av vanliga svenska äpplen
och utan tillsats av socker erhålles cider med en alkoholhalt som i allmänhet
icke torde överstiga sex volymprocent, motsvarande 4,8 viktprocent. Om
mindre söta äpplen användes, blir alkoholhalten lägre. Enligt uppgift från
fruktodlarhåll äger dock total utjäsning av äpplesaften mera sällan rum.
Ä andra sidan kan man genom att tillsätta socker erhålla cider med betydligt
högre alkoholhalt än nyss sagts. Det kan i många fall visa sig lämpligt att
utspäda den färdigjästa cidern med vatten eller oför jäst äpplesaft. Alkoholhalten
hos den konsumtionsfärdiga varan kan därför utan olägenhet maximeras
till en något lägre alkoholhalt, exempelvis den som gäller för starköl,
d. v. s. 4,5 viktprocent.

För tillverkning av cider med lägre alkoholhalt, t. ex. högst samma alkoholhalt
som föreskrives för öl, eller 2,8 viktprocent, står olika utvägar till
buds. Ett sätt är att avbryta jäsningen på ett tidigare stadium. Råvaruåtgången
per liter färdig vara blir då densamma som enligt starkcideralternativet,
men den färdiga drycken kommer att innehålla en större mängd oförjäst
extrakt. Billigast och enklast ur tillverknings- och lagringssynpunkt är
att utspäda den slutför jästa cidern med vatten. Ett tredje sätt slutligen är
att verkställa utspädningen med vatten innan jäsningen påbörjas. Utspädningen
bör då lämpligen avpassas så, att alkoholhaltcn hos den slutförjästa
produkten icke överstiger det på förhand fastställda maximivärdet.

Tillämpas den första av dessa tre metoder, måste särskild efterbehandling
äga rum, lämpligen genom pastörisering, för att icke jäsningen skall fortsätta.
Därigenom fördyras tillverkningsprocessen, utan att produkten torde
bli mera hållbar eller lättare att lagra än enligt starkcideralternativet. Även
enligt utspädningsmetoden tillverkad svagare cider kan fordra viss efterbehandling
för att i dessa hänseenden kunna konkurrera med den starkare
cidern, som i högre grad kan tillgodogöra sig alkoholens konserverande
egenskaper.

Då råvaran vid cidertillverkning utgöres av äpplesaft, är det naturligt att
tillverkningen försiggår i nära anslutning till redan befintliga musterier.
Själva cidertillverkningen är emellertid väsensskild från musttillverkningen
och kräver sin särskilda apparatur, vilken i sin tur fordrar relativt stora
investeringar. Storleksordningen härav kan i dagens läge icke angivas. Antalet
tillverkningsställen måste under alla förhållanden bli tämligen begränsat.
För en cidertillverkning i den skala råvarutillgången medger skulle
det enligt uppgift från fruktodlarhåll vara tillräckligt om en fabrik uppfördes
i vart och ett av de fem i det föregående nämnda fruktodlingsdistrikten.
Man måste emellertid räkna med att även maltdrycksbryggerier, musterier
och läskedryckstillverkare kan komma att starta cidertillverkning. I
den mån redan befintliga anläggningar härvid kan utnyttjas minskas givetvis
investeringskostnaderna i motsvarande grad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

235

Bihang H

Undersökningar över ciderdryckers verkan i den mänskliga organismen1

Några tidigare systematiska undersökningar över blodalkoholkurvans förlopp
efter tillförsel av cider, i vilka lcurvförloppet relaterats till den givna
mängden, till alkoholhalten och till dryckens sammansättning och jämförts
med förloppet efter andra slag av drycker, föreligga ej. Det har emellertid
klarlagts, hland annat framlagt i en undersökning över maltdryckernas verkan
(SOU 1959: 46), att alkoholhalt, sammansättningen i övrigt av en alkoholdryck
och den förtärda mängden utgöra några av de faktorer, som bestämma
alkoholhalten i blodet och därmed dryckens verkan. För att kunna
besvara frågan huru cider verkar på den mänskliga organismen är det därför
nödvändigt att som en första orientering företaga direkta försök på människa
med tillförsel av cider av varierande sammansättning och i varierande mängd
för att studera ciderns verkan och klarlägga den uppträdande blodalkoholkurvans
förlopp.

