Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958 (Proposition 1958:82 - a)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Sr 82

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ersättning för krigsskada å egendom; given Stockholms
slott den 14 februari 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges, såsom ett led i den pågående beredskapsplaneringen,
förslag till ny lag om krigsskadeskyddet avsedd att ersätta 1940 års
lag om krigsskadeersättning vilken är föråldrad. I den nya lagen lägges
tyngdpunkten vid den administrativa och organisatoriska reglering, som
visat sig nödvändig från beredskapssynpunkt. Lagen innehåller icke några
regler om finansieringen av krigsskadeersättningarna och lämnar öppet vilken
finansieringsmetod, försäkringsmässig eller skattemässig, som skall användas.

Enligt förslaget bibehålies krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet.
Nämnden avgör i princip slutgiltigt om ersättning skall utgå
ävensom ersättningens storlek. Kungl. Maj :t ges befogenhet att vid sidan om
nämnden inrätta ett rådgivande organ med främsta uppgift att till ledning
för bl. a. krigsskadenämnden och de civila försäkringsanstalterna lämna
auktoritativa utlåtanden i frågor rörande gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet
och det vanliga försäkringsskyddet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

Den föreslagna lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös.
Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera utpräglad
lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har
det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordinära
proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas krigsskador
avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med det
statliga stödet till kommunerna efter ett krig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Om ersättningen

1 §•

För krigsskada å egendom som finnes här i riket skall, i den mån skadan
ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt grunder
som bestämmas av Konung och riksdag.

Med krigsskada förstås i denna lag skada i följd av krig mellan riket och
främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av
handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan
anlöpande av utrikes ort och egendom som medföres på resan; samt

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske och egendom som därvid
medföres.

3 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på

a) staten tillhörig egendom, dock att under lagen inbegripas staten tillhörig
utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med
tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig
besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under lagen
inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad jordbruksfastighet
och fastighet som innehaves med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt; c)

penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål
för yrkesmässig verksamhet.

2 mom. Lagen äger icke heller tillämpning i fråga om fartyg, luftfartyg
eller annan egendom i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas
jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. in. och med
stöd därav meddelade bestämmelser.

3 mom. Från lagens tillämpning undantagas jämväl utländska fartyg och
luftfartyg samt egendom som medföres ombord, så ock främmande stat tillhörig
egendom.

Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas annan
utländsk egendom som direkt eller genom förmedling av juridisk person
helt eller till större delen äges av medborgare eller juridisk person i viss
främmande stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

4 §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till ef terrättelse vad enligt lagen den
8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör
tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen av sökt
eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av
inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg
en tiondel av egendomens värde. Var skadan större, skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår fast
egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt
som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för
utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för återuppförande
av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej därigenom panthavares
eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån åsidosättes.

5 §•

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda
skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om
och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om
föreskriften blivit iakttagen.

Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon eljest
genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.

6 §.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk
ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt till ersättning,
som jämlikt denna lag skolat tillkomma den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §•

Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för
riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens
beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut
i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid
domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.

De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens organisation
och verksamhet meddelas av Konungen.

8 §•

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,
i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är
av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice
ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

9 §•

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning
i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

10 §.

Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med uppgift
att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom
krigsskada så ock i sådana frågor om försäkringsgivares ansvarighet, som
hava samband därmed.

Förfarandet i krigsskadeärenden
11 §•

Den som vill begära ersättning för krigsskada skall inom tre månader
efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden
eller den som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka rätt till ersättning,
är tillfyllest att någon av dem anmäler skadan. Sker ej anmälan inom
sagda tid, bortfaller rätten till ersättning, om ej underlåtenheten kan anses
ursäktlig.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
uppkomst, art och omfattning.

Försäkringsgivare som vill begagna sig av sin rätt enligt 6 § skall göra
anmälan därom hos krigsskadenämnden inom tre månader från det han
utgav ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhöll kännedom
om de omständigheter på vilka hans rätt grundas.

12 §.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering
av skadan.

Är skadan ringa, må särskild värdering underlåtas, om utredningen ändock
kan anses tillfyllest.

13 §

Värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän som krigsskadenämnden
utser och ske i enlighet med anvisningar som Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden meddelar.

Utlåtande över värderingen skall utan dröjsmål tillställas nämnden. Det
skall på lämpligt sätt delgivas envar som anmält skadan eller eljest i anledning
därav framställt anspråk hos nämnden.

14 §.

Den som är missnöjd med verkställd värdering äger inom tid som krigsskadenämnden
bestämmer inkomma med påminnelser och den ytterligare
utredning som han vill åberopa.

Nämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering.

15 §.

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän
underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare
som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadan
kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

16 §.

Ersättning för krigsskada utbetalas av krigsskadenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

17 §.

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt eller
delvis vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller ofullständig
utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet
till förnyad prövning.

18 §.

För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för krigsskada
inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava
mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning
krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,
biträda nämnden i dess verksamhet.

20 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ny lagstiftning
rörande krigsskadeskyddet samt anför därvid följande.

I. Inledning

I syfte att skapa ekonomiskt skydd mot förluster på grund av krigsskada
å egendom antog statsmakterna kort tid efter det senaste världskrigets utbrott
lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. Lagen, som
i princip bygger på att ersättning för krigsskadad egendom skall beredas
genom en statlig krigsförsäkring, gäller med vissa under krigsåren vidtagna
jämkningar alltjämt.

Den 13 november 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt försäkringsinspektionen
att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens
krigsskadenämnd verkställa en allmän översyn av lagstiftningen rörande
krigsskadeskyddet samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som
kunde föranledas därav.

Utredningsarbetet har huvudsakligen bedrivits inom en särskild arbetsgrupp,
i vilken ingått, från försäkringsinspektionen generaldirektören R.
Sterner samt byråcheferna G. Brundin och L. Vogel, från riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap kanslichefen W. von Schwerin och från statens
krigsskadenämnd dess ordförande, försäkringsdirektören O. H. Appeltofft.
Vid några av arbetsgruppens sammanträden har därjämte närvarit inspektionens
övriga ledamöter, nämligen byråchefen O. Vinell, bankdirektören
Å. Lundgren och dispaschören P. G. Hasselrot, den sistnämnde sedermera
efterträdd av civilekonomen A. Henrikson, samt krigsskadenämndens
vice ordförande, häradshövdingen E. Hörstadius. Samrådet med riksnämnden
och krigsskadenämnden har i övrigt inskränkt sig till uppkomna principspörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Försäkringsinspektionen har med skrivelse i januari 1957 avgivit betänkande
»Krigsskada å egendom» (SOU 1957:5). I betänkandet framlägges
förslag till bl. a. ny lagstiftning i ämnet. Lagförslaget torde få som bihang
fogas vid detta protokoll.

Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av Vogel. Yttrandet har i
viss del biträtts av Brundin.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av hovrätten för
Nedre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, kammarkollegium,
statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Malmöhus, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, statens
krigsskadenämnd, statens krigsförsäkringsnämnds likvidatorer, Svenska
skeppshypotekskassan, nämnden för statens lånefond för den mindre skeppsfarten,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska
bostadskreditkassan, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Socken- och Häradsbrandbolagens riksförbund,
Folksam, Landsorganisationen i Sverige, Svenska järnvägsföreningen, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag samt Kungl. automobilklubben.

Kommerskollegium har bifogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och
Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län samt Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare. Sjöfartsstyrelsen har bilagt utlåtanden
från Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening samt luftfartsstyrelsen
yttrande från Scandinavian Airlines System. Vidare har länsstyrelsen
i Stockholms län bifogat yttrande från Stockholms läns brandstodsbolag
samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från Luleå stads drätselkammare
och skogsvårdsstyrelsen i länet, varjämte Sveriges allmänna
hypoteksbank överlämnat yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Mä1
arprovinsernas hypoteksförening, Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening
och Norrlands hypoteksförening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

II. Gällande krigsskadelagstiftning

Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (ändrad
genom lagar den 6 december 1940, nr 940, den 30 april 1943, nr 209, den 3
december 1943, nr 808, den 2 juni 1944, nr 248, och den 20 april 1945, nr
122) skall för skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, beredas
ersättning genom statlig krigsförsäkring, i den mån skadan ej gottgöres i
annan ordning. Ersättning kan också utgå för krigsskada under neutralitetstid.
Ersättning utgår i princip blott för skada som inträffat inom landet,
men för vissa fiskefartyg kan ersättning utgå även för skada som drabbar
fartyget när det nyttjas till fiske utanför territorialgränsen (1 § samt 45—
51 §§).

Lagen äger icke tillämpning å följande egendom (2 § 1 mom. och 25 §
2 mom.):

1) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

2) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;

3) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; 4)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock
för byggnaderna avsedd lös egendom;

5) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är
förenad, samt frälseränta;

6) främmande stat tillhörig egendom;

7) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis;

8) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller
resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag,
så ock fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu registerton,
ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör;

9) luftfartyg;

10) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

Vidare undantages vissa kommunikationsanstalter, nämligen för allmän
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg — dock ej
järnväg eller flygplats — samt allmän farled och allmän flottled jämte
tillhörande byggnader, anläggningar och markområden (2 § 2 inom.). Dessutom
äger Kungl. Maj:t undantaga egendom, som direkt eller genom förmedling
av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare
i viss främmande stat (2 § 4 inom.).

Frågor rörande krigsförsäkring enligt lagen handlägges av statens krigsskadenämnd
(3 §).

Den egendom, som omfattas av lagen, är uppdelad på fyra skilda grupper,
som brukar benämnas respektive fastighetskollektivet (2 kap.), varu -

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

kollektivet och maskinkollektivet (3 kap.) samt lösörekollektivet (4 kap.).
Kollektiven är i princip självförsörjande, d. v. s. ersättningen skall i första
hand finansieras med avgifter för den egendom som omfattas av respektive
kollektiv. För varje kollektiv finns särskilda regler om bidragsplikt, avgiftsuppbörd,
ersättningsgrunder o. dyl.

Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening
(enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra)
utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska
anläggningar, oavsett att de icke är hänförliga till fast egendom; såsom fastighet
anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunalskattelagen
icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500
kronor. I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, nämligen
dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel,
dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som utvunnits
på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sambruk
med denna (5 §).

Värdering av krigsskadorna skall ske efter grunder, som Kungl. Maj:t
fastställer (6 §). Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl.
Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock viss rätt att
av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, helt eller
delvis utbetala ersättning redan under kriget. Å ersättningsbelopp, som
ej utbetalts inom sex månader från krigets slut, skall ränta utgå (7 §).

Ersättningen jämte ränta och kostnader finansieras genom krigsskadebidrag,
som erlägges efter krigets slut. Bidrag utgår för fastighet, som omfattas
av kollektivet, men ej för däri ingående lös egendom. Bidraget, som
betalas kalenderårsvis under högst tio år, bestämmes av krigsskadenämnden.
Det får uppgå till högst en halv procent för år av fastighetens taxeringsvärde
eller motsvarande värde (10 §).

Skyldighet att erlägga krigsskadebidrag åligger i regel fastighetens ägare
(11 §). För bidraget åtnjuter staten förmånsrätt i fastigheten (14 §). Bidragen
uppbäres i samband med kronouppbörden (15 §). Räcker ej bidragen
att täcka skadorna jämte administrationskostnaderna, skall ersättningarna
jämkas (8 §). Staten svarar för belopp, varmed ersättningarna
kan komma att överstiga inflytande krigsskadebidrag (13 §).

Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan
även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte
emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk.
I maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmissioner,
inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller
för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom till enskild
järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.
Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och
ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv
skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hänföras
till varu- eller maskinkollektivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

För varu- och maskinkollektiven gäller i stort gemensamma regler. Beträffande
båda kollektiven är sålunda — utom i ett specialfall — en förutsättning
för att ersättning skall utgå att egendomen är brandförsäkrad
(16 §). Ersättningen beräknas som om den utgått enligt brandförsäkringsavtalet
(17 §) och utbetalas å tid som krigsskadenämnden i varje särskilt
fall bestämmer. Ränta å ersättningsbelopp börjar löpa då en månad förflutit
sedan anmälan om skadan gjorts och viss utredning förebragts (18 §).

Inom varukollektivet utgår avgiften med eu för alla varor lika stor andel
av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften bestämmes av krigsskadenämnden.
Den skall svara mot den risk, den är avsedd att täcka, samt administrationskostnaderna
(19 §).

Även inom maskinkollektivet utgör avgiften en för alla maskiner lika
andel av brandförsäkringsbeloppet och bestämmes den av krigsskadenämnden.
Här skall den utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningen
och administrationskostnaderna. Avgiften är maximerad till en
procent för år av brandförsäkringsbeloppet (20 §).

Skyldigheten att erlägga avgiften åligger den som är betalningspliktig enligt
brandförsäkringsavtalet (21 §). Avgiften uppbäres i den ordning krigsskadenämnden
bestämmer. Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
att biträda vid debitering och uppbörd av avgifterna. Ersättning för denna
medverkan bestämmes av Kungl. Maj:t (22 §).

Lösörekollektivet omfattar egendom, som icke tillhör något av övriga tre
kollektiv, såframt egendomen är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg
och dess tillbehör, sjöförsäkrad. Egendomen kan dock undantas från lagens
tillämpning genom anmälan hos försäkringsgivaren. Sådan anmälan skall,
om egendomen är försäkrad då kriget bryter ut, vara gjord före krigsutbrottet
(25 §).

Ersättning utgår i princip med det belopp som skulle ha utgått om brandeller
sjöförsäkringsavtalet tillämpats, med avdrag för fem procent av försäkringsbeloppet
(26 §).

Ersättningen utbetalas efter krigets slut å tid som krigsskadenämnden
bestämmer. Nämnden äger dock rätt att, om medel ställs till förfogande,
redan före krigets slut utbetala ersättning. Ränta börjar löpa sex månader
efter krigets slut (27 §). Om sammanlagda ersättningsbeloppet jämte administrationskostnaderna
överstiger vad som beräknas inflyta i avgifter,
skall ersättningarna jämkas därefter (28 §).

Avgifterna bestämmes av krigsskadenämnden till viss andel av det högsta
under kriget gällande brandförsäkringsbeloppet för egendomen. Avgiften
skall utgöra högst två procent av försäkringsbeloppet. Kungl. Maj:t kan
dock förordna om en begränsad avgiftshöjning för att utgående ersättningsbelopp
inte skall behöva reduceras alltför mycket (30 §). Avgiften
uppbäres efter krigets slut men Kungl. Maj:t kan förordna om uppbörd under
kriget (31 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utbetalas ersättning med högre belopp än som täckes av de avgifter som
inflyter, skall staten bära skillnaden (32 §).

Lagen innehåller jämväl vissa för samtliga kollektiv gemensamma bestämmelser,
såsom om förlust av rätt till ersättning på grund av underlåtenhet
att efterkomma i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars
iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada (34 §), anmälan
och utredning (35 §), värdering och hörande av vittnen och sakkunniga
inför domstol (36—39 §§) samt krigsskadenämnden och förfarandet
inför denna (40—45 §§).

Krigsskadelagens bestämmelser bör delvis ses mot bakgrunden av innehållet
i lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna
lag är en beredskapslag, som kan sättas i tillämpning vid krig. Den tillämpades
under krigsåren och den närmaste tiden därefter.

Enligt krigsförsäkringslagen äger staten, under närmare angivna förutsättningar,
meddela transportförsäkring mot krigsrisk samt eljest mot risk
att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan
dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat eller
söker tillvälla sig makten. Möjlighet finns även att meddela försäkring
mot sådana risker i fråga om egendom, som lagrats i utlandet för införsel
till riket. Lagen om försäkringsavtal äger ej tillämpning å sådan statlig
försäkring som nu nämnts.

Krigsförsäkringslagen ger även staten möjlighet, att i viss utsträckning
meddela återförsäkring.

Försäkring enligt lagen meddelades under den tid lagen var i tillämpning
av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning
Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen anför, att det vid tiden för andra världskrigets
utbrott i åtskilliga länder förelåg ingen eller blott ringa beredskap i fråga
om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen krävde det, antogs
författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredande
av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de
måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade
och detta i sin tur medförde olägenheter av olika slag. De utomlands vidtagna
anordningarna inriktades merendels på ersättningsuppgörelserna i
samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning
föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade
länder understryker emellertid enligt inspektionens mening angelägenheten
av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid
träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt
kommande krig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Inspektionen framhåller även, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl
anpassad efter de förhållanden som förelåg och kunde förutses under andra
världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar
för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen
under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare
förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det enligt inspektionens åsikt utan
överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigsskadelagstiftning i dag
är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att
rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atom- och vätebombens tidsålder
mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet
av lagstiftningens innehåll.

I detta sammanhang hänvisar försäkringsinspektionen till vissa under efterkrigstiden
framkomna förslag till revision av krigsskadelagstiftningen.
Av inspektionens redogörelse för dessa reformförslag må följande bär återgivas.

Mot bakgrunden av sina under andra världskriget vunna erfarenheter påtalade
krigsskadenämnden i skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 februari och
den 30 april 1951 behovet av en översyn av krigsskadelagen. I första hand
riktades uppmärksamheten på behovet av särskilda anordningar för att säkerställa
den i lagen förutsedda förskottsinbetalningen av avgifter för varu- och
maskinkollektiven. Såsom en sådan anordning hade i samförstånd mellan
krigsskadenämnden och försäkringsföretagen under andra världskriget beslutits
att bolagen skulle upprätta och fortlöpande föra särskilda beredskapsregister
över försäkringsavtal rörande varor och maskiner. Registren fördes
på kort, vilka samtidigt skulle kunna användas såsom postgiroinbetalningskort.
Efter vapenstilleståndet överenskoms under år 1945 mellan nämnden
och bolagen, att registren ej vidare skulle föras. Såsom en beredskapsåtgärd
hade nämnden i början av år 1951 undersökt möjligheterna att ånyo upprätta
sådana register, överläggningar med försäkringsföretagen och av nämnden
utförda undersökningar hade därvid visat, att ett iordningställande och
förande av tillförlitliga register för debitering och uppbörd av avgifter inom
varu- och maskinkollektiven skulle komma att medföra högst betydande
svårigheter för försäkringsbolagen samt att anordningen — i den mån den
över huvud läte sig genomföras inom överskådlig tid — skulle komma att
draga väsentliga kostnader. Svårigheterna betingades huvudsakligen av personalbrist
och begränsade lokalutrymmen och komplicerades ytterligare av
att försäkringarna i slor utsträckning utgjordes av s. k. kombinerade försäkringar,
som måste uppdelas. Krigsskadenämnden ifrågasatte ändamålsenligheten
i gällande bestämmelser för varu- och maskinkollektiven.

Med den erfarenhet man numera hade av den moderna krigföringens destruktiva
verkan på samhällsfunktionerna måste man enligt nämnden räkna
med att sådana situationer kunde uppstå, att debiterings- och uppbördssystemet
fungerade på ett otillfredsställande sätt eller kanske icke alls kun -

Kungl. Maj.ts proposition, nr 82 år 1958

de fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhållanden
genomföra eu snabb skadeutbetalning. 1 en situation med varuknapphet,
där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfattning,
kunde det i många fall te sig ändamålslöst att kontant ersätta uppkomna
skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna
även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I
dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter
kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersättning
motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden,
borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket.

Krigsskadenämnden berörde vidare frågekomplexet om eu begränsning av
antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att antalet
kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand,
att ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större
trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna.
Eftersom förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hänseenden
vore så olikartade, syntes den lämpligaste lösningen vara ett kollektiv
för fast och ett kollektiv för lös egendom.

Krigsskadenämnden anmälde vidare, att mindre jämkningar av lagens bestämmelser
syntes böra ske i fråga om lagens lokala begränsning till det
svenska territoriet och om självrisk inom lösörekollektivet.

Svenska brandförsäkringsanstaltcrs konsortium av år 1940 — som bildats
för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägenheter
under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951
uppmärksamheten på betydelsen av sabotageskador. Visserligen vore sabotageskador
i anslutning till krig eller krigshot rätteligen att anse såsom sådana
krigsskador, för vilka försäkringsföretagen enligt de gängse allmänna
försäkringsvillkoren icke vore ansvariga. Emellertid vore det enligt konsortiets
mening i regel praktiskt taget uteslutet att styrka sabotage med bindande
bevisning. Försäkringsföretagen skulle på grund därav säkerligen bli
nödsakade att ersätta mycket omfattande skador, beträffande vilka all sannolikhet
måste anses tala för att de uppkommit genom sabotage men där
sabotage likväl icke kunnat ledas i bevis. Då detta kunde — till förfång för
försäkringstagarna — undergräva försäkringsföretagens soliditet, syntes det
konsortiet rimligt, att krigsskadebegreppet så utvidgades att detsamma
komme att omfatta även skador av angiven art.

I anledning av nu berörda båda framställningar uppdrog på sin tid dåvarande
chefen för handelsdepartementet åt för ändamålet tillkallade utredningsmän
att verkställa en översyn av krigsskadelagen. Utredningsmännen
avlämnade den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med
förslag till ändringar i lagen. Efter remissbehandling utarbetades på grundval
av promemorian förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen. Lagförslaget
remitterades den 25 september 1953 till lagrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

I likhet med promemorian upptog det remitterade lagförslaget endast de
ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga ur beredskapssynpunkt och
som — i avbidan på en mera fullständig överarbetning av lagstiftningen
— ansågs böra föreläggas riksdagen till antagande.

I huvudsak innefattade de föreslagna lagändringarna följande. Lagens
territoriella tillämplighet utvidgades. Förutom vad som redan gällde rörande
fiskefartyg utanför territorialgränsen, skulle enligt förslaget ersättning
kunna utgivas för skada, som utom riket drabbat svenskt fartyg på
resa mellan svenska hamnar utan anlöpande av utrikes ort samt egendom
ombord. Utvidgningen motiverades främst av hänsyn till Gotlandstrafiken.

Vidare föreslogs den ändringen i fråga om varu- och maskinkollektiven,
att såväl avgiftsuppbörden som skaderegleringen i allmänhet skulle äga
rum först efter kriget. I anslutning härtill innehöll förslaget vissa regler om
avgiftsberäkningen, innefattande bl. a. maximering av utgående avgifter.

Ytterligare föreslogs införande av regressrätt för försäkringsbolag gentemot
staten, därest bolaget på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk
utgivit ersättning för skada, som inträffat i följd av krig.

Lagrådet godtog i utlåtande den 23 oktober 1953 över förslaget i allt väsentligt
de föreslagna ändringarna i lagstiftningen.

Genom beslut den 13 november 1953 fann emellertid Kungl. Maj :t förslaget
icke för det dåvarande böra genom proposition föreläggas riksdagen.
I stället uppdrogs åt försäkringsinspektionen att verkställa den nu genomförda
allmänna översynen av lagstiftningen.

Försäkringsinspektionen har till belysning av bl. a. behovet av en reform
på krigsskadeskyddets område lämnat en utförlig översikt över olika ersättningssystem,
som utomlands tillämpats vid det senaste världskriget.
Beträffande det närmare innehållet i inspektionens framställning må här
hänvisas till betänkandet (s. 42—82).

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen att det vid genomförandet
av skadeuppgörelserna i olika länder varit en naturlig strävan att
i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse
synes därvid ha rått i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant
hör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor.
Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas:
i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat
försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen
och för denna gällande principer, i andra länder har staten
påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom
beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med
hänsyn till skadeomfattningen merendels visat sig nödvändigt att taga också
skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel
befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skadegottgörelserna. Endast
direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom — närmast
då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper — har

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1958

i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, bestämmelser
om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss självrisk
har tillämpats o. s. v. Beträffande ersättningar av statsmedel har i stor
utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats, över huvud taget har
inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella nationella
synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna.
Försäkringsinspektionen framhåller, att det f. ö. icke är lätt att
endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en
rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid
sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och
åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd m. m. — varit av betydelse, och
i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna
av olika slag, såväl nationella som internationella.

Remissyttrandena

Den grundtanke, som ligger bakom försäkringsinspektionens förslag,
nämligen att samhället i en eller annan form måste sörja för att krigsskada
å egendom blir ersatt, synes vinna allmän anslutning bland remissinstanserna.
Svenska bankföreningen framhåller särskilt den utomordentliga betydelse
detta har för kreditväsendet. Eljest kan kreditinstituten till följd av
värdeminskning å hypotek komma att lida så avsevärda förluster, att de ej
kan fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt sammanbrott av kreditväsendet
skulle i allra högsta grad försvåra återuppbyggnadsarbetet efter kriget.
Bankföreningen understryker därför starkt önskvärdheten av att principen,
att egendomsskador skall ersättas, blir fastslagen i lag.

Även åsikten att en beredskapslag om ersättning för krigsskada å egendom
bör finnas redan i fredstid biträdes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Den psykologiska betydelsen av den trygghetskänsla hos befolkningen,
som en i förväg lagfäst rätt till ersättning för krigsskada medför, framhålles
bl. a. av kommerskollegium, hovrätten för Nedre Norrland samt bankoch
fondinspektionen. Kommerskollegium finner visserligen, med hänsyn
till att krigsskadeskyddet kan slutgiltigt utformas först under eller efter
ett krig, att det ur saklig synpunkt icke skulle vara något att erinra mot att
området tillsvidare lämnades oreglerat. En dylik lösning skulle emellertid
kunna inge den enskilde medborgaren den uppfattningen att staten över
huvud ej vore villig att medverka till att ersättningar utbetalades för krigsskador
å egendom. Kollegium vill därför icke bestrida, att det skulle vara
mindre välbetänkt att dröja med lagstiftningen till dess ett krig redan inträffat.
Statens jordbruksnämnd understryker den betydelse de föreslagna
bestämmelserna kan ha för den enskilde medborgarens produktions- och
återuppbyggnadsvilja och därmed på försörjningen. — Handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län däremot är icke helt övertygad om att en
nu genomförd lagstiftning skulle ha någon nämnvärd psykologisk betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

för den enskildes känsla av trygghet, helst som det i dagens läge icke kan
bli fråga om att lagstifta om annat än den formella ramen. Handelskammaren
har dock intet att erinra mot att en dylik lagstiftning nu genomföres.

Jämväl beredskapssynpunkter anföres i yttrandena till stöd för lagförslaget.
Hovrätten för Nedre Norrland framhåller sålunda att ett av skälen
för lagstiftningen är behovet över huvud taget att redan under fredstid ha
planlagt och organiserat för den situation, som kan uppkomma i händelse
av krig.

Även uppfattningen att gällande lag i många stycken är föråldrad och
användbar endast vid lindrigare krigsfall torde delas av remissinstanserna.
Kommerskollegium anser att det, mot bakgrunden av de erfarenheter om
ett modernt krigs skadeverkningar som andra världskriget givit, är naturligt
att frågan om en revision av lagstiftningen på förevarande område blivit
aktuell. Statens krigs skad enåmnd anför liknande synpunkter och framhåller
särskilt den i många avseenden revolutionerande utveckling som
atomtekniken medfört. Ovissheten om framtida förhållanden är, påpekar
nämnden, i dagens läge större än någonsin. På grund av förstörelsemedlens
utveckling vet vi strängt taget ingenting om förhållandena under och efter
ett nytt krig. Därtill kommer att den civila försäkringen — på vars grundvalar
vår nuvarande krigsskadeordning är uppbyggd — i och med tillkomsten
av nya försäkringsformer, olika kombinationer av försäkringar o. s. v.
undergått och ständigt undergår en strukturförändring.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening erinrar
om att det vid remissbehandlingen av den under 1952 inom handelsdepartementet
upprättade promemorian i ämnet från flera remissinstansers sida
underströks, att en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen vore av behovet
påkallad. Den snabba utveckling, som sedan dess ägt rum i fråga om
teknik och krigföring, hade gjort detta behov än mera påtagligt. Organisationerna
konstaterar därför med tillfredsställelse att en sådan översyn nu ägt
rum.

Departementschefen

Gällande lag om ersättning för krigsskada tillkom i inledningsskedet av
det andra världskriget. Trots vissa senare gjorda ändringar framstår lagen,
mot bakgrunden av erfarenheterna från skadeuppgörelserna utomlands efter
krigets slut och i betraktande av krigsteknikens utveckling, såsom otidsenlig
och föga lämpad att lägga till grund för en skadeuppgörelse efter ett
modernt krig. Såsom försäkringsinspektionen i det nu föreliggande betänkandet
framhållit, torde lagen kunna fylla sitt syfte egentligen endast i ett
relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Lagens utformning
av krigsskadeskyddet såsom en statlig försäkring med delvis löpande avgiftsbetalning
förutsätter sålunda bl. a. att debitering och uppbörd av avgifter
kan äga rum förhållandevis ostört. Så kan självfallet endast undantagsvis
tänkas bli fallel i ett läge, där vårt land är indraget i krig. Även i andra
2 Uihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 82

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

hänseenden visar den administrativa sidan av det nuvarande systemet påtagliga
svagheter.

I likhet med försäkringsinspektionen finner jag av beredskapsskäl viktigt,
att bristfälligheterna i den nuvarande lagen snarast undanröjes. Denna
ståndpunkt torde även delas av remissinstanserna. Då inspektionens föreliggande
förslag i allt väsentligt godkänts vid remissbehandlingen, torde det
nu böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

IV. Förslag till ny krigsskadelag

A. Försäkringsinspektionens förslag

Inledningsvis anför försäkringsinspektionen, att det vid planerandet av
krigsskadelagstiftningens innehåll torde få beaktas, att fråga är om bestämmelser,
avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet,
när eller hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna.
Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, andra
åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas,
att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor i
de enskilda fallen.

Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste enligt inspektionens
mening läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i
högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt
mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera något
så när friktionsfritt.

Vid krigsskadeskyddets utformning bör, anför inspektionen, det primära
målet vara att skapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande
lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Även om lösandet av flera
för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden,
synes det inspektionen i allt fall vara möjligt att på förhand åstadkomma
regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska åtgöranden
för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering,
utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas i lagen.
Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga upp en organisation,
som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och
efter ett krig medger. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden bör utgöra den
kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.

Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om
finansieringsmetoder och ersättningsregler anser försäkringsinspektionen
viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det anföres såsom
självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget
blir verklighet — då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan
överblickas — skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utform -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

ningen av en ersättningsuppgörelse. Olika meningar kan därför råda, om och
i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning
bör i förväg fixeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden
rörande vissa huvudprinciper i möjligaste mån göres.

Krigsskadeskyddets omfattning

Beträffande begreppet krigsskada erinrar försäkringsinspektionen
om att enligt nuvarande lagstiftning endast materiell skada ersättes.
Detta har i lagen uttryckts i orden »skada å egendom». Däremot utgår ej ersättning
för skada i form av mistad avkastning av en fastighet, förluster genom
driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada.

Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersättes bör enligt försäkringsinspektionens
mening gälla även framdeles. Under ett krig drabbas
naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är
emellertid, att en skadeutjämning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade
inkomstminskningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt
förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkta avkastning av
egendom minskat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan
av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutjämning generellt inbegripa
inkomstförluster. Förevarande spörsmål, liksom den därmed sammanhängande
frågan om gottgörelse för ränteförluster, beröres ytterligare i
samband med frågan om skaderegleringen.

I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget
och skadan anknyter försäkringsinspektionens förslag till den nu i
krigsskadelagen upptagna definitionen av krigsskada såsom »skada i följd
av krig». Med orden »i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att
utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget
och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann
man emellertid ej böra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en
ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunna bli följden. Eftersom skador
under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, ansågs det
ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma, för vilka skador ersättning
skall utgå. Med det använda uttrycket torde emellertid böra fordras,
att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.

De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svårigheterna
att träffa en i detalj bindande definition av begreppet krigsskada,
får, anför försäkringsinspektionen, mot bakgrunden av erfarenheterna från
andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager
genom krigföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall
och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare
erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador
under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväxlande
och samverkar ofta vid uppkomsten av skador och kanske än mer med

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen
klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan
helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning
av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna
ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen
en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles
kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan
skador i följd av krig och andra skador.

Inspektionen gör i detta sammanhang viss jämförelse med den nya norska
lagen »om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse», vilken antogs
den 17 juli 1953 och träder i kraft när så i administrativ väg förordnas. I
nämnda lag betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse,
som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig,
oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a., att, om
kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna
kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom
civil skadeförsäkring.

Enligt försäkringsinspektionens mening synes den norska krigsskadedefinitionen
i och för sig vara lämpligt avpassad. Under utredningsarbetet har
även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande
formulering. Den kortare bestämningen i nuvarande lag förefaller emellertid
inspektionen vara ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den
norska regeln, och gällande definition har därför i inspektionens förslag med
endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada,
som uppkommit i följd av krig» lämnar enligt inspektionen i stor utsträckning
den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i
första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre
tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed
enligt inspektionens uppfattning icke uteslutas, att även skador av mera sekundär
krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt
lagen.

Till belysning av den praktiska tillämpningen av begreppet krigsskada har
i betänkandet givits vissa exempel. Därvid har skilts mellan vad försäkringsinspektionen
kallat »direkta» och »indirekta» krigsskador.

Vad gäller direkt krigsskada är det naturligt, anför inspektionen, att
såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med
krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning,
sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande
sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering
av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade
av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna
krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Direkt
krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under
krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

de. Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar
kan inträffa i samband med evakueringar.

För att belysa, huru fall av indirekta skador praktiskt lösts — och
för framtiden kan lösas — lämnar inspektionen några exempel, hämtade
från våra grannländer.

Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning
av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av staden
en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde ingripa.
Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning utbetalades
genom krigsförsäkringen.

Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska
soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med
tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan
alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida invändes,
att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antagliga
brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters tobaksrökning
icke medförde större risk för brand än andra människors. I
domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden
vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäkringsbolaget
likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den
gällande försäkringen.

Särskilt intresse erbjuder den praxis som förekom i Norge. Enligt överenskommelse
mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna
inrättades en fristående rådgivande nämnd, Grensenemnden, vilken hade
till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten.
Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde,
alt då enighet ej förelåg mellan vederbörande försäkringsbolag och krigsskademyndigheten,
huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller
civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle
inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt
rätt och billighet. Det skulle innehålla en sammanfattande utredning i saken
samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan.

Försäkringsinspektionen lämnar följande redogörelse för de riktlinjer,
som Grensenemnden följde vid bedömningen om krigsskada förelåg. I allmänhet
var fråga om brandskador.

Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen
präglad antingen av krigssituationen eller av civila faktorer, var slutsatsen given.
Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att betrakta
som rent civil, men mer eller mindre krigspräglade faktorer fick antagas
ha bidragit till riskökningen eller skadeomfattningen. Som exempel på omständigheter,
vilka i större eller mindre grad ansetts böra påverka denna bedömning,
kan nämnas: lokaler bar använts till förvaring av ammunition,
bensin eller andra explosiva och särskilt eldfarliga ämnen; provisoriska ledningar
bar installerats; eu allmän förändring av lokals normala ändamål
bär ägt rum; trupp bar varit inkvarterad. I flera fall togs särskild hänsyn
till att det vid utredningen icke varit möjligt att böra de tyskar, som suttit
inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning försvårats eller
omöjliggjorts genom ingripanden från ockupationsmaktens sida. Med dylika
bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga vid exempelvis brand i skol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

hus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal och förrådslokal för bensin,
medan civilskada befanns vara för handen vid brand i hotell, där tyska
underofficerare hade sitt logi (»hotellet användes för normalt ändamål, om
tysk eller annan bodde där spelade i och för sig ej någon avgörande roll»),
I fall, där inslag av såväl krigs- som civilskada förekom och de samverkande
faktorerna befanns väga ungefär lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning
av ansvarigheten mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.

Spörsmålet hur de indirekta skadorna bör bedömas finner inspektionen
endast kunna besvaras så: en skada är att räkna såsom krigsskada i den
mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det
i stor utsträckning bli fråga om gradskillnader. Delta kan föranleda, att
vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada
— så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på
grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som enligt inspektionens
mening bör beaktas, är att förekomsten av krigspräglade risker icke
får medföra, att kravet på aktsamhet eftersättes. Vid mörkerkörning bör
exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av
mörkläggningspapper kan ej skada till följd av ovarsamhet hänföras till
krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att
iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör skälig
hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana synpunkter
får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet. Så bör
t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet varit
omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa principer
vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och hänsynstagande
till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då icke alla skiftande
omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses, är det önskvärt,
att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir alltför beskuren.

Inspektionen behandlar särskilt frågan om ersättning av skador som
uppkommit före ett krigsutbrott. I ett läge, då krig hotar,
har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet
med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också av annan
anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan sos i sin rätta
belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas såsom
orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande lag
kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest övriga förutsättningar
är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen anser
lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det nu framlagda
förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att såsom krigsskada
skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera
visat sig äga samband med kriget.

Annorlunda bedömes frågan om ersättning för skador då krig hotat
men ej utbrutit. Försäkringsinspektionen vill lika litet som utredningsmännen
1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

också sådana skador inrymmes under lagbestämmelserna. Såsom grund härtill
anföres främst det rent principiella skälet att lagstiftningen dock är avsedd
för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade,
att de icke lämpligen hör regleras enligt förevarande lag. Om behov av
skadeersättningar uppkommer, torde enligt inspektionens mening kunna förutsättas
att frågan tillfredsställande löses i särskild ordning genom statliga
åtgärder, och att krigsskadeordningens tekniskt-administrativa apparat därvid
utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för skaderegleringen
lärer då i stort bli detsamma som om krigsskadelagen vore tillämplig å ifrågavarande
skador.

Försäkringsinspektionen framhåller, att bedömningen av skador i gränsområdet
mellan krigsskada och civilskada kompliceras av krigsskadeskyddets
förhållande till civilförsäkringen.

De allmänna försäkringsvillkoren för skadeförsäkring i anslutning till lagen
den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt
vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars uppkomst
eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med
bl. a. krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig
förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller
åtgärd av makthavare, som obehörigen tillväll åt sig makten.

Inspektionen påpekar att försäkringsvillkorens krigsklausul utgår från
en mera omfattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller
och som lagts till grund för inspektionens förslag. Denna bristande överensstämmelse
kan enligt inspektionens mening i många gränsfall befaras
medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen
på grund av bevisningssvåriglieter kan nödgas utge ersättningar för skador,
vilka rätteligen borde bedömas såsom krigsskador — en fråga, som inspektionen
återkommer till — kan inträffa, att en skadelidande försäkringstagare
ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskadenämnden.
Det skulle därför, anför inspektionen, otvivelaktigt vara till stor
fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta syfte
skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet i krigsskadelagstiftningen
anpassades efter det begrepp, som ligger till grund för
civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom alt sistnämnda klausul
anpassades till krigsskadelagens begreppsbestämning. Den förra metoden
skulle betyda, att det bleve försäkringsgivarens avtal med försäkringstagaren,
som avgjorde belastningen för krigsskadeorganisationen. Fn sådan lösning
förefaller emellertid inspektionen icke lämplig. Den senare metoden
synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olägenheten, att den
kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäkringsförbindelser med
utlandet. Hur än försäkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utformas,
skulle enligt inspektionens uppfattning vid den praktiska tillämpningen
tolkningssvårigheter likväl uppstå. Med hänsyn härtill bar inspektionen sökt
eu lösning efter andra linjer.

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

I huvudsak innebär försäkringsinspektionens förslag i denna del följande.
I mera rutinmässiga fall skall ersät! ningsfrågan avgöras av krigsskadenämnden
— som föreslås bibehållen med liknande uppgifter som nu — och nämndens
beslut är i princip slutgiltigt. Inspektionen understryker vikten av att
krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors bedömande.
Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden och försäkringsbolagen,
allt i enlighet med vad också gällande ordning förutsatt,
torde enligt försäkringsinspektionens mening goda förutsättningar skapas
för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.

Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande
försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen eller
av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas
att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående skiljeorgan.

I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan
krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ,
förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att
med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarigheten
för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada
eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet
och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka
grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att
bestämma ersättningens storlek.

Även om en skiljenämnd inrättas, står det emellertid klart, att skadelidande
kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan
prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd
antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett
domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke
önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om
antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna
icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för
krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den
nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara
skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det
torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslagsvis
benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga
parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Inspektionen
anför härom ytterligare.

Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersattande
av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid
de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett ingrepp
i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller
sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens
ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kommit
till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv
medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej uppstår
någon lucka mellan krigsskadeutjämningen och civilförsäkringsskyddet, och
det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkringsbolagens
krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer
som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana
extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »fredsmässiga»
normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den
enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa,
om krigsskaderådet — såsom inspektionen vill förorda — består av tre jurister,
vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget
väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet
ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifrågavarande
slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare.

För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onödig
tidsutdräkt tillsättas har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt
viiken Kungl. Maj:t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ.
Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först i sista
hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör
alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträvas.

I detta sammanhang behandlar försäkringsinspektionen frågan om r egressrätt
för försäkringsgivare i vissa fall. Enligt vad i det
föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åberopande av krigsfareundantaget
i försäkringsvillkoren får anses i princip skyldiga att styrka
förekomsten av därunder inrymda omständigheter — till följd av bevisningssvårigheter
nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma
såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabotageskador, vilka ofta
är svåra att leda i bevis. Givet är dock, att motsvarande olägenheter för försäkringsbolagen
kan uppkomma även vid skador av annan karaktär. Spörsmålet
behandlades på sin tid i 1952 års promemoria.

Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av
betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra
föreslogs i promemorian införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen
gentemot krigsskadenämnden. Enbart en regel om regressrätt
skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet: »Då

krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas
först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända
ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen
förfaller däremot skadeersättningen i allmänhet till betalning genast.
Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvåriglieler
kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen
med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen
gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt att försäkringsbolagen
berättigas att i fall, där regressrätt föreligger, uppskjuta betalningen
av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter
utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande om sådant anstånd,
som nu sagts, torde i män av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj
1940 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld in. in. (moratoriclag).
»

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl ägnad
att lagfästas. Genom eu bestämmelse om regressrätt vinnes från de synpunkter,
det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på
sabotageskador utan stadgandet kan enligt inspektionens mening få betydelse
även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade
gränsdragningsproblemet krigsskada — civilskada.

I fråga om krigsskadeskyddets territoriella omfattning
anföres i betänkandet att det i princip måste fordras, att skadan
drabbat inom landet befintlig egendom för att ersättning skall utgå. Vissa
förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel.

Enligt nuvarande lagstiftning göres undantag endast i fråga om krigsskada
å vissa mindre fiskefartyg samt sådan skada å ombord befintlig
egendom. Ifrågavarande skador skall följaktligen ersättas även för det fall
att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den
svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit,
att dessa smärre fiskefartyg av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i
ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års
lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under
krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför
territorialgränsen. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget
vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på
Gollandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Eftersom
denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för
uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen.
Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riksdagen
anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verkställd
utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj :t
godkänt förslag utbetalade ersättningar.

Försäkringsinspektionen föreslår den utvidgningen av gällande undantag,
att även krigsskada som inträffat utanför den svenska territorialgränsen
skall ersättas, om skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg
(båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort
eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller om skadan träffat egendom
ombord å svenskt fartyg i fall som nyss sagts. Motsvarande föreslås
skola gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom.
Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning,
varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken
försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

Krigsskadeskyddet föreslås även begränsat i så måtto som viss egend
o m, bl. a. statlig, föreslås undantagen från lagens tillämpning. Härom
torde få hänvisas till den mera detaljerade framställningen å s. 60 ff.

Härutöver har frågor om begränsning av skadeskyddet med avseende å
viss slags egendom liksom spörsmål om självrisk och ersättning för smärre
skador i betänkandet tagits upp i diskussionen om principerna för skade -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

regleringen. Denna sida av problemet om skadeskyddets omfattning kommer
därför att i det följande (s. 27 f.) behandlas i samband med de övriga
spörsmål, som berör uppgörelsen om ersättning.

Krigsskadeskijddets finansiering

Försäkringsinspektionen har ingående diskuterat valet mellan olika tänkbara
finansieringsmetoder. I huvudsak kommer två system i fråga. Det ena
— som plägat kallas skattesystemet — innebär, att staten i möjligaste mån
reglerar skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det
andra — som kan benämnas försäkringssystemet — innefattar ett fristående
och i princip självförsörjande krigsskadeskydd, vilket bygger på grunder
som varit eller åtminstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna
har kommit till användning utomlands, var för sig eller kombinerade, och
avgörande för den form som valts har varit den totala skadeomfattningen,
det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar
i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder,
vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet,
under det att i länder, där skadegörelsen varit mindre och samhällsmekanismen
även under kriget fungerat någorlunda normalt, försäkringssystemet
föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av
statsmedel. Anmärkas må dock, att neutralitetsskadorna i vårt land täcktes
med allmänna budgetmedel just därför att de var så obetydliga.

Inspektionen har vid sin undersökning av de olika alternativ som erbjuder
sig kommit till den slutsatsen, att finansieringsproblemet måste angripas
från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk
fråga, på vilken allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas.

Beträffande den närmare motivering som anförts till stöd för denna
ståndpunkt må här hänvisas till inspektionens framställning i betänkandet
(s. 112—137). I det följande skall endast några mera allmänna uttalanden i
frågan återgivas.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det rent principiellt icke behöver
vara — och icke heller varit — så stor skillnad mellan skattesystemet
och försäkringssystemet. Inspektionen anför.

Inom eu del försäkringsanordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen,
har väl sedvanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av
premier, utfärdande av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd
grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till
civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant.
Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande systemen har sålunda
icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse
varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna
efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen
fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har
man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning,
och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av spe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

cialbeskattning, därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag
har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt
rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan
efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit
betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att anordningen betraktats
såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt det materiella
återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav
följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större
eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra
behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit oundviklig,
därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budgetens
bas.

En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett
besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom
de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda medborgarna
blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den
mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för
de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och
andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör
uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att
krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren måhända
har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst
bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas disponerande
han icke alltid lärer ha klar insikt.

Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller
behöver vara stor, hindrar detta enligt inspektionens mening likväl icke,
att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter.
En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i
varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom
i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge
egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna
att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta
har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i
krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens
tjänst.

Å andra sidan får ej förglömmas, anför inspektionen, att ett försäkringssystem
nödvändiggör extra administrativa anordningar. I praktiken har det
dessutom visat sig, alt försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat
utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera
skadeskyddet.

De kritiska synpunkter, som anknytes till utvägen att ordna ett försäkringsmässigt
krigsskadeskydd, kan sammanfattas sålunda. Det ligger i försäkringssystemets
väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse inom
rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Erfarenheterna
torde visa, att i händelse av en större krigsskadegörelse i framtiden
det är svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan
än att staten skattevägen sörjer för skadetäckningen.

Ett gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadean -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

ordningarna har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts
till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgiftsuppbörd,
ersättningsregler o. s. v. Avgörande för denna kollektivindelning
har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar.
Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat slag och
bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det
har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre
risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshänseende.
Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av
egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsättes
för skador, torde det näppeligen kunna anses oskäligt, att de som under
kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt
bidraga till skadetäckningen. Över huvud taget synes det omöjligt
att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och
för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett försäkringsmässigt
betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den allmänna samhällssolidariteten.
Ett krig är en hela folkets angelägenhet och det bör även
omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med
andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan
fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna
ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip.

Försäkringssystemet med dess kollektivindelning medför även praktiska
svårigheter och höga förvaltningskostnader.

Försäkringsinspektionen förordar, att man löser finansieringsfrågan genom
att skapa en sär bud ge t för krigsskadeutjämningen. Det föreligger
nämligen enligt inspektionens mening ett behov av att ange särskilda
inkomstkällor för sådant ändamål.

Inspektionen har framhållit möjligheten att i en situation, som kännetecknas
av svåra krigsskador tillgripa en krigsvinst- och inflationsvinstskatt
samt en engångsskatt på nettoförmögenhet. Såsom kompletterande inkomstkälla
ifrågasättes en indirekt beskattning.

Frågan om medelsanskaffningen anses icke böra regleras i den nya lagstiftningen.

Skaderegleringen

Under denna rubrik tar försäkringsinspektionen till en början upp vissa
allmänna principspörsmål av betydelse för regleringen av krigsskador.

Den första frågan är i vad mån förändringar i penningvärdet,
som inträffat under tiden från det skadan skedde och till dess den
reglerats, skall få inverka på ersättningen för skadan.

Inspektionen anför bl. a. att ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet
är en förutsättning icke endast för att skadeutjämningen, om övriga
förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt,

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna
undvikas. Annars riskeras, att den reala ersättningen blir relativt lägre
i fall, där en större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och
skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre.

Med det här anförda avvisar inspektionen en sådan metod som att i ett
läge, där medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning,
reducera ersättningarna helt enkelt genom att icke lämna kompensation för
prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten. Om medelstillgången
icke förslår till full real skadeersättning, är det enligt inspektionens
mening mest rationellt —- åtminstone om en prisstegring av större omfattning
ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten
och att detta omräknade belopp sedan reduceras.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde
det, anför inspektionen, dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova
formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl
olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer
härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda
endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en
överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke
åstadkommas. Statsmakterna bör följaktligen icke binda sig vid att söka
iaktta någon detalj rättvisa i förevarande hänseende.

Såsom av det nyss anförda framgått anser försäkringsinspektionen det
ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste
mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. Härvid
måste emellertid enligt inspektionens mening uppmärksammas, att inflationstilläggen
i en hel del fall lätt kan ge upphov till vad inspektionen betecknar
såsom inflationsvins t, d. v. s. kompensationen kommer att
enligt inspektionens syn överstiga egendoinsskadans reala värde för den
skadelidande. Om detta problem icke erhåller en lämplig lösning, befarar inspektionen,
att eventuellt inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin
tur skulle leda till att andra skadelidande får för liten ersättning och att
därigenom full rättvisa ej nås. Inspektionen åskådliggör vad som åsyftas
med följande exempel.

En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till följd
av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats, 200 000
kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 000 =) 120 000 »efterkrigskronor»,
vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet av
ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren förlorat
hälften av inteckningsfordringens realvärde. I absoluta tal räknat utgör
inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor»
eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under kriget
utsatts för totalskada. Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under förutsättning
att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteckningshavare för
förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen
endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru detta innebär en minsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

ning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens del utfaller
120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av en tredubbel real kompensation,
eftersom den mot ägareandelen svarande realtäckningen utgör
endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot ersättningsbeloppet
till (40 000 + 80 000 =) 120 000 kronor, erhåller ägaren full —- men icke
mer än full — gottgörelse för sin realförlust å egendomen samtidigt som
täckning beredes för inteckningshavarens nominella fordran.

Inspektionen anför mot att ersättning i det givna exemplet utgår med det
högre beloppet, bl. a. att det icke ingår i syftet med en krigsskadeutjämning
att gottgöra även uteblivna inflationsvinster. Ersättning för sådana förluster
skulle vidare enligt inspektionens mening innebära ett brott mot den huvudprincip,
vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen,
nämligen den att reala egendomsförluster i görligaste mån skall proportionellt
lika ersättas.

Enligt inspektionens åsikt skulle den teoretiskt rationella lösningen av nu
framlagda problem ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som
här ifrågasatts, utan skulle gå ut på en allmän utjämning av de vinster respektive
förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom
krigsinflation. De tekniska svårigheterna att genomföra en sådan utjämning
synes emellertid inspektionen vara så avsevärda, att det förefaller
ovisst om problemet verkligen på allvar kommer att angripas annat än om
en krigsinflation når påfallande kraftiga proportioner. Om det sålunda ej
skulle komma till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och
dem som förlorat på en krigsinflation, återstår metoden att i större eller
mindre grad draga in inflationsvinster genom en krigskonjunkturbeskattning.
Inspektionen finner det emellertid kunna ifrågasättas, om det är lämpligt
att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation
för utebliven inflationsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större
eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare
att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av skadeersättningen.
Avslutningsvis anför inspektionen att det under alla förhållanden
framstår såsom angeläget, att ifrågavarande problem blir löst på ett eller
annat sätt.

Gentemot försäkringsinspektionens syn på denna fråga hävdas i det vid
betänkandet fogade särskilda yttrandet att krigsskadeersättning i det valda
exemplet bör utgå med 200 000 kronor. I yttrandet utvecklas närmare principiella
och praktiska skäl för att fastighetsägarens rätt till skadeersättning
icke bör bero av hans skuld å fastigheten.

Försäkringsinspektionens förslag innefattar, att i princip ränta skall
utgå på krigsskadeersättning. Det förordas likväl icke, att det från statsmakternas
sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg.
Man bör nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta
perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis
personligt lösöre och privata motorfordon. Härtill kommer, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas. Inspektionen
utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skadeslåndssammanhang,
räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigsskadelidande,
i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest
blir resultatet icke endast att ersättningen för lcrigsskada blir ofullständig
—- vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste
nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflyta avsevärd tid mellan
skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och räntefaktorn,
blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som
får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad tämligen
snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör,
till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning
av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.

Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till räntefaktorn
har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som
användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis personligt
lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes
åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.

I betänkandet tages även upp frågan om ersättning för stilleståndsförluster.
Även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning för kapitalförlust
utgår, kan kompensationen i det enskilda fallet ändock bli otillräcklig.
Icke sällan får nämligen, anför inspektionen, egendomsägare förutsättas
lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan beaktas
vid ränteberäkningen. Inspektionen anser emellertid, att någon utfästelse
om ersättning för sådana förluster icke nu bör göras. Det anföres bl. a., all
man här närmar sig det allmänna problemet om sådana av kriget vållade
realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det tillhör
enligt inspektionens mening i första hand folkhusliållningspolitiken och den
allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka begränsa
och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella
anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom synes
alltså icke böra träffas liärutinnan.

Redan vid nuvarande krigsskadelags tillkomst uppmärksammades frågan
huruvida för utbekommande av ersättning för skada å fast egendom
skulle uppställas villkor om skyldighet att återuppbygga
fastigheten i fråga. Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften
måste anses vara säkerställandet av återuppbyggnaden efter kriget.
Med hänsyn härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldigliet
måhända på sin plats. Emellertid ansågs det svårt att förutse, om och i
vilken utsträckning återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fastigheter
i orter med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes
därför betänkligt att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla
förhållanden skulle användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av
förstörda eller skadade fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna
ersättningsbelopp till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

full ersättning lämnades. Härtill kom att, då skada å ej endast byggnader
utan även mark och skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt
att helt använda utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande.
Skäl syntes dock tala för att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande,
beräknades efter särskilda grunder till förhindrande av obehörig
vinst för den ersättningsberättigade.

Enligt inspektionens mening äger dessa synpunkter alltjämt giltighet. För
den krigsskadeutjämning, som nu kan förutses, anser inspektionen några
allmängiltiga regler beträffade återuppbyggnad och nyanskaffning icke höra
i förväg fastställas.

Försäkringsinspektionen berör vissa frågor om begränsning av
skadeersättningen.

Sålunda tages upp frågan om bagatellskador skall ersättas och
om regler rörande viss sj älvrisk bör uppställas. Bestämmelser härom
har tillämpats på flera håll utomlands och varit motiverade av ekonomiska
synpunkter och önskemålet att ej onödigtvis tynga förvaltningsapparaten.

Inspektionen ställer sig avvisande mot att införa ovillkorliga regler om
småskador och självrisk. Det anföres bl. a. att det icke tydligt framgått av
gjorda erfarenheter huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Härjämte får
enligt inspektionens mening beaktas, att ett uteslutande av smärre skador
och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komma att förhållandevis
hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse
för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det
svenska lösörekollektivet har denna icke fungerat helt tillfredsställande,
och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen,
i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt.
Om en person förstör kläder eller utrustning av något slag vid bekämpandet
av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda kan det
helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana åtgärder,
om uppkomna ersättningsanspråk avvisas på grund av en regel om självrisk.

I vad mån begränsande föreskrifter av ifrågavarande slag bör ifrågakomma
får därför enligt inspektionen bero på medelstillgången och uppgörelsens
karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke frånhända
sig möjligheten alt i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse för krigsskador
avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunnat bortses från
att lämpliga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa synpunkter.

Inspektionen anför, att man i vårt land, liksom i andra länder, alltefter
knappheten på tillgängliga medel synes böra räkna med att ersättning får
utebli eller starkt reduceras, när fråga är om krigsskador å lyxbetonad
e g e n d o m, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter,
äkta mattor, konst- och frimärkssamlingar.

it llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 82

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

I fråga om krigsskador å personligt lösöre anföres, att kontrollsvårigheterna
ofta lärer vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning
icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen
således ej, såsom för närvarande, skall utgöra grundval för
avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar
i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta
skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och
resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningsbeloppen
måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet fastställas
till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde,
likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund för en
dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande
hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas standardvärden
för kläder och andra personliga tillhörigheter.

Vidare framhåller inspektionen beträffande motorfordon för privat
bruk att det kan ifrågakomma att bestämma ersättning för krigsskador
å sådana fordon efter schablonmässiga grunder så att ersättningen
begränsas för t. ex. lyxbilar.

Försäkringsinspektionen understryker, att man — bortsett från sådana
generella begränsningar, som kan gälla bagatellskador eller hänföra sig till
självrisk, m. m. ■—-i princip bör eftersträva att full ersättning utges för
krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdesförändringar
och ränteförluster.

År det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna
reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträffande
vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiseringsmetoder
kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en sådan
ordning är nödtvungen, bör emellertid enligt inspektionens mening en i
möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna ifrågakomma.
Inspektionen anser det vara ytterst angeläget att alla praktiska
möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är,
att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden
delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget
därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt
att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare
inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår såsom
ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning.
Det kan, anför inspektionen, självfallet icke bli tal om att av redan gottgjorda
egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som
dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått
krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskadeersättningarna
av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvik -

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

liga, synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att
göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.

Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången
dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad
utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida
man ändå icke —- trots önskemålet om att kompensationsgraden skall
vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga
och sociala prioritetsbehov. Enligt inspektionens uppfattning förefaller
det emellertid som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en
tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den
allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erlorderlig
hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,
men frågan härom får anses ligga utanför krigsskadeskyddssystemet.

Beträffande förfarandet i ersättningsärenden överensstämmer
försäkringsinspektionens förslag i stort med gällande bestämmelser.

Inspektionen framhåller bl. a., att erfarenheterna från skadeuppgörelserna
i samband med andra världskriget givit vid handen, att det av flera skäl
är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna
snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övligt
material till underlag för värderingen och den kommande skaderegleringen
utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan företagas,
är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt
att sakuppgifter — framför allt rörande skadas orsak och omfattning —
blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens
expertis och material utnyttjas vid utredning och värdering
av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen
arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet,
något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande.
Viktigt är även, anför inspektionen, att försäkringstagarna får sig inpräntad
betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.

Slutlig ståndpunkt i väsentliga frågor av betydelse för skaderegleringen,
t. ex. spörsmål om reduktion av ersättningsbeloppen, kan icke tas förrän
skadeomfattningen och den ekonomiska situationen låter sig överblicka. Med
hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen ankomma
på Kungl. Maj :t och riksdagen alt i sinom tid fastställa de grunder,
efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta spörsmålen
om räntego t tgörelse, inverkan av penningvärdesförändringar och
eventuellt erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag
för statsmakternas ståndpunktstagandc härutinnan så fort ske kan bör genom
krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar och värdeiingsutlatanden
samt delvis pa statistisk väg snarast möjligt göras en omsorgsfull
beräkning av den totala skadeomfattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Beträffande bestämmandet av ersättning i det enskilda fallet anföres följande
synpunkter på det praktiska förfarandet.

Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd
härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten
bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med
tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes
redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normalfallet
böra ske genom att krigsskadenämnden tillställer skadeanmälaren ett
besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att
vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämkningar
kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till redueeringsgrunder
samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar.

Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestämmande
blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom
tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis».
Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för
ränteberäkning och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tidpunkt,
då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis erhåller
den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erforderliga
justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och inflationstillägg
kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna.
Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att
krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända
också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt
inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade
sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna
i Danmark och Finland efter andra världskriget.

Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan
beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och att således
slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt meddelas.

I fråga om utbetalning av skadeersättning gör försäkringsinspektionen
vissa allmänna uttalanden. Det anföres att en omfattande skadereglering
uppenbarligen ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet
utan får beräknas pågå en längre tid, kanske eu lång följd av år.
Därest situationen, såväl i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att
regleringen ej behöver uppskjutas, synes det inspektionen dock självklart,
att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med
en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter
i den belastning på medborgarna, som ligger i att vissa av dem i större
utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall
skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt samband
med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig naturligen
icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir enligt
inspektionens mening i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas
till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägenbetsgraden
i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och
personella resurser o. s. v. Av sådana och liknande skäl blir det nödvändigt
att statsmakterna efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

lastställer en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom i övrigt
drager upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen
och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas i samma ordning.
Dessa svåra uppgifter kan enligt inspektionens uppfattning slutligt lösas
törst sedan kännedom vunnits om den aktuella situationens krav och möjligheter.

I vissa fall föreligger behov av att lämna skadeersättning med förtur. Inspektionen
anför.

Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegleringen
bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget
att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna
samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet
bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i
bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträngningarna
och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrianläggningar,
kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men
vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna
ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för
fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas
tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker meU
lan krigsskadenämnden och krigshushållningsmyndigheter av olika slag för
åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador
synes en beredskapsfond ha stor betydelse. Den anordningen bör också
övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar,
medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas
bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restriktiv
tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande,
vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför
stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.

Krigsskadeskyddets organisation

Såsom framgått av det tidigare anförda föreslår försäkringsinspektionen,
att krigsskadenämnden även framgent skall vara det centrala
krigsskadeorganet.

De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen
av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad
räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och orsakade
i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nämndens
nuvarande utformning och befogenheter också för framtiden kan tänkas
fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är
det enligt inspektionen uppenbart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet
av en större skadeomfattning. Målet måste numera vara att
åstadkomma en organisationsapparat, soin kan bli effektiv också under svårare
förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet
får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver
gäller det alt tillse, alt organisationen i sin helhet utbygges genom
regionala och lokala organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Försäkringsinspektionen föreslår en sådan ändring i krigsskadenämndens
sammansättning att antalet tjänstgörande ledamöter
lätt kan utvidgas. Till grund härför redovisas följande bedömanden rörande
nämndens verksamhet i olika lägen.

Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av
lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna
med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nuvarande
stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna tilllredsslällande
klara arbetsuppgifterna.

I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbindelseavbrott
och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt
visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter
under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa
planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre
troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större omfattning
äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället bli, att
skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan
slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhållanden
inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma
att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten
fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador,
att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till
särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar
från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet.
Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde
ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas
bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkallad.

Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas betingad
av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en
större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella resurser
bör utökas.

I enlighet med vad nämnden själv förordat, föreslås i betänkandet, att
nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift
att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra
i nämnden. Utöver de fem ordinarie ledamöterna skall enligt förslagen
tio suppleanter ingå i nämnden. Ledamöter och suppleanter förordnas liksom
hittills av Kungl. Maj :t.

Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej
bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl uppstår.
För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den
reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj:ts förordnande
utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas
— skall äga själv utse suppleanter.

Beträffande tjänstgöringen i nämnden anföres följande.

Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer,
vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i
anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också
frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givet -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

vis pensionerade ämbetsmän ocli försäkringstjänstemän ifrågakomma för
tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av »överåriga» är, med
hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas nnder evakuerings- och
andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen
vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir
»namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid
kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt,
att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor
och att i sådant syfte nämndsammanträden mera regelbundet
äger rum.

Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i
egentlig mening — med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie
ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov
kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter
vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan
utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar,
förslagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje.

Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, föreslår inspektionen
att nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter
i huvudsak upprätthålles. Inspektionen förordar sålunda, att i nämnden
skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap
i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en
utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, i varje avdelning kommer att
ingå en domare och en försäkringsman.

Inspektionen finner däremot inte skäl föreligga för att i nämnden låta representera
skilda intresseorganisationer, och anför.

I skilda sammanhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också
företrädare för olika intresseorganisationer — för näringslivet, för fastighetsägare
och hyresgäster etc. — och utan tvivel skulle en dylik, mera allsidig
representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå
klart, att en sådan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om
försäkringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kommit
till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytterligare
utvidgning av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Maj:t fritt
att, om och när så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda
linjer. Om så sker, vill emellertid inspektionen för sin del framhålla
önskvärdheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande
organ, vilket skall hållas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskadeskyddet
och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot
ej deltaga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna
ändamål kräves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat.

I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet föreslår försäkringsinspektionen
en viss uppmjukning av gällande bestämmelser. Främst
med tanke på att nämnden även framdeles bör i princip ensam avgöra skadeärenden,
förordas den huvudregeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet,
deltager i avgörandet av ersättningsfrågor och att ärenden
av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Inspektionen
anser dock den utvägen böra öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning
ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

\ara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande
eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna
huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att
ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.

I vissa fall skall enligt inspektionens förslag länsstyrelserna såsom r egionala
organ äga besluta om ersättning för krigsskador, som inträffat
i länet. Det kan nämligen befaras, att krigsskadenämnden till följd av
förbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur
funktion. Vid förfall för nämnden bör annan myndighet kunna gripa in och
å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar.
Den lokalorganisation, som inspektionen i det följande kommer
att förorda, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den
saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgivande
av ersättningar myndighetsauktoritet. Enligt inspektionen bör det
ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för
denna länsstyrelsernas verksamhet.

I betänkandet har även dragits upp riktlinjerna för en lokal organisation.
Inspektionen har härvid anknutit till ett av Svenska försäkringsbolags
riksförbund utarbetat förslag till vissa beredskapsåtgärder på
försäkringsväsendets område. Förslaget — som icke slutgiltigt fastställts —
innebär i huvudsak att redan i fredstid inrättas lokala organ, som vid krig
skall kunna betjäna allmänheten, mottaga skadeanmälningar, registrera
skador samt, om möjligt, utreda skadefall. De skall samarbeta med krigsskadenämnden.
Organen benämnes distriktcentraler eller D-centraler. Tills
vidare bar räknats med att en eller två sådana centraler skall finnas i varje
län.

Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala
krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda planerade
lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för
krigsskadeskyddet. Med denna organisation som underlag torde i övrigt erforderliga
anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen
bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes
en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet.
Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större
kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkommuner
—- vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande
D-central. Detaljerna i den lokala organisationen får enligt förslaget utarbetas
av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom
nämndens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet
ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.

Såsom antytts i samband med redogörelsen för försäkringsinspektionens
förslag såvitt rör skaderegleringen, förordar inspektionen att det av bered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

skapsskäl skapas en begränsad fond, vars medel reserveras för att täcka
krigsskador. Det föreslås, att anstalter härför träffas genom att, till en
början, av allmänna budgetmedel avsättes tio miljoner kronor årligen under
fem års tid.

En motsatt mening anföres av byråchefen Vogel i det särskilda yttrandet
till betänkandet. Den ifrågasatta fonden har enligt hans uppfattning icke
någon reell eller psykologisk betydelse. Det anföres, att erforderliga belopp
av mycket större storleksordning kan via beredskapsanslag ställas till
förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående
krig, och att detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla
av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den
av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större
fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdesförsämring,
innan den behöver tagas i anspråk, och att därför ytterligare insamling
av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli
nödvändig. En sådan ordning synes, anföres det, icke tillfredsställande från
de enskilda medborgarnas synpunkt.

B. Remissyttrandena

Försäkringsinspektionens förslag har i huvuddragen allmänt godtagits av
remissinstanserna. De skiljaktiga meningar, som kommit till uttryck, hänför
sig i stort sett till mera begränsade frågor rörande enskildheter i förslaget.

I flertalet remissyttranden göres uttalanden, som stöder förslagets allmänna
uppläggning. Statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län, Soeriges lantbruksförbund och Svensk industriförening
anser det föga troligt, att vårt land, om det indras i krig, skulle
undslippa med begränsade skador. Statens krigsskadenämnd yttrar, att det
ändrade utgångsläget otvivelaktigt föranleder, att lagen måste ges ett allmännare
innehåll och en mera elastisk utformning än gällande lag. Huvudvikten
bör läggas på reglering av frågor om anmälan, utredning och värdering
av krigsskada samt andra praktiska åtgärder i syfte att förbereda en
skadeuppgörelse. Därjämte bör man söka bygga upp en organisation, som
kan tänkas fungera effektivt även under ett kommande krigs troligen oerhörda
påfrestningar. Närmare regler om finansiering, ersättningsgrunder
o. s. v. däremot varken kan eller bör slås fast i förväg. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller, att den slutliga utformningen av krigsskadeskyddet
förutsätter kännedom om de totala krigsskadorna samt en någorlunda
säker bild av den allmänna ekonomiska situationen och den belastning,
som kriget medfört för samhället i dess helhet. Länsstyrelsen delar
därför uppfattningen alt man måste gå fram med försiktighet vid lagstiftningsarbetet
och ge lagen en ganska elastisk utformning. Liknande syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

punkter anföres bl. a. av fullmäktige i riksgäldskontoret, ciuilförsvarsstyrelsen,
länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Riksförbundet vill dock starkt
ifrågasätta lämpligheten att på förhand bygga upp en organisation som
skall kunna sättas in under och efter ett krig. Eftersom skadebedömningen
blir beroende av den vid bedömningstillfället rådande situationen torde det
vara bättre att dröja med den mera fullständiga utbyggnaden av organisationen.

Hovrätten för Nedre Norrland ställer sig i viss mån kritisk till den allmänna
uppläggningen av inspektionens förslag. Enligt hovrättens mening
bör en beredskapslagstiftning om ekonomiskt krigsskadeskydd främst ta
sikte på det fall att skadeomfattningen får rimliga proportioner, men ej läggas
upp så att den skall kunna användas även i händelse av krig med rent
förödande verkan för landet. I en sådan katastrofsituation torde man nödgas
laga efter råd och lägenhet. Det nyttar ej att orda därom i dag. — Stockholms
handelskammare anför liknande synpunkter.

Krigsskadeskyddets omfattning

Begreppet krigsskada behandlas endast i ringa utsträckning i
yttrandena och försäkringsinspektionens uttalanden i ämnet möter i regel
ej gensaga.

Förslaget att endast materiell skada skall vara ersättningsgill
iillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I fråga om ersättning
för stilleståndsförluster förekommer dock annan mening i vissa
utlåtanden, för vilka redogörelse lämnas i senare avsnitt.

Civilförsvarsstyrelsen behandlar en speciell fråga rörande tolkningen av
begreppet materiell skada. Styrelsen anför, att efter detonation av en vätebomb
stora mängder radioaktivt stoft kan föras ända till ett par hundratal
kilometer från detonationsplatsen. Även sedan den akuta faran för befolkningen
av den radioaktiva strålningen upphört, kvarblir inom det belagda
området vissa effekter, som inskränker dess användbarhet, speciellt för
livsmedelsproduktion. Grödan och kreaturen såväl som marken och fiskevattnen
har »infekterats». Åkerjorden kan kanske ej besås förrän efter ett
visst antal år o. s. v. Härigenom kan berörda fastighetsägare tillskyndas avsevärda
förluster. Styrelsen utgår ifrån att ersättning enligt lagförslaget
skall utgå för sådana skadeverkningar av radioaktiv fj ärrbeläggning —
ävensom av kemiska och biologiska stridsmedel — som för egendomsägarna
innebär direkta realvärdesförluster. Men enligt styrelsens mening kan tvekan
råda huruvida sådana »infektionsskador» som exempelvis att åkerjorden
icke kan besås på några år avses skola falla inom ramen för ersättningsgilla
krigsskador. Styrelsen anser detta böra klarläggas.

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande orsakssammanhanget
mellan kriget och skadan har ej föranlett invändningar från
remissinstansernas sida. Svenska försäkringsbolags riksförbund ansluter

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

sig till försäkringsinspektionens uttalanden att det icke bör uteslutas att
även skador av mera sekundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål
för ersättning enligt lagen samt att indirekta skador bör bedömas så,
att en skada är att bedöma såsom krigsskada i den mån den beror på krigspräglade
omständigheter och att det vid bedömandet i stor utsträckning torde
bli fråga om gradskillnader.

Kungl. automobilklubben understryker, att ett icke alltför restriktivt
hänsynstagande till omständigheterna vid indirekta krigsskador som inträffar
i trafik med motorfordon bör iakttagas.

Statens krigsskadenämnd och Svenska försäkringsbolags riksförbund tar
särskilt upp frågan om ersättning för sabotageskador och erinrar om att
det i 1952 års promemoria pekades på de bevissvårigheter som ofta torde
föreligga då det gäller att fastslå att en viss skada har karaktär av krigssabotage.
I promemorian uttalades att om skälig anledning funnes att antaga,
att skadorna hade sin orsak i krigssabotage, det med fog torde kunna
förutsättas att krigsskadenämnden med begagnande av sin möjlighet att
anlägga skälighets- och lämplighetssynpunkter skulle komma att medge ersättning
enligt krigsskadelagen för att förhindra att obilliga resultat uppstode.
Den omständigheten att försäkringsinspektionen icke anfört någon
häremot avvikande mening tolkar nämnden för sin del så att inspektionen delar
den i promemorian uttalade meningen. Riksförbundet förklarar att förbundet
ansluter sig till promemorians åsikt. Båda remissinstanserna finner
det angeläget, att principen kommer till klart uttryck under ärendets fortsatta
behandling.

Uppfattningen att krigsskadebegreppet bör omfatta även sådan av kriget
förorsakad skada som inträffat före krigsutbrottet biträdes eller lämnas
oemotsagd av remissinstanserna.

Även förslaget att lagstiftningen icke skall omfatta skador, uppkomna
då krig hotat men ej utbrutit, lämnas utan erinran i
flertalet yttranden. Överståthållarämbetet och hovrätten för Nedre Norrland
förordar dock, att lagstiftningen göres tillämplig även på dylika skador. Hovrätten
anser att skillnaden mellan sådana skador och skador som inträffat
före ett sedermera verkligen utbrutet krig är så oväsentlig, att den olika
behandlingen synes stötande för rättskänslan. Åtminstone om krigsskadeskyddet
uppbygges så som försäkringsinspektionen föreslagit synes det ej
möta vare sig principiella eller praktiska svårigheter att detsamma omfattar
även skador av nu förevarande art. Överståthållarämbetet — vilket såsom
senare kominer att närmare utföras anser att rätt till ersättning för inkomstbortfall
i samband med obligatorisk utrymning av tätorter vid krigshot
bör lagfästas — påpekar att utrymningsåtgärder måste vidtagas på ett
tidigt stadium och kan tänkas genomförda utan att landet sedermera indrages
i krig.

De föreslagna anordningarna för gränsdragning krigsskadeskydd
e t —civilförsäkringen möter i flertalet yttranden icke gensaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Smriges skogsägareföreningars riksförbund understryker angelägenheten
av att det undvikes att den enskilde blir skadelidande på grund av tolkningsfrågor
eller felbedömningar i tveksamma skadefall.

Statens krigsskadenämnd biträder försäkringsinspektionens uppfattning
att det genom ett förtroendefullt samarbete mellan nämnden och vederbörande
försäkringsbolag kan skapas goda förutsättningar för rationella och
godtagbara skadebedömningar. Nämnden framhåller särskilt att den haft
enbart gynnsamma erfarenheter av det samarbete, som ägde rum vid de, låt
vara till antal och omfattning begränsade skaderegleringarna under andra
världskriget.

Endast statskontoret avstyrker förslaget om inrättande av en skiljenämnd
för krigsskador, därvid ämbetsverket förklarar sig särskilt
åberopa det förhållandet att skiljedomen icke skulle hindra en skadelidande
att med stöd av försäkringsavtal dra ersättningsfrågan under allmän
domstols prövning. Hovrätten för Nedre Norrland däremot, som jämväl
påpekar att skiljenämndens beslut icke blir bindande för försäkringstagaren
utan samtycke av denne, finner likväl ej något i och för sig vara
att invända mot en sådan nämnd. Sveriges köpmannaförbund anser det med
hänsyn till rättssäkerhetens krav synnerligen viktigt att goda möjligheter
tillskapas för samarbete mellan de organ, som har att svara för krigsskadeersättning,
och de redan befintliga försäkringsbolagen så att luckor mellan
de olika formerna för skadeersättning kan undvikas. Förbundet finner det
under hänvisning till erfarenheterna i andra länder nödvändigt, att ett organ
av typen skiljenämnd för krigsskador tillskapas. Endast genom ett sådant
organ kan en fast praxis i dessa frågor uppehållas och för allmänheten tidsödande
belastning för domstolarna undvikas.

Förslaget om statens krigss kade råd tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Endast Svenska bankföreningen
ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger för ett specialorgan
med dylika uppgifter. Har den skadade egendomen varit i vanlig ordning
försäkrad för civilskada, kan det vara ett stort intresse för ägaren att få
skadan hänförd under denna försäkring, enär han då kan påräkna full ersättning,
medan krigsskadeersättning sannolikt kommer att utgå med allenast
reducerat belopp. Det framstår därför som ett allvarligt ingrepp att beröva
lionom lians rätt att få frågan om den civile försäkringsgivarens ansvarighet
prövad vid de allmänna domstolsinstanserna och i stället hänvisa
honom till en specialdomstol. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför
liknande skäl och tillägger, att rådets inrättande skulle innebära ett ingrepp
i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet samt att varje utbyggnad
av krigsskadeorganisationen medför längre tidsutdräkt vid skaderegleringen.
Riksförbundet anser emellertid, att vad försäkringsinspektionen
anfört till förmån för rådets inrättande torde överväga de nämnda olägenheterna
och vill ej motsätta sig att en specialdomstol inrättas, vars befogenheter
är begränsade i enlighet med förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Statens krigsskadenämnd ytlrar, att ett specialorgan som krigsskaderådet
vid en omfattande krigsskadeuppgörelse med många svårbedömbara fall
kan erbjuda påtagliga fördelar. Ärendena kan avgöras mycket snabbare än
vid en domstolsbehandling genom kanske tre instanser under en tid då antagligen
stor målbalans uppkommit vid domstolarna, enhetlighet i avgörandena
tillförsäkras genom att rådet får en överblick över olika slags gränsfall,
skälighetssynpunkter kan beaktas på ett helt annat sätt etc. För den enskilde
skadelidande kan det vara av stort materiellt intresse att snarast möjligt få
skadan bedömd antingen som krigsskada eller som civilskada. Visserligen
kan principiella skäl anföras mot att ersätta domstolsavgöranden med beslut
av specialorgan, men med hänsyn till de extraordinära förhållanden
som får förutsättas råda i samband med ett krig synes fördelarna likväl motivera
den föreslagna anordningen. — Även hovrätten för Västra Sverige
finner de för rådets inrättande anförda skälen bärande.

Förhållandet mellan krigsskaderådet och de allmänna domstolarna behandlas
också av hovrätten för Nedre Norrland, som i och för sig icke har
något att erinra mot att rådet inrättas och som ej finner någon berättigad
anmärkning mot att den allmänna medborgerliga rätten att få tvistefrågor
prövade av domstol sättes ur spel i det fall att den skadelidande gör gällande
att skadan är att anse som krigsskada. Hovrätten kan däremot ej dela uppfattningen
att en försäkringstagare, vilken önskar vända sig med ersättningsanspråk
för liden skada ej mot staten utan mot försäkringsgivare under påstående
att skadan är av civil natur, skulle betagas rätten att få ersättningsyrkandet
prövat av domstol, om försäkringsgivaren för sin del i stället
skulle påkalla krigsskaderådets prövning. Vidare anser hovrätten det uppenbart
att, om en tvist redan är anhängiggjord vid eller prövad av domstol, den
icke bör kunna också underställas krigsskaderådet.

Försäkringsinspektionens åsikt att rådet bör inrättas först för den händelse
skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara skadefallen
många understrykes av statskontoret och Sveriges lantbruksförbund. Gentemot
denna åsikt framhåller statens krigsskadenämnd att det synes mycket
otillfredsställande att inrätta rådet först sedan ersättningsuppgörelsen påbörjats
och kanske fortskridit tämligen långt, främst därför att nya principer
och ändrad praxis kan riskeras uppkomma. Rådet bör därför inrättas
från början. Samma synpunkter anförcs av Sveriges grossistförbund och
Svenska försäkringsbolags riksförbund, vilka anser, att rådet bör infogas
som ett ordinärt organ i krigsskadelagstiftningen och träda i verksamhet
redan vid ett krigsutbrott. Riksförbundet tillägger att den föreslagna regeln,
enligt vilken skadefall som avgjorts före rådets inrättande, kan liänskjulas
till rådet inom två månader från det rådet trätt i verksamhet, ej kan
anses på ett betryggande sätt tillgodose kravet på ensartad behandling av alla
krigsskadefall. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att sistnämnda regel
medför, att alla frågor, i vilka rådets medverkan må påkallas, ej med säkerhet
kan betraktas som slutligt avgjorda så länge rådet ej trätt i verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot
krigsskadenämnden möter ej invändningar bland remissinstanserna.

Handelskammaren i Göteborg anser ett införande av specialmoratorium
för försäkringsbolagen rimligt men påpekar svårigheten att avgöra om rätt
till betalningsanstånd föreligger, försåvitt moratoriet icke konstrueras så att
inga som helst skadeersättningar skall utbetalas, vilket väl knappast kan vara
meningen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens territoriella omfattning
godtages genomgående av remissinstanserna. Gotlands handelskammare
hälsar utvidgningen med tillfredsställelse under hänvisning till dess
betydelse för Gotlandstrafiken och de gotländska fiskarna.

Luf tf artsstyr elsen påpekar att ersättning icke utgår för det fall att ett
svenskt luftfartyg, som utför en flygning mellan orter inom riket och som
därvid av väderförhållanden, krigshandling, motorstörning eller annan oförutsedd
händelse tvingas landa på en för sträckan utsedd alternativflygplats
utom riket, utsättes för krigsskada. Styrelsen upplyser att dylika alternativHygplatser,
belägna utom riket, utsetts för ett flertal inrikes flyglinjer. Styrelsen
anser att lagens tillämplighet i rummet bör utvidgas att omfatta även
krigsskada som i nu avsett fall utom riket drabbar luftfartyg jämte egendom
ombord. — Så som senare skall närmare utföras ifrågasätter sjöfartsstyrelsen
att lagen icke skall innehålla någon territoriell begränsning såvitt rör
sjöfarten.

Krigsskadeskyddets finansiering

Försäkringsinspektionens ställningstagande till förmån för skattefinansiering
av krigsskadeskyddet biträdes eller lämnas utan invändning i flertalet
yttranden. Anslutning till inspektionens uppfattning uttalas uttryckligen
av statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Västmanlands
och Norrbottens län, statens kr ig s skad e nämnd, fullmäktige i riksbanken,
Sveriges köpmannaförbund, Stockholms läns brandstodsbolag, Gotlands
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare samt -— om än med viss tvekan —
av Svensk industriförening. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
finner ur beredskapssynpunkt intet att erinra mot inspektionens uppfattning.

Några instanser ifrågasätter emellertid om icke frågan om en försäkringsmässig
finansiering bör ytterligare övervägas. Svenska försäkringsbolags
riksförbund anser visserligen skattefinansiering ofrånkomlig i händelse
av krigsfall med omfattande ödeläggelse. Men i vart fall för krigsfall av
mindre omfattande beskaffenhet synes ett mera försäkringsmässigt system
vara att föredraga ur rent principiella synpunkter. Ett sådant system har
stor psykologisk betydelse genom att det är ägnat att inge egendomsägarna
en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna att efter för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

måga finansiera ersättningarna med skattemedel. Om krigsskadeersättningen
efter ett krig helt skall finansieras med skattemedel, kan det uppenbarligen
befaras, att andra — i och för sig angelägna — samhällsuppgifter kommer
att tillerkännas prioritet framför egendomsägarnas anspråk på gottgörelse.
Förbundet hänvisar även till att den norska krigsskadelagen, som bygger
på erfarenheter av krigsskadeuppgörelse, har vissa försäkringsanordningar
Liknande synpunkter anföres av hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund — som dock finner
övervägande skäl tala för att medborgarna skall var efter sin förmåga bidra
till en skadereglering — Svenska sparbanksföreningen och Stockholms handelskammare.

En kombination mellan skattefinansiering och försäkringsmässiga anordningar
avvisas uttryckligen av kommerskollegium och statens krigsskadenämnd.
Kommerskollegium framhåller i anslutning till Stockholms handelskammares
yttrande, att en dylik kombination är praktiskt svårgenomförbar,
eftersom den administrativa apparaten skulle bli alltför tungrodd.
Då det måste befaras att ett kommande krig endast i undantagsfall för med
sig blott lindrigare egendomsskador — i vilket fall ett försäkringssystem
i och för sig vore att föredraga — synes det meningslöst att pålägga myndigheter
samt försäkringsbolag och andra enskilda en tyngande arbetsbörda.
Statens krigsskadenämnd anser föga eller intet vara att vinna genom en
kombination av de båda metoderna. Förutom att i efterhand uttagna »försäkringsavgifter»
också de i realiteten är att betrakta såsom ett slags specialskatter
bör observeras, att ett försäkringssystem nödvändiggör speciella administrativa
anordningar och således är svårhanterligt och kostnadskrävande.
Skattesystemet åter är enkelt och lättadministrerat. Det extra arbete och
de ofta mycket vanskliga gränsdragningsproblem, som sammanhänger med
kollektivindelning, undvikes. Skattesystemet är dessutom fördelaktigt ur beredskapssynpunkt
och passar såväl för lindriga som för svåra krigsfall. Det
torde för övrigt ge lika stor eller — om man så vill — lika liten säkerhet som
försäkringslinjen. I själva verket beror utfallet av en krigsskadeuppgörelse
ytterst på krigs- och efterkrigsgenerationens förmåga och vilja att återupprätta
det förutvarande tillslåndet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att ett definitivt
ställningstagande bör ske först då skadeomfattningen kan överblickas.
Försäkringsinspektionens rekommendationer rörande finansieringen av ersättningen
får icke vara bindande eller utslagsgivande vid denna prövning
utan denna måste ske förutsättningslöst.

Behovet av en utredning av de skattetekniska problemen understrykes av
länsstyrelsen i Stockholms län.

I sammanhanget diskuteras i en del yttranden jämväl frågan huruvida
krigsskadeskyddet hör finansieras av egendomsägarna eller av medborgarna
i genien. Svenska bankföreningen anser det av psykologiska skäl lämpligast
att finansieringen utformas så alt krigsskadeskyddet framstår som

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

självförsörjande, d. v. s. som en utjämning mellan egendomsägare. En liknande
åsikt företrädes av Folksam. Även statskontoret finner det böra övervägas
att ägare av sådan egendom, som i särskilt hög grad drabbats av
krigsskada, skall bära större anpart av ifrågakommande skatter än övriga
skattskyldiga. Hovrätten för Nedre Norrland däremot menar, att man ur allmänna
rättvise- och billiglietssynpunkter kommer till den slutsatsen, att reglering
av ekonomiska krigsskador skäligen bör möjliggöras genom medverkan
av alla medborgare, oberoende av om de under kriget haft eller icke haft
egendom, som varit utsatt för eller kunnat utsättas för krigsskada. Denna
uppfattning delas av Gotlands handelskammare. Hovrätten anser dock den
omständigheten att staten principiellt bör inträda som skadereglerare icke
behöva hindra att försäkringsvägen hålls öppen. Handelskammaren menar
häremot, att kravet på att krigets bördor bör drabba så rättvist som möjligt
leder till att krigsskadeersättningen bör bestridas med allmänna medel. Synpunkter
av i huvudsak samma innehåll som de av handelskammaren anförda
anlägges även av lantbruksstyrelsen och, som nyss nämnts, av Sveriges
lantbruksförbund.

Försäkringsinspektionens uttalanden om de beskattningsformer som kan
komma i fråga för anskaffning av medel till krigsskadeuppgörelsen diskuteras
i några yttranden. Handelskammaren i Göteborg anser det orimligt att
tänka sig att en krigs- och inflationsvinstskatt eller en nettoförmögenhetsskatt
skall kunna komma i fråga. Efter ett antagligen relativt kort atomkrig
finns kanske inga som helst lcrigskonjunkturvinster att beskatta och nettoförmögenhetsskatten
är en gammal tanke, vars realiserande enligt verkställda
utredningar är förenat med nästan oöverkomliga praktiska svårigheter,
varjämte skatten inbringar relativt obetydliga belopp, därest den icke har
rent konfiskatorisk verkan långt ner på förmögenhetsskalan. Svensk industriförening
betecknar en förmögenhetskonfiskation som ytterst olämplig
främst ur psykologisk synpunkt. Lika välgörande ur trygghetssynpunkt som
det för den enskilde är att veta att en planering och en organisation av krigsskadeskyddet
genomförts redan i fredstid, lika motbjudande och otrygghetsbefrämjande
måste följderna av en sådan planering bli, om den tar sikte på
en eventuell konfiskation mer eller mindre stor av de enskildas förmögenheter.
Enligt föreningens sätt att se är däremot en krigskonjunkturskatt
mera ändamålsenlig och sannolikt en allmän omsättningsskatt motiverad.

En specialfråga rörande krigsskadeersättningens finansiering beröres av
Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening, vilka påpekar att
eu finansiering över budgeten kan, därest saken ej lägges tillrätta, medföra
att rederinäringen kommer att få erlägga dubbla avgifter, nämligen dels i
form av försäkringsavgifter till den statliga krigsförsäkringen och dels såsom
skatt till krigsskadeersättningen. Rätten till ersättning och bidragsplikten
bör korrespondera med varandra. Fiskeristyrelsen framhåller att förhållandet
är enahanda för ägarna av sådana fiskebåtar som faller under den
statliga krigsförsäkringen. Som nyss framgått har järnvägsstyrelsen väckt
en liknande fråga, i det den föreslagit att skattepliktig statlig egendom, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

vilken bidragsskyldighet kan komma att föreligga, icke skall uteslutas från
krigsskadelagens tillämpning. Sjöfartsstyrelsen har i anledning av redareföreningens
angivna uttalande anfört, att frågan svårligen kan bedömas fristående
på förevarande stadium. De anförda synpunkterna torde få beaktas
vid en framtida prövning av finansieringsfrågan.

Särbudget i den meningen att skatteintäkterna och utbetalningarna av ersättningar
redovisas utanför budgeten, bör enligt statskontoret icke komma
i fråga, om skattevägen beträdes för finansiering av krigsskadegottgörelserna.
Lantbruksshjrelsen finner det tveksamt om det är lämpligt eller möjligt
att i ett krigsläge upprätthålla en särbudget för sagda ändamål. Sannolikt
torde medelstillgången under ett krig bli så knapp, att frågan om behov
av medel för krigsskadeutjämning måste prövas i samband med spörsmålet
om täckande av utgifter för andra statliga ändamål. Det torde därvid icke
kunna undvikas, att vissa krigsskador får stå tillbaka för ändamål, som
bedömes vara angelägnare. Sveriges lantbruksförbund däremot anser att en
särbudget med självständiga inkomster ger möjligheter att på effektivaste
sätt finansiera skaderegleringen.

Avsaknaden i lagförslaget av regler om medelsanskaffningen påtalas endast
av Svenska bankföreningen, som anser det för krigsmoralen angeläget,
att befolkningen kan förlita sig på att ersättning kommer att utgå för krigsskada
å egendom. Tilliten härtill blir säkerligen större, om det i lag fastslagits
hur ersättningsmedlen skall anskaffas. Utan en dylik lagbestämmelse
måste man räkna med att ifrågavarande ersättningsintresse får svårt att
göra sig gällande gentemot alla andra rikliga behov som efter ett krig kommer
att ställa anspråk på statskassan. Statskontoret, kommerskollegium
och statens krigsskadenämnd biträder åsikten att definitiv ställning till huru
medel för krigsskadeersättningen skall anskaffas icke kan tagas nu; frågan
måste bli beroende av förhållandena vid krigets slut. Tanken att spörsmålet
bör utredas särskilt vinner anslutning av länsstyrelsen i Stockholms
län och Kooperativa förbundet.

Skaderegleringen

Bland de allmänna principfrågor rörande skaderegleringen, som
försäkringsinspektionen behandlat, tilldrar sig spörsmålet om betydelsen av
förändringar i penningvärdet det största intresset bland remissinstanserna.
Det är icke frågan huruvida dylika förändringar över huvud skall beaktas
—- i vilket avseende försäkringsinspektionens uppfattning torde omfattas
även av remissinstanserna -— som är föremål för diskussionen utan spörsmålet
huru utebliven inflationsvinst skall behandlas och därvid
främst behandlingen av intecknad fast egendom.

Statskontoret anser, att frågan hur värdebeständigheten skall upprätthållas
hör hemma i ett större sammanhang och icke bör lösas separat för
krigsskadeersättningens del. Denna uppfattning delas av riksbanks fullmäk 4

Iiihang till riksdagens protokoll 19.r>8. 1 samt. Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

tige. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län samt handelskammaren
i Göteborg avböjer att nu ta ställning till frågan. Utredning av
hela problemet om utjämning av inflationsförluster tillstyrkes av Folksam.
Majoritetens uttalande rörande inflationsvinster biträdes uttryckligen endast
av liksgäldsf ullmäktige, som uttalar, att en krigsskadeutjämning icke
bör syfta till att även gottgöra uteblivna inflationsvinster utan begränsas
till att åstadkomma bästa möjliga kompensation för direkta realvärdesförluster,
medan reservanternas mening delas av hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs och Västernorrlands län, statens krigsskadenämnd, sparbanksinspektionen,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, styrelserna för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Stockholms läns brandstodsbolag,
Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare.

Stockholms handelskammare torde sammanfatta de viktigaste skälen som
anföres mot majoritetens ståndpunkt då handelskammaren anför:

Av krig förorsakade lika stora materiella skador måste givetvis ersättas
med samma belopp utan hänsyn till fastighetsägarnas ekonomiska förhållanden
i övrigt. Den omständigheten att en fastighetsägare bundit sitt kapital
i sin fastighet, medan en annan föredragit annan placering, kan rimligen
icke få inverka på storleken av ersättningen för fastigheterna som sådana.
Det av majoriteten föreslagna systemet är oförenligt med svensk rättsuppfattning.
Det förutsätter strängt taget, att fastighetsägaren icke äger
själva fastigheten utan endast den del därav som motsvarar skillnaden mellan
fastighetens värde och de inteckningar som belasta fastigheten. Majoritetsförslaget
strider mot det bakom lagstiftningen liggande syftet, nämligen
att tillse, att skador som i olika hög grad drabbat skilda egendomsägare
utjämnas. Det är dessutom ägnat att fördröja och försvåra ett återuppförande
av det förstörda fastighetsbeståndet.

Sparbanksinspektionen anser att utjämning av orättvisor till följd av inflation
är ett problem för sig, som bör lösas efter enahanda grunder för alla
egendomsägare, och Sveriges lantbruksförbund är inne på samma tankegång
då förbundet uttalar att majoritetens ståndpunkt skulle leda till att i stort
sett endast de intecknade fastigheterna komme att omfattas av principen,
eftersom denna egendomskategori går att kontrollera. Skånes handelskammare
framhåller, att inteckningarna i en fastighet icke behöver motsvaras
av lånebelastning för fastighetsägaren. Dels kan de ligga som säkerhet för
en annan persons skuld och dels kan de vara obelånade. Reduktionen av ersättningen
måste därför bestämmas efter storleken av fastighetsägarens lån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Detta skulle emellertid medföra att den som löst sina inteckningar eller
gjort avbetalning på dem strax efter den avgörande tidpunkten skulle i fråga
om rätt till ersättning få en helt omotiverat oförmånligare behandling än
den som gjort samma transaktion strax före denna tidpunkt. Motsvarande
skulle gälla den som bytt säkerhet strax före sagda tidpunkt. Sveriges köpmannaförbund
framhåller att det skulle vara en mycket betungande administrativ
uppgift att i varje särskilt fall ta hänsyn till föreliggande inteckningar
och andra belastningar på egendomen innan ersättningen fastställes.
Kommerskollegium anser att majoritetsförslaget uppenbarligen skulle leda
till att fastighetsägarna genom skenavtal och andra dylika åtgärder sökte
undkomma verkningarna av det.

Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska
bostadskreditkassan framhåller att de av majoriteten föreslagna beräkningsgrunderna
kan medföra påtagliga risker för långivare, om det sammanlagda
ersättningsbeloppet efter omfattande krigsskador överstiger den beräknade
medelstillgången. Sker då en proportionell nedsättning i ersättningsbeloppen
kommer i sådant fall en fastighet i sämre läge ju större gäld, som belastar
den. Denna ur kreditgivningssynpunkt allvarliga konsekvens anser styrelserna
måste beaktas vid utarbetandet av definitiva ersättningsregler.

Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke de båda ståndpunkterna skulle
kunna förenas på det sättet att full inflationsgarderad ersättning enligt
reservanternas förslag skulle utgå men med återuppbyggnadsvillkor, dock att
befrielse härutinnan kunde meddelas under vissa angivna förutsättningar,
samt att om återuppbyggnad av annan anledning än den stipulerade icke
komme till utförande den av majoriteten förordade beräkningsnormen skulle
vinna tillämpning.

Försäkringsinspektionens uttalanden och förslag rörande ränta på
krigsskadeersättning föranleder ej invändning i yttrandena annat än från
överståthållarämbetet, som framhåller att rätt till ränta i viss utsträckning
kan anses som ersättning för inkomstbortfall. Därest stilleståndsersättning
icke skall utgå, bör rätten till ersättning för materiell skada under alla förhållanden
begränsas till att omfatta allenast ersättning med belopp, som
motsvarar kostnaden för återuppbyggnad, reparation eller återanskaffning.
— Kungl. automobilklubben, som framhåller att en avsevärt större del av
bilarna är att betrakta som nyttofordon än vad man i allmänhet föreställer
sig, anser att ränteförluster hör tas i betraktande även då fordon icke begagnas
i förvärvsverksamhet i dess striktaste bemärkelse.

Beträffande ersättning för stillestånd s förluster uttalar statens
jordbruksnämnd, som anser de folkhushållningsmässiga — jämte de
sociala — indikationerna utslagsgivande vid bedömande av angelägenhetsgraden
av krigsskadeersättning, att statens ersättningspolitik redan med
hänsyn till folkhushållningens krav på ett snabbt återuppbyggande av pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

duktionsapparaten åtminstone i första hand synes böra inrikta sig på ett
återställande av krigsskadad egendom. Någon utfästelse om ersättning av
de av krigsförhållandena föranledda stilleståndsförlusterna (inkomstbortfall
på grund av driftsavbrott el. dyl.) synes sålunda knappast kunna lämnas
i samband med krigsskadelagstiftningen. Det måste enligt nämndens
mening även konstateras, att möjligheterna att i annat sammanhang beakta
dylika förluster torde bli mycket små, särskilt i händelse av mera betydande
krigsstörningar. Det synes knappast sannolikt att dessa förluster då i någon
nämnvärd omfattning skulle kunna begränsas eller utjämnas inom ramen
för folkhushållningspolitiken eller för allmän ekonomisk politik.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening understryker
för sin del vikten av att möjlighet till ersättning för stilleståndsförluster
ges även inom ramen för en krigsskadeutjämning. Om en fabriksanläggning
skadas så att den blir obrukbar för sitt egentliga ändamål skulle
det framstå som i hög grad obilligt, om en relativt omfattande stilleståndsförlust
icke till någon del skulle komma att ersättas, samtidigt som en kanhända
betydligt mindre kapitalförlust skulle gottgöras enligt givna regler.
Någon risk för att andra angelägna krigsskadebehov skulle komma att eftersättas
anser organisationerna icke behöva föreligga, om vid fastställandet
av ersättningens storlek hänsyn tages till skadeomfattningen i dess helhet.
Även Gotlands handelskammare anser, att ersättning bör utgå för stilleståndsförluster.
Skador på produktiva kapitalvaror medför betydligt större
förluster för den enskilde än skador på improduktiv egendom. Tas viss hänsyn
till stilleståndsförluster torde detta även komma att medverka till en
skyndsammare reglering av nämnda skador och därmed till en snabbare
återuppbyggnad.

överståthållarämbetet behandlar — som tidigare nämnts — frågan om ersättning
för stillestånd på grund av utrymning. Ämbetet erinrar om att de
numera gällande riktlinjerna för utrymning inför ett krigshot kan sägas
innebära att man för att undvika katastrofförluster av människoliv vidtar
en befolkningsomflyttning som med visshet kommer att för såväl samhället
som den enskilde medföra utomordentliga ekonomiska påfrestningar. Under
den tid en ort är utrymd står industrier stilla, bostads- och affärsfastigheterna
är tomma och det lokala näringslivet är mer eller mindre förlamat.
För den enskilde är ekonomiska förluster på grund av sådan utrymning
jämställbara med krigsskada i egentlig mening. Det synes därför ämbetet
angeläget att rätten till viss ersättning för inkomstbortfall i samband med
obligatorisk utrymning blir lagfäst, låt vara att detta icke bör ske i en lag
om krigsskada på egendom.

Statskontoret och fullmäktige i riksbanken ansluter sig till rekommendationen
att några allmängiltiga regler om återuppbyggnad eller
återanskaffning som villkor för utfående av ersättning icke bör uppställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande allmänna begränsningar
i ersättningsrätten föranleder särskilda yttranden endast
från ett fåtal remissinstanser och lämnas i allmänhet utan erinran.

Handelskammaren i Göteborg har intet att erinra mot att värderingsgrunderna
för lyxbetonad egendom blir ganska rigorösa.

Beträffande begränsning av ersättningen för lyxbilar anför Kungl. automobilklubben
att i vissa fall även bilar av till synes extrem modell under
senare år visat sig väl lämpade för de speciella uppgifter för vilka de anskaffats
och ekonomiskt motiverade för lösande av speciella arbetsuppgifter.
Hänsyn bör om möjligt tas till även denna aspekt.

Sveriges lantbruksförbund anser att det icke bör ifrågakomma att vid skaderegleringen
rent schablonmässigt undanta viss egendom såsom varande
lyxbetonad utan en prövning bör äga rum i varje särskilt fall.

Vad i betänkandet anförts rörande behandlingen av ersät tningsärenden
möter ej invändningar i yttrandena. Hovrätten för
Västra Sverige uttalar att de föreslagna reglerna rörande regleringsförfarandet
innebär sådana garantier ur rättssäkerhetssynpunkt för den enskilde
medborgaren som skäligen kan påfordras mot bakgrund av de extraordinära
förhållanden som lagstiftningen avser.

Krigsskadenåmnden anser det givet att de faktiska förhållandena med
avseende på skadeomfattning, förbindelseavbrott o. s. v. måste bli avgörande
för regleringsförfarandet och att det därför bör överlämnas åt nämnden
att föreskriva de åtgärder och i övrigt ge de direktiv, som i rådande läge
bedömes som mest rationella och praktiska. En sådan ordning finner nämnden
uppenbarligen kunna rymmas inom förslaget.

Svenska bankföreningen uttalar, att affärsbankerna säkerligen i princip
kommer att vara beredda att medverka till belåning av »krigsskadebevis»
men att det naturligtvis icke nu kan förutsägas i vad mån praktiska möjligheter
därtill kommer att föreligga.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap understryker angelägenheten
av att snabb utbetalning kan ske för att möjliggöra ersättning för
under kriget förstörda byggnader, transportmedel, maskiner, råvaror etc.,
som erfordras för att hålla näringslivet i gång. Riksnämnden betonar med
hänsyn till vikten av en snabb återuppbyggnad önskvärdheten av att ersättning
även i övrigt utbetalas med minsta möjliga dröjsmål. Även Gotlands
handelskammare anser det synnerligen angeläget att krigsskador snarast
regleras, helst i omedelbar anslutning till skadefallet, och utan att krigsslutet
först avvaktas. Såväl hänsynen till den enskilde som önskemålen om
en snabb återuppbyggnad och om ett upprätthållande även under krigstid
av produktionen spelar här in. — Kungl. automobilklnbben påpekar, att
bilar torde bli så nödvändiga vid ett återuppbyggnadsarbete att det erfordras
en snabb skadereglering för att säkra insättandet av bilar i detta arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Sparbanksinspektionen framhåller, att den långa väntetid, som kan förflyta
mellan skadetillfälle och utbetalning av ersättning kan försätta den
skadelidande i en mycket svår ekonomisk situation. Härigenom aktualiseras
behovet av betalningsanstånd för gäld, som vilar på krigsskadad egendom,
åtminstone till den dag då krigsskadebevis utfärdas och den skadelidande
alltså får möjlighet att belåna sin ersättningsfordran, samt frågan
om de följdverkningar ett dylikt moratorium måste få.

Organisatoriska frågor

Förslaget rörande organisationen godtages eller lämnas i allt väsentligt
utan erinran av remissinstanserna. I allmänhet behandlas organisationsförslaget
ej närmare i yttrandena. Vissa synpunkter framföres dock.

Statens krigsskadenämnd anför:

Upprättandet av en effektiv krigsskadeorganisation framstår såsom den
från beredskapssynpunkt mest angelägna åtgärden. Enligt nämndens mening
är den föreslagna utvidgningen av organisationen ytterst angelägen.
Nämnden vill emellertid understryka, att även om det framlagda förslaget
rörande nämndens framtida sammansättning vinner bifall också andra åtgärder
måste vidtagas för att åstadkomma ett funktionsdugligt organ. En
»skuggorganisation» — med kansli- och övrig personal in. in. — bör således
utarbetas med tanke på eventuellt kommande uppgifter.

Liksom försäkringsinspeklionen anser krigsskadenämnden gällande kvalifikationskrav
i fråga om vissa nämndens ledamöter och suppleanter böra
i princip upprätthållas. Nämnden vill dock förorda att kravet på »sakkunskap
i fråga om brandförsäkringsverksamhet» utvidgas till att avse »sakkunskap
i fråga om skadeförsäkring».

Nämnden räknar med att det föreslagna årliga anslaget på 10 000 kronor
till nämndens verksamhet skall visa sig tillräckligt även efter en förstärkning
av organisationen och med tanke jämväl på ökade beredskapsåtgärder
men vill framhålla att det angivna beloppet torde få anses som
ett minimum.

Statskontoret ifrågasätter, om krigsskadenämnden över huvud bör fungera
under nuvarande förhållanden och om icke uppgiften att följa utvecklingen
på ifrågavarande områden under fredstid och att, när så befinnes
påkallat, ta erforderliga initiativ i stället kan anförtros annat organ med
näraliggande uppgifter, exempelvis riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
eller försäkringsinspektionen. Skulle nämnden prövas böra förbli
en permanent institution, anser statskontoret i vart fall, att den föreslagna
ökningen av antalet suppleanter icke för närvarande bör komma till
stånd. Statskontoret erinrar vidare om det för 1957 års riksdag framlagda
— numera bifallna — förslaget att under tionde huvudtiteln uppföra ett
särskilt anslag, från vilket kostnaderna för vissa nämnder in. in. — bl. a.
krigsskadenämnden — skall bestridas. Förslaget om ett speciellt anslag till
nämnden bör därför icke föranleda någon åtgärd. Skulle nämndens verksamhet
under fredstid nedläggas, bör givetvis samlingsanslaget reduceras
med det belopp, som motsvarar kostnaderna för nämndens verksamhet.

I fråga om den regionala organisationen uttalar riksnämnden för ekono -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

misk försvarsberedskap att den finner det nödvändigt att länsstyrelserna
får möjlighet till omedelbar skadereglering i de fall sådan finnes påkallad.
Överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att en dylik uppgift pålägges
länsstyrelserna men framhåller att länsstyrelserna redan förut har sig tilldelade
ett flertal olika uppgifter med avseende å beredskapen för krig eller
krigsfara, som kräver förberedelsearbete i fred. Det synes nödvändigt att
tillräckliga personella resurser för beredskapsplanläggningen ställes till
förfogande. Statskontoret yttrar att överlämnande av krigsskadenämndens
befogenheter i här avsedda situationer bör följa de allmänna delegationsregler
som må komma att gälla därvid.

Statens krigsskadenåmnd framhåller, att ett samarbete med försäkringsbolagen
i största möjliga utsträckning är avsett att äga rum. Tanken är sålunda
att bolagens lokala representanter skall bistå allmänheten med upplysningar,
mottaga skadeanmälningar och om möjligt utreda och värdera
skadorna samt i övrigt biträda nämnden. Stundom torde det vara ändamålsenligt
att anlita huvudkontoren för att få del av därstädes tillgängliga
försäkringshandlingar i syfte att underlätta ersättningsprövningen o. s. v.
Olika praktiska åtgärder förbereds f. n. inom en av svenska försäkringsbolags
riksförbund tillsatt kommitté, vari ingår företrädare för försäkringsväsendet
och för nämnden. I första hand tänker man sig att upprätta en
lokal organisation men kommittén avser också att få till stånd enhetliga
blankettformulär av olika slag, som kan ifrågakomma vid en krigsskadeuppgörelse,
ävensom att i övrigt höja beredskapen inom krigsskadeskyddet
och inom civilförsäkringen i händelse av krig.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att försäkringsbolagen
är villiga att samverka med krigsskadeorganen i fråga om krigsskadeskyddets
lokala organisation. Förutsättningarna för uppbyggandet av försäkringsbolagens
beredskapsorganisation kan dock komma i ett annat läge i
den mån myndigheternas ändrade inställning till tätorterna under krig
kommer att förverkligas. Detta förhållande har föranlett riksförbundet att
uppta frågan om försäkringsbolagens beredskapsorganisation till nya undersökningar
och för närvarande kan ej annat meddelas i denna fråga än
att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt i samråd med krigsskadenämnden.
Även Stockholms läns brandstodsbolag betygar att bolaget
är berett att lämna krigsskadenämnden biträde i mån av möjlighet.

Förslaget om inrättande redan i fredstid av en fond för krigsskadeändamål
tillstyrkes endast av Svensk industriförening — som föreslår att
fonden ytterligare utbygges — och Folksam men avstyrkes av hovrätten
för Nedre Norrland, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län, statens krigsskadenämnd,
fullmäktige i riksgåldskontoret, styrelsen över Sveriges allmänna
luypoteksbank, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska försäkringsbolags

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Kooperativa förbundet, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren i
Karlstad. Även överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholm och fullmäktige
i riksbanken ifrågasätter det lämpliga i att skapa en fond för ifrågavarande
ändamål.

Till stöd för tillstyrkandet av förslaget anför Folksam, att ehuru den
krigsekonomiska betydelsen av en fond på 50 miljoner kronor icke torde
vara nämnvärd, åtgärdens psykologiska värde ändock är så stort, att en
sådan krigsskadefond bör tillskapas. Svensk industriförening menar att
upprättandet av en dylik fond skulle ha så stor psykologisk betydelse att
föreningen föreslår, att fonden efter upprättandet varje år tillföres ett kapitaltillskott
på 5 miljoner kronor. Härigenom skulle det vara möjligt att
omgående täcka svåra skador, t. ex. på produktionsapparaten, något som
måste vara av vital och avgörande betydelse för landets möjligheter att över
huvud taget i ekonomiskt avseende överleva kriget, och under detsamma
förse befolkningen med nödtorftig tillgång till konsumtionsvaror. För de
just för konsumtionsvaruframställningen så viktiga småindustriidkarna,
vilka i allmänhet är i avsaknad av några egentliga sparkapital, torde en
omgående skadereglering vara en förutsättning för att driften efter en krigsskada,
även en lindrig sådan, skall kunna återupptagas i full utsträckning.

Mot fondens inrättande anför Sveriges köpmannaförbund, att medel som
kan bli erforderliga omgående vid ett krigsutbrott torde kunna anvisas när
behov uppstår. Skånes handelskammare och Blekinge handelskammare finner
det psykologiska värdet av fonden ringa. Handelskammaren i Göteborg
anser, att fonden genom sin med tanke på ändamålet synnerligen blygsamma
omfattning kan få en rakt motsatt psykologisk verkan mot den avsedda.
Kommerskollegium framhåller, att det i dagens ansträngda finansiella
läge icke torde vara tillrådligt att avsätta medel för att tillgodose ett
ändamål, där förhållandena är så ovissa. Kollegium erinrar om att vårt land
har betydligt mera angelägna uppgifter inom beredskapsplaneringen, vilka
icke kan genomföras i önskvärd omfattning på grund av medel. Hovrätten
för Nedre Norrland yttrar, att intet hindrar att fondens medel framdeles på
grund av inträffande omständigheter tas i anspråk för annat än avsett ändamål.
— Statskontoret tillägger, att om en fond finnes böra tillskapas, densamma
bör ställas under statskontorets förvaltning.

Statskontoret anser att de angivna åtgärder, som av försäkringsinspektionen
föreslås i beredskapssyfte i första hand bli föremål för krigsskadenämndens
verksamhet i fred, torde kunna väsentligt reduceras. Folksam
däremot understryker vikten av att beredskapsåtgärder vidtas utan dröjsmål
och att regleringsapparaten planeras genom en samverkan på bred bas
mellan statens krigsskadenämnd och försäkringsföretagen.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar att representanter för ägare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

fast egendom i städer och andra tättbebyggda samhällen bör beredas tillfälle
att medverka vid utformningen av de närmare föreskrifterna angående
lagens tillämpning.

C. Departementschefen

Försäkringsinspektionens förslag innebär till sin allmänna uppläggning
att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning och om medelsanskaffningen
uppskjutes till dess ersättningsfrågan blir aktuell. I stället
lägges lagens huvudvikt på de administrativa anordningar, som erfordras
för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna genomföras. Denna principiella
inställning till lagens uppbyggnad, vilken icke mött någon gensaga under
remissbehandlingen, kan även jag biträda. Såväl ersättningens storlek och
grunderna för dess beräkning som sättet för medelsanskaffningen och storleken
av de medel vilka kan användas för krigsskadeersättning måste självfallet
bli beroende av förhållandena under och efter kriget. Landets ekonomiska
läge och möjligheterna i övrigt att genomföra återuppbyggnaden
blir härvid av avgörande betydelse. För uppgörelsens genomförande är emellertid
väsentligt att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter
krigsutbrottet. Detta är en förutsättning för att erforderlig bevisning om inträffade
skadefall skall kunna säkras och för att nödvändig utredning skall
kunna ske så snabbt som möjligt. Dessutom är det av stort värde för den
skadelidande att — även om skaderegleringen ej kan ske förrän senare —
så snart som möjligt få besked huruvida skadan är krigsskada eller ej. Samtidigt
ger dessa utredningar en översikt över de sammanlagda skadebeloppen,
som krävs för medelsbehovets bedömande.

Av naturliga skäl måste lagens normer bli allmänt hållna i så måtto som
de skall möjliggöra en tillämpning alltefter de skiftande förutsättningar som
är tänkbara vid ett krigsfall. Man kan icke komma ifrån att på åtskilliga
punkter kravet på klarhet och bestämd gränsdragning måste eftergivas och
att de närmare riktlinjerna för bedömningen av åtskilliga spörsmål i sinom
tid får givas genom särskilda direktiv eller helt enkelt genom en fast praxis
i tillämpningen. Med hänsyn till att lagstiftningen är avsedd att tillämpas
under extraordinära förhållanden synes någon invändning icke kunna resas
häremot.

Nuvarande krigsskadelag tar sikte enbart på materiell skada. Däremot
ersättes ej förluster i form av inkomstbortfall. Lagen har icke heller
avseende på personskada.

Försäkringsinspcktionen har föreslagit, att denna principiella avgränsning
av krigsskadeskyddet bibehålies i den nya lagstiftningen. Inspektionens
ståndpunkt bar i det väsentliga godtagits av remissinstanserna. På en
punkt bar emellertid delade meningar gjort sig gällande. Sålunda bar bl. a.
från industrihåll uttryckts önskemål om att möjlighet beredes till ersättning

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

för stilleståndsförluster, varmed i första hand åsyftas förluster på grund av
driftsavbrott, som orsakats av krigsförhållanden. En motsatt ståndpunkt har
utvecklats av statens jordbruksnämnd.

Det bör understrykas, att en krigsskadeutjämning av den typ som här överväges
måste kunna ske efter schablonmässiga normer. Detta är en förutsättning
för att ersättningsförfarandet över huvud skall kunna äga rum i
hanterlig form. Uppenbarligen kan det icke ifrågakomma alt efter generella
regler ersätta inkomstbortfall på grund av driftsavbrott och liknande inskränkningar
i näringslivet. Ett krigsläge kommer att på praktiskt taget alla
samhällsområden medföra intäktsförluster och inkomstminskningar, och
dessa skadeverkningar lärer många gånger väl kunna mäta sig med de rent
materiella skadorna. Det är därför icke möjligt att inom ramen för den
ifrågasatta lagstiftningen ta hänsyn till sådana ekonomiska skadeverkningar,
som har sin grund i driftsavbrott och liknande krigsstörningar. Detta
gäller även inkomstbortfall på grund av att radioaktiv beläggning för kortare
eller längre tid omöjliggör utnyttjandet av en industrianläggning eller, enligt
civilförsvarsstyrelsens exempel, ett jordbruk. I den mån ifrågavarande skador
finnes böra ersättas, torde det få ske i särskild ordning. Jag biträder
på grund av det anförda försäkringsinspektionens mening att krigsskadeskyddet
skall begränsas till enbart skada å egendom.

I gällande lag avses med krigsskada i första hand skada, som uppkommit
i följd av krig. Från början förutsatte lagens tillämpning att Sverige
indragits i kriget, men lagen utvidgades 1943 till att gälla även krigsskada
under neutralitetstid. Av förarbetena till lagen framgår, att det var avsikten
att lagen i viss utsträckning skulle kunna tillämpas även beträffande skador,
som inträffat innan krig utbrutit och som naturligen borde betraktas såsom
orsakade av handlingar med krigsändamål. Däremot omfattar lagen icke
skador, som inträffat under krigsfara därest krig icke brutit ut. Försäkringsinspektionen
föreslår, att begreppet krigsskada i den nya lagstiftningen skall
i allt väsentligt bestämmas på samma sätt som i gällande lag. Endast den
olikheten föreslås att lagen uttryckligen såsom krigsskada nämner sådan
skada, som inträffat före krigsutbrott och är en följd av handling som äger
samband med kriget. Genom detta förtydligande kommer möjligen vissa
skador som icke faller under gällande lag att omfattas av krigsskadeskyddet.
Detta förslag har i allmänhet icke föranlett kritik under remissbehandlingen.
Från ett par håll har emellertid ifrågasatts en utvidgning av krigsskadebegreppet
till att omfatta även skador, som uppkommit då krig hotat men ej
utbrutit.

För egen del finner jag den principiella avgränsning av begreppet krigsskada
som försäkringsinspektionen föreslagit lämplig och ändamålsenlig. Jag
anser sålunda, att lagstiftningen icke bör omfatta skador som uppkommit i
ett krigshotande läge som icke övergått till krig. De skäl inspektionen anfört
mot att inrymma ifrågavarande skadefall under lagen synes bärande. Det
må tilläggas, att det i dessa fall allmänt måste stöta på speciella svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

att bedöma skadans rätta karaktär, och att skaderegleringen därför knappast
kan planeras efter samma mönster som för verkliga krigsskador. Skulle
dylika skador uppkomma får frågan om ersättning för dem upptagas till särskild
provning.

För att en skada skall bedömas såsom krigsskada fordras, att ett orsakssammanhang
mellan kriget och skadan i en eller annan form låter sig påvisas.
Att närmare söka fastställa hur detta krav bör vara uppfyllt för att
ersättning skall ifrågakomma synes lönlöst. Det är uppenbart att de faktorer,
som här är av betydelse, är utomordentligt skiftande, och att någon
verklig ledning för ett kommande krigsfall knappast kan ges i dag. Det må
därför vara tillräckligt att hänvisa till de synpunkter, som anförts av försäkringsinspektionen
och framkommit vid remissbehandlingen. Den redogörelse
för utomlands tillämpade ersättningsnormer, som inspektionen lämnat
i betänkandet, kan komma att bli en värdefull hjälp vid bedömningen av
likartade spörsmål i vårt eget land.

I detta sammanhang må något beröras förhållandet mellan det tillämnade
krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Försäkringsinspektionen
har med rätta understrukit betydelsen av att försäkringstagarna
i ett krigsläge kan lita till att skadad egendom blir ersatt antingen genom
civilförsäkringen eller enligt det statliga krigsskadeskyddet. Det synes naturligt,
att krigsskadelagen, som delvis syftar till att komplettera det vanliga
försäkringsskyddet, så nära som möjligt ansluter sig till gränsen för detta.
Likväl är icke lämpligt att skapa en sådan anknytning till den civila försäkringen
att det enskilda försäkringsavtalet i de individuella fallen blir avgörande
för vad som är att hänföra under krigsskadelagen. I stället synes
en ändamålsenlig lösning stå att vinna efter de linjer, som inspektionen
angivit. Förslaget bygger härvidlag på den enligt min mening riktiga uppfattningen,
att lagens definition »skada i följd av krig» tillåter en sådan smidig
tillämpning, att det statliga ersättningsförfarandet i de allra flesta fall
bör kunna taga vid där det civila försäkringsavtalet upphör att vara tillämpligt.
De skadefall, som vid en sådan ordning skulle lämnas oreglerade, torde
praktiskt taget inskränka sig till sådana, som visserligen innefattas i civilförsäkringens
s. k. krigsklausul men vilka icke kunna betecknas såsom
krigsskador i den meningen att de bör omfattas av det nu behandlade krigsskadeskyddet.
I vilken mån ersättning skall utgivas i dessa mellanfall —
t. ex. skador i följd av krigsliknande operationer, som ej kan sättas i samband
med förr eller senare utbrutet krig — får därför bero av särskilda överväganden
framdeles.

För att förebygga att skadefall på gränsen mellan krigsskada och civil
skada oriktigt blir lämnade helt utan ersättning förutsätter den antydda
ordningen viss samordning av ersättningsförfarandet enligt krigsskadelagen
och den civila skaderegleringen. Såsom försäkringsinspektionen framhållit
och vid remissbehandlingen understrukits av krigsskadenämnden synes goda
förutsättningar finnas för att den nödvändiga samordningen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1958

uppnås genom ett fritt samarbete mellan det statliga skadereglerande organet
och försäkringsanstalterna.