Undertecknad har på uppdrag av 1959 års utskänkningsutredning verkställt
en dylik orienterande undersökning.

Problemställningen för den föreliggande studien är:

1. Att fastställa blodalkoholkurvans förlopp efter tillförsel av varierande
mängder cider av olika sammansättning.

2. Att undersöka huruvida för olika slag av ciderdrycker ett samband kan
fastställas mellan sammansättning och verkan.

3. Att jämföra verkan av olika slag av cider med den av andra drycker
med motsvarande alkoholhalt, främst maltdrycker med varierande sammansättning.
I. 2

I. Material och metoder

1. Försökspersoner

Som försökspersoner i de direkta ciderförsöken ha tjänat 12 män i åldern
20—25 år, vikt 60—87 kg, vana vid måttlig alkoholförtäring. Försökspersonerna
dellogo i sammanlagt 43 försök. Därjämte ha 22 försökspersoner deltagit
i försök med öl och 18 i försök med starköl. Resultaten ha slutligen
jämförts med resultaten av omkring 1 000 tidigare på laboratoriet utförda
försök med ett 30-tal olika drycker på omkring 600 personer.

2. Drycker

Cider (ciderdryck med samma alkoholhalt som vanligt öl d. v. s. högst

2,8 viktprocent): Den använda produkten framställdes för experimentella
ändamål i två omgangar av AB Fructus Fabriker. Utgångsmaterialet utgjordes
vid varje tillfälle av ett koncentrat av äppelsaft med en invägd halt (motsvarande
stamvörtstyrkan hos maltdrycker) av omkring 11,6 procent. Koncentratet
fick jäsa tills alkoholhalten uppgick till omkring 6 volymprocent

1 Redogörelsen, som utarbetats av professorn Leonard Goldberg, Institutionen för teoretisk
alkoholforskning. Karolinska Institutet, Stockholm, återfinnes å s. 273—282 i utskänkninesutredningens
betänkande (SOU 1961:52).

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

alkohol, då jäsningen avbröts. Den jästa produkten späddes med tunnsaft
till omkring 2,6—2,8 viktprocent alkohol.

Analysvärdena för båda serierna voro helt överensstämmande. Alkoholhalten
visade sig vara 2,67 viktprocent, och halten verkligt extrakt var 6,69
procent. Ur dessa värden har utgångshalten (motsvarande stamvörtstvrkan
hos maltdrycker) beräknats enligt Berglunds formel (se SOU 1959:46, s.
103) och befanns vara 11,72 procent, således en god överensstämmelse med
den invägda halten av omkring 11,6 procent.

Liksom för maltdrycker har en förjäsningsgrad beräknats ur alkoholhalt
och extrakthalt (se SOU 1959: 46, s. 103); den var 42,9 procent.

Starkcider (ciderdryck med samma alkoholhalt som starköl d. v. s. högst
4,5 viktprocent): Den använda produkten var framställd för experimentella
ändamål i Ursliult (Hvembo cider). Vid analys var alkoholhalten 3,96 viktprocent
och den verkliga extrakthalten 6,97 procent. Den ur dessa data som
för maltdrycker enligt Berglund beräknade utgångshalten (motsvarande
stamvörtstyrkan för maltdrycker) var 14,32 procent. Förjäsningsgraden, beräknad
som för maltdrycker ur alkoholhalt och extrakthalt, var 51,3 procent.

Öl: Som en jämförelsedryck användes öl, klass II, med en alkoholhalt av
2,74 viktprocent, en stamvörtstyrka av 8,50 procent, en verklig extrakthalt
av 3,25 procent och en förjäsningsgrad av 61,9 procent. Beträffande tidigare
studerade ölsorter se SOU 1959: 46, s. 102.

Starköl: Som andra jämförelsedryck tjänade exportöl, klass III, alkoholhalt
4,38 viktprocent, med en stamvörtstyrka av 12,67 procent, en verklig
extrakthalt av 4,47 procent och en verklig förjäsningsgrad av 64,7 procent.
Beträffande tidigare studerade starkölsorter se SOU 1959: 46, s. 102.

En översikt av sammansättningen av de prövade dryckerna återfinnes i
tabell 1.