Det statliga organet — krigsskadenämnden —• måste därför få
en sådan sammansättning, att det är väl ägnat för den förhållandevis fria
prövning av lämplighets- och skälighetssynpunkter, som tolkningen av krigsskadebegreppet
förutsätter. Härtill återkommer jag senare.

Att enbart lita till samarbetet mellan krigsskadenämnden och försäkringsanstalterna
synes dock icke tillfyllest för att i alla lägen komma till rätta
med gränsdragningsproblemen. Man måste räkna med sådana fall, där intressena
skär sig och enighet icke uppnås, liksom över huvud med tveksamma
fall, som kräver medverkan av ett speciellt kvalificerat organ.

Försäkringsinspektionens förslag innebär, att i första hand ett fristående
skiljeorgan skapas efter mönster av den norska Grensenemnden. Detta skiljeorgan
skulle grundas på överenskommelse mellan krigsskadenämnden och
försäkringsanstalterna och ha till uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten
för inträffade skador, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada
eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet
och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall huru denna fördelning
skall ske. Däremot skulle organet ej ha att bestämma ersättningens
storlek. Skiljeorganets avgöranden skulle vara bindande för krigsskadenämnden
och försäkringsanstalterna. Det skulle emellertid stå försäkringstagare
fritt att under åberopande av försäkringsavtalet vända sig till domstol
för prövning av fråga om försäkringsgivarens ansvarighet.

I lägen, där skadorna får stor omfattning och de svårbedömbara fallen
kan beräknas bli många, tänker sig försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t
skall äga inrätta en specialdomstol, statens krigsskaderåd, med
uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten
för inträffad skada.

Den av försäkringsinspektionen föreslagna ordningen för prövning av
krigsskadefrågor har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Dock
har tveksamhet yppats om behovet av att i kommande lagstiftning upptaga
bestämmelser om ett statens krigsskaderåd. Meningarna går även isär i fråga
om den funktion rådet bör ha och om de förhållanden som bör betinga
dess inrättande. Från ett par håll understrykes, att rådet bör inrättas först
i den händelse skadeomfattningen blir betydande, varemot bl. a. krigsskadenämnden
förordar, att rådet inrättas redan i början av en ersättningsuppgörelse.

Vid bedömningen av gränsdragningsfrågorna synes till en början böra
betonas värdet av en fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av krigsskadebestämmelserna.
Av betydelse är att krigsskadebegreppet tolkas lika för
försäkrad egendom och oförsäkrad. Det synes naturligt, att ansvaret härför
i första hand vilar på krigsskadenämnden. Det torde nämligen finnas anledning
förvänta, att det helt övervägande antalet ersättningsärenden rörande
försäkrad egendom skall komma att avgöras av nämnden i samförstånd med
den berörda försäkringsinrättningen. Så snart skadeuppgörelsen fortgått

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

någon tid, torde nämndens avgöranden dessutom i allmänhet kunna grundas
på utgången i äldre likartade ersättningsärenden.

För prövningen av ansvarighetsfrågan i de ärenden, i vilka någon uppgörelse
inte nås, eller där eljest ett auktoritativt utlåtande med hänsyn till
ärendets principiella karaktär finnes påkallat, kan emellertid behov föreligga
av ett organ med särskild sakkunskap. I och för sig kan synas önskvärt,
att ett sådant organ skall äga besluta i underställda frågor med bindande
verkan för samtliga berörda parter. Detta skulle förutsätta, att organet
prövade såväl krigsskadelagens tillämplighet som i vad mån förefintlig
krigsklausul kunde åberopas. Att utsträcka organets kompetens till att på
detta sätt avgöra civilrättsliga tvister på försäkringsväsendets område leder
emellertid till konflikt med domstolarnas nuvarande behörighet och kan
icke ske utan en ganska vidlyftig reglering av området för organets dömande
funktioner. Det måste även anses betänkligt att utan speciellt vägande skäl
beröva försäkringstagare rätten att inför vanlig domstol hävda sina anspråk
på grund av ett försäkringsavtal blott därför att försäkringsgivaren åberopar
krigsklausul i kontraktet. En smidigare och mera tilltalande lösning erbjuder
sig därest det tilltänkta organet ges karaktären av ett rådgivande organ,
som efter framställning kan lämna auktoritativa uttalanden i frågor rörande
ansvarigheten för inträffad skada. Därest en sådan nämnd ges en högt
kvalificerad sammansättning torde dess uttalanden -—- liksom fallet var
med Grensenemndens i Norge — komma att praktiskt taget undantagslöst
följas av de beslutande myndigheterna och av försäkringsgivarna. Man vinner
då samma effekt som om organet givits en rent dömande funktion samtidigt
som man icke inkräktar på de rättssäkerhetsgarantier som det innebär
för den enskilde att kunna domstolsvägen få en krigsklausulfråga prövad.

Ett organ av det nu förordade slaget synes få inrättas så snart frågor om
krigsskadeersättning i mera betydande omfattning blir aktuella.

Mot bakgrunden av det nu anförda torde knappast behov föreligga alt i
den tillämnade beredskapslagen upptaga regler om ett särskilt domstolsorgan
med bl. a. uppgifter, som nu tillkommer de allmänna domstolarna. Skulle
i ett ytterlighetsläge finnas fog för ett organ med makt att ensamt avgöra hur
ansvaret för inträffade skador bör fördelas, förefaller det ligga närmast till
hands att utbygga det rådgivande organ, som enligt vad jag nyss anfört, sannolikt
kommer att inrättas redan i begynnelsen av en ersättningsuppgörelse.
Skapandet av en instans med dömande befogenheter torde kräva särskild
lagstiftning. Med sådan lagstiftning synes emellertid böra anstå.

Såsom försäkringsinspektionen föreslagit bör försäkringsgivare åtnjuta
regressrätt gentemot staten i den mån försäkringsgivaren på grnnd
av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, som
är att anse som krigsskada. Vid ett långvarigt krig kan det, såsom förutsatts
av inspektionen, bliva erforderligt att utnyttja moratorielagen för att
undvika att försäkringsbolagen råkar i likviditetssvårigheter. Ett sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

specialmoratorium för försäkringsbolagen beträffande utbetalningen av ersättning
för vissa skador i gränsområdet mellan krigs- och civilskada torde
icke, såsom från något håll befarats, behöva medföra några praktiska
svårigheter. Enligt 2 § moratorielagen får förordnande om moratorium begränsas
till att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas ha råkat
i särskilda betalningssvårigheter. Enligt samma paragraf äger Kungl. Maj :t
uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor, som
kan ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen, är uppfyllt i fråga
om viss gäldenär.

I fråga om lagens territoriella omfattning bör i princip
gälla att det statliga krigsskadeskyddet skall avse enbart egendom som belinner
sig inom riket. Regeln härom kan emellertid inte vara undantagslös.
Enligt nuvarande krigsskadelag gäller för vissa mindre fiskefartyg, att skada
som drabbat fartyget eller därå befintlig egendom ersättes, även om skadan
uppkommit under fiske utanför den svenska territorialgränsen. Samma
bör gälla i fortsättningen. Därutöver synes, i enlighet med försäkringsinspektionens
''förslag, krigsskadeskyddet böra omfatta fartyg och luftfartyg,
som på resa mellan orter i riket utan att anlöpa utrikes ort passerar internationellt
vatten och där tillfogas krigsskada.

Luitfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande riktat uppmärksamheten på
det fallet att ett svenskt luftfartyg, under flygning mellan orter inom riket,
på grund av väderleksförhållanden, krigshandling eller annan oförutsedd
händelse tvingas landa på en för flygrouten utsedd »alternativflygplats»
utom riket och där tillfogas krigsskada. Styrelsen har föreslagit,
att krigsskadeskyddet skall omfatta även krigsskada som i dessa fall utom
riket drabbar luftfartyg jämte egendom ombord. De åsyftade skadefallen
torde emellertid, liksom förhållandet var under det andra världskriget, i regel
komma att täckas jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring. En utvidgning
av krigsskadeskyddet enligt luftfartsstyrelsens förslag synes därför
sakna praktiskt värde. I den mån fall kan tänkas, som ej kommer att omfattas
av nämnda försäkringsskydd, torde dessa i allt fall vara så fåtaliga
att ersättningsfrågan icke påkallar någon jämkning av principerna för
krigsskadelagens territoriella tillämplighet.

I frågan om finansieringen av krigsskadeutjämningen torde man
vid den beredskapsmässiga planeringen vara hänvisad till mera allmänna
överväganden. Några slutgiltiga ståndpunkter kan icke tagas; fastmer synes
värdefullt att framdeles utan någon författningsmässig bundenhet fritt
kunna välja det system som bäst svarar mot existerande resurser och den
då rådande uppfattningen om vad som från samhällssynpunkt är mest gagneligt.

De överväganden, som för försäkringsinspektionens del lett fram till att
finansieringsproblemet väsentligen blir att hänföra till en skatteteknisk fråga,
synes realistiskt grundade. Inspektionens uppfattning biträdes även av

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

flertalet remissinstanser. Jag anser det dock icke uteslutet att en försäkringsmässig
finansiering kan vara att föredraga i det mindre sannolika läge,
där krigsskadorna är av begränsad omfattning och kostnaderna för ersättningsförfarandet
lämpligen kan läggas på respektive grupper av skyddade
egendomsägare.

Den nuvarande indelningen av den skyddade egendomen i olika kollektiv
är förestavad av administrativa synpunkter. Den försäkringsmässiga uppbyggnaden
av krigsskadeskyddet förutsätter nämligen olika avgiftsformer
för olika slag av egendom. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit
till finansieringsfrågan — innebärande att man vid ett krigsfall praktiskt
taget torde vara helt hänvisad till att skattevägen anskaffa erforderliga medel
till skadeu t jämningen — kommer den väsentliga grunden för kollektivindelningen
att bortfalla. Det torde därför vara riktigast att för framtiden
slopa den nuvarande egendomsgrupperingen. Därmed torde även betydande
administrativa fördelar vinnas.

Försäkringsinspektionens förslag rörande det praktiska förfarandet vid
skaderegleringen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag finner den allmänna gången av skaderegleringen böra utformas i
enlighet med det föreliggande förslaget.

Beträffande de grunder, enligt vilka skadeersättning skall bestämmas och
utgivas, innebär inspektionens förslag i huvudsak, att det överlämnas åt
Kungl. Maj :t och riksdagen att framdeles fastställa vad som bör gälla. En
sådan ordning är enligt min mening ofrånkomlig. Det torde, såsom redan
antytts, knappast låta sig göra att utan kännedom om den totala skadeomfattningen
och om de ekonomiska resurserna bestämma de principer efter
vilka skadeutjämningen skall äga rum. Det förefaller även naturligast, att
frågorna i vilken mån kompensationen för liden skada skall innefatta ränlegottgörelse
eller jämkas med hänsyn till penningvärdeförändringar i sin
helhet bedömes i samband med en allmän prövning av möjligheterna att
ersätta krigsskadorna. Skäl tglar även för att man icke på detta stadium tar
ställning till hur reduktion av ersättningarna skall ske i händelse till buds
stående medel ej förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att man nu icke bör meddela
några regler om återuppbyggnadsskyldighet i samband med att ersättning
utgives.

De synpunkter och uppslag, vilka i nu nämnda och närbesläktade spörsmål
rörande ersättningsprinciperna framförts i betänkandet och under remissbehandlingen,
torde få tjäna som ett värdefullt underlag för de bedömningar
som i en framtid kan komma att påkallas i samband med en skadeuppgörelse.

Beträffande organisationen för krigsskadeskyddet innebär försäkringsinspektionens
förslag en betydande utbyggnad av vad som nu gäller.
Såsom framgått av den tidigare redogörelsen föreslås, att statens krigs -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

skadenämnd även framgent skall utgöra det centrala krigsskadeorganet.
För närvarande består nämnden av fem ledamöter och lika många suppleanter.
Med hänsyn till nämndens krävande uppgifter föreslås en kraftig
förstärkning av nämnden. Sålunda skall enligt förslaget nämnden redan i
fredstid tillföras ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av
krig eller jämförliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Inspektionen har
såsom en skälig avvägning tänkt sig att, utöver de fem ordinarie ledamöterna,
tio suppleanter skall ingå i nämnden. Därest läget så krävde skulle
följaktligen i nämnden kunna tjänstgöra femton ledamöter. Verksamheten
skulle härigenom kunna bedrivas på avdelningar, förslagsvis fem avdelningar
med tre ledamöter på varje avdelning.

I principiell överensstämmelse med vad nu gäller föreslår inspektionen,
att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet
och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning
att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, en domare och
en sakkunnig skall kunna ingå i varje avdelning.

Med avseende på nämndens beslutförhet föreslås en viss uppmjukning av
den nuvarande regeln att minst tre, däribland ordföranden eller vice ordföranden,
skall deltaga i nämndens beslut. Enligt förslaget skall sålunda
ärende, som avser mindre belopp och ej har principiell betydelse, kunna
avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande
på avdelning inom nämnden.

Den av försälcringsinspektionen föreslagna organisationen av nämnden
har lämnats utan erinran av remissistanserna. Även enligt min mening synes
förslaget väl ägnat att läggas till grund för det beredskapsmässiga organisationsarbetet.

Frånsett reglerna om nämndens beslutförhet, vilka bör fästas i blivande
lag, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda
erforderliga föreskrifter angående nämndens organisation och verksamhet.

I anledning av vad statskontoret anfört rörande krigsskadenämndens
verksamhet i fred synes böra framhållas, att nämnden redan tagit aktiv
del i den beredskapsmässiga planeringen för krigsskadeskyddet och att det
lorde vara lämpligt att nämnden i fortsättningen bibehålies för beredskapsuppgifterna
på detta område. Däremot synes med den föreslagna förstärkningen
av nämnden kunna anstå tills vidare.

Kostnaderna för krigsskadenämndens verksamhet i fred torde liksom för
närvarande få bestridas från tionde huvudtitelns förslagsanslag till Kostnader
för vissa nämnder m. in.

Försäkringsinspektionens förslag till lokal organisation har lämnats utan
erinran av remissinstanserna och synes även enligt min mening innefatta
en godtagbar lösning.

Den här behandlade organisationen torde icke alltid förslå i ett läge där
det är av vikt att inträffade skador av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen
skyndsamt ersättes. Det är därför tänkbart, att i dylika situa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

tioner ersättning för krigsskada kommer att utbetalas i annan ordning, t. ex.
genom länsstyrelsernas förmedling. I särskild ordning torde få närmare
regleras hur dessa ersättningar skall inverka på den rätt till krigsskadeersättning,
som kan komma att sedermera fastställas av krigsskadenämnden.

Det må tilläggas, att länsstyrelserna vid sidan av dessa speciella skadereglerande
uppgifter, i ett utsatt läge kan komma att jämlikt administraliva
fullmaktslagen få övertaga krigsskadenämndens uppgifter.

Beträffande slutligen den av försäkringsinspektionen förordade beredskapsfonden
har förslaget härom mött övervägande kritik från remissinstanserna.
I huvudsak har invänts, att en fond som den föreslagna
skulle sakna egentligt värde, både ekonomiskt och psykologiskt. Även för
egen del finner jag tveksamt om något står att vinna med en fond av den
begränsade omfattning, som inspektionen ifrågasatt. Härjämte torde, såsom
kommerskollegium anfört, vägande skäl kunna anföras mot att en fondbildning
av detta slag över huvud kommer till stånd i nuvarande läge. Jag är
följaktligen icke beredd tillstyrka att en fond skapas för ifrågavarande ändamål.

Den revision av krigskadeskyddet, som jag i det föregående förordat, förutsätter
en genomgripande omgestaltning av de nuvarande lagreglerna. Det
torde därför vara ändamålsenligast att låta nu gällande krigsskadeskyddslag
ersättas av en helt ny lag i ämnet.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till lag om ersättning för krigsskada å ,egendom.

Förslaget torde såsom Bilaga få fogas till detta protokoll.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål rörande utformningen
av lagförslaget.

V. Detaljutformningen av lagförslaget
Lagens rubrik

I överensstämmelse med försäkringsinspektionens förslag finner jag en
lämplig benämning på den tilltänkta lagen vara »Lag om ersättning för
krigsskada å egendom».

/ §■

Paragrafen motsvarar 1 § i försäkringsinspektionens lagförslag.

Den nya krigsskadelagen syftar till att angiva den ram, inom vilken det
statliga krigsskadeskyddet kommer att vara verksamt, och att fastslå huvudpunkterna
i den ordning, enligt vilken ersättning skall bestämmas och

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

utbetalas. Däremot är lagen — såsom av den tidigare framställningen framgått
— självfallet icke något uttryck för ett löfte om full gottgörelse för
krigsskada eller om att varje slag av krigsskada å egendom kommer att
omfattas av skadeutjämningen. Sådana utfästelser kan av naturliga skäl
icke lämnas. Det faktiska innehållet i en framtida skadeuppgörelse kommer
att helt bli beroende av vad statsmakterna i det då rådande läget beslutar.
Såsom en självklar regel bör dock gälla, att ersättning enligt lagen endast
skall utgå i den mån den aktuella skadan icke ersättes i annan ordning.
Denna lagens principiella ståndpunkt har kommit till uttryck i paragrafens
första stycke.

Innehållet i krigsskadebegreppet har redan berörts i det tidigare anförda.
Sålunda bör med krigsskada i första rummet avses skada, som uppkommit
i följd av krig, vare sig riket varit indraget däri eller ej. Lagen avser följaktligen
att täcka även skador under neutralitetstid, blott skadorna är att
se som en följd av krigföringen utanför våra gränser.

Begreppet krigsskada bör emellertid såsom tidigare utvecklats även täcka
vissa skador som inträffat före ett krigsutbrott. Att i lagtexten närmare avgränsa
de skador, som här bör ifrågakomma för ersättning, synes icke möjligt.
Det får i stället — om så blir aktuellt — ankomma på de tillämpande
myndigheterna att göra den gränsdragning som med hänsyn till omständigheterna
finnes skälig. I den föreslagna paragrafen har endast det allmänna
kravet uppställts, att skadan skall ha uppkommit i följd av förhållanden,
som äger samband med ett sedermera utbrutet krig. Icke heller för
dessa fall är någon förutsättning att vårt land blir indraget i kriget.

Det bör anmärkas, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan
krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och
»blindgångare» o. s. v.

Av den allmänna motiveringen framgår, att endast sådan skada skall
ersättas som direkt hänför sig till den ifrågavarande egendomen. Däremot
är icke syftet att i förevarande ordning ersätta ekonomiska följdskador såsom
inkomstbortfall och utebliven handelsvinst. I nu gällande lag — vilken
intager samma restriktiva standpunkt — uttryckes denna begränsning i
orden »skada å egendom». I princip samma uttryckssätt bär använts i den
töreslagna lagen. Det må påpekas, att det i förslaget begagnade uttrycket,
krigsskada å egendom, med hänsyn till skadebegreppets allmänna innehåll
lärer täcka även följdskador och således i viss mån gå utöver vad som angivits
vara lagstiftningens ändamål. Detta torde emellertid vara utan betydelse,
enär lagen endast avser att ange den yttre ramen för skadeuppgörelsen
och den reella avgränsningen av ersättningsrättens omfattning kommer
alt bero av statsmakternas beslut. Med hänsyn främst härtill har skadebegreppet
i gällande krigsskadelag ansetts utan olägenhet kunna upptagas
i den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i inspektionens lagförslag.

I princip skall endast krigsskada som inträffat inom riket ersättas. Såsom
i det föregående utvecklats bör i vissa fall undantag från denna regel
göras. Paragrafen upptager, med viss redaktionell jämkning, de undantagsbestämmelser
som föreslagits av försäkringsinspektionen.

3 §■

Paragrafen motsvarar 3 § i försäkringsinspektionens förslag.
Försäkringsinspektionen

Inspektionen anför, att i princip all egendom, såväl fast som lös, bör omfattas
av krigsskadeskyddet. Av olika skäl, främst ekonomiska och förvaltningsmässiga,
kan dock denna princip icke vara utan undantag. Detta har
också föranlett, att i alla krigsskadesystem vissa grupper av egendom ställts
utanför skyddet. Beträffande innehållet på denna punkt i gällande krigsskadelag
må hänvisas till redovisningen i det föregående, s. 3.

Det erinras om att nu gällande undantag så gott som genomgående
ansluter sig till kommunalskattelagens regler om undantag från skatteplikt
och att motiveringen därtill är att finna i den för fastighetskollektivet
stadgade finansieringsordningen. Efter den omläggning av finansieringssystemet
som försäkringsinspektionen förordat föreligger ej längre anledning
att begränsa skyddet på det sätt som skett i gällande lag.

Försäkringsinspektionens förslag innefattar sålunda i första hand en viss
utvidgning av krigsskadeskyddet till egendom som nu undantages. I övrigt
föreslås, såsom framgår av det följande, vissa jämkningar i nuvarande undantagsbestämmelser.

I inspektionens förslag upptages såsom undantagen från den blivande
lagens tillämpning i stort sett följande egendom, nämligen nationalparker
och såsom naturminnesmärken fridlysta områden, staten tillhörig egendom,
fartyg och övrig egendom som kan försäkras enligt 1939 års krigsförsäkringslag,
personliga smycken, penningar och värdepapper samt främmande
stats egendom. Härjämte föreslås, att Kungl. Maj:t skall äga förordna
om undantag för utländsk enskild egendom.

I fråga om den statliga egendomen erinrar inspektionen om att den
varit undantagen främst därför afl anledning saknats att göra avsteg från
den av statsmakterna principiellt intagna ståndpunkten, att staten skall
slå självrisk och således vara sin egen försäkringsgivare. Härutöver bör
enligt inspektionen uppmärksammas, att staten tillhörig egendom ofta är
av det slag, att den under ett krig kan befaras bli särskilt utsatt för fienthga
angrepp, och följderna härav synes böra bäras av staten på samma
sätt som andra av kriget föranledda utgifter. Vidare vore det mindre lämpligi,
om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning,
ersättningsbehov, prioritet o. s. v. måste helt visst bedömas från alldeles
speciella synpunkter, när det gäller statens egendom. Skälet till att vissa
statsägda fastigheter alltjämt bör inbegripas under lagstiftningen är liksom
hittills, att brukare eller innehavare av ifrågavarande fastigheter intager en
ställning, som i praktiken kan i allt väsentligt likställas med en ägares.
Några särskilda statssynpunkter torde alltså icke här göra sig gällande.

I fråga om k o m in u n a 1 och därmed jämförlig egendom ävensom kommunikationsanstalter
anför inspektionen, att det redan vid krigsskadelagens
tillkomst rådde stor tvekan om vilka praktiska skäl som motiverade att
dessa egendomsgrupper undantogs från lagens tillämpning. I fråga om den
kommunala egendomen framhåller inspektionen, att somliga kommuner i
väsentligt större omfattning än andra kommuner kan träffas av krigsskador,
särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. in.,
och att en interlokal utjämning därför måste kunna äga rum. Ifrågavarande
egendomsgrupper bör därför enligt inspektionen omfattas av krigsskadeskyddet.

I fråga om penningar, aktier, obligationer och andra
fordringsbevis framhålles, att det ej i något krigsskadesystem ifrågasatts
att beakta förluster till följd av krig. I motiven till gällande lag har
spörsmålet ställts utom all diskussion och inspektionen finner det tillräckligt
att konstatera, att skador av ifrågavarande karaktär ej kan beaktas
inom krigsskadelagstiftningens ram. Härvid må också erinras om att möjligheter
föreligger att i annan ordning bevara eller rekonstruera ett bestånd
av värdepapper, t. ex. i fråga om statsobligationer på grundval av i statsskuldboken
gjorda inskrivningar.

Att främmande stat tillhörig egendom icke rimligen bör belasta
krigsskadeskyddet finner försäkringsinspektionen uppenbart.

Inspektionen tar särskilt upp frågan om behandlingen av utländsk
egendom. Inspektionen erinrar om att spörsmålet uppmärksammades i
förarbetena till ett vid 1943 års riksdag genom proposition nr 361 framlagt
förslag till ändring i krigsskadelagen. Föredragande departementschefen
anförde bl. a.

Då försäkringsskyddet lämnas mot ersättning från den försäkrade, kan
det i och för sig knappast anses olämpligt att detsamma omfattar även utlänningar.
Dessa skulle ju eljest komma att i visst hänseende intaga en förmånligare
ställning än svenska medborgare. Erinras må tillika, hurusom
vid tillkomsten av lagen som motiv för densamma bland annat framhölls
dels såsom ett samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade
fastigheter erhölle medel för fastigheternas återställande i brukbart
skick, dels ock angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande
av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Vad sålunda
anfördes äger uppenbarligen giltighet oberoende av om ägarna till den skadade
egendomen äro svenskar eller utlänningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Om man emellertid anser vad nyss sagts icke böra hindra, att från försäkringsskyddet
undantages utländsk enskild egendom, måste jämväl beaktas
att ett dylikt undantagande kan allvarligt skada även svenska intressen.
Därigenom skulle, därest en fastighet i utländsk ägo genom inteckningen är
belånad hos svensk långivare, denne i händelse av krigsskada å fastigheten
gå miste om sin rätt — enligt 9 § i lagen — till betalning ur utfallande ersättningsbelopp.
Vid krigsskada å varulager, maskiner eller annan lös egendom,
tillhörig utlänning, skulle dennes ekonomiska ställning kunna bli undergrävd,
till skada för hans svenska borgenärer. Äro utlänningar genom
förmedling av juridisk person, svensk eller utländsk, delägare i egendom
bär i landet, skulle ett undantagande av denna egendom från skydd enligt
krigsskadelagen även gå ut över eventuella svenska delägare.

Att, oaktat de skäl som sålunda tala emot ett undantagande av utländsk
enskild egendom från lagens tillämpning, förslag härom likväl väckts i detta
ärende har huvudsakligen motiverats med önskemålet att vårt land måtte
komma i ett bättre läge vid förhandlingar med främmande stat rörande behandlingen
av krigsskadad svensk egendom å denna stats territorium. Detta
är otvivelaktigt, med hänsyn till de betydande värden som den svenska egendomen
utomlands representerar, förtjänt av allvarligt beaktande. Framhållas
må tillika, att det skulle kunna framstå såsom stötande för rättsuppfattningen,
därest ersättning enligt lagen utginge för utländsk egendom ågången
krigsskada, som vållats av den utländska statens krigsmakt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordades i propositionen upptagandet
i lagen av eu bestämmelse av angiven innebörd. Förordnande enligt lagstadgandet
syntes enligt departementschefen böra komma ifråga huvudsakligen
då i den främmande staten svensk egendom icke bereddes skydd, som
kunde anses likvärdigt med skydd enligt lagen. Även andra fall kunde dock
tänkas, då det måste anses med svenska intressen förenligt, att ett förordnande
meddelades. Ifrågavarande befogenhet borde emellertid utövas med
största varsamhet.

De andragna synpunkterna är enligt försäkringsinspektionen alltjämt förtjänta
att beaktas.

Försäkringsinspektionen erinrar även om de undantag som för närvarande
gäller för vissa fartyg och för 1 u f t f a r ty g. Det påpekas, alt undantagandet
av denna egendom får ses mot bakgrunden av de möjligheter
till försäkring mot krigsrisk, som föreligger enligt 1939 års lag om statlig
krigsförsäkring in. m. Jämlikt denna lag äger statens krigsförsäkringsnämnd
att under närmare angivna förutsättningar å statens vägnar meddela transportförsäkring
mot krigsrisk. Den praxis, som under andra världskriget utbildade
sig, innebar bl. a., alt krigsförsäkringsnämnden meddelade kaskoförsäkring
av fartyg för viss resa eller viss tid ävensom under hamnliggande
i svensk eller utländsk hamn, sjöförsäkring av varor under import
eller export ävensom under transport mellan svenska hamnar, försäkring
av varor under import eller export vid transport med järnväg och därtill ansluten
färjeförbindclsc, försäkring av fiskefartyg och därtill hörande fiskeredskap,
kaskoförsäkring av flygplan för viss resa eller viss tid, försäkring

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

av varor under transport med flygplan, försäkring av post och värdepost
samt försäkring av byggnader för svensk räkning på utländska varv.

Enligt inspektionens mening bör krigsförsäkringsformen bestå även framdeles.
Med utgångspunkt härifrån synes det försäkringsinspektionen mest
rationellt att från krigskadelagstiftningen undantages egendom, vilken kan
försäkras mot krigsrisk jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring m. in. Härvid
måste enligt inspektionen förutsättas att — lämpligen efter samråd mellan
vederbörande organ — bestämda riktlinjer uppdrages för krigsförsäkringsnämndens
framtida verksamhet så alt vederbörande egendomsägare
blir underkunniga om den möjlighet till krigsskadeskydd, som står dem till
buds. Inspektionens förslag innebär i överensstämmelse härmed, att krigsskadelagen
icke blir tillämplig å fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring
mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring.

I fråga om smycken, ädla stenar och äkta pärlor anför försäkringsinspektionen,
att det torde få förutsättas, att sådan egendom omfattas av
gällande lag för det fall att egendomen ingår i varukollektivet. För inspektionen
framstår det såsom naturligt, att i den mån egendomen i fråga utgör
föremål för yrkesmässig verksamhet den bör inbegripas under lagbestämmelserna,
en ordning som merendels tillämpats även utomlands. Däremot
bör liksom för närvarande dylika ting eljest ställas utanför skyddet. Grunden
härtill har varit och är alltjämt, att utredandet av skadefall i fråga om
sådan egendom redan under fredsförhållanden är förenat med stora vanskligheter
och kontrollsvårigheter, samt att skadevärderingen är ytterst besvärlig.
Till detta kommer enligt inspektionen det icke mindre beaktansvärda
skälet, att föremålen kan genom undanförande eller på annat sätt
effektivt skyddas också i en krigssituation.

Försäkringsinspektionen redovisar slutligen vissa överväganden om att
från krigsskadeskyddet utesluta den i skilda avseenden svårhanterliga gruppen
personligt lösöre. För en sådan åtgärd skulle i första hand tala
de påtagliga praktiska svårigheterna vid såväl finansieringen som skaderegleringen
och därjämte det förhållandet, att egendomen i fråga måste ställas
i lägre prioritetsklass än den övervägande delen av övrig egendom. Tanken
på att undantaga den personliga lösegendomen har trots allt övergivits.
Avgörande för detta ställningstagande har varit ej blott den omständigheten,
att tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om ekonomiskt skydd
också för nämnda egendomsgrupp och att anordningar härutinnan vidtagits
i gällande lag, utan även den att ett medtagande av egendomen synts starkt
motiverat av sociala skäl och av hänsyn till folkmoralen under ett krig.
Det är vidare obestridligt, att bohag och andra personliga tillhörigheter för
en stor del av befolkningen ntgör de enda tillgångarna och i stor utsträckning
är nödvändiga för livsföringen under normala förhållanden. Ett uteslutande
av egendomsgruppen skulle därför enligt inspektionens mening
säkerligen väcka starkt motstånd och framstå såsom orättvist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Remissyttrandena

Inspektionens förslag till undantag från krigsskadeskyddet tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Vissa ändringsförslag framlägges
dock.