Tabell 1. Sammansättning av prövade drycker

Dryck	Alkoholhalt %	Extrakthalt % Verklig	Stamvört-styrka % Beräknad	Förjäsnings-grad %	Kvot Alkoholhalt /Extrakthalt
1	2	3	4	5	6
Cider ................	2,67	6,69	11,72	42.9	0,40
Starkcider ..........	3,96	6,97	14,32	51,3	0,57
Öl ..................	2,74	3,25	8,50	61.9	0,84
Starköl..............	4,38	4,47	12,67	64,7	0,98

Kol. 4. Beräknad (se t. ex. SOU 1959: 46, s. 103).

Kol. 5. » (se t. ex. SOU 1959: 46, s. 103).

Kol. 6. Beräknad som kvoten mellan Kol. 2 och Kol. 3.

En översikt av tidigare prövade drycker återfinnes i tabell 1 i SOU 1959:46, s. 102.

3. Alkoholbestämning

Blodprov för alkoholanalys togos i preparerade Widmark-kapillärer, 3 kapillärer
vid varje provtagning, 6—8 gånger under ett försök, sammanlagt 18
—24 kapillärer per försök. Urinprov för alkoholanalys samlades i plastflaskor
och överfördes efter uppmätning av totala mängden till preparerade
provrör, ur vilka 3 Widmark-kapillärer fylldes för alkoholanalys.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

237

Alkoholhalten i blod och urin bestämdes enligt den Widmarkska mikrometoden.
Försöksfelet i en trippelanalys uppgick i genomsnitt till ± 0,025
promille. Sammanlagt ha omkring 1 200 analyser verkställts. För detaljer,
se SOU 1953:20.

4. Analys av blodaikoliolkurvans förlopp

För att medge en matematisk-statistislc bearbetning av blodalkoholkurvans
förlopp ha följande av professor E. M. P. Widmark1 uppställda formler
använts:

a) Mängden tillförd alkohol per kg kroppsvikt (a): Mängden tillförd alkohol
per kg (a) har beräknats enligt formeln:

a = —

där A = total mängd tillförd alkohol i gram,
p — kroppsvikt i kg.

(1)

b) Eliminationshastigheten (fi): Den hastighet, varmed alkoholen försvinner
ur blodet, betecknas med fl och definieras som lutningen av blodalkoholkurvans
fallande, rätlinjiga del. d beräknas på den del av kurvan, som följer
efter det resorptionen och distributionen äro avslutade (jfr SOU 1951:44,
s. 18—20 och 1953: 20, s. 275).

/? uttryckes i promille per min och beräknas enligt formeln:

8 — S(g) X S(t)—n X S(c • t)

1 n x S(P) — S(ty- w

där n = antalet prov,

c = blodalkohollialten i resp. blodprov,

i = tiden för resp. blodprovstagning i min efter förtäringens början,
S( ) — summan av alla t-värden, resp. c-värden.

c) Totala tiden för alkoholens försvinnande (T0): Den tid, det tar för alkoholen
att helt lämna blodet kan beräknas enligt formeln:

där c0 = alkoholhalten i promille vid tiden 0 (se formel 4),

/? = eliminationshastigheten i promille per min (se formel 2).

d) Alkoholhalten vid tiden 0 (c0): Den teoretiska halt, som alkoholhalten
i blodet skulle uppnå vid tiden 0, om all intagen alkohol hade momentant
uppsugits, betecknas med c0 och kan beräknas enligt formeln:

S(c) x S(P) - S(t) x S(c-t)

n x S(P) — S(ty (4)

där n = antalet prov,

c = blodalkohollialten i resp. blodprov,
t = tiden i min för resp. blodprov,

S( ) = summan av alla f-värden, resp. c-värden.

’ »Die theoretischen Grundlagen und die praktische Verwendbarkeit der gerichtlich-medizinlschen
Alkoholbestimmung.* Berlin och Wien 1932.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

e) Fördelningen av alkohol (r): Fördelningen av alkohol mellan organismen
i sin helhet och blodet betecknas med r, och beräknas enligt formeln:

r — — (5)

där a = mängd tillförd alkohol per kg kroppsvikt (formel 1),
c0 = teoretisk blodalkoholhalt vid tiden 0 (formel 4).

f) Totala mängden försvunnen alkohol: Den per tidsenhet ur organismen
totalt försvunna mängden alkohol beräknas enligt formeln:

Totalt försvunnen mängd alkohol = /? • r ■ 60 gram/kg/tim (7)

g) Maximum (cmat): Vid bestämning av blodalkoholkurvans maximum ha
två olika kriterier evalverats:

Maximivärdet, således kurvmaximums höjd i promille,

Tiden för maximivärdets insättande, beräknad i minuter efter förtäringens
början.

Beräkning av medeltal, standarddeviation, medelfel, regressionslinjer enligt
minsta kvadratmetoden, regressionskoefficienter och korrelationskoefficienter
och kovariansanalys har skett enligt gängse formler (se t. ex. Bonnier
och Tedin, Biologisk variationsanalys, Stockholm 1940).

II. Resultat

1 Gder

Den vid denna undersökning studerade cidern hade en alkoholhalt av 2,67
viktprocent, motsvarande alkoholhalten i öl, klass II (se tabell 1). 1 flaska
cider (1/3 lit.) innehöll 8,9 gram alkohol.

Tolv försökspersoner fingo förtära cider, som tillfördes pa fastande mage
och förtärdes inom 15—20 minuter. Den givna mängden, som varierades mellan
1 1/2 och 5 flaskor, motsvarande 0,13—0,71 gram alkohol per kg, fördelades
dels slumpvis genom lottning, dels gavs den till de personer, som tidigare
deltagit i försök med starkcider, i en mängd, som innehöll lika mycket
alkohol som givits i starkciderförsöken. Även i starkciderförsöken fördelades
den givna mängden slumpvis.

Blod- och urinalkoholkurvorna följdes med upprepade prov, tagna med
täta intervaller. Några schematiserade typkurvor återfinnas i figur 1. De vid
försöken funna värdena ha därvid omräknats till att gälla drycker med en
alkoholhalt av 2,8 respektive 4,5 viktprocent.

Ur figur 1 framgår att blodalkoholhalten liksom för andra prövade drycker
med låg alkoholhalt, t. ex. maltdrycker (SOU 1951:44, SOU 1959:46),
stiger relativt långsamt och når ett maximum efter 30—60 minuter. Maximums
storlek beror i första hand på mängden tillförd alkohol, men även på
andra faktorer, främst ciderns sammansättning i övrigt, uppsugningshastigheten
m. m. Tidpunkten då kurvan når sitt maximum beror likaledes på
mängden tillförd cider, på dennas sammansättning och på uppsugningshastigheten.

Förhrånningsfascn, som ansluter sig till kurvans nedgående del, uppvisade
liksom för samtliga andra hittills studerade drycker ett rätlinjigt fall. Förbränningshastigheten
var låg, sammanhängande med de relativt små mängderna
given cider, och visade sig, beroende på mängden tillförd cider, variera

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

239

1 flaska

CIDER - ÖL

2flaskor

7..

STARKCIDER - STARKÖL

0.4 -

■stark cider
■starkö I

4 TIM.

Fig. 1. Blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av 1, resp. 2 flaskor cider, starkcider,
öl eller starköl. Schematiserade typkurvor, hänförande sig till en kroppsvikt av 70 kg och
en alkoholhalt för cider och öl av 2,8 viktprocent och för slarkcider och starköl av 4,5
viktprocent. De funna r-värdena återfinnas i figur 2, de funna maximivärdena i figur
3.

Kurvorna äro medeltal av 12 försök med varierande mängder av cider, resp. starkcider,
2 försök med Öl och 18 försök med starköl.

mellan 0,0011 och 0,0020 promille per min. Denna hastighet motsvarar 0,07
—0,12 promille per timme och är av samma storleksordning som för en rad
andra tidigare prövade drycker, t. ex. maltdrycker förtärda i mindre mängder
(SOU 1951: 44, 1959: 46). Som exempel må nämnas att för en genomsnittlig
tillförd mängd alkohol av 0,40 gram alkohol per kg yS i genomsnitt
var 0,0016 promille per min eller 0,10 promille per timme.

Förhränningshastigheten ökade med mängden tillförd dryck, liksom tidigare
visats gälla för andra drycker (se t. ex. SOU 1951: 44).

Fördelningskvoten r var hög, i genomsnitt 0,85—1,27. För en alkoholmängd
av 0,40 gram alkohol per kg var r-värdet 1,00. Detta höga r-värde
innebär att kurvans allmänna nivå under den nedgående fasen var låg.

I figur 2 ha de enskilda r-värdena återgivits i relation till den i varje enskilt
fall givna mängden alkohol.