Kammarkollegium föreslår, att undantaget för nationalparker och
såsom naturminnesmärken fridlysta områden utgår ur lagförslaget. Kollegium
anför:

Gällande naturskyddslag av den 21 november 1952 upptar såsom föremål
för skydd eller fridlysning tre speciella kategorier av områden, nämligen
nationalparker, naturminnen och naturparker. Nationalparkerna avsättas
av kronan tillhörig mark och falla alltså under undantaget i punkt b) av
ovan angivna moment. För fridlysning av område såsom naturminne erfordras
enligt naturskyddslagen icke ägarens samtycke. Områdets ägare är under
vissa i 7 § sistnämnda lag angivna förutsättningar berättigad till ersättning
av kronan för den skada, som fridlysningen må åsamka honom, men
torde icke vara förhindrad att ekonomiskt nyttiggöra området så långt det
kan ske utan åsidosättande av de för området meddelade fridlysningsbestämmelserna.
Skulle emellertid fridlysningen föranleda synnerligt men vid
fastighetens nyttjande, må ägaren fordra att fastigheten löses av kronan.
Någon anledning att från krigsskadeskyddet utesluta naturminne i ickestatlig
ägo torde ej finnas. Såsom naturparker kunna lämpliga fritids- och
liknande områden fridlysas. De torde i regel komma att befinna sig i enskild
eller kommunal ägo och böra i så fall innefattas under krigsskadeskyddet.

Järnvägsstyrelsen godtager att statens egendom i princip undantages
från lagens tillämpningsområde. En förutsättning är emellertid enligt
styrelsens mening, att statlig egendom icke blir föremål för uttaxering av
medel för krigsskadeersättning. Sådan statlig egendom, för vilken skatt utgår,
såsom skattepliktiga fastigheter och motorfordon, synes icke kunna
undgå att mer eller mindre drabbas av ifrågavarande uppbörd, allra helst
som den i viss mån torde få samordnas med samtidigt utgående pålagor till
stat och kommun. Styrelsen anser därför, att även statlig skattepliktig
egendom bör omfattas av det skydd, som avses med den ifrågasatta lagstiftningen.
— Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening
tar i sitt gemensamma yttrande upp en fråga, som rör entreprenader
för statens räkning inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken.
Organisationerna anför:

Till följd av gällande lagstiftning om fast egendom kan äganderätten
till ett dylikt objekt tillkomma staten redan innan det är kontraktsmässigt
färdigbyggt, avsynat och mottaget av beställaren. Samtidigt är entreprenören
enligt sedvanliga kontraktsregler formellt skyldig svara för byggnadsverket
till dess detsamma överlämnats. I betänkandet föreslås nu att,
liksom enligt gällande lag, staten tillhörig egendom skall undantagas från
lagens tillämpningsområde. Detta synes kunna medföra att om ett helt eller
delvis färdigställt arbete skadas genom krigshandling, innan det överlämnats
till den statliga beställaren, entreprenören kan bli skyldig att utan
ersättning återuppföra byggnadsverket eller reparera vad som skadats. En
dylik konsekvens är uppenbarligen icke rimlig, eftersom entreprenören icke

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

bör stå äganderisken för objektet. Det förtjänar för övrigt framhållas, alt
entreprenörer i avtal med statliga beställare sökt få intagen en avtalsbestämmelse
för krigsskador, som skulle innebära eu dylik riskfördelning,
en begäran som de statliga beställarna dock bestämt avvisat under hänvisning
bl. a. till alt frågan skulle regleras i kommande lagstiftning.

Organisationerna hemställer därför, att föreskriften i betänkandet om
att staten tillhörig egendom skall undantas från lagens tillämpningsområde
kompletteras med en bestämmelse av förslagsvis följande lydelse: »I fråga
om byggnad eller anläggning, som uppföres för statens räkning, skall
dock gälla, att ersättning skall utgå till entreprenören för krigsskada, som
träffat egendomen, innan den överlämnats till beställaren.»

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska
landstingsförbundet ansluter sig till förslaget att kommunal egendom
icke vidare skall undantagas från krigsskadelagens regler, medan
andra remissinstanser förordar att gällande undantag för dylik egendom
skall bibehållas. Statskontoret erinrar sålunda om att det vid tillkomsten
av krigsskadelagen yppades tveksamhet huruvida kommun eller annan menighet
tillhörig egendom skulle omfattas av lagen eller ej och anför:

För en sådan ordning ansågs •— vad anginge primärkommunerna — tala,
att flertalet av dessa vore mycket små och att skatteunderlaget, som utgjorde
den huvudsakliga grunden för deras ekonomiska liv, ofta vore så obetydligt,
att extra påfrestningar, även om de vore tämligen små, skulle kunna
förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet. Liknande synpunkter
gjorde sig i större eller mindre grad gällande även beträffande övriga
berörda menigheter. Häremot anfördes emellertid, att det måste betecknas
som föga rationellt att låta de mindre enheterna, kommunerna, med de
mycket stora olikheter, som förefunnes i fråga om förhållandet mellan värdet
av förvaltningsfastigheter och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera
de erforderliga medlen för att inbetala dem till den större enheten,
staten (se prop. 1940: 267, s. 29—30). Riksdagens beslut blev, att krigsskadelagen
icke skulle omfatta egendomen i fråga. Sedan detta beslut fattades,
ha nyss anförda skäl, som åberopades för att kommunerna skulle
bli delaktiga av skyddet, avsevärt förlorat i styrka genom den nya kommunindelningen.
Mot bakgrunden härav kan statskontoret — även med
beaktande av den föreslagna ändrade finansieringsordningen för skaderegleringen
— icke biträda nu föreliggande förslag om att upphäva undantaget
för berörda egendom. Skulle någon av kommunerna eller menigheterna,
som det här gäller drabbas särskilt hårt av krigsskador, återstår givetvis
den möjligheten att i särskild ordning medgiva ekonomisk gottgörelse.

Stockholms handelskammare anser att i stort sett samma motiv kan åberopas
för att kommunal egendom skall undantagas från lagstiftningen som
för undantagandet av statlig egendom. Även om vid den tidsprioritering,
som måste bli erforderlig vid skaderegleringen, i första hand beaktas de behov
som är angelägna ur folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,
kan det enligt kammarens mening ifrågasättas om allmänna och enskilda
egendomsägare skall konkurrera om till förfogande stående skadeersättningsmedel.
Iståndsättandet av det allmänna tillhöriga krigsskadade anläggningar
bör betraktas som en angelägenhet utanför krigsskadelagens om -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 82 år 1958

råde. I den mån det anses önskvärt att redan nu garantera en utjämning
av de krigsskador som i olika hög grad kan drabba skilda kommuner —
vilket i och för sig måste anses riktigt — torde syftet kunna tillgodoses genom
en i särskild ordning genomförd interkommunal utjämning inom ramen
för en särbudget, finansierad i huvudsak genom medel, som kommunerna
ställer till förfogande. Även kommerskollegium finner — under hänvisning
till vad handelskammaren anfört — starka skäl tala för att viss
kommunal egendom liksom för närvarande bör vara undantagen från lagens
tillämpning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund synes icke motsätta sig att lagen
omfattar jämväl den kommunala egendomen. Riksförbundet understryker
betydelsen av den interlokala utjämningen kommunerna emellan men förordar
med hänsyn till de förhållandevis betydande värden det här kan röra
sig om, exempelvis broar och andra kommunikationsanläggningar, att utjämningen
kommunerna emellan sker enligt ett särbudgetsystem för den
kommunala egendomen. Genom ett sådant system skapas en möjlighet att
åstadkomma en standardutjämning mellan kommunerna inbördes, om så
befinnes önskvärt.

Länsstgrelsen i Malmöhus län diskuterar undantaget för penningar,
aktier, obligationer och andra fordringsbevis. Om man tänker sig det fallet,
att en fastighet under ett krig övergår till ny ägare genom köp, därvid säljaren
erhåller kontant betalning, samt fastigheten därefter förstöres genom
krigsskada och säljaren på samma sätt förlorar köpeskillingen, så skulle,
yttrar länsstyrelsen, enligt förslaget den nye fastighetsägaren erhålla ersättning
för sin förlust medan däremot säljaren icke kunde få gottgörelse
i samma ordning. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke undantagen kunde
göras mindre kategoriska eller om lagen icke kunde bli tillämplig i utvidgad
omfattning, då särskilda skäl föreligger. — Sveriges köpmannaförbund
ifrågasätter om icke möjligheterna att till ersättningsberättigad egendom
hänföra även värdehandlingar borde närmare utredas. Visserligen torde i de
flesta fall sådan egendom kunna rekonstrueras i efterhand, men för rättskänslan
framstår det dock som obilligt att en så betydelsefull egendomsgrupp
skall stå utanför skyddet.

Den föreslagna regeln att utländsk egendom i visst fall skall
kunna genom särskilt förordnande av Kungl. Maj:t undantagas från skyddet
finner Stockholms handelskammare — bortsett från fall då skada vållats
av den utländska statens egen krigsmakt — kunna uppfattas som diskriminerande.
Handelskammaren ifrågasätter därför om icke — såsom enligt
norsk rätt -— lagen borde vara tillämplig å utländsk egendom endast
i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnat därom. Dylikt förordnande skulle
meddelas blott gentemot sådana länder som bereder svensk egendom
motsvarande skydd. — Handelskammarens synpunkter delas av kommerskollegium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Inspektionens ståndpunkt att från krigsskadeskyddet undantaga fartyg
och övrig egendom, för vilken statlig krigsförsäkring kan meddelas, möter
i flertalet yttranden ej någon erinran. Sjöfartsstyrelsen anser dock, med
hänsyn till sjöfartens betydelse för landet i händelse av krig och de exceptionella
risker sjöfarten utsattes för under krig, nödvändigt att den på ett
eller annat sätt erhåller ekonomisk garanti mot krigsskador. Då den statliga
krigsförsäkringens omfattning är beroende av framtida administrativa
beslut, finns icke någon garanti för att den skall komma att omfatta
sjöfarten i alla dess former. Behov av skydd för sjöfarten enligt krigsskadelagen
kan därför föreligga för de fall krigsriskförsäkring ej kan erhållas.
Krigsskadelagens skydd är emellertid enligt förslaget territoriellt begränsat.
Styrelsen ifrågasätter om detta är motiverat och föreslår att den territoriella
begränsningen slopas för sjöfartens del så att svenskt fartyg och gods
därå kommer att generellt omfattas av krigsskadelagen i den mån krigsrisken
icke täckes jämlikt krigsförsäkringslagen.

Statens krigsförsäkringsnämnd framhåller att det knappast låter sig göra
att uppdra någon allt för fast gränslinje för vad som kan krigsförsäkras
enligt krigsförsäkringslagen. Fall kan därför tänkas uppstå där den av
krigsskada drabbade egendomens ägare på goda grunder icke räknat med
möjligheten av att kunna få egendomen krigsförsäkrad. Med tanke på dylika
undantagsfall ter det sig ur billighetssynpunkt önskvärt, om det föreslagna
undantaget för fartyg, som kan krigsförsäkras, kunde ges en icke
alltför rigorös tillämpning. Behovet av bestämda riktlinjer för krigsförsäkringen
i syfte att undvika dylika olägenheter påpekas även av kommerskollegium,
som anser att krigsförsäkringslagen eller dess tillämpningskungörelse
för undvikande av tolkningstvister bör tillföras en bestämmelse,
varav tydligt framgår när krigsförsäkring kan meddelas beträffande fartyg.
I samma riktning uttalar sig Scandinavian airlines system. — Sjöfartsstyrelsen
finner det för sin del tvivelaktigt huruvida det är möjligt
att dra upp så klara gränser för krigsförsäkringens tillämpningsområde,
att varje risk för misstag från egendomsägarnas sida skulle kunna undanröjas.
På grund härav och då det med hänsyn till att krigsförsäkringen
lämnar ett bättre skydd kan förutsättas att denna kommer att utnyttjas
i den omfattning det är möjligt, förordar styrelsen att den ifrågavarande
gränsdragningen sker så, att svenskt fartyg och egendom därå skall omfattas
av krigsskadelagen därest försäkring jämlikt krigsförsäkringslagen
sökts men ej erhållits.

Ytterligare ett gränsdragningsspörsmål i sammanhanget behandlas av
styrelsen för svenska skeppshypotekskassan och nämnden för statens lånefond
för den mindre skeppsfarten, vilka framhåller att det i gällande krigsskadelag
stadgade undantaget för fartyg gäller färdigbyggda fartyg, medan
lagen omfattar varje fartyg under byggnad på varv. Sjösättningen utgör
gränsen mellan de båda lagarnas tillämpningsområden. Styrelsen och nämnden
förutsätter att någon ändring icke sker i detta hänseende utan att krigsförsäkring
såsom hittills kommer att kunna meddelas beträffande fartyg,
så snart det blivit sjösatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Undantaget för smycken, ädla stenar och äkta pärlor föranleder erinran
endast från handelskammaren i Göteborg, som föreslår att detta undantag
utgår ur lagen. Anledning finnes icke att undantaga just dylik egendom,
medan samlingar av frimärken, mynt, tavlor, antika möbler, gammalt
silver m. m. uppenbarligen omfattas av lagen.

Departementschefen

Vid bedömningen av vilken egendom som bör undantagas från lagens tilllämpning
torde det vara skäl att än en gång framhålla, att lagen icke i
första hand syftar till att vara någon garanti för att förlorad eller skadad
egendom skall ersättas. Lagen har sin huvudsakliga betydelse däri, att den
erbjuder den nödvändiga administrativa apparaten för att skadelidande
skall få sina skador vederbörligen bedömda och därigenom möjliggör, att
gottgörelse i sinom tid utgår i den mån de ekonomiska resurserna medger.

Lagen har uppenbarligen icke någon funktion att fylla när det gäller den
statliga egendomen. Såsom inspektionen anfört vore det mindre lämpligt
om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som
skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning
jämte därmed sammanhängande problem måste bedömas från alldeles speciella
synpunkter när det gäller statens egendom. Jag vill icke heller förorda,
att man — såsom järnvägsstyrelsen ifrågasatt -— i nuvarande läge söker
differentiera ifrågavarande egendom allteftersom den kan tänkas komma
att belastas vid en framtida finansiering av krigsskadeskyddet. Liksom
hittills gällt bör krigsskadeskyddet dock omfatta staten tillhöriga fastigheter,
vilka upplåtits åt enskild med arrenderätt eller mera stadigvarande
besittningsrätt.

Det nyss anförda kan i mycket sägas gälla även för den kommunala
egendomen. Likväl skiljer sig kommunernas krigsskadeproblem i väsentliga
hänseenden från statens. Det är icke rimligt att räkna med att varje kommun
för sig skall bära bördan av en svår krigsskadegörelse. Såsom inspektionen
framhållit kan somliga kommuner komma att drabbas av krigsskador
i väsentligt större omfattning än andra kommuner och en interlokal utjämning
måste därför kunna äga rum. Härför erfordras statens medverkan. Den
nu planerade krigsskadelagen torde emellertid knappast utgöra något lämpligt
instrument för det ekonomiska bistånd, som kommunerna kan behöva
under och efter ett krig. Lagstiftningen måste, med hänsyn till
att den riktar sig till de många enskilda skadelidande, bygga på medverkan
från den skadelidande beträffande varje individuell skada, och skadebedömningen
har karaktären av en administrativ rättsprövning av varje
enskilt fall. Fn sådan ordning lämpar sig icke för kommunernas del. Det
kan sålunda icke gärna komma i fråga att låta kommunernas rätt till ersättning
bli beroende av om skadeanmälan göres i rätt tid eller att tillämpa
samma värderingsförfarande för de kommunala anläggningstillgångarna
som för enskild egendom. I fråga om skador på flera områden, t. ex. sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

vårdens och kommunikationsväsendets, kan speciella hänsyn få tas till en
kommuns ekonomiska situation. Övervägande skäl torde även tala för att
kommunernas behov av ersättning för lidna krigsskador bedömes efter mera
generella normer samtidigt med att man efter ett utståndet krig planerar för
upprustningen av det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas
krigsskador torde därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för
det vanliga krigsskadeskyddet.

Av den kommunala egendomen bör dock lagen omfatta sådana fastigheter,
som upplåtits åt enskild med arrenderätt eller tomträtt ävensom s. k.
ofria tomter, vilka upplåtits med till tiden obegränsad besittningsrätt.

Beträffande det spörsmål rörande entreprenader för statens räkning som
berörts av bl. a. Sveriges industriförbund torde vara riktigast, att parterna
vid slutande av avtal om byggnadsentreprenad för det allmännas räkning
beaktar, att entreprenören icke står sådan risk för krigsskada, att han ställes
i en sämre ställning än om ersättning för skadan i vanlig ordning kunnat
påräknas enligt krigsskadelagen.

Såsom hittills bör krigsskadeskyddet icke omfatta främmande stats
egendom. I fråga om övrig utländsk egendom har under remissbehandlingen
ifrågasatts, att denna skulle omfattas av krigsskadeskyddet endast i
den mån Kungl. Maj :t förordnat därom. En sådan ordning stöter emellertid
på vissa betänkligheter. Ett dylikt generellt undantag av utländsk egendom
skulle bl. a. ställa icke enbart egendomens ägare utan även t. ex. svensk
panthavare utanför det skydd lagen åsyftar att giva. Särskilt beträffande
fast egendom framstår detta såsom otillfredsställande. Jag förordar därför
att försäkringsinspektionens förslag på denna punkt följes.

I likhet med försäkringsinspektionen anser jag att krigsskadelagen icke
bör omfatta fartyg m. m. som jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring
kan försäkras mot krigsrisk. En regel av denna innebörd torde vara
erforderlig för att den statliga krigsförsäkringen skall utnyttjas i den utsträckning
som är önskvärd. Det torde i första hand få ankomma på krigsförsäkringsnämnden
att lämna sådan information rörande ifrågavarande
försäkringsskydd att onödiga förluster icke skall behöva uppstå på grund
av okunnighet om föreliggande försäkringsmöjligheter.

Vad gäller de synpunkter sjöfartsstyrelsen anfört rörande den utrikes
sjöfartens behov av ekonomisk garanti mot krigsskador, finner jag dessa
närmast böra beaktas vid tillämpningen av den statliga krigsförsäkringen.
En sådan generell utvidgning av krigsskadelagstiftningens tillämplighetsområde
som styrelsen ifrågasatt är jag därför icke beredd att förorda.

Såsom kammarkollegium påpekat bör i lagen icke göras särskilt undantag
för nationalparker och naturminnen.

I övrigt finner jag försäkringsinspektionens förslag böra följas vid utformningen
av paragrafen.

4 §■

Paragrafen motsvarar 11 § i inspektionens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Försäkringsinspektionen

I fråga om rätten till utfallande ersättningsbelopp anför inspektionen
bl. a., att i princip bör gälla samma bestämmelser, som enligt försäkringsavtalslagen
gäller i fråga om ersättning på grund av skadeförsäkring. Inspektionen
föreslår en reglering i huvudsak överensstämmande med nuvarande
lags regler för fastighetskollektivet. Vissa jämkningar föreslås emellertid.
Sålunda hänvisas till försäkringsavtalslagens bestämmelser rörande
skadeförsäkring och ej såsom i gällande lag till bestämmelserna om brandförsäkring.
Enligt inspektionens mening framstår det nämligen såsom mera
konsekvent att i förevarande sammanhang göra stadgandena för skadeförsäkring,
vilka är mera vidsträckta, i tillämpliga delar giltiga. Dessa stadganden
upptager för övrigt, påpekas det, i de avseenden, som här är av huvudsakligt
intresse, en hänvisning till reglerna om brandförsäkring.

En annan olikhet mot nu gällande bestämmelser är att enligt paragrafens
andra stycke ersättningen anknytes till fastighetens värde vid tiden för
skadeuppgörelsen och ej till värdet vid tidpunkten för skadans inträffande.
Motivet för denna jämkning är att det med hänsyn till faran för penningvärdeförsämring
ansetts mera realistiskt att utgå från förhållandena vid
skaderegleringstillfället. Saknas taxeringsvärde, bör i likhet med vad gällande
lag stadgar krigsskadenämnden bestämma tillämpligt värde. Så torde
enligt inspektionen även få ske, därest uppräkning av taxeringsvärde eller
annat värde på grund av penningvärdeförsämring anses böra äga rum.

För det fall att tveksamhet uppstår angående vem krigsskadeersättningen
rätteligen skall tillkomma, påpekar inspektionen, att krigsskadenämnden
torde kunna begagna sig av möjligheten enligt lagen den 24 mars 1927 att
fullgöra betalningen genom att nedsätta beloppet i allmänt förvar.

Remissyttrandena

Sparbanksinspektionen ifrågasätter om icke i paragrafen borde närmare
preciseras vem rätten till ersättning skall tillkomma. Om den skadelidande
tvingas avyttra eller genom exekution avhändes krigsskadad egendom, uppkommer
en situation, som väsentligt skiljer sig från den, som föreligger när
försäkringsfall inträffar på grund av vanlig skadeförsäkring. Inspektionen
anför vidare:

I sistnämnda fall är ersättningen i princip redan bestämd och till betalning
förfallen inom en månad. Någon särskild svårighet erbjuder det icke
då att bestämma vem som enligt uttryckssättet i 54 § lagen om försäkringsavtal
har rätt till ersättningen »i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare
av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal
om godset står faran för detta» och sålunda »har intresse av att dess värde
icke minskas eller går förlorat». Hela bestämningen tar klart sikte på förhållandena
vid skadans inträffande. Vid krigsskadefall däremot blir bestämningen
under angivna omständigheter komplicerad. Vad särskilt fast egendom
beträffar kan denna såsom nämnts genom dåvarande ägarens på grund
av skadan uppkomna illikvida ställning ha bytt ägare i skadat skick utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

att någon hänsyn därvid tagits till den krigsskadeersättning som i princip
skall utgå men vars storlek ännu inte alls kan beräknas. Ett exempel: Eu
fastighet värd 100 000 kronor, inteckningsbelånad för 50 000 och skadad för
50 000, kan ha exekutivt försålts, utan rubbning av inteckningsbelastningen,
för 50 000. Till vem skall krigsskadeersättningen i så fall utgå? Enligt lagen
den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal — vilken lag enligt 11 § i
den föreslagna lagen då är tillämplig — skall ersättningen under vissa förutsättningar
utbetalas till ägaren eller genom K. B:s försorg fördelas mellan
inteckningshavare och andra rättsägare enligt i utsökningslagen stadgade
grunder vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.
Det heter visserligen i 2 § sagda lag att inteckningshavares rätt till betalning
skall av K. B. prövas, med mindre inteckningshavaren givit till känna, att han
ej önskar betalning. Denna prövning torde emellertid såsom framgår av förarbetena
till lagen skola avse, att belopp tilldelas inteckning oavsett om den
blivit anmäld eller icke till förrättningen. Lyfter inteckningshavaren beloppet
sker en motsvarande minskning av den på fastigheten vilande inteckningsbelastningen.
Den som vinner på transaktionen blir fastighetens dåvarande
ägare. Skall denne anses vara ägare i den föreslagna krigsskadelagens
mening tillkommer således honom en oförtjänt vinst, antingen han
tillerkänts beloppet direkt som fastighetsägare eller han tillgodonjutit detsamma
i avräkning å gäld. Det kan härvid invändas, att det står den ursprunglige
ägaren öppet enligt 17 § lagförslaget att inför domstol föra talan
om bättre rätt till ersättningen. Härigenom torde väl dock icke ändring
kunna vinnas av en av K. B. i laga ordning verkställd fördelning — och ej
heller genom överklagande av sistnämnda förrättning — och vad en av domstol
fastställd bättre rätt i förhållande till senare ägare kan vara värd blir
beroende av dennes solvens.

Skånska hypoteksföreningen finner att det kan uppkomma viss tvekan i
vilken omfattning inteckningshavare kan få tillgodoräkna sig förmånsrätt
för ränta. Vid brandförsäkring har man enligt föreningen ansett att denna
rätt gäller ränta för två år före brandersättningens nedsättande hos länsstyrelsen.
Föreningen uppställer nu frågan från vilken dag räntan skall räknas
vid utbetalning av krigsskadeersättning. Tas krigsskadenämndens beslut
om skadeersättning eller någon senare dag till utgångspunkt kan detta leda
till avsevärd förlust för inteckningshavaren, eftersom det enligt förslaget
kan dröja åtskilliga år efter skadetillfället innan nämndens beslut meddelas.
Anknytes å andra sidan räntan till dagen för anmälans ingivande, kan
det medföra att de inteckningar, som kommer efter botteninteckningen, blir
av närmast illusoriskt värde. Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank,
som anser det i princip riktigt att skyddet för inteckningshavarnas
rätt utformas på sätt som föreslagits i paragrafen, påpekar i anledning av
föreningens yttrande att bestämmelserna om förmånsrätt för ränta å intecknad
gäld synes vara i behov av ett förtydligande, när fråga är om fördelning
av krigsskadeersättning.

Kammarkollegium uttalar, att en tillämpning av de regler i försäkringsavlalslagen,
till vilka hänvisas i paragrafen, får anses inrymma tillräcklig
garanti även för kronans intresse av att utfallande ersättningsbelopp för
skada å kronan tillhörig fastighet, som innehas med åborätt eller eljest stän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

dig eller ärftlig besittningsrätt, användes till fastighetens gagn, t. ex. till
reparation eller återuppförande av skadad eller förstörd byggnad eller till
skogsvårdsåtgärder på brandskadad skogsmark. Detta anser kollegium så
mycket mera vara fallet som återuppbyggnads- eller återanskaffningsskyldighet
icke ansetts böra föreskrivas i lagen som villkor för utfående av krigsskadeersättning.
Kollegium tillägger att när det gäller åbofastigheter och
därmed jämförliga kronofastigheter, är frågan om dispositionen av ersättningsmedel,
som utgör kompensation för kapitalförlust, i allmänhet beroende
av beslut av vederbörlig myndighet. Enahanda är förhållandet med den
kyrkliga jorden, som i den mån den anslagits för sitt ändamål av kronan,
torde vara att hänföra till innehav med ständig besittningsrätt. För att säkerställa
en riktig disposition av ersättningsbelopp i fall som här avses torde
det bli erforderligt att i blivande tillämpningsföreskrifter till lagen införa
bestämmelser om att ersättningsmedel för fastigheter, vilka innehas med
åborätt eller därmed jämförlig besittningsrätt, skall deponeras hos länsstyrelsen
och för kyrklig jord hos stiftsnämnden.

Departementschefen

Rätten till utfallande ersättningsbelopp bör regleras efter samma principer,
som enligt försäkringsavtalslagen gäller i fråga om skadeförsäkring.
Vad inspektionen anfört härom föranleder ingen erinran från min sida.

Sparbanksinspektionen fäster uppmärksamheten på ett spörsmål rörande
utbetalning av ersättning för krigsskadad fast egendom som är intecknad för
gäld. Har egendomen blivit efter skadetillfället överlåten på ny ägare kan,
såsom inspektionen belyst, en utbetalning till inteckningshavare komma att
otillbörligt gynna den nye ägaren på den förutvarandes bekostnad. Detta förhållande
har sin grund i att ersättningsrätten får anses i tveksamma fall
tillkomma den som var ägare till fastigheten vid skadetillfället samtidigt
som det står inteckningshavare fritt att låta ersättningsbeloppet helt eller
delvis gå i avräkning mot hans intecknade fordran, något som kommer den
nye ägaren till godo. Dylika situationer skulle i och för sig kunna tänkas
undvikas därest rätten till krigsskadeersättning regelmässigt följde med fastighetsinnehavet.
En sådan ordning innefattar emellertid icke någon verklig
lösning. Svårigheterna att vid fastighetsöverlåtelsen förutsäga krigsskadeersättningens
storlek skulle medföra liknande risker som de av sparbanksinspektionen
påtalade för att avtalet skall visa sig otillbörligt gynna den
ena parten på den andres bekostnad. Det torde i själva verket knappast vara
möjligt att genom någon bindande regel komma till rätta med olägenheter
i följd av sådan överlåtelse av krigsskadad fast egendom som skett innan
skadeersättningen blivit slutgiltigt bestämd. Det må dock påpekas, att parterna
vid ifrågavarande fastighetsöverlåtelser torde kunna avtalsvägen försäkra
sig om att kommande utbetalning icke rubbar den ekonomiska uppgörelsen
dem emellan.

Slutligen må något beröras den räntefråga som Skånska hypoteksför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

eningen riktat uppmärksamheten på. Av inspektionens förslag framgår inte
närmare i vilken omfattning inteckningshavare skall äga att av utfallande
ersättningsbelopp tillgodoräkna sig förfallen ränta. Hänvisningen i paragrafen
till försäkringsavtalslagens regler ger emellertid viss ledning. I fråga
om brandförsäkring tillämpas att ränta får uttagas intill två år före den tidpunkt,
då brandersättningen nedsattes hos länsstyrelsen. Analogivis bör alltså
gälla att inteckningshavare skall kunna göra anspråk på förfallen ränta
under samma tid, räknat från tidpunkten för den åtgärd som i fråga om
krigsskadeersättningen närmast motsvarar nedsättandet av försäkringsbeloppet
hos länsstyrelsen. Att närmare bestämma denna tidpunkt torde icke låta
sig göra, förrän den detaljerade utformningen av utbetalningsförfarandet
enligt den tilltänkta krigsskadelagen föreligger. Såsom föreningen påpekat,
kan en ränteberäkning efter nämnda princip visa sig oförmånlig för inteckningshavaren
i det fall att lång tid hinner förflyta mellan skadetillfället och
skaderegleringen. Inteckningshavaren befinner sig emellertid här i samma
situation som alla andra av skadan berörda, vilka drabbas av förlust såsom
en följd av att skadan icke ofördröj ligen kan gottgöras. I vilken mån ränta
kan utgå utöver vad som enligt det anförda kan sägas följa av allmänna
regler är sålunda ett spörsmål, till vilket statsmakterna torde få taga ställning
i samband med att de allmänna grunderna för ersättningsuppgörelsen
beslutas.

5 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i inspektionens förslag. En likartad regel upptages
i 34 § gällande krigsskadelag.

Enligt sistnämnda stadgande gäller inskränkning i rätten till ersättning
i det fall att en i vederbörlig ordning meddelad föreskrift till förebyggande
eller begränsande av krigsskada åsidosatts. Ersättning utgår därvid endast i
den mån det kan antagas, att skadan skulle ha inträffat även om föreskriften
blivit iakttagen. Är underlåtenheten att iakttaga föreskriften ursäktlig
skall ersättning dock utgå i vanlig ordning.