Den totalt försvunna mängden alkohol var i genomsnitt 68—110 mg alkohol
per kg och timme och visade sig likaledes öka med stigande tillförsel;
för en tillförsel av 0,40 gram alkohol per kg var den försvunna mängden 92
mg alkohol per kg och timme.

Förtäring av en flaska cider ger i genomsnitt en högsta blodalkoholhalt
av 0,08—0,09 promille. Alkoholen har helt försvunnit ur blodet på omkring

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

CIDER

’.....o.,

1,og/kg

1,8—|
1,6
1,4-1,2
1,0-0,8-0,6-

STARKCIDER

starköl

1,o g/kg

Fig. 2. Sambandet mellan blodalkoholkurvans r-värde och den förtärda mängden alkohol
per kg kroppsvikt. (Ett högt r-värde innebär en lågt förlöpande kurva, ett lågt r-värde en

högt förlöpande kurva.)| .

Punkterna representera de enskilda r-värdena. Regressionslinjen är beräknad enligt minsta
kvadratmetoden.

Öl: y = 0,97 — 0,26 x; Sy — y= ± 0,12 (n = 22)

Starköl: y = 0,82 — 0,04 x; Sy — r = ± 0,09 (n = 18).

11/2 timme. Efter förtäring av två flaskor cider ligger den maximala blodalkoholhalten
omkring 0,17—0,20 promille, och alkoholen har försvunnit ur
blodet efter i genomsnitt 3 timmar.

I figur 3 ha samtliga funna maximivärden på de erhållna blodalkoholkurvorna
återgivits i relation till den i varje enskilt fall givna mängden alkohol.
Ett starkt samband mellan maximum och given mängd återfinnes. Korrelationskoefficienten
r var 0,94 ± 0,03 (P < 0,001) och regressionskoefficienten
b var 0,84 ± 0,09 (P < 0,001).

2. Starkcider

Den prövade starkcidern höll 3,96 viktprocent alkohol, således omkring
samma alkoholhalt som starköl (se tabell 1). 1 flaska starkcider (å 1/3 lit)
innehåller 13,3 gram alkohol.

Sammanlagt 12 försökspersoner fingo förtära starkcider i mängd, varierande
mellan 1 och 3 flaskor. Mängden fördelades slumpvis genom lottning.
Den givna alkoholmängden motsvarade 0,13—0,65 gram alkohol per kg.

Blod- och urinalkoholkurvor följdes genom upprepade prov, tagna med
täta intervaller. Några schematiserade typkurvor återfinnas i figur 1. Ur figuren
framgår att blodalkoholkurvan uppvisade ett förlopp, som principiellt
erinrade om ciderkurvan. Blodalkoholkurvan stiger relativt långsamt och når
sitt maximum efter 30—60 minuter.

Maximivärdet var relativt lågt. Maximums storlek beror i första hand på

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

241

CIDER

STARKCIDER

MAXIMUM

Öl

cider

0,0

0,5-

starkcider

starköl

•o

0,5

l.o g/kg

0.5

1,o g/kg

Fig. 3. Sambandet mellan blodalkoholkurvans maximum (i promille) och den förtärda
mängden alkohol per kg kroppsvikt.

Punkterna representera de enskilda maximivärdena. Regressionslinjerna äro beräknade
enligt minsta kvadratmetoden.

Cider: y = — 0,03 + 0,84 x; Sy — y = ± 0,06 %„ (n = 12)

Starkcider: y = — 0,01 + 0,78 x; Sy — y = ± 0,05 % o (n = 12)

Öl: y= 0,04 + 0,78 x; Sr — y= ±0,08°L(n= 22)

Starköl: y = 0,03 + 1,00 x; Sy — y = ± 0,08 °L (n = 18).

mängden tillförd alkohol men även på andra faktorer, främst starkciderns
sammansättning i övrigt, uppsugningshastigheten m. m.

Förbränningsfasen uppvisade ett rätlinjigt fall. Förbränningshastigheten
(/S) varierade mellan 0,0010 och 0,0016 promille per min, motsvarande 0,07
—0,10 promille per timme, således samma hastighet som efter förtäring av
smärre mängder maltdrycker.

För en genomsnittlig tillförd mängd av 0,40 gram alkohol per kg var förbränningshastigheten
i genomsnitt 0,0013 promille per min eller 0,09 promille
per timme.

Förbränningshastigheten visade sig öka med stigande mängd tillförd starkcider.
Detsamma gäller den per tidsenhet totalt försvunna mängden alkohol.
Denna uppgick i genomsnitt till 66—90 mg alkohol per kg per timme, och
var t. ex. vid 0,40 gram alkohol per kg i genomsnitt 83 mg alkohol per kg
och timme. Den totalt försvunna mängden ökade med stigande tillförsel.

Fördelning skvoten r hade ett högt värde, 0,96—1,40. I genomsnitt t. ex.
vid 0,40 gram alkohol per kg var r = 1,08. Det höga r-värdet innebär att kurvan
förlöpte på en relativt låg nivå.

I figur 2 ha de enskilda r-värdena återgivits i relation till den i varje enskilt
fall givna mängden alkohol.

Tillförsel av en flaska starkcider visade sig i genomsnitt ge en maximihalt
av 0,14 0,15 promille. Den tillförda alkoholen hade lämnat organismen ef ter

i genomsnitt 2 timmar.

Tillförsel av två flaskor medförde en genomsnittlig maximihalt av 0,29_

0,30 promille. Alkoholen hade lämnat blodet efter i genomsnitt 4 timmar.

I figur 3 ha samtliga maximivärden på de erhållna blodalkoholkurvorna

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

relaterats till den i varje enskilt fall givna alkoholmängden. Ett starkt samband
framkommer. Korrelationskoefficienten r var 0,93 ± 0,04 (P < 0,001)
och regressionskoefficienten b var 0,78 ± 0,10 (P <0,001).

3. Jämförelse mellan cider och starkcider

Sammansättning: I fråga om sin sammansättning uppvisade såväl den prövade
cidern som starkcidern en relativt hög inbryggningsstyrka (motsvarande
»stamvörtstyrka» i fråga om maltdrycker) och en i förhållande till alkokolhalten
hög extrakthalt, vilket innebär en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt
och en låg förjäsningsgrad (se tabell 1).

Den prövade cidern hade i förhållande till starkcidern en något lägre kvot
alkoholhalt/extrakthalt, 0,40 mot 0,57, och en något lägre förjäsningsgrad,
42,9 % mot 51,3 %.

Blodalkoholkurva: Båda dryckerna gåvo en låg blodalkoholkurva med relativt
långsam uppsugning och lågt maximum, en låg lcurvnivå, motsvarande
ett högt r-värde, och en förbränningshastighet av samma storleksordning
som hos andra drycker, förtärda i relativt liten mängd. Om jämförelse sker
vid en och samma mängd förtärd alkohol, har cider i förhållande till starkcider
samma uppsugningshastighet, ungefär samma maximum och samma
förbränningshastighet. Detsamma gäller fördelningskvoten r; skillnaderna
äro icke statistiskt säkerställda.

4. Jämförelse med olika slag av maltdrycker

För att belysa betydelsen av de med ciderdrycker funna förhållandena ha
omfattande jämförelser gjorts med olika slags maltdrycker. Dessa ha dels
givits till samma försökspersoner som deltagit i ciderförsöken, dels även till
andra försökspersoner, vilka icke deltagit i ciderförsöken. Enär de med maltdrycker
på >; cidermaterialet» erhållna kurvorna helt överensstämde med dem,
erhållna på andra försökspersoner, har jämförelsen kunnat utsträckas att
omfatta hela det vid institutionen undersökta materialet, omfattande sammanlagt
350 försök med maltdrycker.

a) Cider — Öl

Sammansättning: Den prövade cidern hade en högre extrakthalt och en
högre utgångshalt (»stamvörtstyrka») i förhållande till sin alkoholhalt än
öl och därmed en lägre kvot alkoholhalt/extrakthalt och en lägre förjäsningsgrad
(se tabell 1).

Ciderns sammansättning motsvarar närmast den för specialölsorterna
(jmf SOU 1959: 46), vilka ha en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt, omkring
0,4—0,6, och en låg förjäsningsgrad, omkring 40—55 %.

Blodalkoholkurva: Cidern ger samma eller något lägre blodalkoholkurva
än öl. Maximivärdet var samma eller något lägre än för öl. Skillnaden var i
genomsnitt 10—15 %.

I figur 3 är regressionslinjen för ölets maximivärden införd och visar den
systematiska tendensen till något högre värden för öl.

Fördelningskvoten r var högre för cider, i genomsnitt 1,0 mot 0,87 för
öl, vilket innebär att ciderkurvan förlöpte på en något lägre nivå än motsvarande
ölkurva. Förhållandet belyses i figur 2, i vilken regressionslinjen för
ölvärdena i ölförsöken införts.

Den hastighet fl, varmed alkoholen försvinner ur blodet, var densamma för
båda dryckerna, och den per tidsenhet totalt försvunna mängden alkohol var
omkring 15 % högre för cider än för öl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1963

243

Verkan: Vid de tidigare utförda mycket omfattande försöken med olika
slag av maltdrycker studerades verkan av olika drycker med en rad kvantitativa
prov, bland annat genom studier av den upprätta kroppsställningen,
av nystagmus och av hjärnaktiviteten. En klar relation mellan verkan och
blodalkoholhalt framkom. Med ciderdrycker ha vissa orienterande försök företagits
över verkan, vilka uppvisat samma förhållanden som tidigare iakttagits
med maltdrycker, nämligen ett klart samband mellan verkan och blodalkoholhalt
och samma samband som för maltdrycker. Diskussionen om de
olika dryckernas verkan baseras därför i fortsättningen på deras blodalkoholkurva.

Relationen mellan sammansättning, blodalkoholkurva och verkan: I överensstämmelse
med det samband som tidigare visats råda för maltdrycker
mellan sammansättning, blodalkoholhalt och verkan (se SOU 1959: 46),"skulle
man förvänta sig — om samma förhållande skulle gälla för cider som för
maltdrycker — att cider på grund av sin i förhållande till alkoholhalten något
högre extrakthalt, lägre kvot alkoholhalt/extrakthalt och lägre förjäsningsgrad
än öl skulle uppvisa en lägre blodalkoholkurva. Så var också tendensen
i de här gjorda försöken, vilket tyder på att det för maltdrycker funna
sambandet mellan sammansättning och blodalkoholhalt synes äga sin tilllämpning
även för cider.

b) Starkcider — starköl

Sammansättning: Starkcidern hade en i förhållande till sin alkoholhalt
högre extrakthalt än de vanligaste slagen av i handeln förekommande starköl
(exportöl), en låg kvot alkoholhalt/extrakthalt, och en låg förjäsningsgrad
(se tabell 1).

Blodalkoholkurva: Om jämförelse sker vid en och samma mängd tillförd
alkohol förlöpte starkciderns blodalkoholkurva på en lägre nivå än starkölets.
Maximivärdet var 20—25 % lägre än för starkölet. Förhållandet belyses
i figur 3, där regressionslinjen för starkölkurvornas maximivärden finnes
införd.

Fördelningskvoten r var i genomsnitt 1,08 mot 0,80 för starkölet, vilket
innebär att den allmänna kurvnivån för starkcidern låg omkring 20—30 %
lägre än för starkölet. Se figur 2, där regressionslinjen för de enskilda r-värdena
efter starköl införts.

Sammansättning — blodalkoholhalt: Skillnaden i sammansättning mellan
starkcider och starköl förlöpte parallellt med den skillnad som påvisats mellan
blodalkoholkurvorna för de båda dryckerna.

Om det för olika slag av maltdrycker påvisade sambandet mellan sammansättning
och blodalkoholkurva även skulle ha viss giltighet för starkcider,
skulle man med hänsyn till skillnaden i sammansättning av starkcider och
starköl förvänta sig att starkciderns blodalkoholkurva skulle förlöpa på en
lägre nivå än starkölets. Så var också fallet, vilket talar för att det för maltdrycker
påvisade sambandet mellan sammansättning, blodalkoholhalt och
verkan synes äga sin tillämpning även för starkcider.

III. Diskussion

Urinalkoholkurvan. I samtliga 12 cider- och 12 starkciderförsök samt i 6
ölförsök och 6 starkölförsök, utförda på samma försökspersoner som i cider-
resp. starkciderförsöken, följdes även urinalkoholvärdena genom upprepade
prov. Urinalkohol kurvorna uppvisade samma principiella förlopp som
tidigare visats gälla för maltdrycker (SOU 1951 : 44) och följde således blod -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1963

alkoholkurvorna med viss tidsförskjutning, de förlöpte under uppsugningsfasen
under blodalkoholkurvan, för att efter 1 1/2—2 timmar korsa densamma
och sedan systematiskt förlöpa över densamma.