Med hänsyn bl. a. till vikten av att utfärdade föreskrifter noga följes kan
en regel av angivna innebörd icke undvaras. Försäkringsinspektionen har
emellertid föreslagit en viss modifikation av huvudregeln sålunda att rätten
till ersättning skall kunna behållas trots försummelsen om särskilda skäl
föranleder därtill. Mot den sålunda föreslagna jämkningen har jag intet att
erinra. Det ligger dock i sakens natur att huvudregeln bör frångås endast i
rena undantagsfall.

Den av inspektionen föreslagna möjligheten att, oaktat försummelse föreligger,
medge oinskränkt ersättning, om särskilda skäl finns, gör det överflödigt
att speciellt reglera det fall som avses i sista punkten av inspektionens
förslag. Det torde nämligen alltid föreligga särskilda skäl att frångå
huvudregeln, om den aktuella underlåtenheten inte kan läggas den till last,
som haft att tillse att föreskriften iakttogs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958 81

6 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 14 § första stycket i inspektionens förslag.

I lagrummet upptages stadgande om den regressrätt, som enligt vad jag
tidigare anfört bör tillkomma försäkringsgivare gentemot staten när försäkringsgivaren
— utan att försäkring för krigsrisk föreligger — utgivit
ersättning för skada, som är att anse såsom krigsskada.

7 §■

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 4 § och 17 § första och tredje styckena
i inspektionens förslag.

Krigsskadenämnden har att såsom det centrala krigsskadeorganet slutgiltigt
avgöra väckta ärenden om ersättning för krigsskada. Nämnden beslut
kan följaktligen icke överklagas men nämnden har under vissa förutsättningar,
såsom närmare regleras i 17 §, möjlighet att på eget initiativ rätta
ett beslut, som nämnden funnit oriktigt.

Det må anmärkas, att nämnden icke har att besluta i frågan om försäkringsgivares
ansvarighet på grund av meddelad försäkring. Däremot förutsättes,
såsom tidigare utvecklats, att nämndens beslut i ersättningsfrågan —
när det rör sig om försäkrad egendom — föregås av förhandlingar med vederbörande
försäkringsgivare där så erfordras för att förhindra att olika
uppfattningar om gränsen mellan krigsskadeskyddet och det civila försäkringsskyddet
skall lända den skadelidande till men. Självfallet skall den
skadelidande beredas tillfälle taga del i sådana förhandlingar.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
om krigsskadenämndens organisation och verksamhet.

8 §.

Paragrafen motsvaras av 16 § första stycket i inspektionens förslag.

I fråga om krigsskadenämndens sammansättning och beslutförhet torde
få hänvisas till vad jag i den allmänna motiveringen förordat. Det må emellertid
nämnas, att från något remisshåll ifrågasatts att ärenden av större
principiell vikt skulle kunna hänskjutas till plenum. Skälet härför skulle
vara att uppdelningen av nämnden på flera avdelningar eljest skulle kunna
leda till bristande enhetlighet i rättstillämpningen.

Jag är icke övertygad om värdet av den ifrågasatta regeln. Det torde nämligen
förhålla sig så att principspörsmålen framför allt kan väntas hänföra
sig till gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet och det civila försäkringsskyddet.
I detta hänseende är tänkt att utlåtande i tveksamma fall skall inhämtas
från ett särskilt rådgivande organ. Därigenom torde vara tillräckligt
sörjt för att de grundläggande frågorna får en tillfredsställande behandling.
För krigsskadenämnden kan i stället skadevärderingen antagas erbjuda speciella
svårigheter. Dessa frågor är emellertid i allmänhet icke särskilt lämpade
för avgörande i plenum med ett stort antal ledamöter.

(> Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr S2

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 av 1958

9 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § andra stycket inspektionens förslag, upptar
— i enlighet med vad nu gäller — stadgande om att rättegångsbalkens
regler om domar jäv och bestämmelser om omi''östning till dom i tillämpliga
delar skall gälla för krigsskadenämnden.

10 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i inspektionens lagförslag.

Jag har i det tidigare redovisat de skäl, som enligt min mening talar för
att man i samband med en skadeuppgörelse inrättar ett rådgivande organ,
vars uppgift huvudsakligen skall bestå i att till ledning för krigsskadenämnden,
allmän domstol, skiljenämnd och försäkringsgivare avgiva utlåtanden
rörande ansvarigheten för inträffad skada. Det förutsättes, att utlåtandena
får prejudicerande betydelse, och att organets verksamhet skall göra det
överflödigt att låta de principiella frågorna om gränsen mellan krigsskadeskyddet
och det civila försäkringsskyddet prövas och avgöras vid specialforum.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den närmare tidpunkten
för organets inrättande.

11 §■

Första och andra stycket i paragrafen motsvarar 5 § i försäkringsinspektionens
förslag. Tredje stycket innehåller bestämmelse som i nämnda förslag
upptages i 14 § andra stycket.

För det administrativa handhavandet av krigsskadeuppgörelsen är det av
vikt att krigsskador anmäles till vederbörande myndighet snarast möjligt.
I allmänhet bör för att ersättningsfrågan skall upptas till saklig prövning
kunna krävas, att anmälan göres inom tre månader efter erhållen kännedom
om skadan. Man måste emellertid räkna med att i vissa fall omständigheterna
är sådana att underlåtenhet att i rätt tid göra anmälan framstår
såsom ursäktlig. I dylika fall bör icke föreligga något hinder mot att upptaga
ersättningsfrågan på grund av en senare gjord anmälan.

Anmälan om krigsskada kan göras av envar, som vill framställa anspråk
på ersättning för skadan. I regel kommer väl anmälan att göras av egendomens
ägare eller innehavare. Men även annan, som kan tänkas vilja resa
anspråk på ersättning för skadan, kan genom anmälan bevaka sin rätt. I
fråga om fast egendom står det sålunda inteckningshavaren fritt att bevaka
sin rätt till betalning ur eventuell framtida ersättning.

Har krigsskadan väl blivit i behörig ordning anmäld bör detta gälla till
förmån för samtliga, som har intresse av att skadeersättning utgår.

Skadeanmälan bör innehålla så fullständiga uppgifter som möjligt rörande
skadefallet. Viktigt är att man så tidigt som möjligt har tillgång till en
tillförlitlig redogörelse för skadan och de huvudsakliga omständigheterna
kring denna. Utöver denna redogörelse kan emellertid andra och mera de -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

taljerade upplysningar behöva lämnas. Det bör åvila krigsskadenämnden
att meddela noggranna föreskrifter härutinnan samt utarbeta formulär till
anmälningsblanketter m. in.

Regressanspråk, som försäkringsgivare kan ha enligt 6 §, bör i normala
fall anmälas till krigsskadenämnden inom tre månader från det försäkringsgivaren
utgivit det belopp anspråket omfattar. Uppenbart är emellertid
att i åtskilliga fall kommer regressanspråket att grunda sig på omständigheter,
varom försäkringsgivaren icke får kännedom inom den angivna
fristen. Ny utredning kan exempelvis ha tillkommit först senare. I sådana
fall bör tiden räknas från det försäkringsgivaren fick kännedom om de
regressgrundande omständigheterna.

12 §.

Paragrafen är i huvudsak likalydande med 6 § i inspektionens förslag.

Försäkringsinspektionen

Inspektionen framhåller, att även om i flertalet fall utförliga uppgifter
lämnas i samband med skadeanmälan, det ej sällan lärer bli erforderligt
att komplettera utredningen. Ofta torde en komplettering kunna ske vid
besiktning av skadan genom lokalorganen och genom anlitande av försäkringsmän.
I undantagsfall blir det måhända nödvändigt att begära medverkan
från polismyndighet. Såsom framgår av det följande föreslår inspektionen
att till den nya lagen skall överföras den nu gällande regeln att vid
skadeutredning förhör med vittnen och sakkunniga skall kunna äga rum
vid allmän domstol.

Står det redan från början klart, att anmäld skada icke är av beskaffenhet
att falla in under lagen, erfordras givetvis ingen utredning om skadan.
Avvisningsbeslut bör då snarast meddelas.

Remissyttrandena

Luftfartsstyrelsen erinrar om att styrelsen i egenskap av luftfartsmyndighet
har att verkställa undersökning angående olyckshändelser med civila
luftfartyg, dessas orsaker samt uppkomna skador. Styrelsen utgår från att
stadgandet i paragrafen icke är avsett att medföra inskränkning i eller ersätta
utredning, som sålunda ankommer på luftfartsstyrelsen. Sådan utredning
anser styrelsen kunna ligga till grund för krigsskadenämndens behandling
av ärendet.

Departementschefen

De synpunkter utredningen anfört finner jag mig kunna biträda. Självfallet
behöver krigsskadenämnden icke föranstalta om utredning och värdering
av skada, beträffande vilken fullt tillfredsställande undersökning verkställts
eller kommer att verkställas genom annan offentlig myndighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

13 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i inspektionens förslag.

Enligt gällande krigsskadelag skall värdering verkställas av en eller flera
värderingsmän. Inspektionen har föreslagit att bestämmelse härom bibehålies
i den nya lagen. Enligt inspektionens mening är det att föredraga, att
enligt krigsskadenämndens bestämmande och efter överenskommelse med
försäkringsbolagen dessas värderingsmän anlitas för värderingen av krigsskador.
Ofta lärer så kunna ske genom lokalorganens försorg. Det synes
emellertid försäkringsinspektionen fördelaktigt, att till nämndens direkta
förfogande står en stab av värderingsexperter på olika områden, vilka av
nämnden kan omedelbart dirigeras till platser, där skadegörelsen föranleder
mera omfattande och svåra värderingsproblem.

Enligt inspektionens förslag bör vidare skriftligt utlåtande över värderingen
tillställas krigsskadenämnden och skadeanmälaren. Beträffande delgivning
av utlåtandet med skadeanmälaren anföres, att det torde vara till
fyllest med föreskrift att delgivningen skall ske på lämpligt sätt. Ofta torde
nämligen den skadelidande personligen närvara vid värderingen, och möjlighet
kan sålunda erbjuda sig att direkt mot kvitto överlämna utlåtandet.
Dessutom kan det enligt inspektionens mening befaras, att postgången icke
alltid fungerar tillfredsställande utan att en delgivning av utlåtande på ett
mera betryggande sätt kan ske annorledes, exempelvis genom de lokala representanterna
inom krigsskadeorganisationen. Vad här föreslagits hindrar
å andra sidan ej, att postdelgivning, där sådan anses lämpligare, äger rum.

Den ordning, försäkringsinspektionen sålunda förordat, har icke mött
någon erinran från remisshåll. Även för egen del finner jag inspektionens
förslag i huvudsak böra godtagas. Det må emellertid påpekas, att icke blott
skadeanmälaren utan även annan sakägare kan ha berättigat intresse av att
få taga del av värderingsinstrument. Det torde böra uttryckligen framgå av
lagrummet att delgivning skall äga rum även med dem som, utan att ha
anmält skadan, framställt ersättningsanspråk hos krigsskadenämnden.

74 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 § i inspektionens förslag.

Enligt 38 § gällande krigsskadelag äger skadeanmälaren att, vid missnöje
med värderingen, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet
översändes till honom inkomma med påminnelser till krigsskadenämnden.
Bestämmelsen torde i huvudsak böra överföras till ny krigsskadelag. I enlighet
med inspektionens förslag förordar jag dock, att tidsfristen för avgivandet
av påminnelser ej liksom nu fixeras till en månad från det avskrift
av värderingsutlåtandet översänts till skadeanmälaren utan att det
lägges i krigsskadenämndens hand att bestämma tiden. Gällande regel synes
nämligen med tanke på bl. a. risken för oregelbunden postgång icke helt
tillfredsställande. Därtill kommer, att det med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet — skadans art och omfattning, egendomens belägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

liet etc. — torde vara mera ändamålsenligt, att nämnden äger frihet att alltefter
förhållandena bestämma tiden för påminnelsers avgivande. Detta hindrar
naturligtvis ej, att nämnden utfärdar generella regler för normalfallen.

Skulle i anledning av avgivna påminnelser eller eljest nämnden finna redan
gjord värdering mindre väl ägnad att ligga till grund för ersättningsbeslut,
torde det stå nämnden fritt att föranstalta om ny värdering. En klargörande
bestämmelse härom har upptagits såsom ett andra stycke i paragrafen.

I överensstämmelse med vad jag anfört under föregående paragraf bör vid
handläggningen av ersättningsärende icke blott skadeanmälaren utan även
annan sakägare äga medverka till skadans utredning och rätta värdering.

15 §.

Paragrafens bestämmelse, som motsvaras av 9 § i inspektionens förslag,
har med viss ändring, som betingats av den nya rättegångsbalkens regler,
överflyttats från gällande krigsskadelag.

16 §.

Krigsskadenämnden bör icke blott svara för utredningen av skadeärendena
och träffa avgörande i ärendena utan även handhava utbetalningen av
tillerkänd ersättning. I inspektionens förslag kommer detta till uttryck i 10 §
första stycket.

Det är att märka att vid själva utbetalningen icke blott skadeanmälare
kan komma ifråga såsom mottagare utan även annan med intresse i den
skadade egendomen. Genom panthavares anmälan om krigsskada kan t. ex.
ägarens rätt till gottgörelse för skadan vara bevarad och en fördelning
mellan panthavare och ägare kan ifrågakomma därest ägaren anmält anspråk
på ersättning.

Vid tveksamhet angående vem ersättningen rätteligen skall tillkomma
har nämnden, såsom försäkringsinspektionen i tidigare sammanhang påpekat,
möjlighet att fullgöra betalningen genom att nedsätta ersättningsbeloppet
i allmänt förvar.

17 §.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket i inspektionens förslag.

Krigsskadenämnden har alt slutgiltigt besluta i ersättningsärendena. Det
förutsättes dock att principfrågan om skadan är att hänföra till krigsskada
skall kunna underställas ett speciellt sakkunnigorgan för utlåtande. I fråga
om ersättningens storlek skall emellertid prövningen helt och hållet åvila
krigsskadenämnden.

Med hänsyn bl. a. till frånvaron av besvärsrätt bör nämnden i likhet med
vad som nu gäller ha möjlighet att på eget initiativ rätta ett uppenbart orikligt
beslut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

18 §.

Paragrafen är i huvudsak likalydande med 13 § i inspektionens förslag.

Har krigsskadenämnden utbetalat skadeersättning, bör nämnden inträda
i den rätt till gottgörelse för skadan, som den skadelidande kan ha gentemot
tredje man. Bestämmelse härom — vartill motsvarighet saknas i gällande
lag — har upptagits i förevarande paragraf. Regeln torde vara av betydelse
främst i fall, då nämnden reglerat skada och skadestånd sedermera erhålles
av främmande makt, vilken vållat skadan — något som i stor utsträckning
inträffade under andra världskriget. Därutöver kan emellertid stadgandet
också ha sitt berättigande med tanke på exempelvis det fall, att
nämnden utbetalat ersättning men skadan senare bedömes såsom civilskada.

19 §.

Paragrafen är likalydande med 15 § i inspektionens förslag.

Den allmänna uppläggning av krigsskadeskyddet som i det tidigare förordats
förutsätter, att man i stor utsträckning anlitar försäkringsbolagens
resurser vid genomförandet av en krigsskadeuppgörelse. Särskilt gäller detta
medverkan vid skadebesiktningar och värderingar, men det kan dessutom
vara till fördel att ha tillgång till bolagens grundmaterial i olika avseenden
till ledning vid värdering och vid bestämmandet av ersättning. Försäkringsinspektionen
upplyser, att överläggningar med företrädare för det
enskilda försäkringsväsendet har givit vid handen, att man på försäkringshåll
är välvilligt inställd till och beredd att bistå krigsskadeorganen. Enligt
inspektionens mening kan det vid sådant förhållande måhända synas
överflödigt att lagfästa någon skyldighet för försäkringsbolagen att biträda
krigsskadenämnden i dess verksamhet, men inspektionen har ändock föredragit
att i lagförslaget upptaga stadgande härom. Stadgandet överensstämmer
i huvudsak med en motsvarande regel i nuvarande lag.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att försäkringsbolagens skyldighet
i förevarande hänseende bör komma till uttryck i lagen. Det bör, såsom
inspektionen även framhållit, ankomma på nämnden att vid samråd
med de olika bolagen och under hänsynstagande till skilda förutsättningar
med avseende på kontorstekniska och andra interna förhållanden planera, i
vilka hänseenden bistånd kan och bör lämnas krigsskadenämnden. Skälig
ersättning bör även framdeles utgå för försäkringsbolagens arbete inom
krigsskadeskyddet.

20 §.

Den tilltänkta lagen är liksom nuvarande krigsskadelag för sin tillämpning
beroende av närmare föreskrifter. I överensstämmelse med vad som
nu gäller bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
på krigsskadenämnden att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Lasjens ikraftträdande

Med hänsyn till att lagen skall ligga till grund för den fortsatta planeringen
på krigsskadeskyddets område torde den böra träda i kraft omedelbart
efter utfärdandet.

VI. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet
upprättade lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Rune Lindquist

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Rätt till ersättning
1 §•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres
i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt av Konung och
riksdag beslutade grunder.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig mellan riket
och främmande makt eller mellan främmande makter så ock skada i
följd av förhållanden som äga samband med sedermera utbrutet krig.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan
anlöpande av utrikes ort samt egendom som medföres på sådan resa;

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske samt egendom som
därvid medföres ombord.

3 §.

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på:

a) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna
i lagen inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad
jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med tomträtt eller med
ständig besittningsrätt;

c) fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan
erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål
för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas
egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt
eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande
stat.

4 §■

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den
8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxeringsvärde
eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. Är ersättningen
större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8 april
1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §
jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt och avser
ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller
vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

5 §•

6 §•

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk
utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, äger
försäkringsgivaren inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt denna lag
skulle hava tillkommit den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §•

De bestämmelser, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens
organisation och verksamhet, meddelas av Konungen.

8 §.

9 §.

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning
i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

Kungl. Maj-.ts proposition, nr 82 år 1958

10 §.

Förfarandet i krigsskadeärenden

11 §•

Den som vill framställa anspråk på ersättning för krigsskada skall inom
tre månader efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden
eller den, som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka
rätt till ersättning, är tillfyllest att anmälan om skadan göres av en av dem.
Anmäles icke krigsskada inom föreskriven tid och kan underlåtenheten ej
anses ursäktlig, bortfaller rätten till ersättning.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
uppkomst, art och omfattning.

Vill försäkringsgivare begagna sig av sin rätt enligt 6 §, skall anmälan
därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader från det försäkringsgivaren
utgivit ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhållit
kännedom om de omständigheter, varå rätten grundas.

12 §.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering av
skadan.

Är skadan av allenast ringa omfattning och föreligger tillräcklig utredning
angående dess värde, må särskild värdering underlåtas.

13 §.

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda
värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer.

över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål
skall tillställas krigsskadenämnden. Utlåtandet skall på lämpligt sätt delgivas
den som anmält skadan eller eljest såsom sakägare hos nämnden
framställt anspråk i anledning av skadefallet.

14 §.

Menar den som anmält skadan eller annan sakägare, att enligt 12 § verkställd
värdering är oriktig, äger han inom tid som krigsskadenämnden föreskriver
inkomma med påminnelser och den ytterligare utredning, han
vill åberopa.

Krigsskadenämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering av
skada.

15 §.

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän
underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare,
som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadefallet,
kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

16 §.

Tillerkänd ersättning utbetalas av krigsskadenämnden.

17 §.

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning vägrats eller
yrkad ersättning till beloppet nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av
nämndens förbiseende eller ofullständig utredning eller av annan anledning,
äger nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning.

18 §.

Har krigsskadenämnden utbetalat ersättning för krigsskada, inträder
nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

20 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Bihang

Försäkrmgsinspektionens förslag
till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres
i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel, som för ändamålet ställts
till förfogande.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig, vare sig
riket indragits däri eller ej.

Som krigsskada anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit
men sedermera befinnes äga samband med kriget.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som inträffat utanför den svenska
territorialgränsen, om skadan drabbat

a) annat svenskt fartyg (båt, pråm) än i 3 § 1 mom. c) avses på resa
mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmässigt
bedrivet fiske;

b) annan egendom än i 3 § 1 mom. c) avses ombord å svenskt fartyg (båt,
pråm) i fall som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar ock gälla beträffande skada
å svenskt luftfartyg samt ombord därå befintlig egendom.

3 §■

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;

c) fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot
krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring
m. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål
för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

4 §•

För handläggning av frågor, som avses i denna lag, skall finnas en för
riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens
organisation och verksamhet, meddelas av Konungen.

Om anmälan, utredning och värdering av krigsskada

5 §•

Anmälan om krigsskada skall inom tre månader efter erhållen kännedom
om skadan tillställas krigskadenämnden eller av nämnden utsedda organ,
(iöres ej sådan anmälan och kan underlåtenheten ej anses ursäktlig, bortfaller
rätten till ersättning.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för skadans uppkomst, art och omfattning samt den skadade
egendomens beskaffenhet före skadan.

6 §•

Genom krigsskadenämndens försorg skall verkställas erforderlig utredning
och värdering av skadan.

År skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning angående
dess värde, behöver särskild värdering icke företagas.

7 §•

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda
värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer.

Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål
tillställes krigsskadenämnden samt på lämpligt sätt delgives den, som
anmält skadan.

8 §•

Förmenar den, som anmält skadan, att värderingen är oriktig, äger han
inom av krigsskadenämnden föreskriven tid inkomma med påminnelser
och därvid foga den ytterligare utredning, han vill åberopa.

Krigsskadenämnden vare oförhindrad att föranstalta om ny värdering av
skada.

9 §•

Till utredning av ärende angående skadeersättning må vid allmän underrätt
höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skola krigskadenämnden
och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

Om krigsskadeersättning

10 §.

Ersättning för krigsskada fastställes och utbetalas av krigsskadenämnden
enligt av Konung och riksdag beslutade grunder.

Vid ersättnings bestämmande skall, i den utsträckning därom förordnats,
jämväl ränta beräknas samt hänsyn tagas till inträdda förändringar i penningvärdet.
_

överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet jämte ränta den beraknade
medelstillgången, skola, där ej annorlunda hestäints, oguldna ersättningsbelopp
likformigt nedsättas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

11 §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den
8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av
inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av egendomens Aid tiden för skadeuppgörelsen gällande
taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. År ersättningen
större skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8
april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för
ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §
jordabalken.

Särskilda bestämmelser

12 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda
skäl till annat föranleda, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om
och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om
föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna, att underlåtenheten
icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakttogs,
vare den utan verkan å ersättningsrätten.

13 §.

Har krigsskadenämnden utgivit ersättning för krigsskada, inträder nämnden
i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot tredje man.

14 §.

Vill försäkringsgivare begagna sig av den honom sålunda tillkommande
rätten, skall anmälan därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader
efter det försäkringsgivaren utgivit ersättningen till den skadelidande,
nämnden obetaget att, om skäl därtill äro, förlänga denna tidsfrist.

15 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

16 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,
i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej bedömes
vara av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande
eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning
till dom skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

17 §.

Krigsskadenämndens beslut må ej överklagas.

Finner nämnden att beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning
till beloppet nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens
förbiseende, ofullständig utredning eller av annan anledning, äger
nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den, som ej åtnöjes med
nämndens beslut i fråga om vem rätten till skadeersättning skall tillkomma,
instämma sin talan till domstol inom en månad från det han fick del av
beslutet. Därjämte kan nämndens beslut, i vad det avser fråga, huruvida
skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada, bliva föremål för omprövning
av organ, som i 18 § sägs.

18 §.

Konungen äger förordna om inrättandet av ett särskilt organ (statens
krigsskaderåd), vilket skall hava till uppgift att på hemställan av krigsskadenämnden,
försäkringsgivaren eller den skadelidande slutligt avgöra, i
vad mån inträffad skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada.

Dylik hemställan skall göras hos krigsskaderådet senast inom två månader
från det krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren avgjort skadeärende
eller, där fråga är om skadefall, vari beslut meddelats före rådets inrättande,
inom två månader från den tidpunkt, då krigsskaderådet trätt i
verksamhet.

Krigsskaderådet skall bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter, vilka
utövat domarämbete.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigs
skadeersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 18 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
10 januari 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i handelsdepartementet G. Borggård.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt föreliggande lagförslag skall för krigsskada å egendom, i den mån
skadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt
av Konung och riksdag beslutade grunder.

Beträffande finansieringen innehåller lagförslaget sålunda ingenting utöver
att ersättningen skall utgå av statsmedel. Föredragande departementschefen
har likväl förklarat, att han icke ansåge det uteslutet att en försäkringsmässig
finansiering kan framför andra alternativ vara att föredraga
i det mindre sannolika läge, där krigsskadorna äro av begränsad omfattning
och kostnaderna för ersättningsförfarandet lämpligen kunna läggas
på respektive grupper av skyddade egendomsägare.

Nu gällande krigsskadeersättningslag är byggd på att skyddet skall erbjudas
i form av statlig krigsförsäkring. Att detta system övergivits i förslaget
beror tydligen mindre på att systemet såsom sådant befunnits vara
behäftat med väsentliga brister än därpå att nutida förstörelsemedel ansetts
ändra utgångsläget för en krigsskadelagstiftning. I försäkringsinspektionens
betänkande framhålles sålunda, att ett försäkringssystem väl kan
anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart
i svårare krigsfall. I händelse av en större krigsskadegörelse vore
det svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än
att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen.

Med förslagets allmänna uppläggning — såsom en beredskapslagstiftning
som främst tar sikte på krigsfall med omfattande ödeläggelse — är det förklarligt
att finansieringen av krigsskadeskyddet föreslagits skola ske skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

tevägen. Flera remissinstanser, som representera näringslivet och närmare
berört de olika situationer förslaget förutser att täcka, ha emellertid ansett
företräde böra givas åt en försäkringsmässig finansiering för krigsfall med
mindre omfattande skadegörelse och i sina yttranden mer eller mindre ingående
motiverat denna ståndpunkt.

Det är självfallet ogörligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om
sannolikheten av att krigsskadorna i fall, då lagen avses komma till användning,
bli mycket omfattande eller mera begränsade. Lagrådet anser
för sin del, att lagstiftningen vid sådant förhållande bort utformas med i
första hand det fallet som utgångspunkt att vårt land endast mera periferiskt
beröres av ett krig och ej drabbas av egendomsskador som kunna anses
katastrofala. Enligt vad erfarenheten visat är det i en dylik situation
möjligt att bevara en försäkringsmässig ordning för utjämning av riskerna,
även om påfrestningarna kunna te sig avsevärda, och det är ju likaledes
i en sådan situation som anspråken på en rättsligt normerad reglering ställas
högre. Att man likväl, för att undvika en större apparat, eventuellt ersätter
uppkomna krigsskador med statsmedel, när de äro av ringa omfattning,
innebär icke något avsteg från kravet på rättslig normering, eftersom ersättning
i sådant läge givetvis icke kan utgå med mindre belopp än om ett redan
lagfäst försäkringssystem fått träda i tillämpning.

Såsom i olika sammanhang vitsordats är uppenbarligen en krigsskadelagstiftning,
byggd på försäkringsmässiga grunder, på ett helt annat sätt än
nu föreliggande förslag ägnad att inge en känsla av trygghet. Det måste likaså
vara lättare att hos allmänheten vinna förståelse för en reglering, där
försäkringskollektiven själva bestrida kostnaderna för riskfördelningen, än
för en reglering, vilken framstår som bekostad av skattebetalarna i allmänhet.

Vad nu sagts utesluter icke, att det system som utformats i gällande lag
är i behov av väsentlig förenkling. Om sådan förenkling sker, böra de rent
praktiska omständigheter som anförts mot en försäkringsmässig ordning
bli av underordnad betydelse, särskilt beträffande de viktigare egendomskollektiven.
I fråga om det dominerande fastighetskollektivet kan man
med fog räkna med att utdebitering låter sig relativt enkelt genomföra.
Särskild förmånsrätt kan tillskapas och, om skadegörelsen blir stor, skulle
även ett system med botteninteckningar kunna fungera. I fråga om fartyg
och luftfartyg m. in. förutsätter redan förslaget, att krigsriskförsäkring
skall, med löpande premieuppbörd, meddelas för viktigare fall. Maskinkollektivet
bör kunna utan större svårighet registreras och beläggas med avgifter,
om man begränsar sig till mera betydelsefulla objekt. Och motorfordonskollektivet
är redan i stort sett registrerat av annan anledning. Varuoch
lösörekollektiven bereda vissa svårigheter som dock ingalunda framstå
som oöverstigliga, om man nöjer sig med eu summarisk reglering. Om
avgifterna — frånsett krigsriskförsäkringen för fartyg och luftfartyg in. in.
— i enkelhetens intresse upptagas i efterhand, kan man tänka sig, att likväl
i lag eller administrativ författning till vederbörandes ledning mcdde7
Iiihantj till riksdagens protokoll 1958. i samt. Nr 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

las storleken av de avgifter man högst får räkna med i förhållande till egendomens
värde. Den omständigheten att avgifter uttagas i efterhand utesluter
icke, att anordningen har karaktären av försäkring, därest plikten
för kollektivet att deltaga och erlägga avgifter stadgats före skadefallet.

Det må tilläggas, att den försäkringsmässiga regleringen torde, om den
förenklas så att en del mindre betydelsefull egendom lämnas utanför, kunna
kompletteras med ersättning som finansieras i annan ordning.

Skulle skadegörelsen bli mera omfattande kan det — såsom förutsättes
i den norska lagstiftningen på området — bli nödvändigt att mer eller mindre
finansiera ersättningen på annat sätt än enligt försäkringsmässiga grunder.
Å andra sidan måste i ett dylikt läge svårigheterna att upprätthålla ersättningsfördelning
efter rättsliga normer bli särskilt framträdande till
följd av det ekonomiska trycket. Tidigare antagna grunder kunna då vara
av värde. Om man tror att samhället lättast hämtar sig genom att industrin
och annan näringsverksamhet får knyta an till det tidigare läget och
med hjälp av därpå grundade ersättningar arbeta vidare, måste det vara
särskilt angeläget att så långt som möjligt söka bevara systemet med en
uppgörelse efter försäkringsmässiga grunder. För det fall att skadan fått
katastrofal omfattning kan dock naturligen en sådan skadereglering icke
genomföras. Enligt lagrådets mening bör emellertid en försäkringsmässig
ordning, även om den vid större skadegörelse visar sig otillräcklig, åtminstone
kunna tjäna som botten för ersättningsregleringen.