Liksom för blodalkoholkurvorna visade det sig att urinalkoholkurvornas
maximivärden i cider- och starkciderförsöken voro desamma eller lägre än
motsvarande maximivärden i öl- och starkölförsöken, vid samma mängd förtärd
alkohol, således en vacker bekräftelse på resultaten av blodalkoholkurvorna.

Sammansättning — blodallcoholkurva. De orienterande försöken tala för
att det för maltdrycker påvisade sambandet mellan sammansättning och
blodalkoholkurva också synes äga sin tillämpning för ciderdrycker. Detta
innebär först att vid jämförelse av drycker med samma alkoholhalt de drycker,
som ha en relativt hög extrakthalt i förhållande till alkoholhalten och
en låg förjäsningsgrad, förväntas kunna uppvisa en lägre blodalkoholkurva
än drycker med låg extrakthalt och hög förjäsningsgrad. Vidare innebär det
funna sambandet att ciderdrycker med olika alkoholhalt i viss utsträckning
torde kunna jämföras på basen av den relativa extrakthalten och förjäsningsgraden.
Slutligen innebär det funna förhållandet, att såväl malt- som ciderdrycker
synas kunna jämföras sinsemellan på basen av den relativa extrakthalten
och förjäsningsgraden.

IV. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas på basen av de orienterande försöken, att
den prövade cidern med en alkoholhalt motsvarande Öl, klass II, men med
något högre extrakthalt och lägre förjäsningsgrad, vid förtäring gav upphov
till en blodalkoholkurva, som — efter omräkning till samma alkoholhalt som
öl — i allt väsentligt överensstämde med den för öl, klass II, och som med
säkerhet ej förlöpte på en högre nivå.

De skillnader som framkommit i dessa orienterande försök, tala för att
cider med relativt hög extrakthalt och låg förjäsningsgrad snarare skulle
kunna medföra en något lägre blodalkoholkurva än öl.

Den prövade starkcidern med en alkoholhalt motsvarande starköl, men
med högre extrakthalt och lägre förjäsningsgrad, visade sig — efter omräkning
till samma alkoholhalt som -starköl — leda till en blodalkoholkurva,
som med säkerhet ej översteg den för starköl, och i flertalet fall förlöpte på
en något lägre nivå.

En analys av blodalkoholkurvornas förlopp i förhållande till de studerade
dryckernas relativa extrakthalt och förjäsningsgrad antyder förekomsten
av ett samband mellan ciderdryckernas sammansättning och den resulterande
blodalkohalhalten, ett samband, som i allt väsentligt torde vara av
samma slag som tidigare iakttagits för maltdrycker.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1963 245

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag ......................... 3

Statsrådsprotokoll den 25 januari 1963 ........................ 21

1. Inledning ....................................... 21

11. Allmänna synpunkter .................................. 27

III. Utminuteringen ......................................... 30

IV. Utskänkningen.......................................... 89

V. Ciderfrågan ....................................... ’ ’ 133

VI. Ansvarsbestämmelser m. m.......................... 103

VII. övriga frågor ........................................ 182

VIII. Departementschefens hemställan ........................ 189

Vid statsrådsprotokollet den 25 januari 1963 fogade författningsförslag
.................................................... jgo

Lagrådets utlåtande den 8 mars 1963 .......................... 211

Statsrådsprotokoll den 8 mars 1963 ............................ 213

Bihang

Nykterhetslagkommitténs förslag till ändring i rusdrycksförsälj ningsförordningen

...................................... 215

Utskänkningsutredningens förslag till ändringar i rusdrycksför -

stämmelser om förtäring och förvaring av rusdrycker m. m. 221
PM ang. konsumtionsutvecklingen för spritdrycker och vin samt

frekvensen av fylleri .................................... 223

Nykterhetslagkommitténs beräkningar av kostnaderna för genomförandet
av framlagda förslag ........................ 227

Sammanställning rörande försöksverksamheten med måltidsfri

spritutskänkning år 1961 ................................ 230

Redogörelse av 1959 års utskänkningsutredning angående förutsättningarna
för inhemsk cidertillverkning ................ 231

Undersökningar över ciderdryckers verkan i den mänskliga organismen
.................................. _ 235

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621191