Det är uteslutet att här gå närmare in på alla de synpunkter för och
emot som behandlas i betänkandet. Såvitt lagrådet kan bedöma hade man
emellertid bort kunna nå fram till en ändamålsenlig försäkringsmässig reglering
genom en genomgripande förenkling av nu gällande lag. Med hänsyn
till frågans utomordentliga vikt, i all synnerhet beträffande fast egendom,
anser sig lagrådet böra hemställa, att denna möjlighet ytterligare överväges
innan förslag till lag i ämnet framlägges.

För den händelse nu föreliggande förslag, trots de anförda betänkligheterna,
skulle framläggas för riksdagen vill lagrådet hemställa, att inom
lagens ram förberedes ett ändamålsenligt system för finansiering som kan
anses motsvara en försäkringsmässig reglering, så att en dylik ordning kan
vara fastställd när lagens tillämpning blir aktuell, med de förbehåll för
katastrofsituation som man eventuellt anser sig nödsakad att angiva.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat innebär föreliggande
lagförslag, att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning
och om medelsanskaffningen uppskjutas till dess ersättningsfrågan blir aktuell.
I stället lägges enligt motiveringen lagens huvudvikt på de administrativa
anordningar som erfordras för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna
genomföras. I annat sammanhang uttalas, att lagen självfallet icke är uttryck
för ett löfte om full gottgörelse för krigsskada eller om att varje slag
av krigsskada å egendom kommer att omfattas av skadeutjämningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958 99

Det är uppenbarligen svårt att med utgångspunkt från dessa uttalanden
bedöma vad den föreslagna lagen i rättsligt hänseende har för betydelse.
Såsom förslaget utformats innehåller det dock i 1 § en generell princip om
att ersättning skall beredas för krigsskada. Särskilt med hänsyn till den
detaljerade regleringen i 2 och 3 §§ ger förslaget också anledning till antagande
att de grunder som omförmälas i 1 § icke gärna kunna innefatta en
utvidgning av de undantag som uppräknas i 3 §. Vi utgå från att lagförslaget
sådant det föreligger måste innebära, att skaderegleringen skall ske
enligt grunder som kunna betecknas som rättsliga normer. Detta behöver
ej föranleda att all slags egendom ersättes i samma utsträckning. I fråga om
lyxbetonad egendom torde det exempelvis få anses tillåtligt att reducera ersättningen
enligt snäva normer i fall då ej undantaget i 3 § 1 mom. d) i förslaget
är tillämpligt.

Vi vilja understryka att, om förslaget framlägges, någon tvekan icke bör
råda om att det får uppfattas på nyss nämnt sätt. Endast under denna
förutsättning kan lagen tänkas ge någon som helst trygghet. Det ligger i
sakens natur, att man likväl icke kan avse att på förhand binda sig för sättet
att genomföra återuppbyggnaden efter en större katastrof. Frågan om
modifikationer tränger sig då under alla omständigheter fram.

Regeringsrådet Klackenberg:

För den händelse den nya lagen skulle bygga på en finansiering av krigsskadeersättningarna
skattevägen, är jag för min del närmast benägen att
understryka departementschefens reservationer mot att uppfatta lagen såsom
ett löfte om att full gottgörelse skall utgå eller om att varje slag av
krigsskada å egendom kommer att ersättas. Det synes mig vara orealistiskt
att söka fixera lagen såsom en av statsmakterna utfärdad rättslig garanti
gentemot förmögenhetsägarna, att framtidens skattebetalare skulle i det
ovissaste av alla lägen restituera värdet av deras förstörda egendom. I synnerhet
om vårt land skulle ha drabbats av katastrofala skador och ansträngningarna
efter utståndet krig helt måste inriktas på att få produktionen
i gång och samhällsfunktionerna i övrigt att löpa, ter det sig orimligt att
de ansvariga i detta efterkrigstidens samhälle skulle av ifrågavarande lagregler
vara betagna möjligheten att laga efter läglighet och vid dispositionen
av för ändamålet tillgängliga statsmedel förhindrade att låta hänsynen
till folkhushållets återuppbyggnadsbeliov på skilda områden gå före kravet
på likformiga restitutioner. Man bör nog även vara försiktig med att på
grund av dylik lagstiftning hängiva sig åt illusioner i fråga om de statsfinansiella
eller politiska möjligheterna för dylika ersättningsanspråk att
med något slags förtur göra sig gällande i ett dylikt krisläge, där anspråken
på den redan förut hårt ansträngda statsbudgeten komma att bli enorma.
Ersättningarna för egendomsskador lära icke komma att betraktas som mera
trängande utgiftsändamål än exempelvis den av utredningen berörda nödiga
försörjningen av dem, som lidit svåra personliga förluster eller skador un -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

der kriget, såsom krigsänkor och krigsinvalider. Och om finansieringen av
ersättningarna för krigsskador å egendom icke skulle ske genom ett system
av förmögenhetsskatter på ett sådant sätt, att det i realiteten bleve en omfördelning
mellan egendomsägarna, kan man icke bortse från svårigheten att
hos det stora flertalet av egendomslösa inkomsttagare vinna gehör för kravet
att de skulle påtaga sig skatter för att i viss mån restituera den gamla
förmögenhetsordningen.

Om lagen sålunda i de svårare lägen, där en finansiering med statsmedel
blir nödvändig, icke kan vara en garanti för att förlorad eller skadad egendom
ersättes, är det enligt min mening önskvärt att detta kommer till ett
klarare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten. Under rubriken
»Rätt till ersättning» i 1 § stadgas endast att, i den mån krigsskada å egendom
ej gottgöres i annan ordning, ersättning skall beredas av statsmedel
enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Det torde vara mera adekvat
att angiva att ersättning av statsmedel skall beredas i den omfattning
och på de villkor, som beslutas av Konung och riksdag. Av samma skäl bör
enligt min mening till den i 3 § 1 mom. gjorda uppräkningen av olika slag
av egendom, som är undantagen från krigsskadeskyddet, fogas ett tillägg
avseende annan egendom, om vars undantagande Konung och riksdag må
besluta. Det kan ju visa sig nödvändigt att senare utfylla undantagen exempelvis
beträffande lyxegendom — enligt förslaget omfattande endast smycken,
ädla stenar och pärlor — med andra slag av improduktiva eller svårkontrollerade
förmögenhetsplaceringar. Om man förutser, att ändringar i dylik
riktning kunna bli nödvändiga, är det mera tilltalande att de göras inom den
antagna lagens ram än att de skola framstå som svikna löften till egendomsägarna.

1 §•

Lagrådet:

Enligt andra stycket i paragrafen förstås med krigsskada sådan skada
som uppkommit i följd av krig mellan riket och främmande makt eller
mellan främmande makter, så ock skada i följd av förhållanden som äga
samband med sedermera utbrutet krig. I motiveringen påpekas, att det i
förslaget begagnade uttrycket krigsskada å egendom — med hänsyn till
skadebegreppets allmänna innehåll — torde täcka även följdskador och sålunda
i viss mån gå utöver vad som i annat sammanhang angivits vara lagstiftningens
ändamål. Föredragande departementschefen har ansett detta
vara utan betydelse, enär lagen endast avsåge att ange den yttre ramen
för skadeuppgörelsen och den reella avgränsningen av ersättningens omfattning
komme att bero av statsmakternas beslut. Beträffande uttalandet
om skadebegreppets innehåll vill lagrådet endast nämna, att lagrådet icke
är berett att som principiell utgångspunkt i detta sammanhang godtaga
vad som vid tillämpning av 6 kap. strafflagen och annan skadeståndslagstiftning
anses utgöra ersättningsgill skada med anledning av vållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

101

m. m. Jämförelse bör närmast ske med vanlig brandförsäkring, där utgångspunkterna
äro andra.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet hemställa att andra stycket får innehålla,
att med krigsskada förstås skada i följd av krig mellan riket och
främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av
handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.

Regeringsrådet Klackenberg erinrade om vad han inledningsvis anfört
beträffande 1 §.

3 §•

Lagrådet:

Det under 1 mom. b) gjorda undantaget för kommuns och annan menighets
egendom — utom utarrenderade jordbruksfastigheter och fastigheter,
som innehavas med tomträtt eller ständig besittningsrätt — är betydligt
mera omfattande än motsvarande undantag i gällande lag. I 2 § 1
mom. gällande lag undantagas, under c) kommun eller annan menighet
tillhöriga allmänna platser liksom begravningsplatser samt under d) kommuns
eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning
och för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård eller undervisning ävensom för byggnaderna
avsedd lös egendom. Vidare undantagas i 2 mom. generellt för
allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock
ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte
till de undantagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara
behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. Tomtområde
som hör till undantagen byggnad är likaledes i gällande lag enligt
3 mom. undantaget från lagens tillämpning. Dessa undantag ha utformatsi
nära anslutning till bestämmelserna i 5 § kommunalskattelagen om fastigheter
som äro undantagna från skatteplikt vid den kommunala fastighetsbeskattningen.
Utöver nyss angivna kommunala fastigheter skulle enligt
remissförslaget från det lagstadgade krigsskadeskyddet undantagas
bl. a. fastigheter avsedda för den kommunala affärsverksamheten, såsom
gas- och elektricitetsverk, vattenledningsverk och i vissa fall även kraftstationsanläggningar.
Vidare skulle undantagas kommunerna omedelbart tillhöriga
bostadsfastigheter. Sistnämnda undantag skulle träffa särskilt
slumpmässigt i fråga om den under sista decenniet mycket omfattande kommunala
bostadsbebyggelsen. Ofta står en kommunal bostadsstiftelse eller
ett kommunalt bostadsaktiebolag formellt som ägare till bostadsfastigheterna
och i dylika fall skulle fastigheterna utan vidare omfattas av krigsskadeskyddet,
men i sådana kommuner, där bostadsfastigheterna stå under
direkt kommunal förvaltning, skulle de vara undantagna. Slutligen skulle
all kommunal lös egendom — t. ex. motorfordon — undantagas.

Försäkringsinspektionens förslag innebar, att krigsskadeskyddet skulle
vidgas att omfatta all kommunal egendom. Enligt vad inspektionen framhöll
äro motiven till gällande undantag att finna i den för fastighetskollek -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

tivet stadgade finansieringsordningen. Det ansågs föga rationellt att låta de
mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora olikheter, som förefunnes
i fråga om förhållandet mellan värdet av förvaltningsfastiglieter och
skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga medlen för
att inbetala dem till den större enheten, staten. Efter den föreslagna omläggningen
av finansieringssystemet förelåge enligt inspektionens mening
ej anledning att begränsa skyddet på sätt som skett i gällande lag. Då somliga
kommuner kunde träffas av krigsskador i väsentligt större omfattning
än andra, måste en interlokal utjämning äga rum. Inspektionen ansåge därför
den kommunala och därmed jämförliga egendomen ävensom icke statliga
kommunikationsanstalter böra omfattas av krigsskadeskyddet.

Departementschefen har förklarat sig dela försäkringsinspektionens uppfattning,
att en interlokal utjämning av de kommunala skadorna måste äga
rum och att statens medverkan härför erfordras. Enligt departementschefens
mening är emellertid den planerade beredskapslagen icke något lämpligt
instrument för det ekonomiska bistånd som kommunerna kunna behöva
under och efter ett krig. Departementschefen har framhållit, att lagen
bygger på medverkan från den skadelidande beträffande varje individuell
skada och att skadebedömningen har karaktären av en administrativ rättsprövning
av varje enskilt fall. En sådan ordning lämpade sig icke för kommunernas
del. Vidare uttalar departementschefen, att i fråga om skador på
flera områden, t. ex. sjukvårdens och kommunikationsväsendets, speciella
hänsyn kunna komma att få tagas till en kommuns ekonomiska situation.
Kommunernas behov av ersättning finge bedömas efter mera generella normer
samtidigt med att man efter ett krig planerade för upprustningen aV
det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador syntes
därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det vanliga krigsskadeskyddet.

Enligt lagrådets mening äro de åberopade skälen mot att utnyttja den
administrativa apparat, som avses med den nya lagen, för reglering av skador
på kommunal egendom icke tillräckligt tungt vägande för att motivera
den väsentliga utvidgning av de nuvarande undantagen som förslaget innebär.
En försäkringsmässig ordning för skadereglering kan uppenbarligen
icke utesluta kommunal egendom som är att jämställa med enskild egendom.
Lagrådet anser, att i allt fall från lagens tillämpning icke bör undantagas
annan kommunal egendom än som avses i 2 § 1 mom. c) och d) i
gällande lag.

Enligt 1 mom. c) i förslaget skall lagen icke äga tillämpning på fartyg
och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas,
jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna bestämmelse
erbjuder vissa svårigheter. Krigsförsäkringen enligt 1939 års
lag är nämligen icke knuten till vissa slag av egendom utan till vissa situationer,
då transportförsäkring kan meddelas enligt samma lag. Undanlaget
kan fördenskull icke jämställas med övriga i 1 mom. nämnda undantag.
Lagrådet hemställer, att det får inflyta i paragrafen som 2 mom. och inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

103

hålla, att lagen icke äger tillämpning å fartyg, luftfartyg eller annan egendom
i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas enligt 1939
års lag och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Under 1 mom. f) i förslaget undantages främmande stat tillhörig egendom.
Därunder kan givetvis även ingå sådan stat tillhöriga fartyg eller luftfartyg
jämte last, oavsett om de äro egentliga statsfartyg eller ej. Enligt gällande
krigsskadeersättningslag äro på grund av 25 § 2 mom. även andra
utländska fartyg i stort sett liksom luftfartyg undantagna. Enligt lagrådets
mening bör skydd för utländska fartyg och luftfartyg med last icke ordnas
här i riket i vidare mån än 1939 års lag om krigsförsäkring lämpligen kan
användas. Undantag för dem synes, jämte undantaget för främmande stat
tillhörig egendom och bestämmelsen i 2 mom. i förslaget, böra upptagas som
3 mom. i paragrafen.

Regeringsrådet Klackenberg:

Därest krigsskadeskyddet icke ordnas försäkringsmässigt utan, i enlighet
med lagförslaget, finansieras av statsmedel, har uppenbarligen vad som
tidigare ansetts utgöra ett avgörande hinder emot att de kommunala förvaltningsbyggnaderna
m. m. ingå under skadeskyddet bortfallit. I sådant
fall synes mig övervägande skäl tala för att undantaget i lagen för den
kommunala egendomen bör helt utgå. Det är väl riktigt, som departementschefen
framhållit, att speciella hänsyn kunna behöva tagas till skador å
särskilt samhällsviktiga kommunala anläggningar. Men så har ock förutsatts
kunna ske under pågående krig för enskilda anläggningars del, och
nämnda omständighet synes då icke böra utgöra något hinder för att låta
kommunerna deltaga i den allmänna krigsskadeersättningen i lika mån
som enskilda. Därest departementschefens antydan att kommunernas behov
jämväl skulle bedömas efter mera generella normer skulle åsyfta, att särskilda
mera gynnsamma grunder skola efter utståndet krig fastställas för
kommunala krigsskadeersättningar, synes det mig — under nyss angiven
förutsättning — befogat att kommunerna, i avvaktan på dylika grunder, må
för all sin egendom bli delaktiga i skadeskyddet enligt den föreslagna
lagen.

Jag erinrar vidare om vad jag inledningsvis anfört om 3 § i förslaget.

4 §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna andra stycket i paragrafen skall ägare av intecknad
fast egendom vara berättigad att själv uppbära ersättning, där denna ej
överstiger en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gällande
taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer, under
det att 9 § andra stycket i nu gällande lag berättigar ägaren att själv uppbära
ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det vid tidpunkten
för skadans inträffande gällande taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas,
det värde krigsskadenämnden bestämmer. Det torde emellertid icke

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

vara möjligt att använda taxeringsvärde som åsatts egendomen i skadat eller
reparerat skick. Det vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxeringsvärdet
är därför icke lämpligt som utgångspunkt. Med tanke på fall då
endast reducerad ersättning utgår synes vidare ur inteckningshavarnas synpunkt
angeläget, att de skyddas så snart skadan översteg en tiondel av
egendomens värde. Stadgandet bör därför enligt lagrådets mening innehålla,
att ägaren berättigas själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg
en tiondel av egendomens värde. Man kan räkna med att beräkningen
regelmässigt får utgå från det taxeringsvärde som gällde när skadan inträffade
— omräknat med hänsyn till eventuell penningvärdeförsämring fram
till tiden för värderingen — men detta torde icke behöva utmärkas i lagen.

Lagrådet förordar vidare att sist i paragrafen stadgas, att utan hinder
av vad förut sagts må såsom villkor för utbetalning av ersättning föreskrivas
att den användes för återuppförande av byggnad eller därmed jämförlig
åtgärd, såframt ej därigenom panthavares eller annan sakägares säkerhet
i väsentlig mån åsidosättes. Det föreslagna sista stycket i paragrafen
kan i så fall inarbetas i andra stycket.

5 §.

Lagrådet:

Det föreslagna ersättningssystemet anknyter, i motsats till gällande krigsskadeersättningslag,
icke till reglerna om försäkring och det har icke angivits,
huruvida reglerna om verkan av medvållande i 18—20 §§ lagen om
försäkringsavtal ändock skulle bli tillämpliga. I 5 § av förslaget angives
endast, att om i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande
är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosättes, ersättningen
må jämkas.

Tydligt är, att den skadelidande även på många andra sätt kan ha försummat
att förebygga skada. Visserligen kan icke av gemene man begäras
alltför stort förutseende, när det gäller att tillvarataga möjligheterna att
skydda egendom. I den mån ersättning exempelvis kommer att utgå för
konstföremål och andra värdefulla objekt, som lämpligen kunnat av ägaren
på eget initiativ undanföras och förvaras på skyddad plats, bör emellertid
underlåtenhet att beakta sådana möjligheter kunna läggas vederbörande
till last. Många andra exempel på medverkan till skadan kunna naturligen
anföras. Lagrådet förordar därför, att till 5 § fogas ett andra stycke,
enligt vilket ersättning må jämkas efter vad som prövas skäligt även näi*
någon i annat fall än första stycket avser genom bristande omsorg om egendomen
medverkat till skadan.

13 §.

Lagrådet:

Första stycket stadgar bland annat, att värdering skall verkställas enligt
grunder som Konungen fastställer. För att förväxling ej skall ske med de

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

105

av Konung och riksdag antagna grunder som avses i 1 § och enär krigsskadenämnden
ävenledes bör kunna ge riktlinjer för värderingen förordar
lagrådet, att stadgandet jämkas så att värderingen angives skola ske enligt
anvisningar som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden
meddelar.

17 §.

Lagrådet:

Förslaget innehåller under denna paragraf ett stadgande, att krigsskadenämnden
äger upptaga ärende till förnyad prövning, om den finner att
beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning till beloppet
nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller
ofullständig utredning eller av annan anledning. Härom anföres i remissprotokollet,
att nämnden bör i likhet med vad som nu gäller ha möjlighet
att på eget initiativ rätta ett uppenbart oriktigt beslut. 43 § i gällande lag
låter emellertid icke möjligheten till förnyad prövning bero av att ett beslut
blivit »uppenbart oriktigt» utan det räcker att det blivit oriktigt. Lagrådet
hemställer, att bestämningen »uppenbart» får utgå. Eljest komme bestämmelsen
att stå i strid mot den befogenhet att vidtaga rättelse som
utan stöd av lag ansetts föreligga i fall av förevarande natur (jfr prop. 1943
nr 361 s. 59).

Ur protokollet:

Clas Amilon

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
lb februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 5 februari
1958 avgivna utlåtande över det den 10 januari 1958 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Möjligheterna att ge den tillämnade krigsskadelagen en försäkringsmässig
utformning har ingående undersökts av försäkringsinspektionen under utredningsarbetet.
Inspektionen har emellertid efter försök att finna ett för
olika krigsfall användbart försäkringssystem för krigsskadeersättning sett
sig nödsakad avstå från tanken att bygga lagen på försäkringsmässig grund.
Tyngdpunkten i förslaget har därför lagts vid den administrativa och organisatoriska
reglering som erfordras ur beredskapssynpunkt. Ett väsentligt
skäl till denna allmänna uppläggning av lagstiftningen är att de avgifter
som vid en försäkringsliknande anordning kan uttagas inte på långt när
kan komma att förslå till skadornas täckande i ett svårare läge. Ett annat
viktigt skäl är att ett försäkringssystem förutsätter en vidlyftig administrativ
apparat, som måste befaras icke komma att fungera under krigsförhållanden.
Härtill kommer de invändningar av principiell natur som kan riktas
mot ett system, vilket förutsätter att höga försäkringsavgifter skall kunna
tagas ut lång tid efter det skaderiskerna upphört.

Remissbehandlingen av försäkringsinspektionens förslag gav starkt stöd
för inspektionens uppläggning av lagstiftningen. Förslaget godtogs sålunda
av flertalet remissinstanser och föranledde icke allvarligare erinran från något
håll. Det tillstyrktes av samtliga sakkunniga myndigheter.

I det till lagrådet remitterade förslaget har försäkringsinspektionens synpunkter
på lagstiftningens uppläggning i stort godtagits. Vid lagrådsremissen
framhöll jag, att sättet för medelsanskaffningen måste bli beroende av
förhållandena under och efter kriget. Samtidigt betonade jag betydelsen av
att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter ett krigsutbrott.

Det nu av lagrådet antydda försäkringssystemet torde, trots viss förenkling,
icke principiellt skilja sig från de försäkringsmässiga anordningar som

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

107

under ärendets tidigare handläggning prövats och måst underkännas såsom
grund för beredskapslagen. Systemet företer också i stort sett samma svagheter
som dessa. Sålunda förutser lagrådet att dess ordning liksom tidigare
prövade system i svårare lägen måste kompletteras med finansiering skattevägen.
Den särskilda registrering som tänkes ligga till grund för försäkringen
fordrar redan i fredstid en betydande förvaltningsapparat, som för närvarande
icke finnes. Skall registreringen kunna ligga till grund för såväl
en försäkringsmässig reglering av uppkommande skador som framtida avgiftsbetalning,
fordras att den hålles aktuell. Detta förutsätter att regelbunden
kontakt upprätthålles mellan registreringsmyndigheten och dem som
anslutit sig till försäkringsanordningen, något som måste befaras bli ogörligt
under krigsförhållanden. Vidare skall avgifterna betalas först efter krigets
slut och lagrådets ordning närmar sig således från de avgiftsskyldigas
synpunkt sett en skattefinansiering. I förhållande till ett skattesystem medför
den även den uppenbara nackdelen att avgifterna utgår utan erforderlig
hänsyn till de avgiftsskyldigas betalningsförmåga.

Vad som av försäkringsinspektionen och eljest från sakkunnigt håll anförts
mot ett lagfästande av försäkringssystemet äger alltså i allt väsentligt
giltighet i fråga om den av lagrådet skisserade ordningen. Den innebär en
utformning av förevarande beredskapslag, som så begränsar dess praktiska
värde, att den ej kan användas i lägen, vilka dessvärre måste bedömas
som sannolika om vårt land skulle drabbas av kriget. Ehuru jag till
fullo förstår de skäl som gör en försäkringsmässig reglering av krigsskadeskyddet
i och för sig önskvärd kan jag icke förorda en sådan inriktning av
lagen att vår beredskap på området blir otillfredsställande. Jag kan inte
heller finna att något skulle vinnas genom att ytterligare utreda denna
fråga.

En annan sak är att den fortsatta beredskapsplaneringen för krigsskadeskyddet
givetvis bör taga sikte även på mindre svåra krigslägen och att finansieringsmetoder,
som speciellt kan vara lämpade för sådana fall, bör
förberedas. I enlighet med vad jag anförde vid remissen till lagrådet synes
härvid uppmärksamhet böra ägnas även åt anordningar, som syftar till ett
försäkringsliknande skydd mot krigsskador. I första hand bör dock planeringen
ske för ett svårare läge.

Det förhållandet att den nya lagen ej reglerar finansieringen av en skadeuppgörelse
innebär icke att lagen till sitt syfte i något principiellt avseende
skiljer sig från den nuvarande. Med lagen avses, såsom lagrådets flesta ledamöter
ansett sig böra utgå ifrån, att skapa de nödvändiga förutsättningarna
för en reglering av krigsskadeuppgörelsen efter rättsliga normer. Skadegörelsen
under ett krig drabbar befolkningen olika. Samhällssolidariteten kräver
därför att skadorna så långt det inom ramen för tillgängliga resurser
är möjligt utjämnas efter riktlinjer som tillfredsställer kravet på rätt och
billighet. Självfallet innebär icke detta att all slags egendom skall ersättas i
samma utsträckning. Såsom nyssnämnda ledamöter anfört kan ersättning
för lyxbetonad egendom komma att reduceras högst betydligt. Hinder före -

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 dr 1958

ligger icke heller mot att ersättning beräknas schablonmässigt när så finnes
påkallat t. ex. i fråga om bohag. För fullständighetens skull bör kanske tillläggas,
att den tillämnade lagen lika litet som den på försäkringsmässiga
grunder uppbyggda norska lagen i ett svårt läge lägger hinder i vägen för
en skadeuppgörelse, som av nödvändiga hänsyn till det allmännas bästa mera
ser till folkförsörjningens krav än till den enskildes anspråk på ersättning
för förlorad egendom. Detta förändrar givetvis icke den tillämnade lagens
nyss angivna syfte.

I fråga om lagens tillämpning på den kommunala egendomen vill jag ännu
en gång understryka det i och för sig självklara alt kommunerna efter
ett krig måste kunna räkna på statens medverkan för en utjämning av lidna
krigsskador. Såsom jag närmare redovisat i mitt anförande vid lagrådsremissen
talar emellertid starka skäl för att utjämningen av kommunernas
krigsskador icke underkastas den procedur som krigsskadelagen innehåller.
Det förefaller sålunda helt meningslöst att ålägga kommunerna en löpande
anmälningsplikt i fråga om inträffade skador. Den centrala registreringen av
krigsskador — som redan för den enskilda egendomen kräver betydande administration
— behöver icke belastas med skadorna på den kommunala egendomen.
I fråga om dessa torde, när behov föreligger, tillförlitliga uppgifter
utan omgång kunna införskaffas direkt från kommunerna. Skadeutredningen
torde i stor utsträckning kunna överlåtas på kommunerna själva att verkställa.
Väsentligast torde emellertid vara att statens ekonomiska bistånd till
kommunerna i anledning av krigsskadegörelse torde få bedömas från synpunkter
som på ett avgörande sätt skiljer sig från dem som kommer att
läggas till grund för ersättningsuppgörelsen i fråga om enskild egendom.
Beträffande sistnämnda egendom är avsikten att ersättningsfrågan i stort
sett skall kunna bedömas genom en rättslig prövning i varje individuellt fall
av skadans uppkomst, art och omfattning. För kommunernas del är en sådan
begränsning av förutsättningarna för statens medverkan till en skadeutjämning
uppenbarligen alltför snäv. Det är nämligen knappast tänkbart
att en krigsskadeuppgörelse för kommunernas del skall kunna genomföras
utan att varje enskild kommuns behov av statligt bidrag beaktas som en avgörande
faktor vid sidan om den skadegörelse som drabbat kommunen. Detta
följer redan av att det vid ett krigsslut måste vara en primär uppgift för
statsmakterna att sörja för att kommunerna blir i stånd att på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt fullgöra sina allmänna uppgifter. Det vore
verklighetsfrämmande om statens bidrag till en kommuns upprustning med
avseende på t. ex. skollokaler berodde enbart på omfattningen av de skador
som under kriget drabbat kommunens skolbyggnader och icke avvägdes mot
det aktuella behovet under efterkrigstiden. Dessutom medför befolkningsförändringarna
under ett krig att kommuner med tidigare gles befolkning
efter ett krig kan ha sitt invånarantal mångdubblat. Det får även räknas
med att svårt krigshärjade kommuner, som före kriget haft en eller flera
tätorter, efter kriget saknar befolkningsunderlag, som motiverar att kommunens
anläggningar återuppbygges i sin tidigare omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8% år 1958

109

Det anförda torde vara tillfyllest för att visa att kommunernas ersättningsfrågor
icke låter sig bedömas i samma former som planerats för skadeuppgörelsen
med avseende på enskild egendom. Det gör härvidlag ingen skillnad
att man för en begränsad skadeuppgörelse kan finna lämpligt att finansiera
ersättningarna enligt ett försäkringsliknande system. Icke heller har
det i princip något att betyda att den kommunala bostadsbebyggelsen i allmänhet
formellt äges av bolag eller stiftelser och till följd härav är underkastad
den administrativa reglering som den tilltänkta lagen innehåller.
Tvärtom synes bl. a. praktiska skäl kunna anföras för att skillnad göres
mellan egendom som äges och förvaltas av ett från kommunen avskilt rättssubjekt
och sådan egendom som kommunen direkt handhar.

Jag finner därför icke anledning frångå min förut redovisade uppfattning
att utjämningen av kommunernas krigsskador torde få ske efter särskilda
grunder utom ramen för det vanliga krigsskadeskyddet. Vid sidan om formerna
för ett mera direkt ekonomiskt bidrag från staten till kommunerna erbjuder
i detta sammanhang den kommunala skatteutjämningen med statligt
stöd särskilt intresse. Den utredning rörande en allmän kommunalskatteutjämning
som på föranstaltande av chefen för finansdepartementet torde
komma att påbörjas inom den närmaste framtiden bör närmare kunna klarlägga
möjligheterna för staten att inom ett sådant system såväl lämna effektiv
ekonomisk hjälp som bibehålla kommunerna vid största möjliga frihet
vid planeringen av återuppbyggnaden.

De övriga ändringsförslag, som framförts av lagrådet, finner jag böra följas.
Därutöver torde vissa redaktionella ändringar i det till lagrådet remitterade
lagförslaget få vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga det sålunda ändrade förslaget till lag om
ersättning för krigsskada å egendom.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Göran Appelgren

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag .............................................. 3

Statsrådsprotokoll den 10 januari 1958 ............................ 7

1. Inledning ................................................ 7

II. Gällande krigsskadelagstiftning ............................ 9

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning........................ 12

Försäkringsinspektionen ................................. 12

Remissyttrandena........................................ 16

Departementschefen...................................... 17

/V. Förslag till ny krigsskadelag............................... 18

Försäkringsinspektionen.................................. 18

Krigsskadeskyddets omfattning ......................... 19

Finansieringen ........................................ 27

Skaderegleringen....................................... 29

Organisatoriska frågor.................... 37

Remissyttrandena........................................ 41

Krigsskadeskyddets omfattning ......................... 42

Finansieringen ........................................ 46

Skaderegleringen ...................................... 49

Organisatoriska frågor.................................. 54

Departementschefen...................................... 57

V. Detaljutformningen av lagförslaget.......................... 65

VI. Departementschefens hemställan............................ 87

Departementsförslaget till ny krigsskadelag...................... 88

Försäkringsinspektionens författningsförslag.................... 92

Lagrådets yttrande .............................................. 96

Statsrådsprotokoll den 14 februari 1958 ............................ 106

571921 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag